1957 ANDRA KAMMAREN Nr 6 (Riksdagens protokoll 1957:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

mm.

1957 ANDRA KAMMAREN Nr 6

22—27 februari

Debatter m. m.

Fredagen den 22 februari

Interpellationer av:

herr Onsjö ang. bestämmelserna om avdrag vid taxering för de

s. k. fria yrkesutövarna ................................ 6

fru Ewerlöf ang. förbättringar av de statliga stödåtgärderna för
underlättande av det vetenskapliga utbytet inom landet och med

andra länders vetenskapsmän............................ 7

herr Cassel ang. remisstiden för allmänna pensionsberedningens
betänkande, m. m..................................... 8

Tisdagen den 26 februari

Svar på frågor av:

herr Svensson i Krokstorp ang. ändring av sjukförsäkringslagens

bestämmelser om ersättning för resekostnader .............. 13

herr Hedin ang. anskaffande genom arméhundväsendet av hundar

för fjällräddningstjänsten .............................. 13

Svar på interpellation av:

herr Senander ang. en särskild sjömansskatt.................. 15

Interpellationer av:

herr Darlin ang. industrigarantilånen under nu rådande skärpta

kreditförhållanden .................................... 19

herr Asp ang. inrättande av ett särskilt organ inom åklagar- och
polisväsendet för brott mot det allmännas ekonomiska intressen 20
herr Rimås ang. vissa svårigheter för saluförandet av svenskodlade
gurkor.............................................. 21

1 —Andra kammarens protokoll 1957. Nr 0

Nr 6

Innehåll

Sid

Onsdagen den 27 februari fm.

Svar på frågor av:

herr Larsson i Stockholm ang. beaktandet i samband med ombyggnaden
av Stockholms centralstation av åldringars och invaliders
förflyttningsproblem .............................. 24

herr Braconier ang. en redogörelse för resultaten av OEEC:s mi nisterrådsmöte

i Paris.................................. 26

herr Svensson i Stenkyrka ang. redogörelse för den ställning Sverige
intagit vid OEEC-sammanträdet i Paris till frågan om ekonomiskt

samarbete .......................................... 26

herr Christenson i Malmö ang. grunderna för tillsättningen av chefsposterna
i de statsägda bolagen.......................... 29

Svar på interpellationer av:

herr Wahrendorff ang. åtgärder för en ökning av användning av inhemska
skogsprodukter för bränsleändamål ................ 31

herr Börjesson ang. förbättring av avsättningsförhållandena för

svensk matlök........................................ 33

Löneplansrevision m. m..................................... 35

Interpellationer av:

herr Strandh ang. ökade möjligheter för den mindre företagsamheten
att få tillgång till långfristiga lån på den vanliga kapitalmarknaden
.......................................... 99

herr Jansson i Benestad ang. slopande av elskatten för en viss
årsförbrukning........................................ 101

Onsdagen den 27 februari em.

Löneplansrevision m. m, (forts.).............................. 102

Inköp, uppförande och iståndsättande av fastigheter för utrikesre presentationen.

......................................... 116

Utrikesförvaltningen: Avlöningar ............................ 117

Inventarier för vissa beskickningar, delegationer och konsulat...... 118

Bidrag till internationell hjälpverksamhet...................... 118

Stat för statens allmänna fastighetsfond ...................... 119

Inställande av repetitionsövningarna under budgetåret 1957/58 .... 122

Nybyggnad för konstfackskolan.............................. 126

Promilletalet för skogsvårdsavgiften för år 1957 128

Lekmannanämnder i hovrätterna i brottmål m. m............... 133

Upphävande av den s. k. jordförvärvslagen .................... 142

Innehåll

Nr 6

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 26 februari

Val av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret med suppleanter 11

Onsdagen den 27 februari em.

Statsutskottets utlåtande nr 14, ang. statstjänstemannens löner m. m. 35

— nr 28, ang. anslag under statens allmänna fastighetsfond m. m. för

utrikesdepartementet .................................. 115

— nr 3, ang. utgifter under tredje huvudtiteln (utrikesdepartementet) 117

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2, ang. ändring i lagen om införande
av landstingslagen .............................. 119

Statsutskottets utlåtande nr 18, ang. utgifter å tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet)
................................ 119

— nr 24, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond .......... 119

— nr 25, ang. överlåtelse av fastigheter ...................... 121

— nr 26, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag .......... 122

— nr 27, om inställande av repetitionsövningarna .............. 122

— nr 29, ang. nybyggnad för konstfackskolan.................. 126

Bevillningsutskottets betänkande nr 7, ang. promilletalet för skogs vårdsavgiften

........................................ 128

Första lagutskottets utlåtande nr 4, om fortsatt giltighet av lagen med

särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål ...... 133

— nr 8, om lekmannanämnder i hovrätterna .................. 133

— nr 10, ang. upphävande av lagen om dödande av vissa utanför

Sverige befintliga handlingar m. m......................... 142

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3, om upphävande av den s. k. jordförvärvslagen
........................................ 142

— nr 4, ang. ersättning från kyrkofonden för övertalig personal vid

domänverket.......................................... 150

Fredagen den 22 februari 1957

Nr 6

Fredagen den 22 februari

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 15 innevarande
februari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Advokat Birger Gezelius, f. d. 22/5
1894, Falun, är på grund av sjukhusvistelse
(neurologisk utredning) oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet fr.

o. m. den 18/2 t. o. m. den 2/3 1957;
vilket härmed intygas på begäran.

Falu lasarett den 21/2 1957
Olle Hogeman

Lasarettsläk. vid medicinska avd.

Kammaren beviljade herr Gezelius ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med den 18 februari till och med den
2 mars.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1957 den 20 februari sammanträdde
den nämnd, som äger att döma,
huruvida högsta domstolens samtliga
ledamöter gjort sig förtjänta att i deras
viktiga kall bibehållas, varvid röstades
över följande proposition:

Den, som vill, att omröstning på det
i § 09 riksdagsordningen föreskrivna
sätt skall anställas till uteslutande av
någon bland högsta domstolens ledamöter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bliva högsta domstolens
samtliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens
slut, sedan voteringssedlarna öppnats,
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 0;

Nej — 47,

i följd varav nämnden ansett högsta domstolens
samtliga ledamöter böra vid deras
ämbeten bibehållas.

Fritiof Domö Gunnar Lodenius

O. Malmborg Ernst Jacobsson

År 1957 den 20 februari sammanträdde
den nämnd, som äger att döma,
huruvida regeringsrättens samtliga ledamöter
gjort sig förtjänta att i deras
viktiga kall bibehållas, varvid röstades
över följande proposition:

Den, som vill, att omröstning på det
i § 69 riksdagsordningen föreskrivna
sätt skall anställas till uteslutande av
någon bland regeringsrättens ledamöter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bliva regeringsrättens
samtliga ledamöter bibehållna.

Och befunnos efter omröstningens
slut, sedan voteringssedlarna öppnats,
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 0;

Nej — 45,

i följd varav nämnden ansett regerings -

Nr 6

Fredagen den 22 februari 1957

Interpellation ang. bestämmelserna om

utövarna

rättens samtliga ledamöter böra vid deras
ämbeten bibehållas.

Fritiof Domö Gunnar Lodenius

O. Malmborg Ernst Jacobsson

Protokollen lades till handlingarna;
och skulle innehållet av dessa protokoll
delgivas riksdagens kanslideputerade
med anmodan att låta i ämnet uppsätta
och till kamrarna avgiva förslag till den
skrivelse, som borde till Konungen avlåtas.

§ 4

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till Riksdagen

Med anmälan att ledamoten av riksdagens
andra kammare herr David Hall,
som den 25 maj 1956 utsetts till fullmäktig
i riksbanken för valperioden
1956—1959, avlidit den 7 februari 1957,
få fullmäktige härigenom hemställa att
val av en fullmäktig efter herr Hall måtte
jämlikt § 70 mom. 1 riksdagsordningen
verkställas för återstående delen av
sagda valperiod.

Stockholm den 21 februari 1957
Å Fullmäktiges vägnar
Per Eckerberg

Karin Winberg

Kammaren biföll fullmäktiges hemställan.

§ 5

Föredrogs nedanstående till kammaren
inkomna skrivelse:

Till Riksdagen

Undertecknad får härmed avsäga mig
uppdraget att vara suppleant för fullmäktig
i Sveriges riksbank.

Stockholm den 22 februari 1957

Patrik Svensson

Kammaren beslöt att med anledning
av denna avsägelse val av en suppleant

avdrag vid taxering för de s. k. fria yrkes i

riksbanken i stället för den sålunda
avgångne skulle i föreskriven ordning
anställas.

§ 6

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till Riksdagen

Härmed får jag vördsamt anhålla om
entledigande från uppdraget att vara
personlig suppleant för riksbankschefen
Per Åsbrink i dennes egenskap av fullmäktig
i Sveriges riksbank.

Stockholm den 21 februari 1957

Ragnar Sundén

Kammaren biföll denna anhållan och
beslöt att i anledning därav val av en
suppleant för herr Åsbrink efter herr
Sundén skulle i föreskriven ordning anställas.

§ 7

Föredrogos var efter annan följande
å kammarens bord vilande motioner;
och hänvisades därvid
till behandling av lagutskott motionen
nr 492, av herr Rimmerfors m. fl.;
och

till bevillningsutskottet motionen nr
493, av herr Regnéll.

§ 8

Interpellation ang. bestämmelserna om
avdrag vid taxering för de s. k. fria
yrkesutövarna

Ordet lämnades på begäran till

Herr ONSJö (bf), som anförde:

Herr talman! I fråga om avdragsrätten
vid taxering till statlig och kommunal
beskattning har under senare tid
genomförts en del reformer, och flera
synes vara att emotse. Det torde vara
obestridligt att vissa grupper av skattebetalare
härvid kommer i en klart missgynnad
ställning — jag syftar på de

Nr 6

Fredagen den 22 februari 1957

Interpellation ang. förbättringar av de statliga stödåtgärderna för underlättande av
det vetenskapliga utbytet inom landet och med andra länders vetenskapsmän

s. k. fria yrkesutövarna inom jordbruk,
fiske, hantverk, handel etc. Några exempel
skall här i korthet beröras.

Den som har inkomst av tjänst erhåller
ett avdrag på 100 kronor för resor,
oavsett om vederbörande haft någon
sådan utgift eller inte. Har utgiften
överstigit 100 kronor får avdraget avrundas
uppåt till närmaste jämna 100-tal kronor. Dessa avdragsbestämmelser
har ingen motsvarighet när det gäller
de fria yrkena. I fråga om resor i yrket
med egen bil är taxeringsmyndigheterna
sålunda mycket restriktiva.

Den som har inkomst av kapital får
ett avdrag med 100 kronor för ogift och
200 kronor för makar. Den som har
skulder — vilket ju är mest vanligt
bland de fria yrkesutövarna, som måste
investera för att kunna driva sin rörelse
— medges däremot inget motsvarande
avdrag. Den som har ränteinkomst
får således ett skattefritt avdrag,
men inte den som har ränteutgift.

Från och med nästa år skall den som
har inkomst av tjänst ha rätt till vissa
skattefria naturaförmåner upp till 400
kronors värde. Det verkliga värdet av
dessa naturaförmåner blir svårt för
taxeringsmyndigheterna att kontrollera.
De fria yrkesutövarna har inte fått
några motsvarande förmåner. Tvärtom
har de schablonvärden, som tillämpas
vid uppskattningen av de fria yrkenas
naturaförmåner, undan för undan höjts
så att de numera tangerar gränsen för
vad som kan anses skäligt. Jordbrukarna
t. ex. har tidigare otvivelaktigt haft
en viss skatteförmån, och en del har det
kanske alltjämt genom den s. k. schablonmetoden.
För det stora flertalet har
den dock blivit till nackdel, beroende
på att jordbrukarna mer och mer frångått
naturahushållningen. Slakt och bak
t. ex. förekommer praktiskt taget aldrig
i många bygder. Detta skall visserligen
tas hänsyn till vid taxeringen,
men i praktiken torde så bli fallet i
mycket ringa utsträckning, enär taxe -

ringsmyndigheterna ofta av den skattskvldige
kräver mer än han av praktiska
skäl kan åstadkomma för att bevisa
sin »oskuld». Värdet av naturaprodukterna
beräknas efter ortens pris,
varför här inte föreligger någon dold
förmån.

Om avdragsrätt för studieunderstöd
med upp till 2 700 kronor kommer att
medges i enlighet med det föreliggande
utredningsförslaget, så skulle enligt min
mening de fria yrkesutövarna även
därigenom bli missgynnade, såvida inte
motsvarande avdragsrätt medges även
för ekonomiskt stöd åt ungdomar, som
vill starta och bryta sig en bana inom
de fria yrkena.

Skulle avdragsrätt för amortering av
studieskulder medges, så skulle detta innebära
en påtaglig orättvisa, om inte
även de fria yrkenas utövare finge
motsvarande förmån.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
fråga statsrådet och chefen för finansdepartementet: 1)

Anser herr statsrådet att nu gällande
bestämmelser rörande avdrag vid
taxering till statlig och kommunal beskattning
ger rättvisa åt de s. k. fria
yrkesutövarna ?

2) Ämnar herr statsrådet innan nya
avdragsinöjligheter eventuellt införas
pröva avdragsbestämmelserna i deras
helhet med hänsyn till de fria yrkesutövarnas
rimliga krav på likställighet
och rättvisa?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. förbättringar av de
statliga stödåtgärderna för underlättande
av det vetenskapliga utbytet inom
landet och med andra länders vetenskapsmän Herr

andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Fru EWEIiLöF (h), som yttrade:

Nr 6

Fredagen den 22 februari 1957

Interpellation ang. remisstiden för allmänna pensionsberedningens betänkande,
m. m.

Herr talman! Utvecklingen inom vetenskaperna
har tvingat fram en ökning
av det vetenskapliga utbytet såväl
inom landet som med andra länders
vetenskapsmän. Ett av uttrycken för
denna utveckling utgör det ökade antal
kongresser och sammankomster med
vetenskapligt program, som nästan varje
ämnesområde kan uppvisa, och den
generella tendensen att behandla viktiga
problem på ett internationellt plan
i stället för regionalt eller nationellt.

Från statsmakternas sida utgår för
att underlätta vetenskapsmäns studier i
utlandet relativt begränsade bidrag. Enligt
en gjord utredning uppfattas dessa
bidrag av vetenskapsmännen som så
otillräckliga och ansökningsförfarandet
så krångligt, att många drar sig för att
söka utnyttja de möjligheter som finns.
En reell försämring av bidragen torde
också ha inträffat sedan tiden före senaste
världskriget. Speciellt drabbade
av att bidragen minskat i värde är de
vetenskapsmän, som endast har fast lön
och vilkas privata budget oftast inte
tillåter en störe oregelbunden utgift,
som de flesta dessutom måste betrakta
som en utgift för tjänstens behöriga
skötande.

Då man enligt min mening bör beakta,
att deltagande i sammanträden
och kongresser i regel är arbetsprestationer,
vilkas produkter genom ytterligare
arbete och forskning är ägnade att
utveckla vetenskapsmännens område,
är dessa utgifter att betrakta som kostnader
för de arbetsuppgifter en vetenskapsman
har såsom en statens tjänsteman.

De åtgärder som synes kunna vidtagas
för att stimulera vetenskapsmän till
önskvärt vetenskapligt utbyte är det
inte möjligt att direkt precisera. Såväl
ersättning för kostnader som avdrag för
kostnader vid deklaration torde emellertid
kunna ifrågakomma. Även en administrativ
förenkling av ansökningsförfarandet
är angelägen.

Med stöd av vad sålunda anförts anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framställa
följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att
föreslå några förbättringar av de statliga
stödåtgärder som är ämnade att för
vetenskapsmän underlätta det vetenskapliga
utbytet såväl inom landet som
med andra länders vetenskapsmän?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. remisstiden för allmänna
pensionsberedningens betänkande,
m. m.

Herr CASSEL (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Det svenska remissförfarandet
fyller viktiga uppgifter. Det
ger myndigheter och organisationer
tillfälle att ur expertsynpunkt och ur
allmän synpunkt granska förslag i väsentliga
frågor, att framföra uppslag och
kritik samt att sätta in problem i ett
större sammanhang. Det uttrycker opinion
och vägleder opinionen. Det ger
ett brett och sakligt underlag för de beslutande
instansernas bedömningar.

Ju större och ju mera ingripande en
fråga är, ju fler medborgare den berör,
desto angelägnare är det att remissförfarandet
får en sådan utformning att
problemet blir allsidigt och grundligt
berett. Detta förutsätter två ting — att
remisstiden blir tillräckligt lång för
ordentliga överväganden och behövliga
undersökningar samt att alla de beredes
möjlighet att yttra sig, som kan förväntas
ha intresse därav eller i objektiv
mening värdefulla rön att meddela.

Den 1 februari 1957 avlämnade allmänna
pensionsberedningen sitt betänkande,
Förbättrad pensionering. Detta
remitterades i vanlig ordning. Remissdag
var den 6 februari och remisstiden
utgår den 22 mars. Den har alltså fast -

Fredagen den 22 februari 1957 Nr 6

Interpellation ang. remisstiden för allmänna pensionsberedningens betänkande,
m. m.

ställts till sex veckor. Remissinstansernas
antal begränsades och urvalet gjordes
på ett sätt, som inte kan undgå att
aktualisera debatten om allsidigheten i
förfarandet.

Ingen torde vara beredd att förneka
att »svenska folkets pensionsfråga» är
en stor fråga, vars lösning för lång tid
framåt kommer att ingripande påverka
medborgarnas möjligheter till disposition
av sina arbetsförtjänster, utvecklingen
i svensk samhällsekonomi och
svensk socialpolitik. Allmänna pensionsberedningen
har presenterat nytt
material, framfört nya synpunkter och
framlagt nya förslag. Hela pensionsproblemet
har kommit i ett nytt läge.
En serie följdproblem måste vidareutredas,
vilket också ställer krav på noga
förberedda principståndpunkter.

Det är mot denna bakgrund jag anhåller
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Anser herr statsrådet en remisstid
på sex veckor tillräcklig för ett väl underbyggt
ståndpunktstagande i en fråga
av den art »Svenska folkets pensionsfråga»
är?

2. Efter vilka principiella och praktiska
överväganden har urvalet skett
av dem som anmodats eller beretts tillfälle
att yttra sig över allmänna pensionsberedningens
betänkande Förbättrad
pensionering?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 14 maj 1954 (nr 320)
om införande av landstingslagen;

statsutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgif -

ter för budgetåret 1957/58 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner,
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1957/58, jämte i ämnet väckta motioner,
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa,
kronan tillhöriga fastigheter,

nr 26, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag,

nr 27, i anledning av väckta motioner
om inställande av repetitionsövningarna
under budgetåret 1957/58,

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1957/58 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag till nybyggnad
för konstfackskolan jämte i
ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, såvitt propositionen angår
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1957 skall utgå;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fort -

Nr 6

Fredagen den 22 februari 1957

satt giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål,

nr 8, i anledning av väckta motioner
om inrättande av lekmannanämnder i
hovrätterna vid behandling av brottmål
in. m., och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 10 juli
1947 (nr 486) om dödande av vissa
utanför Sverige befintliga handlingar,
m. m.;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckta motioner
om upphävande av den s. k. jordförvärvslagen,
och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av väckta motioner
dels om skyndsam utredning rörande
åtgärder mot ungdomsbrottsligheten och
dels om en utredning angående samordning
av de samhälleliga stödformer och
åtgärder, som syftar till en lösning av
barna- och ungdomsproblemen på längre
sikt,

nr 2, i anledning av väckt motion om
viss utvidgning av 1956 års klientelundersökning
rörande ungdomsbrottslingar,
och

nr 3, i anledning av väckta motioner
om skärpta åtgärder mot bilstölder.

§ 12

Tillkännagavs, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält, att
till utskottet från delegerade för riksdagens
verk inkommit framställningar
dels angående befrielse för byrådirektören
Bror Herman Holm från skyldighet
att återbetala någon del av den avlöning,
som utgått till honom för hans
tjänst vid militieombudsmannaexpeditionen,
på grund av att han samtidigt
uppburit tjänstepension såsom major å
reservstat,

dels angående tillämpning för tjänstemän
vid riksdagens verk av den löneplansrevision
m. m., som riksdagen i
anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
framlagda förslag kan
komma att godkänna för tjänstemän vid
den övriga statsförvaltningen.

Denna anmälan bordlädes.

§ 13

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 83, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till kommunallag
för Stockholm;
från statsutskottet:

nr 59, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

60, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; nr

61, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående bestridande av kostnaderna
för uppförande av en planerad
endokrinologisk forskningsinstitution
för karolinska sjukhuset;
från första lagutskottet:
nr 65, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om tillfällig
förlängning av skyddstid för litterära
och musikaliska verk;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16

Tisdagen den 26 februari 1957

Nr 6

februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 23 kap. 3 och 20 | § rättegångsbalken;
samt

från tredje lagutskottet:
nr 57, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag ur kyrkofonden
till extra utgifter.

§ 14

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 72, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen den
28 september 1951 (nr 649) om straff
för vissa trafikbrott, tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 15

Anmäldes, att till herr andre vice talmannen
under sammanträdet avlämnats
följande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 61, angående riktlinjer
för förfarandet vid tillsättning av vissa
lärartjänster m. m. väckta motioner,
nämligen

nr 494, av herr Rubbestad, och

nr 495, av herr Andersson i Linköping
och fru Wallin.

Dessa motioner bordlädes.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.11.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 26 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 19 och
den 20 innevarande februari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Sven Axel Mellqvist, f.
d. 29/12 1912, Linnévägen 26, Falun,
som för närvarande vårdas på Falu lasaretts
medicinska avdelning för magblödning,
är på grund av denna sin
sjukdom oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
under tiden 21/2—16/3
1957; vilket härmed intygas på begäran.

Falu lasarett den 25/2 1957
Olle Hogeman

Lasarettsläk. vid medicinska avd.

Kammaren beviljade herr Mellqvist
ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden den 21 februari—den 16 mars.

Herr talmannen meddelade, att herr
Netzén, som vid kammarens sammanträde
den 10 januari beviljats ledighet
tills vidare från riksdagsgöromålen,
denna dag intagit sin plats i kammaren.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1957 den 26 februari sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt
§8 70 och 71 riksdagsordningen anställa
ej mindre fyllnadsval av fullmäktige i
riksbanken dels för återstående delen
av valperioden 1956—1959 efter herr

Nr 6

Tisdagen den 26 februari 1957

D. E. Hall, som avlidit, dels ock för
återstående delen av valperioden 1955
—1958 efter herr G. F. N. Kristensson,
som avgått, än även val av suppleanter
såväl för de nya fullmäktige som för
riksdagens förut valda fullmäktige i
riksbanken herrar Olof Andersson och
P. V. Åsbrink, vilkas suppleanter, herr
S. P. Svensson respektive herr O. R.
Sundén, avgått; och befunnos efter valens
slut ha blivit utsedda till

fullmäktige

för återstående delen av valperioden
1956—1959:

herr Svärd, N. Gunnar,
ledamot av första

kammaren ...... med 44 röster;

dessutom avgåvos tre blanka valsedlar;

för återstående delen av valperioden
1955—1958:

herr Kollberg, Gustaf Napoleon,
ledamot av andra

kammaren ...... med 46 röster;

dessutom avgavs en blank valsedel;

suppleant för herr Svärd:
herr Sundén, Otto Ragnar,
f. d. statssekreterare,

direktör ...... med 44 röster;

dessutom avgåvos tre blanka valsedlar;

suppleant för herr Kollberg:
herr Aastrup, Nils G. E.,
ledamot av första

kammaren ...... med 46 röster;

dessutom avgavs en blank valsedel;

suppleant för herr Andersson, Olof:
herr Ahlkvist, Karl Emil,
ledamot av första

kammaren ...... med 45 röster;

suppleant för herr Åsbrink:
herr Westling, Otto Jakob,

ombudsman...... med 45 röster;

dessutom avgavs en blank valsedel.

Adolv Olsson O. Malmborg

K. G. Ewerlöf Gustaf Elofsson

År 1957 den 26 februari sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt
§§ 70 och 71 riksdagsordningen anställa
ej mindre fyllnadsval av fullmäktige i
riksgäldskontoret dels för återstående
delen av valperioden 1955—1958 efter
herr R. Näsgård, som frånträtt sitt uppdrag,
dels ock för återstående delen av
valperioden 1954—1957 efter herr G. L.
Andersson, som avgått, än även val av
suppleanter för de nya fullmäktige; och
befunnos efter valens slut ha blivit utsedda
till

fullmäktige

för återstående delen av valperioden
1955—1958:

herr Pettersson, Anders Petter,
ledamot av andra

kammaren ...... med 41 röster;

dessutom avgåvos fyra blanka valsedlar;

för återstående delen av valperioden
1954—1957:

herr Svensson, Sven Patrik,
ledamot av andra

kammaren ...... med 42 röster;

suppleant för herr Pettersson:

herr Johansson, N. Ivar,
ledamot av första

kammaren ...... med 41 röster;

dessutom avgåvos fyra blanka valsedlar;

suppleant för herr Svensson:

herr Netzén, Klas Gösta,
ledamot av andra

kammaren ...... med 42 röster.

Adolv Olsson O. Malmborg

K. G. Ewerlöf Gustaf Elofsson

Protokollen lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag till dels förordnanden för de
valda dels ock skrivelser till Konungen
med anmälan om de försiggångna valen.

Tisdagen den 26 februari 1957

Nr 6

Svar på fråga ang. viss ändring av sjukförsäkringslagens bestämmelser om ersättning
för resekostnader — Svar på fråga ang. anskaffande genom arméhundväsendet
av hundar för fjällräddningstjänsten

§ 4

Svar på fråga ang. viss ändring av sjukförsäkringslagens
bestämmelser om ersättning
för resekostnader

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Svensson i Krokstorp
har frågat, om jag har för avsikt
att för riksdagen framlägga förslag om
sådan ändring av sjukförsäkringslagens
bestämmelser om ersättning för resekostnader
vid bl. a. intagning på sjukvårdsinrättning,
att skärgårdens folk
med hänsyn till is- och andra svårigheter
må erhålla full ersättning för härigenom
åsamkade extra kostnader.

De bestämmelser, som herr Svensson
synes syfta på, är upptagna i en med
stöd av sjukförsäkringslagen utfärdad
kungörelse av den 10 december 1954
(nr 783). Efter bemyndigande av Kungl.
Maj:t har jag den 15 juni 1956 tillkallat
en utredningsman för att överse denna
kungörelse och framlägga de förslag till
jämkningar däri, som kan finnas motiverade.
Till utredningsmannen har för
övervägande överlämnats bl. a. en av
Hasslö kommun gjord framställning om
ändrade regler för beräkning av skärgårdsbefolkningens
resekostnadsersättning.
Utredningsuppdraget, som omfattar
även annat än resekostnadsbestämmelserna,
väntas bli slutfört senare i år.

Härpå anförde

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! Till lierr statsrådet och
chefen för socialdepartementet ber jag
att få framföra ett tack för svaret på
min fråga. Att socialministern redan
hade tillsatt en utredning hade undgått
min uppmärksamhet, och då jag gjorde
en förfrågan hos förvaltningsmyndigheten
för att få den saken kontrollerad,

fick jag också ett besked om att ingenting
åtgjorts i saken.

Som det nu ligger till får jag förklara
mig fullt nöjd med svaret. Jag vill bara
uttala den förhoppningen, att förslag i
ärendet skall läggas fram inom kort, så
att vi så snart som möjligt kan få frågan
på riksdagens bord.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. anskaffande genom
arméhundväsendet av hundar för fjällräddningstjänsten Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade:

Herr talman! Herr Hedin har till mig
riktat en fråga rörande disposition
inom fjällräddningstjänsten av hundar,
utbildade för uppsökande av lavinoffer.
Jag anhåller nu att få besvara frågan.

Den torde ha föranletts främst av
den svåra olyckan vid Snasahögarna i
Jämtland den 13 februari, då sex människor
omkom genom lavinras. Ifrågavarande
spörsmål har uppmärksammats
av myndigheterna. Således har Kungl.
Maj:t den 25 januari detta år ställt till
länsstyrelsens i Jämtlands län förfogande
medel, som möjliggör att sända
två personer jämte hundar till en av
specialutbildad instruktör ledd kurs för
utbildning av lavinliundförare med hundar
å Hardangervidda i Norge. Till
kursen, som tager sin början just i dag
och skall pågå till och med den 3
mars, har sänts två personer med tidigare
utbildning i fråga om skötsel av
hundar. Den ene är överfurir vid I 5 i
Östersund och den andre är tulluppsyningsman
i Storlien. Genom dessas utbildning
erhålles en förare jämte hund
i Storlien och en i Östersund, vilken senare
skall hållas beredd att omedelbart
vid behov transporteras med flyg till

Nr 6

Tisdagen den 26 februari 1957

Svar på fråga ang. anskaffande genom arméhundväsendet av hundar för fjäll
räddningstjänsten

andra trakter i länet. För detta ändamål
finns i Östersund ett mindre flygplan,
som är särskilt lämpligt för flygning
inom fjällområden.

Avsikten är vidare att dessa personer
skall utbilda andra förare och hundar.
För denna utbildning finns i storlienområdet
två lämpliga hundar, vars ägare
är villig och lämplig att låta utbilda
sig för lavinräddning. Länsstyrelsen
avser vidare att i den mån lämpliga
hundar kan uppbringas fortsätta med
utbildningen; främst har man därvid
fjällområdet i Härjedalen i åtanke.

Frågan synes i fortsättningen vara
mest avhängig av om lämpliga hundar
kan erhållas på de platser, som ligger
i närheten av lavinfarliga områden. Man
kan knappast räkna med att härför få
disponera arméns hundar. Dessa utackorderas
nämligen endast till platser
som ligger i närheten av förläggningsorten.
De vidtagna åtgärderna är emellertid
ett första viktigt steg i rätt riktning,
helst som man därigenom skaffat
en viss beredskap för de av turister kanske
mest besökta fjällområdena. Genom
att de ifrågavarande personerna i sin
tur kan verka som instruktörer och utbildare
har man vidare skapat möjlighet
att anordna kurser för förare och
hundar även från andra berörda län.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har sin
uppmärksamhet riktad på denna fråga
och är beredd att medverka till att sådan
utbildning kommer till stånd.

Vidare anförde

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag vill först tacka
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för det positiva svaret.
Jag vill gärna betona, att min fråga, som
bland annat föranleddes av den tragiska
olyckan vid Snasahögarna, inte innebär
att jag vill kritisera eller lägga ansvaret
för det skedda på gruppens ledare
eller någon annan. Det utesluter

inte att olyckan ändå både kan och
bör föranleda en omprövning av alla
åtgärder, såväl förebyggande som direkta
hjälpåtgärder, som man kan vidta.
Jag skulle därför vid detta tillfälle
vilja göra några allmänna reflexioner.

Vår fjällvärld bereder årligen rekreation
för allt fler turister. Enbart i Jämtland
vistas över 8 000 skolungdomar
och mer än 50 000 andra turister, ortsbefolkningen,
t. ex. östersundsborna,
oräknad. Man far dit och längtar sedan
tillbaka för att få avkoppling för både
kropp och själ. Men fjället är inte att
leka med: den ena timmen kan det vara
hur vänligt och ljuvligt som helst, den
andra kan det insvepas i rykande snöstorm.
Stormen, kölden och lavinerna
ingår bland fjällvärldens faror. Självfallet
har speciellt alla föräldrar till
ungdomar som reser till fjälls rätt att
kräva, att man vidtar alla rimliga säkerhetsåtgärder
för att förhindra
olycksfall av alla slag. När det gäller
skolungdomens allmänna fjällfärder vågar
jag av ganska lång erfarenhet som
färdledare påstå, att resorna ur alla
synpunkter är synnerligen välorganiserade
och att därför föräldrarna kan
känna sig trygga. Jag tror att riskerna
är större vid mera privata turer, där
ofta ingen tillräckligt erfaren ledare
finns med i gruppen, även om det var
fallet vid Snasahögarna.

De stora organisationerna som svarar
för turistväsendet, Svenska turistföreningen
och Skid- och friluftsfrämjandet,
har givetvis stort ansvar och det
allra största intresse av att så långt
möjligt eliminera riskerna för olycksfall.
Enligt min mening har de också
känt detta ansvar och gjort ett jättearbete
för att rösa leder och upplysa allmänheten
om farorna uppe i fjällen.
Inom Turistföreningen har också bildats
en särskild lavinkommitté, som på
grundval av erfarenheter och utländsk
litteratur utarbetat broschyrer och
skrifter som tillhandahålles fjällresenä -

Tisdagen den 26 februari 1957

Nr 6

Svar på interpellation ang. en särskild sjömansskatt

rer. De båda organisationerna har i
samarbete med försäkringsbolagens
upplysningstjänst utarbetat en ny liten
skrift, »Det vänliga fjället och det farliga»,
som bl. a. behandlar lavinfaran.
Broschyren kommer att distribueras de
närmaste dagarna, och jag tycker att
den är särdeles bra.

Sedan 1920 har enligt uppgift 50
dödsoffer krävts i jämtlandsfjällen, under
de sista åren allt fler i samband med
lavinras. Jag tror det skulle vara av
synnerligen stort värde om förutsättningarna
för lavinras bleve föremål för
vetenskaplig forskning. Man har från
Turistföreningens lavinkommittés sida
ifrågasatt om de självtagna uppgifterna
inte lämpligen borde övertagas och fullföljas
av statens meteorologiska och
hydrologiska institution (SMHI), som
har resurser för ett forskningsarbete på
detta viktiga område. Jag vill ifrågasätta
om det inte nu är på tiden att
SMHI tar den uppgiften på sig.

Länsstyrelserna i de län som har
fjällområden, vilka utnyttjas av turister,
främst Jämtlands och Norrbottens, har
nedlagt ett förtjänstfullt arbete för både
förebyggande åtgärder, t. ex. genom bidrag
till rösning, och hjälpåtgärder genom
räddningstjänsten, som organiseras
av respektive landsfiskaler. Efter vad
jag kan förstå är räddningstjänsten väl
organiserad, men hitintills har man inte
i nämnvärd utsträckning använt sig av
hundar annat än som draghundar för
pulkor. Erfarenheter från bl. a. Schweiz
visar, att lämpliga hundar kan ha en
livsavgörande betydelse när det gäller
att snabbt söka rätt på människor, speciellt
vid lavinras. I de flesta fall känner
hunden vittringen av i snö begravda
människor och bör lätt kunna utbildas
till att markera var de för raset
utsatta finns. Det tar lång tid att med
den traditionella metoden med långa
pikar leta rätt på offren, som om de i
tid blir framgrävda kan räddas till livet.
I Norge har man bildat en lavinhundförening,
och man börjar i dag,

som inrikesministern nämnde, en kurs
för lavinhundförare, vilken glädjande
nog även några svenskar bevistar. Enligt
uppgift är det möjligt att på mycket
kort tid utbilda lavinhundar. Det borde
hos oss kunna ske antingen såsom i
Schweiz inom armén vid arméns hundskola
i Sollefteå eller också genom medverkan
av Svenska brukshundsklubben
i samarbete med vederbörande länsstyrelse.
Många av de hundar som nu finns
inom säkerhetstjänsten som draghundar
borde kunna utbildas till lavinhundar.
Ifrågasättas kan också, om inte de hundar,
som på försök utbildas till minhundar,
direkt eller efter kort utbildning
skulle kunna användas som lavinhundar
och i lämplig utsträckning placeras
hos fodervärdar vid eller i närheten
av stationer i lavinfarliga områden.
Det förefaller mig som om åtminstone
en del hundar skulle kunna användas
på det sättet. Det finns alltså
många olika möjligheter att lösa frågan
att få hundar till säkerhetstjänsten. På
vilket sätt spelar ju mindre roll; huvudsaken
är att det kommer hundar till
säkerhetstjänsten. Jag tror, att det skulle
vara av oskattbart värde, om frågan
snarast blir löst, och vill därför än en
gång tacka för inrikesministerns positiva
svar. Om min fråga i någon mån
har bidragit till att påskynda utvecklingen
på detta område, är syftet med
frågan uppnått.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. en särskild
sjömansskatt

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran
ordet och yttrade;

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Senander till mig riktat
följande fråga;

Har statsrådet för avsikt, atl, därest
förslag till definitiv lösning av frågan

Nr 6

Tisdagen den 26 februari 1957

Svar på interpellation ang. en särskild sjömansskatt

om en särskild sjömansskatt icke kan
framläggas i år, ta initiativ till en provisorisk
lösning vid innevarande riksdags
vårsession?

I anledning härav får jag anföra följande.

Sjöfolkets önskemål att få en definitiv
källskatt för inkomster som förvärvas
ombord är enligt min uppfattning välgrundade.
Tidigare utredningar i frågan
visar emellertid att avsevärda svårigheter
måste övervinnas innan detta
önskemål kan förverkligas. Bl. a. måste
en samordning komma till stånd med
de beskattnings- och uppbördsregler
som gäller skattskyldiga i allmänhet.
Kommunernas anspråk på skatteintäkter
av sjöfolket skapar också särskilda
problem. Om en reform på området
skall få något egentligt värde, måste
man vidare försöka åstadkomma enkelhet
i tillämpningen. Vad som föranledde
att ett tidigare kommittéförslag inte genomfördes
var främst att det visade sig
vara alltför komplicerat.

Genom en rekommendation av Nordiska
rådet har i viss mån nya förutsättningar
skapats för en lösning av sjömännens
skattefråga. På svenskt initiativ
har överläggningar upptagits med
representanter för de övriga nordiska
ländernas regeringar, och sjömansskatteutredningar
har tillsats i Sverige, Danmark
och Finland. Av direktiven för
den svenska utredningen framgår, att
jag är beredd att föra fram förslag, som
för sjöfolkets del innebär enklare och
mera standardiserade beskattningsregler
än för övriga medborgargrupper.

Den svenska utredningen har arbetat
skyndsamt. Det har inte varit möjligt
att slutföra arbetet i sådan tid att förslag
nu kan framläggas för riksdagen.
Utredningen beräknar emellertid att vara
färdig under försommaren i år. Inte
heller de danska och finska utredningarna
har ännu slutredovisat sina uppdrag.

Vad jag i det föregående anfört om
den komplicerade karaktären av sjö -

folkets beskattningsfråga torde med tillräcklig
tydlighet visa, att det varken är
lämpligt eller ens möjligt att, såsom
herr Senander ifrågasätter, nu genomföra
en provisorisk lösning av densamma.

Härefter anförde

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för svaret. Detta
är ju positivt så till vida att finansministern
förklarar att kravet på en särskild
sjömansskatt är välgrundat. Finansministern
ställer sig emellertid avvisande
till tanken på en provisorisk
sjömansskatt. Som skäl till denna inställning
anföres, att avsevärda svårigheter
måste övervinnas, innan önskemålet
kan förverkligas. Svårigheterna
uppges bestå i samordningen med de
beskattnings- och uppbördsregler, som
gäller skattskyldiga i allmänhet, och vidare
kommunernas anspråk på skatteintäkter.

Jag vill inte underskatta svårigheterna.
Men jag kan å andra sidan inte se,
att dessa är så stora, att inte frågan
skulle kunna ha lösts för länge sedan.
Det har ju ändå pågått en hel rad av
utredningar. Som jag framhöll i min
interpellation aktualiserades frågan första
gången år 1924. Vid 1934 års riksdag
motionerades om utredning. Riksdagen
beslöt att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning i syfte
att förenkla taxeringsförfarandet och
utskyldsbetalningen för sjöfolk. Frågan
hänsköts till 1936 års uppbördskommitté,
som emellertid icke framlade något
förslag i saken.

Den 8 maj 1942 uppdrogs åt chefen
för postsparbanken J. Enger att såsom
särskild sakkunnig utreda frågan. Hans
betänkande var av den art, att det underkändes
av sjöfolkets organisationer.
Förslaget gick endast ut på att post -

Tisdagen den 26 februari 1957

Nr 6

Svar på interpellation ang. en särskild sjömansskatt

sparbanken skulle fungera som ett slags
intressekontor för sjöfolket.

1944 års uppbördsberedning behandlade
också frågan om särskild sjömansskatt.
Dess förslag blev emellertid att
sjöfolket skulle ha samma uppbördssystem
som övriga skattebetalare. Endast
vissa särbestämmelser, som saknade
reell betydelse, föreslogs. Förslaget
skrinlädes senare av regeringen.

1945 års riksdag begärde efter motionsledes
framställda yrkanden på nytt
hos Kungl. Maj:t, att frågan skulle utredas.
Utredningen hade emellertid
ännu år 1957 icke påbörjats, varför
motionsledes yrkades, att utredningen
skyndsamt skulle sättas i gång. Riksdagen
biföll visserligen icke motionen,
enär bevillningsutskottet inhämtat, att
frågan var föremål för uppmärksamhet,
men framhöll det önskvärda i att frågan
snarast bringades till lösning.

I statsråd den 19 mars 1948 tillsattes
en utredning på tre personer, den s. k.
sjömansskatteutredningen. Dess betänkande
visade, att några svårigheter att
lösa denna fråga icke fanns. Förslaget
blev att en definitiv skatt enligt en
särskild sjömansskattetabell med frihet
från deklarationsskyldighet och en för
allt sjöfolk gällande kommunal skattesats
skulle genomföras.

Kommerskollegium och samtliga sjöfolkets
organisationer ställde sig positiva
till förslaget, medan bland andra
Landskommunernas förbund reste
starkt motstånd. Tydligen var det detta
motstånd som gjorde, att förslaget inte,
som man allmänt väntat, förelädes 1950
års riksdag.

Det blev senare en ny utredning av
särskild sakkunnig inom finansdepartementet,
länsassessorn P. Wilkens, som
i en PM framlade ett förslag, icke till
särskild sjömansskatt för det svenska
sjöfolket utan för utländska sjömän anställda
på svenska fartyg. Denna fråga
är också löst enligt mycket enkla linjer,
medan svenskt sjöfolk alltjämt har
sin skattefråga olöst.

Slutligen bör anföras att 1953 års
riksdag på förslag av bevillningsutskottet
uttalade, att sjömansskatteutredningens
förslag i stort sett var acceptabelt,
och hemställde därför att Kungl. Maj:t,
med beaktande av vad i betänkandet anförts,
måtte ompröva frågan om en definitiv
sjömansskatt och för riksdagen
framlägga förslag härom. Resultatet blev
som bekant en ny utredning.

Finansministern får ursäkta mig, om
jag efter denna redogörelse för frågans
gång betvivlar, att det är frågans komplicerade
natur som orsakat förhalningen.
På mig verkar det mera som om man
här hade att göra med de obotfärdigas
förhinder. Frågan har blötts och stötts
en lång tid och borde vara mogen för
en lösning. Det. bör väl för övrigt betraktas
som ett underbetyg åt den svenska
statsförvaltningen, om den inte efter
utredningar under ett par decennier
skulle ha kunnat finna en lösning på ett
problem, som exempelvis Norge löst
för flera år sedan. Men så illa vill inte
jag tro om svensk statsförvaltning.

Finansministern pekar emellertid nu
på ett nytt skäl till uppskov med reformen.
Det är, att en rekommendation av
Nordiska rådet skapat nya förutsättningar
för en lösning av frågan. Tydligen
avses därmed en gemensam lösning
för Sverige, Danmark och Finland.
Norge är icke med, beroende på att
detta land ansett sig gå i land med en
lösning utan medverkan av Nordiska
rådet och övriga nordiska länder.

I samtliga de berörda länderna pågår
nu utredningar, men ingen av dem är
färdig. För Sveriges del meddelar finansministern,
att utredningen blir klar
på försommaren i år. När de danska och
finska utredningarna är klara, lämnas
inget besked om. Frågans lösning ligger
följaktligen alltjämt i ett ovisst fjärran.

Det var i vetskap härom som jag i
min interpellation frågade om möjligheten
av en provisorisk lösning. Jag
var fullt medveten om att provisorier i
lagstiftningsfrågor i allmänhet icke bör

2 — Andra kammarens protokoll 7.957. Nr 6

Nr 6

Tisdagen den 26 februari 1957

Svar på interpellation ang. en särskild sjömansskatt

eftersträvas. Men inför utsikten att lösningen
av frågan genom samgåendet
med andra nordiska länder på nytt
skulle skjutas på framtiden ansåg jag
det vara fullt befogat att fråga, om man
inte tänkte tillgripa en provisorisk lösning.
En sådan kan ske efter i stort
sett de linjer som sjömansskatteutredningen
föreslagit.

Icke minst med hänsyn till rekryteringssvårigheterna
inom den svenska
handelsflottan, som gör att antalet utländska
sjömän ständigt ökar, är det av
behovet påkallat att en snabb lösning
sker, vare sig den åstadkommes provisoriskt
eller definitivt.

Som läget nu är kan jag endast inskränka
mig till att uttala den förhoppningen,
att frågan med det snaraste
bringas till sin lösning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts å kammarens
bord liggande proposition, nr
72, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 4 § 2 mom. lagen den 28 september
1951 (nr 649) om straff för
vissa trafikbrott.

§ 8

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan att till utskottet från
delegerade för riksdagens verk inkommit
framställningar

dels angående befrielse för byrådirektören
Bror Herman Holm från skyldighet
att återbetala någon del av den
avlöning, som utgått till honom för
hans tjänst vid militieombudsmannaexpeditionen,
på grund av att han samtidigt
uppburit tjänstepension såsom
major å reservstat,

dels angående tillämpning för tjänstemän
vid riksdagens verk av den löneplansrevision
m. m., som riksdagen i

anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag kan
komma att godkänna för tjänstemän vid
den övriga statsförvaltningen.

§ 9

Föredrogos var för sig och remitterades
till statsutskottet de på bordet liggande
motionerna

nr 494, av herr Rubbestad, samt

nr 495, av herr Andersson i Linköping
och fru Wallin.

§ 10

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 2, statsutskottets
utlåtanden nr 3, 14, 18 och
24—29, bevillningsutskottets betänkande
nr 7, första lagutskottets utlåtanden
nr 4, 8 och 10, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 3 och 4 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 1—3.

§ 11

Föredrogs den av herr Onsjö vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående bestämmelserna om
avdrag vid taxering för de s. k. fria
yrkesutövarna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Föredrogs den av fru Ewerlöf vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående förbättringar
av de statliga stödåtgärderna för underlättande
av det vetenskapliga utbytet
inom landet och med andra länders vetenskapsmän.

Kammaren biföll denna anhållan.

Tisdagen den 26 februari 1957 Nr 6

Interpellation ang. industrigarantilånen under nu rådande skärpta kreditförhållanden -

§ 13

Föredrogs den av herr Cassel vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående remisstiden för allmänna
pensionsberedningens betänkande,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 14

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att statsutskottets utlåtanden
nr 14, 28 och 3 måtte i nu
nämnd ordning uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 15

Interpellation ang. industrigarantilånen
under nu rådande skärpta kreditförhållanden Ordet

lämnades på begäran till

Herr DARLIN (h), som yttrade:

Herr talman! Den allmänna ekonomiska
politik, som har förts i vårt land,
karakteriseras sedan flera år av extraordinära
åtgärder och ingripanden från
statsmakternas sida.

Vissa av de företagna åtgärderna har
syftat till att åstadkomma lättnader för
olika grupper i samhället, vilka ansetts
ha i särskild utsträckning blivit utsatta
för politikens negativa verkningar. En
sådan åtgärd är de 1954 inrättade s. k.
industrigarantilånen, avsedda att öka
den mindre företagsamhetens möjligheter
att erhålla krediter, därigenom att
staten inträdde som garant för låntagaren.

Räntan på de statsgaranterade lånen

har hela tiden legat under de vid varje
tillfälle i bankerna tillämpade räntesatserna
för industrikrediter med normala
bankmässiga säkerheter, emedan
den statliga garantien jämställt dessa lån
med övriga av staten säkrade krediter.

I nuvarande än mer skärpta kreditläge
har kravet på säkerhet såsom det
primära vid kreditbedömningen kommit
att till en del trängas tillbaka av
skärpta krav på räntabiliteten hos det
projekt krediten avser att finansiera.
Den utomordentliga knappheten på lånemedel
sedd mot bakgrunden av kreditinstitutens
intresse av att få så god
avkastning som möjligt på spararnas
pengar har i ett par fall lett till att ansökningar
om dylik kredit —• beviljande
av garanti kan ske först sedan ett kreditinstitut
beviljat själva låneansökan
— icke upptagits till behandling under
hänvisning dels till kreditknappheten,
dels till den relativt låga räntesatsen
för dylika lån.

Visserligen har det ökade anslaget till
företagareföreningarna inneburit en viss
lättnad i de mindre företagens kreditsituation.
Denna lättnad har dock varit
av begränsad beloppsmässig omfattning
och den har vidare ej heller varit generell
på grund av företagareföreningarnas
lokalisering. Utan att taga principiell
ställning till statsgaranterade
lån bör man därför kunna fästa uppmärksamheten
vid här berörda förhållanden,
som innebär att systemet med
statlig kreditgaranti icke fått avsedd
effekt.

Med stöd av det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få ställa följande fråga:

Har herr statsrådet uppmärksammat
att statsgarantien under rådande skärpta
kreditförhållanden i viss utsträckning
medfört att de s. k. industrigarantilånen
icke nått sitt syfte?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 6

Tisdagen den 20 februari 1957

§ 16

Interpellation ang. inrättande av ett särskilt
organ inom åklagare- och polisväsendet
för brott mot det allmännas
ekonomiska intressen

Herr ASP (s) erhöll på begäran ordet
och anförde:

Herr talman! Sedan några år tillbaka
pågår i vårt land som känt omfattande
och systematiska polisundersökningar
med syftemål att uppspåra, utreda och
lagligen beivra sådana förhållanden
inom den allmänna förvaltningen, vilka
ger anledning till misstanke att korruption
i en eller annan form föreligger.
Genom uppgifter i press och
radio har allmänheten med stigande
olust och bestörtning kunnat följa hur
den ena s. k. mutaffären efter den andra
rullats upp i alla sina beklämmande faser
med frihetsberövanden, husundersökningar
och lagföranden inför domstol.
Av gjorda uttalanden synes även
framgå att i dagens läge ytterligare ett
förhållandevis stort antal misstänkta fall
återstår, vilka ännu icke hunnit angripas.

Utredningarna, som letts av en särskilt
förordnad åklagare, har tills nyligen
väsentligen berört förhållandena
inom den statliga förvaltningen. Härvid
liar åklagaren biträtts av, förutom polispersonal,
tjänstemän från statens sakrevision,
vilka genom sin utbildning
och sin verksamhet vid revisionen förvärvat
särskilda kvalifikationer för bedrivande
av undersökningar av detta
slag.

I samband med det nyligen inträffade
uppseendeväckande ingripandet
mot en kommunal chefstjänsteman i en
sydnorrländsk residensstad — av åklagaren
misstänkt för bland annat tagande
av muta och tjänstemissbruk — uppstod
den situationen att undersökningsledaren
vid tidpunkten för ingripandet
stod utan biträde av revisionsexpertis.
Till följd av sin instruktion ansåg sig
nämligen sakrevisionen icke kunna lämna
biträde åt åklagaren, enär undersökningen
berörde kommunal och icke

statlig förvaltning. Sakkunnig hjälp från
annat håll visade det sig anmärkningsvärt
svårt att erhålla även från privata
revisionsfirmor. Situationen reddes så
småningom upp genom att sakrevisionen,
sedan representanter för länet uppvaktat
statsmakterna i frågan, beviljade
två av sina tjänstemän ledighet med avstående
av samtliga löneförmåner, för
att stå till åklagarens förfogande. Innan
dess hade emellertid en dyrbar vecka
gått till ända, vilket torde ha avsevärt
försvårat den pågående utredningen.

Polisutredningarna har principiellt
sett kommit att syssla med förhållanden,
vilka ägt samband med brott eller
misstanke om brott mot det allmännas
ekonomiska intressen. Härmed avses då
icke endast av ämbetsmän begångna
korruptions-, trolöshets- och förskingringsbrott
utan även sådana fall där vissa
överträdelser av t. ex. skattestrafflag,
tulltaxebestämmelser och valutaförordningar
befaras ha ägt rum. Såsom
exempel på de erfarenheter, som därvid
erhållits, må följande framhållas.

De typer av brott det här gällt har
oftast karakteriserats därav att förundersökningen
kommit att beröra mer än
ett åklagardistrikt. Det har därvid framstått
som en påtaglig fördel för utredningsarbetet
att den särskilt förordnade
åklagaren tillagts befogenhet att fullgöra
de åligganden, som i förevarande
avseenden skolat ankomma på åklagarmyndigheter
å andra orter och att till
hans förfogande stått såväl polispersonal
som revisionsexperter.

Det torde till fullo ha bestyrkts att ett
stadigvarande behov föreligger av en
särskild organisation för bekämpande
av brott mot det allmännas ekonomiska
intressen, d. v. s. som berör icke endast
det statliga utan även det kommunala
området.

För att tillgodose det nämnda behovet
bör ett sådant organ — som för närvarande
icke finnes — så snart som möjligt
upprättas. Då verksamheten principiellt
sett får anses vara av övervägande
polisiär natur, framstår det såsom na -

Tisdagen den 2G februari 1957

Nr 6

Interpellation ang. vissa svårigheter

turligt och ändamålsenligt att den omhänderhaves
av statspolisen, förslagsvis
organiserad såsom en särskild rotel vid
kriminalstatspolisen i Stockholm, som
härför tilldelas erforderliga resurser av
olika slag.

För att rationellt kunna fullgöra sina
åligganden bör den ifrågavarande polispersonalen
beredas tillfälle genomgå
viss specialutbildning, som sannolikt
torde kunna inpassas inom organisationens
och tjänstens ram. Särskilt bör
framhållas vikten av att rekryteringen
av polispersonal till denna rotel på allt
sätt främjas. Det torde sannolikt vara
lämpligt att befattningshavarna avlönas
med helstatliga medel samt att antalet
tjänster och lönegrader så avpassas att
en fullt tillfredsställande befordringsgång
inom roteln åvägabringas.

Liksom hittills bör en särskild åklagare
finnas förordnad. För bekämpningen
av de här ifrågavarande brotten
har det visat sig i synnerlig grad nödvändigt
att äga tillgång till högkvalificerad
revisionsteknisk expertis med
grundlig administrativ erfarenhet inom
främst den allmänna förvaltningsapparaten.
Sådan expertis förutsättes vara
ställd till statspolisens förfogande genom
anställning därstädes. Rotelns
verksamhet torde i avsevärd grad komma
att präglas av brottsupptäckande,
d. v. s. spanande arbete. Det torde därför
icke kunna påräknas att polis- eller
övrig personal härifrån kan tagas i anspråk
för utredningar på förmögenhetsbrottens
område.

Herr talman! I anledning av vad jag
nyss anfört, hemställer jag att till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att i skyndsam
ordning vidtaga förberedande åtgärder
för inrättande av ett särskilt
organ inom åklagare- och polisväsendet
för uppdagande och bekämpande av
brott mot det allmännas ekonomiska
intressen — med andra ord landsskadlig
ekonomisk verksamhet — samt att i

för saluförandet av svenskodlade gurkor

dagens läge tillförsäkra de pågående,
för rättsvården i vårt land så betydelsefulla
utredningarna sådana personella
och andra resurser att verksamheten
icke i något avseende utsättes för
risken att stagnera eller försvåras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. vissa svårigheter för
saluförandet av svenskodlade gurkor

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr RIMÅS (fp), som yttrade:

Herr talman! Den svenska trädgårdsnäringen
har under senare år kommit
i en alltmera trängd situation bl. a. på
grund av otillräckligt och ofta nyckfullt
verkande gränsskydd. Sålunda inträffade
under våren 1956, då den
svenska gurksäsongen började, att stora
mängder utländska gurkor importerades.
Som resultat härav blev svenska
marknaden övermättad av gurkor, med
påföljd att varan blev av mindre god
kvalitet (mjuknade av för lång lagring),
ett visst köpmotstånd uppstod och priserna
sjönk. Därmed blev hela årets
gurksäsong förstörd. Eftersom gurkodlingen
gäller en av den svenska trädgårdsnäringens
stapelvaror, gjorde trädgårdsodlarna
härigenom avsevärda förluster.
Då ett upprepande av fjolårets
händelser på detta område är att befara
även för innevarande år, anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande fråga:

Vilka åtgärder vill herr statsrådet
vidtaga för att inför kommande säsong
för saluförandet av svenskodlade gurkor
i möjligaste mån undvika sådana svårigheter,
vilka i fjol uppstod till men
för både de svenska odlarna och konsumenterna
till följd av den olägliga import
som då förekom?

Denna anhållan bordlädes.

Nr G

Tisdagen den 2G februari 1957

§ 18

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 24 § 3 mom. samt punkt
2 av anvisningarna till 38 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370); och

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

från andra lagutskottet:

nr 84, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående ytterligare
tillägg å de livräntor som utgå enligt
förordningen den 11 juni 1943 (nr 347)
om vissa ersättningar vid införandet av
statsmonopol å importen av tobaksvaror,
dels ock i ämnet väckt motion;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
av övergångsbestämmelserna till
lagen den 18 april 1935 (nr 113) med
vissa bestämmelser om arbetsförmedling; nr

86, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1956 vid dess trettionionde
sammanträde fattade beslut,
såvitt propositionen avser rekommendation
angående välfärdsanordningar
för arbetstagare; och

nr 87, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr
335) om särskilda skyddsåtgärder för
vissa kraftanläggningar;

från tredje lagutskottet:

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § 2 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni
1946 (nr 469); samt

från jordbruksutskottet:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1956 vid dess trettionionde
sammanträde fattade beslut, såvitt
avser rekommendationen nr 101 rörande
yrkesutbildning inom jordbruket.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 69, till
Konungen angående val av ombud i
Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels ock riksdagens förordnanden:
nr 70, för herr Bengt Elmgren att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

71, för herr Walter Sundström att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 72, för herr Karl Wistrand att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 73, för herr Tore Bengtsson att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 74, för herr Bertil Ohlin att vara .
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

75, för herr statsrådet Gunnar Hedlund
att vara ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 76, för herr Gustaf Fahlander att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 77, för fröken Gunnel Olsson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 78, för herr Gunnar Heckscher att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 79, för herr Ingemar Andersson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 80, för herr Gerard De Geer att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och

nr 81, för herr Torsten Andersson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

Tisdagen den 26 februari 1957

Nr 6

§ 19

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 66, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
nr 71, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.,

nr 73, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag för försvarsändamål,

nr 74, angående ersättning i vissa fall
i anledning av yrkesskada,

nr 75, angående godkännande av Sveriges
anslutning till stadgan för det internationella
atomenergiorganet,

nr 76, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående domstolarna
och rättegången vid krig eller
krigsfara m. m., och

nr 78, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 32 § 3 mom. och 33 § 1 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 20

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 496, av herrar Levin och Hamrin
i Kalmar, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 49, angående vattenvårdens
organisation m. m.,

nr 497, av herr Brandt m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,

nr 50, med förslag till lag om ändring
i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och
import av tobaksvaror, m. m.,

nr 498, av herr Magnusson i Borås
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 50,

nr 499, av herr Håstad m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
54, angående utbyggnad av televisionsnätet
m. m.,

nr 500, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 54, samt

nr 501, av herr Jansson i Aspeboda,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 59, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
23 november 1956 (nr 554) om investeringsavgift
för år 1957.

Vidare anmäldes följande motioner i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 61, angående riktlinjer för förfarandet
vid tillsättning av vissa lärartjänster
m. in.:

nr 502, av fröken Vinge m. fl.,
nr 503, av herr Nestrup, och
nr 504, av herr Nelander.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.38.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Onsdagen den 27 februari

Kl. 10.00

§ 1

Svar på fråga ang. beaktandet i samband
med ombyggnaden av Stockholms centralstation
av åldringars och invaliders
förflyttningsproblem

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Stockholm
har frågat mig på vad sätt åldringarnas
och invalidernas förflyttningsproblem
beaktats vid de omändringar,
som nu företas vid Stockholms
centralstation.

Redan innan nu pågående arbeten på
Stockholms centralstation sattes i gång,
kunde de i gånghänseende handikappade
resenärerna få tillstånd att passera
spårområdet i plan. Efter centralstationens
färdigställande behöver resenärerna
till och från norra plattformarna
liksom hittills inte passera genom
någon gångtunnel eller några trappor.
Vad de södra plattformarna beträffar
skall normalt samtliga ankommande
resenärer och en del av resenärerna
till avgående tåg passera genom en
gångtunnel och dess trappor. Personer,
som inte kan gå i trappor, kan liksom
tidigare passera spårområdet i plan.
Härvid fordras dock, att vederbörande
lotsas över av SJ-personal eller stadsbud.
Om vägsträckan blir för lång, kan
man genom hänvändelse till stadsbud
eller SJ-personal få åka hela vägen i
rullstol. Rullstol kan, om så önskas, beställas
i förväg till visst tåg.

De möjligheter, som jag här nämnt,

har funnits under hela ombyggnadstiden
men det förefaller som om de
varit för litet kända av allmänheten.
Såvitt jag nu kan se bör resenärerna på
ett effektivare sätt upplysas om de möjligheter
att slippa passera trapporna
som redan finns och kommer att finnas.
Förslag om bättre annonsering härvidlag
håller på att utarbetas inom SJ.

Härpå anförde

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag vill till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
framföra mitt tack för
svaret på min fråga.

Det har på senare år gjorts en hel
del för att mildra åldringars och fysiskt
handikappades lott, det skall jag
villigt erkänna. Man har exempelvis
försökt underlätta deras försörjningsoch
sysselsättningsproblem. Ansträngningar
görs också för att anpassa dem
till arbetslivet, så att de inte behöver
känna sig ställda vid sidan om den allmänna
gemenskapen. Endast på ett område
har man inte gjort någonting eller
i varje fall ytterst litet för att förbättra
dessa gruppers situation: deras förflyttningsproblem
har man inte gjort
stora ansträngningar för att lösa.

Jag vill naturligtvis inte försöka dölja
att problemet i sin helhet är mycket
stort och att den fråga som väckts här
endast utgör en liten del av komplexet.
Jag vill sålunda i förbigående nämna
att åldringar och andra med förflyttningssvårigheter
blir i ganska stor utsträckning
utestängda från kulturlivet.
Hur många muséer, konsertsalonger och
teatrar har speciella anordningar av

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Svar på fråga ang. beaktandet i samband med ombyggnaden av Stockholms centralstation
av åldringars och invaliders förflyttningsproblem

något slag för att underlätta förflyttningen
mellan olika våningsplan för
dem som har svårigheter att gå i trappor?
I flertalet fall behövs det inte
andra anordningar än hissar, men
t. o. m. sådana saknas många gånger i
de ofta ganska ålderdomliga byggnaderna.

Problemet med förflyttningen vid
Stockholms central är således bara en
detalj av det större problemet men en
mycket viktig sådan, viktig därför att
kommunikationerna spelar en stor roll
i nutidsmänniskans liv och möjligheten
att kunna anlita dem måste avpassas
med hänsyn härtill. Frågan är viktig
också därför att i detta fall gäller det
en ombyggnad, och man kunde kanske
därför ha väntat sig att vid planeringen
av de nya plattformarna och förbindelserna
dem emellan dessa problem
hade beaktats. Emellertid har i varje
fall inte jag kunnat finna några tecken
som tyder på att man umgås med planer
på att bygga vare sig personhissar
eller rulltrappor till allmänhetens tjänst.
På det sättet har man dock ordnat det
på flera platser i utlandet. Det kan för
övrigt vara ganska påkostande även för
en frisk och stark människa, som bär
en välpackad resväska, att förflytta sig
i dessa trappor och tunnlar.

Stockholms central är inte den första
järnvägsstation i landet som försetts
med gångtunnlar och trappor mellan de
olika plattformarna — vi möter samma
problem på många andra platser. I
Nässjö till exempel är det om möjligt
ännu värre, ty där är det ju övergång
till så många andra tåg och där gäller
det också att inom en viss, ganska begränsad
tid göra ev. förflyttning. Hur
gamlingarna i vanliga fall klarar detta
problem, vet jag inte, men just på den
stationen har jag sett många fall, då
lijälpanordningar varit av nöden.

Statsrådet påpekar nu att det finns
vissa möjligheter för dessa kategorier
att slippa ifrån passage genom tunnlar

vid Stockholms Central, att de kan passera
spårområdet i plan, men att möjligheterna
därtill har varit föga kända
av allmänheten. Han meddelar emellertid
att det i fortsättningen skall klarare
anges, hur man då skall förfara. Det är
klart att jag med tillfredsställelse hälsar
detta, men jag vill samtidigt säga
att enligt min mening utgör detta ändock
inte någon lösning av problemet.
Den enda acceptabla lösningen är att
man försöker anordna hissar eller i
andra hand rulltrappor, som det emellertid
inte heller alla gånger är så lätt
för gamla människor att ta sig fram på.

Statsrådet nämner även att man kan
använda rullstolar — sådana kan möta
vid tåget. Ja, starkt invalidiserade måste
naturligtvis begagna sig av denna möjlighet,
men jag skulle tro att människor
som lider enbart av den begränsade
rörelseförmåga, som följer ålderdomen
åt, i de flesta fall drar sig för att besvära
järnvägen med dylikt arrangemang.
Även för att kunna passera spårområdet
i plan skulle det enligt vad
statsrådet nyss sade, fordras ledning
av viss järnvägspersonal, också detta en
åtgärd som de flesta människor kommer
alt dra sig för, i varje fall de som
inte är så invalidiserade, att de absolut
inte har någon annan utväg. Jag förstår
att kostnaderna blir stora för att ordna
förbindelser genom hissar, rulltrappor
e. d., såsom jag tänkt mig, men det vore
väl använda pengar.

Till slut, herr talman, vill jag bara
uttrycka en förhoppning om att statsrådet,
när det i fortsättningen görs ombyggnader
av olika järnvägsstationer i
landet, vill litet närmare undersöka,
vad som kan göras i hithörande sammanhang,
så att inte senare det som nu
byggs måste raseras för att bekvämare
passeringsmöjligheter skall kunna ordnas.
Jag liar också ett intryck av att
statsrådet i fortsättningen kommer att
ägna dessa frågor något större intresse.

överläggningen var härmed slutad.

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

§ 2

Svar på frågor ang. redogörelse för resultaten
av OEEC:s ministerrådsmöte i
Paris och för den ställning Sverige intagit
vid OEEC-sammanträdet i Paris
till frågan om ekonomiskt samarbete

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Braconier har bett
mig lämna kammaren en redogörelse
för resultaten av OEEC:s senaste ministerrådsmöte
i Paris. Vidare har herr
Svensson i Stenkyrka frågat mig vilken
ställning Sverige intagit vid detta möte
till frågan om europeiskt ekonomiskt
samarbete.

Med anledning härav vill jag först
nämna, att avsikten är att i samband
med en utrikesdebatt, som planerats
äga rum i mars månad, ta upp planerna
på ett europeiskt friliandelsområde —
som ju var huvudämnet vid överläggningarna
i Paris. Då riksdagen härvid
kommer att få tillfälle till en mera allsidig
debatt kring hela detta frågekomplex
skall jag här inskränka mig till
följande påpekanden.

På basis av de undersökningar, som
hittills utförts rörande de tekniska möjligheterna
att åstadkomma ett europeiskt
friliandelsområde, beslöts vid ministerrådsmötet
att förhandlingar nu
skall påbörjas för att fastställa de förutsättningar
på vilka ett sådant område
kan upprättas och för att förbereda
därav föranledda överenskommelser.
Det uppdrogs åt rådets ordförande, den
engelske finansministern Thorneycroft,
att leda och samordna det fortsatta utredningsarbetet
och att underställa rådet
en rapport över resultaten därav om
möjligt i sådan tid att nya beslut kan
fattas före den 31 juli i år. Som även
framgått av pressreferat från Parismötet
och från Nordiska rådets debatt
i frågan förra veckan har sålunda inga
principbeslut ännu fattats eller bindningar
skett beträffande medlemsländernas
inställning till sakfrågan.

Vidare anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.
Statsrådet meddelar, att avsikten är att
ta upp planerna på ett europeiskt frihandelsområde
till närmare diskussion
i samband med en utrikesdebatt i mars.
Detta har ju inte tidigare varit bekant
för riksdagens ledamöter — själv trodde
jag för ett par veckor sedan inte att det
skulle bli någon utrikesdebatt.

Att jag emellertid tagit upp denna
fråga beror bl. a. på att man i tidningar
av olika partifärg före mötet i Paris
framfört den kritiken, att vi står ganska
oförberedda. Jag skulle kunna citera
RLF-tidningen — den är ju ett opolitiskt
organ — som i en ledare i sitt
senaste nummer tagit upp problemet,
särskilt med hänsyn till jordbruket men
också ur andra synpunkter. Ledaren
ställer frågan: Har vi över huvud taget
någon ståndpunkt i denna fråga?

Det vore anmärkningsvärt, om vi inte
alls skulle ha någon ståndpunkt, när vi
vet, att de s. k. Brysselstaterna i dagarna
fattat beslut om att skapa en tullunion.
En tullunion verkar ju i vissa
fall i helt motsatt riktning mot ett frihandelsområde.
Samtidigt som detta beslut
fattats har i Nordiska rådet frågan
om en gemensam nordisk arbetsmarknad
diskuterats, och vi väntar på en
utredning, som lär komma någon gång
i sommar. Statsrådet Lange har i en
intervju gjort vissa uttalanden, som tolkats
olika i olika organ. Bl. a. har RLFtidningen
ställt frågan: Vad menade
statsrådet Lange, när han i en intervju
förklarade, att han anslöt sig till Danmarks
ståndpunkt, att jordbruket skulle
indragas i frihandelsområdet?

Jag vågar inte själv göra någon tolkning
av svaret. Det har ju från jordbrukshåll
i vårt land när det gällt en
gemensam nordisk marknad hävdats,
att jordbruket skulle undantas, och i
varje fall i de organ, som särskilt före -

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

Svar på frågor ang. redogörelse för resultaten av OEEC:s ministerrådsmöte i Paris
och för den ställning Sverige intagit vid OEEC-sammanträdet i Paris till frågan
om ekonomiskt samarbete

träder jordbrukets intressen, har det
sagts, att jordbruket måhända borde undantas
även från en gemensam europeisk
marknad. Det är ett vitalt intresse för
Europa att hävda sig gentemot dollarområdet.
Economist har mycket ingående
belyst de svårigheter som härvidlag
uppstår. Jag vet att det råder meningsskiljaktigheter
i denna sak i den engelska
pressen, men man har från engelskt
håll sagt, att om England nu inte
handlar snabbt missar landet goda
chanser som för övrigt det demokratiska
Europa måste ta för att kunna hävda
sina ekonomiska intressen. Statsrådet
Lange säger alldeles riktigt, att det för
den riksdagsman, som inte i flera år
sysslat med denna fråga, inte är så lätt
att fatta ståndpunkt. Men tiden torde
väl nu vara inne att vi får diskutera om
hur vi skall ha det med denna samordning.
Vi har ju diskuterat om en gemensam
nordisk marknad med hänsyn
till vad som skett mellan Brysselstaterna
och med hänsyn till de stora samarbetsfrågorna
som inte bara gäller atomkraftsamarbetet
utan över huvud taget
den europeiska politiken.

Jag tror därför att det vore lyckligt
om man från statsrådsbänken ville mera
allmänt informera den svenska riksdagen
om dessa saker. Det räcker inte
att vi fattar ställning när utredningarna
kommit fram. Redan nu föreligger
bl. a. det s. k. Ohlinbetänkandet, som
diskuterar — och det har tagits upp i
några tidningar — frågan om eu gemensam
arbetsmarknad, vilket ju är ett
betydelsefullt problem. Det är en ganska
vital fråga om vi skall låta arbetskraft
strömma fritt till vårt land från länder
med helt andra löner. Dessutom är det
känt alt man inom olika näringsgrenar
ser olika på dessa frågor. Det finns
över huvud taget en rad problem som
vi måste få belysta, om vi skall ta en
klar ställning till frågan om ett europeiskt
frihandelsområde.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):

Herr talman! Även jag ber att till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framföra ett tack för det
svar statsrådet lämnat på de frågor som
framställts angående OEEC:s senaste
ministerrådsmöte.

Såsom framgår av svaret skulle man
hittills endast ha diskuterat de tekniska
förutsättningarna för ett europeiskt ekonomiskt
samarbete. Statsrådet säger att
det inte går att få klarhet om det principiella
ställningstagandet från de olika
ländernas sida förrän den 31 juli, men
han är ändå beredd att ta upp frågan om
ett frihandelsområde vid den utrikesdebatt,
som är förutsatt att hållas här i
riksdagen under mars månad. Det hade
väl då varit önskvärt att vi i dag fått
någon liten orientering om vad som
diskuterades vid det senaste ministerrådsmötet
i Paris.

Även jag har uppmärksammat de tidningsuppgifter,
som den föregående talaren
berörde och enligt vilka herr statsrådet
skulle ha instämt i ett danskt önskemål
beträffande jordbrukets ställning.
Den närmaste anledningen till min fråga
var att jag önskade få denna sak i någon
mån klarlagd. Det kunde också vara intressant
att få veta vilken ståndpunkt
England intagit — det förefaller ju som
om England, vars finansminister är ordförande
i ministerrådet, skulle ha en
dominerande ställning i detta sammanhang
— liksom vilken ståndpunkt som
våra nordiska grannländer Danmark
och Norge intagit. Men nu får vi väl
avvakta den redogörelse som statsrådet
om några veckor kommer att lämna riksdagen.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Såsom framgår av mitt
svar på frågorna kommer riksdagen
inom kort att få tillfälle till en ingående
debatt om detta spörsmål. Jag vill emel -

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Svar på frågor ang. redogörelse för resultaten av OEEC:s ministerrådsmöte i Paris
och för den ställning Sverige intagit vid OEEC-sammanträdet i Paris till frågan
om ekonomiskt samarbete

lertid i så mån frångå mitt ställningstagande
i svaret, när jag där hänvisar
till den kommande debatten, att jag något
antyder hur jag ser på den sak som
herr Svensson i Stenkyrka direkt frågade
mig om och som även herr Braconier
var inne på, nämligen hur vi i Paris
ställt oss till spörsmålet om jordbrukets
ställning vid bildandet av ett eventuellt
frihandelsområde.

Det är alldeles klart att i vissa hänseenden
har Danmark och Sverige gemensamma
intressen när det gäller jordbruket.
Varken Danmark eller Sverige
kan vara betjänt av att den europeiska
marknaden slutes för jordbruksprodukter
från länder utanför sexmaktsgruppen,
och därför har som ett oeftergivligt
krav från dansk sida framhållits att
en samverkan i ett frihandelsområde
inom den industriella sektorn måste förutsätta
en ordning som överflödiggör
eller förhindrar ytterligare diskriminering
av jordbruksprodukter från andra
länder än kontinentländerna. Detta är
naturligtvis ett krav som också kommer
att gälla England såsom medlem av en
frihandelsunion, om nu denna kommer
till stånd.

Jag tycker inte att det skulle fordras
alltför stor tankeskärpa från herrar
Braconiers och Svenssons sida för att
inse att detta också måste vara ett
svenskt krav. Vi säljer för närvarande
icke obetydliga kvantiteter vete på
Tyskland, och vi har behov av att även
i fortsättningen få exportera animaliska
livsmedel till den europeiska kontinenten
och den engelska marknaden. Det
skulle vara till skada för de svenska
jordbruksintressena och vår handelspolitik
över huvud taget, om hinder restes
mot en fortsatt försäljning på dessa
marknader. Av denna anledning har vi
sagt oss kunna stödja Danmarks krav på
att om det för industriproduktionens
del inrättas ett frihandelsområde, så
måste det klargöras hur jordbruksmark -

naden kommer att gestalta sig, så att
man kan vara säker på att det inte sker
någon besvärande diskriminering av
exporten från Norden.

Sedan vill jag bara göra ett tillägg till
herr Braconier. Man gjorde gällande, att
vissa tidningar påstått, att vi står helt
oförberedda inför det problemkomplex,
som nu diskuteras i Europa. Dessa uppgifter,
herr Braconier, är alldeles felaktiga.
I själva verket har utredningar
och undersökningar på ett förberedande
stadium pågått här sedan sommaren
och något dessförinnan, och de kommer
in i ett litet intensivare skede så snart
man får kännedom om hur dessa planer
kommer att se ut. Det vet vi inte ännu.
Herr Braconier som gammal tidningsman
borde väl ibland kunna sovra de
uppgifter, som finns i pressen, och inte
bara godta allt som står att läsa i tidningarna.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Den senaste anmärkning
handelsministern gjorde gäller väl
också den svenska riksdagen. Jag vet
inte att RLF-tidningen tillhör något särskilt
parti, och när den ställer frågan:
»Har vi någon ståndpunkt?» är den inte
ovederhäftig. Menar herr statsrådet, att
tidningen skrivit denna ledare därför
att den inte kunnat sovra uppgifterna i
den svenska pressen? Det tycker jag är
en ganska underlig anklagelse. I själva
verket har inte riksdagen närmare diskuterat
detta spörsmål. Första gången
man ställde denna fråga om jordbruket
var antagligen i samband med det nordiska
ekonomiska samarbetet. Jag undrar
dock, om en stor del av den svenska
riksdagen är nöjd med de debatter som
vi hittills haft. Eftersom en rad tidningar
oberoende av partiståndpunkt
ställt dessa frågor, får man i varje fall
säga, att när statsrådet Lange ville göra
gällande att jag inte kunde sovra bland
uppgifterna, så måste detta påstående

Onsdagen den 27 februari 1957 fm. Nr 6

för tillsättningen av chefsposterna i de statsägda

Svar på fråga ang. grunderna

bolagen

drabba en stor del av svensk allmänhet.

I sådant fall måtte inte upplysningen
vara tillräcklig för att skapa ett underlag
för en debatt om dessa problem som
man kan kräva av en folkstyrelse.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Till herr Braconier endast
ett ord. Det togs, såsom framgår av
mitt svar, inte någon ståndpunkt till
frågan om dessa planer vid Parismötet
nu senast, och man var ense om att något
sådant ställningstagande inte heller
erfordras på nuvarande stadium. Därför
kommer riksdagen också inom kort
att få tillfälle till en debatt, som kan bli
mera fruktbärande än den skulle ha
varit, om den anordnats tidigare, eftersom
ett rikhaltigare material då kan
redovisas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. grunderna för tillsättningen
av chefsposterna i de statsägda
bolagen

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Christenson i
Malmö har riktat en enkel fråga till
mig, huruvida jag kan lämna kammaren
upplysning om efter vilka grunder
chefsposter i de statsägda bolagen tillsättes
och huruvida därvid regeringen
utövar något inflytande. I anledning,
därav får jag anföra följande.

Jag förutsätter, att herr Christenson
med sin fråga avser endast de helstatliga
bolagen, alltså de bolag, vari det
statliga inflytandet är eller kan göras
totalt. Vidare förmodar jag, att av ifrågavarande
bolag endast avses de bolag,
som bör direkt under Kungl. Maj:t.

Beträffande det första ledet av herr
Christensons fråga vill jag ge det beske -

det, att det är självklart att man vid utseendet
av chefer för ifrågavarande statliga
bolag försöker i varje särskilt fall
finna en för tjänsten duglig och lämplig
person. Någon annan grund vid tillsättandet
av ifrågavarande chefsposter tilllämpas
mig veterligt icke.

Vad angår frågans senare del skulle
jag egentligen kunna inskränka mig till
att hänvisa till den redogörelse för förvaltningsformerna
hos de statsägda aktiebolagen,
som återfinnes i det förra
året avgivna betänkandet i ämnet (nr
6/195G). Utöver vad där anföres vill jag
emellertid tillägga några synpunkter.

Först må erinras om att det i de flesta
av de direkt under Kungl. Maj:t hörande
helstatliga aktiebolagen —- därav
samtliga bolag inom handelsdepartementets
verksamhetsområde — numera
finnes endast en aktieägare, Kungl.
Maj :t och Kronan. Kungl. Maj :t har i
fråga om dessa bolag generellt eller för
varje särskilt fall meddelat bemyndigande
för vederbörande departementschef
att företräda statens aktier i bolaget.
Vidare kan allmänt sett konstateras,
att styrelse för statligt bolag ensam har
rätt att utse verkställande direktör.

Å andra sidan torde det vara helt naturligt
— särskilt när fråga är om aktiebolag
med endast en aktieägare, såväl
helstatliga som enskilda sådana bolag
— att före fattandet av ett så viktigt
beslut som utseende av verkställande
direktör i bolaget viss kontakt i ämnet
sker mellan styrelsen och aktieägare.
Vad de statliga bolagen beträffar vill jag
framhålla, att det — på grund av de
förut angivna bemyndigandena för vederbörande
departementschef alt företräda
statens aktier i bolagen — är med
denne, som bolagsstyrelsen har att taga
kontakt. På den senare delen av herr
Christensons fråga vill jag därför svara,
att fall givetvis kan förekomma, då vid
ett sådant samråd om utseende av chef
för elt statligt bolag företrädaren för
staten såsom aktieägare i samförstånd

30 Nr 6 Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Svar på fråga ang. grunderna för tillsättningen av chefsposterna i de statsägda
bolagen

med styrelsen kan utöva inflytande vid
utseendet.

Härefter anförde:

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
få framföra mitt tack för svaret
på min enkla fråga. Som framgår av
statsrådets svar, har regeringen stort
inflytande på statsbolagens skötsel. Genom
att Kungl. Maj :t innehar aktiemajoriteten,
blir det regeringen som utser
styrelse, bestämmer arvode åt styrelse
och revisorer o. s. v. Vid bolagsstämmorna
företrädes aktieägaren-staten av
ett ombud, nämligen departementschefens
representant, och bolagsstämman
blir endast en formalitet.

För ett par år sedan gjorde jag en
undersökning av hur statsbolagens styrelser
var sammansatta och vilken roll
riksdagen hade i sammanhanget. Det visade
sig därvid, att de borgerliga partierna,
inklusive bondeförbundet, var
underrepresenterade. I tio statsbolag —
en tredjedel av hela antalet — där man
konstaterade ett politiskt inslag, hade
socialdemokraterna ett tjugufemtal ordinarie
styrelsebefattningar, medan de
borgerliga partierna tillsammans hade
endast tio representanter. Medräknas
inte Svenska spannmålsaktiebolaget blir
det endast sex representanter för de tre
partierna.

Vad gäller t. ex. Aktiebolaget Svenska
penninglotteriet så utgöres styrelsen av
två ämbetsmän, verkställande direktör
och två socialdemokratiska politiker,
varav den ene är styrelsens ordförande.
En högerman har varit suppleant i styrelsen
i femton år men har inte uppflyttats
till ordinarie befattning. Han
har under dessa femton år inte en enda
gång kallats till något sammanträde och
han har inte haft vetskap om att han
över huvud taget tillhört styrelsen. Det
sagda kan icke tolkas på annat sätt än
att regeringen slår vakt om sitt infly -

tande på bolagsstyrelserna och önskar
på ett eller annat sätt utestänga riksdagen
från inflytande.

Det har från olika håll hävdats — av
bl. a. förre finansministern Sköld — att
den högsta samordnande funktionen i
landet representeras av Kungl. Maj:t
och riksdagen. På dem ankommer att
dra upp de allmänna riktlinjerna för
utformningen av den statliga företagsamheten.
Som förhållandena faktiskt
är nonchalerar emellertid regeringen
riksdagen. Det må här påpekas att riksdagens
ombudsman, JO, inte har någon
rätt att befatta sig med de statliga bolagens
verksamhet. Konstitutionsutskottet
lär inte heller få ta del av handlingar
som rör beslut inom statsbolagens
styrelser.

Starka skäl talar för att riksdagen
ägnar mera intresse åt statsbolagens
verksamhet. Det krävs en ny ordning
för utseende av styrelser i dessa bolag
och därmed också för tillsättandet av
chefsbefattningarna i dessa.

Jag vill till sist understryka, herr talman,
att den av mig väckta frågan är
av stor vikt och tillmätes sådan i vida
kretsar ute i landet. Antalet statsbolag
har undan för undan ökat avsevärt.
Det finns numera 25 helt statliga och 10
halvstatliga bolag och dessutom ett 40-tal dotterbolag som sorterar under statsbolagen.
Inom tjänstemannakretsar och
på andra håll är man angelägen om att
grundlagens bud, att förtjänst och
skicklighet skall vara avgörande vid
tillsättningar, tillämpas även när det
gäller befattningar i statsbolagen. Jag
har i dagarna genom brev och påstötningar
fått åtskilliga bevis för att intresset
för denna sak är mycket spritt.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill erinra kammaren
om att herr Christenson ställde frågan
efter vilka grunder chefsposterna
i de statsägda bolagen tillsättes och hu -

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

Svar på interpellation ang. åtgärder för en ökning av användningen av inhemska
skogsprodukter för bränsleändamål

ruvida regeringen utövar något inflytande
på sådana tillsättningar. Det var
den frågan jag besvarade. Herr Christenson
kommer in på ett helt annat
spörsmål, frågan om statsmakternas, enkannerligen
riksdagens, inflytande på
de statliga bolagen. Detta är ett spörsmål,
herr Christenson, som varit uppe
till debatt i många olika sammanhang
och som, om jag är rätt informerad, är
föremål för övervägande i samband
med utredningen av de statliga företagsformerna.
Jag saknar anledning att i
detta sammanhang gå in på detta vidare
spörsmål.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Det är riktigt att en
kommitté sedan 1953 grunnar över statsbolagsproblemet,
men någon har visst
skrivit: »Vill man att intet skall ske,
tillsätter man en kommitté.»

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. åtgärder för
en ökning av användningen av inhemska
skogsprodukter för bränsleändamål Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

industriutredning i ett år 1954 avgivet
betänkande om klenvirket, att fliseldning
syntes innebära det mest rationella
utnyttjandet av veden som bränsle.
Efter framställning från utredningen
uppdrog Kungl. Maj :t år 1955 åt riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap
att genomföra vissa försök med
fliseldning. För dessa försök som alltjämt
pågår, har ett belopp av 340 000 kronor
ställts till riksnämndens förfogande.
Riksnämnden har också erhållit särskilda
medel för upplysningsverksamhet
i fråga om vedeldning. Vidare har
bränsleutredningen 1951 i sitt i december
förra året avgivna betänkande om
bränsleförsörjningen i atomåldern bl. a.
förordat fortsatt försöksverksamhet rörande
vedbränsle och understrukit angelägenheten
av beredskap på gengasområdet.

Bränsleutredningens betänkande är
för närvarande föremål för remissbehandling;
remisstiden utgår den 30
april. Med hänsyn härtill — och med
beaktande av den försöksverksamhet
som pågår på området — är jag inte
beredd att nu förorda några ytterligare
åtgärder för användning av inhemska
skogsprodukter för bränsleändamål.

Härpå yttrade:

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Wahrendorff har
i en interpellation frågat mig om jag
avser att till innevarande års riksdag
lägga fram förslag till åtgärder i syfte
att möjliggöra en ur såväl beredskapssom
handelspolitiska synpunkter önskvärd
ökning av användningen av inhemska
skogsprodukter för bränsleändamål.

I anledning härav vill jag erinra om
att frågan om vedbränslets roll ur beredskapssynpunkt
under senare år behandlats
i flera olika sammanhang. Sålunda
framhöll Södra Sveriges skogs -

Herr WAHRENDORFF (bf):

Herr talman! Jag ber att få tacka
handelsminister Lange för det snabba
svaret på min interpellation.

Det är tacknämligt, att frågan om
vedbränslets roll ur bcredskapssynpunkt
under senare år tagits upp till
behandling i olika sammanhang. Det
gäller ju, såsom framgår av statsrådets
svar, framför allt fliseldningen, på vilket
område en hel del positiva resultat
har nåtts. Såvitt jag kunnat förstå är
det emellertid inte lika tillfredsställande
med gengasberedskapen. I det spända
utrikespolitiska läge som vi nu har
är det synnerligen angeläget att bered -

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder för

skogsprodukter för bränsleändamål

skapen på detta område inte eftersattes.
Suezkrisen är ännu inte löst, och det
kan komma liknande kriser, kanske betydligt
allvarligare. Det är därför nödvändigt
att vi, om vi skulle råka ut för
en långvarig avspärrning, kan ha lätthanterliga
inhemska bränslen till
hands, så att till exempel den nödvändiga
traktordriften och motorfordonstrafiken
i övrigt kan upprätthållas. Vi
har tydligen inte gjort så stora framsteg
på detta område sedan vi senast
måste pröva det i praktiken under
världskrigets år.

Statsrådet är tydligen inte beredd att
för närvarande förorda några ytterligare
åtgärder på detta område. Jag
måste dock för min del finna det vara
synnerligen angeläget, att forskningsoch
försöksverksamheten påskyndas så
mycket som möjligt. När Suezkrisen
satte in tänkte vi oss nog tillbaka till
läget i slutet av föregående världskrig,
och vi hade väl alla en känsla av att vi
inte kommit så långt vad gällde forskningen
på detta område. Av det svar
som statsrådet Lange lämnat förstår
jag, att vi i stort sett står kvar på samma
ståndpunkt som vid fredsslutet.

Statsrådet har inte heller något att
säga om en ur handelspolitisk synpunkt
önskvärd ökning av användningen av
inhemska skogsprodukter för bränsleändamål
även under normala förhållanden.
Man kan väl säga, att denna
fråga inte är så brådskande. Ur handelspolitisk
och nationalekonomisk synpunkt
är den dock av allra största betydelse
för vårt land. I våra skogar
finns en bränslereserv, som vi så mycket
som möjligt bör försöka utnyttja.
Det gäller att snarast göra detta bränsle
så lätthanterligt för konsumenterna som
det över huvud taget går att göra. Jag
tror inte att det är alltför blåögt att
tänka sig, att vedbränslet skulle kunna
förvandlas till en lätthanterlig gas, som
kan tillhandahållas konsumenterna.
Forskning och försöksverksamhet har

en ökning av användningen av inhemska

här betydelsefulla uppgifter. Även om
det inte är någon överhängande fara
att för dagen dröja med den saken,
måste det dock vara angeläget att så
snart som möjligt söka komma fram
till praktiska resultat. Jag får därför
fråga om statsrådet har för avsikt att
inom en inte alltför avlägsen framtid
ta några initiativ i syfte att möjliggöra
cn bättre användning av gengasen i
praktiken?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Får jag endast rätta till
ett missförstånd, som jag tror att interpellanten
gjorde sig skyldig till.

Man kan inte ur mitt svar utläsa den
uppfattningen, att jag anser att ingenting
inträffat på forskningens och försöksverksamhetens
område sedan kriget.
Jag är tvärtom väl medveten om
att forskningen — inte minst på gengasens
område — gått framåt, och att
vi har en bättre grund att bygga på för
framtiden, om vi på nytt skulle behöva
tillgripa detta bränsle för våra motorer.
Detta gäller nog även andra områden
av bränsleforskningen.

Jag kan också ge herr Wahrendorff
det löftet att jag, så snart remissbehandlingen
av bränsleutredningens förslag
är klart, kommer att undersöka vad som
ytterligare kan göras för att befordra
forskning och försöksverksamhet på
detta och andra områden som sammanhänger
med vår i stort sett ganska prekära
bränsleförsörjning.

Herr WAHRENDORFF (bf):

Ilerr talman! Jag beklagar om jag beträffande
gengasen har missuppfattat
statsrådet Lange. Om vi när det gäller
forskningen på detta område kommit en
god bit framåt sedan världskrigets slut,
då har vi bara att vara tacksamma över
detta.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

§ 5

Svar på interpellation ang. förbättring
av avsättningsförhållandena för svensk
matlök

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson har i en
interpellation frågat mig om jag har
uppmärksammat de aktuella svårigheterna
för den svenska lökodlingen och
om jag anser möjligheter föreligga att
förbättra avsättningsförhållandena för
svensk lök. Herr Börjesson har vidare
frågat om jag i samband med den plar-erade
tulltaxerevisionen avser att lägga
fram förslag om förhöjt tullskydd
för svensk matlök bl. a. på så sätt, att
tullnedsättning icke skall förekomma
under januari och februari månader.

Som svar på interpellationen får jag
meddela följande. Importen av matlök
till Sverige är frilistad vid införsel från
OEEC-området. För import från andra
länder (t. ex. Egypten) erfordras licens,
men någon kvantitativ begränsning av
införseln tillämpas regelmässigt inte
heller här.

Tullskyddet för matlök varierar under
olika perioder av året på så sätt att
det under tiden 1 juni—31 december utgör
20 öre per kg och under tiden 1 januari—29
februari 5 öre per kg, medan
importen under tiden den 1 mars—31
maj är tullfri. Tullfriheten är bunden i
GATT. Enligt de beräkningar som verkställts
av 1952 års tulltaxekommitté har
tullen om 20 öre per kg under många
år motsvarat en värdetull överstigande
50 procent. Med hänsyn till detta höga
tullskydd har kommitténs majoritet uttalat,
att det inte bör ifrågakomma att
öka denna tullsats. Däremot har kommittén
föreslagit eu höjning av tullen
under perioden januari—februari från
nuvarande 5 öre per kg till 15 öre per
kg. Dessutom har kommittén föreslagit,
att den tullfria perioden skall utsträckas
att omfatta även juni månad.

Jag vill med anledning av vad intcr3
— Andra kammarens protokoll 1957. N

pcllanten i detta sammanhang anfört
understryka att någon ändring av tullskyddet
icke har företagits under innevarande
säsong. Tullen under perioden
1 januari—29 februari har för övrigt
varit oförändrad 5 öre per kg ända sedan
1929 års tulltaxa trädde i kraft.

Under de senaste tre åren har importen
av lök totalt uppgått till ca 8 500 ton,
10 700 ton och 9 300 ton respektive. Av
denna import faller huvuddelen regelmässigt
under den tullfria perioden
1 mars—31 maj. Under januari månad
innevarande år infördes 1 075 ton lök,
vilket med 200—300 ton understiger
motsvarande importkvantitet åren 1955
och 1956. Under den period då det
högsta tullskyddet förekommer, d. v. s.
1 juni—31 december, var importen under
fjolåret endast 536 ton, vilket är
väsentligt mindre än vad som under
samma tid importerats åren 1954 och
1955. Detta bör enligt min mening innebära
att konkurrensen från importvaran
denna säsong varit mindre kännbar
än tidigare säsonger. Siffrorna tyder
i varje fall inte på att importen
skulle ha medfört någon väsentlig försämring
av avsättningsförhållandena
för svensk lök. De omständigheter, som
påtalats av interpellanten beträffande
prisrelationen mellan importerad och
inhemsk lök och importörernas inställning
till den svenska lökens kvalitet är
enligt min mening frågor som bör lösas
av berörda parter på det kommersiella
planet och bör icke bli föremål för något
ingripande från myndigheternas
sida. Frågan om en eventuell höjning
av tullskyddet under vintermånaderna
torde komma att övervägas i samband
med behandlingen av tulltaxekommitléns
förslag i dess helhet.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON (bf):

Herr talman! Jag ber att få uttala
mitt tack till statsrådet Lange för svaret.

Den här frågan ligger mig speciellt
om hjärtat, då jag på nära håll sett, hur
r (I

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Svar på interpellation ang. förbättring av avsättningsförhållandena för svensk
matlök

stora mängder av svensk lök förstöres
därför att man inte finner avsättning
för den i konkurrensen med utländsk
lök. När dessutom större delen av den
svenska produktionen förekommer på
Öland, en landsända där näringslivet i
övrigt är ganska uttunnat, är det ur allmän
social synpunkt önskvärt, att den
produktion, som det där är lämpligt att
bedriva, får utveckla sig.

Att det nu kommer att bli en höjning
av tullsatsen för januari och februari
månader är mycket glädjande. Om den
föreslagna höjningen är tillräcklig, kan
ifrågasättas, men man får väl ändå räkna
med att den kommer att bli till skydd
för den inhemska produktionen.

När vi bedömer de siffror som herr
statsrådet anförde beträffande importen
1956, då denna var mindre än tidigare,
får vi ta hänsyn till att man under
1955 inte hade den skörd och de
lager, som man har att räkna med för
innevarande år.

Vid undersökningar som vi gjort för
att utröna om det är möjligt att placera
en del av vår produktion i utlandet har
det visat sig, att varken Norge eller Finland
har någon frilistning av lök, utan
man avvaktar där den tid då den inhemska
produktionen är helt förbrukad.

Att man tidigare låtit tullskyddet
upphöra så tidigt som den 1 januari
beror väl på att man trott, att den
svenska löken inte skulle vara hållbar
längre. Jag vill emellertid understryka
att det så sent som den 20 februari i år
sändes 20 ton svensk lök till London.
Vid den besiktning av detta parti, som
utfördes av en representant för statens
växtskyddsanstalt, konstaterades att
partiet var prima.

Jag vill uttala den förhoppningen, att
det förslag, som 1952 års tulltaxekommitté
kommer att avge, skall leda till
ett bättre skydd för denna inhemska
produktion under kommande säsonger.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid
till bevillningsutskottet propositionerna: nr

66, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
och

nr 71, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 73, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag för försvarsändamål,
och

nr 74, angående ersättning i vissa fall
i anledning av yrkesskada;

till utrikesutskottet propositionen nr
75, angående godkännande av Sveriges
anslutning till stadgan för det internationella
atomenergiorganet;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 76, med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående domstolarna
och rättegången vid krig eller
krigsfara m. m.; och

till bevillningsutskottet propositionen
nr 78, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 32 § 3 mom. och 33 § 1 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

§ 7

Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord vilande motioner; och
hänvisades därvid

till statsutskottet motionen nr 496, av
herrar Levin och Hamrin i Kalmar;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

497, av herr Brandt m. fl., och
nr 498, av herr Maqnusson i Borås
m. fl.;

till statsutskottet motionerna:
nr 499, av herr Håstad m. fl., och

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

nr 500, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr
501, av herr Jansson i Aspeboda; samt

till statsutskottet motionerna:
nr 502, av fröken Vinge m. fl.,
nr 503, av herr Westrnp, och
nr 504, av herr A"eländer.

§ 8

Föredrogs den av herr Darlin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående industrigarantilånen
under nu rådande skärpta kreditförhållanden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Asp vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående inrättande av ett
särskilt organ inom åklagare- och polisväsendet
för brott mot det allmännas
ekonomiska intressen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr liimås vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående vissa svårigheter
för saluförandet av svenskodlade gurkor.

Kammaren biföll denna anhållan.

Löneplansrevision m. m.

§ 11

Utgifter å driftbudgeten, För flera

huvudtitlar gemensamma frågor

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
14, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma frågor,
jämte i ämnet väckta motioner.

I statsverkspropositionen, bilaga 2,
hade under denna rubrik till behandling
upptagits vissa spörsmål, redovisade
i statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 3 januari 1957.

Löneplansrevision m. m.

Under avsnittet Löneplansrevision
m. m. hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att dels godkänna i statsrådsprotokollet
framlagda grunder för en löneplansrevision
m. m. för tjänstemän i
statens tjänst m. fl., dels ock bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga av löneplansrevisionen
betingade ändringar i
med stöd av riksdagens beslut utfärdade
avlönings- och pensionsförfattningar
samt att utfärda de övergångsbestämmelser,
som funnes erforderliga för
löneplansrevisionens genomförande.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal
motioner.

I de likalydande motionerna nr 78 i
första kammaren av herrar Norling och
Öhman samt nr 89 i andra kammaren
av herr Senatuler in. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att den nuvarande
spännvidden av 12 procent
mellan ortsgrupperna skulle bibehållas,
varvid lönebeloppen i ortsgrupperna 2,
3 och 4 beräknades på grundval av de
föreslagna lönebeloppen i ortsgrupp 5,
att punkterna 4 och (i i den preliminära
uppgörelsen utginge, samt att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag
till innevarande års riksdag i syfte
att bereda de kvinnliga befattningsha -

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

varna i statstjänst en bättre löneställning.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Gärde Widemar m. fl. (1:304) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén m. fl. (11:376), hade hemställts,
att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära dels en utredning
angående kostnaderna för ett genomförande
av likalönsprincipen, därvid särskilt
beräkning borde göras av kostnaden
för en tillämpning av den »manliga»
bottenlönegraden även för »kvinnliga»
tjänster, dels ock att förslag måtte
framläggas för 1958 års riksdag om ett
successivt genomförande av likalönsprincipen
i det statliga avlöningssystemet.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1. besluta, att de personalförteckningar,
som riksdagen fastställde innan
riksdagen meddelat beslut i anledning
av lönegradsplaceringsförslag, som
framlades i särskild ordning, skulle
gälla endast i den mån annat icke
följde av vad riksdagen beslutade i samband
med behandlingen av nämnda
förslag;

2. godkänna de i bilaga A till statsrådsprotokollet
över civilärenden för
den 3 januari 1957 intagna förslagen
om placering i lönegrad av vissa tjänster
m. m.;

3. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
erforderliga åtgärder för genomförande
av under 2. nämnda förslag från
och med den 1 juli 1957;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 78 och II: 89, I: 303
och 11:373 samt 11:248, förstnämnda
bägge motioner såvitt här vore i fråga,

1. godkänna i statsrådsprotokollet
framlagda grunder för en löneplansrevision
m. m. för tjänstemän i statens
tjänst m. fl.;

2. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga

av löneplansrevisionen betingade ändringar
i med stöd av riksdagens beslut
utfärdade avlönings- och pensionsförfattningar
samt att utfärda de övergångsbestämmelser,
som kunde finnas
erforderliga för löneplansrevisionens
genomförande;

C. att motionerna 1:78 och 11:89,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionen II: 246, i den män
den ej kunde anses besvarad genom vad
utskottet anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

E. att motionerna 1:132 och 11:124,
1:302 och 11:375 samt 11:378 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; F.

att motionen II: 374 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

G. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:79 och 11:84, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört beträffande i motionerna
avsedd övergångsanordning;

H. att riksdagen måtte

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåret 1957/58 medge de överskridanden
av genom riksdagens beslut
maximerade anslag och anslagsposter,
som kunde föranledas av vad
i statsrådsprotokollet anförts om reglering
av vissa arvoden;

2. bemyndiga Kungl. Maj :t att för budgetåret
1957/58 i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet förordats medge

a) de överskridanden av genom riksdagens
beslut maximerade anslagsposter
till arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj :t, eller
till avlöningar till icke-ordinarie personal,
som erfordrades till följd av att
dylik anslagspost blivit i en icke förutsedd
omfattning belastad antingen
med utgifter för avlöningar åt icke-ordinarie
tjänsteman, som vikarierat å
ordinarie tjänst, vilken vore obesatt
eller vars innehavare åtnjutit ledighet

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

för offentligt uppdrag eller av annan
anledning mot avstående av hela lönen,
eller med kostnader, som sammanhängde
med att icke-ordinarie ersättare
behövde anlitas vid vakanthållande av
ordinarie tjänst eller vid längre tids
ledighet för sjukdom eller av annan därmed
jämförlig anledning,

b) de överskridanden av genom riksdagens
beslut maximerade anslag och
anslagsposter, som påkallades med hänsyn
till regleringen av befordringsgången
för biträdes- och amanuenspersonal
samt därmed jämförlig personal; samt

I. att motionerna 1:304 och 11:376
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen hade utskottet uttalat
bl. a. följande:

»Såvitt utskottet kan finna utgör
spörsmålet om genomförandet av likalönsprincipen
för vissa manliga och
kvinnliga tjänster inom statsförvaltningen
i icke obetydlig utsträckning en förhandlingsfråga.
Enligt utskottets mening
innefattar vad i motionerna anförts
inte tillräckliga skäl för att riksdagen
nu skulle begära en kostnadsutredning
jämte förslag till nästa års riksdag
i enlighet med motionsyrkandet.
Utskottet finner sig därför inte böra
tillstyrka detsamma.»

Reservationer hade avgivits

1) beträffande löneplansrevisionen
m. m.

a) av herrar Staxäng, Nilsson i Göingegården,
Nihlfors, Gerhard Nilsson
i Gävle och Nelander, vilka ansett
dels att viss del av utskottets yttrande
bort ersättas med text av i reservationen
angiven lydelse,

dels att utskottet under R bort hemställa
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:78 och 11:89,
1:303 och 11:373 samt 11:248, förstnämnda
bägge motioner såvitt här vore
i fråga,

Löneplansrevision m. m.

1. med godkännande i övrigt av i
statsrådsprotokollet framlagda grunder
för en löneplansrevision in. in. för
tjänstemän i statens tjänst in. fl. avböja
att nu taga ställning till förhandlingsöverenskommelsens
punkt 4 och punkt
5 andra stycket i avvaktan på en närmare
utredning i den kommande propositionen
om ändringar i avlöningsoch
pensionsförfattningarna;

2. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
av löneplansrevisionen betingade ändringar
i med stöd av riksdagens beslut
utfärdade avlönings- och pensionsförfattningar
samt att utfärda de övergångsbestämmelser,
som kunde finnas
erforderliga för löneplansrevisionens
genomförande;

b) av herrar Ivar Johansson, Bengtson
och Gustafsson i Mem, vilka ansett

dels att viss del av utskottets yttrande
bort ha annan, i reservationen angiven
lydelse,

dels att utskottet under R bort hemställa
att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:303 och 11:373 ävensom
med avslag å motionerna II: 248 samt
1:78 och 11:89, sistnämnda bägge motioner
såvitt här vore i fråga,

1. med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
om godkännande av i statsrådsprotokollet
framlagda grunder för en löneplansrevision
m. m. för tjänstemän i statens
tjänst m. fl. hos Kungl. Maj:t hemställa
om upptagande av nya förhandlingar
med statstjänstemännens huvudorganisationer
i syfte att inom ramen för den
överenskomna lönekostnadsökningen
för statsverket av ca 200 milj. kronor
uppnå överenskommelse om en sådan
löneplansrevision, att den horisontella
lönespännvidden inte komme att ökas
utöver vad för närvarande gällde, varvid
även måtte beaktas, att det provisoriska
extra tillägget till tjänstemän inom kallortsområdet
i Norrland förstärktes;

2. avslå Kungl. Maj:ts förslag om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att utfärda
av löneplansrevisionen föranledda ändringar
i avlönings- och pensionsbe -

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

stämmelser samt övergångsbestämmelser; 2)

av herrar Staxäng, Nilsson i Göingegården
och Gerhard Nilsson i Gävle,
vilka ansett

dels att viss del av utskottets yttrande
bort ha annan, i reservationen angiven
lydelse,

dels att utskottet under D bort hemställa
att riksdagen måtte, i anledning
av motionen 11:246, i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala att frågan om ett
riksdagens löneråd, som skulle fortlöpande
medverka vid de statliga löneförhandlingarna,
borde i avvaktan på
författningsutredningens förslag erhålla
en provisorisk lösning;

3) beträffande marknadslöneprincipen
m. m.

a) av herrar Staxäng, Nilsson i Göingegården
och Gerhard Nilsson i Gävle,
vilka ansett

dels att viss del av utskottets yttrande
bort ersättas med text av i reservationen
angiven lydelse,

dels att utskottet under E bort hemställa
att riksdagen måtte, i anslutning
till motionerna 1:302 och 11:375 ävensom
i anledning av motionerna I: 132
och 11:124 samt 11:378, anhålla att
Kungl. Maj :t, efter utredning av dyrortskommittén
och förhandlingar med
vederbörande personalorganisationer,
måtte till nästa års riksdag framlägga
därav föranledda förslag;

b) av herrar Ståhl och Neländer,
utan angivet yrkande;

4) beträffande ojämnheter i löneförbättringen a)

av herrar Staxäng och Nilsson i
Göingegården, vilka ansett

dels att viss del av utskottets yttrande
bort ha annan, i reservationen angiven
lydelse,

dels att utskottet under F bort hemställa
att riksdagen måtte, med bifall till
motionen 11:374, i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala, att vid kommande förhandlingar
med statstjänstemännens organisationer
måtte beaktas att befattnings -

havare i lönegraden 11 och 18—25 icke
erhållit samma löneförbättring som övriga
grupper och som den konstaterade
eftersläpningen motiverade;

b) av herrar Ivar Johansson, Bengtson
och Gustafsson i Mem, vilka ansett
att viss del av utskottets yttrande bort
ha annan, i reservationen angiven lydelse; 5)

av herrar Ivar Johansson, Bengtson
och Gustafsson i Mem, i fråga om
annan del av utskottets motivering;

6) av fröken Andersson, herrar Sundeliti,
Axel Andersson, Ståhl och Staxäng,
fröken Elmén, herrar Nilsson i
Göingegården och Nihlfors, fru Thorsson
och herr Nelander, vilka ansett att
utskottet bort tillstyrka en utredning av
kostnaderna för likalönsprincipens genomförande
och att därför

dels ovan intagna stycke i utskottets
yttrande bort ha följande lydelse:

»Enligt utskottets mening bör tiden
nu vara inne att till prövning upptaga
frågan om likalönsprincipens genomförande
i statsförvaltningen. Ett viktigt
led i detta hänseende är klargörandet
av de kostnader, som numera är förenade
därmed, särskilt med en tilllämpning
av den för manliga befattningshavare
i regel utnyttjade bottenlönegraden
på av kvinnor innehavda
tjänster. Utskottet har därför ansett sig
böra tillstyrka att utredning göres i
nämnda hänseende. På resultatet av utredningen
bör bero, huruvida i enlighet
med motionsyrkandet förslag i
ärendet bör föreläggas 1958 års riksdag.
Utskottet föreslår, att riksdagen i
anledning av motionerna 1:304 och
11:376 i skrivelse till Kungl. Maj :t ger
till känna vad utskottet här anfört.»

dels utskottet under I bort hemställa
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:304 och 11:376, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
i reservationen anförts beträffande likalönsprincipens
genomförande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Vid utskottets utlåtande
är fogade ett flertal reservationer.

I en del av dessa reservationer yrkas
ändringar i vissa delar av Kungl. Maj :ts
förslag, medan andra reservationer går
ut på ett avslag på propositionen och
upptagande av nya förhandlingar. De
reservationer, som jag kommer att yrka
bifall till, går icke ut på ett avslag på
årets förhandlingsresultat. Att föreslå
detaljändringar i det framlagda förslaget,
som grundar sig på en efter frivilliga
förhandlingar nådd överenskommelse,
är på grund av den praxis,
som utvecklat sig vid riksdagens behandling
av lönefrågor under senare
år, icke längre en framkomlig väg. Det
är dock en detalj i förhandlingsöverenskommelsen
som riksdagen enligt en
reservation, som jag anslutit mig till,
för dagen bör avböja att ta ställning
till. Jag återkommer till den punkten
längre fram i mitt anförande.

För att förkorta debatten vill jag nu
kort och gott nämna att jag på ett avsnitt
av den löneöverenskommelsen
kommer att yrka bifall till den av fröken
Andersson m. fl. avgivna reservationen
angående likalönsprincipen. Jag
har inte någon anledning att här argumentera
för reservationen, ty jag är
övertygad om att det längre fram under
debatten kommer att lämnas en
motivering för densamma från annat
håll.

Jag vill till en början beröra en fråga
som mera hänför sig till övergångsbestämmelserna.
På den punkten
har väckts två likalydande motioner,
nr 79 i första kammaren och nr 84 i
denna kammare. Det förhåller sig så,
att Kungl. Maj:ts kungörelse den 9 oktober
1953 om lönetillägg till befattningshavare
på vissa orter upphäves
från och med den 1 juli 1957. Nämnda
kungörelse tillkom ju i samband med
ortsgrupperingsreformen den 1 januari
1954, då vissa orter hänfördes till
lägre ortsgrupp än den som tidigare

Löneplansrevision m. m.

gällt för dem. För att undgå en därav
föranledd löneminskning infördes rätt
för tjänstemän på i nämnda kungörelse
uppräknade orter att åtnjuta särskilt
lönetillägg. Jag skall inte gå in på
själva formen för detta utan vill här
endast framhålla, att dessa lönetillägg
nu kommer att slopas från och med den
1 juli 1957 och att lön utgår från och
med nämnda dag efter skalan för den
lägre ortsgruppen. I överenskommelsen
har dock beträffande redan anställda
tjänstemän införts en garantiregel om
personliga lönetillägg, motsvarande
eventuell löneminskning i samband
med övergången, och det har också
under förhandlingarna ställts i utsikt
möjligheter till en mjukare övergång
enligt garantiregeln och att denna fråga
skall undersökas. Under hand har
emellertid inhämtats att denna s. k.
mjukare övergång kanske skulle utformas
så, att statstjänstemännen på ifrågavarande
orter erhölle lönetillägg motsvarande
skillnaden mellan innehavd
lön och lön i närmast högre löneklass.
Denna så att säga extra löneklass skulle
dock bortfalla vid befordran eller vid
nästa löneklassuppflyttning. En sådan
övergångsbestämmelse skulle i praktiken
få mycket slumpartade verkningar,
och i motionerna har också redovisats
på en plats företagna undersökningar.
Dessa har visat att 28 procent där av
personalen skulle erhålla lönetillägg
under obestämd tid, för 28 procent
skulle lönetillägget bortfalla inom ett
år och för 9 procent skulle lönetillägget
helt utebli. Nu har emellertid utskottet
på denna punkt förutsatt att de
av mig här anförda synpunkterna i motionen
kommer att bli vederbörligen
beaktade, och utskottet föreslår att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
ger till känna vad utskottet sålunda anfört.
Jag har inte funnit anledning att
gå längre men anser det motiverat att,
då upphävandet av ifrågavarande kungörelse
kan komma att få mycket allvarliga
slumpartade verkningar, den -

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

na fråga verkligen måste bli beaktad
och tillrättalagd vid utformandet av
övergångsbestämmelserna.

I motionen II: 374 har framhållits
att befattningshavare inom vissa lönegrader,
särskilt lönegraderna 11 och
18—25, inte erhållit en av eftersläpningen
motiverad löneförbättring. Utskottet
har givetvis inte kunnat komma
förbi detta påpekande men förklarar
— och jag vill inte bestrida riktigheten
av den förklaringen — att detta
delvis har sin grund i att en löneplan
med varierande löneklassavstånd skall
ersättas med en löneplan med enhetliga
avstånd. Det är tydligt att utskottet
med detta konstaterande anser
sig befriat från att längre sysselsätta
sig med de grupper som på detta sätt
fått sitta emellan i löneöverenskommelsen.
Jag kan på den punkten inte följa
utskottet.

Det är inte första gången som mänskliga
hänsyn fått vika för den tekniska
utformningen. Det skulle inte falla mig
in att bestrida att den nya löneplanens
uppbyggnad är bättre än den förutvarande,
men det bör inte heller utesluta
att man i de kommande förhandlingarna
beaktar att vissa grupper fått sitta
emellan.

Det är för övrigt inte precis ett yrkande
som skulle stå i strid med riksdagens
hittillsvarande ståndpunktstaganden
i dylika frågor. Redan för några
år sedan begärde riksdagen vid behandling
av en liknande fråga att ett
fall, där man kunde klart påvisa att
löneläget för vissa befattningshavare
inte var fullt rättvist, skulle komma
till omprövning vid blivande förhandlingar.
Jag har också, herr talman, begränsat
min reservation i enlighet med
vad riksdagen förut har praktiserat till
att begära, att denna fråga beaktas vid
kommande förhandlingar. Jag ber alltså
att på den punkten få yrka bifall
till reservation nr 4.

Jag vill nu övergå till ett avsnitt i
det förslag som ligger på kammarens

bord, som enligt min mening är av stor
principiell vikt. I ett fall gäller det i
mycket hög grad tjänstemännens rättsställning,
och jag anser det nödvändigt
att riksdagen för dagen avböjer att ta
ställning på denna punkt. I ett annat
fall är det nödvändigt att garantier tillskapas
för att riksdagen ej, som nu har
skett, praktiskt taget ställs vid sidan
när det gäller avgörande i dessa frågor.

Jag skall först beröra det första fallet,
som också behandlas i reservationen
1 a. I anslutning till denna reservation
vill jag framföra några synpunkter.

Det ingår i överenskommelsen att
tjänsteman, som övergår till den nya
löneförordningen, skall vara underkastad
generell — märk väl: generell —
ändringsskyldighet i fråga om bestämmelser
rörande avlönings- och pensionsförmåner.
Vi har i reservationen
uttalat, att vi är mycket tveksamma inför
detta förslag. Den vid förhandlingarna
uppställda förutsättningen angående
förhandlingsöverenskommelse på
denna punkt kan i praktiken bli mycket
svår att förverkliga, eftersom personalorganisationerna
delvis företräder
olika intressen. Det kan på grund härav
inte uteslutas att organisationerna
kommer att ge uttryck åt olika uppfattningar,
om fråga uppkommer om
ändring av bestämmelser beträffande
vilka tjänstemännen hittills icke varit
underkastade ändringsskyldighet.

I den träffade överenskommelsen,
särskilt punkt 10, säger man att löneplansrevisionen
bland annat med hänsyn
till pågående pensionsutredning
icke nu skall föranleda någon ändring
i nuvarande pensionsbestämmelser eller
i Storleken av på pensionerna utgående
rörligt tillägg. Det har sålunda
skett ett avsteg från tidigare gällande
praxis. I överenskommelsen, punkt 5,
framhålles dessutom att utkvittering av
schablontillägget innebär ett accepterande
av övergång till statens löneförordning
och därmed förenad skyldig -

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

het enligt punkt 4, d. v. s. den tjänsteman,
som övergår till statens löneförordning
under sådana förhållanden,
skall vara underkastad generell ändringsskyldighet
även i fråga om bestämmelser
rörande pensionsförmåner. Även
om sådana förändringar skall föregås
av förhandlingsöverenskommelse, innebär
detta att utkvittering av schablontillägget
upphäver tidigare pensionsavtal.

Vi finner att sådana bestämmelser
innebär en alltför långt gående inskränkning
i enskild tjänstemans rätt.
Jag har ställt mig det spörsmålet: Föreligger
här någon tanke på påtryckning
eller möjlighet till påtryckning inför
kommande pensionsförhandlingar?

Enligt vår mening kan den förhandlingsrätt
om ändring i återstående förmån,
som stadgas i uppgörelsen och
som befattningshavarna ändå har enligt
kungörelse om statens förhandlingsrätt,
varken formellt eller reellt
skänka befattningshavarna en garanti
mot inskränkning av de förmåner som
avlöningsreglementet tillerkänner dem.
Uppgörelsen står i detta hänseende i
strid med de principer som hittills varit
gällande beträffande det statliga avlöningsreglementet
och som haft innebörden
att under alla förhållanden
trygga befattningshavarnas rätt till vissa
förmåner. Det har ingått som ett väsentligt
led i den rättssäkerhet som
man velat tillförsäkra statstjänstemännen
och som ansetts vara av stor betydelse
även i den demokratiska staten
när det gällt att skapa en självständig
och objektiv förvaltning.

Det synes oss som om denna fråga
berör så viktiga spörsmål inom förhandlingsrättens
område, att ställningstagandet
i denna del bort anstå till dess
resultatet av den nyligen tillsatta utredningen
angående offentlig tjänstemans
förhandlingsrätt föreligger. Vi har
diirför för vår del ansett att starka skäl
finnes för att uppta denna sak till förnyat
övervägande innan propositionen

Löneplansrevision m. m.

om av löneplansrevisionen betingade
ändringar i avlönings- och pensionsförfattningarna
förelägges årets riksdag.
Det är ju så, att vi här förväntar ytterligare
en proposition, och innan dess
borde det finnas möjlighet till övervägande
i denna mycket viktiga principiella
fråga. Det förefaller mig som om
man inte har klart för sig hur principiellt
viktig denna punkt är.

Jag ber alltså i anledning av det anförda
att på denna punkt få yrka bifall
till reservation 1 a.

Jag kommer sedan till den del, som
jag nyss omnämnde och som också i
mycket hög grad berör riksdagens medinflytande
i dessa frågor. Denna sak är
knuten till två reservationer, nämligen
reservation 2, som gäller införande av
ett riksdagens löneråd, och reservation
3 a, som gäller en utredning om dyrorlsfrågan
och marknadslöneprincipen.

Jag tror att jag bäst kan belysa denna
fråga genom att göra en återblick på
utvecklingen av riksdagens medinflytande
och beslutanderätt i dessa frågor.
På 1940-talet och redan förut var ju arbetsordningen
den, att dessa lönefrågor
förbereddes av en parlamentarisk utredning.
I och med att det var en parlamentarisk
utredning var riksdagen
med på ett tidigt stadium vid utformandet
av lönefrågorna. När sedan frågorna
kom till riksdagen för slutgiltigt avgörande,
slapp ju riksdagen att helt och
hållet sitta som en expedit som inte
kunde göra några ändringar. Det gjordes
visserligen ändringar på den tiden,
men riksdagen hade dock redan på ett
tidigt stadium fått vara med vid utformningen
av lönefrågorna.

Genom tillsättandet av 1949 års tjänsteförteckningskommitté
kom vi in i ett
nytt system, som jag för min del inte
är motståndare till utan har accepterat.
Jag tror att det innebär en avsevärd
förbättring, och det nya återfinner vi
redan i direktiven vid tillsättningen av
denna tjänsteförtcckningskommitté, som
alltså inte var parlamentariskt samman -

Nr G

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

satt. Där framhölls för första gången
att förhandlingar om lönegraderna
skulle ske — märk väl uttrycket. Man
skulle alltså ge möjlighet åt organisationerna
att förhandla om denna fråga,
ett steg som vi åtminstone från den
grupp jag tillhör inte har velat hindra
utan anser vara fullt rättvist.

När sedan denna kommitté avlämnade
förslag, som sedan framlades inför
riksdagen — vi hade dylika 1951,
1952 och 1953 — så fick man klart för
sig att riksdagen, som visserligen slutgiltigt
skulle besluta, i realiteten hade
mycket små möjligheter att kunna inverka
på det förhandlingsresultat som
hade uppnåtts. Jag kanske har rättighet
att erinra kammaren om att detta
var alldeles påtagligt vid det första förslaget
som framlades. Det var en grupp
som hade ställts i ett ganska orättvist
löneläge, och det förelåg också en reservation
om ändring i Kungl. Maj:ts
förslag och förhandlingsresultatet. Detta
ändringsyrkande var så nära att
vinna kammarens bifall att det bara
hängde på omkring fem röster. Utskottsmajoriteten
kunde inte gå så långt
men gick dock ganska långt. Den begärde
nämligen en omprövning beträffande
dessa befattningshavare vid de
kommande förhandlingarna, och detta
vann riksdagens bifall. Det var alltså
ett förslag liknande det som jag nu har
yrkat bifall till i reservation 4, som riksdagen
då ansåg vara en möjlig väg.

Det visar sig dock att man i realiteten
knappast kan behandla dessa frågor
på annat sätt än att antingen bifalla
förslaget och förhandlingsresultatet
eller återremittera förslaget till förnyad
förhandling. Givetvis kan man
inta den senare ståndpunkten även i
dag, om man här är missnöjd med vissa
delar i detta förslag, och det föreligger
ju i viss mån ett sådant yrkande
motionsvägen. Men jag har icke kunnat
gå så långt som att man skulle sönderslå
vad man uppnått förhandlings -

vägen men att man däremot rättar till
det vid kommande förhandlingar.

När man alltså fick klart för sig att
riksdagens medinflytande blev så begränsat,
blev det också ganska klart att
man måste söka sig fram till någon ny
konstruktion av arbetsordningen, så
att riksdagen redan på ett tidigt stadium
skulle få möjlighet till medinflytande
vid lönefrågornas utformning.
Det var då som frågan om ett riksdagens
löneråd kom upp till behandling
i riksdagen. Detta blev också bifallet av
riksdagen och föranledde en skrivelse
till Kungl. Maj:t. Det skedde i samarbete
med nuvarande statsrådet och chefen
för civildepartementet. Behandlingen
av denna fråga har inte hunnit längre
än till att den remitterats till förfaltningsutredningen.

Jag har på denna punkt, herr talman,
en reservation, som går ut på att jag
inte kan nöja mig med att lösningen
av denna fråga får dröja alltför länge,
detta därför att tillvägagångssättet vid
de löneförhandlingar, som lett fram till
det förslag, som vi nu behandlar, ännu
mera har aktualiserat inrättandet av ett
löneråd, inte minst med hänsyn till att
förhandlingarna har gripit in på ett
område som hittills har legat utanför
löneförhandlingarna, nämligen dyrortsgrupperingen.

Dyrortsgrupperingen var ju senast
föremål för riksdagens behandling 1953.
Vid det tillfället maximerades lönespännvidden
till 12 procent i stället för
förut 16 procent. Jag medger att på den
punkten kanske en ändring bör ske när
det gäller grunderna, vilket också har
skett vid årets förhandlingar, men 1953
års beslut har hittills stått fast.

Sedan dess har det blivit alltmer
klart, att om man skall bygga på levnadskostnaderna
föreligger det starka
skäl för ytterligare krympning av denna
spännvidd. Detta föreslogs också i
motioner vid föregående års riksdag,
vilka föranledde skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om en ny utredning

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

beträffande dyrortsgruppering. I motionen
gjorde man gällande, att en ytterligare
krympning av spännvidden var
motiverad, och detta vitsordades också
i viss mån i dyrortsnämndens yttrande.
Mot denna bakgrund och när det föreligger
ett beslut i denna fråga, som
fortfarande är giltigt och som innebär
att spännvidden har begränsats till 12
procent, är det anmärkningsvärt, att
statsrådet vid löneförhandlingarna, där
han ju har en mycket viktig funktion,
känt sig fri från riksdagens beslut i
fråga om dyrortsgrupperingen. Jag nödgas
nämna departementschefen — i realiteten
är det ju Kungl. Maj:t som har
ansvaret för detta, men då regeringen
inte är enig i frågan utan det föreligger
reservationer inom denna, använder jag
ordet departementschefen. Det är märkligt
att detta sker samma vecka som
riksdagen begär en ny utredning om
dyrortsgrupperingen, vilket i viss mån
har tillkommit på grund av ett påstående
i motioner, att spännvidden skulle
ytterligare skärpas.

Det förefaller mig som om kommunikationerna
mellan kanslihuset och riksdagen,
inte minst statsutskottets femte
avdelning, vilka kommunikationer förut
har fungerat ganska normalt, under
dessa veckor tycks ha varit fullständigt
avbrutna. Inte var det väl så, att civildepartementet
hade flyttat till Hallsberg
under denna tid?

Jag skall inte gå in på någon längre
debatt om själva spännvidden. Statsrådet
har ju vid förhandlingarna ansett
sig ha möjlighet att trots detta ställningstagande
från riksdagens sida införa
en ny faktor när det gäller lönedifferentiering,
nämligen marknadslöneprincipen,
som inte varit undersökt
och som riksdagen inte haft tillfälle
att ta ställning till.

Då kan man ju fråga sig, hur utskottet
ställer sig på denna punkt. I fråga
om själva spännvidden säger utskottet
följande: »Den föreslagna utformningen
av löneplanen syftar därför till att nå

Löneplansrevision m. m.

en viss anpassning till dessa mera påtagliga
tendenser i marknadslöneförhållandena.
Utskottet har för sin del inte
funnit anledning att framställa någon
invändning mot de grunder på vilka
den nu träffade uppgörelsen beträffande
den horisontella lönespännvidden
vilar.»

Det är ju ett accepterande helt enkelt
av utskottet.

När det vidare gäller att denna fråga
bör bli föremål för utredning, inte
minst genom den utredning som är tillsatt,
vad säger utskottet på den punkten?
Där säger utskottet följande: »Då
utskottet anser sig kunna utgå ifrån att
de i motionerna anförda synpunkterna
kommer under vederbörlig prövning i
samband med den nämnda översynen
av dyrortssystemet, synes motionerna
i nuvarande läge inte böra föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

Ja, det är ett fullkomligt riktigt konstaterande,
men utskottet har inte ens
kunnat kosta på sig en önskan om
skyndsamhet, som här torde vara nödvändig
efter detta tillvägagångssätt vid
förhandlingarna gentemot riksdagen.

När det gäller lönerådet säger utskottet
följande: »Enligt vad utskottet inhämtat
har riksdagens skrivelse i ämnet
sedermera av Kungl. Maj :t överlämnats
till författningsutredningen för
att vara tillgänglig vid fullgörandet av
utredningens uppdrag. Utskottet får i
anslutning härtill framhålla, att det synes
angeläget att den berörda frågan
upptages till prövning så snart omständigheterna
det medger.»

Det är också mycket stillsamt och fogligt
skrivet. Och märk väl, herr talman,
utskottet har inte ett ord att säga herr
statsrådet om hans tillvägagångssätt vid
förhandlingarna att sätta riksdagen åt
sidan.

Reservanterna kan därför inte följa
utskottet på dessa punkter. Vi anser det
nödvändigt att riksdagen — och jag talar
här som medlem av riksdagen —•
klart ger till känna sin mening om detta

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

förhandlingssätt. Man kunde givetvis gå
så långt, att man yrkade avslag på hela
förslaget. Som jag sagt förut kommer
jag inte att göra det, men jag anser det
nödvändigt att man här så mycket som
möjligt skapar garantier för att riksdagens
medinflytande i framtiden blir
tillgodosett. Det är därför som de två
reservationer, som jag nu kommer att
yrka bifall till, i mycket hög grad
hänger samman.

Utredningen om dyrortssystemet måste
bli föremål för en så snabb behandling
som möjligt. Jag vill inte motsätta
mig att den nya faktor, som statsrådet
fört in i förhandlingarna — det kanske
inte är han som gjort det, men han har
accepterat det — nämligen marknadstillägget,
får undersökas i utredningen,
men riksdagen har för sin egen prestiges
skull rätt att fordra, att man kan
förvänta förslag på denna punkt till
nästa riksdag.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen
3 a.

Sedan till frågan om ett riksdagens
löneråd.

När frågan om en differentiering av
lönerna i förhållande till dyrortssystemet
eller marknadssystemet nu har
kommit in i förhandlingarna och det är
möjligt att detta måste accepteras, är
det mer än förut nödvändigt att riksdagen
på ett tidigt stadium får ett medinflytande
och får följa dessa förhandlingar.
Riksdagen måste därför redan
nu klart säga ifrån, att denna sak är så
viktig för riksdagen själv, att vi inte
kan avvakta författningsutredningens
behandling av frågan, utan den måste
komma till en provisorisk lösning. Jag
yrkar därför på denna punkt bifall till
reservation 2.

I detta yttrande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Kilsson i Bästekille (h).

Herr GUSTAFSSON i Mem (bf):

Herr talman! I den framställning som

herr Staxäng nu har givit har han i den
sista delen egentligen argumenterat för
bifall till den reservation, som jag också
skall yrka bifall till.

Vi säger om det föreliggande förslaget,
att det i många avseenden är skickligt
utformat, men att det också har väsentliga
skönhetsfläckar. Till förbättringarna
får räknas, att man ökat löneklassavstånden
genom att minska antalet
löneklasser från 40 till 29. Genom
denna krympning av antalet löneklasser
ernås en mera påtaglig löneökning
vid befordran, med andra ord, det varsnas
mera i penningpungen, när man
klättrar uppåt på befordringsstegen.
Löneklassavstånden varierar mycket
slarkt i den nu gällande löneplanen.
Denna olägenhet kommer man ifrån genom
att nu gå in för mera enhetliga lö r.

eklassavstånd, varigenom en bättre
systematisering och större stadga ernås
i löneplanen.

I denna redigering av löneklassavstånd
och krympning av antalet löneklasser
har vissa grupper fått vidkännas
försämringar i förhållande till tidigare.
Det får dock förutsättas att de
förhandlande parterna varit på det klara
med konsekvenserna av uppgörelsen i
detta avseende.

I ett viktigt hänseende måste det föreliggande
förslaget betecknas som
högst otillfredsställande. Det gäller den
föreslagna ökningen av den horisontella
spännvidden i lönesystemet. Härvidlag
har de förhandlande parterna visat
uppenbar nonchalans mot riksdagens
tidigare uttalande och mot de
principer som här fastslagits. För närvarande
är det ju så, att statstjänstemännens
löneplan 1 är uppbyggd på basis
av beräknade skillnader i levnadsomkostnader
de olika orterna emellan,
den s. k. dyrortsgrupperingen. Självfallet
är detta en mycket bräcklig grund,
och den blir bräckligare för var dag
som går. Man har dock här i riksdagen
fått majoritet för att dessa beräkningar
skulle ligga till grund för lönespänn -

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

vidden. Principen om att lika arbete
skall betalas med lika lön oavsett var
arbetet utföres bär inte rönt någon
uppslutning.

1953 års riksdag fastslog, som också
lierr Staxäng omtalade, att den totala
spännvidden i löneplanen mellan ortsgrupp
2 och ortsgrupp 5 skulle bestämmas
till 12 procent. Detta fick vid det
tillfället representera det högsta mått
av rättfärdighet, som man kunde samlas
omkring. Statsutskottet uttalade vid
det tillfället, att det »tillstyrkte att den
totala spännvidden minskades från IG
till 12 procent». Vidare sade statsutskottet,
att »detta förslag har, som av
propositionen framgår, godtagits av
statstjänstemannens huvudorganisationer».
Denna totala spännvidd på 12
procent innebar inte, att statstjänstenännen
i samtliga löneklasser skulle
graderas på detta sätt. Den nu gällande
löneplanen reglerar lönerna från 25
löneklassen enligt en ständigt minskad
spännvidd, som stannar vid sju procent
i den högsta löneklassen.

Tilltron till dessa dyrortsberäkningar
har ju många gånger varit minimal.
Man har sagt, att den reella dyrheten i
levnadsomkostnader är ytterligt svår
att beräkna. Det är omöjligt att beräkna
allt, som kan sägas fördyra eller förbilliga
levnadsomkostnaderna på de olika
orterna. Med anledning av motioner
från vårt håll beslöt också förra årets
riksdag, att man skulle beställa en förutsättningslös
utredning hos Kungl.
Maj:t angående dessa spörsmål. Dyrortsnämnden
uttalade i sitt remissvar,
då (let gällde dessa motioner, att det
verkade som om en ytterligare utjämning
skett i fråga om levnadskostnadsskillnaderna
mellan olika delar av
landet.

Dessa riksdagens uttalanden och beslut
har antingen gått förbi de förhandlande
parterna, eller också har
man litat på att riksdagens majoritet
inte skulle opponera sig, om man helt
enkelt vred klockan tillbaka. Alltnog,

Löneplansrevision m. m.

det föreliggande förslaget arbetar med
en ökad total spännvidd på 16 procent
— sålunda en återgång till vad som
gällde före 1953 års riksdagsbeslut.

Samtidigt har man dock, det skall erkännas,
gjort den ärofulla insatsen att
krympa spännvidden i de högre löneklasserna.

Vilka är då de anförda motiven till
den föreslagna ökningen av spännvidden
i de lägre löneklasserna? Den olika
dyrheten anföres inte längre — så djärv
har man trots allt inte varit. Man påpekar
i stället, att det är svårt att rekrytera
folk till statstjänster, främst i
Stockholm, därför att lönerna på den
privata marknaden ligger så avsevärt
mycket högre än dem statstjänstemännen
kan erbjudas. Man påpekar vidare,
att spännvidden i den privata marknadens
löner är avsevärt mycket större
än i det statliga lönesystemet. I dessa
hänseenden har femte avdelningen låtit
sig upplysas dels genom föredragningar,
dels genom en tabellarisk sammanställning,
som utvisade skillnaden
i timförtjänst mellan vissa manliga
tjänstemannagrupper i förhållande till
vuxna manliga industriarbetare i olika
ortsgrupper. Härav har framgått, att
statstjänstemännen hävdar sig väl, då
det gäller de s. k. lägre dyrorterna, under
det att jämförelsen blir oförmånlig
för statstjänstemännen i Stockholm och
delvis också i Göteborg.

Vid dessa jämförelser bör uppmärksammas,
att den förmån, som statstjänstemännen
har i sin semesterrätt,
inte medräknats. Skulle så ha skett är
det tvivel underställt, om det föreligger
någon skillnad alls till statstjänstemannens
nackdel i någon ortsgrupp.

Spännvidden på den privata marknaden
säges vara 25 procent för fabriksindustriens
vidkommande. Kommer
man över till byggnadsarbetarna är
spännvidden 35 procent. Motsvarande
siffra för muraryrket säges vara 40—45
procent. Det är då sannerligen inte underligt,
om det blir dyra husbyggen i

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

Stockholm, vilket i sin tur leder till
dyra hyror, som i sin tur skärper kraven
på högre löner, ännu mera dyrortsgraderade.
Dyrort har blivit dyrhetsmoder.

Om man nu ökade den horisontella
spännvidden till 16 procent i den nya
löneplanen, skulle man ändå inte uppnå
paritet med den fria arbetsmarknaden.
Man frestas naturligt nog att fråga,
huruvida det föreliggande förslaget är
tn inteckning i fortsatt ökning av
spännvidden och därmed ökade orättvisor
gentemot landsortens befattningshavare.

Vi kan sålunda konstatera, att parterna
på den fria arbetsmarknaden gått
i bräschen, när det gällt att åstadkomma
stora skillnader i lönesättningen för
olika orter. Begreppet marknadslön,
som man nu laborerar med i det föreliggande
förslaget till ny löneplan, är
ju föga klarlagt. Likaså har inte nöjaktigt
klargjorts, huruvida svårigheterna
att rekrytera och behålla de ifrågavarande
befattningshavarna förekommer
i samtliga statliga verk i Stockholm,
eller om det är fenomen, som
uppträder enbart inom vissa verk och
kanske under vissa tider av året.

Svårigheter att rekrytera personal till
vissa tjänster förekommer förvisso också
på andra orter än i storstäderna.
Man kan förutsätta, att en ytterligare
ökning av löneskillnaderna mellan de
olika orterna kommer att försvåra rekryteringen
på de s. k. billiga orterna.
Och det är trots allt så, att vi behöver
ha kompetent folk också i landsorten.

När man inte kan ordna sin arbetskraftsfråga
inom andra delar av vårt
näringsliv, heter det ofta, att man måste
rationalisera. En sådan rationalisering
vore måhända att man med verkligt allvar
ginge in för att flytta ut så många
av statens verk och inrättningar som
möjligt från det ur många synpunkter
trånga Stockholm. Härigenom skulle
konkurrensen om arbetskraften minska.
Men man finge kanske i detta läge höra,

att utflyttningen är omöjlig, därför att
befattningshavarna inte vill följa med
till den billigare orten — löneskillnaden
skulle bli för stor.

De skäl, som nu förebragts angående
statstjänstemannalönernas anpassning
till det s. k. marknadslöneläget, framfördes
också i riksdagsdebatterna 1953.
Man anförde då, att spännvidden var
större på den privata marknaden, och
man använde till och med i stort sett
samma sifferserier som nu åberopats.
Den gången ansåg sig riksdagen inte
böra fästa avseende vid resonemanget.
Det finns så mycket mindre anledning
ett göra detta nu, då en utredning är
tillsatt med uppgift att närmare studera
dessa spörsmål. Utredningsmännen
har också fått order att skynda på.
Vi bör då inte nu acceptera en princip
för lönesättningen, vilken inte prövats
i förväg.

Med anledning härav har Landsbygdspartiet
Bondeförbundet inte kunnat
stödja denna del i uppgörelsen. Vi
hävdar, att man bör ytterligare överlägga
med statstjänstemannens huvudorganisationer
och därvid söka att inom
ramen för den överenskomna lönekostnadsökningen
uppnå överenskommelse
som innebär att den horisontella lönespännvidden
inte ökas. Man bör då
också beakta, att det provisoriska extra
tillägget till tjänstemän inom kallortsområdet
i Norrland förstärkes.

Det förhåller sig förmodligen så, att
sedan det blivit känt att uppgörelsen
innebär en ökad löneklvfta mellan s. k.
billiga orter och s. k. dyra orter, har
förhandlarna ett betydande stöd från
landsortens befattningshavare, om de
sirävar efter att minska i stället för att
öka dessa skillnader.

Jag hemställer nn, herr talman, om
bifall till den reservation som betecknats
med 1 b.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr G

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det råder väl alltid delade
meningar om en löneuppgörelse,
eftersom en sådan oftast är byggd på
kompromisser. Kanske är detta förhållandet
i ännu högre grad än vanligt, när
det gäller här föreliggande avtal, eftersom
det innebär ett omarbetat lönesystem.

En sak är emellertid värd att hålla i
minnet, nämligen att man från början
har varit överens om förutsättningen:
att det för statstjänarna har förelegat
en faktisk eftersläpning på cirka 6 procent
jämfört med lönerna på den enskilda
arbetsmarknaden. Genom den
träffade uppgörelsen anses det att man
vid 1956 års slut hade uppnått en nollställning
för de statsanställda som
grupp betraktad. En nödvändig uppjustering
av de lägre statstjänstemannens
löner har också ägt rum, även om
justeringen främst har blivit märkbar
i de högre ortsgruppcrna. Det är nämligen
karakteristiskt för uppgörelsen,
att den slår ganska ojämnt. Genom
minskningen av antalet lönegrader och
enhetligheten i den nya huvudlöneplanen
med 5,3 procents löneavstånd —
vilket i och för sig är en obestridlig
fördel — blir ökningen större än tidigare
vid löneklassuppflyttningar och
befordringar men ganska ringa och
ibland ingen i begynnelselöneklasserna.

Som exempel på det sistnämnda kan
man ta ortsgrupp 2, där i begynnelseklasserna
11—16 samt 18 i de gamla
lönegraderna förändringarna pendlar
mellan minus 0,4 procent och plus 2,8
procent. Orsaken härtill är givetvis
främst sammanslagningen av lönegraderna
10—11, 13—14 och 17—18. Här
har således inte alls det genomsnittliga
procenttalet nåtts.

Sjiilva uppbyggnaden av lönesystemet
kan förvisso diskuteras. Man har
släppt den tidigare förankringen i dyrortsgrupperingen
och i stiillet gjort ett
nytt ortsgruppssystem, där marknadslöneprincipen
i viss mån har fått slå

Löneplansrevision m. m.

igenom. Det är emellertid inte riktigt
vad som ibland från visst håll säges,
nämligen att spännvidden mellan lägsta
och högsta dyrort har ökat från 12 till
16 procent. Så är fallet endast för den
nedre delen av löneplanen, medan man
däremot har gjort en krympning uppåt,
så att den övre delen i stället minskat
i spännvidd från 7 till 4 procent.

Otvivelaktigt är det emellertid så, att
det nya systemet för befattningshavarna
verkar mer osäkert än det förra.
Jag erkänner att ett visst hänsynstagande
till de allmänna marknadslönerna
är nödvändigt. När man t. ex.
vid statens järnvägar i Stockholm i
brist på folk måste ta ut ända upp till
100 mans övertid per dag, så måste det
vara något fel i lönesystemet. Svårigheterna
har varit särskilt markanta när
det gäller de lägre befattningshavarna
i de affärsdrivande verken, främst i
Stockholm, Göteborg, Hallsberg och
Ånge.

Vid utskottsbehandlingen har jag
emellertid ifrågasatt, om inte ett sådant
hänsynstagande till marknadslönerna
skulle kunnat ske på annat sätt. En på
ortsgruppering mera fast uppbyggd löneplan
skulle, efter vederbörliga förhandlingar,
kunnat kompletteras med
mer eller mindre provisoriska tillägg
för de orter och de befattningsgrupper,
där den statliga lönen eljest inte skulle
vara konkurrenskraftig gentemot marknadslönerna.
Det är för att få tillfälle
att anföra dessa synpunkter som jag
har anmält en blank reservation. Senare
har jag emellertid erfarit att denna
linje även diskuterats vid förhandlingarna,
men att organisationerna icke
kunnat enas om den, vilket jag beklagar.

I en motion av herr Ståhl och undertecknad
har vi framfört den synpunkten
att ett godkännande av uppgörelsen

— vilket jag för min del finner vara
det enda möjliga, cfler de långa och
intensiva förhandlingar som förevarit

— icke bör innebära att man definitivt

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

har bundit sig för marknadslöneprincipen
som grund för ett statligt lönesystem,
utan att ett närmare ställningstagande
bör uppskjutas, till dess den nu
tillsatta dyrortsutredningen har penetrerat
problemet. Utskottet har ju också
utgått ifrån att dessa synpunkter kommer
under vederbörlig prövning vid
den tillämnade översynen.

Herr Staxäng anmärkte alldeles nyss
på att uttrycket »skyndsamhet vid denna
översyn», vilket fanns med i den
ursprungliga versionen, icke har tagits
med i utskottsutlåtandet. Detta beror
emellertid på att det i direktiven till
den nya utredningen säges, att de principiella
övervägandena bör ha skett
före den 1 instundande oktober, och
det får väl anses vara en ganska skyndsam
behandling.

I reservationen 4 a har pekats på den
mellangrupp i de gamla lönegraderna
18—25, vilken inte erhållit någon sådan
löneförbättring som övriga grupper
och som den konstaterade eftersläpningen
motiverar. Påpekandet är
riktigt — dessa mellangrupper har
verkligen kommit i kläm. Emellertid lär
Statstjänstemännens riksförbund, som
huvudsakligen företräder dessa grupper,
ha utverkat, att en översyn av lönegradsplaceringen
för befordringskarriärerna
inom huvudsakligen dessa
skikt senare skall göras. Förhandlingar
om en viss tjänsteförteckningsrevision
följer ju också nu.

Vad likalönsprincipen beträffar har
vi reservanter ansett oss böra tillstyrka,
att en kostnadsutredning göres och att
det bör bero på resultatet av denna, om
förslag i frågan senare bör föreläggas
riksdagen. Då detta spörsmål kommer
att tas upp bl. a. av fröken Elmén, skall
jag inte vidare uppehålla mig vid det.

Jag har också anslutit mig till reservationen
nr 1 a av herr Staxäng m. fl.,
som rör den generella ändringsskyldighet,
som ålagts statstjänstemännen.
Frånsett vad utskottet anfört om de
svårigheter, som kan uppstå genom att

olika organisationer stannar för olika
uppfattningar, har en obestridlig rättslig
garanti för den enskilde tjänstemannen
här bytts ut mot en mycket tvivelaktig
sådan för vederbörande organisationer.
Ett ställningstagande i denna
del bör därför anstå, tills resultatet av
den nyligen tillsatta utredningen om
offentliga tjänstemäns förhandlingsrätt
lagts fram.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 6 om likalönsprincipen
samt till reservationen nr 1 a
om ändringsskyldigheten. I övrigt yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Låt mig börja med att
något beröra bakgrunden till den löneplansrevision,
som riksdagen nu har
att ta ställning till.

Jag vill erinra om den diskussion
som fördes under fjolåret — inte minst
under valrörelsen — rörande de lägre
statstjänarnas dåliga löneförhållanden
i jämförelse med andra gruppers. Man
gick kanske ibland till överdrift, men
det var inte ovanligt att möta talet om
att de lägre statstjänarna »befann sig
på socialvårdsstandard». Det sades också,
att de släpade efter i löneutvecklingen
i förhållande till andra grupper.

Dessa båda synpunkter framfördes
alltså i den allmänna debatten som argument
för en förbättring av de lägre
statstjänarnas löner. Jag har velat peka
på det, därför att jag menar, att det är
viktigt att tänka på i anslutning till
vad som skedde vid löneuppgörelsen i
december i fjol. När vidare den löneberedning,
som tillsattes inom civildepartementet,
började undersöka problemen,
visade det sig, att en begränsning
till de lägre statstjänarna inte var
möjlig. De olika statstjänarorganisationerna
kom med sina förslag, och beredningen
utvidgades därför till att omfatta
de statliga löneplanerna och den
statliga lönesättningen över huvud ta -

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

get. Men innan jag går närmare in på
detta skall jag med några ord be att få
beröra det materiella innehållet i uppgörelsen.

Om man ser uppgörelsen ur de anställdas
synpunkt — och inte minst om
man ser den mot bakgrunden av den
uppgörelse, som nyligen träffats på den
enskilda marknaden mellan LO och
Svenska arbetsgivareföreningen —
måste man beteckna den som tillfredsställande.
Det är intet dåligt resultat att
mitt under en gällande avtalsperiod få
löneförbättringar av denna omfattning.
Parterna bar ju också vid uppgörelsen
varit fullt överens om att eftersläpningen
nu eliminerats. Jag vill särskilt
stryka under ett uttalande i statsverkspropositionen,
att parterna varit överens
om att någon eftersläpning för
statstjänstemännen som grupp betraktade
i förhållande till marknadslöneutvecklingen
inte föreligger vid utgången
av år 195G.

Om jag sedan får övergå till att bedöma
uppgörelsen ur riksdagens synpunkt,
vill jag säga, att med tanke på
att riksdagen flera gånger uttalat, att
löneplanerna bör göras mera överskådliga
och lättillgängliga, måste det föreliggande
förslaget betecknas som en uppenbar
framgång. På löneplan 1 har antalet
löneklasser minskats från 40 till
29 och på löneplan 2 från 25 till 10. De
på löneplan 1 för närvarande mycket
stora variationerna i löneklassavstånden
har genom uppgörelsen gjorts enhetliga,
och en systematisering har
åstadkommits. Genom minskningen
från 40 till 29 löneklasser har vidare
löneklassavstånden blivit större, och
följden är att löneökningen vid en befordran
också blir större än för närvarande.
Man menar — och jag tror det
är riktigt — att härigenom har också
tjänsteförteckningen fått mera stadga.
De extra lönetilläggen måste också få
rekryteringsbefrämjande verkningar.
Vidare bör de förenklade reglerna för

Löneplansrevision m. m.

nistrativ lättnad och göra löneplanerna
mera lätthanterliga. Ja, jag vågar gå så
långt att jag säger, att ur dessa synpunkter
är även skyldigheten för tjänstemännen
att efter överenskommelse
underkasta sig generella ändringar i
löneplanerna att betrakta som en framgång.

Den stora frågan i uppgörelsen —
stor kanske främst då det gäller politisk
brännbarhet — är den förändring i
spännvidden ortsgrupperna emellan
som vidtagits. Nu bör man observera,
såsom redan tidigare har sagts här,
att denna förändring genomförts i båda
riktningarna. Detta innebär att
spännvidden i de lägre lönegraderna på
löneplan 1 ökat från 12 till 16 procent
men minskat i de högsta lönegraderna
från 7 till 4 procent mellan ortsgrupp 2
och 5. Denna förändring är ju betingad
av de marknadslönejämförelser som man
har gjort, och den medför en bättre anpassning
av statens löner till läget på den
enskilda marknaden och bör väl också
vara välgörande ur rekryteringssynpunkt.

Detta tycker inte bondeförbundet och
knappast heller högern om, och det
kanske man kan förstå. Men jag vill här
knyta an till vad jag sade tidigare om
bakgrunden till löneplansrevisionen.
Det var ju påståendet om tjänstemännens
dåliga löneläge, jämfört med andra
grupper i samhället, som var så att säga
den utlösande faktorn då man fick i
gång dessa förhandlingar. Vi har i statsutskottets
femte avdelning varit i tillfälle
att ta del av visst statistiskt material,
där man redovisat de löneskillnader
som förelåg 1955. Även om jag
gör all reservation för eventuella felaktigheter,
som ju alltid kan vidlåda statistik,
är det ändå ingen överdrift om
jag påstår, att statstjänarnas löner i de
lägsta lönegraderna — det var ju dessa
som saken från början gällde — i
2-ort ocli 3-ort och även i den fjiirde
ortsgruppen, med undantag för Göteborg,
låg över genomsnittet av industri -

vikariatsersättning medföra en admi4
— Andra kammarens protokoll 1957. AV C

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

arbetarlönerna 1955. I ortsgrupp 5 däremot,
och då speciellt i Stockholm, låg
de lägre statstjänarlönerna betydligt lägre
än marknadslönerna.

Utgångspunkten var alltså den, att
man i de lägre ortsgrupperna inte hade
några dåliga löner, jämfört med marknadslönerna,
medan man däremot i
femte ortsgruppen, främst då i Stockholm,
kunde konstatera en betydande
eftersläpning för statstjänstemännens
del vid en jämförelse med den enskilda
sektorn.

Nu vill man i motioner från bondeförbundshåll
att riksdagen skall avslå detta
förslag och återförvisa ärendet till nya
förhandlingar, med direktiv att träffa
uPP§örelse enligt bondeförbundsmotionärernas
önskningar. Ja, låt mig säga
att jag betraktar detta som en helt orealistisk
tanke. Det är ju samma parter
som på nytt skulle sätta sig ned och
förhandla, och om de vägrade att träffa
någon annan uppgörelse, hur skulle det
då bli?

Jag skulle vidare i detta sammanhang
vilja fråga motionärerna: Hur rimmar
detta förslag med det uttalande man
gör i motion nr 373, där man på ett
ställe säger: »Den fria förhandlingsrätt,
som arbetsmarknads- och näringslivsorganisationerna
i vårt land har, kan
givetvis inte ifrågasättas?» Man skulle
alltså här uppmana parterna att gå i nya
förhandlingar, men de skulle vara bundna
av vissa direktiv. Och det går enligt
min mening inte ihop med talet om
en fri förhandlingsrätt. Det hade väl
då varit konsekventare, om man i motionen
sagt att vi yrkar avslag på detta
förslag och föreslår i stället att riksdagen
gör en annan fördelning av den
summa det nu är fråga om.

Det säges vidare i denna motion att
man har använt dyrortssystemet för införande
av en helt ny princip, därför
att spännvidden har ökats. Låt mig först
säga att det torde vara ganska svårt att
slå fast, att just 12 procent är den objektivt
sett absolut riktiga siffran för skill -

naderna i levnadskostnader mellan 2-ort
och 5-ort. Vilken siffra man får fram
är helt beroende av vilken metod man
använder vid levnadskostnadsundersökningen.

Jag vill i sammanhanget erinra om
vad dåvarande civilminister Lingman
sade vid behandlingen av dyrortsgrupperingen
den 20 maj 1953. Han framhåller
först att siffrorna 1946 och 1951 inte
är jämförbara och fortsätter: »I stället
för att de utvisar 14 procent skulle prisskillnaden,
om man använt samma metod
som 1946, ha kommit att bli cirka
18 procent.» Detta var alltså 1951, vid
den senaste dyrortsundersökning som
man gjort.

Jag har bara velat säga detta därför
att jag menar att siffran 12 procent inte
kan vara något heligt tal; därtill är den
alltför osäker.

Jag skulle ett ögonblick vilja återgå
till påståendet i motionen, att man nu
lanserar en helt ny princip. Jag skulle
i anslutning därtill vilja fråga: När har
statsmakterna spikat den principen?
Det har väl varit en praxis som utbildats
på detta område. Om det hade varit en
princip tycks den i varje fall ha haltat
betydligt, och hade man ansett den 12-procentiga spännvidden så betydelsefull
ur principiell synpunkt som motionärerna
vill göra gällande, då borde man
väl ha sett till att den tillämpats genomgående.

När man kommer upp i 25 löneklassen
börjar — såsom redan tidigare här
har sagts — spännvidden att minska
successivt. Den är för närvarande 7
procent i 37 löneklassen. Denna successiva
minskning är ju ännu starkare
efter uppgörelsen. Nu blir ortsavståndet
i högsta löneklassen endast 4 procent.
Varför protesterar inte bondeförbundsmotionärerna
mot detta avsteg från principen
eller mot att man på löneplan B
inte har någon ortsgruppering alls? Man
säger för övrigt också i reservation nr
5, att man vill bibehålla löneläget på de
2-orter, som drabbades av ncdflyttning

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

förra gången. Vad är detta annat än ett
avsteg från principen om en 12-procentig
spännvidd? I övrigt skulle jag
vilja fråga: När man i motionen och reservationen
yrkar avslag på förhandlingsöverenskommelserna
och begär nya
förhandlingar säger man också, att man
vill ha en ytterligare förstärkning av de
extra lönetilläggen för vissa orter i Norrland.
Vad är det, om inte ett avsteg från
principen att den 12-procentiga spännvidden
skall gälla? Här har motionärerna
själva varit inne på resonemanget
om marknadslönejämförelser. Jag tycker,
herrar motionärer, att detta inte
riktigt går ihop. Principer kan vara bra
att ha, men när man kommer fram till
realiteter tycks man tvingas att tumma
på dem.

Skulle man följa yrkandet i reservationen
från bondeförbundshåll, kommer
man ifrån vad som egentligen var bakgrunden
till hela denna lönerevision,
nämligen marknadslönejämförelserna.
Detta gäller även yrkandet i motionen
ifrån kommunistiskt håll. Det skulle
innebära, att de statsanställda i de
lägre ortsgrupperna fick en löneförhöjning,
som inte på något sätt kan motiveras
av jämförelser med lönerna på
arbetsmarknaden i övrigt, och det var
väl ändock dessa jämförelser, som låg
till grund för förhandlingsomgången i
höstas. Det hela skulle också enligt min
mening komma att utlösa en reaktion
hos de anställda inom övriga områden
av arbetsmarknaden i lägre ortsgrup
per. Man skulle utan tvekan betrakta er
sådan anordning som något av en orättmätighet.

Herr talman! Jag skall sedan övergå
till att säga några ord om de övriga reservationsvis
framförda yrkandena.

Vad beträffar bestämmelsen om skyldighet
att underkasta sig generell ändring
vill jag bara peka på att förutsättningen
för att denna skyldighet skall
inträda är, att det träffas en uppgörelse
mellan organisationerna och staten på
denna punkt. Så vitt jag begriper kan

Löneplansrevision m. m.

det inte bli någon sådan skyldighet med
mindre än att det föreligger en förliandlingsöverenskommelse
därom.

Vi har inte heller inom utskottsmajoriteten
blundat för att detta kan komma
att medföra vissa komplikationer,
om de olika personalorganisationerna
har olika intressen. När herr Staxäng
här vill göra gällande, att det skulle vara
ett mycket kränkande ingrepp i den enskildes
rättsintresse, kan jag dock inte
hålla med om. Han säger, att skyldighehet
skall föreligga att underkasta sig generell
ändring av bestämmelserna i avlöningsreglementena.
Nu är en sådan
skyldighet på vissa punkter redan inskriven
i reglementena. Jag kanske i
sammanhanget får erinra om att i fråga
om såväl löner som pensioner är det
inte de utgående lönerna och pensionerna
som är skyddade, utan det är de
i löneplanerna och lönereglementet respektive
pensionsreglementet inskrivna
grundbeloppen plus en del av det rörliga
tillägget. I fråga om dessa skulle
tjänstemännen, om man från arbetsgivarens
sida vill liårdra bestämmelserna,
bli tvungna att underkasta sig en
ändring.

Vad gäller frågan om riksdagens medverkan
på ett tidigare stadium vid dylika
uppgörelser kan jag gärna hålla med
om att det kanske inte är tillfredsställande
med den ordning, som vi nu har.
Vi har i utskottet inte gjort annat än
hänvisat frågan dit den enligt vår uppfattning
hör hemma, nämligen till författningsutredningen.
Även om detta
kan vara en betydelsefull fråga gäller
det dock nu att bedöma en uppgörelse
som föreligger, och alla tycks vara
överens om att uppgörelsen är fördelaktig
ur olika synpunkter. För mig är
då i varje fall det avgörande inte under
vilka former uppgörelsen kommit till
utan om den är sådan, att riksdagen anser
sig kunna acceptera den. Skulle
riksdagen finna att den i alltför hög
grad har blivit åsidosatt, föreligger ju
möjligheten att avslå förslaget. Detta

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

resonemang kan även gälla beträffande
den av herr Staxäng avgivna, med 3 a)
betecknade reservationen. Jag vill alltså
framhålla, att den uppgörelse som nu
föreligger inte innebär någon bindning
för framtiden. Den är en avgränsad
uppgörelse och det är denna, som vi i
dag har att ta ställning till.

Vad sedan gäller den fråga, som herr
Staxäng tagit upp i reservation nr 4 a),
nämligen att de befattningshavare, som
nu är placerade i lönegraderna 11 och
18—25, får en mindre lyftning än som
kanske ur andra synpunkter kunde anses
motiverat, så är ju detta en ofrånkomlig
konsekvens av att man gjort om
löneplanen och systematiskt infört samma
procentuella avstånd mellan de olika
löneklasserna. Men från de förhandlande
parternas sida måste man väl ha
haft blicken öppen för detta när uppgörelsen
träffades. Utskottet menar därför,
att det inte finns någon anledning
att i enlighet med yrkandet i reservation
nr 4 a) göra någon beställning hos
regeringen om att ha uppmärksamheten
fäst på saken. Jag är alldeles övertygad
om att det kommer personalorganisationerna
själva att ombesörja.

Jag skall också, herr talman, be att få
säga några ord om den av fröken Andersson
in. fl. avgivna, med nr C betecknade
reservationen, som behandlar den
gamla frågan om likalönsprincipen.

Det är väl egentligen litet oklart vad
innebörden är av de många olika begrepp
som man i detta sammanhang
sysslar med. Det talas om »lika lön för
lika arbete», »lika lön för lika arbetsuppgift»
och om »lika lön för lika prestation».
Jag vill från början säga ifrån,
att jag inte på något sätt är motståndare
till lika prestationslön eller vad det nu
skall kallas. Men jag tror inte att man
kan gå till väga på det sätt som förutsättes
i motion I: 304, d. v. s. flytta upp
alla kvinnliga befattningshavare, som
nu är lägre placerade, i den s. k. manliga
bottenlönegraden. En sådan upp^
flyttning skulle inte utgöra någon lös -

ning av problemet och den skulle komma
att medföra en massa konsekvenser
som man kanske inte skulle finna acceptabla.

I reservationen begär man en utredning
av frågan om kostnaderna för ett
genomförande av likalönsprincipen. Jag
vill till detta bara säga, att det väl redan
i tillräcklig utsträckning förekommit utredningar
av likalönsfrågan både på det
statliga och det privata området. Problemet
är därför enligt mitt sätt att se
inte längre något utredningsproblem.
Det behövs inte någon omfattande utredning
för att räkna ut kostnaderna
för likalönsprincipens genomförande,
utan detta är en sak som ligger på det
rent räknemässiga planet.

Men frågan om likalön är icke bara
en fråga om mäns och kvinnors lön,
utan problemet är betydligt mera omfattande.
Jag ifrågasätter om det i själva
verket inte mer är ett låglöneproblem.
Det finns även andra faktorer än könet
som spelar in på lönesättningen. Låt
mig belysa detta med ett enda exempel.
Om jag skulle vara 18 år och gör samma
arbete som en som är 50 år, är det då
inte rimligt att jag får samma lön som
50-åringen?

Vid en bedömning av likalönsfrågan
kommer alltså in i bilden även andra
faktorer än frågan om det kön vederbörande
råkar tillhöra. Vi inom utskottsmajoriteten
menar, att genomförandet
av likalönsprincipen utgör i inte obetydlig
utsträckning en förliandlingsfråga.
Man kan ju inte heller — såsom även
likalönskommittén framhållit i sitt år
1953 avgivna betänkande — undgå att
ta hänsyn till den utveckling som skett
på den enskilda marknaden. Jag vill i
detta sammanhang erinra kammarens
ärade ledamöter om att därest man för
de kvinnliga befattningshavarnas del
skulle göra samma jämförelse som skett
i fråga om lönesättningen mellan manliga
arbetare inom den offentliga sektorn
och på den enskilda arbetsmarknaden,
så skulle man finna, att de kvin -

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

nor som är anställda i statens och kommunernas
tjänst mycket väl hävdar sig
i jämförelse med dem som är anställda
på den enskilda arbetsmarknaden. Denna
jämförelse är alltså betydligt förmånligare
för kvinnornas vidkommande
än för männens del.

Det yrkande, som framställts i motion
I: 304, bär inte gett utskottet anledning
att föreslå en ny utredning. Vi har som
jag sade förut ansett, att frågan har lämnat
utredningsstadiet. Vad det nu gäller
är att man inom olika sektorer av arbetsmarknaden
gör vad man vill göra
och anser sig kunna göra för att åstadkomma
en rättvisare lönesättning. Jag
tror att detta även för vederbörande
själva är en lika god utväg som den som
förordas i reservationen.

Man skall ha med i blickfältet, när
man talar om lika lön för män och kvinnor,
att det finns en risk att skada de
intressen man egentligen vill främja.
Jag skall erinra om ett mellanspel i mitt
förbunds historia. Någon gång på 20-talet lyckades förbundets ledning vid en
avtalsuppgörelse få bort den tidigare
uppdelningen av avtalets minimilöner
i eu grupp som gällde manliga och en
som gällde kvinnliga anställda. Vad
blev resultatet av detta? Jo, de kvinnliga
arbetarna fick inget arbete på verkstäderna.
Efter någon tid kom de själva
och bad om att man skulle återgå till
den gamla ordningen med en uppdelning
av minimilönstabellerna i en manlig
och en kvinnlig. Nu vill jag inte säga
att förhållandena i dag och på 20-talet
är jämförbara. Vi har t. ex. i dag full
sysselsättning, och det hade man jo inte
då. Jag har bara velat peka på att problemet
inte är så enkelt.

Herr talman! Jag vill också säga
några ord om frågan huruvida riksdagen
bör ändra på en uppgörelse som
kommit fram efter långa ocli segdragna
förhandlingar. Jag tror att man bör ha
mycket starka skäl för att göra en ändring.
En förhandlingsövcrcnskommclse
är ju i allmänhet en kompromiss och

Löneplansrevision m. m.

ett sammanhängande helt. Att ändra på
vissa punkter innebär att man rubbar
balansen i uppgörelsen. Även om de ändringar,
som man här föreslår, för tillfället
skulle vara till fördel för de anställda,
tror jag inte att det i det långa loppet
skulle betyda en fördel för dem. Förhandlarna
skulle komma i ett ohållbart
läge, om justeringar av större omfattning
i efterhand skulle vidtagas. Om jag
skulle företräda arbetsgivarparten skulle
jag känna mig oerhört osäker om hur
stora medgivanden jag skulle kunna
lämna, om jag riskerade att en annan
instans ändrade den uppgörelse, som
träffats vid förhandlingsbordet. Fn sådan
ordning måste alltså verka som en
broms på förhandlarna och kan inte
heller för de anställda på lång sikt vara
någon fördel.

Några så starka skäl, som måste föreligga
för att man skall göra några ändringar
i en träffad överenskommelse, i
detta fall mellan regeringen och statstjänstemännens
huvudorganisationer,
har enligt utskottets uppfattning icke
presterats av motionärer och reservanter.
Jag ber därför, herr talman, att med
stöd av vad jag här har anfört få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON i Mem (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Först vill jag säga några
ord om huruvida det kan anses honnett
alt riksdagen ändrar på ett förhandlingsresultat.
Förutsättningen för att
förhandlingsresultatet över huvud taget
skall stadfästas är att Kungl. Maj:t och
riksdagen godkänner det. Den socialdemokratiska
delen av regeringen har
godkänt det. Riksdagen har möjlighet
att godta men självfallet också att inte
godta förhandlingsresultatet. Påståendet
att det skulle vara en orealistisk tanke
att inleda nya förhandlingar, därför att
förhandlarna då skulle arbeta med
bundna mandat, synes ogrundat. Riksdagen
uttalade redan 1953, att den to -

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

tala spännvidden inte finge vara större
än 12 procent. Man kan alltså konstatera,
att förhandlarna redan tidigare arbetat
med fasta mandat, om det är detta
man fäster avseende vid.

Beträffande frågan huruvida det föreligger
någon inkonsekvens när det gäller
bondeförbundets inställning till dyrortsgrupperingen
vill jag påpeka, att vår
linje är att dyrortsgrupperingen skall
bort. Varje avsteg från 12-procentlinjen
som syftar till krympning av skillnaderna
mellan grupperna hälsas därför
av oss med tillfredsställelse, medan
vi inte är anhängare av förslag till vidgning
av dessa skillnader. Däremot anser
vi att det finns en verklig dyrhet
som behöver kompenseras, nämligen
den som är betingad av klimatiska och
geografiska förhållanden. Vi accepterar
en dyrhet som uppkommer genom sådana
förhållanden men inte en som uppkommer
av näraboende. Det är detta
som är skillnaden.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Gustafsson i Mem, att jag ingalunda
har sagt att riksdagen inte skulle
ha rätt att ta ställning till denna uppgörelse.
Även jag har understrukit att
riksdagen antingen kan godkänna den
eller avslå den.

Herr Gustafsson i Mem säger, att
man redan tidigare har förhandlat med
bundna mandat därför att man fick
förhandla inom ramen för en 12-procentig
spännvidd. Men det har aldrig
på något ställe sagts, att man är bunden
att förhandla inom en 12-procentig
spännvidd. Då skulle väl detta ha gällt
även i höstas. Förhandlarna har haft
möjlighet under tidigare år att — om
de ansett det vara lämpligt — förhandla
utanför denna 12-procentiga
spännvidd. Herr Gustafsson i Mem måste
ha misstagit sig härvidlag.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! När riksdagen 1953 beslutade
om den dyrortsgruppering, som
nu gäller, ägnades åtskillig tid i kammaren
åt diskussionen kring problemet
om de orter, som då föreslogs bli nedflyttade
till lägre dyrort. Genom särskilda
övergångsbestämmelser ordnades
det emellertid så — vilket herr Staxäng
redan erinrat om — att löntagarna på
de nedflyttade orterna tills vidare fick
ett lönetillägg, som tillmättes så, att de
i praktiken alltjämt fick samma lön
som efter den högre ortsgrupp, de tidigare
tillhört. Billighetsskäl ansågs motivera
detta och bestämmelser härom
togs in i en särskild kungörelse, den

s. k. lönetilläggskungörelsen.

Genom den överenskommelse, som
nu träffats, skall denna tilläggskungörelse
slopas. Beslutet från 1953 om nedflyttning
skall alltså effektueras från
och med juli 1957. överenskommelsen i
denna del har vållat en förklarlig oro
och åtskillig besvikelse bland löntagarna
på de nedflyttade orterna. När lönetilläggskungörelsen
nu slopas för deras
del, går nämligen de anställda på dessa
orter miste om den kompensation för
eftersläpningen i lönehänseende, som
löneplansrevisionen ger löntagarna på
andra orter. Kompensationen uteblir
helt för en del befattningshavare och
för andra grupper blir förbättringen
ganska obetydlig; den kommer i vissa
fall att inskränka sig till endast ett fåtal
kronor i månaden. En garantiregel utesluter
möjligheten att någon får mindre
lön än tidigare. Den besvikelse, som
löntagarna på dessa orter känner, kan
vara förklarlig, därför att de inte kunnat
iakttaga någon sänkning i levnadskostnaderna,
varken reellt eller i förhållande
till andra orter. Enligt min
uppfattning hade det därför varit rimligt
om sådana övergångsbestämmelser
hade ordnats i samband med löneöverenskommelsen,
att lönetilläggskungörelsen
alltjämt hade fått gälla för de 18
orter, som det här är fråga om — i

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

synnerhet som riksdagen så nyligen
som i december förra året beslöt att
en ny och förutsättningslös utredning
skall verkställas beträffande rikets indelning
i dyrorter. Som vi alla vet har
den kommitté, som skall verkställa
denna utredning, alldeles nyligen blivit
tillsatt. Det är alltså begripligt, att
befattningshavarna på de orter som nu
skall flyttas ner inte kan finna någon
rimlig anledning till att övergångsbestämmelserna
slopas nu, när problemet
skall tas upp till nytt studium.

För att öppna en möjlighet att behålla
denna tilläggsbestämmelse har
jag tillsammans med herr Ståhl i denna
kammare väckt en motion, som syftar
till att lönetilläggskungörelsen alltjämt
skulle få gälla. Statsutskottet har emellertid
avvisat motionen med förklaringen,
att den strider mot den träffade
överenskommelsen. Enligt de uppgifter,
som varit synliga i en del tidningar,
har emellertid civilministern kommit
överens med löntagarorganisationerna
om vissa övergångsbestämmelser.
Därom sägs emellertid ingenting i propositionen.
Man får väl dock utgå ifrån
att de uppgifter, som varit synliga i
bland annat en del fackorgan, är riktiga.
Om så är fallet kommer de nya
övergångsbestämmelserna emellertid att
åstadkomma åtskilliga ojämnheter och
orättvisor. En del löntagare skulle få
kompensation endast under en kort tid,
och för andra, t. ex. de nyanställda,
skulle den helt utebli. Dessutom skulle
helt säkert ett system efter dessa linjer
komma att medföra ett mycket krångligt
lönesystem. Statsutskottet har tydligen
också uppmärksammat den saken
och har därför givit sin skrivning en
formulering, som öppnar möjlighet att
åstadkomma rimliga övergångsbestämmelser,
som skulle ge större jämlikhet
och större rättvisa.

Eftersom det inte knutits någon reservation
till den motion, som jag nyss
åberopade, kommer jag icke att yrka bifall
till motionen. .lag skulle emellertid

Löneplansrevision m. m.

vilja vädja till civilministern att noga
studera det läge, i vilket löntagarna på
de nedflyttade orterna kommer, då lönetillägget
nu slopas. Jag skulle också
vilja vädja till civilministern att överväga,
om inte billighetsskäl alltjämt talar
för att sådana bestämmelser utfärdas,
att även löntagarna på de nedflyttade
orterna om möjligt i full utsträckning
blir delaktiga i den lönekompensation,
som löneplansrevisionen avser att ge.

Häruti instämde herr Ståhl (fp).

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Med anledning av reservation
nr 6 skall jag be att få yttra
några ord.

Först vill jag säga, att den motion,
som ligger till grund för reservationen,
inte borde ha behandlats i detta sammanhang.
Det gäller en principfråga,
en utredning om kostnaderna för genomförande
av likalönsprincipen, och
jag anser att den inte hör ihop med
den fråga, som vi nu har att behandla.
Men det är inte första gången som man
på det sättet för ihop olika motioner,
som inte har med varandra att göra.
Jag undrar om det inte bakom ett sådant
handlande ligger den tanken, att
man därigenom på ett lättvindigt sätt
skall komma ifrån frågan. Utskottet har
avstyrkt bifall till motionen, men dess
bättre finns det en reservation fogad
till utlåtandet.

Som herr Gustafsson i Stockholm
sade är frågan inte ny. Redan 1925 beslöt
riksdagen behörighetslagen, d. v. s.
gemensamma löneplaner för män och
kvinnor. Därvid var naturligtvis meningen,
att det skulle utgå lika lön för
likvärdig arbetsinsats. Det var underligt
att höra herr Gustafsson i Stockholm
säga, att han inte visste vad som
är meningen med detta men att han
inte var emot det. Det var ett rätt
egendomligt yttrande. Meningen med
beslutet var som sagt naturligtvis, att
det skulle utgå lika lön för likvärdig

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

arbetsinsats. Men vad gjorde man? Jo,
man fortsatte med de gamla låga lönerna
för kvinnorna och utökade antalet
lönegrader nedåt på löneplanen,
så att man fick plats för kvinnorna.
Dessutom införde man olika karriärer
för män och kvinnor.

1947 begärdes en ny utredning beträffande
likalönsfrågan, och riksdagen
menade väl någonting med beslutet att
begära en sådan utredning. Det tillsattes
en kommitté på sju personer,
och år 1953 framlades ett förslag. Utredningens
betänkande, som är en
ganska intressant redovisning, visar att
det framför allt i de lägre lönegraderna
förekommer en hel del likartade arbetsuppgifter
för män och kvinnor, för
vilka männen emellertid har bättre betalt
än kvinnorna. Utredningen påvisade
också att bottenlönegraden är väsentligt
olika för män och kvinnor. Kommitténs
förslag var, att man skall genomföra
lika lön för män och kvinnor
och flytta upp den kvinnliga bottenlönegraden
från dåvarande 4 till 10
lönegraden. Det föreligger alltså mer
än fem lönegraders skillnad utan att
det finns någon saklig motivering härför.
Genomförandet skulle enligt kommitténs
förslag ske etappvis.

Kostnaderna för staten beräknades
bli 51 miljoner kronor, och för stat
och kommun tillsammans — man räknar
ju med att de kommunala lönerna
följer de statliga — beräknades kostnaderna
bli 144 miljoner kronor. Det betyder
alltså, att kvinnorna på grund
av orättvisan i lönesystemet går miste
om 144 miljoner kronor varje år. Beloppet
är därtill väsentligt större i dag
än det var 1953.

Sedan betänkandet framlades har det
inte kommit något förslag i ärendet.
Det var väl många som gick och väntade,
att det skulle komma en proposition
i ärendet. Man får nog ge upp den
tanken, ty det kommer säkert ingen.
Men man trodde, att förslaget skulle
ligga till grund för förhandlingar fram -

deles och att man undan för undan
skulle komma fram till en utjämning.
Jag vet inte vart betänkandet med alla
remissyttranden, som i de flesta fall
var mycket positiva, tagit vägen. Jag
vet inte heller om det varit någon redovisning
av dessa remissyttranden. Jag
förmodar att betänkandet tillsammans
med remissyttrandena blivit undanlagda
på civildepartementet och väl ligger
där, som jag sagt i annat sammanhang,
som dammsamlare.

Nu har man insett att bottenlönegraderna
i statstjänst inte motsvarar marknadslönerna,
varför man tillsatte en
beredning för att utreda detta. I den
beredningen kom ju inga kvinnor med,
varför jag förstår att det här i huvudsak
gällde manliga bottenlönegrader.
Kvinnorna var under botten, så de kom
inte med. Man får lov att säga, herr talman,
att det hela är dubbelbottnat på ett
ganska obehagligt sätt. Kvinnorna kom
helt enkelt inte med i detta sammanhang,
utan det blev huvudsakligen de
manliga lönerna som man kom att syssla
med.

Det är också egendomligt att man tog
upp enbart de manliga lönegraderna.
Det ansågs vara mycket svårt att få
tjänsterna tillsatta inom framför allt
kommunikationsverken. Om vi ser på
arbetsförmedlingsstatistiken är det
emellertid lika svårt att få tjänsterna
inom de statliga kontoren tillsatta. Där
är det minst 1 500 icke tillsatta tjänster,
under det att antalet är mindre när det
gäller de påtalade tjänsterna inom kommunikationsverken.

I utskottsutlåtandet säger majoriteten,
att denna fråga skall lösas förhandlingsvägen,
och man vill därmed avvisa den
nu gjorda framställningen och säga:
Det här skall inte riksdagen lägga sig
i, och man skall inte begära en utredning
om vad kostnaderna för den föreslagna
reformen kan bli. Det är ju ett
egendomligt resonemang, ty om man
menar att förhandlingsresultatet föregripes
genom en sådan utredning, så

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

är väl förhållandet detsamma med den
nu gjorda utredningen beträffande bottenlönegraderna.

Jag anser att riksdagen som arbetsgivare
inte bara bär intresse av att driva
lönerna nedåt oavsett vad utfallet
blir, hur orättvist resultatet än blir.
Riksdagen skall väl se till och som arbetsgivare
ha rätt att säga ifrån, att den
på olika områden vill ha en lönesättning,
som ger rättvisa och skapar drägliga
förhållanden inom det statliga arbetslivet.
Vi kan inte komma ifrån att
staten står som mönsterarbetsgivare, att
kommunerna helt kopierar den statliga
löneplanen, vilken i viss grad även blir
normgivande för den privata sektorn.

I likalönsbetänkandet säges också, att
man inom den statliga lönesättningen,
oavsett marknadsläget, bör se till att genomföra
likalönsprincipen.

Herr Gustafsson i Stockholm verkade
väldigt nöjd med hela löneutfallet och
sade att det har varit mycket bra i
alla avseenden. Jag måste däremot säga,
att det är i högsta grad otillfredsställande
om man ser det ur kvinnornas
synpunkt. Vi har, som jag tidigare sade,
ett par gånger beslutat att på olika sätt
försöka befrämja principen om lika
lön för likvärdig arbetsinsats. Vad har
nu skett? Jo, man har ökat klyftan mellan
manliga och kvinnliga arbetstagare.
År 1951 låg den kvinnliga befordringslönegraden
11,4 procent över den manliga
bottenlönegraden, år 1956 låg den
4,3 procent över och i dag är det ingen
skillnad. Det som för kvinnorna är en
befordringslönegrad, för vilken man
fordrar kvalificerat arbete, är alltså i
dag boltenlöncgrad för männen. Anser
herr Gustafsson detta vara tillfredsställande,
så tycker jag det är mycket egendomligt.
Jag skulle vilja fråga om civilministern
verkligen anser detta vara
tillfredsställande.

Grundfelet i det hela är enligt min
mening, att vi fortfarande delar upp lönerna
i manliga och kvinnliga. Vi har
olika titlar för manliga och kvinnliga

Löneplansrevision m. m.

tjänster. Vore det inte riktigt att från
botten skapa gemensamma tjänster och
sedan — beroende på vad det är för
arbete som skall utföras på tjänsten, ty
förhållandena därvidlag kan vara ganska
skiftande från verk till verk — tillsätta
dem med den som har de för respektive
tjänst mest lämpliga kvalifikationerna,
oavsett om det är en man eller
en kvinna. Jag kan inte finna att det
är på något sätt kvalificerande att ha
större kroppskrafter när det gäller kontorsarbete
eller beträffande tjänster
inom mentalsjukvården och fångvården.
Varför har vi då olika tjänster, fångkonstaplar
och vaktfruar, och varför
har vi olika löner i fråga om mentalsjukvården?
Här bör man se till att det
skapas bottentjänster som är desamma
för manliga och för kvinnliga innehavare.

Jag anser vidare att det nog skulle
vara lämpligt om man inom civildepartementet
fick en tjänsteman, som verkligen
behärskade de frågor som rör speciellt
de kvinnliga lönerna, ty nu är
det tydligen ingen inom departementet
som intresserar sig för dessa frågor eller
kan ta upp dem på rätt sätt.

I olika sammanhang talar vi ju alla i
allmänna ordalag och fraser om att vi
hyllar likalönsprincipen. Det gör vi som
delegater i Förenta Nationerna, och så
sker också på arbetsgivarhåll och på
arbetstagarhåll. Men man gör tyvärr
ingenting för att förverkliga denna
princip. Jag tycker, som tidigare flera
gånger sagts från denna talarstol, att
vårt medlemskap i Förenta Nationerna
förpliktar oss att verkligen försöka genomföra
principen om lika rätt för män
och kvinnor även i fråga om arbete. Vi
talar om rasfrågor ute i andra länder
och tycker att det råder förskräckliga
förhållanden på detta område. Men, herr
talman, har vi inte ett negerproblem
här i Sverige, när man betalar arbetet
efter om det utförs av en man eller av
eu kvinna?

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr 6.

I detta anförande instämde fröken
Liljedahl (fp) och fröken Karlsson (li).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara ta upp
en del av vad fröken Elmén här sade.

Man kan måhända ha den uppfattning
som fröken Elmén har, att motionen
inte hör till detta ärende, men den
gäller väl ändå en fråga som så nära
sammanhänger med lönesättningen, att
det inte kan vara något fel att behandla
den samtidigt med lönefrågorna i övrigt.

Det brukar ju sägas — och det är väl
riktigt — att man vid förhandlingar om
löner alltid har att hålla sig inom ett
visst utrymme för konsumtionsökning.
Gör man en annan fördelning av detta
utrymme, måste det påverka förhandlingsuppgörelsen
i stort. Jag menar alltså,
att det finns ett nära sammanhang
mellan frågan om ett genomförande av
likalönsprincipen och de allmänna förhandlingsuppgörelserna.

Fröken Elmén kastade fram en siffra,
som något förbluffade mig. Hon sade,
om jag hörde rätt, att det i förvaltningen
finns 1 500 kontoristtjänster
som inte är besatta. Det är fullkomligt
felaktigt. Det finns 1 500 tjänster, som
inte har kunnat besättas genom arbetsförmedlingen,
men det innebär ingalunda
att de är vakanta. Tjänsterna är
i dag besatta, i varje fall till stor del.
Det har inte varit någon svårighet att få
folk till tjänsterna. Arbetsförmedlingen
har icke kunnat anvisa folk till dem,
men de är i dagens läge besatta.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag går efter den officiella
arbetsförmedlingsstatistiken när
jag talar om hur många tjänster som är
tillsatta eller icke tillsatta. Jag skulle
tro att uppgifterna för andra grupper

inte heller svarar mot det verkliga förhållandet
men att relationstalen dock
blir ungefär desamma.

Dessutom vill jag säga till herr Gustafsson
i Stockholm, att man kanske
inte alltid utåt märker om en kontoristtjänst
är obesatt, eftersom befattningshavare
i högre lönegrader många
gånger sätter sig att utföra det arbete
som måste utföras. Av den anledningen
kanske i realiteten en brist inte märks
på samma sätt som när det gäller att
bära ut brev eller lägga om växlar.

Utskottsmajoriteten säger att tiden nu
inte är inne att ta upp frågan om likalön.
När skall den då tas upp? Då
måste man väl reservera utrymme för
det undan för undan vid de avtalsuppgörelser
som sker framdeles.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
tillägga en sak till denna debatt med
fröken Elmén om kontoristtjänsterna.
Jag trodde fröken Elmén kände till att
det i praktiken är så, att de som söker
kontoristtjänster inte anlitar arbetsförmedlingen
i någon större utsträckning,
utan tjänsterna tillsätts huvudsakligen
genom annonsering och på annat sätt.
Det är förklaringen till att tjänsterna
redovisas som obesatta, men i realiteten
är de besatta.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Den fråga som vi nu
debatterar gäller godkännandet av ett
avtal om en löneplansrevision som har
träffats mellan regeringen och statstjänarorganisationerna.
Egentligen är
det måhända fel att säga, att regeringen
har träffat avtalet, eftersom det ju bara
är majoriteten av regeringen, medan
bondeförbundsstatsråden har reserverat
sig mot överenskommelsen.

Jag tillät mig i remissdebatten nämna
några ord om denna fråga, och jag
sade då att jag inte kunde känna någon
förtjusning över det som redovisa -

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

des i statsverkspropositionen angående
avtalet om statstjänstemannens löner.
Enligt denna löneuppgörelse skall
spännvidden mellan högsta och lägsta
dyrort öka från 12 till 16 procent för
de flesta och främst de lägre befattningshavarna.
Jag tillät mig säga, att vi
inom bondeförbundet aldrig har kunnat
acceptera dyrortsgrupperingens system.
Vi anser det vara orättvist mot landsbygden
och de mindre tätorterna. Vi
anser att det inte kan vara riktigt att
tala om olikheter i dyrort när det i
själva verket gäller en olikhet i standard.
Jag påtalade också att höstriksdagen
hade begärt att frågan om dyrortsgrupperingen
skulle bli föremål för
en översyn och att man trots detta nu
har lagt fram ett förslag om ökad spännvidd
i lönegrupperingen.

Man talar här om marknadslöner
och säger, att lönerna för statstjänstemännen
måste anpassas efter marknadslönerna.
Jag tillät mig i remissdebatten
fråga vad marknadslön egentligen är.
Enligt min mening beror talet om marknadslön
på att man på grund av förhållandena
i Stockholm, Göteborg och
kanske någon annan ort har gått ifrån
gällande avtal, men genom den nu träffade
överenskommelsen legaliserar man
dessa avvikelser från gällande avtal. Vi
kan fråga oss, vart den solidariska lönepolitik
har tagit vägen, som man annars
talar så mycket om.

Herr Gustafsson i Stockholm sade,
att det som nu har skett är en följd av
valrörelsen i somras, då det påtalades
att de lägre tjänstemännen släpat efter
i löneutvecklingen. Under valrörelsen
sades det enligt herr Gustafsson från
(dika håll att detta måste rättas till, och
detta är anledningen till att det har
kommit en ny löneplan, som enligt herr
Gustafsson ger tjänsteförteckningen
större stadga. Så säger herr Gustafsson i
Stockholm mycket riktigt, att bondeförbundet
inte tycker om detta. Och det
kan man förstå, säger herr Gustafsson,
men han hänvisar också i fortsättningen

Löneplansrevision m. m.

till valet. Nu får jag säga herr Gustafsson,
att när man talar om valet och
de lägre statstjänstemännen skall man
inte glömma de lägre statstjänstemännen
ute i orterna, som också har rätt
till en viss plats i solen, och man skall
inte bara i första hand se till att tjänstemännen
i Stockholm och Göteborg
och de högre dyrorterna blir tillgodosedda.

Jag kan inte låta bli, fastän det skett
från denna talarstol tidigare, att påminna
om att riksdagen 1953 faktiskt
fattade beslut om att spännvidden i lönegrupperingen
skulle sänkas från 16
till 12 procent. Det skedde ju inte på en
höft. Dessförinnan hade en dyrortsundersökning
gjorts av socialstyrelsen,
en särskild promemoria hade upprättats
inom civildepartementet, och socialstyrelsen
hade fått göra upp förslag
till ny lönegruppering. Det är en
väsentlig skillnad mot vad som nu sker.
I fjol var det motioner från bondeförbundet
om utredning i syfte att den
lägsta ortsgruppen skulle avskaffas, vilket
för lönegrupperingen skulle ha betytt
en sammankrympning av lönespännvidden
från 12 till 8 procent. Innebörden
av riksdagens begäran måste
väl vara den att man ansåg att en sådan
reform borde föregås av en grundlig
prövning. Men nu begär man att
riksdagen utan vidare skall besluta om
en ökning av spännvidden från 12 till
16 procent. Man får säga, att det är
ju rena blixtanfallet emot riksdagen.

Utskottsmajoriteten har onekligen tagit
mycket lätt på denna sak. Den bara
konstaterar: »Vad angår löneplanens

horisontella spännvidd märkes en principiell
skillnad mellan den nuvarande
och den nya löneplanen så till vida, att
vid utformandet av den senare hänsyn
tagits även till marknadslönejämförelser.
» Man får kanske vara tacksam för
att utskottsmajoriteten i alla fall lagt
märke till skillnaden, ehuru den »inte
funnit anledning att framställa någon
invändning mot de grunder på vilka den

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

nu träffade uppgörelsen beträffande den
horisontella lönespännvidden vilar».

Jag måste säga att detta är en underlig
tågordning. Riksdagen begärde så
sent som i höstas att en allmän översyn
av dyrortssystemet skulle ske. För
ett par veckor sedan tillsattes en sådan
utredning bl. a. med uppdrag att överväga
sambandet i olika hänseenden mellan
lönedifferentiering och ortsgruppering.
Innan denna utredning ens har
hunnit börja sitt arbete skall alltså riksdagen
fatta beslut om ett alldeles nytt
samband mellan löner och ortsgrupper.
Det är eu nyhet i den parlamentariska
arbetstekniken, som jag inte kan fatta
finessen i.

Vad värre är, det finns ingen saklig
motivering för en ökning av lönespännvidden
mellan dvrorterna. Alla måste
väl medge, att man strängt taget inte
kan tala om några levnadskostnadsskillnader
mellan landsbygd och storstäder,
om man nu vill vara rättvis, och det
kan kanske ifrågasättas om man egentligen
vill vara det. En sammanställning,
som socialstyrelsen gjort på grundval av
den senaste dyrortsundersökningen från
1951, visade ju att dyrhetsskillnaden
mellan lägsta dvrort och Stockholm inte
skulle vara mer än cirka 3,5 procent
om man undantar bostadsposten — jag
poängterar särskilt att man undantar
bostadsposten. Såväl dvrortsnämnden
som socialstyrelsen gav då i remissutlåtanden
uttryck åt uppfattningen, att
levnadskostnadsskillnaderna mellan olika
delar av landet sammanpressats ytterligare
sedan 1951. Om man alltså
bortser från hyreskostnaderna, kan man
säga att det nu inte föreligger någon
skillnad i dvrhet mellan landsbygd och
storstäder. Den skillnad, som kan finnas
i bostadskostnader, har främst sin
grund i att landsbygden genomsnittligt
har sämre bostadsstandard än storstäderna.
Men även denna skillnad utjämnas
i den mån landsbygdsbefolkningen
får bättre bostäder. Å andra sidan
har inte de speciella avståndskost -

nader, som landsbygdsbefolkningen
inte kan komma ifrån, medräknats på
ett rättvisande sätt i de dyrortsjämförelser
som gjorts.

Om nu den föreslagna löneplansrevisionen
genomföres, måste konsekvenserna
för landsbygden och landsorten
bli orimliga. Flertalet befattningshavare
i de lägre dyrorterna får härigenom en
avsevärt mindre inkomstökning än motsvarande
befattningshavare i de högre
ortsgrupperna, och en del får t. o. m.
mindre löner än tidigare. Om man får
nämna några löner här, så har t. ex. ett
kontorsbiträde i lägsta ortsgruppen nu
en årslön på 7 668 kronor och skall enligt
det nya förslaget få 7 968, alltså en
ökning med 300 kronor eller 3,9 procent.
Motsvarande befattningshavare i
högsta ortsgruppen har nu en årslön på
8 724 kronor och skall enligt förslaget
få 9 492 kronor, d. v. s. en ökning med
768 kronor eller 8,8 procent. En småskollärarinna
i lägsta ortsgruppen har
nu en årslön på 10 056 kronor och skall
enligt den föreslagna löneplanen få
10 332 kronor, en ökning med 276 kronor
eller 2,7 procent. Men i högsta ortsgruppen
får en småskollärarinna sin
lön höjd från 11412 kronor till 12 300
kronor, d. v. s. med 888 kronor eller
7,8 procent.

Det heter att den som mycket haver,
honom skall varda mycket givet, och
den som icke haver, honom skall ock
varda ifrån taget det han haver. Men
denna princip kan man väl i alla fall
inte anse vara rättvis. Ändå kan man
säga att det talesätt jag här nämnde
passar bra in på det som tydligen här
kommer att ske.

Vissa kategorier i den lägsta ortsgruppen
skulle få en faktisk löneminskning
enligt den föreslagna löneplansrevisionen,
om man räknar med den kompensation
för sjukförsäkringsavgifterna,
vilken enligt förslaget skall borttagas.
Det gäller dem som tillhört de gamla
lönegraderna 11 och 14. De drabbas i
lägsta ortsgruppen av en löneminskning

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

med 35 kronor per år, tills de uppflyttats
i högre löneklass, medan motsvarande
befattningshavare i högsta ortsgruppen
får en löneökning med cirka
440 kronor resp. 525 kronor. Det gäller

t. ex. kanslibiträden, banbiträden, vissa
reparatörer och montörer vid SJ, televerket
och vattenfallsverket, vissa kronojägare
och länsskogvaktare, skolsköterskor,
avdelningssköterskor, överpostiljoner
in. fl.

Jag kan nämna, att en statlig befattningshavare
i 35 löneklassen, som bor
i 3 ortsgruppen inte långt från Stockholm
får sin lön sänkt. Han har nu en
månadslön av 2 314 kronor och blir
placerad i 26 löneklassen och får 2 244
kronor i månaden. Han får alltså faktiskt
en minskning med 70 kronor i månaden
eller 840 kronor per år enligt
den nya löneuppgörelse som riksdagen
skall godkänna. Jag undrar, herr Gustafsson
i Stockholm, om det fanns någon
valtalare, som under valrörelsen
förra året vågade tala om att tjänstemän
utanför storstäderna, som arbetar under
mycket sämre förhållanden i fråga om
bekvämlighet och dylikt och saknar
en hel del av sådana ting, skulle få
minskning i lön genom den uppgörelse,
som nu skall godkännas. Jag vill se den
politiker som skulle våga gå ut och säga
detta i en valrörelse.

Uppgörelsen med tjänstemannaorganisationerna
innebär en löneökningssurnma
på sammanlagt cirka 200 miljoner
kronor. I remissdebatten nämnde
finansministern, att det rörde sig om
230 miljoner kronor. Det är fråga om
ett förhandlingsresultat. Herr Gustafsson
i Stockholm citerade vår motion,
där vi säger, att vi godkänner, att arbetsmarknadens
och näringslivets organisationer
i vårt land har fri förhandlingsrätt.
Vi säger i motionen att denna
förhandlingsrätt inte kan ifrågasättas.
Man kan gärna tillägga, att naturligtvis
har också .statliga befattningshavare
förhandlingsrätt. Det är inte tal om att
på något siitt ifrågasätta denna för -

Löneplansrevision m. m.

handlingsrätt, men det hindrar inte, att
man har full rätt att kritisera resultatet,
när det är så otillfredsställande som det
är i detta fall. Vi kan godta förhandlingarna
och även summan som det här
är fråga om, men vi kan inte godta
fördelningen. Riksdagen har heller inte
haft tillfälle att överväga denna fråga.
Såsom föreslagits i bondeförbundsreservationen
bör det därför bli nya förhandlingar
med tjänstemannaorganisationerna
i syfte att inom ramen för de
överenskomna miljonerna få till stånd
en sådan fördelning av löneökningarna,
att lönespännvidden mellan lägsta och
högsta dyrort inte överskrider nu gällande
12 procent. Då de nordligaste delarna
av landet måste sägas ha en speciell
dyrhet på grund av klimatförhållanden
och stora avstånd, bör härvid
det extra tillägget till befattningshavare
i Norrland förstärkas.

Herr Gustafsson i Stockholm säger,
att det är orealistiskt att tänka på att
återförvisa detta ärende. Han framhåller
att det ju blir samma förhandlare
och att det därför inte kan bli något annat
resultat än det som dessa redan
har åstadkommit. Han gör vidare gällande,
att de 12 procenten naturligtvis
inte är något heligt tal, och det håller
jag med honom om. Jag anser nämligen,
att det inte föreligger någon så stor
spännvidd. Jag tror inte att jag gör mig
skyldig till något brott, om jag talar
om för kammaren att det faktiskt finns
varor som jag köper här i Stockholm
och tar med mig hem till mitt hushåll,
därför att man inte kan köpa dem lika
billigt och hra hemma i Vessigebro som
här. Såvitt jag vet är jag inte ensam
om detta, utan det är många riksdagsmän,
som gör likadant. Det är väl i
alla fall ett bevis om något på att den
spännvidd man här konstruerat fram
är oriktig.

Vidare säger herr Gustafsson, att det
som vi sagt om tilliigget till tjänstemän
i Norrland är ett avsteg från vad som
gällt tidigare. Det är visst inte något

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

sådant avsteg. Det har tidigare funnits
s. k. kallortstillägg, och de avståndstilllägg,
som ifrågasattes har inte bondeförbundet
varit ensamt om att vilja ha.
Jag skulle tro att såväl herr Gustafsson
i Stockholm som andra vet, att det varit
mycket besvärligt att anställa befattningshavare
i landsorten, och att det
inte varit något ovanligt att tjänstemän
i kommunerna och i landstingen fått
ett extra tillägg. Annars får man inga
befattningshavare. Man måste alltså ge
ett extra tillägg, därför att de bor obekvämt
och har andra svårigheter. Det
är inte alls märkvärdigt, att tjänstemännen
tar de tjänster, där de får bäst
betalt och den bekvämaste livsföringen.
Det skulle alla göra, om de vore i tjänstemännens
ställe. När det förhåller
sig så, får man på de orter, där man
underbetalar sina tjänstemän, svårigheter
att rekrytera tjänsterna.

Jag vill omnämna, att jag med mycket
stort intresse åhörde herr Skölds
anförande i remissdebatten. Då hävdade
herr Sköld, såvitt jag förstod, med
stor uppriktighet »att det är hädelse att
tala om rättvisa i samband med dyrortssystemet
och att känslan för rättvisa är
mycket mycket litet förekommande i
detta system». Riktigare kan man inte
uttrycka det. Jag kan helt instämma
med herr Sköld. Jag vill tillägga att i
stället för rättvisa kan man tala om en
utstuderad orättvisa. Det är den starkares
rätt mot den svagares som har gjort
sig gällande på detta område och som
faktiskt har släpat med sedan första
världskriget. Det är inte alls svårt att
finna exempel på varor, såsom jag tidigare
omnämnde, som man köper billigare
här i Stockholm än i sin hemort.
Det är då inte riktigt att man skall knäsätta
den princip som dyrortsgrupperingen
utgör.

Bondeförbundet kan som sagt inte
vara med om att en sådan orättvisa mot
landsbygden och landsorten skall bestå.
Alla rättviseskäl talar för att dyrortsgrupperingen
snarast möjligt bör

avskaffas. Jag hoppas verkligen att den
utredning som är tillsatt framlägger ett
förslag som radikalt medför en rättvisare
fördelning. Om det sedan skall
bli marknadslöner har jag ingen anledning
att säga något om. Det är möjligt
att det är riktigare. Emellertid hoppas
jag att resultatet blir riktigare än vad
det nu är, ty större orättvisa kan man
knappast komma fram till. En rättvisare
fördelning är ett krav från landsbygdens
folk, som man i längden inte
kan tillbakavisa. I olika delar av vårt
land har man protesterat emot den nu
rådande orättvisan. Jag tillät mig i remissdebatten
att omnämna, att i Malung
hade högerns, folkpartiets och
socialdemokraternas lokalavdelningar
skrivit till landsbygdens riksdagsrepresentanter
i denna fråga. Kanske, herr
talman, man inte skall tynga debatten
med att föredra denna skrivelse ännu
en gång, men dessa organisationer påtalade
helt och fullt den orättvisa som
råder och krävde en rättelse, såvida
inte landsbygden skulle komma att ytterligare
avfolkas.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till reservation 1 b, som
är fogad till detta utskottsutlåtande.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle först vilja
säga till herr Pettersson i Dahl, att vi
kan väl ändå vara överens om att om vi
citerar vad den eller den har sagt, så
skall vi hålla oss till ett riktigt citat.

Herr Pettersson i Dahl gjorde gällande
att jag skulle påstått att införandet
av särskilda tillägg i Norrland skulle
vara en ny princip. Jag har inte sagt på
det sättet. Jag har sagt att bondeförbundets
yrkande att förstärka dessa tillägg
ytterligare är ett avsteg från principen
om den 12-procentiga spännvidden. Jag
vill bara göra detta tillrättaläggande,
ifall herr Pettersson i Dahl missuppfattat
frågan.

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

Sedan säger herr Pettersson i Dahl,
att de lägre tjänstemännen i de lägre
dyrorterna är väl i behov av en bättre
standard. Ja, vem har förnekat det? Jag
har inte tagit ställning till den frågan.
Hela denna diskussion har ju inte rört
sig om löneställningen, utan den har
rört sig om relationerna mellan olika
grupper, och det är i det avseendet som
jag har gjort påståendet, att statstjänstemännen
i de lägre dyrortsgrupperna
mycket väl hävdar sig vid en jämförelse
med de förhållanden som är rådande
på den enskilda sektorn. Jag förnekar
ingalunda att det kan finnas ett
behov av att lyfta upp grupper, som ligger
lågt i samhället — det har alltid varit
hela min strävan — men det är ju
en annan sak än den vi här diskuterar.
I detta avseende har väl också herr
Pettersson i Dahl möjlighet att medverka
till att det sker en sådan upplyftning
för dem som ligger lågt. Låt
mig peka på lantarbetarna, som är en
sådan grupp som väl behöver lyftas
upp. Vad tror herr Pettersson i Dahl att
lantarbetarna drar för slutsatser och gör
för reflexioner, när de jämför sina löner
med dem som utgår till statstjänstemän
i 2-ort exempelvis?

Sedan vet jag inte om jag missuppfattade
herr Pettersson i Dahl, men om
jag förstod honom rätt gjorde han här
gällande, att en befattningshavare i 2-ort
i 35 löneklassen skulle få en minskning
av sin lön genom den föreslagna
löneplansrevisionen. Antingen måste
herr Pettersson i Dahl ha missuppfattat
löneplansrevisionen eller också har herr
Pettersson i Dahl läst statistiken på
samma sätt som man brukar påstå att en
viss potentat läser bibeln. Det faktiska
förhållandet är ju att befattningshavarna
i 35 löneklassen får en ökning med

11,4 procent genom löneplansrevisionen.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
säger, att det inte är en löneställ -

Löneplansrevision m. m.

ning som vi här diskuterar. Det får jag
säga var en fullständig nyhet. Det är
ju fråga om en löneplansrevision för
statstjänstemän, och det har till och med
utarbetats löneplanslistor för dem, som
i varje fall är redovisade i Landskommunernas
förbunds tidskrift. Man kan
väl inte göra detta, om det inte är fråga
om en löneställning.

Sedan säger herr Gustafsson i Stockholm,
att de lägre befattningshavarna
ute i landet väl hävdar sig gentemot den
enskilda sektorn. Ja, mot det vill jag
faktiskt protestera; det gör de visst inte,
de exempel som jag här nämnde är
riktiga.

Sedan frågar herr Gustafsson, om jag
är med på att lyfta upp lantarbetarnas
löner. Jag har aldrig varit emot, herr
Gustafsson, att de skall ha en rättvis
lön. Den bestäms vid avtalsförhandlingar,
som herr Gustafsson vet, och jag
har inte på något sätt sagt något emot
deras löner.

Därefter säger han, att jag läser statistik
som en viss potentat läser bibeln,
när jag kan påstå något sådant som jag
gjorde i det exempel jag nämnde om den
statstjänsteman i 3-ort — inte som herr
Gustafsson sade i 2-ort! — som nu är i
35 löneklassen. Han kommer nu i 26
löneklassen och får enligt den lönetabell,
som är publicerad i Landskommunernas
tidskrift, en minskning per
månad på 70 kronor, det vill säga 840
kronor per år. Detta tror jag inte herr
Gustafsson har möjlighet att förneka.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att diskutera den preliminära
överenskommelse, som har slutits mellan
två olika parter. Om man över huvud
taget skall behålla förhandlingsrätten
för de stats- och kommunalanställda,
är det så vitt jag kan förstå inte möjligt
— om inte väsentliga anmärkningar
kan göras — att ändra på en uppgörelse
som slutits under dessa förhållanden.

Jag hörde också, att herr Pettersson

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

i Dahl godtog förhandlingsordningen
och han godtog också kostnadssumman
men inte fördelningen av den senare.
Om man skulle komma till rätta med det
problem, som herr Pettersson i Dahl här
talar om, måste väl riksdagen ändå befullmäktigas
att bestämma både vad
det gäller löner och tjänster, och sedan
finge man godta resultatet. Jag tror
inte vi har möjlighet här i riksdagen att
diskutera det rättvisa eller mindre rättvisa
i överenskommelsen. Men däremot
är det ju självklart, att man kan ha önskemål
i fråga om dem, som är placerade
i de lägsta lönegrupperna och givetvis
även i vad det gäller den spännvidd,
som skall råda mellan olika grupper.

Jag skall, herr talman, endast säga,
att jag tror det är svårt att i dag göra
någon ändring på denna punkt.

Sedan skulle jag också vilja fråga herr
Pettersson i Dahl, om bondeförbundet
och herr Pettersson i Dahl har diskuterat
denna fråga ur synpunkten: Hur
kommer det att bli med de industrier,
som vi har ute på landsbygden? När
man i dessa frågor skall göra överväganden
för framtiden, kan man inte komma
förbi den viktiga frågan: Hur blir
det på de arbetsplatser på landsbygden,
vilka nu har viss mindre industri, om
denna skulle tillämpa exempelvis de löner
m. m., som skulle gälla på högsta
dyrort i dag? Jag vill inte dra ut konsekvenserna,
men det är givet att man
inte kan komma förbi dem, när man
skall ta ställning.

Det finns en annan fråga, som jag är
speciellt intresserad av, nämligen frågan
om likalönsprincipen, vilken har
tagits upp i en reservation av fröken
Andersson in. fl. under punkt I. Det är
väl ändå så, att den frågan borde ha
förts fram i annat sammanhang, ty det
är en principfråga. Den borde inte ha
sammankopplats med en aktuell löneförhandling
i detta sammanhang, utan det
hade varit lyckligt, om man fått diskutera
frågan under en speciell punkt.

Jag har emellertid ingenting att erinra
mot att likalönsprincipen slås fast
i vårt svenska samhälle. Enligt min
bestämda uppfattning torde det vara en
självklar sak, att arbetskraften, oavsett
om det gäller män eller kvinnor, skall
betalas lika för samma arbete och samma
arbetsprestation. Jag tror inte vi kan
komma ifrån att lösa den frågan snarast
möjligt i det sammanhang, där den bör
avgöras.

När man skall diskutera likalönsprincipen
tar man upp försörjningsfrågor
in. m. Man försöker i regel, då det gäller
att klara upp vad man vanligen lägger
in i likalönsprincipen och då det
gäller att anföra motiveringar för att
inte acceptera den, att resonera om familje-
och försörjningsförhållanden. Jag
tror inte man kan komma ifrån att likalönsprincipen
bör slås fast. Men man
skall samtidigt vara på det klara med
att när man accepterar densamma,
måste den kompletteras med en aktiv
familjepolitik, som tar hänsyn till de
sociala frågor som kan uppstå i ett hem,
när försörjningsbördan är olikartad i
olika fall.

Jag har också den uppfattningen, som
jag tidigare hävdat här i riksdagen, att
vi inte skall diskutera bara om de
stats- och kommunalanställda och tycka
att dessa befattningshavare skall inta
en särställning, därför att stat och kommun
skall vara mönsterarbetsgivare.
Visst skall stat och kommun vara det,
men vi skall då komma ihåg att Sveriges
riksdag är mycket ovillig att ge
statsägda företag sådana möjligheter att
de kan sköta verksamheten på samma
affärsmässiga grunder som enskilda företagare.
Se bara på de statliga industrierna!
Där försöker vi på alla sätt
begränsa investeringarna, och därigenom
begränsar vi statens möjligheter
att skaffa sig önskvärd konkurrenskraft.

Fröken Elmén nämnde här att 144
miljoner kronor hade tagits från de
lönegradsplacerade kvinnorna. Jag

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

skulle ha önskat att fröken Elmén hade
kompletterat den upplysningen med hur
mycket man undandragit de i enskild
tjänst anställda kvinnorna. Jag menar
att vi där bör göra en allmän deklaration
från riksdagens sida beträffande
principen om lika lön. Jag ansluter mig
därför till den reservation, som har avgivits
av fröken Andersson m. fl., men
jag föreslår att reservationens motivering
får följande ändrade lydelse:

Enligt utskottets mening bör tiden
nu vara inne att till prövning upptaga
frågan om likalönsprincipens genomförande.
Utskottet har därför ansett sig
böra tillstyrka att utredning göres i
nämnda hänseende men anser att utredningen
icke bör begränsas till statsförvaltningen
utan även omfatta införande
av likalönsprincipens praktiska
genomförande i hela dess vidd.

Nu vet jag att man kommer att genmäla
att likalönsprincipen är en förhandlingsfråga.
Men vi har ju nu hållit
på att förhandla i många årtionden,
och ännu har inte frågan lösts. Vi har
också mycket länge underhandlat om
pensionerna för de i enskild tjänst anställda.
Vi har diskuterat och resonerat,
men ingenting har blivit gjort. Eftersom
det här gäller en princip, som
bör slås fast, anser jag att regeringen
skall ta ett initiativ till en lagstiftning,
som fastställer lika lön för lika arbete.
Det kan inte vara rimligt att ha det så
som det nu är t. ex. inom industrien,
där en kvinnlig och en manlig arbetare
kan stå sida vid sida och utföra samma
arbete, men där den kvinnliga har lägre
ersättning. Det kan inte vara rim och
reson i ett sådant system. Där bör en
ändring komma till stånd.

Jag har den bestämda uppfattningen
att vi nu har kommit så långt här i
landet att vi bör kunna avskaffa alla
gamla fördomar och förlegade principer
på detta område. Jag är emellertid
medveten om att fördomarna inte minst
bland arbetsgivarna är oerhört fast rotade,
och därför räcker det inte med

Löneplansrevision m. m.

att bara diskutera principerna, utan
här måste vi skrida till handling. Jag
förutsätter också att regeringen gör det,
om vi här ger vår anslutning till reservation
nr 6 med den ändrade motivering
jag förordat.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
av fröken Andersson m. fl. avgivna reservationen,
med den ändring däri som
jag här har föreslagit.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av
förhandlingarna.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Till att börja med noterar
jag att frågan om statstjänstemännens
löner i år har rönt betydligt större
uppmärksamhet från riksdagens sida
än vad fallet varit vid tidigare tillfällen.
Inte mindre än elva motioner har
avgivits i anslutning till propositionen,
och dessutom har åtta reservationer fogats
till utskottets utlåtande.

Den brasa, som vi tände med vår
motion i denna fråga, har tydligen observerats,
och inte mindre än 20 talare
är nu i färd med att släpa bränsle till
bålet. Tidigare har den kommunistiska
gruppen varit tämligen ensam om att
påtala den otillfredsställande behandling,
som framför allt de lägre statstjänarna
har rönt. Vi anser det vara ett
steg framåt att den tidigare passiviteten
— eller kanske jag skall vara mildare
och säga det förströdda intresset — nu
har fått vika för ett djupare intresse för
de lägre statstjänarnas problem. Det är
endast att beklaga att detta ökade intresse
inte har satt spår i form av ett
mera positivt utlåtande från statsutskottets
sida och att det inte heller har
kommit till synes bättre i de avgivna
reservationerna.

Anledningen är kanske främst att det
föreligger en uppgörelse mellan regeringen
och statstjänstemännens topporganisationer
och att man inte vill ruhba
denna uppgörelse. Men utgår man från

5 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 6

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

en sådan uppfattning, måste ju riksdagens
medverkan vid lönesättningen för
statstjänstemannen betraktas som en ren
formalitet, för att inte använda ett ännu
starkare uttryck. Anser man från
riksdagens sida att en uppgörelse, vare
sig den är god eller dålig, inte skall
rubbas, så bjuder ju konsekvensen, att
riksdagen frånsäger sig all medverkan
vid lönesättningen.

För min del tror jag att utvecklingen
går dithän, men så länge den nuvarande
ordningen består måste det anses
helt naturligt, att riksdagen förbehåller
sig rätten till ändringar. Jag förutsätter
emellertid att denna rätt, för så
vitt talet om staten som mönsterarbetsgivare
inte skall vara en meningslös
fras, inte utnyttjas i annat syfte än för
att förbättra läget för de anställda. Består
riksdagens ingripande i försök att
stjälpa en uppgörelse för att åstadkomma
försämringar för de anställda, måste
ingripandet betraktas som förkastligt,
även om det är formellt berättigat.

Detta resonemang har mötts med den
invändningen, att en uppgörelse är en
uppgörelse, oavsett under vilka förhållanden
den tillkommit. Men härvidlag
måste uppmärksammas, att statstjänarnas
organisationer inte kan förhandla
under samma betingelser som andra anställdas
organisationer. Statstjänstemännens
rätt till stridsåtgärder förnekas ju
bestämt av statsmakterna, och någon
förhandlingsrätt i detta ords egentliga
bemärkelse föreligger inte för statstjänarnas
organisationer. Statsmakterna
kan ju när som helst bryta förhandlingarna
och ensidigt träffa sitt avgörande.
Detta har ju också förekommit, ehuru i
en mindre fråga. Det är uppenbart, att
detta markanta underläge utgör en ständig
press på statstjänarnas förhandlare
och tvingar dem till större eftergifter
än vad som eljest skulle bli fallet. Under
sådana förhållanden är det ur alla synpunkter
försvarligt, om riksdagen utnyttjar
sin slutliga bestämmanderätt för
att eventuellt korrigera begångna oför -

rätter från den starkare förhandlingspartens
sida.

Det är med utgångspunkt från denna
principiella inställning som vi upprepade
gånger krävt riksdagens ingripande
för att förbättra läget för de lägre
statstjänarna. Vi gjorde det, när
statstjänarna påtvingades lönestopp
långt före andra löntagare, och vi har
gjort det vid årets riksdag genom vår
motion. Denna motion tar sikte på tre
mycket uppseendeväckande ting i uppgörelsen.

För det första gäller det den mycket
omdiskuterade ökade spännvidden mellan
ortsgrupperna, vilken enligt vår
mening innebär en skriande orättvisa
mot de lägre ortsgruppernas befattningshavare
och ett avsteg från den av
riksdagen beträdda vägen till en avveckling
av ortsgrupperingen.

För det andra pekar vi i vår motion
på det uppenbara missgynnandet av de
kvinnliga befattningshavarna. Dessa
sätts alltjämt i strykklass i jämförelse
med männen, trots allt tal om kvinnans
lika behörighet i statstjänst.

För det tredje riktar sig motionen
mot den vid förhandlingarna tydligen
framtvingade bestämmelsen, att statstjänsteman
är skyldig att underkasta sig
generell ändring i fråga om avlöningsoch
pensionsförmåner.

Alla dessa tre ting är synnerligen allvarliga
för betydande grupper av befattningshavare.
De medför en försämring
av statstjänarnas läge, som inte
kan viftas bort på det enkla sätt som
statsutskottet gör. Även om relativt sett
goda löneförhöjningar föreslagits för
vissa grupper av lägre statstjänare, bör
det observeras, att dessa förbättringar
uppnåtts till priset av relativa försämringar
för andra betydande grupper och
eftergifter när det gäller statstjänarnas
rättsliga ställning. Motiveringen för den
ökade spännvidden mellan ortsgrupperna
är av sådan art — det säger jag också
till herr Gustafsson i Stockholm —
att den knappast kan tas på allvar. Det

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

heter nämligen, att den tillgripits för
att minska rekryteringssvårigheterna
på de större orterna. Men finns det
verkligen någon förnuftig människa
som kan förstå, varför detta skall behöva
ske genom att öka spännvidden
mellan ortsgrupperna? Om man nu, mot
en enhällig statstjänaropinion, ansåg sig
böra införa storstadslönen, kunde väl
detta ske lika bra genom en uppräkning
av lönerna på de orter, som drogs
med rekryteringssvårigheter, och utan
att rubba spännvidden mellan ortsgrupperna.

Den anförda motiveringen har inte
ens förtjänsten av att vara originell.
Men avsikten har tydligen varit, att
storstadslönen inte fick medföra kostnader
utöver de 200 miljoner, som statsrådet
Lindholm bjudit ut vid sin huggscxa.
De lägre orternas befattningshavare
fick följaktligen betala storstadslönen
— det är hemligheten med den ökade
spännvidden. I stället för att höja lönerna
över lag för att underlätta rekryteringen
över huvud taget av statstjänstemän
skall man nu ställa cirka
110 000 statstjänare i de lägre ortsgrupperna
i en klar undantagsställning till
det sämre. I stället för att värdera arbetet
efter dess kvalitet och med hänsyn
till eu godtagbar levnadsstandard
samt sätta lönen därefter tillgriper man
nu metoden att ge vissa grupper något
litet högre lön på andra gruppers bekostnad.
I de två lägsta ortsgrupperna
befinner sig inte mindre än 52 procent
av de cirka 220 000 civila befattningshavarna.
Lönehöjningen för de befattningshavare
på ortsgrupp 2, som är
placerade i de nya lönegraderna 1—4,
är i genomsnitt 3,8 procent. Befattningshavarna
i ortsgrupp 3 i samma
lönegrader får i genomsnitt 5,2 procent.

Cirka hälften av de statliga befattningshavarna
får följaktligen en löneförhöjning,
som är allt annat än rimlig
med hänsyn till den kraftiga eftersläpningen
i förhållande till den allmänna

Löneplansrevision m. m.

inkomststegring som ägt rum sedan tio
år tillbaka. Jag hänvisar än en gång till
Konjunkturjournalen, som påvisar att
eftersläpningen för lägre statstjänare
enligt 1938 års index i jämförelse med
vuxna manliga industriarbetare förra
året utgjorde inte mindre än 72 enheter
räknat från år 1947, då kurvorna sammanföll
för de båda grupperna.

Även befattningshavarna i ortsgrupp
4 har ställts i ett sämre läge genom den
ökade spännvidden, något som inte tidigare
har påtalats här. Skillnaden är
nu enligt den 12-procentiga spännvidden
4 procent mellan denna ortsgrupp
och ortsgrupp 5 men föreslås bli 5,5
procent för de nya löneklasserna 1—11.

Medan man sålunda ökar spännvidden
mellan ortsgrupperna för de lägsta
löneklasserna, minskar man den i de
högre löneklasserna. För exempelvis
löneklass 37 är spännvidden mellan
ortsgrupperna för närvarande 7 procent,
men genom förslaget krympes den
till 4 procent. Detta anser tydligen utskottet
vara en förträfflig anordning i
och med att det förklarar att »bedömningen
av den nya spännvidden bör ske
under samtidigt beaktande av ökningen
i nedre delen och minskningen i den
övre». Man tycker att denna rekommendation
borde ha föranlett ett helt annat
ställningstagande från utskottets sida.

I vår motion har vi på denna punkt
yrkat, att den nuvarande spännvidden
mellan ortsgrupperna bibehålies och
att lönerna i ortsgrupperna 2, 3 och 4
beräknas på grundval av de föreslagna
beloppen i ortsgrupp 5. Ingen invändning
kan med skäl riktas mot ett sådant
beslut av riksdagen. Riksdagen måste
betraktas som rätt forum för ett dylikt
beslut, då det är riksdagen som tidigare
fastställt spännvidden mellan ortsgrupperna.
Ur formell synpunkt måste ett
beslut om bibehållande av den nuvarande
spännvidden anses som oantastligt.
Även reellt sett måste en justering
i enlighet med vårt förslag vara försvarlig.
Genom att detta förslag tar

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

sikte på ett bibehållande av de föreslagna
lönebeloppen i ortsgrupp 5 som
utgångspunkt för justeringen, betyder
detta att icke obetydliga förbättringar
genomföres för övriga grupper utan att
detta inkräktar på lönebeloppen i ortsgrupp
5.

I detta sammanhang ett par ord också
om bondeförbundsreservationen!
Den påyrkar, som känt, att propositionen
avslås och att nya förhandlingar
upptas i syfte att bereda de lägre ortsgruppernas
befattningshavare en något
bättre ställning på de högre ortsgruppernas
bekostnad. Detta är ett underligt
förslag i mer än ett avseende. Var
och en vet — detta har också med all
kraft understrukits av bondeförbundsrepresentanten
herr Gustafsson i Mem
— att riksdagen kan ändra på spännvidden
utan att uppta nya förhandlingar,
för så vitt man inte rubbar löneplanen
för de högre ortsgrupperna.
Ingen kan ha något att invända emot
alt läget sålunda förbättras för de lägre
ortsgruppernas befattningshavare.

Då bondeförbundarna trots denna
vetskap ändå yrkar avslag, kan vi inte
tyda detta annat än som ett försök att
stjälpa hela uppgörelsen. Det bör erinras
om att de lönebelopp som nu föreslås
för de högre dyrorterna inte tål
någon reducering. De motsvarar i stor
utsträckning inte vad rimlighet och
rättvisa kräver. Därför måste en justering
göras på statens bekostnad, d. v. s.
genom den utökning av kostnadsramen
som blir följden av ett bibehållande av
nuvarande spännvidd mellan dyrorterna
och med lönerna i ortsgrupp 5 som
bas.

Det är en väsentlig skillnad på detta
vårt förslag och det som framföres av
bondeförbundet och som innebär, att
man skall hålla sig inom den nuvarande
kostnadsramen vid genomförandet
av en justering. De några tiotal miljoner
kronor vårt förslag skulle kosta
statskassan kan inte gärna åberopas som
skäl mot en rimligare uppgörelse för

statstjänarnas stora flertal än den vi
nu behandlar.

Den andra stora bristen i förslaget
som vi påtalat i vår motion är missgynnandet
av de kvinnliga befattningshavarna,
vilket förhållande också har
upprört många talare här. Längre har
vi alltså inte hunnit här i landet beträffande
kvinnans jämställdhet med
mannen än att t. o. m. staten, som borde
vara föregångare i detta avseende,
systematiskt undervärderar kvinnorna
i jämförelse med männen.

Inte mindre än G8 000 kvinnor eller

31,4 procent är anställda i statstjänst.
Det överväldigande flertalet är placerade
på löneplan 1. Endast sex kvinnor
är placerade på löneplan 2, som omfattar
2 000 chefstjänstemän. Inte mindre
än 54 procent av de kvinnliga befattningshavarna,
eller i runt tal 36 700, är
placerade i de nuvarande lönegraderna
1—9, medan endast 4,4 procent av männen,
eller 6 500, finns i dessa lönegrader.
I den nuvarande lönegrad 20 eller
därutöver befinner sig 20,5 procent män
och 6 procent kvinnor eller över 30 000
män och 4 080 kvinnor.

De löneförhöjningar, som nu föreslås
för de kvinnliga befattningshavarna,
understryker ytterligare vad jag nyss
sagt om undervärderingen av den
kvinnliga arbetskraften, I stället för
att korrigera missförhållandena föreslår
man löner, som förstorar orättvisan
mot de kvinnliga befattningshavarna.
För de två lägsta grupperna, bland dem
de stora grupperna kontorsbiträden, telefonister
o. s. v., varierar de föreslagna
löneökningarna i ortsgrupp 2 mellan
2,2 och 4,7 procent. För samma lönegrader
i ortsgrupp 3 varierar höjningarna
mellan 3,7 och 6,1 procent. I kronor
räknat blir höjningarna mellan 14
och 35 kronor i ortsgrupp 2 och mellan
24 och 27 kronor i ortsgrupp 3.
Även i de två övre ortsgrupperna är
löneökningarna för den kvinnliga personalen
i hög grad otillräckliga med
hänsyn till arbete och ansvar.

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

Detta orättvisa tillstånd för de kvinnliga
befattningshavarna har vi ansett
vara i behov av en omedelbar korrigering.
I vår motion har vi påyrkat skrivelse
till Kungl. Maj :t för att få förslag
redan till årets riksdag om en bättre
löneställning för de kvinnliga befattningshavarna
i statstjänst. Utskottet har
utan motivering yrkat avslag på detta
förslag, och samma öde, ehuru med en
viss knapphändig motivering, röner den
motion, som ett flertal kvinnliga riksdagsledamöter
ingivit i båda kamrarna
om utredning angående likalönsprineipens
genomförande. Utskottet synes
följaktligen inte ha någon större tilltro
till statsmakternas möjligheter och förmåga
att lösa det alltjämt olösta problemet
om kvinnornas jämställdhet med
männen i statstjänst.

I vår motion har vi ytterligare påyrkat
att punkterna 4 och 6 i den preliminära
uppgörelsen skall utgå. Den
förstnämnda punkten är en ny föreskrift
angående statstjänstemännens
skyldighet att underkasta sig generella
ändringar i fråga om avlönings- och
pensionsbestämmelser och den senare
avser en inskränkning i rätten till vikariatsersättning.

För närvarande är statstjänstemännen
underkastade endast viss begränsad
ändringsskyldighet, som avser särskilt
angivna förmåner och ersättningar. Den
nya bestämmelsen är av generell karaktär
och rör därför allt i fråga om löner
och pensioner. Här föreslås alltså att
arbetsgivaren skall få helt fria händer
i sitt förhållande till de anställda när
det gäller deras viktigaste arbetsvillkor.

Det har visserligen förutsatts att några
ändringar inte skall kunna ske utan
att dessa föregåtts av förhandlingar
mellan parterna, men med tanke på den
ställning statstjänarna intar i fråga om
förhandlingsrätt och rätt att vidta
stridsåtgärder — vilken i realiteten betyder
att statsmakterna ensidigt kan bestämma
— har denna utfästelse icke
samma värde som de nuvarande rätts -

Löneplansrevision m. m.

liga garantierna. Bestämmelsen har också
väckt stark oro bland statstjänarna,
och den har av allt att döma icke tillkommit
utan hård press på statstjänarnas
förhandlare — vissa uttalanden från
initierat håll tyder på att så varit fallet.

Vi kommer därför att vidhålla vårt
yrkande att bestämmelsen i fråga bör
utgå ur uppgörelsen. Detsamma är förhållandet
med vårt förslag beträffande
punkt C i uppgörelsen, som innebär en
försämring av villkoren för erhållande
av vikariatsersättning.

Herr talman! Såsom vi tidigare framhållit
har det framlagda förslaget icke
obetydliga förtjänster. Men deras värde
förringas av de nackdelar som jag här
påvisat. Ett undanskaffande av dessa
nackdelar är påkallat, och jag ber därför
att med det sagda få yrka bifall till
den av mig m. fl. avgivna motionen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Senander började
med ett mycket intressant resonemang
om riksdagens rätt att vidta ändringar
i en träffad överenskommelse. Han sade,
att han inte kan tänka sig annat än
att dessa ändringar måste gå i förbättrande
riktning. Jag skulle vilja fråga
herr Senander: Om riksdagen, som ju
representerar väljarna även i deras
egenskap av skattebetalare, skulle finna,
att det bleve för dyrt med en träffad
uppgörelse och pruta ned densamma,
skulle även då herr Senander lika
ivrigt plädera för denna riksdagens
rätt?

Sedan kommer herr Senander in på
vissa jämförelser, som finns redovisade
i ett index i Konjunkturjournalen och
som han även anförde under remissdebatten.
Han säger, att statstjänarna i
förhållande till industriarbetarna visar
en eftersläpning. Det är alldeles riktigt,
men det beror mycket på vilket är man
tar som utgångspunkt för jämförelserna.
Går man långt tillbaka i tiden, blir ef -

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

tersläpningen större, men om man stannar
vid en senare tidpunkt, blir den
mindre. Herr Senanders resonemang
skulle faktiskt förutsätta, att det inte
finge ske några förändringar av lönerelationerna
i samhället. De relationer
vi hade för exempelvis 20 år sedan
skulle vara något evigt fastställt, som
för evigt skulle gälla. Jag kan inte acceptera
ett sådant resonemang. Varför
jämför herr Senander inte statstjänarna
med til! exempel lantarbetarna? De har
siffran 500, när de lägre statstjänarna
ligger på 300, om man tar samma bas
för jämförelserna, nämligen år 1938.
Saken beror helt och hållet på i vilket
läge vederbörande stod när man började
denna jämförelse. Jag kan inte
finna, att detta argument kan vara så
särdeles hållbart i en diskussion om
löneutvecklingen, i varje fall i ett samhälle
som inte är stillastående utan alltid
statt i utveckling och i rörelse.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett ganska egendomligt
resonemang som herr Gustafsson
i Stockholm förde. Han säger, att
han inte kan acceptera talet om eftersläpning.
Det har man emellertid just
gjort i löneuppgörelsen. Det är bara det
att man gått två år tillbaka i tiden för
att konstatera eftersläpningen, medan
jag anser, att man, om man skall tala
om eftersläpning i förhållande till de
manliga, vuxna industriarbetarna, måste
gå till år 1947, då kurvorna sammanföll
för industriarbetare och lägre statstjänare.
Det är detta vår kritik gått ut på,
och det är uppenbart, att om man över
huvud taget skall tala om eftersläpning
— det är ju denna som har legat till
grund för den uppgörelse som nu är
träffad — måste man väl i all rimlighets
namn också ta hänsyn till vid vilken
tidpunkt de båda grupper, som det gäller
att jämföra, stod lika, och inte bara
röra sig med en tvåårsperiod.

I mitt resonemang om riksdagens rätt
att ändra på en träffad uppgörelse fast -

slog jag, att, om inte talet om staten som
mönsterarbetsgivare skall vara en meningslös
fras, skall de ändringar som
företas innebära förbättringar.

Jag kan inte föreställa mig att riksdagen
skall betrakta sig som vilken arbetsgivare
som helst, utan riksdagen
måste väl handla som mönsterarbetsgivare.
Och om riksdagen har rätt att
ändra en uppgörelse — vilket jag anser
vara fastslaget — så är det uppenbart
att riksdagen också vid behov bör utnyttja
denna rätt.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Bara en kort replik!
Jag har inte sagt att jag inte accepterar
talet om eftersläpning, men jag
kan inte vara med om att man skall ha
ett för alla tider oförändrat löneläge olika
grupper emellan, så att exempelvis
de relationer som fanns för 20 år sedan
inte skall kunna ändras.

I sitt senaste anförande erkände också
tydligen herr Senander riktigheten
av detta mitt resonemang.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag bara konstaterar att
herr Gustafsson i Stockholm medger att
man vid denna uppgörelse räknat med
eftersläpningen för statstjänarna och velat
föra fram dem till vad som kallas
»nollställning». Sedan kan det ju diskuteras,
hur långt tillbaka i tiden man
skall gå när det gäller att beräkna storleken
av denna eftersläpning. För vår
del anser vi att rättvisan bort kräva
att man gått tillbaka till år 1947, då
lönerna för statstjänarna definitivt
reglerades.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det förslag till löneuppgörelse
för statstjänstemännen som
nu ligger på riksdagens bord innebär
ett fullföljande av det löfte som gavs
statstjänstemännen i samband med

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

1956 års löneuppgörelse. Vid de förhandlingar,
som då fördes, gjordes i
anslutning till uppgörelsen med statstjänarkartellen
en protokollsanteckning
om att det skulle verkställas en översyn
av de lägre statstjänstemännens lönefråga.
När statstjänarkartellen reste
det kravet, skedde det egentligen för
att få en motsvarighet till de B-listeförhandlingar,
som vi under det senaste
året infört, nämligen förhandlingar
med TCO, SR och SACO. På statstjänarkartellens
område kan man nämligen
inte göra tjänsteförteckningsrevisioner
precis på samma sätt som t. ex. inom
byråorganisationen. De grupper som
tillhör statstjänarkartellen är stora och
ganska enhetliga, och det finns inte beträffande
dem samma utrymme för nyansering
av lönegradsplaceringen som
inom byråorganisationen.

Detta är bakgrunden till det löfte som
gavs. Det dröjde emellertid inte länge
förrän det visade sig att även de övriga
huvudorganisationerna förmenade att
deras medlemmar tillhörde de lägre
statstjänargrupperna och därför ville ha
en översyn av deras löneställning på
grundval av den protokollsanteckning
som gjorts för statstjänarkartellens del.
Nu är det ju så att man inte kan göra
någonting för en grupp på löneplanen
utan att detta skapar återverkningar för
andra grupper. Löneklassavståndet är så
litet — det rör sig i vissa lägen om tre,
fyra procent — att man inte kan göra
några större justeringar utan att lyfta
upp vederbörande i en annan grupp.
Den statliga lönesättningen är ju också
sådan, att grupperna är så att säga kedjade
till varandra, och det man gör på
ett område åstadkommer genast återverkningar
på andra områden. Den löneberedning,
som tillsattes, fick därför
i uppdrag att göra eu översyn över hela
fältet.

I diskussionen om lönesättningen har
det från statstjänarorganisationernas sida
framförts bestämda krav på att den
statliga lönesättningen skulle bättre än

Löneplansrevision m. m.

hittills anpassas till den marknadslöneutveckling
som ägt rum inom den enskilda
sektorn. Man har förmenat att
det statliga lönesystemet skulle genom
sin bundenhet vara för stelt.

Man har menat att det statliga lönesystemet
skulle vara stelt. Men löneutvecklingen
på den enskilda sektorn har haft
en helt annan struktur än den på den
statliga. På den statliga sektorn har
man varit bunden att hålla sig inom
ramen för den löneplan som hittills tilllämpats,
under det att den enskilda sektorns
lönepolitik, som jag sade, varit
mera nyanserad. Där har på vissa avsnitt
tillämpats det dyrortssystem, som
vi har för statstjänsterna, men detta har
inte betytt att man tillämpat samma
spännvidder som gäller för statstjänsterna.
En studie av löneläget på den enskilda
sektorn visar att spännvidden
där är 25 procent mot 12 procent på
den statliga sektorn. Det finns undantag,
där spännvidden är väsentligt större,
men i allmänhet torde den röra sig
omkring 25 procent. Om man försöker
få en bild av hur det statliga löneläget
förhåller sig till det enskilda näringslivets,
kan man med utgångspunkt från
den statistik som finns, bland annat
socialstyrelsens stastistik över inkomstutvecklingen,
konstatera att de statliga
lönerna på 4- och 5-orterna ligger under
marknadslöneläget, att det på 3-orterna är ungefär balans — det finns
3-orter där statslönen är lägre men också
sådana där den är högre än marknadslöneläget
— under det att statstjänstemännens
löner på 2-orterna ligger
klart över den lön som i allmänhet
betalas där. Det är helt naturligt att
detta utgjort ett problem vid anställningar.
Det har givetvis påverkat statens
konkurrenskraft om arbetskraften.

Vid en diskussion förra våren med
statstjänarnas organisationer tog vi upp
frågan, huruvida vi skulle lägga till en
extra löneklass för vissa grupper i
Stockholm och Göteborg. Det gällde de
i tullen, posten, järnvägen och telever -

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

ket anställda i 10:e t.o.m. 13:e lönegraden.
Det visade sig att den vägen inte
var framkomlig, och därför enades vi
vid det tillfället om att undersöka huruvida
problemet kunde lösas på annat
sätt. Det blev allt klarare att det vore
riktigare att justera löneplanens spännvidd
än att konstruera speciella lösningar
för storstäderna.

Om man ser på löneläget sådant det
gestaltar sig på den enskilda sektorn,
kan man konstatera att det bildligt talat
går i sax. I bottenlönelägena är spännvidden
stor. Vid en viss punkt krymper
den samman. Högst upp har de lägsta
orterna högre lönelägen än de högsta
dyrorterna. Översatt till den löneplan
som hittills tillämpats sker en markant
förändring vid omkring den 25:e löneklassen.
Jag förmodar att detta har samband
med att man där kommit upp till
ett inkomstläge som gör, att de anställda
väljer mellan de högre levnadskostnaderna
i storstaden och de förmåner
som storstaden ger åt familjen — utbildningsmöjligheter
och annat — och att
man därför har måst kompensera dem
som bor i de mindre orterna och på
landsbygden för de nackdelar som det
för med sig att bo där. Det finns alltså
när det gäller dessa kategorier en
spännvidd i motsatt riktning.

Löneberedningen räknade aldrig med
en fullständig anpassning till den enskilda
sektorns lönelägen men åsyftade
att man skulle följa huvuddragen i den
utveckling, som ägt rum där. Därför
kom man också till det resultatet att
man borde ändra på spännviddsförhållandet.

Den diskussion som har förts är ganska
missvisande. Man har hela tiden talat
om de lägsta lönegradernas spännviddsförliållanden
och glömt bort
spännviddsförhållandet i toppen. Den
löneplan som hittills använts har en
spännvidd i botten på 12 procent och
i toppen på cirka 7 procent. När man
argumenterar om spännvidd;sfrågorna
gör man det emellertid på ett sådant

sätt, att folk får en känsla av att spännvidden
är densamma hela vägen upp.
I den nya löneplan som man träffat förhandlingsuppgörelse
om har den förskjutningen
skett, att man i botten vidgat
skillnaden till 16 procents spännvidd
men i toppen krympt den från 7
procent till 4 procent. Jag bortser då
från att byråchefsskiktet förts över till
löneplan B. Därigenom kommer denna
kategori mera i paritet med marknadslöneläget
för folk i dessa lönelägen.

Varför har man nu gjort detta? Man
möter två anställningsproblem. I storstäderna,
alltså Stockholm och Göteborg,
har man anställningssvårigheter
när det gäller folk i de lägre lönegraderna,
men man har inga problem att
tala om i de högre lönegraderna. Däremot
har det visat sig att man på landsbygden
haft betydande svårigheter att
tillgodose behovet av lärarkrafter och
annat utbildat folk av olika kategorier.
För att kunna tillgodose även detta intresse
har vi i diskussionen om löneplanen
eftersträvat en minskning av
spännvidderna i löneplanens övre del
för att man på ett bättre sätt än för närvarande
skall kunna tillgodose landsbygdens
berättigade krav att få tillgång
till den utbildade arbetskraft som erfordras
för skolväsendet och sjukvården
och för en hel rad andra liknande
områden. Löneplanens konstruktion är
alltså byggd på ett sådant sätt, att den
skall kunna tillgodose behovet i olika
avseenden.

Nu sägs det i diskussionen om denna
spännviddsfråga, att jag skulle ha
förbrutit mig mot riksdagens beslut.
Jag måste dock säga, att jag inte är riktigt
övertygad om att det finns täckning
för detta påstående. Under alla
förhållanden finns det inte full täckning.
Jag vill erinra om att dåvarande
civilministern i proposition nr 111 till
1951 års riksdag bland annat yttrade,
att han, med anledning av vad som
framhållits rörande skillnaden mellan
spännvidden i det statliga lönesystemet

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

och den allmänna arbetsmarknadens
lönesättning, ansåg det vara tveksamt
om spännvidden i den statliga löneskalan
under alla förhållanden borde vara
densamma som den vid dyrortsundersökningen
konstaterade spännvidden i
levnadskostnaderna. Detta uttalande av
dåvarande civilministern föranledde
ingen som helst erinran från riksdagens
sida. Det resonemang som då fördes
på denna punkt har alltså godtagits av
såväl första som andra kammaren.

I fråga om löneplanen har det också
varit diskussion på ett par andra punkter.
Det har inte enbart gällt anpassningen
till marknadsläget, utan det har
även varit diskussion om att försöka
dels få löneplanen systematisk, dels få
en plan som på ett bättre sätt än den
nuvarande planen ger möjlighet att
skänka tjänstemännen en bättre löneökning
vid löneklassuppflyttning eller
när de erhållit en tjänstebefordran.
Den nuvarande löneplanen har jag tidigare
i denna kammare försökt likna vid
en dubbelpucklig kamel garnerad med
igelkottar. Den innehåller ju åtskilliga
pucklar och ojämnheter. När man nu
skulle göra den nya löneplanen eftersträvade
man att göra den så jämn som
möjligt och samtidigt att göra den systematisk.
Detta har man uppnått genom
att fastställa ett löneklassavstånd på 5,3
procent, som hela löneplanen rullar på.
I den nuvarande planen är spännvidden
mellan löneklasserna varierande. I vissa
löneklasser är spännvidden så liten,
att den som får en löneklassuppflyttning
eller en befordringstjänst samtidigt
får en så pass ringa inkomstökning,
att han inte har någon känsla av
att han får en förbättring i sin ställning.
Genom att man nu gör löneklassavstånden
systematiska och samtidigt
gör dem större än de i allmänhet är i
den gamla löneplanen, tillgodoser man
detta rent pcrsonalvårdande intresse,
så att tjänstemannen skall ha en känsla
av att han verkligen får en löneökning,
när han får sin löneklassuppflyttning

Löneplansrevision m. m.

och får en ersättning som är något så
när skälig, när han tar en befordringstjänst
och på grund därav också får ett
större ansvar. Jag tror att det är av
utomordentligt stor betydelse att just
den synpunkten kommer fram.

Det finns en annan fråga, i anslutning
till löneplansuppläggningen, nämligen
spörsmålet om sammanslagningen
av de olika lönegraderna. Det har
varit rätt mycket kineseri när det gällt
att väga om en tjänst skall sitta i den
ena eller andra lönegraden. Genom att
man nu gjort sammanslagningar av vissa
lönegrader, slipper man på dessa avsnitt
den finvägning som man ofta
tvingats till i den gamla löneplanen.
Detta bör ur ren förenklingssynpunkt
vara av betydande värde.

Nu har det diskuterats vissa andra
saker i anslutning till detta, men givetvis
också löneplanskostnader. Herr Senander
talade om att kommunistpartiet
hade tänt en brasa som nu skulle
ha gett resultat. Jag är ledsen att jag
måste beröva herr Senander illusionen
av att ha varit braständare på denna
punkt. Det är visserligen sant att herr
Senander har talat om statstjänarnas
lönefråga, men den verkliga braständaren
har väl ändå varit statstjänarnas
fackliga organisationer. Långt innan
herr Senander under förra året började
tala högljutt om vad som borde ske i
löneberedningen, hade jag haft ganska
ingående diskussioner med statstjänarkartellen
om dessa problemställningar.
Jag tror därför inte att herr Senander
på det här avsnittet kan räkna med så
särdeles stor andel i det slutliga resultatet.

Herr Senander uppehöll sig också
vid en annan sak. Han menade att eftersläpningen
inte var uppklarad. Jag vill
då erinra om att den uppgörelse som
nu träffats innebär, att löneutvecklingen
nollställts på den statliga sidan i förhållande
till löneutvecklingen inom den
enskilda sektorn. Något liknande gjordes
också för två år sedan, då man

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

lade in i runt tal 3 procent i den uppgörelse,
som skulle utgöra kompensation
för den utveckling som ägt rum
sedan man föregående gång genomförde
en likartad anordning.

När herr Senander vidare åberopar
Konjunkturjournalens statistik skall jag
gärna erkänna att den där redovisade
statistiska kurvan kan verka bestickande
då man bara ser kurvan utan att ta
reda på vad som finns bakom densamma.
Det förhåller sig nämligen så att
man vid uppgörandet av kurvan för
statstjänstemannen tagit en statstjänsteman
i viss löneklass år 1939 och en
statstjänsteman i samma löneklass år
1957 och fått en löneutveckling som
visar en viss procentuell höjning. Parallellt
därmed har man kurvan över
löneutvecklingen för industriarbetaren,
men i den kurvan har man räknat in
alla de löneförmåner industriarbetaren
fått under denna tid. Där ingår samtliga
löneökningar, obekvämlighetstillägg,
övertidsersättningar och allt sådant,
som har påverkat hans inkomstförhållanden,
under det att man när det gäller
statstjänstemannen hela tiden har
hållit sig till en och samma löneklass
och de förändringar som ägt rum inom
den. Herr Senander bör väl ändå såsom
statstjänsteman känna till, att den
som stod i löneklass 10 år 1939 inte
står i samma löneklass år 1957. I
sämsta fall finns han i löneklass 14
men sannolikt i löneklass 15 eller 16.
Denna utveckling beträffande statstjänstemännen
återspeglas emellertid
icke i den statistiska kurva som finns i
Konjunkturjournalen. Ej heller återspeglas
obekvämlighetstillägg, övertidstillägg
och andra särskilda inkomster,
och denna kurva kan därför icke tas
till intäkt för att statstjänstemännens
löneutveckling har varit så ogynnsam
som kurvan ger ett intryck av.

Herr Senander har varit inne på ytterligare
en sak och fört ett ganska underligt
resonemang. Han har sagt att,
i den mån någon begär en försämring

i den träffade uppgörelsen, skall han
inte få ställa ett sådant yrkande, ty då
skall förhandlingsuppgörelsen respekteras,
men om någon föreslår förbättringar
på enstaka punkter bör detta
yrkande respekteras, tv det förstör inte
förhandlingsresultatet för den i statlig
tjänst anställde. Nu är det väl ändå så,
herr Senander, att om man godtar resonemanget
om att förbättringar kan
genomföras på enstaka punkter, så har
man därmed också godtagit principen
att den som vill vidtaga en försämring
har samma rätt till det. År herr Senander
så säker på att det alltid kommer
att finnas en riksdagsmajoritet som vill
ge mera än löneuppgörelsen innehåller?
Är det inte risk, herr Senander, att det
kan komma att föreligga en riksdagsmajoritet
som vill begränsa uppgörelsen
ocli ge statstjänstemänen mindre i löneökning?
Vart tar då statstjänstemännens
förhandlingsrätt vägen? Jag måste för
min del konstatera att man bör respektera
denna förhandlingsrätt, och då är
ställningstagandet tämligen enkelt. Då
gäller det ett ja eller nej till förhandlingsuppgörelsen,
ty en förhandlingsuppgörelse
måste alltid ses som en enhet.
Man kan inte bryta ut en detalj,
tv detaljerna är ofta beroende av varandra,
man kan ge på en punkt för att
få något på en annan, och de olika
leden i en förhandlingsuppgörelse är
alltså på detta sätt sammanknutna. Jag
vet också att organisationerna ingalunda
är tilltalade av att ändringar göres.
De har en önskan, och det är att
förhandlingsuppgörelserna skall respekteras,
ty de vill ha en förhandlingsrätt
som är något så när tryggad.

I anslutning till resonemanget om förhandlingsrätten
har det tagits upp diskussion
om den förhandlingsordning vi
har, och jag skall gärna erkänna att
den inte är helt tillfredsställande. Det
hänger emellertid samman med att det
för närvarande på olika avsnitt, framför
allt på tvenne avsnitt, pågår mycket
betydelsefulla utredningar. Jag tror att

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

det är en klok politik att avvakta resultatet
av dessa utredningar innan man
gör några ändringar av större betydelse
i förhandlingsordningen, så att man sedan,
då utredningens förslag ligger på
bordet, får ta ställning till problemet i
dess större sammanhang.

En annan sak, som också tagits upp
och som utgör en detalj i uppgörelsen,
är spörsmålet om ändringsskyldighet.
Jag vill erinra om att det redan nu i
vissa avseenden föreligger skyldighet
för statstjänstemännen att underkasta
sig ändringar, men på de punkterna föreligger
det skyldighet att underkasta
sig ett ensidigt diktat från riksdagens
sida. I den nu träffade förhandlingsuppgörelsen
ingår som en mycket väsentlig
del, att man icke skall kunna
vidtaga någon ändring utan att man
först har träffat en förhandlingsuppgörelse
med organisationerna. Det är
väl ändå om något ett steg på vägen
när det gäller att ge statstjänstemännen
en vidgad förhandlingsrätt. Om riksdagen
alltså godkänner den protokollsanteckningen,
har riksdagen också sagt
till statstjänstemannens organisationer,
att den är beredd att bygga sina beslut
i fråga om ändringsskyldigheten på förhandlingsöverenskommelser.

Även en annan fråga har tagits upp,
och om jag är riktigt underrättad, har
herr Staxäng talat något om den saken.
Det gäller här herr Håstads motion, där
det förhållandet kritiseras, att vissa
grupper, som låg i svackorna, inte fått
procentuellt samma löneökning som
andra grupper. Det är riktigt att löneökningarna
varierar mellan olika grupper.
Men det har ju samband med att
vi inte hade en systematisk löneplan
förut, och det är ojämnheterna i den
gamla löneplanen som gör, att det nu
måste bli variationer i den procentuella
löneökningen. .lag tror inte att någon
som skall jämna en gårdsplan, som
är eu smula knölig, lägger precis lika
mycket grus på varje punkt och på det
sättet räknar med att få en jämn gårds -

Löneplansrevision m. m.

plan. I stället lägger man mera i svackorna
och mindre på toppunkterna. Jag
kan inte förstå dem som godtar principerna
för den nya löneplanen men ovanpå
detta vill att den procentuella lönejusteringen
skall bli lika för de olika
grupperna. Vidare är det ju så, att, med
den konstruktion löneplanen fått, man
på de avsnitt, där statstjänstemännen
ligger lågt i förhållande till den enskilda
sektorns tjänstemän, har gjort sammanslagningar
av vissa lönegrader för
att kunna åstadkomma en större uppflyttning
för tjänstemännen i dessa lönegrader.
Det gäller sammanslagningen
av 10 och 11 lönegraderna, 13 och 14,
17 och 18, 29 och 30 samt av 33 och 34
lönegraderna. I de sistnämnda lönegraderna
har vi civilingenjörer och en hel
del andra tjänstemän i dessa kategorier.
Här har man sökt göra den systematiska
löneplanen sådan, att den tillgodoser
berättigade krav i olika hänseenden,
och då kan man inte ge procentuellt
samma justering åt alla
grupper.

Ytterligare en fråga har varit uppe
till diskussion. Man kallar den för likalönsfrågan.
Jag säger »kallar», ty det är
inte likalönsfrågan man diskuterar. Vad
man diskuterar är någonting helt annat.
Med likalön menar man väl lika lön för
samma arbetsprestation. Är det detta
man krävt i de motioner och reservationer
som här presenteras? Nej, här
har man krävt en bottenlön — man
skulle kunna kalla den för en sociallön
—- alltså en lägsta lön som utgår i statstjänst.
Man har anknutit till stationskarlarnas
löneläge och sagt, att den lönen
skulle kunna anses vara den lämpliga
såsom bottenlön i statstjänst. Det
faktiska förhållandet är emellertid, att
det är arbetsuppgifterna som är bestämmande
för lönen. Inte har det någon
betydelse, om det är en man eller kvinna,
som söker en kontorsbiträdestjänst.
Den för kontorsbiträdestjänst gällande
lönen kommer, oberoende av befattningsinnehavarens
kön, att utgå. Inte

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

heller finns det någonstans bestämmelser
om en manlig bottenlön. Det finns
inte utsagt i någon författning, att vi
har en manlig bottenlön. Det har talats
om vaktmästarna. Men jag vet inte att
det föreligger något som helst förbud
att anställa en kvinnlig vaktmästare i
de för vaktmästare gällande lönegraderna.

När likalönskommittén gjorde sin utredning,
konstaterade den också, att
likalönsprincipen i huvudsak var genomförd
i statsförvaltningen. Det finns
ett par punkter — det skall jag gärna
erkänna — som man kan diskutera. Det
gäller vaktfruarna inom fångvården,
och det gäller vissa kvinnliga befattningshavare
inom sinnessjukvården.
Men därutöver kan jag inte finna att vi
har något egentligt likalönsproblem, ty
i övriga fall utgår lönen med hänsyn
till arbetsuppgifterna, oberoende av de
anställdas kön.

Om jag ser på lönesättningen för de
statliga biträdena, kan jag konstatera,
att vi hävdar oss ganska väl i jämförelse
med löneläget på den enskilda sektorn.
Jag tror därför, herr talman, att det
vore riktigare att reda ut vad man menar
med likalönsfrågan. Jag vet att det
på den enskilda sektorn finns ett likalönsproblem.
Där förekommer det i viss
utsträckning att en kvinna kan ha 70,
80 eller 90 procent av mannens ackord
på samma arbete. Det är såvitt jag kan
förstå ett likalönsproblem, och skulle
vi ha det så i statsförvaltningen skulle
jag gärna medverka till att det problemet
försvann, men så har vi det inte
inom statsförvaltningen. Vad man här
vill är alltså inte likalön, utan man vill
sätta en lägsta bottenlönegrad, som
skall gälla generellt oberoende av arbetsuppgifterna,
och då har man skjutit
in sig på den lönegrad där ett betydande
antal manliga befattningshavare
finns, beroende på att SJ, posten, televerket
och en hel rad andra har stora
personalkategorier i 10 lönegraden. Men
om det är likalönen man är ute efter,

får man ändå diskutera från andra utgångspunkter
än vad som här skett.

Sedan är det en annan, rent principiell
sak. Vid varje förhandling har
man ytterst en viss summa som man
rör sig med vid förhandlingsbordet, och
det är diskussion om hur den summan
skall delas inom de olika kategorier som
berörs av förhandlingsuppgörelsen. Det
är då jag vill hävda den principen, att
vi i fortsättningen som hittills bör ha
en fri arbetsmarknad, där de fackliga
organisationerna själva inbördes får avväga
hur den disponibla summan skall
fördelas vid ett förhandlingstillfälle.
Vill man inte en fri arbetsmarknad, då
skall man naturligtvis också gå andra
vägar och knyta fast det hela vid speciella
beslut. Men om man vill en fri
arbetsmarknad, då bör man också överlåta
åt organisationerna att vid förhandlingsbordet
träffa de uppgörelser,
som erfordras vid löneavvägningen
mellan olika grupper, och träffa dem
med hänsyn till gruppernas arbetsuppgifter
o. d.

Herr STAXÄNG (h) kort genmäle:

Herr talman! För att kunna utnyttja
den repliktid, som jag har till förfogande,
skall jag avstå från att bemöta
den argumentering som herr statsrådet
förde här beträffande såväl ändringsskyldigheten
som den s. k. svackan i
löneplanen. Jag kan göra det särskilt
som andra talare säkert kommer att
lägga fram nya synpunkter.

Men det är en annan punkt som jag
måste beröra. Herr statsrådet var inne
på mitt anförande, där jag hade riktat
anmärkningar mot tillvägagångssättet
vid förhandlingarna, när riksdagen hade
ställts vid sidan om. Jag förstår mycket
väl de synpunkter som statsrådet
här har kommit med, när han alltså anser
att det fanns starkt fog för att man
här kanske måste koppla in marknadslöneprincipen.
Jag vill inte bestrida
det material som han där redovisat.

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

Men beträffande tillvägagångssättet ansåg
ju statsrådet först att min anmärkning
inte var befogad, men statsrådet
var klok nog att tillägga »inte helt befogad».
Han försökte få täckning för
detta sista genom att meddela, att 1951
hade dåvarande civilministern i proposition
111 gjort uttalanden, som riksdagen
icke hade gjort någon erinran
emot. Det är fullt riktigt, men herr
statsrådet glömde dock en sak: att ett
par år därefter, 1953, tog femte avdelningen
under herr statsrådets skickliga
ledning ställning till dyrortsgrupperingen,
där man faktiskt maximerade spännvidden
till 12 procent. Detta faktum
kan inte statsrådet komma förbi, och
statsrådet kan inte heller komma förbi
att under den tid civilministern underhandlade
— jag tror det var nästan
samma dagar —• skrev riksdagen till
Kungl. Maj :t och begärde en utredning
om denna sak. Man syftade givetvis till
att statsrådet skulle tillsätta en utredning
som skulle utreda dessa frågor
och inte var det riksdagens mening att
statsrådet i fråga om spännvidden skulle
ha fullt fria händer. Det är på den
punkten jag noterar att det har skett
något anmärkningsvärt.

Herr SENANDER (k) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lindholms
resonemang beträffande de kvinnliga
befattningshavarna tyder på att det är
mycket svårt att kunna få en ändring
på det missförhållande som råder i
fråga om deras ställning i löneavseende.
Nu resonerar statsrådet så, att kvinnorna
utför ett speciellt slags arbete
i statstjänsten, och därför är de placerade
lägre än männen. Men vad är det
som säger att det arbete som kvinnorna
utför i statens tjänst skall värderas
lägre än arbete som utföres eljest? Det
är här jag har satt in stöten: att man
undervärderar kvinnornas arbetskraft
genom att placera det arbete kvinnorna
utför i sådana lönegrader som ger en

Löneplansrevision m. m.

mycket låg betalning. Det finns ju ingenting
som säger att inte exempelvis
skrivmaskinsarbete och annat kontorsarbete
är lika viktigt som en hel del
andra uppgifter som bestrides av manliga
befattningshavare för att hålla statsmaskineriet
i gång. För min del har jag
inte talat så mycket om likalönsprincipen
i detta sammanhang, utan jag har
resonerat om det faktiska förhållandet
och betecknat det som ett missförhållande,
att man systematiskt undervärderar
kvinnornas arbetsuppgifter i statens
tjänst och därför betalar dem dåligt.

Det är ju ändå anmärkningsvärt att
inte mindre än 54 procent av de kvinnliga
befattningshavarna eller i runt tal
36 700 är placerade i de nuvarande lönegraderna
1—9 medan endast 4,4 procent
av männen eller 6 500 finns i dessa
grader. Detta måste vara ett missförhållande
och en undervärdering av den
kvinnliga arbetskraften.

Sedan är det ett missförstånd av
statsrådet, att vi skulle ha sökt ta äran
för vad som skett på detta område. Jag
har sagt att vi år efter år har stått
ganska ensamma här i riksdagen med
de ändringsförslag till det bättre som
vi har framställt, när statstjänarnas
lönevillkor behandlats. Jag har särskilt
pekat på att vår motion till innevarande
års riksdag har lyckats tända en
brasa som inte mindre än 20 talare varit
angelägna att samla bränsle till. Detta
är vad jag har sagt, ingenting annat.

Beträffande resonemanget om riksdagens
befogenhet att företa ändringar i
en uppgörelse vill jag säga, att jag aldrig
påstått att man inte skulle ha rätt
att ställa andra förslag än sådana som
gäller förbättringar. Jag har endast sagt
att jag förutsätter, att riksdagen inte
skall rubba en uppgörelse med mindre
det gäller att åstadkomma förbättringar.
Jag har aldrig bestritt någon riksdagsmans
rätt att också ställa förslag om
försämringar, men jag har uttalat förväntan
att riksdagen inte följer sådana
förslag.

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har redan från början
sagt att jag tycker det är fel att
motionen behandlas i detta sammanhang,
men eftersom den har kommit
med här måste vi också behandla den
i hela dess vidd och i detta sammanhang.

Civilministern talar om att kvinnor
kan söka vaktmästartjänster m. in., men
hur ligger det till vid annonseringen
av sådana tjänster? Man ser många
gånger att tjänsterna annonseras som
manliga eller kvinnliga tjänster, fastän
det inte skall vara någon skillnad. Där
begås alltså ett fel, om man skall följa
olika författningar.

Civilministern säger att det inte är
någon skillnad i fråga om lönerna. Jag
vill i anledning därav ta upp en fråga
som har diskuterats här flera gånger.
Genom att det varit brist på kvinnlig
ekonomipersonal har man tagit in manlig.
Vad blir följden därav? Likalönsbetänkandet
redovisar att den manliga ekonomipersonalen
står i lönegrad 9 — efter
1952 blev det lönegrad 10 — under det
att den kvinnliga personalen står i lönegrad
3. En kvinnlig befattningshavare
som sysslar med att skala potatis
är alltså placerad i lönegrad 3 eller 4,
under det att hennes manlige kollega
har lönegrad 9 eller 10. Kan man tycka
att detta är riktigt och rimligt?

Likaså redovisar betänkandet att en
kokerska står i lönegrad 5, under det
att den manlige potatisskalaren, som
bär ett mindre kvalificerat arbete, har
lönegrad 9 eller 10. Här har man förhandlat
sig till en bottenlönegrad, så
att män, som utför samma arbete som
kvinnor i allmänhet utför, har fem
lönegrader högre lön, vilket inte är försvarbart
på något sätt.

Vore det, herr talman, inte skäl att utföra
en arbetsvärdering, så att man
verkligen finge reda på vad det ena och
det andra arbetet är värt? Jag säger
som den föregående talaren: Jag förstår
inte att en hel del av det arbete

som utförs av kvinnor i lönegrad 8 eller
9 är mindre värt än det som utförs
av män i lönegrad 11. Det vore väl
lämpligt att göra en ordentlig arbetsvärdering
för att se vad de olika tjänsterna
verkligen kräver. Vi bör få en
gemensam starttjänst, som både män
och kvinnor kan söka, och ett arbete
som huvudsakligen utföres av kvinnor
bör inte värderas lägre än ett som huvudsakligen
utföres av män.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Här har sagts att kvinnorna
i statstjänst är underbetalda. Jag
vågar påstå att de som har tjänst hos
staten mycket väl tål en jämförelse i
inkomsthänseende med dem som arbetar
inom den privata sektorn. Från statstjänstemännens
organisationer har under
de senaste åren krav rests på en
marknadslöneanpassning, men jag vågar
påstå att det inte finns enskilda företag
som på detta avsnitt betalar högre löner
än staten. Staten ligger här väl till vid
en jämförelse.

Vidare har det talats om kvinnlig och
manlig lön. Jag vill säga att det inte
finns en kvinnlig och en manlig lön i
statstjänst. Jag vet att vissa tidningar
av något slags slentrian fördelar annonser
om lediga befattningar under
rubrikerna manliga och kvinnliga platser,
men det är en sak som händer på
tidningen. Det är inte annonsören som
säger att han skall ha en manlig eller
kvinnlig befattningshavare, utan han
säger bara att han skall ha en befattningshavare
för vissa angivna arbetsuppgifter.
Den som får befattningen
skall ha lön i enlighet med vad som gäller
för befattningen i fråga, oberoende
av om det är en man eller en kvinna.
Det finns inte en lön för manliga och en
annan lön för kvinnliga kontorsbiträden,
utan där utgår exakt samma lön.
Det finns ändå ett betydande antal manliga
kontorsbiträden också i statsförvalt -

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

ningen, lika väl som det finns manliga
befattningshavare på andra avsnitt och
jämväl kvinnliga.

När fröken Elmén talar om relationsförhållandena
får fröken Elmén komma
ihåg, att biträdesutredningen gjort
en undersökning i detta avseende. Om
fröken Elmén får som hon vill med kontorsbiträdena,
förmodar jag att hon
också menar ekonomibiträden på lasarett
och andra ställen. Jag vet inte vad
fröken Höjer kommer att säga om sina
sjuksköterskor, om hon anser att de i
alla fall skall stå kvar, men jag misstänker
att, om man höjer för kontorsbiträdena,
skall kanslibiträdena flyttas
upp, ty de kommer väl inte att trivas i
samma sällskap som kontorsbiträdena.
Sådan blir väl konsekvensen, om man
skall gå med på detta.

Det är fråga om att någonstans ha en
lönenivå och en i förhållande till de
stegrade kraven höjd lön. Det är vad som
här åstadkommits. Det finns inte spikat,
att detta är kvinnliga och detta är manliga
tjänster, utan det är arbetsuppgiften
som sådan som är avlönad.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är ju egendomligt
att likalönskommittén faktiskt kommer
till en annan uppfattning, nämligen att
det i realiteten är spikat lönegrader för
män respektive kvinnor. Det kan man
inte komma ifrån.

Civilministern säger att kontoristerna
i statstjänst är väl betalda. I så fall
är det ju egendomligt, att det uppstått
en mycket stor rörlighet framför allt
bland kontorsbiträden i åttonde lönegraden.
De söker sig i stor utsträckning
över till den privata sektorn. Beror
det på att de är sämre betalda i det
privata? Det låter mycket egendomligt.

Vad annonseringen beträffar är det
skäl i att rätta till den snarast möjligt.
Hur skall allmänheten veta, att den befattningshavare,
vederbörande statsverk

Löneplansrevision m. m.

vill ha, får vara man eller kvinna, när
man annonserar efter en man? Det tycker
jag man bör rätta till snarast möjligt,
så att inte faktorn på en tidning
skall avgöra om en tjänst skall annonseras
som manlig eller kvinnlig, och
eftersom det är fråga om en högre lönegrad
så annonserar vi tjänsten som
manlig och då det är fråga om en lägre
lönegrad så annonserar vi tjänsten som
kvinnlig. Den frågan bör man inte ställa
sig likgiltig till från civildepartementet.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Herr Senander yttrade
i sitt anförande, att riksdagen nu visar
större intresse för lönefrågor än tidigare.
Det är nog alldeles riktigt. Men
är detta att undra på? Nej. Vad som
föreslås i den proposition som nu föreligger
till behandling innebär en omvälvning
av mycket stora mått. Det är
fråga om en omändring, som man
aldrig tidigare har sett maken till här
i riksdagen vid behandlingen av lönefrågor.
När det gällt dylika stora omändringar
har det alltid varit vanligt,
att man tillsatt en parlamentarisk kommitté
med representanter för olika partier,
vilken dryftat frågorna ur olika
synpunkter och lagt fram förslag. Det
skulle regeringen ha gjort, när den gått
in för denna stora omändring. Det har
också betonats av flera olika talare att
det hade varit det rätta.

Det skulle naturligtvis ha varit en betydande
fördel, om det i propositionen
tydligt och klart hade framhållits vad
ändringen innebär i olika hänseenden.
Jag är förvissad om att de flesta av kammarens
ledamöter inte är på det klara
med vilka löneförhöjningar det blir i
de olika lönegraderna genom den proposition
som här framlagts. Vi hörde
diskussionen mellan herr Pettersson i
Dahl och avdelningens ordförande, herr
Gustafsson i Stockholm, där de tvistade
om skillnaden i lönehänseende mel -

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

lan den nya löneplanen och den nu
gällande. Jag är säker på att de allra
flesta av kammarens ledamöter står frågande
inför vad det nya förslaget innebär.
Nog tycker jag, att regeringen borde
ha kostat på sig ett bättre klarläggande
av vad förslaget innebär än det
som här presterats.

Den stora nyheten i detta förslag är
ju anslutningen till arbetsmarknadens
löner. Civilministern vill försöka få
täckning för sin ståndpunkt härvidlag
från ett uttalande som skulle ha skett
1951. Föredragande departementschefen,
dåvarande civilministern, skulle då
ha gjort ett uttalande, som riksdagen
inte hade någon erinran emot. Men, herr
civilminister, så får man inte läsa ett
utlåtande från statsutskottet, om det
inte säger någonting. En sådan där privat
fundering av en departementschef,
huruvida statens löner passar in i linje
med det som gäller på allmänna lönemarknaden
eller ej, tar utskottet inte
ställning till. Det är endast positiva uttalanden
av departementschefen i den
ena eller andra riktningen som utskottet
brukar ta hänsyn till. Allt det andra
som statsrådet säger struntar utskottet
i. Något stöd för statsrådets nuvarande
ställningstagande i förevarande fråga
kan man alltså inte hämta av vad
som skedde 1951.

Vad har resultatet blivit? Det har blivit
denna förskjutning, som innebär att
man egentligen inte ger de lägre statstjänarna
någonting alls men däremot
ganska mycket till dem som redan tidigare
är mycket bra tillgodosedda. Något
i den stilen vill bondeförbundet
inte vara med om, och det är därför vi
framfört vår motion. Vi vill att det
skall bli litet mera rättvisa i detta hänseende
än vad som presterats i den
kungl. propositionen i detta fall.

Man gör gällande, att denna summa
på cirka 200 miljoner kronor eller något
därutöver, som nu skall tilldelas
statstjänstemännen, utgör ersättning för
en eftersläpning, som statstjänstemän -

nen skulle ha till godo. Hur är det med
den eftersläpningen? Jag har redan i
remissdebatten påtalat att av de uppgifter,
som förefinns i statsverkspropositionen,
framför allt av riksräkenskapsverkets
redogörelse för inkomstfördelningen
i samhället, framgår, att statstjänarna
i genomsnitt inte släpar efter
i lönehänseende. Det konstateras av
riksräkenskapsverket, att genomsnittsinkomsten
för alla statstjänare är 10 190
kronor. För industriarbetare är medeltalet
8 838 kronor, och för företagare
inom jordbruket är den genomsnittliga
inkomsten 7 696 kronor. Alltså ligger
statstjänstemännen högre än alla de
andra enligt siffrorna från den sista
taxeringen 1956. Att då komma och
tala om eftersläpning tycker jag är ett
väldigt underligt sätt.

Hur har man gått till väga, när man
har försökt få fram dessa siffror på
eftersläpningen? Det skulle vara synnerligen
intressant att få veta det. Det
hade varit tacknämligt, om regeringen
i sin proposition presterat siffror som
kunde ha visat detta. Det efterlystes
också i utskottet, och det föreslogs att
i utskottets utlåtande skulle tagas in något
om detta, men detta förslag avslogs
av majoriteten.

När man ändå har kommit fram till
denna eftersläpning, har jag gjort mig
underrättad om att man icke har räknat
med statstjänstemännens pensionsförmåner,
som de slipper att själva betala
för och som medför en ökning av
den fasta lönen med cirka 20 procent.
Värdet av pensionsförmånen är icke
medräknad, när man gjort jämförelse
mellan statstjänstemän och andra.

Orsaken till den eftersläpning, som
man påstår föreligga, är den s. k. löneglidningen.
Varpå beror då löneglidningen?
Det diskuteras ju bland nationalekonomerna,
varifrån den kommer,
och de flesta tycks mena att den väsentligaste
löneglidningen kommer genom
ackordssättningen. Vi vet ju alla
att tjänstemännen icke har någon ac -

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

kordssättning. De arbetar sin vanliga
gång dag efter dag och har ingen ackordssättning.
Det skulle alltså aldrig
ifrågakomma någon löneglidning för
dem.

Trots detta har de ändå fått ersättning
för löneglidningen. Här har flera
gånger varit lönegradsplaceringar, där
det varit en revision av lönegraderna.
Det har vi haft flera gånger under de
sista åren. Många tiotusentals tjänstemän
har lyfts upp och fått en betydande
lönehöjning genom dessa lönegradsuppflyttningar.

Beträffande de löner som nu förordas
är det klart, att det inte är tillfredsställande
med den orättvisa, som
jag omnämnt tidigare. De gamla löneplanerna
var enligt min mening betydligt
mer elastiska och bättre än de
nya. Då utskottet och även departementschefen
vill göra gällande, att det
är en fördel med det nya lönesystemet
och de nya löneplanerna, förstår jag
det ur den synpunkten, som både departementschefen
och utskottet framhåller,
att det innebär en betydande lönehöjning
för varje löneklassuppflyttning.
Har man den meningen med löneplanerna,
att det skall offras mycket
pengar undan för undan, då förstår jag
det. De gamla löneplanerna var upprättade
efter helt andra principer och med
större hänsynstagande till statens ekonomi
än vad fallet är här med de nya.

Beträffande de högre tjänstemännen
får jag ju säga, att de har enligt min
mening fått alldeles för mycket i förhållande
till de lägre. Om man ser på
löneplan B och jämför med den gamla
löneplan 2, finner man en helt annan
uppbyggnad, som inte gav de högre så
kolossalt mycket mera än de lägre. I
löneplan B är ju skillnaden mellan B 1
och B 2 3 procent, men sedan stiger
den undan för undan, så att B 10 ligger
11 procent över B 9, och därigenom
kommer de högre tjänstemännen i en
mycket favoriserad ställning. Inte minst
gäller detta byråcheferna.

Löneplansrevision m. m.

Jag nämnde i remissdebatten, att om
en byråchef på ortsgrupp 3, som nu
befinner sig i första löneklassen i 37
lönegraden, flyttas upp på B-plan, så
får han 5 900 kronor i ökning utan vidare.
En sådan löneförhöjning måste
man ställa sig synnerligen tveksam till.

Bra mycket bättre vore det därför,
om man följde bondeförbundets reservation.
Även om jag inte tycker att det
är berättigat med dessa 200 miljoner i
eftersläpning, så har jag ändå anslutit
mig till att man eventuellt kan acceptera
den linje som bondeförbundet tagit,
dock under förutsättning att höjningen
blir fördelad mera rättvist på
de olika ortsgrupperna, så att även befattningshavare
på landsbygden skall
kunna få bättre ekonomiska förhållanden
än vad som nu tilldelas dem.

Denna dyrortsgruppering, som har
diskuterats så mycket och som vi tog
ståndpunkt till 1953, är, menar jag, ett
ont i hela vårt samhälle, som borde snarast
avvecklas och inte, på sätt som
sker genom denna proposition, ytterligare
förstärkas genom införande av
dessa höga löner på de s. k. dyrorterna.
Vi har sett en hel del tråkiga följder
av dyrortsgrupperingen. Bland annat
har vi sett hur landsbygden avfolkats
undan för undan. En sådan omflyttning
av befolkningen är inte alls önskvärd
ur samhällets synpunkt. I stället borde
vi vidta åtgärder för att få folk att stanna
kvar ute på landsbygden, och för
att lyckas med det får vi gå en helt annan
väg än den som förordas i den
kungliga propositionen.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall
till den av bondeförbundets representanter
till utskottsutlåtandet fogade
reservationen nr lb).

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag brukar aldrig kunna
komma på samma linje som herr Rubbestad,
och jag finner att jag inte har
kunnat göra det nu heller, med undantag
för en enda punkt, nämligen den

<; — Andra kammarens protokoll 1957. Nr ti

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

där herr Rubbestad säger sig veta att
många inte alls begriper sig på de nya
löneplanerna. Han nämnde därvid herr
Pettersson i Dahl, vilken ju kom i strid
med statsutskottets talesman, herr Gustafsson
i Stockholm, rörande lönen till
en viss tjänsteman. Under tiden som
dessa herrar stred lyckades jag — för
all del med hjälp av expertis — reda
ut att herr Pettersson i Dahl hade fel.
Det förhöll sig inte så olyckligt som
herr Pettersson trodde beträffande denne
tjänsteman i 35 löneklassen på 3-ort,
vilken påstods icke skulle få någon löneförbättring
alls. Herr Pettersson i
Dahl ömmade sålunda för denne högre
statstjänsteman, medan herr Rubbestad
däremot försökte påvisa hur vådligt det
är med löneförhöjningar för vissa högre
statstjänstemän på 3-ort. Herr Pettersson
i Dahl förklarade att ifrågavarande
tjänsteman får 2 240 kronor i månaden.
Om hänsyn tages till nuvarande ålderstiHägg
— han är ju nu placerad i 33
lönegraden — så kommer han upp till
2 513 kronor i den nya 28 löneklassen,
som är det andra ålderstillägget i den
nya 26 lönegraden. Därmed är det väl
klarlagt att herr Pettersson i Dahl hade
fel och att denne tjänsteman får en avsevärd
förbättring — och det är alltså
en sådan lönesättning som herr Rubbestad
kritiserar.

Sedan undrar jag, om vi inte här har
glömt bort vissa låt vara smärre saker
i statsverkspropositionen under rubriken
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor. Där finns bland annat en redovisning
av hur experimentet med de
fria sommarlördagarna i några statliga
verk utföll förra året. Departementschefen
har i sin proposition meddelat
att det experimentet har utfallit över
förväntan, och han vill därför fortsätta
med det vid ett begränsat antal myndigheter.
Jag vill då ställa den frågan,
om herr statsrådet redan nu kan lämna
en upplysning om huruvida han med
detta skrivsätt, som icke har fått någon
närmare belysning i utskottsutlå -

tandet, avser att man endast vid de tre
eller fyra experimentmyndigheterna
skall ha fria sommarlördagar under
1957, eller om statsrådet är beredd att
med de goda erfarenheterna för ögonen
utöka antalet myndigheter med fria
sommarlördagar mot att tiden härför
inarbetas under övriga dagar i veckan.

Den stora huvudfrågan i dag är givetvis
löneplansrevisionen och de nya
principer som där kommit fram, och
därvidlag finns det nu kanske inte mycket
att tillägga. Herr statsrådet har utförligt
och klart talat om för kammaren
hur han ser på denna sak. Jag vill bara
göra den kompletteringen — som jag
tycker att man inte skall glömma bort,
när man diskuterar frågan hur man
sett på dessa saker i gångna tider —-att det ju aldrig har varit främmande
för staten som arbetsgivare att använda
sig av marknadslöneprincipen. Den har
bara blivit något utvidgad och därför
kommit i blickpunkten i år, men såvitt
jag vet har man från statens sida alltid
tagit hänsyn till marknadslöneläget,
framför allt för sådana grupper där det
har funnits stora möjligheter för det
privata näringslivet att konkurrera om
arbetskraften. Det har kanske inte varit
någon debatt om detta tidigare. I år har
detta av någon egendomlig slump blivit
fallet, därför att man har försökt justera
läget i de lägre löneklasserna genom en
ökad spännvidd, en ökning som är relativt
obetydlig. Den får ju ses mot
bakgrunden av att man samtidigt måst
undvika att göra spännvidden för stor.
Man har vid diskussion av ökningen
frågat sig, som statsrådet sade, hur
mycket man behöver betala för att få
folk. Jag trodde, att bondeförbundet i
det fallet skulle ha en gammal »sund»
bondeinstinkt. En sådan tycks i någon
mån ha tagit sig uttryck på lantarbetarområdet,
där man betalat vad
man behövt, men absolut inte mera. Nu
har man i stället velat göra gällande,
att denna princip är felaktig ur arbetsgivarsynpunkt.
Man skall betala mera

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

på vissa håll, fast man inte behöver det,
och sedan skall man på andra håll inte
betala så mycket som man behöver för
att få folk. Då åstadkommer man bara
den effekten, att de problem som utgjorde
huvudsakliga grunden till denna
löneplansrevision fortfarande är olösta.
Jag vill därmed inte ha sagt, att problemen
om rekryteringen till lägre statstjänster
blivit lösta genom denna förhandlingsöverenskommelse.
Det är möjligt,
att den inte ger så stor effekt, trots
att löneförhöjningarna i procent räknat
varit större än dem andra grupper erhållit.

Herr talman! Jag har alltså samma
uppfattning som statsutskottets majoritet,
nämligen att vi inte har anledning
vara rädda för att i större utsträckning
än tidigare ta hänsyn till marknadslöneprincipen.

Jag skulle till detta också vilja säga,
att staten som arbetsgivare i forna tider
inte behövde ta hänsyn till läget på
andra håll i samhället på samma sätt
som nu, därför att statstjänsten medförde
vissa extra fördelar, som man
kunde locka med på ett helt annat sätt
än man nu kan. Jag tänker främst på
pensionsvillkoren, som ju tidigare hade
ett helt annat attraktionsvärde, när det
gällde att få folk till statstjänster. Den
brist på arbetskraft, som vi nu har, och
de förbättrade anställningsvillkor, som
kommit till stånd — även genom lagstiftningens
hjälp — gör att möjligheterna
för statsverket att konkurrera om
arbetskraften just beträffande vissa nyckelarbeten
har avsevärt minskats. Då
måste man ju i stället ta hänsyn till vad
man i konkurrens med den privata arbetsmarknaden
behöver betala för att få
folk.

När det gäller den andra stora frågan
här i dag om likalönsprincipen och
möjligheterna att få denna princip till
fullo tillämpad i statsförvaltningen, tycker
jag att herr statsrådet använder sig
av undanflykter, då han säger, att det
finns ju inga manliga eller kvinnliga

Löneplansrevision m. m.

tjänster. Det vet vi sedan gammalt att
det inte formellt finns. Men vi vet också,
att inplaceringen en gång i världen
av en hel del befattningar, grupper och
tjänster, som hade övervägande kvinnlig
personal, blev sådan som den blev
just på grund av det kvinnliga inslaget
i dessa befattningsliavargrupper. Det är
där — jag upprepar kanske vad andra
sagt tidigare — som problemet ligger,
nämligen hur man skall kunna gå över
till en rättvis lönesättning oavsett kön.

I fråga om den manliga bottenlönen
har man otvivelaktigt tidigare i bakgrunden
på löneresonemangen haft en
behovsprincipdiskussion. Man har, utan
att vilja slå fast det, sagt att männen
har en viss försörjningsbörda, som man
måste ta hänsyn till, och så har man
bland annat därför satt lönen i ett visst
läge. Jag tror att man, när det gäller
kvinnliga grupper eller arbetsuppgifter
som handhafts av övervägande kvinnlig
personal i statstjänsten, inte velat göra
gällande annat än att det är befattningshavare
som är ensamstående. Det där
resonemanget i bakgrunden, d. v. s. att
de har försörjningsbörda de också, har
inte förekommit.

Byråchefen von Hofsten meddelade
häromdagen från en undersökning, att
det var en förvånansvärt stor procent
kvinnliga befattningshavare som hade
försörjningsbörda utan att vara gifta.
Det var främst försörjningsplikt och
ansvar för gamla föräldrar, som de helt
enkelt understödde genom sin inkomst
på samma sätt som om de vore familjeförsörjare.
Om man alltså diskuterar,
huruvida bottenlönegraden skall vara
lika för män och kvinnor, är kanske
uttryckssättet i reservationen något
missvisande — det skall medges — men
jag vill göra gällande, att det väsentliga
är att man kommer fram till en undersökning
om hur mycket det skulle
kosta om man tillämpar likalönsprincipen
som den har utformats av utredningen
för ett antal år sedan i hela dess
utsträckning på en gång.

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

Sedan tror jag, att man måste tänka
sig etapplösningar. Det var också det
utredningen på sin tid tänkte skulle bli
följden av dess framlagda förslag, men
sådana etapplösningar bär vi ju sett
mycket litet av.

Att det varit en diskussion på likalönsområdet
just nu beror kanske också
på att det skett relationsförändringar
som varit i viss mån uppseendeväckande.
Jag tror inte det är så, att de
stora grupperna av kvinnliga befattningshavare
tänkt sig, att de vill protestera
mot att stationskarlar, brevbärare
och folk i trafikverken skulle få
det bättre. De har läst om det kraftiga
behovet av personal just i serviceyrkena
inom statstjänsten men dessa
kvinnliga tjänstemän har väl snarare på
närmare håll haft vissa jämförelsepunkter.
Man tycks ha gjort jämförelse
med befattningshavare i andra arbetsuppgifter
på den egna arbetsplatsen i
verket, vilka har följt med av farten i
denna lönerevision, där tyngdpunkten
dock varit serviceyrkena i trafikverken.
Då har naturligtvis de stora grupperna
kvinnlig personal, som är kontorsbiträden
och kanslibiträden, funnit relationerna
försämrade i förhållande till
exempelvis expeditionsvakterna på den
egna arbetsplatsen.

Herr statsrådet gör gällande, att
det inte är förbjudet för en kvinna att
vara exempelvis expeditionsvakt. Men
det har dock blivit en praxis vid anställning
av denna grupp befattningshavare
att de skall vara män. Likaså är det
praxis, särskilt i Stockholm, att kontorsbiträden
och kanslibiträden skall
vara kvinnor, även om det finns fall
som visar att även män söker sådana
befattningar. Men av någon anledning
vill staten som arbetsgivare genom de
olika ämbetsverkens chefer inte gärna
acceptera manlig personal i biträdesgraderna.
Därvidlag finns det kanske möjlighet
för statsrådet att öva inflytande,
om han anser att man på det sättet
skulle kunna utjämna de motsättningar,

som kanske finns även på detta område.

Det missnöje som här uppstått bottnar
nog ofta i det förhållandet, att när kontorsbiträden
skall flyttas upp i kanslibiträdesgrad
sker det en mycket noggrann
prövning. Ofta är det en prövning
i samband med tjänsteförteckningsrevisioner,
diskussion om B-lislan
och allt vad det heter, t. o. m. inför
statsrådet och hans närmaste män i
departementet. Denna prövning vid
uppflyttning av ett kontorsbiträde till
kanslibiträdesgrad kommer såvitt jag
förstår att bestå. De stränga normer som
en gång drogs upp av biträdesutredningen
om värderingen av biträdespersonalens
arbetsuppgifter i statsförvaltningen
består alltjämt, samtidigt som
den nya vanliga bottenlönegraden tilllämpas
för manlig arbetskraft, som nu
blir placerad i den första befordringsgraden
som finns för den till övervägande
del kvinnliga personalen i biträdesställning.

Så förhåller det sig i praktiken och
jag skulle mycket gärna se att man kunde
klara av dessa problem, som kanske
till stor del är av psykologisk natur.
Man kan inte komma ifrån att det är en
hel del psykologiska orsaker som här
ligger bakom, och jag tror att staten som
arbetsgivare härvidlag borde föregå
med bättre exempel.

Frågan om rättsskyddet har tagits
upp i dag, framför allt av herr Staxäng.
Den generella ändringsskyldighet, som
skulle bli följden vid ett accepterande
av överenskommelsen, skulle visserligen
inte behöva innebära något annat än
att organisationerna och statsmakterna
kommer överens om att en dylik förändring
kan få äga rum. En förhandlingsöverenskommelse
skall alltså först
finnas, innan en ändring skall kunna
göras av de nuvarande bestämmelserna,
som givetvis inte varit av den art
att de statsanställda har behövt finna
sig i en ändringsskyldighet.

Man kan kanske hävda, att det är ju

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

fördelaktigt att här kan organisationerna
helt enkelt säga nej till ett förslag
från regeringens sida rörande en ändring
av en viss lagparagraf, som berör
anställnings- eller pensionsvillkoren.
Man säger nej, och då blir det ingenting.
Frågan är då: Kan man tänka sig ett sådant
läge, när man på den statliga löntagarsidan
inte har en fullt utbyggd förhandlingsrätt?
Det måste säkerligen bli
en mycket egendomlig situation, bl. a.
på grund av att det finns så många huvudorganisationer
på löntagarsidan
inom den statliga sektorn, där kanske
några accepterar, andra inte. Skall man
från den statliga arbetsgivarsidan säga
att frågan är löst, om de största organisationerna
accepterar förslaget?

Denna tendens att vid förhandlingar
»göra ett paket» — man erbjuder en
löneförbättring, en kompensation för
eftersläpning, medan man å andra sidan
accepterar försämringar i lönehänseende
— kan jag förstå, ty då gäller
det förhandlingar om löneförmåner av
olika slag. Men om man plockar in frågor
av mer rättslig natur, som hör hemma
under lagstiftningsmakten, då blir
det en annan sak. Och det är tydligen
något sådant som man har tänkt sig här.
Att det föreligger en överenskommelse
behöver inte betyda, att man på statstjänstemannasidan
är så förtjust i överenskommelsen
i denna del.

När jag har anslutit mig till herr
Staxängs med fleras reservation har jag
gjort det därför att den syftar till ett
uppskov till någon senare tidpunkt under
vårriksdagen med fattandet av beslut
i avvaktan på det förslag till avlönings-
och pensionsreglemente, som man
väntar att regeringen skall lägga fram
som en följd av dagens beslut. Vi har
tyckt att nog bör vi först se vad som
föreslås i detta sammanhang innan riksdagen
tar ställning.

Det finns på juridiskt håll ett visst
intresse för denna fråga, kanske även ur
andra synpunkter än löntagarsynpunkterna.
Jag skall läsa upp ett stycke ur

Löneplansrevision m. m.

en artikel i nr 1 av tidskriften Statstjänstemannen
för i år. Det heter där:
»Kan man tänka sig, att en arbetsgivarpart
på det privata området såsom villkor
för accept av vissa löneyrkanden
uppställer exempelvis sådan reglering
av semesterförmånerna, som strider mot
semesterlagens bestämmelser? Eller
framtvingar ändring av kollektivavtalslagens
skadeståndsbestämmelser för enskilda
arbetare. Eller uppställer krav
på dispens från lagstiftningen om förbud
mot arbetstagares avskedande i
vissa fall etc. Naturligtvis inte. Är det
då självklart, att den rubbning av statstjänstemännens
rättsliga ställning, som
civildepartementet uppställt som villkor
för accept av yrkandet om skapandet av
»nollställning» i löneavseende, varit legitimt?
Har månne civildepartementet
blandat ihop arbetsgivarens och lagstiftarens
funktioner?»

Författaren gör alltså gällande, att
med denna klausul i överenskommelsen
kan en lagstiftning, som av olika skäl
borde tillskapas inte komma till stånd
eller också har man bundit sig utan
att veta vad det kan bli fråga om. Det är
detta problem som stått i förgrunden
för mig, och jag anser att riksdagen
måste vänta ett ögonblick och se, vad
som kan hända, innan riksdagen tar
ställning. Jag tror inte att detta är något
avsteg från överenskommelsen av
den natur, att det skulle hindra att vi
i dag fattar beslut på övriga punkter.

Jag vill också till slut säga några ord
om uppgörelsen i den del som gäller
själva löneplanen. Lönetrappslegen har
gjorts likformiga, som statsrådet Lindholm
framhöll, även om han kanske inte
använde just de orden. Trappstegen
mellan löneklasserna har blivit lika
höga, och den påtalade bristen på löneförbättringar
i mellangraderna har alltså
uppkommit just därför att det i dessa
grader tidigare varit en större skillnad
mellan löneklasserna än det nu blir
genom den generella löneskillnaden på
5,3 procent. I denna fråga har det väckts

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

motioner, och även reservation har avgivits.
Jag har inte ansett mig kunna
biträda reservationsyrkandet av den
orsaken att jag anser, att vi här för att
få justeringar måste gå tjänsteförteckningsvägen.
Jag skall anföra ett exempel,
som påpekats för mig. Jag tar upp
det därför att det rör en fråga, som inte
tidigare omnämnts här.

När vi 1954 tog ställning till frågan
om förbättrade löneförhållanden för polispersonalen,
gick ju riksdagen in för
att acceptera en då gjord överenskommelse,
som kritiserats hårt. Den syftade
till att man skulle inrätta ett mycket
stort antal befordringstjänster för att åt
polispersonalen skapa bättre framtidsmöjligheter.
Genom den sammanslagning
av 17 och 18 löneklasserna, som
kommer att äga rum om utskottets förslag
godkännes, slås benen av på konstruktionen
för polisernas bättre befordringsmöjligheter.
Polisförbundet
har ju också inom TCO:s förhandlingsdelegation
avgivit en reservation mot
denna uppgörelse. Jag kan naturligtvis
inte få några löften från statsrådet Lindholm,
men jag anser att det finns mycket
starka argument för en ändring
tjänsteförteckningsvägen härvidlag. Till
dem som, var och en på sin ort, fått
meddelanden om förskjutningar i detta
hänseende, får vi nog säga, att möjligheten
att återkomma finns ju alltid, och
organisationerna kommer säkert att göra
vad de kan. Jag tror att också civildepartementet
får finna sig i att fundera
ytterligare på dessa krav på tjänsteförteckningsrevision
för att inte löneplansrevisionen
skall medföra nya orättvisor
samtidigt som den försöker skapa
rättvisa.

Herr talmannen tog på nytt ledningen
av kammarens förhandlingar.

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Jag skall i denna långa
debatt fatta mig kort.

I statsutskottet har jag anslutit mig

till reservation nr 6, innebärande tillstyrkan
av den motion, som i denna
kammare undertecknats bl. a. av två
socialdemokratiska ledamöter, den ena
de i LO organiserade kvinnornas främsta
företrädare. Det är ingen åstundan
att bryta sönder ett föreliggande förhandlingsresultat
som ligger bakom.
Men på statsmakterna som arbetsgivare
på den offentliga arbetsmarknaden vilar
ändock helt andra skyldigheter än
dem man kan räkna med i ett på vinstintresse
uppbyggt enskilt näringsliv, att
ge uttryck åt vissa rättfärdighetsprinciper
i förhållande till de anställda. Det
är ju detta som är innebörden i det
gamla uttrycket, att staten bör vara en
mönsterarbetsgivare.

En sådan rättfärdighetsprincip är likalönsprincipen,
i detta sammanhang
definierad som lika lön för likvärdig
arbetsuppgift. Tidigare debatter i denna
fråga och inlägg, som gjorts här i
dag, har så utförligt klargjort, att principen
långt ifrån ännu kan anses genomförd
i statsförvaltningen, att det
inte finns någon anledning för mig att
ytterligare gå in på saken. Jag vill endast
helt kort understryka, att otvivelaktigt
har den uppgörelse, som vi nu
skall ta ställning till, ökat och icke
minskat spännvidden i lönesättningen
mellan s. k. manliga och s. k. kvinnliga
tjänster i de lägre graderna. Att
detta måste oroa de kvinnliga statsanställda,
som det gäller, är naturligt.

Jag vill gärna ansluta mig till den
uppfattning som herr Gustafsson i
Stockholm tidigare här i dag givit uttryck
åt, nämligen att likalönsproblemet
i statsförvaltningen snarare borde
betecknas som ett låglöneproblem. Rent
principiellt borde man inte alls framställa
det som ett kvinnolöneproblem,
och jag skulle för min del vilja stryka
orden »för män och kvinnor» ur likalönsdefinitionen.
Det råkar bara i praktiken
vara så — genom vad som hände
vid omläggningen av det statliga lönesystemet
år 1925; den saken har också

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

berörts här tidigare — att de s. k. typiskt
kvinnliga befattningarna har kommit
att, utan någon egentlig värdering
av arbetsuppgifterna, föras till de lägsta
löneskikten. Därför blir nog tyvärr
likalönsfrågan rent praktiskt en kvinnolönefråga,
ända tills det sker en verklig
värdering av arbetsuppgifterna inom
statsförvaltningen.

Den definition av likalönsprincipen,
som civilministern nyss gav, nämligen
»lika lön för samma arbetsprestation»,
godtas nog inte allmänt som den riktiga.
Det är i stället likalönskommitténs
definition, »lika lön för likvärdig arbetsuppgift»,
som man bör gå efter.
Men statsrådet Lindholm har naturligtvis
rent teoretiskt rätt, och det utnyttjar
han också mycket skickligt när han
säger, att vi har med få undantag godtagit
likalönsprincipen inom statsförvaltningen
och att det inte finns något
likalönsproblem i statsförvaltningen
med den definition av likalönsprincipen
som statsrådet givit. Men detta är
teori. Rent praktiskt utgör det ett avsteg
från likalönsprincipen, om en s. k.
kvinnlig kontorsbiträdestjänst t. ex. är
placerad i lägre lönegrad än s. k. manliga
befattningar, vilkas arbetsuppgifter
i och för sig inte kan sägas vara av
högre värde. Likalönskommittén ansåg
sig kunna konstatera att dylika avsteg
var ganska allmänt förekommande i det
statliga lönesystemet. Jag är för min del
övertygad om att detta konstaterande
var befogat och att en arbetsvärdering
skulle visa att vissa huvudsakligen
kvinnliga tjänster har en för låg lönegradsplacering
i förhållande till arbetsuppgifterna.
Därför har vi — oavsett
om civilministern i teorien förnekar
det — i praktiken ett likalönsproblem
eller låt oss gärna med herr Gustafssons
terminologi säga »ett låglöneproblem».

Vidare vill jag gärna ta fasta på civilministerns
utfästelse att han skall
medverka till att ur det statliga lönesystemet
plocka bort de verkliga, både
principiella och praktiska avsteg från

Löneplansrevision m. m.

likalönsprincipen som finns, nämligen
den lägre lönegradssättningen för åtskilliga
kvinnliga befattningshavare
inom fångvården och sinnessjukvården.

Riksdagen har ju vid flera tillfällen
haft att ta ställning till kravet på en ratificering
av Internationella arbetsorganisationens
konvention nr 100 av år
1951 angående lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde, och
riksdagen har varje gång avslagit dessa
krav. Eftersom jag var svenska regeringens
representant i det utskott, som
vid 1950 och 1951 års sammanträden
med Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens arbetade med
förslaget till konventionstext, vill jag
gärna säga att jag hela tiden under
detta arbete liksom efteråt betraktat det
såsom uteslutet att Sveriges riksdag
skulle kunna ratificera konventionen.
Samma hållning intog konsekvent redan
år 1951—1952 parterna på arbetsmarknaden
liksom även Yrkeskvinnors
samarbetsförbund i sina yttranden över
konventionen och den åtföljande rekommendationen.
Utvecklingen sedan
dess av förhandlingsarbetet inom den
statliga sektorn av arbetsmarknaden har
ju gjort att betänkligheterna mot en internationell
reglering av lönesättningen
på den svenska arbetsmarknaden nu i
lika hög grad gäller den statliga som
den privata sektorn.

Men när svenska representanter deltog
— ganska aktivt, vill jag säga — i
arbetet i Geneve på alt få konventionsoch
rekommendationstexten så hygglig
som möjligt, skedde det inte bara i
känslan av våra förpliktelser som medlemsstat
i Internationella arbetsorganisationen.
Vi gjorde det också därför
att vi ansåg att den princip, som det
här gällde att ge uttryck åt, var en rättfärdig
och riktig princip. I ett svar till
Internationella arbetsbyrån förklarade
sig regeringen under förberedelsearbetet
för konventionen i själva verket redan
ha accepterat likalönsprincipen för de
statsanställda. Civilministern har ock -

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

så som sagt här i debatten framhållit
att det inte finns något likalönsproblem
i statsförvaltningen.

I proposition nr 47 för år 1952, i vilken
departementschefen avstyrkte en
svensk ratificering av konventionen, uttalade
han att bedömandet av frågan,
huruvida rekommendationens bestämmelser
borde beaktas vid lönesättningen
för statsanställda, borde anstå till
dess likalönskommittén var färdig med
sitt arbete. Jag vet inte om något sådant
bedömande har skett sedan dess — det
har nu snart gått fyra år. Däremot vet
jag att det i praktiken inte har hänt
någonting sedan likalönskommittén lade
fram sitt betänkande. Så som jag ser
saken vore det därför ett uttryck för
statsmakternas i varje fall ideologiska
anslutning till likalönsprincipen, om
man beslutade göra en beräkning av
huruvida vi i dag befinner oss närmare
eller längre ifrån ett förverkligande av
denna princip inom statsförvaltningen
än vad fallet var år 1952 och 1953 och
vad ett genomförande av principen nu
skulle kosta. När detta är gjort kan man
ställa sig frågan: Bör det inte finnas
anledning för staten-mönsterarbetsgivaren
att även i praktiken visa något av
sin ideologiska och teoretiska anslutning
till likalönsprincipen?

Detta är, herr talman, bakgrunden till
att jag instämmer i yrkandet om bifall
till den vid statsutskottets utlåtande nr
14 fogade, med nr 6 betecknade reservationen.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Hur många frågors lösning
har inte av denna riksdag lagts på
is eller avgöranden uppskjutits med
motivering att frågan för närvarande
ligger under utredning! Detta gäller i
dag också den provisoriska lösningen
av frågan om tillsättandet av ett riksdagens
löneråd för att riksdagen på ett
bättre sätt skulle ha möjlighet att följa
lönefrågorna. Under sådana förhållan -

den skulle riksdagen inte ställas inför
fullbordade fakta, som nu har skett. Anmärkningsvärt
är att man i den nu träffade
uppgörelsen exempelvis har frångått
1953 års riksdagsbeslut om den
12-procentiga spännvidden och i stället
i flera fall ökat densamma till 16 procent.

Det skall inte förtänkas alla dem
ute på den svenska landsbygden, som
nu proportionellt får lägre löner, om
de finner den framförda motiveringen
svag, alldeles speciellt som utvecklingen
tycks gå mot en utjämning av levnadskostnaderna
och ej mot en skärpning.
Motiveringen som ofta hörs om
svårigheten att erhålla kvalificerad personal
exempelvis i Stockholm kan säkert
framföras på många andra ställen
i vårt land, men avsaknaden av en lika
stark tidningspress kanske bidrager till
att frågan inte blir tillräckligt belyst.
Genom den ökade spännvidden blir ju
inte mer personal tillgänglig. Resultatet
blir väl bara en omflyttning från de
lägre till de nu gynnade högre dyrorterna.

Denna ökade spännvidd föreslås trots
riksdagens år 1953 fattade beslut och
trots att hela dyrortsfrågan ligger under
utredning. Utredningen var visserligen
inte tillsatt, när avtalet slöts, men dock
tidigare beslutad av riksdagen. Här gäller
tydligen inte samma regler och samma
motiveringar som i fråga om tillsättandet
av ett löneråd.

Nåväl, enligt min uppfattning är här
ett avtal träffat, och det bör respekteras.
Jag har haft samma uppfattning
i andra sammanhang. Det torde dock
vara angeläget, att riksdagen före dvrortsutredningens
betänkande inte binder
sig för vare sig det ena eller det
andra utan följer den av herr Staxäng
m. fl. avgivna reservationen.

Om en motion, som jag i denna kammare
framburit med anledning av vissa
övergångsbestämmelser, har utskottet
uttalat sig positivt och därmed framfört,
att statsrådet måtte medverka till

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

att dessa övergångsbestämmelser blir så
mjuka som möjligt och att alla befattningshavare,
som berörs av dem, måtte
komma i åtnjutande av avsedda lönejusteringar.
Enligt planerna skulle ju,
som också framgår av motionen, vissa
anställda på grund av befordringar eller
löneklassuppflyttningar inte alls bli
delaktiga av de andra befattningshavarnas
justeringar. Detta kan inte anses
rättvist, och utskottet finner ju också,
att hänsyn härtill bör tas. Jag har med
tillfredsställelse, herr talman, noterat
utskottets uppfattning i detta fall.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Den del av denna fråga,
som berör grupperingen ortsvis, har
enligt min mening kommit att få alltför
stora dimensioner. Man har här fört
över diskussionen från att gälla det sätt,
på vilket de statsanställdas lönefrågor
skall ordnas, till att i stället omfatta
mycket större och väsentligare ting,
nämligen förhållandena, sådana de kan
gestalta sig för vår befolkning på landsbygden
och i städerna. Det sägs ifrån
flera talares sida, att ett genomförande
av det aktuella förslaget skulle innebära
en orättvisa gentemot landsbygden.
Detta är att se på frågan på ett
mycket extremt sätt. Man bortser då
ifrån att den ortsgruppering, som vi nu
har, inte främst är en gruppering, som
skiljer land och stad, utan en indelning
områdesvis, oftast på det sättet att städer
och landsbygd är placerade i samma
ortsgrupp, medan det däremot kan
vara skillnad mellan södra och norra
Sverige. Om man nu genomför en lönegruppering,
där det i stället för att ha
varit en 12-procentig blir en 16-procentig
spännvidd, kan detta inte uttryckas
som något som främst skulle vara till
skada för landsbygden eller ge den
mindre än städerna. Det är väl riktigare
att uttrycka saken så, att vissa områden
i landet får eu något bättre lönesättning
än tidigare men icke med någon

Löneplansrevision m. m.

skillnad mellan städer och landsbygd.
Sådant är förhållandet i stora delar av
Norrland, som är placerade i ortsgrupperna
5 och 4.

Till de motiv, som framförts för ett
genomförande av den ökade löneskillnaden,
vill jag för min del bara lägga,
att jag tror, att detta är en nödvändig
operation, för så vitt vi inte för lång
tid framåt skall få mycket obehagliga
svårigheter för statsmakterna när det
gäller att rekrytera personal till statsverket.
Vi har ju under en tid kunnat
konstatera, att detta i Stockholm har
varit mycket svårt, och det har väl också
funnits svårigheter när det gällt att
få anställda till de statliga verken uppe
i Norrland.

Man kan då, som det har sagts, anföra
att man från statens sida inte borde
följa med i den utveckling, som har
ägt rum på den enskilda arbetsmarknaden.
Man skulle i stället bibehålla
den 12-procentiga spännvidden för att
sedan gå ned ytterligare till en lägre
spännvidd. Det liar också sagts att om
man gör på det sättet, så kommer den
enskilda arbetsmarknaden att följa efter.
Det är ett tal som, såvitt jag förstår,
helt saknar grund. Vi har nämligen inga
tecken på detta i utvecklingen. När
man på det statliga området minskat
spännvidden från de gamla talen på
ungefär 25 procent ned till 16 och sedan
ned till 12 procent, då har detta
inte medfört en motsvarande krympning
i lönespännvidden på den enskilda
sektorn av arbetsmarknaden. Det finns
ingenting som talar för att vi nu skulle
stå i ett läge, där det snabbt skulle
komma att ändra sig på detta område.
Om man alltså vill söka åstadkomma
löner på den statliga sektorn som så
nära som möjligt anknyter till de löner
som utbetalas i den enskilda sektorn av
vårt näringsliv, då iir det nödvändigt
att gå i den riktning som här föreslagits.

Jag skall, herr talman, inte vidare
uppehålla mig vid denna del av löne -

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

frågan; jag övergår till att säga några
ord om de särskilda problem som de
lågavlönade kvinnorna har. Det har här
från flera talares sida sagts, att det
egentligen inte gjorts någonting åt denna
fråga på senare tid. Man säger att
det inte blivit någon sammankrympning
mellan den lägsta lönen som utgår
till männen i statstjänst och motsvarande
lön till kvinnorna i statstjänst.
Detta påstående är inte alldeles riktigt,
och jag tycker att det inte bör stå
oemotsagt. Om man räknar från år 1946
och tio år framåt i tiden så har utvecklingen
i stället varit den, att skillnaden
mellan den lön som utgår till de lägst
avlönade kvinnorna och den som utgår
till de lägst avlönade männen undan
för undan har krympt samman. Om vi
sätter den lägsta manliga lönen år 1946
i relationstalet 100 så var motsvarande
kvinnliga lön samma år 67. Fram till år
1956 har det skett eu större ökning för
den lägst avlönade kvinnliga gruppen.
Man har där kommit upp till jämförelsetalet
77. Det är alltså här fråga om en
inknappning på tio enheter.

Hur har detta kunnat uppnås? Jo, det
har förekommit lönegradsuppflyttningar.
Dessutom har under en följd av år
löneökningen varit större i procent räknat
för de lågavlönade, och detta har
särskilt varit till fördel för just de lågavlönade
kvinnorna. Genom de förslag
som nu föreligger bryter man något
mot denna princip. Den relation som
gällde år 1956 på detta område kommer
år 1957 att bli försämrad. Detta har
man naturligtvis anledning att beklaga,
oavsett om man vill se detta som ett
löneproblem speciellt för kvinnor eller
om man över huvud taget ser det som
ett löneproblem för låglönegrupperna.
Det som nu skett genom omläggningen
av löneplanen och de i samband därmed
genomförda lönegradsuppflyttningarna
får emellertid inte betraktas såsom
ett tecken på att man här valt en ny
riktning när det gäller behandlingen
av de lågavlönade kvinnornas ställning.

Det är ju speciella praktiska ting som
gjort, att det i år inte varit möjligt att
åstadkomma en vidare utveckling på
det som skedde under de senaste tio
åren.

Det har från några reservanters sida
föreslagits, att man skulle göra en utredning
om de kostnader som ett fullföljande
av likalönskommitténs förslag
skulle komma att föra med sig. Jag har
väldigt svårt att se att en sådan utredning
skulle ha någon väsentlig uppgift
att fylla. Den tidigare utredningen gjorde
beräkningar som visade att det för
statens del skulle kosta 51 miljoner kronär
per år. Tar man även med kommuner
och landsting kommer man upp
till 144 miljoner kronor per år. Det kan
väl ha skett vissa förändringar under
de år som gått sedan förslaget lades
fram, men i allt väsentligt blir de kostnadsuppgifter
som där finns jämförelsevis
riktiga. Skulle man vilja ha nya
uppgifter behöver man inte göra någon
utredning. Det vore närmast en fråga
om att sätta sig ned och räkna på antalet
tjänster och nu gällande löner. Det
är således inte något problem för en utredning.
Jag tror därför inte att frågan
kommer att föras framåt i den riktning
som reservanterna tänkt.

Det vore då mycket bättre om man
— under den paus man nu har anledning
att vänta efter en tänkbar tvåårsöverenskommelse
— från organisationernas
och civilministerns sida började
fundera över på vilket sätt det skulle
vara möjligt att etappvis genomföra det
förslag, som kommittén om likalönen
år 1953 lade fram. Det är då en fråga
om hur mycket man kan anslå av varje
års samlade löneökning till de lägst avlönade
kvinnorna. Det är också en fråga
om man kan räkna med att männen är
beredda att avstå från en viss del av
den löneökning de efter andra grunder
skulle kunna tillgodogöra sig. Det är
klart att detta inte kan genomföras på
en gång, det måste bli en fråga som löses
på tämligen lång sikt. Om den utveck -

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

ling som försiggått från 1946 fram till
1956 kan fortgå i ungefärligen samma
takt, då skulle det likväl inte vara omöjligt
att få fram löner, som på det statliga
området från grunden är lika för
män och kvinnor.

Herr talman! Med det här sagda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kom in i kammaren
just vid slutet av herr Henrikssons anförande,
men jag vill ändå säga några
ord med anledning av att han sade att
en utredning av kostnaderna inte skulle
betyda något. När frågan kom upp i
våras gick utskottets utlåtande ut på att
kostnaderna enligt de första beräkningarna
var så stora — nu är de ännu
större — att man inte kunde tänka sig
att ens etappvis utföra förslaget. I motionen
begärdes en utredning av kostnaderna
i nuläget och samtidigt begärdes
förslag till nästa år om hur likalönen
skulle successivt genomföras. Reservanterna
har inte vågat gå på motionens
linje helt utan liar bara sagt, att
det är på tiden att genomföra likalönen,
och därför begärt att kostnaderna skall
utredas nu. Vi har inte begärt en stor
utredning. Är utredningen enkel att
göra desto bättre. Det innebär dock ett
första steg på vägen att lösa frågan.

Vad beträffar frågan om manliga och
kvinnliga tjänster kan jag helysa den
vanliga inställningen genom att anföra
ett fall från ett verk, där en kvinna i
4 lönegraden fått sköta ett vaktmästarearbete.
Hon står kvar i 4 lönegraden
men arbetar som ersättare för eu man
som står i 10 lönegraden. Det kanske
har förfarits felaktigt i detta fall, men
det är ett bevis på slentriantänkandet
i dessa frågor.

Herr HENRIKSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Fröken Elmén måste ha
missuppfattat vad jag sade. Jag har visst

Löneplansrevision m. m.

inte sagt att kostnaderna inte har någon
betydelse. Tvärtom, är det väl klart att
kostnaderna hör till de ting, som har
mycket stor betydelse för denna fråga,
vare sig vi talar om de statsanställda på
löneplan eller utsträcker diskussionen
till att gälla offentliga arbetsgivare i
allmänhet. Jag har inte sagt att kostnaderna
inte har någon betydelse utan
att en utredning om kostnaderna inte
skulle vara så betydelsefull. De uppgifter
som behövs finns tillgängliga.

Jag tror inte att man kan se andra
delen av denna fråga så enkelt, att man
liksom beställer hos civildepartementet
ett förslag som riksdagen kan anta
nästa år. Här finns mycket för organisationerna
och arbetsgivarna att fundera
över, innan det går att komma
fram till något som kan presenteras som
en definitiv lösning.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Jag utgår ifrån att kammarens
ledamöter nu efter fyra, fem
timmars debatt om lönefrågorna är tämligen
fullproppade med vetande om löneplanerna
och därmed sammanhängande
frågor. Jag hade därför tänkt att
bara göra några kommentarer till en del
yttranden som fällts under debatten.

Herr Staxäng var bekymrad över att
de som ligger i vissa lönegrader enligt
den gamla löneplanen nu får en mindre
höjning än andra. När man slår samman
låt oss säga den 6 och den 7 eller
den 10 och 11 lönegraden får naturligtvis
de som nu ligger i den lägre av
dessa lönegrader en bättre lönelyftning
än de andra, men detta har man varit
fullt medveten om vid förhandlingarna.
För att komma fram till en jämn löneskala
måste man göra den operationen.
Det är de som förhandlat fullständigt
medvetna om. Det är en engångsföreteelse,
och det är alla på det klara med.

Herr Staxäng sade eu sak, som jag
inte kan låta stå oemotsagd. Han sade,
att utskottsmajoriteten inte säger ett
ord om att civilministern satt riksdagen

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

åt sidan. Jag skulle vilja fråga herr
Staxäng vad det är som nu skett och
som inte skett tidigare. Man har ju gjort
på samma sätt vid tidigare tillfällen.
Det har förekommit alltsedan förhandlingsrätten
tillkom, att man träffat preliminära
överenskommelser, som gäller
under förutsättning av regeringens och
riksdagens godkännande. Det är ingenting
annat som skett när det gäller denna
uppgörelse; det är en preliminär
överenskommelse, som är tillstyrkt av
parterna och som kan fällas eller antagas
här i kammaren i dag. Jag anser
inte att det är något märkvärdigt i detta.
Herr Staxäng har ju förresten inte yrkat
avslag, men han vill göra en del beställningar
till regeringen för kommande
förhandlingar. Vi vet sedan gammalt,
att även om det många gånger kan vara
befogat att göra vissa beställningar, så
bör man akta sig för att göra sådana
när det inte är nödvändigt.

Vad beträffar frångåendet av den 12-procentiga spännvidden i den gamla
dyrortsgrupperingen, vill jag nämna,
att vi ju faktiskt redan tidigare knäsatt
vissa undantag från dyrortsgrupperingen.
Jag kan t. ex. nämna att vi, då
den regionala dyrortsgrupperingen genomfördes,
tillät befattningshavare på
orter, som då skulle flyttas ned, att få
extra lönetillägg. Detta innebar ett frångående
av den dyrortsgrupperingsplan
som fanns. Vi har gjort så vid flera tillfällen.
Vem kan förresten påstå, att
en gradering med 12—7, som vi haft i
den förutvarande löneplanen, är ett heligare
tal än 16—4 som är föreslaget
i löneplan A i den nya uppgörelsen.
Denna ändring är ju betingad av rent
realistiska skäl. Den är ett resultat av
den undersökning som har föregått de
förhandlingar, vilkas resultat vi i dag
diskuterar. Det verkar ju ändå föga förtroendeingivande
— det måste jag säga
— när herr Staxäng och herr Gustafsson
i Mem gör sig till experter och underkänner
personalorganisationernas
förhandlares omdömesförmåga. I reali -

teten innebär ju vad herrar Staxäng och
Gustafsson sade ingenting annat.

Förhandlingsresultaten bör väl ändå
betraktas som en enhet. Vid en förhandling
tillgår det så, att man tar och
ger, och det går inte att plocka russin
ur två tårtor. Man får välja det ena
eller det andra.

Herr Pettersson i Dahl sade att tjänstemännen
på landsbygden inte har någon
plats i solen, och låt gå för det. Men
när herr Pettersson säger, att man inte
bara skall tänka på Stockholm när det
gäller lönefrågorna, så skjuter han väl
ändå en aning över målet. Alla lönedebatter
de senaste åren har ju utgått
ifrån, att de statsanställdas löner
släpat efter lönerna i industrien. De undersökningar,
som föregått denna förhandling,
visar att det på vissa håll
finns eftersläpningar, men inte i den
omfattning som många trott. Undersökningarna
visar, att talet om eftersläpning
är betydligt överdrivet. Den
allmänna eftersläpning, som man trott
existera, finns inte, men det finns eftersläpning
på vissa orter, och det är
denna som man med denna överenskommelse
försökt rätta till.

Jag kanske också i detta sammanhang
skulle säga, att man i dessa undersökningar,
såsom förut framhållits, också
gjort vissa jämförelser beträffande kvinnolönerna,
som visat att de kvinnliga
statstjänstemännens löner ligger bättre
till än de manligas vid en jämförelse
med den enskilda sektorns. Om det nu
är som herr Pettersson i Dahl sade, att
statstjänstemännen inte befinner sig i
solen, så måste ju den enskilda sektorns
anställda, som ju i ortsgrupperna 2 och
3 ligger betydligt under de statliga tjänstemännen,
befinna sig i det djupaste
mörker. De 2 procent, varom nu avtalats
mellan LO och SAF, kan inte förändra
detta.

Jag skulle även vilja säga, att man
bör rikta ett erkännande ord till förhandlarna
för de allvarliga försök som
gjorts att förenkla löneplanerna. Jag

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

kan bara hänvisa till bestämmelserna
om övertidsersättning och om vikariatsersättning,
borttagande av lönerummen
och även till löneplanens konstruktion.
Det har här blivit klara förbättringar.
Det vittnar ju om en god
förhandlingsskicklighet och förhandlingsteknik
från båda sidor, att man
kunnat beträda en väg för att få bort
det kineseri i de statliga löneplanerna,
som vi så ofta påtalat, en väg på vilken
vi kanske kan gå ännu längre för att
förenkla de statliga lönebestämmelserna.

Innan jag slutar vill jag kanske säga
ett par ord om något som ingen berört
här i dag. Riksdagen har vid ett par
tillfällen uttalat sig för en viss samordning
beträffande lönerna på den offentliga
arbetsmarknaden, alltså mellan
staten, kommunerna och landstingen.
När denna uppgörelse var preliminärt
tillstyrkt upptogs förhandlingar ögonblickligen
mellan kommunförbunden
och de anställda, och där har nu träffats
definitiva uppgörelser i anslutning
till den statliga överenskommelsen. Det
är inte några små grupper som här berörs;
det gäller mellan 165 000 och
170 000 personer. Man måste fråga sig
vad dessa skulle få för uppfattning, om
riksdagen nu skulle avslå eller eventuellt
göra vissa ändringar i den överenskommelse
som träffats. För min del
yrkar jag, herr talman, bifall till densamma.

Jag vill till sist bara säga ett ord till
herr Rubbestad, som påstod att den nya
uppgörelsen var så svår att begripa. Jag
har tidigare sagt att den är betydligt
enklare än den gamla. På s. 53 i bilaga
2 till statsverkspropositionen har
man ju praktiskt taget alla uppgifter om
lönerna i de olika löneplanerna, och på
s. 48 finns det också anvisningar hur
man skall läsa dessa planer.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Löneplansrevision m. m.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Målsättningen vid de
förhandlingar, som i höstas och på förvintern
fördes med de statsanställdas
organisationer, var ju dels att klarlägga
den eftersläpning, som statstjänarnas
löner företedde i förhållande till andra
gruppers löner, och dels att söka få till
stånd en viss lönegradsjustering. Slutresultatet
av dessa förhandlingar blev
ett förslag som innebär, att det för att
tillgodose statstjänarna i dessa avseenden
skulle behövas ett belopp av något
över 200 miljoner kronor.

Om beloppets storlek således kan anses
vara relativt tillfredsställande, så
finns det ändå i denna uppgörelse en
del saker, som kanske inte ter sig lika
tillfredsställande. Man strävade ju efter
att infria det givna löftet, att de lägre
statstjänarna skulle få en kompensation
för eftersläpningen och också någon
liten lönelyftning i det bekymmersamma
försörjningsläge, som de onekligen
befann sig i. När man efteråt ser på det
resultat som ernåtts, kan det utan vidare
konstateras att en grupp — och
en relativt stor grupp dessutom — av
de lägre statstjänarna, nämligen ll:orna,
knappast har fått något utbyte alls. I
ortsgrupp 2 har exempelvis befattningshavare
i den tidigare löneklassen 11
rent av fått en löneminskning. Om det
vid behandlingen konstaterats en eftersläpning
i förhållande till andra grupper,
så förefaller det egendomligt, att
det just för vissa lönegradsplacerade
inte skulle ha förelegat samma eftersläpning.
I varje fall har resultatet av de
nu förda förhandlingarna inte givit
kompensation för någon sådan eftersläpning.
Man säger sig ha strävat efter
att införa marknadslöner, men resultatet
har blivit, att 11 :orna även på högsta
ortsgrupp, d.v.s. ortsgrupp 5, som gäller
för bland annat Stockholm, har fått
ett sämre löneutbyte än befattningshavare
i t. ex. lönegrad 13, som dock tidigare
lönemässigt låg bättre till.

Förhandlingarna har sålunda medfört

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

— jag medger gärna att det naturligtvis
är oavsiktligt — att den grupp, som de
statliga kollektivavtalsanställda arbetarna
närmast jämställer sig med, nämligen
befattningshavarna i lönegrad 11,
inte fått något. Vid de stundande förhandlingarna
för de statliga kollektivavtalsanställda
tim-, vecko- och månadsavlönade
arbetarna kommer väl resultatet
att bli att icke heller de fått vidkännas
någon eftersläpning, trots att det
konstaterats att det inom andra grupper
råder en sådan eftersläpning.

Vidare har dessa förhandlingar inte,
som herr Petterson i Degerfors nyss sade,
medfört en minskning av det statliga
lönekineseriet, utan detta har tvärtom
ökat. Enligt den i planen införda
reglerade befordringsgången har ju utfallet
hlivit, att folk som efter den 1
januari 1957 vinner befordran enligt
den reglerade befordringsgången många
gånger kommer att passera dem, som
under år 1956 har nått en sådan befordran.
Här är det inte fråga om några
olikheter i kvalifikationer utan om samma
kvalifikationer, men den omständigheten
att folk blivit befordrade tidigare
på grund av sin tidigare anställning
i tjänst har medfört, att de kommer
i ett sämre löneläge än de som blir
befordrade efter den 1 januari 1957.

Nu har man i uppgörelsen tagit med
en passus av innebörd, att parterna är
medvetna om att ojämnheter kommer
att uppstå. Man hade ju då förväntat,
att det efter detta konstaterande skulle
ha framlagts någon form av övergångsbestämmelser
som rättat till detta. Det
har emellertid uppgivits att man, trots
att man varit medveten om denna olägenhet,
inte kunnat komma fram till
något system som löser detta problem.
Det beror möjligen på att tiden har varit
för kort. Vi vet alla hur förhandlingarna
fördes i slutet av november och
början på december och att de pågick
dag och natt. Men man hade väl ändå
förväntat att man skulle kunna klara
sig ur detta lönekineseri så pass, att

man inte ökade det utan i stället löste
det genom någon form av övergångsbestämmelser.

Vidare kan man ställa sig tveksam till
om det system man nu gått in på — att
öka spännvidden mellan de olika lönegraderna
— är det riktiga. Jag skall
kanske först erinra om att riksdagen
så sent som i december fattade beslut
om en utredning på grund av en motion,
som syftade till att minska spännvidderna.
Den motionen besvarades i
ett statsutskottsutlåtande på det sättet,
att man föreslog en utredning, som nu
under herr talmannens ledning är tillsatt
och som vi väl så småningom får
se resultatet av. Man brukar ju vid riksdagsbehandling
av ärenden inte gärna
företa någon förändring när något håller
på att utredas, och man hade ju inte
tänkt sig att spännvidden skulle ökas,
när man ändå har uppdragit åt folk att
utreda hur det förhåller sig på den här
fronten.

Det har sagts, att anledningen till att
man måste utöka spännvidden dyrorterna
emellan är att man vill anpassa
sig till marknadsläget, och som skäl för
det har man angivit att man haft stora
rekryteringssvåriglieter bl. a. i Stockholm
och Göteborg. Och alldeles säkert
är det så, att dessa svårigheter både
har funnits och fortfarande kvarstår,
men man frågar sig då om det är riktigt
att öka den spännvidd som tidigare
fanns mellan Stockholm och Göteborg.
Den var tidigare 4 procent, och man
har nu ökat den till 5,5 procent. Allt
detta gör att det är svårt på många
orter att övertyga folk om att denna
löneuppgörelse är sådan som den verkligen
borde vara.

Herr talman! Jag har stor respekt för
de uppgörelser som träffas parter emellan,
och jag skall inte heller ställa något
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag, men jag hyser ändå
den meningen, att inom kostnadsramen
kunde förhandlingarna ha givit ett an -

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

nät resultat, som i varje fall inte fört
dessa avarter med sig.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag vill först kort och
gott säga, att jag i detta ärende instämmer
i reservationerna 1 a) och 4 a)
med den motivering som framgår av
reservationerna.

Jag har begärt ordet för att tala något
om likalönsfrågan, fastän den redan har
diskuterats i fyra eller fem timmar. De
som arbetar med den här frågan har
emellertid hållit på i tiotal år, och då
är det inte för mycket om vi ägnar
några timmar åt saken.

Normen om likalön fastslogs 1925,
och likalönskommitténs betänkande avgavs
1953. Definitionen i betänkandet
var lika lön för man och kvinna med
likvärdiga arbetsuppgifter. Vi kan dock
lätt konstatera, att inplaceringen av
kvinnliga tjänster inte överensstämmer
med principen om lika lön.

Jag instämmer helt och hållet i fröken
Elméns yttrande i denna fråga,
bland annat när hon säger att det är
ytterst olämpligt att ta upp en sådan
principfråga i samband med det andra
ärende som behandlas i utlåtandet.

Jag frågar mig, hur stor del riksdagen
skall ta i lönesättningen av statliga
tjänster. Skall vi inskränka oss till
att bara säga ja till de förslag som här
framläggs? Varför förs i så fall frågor
om olika gruppers inplacering i lönegrad
över huvud taget till riksdagen?
Tas de inte upp här för att vi också
skall få veta litet om principerna för
lönesättningen, så att vi kan ha någon
åsikt om det vi instämmer i?

Vad behöver riksdagen veta för att
kunna bedöma frågor om lönegradsplaceringar?
Riksdagen behöver ha tillgång
till en arbetsvärdering. Jag anser,
liksom herr Henriksson enligt vad jag
kunde förstå menade, att det inte behöver
bli någon märkvärdig utredning, ty
det är minsann inte några märkvärdiga
saker som behöver komma fram vid

Löneplansrevision m. m.

en arbetsvärdering. Jag vill också särskilt
trycka på att utredningen bör få
i uppgift att göra en enkel arbetsvärdering,
ty hur skall man kunna bedöma
frågor om lönegradsplacering, om man
inte först har sett efter, var i löneskalan
tjänsterna bör placeras med hänsyn
till kraven på utbildning, skicklighet
och ansvar? Skall vi som sitter i
riksdagen säga, att den som Gud ger
ett ämbete, den ger han också förmåga
att sköta det, eller skall vi verkligen
undersöka, vad som krävs av de olika
tjänstemännen för deras arbete?

Jag frågar igen: Är det nog för oss
som skall sitta och granska förslagen
att veta vilken placering nyckeltjänsterna
har i systemet och omkring dem
gruppera några nya tjänster som kommer
då och då? Skall vi, såsom en tidigare
finansminister sade en gång på
1930-talet, bara ta hänsyn till tillgång
och efterfrågan?

Erfarenheten lär, att det är svårt att
få något grepp om tillgång och efterfrågan
när det gäller en rad tjänster.
Om en mängd tjänster är vakanta, förstår
man naturligtvis att det är stor
efterfrågan, men om de är besatta med
sådana som icke alls har erforderliga
kvalifikationer, är det inte lätt för
riksdagen att förstå sig på saken. Jag
skall inte ta upp många exempel, eftersom
tillräckligt många är framdragna
— endast ett. Vi har till dato alltid
ansett, att den som skall sköta om laborationerna
t. ex. på sinnessjukhus skall
vara kunnig i laborationer, och vi har
hittills ansett att det bör vara en specialutbildad
laboratoriesköterska. Numera
har vi stora svårigheter att få
sådana, och man försöker därför ge
snabbutbildning åt sådana, som inte alls
har kvalifikationer vare sig att tillgodogöra
sig snabbutbildningen eller att
utföra arbetet. Skall vi vara nöjda därmed?
Är det inte på tiden att vi undersöker,
vad vi vill ha utfört av olika
tjänsteinnehavare och värdera det och
på så sätt försöka finna ut, i vilken

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

lönegrad den befattningshavare bör
placeras som man kräver det och detta
av?

Eftersom fröken Elmén har nämnt en
mängd befattningar, om vilka man kan
säga att en arbetsvärdering behövs, antingen
det gäller ekonomipersonal eller
andra, skall jag inte trötta kammaren
med att anföra fler exempel. Jag vill
dock säga till civilministern, att jag
här i denna kammare företräder en
stor grupp av svenska folket. Jag företräder
alla på hela löneskalan uppifrån
och ned, vare sig de är män eller kvinnor,
vaktmästare, sköterskor, sjuksköterskor,
översköterskor eller byråchefer.
Jag tillåter mig såsom företrädare
för en stor grupp av svenska folket tro,
att svenska folket i grund och botten
skulle må gott av en rättvisare inplacering
av dessa tjänster, så att svenska
folkets pengar bleve rättvisare fördelade.

Jag yrkar bifall till reservation nr 6.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det var ett par yttranden
i fröken Höjers inlägg som föranledde
mig att begära ordet.

Fröken Höjer förordade, såvida jag
fattade henne rätt, att man ensidigt
skulle bestämma lönegradsplaceringar.
Det betyder alltså att fröken Höjer på
väsentliga avsnitt är beredd att avskriva
statstjänstemännens förhandlingsrätt.

En annan punkt som fröken Höjer
talade om med viss pondus gällde rättvisan.
När fröken Höjer talar om rättvisa
på det sättet måste det innebära,
att de statsanställdas organisationer
skulle medverka till någon rättsstridig
inplacering av tjänstemän. Jag har ingen
känsla av att så är fallet.

Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag anser att sekelgammal
hävd gör, att principen om lika
inställning till kvinnors och mäns arbete
inte har brutit igenom, men att

det nu borde vara på tiden att den
gjorde det. Principen har inte genomsyrat
hela statsförvaltningen. Det är den
frågan jag vill ha utredd på basis av
arbetsvärdering.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Även med risk att upprepa
en del av det som är sagt under
den långa debatten, måste jag yttra något
i den principiella fråga, som tas
upp i motionen om likalönsprincipen.
Jag gör detta därför att jag vill erinra
om likalönskommitténs uppdrag när
den tillsattes 1947, nämligen att klarlägga
principens innebörd och presentera
sitt betänkande som ett principbetänkande.
Och följande frågor ställdes:

1) Vad menas med likalönsprincipen?

2) Är likalönsprincipen genomförd?

3) Bör likalönsprincipen genomföras?

4) Vilka åtgärder krävs för likalönsprincipens
genomförande?

Svaret på den första frågan blev i
korthet följande: »Man bör klart hålla
isär likalönsproblemets två skilda moment:
att ge en begreppsmässigt riktig
definition av likalönsprincipen och att
bestämma, i vilken utsträckning man
vill genomföra denna princip. Rent begreppsmässigt
betyder likalönsprincipen,
d. v. s. principen om lika lön för
man och kvinna, att lönen skall fastställas
utan hänsyn till kön, att tillhörigheten
till det ena eller det andra
könet inte skall inverka på individens
lön. Så fort man över huvud taget reducerar
den enskilda kvinnans arbetslön
på grund av faktorer, som inte har
samband med det av henne själv utförda
arbetet utan grundas på hennes
egenskap av kvinna, sker lönesättningen
inte enligt likalönsprincipen.» Det
var den definition som likalönskommittén
gav.

Kommittén formulerade i betänkandet
likalönsprincipen för det statliga
lönesystemet som principen om lika
lön för man och kvinna för likvärdig
arbetsuppgift. Den definitionen har an -

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

förts många gånger i dag, men det har
också sagts, att man inte är alldeles säker
på vad man menar med likalönsprincipen,
eftersom man i diskussionen
har rört sig med olika principer.

På den andra frågan — är likalönsprincipen
genomförd? — svarade kommittén:
För att likalönsprincipen skall
anses vara genomförd i det statliga
lönesystemet fordras först och främst
att avlöningsförmånerna i en och samma
tjänst är lika vare sig den innehas
av en man eller kvinna (lika lön i samma
befattning). 1925 års beslut om
de kvinnliga statstjänstemännens löner
stred redan i detta avseende mot likalönsprincipen,
eftersom det inte gav
kvinnorna rätt till det sista ålderstilllägget.
Detta har ju senare rättats till,
och därmed har man genomfört principen
om lika lön för lika arbete i samma
befattning. Men det betyder inte, att
det statliga lönesystemet står helt i
överensstämmelse med likalönsprincipen.
För detta krävs att befattningarna
är lönegradsplacerade enligt denna
princip. Därom säger kommittén — och
det har många gånger sagts här i riksdagen
— att vad som givetvis strider
direkt mot den principen är, att som
vid fångvårdsanstalterna och sinnessjukhusen
män och kvinnor har samma
arbete men olika löner. Detta är dock
en begränsad fråga i det avseendet. Den
stora frågan är lönegradsplaceringen.
Jag skall givetvis inte gå in på kommitténs
resonemang om lönegradsplaceringen.
Jag vill bara konstatera, att vad
beträffar frågan om lönegradsplaceringen
liar riksdagen inte varit i tillfälle att
ta ställning till de förslag om uppflyttning
av de kvinnliga tjänsterna till den
manliga bottenlönegraden som likalönskommittén,
med stöd av en schematisk
arbetsvärdering, föreslår.

Jag skulle vilja ansluta mig till vad
herr Henriksson sade i sitt anförande
om att man kanske i stället för att yrka
på utredning om kostnaderna borde ha
yrkat på att en bearbetning av betiin7
— Andra kammarens protokoll 1957. Nr

Löneplansrevision m. m.

kandet och remisssvaren över betänkandet
borde göras och föreläggas riksdagen
för ett avgörande, som skulle
gälla, om man är villig att godkänna
den definition som den kommitté, av
vilken riksdagen har beställt betänkandet,
har föreslagit. Det är därför, herr
talman, som jag här kommer att yrka
bifall till den reservation, som är fogad
till statsutskottets utlåtande och som
har beteckningen nr 6. Det är fråga om
att påskynda takten i genomförandet av
likalönsprincipen.

Jag vill i det sammanhanget understryka
utskottets uttalande, att genomförandet
i stor utsträckning är en förhandlingsfråga.
Men, herr talman, jag
vill gärna säga, att det är inte bara
fråga om förhandlingar utan vad resultatet
av dessa blir, hur fördelningen av
den tillgängliga lönesumman sker. Det
är väl på den punkten som kvinnorna
har anledning att fråga sig, hur det har
gått med den inställning som vi väl
ändå allesammans är eniga om, nämligen
att vi skall genomföra en rättvisare
kvinnolön. Enligt det nu föreliggande
utskottsutlåtandet har klyftan
mellan mäns och kvinnors löner ökat
i stället för tvärtom. Det är kanske särskilt
markant i de lägsta lönegrupperna,
ekonomibiträden och sjukhusbiträden
för att bara ta några exempel.

När jag nu yrkar bifall till reservation
nr 6 av fröken Andersson in. fl., så
gör jag det därför att jag tror att det
är nödvändigt att vi får en utredning
om nuläget i fråga om kostnaderna för
staten att genomföra den princip som
likalönskommittén har föreslagit. Jag
är medveten om att, såsom statsrådet
Lindholm sagt, det inte bara gäller staten
utan också landstingen, landskommunerna
och städerna. Även om vi får
en utredning av vad kostnaderna nu
blir, så har ju riksdagen därmed inte
sagt sig vara klar med att genomföra
likalönsprincipen. Det blir den andra
frågan i vilken takt vi skall genomföra
den principen. Att det skall ske succes II -

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Löneplansrevision m. m.

sivt är vi alla eniga om, men jag tror
också vi alla är eniga om att det inte
får ske med den snigelfart, med vilken
lönefrågan hittills avancerat för kvinnornas
vidkommande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 6.

Häruti instämde fru Walliri (s), fru
Torbrink (s) och fröken Bergegren (s).

Herr von SETH (h):

Herr talman! Jag är inte specialist på
lönefrågor, och det är inte som sådan
jag begärt ordet, men däremot har jag
sedan många år sysslat en del med dyrortsgrupperingen,
och den har blivit
inblandad i denna fråga.

Jag kan i stort sett instämma med
vad herr Staxäng sade i det anförande,
varmed han började denna debatt, men
jag kan inte underlåta att skärpa hans
uttalande på en punkt.

Riksdagen beslöt 1953 att vi skulle
minska antalet ortsgrupper från fem
till fyra och att spännvidden skulle
minskas från 16 till 12 procent. Med
anledning av en motion, som förelåg
vid 1956 års riksdag, avgav statsutskottet
ett utlåtande, som var färdigt den
7 december 1956, alltså innan förhandlingarna
angående lönerna hade avslutats.
De avslutades inte förrän den 14
december på morgonen, under det att
riksdagens beslut 1956 med anledning
av denna motion fattades den 12 dedecember.

Herr Staxäng använde uttrycket att
statsrådet Lindholm känt sig fri från
riksdagsbeslutet. Med hänsyn till den
vikt som vi tillmäter dyrortsgrupperingen
skulle jag nog vilja skärpa herr
Slaxängs uttalande och säga, att statsrådet
Lindholm känt sig anmärkningsvärt
fri från riksdagens beslut i denna
fråga.

Dyrortsnämnden har dock i sitt yttrande
med anledning av motionen vid
1956 års riksdag klart och tydligt sagt
ifrån, att stöd finns »för uppfattningen

att en viss sammanpressning av skillnaderna
i levnadskostnader mellan olika
delar av landet ägt rum sedan år 1951».

Därtill kommer ytterligare det enligt
min mening betydelsefulla förhållandet,
att man här fört in en helt ny faktor
i lönesättningen, nämligen marknadslöneprincipen.
Riksdagen bör inte ställas
inför ett fullbordat faktum. Riksdagen
får inte degraderas till att i efterhand
tvingas godta ett beslut, som innefattar
en ny princip, som riksdagen
först bort få ta ställning till.

Jag använde uttrycket, att riksdagen
tvingas fatta beslut. Riksdagen är ju
ingalunda tvingad, men man drar sig
för att gå emot den träffade överenskommelsen
med allt vad därav följer.
Därför vill jag heller inte yrka på att
riksdagen skall behandla denna sak på
nytt. Jag yrkar alltså inte återremiss
utan ansluter mig till herr Staxängs yrkande
om bifall till den reservation,
som under punkt 3 a) avgivits av herr
Staxäng m. fl.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! När herr Anderson i
Sundsvall i början av denna debatt vädjade
till civilministern att beakta den
motion som han och jag väckt beträffande
de grupper av löntagare, som nu
kommer att bli nedflyttade en lönegrad
— det avser alltså dem som 1953 års
kungörelse har gällt — så instämde jag
med honom. Mitt instämmande gällde
även den del av hans anförande, där
han förklarade att han inte skulle yrka
bifall till motionen. Det skall alltså inte
heller jag göra.

Men jag begärde ordet för att understryka
och i någon mån skärpa den
hemställan, som herr Anderson riktade
till civilministern. Här får nu civilministern
frihet att träffa någon form av
vad vi kan kalla övergångsbestämmelser
för löntagarna på de 18 orter det
gäller. Jag tror nog att civilministern
ger mig rätt i och håller med mig om

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

Interpellation ang. ökade möjligheter för den mindre företagsamheten att få till
gång till långfristiga lån på den vanliga kapitalmarknaden

att deras situation blir extra ömmande,
eftersom de t. ex. beträffande Karlstad
och Kristinehamn kommer att flyttas
definitivt från 4- till 3-dyrort. Att de
känner det ganska svårt är förklarligt.
Jag skall med hänsyn till tiden, herr
talman, inte nämna några siffror, men
den som jämför de nya tabellerna med
de gamla måste nog hålla med mig om
att dessa befattningshavare kommer i
ett mera otrevligt läge än de flesta
andra.

Då frågar man sig: Vad kan civilministern
göra för att i form av övergångsbestämmelser
gå dem till mötes
så långt som möjligt?

Det har antytts den utvägen, att dessa
löntagargrupper skulle få ett tillägg
genom tillfällig inplacering i närmast
högre löneklass, men jag vill understryka
vad de själva har sagt i en framställning
till Kungl. Maj :t, nämligen att detta
inte kommer att verka rättvist, eftersom
det skulle utfalla så pass olika. För den
som har närapå tre år kvar till löneklassuppflyttning
blir det ganska bra,
men för den som bara har tre dagar
eller tre månader kvar till löneklassuppflyttning
blir det en mycket liten
favör.

I den situationen ville jag framföra
den tanken, att civilministern skulle
kunna överväga den anordningen, att
alla löntagare i de 18 orterna uppflyttades
en löneklass. Det vore i alla fall
någon förbättring i jämförelse med den
försämring som de får genom nedflyttning
i ortsgrupp. Om eu sådan anordning
kunde vidtagas, vore det som sagt
en förbättring.

En annan och ännu större fördel, som
jag i ännu högre grad vill lägga civilministern
på hjärtat, vore om dessa befattningshavare
kunde få stå kvar i sin
hittillsvarande ortsgrupp, till dess resultatet
av den utredning som skall
igångsättas blir klart, vilket enligt vad
det försports skall kunna bli redan om
något år. Om så kunde ske, skulle det

för ifrågavarande löntagare innebära
större skälighet och rättvisa än de
ganska brutala verkningarna av den
föreslagna nedflyttningen, detta även
om densamma enligt det av mig tidigare
skisserade förslaget skulle kombineras
med den lilla förbättringen med
en löneklass.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
rikta en vädjan till statsrådet Lindholm
att han vid behandlingen av statstjänarlönerna
i de 18 utsatta orterna visar
den hänsynen, att han antingen flyttar
upp vederbörande en löneklass utöver
den de skulle hamna i enligt uppgörelsen,
eller att de får stå kvar i den nuvarande
dyrorten, till dess den beramade
utredningen har avslutat sitt
arbete.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen i ärendet till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 12

Interpellation ang. ökade möjligheter för
den mindre företagsamheten att få tillgång
till långfristiga lån på den vanliga
kapitalmarknaden

Herr STRANDH (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! För den mindre företagsamheten
har den långfristiga kreditoch
kapitalförsörjningen erbjudit särskilt
svåra problem. De mindre företagen
har t. ex. inte haft de möjligheter
som under normala förhållanden på
kapitalmarknaden stått de större företagen
till buds att trygga sitt långfristiga
kreditbehov genom obligationsemissioner.
De svårigheter, som i dagens
situation kommit att känneteckna
kredit- och kapitalmarknaden i allmänhet,
har självfallet lett till eu skärpning
av den mindre företagsamhetens lång -

100 Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Interpellation ang. ökade möjligheter för den mindre företagsamheten att få tillgång
till långfristiga lån på den vanliga kapitalmarknaden

fristiga kredit- och kapitalförsörjningsproblem
och gjort att dessa i många
fall blivit synnerligen brännbara. Den
skärpning av skattepolitiken, som genomförts
under senare år, har givetvis
även kommit att spela in här.

Från samhällets sida har man genom
tillskapandet av AB Industrikredit sökt
öppna vissa möjligheter för ett bättre
tillgodoseende av småföretagens långfristiga
kapitalbehov. Den relativt begränsade
kreditgivning, som förmedlats
genom detta institut, har emellertid
inte kunnat på något nämnvärt sätt
bidraga till en tillfredsställande lösning
av dessa problem.

I detta sammanhang torde jag även
få erinra om den långivning, som förmedlas
till de mindre företagen genom
företagarföreningarna och som genom
särskilt beslut av fjolårets riksdag erhöll
ett tillskott av engångsnatur av 30
milj. kr. Företagarföreningarnas långivning
avser emellertid i första hand att
möta behovet av driftkapital. Man kan
därför bortse från denna långivning i
detta sammanhang.

Ett intressant uppslag att bidraga till
en lösning av de mindre företagens
långfristiga kredit- och kapitalförsörjning
har i den offentliga debatten nyligen
framförts av direktören i Svensk
industriförening, Bengt Sjönell (artikel
i Dagens Nyheter den 25/2 1957). Denne
har pekat på utvägen att småföretagarna,
t. ex. branschvis, kollektivt
lade upp ett obligationslån. Då i allmänhet
möjligheterna för småföretagen
att emittera obligationslån — jag bortser
nu från dagens exceptionella förhållanden
på obligationsmarknaden —
strandar på svårigheterna att ordna tillfredsställande
säkerheter, skulle den
statliga insatsen bestå i att staten tecknade
en efterborgen i de fall de på
vanligt sätt ställda säkerheterna skulle
visa sig otillräckliga. Uppläggningen av
lånet skulle ske i samarbete mellan småföretagarna,
deras organisationer och

affärsbankerna genom tillskapandet av
ett gemensamt emissionsinstitut. Eventuellt
skulle AB Industrikredit kunna
upprustas och aktiveras för ändamålet.

När den enskilde småföretagaren vill
erhålla kredit ur det gemensamt emitterade
obligationslånet, skulle han enligt
förslagsställaren prövas efter de
bankmässiga grunder som är fastställda
för affärsbankernas utlämnande av förtroendekrediter
till sådana företagare.
Skulle han finnas lämplig att erhålla
en kredit ur det stora obligationslånet,
skulle han på samma sätt som förutsättes
i fråga om in-blancokrediterna få
lämna de säkerheter som finns tillgängliga,
vilket oftast bleve en förlagsinteekning.

Av stor vikt vid ett eventuellt genomförande
av detta projekt är enligt min
mening och såsom även förslagsställaren
framhåller, att den statliga insatsen
får en sådan form, att kreditgivningen
lämnas på vanliga affärsmässiga grunder.
Den skisserade metodens vinning
skulle bl. a. vara, att den skulle möjliggöra
för småföretagarna att med hjälp
av affärsbankerna konkurrera något
mera jämbördigt på kapitalmarknaden
om tillgängligt kapital.

Det statliga kreditstödet åt hantverk
och småindustri är f. n. föremål för
översyn genom en av Kungl. Maj:t den
1 juni 1956 härför tillsatt särskild utredningsman.
Denna utrednings uppdrag är
i huvudsak att söka samordna de olika
statliga stödformer, som tillkommit under
årens lopp, samt att i övrigt överse
villkoren för dem. Denna utredning har
enligt dess direktiv egentligen inte till
uppdrag att ta upp sådana problem
rörande den långfristiga kreditförsörjningen,
som berörts i denna interpellation.
För att utredningen skall kunna
ta upp dem torde direktiven därför få
kompletteras. Å andra sidan talar flera
skäl, främst problemens omfattning och
svårighetsgrad, för att de gjordes till
föremål för särskild utredning.

Onsdagen den 27 februari 1957 fm.

Nr 6

101

Interpellation ang. slopande av elskatten för en viss årsförbrukning

En självfallen förutsättning för genomförandet
av det projekt som refererats
ovan är att kapitalmarknaden
genom en ändamålsenlig ekonomisk politik
kan så snabbt som möjligt återföras
till normal funktionsduglighet.

Med hänvisning till det ovan anförda
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande
fråga:

Yill herr statsrådet låta utreda möjligheterna
att eventuellt genom tillskapandet
av en lämplig organisatorisk
form öka förutsättningarna för den
mindre företagsamheten att på den vanliga
kapitalmarknaden få tillgång till
långfristiga lån motsvarande de krediter
av obligationslånetyp, som under normala
förhållanden står större företag
till buds?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. slopande av elskatten
för en viss årsförbrukning

Ordet lämnades på begäran till

Herr JANSSON i Benestad (bf), som
anförde:

Herr talman! Riksdagen beslutade år
1951 om införande av elskatt. Denna
utgår på erlagda kraftavgifter. De erfarenheter,
som man har av elskattens
verkningar under några år, ger vid handen,
att småföretagen drabbas hårdare
än storindustrien av denna beskattning.

De stora företagen köper i allmänhet
otvivelaktigt sin elkraft billigare än vad
småföretagarna kan göra. Det är inte

ovanligt, att kraftavgiften per kWh uppgår
till 15 öre för småföretagare. Elskatten
blir i det läget en icke obetydlig
belastning för sådana företag.

Man kan inte bortse från det beträngda
läge, i vilket småindustrien och övrig
småföretagsamhet i många fall befinner
sig. Alla medel, som kan bidraga
till lättnader för småföretagen, bör därför
övervägas av statsmakterna. Det är
härvid inte minst betydelsefullt, att elbeskattningen
utformas på sådant sätt,
att småindustrien i varje fall inte belastas
hårdare än storindustrien. En
lämplig utväg synes mig vara, att för
varje förbrukare elskatten slopas för en
årsförbrukning av 100 000 kWh. Man
bör också kunna överväga en omläggning
av elbeskattningen, så att skatten
utgår på förbrukade kWh och ej som nu
på summan av erlagda kraftavgifter. En
sådan omläggning skulle utan tvivel
verka gynnsamt för småindustrien.

Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få rikta följande frågor:

Är herr statsrådet villig att överväga
att slopa elskatten för varje förbrukare
för en årsförbrukning av 100 000 kWh?

Om så icke är fallet, har herr statsrådet
då för avsikt att föreslå en sådan
omläggning av elbeskattningen, att skatten
skall utgå på förbrukade kWh och
ej såsom nu på summan av erlagda
kraftavgifter?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.56.

In fidem
Gunnar Britth

102

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Onsdagen den 27 februari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Utgifter å driftbudgeten, För flera

huvudtitlar gemensamma frågor
(Forts.)

Löneplansrevision m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter
å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor, jämte i ämnet
väckta motioner, nu komrae att fortsättas;
och lämnades därvid enligt förut
skedd anteckning ordet till

Herr HÅSTAD (h), som yttrade:

Herr talman! Årets lönedebatt har visat
sig vara något av en verklig debatt
■— den har visat, att riksdagen inte är
villig att tyst svälja denna uppgörelse.
Orsaken härtill är ganska given: uppgörelsen
har, som åtskilliga talare redan
tidigare konstaterat, faktiskt gått
vida längre än tidigare. Det gäller frågan
om dyrortsgrupperingen, det gäller
frågan om den s. k. marknadslönen
och det gäller frågan om den generella
underkastelsen. Man skulle, om man
ville försöka mäta utvecklingen, kunna
säga, att årets uppgörelse betecknar om
inte en milstolpe så åtminstone en fjärdingssten
på vägen nedåt och utåt för
riksdagen i fråga om dess inflytande på
lönerörelsen.

Nu vill jag skynda mig att framhålla,
att läget självfallet inte är detta, att en
löneuppgörelse av det slag, som vi i år
fått ett exempel på, betraktas principiellt
vara av ondo. Tvärtom anses väl
denna uppgörelse av oss alla som i
många hänseenden betecknande ett
stort framsteg. Ingen vill vrida klockan
tillbaka; det är ju endast bondeförbundet
som inte i princip i år har accepterat
uppgörelsen. Jag är i detta sammanhang
angelägen att ge ett erkännande
åt civilministern för de, jag skulle vilja
säga, mycket starka nypor som han
haft, när han gick till förhandlingarna
med statstjänarna och i denna finansiellt
brydsamma tid ändock kunde
skänka dessa mer än 200 miljoner. Sedd
från befattningshavarnas sida är alltså
denna uppgörelse i många hänseenden
mycket tacknämlig.

Men frågan berör också problemet
om riksdagens roll vid uppgörelsen,
och här måste jag konstatera, att maktfördelningen
när det gäller dessa som
det sagts 3Va å 4 miljarder avlöningskronor
i statsbudgeten är både oklar
och onöjaktig. Jag vill i detta sammanhang
erinra om den motion om inrättande
av ett riksdagens löneråd, som
jag väckte vid 1953 års riksdag och om
vilken jag vid det tillfället hade glädjen
att ha flera samtal med den nuvarande
civilministern, då ordförande i statsutskottets
femte avdelning. Resultatet
blev ju att riksdagen enhälligt, utan
någon reservation, skrev till Kungl.
Maj:t i frågan. Visserligen räknade man
med en förutsättningslös utredning,
men samtidigt gick man längre i vissa
hänseenden än vad jag hade vågat skissera
i motionen, där jag endast tänkt
mig ett konsultativt löneråd, som möj -

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6

103

ligen skulle kunna tjänstgöra som ett
försök i avvaktan på en eventuell slutlig
konstitutionell reglering av frågan.
Det antyddes nämligen i statsutskottets
enhälliga utlåtande, att utredningen i
denna fråga även skulle omfatta möjligheten
av ett definitivt ställningstagande
från riksdagens lönedelegerades
sida till själva uppgörelsen vid bordet.

Nu vet vi, att denna skrivelse har
överlämnats till författningsutredningen.
Samtidigt har författningsutredningen,
som vi också vet, fått till uppgift
att denna gång inte komma med
små och partiella förslag till revision
av författningen utan med ett förslag,
som skall vara så att säga globalt och
ta upp författningsfrågan i all dess totalitet.
Det ligger ju i sakens natur, att
en sådan utredning kräver så mycket
tid, att något förslag inte hittills kunnat
utarbetas utan måste dröja ett eller
annat år till. Med tanke på de ytterst
viktiga avgöranden, som tydligen förestår
i frågan om marknadslön eller inte,
hade det enligt min mening varit utomordentligt
väl motiverat, att något provisorium
skapats. Ett sådant provisorium
måste ju förutsätta medverkan
från regeringens sida, och jag tycker
att regeringen skulle ha framlagt förslag
till ett provisorium i avvaktan på
författningsutredningens betänkande,
som väl inte gärna kan bli föremål för
slutligt ställningstagande i riksdagen
förrän år 1961.

De nya principerna skall jag inte
uppehålla mig vid detaljerat — så
många andra talare har ju redan behandlat
dem — utom i ett avseende.
Men det är fullkomligt solklart, att mellan
de olika dyrorterna på den nya
löneskalan, utvidgningen av spänningen
i botten står i evident strid med den
sammanpressningspolitik, som riksdagen
med mycken konsekvens drivit alltsedan
det andra världskriget, ja, kanske
alltsedan tiden före det andra världskriget.
I denna politiska utveckling har
såvitt jag vet även civilministern tidigare
tagit del.

Löneplansrevision m. m.

Vad marknadslönen beträffar är det
mycket möjligt, att det är eller blir nödvändigt
för statsmakterna att vidta vissa
åtgärder exempelvis när det gäller
Norrland och storstäderna. Jag vill endast
framhålla, att vi ju här ställs inför
en fullkomligt revolutionerande princip
för hela vårt statliga lönesystem, och
om riksdagen över huvud taget bör ha
tillfälle att säga sitt ord, så måste det
vara när detta språng ut i det okända
görs. Frågan kan naturligtvis drivas
framåt av utvecklingens eget tvång,
men den kan ju också ledas genom en
serie av principiella ställningstaganden,
som det ankommer på riksdagen att
göra. Vi får naturligtvis inte bortse
från att stora statsfinansiella konsekvenser
kan vara implicerade i ett ställningstagande
till förmån för den ena
eller andra löneformen.

Dessutom är det i dag ännu inte klarlagt,
huruvida en allmän övergång till
marknadslönen motsvarar tjänstemännens
eller organisationernas egna önskemål
eller om en sådan på lång sikt
skulle vara till deras bästa. Man kanske
också kan säga att dessa löneuppgörelser
ur annan synpunkt såvitt möjligt
borde få beredas i samverkan med riksdagen
på ett tidigare stadium än som
nu sker, när vi ställs inför ett fait
accompli, nämligen med tanke på den
ledande roll, som man kanske bör tilllägga
staten när det gäller löne- och
antiinflationspolitiken.

Vad de s. k. svackorna beträffar, en
fråga i vilken jag varit motionär, vill
jag vara kortfattad. Jag kan instämma
i mycket av vad som sagts, exempelvis
av fröken Elmén och av herr Staxäng.
Och jag kan förstå vad civilministern
yttrade i förmiddags, nämligen att det
måste vara mycket svårt vid O-ställandet
att undgå vissa ojämnheter när
man nu helt och hållet nykonstruerar
systemet. Men man kan väl också säga,
att skulle det visa sig att vissa grupper
— i detta fall är det huvudsakligen
fråga om de s. k. ll:orna, alltså till övervägande
antal kvinnorna i 11 :e lönegra -

104

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Löneplansrevision m. m.

den, samt mellangraderna — verkligen
inte blivit 0-ställda, vilket ju är förutsättningen
och målet för hela denna
uppgörelse, finns det andra möjligheter,
även enligt det nya systemet att
åstadkomma denna verkliga O-ställning,
främst genom vissa lönegradsupplyftningar.
Problemet belyses därav att man
inte kan undgå att göra jämförelser med
de grupper som ligger närmast över
27 :e och under 17:e lönegraden, och
då förefaller det mig, även om jag har
mycket svårt att härvidlag hävda en bestämd
mening, att man beträffande dessa
grupper inte har lyckats helt med
den åsyftade O-ställningen. Nu vet jag
att nya förhandlingar pågår i civildepartementet
om att höja vissa tjänster
inom dessa grupper. Jag hoppas att
bättre rättvisa härvid skall kunna vederfaras
dem.

Sedan, herr talman, skulle jag vilja
gå in på — och det är närmast därför
jag har begärt ordet — den ominösa
fjärde punkten i uppgörelsen, den som
handlar om den generella underkastelsen,
vilken såvitt jag förstår kommer
att få särskild betydelse för de framtida
pensionsförmånerna för statens befattningshavare.
Här måste jag hävda, herr
talman, en mycket bestämd uppfattning,
nämligen att sådana allmänna bestämmelser
i avtalet som dessa inte kan betraktas
huvudsakligen som ett privaträttsligt
problem, beroende enbart på
undenhandlingar mellan regeringen och
organisationerna, med riksdagen satt i
efterhand. Det ligger visserligen i sakens
natur att även statens befattningshavare
och deras organisationer har ett
väsentligt intresse, och detta intresse
bör självfallet också tas i betraktande
vid behandlingen av dessa mer allmänna
bestämmelser. Men frågan om tjänstemännens
rättsställning måste enligt
min mening vara ett principiellt problem,
som i främsta rummet måste avgöras
med hänsyn till riksdagens uppfattning
om statstjänsten, om statstjänstens
karaktär, om de rättigheter

och skyldigheter som tillkommer befattningshavarna
och vidare till statens intresse
av att skapa och äga en objektiv
och självständig förvaltning.

Man måste väl, herr talman, säga, att
det i och för sig är en utomordentligt
egendomlig rättslig konstruktion detta,
att den ena parten, staten, förbehåller
sig alla villkor — d. v. s. stipulerar att
befattningshavarna är skyldiga att underkasta
sig alla framtida ändringar —
medan den andra parten i detta fall
endast har att tv sig till den nuvarande
s. a. s. konsultativa förhandlingsrätten.
Här har man visserligen understrukit
att förhandlingarna bör förekomma innan
någon ändring skall göras, men
detta är intet nytt. Som reservanterna
framhåller finns det redan en sådan
förhandlingsrätt garanterad.

Vi får inte glömma att denna generella
underkastelsebestämmelse kan ha
rättsverkningar för 30—40 år framåt,
om det är unga befattningshavare som
det här gäller och dessa generellt accepterar
vilka framtida ändringar som
helst. Vi vet av gammal erfarenhet att
staten vill vara män om sina befattningshavare,
men under en tid av 30—
40 år vet vi inte vilka vindar, politiska
eller andra, som kommer att blåsa i vårt
land. Här gäller väl som många gånger
eljest den allmänna satsen att ingen bör
förlita sig på furstar.

Det är frestande, när man tänker på
denna utveckling, att hänvisa till Karl
Staaff, som just på detta område en
gång framhöll, att »en dylik rättsutveckling
innebär ej endast ovisshet
utan även i viss mån en rättsupplösning,
som kan vara olycklig också i
större sammanhang». Jag frestas också
att citera ett uttalande av en annan
partiledare, Gösta Bagge, som när frågan
om oavsättliglieten var uppe 1937
sade, att ämbetsmännen skall ledas av
respekt för statens helgd och inte av
tjänstaktighet. Och man kan ju alltid
fråga sig, om det är riktigt lämpligt att
på detta ensidiga sätt uppmjuka rätts*

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6

105

säkerheten när det gäller behandlingen
av den grupp i samhället som har att
svara för rättsutvecklingen, såsom domare
eller ämbetsmän.

Jag finner därför, herr talman, att
det ligger någonting orimligt däri, att
man skall ta upp frågan om den generella
underkastelsen, d. v. s. om de allmänna
avlöningsvillkoren, just för de
nya lönernas skull, för den O-ställning
som — jag betonar det än en gång —
bara avser att skapa kompensation åt
statstjänarna. Jag kan över huvud taget
inte sympatisera med att man löser
dessa allmänna problem genom att så
att säga hissa upp brödkorgen för dem
det här gäller.

Dessutom är propositionen i denna
del utomordentligt kortfattad och intetsägande.
Det har inte i lagtext utformats
vad det är frågan om. Man begär
av riksdagen att den skall lämna en
fullmakt utan att ens ha lagtexten framför
sig när det gäller ett viktigt offentligt
eller civilrättsligt problem. Det
finns ingen reell saklig motivering anförd
i propositionen för detta. Ingen
vet egentligen, huruvida bakom det hela
ligger något särskilt syftemål från regeringens
sida. Man frestas därför att
säga att sällan har så litet skrivits om
så mycket som i denna proposition just
när det gäller frågan om den generella
underkastelsen.

Jag ställer mig också det spörsmålet,
huruvida man är alldeles viss om att
domstolarna skall i alla delar respektera
en lagstiftning av detta slag. Jag
gör inte något påstående, men med kännedom
om tidigare prejudikat kan man
inte vara alldeles säker i detta avseende.

Kvar står, herr talman, att det hade
synts mig naturligt att man avbidat den
utredning om förhandlingsrätten och
därmed sammanhängande problem som
man lagt i landshövding Ekbloms hand
alt fullgöra. .lag kan tillägga att det hela
hade tell sig naturligare, om man förknippat
en sådan bestämmelse som den -

Löneplansrevision m. m.

na om en generell underkastelse med en
konflikträtt för befattningshavarna, alltså
genomfört ett fullständigt kollektivavtalssystem.
Men någonting sådant har
ju ännu inte kommit i fråga.

Låt mig, herr talman, till allra sist
erinra om att för 15 år sedan första
gången och för 13 år sedan andra gången
beslöt den svenska riksdagen enhälligt
att skriva till Kungl. Maj:t med begäran
om en utredning angående statstjänstemännens
rättsställning. Ingenting
har från regeringens sida åtgjorts
i denna sak, och många gånger har ju
också regeringen blivit tillfrågad varför
så inte skett. Syftet med riksdagens
skrivelse om en utredning har självfallet
varit att bringa den mycket urgröpta
§ 36 i regeringsformen, som behandlar
frågan om statstjänstemännens rättssäkerhet,
i bättre samklang med nuvarande
praxis. .lag tror att en sådan bättre
samklang, i och för sig befogad av en
ny tid, kan komma att leda till en och
annan förändring. Men skulle det inte
vara lämpligt att man i vårt land liksom
i många andra länder gjorde en åtskillnad
mellan å ena sidan den lagstiftning,
som berör de allmänna principerna
rörande tjänstemännen, och
som kan kallas för en Beamten-gesetz,
en tjänstemannalag, och å andra sidan
avlöningsreglementet för tjänstemännen?
Då skulle vi här i riksdagen kunna
diskutera vart och ett av problemen
från deras respektive utgångspunkter
och under hänsynstagande till de olika
principer och faktorer som är aktuella
i det särskilda fallet. Det synes mig som
om detta inte borde vara omöjligt även
i Sverige. Man borde därför ge landshövding
Ekblom rätt att beakta även
dessa synpunkter när han går till sitt
mycket svåra utredningsarbete.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att på ifrågavarande punkter få yrka
bifall till de av herr Staxäng in. fl. avlämnade
reservationerna.

Vidare anförde:

106

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Löneplansrevision m. m.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Det är nog skäl i att
tjänstemännen tänker litet grand på vad
som blir följden av det nya system som
man nu gått in för att knäsätta för att
få till stånd ett slags anpassning till den
ordning som finns på allmänna lönemarknaden.
På allmänna lönemarknaden
har ju inte löntagarna någon garanti
för att löneläget skall vara stabilt,
utan det kan mycket väl tänkas att lönerna
sjunker t. ex. vid en depression.
Detta är något som också statstjänstemannen
får vara beredda på. Vill de
ha de fördelar som det nu föreslagna
systemet innebär, får de också finna
sig i de nackdelar som är förenade därmed.
Vi kommer inte — det vill jag
säga ifrån — att låta statstjänstemännen
regera samhället hur som helst, utan de
får finna sig i samma regler som gäller
för andra grupper. Har man gått in
för det nya systemet för att kunna åtnjuta
fördelarna därav när konjunkturkurvan
går uppåt, får man också vara
beredd att ta nackdelarna när kurvan
går nedåt.

Det kan ju på nytt uppträda situationer
sådana som vi hade på 1920-talet,
då lönerna på den allmänna marknaden
sjönk undan för undan. Är det tänkbart
att statstjänstemännen då skulle få stå
kvar i det gamla löneläget? Nej, om de
vill ha fördelarna med det nya systemet
får de också finna sig i nackdelarna.
Jag tycker därför att det är helt
naturligt med förslaget om en omreglering.

Detta är för resten ingenting nytt
utan har förekommit vid varje större
lönereglering. Vid statstjänstemännens
lönereglering år 1938 fick den, som icke
ville ha den nya lönen, avstå från den
förmån som han tidigare haft i vissa avseenden.
Omkring år 1950 var prästernas
lönereglering aktuell. Även de fick
vidkännas viss inskränkning i sina
gamla förmåner, om de accepterade det
nya löneläget. Det är alltså inte fråga
om något nytt system utan om något

som tillämpats i många år. Det skulle
vara underligt, om man nu skulle göra
ett undantag.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Håstad har tagit
upp ett gammalt debattämne. Vi har
diskuterat problemet om riksdagens roll
vid praktiskt taget alla de löneuppgörelser
som träffats för statstjänstemännen
under de senaste åren. Jag förstår,
att en statsvetare känner sig en smula
främmande inför själva formen i förhandlingsförfarandet,
även om han i
princip ingenting har att erinra emot
att statstjänstemännen beredes förhandlingrätt.
Jag skall också gärna erkänna,
att den form vi nu har lämnar en hel
del övrigt att önska. Riksdagens ställning
är sedan vi gav statstjänstemännen
denna friare förhandlingsform inte
densamma som den var på den tiden,
då statstjänstemännen endast kallades
till överläggning om sina löner. Förut
var det inte ovanligt att man hade en
kommitté, som arbetade — stundom i
8—10 år — för att göra en översyn av
statstjänstemännens lönefrågor, att dess
betänkande var ute på remiss hos verken,
att det förekom överläggning mellan
representanter för den avdelning
inom finansdepartementet, som då hade
hand om dessa frågor, och personalorganisationerna,
men att slutet på
grund av det statsfinansiella läget blev
att dessa överläggningsresultat ibland
lades på en hylla i finansdepartementet
och ibland serverades i starkt reducerad
form i förhållande till vad man ursprungligen
hade talat om. Detta utlöste
också regelmässigt ett betydande
antal motioner i riksdagen, vilka diskuterades
ganska ingående. Det var heller
inte ovanligt att man i riksdagen beslutade
om en ändring i en av Kungl.
Maj:t framlagd proposition om lönereglering
för statstjänstemännen, men,
mina damer och herrar, det var på den
tiden då man icke tillerkände statstjän -

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6

107

stemännens organisationer förhandlingsrätt
beträffande sina löne- och anställningsvillkor
på samma sätt som
man gör nu. I och med att man för
statstjänstemännens organisationer i
stort sett har godtagit att de skall ha
— om jag hortser från strejkrätten —
samma förhandlingsrätt i fråga om sina
lönevillkor som har utbildats på den
enskilda sektorn, blir situationen något
annorlunda. Det är därför jag delar herr
Håstads uppfattning, att detta är ett led
i procedurfrågan som bör klaras ut.
När vi i statsutskottets femte avdelning
år 1953 behandlade den av herr Håstad
då väckta motionen var vi ju eniga om
att det fanns ett glapprum, som borde
täckas igen med ett eller annat instrument.
Vi förordade då också den vidgning
av direktiven, som herr Håstad
omnämnde, nämligen möjligheten att
träffa uppgörelse vid bordet, som termen
lvder.

Varför gjorde vi detta? Jo, därför att
vi var intresserade av att medverka till
en förhandlingsform, som så mycket
som möjligt anknöt till den, som utbildats
på den enskilda sektorn. Förutsättningen
för att man skulle kunna göra
det var, såvitt jag kan förstå, att man
också genomförde vissa grundlagsändringar.
Nu har denna motion remitterats
till författningsrättsutredningen, en
utredning som herr Håstad själv är ledamot
av. Han har följaktligen betydande
möjligheter att påverka utformningen
av dess betänkande. Att intill
dess denna utredning är klar göra något
slags provisorium, som i dag förefaller
ganska konturlöst, tycker jag inte
är någon idé. Det är väl ändå bättre att
man går mera rakt på målet och undersöker
i vad mån det finns förutsättningar
att förverkliga de tankar, som
framfördes i statsutskottets .skrivelse
av år 1953. Då går man ändock mera
direkt på en förhandlingsordning, som
på ett bättre sätt än den nuvarande
tryggar statstjänarorganisationernas
ställning.

Löneplansrevision m. m.

Det är en sida av detta spörsmål. Sedan
måste det naturligtvis för dem, som
för förhandlingarna, verka i viss mån
irriterande att först sitta och förhandla
kanske flera veckor i följd och sedan
vänta någon månad på ett riksdagsbeslut.
Detta är en principfråga, som den
utredning herr Håstad tillhör får ta
ställning till. Den kommer naturligtvis
i sin tur att resa en hel rad problem.
När vi diskuterade om dessa ting inom
statsutskottets femte avdelning, var vi
inte främmande för tanken att man
eventuellt skulle kunna skapa något
slags löneråd, bestående av representanter
för såväl första som andra kammaren
— gärna proportionellt utsedda —
som hade betydande fullmakter att röra
sig med i anslutning till förhandlingarna.
.lag tror dock, att hela detta problemkomplex
bör ventileras ganska ingående
innan man ger sig in på det. Såsom
det har skisserats verkar det lockande,
men jag vet inte om det håller
i detalj, om man utan att först penetrera
alla de problem, som påverkar saken,
bara beslutar därom. Jag tror, att
herr Håstad skall ge mig rätt i att detta
spörsmål inte är fullt så enkelt som det
förefaller i det allmänna talet omkring
detsamma.

Sedan har vi problemet om de generella
ändringarna, som herr Håstad uppehöll
sig vid. Jag skall inte närmare
uppehålla mig vid diskussionen om
svackan, alldenstund även herr Håstad
förbigick frågan. Jag vill bara erinra
herr Håstad om att den nollställning,
som nu äger rum, är en nollställning i
förhållande till den löneutveckling som
ägt rum inom den enskilda sektorn under
de senaste två åren. Därför får man
inte tolka begreppet nollställning på
sätt som skett i vissa fall, att lönen skall
vara exakt densamma som på den enskilda
sektorn. Det är i stället så att
vi på grund av att vi haft ett stelt lönesystem
förut inte kunnat anpassa de
statliga lönerna efter den utveckling
som iigt rum på den enskilda sektorn.

108

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Löneplansrevision m. m.

Beträffande den generella ändringsskyldigheten
är det klart, att man där
kan anföra vissa rent rättsliga principer
på det sätt som herr Håstad gjorde. Men
om man nu gått in för ett förhandlingsförfarande,
som innebär att statstjänstemännen
genom sina organisationer i
förhandlingar skall träffa uppgörelser
om löner och anställningsvillkor, då
måste det bli generella uppgörelser.
Jag vill erinra herr Håstad om att de
nuvarande bestämmelserna är sådana,
att riksdagen ensidigt har rätt att genomföra
förändringar på åtskilliga
punkter. Detta har godkänts av statstjänstemännens
organisationer. I den
mån ytterligare förändringar kan anses
erforderliga har man garanterat
statstjänstemännens organisationer att
de skall få vara med och förhandla om
hur dessa förändringar skall utformas.
Till den förhandlingsuppgörelse som
föreligger och där man läser enbart
den fjärde punkten naket skall också
läsas det förhandlingsprotokoll som föreligger.
I fjärde punkten sägs följande:
»Det förutsättes att ändring icke utan
förhandlingsöverenskommelse göres i
fråga om bestämmelser beträffande vilka
tjänsteman hittills icke varit underkastad
ändringsskyldighet.» Den protokollsanteckning
som således föreligger
i förhandlingsuppgörelsen säger klart
och tydligt ut, att tjänstemännens organisationer
skall garanteras att det blir
en förhandlingsuppgörelse innan det
läggs fram ett förslag till riksdagen om
en ändring. Det är ett system som tilllämpas
inte bara på den statliga sektorn
utan jämväl på den enskilda.

På den tiden då jag satt och förhandlade
för järnbruksarbetarna i detta land
fanns det i järnbruksavtalet en bestämmelse
i § 2 mom. 2 som föreskrev, att
i den mån det blivit en förändring i arbetsmetoderna,
ägde arbetsgivaren rätt
att sätta nytt ackord. Det är alltså en
regel som förekommer överallt.

Här förutsätter vi på denna punkt,
att det skall bli en förhandlingsuppgö -

relse. Då kan jag förstå herr Håstad
om han säger, att den enskilde tjänstemannen
är en individ som inte skall
sorteras in under ett kollektiv. Men om
vi skall ha ett förhandlingsförfarande
i staten, då måste vi förhandla med kollektivet.
Vi kan inte ha ett system som
tillgodoser alla nyanser samtidigt. Varje
förhandlingsuppgörelse måste bygga på
kompromisser mellan de olika viljor
som finns. Alla dessa viljor måste i en
förhandlingsuppgörelse på ett eller annat
sätt sammansmälta till ett enhetligt
uttryck. Det är det man eftersträvar
och avser i punkt 4 i förhandlingsprotokollet.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Heri*HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är litet förvånad
över herr Rubbestads utbrott mot mig.
Jag tycker han vänt sig mot åtskilligt
som jag inte alls sagt. För herr Rubbestad
var melodien denna, att statstjänstemännen
inte skall få regera hur
som helst här i landet. Men vem har sagt
detta? Jag har talat för att lag och rätt
skall få »regera» och att bestämmelserna
om befattningshavarnas rättsställning
inte skall få ändras hur som helst
genom ensidiga uppgörelser där vederbörande
ställs inför tvångsvalet emellan
att stå kvar på de gamla oförmånliga
lönevillkoren och bibehålla vissa rättigheter
eller gå över till det nya. Jag har
betonat att detta skall lösas på lagstiftningens
väg. Jag frågar om herr Rubbestad
har någonting principiellt att invända
mot att en rättsordning införs
på detta område.

Jag vill betona, att det finns en skillnad
mellan enskilda och statstjänstemän
på detta område. Enskilda arbetstagare
har obegränsad konflikträtt —
både arbetstagare som tillhör LO och
de som tillhör vissa tjänstemannaförbund.
Statstjänstemännen däremot har
ingen konflikträtt. Detta gör att man

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6

109

för att skapa balans bör ha så fasta
rättsbestämmelser som möjligt för statstjänstemännen.
Det är ett mycket egendomligt
och sällsynt avtal att den ena
parten förbehåller sig alla rättigheter
för 30—40 år framåt medan den andra
parten inte har några konfliktmöjligheter
och inte kan tillkämpa sig dessa rättigheter
utan måste acceptera varje
framtida ändring. Det råder därför här
en mycket stor skillnad, och jag framhöll
i mitt första anförande, att så länge
statens befattningshavare inte tillerkänns
full kollektiv förhandlingsrätt
och därmed konflikträtt är denna ändring
i punkt 4 ej blott ensidig utan även
egendomlig från rättssynpunkt och kan
karakteriseras på det sätt som jag citerade
från Karl Staaff.

Nu har jag, herr Rubbestad, inte alls
gått in på efter vilket lönesystem statstjänarna
skall avlönas. Jag vill betona,
att även statstjänarna under 1920-talets
deflation fick vidkännas minskningar
i lönen precis som alla andra inkomsttagare.
Jag har blott talat för att man
skulle göra en åtskillnad mellan vissa
allmänna bestämmelser och lönebestämmelserna.

Sedan vill jag till herr statsrådet och
chefen för civildepartementet säga, att
jag är den förste att erkänna att varje
ingripande från riksdagens sida i löneförhandlingarna
är en komplicerad sak.
Att riksdagen inte annat än i efterhand
får yttra sig om låt oss säga dyrortsgraderingen,
marknadslönerna och dessa
generella underkastelsevillkor, är likväl
så vitt jag förstår ur konstitutionell
synpunkt ett missförhållande, som påkallar
åtgärder så fort som möjligt. När
man vet att en författningsändring inte
kan företas förrän 1901, hade man verkligen
kunnat tiinka sig en »försöksverksamhet»
på denna front precis som på
andra områden. Det skulle säkert ha varit
värdefullt för författningsutredningen
att ha haft ett sådant konsultativt
löneråd till påseende när den går att
pröva frågan i hela dess sammanhang.

Löneplansrevision m. m.

Jag är därför inte beredd att acceptera
vad civilministern här har sagt om
omöjligheten att för närvarande rätta
till missförhållandena när det gäller
maktfördelningen mellan regering och
riksdag på detta viktiga avsnitt av riksdagens
finansmakt.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att vi skall tala
ganska lågt om rätt i detta sammanhang.
Det hela är ju en frivillig sak. Vill
de bibehålla de gamla förhållandena,
behöver de bara låta bli att skriva under
de nya löneutkvitteringar som de
skall få. Det står fritt för var och en att
välja. Men vill de ha denna ökade lön
får de också finna sig i att acceptera
de nya regler som är förordade.

Det är inget nytt system detta. Jag
påpekade att vi haft samma förhållande
när vi hade den stora löneregleringen,
jag vill minnas det var år 1938, och
vid prästernas lönereglering omkring
år 1950 fick dessa förbinda sig, om de
ville ha den nya lönen, att avstå från
vissa pensionsförmåner. Det är alltså
bara fråga om att fullfölja en gammal
anordning, så vi behöver inte tala så
mycket om lag och rätt.

Vad beträffar § 36, som herr Håstad
åberopar, har vi många gånger haft uppe
till diskussion huruvida den skall äga
bestånd. Ganska många har tyckt att
den numera är otidsenlig.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! En liten passus i herr
Håstads senaste inlägg föranledde mig
att ånyo begära ordet. Innan man vid
förhandlingarna, menade han, behandlar
exempelvis spännviddsfrågän, bör
denna underställas riksdagens prövning.
Nu har spännviddsfrågän förts
fram inte direkt i samband med förhandlingarna
utan som en produkt av
den diskussion som fördes inom tjänstemannaorganisationerna,
ty det var
dessa som begärde en anpassning av den

Ilo Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Löneplansrevision m. m.

statliga löneutvecklingen till den som
ägt rum på den enskilda sektorn, och
det förslag till löneplan som från organisationerna
överlämnades till löneberedningen
innehöll principer, som i stor
stort sett överensstämmer med den löneplan,
som nu ligger på riksdagens bord.
TCO:s tidning skrev exempelvis efter
uppgörelsen, att man där var tillfredsställd
därför att den nya löneplanen i
huvudsak överensstämde med de önskningar
som TCO hade gett uttryck åt.

Nog skulle det bli ganska underliga
förhandlingar om man då och då skulle
bryta förhandlingarna för att springa
till riksdagen för att fråga. Jag tror inte
på den sortens förhandlingar.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Håstad kom in på
resonemanget om tjänstemännens konflikträtt.
Det är väl riktigt i och för sig
att statstjänstemännen inte som de anställda
på den enskilda marknaden kan
lämna sina anställningar och gå ut i
konflikt. Ändå skulle jag vilja ifrågasätta
om läget är så olika ur den anställdes
synpunkt. Tjänstemännen kan säga
upp sina anställningar. De kan blockera
tjänsterna och sitta kvar i sina befattningar
och på det sättet låta samhället
betala de konfliktkostnader, som man
på den enskilda marknaden får betala
från de anställdas egen sida.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra om vad
alla vet, att här är fråga inte om att fastställa
något gammalt utan om att utvidga
något som funnits tidigare. Det
har funnits en begränsad underkastelse
tidigare, nu begär man en generell underkastelse.
Det är just mot detta som
jag vänt mig.

§ 3G uttalar sig herr Rubbestad ganska
vanvördigt om. Han tyckte att den
kunde man ge en god dag. Jag undrar
om det egentligen är riksdagen värdigt
att säga, att den ena grundlagsparagra -

fen är viktig men den andra kan vi bryta
mot hur mycket som helst. Men oavsett
detta vill jag upplysa herr Rubbestad
om att jag inte alls är främmande för
att denna paragraf bör ändras eller
moderniseras. Vid min första riksdag
väckte jag en motion om att paragrafen
skulle bringas i närmare samklang med
vår tids fordringar. Riksdagen avlät en
skrivelse med anledning av motionen,
men i dag, femton år senare, har regeringen
ännu inte gjort någonting åt detta.
Så länge en författningsbestämmelse gäller
och så länge därmed sammanhängande
rättsbestämmelser fortfarande är
i kraft, anser jag det vara riksdagens
uppgift att tillämpa, följa och respektera
dem.

Jag vill utöver detta bara gentemot
herr statsrådet och chefen för civildepartementet
säga att jag mycket väl sett
i TCO:s tidskrift att TCO föreslagit vissa
löneplaner. Men jag koncentrerade
ju min framställning till frågan om den
generella underkastelsen. Jag vill fråga
civilministern, om spörsmålet om den generella
underkastelsen var med i TCO:s
förslag. Nej, det var det inte, och därmed
förfaller i denna del mycket av
den invändning som civilministern riktade
mot mig.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Rubbestad
var så upprörd över att statstjänstemännen
inte skulle behöva finna sig
i att generellt underkasta sig framtida
ändringar i löne- och pensionsvillkoren,
tycker jag att han bör hålla i minnet,
att när vi reservanter här lagt fram
ett förslag, så innebär detta, att vi vill
att riksdagen i dag inte skall ta ställning
till denna klausul, utan i stället
avvakta det förslag om avlönings- och
pensionsförfattningarnas utformning,
som kommer från Kungl. Maj :t senare i
år. På många håll inom tjänstemannavärlden
har man varit orolig för denna
klausul. Jag sade i mitt tidigare anförande,
att det är olyckligt, när man i

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6

sådana här avtalspaket plockar in inte
bara frågor om lönernas storlek, bestämmelser
om vikariatsersättning m. m.
utan även frågor av rättslig natur, där
rättssäkerheten från statstjänstemännens
sida så att säga kommer in som en
del i uppgörelsen.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vill bara med anledning
av herr Håstads fråga om det
var statstjänstemännen som lade fram
förslaget om § 4, svara att så givetvis
inte vara fallet. Men, herr Håstad, i en
förhandling har båda parter rätt att
framlägga sina synpunkter på det problemkomplex,
som föreligger, och framföra
sina förslag om hur det bör utformas
i olika avseenden. Det som är det
väsentliga är väl ändå, att statstjänstemännens
organisationer har funnit det
med sina intressen förenligt att godtaga
§ 4.

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! När man kommer upp
som sista talare i en lång debatt, löper
man ju alltid risken att göra sig skyldig
till upprepningar. Men ju mindre
man talar, i desto mindre grad riskerar
man detta, och även av detta skäl skall
jag bli kortfattad.

Det mesta har ju också sagts om detta
utlåtande och i synnerhet kanske om reservationen
nr 6. Reservanterna har
helt blygsamt begränsat sig till att yrka
på en utredning angående kostnaderna
för likalönens genomförande i etapper.
Nu vill jag först instämma i vad flera
talare tidigare sagt, nämligen alt likalönsprincipen
inte borde diskuteras i
det bär sammanhanget. Men när nu motionerna
bär svepts med här, kan ju
motionärerna inte släppa dem. Dessutom
hör tydligen denna fråga till dem
som då och då måste tas fram och luftas,
för att de inte skall mögla i något
skrivbordsdunkel. Likalönsfrågan är en
gammal, jag skall inte säga lidandeshis -

Löneplansrevision m. m.

toria, men den har nu en råd år bakom
sig, då den har diskuterats. Egentligen
godtogs principen redan 1925, då behörighetslagen
trädde i kraft, eller, för att
vara riktigt exakt, 1939, då spärrbestämmelsen
att kvinnliga statsanställda
inte fick sista ålderstillägget borttogs.
Men alltjämt är den, det vill jag i likhet
med en del manliga och alla kvinnliga
talare här i dag framhålla, en teori som
inte tillämpas i praktiken, civilministern
må sedan hur skickligt som helst

— och han har varit mycket skicklig i
sin argumentering här i dag — hävda
att det inte föreligger någon som helst
diskriminering av kvinnornas arbetskraft
på det statliga området, att uppdelningen
av tjänster i manliga och
kvinnliga helt enkelt är en annonseringens
blinda slump och att det inte
finns någon manlig bottenlönegrad.

Då vi en majnatt i fjol behandlade
frågan om Sveriges ratificering av konventionen
om lika lön för män och
kvinnor för likvärdigt arbete, diskuterades
också vad utskottet då behandlade
ganska utförligt, nämligen vad det
skulle kosta att genomföra likalönsprincipen
på det statliga området. De siffror
jag nu ska nämna kanske redan har
nämnts i dag — man kan ju inte sitta
inne i kammaren var sekund en hel dag

— men jag skall heller inte fördjupa
mig i dem utan endast peka på vad
man i en år 1953 verkställd utredning
konstaterade, nämligen att det skulle
kosta 51 miljoner kronor att genomföra
likalönsprincipen på det statliga området.
Om de kommunala tjänsterna togs
med skulle miljonernas antal stiga till
144, och då var ändå inte pensioner
och övertidsarbete m. in. inräknat. Dessa
siffror skulle självfallet i dagens liige
vara ännu större. Kan man mot en sådan
bakgrund verkligen påstå att likalönsprincipen
tillämpas? Fröken Elmén
har dragit fram en rad exempel på alt
så inte iir fallet, och jag skulle kunna
komplettera den listan, men det skall
jag inte ta upp tiden med att göra.

112

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Löneplansrevision m. m.

Hur skickligt man än maskerar behovslöneprincipen
så kommer den när
det gäller könen ändå fram, eller den
finns rättare sagt dold i resonemangen.
Det besynnerliga är emellertid, att ju
lägre man kommer i lönegraderna,
desto mindre tillämpas denna princip
med avseende på individerna. Det brukar
bär i kammaren från olika håll hävdas
att det i första hand är de lägsta
inkomsttagarna man skall förbättra förhållandena
för. Här är det precis
tvärtom.

Apropå bottenlönegraden kan ju vi,
som talar om att det existerar en manlig
bottenlönegrad, stödja oss på det betänkande
som avgavs av likalönskommittén,
vilken efter sex års arbete kom
fram till två ting, som var djupt väsentliga,
nämligen att man borde ha en
för män och kvinnor gemensam bottenlönegrad
och att män och kvinnor borde
erhålla lika lön för likvärdigt arbete.
Vad civilministern i dag än säger om
att vi inte har någon manlig bottenlönegrad,
så måste det ändå ligga något
i att 52 procent av alla statsanställda
kvinnor är placerade lägre än i lönegrad
10, under det att männen startar
sin väg mot höjderna vid denna lönegrad.
Starten blir för olika för män och
kvinnor under sådana förhållanden.

Ja, herr talman, statsmakterna skyndar
understundom långsamt. Redan
1906 tog Harald Hjärne i den svenska
riksdagen till orda i denna fråga. Om
det var han som tog upp den vågar jag
inte säga, men han ställde sig i alla fall
förstående till att kvinnor och män
som utför samma arbete skall ha samma
lön. Harald Hjärne är kanske i kvinnovärlden
mera känd som motståndare
till den kvinnliga rösträtten, men han
intog faktiskt den ståndpunkten, att
kvinnor och män som utför likvärdigt
arbete bör ha samma lön.

För min personliga del vill jag hävda,
herr talman, att det inte endast är ett
rättvisekrav utan helt enkelt en moralisk
förpliktelse för riksdagen att se

till att likalönsprincipen inte bara förblir
en grå teori utan verkligen träder
i kraft, även om det måste ske successivt,
och att man går in för att detta
måtte ske så snabbt som möjligt.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen nr 6
av fröken Andersson m. fl.

Överläggningen var härmed slutad.

På av herr talmannen given proposition
biföll kammaren utskottets under
punkten A gjorda hemställan.

I avseende å punkten B framställde
herr talmannen propositioner på 1 :o)
bifall till utskottets hemställan; 2:o)
bifall till den av herr Staxäng m. fl. avgivna,
med 1) a) betecknade reservationen;
3:o) bifall till den med 1) b) betecknade
reservationen av herr Ivar
Johansson in. fl.; samt 4:o) bifall till
motionen II: 89 av herr Senander in. fl.
i förevarande del; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Staxäng begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Herr Pettersson i
Dahl begärde emellertid votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 3:o)
angivna hava flertalets mening för sig.
Beträffande nu avsedda kontraproposition
äskade likväl herr Senander votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten B i statsutskottets utlåtande

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6 113

nr 14 antager det förslag, som innefattas
i den av herr Ivar Johansson m. fl.
avgivna, med 1) b) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antatagit
bifall till motionen II: 89 av herr
Senander m. fl. i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Senander begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 76 ja och 33 nej, varjämte 92 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten B i statsutskottets utlåtande
nr 14 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Staxäng m. fl.
avgivna, med 1) a) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den under 1) b) antecknade reservationen
av herr Ivar Johansson in. fl.

Löneplansrevision m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Pettersson i
Dahl begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 168 ja
och 25 nej, varjämte 14 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten B
i utskottets utlåtande nr 14 röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Staxäng m. fl. beträffande
denna punkt avgivna, med 1) a) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
på nytt intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Staxäng
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 99 ja och 87
nej, varjämte 20 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B.

- Andra kammarens protokoll 1957. Nr ti

114 Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Löneplansrevision m. m.

I avseende å punkten C gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av herr Senander m. fl.
väckta motionen i förevarande del; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Senander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten C i
utskottets utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 89 av herr Senander i förevarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Härefter gav herr talmannen beträffande
punkten D propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den av herr Staxäng m. fl.
vid punkten fogade, med 2) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Staxäng begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten D
i utskottets utlåtande nr 14, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade, med 2) betecknade
reservationen av herr Staxäng m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Staxäng
begärde dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 136 ja och 42
nej, varjämte 28 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten D.

I avseende å punkten E gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den vid punkten fogade, med 3) a)
betecknade reservationen av herr Staxäng
m. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Staxäng begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten E
i utskottets utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade, med 3) a) betecknade
reservationen av herr Staxäng
m. fl.

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6 115

votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 128 ja
och 40 nej, varjämte 39 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten E.

Herr talmannen gav härefter beträffande
punkten F propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid punkten fogade,
med 4) a) betecknade reservationen av
herrar Staxäng och Nilsson i Göingegården;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Staxäng begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten F
i utskottets utlåtande nr 14, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade, med 4) a)
betecknade reservationen av herrar
Staxäng och Nilsson i Göingegården.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Staxäng begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
128 ja och 40 nej, varjämte 39 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten F.

Punkterna G och It

Vad utskottet hemställt bifölls.

Löneplansrevision m. m.

Efter föredragning av punkten I gav
herr talmannen propositioner på 1 :o)
bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till den med 6) betecknade reservationen
av fröken Andersson m. fl.; samt
3:o) bifall till det yrkande, som under
överläggningen framställts av herr
Lundberg; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Elmén begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits propositionen om bifall
till den med 6) betecknade reservationen,
följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I i
utskottets utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade, med 6) betecknade
reservationen av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 76 ja och 111 nej,
varjämte 21 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså beträffande
punkten I bifallit den av fröken Andersson
in. fl. avgivna reservationen.

§ 2

Anslag under statens allmänna fastig hetsfond

för utrikesdepartementet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
28, i anledning av Kung], Maj:ts i stats -

Nr 6

116

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Inköp, uppförande och iståndsättande av fastigheter för utrikesrepresentationen

verkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1957/58 under statens allmänna fastighetsfond
m. in., i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Inköp, uppförande och iståndsättande av
fastigheter för utrikesrepresentationen

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t beträffande kapitalbudgeten (bilaga
24, punkt 1, s. 1—3 av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för den 3 januari
1957) föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1957/58
anvisa ett investeringsanslag av
2 465 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Mannerskantz och
Ragnar Bergh (I: 250) och den andra
inom andra kammaren av herrar Magnusson
i Borås och Munktell (II: 333),
hemställts, att riksdagen måtte till Inköp,
uppförande och iståndsättande av
fastigheter för utrikesrepresentationen
för budgetåret 1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 465 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:250 och 11:333, till Inköp, uppförande
och iståndsättande av fastigheter för
utrikesrepresentationen för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag av
2 465 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Staxäng, Nilsson
i Göingegården och Heckscher, vilka ansett
att utskottets yttrande bort ha annan,
i reservationen angiven lydelse,
samt att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:250 och 11:333, till Inköp,
uppförande och iståndsättande av fas -

tigheter för utrikesrepresentationen för
budgetåret 1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 465 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Utrikesministern har
själv, när han gått att ta ställning till
önskvärda nybyggnader för utrikesförvaltningens
behov kommit till den slutsatsen,
att man måste ta hänsyn till
allmänna statsfinansiella bedömanden,
och det har även reservanterna efter
vad jag förstår gjort när de yrkar nedsättning
med två miljoner kronor. De
säger: »I rådande samhällsekonomiska
och statsfinansiella läge är en starkt
restriktivitet av investeringsverksamheten
på alla områden ofrånkomlig,
även om härigenom i och för sig önskvärda
projekt måste begränsas eller
ställas på framtiden.» De har alltså bedömt
läget ännu hårdare än vad utrikesministern
har gjort, och jag tror det
finns goda grunder för deras uppfattning.

Vi har ju på snart sagt alla områden
i dagens läge måst ålägga oss mycket
stora begränsningar och skjuta över en
del på framtiden av vad vi nog helst
skulle vilja göra redan i dag. Det är
all anledning att ifrågasätta samma
återhållsamhet även på utrikesförvaltningens
område.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen av
fröken Andersson och herr Staxäng
m. fl.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Även majoriteten inom
statsutskottet har i detta fall alldeles
säkert tagit hänsyn till den statsfinansiella
situationen, men man kan göra
det på olika sätt, och man kan till och
med driva sparsamheten för långt. Det
är vad vi anser ha skett från reservan -

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6 117

terna i detta fall, när det gäller den utgift
som det bär är fråga om.

Som utskottet har sagt har vi beskickningsfastigheter
både i Tokio och
New Delhi, och det är angeläget att nybyggnader
kommer till stånd där. Jag
kan också säga att statsutskottet och
dess första avdelning har behandlat
denna sak mycket grundligt. Vi har
haft icke mindre än två föredragningar,
både från utrikesdepartementet och
byggnadsstyrelsen, och vi har blivit
alltmer övertygade om riktigheten och
nödvändigheten av att det görs någonting
här.

Det har framkommit att beskickningsfastigheterna
i Tokio och New
Delhi, särskilt de i Tokio, är i mycket
dåligt skick. När det bland annat upplysts
om under dessa föredragningar,
att vi till exempel i Tokio betalar en
årsliyra av 132 000 och i New Delhi av
202 000 kronor, är vi ganska övertygade
om att man här handlar ekonomiskt
klokast, om man biträder Kungl. Maj :ts
förslag.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr förste vice talmannen
Skoglund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) i utskottets utlåtande nr 28 röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Utrikesförvaltningen: Avlöningar

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3

Utgifter under tredje huvudtiteln
(utrikesdepartementet)

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
3, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utrikesförvaltningen: Avlöningar

Sedan punkten föredragits anförde

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Under första punkten i
detta utlåtande föreslås två nya tjänster
i utrikesförvaltningen. Jag vill bara
som en kommentar till detta säga, att
vi i utskottet fått klarlagt, att man inte
minst från näringslivets håll energiskt
framhållit önskvärdheten av att dessa
två tjänster förläggs till de nya stater
som uppstått och där svenska marknadsmöjligheter
ligger inom räckhåll.

Jag vill bara helt kort understryka
behovet av dessa tjänster och förutsätter
att de kommer att placeras i sådana
länder, där de största möjligheterna för
affärsförbindelser står till buds.

Härmed vill jag, herr talman, yrka
bifall till utskottets förslag.

118 Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Inventarier för vissa beskickningar, delegationer och konsulat — Bidrag till internationell
hjälpverksamhet

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Inventarier för vissa beskickningar,
delegationer och konsulat

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 3, s. 10) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1957/58
anvisa ett reservationsanslag av 150 000
kronor.

Vidare hade i motionerna I: 169 av
herr Mannerskantz och II: 202 av herrar
Edlund och Östlund hemställts bl. a.,
att riksdagen måtte avslå det av Kungl.
Maj:t äskade anslaget till inventarier
för vissa beskickningar, delegationer
och konsulat.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 169 och II: 202, såvitt nu vore i fråga,
till Inventarier för vissa beskickningar,
delegationer och konsulat för
budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 150 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Staxäng, Nilsson
i Göingegården och Heckscher, vilka
ansett att utskottet bort, med i reservationen
angiven motivering, hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 169 och II: 202, såvitt
nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts
förslag om medelsanvisning till inventarier
för vissa beskickningar, delegationer
och konsulat.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! På denna punkt begär
Kungl. Maj :t 150 000 kronor till inköp

av inventarier för de tilltänkta nybyggnaderna.
Beskickningsfastigheten i
New Dehli kan ju i bästa fall inte bli
färdig förrän under budgetåret 1959/60.
Under sådana förhållanden bör det inte
vara nödvändigt att redan nu anvisa
detta belopp, och reservanterna har
också för sin del yrkat avslag på Kungl.
Maj:ts förslag, vilket yrkande jag ber
att få instämma i.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Som en följd av det tidigare
fattade beslutet skall jag här helt
enkelt be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 4—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Bidrag till internationell hjälpverksamhet Sedan

punkten föredragits anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vill inte vid denna
sena tidpunkt dra upp någon större
debatt. Vi diskuterade i höstas några
flyktingfrågor, men eftersom vi nu har
ministern för utrikes ärenden närvarande
här, vill jag dock i korthet påpeka
det förhållandet, att de s. k. gammalflyktingarna
har varit i läger bl. a.
i Österrike i över tio år. Dessa flyktingar
har alltså inte Förenta Nationerna
lyckats ta hand om. Jag vet mycket
väl att Sveriges insats på detta område
prisats i den offentliga utländska debatten.
Man kan inte säga att övriga
stater har bedrivit en sådan humanitär
politik som man skulle önska.

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6 119

Vi hörde i riksdagens utrikespolitiska
klubb ett föredrag av generalsekreterare
Beer i Röda korset, varav
framgick, att vissa länder bara tar emot
de flyktingar som är verkligt arbetsföra
och således de bästa faktiskt sett. Någon
verkligt humanitär inställning till
människor, som varit i läger 12—13 år,
finns inte på en del håll. Man förstår
mycket väl de känslor de har som varit
i läger så länge. De ser flyktingarna
från Ungern förra året omflyttas från
dessa läger, under det att de själva så
länge fått vistas under delvis deprimerande
förhållanden.

Jag ber att få ställa den frågan till
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena: Finns någon förhoppning
om att Förenta Nationerna inom
rimlig tid skall kunna lösa detta mycket
behjärtansvärda spörsmål om gammalflyktingarna? Häruti

instämde herr Rimmerfors
(fp).

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Till svar på herr Braconiers
fråga vill jag säga, att det för
några år sedan gjordes upp en fyraårsplan,
som var avsedd att medge en
avveckling av dessa läger. Men planen
vilade på den förhoppningen, att det
skulle komma in frivilliga bidrag till
budgeten för Förenta Nationerna, avseende
just denna flyktinghjälp. Det visade
sig, att dessa bidrag inte kom in
i den omfattning, som man hade räknat
med eller som flyktingkommissarien
hade hoppats på. Det går därför tydligen
inte att avveckla lägren inom den
tid, som från början hade planerats av
flyktingkommissarien, men alltjämt
kommer det varje år in frivilliga bidrag
för just denna verksamhet.

Jag kanske får erinra om att Sverige,
förutom att vi har i olika omgångar
mottagit flyktingar, som hör till dessa
kategorier, haft tillfälle förra året att
lämna ett penningbidrag på 7 miljoner

Stat för statens allmänna fastighetsfond

som ett engångsbelopp vid sidan av de
mera reguljära belopp vi betalar.

Jag delar helt herr Braconiers uppfattning,
att det är ytterst angeläget och
ömmande att få just dessa äldre flyktingkategorier
placerade så snart som
möjligt, så att de kan slippa ifrån det
hemska lägerlivet.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

Återstående punkter

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4

Föredrogos vart för sig konstitutionsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 14 maj 1954 (nr 320) om införande
av landstingslagen; samt

statsutskottets utlåtande nr 18, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 5

Stat för statens allmänna fastighetsfond

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
24, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret 1957/
58, jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 (bilaga 21) hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för den 3 januari 1957,
föreslagit riksdagen godkänna ett statsrådsprotokollet
bilagt förslag till stat
för statens allmänna fastighetsfond för
budgetåret 1957/58.

Statförslaget slutade på ett belopp
av 64 513 000 kronor, vilket innebure en

120 Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Stat för statens allmänna fastighetsfond

ökning av omslutningssumman med
4 809 000 kronor, betingad främst av
höjning av posten till reparations- och
underhållskostnader samt uppräkning
av ersättningsanslagen till fonden med
4 819 000 kronor för ernående av balans
i staten.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Mannerskantz
(I: 264) och den andra inom andra
kammaren av herr Magnusson i Tumhult
m. fl. (11:368), i vilka hemställts
om en nedskärning av den i staten
för statens allmänna fastighetsfond upptagna
utgiftsposten till Reparationsoch
underhållskostnader m. m. med tillhopa
2 555 000 kronor samt om en nedräkning
av den i samma stat upptagna
inkomstposten till Ersättning för till
statsmyndigheter upplåtna lokaler med
samma belopp. I konsekvens härmed
hade i de nämnda motionerna samt i
motioner väckta i anslutning till Kungl.
Maj:ts äskanden under nionde huvudtiteln
yrkats motsvarande minskning av
de under respektive huvudtitlar upptagna
anslagen till ersättning till statens
fastighetsfond.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 264 och
II: 368, godkänna ett utlåtandet bilagt
förslag till stat för statens allmänna fastighetsfond
för budgetåret 1957/58.

Reservation hade avgivits av herrar
Birke och Nilsson i Göingegården, vilka
ansett att utskottet bort, med i reservationen
angiven motivering, hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 264 och II: 368, godkänna
det bilagda förslaget till stat för statens
allmänna fastighetsfond för budgetåret
1957/58 med de ändringar som däri
föranleddes av de i motionerna framställda
yrkandena.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag skall endast göra
en kort kommentar till den vid denna
punkt av herr Birke och mig fogade
reservationen.

I likhet med motionärerna anser vi
reservanter att det, med hänsyn till
vårt ansträngda ekonomiska läge som
budgeten ger klart belägg för, icke är
rimligt att utgifterna för statens allmänna
fastighetsfond vad gäller underhålls-
och reparationskostnaderna på
ett enda år stiger med inte mindre än
25 procent. De stora investeringsbehov
som föreligger på andra områden, inte
minst på bostadsområdet, borde därvidlag
mana till större försiktighet.

Jag är väl medveten om att jag här
kommer att möta det argumentet, att ett
åsidosättande av underhåll och reparationer
i det långa loppet innebär en kapitalförstörelse,
men i det ansträngda
ekonomiska läge som nu råder anser vi
det ändå försvarbart att på denna
punkt pruta åtminstone hälften av det
belopp som begärs. Det blir i så fall
ändå en ökning med 12 till 13 procent
på ett enda år.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till den av herr
Birke och mig vid denna punkt avgivna
reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Innan jag går att med
några ord beröra den fråga som här är
aktuell, tillåter jag mig att anföra några
allmänna fakta och synpunkter på statens
fastighetsförvaltning.

Bland utgifterna för statens allmänna
fastighetsfond märkes främst kostnaderna
för reparation och underhåll. Det

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6

121

är den posten vi nu närmast diskuterar.
För avskrivning av de å statens allmänna
fastighetsfond bokförda tillgångarna
tillämpas vissa allmänna, av riksdagen
godkända grunder, och innebörden
av dessa principer återfinnes i
reciten till här föreliggande utlåtande.
På utgiftssidan har vi bland annat
hyres- och arrendeavgifter, och de beräknas
för nästkommande år utgå med
827 000 kronor mera än för innevarande
år. Fastighetsfondens inkomster utgöres
väsentligen av en beräknad ersättning
för till statsmyndigheter upplåtna
lokaler.

Förvaltningsmyndigheterna lämnar
varje år in sina anslagsäskanden i
vederbörlig ordning, och de granskas
sedan i departementet. Under senare
år har därvid väsentliga reduceringar
av de äskade beloppen företagits, och
motiveringen härför har varit det allmänna
ekonomiska läget. För innevarande
budgetår hade myndigheterna
hemställt om ett underhålls- och reparationsanslag
på 23 miljoner kronor.
Departementschefen ansåg sig emellertid
icke kunna gå med på ett så stort
belopp utan stannade vid att föreslå

19,5 miljoner kronor. För nästkommande
budgetår — det är för detta det
belopp gäller som vi nu behandlar —
har myndigheterna begärt 29,7 miljoner
kronor, vilket alltså innebär en höjning
med inte mindre än 10,2 miljoner kronor
jämfört med vad som utgår för
innevarande år.

Jag kanske i sammanhanget bör nämna
att Kungl. Maj :t på förslag av byggnadsstyrelsen
under budgetåret har fattat
beslut om överförande till byggnadsstyrelsens
delfond av vissa till särskilda
ändamål upplåtna, staten tillhöriga
egendomar till ett sammanlagt värde
av ca 50 miljoner kronor. Det är sålunda
eu icke oväsentlig höjning av
statens fastighetsfonds tillgångar.

Vidare framgår det att departementschefen
för nästa budgetår har föreslagit
24,6 miljoner kronor till reparation

Stat för statens allmänna fastighetsfond

och underhåll, mot förvaltningsmyndigheternas
äskanden på 29,7 miljoner kronor.
Departementschefen framhåller i
propositionen, att det med hänsyn till
den ekonomiska situationen kräves
stark återhållsamhet i statens utgifter.
Han har emellertid icke ansett sig kunna
gå längre i besparingshänseende än
vad det föreslagna beloppet visar, och
motiveringen härför har varit att man
då skulle riskera en kapitalförstöring
på de statliga egendomarnas område,
vilket departementschefen icke har velat
vara med om. Den synpunkten har
utskottsmajoriteten också delat helt och
fullt, och på den har vi även byggt vår
motivering, när vi har yrkat bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och avslag på reservanternas
hemställan.

Det torde vara allmänt erkänt, att det
är dålig ekonomi att eftersätta fastighetsunderhållet,
och jag vill peka på
att det belopp som nu föreslagits i propositionen
innebär en reducering av
myndigheternas välgrundade krav med
inte mindre än 5 miljoner kronor. Reservanterna
har emellertid velat reducera
anslaget ytterligare. En sådan nedprutning
av anslaget som i reservationen
förordas kan i sin praktiska tilllämpning
komma att betyda misshushållning
med statens tillgångar. Och det
bär vi inte råd med, allra minst i dessa
tider.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall til! utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 6

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts

122

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Inställande av repetitionsövningarna under budgetåret 1957/58

proposition angående överlåtelse av
vissa kronan tillhöriga fastigheter, och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Inställande av repetitionsövningarna
under budgetåret 1957/58

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
27, i anledning av väckta motioner om
inställande av repetitionsövningarna
under budgetåret 1957/58.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Öhman m. fl. (1:258) och den andra
inom andra kammaren av herr Hagberg
m. fl. (II: 305) hade hemställts bl. a. att
riksdagen måtte besluta, att repetitionsövningarna
skulle inställas under budgetåret
1957/58.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 258 och II: 305, såvitt nu vore i fråga,
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Karl Andersson,
Åkerström och Petterson i Degerfors.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Statsutskottet har här
besvarat en motion, vari motionärerna
påyrkat att repetitionsövningarna under
det kommande budgetåret skall bli
inställda liksom under fjolåret. För egen
del har jag inte avsett att yrka bifall
till denna motion. Jag är på det klara
med att man inte flera år i rad kan inställa
dessa repetitionsövningar. Däremot
är jag liksom många andra kammarkamrater
inte nöjd med vad utskottet
skrev i fjol. Nu återfinner kammarens
ledamöter det som vi då ville ha

struket ur motiveringen ånyo åberopat
av utskottet. Där erinras om »att utskottet
inte ville motsätta sig förslaget men
att utskottet bestämt förutsatte, att anordningen
i fråga vore att betrakta som
en engångsåtgärd». För min del yrkade
jag den gången på votering, och resultatet
av densamma blev 123 röster för
utskottet och 74 för ett yrkande om att
de citerade raderna skulle utgå ur utskottets
motivering.

Utskottets talesman yttrade emellertid
någonting, som kanske bidrog till
att majoritet ej uppnåddes för strykning
av formuleringen i fråga. Utskottets
talesman sade: »Herr Åkerström
reagerar mot utskottets skrivning att
det här är fråga om en engångsåtgärd.
Detta tolkar herr Åkerström så att utskottet
menat, att den (åtgärden) aldrig
får upprepas ens om liknande förhållanden
skulle uppstå i en nära framtid.
Så tror jag inte att utskottets skrivning
skall tolkas.»

Jag förmodar att utskottets ärade talesman
kommer att vara densamme i år
som i fjol. Jag förutsätter också att han
är beredd att säga, att han i fråga om
hur denna passus av utskottets skrivning
skall tolkas inte har ändrat mening.
För egen del vill jag att vi skall
hålla möjligheten öppen att någon gång
senare allvarligt överväga en åtgärd av
samma innebörd som den som beslöts
den 14 mars 1956.

I detta yttrande instämde herrar
Lundqvist (s), Petterson i Degerfors
(s), Eriksson i Sandby (s) och Alemgr
(s).

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det är en smula egendomligt
det förfaringssätt som statsutskottet
begagnat sig av i detta fall, nämligen
att rycka ur en fråga ur ett större
sammanhang och tvinga på riksdagen
ett principiellt avgörande, som strängt
taget låser den kommande behandlingen
av ärendet. Den motion som vi har
avlämnat i denna fråga är väckt i an -

123

Onsdagen den 27 februari 1957 em. Nr 6

Inställande av repetitionsövningarna under budgetåret 1957/58

slutning till fjärde huvudtiteln, och just
denna lösryckta punkt knyter närmast
an till första avdelningen i fjärde huvudtiteln,
där försvarsministern argumenterar
för att repetitionsövningarna
skall återupptas under kommande budgetår.

Enligt min mening skulle hela denna
fråga ha behandlats i samband med
fjärde huvudtiteln. Om så skett hade
riksdagen fått tillfälle pröva den i det
större sammanhanget. Nu är emellertid
frågan uppe, och jag vill därför bara
helt kort motivera den ståndpunkt som
jag har föreslagit riksdagen att godkänna.

Jag vill först erinra om att den nya
militärbudgeten — om jag medräknar
utgifterna på kapitalbudgeten, den militära
pensionen, civilförsvaret och dylikt
— slutar på 2,7 miljarder kronor.
Det är alltså åtskilligt mer än den i och
för sig mycket imponerande procentsiffra
som försvarsministern nämnde
i remissdebatten, när han sade att den
omfattar inte mindre än 38,5 procent
av den direkta skatten. Denna väldiga
utgiftssumma bör man väl också se
från den synpunkten, att med den avses
att trygga ett försvar som ingen är
nöjd med, som man från olika håll och
naturligtvis från olika utgångspunkter
kritiserar och som man på alla håll vill
ha en förändring av.

Vi har ju böjt oss för det trista faktum,
att de flesta av utgiftsökningarna
är bundna genom statsmakternas tidigare
ståndpunktstaganden. När vi försökt
åstadkomma en i sammanhanget
mycket blygsam besparing, har vi varit
hänvisade till nedprutningar dels på
materielanslagen, dels på anslagen till
s. k. krigsspel.

Vi anser att de skäl, som i fjol åberopades
för inställande av repetitionsövningarna,
har samma tyngd i år — ja,
det ena huvudskälet, att vi behövde utnyttja
arbetskraften, väger ännu mycket
tyngre i år, eftersom trots den arbetskraftsbesparing,
som repetitionsöv -

ningarnas inställande innebar, produktionsökningen
i fjol var den lägsta,
tror jag, som vi haft under något av
efterkrigsåren. Den besparing, som ett
inställande av repetitionsövningarna
skulle innebära, kan ju inte bara mätas
med siffran 70 miljoner, som i budgeten
är upptagen för dessa övningar,
utan måste också mätas utifrån förlusterna
för folkhushållet som helhet. Gör
man det kommer man fram till ett belopp
av närmare 1 miljard kronor —
d. v. s. ett par procent av nationalprodukten
— som annars skulle sättas in
på genomförandet av repetitionsövningar.

Utskottet säger, att det beslut som
fattades i fjol måste betraktas som en
engångsåtgärd, och med den motiveringen
avstyrker utskottet motionen.
Herr Åkerström har redan erinrat om
att det rådde en mycket stark opinion
mot denna utskottets skrivning — det
var ju närmare ett hundratal ledamöter
av kammaren som på olika sätt vände
sig mot skrivningen. Detta gjorde, att
utskottets talesman gav en betydligt
mjukare uttolkning än den som i dag
användes, när man förordar ett avslag
på motionen i frågan.

En sak, som är mycket märklig i
detta sammanhang, är hur lätt det går
för generalerna att få både riksdagen
och regeringen att ta för kontant en sak,
bara man lyckas en gång genomtrumfa
den. .lag vill påminna om att när dessa
stora repetitionsövningar någon gång
i början av 1950-talet, om inte mitt minne
sviker mig, förordades av den militära
ledningen, så var en väsentlig motivering,
att de militära ledarna skulle
ha möjlighet att praktisera krigsspel
med större insatser av stridskrafter.
Det argumentet kan naturligtvis ha en
viss tyngd, även om man tycker att de
herrar, som skall leda dessa krigsspel,
i regel är på gränsen till pensionsåldern
och man därför betvivlar, att det
skulle vara till någon större skada för
det svenska försvaret, om dessa krigs -

124

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Inställande av repetitionsövningarna under budgetåret 1957/58

spel i jätteskala — ty det är de ju efter
vårt lands förhållanden — inte komme
till stånd. Men vad som i början av
1950-talet åberopades som en tillfällig
motivering betraktas nu som någonting
heligt, som inte får rubbas. Att de högre
militärerna uppför sina krigsdanser
och skrämmer upp opinionen med vad
som skulle inträffa av katastrofer, om
inte dessa krigsspel genomfördes varje
år, må var deras sak — det hör ju till
deras jobb — men att statsmakterna
skall ta detta så seriöst, att de, såsom
nu statsutskottet, säger att vi inte ett
enda år får upprepa det avsteg, som
gjordes förra året, är mera märkligt.
Detta tyder på att det går lätt att vänja
den svenska riksdagen. Man bara matar
in medicinen i lämpliga portioner,
så går det snart att få igenom vad som
helst.

Jag vill naturligtvis inte bestrida, att
dessa väldiga repetitionsövningar kan
ha viss militär betydelse. Särskilt under
den månad de sker innebär de givetvis
en ökad militär beredskap. Allt
vad man hört av inkallade om övningarna
ger emellertid ett starkt intryck
av att de är ett oerhört slöseri med
energi och arbetstid, som inte står i
rimlig proportion till vad man kan få
ut av dem. Märk väl: jag diskuterar
inte här frågan om efterutbildningen,
ty dess militära betydelse tror jag inte
man kan förneka, men just vikten av
detta stora krigsspel menar jag att man
väsentligt har överdrivit, även om det
har betydelse för de militära ledarna
att få praktisera krigsspel med stora insatser
av människor och materiel.

Det har ju åberopats, att den internationella
situationen är sämre nu än den
var i fjol. På sitt sätt är det riktigt, att
spänningen är starkare, men jag tror
för min del, att just vad som inträffat
i fjol snarast ger ett ökat andrum och
ett större utrymme för lugna överväganden
i dessa frågor. Försvarsministern
erinrade i årets remissdebatt om
den internationella tendensen — från

vilken bara Förenta staterna utgör ett
undantag — att minska rustningarna.
Han nämnde bland annat hur man i
Flngland planerar att inställa repetitionsövningarna
under det kommande
budgetåret. Vi skall emellertid ha en
maximal beredskap. Vi skall ha en militär
budget och en militär organisation,
som är betydligt större än under
det andra världskrigets allvarligaste år.
Man får verkligen ursäkta, om åtminstone
jag för min del har svårt att förstå,
att det internationella läget skulle
motivera så oerhörda ekonomiska och
andra ansträngningar.

Herr talman! Som jag nyss nämnde
finns det, om man vill försöka åstadkomma
en besparing, bara dessa två vägar:
att försöka pruta på materiel och
att försöka inskränka krigsspelen, tills
frågan om den kommande organisationen
har blivit framlagd till prövning.
Vi har inte ställt något sådant förslag
i dag, helt enkelt därför att en utredning
arbetar med denna sak. Det är
möjligt, att den redan nästa år kommer
med sina förslag. Jag vill emellertid
med detta yrka bifall till motionen nr
305 i denna kammare.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Det var nog så redan i
fjol — och jag tycker att det har markerats
ännu mera i år — att skillnaden
mellan herr Åkerströms uppfattning och
min egentligen är mycket liten. Det är
faktiskt fråga om en strid om påvens
skägg. Jag skulle kunna understryka
det med att citera vad herr Åkerström
sade i början av sitt anförande: »Jag
är på det klara med att man inte flera
år efter varandra kan inställa repetitionsövningarna.
» Jag anser detta vara
ett mycket värdefullt bidrag till debatten.

Vad är det då, som ligger bakom vad
statsutskottet skrev förra året? Jo, helt
enkelt, som vi då sade, att vi betraktar
inställandet som en engångsföreteelse,

Onsdagen den 27 februari 1957 em. Nr 6 125

Inställande av repetitionsövningarna under budgetåret 1957/58

som en kort tidsfrist med övningarna.
Herr Åkerström citerade mig alldeles
riktigt, det vill jag gärna medge. Enligt
min uppfattning är det helt naturligt,
att man inte låser sig för någon
längre tid. Man får ha vilken uppfattning
som helst om militärer och generaler,
som herr Hagberg säger, men det
finns sådana även i andra länder. Jag
vet inte, hur han betraktar militärerna
i Sovjet, men de är mycket sakkunniga i
sitt fack. Det har inte kunnat bestridas,
att när vi inställer repetitionsövningarna
ett år därigenom en sjättedel av vår
försvarskraft inte blir fullt färdig, och
då är det mycket lätt att räkna ut, att
svårigheterna, om detta upprepas i tät
följd, blir mycket större. I så fall deklasseras
vårt försvar.

Jag finner alltså, att när herr Åkerström
är på det klara med att man inte
kan göra detta flera år å rad, är vi av
samma uppfattning, även om jag gärna
medger, att det andra uttalandet kan se
starkare ut. Jag understryker också, att
försvarsministern var av precis samma
mening, att man inte kunde inställa
repetitionsövningarna flera år i följd,
och det är också på det sättet som statsutskottets
majoritet har sett på saken.

Yi bör å andra sidan — jag är angelägen
att betona det — givetvis inte
binda oss för en längre följd av år. Dessa
saker måste ju bedömas med hänsyn
inte minst till det internationella läget.
Nu kan man, om man lyssnar till herr
Hagberg, få en helt annan uppfattning
om de risker, som detta innebär. När
han här talar om hur lätt det går för
generalerna att få vad de vill, skulle jag
emellertid vilja tillägga, att om man
ser på andra länder, inte minst på det
där herr Hagberg har sin ideologiska
hemvist, finner man att det går lika
lält för generalerna att där få vad de
vill. Man skall nog inte ge sig in på sådana
beräkningar som att vi skulle spara
två procent av bruttonationalinkomsten,
om vi inställde repetitionsövningarna.
Det är en lek med siffror, som i

praktiken inte säger någonting. Jag
skulle som en motvikt till vad herr Hagberg
här sagt vilja konstatera att våra
försvarskostnader under flera år hållits
praktiskt taget oförändrade, vilket
innebär att deras andel av bruttonationalinkomsten
sjunkit.

Vidare säger herr Hagberg att repetitionsövningarna
bara innebär att militärerna
får leka krigslekar, såsom han
kallade det. Men man bör komma ihåg
att vi i vårt land inte har några stående
militära styrkor av det slag som man har
i andra länder. Vi kallar in våra värnpliktiga
till — låt oss vara överens därom
— en utbildning som är kortare än
i de flesta andra länder. Därför framstår
hos oss behovet av repetitionsövningar
som så mycket starkare.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets utlåtande.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag hade tänkt nöja mig
med mitt instämmande i de synpunkter
som herr Åkerström framfört i sitt anförande,
men vad herr Thapper nu sagt
uppfordrar mig till en gensaga.

Den förklaring, som herr Thapper
lämnade förra gången det var fråga om
att inställa repetitionsövningarna, kan
inte tolkas på mer än ett sätt, fastän han
nu försöker svänga sig med anledning
av det påpekande som herr Åkerström
gjort. Utskottets skrivning förra gången
innebar faktiskt att man hand sig för
framtiden, men herr Thapper försökte
vid det tillfället lägga in eu annan mening
i uttalandet. I år kommer emellertid
utskottet med praktiskt taget samma
formulering som i fjol. Man understryker
nu ännu starkare det som herr
Thapper försökte förklara bort i diskussionen
förra året.

Jag har inte något yrkande, herr talman.
Jag anser liksom herr Åkerström
att repetitionsövningarna inte kan inställas
år efter år. Men jag tycker att avdelningsordföranden
skulle kunna ge

126 Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nybyggnad för konstfackskolan jämte i ämnet väckta motioner

herr Åkerström rätt däri, att det från
utskottets sida dock är fråga om två
olika uppfattningar, baserade på läget
vid två olika tillfällen.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag måste protestera
när herr Dahl påstår att jag svänger
mig. Jag tycker att vi inom statsutskottet
varit ganska konsekventa. Anledningen
till att vi i år gör ungefär samma
uttalande som i fjol är att vi varit
litet betänksamma med anledning av
att samma motion — låt vara från kommunistiskt
håll — som förelåg i fjol har
återkommit i år.

Såsom jag förut sagt tolkade herr
Åkerström alldeles riktigt vad jag förra
året sagt, och jag har inte någon anledning
att ändra inställning. Det avgörande
har, såsom jag här försökt förklara
för herr Dahl, varit att vi blivit
betänksamma när samma motion återkommit.

Sedan kan man — det är inte, herr
Dahl, något försök från min sida att
svänga mig — tvista om huruvida inställandet
av repetitionsövningarna,
som vi betraktar som en engångsåtgärd,
skall fortsätta för all framtid eller exempelvis
under sex år framåt. Såsom jag
förut påpekade skulle det senare betyda
att det över huvud taget inte sker
någon efterutbildning av våra värnpliktiga.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Nybyggnad för konstfackskolan jämte i
ämnet väckta motioner

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
29, i anledning av Kungl. Maj ds framställningar
angående anslag till nybygg -

nad för konstfackskolan jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 2 hade Kungl.
Majd (bilaga 13, punkt 1, s. 71 av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 3 januari
1957) föreslagit riksdagen att till Nybyggnad
för konstfackskolan å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1956/57 under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Majd i propositionen
nr 1 beträffande kapitalbudgeten
(bilaga 29, punkt 20, s. 39 och 40 av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari
1957) föreslagit riksdagen att till
Nybyggnad för konstfackskolan förbudgetåret
1957/58 under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels tre likalydande motioner 1:116
och II: 147 samt II: 322 av herr Arrhén,
herr Hedin in. fl. samt herr Magnusson
i Tumhult in. fl., i vilka hemställts att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj ds i
proposition nr 2 under kapitalinvesteringar,
ecklesiastikdepartementet, III
Statens allmänna fastighetsfond, punkt
26 gjorda hemställan om investeringsanslag
av 5 000 000 kronor på tilläggsstat
II för budgetåret 1956/57 till nybyggnad
för konstfackskolan;

dels ock motionen 11:212 av herr
Nilsson i Bästekille, i vilken hemställts
att riksdagen under punkt 20 på kapitalbudgeten
för ecklesiastikdepartementet
måtte anvisa ett reservationsanslag
av 1 300 000 kronor för budgetåret
1957/58 till nybyggnad av konstfackskolan.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6

127

Nybyggnad för konstfackskolan jämte i ämnet väckta motioner

1:116, 11:147 och 11:322, till Nybyggnad
för konstfackskolan å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1956/57
under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag av 5 000 000
kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionen II: 212,
till Nybyggnad för konstfackskolan för
budgetåret 1957/58 under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Arrhén, Staxäng, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort hemställa att riksdagen måtte

a) med bifall till motionerna 1:116,
11:147 och 11:322 avslå Kungl. Maj:ts
förslag om medelsanvisning å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1956/57 till Nybyggnad för konstfackskolan; b)

i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och med bifall till motionen II: 212
till Nybyggnad för konstfackskolan för
budgetåret 1957/58 under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 1 300 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Detta ärende var vid
förra årets vårriksdag föremål för en
ganska ingående debatt i båda kamrarna,
den gången säkerligen inte minst
beroende på en promemoria i ärendet,
vilken presenterades för utskottet av
Kungl. Maj d så sent som i april månad
och som innebar en radikal förändring
av den ursprungliga byggnadsplanen,
vilken gick ut på en nybyggnad endast
för konstfackskolans behov. Statsutskottet
gav vid det tillfället riitt tydligt
till känna sitt missnöje med den förberedande
behandlingen av ärendet. Utskottet
ansåg att ändringen av byggnadsplanen
borde ha föranlett en proposition
i vanlig ordning med en vid
förberedd och utarbetad byggnadsplan.

Till detta kommer nu det förhållandet
att man har så att säga hängt på det
ursprungliga förslaget en oerhört kostnadskrävande
utbyggnad, som inte direkt
tjänar konstfackskolans ändamål i
någon form. Några faktiska skäl för denna
stora utbyggnad har enligt vår uppfattning
inte redovisats. Sådan som den
ekonomiska situationen är tvingas ju
även staten till stor återhållsamhet med
investeringar, och det finns säkerligen
för staten betydligt angelägnare investeringsområden
än detta. Det gäller ju
också i detta fall ett rätt stort belopp,
vilket tvingar staten att öka sina lån
i den öppna kapitalmarknaden.

På grund av dessa omständigheter
har vi reservanter yrkat avslag på
Kungl. Maj ds förslag om medelsanvisning
å tilläggsstat och föreslagit
en nedprutning av investeringsanslaget
för konstfackskolan under budgetåret
1957/58 till 1 300 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att med dessa
få ord få yrka bifall till den vid denna
punkt av statsutskottets utlåtande fogade
reservationen av herr Arrhén m. fl.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården
har ju själv nu meddelat att
förra årets riksdag beslutade att fastställa
ett utvidgat byggnadsprogram för
konstfackskolan. Vad som gäller i dag
är egentligen ett fullföljande av det beslut
som förra årets riksdag fattade. Nu
sägs det här att det utvidgade byggnadsprogrammet
inte skulle vara erforderligt.
Det är måhända riktigt så till
vida att det inte är erforderligt för
själva skolans verksamhet för närvarande,
men det är ju också bekant för
alla som har undersökt dessa saker ait
det i Stockholms stad föreligger stort
behov av kontorslokaler och andra lokaler
för uthyrning Ull andra ändamål
än skolans verksamhet. När nu en tomt
kan utnyttjas i vidare omfattning än
som varit avsett från början, frågar man
sig om inte det beslut, som fattades vid

128

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Promilletalet för skogsvårdsavgiften för år 1957

förra årets riksdag, var motiverat även
ur ekonomiska synpunkter. Jag hemställer,
herr talman, om bifall till utskottets
hemställan.

§ 9

Promilletalet för skogsvårdsavgiften för
år 1957

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 7, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften för år 1957 skall
utgå.

I statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj :t bl. a. föreslagit riksdagen besluta,
att skogsvårdsavgift enligt förordningen
om skogsvårdsavgift skulle för år 1957
utgå med en och en halv promille.

Statsverkspropositionen hade, såvitt
angår det promilletal varmed skogsvårdsavgiften
för år 1957 skulle utgå,
hänvisats till bevillningsutskottet.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit den vid
riksdagens början väckta motionen
II: 460 av herr Wachtmeister, vari hemställts,
»att riksdagen måtte

a) besluta att skogsvårdsavgiften skall
utgå efter eit promilletal av V2; samt

b) uppdraga åt Kungl. Maj :t att för
1958 års riksdag framlägga förslag angående
skogsvårdsavgiftens etappvisa
avskaffande».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen framlagda förslag
angående skogsvårdsavgiften samt
med avslag å motionen II: 460 av herr
Wachtmeister besluta, att skogsvårds -

avgift enligt förordningen om skogsvårdsavgift
skulle för år 1957 utgå med
en och en halv promille.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg och Magnusson i Borås, vilka
ansett att sista stycket i utskottets yttrande
bort ha annan, i reservationen
angiven, lydelse samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte

dels i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen framlagda förslag
angående skogsvårdsavgiften samt
med avslag i detta avseende å motionen
11:460 av herr Wachtmeister besluta,
att skogsvårdsavgift enligt förordningen
om skogsvårdsavgift skulle för år 1957
utgå med en och halv promille,

dels i anledning av motionen 11:460
av herr Wachtmeister besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en
utredning rörande frågan om skogsvårdsavgiftens
etappvisa avskaffande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Frågan om skogsvårdsavgiftens
avskaffande eller promilletalets
sänkning är inte någon novell i
årets riksdagshandlingar. Snarare är
den en följetong som går igenom alla
de senare årens riksdagsprotokoll. Tidigare
har invändningar mot avgiften huvudsakligen
reservationsvis framförts
från högerhåll, men förra året uppmanades
högerrepresentanterna att komma
med en motion i frågan, så att den
kunde behandlas litet grundligare. Det
är denna uppmaning från bevillningsutskottets
ordförande som jag med min
motion har efterkommit. Jag måste erkänna
att jag hade den nyvalde riksdagsmannens
ljusblå förhoppning om
att motionen skulle bli mottagen litet
gynnsammare framför allt med tanke
på de stora valaffischer vi såg i höstas
»Våra löften håller» och med tanke på
att man från samma håll lovade, att den
höjda fastighetstaxeringen inte skulle

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6

129

Promilletalet för skogsvårdsavgiften för år 1957

medföra konsekvenser i form av ökade
skatter.

För den händelse någon utom utskottets
ledamöter skulle ha läst motionen
vill jag påpeka en ren felskrivning i utskriften
av motionen. Det står där att
skogsvårdsavgiften icke skulle vara avdragsgill.
Det skall vara »visserligen
numera avdragsgill» — numera avdragsgill
— det var den inte tidigare. Den
saken har emellertid inte inverkat på utskottets
behandling av motionen.

Vad beträffar promilletalet bär jag
inte ändrat min uppfattning att detta
bör sänkas, men eftersom mitt eget
partis representanter i utskottet inte
har följt vare sig mig eller ens partiets
uppfattning från tidigare år skall jag gå
ifrån motionen i det avseendet och i
stället ägna mig åt dess senare del, som
angår skogsvårdsavgiftens totala avskaffande.
Jag noterar med ett visst intresse,
att majoriteten inte ens vill vara med
om en utredning därom. Det är alldeles
riktigt att något direkt samband mellan
skogsvårdsavgiften och bidraget till
skogsvårdande åtgärder inte finns. Det
har kanske funnits ett sådant samband
en gång i tiden men nu finns det inte
längre. Det har till och med försvunnit
så fullständigt, att när herr Hansson i
Ronneby i första kammaren jag tror
1952 med anledning av de då ökade
fastighetstaxeringsvärdena motionerade
om mera pengar till skogsvårdsavgifterna,
detta icke föranledde någon åtgärd.

I utskottets utlåtande erinras också
om att uttagandet av skogsvårdsavgifter
motiveras av det särskilda intresse
skogsägarna i gemen har av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet för skogsskötsel
och skogsvård. Den motiveringen
kunde vara fullkomligt riktig under
förutsättning att avgiften inskränktes
till att gälla de skogsägare som anlitar
skogsvårdsstyrelsernas tjänster, men nu
betalas den även av den som varit
skogsvårdsstyrelsernas läromästare. Domänverket,
övriga allmänna skogar och

många enskilda har ju haft en ordnad
skogsvård långt innan skogsvårdsstyrelserna
var påtänkta. För domänverket
medför exempelvis de nya fastighetstaxeringsvärdena
en höjning av skogsvårdsavgiften
med en miljon kronor.
Det är naturligtvis mycket tacknämligt
att det allmänna också får vara med och
betala skogsvårdsavgifterna, men principiellt
är det lika fullt felaktigt. Skogsvårdslagen
verkar ju i viss mån som något
slags tvångssparande. Jag kan inte
anse annat än att skogsägarna kommer
i sämre ställning än de som placerat sitt
kapital på exempelvis kapitalräkning.
Vad är det för principiell skillnad mellan
att ta ut skogsvårdsavgift av den
som inte på något sätt anlitar skogsvårdsstyrelserna
och att ta ut en avgift
av varenda karl, som har någonting på
sparbanksbok, en avgift som till exempel
skulle kunna gå till bank- och fondinspektionen? Jag

tycker att det är fullständigt riktigt
att man slår ut skogsvårdsavgiften
på några andra än dem som anlitar
skogsvårdsstyrelserna. Det skulle bli för
mycket om småskogsägarna själva skulle
betala detta. Varför lasta över detta
enbart på skogsägarkategorier? Varför
inte överlasta dessa kostnader på hela
samhället? Det senare anser jag fullt
försvarbart i ett sådant sammanhang
eftersom samhället ingripit och fullt
riktigt stiftat våra skogsvårdslagar. Jag
kan inte finna annat än att skogsvårdsavgiften
— om man skall vara konsekvent
— iir en ologisk avgift och därför
bör avskaffas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag betvivlar, att bevillningsutskottet
så kategoriskt som herr
Wachtmeistcr säger har uppmanat till
motionerande, så att han behövt träda
fram som motionär vid detta tillfälle, i

9 — Andra kammarens protokoll 1:957. Nr (i

130 Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Promilletalet för skogsvårdsavgiften för år 1957

synnerhet som hans motion är utformad
från den utgångspunkten att procenttalet
bör sänkas därför att fastighetsvärdena
kommer att öka. Den skogsvårdsavgift
som här skall uttas kommer
nämligen inte att beräknas på de
nya taxeringsvärdena utan på de taxeringsvärden
som fastställdes 1953. Nu
har han emellertid övergivit denna motivering
och ägnar sig uteslutande åt
skogsvårdsavgiftens etappvisa avveckling.
Motiveringen för detta skulle vara,
att skogsvårdsavgiften är att jämställa
med den objektskatt som utgår på jordbruksfastighet
och annan fastighet.

Jag vill emellertid bestämt hävda att
denna jämförelse inte bara haltar utan
också är ganska orimlig, eftersom skogsvårdsavgiften
här är en avgift, som
säkerligen kommer igen till skogsägarna
in banco, då den används till skogsvårdande
åtgärder, som skogsvårdsstyrelserna
utför. Dessa skogsvårdande åtgärder
länder hela det svenska skogsbruket
till fromma. Det är ingalunda
så att skogsägarna på något sätt betalar
lejonparten av dessa kostnader. Statsverket
betalar den överväldigande delen
av dem. 1957 års statsverksproposition
innehåller ett bidrag av statsmedel
utöver de 8 miljoner som kommer in i
skogsvårdsavgifter — ett bidrag på inte
mindre än i runt tal 19 miljoner kronor.
Detta bidrag har till yttermera
visso ökat detta år med nära en miljon
kronor. Det är enligt mitt sätt att se en
synnerligen god affär som skogsägarna
gör när de på detta sätt tillsammans
med kronan kan genomföra dessa skogsvårdande
uppgifter.

Herr Wachtmeister beklagade sig
över att dessa avgifter drabbade sådana
som inte direkt tar i anspråk några
tjänster från skogsvårdsstyrelserna. Som
exempel anförde han domänverket. Det
var väl ett ganska underligt exempel!
Herr Wachtmeister kan rimligtvis inte
ha någonting emot att domänverket såsom
statsinstitution betalar avgifter för
att främja skogsvården i dess helhet.

Den omständigheten att även domänverket
betalar för sina skogar är naturligtvis
tillkommen av rent praktiska
skäl för att underlätta dessa avgifters
indrivande. När herr Wachtmeister gör
jämförelser med bank- och fondinspektionen
vill jag bara erinra om att bankoch
fondinspektionen betalas av bankerna
själva. Den jämförelsen är alltså
totalt orimlig.

Till detta skulle jag emellertid också
vilja säga, att det självfallet är de mindre
och medelstora jordbruken som har
den största nyttan av skogsvårdsstyrelsernas
arbete. Jag medger att storskogsbruken,
som har egna väl utbildade
krafter, naturligtvis kan klara sina uppgifter
i stort sett själva. Är det emellertid
så orimligt att skogsbruket i dess
helhet ger detta relativt lilla bidrag på

1,5 promille av taxeringsvärdet till hela
det svenska skogsbrukets båtnad?

Nu har man ifrågasatt att det skulle
begäras en utredning beträffande promilletalets
avveckling. Utskottet har inte
ställt sig fullkomligt avvisande till detta.
Det kan ju tänkas att taxeringarna
ger ett sådant resultat att promilletalets
storlek kan bli föremål för överväganden.
Först och främst vet man emellertid
inte något om den saken, och jag
vill dessutom särskilt understryka vad
utskottet har angivit såsom alternativ
till promilletalets nedsättande, nämligen
att det just på grund av taxeringsvärdenas
stegring kan bli möjligt att få in
mera pengar för att intensifiera skogsvården.
Där får man sålunda väga intresset
av att sänka dessa promilletal
mot möjligheterna till ökad och förbättrad
skogsvård. Utskottet har inte
velat genom några utredningsskrivelser
binda de kommande förslagen i detta
hänseende utan har ansett att man
tryggt kan överlåta detta övervägande
åt Kungl. Maj :t, och utskottet har därför
föreslagit att motionen icke skall
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6 131

Promilletalet för skogsvårdsavgiften för år 1957

Herr WACHTMEISTER (h) kort genmäle
:

Herr talman! Det börjar bli litet sent,
uppenbarligen så sent, att herr Sundström
somnade till ett litet tag under
mitt första anförande. Om han lyssnat
till vad jag sade hade han hört, att jag
ansåg det vara mycket tacknämligt att
också domänverket fick vara med om
att på detta sätt bekosta skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet genom skogsvårdsavgiften.
Min ståndpunkt var alltså
inte alls den som herr Sundström
ville göra gällande.

Vad beträffar herr Sundströms tvivel
på att jag hade blivit uppmanad att
motionera, så tillhörde jag inte riksdagen
vid den tidpunkt, då bevillningsutskottets
ordförande uppmanade högerrepresentanterna
att komma med en
motion i frågan. I andra kammarens
protokoll nr 10 för år 1956 kan herr
Sundström emellertid ta del av vad bevillningsutskottets
ordförande anförde
i detta hänseende. Det är den av detta
uttalande föranledda motionen som nu
kommit.

Vidare har jag i min motion inte alls
påstått att den grundar sig enbart på
årets fastighetstaxering. Jag- har inte
gjort gällande att 1957 års skogsvårdsavgift
skulle debiteras på grundval av
de nya fastighetstaxeringarna, utan jag
går tillbaka ända till 1952 och tar med
hela stegringen från den tiden.

Kvar står att skogsvårdsavgiften är
en objektskatt som inte har någon motsvarighet.
Låt oss lämna exemplet, att
bank- och fondinspektionens verksamhet
skulle bekostas med skattemedel,
och ta något annat som hela samhället
har nytta av men för vilket avgifter uttas
av endast en liten grupp. Det är det
förhållandet jag har vänt mig emot.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Den enda förklaringen
till alt herr Wachtmeister känt sig uppfordrad
till att motionera med anledning
av något yttrande av bevillnings -

utskottets ordförande är säkerligen, att
han inte tillhörde riksdagen vid detta
tillfälle. Hade han gjort det skulle han
förstått att det egentligen inte var någon
direkt uppfordran att framlägga en
motion.

Jag vill dra i tvivelsmål att skogsvårdsavgiften
skulle vara en objektskatt.
Jag medger att den inte är lik
andra avgifter. Den är olik andra avgifter
i så måtto att den till väsentlig,
ja övervägande del kommer dem till
godo, som betalar avgiften, medan andra
pålagor, t. ex. objektskatten på fastigheter,
är en direkt skatt på hyran eller
på jordbruksfastigheten såsom brukningsdel
och såsom grund för den utkomst
brukaren kan utvinna. Jag anser
sålunda att varje jämförelse mellan
skogsvårdsavgiften och fastighetsskatten
är oberättigad och att herr Wachtmeisters
hänvisning till affischerna under
valrörelsen alltså är fullkomligt missvisande.

Herr WACHTMEISTER (h) kort genmäle
:

Herr talman! Låt då bank- och fondinspektionen
fara och säg exempelvis
att varenda människa, som har pengar
på sparbanken, skulle betala en avgift
till sedeltryckeriet och myntverket, som
tillhandahåller dessa pengar.

Herr Sundström får väl om några dagar
tillfälle att taga del av den framställning,
som skogsbrukets samarbetsdelegation
kommer att göra just med
anledning av vad som anförts här idag
och där frågan kommer att ytterligare
belysas.

Jag kan sluta med att endast citera
vad Luther vid religionssamtalet i Marburg
1529 sade: I haven en annan anda
än vi.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att herr Wachtmeisters jämförelser blir
mer och mer orimliga, varför en fortsatt
debatt är ganska lönlös.

132

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Promilletalet för skogsvårdsavgiften för år 1957

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! När vi diskuterar denna
fråga, kan det kanske vara lämpligt
att en representant för bondeskogsbruket
ger sin åsikt till känna.

Det är alldeles uppenbart att den här
avgiften på 1,5 promille för en hel del
skogsägare måste betraktas som betungande.
Det har sagts i motionen att bolagen,
domänverket och de större skogsägarna
belastas med denna avgift utan
att de egentligen får något vederlag.
Det skulle man kanske kunna medge,
om det vore så, att skogsvårdsstyrelserna
inte vid något tillfälle hade att ta
befattning med vare sig domänverket,
bolagen eller de större skogsägarna,
som har egna skogvaktare eller rent av
egna skogsförvaltningar.

Skogsvårdsavgiften ger ett belopp på
åtta miljoner kronor om året, som går
in i den allmänna statsbudgeten. För
skogsbruk som är taxerade till 20 000
kronor — och sådana skogar betraktar
vi bönder som ganska stora — blir avgiften
30 kronor. Om vi lånar en skogvaktare,
så får vi härför betala 35 kronor
per dag. Man har tidigare inte riktigt
haft reda på, hur stor självkostnaden
för en skogvaktare är, men det fick
vi veta för fjorton dagar sedan, då vi i
lantbruksnämnden vände oss till skogssällskapet
för att låna en skogvaktare
för vissa arbetsuppgifter. Man sade på
skogssällskapet, att man skulle presentera
en räkning på rena självkostnaden.
Man räknade ut denna på grundval av
lönen, pensionsförmåner och resekostnader
och kom till det resultatet, att
självkostnaden ligger på mellan 80 och
100 kronor per dag. Om vi vanliga
skogsägare nu får låna en skogvaktare
för 35 kronor om dagen, så förstår vi
då, att det är ett ganska betydande belopp
som subventioneras.

Naturligtvis finns det möjligheter att
slopa denna avgift, och jag är inte alldeles
främmande för den tanken. Men
vi måste då räkna med att det blir nödvändigt
att höja priset för de skogvak -

tare, som lånas ut till skogsägarna, eller
också måste hela beloppet subventioneras.
Jag tycker att båda dessa alternativ
är olämpliga, och följaktligen
måste man ur bondeskogsbrukets synpunkt
försvara den åtgärd som vidtagits
i och med att skogsvårdsavgifter
införts.

Jag ber, herr talman, att med dessa
utgångspunkter få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Wachtmeister
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Wachtmeister begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 150 ja och 30 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6

133

Lekmannanämnder i hovrätterna i brottmål m. m.

§ 10

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Lekmannanämnder i hovrätterna i brottmål
m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om inrättande av lekmannanämnder i
hovrätterna vid behandlingen av brottmål
m. m.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 321 i första kammaren av
herr Ollén och nr 408 i andra kammaren
av herr Svensson i Ljungskile m. fl.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hemställdes, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
utredning och förslag angående
de ändringar av rättegångsbalken och
därtill hörande författningar, som erfordras
för åstadkommande av

1. att lekmannanämnder inrättas i
hovrätterna vid behandling av brottmål;
samt

2. att ledamöterna i domstolarnas lekmannanämnder
tillförsäkras individuell
rösträtt eller — alternativt — oinskränkt
reservationsrätt».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:321 och 11:408, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Ollén, vilken ansett att utskottets utlåtande
bort ha annan, i reservationen
angiven lydelse samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
förevarande motioner, 1:321 och 11:408,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t an -

hålla om utredning och förslag för
åstadkommande av

1. att lekmannanämnder inrättas i
hovrätterna vid behandling av brottmål;
samt

2. att ledamöterna i domstolarnas lekmannanämnder
tillförsäkras individuell
rösträtt eller i vart fall oinskränkt reservationsrätt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Då jag är en av undertecknarna
av den motion som har
behandlats av första lagutskottet och
huvudmotionären här i kammaren av
sjukdom är förhindrad närvara, skall
jag tillåta mig att med några ord motivera
motionärernas framställning i detta
avseende.

Man kanske i sak inte skulle behöva
säga så mycket om den, eftersom utskottet
helt och hållet gått förbi den av
motionärerna ställda frågan och på ett
sätt, som ju är mycket vanligt i det här
huset, under hänvisning till pågående
utredning sagt sig icke vilja ta ställning
till motionärernas hemställan. Då
jag emellertid, herr talman, tycker att
de båda frågor som har aktualiserats
av motionärerna är så betydelsefulla,
att de hade varit förtjänta av ett mer
principiellt ställningstagande av riksdagen,
skall jag i motsats till utskottet
gå in på själva sakfrågan.

Den väsentliga frågan i motionen gäller
införande av nämnd även i hovrätt.
Om man över huvud taget ogillar
nämndinstitutionen, kan jag mycket väl
förstå att man inte heller vill införa
den i hovrätten. En sådan inställning
kom till uttryck för flera år sedan i
riksdagen då första kammaren avslog
en hemställan i detta stycke. Det förefaller
mig emellertid som om erfarenheterna
av nämndinstitutionen är så
positiva, att skäl talar inte bara för ett
utbyggande och ett förbättrande av denna
nämnd i underrätterna, utan också

134 Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Lekmannanämnder i hovrätterna i brottmål m. m.

för införande av ett analogt förfarande
i hovrätterna.

Nämnden i häradsrätten har en mycket
gammal tradition i Sverige. Den går
tillbaka till en tid då det inte fanns
någon svensk riksdag, under den tidigare
medeltiden. Detta lekmannainslag
i häradsrätten har sedan kunnat bibehållas
och har vuxit sig starkt. Jag tror
också att det måste anses utgöra en
oumbärlig ingrediens i vår processordning.
Långt senare började man tillämpa
ett liknande förfarande vid städernas
rådhusrätter — så sent som under
förra decenniet — ehuru det kan sägas
ha funnits ett visst lekmannainslag även
där, nämligen i form av s. k. illiterata
rådmän. Nu har emellertid nämndinstitutionen
under ett knappt tiotal år
fungerat också vid stadsdomstolarna,
och jag tror man kan säga att nämnden
där har fyllt en väsentlig uppgift i
rättsvårdens tjänst.

Jag vill inte på något sätt underskatta
den insats som juristerna, domarna,
utför vid våra domstolar, särskilt
när det gäller sådana tekniska ting
som straffutmätning, för att inte tala
om sjömål, patentmål o. s. v., där det
ju i särskilt hög grad krävs juridiska
experter som är insatta i sådana frågor.
Det är ju närmast i brottmål som
förekomsten av nämnd anses särskilt
värdefull.

Vilka egenskaper är det nu nämndemännen
måste ha för att på ett lyckligt
sätt komplettera de rättsutbildade domarna?
Ja, det som gör deras insats
så värdefull är väl deras breda sociala
rekrytering — de kommer från olika
grupper i samhället — och deras kännedom
om den miljö och de sociala förhållanden
i vilka människorna lever,
även om man i varje fall inte i ett
större samhälle alltid kan begära personkännedom.
Jag skulle kunna ge
många exempel för att visa att en
nämndeman tack vare sin speciella yrkeserfarenhet
eller sociala erfarenhet
har kunnat göra ett inlägg som varit

av avgörande betydelse för målets utgång.

Jag erinrar mig i detta sammanhang
vad som berättades mig häromdagen
om ett mål vid rådhusrätten i min hemstad.
En verkstadsarbetare var tilltalad
för att från sin arbetsplats ha tagit hem
metaller och diverse föremål, som han
kanske betraktade som skrot, men som
i alla fall hade ett visst värde. Åklagaren
yrkade ansvar för stöld. Emellertid
hade en av nämndemännen just en sådan
speciell erfarenhet från arbetsplatsen.
Han omtalade att det nära nog
hade varit tradition och i varje fall
någon sorts praxis på den arbetsplatsen
att arbetarna i viss omfattning tog med
sig sådana saker när de gick hem efter
arbetsdagen. Det var självfallet inte ett
försvar som helt och hållet urskuldade
den tilltalade, ty han hade utan tvivel
gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande,
men i belysning av den här
lämnade uppgiften framstod hans tilltag
som mindre graverande än om det
skulle ha rört sig om en isolerad företeelse.

Man skulle också kunna ge många
andra exempel på hur nämndemännen
har kunnat påverka bedömningen av
en tilltalad just tack vare att de har
varit kloka och förståndiga människor
med en speciell erfarenhet.

Det har tillkommit en omständighet
på senare tid, som gör att nämndens
medverkan vid brottmål får en alldeles
särskild betydelse, och det är införandet
av den s. k. fria bevisprövningen,
indicieprövningen. Det är en ytterligt
viktig och jag tror i de riktiga händerna
mycket värdefull sak, som här
har genomförts i vår processordning.
Å andra sidan måste man säga att det
är en sak som är mycket farlig och
som kräver det allra största omdöme
och hänsynstagande till olika faktorer,
i all synnerhet om den tilltalade enständigt
nekar till det brott för vilket
han blivit beskylld. Just här, när man
alltså från domstolarnas sida har möj -

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6

135

Lekmannanämnder i hovrätterna i brottmål m. m.

lighet till en fri bevisprövning, träder
också nämndemännens medverkan i
rättsskipningen fram på ett alldeles särskilt
sätt, som gör att de blir garanter
för en rimlig och förnuftig rättsordning,
som gör att de är ägnade att skapa
ett ökat förtroende för domstolarna och
deras verksamhet.

Alla de skäl, som kan anföras för
användande av nämnd i underrätt, kan
otvivelaktigt också användas för nämnd
i hovrätt. Någon kanske skulle kunna
invända, att när vi i underrätten nu
haft dessa förståndiga människor med
deras olika skiftande erfarenhet, så
måste det väl i all rimlighets namn
kunna räcka med detta och man kan
sedan i överrätten, om målet kommer
till dess prövning, nöja sig med juristernas
bedömning. Men ett sådant argument
är i själva verket inte hållbart.
På samma sätt skulle man ju kunna
motivera att man inte hade någon prövningsrätt
över huvud taget, att inte ens
juristerna i hovrätten hade någonting
med saken att göra. Det är intressant
att konstatera hurusom denna kammare
en gång för många år sedan — jag vill
minnas det var i slutet på 20-talet — i
själva verket tog positiv ställning till
ett förslag från den dåvarande processkommissionen,
som gick ut på en rekommendation
av nämnder i brottmål
även i hovrätterna. Förslaget föll på
första kammarens motstånd. Efter detta
modifierade processkommissionen sitt
förslag, och det har sedermera inte tagits
upp. Men jag är fullt övertygad,
herr talman, om att detta är en fråga
som kommer tillbaka, även om man nu
inte vill ta ställning till den, och att
detta är någonting som vi så småningom
kommer att lagfästa när det gäller
vår processordning.

Den ifrågavarande motionen innehåller
också ett annat avsnitt, som mera
berör nämndens ställning i underrätten
och som jag skall fatta mig mycket kort
om. Det har varit föremål för utredning
inom den s. k. statsdomstolsutred -

ningen, och det innebär att man skulle
ge nämndemännen en mera självständig
ställning så till vida att man också skulle
medge dem reservationsrätt för den
händelse en, två eller flera av dem är
oeniga om ett domslut. Numera vet
ingen utanför nämnden hur de olika
nämndemännen har röstat, vilka skiljaktiga
meningar som kan ha yppats vid
bedömningen av den tilltalade. Den tilltalade
själv får aldrig reda på detta,
inte heller hans ombud, men det skulle
ju kunna vara av särskilt värde för honom
att veta, om han vill fullfölja sin
talan i högre rätt. Detta förefaller mig
vara ett mycket tungt vägande skäl för
ett medgivande åt nämndens enskilda
ledamöter att om de så önskar begagna
sig av sin reservationsrätt.

Herr talman! Till första lagutskottets
utlåtande nr 8 är fogad en reservation
av herr Ollén i första kammaren, som
i huvudsak täcker de synpunkter jag
här har gjort mig till tolk för, och jag
skall tillåta mig att yrka bifall till denna
vid utskottsutlåtandet fogade reservation.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Gustafson

1 Göteborg (fp).

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Jag skall i största korthet
motivera utskottsmajoritetens inställning
till denna fråga.

Vad först angår yrkandet under punkt

2 i såväl motionen som reservationen,
vilket yrkande ju innebär en hemställan
om utredning för åstadkommande
av individuell rösträtt eller i varje fall
reservationsrätt för nämndemännen, så
påkallades i utskottet inte ens bifall till
motionen under den punkten. Det upplystes
nämligen i utskottet, för övrigt
av mig själv, som råkar vara ledamot i
stadsdomstolsutredningen, att den utredningen
med full täckning av sina
motiv behandlar båda dessa frågor. Vi

136 Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Lekmannanämnder i hovrätterna i brottmål m. m.

har redan haft ingående resonemang
om dem. Jag är givetvis förhindrad att
yppa något av vad jag tror blir utredningens
slutliga ståndpunktstagande
men anser mig nog ha rätt att erkänna,
att jag själv, som utredningens ende och
förmodligen mycket konservative häradshövding,
är på det klara med att
man måste medge nämndemännen reservationsrätt.

Då alltså en utredning av dessa frågor,
varom yrkande framställts under
punkt 2, är i full gång, har enligt utskottsmajoritetens
mening icke funnits
någon som helst anledning att bifalla
det yrkandet.

Beträffande yrkandet under punkt 1
eller om utredning angående nämnd i
brottmål också i hovrätt förhåller det
sig visserligen så, att ingen utredning är
i gång eller förordnats om den saken.
Stadsdomstolsutredningens uppdrag avser
nämligen endast lekmannainflytandets
utformning i första instans. Utskottsmajoriteten
har emellertid, enligt
min mening med fullt fog, varit av den
uppfattningen, att man först bör ha fullt
klart för sig, hur nämnden skall vara
sammansatt och utöva sin funktion i
underrätterna, innan man går in på frågan
om eventuell nämnd i hovrätterna.

Efter att nu ha motiverat utskottets
ståndpunktstagande vill jag för min rent
personliga del tillägga, att jag nog hör
till dem som anser, att medverkan av
nämnd i hovrätt kanske måste avvaras.
Jag anser mig inte ha anledning att nu
redovisa skälen för denna min uppfattning.
Den grundar sig dock bl. a.
på min personliga erfarenhet av hur en
hovrätt arbetar.

Jag skall i stället försöka med några
siffror påvisa, hur mycket betydelsefullare
det torde vara att få lekmannainflytandet
i underrätterna förstärkt. Underrätterna
intar nämligen en fullkomligt
obestridlig nyckelställning i brottmålsdömandet.
Fullföljdsfrekvensen
från underrätterna till hovrätterna är i
brottmål inte mer än cirka 3 procent,

och eftersom ändringsfrekvensen håller
sig vid ungefär 40 procent, är det uppenbarligen
så, att underrätternas domslut
i brottmålen blir beståndande i 98
till 99 procent av alla målen. Sedan kan
jag inom parentes upplysa, att i de fall,
då ändring sker i hovrätten, är förhållandet
det, att hovrättens ändring betydligt
oftare går i lindrande än i skärpande
riktning.

Herr talman! Med stöd av det anförda
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att herr Fröding, som är
ledamot av stadsdomstolsutredningen,
är så positivt inställd till den ena av
motionärerna aktualiserade frågan, och
jag vill gärna ge honom rätt så till vida
i hans egenskap av utskottsledamot, att
det säkerligen fanns skäl för utskottet
att inte i det läget påyrka någon ny utredning
eller i övrigt vidta någon åtgärd
beträffande den saken.

Däremot är jag inte alls övertygad
om att utskottets inställning till lekmän
i hovrätt är lika bärkraftig. Nu har herr
Fröding med sympatisk öppenhet erkänt,
att bakom detta att man åberopar
utredningen om underrätternas nämnder,
ligger från hans sida tanken, att
han inte vill veta av några nämndemän
i hovrätterna, och följaktligen blir utskottets
utlåtande åtminstone för hans
vidkommande vad man kallar för ett
skalkeskjul: det är bara ett sätt att
komma ifrån hela frågan.

Jag tycker nog att utskottets motivering,
när det gäller den senare frågan
— om nämnd i hovrätt — är otillräcklig
och svag. När man för 30 år sedan
i riksdagen på förslag av processkommissionen
kunde ta ställning till frågan
om lekmän i hovrätt utan att det då
fanns några lekmän i stadsdomstolarna,
så kan man naturligtvis mycket väl redan
nu, då det bara gäller vissa änd -

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6

137

Lekmannanämnder i hovrätterna i brottmål m. m.

ringar i nämndemännens befogenheter,
engagera sig för principen om nämndemän
även i hovrätt.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Liksom herr von Friesen
vill jag understryka hur viktigt det
är att genom tillkomsten av nämnderna
domstolarnas sociala rekryteringsbas
har breddats. Det vidgade kunskapsmaterial
och den ökade erfarenhet som
härigenom tillföres domstolarna utgör
en mycket väsentlig faktor i vår strävan
att i liberal och human anda bedöma
brottsorsaker och avväga straffåtgärder.

Motionärerna berör de brister i nuvarande
organisation som föreligger i
nämndemännens möjligheter att fylla
sina uppgifter, framför allt att bestämmelsen
om kollektiv rösträtt realiter
kommer att innebära, att de icke i tillräcklig
omfattning kan verka för att
tillbörlig hänsyn vid bedömningen tas
till de individuella omständigheterna i
det enskilda fallet. Motionärerna föreslår
därför att nämndemännen erhåller
individuell rösträtt, alternativt oinskränkt
reservationsrätt.

Första lagutskottet har avstyrkt denna
del av motionen under hänvisning
till att den nu sittande stadsdomstolsutredningen
har att ta upp denna fråga
till prövning.

Bakgrunden till det betänkande, som
stadsdomstolsutredningen tidigt hösten
1956 lagt fram om ett förslag om ändrad
sammansättning av rådhusrätt i
brottmål, skulle jag kritiskt vilja granska,
därför att det har betydelse för den
fråga vi nu diskuterar. I sak innebär
stadsdomstolsutredningens förslag en
ganska revolutionerande ändring i värderingen
av vilken tyngd nämndemännens
röster skall komma att äga i förhållande
till domarens röst, alltså just
det problem motionärerna berört. Dessa
har emellertid sett frågan ur rättssäkerhetssynpunkt,
medan stadsdomstolsutredningen
angripit problemet från ett

helt annat utgångsläge. Utredningen har
genom sitt förslag eftersträvat att häva
den eftersläpning av brottmål som föreligger
särskilt vid rådhusrätterna och
dess förslag syftar till en ändrad arbetsfördelning.

I nämnderna fungerar nu minst sju
nämndemän. Det betyder att domarens
röst väger lika tungt som sex nämndemäns,
och den sjunde nämndemannen
äger alltså utslagsröst.

Stadsdomstolsutredningen föreslår nu,
att juristkollegierna med tre domare
och utan nämnd ersätts med en domare
och två nämndemän i rådhusrätt och
tre i häradsrätt — varför två nämndemän
i stad är lika kloka som tre på
landsbygden är en öppen fråga.

Den gränsdragning som skett mellan
vilka mål som skall avgöras av domstol
med liten respektive stor nämnd har
icke varit en särskilt enkel fråga för utredningen
att lösa. Man har stannat inför
att de mindre grova brotten skall
avgöras av domstol med liten nämnd.
Samtidigt har man vidgat den stora
nämndens verksamhet till att omfatta
alla brott som kan förskylla ett års
straffarbete — tidigare gick gränsen
vid två års arbete.

Man framhåller dock att vid många
av de mindre grova brotten kan bevisprövningen
vara lika svår som vid de
allvarligare och även påföljdsfrågan
kan vara mycket svårbedömd, särskilt
om den åtalade riskerar att bli suspenderad
eller avsatt. Utredningen erinrar
själv om att en av de sista årens största
rättsaffärer hörde till kategorien »bagatellbrottmål».

Det viktiga är alltså att i sak mycket
svårbedömda brott, både i fråga om bevisprövning
och straffmätning, anses
med lika stor rättssäkerhet och omdöme
kunna avgöras av två som av sju nämndemän.
Nämndemännens individuella
rösträtt har alltså nästan blivit genomförd
!

Andra lika viktiga principiella frågor
kan diskuteras i detta sammanhang.

138

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Lekmannanämnder i hovrätterna i brottmål m. m.

I stort sett har vi en klassificering av
svårighetsgraden av brott, vilken grundar
sig i uppfattningen om med vilken
hårdhet och stränghet detta brott bör
bestraffas. Denna värdering av ett
brotts svårighetsgrad tycks i huvudsak
vara historiskt betingad. Lagförslag efter
lagförslag fasthåller här ofta vid
sekelgamla värderingar, en eftersläpande
bedömningsgrund, vars riktighet
starkt kan ifrågasättas mot bakgrunden
av modernt vetande och nutida värderingar.

Lika väl som en historiskt grundad
värdering får vara dominerande kunde
man anlägga andra värderingsnormer,
förslagsvis den skadeverkan ett bestämt
brott innebär — mot samhället och mot
enskilda. Ville man ha detta utgångsläge,
framstår klart att t. ex. många
stölder och även mindre mordbränder
kan vara långt lindrigare än t. ex. omfattande
förskingringsbrott.

Vill man bedöma ett brott icke som
en isolerad företeelse utan som ett utslag
för brottslingens hela reaktionssätt
eller som en protestreaktion inför den
totala situation han levat under blir det
många gånger slumpmässiga faktorer —
berusningsgraden eller en mer eller
mindre desperat stämning — som kommer
att bli avgörande för den utförda
handlingens omfattning liksom bagatellartade
moment i utförandet av brottet
kan komma att medföra att det hamnar
under olika rubriker, t. ex. vanlig
stöld övergår i grov stöld. Straffsatserna
blir emellertid olika alltefter rubriceringen
av brottet — och nämndernas
sammansättning skall alltså också här
rätta sig efter straffsatserna.

Gör sig en brottsling skyldig till återfall,
t. o. m. om återfallet utgör en exakt
kopia av tidigare brott, skall det ock
ur svårighetsgrad bedömas olika. Sådana
återfallsbrott kan alltså komma
att innebära, att i sak exakt lika brott
första gången skall bedömas av två,
andra gången av sju nämndemän jämte
domaren.

Vi har även att räkna med den värdeförskjutning
i bedömningen av brott
som förekommer. Så länge de är fåtaliga
straffas de gärna efter den lindriga
delen av skalan, blir de vanligt förekommande
och slutligen svårbemästrade
problem föreligger en tendens till
alltmer betydande straffskärpning. Förskingringsbrotten
har tidigare undergått
denna omvärdering; för närvarande
är de svårare trafikmålen med eller
utan rattfylleri föremål för samma process.

Domarkåren ställs alltså inför nya
typer av brott, framvuxna ur och svåra
att komma till rätta med på grund av
ändrade samhällsförhållanden. Jag kan
förstå, att domarna känner sitt medborgerliga
ansvar och att de känner sig
skyldiga att bidraga till lösningen av
samhällsproblem med de medel som
står dem till buds — straffskärpning.
Faran ligger i att ifrågavarande problem
kanske aldrig kan lösas med hjälp
av straffskärpningar och att samhället
kanske icke heller önskar att så sker.
Har emellertid under lång tid stränga
straffsatser tillämpats utan effekt finns
risk att man föreslår ytterligare i lag
fastställda skärpningar. Man kan då
hamna i det abderitiska förhållandet,
att ett mål ena dagen skall avgöras i
en liten nämnd, dagen efter lagändringen
i stor sådan.

I princip är det olyckligt att man
överlämnar dylika problemkomplex åt
domstolarna, men så länge vi icke äger
en på denna punkt vaken och objektiv
opinion och så länge vi icke har en
tillräckligt stark parlamentarisk principdiskussion
om sådana företeelser,
har domstolarna inte mycket annat afl
göra.

Jag har med dessa olika exempel —
de kan flerfaldigas — velat visa, att den
ettårsgräns som stadsdomstolsutredningen
föreslagit icke är principiellt
särskilt hållbar, om man vill avgränsa
brott med hänsyn till alla de aspekter

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6

139

Lekmannanämnder i hovrätterna i brottmål m. m.

som bör läggas vid värderingen av deras
svårighetsgrad.

Stadsdomstolsutredningen har alltså
i realiteten genom sitt förslag kommit
att ta ställning till nämndemännens uppgifter,
uttryckta i den tyngd deras röster
skall äga. Förutsätter man att domstol
med två nämndemän äger förmåga
och omdöme nog att avgöra brott, vilka
till sin svårighetsgrad i princip ofta kan
vara likartade med de brott som skall
avgöras av domstol med sju nämndemän,
så har man ju i realiteten — om
än på en omväg — uttryckt att två
nämndemän är lika kloka som sju. Då
måste man även erkänna, att var och
en av nämndemännen i de stora nämnderna
också är lika klok som de två i
de små nämnderna.

Redan nu finns alltså tillräckligt sakmaterial
för att tillstyrka motionärernas
framställning.

Motionärernas andra huvudförslag
innebär inrättande av lekmannanämnder
vid hovrätterna. Där vill jag helt
instämma i den uppfattning, som herr
von Friesen gjorde sig till tolk för. Samtidigt
vill jag framhålla, att på grund
av att överläggningarna i underrätten
är hemliga och ej protokollföres, så
kommer inte ens en så stark reservation
som från sex nämndemän till hovrättens
kännedom. Man får sålunda där
icke ett fullständigt material att arbeta
med.

I samband med denna frågeställning
berör motionärerna två andra problem,
som icke har tagits upp till behandling
i utskottet. I pressdebatten kring motionen
har framhållits det problem, som
den sociala rekryteringen av domarkåren
utgör. Den kommer från en begränsad
krets, och den fortsätter att
leva inom denna. Ur denna synpunkt
utgör juristkollegierna en social enhet
med ensartade värderingsnormer.

Ett av de främsta resultaten av olika
moderna forskningsgrenar är kanske
den ökade kunskap de givit oss om den
stora betydelse den sociala grupptill -

hörigheten utgör, framför allt hur starkt
bundna vi kan bli av den egna gruppens
värderingar. I sämsta fall — när
vi ställes inför uppgiften att bedöma
andra människor — kommer vi att värdera
deras handlingar, deras motiv och
personlighet med en totalt oförstående
inställning, bottnande i vår totala okunnighet
om normerna för andra sociala
grupper än vår egen. Detta gäller oss
alla, men för domarkåren utgör det ett
speciellt allvarligt moment i deras yrkesutövning,
enär denna gruppbundenhet
kan medföra att domaren onödigt
strängt bedömer brottslingen. För denne
får då detta tragiska konsekvenser.

Motionärerna framhåller även att juristkollegiernas
sammansättning är sådan,
att risker föreligger att de i praktiken
kan komma att fungera som enmansdomstolar,
då bisittarna ofta inte
är ordinarie domare och därför för sin
karriär står i åtminstone psykologisk
förtroendeställning till den ordinarie
domaren.

Riksdagen har vid flera tillfällen uttalat
sig mot enmansdomstolar vid mera
allvarliga brott, därför att man har ansett
det principiellt oriktigt att bevisprövning
och straffmätning skall få
vara beroende av eu människas omdöme.
Jag tror att man har rätt att vidga
detta till att i ett demokratiskt samhälle
skall ingen enhetlig grupp ensam
få bedöma människor inom andra grupper
— också här alltså ett skäl för
nämndemän i hovrätterna.

Lika väl som man kan diskutera huruvida
nämnderna ökar eller minskar
rättssäkerheten, lika viktigt måste det
vara att ta upp en principdebatt om
huruvida juristkollegiernas sammansättning
är sådan, att rättssäkerheten kan
bli sämre tillgodosedd än vad som bör
vara fallet. Motionärerna anser att risk
föreligger härför.

Utskottet har avslagit motionärernas
framställning även på denna punkt under
motivering att vi icke bör lösa frågan
om nämndemän vid överrätterna,

140 Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Lekmannanämnder i hovrätterna i brottmål m. m.

förrän den har blivit slutgiltigt löst för
underrätternas del. Starka skäl talar
emellertid för inrättande av lekmannanämnder
redan nu, och problemet varken
bör eller behöver sammankopplas
med frågan om underrätternas slutgiltiga
form.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Ollén i utskottet
framlagda reservationen.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Jag avser fortfarande
inte att gå in på någon sakdebatt i denna
fråga.

Med anledning av vad den senaste talaren
sade om framlagda delbetänkandet
vill jag framhålla, att utredningen
klart har sagt ifrån, att frågan om rösträtten
på intet sätt är knäckt utan senare
skall upptas till omprövning.

Jag vill slutligen erinra om att riksdagen
år 1955 avvisade en motion av
ungefär enahanda innehåll just under
hänvisning till det utredningsarbete
som pågår.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Det av utredningskommittén
myntade begreppet trögrörlighet
gäller i hög grad om lekmannainflytandet
vid våra domstolar. Reservanten
herr Ollén kom nyss i första kammaren
med en historik, som visade att redan
herr Jansson i Djursätra för 55 år sedan
påtalade det säregna faktum, att lantbrukare
och andra lekmän kunde sitta
i lagutskott och stifta lagar, men att det
var mycket svårt för dem att få vara
med vid lagarnas praktiska tillämpning.

Som redan anförts var också processberedningen
för mycket länge sedan
på det klara med att lekmannainflytandet
borde få göra sig gällande
även i hovrätten. Jag har själv tillsammans
med några kamrater — senast för
två år sedan — framfört samma förslag
som motionärerna nu lagt fram, dock
med det tillägget, att lekmannainflytandet
skulle sträcka sig upp i högsta dom -

stolen, vilket jag tycker är konsekvent.
Men då hänvisade utskottet till precis
samma utredning som man gör i dag.
Utredningar är nämligen mycket slitstarka
och långlivade och räcker i flera
år utmärkt som avslagsmotivering. När
vi motionerade om lekmannainflytandet
i hovrätten, sade utskottet att man
över huvud taget inte var beredd att
diskutera den frågan.

Till det som herr von Friesen här
anfört om lekmannainflytandet vill jag
lägga, att om domaren-juristen bara får
en enda lekman med sig, så får varken
den åtalade eller hovrätten reda på att
de sex övriga nämndemännen varit av
annan mening. Med nuvarande bestämmelser
får dessa sex nämndemän inte
ens redovisa vad de tycker. Det blir
sålunda aldrig känt. Därför har såväl
vi förut som motionärerna i dag föreslagit,
att de sju nämndemännens kollektiva
rösträtt — som nu är en förutsättning
för att nämndemännen skall
kunna göra sig gällande — skall avlösas
av individuell rösträtt. Men även om
detta genomföres, står ändå spärren till
hovrätten kvar. Som det nu är får som
sagt hovrätten inte ens reda på nämndemännens
mening. Praxis är för övrigt,
att hovrätten endast i undantagsfall,
när nämnden gått emot domaren, följer
nämndemännen. Man skall också märka
att hovrätten i det stora flertalet fall är
sista instans. Det är nämligen mycket
sällsynt att man får rätt att pröva ett
mål i högsta domstolen.

Nå, det har i alla fall rört sig en del
på detta område. När vi tidigare har
motionerat i denna fråga har vi varit
alldeles ensamma. Även folkpartiets representanter
gick då emot oss. Men i
dag har vi tre folkpartimotionärer och
en reservant, som går på vår gamla
linje. Dessutom — och det har glatt
mig alldeles särskilt — har socialdemokraten
fru Sjö vall här påtalat vad vi
många gånger framhållit, nämligen domarkårens
ensidiga rekrytering och utpräglade
grupptänkande. Den kotteri -

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6

141

Lekmannanämnder i hovrätterna i brottmål m. m.

anda och den ofelbarhetsdogm som här
gör sig gällande, kom kanske till ett alldeles
särskilt starkt uttryck i den omständigheten,
att det tog 20 år innan
man mot hela det högre juristkotteriet
fick rådman Lundquist inför rätta.

Trögrörligheten fortsätter, men det
rör sig dock, och om motionärerna vill
pröva hur mycket det rör sig, så kommer
vi självfallet att följa vår gamla
linje och rösta för reservationen.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Ilerr talman! Jag skall inte hålla någon
längre utläggning, men det var några
saker som herr von Friesen sade,
som gjorde att jag ansåg mig lämpligen
böra säga några ord.

Herr von Friesen ifrågasätter, varför
utskottet inte deklarerat någon förståelse
i principfrågan. Men utskottet säger
ändå, att i fråga om nämndemän
i hovrätten råder det i utskottet delade
meningar. Det är alldeles riktigt, och
det är därför som jag vill deklarera, att
jag i det avseendet intar samma ståndpunkt
som herr von Friesen.

Jag ber i övrigt att i stort sett få instämma
i vad herr von Friesen hade
att säga. Det är helt i överensstämmelse
med min egen uppfattning.

Det är således inte i sakfrågan, som
det skiljer någonting mellan min ståndpunkt
och den herr von Friesen intagit.
Jag har intagit min ställning uteslutande
av den anledningen — och
det är ju utskottets huvudmotivering
— att när det redan föreligger en utredning,
stadsdomstolsutredningen, som
enligt direktiven har att utreda frågan
om nämnderna i rådhusrätterna och
enligt direktiven också medges rätt att
uppta frågan om nämnderna i häradsrätterna,
är det väl ändå inte någon mening
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
en ny utredning. Det är således
den reella ståndpunkt, som vi har intagit
i utskottet. Därmed har vi inte
sagt, att vi inte i sakfrågan kan ha en
uppfattning, som överensstämmer med

den herr von Friesen här har deklarerat.

Det är väl också på det sättet, att man
inte skall lägga på departementen utredningsuppdrag
i de fall det kan undvikas.
Departementens möjligheter i
fråga om arbetskraft och kommittéanslag
är ju ändå så begränsade, att man
inte kan kosta på sig lyxen att ha två
utredningar, som behandlar samma
fråga.

Jag har velat säga detta och yrkar bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr von
Friesen begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr von Friesen
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 124 ja och
43 nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

142

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Upphävande av den s. k. jordförvärvslagen

§ 12

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 10 juli
1947 (nr 486) om dödande av vissa
utanför Sverige befintliga handlingar,
in. in.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Upphävande av den s. k. jordförvärvslagen Föredrogs

tredje lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
om upphävande av den s. k. jordförvärvslagen.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 143 i första
kammaren av herrar Sundelin och
Boman samt nr 177 i andra kammaren
av herrar Antbij och Johnsson i Kastanj
egår den.

I motionerna, som voro likalydande,
hemställdes, »att riksdagen måtte besluta
att 1955 års lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslag) upphäves från den
1 juli 1957».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner 1:143 och 11:177 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Osvald, Ebbe Ohlsson, Åhman, Johnsson
i Kastanj egården och Stiernstedt, vilka
ansett att utskottets utlåtande bort ha
annan, i reservationen angiven lydelse,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
I: 143 och II: 177 måtte antaga följande

Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 3 juni
1955 (nr 272) om inskränkning i rätten

att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag) Härigenom

förordnas, att lagen den
3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslag) skall upphöra att
gälla med utgången av juni månad 1957.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1957.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp):

Herr talman! Jordförvärvslagen eller
lagen om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet börjar bli en
gammal bekant. Jag har tillsammans
med herr Antby även i år i denna kammare
väckt en motion, som har sin
motsvarighet också i första kammaren,
om att lagen skall upphävas från den
1 juli i år. Utskottet föreslår att motionerna
skall avslås eller, som det heter,
att motionerna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. Fem av
utskottets ledamöter har emellertid reserverat
sig för bifall till motionerna,
och då jag är med bland dessa skall jag
be att få säga några ord.

Jag hyser ingen större förhoppning
om att kunna omvända majoriteten i
denna kammare, liksom jag aldrig haft
någon tanke på att kunna omvända
tredje lagutskottets majoritet. Men jag
känner ett behov av att få säga, att de
farhågor som uttalades, när vi år 1945
första gången diskuterade jordförvärvslagen
och som sedan uttalats vid alla
de tillfällen den varit uppe till behandling,
har i mycket stor utsträckning
besannats. Jag har inte för avsikt att
använda så hårda ord som man ibland
hör i debatten. Det har talats om att
lagen bättre skulle passa i ett annat
land — man har menat, att den är oförenlig
med vårt lands förhållanden. I
ett anförande i första kammaren i dag

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6 143

sades, att jordförvärvslagen är en
tvångslag, som står i klar motsättning
till demokratiska principer. Det är ju
ungefär detsamma, fastän något annorlunda
uttryckt.

Jag skall inte gå närmare in på de
uttalanden om gjorts, när lagen behandlats.
.lag minns emellertid att herr
Andersson i Löbbo en gång rekommenderade,
att vi skulle anta lagen och så
hoppas, att Kungl. Maj:t med mild hand
skulle handlägga de ärenden som kom
in. Men de som har att behandla ärendena
måste ju så gott de kan följa lagen,
och att handlägga de olika ärendena
så att alla blir nöjda är såvitt jag
förstår omöjligt.

Lagen tillkom för att, som det så vackert
hette, bevara jorden i den jordbrukande
befolkningens ägo och hindra
jobbare att förvärva jordbruk. Sedan
har lagen enligt min mening ändrats
till det bättre, och att döma av affärer
som gjorts kan snart vilken som helst
icke jordbrukare få köpa sig ett eget
jordbruk. De fall jag känner till har
varit goda och lyckliga affärer, och
jag tror att många arrendatorer har fått
det mycket bättre, sedan det kommit
friskt kapital till egendomarna.

Just därför frågar man sig: Vad skall
lagen tjäna till? Jag medger, att därest
lagen inte funnits hade kanske en eller
annan sammanläggning skett, som inte
varit av det allra lyckligaste slaget. Men
vem vågar påstå, att vad lantbruksnämnderna
gör i detta hänseende alltid
är det bästa? Jag tror att de ofta
känner sin egen begränsning, så svårtolkade
ärenden som kan förekomma.

Jag hörde att jordbruksministern i
dag lämnat ett interpellationssvar rörande
denna fråga i första kammaren.
Jag kunde inte få veta vad han hade
sagt, men vi får ju läsa det i morgon,
när protokollet kommer. Lantbruksnämnderna
har emellertid gjort en hel
del köp och äger för närvarande 110 000
tunnland skog, som sköts ganska primitivt.
Jag tror det är många besvärlig -

Upphävande av den s. k. jordförvärvslagen

heter man har att komma till rätta med,
innan man får folk, som förstår att
sköta dessa skogar. Meningen var väl,
att lantbruksnämnderna skulle försöka
sälja skog i samma omfattning som de
köpte, så att jordbrukarna fick sköta
skogen, och inte att staten skulle köpa
och själv sköta den.

Jag tror det är en mycket konstig
tillställning detta, och jag tror inte det
iii lyckligt att lagen finns till. De rationaliseringar,
som göres här i landet,
skulle förmodligen kunna göras lika
hra av jordbrukarna själva. Det är klart
att det på en eller annan punkt kanske
skulle bli sammanläggningar, som inte
skulle vara så önskvärda, men skadorna
skulle säkerligen inte bli så stora, att
de inte kunde rättas till efter hand.

Jag har nog den uppfattningen, att
lagen är förlegad på något sätt och att
de svenska bönderna, som räknade med
att kunna köpa jordbruk — och kanske
köpa dem billigare — har börjat fundera
över hur det egentligen ligger till.
Det är väl inte möjligt att man nu skall
kunna köpa jordbruk billigare; taxeringsvärdena
har ju ökat. Jag hörde
från debatten i första kammaren att
någon sagt, att taxeringsvärdena ökat
med 65 procent för hela landet. Därmed
behöver det ju inte finnas någon
farhåga för att man skulle skänka bort
hemmanen. Men jag kan inte heller förstå,
att det är möjligt för unga jordbrukare
att förvärva jordbruk billigare. Det
är klart, att de har alla möjligheter att
komma åt pengar på ett mera bekvämt
sätt. Men det innebär å andra sidan,
att ju mera bekvämt de unga jordbrukarna
kommer åt pengar medan staten
betalar, desto dyrare blir hemmanen i
det långa loppet och desto dyrare blir
det för de unga bönderna att skaffa
jordbruk.

Herr talman! Jag skall med det sagda
be att få yrka bifall till den reservation,
som fogats till utskottsutlåtandet.

Häri instämde herr Hier/t/blom (h).

144

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Upphävande av den s. k. jordförvärvslagen

Herr ERIKSSON i Sandby (s):

Herr talman! Reservanterna säger i
sin reservation, att enligt svensk rättsuppfattning
är det principiellt otillfredsställande
att den enskilde medborgarens
rätt att förvärva egendom inskränkes.
Med hänsyn till jordförvärvslagens
anda och mening kan man inte,
om man har någon som helst erfarenhet
av jordförvärvslagen från de år som
gått, dela denna reservanternas uppfattning.

Jordförvärvslagen innebär ju inte endast
ett ovillkorligt förbud mot sådana
fång, spekulationsköp o. dyl., vilka även
reservanterna och lagens motståndare
i övrigt borde vara intresserade av att
förhindra. Jordförvärvslagen avser ju
inte alls att hindra icke jordbrukares
förvärv av jordbruksfastighet, då köparen
har för avsikt att bosätta sig på fastigheten
och därav ha sin huvudsakliga
förvärvskälla. Den avser inte heller att
förhindra personer att byta yrke, d. v. s.
hindra t. ex. en fabriksarbetare i staden
från att förvärva en jordbruksfastighet
och bli jordbrukare, och den avser inte
heller att monopolisera landsbygden åt
bönderna.

Samhället måste emellertid enligt
mitt förmenande ha ett instrument, som
gör det möjligt att förhindra uppenbara
spekulationsköp för kapitalplacering
eller andra syften. Reservanterna
gör gällande, att lagen utgör en spärr
för förvärv av jordbruk från icke jordbrukares
sida även i sådana fall, då
innehav av fastighet skulle innebära en
fördel för jordbruksnäringen. Ja, herr
talman, jag får säga att detta resonemang
är en sanning med mycket stor
modifikation. Det är ju i stället så, att
om det visar sig att ett dylikt fång
skulle bli till nytta för jordbruket i orten,
medger lagen ett bifall till förvärvet,
även om köparen av vissa andra
skäl skulle vara diskvalificerad. Det är
här som annorstädes bara en fråga om
att denna lag i likhet med alla andra

lagar tillämpas med förnuft och gott
omdöme.

Reservanterna säger också, att jordförvärvslagen
inte utgör ett effektivt
hinder för den köpare, som finner det
förenligt med sina intressen att med
anlitande av mindre nogräknade metoder
förvärva en jordbruksfastighet i
rent spekulationssyfte. Jag måste då
ställa en fråga till reservanterna: Är
detta förhållande något speciellt utmärkande
för jordförvärvslagen? Hittar vi
inte i all lagstiftning tyvärr kryphål,
som kan utnyttjas för dunkla syften av
personer, som inte finner sig tillrätta
inom lagens råmärken? Skulle vi avskaffa
alla lagar i detta land, som inte
är absolut vattentäta och omöjliga att
kringgå, bleve nog det svenska samhället
rätt laglöst.

Man påstår, att jordförvärvslagen
uppehåller ett konstlat prisläge genom
en begränsning av det möjliga antalet
köpare och att detta i och för sig är
ägnat att beröva den gamla jordbrukargenerationen
en del av det i fastigheten
nedlagda kapitalet, med andra ord att
lagen förhindrar jobberi och oskälig
jordvärdestegring. Detta betraktar jag
för min del som en mycket stor tillgång,
och därför tycker jag, att framför
allt alla jordbrukets representanter borde
vara helt överens.

Mina erfarenheter av jordförvärvslagen
i min egenskap av ledamot av
Stockholms läns lantbruksnämnd, vars
problem i detta sammanhang är bland
de större i landet, säger mig, att jordförvärvslagen
både har haft och allt
fortfarande har en mycket stor betydelse
för jordbrukets rationalisering.
Med hänsyn till den tekniska utvecklingen
och jordbrukets mekanisering
måste vi ju tillskapa stora och välarronderade
jordbruksfastigheter, och för det
ändamålet måste det allmänna förfoga
över instrument och medel för att kunna
leda utvecklingen och ge densamma
ett planmässigt förlopp.

Jag ser också saken så, att det åt -

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6 145

Upphävande av den s. k. jordförvärvslagen

minstone inom vissa trakter i vårt
land finns anledning befara, att ett
eventuellt upphävande av jordförvärvslagen
skulle få allvarliga befolkningspolitiska
följder. Det redan stora antalet
arrendegårdar skulle ytterligare
öka, och den trygghet, som den enskilde
jordbrukaren känner och som binder
åtminstone något av barnen vid
gården, skulle i motsvarande mån
minska.

Därtill synes det mig vara ur nationalekonomisk
synpunkt ett mycket stort
slöseri med produktionsmedel, därest
i och för sig fullgoda jordbruksföretag,
varifrån innehavaren kan erhålla full
försörjning, skulle komma att i alltför
stor utsträckning ägas av personer, för
vilka avkastningen av jordbruket endast
skulle bli ett tillskott till den huvudsakliga
inkomsten av ett annat arbete.

En effektiv och riktig yttre rationalisering
förutsätter utan tvekan stödet av
en jordförvärvslag. Det är angeläget,
att rationaliseringen inriktas på bildande
av största antal fullt bärkraftiga enheter.
Skulle det stöd som vi nu har
inom lantbruksnämnden när det gäller
rationaliseringsarbetet upphöra, kommer
resultatet att bli en högst ojämn
fastighetsindelning. Den person som
har tillräckligt med jord och har råd
alt köpa mera till sin fastighet förvärvar
mark, medan den som kanske bäst
behöver köpa mark blir utan densamma.
För de små, icke rationaliserade
enheterna kommer det att uppstå mycket
betydande problem av — som jag
för min personliga del ser saken — förmodligen
rent social art.

Det förefaller mig som om alla partier
är överens om att jordbruket behöver
kompletteras med skogsmark.
Det är väl endast om sättet för denna
komplettering som striden hitintills har
stått. Att under sådana förhållanden ta
bort jordförvärvslagen och lämna det
öppet för var och en att köpa skogsmark
måste ju, såvitt jag förstår, verka
10 — Andra kammarens protokoll 1957.

i rakt motsatt riktning emot den önskade.
Det ter sig för mig fullkomligt
obegripligt, att man från höger- och
folkpartihåll, samtidigt som man talar
för att överföra krono- och bolagsjord
till bönderna, kan tänka sig att ge vilken
skogsjobbare som helst möjlighet
och rättighet att köpa bondejord.

Herr talman! Med vad jag här sagt
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan i förevarande utlåtande.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Om jag uppfattade herr
Erikssons i Sandby anförande riktigt,
menade han, att vilken svensk medborgare
som helst kan bli jordbrukare,
om han flyttar till det förvärvade hemmanet.
Jag har inte alls den erfarenheten
att man behöver flytta till ett
hemman för att kunna förvärva det.
Jag känner mycket väl till åtminstone
tre eller fyra stora hemman i min hemtrakt,
vilka direktörer för stora företag,
köpmän och andra har köpt. Jag
har emellertid inte någonsin trott och
tror fortfarande inte, att de skall flytta
dit, utan de har arrendatorer på sina
hemman, som sköter om det som skall
göras där. Det är i och för sig ingenting
att säga om detta, tv arrendatorerna
sköter gårdarna bra. Men innebörden
av det hela är dock att icke
jordbrukare kunnat köpa precis vilka
hemman de önskat och sedan arrenderat
bort dem. Lantbruksnämnderna
har, såvitt jag förstår, inte något inflytande
på detta. Lantbruksnämnderna
har ju också andra uppgifter att syssla
med, och låt dem då göra det och låt
bönderna själva rationalisera sina jordbruk.
Det blir nog det bästa.

Jag har inte i herr Erikssons i Sandby
anförande kunnat finna något som
gör att jag skulle ändra min uppfattning
i denna fråga, som iir grundad på
de erfarenheter jag gjort i mina hemtrakter.
Jag har med detta bara velat
Nr G

146 Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Upphävande av den s. k. jordförvärvslagen

säga till herr Eriksson i Sandby, att det
ar inte alls nödvändigt att man flyttar
till ett hemman för att man skall få
tillstånd att köpa det.

Herr HANSSON (bf):

Herr talman! Jag skulle inte ha begärt
ordet vid denna sena timme, om
jag inte hade funnit att den argumentering,
som reservanten herr Johnsson i
Kastanjegården anfört här från talarstolen,
inte alls stämmer med den motivering
som finns i den avgivna reservationen.
Jag förstår emellertid, att det
i längden kan vara svårt att variera motiveringarna,
när motionen, såsom herr
Johnsson själv framhöll, återkommer år
efter år.

Herr Johnssons i Kastanjegården argumentering
här gick ut därpå, att det
egentligen bara var av hänsyn till jordbrukets
intressen som man gjorde dessa
demonstrationer. I den reservation, som
i år avgivits, har man emellertid, såvitt
jag kan utläsa, slagit vakt om helt andra
intressen än jordbrukets. Med hänsyn
till den framskridna tiden skall jag
inskränka mig till att citera en enda
passus i reservationen: »Över huvudtaget
erfordras ett betydande antal arrendejordbruk
för att tillgodose behovet
för personer utan kapital, vilka med
jordbruk som förvärvskälla vill arbeta
sig fram till att bli självägande.» Såvitt
jag kan förstå ligger bakom detta uttalande
det resonemanget, att de spekulanter
på jordbruksegendomar, som reservanterna
vill släppa loss, skulle när
de fått inköpa egendomar överlämna
dessa till andra personer såsom arrendejordbruk.
I annat fall hade man inte
behövt peka på nödvändigheten av att
det finns ett visst antal arrendejordbruk.
Detta resonemang strider i varje
fall mot den uppfattning, som vi har
inom det parti jag tillhör. Vi anser att
man bör försöka öka de jordägande
böndernas antal på arrendatorernas bekostnad.
Enligt det uttalande av reser -

vanterna, som jag här citerat, borde utvecklingen
i stället vara sådan, att egendomsägande
bönder förvandlades till
arrendatorer.

I reservationen talar man vidare om
att penningvärdeförsämringen lockar
folk att placera pengar i jordbruksegendomar.
Vilka är det som kan tänkas på
grund av penningvärdeförsämringen
vilja placera pengar i jordbruk? Jo, det
är såvitt jag begriper personer utanför
jordbrukets krets.

Det skulle kunna anföras ytterligare
citat ur denna reservation som visar
precis samma tendens. Jag är emellertid
tacksam för att man i år varierar
motiveringen på det sätt som skett, så
att vi har fått belyst även den sida av
motionärernas inställning som jag här
berört.

Herr talman! När jag har läst denna
reservation, har det stått klart för mig
att de motiv, som en gång fanns för att
införa jordförvärvslagen, äger giltighet
den dag som i dag är. Det gäller nu
lika mycket som då att försöka hindra
att jorden blir en handelsvara i vanlig
mening. Jordbruket är grunden för vår
försörjning, men jag är rädd för att
denna grund kan komma att försvagas,
om man i alltför stor utsträckning släpper
loss spekulationsintressena.

Herr H^EGGBLOM (h):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Hansson här sagt vill jag bara erinra
om att de argument, som anföres
i reservationen till utskottsutlåtandet,
allesammans återfinnes i den reservation,
som jag och herr Sundelin i första
kammaren en gång avgav när det gäller
den utredning som föregick det andra
antagandet av jordförvärvslagen.

Om det nu är uttalandet om det konstlade
prisläget, som herr Hansson fastnat
för, så vidhåller jag att ingen kan
bli glad åt att det upprätthålles ett
konstlat prisläge på jordbruksegendomar.
Är det detta herr Hansson i

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6 147

Skegrie strävar efter, så må det ju vara
hans ensak.

Sedan kan jag konstatera att herr
Hanssons i Skegrie resonemang liksom
alla andra resonemang, som föres av
honom och många andra, alltjämt bygger
på att människor skulle vara tvungna
att sälja sina jordbruk om inte denna
jordförvärvslag fanns. I annat fall
kan man väl inte komma till att människor
skulle bli arrendatorer om inte
jordförvärvslagen fanns. Det är väl
människornas sunda förstånd som gör
om de säljer eller inte, och jordbrukare
är inte så dumma att de inte vet när
de skall sälja eller låta bli att sälja.
Jordförvärvslagens förmvnderskap har
ingen betydelse.

Beträffande vad som här sagts om att
jordförvärvslagen är så nödvändig för
genomförandet av jordbruksrationaliseringen
ber jag få peka på att det i
nionde huvudtiteln finns ett ganska
glädjande uttalande, att vad lantbruksnämnderna
för närvarande så gott som
uteslutande sysslar med, när de skall
förverkliga 1947 års rationaliseringsprogram,
är vad som då kallades för
aktiv inköpspolitik, alltså en fri inköpspolitik
som ligger helt och hållet
vid sidan om användandet av jordlagarna.
Det gör att jordförvärvslagens
betydelse inte numera är lika stor som
tidigare i vad gäller hinder för en frivillig
rationalisering, men det gör också
att jordförvärvslagen som hjälp åt
den av lantbruksnämnderna bedrivna
rationaliseringen av den verkliga utvecklingen
har förpassats till en ganska
undanskymd plats.

Herr HANSSON (bf):

Herr talman! Jag nämnde ju att man
försöker variera motiveringarna så gott
det går. Jag har sett tillbaka, herr Haeggblom,
i motiveringarna för tidigare reservationer,
men jag har inte funnit att
denna andemening, som i år lyser fram
så klart, har deklarerats som nu skett.

Upphävande av den s. k. jordförvärvslagen

i Man har blandat om motiveringarna
mer eller mindre, men en så klar tendens
till att försöka stödja intressen
i utanför jordbruket har aldrig förut lyst
r fram.

Vad gäller det konstlade prisläget,
herr Haeggblom, så nämnde jag med avsikt
inte det, ty det är ju ett argument
1 som kommit med varje år. När nu herr
Haeggblom tvunget vill ha debatt om
» det också, vill jag bara påminna om att
1 det inte är så många månader sedan
r man fick höra talas om från det håll
j herr Haeggblom representerar att det
gäller att vidtaga åtgärder så att egendomarna
kan bli billigare för de unga
r jordbrukarna. Här säger man att man
skall slopa jordförvärvslagen så att de
t gamla jordbrukarna skall kunna få bättr
re betalt. Hur skall samma egendom
kunna bli bättre betald för den som
säljer den och på samma gång bli billigare
att köpa för den som skall köpa
den? Det är ju två argument som inte
alls går ihop.

Herrarna har ju begärt att denna lag
skall upphöra den första juli i år, och
följaktligen skall priserna på egendomarna
börja stiga efter den 1 juli i år,
när man får bort detta konstlade prisläge.
Men samtidigt har ju herrarna begärt
att taxeringen av fastigheterna skall
skjutas två år framåt. Då kan jag inte
förstå att det skulle bli lättare att få ett
lägre taxeringsvärde två år framåt i tiden
om man slopar denna lag nu och
låter priserna genom frigjord prisbildning
sträva i höjden.

Herr ERIKSSON i Sandby (s):

Herr talman! Jag är ledsen att jag
måste återkomma. I debatten om jordförvärvslagen
sägs det varje gång att
man med exempel kan påvisa hur ineffektiv
och obehövlig denna lag är.
Herr Johnsson i Kastanjegården har i
dag sagt att han kan anföra 3—4 exempel
i det sammanhanget. I utskottet var
det ett enda exempel han ville åberopa.

148

Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Upphävande av den s. k. jordförvärvslagen

Det var en fastighet i Blekinge, som
förvärvats av en ingenjör från Olofström.

Jag har intresserat mig för att något
undersöka hur det fallet ligger till, och
jag vill till kammarens protokoll få
klarlagt en gång för alla att dessa exempel,
som man kommer med, kanske inte
alltid har det bevisvärde som man
vill göra gällande. Den fastighet som
herr Johnsson i Kastanjegården avsåg
i debatten i utskottet, består av 220
hektar, därav 5 hektar åker, 5 hektar
betesmark och resten skogsmark. Fastigheten
ligger inom en för jordbruk
mycket kärv och besvärlig moränbygd.
Fastigheten förvärvades omkring 1940
av tvenne personer på ren spekulation
— det är fastslaget och jag tror jag vågar
stå för uttrycket. Efter tio år ville
man sälja fastigheten till Lunds stiftsnämnd.
Stiftsnämnden fick emellertid
av vissa skäl av lantbruksnämnden avslag
på sin ansökan. Men när nu lantbruksnämnden
fick vetskap om att fastigheten
fanns till avsalu, så inledde
lantbruksnämnden genom lantbruksnämndens
ortsombud tillsammans med
RLF en aktion i syfte att inom kommunen
få fram en köpare, som hade för
avsikt att bosätta sig på fastigheten och
ha den som förvärvskälla. Det lyckades
emellertid ej. Säljaren överlät då fastigheten
till en överingenjör vid Olofströms
bruk. Priset var skäligt och låg
något under det som stiftsnämnden bjudit.
överingenjören, som fick förvärva
fastigheten, skulle då pensioneras. Det
var en i bygden allmänt känd och aktad
person, som därjämte var bekant
för mycket stor duglighet i olika avseenden.

När nu lantbruksnämnden efter ingående
undersökning kunde konstatera,
att det inte fanns någon köpare att tillgå
bland den jordbrukande befolkning- 1
en, meddelade lantbruksnämnden enhälligt
förvärvstillstånd till överingenjören.
Detta visar bara enligt mitt sett
att se, att om man tillämpar denna lag

på ett förnuftigt och praktiskt sätt är
den inte det hinder för en normal utveckling
som reservanterna vill göra
gällande. Jag vill bara fråga herr Johnsson
i Kastanjegården, om herr Johnsson
för sin del i detta fall hade velat
förorda ett annat resultat, om han hade
haft en röst att avge. Jag har anfört
detta som bevis på att lagen, förnuftigt
använd, kan fylla ett praktiskt ändamål.
Jag vidhåller, herr talman, mitt
förslag om bifall till utskottets hemställan.

Herr H7EGGBLOM (h):

Herr talman! Herr Hanssons i Skegrie
resonemang är, tycker jag, fullkomligt
verklighetsfrämmande. Han står
här och säger, att om denna lag tas
bort den 1 juli stiger priserna. Han
tror också att om vi uppskjuter fastighetstaxeringen
i två år, hindrar vi priserna
att stiga. Står man på det planet
skall man inte ge sig upp och resonera
om jordbrukspriser.

För övrigt förefaller det mig som om
herr Hansson i Skegrie blandade ihop
sina egna argument med oppositionens.
Herr Hansson skall nog inte få så lätt att
finna belägg för att vi har argumenterat
mot jordförvärvslagen dels för att
priserna skulle sjunka och dels för att
de skulle stiga. Däremot har jag i mycket
livligt minne, att när lagen försvarades
av bondeförbundet i tidernas början,
var det med den motiveringen att
jordbruken skulle bli billigare för unga
jordbrukare som skulle skaffa sig jord.
Herr Hansson kan ju vara snäll och
tala om för oss hur det gått med den
saken nu sedan jordförvärvslagen kommit
till. Jag tänkte nästan avstå från
att säga detta, ty herr Hansson slutade
med att säga att han inte förstod det
här, och det säger egentligen allt. Jag
förstår också att han inte gör det.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp):

Herr talman! Herr Eriksson i Sand -

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6 149

Upphävande av den s. k. jordförvärvslagen

by har tydligen gjort undersökningar
i olofströmsaffären. Hade jag vetat att
han gjort sig så mycket besvär, skulle
han fått flera fastighetsaffärer att undersöka.
Har inte herr Eriksson fått
meddelande från lantbruksnämnden,
att denna tillstyrkt köp av en egendom
åt skogsägarföreningens direktör? Denne
fick emellertid inte köpa egendomen,
ty Kungl. Maj:t avslog ansökan.
Alla i lantbruksnämnden var inte eniga.
Som jag har sagt i utskottet har lantbruksnämnden
så vitt jag har kunnat
finna inte vägrat några köp av denna
storleksordning eller köp där det varit
fråga om spekulation, men när någon
liten jordbrukare velat köpa tio tunnland
att lägga till de tio tunnland han
redan har och låna pengar till detta
ändamål har det varit mycket besvärligt.
Nu har herr Eriksson i alla fall
kläm på att man inte behöver flytta till
ett jordbruk för att få köpa det, ty jag
kan inte föreställa mig att någon har
påstått att olofströmsingenjören skulle
flytta till Skrubbeboda. Det tror varken
jag eller någon annan på att han skall
göra. Och varför skulle detta vara nödvändigt? Arealen

stämmer inte heller, det kan
jag på rak arm säga utan att ha material
med mig. Material kan herr Eriksson
få av mig senare. Detta fall har jag
full kännedom om. Den gården födde
på sin tid ett halvt tjog kor och tre hästar,
och dem föder man inte på fem
tunnland. Såvitt jag uppfattade herr
Erikssons anförande rätt, var det bara
fem tunnland det gällde. Skogsarealen
stämmer heller inte. Den är mycket
större än 200 tunnland.

Jag menar, liksom herr Hansson i
Skegrie, att det är bättre att jordbrukarna
har jorden, men jag har försökt påvisa
vid ett par tillfällen att just sådana
affiirer görs nu, att jordbruk blir
arrendegårdar. I varje fall är det omöjligt
för lantbruksnämnderna i de olika
länen att bedöma problemen lika. Lagen
tillämpas tydligen olika. Det är

därför jag håller på att jordbrukarna
i det långa loppet själva bör få hålla
på att rationalisera och på gammalt
hederligt sätt skaffa pengar genom lån
med gården som säkerhet. Detta hämmar
väl prisutvecklingen på fastigheterna,
men nog inte så mycket att det
blir fara för säljaren. Staten sköter ju
här i landet om att penningvärdet går
i den riktningen, att det inte finns möjlighet
för ett sådant resultat som här
har antytts.

Jag har inte någon annan uppfattning
än att lagen är lika obehövlig nu
som den har varit tidigare. Jag är emellertid,
som sagt, ledsen att jag inte har
material med mig, tv om jag hade vetat
att herr Eriksson i Sandby gjort sig så
mycket besvär med att efterforska detta
skulle jag ha haft en mängd material
med mig och visat hur saken enligt
min uppfattning ligger till.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga att jag aldrig anmärkt på dessa
affärer. Jag har aldrig sagt att dessa
affärer är oriktiga och onyttiga. Det är
vettiga och riktiga affärer och det rör
sig om vettigt folk, fastän den ene köparen
är överingenjör och hans förfäder
i jag vet inte hur många generationer
varit ingenjörer och hans söner
utbildas till ingenjörer, varför dessa
män väl inte kan ha så förfärligt mycket
med jordbruk att göra. Det är klart
att fastigheterna är goda affärsobjekt,
och jag framställer inte någon anmärkning
i det avseendet. Jag tror att det
är bra att sådana här affärer göres. Det
bara rensar luften och hjälper till att
bestämma priserna. Men om staten i
fortsättningen skall lägga sig i allt och
betala allt kan resultatet inte bli annat
än att jordbruksegendomarna stiger i
pris så att jordbrukarna i fortsättningen
inte kommer att kunna köpa hemman.
Det blir omöjligt på grund av de
höga priserna.

Herr HANSSON (bf):

Herr talman! Det är med tvekan jag

150 Nr 6

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Upphävande av den s. k. jordförvärvslagen

replikerar herr Haeggblom. Herr Hseggblom
säger att jag rör ihop, men jag
överlämnar med trygghet till kammarens
ledamöter att bedöma vem av oss
som mest rör ihop. Men detta är typiskt
för herr Haeggbloms argumentering,
det är inte första gången man hör
sådana tongångar. Herr Haeggbloms påstående,
att jag sagt, att jag inte förstår
detta, är ju en argumentering
av precis samma valör. Jag ställde
en fråga till herr Haeggblom, och om
han inte uppfattade den, skall jag upprepa
frågan. Ni har sagt dels att de
yngre jordbrukarna bör få köpa gårdarna
billigare än nu och dels att de
äldre jordbrukarna bör få bättre betalt
när de säljer. Jag förstår inte hur samma
egendom skall kunna vara både billigare
och dyrare. Om herr Haeggblom
kunde upplysa oss om det, vore jag
tacksam, ty jag tror att det är många
av kammarens ledamöter som inte förstår
det problemet.

Till sist vill jag säga, att herr Haeggbloms
påstående, att bondeförbundet
en gång i tidernas början skulle ha
trott att egendomarna skulle bli billigare
genom denna lag, är fri fantasi av
herr Haeggblom i tidningen Medborgaren,
där detta stått att läsa en gång.
Jag för min del skall gärna erkänna att
egendomarna i dag är dyra nog för de
jordbrukare som skall köpa dem; de
behöver inte ytterligare fördyras, vilket
skulle bli fallet om denna lag toges bort
och kapitalplacerarna främst från städerna
släpptes lösa.

Herr HiEGGBLOM (h):

Herr talman! Eftersom herr Hansson
ställde en fråga till mig skall jag fråga
honom när vi i samband med debatten
om jordförvärvslagen har talat om att
egendomarna genom någon påverkan
av denna lag skulle bli dyrare. Om jag
inte missminner mig fördes denna debatt
då det gällde penningvärdet och
vad därtill hörer. Det har då framhållits
att de jordbrukare som litat på koa -

litionsregeringens möjligheter att bevara
ett fast penningvärde, fått både
större skulder och högre räntor.

Sedan överlämnar också jag till kammaren
att bedöma det sakliga innehållet
i herr Hanssons replik.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Johnsson i Kastanjegården begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Johnsson
i Kastanjegården begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
91 ja och 70 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från

Onsdagen den 27 februari 1957 em.

Nr 6 151

kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 77, angående fångvårdsanstalt i
Ulriksfors, m. m., och

nr 79, med förslag till lag om upphävande
av 24 kap. 3 § kyrkolagen, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 16

Herr talmannen meddelade, att herr
Lindström, som vid kammarens sammanträde
den 30 januari med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen, den 12
februari åter intagit sin plats i kammaren.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.55.

In fidem
Gunnar Britth