1957 ANDRA KAMMAREN Nr 4

ProtokollRiksdagens protokoll 1957:4

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957 ANDRA KAMMAREN Nr 4

6—13 februari

Debatter m. m.

Onsdagen den 6 februari

Sid.

Svar på fråga av herr Adamsson ang. uppförande av cortison på
förteckningen över läkemedel, som tillhandahållas kostnadsfritt
Svar på interpellationer av:

herr Andersson i Björkäng ang. beskattningen av ersättningar för

rökgasskador från skifferoljeverket i Kvarntorp .............

herr Jacobson i Vilhelmina ang. de vakanta provinsialläkartjänster na

i övre Norrland ....................................

herr Wachtmeister om vissa lättnader i söndagskörförbudet .....

Interpellationer av:

herr Kilsmo ang. Statens skogsindustriers inköp av råvaror .....

herr Christenson i Malmö ang. en redogörelse för senare årens

spioneriavslöjanden m. ................................

herr Olofson ang. åtgärder för underlättande av det kommunala

saneringsarbetet ......................................

herr Löfgren ang. utredningen rörande skydd för modeller och mönster
................................................

herr Gustafsson i Mem ang. överkörningsriskerna vid transport av

skolbarn ............................................

herr Senander ang. en särskild sjömansskatt..................

herr Lothigius ang. Statens skogsindustriers inköp av råvaror ....
herr Hedin ang. taxebestämmelserna vid helautomatisering av telefonförbindelserna
på landsbygden ........................

herr Hansson ang. rimligare villkor beträffande vissa varusändningar
av trädgårdsprodukter ...........................

3

4

6

11

15

16

16

17

18
18

19

20

21

Tisdagen den 12 februari

Minnesord över avliden ledamot av kammaren.................. 24

Svar på fråga av herr Carlsson i Stockholm ang. nedbringande av antalet
icke expedierade och oavgjorda besvärsmål hos statens hyresråd 24
Svar på interpellation av herr Rimmerfors ang. de kvarvarande

svenskättlingarna i Gammal-Svenskby ...................... 26

1 —Andra kammarens protokoll 1957. Nr 4

2 Nr 4

Innehåll

Sid.

Interpellationer av:

herr Lundberg ang. vissa spörsmål rörande ersättning till jordägare

för s. k. intrång i fiskerätt .............................. 32

herr Wahrendorff ang. åtgärder för en ökning av användningen av
inhemska skogsprodukter för bränsleändamål............... 34

Onsdagen den 13 februari

Svar på interpellationer av:

herr Nestrup i anledning av de försämrade resemöjligheterna från

och till Halland.................................. 37

herr Magnusson i Borås ang. tillsättandet av experter för en samordning
och översyn av utredningsmaterialet beträffande ung domsbrottslighetsfrågorna

.............................. 40

Anslaget till hertiginnan av Västerbotten...................... 45

Granskning av miiitieombudsmannens ämbetsförvaltning ......... 47

Interpellationer av:

herr Lassinantti ang. undervisningen i småskola av barn, som enbart
tala finska................................. 50

herr Nilsson i Tvärålund ang. kraftverkens och sjöregleringarnas

kommunala beskattning.............................

herr Börjesson ang. förbättring av avsättningsförhållandena för
svensk matlök.................................. 53

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 13 februari

Statsutskottets utlåtande nr 1, ang. anslagen till hov- och slottsstaterna 45

— nr 13, om anslag till oförutsedda utgifter ................... 46

— nr 15, ang. utgifter å tilläggsstat II (justitiedepartementet). . . ! . 46

— nr 17, ang. utgifter å tilläggsstat II (socialdepartementet)...... 46

nr 20, ang. utgifter å tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet). . 46

— nr 22, ang. utgifter å tilläggsstat II (inrikesdepartementet)..... 46

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. avtal med Japan mot dubbelbeskattning
och skatteflykt............................ 46

— nr 2, ang. avtal med Italien mot dubbelbeskattning beträffande

inkomst och förmögenhet m. m........................... 46

— nr 3, ang. avtal med Italien mot dubbelbeskattning beträffande

kvarlåtenskap....................................... 47

nr 4, om ändrad lydelse av 5 § och 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen

in. m................................................. 47

Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning ...................... 47

— nr 2, ang. granskning av miiitieombudsmannens ämbetsförvaltning
................................................. 47

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2, ang. anslag ur kyrkofonden till

extra utgifter ........................................ 50

Onsdagen den 6 februari 1957

Nr 4 3

Onsdagen den 6 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 25,
den 26 och den 30 nästlidna januari.

§ 2

Svar på fråga ang. uppförande av cortison
på förteckningen över läkemedel,

som tillhandahållas kostnadsfritt

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Adamsson har
frågat, om jag har för avsikt att uppföra
cortison på förteckningen över de läkemedel
som skall tillhandahållas kostnadsfritt.

Enligt gällande bestämmelser äger
personer, som lider av bristfällig binjureinfektion
(Syndroma Addisoni),
rätt att kostnadsfritt erhålla cortison.
Frågan huruvida cortison bör tillhandahållas
utan kostnad även vid andra
sjukdomstillstånd är f. n. föremål för
utredning inom medicinalstyrelsen,
som jämväl överväger, om den nuvarande
förteckningen över kostnadsfria
läkemedel behöver kompletteras i andra
avseenden. Enligt vad jag inhämtat
avser styrelsen att inom den närmaste
tiden till Kungl. Maj:t inkomma med
förslag i delta ämne. Sedan förslaget
avgivits och remissbehandlats i vanlig
ordning, kommer jag att ta ställning till
den av herr Adamsson berörda frågan.

Härpå anförde

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! .lag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret.

Jag hoppas att cortison, ACTH och
andra liknande läkemedel av statsrådet
upptages på förteckningen över de läkemedel,
som tillhan dahålles kostnadsfritt,
inte enbart för Addisons sjukdom
utan jämväl för de reumatiska sjukdomarna.

1954 års riksdag beslöt att uppställa
som första förutsättning för tillhandahållande
av kostnadsfria läkemedel »att
dylika läkemedel skall vara avsedda för
behandling endast av långvariga och allvarliga
sjukdomar». Att reumatism får
räknas dit råder det väl ingen diskussion
om. Det finns i vårt land omkring
20 000 reumatiska invalider, och totala
antalet förlorade arbetsdagar uppskattas
till 12—14 miljoner. Det beräknas
att vi förlorar över 300 miljoner kronor
om året på reumatism.

Men framför allt är reumatism en
ofta synnerligen plågsam sjukdom. Här
kommer jag in på den andra förutsättningen
för ett kostnadsfritt tillhandahållande
av läkemedel, nämligen att de
skall »utgöras av läkemedel, som enligt
vetenskap och beprövad erfarenhet anses
rationella vid behandlingen av sådana
sjukdomar». Jag medger att det
har rått diskussion om huruvida cortison
skall användas för de reumatiska
sjukdomarna. Jag skall inte gå in på
den diskussionen vid detta tillfälle;
det är över huvud taget vanskligt för
en lekman att yttra sig i dessa frågor,
•lag vill endast säga att humanitära skäl
talar för en liberal tolkning av villkoren
för kostnadsfritt tillhandahållande
av dessa läkemedel, detta sagt mot
bakgrunden av det förhållandet att läkarvetenskapen
i fråga om reumatism
synes stå på ungefär samma ståndpunkt
som beträffande cancer. Vi vet att läkarna
sedan flera år utskriver dessa

4 Nr 4

Onsdagen den 6 februari 1957

Svar på interpellation ang. beskattningen

skifferoljeverket i Kvarntorp

läkemedel till patienter som bär reumatism.
Vi vet också att dessa läkemedel
är synnerligen dyra och därför blir
kostsamma för patienten, allra helst som
han måste hålla på med kuren jämt och
ständigt. Men de som gått igenom dessa
kurer eller håller på med dem har också
kunnat hålla sig arbetsföra. Läkemedlet
är helt enkelt eu förutsättning för deras
insats i arbetslivet, och jag hoppas
att statsrådet delar min mening att sådant
bör understödjas av samhället.

Med dessa ord ber jag ännu en gång
att få tacka för det lämnade svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. beskattningen
av ersättningar för rökgasskador från
skifferoljeverket i Kvarntorp

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Andersson i Björkäng tagit
upp fråga angående beskattning av
de ersättningar för rökgasskador från
skifferoljeverket i Närkes Kvarntorp
som utbetalas av verket till enskilda
sakägare i den kringliggande bygden.
Efter att ha pekat på att förordningen
angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst inte kunnat
tillämpas på dessa ersättningar har
herr Andersson till mig riktat följande
frågor:

Ämnar herr statsrådet pröva skäligheten
av att 1951 års förordning om
ackumulerad inkomst tillämpas vid beskattningen
av ersättningar för rökgasskador
från skifferoljeverket i Kvarntorp? Är

herr statsrådet beredd att föranstalta
om sådan ändring i nämnda förordning,
att mindre inkomsttagare icke
missgynnas?

av ersättningar för rökgasskador från

I anledning härav får jag anföra följande.

Förordningen om ackumulerad inkomst
ger möjlighet för fysiska personer,
dödsbon och familjestiftelser med
ojämna inkomster att i viss utsträckning
undgå den skatteskärpning som
vid skatteberäkning enligt vanliga grunder
följer av att den statliga inkomstskatten
utgår efter eu progressiv skala.

Förordningens syfte är begränsat.
Vid dess tillkomst uttalades, att bestämmelser
av sådant slag endast kunde godtagas
såsom en extraordinär anordning
för att möjliggöra skattelindring i sådana
fall då eljest gällande regler medförde
direkt obilliga konsekvenser för
den skattskyldige. En särskild skatteberäkning
för ackumulerad inkomst
medför också avsevärt merarbete för
taxeringsmyndigheterna. Detta merarbete
måste hållas inom rimliga gränser
för att andra uppgifter inte skall behöva
eftersättas.

Av dessa anledningar stadgades bl. a.
särskilda begränsningar beträffande intäkter
av rörelse och jordbruk. Förordningen
är sålunda tillämplig endast i
vissa uttryckligen angivna fall, t. ex.
intäkt av växande skog vid försäljning
av marken eller ersättning vid expropriation.
Vad herr Andersson synes vilja
göra gällande är, att ersättningarna
från Kvarntorp genom en uttrycklig
bestämmelse borde upptagas i författningen.

En sådan bestämmelse kan emellertid
inte införas utan att man ånyo till
ett samlat övervägande upptar frågan
om i vilka fall förordningen om ackumulerad
inkomst bör vara tillämplig på
intäkt av jordbruk. Jag är övertygad om
att man vid en sådan prövning skulle
finna att ersättningarna från Kvarntorp
inte intar någon särställning utan att
även andra lika angelägna fall skulle
komma att anmäla sig. Därmed skulle
man emellertid riskera att spränga den
ram inom vilken särskilda regler om

Onsdagen den 6 februari 1957

Nr 4 5

Svar på interpellation ang. beskattningen av ersättningar för rökgasskador från
skifferoljeverket i Kvarntorp

ackumulerad inkomst är praktiskt möjliga
att tillämpa. Jag är därför inte beredd
att nu medverka till en särskild
bestämmelse om ersättningarna från
Kvarntorp, i all synnerhet som jag räknar
med att omfattande ändringar i förordningen
om ackumulerad inkomst kan
bli aktuella i samband med en framtida
lagstiftning om resultatutjämning. Vad
jag nu sagt har avseende på frågan om
en ändring av lagstiftningen. Hur den
gällande författningen skall tolkas är
givetvis en fråga som helt ankommer
på skattedomstolarna.

Jag vill tillägga, att ersättningarna
från Kvarntorp i fortsättningen inte torde
komma att medföra några större problem.
Enligt vad jag inhämtat strävar
bolaget nämligen i samråd med lantbrukarnas
representanter efter att utbetala
dessa ersättningar varje eller åtminstone
vartannat år.

Herr Andersson synes vidare anse att
bestämmelserna om ackumulerad inkomst
missgynnar mindre inkomsttagare.
Han hänvisar härvid till regeln
att den ackumulerade inkomsten skall
uppgå till minst 4 000 kronor. Detta innebär
en missuppfattning. Mindre inkomsttagare
har över huvud taget inte
något behov av särskild skatteberäkning
för ackumulerad inkomst. Den
statliga inkomstskatten är nämligen proportionell
för inkomster upp till ungefär
12 000 kronor för gifta skatteskyldiga.
Först i högre inkomstskikt är skalan
progressiv. Jag vill vidare påpeka
att progressionen sker stegvis, med
ganska breda intervaller. En tillfällig
inkomst på några tusen kronor innebär
därför på sin höjd att den skattskyldige
kommer upp i närmast högre skikt.
Vad han kan vinna på att få denna inkomst
uppdelad blir under sådana förhållanden
helt obetydligt. Låt oss som
exempel ta en gift man i Stockholm
med en årsinkomst av 12 000 kronor.
Får han en tillfiillig inkomst om 2 000
kronor, skulle han inte få någon skatte -

lindring alls, om inkomsten uppdelades
på två år. Får han i stället en ackumulerad
inkomst på 3 000 kronor, skulle
han genom en uppdelning inte spara
mer än 44 kronor. Exemplet visar att
tillräckliga skäl för en sänkning av den
nuvarande 4 000-kronorsgränsen icke
torde föreligga.

Härmed anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Härefter anförde

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
för svaret på min interpellation.

Men, herr talman, man kan ändå inte
komma ifrån att de skadestånd det här
gäller blir åtskilligt naggade i kanten
av beskattningen. Den som orsakar skadan,
staten alltså, tar med vänstra handen
igen en god del av det belopp som
betalas ut med den högra. Den ersättning,
som minutiöst bestämts av för
ändamålet tillkallade experter, kommer
aldrig i sin helhet den skadelidande till
godo. Endast ett exempel! Vid försäljning
av en rökgasförgiftad skog kan
man naturligtvis aldrig erhålla det pris,
som den skulle ha betingat i oskadat
skick. Även om ägaren erhåller fullt
skadestånd för värdeminskningen, förlorar
han därför att skadeståndet beskattas,
under det att den högre köpeskillingen
han skulle ha fått för gården,
om den icke drabbats av rökskador,
icke hade blivit föremål för beskattning.

Till detta kommer, att en stor del av
ersättningen ackumuleras under flera
år, vilket i sin tur bidrager till ytterligare
minskning av skadeståndet. Detta
förhållande — säger statsrådet — »kommer
i fortsättningen inte att vålla något
större problem, då såväl bolaget
som lantbrukarnas representanter strävar
efter alt utbetala ersättningarna för
varje eller åtminstone vartannat år».

Nr 4

6

Onsdagen den 6 februari 1957

Svar på interpellation ang. de vakanta provinsialläkartjänsterna i övre Norrland

Jag har fått den uppgiften, att det
behövs en omloppstid av minst fem år
för att utredningsmännen skall kunna
konstatera förändringarna och säkert
bedöma skadornas omfattning.

Finansministern påstår, att jag gjort
mig skyldig till en missuppfattning, då
jag anser att mindre inkomsttagare
missgynnas av bestämmelserna om ackumulerad
inkomst, och anför som
exempel en gift man i Stockholm med
en årsinkomst av 12 000 kronor. Om
denne får en tillfällig inkomst av 2 000
kronor, skulle han inte få någon skattelindring
alls, om inkomsten uppdelades
på två år. Om den tillfälliga inkomsten
vore 3 000 kronor, skulle han genom
en uppdelning på två år få en skattelindring
om 44 kronor. Jag tackar för
exemplet, som visar att en mindre, tillfällig
inkomst missgynnas av nuvarande
förordning om ackumulerad inkomst.

Men statsrådets exempel ger ett annat
utslag, om man tar en gift man med
samma årsinkomst men mantalsskriven
i Ekeby socken i Örebro län, där skifferoljeverket
är beläget. Där får mannen
en skattelindring på 48 kronor genom
uppdelning på två år, om han har
fått en tillfällig inkomsthöjning av 2 000
kronor. Resultatet beror på att vi har
dyrortsgrupperade skatteavdrag, en anordning
som man inte kan lasta finansministern
för men som jag hoppas att
han vill hjälpa till med att avskaffa.

.lag har samma uppfattning som finansministern
om att man vid en omprövning
av förordningen skulle finna,
att ersättningarna från Kvarntorp inte
intar någon särställning. Andra lika angelägna
fall skulle anmäla sig, och detta
med all rätt. Runt om i landet finns sådana
fall. Jag kan bidraga med ett
exempel:

Ett lönande kräftfiske, bedrivet av ett
antal lantbrukare vid ett vattendrag i
Mellansverige, har förstörts genom förorening
av industriellt avloppsvatten.
År 1948 begärde sakägarna skadestånd
retroaktivt från 1938. Under förutsätt -

ning att förhandlingarna med vederbörande
skadegörare blir färdiga i år
kommer skadestånd att utbetalas för 19
år på en gång.

Herr talman! Nog finns här anledning
för en omprövning av skattebestämmelserna
såväl i detta fall, Kvarntorpfallet,
som i många andra.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. de vakanta
provinsialläkartjänsterna i övre
Norrland

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Jacobsons i
Vilhelmina interpellation angående de
vakanta provinsialläkartjänsterna i övre
Norrland.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet lämnade
nu en kort redogörelse för dess innehåll.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Jacobson i Vilhelmina
har frågat mig, om jag ämnar vidtaga
några åtgärder för att råda bot för de
nu rådande förhållandena i fråga om
det stora antalet vakanta provinsialläkartjänster
i övre Norrland.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Otvivelaktigt är situationen då det
gäller tillgången på läkare inom
provinsialläkarorganisationen allvarlig.
Även om detta främst gäller övre Norrland,
kan man dock säga att situationen
är besvärlig även på andra ställen. Enligt
en per den 1 december 1956 verkställd
undersökning saknade då 93 av
582 ordinarie provinsialläkardistrikt eller
nära 16 procent av dessa ordinarie
innehavare. Därav var inte mindre än
60 eller drygt 10 procent av totalantalet

7

Onsdagen den

Svar på interpellation ang. de vakanta

svårbesatta, d. v. s. ledigförklarade minst
en gång utan resultat. 20 tjänster var
blockerade och 13 utgjorde rutinvakanser.
Av de 93 vakanta tjänsterna uppehölls
endast 65 av vikarier, därav 30 utlänningar
och 35 svenska medicine kandidater,
medan i 28 distrikt tjänsten
uppehölls av provinsialläkaren i granndistriktet.
Sådana dubbelförordnanden
är naturligtvis i regel en ur olika synpunkter
olämplig anordning. Dessa siffror
gäller alltså landet i dess helhet.
Ser man särskilt på övre Norrland med
136 distrikt var vid motsvarande tidpunkt
39 vakanta. Härav var icke mindre
än 31 eller drygt 22 procent av totalantalet
svårbesatta. Undersökningen visar
alltså för övre Norrlands del dubbelt
så hög frekvens för vakanta och
svårbesatta distrikt som för hela landet.

I sistnämnda hänseende har en påtaglig
försämring inträtt de senaste
åren. Antalet svårbesatta distrikt utgjorde
sålunda i september 1951 endast
16, 1955 27 och 1956 37, därvid
som svårbesatta räknats endast tjänster,
vilka två gånger varit ledigförklarade
utan resultat. Betecknar man som i den
nyss redovisade undersökningen distrikt
som svårbesatt, om det förgäves
ledigförklarats en gång, blir siffran i
stället 55. Av de vakanta distrikten saknade
1952 endast 24 vikarie. Denna siffra
steg 1955 till 27 och 1956 till 39.

Självfallet har sedan länge på ansvarigt
håll uppmärksamheten varit fäst på
provinsialläkarorganisationens beträngda
läge och åtgärder liar vidtagits eller
förberetts för att åstadkomma en förbättring.
Då svårigheterna i första hand
sammanhänger med den allmänna läkarbristen
— det är ett välkänt faktum,
som här inte behöver närmare analyseras,
att läkartätheten i vårt land är
lägre och ofta avsevärt lägre än i ett
stort antal kulturländer även sådana
med likartade förhållanden inom sjukvården
som Norge och Danmark — har
åtgärderna främst inriktats på att öka

6 februari 1957 Nr 4

provinsialläkartjänsterna i övre Norrland

antalet läkare. Detta har skett på två
vägar genom ökat intag av medicine
studerande vid universitet och högskolor
och genom att ta i anspråk utländska
läkare inom svensk sjukvård.

Den första vägen beträddes definitivt
genom beslut om läkarutbildningen
vid 1954 och 1955 års riksdagar. Härvid
ökades det årliga intaget medicine
studerande fr. o. m. höstterminen 1955
från 310 till 408 och studietiden förkortades
till sex år. Trots denna förkortning
av studietiden verkar reformen
ej förrän i början av 1960-talet.
Snabbare skulle ett överförande hit av
utländska läkare naturligtvis kunna leda
till resultat. 1950 beslöt riksdagen
också en sådan åtgärd. Den gällde 100
läkare från Österrike. Endast omkring
halva antalet har emellertid kommit hit,
och det får därför anses angeläget att
söka fullfölja aktionen. Med hänsyn till
förhållandena i Österrike just nu, torde
dock detta icke f. n. vara lämpligt. Utländska
läkare från icke nordiska länder
kan emellertid icke omedelbart sättas
in i svensk sjukvård i varje fall icke
i öppen vård. Viss vidareutbildning och
kunskap i svenska språket erfordras. En
särskild utredningsman, landshövding
Thunborg, undersöker f. n. vilka krav
i fråga om kunskapsstoff och praktik,
som bör ställas på dessa läkare, och enligt
direktiven skall han särskilt söka
klarlägga detta i fråga om läkare från
länder, som kan väntas lämna ett värdefullt
tillskott till vår läkarkår. Utredningen
har nyligen fått tillstånd att
till fullföljande av detta uppdrag göra
en resa till Holland, Västtyskland och
Österrike. Det iir min förhoppning att
utredningsarbetet skall leda till sådant
resultat, att läkare från dessa länder i
större utsträckning än f. n. skall söka
sig hit och därefter relativt snabbt förstärka
läkarkåren. Från de andra nordiska
liinderna kommer redan nu ett
antal läkare hit för längre eller kortare
tjänstgöring. Några formella hinder
uppställes ej häremot, men endast ett

8 Nr 4 Onsdagen den 6 februari 1957

Svar på interpellation ang. de vakanta provinsialläkartjänsterna i övre Norrland

mindre tillskott av läkare till den öppna
vården har hittills kommit från de
andra nordiska länderna. Frågan om en
helt fri arbetsmarknad inom Norden
för bl. a. läkare från dessa länder prövas
f. n. inom Nordiska rådet och måhända
kan härav framkomma förslag,
som kan öka detta tillskott.

Icke heller de nu angivna åtgärderna
för att råda bot på läkarbristen i vårt
land genom att hit överföra utländska
läkare leder emellertid till en omedelbar
förbättring. På grund av språksvårigheter,
otillräcklig kännedom om
svenska förhållanden m. m. kan nämligen
dessa läkare i regel icke omedelbart
tjänstgöra i öppen vård. Det är
därför nödvändigt att vid sidan av de
primära åtgärderna för att öka tillgången
på läkare — svenska och utländska
— också söka få till stånd en
bättre fördelning av de tillgängliga läkarna,
så att den öppna vården och särskilt
ett bristområde som övre Norrland
blir väsentligt bättre tillgodosett.

Interpellanten har härvid fört fram
tanken på en tjänsteplikt; varje nybliven
läkare skulle under en kortare tid,
eventuellt ett år, vara skyldig fullgöra
viss tjänstgöring närmast i öppen vård.
Enligt min mening föreligger emellertid
icke en sådan nödsituation, att så vittgående
åtgärder bör övervägas. Principiella
skäl, delvis angivna av interpellantcn,
talar bestämt emot en sådan
ordning. Det kan för övrigt ifrågasättas,
om icke på längre sikt tvångsåtgärder
av detta slag skulle mer skada än gagna
sjukvården inom det område, för vilket
de främst skulle användas.

Andra vägar bör alltså väljas. Olika
sådana har också anvisats i direktiven
för den pågående stora utredningen av
hälso- och sjukvården i riket, som bl. a.
har att snabbt söka komma fram till en
lösning av frågorna om den av tjänsteläkarna
meddelade öppna vården. Härvid
bör enligt direktiven olika möjligheter
att öka tillströmningen till tjänsteläkarbanan
övervägas, varvid särskilt

bör undersökas möjligheterna att underlätta
utbyggnaden av läkarorganisationen
i Norrland. Förslag i denna del från
utredningen torde vara att vänta inom
en snar framtid.

I uppdraget för den nyssnämnda utredningen
ingår också att söka få till
stånd en rationell fördelning av sjukvårdens
materiella och personella resurser
mellan olika vårdformer. Häri
ligger ett i nuvarande bristsituation i
vad gäller läkare centralt problem. Det
kan nämligen starkt ifrågasättas, om
icke den slutna vården vid kroppssjukhusen
dragit till sig en förhållandevis
alltför stor del av läkarna. Medicinalstyrelsen
har också för att hindra en
fortsatt utveckling i denna riktning förklarat
sig ämna iakttaga en restriktiv
hållning vid inrättandet av nya läkartjänster
inom den slutna vården. Detta
synes redan varit fallet, men uppenbarligen
är hittillsvarande praxis på området
icke till fyllest, utan restriktiviteten
bör ytterligare skärpas. Jag har
för avsikt att vidta erforderliga åtgärder
för att söka främja en sådan utveckling.
Medicinalstyrelsens inställning i
denna del har sålunda mitt fulla stöd.

Även positiva åtgärder erfordras
emellertid för att tillföra den öppna
vården läkare och avhjälpa den allvarliga
bristen på tjänsteläkare och vikarier
för sådana i övre Norrland. Ett
förslag, vid vilket jag fäster stora förhoppningar
i detta avseende, förelädes
och godkändes av 1956 års riksdag.
Det avsåg inrättande av en civil reservläkarkår
med tills vidare cirka 10 befattningshavare,
vilka skulle vara skyldiga
att årligen under omkring 60 dagar
uppehålla tjänst som provinsialläkare
eller att biträda som extra läkare
inom den civila öppna sjukvården. Då
dessa tjänster första gången ledigförklarades
söktes de emellertid endast av två
läkare. Vid ett senare ledigförklarande
i höstas var intresset större med över
100 ansökningar till de åtta återstående
tjänsterna. Sex av dessa har nu tillsatts,

Onsdagen den 6 februari 1957

Nr 4 9

Svar på interpellation ang. de vakanta

och de övriga kommer att tillsättas under
den närmaste tiden. I 1957 års
statsverksproposition har föreslagits
inrättande av ytterligare 20 befattningar
fr. o. m. nästa budgetår. Härigenom
får medicinalstyrelsen avsevärt förbättrade
möjligheter att tillsätta vikarier
och undvika dubbelförordnanden inom
provinsialläkarorganisationen.

Medicinalstyrelsen har framfört även
andra förslag i syfte att motverka läkarbristen
i övre Norrland. De avser
t. ex. utökning av antalet provinsialläkardistrikt
där dubbla tjänsteår får räknas
och införandet av flyttningskostnadsersättning
i vissa fall.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla,
att åtgärder mot den påtagliga läkarbristen
inom den öppna sjukvården
i övre Norrland i första hand måste
sikta till att öka antalet läkare i landet
över huvud. Detta är emellertid, då det
gäller svenska läkare, en fråga på längre
sikt, och icke heller ett överförande
hit av utländska läkare kan ge ett omedelbart
tillskott ute på fältet. I andra
hand gäller det att få till stånd en ändrad
fördelning av här befintliga läkare,
så att de i större utsträckning söker sig
till övre Norrland. Här måste framför
allt en restriktiv ståndpunkt tas till förslag
om nya läkartjänster i sluten vård.
Förslag till andra åtgärder för en rimligare
fördelning av läkarna kan snart
väntas från kommittén för översyn av
hälso- och sjukvården i riket. En ökning
av antalet reservläkartjänster i enlighet
med vad som nyligen föreslagits
innebär en välbehövlig förstärkning av
vikariekåren och torde minska antalet
dubbelförordnanden.

Helt allmänt vill jag till sist ånyo understryka
betydelsen av att det verkligen
kommer fler läkare till övre Norrland.
Endast härigenom kan man komma
ur den farliga cirkel, som uppstått
genom Jäkarbristen och innebär, att läkare
icke söker sig dit därför att det
finns så få kolleger, vilket får dubbelförordnanden
och ett omfattande över -

provinsialläkartjänsterna i övre Norrland

tidsarbete som följd. För egen del vill
jag göra allt som står i min makt för
att ändra detta sakernas tillstånd.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
å min interpellation.

Jag är tacksam för den positiva inställning
i frågan, som statsrådet intagit
och varav framgår att herr statsrådet
är fullt medveten om det svåra
läge, som för närvarande råder i övre
Norrland på grund av det stora antalet
vakanta provinsialläkartjänster.

Det är med tillfredsställelse jag konstaterar,
att herr statsrådet anser, att
det är nödvändigt att vid sidan av ökningen
av det årliga antalet medicine
studerande, som kommer att verka
först om 5 å 6 år, fullfölja aktionen
för ett överförande hit av utländska
läkare.

Herr statsrådet erinrar också i sitt
svar om direktiven för den pågående
stora utredningen om hälso- och sjukvården
i riket, som bland annat har
att snabbt söka komma fram till en lösning
av frågorna om läkarna och den
öppna vården. Härvid bör enligt direktiven
olika möjligheter att öka tillströmningen
till tjänsteläkarbanan övervägas,
varvid särskilt bör undersökas möjligheterna
att underlätta utbyggnaden av
läkarorganisationen i Norrland.

Jag fäster i likhet med statsrådet
stora förhoppningar vid fjolårets riksdagsbeslut
om inrättande av en civil
reservläkarkår med tills vidare tio befattningshavare.

Jag delar herr statsrådets uppfattning
att det kan starkt ifrågasättas, om icke
den slutna vården vid kroppssjukhusen
dragit till sig eu förhållandevis alltför
stor del av läkarna. På inånga håll i
landet är läkarbristen en för patienter

10 Nr 4 Onsdagen den

Svar på interpellation ang. de vakanta

och läkare hård realitet. Men det är en
i viss mån lokalbegränsad företeelse.
Mot denna situation kan man lämpligen
sätta storstäderna med deras stora
läkartäthet och då i synnerhet universitetsklinikerna,
där ett stort antal yngre
läkare, ofta utan tjänster, passar på
tillfällen att få vikariat och försöker
att komma in i den utvalda skaran av
klinikelever. Att åka ut på landsbygden
och uppehålla vikariat för provinsialläkartjänster
vore ju att förstöra sin
karriär. Så länge underläkare på klinikerna
kan sitta nära nog i det oändliga
på en och samma post, så länge
kommer vi att ha läkarbrist i landsorten.
Ny meritvärdering med en nedvärdering
av den långa kliniktjänstgöringen
bör komma till stånd.

Till sist skulle jag vilja understryka
några av de synpunkter, som styrelsen
för Landstingsförbundet framhöll i sitt
yttrande i december 1956 över 1955 års
läkarutbildningsutrednings betänkande,
varvid styrelsen gjorde gällande, att nuvarande
intagning av medicine studerande
icke vore tillräcklig att ens på
lång sikt avhjälpa den rådande bristen
på läkare. Vidare erinrade styrelsen om
att förslag framlagts om en allmän arbetstidsförkortning,
syftande till en successivt
minskad arbetstid. Att det varit
möjligt att något så när hjälpligt klara
situationen med de relativt fåtaliga läkarkrafter
vårt land förfogar över, beror
på att många läkare påtagit sig en
stor, i vissa fall en mycket stor, arbetsbörda.
Kontentan av styrelsens yttrande
är, att den anser att de prognoser, som
ligger till grund för 1955 års läkarutbildningsutrednings
ställningstaganden,
är osäkra och sannolikt icke ger en riktig
bild av den kommande efterfrågan
på läkare. Styrelsen håller sålunda före,
att behovet av läkare i framtiden kommer
att bli icke oväsentligt större än
vad som framgår av de publicerade
siffrorna. Det är därför angeläget, att
eu ytterligare utökning av antalet medicine
studerande snarast möjligt kom -

6 februari 1957

provinsialläkartjänsterna i övre Norrland

mer till stånd. Självfallet är det därvid
lämpligt att i den mån så är möjligt
tillgodose det ökade utbildningsbehovet
vid förefintliga utbildningsanstalter. Då
deras kapacitet nu emellertid synes utnyttjad
till bristningsgränsen, torde få
övervägas att inrätta ytterligare en fullständig
medicinsk högskola. Denna bör
enligt styrelsens mening förläggas till
Norrland.

Vad gäller frågan om ytterligare kliniska
utbildningsplatser för blivande
läkare har utredningen undersökt två
alternativ. Det ena avser utökning av
antalet utbildningsplatser vid befintliga
lärosäten och det andra anordnandet av
en klinisk utbildningsanstalt i Norrland.
Utredningen har stannat för det
förstnämnda alternativet. Gentemot denna
inställning framhåller Landstingsförbundets
styrelse att, om man i likhet
med styrelsen är övertygad om att det
framtida läkarbehovet icke kan täckas
genom de nuvarande utbildningsanstalterna
utan att en ytterligare fullständig
medicinsk högskola torde komma att
erfordras, ligger det nära till hands att
nu taga första steget till denna. De kostnader,
som blir förbundna med en enbart
klinisk utbildning i Norrland, kommer
då att ingå som delposter i en utbyggnadskostnad,
som man under alla
förhållanden måste räkna med.

Ehuru tillkomsten av en medicinsk
högskola i Norrland icke direkt ligger
under herr statsrådets handläggning,
vågar jag dock räkna på herr statsrådets
medverkan härutinnan, enär den
enda verkliga lösningen av läkarutbildningen
ligger i tillkomsten av en fullständig
medicinsk högskola, förlagd
till Norrland. Självfallet måste en sådan
högskola uppbyggas i etapper. För dagen
diskuteras frågan om att den kliniska
utbildningen i första hand skall
förläggas till Norrland.

För min del finner jag en sådan ordning
vara en framgångslinje mot det
som måste vara slutmålet, nämligen en
fullständig medicinsk högskola.

Onsdagen den G februari 1957

Nr 4

11

Svar på interpellation om vissa lättnader i söndagskörförbudet

Jag tackar ännu en gång herr statsrådet
för svaret och inte minst för herr
statsrådets försäkran att ingenting skall
underlåtas från statsrådets sida för att
få en ändring till stånd i de nuvarande
otillfredsställande förhållandena på läkarfronten.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag understryker till alla
delar vad interpellanten anfört angående
bristen på läkare, och jag instämmer
också i vad Landstingsförbundet har
sagt om behovet av en ökad utbildning.
Det råder heller inga skiljaktiga meningar
mellan mig och interpellanten
om besvärligheterna i Norrland, men
jag har begärt ordet för att redovisa,
att det finns svårigheter även på andra
håll, nämligen i fråga om den slutna
kroppssjukvården.

Vad som uppkallade mig var närmast
vad statsrådet i sitt svar säger om den
slutna kroppssjukvården. Där säger han
följande: »Det kan nämligen starkt

ifrågasättas, om icke den slutna vården
vid kroppssjukhusen dragit till sig
en förhållandevis alltför stor del av
läkarna. Medicinalstyrelsen har också
för att hindra en fortsatt utveckling i
denna riktning förklarat sig ämna iakttaga
en restriktiv hållning vid inrättandet
av nya läkartjänster inom den slutna
vården. Detta synes redan varit fallet,
men uppenbarligen är hittillsvarande
praxis på området icke till fyllest,
utan restriktiviteten hör ytterligare
skärpas. Jag har för avsikt att vidta
erforderliga åtgärder för att söka främja
eu sådan utveckling. Medicinalstyrelsens
inställning i denna del har sålunda
mitt fulla stöd.»

Jag tycker att det på denna punkt
har generaliserats alltför mycket. Det är
möjligt, att interpellanten har rätt, när
han här talar om storstäderna, men anledningen
till aii jag begärde ordet är
närmast mina erfarenheter från centrallasarettet
i det län där jag hör hemma,
nämligen i Linköping. Förvaltningsut -

skottet där har i ett par fall, då det varit
övertygat om det trängande behovet
av utökning av antalet underläkartjänster,
gjort framställning härom hos medicinalstyrelsen
men fått avslag. I det
ena fallet — det gällde hud- och könssjukdomar
— besvärade vi oss hos
Kungl. Maj :t men det ledde inte till någon
ändring.

Jag har velat påpeka, att även på
denna punkt måste det vidtagas åtgärder,
om vi inte skall stå inför oöverstigliga
svårigheter.

Läkarbristen är tydligen så allvarlig,
att man inte får inrikta sig enbart på
den öppna vården. Det råder brist även
när det gäller den slutna vården, en
brist, som, om den inte avhjälps, kommer
att bli än mera prekär allteftersom
tiden lider.

Jag vill alltså understryka vad interpellanten
sagt om behovet av att man
får till stånd en ytterligare utökning av
läkarutbildningen och därmed också av
antalet läkare.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation om vissa lättnader
i söndagskörförbudet

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Wachtmeister har
i en interpellation riktat vissa frågor
till mig rörande det s. k. söndagsförbudets
tillämpning i fråga om fältskjutningar.
Han har sålunda frågat, om
vårt försörjningsläge beträffande drivmedel
så katastrofalt försämrats, att det
varit nödvändigt att återkalla tidigare
lämnat medgivande till länsstyrelserna
att utfärda körlicens för färd till och
från fältskjutning. Vidare har interpellanten
velat veta min inställning i fråga
om tillfälliga körtillstånd för deltagande
i svenska mästerskapen och riksfält -

12 Nr 4

Onsdagen den 6 februari 1957

Svar på interpellation om vissa lättnader

skjutningen på skidor i Jämtland den
23--24 februari. Slutligen har han frågat
om jag avser att med anledning av
en skrivelse från arméchefen underlätta
det frivilliga skyttets genomförande av
fastställt fältskytteprogram.

Till svar på interpellationen vill jag
framhålla följande.

Jag har för kort tid sedan lämnat
denna kammare en redogörelse för försörjningsläget
beträffande oljor. Sedan
dess har ingenting inträffat som väsentligt
förändrat bilden. Vårt försörjningsläge
har inte försämrats, men med tanke
framför allt på ovissheten om den fortsatta
importen är vi alltjämt nödsakade
att iaktta sträng sparsamhet i förbrukningen
av oljor. Bränslenämnden har
emellertid nu efter förhandlingar med
oljebolagen och motorismens organisationer
beslutat att försöksvis upphäva
söndagsförbudet under de tre kommande
söndagarna i februari. En begränsning
av oljebolagens utleveranser till
distributörerna måste dock fortfarande
tillämpas. Hur det blir för tiden efter
februari blir helt beroende av om den
nödvändiga återhållsamheten i bensinförbrukningen
kan upprätthållas även
under det nu beslutade försöket med fri
söndagstrafik och dessutom hur försörjningsläget
på något längre sikt utvecklar
sig.

Vad gäller herr Waclitmeisters speciella
frågor vill jag framhålla följande.
De ändrade riktlinjer som i januari
meddelades av bränslenämnden beträffande
körtillstånd för fältskjutningar
får betraktas som en justering av bestämmelserna
på grund av uppkomna
missförhållanden. Möjligheten att få
körlicens för fältskjutningar har i åtskilliga
fall utnyttjats för söndagsresor
på sträckor upp emot 20 mil. Jämfört
med andra ur samhällelig synpunkt angelägna
körbehov som inte kunnat tillgodoses
kan fältskjutningarna inte göra
anspråk på någon företrädesrätt. Systemet
med söndagsförbud förutsätter, om
det skall få avsedd verkan, att endast

i söndagskörförbudet

den absolut oundgängliga trafiken hålles
i gång under veckohelgerna. Bränslenämndens
ändrade riktlinjer får även
ses mot bakgrunden av att körtillstånden
för fältskjutning fått betydligt större
omfattning än som från början förutsågs.

Av vad jag nyss sagt framgår att söndagsförbudet
icke kommer att gälla under
veckohelgen 23—24 februari och
att sålunda körning kommer att vara
tillåten till de tävlingar som interpellanten
särskilt frågat om. Jag förutsätter
emellertid att man då iakttar sparsamhet
med drivmedel.

Vad slutligen angår frågan om genomförandet
av det fastställda fältskytteprogrammet
kan jag endast hänvisa till vad
jag här nämnt om söndagsförbudets
upphävande under de närmaste söndagarna
och svårigheterna att nu bedöma
utvecklingen för tiden därefter.
Om förbudet åter kommer att gälla kan
jag emellertid inte ställa i utsikt något
särskilt allmänt undantag för fältskyttet.

Härpå anförde:

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till handelsministern för att
han, trots det som inträffat sedan han
besvarade herr Svenssons i Stenkyrka
interpellation, ändå velat ha besvär
med att besvara mina frågor.

Orsaken till att jag framställde min
interpellation var att myndigheterna efter
det förra interpellationssvaret fick
en skrivelse om strängare restriktioner
beträffande söndagskörningar. Jag skulle
kunna bemöta åtskilligt av vad handelsministern
säger i sitt svar, men
med tanke på bränslenämndens måndagsbeslut
om lindring i körförbudet
skall jag ir*e här uppta kammarens tid
med det. Man kan väl där tillämpa det
gamla ordspråket De mortuis nihil nise
bene — om de döda ingenting annat
än gott.

Personligen tror jag tyvärr att resul -

Onsdagen den 6 februari 1957

Nr 4 13

Svar på interpellation om vissa lättnader i söndagskörförbudet

tatet av den fria söndagskörningen
kommer att bli föga uppmuntrande och
att förbudet därför troligen kommer att
införas på nytt. Och om så sker, säger
statsrådet att han icke kommer att låta
fältskyttet intaga någon särställning.
Följaktligen kommer herr statsrådet inte
heller att ta någon hänsyn till den
skrivelse, som arméchefen avlät den
30 januari i år och i vilken han framhöll
vanskligheterna i det nuvarande
läget. Det är här inte fråga om vilken
liten idrottsgren som helst, ty inte
mindre än en kvarts miljon svenskar
ägnar sig åt att uppehålla sina färdigheter
i skjutning inom det frivilliga
skyitets ram. Det är också i stor utsträckning
fråga om hemvärnets sk ytteutbildning.

Som det nu är får en hemvärnsman
åka bil till fältskjutningar, om det sker
på hans ordinarie tjänstgöringstimmar,
men om han vill åka i egenskap av privatman,
så får han inte köra bil. Vi
kan inte begära att hemvärnsmännen
skall förstå den skillnaden.

Jag skall emellertid som sagt inte
ta herr statsrådets och kammarens tid
i anspråk längre. Jag ber endast än en
gång få tacka handelsministern för svaret.
Samtidigt uttrycker jag dock den
förhoppningen att statsrådet måtte uppdraga
åt bränslenämnden att använda
de kommande förbudslösa söndagarna

— då man alltså får vara i fred för
ilskna bilförare — till att fundera ut
ett system, som är någorlunda vettigt i
tillämpningen för landsbygdens del —
vilket det hittillsvarande icke har varit

— ett system där man delegerar beslutanderätten
till länsstyrelserna i större
utsträckning än vad fallet varit hittills,
ett system som över huvud taget fungerar
smidigare, samt att vi får kännedom
om det i så god tid som möjligt
och i varje fall någon vecka innan förbudet
återinföres. Jag menar här ett
system, som är så beskaffat att de mopedåkande
smådjävlarna på stadsteatern
i Malmö står som slutvinjett, inte som

en illustration i texten till vad som kommer
att ske i fortsättningen.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det kan råda delade
uppfattningar om värdet av det försök
att spara bränsle, som motororganisationerna
nu så helhjärtat stöder, och
huruvida den sparsamhetskampanjen
skall komma att motsvara motororganisationernas
och, jag vill inte dölja det,
mina egna förväntningar. Med den lojalitet
och förståelse, som motororganisationerna
onekligen har visat inför de
nödtvungna restriktionsåtgärderna, tilllåter
jag mig dock att knyta vissa förhoppningar
till den kampanjen, och jag
hoppas att resultatet av densamma inte
skall utebli. I själva verket ligger det ju
i alla bilisters intresse att iaktta sparsamhet,
eftersom man då möjligen kan
undvika vidare åtgärder, om inte läget
utomlands skärpes.

Jag vill också tillägga att jag inte har
någon känsla av att de kategorier, som
herr Wachtmeister här har gjort sig till
tolk för, har drabbats av restriktionerna
på ett sätt som är orimligt. Som jag
upplyst om i mitt svar, har det tvärtom
förekommit att fältskyttefolket har fått
färdas upp till 20 mil för att komma
till den plats, där tävlingarna skulle
äga rum. Detta finner jag nu inte lämpligt.
Det kan inte vara rimligt att folk
från städerna på det sättet söker sig
ut på landsbygden för att delta i tävlingar
och därvid kanske far förbi
många gårdar, där bilarna står inställda
och där man säkerligen många gånger
kunnat åberopa starkare skäl än skyttarna
för att få använda bilen under
söndagen. Det är med hänsyn härtill
som jag klart vill säga ifrån, att jag
inte kan tänka mig en uppmjukning av
förbudet av det slag som herr Wachtmeister
här förordar — om nu söndagsförbudet
mot min förmodan och mot
mina förhoppningar skulle behöva införas
på nytt.

14 Nr 4

Onsdagen den 6 februari 1957

Svar på interpellation om vissa lättnader i söndagskörförbudet

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag är fullständigt överens
med statsrådet Lange om att sådana
körningar som på 20 mil inte är
något att eftersträva, och sådana ömmar
vi inom skvtterörelsen alls inte för.
Men det är ju därvidlag fråga om undantagsfall.
Och för att en länsstyrelse
— ty det är ju dock länsstyrelserna
som beviljar körtillstånd —• visat litet
brist på omdöme finns det ingen anledning
till att detta skall gå ut över alla
som är lojala. Det är inte bara ett par
skyttetransporter det är fråga om, utan
det gäller ett mycket stort antal — om
än icke så betydande i förhållande till
hela antalet skyttar. Det har för färd till
fältskjutningar beviljats körtillstånd i
709 fall i hela riket, med undantag för
Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens
län. Av de i dessa län meddelade
tillstånden har 371 avsett enbart fyra
fältskjutningar i Gävleborgs län. Men
detta är väl länsstyrelsens fel, och då
skall man väl giva den en skrapa och
inte låta det gå ut över alla skyttar.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Wachtmeister och
jag kanske kan enas i förhoppningen
om att de som i fortsättningen får körtillstånd
till fältskjutningar använder
dessa så som vi väntar att Sveriges
bilister kommer att utnyttja körmöjligheterna
under kommande söndagar. Jag
vill också, herr Wachtmeister, tillägga
i anledning av Edert första genmäle, att
bränslenämnden haft några söndagar på
sig under det körtillståndet varit i kraft,
och jag är övertygad om att den tiden
inte heller har förspillts.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag är fullt överens med
handelsministern om vad han nyss sade,
och det är inte bara jag utan alla
Sveriges skyttar. Vi vill inte vara med

om något missbruk, och det förtroende
vi fått har vi också tagit fasta på, i det
att vi varit oerhört restriktiva när det
från skytteledningarnas sida gällt tillstyrkandet
av framställningar. Det har
sålunda föreskrivits att det skulle vara
samköming och att man bara finge
köra en viss väg fram och tillbaka. Vi
kommer också utan tvekan att i fortsättningen
vara lika lojala. Mot de fall
av illojalitet som förekommit ingriper
vi nog själva. Jag skulle vilja inbjuda
handelsministern att följa med per cykel
eller gående till den första fältskjutningen
i mars månad så att han får se
hur det kan vara. Här i staden behöver
man bara ringa 22 00 00 för att få en
bil, men så är det inte på landet, där
man kan ha att färdas tre å fyra mil
från stationen. Man kanske har en annan
syn på saken där. Men jag kan
försäkra handelsministern att vi skall
vara lika lojala i fortsättningen som vi
hittills varit.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Bara ett par ord. Jag
hoppas att herr Wachtmeister använder
den energi som hans inlägg i dagens
debatt onekligen vittnar om till att i
fortsättningen övertyga fältskyttarna att
verkligen spara på bensinen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å kammarens bord liggande propositioner;
och hänvisades därvid
till utrikesutskottet propositionen
nr 37, angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Tjeckoslovakien
angående reglering av vissa
anspråk och fordringar m. in.; samt
till jordbruksutskottet propositionen
nr 40, angående anslag för budgetåret
1957/58 till bidrag till väg- och flott -

Onsdagen den 6 februari 1957

Nr 4 15

Interpellation ang. Statens skogsindustriers inköp av råvaror

ledsbyggnader m. m. å skogar i enskild
ägo.

§ 7

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets på bordet vilande
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige i riksbanken
inkommit

dels framställning angående familjepension
till vissa änkor efter arbetare
vid Tumba bruk,

dels ock framställning om bemyndigande
för riksbanken att till Botkyrka
kommun försälja ett område av den
banken tillhöriga fastigheten Tumba D.

§ 8

Föredrogs och remitterades till statsutskottet
den på bordet vilande motionen
nr 484, av herr Hansson m. fl.

§ 9

Interpellation ang. Statens skogsindustriers
inköp av råvaror

Ordet lämnades på begäran till

Herr KILSMO (fp), som yttrade:

Herr talman! Såsom framgått av meddelanden
i dagspressen har den enskilda
sågverksindustrien i Södermanlands
län under den allra senaste tiden
ställts inför allvarliga svårigheter till
följd av att Statens skogsindustrier börjat
uppträda som köpare av råvara inom
de för den enskilda industrien naturliga
inköpsområdena med prisanbud
som legat avsevärt högre än vad de
sinsemellan konkurrerande lokala sågverken
vågat bjuda. Ingenting är i och
för sig att säga om att ökad konkurrens
inträder på marknaden. Det anmärkningsvärda
är —- såsom från sakkunnigt
håll göres gällande — att den prispolitik
som det statliga företaget bedri -

vit av allt att döma inte förefaller bärkraftig
på längre sikt.

De enskilda sågverksföretagen, som
redan av andra orsaker mötts av vikande
råvarutillgångar, ställs nu inför ett
allvarligt hot mot sin naturliga råvarubas.
Driftinskränkningar med åtföljande
arbetslöshet för de anställda hotar.
Det bör också uppmärksammas att en
utvidgning av den enskilda industriens
råvarubas är begränsad även därigenom,
att den i stort sett är avstängd
från de statliga skogarna, från vilka avverkningarna
förbehållits det statliga
företaget. Produktionskapaciteten hos
de enskilda sågverksföretagen inom området
är i och för sig så utbyggd, att
dessa skulle kunna försåga all den råvara
som här finnes tillgänglig, inklusive
den som kan levereras från kronoskogarna.
Statens skogsindustriers inskridande
på marknaden ter sig inte
mindre anmärkningsvärt mot bakgrunden
av de likviditetssvårigheter, som
detta företag haft och fortfarande har
och vilka hittills fått överkommas genom
att erforderliga medel ställts till
företagets förfogande genom statsmakternas
försorg.

Med hänvisning till det här anförda
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande
frågor:

Anser herr statsrådet, att den prispolitik
beträffande inköp av råvara
som Statens skogsindustrier visat prov
på i Södermanlands län är grundad på
företagsekonomiskt bärkraftiga kalkyler
och förenlig med det samhällsekonomiskt
motiverade syftet om konkurrens
på likvärdiga villkor?

Om icke, vilka åtgärder har herr
statsrådet för avsikt att vidtaga för att
— med bevarande av likvärdiga konkurrensvillkor
— undanröja det hot
som nu uppkommit mot de enskilda
sågverksföretagens drifts- och sysselsättningsmöjligheter? Denna

anhållan bordlädes.

16 Nr 4

Onsdagen den 6 februari 1957

Interpellation ang. en redogörelse för senare årens spioneriavslöjanden m. m. — Interpellation
ang. åtgärder för underlättande av det kommunala saneringsarbetet

§ 10

Interpellation ang. en redogörelse för
senare årens spioneriavslöjanden m. m.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Under de senaste åren
har åtskilliga spionaffärer avslöjats.
Spionfallen i Stockholm och Göteborg
har på nytt utlöst diskussion om spionproblemet.
Opinionen blir alltmera upprörd
för varje nytt spionfall, som kommer
till allmänhetens kännedom.

Det är också irriterande för svenska
medborgare att stormaktsgrannen i öster
ofta skymtar i spionprocesserna trots
vår proklamerade neutralitet. Man väntar
i vida kretsar kraftiga diplomatiska
aktioner med anledning av vad som
skett.

Den största spionaffär som hittills
upptäckts i vårt land var 1952, när den
Enbomska spionhärvan avslöjades. Det
visade sig att denna spionliga i flera år
fått ogenerat bedriva sin landsskadliga
verksamhet. Som bekant avslöjades huvudpersonen
i ligan av en ren tillfällighet.
För riksdagen skulle det vara av
fundamental betydelse att få närmare
upplysningar om vad som gjorts från
statsmakternas sida för att förebygga
nya spionolyckor efter detta stora
spionfall. Sekretessen lägger kanske hinder
i vägen för en allsidig information,
men något bör kunna meddelas.

I en parlamentarisk församling som
vår riksdag bör folkrepresentationen
inte sväva i ovisshet om vad som
försiggår på detta område och vilka säkerhetsåtgärder
som vidtagits för att
förhindra spiontrafiken.

Riksdagens ledamöter hyser säkerligen
stort intresse för dessa frågor. En
redogörelse för spionaffärerna den vanliga
interpellationsvägen med debatt är
ur allmän synpunkt av mycket stort
värde.

Vad som förekommit i spionhänseende
och kännedomen om den mörklägg -

ning, som faktiskt skett i samband med
avslöjandet av spionfallen, ger vid handen,
att riksdagen på ett eller annat sätt
borde ha informerats närmare om vad
som hänt. En viktig fråga, som borde få
en allsidig belysning, är huruvida kontrollen
över utländska medborgare, som
vistas i riket med arbets- och uppehållstillstånd
eller kommer till vårt land för
tillfälliga arbetsuppgifter, är tillfredsställande,
om säkerhetspolisen och försvarsmyndigheterna
har tillräckliga resurser
för att skapa en ur säkerhetssynpunkt
tillfredsställande bevakning och
hur dessa myndigheter samarbetar.

Vårt land bör med alla till buds stående
medel värja sig mot den mot oss
riktade skadegörelsen, vare sig det sker
på det militära eller civila, industritekniska
planet.

En information kring dessa frågor
bör verka klargörande och är i högsta
grad angelägen. Det är med hänvisning
härtill som jag, herr talman, får anhålla
om kammarens tillstånd att till herr
statsministern få framföra följande interpellation: Är

herr statsministern i tillfälle att så
långt naturliga sekretesskäl inte hindrar
lämna riksdagen en redogörelse för de
senare årens spionavlöjanden i vår land
och vilka säkerhetsåtgärder, som statsmakterna
vidtagit på ett tidigt stadium
för att förhindra fortsatt spioneri?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. åtgärder för underlättande
av det kommunala saneringsarbetet Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr OLOFSON (fp), som yttrade:

Herr talman! Inom socialdepartementet
framlades år 1954 ett betänkande angående
saneringsfrågan (SOU 1954: 31).
Betänkandet utmynnade i vissa förslag

Onsdagen den 6 februari 1957

Nr 4 17

Interpellation ang. utredningen

för att underlätta stadssaneringarna. Sålunda
föreslogs ändring av §§ 31, 33 och
45 i byggnadslagen, skapandet av möjligheter
för tertiärlån till gårdssaneringar,
statliga bidrag till kommunala saneringssubventioner,
rätt för kommun att
upptaga lån för finansiering av saneringssubventioner,
särskilda bestämmelser
för amorteringsvillkor för lån, som
av kommun upptages i syfte att förvärva
fastighet, samt ändrade regler för belåning
av flerfamiljshus med även andra
lokaler än för bostadsändamål. Betänkandet
dryftades ingående vid en av
Svenska kommunal-tekniska föreningen
den 22—25 mars 1955 anordnad stadsbyggnadsvecka.
I ett inledande anförande
vid denna konferens konstaterade
dåvarande chefen för socialdepartementet,
statsrådet Gunnar Sträng, att även
om vi i vårt land inte har större sammanhängande
områden av slumkaraktär,
så är ändå saneringsfrågan brännande
aktuell.

Av de i utredningen berörda problemen
togs vid 1956 års riksdag endast
frågan om belåningsreglerna för flerfamiljshus
med även andra lokaler än
för bostadsändamål upp till behandling.
Visserligen har kreditransonering
och investeringsbegränsningar försvårat
den särskilt ur social synpunkt ytterst
önskvärda saneringen, men med
till buds stående resurser borde ändå
en hel del kunna göras, i all synnerhet
om de berörda kommunerna av staten
kan få något av den hjälp, som de av
utredningen förordade åtgärderna innebär,
även om ett par av dessa åtgärder
varit föremål för kritik i remissyttrandena
och därför måhända bör ges en
något annan utformning.

Med hänvisning till det anförda anhålles
härmed om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få rikta följande
interpellation:

Är det herr statsrådets avsikt att på
grundval av sancringsbetänkandet (SOU
1954:31) fortsätta arbetet på åtgärder,
2 — Andra kammarens protokoll 1957.

rörande skydd för modeller och mönster

som är ägnade att underlätta det kommunala
saneringsarbetet, och när är i
så fall förslag till riksdagen i saken att
vänta?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. utredningen rörande
skydd för modeller och mönster

Herr LÖFGREN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med anledning av bifall
till motion vid 1954 års riksdag begärdes
genom skrivelse till Kungl. Maj:t
den 27 mars 1954 att en allmän utredning
rörande skydd för modeller och
mönster skulle tillsättas.

Som svar på en enkel fråga av mig
meddelade herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet den 29 april
1955, att han icke då kunde närmare
ange tidpunkten för tillsättandet av ifrågavarande
utredning men att han ansåg
det välgrundat att i varje fall avvakta
auktorsrättskommitténs förslag till upphovsmannarätt.

Auktorrättskommitténs betänkande
föreligger sedan föregående år, och av
detta betänkande framgår beträffande
mönsterskyddet endast att en särskild
utredning bör upptaga dessa spörsmål
till behandling.

Betydelsen av att den av riksdagen
begärda utredningen tillsättes snarast
möjligt synes mig i praktiken visa
sig alltmer påtaglig. Förutom vad jag
tidigare anfört i denna angelägenhet vill
jag påtala den allvarliga konsekvens av
nu rådande förhållanden inom modellocli
mönsterskyddets område som ligger
däri, att i och för sig värdefulla
idéer och tillverkningsuppslag ej leder
till förverkligande på grund av att tillverkare
ej kan påtaga sig kostnader,
som är en realitet för pionjären men
vars motvärden är öppna för ostraffad
stöld från plagiatörers sida. Få företagare
är förunnade en sådan ekonomisk
stabilitet i dagens företagsklimat, att de
Nr 4

18 Nr 4

Onsdagen den 6 februari 1957

Interpellation ang. överkörningsriskerna

tion ang. en särskild sjömansskatt

kan leva på hedern av att vara ledande
och se sina alster konsekvent efterbildade.

Då det nu snart är tre år sedan riksdagen
hos Kungl. Maj :t anhöll om den
av mig åsyftade utredningen och auktorsrättskommitténs
betänkande föreligger
sedan föregående år samt med hänvisning
till vad jag här ovan ytterligare
anfört, får jag härmed anhålla om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet få
framställa följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att ange,
när den av riksdagen genom skrivelse
av den 27 mars 1954 begärda utredningen
rörande skydd för modeller och
mönster kommer att tillsättas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. överkörningsriskerna
vid transport av skolbarn

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Mem (bf), som
yttrade:

Herr talman! Genom rationalisering
av landsbygdens skolväsende och genom
kommande förlängning av skolplikten
blir det allt fler barn som måste
transporteras till sina skolor genom särskilt
anordnad skolskjuts. Alltför ofta
händer olyckor i samband med dessa
transporter. En typ av sådana olyckor
uppstår, då skolbuss eller skolbil
stannat för elevernas på- eller avstigande
och passerande fordon skadar
eller dödar barn som springer över vägbanan.

Olyckor av denna typ uppväcker
självfallet stor förstämning bland målsmän,
kamrater och lokala skolmyndigheter.
De förstorar också de svårigheter
som ofta förefinnes, då det gäller att
få förståelse för en rationell lösning av
skolväsendet i glesbygderna.

Måhända borde övervägas att fordon,

vid transport av skolbarn. — Interpella varmed

skolskjuts utföres, skulle ha särskild
markering med innebörd att passerande
fordon ålades att starkt begränsa
hastigheten eller stanna.

Med anledning av vad här anförts
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa
följande fråga:

Har statsrådet för avsikt att vidtaga
åtgärder i syfte att eliminera överkörningsriskerna
vid transport av skolbarn? Denna

anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. en särskild
sjömansskatt

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr SENANDER (k), som anförde:

Herr talman! Frågan om en särskild
sjömansskatt är ett spörsmål som varit
aktuellt sedan många år tillbaka. Redan
år 1924 gjordes en framställning från
sjöfolkets sida att fartygsbefälhavare
vid sjömäns avmönstring skulle verkställa
avdrag för skatt med viss procent
av lönen. Sedermera har frågan upprepade
gånger förts fram i riksdagen. Åtskilliga
utredningar har ävenledes sysslat
med saken. Något annat resultat än
att frågan lösts för utländska sjömän
på svenska fartyg har icke åstadkommits.

Frågan befinner sig nu på nytt under
utredning. Det förefaller emellertid
som om utredningen i fråga icke kommer
att framlägga förslag i sådan tid,
att detsamma kan läggas till grund för
proposition vid årets riksdag. I varje
fall finns icke sjömansbeskattningen
med i årets förteckning över sannolika
eller eventuella propositioner från finansdepartementet.

Förhalningen av frågans lösning har
medfört allvarliga konsekvenser för be -

Onsdagen den G februari 1957

Nr 4 19

Interpellation ang. Statens skogsindustriers inköp av råvaror

manningen av den svenska handelsflottan.
Svenskt sjöfolk lämnar i stor utsträckning
sjöfartsnäringen. En av de
främsta anledningarna är den ofördelaktiga
beskattning, som svenska sjömän
får vidkännas. Förhållandet har lett
till att utländska sjömän i ett antal av
cirka 8 500 eller mellan 35 och 40 % är
anställda i vår handelsflotta. Om dessa
är skattskyldiga till Sverige erlägger de
särskild sjömansskatt. De svenska sjömännen
däremot beskattas som övriga
medborgare, trots att de inte på långt
när i samma utsträckning som dessa
kan utnyttja de förmåner samhället
bjuder.

Det är uppenbart att sjöfolket har
speciella skatteproblem. Svårigheter
med deklarationer åstadkommer att
skönstaxeringar och restskatter förekommer
i mängd. Nära 70 % av Svenska
sjöfolksförbundets medlemmar seglar
i huvudsak mellan utrikes orter. De
svårigheter att deklarera som uppstår
enbart av denna anledning är lätt att
inse.

Såsom jag förut sagt driver skattekrånglet
och de höga skatterna bort de
svenska sjömännen från den svenska
sjöfarten, medan utlänningar, som slipper
lindrigare undan i skattehänseende,
intar deras platser. Många svenska sjömän
går över till de beryktade Panamafartygen
därför att de där praktiskt taget
slipper beskattning. Det råder intet
tvivel om att en förnuftig skattereform
för sjöfolket snabbt skulle åstadkomma
en vändning till det bättre ecb resultera
i att svenska fartyg i större utsträckning
finge svenska besättningar. Inte minst
ur säkerhetssynpunkt är fördelen härav
påtaglig.

Uppmärksammas bör att de norska
sjömännens skattefråga blivit löst på
ett till synes acceptabelt sätt. Det är
desto mera anmärkningsvärt att vårt
land, trots år av utredningar och undersökningar,
icke hunnit genomföra reformen,
som relativt sett är av mindre
kostnadskrävande art.

Därest det icke är möjligt att få till
stånd ett definitivt avgörande av frågan
vid årets riksdag, bör enligt min mening
en provisorisk lösning ske. Statsmakterna
skulle därmed visa att de uppskattar
sjöfolket även i andra avseenden
än som objekt för beskattning.

Med hänvisning till vad jag nu sagt
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande
fråga:

Har statsrådet för avsikt att, därest
förslag till definitiv lösning av frågan
om en särskild sjömansskatt icke kan
framläggas i år, ta initiativ till en provisorisk
lösning vid innevarande riksdags
vårsession?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. Statens skogsindustriers
inköp av råvaror

Herr LOTHIGIUS (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Statens skogsindustrier
driver ett sexramigt sågverk i Laxå. Meningen
med detta sågverks uppbyggnad
torde ha varit att taga vara på det överskott
av timmer, som ansågs föreligga
i Laxås omgivning och då främst på
domänverkets skogsmarker. De bedömningar
som låg till grund för uppfattningen,
att ett sådant överskott förelåg,
har icke visat sig stämma med de faktiska
förhållandena.

Sågverket får nu icke den mängd råvara
som det kan tillgodogöra sig, varför
man vidgat sitt inköpsområde ända
upp till 200 km från förädlingsstället.
Ett särskilt inköpskontor har också
upprättats i Katrineholm, vilket visar
att man nu tvingas mera permanent
göra omfattande inköp även hos de privata
skogsägarna. De områden på vilka
nu Statens skogsindustrier bedriver sina
inköp torde kunna betecknas som underskottsområden,
där det redan finns
ett flertal väl utbyggda och moderna

20 Nr 4 Onsdagen den 6 februari 1957

Interpellation ang. taxebestämmelserna vid helautomatisering av telefonförbindelserna
på landsbygden

verk såväl i Skogsägarföreningens som
i privat regi. Normalt har dessa industrier
producerat omkring 40 000
standards sågad vara hämtad från närliggande
områden. 1955 efter stormfällningen
producerades 56 000 standards,
medan den verkliga produktionskapaciteten
är beräknad till 78 200 standards.

Här föreligger alltså normalt ett underskott
på 38 000 standards, vilket
dessa företag har svårt att täcka från
ur ekonomiska synpunkter lämpliga inköpsområden.
Med stort bekymmer ser
nu dessa industrier hur den förefintliga
bristen på råvaran riskerar att
ställa dem inför nödvändigheten av en
stark inskränkning av verksamheten
med ty följande risk för arbetslöshet.
Detta bekymmer ökar ytterligare genom
att Statens skogsindustrier redan
inköpt och ytterligare planerar inköp
av råvara inom berörda trakter.

Det kan dessutom icke vara försvarligt
att ett statligt bolag i dessa oljebristens
tider fraktar råvara upp till
200 km, när denna i verkligheten kan
förädlas på närmare håll. Förutom detta
är det ytterst tvivelaktigt, om dessa
dyra fraktkostnader är ekonomiskt lönande.

Ur skogsägarsynpunkt kan det icke
vara någon fördel med denna ordning,
då tillräckligt stor konkurrens redan
förefinnes om råvaran. Det blir nämligen
skogsägarna som blir lidande, om
Statens skogsindustrier — på icke ekonomisk
grund —- lyckas konkurrera ut
såväl Skogsägarföreningen som den enskilda
sågverksindustrien och bli allenarådande
inom detta område.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat
att Statens skogsindustrier — ASSI
— till sitt med hänsyn till råvarutillgången
överdimensionerade sågverk i

I-axå tar råvaran från områden, som
ligger cirka 20 mil från förädlingsorten
och som, även utan de statliga inköpen,
kan betraktas som råvaruunderskottsområde
för där befintliga förädlingsindustrier? 2.

Anser herr statsrådet att den .av
Statens skogsindustrier här förda inköpspolitiken
är försvarbar ur företagssynpunkt
och med hänsyn till det
nuvarande bränsleförsörjningsläget?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. taxebestämmelserna
vid helautomatisering av telefonförbindelserna
på landsbygden

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDIN (h), som anförde:

Herr talman! Omläggning till automatdrift,
vilken är avsedd att genomföras
för landets hela telefonförbindelsenät,
har i den utsträckning arbetena
färdigställts inneburit stora fördelar,
inte minst i rationaliseringshänseende.
Abonnenterna har i betydande utsträckning
tillgodoförts en rad förbättringar,
vilket ur servicesynpunkt måste betecknas
som glädjande.

För många abonnenter, speciellt på
landsbygden, har emellertid omläggningen
kommit att medföra en icke oväsentlig
kostnadsfördyring. Tidigare
medgavs i regel inom samma taxeområde
300 samtal per kvartal med obegränsad
samtalstid, varvid samtal som
icke utnyttjats räknades abonnenten till
godo under den återstående tiden av
året.

För närvarande är samtalstiden obegränsad
endast inom varje stations område,
vilket på landsbygden ofta omfattar
ett fåtal abonnenter. Enligt nu gällande
taxebestämmelser debiteras samtal
till angränsande stationer inom samma
taxeområde med 6 öre per period
om 6 minuter. Förhållandet innebär en

Onsdagen den 6 februari 1957 Nr 4 21

Interpellation ang. rimligare villkor beträffande vissa varusändningar av trädgårds -

produkter

orättvisa gentemot landsbygden, mer
markerad ju mindre stationerna är.

Vid övergången till helatomatisk trafik
har rikssamtalen förbilligats avsevärt,
enligt uppgift 30 å 40 %, medan
lokalsamtalen för många blivit dyrare,
även om hänsyn tages till att abonnemangsavgiften
sänkts från 130 till 86
kronor per år och även om samtalens
längd ej överstiger en period.

Enligt min mening borde fördelningen
av abonnemangsavgifterna och taxorna
för olika samtal vara sådan, att kostnaden
för den enskilde vid helautomatiseringen
ej blir högre än tidigare, såvitt
samtalens längd ej övergår en period.
Därutöver borde upprepad periodräkning
ej förekomma mellan stationer
och tätort som utgör vederbörande
abonnenters huvudsakliga intresseområde,
d. v. s. där befolkningen som
regel har merparten av sina affärer och
förrättningar. Helst skulle trafiken inom
hela taxeområdet, liksom tidigare, vara
fri, d. v. s. utan upprepad periodräkning.

Då nuvarande taxebestämmelser innebär
en försämring för landsbygden har
de rönt missnöje på många håll. Såvitt
jag vet är med anledning därav frågan
under utredning inom telestyrelsen. Det
vore enligt min mening värdefullt, om
här påtalade missförhållanden snarast
kunde rättas till och frågan lösas så, att
landsbygdens abonnenter ej åsamkas
ökade kostnader för telefoninnehav.
Detta är av betydelse för att minska
isoleringen och öka trivseln på landsbygden.

Med stöd av det som anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat
att nuvarande taxebestämmelser vid
helautomatisering missgynnar landsbygden
såväl i förhållande till tätorterna
som i förhållande till tidigare taxebestämmelscr? -

2) Vill herr statsrådet i så fall medverka
till att eliminera de försämringar
i kostnadshänseende för den enskilde,
som för stora delar av landsbygden blivit
följden av automatiseringen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. rimligare villkor beträffande
vissa varusändningar av
trädgårdsprodukter

Herr HANSSON (bf) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! För trädgårdsnäringen
spelar transportapparaten en synnerligen
betydande roll. Både odling och
handel är i hög grad beroende av att
dess produkter kan nå avnämarna
snabbt, tillförlitligt och till rimlig fraktkostnad.

Järnvägsfrakter är, i varje fall för
blommor och när det gäller längre avstånd,
i huvudsak det enda som kan
komma i fråga. Statens järnvägar uppfyllde
också tidigare ovannämnda nödvändiga
transportvillkor. Med beaktande
av trädgårdsnäringens krav medgavs
nämligen transport av levande blommor
som ilgods i vissa snälltåg.

Med motivering att sändningarna av
levande blommor skulle utgöra en betydande
orsak till tågförseningar beslöt
SJ den 26 maj 1955, att levande blommor
endast såsom expressgods finge
transporteras med snälltåg. Detta betydde
en fraktfördyring med ca 400 procent.

Denna proliibitiva fraktfördyring fick
alltså belasta avsändarens fraktkonto,
därest han inte valde att i stället sända
sina blommor med ilgods. Åtgärden från
SJ :s sida ledde till allvarliga konsekvenser
för ifrågavarande yrkeskategorier.
Anlitande av ilgodstågen innebar
väsentliga försämringar. Inlämningstiderna
måste sättas så tidigt på dagen
att trafikanterna endast med yttersta
svårighet kan hinna att få i väg godset.

22 Nr 4

Onsdagen den 6 februari 1957

Interpellation ang. rimligare villkor beträffande vissa varusändningar av trädgårds''
produkter

Anslutningsmöjligheterna till andra linjer
blev sämre, varigenom väntetiden på
övergångsstationerna ökas och senare
ankomsttid till bestämmelseorten ofta
blir resultatet. Frostriskerna har ökats
oerhört i sammanhanget.

Ett av försäkringsbolagen, Europeiska
varu- och resgodsförsäkringsaktiebolaget,
har utbetalat skadeersättning för
frostskador å blomsändningar enligt
följande:

trafikanter utan endast ett likaberättigande
med dessa.

Med hänvisning till ovanstående hemställes
om andra kammarens tillåtelse
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande
interpellation:

Kan herr statsrådets medverkan påräknas
för att bereda rimligare villkor
beträffande vissa varusändningar av
trädgårdsprodukter ?

Kalenderår

Skadebelopp

kronor

1952 .............

1953 .............

1954 .............

1/10 1955—22/2 1956

34 338: —
40 673:—
26 995: —
206 834: —

Utöver ovannämnda enorma ökning
av frostskador får räknas förluster i
form av konditionsförsämring och sannolikt
förhöjda försäkringspremier.

Samtidigt som förhållandena för de
inhemska yrkesgrupperna försämrats
har den utländska konkurrensen förstärkts.
Bl. a. befordras blommor från
Danmark som ilgods i den direkta vagnen
från Köpenhamn till Stockholm i
tåg nr 2, som avgår från Malmö kl. 0.25.
Även om detta har sina praktiska skäl
från SJ :s sida innebär det emellertid för
svenska odlare den egendomliga effekten,
att blommor kan inlämnas i Köpenhamn
vid senare klockslag än vad som
är möjligt i Sverige och likväl komma
fram t. ex. till Stockholm samtidigt med
svenska sändningar och dessutom till
betydligt billigare frakt. Svenska blommor
i samma tåg belägges med expressgodsfrakt
med den våldsamma fördyring
som förut nämnts.

Ett rimligt krav borde därför vara att
åtminstone snälltåget nr 12, som avgår
från Malmö till Stockholm kl. 22.00,
finge användas för blomsändningar som
ilgods. Trädgårdsnäringens trafikanter
skulle genom ett sådant tillmötesgående
från Statens järnvägars sida inte erhålla
någon speciell favör framför andra

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Tillkännagavs, att till kammaren
överlämnats följande Kungl. Maj:ts propositioner: nr

41, angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit m. in.,

nr 44, med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 10 juli 1947
(nr 486) om dödande av vissa utanför
Sverige befintliga handlingar, m. m.,

nr 45, rörande ratifikation av skiljedomskonvention
mellan Sverige och
Grekland,

nr 46, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. m.,

nr 47, angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj :t att medgiva visst
undantag från gällande villkor för åtnjutande
av rätt till varvsindustrirestitution,

nr 48, med förslag till förordning angående
rätt för Konungen att åsätta särskild
tullavgift,

nr 51, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 292 § lagen den 17 juni 1948
(nr 433) om försäkringsrörelse m. m.,
och

nr 52, angående försäljning av vissa
under tullverkets förvaltning stående
fastigheter i Haparanda stad.

Dessa propositioner bordlädes.

Onsdagen den 6 februari 1957

Nr 4 23

§ 19

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 38, angående vissa frågor
rörande åldringsvården, nämligen
nr 485, av herr Ståhl,
nr 486, av fru Lindskog,
nr 487, av herr von Friesen in. fl.,
nr 488, av fröken Vinge och herr
Nihlfors,

nr 489, av fru Boman in. fl., samt
nr 490, av fröken Höjer m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 20

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna,

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1957/58 till oförutsedda utgifter,

nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilhiggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,
nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde,

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för hudgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; -

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Japan för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande
inkomstskatter,

nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Italien för
undvikande av dubbelbeskattning och
för reglering av vissa andra frågor beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet,

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Italien för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap, och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § och 8 §
1 mom. tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316), m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,
och

nr 2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning;
samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag ur kyrkofonden till extra
utgifter.

§ 21

Herr talmannen meddelade, att herr
Ahlberg, som vid kammarens sammanträde
den 12 januari med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad att
deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.52.

In fidem
Gunnar Britth

24

Nr 4

Tisdagen den 12 februari 1957

Tisdagen den 12 februari

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Minnesord över avliden ledamot av
kammaren

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
öppnade sammanträdet med följande
ord:

Sedan kammaren sist var samlad har
budet ingått att ledamoten av kammaren
David Hall avlidit efter en tids
sjukdom.

Hall invaldes i riksdagen år 1932.
Han har verkat inom banko- och statsutskotten
och tillvunnit sig allmän aktning
för sin kunnighet och självständighet.
Som mångårig ledamot av bankofullmäktige
hade han tillfälle att
tränga djupt in i de samhällsekonomiska
spörsmålen. Kammaren lyssnade
också med stort intresse till hans debattinlägg
i dessa frågor. Under en kort
tid år 1948 tillhörde han statsrådet.

I sitt hemlän var Hall ordförande i
landstinget.

Hall efterlämnar bland oss minnet av
en dugande och kunnig ledamot, som
var allmänt aktad i kamratkretsen. Vi
lyser frid över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2

Justerades protokollet för den 6 innevarande
februari.

§ 3

Svar på fråga ang. nedbringande av antalet
icke expedierade och oavgjorda
besvärsmål hos statens hyresråd

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Carlsson i Stockholm
har frågat mig om jag vill ta initiativet
till erforderliga åtgärder för att
nedbringa balansen av icke expedierade
och oavgjorda besvärsmål hos statens
hyresråd samt i syfte att förekomma
att ny eftersläpning uppstår, t. ex.
genom viss tillfällig personalförstärkning
samt utfärdande av en arbetsordning
för hyresrådet.

I anledning härav vill jag nämna, att
antalet oavgjorda besvärsmål hos hyresrådet
år 1953 var betydande — det
uppgick då till närmare 3 000 — men
att det sedan successivt har minskat.
Balansen utgjorde vid det senaste
årsskiftet 2 258 och den 9 februari i år
2 080 mål. I slutet av 1953 och mitten
av 1954 gjorde hyresrådet framställningar
om förstärkning av organisationen.
I första hand begärdes att ytterligare
en heltidsanställd ordförandesuppleant
skulle få knytas till rådet, i
andra hand att antalet tillfälligt tjänstgörande
ordförandesuppleanter skulle
ökas med fyra. Bl. a. på grund av att
hyresregleringen då var föremål för
översyn valdes det senare alternativet.
Regeringen medgav sålunda den begärda
ökningen av antalet tillfälligt tjänstgörande
ordförandesuppleanter.

Då frågan om förstärkning av hyresrådets
organisation behandlades 1954,
var syftet att bringa ned arbetsbalansen
till vad som betraktades som normalt,
d. v. s. ca 1 500 mål. Som nämnts omfattar
balansen f. n. drygt 2 000 mål.
Enligt vad jag under hand erfarit har
hyresrådet för avsikt att inkomma med
framställning om sådan förstärkning av
organisationen, som krävs för att inne -

Tisdagen den 12 februari 1957

Nr 4

25

Svar på fråga ang. nedbringande av antalet icke expedierade och oavgjorda besvars -

mål hos statens hyresråd

varande år nedbringa balansen till vad
som anses normalt.

Enligt vad jag vidare inhämtat från
hyresrådet har numera betryggande åtgärder
vidtagits i syfte att effektivisera
tillsynen av målens behandling, så att
icke onödiga dröjsmål uppstår.

Härpå anförde:

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
för det snabba svaret på
min fråga.

Som ordförande i affärsidkarsektionen
av hyresgäströrelsen har jag sedan
många år kommit i kontakt med den nu
aktuella frågan om dröjsmålen med utslag
i hyresrådet, men vid varje sådant
tillfälle har jag fått lugnande försäkringar.
Det var därför, när JO:s promemoria
till statens hyresråd för några
dagar sedan refererades i pressen, en
stor överraskning för mig att balansen,
eftersläpningen, var så stor som den i
verkligheten är. Av två skäl reagerade
jag spontant emot denna stora balans.
Dels gjorde jag det därför att balansen
innebär att berörda parter i respektive
hyresmål får vänta orimligt lång tid,
vilket skapar ovisshet och många gånger
praktiska besvärligheter. Dels var
min reaktion föranledd av — en sak
som jag här givetvis inte skall beröra
-— det av JO förordade åtalet. Jag kan
emellertid inte låta bli att göra den reflexionen
att den eftersläpning, som är
anledning till anmärkningen mot en enskild
tjänsteman, till icke ringa del är
att söka i den för stora arbetsbördan
och därmed sammanhängande omständigheter.

Den promemoria från JO till statens
hyresråd som jag här omnämnt har ju
utförligt refererats i pressen, och jag
skall därför inte alls redogöra för den i
promemorian påtalade balansen och
eftersläpningen. Tillåt mig bara erinra

om uppgiften att utslag i avgjorda mål
tagit en tid av sex månader och mera
och att det förflutit fem—nio månader
från det att ett ärende inkommit till hyresrådet
och till dess föredragning
skett.

Härutöver vill jag, herr talman, endast
anföra några korta reflexioner. Enligt
den förut omnämnda promemorian
till hyresrådet skrev hyresrådet i december
1953 -— såsom också statsrådet
här erinrat om —• till Kungl. Maj :t och
redogjorde för balansen samtidigt som
man såsom en framkomlig väg att klara
denna balans anvisade tillsättande av
ytterligare en heltidsanställd ordförandesuppleant.
I maj 1954 utvecklade
hyresrådet ytterligare skälen för denna
framställning, men föreslog då som ett
alternativ till det tidigare, att fyra nya
ordförandesuppleanter med tjänstgöring
på fritid skulle tillsättas. Kungl.
Maj:t har, såsom statsrådet framhållit,
gått in för det senare alternativet.

När det gäller arbetsuppgifter av så
krävande art som det här är fråga om
och då dessutom rådets ledamöter endast
tjänstgör på fritid mot ett fastställt
lågt sammanträdesarvode, måste det
helt naturligt uppslå betydande svårigheter
att hinna med arbetet. Utvecklingen
avspeglas också i den promemoria
från JO som jag här tidigare berört.
För min del vill jag starkt ifrågasätta
om man inte bör ta under omprövning
att öka ut den ordinarie personalen på
bekostnad av dem som nu tjänstgör på
fritid, ett system som ju tillämpas i
mycket stor utsträckning. Effektiviteten
torde under alla förhållanden bli
betydligt bättre. Extrapersonalen är ju
dock helt beroende av vilka tider som
den har möjlighet att tjänstgöra, och det
ställer sig mycket svårt att samordna
flera personers fritid till någorlunda
regelbundna tjänstgöringsdagar. Om
man tar hänsyn till effektiviteten i arbetet,
torde kostnaderna inte behöva
bli så mycket större, om man i stället

26

Nr 4

Tisdagen den 12 februari 1957

Svar på interpellation ang. de kvarvarande

får fast anställd personal. Kanske denna
anordning på lång sikt till och med
skulle ställa sig billigare.

Får jag tolka herr statsrådets svar i
detta avseende så, att herr statsrådet
ställer sig välvillig till hyresrådets signalerade
framställning om förstärkning?
I så fall är jag nöjd. Men statsrådet
säger ingenting i denna sak utan
refererar bara hyresrådet utan eget yttrande.
Jag vore därför tacksam att få
ett förtydligande på den punkten och få
veta om herr statsrådet, när framställningen
från hyresrådet kommer, vill
ställa sig positiv till densamma.

När det sedan gäller arbetsordningen,
som också har varit föremål för diskussion,
kan jag icke underlåta att
framhålla det egendomliga i att hyresrådet
existerat under så många år —
ända sedan 1942 — utan att en verklig
arbetsordning utfärdats. Det torde vara
angeläget att få en sådan; det visar ju
tydligt vad som förekommit. Det är
därför med tillfredsställelse jag tar del
av statsrådets svar, där han säger, att
hyresrådet nu har vidtagit betryggande
åtgärder i syfte att effektivisera tillsynen
av målens behandling, så att icke
onödiga dröjsmål uppstår.

Jag förstår alltför väl att svårigheterna
att utarbeta en arbetsordning är
hart när oöverkomliga, när man icke
har grepp om den personal som skall
fullfölja de i arbetsordningen preciserade
uppgifterna. De enskilda ledamöterna
kan inte binda sig för tjänstgöring
vissa bestämda tider och dagar
eller visst antal timmar. Arbetet måste
samordnas praktiskt taget från dag till
dag. Men trofs detta synes det mig ändå
vara möjligt att fastställa vilka uppgifter
som åvilar var och en och vederbörandes
reserver, vilka tidsfrister som
kan komma i fråga, hur kontrollen skall
ordnas o. s. v. Det är i detta syfte jag
vädjar till herr statsrådet alt nogsamt
följa denna sak i fortsättningen för undvikande
av en upprepning av vad som
nu skett.

svenskättlingarna i Gammal-Svenskby

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det var strängt taget
onödigt att jag begärde ordet i anledning
av herr Carlssons anförande, eftersom
han poängterade att mitt svar innehöll
ett besked om att åtgärder vidtagits
för att bringa ned den balans
som föreligger. Men det kan hända, att
kammarens ledamöter inte fick den
uppfattningen, att man helt skulle kunna
få bort denna balans. Det kan därför
vara angeläget att erinra om vad jag
framhöll, nämligen att under siffran
1 500 mål kan man knappast tänka att
komma. Efter vad jag erfarit från hyresrådet
har man där den uppfattningen,
att det skall vara möjligt att med viss
personalförstärkning under innevarande
år avarbeta den överskjutande delen
av målen, så att man kommer fram till
denna »normala» siffra. Jag finner det
angeläget att slå fast detta. Jag instämmer
vidare med herr Carlsson däri, att
det är svårt att få personal av den kvalificerade
art som det här är fråga om,
men vi får väl hoppas att det skall
kunna lyckas.

Herr Carlsson sade, att jag bara antydde
eller refererade vad hyresrådet
sagt i sin framställning om personalförstärkning
men inte gav eget besked.
Jag vill gärna betyga, att för mig personligen
är det av stort intresse, att allmänheten
får sådan service som kan
vara berättigad, d. v. s. att den inte behöver
vänta mer än nödvändigt på expeditionen
av beslut som fattas. Det
har nu vidtagits sådana åtgärder, att
man har överblick över hur besluten
ligger till och när de effektueras. Det
tror jag är en väsentlig sak att beakta
i detta sammanhang.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. de kvarvarande
svenskättlingarna i Gammal-Svenskby

Chefen för socialdepartementet, herr

27

Tisdagen den 12 februari 1957 Nr 4

Svar på interpellation ang. de kvarvarande svenskättlingarna i Gammal-Svenskby

statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Rimmerfors har
riktat följande frågor till statsministern: 1.

Vill regeringen lämna kammaren
en redogörelse för vad som hittills åtgjorts
från statsmakternas sida för att
möjliggöra överförandet till Sverige av
de kvarvarande svenskättlingarna i
Gammal-Svenskby ?

2. Är det regeringens avsikt att vidtaga
några omedelbara åtgärder för att
påskynda genomförandet av denna av
ifrågavarande folkgrupp ivrigt åstundade
invandring?

Då frågor som rör omhändertagande
här i landet av utländska medborgare i
första hand handlägges inom socialdepartementet,
ankommer det närmast på
mig att svara på frågorna.

Den nu aktuella frågan om överförande
av ytterligare svenskbybor från Sovjetunionen
till Sverige underställdes
Kungl. Maj :t i en skrivelse från socialstyrelsen
den 26 oktober 1956. I skrivelsen
uppgavs, att f. d. svenskbybor,
som nu bor i Sverige, hade ansökt hos
statens utlänningskommission om inresevisum
för vissa i Sovjetunionen bosatta
släktingar. Det gällde uppskattningsvis
130 personer. I enlighet med
praxis i sådana fall hade man från utlänningskommissionens
sida begärt, att
ansökningarna skulle vara åtföljda av
förbindelse från sökanden att sörja för
vederbörandes uppehälle här i landet.
I många fall hade en sökande lämnat
garanti för flera personers uppehälle.
Inom kommissionen hade man inte närmare
prövat dessa garantiers bärkraft,
men med hänsyn till vidden av de förpliktelser,
som åtskilliga sökande hade
påtagit sig, syntes det knappast troligt
att de skulle kunna uppfylla förpliktelserna.
Utlänningskommissionen ansåg
emellertid i princip, att ansökningarna
borde bifallas, och den uppfattningen
delades av socialstyrelsen. Socialstyrelsen
ansåg statens medverkan erforder -

lig för svenskbybornas emottagande
samt för deras bostads- och arbetsplacering
i Sverige och förklarade sig villig
att åtaga sig uppdraget att ordna med
detta.

Över socialstyrelsens framställning
avgav arbetsmarknadsstyrelsen utlåtande
den 24 november 1956.

Inom socialdepartementet har därefter
undersökts frågan om svenskbybornas
överföring och omhändertagande.
I likhet med utlänningskommissionen
och socialstyrelsen har jag ansett,
att försörjningsförpliktelserna måste
övertas av det allmänna i den mån de
inte kan fullgöras av deras härvarande
släktingar. Resekostnaderna för svenskbyborna
beräknas också få bestridas av
statsmedel. Vid bedömandet av svenskbybornas
omhändertagande har hänsyn
jämväl måst tagas till invandringen av
flyktingar och andra. Jag vill bl. a. erinra
om den stora ungerska flyktingströmmen,
som under vintermånaderna
berett vissa svårigheter vad gäller arbetsplaceringen.
Ett överförande av
svenskbyborna först under vårens lopp
skulle väsentligt underlätta möjligheterna
för dem att snabbt få arbete.

Olika överväganden i fråga om svenskbybornas
omhändertagande har givetvis
tagit en viss tid. Kungl. Maj :t har emellertid
den 8 februari 1957 uppdragit åt
vederbörande myndigheter att vidtaga
åtgärder för överföringen och omhändertagandet
av dem. Samtidigt har beslut
fattats om överförande av ytterligare
flyktingar från Mellan-Europa.

Härefter anförde:

Ilerr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation
rörande gammalsvenskbyborna.
Mitt tack gäller inte bara interpellationssvaret
här i dag utan i om möjligt
ännu högre grad det svar som gavs
genom konseljbeslutet i fredags. Jag

Nr 4

Tisdagen den 12 februari 1957

28

Svar på interpellation ang. de kvarvarande

sätter emellertid värde på att statsrådet
velat inför riksdagen redovisa frågans
behandling, trots att den redan i sak är
besvarad genom beslutet, att dessa
svenskättlingar får komma till vårt
land, om vägen kan öppnas för dem.

Min fråga för tre veckor sedan var
framsprungen ur en oro, som vecka för
vecka och dag för dag blev allt djupare,
när vi märkte hur avgörandet dröjde.
Gammalsvenskbyborna och deras vänner
här i landet började onekligen
frukta att Kungl. Maj:t glömt bort den
lilla svenska folkspillran där borta i
Ukraina. Det finns formuleringar i
statsrådets svar i dag som ger vid handen
att regeringen själv är medveten
om att »övervägandena tagit en viss
tid». Detta kan man utan överdrift säga.

Det har gått över ett halvt år sedan de
ryska myndigheterna ställde i utsikt att
svenskättlingarna skulle få resa hem,
om de kunde få svenskt inresevisum,
och det är snart fyra månader sedan
frågan lades på regeringens bord.
Svenskbyborna har fruktat att ett så
långt dröjsmål skulle kunna äventyra
den ryska beredvilligheten. Man kunde
ju där borta få den uppfattningen, att
vår regering i grund och botten var
likgiltig för svenskbybornas problem,
en uppfattning som jag inte på något
sätt hyser för egen del. Den uppfattningen
på ryskt håll skulle kunna leda
till att deras beredvillighet torkade in.

Man kan ju inte gärna i det stycket
ställa större krav på Tyska regeringen
än på den svenska. Det gäller dock
våra stamfränder, som talar vårt språk
och som har så gott som alla sina anhöriga
här i vårt land. Vi skall minnas
att det är fråga om så nära släktingar
som föräldrar, barn och syskon.

Ingen av oss skulle naturligtvis vilja
ta ansvaret för en sådan handläggning
av ärendet, att hemförandet av denna
svenska folkspillra äventyrades och en
dörr, som stod åtminstone halvöppen,
för alltid stängdes. Ingen kan önska
hetare än jag, — och jag vet att mina

svenskättlingarna i Gammal-Svenskby

känslor i det stycket delas av kammaren
— att regeringens besked inte skall
visa sig ha kommit för sent. Det har
meddelats att man bland gammalsvenskbyborna
börjat ge upp hoppet. Sveriges
representation i Ryssland bör givetvis
hållas underkunnig om — och naturligtvis
låta de ryska myndigheterna förstå
— hur stort värde Sverige sätter på
det ryska löftet att ge svenskättlingarna
utresetillstånd och hur angeläget
det är för oss att hemförandet inte
ytterligare fördröjes.

I sakfrågan utgår jag ifrån att regeringen
i sitt beslut verkligen har det
svenska folket bakom sig. Vi menar att
vi borde ha råd att ta emot också den
kvarvarande gruppen av gammalsvenskbybor.

Det är naturligt om oron och spänningen
inför de närmaste veckornas
utveckling är störst bland svenskbyborna
själva, både bland dem som dröjer
kvar i den lilla pilträdsbyn vid Dnjepr
och bland de nu över tusentalet före
detta gammalsvenskbybor, som sedan
ganska länge är aktade svenska medborgare.
Deras överflyttning i slutet av
1920-talet betraktades, som vi minns,
som ett ganska vågsamt experiment. I
dag vet vi, att det slog väl ut. Gammalsvenskbyborna
har gjort heder åt sitt
nya hemland. Inte minst därför har
deras oro för sina anhöriga där borta
i Ukraina, en oro som blivit mera påtaglig
sedan 1947, också blivit vår oro
och vårt bekymmer. Vi har under de
gångna månaderna inte kunnat undgå
att dela deras förvåning och någon
gång t. o. m. deras bitterhet över att
ingenting skedde.

Kanske skall man inte klandra denna
deras inställning. Nu delar vi deras
glädje. Det är vår varma förhoppning,
att Ryssland nu skall hålla sitt ord och
låta en svensk ambassaddelegation eller
eventuellt ryska Röda korset i samarbete
med svenska Röda korset, ordna
för deras hemfärd. Båda dessa organisationer
är villiga att hjälpa till.

29

Tisdagen den 12 februari 1957 Nr 4

Svar på interpellation ang. de kvarvarande svenskättlingarna i Gammal-Svenskby

I den mån interpellationen i något
avseende kommit att påskynda ärendets
behandling, noterar jag detta med tacksamhet.
Under alla omständigheter hälsas
regeringens beslut med tillfredsställelse.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Försåvitt herr Rimmerfors
lade särskild vikt vid att det
förvisso tagit tid att behandla denna
fråga, finns det kanske anledning för
mig att säga, att man på vissa håll kanhända
tagit väl lätt på denna framställning.
Regeringens beslut under fredagen
innebar att svenska staten skall
svara för invandrarnas resa hem till
Sverige och för deras försörjningsmöjligheter
här. Det är av väsentlig betydelse
både när det gäller denna grupp
och andra flyktingar att utkomst här i
Sverige kan beredas vederbörande. Det
går inte att bortse ifrån detta. Herr
Rimmerfors vet mycket väl att en del
av den grupp, som nu efter vad vi hoppas
kommer till Sverige, varit här förr.
Att de lämnade Sverige på 1930-talet
berodde på vissa omständigheter. Jag
vill inte säga att det var svårt för dem
att ta sig fram här, men jag utgår ifrån
att herr Rimmerfors menar, att vi nu
har det avsevärt bättre på den svenska
arbetsmarknaden och att det nu skall
lyckas att placera in dem, så att de kan
stanna. Detta bör man ha klart för sig.

Jag vet inte vilka dokument som
herr Rimmerfors åberopar sig på när
han säger, att sovjetmyndigheter lämnat
besked om att gammalsvenskbyborna
kommer att få utresetillstånd. Utlänningskommissionen
kommer att lämna
inresetillstånd till Sverige, och genom
vår ambasad i Moskva kommer det
att göras en framställning till vederbörande
sovjetryska myndighet, som omsider
kommer att lämna besked.

Jag tror att det finns anledning att
framhålla nu, liksom niir det giiller att
överföra andra flyktingar, att skall för -

flyttningen bli till glädje för oss själva
och framför allt för de människor som
kommer hit, måste man ha ordnat en
någorlunda dräglig tillvaro för dem här
i Sverige.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag vill ingalunda
klandra regeringen för att den tar
grundligt och allvarligt på en fråga som
denna. Det är säkerligen tillbörligt att
undersöka möjligheterna på arbetsmarknaden.
Detta har också skett under
dessa väntemånader på ett betryggande
sätt. Jag har tvärtom givit uttryck för
min synnerliga uppskattning och tacksamhet
för regeringens sätt att förbereda
överföringen. Men jag tycker nog
att denna folkspillra intar en något
annan ställning till vårt land än exempelvis
flyktingar från Ungern, som vi
också med all rätt gör allt vad vi kan
för. Det är här fråga om folk av vår
egen stam, folk som talar vårt eget
språk och som nu vill komma till det
gamla hemlandet. Vi har sedan många
år tillämpat den kutymen, att svenskättlingar
haft lättare att komma in i landet,
och de har även tagits emot något
snabbare. Den principen tillämpade
man exempelvis beträffande estlandssvenskarna,
både när det gällde att ta
emot dem och när det gällde att ge
dem svenskt medborgarskap.

Herr statsrådet sade, att en del av
dessa personer varit här förut. Ja, det
är möjligt att några av de till mogen
ålder komna var här 1929. Men flertalet
i denna grupp är mellan 30 och 40
år, och dessa personer var sålunda barn
vid den tiden, då de var här med sina
föräldrar. Det är sant att de lät locka
sig att återvända till Gammalsvenskby,
men flertalet av dem lär ha fått fara
därifrån och gått mycket omilda öden
till mötes. Nu gäller det barn, hustrur
och anhöriga till dem som var i Sverige.

Men den frågan är ju härvidlag inte
den viktigaste. Jag anser att vi nu med

Nr 4

30

Tisdagen den 12 februari 1957

Svar på interpellation ang. de kvarvarande svenskättlingarna i Gammal-Svenskby

tacksamhet skall göra vad vi kan för
dem som begärt att få komma hit. Med
stor glädje noterar vi regeringens beredvillighet
att på ett så här betryggande
sätt ordna för dem i stället för
att bara kasta ut dem på den svenska
arbetsmarknaden.

Jag vill emellertid göra en reflexion
i anslutning till vad jag sade förut,
nämligen att medan man ordnat så här
ordentligt för dem, kunde man möjligen
ha givit ett principiellt förhandslöfte,
att man var villig att öppna väg
för dem. Detta så mycket mer som åtminstone
jag fått den uppfattningen att
de Tyska myndigheterna tidigt varit inkopplade
på ärendet och fått klart för
sig, att det skulle finnas möjligheter
för invandring till Sverige.

Socialministern undrade varifrån jag
fått dessa uppgifter. Jag vet ingenting
annat än vad som framkommit av brev
från Gammalsvenskby, där man berättar
om en rysk emissarie, som den 25
juli 1956 besökte byn och lät alla dem
ifylla utresehandlingar, som ville fara
till Sverige. Han hade i samband därmed
förklarat att det låg väl till för en
utresa. Sedermera har representanter
för bybefolkningen uppvaktat myndigheter
i Moskva och fått precis samma
försäkringar, att en överflyttning till
Sverige inte skulle möta några hinder
från rysk sida. Det är klart att dessa besked
inte är jämförliga med regeringspapper,
men jag har ändå fått den uppfattningen
att man inte för länge fick
dröja med att gå in genom en sådan
halvöppen dörr.

Till sist vill jag, herr talman, gärna
tillägga, att det från min sida inte på
något sätt är fråga om en anklagelse mot
regeringen för medveten kallsinnighet.
Allra minst har jag anledning att tro
socialministern om okänslighet för
mänsklig nöd och personliga tragedier.
Det framgår av svaret och av hela vårt
resonemang här att den, som vi tycker,
långa väntetiden — att den varit lång
antydde ju statsrådet själv — helt en -

kelt sammanhänger med Kungl. Maj:ts
nådiga tågordning. Det kan emellertid
ibland ligga fara även i ett dröjsmål
som är betingat av saklig omvårdnad,
särskilt när det gäller människors väl
och ve.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag tycker det är naturligt
att vi har väntat och att beslutet
tagit sin tid. Vad beträffar mitt uttalande
att man skall sörja för att vederbörande
tas om hand på ett värdigt sätt
och att man skall söka bereda dem arbete,
vet herr Rimmerfors mycket väl,
att vi under vinterhalvåret har svårt att
placera ut människor på den svenska
arbetsmarknaden. Under sommarhalvåret
går det mycket lättare, och det är
därför vi har beslutat inte bara att denna
grupp skall få invandra utan också
att vi skall ta emot ytterligare flyktingar
från Ungern, som jag förmodar kommer
hit under vårens lopp, då vi har de
bästa möjligheterna att bereda dem arbete
här i Sverige.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionen nr 41,
angående fortsatt statsgaranti för exportkredit
m. in.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 44, med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 10 juli
1947 (nr 486) om dödande av vissa
utanför Sverige befintliga handlingar,
in. in.;

till utrikesutskottet propositionen nr
45, rörande ratifikation av skilj edomskonvention
mellan Sverige och Grekland; till

bevillningsutskottet propositionerna: -

Tisdagen den 12 februari 1957

Nr 4

31

nr 4G, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. m.,

nr 47, angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj :t att medgiva
visst undantag från gällande villkor för
åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution,
och

nr 48, med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att åsätta
särskild tullavgift;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 51, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 292 § lagen den 17
juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse
m. m.; samt

till statsutskottet propositionen nr 52,
angående försäljning av vissa under
tullverkets förvaltning stående fastigheter
i Haparanda stad.

§ 6

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet följande på
bordet liggande motioner, nämligen
nr 485, av herr Ståhl,
nr 486, av fru Lindskog,
nr 487, av herr von Friesen in. fl.,
nr 488, av fröken Vinge och herr
Nihlfors,

nr 489, av fru Boman in. fl., och
nr 490, av fröken Höjer m. fl.

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 1, 13, 15, 17,
20 och 22, bevillningsutskottets betänkanden
nr 1—4, första lagutskottets utlåtanden
nr 1 och 2 samt tredje lagutskottets
utlåtande nr 2.

§ 8

Föredrogs den av herr Kilsmo vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående Statens skogsindustriers
inköp av råvaror.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Christenson
i Malmö vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern
angående en redogörelse för senare
årens spioneriavslöjanden, in. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr Olofson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder för underlättande
av det kommunala saneringsarbetet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Föredrogs den av herr Löfgren vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående utredningen rörande
skydd för modeller och mönster.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Mem vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet angående
överkörningsriskerna vid transport
av skolbarn.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepar -

Nr 4

32

Tisdagen den 12 februari 1957

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande ersättning till jordägare för s. k. intrång
i fiskerätt

tementet angående en särskild sjömansskatt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 14

Föredrogs den av herr Lothigius vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående Statens skogsindustriers
inköp av råvaror.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 15

Föredrogs den av herr Hedin vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående taxebestämmelserna
vid helautomatisering av
telefonförbindelserna på landsbygden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 16

Föredrogs den av herr Hansson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående rimligare
villkor beträffande vissa varusändningar
av trädgårdsprodukter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 17

Interpellation ang. vissa spörsmål

rörande ersättning till jordägare för
s. k. intrång i fiskerätt

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! I lag om ersättning för
mistad fiskerätt m. m. av den 1 decem -

ber 1950 tillerkännes jordägare, vilkens
fiskerätt inskränkes genom lag om rätt
till fiske, ersättning av statsmedel. Vid
behandlingen av lagförslaget underströk
tredje lagutskottet bl. a.: »vid bedömande
av ersättningens storlek bör
beaktas att de nya reglerna kunna för
en och samma rättsägare få både gynnsamma
och ogynnsamma verkningar,
och över huvud synes det, på sätt fiskerättskommittén
framhållit, ej oberättigat
att vid uppskattningen av liden
skada viss hänsyn tages även till de allmänna
fördelar i skilda hänseenden
som den nya lagstiftningen i praktiken
må medföra för den ersättningsberättigade.
» I enlighet med detta utskottets
uttalande förutsattes, att de ersättningar,
som eventuellt skulle utgå, måtte hållas
inom en rimlig gräns.

Tyvärr synes bedömningen av ersättningarna
i praktiken ha följt helt andra
linjer och beräkningar. Och om den nuvarande
finansministern kan tala om
»julgransplundringar» i ekonomiska
sammanhang, så torde — om uppgifterna
äro riktigt återgivna — de plundringar
i ekonomiskt avseende som jordägarna
utsätter staten för i samband med
ersättningar för mistad fiskerätt överträffa
alla andra. Det förefaller som om
staten icke skulle ha bevakat sina intressen
gentemot enskilda, som i dessa
fall helt synes sakna hämningar, när det
gäller att ta understöd av staten. Att
detta hämningslösa slöseri med skattemedel
väckt olust bland befolkningen,
som på nära håll kan följa detsamma,
är naturligt.

I Mälaren har exempelvis 140 fiskerättsägare
tillerkänts 2 365 797 kronor
för mistad fiskerätt, d. v. s. ca 225 kr
per hektar frivatten, trots att de skadeståndstagande
jordägarna jämväl äger
att i fortsättningen på samma vatten bedriva
fiske. Vid havskusten köpte en
jordägare vid arvskifte ett jordbruk för
12 000 kr år 1950; denne jordägare har
nu tillerkänts en ersättning för intrång

33

Tisdagen den 12 februari 1957 Nr 4

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande
i fiskerätt

å fiske med 24 000 kr. En grosshandlare
köpte ett hemman för 35 000 kr och får
nu enbart för intrång å fisket 34 000 kr.
etc. Utöver dessa ersättningar behåller
jordägaren vatten- och fiskevattenområdet
samt kan tillgodogöra sig intäkter
för fasta fiskeredskap samt på samma
grunder som andra medborgare utnyttja
vattnen för fiske. Om bolagen
även tillerkänns understöd enligt liknande
grunder, innebär detta, att de
får en ersättning för intrånget som med
flera hundra procent överstiger det pris
de gett per hektar för landmark; vattenområdena
har de icke betalat något
för, enär dessa fram till 1950 tillhörde
staten, som först därefter — och utan
kostnad för den enskilde — överlät dem
till de enskilda genom ändring av lag
om gräns mot vatten.

Även om en del av dessa plundringsvinster
återgår till staten i form av
skatt och en eftergranskning av självdeklarationerna
för ett antal år tillbaka
kan medföra överraskningar för jordägarna,
är det helt enkelt upprörande,
att samhällets organ underlåtit att bevaka
statens, allmänhetens och skattebetalarnas
berättigade intressen på hithörande
områden. I annat sammanhang
har statens sakrevision tagit uppmärksammade
initiativ. När det gäller förfarandet
och tillämpningen av bestämmelserna
om ersättning för mistad fiskerätt,
förefaller det vara än mera berättigat
med en ingående granskning.

I samband med dessa ersätiningsärenden
har även en uppdelning av
skär och holmar aktualiserats. Staten
och allmänheten har här stora intressen
— inte minst ur fritids- och naturvårdssynpunkt
— att tillvarata gentemot
bolag och enskilda. Det gäller
samhällets rätt till de gamla s. k. ödeskären
men även till de holmar och skär
som genom landhöjningen tillkommit.
Om inte lantmätare och andra myndigheter
uppmärksammas på att samhället
för gemensamt bruk äger dessa,
3 — Andra kammarens protokoll 1957.

ersättning till jordägare för s. k. intrång

torde bolag och andra knappast dra sig
för att helt enkelt ockupera dem. Ytterst
borde det tillkomma regeringen att både
med intresse och fasthet följa dessa
frågor och se till att samhällsintresset
blir tillvarataget. Om detta underlåtes,
som fallet synes ha varit i fråga om ersättning
för intrång i fiske, är det naturligt
att de många, som praktiskt och
dagligdags kan följa tillämpningen av
lag och förordning, känner olust och
förbittring, särskilt när de får vidkännas
intrång i hävdvunnen rätt och inte
kan undgå ekonomisk skada bl. a. i
egenskap av skattebetalare.

Vad som inträffat i fråga om ersättning
för mistad fiskerätt gör det nödvändigt
för regeringen att lämna en
fyllig redogörelse för ersättningarnas
storlek, tillsättningen av de s. k. fiskevärderingsnämnderna,
samt kammarkollegiets
möjligheter och förutsättningar
att bevaka kronans och allmänhetens
intressen på hithörande områden. Om
detta ej nöjaktigt kan ske kommer 1950
års proposition med förslag om gräns
mot allmänt vattenområde m. m. och det
därmed följande riksdagsbeslutet att
framstå som föga genomtänkt och som
tvivelaktigt; detta gäller både de ekonomiska
konsekvenserna och äganderättens
förändring. Allt talar för att fiskevärderingsnämnderna
bestämt ersättningarna
efter priset för förvärv av
äganderätten till både vattenområde och
grund i stället för efter intrång i fiskerätten.
Enligt 1950 års beslut kan en
vattenrättsägare, som nu fått ersättning
för intrång i fiskerätten, icke hindras
från att nyttja havsbotten för exempelvis
utvinning av sand eller andra nyttigheter,
även om han därmed spolierar
fiskbeståndet eller fiskevården. Även
andra ur samhällssynpunkt föga angenäma
överraskningar kan inträffa, trots
att staten nu betalar ett överpris i förhållande
till vad som skulle anses rimligt
vid elt direkt förvärv, innefattande
full äganderätt.

Nr 4

34

Nr 4

Tisdagen den 12 februari 1957

Interpellation ang. åtgärder för en ökning av användningen av inhemska skogsprodukter
för bränsleändamål

Med hänvisning till det anförda hemställes
om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet eller det statsråd,
som handlägger de nämnda frågorna,
få framställa följande frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat de
av mig anförda ägande- och nyttjanderättsproblemen
samt det slöseri med
statens medel som skett i samband med
ersättning till jordägare för s. k. intrång
i fiskerätt?

2. Om så är fallet, kan statsrådet lämna
riksdagen en redogörelse för principer,
ersättningsnormer, omfattning,
kammarkollegiets prövning etc. vid fastställandet
av ersättningsbeloppen?

3. Kan man förvänta ett initiativ från
Kungi. Maj:t för att komma till rätta
med de nämnda problemen och kommer
Kungl. Maj :t att bevaka samhällsintresset
vid den eventuella uppdelning
av skär och holmar som aktualiserats
i samband med fiskerättsfrågorna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Interpellation ang. åtgärder för en ökning
av användningen av inhemska
skogsprodukter för bränsleändamål

Herr WAHRENDORFP (bf) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! De importerade bränslena,
främst oljorna, får numera svara
för cirka tre fjärdedelar av vårt lands
energiförbrukning. För den närmaste
framtiden måste man räkna med ett
kraftigt stegrat energibehov hos vårt
näringsliv. Det importberoende, som
kännetecknar vår bränsleförsörjning,
inrymmer betydande riskmoment för
samhällsliv och näringar. En fullständig
och långvarig avspärrning av bränsleimporten
kan få katastrofala följder
för folkförsörjningen och samhällets

funktioner i övrigt. Med nuvarande
skärpta utrikespolitiska läge utgör detta
en fara, som enligt min mening påkallar
omedelbara beredskapsåtgärder.

Det har tidigare meddelats, att förslag
till åtgärder för en ökad oljelagring
kommer att föreläggas årets riksdag.
Sådana åtgärder är naturligtvis
nödvändiga men inte tillräckliga ur beredskapssynpunkt.
Vid en långvarig avspärrning
av bränsleimporten kan situationen
klaras endast genom att vi på
ett effektivare sätt kan tillgodogöra oss
våra inhemska energikällor. För den
överskådliga framtiden torde det stå
klart, att energibehovet endast i viss
utsträckning skulle kunna fyllas genom
atombränslen. En alltför kraftig utbyggnad
av vattenkraften är ur vissa synpunkter
inte önskvärd. Våra skogar synes
mig däremot utgöra en energireserv,
som i första hand bör kunna utnyttjas.

Vedförbrukningen har under de senaste
årtiondena minskats såväl relativt
som absolut. För närvarande går
endast ungefär 15 procent av det årliga
skogsuttaget åt som bränsle. Användningen
av skogsprodukter för bränsleförsörjningen
bör kunna ökas i betydande
utsträckning utan att därmed någon
olägenhet behöver inträffa för
skogsindustrien i övrigt. Betydande
kvantiteter klenvirke, spån och avfallsvirke
kan för närvarande inte få någon
industriell användning. Ur beredskapssynpunkt
måste det vara av allra största
betydelse, att dessa möjligheter tillvaratages.
Skogen måste tillmätas stor betydelse
framför allt för drivmedelsförsörjningen
för motortrafiken. Det gäller
särskilt gengasbränsle men även motorsprit
och terpentin.

För folkförsörjningen är det av särskilt
stor betydelse, att jordbruket och
skogsbruket kan upprätthållas. Med den
omställning, som ägt rum inom dessa
näringar, påkallar bränsleproblemet ur
denna synpunkt ökad uppmärksamhet.
En återgång till hästdrift inom jordbruk

Tisdagen den 12 februari 1957 Nr 4 35

Interpellation ang. åtgärder för en ökning av användningen av inhemska skogsprodukter
för bränsleändamål

och skogsbruk är inte i nämnvärd utsträckning
tänkbar vid en avspärrning
av oljetillförseln. Nuvarande arbetskraftstillgång
och maskinutrustning
nödvändiggör att traktordriften upprätthålles.
Det hästbestånd, som för
närvarande finns inom jordbruket, måste
för övrigt betecknas som överårigt. Ur
ekonomisk synpunkt kan det inte betraktas
som önskvärt, att någon ökning
av hästbeståndet inom jordbruket äger
rum. Man måste tvärtom räkna med en
fortsatt minskning av detsamma. För
jordbrukets transporter till exempelvis
mejerier och slakterier måste man även
vid avspärrning av oljetillförseln i
första hand lita till motorfordonstrafiken.

Såsom förhållandena för närvarande
kan bedömas, måste härvid gengasbränslet
tillmätas den största betydelsen.
Erfarenheterna av detsamma från
avspärrningsåren under världskriget
kan på det hela taget betecknas som
goda. Det är emellertid angeläget att
gengasbränslet blir lättlianterligare och
att det kan få en vidgad användning.
Gengasen har hittills inte kunnat utnyttjas
för drift av mindre traktorer, vilka
nu är av största betydelse för jordbruket,
framför allt för småbruket och
skogsdriften. Det måste framstå som synnerligen
angeläget, att även de mindre
traktorerna kan drivas med gengas,
över huvud taget synes det nödvändigt,
att forskning och teknisk utveckling på
detta område påskyndas så mycket som
möjligt.

Även om det i nuvarande läge ligger
närmast till hands att bedöma bränsleförsörjningsfrågan
ur ren beredskapssvnpunkt,
bör man inle bortse ifrån att
frågan på lång sikt har en betydligt vidare
aspekt. Den omfattning, som vår
bränsleimport har fått, utgör en avsevärd
belastning för vår handelsbalans.
Skall vi för framtiden räkna med en
ytterligare ökning av denna import, synes
det mig även ur handelspolitisk

synpunkt vara oroväckande. Det måste
då framstå som synnerligen önskvärt
att även under normala förhållanden
användningen av lämpliga inhemska
skogsprodukter ökas inom bränsleförsörjningen
i den utsträckning så är möjligt.
Om lätthanterliga bränslen på den
vägen kan framställas, bör vår handelsbalans
kunna lättas med flera hundra
miljoner kronor per år.

Ur såväl beredskaps- som handelspolitiska
synpunkter synes det alltså angeläget,
att forsknings- och försöksverksamheten
påskyndas i syfte att ett rationellt
utnyttjande av inhemska skogsprodukter
för vår bränsleförsörjning
skall kunna uppnås. De möjligheter,
som den tekniska utvecklingen på detta
område kan öppna, bör utan dröjsmål
tillvaratagas. Bränsleutredningen föreslog
i sitt i fjol framlagda betänkande,
att en permanent statens bränsledelegation
skulle inrättas, som bl. a. skulle få
befogenhet att som forskningsråd handlägga
ärenden rörande användningen
av medel för bränsleforskningen. Det
är sannolikt, att ett sådant organ kan
bli av stort positivt värde i nämnda
syfte. Men även andra åtgärder bör givetvis
kunna övervägas. Inte minst betydelsefullt
är det, att skogsindustrien
och motorindustrien stimuleras att i
större utsträckning inrikta sig på att
söka möjliggöra en ökad användning av
skogsprodukter som bränslen.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet rikta följande
fråga:

Avser herr statsrådet att till innevarande
års riksdag lägga fram förslag
till åtgärder i syfte att möjliggöra en
ur såväl beredskaps- som handelspolitiska
synpunkter önskvärd ökning av
användningen av inhemska skogsprodukter
för bränsle-ändamål?

Denna anhållan bordlädes.

36

Nr 4

Tisdagen den 12 februari 1957

§ 19

Föredrogos följande till kammaren
inkomna skrivelser:

Till Riksdagens Talmän

Under hänvisning till § 70 inom. 2
riksdagsordningen får fullmäktige i
riksgäldskontoret härmed anmäla, att
statsrådet B. Näsgård, som den 29 mars
1955 valdes till fullmäktig för valperioden
1955—1958, i och med sin utnämning
till statsråd den 1 februari
1957 frånträtt uppdraget att vara fullmäktig
i riksgäldskontoret.

Stockholm den 7 februari 1957

Å fullmäktiges vägnar:

Axel Strand

I Torsten Bjerlöw

Till Riksdagens andra kammare

På grund av övergång till annat verksamhetsområde
får jag härmed vördsamt
anhålla om entledigande från och
med den 20 februari 1957 från det
mig meddelade uppdraget att vara fullmäktig
i riksgäldskontoret.

Mölndal den 11 februari 1957

Gösta Andersson

Kammaren lade fullmäktiges anmälan
till handlingarna och biföll herr
Gösta Anderssons anhållan samt beslöt
att i anledning av vad sålunda förekommit
val av fullmäktige i riksgäldskontoret
efter herrar Näsgård och Andersson
skulle i föreskriven ordning
anställas.

§ 20

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg och ansökningar:

Härmed intygas att riksdagsman Gunnar
Helén är för hälsans vårdande å annan
ort förhindrad deltaga i riksdagsarbetet
under tiden 10/2—22/2 1957.

S. Helander
t. f. professor

Riksdagsman Harald Kärrlander, Sollefteå,
har denna dag intagits på härvarande
sjukhus för observation, varför
han till den 15/2 1957 är förhindrad
att fullgöra sitt riksdagsuppdrag.

Sollefteå den 7 februari 1957

Folke Möller
Överläkare

Till Andra kammaren

På grund av utrikes resa anhåller jag
om ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden 11—15 februari 1957.

Stockholm den 6 februari 1957

Olle Dahlén

Till Andra Kammarens Talman

Undertecknad hemställer härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
14—23 febr. för att som delegat
delta i Nordiska rådets session i Helsingfors.

Stockholm den 12 febr. 1957

Ossian Sehlstedt

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Helén den 10—22, herr
Kärrlander den 7—15, herr Dahlén den
11—15 samt herr Sehlstedt den 14—23
innevarande februari.

§ 21

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner och skrivelse tillställts
kammaren:

nr 49, angående vattenvårdens organisation
m. in.,

nr 50, med förslag till lag om ändring
i lagen den 11 juni 1943 (nr 346)
angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror, in. m.,

nr 53, med förslag till förordning angående
rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och utjämningstullar,

nr 54, angående utbyggnad av televisionsnätet
m. m.,

nr 55, angående vissa ändringar i
gällande tulltaxa,

Onsdagen den 13 februari 1957

Nr 4

37

nr 56, angående val av ombud jämte
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling,

nr 57, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1956/57, m. in.,

nr 59, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
23 november 1956 (nr 554) om investeringsavgift
för år 1957,

nr 60, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om

särskild skatt å bensin och motorsprit,
och

nr 61, angående riktlinjer för förfarandet
vid tillsättning av vissa lärartjänster
m. m.

Nämnda propositioner och skrivelse
bordlädes.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.46.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 13 februari

Kl. 14.00

§ 1

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag hemställa, att kammaren
måtte besluta att vid sammanträde onsdagen
den 20 innevarande februari företaga
val

dels av tjugofyra ledamöter i den
nämnd, vilken enligt § 103 regeringsformen
och § 69 riksdagsordningen äger
att döma huruvida högsta domstolens
och regeringsrättens samtliga ledamöter
gjort sig förtjänta att i deras viktiga
kall bibehållas, samt sex suppleanter
för dessa ledamöter,

dels ock av valmän och suppleanter
för utseende av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte suppleanter
för dessa fullmäktige.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 2

Ordet lämnades på begäran till

Herr HENRIKSSON (s), som anförde:

Herr talman! Jag ber att få föreslå,

att kammaren måtte besluta, att antalet
valmän och suppleanter, som skall
utse fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
jämte suppleanter för dessa
fullmäktige, bestämmes till tolv.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 3

Svar på interpellation i anledning av de
försämrade resemöjligheterna från och
till Halland

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Ncstrup har i en
interpellation påtalat vissa ändringar,
som genomförts i SJ :s tidtabeller under
senare år. I anslutning härtill har herr
Nestrup frågat mig, om jag observerat
de försämrade resemöjligheterna från
och till Halland och om jag ämnar vidta
åtgärder för att få en rättelse till
stånd.

Nr 4

38

Onsdagen den 13 februari 1957

Svar på interpellation i anledning av de försämrade resemöjligheterna från och
till Halland

Jag avstår från att lämna någon uttömmande
redogörelse för tågtiderna
och anslutningsmöjligheterna i de av
interpellanten anförda speciella fallen.
Detaljerade uppgifter härom finns i ett
av järnvägsstyrelsens chef avgivet yttrande,
som herr Nestrup kan få ta del
av. Jag vill här endast nämna, att
Halmstad i och med sommartidtabellen
i år återigen kommer att få förbindelse
med expresståget »Stockholmaren». Ett
rälsbussnälltåg, som skall avgå från
Halmstad strax efter kl. 4 på eftermiddagen,
kommer nämligen att i Falköping
knytas ihop med expresståget. Beträffande
förbindelserna i övrigt till
och från Halland har järnvägsstyrelsen
f. n. inga planer på några mera väsentliga
ändringar av den art, som interpellanten
önskar.

Då liknande problem som de av herr
Nestrup berörda har aktualiserats inom
hela SJ-nätet, vill jag ta upp det i interpellationen
berörda spörsmålet ur
mer principiella synpunkter.

Persontrafiken på järnvägarna har
minskat under senare år. Orsakerna
härtill är främst att söka i konkurrensen
från andra trafikmedel, särskilt
privatbilismen. Det har alltmer framstått
som ofrånkomligt för SJ att stärka sin
konkurrenskraft på sådana linjer, där
delta är möjligt. Fn åtgärd i detta syfte
är att erbjuda det stora antalet resande
på huvudlinjerna så snabba resemöjligheter,
som över huvud kan genomföras.
Den differentiering av resemöjligheterna,
som består i uppdelning av
de personförande tågen i persontåg och
snälltåg, är med nuvarande krav på
snabb befordran inte till fyllest, utan
måste drivas längre. Dessa strävanden
har lett till att vissa snälltåg givits
färre uppehåll och att en ny typ av tåg
införts, expresståg. Härigenom har det
givetvis inte kunnat undvikas, att resande
i vissa förbindelser fått olämpligare
restider än tidigare. Olägenheterna
härav har bedömts vara mindre än

de fördelar, som vunnits för flertalet
resande. Beslutet om omläggningen av
tågplanen för det nordgående nattsnälltåget
Hälsingborg—Oslo, så att uppehåll
inte längre göres i Halmstad, Falkenberg
och Varberg har varit motiverat av
bl. a. dessa hänsyn. Idén med differentiering
av resandekategorierna skulle
enligt min mening vara förfelad, om
man skulle återgå till ökat antal uppehåll
för de snabbgående tågen. Jag vill
här poängtera, att järnvägsstyrelsen vid
ändringar i tidtabellerna i görligaste
mån sökt och söker erbjuda resande till
och från platser, där tågen inte längre
gör uppehåll, andra anslutningsmöjligheter
till de snabbgående tågen.

En anpassning av tågplanen till ändrade
förhållanden kan också visa sig
erforderlig av andra skäl. Ibland kan
det vara fråga om en så stark nedgång
i resefrekvensen, att det inte längre
kan anses motiverat att uppehålla en
viss förbindelse. I andra fall åter har
ändringar måst göras för att förhindra
att förseningar sprider sig till stora
delar av järnvägsnätet med hänsyn till
de knappa tidsmarginalerna på anslutningsstationerna.

Jag finner det naturligt och riktigt,
att den utveckling, som här skisserats,
måste få äga rum, om statens järnvägar
skall kunna hävda sig i konkurrensen
på transportområdet. Jag är därför inte
beredd att vidta någon åtgärd i den
riktning interpellanten åsyftat.

Härpå anförde

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag får framföra mitt
tack till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet för att
jag nu fått svar på min interpellation
om de försämrade resemöjligheterna på
SJ till och från Halland.

Herr statsrådet har i sitt svar inte
gått in på några detaljer utan tar upp
problemet ur principella synpunkter.

Onsdagen den 13 februari 1957 Nr 4 39

Svar på interpellation i a-nledning av de

till Halland

Jag kan instämma i dessa principiella
synpunkter. Däremot har jag litet svårt
att förstå slutorden i hans svar: »Jag
är därför inte beredd att vidta någon åtgärd
i den riktning interpellanten åsyftar.
» Det måste väl ändå ligga i SJ:s
intresse att ständigt söka finna nya vägar
för att förbättra resemöjligheterna,
naturligtvis inom ramen för en sund
ekonomi. När SJ gör försämringar,
måste SJ försöka klara det hela, så att
folk i de bygder som drabbas av försämringar
får någonting i kompensation.

I sitt svar har herr statsrådet just
givit ett sådant exempel. SJ tänker ju
sätta in en snabbförbindelse Halmstad—
Stockholm via Falköping med avgång
från Halmstad strax efter klockan 4 på
eftermiddagen. Det är just precis vad
jag har velat ha. Det är ungefär vad vi
haft tidigare och till och med bättre.
Det har tydligen gått att göra en ändring
till det bättre.

Tyvärr måste jag nog, herr statsråd,
gå in på en del detaljer. Sista snälltåget
från Malmö mot Göteborg går klockan
21.45 och fortsätter numera över Hälsingborg,
dit det kommer 22.50. Det är
alltså en mycket snabb förbindelse så
långt. Men resande till Halland och
nordvästra Skåne får vänta i 50 minuter
i Hälsingborg så pass sent på kvällen,
och det har de resande litet svårt att
förstå. Denna s. k. snabba förbindelse
ger en restid mellan Malmö och Halmstad
på 3 timmar 21 minuter, medan övriga
snälltåg går på mellan 2 timmar
20 minuter och 2 timmar 40 minuter.
Den förbindelsen är alltså inte bra. Detta
förhållande hänger samman med att
man delar upp kontinentaltågen från
Malmö och från Hälsingör — alltså från
Hamburg — i Hälsingborg. Detta är
antagligen nödvändigt, men det medför
att man får denna långa väntetid.

Sedan är det en sak till. Alla de resande,
som kommer från kontinenten
och Danmark och vill stiga av någon -

försämrade resemöjligheterna från och

stans i nordvästra Skåne eller i Halland,
måste numera nödvändigt byta
tåg på färjestationen i Hälsingborg, och
detta så pass sent som efter klockan
23. Jag har kommit den vägen tre gånger
i höst, och vid alla dessa tre tillfällen
har det varit folk som kommit
vilse eller haft besvärligt att hitta rätt.
Det har varit folk som kommit från
kontinenten och som funnit det högst
egendomligt, att de skall behöva stiga
av den vagn, som de suttit i från Hamburg,
just precis när de kommer till
Hälsingborg, fastän tåget ändå skall
fortsätta mot Göteborg.

Här kunde man kanske få en lösning
på det sättet — om det nu går för sig;
det får SJ undersöka — att det sätts in
en direkt vagn från Hamburg eller möjligen
från Köpenhamn som kopplas,
inte till snälltåget mot Oslo utan till
det 10 minuter senare gående persontåget,
som stannar vid alla de större
stationerna utom Laholm fram till Göteborg.
Jag tror att det ur turisttrafiksynpunkt
skulle vara mycket lyckligt,
om man kunde åstadkomma detta.

Västkustbanan är själva huvudnerven
i våra järnvägsförbindelser genom Halland.
Den syd—nordgående järnvägen
är ju den viktigaste järnväg vi har,
och där är i regel goda förbindelser.
Att en del snabbgående tåg måste gå
förbi inte bara Laholm och Kungsbacka
utan även Falkenberg och Varberg kan
jag förstå, men det tar tid för invånarna
i dessa städer att vänja sig vid att
se tåg rusa förbi. Det har de inte gjort
tidigare.

SJ har gjort en bra förändring på
Varberg—Borås-linjen. Den har blivit
elektrifierad och är nu en god förbindelse.
Men så har vi Falkenberg—Limmared,
som SJ vill lägga ned snarast
möjligt, och det är en besvärlig sak för
de människor som bor längs denna
järnväg med hänsyn till behovet av
transporter av både människor och gods
ned emot kusten. Där finns nämligen

40

Nr 4

Onsdagen den 13 februari 1957

Svar pa interpellation ang. tillsättandet av experter för en samordning och över syn

av utredningsmaterialet beträffande ungdomsbrottslighetsfrågorna

inte landsvägsförbindelser tillräckliga
att bära en tung trafik, och därför är
det viktigt att järnvägen inte läggs ned,
förrän man får ordentliga landsvägsförbindelser
uppåt.

När det gäller Halmstad har vi en
bra järnväg Halmstad—Nässjö med goda
förbindelser men dock inte riktigt
lämpliga, såsom jag påpekat i min interpellation.
Detta skall jag emellertid
inte ta upp här. Det ser emellertid ut
som om SJ tänkte elektrifiera alla järnvägar
som ansluter till Halmstad—Nässjö
men icke Halmstad—Nässjö-linjen.
Den skall köra med diesellok och med
rälsbuss, och det är inget ont i det. Men
vi fruktar nere i Halland att om man
gör på det sättet, så kommer man snart
att draga all den tunga trafiken, som
borde gått till och från Halmstad, åt
Göteborg eller Hälsingborg. SJ har redan
erbjudit en stor trafikkund att
forsla ut tunga varor över Uddevalla
i stället för över Halmstad — det är 34
kilometer längre till Uddevalla än till
Halmstad — därför att transporten där
kunde ske på elektrifierad järnväg. Yi
anser att det är en fara för Halmstads,
ja hela Hallands utveckling, om dessa
planer kommer att sättas i verket.

Halmstad—Vislanda-järnvägen är en
smalspårig järnväg, som, när Vislanda—
Karlshamn har blivit breddad, inte
kommer att få någon förbindelse med
någon annan smalspårig järnväg. Följden
blir att den inte kommer att bära
sig utan måste läggas ner. Men den har
mycket stor betydelse för en del småindustrier
och för skogshanteringen på
detta område. Det vore av vikt att antingen
järnvägen breddades eller man
fick en ordentlig landsväg där. Det har
man inte nu. Den tål inte den tunga trafiken.
Samma förhållande är det med
Nissastigen. Det är heller inte någon
landsväg som tål tung trafik. Vi väntar
på en sådan.

Vi behöver i Halland förbindelseleder
även inåt land. Dessa har ekono -

miskt en mycket stor betydelse för Halland.
Jag kan t. ex. påpeka att SJ skulle
kunnat använda Halmstads hamn i fjol,
när man hade issvårigheter i Göteborg.
Då det var svårt att komma in i hamnen
i Göteborg, gick det nämligen lätt att
komma in i Halmstads hamn. Vid den
tidpunkten stod på varje station från
Hallsberg till Göteborg godståg som
väntade på att komma till Göteborg.
Inte ett enda av dessa tåg dirigerades
till Halmstads hamn eller till Varbergs
hamn. Jag tycker för min del att det
borde funnits möjligheter att dirigera
godståg till någon av dessa hamnar och
därmed lätta trycket i Göteborg.

Till sist skulle jag vilja säga, att jag
vägrar tro på den negativa inställning,
som ligger i herr statsrådets slutord.
Jag vill också säga att det blev ett helt
annat resultat, när jag häromåret direkt
i brev vände mig till herr statsrådet
och bad herr statsrådet medverka
till att Falkenberg skulle få sin morgonpost
i rätt tid. Jag kan meddela herr
statsrådet, att posten kom i rätt tid på
morgonen till Falkenberg hela förra
året. Det lyckades alltså utmärkt. Jag
tackar herr statsrådet för Ert ingripande
i detta fall, och jag hoppas att jag
även i fortsättningen skall få tillfälle
att tacka herr statsrådet för ingripanden
i syfte att hjälpa oss till rätta med
våra kommunikationsproblem.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. tillsättandet
av experter för en samordning och översyn
av utredningsmaterialet beträffande
ungdomsbrottslighetsfrågorna

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Magnusson påstått att det skulle ha
förekommit dröjsmål med att tillsätta

Onsdagen den 13 februari 1957

Nr 4

41

Svar på interpellation ang. tillsättandet av experter för en samordning och över syn

av utredningsmaterialet beträffande ungdomsbrottslighetsfrågorna

experter för en samordning och översyn
av utredningsmaterialet beträffande
ungdomsbrottslighetsfrågorna samt frågat
mig om anledningen till detta dröjsmål.
Herr Magnusson har även frågat
om jag ville ge riksdagen en redogörelse
beträffande tidpunkten för tillkallande
av dessa experter.

Till svar på dessa frågor får jag anföra
följande.

Vad herr Magnusson åsyftar i sin
interpellation är att allmänna beredningsutskottet
vid 1956 års vårriksdag
behandlade en rad motioner som rörde
aktuella ungdoms- och uppfostringsfrågor
samt åtgärder för att motverka
ungdomsbrottsligheten. Utskottet anförde
i sitt, av riksdagen godkända utlåtande,
att utskottet icke var benäget
att förorda nya utredningar men att det
borde göras en samordning och översyn
av redan föreliggande utredningsmaterial.
Utskottet ansåg lämpligt att
Kungl. Maj:t snarast skulle uppdraga
åt berörda departement att i samråd
låta verkställa denna samordning och
översyn genom tillkallade experter på
olika områden och utskottet fann önskvärt
att även lekmannasynpunkter blev
företrädda bland dessa experter.

Redan den 1 juni 1956 anförde jag
— i samband med meddelande av direktiven
för 1956 års klientelundersökning
rörande ungdomsbrottslingar — att
det på eu hel rad områden, som jag
närmare redovisade, redan hade vidtagits
åtgärder eller igångsatts utredningar,
vilka direkt eller indirekt kan få
betydelse för att motverka kriminalitet
hos ungdomen. .lag ansåg att, om detta
arbete med kraft fullföljdes, det borde
finnas goda utsikter att så småningom
komma bättre till rätta med detta allvarliga
samhällsproblem. För att snabbare
och effektivare resultat skulle vinnas
torde det emellertid vara lämpligt
att, såsom riksdagen ifrågasatt, göra en
översyn av det inom flera olika departement
pågående arbetet och försöka få

till stånd en samordning av de olika
åtgärderna. Formerna härför borde
dock närmare övervägas. Det var nämligen
ganska tveksamt, på vilket sätt
riksdagens önskemål borde tillgodoses.
Redan pågående utredningar fanns
inom flera olika departement, och det
skulle vara konstitutionellt betänkligt
att göra något slags överorganisation
till dessa. Naturligtvis måste därjämte
tillses, att den tillämnade samordningen
inte hindrade pågående utredningsarbeten.

Vid ytterligare övervägande i denna
fråga har jag ansett att det kan vara
av en viss nytta för att stimulera det
pågående arbetet på olika områden att
en serie konferenser hålles med företrädare
för olika departement och med
riksdagsmän ur skilda partier såsom
deltagare. Jag ansåg det lämpligt att
dessa konferenser sattes igång vid riksdagens
början i januari, då vissa pågående
större kommittéutredningar beräknades
vara färdiga och då departementen
icke längre hindrades av höstens
budgetarbete. I enlighet med denna planläggning
har jag den 16 november 1956
utverkat Kungl. Maj:ts bemyndigande
att tillkalla experter och även rådgjort
med partiledarna om lämpliga riksdagsrepresentanter.
Efter vårriksdagens början
har nu konferenserna också kommit
igång och något olämpligt dröjsmål
föreligger således inte. Det är min förhoppning
att dessa konferenser skall
kunna i sin mån bidraga till de svåra
och betydelsefulla arbetena på att motverka
ungdomsbrottsligheten.

Härefter anförde:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framföra elt tack för det
svar som jag nu erhållit på min interpellation.

När riksdagen i maj förra året be -

42

Nr 4

Onsdagen den 13 februari 1957

Svar på interpellation ang. tillsättandet av experter för en samordning och över syn

av utredningsmaterialet beträffande ungdomsbrottslighetsfrågorna

handlade beredningsutskottets enhälliga
utlåtande i anledning av motioner beträffande
åtgärder för att motverka
ungdomsbrottsligheten, var riksdagen
enig om att någon större ny utredning
icke borde komma till stånd. Ett mycket
stort antal utredningar om detta
spörsmål hade nämligen redan avslutats,
och flera andra var under arbete.
I stället borde man tillsätta experter för
samordning och översyn för att snabbt
komma fram till vilka åtgärder som erfordrades
för att nå en lösning på problemet.
Därvid framkom starka önskemål
om att även lekmannasynpunkter
skulle bli företrädda bland dessa experter.

När jag den 16 januari i år framställde
min interpellation, hade nämnda experter
ännu inte tillkallats. I likhet
med en enhällig riksdag förra året ansåg
jag det då alltjämt vara angeläget
att denna samordning snarast kom till
stånd, och detta var anledningen till
interpellationen. Några dagar efter det
att jag framställt min fråga tillkallades
en rad experter för att deltaga i vad
justitieministern kallar för konferenser,
och jag vill gärna redan nu uttrycka
min stora tillfredsställelse med denna
åtgärd.

Justitieministern säger bl. a. i sitt
svar att det i samband med att direktiv
meddelades för 1956 års klientelundersökning
rörande ungdomsbrottslingar
vidtogs åtgärder eller igångsattes utredningar
på ett flertal områden. Ja, men
det har ju inte direkt något med riksdagens
begäran om en samordning och
en översyn att göra.

Efter ytterligare överväganden säger
sig justitieministern glädjande nog ha
kommit till den uppfattningen att en
serie konferenser borde hållas, och detta
synes ju också sammanfalla med den
uppfattning som riksdagen i fjol uttalade.

Vidare förklarar justitieministern att
något olämpligt dröjsmål inte har fö -

relegat. Ja, det är naturligtvis en bedömningsfråga,
men jag för min del
anser fortfarande att dröjsmål har förelegat.
Jag tror att det hade varit värdefullt
om dessa konferenser hade kommit
till på ett något tidigare stadium,
vilket säkerligen hade varit möjligt.

I likhet med justitieministern uttalar
jag den förhoppningen att nämnda konferenser
skall bli till nytta, och att de
skall bidraga till att lösa de svåra uppgifter
vi här ställes inför. De skickliga
experter, som justitieministern har tillsatt,
tycker jag också utgör en garanti
för att så skall bli förhållandet.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Den ärade interpellanten
anser fortfarande att dröjsmål har
förekommit i detta fall. Jag vill då, för
att ytterligare belysa vad jag menade
med en lämplig tidpunkt för konferenserna,
nämna att två av de största och
mest betydelsefulla utredningar, som
konferenserna haft att ta ställning till,
framlade sina betänkanden i slutet av
förra året — barnavårdskommittén i
oktober och strafflagberedningen i december.
Dessa mycket stora och tjocka
betänkanden innehåller mycket av det
viktiga material, som konferenserna nu
kommer att ta ställning till.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Med anledning av det
sista som min ärade vän justitieministern
sade ber jag att få påpeka, att vad
justitieministern nämnde om de två stora
och mycket betydelsefulla utredningarna
är visserligen sant, men det fanns
väl i rimlighetens namn inte någon
anledning att vänta med att lösa detta
jättelika problem. Nog hade vi material
tillräckligt för en diskussion utan att
dröja, och för övrigt förelåg väl korrektur.

Men det var en annan sak jag fäste
mig vid i justitieministerns svar, och

Onsdagen den 13 februari 1957

Nr 4

43

Svar på interpellation ang. tillsättandet av experter för en samordning och över syn

av utredningsmaterialet beträffande ungdomsbrottslighetsfrågorna

jag kan inte underlåta att fråga, vad
han menade. Jag kanske missuppfattade
saken, men jag tyckte att justitieministern
sade, att riksdagen ifrågasatte samordning
och översyn. Såsom jag minns
det begärde riksdagen direkt en samordning
och översyn på detta område.
Det har varit farligt att vänta så
länge som man har gjort, och det föreligger
ytterligare periculum in mora.
Nog måste jag instämma med herr Magnusson
om han, såsom jag uppfattade
det, ansåg att det av riksdagen använda
uttrycket »snarast» knappast kan förbindas
med en väntan från maj till januari.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Det är alldeles nödvändigt,
att vi i regeringen får tillfälle att
bestämma den lämpliga tidpunkten för
tillsättandet av utredningar. Det är av
många olika skäl — bland annat rent
personella — inte möjligt att säga, att
en utredning skall komma någon månad
efter det att den beställts. Det antal personer,
som står till förfogande för sådana
här uppgifter, är begränsat. Vissa
av de tjänstemän, som nu står konferenserna
till tjänst och i övrigt fullföljer
utredningsarbetet, var under hösten
mycket strängt upptagna med andra
arbetsuppgifter.

.lag vill gärna vitsorda, i anledning
av vad herr Munktell sade, att jag också
uppfattade riksdagens begäran såsom
en klar önskan om en samordning
— ett arbete, som nu också sedan någon
tid tillbaka iir i gång. Men jag
måste bekänna, att jag fann utskottets
ordalag vara sådana och uppgiften att
samordna en lång rad utredningar i en
serie olika departement så pass intrikat
och ovanlig, att det ur olika synpunkter
kunde uppstå tvekan, hur problemet
skulle angripas. Vi har verkligen
i departementet varit rätt tveksamma,

hur vi skulle tolka utskottets rekommendation,
men när vi nu valt denna serie
av konferenser, är jag glad över att
vid diskussionen här inte ha fått höra
annat än instämmanden i att detta skulle
vara en lämplig form. Det är min
förhoppning att herr Munktell och de
andra goda och kloka människor, som
deltar i detta nya stora arbete, skall ha
lycka och framgång i sitt värv.

Jag vill dock ännu en gång understryka
det svåra och vanskliga i uppgiften.
Vi skall komma ihåg att det inte
är första gången som man försöker att
på bred front angripa det stora och
för alla kulturländer gemensamma problemet
ungdomsbrottsligheten. Före kriget
tillsattes en stor kommitté, som har
avlämnat en serie betänkanden och
rekommendationer rörande en mängd
av samhällslivets områden, och det
finns som sagt även en mängd utredningar,
som i det närmaste är avslutade,
och andra arbetar som bäst. Jag
hoppas och tror att dessa konferenser,
som jag har kallat till, skall visa sig
befrämja en samordning och bidra till
att vi når det stora och viktiga målet
att effektivt kunna bekämpa ungdomsbrottsligheten.
Men tyvärr är det måhända
på sin plats att något varna mot
en optimistisk tro, att man genom dessa
konferenser skulle snabbt kunna lösa
problemen, och ändå mera mot den
uppfattningen, att det skulle ha spelat
någon avgörande roll, om vi avbrutit
andra utredningar och låtit konferenserna
börja tidigare. Jag tror att detta
inte är en realistisk syn på saken, men
jag hoppas som sagt att den konferens,
som nu är i gång, skall ha lycka med
sig.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Med anledning av vad
justitieministern senast sade skulle jag
vilja framhålla, att jag verkligen hoppas
att justitieministern inte misstolkar mitt

44

Nr 4

Onsdagen den 13 februari 1957

Svar på interpellation ang. tillsättandet av experter för en samordning och över syn

av utredningsmaterialet beträffande ungdomsbrottslighetsfrågorna

uttalande så, att jag skulle ha menat att
dessa utomordentligt viktiga utredningar,
som statsrådet åsyftade, skulle ha
avbrutits. Men detta hade man väl inte
behövt göra för ett sammanträde på en
halv dag var fjortonde dag, det tror jag
inte.

Jag vill livligt instämma med justitieministern
däri, att inte jag heller gör
mig några överdrivna förhoppningar
om att dessa konferenser skulle kunna
lösa detta utomordentligt stora samhällsproblem.
Ju mer man sysslar med
alla dessa frågor som står i samband
med ungdomsbrottsligheten — det har
justitieministern gjort mycket mer än
jag — desto mer inser man hur oerhört
invecklat, hur oerhört mångsidigt,
hur oerhört intrikat problemet, eller
rättare sagt problemen, är. Jag hälsar
konferenserna med tillfredsställelse därför
att jag tror, att de skall kunna bidra
till åtminstone en rationalisering
på detta område.

Anledningen till att jag, herr talman,
nu begärde ordet var som sagt närmast
en önskan att rätta till det eventuella
misstaget, att jag skulle anse att det
hade varit viktigare att starta dessa
konferenser tidigare än att genomföra
de utomordentligt viktiga utredningar,
som justitieministern talade om. Jag
tyckte bara att de kunde ha hållits parallellt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 49,
angående vattenvårdens organisation
m. in.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 50, med förslag till lag om
ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr
346) angående statsinonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror m. in.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 53, med förslag till förordning angående
rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och utjämningstullar; till

statsutskottet propositionen nr 54,
angående utbyggnad av televisionsnätet
m. in.; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 55, angående vissa ändringar i gällande
tulltaxa.

§ 6

Föredrogs Kungl. Maj:ts på kammarens
bord vilande skrivelse nr 56, angående
val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valet
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 20 februari utse tre ombud
och tre suppleanter i Europarådets rådgivande
församling.

§ 7

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionen nr 57,
angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57,
in. m.;

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

59, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
23 november 1956 (nr 554) om investeringsavgift
för år 1957, och

nr 60, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit;
samt

till statsutskottet propositionen nr 61,

Onsdagen den 13 februari 1957

Nr 4

45

Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan av Västerbotten

angående riktlinjer för förfarandet vid
tillsättning av vissa lärartjänster m. m.

§ 8

Föredrogs den av herr Lundberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående vissa
spörsmål rörande ersättning till jordägare
för s. k. intrång i fiskerätt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Wahrendorff
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående åtgärder
för en ökning av användningen av inhemska
skogsprodukter för bränsleändamål.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Utgifter under riksstatens första
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan av
Västerbotten

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
(punkt 2, s. 1 och 2), innebärande en
anslagshöjning av 50 000 kronor, hemställde
utskottet, att riksdagen måtte till

Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan av
Västerbotten för budgetåret 1957/58 anvisa
ett anslag av 150 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Anslagen till kungahuset
och hovhållningen har ju då och då
debatterats här i kammaren. Det brukar
ske i samband med republikmotioner,
vid förslag om nya anslag eller höjning
av vissa anslag. Under varje sådan debatt
brukar det framhållas att anslagen
till kungahuset är alldeles för högt tilltagna,
och vi finner av utskottsutlåtandet
att de i år går upp till 3 962 200 kronor.
Jag har begärt ordet närmast i anledning
av den höjning med 50 000 kronor
som här föreslagits under punkt 2.

Detta anslag har tidigare utgått och
utgår under innevarande budgetår med
100 000 kronor. Då anslaget till hertiginnan
av Västerbotten beviljades för
första gången, ansåg många här i kammaren
att det slösades åtskilligt med
pengar, och man jämförde detta belopp
med summor till andra behövande i
förhållanden liknande dem, vari hertiginnan
då befann sig. Jag tänker på alla
de mödrar som finns ute i Sveriges
bygder och som lämnats ensamma.

Här gällde det en familj med mycket
stora förmögenlieter och med goda inkomster.
Den befann sig i ett läge, där
rent ekonomiskt sett — om det hade
gällt någon person utanför kungahuset
— ett anslag icke hade kunnat komma
i fråga med den motivering som härvidlag
framfördes. Anslaget beviljades,
men det var många som ställde sig
tveksamma, och jag vill erinra om detta
just nu, när man kräver en höjning
av detta anslag. Vid den votering som
då verkställdes blev det 39 nejröster,
medan 21 kammarledamöter avstod från
att rösta. .lag tillhörde dem som ansåg
att anslaget var obefogat. Jag anser det
alltjämt. Jag skulle sålunda gärna se
alt anslaget droges in helt och hållet.

46

Nr 4

Onsdagen den 13 februari 1957

Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan av Västerbotten

Man skulle kanske med en viss travestering
kunna säga att om vi räcker
en prinsessa ett finger så tar hon snart
hela handen — det är nog vad riksdagen
i detta fall fått vara med om.

Nu är jag naturligtvis väl medveten
om att man inte helt plötsligt kan dra
in ett anslag som utgått i tio års tid,
och därför skall jag endast yrka avslag
på den begärda ökningen av anslaget.

Jag föreslår sålunda, herr talman, att
anslaget begränsas till 100 000 kronor.

Häri instämde herr Holmberg (k).

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Med den ställning som
hertiginnan av Västerbotten intar följer
många officiella plikter, och det är
självklart att kostnaderna för hennes
hovförvaltning har avsevärt ökat. Ett
fullständigt enhälligt statsutskott har
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag på denna
punkt, och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till det av
herr Spångberg under överläggningen
framställda yrkandet; och biföll kammaren
utskottets ifrågavarande hemställan.

Punkterna 3—7

Vad utskottet hemställts bifölls.

§ 11

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1957/58 till oförutsedda utgifter,

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser ju -

stitiedepartementets verksamhetsområde,
och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

§ 13

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtande nr 22, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Japan för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande
inkomstskatter,

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Italien för
undvikande av dubbelbeskattning och
för reglering av vissa andra frågor beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet,

47

Onsdagen den 13 februari 1957 Nr 4

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Italien för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap, och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § och 8 §
1 mom. tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316), m. in.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och betänkanden
hemställt.

§ 14

Föredrogs och lades till handlingarna
första lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.

§ 15

Granskning av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av verkställd
granskning av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

För den enligt § 42 mom. 2 riksdagsordningen
lagutskott åliggande granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning
hade båda kamrarna till
lagutskott hänvisat militieombudsmannens
vid innevarande riksdag avgivna
berättelse angående militieombudsmansämbetets
förvaltning under år
1956.

Första lagutskottet, som verkställt
granskningen, hade anmält, att någon
anledning till anmärkning icke förekommit.

Utskottets anmälan föredrogs; och
anförde därvid:

Ilerr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Då det gäller militieombudsmannens
ämbetsberättelse har ut -

skottet inte funnit anledning till anmärkning.
Jag har själv deltagit i utskottets
behandling av berättelsen, och
jag har inte heller ansett att man behövt
ställa någon anmärkning. Tvärtom
har jag i likhet med utskottets övriga
ledamöter funnit att militieombudsmannen
utfört en synnerligen samhällsgagnande
verksamhet. Detta framgår
dels av själva berättelsens innehåll,
dels av det förhållandet att antalet ärenden
minskat för varje år. År 1951 utgjorde
antalet ärenden 873, och det har
sedan successivt gått ned till 667 för
år 1956.

Jag vill dock fästa uppmärksamheten
på ett ärende och har därvidlag dragit
en parallell mellan den verksamhet, som
pågår på det civila området inom näringslivet
då det gäller att vidtaga
skyddsåtgärder för att i möjligaste mån
undvika olycksfall och ohälsa under
arbetet. Vi kommer ju att sedermera
få behandla en i första kammaren
väckt motion, som går så långt, att den
förutsätter att man redan i skolan skall
börja verka för att få fram vissa skyddsåtgärder
och skapa förståelse för
skyddsarbetet.

Det ärende, som jag närmast har
intresserat mig för — vi har ju granskat
flera sådana — återfinnes på sidan 124
i MO:s berättelse för år 1957 och gäller
vissa spörsmål rörande säkerhetsbestämmelser
för övningar i övergång av
vattendrag, överskeppning med s. k. paIrullbåt.
Det framgår, att vid övningar
den 6 juli 1954, anordnade vid skånska
infanteriregementet, en patrullbåt har
sjunkit och att därvid värnpliktige 1085-11-53 S. A. R. Bergenholtz har drunknat.
I berättelsen påpekas, att denna
övning företogs med användning av en
s. k. patrullbåt av kryssfaner, som är
hopfällbar och monterad har en längd
av 2,80 meter och en bredd av en meter.
Det beräknas, att båten skall bära
tre—fyra man. övningen ägde rum norr
om Kristianstad vid Helgeån. I båten
var tre man placerade. Man hade tidi -

48 Nr 4 Onsdagen den 13 februari 1957

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning

gare undersökt deras simkunnighet. Två
av dem kunde simma 200 meter och en
kunde simma 25 meter utan kläder. Vid
övergången bär vederbörande uniform,
hjälm och kulsprutepistol. Av handlingarna
framgår, att båten bröt samman.
De som var ombord kom i vattnet. För
var och en som läser denna redogörelse
och som har litet kännedom om hur
man arbetar i vattnet står det klart, att
denne Bergenholtz inte var tillräckligt
simkunnig för att behärska den situation
han ställdes inför, då han kom
i vattnet fullt påklädd. Han har icke
skrikit eller givit något tecken ifrån
sig utan sjönk. Jag har fått den uppfattningen,
att han fick munnen full av
vatten och därför inte kunde ropa på
hjälp utan bara gick till botten.

En av de andra som var med i båten
omtalar, att då han kom i vattnet drog
tyngden av pistolen och hjälmen ned
huvudet under vattenytan, medan benen
flöt upp. Men han höll sig fast i
båten och kamraterna på land halade
in båten så att han blev räddad. Men
den som drunknade hade inte sinnesnärvaro
nog att hålla sig fast i båten
utan sjönk och försvann.

Övergångsstället var enligt handlingarna
ungefär 40 meter, och båten sjönk
15 meter från land. Vad livbälten beträffar
har det åberopats att sådana
icke alltid kan användas, därför att
man inte kan skaffa dem i tillräckligt
antal, men i detta fall fanns det enligt
handlingarna tre livbälten ombord. Det
var alltså möjligt för övningsledaren att
ge order om att i varje fall denne man,
som enligt vad övningsledaren visste
endast kunde simma 25 meter utan kläder,
skulle ha livbälte på sig.

Nu har ju övningar av detta slag genomförts
många gånger utan att det gått
galet. Jag vill därför inte döma övningsledaren.
En olyckshändelse kan ju inträffa.
Det sker ju även i det civila. Den
som var övningsledare har sannerligen
inte haft någon lätt uppgift och har
säkert inte heller någon glad bild av just

den dagen. Den står nog som ett lika
mörkt minne för honom som för de
anhöriga till den man som drunknade.

Jag ser saken så, att vi i fall som
detta, precis som när det gäller den civila
arbetsmarknaden, bör vidta alla
möjliga säkerhetsåtgärder för att förebygga
olycksfall under liknande övningar.
I MO:s berättelse hänvisas till
att chefen för armén i skrivelse den 28
mars 1955 anfört bland annat, att föreskrifterna
i bilaga 12 Fältarb. I till arméns
säkerhetsbestämmelser för övningar
inte kunde tillämpas i detta fall
utan att det fastmera ålåge vederbörande
övningsledare att vidtaga de försiktighetsåtgärder,
som kunde anses vara
nödvändiga. Jag vill inte diskutera den
saken men har dock uppfattningen, att
man bör försöka få fram en sådan instruktion
eller i varje fall en sådan
skrivning, att människoliv icke riskeras
på detta sätt.

Jag är icke sakkunnig och kan icke
bedöma i vad mån en övningsledare
behöver företa övningar på det sätt som
här skett, men när jag varit med om
behandlingen av denna berättelse, har
jag icke kunnat lämna frågan utan att
ha påtalat vad som passerat. Genom att
godkänna vad första lagutskottet har
föreslagit dömer vi varken militieombudsmannen
eller vederbörande övningsledare.
Jag har endast velat fästa
uppmärksamheten på fallet som sådant.
Jag utgår ifrån att man i framtiden
kommer att vidta sådana försiktighetsåtgärder,
att man icke i onödan
riskerar människoliv. När det gäller civilt
arbetarskydd skall ju företagsledaren
eller arbetsledaren ta initiativet,
och jag hoppas att den regeln också
skall gälla inom den militära förvaltningen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herr Dahl
(s).

Nr 4

49

Onsdagen den 13 februari 1957
Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning

Fru LIDMAN-FROSTENSON (h):

Herr talman! Som framgår av första
lagutskottets utlåtande nr 2 i anledning
av verkställd granskning av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning har
icke någon anledning till anmärkning
förekommit, vilket också är anmält till
riksdagen. Det är endast några reflexioner,
som är knutna till ett visst
ärende, som kanske bör framföras. Det
gäller ärende nr 17 i MO:s berättelse,
som behandlar vissa spörsmål rörande
anordnandet av militära skidtävlingar
i stark kyla.

Den 30 januari 1956 genomfördes en
sådan tävling i Boden för militär, varvid
en del av deltagarna i tävlingen erhöll
frostskador dels i ansiktet, dels på
händerna och fotterna. Eftersom tävlingen
var dels individuell och dels för
lag kan det tänkas, att översynen av de
tävlandes utrustning inte var enhetlig;
en åkte klädd i bomullsstrumpor och
tunna tävlingsskor, en annan hade på
sig åtsittande sämskskinnshandskar. Kylan
varierade under tävlingsdagen mellan
20 och 29 minusgrader. Den del
av banan som var strängad genom
skogsterräng hade minus 20, medan den
betydligt kortare del, som löpte över
öppen terräng, hade strängare kyla.
Där inträffade också de anmälda köldskadorna.

MO har hört sjukvårdsstyrelsen som
uttalat, att en arméorder om åtgärder
för militära övningar under stark kyla
hade iakttagits vad skyddsanordningar
och hjälppersonal utmed banan beträffar.
Men eftersom det är sannolikt, att
de tävlande i högre grad än vid övningar
är utlämnade åt sin egen ambition
och ej står under direkt befäl och
att de kanske i avsikt att hävda sin
egen ställning eller av lojalitet mot sitt
lag hellre tar risker vid en tävling i
sträng kyla än de avstår från att ställa
upp, vore det kanske riktigt med ett
klart direktiv, att en för samtliga tävlande
gemensam ledning äger inspektera
de tävlandes utrustning. Om an4-
Andra kammarens protokoll 1957.

svaret härför ligger på en hand skulle
det kunna undvikas, att de tävlande
ställer upp i otillräcklig utrustning.
Ett liknande förfarande vore också riktigt
i händelse av att tävlingar anordnas
för militära och civila samtidigt.
Detta var alltså den ena reflexionen.

Den andra knyter sig till val av plats
för tävlingens genomförande. Angående
det spörsmålet framgår det av MO:s
berättelse, att en liknande tävling ägt
rum i Kiruna två dagar tidigare under
strängare kyla än fallet var i Boden,
men att i Kiruna inga frostskador anmäldes
av de deltagande. Nu säger expertisen,
att luftens fuktighetsgrad liksom
vindstyrkan spelar en stor roll vid
inträffande av köldskador och att både
fuktighetsgrad och vindstyrka kan variera
betydligt från dag till dag. Vore
det inte önskvärt, att skidtävlingar för
militär förlädes till platser, som är kända
för eu stabil och enhetlig väderlekstyp,
och inte är belägna så långt norr
ut eller på sådana platser, som kan betecknas
som notoriska kallorter? Är det
tänkbart att tävlingar, utan att förlora
sin karaktär av reella prov, hädanefter
kan genomföras på mindre kalla platser,
så att följder i form av köldskador
som de i Boden inträffade därmed kan
undvikas?

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt säga någonting i detta ärende,
men jag har kanske nu skäl att erinra
om ett par saker.

Den som över huvud taget har intresse
av detta avsnitt om vad sig i
riket tilldragit haver har eu mycket
spännande sysselsättning vid läsandet
av JO:s ocli MO:s ämbetsberättelser.
Man liir inte bara känna intressanta juridiska
spörsmål utan man får också
en god inblick i människors beteendemönster.
Man får även i icke ringa grad
en inblick i människors olika psyken.

Det kan vara intressant att läsa dessa
Nr 4

50

Nr 4

Onsdagen den 13 februari 1957

Interpellation ang. undervisningen i småskola av barn, som enbart tala finska

märkliga historier. Lagutskottet och
riksdagen har emellertid inte bara att
fördjupa sig i de mycket intressanta
skildringar som man finner i ämbetsberättelserna,
utan vi har att yttra oss
om huruvida det finns anledning att
göra anmärkningar mot MO:s och JO:s
sätt att handlägga de spörsmål det här
gäller.

I första lagutskottet har man nu granskat
MO:s berättelse och inte funnit
någon anledning till anmärkning. Jag
vill erinra om att utskottet på den
punkten varit alldeles enigt, och ingen
har satt i fråga någonting annat.

Det speciella fall, fru Lidman-Frostenson
berörde, skildras på sid. 86 och
följande i MO:s berättelse. Det berättas
bland annat om att en deltagare från
Dalregementet, vid vilkens avklädande
tävlingsledaren personligen biträdde,
var iklädd tunna, ofodrade tävlingsskor
och ett par tunna bomullsstrumpor. En
annan visade sig vara klädd i åtsittande
sämskskinnshandskar. Det ålåg icke
tävlingsledningen, heter det, att kontrollera
sådana detaljer i de tävlandes
klädsel.

Man kan ju här spörja om tävlingsledarna
ådagalagt det ansvar inför de tävlande
som de verkligen borde ha gjort
och om man inte hade bort kräva att
de tävlande skulle ha mera enhetlig utrustning,
som skyddat dem från de faror
som det här tydligen var fråga om.
MO har fäst mycket stor uppmärksamhet
vid vad försvarets sjukvårdsstyrelse
har att säga. Jag tycker det kan vara
lämpligt att till kammarens protokoll
foga vad som på sid. 93 anförs ur detta
yttrande. Det heter där bland annat:
»Vad beträffade de åtgärder, som tävlingsledaren
vidtog med avseende på
övervakning och omhändertagande under
tävlingen av köldskador som befarats
och även uppstodo, ville styrelsen
vitsorda att de voro ändamålsenliga
och med omdömesgillt förutseende
planlagda och genomförda. Styrelsen
funne sålunda icke någon anledning till

erinran däremot. Inför en tävling av
ifrågavarande natur måste ingående
överväganden göras och avgöranden
träffas under oavlåtligt hänsynstagande
till alla de samverkande faktorer,
som kunde förmodas utöva inflytande
på tävlingen. Att så också skett i här
förevarande fall ansåge styrelsen vara
klarlagt.»

Lagutskottet har enhälligt sagt ifrån,
att man inte har någon anledning att
göra några anmärkningar på MO:s sätt
att handlägga även den fråga, som här
har förts på tal.

Efter härmed slutad överläggning lädes
utlåtandet till handlingarna.

§ 16

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungi.
Maj:ts proposition angående anslag ur
kyrkofonden till extra utgifter.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Interpellation ang. undervisningen i

småskola av barn, som enbart tala
finska

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr LASSINANTTI (s), som yttrade
:

Herr talman! För mer än 80 år sedan
inrättades ett statligt småskoleseminarium
i Haparanda, som skulle tillgodose
behovet av lärare i de nordliga gränsbygderna.
Dessa var då nästan helt
finskspråkiga. Utan tvekan har de från
Haparanda seminarium utgångna småskolelärarinnorna
utfört en även ur
samhällets synpunkt betydelsefull insats,
när de medverkat till att göra en
avlägsen och isolerad landsända till en
integrerande del av vårt svenska samhälle.
Under den senaste mansåldern,
då bygden blivit alltmer tvåspråkig,

Onsdagen den 13 februari 1957

Nr 4

51

Interpellation ang. kraftverkens och sjöregleringarnas kommunala beskattning

har enbart svenskspråkiga lärare vid
folkskolor, folkhögskolor, högre folkskolor,
läroverk och seminarier verksamt
befrämjat Tornedalens kulturella
och materiella utveckling. Denna insats
har gjorts och göres i bästa samförstånd
med bygdens folk.

Vi har inga nationella minoritetsproblem,
vilket är tillfredsställande inte
minst i oroliga tider. Detta utesluter
emellertid inte, att våra nordliga gränsbygder
fortfarande har sina språkliga
och därmed sammanhängande problem.

Sålunda förekommer ännu, att många
nybörjare i småskolans första klass inte
behärskar svenska språket. Exempelvis
hösten 1956 var av 838 nybörjare inom
Norrbottens läns östra inspektionsområde
(Tornedalen) 61 enbart svenskspråkiga
(7,3 procent), 302 både finskoch
svenskspråkiga (36,1 procent), 236
enbart finskspråkiga (28,2 procent)
samt 238 finskspråkiga med någon
kunskap i svenska språket (28,4 procent)
; i sistnämnda fall var kunskaperna
inte tillräckliga för att möjliggöra
undervisning på svenska språket.

Det måste anses vara ett rimligt krav,
att lärare och elever även i småskolan
kan tala till varandra utan tolk. Härav
följer, att om en skola regelmässigt intar
elever med finska språket som enda
uttrycksmedel, så bör läraren på småskolestadiet
behärska detta barnets
språk åtminstone i tal.

För att denna målsättning skall kunna
förverkligas erfordras årligen grovt
räknat 10—15 nya småskolelärare kunniga
i finska språket. Enligt stadgan
för rikets småskoleseminarier bör vid
seminariet i Haparanda hänsyn tagas
till behovet av lärarinnor i rikets nordligaste
gränsorter.

Antalet finsktalande elever, som antogs
i detta seminariums första klass,
var 7 år 1953, 8 år 1954, 5 år 1955 och
3 år 1956.

Dessa siffror väcker farhågor att tillgången
på finskspråkiga småskolelärare

inte kommer att motsvara ett framtida
behov.

Knappast i någon annan landsända
har inrättats så många nya realskolor
och motsvarande utbildningsanstalter
som man gjort i Tornedalen, men ändå
har tornedalsungdomen nu mindre möjligheter
att vinna inträde i seminariet
i Haparanda än vad den haft tidigare.
Den statliga preparandkursen vid seminariet
borde återupprättas för att
effektivisera de tvåspråkiga aspiranternas
kunskaper och färdigheter. I detta
sammanhang kan man också fråga sig,
om det är rättvist att det s. k. finnbygdsstipendiet
skall vara lägre vid
småskolseminarier än vid folkskoleseminarier.

Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Anser statsrådet, att lärare i småskola,
där barn med enbart kunskaper
i finska språket regelmässigt intages,
bör behärska detta språk?

2. Om så är fallet, anser statsrådet
att man genom särskilda åtgärder —
t. ex. preparandkurs vid Haparanda
småskoleseminarium och förhöjt finnbygdsstipendium
— kan främja här
ifrågavarande målsättning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Interpellation ang. kraftverkens och sjöregleringarnas
kommunala beskattning

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Tvärålund (bf),som
anförde:

Herr talman! Frågan om den kommunala
beskattningen av kraftverk och
sjöregleringar är enligt tillgängliga upplysningar
hänvisad till skattelagssakkunnigas
prövning. Nu gällande bestämmelser
på detta område är obestridli -

52

Nr 4

Onsdagen den 13 februari 1957

Interpellation ang. kraftverkens och sjöregleringarnas kommunala beskattning

gen behäftade med allvarliga brister
och har blivit föremål för befogade erinringar.

Enligt § 58 kommunalskattelagen och
anvisningarna till denna paragraf gäller
i fråga om inkomstskatten, att inkomsten
skall beskattas till 10 procent
i den kommun där huvudkontoret varit
beläget, till 25 procent i kommun där
kraftverk funnits, och till 65 procent i
den eller de kommuner där förbrukningen
skett.

Att kraftverkskommunerna får en så
liten och förbrukningskommunerna en
så stor del av skattemedlen kan knappast
anses skäligt. Inte heller torde det
kunna anses rimligt att vid beskattningen
av sjöregleringar dammens belägenhet
är avgörande för vilken kommun
som erhåller skattemedlen. Avgörande
för fördelningen borde snarare
vara i vilken mån de berörda kommunerna
drabbats av uppdämningsskador.

Skattefrihet gäller vid taxering av
statens inkomst av kraftverk för den
del av inkomsten som härrör från leverans
av kraft till statens kommunikationsverk
eller till sådan industriell
verksamhet, som i huvudsak avser att
tillgodose statens egna behov. Härigenom
kommer kommuner med statliga
kraftverk i ett från skattesynpunkt
sämre läge än kommuner med privatägda
kraftverk.

Även i fråga om gäldränteavdrag gäller
olika bestämmelser för statlig och
enskild kraftverksrörelse. De medel,
som genom vattenfallsstyrelsen investerats
i kraftverk, upptas i styrelsens balansräkning
som skuld. Från årsvinsten
göres avdrag för beräknad ränta på
gäld för hela det investerade kapitalet,
trots att staten fått igen en betydande
del av kapitalet i form av vinst på
verksamhet. Någon motsvarande bestämmelse
gäller inte för privatägda
företag. Det otillfredsställande häri har
påtalats redan 1945 av 1944 års skattesakkunniga,
men någon ändring har
alltjämt inte vidtagits.

Allteftersom utbyggnaden av olika
kraftverksanläggningar forceras blir
det alltmer angeläget att få till stånd en
rättvisare och mera tidsenlig skattelagstiftning
på detta område. Nu gällande
lagstiftning om skattefördelningen antogs
redan av 1928 års riksdag. När
kraftverkskommunerna då tillerkändes
en så liten andel som 25 procent motiverades
detta med att dessa kommuner
fick en inkomst genom garantiskatten.
Den procentsats efter vilken garantiskatten
utgår har sedan dess sänkts
utan att kraftverkskommunernas andel
av skatten uppräknats.

Sammanfattningsvis kan framhållas,
att det nu synes vara hög tid att skattelagstiftningen
i fråga om kraftverk och
sjöregleringar äntligen överses och
bringas i bättre överensstämmelse med
tidens och rättvisans krav. När dessa
frågor vid fjolårets riksdag diskuterades
i andra kammaren gav bevillningsutskottets
ordförande uttryck åt den
meningen, att antingen bör skattelagssakkunniga
avsevärt förstärkas eller
också bör det tillsättas en ny skattekommitté
som får ta hand om vissa angelägna
uppgifter i detta sammanhang.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
fråga statsrådet och chefen för finansdepartementet: 1.

Har utredningen av frågan om
kraftverkens och sjöregleringarnas kommunala
beskattning framskridit så långt
hos skattelagssakkunniga, att förslag till
ny lagstiftning kan emotses vid 1957
års riksdag?

2. överväger herr statsrådet i annat
fall att med anledning av skattelagssakkunnigas
stora arbetsbelastning förstärka
deras personella resurser eller
eventuellt tillsätta ytterligare en kommitté
med uppgift att behandla vissa
skattefrågor som hänskjutits till skattelagssakkunniga? Denna

anhållan bordlädes.

Onsdagen den 13 februari 1957

Nr 4

53

§ 19

Interpellation ang. förbättring av avsättningsförhållandena
för svensk matlök

Herr BÖRJESSON (bf) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Sedan ungefär en månad
tillbaka är det mycket svårt att
inom landet sälja svenskodlad matlök.
Inte minst gäller detta ölandslöken. Anledningen
härtill är att avsevärda kvantiteter
italiensk s. k. parmalök importerades,
så snart tullen den 1 januari
sänktes från 20 till 5 öre per kg. Hur
stora dessa importkvantiteter är kan
f. n. inte exakt beräknas. Men sannolikt
har en kvantitet av cirka 1 500 ton
italiensk lök nu importerats.

Det egendomliga i saken är, att den
utländska varan ställer sig väsentligt
dyrare än den inhemska. Såvitt mig är
bekant, ligger importpriset vid 77—80
öre per kg fritt den svenska grossistens
lager i Stockholm och Göteborg. Storfallande
gul ölandslök säljes samtidigt
fritt grossistlager i Stockholm för 55
öre per kg, förpackad i varumärkta
säckar.

Anledningen till detta säregna förhållande
synes vara att söka i att några
storimportörer i slutet av förra året låtit
meddela grossister och detaljister,
att de svenska lagren av matlök var uttömda
och att den svenska löken var av
dålig beskaffenhet, varför vederbörande
uppköpare skulle göra bäst i att i
god tid förse sig med importerad lök.
Denna rekommendation från importörarnas
sida saknade emellertid helt
grund. Man kan inte med skäl göra gällande,
att den lök, som går exempelvis
genom den jordbrukskooperativa Lökcentralen
i Mörbylånga, är kvalitativt
underlägsen den importerade. Detta bevisas
kanske bäst därigenom, att Lökcentralen
i Mörbylånga så sent som den
4 februari på grund av svårigheterna att
finna avsättning inom landet exporterade
50 ton lök till England och därvid
av den engelska köparen erhållit beskedet,
att kvaliteten var god och att den
svenska löken skulle uppnå ett pris, som

ligger 4 sh per säck om 25 kg högre än
motsvarande holländska produkt. Det
har å andra sidan från detaljisthåll upplysts
om att den importerade italienska
löken visar dålig hållbarhet ute i butikerna
och att den gror snabbt och på
detta sätt förorsakar handlarna betydande
svinn.

Den på nyåret igångsatta lökimporten
synes sålunda ur vanliga affärsmässiga
synpunkter vara högst omotiverad.
Inte heller nationalekonomiskt kan ett
sådant handlande försvaras. Konsumenterna
måste i sista hand bli den part,
som får betala det onödiga merpriset.
Samtidigt drabbas de svenska lökproducenterna
av betydande förluster. De odlare,
som är anslutna till Lökcentralen
i Mörbylånga, har f. n. cirka 400 ton
gul lök och 50 ton röd lök i lager. Försäljningen
inom landet uppgår till
högst 25 ton per vecka mot normalt vid
denna tid 100 ton. Om den omotiverade
importen av italiensk lök fortsätter, är
det ofrånkomligt att en större del av
den svenska löken inte kan finna avsättning.

Det kan naturligtvis konstateras, att
de egendomliga förhållanden, som jag
här påtalat, närmast har sin förklaring
i den felaktiga propaganda, som några
storimportörer bedrivit. Men samtidigt
måste det konstateras, att detta inträffat
i samband med att tullen den 1 januari
sänktes från 20 till 5 Öre per kg
och att aktionen från importörernas
sida helt enkelt hade sin förutsättning
i tullsänkningen. Djupast sett måste
därför tullsänkningen sägas vara anledningen
till den svåra situation, som nu
drabbat de svenska lökodlarna.

Enligt min mening finns det över huvud
taget inte bärande skäl att sänka
löktullen under den tid, då den svenskodlade
löken fortfarande måste sägas ha
säsong. Den svenska löken är lagringsduglig
under hela första kvartalet. En
lagring medför högre kostnader. Det
måste då vara orimligt att tillämpa en
lägre tullsats under det första kvartalet
av året.

54

Nr 4

Onsdagen den 13 februari 1957

Interpellation ang. förbättring av avsättningsförhållandena för svensk matlök

.lag förstår att det i nuvarande situation
kan vara svårt att vinna rättelse.
Därest dock åtgärder till hjälp åt lökodlarna
kan vidtagas redan i nuvarande
läge, bör detta givetvis omedelbart
ske. Väsentligt är att ett upprepande i
framtiden kan undvikas. 1952 års tulltaxekommitté
har framlagt förslag till
ny tulltaxa. Då på grundval härav förslag
förelägges riksdagen, är det angeläget
att tillse, att de svenska lökodlarnas
berättigade krav på ett tillfredsställande
tullskydd tillgodoses. Riktpunkten
bör härvid vara dels att tullsatsen
blir högre än nu gällande, dels att någon
tullsänkning icke skall få förekomma
under januari och februari månader.

Med hänvisning till vad jag här har
anfört får jag anhålla om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för handelsdepartementet ställa följande
frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat
de av mig påtalade svårigheterna
för lökodlarna att i nuvarande läge finna
avsättning för löken? Om så är fallet,
anser herr statsrådet möjligheter
föreligga till förbättring av deras avsättningsförhållanden
?

2) Avser herr statsrådet att i samband
med den planerade tulltaxerevisionen
lägga fram förslag till förbättrat
tullskydd för den svenska matlöken,
bl. a. på så sätt att tullsänkning inte
må ske under januari och februari månader? Denna

anhållan bordlädes.

§ 20

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 54, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde.

§ 21

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 64, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets
verksamhetsområde, tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 22

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare

Härmed få undertecknade hemställa
om ledighet från riksdagsgöromålen för
deltagande i Nordiska rådets möte i
Helsingfors under tiden den 14—den
23 februari 1957.

Stockholm den 13 februari 1957

Gösta Skoglund Martin Skoglund
i Doverstorp

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 23

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.21.

In fidem
Gunnar Britth