1957 ANDRA KAMMAREN Nr 30 (Riksdagens protokoll 1957:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957 ANDRA KAMMAREN Nr 30

13—27 december

Debatter m. m.

Fredagen den 13 december

Sid.

Svar på fråga av herr Larsson i Stockholm ang. rätt till eventuell
vinstutdelning för tipskupong, som i föreskriven ordning inlämnats

hos tipsombud men förkommit ............................

Svar på interpellationer av:

herr Gustafsson i Skellefteå ang. omprövning av de normer, som
tillämpas vid värdering av tomter för statlig belåning av bostadshus
i städernas centrala delar........................

herr Rydén ang. en effektiviserad revision av kommunala, allmännyttiga
och kooperativa bostadsföretag, m. m...............

herr Johansson i Stockholm ang. lagstadgad reparationsplikt för

ägare av hyresfastigheter, m. ..........................

herr Johansson i Stockholm ang. bokföringsskyldighet för ägare

till hyreshus, m. ......................................

herr Rimmerfors ang. en ifrågasatt propagandakampanj för ökad

vinkonsumtion........................................

fröken Vinge ang. den centrala planeringen inför genomförandet

av skolstyrelsereformen ................................

Interpellation av herr Vigelsbo ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket
arrendelagen, m. ........................................

Tisdagen den 17 december

Svar på fråga av herr Hamrin i Jönköping ang. öppethållande av
Nya systemaktiebolagets butiker måndagen den 23 december .... 26

Svar på interpellationer av:

herr Persson i Appuna ang. en av försvarsstaben utgiven broschyr 28
herr Hagnell ang. livsmedelskostnaderna för arbetar- och tjänstemannafamiljer
vid en fri import av livsmedel .............. 32

Svar på frågor av:

herr Rubbestad ang. förhindrande av den propaganda i radio, som
1 —Andra kammarens protokoll 1957. Nr SO

Nr 30

Innehåll

Sid.

motverkar medicinalstyrelsens verksamhet för att förmå barn och

ungdom att avstå från snask och sötsaker ................ 34

herr Christenson i Malmö ang. åtgärder för stävjande av bilstölderna
m. m....................... gg

Svar på interpellationer av:

herr Eliasson i Stockholm ang. en bättre koncentration av rättsvården
på den mera samhällsfarliga kriminaliteten
herr Eriksson i Bäckmora ang. prissättningen på elektrisk kraft, m. m.

Studiesociala åtgärder............

Rikets indelning i län

Utbyggnad av en storflygplats ..............

Ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

103

Onsdagen den 18 december

Svar på fråga av herr Henning Nilsson i Gävle ang. åtgärder till förhindrande
av masspermitteringar av arbetstagare i samband med
julhelgen .....................

Svar på interpellation av herr Carlsson i Stockholm ang. ökat bostadsbyggande
inom Stor-Stockholmsområdet
Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på
interpellation av herr Vigelsbo ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket

arrendelagen, m. m.............

Höstsessionens avslutning

Samtliga avgjorda ärenden
Tisdagen den 17 december

Statsutskottets utlåtande nr 179, ang. inrättande av en medicinsk högskola
i Umeå....................... 61

— nr 180, rörande studiesociala åtgärder..........’ ’ ’ ...... 61

— nr 181, om kompetensfordringarna för rektorstjänst vid allmänt

läroverk......................

— nr 182, om rikets indelning i län............. '' 05

nr 183, ang. utbyggnad av en storflygplats............. 74

memorial nr 184, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 102

— nr 185, ang. tilläggsstat I till riksstaten .................... 102

Andra lagutskottets utlåtande nr 39, ang. upphävande av passkontrollen
vid de internordiska gränserna samt ändring i utlännings la8en

...................................... 102

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26, om ändring i lagen om ersättning
för mistad fiskerätt m. m................... 103

Onsdagen den 18 december

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40, ang. stödåtgärder i anledning’av
skadorna å 1957 års skörd .................. * 122

Fredagen den 13 december 1957

Nr 30

Fredagen den 13 december

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 6 innevarande
december.

§ 2

Svar på fråga ang. rätt till eventuell
vinstutdelning för tipskupong, som i
föreskriven ordning inlämnats hos tipsombud
men förkommit

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Stockholm
har frågat mig huruvida jag vill
undersöka möjligheterna att tipsrad,
som kan visas ha blivit inlämnad i rätt
tid hos tipsombud, kan deltaga i eventuell
vinstutdelning, även om kupongen
inte kommit AB Tipstjänst i tid till
handa.

Till svar vill jag anföra följande.

I de tävlingsbestämmelser som finns
tryckta å varje tipskupong stadgas bl. a.
följande:

»Endast kuponger, som behörigen inkommit
till bolagets kontor i Stockholm,
deltaga i tävlingen. Om av ombud
mottagen kupong, på grund av
brand, inbrott eller av annan orsak,
icke före tävlingen kommer bolaget till
handa, återbekommer tipparen endast
insatsen enligt åsatt stämpel. Bolaget
ansvarar icke för den skada, som ombud
genom felaktigt handhavande av
inlämnad kupong kan förorsaka tipparen.
»

Dessa bestämmelser, som fastställts av
bolagets styrelse, har varit oförändrade
sedan 1940. Bestämmelserna har tillkommit
för att möjliggöra kontroll av

tippningen. Bolagets styrelse har övervägt
olika sätt att mildra bestämmelserna
men enligt uppgift funnit detta praktiskt
ogenomförbart. Tilläggas bör att
den som önskar eliminera risken av att
hans tipskupong kommer bort på vägen
mellan ombudet och bolaget redan enligt
gällande bestämmelser har möjlighet
att insända kupongen direkt till bolaget.
För egen del anser jag mig icke
ha anledning att ta några initiativ i
denna sak.

Härefter anförde:

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag vill först till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
framföra mitt tack för det rekordsnabba
svaret på min enkla fråga.
Jag måste emellertid samtidigt konstatera,
att det hade varit bättre, om det
hade tagit något längre tid med avlämnandet
av svaret och att statsrådet i
stället litet närmare hade tänkt sig in
i vad denna sak egentligen gäller.

Såvitt jag kan finna är det här fråga
om ett förhållande mellan kund och
affärsföretag, som är något alldeles enastående
här i landet. Fn kund lämnar
med förtroende in en tipskupong till ett
erkänt ombud för en affärsfirma. Denna
handling förkommer på obekant
sätt, och affärsföretaget fritar sig från
alla ersättningsanspråk. Tipsrörelsen,
som ju från början var olaglig, bör väl
ändå inte nu, när den kommit under
statlig kontroll, få fortsätta att skötas
på ett sätt som stöter allmänt rättsmedvetande.

Det är alldeles uppenbart, att min
enkla fråga har tillkommit på grund av
en händelse, som inträffat helt nyligen,
då en lippare i vederbörlig ordning in -

Nr 30

Fredagen den 13 december 1957

Svar på fråga ang. rätt till eventuell vinstutdelning för tipskupong, som i föreskriven
ordning inlämnats hos tipsombud men förkommit

lämnat en kupong (att samtliga rader
var med på kupongen har blivit styrkt).
Den kom inte in till Tipstjänst i rätt
tid och kom således inte att bli granskad
där i vederbörlig ordning. Om så
skett, skulle man ha kunnat konstatera,
att vederbörande tippare varit berättigad
till en betydande vinst.

Nu svarar statsrådet, att man har undersökt
möjligheterna att lätta på de
bestämmelser, som Tipstjänst tillämpat,
men att man inte kan genomföra
sådana lättnader på grund av att kontrollen
då skulle bli sämre. Det är
val, som jag ser det, uppenbart orimligt
att ha en kontroll, som är så utformad,
att den skall motverka sitt egentliga
syfte, d. v. s. att garantera tipparnas
rättssäkerhet.

Jag kan inte undanhålla mig tillfredsställelsen
av att få läsa in i protokollet
vad en av dagens tidningar skriver
på särskild plats på första sidan
under rubriken »Vad rätt du tippat
... »:

»Rekapitulation

En tippande dam har i vederbörlig ordning
lämnat in sin kupong
fått den avstämplad av Tipstjänsts
ombud

finner i sinom tid att den bör ge henne
över 10 000 kr.

men får veta, att Tipstjänst inte har

fått sin kontrollkupong

och därför inte kan betala ut någon

vinstsumma.

Den tippande damen har gjort vad på
henne ankommer

Tipstjänsts ombud kan ha felat, eller
Posten kan ha felat, vilket är troligast,
eller

hemliga vägar på Tipstjänst kan oförmodlat
ha ändat i en papperskorg
eller en brasa.

Konklusion

Tipstjänst har alltid rätt

Om tipparen glömmer tippa eller bär
kupongen till soptippen
har tipparen fel

Om Tipstjänsts ombud grips av förvirring
och gräver ner kupongerna
har tipparen fel

Om postmannen av lättja en dag lämpar
en brevsäck i Strömmen
har tipparen fel

Om Tipstjänsts kontroller i avsky för
spel om penningar och penningars
värde mönstrar ut alla vinstkuponger
och förskingrar dem,
har tipparen fel.

Detta är klara linjer och obönhörlig logik.

Med andra ord, sålunda säger Tipsbolaget:
Vi kan inte betala ut Edra

pengar, för vårt kvitto har kommit
bort.

Tipparen säger: Men mitt kvitto ...

Men tipparen har fel
som alltid.»

Det är, som jag tidigare sade, en
mycket underlig rättsställning som tipparen
befinner sig i gentemot det bolag,
som är så nära lierat med statens
verksamhet, när detta kan få förfara på
dylikt sätt. Om vi haft kvar det privata
tipsbolag, som jag tidigare talade
om och som hade tillkommit på ett
olagligt sätt, och en dylik händelse skulle
ha dragits fram i ljuset, tror jag man
skulle ha ingripit mot detta bolag. Jag
bortser därvid ifrån att man skulle ha
ingripit av principiella skäl, eftersom
tippningsrörelsen var olaglig. Men även
om den varit i princip laglig, tror jag
inte man skulle ha underlåtit att ingripa
mot en behandling av en kund på
det sätt som skett. Men när samhället
fått en hel del att säga till om beträffande
tippningen, får tydligen en sådan
behandling passera opåtalat.

Jag beklagar, herr statsråd, att herr
statsrådet inte sett sig föranlåten att
ingripa i denna sak, men jag hoppas
att statsrådet i fortsättningen vill fundera
litet närmare över detta problem
och kanhända också komma till ett något
annorlunda resultat.

Fredagen den 13 december 1957

Nr 30

Svar på fråga ang. rätt till eventuell vinstutdelning för tipskupong, som i föreskriven
ordning inlämnats hos tipsombud men förkommit

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill göra herr Larsson
uppmärksam på att denna bestämmelse,
som tillkommit i kontrollsyfte,
finns angiven på tipskupongen. Tipparen
vet, eller bör i varje fall veta, vilka
risker han utsätter sig för när han tippar.

Den inträffade händelsen är i och
för sig beklaglig — det är jag den förste
att erkänna — men när jag har försökt
att sätta mig in i ifrågavarande
problem, har jag funnit, att det inträffade
inte går att rätta till genom att ta
bort denna kontrollbestämmelse.

Det skulle kanske föra för långt att i
detalj gå in på skälen härför, och jag
har inte för avsikt att här öppna en
längre debatt i denna fråga. Men jag
vill säga till herr Larsson, att om han
tänker igenom de svårigheter som föreligger,
kommer han nog att finna att
det inte går att ändra på de gällande
bestämmelserna, om man skall kunna
utöva kontroll i detta sammanhang. Om
Tipstjänst skulle ha skyldighet att mot
avlämnat kvitto från tipsombud utbetala
vinstbelopp, även om kupongen inte
fanns på bolaget, skulle det öppna möjligheter
för ett fusk, som jag tror skulle
kunna bli ganska allvarligt.

Man skall komma ihåg att tipsombuden
inte har till uppgift att granska
tipskupongerna. Om de skulle göra
det, skulle det bli en besvärlig omgång,
det tror jag nog herr Larsson i Stockholm
inser. Skulle en person mot uppvisande
av en kontrollstämplad kupong
kunna få ut ifrågavarande vinstbelopp,
kunde det inbjuda till fusk mellan ombudet
och den som företer tipskupongen.
Det är av den anledningen bolaget
ansett sig nödtvunget att ha denna bestämmelse,
som också utsattes på tipskupongerna.

Emellertid är vid inte denna fråga
i detta speciella fall slutbehandlad. Det
är möjligt att bolagets styrelse kommer

att ta upp frågan till behandling, men
jag har inte för avsikt att ta något initiativ.
Det ankommer på bolagets styrelse
att ta ställning, och jag har inte
funnit tillräckligt starka skäl för att
förorda en ändring av de nuvarande bestämmelserna.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Att tipparna är medvetna
om de bestämmelser som gäller är
en sak — det var ju inte det jag frågade
om — utan jag ville, att man skulle undersöka
de möjligheter som finns att
ändra de nu gällande bestämmelserna.
Det anser jag vara nödvändigt. Jag är
inte riktigt nöjd, när man utan vidare
säger, att det inte finns möjligheter till
tillförlitlig kontroll på annat sätt än nu
sker, en kontroll, som möjliggör dylika
intermezzon, vilka nu inträffat och som
stöter folks allmänna rättsmedvetande.
Det är mot detta jag vänder mig, och
jag tror alt många av tipparna har en
känsla av osäkerhet, när dylikt kommer
i dagen. Jag anser att det är fair
play, rent affärsmässigt, att tipparen
har en viss rättssäkerhet. Det är klart
att det kan finnas andra möjligheter till
fusk, om man skulle lätta på kontrollen,
men man får väl försöka att grundligt
gå igenom vad som är att göra. Det var
närmast det jag avsåg, att departementschefen
skulle hjälpa till med. Men departementschefen
tycks inte ha någon
vidare lust att blanda sig i AB Tipstjänsts
angelägenheter i det fallet, och
då är det väl ingenting annat att göra
än att vänta och se, om bolaget av eget
initiativ kan företa ändringar, som skapar
bättre rättssäkerhet.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Denna bestämmelse har
ju inte tillkommit på en slump, utan
man får förutsätta, att Tipstjänsts styrelse
noga övervägt vilka bestämmelser
som behövde utfärdas för den erforder -

Nr 30

Fredagen den 13 december 1957

Svar på interpellation ang. omprövning av de normer, som tillämpas vid värdering

av tomter för statlig belåning av bostadshus i städernas centrala delar

liga kontrollen. Jag kan föreställa mig
att det finns en annan väg att gå, nämligen
att man inte hade ombud, utan att
Tipstjänst hade anställda, som fick ta
emot kupongerna och granska dem. Det
skulle emellertid innebära ett administrativt
krångel till skada för allmänheten.

Det fall som här aktualiserats är en
enastående händelse. Jag känner inte
till något fall, där något liknande förekommit
tidigare, så att riskerna är väl
inte så stora. Att under sådana omständigheter
förorda en omläggning, som
förmodligen skulle bli både dyrbar och
i andra avseenden otillfredsställande,
kan jag inte finna rimligt.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Det finns i varje fall
en möjlighet, nämligen att man i ett påtagligt
fall genom särbestämmelser åtminstone
till en viss del ersätter den
förlust, som tipparen har åsamkats.
Tipstjänst har nämligen vissa fonder,
som därest stadgarna för Tipstjänst
ändrades skulle kunna användas i dylika,
som handelsministern betraktar,
enastående fall.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. omprövning
av de normer, som tillämpas vid värdering
av tomter för statlig belåning av
bostadshus i städernas centrala delar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som yttrade
:

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
har frågat, om jag vill medverka
till eu omprövning av de normer som
f. n. tillämpas vid värdering av tomter
för statlig belåning av bostadshus i städernas
centrala delar i syfte att underlätta
saneringen. Interpellanten efter -

lyser en ordning för prövning av tomtpriserna
i centralare delar av städerna,
som skulle innebära att det kommunala
förmedlingsorganet i samråd med bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna
utredde prisläget. I samband med att
en sådan ordning infördes borde enligt
interpellanten de normer omprövas,
som nu tillämpas vid värdering av tomter
för belåning av bostadshus i centralare
stadsdelar.

Jag vill först konstatera, att prövningen
av de tomtprisfrågor det här gäller
sedan länge sker just på det sätt.
som interpellanten anser böra bli fallet.
De statliga bostadsorganen, bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna,
utreder frågan om priserna för mark i
centralare stadsdelar i samråd med det
kommunala förmedlingsorganet. Den
tillämpade ordningen bygger i själva
verket på ett uttalande av 1950 års
riksdag.

Såsom interpellanten anmärkt gäller
för Skellefteå stad i fråga om mark i
ytterområdena ett tomtpris av 20 kronor
per kvm våningsyta och i centrala
delar av staden ett pris av 45 kronor
per kvm våningsyta såsom grund för
prövning av ansökningar om tertiärlån
för bostadsbyggnadsföretag i staden.
F.nligt vad jag inhämtat har prisdifferensen
varit föremål för överläggningar
mellan representanter för Skellefteå
stad och bostadsmyndigheterna. Staden
har i det sammanhanget icke gjort invändningar
mot det pris av 45 kronor
per kvm våningsyta för mark i centrala
stadsdelar, som godkännes för statsbelåning.

Såvitt jag förstår har interpellanten
inte anfört något, som kan tagas till intäkt
för ett underkännande av det sätt
eller de bedömningsgrunder, som tilllämpas
vid prövning av frågan om tomtpriserna
i fråga om mark i centralare
stadsdelar. Jag är inte beredd att nu
aktualisera frågan om nya normer för
värdering av dylik tomtmark.

Fredagen den 13 december 1957

Nr 30

Svar på interpellation ang. omprövning av de normer, som tillämpas vid värdering

av tomter för statlig belåning av bostadshus i städernas centrala delar

Vidare anförde

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta ett tack för svaret på
min interpellation. Statsrådet har utformat
detta som om huvudsyftet med
min interpellation hade varit att få
till stånd ett samråd mellan lokala och
statliga myndigheter vid fastställandet
av tomtpriserna i de centrala stadsdelarna.
Jag framhöll mycket riktigt i
motiveringen, att det är nödvändigt att
ett sådant samråd äger rum samt att
de kommunala förmedlingsorganen,
som känner de lokala förhållandena,
bör ha ett betydande inflytande på denna
värdering.

Statsrådet säger nu i svaret, att prisdiffererenserna
varit föremål för överläggningar
mellan representanter för
Skellefteå stad och bostadsmyndigheterna
samt att staden i det sammanhanget
icke gjort invändningar mot det
pris på 45 kronor per kvadratmeter våningsyta
för mark i de centrala stadsdelarna,
som godkänts för statlig belåning.
Jag vet, att överläggningar ägt
rum, enligt uppgift för några år sedan.
Eftersom jag inte deltog själv kan
jag inte vittna om vad som förekom.
Det förvånar mig emellertid, att stadens
representanter inte gjorde invändningar;
jag har nämligen fått det intrycket,
att de inte alls är nöjda med de tilllämpade
tomtpriserna.

Nu är detta emellertid ingalunda något
lokalt problem. Att jag i interpellalionen
omnämnde tomtpriserna i Skellefteå
berodde på att jag ville ge ett
exempel på hur det verkar. Frågan huruvida
Skellefteå stads representanter
är nöjda eller missnöjda med de godkända
tomtpriserna spelar således enligt
mitt sätt att se en ganska underordnad
roll.

Det problem jag velat aktualisera är,
som jag ser det, mycket viktigt. Det är
onekligen risk för att de gördlar av fler -

familjshus, som på många håll kommer
till i utkanten av stadskärnorna, i
framtiden kan visa sig bli felinvesteringar,
dels på grund av att folk börjar
att i större utsträckning efterfråga egnahem
och mindre hustyper och dels därför
att de centrala stadsdelarna så
småningom ändå måste saneras, vilket i
många fall innebär ett ökat tillskott av
bostadslägenheter. De åtgärder man då
bör vidtaga är dels att ge större utrymme
åt småhusbebyggelse och dels att
sträva efter att så långt det är möjligt
förlägga hyreshusbebyggelsen till
de centrala stadsdelarna, ifall dessa är
saneringsmogna.

Det är det senare problemet jag tog
upp i min interpellation genom att
ställa frågan om inte de statliga låneorganen
genom att vara alltför försiktiga
vid värdering av förmånen att bo centralt
oavsiktligt kommit att medverka
till att hyreshus förlägges till ytterområdena,
även där det finns saneringsmogna
tomter i centrum. Detta problem
har statsrådet i sitt svar undvikit att
beröra.

Jag framhöll i interpellationen, att
det har visat sig möjligt att åstadkomma
rätt omfattande saneringar i kvarter
med gott affärsläge, beroende på att
godtagbara butikshyror kunnat förränta
ett högt tomtpris.

När det gällt att sanera delar av stadskärnorna,
som i huvudsak endast har
kunnat utnyttjas för bostadsbebyggelse,
har det hela emellertid ställt sig långt
svårare. Bostadsstyrelsen har visserligen
tillämpat lägestillägg för hyrorna i
de centrala delarna, men denna differentiering
har enligt mitt siitt att se
skett med alltför stor försiktighet. Det
var för att ge ett exempel på hur detta
verkar som jag i min interpellation anförde
förhållandena i Skellefteå. Där
har godkänts elt tomtpris på 20 kronor
per kvadratmeter våningsyta i ytterområdena,
medan för de centrala delarna
giiller ett tomtpris på 45 kronor per

Nr 30

Fredagen den 13 december 1957

Svar på interpellation ang. omprövning av de normer, som tillämpas vid värdering

av tomter för statlig belåning av bostadshus i städernas centrala delar

kvadratmeter våningsyta i bostadshus.
Här är det alltså en skillnad på 25 kronor.
Om man tillämpar tomträttsförfarande
och räknar med så hög tomträttsavgäld
som 6 procent, innebär detta
för en tvårummare en hyresskillnad
av 7 ä 8 kronor per månad mellan ytterområdena
och de centrala delarna.
Huruvida detta är en riktig differentiering
beror på om man kan anse en
hyresskillnad av denna storleksordning
vara ett rimligt uttryck för bostadskonsumenternas
värdering av olikheterna
i läge. Frågan är om den bostadssökande
vid ett fritt val skulle föredra att
bo centralt, även om hyresskillnaden
vore större än som här angivits.

Det är alldeles självklart, att olika
hushåll värderar denna skillnad olika.
Det finns väl sådana som inte alls vill
bo i centrum av en stad, men de efterfrågar
i allmänhet enfamiljshus. Men
i många fall arbetar mannen och även
hustrun i de centrala delarna av staden,
på kontor eller verkstäder eller i
affär. Får de en lägenhet i närheten av
arbetsplatsen, kan de äta lunch hemma,
de kan spara busspengar o. s. v. Jag
tror därför att en stor del av de familjer,
som efterfrågar hyreslägenheter,
värderar förmånen av att bo centralt till
betydligt mer än de 7 å 8 kronor i månaden
för en tvårummare som det här
är fråga om.

Jag utgår ifrån att åtgärder mot ett
fortsatt, enligt mitt sätt att se överdrivet
hyreshusbyggande i ytterområdena
måste vidtagas snart. Efterfrågan på
egnahem, rad- och kedjehus kommer
med all sannolikhet att kraftigt öka under
den närmaste framtiden. Om det
är något som man kan vara säker på
när det gäller bostadspolitiken, så är
det detta. Flera omständigheter verkar
i den riktningen. Både bilismens utbredning,
den planerade femdagarsveckan
och den fortsatta standardstegringen
kommer att sporra efterfrågan
på egna hem. Vi vet ju inte heller, om

inflyttningen från landsbygden till städerna
i framtiden kommer att fortgå i
samma omfattning som nu. Resultatet
måste bli en minskad efterfrågan på hyreslägenheter.
Man kan emellertid mycket
väl även i detta läge göra saneringar
av innerstaden, ty lägenheter i saneringsföretag
kommer under alla förhållanden
att vara begärliga. Risken är
— såsom jag förut påpekat — att de
hyreshus, som nu bygges i ytterområdena,
visar sig vara felinvesteringar.
På den punkten kan jag knappast tänka
mig att det råder delade meningar
mellan statsrådet och mig.

Jag har naturligtvis all respekt för
bostadsstyrelsens strävan att hålla nere
markpriserna, och det är väl onödigt
påpeka att jag icke anser det önskvärt
med starkt stegrade tomtpriser. Här
måste emellertid ske en avvägning mellan
olika intressen. Jag har inte precis
väntat mig att socialministern i sitt svar
skulle utlova en radikal omprövning
av värderingsregler eller helt annan
tillämpning. Jag har lätt att förstå de
skäl som talar för en viss försiktighet när
det gäller offentliga statsrådsuttalanden
i denna fråga. Avsikten med min interpellation
var dels att för de statliga
myndigheterna understryka att
man vid värdering av centralt belägen
tomtmark bör ta mycket stor hänsyn
till önskvärdheten av att saneringar
verkligen kommer till stånd. Enligt min
mening bör detta beaktas i större utsträckning
än som tidigare skett. Dels
har jag genom min interpellation velat
göra särskilt de styrande i mindre städer
uppmärksamma på faran av att det
bygges alltför mycket hyreshus i ytterområden.
Jag kan mycket väl tänka
mig att man på sina håll i kommunerna
underskattar risken för felinvesteringar
härvidlag och därför underlåter att
göra framstötar hos bostadsstyrelsen.
Mitt syfte kan måhända i viss mån uppnås
trots att socialministerns svar var
rätt negativt.

Fredagen den 13 december 1957

Nr 30

Svar på interpellation ang. en effektiviserad revision av kommunala, allmännyttiga

och kooperativa bostadsföretag, m. m.

Vi kommer ju att få tillfälle diskutera
den här frågan i andra sammanhang,
men jag skulle vilja sluta mitt anförande
med att säga, att jag tror att det är
angeläget att socialministern ägnar frågan
all möjlig uppmärksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. en effektiviserad
revision av kommunala, allmännyttiga
och kooperativa bostadsföretag,
m. m.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Rydén har frågat
om jag har för avsikt att inom den närmaste
tiden vidtaga vissa av honom angivna
åtgärder i syfte att effektivisera
revision och tillsyn av kommunala, allmännyttiga
och kooperativa bostadsföretag.

Såsom interpellanten framhållit uppdrogs
1955 åt byråchefen Bernhard i
hostadsstyrelsen att utreda frågan om
bl. a. effektiviserad tillsyn av allmännyttiga
och kooperativa företags förvaltning.
Utredningsmannen avlämnade
i november förra året en promemoria
med förslag till åtgärder i frågan. Promemorian
har på sedvanligt sätt remissbehandlats.
Därvid har ytterligare synpunkter
på frågan kommit fram.

Promemorian och remissvaren övervägs
för närvarande i socialdepartementet.
Resultatet av dessa överväganden
kan jag inte uttala mig om nu. Från
min sida föreligger det inte någon tveksamhet
beträffande behovet av en effektiv
tillsyn av de nämnda bostadsföretagen.
Hur man i praktiken bör förfara
för att nå detta syfte, kan dock inte sikgas
vara utan vidare klart.

Härefter anförde:

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för socialdepartementet för
svaret på min interpellation.

Det var värdefullt få höra att herr
statsrådet inte hyser någon tveksamhet
om behovet av en effektiv tillsyn av
de allmännyttiga bostadsföretagen, inklusive
de kommunala och kooperativa
företagen, men jag tycker att det hade
varit värdefullare, om herr statsrådet
åtminstone klart uttalat att han har för
avsikt att snabbt undanröja de brister
som otvivelaktigt föreligger.

Jag kan naturligtvis inte lasta den nuvarande
socialministern för att man
under närmare tio år inte kommit på
något sätt att ordna en effektiv revision
av de allmännyttiga bostadsföretagen.
Men jag hade hoppats på en viss ändring
under detta år eller i varje fall ett
löfte om ett förslag till nästa år.

Herr talman! Låt mig ta ett exempel.
Jag anser det ganska anmärkningsvärt
att man kan bygga hus för drygt 130
miljoner och låna pengar av staten till
detta samt sedan hyra ut 3 200 lägenheter
och ta in hyror på mellan 8 och
9 miljoner kronor detta år utan att känna
tryggheten av att ha t. ex. en auktoriserad
revisor som kan övervaka att
allt går rätt till.

Jag har tillåtit mig att åberopa detta
fall, som jag särskilt väl känner till.
Samtidigt vill jag emellertid skynda
mig att tillägga, att det lyckligtvis hittills
har gått hyggligt, såvitt jag vet.
Man får väl dock inte fresta ödet och
turen hur länge som helst.

När herr statsrådet i sitt svar uttalar,
att det inte kan sägas vara utan vidare
klart hur man i praktiken skall nå
en effektivare tillsyn av de allmännyttiga
bostadsföretagen, då är väl statsrådet
alltför blygsam. Jag förutsätter
nämligen alt socialministern har kännedom
om att det t. ex. i vår aktiebolagslagstiftning
finns regler för hur revisionen
skall handhas. Dessa lagförc -

Nr 30

Fredagen den 13 december 1957

Svar på interpellation ang. en effektiviserad revision av kommunala, allmännyttiga
och kooperativa bostadsföretag, m. m.

skrifter är särskilt stränga mot större
företag, d. v. s. sådana som har aktieeller
maximikapital på 2 miljoner och
däröver. Av sådana aktiebolag krävs
minst en auktoriserad revisor, som man
är skyldig att anmäla till länsstyrelsen.

Inte kan det väl råda någon tveksamhet
om att man praktiskt bör kunna
genomföra exakt samma revisionskontroll
även över de större allmännyttiga
bostadsföretagen — och detta utan någon
som helst kostnad för staten och
utan några nya invecklade bestämmelser.
Man måste naturligtvis ha en bestämmelse,
men man kan gott gå efter
de bestämmelser som finns i aktiebolagslagen.
Det är ju stora värden det
gäller, inte enbart i form av statens
tertiär- och tilläggslån utan även alla
olika statliga lån och kommunala åtaganden.
Sammanför man dessa så tror
jag att man kommer över en summa på
fem miljarder, som handhas av dessa
allmännyttiga bostadsföretag.

I min interpellation har jag även berört
frågan om socialministern avser att
skapa någon form av tillsynsorgan, som
främst kan lämna råd i fastighetsförvaltning
och ekonomisk skötsel av de
allmännyttiga företagen. Det kan naturligtvis
ifrågasättas om det är en rationell
metod att först skapa sådana här
former av bostadsproducerande och förvaltande
företag som de allmännyttiga
genom att lämna medgivanden om
utomordentliga förmåner i fråga om
den statliga långivningen och sedan
från statens sida känna sig tvungen att
på olika sätt söka lära dessa företag
fastighetsförvaltning m. m., så att de
blir någorlunda lämpade för sina uppgifter.
Men när vi nu har denna nya
företagsform, som man kan påstå vara
en slags diskriminerande konkurrens —
såvitt jag vet har inte näringsfrihetsrådet
fått uttala sig om den saken — så
tror jag att det är betydelsefullt att staten
snarast söker ordna någon form av
ett rådgivande organ.

Herr statsrådet säger i sitt svar till
mig, att byråchefen Bernhards utredning
på sedvanligt sätt har remissbehandlats,
»och därvid har ytterligare
synpunkter på frågan kommit fram».
Jag vore tacksam om statsrådet här
kunde säga någonting om dessa nya
synpunkter. Kan de ge oss en effektivare
revision av de allmännyttiga bostadsföretagen,
eller sammanhänger de
med ett eventuellt rådgivande organ för
dessa, som man har talat om?

Jag vill också direkt fråga herr statsrådet
om vi kan vänta ett förslag till
vårriksdagen angående effektivare revision
av de allmännyttiga bostadsföretagen.
Saken hastar nämligen. Nya revisorer
väljs ju i allmänhet kring årsskiftena.
Får vi förslaget nästa vår, kan
detta i praktiken inte träda i kraft förrän
tidigast 1959.

Hem talman! Låt mig till slut säga,
att det förefaller som om vi kommit in
i en ny era inom bostadspolitiken, där
vi ena dagen får höra att byggnadsregleringen
skall uppmjukas och den andra
dagen — såsom i går — får erfara att
en tredjedel av bostadsstyrelsen skall
kunna avskaffas. Allt detta sätter jag
och många med mig stort värde på, och
jag hoppas att en fortsättning följer,
gärna i ännu raskare takt. För den skull
kan vi väl inte, herr talman, låta det
dröja alltför länge med att få en effektiv
revision av de allmännytiga bostadsföretagen
till stånd.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag måste säga att herr
Rydén nyss sög vällustigt på pralinen.
Eftersom han ställde en direkt fråga
till mig kan jag svara, att jag ämnar
anmäla denna sak för nästa års riksdag.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! I så fall smakar pralinen
ganska bra, och jag ber att få tac -

Nr 30

Fredagen den 13 december 1957

Svar på interpellation ang. lagstadgad
heter, m. m.

ka lierr statsrådet än en gång. Vi måste
faktiskt få en bättre ordning till stånd
beträffande revision av de allmännyttiga
bostadsföretagen snarast.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. lagstadgad
reparationsplikt för ägare av hyresfastigheter,
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Johansson i Stockhalm
har ställt två frågor till mig:

För det första frågar herr Johansson
om jag delar den av honom framförda
åsikten, att underhållet av hyresfastigheterna
är ett samhällsekonomiskt intresse.
På den frågan kan jag kort och
gott svara ja.

För det andra frågar herr Johansson,
om jag har för avsikt att till 1958 års
riksdag framlägga förslag om lagstadgad
reparationsplikt för ägare til hyresfastigheter.

Då det gäller denna senare fråga vill
jag erinra om att reparationsproblemet
diskuterats under många år. Det har
varit en allmän och säkerligen fullt riktig
uppfattning, att underhållet av hyreshus
i betydande utsträckning blivit
eftersatt. Det har i första hand betytt
att hyresgästerna fått finna sig i nedslitning
av lägenheterna eller att de med
egna medel har fått bekosta nödvändiga
lägenhetsreparationer. Det har också
■— men antagligen i mindre utsträckning
— betytt att det yttre underhållet
av fastigheterna blivit eftersatt med
risk för värdeförstörelse.

I juni i år träffades en överenskommelse
mellan Hyresgästernas riksför -

reparationsplikt för ägare av hyresfastig bund

och Sveriges fastighetsägareförbund
i reparationsfrågan. Det finns
inga skäl att gå närmare in på denna
överenskommelse i detta sammanhang.
Det räcker att konstatera, att hyresgästernas
och fastighetsägarnas organisationer
har kommit överens om att medverka
till en ökning av reparations- och
underhållsverksamheten i syfte att komma
fram till ett fullt tillfredsställande
underhåll av hyresfastigheter.

Vilka praktiska resultat den träffade
överenskommelsen i reparationsfrågan
kan ge är det ännu alldeles för tidigt
att uttala sig om. Det är då inte heller
möjligt att närmare bedöma huruvida
och i vad mån ingripanden från samhällets
sida i denna fråga framdeles
kan bli motiverade. Jag vill erinra om
att justitieministern tidigare i år har
tillsatt en utredning med uppgift att
verkställa en översyn av den allmänna
hyreslagen. Det får förutsättas att frågan
om fastighetsägarnas skyldighet att
hålla uthyrda lägenheter i tillfredsställande
skick kommer att behandlas av
denna utredning.

Jag kommer att följa reparationsfrågan
med stor uppmärksamhet och hoppas,
att det skall visa sig möjligt att
snabbt komma till rätta med problemet.

Härpå anförde

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Nilsson för det snabba svaret
och särskilt för det otvetydiga ja
han svarade på min första fråga. Det
var ett besked av stor principiell betydelse
och bör få föranleda många praktiska
åtgärder. Jag erinrar om att arbetarrörelsens
efterkrigsprogram på sin
tid delvis berört dessa saker och
att där även talades om en kommunalisering
av det gamla bostadsbeståndet.

De siffror jag har anfört i min inter -

Nr 30

Fredagen den 13 december 1957

pellation visar att det nationalekonomiska
intresset i denna fråga som statsrådet
har medgivit är stort. Eftersom
enligt 1952 års taxering de skattepliktiga
fastigheterna representerar ett värde
av 42 miljarder kronor, betyder bara
en tiondels procents värdeförlust genom
försummat underhåll en nationalekonomisk
förlust om inte mindre än
42 miljoner kronor.

Den största hyresstegringen hittills
har motiverats med räntehöjningen och
nödvändigheten av reparationer. Trots
den överenskommelse mellan hyresgästerna
och fastighetsägarna som statsrådet
talar om går infriandet av dessa
förpliktelser mycket trögt. Motståndet
är starkt, och särskilt de fastighetsägare
som kan hänvisa till att de har
obundna lån gör stora svårigheter när
någon begär att få reparerat. Det finns
ingen bindande förpliktelse, och hyresgästorganisationerna
kan inte direkt
ålägga fastighetsägarna att reparera.
Detta gäller för resten inte bara de privata
fastighetsägarna: den borgerliga
majoriteten i Stockholms stad, som inte
har tecknat någon överenskommelse
med hyresgästerna, vägrar reparationer,
vilket leder till en stor värdeförstörelse
av stadens fastighetsbestånd.

I hyresrådet har hyresgästerna krävt
att reparationerna skall utföras innan
hyreskompensation betalas. Det finns
inget annat sätt att komma till rätta
med tredskande fastighetsägare än att
införa lagstadgad reparationsplikt. Jag
noterar därför med glädje att statsrådet
med uppmärksamhet kommer att följa
frågan om reparationer ocli att handla
snabbt när det behövs. Men utredningar
brukar inte gå snabbt, och arbetet
med att utreda reparationsskyldigheten
bör påskyndas. Det måste bli slut
på det nuvarande tillståndet, vilket såsom
statsrådet redan medger innebär
att hyresgästerna själva ofta tvingas betala
underhållet av fastighetsägarnas
lägenheter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. bokföringsskyldighet
för ägare till hyreshus, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Johansson i Stockholm
har vidare frågat om jag övervägt
tanken att till riksdagen framlägga förslag
om bokföringsskyldighet för ägare
till hyreshus och skyldighet att lämna
hyresgästernas representanter tillgång
till denna bokföring.

De omständigheter, som enligt interpellanten
motiverar bokföringsskyldighet
för ägare av hyreshus, har tydligen
i första hand sammanhang med de företagna
räntehöjningarna, som på kort
sikt påverkat fastigheternas ekonomi
mycket olika. Det är odiskutabelt att
en fastighetsägare, som kunnat finansiera
sin fastighet med lån, löpande
med en låg, bunden ränta, i nuvarande
läge är gynnad. Fastighetsägaren har
på grund av den generella hyreshöjningen
kunnat ta ut högre hyror än
tidigare men har inte behövt vidkännas
en ökning av ränteutgifterna. Å andra
sidan finns det fastighetsägare med fastigheter,
som helt eller så gott som helt
är finansierade med s. k. obundna lån.
De har fått vidkännas ökningar av ränteutgifterna,
som påtagligt överstiger
den medgivna hyresökningen.

I anledning av de verkningar på
fastigheternas ekonomi, som räntehöjningar
får och som jag här bara har
kunnat i största allmänhet antyda, har
det befunnits lämpligt att närmare utreda
hur frågan om generell hyreshöjning
fortsättningsvis skall prövas. En
utredning har därför nyligen tillsatts
med uppgift att skyndsamt undersöka
denna fråga. I kommittén ingår en representant
för hyresgästernas organisation
och en representant för fastighetsägarnas
organisation.

Eftersom jag förutsätter att denna ut -

Fredagen den 13 december 1957 Nr 30

Svar på interpellation ang. en ifrågasatt propagandakampanj för ökad vinkonsum
tion

redning kommer att närmare belysa hyresfrågan
anser jag inte, att det föreligger
skäl att nu överväga den av interpellanten
framförda tanken på bokföringsskyldighet
för ägare till hyreshus.

Härefter anförde

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber återigen att få
tacka för svaret och konstaterar att
statrådet är överens med mig beträffande
själva sakläget. Ett stort antal fastighetsägare
med bundna lån och låga
räntor hämtar väldiga extravinster på
grund av de generella hyreshöjningarna,
som ger dem kompensation för
kostnadsökningar de aldrig haft.

En utredning tar givetvis sin tid. Jag
blev dock inte alldeles klar över om
förslaget till bokföringsskyldighet ingår
i direktiven för den utredning som arbetar
och om statsrådet i motsatt fall
avser att komplettera direktiven på
denna punkt.

Hyresgästerna och deras organisationer
måste få insyn i fastighetsägarnas
ekonomi och villkoren för fastighetskrediterna.
Fastighetsägarnas uppgifter
kontrolleras vid beräkningen av liyresökningarna
inte på något sätt. Det
vore, för att knyta an till en föregående
debatt kring herr Rydéns interpellation,
anledning till större insyn i de privata
företagen. Hyresgästerna i HSB-hus
och andra kommunalt kontrollerade
företag har ju redan nu en sådan insyn.
Dels finns det där vanligen reparationsfonder,
dels vet hyresgästerna
själva verkligen hur företagen är finansierade
och hur lånen ligger. Denna
kontroll, som hyresgästorganisationerna
kan utöva, borde utsträckas även
till privata företag. Det är sedan länge
ett allmänt och starkt hyresgästkrav,
alt de privata fastighetsägarna ålägges
bokföringsskyldighet och att hyresgästernas
organisationer får möjlighet till

kontroll av fastighetsägarnas uppgifter.
Det är enda sättet att komma till rätta
med att ett så stort antal fastighetsägare
tillerkännes oberättigade hyreshöjningar
och gör extra profiter motiverade
med utgifter som inte existerat.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. en ifrågasatt
propagandakampanj för ökad vinkonsumtion Chefen

för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Rimmerfors har
till mig riktat följande frågor.

Är det finansministerns uppfattning,
att den propagandakampanj för ökad
vinkonsumtion, som Nya systemaktiebolaget
synes förbereda i syfte att minska
spritkonsumtionen, står i god överensstämmelse
med de principer för alkoholhandelns
avaktualisering och det
ansvar för nykterhetsläget i vårt folk,
som förutsattes i 1954 års lagstiftning? Finns

det, enligt finansministerns mening,
några garantier för att den intensifierade
vinpropagandan, om den kommer
till stånd, får en sådan utformning
att den icke leder till breddandet av
dryckessederna och därigenom blir till
ytterligare skada för våra hem och vår
ungdom?

Med anledning härav får jag framhålla
följande.

Såsom kammarens ledamöter torde
erinra sig genomfördes vid vårriksdaden
i år en del ändringar i 1954 års
rusdryckslagstiftning. Ändringarna omfattade
även reglerna för alkoholreklamen
och innebar, att de 1954 tillskapade
begränsningarna i denna reklam i
huvudsak skulle avskaffas. I samband
härmed fastslogs i de av riksdagen godkända
riktlinjerna på området, att hin -

Nr 30

Fredagen den 13 december 1957

Svar på interpellation ang. en ifrågasatt propagandakampanj för ökad vinkonsum
tion

der inte borde möta för de statliga monopolbolagen
att genom reklam försöka
inrikta kundernas intresse på svagare
drycker, självfallet i former som strikt
anpassas till den nykterlietspolitiska
målsättningen att stödja strävandena
för en förskjutning inom konsumtionen
från sprit till svagare drycker.

Riksdagens beslut fattades efter ingående
överväganden. Vid bevillningsutskottets
betänkande hade fogats en
reservation vari yrkades avslag på regeringens
förslag i denna del. Detta
yrkande avslogs av riksdagen, i denna
kammare med 130 röster mot 77.

Enligt vad jag under hand inhämtat
från Nya systemaktiebolaget syftar den
nu aktuella aktionen till att — i första
hand med tanke på den förestående julen
— väcka kundernas intresse för att
använda vin i stället för sprit. Såvitt
jag kunnat finna står aktionen helt i
överensstämmelse med riksdagens beslut
i våras.

Med det anförda anser jag, herr talman,
att jag besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag vill tacka herr finansministern
för hans beredvillighet
att lämna ett så snabbt och entydigt
svar, i varje fall på den första av de
båda frågorna. Statsrådet tycks däremot
ha undvikit att svara på min
andra fråga, om man kan utgå ifrån att
det finns garantier för att denna intensifierade
vinpropaganda inte motverkar
sitt syfte.

Statsrådet stöder sig i sak på ett majoritetsbeslut
från 1956 års riksdag, vilket
ger systembolagen viss rätt att använda
reklam för att uppnå en förskjutning
av konsumtionen från starkare
till svagare alkoholdrycker. Enligt
min mening var detta beslut olyckligt,
men det tillkom i demokratisk ordning
och äger sin giltighet, även om det
bör tolkas i ljuset av andra uttalanden

och sättas in i nykterhetspolitiska sammanhang.
Jag konstaterar med tillfredsställelse
att statsrådet själv säger, att
reklam självfallet måste ske i former
som strikt anpassas till den nykterhetspolitiska
målsättningen.

Redan den reklam som bekostas av
utländskt vin- och spritkapital är en
tvivelaktig företeelse, men i tryckfrihetens
namn betraktar vi den som
ett nödvändigt ont. När statens eget
monopolföretag börjar använda reklam,
blir frågan strax ur samhällets
synpunkt ömtåligare. Detta företag borde
kunna iakttaga återhållsamhet. Uteslutande
sociala hänsyn bör få vara avgörande,
inte ekonomiska som i fråga
om utländska vin- och spritföretags reklam.
Jag insinuerar heller inte på något
sätt, att det i detta fallet finns ekonomiska
bevekelsegrunder.

Jag påpekar bara hur ömtåliga avvägningarna
här måste vara. Man måste
fråga sig: Förbättras nykterhetsläget

genom denna åtgärd eller kan man befara
att det förvärras? Det är ett socialt
resonemang.

I detta sammanhang vill jag ännu en
gång understryka, att jag inte misstror
vare sig finansministerns eller herr Älmebys
goda avsikt, men jag tror att de
har missräknat sig på effekten. Detta
är dock ett alltför allvarligt område
för att man skall ge sin in på tvivelaktiga
experiment. En aktad medlem av
denna kammare, som själv inte hyllar
absolutismens principer, sade häromdagen
på tal om min interpellation till
finansministern: »Du har troligen rätt
på en punkt. Om man genom en offentlig
vinpropaganda möjligen skulle kunna
locka en starkspritkonsument att
övergå till vin, är det inte osannolikt
att man samtidigt animerar tre andra,
som tidigare inte har haft några alkoholvanor,
att börja med vin.» Jag provocerade
inte på något sätt fram detta
ställningstagande, utan det var en tydligt
spontan reaktion inför problemet.

Fredagen den 13 december 1957 Nr 30

Svar på interpellation ang. en ifrågasatt propagandakampanj för ökad vinkonsumtion -

Anser herr finansministern en sådan
utveckling önskvärd, eller åtminstone
ofarlig? I)cn är enligt min mening varken
önskvärd eller ofarlig. Här finns
i ett nötskal hela motiveringen till
mina och nykterhetsrörelsens betänkligheter
mot vinpropaganda i statlig
regi. Genom många års bittra erfarenheter
vet vi nämligen hur alkoholmissbruk
börjar. Tyvärr vet vi också en
hel del om hur det i alltför många fall
slutar. En mer än trettiofemårig verksamhet
bland alkoholskadade människor,
däribland närmare tio år med
Kungl. Maj:ts uppdrag att vara ordförande
i styrelsen för en anstalt för alkoholmissbrukare,
har lärt mig hur dessa
människor har det. Jag vill inte medverka
till att fler »åker dit», och jag
vill heller inte att vi till den grad blundar
för det sociala ansvaret, att vi till
sist tycker att det inte angår oss, om
det finns några helnyktra miljöer eller
inte. Vi vet att var och en av våra
200 000 eller flera alkoholskadade i sin
omgivning bör ha någon eller några
som helt avstår från alkohol och som
kan stödja dem i deras svaghet. Det
är det första läkarna och nykterhetsnämndcrna
frågar efter. Var och en
som själv börjar använda alkohol — det
må begynnelsevis vara Öl och vin —
minskar den sektor inom vilken de
alkoholskadade kan finna hjälp. Detta
är en allvarlig social fråga, det är en
fråga om ansvar. Därför är jag motståndare
till alla åtgärder, som kan
nagga den sektorn i kanten.

Ilerr statsrådet kommer måhända att
dra den slutsatsen, att jag huvudsakligen
är rädd om dem som inte börjat
dricka. Ja, det folket skall vi vara rädda
om. Dit hör dock alltjämt eu stor
del av kvinnorna i våra svenska hem.
Dil hör från början all vår ungdom.
Ingen föds mig veterligen som alkoholist.
Även om det kan finnas arvsanlag,
bryter dessa inte igenom, om
man inte börjar använda alkohol. Ingen

torde väl kunna förneka, och det har
inte heller gjorts från något håll i detta
sammanhang, att absolutism i fråga om
alkohol är en tillgång för samhället, en
vinning för folkhälsan, för trafiksäkerheten,
för effektiviteten i arbetet, för
familjernas sammanhållning och för
trivseln över huvud taget, för att nu
inte tala om samhällsekonomien.

Även om finansministern sålunda,
herr talman, har en viss formell rätt
att säga att statlig vinpropaganda inte
faller utom ramen för ett riksdagsbeslut,
borde ändå vårt ansvar för de
unga och de svaga i samhället avhålla
oss från att beträda en väg, som kan
komma att äventyra det framtida nykterhetsläget.
Herr finansministern borde
avråda herr Älmeby från det här vinexperimentet.

Man kan ifrågasätta, om ändå inte
hela saken står i strid mot de principer
och den grundstämning, som var
bestämmande för nykterhetsreformen
1954. Det blir i viss mån en fråga om
förhållandet mellan besluten åren 1954
och 1950. Det sades ofta, både i särskilda
utskottet •— jag vill minnas också
i den kungl. propositionen — och i
kamrarna, att det pratades alldeles för
mycket om alkohol i Sverige. Vårt centilitertänkande
fixerade alldeles för
mycket allmänhetens uppmärksamhet
vid alkohol. Då skulle vi avaktualisera
frågan och skapa frihet under ansvar
men se till att ungdomen upplystes om
farorna och att de alkoholskadade fick
vård. Är då inte statlig propaganda fölen
viss sorts alkohol ett avsteg från
denna sunda princip, herr finansminister?
Riksdagen har, såvitt jag förstår,
icke ålagt det nya systembolaget att annonsera
om vin och iordningställa lockande
skyltfönster. Det får ju bli föremål
för avväganden, och mitt inlägg
genom interpcllationen är helt enkelt
ett försök att påverka detta avvägande
i, som jag hoppas, positiv riktning. Det
måste ändå finnas andra medel att på -

16 Nr 30 Fredagen den 13 december 1957

Svar på interpellation ang. den centrala planeringen inför genomförandet av skob
styrelsereformen

verka starkspritkonsumtionen — vi är
väl överens om att det är ett förstahandsintresse
att den nedbringas. Ett
medel är prispolitiken och ett annat
varningar för starkspriten och dess skadeverkningar.
Rådgivning vid disken
kan vara en diskutabel åtgärd, men den
når åtminstone rätt klientel. Affischering
inne i systembutikerna må vara
hänt, men låt oss slippa den ute i samhällena! Till

sist, herr talman, kvarstår dock
i rusdrvcksförsäljningsförordningen —
1 kap. 7 § — en klar bestämmelse att
all »försäljning av rusdrycker skall ordnas
och handhavas så att därav uppkommer
så ringa skada som möjligt».
Att detta också gäller reklamen framgår
av 6 § i samma förordning.

Förödmjukande nog bedriver staten
en hantering, om vilken det i gällande
lag konstateras att den vållar skada.
I detta läge måste alla krafter hjälpas
åt, så att denna skada blir så ringa
som möjligt.

Jag har, herr talman, redan i begynnelsen
velat föra på tal detta första försök
att pröva en propagandaväg som
synes mig äventyrlig. Skulle den fortsätta,
kan jag inte inse annat än att
den blir skadlig, eftersom den inriktar
sig så ensidigt på en sida av problemet.
Jag erkänner att det är en riktigt tänkt
åtgärd för att leda över starkspritkonsumtionen
till svagare alkoholdrycker,
men man bortser tydligen från
riskerna för den stora del av medborgare,
för vilkas skull vi vill avaktualisera
spritfrågan.

Jag tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. den centrala
planeringen inför genomförandet av
skolstyrelsereformen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementetherr
statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fröken Vinge frågat mig,
om jag vill lämna riksdagen en redogörelse
för hur den centrala planeringen
inför genomförandet av skolstyrelsereformen
fortskrider.

Med anledning därav får jag anföra
följande.

Till en början är det kanske lämpligt
att reda ut vad »skolstyrelsereformen»
egentligen innebär. Bakom det ordet —
i den mening interpellanten tydligen
använder det — döljer sig nämligen
väsentligt mer än vad man kanske i
första hand skulle tro. Utgångspunkten
är de beslut, som riksdagen vid förra
höstsessionen fattade om en reform av
skolväsendets lokala och regionala ledning.
Då antogs en ny skolstyrelselag,
som bl. a. slår fast att det i varje kommun
skall finnas en skolstyrelse med
— i princip — samlat ansvar för kommunens
hela skolväsen. Enligt den nya
lagen skall det vidare i varje kommun
finnas en skolchef, som närmast under
styrelsen skall vara ledare av skolväsendet.
På den obligatoriska skolans område
medför reformen också andra väsentliga
ändringar av skolledarorganisationen.
Antalet rektorer — motsvarande
de nuvarande överlärarna — göres genom
automatiskt verkande regler beroende
av skolväsendets omfattning, bedömd
med ledning av ett poängsystem.
I fråga om skolväsendets regionala ledning
innebär reformen, att domkapitlens
befattning med skolväsendet skall
upphöra och att det i stället i varje län
skall inrättas en särskild statlig skolmyndighet,
länsskolnämnden, som skall
ha inseende över skolväsendet i länet
och se till att det i varje kommun blir
ändamålsenligt planerat och ordnat.

Till skolstyrelsereformen brukar man
också hänföra den omläggning av förfarandet
vid tillsättning av lärar- och

Fredagen den 13 december 1957 Nr 30

Svar på interpellation ang. den centrala planeringen inför genomförandet av skolstyrelsereformen -

skolledartjänster som årets riksdag beslutat
vid sin vårsession.

Skolstyrelsereformen skall träda i
kraft den 1 juli 1958. Den kommer därvid
att sammanfalla med en annan betydelsefull
reform på skolväsendets område,
nämligen den omläggning av statsbidragssystemet
som också beslutats av
årets riksdag.

Vad har nu gjorts och vad göres för
att allt detta skall gå i lås?

Omedelbart efter riksdagens beslut
förra året utfärdades samtidigt med den
nya skolstyrelselagen en författning om
inrättande av länsskolnämnder. Där
stadgas, att ledamöter i nämnderna skall
ha utsetts före detta årets slut. Jag räknar
med att regeringen redan i början
av nästa år skall kunna förordna ordförande
i nämnderna.

Vid länsskolnämnderna skall som bekant
finnas länsskolinspektörer och
skolinspektörer, som skall träda i stället
för de nuvarande statens folkskolinspektörer.
Skolöverstyrelsen har redan
inkommit med förslag om hur de nya
skolinspektörstjänsterna skall tillsättas
och om hur förordnanden skall meddelas
för länsskolinspektörerna. Sedan
riksdagen nu har tagit ställning till propositionen
1957: 183 angående vissa lönefrågor
med anledning av ändrad organisation
av den lokala och regionala
skolledningen m. m., är jag för min
del beredd att pröva skolöverstyrelsens
förslag och anmäla ärendet i regeringen.

Fröken Vinge berör i motiveringen
för sin interpellation bl. a. frågan om
länsskolnämndernas förläggning. Författningen
om inrättande av länsskolnämnder
stadgar, i överensstämmelse
med riksdagens beslut, att länsskolnämml
skall vara förlagd till länets
residensstad, om inte Kungl. Maj:t för
visst fall beslutar annat. Samma dag
som författningen utfärdades uppdrog
regeringen åt byggnadsstyrelsen att efter
samråd med skolöverstyrelsen och
2 — Andra kammarens protokoll 1957. A'',

överstyrelsen för yrkesutbildning vidta
erforderliga åtgärder för att skaffa lokaler
åt länsskolnämnderna. Självfallet
måste man vid lokalanskaffningen bestämt
veta, var nämnderna skulle ha
sina kansliorter. Endast i ett fall gjordes
från lokalt håll direkt framställning
om att länsskolnämnden skulle placeras
på annan ort än residensstaden.
Men i ytterligare några fall hade representanter
för vederbörande län tidigare
framfört sina synpunkter på placeringsfrågan.
Den 2 maj i år fattade
regeringen beslut i saken och fann därvid
inte skäl förordna, att länsskolnämnden
i något fall skulle förläggas
till annan ort än residensstaden. Lokalanskaffningen
har nu enligt uppgift
fortskridit så långt att det är ordnat
med lokaler för det stora flertalet länsskolnämnder.
Planeringen för att skaffa
inventarier och annan inredning är
också i gång. Förslag till arkivplan, diarier,
liggare och förteckningar för
länsskolnämnderna har utarbetats av
sakkunniga inom skolöverstyrelsen.

Avsikten med att utse länsskolnämndernas
ledamöter och främsta tjänstemän
i så god tid som planerats är givetvis
att de skall få tillfälle att före den
1 juli 1958 förbereda sig inför de uppgifter
som då väntar dem. Skolöverstyrelsen
har — som fröken Vinge i sin
interpellation antyder — föreslagit att
medel redan under innevarande budgetår
skulle ställas till förfogande för
vissa utgifter i samband med den nya
organisationens start. BI. a. har skolöverstyrelsen
tänkt sig att länsskolinspektörerna
skulle få tjänstgöra någon
tid före den 1 juli och att nämnderna
då skulle ha ett par förberedande
sammanträden. Vidare avser skolöverstyrelsen
alt i god tid före den 1 juli
tillsammans med överstyrelsen för yrkesutbildning
anordna regionala informationsmöten
med skolinspektörerna
samt länsskolnämndernas ordförande
och sekreterare. Besked om regeringens
c 30

Nr 30

Fredagen den 13 december 1957

Svar på interpellation ang. den centrala planeringen inför genomförandet av skol styrelsereformen -

inställning i dessa frågor kommer att
lämnas i samband med framläggandet
av nästa års statsverksproposition.

Jag övergår härefter till frågan om
de nya skolstyrelserna. Enligt övergångsbestämmelserna
till skolstyrelselagen
skall val av ledamöter och suppleanter
i dessa första gången äga rum
före utgången av innevarande månad.
Under första halvåret 1958 skall de nya
skolstyrelserna emellertid ha endast begränsade
befogenheter. De gamla styrelserna
för olika skolformer skall fortfarande
förvalta sina skolor enligt hittills
gällande bestämmelser. Vad som
till en början ankommer på den nya
skolstyrelsen i varje kommun är dels
att handlägga ärenden om åtgärder, som
erfordras med anledning av den nya
lagens ikraftlrädande, dels att i övrigt
fullgöra de uppdrag i fråga om planeringen
av skolväsendet i kommunen,
som kommunens fullmäktige överlämnar.
De åtgärder av övergångsnatur,
som här åsyftas är i första hand frågorna
om skolledarorganisationen i
kommunen och om tillsättning av de
nya skolledartjänster, som eventuellt
skall inrättas där. Till dessa frågor återkommer
jag i det följande.

Formerna för skolstyrelsernas arbete
under övergångstiden regleras i viss utsträckning
genom en i slutet av förra
månaden utfärdad kungörelse med särskilda
bestämmelser om de nya skolstyrelserna
i rikets kommuner.

Även när det gäller skolstyrelserna är
avsikten naturligtvis helt allmänt att
de skall förbereda sig för sina kommande
uppgifter, bl. a. planera organisationen
av sitt eget arbete. Redan under
våren och sommaren i år anordnade
kommunförbunden i samverkan med
skolöverstyrelsen kurser för skolstvrelsefolk
och skolledare i hithörande ämnen,
och meningen är att denna kursverksamhet
skall fortsätta.

Fn viktig sida av förberedelsearbetet
för skolstyrelsereformen har varit de

förhandlingar som förts med vederbörande
personalorganisationer rörande
de av reformen föranledda lönefrågorna.
Resultatet av de förhandlingarna
har redovisats i propositionen nr 183.

Efter propositionens avlämnande har
den 8 november 1957 utfärdats kungörelse
med särskilda bestämmelser om
skolledar- och tillsynslärarorganisationen
i rikets kommuner. Därigenom har
föreskrivits de grunder och den ordning
som skall gälla vid fastställandet
av vilken skolledaroryanisation varje
kommun skall ha från och med den
1 juli 1958. Som jag förut antytt får de
nya skolstyrelserna här en betydelsefull
uppgift. Sedan riksdagen nu har
tagit ställning till propositionen, är det
meningen att så snart som möjligt utfärda
bestämmelser om hur de nya
skolledartjänsterna skall tillsättas. Även
i tillsättningsproceduren kommer skolstyrelserna
att spela en stor roll.

Medan jag är inne på frågan om skolledarna
vill jag också påpeka, att spörsmålet
om beräkning av statsbidrag för
avlöning åt vissa skolledare inte är slutgiltigt
löst. En departementspromemoria
i ämnet torde komma att remitteras
ut inom den närmaste tiden. Förslag
till en lösning kommer sedan att föreläggas
nästa års riksdag.

Jag har hittills mest talat om åtgärder
som har vidtagits eller planerats
av ecklesiastikdepartementet, skolöverstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning.
En central ställning vid planeringen
inför skolstyrelsereformen intar
emellertid också skolförfattningssakkunniga,
som i första hand tillkallats
just för att inom departementet biträda
med författningsarbetet i anledning
av reformen. De författningar som
jag tidigare nämnt och för övrigt flera
andra åtgärder har tillkommit efter
förslag av de sakkunniga. Huvuduppgifterna
för de sakkunniga ligger emellertid
på ett annat plan. Redan i propositionen
med förslag till skolstyrelse -

Fredagen den 13 december 1957 Nr 30

den centrala planeringen inför genomförandet av skol

Svar på interpellation ang.

styrelsereformen

lag framhölls, att det stora flertalet skolförfattningar
berörs av reformen och
att författningsarbetet skulle bli synnerligen
omfattande. Arbetsuppgifterna har
sedan utvidgats bl. a. genom den i år
beslutade statsbidragsreformen. De författningar
som skall komma fram genom
detta arbete är av betydelse på
lång sikt, och det är viktigt att vi genom
dem får en fast grund att bygga
på. Innan arbetet slutföres, bör vissa
ytterligare frågor underställas riksdagens
prövning. Även om arbetet bedrives
i snabb takt, kan därför en stor
del av författningskomplexet inte utfärdas
förrän under loppet av våren
1958. Vissa författningar, som är särskilt
brådskande, kommer givetvis att
gå med förtur. Till denna grupp torde
emellertid inte komma ait hänföras de
procedurregler rörande liirartillsättningen,
som fröken Vinge i sin interpellation
särskilt efterlyser.

Därmed, herr talman, har jag lämnat
en översiktlig redogörelse för de frågor,
som åsyftats i interpellationen.

Härpå anförde:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation.

I svaret har vi fått en värdefull redogörelse
för frågor som många skolstyrelseledamöter
och skolledare runt om
i landet går och funderar över. Trots
att svaret var både utförligt och upplysande,
visar det sig, när man tar del
av det, att man vill ställa ytterligare
några frågor.

Vad som gjorde att jag ansåg det vara
så brådskande att väcka interpellationen
var, att jag ville efterlysa ett par
författningar, som emellertid numera
har utfärdats.

Vi har genom de i dagarna utfärdade
författningarna fått bestämmelser om

lärarrepresentationen i skolstyrelserna.
Jag är glad åt detta, ty det inte bara
innebär ett rimligt tillmötesgående av
lärarnas intressen utan det är också
säkerligen mycket värdefullt för skolstyrelserna
att ha tillgång till lärarnas
sakkunskap redan när man planerar
verksamheten för framtiden.

Vi har också fått en viss klarhet i
fråga om skolledarorganisationen. Statsrådet
meddelar ju, att bestämmelser om
tillsättningsförfarandet snart är att vänta,
och beträffande statsbidraget meddelar
statsrådet, att det skall komma
proposition till vårriksdagen. Nu är det
ju litet bekymmersamt, att kommunerna
måste ta ställning redan i januari till
frågan om skolledarorganisationen utan
att veta vilka ekonomiska konsekvenser
detta innebär för kommunen. Jag skulle
därför vilja fråga, om statsrådet skulle
vilja avslöja något om innehållet i den
departementspromemoria, som enligt interpellationssvaret
snart kommer att remitteras
ut i statsbidragsfrågan. Skolstyrelseutredningen
har ju kommit med
vissa förslag beträffande statsbidrag.
Jag förstår, att det måste ske en viss
omarbetning av dessa förslag på grund
av de nya statsbidragsreglerna, men
vad man på det här stadiet skulle vilja
veta är, om resultatet för kommunerna
i ekonomiskt hänseende, därest statsrådets
promemoria vinner bifall, blir
ungefär detsamma som skolstyrelseutredningen
tänkt sig.

Antalet tillsynslärare förefaller att
vara i viss mån beroende av den organisationsplan,
som man skall utarbeta
enligt 3 § skolstyrelselagen, och vilken
skall utfärdas enligt bestämmelser, som
Konungen skall meddela. Dessa bestämmelser
tycks ännu inte föreligga, men
det är önskvärt alt också de kommer
snart.

Skolstyrelserna måste tydligen skynda
sig, om de redan före den 1 februari
1958 skall ha sina förslag rörande .skolledarorganisationen
klara. Jag förestäl -

Nr 30

Fredagen den 13 december 1957

Svar på interpellation ang. den centrala planeringen inför genomförandet av skol styrelsereformen -

ler mig att man inom departementet är
lika angelägen som vi är i kommunerna
om att skolledarbefattningarna tillsättes
i god tid före den 1 juli. Men, herr
statsråd, enligt riksdagens mening skall
bland många andra också länsskolnämnderna
yttra sig över de olika skolstyrelsernas
förslag på denna punkt. I sitt interpellationssvar
säger statsrådet emellertid,
att länsskolnämnderna före den
1 juli huvudsakligen skall förbereda sig
för sina uppgifter — vilket givetvis är
mycket betydelsefullt — men de erfarna
människor som sitter där skall väl
inte bara leka skola fram till den 1 juli
1958. De bör val också få befogenheter
att ge förord beträffande ifrågavarande
tjänster samt möjlighet att tillsätta behövlig
kanslipersonal, så att skolledarorganisationen
såvitt möjligt är fullt
färdig och arbetsduglig den 1 juli.

Vad sedan frågan om inspektörerna
angår — där vi tydligen har ett beslut
att vänta ganska snart — vill jag fråga
på vilket sätt statsrådet kommer att ta
hänsyn till vad ett sammansatt stats- och
konstitutionsutskott sagt beträffande en
motion, som bland andra jag varit med
om att väcka och där utskottet förklarade
sig vilja biträda motionen i det
stycket så, att vid tillsättandet av ifrågavarande
inspektörstjänster beaktas att
hinder icke uppkommer för den stundande
övergången till en differentierad
inspektion. Vad utskottet där förordar
bör iakttas, när det gäller vakanta tjänster.
Skolöverstyrelsen har ju föreslagit
att flertalet av de nuvarande inspektörerna
skall förordnas på de nya tjänsterna.
Detta tycker jag är riktigt, med
hänsyn till att vi har en så skicklig
folkskoleinspektörskår som fallet är.
Men ett antal tjänster skall ändå utannonseras,
enligt skolöverstyrelsens förslag
tolv stycken. Det är då viktigt att
i samband med utannonseringen ange
kompetensvillkoren så att de exempelvis
i ett län, där endast en inspektör av
den gamla stammen förordnas och två

tjänster bli vakanta, ses till att inspektörerna
förutom allmän kringsyn också
besitter specialkunskaper på var sitt
skolområde, d. v. s. erfarenheter från
olika skolformer och skolstadier. En av
dem bör ha erfarenheter från den obligatoriska
skolan, en från högre teoretiska
skolor och en från yrkesskoleväsendet.
Det är nödvändigt att inspektörerna
har denna kompetens, om man
inom rimlig tid skall kunna övergå till
sådan differentierad inspektion, att varje
inspektör i stället för ett geografiskt
område kan få en viss del av skolväsendet
att inspektera. Det är högeligen
önskvärt att se till detta redan nu, ty
annars kan vi inte gå över till en differentierad
inspektion förrän också de
nyutnämnda befattningshavarna uppnått
pensionsåldern — och så länge
hade i varje fall riksdagen icke tänkt
att det skulle dröja.

Sedan har jag i min interpellation
också frågat, på vilket sätt skolstyrelseledamöterna
skall få kännedom om alla
nya bestämmelser som utfärdas. Statsrådet
hänvisar i det avseendet till den
säkerligen mycket värdefulla kursverksamhet
som planeras. I den skolstyrelse
jag tillhör resonerade vi om dessa saker
häromdagen, och då sade en av ledamöterna:
»Ja, det där är säkert mycket
värdefullt, men jag vet inte om jag
hinner delta i den kursverksamheten.
Kan vi inte få något slags kompendium
i stället?» Det var något i den vägen,
som interpellationen syftade till, alltså
någon form av skriftlig sammanfattning
av det väsentligaste i det som riksdagen
beslutat om under de senaste åren. Det
är nämligen mycket svårt att nu överblicka
alla riksdagens beslut på detta
område. Med den teknik som tillämpas
såväl här i riksdagen som i kanslihuset
måste man ibland rulla upp problemen
bakifrån. Ett utskott kritiserar kanske
Kungl. Maj ds förslag i sitt utlåtande eller
tar avstånd från det på vissa punkter,
och i andra punkter stryker kanske

Fredagen den 13 december 1957 Nr 30

den centrala planeringen inför genomförandet av skol -

Svar på interpellation ang.

styrelsereformen

utskottet under departementschefens
åsikt eller ger den en något annan nyans,
och sedan skriver man, att utskottet
på övriga punkter biträder departementschefens
förslag. Detta innebär, att
den som vill veta vad riksdagen beslutat
inte bara kan få upplysning om det genom
att läsa utskottsutlåtandet. Han
måste också gå till propositionen. Men
eftersom samma teknik i viss mån tilllämpas
även i det, som Kungl. Maj:t
skrivit, måste han gå vidare till utredningens
betänkande. Detta är mycket
besvärligt för många skolmän ute i landet,
och det vore därför mycket bra,
om de kunde få hjälp att något lättare
sätta sig in i vad riksdagen beslutat.

Man märker också ibland att fler skolmän
har läst propositionen än utskottsutlåtandet.
Men faktum är, att riksdagen
behandlat propositionen mycket grundligt
och i vissa fall vägt uttrycken synnerligen
omsorgsfullt. Särskilt när det
gäller det mycket känsliga kapitlet om
lärartillsättningen finns det vissa nyansskillnader
mellan riksdagens beslut och
departementschefens förslag. Det är väsentligt
att detta verkligen kommer till
skolstyrelsernas kännedom, eftersom de
skall avge förord, och sedan också till
länsskolnämndernas. De föredragannde
skolledarna, länsinspektörerna eller vem
som skall vara föredragande i länsskolnämnden,
känner till detta, men det är
önskvärt att också de beslutande förtroendevalda
ledamöterna har tillfälle
att sätta sig in i det. Jag skulle därför
vilja hemställa att statsrådet uppdrar åt
skolöverstyrelsen eller något annat
lämpligt organ att göra en någorlunda
populärt hållen sammanfattning, en
översiktlig redogörelse för vad de olika
besluten innebär.

Slutligen berör statsrådet skolförfattningssakkunnigas
arbete. Jag förstår att
det inte finns möjlighet att nu få besked
om vilken roll skolöverstyrelsens meritarkiv
i fortsättningen skall spela vid
liirartillsättning. Beträffande författ -

ningsarbetet i övrigt skulle jag dock
vilja ställa en fråga. Det är riktigt som
det står i interpellationssvaret, att det
stora flertalet skolförfattningar berörs
av reformen. Är då avsikten att man
skall försöka arbeta samman läroverksstadgan,
yrkesskolestadgan, folkskolestadgan
och dithörande författningar till
en gemensam skolstadga?

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Fröken Vinges interpellation
var mycket nyttig. Den hade
varit ännu nyttigare, om fröken Vinge
iiven tagit med hela raden av frågor
som muntligen framställts till mig nu.
Jag skall försöka svara på de väsentligaste
av de muntligen framställda frågorna.

Eftersom mellaninstansen, länsskolnämnden,
juridiskt sett inte kommer att
vara i funktion förrän den 1 juli 1958,
har den inte heller någon myndighet
och kan följaktligen inte på ämbetets
vägnar yttra sig och delta vid tillsättandet
av skolledartjänsterna. Som fröken
Vinge påpekade är det samtidigt
mycket viktigt att också dessa skolledare
kommer att vara i funktion från
och med den 1 juli 1958. Det finns då
ingen annan möjlighet än att man vid
första tillsättningsförfarandet får räkna
med att skolöverstyrelsen och de lokala
myndigheterna och i viss mån Kungl.
Maj:t skall kunna klara hela den proceduren.
Vi skall inte glömma att vi fortfarande
har skolöverstyrelsen kvar.

Den andra frågan gällde den kommande
departementspromemorian om
statsbidrag till vissa skolledares avlöning.
Denna promemoria behandlas
just nu i regeringen, och jag vågar säga
att den skall vara offentlig inom någon
vecka, om det går som jag räknat.

Sedan kom fröken Vinge in på frågan
om den differentierade inspektionen.
Stor uppmärksamhet har ju ägnats
den frågan, framför allt på grund av

Nr 30

Fredagen den 13 december 1957

Svar på interpellation ang. den centrala planeringen inför genomförandet av skol styrelsereformen -

motioner i ämnet. Jag är oförhindrad
upplysa om att skolöverstyrelsen är
starkt inställd på att så långt som möjligt
tillmötesgå önskemålen om denna
differentierade inspektion. Ett tiotal
tjänster skall ju nu tillsättas, men jag
vill stryka under, att dessa tjänster inte
kan utannonseras annat än som inspektörstjänster.
Det finns ändå möjligheter
att försöka att med en inspektörsuppsättning
i ett län nå så stor effektivitet
som möjligt. Men, herr talman,
även där vill jag påpeka att skolöverstyrelsen
fortfarande kommer att
existera efter den 1 juli 1958. Skolöverstyrelsen
har fortfarande huvudansvaret
för inspektionen av gymnasier och
övriga delar av det statliga skolsystemet.

Till sist är det uppenbart att varje
skolintresserad människa i detta land
vill ha systemet så effektivt som möjligt.
Jag förstår fröken Vinge när hon
säger, att hon är orolig för att man inte
på en gång kommer att kunna smälta
allt detta nya. A andra sidan bör vi inte
lägga oss till med någon övertro på författningar
och kungliga cirkulär. Allt
man egentligen behöver veta, låt oss
säga som lekman i en gemensam lokal
skolstyrelse, finns redan i tryck. Det
finns i propositioner och utskottsutlåtanden,
det kommer alltid att på alla
plan finnas tjänstemän som har skyldighet
att i varje fall läsa in ärendet.
Jag föreställer mig att varje grupp, vare
sig det är en länsskolnämnd eller en
lokal skolstyrelse, inom sin krets skall
ha tillgång till någon version som utan
ett alltför vidlyftigt resonemang kan
klargöra vad det gäller. Det är inte så
märkvärdigt som det kanske kan låta,
när man i en diskussion radar upp den
ena författningen efter den andra.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Ett genomgående drag
i ecklesiastikministerns annars så pedagogiskt
väl upplagda svar till fröken

Vinge och även i hans anförande nyss
var, att han ville markera att statsmakterna
är ute i god tid inför den mycket
omfattande omläggning av skolorganisationens
ledning som nu håller på att
ske. I sitt senaste anförande gjorde han
till och med gällande att allt skulle vara
så väl berett, att allt vad de lokala skolstyrelsernas
ledning behövde känna till
redan fanns i tryck.

Jag är rädd för att ecklesiastikministern
på grund av sitt myckna arbete i
departementet inte lagt märke till den
betydande skepsis och den betydande
oro och, jag måste nog tillägga, den betydande
okunnighet, som finns ute i
landet inför den stora omvälvning som
skall ske. Man bör ha klart för sig att
det inte minst beträffande de högre skolorna
förhåller sig så, att lärarkårerna
och de som varit engagerade i de lokala
skolstyrelserna tycker att här sker en
så fullständig omändring av det hittillsvarande
systemet, att de känner sig desorienterade.
Inte minst med tanke på
möjligheten att få med representanter
från det hållet i ett aktivt arbete hade
det varit viktigt, att man i ännu mera
god tid än som nu kan bli fallet haft
tillgång till författningarna — och jag
vill understryka vad fröken Vinge sade:
författningarna även i populär version.

Statsrådet menade att denna kursverksamhet
för all del hade sin roll att
spela, men han vill inte fästa avgörande
vikt vid den. Jag vill då framhålla,
att exempelvis den kursverksamhet som
komnninförbunden planerar är absolut
nödvändig för att de nya skolstyrelserna
och länsskolnämnderna skall kunna
fungera någorlunda effektivt från början,
Den har flera gånger fått uppskjutas
just på grund av att man där haft
eu annan uppfattning om den tågordning
som skulle hållas i fråga om förberedelsearbetet
än vad som sedan blivit
möjligt.

Statsrådet understryker också skolöverstyrelsens
roll. Ja, det är viktigt och

Fredagen den 13 december 1957 Nr 30

den centrala planeringen inför genomförandet av skol -

Svar på interpellation ang.

styrelsereformen

väl att ecklesiastikministern är medveten
om att den nya organisationen och
själva omorganisationen inte kommer
att leda till någon arbctsminskning i
skolöverstyrelsen utan tvärtom till en
arbetsökning. Under behandlingen av
den nya lagen markerades, icke minst
från regeringspartiets sida, att man
väntade sig att skolöverstyrelsens organisation
skulle kunna skäras ned som
omedelbar följd av omläggningen. Det
är ju ett rent misstag. I själva verket
kommer en rad ärenden, inte minst av
överklagningsnatur, under det första
året av länsskolnämndernas verksamhet
att åstadkomma en betydande ökning
av arbetet i skolöverstyrelsen, och jag
hoppas verkligen att ecklesiastikministern
i den pågående beredningen av
1958/59 års budget beaktar den saken,
så att inte skolöverstyrelsen ställs utan
den arbetskraft som behövs i det känsliga
övergångsskedet.

Skolförfattningssakkunnigas arbete
spelade tyvärr en något mindre roll i
ecklesiastikministerns svar än i fröken
Vinges uppläggning. Denna expertgrupps
arbete följs ju med utomordentligt
intresse, och varje vecka som den
kan vinna i tid kommer att bli till glädje
för arbetet ute i kommunerna och i
förberedelsearbetet för länsskolnämnderna.
Jag vill ytterligare understryka
vad fröken Vinge betonade, att det är
viktigt att resultaten blir tillgängliga i
form av praktiskt lianterbara volymer.
Det är inte alls likgiltigt om man kan
få både originalstadgan och den populärversion,
som måste komma, i ett sådant
skick, att de blir tillgängliga för
lekmän.

Jag skulle också vilja uttala det önskemålet
att, när man redigerar »Aktuellt
från skolöverstyrelsen» i dessa avseenden,
man inte nöjer sig med bara ett
ordagrant avtryckande av svårläst författningstext.
När nu en pressombudsman
anställts, bör denne utnyttjas för
att göra framställningar av detta slag

läsbara för de många lekmän, som söker
upplysningar däri.

Till skolförfattningssakkunniga skulle
jag bara vilja rikta ytterligare en uppmaning,
nämligen att de noga tänker på
vissa praktiska sidor i arbetet. I den författning
av den 8 november, som ecklesiastikministern
citerade, användes ordet
»kommunen» på sådant sätt, att det
råder oklarhet om huruvida därmed avses
skolstyrelsen eller den beslutande
församlingen, kommunal- eller stadsfullmäktige.
Det är sådana frågor, som redan
nu har satt arbetstyngda hjärnor i
bryderi ute i kommunerna. Jag vädjar
därför till skolförfattningssakkunniga
att noga beakta sådana praktiska synpunkter,
så att det inte redan från starten
uppstår gnissel på grund av att bestämmelserna
är svårtolkade.

Jag har velat göra dessa tillägg till
den värdefulla debatt som förts här, ty
det är så många människor som avvaktar
besked och som fäster avgörande
vid att kunna i tid skaffa sig uppgift
om den centrala planeringen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill bara tillägga
följande. Skulle det, sedan vi fått överblick
över författningsmaterialet, visa
sig att detta är så svåröverskådligt —
jag tror dock inte, att så kommer att
bli fallet — att det blir besvärligt för
lekmännen att orientera sig, så skall jag
gärna gå de båda interpellanterna till
mötes och ställa mina krafter till förfogande
för att göra beskrivningarna
av vad som håller på att ske populärare.

Jag tror emellertid att det, när detta
arbete är färdigt, kommer att visa sig
ganska enkelt för lekmännen i styrelser
på liinsplanet och på det lokala planet
att även i fortsättningen handla
efter lag och förordning.

överläggningen var härmed slutad.

Nr 30

Fredagen den 13 december 1957

Interpellation ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, m. m.

§ 9

Föredrogs den av herr Persson i
Appuna vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående en av försvarsstaben
utgiven broschyr.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Interpellation ang. tillämpningen av

58 § 2 stycket arrendelagen, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr VIGELSBO (ep), som yttrade:

Herr talman! På grund av årets dåliga
bärgningsförhållanden har som bekant
många jordbrukare lidit mycket allvarliga
ekonomiska skador. För vissa kategorier
arrendatorer finns i lag bestämt,
att nedsättning av arrendeavgiften kan
äga rum vid svårare allmän missväxt i
orten. (Lag om nyttjanderätt till fast
egendom 2 kap. 58 §.) Denna bestämmelse
är tillämplig å de s. k. sociala
arrendatorerna, pastoratsarrendatorer,
arrendatorer under universitet och
kommuner m. fl. För domänverkets arrendatorer
är bestämmelsen inte tilllämplig.

Bestämmelser om hjälp för årets skördeskador
har nu av statsmakterna blivit
slutgiltigt fastställda. Enligt vad jag erfarit
från Riksförbundet Landsbygdens
folk har till Konungen ingivits en skrivelse
den 30 september 1957 med hemställan,
att Konungen måtte föreskriva,
att arrendelagens bestämmelse i 58 §
om missväxt även måtte vara tillämplig
å domänverkets arrendatorer. Något
svar på denna skrivelse har ännu inte
ingått. Ej heller har någon reglering av
arrendenedsättning ägt rum ännu för
de arrendatorer, å vilka lagbestämmelsen
redan är tillämplig, på grund av att
åt lagbestämmelsen kan givas olika
tolkningar. Sålunda har gjorts gällande,

att missväxt inte förefinns eller kan
föreligga på grund av dåligt bärgningsväder,
utan missväxt skulle endast föreligga
på grund av torka. Arrendelagens
bestämmelser om missväxt skulle följaktligen
inte vara tillämpliga på det
slag av skördeskador, som förefinns i
år.

Med hänsyn till ovan framförda synpunkter
får jag härmed till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
framställa följande frågor:

Är jordbruksministern av den uppfattningen,
att sådan missväxt föreligger,
varå arrendelagens 58 §, 2 stycket, är
tillämplig?

Är jordbruksministern villig att
stödja den hemställan, som Riksförbundet
Landsbygdens folk riktat till Konungen
om att direktiv utfärdas till domänstyrelesen
så att 58 §, 2 stycket,
blir tillämplig även å domänverkets arrendatorer? Denna

anhållan bifölls.

§ It

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
medicinsk högskola i Umeå jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 180, i anledning av väckta motioner
rörande studiesociala åtgärder,
nr 181, i anledning av väckt motion
om översyn av kompetensfordringarna
för innehav av rektorstjänst vid allmänt
läroverk,

nr 182, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers särskilda
berättelse om rikets indelning i län,
nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av en
storflygplats jämte i ämnet väckta motioner,

nr 184, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden, och

Måndagen den 16 december 1957

Nr 30

nr 185, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1957/58;

andra lagutskottets utlåtande nr 39, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige, Danmark, Finland
och Norge om upphävande av
passkontrollen vid de internordiska
gränserna samt med förslag till lag om
ändring i utlänningslagen den 30 april
1954 (nr 193); och
tredje lagutskottets utlåtande nr 26, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
lagen den 1 december 1950 (nr 599) om
ersättning för mistad fiskerätt m. m.
dels ock i ämnet väckta motioner.

slag till lag om ändring i rättegångsbalken
m. m.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 392, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning med förslag
till reglemente för riksdagsbiblioteket
m.m.; och

nr 393, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till viss för
krigsförhållanden avsedd beredskapslagstiftning
inom finansdepartementets
verksamhetsområde, såvitt propositionen
hänvisats till bankoutskottet.

§ 13

§ 12

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 394, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med för -

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.37.

In fidem
Gunnar Britth

Måndagen den 16 december

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 9 och
den 10 innevarande december.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Gerda Höjer är fortfarande
p. g. a. influensa + bronchopneumonia
acuta oförmögen till arbete
t. o. in. den 15/1 1958, vilket härmed
intygas.

Stockholm den 13/12 1957

Johan Tullberg
Leg. läk.

Fröken Höjer beviljades fortsatt ledighet
från riksdagsgöromålen under
återstoden av höslsessionen.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
179—185, andra lagutskottets utlåtande
nr 39 och tredje lagutskottets utlåtande
nr 26.

§ 4

Till bordläggning anmäldes jordbruksutskottets
utlåtande nr 40, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa stödåtgärder i anledning
av skadorna å 1957 års skörd jämte i
ämnet väckta motioner.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.03.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Tisdagen den 17 december

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 11 innevarande
december.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att fröken
Wetterström, som vid kammarens
sammanträde den 11 innevarande december
med läkarintyg styrkt sig från
och med den 10 december tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
den 16 innevarande månad åter
intagit sin plats i kammaren.

§ 3

Svar på fråga ang. öppethållande av Nya
systemaktiebolagets butiker måndagen
den 23 innevarande december

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I anledning av herr
Hamrins i Jönköping fråga om systembutikernas
öppethållande dagen före
julafton är förenligt med 7 § rusdrycksförsäljningsförordningen
kan jag meddela,
att systembolagets butikstider regleras
genom särskilda bestämmelser i
förordningen och att 7 § inte är tillämplig
därå. Att butikerna hålles öppna dagen
före julafton står i överensstämmelse
med de bestämmelser som gäller butikstiderna.

Härefter anförde:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min fråga,
även om jag naturligtvis måste skynda
mig att tillägga, att det i så hög grad

rörde sig på det formella, för att inte
säga formalistiska planet, att själva sakfrågan
— det för mig väsentliga — nästan
helt kom att bortskymmas.

I anslutning till vad statsrådet här
yttrade om att rusdrycksförsäljningsförordningens
7 paragraf inte skulle
vara tillämplig med avseende på systembolagets
butiker och deras öppethållande
måste jag säga, att detta enligt mitt
sätt att se är ett uttryck för en lagtolkning,
som man har lov att finna en smula
anmärkningsvärd. I varje fall tror
jag, att många kommer alt få svårt att
förstå den. Att föreskrifterna om att
försäljningen av rusdrycker skall så ordnas,
att därav uppkommer så ringa skada
som möjligt, också rimligtvis borde
inkludera överväganden, som tar sikte
på butikernas stängningstider och öppethållande
över huvud taget, synes åtminstone
mig mycket naturligt.

Emellertid kan svarets innebörd icke
hindra mig från att göra några allmänna
reflexioner. Jag konstaterar då, att
systembolagets ledning, om den så velat,
uppenbarligen haft fria händer att
slänga butikerna denna farligt kritiska
måndag — dagen före julafton — något
som förvisso personalen skulle ha funnit
sig i utan protester och som man för
övrigt väl hade unnat den. Framför allt
hade detta emellertid kunnat bli till
hjälp för många, som bevisligen har
svårt att komma till rätta med sitt personliga
alkoholproblem och som nu tyvärr
får en extra möjlighet att genom
förnyade inköp denna måndag — utöver
dem, som de gjorde lördagen innan
— förstöra julglädjen både för sig själva
och för andra. Det förhåller sig också
så, att en rad statliga institutioner och
en mängd enskilda företag håller stängt
denna dag. Inte minst med hänsyn till

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Svar på fråga ang. öppethållande av Nya

23 innevarande december

de omfattande helgpermitteringarna
hade det varit socialt välbetänkt, om
butikerna hade underlåtit att öppna
just denna måndag.

Låt mig tillägga, att det hade varit en
enkel administrativ åtgärd utan några
som helst nackdelar men med en klar
nykterhetseffekt, om systembolagets butiker
hade förblivit stängda. Jag kan till
sist bara uttrycka den förhoppningen,
att, när ett i princip likartat läge möjligen
en annan gång uppkommer, de
överväganden, som då göres, skall ge
ett annat resultat och att man då skall
finna det riktigt att stänga i ett sådant
fall. Jag tror uppriktigt sagt, herr statsråd,
att det här funnits en chans — låt
vara i ett begränsat sammanhang och
på en begränsad sektor — att bedriva
välfärdspolitik i eminent grad.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall självfallet inte
ta upp någon nykterhetspolitisk debatt
med herr Hamrin. Han är i dessa frågor
så känslofylld, att utbytet nog blir
ganska minimalt, om vi försöker resonera
om dessa ting. När han påstår,
att mitt svar är ett uttryck för en mycket
formell ståndpunkt och i vissa avseenden
är anmärkningsvärt, vill jag
ändå lägga till rätta den beskyllningen.
I 7 paragrafen sägs det, att all försäljning
av rusdrycker skall ordnas och
handhavas så, att därav uppkommer så
ringa skada som möjligt. Det är ju detta
som varit utgångspunkten för herr Hamrins
fråga.

Vidare säges det ifrån i motiverna
till lagstiftningen att det här är fråga
om en allmänt hållen principdeklaration,
en målsättning för förordningen
själv och de tillämpande organen. Detta
får emellertid inte tas till intäkt för
att i nykterhetspolitiskt syfte i rusdrycksförsäljningen
göra inskränkningar
som inte har stöd i förordningen. I
det senare avseendet heter det i It) §:

systemaktiebolagets butiker måndagen den

»Utminutering må äga rum å söckendagar
från klockan 9 till klockan 18. Å
dag före sön- eller helgdag må utminutering
dock ej fortgå längre än till
klockan 16.»

När man sysslade med dessa saker,
gjordes det alltså en avvägning mellan
betydelsen ur nykterhetssynpunkt av
att inskränka utminuteringstiden och
angelägenheten av att allmänhetens
möjligheter att göra inköp av rusdrycker
icke begränsades utöver vad som
kan anses oundgängligen nödvändigt.
Av vad därvid anfördes framgår att de
i paragraferna angivna expeditionstiderna
bör vara de normala.

Det har alltså skett alla de avvägningar,
som herr Hamrin i dag är ute efter,
och man har därvid kommit fram till
att den paragraf som herr Hamrin åberopar,
nämligen 7 §, skall vara en allmän
principiell målsättning. Sedan fixeras
utminuteringstiderna mot bakgrunden
av denna målsättning, och de finns
på pränt i förordningen.

Det är detta som vi har att rätta oss
efter, och att så sker är inte uttryck för
någon formell eller formalistisk ståndpunkt,
såsom herr Hamrin ville göra
gällande i anledning av mitt interpellationssvar.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag är i varje fall på en
punkt helt överens med statsrådet. Det
är i sådana här sammanhang tyvärr
ibland svårt att hitta en våglängd, där
man på elt förståelsefullt sätt kan mötas.

I anledning av vad statsrådet här nyss
yttrade vill jag bara säga att jag har
tolkat 7 § i rusdrycksförsäljningsförordningen
såsom en fundamentalt viktig
punkt, eftersom där just spikas fast
samhällets speciella ansvar och förpliktelser.
Jag konstaterar vidare, alt ingenting
hade hindrat Nya systemaktiebolagets
ledning att måndagen den 23 december,
som jag bedömer vara ur här
diskuterade synpunkter synnerligen kri -

-8 Nr 30 Tisdagen den 17 december 1957

Svar på interpellation ang. en av försvarsstaben utgiven broschy

tisk, stänga sina affärer. Jag understryker
än en gång att det hade varit i
högsta grad välbetänkt att göra detta.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. en av försvarsstaben
utgiven broschyr

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Persson i Appuna till mig riktat
följande frågor:

1) Är statsrådet villig att lämna kammaren
en redogörelse för huruvida och
i vilken mån statsmedel direkt eller indirekt
komit till användning för en av
försvarsstaben utgiven broschyr med
titeln »Vad är din frihet värd»?

2) Anser statsrådet det vara en uppgift
för den militära ledningen att försöka
politiskt påverka opinionen till
förmån för en speciell lösning av en
fråga som regering och riksdag har att
fatta beslut i och ta ansvaret för?

Till svar på dessa frågor får jag anföra
följande.

ÖB-utredningarna har i komplett
skick utgivits som ett specialnummer
av »Kontakt med Krigsmakten», vilken
utgives av försvarsstaben. Denna utgåva
vänder sig främst till de speciellt intresserade
och initierade. Försvarsstaben
har uppgivit att utgåvan bland annat
genom sitt omfång och sin detaljutformning
icke lämpar sig för en bredare
publik och att försvarsstaben därför
låtit utarbeta den broschyr, som avses
i interpellationen.

Arbetet med broschyren har enligt
vad jag inhämtat huvudsakligen utförts
i försvarsstabens regi såsom särskilt
uppdrag av utanför statsförvaltningen
stående personer. Den ordinarie personalen
i försvarsstaben har endast i
mycket begränsad utsträckning delta -

git. Broschyren har icke betalats med
statsmedel. Den säljes till självkostnadspris
genom vissa organisationer och
pressbyrån.

Innehållsmässigt har full överensstämmelse
mellan utredningarnas slutsatser
och broschyrens text eftersträvats.
Utformningen har dock skett med
utnyttjande av den moderna reklamtekniken
och broschyren utgör en konsekvent
plädering för överbefälhavarens
eget förslag till riktlinjer för det framtida
försvarets utformning. Försvarsstaben
har därigenom i propagandaform
engagerat sig till förmån för ett förslag
bland flera till vårt framtida försvars
ordnande, vilka för närvarande behandlas
på det politiska planet i 1955 års
försvarsberedning.

Enligt min mening bör statens tjänstemän
ha samma yttrandefrihet och samma
rätt att verka i politiska frågor som
varje annan medborgare. Detta förutsätter
dock att de framträder såsom privatpersoner
eller i politiska organisationer.
Det är däremot klart otillbörligt om en
statlig myndighet i propagandamässig
form vänder sig till allmänheten i syfte
att påverka de politiska instansernas
beslut i ärenden, som är under prövning.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för det klarläggande svar han
lämnat på min interpellation. Jag vill
gärna understryka tacket därför att svaret
också har kommit så snabbt.

Jag skall inte i detalj granska svaret,
eftersom det i allt väsentligt överensstämmer
med den uppfattning jag framfört
i min interpellation. Den av försvarsstaben
utgivna broschyren utgör
— såsom både försvarsministern i svaret
har framhållit och jag i min interpellation
påpekat — en konsekvent plä -

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Svar på interpellation ang. en av försvarsstaben utgiven broschyr

dering för ÖB:s förslag. Det är värdefullt
att de militära myndigheterna sålunda
har från högsta ort fått klart besked
om att utgivningen av ifrågavarande
broschyr anses otillbörlig.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! I princip kan vi väl alla
vara överens om att myndigheterna skall
iaktta försiktighet när det gäller att
utåt plädera för egna uppfattningar i
frågor, som är föremål för utredningar
och undersökningar på det parlamentariska
planet. Jag har dock en känsla
av att det här är ganska svårt att dra
upp strikta gränser. Jag tänker, herr
talman, bland annat på att i varje fall
rätt många av myndigheterna förfogar
över olika slags tidskrifter, där de har
tillfälle att propagera för sina uppfattningar
på ett sätt, som naturligtvis är
uttryck för deras önskan att påverka
opinionen. Det är emellertid en sak för
sig.

Jag undrar emellertid, herr talman,
om det är alldeles riktigt att anse, att
den principiella inställning, åt vilken
försvarsministern gav intryck, kan tilllämpas
beträffande den broschyr, som
var föremål för statsrådets svar. Det är
tre punkter, som jag tycker man måste
ta hänsyn till.

För det första rör det ju inte vilken
fråga som helst. Det giiller ett av de
centrala problemen på det politiska
fältet, ett problem vars lösning till väsentlig
del inte beror på oss själva utan
på internationella faktorer.

För det andra gäller det en fråga,
som under en följd av år har ställts vid
sidan av de vanliga partipolitiska motsättningarna.
Man kan absolut inte uppfatta
denna lilla skrift som ett inlägg i
den aktuella politiska fejden.

För det tredje står vi nu inför ett
stort utredningskomplcx. Materialet har
levererats i den s. k. ÖB-utredningen,
vilken — som herr statsrådet erinrade
om — i sin helhet har publicerats i

krigsmaktens organ »Kontakt med
Krigsmakten».

Vad är det då, herr talman, som har
skett? Jo, man har iordningställt en kort
och populär sammanfattning av själva
utredningen, och liksom i denna har
tonvikten lagts vid ÖB:s eget förslag,
på vilket ju alla de andra förslagen har
byggts upp. Jag har, herr talman, ytterst
svårt för att förstå, hur man kan tycka,
att detta kan vara så förgripligt. Finns
det ändå inte snarare en viss anledning
att uttala tillfredsställelse över att vi
har fått en sådan kortfattad sammanfattning,
byggd på huvudsynpunkterna i
utredningen, en sammanfattning som
kan ställas till allmänhetens förfogande?
Är det inte litet av en prinsessanpå-ärten-attityd,
som försvarsministern
i detta fall ådagalägger? Jag kan inte,
herr talman, underlåta att fråga försvarsministern,
om man inom regeringen
själv varit så känslig i liknande fall.

För något år sedan utgav utrikesdepartementet
en utrikespolitisk publikation,
som bland annat innehöll utrikesminister
Undéns tal i valrörelsen, ett
av dem i publikationen rubricerat »Polemik
mot herr Hjalmarson». Det var
ett tal som innehöll en kraftig kritik,
herr försvarsminister, mot högerpartiet
och undertecknad för vissa utrikes- och
försvarspolitiska ställningstaganden. Ett
kort svar ifrån min sida, som i vanlig
ordning utsänts genom TT, fanns däremot
inte med i (ten statliga publikationen.
När förhållandet påtalades här i
riksdagen, fick vi höra, att det var helt
i sin ordning. Fn med statsmedel —
väl att märka, herr försvarsminister —
bekostad skrift med polemik mot ett av
landets demokratiska partier i försvarsoch
utrikespolitiken var ingenting att
bråka om, tyckte regeringen. Det var
alltså det mått med vilket man mätte
(ten gången från regeringen sida. Skulle
vi inte då, herr försvarsminister, kunna
vara överens om att vi utan några
kritiska kommentarer, som i så fall
måste återfalla på regeringen själv, lade

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Svar på interpellation ang. en av försvarsstaben utgiven broschyr

den här lilla sammanfattningen av ÖButredningen
till handlingarna?

En sak kan vi under alla omständigheter
vara överens om, nämligen att
broschyrens tillkomst naturligtvis uteslutande
är dikterad av en stark omsorg
om försvarets bästa. Kanske det
ändå är ganska bra att vi runt om i den
statliga förvaltningen har befattningshavare,
som inte är likgiltiga för de saker
de sysslar med, utan känner sig
personligt engagerade i arbetet med lösandet
av de uppgifter som statsmakterna
har anförtrott dem.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag är förvånad över att
herr Hjalmarson börjar sitt anförande
med att säga, att han i princip har
samma mening som jag, nämligen att
det är otillbörligt av ett statligt ämbetsverk
att ge ut propagandabroschyrer
för förslag som är under prövning i
politiska instanser, men sedan säger,
att denna fråga inte är vilken fråga som
helst och att man dock måste inse att
försvarsstaben här handlar i ett intresse
som vi alla skulle kunna dela. Men,
herr Hjalmarson, vad jag vänder mig
mot såsom något principiellt oriktigt
är att våra ämbetsverk i propagandaform
skickar ut skrifter, utstyrda med
den moderna reklamteknikens alla
ingredienser, naturligtvis för att påverka
dem som behandlar frågorna och
för att få allmänheten inställd för just
det speciella förslag som ämbetsverket
företräder. Om vi är eniga om atl detta
är principiellt orimligt, tycker jag att
herr Hjalmarson skulle ha kunnat kosta
på sig att liksom jag har gjort klart utsäga,
att sådant icke bör ske. Man kan
dra en bestämd gräns, som jag försökte
göra, mellan ämbetsverken och tjänstemännen
i ämbetsverken, vilka i egenskap
av privatpersoner eller politiker
utnyttjar alla medel att verka för sina
förslag genom uttalanden för TT, radio
och television. Att de lar vara på så -

dana möjligheter, som står dem till
buds, det kan vi acceptera, men det
skulle vara orimligt om riksdagen skulle
ställa sig bakom herr Hjalmarson, som
menar att ämbetsverken skall kunna på
detta sätt försöka påverka de politiska
instanserna. Var skulle vi hamna, om
detta skulle bli vedertaget inom alla
våra ämbetsverk?

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Det är helt enkelt så,
herr försvarsminister, att jag sedan jag
läst igenom denna broschyr inte kan
förstå herr försvarsministerns indignerade
ton. Jag tycker att denna broschyr
inte är något annat än en mycket objektiv
sammanfattning av de olika förslagen.
Ingenting står i denna broschyr
som inte är en koncentration av vad de
olika representanterna för försvarsgrenarna
respektive försvarsstaben har sagt
vid den pågående försvarsberedningen.
Föremålet för statsrådets kritik motsvarar
inte riktigt statsrådets beskrivning.

Därtill kommer, herr talman, att man
bör vara en smula försiktig med att
framföra sådan kritik om man inte har
sopat riktigt rent för sin egen dörr. Försvarsministern
kan inte isolera sig ifrån
den regering han själv tillhör. Jag kan
inte hjälpa att jag har en stark känsla
av att försvarsministern ser grandet i
sin broders öga men inte bjälken i sitt
eget.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Om herr Hjalmarson
delar statsrådets och min uppfattning i
princip, skulle det vara orimligt att på
detta område godta undantag. Nu säger
herr Hjalmarson att han finner denna
broschyr objektiv. Det är den, tills man
kommer till sista sidan. Där står det
klart och tydligt, att det enda förslag
som är värt att diskutera är överbefälhavarens
förslag 1957. Jag har självfallet
ingen aning om vad försvarsberedningen
diskuterar, men den har ändå
till uppgift att kompromissa och resonera
sig fram. Försvarsstaben är lyck -

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Svar på interpellation ang. en av försvarsstaben utgiven broschyr

ligt befriad från att göra de avvägningar
i fråga om våra ekonomiska resurser
som riksdag och regering är
tvingade att göra. Därför måste det te
sig otillbörligt att försvarsstaben försöker
medelst den utgivna skriften
driva propaganda för sina egna synpunkter.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Regeringen är inte något
ämbetsverk att jämföra med försvarsstaben,
herr Hjalmarson. Regeringen
är en politisk instans.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag skall be att få läsa
upp det korta avsnitt, som står inte på
sista sidan som herr Persson i Appuna
nämnde, utan på näst sista sidan, inne
i broschyren, om ÖB:s förslag 1957. Jag
skulle vilja fråga om någon av kammarens
ärade ledamöter uppfattar detta
som otillbörlig propaganda. Det lyder
så: »ÖB:s förslag 1957. ÖB har i stället
omarbetat det förslag, som han lämnade
1954. Det nya förslaget är ett led i anpassningen
till den tekniska utvecklingen
(behov av atom- och robotvapen,
allmänt ökad slagkraft och rörlighet,
höjd beredskap) och anknyts till äskandena
för kommande budgetår. Följande
operativa uppgifter bedöms kunna lösas:
Modernt luftförsvar i östra övre
Norrland, östra Mellansverige, Sydsverige.
Vid behov1 förskjutning för att
t. ex. tillgodose importskyddet. Invasionsförsvar
samtidigt vid gränsen i
övre Norrland och mot en kustinvasion.
Ytförsvar av områden som inte i första
hand iir utsatta för invasionshot. Försvar
mot avspärrning i form av ledningsorganisation
och för sjöfartsskydd
lämpliga sjöstridskrafter.» Sedan kommer
eu liten exemplifiering hiirav i
rent saklig och upplysande ton. Hur
kan man, herr talman, beteckna eu sådan
sammanfattning som ett otillbörligt
försök att propagera för sin uppfattning
bland allmänheten?

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Broschyren innehåller
många sidor. Herr Hjalmarson läste
bara på en sida. Jag kan läsa upp ett
stycke på en annan, slutsidan, där pläderingen
för ÖB-förslaget sker. Den
form man väljer spelar väl ingen roll.
Det väsentliga är att när man sammanfattar
innehållet, sedan alternativen redovisats,
man säger att överbefälhavarens
förslag 1957 är en god grundval
för den förändring som skall göras. Det
är där propagandan för överbefälhavarens
förslag kommer fram. Det riktiga
hade varit att denna broschyr utgivits
av någon av våra frivilliga försvarsorganisationer,
för vilka det självfallet
är tillbörligt att bedriva propaganda
för vilken försvarsorganisation de vill.
Jag vet att försvarsstaben försökt att
få de frivilliga försvarsorganisationerna
att göra det, men den har tydligen
misslyckats. När man hade misslyckats,
borde man ha avstått från att i eget
namn ge ut denna broschyr.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! I broschyren göres
en sammanfattning på sista sidan. Herr
Hjalmarson ville inte läsa upp vad som
står där, utan han läste upp vad som
står på en föregående sida. Då ber jag,
herr talman, att få läsa in i protokollet
vad som står på sista sidan, och sedan
tillkommer det kammarens ledamöter
att dra sina slutsatser om avsikten med
broschyren. Det heter: »Vi måste besluta
oss. Vi kan inte fortsätta med att
ha ett provisorium, som leder till en
allt snabbare urholkning av försvaret.
Vådorna är uppenbara. Världen är fylld
av konfliktämnen. Även om det råder
relativ maktbalans, kan en gnista tända
ett stormaktskrig. Vi måste ha en effektiv,
välrustad krigsmakt för att om
möjligt bevara freden. Planmässighet i
försvarets moderna utveckling måste
återställas. ÖB-förslaget 1957 iir en god
grundval. Statsmakterna och hela våld

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Svar på interpellation ang. livsmedelskostnaderna för arbetar- och tjänstemanna
familjer vid en fri import av livsmedel

folk står inför ett viktigt avgörande.
Dröjsmål med ett beslut kan få farliga
verkningar långt in i framtiden.»

Jag anser att försvarsstaben bär måste
åsyfta att ett beslut, som ej är i enlighet
med ÖB:s förslag, skulle medföra de
vådor man här har påpekat.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag uppfattade herr
Perssons i Appuna första inlägg så, att
han avsåg den redogörelse som lämnades
för ÖB:s förslag på sista sidan inne
i själva broschyren.

Vad beträffar uttalandet på sista omslagssidan
i broschyren kan jag, herr
talman, inte med bästa vilja i världen
säga att det egentligen står någonting
annat där än vad exempelvis försvarsministern
själv och hans företrädare
vid många tillfällen har sagt och som
vi allesammans här i landet instämmer
i. Nog skall man, herr talman, vara
överkänslig över alla gränser om man
känner någon moralisk indignation inför
det här lilla uttalandet.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag vill bara i korthet
deklarera att jag delar den meningen,
att det hade varit lämpligare och riktigare
om denna broschyr hade utsänts
i enskild regi, t. ex. genom någon av
de frivilliga försvarsorganisationerna,
än att den utgivits i den form som den
nu har kommit i.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. livsmedelskostnaderna
för arbetar- och tjänstemannafamiljer
vid en fri import av livsmedel Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Hagnell frågat, om

jag skulle vilja framlägga för kammaren
en beräkning över hur mycket livsmedelskostnaderna
för en arbetar- eller
tjänstemannafamilj om t. ex. 2 vuxna
och 3 barn och med en inkomst av
10 000 kronor respektive 15 000 kronor
skulle kunna sänkas, om vi utan hämmande
tullar, importavgifter och andra
restriktioner fritt finge införa livsmedel
från våra grannländer.

Med anledning härav torde jag få anföra,
att något enkelt och entydigt svar
på interpellantens fråga icke torde kunna
lämnas. Orsaken härtill är bland annat
att någon aktuell konsumtionsstatistik
för olika familjetyper icke finnes för
närvarande. Först när en av socialstyrelsen
igångsatt konsumtionsundersökning
färdigställs — vilket beräknas bli fallet
i början av år 1959 —- torde interpellantens
frågeställning kunna något mera
belysas. Av frågan framgår vidare ej
klart, vilka grannländer interpellanten
åsyftar. Förhållandena vid import av
livsmedel är som bekant rätt olika, beroende
på vilket eller vilka länder, som
man tar som utgångspunkt vid en undersökning.
Därest enbart Nordens länder
avses, skulle t. ex. förhållandena bli
mycket olika vid import av livsmedel
från Finland och Norge jämfört med
Danmark.

Även om de omfattande och ingående
undersökningar, som erfordras för
belysning av frågeställningen, vore verkställda,
kan emellertid enligt min mening
frågan icke besvaras utan att man
beaktar de olika följdförändringar inom
skilda delar av vår samhällsekonomi,
som ett borträknande av importskyddet
för jordbruket skulle få förutsättas medföra.
Omfattningen och arten av dessa
förändringar torde vara mycket svåra
att mera exakt ange liksom även nettoresultatet
för de familjetyper, som interpellanten
närmast åsyftar.

Härpå anförde:

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag tackar för att jord -

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Svar på interpellation ang. livsmedelskostnaderna för arbetar- och tjanstemanna -

familjer vid en fri import av livsmedel

bruksministern svarat på interpellationen.

Det var intressant att få veta att de
som har ansvaret för jordbrukspolitiken
inte vet hur mycket jordbruksstödet kostar
en genomsnittlig arbetar- eller tjänstemannafamilj.
Det kommer tydligen
att dröja ytterligare ett och ett halvt år
innan löntagarna kan få ta del av den
notan.

Ett samarbete mellan lantbruksintressena
och löntagarintressena har gamla
traditioner. Det samarbetet togs upp till
det gemensamma bästa: man ville stabilisera
priser och sysselsättning på högre
nivåer än vad som annars var möjligt.
Ett sådant samarbete mellan lantbruksintressena
och löntagarintressena
kan väl tänkas bli återupptaget vid något
annat tillfälle, även om jordbruksintressena
nu valt vägen att bryta samarbetet,
när en för löntagarna betydelsefull
fråga blev aktuell.

I en sådan situation är det naturligt
om löntagarna vill ha besked om vad
de återstående, nu ensidiga, förpliktelserna
kostar dem. Om lantbruksintressena
inte längre vill fortsätta ett ömsesidigt
samarbete med löntagarna, då kan
det inte hjälpas, om man från löntagarhåll
undrar hur länge och i hur hög
grad jordbruket genom statliga ingripanden
skall vara skyddat mot den
internationella konkurrensen och till
och med kunna bedriva export av livsmedel.
Till det kommer att om vi inte
köper livsmedel från t. ex. våra grannländer,
får dessa länder inte råd att
köpa våra industrivaror. Det förhållandet
kan komma att ogynnsamt påverka
sysselsättningen inom den svenska industrien.

I sina slutord antydde jordbruksministern
alternativa lösningar till det nuvarande
systemet att genom statsingripanden
hålla uppe jordbrukspriserna.
Det framgår emellertid inte klart, hur
omfattande eller kostsamma de följdverkningar
inom näringslivet skulle be3
— Andra kammarens protokoll 19!)7. ''

höva bli, vilka jordbruksministern åsyftat.
Men eftersom jordbruksministern
har tagit upp det intressanta problemet
om de kostnader, som skulle uppstå vid
en annan utformning av jordbrukspolitiken,
vågar man kanske hoppas att de
beräknade följderna så småningom blir
ekonomiskt redovisade. Kanske det då
med stöd av också den redovisningen
kan visa sig vara fördelaktigt för löntagarna
att diskutera en annan utformning
av statsingripandena på det här
området.

Herr ELIASSON i Moliolm (h):

Herr talman! Med anledning av den
här debatten vill jag erinra om att den
jordbrukspolitik som förs spänner över
en lång tidrymd, och det måste vara
felaktigt att plocka ut ett år, som kanske
är förmånligt för den ena eller andra
parten. Om en sådan här utredning
kommer till stånd som herr statsrådet
har lovat, vore det naturligtvis angeläget
att man också finge reda på vad
samma familjer har tjänat under andra
tider genom att jordbrukarna ställt sig
solidariska med andra grupper i samhället
och inte tagit ut de priser som
varit möjliga att ta ut.

Vidare är vi väl ense om att målsättningen
för jordbrukspolitiken är bestämd
av riksdagen, och jordbrukarna
har givetvis inriktat sig efter den. Skall
den ändras, måste vi ha svar på frågan,
hur lönsamheten i så fall skall bedömas.
Vi vet att löntagarna inom jordbruket
i våra grannländer betalas med
60—70 procent av de svenska lantarbetarlönerna,
och längre ner i Europa
är lönerna nere i 50 procent av den
svenska lantarbetarlönen. Man bör kanske
erinra om det förhållandet i detta
sammanhang.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Herr Eliasson i Moliolm
tog upp ett par saker som jag knappast
anser hör till denna debatt. Han talade
r 30

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Svar på fråga ang. förhindrande av den propaganda i radio, som motverkar medicinalstyrelsens
verksamhet för att förmå barn och ungdom att avstå från snask
och sötsaker

om att jordbrukarna under krigsåren
inte tog ut de priser som de skulle ha
kunnat ta ut, men samma var ju förhållandet
i andra delar av näringslivet. Vi
hade lönestopp, och det betyder att löntagarna
inte tog ut de löner som de annars
skulle ha kunnat ta ut vid tillverkningen
av de produkter som bland andra
jordbrukarna köper, t. ex. kläder
och maskiner. Detta var alltså inte något
enastående, men låt gärna det komma
med i kalkylen. Låt då bara också
den andra sidan komma med i kalkylen
!

Att inkomsterna inom jordbruksnäringen
ligger lägre i andra länder än i
Sverige vet vi, men det utgör inget skäl
för att vi skulle driva en speciell politik
på detta område. Industriarbetarlönerna
i andra länder ligger lika mycket
under de svenska industriarbetarlönerna
som lantarbetarlönerna, enligt
de siffror som här nämndes. Det finns
länder i nordvästra Europa där industriarbetarna
har löner som utgör endast
45 procent av våra industriarbetarlöner.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. förhindrande av den
propaganda i radio, som motverkar medicinalstyrelsens
verksamhet för att förmå
barn och ungdom att avstå från snask
och sötsaker

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Rubbestad har frågat, om
jag vill söka hindra, att den intensifierade
propaganda, som ur tandvårdens
synpunkt nu bedrives av medicinalstyrelsen
för att förmå barn och ungdom
att avstå från att äta snask och sötsaker,
motverkas genom sådan propaganda,

som nyligen framfördes i ett visst radioprogram.

Härpå vill jag svara att alla åtgärder,
som är ägnade att förta kraften i den
upplysnings- och propagandakampanj
i kariesförebyggande syfte, som nu bedrives
av medicinalstyrelsen och andra
organ, naturligtvis om möjligt bör motverkas.
Detta blir närmast en uppgift
för dem, som svarar för denna kampanj,
i vilken jag utgått från att även
Sveriges Radio är angelägen att medverka.
Möjligheterna att från en sådan
utgångspunkt ingripa i utformningen av
underhållningsprogrammen i radio torde
emellertid vara synnerligen begränsade.
Huruvida det av herr Rubbestad
åsyftade radioprogrammet kan anses vara
av angiven beskaffenhet undandrar
sig för övrigt helt mitt bedömande.

Härefter anförde

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för att
han besvarat min fråga och även för
svarets innehåll, som enligt min mening
är ganska positivt.

Under de senaste årtiondena har
tandrötan blivit en riktig folksjukdom
i vårt land. Riksdagen har påkallat en
utredning om orsakerna till tandrötan,
och en dylik undersökning bär såsom
vi vet verkställts av medicinalstyrelsen
vid Vipeholms sjukhus i Lund. Det visade
sig vid undersökningen, att sötsaker
o. d. har stor inverkan i detta
hänseende, och riksdagen har anvisat
pengar till propaganda mot sötsaker.

Saken har aktualiserats i år därigenom
att medicinalstyrelsen den 22 oktober
igångsatte denna propaganda. Den
har drivits med stor kraft genom broschyrer,
affischer och filmer, och det
har visat sig att den haft ganska god
verkan. Då kom denna propaganda i
radio i programmet Alla mot alla med

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Svar på dels fråga ang. åtgärder för stävjande av bilstölderna, m. m., dels interpellation
ang. en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga

kriminaliteten

den s. k. bakelsedagen, då alla barn under
tio år inbjöds att äta bakelser gratis.
Inte mindre än 3 000 bagerier och
konditorier här i landet medverkade
härvid och utdelade hundratusentals
bakelser.

Nu säger herr statsrådet att det inte
är lätt att veta vad ett sådant här radioprogram
kan ha för inverkan på propagandan
mot tandröta. Ja, vi har ju sett
i tidningarna att åtskilliga tandläkare
har opponerat sig mot detta program.
Vad som i detta fall naturligtvis bör tillmätas
största betydelse är vad den
inom medicinalstyrelsen på detta område
ansvarige, medicinalrådet Maunsbach,
uttalar: »Vad beträffar Radiotjänsts
tilltag att sätta i gång den s. k.
bakelsedagen vill jag som min personliga
mening uttala, att det hela måste
betraktas som ett ytterst olämpligt påhitt
— i varje fall i den utformning
som det nu fick. Man hade ju i det
längsta hoppats, att vederbörande åtminstone
skulle ha sökt presentera en
i det närmaste sockerfri produkt och
därigenom åtminstone minskat de psykologiska
skadeverkningarna av tilltaget.
Som det nu är, framstår det hela
såsom en osolidarisk handling mot alla
de krafter i samhället, som satsa hårt
på uppgiften att stävja sötsaksmissbruket
i landet. Även alla de föräldrar,
som målmedvetet arbeta på att söka bibringa
sina barn sundare smakvanor,
måste ju reagera i ett fall som detta.»

Detta uttalande visar att ett sådant
här radioprogram direkt motverkar
medicinalstyrelsens lovvärda initiativ i
detta fall.

Anledningen till att jag framställt
denna fråga är, att jag vill ha till stånd
en opinion mot sådana här program.
.lag hoppas också att statsrådets svar
skall medverka till att göra herrarna på
Radiotjänst litet mer försiktiga niir de
i fortsättningen planerar programmet
Alla mot alla.

Det skulle vara intressant att få veta
vad denna bakelsedag kostade Radiotjänst.
Nu har jag visserligen sett tidningsuppgifter
om att det var konditorierna
som bekostade det hela. Hur det
än må vara med den saken, förekommer
det ändå en mängd tävlingar i
radio där tusentals kronor slösas bort
på priser. Mot detta reagerar större delen
av det svenska folket. De flesta
skulle nog önska att Radiotjänst vore
litet mer återhållsam med allmänna medel
och i stället gick in för att sänka
de höga licensavgifterna, framför allt
för de sämst ställda i samhället.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på dels fråga ang. åtgärder för stävjande
av bilstölderna, m. m., dels interpellation
ang. en bättre koncentration
av rättsvården på den mera samhällsfarliga
kriminaliteten

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, erhöll på begäran
ordet för att i ett sammanhang besvara
herr Christensons i Malmö fråga
angående åtgärder för stävjande av bilstölderna,
in. in., och herr Eliassons i
Stockholm interpellation angående en
bättre koncentration av rättsvården på
den mera samhällsfarliga kriminaliteten.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Johansson
lämnade nu en kort redogörelse för dess
innehåll. Det inom kammaren utdelade
svaret var av följande lydelse:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Christenson i Malmö,
har till mig riktat en fråga, huruvida
jag ämnar vidta några omedelbara åtgärder
för att stävja bilstölderna och
den ökade brottsligheten. Vidare har
herr Eliasson i Stockholm i en interpellation
frågat mig om jag anser vissa

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Svar på dels fråga ang. åtgärder för stävjande av bilstölderna, m. m., dels inter.

pellation ang. en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga

kriminaliteten

skyndsamma åtgärder erforderliga för
att under förhandenvarande situation
med kraftigt ökad brottslighet åstadkomma
en bättre avvägning av utnyttjandet
av tillgängliga resurser så att
rättsvården koncentreras på den mera
samhällsfarliga kriminaliteten.

Då de spörsmål som sålunda framställts
väsentligen avser samma problem
har jag ansett mig böra besvara
dem i ett sammanhang. När det gäller
herr Christensons enkla fråga har jag
härvid utgått från att då den efterlyser
åtgärder från inrikesministerns sida,
den endast tar sikte på de avsnitt av
den brottsbekämpande verksamheten,
som har samband med polisen och
polisverksamhetens utövande. Även interpellationen
avser emellertid blott till
en del området för min ämbetesutövning,
och i motiveringen har interpellanten
berört en rad faktorer i orsakssammanhanget
bakom den stigande
brottsligheten, bl. a. den förda kriminalpolitiken.
Det skulle emellertid föra
för långt att nu i riksdagens slutskede
— jag fick del av interpellationen den
4 december — gå in på detta stora och
invecklade problemkomplex. Jag lämnar
därför i huvudsak åt sidan sådana
för brottsbekämpningen betydelsefulla
förhållanden, som hänför sig till lagstiftningen
samt de rättsskipande organens
och åklagarmaktens verksamhet.

I fråga om åtgärder för att effektivisera
polisens brottsbekämpande verksamhet
vill jag i första hand helt allmänt
framhålla, att under förra året på
initiativ av min företrädare som chef
för inrikesdepartementet tillsattes en
särskild kommitté — den s. k. polisverksamhetsutredningen
— med uppdrag
just att verkställa utredning rörande
bl. a. lämpliga sådana åtgärder. Redan
i direktiven för kommittén beröres
några av de frågor och uppslag som
herr Eliasson framfört i sin interpellation.
I anslutning till en redogörelse

för resultatet av en brottsstatistisk utredning
anföres vidare i direktiven
bl. a. följande.

Bekämpandet av brottsligheten utgör
otvivelaktigt en av samhällets angelägnaste
uppgifter. För att komma till rätta
med de nuvarande missförhållandena
påkallas insatser från samhällets sida
på ett flertal olika områden. Polisen
har traditionsenligt lämnat sin medverkan
huvudsakligen genom sin allmänna
övervakningsverksamhet samt
genom spaning och annan undersökning
för uppdagande och utredning av
begångna brott. I nuvarande läge och
med beaktande av de siffror rörande
stegringen av brottslighetens omfattning
och den sjunkande uppklaringsprocenten,
som framkommit vid den
brottsstatistiska utredningen, måste intresset
inriktas på möjligheterna att
åstadkomma en effektivisering av nämnda
verksamhetsuppgifter. I direktiven
understrykes dessutom den brottsförebyggande
betydelsen av en effektiv polis.
— För egen del kan jag helt ansluta
mig till dessa uttalanden.

Genom tillsättningen av polisverksamlietsutredningen
torde det få anses ha
sörjts för att frågan om vilka åtgärder,
som kan anses erforderliga för en effektivisering
av polisens insatser i bekämpandet
av brottsligheten, kommer att ingående
undersökas. Det är min avsikt
att verka för att utredningens förslag
allteftersom de framkommer upptages
till skyndsammast möjliga behandling
för vinnande av praktiska resultat. Vad
särskilt angår de av herr Christenson
efterlysta åtgärderna för att stävja bilstölderna,
så kan utredningen inom den
närmaste tiden väntas framlägga en
promemoria rörande sådana åtgärder
från polisens sida. Vad som därvid
torde komma att föreslås skall enligt
vad jag erfarit låta sig genomföras utan
tidsutdräkt.

Inte endast i fråga om bilstölderna

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Svar på dels fråga ang. åtgärder för stävjande av bilstölderna, m. m., dels inter pellation

ang. en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga

kriminaliteten

utan även då det gäller brottsligheten i
allmänhet är läget emellertid förvisso
allvarligt.

Till belysning av situationen vill jag
här lämna några upplysningar ur den
officiella polisstatistiken, som började
föras fr. o. m. år 1950 och omfattar till
polisen gjorda anmälningar rörande
samtliga brott mot strafflagen med undantag
för fylleri och förargelseväckande
beteende samt härjämte vissa i strafflagen
ej upptagna brott, i vilkas straffskala
ingår frihetsstraff. Ökningen av
totala antalet anmälda brott i relation
till hela landets folkmängd under tiden
1950—1956, d. v. s. under sju år, utgör
mellan 35 och 40 %. Man kan vidare
konstatera att de tre största städerna,
representerande omkring en femtedel
av landets befolkning, tillsammans svarar
för mera än en tredjedel av kriminaliteten
i hela landet samt att Stockholm,
vars folkmängd utgör omkring
10 % av hela landets invånarantal, svarar
för omkring 20 % av samtliga brott
i landet samt för en än större andel av
tillgreppsbrottsligheten.

Den ökning av kriminaliteten under
senare år, som sålunda ådagalagts, och
framför allt dess utbredning bland de
yngre åldersklasserna, är otvivelaktigt
ägnad att väcka oro. Såsom förut framhållits
har denna utveckling också uppmärksammats
inom inrikesdepartementet
och föranlett åtgärder. Den fortsatta
utvecklingen följes med största uppmärksamhet
och det statistiska materialet
bearbetas fortlöpande för att ge underlag
för nya initiativ.

Brottslighetsproblemen gör sig som
framgått av den nyss åberopade statistiken
framför allt gällande i de största
städerna, och det torde också vara dessa
som frågeställarna närmast haft i tankarna.
Herr Eliasson syftar uppenbarligen
i olika hänseenden speciellt på förhållandena
i Stockholm. Av kända skäl
har polisverksamheten där under flera

år inte kunnat upprätthållas i en omfattning
som motsvarar poliskårens normala
personalstyrka. Detsamma gäller,
ehuru i något mindre utpräglad grad,
Göteborg. Personalbristen har medfört
att befattningshavarna vid dessa poliskårer
fått fullgöra sin tjänst under besvärliga
och påfrestande arbetsförhållanden.
Det torde inte kunna bestridas
att trots erkännansvärda insatser från
de enskilda befattningshavarnas sida
bristen på personal haft menliga återverkningar
på brottsbekämpandet i flera
avseenden. Jag vill i detta sammanhang
nämna, att jag vidtagit förberedelser för
en konferens i början av nästa år med
polischeferna i de tre största städerna
samt till ledning för de blivande överläggningarna
begärt en skriftlig redogörelse
för de problem rörande polisväsendet
i respektive städer, som anses
påkalla en snar lösning. Självfallet avser
jag att i anslutning härtill även taga
kontakt med de lokala högsta polismynligheterna
liksom med vederbörande
kommunala myndigheter, på vilka ju det
direkta ansvaret för polisorganisationen
vilar.

Herr Eliasson vill såsom botemedel
mot de svårigheter som polisen ställts
inför bl. a. på grund av den ökade
brottsligheten rekommendera en bättre
avvägning av tillgängliga resurser i syfte
att i första hand komma till rätta med
den mera samhällsfarliga kriminaliteten.
I anslutning härtill anför han olika
exempel på tänkbara möjligheter för att
tillgodose detta syfte. I det följande skall
jag något beröra de förslag som synes
falla inom inrikesdepartementets verksamhetsområde.
Det första av dessa gäller
en tidigare aktualiserad fråga angående
klarläggande föreskrifter om rätt
för polisbefäl att meddela avskrivningsbeslut
beträffande förseelser, som kan
bli föremål för rapporteftergift. Frågan
härom är under behandling i departementet.
Ett annat påpekande gäller möj -

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Svar på dels fråga ang. åtgärder för stävjande av bilstölderna, m. m., dels inter pellation

ang. en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga

kriminaliteten

ligheten att avlasta visst polisarbete på
andra organ. Med anledning härav må
nämnas att polisväsendets organisationsnämnd
efter framställning från polisverksamhetsutredningen
erhållit upp
drag att verkställa utredning om härmed
sammanhängande frågor. Härjämte
kan nämnas att organisationsnämnden
i annat sammanhang fått i uppdrag att
verkställa utredning om rationalisering
av den polisiära kontorstjänsten. Herr
Eliasson berör också möjligheten att tillskapa
lämplig förtursrätt vid kriminalpolisens
handläggning av ärenden. I den
mån utrymme kan finnas för att realisera
denna tanke, vars praktiska genomförbarhet
förslagsställaren själv synes
ifrågasätta, måste avgörandet ankomma
på vederbörande polischef. Herr Eliasson
nämner vidare tillskapande av betydligt
mera på allmän kriminalitet spanande
polisverksamhet samt bättre kontakt
mellan ordnings- och kriminalpolis.
Båda dessa frågor ingår som ett naturligt
led i de arbetsuppgifter som ankommer
på polisverksamhetsutredningen.
Beträffande behovet av en mera
allmänt inriktad spaningsverksamhet
framgår av interpellationen att herr
Eliasson i detta avseende direkt hänsyftar
på de aktuella förhållandena i
Stockholm. Det gäller därför en fråga
som ankommer på vederbörande polischefs
bestämmande.

Herr Eliasson berör vidare frågan om
att utrusta polisen med befogenhet att
vid parkeringsförseelser och dylikt utfärda
föreläggande för den felande att
erlägga böter. Ehuru detta spörsmål torde
tillhöra justitiedepartementets kompetensområde
är jag i tillfälle att upplysa
om att det tagits upp till övervägande
inom polisverksamhetsutredningen.

Det skulle kunna vara anledning att
ytterligare diskutera de mera allmänna
synpunkter som herr Eliasson framlagt
i interpellationen. Jag vill emellertid

blott i förbigående uppehålla mig vid
ett par punkter. För att illustrera den
enligt hans mening felaktiga inriktningen
av verksamheten på mera bagatellartade
uppgifter med eftersättande
av angelägnare åtgärder anför herr
Eliasson sålunda att det för allmänheten
ter sig oförklarligt hur, samtidigt
som man nitiskt övervakar tidsparkeringar,
föga göres åt övervakning av
element som i syfte att ställa till slagsmål
antastar personer på gatan och gör
sig skyldiga till allvarlig misshandel.
För övervakning av fridstörarna på gator
är man väsentligen hänvisad till den
patrullerande polispersonalen. Den preventiva
effekten av deras bevakning
kan inte minska i betydelse genom att
den patrullerande polismannen i samband
med bevakningstjänstens fullgörande
ägnar sig åt parkeringskontroll.
Det ger en skev bild att ställa dessa två
uppgifter i motsats till varandra eftersom
de i allmänhet utan olägenhet kan
utövas samtidigt. Uttalandet ger för övrigt
ett intryck av att kontroll av parkering,
särskilt s. k. tidsparkering, skulle
vara en mycket oviktig uppgift. I
samband med den stora ansvällningen
av motorfordonstrafiken, framför allt i
våra största städer, har det emellertid
blivit tydligt att trafikens framkomlighet
i de centralare delarna kräver en
noggrann och fortlöpande kontroll av
parkeringsbestämmelserna. I detta sammanhang
vill jag emellertid erinra om
att genom ändringar i polislagstiftningen
tidigare detta år möjligheter införts
att i viss utsträckning avlasta polisen
genom att överlåta tillsynen över parkeringsbestämmelserna
på särskilda
trafikövervakare.

Herr Eliasson gör vidare vissa uttalanden
som kan ge uppfattningen att
samordning av spaningsverksamheten
f. n. knappast skulle förekomma. Ehuru
det säkerligen finns anledning att ägna
denna fråga större uppmärksamhet än

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Svar på dels fråga ang. åtgärder för stävjande av bilstölderna, m. m., dels inter pellation

ang. en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga

kriminaliteten

vad som skett hittills må dock nämnas
att den registratur som föres på statens
kriminaltekniska anstalt i betydande utsträckning
inrättats för och jämväl utnyttjas
för att samordna spaningen vid
brottsundersökningar. Vid anstalten
prövas f. n. nya möjligheter för att
bättre tillgodose samordningsbehovet
vid brottsefterforskning.

Herr Eliasson har sammanfattat sina
synpunkter i den inledningsvis citerade
frågan, där sådana åtgärder efterlyses,
att resurserna koncentreras på den
mera samhällsfarliga kriminaliteten. I
den mån härvid ändringar i gällande
lagstiftning på straffrättens och straffprocessens
område åsyftas, finns i och
för sig intet att erinra mot tanken;
dessa lagstiftningsfrågor får prövas i
vanlig ordning. Enligt vad jag inhämtat
torde frågan om vidgning av möjligheterna
att meddela strafföreläggande
komma att behandlas av stadsdomstolsutredningen.
Avses åter en omdisponering
av den praktiska polisverksamheten
med stöd av generella anvisningar,
så är det tydligt att situationer kan
uppkomma, då polisen på en viss ort
eller under vissa yttre betingelser ej
har möjlighet att fullgöra samtliga förekommande
arbetsuppgifter. Under sådana
omständigheter måste av naturliga
skäl personalen i främsta rummet
tagas i anspråk för de uppgifter som
ter sig mest angelägna och betydelsefulla.
Detta torde vara en ledande princip
i all verksamhet. Ett avgörande av
den art, som här åsyftas, måste emellertid
ske med beaktande av de i varje
situation föreliggande omständigheterna.
Den ansvarige har härvid att ta
ställning till frågor, som ställer stora
anspråk på hans omdöme och urskillning.
Att söka åstadkomma några mera
allmänna normer för regleringen av här
avsedda situationer synes icke vara
möjligt.

Sammanfattningsvis vill jag till sist

understryka, att den ökade brottsligheten
otvivelaktigt kräver åtgärder
jämväl för att effektivisera polisens
brottsbekämpande verksamhet. En utredning
— den förut omnämnda polisverksamlietsutredningen
— tillsattes redan
år 1956 för att komma med förslag
till sådana åtgärder. Allteftersom förslagen
framläggs skall de skyndsamt
tas upp till behandling. Utvecklingen
följes emellertid med uppmärksamhet,
särskilt i fråga om de största städerna,
och jag är beredd att i positiv anda
pröva de förslag till snabbt verkande,
lämpliga åtgärder för dessa städers
del, som kan framkomma vid de av
mig till början av år 1958 planerade
överläggningarna med polisledning och
kommunala myndigheter.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat de till mig ställda frågorna.

Härefter yttrade:

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för svaret på min fråga.

Utredningar pågår, får man i regel
till svar, och samma urskuldande hänvisning
har inrikesministern gjort i dag.
Inrikesministern uttalar farhågor och
oro för den ökade kriminaliteten bland
de yngre årsklasserna och utlovar att
det statistiska materialet skall bearbetas,
men i interpellationssvaret lämnades
icke något meddelande om vilka
förebyggande åtgärder för att stävja
brottsligheten som vidtagits eller kominer
att vidtagas. Det är nog gott och
väl att inrikesministern skall ha en
konferens med polischeferna i de större
städerna, men det är viktigare att
konkreta åtgärder vidtages.

Bilstölderna i Sverige har under
1950-talet ökat på ett skrämmande sätt.
Under åren 1950—1955 ökade bilstöldernas
antal sålunda från 7 065 till
25 051 eller med hela cirka 350 pro -

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Svar på dels fråga ang. åtgärder för stävjande av bilstölderna, m. m., dels inter pellation

ang. en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga

kriminaliteten

cent. Brottsligheten på detta område
fortsätter i ett oroväckande tempo. Statistiken
för 1956 ger vid handen en
fortsatt stark stegring, och för de tre
första kvartalen under 1957 redovisar
polisstatistiken över 4 000 fler bilstölder
än för samma tid 1956.

En jämförelse med våra grannländer,
som har likartade sociala och ekonomiska
förhållanden, verkar hårresande
negativ ur svensk synpunkt. Av de nordiska
huvudstäderna hade Stockholm år
1955 många tusen fler bilstölder än Köpenhamn,
Oslo och Helsingfors tillsammans,
vilka städer har en mångdubbelt
så stor folkmängd som Stockholm och
över 44 000 fler registrerade bilar än
Stockholm. Denna polisstatistik är föga
smickrande för vårt land. I utlandspressen
har till och med framförts varningar
för de risker, som kan vara förenade
med att ha bil med sig till Sverige,
ett förhållande som kan inverka
menligt för Sverige som turistland. I
varje fall skapar det inte någon goodwill.
Det ligger i sakens natur att varje
turist, som befinner sig i främmande
land och blir av med sina ägodelar och
får sina fortskaffningsmedel förstörda,
gripes av en bestämd aversion mot landet
i fråga.

Problemet är givetvis dock i främsta
rummet den svenske medborgarens. En
bilägare som blir utsatt för en s. k. billånare
får i regel inte värdeförstöringen
på motorfordonet fullt täckt. Han
besväras vidare med att hämta bilen
på främmande ort, polisförhör och mycket
annat. Den som använder bilen i
sin yrkesutövning får dessutom vidkännas
ytterst allvarliga förluster och mycket
obehag. I detta sammanhang vill jag
återge några synpunkter som förre
statsrådet Eje Mossberg uttalade i trafikförsäkringsutredningen:
Utredningen
vill, sade han, ifrågasätta huruvida icke
den huvudsakligaste anledningen till
att bilstölderna så starkt vuxit i antal

är att söka i den överseende attityd,
som samhället intar gentemot biltjuvarna.
Det är utredningens bestämda uppfattning,
att om biltjuven normalt hade
att räkna med en kraftig samhällsreaktion
för sitt brott, åtskilliga av de individer,
som f. n. stjäl bilar, skulle komma
att upphäva tanken på brott. Utredningen
vill ur trafiksäkerhetssynpunkt
framhålla, fortsatte herr Mossberg, den
ofrånkomliga nödvändigheten att samhället
skaffar sig resurser för att i tillfredsställande
omfattning hävda rättsordningen
och återföra stöldfrekvensen
till en normal nivå.

Herr Mossbergs uppfattning har säkerligen
stöd av en överväldigande opinion
i vårt land. Dessa »gentlemannatjuvar»,
om man vill använda ett alldeles
för fint uttryck i sammanhanget,
kallades tidigare för billånare, vilket
säkerligen i hög grad verkade avtrubbande
på rättskänslan. I själva verket
är dessa individer mycket farliga för
den allmänna trafiksäkerheten. Genom
sin framfart på vägar och gator utsätter
de — ovana bilförare som de ofta
är — sitt eget och andra människors
liv för stor fara.

För att förebygga dylika bilstölder
har bl. a. framlagts förslag om obligatoriska
billås. Från experthåll har emellertid
sagts att dylika lås är enkla att
bryta upp, då en betydande standardisering
måste ske vid masstillverkning.
Skulle det i lag stadgas skyldighet att
anskaffa sådana lås får bilfolket punga
ut med 60—70 miljoner kronor. Varför
skall hyggliga människor tvingas till
sådana åtgärder på grund av att samhället
inte 15rmår bevaka rättsordningen? I

riksdagen har bilstölderna bragts
på tal i form av interpellationer och
motioner. Vid 1949 års riksdag påtalades
den ökade tendensen till tillgrepp
av motorfordon. Därvid framhölls att
snabba åtgärder säkerligen skulle ge re -

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Svar på dels fråga ang. åtgärder för stävjande av bilstölderna, m. m., dels inter -

pellation ang. en bättre koncentration av
kriminaliteten

sultat. Ansvaret för att effektiva åtgärder
icke vidtagits för att stävja bilstölderna
ligger helt hos första statsmakten.
Regeringen har resurser att stärka de
övervakande samhällsorganen, och departementschefen
har experter till förfogande
för att lösa frågorna.

Det är inte de enskilda riksdagsledamöternas
uppgift att i samband med ett
interpellationssvar föreslå konkreta åtgärder
i en aktuell fråga, men jag vill
dock framföra några positiva synpunkter.
Jag är fullständigt ense med herr
Eliasson om att bagatellförseelser måste
få stå tillbaka för den grövre brottsligheten.

En statlig propaganda för att klargöra
riskerna av att köra bil, när man
inte har körkort, och beträffande vådorna
av att för lång tid bli av med
körkortet om man stjäl bilar, skulle
säkerligen lända till en viss psykologisk
effekt. Propagandan borde lämpligen
kombineras med skärpta åtgärder.

Det klagas allmänt över att polisen
är alltför mycket sysselsatt med byråkratiska
skriverier. Säkert vore det
lämpligt att i högre grad anlita kvinnlig
personal för den inre tjänsten och
att mera än hittills använda skrivbiträden,
så att den utbildade polispersonalen
kan ägna mera tid åt utredningar,
övervakning, spaningstjänst och brottsförebyggande
åtgärder.

Eu annan utväg att lätta på polistjänsten
kan möjligen också vara att
använda civila medborgarvittnen vid
förhör. I regel är två polismän närvarande
vid förhör, och där skulle sålunda
en polisman kunna frigöras för andra
uppgifter.

Vad som är den springande punkten i
diskussionen om brottsligheten över huvud
taget är de stora vakanserna i poliskåren
samt att antalet polistjänster
icke anpassats efter brottsfrekvensen.
Det centrala problemet där är polis -

rättsvården på den mera samhällsfarliga

tjänstemännens löner. Här måste oundgängligen
vidtagas lämpliga åtgärder.
Samhällets rättsvårdande uppgifter får
inte äventyras av snedvridna löneförhållanden.

I en interpellationsdebatt i våras med
dåvarande inrikesministern påtalade
jag det oriktiga i att man i lönehänseende
nedklassat polisassistenterna hos
säkerhetspolisen, vilket medfört att duktigt
folk sökt sig från dessa tjänster.
Man bör alltid komina ihåg, att i ett
demokratiskt samhälle regleras också
tjänster efter lagen om tillgång och
efterfrågan. Har vi brist på folk i något
yrke, så bör lönesystemet regleras. Att
myndigheterna tredskas i detta hänseende,
är en mycket oklok och olycklig
politik.

Den ökade kriminaliteten är en gåta.

I vårt land har vi för närvarande praktiskt
taget full sysselsättning, och ungdomen
har väl aldrig tidigare haft så
stora inkomster som under de senaste
åren. Det finns väl knappast någon här
i landet, som behöver lida nöd, tack
vare våra sociala välfärdsanordningar.

I tidningspressen rapporteras dagligen
rån och överfall, våld mot annans
frihet samt inbrottsstölder. För gamla
människor och för kvinnor, för hyggligt
folk över huvud taget, har samhället
ett stort ansvar, när det gäller att trygga
säkerheten på allmänna platser och
i hemmen.

Samhället måste enligt min åsikt genom
sina rättsvårdande organ vaka över
att medborgarnas egendom i görligaste
mån fredas mot orättmätiga angrepp.
Detta tillhör rättsstatens fundamentala
funktioner. En kapitulation inför den
växande brottsfrekvensen innebär att
samhället förklarat sig oförmöget att ge
medborgarna det rättsskydd, som den
demokratiska statens författningar stipulerar.
Bekämpandet av brottsligheten
iir en mycket stor fråga med många
aspekter. Men samhällsauktoritetcn mås -

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Svar på dels fråga ang. åtgärder för stävjande av bilstölderna, m. m„ dels inter pellation

ang. en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga

kriminaliteten

te med alla till buds stående medel upprätthållas.

Svenska folket förväntar, att inrikesministern
med kraft tar sig an problemet
att tränga tillbaka den ökade
brottsligheten.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Christenson sade,
att vi i våra svar i allmänhet bara talar
om tilltänkta eller pågående utredningar.
Egentligen skulle jag vara herr
Christenson tacksam för att han hyser
en så stark tilltro till mina möjligheter
att vidtaga snabba åtgärder i detta stora
frågekomplex. Jag tycker emellertid det
är rimligt att jag här får en viss tidsfrist
för att grundligt sätta mig in i de
frågor det gäller. När vi nu förklarat
oss beredda att på nyåret ta upp spörsmålen
och försöka lösa dem i den mån
så är möjligt, tycker jag dock det är
rimligt att herr Christenson i Malmö
nöjer sig med det beskedet. Men eftersom
herr Christenson i Malmö i huvudsak
uppehöll sig vid frågan om bilstölderna,
skall jag något beröra dem.

Jag har i mitt interpellationssvar
framhållt, att det för närvarande pågår
en utredning, och att den har framlagt
en promemoria över sådana åtgärder
från polisens sida, som i detta fall
skulle kunna vara av värde. Vidare har
jag sagt, att vad som föreslås i nämnda
promemoria kan genomföras utan tidsutdräkt.

Vad sedan de föreslagna åtgärderna
beträffar, har man i nämnda promemoria
och i framlagda förslag uttalat sig
för att polisbevakningen skall göras
mera rörlig, och att man de olika polismyndigheterna
emellan skall sörja för
en snabbare delgivning när det gäller
tillgrepp av bilar. Detta senare bör kunna
åstadkommas, även innan vi får till -

gång till ett teleprinternät. Vi skall i
kommande års statsverksproposition
återkomma till denna fråga.

Vidare har föreslagits att man i större
utsträckning än tidigare skall ägna uppmärksamhet
åt själva undersökningen
av de tillgripna fordonen för att få
fram spår och avtryck, som kan vara till
ledning vid spaningarna. Dessutom skall
spaningsverksamheten på lämpligt sätt
samordnas över större delar av landet.
Men alldeles speciellt viktigt är, att man
inom polisen organiserar en särskild avdelning,
som uteslutande ägnar sig åt
motorfordonstillgreppen och den därmed
sammanhängande brottsligheten.

Slutligen är det givetvis önskvärt att
man i större utsträckning kan påräkna
hjälp av enskilda personer, dels när
det gäller att meddela polisen sina iakttagelser
och dels — och framför allt —
när det gäller att iaktta större varsamhet
om de egna bilarna. I det sammanhanget
vill jag gärna nämna att det beträffande
rattlåsen — en fråga som ju
har diskuerats mycket, även här i riksdagen
— har träffats en frivillig överenskommelse
mellan kommunikationsdepartementet
och de kommersiella organisationerna
inom bilhandeln, innebärande
att nya bilar skall förses med
rattlås. Enlig de uppgifter vi fått förses
nu omkring 75 procent av alla nya
bilar med rattlås. Kvaliteten på dessa
lås kan man diskutera — och det gjorde
också herr Christenson i Malmö —
men enligt ingångna uppgifter har polisen
funnit att billåsen har varit mycket
effektiva. Man har väl också anledning
hoppas att vi inte skall behöva stanna
vid de 75 procent nya bilar, som nu
förses med rattlås, utan att vi där skall
komma fram till en ännu högre siffra.

Sedan vill jag till slut som en liten
kommentar till herr Christensons omnämnande
av bilstölderna i övriga skandinaviska
länder säga, att antalet bilar
ju i både Norge och Danmark är va -

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Svar på dels fråga ang. åtgärder för stävjande av bilstölderna, in. m., dels interpellation
ang. en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga

kriminaliteten

sentligt mindre än den bilpark vi har
här i landet.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet även för det svar han nu
lämnade och för det löfte han avgav.

När jag i första anförandet tog upp
frågan om utredningen hänvisade jag
till att den frågan varit föremål för behandling
här i riksdagen sedan 1949.
När det gäller den ökade bilstöldfrekvensen
hade man nog allmänt väntat
sig att det skulle vidtagas några åtgärder
från regeringens sida. Regeringen
har stora möjligheter att både genom
lagstiftning och genom den statliga lönepolitiken
och andra åtgärder komma
till rätta med detta problem.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för det relativt ingånde svaret
på min interpellation. Jag är tacksam
för den positiva inställning till
dessa problem som inrikesministern
rent allmänt gav till känna i sitt svar.
Inrikesministern påpekade bland annat
att han inte har något att erinra mot
tanken på att tillgängliga resurser koncentreras
till den mera samhällsfarliga
kriminaliteten i den mån frågan gäller
ändringar i gällande lagstiftning på
straffrättens och straffprocessens område.

Inte utan skäl kan man tala om att
det under senare år rått en viss inflation
i kriminalisering av olika slags beteenden.
Det har gällt såväl inom straffrättens
som inom specialstraffrättens
område. När det gäller strafflagen har
det i stor utsträckning gällt att täppa
till luckor i tidigare strafflag beträffande
gärningar som —- om jag får begagna
det uttrycket — i det allmänna

rättsmedvetandet framstått som stötande.

Den utvidgade kriminaliseringen har
emellertid också skett som något slags
kompensation för bevissvårigheterna
beträffande de ursprungliga strafflagsbrotten.
Man har härvid i viss omfattning
ruckat på ett tidigare ganska strikt
upprätthållet krav på att gärningen
skulle ha skett med uppsåt. Brott inom
gruppen bedrägligt beteende, oaktsamt
häleri, oaktsam partutsaga, oaktsam angivelse
och oaktsam försäkran får tjäna
som tillräckliga exempel.

Beträffande bedrägligt beteende är
det ofta svårt att se någon större reell
skillnad mellan sådant utnyttjande utan
betalning av ekonomisk förmån som är
straffbart och sådant som inte är det.
Tar jag t. ex. en taxi utan att kunna
betala eller bor jag på hotell eller äter
på restaurang utan att göra rätt för mig,
skyddas den som tillhandahållit förmånen
genom strafflagens bestämmelser
om bedrägligt förfarande. Låter jag
sy en dyrbar kostym hos en skräddare
eller underkastar jag mig en dyrbar behandling
hos en tandläkare och underlåter
att betala, föreligger däremot inget
sådant skydd.

Bedrägligt beteende är ingalunda något
ovanligt brott vid våra domstolar.
Det har vid Stockholms rådhusrätt förekommit
sessioner med nämnd — på
grund av att återfallsparagrafen åberopats
— där man halva sessionsdagen
eller mera fått syssla med t. ex. bedrägligt
beteende avseende icke ersatt
åkning med droskbil för två till tio kronor,
varvid straffet blivit ett relativt
ringa dagsbotsbelopp. Anses det nu
inte lämpligt att företaga någon ändring
i strafflagen, måste det finnas
andra utvägar att sovra bort en hel del
mera bagatellartade saker. Möjligen
kan man i detta fall tänka sig en bestämmelse
i droskreglementet om rätt
för droskförare alt kräva framkörnings -

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Svar på dels fråga ang. åtgärder för stävjande av bilstölderna, m. m., dels inter pellation

ang. en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga

kriminaliteten

avgift samtidigt som kunden stiger i
bilen, vilket i praktiken skulle medföra
att en hel del av dessa ärenden
aldrig kom till domstol.

När det gäller specialstraffrättens område
borde enligt min mening en allmän
översyn företagas i syfte att undersöka
om kriminalisering erfordras i
den utsträckning som nu förekommer.
Jag tog som lösryckt exempel i min interpellation
kriminaliseringen av brister
i droskförarnas klädsel. Det hade
just då i Stockholm kommit in ett stort
antal sådana rapporter. Ett närmare
studium av problmet skulle säkerligen
blotta många liknande kriminaliseringsförfaranden,
som borde tas under
ett mera enhetligt övervägande.
Mål har t. ex. förekommit som rör
brister i fråga om klädseln hos personalen
på Djurgårdsfärjan. Bestämmelser
angående sådan skulle ju likaväl
kunna upprätthållas genom organisationerna
med någon form av sanktion.
För inte så länge sedan läste jag en tidningsuppgift
om att man i ordningsstadgan
för Malmö skulle kriminalisera
det förhållandet att damer sommartid
uppträder alltför lätt klädda på stadens
gator.

Över huvud taget är hela floran av
specialstraffrättsliga bestämmelser, som
tillkommit under skilda tider och omständigheter,
enligt min mening i behov
av en sådan allmän genomgång.
Straffbestämmelser bör i görligaste
män förbehållas gärningar som mer allmänt
betraktas som förkastliga. I annat
fall avtrubbas den avhållande effekt,
som vi önskar att straffet skall
ha på brottslingar.

I interpellationssvaret redogjordes
något för den ökning av brottsligheten
som skett i Sverige, i synnerhet i Stockholm,
under senare år och de svårigheter
Stockholmspolisen haft med sin
rekrytering. Inrikesministern betygar
sin vilja att så skyndsamt som möjligt

ta befattning med de förslag i vissa
hänseenden till förbättrande av situationen,
som kommer att framläggas av
bl. a. effektivitetsutredningen.

När det gäller bedömningen av vad
som i den akuta situationen centralt
kan göras av inrikesdepartementet som
högsta chefsmyndighet för polisväsendet
i riket, förefallet det mig emellertid
som om inrikesministern i någon
mån söker komma undan det ansvar
som situationen kan kräva i form av
initiativ och självständigt handlande
från chefsmyndigheten själv. På ett par
tre ställen i interpellationssvaret tycker
jag mig finna belägg för en sådan principiell
inställning. Sålunda framliålles,
i sammanhang med att jag i interpellationen
efterlyst åtgärder för att koncentrera
tillgängliga resurser på den
mera samhällsfarliga kriminaliteten, att
om inte lagstiftningsåtgärder avses —
beträffande sådana säger sig inrikesministern
rent allmänt vara positivt inställd
till de tankegångar jag utvecklat
— utan en »omdisponering av den
praktiska polisverksamheten med stöd
av generella anvisningar» så synes det
inte möjligt att »söka åstadkomma några
mera allmänna normer för regleringen
av här avsedda situationer».

Den inställningen har jag litet svårt
att förstå. Jag kan inte finna något
egendomligt i att om arbetsbelastningen
för dem som har att svara för samhällets
kamp mot brott blir för stor, chefsmyndigheten
lämnar en redogörelse för
det aktuella läget med betonande av
vilka arbetsuppgifter man anser vara
viktiga. Anvisningarna kan givetvis inte
göras alltför detaljerade, men jag
har svårt att inse, att det skulle vara
omöjligt att auktoritativt i stora drag
redogöra för angelägenhetsgraden. Jag
tror inte alls att sådana anvisningar
saknar betydelse, och jag anser att det
skulle behövas i dagens läge.

På ett annat ställe i interpellation*-

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Svar på dels fråga ang. åtgärder för stävjande av bilstölderna, m. in., dels inter pellation

ang. en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga

kriminaliteten

svaret framhålles: »Beträffande behovet
av en mera allmänt inriktad spaningsverksamhet
framgår av interpellationen
att herr Eliasson i detta avseende direkt
hänsyftar på de aktuella förhållandena
i Stockholm. Det gäller därför en fråga
som ankommer på vederbörande polischefs
bestämmande.» Och rörande ifrågasatt
möjlighet att införa lämplig förtursrätt
vid kriminalen svarar inrikesministern,
att avgörandet måste ankomma
på »vederbörande polischef».

Jag frågar mig: Kan det verkligen

vara riktigt att den högsta chefsmyndigheten
undandrar sig en självständig
prövning och endast hänvisar till en
denna myndighet underordnad chefsperson
i ett läge som detta? Det ankommer
på polischefen i Stockholm, säger
inrikesministern, att bestämma, om
vi behöver en mera allmän spaningsstyrka
vid kriminalen. Jag undrar om
inrikesministern därmed avser polismästaren
eller möjligen chefen för kriminalpolisavdelningen.
Såvitt jag vet
befattar sig polismästaren på grund av
sina mångskiftande göromål föga med
en rent organisatorisk angelägenhet
inom kriminalavdelningen. Jag finner
för min del, att i ett läge, där olika meningar
uppkommit om användningen
just nu av en underdimensionerad polisstyrka,
bör väl inom den högsta
chefsmyndigheten kunna prövas, huruvida
en omgruppering bör företagas.

Beträffande behovet av en mera allmän
spaningsavdelning kan jag hänvisa
till bl. a. vad kriminalpolisen genom
sin organisation, Stockholms kriminalpolisförening,
anfört i en skrivelse
den 10 februari 1957. Jag citerar
några rader:

»Förhållandena på rnbrottssektionen
betraktas av på sektionen tjänstgörande
personal såsom ohållbara. Inför den
alltmer pressande arbetsbördan (antalet
förövade och undersökta inbrott i
januari månad 1957 uppgick till 078

mot 568 i januari 1956 och 471 i januari
1955) har man även på denna sektion
tvingats att alltmera frångå den
i detta arbete nödvändiga yttre spaningen
för att hinna med utredningsarbetet.
I de mest trängda situationerna
har man t. o. in. på allvar diskuterat att
helt lägga ned brottsplatsundersökningen
för att på så sätt friställa personal
till utredningsarbete. Enligt vår mening
måste Stockholms stad ta under
allvarlig omprövning, huruvida polispersonalen
icke i större utsträckning
bör användas för brottsbekämpande åtgärder
än för de mindre allvarliga uppgifterna
med ordningshållning, parkeringsövervakning
o. dyl.»

Polispersonalen bär alltså tydligen
den uppfattningen, att en omgruppering
kan företagas, medan polischefen har
annan mening, eftersom ingen omgruppering
sker. Finns det inte anledning
för inrikesdepartementet att undersöka
vem som har rätt i en sådan
situation? Jag skulle möjligen ha haft
lättare att förstå inrikesministerns inställning,
om läget varit normalt. Så
är emellertid ingalunda fallet — situationen
är helt enkelt extrem.

Sverige intar ju en ur många synpunkter
mindre smickrande ställning
när det gäller kampen mot brottsligheten
jämfört med utlandet och även
jämfört med våra möjligheter tidigare.
Stöldbrotten bär, såsom jag framhållit
i interpellationen, under de senaste
trettio åren mer än fördubblats och
gruppen bedrägeri-, förskingrings- och
förfalskningsbrotten mer än fyrdubblats.
Egendomsbrotten visar tendens att
alltjämt öka, varvid inbrottsstölderna
— eller som det nu heter de grova stölderna
— synes utvisa en särskilt stark
benägenhet att växa i antal. Det har
blivit betydligt säkrare att ställa ifrån
sig en bil i våra nordiska grannländer
än i Sverige — ja, det torde t. o. m. vara
mindre risk att få bilen stulen i Lon -

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Svar på dels fråga ang. åtgärder för stävjande av bilstölderna, m. m., dels inter pellation

ang. en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga

kriminaliteten

don, Paris, Berlin, Rom och Madrid
än in Stockholm.

Risken för att på våra gator bli antastad,
slagen och rånad är anmärkningsvärt
stor och har även i utländsk
press omvittnats.

Stockholm har såsom påpekats i förhållande
till landet i övrigt i fråga om
brottslighet en särskilt dålig ställning.
Medan vår huvudstad har omkring tio
procent av landets befolkning, har den
ungefär 20 procent av dess kriminalitet.

Om orsakerna till den ökade brottsligheten
vet man egentligen mycket litet.
Varför människor begår brott och
vilken inverkan straffet har, har man
tyvärr forskningsmässigt knappast sysslat
med i Sverige. Man har i vårt modernaste
lagförslag på området — trots
dess uttryckliga avståndstagande i motiven
till vedergällningsteorin och dess
anknytning till individual- och allmänpreventiva
föreställningar om straffets
betydelse — utifrån dessa utgångspunkter
icke logiskt kunnat förklara, varför
samhället straffar. Sålunda saknar t. ex.
den minutiösa utmätning av straff, som
fortfarande i princip skall ske, ofta betydelse
ur både individual- och allmänpreventiv
synpunkt.

I den allmänna diskussionen har man
lämnat många förklaringar till den ökade
brottsligheten.

Från religiöst håll har man kanske
lagt särskild vikt vid vad en alltmer
tilltagande »avkristning» kan ha inneburit.

Av dem som velat tillskriva uppfostran
särskilt stor betydelse har kanske
företrädesvis betonats att rådande
»tidsanda» medfört upplösning av normer
för mänskligt handlande, som tidigare
grundats genom fostran i hem,
kyrka och skola. Man har vidare pekat
på verkan av att familjebanden blivit
lösligare med större splittring i äktenskapen.

Andra har velat lägga huvudvikten
företrädesvis på det sociologiska planet.
De har starkt betonat den inverkan,
som efterkrigstidens ändrade ekonomiska
struktur medfört. Den tilltagande
»urbaniseringen» har härvid ansetts
spela stor roll. Man har framhållit, att
ökat välstånd skapat fler förmögenhetsobjekt
och därmed fler brottstillfällen.
Det har också påpekats, att ökat välstånd
skapat större disproportion än
förr mellan i synnerhet ungdom som har
arbetsanställning och ungdom som inte
har anställning, vilket skulle innebära
en starkt brottsbefrämjande faktor för
dem som icke genom arbete kan eller
vill hålla den standard, som arbetsinkomst
medför.

Från dem som särskilt trott på straffets
avskräckande betydelse har framhållits
att samhällets syn på brottet
och brottslingen till slut blivit alltför
mild. Man har ibland pekat på att man
genomfört en mängd i och för sig önskvärda
reformer utan att göra klart för
sig vilka värden man eventuellt raserat
och utan att skaffa samhället kompensation
för dessa. Man har t. ex. framhållit,
att man genom den nya rättegångsbalken
— låt vara riktigt — ökade
den misstänktes möjlighet att tillvarataga
sina intressen men utan att samhället
därför undersökte, om det borde
mobilisera bättre resurser för sin del
i kampen mot brottet. Liknande resonemang
har förts i samband med reformarbete,
som rört straff eller straffverkställighet.

Som ytterligare lösryckta och från
varandra skilda exempel på förklaringsgrunder,
som i den allmänna diskussionen
om orsakerna till den ökade brottsligheten
brukar omnämnas, är ökat kriminaliserande
från samhällets sida av
olika gärningar, ökat spritmissbruk, dålig
film och dålig litteratur.

Ehuru meningarna är mycket delade
om vilka faktorer som inverkar på

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Svar på dels fråga ang. åtgärder för stävjande av bilstölderna, m. m., dels inter pellation

ang. en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga

kriminaliteten

brottsligheten och i vilken omfattning
detta sker, torde alla vara ense om att
en tillräcklig poliskår och bästa möjliga
användning av denna spelar en oerhört
viktig roll i samhällets kamp mot kriminaliteten.
Detta påpekas bl. a. i strafflagberedningens
motiv till skyddsbalken.

Prognosen för framtiden betecknas
som dyster. Man synes sålunda även
inom strafflagberedningen kallt räkna
med alltjämt stigande brottslighet. Jag
hänvisar bl. a. till uttalande av professor
Strahl i senaste numret av Svensk
Juristtidning.

För att de ärade kammarledamöterna
riktigt skall förstå hur pass prekärt laget
är för huvudstadens del, skall jag
innan jag övergår till vissa detaljer i
interpellationssvaret lämna några fakta
beträffande polisen i Stockholm.

Polisstyrkan i Stockholm är 1 358
man, enligt den stat som finns. I verkligheten
är den på grund av vakanser,
som icke kunnat fyllas, omkring 200
man mindre. Även om man räknar med
fulltalig kår, är personalen relativt mycket
mindre än andra västeuropeiska
huvudstäders. Vid senaste årsskiftet
uppgick stadens befolkningssiffra till
794 671 personer. Det skulle innebära
att det enligt den nuvarande personalstaten
skulle finnas en polisman på
586 innevånare eller, om man medräknar
kriminalpolisen, en polisman på
475 innevånare. I Köpenhamn finns en
polisman redan på 310 innevånare, i
Helsingfors en på 330, i London en på
395 och i Oslo en på 435 innevånare.
Tar man hänsyn till nuvarande vakanser
inom Stockholms polis blir relationen
så pass ogynnsam för Stockholms
del som en polisman på 508 innevånare,
alltså nästan halv faktisk polisstyrka i
Stockholm, om man skulle anse jämförelsesiffrorna
i Köpenhamn som normgivande
för en lämplig polisstyrka.

Jag skall sedan lämna några statis -

tiska uppgifter beträffande ordningspolisens
i Stockholm arbetsuppgifter.
Jag har delat ut en sammanställning av
dessa uppgifter för att belysa frågan.
Uppgifterna finns i den maskinskrivna
stencilerade bilaga, som lämnats ut i
bänkarna.

Från 1950 till 1956 har rattfyllerioch
fylleriärendena ungefär tredubblats.
Rattfylleriärendenas antal uppgick
1950 till 497, medan dessa ärenden 1956
utgjorde 1 621 stycken. Vanliga fylleriärenden
var 1950 7161 medan de 1956
utgjorde 24 439.

Vägtrafikolycksutredningar har ungefär
fördubblats under denna sjuårsperiod.
1950 utgjorde vägtrafikolyckorna
4 886 ärenden, medan de 1956 var
8 111. Parkeringsförseelserna har mångdubblats.
De var 1951 15 839 och 1957
är vi framme t. o. m. oktober månad
vid en siffra av 61 698.

Vi har under hela året 1957 att räkna
med kanske inte mindre än omkring
75 000 parkeringsförseelser i Stockholm.
Som framgår av nämnda bilaga har antalet
ärenden i de olika polisdistrikten
i Stockholm ökat under denna tid med
ungefär 50 procent från 121 437 till
183 822 ärenden. Av de ärenden, som
polisen har hand om i år, utgör alltså
uppskattningsvis inte mindre än 75 000
parkeringsförseelser.

Folkmängden har under denna 7-årsperiod
ökat med omkring 50 000 invånare
från 745 967 år 1950 till 794 462
år 1956.

Denna oerhörda ökning av antalet
ärenden och ökningen av folkmängden
har icke motsvarats av någon som helst
faktisk ökning av polispersonalen. Enligt
staten har visserligen 87 nya tjänster
tillskapats från 1950 till 1956, men
på grund av vakanserna har vi nu mindre
poliser än vi hade 1950. Vi har 118
poliser mindre. Exakta vakanssiffran i
dagens liige för ordningspolisen är 188,
medan vi 1950 endast hade två polis -

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Svar på dels fråga ang. åtgärder för stävjande av bilstölderna, m. m., dels inter pellation

ang. en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga

kriminaliteten

tjänster, som inte var besatta. Härtill
kommer att vid statspolisens ordningsavdelning
i Stockholm är 38 tjänster
vakanta, varför sammanlagda antalet
vakanser vid ordningspolisen i Stockholm
f. n. är 226.

Låt mig berätta något om hur det
faktiskt kan se ut i ett valdistrikt i
Stockholm. Jag tar Spånga vaktdistrikt.
Det är ett distrikt, som omfattar ungefär
1/3 av hela Stockholms yta. Det
skall sörja för bevakningen i såväl
gamla Spånga församling som i det
nyuppförda Vällingby och i Hässelby.
Invånarantalet är 63 000. Personalen
består av 17 konstaplar, 3 överkonstaplar
och ett skrivbiträde. Det är alltså
en polis på över 3 000 invånare. En
enda bil finns, som skall användas som
både radiobil och utredningsbil. Avståndet
till gränserna i detta distrikt är
ungefär 1 mil. Gamla Spånga församling
hade 18 000 invånare. Man hade
då 12 konstaplar. I samband med att
Vällingby m. ;n. lades till distriktet och
medförde en ökning av omkring 45 000
personer, ökade man personalen med
5 konstaplar; alltså en konstapel per
9 000 invånare. Detta gör att stora delar
av distriktet får så gott som helt
lämnas åt sitt öde. I Vällingby patrullerar
ibland en konstapel mellan klockan
7—23. Nattetid finns det ingen polisbevakning
i form av patrullerande konstaplar.
Ibland har man över huvud
icke råd till någon som helst patrullering
i Vällingby, vare sig på dagen eller
natten. Vad en enda bil, som skall användas
till allting, kan uträtta på detta
stora område förstår var och en. Det
innebär sålunda nästan detsamma som
om man skulle lämna en stad av Jönköpings
storlek helt utan polisbevakning.
Konsekvensen av ett sådant förfaringssätt
måste vara ödesdiger.

Jag övergår till att nämna några
fakta beträffande kriminalpolisen i
Stockholm.

Kriminalpolisstyrkan skall enligt nu
gällande personalstat vara 320 man. På
grund av uppkomna vakanser saknas
omkring 30 man.

Också för kriminalpolisens del gäller
att även om man jämför fulltalig styrka
med kriminalpolisstyrkor i andra västeuropeiska
städer utfaller jämförelsen
till Stockholms nackdel. Det finns per
10 000 invånare räknat mindre kriminalpolis
i Stockholm än i t. ex. Amsterdam,
Oslo, London, Helsingfors, Hamburg
och Köpenhamn. Ett medeltal för dessa
städer utvisar, att det finns en kriminalpolisman
på 1 990 invånare, medan
jämförelsetalet för Stockholm utvisar
en kriminalpolis per 2 540 invånare.

Från polisens sida har för nästkommande
år begärts en ökning med 84
man, rättsdirektionen har prutat ned
antalet till 35 och stadsfullmäktige slutligen
har bestämt antalet till 12. Från
och med nästa år upptager alltså staten
kriminalpolisstyrkan i Stockholm
till 332 man.

Det finns även en bilaga med statistiska
uppgifter rörande kriminalpolisens
arbetsuppgifter. Jag åsyftar den bilaga
med staplar i olika färger, av vilka en
är röd och avser stöldbrott, en är blå
och avser övriga strafflagsbrott och en
är grön och avser brott över huvud taget.
Det fyllda området nederst i dessa
staplar utvisar vad som klarats upp av
inkomna anmälningar. Det ofyllda området
utvisar ouppklarade anmälningar.

Medan vi 1950, som framgår av bilagan,
hade omkring 25 000 anmälningar
om året, var siffran 1956 omkring
50 000 anmälningar.

Personalstyrkan hade under denna
tid ingalunda tillnärmelsevis fördubblats.
Enligt staten har den ökat med 27
man, från 293 till 320. Reellt har den
på grund av förhandenvarande vakanser
trots denna oerhörda ökning av antalet
anmälningar icke ökat med mera
än tre man, från 293 till 296, vilket den

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Svar på dels fråga ang. åtgärder för stävjande av bilstölderna, m. m., dels inter pellation

ang. en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga

kriminaliteten

1 november 1957 var faktiska personalbeståndet
på kriminalavdelningen. 1950
hade vi inga vakanta tjänster. I dagens
läge har vi 27 tjänster obesatta. Härtill
kommer 19 vakanta tjänster vid kriminalpolisens
statspolisavdelning i Stockholm,
således en sammanlagd vakanssiffra
på 46.

Polisens möjligheter att nå resultat
med de inkomna anmälningarna har
alltmera försämrats. Av de omkring
100 000 anmälningarna 1956 var det endast
något över 20 procent, som ledde
till positivt resultat, medan man 1950
i varje fall hade en uppklarningsprocent
på något över 30, redan det en alltför
låg genomsnittlig uppklarningsprocent.
Uppskattningsvis torde man väl kunna
ställa krav på att inemot 50 procent av
anmälda brott skulle kunna klaras upp.
Av omkring 5 000 anmälningar om
stölder och inbrott under 1956 var det
endast 12,7 procent som blev uppklarade.
över 85 procent av alla i Stockholm
anmälda stölder har förblivit
ouppklarade.

Jag framhöll att anmälningarna om
brott från 1950 vuxit från omkring
50 000 till omkring 100 000 1956. Innevarande
års siffror visar ingalunda någon
tillbakagång. Den 1 november 1957
fanns 56 922 anmälningar om brott registrerade.
Motsvarande siffra föregående
år, den 1 november 1956, var 52 179.

Av alla inkomna anmälningar är det
sålunda bara en bråkdel, som kan bli
uppklarade. Dessa siffror framstår i så
mycket mer skrämmande dager, som
man med hänsyn till den personalbrist
som råder anser att man företrädesvis
skall behandla de anmälningar, i vilka
någon bevisning finnes angiven. Brottsplatsundersökningar
medhinnes endast
i mycket ringa utsträckning. Faran ur
kriminalpolitisk synpunkt härav synes
mig uppenbar. Det blir oftast de som
klumpigt har utfört sin brottsliga gärning,
som åker fast, medan de som

handlat mera skickligt icke hinner bli
föremål för undersökning.

För någon allmän spaning på brott
finnes ingen personal avdelad. Eftersom
man inte ens hinner bearbeta alla anmälningar
på ett sätt, som man med tillräcklig
arbetsstyrka skulle anse ändamålsenligt,
anser man sig ännu mindre
kunna avdela någon personal för spaning.

Förfaringssättet — både detta med
bristande behandling av anmälningarna
och underlåten spaning — måste vara
starkt ägnat att öka både intensiteten
och bredden av kriminaliteten. Allsköns
yrkesmässig brottslighet får i stor utsträckning
ostört spelrum. Gör man bara
brott någorlunda svårupptäckbart
eller ser till att ingen anmälan kommer
in till kriminalpolisen, kan yrkesbrottslingen
i lugn och ro arbeta i Stockholm.
Det må sedan gälla organiserade stölder
eller inbrott, bedrägeri, förskingring eller
ocker eller annat slag av brott. Kommer
i samband med stöldutredning
fram, att viss plats är centrum för personer,
som sysslar med stöld eller häleri,
har man som regel ingen tid att
sanera själva brottshärden. Man behandlar
den inkomna anmälan men för övrigt
händer ingenting. Brottsligheten
fortsätter tills nästa anmälan kommer
in med liknande resultat. Ingen har erforderlig
tid att göra sammanställningar
över vad rapporter i olika ärenden upplyser
om och som kanske skulle giva ett
kraftigt bevismaterial för ett effektivt
ingripande. Samma är förhållandet vid
olika former av bedrägeribrott. Många
bedrägeribrott hade kunnat stoppas, innan
det hunnit bli fråga om så svindlande
siffror, och mycket mänskligt lidande
från de bedragnas sida skulle
kunnat undvikas, om polisen bedrivit en
ökad spaningsverksamhet. En spaningsavdelning
på bara några personer skulle
innebära väsentlig fördel ur brottsprevenerandc
syfte. Den borde fungera inte

Andni kammarens protokoll 1957. Nr 30

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Svar på dels fråga ang. åtgärder för stävjande av bilstölderna, m. m., dels inter pellation

ang. en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga

kriminaliteten

bara som något slags poliseringsavdelning
för lösdrivare, vilket givetvis också
är viktigt, utan även kunna allmänt
undersöka varje slag av mera grav icke
anmäld, ibland periodvis uppdykande,
misstänkt kriminalitet. För att bara
nämna några former, där i olika sammanhang
på grund av dess yrkesmässiga
omfattning aktualiseras behov av insättande
av förstärkt försvar från samhällets
sida, vill jag nämna några grupper,
kassaskåpssprängare, hyresbedrägerier,
bilbedrägerier, verkstadsbedrägerier,
annonsbedrägerier, bedräglig juridisk
verksamhet, fastighets- och inteckningsskoj,
ockerverksamhet, sedlighetsbrott
och kravallartade uppträden.

Man har fortfarande inom inrikesdepartementet
följt utvecklingen och
vidtagit åtgärder, säger inrikesministern.
Jag skulle i det sammanhanget vilja
fråga om vilka konkreta åtgärder
som t. ex. vidtagits med anledning av
överståthållarämbetets skrivelse till
Kungl. Maj :t den 23 mars 1957.

Läget var så allvarligt redan i början
av året, att det föranledde överståthållarämbetet
att i skrivelse den 23 mars
1957 anmäla saken till Kungl. Maj:t.
Jag vill särskilt framhålla att man där
påpekade, att utan särskilda åtgärder
från statsmakternas sida erforderlig förstärkning
av poliskåren icke kunde
komma till stånd inom rimlig tid. Beträffande
bristerna i fråga om ordningens
upprätthållande anförde överståthållarämbetet
bl. a.: »Bristerna i fråga
om ordningens upprätthållande har helt
naturligt givit sig till känna för allmänheten
och utlöst irritation bland den
laglydiga delen av befolkningen. Det har
gått så långt, att till och med vissa centralt
belägna gator och allmänna platser
helst undvikas av gatutrafikanter, särskilt
kvinnliga sådana. Ligistelement
drar fördel av den otillfredsställande
polisbevakningen, och råa överfall fö -

rekommer icke sällan. Känt är också,
att situationen särskilt i förorter gynnat
uppkomsten av ungdomsligor, som bedriva
allehanda ofog. Ungdomskriminalitetens
ökning är visserligen ett problem,
som måste ses i ett vidare sammanhang
— utredning om dessa orsaker
pågår också — men säkert är likväl,
att företeelsen står i ett nära samband
med den otillfredsställande polisuppsikten.
»

Samma synpunkter kom till uttryck
vid en sammankomst som alldeles i dagarna
anordnades av Stockholms överkonstapelförening
och vid vilken inrikesministern
själv var närvarande.
Liknande sammankomster hade ägt
rum redan tidigare, varvid begäran
framställts om inrikesdepartementets
ingripande. Vid denna nya sammankomst
framhölls bl. a.: »Anledningen
till att föreningen ännu en gång velat
anordna en sammankomst som den i
afton är den, att vi ha ett budskap att
frambära. Ett budskap som i sig innebär
en maning att vidtaga omedelbara
åtgärder. Vi tycka nämligen alla, att
vi befinna oss i den situation, som
målas i ett gammalt ordspråk, som säger:
''Medan gräset gror, dör kon’.»

Vilka åtgärder har alltså från inrikesdepartementets
sida vidtagits med anledning
av denna skrivelse redan i
början av året? När polisstyrkan inte
är fulltalig i kampen mot brottsligheten
måste väl — liksom fallet är med
försvaret, om dess styrkor minskas —
en omgruppering ske, så att i första
hand de mest angelägna uppgifterna
blir tillfredsställande skötta. Det går
inte längre att lägga ned lika mycket
arbete på bagatellartade saker som förut
skett. Det måste helt enkelt företas en
sovring, om inte rättsvården skall ta
större skada än vad som är oundgängligt.
Ju längre en sådan sållning låter
vänta på sig, desto svårare blir det att
reparera skadan. Härvid bör enligt min

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Svar på dels fråga ang. åtgärder för stävjande av bilstölderna, m. m., dels inter pellation

ang. en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga

kriminaliteten

mening inrikesdepartementet såsom
högsta chefsmyndighet inte undandra
sig sin medverkan till ett aktivt handlande.

Av interpellationssvaret får man det
missvisande intrycket, att det ökade
ingripande mot parkeringsförseelser,
som exempelvis skett här i Stockholm
genom bl. a. anställande av kvinnliga
parkeringsövervakare, utan vidare kommer
att minska polisens arbete. Jag tror
att detta är en felaktig bild av utvecklingen,
och jag skall strax be att få närmare
ange mina synpunkter på den
saken. Jag vill bara först på ytterligare
en punkt sätta ett stort frågetecken.

Man får det bestämda intrycket att
inrikesministern anser att »tidsparkeringsförseelserna»
skulle i avsevärd
grad menligt inverka på framkomligheten
för trafiken. Jag skulle vilja ifrågasätta,
om detta verkligen är fallet.
Är det inte så här i staden, att så fort
det över huvud taget blir en lucka ledig
på gatorna eller parkeringsplatserna,
kommer omedelbart en annan bil
dit? Det förhåller sig väl snarare så, att
ju oftare bilbeståndet flyttas — en del
bilar kanske bara från en parkeringsplats
till en annan — desto menligare
inverkar detta på framkomligheten för
trafiken genom att andra fordon stoppas
upp vid dessa in- och utkörningar
från parkeringsplatser.

Jag skall därefter övergå till att utveckla
min syn på frågan om den inverkan
som ett ökat antal parkeringsförseelser
kan medföra för polisens,
åklagarens och domstolens del.

Jag vidhåller att det inte finns någon
som helst proportion mellan det arbete,
som här i Stockholm för närvarande
lägges ned på parkcringsförseelser,
och polisens övriga uppgifter.
Under november månad hade vi 20 s. k.
Lapplisor i arbete. Detta medförde en
kraftig ökning av antalet rapporterade
parkeringsförseelser. Enbart de kvinn -

liga parkeringsövervakarna rapporterade
under november 7 335 sådana förseelser,
medan siffran för november
förra året endast var omkring 4 500.
Under december månad kommer nu
ytterligare 20 kvinnliga parkeringsövervakare
att vara i verksamhet. Man
kan alltså räkna med att under denna
månad få ungefär 15 000 parkeringsförseelser,
om antalet stiger i samma grad
som det gjorde när de första 20 befattningshavarna
började sitt arbete.

Ökningen av antalet parkeringsförseelser
kommer enligt min mening att
på sitt sätt medföra en ytterligare kraftig
belastning av det redan överansträngda
rättsmaskineriet. I och med
rapporteringen är nämligen ett ärende
av detta slag ingalunda ur världen. Låt
mig relatera vad som sker i samband
med en parkeringsförseelse här i Stockholm.

Rapporteringen, som ju endast är det
första momentet i en ganska tidsödande
procedur, utföres av den kvinnliga parkeringsvakten.
Hon utskriver i två exemplar
en lapp med uppgifter om förseelsen,
varefter det ena exemplaret
sättes på bilrutan och det andra lämnas
ned till vakthavande konstapel på
vaktdistriktet. Det andra momentet består
däri, att en konstapel på vaktdistriktet
för in uppgifterna i en dossier.
När sedan bilföraren kommer ned till
polisstationen, antecknas hans uppgifter
antingen av en vakthavande konstapel
eller, om ärendet är mera invecklat, av
en utredningsman. Därefter går ärendet
— om vederbörande har erkänt —
till utredningsavdelningen för ifyllande
av formulär för strafföreläggande.
Detta underskrives av kommissarien
och ytterligare en befattningshavare.
Föreläggandet går sedan till åklagarmyndigheten,
diir det diarieföres och
lottas på eu stadsfiskalsassistent, som
prövar ärendet och utsätter bötesstraff,
varefter ärendet efter ny diaricföring

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Svar på dels fråga ang. åtgärder för stävjande av bilstölderna, m. m., dels inter pellation

ang. en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga

kriminaliteten

går för delgivning till den felande, som
har att insända bötesbeloppet till vederbörande
utmätningsmyndighet.

Jag är angelägen framhålla att från
denna i och för sig ganska tidsödande
tågordning ofta sker avvikelser som vållar
ännu större tidsutdräkt. Ganska vanligt
är t. ex. — jag har hört eu uppskattning
på en tredjedel av alla fall —
att vederbörande bilförare inte infinner
sig på polisstationen. Utredningsmannen
har då att söka reda på vem som
är registrerad för bilen. Ofta har denne
flyttat, ibland har han ingen telefon.
Vad värre är: det visar sig icke så
sällan, att den som är registrerad för
bilen icke är ägare till denna. Genom
den för bilen registrerade personen tar
man då reda på till vem lian sålt den
och sätter sig i förbindelse med denne,
som i sin tur kan ha sålt den till ytterligare
en annan person. Polisen får då
ringa och skriva på olika håll till landsorten.
Det finns exempel som visar att
man hållit på i fem eller flera led, innan
man påträffat rätt ägare. Under
tiden har det lilla parkeringsärendet
svällt till en omfattande utredning. Efter
mycket polisarbete har en ganska diger
rapport färdigställts om ett flertal
personer, som skall ställas till ansvar
för att de underlåtit att registrera förvärv
av motorfordon. Denna kontroll —
i och för sig rätt viktig, det bestrider
jag inte, ehuru det här är fråga om en
avvägning — som man i sådana sammanhang
gör i fråga om namnskyltar,
försäkring, skatt in. in., har kanske
ytterligare ökat ärendets omfång. Ofta
måste ett sådant ärende gå till domstol.
Ibland nekar den felande och måste
då åtalas. Även om vederbörande erkänt
inför polisen, händer det icke sällan,
att han, då han får strafföreläggandet,
antingen nekar till förseelsen eller riktar
invändningar mot bötesbeloppets
storlek. Även då måste ärendet gå till
domstol genom att åtal väckes. Slutli -

gen händer det ofta, då ärendet kommer
till åklagarmyndigheten för straffföreläggande,
att den felande redan är
instämd till domstol för annan förseelse.
Vederbörande stadsfiskalsassistent
har då att verkställa omlottning av
ärendet, varefter den åklagare, som sedan
får ärendet, har att taga ställning
till åtalsfrågan och i förekommande fall
göra ansökan om stämning till rätten.
Det lilla parkeringsärendet kan alltså
orsaka ganska kraftig merbelastning
för både polis, åklagare och domstol.

Parkeringsförseelserna utgör, som jag
framhöll, en icke oväsentlig del av hela
antalet ärenden. Det sista året var det
sammanlagda antalet ärenden cirka
180 000. Man beräknar, att parkeringsförseelserna
i år kommer att bli ungefär
75 000. Man frågar sig onekligen,
om detta är nödvändigt. Något cyniskt
skulle man väl kunna säga, att om man
använde hela polis- och åklagarstyrkan
till att syssla med parkeringsförseelser,
skulle man troligen ändå icke kunna
komma åt alla sådana här i staden. Jag
har åtminstone det intrycket, att så
gott som alla lediga utrymmen i staden
är fyllda med bilar, varvid — om det
tillätes mig en grov gissning — de flesta
är mer eller mindre felparkerade. Flyttas
någon bil, ställer sig bara en annan
där, även om det är icke tillåten parkeringsplats.
Mig förefaller hela denna
jakt efter parkeringssyndare i dagens
läge som mer eller mindre meningslös.
Den framstår i nästan löjlig dager, eftersom
det faktiskt krävs krafttag för att
komma till rätta med de allvarliga ärendena
både hos ordningspolisen och hos
kriminalpolisen.

Parkeringsföreskrifterna har blivit
alltmer invecklade. Även om tavlor är
uppsatta på de flesta ställen, kräver de
ibland ett ganska ingående studium,
innan man kommer underfund med vad
som vid varje tidpunkt skall anses gälla.
Ibland gäller för samma gata kanske

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Svar på dels fråga ang. åtgärder för stävjande av bilstölderna, m. m., dels interpellation
ang. en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga

kriminaliteten

föreskrifter samtidigt om stoppförbud
viss tid och entimmesparkering viss
tid, kombinerad med annan tidsangivelse
för lördagar, samt fri parkering
andra tider. Enklare parkeringsföreskrifter
borde eftersträvas. Jag går så
långt, att jag hellre än att ha nuvarande
tillstånd skulle vilja vara med om att
slopa så gott som alla parkeringsföreskrifter.
Man skulle kunna införa stoppförbud
för några få genomfartsgator i
staden och för övrigt endast föreskriva
förbud för »farliga parkeringar», alltså
framför allt parkeringar vid övergångsställen,
gathörn, portar och där parkeringen
är till direkt hinder i trafiken.
Sedan får bilägarna konkurrera
om det övriga utrymmet. Det är inte
märkligare än att man får konkurrera
t. ex. om plats i bussar och spårvagnar.
Ingen skulle väl komma på tanken att
kriminalisera t. ex. den som sitter för
länge på en parksoffa eller ligger för
länge på en gräsmatta, som är upplåten
för allmänheten. I fråga om bilparkering
anser man emellertid att man
t. o. in. i nuvarande läge med allt nit
bör eftersträva upprätthållandet av alla
existerande bestämmelser.

En så radikal omläggning av hela
parkeringsproblemet jag här löst skisserat
kan jag givetvis icke kräva att
man omedelbart skall kunna genomföra,
men jag skulle vilja vädja till inrikesministern
att på något vis medverka
till en begränsning av det myckna
arbetet med dessa i varje fall relativt
små förseelser vid den avvägning som
bör ske mellan olika uppgifter då det
gäller frågan att på bästa möjliga sätt
utnyttja tillgängliga personalresurser i
kampen mot den ökade brottsligheten.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Chefen för inrikesdepartementet,
herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har ingenting emot

att ge herr Eliasson ett erkännande för
hans intresse och kunnande när det gäller
dessa frågor, men när jag här lyssnat
till honom måste jag säga att han i
ganska stor utsträckning ägnat sig åt
att slå in öppna dörrar. Vidare måste
jag erinra om att han i en rad av frågor
nog har kommit att vända sig till
fel forum. Detta är ju inte Stockholms
stadsfullmäktige, utan riksdagen.

När jag säger att herr Eliasson här
slår in öppna dörrar gör jag det mot
den bakgrunden, att han i sin interpellation
tagit upp en rad frågor, som jag
har försökt besvara genom en utförlig
redogörelse, varav framgår att vi från
departementets sida är införstådda med
och har uppmärksamheten riktad på
det allvarliga läge, som råder på rättsvårdens
område, och att vi har tagit
kontakt med de polisiära myndigheterna
i de större städerna och även haft
förberedande överläggningar med dem
i dessa angelägenheter. Jag har vidare
framhållit att det är vår mening att om
möjligt i januari månad få till stånd
ytterligare överläggningar med de polisiära
och kommunala myndigheterna
i Stockholm, Göteborg och Malmö för
att med dem genomdiskutera dessa problem
och försöka så skyndsamt som
möjligt vidta de åtgärder som är erforderliga.

Vidare har vi pekat på de utredningar,
som satts i gång och vilkas resultat
vi väntar inom den allra närmaste tiden.
Jag vet inte, vad herr Eliasson
mer kan begära. När vi sökt redovisa
det hela så utförligt som möjligt har det
varit inte minst för att här undvika en
alltför omfattande debatt. Jag tänker
inte heller, herr talman, ta upp någon
sådan.

Det är klart, att rekryteringsproblemet
är ytterst besvärligt. Det var väl i
huvudsak detta som berördes i den
skrivelse av den 27 mars i år, som
överståthållarämbetet överlämnade till

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Svar på dels fråga ang. åtgärder för stävjande av bilstölderna, m. m., dels inter pellation

ang. en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga

kriminaliteten

inrikesdepartementet och i vilken man
bland annat tog upp spörsmålet om bostadsförsörjningen
för polispersonal.
Denna fråga är i huvudsak kommunal.
Givetvis kan vi från statens sida medverka,
och vi har haft överläggningar
härom, varvid vi emellertid stött på
vissa svårigheter. Närmast gäller det
här en fördelning av de bostäder som
byggs, och den måste ske på det kommunala
planet. Vid våra överläggningar
med överståthållarämbetet under denna
månad, har vi sagt oss beredda
pröva på vilket sätt vår medverkan
här ska kunna ske. Som jag anfört i det
skrivna svaret har vi för avsikt att under
januari månad diskutera med de
kommunala myndigheter, som är ansvariga
i detta fall, vad som lämpligast
kan göras. Herr Eliasson får lugna sig
till dess.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Man kan väl inte från
inrikesdepartementets sida skjuta ifrån
sig hela frågan med att påstå, att polisen
inte är förstatligad. Inrikesdepartementet
är väl ändå högsta chefsmyndighet
för polisen och har såsom sådan
ett visst ansvar.

Inrikesministern gav ett detaljerat
exempel på ett förslag, som han menade
berörde ett renodlat kommunalt
problem. Jag skulle vilja hävda motsatsen.
I den framställning i denna fråga
som gjorts från vederbörande myndighet
begärdes direkt hjälp från staten.
.lag skall be att helt kort få relatera
den delen av ärendet.

I olika sammanhang har framhållits
vikten av att man kan erbjuda polisaspiranter
här i Stockholm bättre familjebostad.
Överståthållaren har i
skrivelse till Konungen den 23 mars
1957 framställt ett konkret förslag. I
skrivelsen heter det:

»Under ovan angivna tid från april
1956 till mars 1957 ha omkring 50 po -

lismän övergått till annan verksamhet,
därav flertalet till polistjänst i annat
polisdistrikt, sistnämnda avgång lärer
till allt övervägande del vara föranledd
av omöjligheten att i Stockholm erhålla
familjebostad. Under de senaste 5—6
åren har på grund av poliskonflikterna
tilldelningen av bostäder till polismän
i Stockholm varit ringa; såsom medborgargrupp
har polisen ingalunda lagt
beslag på den andel av bostadstillgången,
vartill dess numerär i och för sig
berättigat den. Med understrykande av
mina allvarliga farhågor för utvecklingen
inom poliskåren, därest ej åtgärder
snarast vidtagas för tillgodoseende
av dess medlemmars bostadsbehov,
får jag härmed föreslå, alt vid bestämmandet
av bostadskvoten för
Stockholms stad för andra halvåret 1957
Eders Kungl. Maj :t måtte besluta tilldela
staden — utöver den kvot, som
eljest kan ifrågakomma — en extra
kvot om 100 lägenheter med föreskrift
tillika, att lägenheter till detta antal
skola uteslutande ställas till förfogande
för polispersonal i Stockholm.»

Vad har åtgjorts med anledning av
denna framställning?

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag skulle vilja beröra
en synnerligen viktig detalj i interpellationsdebatten.
För åtskilliga år sedan
väckte jag jämte flera ledamöter här i
kammaren en motion om utredning av
möjligheterna att tillämpa införselinstitutet,
då det gäller biltjuvar och billånare
som åstadkommit skadegörelse.
Denna motion behandlades av första
lagutskottet, tillstyrktes enhälligt av
detsamma och bifölls av riksdagen utan
debatt. Orsaken till att ärendet fått ligga
på detta sätt är den fortlöpande bearbetning
av strafflagen som nu äger
rum. Det ifrågasättes, om man kan
bryta loss en särskild kategori av brott
och likställa dem med brott för vilka

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Svar på dels fråga ang. åtgärder för stävjande av bilstölderna, m. m., dels interpellation
ang. eu bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga

kriminaliteten

införselinstitutet nu är tillämpligt,
d. v. s. försummelse av skatt, barnuppfostringsbidrag
och familjeunderhåll.
Det kan man nämligen ha delade meningar
om.

Jag vill ifrågasätta om inte dessa saker
skulle kunna utredas i ett sammanhang
genom något som kallas för
lex in casu, alltså en för tillfället stiftad
lag, varigenom man skulle kunna
komma till rätta med ett uppenbart
samhällsont. Jag skulle vilja vädja till
herr inrikesministern, att han tar upp
ett resonemang med justitieministern
om huruvida så pass stor betydelse kan
tillmätas denna kategori av brott, att
man är beredd att pröva om man kan
lägga fram en sådan här lex in casu
eller på annat sätt ha uppmärksamheten
riktad på att det här är verklig fara i
dröjsmål. Bl. a. de sista siffrorna vittnar
ju om att vi icke kan vänta hur
länge som helst med åtgärder. För
egen de! tror jag absolut att det krisläge
som denna fråga befinner sig i
kan motivera, att införselinstitutet utvidgas
till att omfatta även bilstölder.
Det skulle ha en mycket hälsosam inverkan
på en ung människa, som kanske
inte har så mycket pengar, d. v. s.
inte mer än så och så mycket i månaden,
så och så många år framåt, ty vi
kan vara övertygade om att under
denna ganska iånga amorteringstid har
han antagligen mistal lusten att stjäla
bilar.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Inrikesministern har
inte svarat mig på frågan om möjligheterna
alt i cirkulärskrivelse lämna en
redogörelse för den akuta situationen
med uppgift om vad inrikesministern
anser angeläget. Inte heller har jag fått
något svar på vad det blivil av överst
åt håll arämbetets begäran om de 100
lägenheterna, som skulle underlätta rekryteringen.
Jag skulle vilja ställa yt -

terligare ett par frågor till inrikesministern.

Det har i samband med ett ifrågasatt
förslag till förbättring av rckryteringsmöjligheterna
för stockholmspolisen
diskuterats att införa bättre lön, en
särskild storstadslön, för stockholmspolisen.
Det har vidare framhållits att
en jämkning är nödvändig för att undanröja
vissa olägenheter av den senaste
uppgörelsen, som innebär att 19 :e
och högre lönegrader inte kommer i åtnjutande
av ens tillnärmelsevis den upplyftning
som lönegraderna därunder.

Jag förstår att en eliminering av denna
s. k. svacka måste bli resultatet av
kanske mycket långvariga löneförhandlingar,
på vilkas resultat inrikesministern
inte kan öva något inflytande med
omedelbar verkan. Men en förändring
av de ekonomiska villkoren som skulle
kunna genomföras isolerat och relativt
snabbt, vore att avlägsna det avskräckande
moment för sökande till polistjänst,
som ligger i att en polisaspirant,
som efter mellan tre och sex månaders
tjänstgöring med full lön, 896 kronor i
månaden, på polisskolan får nöja sig
med 13 kronor om dagen i arvode. Som
jämförelse kan jag nämna att när vi
som börjar på åklagarbanan går på
polischefsskolan, har vi hela tiden full
lön. Denna ordning innebär uppenbart,
att polisaspiranterna sätts i strykklass.
Före den 1 juli 1954 hade även polisaspiranterna
full lön när de gick på
polisskolan. Kan inte relativt snabba
åtgärder för lösning av detta problem
vidtas av inrikesministern?

Fn annan fråga som jag i detta sammanhang
skulle vilja rikta till inrikesministern
är om det inte kunde införas
ett bättre patrulleringssystem här
i Stockholm. I Stockholm tillämpas ett
mycket gammalt patrulleringssystem,
som är så gott som oförändrat sedan
många år. Det tar inte tillräcklig hänsyn
till det verkliga personalbehovet

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Svar på interpellation ang. prissättningen

under olika veckodagar och i olika situationer.
Redan 1955 började man, som
inrikesministern känner till, att försöksvis
använda ett smidigare system
i Kungsholmens och Liljeholmens distrikt.
Man har härigenom kunnat frigöra
kommissarien från vissa utredningsuppdrag.
Två överkonstaplar arbetar
ute på fältet för att kunna göra
iakttagelser, som kan föranleda en omdirigering
av patrulleringsstyrkan, när
den aktuella situationen påkallar det.

Detta system, har såvitt jag vet, från
personalhåll mötts med tillfredsställelse.
Stockholms stads rätts- och polisdirektion
har riktat kritik ur andra
synpunkter mot turlistorna. Om jag är
riktigt underrättad intar polismästaren
en negativ hållning. Men om nu personalorganisationerna
har en uppfattning,
rättsdirektionen en annan medan polischefen
vill behålla nuvarande ordning,
bör inte då inrikesdepartementet i dagens
trängda läge låta sina experter undersöka
saken och försöka bidra till
att åstadkomma den effektivaste lösningen
på detta patrulleringsproblem?

En sista fråga gäller den utredning,
som inrikesministern i sitt interpellationssvar
säger nu pågå inom departementet
om möjligheten för överordnad
personal att meddela rapporteftergift.
Det skulle vara intressant att höra,
när behandlingen av denna fråga påbörjades
i inrikesdepartementet. Frågan
väcktes, om jag inte är fel underrättad,
redan i våras av överståthållarämbetet.
Jag skulle också vilja veta hur
långt den utredningen hunnit.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. prissättningen
på elektrisk kraft, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
anförde:

på elektrisk kraft, m. m.

Herr talman! Mot bakgrunden av att
statens vattenfallsverk och ett antal enskilda
elkraftsdistributörer i landet har
beslutat att höja eltaxorna för lågspänd
kraft med ca 20 %, har herr Eriksson
i Bäckmora frågat mig om jag är beredd
dels att genom statens prisregleringsnämnd
för elektrisk ström eller
annat organ låta undersöka statens vattenfallsverks
och övriga landsbygdsdistributörers
prissättning på elektrisk
kraft samt att i avvaktan på denna utrednings
resultat utfärda direktiv för
statens vattenfallsverk att tills vidare
tillämpa nu gällande eltaxor, dels att
låta utreda huruvida inte för framtiden
samma ordning bör gälla för vattenfallsstyrelsen
som för järnvägsstyrelsen
nämligen att regeringens godkännande
skall inhämtas innan taxehöjningar
genomföres, dels att söka nedbringa
småföretagens driftkostnader
genom att låta utreda, huruvida inte
grunderna för beräkning av tariffenheter
för sådana kategorier av elabonnenter
bör revideras i sådan riktning, att
de verkar utvecklingsfrämjande för
landsbygdens näringsliv.

Enligt vad jag inhämtat från vattenfallsstyrelsen
är den höjning av detaljtarifferna
som beslutats från och med
den 1 januari 1958 helt betingad av
kostnadsökningar. Även övriga större
företag, som distribuerar elektrisk kraft,
har vidkänts ökade driftkostnader.
Svenska elverksföreningen har därför
rekommenderat sina medlemmar att
företa en motsvarande höjning av taxorna.

De viktigaste detaljtarifferna innefattar
inte såsom engrostaxorna någon
prisklausul anknuten till konsumentprisindex
eller dylikt. I stället har man
ett prisregleringsschema, innehållande
förslag till de olika avgifternas storlek
för vissa indexintervall. Detta schema
gäller emellertid blott om taxorna för
den till detaljnäten engroslevererade
kraften förblir oförändrade. Då råkraftskostnaden
utgör en betydande del

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Svar på interpellation ang. prissättningen på elektrisk kraft, m. m.

av totalkostnaden för detaljdistributionen,
måste prisregleringsschemat justeras
vid ändringar i engrostaxan. Under
de senaste åren har engrostaxorna
måst höjas ett flertal gånger — senast
förra året med 20 % — till följd av
ökade kostnader för nya anläggningar
och förändringar i penningvärdet. Om
man härtill lägger de ökade kapitalkostnaderna
de senaste åren för den
kapitalkrävande detaljdistributionen,
är det förklarligt att energiavgiften har
måst höjas. Vattenfallsstyrelsens höjning
överensstämmer för övrigt med
Svenska elverksföreningens senaste
prisregleringsschema.

Jag delar interpellantens uppfattning,
att elkraft bör tillhandahållas näringslivet
till ett rimligt pris. Väsentligt
är emellertid också att verksamheten
bedrives på en sund ekonomisk basis.
Det torde inte vara till fördel för konsumenterna
att taxorna sätts så låga,
att underhållet av distributionsnäten
måste eftersättas med åtföljande försämring
av elservicen. Ur nationalekonomisk
synpunkt är det betydelsefullt
att krafttaxorna representerar ett riktigt
kostnadsläge för att undvika en
snedvridning av konsumtionsinriktningen.

Priset på elektrisk ström från enskilda
distributörer är f. n. underkastat
reglering genom statens prisregleringsnämnd
för elektrisk ström. Statliga
taxor och kommunala taxor i vad avser
leverans inom den egna kommunen är
undantagna från denna reglering. Vattenfallsverkets
taxor kan emellertid
granskas av Kungl. Maj :t ur både formella
och sakliga synpunkter i samband
med besvär över vattenfallsstyrelsens
beslut i taxefrågor. De kommunala
elverkens taxor kan prövas efter
besvär i administrativ ordning. Genom
eu författningsändring kommer dessutom
fr. o. in. nästa år även de statliga
och kommunala taxorna att vara underkastade
reglering genom prisregleringsnämnden.
Då alla eltaxor inom kort så -

ledes kommer att efter framställning av
en elkonsument kunna prövas av prisregleringsnämnden,
kan jag inte finna
några åtgärder från min sida i prisreglerande
syfte motiverade.

Vad beträffar interpellantens andra
fråga vill jag framhålla, att vattenfallsstyrelsen
i olika hänseenden har en
ställning, som avviker något från den
som övriga affärsverk intar. Vattenfallsverket
står i viss mån i konkurrensförhållande
till kraftföretag inom
enskilda näringslivet. Verket levererar
råkraft till andra företag, som handhar
distributionen av kraft. Verkets uppgifter
är främst av industriell natur medan
serviceverksamheten — i motsats
till flertalet övriga statliga affärsverk
— kommer i andra hand. Vidare måste
vattenfallsverket av flera skäl samordna
sin kraftpolitik med enskilda och kommunala
företag, bl. a. för att möta den
stora efterfrågeökningen på elektrisk
energi. Dessa förhållanden motiverar,
att vattenfallsverket i vissa avseenden,
bl. a. taxesättningen, har en något större
rörelsefrihet än de flesta andra statliga
affärsverk. Med hänsyn till behovet
av stor smidighet i verkets ekonomiska
handlande torde det icke vara lämpligt
att eltaxorna fastställes av Kungl. Maj :t.
Däremot är det naturligtvis i sin ordning,
att Kungl. Maj :t och riksdagen
uttalar sig om och ger föreskrifter för
verkets allmänna ekonomiska målsättning,
avskrivningsnormer och den principiella
uppbyggnaden av taxesystemet.

Jnterpellanten har i sin tredje fråga
efterlyst en utredning om grunderna
för beräkning av tariffenhetstal för
bl. a. småföretag. Den mellan åren 1943
och 1955 arbetande elkraftutredningen
har behandlat hl. a. denna fråga i samband
med dess överväganden av taxesystemet.
Resultatet av utredningens
undersökningar har i praktiken lett till
att systemet för taxesättningen på elkraften
i stor utsträckning enhetliggjorts.
Då en ny utredning knappast
kan komma till väsentligt andra resul -

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Svar på interpellation ang. prissättningen på elektrisk kraft, m. m.

tat, kan jag för närvarande inte finna
en sådan utredning motiverad.

Vidare yttrade:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för det svar som jag
har erhållit på min interpellation, samtidigt
som jag nödgas framhålla, att jag
är föga tillfredsställd med svaret.

Vad först gäller själva huvudfrågan
skulle jag vilja erinra om det starka
missnöje — landet över — som den förebådade
taxehöjningen åstadkommit,
inte minst bland småföretagarna och
jordbrukarna, men självfallet även
bland andra hushåll.

På RLF :s elektrotekniska avdelning,
som inom parentes sagt är den enda
egentliga motpol som finns gentemot de
alltför dominerande kraftverksintressena,
har man i dessa dagar en mycket
stark känning av den oro som råder.

Tillvägagångssättet att annonsvägen
kungöra en så kraftig höjning av eltaxorna
som med hela 20 procent och
utan att behöva förete en kostnadskalkyl
måste ur konsumenternas synpunkt betraktas
som högst otillfredsstälande. Det
är anmärkningsvärt att kraftföretagen
inte ens behöver redovisa en kalkyl över
att höjningarna är kostnadsmässigt motiverade.
Vad har då konsumenterna för
garanti för att här inte sker oberättigade
prishöjningar? Det finns ingen instans
som i förväg prövar och kontrollerar
den saken.

Den monopolställning som kraftföretagen
innehar hade ju mer än väl motiverat
att staten ingripit med sin priskontrollerande
verksamhet. Jag tillåter
mig fråga: På vilket annat område tilllåter
vårt i övrigt så statsdirigerade
samhälle, att så kraftiga och omotiverade
prishöjningar får ske? I varje fall
finns inte denna frihet när det gäller
svenskt jordbruk.

Jag är medveten om att kostnadssteg -

ringar även har inträffat för kraftföretagen,
men fördenskull begriper jag inte
att abonnenterna varje gång skall krävas
på hela kostnaden. Har man inte rätt
att ställa samma krav här som när det
gäller all annan företagsamhet, nämligen
att genom rationalisering nedbringa
omkostnaderna? Sedan år 1952
har eltaxorna höjts med cirka 36 procent
här i landet, medan konsumentprisindex
under samma tid gått upp
med endast 15 procent. Eltaxorna ligger
således långt före det pris som kostnadsmässigt
är motiverat.

Statsrådet hänvisar i sitt svar till möjligheten
att anföra besvär i taxefrågor.
Jag är medveten om den möjligheten,
men jag är också medveten om huru
illa den besvärsvägen fungerar. Ett sådant
taxeärende skall nämligen först
underställas Svenska elverksföreningen.
Vad är då Svenska elverksföreningen?
Jo, det är ett huvudorgan för landets
kraftföretag, i vilket även statens vattenfallsverk
är medlem. Det är alltså en
kraftverksföretagens egen intresseorganisation
på högsta ort som skall pröva
skäligheten av sina egna taxehöjningar.

Det må ursäktas mig om jag inte hyser
alltför stor tilltro till elverksföreningens
opartiskhet vid handläggningen av
dessa frågor. Jag har själv fört fram ett
taxeärende till elverksföreningen, och
jag vet således vad jag talar om.

När vi nu har ett organ som statens
prisregleringsnämnd, som är sammansatt
av både säljare och köpare av elektrisk
ström, varför skall vi då ha denna
onödiga omväg över Svenska elverksföreningen
i taxeärenden? Jag ber att få
ställa den frågan till statsrådet. Är det
inte på tiden att ändra på detta förhållande
och frånkänna Svenska elverksföreningen
denna officiella behörighet,
så att alla taxeärenden går direkt till
statens prisregleringsnämnd?

Jag vet att herr statsrådet i augusti
månad i år har fått en framställning om
den saken från Landsbygdens elnämnd.
Denna framställning har varit ute på

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Svar på interpellation ang. prissättningen på elektrisk kraft, m. m.

remiss, och om jag inte är felunderrättad
har Svenska elverksföreningen
självfallet i sitt yttrande inte önskat
någon ändring i nu bestående ordning.
Statens prisregleringsnämnd har dock
varit något mer positiv och föreslagit,
att prisregleringsnämnden skulle utse
ordförande i Elverksföreningens tariffkommission.
Det skulle säkerligen svara
mot det svenska folkets önskningar, om
statsrådet i den här frågan vidtoge den
åtgärden att statens prisregleringsnämnd
ensam bleve behörig att pröva
taxefrågor.

Vad sedan gäller min andra fråga om
vattenfallsverkets rätt att utan riksdagens
och regeringens hörande höja sina
taxor, så motiverar statsrådet detta med
att vattenfallsverket står i konkurrensförhållande
med enskilda kraftföretag.
Ja, är det inte på samma sätt med statens
järnvägar? Har man inte även där
konkurrens från det enskilda? Skillnaden
är bara den, att järnvägsstyrelsen
inte har ensamrätt att höja sina taxor,
medan statens vattenfallsverk har möjlighet
att utan riksdagens och regeringens
hörande höja sina taxor.

Statsrådet åberopar konkurrensförhållanden.
När man talar om konkurrens,
menar man väl därmed ett sätt att
få billigare priser och billigare varor.
Men vad betyder konkurrensen på det
här området? Jo, här har den tagit sig
det underliga uttrycket att den endast
lett till fortlöpande prisstegringar. Statens
vattenfallsverk har varje gång gått
i spetsen och krävt högre och högre
taxor, tätt följda i kölvattnet av de enskilda
kraftföretagen.

Nej, herr statsråd, det finns ingen motivering
för att den nu bestående ordningen
skall kunna godtagas för framtiden.
Det skulle för resten vara intressant
att få höra herr statsrådet deklarera
den principiella skillnaden mellan statens
jiirnviigar och statens vattenfallsverk,
eftersom dessa har så olika behörighet
i taxefrågor.

Vad sedan gäller min tredje och sista

fråga till statsrådet, nämligen den hämsko,
som den nu tillämpade tariffberäkningen
utgör för småföretagen, kan jag
säga att jag har talat med många ägare
till småföretag och att alla förklarat att
de inte kan fortsätta sin verksamhet,
om det inte blir en lättnad i deras taxevillkor.
Blir det ingen sådan lättnad
går vi härvidlag obönhörligt mot en
ökad småindustridöd, något som måste
vara till nackdel för landet i dess helhet.
Om statsmakterna verkligen menar något
med sitt tal om ökat stöd till småföretagarna,
finns här ett område, där
man formligen ropar på hjälp och där
statens hjälp är nödvändig. Här skall
visserligen erkännas att vattenfallsverkets
grunder för beräkning av tariffenhetstal
är välvilligare än de enskilda
företagens beräkningar, men trots detta
borde det vara statsmakterna angeläget
att rätta till vad jag påpekat och verkligen
åstadkomma en rimlig och enhetlig
taxesättning på elkraften för småföretagen.

Herr talman! Med min interpellation
i denna fråga har jag syftat till att vi
denna gång skulle ha fått pröva skäligheten
av den nu förestående taxehöjningen
innan denna börjar tillämpas.
Statsrådet har inte velat gå med på
detta. Han har heller inte velat inhämta
yttrande från statens allmänt priskontrollerande
organ, nämligen pris- och
kartellnämnden. Här hade eljest varit
ett utmärkt tillfälle att få fram en opartisk
prövning av dessa taxefrågor.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill bara göra ett
par påpekanden i anledning av vad
herr Eriksson i Bäckmora nu senast
sade.

Först och främst bör man uppmärksamma,
all Svenska elverksföreningen
har gjort en rekommendation till de
olika kraftföretagen i frågan om taxc -

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Svar på interpellation ang. prissättningen på elektrisk kraft, m. m.

böjning, och rekommendationen bygger
på det förslag som elkraftsutredningen
lade fram år 1956.

Det förslag till höjning som elverksföreningen
här lagt fram är motiverat
dels av att råkraftskostnaderna har stigit,
dels av andra, som man uttryckt
saken, betydande kostnadsökningar
som uppstått bl. a. på grund av lönehöjningarna
och den i somras genomförda
höjningen av räntan. Det har också
i viss mån förekommit ökningar i
materialkostnaderna. En del av dessa
kostnadsökningar är av sådan natur,
att de inte påverkar konsumentprisindex.
Det är de kostnaderna, som elverksföreningen
har lagt in i sina beräkningar
och som alltså utgör bakgrunden
till den rekommendation man
utfärdat till de olika kraftverksföretagen.

Dessutom är att lägga märke till att
prisregleringsnämnden för elektrisk
ström, som får ökade befogenheter från
den 1 januari 1958, fick sin behörighet
prövad så sent som av 1957 års riksdag.
I det organet, som är tillsatt av
Kungl. Maj :t, har också konsumenterna
sin representation, och jag är alldeles
övertygad om att det kommer att bli en
i hög grad opartisk prövning inom
denna nämnd.

Interpellanten var när det gällde
hans tredje fråga inne på skillnaderna
mellan vattenfallsverket och statens
järnvägar. Han tog därvid bara upp
frågan om konkurrensförhållandet. Man
får emellertid också föra in i bilden
andra omständigheter, nämligen att vattenfallsverket,
som jag påpekade i interpellationssvaret,
har en uppgift av
industriell natur. Dessutom måste det
samordna sin kraftpolitik med både
enskilda och kommunala företag. Några
sådana uppgifter och hänsyn förekommer
inte när det gäller statens järnvägar.
Det är det som gör att vattenfallsverket
blir någonting speciellt och
bör få pröva sina taxor på sätt som nu
sker.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Herr statsrådet sade att
Svenska elverksföreningen rekommenderat
elkraftsutredningen att tillämpa
denna höjning. Om jag inte är felunderrättad,
har Svenska elverksföreningen
rekommenderat elkraftsutredningen en
energiavgift av 10 öre per kWh. Den
höjningen skulle svara mot ett så högt
index som 165. I dagens läge tar man
ut ett energipris av 11 öre per kWh vid
ett indexläge på 147. Det tyder på att
man höjt taxorna på ett sätt som inte
motiveras av konsumentindex.

Herr statsrådet talade också om prisregleringsnämndens
verksamhet. Jag
har i min interpellation inte anmärkt
på prisregleringsnämndens verksamhet,
utan jag har anmärkt på att Svenska
elverksföreningen skall ha ett så stort
inflytande på taxorna. Låt oss ta det
exemplet, att landets mejerier skulle
annonsera en höjning av mjölkpriset av
20 procent och att ordningen sedan
skulle vara sådan, att Svenska mejeriernas
riksförening skulle pröva skäligheten
av den höjningen, måhända skulle
då riksdag och regering reagera på ett
annat sätt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill bara påpeka att
det ursprungliga schemat skulle gälla
om taxorna för den till detaljnätet engroslevererade
kraften förblev oförändrade.
Men när det har blivit en höjning
där, måste en genomgång av prisregleringsschemat
ske, och det är det som
elverksföreningen förordat sina medlemmar.
Det är ett förord som överensstämmer
med vad elkraftsutredningen
tidigare uttalat beträffande taxorna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Föredrogs, men bordlädes åter jordbruksutskottets
utlåtande nr 40.

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

179, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av en medicinsk
högskola i Umeå jämte i ämnet
väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Studiesociala åtgärder

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

180, i anledning av väckta motioner
rörande studiesociala åtgärder.

I detta utlåtande hade utskottet behandlat
bl. a. två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar öhman och Norling (I: 19)
och den andra inom andra kammaren
av herr Johansson i Stockholm m. fl.
(II: 14), i vilka hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om snabbutredning eller departementsutredning
om införande av studielön
eller motsvarande generella stipendier,
som garanterade livsuppehället
och studiekostnaderna under studietiden
för dem som styrkt sin studielämplighet,
så att all studiebegåvad
ungdom finge samma start- och utbildningsmöjligheter
och ingen avstängdes
av ekonomiska hinder.

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:190 och 11:81, 1:359
och II: 445 samt I: 119, de tre sistnämnda
motionerna såvitt här vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning
i de avseenden, som av utskottet
angivits;

2) att motionerna I: 19 och II: 14 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Ett bifall till de från
vårt håll väckta motionerna 1:19 och

Studiesociala åtgärder

II: 14, som utskottet i det föreliggande
utlåtandet avstyrker, skulle innebära
att ett avgörande steg äntligen toges i
riktning mot en demokratisering av den
högre undervisningen. Vi har i motionerna
lämnat ett utförligt material, som
visar att utvecklingen på detta område
stått absolut stilla ända sedan det s. k.
demokratiska genombrottet. Vi har föreslagit
en snabbutredning om införande
av studielön eller motsvarande generella
stipendier, som garanterar livsuppehället
och studiekostnaderna under
studietiden för dem som styrkt sin
studielämplighet. Härigenom skulle alla
studiebegåvade ungdomar få samma
start i livet och samma utbildningsmöjligheter,
och ingen skulle utestängas på
grund av ekonomiska hinder.

Utskottsutlåtandet tyder på att utskottet
inte anser att något särskilt inträffat
sedan denna fråga senast diskuterades,
om man undantar att barnkullarna
blivit större och levnadskostnaderna
högre. Det har dock hänt en hel
del, till och med sedan dessa motioner
väcktes. I skenet av ett par sputnikar i
skyn har Sverige och Sveriges akademiska
kretsar kommit till klarhet om
hur stor vår efterblivenhet är på en rad
områden. Jag erinrar om att rektorn
vid tekniska högskolan i Stockholm,
professor Woxén, nyss kom med ett
formligt alarmrop, som föranlett instämmanden
från många fackmän. Jag
vill påminna om den av professor
Woxén gjorda jämförelsen: medan Sverige
utexaminerar i genomsnitt 68 högskoletekniker
per miljon invånare, utexamineras
i Förenta staterna 136 och
i Sovjetunionen 280. Jag skall emellertid
helt bortse från den del av motionerna,
som berör den nödvändiga utbyggnaden
av utbildningsan^talterna,
ty detta tillhör icke mitt yrkande i dag
och den frågan blir föremål för debatter
i andra sammanhang. Jag skall uteslutande
ägna mig åt förslaget om utbildningens
demokratisering, om studielön.

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Studiesociala åtgärder

Utskottet har visserligen i anslutning
till några andra motioner föreslagit en
utredning om viss utbyggnad av stipendiesystemet,
men det är att märka
att denna utbyggnad endast avser att
vidmakthålla den numera uppnådda nivån
beträffande det studentsociala stödet.
Det skall endast kompletteras med
räntefria studielån till vissa kategorier
i åldersgruppen över 18 år, som inte nu
är berättigade att erhålla sådana lån. I
övrigt avses endast en utbyggnad i takt
med de större ungdomskullarna och i
takt med prisnivåns förändringar.

I och för sig är vi glada över de senaste
årens utökning av framför allt
naturastipendierna. Dessa stipendier utgör
ju ett gammalt, ständigt återkommande
motionsämne för oss, och beträffande
denna fråga, liksom när det
gäller det i ringa mån påbörjade universitetet
i Norrland, ser vi att vi,
även om det går oändligt långsamt,
dock får igenom en liten del av de förslag
vi framställer.

Hur naturastipendierna än ökats under
senare år har man emellertid knappt
hunnit mer än att följa med den stigande
efterfrågan och det ökade antalet
studenter. Alltjämt råder i stort sett
regeln, att dessa stipendier endast skall
tillkomma studenter med kombinationen
fullständig medellöshet och exceptionell
studiebegåvning. För kort tid
sedan var normen AB i genomsnittsbetyg,
och stort längre kommer man
inte, om strävan nu skall vara att ge
sådana stipendier till 26 procent av de
nyintagna studenterna.

Även den statliga långivningen har
utökats i någon mån, men i gengäld har
svårigheterna att erhålla lån på annat
håll blivit större på grund av räntehöjningen
och kreditåtstramningen. Det
är av denna anledning vi åter tagit
fram det särskilt i studentkretsar många
gånger väckta förslaget om studielön. Vi
är därvidlag inte ensamma. »Sveriges
socialdemokratiska studentförbund hatexempelvis
i ett uttalande fastslagit, att

den praktiska konsekvensen av den rådande
situationen är kravet, att samhället
inför en studielön, som bör täcka
normalkostnaderna för mat, kläder, bostad
och studiematerial samt dessutom
ge ett visst utrymme för personliga utgifter.
Även Sveriges liberala studentförbund
förklarade vid sin kongress
1956 att det statliga stipendiesystemet
måste utbyggas så att hela levnads- och
studiekostnaden för alla för studier
lämpliga ungdomar under medelstudietiden
täcktes, varvid valet skulle stå
mellan någon form av generella stipendier
och studielön.

Trots detta har en av folkpartiets
ledande tidningar på sistone uttalat,
att man nu vill slippa höra talas om
studielön längre. De liberala studenterna
får sålunda tydligen inte någon
genklang för sina önskemål inom sitt
parti. Man är på det hållet, och för övrigt
på de flesta håll, uppenbarligen inte
beredd att ta något verkligt avgörande
steg för att göra slut på den disproportion
som råder i dagens läge, då socialgrupp
1 med 5 å 6 procent av befolkningen
har 57 procent av studenterna,
när — såsom framgår av det material
som redovisats i vår motion — de flesta
högre funktioner inom vår ämbetsmannavärld
och litet varstans fvlles just av
ungdomar ur socialgrupp 1, medan arbetarnas
och småböndernas barn i mycket
ringa grad förekommer på betydelsefulla
poster. Under en lång följd av
år har förhållandena icke blivit bättre
utan sämre i fråga om demokratiseringen
på detta område.

För ungdomar från de arbetande
klasserna har studiekostnaderna blivit
så svåröverkomliga, om de t. ex. skall
studera till läkare eller något annat
yrke, som kräver långa studier, att
många begåvningar helt enkelt måste
avstå från att studera vidare. Framför
allt har den nuvarande stipendiegivningen,
som sker efter vissa mycket
stela normer, blivit svår för särbegåvningarna.
Vi har dock en mängd ungdo -

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

mar, vilkas betyg jämnt över inte är särskilt
höga men som är särbegåvningar
med snudd på genier i något speciellt
ämne, t. ex. i kemi eller biologi. De når
kanske inte upp till AB i betygsgenomsnitt,
men de skulle kunna bli mycket
framstående, om de fick följa sin begåvningsart.
Dessa ungdomar blir för
det första klämda i vårt nuvarande skolmaskineri,
som ju löper efter schema
och inte tar hänsyn till individuell särart,
och för det andra är de handikappade
av de nuvarande stela reglerna,
om och när de kommer så långt som
till ett universitet eller en högskola.

När folkpartiets tidningar nu tar avstånd
från förslaget om studielön, antar
jag de gör det för att man i stället vill
köra fram med en hjärteangelägenhet
för högern och folkpartiet, nämligen
rätten till avdrag vid deklarationen för
sådana utgifter, som föräldrarna har
för sina studerande barn. Enligt min
mening går emellertid ett sådant förslag
rakt emot demokratiseringskravet.
Om den tanken genomföres, betyder
det en minskad skatteinkomst för staten
på 36 miljoner kronor och för kommunerna
på 21 miljoner kronor, alltså
tillsammans 57 miljoner kronor. Och
vilka skulle dra fördel av en sådan
skattelättnad? Ja, inte blev det arbetarna
och de små inkomsttagarna. Deras
avdrag skulle bli så obetydliga, att
de knappast märktes. Men för de stora
inkomsttagarna, alltså de som redan nu
i stor utsträckning skickar sina barn
till högskolor, skulle det bli rena förtjänsten
att kunna dra av vissa toppinkomster
vid deklarationen för att de
har barn som studerar. Följden skulle
då bli att de skickade ännu flera och
kanske ofta underbegåvade barn till
högskolorna, samtidigt som motsvarande
antal barn från arbetar- och småbondeklasserna
samt från gruppen liigre
tjiinstemän ställdes utanför.

Enligt min mening måste vi här gå
studielönens eller de generella stipendiernas
väg. Det är den enda väg som

Studiesociala åtgärder

är demokratisk och riktig, och det är
enda sättet att ta vara på den begåvningsreserv,
som finns i folkets djupa
led.

Docent Kjell Härnqvist har i sin utredning
visat, att en dryg fjärdedel av
de undersökta ungdomarna — möjligen
en fjärdedel av alla ungdomar — skulle
kunna avlägga studentexamen. För närvarande
är det emellertid endast åtta
procent som tar denna examen. Detta
måste betyda, att vi i folkdjupen har
en stor begåvningsreserv — och säkerligen
även många särbegåvningar —
som skulle kunna bli vårt samhälle till
siort gagn, om de fick tillräckligt stöd,
och bidra till att vi i det långa loppet
blev kvitt den efterblivenhet som vi
nu dras med.

Herr talman! Beträffande punkt 1
yrkar jag bifall till utskottets hemställan,
och i punkt 2 yrkar jag bifall till
motionen nr 14 i denna kammare.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Vid statsutskottets behandling
av de motioner, som nu är föremål
för kammarens uppmärksamhet,
har det varit naturligt att som utgångspunkt
ta det beslut som fattades i våras
rörande ett förbättrat stöd åt studerande
under 18-årsåidern. Genom införande
av de allmänna studiebidragen skedde
där en väsentlig reducering av de orättvisor,
som tidigare rådde gentemot familjer,
i vilka barnen fortsatte med en
kostnadskrävande utbildning sedan
barnbidragsåldern utgått.

Det har varit naturligt för utskottet
att inte i dag, endast ett halvt år efter
detta besluts fattande, på nytt ta upp
frågan om hur samhällets stöd åt studerande
ungdom under 18 år i fortsättningen
skall utgå. Utskottet har därför
begränsat sig till dem, som är över 18
år, närmast studerande mellan 18 och
26 år. Därvid har utskottet konstaterat,
att det utredningsmaterial som föreligger
huvudsakligen begränsar sig till
sådana ungdomar som studerar vid uni -

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Studiesociala åtgärder

versitet och högskolor. Man har då gått
tillbaka på vad den studentsociala utredningen
föreslagit, alltså den utredning
i vilken den nuvarande ecklesiastikministern
på sin tid var ordförande.

Flertalet av dessa förslag är nu förverkligade.
Den studentsociala utredningens
undersökningsmaterial är förbrukat
dels så till vida att förslagen, som
jag sade, redan är genomförda och dels
så till vida att själva den studentsociala
situationen är så helt förändrad. Nya
grupper har kommit in i blickfältet,
fördelningen mellan lån och stipendier
är i dag en annan än då, och framför
allt läget beträffande vad som är möjligt
för en familj att själv bära av studiekostnaderna
för barnen, är ett helt
annat än för tio år sedan.

Det har för statsutskottet därför varit
naturligt, dels att nu begära en allsidig
undersökning av vilken avvägning mellan
lån och stipendier och andra stödåtgärder
som skall tillgripas, dels att
vidga det klientel, som kan komma
i fråga, till att omfatta även andra studerande
än dem vid universitet och
högskolor. Därvid utgår man från det
stöd som föräldrar och närstående kan
ge de studerande och för att där ovanpå
lägga samhällets stöd.

Vi har avvisat den kommunistiska
motionen om en obligatorisk eller skall
vi säga allmän studielön inte minst
därför, att detta problemkomplex är
totalt outrett. Vi vet ingenting om vilka
kostnader det skulle innebära för samhället
att ta på sig ett så jättelikt engagemang.
Det vore inte möjligt att —
utan att man ställde de stora årskullarnas
ungdom i ett klämt läge — avvakta
utgången av en sådan mammututredning.
Vad som nu är angeläget är att
se till alt inte de barn som tillhör dessa
stora årskullar kommer i sämre läge
bara därför att de råkar vara födda ett
visst år och inte, låt oss säga sju eller
åtta år tidigare. För statsutskottets enhälliga
andra avdelning och likaså i
statsutskottets enhälliga in-pleno-beslut

har det därför varit angeläget att markera
att någon standardsänkning för
dessa årskullars studerande ungdom
inte får komma i fråga.

Herr Johansson i Stockholm menar
att detta beslut skulle ha dikterats av
folkparti- och högerledamöternas iver
att tillgodose de krav, som framförts
från vårt håll beträffande avdragsrätt
för periodiskt understöd till studerande
ungdom och för amortering av
studieskulder. Jag vill då påminna herr
Johansson om att statsutskottets majoritet
för närvarande utgöres av 16 socialdemokrater.
Jag tror knappast att
de utan orsak skulle ha låtit sig förledas
till ett sådant hänsynstagande till
oppositionens krav. Det är väl helt enkelt
så, att de har sett både till de ekonomiska
realiteterna och till hur studiefinansieringen
i allmänhet går till.

Den utredning, som statsutskottet nu
begär och föreslår skall ske inom ecklesiastikdepartementet,
tar alltså sikte
på att skapa ett mera dagsaktuellt och
realistiskt underlag för hur samhällsstödet
skall utformas som komplettering
till vad den enskilde och vad familjerna
kan göra. I det statsfinansiella
läge vi råkat in i är det den enda verklighetsbetonade
utgångspunkten. Jag
tror det skulle te sig som en jättelik utmaning
mot sunda ekonomiska principer
att i dag ens ge ett finger åt de
tankegångar som är uttryckta i den
kommunistiska motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Om det var okunnighet
om de ekonomiska konsekvenserna
som var avgörande för utskottets avslag
på motionen om införande av studielön,
borde ju en utredning om dessa
konsekvenser i enlighet med vårt förslag
ha igångsatts i god tid. Jag kan
inte inse att det skulle ha stått i strid
med nödvändigheten av att i dag ta
hänsyn till de stora årskullarna. Med

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

den takt utredningsarbetet går i detta
land behöver man ha god tid på sig.

När det sedan gäller grunderna för
folkpartiets ställningstagande talade jag
i första hand om att det i folkpartiets
press i dag sagts att man inte vill vara
med om studielönen. Det var framför
allt detta jag vände mig mot, och det
märktes också i slutklämmen till herr
Heléns anförande, att han var inne på
samma tankegångar.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de i
punkten omförmälda motionerna; och
biföll kammaren utskottets förevarande
hemställan.

§ 12

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

181, i anledning av väckt motion om
översyn av kompetensfordringarna för
innehav av rektorstjänst vid allmänt
läroverk.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Rikets indelning i län

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

182, i anledning av riksdagens år 1957
församlade revisorers särskilda berättelse
om rikets indelning i län.

I särskild berättelse den 27 mars 1957
hade riksdagens år 1957 församlade
revisorer föreslagit, att frågan om ändrad
administrativ indelning av riket i
län snarast måtte göras till föremål för
en allsidig och förutsättningslös utredning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
iill känna vad utskottet anfört.

5 — Andra kammarens protokoll 19.r>7. N

Rikets indelning i län

I utskottets yttrande anfördes bl. a.:

»De med den nuvarande indelningen
förenade olägenheterna äro emellertid i
vissa fall så stora, att åtgärder för deras
undanröjande framstå som angelägna.
Mot bakgrund härav vill utskottet föreslå,
att en förberedande eller mera begränsad
utredning i frågan kommer till
stånd. Denna bör främst anknyta till
förhållandena i de län eller länsdelar
där problemen äro dagsaktuella, vilket
framför allt torde gälla Stockholms- och
göteborgsregionerna. Verkställandet av
densamma synes lämpligen kunna anförtros
en eller ett par experter på hithörande
område. Utskottet förutsätter
därvid att samråd sker med de regionala
och lokala myndigheterna och institutionerna
inom länen. Med ledning
av det ytterligare material som sålunda
kan erhållas torde frågan om en allmän
översyn av länsindelningen få upptagas
till förnyad prövning. Redan i samband
med den av utskottet förordade utredningen
synas dock vissa principiella
frågor rörande länsindelningen i stort,
såsom exempelvis lämpligheten av
större territoriella enheter, böra göras
till föremål för närmare undersökning.»

Reservationer hade avgivits

1) av herr Rubbestad, som ansett att
den av utskottet föreslagna utredningen
borde begränsas till Stockholms- och
göteborgsområdena och att därför de
två sista meningarna i ovan intagna
stycke av utskottets yttrande bort utgå,

2) av herr Gustaf Karlsson,

3) av herr Näsström,

de båda sistnämnda utan angivna yrkanden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RUBRESTAD (ep):

Herr talman! I detta ärende har vi nu
åter igen en framställning från statsrevisorerna.
Vi hade en framställning
från dem även i fjol, då de ville ha en
översyn av länsindelningen — kanske i
r 30

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Rikets indelning i län

något mindre omfattning än de föreslår
i år.

I fjol avslog riksdagen statsrevisorernas
framställning, men nu kommer de
alltså igen och begär en förutsättningslös
och allsidig utredning angående
länsindelningen i landet.

Över denna framställning har som
bekant inhämtats en hel del yttranden.
Sålunda har så gott som samtliga länsstyrelser
och även andra myndigheter
yttrat sig i en bilaga på ett 60-tal sidor,
som utskottet haft att ta ställning
till.

I utskottets utlåtande står, att flertalet
av myndigheterna har tillstyrkt. Men
om man ser litet närmare på yttrandena,
så finner man visserligen, att de flesta
inte har direkt avstyrkt, men de har
sagt att de intet har att erinra mot en
utredning. Man finner alltså inte att de
önskar en utredning.

Länsstyrelserna säger vidare att beträffande
deras respektive områden är
någon som helst utredning inte påkallad,
ty det är bra ordnat som det är.
Men, säger de, när revisorerna nu återigen
bär kommit med sin propå, vill
länsstyrelserna inte motsätta sig en utredning.

Utskottet har påpekat att landstingsförbundet
denna gång ställt sig välvilligt
till en utredning, vilket förbundet inte
hade gjort tidigare. Ja, även landstingsförbundets
yttrande kan tolkas såsom
ett tillstyrkande. Jag anser emellertid
att man bör observera vad landstingsförbundet
säger i slutet av sitt yttrande.
Där heter det nämligen:

»Den nuvarande länsindelningen är
gammal, och det är naturligt att den
skulle sett annorlunda ut om den tillkommit
i dagens läge. En anpassning
till denna indelning har emellertid skett
under årens lopp. Traditionerna bär
skapats och samhörighetskänslan inom
länsgränserna har vuxit. Näringsliv,
sociala och kulturella institutioner ha
utbyggts och utvecklats med den nuvarande
länsindelningen som ram. En re -

formering av denna måste därför ses
ur vidare synpunkter än kommunikationstekniska
och näringsgeografiska,
och man får beakta, att ändringar, som
ur vissa synpunkter kunna vara önskvärda,
icke leda till betydande olägenheter
i andra hänseenden.»

Detta uttalande finner jag i stort sett
innebära inte en önskan att få en ändring
till stånd utan snarare en varning
mot en sådan ändring. Denna fråga är
nämligen — som utskottet också har betonat
— av oerhört stor räckvidd, och
den kommer att kosta mycket pengar
och kräva lång tid att utreda. Därför
har utskottet för sin del inte velat tillstyrka
framställningen i dess helhet.
Utskottet har dock ansett att viss utredning
borde verkställas beträffande
Stockholms- och göteborgsregionerna.

Jag, som också har deltagit i utskottets
behandling av detta ärende, har delat
uppfattningen att en utredning borde
företagas beträffande städerna Stockholm
och Göteborg; detta med anledning
av det ständigt återkommande kravet
på reglering i detta hänseende.

Vad utskottet skriver på sid. 6 av sitt
utlåtande anser jag däremot icke bör
få stå kvar. Där avses ju något helt annat
än Stockholms- och göteborgsregionerna.
Vad utskottet här säger öppnar
vägen för en utredning i enlighet med
statsrevisorernas önskemål, nämligen en
allmän översyn av hela landets indelning
i län. Jag citerar utskottets uttalande:
»Med ledning av det ytterligare
material som sålunda kan erhållas torde
frågan om en allmän översyn av länsindelningen
få upptagas till förnyad
prövning. Redan i samband med den
av utskottet förordade utredningen synas
dock vissa principiella frågor rörande
länsindelningen i stort, såsom
exempelvis lämpligheten av större territoriella
enheter, böra göras till föremål
för närmare undersökning.» Dessa två
meningar anser jag bör utgå ur utskottets
utlåtande.

Med dessa ord, herr talman, ber jag

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

få yrka bifall till min reservation beträffande
statsutskottets utlåtande nr
182, nämligen att dessa två meningar
måtte utgå därur.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag hade kanske inte
behövt ta till orda, eftersom utskottet
yttrat sig åtminstone relativt välvilligt
om statsrevisorernas framställning. Men
jag vill säga några ord med anledning
av herr Rubbestads reservation och det
anförande, som herr Rubbestad nyss
höll.

Låt mig först bara som hastigast gå
igenom de skäl, som statsrevisorerna
framlade i fjol och som de i år på nytt
anfört. De framhåller, att länsindelningen
daterar sig från år 1634 och därefter
i stort sett bibehållits oförändrad. Revisorerna
uttalar, för säkerhets skull
på två ställen, att en översyn inte får
ställas på framtiden och att en sådan
behövs inte blott »beträffande de regioner
som äro belägna i närheten av
storstäder som Stockholm och Göteborg
utan även beträffande andra delar av
landet». Det påpekas att undervisning,
.sjukvård, bostadsbyggande och väghållning
kräver interkommunal samverkan,
varvid samarbetet ofta måste utsträckas
över länsgränserna. Det uppstår då inte
sällan svårigheter, och vägen via kommunförbund
eller avtal är inte alltid
framkomlig.

Statsrevisorerna säger också att den
kontorstekniska utvecklingen måhända
kommer att nödvändiggöra en översyn
av länens storleksordning för att de nya
maskinerna skall kunna utnyttjas rationellt.
Vidare talas om att den regionala
förvaltningens utbyggnad ofta blivit
invecklad på grund av länsindelningen:
verksamheten dubbleras ofta på
ett olämpligt sätt. I del sammanhanget
kan påpekas, att inte bara statliga myndigheter
utan även enskilda organisationer
har sådana besvärligheter.

Det heter slutligen också i revisorernas
berättelser, att »de skäl som på sin

Rikets indelning i län

tid åberopades mot en kommunindelningsreform
voro av delvis samma natur
som de vilka i olika sammanhang
framförts mot en ändrad länsindelning».
Vi fick ju dock sent omsider en kommunreform.

Jag övergår så från de allmänna skäl,
som statsrevisorerna anfört, till de bekymmer
vi har i det län jag representerar.
Vårt län är stort. Norrlänningarna
drar kanske på munnen, ty Kalmar
län är ju inte så stort som vissa norrlandslän,
men kommunikationerna mellan
den norra och den södra delen av
länet är dåliga, vilket skapar en del bekymmer
som kringliggande län inte har.
Vi har två landsting, och i varje fall
det södra av dessa har hos länsstyrelsen
begärt en utredning om möjligheterna
att få en sammanslagning till stånd.
Utan att ta ställning till det lämpliga i
en dylik sammanslagning vill jag bara
konstatera, att den begärda utredningen
lär ha lagts på is i avvaktan på att
länsstyrelsen skall få se resultatet av
statsrevisorernas framställning rörande
en ändrad länsindelning. Det råder heller
ingen tvekan om att problemet om
ett eller två landsting inom länet hänger
samman med frågan om en ändrad länsindelning.

Vi har dessutom dubblerade regionala
myndigheter i norr och söder, vilket
ger upphov till särskilda besvärligheter.
Söder om oss ligger ett litet län. Av
remissyttrandena framgår att man i
detta, Rlekinge län, är belåten med de
nuvarande förhållandena, och om det
kan vi väl från Kalmar läns sida inte
säga annat än att Blekinge län är litet
i förhållande till de kringliggande länen.
Vi har i Kalmar län en nordlig länsdel,
som på grund av kommunikationsoch
andra förhållanden har bättre förbindelser
med Östergötland än med residensstaden
Kalmar. Vi har också en
liinsdel västerut, som har bättre förbindelser
med Jönköpings län än med delar
av Kalmar län. — Allt detta har
gjort att myndigheterna i Kalmar län

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Rikets indelning i län

såvitt jag vet tillstyrkt statsrevisorernas
framställning om en allmän översyn av
länsindelningen i landet.

Utskottet säger på s. 6 i sitt utlåtande:
»Mot bakgrund härav vill utskottet
föreslå, att en förberedande eller mera
begränsad utredning i frågan kommer
till stånd. Denna bör främst anknyta till
förhållandena i de län eller länsdelar
där problemen äro dagsaktuella, vilket
framför allt torde gälla stockliolms- och
göteborgsregionerna.»

Om formuleringen får tolkas så, att
även andra län och områden som har
det besvärligt i hithörande avseende
kan tänkas komma med i utredningen,
har jag ingen anledning att yrka annat
än bifall till utskottets hemställan. I
varje fall förutsätter jag, i motsats till
herr Rubbestad, att erfarenheterna vid
denna första översyn rörande Stockholms-
och göteborgsregionerna får läggas
till grund för en översyn rörande de
län, som har det besvärligt i detta hänseende.
Till dessa hör otvivelaktigt Kalmar
län.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! I det nu aktuella avsnittet
av riksdagens revisorers berättelse
har hemställts, att rikets indelning i län
snarast göres till föremål för en allsidig
och förutsättningslös utredning Utskottet
har vid sin prövning kommit till den
uppfattningen, att den nuvarande indelningen
är förenad med verkliga olägenheter,
som om möjligt bör undanröjas.

Vi har inte kunnat bestrida, att revisorernas
ganska vittsyftande hemställan
i och för sig är sakligt motiverad. Men
samtidigt har vi ansett oss böra framhålla,
att de med en indelningsändring
sammanhängande frågekomplexen är av
svårbedömbar och komplicerad natur.

Därför har vi stannat vid att begränsa
oss till en mera förberedande prövning
av detta ärende. Vi menar att det vid
denna prövning också skulle kunna gå
att få till stånd ett gott samarbete med
regionala och lokala myndigheter samt
institutioner inom länen.

Herr Rubbestad har avgivit en reservation
och han har här talat för densamma.
Han kan inte ansluta sig till de
två sista meningarna i utskottets utlåtande,
vilka har en syftning utöver de
speciella förhållandena inom Stockholms-
och göteborgsregionerna. Herr
Rubbestad gjorde här, liksom i utskottet,
en analys av remissyttrandena, och
jag måste säga, herr talman, att jag blev
lika förbluffad nu som när jag hörde
herr Rubbestads anförande i utskottet.
Vi har i utskottets skrivning framhållit,
att de flesta remissinstanserna i sina utlåtanden
har tillstyrkt revisorernas förslag.
Nej, säger herr Rubbestad, det är
fel.

Ja, ärade kammarledamöter, vi har
registrerat totalt 38 remissyttranden —
jag tar då inte med de sekundära yttrandena.
Av dessa 38 remissyttranden
har 24 varit direkt tillstyrkande och
ett direkt avstyrkande. Då kommer ändå
herr Rubbestad till den slutsatsen,
att man i de flesta remissyttrandena bär
avstyrkt revisorernas hemställan. Det
är en logik, som för mig är fullkomligt
obegriplig.

Herr Rubbestad har särskilt åberopat
landstingsförbundets yttrande och också
i det fallet kommitt till den slutsatsen,
att det egentligen är avstyrkande.
Jag skulle nu, i likhet med herr Rubbestad,
kunna lämna en hel del citat, men
jag skall inte onödigtvis ta kammarens
tid i anspråk. Jag vill bara erinra om
att i landstingsförbundets yttrande omnämnes
landstingens arbete och man
framhåller, att områdena är för små;
detta gäller i första hand med hänsyn
till sjukvården men också till undervisningen.
Man kommer fram till att när
det gäller att söka få till stånd rationel -

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

lare förhållanden, framstår slopandet av
nuvarande skiljaktigheter mellan länen
och landstingsområdena som en åtgärd
av första angelägenhetsgrad.

Därmed löses dock inte frågan om ett
tillräckligt befolkningsunderlag för den
länsvis organiserade vården. Även ur
iandstingssynpunkt talar därför skäl för
att den av statsrevisorerna begärda utredningen
kommer till stånd.

Det synes mig, herr talman, som om
otvetydiga skäl talar för att här ifrågavarande
undersökning åtminstone utsträcks
i den omfattning, som vi inom
uskottet har föreslagit. Vill man nå syftet
att få rationellare anordningar då det
gäller organisationen på detta område,
måste man, synes det mig, anta utskottets
utlåtande i dess helhet.

Jag ber, herr talman, att i anslutning
till det anförda få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr RUBBESTAD (ep) kort genmäle
:

Herr talman! När herr andre vice
talmannen vill göra gällande, att jag
inte har dragit de rätta konsekvenserna
av remissyttrandena vill jag säga, att jag
skulle kunna föredra de olika yttranden
som går i avstyrkande riktning. Men för
att inte förlänga debatten skall jag bara
be att få hänvisa till de sidor det här
gäller.

Av exempelvis sidan 8 i revisorernas
berättelse framgår, att kammarkollegiet
bestämt har avstyrkt; det nämnde inte
herr andre vice talmannen. Vidare har
länsstyrelsen i Blekinge också bestämt
avstyrkt. Det framgår av sidan 40 i berättelsen.
Lantbruksstyrelsen har visserligen
inte velat motsätta sig en utredning,
men av remissyttrandet framgår
dock rätt klart, att den inte anser det
nödvändigt med en dylik utredning.

Länsstyrelsen i Värmland, vars yttrande
står på sidan 18, motsätter sig
inte heller en utredning men påpekar,
alt för Värmlands läns vidkommande är
denna fråga inte av sådan natur, att det

Rikets indelning i län

bör igångsättas en utredning. Yttrandet
från Örebro län går i ungefär samma
riktning. För detta läns vidkommande
är det inte alls aktuellt med någon omreglering.
Det yttrandet står på sidan
49. Kopparbergs län är också av samma
mening liksom Gävleborgs län. De
framhåller att det inte är påkallat med
någon som helst utredning. Herr andre
vice talmannen kan kontrollera att så är
fallet; yttrandena finns återgivna på sidan
42 i sammanfattningen.

Jämtlands län är av samma åsikt (sidan
53) liksom Västerbottens län (sidan
55). De menar att det inte är aktuellt
med någon utredning. Detsamma
anser Norrbottens län, vilket kan utläsas
av sidan 55. Om herr andre vice
talmannen senare läser de sidor jag här
hänvisat till, kommer han att finna,
att det är han som har fel i detta avseende
och inte jag.

När man gör gällande att svårigheterna
är så stora i vissa län, vill jag framhålla,
att de svårigheterna har man klarat
av bra hittills. Ingen skall inbilla
sig, att svårigheterna avhjälps, även om
man gör en ganska kraftig omreglering.
För sjukvården kommer en sådan att
medföra stora svårigheter i de olika
länen. Nu har man olika sjukvårdsinrättningar
i länen och man har tänkt
uppföra ytterligare sådana. Fn sådan
här utredning kommer att stoppa hela
denna utveckling. Därför menar jag,
herr talman, att det är oriktigt att låta
verkställa en sådan utredning. Den
kommer nämligen att medföra skadeverkningar
på olika områden.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte följa herr
Rubbestads, i detta fall mindre goda
exempel, ty i så fall bleve citaten så
många, att vi finge hålla på minst en
timme till. Jag skall nöja mig med att
åberopa vad jag tidigare anfört, vilket
herr Rubbestad inte kunnat bestrida,
nämligen att av 38 remissyttranden är

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Rikets indelning i län

24 direkt tillstyrkande. Enligt vanligt
svenskt språbruk kan man säga, att det
innebär, att revisorernas förslag tillstyrkts
i remissförfarandet på ett överväldigande
sätt.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr OLOPSON (fp):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att opponera sig mot den slutsats
som statsutskottet har kommit till. Man
har väl här i landet ett allmänt intryck
av att vår nuvarande länsindelning inte
är den mest rationella och att det finns
åtskilligt att göra för länsförvaltningens
effektivisering genom tillskapande
av lämpligare län. Det är också säkert
klokt av utskottet att föreslå, att man
först skall göra en förberedande undersökning,
innan man går in för en större
utredning, som omfattar hela landets
indelning i län.

Anledningen till att jag, herr talman,
begärt ordet är närmast för att liksom
herr Hamrin i Kalmar opponera mot
den passus i statsutskottets utlåtande,
där det sägs att den förberedande utredningen
bör ta upp problem som är
dagsaktuella. Statsutskottet säger där,
att det »framför allt torde gälla Stockholms-
och göteborgsregionerna». Herr
Hamrin i Kalmar har redan framhållit,
att på åtskilliga håll i landet har man
länsproblem, som kan sägas vara lika
dagsaktuella som i Stockholms- och
göteborgsregionerna.

Jag skulle för min del vilja peka på
den skånska länsindelningen. Den är en
av de mest irrationella som finns med
ett stort och alltmer svåradministrerat
Malmöhus län och ett Kristianstads län,
som sträcker sig som ett band tvärs
över Skåne, så att den västra länsdelen
har mycket ringa förbindelse med de
övriga länsdelarna. Sålunda har när det
gäller lasarettet i Ängelholm en samverkan
över länsgränserna måst ske.
Landstingsförbundet motiverar också i
sitt yttrande en översyn av länsindel -

ningen just med att man vill ha ur
sjukvårdssvnpunkt mera rationella enheter.

Jag skulle alltså gärna, herr talman,
till kammarens protokoll i detta sammanhang
vilja anföra, att även den
skånska länsindelningen torde vara
lika dagsaktuell när det gäller denna
preliminära utredning som Stockholms-
och göteborgsregionerna.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Med anledning av att
förhållandena i Storstockholm särskilt
har åberopats som en anledning till utredning
om en ny länsindelning, vill jag
bara återge vad stadskollegiet i Stoc''kholm
har sagt, när det tillstyrkt en utredning.
Kollegiet liar anfört, att det
tillstyrker revisorernas förslag »i vad
detsamma avser en översyn av den lokala
statliga förvaltningsorganisationen».
Det har alltså inte velat ha några
ingrepp i den primärkommunala indelningen.
Stadskollegiet anser, att det
inte finns något behov av en utredning
vad beträffar samarbete över kommungränserna.

Det är värt att påminna om det resultat
man nått när det gäller samordnandet
av sjukvårdsfrågorna här i
Stockholm och i länet. Man har nyligen
träffat ett avtal om att gemensamt bygga
och driva sjukhus och har reserverat
mark för ändamålet. Det är alltså inte
det interkommunala arbetet som stadskollegiet
anser böra utredas, utan endast
den lokala statliga förvaltningsorganisationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den av herr Rubbestad
avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Rubbestad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel föl -

Tisdagen den 17

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 182, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den av herr Rubbestad avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Utbyggnad av en storflygplats

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utbyggnad av en storflygplats
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 185 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet för den 25
oktober 1957, föreslagit riksdagen att
dels besluta om en fortsatt utbyggnad
av storflygplatsen vid Halmsjön i enlighet
med i statsrådsprotokollet förordade
riktlinjer, dels medge, att Kungl.
Maj :t finge bevilja Aktiebolaget Aerotransport
lån ur luftfartslånefonden om
05 milj. kr. under de förutsättningar och
på de villkor som departementschefen
angivit, dels ock å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1957/58 till
Utbyggnad av storflygplats m. m. under
luftfartsfonden anvisa ett investeringsanslag
av 20 milj. kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

december 1957 Nr 30 71

Utbyggnad av en storflygplats

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Ohlon (1:559) och den andra
inom andra kammaren av herr Widén
(II: 706), i vilka hemställts att riksdagen
måtte dels avslå den i propositionen
begärda fullmakten om en fortsatt utbyggnad
av storflygplatsen vid Halmsjön
och det äskade investeringsanslaget
om 20 milj. kr. till utbyggnad av
storflygplatsen in. m. och dels i princip
besluta om utbyggnad av Bromma flygfält
samt i övrigt, för ytterligare utredning,
uppskjuta frågans behandling till
vårsessionen 1958;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Aastrup in. fl. (1:563) och den andra
inom andra kammaren av herr Löfgren
m. fl. (11:711), vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att utbygga Bromma
flygplats för 35 milj. kr. enligt av
luftfartsstyrelsen kostnadsberäknat förslag,
innebärande bl. a. färdigställande
av flygplatsens huvudbana till 2 500 m
längd senast till 1960, att bemyndiga
Kungl. Maj :t att — utan villkor i fråga
om storflygplatsens slutliga förläggning
— bevilja ABA lån inom ramen av 65
milj. kr., på villkor motsvarande dem
som angåves i preliminärt avtal mellan
ABA och chefen för kommunikationsdepartementet,
att låta till vårriksdagen
1958 bero med beslut i anledning av
förevarande proposition samt att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om
skyndsam utredning till 1958 års vårriksdag
om möjligheterna att utbygga
och disponera Barkarby för civil flygtrafik
i den omfattning, som i motionerna
förutsattes;

dels ock en inom första kammaren
av herr Nils Eloivsson väckt motion
(I: 557).

Utskottet hemställde

I. att motionerna 1:559 och 11:706
samt I: 563 och II: 711, i vad de avsåge
uppskov till 1958 års riksdag med behandlingen
av förevarande proposition,
icke måtte av riksdagen bifallas;

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Utbyggnad av en storflygplats

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:559 och 11:706, 1:563
och II: 711 samt I: 557, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) besluta om en fortsatt utbyggnad
av storflygplatsen vid Halmsjön i enlighet
med de riktlinjer för vilka redogjorts
i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 25 oktober
1957,

b) medgiva Kungl. Maj:t att bevilja
Aktiebolaget Aerotransport ett lån ur
luftfartslånefonden om 65 milj. kr. under
de förutsättningar och på de villkor
som i statsrådsprotokollet angivits,

c) till Utbyggnad av storflygplats
m. m. å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1957/58 under luftfartsfonden
anvisa ett investeringsanslag av 20
milj. kr.;

III. att motionerna I: 563 och II: 711,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionen I: 557, i vad den avsåge
skrivelse till Kungl. Maj:t, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Ohlon, fröken Elmén samt
herrar M7idén, Helén och Svensson i
Stenkyrka, vilka ansett att utskottet bort
hemställa

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1: 559 och II: 706 samt 1: 563
och II: 711, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta att uppskjuta
behandlingen av förevarande proposition
till 1958 års riksdag;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:559 och 11:706 samt
I: 563 och II: 711, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta att utbyggnad
av Bromma flygfält skulle påbörjas
i syfte att färdigställa flygfältets huvudbana
till 2 500 in längd senast till år
1960;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 563 och II: 711, i skri -

velse till Kungl. Maj:t hemställa om
skyndsam utredning och förslag till
1958 års vårriksdag om möjligheterna
att utbygga och disponera Barkarby för
civil flygtrafik i den omfattning, som i
motionerna förutsattes;

IV. att motionen I: 557, i vad den avsåge
skrivelse till Kungl Maj:t, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 2)

av herr Gustaf Karlsson, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs därvid
yttrade:

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Den svenska riksdagens
beslut år 1946 att bygga en storflygplats
grundade sig på en av alla uttalad uppfattning,
att det kunde medföra vittgående
och måhända oreparabla konsekvenser
att uppskjuta ett ställningstagande
till frågan om uppförande av
en storflygplats av interkontinentala
mått. Detta vittnar utan tvivel om framsynthet
från riksdagens sida, men tyvärr
var nog redan då beslutet om
Halmsjön såsom lämplig plats en nödlösning,
eftersom departementschefen
bedömde avståndet mellan Stockholm
och Halmsjön såsom väl stort, och placeringen
förordades endast i brist på
godtagbart alternativ.

Det skulle kunna göras långa utläggningar
om den lidandets historia, som
därefter kännetecknat frågan om storflygplatsens
utbyggnad. Tillfälliga rubbningar
i prognoserna för luftfartens utveckling
medförde beslut om reducerat
utbyggnadsprogram. Då förutom cirka
5 miljoner kronor för markförvärv ytterligare
cirka 20 miljoner kronor nedlagts
på Halmsjön, hade vi fått en bana,
som starkt kritiserades av sakkunniga
piloter och som av allt att döma måste
anses vara praktiskt laget värdelös.

I detta läge befann sig storflygplatsfrågan,
då jag i oktober månad år 1955
fick kammarens tillstånd att framställa
en interpellation till dåvarande kom -

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

munikationsministern. Den som erinrar
sig min interpellation och den debatt,
som utspann sig, då svar gavs i december
samma år, har säkerligen lagt märke
till att jag sökt undvika att ensidigt
och oreserverat klandra gjorda misstag.
Min uppriktiga avsikt var att genom
en ny, förutsättningslös utredning
få till stånd en omprövning av frågan
om en storflygplats läge för att undvika
de olägenheter, som det stora avståndet
till Halmsjön måste medföra.
Jag tillåter mig att citera ett litet avsnitt
ur mitt debattinlägg här i kammaren
den 15 december 1955:

»Jag vill emellerid enträget till herr
statsrådet framställa en vädjan att på
nytt och på högsta nivå pröva frågan
om lämpligaste placering av storflygplatsen,
varvid landets intressen ur såväl
lufttrafikens som militära, allmänt
ekonomiska och andra synpunkter vägs
mot varandra för uppnående av en
gynnsammare lösning än Halmsjön innebär.

Det måste inge allvarliga betänkligheter
att för framtiden behöva räkna
med en storflygplats för vårt lands huvudstad
på ett avstånd av 42 km, om
någon rimlig möjlighet finns att åstadkomma
en närmare placering.»

I fråga om min önskan om utredning
har jag i rikt mått blivit bönhörd. Kammarens
ärade ledamöter känner väl till
den långa rad av utredningar, som arbetat
med frågan sedan dess. I bakgrunden
har man hela tiden spårat de allvarligaste
betänkligheter från SAS mot
Halmsjön som storflygplats. I tur och
ordning framförde olika utredningar
följande förslag: Jordbro, Halmsjön och
Skå-Edeby. SAS tillstyrkte Jordbro, avstyrkte
Halmsjön och tillstyrkte SkåEdeby.
Det förtjänar att ihågkommas,
att luftfartsstyrelsen i samtliga dessa
fall redovisat samma uppfattning som
SAS. Vid förhandlingar mellan kommunikationsministern
och SAS har det
tydligen i december i år framkommit,
att regeringen skulle komma att avföra

Utbyggnad av en storflygplats

Skå-Edeby såsom alternativ, och SAS
föreslog då i skrivelse av den 13 september
1957 viss utbyggnad av Bromma
flygplats. Detta gjordes bevisligen för
att undvika Halmsjön.

Den interpellation, som jag med kammarens
tillstånd framställde den 17
oktober i år i syfte att Halmsjön skulle
kunna undvikas, vann intet gehör hos
kommunikationsministern, som i stället
framlade propositionen med Halmsjön
som slutgiltig lösning. Då vår motion
nr 711 i denna kammare utarbetades,
var våra riktmärken att en så långt
avlägsen plats som Halmsjön absolut
måste undvikas men att riksdagen skulle
ges ett verklighetsbetonat och genomförbart
alternativ till propositionens
förslag. Jag anser fortfarande, i
trots av vad statsutskottet anfört i sitt
utlåtande nr 183, att vår motion innebär
ett förslag till en ur framtidssynpunkt
klokare och riktigare lösning än
regeringsförslaget.

Jag skall ta upp några av de synpunkter,
som statsutskottets majoritet anfört
mot vår motion. Den av oss föreslagna
utbyggnaden av Bromma flygplats
avvisas av utskottet med hänvisning
till vad luftfartsstyrelsen och 1956
års flygbullerutredning anfört. Det är
närmast beklämmande, att utskottet kan
framhärda i detta resonemang, trots
att de uppenbart felaktiga grunderna
för luftfartsstyrelsens uttalande i fråga
om bullermattorna har påtalats.

Enligt uppgifter, som varit synliga
i tidningarna, har man från luftfartsstyrelsens
sida räknat med den totala
vikten av ett fullastat DC-8-plan på 116
ton, under det att SAS aldrig avsett att
landa på Bromma med högre start- eller
landningsvikt iin cirka 90 ton på grund
av att planen skuIIc i båda riktningar
passera Kastrup och där tanka.

Dessutom har man inte från luftfartsstyrelsens
sida tagit någon hänsyn till
de framsteg som på senare tid gjorts när
det gäller ljuddämpning. Det kan i detta
sammanhang erinras om att flygplats -

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Utbyggnad av en storflygplats

ledningen i New York helt enkelt sagt
ifrån att flygplan, som bullrar mer än
de nuvarande konventionella stora planen,
inte skall få landa på denna flygplats.
Detta har gjort att flygmaskinsbolagen
satt i gång ett arbete, som bevisligen
redan har lett till att man nu
känner till betydligt bättre metoder för
ljuddämpning. Enligt vad som framgick
av Dagens Nyheter för den 15
mars har sålunda Boeingbolaget använt
hela klasar av ljuddämpare, anbragta
akterut på varje motor, vilket inte bara
gjort att bullret minskat utan också att
tonläget ändrats, så att bullret blivit
mindre störande. Om dessa erfarenheter
visar sig hållbara, kommer enligt
uppgift New Yorks flygplatsledning att
ompröva förbudet för de nya stora reaplanen
att landa i New York.

Det är alldeles självklart att även
om inte statsutskottet kunnat erhålla
fullständiga garantier för att saken befinner
sig på ett sådant utvecklingsstadium,
att det är fastslaget att en effektiv
ljuddämpning kan åstadkommas,
finns det all anledning att beakta de
synpunkter som i detta avseende framföres
från sakkunskapens sida.

Luftfartsstyrelsens avstyrkande av
den 26/9 1957 avsåg dessutom SAS:s
förslag, sådant som det då var utformat,
vilket innebar att Bromma flygplats
skulle användas för DC-8:or under lång
tid. Enligt vår motion skall trafiken
med sådana plan på Bromma flygplats
begränsas till tre eller kanske endast
två år.

I 1956 års flygbullerutrednings utlåtande
av den 3/10 1957 kan icke en
utvidgning av Bromma tillstyrkas, då
detta beräknas innebära ett uppskjutande
på obestämd tid av anläggandet
av en storflygplats. All trafik förutsättes
sålunda bli förlagd till Bromma
under de närmaste tio, femton åren.
Men ett sådant utlåtande, avgivet med
anledning av ett helt annat förslag än
vår motion, kan väl inte på allvar åberopas
av utskottsmajoriteten.

Utskottet framhåller med anledning
av propositionens uppgifter om behovet
av en tvärbana på Barkarby, att trafikutvecklingen
på Bromma och Barkarby
vid en utbyggnad av Halmsjön
under inga förhållanden skall tillåtas
öka i sådan omfattning, att av dessa
skäl behovet av en ny Barkarbybana
aktualiseras. Om man nu i utskottet i
andra avsnitt förlitat sig på luftfartsstyrelsens
sakkunskap, så bör väl i
detta sammanhang de synpunkter, som
chefen för luftfartsstyrelsen anfört i
skrivelse till Kungl. Maj :t av den 31/8
1957, tillmätas någon betydelse. I denna
skrivelse framhålles att just vid förverkligandet
av Halmsjö—Bromma-alternativet
en ny, med Brommabanan
parallell bana på Barkarby är oundgängligen
nödvändig, om man vill skapa
förutsättningar för att förlägga en omfattande
trafik till Bromma, vilket synes
ofrånkomligt därest storflygplatsen
förlägges till Halmsjön.

Vidare understrykes i skrivelsen att
anläggandet av denna bana är särskilt
brådskande, om det blir reatrafik på
Bromma, och såsom vi nu vet beräknas
caravelleplanen komma redan 1959.

Alla de frågor, som sammanhänger
med riskerna på grund av korsande
banor, är det knappast möjligt att här
i detalj diskutera, men jag hänvisar till
de allvarliga erinringar som i detta
avseende framförts av överdirektör
Lundberg, vilken väl måste betraktas
såsom en av våra mest sakkunniga på
detta område.

I de lösningar våra förslag innebär
har dessa synpunkter beaktats.

I min interpellation av den 17 oktober
detta år omnämnde jag flera olika
alternativ för en lösning av storflygplatsfrågan,
däribland även det förslag
som framförts av professor Johansson.
Reservanterna har även redovisat detta
förslag, och det måste vara fullt naturligt
att det ingående prövas, vilket blir
möjligt om riksdagen bifaller reservanternas
förslag om uppskov till 1958

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

års riksdag med beslut i storflygplatsfrågan.

Vid uppgörelsen med SAS spelar den
träffade överenskommelsen om ett lån
på 65 miljoner kronor till ABA säkerligen
en betydande roll. Lånet har knutits
till beslut om storflygplatsens förläggande
till Halmsjön. I vår motion
föreslår vi att Kungl. Maj:t skall bemyndigas
träffa överenskommelse med
ABA om ett lån inom ramen för beloppet
65 miljoner kronor oberoende av
om man valt Halmsjön eller annan plats.
Villkoren skulle vara motsvarande de
som gällt vid överenskommelsens träffande.

Ehuru jag helst sett att reservanterna
i sitt förslag medtagit vårt yrkande,
vill jag även på den punkten följa reservationen
för att inte onödigtvis trassla
till förslagsställandet. Frågan tillhör
alltså de problemställningar, som enligt
motionen uppskjuts till 1958 års riksdag.

Utskottsmajoriteten redovisar i slutet
av sitt utlåtande sådana synpunkter,
som tyder på att det trots allt är med
ringa entusiasm man tillstyrker Kungl.
Maj:ts förslag. Utskottsmajoriteten säger
sig vara medveten om att Halmsjöprojektet
är behäftat med nackdelar
vid jämförelse med andra projekt, som
förts på tal, och förklarar att utredningarna
angående en omprövning av
frågan om lägesvalet ej tidigare förts
fram till ett avgörande. Jag anser att
vårt förslag kan ge möjlighet till en
realistisk omprövning, trots den tidsnöd
som råder.

Med hänvisning till vad jag nu anfört,
herr talman, ber jag att få yrka
bifall till reservation nr 1) av herr
Ohlon in. fl.

Herr DAHLIN (h):

Herr talman! Att jag tar till orda i
denna sak beror i första hand på att
jag anser att storflygplatsfrågan måste
lösas så skyndsamt som möjligt. Frågan
om en storflygplats har skärskådats ur

Utbyggnad av en storflygplats

många olika aspekter. Jag vill framför
allt rikta kammarens uppmärksamhet
på det moderna flygets stora betydelse
för näringslivet.

Svensk företagsamhet har i dag tillkämpat
sig en rangplats på många olika
marknader. Svenska storindustrier har
fört ut produkter med välklingande
namn till många länder. Detta angår
varje svensk medborgare, ty näringslivet
är ju den plattform, varpå allas
vårt välstånd har vilat och även i
framtiden kommer att vila. Vid det europeiska
frihandelsområdets förverkligande
kommer dessutom den svenska
företagsamheten att stå inför många nya
konkurrensproblem. Härvid kommer det
svenska näringslivet att vara i hög grad
beroende av goda och snabba internationella
förbindelser för transport av
både passagerare och varor. Särskilt
viktigt för näringslivet är, att frågan
löses och snabbt och att det blir en
verklig lösning så att svensk företagsamhet
icke ytterligare handikappas.

På många platser i Europa och andra
världsdelar, där man icke känner till
Norden så bra, tror man, att Köpenhamn
är Sveriges huvudstad. Genom
denna okunnighet har säkerligen många
export- och importprojekt gått ifrån oss
svenskar. Det är ett faktum att Köpenhamn
ur flygkommunikationssynpunkt
blivit den viktigaste platsen här uppe i
Norden. Detta har på ett skickligt sätt
utnyttjats av våra danska affärsvänner.
Det bör ingå i det allmänna medvetandet
i olika affärscentra i den civiliserade
världen, att Stockholm är den svenska
huvudstaden och den centrala punkten
då det gäller vårt ansikte utåt.

Jag poängterar återigen att frågans
lösande är av synnerligen brådskande
natur och att vi inte bör komma ytterligare
på efterkälken på detta område.
.lag anser att herr Löfgrens och herr
NVidéns motioner inte löser flygplatsfrågan,
ty de yrkar uppskov med hela saken
och ett uppskov kan bli dyrbart
för vårt land. Jag anser att deras för -

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Utbyggnad av en storflygplats

slag endast är en nödfallsutväg, som
inte kommer att ge oss en verkligt modern
storflygplats. Flygplatsproblemet
kan inom rimlig tid och på ett tillfredsställande
sätt lösas endast genom det nu
av statsutskottet tillstyrkta förslaget,
d. v. s. Halmsjö-projektet. Därvid förutsätter
jag att inrikestrafiken liksom hittills
skall använda Bromma flygplats.

De tyngst vägande argumenten mot
Halmsjö-projektet i allmänhetens uppfattning
är det långa avståndet från
Stockholms centrala delar till Halmsjön.
Man glömmer tidsfaktorn och stirrar
sig blind på vägsträckans längd.
För att få del rätta perspektivet på det
mångomtalade avståndet Stockholm—
Halmsjön vill jag här nämna, hur lång
tidsperiod, som åtgår från bussens avgångstid
till flygplatsen och intill flygplanets
start. Dessa uppgifter gäller en
del utländska städer. Jag grundar mig
därvid dels på uppgifter från SAS och
dels på de erfarenheter jag fått, när
jag själv hegagnat flyg till flertalet av
de här uppräknade städerna. .lag ber
att få nämna några exempel.

Tidsperioden för Berlin är 100 minuter,
för Munchen 60, Stuttgart 60, Ziirich
65, Milano 120, Rom 90, Paris 85,
London 60, Prag 90, Istambul 105, Kairo
135 samt för Helsingfors och Oslo något
under 60 minuter.

SAS har beräknat, att bussen skall behöva
starta från flygpaviljongen vid Nybroplan
cirka 60 minuter före flygplanets
avgång. Därav är 30 å 35 minuter
körtid. Denna tid ligger i vissa
fall i paritet med de utländska förbindelserna
och i vissa fall betydligt under.

Jag vill inte underlåta peka på en annan
möjlig lösning, som på ett radikalt,
bekvämt och tidsbesparande sätt för
passagerarna mellan staden och Halmsjöns
flygplats. Enligt mitt förmenande
bör SAS snarast utreda möjligheterna
att anskaffa och använda en kombinerad
helikopter och flygplan. Det har sagts
att dessa plan för närvarande är oekonomiska
i drift, att bussar är billigare.

Jag anser att tidsförlusten också är
dyrbar. Det finns en luftfarkost som helor
Fairey Rotodyne, som har god
marschhastighet och som kan landa som
en helikopter. Detta luftfartyg tar 44
passagerare och har en motor som utvecklar
3 000—3 500 effektiva hästkrafter.
Varje motor driver en propeller och
en reservluftkompressor. Luftkompressorerna
förser rea-aggregat på rotorbladens
spetsar med luft. Dörrarnas konstruktion
och placering tillåter bekväm
lastning och lossning av även skrymmande
laster som motorfordon och dvlikt.

Jag ber att få visa en enkel skiss över
hur ett sådant flygplan tar sig ut. Med
sådana kombinerade flygmaskiner skulle
passagerarna kunna transporteras
från Halmsjön till Stockholms centrum
på cirka 10 minuter och hela diskussionen
om tiden avfärdas. Löste man
transportproblemet Halmsjön—Stockholm
på detta sätt skulle avsevärd besparing
kunna göras på det projekterade
vägbygget. Jag anser att det stora
avståndet som argument mot Halmsjöprojektet
icke längre är bärande.

Det har också talats om att det skulle
vara omöjligt att iordningställa en trafiksäker
flygplats vid Halmsjön, eftersom
det en gång misslyckats. Jag tror
inte heller på det argumentet. Jag tror
att den tekniska utvecklingen har kommit
så långt på detta område att våra
stora världsberömda svenska entreprenörsfirmor
för en rimlig kostnad kan
iordningställa en i alla avseenden modern
och trafiksäker flygplats vid Halmsjön.
En sådan flygplats kostar mycket
pengar, det är sant. Men jag är övertygad
om att det kalkylerade beloppet,
153 miljoner kronor, kommer att vara
en lönande investering för SAS och staten,
för näringslivet och därmed för
hela vårt folk.

Ärade kammarledamöter! Det är en
angelägenhet av största vikt att svenskt
näringsliv snabbt får de bästa tänkbara
flygförbindelser med omvärlden. Frågan

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

får inte längre förhalas och man får
inte tillgripa en nödfallslösning, som
enligt min mening kan leda dithän att
vi aldrig får en verkligt tillfredsställande
flygplats för de moderna reajättarna,
t. ex. plan av typen DC-8.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Om man följer storflygplatsfrågans
historia under de senaste
tio åren så ger den upphov till många
intressanta iakttagelser. 1946 fattades
principbeslut om Halmsjön. Till 1954
hade investerats något 20-tal miljoner,
varefter banan förklaras obrukbar, farlig
att landa på och hela flygfältet liggande
för långt bort från Stockholm.
Så företogs ny utredning. 1956 kommer
Jordbro i blickfånget. 1957 förkastas
detta och då kommer i stället Skå-Edeby.
Ny utredning. Och därefter är man
tillbaka till Halmsjön igen.

I alla de tekniska problem, som är
förknippade med detta ärende, vare sig
det gäller bullerfrågan, markförhållandena
eller banornas längd, så har jag
efter att ha studerat de olika utredningarna
såväl som överdirektör Lundbergs
lösningar — så långt en lekman kan
göra det — blivit helt övertygad om att
i dagens läge det enda riktiga är att
besluta om att bygga ut Bromma och
att i övrigt göra ytterligare undersökningar,
dock så snabbt att 1958 års
vårriksdag kan taga ställning, varvid
även bergsprängningsalternativet kan
komma upp till prövning.

Jag instämmer därför helt i vad herr
Löfgren här anfört. Denna lösning innebär
icke någon försening.

Jag skall alltså här bara anföra rena
lekmannasynpunkter.

1 alla andra större städer, praktiskt
taget, såväl i Europa som i Amerika, är
det, såsom vi har redovisat i en bilaga
till motionen nr 711 i denna kammare,
kortare väg mellan flygfältet och den
centrala bebyggelsen iin det är från

Utbyggnad av en storflygplats

Halmsjön in till Stockholms centrum.
Detta gäller hl. a. för sådana städer
som London, New York, Paris, Berlin,
Helsingfors, Budapest, Hamburg in. fl.
Detta betyder väsentliga fördelar. På
denna lista saknas Detroit i Amerika.
Som jag själv kunde konstatera när jag
förra hösten hade tillfälle alt besöka
platsen, har man där, trots att det finns
en bra motorväg från flygplatsen in till
stadens inre delar, stora besvär av denna
långa resa. Vi vet också att Detroit
har planer på att bygga en flygplats närmare
staden just därför att man kommit
underfund med att den förutvarande
ligger för långt bort.

Att den kom att ligga där beror på
att staden fick flygplatsen i färdigt
skick av de militära myndigheterna.
Även i Milano, där den internationella
flygplatsen Malpensa ligger 5 mil utanför
staden, har man samma bekymmer
och långa, obekväma resor.

Trafikanterna har rätt att kräva en
viss bekvämlighet av detta vårt modernaste
trafikmedel. Om avstånden är för
långa, får allmänheten vidkännas kostnader
i form av tidsspillan och på annat
sätt, ty alltmer går det dithän att
man vill åka direkt till flygplatsen i
egen bil eller taxi. I varje fall de som
inte är stockholmare får åka taxi, och
de får vidkännas ökade kostnader.

I och med att flygtiden blir allt kortare
ställer allmänheten krav på att också
marktiden skall följa med i den utvecklingen
och i varje fall inte blir
längre. Vi torde alltså, såvitt jag kan
bedöma saken, kunna fastslå, att ju fortare
det går i luften, desto fortare vill
man också komma fram på marken. Jag
kan försäkra att näringslivets män, som
i större utsträckning än någon annan
kategori utgör trafikflygets kunder, hyser
stor oro för utvecklingen, om riksdagen
i dag beslutar bifalla Halmsjöalternativet.

Det iir förvånande att herr Darlin,
som i andra sammanhang vill göra sig
till talesman för företagarorganisatio -

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Utbyggnad av en storflygplats

nerna, kan tillstyrka alternativet Halmsjön.
Jag kan tala om för herr Darlin
att näringslivets representanter är eniga
om att storflygplatsen bör förläggas närmare
Stockholm. Senast i dag hade jag
besök av representanter för praktiskt
taget hela näringslivet i Stockholm, som
framhöll nödvändigheten av en centralt
belägen storflygplats. I övrigt håller jag
helt och fullt med herr Darlin om att
det från företagarnas synpunkt är angeläget
att få en storflygplats förlagd till
Sverige, men jag anser att den bör ligga
närmare Stockholm.

Herr Darlin talade också om tiderna
för transport ut till de olika flygplatserna.
Han nämnde tydligen de tider
som står angivna i flygtidtabellerna,
men jag anser det farligt att bygga på
sådana uppgifter, ty här ingår inte bara
själva restiden utan också den väntetid
som man måste räkna med och som varierar
starkt beroende på de organisatoriska
förhållandena vid olika flygplatser.

Det talas om att man på den nya motorvägen
skall kunna åka mellan Stockholm
och Halmsjön på 30 minuter, men
detta förutsätter en genomsnittshastighet
av mer än 80 kilometer per timme.
Jag vill uttala min tvekan om huruvida
det är tillrådligt ens på en motorväg att
köra med sådan hastighet. Det ligger
dock tättbebyggda områden i anslutning
till motorvägen, och även om det
ordnas så att man lätt kan komma in i
rätt fil vid anslutningsvägarna från
dessa tättbebyggda samhällen, måste
ändå de som färdas på motorvägen
bromsa in ibland. Vi räknar med att i
dag ha en bil på åtta invånare — somliga
påstår att det är en bil på sju invånare
— men redan om några år torde
vi ha en bil på tre invånare, och då
kommer denna motorväg att bli så hårt
belastad, att det kan ifrågasättas om
man med endast två filer i vardera riktningen
kan klara denna omfattande trafik
med den hastighet som här har talats
om.

Jag vill alltså säga som min mening,
att det inte är realistiskt att tro, att man
skall kunna tillryggalägga denna väg på
30 minuter, särskilt som man ju, var
flygplatsen än är belägen, måste räkna
med att det tar avsevärd tid att komma
från terminalen till motorvägen. Jag
kan heller inte tänka mig att SAS, som
skall ha hand om trafiken, har möjlighet
att korta av den väntetid på flygplatsen,
som behövs bl. a. för att man
skall vara säker på att alla passagerarna
är framme i god tid, för att tullbehandling
skall kunna ombesörjas och
för att biljetterna skall hinna granskas.

Jag har så långt det varit möjligt tagit
del av vad som har skrivits om flygplatsfrågan
under senare år, men jag
kan inte låta bli att fråga mig: Vad är
det som har hänt? För att spara tid
skall jag inte gå igenom det från början,
utan jag skall bara med några få
ord ange vad som har hänt under det
senaste året.

SAS, som ju närmast har ansvaret för
att trafikanternas önskemål liksom de
driftekonomiska kraven blir tillgodosedda,
har genom sin förutvarande chef
direktör Throne-Holst i en lång artikel
i en facktidskrift på hösten 1956 gått
hårt emot Halmsjöalternativet. Han säger
där: »Det skulle vara ett olyckligt
val både med hänsyn till trafikanternas
krav på bekvämlighet och ekonomi med
deras tid och Halmsjöns olämplighet
som plats för SAS med hänsyn till underhållsbas.
»

I början av april d. å. sade samme
person: »Att förlägga Stockholms storflygplats
till Halmsjön skulle vara ett
mycket stort misstag, som i framtiden
skulle straffa sig allvarligt.» Man kan
då med rätt fråga sig: Vad är det som
har hänt?

I den utredning som publicerades
kort före årsskiftet 1956/57 framhölls,
att en storflygplats vid Halmsjön skulle
vålla stora trafiktekniska olägenheter
och betydande markkostnader. Ja, jag
kan givetvis inte som lekman uttala mig

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

om de trafiktekniska olägenheterna, ej
heller om markkostnaderna, men då
samma personer nu tillstyrker Halmsjöalternativet,
kan man inte underlåta att
fråga sig: Vad är det som har hänt?

I början av mars detta år finner man
i tidningarna sådana rubriker som
»Absolut nej till Halmsjöprojektet» och
litet längre fram i mars: »SAS är berett
att offra Bromma för att slippa Halmsjön.
» Vidare säger man: »Vi har alltid
inom SAS känt olust inför Halmsjöalternativet»
— det försäkrade direktör
Throne-Holst så sent som i mars, och
han fortsätter: »Sett mot bakgrunden av
de senaste årens utveckling framstår
Halmsjön nu som ett misstag, ett misstag
som om det fullföljdes skulle leda
till obotlig skada för trafikflyget.»

Så sent som den 18 september i år
var både den nye SAS-chefen, direktör
Rusck, och överdirektören i luftfartsstyrelsen
Winberg emot Halmsjö-alternativet.
Man kan ju då med ratta fråga
sig: »Vad är det som har hänt?»

Ja, det har väl hänt det, att man inte
kan skaka fram något annat alternativ
enligt dessa synpunkter, och det är i
det läget som SAS ändå gjorde ett försök
i september i år och lade fram förslaget
om en utbyggnad av Bromma, en
lösning som i rådande läge synes mig
vara den enda riktiga. Man kan väl
säga att ledningen för SAS in i det sista
tappert kämpade mot Halmsjön-lösningen.

Vad som har hänt är alltså att man
trots att man i det längsta utdömt Halmsjön
accepterar det. Det är i det läget
som alternativet Bromma—Barkarby
lanseras efter förslag av flygtekniska
försöksanstaltens chef, överdirektör Bo
Lundberg, och sedan militärmyndigheterna
givit till känna möjligheten av ett
samgående om Barkarby.

Det är alt beklaga att detta förslag
icke blivit föremål för prövning i propositionen.
Jag har så långt det är möjligt
för en lekman studerat förslaget,
och jag finner det vida överlägset Halm -

Utbyggnad av en storflygplats

sjöalternativet, särskilt därför att avståndet
till Stockholm blir mera än 2
mil kortare. Avståndet mellan Bromma
och Barkarby är bara o km, en betydande
fördel för transitopassagerarna.

I kostnadsfrågan är skillnaden mellan
alternativen så liten — den har för
övrigt inte utretts tillräckligt — att den
inte kan vara av avgörande betydelse för
ett ställningstagande i denna viktiga
fråga. Man bör även väga anläggningskostnaderna
mot de besparingar som
kan göras på driftkostnaderna. Gör man
det torde utfallet bli, att vilken flygplats
man än väljer, som ligger närmare
Stockholm, blir den billigare. Varför då
välja den längst avlägsna?

Jag vill sedan säga några ord om den
viktiga frågan om personalförhållandena
vid flyget. Ett av de väsentliga moliven
för att vi skulle ha storflygplatsen
här i Sverige var att vi därigenom
skulle ha möjlighet att få behålla våra
duktiga teniker och den duktiga administrativa
personal, som har skolats
inom SAS. SAS skall ju fortfarande ha
huvudkontoret på Bromma enligt planerna.
Det är alldeles givet att om man
lägger flygplatsen så långt bort, uppstår
för denna personal en hel del problem
av personlig karaktär och med de goda
förhållanden som i dag råder på arbetsmarknaden,
inte minst för den tekniska
personalen, kommer nog många att söka
sig annat arbete. De vill behålla sina
nuvarande bostäder, och de har kanske
barn som går i skolan. De vill kanske
inte heller flytta på grund av familjeförhållanden
eller av hänsyn till släktingar.
Jag tror att detta är ett allvarligare
problem än man har redovisat.
Jag tror att man råkar i svårigheter på
grund därav och blir av med en hel del
av den duktiga personal som finnes. I
varje fall uppstår det betydande svårigheter
under övergångstiden.

Om Halmsjö-projcktet skulle bifallas
i dag, skulle det inrikes och det nordiska
flyget fortfarande hälla till på
Bromma. Med hänsyn till den utvcck -

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Utbyggnad av en storflygplats

ling som flyget nu genomgår får man
väl räkna med att det blir en betydande
ökning av inrikestrafiken och den nordiska
trafiken. Jag gissar att det blir
ett plan var femtonde minut. Om alla
plan liksom nu skall gå ned på Kastrup,
vart de än skall gå, kommer i varje fall
de transitoresenärer, som skall byta i
Stockholm för att fortsätta till Sundsvall,
Oslo, Helsingfors, Kalmar eller annorstädes,
att hellre byta i Kastrup för
att på det sättet ordna det bekvämare.
Man gör även en tidsvinst på detta sätt.
Det synes mig som om detta skulle ge
anledning till vissa överväganden, och
jag ifrågasätter starkt, om det inte blir
en betydande minskning av passagerarantalet
på sträckan Kastrup—Halmsjön.

Även för stockholmarna är det ju
mycket bekvämare att byta på Kastrup
och ta ett annat plan till Bromma och
därifrån ta taxi direkt hem till bostaden,
än att följa med det första flygplanet
till det avlägsna Halmsjön och därvid
få underkasta sig vissa besvärligheter
vid resan in till Stockholm. Om
långdistansplanen emellertid inte skall
gå ned på Kastrup uppstår för passagerarna
andra svårigheter, som enligt min
uppfattning blir minst lika betydande
som de jag här signalerat.

Nu sägs det bl. a. att administrationen
blir för dyrbar vid ett genomförande
av Bromma—Barkarby-projektet,
men denna fördyring och dessa besvärligheter
i administrativt avseende blir
väl lika stora om man väljer Halmsjöalternativet,
ty även då avses ju Bromma
skola bibehållas. Jag vill — även
om vi i dag givetvis inte skall ta ställning
till den frågan — som min uppfattning
framhålla, att man vid ett val
av Barkarbyalternativet nog skall finna
att det stora Järvafältet med dess än så
länge oanvända områden en gång i
framtiden kommer att ge tillräckligt
med utrymme för en lösning av hela
Stockholms flygplatsfråga i ett sammanhang.

En annan sak som något förvånat mig

är, att flygtekniska anstalten inte fått
tillfälle att yttra sig beträffande förslaget
om Halmsjön. Det skulle ha varit
mycket intressant att i propositionen
ha ett remissyttrande från anstalten.
Det skulle alldeles säkert ha gett värdefulla
upplysningar.

Herr talman! Jag har endast velat
framföra några enkla lekmannasynpunkter
på denna fråga. Den motion
jag varit med om att väcka går ut på
att Bromma skall byggas ut, så att det
kan klara reatrafiken under de första
åren, 1959 och 19G0. Under tiden skulle
frågan i övrigt bordläggas och komma
tillbaka till vårriksdagen, sedan såväl
Barkabyprojektet som bergssprängningsalternativet
ytterligare undersökts.

Även om jag helst skulle ha sett att
motionen bifallits i sin helhet, skall jag
inte yrka på det. Då den av herr Ohlon
m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen
tillgodoser det väsentliga och någon
försening inte uppstår, ber jag att få
yrka bifall till densamma.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! De två föregånde ärade
talarna har riktat en ganska hård kritik
mot utskottets utlåtande. Jag skall
försöka besvara den genom att ta upp
några punkter i utskottets förslag och
därvid ange de motiv och sakliga grunder,
som varit vägledande för oss i vår
bedömning och vårt ställningstagande.

Först vill jag konstatera att vi kommit
till en enstämmig uppfattning på en
punkt, nämligen när det gäller behovet
av en storflygplats i Sverige. I den proposition,
som ligger till grund för statsutskottets
föreliggande utlåtande, nämner
departementschefen att riksdagen
redan våren 1946 i skrivelse till Kungl.
Maj:t anförde vissa synpunkter på storfl.
Vgplatsfrågan. Därvid framhölls bl. a.,
att det genom förebragta utredningar
konstaterats att byggandet av ett storflygfält
i Stockholms närhet var tekniskt

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Utbyggnad av en storflygplats

möjligt och att riksdagen anslöt sig till
uppfattningen att en central flygplats
behövdes för att skapa förutsättningar
för att anknyta vårt land till den då
planerade interkontinentala trafiken.

Jag har velat erinra om detta, eftersom
det i motioner i anslutning till propositionen
har gjorts gällande, att något
trängande behov av storflygplats inte
skulle föreligga just nu. Motionärerna
har därvid erinrat om att större reaplan
kan landa på Kastrups flygfält, och att
sålunda den interkontinentala trafiken
ändå kan nå Norden. Man har också
hävdat att behovet på förevarande område
för vårt land skulle kunna tillgodoses
genom en utbyggnad av Bromma
flygfält och genom att använda Kastrupfältet
för det större flyget under de närmaste
åren. Med stöd av de anförda
synpunkterna har motionärerna yrkat
avslag på propositionens förslag om
byggnade av en storflygplats. Som framgår
av utskottets utlåtande, har ifrågavarande
motioner avstyrkts, vilket med
tillfredsställelse kan konstateras i detta
sammanhang.

I propositionen lämnas också en översikt
över de undersökningar angående
förläggningen av en storflygplats, som
gjorts under de senaste åren, och deras
negativa resultat.

Departementschefen konstaterar härefter,
att då några ytterligare realistiska
förslag icke kunnat uppletas, Halmsjön
kvarstår som det enda möjliga
läget för en storflygplats. Han anser
det icke heller motiverat att sätta till ytterligare
tid och kostnader på vidare
utredningar för att finna nya lösningar.
Då kapacitetsutnyltjandet på Bromma
flygplats närmar sig ett kritiskt skede
under de närmaste åren och då dessutom
de plan av typ DC-8 som SAS beställt
kommer att levereras i början av
år 1900, bör — framhåller departementschefen
— avgörandet i lägesfrågan
triiffas redan i höst, så att skälig tid
kan ges för iordningställandet av flygplatsen.

0 — Andra kammarens protokoll 1957. A

Efter överläggningar har enighet också
nåtts mellan ABA — den svenska delen
av SAS — och departementschefen
om att en fortsatt utbyggnad av Halmsjön
bör äga rum. Även luftfartsstyrelsen
har accepterat Halmsjön som läge
för storflygplatscn. I anslutning till
nämnda överläggningar har samförstånd
också nåtts om riktlinjerna för storflygplatsens
utbyggande och därmed sammanhängande
spörsmål. Vissa i samband
därmed knäsatta ytterst viktiga
principer för trafikens överflyttning
till Halmsjön har accepterats av SAS.
De riktlinjer, om vilka samförstånd
uppnåtts vid överläggningarna, har formulerats
i en särskild text, vilken såsom
bihang fogats till statsrådsprotokollet.
Jag har velat anföra detta för att belysa
vilken vikt man tillmätt denna
överenskommelse.

Jag vill i detta sammanhang också
erinra om departementschefens sammanfattande
uttalande, att en utbyggnad
av en storflygplats bör ske i det
dubbla syftet att »dels avlasta Bromma
flygplats från den väntade trafikökningen,
dels bereda möjlighet för
tunga reaplan att trafikera Sverige i
början av år 1960». Av redogörelsen för
resultatet av överläggningarna mellan
departementschefen och representanter
för ABA framgår att full överensstämmelse
uppnåtts mellan parterna. Det må
tillåtas mig att citera följande passus:
»En fortsatt utbyggnad av flygplatsen
vid Halmsjön skall ske för att dels bereda
möjlighet för tunga reaplan (av typ
DC-8 eller liknande) att trafikera Stockholm,
dels hålla trafiken på Bromma
nere vid en nivå, som med hänsyn till
buller, interferens med Barkarby och
nuvarande bankapacitet är tolerabel.
Behov av en närflygplats bar nämligen
ansetts föreligga. Såvitt nu kan bedömas
kommer därför Bromma flygplats
att behöva bibehållas. Vissa kostnader
kan behöva nedläggas på Bromma flygplats
för att denna skall kunna fylla
sitt ändamål.»
r 30

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Utbyggnad av en storflygplats

Beträffande SAS’ ställningstagande
har utskottet funnit det mycket angeläget
att betona den enighet som råder
inom företaget i fråga om den tekniska
organisationen och verkstadsfördelningen,
vilket i detta sammanhang är av
mycket stor betydelse. Det underhållssystem,
som denna plan omfattar, innebär
att samtliga flygplanöversyner på
SAS’ långdistans- och medeldistansplan
ombesörjes i Köpenhamn, medan motoroch
apparatöversyner ävensom tillsynsarbetena
på denna flotta utföres i Stockholm.
I Oslo skall hela översynsarbetet
på kortdistansflottan ombesörjas. Anledningen
till att de nya jetmotor- och
apparatverkstäderna planerats ligga i
Stockholm är till stor del att motorbyten
lämpligen bör göras i samband
med utförandet av tillsynsarbetena på
flygplanen i Stockholm, vilka arbeten
återkommer vid jämna hundratal flygtimmar.
Däremot passar motorbytena
inte in i samband med flygplanöversynerna,
som sker med långt större intervaller.

I den av herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen,
för vilken både herr Löfgren
och herr Carlsson i Stockholm här
talat, föreslås nu att beslut om utbvggnad
av Bromma flygfält må fattas i syfte
att färdigställa huvudbanor därstädes
till 2 500 meters längd senast till år
1960. Samtidigt föreslås skrivelse till
Kungl. Maj :t med hemställan om utredning
och förslag till 1958 års vårriksdag
om möjligheterna att utbygga
och disponera Barkaby för civil flygtrafik
i viss omfattning. Förslaget synes
innebära att Bromma flygplats skulle
komma att trafikeras av tunga reaplan
under åtminstone tre år framåt från år
1960.

Jag kan, herr talman, inte underlåta
att i detta sammanhang erinra om att
det nu är mer än 20 år sedan Bromma
först togs i bruk. Sedan dess har den
flygtekniska utvecklingen medfört ett
allt fullständigare utnyttjande av Brommas
praktiska möjligheter, och i dag

kan flygplatsen icke användas för vissa
flygplanstyper utan restriktioner. Vissa
flygplanstyper har också måst helt
avvisas från Bromma. Samhällsutvecklingen
har samtidigt fört bebyggelsen
allt närmare Bromma flygplats. Därmed
har även risken för betydande tredjemansskador
vid haverier kraftigt ökat.
Den samtidiga utvecklingen av flygverksamheten
och samhällsbildningen
vid Bromma har i fråga om bullerstörningar
lett til! en kronisk konflikt, som
från tid till annan blir akut. Genom hänvisningarna
till en snart förestående
lösning av flygplatsfrågan har situationen
dock hittills kunnat hållas flytande.
Från flygtekniska synpunkter måste en
förbättring av Bromma flygplats anses
vara mycket önskvärd för den nuvarande
trafikens mottagande. Men det
kan ej vara riktigt att, som herrar Löfgren
och Carlsson i Stockholm så kraftigt
påyrkat, sedan en dylik förbättring
genomförts, omedelbart introducera
en ännu mera krävande flygplanstyp såsom
DC-8, för vilken den kritiska banlängden
vid landning utgör omkring
2 400 meter.

Utskottet har ansett att den nuvarande
mera kvalificerade flygtrafiken på
Bromma skall överflyttas till den nya
flygplatsen, så snart denna kan ta emot
sådan trafik, och att frågan om mera
genomgripande förbättringar på Bromma
flygplats därefter bör upptagas och
prövas utifrån de förutsättningar Bromma
har som civil flygplats.

Härefter kommer jag in på frågan om
bullerstörningarna. Om jag fattade herr
Löfgren rätt, menade han att vi i utskottet
hade förhärdat våra hjärtan mot
alla nya rön som gjorts på detta område.
Det har vi nu inte alls gjort. Vi
har följt utvecklingen mycket noggrant
både i pressen och i diskussionerna med
sakkunniga, och vi har försökt att skaffa
oss en så god uppfattning som möjligt
om det aktuella läget. Såväl luftfartsstyrelsen
som 1956 års bullerutredning
har också motsatt sig utbyggnads -

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

förslaget, bl. a. med hänsyn till bullerstörningarna.
I reservationen liksom i
de till grund för densamma liggande motionerna
har man kraftigt gjort gällande,
att bullerstörningarna vid övergången
till readrift så småningom kan nedbringas
till % av nuvarande nivå. Detta
är onekligen ett intressant påstående,
som vi dock har prövat mycket ingående
och där vi kommit till slutsatsen
att det är godtyckligt. Reservanterna
tycks helt enkelt ha antagit att nattbullret
vid kolvmotorplanens varmkörningar
är fyra gånger så störande som reabullret,
och man får då trots en ökad
trafikfrekvens en sjunkande bullerkurva,
allteftersom nattvarmkörningarna
minskar. Denna uppfattning delas emellertid
inte av bullerutredningen, vilken
är sammansatt av speciellt sakkunniga
och som anser att trafikökningen i detta
sammanhang bör tillmätas större vikt
än den minskade varmkörningen.

Herr Löfgren nämnde i det sammanhanget
om resultaten från Amerika.
Om jag fattade honom rätt, hade de
kommunala myndigheterna där nära
nog utfärdat landningsförbud för flygplan,
vars buller överstiger en viss
gräns. Det avgörande här är dock att
flygplanfabrikanterna inte har kunnat
lämna någon garanti för den ljuddämpning
av 7,5 decibel, som har varit aktuell
i detta sammanhang, än mindre
för 12 decibel, som motionärerna har
räknat med.

Vad sedan angår utbyggnaden av Barkarby
flygfält till en civil storflygplats
har vi i utskottet framhållit, att denna
tanke inte är ny. Såväl storflygplatsberedningen
som flygplatskommittén
har på grundval av utlåtande från luftfartsstyrelsen
men också efter egna undersökningar
avvisat denna möjlighet.
Därvid har i första hand det bristande
utrymmet samt bullerstörningarna för
den omgivande bebyggelsen varit utslagsgivande.
Enligt vad vi erfarit skulle
det i och för sig vara möjligt att på
Barkarby flygfält bygga ut en ny huvud -

Utbyggnad av en storflygplats

bana om 3 300 meter. Grundundersökningar
i tillräcklig omfattning har dock
endast gjorts för en bana om cirka 2 000
meter. Någon parallellbana till huvudbanan
skulle däremot inte kunna byggas.
Vidare är det tveksamt, om man
inom området skulle kunna iordningställa
en tvärbana, som uppfyllde de internationella
standardkraven.

Inte heller på Bromma lär man kunna
åstadkomma en huvudbana eller en
tvärbana av fullt godtagbar standard.
Lösningen av Stockholms flygplatsfråga
på det sätt motionärerna och reservanterna
— och dit får väl också räknas
de talare, som här har talat för
reservationen — tänkt sig, skulle alltså
komma att baseras på två flygplatser,
av vilka ingendera ur flygsäkerhets- och
regularitetssynpunkter kan sägas motsvara
internationella normer.

Vi har i utskottet funnit det vara
vanskligt att uttala sig om trafikkapaciteten
i kombinationen Bromma—Barkarby.
Helt allmänt vågar man nog ändå
säga, att detta alternativ skulle ge en avsevärt
lägre kapacitet än propositionens
förslag. Vidare har vi funnit det uppenbart
att möjligheterna att till Barkarbv
förlägga civil lufttrafik begränsas,
i den mån även militär flygverksamhet
skall förekomma där. På sikt
måste därför reservanternas förslag
Barkarby—Bromma komma att medföra
en bortflyttning av den militära flygverksamheten
från förstnämnda flygplats.

Sedan har vi inte heller, herr talman,
kunnat helt undgå att något dröja vid
frågan om detta förslags inverkan på
samhällsplaneringen. Vi har mottagit
skrivelser från Stockholms regionplanenämnd
och andra institutioner rörande
bebyggelsefrågan, och det är starka
önskemål som därvid framförts, när det
gäller tillgång till centralt belägen mark
för samliälIsbebyggelse. Därest motionärernas
förslag genomfördes, skulle två
ur bebyggelsesynpunkt väl belägna områden,
Bronuna och Järvafältct, för all

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Utbyggnad av en storflygplats

framtid reserveras för flygverksamhet
och således icke kunna friläggas för
bostadsbebyggelse.

Det är vanskligt att ta en sådan ställning,
vars konsekvenser inte kan överblickas.
Jag vill i detta sammanhang
också tillägga att kombinationen Bromma—Barkarby
under alla förhållanden
omedelbart aktualiserar en förflyttning
av den militära övningsverksamheten
på Järvafältet.

I reservationen och likaså i motionen
görs gällande att elementära flygsäkerhetskrav
påfordrar att Barkarby utbyggs
med en tvärbana för militärflygets
del, då reaplan av typen Caravelle
införes i inrikestrafiken. Detta påstående,
som nyss framfördes från denna
talarstol av denna debatts förste talare,
herr Löfgren, spelar en stor roll för reservanternas
resonemang och bedömning
av det aktuella problemkomplexet.
Det må då tillåtas mig att ägna detta
spörsmål en stunds uppmärksamhet.

I motion nr 711, med herr Löfgren
som huvudmotionär, lämnas ett citat
vars innehåll sedan åberopas i reservationen.
Detta citat anknyter till yttrande
från chefen för flygvapnet och
luftfartsstyrelsen i skrivelse av den 31
augusti 1957.

I motionen anföres sålunda: »Chefen
för flygvapnet och luftfartsstyrelsen har
nämligen i skrivelse till Kungl. Maj:t
den 31 augusti 1957 förklarat att en ny
tvärbana för militärflygets del på Barkarby
är ''oundgängligen erforderlig’

. . . ''redan från 1960, därest även reaflygplan
skulle ingå i Brommas trafik’.»

Detta citat är stympat och vilseledande.
I sin helhet lyder det citerade stället:
»Den nya tvärbanan är oundgängligen
erforderlig, därest den större delen
av flygtrafiken på Stockholm förlägges
till Bromma, och detta behov föreligger
redan från 1960, därest även
reaplan skulle ingå i Brommas trafik.»

Enligt propositionens, av utskottet
accepterade lösning, skall flygverksamheten
på Bromma och Barkarby avpas -

sas så, att behov av tvärbana ej föreligger.
Detta innebär med andra ord att
den större delen av flygtrafiken på
Stockholm icke förlägges till Bromma.
Detta avgörande faktum har reservanterna
antingen glömt eller helt nonchalerat
i sitt resonemang på denna så väsentliga
punkt.

I den tidigare debatten kring denna
fråga har också kostnadssynpunkten berörts.
Jag skall därför också redogöra
något för utskottets syn på den ekonomiska
situationen.

Motionärerna har bland annat utgått
från att Halmsjöprojektet men inte deras
eget projekt skulle belastas med tidigare
investeringar i Halmsjöfältet. De
har vidare utgått från att en ny bana
vid Barkarby skulle erfordras av trafiktekniska
skäl även i alternativet
Bromma—Halmsjön och inräknat också
kostnaden för denna bana i kalkylen
över detta alternativ. Det synes uppenbart
att de kostnader, som redan nedlagts
på Halmsjöfältet, vid en jämförelse
antingen bör belasta båda alternativen
eller helt uteslutas. Beträffande
kostnaden för en ny bana på Barkarby
vill jag på nytt starkt betona, att det i
propositionen förutsatts att trafikutvecklingen
på Bromma och Barkarby
flygplatser under inga förhållanden
skall tillåtas öka i sådan omfattning, att
av detta skäl behovet av en ny Barkarbybana
aktualiseras. Vi har efter en
kostnadsjämförelse accepterat de av
Kungl. Maj :t angivna anläggningskostnaderna
för Halmsjön, nämligen 153
miljoner kronor. Vad gäller Barkarbv
har vi inga säkra siffror, men enligt
luftfartsstyrelsens under hand lämnade
uPPgiDer kan man uppskatta dessa
kostnader till omkring 160 miljoner
kronor, varjämte då i detta alternativ
tillkommer kostnaden för Bromma, 35
miljoner kronor.

En jämförelse mellan alternativen visar
således att kostnaden blir lägre
för Halmsjön. Sedan kan man visserligen
tala om kostnaderna för en för -

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

flyttning av infanteriskjutskolan i Rosersberg,
men mot denna kostnad bör
man då ställa de kostnader en förflyttning
av den militära verksamheten på
Järvafältet skulle medföra vid kombinationen
Bromma—Barkarby. Detta är utgifter
som man i dag har svårt att överblicka,
men att de kommer att bli betydande
är ställt utom allt tvivel.

Mot bakgrunden av det anförda har
vi inom utskottet funnit sannolikt, att
resultatet av den utredning, reservanterna
hemställt om, icke skulle föra
fram till den i motionerna åsyftade lösningen
av storflygplatsfrågan. Då dessutom
en sådan utredning med hänsyn
till det omfattande problemkomplex
som skulle rullas upp i sammanhanget
måste bli tidskrävande, skulle lösningen
av storflygplatsfrågan härigenom ytterligare
försenas. Eftersom kapacitetsutnyttjandet
på Bromma flygplats närmar
sig ett kritiskt skede under de närmaste
åren och dessutom, såsom framgår
av det tidigare anförda, de plan av
typ DC-8 som SAS beställt kommer att
levereras i början av år 1960, skulle en
sådan försening få mycket allvarliga
följder för Skandinaviens position
inom den internationella luftfarten.

Jag vill också betona, att den utbyggnad
av Bromma, som reservanterna
förordar, inte utan vidare kan verkställas
— det behövs mycket ingående undersökningar.

Såväl under diskussionen här i dag
som i tidningsdebatten och för övrigt
i alla tänkbara sammanhang har man
mycket kraftigt betonat de nackdelar,
som vidlåder Halmsjöprojektet. Vi har
för vår del inte alls varit blinda för
dessa. Nackdelarna är särskilt framträdande,
om man jämför med alternativ
som Jordbro och Skå-Edeby. En bestämd
olägenhet är naturligtvis det
stora avståndet. Denna speciella fråga
har tagits upp av herrar Darlin, Löfgren
och Carlsson i Stockholm. Nu kanske
någon talare efter mig kommer att
ytterligare gå in på problemet, och jag

Utbyggnad av en storflygplats

vill därför bara beröra det i största
allmänhet.

I motionerna anges tiden för den s. k.
terminaltransporten till minst 45 minuter.
Om jag inte missuppfattade herr
Carlsson anförde han siffror som skulle
innebära en lägre medelhastighet än 60
km i timmen, och det förefaller mig
vara en minst sagt låg hastighet. En motorväg
kommer att finnas ända fram till
Haga norra och därefter en väg med
hög kapacitet åtminstone till Norrtull.
Mer än en halvtimmes körtid kan man
väl inte behöva räkna med från Norrtull
till Halmsjön. Motionärerna uppger,
att Halmsjön skulle inta en unik ställning
i fråga om avståndet till centrum.
Dess bättre — eller från motionärernas
synpunkt kanske dess värre — är det
inte så. Vi har flygplatserna vid Buenos
Aires och Milano med 51 respektive
46,5 km:s avstånd från centrum.

Såväl herr Löfgren som herr Carlsson
har alluderat på det av den s. k.
bergsprängningskommittén framlagda
alternativet. Jag skall inte länge uppehålla
mig därvid utan bara konstatera,
att reservanterna ägnat detta alternativ
mycket stort utrymme utan att dock
anföra några konkreta slutsatser, vilket
måhända är karakteristiskt. I en av
luftf artsstyrelsen utsänd kommuniké
har en redogörelse lämnats för detta
projekt. Av denna framgår, att såväl luftfartsstyrelsen
som särskilda sakkunniga
behandlat de ifrågavarande förslagen
utan att de föranlett någon åtgärd.

Såsom framgår av utlåtandet har vi
efter en mycket, mycket ingående och
noggrann prövning och en mångfald föredragningar
anslutit oss till de riktlinjer
för genomförande av storflygplatsprojektet
in. m., varom överenskommelse
träffats mellan departementschefen
samt ABA och SAS. Vi tillstyrker också
den i propositionen äskade medelsanvisningen
för innevarande budgetår.
Med åberopande av utskottets motivering
och de synpunkter, som jag här

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Utbyggnad av en storflygplats

anfört, ber jag också att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr DARLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har tidigare, herr
Carlsson i Stockholm, sagt att jag företräder
näringslivet, men jag måste förbehålla
mig rätten att ha en egen mening
och bedöma varje sak efter eget
skön. Jag beklagar för övrigt om någon
företrädare för näringslivet här i
Sverige skulle motsätta sig att denna
fråga nu blir löst. Om frågan inte löses,
innebär detta en mycket kraftig broms
på det svenska näringslivet. Jag hoppas
att herr Carlssons yttrande beror på ett
missförstånd, ty jag kan tala för en
stor del av näringslivet, som anser att
vi nu inte har någonting annat att göra,
bl. a. på grund av tidsnöd, än att välja
Halmsjön.

Herr Carlsson påstår, att i de siffror
jag lämnade ingick service, såsom tull-,
valuta- och biljettkontroll m. in. i de
olika utländska städerna. Det är riktigt,
men det är bara en förtjänst för oss här
i Sverige, om vi kan ordna transport
och service smidigt så att alla detaljer
klaras på totalt ca 60 minuter. För övrigt
har jag under hand erfarit, att SAS
har för avsikt att ordna någon ny flygpaviljong
här i Stockholm med bl. a.
biljettservice och passkontroll för att
spara tid.

Herr Carlsson påstår, att det skulle
vara riskabelt att köra de 40 kilometerna
motorväg på 30 minuter, alltså med
en fart av 80 km i timmen. Jag förmodar,
att herr Carlsson aldrig kört på någon
autostrada, ty om han gjort det
skulle han veta, att det inte är någon
risk att där hålla 80 km, ty kör man
saktare hindrar man tvärtom trafiken.
Fn buss, som på motorväg håller 60 km,
kan vara till hinders, men den får naturligtvis
köra i den vänstra körfilen,
och då blir riskerna mindre.

Herr Carlsson sade att det är så
många tättbebyggda samhällen som passeras.
Men det vet väl herr Carlsson lika

bra som jag, att det inte spelar någon
roll, hur många samhällen som finns
bredvid en autostrada — det har inte
med saken att göra. Sådana samhällen
hindrar inte trafiken, och argumentet är
därför inte bärande. Jag vill än en gång
påpeka vad jag sade: Den långa färdtid
som åtgår i en del utländska städer beror
på dåliga vägar, på att man får ge
sig in på smala, svårframkomliga gator
och på olika hinder i trafiken. Vi kan
därför gott konkurrera när det gäller
tiden.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr andre vice talmannen
säger, att han inte vill vara med om
projektet Barkarby, ty det skulle hindra
samhällsbebyggelsen åt det hållet. Jag
har studerat detta så noggrant som det
är möjligt, och jag har kommit till uppfattningen,
att även om denna tvärbana
kommer till stånd, så kommer där ändå
att finnas plats för en hel del bebyggelse.
Men bortsett från detta vill jag
säga, att om vi går så långt från stadens
centrum som två mil, så finns möjligheter
till ökad bebyggelse söderöver.
Generalplanen går ju ut på ett sammanbyggande
praktiskt taget av Södertälje
och Stockholm.

Stockholms stad äger de stora Bornsjöegendomarna
strax söder om Fittja.
Dessa har en areal tio gånger så stor
som Bromma. Om man byggde en villastad
där, skulle man kunna tänka sig
att reservera halva området som vattenreservoar.
Detta har framkastats från
vårt håll inom stadens myndigheter.
Återstoden av området — fem gånger så
stort som Bromma — skulle kunna användas
för villabebyggelse. Där skulle
90 000 å 100 000 människor kunna bo.

Där ute finns alltså möjligheter till
ökad bebyggelse. Det är inom Stockholms
jurisdiktion som det är ont om
tomtmark, men utanför Stockholm ges
åtskilliga lösningar.

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr andre vice talmannen
har försökt försvara sina synpunkter,
och jag förstår att han tycker att
han har gjort det bra och att vi andra
inte har några vettiga synpunkter att
komma med.

Jag tror att det är ganska ofruktbart
att på detta sena stadium diskutera sådana
här sakkunnigfrågor, som det tydligen
råder mycket delade meningar
om — frågor, varom kunniga män inom
vårt samhälle har framfört väl tillrättalagda
argument, utan att dessa över
huvud taget beaktats av andra sakkunniga.

När herr andre vice talmannen säger
att man visst har tagit hänsyn till de
synpunkter som framförts beträffande
bullerfrågan, så må jag säga att jag finner
det egendomligt, att en person som
överdirektör Lundberg kan framföra så
allvarlig kritik mot chefen för luftfartsstyrelsen,
utan att vare sig chefen för
luftfartsstyrelsen eller utskottet eller
regeringen på något sätt vederlägger
denna kritik. Även om man nu säger
att man inte har garantier beträffande
flygmotorproducenterna i Amerika och
inte hundraprocentigt kan garantera de
uppgifter som här nämnts såsom sannolika,
så är ju i alla fall uppgifterna i
luftfartsstyrelsens yttrande byggda på
felaktigt antagande av en startvikt på
116 ton i stället för 90 ton, vilket förändrar
hela bilden av bullerfrågan. När
man ändå fasthåller vid påståendet att
våra uppgifter är felaktiga, synes det
mig vara fullkomligt lönlöst att fortsätta
resonemanget.

Jag förstår mycket väl att kammaren
kommer att fatta beslut om Halmsjön,
men jag vill ändå säga följande: Under
de år som jag sysslat med denna fråga,
har jag enbart strävat efter att få till
stånd ett vettigare förslag än Halmsjön.
.lag anser det ovärdigt och oriktigt att
lägga ned pengar på ett sådant projekt.
.lag förmodar att man i utskottet också
tycker att det är olustigt. Regeringen,

Utbyggnad av en storflygplats

ja alla, finner det olustigt. Likväl bär
man låtit lång tid förflyta utan att göra
någonting för att komma fram till en
annan lösning.

När herr Darlin vill göra gällande att
vår motion skulle vilja släppa ut SAS i
tomma intet vill jag allvarligt protestera
däremot, ty vår motion syftar till en
vettig lösning. Regeringens förslag tycker
vi inte är bra.

Vidare tror jag inte att det tjänar någonting
till att i detalj gå in på dessa
frågor, där meningarna går så skarpt
isär.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Carlsson i Stockholm
gör gällande, att vi överdrivit olägenheterna
av kombinationen BrommaBarkarby,
när det gäller bebyggelsen.
Jag vill emellertid erinra om vad jag
sade tidigare. Vi har fått en framställning
från regionplanenämnden där dessa
synpunkter ingående klarlägges, och
de avviker tydligen från herr Carlssons.

I detta sammanhang ber jag också få
erinra om att det har förhandlats mellan
Stockholms stad och staten angående
avveckling av Bromma flygfält. Det
har alltså varit meningen att man skulle
få disponera Bromma som tomtmark.
Nu är emellertid det alternativet borta.
Ett fullföljande av reservanternas förslag
innebär i stället, att inte bara Bromma
utan även Barkarby bindes vid flyget,
med alla de olägenheter detta medför
— inte bara beträffande den lokala
markfrågan.

Herr Löfgren förmenar att det inte
nyttar någonting att diskutera de tekniska
frågorna, och det kan ju vara sant.
Jag kunde ändå inte underlåta, herr talman,
att i mitt anförande ta upp herr
Löfgrens påstående att, om man inför
reaplan, så blir bullret endast 2/3 av det
buller som uppstår vid kolvmotorplan.
Detta har vi underkastat sakkunnig
prövning, som givit vid handen att herr
Löfgrens slutsats är oriktig.

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Utbyggnad av en storflygplats

För övrigt vill jag endast nämna att
vi har haft tillfälle att ta del av de synpunkter
och förslag som bullerutredningen
kommit till, och i denna utredning
inryms, såvitt jag vet, herr talman,
all expertis på detta område i vårt land,
och på dem kan man nog lita.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag bör kanske be kammarens
ledamöter om ursäkt för att jag
griper till orda i denna debatt. Jag har
gjort det därför att jag känt ett behov
att försöka klargöra hur man som lekman
ser på en fråga av den här typen,
när man ställs inför den.

Det har varit en utomordentligt nyttig
erfarenhet, och om man tidigare haft
någon som helst böjelse för att vara
tvärsäker, så har denna fråga varit ett
mycket nyttigt korrektiv. Det är med
oerhörd tvekan som man har varit
tvungen att ta ställning till den här frågan.
Problemet förefaller att vara rent
tekniskt, och man skulle föreställa sig
att lösningen var beroende av vad de
tekniskt sakkunniga hade att säga och
att man alltså som lekman inte hade
mycket annat att göra än rätta sig efter
de sakkunnigas omdöme. Men vad skall
man ta sig till när sakkunskapens omdömen
inte på något sätt stämmer överens,
när experterna med absolut säkerhet
och visshet framför rakt motsatta
åsikter? Om det åtminstone vore på det
sättet att experterna, när de framför
sina rakt motsatta åsikter, verkade övertygande!
Men i själva verket har det
varit så för mig att när jag hörde den
ena överdirektören demonstrera Halmsjön
och tala om dess förträffligheter,
blev jag övertygad om att man måste
söka sig fram mot Barkarby, och när
jag hörde den andra överdirektören tala
för Barkarby, förstod jag att vad som än
var förträffligt så inte var det Barkarby.

Hur har man nu kommit i den här situationen?
En rad av misstag har begåtts
under en lång tid och därmed har vi

kommit i en situation, där över huvud
taget ingen riktigt bra lösning är möjlig.
Det förefaller som om det vid ärendets
första behandling 1946 skulle ha förelegat
en hel del möjliga alternativ. Man
valde Halmsjön; och det hade man kunnat
göra, om man hade fullföljt planerna.
I stället nöjde man sig med att utföra
något slags beredskapsarbeten vid
Halmsjön, utan hänsyn till vad lufttrafiken
kräver. Man lade ut någon sorts
cementväg på marken. Där det var en
grop i marken blev det en grop på startbanan,
och där det var en kulle på marken
blev det en kulle på startbanan.
Huvudsaken var att man gav sysselsättning
åt några personer som höll på att
bygga banan. Banan är uppenbarligen
oanvändbar, och de pengar som hittills
har använts för att bygga halmsjöfältet
är i huvudsak bortkastade.

När man kom till den uppfattningen
att det inte var så bråttom som man
först hade trott, varför använde man inte
den tid som stod till buds till att göra
de utredningar som vi i dag behöver?
Det är ett egendomligt exempel på ekonomisk
efterkrigsplanering att man under
åren närmast efter kriget, då man
befanns kunna vänta med att bygga ut
storflygplatsen, inte gjorde någonting
för att klargöra, hur utbyggnaden skulle
gå till. Under sådana förhållanden finns
det betydligt mindre anledning att kritisera
vad som skett under den allra senaste
tiden, då man har befunnit sig
i det här egendomliga läget. Som helhet
är det ganska uppenbart att hela frågan
för en lekmans bedömande ter sig som
ett ytterligt vanskött ärende, ett ärende
i vilket det är svårt att fatta beslut,
därför att det i förfluten tid har skötts
på ett sätt som mera påminner om diligensernas
än om reatrafikens tidsålder.

Jag skall inte gå in på hur ansvaret
skall fördelas mellan olika statsråd och
deras medarbetare samt ämbetsverk och
myndigheter. Den nuvarande chefen
för kommunikationsdepartementet hör
till dem som i varje fall är obelastade

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

i denna sak. Jag skall bara uttala den
förhoppningen att man vid den fortsatta
handläggningen framför allt beaktar
vad som framförs av dem som faktiskt
skall flyga på det här fältet.

Man frågar sig varför vi inte kan skjuta
upp det hela, när frågan har hamnat
i ett så underligt läge. Vore inte det
rimligare än att driva fram ett beslut
i panikens tecken — det har talats om
panik i detta sammanhang. Att ta det
lugnt och vänta och se. Det förhåller
sig emellertid på det sättet, att det, till
följd av att ärendet har misskötts i det
förflutna, faktiskt har hlivit bråttom.
Det hade inte behövt vara bråttom, om
man hade utrett saken i tid. Men därför
att man inte utrett den i tid har vi
nu kommit i den situationen, att det
gäller att antingen träffa ett avgörande
inom den allra närmaste tiden eller
också riskera alla de olägenheter som
följer av att vårt land blir efter.

När jag hörde herr C. W. Carlsson
tala om att näringslivet var enigt blev
jag för det första ganska förvånad. Jag
tror inte att herr Carlsson har någon
egentlig säkerhet för att näringslivet
är enigt alls i denna fråga, men om
näringslivet är enigt om någonting så
är det om att det inte får bli ytterligare
dröjsmål med lösningen. Varje åtgärd
från riksdagens sida som skulle
innebära en fördröjning innebär ur
näringslivets synpunkt så verkligt betydande
risker, att ett uppskov över
huvud taget inte kan komma i fråga
annat än om man har verkligt starka
skäl att förmoda, att man genom det
uppskovet skulle inom samma tid som
den ifrågasatta komma fram till en
bättre lösning.

Om jag sedan får säga några ord om
de olika alternativa lösningarna kanske
jag först skall erkänna att Halmsjön inte
är någon i alla delar bra lösning. Jag
är inte entusiastisk för den. Men kanske
är den inte så dålig som man har
velat göra gällande.

Vad är felet med Halmsjön? Felet

Utbyggnad av en storflygplats

är framför allt att det ligger så pass
långt borta från Stockholm. Detta betyder,
om man bygger en motorväg —
och det ingår i förslaget — inte att
restiden med vare sig buss eller egen
bil kommer att vara på minsta sätt bekymmersam.
En restid på 30 minuter
— herr Carlsson har nämnt 45 minuter,
och till och med det är inte ur internationell
synpunkt särskilt bekymmersamt.
Restiden från Terminalen i
Paris till det nya Orly-fältet utanför Paris
rör sig om ungefär den tid herr
Carlsson talat om, fastän avståndet i kilometer
är betydligt mindre, därför att
i det fallet måste man färdas långa
sträckor genom tätt bebyggda områden.

För den som reser med buss eller
med egen bil kommer vid den utbyggnad
av en motorväg till Halmsjön, som
ingår i detta alternativ, restiden icke
att innebära någon större olägenhet än
vad man får räkna med vid de flesta
andra flygfält. Det är i själva verket
en enda grupp passagerare, som kommer
att få det väsentligt sämre, och
det är de som åker taxi till flygplatsen.
Jag säger till flygplatsen, därför att
för dem som åker taxi från flygplatsen
finns alla möjligheter att lösa problemet
genom gemensam taxitransport. Det är
bara vid taxiresor till flygplatsen som
det är svårt. Men även i det fallet bör
det vara möjligt att åstadkomma gemensamma
taxitransporter. Jag hörde i dag
av en person, som är bosatt på Lidingö,
att det mycket ofta förekommer att
Lidingö taxi ordnar gemensamma transporter
för flera personer, om de har ett
gemensamt eller likartat mål. Skall man
av hänsyn till problemet med de taxiresande
till flygplatsen behöva helt och
hållet underkänna Halmsjön i jämförelse
med de andra alternativen?

Låt mig hastigt beröra dessa alternativ.
Att förlägga hela huvudtrafiken
till Kastrup är måhända genant ur
svensk synpunkt. Men bortsett från
detta och sett enbart ur nordisk synpunkt
har vi för det första ingen som

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Utbyggnad av en storflygplats

helst anledning att förmoda, att den då
nödvändiga utbyggnaden skulle vara avsevärt
billigare än utbyggnad av ett
svenskt flygfält. För det andra tillkommer
här ett problem, som alla känner
till, nämligen den påtagliga bristen på
tekniker i Danmark och de mycket stora
svårigheterna att förmå svenska tekniker
att slå sig ned på dansk botten.
Det är för övrigt känt, att danskarna
inte är så helt entusiastiska för att storflygplatsen
förlägges dit.

Vad beträffar Barkarby och Barkarby—Bromma-alternativet
får jag be om
ursäkt för att jag säger, att jag inte
kunnat bli övertygad av den argumentation
som förts för att en kombination
av militär och civil trafik på Barkarby
under någon längre tid skulle vara acceptabel.
— Under en kortare tid kan
naturligtvis alla kombinationer tänkas.
Men de jämförelser med utländska flygfält
som gjorts är inte övertygande. I
dessa fall rör det sig om en helt annan
storleksordning. I New York till exempel
har man en viss kombination, men
det är inte jämförligt till storleken, och
där är det för övrigt fråga om en trafik
som inte heller är jämförbar med den
här ifrågavarande.

Vad beträffar tanken att utnyttja Barkarby
till att under en längre tid förlägga
enbart civil trafik dit vill jag
säga att jag för min del länge varit
mycket tilltalad av den tanken. Jag tror
att om jag hade fått vara med om att besluta
1946 skulle jag ha varit böjd för att
rösta för ett alternativ, som skulle ha
varit inriktat på att man skulle ha använt
Barkarby enbart som civil flygplats.
Men nu ser det inte ut där på
samma sätt som 1946. Sedan 1946 har
bebyggelsen i närheten av Barkarbyfältet
fått en helt annan omfattning än
tidigare, vilket betyder något ur bullersynpunkt,
vare sig man räknar med den
ena eller den andra siffran i fråga om
decibel. Barkarbyfältet har byggts ut,
och man har för rent militära ändamål
investerat belopp, som är praktiskt ta -

get lika stora som dem som nu är aktuella
för själva flygplatsbygget, och de
pengarna skulle i varje fall i huvudsak
vara förlorade, om man tog bort den
militära flygtrafiken från Barkarby.

Beträffande bullerfrågan, som här har
varit uppe, förklarade herr Löfgren,
att man inte hade besvarat överdirektör
Lundbergs invändningar. Jag har
hört överdirektör Lundbergs föredragning
inför statsutskottet, där han med
påtaglig öppenhet gick in på den här
frågan. Han förklarade, hur bekämpandet
av bullerstörningarna enligt hans
förmodan skulle komma att utvecklas i
framtiden. Jag har den största respekt
för tekniker och deras sakkunskap, men
det må vara en lekman förlåtet, om han
när det gäller att förutspå framtiden
inte känner sig övertygad av några tekniker,
när de intar helt olika ståndpunkter.
För närvarande är läget på
detta område det, att man inte har
kommit tillrätta med bullerproblemet
på sådant sätt, att man kan bortse från
det när det gäller alternativet Barkarby-Bromma.

Skå-Edeby är förmodligen ur luftfartssynpunkt
ett idealiskt alternativ
men ur alla andra synpunkter är det
utomordentligt osäkert och tvivelaktigt.
Jordbro har tidigare varit ett idealiskt
alternativ på sitt sätt, innan man byggde
ut den nya örlogsstationen. Sedan
det har skett är väl alla överens om att
militära hänsyn gör det omöjligt att
förlägga storflygplatsen till Jordbrö.

Beträffande Rydbo-projektet, som har
framförts av bergsprägningssakkunniga,
måste sägas, att bergsprängningssakkunniga
är mycket sakkunniga i fråga
om bergsprängning, och de har dessutom
den utomordentligt sympatiska
egenskapen, att de inte yttrar sig om
något annat. De säger uttryckligen
ifrån, att de inte ger sig in på den luftfartstekniska
aspekten på detta problem.
Hur mycket man än litar på de bergsprängningssakkunniga
i fråga om bergsprängning,
så får man väl lita mer

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

på de luftfartssakkunniga när det gäller
lufttrafiken, och under sådana förhållanden
förefaller Rydho-alternativét,
hur sympatiskt det än kan vara ur
andra synpunkter, inte särskilt tilltalande.

Herr talman! Så här har jag för min
del resonerat, när jag haft att ta ställning
i frågan. Vi har gått igenom de
olika alternativen, det ena efter det
andra, och vi har funnit att de andra
alternativ, som nu har framförts, inte
inger några förhoppningar om att man
inom rimlig tid skulle kunna komma
fram till en acceptabel lösning. Det gäller,
tror jag, i detta läge att inte låta
det bästa — eller rättare sagt en dimmig
förhoppning om det bästa — vara
en fiende till en nu godtagbar lösning.
Med denna utgångspunkt har jag för
min del kommit fram till att man måste
godta Halmsjön med de olägenheter
detta alternativ kan ha. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fortfarande
inte ge mig in på något resonemang i
alla de tekniska frågorna.

När herr Heckscher talade om passagerarnas
förflyttning från Stockholms
centrum till Halmsjön glömde han emellertid
bort en mycket stor kategori, nämligen
transitopassagerarna, som många
gånger utgör den huvudsakliga delen av
dem, som använder trafikflyget. De skall
fortsätta vidare till Oslo, till Helsingfors
och till Sundsvall eller andra platser
i landet, och för dem blir det mycket
besvärligt att ta sig från Halmsjön till
Bromma. Om jag tänker mig att jag bor
i Sundsvall och skall resa med reaplan,
låt oss säga till London, är det alldeles
klart, att jag tar planet från Sundsvall
till Bromma, tar lokalplanet till Kastrup
och sedan reaplanet därifrån, med den
följden — det påvisade jag tidigare —

Utbyggnad av en storflygplats

att alla flygplan som går från Halmsjön
till Kastrup går ganska tomma.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att jag
inte i mitt anförande berörde konsekvenserna
för transitopassagerarna. För
dem uppkommer naturligtvis problem
så fort man överhuvudtaget begagnar
mer än en flygplats. Det fördelaktigaste
för transitopassagerarna är ju att vänta
i flygplatsens hall på det plan, med vilket
de skall fortsätta sin resa. Så snart
de måste färdas från en flygplats till
en annan för att nå anslutningsplanet, så
spelar det inte så stor roll för dem, om
resan tar 20 minuter eller 40. Vad som
är viktigt för dem är att trafikförhållandena
är sådana, att de med säkerhet kan
räkna med att anslutningsmöjlighet föreligger.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det var just därför som
jag framhöll att dessa transitopassagerare
troligtvis kommer att åka direkt
Bromma—Kastrup och sedan där ta det
långtgående flyget. Men det är ju rätt
stor skillnad om man förlägger flygplatsen
till Barkarby. Avståndet från
Barkarby till Bromma är bara en halv
mil, medan det från Halmsjön till Bromma
är cirka 4 mil.

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Här har tidigare under
debatten framförts en del kritiska synpunkter
på förslaget om flygplats vid
Halmsjön. Personligen ansluter jag mig
till den skara, som hyser vissa betänkligheter
inför detta projekt. Det finns
många skäl till detta. Jag skall be att
helt kort få redovisa ett par, tre sådana.

Halmsjön är olämplig som underliållsbas.
SAS har bl. a. för storflygplatsbered
ningen understrukit detta.
Alla som sysslat med industriella problem
vet också, att cn flyttning av en
industriell verksamhet har sina risker.

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Utbyggnad av en storflygplats

Den innebär även ett mänskligt problem.
Många människor vill helst inte
bryta upp från den miljö, som blivit
deras, och man förlorar ofta genom en
sådan överflyttning några av de bästa
anställda. Halmsjöalternativet förutsätter,
att många familjer skulle flytta till
ett samhälle, som inte på långt när kan
mäta sig med Stockholm. Det blir helt
säkert besvärligt för SAS, när dess personal
hänvisas till Halmsjön eller angränsande
orter. Det är stora risker man
eventuellt tar i detta sammanhang, risker
som allvarligt kan påverka verksamhetens
effektivitet. Jag har velat påpeka
detta, därför att jag tror, att det är en
mycket väsentlig fråga, som man här
inte skall uraktlåta att ta ställning till.

Jag vill sedan beröra kostnaderna.
Man har i propositionen redovisat, att
på Halmsjöprojektet redan har nedlagts
25 miljoner kronor, varav cirka 5 miljoner
kronor för markförvärv. Av denna
summa har cirka 20 miljoner kronor
faktiskt kastats bort utan anledning, då
man i dag kan konstatera, att den landningsbana,
som redan finns, är av praktiskt
taget intet värde. Till detta resultat
har numera också luftfartsstyrelsen
kommit.

Man kan alltså vid en jämförelse med
andra alternativ inte bortse från de
kostnader som här nedlagts. Enligt vad
den Nelanderska kommittén redovisat
skulle kostnaderna för Halmsjön i dag
uppgå till 153 miljoner kronor. Ur statsfinansiell
synpunkt bör projektet belastas
med ytterligare poster. Dit hör
kostnaderna för en flyttning av Rosersbergs
skjutskola, som anses vara ofrånkomlig.
Den belöper sig på cirka 20
miljoner kronor. Kostnaderna för förvärv
av mark för flyttning av skolan
går på 5 miljoner kronor. Man är då
uppe i 178 miljoner kronor. Lägger man
så därtill några miljoner för de kostnader,
som Bromma fordrar, är man uppe
i i runt tal 180 miljoner kronor.

Nu säger departementschefen i propositionen,
att all trafik år 1903, då

Halmsjöfältet beräknas vara utbyggt,
skall överflyttas dit med undantag av
inrikestrafiken och sådan internordisk
trafik, som är av lokal karaktär; detta
därför att storflygfältet givetvis skall
utnyttjas i största möjliga utsträckning
och även därför att man inte skall behöva
investera väsentligt mera på Bromma.
Icke heller skall den civila lufttrafiken
på Bromma — såsom tidigare
understrukits i debatten — få motivera
en tvärbana på Barkarby.

Nu säger man emellertid både från
militärt håll och från luftfartsstyrelsens
sida, att det numera synes troligt att
vid genomförandet av Halmsjöalternativet
även viss trafik med reaplan kommer
att förläggas till Bromma. Samordningen
mellan Bromma och Barkarby
kommer då att kompliceras, bl. a. därigenom
att trafikledningen beträffande
dessa plan inte har samma valfrihet i
fråga om flyghöjder och väntningsförfaranden
som fallet är när man nu kör
med propellerdrivna plan.

Dagens debatt förs ju också med utgångspunkt
från den prognos för inrikesflygets
utveckling som gjordes år
1956. Denna prognos är visserligen inte
gammal, men tendensen i fråga om inrikesflygets
utveckling pekar närmast mot
en ökning i förhållande till prognosen.
Man kan därför komma att ställas inför
valet att antingen överflytta en del
av inrikestrafiken till Halmsjön, med
alla de nackdelar detta skulle ha, eller
också bygga ut Barkarby på ett sådant
sätt, att både Barkarby och Bromma
kan i relativt stor utsträckning trafikeras
utan att det föreligger några större
kollisionsrisker. Kostnaderna för en sådan
utbyggnad av Barkarby för militärt
bruk belöper sig på 12—15 miljoner
kronor. Halmsjöprojektet skulle därmed
vara uppe i en kostnad av 195 miljoner
kronor och då har jag ändå inte
tagit hänsyn till Järvafältsfrågan, som i
detta sammanhang också aktualiseras.

Alternativet skulle vara Bromma—Barkarbyplanen.
Brommas huvudbana skul -

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

le då förlängas för en kostnad som bar
angivits till 35 miljoner kronor. Därtill
kommer de många anläggningar som
hör samman med ett modernt flygfält.
På det sättet kommer man upp till 185
miljoner kronor, d. v. s. ungefär samma
kostnad som för Halmsjöalternativet.
Men flyttningen av skjutskolan bortfaller,
och vidare utgår den betydande
post som uppförandet av bostäder och
därmed sammanhängande anläggningar
utgör. Driftkostnaderna kan beräknas
bli hälften av det belopp som SAS har
räknat med när det gäller Halmsjön,
och detta kan vara värdefullt i en tid,
då biljettpriserna sänkes och konkurrensen
ökar på de internationella linjerna.
Avståndet mellan Bromma och
Barkarby är bara omkring 8 km, medan
avståndet mellan Bromma och
Halmsjön är 30 km. Det finns alltså
väsentliga fördelar förenade även med
alternativet Bromma—Barkarby.

Till sist vill jag, herr talman, något
beröra vägfrågorna. Kommunikationsministern
antyder att avståndet från
Stockholm till Halmsjön är betydligt
längre än avståndet från många utländska
städer till deras storflygplatser,
och han vill därför göra en kraftinsats
för att få till stånd goda vägförbindelser.
Biksväg nr 13 behöver ju under alla
förhållanden rustas upp, inte minst
på den sträcka det här gäller. Kostnaderna
härför belöper sig till ungefär 65
miljoner kronor. För flygplatsens skull
åsamkas emellertid staten en merkostnad
på 6 miljoner kronor, vilket också
är en avsevärd summa. Dessutom tillkommer
icke redovisade kostnader för
trafikmedel vid Sörentorp och Brommaplan.

Det säges att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
under alla förhållanden skulle
ha byggt om vägsträckan ungefär fram
till Halmsjön, men detta skulle ha skett
under cn avsevärt längre tid, vilket skulle
1m inneburit något lägre kostnader.
I propositionen förutsattes nu en forcering
av dessa arbeten, så att vägprojek -

Utbyggnad av en storflygplats

tet skulle vara klart 1963. Det medför
att budgeten för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
måste ökas med ungefär
30 miljoner kronor, som man hade tänkt
att kunna investera vid en något senare
tidpunkt.

Utskottet anser att tillkomsten av den
nya motorvägen i väsentlig grad uppväger
nackdelarna med det långa avståndet
till Halmsjön. Jag skall inte närmare
belysa detta — det har redan
här gjorts av andra talare. Jag vill bara
konstatera att trots bättre vägförbindelser
kvarstår väsentliga olägenheter
när det gäller detta alternativ. Vad Barkarby
beträffar går däremot redan nu
Enköpingsvägen alldeles förbi flygfältet,
och i den män Enköpingsvägen inte
skulle förslå för trafiken till flygfältet,
finns det möjlighet att bygga ut vissa
vägförbindelser utan att det medför tillnärmelsevis
sådana kostnader som för
Halmsjöalternativet. Genom det täta vägnät,
som här finns, är det också möjligt
att använda flera olika infarter till
Stockholm.

Förbindelserna mellan Barkarby och
Bromma bör lätt kunna ordnas tillfredsställande.
Hur frågan skall kunna
ordnas för Halmsjöns del är inte berört
i propositionen, trots att transitotrafikens
behov av väl utbyggda förbindelser
blir särskilt framträdande.

Herr talman! Jag har härmed motiverat
mitt ställningstagande i denna fråga,
och jag ber få yrka bifall till reservationen.

Herr DARLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Ett av de tyngst vägande
skälen för att vi nu inte skall gå
med på Halmsjö-projekten är nu enligt
herr Carlsson, att transitopassagerarna
från andra länder skulle komma att
undvika Halmsjön på grund av att dyrbar
tid går förlorad. Det skulle ta för
lång lid alt åka från Halmsjön till Bromma.
Jag hoppas all SAS ordnar denna
sak på ett rationellt sätt och löser problemet
genom cn kombinerad helikop -

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Utbyggnad av en storflygplats

ter och flygmaskin, exempelvis Boloctyne
som tar 44 passagerare och gör
resan på 5—6 minuter. Då är även detta
argument, herr Carlsson, helt ur världen.

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Jag tillhör dem som
är glada åt att vi nu äntligen har fått
ett förslag om en storflygplats, och jag
delar till fullo deras mening, som säger,
att det för näringslivet är nödvändigt,
att vi får storflygplatsen i gång. Jag
skall inte mera tala om den saken, eftersom
det har sagts så mycket tidigare.
De olika alternativen skall jag ej heller
beröra. Jag vill emellertid peka på en
liten sak.

I samband med utbyggnaden av vägarna
kring Halmsjön är det av vikt,
att man också fortsättningsvis bygger
ut motorvägen mot Uppsala. Det skulle
underlätta kolossalt mycket för Norrland
och hela Örebro—Västerås-trakten
att komma till denna storflygplats. Jag
vet att man nu håller på att göra vissa
förberedelser för att rusta upp riksväg
13 mellan Upplands Väsby och
Uppsala. Jag tycker det är alldeles onödigt
att lägga ner pengar där, när man
om några år kan komma med en motorväg.

Vidare har det talats om namnet på
denna storflygplats. Namnet Halmsjön
har blivit misskrediterat. Jag vill bara
peka på, att Halmsjön ligger i Attundaland,
och att det kanske vore lämpligt
att man kallade den framtida flygplatsen
något annat, exempelvis Attunda.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
utskottsutlåtandet.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! När man har tagit del
av propositionens redogörelse för detta
ärendes golgatavandring under de gångna
fjorton åren, måste man uttala sin
respekt för den nya kommunikationsministern,
för att han så snabbt och
resolut tagit ställning i denna fråga.

Vederbörande statsråd, statsutskottet
samt alla människor, som har tänkt igenom
denna fråga det minsta, är eniga
om en sak, nämligen att Halmsjön ligger
för långt från Stockholm.

Jag läste just en anekdot, som lär
cirkulera i Förenta staterna. En person
säger, att nu kan man resa runt jorden
på tre timmar. Tre timmar är väl inte
möjligt, invänder en annan person. Jo,
säger den förstnämnda, det tar en timme
till flygplatsen, en timme runt jorden
och en timme från flygplatsen.

Det kan naturligtvis vara att gå utvecklingen
i förväg. Men faktiskt är den
tekniska utvecklingen så snabb, och
förändringarna kommer störtande över
oss så, att det som i dag bara uppfattas
som en rolig vits kanske om inte
alltför lång tid kommer att te sig som
en realitet. Om någon, låt mig säga för
ett år sedan hade sagt, att vi i slutet
av detta år skulle ha två konstgjorda
satelliter, som på stort avstånd från
jorden kretsar runt denna inom loppet
av 90 minuter, skulle man i allmänhet
tyckt, att det var en fantastisk människa
att hugga till och ha stora perspektiv.
Men i dag är det inte alls orimligt för
någon människa, eftersom vi alla känner
till sputnikarna. Därför förstår jag
inte professor Heckscher, när han underkänner
den tekniska expertisens uttalanden
vid bedömningen av de närmaste
perspektiven. Jag skulle önska
att man följde reservationen åtminstone
i punkten a) och uppskjuter avgörandet
till nästa år. Såvitt jag kan förstå
av propositionen och utlåtandet skulle
ingen tidsförlust därigenom uppstå. Det
gäller dock att färdigställa ett flygfält
till någon gång mellan 1962 och 1964.
Med tanke på denna långa tidrymd
skulle det faktiskt inte betyda något
om riksdagen fattade sitt beslut, låt
vara att det blir Halmsjön, under våren
1958 eller i dag.

Finns det några skäl som kan sägas
vara nya? Man skall inte göra sig illusioner
om att det är möjligt att så att

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

säga lägga de militära invändningarna
i den ena vågskålen och vad vi nu vet
i övrigt i den andra. Hänvisningen till
örlogsbasens behov väger ganska lätt i
denna tidsålder, när vi måste räkna
med att det militära flyget kommer att
bli omodernt på mycket kort tid. Varje
land får ställa in sig på att ersätta både
jakt- och attackflyg med robotar och
raketer, som man nu kan rikta in på
långa avstånd.

De militära invändningarna har alltid
fått spela en utslagsgivande roll.
Jag erinrar om den skada för Norrland
som uppstod därför att man tog en sådan
hänsyn till de militära synpunkterna,
när stambanan drogs, att denna inte
fick den sträckning som varit rationell
och ekonomiskt fördelaktig för Norrlands
utveckling. Jag anser inte att
jordbroprojektet borde avskrivas så lätt
som man bär har gjort.

Mot Barkarby har också mycket få argument
anförts. Det är inte nödvändigt
att ha ett militärflygfält så nära Stockholm.
Det finns flera andra. Om man
skulle göra Halmsjön till militärt flygfält,
blev det, också om vi utgår ifrån
att man använder nuvarande flygplanstyper,
2 Vj minuts flygning mellan flygbasen
och Stockholm. Ur synpunkten
av att försvaret måste kunna reagera
snabbt spelar det verkligen ingen roll
om vi väljer Barkarby eller Halmsjön.

En annan synpunkt väger mycket
tyngre därvidlag. Om såsom kommunikationsministern
här utmålar passagerarantalet
på de privata flyglinjerna fyreller
kanske femdubblas fram till 1970,
kan man då över huvud taget räkna med
att två flygfält skall kunna ligga så nära
varandra utan att ha synkroniserad ledning?
Det kommer väl att bli fullkomligt
livsfarligt om vi skall ha kvar Bromma.
Nu skall vi visserligen bara ha viss trafik
kvar där, men vi får väl förutsätta
att utvecklingen av flyget i allmänhet i
viss mån även kommer att återspeglas
i brommatrafiken. Därför borde man
verkligen överväga en synkronisering

Utbyggnad av en storflygplats

med Barkarby. Jag tror att det vore en
rationell lösning, åtminstone för ganska
lång tid framåt.

Som ett nytt projekt har också Rydboprojektet
framförts. Jag är inte ringaste
sakkunnig på detta projekt, men Rydbo
ligger behagligt till genom att det redan
dragits fram en autostrada dit. Om det
är som experterna säger, får man tillmäta
detta viss betydelse, särskilt ur
kostnadssynpunkt.

Man har uttryckt betänkligheter mot
Halmsjön med tanke på svårigheterna
att behålla personalen, om man flyttar
dit. Det berättas att spekulationer redan
är i gång vid halmsjöområdet i sådan
utsträckning, att en bostad på 80 mskulle
kosta 4 800 kronor i hyra. En stor
del av den personal som nu är bosatt
på Söder eller i andra stadsdelar, som
inte ligger alltför obekvämt till i förhållande
till Bromma, blir det säkert
mycket svårt att få att etablera sig därute.
Jag tycker redan den synpunkten
skulle tala för att se efter vad som försiggår
nu i samband med de avancerade
planerna att sätta i gång halmsjöanläggningen
för civilt bruk.

Tillåt mig, herr talman, att slutligen
också anföra en teknisk synpunkt. Det
har åberopats som argument för att vi
måste skynda oss att sätta Halmsjön i
stånd, att de tunga reaplan, som SAS
har kontrakterat från Amerika, behöver
långa och bärkraftiga banor. Det kanske
låter som förhävelse, men jag skulle
vilja säga att jag tror att detta är en
felinvestering. Jag antar att flygplan
som drar 150 liter i minuten eller nio,
tio ton i timmen i bränsle inte kommer
att kunna hävda sig i konkurrensen, hur
snabba de än iir.

Man hämtar alltid sina erfarenheter
västerifrån när man diskuterar dessa
saker. Men det finns ändå ett land, som
löst sputnikarnas problem och som bygger
reaaggregat, vilka enligt amerikanska
uppgifter har dubbelt så stor effekt
som de amerikanska, naturligtvis i förhållande
till storleken. I samma land har

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Utbyggnad av en storflygplats

man också byggt transportplan för civilt
bruk, som är mycket snabba. De går
sträckan Moskva—Peking på 6y2 timmar.
Men jag tror inte att man kommer
att bibehålla denna typ. Jag såg fyra
flygplan av ny typ på flygfältet i Moskva
förra månaden. I dessa konstruktioner
hade man gått tillbaka till propellermodellen.

Jag frågade varför, och konstruktörerna
sade att det är flera anledningar
men att två anledningar varit avgörande.
Den första är att man klarar sig
med mycket korta start- och landningsbanor
— man beräknade 500—600 meter
för en maskin med 220 passagerare.
Den andra anledningen är att driftkostnaderna
bara blir en bråkdel av driftkostnaderna
för de propellerlösa maskinerna,
och man påstod att passagerartrafiken
kunde ordnas billigare än på
järnväg.

Jag menar att detta är en sannolik utveckling.
Planen kommer visserligen
inte upp till de propellerlösa planens
hastigheter, men en fart av 850 kilometer
i timmen för dessa modeller är
ju respektingivande. Det är inte alls
säkert att den investering SAS gör för
att skaffa sig amerikanska reaplan skall
visa sig lycklig. Jag tror att det blir för
dyrt och att det inte dröjer länge innan
man måste ta dessa maskiner ur trafik
därför att man inte kan hävda sig ekonomiskt
i konkurrensen.

Det där kan sägas vara en spekulation,
men jag tycker det finns goda skäl
för att tänka sig för två gånger, och i
varje fall tycker jag det är dumt att
lägga ett flygfält så långt från Stockholm
med tanke på den utveckling som
äger rum. Dessutom är nästa steg flygplan
som kan stiga nästan lodrätt. Det
kommer inte att dröja lång tid förrän
det problemet är löst, och det är för
övrigt delvis redan löst. Vad har man
då för glädje av dessa oerhörda investeringar
i rullbanor på 3 300 och 3 500
meters längd?

Herr talman! Jag har all respekt för

den omsorg med vilken både regeringen
och utskottet har gått till väga vid
behandlingen av denna fråga, men jag
tror i alla fall att det vore fördelaktigt
på längre sikt att uppskjuta ett avgörande
och att pröva dessa frågor ännu
något mer. Jag är övertygad om att
Halmsjöfältets iordningställande inte
alls skulle försenas om riksdagen antoge
det förslag som reservanterna har
uttryckt i reservationen under 1.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag skall tillåta mig
göra några kommentarer dels till den
förda debatten och dels till den reservation
som återfinns i utskottsutlåtandet.

Herr Carlsson i Stockholm frågade
för en stund sedan, vad det var som
hade hänt och som gjorde att ett förslag
om storflygfältets förläggning till
Halmsjön så här utan vidare lades
fram. Ja, det har inträffat, att man ytterligare
har prövat alla de förslag som
varit under debatt under de gångna
åren. Det avgörande är att SAS har
upptäckt vad herr Carlsson tydligen
inte har upptäckt, nämligen att storflygfältet
när allt kommer till allt ändå
bör förläggas till Halmsjön. Jag kan
lörsäkra herr Carlsson att uppgörelsen
med SAS i den frågan inte var någon
uppgörelse under galgen. Jag uppträdde
ingalunda som någon domptör i det
sammanhanget, utan diskussionen fördes
i hög grad fritt och frivilligt, och
även de lägen som herr Carlsson och
andra reservanter i dag har talat om
var uppe till diskussion liksom även
Bromma såsom ett alternativ.

Jag ber att i det sammanhanget få
hänvisa till ett uttalande som SAS
gjorde i anslutning till överenskommelsen.
SAS sade där tydligt och klart
ifrån att man räknade med att regering
och riksdag nu skulle följa den överenskommelse
som träffats med kommunikationsdepartementet,
och man ut -

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

tryckte vidare i uttalandet den förhoppningen,
att alla goda krafter skulle hjälpas
åt för att göra Halmsjön till en god
storflygplats för Stockholm. Jag tror
att det uttalandet — ytterligare upprepat
vid ett senare tillfälle inte bara av
generaldirektör Rusck, utan också av
den nuvarande chefen Throne-Holst —
ger belägg för att de andra lägena av
skilda anledningar inte kan accepteras
utan att Halmsjön framstår som det
enda realistiska alternativet.

Herr Löfgren talade om att departementet
inte givit den expertis som
finns inom flygtekniska försöksanstalten
tillräckligt rådrum och tillräcklig
möjlighet att argumentera. Utskottets
talesman, herr andre vice talmannen,
har både skickligt och ingående belyst
den frågan, och han har klart sagt ifrån,
att man inte bara haft tillgång till den
dossier i frågan som överdirektören
presenterat, utan också haft möjlighet
alt lyssna till hans muntliga framställning
men likafullt icke funnit argumentationen
bärande. Herr Heckseher
hade en om möjligt ännu mer kategorisk
bedömning av den saken.

Jag vill påpeka att flygtekniska försöksanstalten
inte representerar den
expertis som herrarna tydligen tror.
Flygtekniska försöksanstalten har hittills
mig veterligt inte sysslat med sådana
saker som exempelvis bullermätning
och akustiska prov, av den enkla
anledningen att den saknar expertis för
uppgiften. Vad den har att syssla med
är sådana frågor som aerodynamiska
utprovningar av flygplansdelar, hållfasthetsprov,
vindtunnelförsök och liknande.
Man kanske i detta sammanhang
också bör tillägga, för att så att säga
skapa full klarhet i frågan, att när överdirektör
Lundberg här argumenterar
gör han det icke såsom representant
för flygtekniska anstalten utan som
privatmannen Lundberg.

Herr Löfgren förklarar sig ha arbetat
med denna fråga under många år
och ansträngt sig för att finna något
7 — Andra kammarens

Utbyggnad av en storflygplats

annat läge för den nya flygplatsen än
Halmsjön. Vad har herr Löfgren upptäckt
efter fjorton års ansträngningar
och möda? Jo: Barkarby, som tre utredningar
har utdömt, senast generaldirektör
Ruscks egen utredning, daterad
den 9 januari i år, där han förklarar
att Barkarbyalternativet av utrymmesskäl
och med hänsyn till bullerstörningar
inte var acceptabelt.

Här har reservanterna till en del
byggt sin argumentation i denna fråga
på en uppfattning i bullerfrågan, som
inte delas av expertisen i flygbullerutredningen.
I den utredningen sitter
inte bara tekniker utan också akustiker,
medicinare och andra, och i denna statliga
utredning är all tillgänglig expertis
på området samlad. Denna samlade
expertis har sagt nej till trafik med
DC-8:or på Bromma, och den har sagt
nej till sådan trafik även under en kortare
övergångstid. Ja, vad mera är: den
har sagt nej till en större ökning över
huvud taget av flygfrekvensen på Bromma.
Då frågar jag, herr talman: Är det
under sådana omständigheter ekonomiskt
klokt att lägga ned minst 35 miljoner
kronor på en utbyggnad av Bromma,
när det med hänsyn till bullret
förefaller högst tvivelaktigt om det någonsin
kan bli möjligt alt utnyttja den
kapaciteten? Man borde väl i varje fall
inte på allvar lägga fram ett förslag
om en sådan utbyggnad innan bullerutredningen
slutgiltigt har redovisat
sitt utredningsresultat. Men det är vad
reservanterna vill göra.

Hela det här resonemanget om bullret
och trängseln gäller också en utbyggnad
av Barkarby på det sätt som
leker reservanterna i hågen. Alternativet
till propositionens förslag måste
därför bli ett uppskjutande av hela frågan,
och då ställer jag det spörsmålet
till kammarens ledamöter: Vad kommer
då alt inträffa? Jo, det förefaller
i högsta grad osannolikt att man efter
så många års utredningar, som bland
annat har resulterat i att Barkarby,

protokoll 1:957. Nr 30

Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Utbyggnad av en storflygplats

Rydbo och Bockholmssätra utdömts såsom
alternativ för en storflygplats, helt
plötsligt under ett par vintermånader
skulle upptäcka en plats som vore lämpligare
än den nu föreslagna. Jag tror
för övrigt inte att man hinner göra en
sådan utredning på två månader; den
kommer att ta mycket längre tid.

Ja, ärade kammarledamöter, man kan
naturligtvis kräva utredningar hur
länge som helst. Jag skall inte bestrida
att Halmsjön har vissa nackdelar.
Avståndet till Stockholm kan naturligtvis
anses för långt, även om jag hävdar
att man inte skall mäta avstånd
i kilometer utan att man får lov att
mäta i tid. Herr Heckscher och herr
Darlin har ju givit exempel på att en
förläggning av storflygfältet till Halmsjön
ingalunda skulle innebära något
unieum i detta sammanhang utan att
åtskilliga flygfält ligger mera avlägset,
räknat från stadens centrum, än vad
Halmsjön gör.

Jag tror för övrigt att man, sedan
man hållit på med en ytterligare utredning,
kommer tillbaka till Halmsjöalternativet,
och resultatet blir
bara ett ytterligare uppskjutande av
den tidpunkt då ett nytt flygfält kan tagas
i bruk. Detta kommer, ärade kammarledamöter,
att innebära allvarliga
konsekvenser inte bara för den svenska,
utan också för den skandinaviska
luftfarten. Man får i detta sammanhang
inte glömma verkstadsfrågan, som är
en mycket viktig detalj och som är av
vital betydelse med hänsyn till SAS’
kvalitet och framtid. En del av verkstadsorganisationen
skulle nämligen
enligt de uppgjorda planerna ankomma
på Sverige, och den delen kräver en
storflygplats. Det är vidare inte möjligt
att överföra den svenska delen av
verkstadsarbetet till Danmark och Norge.
Vi har i departementet fått klara
besked från SAS om detta under den
tid då vi diskuterade en uppgörelse
med SAS angående storflygplatsens förläggning.
Därmed är väl också klart,

att Kastrup inte kan betraktas som något
alternativ.

Reservanterna har sagt, och såvitt
jag förstår har detta upprepats också i
debatten, att en tvärbana på Barkarby
behövs, och man har anmärkt på att
denna fråga inte medtagits i propositionen.
Ett sådant påstående är emellertid
alldeles felaktigt. Propositionen bygger
nämligen på en helt annan trafikfördelning
mellan Bromma och Halmsjön
än den som låg till grund för de yttranden
och uttalanden som luftfartsstyrelsen
och flygvapnet på sin tid gjorde.
Sedan dessa instanser fått klart för sig
att det här är fråga om en annan trafikfördelning
än den ursprungliga, ha
de också för sin del accepterat propositionens
resonemang och givit sin anslutning
till uppfattningen, att det inte
behövs någon tvärbana på Barkarby
med den i propositionen avsedda och
planerade trafikfördelningen.

Jag tror, herr talman, att riksdagen
i dag gör klokt i att fatta ett beslut
om en utbyggnad av Halmsjön. Det är
sant att Halmsjön kan ha vissa nackdelar.
En av dem är väl avståndet, och
jag kan förstå att reservanterna från den
utgångspunkten in i det sista är på jakt
efter ett annat förslag till förläggning.
Alla dessa överväganden har varit en
av anledningarna till att mina företrädare
och under den sista tiden även
jag har företagit en serie undersökningar
för att få fram olika förslag till förläggning
av storflygfältet. Alla dessa
ansträngningar, som ju sträckt sig över
år, har emellertid resulterat i denna
proposition.

Det bör dock framhållas att Halmsjön
ur andra synpunkter har bestämda fördelar.
Halmsjön är en bra flygplats. Den
är bra även ur den synpunkten att den
medger utbyggnad. Man kan på Halmsjön
lätt samordna flygtrafiken. Eftersom
där ännu inte finns någon bostadsbebyggelse
kan man också ta hänsyn
till bullerstörningarna redan på förhand,
vilket ur bebyggelsesynpunkt

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

måste vara en fördel och är något som
man har anledning att tillräkna Halmsjön
såsom en förtjänst. Jag måste därför,
herr talman, säga att den kritik,
som både tidigare och här i dag riktats
mot Halmsjö-alternativet enligt
min uppfattning i många stycken skjutit
över målet. Halmsjön kan långt ifrån
betecknas som något slags nödlösning
ulan utgör ur många synpunkter en
klok och god lösning av vår flygplatsfråga.
Då härtill kommer, att ett uppskov
i dagens läge — och på den punkten
torde jag ha stöd från expertsidan
och även av åtskilliga reservanter —
skulle komma att leda till mycket betänkliga
konsekvenser för svensk och
skandinavisk flygtrafik, vill jag enträget
mana kammarens ledamöter att följa
utskottets förslag.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet sade,
att jag hade arbetat så förfärligt mycket,
och frågade vad jag upptäckt och
vad jag kunnat tillföra diskussionen.
Jag har kanske inte arbetat så oerhört
mycket på att själv upptäcka ett flygfält,
ty den saken hade jag verkligen
trott att regeringens experter skulle
kunna klara, men jag har försökt att i
tid, för mer än ett par år sedan, påpeka
att det redan då rådde tidsnöd, för att
man skulle kunna söka få fram ett annat
alternativ än Halmsjön. Jag skulle
tro att vi genom litet kraftfullare tag
från regeringens sida på ett tidigare
stadium hade kunnat undvika den situation
vi i dag befinner oss i.

Inom SAS tycks man nu vara utomordentligt
nöjd. Kvar står då att det från
det hållet under en lång tid upprepade
gånger och på olika sätt framhållits att
Halmsjön ligger på tok för långt bort
och att en förläggning dit skulle medföra
väldiga olägenheter. Sedan har det
plötsligt inträffat något som gör att
Halmsjön nu är bra. Man skulle nästan
kunna tro att Halmsjön flyttat närmare
Stockholm, men det ligger precis lika

Utbyggnad av en storflygplats

långt från Stockholms centrum i dag
som tidigare. Detta synes mig oförklarligt,
och jag är snarast böjd att tro att
denna ändrade uppfattning beror på
någon omständighet som vi kanske inte
kan få klart redovisad här i kammaren.

Med anledning av statsrådets uttalanden
om olika sakkunniga vill jag
ånyo framhålla, att uppgift står mot
uppgift i denna fråga. Jag skulle tro att
de som har den uppfattningen, att de
för sitt samvetes skull inte kan biträda
förslaget om förläggning av en storflygplats
till Halmsjön, måste rösta för
något annat förslag, och jag tycker att
vi har givit ett gångbart alternativ, som
inte sätter flygtrafiken i fara eller svårigheter
på något sätt, genom att anvisa
en annan lösning av storflygplatsfrågan
än en förläggning till Halmsjön.
Mer torde väl för dagen inte vara att
säga, utan framtiden får utvisa vilken
uppfattning som var den rätta.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Till herr Löfgren vill
jag säga att jag tog honom på orden.
Han förklarade nämligen tidigare under
debatten, att han ansträngt sig för att
finna någon plats, som skulle vara lämpligare
än Halmsjön för förläggning av
ett storflygfält. Nu hör jag att herr Löfgren
har ändrat sig, och det är då bara
att konstatera, att även herr Löfgren
misslyckats i sina ansträngningar. Det
kan ju vara värdefullt att få notera detta
till dagens protokoll.

Jag vill vidare framhålla att SAS
vid sitt ställningstagande väl varit inne
på ungefär samma tankegång som herr
Hcckscher: inte heller SAS har velat
göra det bästa till det godas fiende.

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Jag kan inskränka mig
till ett tämligen kort anförande. Tekniska
och andra synpunkter har berörts
från olika håll. Jag kan helt ansluta
mig till framför allt de synpunkter som

100 Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Utbyggnad av en storflygplats

framförts av herr andre vice talmannen
Malmborg.

Orsaken till att jag anser mig nödsakad
att ta till orda -— jag begärde ordet
tidigare, men genom ett tekniskt missförstånd
har det först nu blivit min tur
— är närmast den, att jag följt denna
fråga och diskuterat den i olika sammanhang
ute i länet och på andra håll.
Jag har hela tiden varit övertygad om
att man skulle komma tillbaka till Halmsjön.
Jag kan gott instämma i den kritik,
som riktats mot vederbörande myndigheter
för att de inte har tagit itu
med denna fråga snabbare, så att vi nu
hade haft litet bättre tid att se på de
olika förslag som föreligger.

Jag skall inte polemisera mot dem
som har en annan uppfattning. Jag
hade ursprungligen tänkt göra det genom
att belysa en del av överdirektör
Bo Lundbergs påståenden och beräkningar,
som jag finner minst sagt diskutabla.
Den saken har emellertid redan
behandlats, och jag skall i huvudsak
lämna den åsido. Som ett exempel kan
jag emellertid nämna hans argument,
att kostnaderna skulle stiga avsevärt,
bland annat därför att man skulle få
lov att uppföra bostäder i Märsta. Jag
undrar om det inte skulle medföra lika
stora kostnader att uppföra bostäder i
Stockholm. Eftersom det är stor brist
på bostäder i Storstockholmsområdet,
medför bostadsbyggandet i Märsta
inga extra utgifter. Det är bara ett exempel
på direktör Lundbergs argumentering.

För mig ligger det närmare till hands
att diskutera frågan hur det ställer sig
för dem som skall begagna flygplatsen
och för dem som bor inom bullerområdet
kring flygplatsen. Om man väger
dessa synpunkter mot varandra, anser
jag att man måste ta stor hänsyn till de
människor, som byggt i närheten av
Barkarby och som, om man genomförde
reservanternas förslag, skulle få helt
andra förhållanden i t. ex. bullerhänseende.
Jag skall inte gå närmare in

på den saken — den har behandlats tillräckligt
i debatten. Jag ansluter mig
till dem som anser, att man här bör
vara försiktig och inte ta några risker.

För att återkomma till överdirektör
Lundbergs påståenden, så utgår han
ifrån, vad gäller bullret, att planen inte
skall ha full last, när de lyfter från
Barkarby. Det synes mig vara ganska
oförståndigt att planera en dyrbar flygplats
så, att planen inte skall kunna gå
därifrån med full last.

Vilka är det nu som skall begagna
detta flygfält för internationella och interkontinentala
resor? I stor utsträckning
blir det väl folk som skall ut på
nöjes- och rekreationsresor till andra
länder och kontinenter. Såvitt jag förstår
spelar det inte någon större roll,
om deras resa till och från flygplatsen
tar några minuter längre tid. Vad beträffar
vetenskapsmän, som anlitar flyget,
tror jag att många av dem har ärenden
till Uppsala lika ofta som till Stockholm.
Jag tror inte heller att det för
affärsmän, som reser till och från Sverige,
har någon avgörande betydelse, att
resan från flygplatsen till Stockholm tar
litet kortare eller längre tid. Numera
har vi ju en köparnas marknad. Jag
tror inte att någon utländsk affärsman
skulle dra sig för att komma hit bara
därför att han får offra några minuter
mera på resan från flygplatsen till
Stockholm.

Man kanske har att se på olika möjligheter
när det gäller att lösa flygplatsfrågan,
och det har ju förts fram
olika förslag under den diskussion som
i många år förts om dessa problem. För
närvarande torde det väl inte finnas
några andra alternativ än Halmsjön
och reservanternas förslag beträffande
Bromma—Barkarby. Jag tycker att diskussionen
givit fullständig klarhet om
att reservanternas förslag inte erbjuder
någon tillfredsställande lösning.

Då återstår Rydboalternativet. Det är
alldeles uppenbart att detta alternativ
ur många synpunkter hade varit att

Nr 30 101

Tisdagen den 17 december 1957

föredra. Om vi hade fått mer tid på oss
och en närmare undersökning kunnat
göras av detta, och om man i nuvarande
läge genom ett uppskov till våren
hade kunnat hoppas att detta alternativ
skulle vinna, hade jag anslutit mig till
det. Det finns mycket som talar för
detta förslag. Som läget nu är och med
den tidsnöd som råder kan jag emellertid
inte finna att det finns några
möjligheter att få fram detta alternativ,
utan vi har att välja mellan Halmsjön
och Bomma—Barkarby.

När vi nu skall anslå stora belopp för
att få ett tillräcklig stort flygfält med
utvecklingsmöjligheter som täcker behoven
under överskådlig tid, finns det
enligt min mening intet val om man
anlägger dessa synpunkter på ärendet.
Man måste stödja förslaget om Halmsjön,
ty där finns tillräckligt utrymme för det
antal landningsbanor som, såvitt man
nu kan se, kan bli erforderligt.

Det har inte kunnat visas att Bromma—Barkarby
skulle bli något annat
än ett provisorium. Jag tycker för min
ringa del att vi inte kan lägga ut stora
belopp på att genomföra det alternativet.
Därför, herr talman, skall jag nu nöja
mig med att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr von SETH (h):

Herr talman! Jag skall inte hålla något
längre anförande, eftersom så
många talare varit uppe tidigare.

Trots alla de skäl som framförts för
utskottets förslag har jag ganska svårt
att finna att vi är i ett sådant nödläge
just nu, att vi inte har tid att väga skälen
för och emot. Kommunikationsministern
är ju ganska ny på sin post och
har intet ansvar för vad som tidigare
hänt. I den behandling detta ärende
har varit utsatt för sedan lång tid tillbaka
har det skett försummelser, stora
försummelser, med hänsyn till planeringen
av storflygplatsen. Både staten
och SAS har här synder på silt samvete.
Nu har både kommunikationsmi -

Utbyggnad av en storflygplats

nistern och riksdagen råkat i tidsnöd.

I och med att SAS har beställt dessa
nya reaktionsdrivna Douglas DC-8, och
leveranserna av dessa kommer att ske
inom en ganska snar framtid, har riksdagen
kommit i det läget att den måste
besluta om en storflygplats.

Jag behöver inte här orda mera om
den oerhört stora belastning som läggs
på en flygplats som ligger så långt bort
som Halmsjön. Erfarenheterna från utlandet
är här tydliga nog. Herr Darlin
har vid ett par tillfällen vältaligt yttrat
sig om möjligheten att föra passagerarna
från Halmsjön till centrum av
Stockholm med helikopter, men när
det gäller inrikesflyget, herr Darlin,
blir detta alldeles för dyrbart. Meningen
är ju att inrikesflyget skall anlita
Bromma flygplats. Av statsutskottets
skrivning tycker jag dock man får den
uppfattningen, att om inrikesflyget utvecklas
så, att man även där får reaktionsdrivna
maskiner — vilket ju ingalunda
är säkert — så kommer inrikesflyget
icke att kunna betjäna sig av
Bromma. Då måste man anlita Halmsjön,
med alla de mycket stora olägenheter
detta innebär i vad gäller inrikesflygets
utbyggande. Man ser också
att på sakkunnigt håll expert står
mot expert. En del säger att Halmsjön
är det allena saliggörande, medan andra
förklarar, att det flygfältet inte kan
lösa Stockholms flygplatsfråga och
ännu mindre storflygplatsfrågan för
vårt land.

Kommunikationsministern var i sitt
anförande inne på angelägenheten av
att vi får behålla verkstadsrörelsen
inom landet. Detta är fullt riktigt. Men
jag vill ändå fråga vad det är som hänt,
eftersom representanterna för SAS, vilka
vid underhandlingarna i våras förkastade
Halmsjöprojektet, i dag godtar
det förslaget. Här måste ha skett någonting,
och det måste vara något annat
som där spelar in än bara det att SAS
nu befinner sig i ett nödläge.

Herr talman! Här har bollats med ar -

102 Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Utbyggnad av en storflygplats

gument, men jag har inte kunnat finna
att ett uppskov — om man kopplar in
alla goda krafter på en utredning, i
vilken prestigehänsyn icke står hindrande
i vägen —• skulle förrycka storflygplatsbygget,
om vi tar ställning till
frågan på ett tidigt stadium under vårriksdagen.
Jag stärkes i denna min uppfattning,
när jag på sidan 21 i statsutskottets
utlåtande nr 183 omedelbart
före klämmen läser följande:

»Utskottet är väl medvetet om att
detta förslag ur luftfartssynpunkt är
behäftat med nackdelar i jämförelse
med vissa andra projekt, som varit föremål
för diskussion. En del av dessa
olägenheter mildras emellertid genom
anordnande av den föreslagna motorvägen
samt genom den förutsatta tillkomsten
av en modern samhällsbildning
i flygplatsens närhet.»

Härefter, herr talman och ärade kammarledamöter,
skriver utskottet följande,
som jag vill betona: »I detta sammanhang
vill utskottet beklaga, att utredningarna
angående en omprövning
av frågan om lägesvalet ej tidigare förts
fram till ett avgörande skede.»

Jag kritiserar alls inte utskottet för
denna skrivning. I stället skall utskottet
ha beröm för att det klart och tydligt
ger till känna, att en omprövning
av lägesvalet icke har gjorts i ett sådant
skede att ärendet har kunnat sakligt
behandlas. Det sägs inte ut direkt
att utskottet här har befunnit sig i ett
nödläge, men man får ändå den uppfattningen,
och därför har utlåtandet
om storflygplatsen fått det utseende det
har.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1.

Med detta anförande, vari herrar Sjölin
(fp), Stähl (fp) och Widén (fp) instämde,
var överläggningen slutad. Herr
talmannen gav propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av herr Ohlon in. fl.; och
fann herr talmannen den förra propo -

sitionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Löfgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 183, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Ohlon in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
ha funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Löfgren begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 153 ja och 50 nej, varjämte 8
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
memorial:

nr 184, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden, och

nr 185, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1957/58; samt

Nr 30 103

Tisdagen den 17
Ändring i lagen

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 16

Ändring i lagen om ersättning för mistad
fiskerätt m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för mistad
fiskerätt m. m. dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 15 november 1957 dagtecknad
proposition, nr 191, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av

(Gällande lydelse)

Fråga om------Konungen

Anspråk på ersättning skall vid påföljd
av talans förlust framställas hos
nämnden före den 1 januari 1958.

1 samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen
i första kammaren nr 565 av herr
Bergh, Ragnar, och i andra kammaren
nr 714 av herr Hedin m.fl. 1 motionerna,
som voro likalydande, föreslogs,
att riksdagen måtte besluta förlänga den
frist inom vilken anspråk på ersättning
för mistad fiskerätt skulle framställas
från den 1 januari 1958 till den 1 januari
1960.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna 1:565
och II: 714 bifalla propositionen nr 191.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlsson, Ebbe, Åhrnun, Munktell och
Hamrin i Kalmar, som i den genom
motionerna väckta frågan ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte för sin del med bifall till motionerna
1:565 och 11:714 antaga det genom
propositionen framlagda förslaget

december 1957

om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
ett i propositionen intaget förslag
till lag om ändring i lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för
mistad fiskerätt m. m.

Kungl. Maj:ts förslag innebar i huvudsak,
att de i lagen omförmälda fiskevärderingsnämnderna
skulle ombildas
till domstolar och att fullföljd av talan
mot nämndens avgöranden med förbigående
av allmän underrätt skulle ske
direkt till hovrätt.

För 2 § hade föreslagits följande avfattning: (Föreslagen

lydelse)

§.

bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid påföljd
av talans förlust framställas genom
ansökan hos nämnden före den
1 januari 1958.

till lag om ändring i lagen om ersättning
för mistad fiskerätt m. m. med den
ändringen att 2 § andra stycket erhölle
följande lydelse:

Anspråk på ersättning skall vid påföljd
av talans förlust framställas genom
ansökan hos nämnden före den 1 januari
1960.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Bakgrunden till den
reservation, som är fogad till detta
ärende, är framför allt att man har all
anledning förmoda, att det är ett mycket
stort antal ansökningar som ännu
inte anhängiggjorts. Att så inte har skett
har säkert i stor utsträckning berott på
att det inte har förelegat vägledande
prejudikat. Det kan nu i olika avseenden
bli besvärligare för dem som vill
söka ersättning. Departementschefen

104 Nr 30

Tisdagen den 17 december 1957

Ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

säger visserligen: här skall man kunna
inge s. k. inblankoansökningar. Med den
förändrade ställning, som fiskevärderingsnämnderna
får, skulle förfarandet
med inblankoansökningar endast
medföra att nämndens ordförande skall
förelägga sökanden att avhjälpa de
brister i ansökningarna, som uppstått
genom att anspråken inte preciserats.

Vi reservanter kan inte acceptera den
ståndpunkten, framför allt därför att
den står i uppenbar strid med bestämmelserna
i rättegångsbalken, vilka —
när nu fiskevärderingsnämnderna skall
förändras till domstolar — blir tillämpliga.

Den föreslagna lagändringen medför,
att en ansökan om ersättning skall innehålla
ett till visst belopp bestämt yrkande.
Att sedan påföljden — om man
inte yrkar ett preciserat belopp — bara
blir att man förelägges att komplettera
ansökan är så att säga att inbjuda till
att gå mot lagen. Vad finns det för övrigt
— denna fråga vill jag starkt understryka
— för garanti för att reglerna
i rättegångsbalken om skäligt rådrum
verkligen kommer att tillämpas likformigt
över hela landet?

Slutligen, herr talman, vill jag peka
på vad utskottet har sagt om att det blir
besvärligare att undersöka ett rättsläge,
om fallet går långt tillbaka i förfluten
tid. Det kan visserligen i och för sig
vara sant, men det kan inte betraktas
som något verkligt argument för att inte
tillstyrka en förlängning av ansökningstiden.
Tänk bara på regalrättsfallen,
där domstolarna t. ex. under de stora
s. k. Trollhättemålen fick gå hundratals
år tillbaka i tiden. Målen måste avgöras
i alla fall.

Inte är väl utskottets ståndpunkt riktig,
då därav följer, att man faktiskt
— om man skulle vara konsekvent —
alltid måste stadga en viss regressionstid
för alla anspråk, som grundar sig
på äldre rätt eller avser äldre förhållanden.

Med dessa ord, herr talman, ber jag

att få yrka bifall till den till utskottets
utlåtande fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Hamrin i Kalmar (fp), Åhman (fp),
Stiernstedt (h), Fröding (h) och Eliasson
i Stockholm (fp).

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Först några få ord om
det föreliggande förslaget till ändring
i ifrågavarande lag. Det överensstämmer
ju i stort sett med vad riksdagen
på förslag av tredje lagutskottet
rekvirerat. Det råder sålunda inte några
delade meningar om nyttan och lämpligheten
av att göra denna ändring, som
kommer att betyda, att man slipper ifrån
en instans. På den punkten är utskottet
alltså enigt.

På en punkt föreligger ändock en reservation.
Reservanterna menar, att man
skall öka tiden för ingivande av skadeståndsanspråk
med ytterligare ett par
år. När departementspromemorian till
detta lagförslag var ute på remiss, tillstyrktes
den av alla instanser utan invändning,
utom av en enda instans,
nämligen advokatsamfundet, som föreslog
en förlängning. De närmast berörda
instanserna, Riksförbundet Landsbygdens
folk, Fiskarnas riksförbund
och fiskevärderingsnämnderna, hade
intet förslag om förlängning av tiden
för ingivande av skadeståndsanspråk.

Denna fråga var uppe i riksdagen för
två år sedan. Då föreslog Kungl. Maj:t,
att tiden för ingivande av skadeståndsanspråk
skulle förlängas med ytterligare
två år. Annars skulle tiden ha varit utgången
vid 1955 års slut.

Tredje lagutskottet var mycket betänksamt
mot den då av Kungl. Maj:t
föreslagna förlängningen. Utskottet sade
i sitt yttrande bl. a.:

»Särskilt må framhållas nackdelarna
ur allmän utredningssynpunkt av att
prövningen av ersättningsanspråken
uppskjutes mera än som är strängt nödvändigt.
Med hänsyn till vad departe -

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30 105

Ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

mentschefen anfört till motivering till
den föreslagna förlängningen vill utskottet
emellertid icke motsätta sig densamma.
Utskottet förutsätter därvid att,
om icke några särskilda omständigheter
tillkomma, någon ytterligare förlängning
ej kommer att ifrågasättas.»

Detta var utskottets uttalande 1955,
och det godtogs av riksdagen utan någon
diskussion.

Nu hemställer ändå motionärerna, eller
rättare sagt advokatsamfundet via
motionärerna, om ytterligare förlängning.
Men liksom utskottet och riksdagen
år 1955 hyste betänkligheter mot
den förlängning, som då vidtogs, finns
det skäl att i dag vara betänksam och
ännu mer betänksam mot att skjuta avgörandet
ytterligare på framtiden. Det
är inte tal om annat än att ju längre
man skjuter på avgörandet av dessa
skadeståndsanspråk, desto svårare blir
det att utreda, vilken fiskerätt vederbörande
hade före 1950. Det är ju skillnad
på den fiskerätt han hade då och
den fiskerätt han har nu och som han
skall ha ersättning för. Fiskegränserna
finns inte utlagda på några kartor, och
de är inga evighetslinjer — lika litet
nu som de var det enligt den gamla
lagen. I denna angavs, att den enskilda
fiskerätten sträckte sig till »180 meter
från två meters stadigt vatten», och enligt
den nya lagen sträcker sig fiskerätten
300 meter ut från stranden. Men
man kan inte gå till kartor eller lantmäterihandlingar
för att undersöka, hur
långt de gamla fiskerättigheterna sträckt
sig, utan det måste företas mätningar
och undersökningar på platsen.

Ju längre i tiden från 1950 som vi avlägsnar
oss, desto svårare måste det vara
att göra dessa undersökningar. Det är
därför utskottet inte kunnat gå med på
någon ytterligare förlängning. Det har,
som jag sade, inte heller framförts någon
begäran om ytterligare förlängning
från det stora flertalet remissinstanser
— det är endast advokatsamfundet
som velat ha tiden utsträckt.

Med dessa ord yrkar jag, herr talman,
bifall till utskottets hemställan.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Antingen sade herr Levin
fel eller också missförstod jag honom,
men orden föll på ett sätt som gav
intrycket, att motionärerna och därmed
även reservanterna skulle vara springpojkar
åt advokatsamfundet. Så är ingalunda
fallet. Advokatsamfundet är givetvis
den instans eller organisation eller
vad vi skall kalla det som har största
erfarenheten, när det gäller fiskare som
verkligen lidit förluster och begärt skadestånd,
och advokatsamfundet har
sagt, att det är så mycket som ligger
och som man behöver ytterligare tid
för.

Jag sade själv, att i och för sig blir det
naturligtvis svårare att utreda en sak,
ju längre tillbaka i tiden fiskerätten ligger.
Men det skulle väl inte falla någon
i denna kammare in att vilja stadga en
allmän regel av innebörden, att anspråk,
som bygger på förhållanden 10,
20 eller 100 år tillbaka i tiden, icke skulle
få göras gällande inför domstol. Det
vore ju oerhört farligt för rättssäkerheten.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Munktell säger att
det inte är riktigt, att motionen inspirerats
av advokatsamfundets skrivelse.
Men motionen är ju i långa stycken ett
citat av vad advokatsamfundet anförde
i sitt remissyttrande, och reservanterna
säger ju redan i början av reservationen,
att de ansluter sig till motionen och
hänvisar till det av Sveriges advokatsamfund
avgivna yttrandet. Så alldeles
fristående från advokatsamfundet är
man väl ändå inte.

Ett bifall till reservationen skulle vara
den största björntjänst man kunde göra
alla dem som redan har ingivit begäran
om ersättning och som redan nu fått
vänta upp till sju år.

106 Nr 30 Tisdagen den 17 december 1957

Ändring i lagen om ersättning för inistad fiskerätt m. m.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag inser så väl att utskottsmajoriteten
vill bli av med detta
ärende och få det klart någon gång. Men
jag kan i alla fall inte förstå herr Levin
här i dag. Det lät på honom ungefär
som så, att därför att utskottet 1955
funnit sig endast med yttersta tveksamhet
kunna gå med på en förlängning,
skulle man inte i år kunna göra detsamma.
Vad ett utskott sagt en gång behöver
väl inte bli bestånde för all framtid!
Det är ju ett annat utskott denna
gång. — Detta var en liten sidoanmärkning.

Herr Levin sade, att Riksförbundet
Landsbygdens folk inte hade uttryckt
några önskemål om en förlängning. Det
är tänkbart — jag har inte läst dess yttrande.
Men jag vill tala om att orsaken
till att Blekinge RLF inte framfört några
önskemål är att vi där nere lever i
den uppfattningen, att vi har att inkomma
med våra ersättningsanspråk senast
den 30 juni 1961. Jag vill förklara
vad som ligger bakom detta.

Enligt 1950 års fiskelag blev ju en hel
del fjärdar i Blekingeskärgården, som
tidigare varit enskilda vatten, allmänna.
Där ute bedrivs fiske med snörpvad
efter sill. Inne vid land bedrivs
fiske med landnot efter den vårlekande
sillen. Det är fullkomligt klart enligt
1950 års lag, hur ersättningen skall regleras
för de fjärdar, som blev allmänt
vatten, och där har man att komma in
med ersättningsanspråk före årets slut.
Men så fick vi 1956 en lagändring, som
medgav fiske med snörpvad även på enskilt
vatten med djup ej understigande
sex meter, tror jag det står i lagen. Det
är inte många ställen den kommer att
bli tillämplig på, men det är i alla fall
ett avsevärt antal fiskerättsägare som
blir berörda av lagändringen. I samband
med den lagändringen infördes
också en bestämmelse om att vi i Blekinge
på grund av ändringen av 11 § —
den speciella blekingeparagrafen —
skall äga att inkomma med våra ersätt -

ningsanspråk före den 1 juli 1961, såvitt
den där lagändringen medför, att
strandägare eller annan innehavare av
enskild fiskerätt får denna sin rätt inskränkt
eller eljest tillskyndas skada.

Nu är det fullkomligt omöjligt att avgöra
hur stor del av skadan som belöper
på det snörpvadsfiske, som sker ute
på de vatten som faller under 1950 års
lag, och hur stor del som belöper på det
snörpvadsfiske som sker enligt 1956
års lag.

Det är en bristande kongruens mellan
reservanternas yrkanden och den här
lagändringen och utskottsförslaget. Det
är naturligtvis inte farligt om detta inblankoansökningsförfarande
kommer att
tillämpas så generöst som departementschefen
förskriver, vilket ju reservanterna
tvivlar på. Men följden kommer
att bli, om vi där nere skall ha att iaktta
olika ansökningstider, att man i alla
fall inte kan avgöra någonting förrän
1961. Då kommer samma fiskerättsägare
först att nu begära en sak och 1961
kommer de med nästa ansökan. Jag är
inte säker på hur det skall tillämpas.
Om man inte kan kontrollera att det
gäller skada enligt 11 §, måste man väl
begära ersättning före 1961.

Jag har intet yrkande med anledning
av utskottsutlåtandet, men jag skulle i
detta sammanhang, eftersom jag försummat
att motionsvägen dra upp frågan,
vilja rikta en hemställan till justitieministern,
om det går att få svar på
ovannämnda fråga.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast för att rikta eu vädjan till
justitieministern, nämligen att han, när
han i fortsättningen skall försöka tillsätta
fiskevärderingsnämnder, lägger
ned litet mera omsorg på utseendet av
dem som skall vara med. Den oerhörda
kronrullning som vi har haft runt om
i Sveriges land i detta sammanhang är
av den arten, att Huseby-affären måste

Tisdagen den 17 december 1957

Nr 30

107

Ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

betraktas som rena söndagsskolan i förhållande
till vad man får se här.

Jag förstår mer än väl att reservanterna
vill försöka skapa någon sorts evig
inkomstmöjlighet för juristerna i vårt
land. Juristerna har ställt till det så,
att hederliga svenska bönder har gett
sig in på en uppskörtning av svenska
staten, som är i allra högsta grad både
betänklig och beklaglig.

En del av reservanterna har vid valtillfällen
och i annat sammanhang talat
om angelägenheten av skattesänkning
och att man skall se till att skattebetalarnas
pengar användes på ett förnuftigt
sätt. Under sådana förhållanden
förvånar det mig, att de samtidigt vill
främja slikt som vi kan få bevittna
runt om i landet och vad som exempelvis
hänt och upprört befolkningen i
Uppland. Där har en änka på inemot
90 år, som aldrig i sitt liv har fiskat
eller kunnat åsamkas skada genom införandet
av 1950 års lag, fått ersättning
för intrång i fiskerätt. Jag skulle
vilja fråga: Tror någon att hon, när
hon nu närmar sig de 90 åren, kommer
att begagna sig av sin fiskerätt?

Med anledning av herr Munktells uttalande,
att detta skulle vara ett fiskarintresse,
vill jag säga att han har fullkomligt
fel. Om herr Munktell reser ut
till fiskarna exempelvis i Hållnäs, skall
han komma underfund med att de har
reagerat mot denna oerhörda kronrullning.
Jag har en känsla av att man försöker
mobilisera någon sorts rättspatos
och att man försöker skapa någon sorts
moralisk skyddsregel till förmån för de
människor, som har håvat in miljonerna
från staten. Jag vill erinra mig att det
kanske kommer att röra sig om mellan
40 och 50 miljoner kronor.

Det hade varit vettigare att använda
pengarna till att ordna fritidsreservat.
Då hade man sluppit att se, hur någon,
som har givit 10 000 kronor för ett
jordbruk 1950, år 1955 skall få 24 000
kronor i ersättning för enbart s. k. in -

trång i fiskerätt. Det är en orimlig utveckling.

Men om nu herrarna har en sådan
känsla för medmänniskorna och eftersom
vi närmar oss jul, vill jag visa på
ett mera angeläget spörsmål. Alla som
har gått in i det här huset från riksbankssidan,
måste ha lagt märke till den
där Laika-buren, som ser ut som om
någon sorts sputnikskapare skulle ha
uppfunnit den. Om inte de, som skall
se till att det här huset skötes om, kan
åstadkomma medel, så att gamla hederliga
förtroendemän, och dit räknar jag
vaktmästarna i det här huset, kan få
en annan tillvaro än den i sputnikburen,
då är det orimligt, att man skall
skänka miljoner åt människor, som aldrig
har gjort någonting för att erövra
rätten till fiskevatten. Jag hoppas att
vi skall slippa att i kommande valrörelser
få höra talas om skattesänkningar
och att man skall vara försiktig
med allmänna medel, när samma talesmän
kan förorda att vi skall fortsätta
med en kronrullning, vars principer är
mycket mera vanskliga än principerna
för Ebberöds bank.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har tidigare låtit
anteckna till kammarens protokoll att
jag icke vidare tänker bemöta alla herr
Lundbergs underligheter, och jag tänker
inte göra det nu heller.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Munktell inte
vill bemöta mig, förundrar det mig att
lian ägnat sig åt denna fråga. Det förundrar
mig däremot inte att han aktar
sig för att i sak bemöta mig, eftersom
den motion han senast skrev i fråga om
fiskerätt inte ens hade lagtexten riktigt
återgiven, och alla yrkanden också
var fel ställda. Jag förstår mer än väl
att herr Munktell vad beträffar frågan
om fiskerätten vill dra sig tillbaka, och
det är lugnast för honom att han
gör det.

108 Nr 30 Tisdagen den 17 december 1957

Ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt in. m.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Sedan lagen av den 1
december 1950 trädde i kraft, har faktiskt
en hel del fiskevattensägare och
andra fiskerättsinnehavare fått avsevärt
minskade inkomster dels i form
av minskade arrendeinkomster, dels
mindre lönande fiske. Nu är det ju
möjligt att få ersättning enligt den
nämnda lagen, och det kanske förefaller
egendomligt att hävda, att det behövs
ytterligare förlängning av ansökningstiden
vad beträffar sådan ersättning.
Men jag vet att av många olika
skäl, bl. a. svårigheten att precisera anspråken,
osäkra äganderättsförhållanden
o. s. v., har många ännu inte gjort
sina ersättningsanspråk gällande. Det
är alltså ett legitimt intresse för åtskilliga
fiskerättsinnehavare att få tidsfristen
för ansökan förlängd. Herr Levin
menar att en förlängning skulle menligt
inverka för dem som tidigare har lämnat
in ansökan. Jag kan inte förstå att
det är riktigt, ty ansökningarna kommer
ju att behandlas i efterhand.

Jag ämnar inte gå in på den juridiska
bedömningen av frågan — den
förstår andra bättre än jag — men som
lekman vill jag bara framföra den uppfattningen
att det är ganska egendomligt
att, om utskottsmajoritetens mening
skulle bli den rådande, ansökningstiden
kommer att utgå innan den nya lagen
träder i kraft. Visserligen har en tidigare
lag reglerat ansökningstiden,
men för den enskilde kan ju de ändringar,
som kommer till stånd genom den
nya lagen, innebära förändring i fråga
om bedömningen om han skall insända
ansökan eller inte.

Det är klart att det inte är fråga om
att någon skall få större ersättning än
vad som är skäligt, vilket herr Lundberg
tycks mena skulle ha skett i många
fall. Men man kan inte gärna påstå att
fiskevatten saknar värde därför att ägaren
inte haft någon inkomst från vattnet
eller fiskat där. Värdet är givetvis helt
oberoende av hur vattnet har utnytt -

jats. Man kan jämföra med en villatomt.
Den har ju samma värde vare sig ägaren
odlar potatis på den eller låter den ligga
i lägervall. Jag anser att många skäl talar
för den förlängning av tidsfristen
som föreslås och motiveras i såväl motionen
11:714 som i reservationen.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag skall söka fatta mig
mycket kort.

Jag har litet svårt att begripa att det
skall vara så svårt att klargöra, att det
här, herr Lundberg, inte är fråga om
de kostnader, som staten får ikläda sig
genom detta förfarande. Jag tillhör dem
som anser, att den lagändring, som riksdagen
antog, när vi ändrade gränsen
mellan enskilt och allmänt fiskevatten,
var fullkomligt obehövlig. Jag har hört
förtäljas, att herr Lundberg var av samma
åsikt. Om inte den ändringen hade
antagits, hade vi, herr Lundberg, sluppit
att över huvud taget ha några utgifter
för denna sak. Vi hade sluppit de
mycket stora utgifter, som staten får
ikläda sig för domstolsförfarandet, alldeles
oavsett vilka värderingsnormer
man tillämpar.

Är det den saken herr Lundberg är ute
efter, vill jag deklarera, att jag anser
dessa värderingsnormer felaktiga eller
olämpliga för att använda ett mildare
uttryck. Det är här fråga om en omläggning
av förfarandet från nämndförfarande
till domstolsförfarande med vad
det för med sig i fråga om de regler
som gäller för ett domstolsförfarande,
och det är inte fråga om de ersättningar
som staten har fått ikläda sig genom
att man en gång har sagt A och nu måste
säga B.

Jag har som relativt nykommen ledamot
av denna kammare intet ansvar för
det uttalande som tredje lagutskottet
gjorde 1955 i denna fråga. 1956 hade
tredje lagutskottet en annan åsikt i fråga
om tidsbegränsningen för snörp -

Nr £0

109

Tisdagen den 17 december 1957

vadsfisket i Blekinge län. Jag vill bara,
herr talman, med dessa ord ha klart utsagt,
att detta inte är en värderingsfråga
utan en fråga om hur man skall
tillämpa det nya domstolsförfarande,
som vi nu inför på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Åhman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 26, röstar

Ja;

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Folkrepubliken
Kina; och

nr 404, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsprotokoll nr 9 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.04.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Onsdagen den 18 december

Kl. 10.00

§ 1

Svar på fråga ang. åtgärder till förhindrande
av masspermitteringar av arbetstagare
i samband med julhelgen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Henning Nilsson
har frågat följande: Vilka åtgärder förbereder
regeringen i anslutning till dess
bestämda försäkran att trygga den fulla
sysselsättningen, för att förhindra ett
återupprepande av de masspermitteringar
som genomföres kring julhelgen
och för att motverka faran av massarbetslöshet
som aktualiserats den senaste
tiden inom åtskilliga områden av näringslivet? Helgpermitteringarna

har i år uppmärksammats
på ett sätt som om de
vore en nyhet på vår arbetsmarknad.
Så är emellertid inte fallet. Under en
följd av år har inskränkningar företagits
i samband med jul- och nyårshelgerna.
Och de permitteringar, som vi
har att vänta i samband med instundande
årsskifte, torde inte komma att bli
mycket större än vad de varit under de
senaste åren.

Länsarbetsnämnderna räknar med att
i runt tal 61 000 medlemmar i de erkända
arbetslöshetskassorna kommer att
bli tillfälligt lediga i anslutning till de
förestående helgerna. Härav torde
20 000 komma att bli lediga under kortare
tid än 7 dagar.

I fjol räknade man med att 62 000 kassamedlemmar
skulle permitteras, varav
20 000 för kortare tid än 7 dagar. När
helgerna var över, visade det sig, att

antalet som gjorde anspråk på ersättning
från de erkända arbetslöshetskassorna
blev mindre än beräknat, nämligen
28 000.

Nu får man inte se på dessa tillfälliga
inskränkningar på samma sätt som på
andra permitteringar. Orsakerna till inskränkningarna
i samband med juloch
nyårshelgerna är nämligen rätt
skiftande. En viss roll spelar naturligtvis
marknadsläget inom de olika branscherna.
Men man får heller inte se bort från
den betydelse, som de splittrade arbetsveckorna
och de anställdas egna önskemål
har. I år har en särskilt stark splittring
inträffat genom att jul- och nyårshelgerna
ligger mitt i veckan. I vissa
fall utnyttjas driftstoppet under helgerna
till att göra reparationer, som bara
kan utföras när arbetet inte pågår.

Helgpermitteringarna bör alltså inte
leda till vittgående slutsatser beträffande
det allmänna arbetsmarknadsläget.
Jag vill erinra om att vid räkningen i
mitten av november arbetslösheten alltjämt
var mycket låg. Då var 1,7 % av
medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna
lediga. Och några större
förändringar på arbetsmarknaden väntar
vi inte under den närmaste tiden.

Med det sagda har jag inte velat ge
uttryck för sorglöshet vare sig inför
helgpermitteringarna eller riskerna för
arbetslöshet under vintern.

En allmän uppfattning råder om att
produktionen bör utnyttja arbetskraften
så effektivt som möjligt. Långt ifrån alltid
kan godtagbara skäl anföras till helgpermitteringarna.
Det förefaller som om
den offentliga debatten i denna fråga
i år har givit uttryck för en så utbredd
reaktion, att man gärna vill hoppas på
en större försiktighet från företagens
sida till ett annat år.

Onsdagen den 18 december 1957

Nr 30

111

Svar på fråga ang. åtgärder till förhindrande av masspermitteringar av arbetstagare

i samband med julhelgen

Jag vill försäkra herr Nilsson, att jag
följer utvecklingen på arbetsmarknaden
med stor uppmärksamhet och är beredd
att vidta de åtgärder som är påkallade
för att lindra den enskildes svårigheter
i samband med arbetslöshet. Dagens situation
ger emellertid inte skäl till farhågor
för någon massarbetslöshet.

Härefter anförde:

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret.

Det synes mig som om socialministern
inte finner dessa masspermitteringar
inför julhelgen särskilt uppseendeväckande
utan tvärtom ser dem som en
ganska normal företeelse. Jag kan inte
dela den uppfattningen. Det är sant att
för några år sedan var antalet permitterade
ännu högre, men detta kan inte
utgöra något försvar för att vi i år skall
behöva räkna med över 60 000 helgpermitterade
arbetare.

Företagen har till stor del motiverat
permitteringarna med bristande orderingång.
Detta kan naturligtvis i vissa
fall vara riktigt, men i de flesta fall har
företagsledningen nog tagit hänsyn till
de splittrade arbetsveckorna. Vi har
den uppfattningen att det inte är särskilt
vackra julklappar, som man på så sätt
delar ut.

I regeringsdeklarationen den 6 november
heter det bl. a.: »En sund ekonomi
för den enskilda och för landet
förutsätter, att den fulla sysselsättningen
bevaras. Regeringen betraktar som en
huvuduppgift att vidmakthålla och stabilisera
den fulla sysselsättningen och
begränsa lokal och säsongmässig arbetslöshet.
» När socialministern talar om
1,7 procent låter det litet. Det är siffran
för de redovisade arbetslösa i kassorna.
Men det gäller levande människor,
och de arbetslösas antal var 20 910 den
11 november och har sedan dess sti -

git betydligt. Man måste räkna med att
många av familjemedlemmarna drabbas
av den bortfallna inkomsten och att
kanske 100 000 människor här i landet
brottas med ekonomiska svårigheter på
grund av direkt arbetslöshet.

De arbetare som nu permitteras får
sin avlöning kanske den 18 eller 19 denna
månad och får sedan ingen ny avlöning
förrän i början av januari. Detta
inkomstbortfall inträffar just i en situation,
då man har behov av inkomster
i större omfattning än tidigare. Det
kommer vid ett kvartalsskifte då utgifterna
många gånger är stora.

Masspermitteringarna ställer i blixtbelysning
arbetarnas rättslöshet på arbetsplatsen.
Permitteringarna har i
många fall verkställts utan förhandlingar.
Företagsledningen bara meddelar,
genom företagsnämnden eller på annat
sätt, sin avsikt att permittera och
därmed basta.

Staten har inte heller föregått med
särskilt goda exempel. I regeringsdeklarationen
den 6 november heter det:
»I utvecklingen av vårt näringsliv har
de statliga företagen en betydelsefull
uppgift.» Man talar i det sammanhanget
särskilt om övre Norrland. Jag vill bara
erinra socialministern om att i min
hemstad lägger Tobaksmonopolet med
ett års varsel ned en mycket bra fabrik
med 180 anställda. Det strider, såvitt jag
förstår, mot riksdagens uttalade mening
om industriens lokalisering att
flytta en fabrik från en medelstor stad
som Gävle till en stad av Malmös storlek.
Hur skall dessa 180 tobaksarbeterskor,
som ställs utanför arbetsplatsen,
uppfatta regeringsdeklarationen om
trygghet i anställningarna?

Det finns sålunda tillräckliga skäl att
än starkare uppmärksamma tillståndet
på arbetsmarknaden. Om det inte skulle
föreligga fara för massarbetslöshet, synes
arbetsgivarnas motiveringar för
helgpermitteringar ännu orimligare.
Då skulle de permitteringar, som av en

112

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Svar på fråga ang. åtgärder till förhindrande av masspermitteringar av arbetstagare

i samband med julhelgen

eller annan orsak är nödvändiga, kunna
företas på annan tid av året, då det är
lämpligare för arbetarna att vara lediga.
Många tendenser motiverar att vi
bör iaktta utvecklingen på arbetsmarknaden
och att vi måste utrusta företagsnämnderna
med ökade befogenheter, att
vi bör ge kommunerna större möjligheter
att låna pengar för att investera och
skapa nya arbetstillfällen samt att vi
måste lätta på kreditsvårigheterna för
småföretagarna för att motverka arbetslöshet
bland dessa.

Den arbetslöshetssiffra, som socialministern
hänvisar till, omfattar inte heller
den dolda arbetslöshet som onekligen
finns bland kvinnorna. Vi har en
mycket utbredd arbetslöshet bland kvinnorna,
och det finns många platser, där
kvinnor över huvud taget inte kan få
någon sysselsättning.

I planerna för att motverka arbetslöshet
tillgriper man s. k. reservarbeten,
som många gånger inte passar all
den arbetskraft, som blir så att säga friställd.
Det är vår förhoppning, att man,
då man nu går att möta de svårigheter,
som ändå måste uppmärksammas, inte
bara skall planera reservarbeten av det
slag vi hade på 1930-talet. Det kan inte
vara riktigt, att arbetare, som är yrkesutbildade,
t. ex. fräsare, svarvare och
filare, skall skickas ut på arbeten med
vägar, kajbyggnader och spårläggning
etc. Det är inte bara det, att denna arbetskraft
inte passar till sådant grovarbete.
Arbetarna förlorar även sin yrkesskicklighet,
ty de kommer bort från
sina yrken.

Jag hade väntat, att socialministern
på den sista frågan angående åtgärder
för att motverka faran för massarbetslöshet
skulle ha sagt någonting om de
planer man kan räkna med att regeringen
har, när det gäller att möta en
viss arbetslöshet. Vi har i alla fall nu
över 20 000 arbetslösa och över 60 000
helgpermitterade. Det har skapat stora
ekonomiska problem för arbetarfa -

miljerna ute i landet, och de väntar att
regeringen skall vidtaga åtgärder för
att förhindra liknande permitteringar.
Arbetarna har rätt att kräva att få vara
med och bestämma, när permitteringar
och dylikt måste införas. Det måste
finnas lämpligare tidpunkt på året än
just julhelgen, därest det skulle visa sig
nödvändigt för något företag att tillfälligt
ställa in driften.

Jag ber med detta att få tacka för
svaret och jag vill också understryka,
att jag tror på socialministerns försäkran,
att han med stort intresse följer
dessa frågor.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag tycker att herr
Henning Nilsson i Gävle i viss mån slog
in öppna dörrar, då han i samband med
helgpermitteringarna kom in på regeringsdeklarationens
försäkran, att vi
skall vidtaga alla de åtgärder som är
önskvärda för att vidmakthålla den
fulla sysselsättningen. Det ingår i den
allmänna politik, som drivs av regeringen.

Herr Nilsson säger även, att jag genom
mitt konstaterande, att det i och
för sig inte är något onormalt med
helgpermitteringar, skulle ha tagit åtgärderna
i försvar. Hur kan han dra en
sådan slutsats? Det framgår i alla händelser
inte av det svar som jag givit.
Jag säger tvärtom på ett ställe: »En
allmän uppfattning råder om att produktionen
bör utnyttja arbetskraften så
effektivt som möjligt. Långtifrån alltid
kan godtagbara skäl anföras till
helgpermitteringarna.» Hur kan herr
Nilsson få detta till ett försvar av helgpermitteringarna?
Jag tycker att han
från sina utgångspunkter tvärtom skulle
vara intresserad av att få just vad jag
sade som ett understrykande av vad han
själv önskade.

Beträffande den allmänna arbetslös -

Onsdagen den 18 december 1957

Nr 30 113

Svar på fråga ang. åtgärder till förhindrande av masspermitteringar av arbetstagare

i samband med julhelgen

heten hoppas herr Nilsson, att reservarbeten
av den karaktär vi hade på
1930-talet icke skall tillgripas mot en
eventuell arbetslöshet nu. Herr Nilsson
lever tydligen kvar i det förgångna på
ett sätt som egentligen överraskar mig,
därför att detta begrepp »reservarbeten»
inte längre finns. Det heter numera
»beredskapsarbeten». Jag vill
dessutom understryka att i den fulla
sysselsättningens samhälle, som vi nu
lever i, är vi tvärtom intresserade av
att utnyttja den yrkeskunniga arbetskraften.
Arbetsmarknadsstyrelsen har
också föreslagit åtgärder för att befordra
rörligheten hos arbetskraften.
Om vi på en ort har yrkesskickligt folk,
som genom olika omständigheter blivit
friställt, skall denna yrkeskunniga arbetskraft
kunna utnyttjas på annat håll.

Sedan är jag fullt medveten om att
dessa helgpermitteringar kan innebära
en beklaglig påfrestning för de enskilda
familjernas ekonomi, och det tycker
jag att det finns all anledning att
understryka. Men när herr Henning
Nilsson säger, att regeringen skall ingripa
mot helgpermitteringarna, vet jag
inte riktigt vad han menar. Det är en
fråga mellan fackorganisationerna och
arbetsgivarna. Fackorganisationerna
spelar väl fortfarande en roll. Hur regeringen
skulle kunna gå till väga under
de förhållanden som råder i detta
land, förstår jag inte.

Jag tycker med andra ord, herr talman,
att av mitt svar framgår med all
önskvärd tydlighet att regeringen följer
utvecklingen på arbetsmarknaden
med den största omsorg. Jag kan försäkra
herr Nilsson att om utvecklingen
påkallar åtgärder, kommer sådana att
tillgripas.

ger mig den uppfattningen att socialministern
anser de här masspermitteringarna
vara tämligen normala. Talet
om reservarbeten eller beredskapsarbeten
är väl bara en tvist om ord — arbetenas
karaktär är ju i stort sett densamma.
Man ordnar med vägarbeten
uppe i Hälsingland och skickar dit arbetslösa.
Det är inte stor skillnad på
de arbetena och de arbeten som anordnades
på 1930-talet. Jag menar inte
att man bör sluta med att planera sådana
arbeten, jag menar bara att man
måste vidtaga några åtgärder för att
yrkesskickligt folk, som icke är grovarbetare,
skall få andra arbeten än de
vanliga vägbyggnads- och kajbyggnadsarbetena.
Jag erinrar mig att man på
1930-talet skickade musiker, konditorer
och kontorister till småländska vägarbeten.
Jag hoppas att regeringen ser
till att sådant inte upprepas.

De permitteringar som är aktuella
under den instundande julhelgen kan
väl regeringen inte göra så mycket åt,
men det kommer nya helger. Masspermitteringar
vid julhelgerna är ingen
nyhet, utan de har förekommit tidigare,
och jag menar att man bör vidta
åtgärder som förhindrar dylika permitteringar
i fortsättningen.

I andra länder finns det lagstiftning
som ger arbetarna rätt till arbetsplatsen.
Sådan lagstiftning finns i Norge,
Tyskland och Österrike, där arbetarna
kan vara med och bestämma på ett helt
annat sätt än i vårt land. Jag erinrar
också om att under vårriksdagen kommunisterna
och en socialdemokrat,
rektor Stellan Arvidson, väckte frågan
om lagstiftning, som skulle ge arbetarna
laglig rätt till arbetsplatsen. Här är
ett område där regeringen skulle kunna
ingripa och kanske finna lösningar.

Ilcrr HENNING NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Man kan ha delade me- Chefen för socialdepartementet, herr
ningar om hur elt svar skall uppfattas. statsrådet TORSTEN NILSSON:

Jag vill säga att skrivningen i svaret Bara ytterligare ett par ord, herr tal8
— Andra kammarens protokoll 1957. Nr 30

Nr 30

114 Nr 30 Onsdagen den 18 december 1957

Svar på interpellation ang. ökat bostadsbyggande inom Stor-Stockholmsområdet

§ 2

man! Talet om reservarbeten och beredskapsarbeten
är ingalunda bara en
tvist om ord, såsom herr Henning Nilsson
gör gällande, ty innehållsmässigt
förhåller det sig numera så, att de, som
kommer på arbeten, som anordnas genom
arbetsmarknadsstyrelsens försorg,
får avlalsenliga, marknadsmässiga löner.
Det var inte alls förhållandet med
reservarbetena på 1930-talet.

Jag tror också att det skall bli rätt
svårt för lierr Henning Nilsson att med
de erfarenheter vi numera har påvisa
ett enda fall, där man skickar musiker
och skräddare till sprängningsarbeten
och hårda stenarbeten. Det är tvärtom
så att man numera lägger ned den allra
största omsorg på att placera rätt man
på rätt plats, för att, som jag sade i
mitt senaste anförande, utnyttja dén
yrkeskunniga arbetskraften i den reguljära
sysselsättningen.

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Att man betalar avtalsenliga
löner vid dessa beredskapsarbeten
är alldeles riktigt, men lönen är
beräknad för en person som bor i orten.
I detta fall får arbetstagaren ha familjen
på ena orten och arbetet på den
andra utan att få några dagtraktamenten.
Hans inkomst täcker inte de ökade
utgifterna när han arbetar på annan
ort än hemorten.

I övrigt är jag tacksam för att socialministern
är så intresserad av denna
fråga och för löftet att yrkeskunnigt
folk, som inte passar för grovarbete,
skall beredas annan sysselsättning vid
eventuellt inträffad arbetslöshet. Jag
är glad över denna deklaration, som
vittnar om att man uppmärksammat de
förhållanden som rådde tidigare. Jag
är nämligen rädd för att vi får ganska
besvärande problem med placering av
den lediga arbetskraften i fortsättningen.

Överläggningen var härmed slutad.

Svar på interpellation ang. ökat bostadsbyggande
inom Stor-Stockholmsområdet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr C. W. Carlsson har
frågat vilka åtgärder jag är beredd att
vidta för att möjliggöra det ökade bostadsbyggande
inom Stor-Stockholmsområdet,
som med hänsyn till den rådande
bostadsbristen är erforderligt.

Interpellanten har som stöd för sin
fråga anfört vissa uppgifter om bostadsbyggandet
i Stockholm och angränsande
kommuner. Han har också erinrat
om det program för bostadsbyggandet
inom dessa kommuner, som nyligen
utarbetats på uppdrag av Stockholms
och förortskommunernas förhandlingsdelegerade.
Herr Carlsson anser att
dagsläget i fråga om bostadsproduktionen
inom Stor-Stockholmsområdet
ter sig synnerligen allvarligt. Han befarar
att den faktiska igångsättningen av
bostadsbyggnadsföretag inom området
under innevarande budgetår inte skall
uppgå till mer än 60 procent av den
som planerats enligt det nämnda programmet.
Som stöd för sina farhågor
hänvisar interpellanten till den för budgetåret
fastställda ramen för beviljande
av tertiärlån och den fördelning av
denna ram på Stockholms stad och de
olika länen, som bostadsstyrelsen har
gjort.

Innan jag går in på frågan hur man
bör bedöma utsikterna till en ökning
av bostadsbyggandet —• inom Storstockholm
likaväl som på andra håll i
landet — vill jag återge vissa uppgifter,
som bostadsstyrelsen lämnat om bostadsbyggandets
storlek i Stockholm
och angränsande kommuner. Jag skall
därvid i huvudsak hålla mig till flerfamiljshusbyggandet,
vars storlek i

115

Onsdagen den 18 december 1957 Nr 30

Svar på interpellation ang. ökat bostadsbyggande inom Stor-Stockholmsområdet

första hand är beroende av ramen för
beviljande av tertiärlån.

Under månaderna januari—oktober
i år har i Stockholm påbörjats flerfamiljshus
med 6 500 bostadslägenheter
och i det s. k. inre förortsområdet sådana
företag med 2 200 lägenheter,
d. v. s. sammanlagt 8 700 lägenheter.
Under samma tid förra året påbörjades
flerfamiljshus i de angivna kommunerna
med sammanlagt 8 100 lägenheter.
Igångsättningen av flerfamiljshusföretag
har alltså i år varit 600 lägenheter
större än förra året.

Även färdigställandet av lägenheter
har i år haft större omfattning. För månaderna
januari—oktober i år redovisas
i Stockholm och det inre förortsområdet
7 170 lägenheter i färdigställda
flerfamiljshus mot 6100 färdigställda
lägenheter motsvarande tid förra året.
Ökningen utgör 1 070 lägenheter.

Den pågående flerfamiljshusproduktionen
omfattade den 1 november i år
inte mindre än 13 930 lägenheter att
jämföras med 12 680 lägenheter vid
samma tidpunkt förra året. ökningen är
i detta fall 1 250 lägenheter.

Enligt de berörda kommunernas bedömningar
kan det beräknas, att man
under november och december i år i
Stockholm och angränsande kommuner
kommer att färdigställa ca 3 000 lägenheter.
Tillskottet av lägenheter i småhus
väntas under året komma att uppgå till
i runt tal 1 000. Man kan alltså uppskatta
tillskottet under 1957 av nya bostadslägenheter
i Stockholm och det
inre förortsområdet till minst 11 000.

Vad gäller påbörjandet av bostadsbyggnadsföretag
i Stockholm och det
inre förortsområdet under hela 1957
kan följande bedömning göras. Antalet
lägenheter i påbörjade flerfamiljshus
uppgick som redan nämnts till 8 700.
För november och december kan beräknas
en igångsättning av drygt 1 000
lägenheter i flerfamiljshus. Totalt skulle
alltså under året påbörjas drygt 9 700

lägenheter i flerfamiljshus. Någon motsvarande
uppgift för småhus har inte
kunnat erhållas, men bostadsstyrelsen
har upplyst att under senare år ca 1 200
lägenheter i småhus årligen har påbörjats.
Man kan därför preliminärt beräkna
att den totala igångsättningen i
Stockholm och det inre förortsområdet
under 1957 kommer att uppgå till ca
11 000 lägenheter.

Det förut nämnda aktionsprogrammet
för Stor-Stockholm upptar för 1957 en
igångsättning av 12 775 lägenheter. Av
dessa lägenheter beräknas 11 650 falla
på Stockholms stad och det inre förortsområdet.
Mot en planerad igångsättning
av 11 650 lägenheter i detta område
bör alltså ställas en faktisk igångsättning
av sannolikt 11 000 lägenheter.

De statistiska uppgifter som jag här
lämnat visar, att bostadsbyggandet i
Stockholm och angränsande kommuner
under 1957 haft betydligt större omfattning
är närmast föregående år.

En jämförelse med det av interpellanten
berörda aktionsprogrammet för
Stor-Stockholm ger inte stöd för interpellantens
pessimistiska syn på bostadsbyggandet
i Stor-Stockholm. Aktionsprogrammet
räknar allmänt med en ökning
av bostadsbyggandet i Stor-Stockholm
från 10 000 lägenheter per år till
14 000 lägenheter per år. För 1957 räknar
programmet med en igångsättning
av nya bostadsbyggnadsföretag i Stockholm
och det inre förortsområdet avseende
11 650 lägenheter. Då den faktiska
igångsättningen kan beräknas till 11 000
lägenheter måste man nog säga, att
överensstämmelsen mellan planerad
och faktisk igångsättning är god. De
svårigheter, som alltid måste föreligga
att fullt ut genomföra en viss planerad
bostadsproduktion, har i det nämnda
aktionsprogrammet särskilt understrukits.
Jag citerar följande:

»Man torde i verkligheten inte kunna
räkna med att den faktiska igångsättningen
särskilt under periodens början
kan komma att uppgå till de i tabellen

116 Nr 30 Onsdagen den 18 december 1957

Svar på interpellation ang. ökat bostadsbyggande inom Stor-Stockholmsområdet

angivna årssummorna. Även om man
planerar för en bostadsproduktion av
angiven omfattning, kommer dock den
faktiska igångsättningen enligt vad erfarenheten
hittills visat inte att bli densamma
som de uppgjorda planerna. En
viss årlig eftersläpning uppkommer
nämligen alltid i förhållande till planeringen.
Denna eftersläpning har sin orsak
i oförutsedda omständigheter av
olika slag såsom exempelvis dröjsmål
med stadsplanernas färdigställande, svårigheter
att i erforderlig takt erhålla
lån, byggnadstillstånd m. m. Vidare
måste man räkna med att förskjutningar
i produktionen kan komma att äga
rum med hänsyn till svårigheten att i
ett program av här ifrågavarande karaktär
nu kunna exakt bedöma tidpunkterna
för de olika exploaterings- och
projekteringsarbetena. Dessutom kan
det komma att visa sig lämpligare att i
snabbare eller långsammare takt än vad
här räknats med utbygga vissa områden.
»

Mot bakgrunden av dessa säkerligen
realistiska reservationer i aktionsprogrammet
kan vi notera, att bostadsbyggandet
i Stor-Stockholm under 1957
blivit större än vad man från början
rimligen kunde beräkna. Förklaringen
till det goda resultatet måste vara att
de berörda kommunerna helhjärtat satsat
på uppgiften att genomföra de uppställda
produktionsplanerna och att de
statliga myndigheter, som svarar för
lån- och tillståndsgivning, har medverkat
i åsyftad omfattning.

Låt mig emellertid nu gå över till
frågan hur man mera allmänt bör bedöma
bostadsbyggandets framtid.

Under de senaste åren har i vårt land
årligen färdigställts omkring 57 000 bostadslägenheter.
Igångsättningen av nya
bostadsbyggnadsföretag har varit något
större. För år 1957 beräknas det, att
färdigställandet av lägenheter kommer
att visa sig ha ökat till inte mindre än
62 000. Dessa siffror visar att bostadsbyggandet
i vårt land under de senaste

åren legat på en hög nivå och att det
på sistone tenderat att öka ytterligare.

Vad angår byggandet under innevarande
budgetår vill jag erinra om att
riksdagen i våras fastställde ett minimiprogram,
enligt vilket en igångsättning
av byggnadsföretag med minst
57 000 lägenheter borde möjliggöras under
budgetåret. Av dessa utgick man
ifrån att 52 000 lägenheter skulle finansieras
med statliga lån. Vid fastställandet
av detta minimiprogram framhölls,
att en utökning av programmet borde
eftersträvas.

Erfarenheterna under det senaste
halvåret rörande möjligheterna att öka
bostadsbyggandet är goda. Färdigställandet
av bostadsbyggnadsföretag har
haft osedvanligt stor omfattning. Några
hinder för en betydande igångsättning
av nya företag har inte heller mött. För
egen del anser jag att eu ökning av programmet
med omkring 5 000 lägenheter
kan genomföras. Man bör med andra
ord försöka åstadkomma ett bostadsbyggande
som motsvarar det vi har under
innevarande år. För att ett sådant
program skall kunna realiseras måste
de s. k. ramarna för statslånen till bostäder
vidgas i början av 1958.

När det gäller innevarande budgetår
tillkommer härutöver en viktig synpunkt.
Erfarenheterna under senare tid
ger vid handen, att igångsättningen av
bostadsbyggnadsföretag måste koncentreras
till andra och tredje kvartalen
om byggnadsarbetarna skall kunna beredas
god sysselsättning under vintern.
Nu påbörjas regelmässigt under tredje
kvartalet ett mycket stort antal bostadsbyggen.
Större byggnadsföretag, liksom
företag som avser exploatering av
mark, där grundförhållandena är besvärliga,
bör emellertid som regel påbörjas
redan under andra kvartalet för att gesysselsättning
den följande vintern. Vid
ett slutligt ståndpunktstagande till ramen
för beviljande av tertiärlån under
innevarande budgetår bör man därför
särskilt beakta önskemålet om en ökad

117

Onsdagen den 18 december 1957 Nr 30

Svar på interpellation ang. ökat bostadsbyggande inom Stor-Stockholmsområdet

igångsättning under andra kvartalet i
jämförelse med tredje kvartalet.

Härmed har jag angivit hur jag för
närvarande bedömer utsikterna till en
fortsatt ökning av bostadsbyggandet.
Jag är medveten om att programmets
genomförande förutsätter betydande insatser
från statens, kommunernas och
byggnadsföretagens sida. Vi har stora
svårigheter att övervinna. Om vi är beredda
att spänna krafterna för att få
bukt med bostadsbristen genom ett ökat
bostadsbyggande, så måste fördelningen
av byggandet på olika landsdelar
och orter bestämmas bland annat med
ledning av uppgifter om bostadsunderskottets
storlek i skilda delar av landet
och på olika orter. Alla vet att underskottet
på bostäder såväl absolut som
relativt är störst i de stora städerna och
särskilt i Stockholm och dess grannkommuner.

Under de senaste åren har för byggnadsföretag
i Stockholms stad och län
disponerats ungefär en fjärdedel av den
ram för beviljande av tertiärlån, som
fastställts av riksdagen för hela landet.
För innevarande budgetår har bostadsstyrelsen
till byggnadsföretag i Stockholms
stad och län avsatt i det närmaste
30 procent av den för budgetåret fastställda
låneramen, d. v. s. relativt sett
mer än föregående år.

Om vi nu kan räkna med att öka bostadsbyggandet
ytterligare, bör möjligheter
också förefinnas att öka byggandet
inom Stor-Stockholm. Vilken ökning
man i dagens läge bör sikta på
inom detta område blir till sist beroende
på vad man tror sig om att kunna
genomföra i praktiken med hänsyn bl. a.
till mark- och planeringsresurser.

Vidare anförde:

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.
Den redovisning av bostadsbyggandet

1957, som socialministern gett i sitt svar,
är relativt tillfredsställande, såväl vad
det gäller igångsättningen som färdigställandet.
Eftersom igångsättningen i
år ligger på samma nivå, bör färdigställandet
år 1958 bli godtagbart, även om
det enligt herr statsrådets beräkningar
kommer att fattas 650 lägenheter för att
aktionsprogrammets minimiantal skall
uppfyllas. Som framgår av motiveringen
i interpellationen var det icke årets
siffror som var anledningen till min
fråga; även om dagens bostadssituation
är skrämmande, var det huvudsakligen
oron för framtiden som föranledde min
interpellation.

Sedan den 1 juli i år bestämmes bostadsbyggandets
omfattning främst av
tertiärlåneramen. Stor-Stockholm har
för budgetåret 1957/58 fått en ram för
endast 7 650 lägenheter. Det gäller det
inre förortsområdet, och hänsyn har då
tagits till de produktionskostnader som
gäller inom området. Av dessa lägenheter
har under andra halvåret 1957
inom Stockholms stad igångsatts 3 795
och i övriga kommuner i det inre förortsområdet
2 107. Det återstår alltså för
igångsättning första halvåret 1958 endast
1 748 lägenheter, medan igångsättningen
under första halvåret 1957 var
3 708 lägenheter. Dessutom skall det
enligt aktionsprogrammet bli en ökning
med cirka 1 000 lägenheter per år.
Till detta kommer den eftersläpning av
cirka 650 lägenheter som lierr statsrådet
redovisar i sitt svar. Det fattas
alltså pengar för första halvåret 1958
för lågt räknat 3 000 lägenheter. Jag
skulle på den punkten gärna vilja ha
herr statsrådets löfte om hans medverkan
att rätta till detta förhållande.

Enligt de upplysningar jag inhämtat
torde mark- och planeringsresurserna
icke erbjuda några svårigheter, bara
man i tid får besked om pengarna. Men
det är nödvändigt att sådant besked
lämnas i god tid, så att en jämn igångsättning
kan ske, gärna — vilket herr
statsrådet framhållit som önskvärt —

118 Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Svar på interpellation ang. ökat bostadsbyggande inom Stor-Stockholmsområdet

med en ökning under andra kvartalet.
Ty den relativt höga igångsättning som
skedde första halvåret i år har dock
visat sig åstadkomma en jämn sysselsättning
och korta byggnadstider.

Att Stor-Stockholm behöver en betydande
ökning av bostadsbyggandet
vill jag belysa med några siffror. Vi
beräknar att det i dag i Stockholm
finns cirka ''60 000 bostadssökande utan
egen direktförhyrd bostad. Enklast kan
jag väl klargöra vad detta betyder i
praktiken genom att nämna de väntetider
som enligt bostadsförmedlingens
senaste siffror förekommer i Stockholms
stad. En tvåpersonsfamilj får i dag vänta
5 s/4 år på bostad. För en familj med
ett barn är väntetiden 3 »/* år, en familj
med två barn får vänta 3 ‘/4 år och en
familj med tre eller flera barn får vänta
2 >/« år. I rena katastroffall gäller
förstås inte dessa tider. Väntetiderna
har förlängts med cirka sex månader
per år under de sista åren. Med nuvarande
bostadsproduktion och med den
samhällsutveckling, som vi haft under
de sista tio åren, skulle väntetiderna
1967 bli ungefär 10 år för nygifta som
tänker sätta bo. Det är dagens situation,
och man kan väl inte säga annat än att
den är skrämmande.

Till detta kommer en väsentlig faktor
som ytterligare förvärrar läget, nämligen
att saneringen av vårt gamla bostadsbestånd
är av obetydlig omfattning.
Den har under de sista tio åren
rört sig om i medeltal 250—300 lägenheter
per år. I dag liar vi i Stockholm
cirka 25 000 lägenheter, som är över
70 år gamla, och dessa bebos av ungefär
75 000 personer. 70 år anses ju vara
den ålder, vid vilken ett flerfamiljshus
är rivningsmoget. Med nuvarande saneringstakt
växer beståndet av lägenheter,
som är över 70 år gamla, så att det år
1961 uppgår till ungefär 31 500 lägenheter,
bebodda av bortåt 95 000 personer;
1966 skulle antalet ha växt till
36 000 lägenheter, bebodda av 108 000
personer, och 1971 till 40 500 lägen -

heter, bebodda av 121 500 personer.
Dessa siffror förutsätter alltså att saneringstakten
i fortsättningen blir densamma
som för närvarande. Uppenbart
är att utvecklingen icke kan få bli sådan.
Saneringstakten måste enligt mina
beräkningar ökas så att omkring 1 500
lägenheter rives per år, om det gamla
bostadsbeståndet skall hållas i samma
skick som det nu befinner sig i. På
grund av bostadsnöden har rivningarna
hittills icke kunnat få denna omfattning,
och det synes mig därför ytterst
angeläget att förhållandena på
detta område ändras så att en ökning
av saneringsverksamheten kan komma
till stånd.

I min interpellation har jag vidare
nämnt de problem, som kommer att
uppstå i mitten av 1960-talet, då de
stora ungdomskullarna kommer upp i
giftasvuxen ålder och äktenskapsbildningen
ökar från 1 000 upp till 3 000
nya äktenskap per år. För att klara
denna ökade äktenskapsbildning erfordras
sålunda en ökning av antalet
lägenheter med i genomsnitt 2 000 lägenheter
per år under vissa år i slutet
på 60-talet.

Om det framlagda aktionsprogrammet
kan genomföras i den utsträckning
som förutsatts beräknas bostadsbristen
i Stor-Stockholm under den närmaste
tioårsperioden kunna hållas på samma
nivå som för närvarande. Om saneringstakten
skall kunna ökas måste en
motsvarande ökning av bostadsbyggandet
ske. Det kan kanske vara av intresse
att höra vad bostadsstyrelsens
chef säger om förhållandena i de större
städerna och speciellt i Stockholm. Han
har i en artikel i en facktidskrift våren
1957 kommit in på detta spörsmål och
uttalar därvid bland annat följande:

»Det mest iögonenfallande draget i
den här betraktade utvecklingen är
emellertid inte att bristorterna som
grupp fått en försämrad ställning utan
att försämringen framför allt gått ut
över de orter, som representerar den

Onsdagen den 18 december 1957 Nr 30 119

interpellation ang. ökat bostadsbyggande inom Stor-Stockholmsomradet

Svar på

största delen av det samlade lägenhetsunderskottet
i landet, nämligen storstäderna.
Förklaringen till att bristen
där är störst måste sökas i förhållanden
på längre sikt än de här behandlade
årens.» (Utan att utveckla dessa förhållanden
kan nämnas att, medan övriga
städer i gruppen av 53 städer under
åren 1951—1956 hade en bostadsproduktion,
som räknat per år var 25 procent
större än åren 1935—1939, var
motsvarande siffra för de tre största
städerna, inkl. Stockholms förorter, 6
å 7 procent mindre.)

Att bristen är koncentrerad till de
största städerna belyses av en tablå
över de bostadslösa familjerna, alltså
gifta med eller utan barn och icke gifta
med barn, där han påvisar att det i
Stockholm går 134 sådana på 10 000
invånare, medan Göteborg har 75 och
övriga städer på mer än 10 000 invånare
också 75. Stockholm ligger alltså
i detta avseende på en mycket högre
nivå än vad någon av de övriga städerna
gör. Sedan fortsätter bostadsstyrelscns
chef: »De här använda bristmåtten
torde enligt en allmän värdering
svara till de socialt allvarligaste
formerna av bostadslöshet, betingad av
marknadsmässig bostadsbrist. Det framgår
av tablån, att Stockholm har det
ojämförligt högsta antalet bostadslösa
familjer i förhållande till folkmängden.
» Detta citat talar för sig självt, jag
behöver knappast kommentera det.

När jag hörde socialministerns svar
fick jag ett intryck av att det andades
en optimism som jag inte anser att det
finns stöd för i verkligheten — inom
Stor-Stockholmsområdet i varje fall.
Den bostadssökande allmänheten och
särskilt då de bostadslösa har säkerligen
en annan syn på problemet, vilket
också gång på gång kommit till uttryck
i pressen. Det går knappast en dag
utan att man får något till livs i den
vägen. Eftersom pressen kan anses representera
allmänheten ■— det är vi
alla överens om att den kan — skall

jag välja ett par klipp ur högen och
nämna ett par rubriker bara från de
senaste dagarna.

Expressen gjorde den 7 december en
kartläggning av bostadsläget under huvudrubriken:
»Stockholms nöd utan

motstycke.» I artikeln heter det bl. a.:
»Det är märkligt att stockholmarna inte
gör revolution. Bostadskrisen i Storstockholm
går raskt mot katastrof. Köerna
växer för varje dag.» Även om
detta är något färgat tror jag ändå att
det återger litet av hur man känner det
ute bland de bostadslösa i samhället.

Morgon-Tidningen har också haft en
brett upplagd artikel om detta, närmast
avseende förortskommunerna. Där lyder
rubriken: »Stor-Stockholms utbyggnad
hejdas. Förortskommun får liten
byggkvot.» Olika personer intervjuas,
bl. a. kommunalnämndens ordförande
i Huddinge, Nils Eliasson. Det heter:
Sker ingen ändring i kvotfördelningen
eller det satsas mer pengar på bostadsbyggandet,
tycks det vara meningslöst
att tala om Stor-Stockholms utbyggnad.
Övriga kommuner i förortskretsen har
liknande svårigheter, tilläde Eliasson
som är en av de nio männen i Stockholms
regionplanenämnd. Jag behöver
inte citera mer av detta. Det övriga går
i samma stil.

Jag nämner detta bara för att åskådliggöra
att det här i landets tätast bebyggda
trakt föreligger ett stort problem,
som vi behöver statsmakternas
hjälp för att lösa. En ljuspunkt, även
om den är liten, finner jag i socialministerns
svar då han säger: »För
egen del anser jag att eu ökning av programmet
med omkring 5 000 lägenheter
kan genomföras. Man bör med andra
ord försöka åstadkomma ett bostadsbyggande
som motsvarar det vi har under
innevarande år.» Nu räcker ju inte
detta, vilket jag har klargjort, men man
får vara glad åt den optimism som här
ådagalägges. Sedan fortsätter interpellationssvaret:
»För att ett sådant program
skall kunna realiseras måste de s. k.

120

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Svar på interpellation ang. ökat bostadsbyggande inom Stor-Stockholmsområdet

ramarna för statslånen till bostäder vidgas
i början av 1958.» Det är detta jag
har velat aktualisera nu, så att de byggande
företagen och kommunerna i tid
får veta vad de har att rätta sig efter.

Får jag ta detta uttalande av socialministern
som ett löfte att personligen
verka för en sådan vidgning av ramarna
för statslånen, så att stockholmsområdet,
där bristen ju är störst, får så
stora andelar att aktionsprogrammet
kan genomföras sett på lång sikt, så
skulle jag och i alldeles särskild grad
de bostadslösa i Stockholm bli mer än
glada och tacksamma.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Herr Carlsson i Stockholm
tror tydligen att jag inte läser tidningarna.
Motsatsen är emellertid fallet,
herr Carlsson, och som framgick av
mitt svar är jag fullt medveten om att
bostadsbristen är ett av de allvarligaste
problem vi har att brottas med i dagens
samhälle. Min allmänna inställning är
också att vi såvitt möjligt inom en icke
alltför avlägsen framtid skall söka komma
till rätta med detta problem. Som
även framgick av mitt svar beräknar vi
att minst 62 000 lägenheter kommer att
bli färdigställda under innevarande år.
Inte ens i den valpropaganda, som folkpartiet
på sin tid drev, vågade man
trots sin oppositionsställning ställa kraven
högre utan kom till ungefär samma
siffror.

När jag säger att regeringens avsikt är
att hålla byggandet i framtiden vid
samma storlek som nu, så får man väl
se det som ett tillmötesgående, vilket, i
varje fall om det inte hade varit fråga
om politiska motsättningar, kunde ha
varit värt ett erkännande. Jag är väl
medveten om att bostadsbristen är särskilt
stor i stockholmsområdet. Jag är
också medveten om att bostadsstyrelsens
chef särskilt har pekat på detta,
inte bara i den av herr Carlsson citerade
facktidskriften utan också i andra

sammanhang. Herr Carlsson kunde
emellertid lika gärna ha citerat valda
stycken ur mitt eget svar, där jag också
påpekar att detta är ett missförhållande
som givetvis inte förbigått mig. Jag
säger vidare i svaret, att just med utgångspunkt
därifrån får man se till att
bostadsbyggandet blir förhållandevis
större för de orter där bostadsbristen
är mest påfallande.

Nu säger emellertid herr Carlsson, att
han egentligen inte frågade mig om det
bostadsbyggande vi haft hittills, utan
att han har uttryckt oro för vad som
kan ske i framtiden. Den redovisning
jag lämnade i svaret var dock endast
tänkt som en bakgrund till det besked
jag också kom med — och som jag tycker
borde ha stillat herr Carlssons oro
för framtiden — nämligen att belåningsramarna
kommer att vidgas. Jag
kan försäkra herr Carlsson att vi kommer
att ge de kommunala myndigheterna
besked i tid och att statens organ
i det fallet icke kommer att förorsaka
svårigheter beträffande bostadsbyggandet
i Stor-Stockholm.

Herr Carlsson i Stockholm hänvisade
också till det uppgjorda aktionsprogrammet,
vilket jag förutsätter att de
kommunala instanserna är ense om. Jag
ber då att få understryka, att det kanske
i första hand är det socialdemokratiska
borgarrådet Garpes förtjänst att
detta program har kommit till. Jag tror
det är framsynt och klokt av borgarrådet
Garpe att se på problemen just
utifrån Stor-Stockholms synpunkt och
inte bara ta fasta på vad som sker inom
Stockholms stadsgräns. Jag tycker detta
är så beaktansvärt, att jag anser att de
statliga myndigheterna bör tillmötesgå
alla strävanden i den riktningen, vilket
även regeringen är beredd att göra. I
mitt interpellationssvar säger jag, att
jag tror det kommer att bli möjligt att
bygga i enlighet med aktionsprogrammet,
så långt mark- och planeringsresurserna
räcker. Det kommer i viss mån
att bero på de kommunala organen, om

121

Onsdagen den 18 december 1957 Nr 30

Svar på interpellation ang. ökat bostadsbyggande inom Stor-Stockholmsområdet

man skall kunna bygga i den takt som
förutsatts.

Herr Carlsson sade till slut att han
tog mina ord som ett löfte om att jag är
inställd på att tillmötesgå önskemålen
från Stockholm. Ja, jag vet inte var herr
Carlsson tar sina politiska förebilder,
men om jag har sagt en sak, så står jag
för den. Och när jag har uttryckt mig
så som skett i interpellationssvaret, så
kan givetvis herr Carlsson betrakta det
som ett löfte från min sida — för så
vitt inte inom den närmaste framtiden
något alldeles särskilt inträffar, som
kullkastar alla planer och möjligheter
att bedöma hur man skall gå till väga
i sådana här sammanhang.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill undvika att
föra denna allvarliga och för de bostadslösa
så betydelsefulla debatt över
på det politiska planet, då den helt avser
att främja ett ökat bostadsbyggande.

När jag läste socialministerns svar,
tyckte jag att det på vissa punkter var
litet svävande. Om vi nu i förskott tar
ut så stor del av den för Stor-Stockholm
tillgängliga kvoten — om jag får
kalla tertiiirlåneramen så — att vi under
första halvåret 1958 bara har kvar
1 748 lägenheter, så får det inte förvåna
socialministern, om man på lång
sikt blir litet betänksam och frågar sig
hur det skall gå med färdigställandet
1959 efter igångsättningen 1958. Jag tar
emellertid fasta på socialministerns
löfte här att han skall verka för att belåningsramarna
vidgas, så att vi därigenom
får möjligheter att fullfölja aktionsprogrammet.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill gärna begagna
detta tillfälle att ge socialministern det
erkännandet, att han genom det i dag
lämnade interpellationssvaret för sin
del har biträtt den folkpartimotion i
bostadsfrågan, som ej fann stöd hos den

dåvarande regeringen i våras och som
den dåvarande riksdagsmajoriteten vid
det tillfället avslog. Från mina utgångspunkter
är socialministern värd allt erkännande
härför.

Men så som socialministern i övrigt
byggde upp sin tillmötesgåendeattityd
— om jag så får säga — mot bakgrunden
av siffran 62 000 färdigställda lägenheter
1957, vill jag göra ett par påpekanden.

Såvitt jag förstår är den angivna siffran
på antalet färdigställda lägenheter
1957 i mycket hög grad baserad på den
igångsättning som skedde under budgetåret
1 juli 1955—1 juli 1956. Då hade
vi en hög igångsättning. Den låg på omkring
64 000 lägenheter under det året.
Men, herr socialminister, det stod ju
redan på ett ganska tidigt stadium under
1957 klart, att igångsättningen under
det senast förflutna budgetåret, alltså
1 juli 1956—1 juli 1957, skulle komma
att ligga ungefär 10 000 lägenheter
lägre än igångsättningen under budgetåret
1955/56, alltså vid endast ca
54 000. Med andra ord: utsikterna att
bibehålla färdigställandet vid den höga
siffran 62 000 för kalenderåret 1957 är,
mot bakgrunden av den under det sist
tilländalupna budgetåret skedda igångsättningsminskningen,
inte så goda som
socialministerns anförande kunde ge ett
intryck av. Det var alltså mot denna
bakgrund som vi redan vid årets början
reste kravet, att man borde sikta åtminstone
på ett bibehållande av den
nivå som man var på väg att få fram
genom den stora igångsättningen under
budgetåret 1955/56. Det ville inte regeringen
då, men jag konstaterar än en
gång, att socialministern vill det nu,
och det är jag glad för.

Får jag fresta talmannens och kammarens
tålamod bara några minuter till,
skulle jag i anslutning till herr Carlssons
i Stockholm interpellation vilja
stryka under de siffror, som nämnes i
bostadsstyrelsens skrivelse till regeringen
i höstas rörande utvecklingen

122

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på interpellation

ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, in. m.

av bostadsproduktionen i de större tätorterna,
städerna med mer än 30 000 invånare.
Enligt denna skrivelse sjönk andelen
av totalproduktionen för städerna
med 30 000 eller flera invånare under
åren 1953—1956 från 40,6 till 35,4
procent, och nedgången var mest markerad
1955—1956. Det är alltså tydligt
att vi under dessa år haft en utveckling,
som gått stick i stäv mot de riktlinjer
socialministern nu vill stå för.

Till sist, herr talman, vill jag bara
säga att bland alla de svårigheter som
härvidlag förefinns, tror jag att en av
de mest väsentliga är att under tillfredsställande
former åstadkomma ökad rörlighet
i fråga om byggnadsarbetskraften.
Förhållandena tenderar nämligen
att bli sådana, att vi fortsätter att bygga
bostäder på orter, där det finns ett
visst överskott av byggnadsarbetskraft
och där vi icke har det starkaste behovet
av nyproduktion, medan det blir
svårare att bygga på de orter, där vi behöver
fler och fler bostäder. Jag kan
inte nu ge några konkreta rekommendationer
på denna punkt men jag tror,
herr talman, att detta är ett problem
som vi måste attackera med betydligt
större allvar än hittills, om den förändring
av utvecklingen på området, som
socialministern signalerar, skall kunna
bli verklighet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Stödåtgärder i anledning av skadorna å
1957 års skörd, tillika svar på interpellation
ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket
arrendelagen, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa stödåtgärder
i anledning av skadorna å 1957 års
skörd jämte i ämnet väckta motioner.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet Netzén, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i sam -

band med behandlingen av detta ärende
besvara herr Vigelsbos interpellation
angående tillämpningen av 58 § 2 stycket
arrendelagen, m. m.

I en till riksdagen den 22 november
1957 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 194, hade Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma
dag föreslagit riksdagen

dels att medge

1) att bidrag till jordbrukare, vilka
vore i behov därav på grund av 1957
års skördeskador, måtte få utlämnas i
huvudsaklig överensstämmelse med de
riktlinjer, som angivits i propositionen;

2) att ett belopp av 40 000 000 kronor
måtte ställas till förfogande för utbetalande
av nämnda bidrag;

3) att kostnaderna för bidragen finge
bestridas med 25 000 000 kronor av medel,
vilka jordbruket enligt beslut av
1956 års riksdag skulle erhålla som
grundfond i ett planerat system för reglering
av skördeskador, och i övrigt av
medel, som i samband med jordbruksregleringen
influtit eller komme att inflyta
genom upptagande av införselavgifter; 4)

att för utbetalande av bidragen erforderliga
medel måtte få i mån av behov
förskottsvis tillhandahållas ur det
å riksstaten för budgetåret 1957/58 under
nionde huvudtiteln anvisade reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område;

dels att bemyndiga Kungl. Maj:t att
medge uppskov med erläggande av
amorteringar för stödlån med anledning
av 1950, 1951, 1952 och 1954 års skördeskador
i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som förordats i propositionen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 567 av herr

Onsdagen den 18 december 1957

Nr 30

123

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på interpellation

ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, m. m.

Werner m. fl. och II: 716 av herr Hansson
i Skegrie m. fl., i vilka motioner
yrkats att riksdagen vid behandlingen
av denna proposition måtte

1) besluta anslå 40 000 000 kronor till
bidrag åt jordbrukare, som vore i behov
därav på grund av lidna skördeskador; 2)

besluta att ifrågavarande belopp
tillfälligt finge lånas med 25 000 000
kronor av medel, vilka jordbruket enligt
beslut av 1956 års riksdag skulle erhålla
som grundfond i ett planerat system
för reglering av skördeskador, och med
15 000 000 kronor av medel, som i samband
med jordbruksregleringen influtit
eller komme att inflyta genom upptagande
av införselavgifter;

3) hos Kungl. Maj :t anhålla om att
förslag måtte föreläggas 1959 års riksdag
om särskilda statsanslag till återbetalande
av ifrågavarande lån;

4) hos Kungl. Maj:t anhålla, att frågan
om omfattningen av 1957 års skördeskador
upptoges till förnyad prövning,
samt att, därest undersökningen
så motiverade, förslag om anvisande av
ytterligare erforderligt bidragsbelopp
snarast möjligt förelädes riksdagen.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
medge, att bidrag till jordbrukare,
vilka vore i behov därav på grund av
1957 års skördeskador, måtte få utlämnas
i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits i propositionen; 2)

med bifall till Kungl. Maj :t förslag
medge, att ett belopp av 40 000 000 kronor
finge ställas till förfogande för utbetalande
av sagda bidrag;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1: 567 och II: 716, såvitt nu vore i fråga,
medge, att kostnaderna för bidragen
finge bestridas med 25 000 000 kronor
av medel, vilka jordbruket enligt beslut

av 1956 års riksdag skulle erhålla som
grundfond i ett planerat system för reglering
av skördeskador, och i övrigt av
medel, som i samband med jordbruksregleringen
influtit eller komme att inflyta
genom upptagande av införselavgifter; 4)

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
medge, att för utbetalande av bidragen
erforderliga medel finge i mån
av behov förskottsvis tillhandahållas ur
det å riksstaten för budgetåret 1957/58
under nionde huvudtiteln anvisade reservationsanslaget
till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område;

5) avslå motionerna I: 567 och II: 716,
såvitt däri yrkats, att förslag skulle framläggas
för 1959 års riksdag om anvisande
av särskilda anslag för återbetalning
av de under 3) omförmälda beloppen;

6) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
bemyndiga Kungl. Maj :t att medge
uppskov med erläggande av amorteringar
för stödlån med anledning av 1950,
1951, 1952 och 1954 års skördeskador i
huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som förordats i propositionen.

B. att motionerna 1:567 och 11:716,
såvitt de ej behandlats under A. 3) och

5), icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Tvenne reservationer hade avgivits
av herrar Franzén, Theodor Johansson
och Pettersson i Dahl, vilka

1) ansett, att utskottets hemställan
under A. 3) och 5) bort lyda sålunda:

»3) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:567 och 11:716, såvitt nu är i fråga,
medge att kostnaderna för bidragen må
bestridas genom att lån med återbetalningsskyldigliet
för staten upptages med
25 000 000 kronor av medel, vilka jordbruket
enligt beslut av 1956 års riksdag
skall erhålla som grundfond i ett planerat
system för reglering av skördeskador,
och med 15 000 000 kronor av
medel, som i samband med jordbruks -

124

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på interpellation

ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, m. m.

regleringen influtit eller inflyter genom
upptagande av införselavgifter;

5) med bifall till motionerna 1:567
och II: 716, såvitt nu är i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om att
förslag förelägges 1959 års riksdag om
särskilda statsanslag till återbetalande
av ifrågavarande lån.»; och

2) ansett att utskottets hemställan
under B. bort ha följande lydelse:

»B. att riksdagen må med bifall till
motionerna I: 567 och II: 716, såvitt nu
är i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att frågan om omfattningen av
1957 års skördeskador upptages till förnyad
prövning, samt att, därest undersökningen
så motiverar, förslag om anvisande
av ytterligare erforderligt bidragsbelopp
snarast möjligt förelägges
riksdagen.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! »Jordbruket som yrke
skall chansa och ta risker.» Orden fälldes
i samband med att det nya prisavtalet
antogs 1955. Det ansågs, att
jordbruket tidigare varit bundet — med
tanke på utlandsmarknaden — och man
tyckte att jordbruket som helhet skulle
lösa sin prisfråga självt.

Jag har i och för sig ingenting emot
det uttalande, som jag inledningsvis
citerade. Det är riktigt i så måtto, att
jordbruket alltid fått chansa och ta risker.
Till full evidens har jordbruket
fått göra detta under det gångna året.
Odlaren har sått sin säd med tanke på
god skörd, men blir det dålig skörd
räknar han som bonden Pavo med att
det skall bli bättre nästa år. Sex veckors
ständigt regnande förbytte mycket
goda skördeutsikter i en mycket dålig
skörd. De skördeskador som uppkom
har varit av mycket allvarlig karaktär
i stora delar av landet. Det har ju också
stått klart, att många jordbrukare måste
få ett särskilt ekonomiskt stöd, om de

skall kunna fortsätta jordbruksdriften.
Enligt det material, som ligger till
grund för propositionen, skulle skördeskadorna
sammanlagt uppgå till 160
miljoner kronor. Inför jordbruksutskottet
har upplysningar lämnats om att
felaktiga sifferuppgifter kommit in från
Stockholms och Hallands län om skördeskadornas
omfattning. Till följd härav
har det totala beloppet för skördeminskningen
höjts till 164,2 miljoner
kronor. Men efter denna justering har
man kanske rätt att fråga sig: Är siffrorna
från de andra länen riktiga?

Det står ju vidare klart, att den angivna
siffran för skördeminskningen
inte ger något verkligt uttryck för det
inkomstbortfall jordbruket åsamkats genom
skördeskadorna. Det är i huvudsak
endast kvantitetsminskningarna som beaktats.
Till kvalitetsskadorna har hänsyn
tagits endast i viss utsträckning i
fråga om brödsäden men inte alls i
fråga om andra växtslag, främst då
fodersäden. Kvalitetsförsämringen betyder
stora förluster, som skall läggas till.
Bland annat måste tillskottsfoder inköpas
för att foderstaterna skall kunna
sammanställas på tillfredsställande sätt.
Torkningskostnaderna för spannmålen
har blivit onormalt höga för såväl brödsäd
som fodersäd. Härtill kommer betydande
inkomstbortfall eller kostnadsökningar
i andra avseenden, exempelvis
genom att höstsådd inte har kunnat
ske i normal utsträckning. Jordbearbetning
kan inte heller utföras, och genom
att jordbrukarna måste inköpa utsäde
till nästa år blir det betydligt ökade
kostnader. De 164 miljoner som räknats
fram såsom skördeskador ger alltså en
långt ifrån riktig uppfattning av omfattningen.
Förlusterna för jordbruket
har varit avsevärt större.

Jag erkänner gärna att det är mycket
svårt att få fram tillförlitligt material i
fråga om skördeskadeförlusterna. Men
jag kan inte komma till någon annan
slutsats än att undersökningsmaterialet

Onsdagen den 18 december 1957

Nr 30

125

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på interpellation

ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, m. m.

även från propositionens utgångspunkter
måste betraktas som mycket osäkert.
Detta har väl också stått klart för
utskottsmajoriteten, eftersom man understrukit
angelägenheten av att vi i
framtiden får ett så fullständigt och
korrekt material som möjligt. Detta påpekar
också reservanterna. Jag vill understryka
att det är mycket betydelsefullt
att de organ ute i bygderna och
de personer, som har hand om denna
uppskattning, utför sin uppgift med all
noggrannhet och verkligen tar den på
allvar. I annat fall går det givetvis inte
att lita på siffrorna.

Utskottsmajoriteten hänvisar till sådana
undersökningar, som under senare
år gjorts genom statistiska centralbyrån
och skördeskadeutredningen för att få
fram en skördeuppskattning utförd med
en objektiv metodik. Det är nog gott
och väl att man tänker på framtiden.
Men det är intet botemedel i dagens
skördesituation. Jag tycker att man
skall få en så korrekt bild av situationen
som möjligt redan i fråga om årets
skördeskador. Därför har vi från vårt
håll reserverat oss för att frågan om
skördeskadornas omfattning tas upp till
en förnyad prövning på grundval av
allt material, som står till förfogande,
även avseende tiden efter den 15 oktober.
Denna prövning skall givetvis omfatta
alla län. Det är troligt att en sådan
undersökning skulle visa, att skördeskadorna
även med de i propositionen
angivna utgångspunkterna varit större
än 1C4 miljoner, och i så fall bör den
föreslagna bidragssumman på 40 miljoner
kronor kunna höjas med erforderligt
belopp.

Årets skördeskador har inneburit ett
så allvarligt avbräck för jordbruket att
jag anser, att vi inte kan skjuta ifrån
oss frågan förrän en ny undersökning
har gjorts.

De 40 miljonerna till bidragen skall
enligt propositionen inte tillskjutas genom
något särskilt statsbidrag. I stället

vill man ta 25 miljoner kronor av de
100 miljoner, som jordbruket enligt
1956 års riksdags beslut skall få som
grundfond i ett framtida system för
skördeskadereglering, medan 15 miljoner
kronor enligt propositionen skall
tagas från införselavgiftsmedlen. Detta
innebär att man skulle använda pengar,
som är avsedda för vissa angivna framtida
jordbruksändamål. Kan detta vara
riktigt?

Ett dylikt tillvägagångssätt medför
givetvis en försvagning ur jordbrukets
synpunkt. Denna egendomliga finansieringsmetod
har man motiverat med att
de framräknade skördeskadorna inte
är av den omfattningen, att 4-procentregeln
kan träda i funktion och vidare
med att jordbruket tidigare, när denna
regel trätt i funktion, fått kompensation
endast för den del av skördeskadeförlusten,
som överstiger 4 procent.

Visst är det riktigt att 4-procentregeln
är konstruerad på det sättet. Den gäller
för övrigt skördesituationen den 31 augusti,
då det svåra regnet ännu inte
hade börjat. 4-procentregeln har som
bekant utformats för det gamla prissättningssystemet
och i den nu modifierade
formen gäller den endast under
ett övergångsskede i avvaktan på att vi
får ett tillfredsställande system för
skördeskadereglering. 4-procentregelns
utformning kan således inte vara avgörande
för frågan, hur en skördeskadereglering
nu skall ordnas.

I propositionen har man ju också,
oberoende av 4-procentregeln, kommit
fram till att bidrag måste lämnas de
jordbrukare, som drabbats av de svåraste
skördeskadorna, detta helt enkelt
emedan jordbrukarna själva inte orkar
bära förlusterna. Om 4-procentregeln
inte är avgörande för denna ståndpunkt,
är det enligt min mening också
svårt att ta den till motiv för någon viss
finansieringsmetod.

När man bibehåller 4-procentregeln
tills vidare, trots att den tekniskt inte

126

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på interpellation

ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, m. m.

hör hemma i det nya prissättningssystemet,
är väl detta närmast ett uttryck
för uppfattningen att samhället har moralisk
skyldighet att träda hjälpande
till vid svåra skördekatastrofer. Riksdagen
gav också uttryck åt denna uppfattning,
när beslutet om det nya prissättningssystemet
fattades på hösten
1955. Jordbruksutskottet framhöll då
att det torde vara självklart »att vid en
katastrofartad utveckling för jordbruket,
exempelvis på grund av missväxt,
särskilda stödåtgärder bör kunna övervägas».

Det kan inte råda någon tvekan om
att skördeskadorna i stora delar av landet
innebär katastrof för jordbrukarna.
Principiellt måste det ligga så till att
en statlig stödverksamhet vid skördekatastrofer
är att jämställa med de statsbidrag
som utgår till arbetslöshetskassorna.
I båda fallen gäller det skydd mot
oförvållat inkomstbortfall. Det statliga
bidraget till arbetslöshetskassorna är nu
något över 40 miljoner kronor och dessutom
utgår statsanslag på över 25 miljoner
kronor till andra åtgärder för arbetslöshetens
bekämpande.

Jag kan inte finna annat än att bidragen
till de jordbrukare, som drabbats av
svåra skördeskador, bör finanseras genom
ett särskilt statsanslag. Den meningen
framfördes även av jordbrukets
förhandlingsdelegation, ehuru man inte
kunde få jordbruksnämnden att gå med
på saken.

För ett riktigt bedömande av jordbrukets
situation kan man inte komma
ifrån det faktum, att det nya prissättningssystemet
inte har givit jordbruket
det inkomstläge som avsetts. Den försämrade
lönsamhet, som det nya systemet
hittills medfört, har givetvis minskat
jordbrukets motståndskraft mot
skördeskadeförluster. Det kan samtidigt
vara anledning påpeka att de nuvarande
beskattningsreglerna, som inte medger
resultatutjämning mellan olika inkomstår,
i verkligheten innebär att de

av skördeskadeförlusterna drabbade
jordbrukarna får en större skattebörda
än som svarar mot deras inkomster, om
man beräknar dessa efter genomsnittet
under en följd av år. De får således en
förhållandevis hårdare beskattning än
vissa andra inkomsttagare. Även detta
bör enligt min mening vara ett motiv
för staten att ekonomiskt medverka till
skördeskaderegleringen.

I går hade vi en interpellationsdebatt,
sedan jordbruksministern besvarat
herr Hagnells interpellation angående
livsmedelskostnaderna för arbetar- och
tjänstemannafamiljer vid en fri import
av livsmedel. I dagens tidningar står
att läsa, att Svenska mejeriernas riksförening
beslutat höja priset på konsumtionsmjölk
med 8 öre. Det står också i
dagens tidningar, att utslaget på all
mjölk blir höjningen bara 0,6 öre per
liter till jordbruket. Enligt nya prisavtalet
skulle jordbruket innevarande år
haft rätt till 1 öre högre mjölkpris. Får
alltså till nästa år 0,6 öre, är detta överkompensation? Jag

föreställer mig att herr Hagnell
menar, att jordbrukspriserna fördyrar
levnadskostnaderna till olägenhet för
tjänstemän och industriarbetare.

Går man igenom de utredningar som
har gjorts rent vetenskapligt angående
livsmedelskostnaderna, måste man säga
att undersökningarna talar ett helt annat
språk. Man kan säga att innevarande
år har medfört lägre jordbrukspriser
men högre levnadskostnader, därför
att de poster som har inverkat på levnadskostnaderna
har varit av helt annan
natur.

Den i propositionen föreslagna finansieringsmetoden
är ju inte heller i överensstämmelse
med de målsättningar,
som riksdagen tidigare beslutat. De 100
miljoner kronor, varav nu 25 miljoner
kronor skulle avräknas, skall ju enligt
riksdagens beslut i fjol utgöra en grundfond
i del planerade systemet för reglering
av skördeskador. Avsikten har

Onsdagen den 18 december 1957

Nr 30

127

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på interpellation

ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, in. m.

alltså varit, att dessa pengar inte skulle
få tas i anspråk, förrän ett nytt skördeskaderegleringssystem
satts i funktion.
De inflytande införselavgiftsmedlen skall
enligt riksdagens beslut 1955 och 1956
användas för regleringsändamål på
jordbrukets område. För den händelse
ett nämnvärt överskott av införselavgiftsmedel
skulle uppstå, förutsattes vid
nämnda beslut, att det inte skulle få användas
under den innevarande treårsperioden.
Det skulle i stället balanseras
över till kommande prissättningsperiod,
och först efter utgången av den nu löpande
treårsperioden skulle statsmakterna
fatta beslut om hur eventuella
överskottsmedel skall användas.

Om man nu på det sätt, som föreslagits
i propositionen, tar dessa pengar och
med dem finansierar de aktuella skördeskadebidragen,
så måste följden bli, att
för jordbruket viktiga ändamål försvagas.
Tar man nu 25 miljoner kronor
från den planerade skördeskadefonden,
så får det nya skördeskaderegleringssystemet
sämre effekt i inledningsstadiet
än man tänkt sig — det kan man
väl omöjligt komma ifrån. Och tar man
15 miljoner kronor av införselavgiftsmedlen,
så kan det betyda, att möjligheterna
till framtida stöd av en nödvändig
jordbruksexport försämras och
kanske t. o. m. äventyras. Jordbruksnämnden
har visserligen räknat med ett
visst överskott på sådana medel under
treårsperioden, men den framhåller
själv, att beräkningen bygger på delvis
osäkra förutsättningar. Enligt min mening
bör det därför inte ske någon ändring
i de målsättningar, som riksdagen
tidigare beslutat med avseende på skördeskadefonden
och införselavgiftsmedlen.

Å andra sidan har vi ju alla klart för
oss, att det statsfinansiella läget för närvarande
är ytterst ansträngt. Man bör
därför söka undvika, att ett statsanslag
till skördeskadebidragen får belasta innevarande
års statsbudget. Vi har i vår

reservation föreslagit, att de 40 miljoner
kronor, som behövs för detta ändamål,
tillfälligt skall få lånas med 25 miljoner
kronor ur skördeskadefonden och med
15 miljoner kronor ur införselavgiftsmedlen.
Förskottering kan ske ur anslaget
för prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område i enlighet med vad
som föreslagits i propositionen. Men
staten skall ha skyldighet att återbetala
lånebeloppen till skördeskadefonden
och den regleringsverksamhet, som införselavgiftsmedlen
avser att tjäna. Man
kan väl förutsätta, att ett system för
skördeskadereglering kommer att utformas
genom beslut av nästa års riksdag,
och i samband därmed måste väl de
100 miljoner kronorna till skördeskadefonden
uppföras på nästa års statsbudget.
Men sedan bör staten under budgetåret
1959/60 återbetala lånet på 40
miljoner kronor. Man kan enligt min
mening inte komma ifrån att staten har
skyldighet att träda hjälpande till vid
de svåra skördeskador, som inträffat.
Och då är den lösning, som vi förordat
i vår reservation, den rimligaste med
hänsyn till det statsfinansiella läget.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till reservationerna nr 1 och 2
till jordbruksutskottets utlåtande nr 40.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande,
som i denna fråga befinner sig på
reservantsidan, har erinrat om de åtgärder
som vidtagits för att lindra verkningarna
av årets skördeskador för de
jordbrukare som drabbats därav. Till
detta kan bara läggas en erinran om
de beslut, som vi häromdagen fattade
angående stödköp av spannmål och de
lånemöjlighelcr som tillskapats för att
lätta jordbrukets ansträngda likviditet.

Även om man med statens jordbruksnämnd
kan konstatera att skördeskadorna
icke är så betydande för det samlade
jordbrukets produktionsvolym att

128

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på interpellation

ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, m. m.

fyraprocentsregeln kan träda i tillämpning,
måste man medge, att skadorna
för de enskilda jordbrukarna i vissa delar
av landet är så stora att de överstiger
vad jordbrukarna rimligen själva
kan bära.

Undersökningar som gjorts om skadornas
omfattning bär utförts med hjälp
av olika kontrollmetoder. Tiden har varit
knapp och det material, som jordbruksnämnden
och förhandlingsdelegationen
stöder sina antaganden på, är
kanske inte så exakt som man skulle ha
önskat, men vid förhandlingarna har
även jordbrukets egna representanter
kunnat vitsorda deras relativa tillförlitlighet.

Vid dessa beräkningar har man byggt
på det material som insamlats genom
lokala organ rörande skördeskadornas
omfattning och den bygdeundersökning
som statistiska centralbyrån har verkställt
vad beträffar kvantitetsförlusterna.
Beträffande kvalitetsförlusterna
har man statistiskt sökt fastställa förändringarna
genom en beräkning av
statistiska centralbyrån, lantbruksstyrelsen
och jordbrukets utredningsinstitut.
Sedan kommer därtill, som herr
Pettersson i Dahl sade, vissa skador
som inte är redovisade, men i fråga
om dessa har man i jordbruksnämnden
sagt att vid bedömningen av stödbehovet
måste självfallet hänsyn tas
även till dessa faktorer.

Jag kan för min del instämma i herr
Petterssons önskemål om att det material
som i fortsättningen skall införskaffas
för bedömandet av skördeläget
från lokalt håll blir mer tillförlitligt
än vad det är den här gången. Men
tiden har varit knapp, och när man vid
förhandlingarna mellan statens jordbruksnämnd
och jordbrukets förhandlingsdelegation
har varit ense om att
man ändå kunde bygga sina antaganden
på det tillgängliga materialet, är
det väl inte mer att göra åt saken för
tillfället.

På grundval av det material som funnits
till hands har statens jordbruksnämnd
och jordbrukets förhandlingsdelegation
träffat en överenskommelse om
utformningen och finansieringen av de
nu föreslagna stödåtgärderna.

Jordbruksministern har anslutit sig
till förslaget och jordbruksutskottets
majoritet har med 17 röster mot 3 godtagit
detsamma.

För att nu ägna ett ögonblicks uppmärksamhet
åt de tre missnöjdas reservation,
kan det väl låta sig sägas, att
samhällets sociala skyldigheter vid oförvållade
inkomstbortfall på arbetslivets
områden som princip är spikade. Men
den hjälp som kan komma i fråga från
samhällets sida har många variationer,
betingade av hjälpbehovens speciella
karaktär. Man kan sålunda icke utan
vidare dra en parallell mellan arbetslöshetsförsäkring
och skördeskadehjälp.
I förra fallet regleras understödet av
en lagstiftning, i det senare väntar vi
med otålighet på att en sådan lagstiftning
skall komma till stånd. Hur den
kommer att se ut, vet vi inte mycket
om i detta ögonblick. Vi har reserverat
100 miljoner kronor att lägga i
botten på en skördeskadeförsäkringsfond.

Hade vi haft skördeskadeförsäkringen
i funktion i år, kunde reservanterna
med större styrka dragit en parallell
med arbetslöshetsförsäkringen.
Men då hade sannolikt inte blott de
25 miljoner kronor vi nu tar i anspråk
strukit med utan kanske åtskilligt
mer.

Att täcka de 40 miljoner kronor det
nu gäller med 25 miljoner ur försäkringsfondens
reserverade medel är fullt
försvarbart.

När proposition framlägges om skördeskadeförsäkring
får vi säkert tillfälle
att ta upp finansieringsfrågan i
hela dess vidd. Varken 100 miljoner
kronor eller 75 miljoner kronor får
anses för heliga tal utan vi får ta ställ -

Nr 30

129

Onsdagen den 18 december 1957

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på interpellation

ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, m. m.

ning till vad den reformen kostar som
en sak för sig.

Reservanterna är också missnöjda
med att 15 miljoner kronor skall tagas
i anspråk av införselavgiftsmedel. De
går mycket försiktigt fram — man vågar
inte föreslå att budgetmedel i år
skall tagas i anspråk. Men man skall
låna pengarna och återbetala dem över
budgeten 1958/59 och 1959/60. Att reservanterna
är så övertygade om att det
är mindre trångt om saligheten i budgeten
nästa år eller året därpå är ganska
förvånansvärt. Då utskottsmajoriteten
har föredragit att tillstyrka vad
departementschefen föreslagit, nämligen
att ta 25 miljoner kronor ur de
reserverade fondmedel, som avsetts för
hjälp i en situation sådan som väderleken
i höst skapat, och ta resten, 15
miljoner kronor, ur prisregleringsmedel,
som med största sannolikhet icke
behöver tas i anspråk under nuvarande
regleringsperiod, så har man hela vägen
från den uppgörelse som har träffats
av förhandlingsdelegationen och jordbruksnämnden
fram till kammaren här
i dag varit överens om att det är en
godtagbar lösning.

Slutligen vill reservanterna ha en ny
prövning av skadornas omfattning med
hänvisning till undersökningsmaterialets
bristfällighet för att få fram nytt
material avseende skördeskador även
efter den 15 oktober. Skall vi dröja
med fördelningen av skördeskadehjälpen,
tills resultatet av en ny undersökning
föreligger? Skall de ekonomiskt
nödställda bönderna vänta på nya förslag
eller skall de 40 miljonerna delas
ut och en ny undersökning sättas i
gång, som väl sannolikt också skulle
visa sig bristfällig •—- exakta beräkningar
är omöjligt att få fram — och
eventuellt nytt kapitaltillskott utöver
de 40 miljonerna senare spridas ut
som någon sorts övergödsling inom
skadeområdena? De synpunkterna har
man tydligen inte tiinkt på. De som
9 — Andra kammarens protokoll 7.957. Nr

drabbats av likviditetssvärigneter genom
skördeskadorna behöver mycket
snabbt sina pengar. Det har mellan
parterna träffats ett tydligt och klart
avtal, och det skall mycket till innan
man är beredd att icke godkänna detta.
Låt oss respektera förhandlingsresultatet
från jordbruksnämnden och jordbrukets
förhandlingsdelegation. Det går
inte att på sakliga grunder bryta denna
överenskommelse.

Med hänsyn till vad jag nyss sagt
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr NORUP (ep):

Herr talman! Den fråga, som vi i dag
skall diskutera, är ingalunda ny. Tyvärr
har det åtskilliga gånger under
årens lopp varit nödvändigt att åstadkomma
en viss hjälp för jordbruket.
Framför allt under år 1955 och även
1957 har det förekommit skördeskador
av sådan omfattning, att det kan talas
om katastrof. När det gäller årets skördeskador
liar man, trots att skadorna
varit mycket stora och läget inom en
del områden katastrofalt, kommit till
den slutsatsen, att skadorna icke överstiger
det belopp som motsvaras av 4-procentsregeln. Men det förhållandet
att skadorna rymmes inom 4-procentsregeln
hindrar inte att för många,
många jordbrukare och deras familjer
kommer resultatet av årets skörd att
medföra ekonomisk ruin, ja, en hel del
får kanske lov att lämna hus och hem.

Under de år, som gått, har vi här i
riksdagen kunnat enas om hjälpen till
jordbruket då det gäller skördeskador,
och det är min förhoppning att vi även
denna gång skall kunna få till stånd en
lösning som tillfredsställer jordbrukarnas
mycket måttliga krav, liksom
att det i dagar som kommer skall vara
30

130

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på interpellation

ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, m. m.

möjligt att i Sveriges riksdag vinna
förståelse för jordbrukarnas berättigade
önskemål.

Man bör kanske inte i ett sammanhang
som detta komma med känslobetonade
argument, men jag kan inte
låta bli att berätta om några fall som
jag kom i beröring med, när jag under
de dagar då skördeförliållandena var
som sämst gjorde en resa i Västmanland
och Uppland. På ett ställe i Västmanland
träffade jag en jordbrukare
som höll på att försöka skära sin skörd
med hjälp av en liten 4 fots skördetröska,
dragen av tre traktorer. Var och
en förstår att denne jordbrukare icke
kunde räkna på något som helst ekonomiskt
netto av detta arbete, utan det
var fråga om ett försök från hans sida
att i samhällssolidaritetens tecken rädda
vad som räddas kunde. En annan
jordbrukare träffade jag när han kom
körande till spannmålstorken med sin
skörd, och då jag stannade och kände
efter i säckarna, hurudan spannmålen
var, fann jag att den nästan dröp av
vatten. Mannen var alldeles förtvivlad,
och några dagar efteråt tog han sitt
liv.

Detta visar hur allvarligt läget är och
hur stora påfrestningarna varit.

Jag kan också berätta att något senare
kom en änka upp på lantbruksstyrelsen
och frågade, om det fanns
möjlighet att omedelbart få ekonomisk
hjälp. Hon hade en gård, där 100 tunnland
spannmål var oskuren, och på
grund av det myckna regnandet kunde
man inte komma ut på fälten med
några skördemaskiner.

Ja, allt detta är kanske sådant som
vädjar till känslorna, men jag tycker
att ett år som detta har man rätt att
komma med sådana argument, även
om denna församling i regel inte är
upplagd för att ta någon hänsyn till
känslor.

Under senare år har det vidtagits
olika slags hjälpåtgärder med an -

ledning av de skördeskador som uppstått.
Dels har det lämnats stödlån,
dels har det utgått direkta bidrag. Det
har nog rått litet olika meningar om
lämpligheten av dessa åtgärder, i synnerhet
om hur de kontanta bidragen
skulle fördelas. Det är givetvis en mycket
svår uppgift att avgöra, hur man
skall gå till väga vid sådana tillfällen,
då hjälpåtgärder blir nödvändiga. Jag
kan emellertid inte låta bli att i viss
mån ställa en av de företagna stödåtgärderna
i kritisk belysning.

Som en stödåtgärd beslöts år 1956 på
hösten, att man skulle ställa 50 miljoner
kronor till förfogande för att öka
de sämst ställda jordbrukarnas likviditet.
Vad blev resultatet? Jo, man misstolkade
de givna förutsättningarna, och
av de 50 miljonerna kom endast omkring
6 miljoner kronor jordbruket till
del. Hantverket däremot fick sina 30
miljoner kronor. I år har man genom
ett särskilt riksdagsbeslut ställt resten
av medlen till jordbrukets förfogande.
Givetvis var det mycket behövligt för
jordbruket att redan under 1956, efter
1955 års dåliga skördeutfall, få sin likviditet
underlättad. Det var dock inte fråga
om bidrag utan endast om lån. Jag
skulle kunna anföra många exempel på
jordbrukare, som till och med kunde
visa upp guldkantade papper som säkerhet
men ändå inte fick låna pengar.

De bidrag och lån som givits har säkerligen
verkat utjämnande i vårt samhällsliv.
Även om jordbrukarkåren blir
mindre för varje år är den dock en faktor
att räkna med både nu och i framtiden.
De uppgörelser som träffats kan
man väl från jordbrukarhåll och konsumenthåll
beteckna som olika lyckade,
den ena anser dem bra, den andra
kanske dåliga. De skilda intressena har
emellertid kunnat mötas och enas om
kompromisser. Jag tror för min del, att
dylika har varit till gagn, även om den
enskilde ibland kan mena, att de inte
tillräckligt har gynnat hans intressen.

Nr 30 131

Onsdagen den 18 december 1957

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på interpellation

ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, m. m.

Emellertid kommer det väl att ges tillfällen,
då man får se över detta försök
att åstadkomma enighet.

Årets skador har uppskattats till 160
miljoner kronor. De har drabbat olika
hårt i olika områden. De sex mellansvenska
länen har blivit värst hemsökta.
Enligt det föreliggande förslaget,
som är i linje med nu gällande avtal,
får dock jordbruket bära huvuddelen
av utjämningskostnaderna. Man
har väl då rätt att göra samma reflexion
som herr Pettersson i Dahl: »År
det moraliskt riktigt, att en grupp skall
bära kostnaderna för skador av sådan
omfattning? År det ändå inte en hela
samhällets angelägenhet?»

När det gäller de medel, som ställts
till förfogande, kan jag medge, att de
15 miljoner kronor som tas ur clearingkassorna
kommer utöver de 72 miljoner
kronor, som skall få användas till
stödåtgärder, även om, som jag tidigare
påpekat, de 30 miljonerna efter särskilt
beslut skulle ställas till jordbrukets förfogande
för tid som kommer. Enligt min
mening är det här ingenting som i grunden
har rubbats.

I detta utskottsutlåtande har man
framfört olika förslag. Jag tror emellertid
inte, att det är lyckligt att här gå
fram med särförslag. Vi får, anser jag,
ta konsekvenserna, och jag har ett obrutet
förtroende för den förhandlingsdelegation,
vilken har accepterat det förslag
som i dag ligger på kammarens bord.

Även om man i år har kommit fram
till en uppgörelse, kan väl ingen på
jordbrukarhåll vara förtjust över denna.
.lag tror inte att den är rättvis, och jag
är övertygad om att ifall man hade haft
tillräcklig tid på sig och det från de
olika socknarna i landet hade kommit
in rapporter, skulle det ha blivit ett annat
resultat. Som saken nu ligger till
och med erfarenhet av tidigare uppgörelser
emellan statens jordbruksnämnd
och jordbrukets förhandlingsdelegation,
som godkänts av regeringen och fram -

lagts i proposition samt även gillats av
en stor majoritet inom jordbruksutskottet,
kan jag, herr talman, vid detta
tillfälle inte ha något annat yrkande än
om bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Hseggblom (h).

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag medger gärna, att
man så långt som möjligt bör respektera
träffade förhandlingsöverenskommelser.
Men att påstå att det skulle vara
ett absolut hinder att på det politiska
området försöka förbättra förhandlingsresultatet
är väl ändock att se saken
något ensidigt. Jag tror knappast, att
våra egna förhandlare vill täppa till
munnen på oss politiker. Jag tror inte,
att de på något sätt känner sig förargade
över om det eventuellt visar sig möjligt
att i riksdagen förbättra en träffad
uppgörelse. Man får ta hänsyn till —
jag säger detta med tanke på vad herr
Norup nyss anfört — att vi på det politiska
området har vissa möjligheter
till kompromisser mellan olika meningar,
kompromissmöjligheter som man
icke har vid förhandlingar. Dylika möjligheter
bör vi väl inte avsäga oss och
jag vill i varje fall inte vara med om
att vi skall avhända oss de politiska
möjligheter som finns att komma överens
med meningsmotståndare även sedan
överenskommelse träffats.

Jag vill påminna om att t. ex. endast
för några dagar sedan nuvarande jordbruksministern
framlade ett förslag om
disposition av den s. k. supplementärkrediten.
Förhandlingsdelegationen hade
där träffat överenskommelse om att
ingen räntefrihet längre skulle finnas
för dessa lån, men statsrådet gick ifrån
förhandlingsdelegationens förslag. Vad
blir det för skillnad, om en jordbruksminister
går ifrån ett träffat förhandlingsförslag
eller om enskilda motionärer
gör det? När en jordbruksminister
gör ett sådant avsteg innebär det

132

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på interpellation

ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, m. m.

snarare en större prickning mot förhandlarna
än om enskilda motionärer
gör det. Jag hoppas att under de sex år
som herr Norup satt i jordbruksdepartementet
det inte var andra meningar
än hans egna, som bestämde vilka förslag
som kom från departementet.

Om man bortser ifrån de aspekter,
som framgår av det skrivna avtalet och
de framräknade siffrorna i denna fråga,
kan man naturligtvis resonera såsom
utskottet här har gjort. Jag bestrider
inte detta alls. Men det finns dock vissa
förutsättningar, som man hade räknat
med nu skulle vara uppfyllda för jordbrukets
vidkommande men som inte är
det. Därför finns det anledning att även
ta hänsyn till vissa andra förhållanden.
Jag har den uppfattningen, att det
första spontana intrycket när dessa
skördeskador kunde konstateras i allmänhet
var, att staten här borde träda
emellan. Våra egna förhandlare hade ju
från början den uppfattningen och föreslog
ursprungligen, att staten här i
första hand borde hjälpa.

Man har gjort en enkät ute bland allmänheten.
Den övervägande majoriteten
hade där samma mening. De övriga
opinionsyttringarna i samband med katastroferna
gav den bestämda uppfattningen
att man allmänt ansåg att samhället
här hade en plikt att träda emellan.
Nu har emellertid förhandlarna
tvingats bort ifrån sitt ursprungliga
ställningstagande på grund av de siffror,
som kommit fram. När herr Gustafson
i Dädesjö som representant för
utskottet i likhet med herr Norup säger,
att dessa överenskommelser under
inga förhållanden får rubbas, vill jag
framhålla, att när vi inom centerpartiet
har tagit upp förhandlarnas tanke
i modifierad form, att dessa bidrag —
om vi nu skall kalla dem så — bör vara
lån, innebär detta inte någon ny företeelse
i denna kammare. Det har inträffat
förr, att man gått ifrån en sådan
överenskommelse. Avtal mellan parter

på arbetsmarknaden t. ex., låt oss säga
mellan staten och statstjänstemännen,
har ingalunda respekterats i riksdagen,
utan det har väckts motioner, där man
krävt förbättrad lönesättning. Det har
till och med hänt, att man ställt krav,
som vederbörande aldrig själva hade
framfört. Det är alltså ingalunda ovanligt,
att en sådan opinion ger sig till
känna i detta sammanhang.

Det nya prissättningsavtalet binder
jordbruket på tre år. Man var vid uppgörelsen
medveten om att detta avtal
skulle komma att öka jordbrukets förlustrisker.
Man reducerade fyraprocentsregeln,
men tyvärr har någon ersättning
för denna reduktion ännu inte
kunnat införas. Det är beklagligt, men
det är ett faktum att det är så.

Uttalandet i samband med det nya
prissättningssystemets ikraftträdande,
att det torde »vara självklart, att vid
katastrofartad utveckling för jordbruket,
exempelvis på grund av missväxt,
särskilda stödåtgärder bör kunna
övervägas», avser i hög grad just en
sådan situation som dagens. De farhågor
för förlustrisker som man hyste
1956 har också besannats. Jordbruksprodukternas
bytesvärde ligger i dag,
som alla känner till, 6 procent under
mittprislinjen. Man kan därför med
största säkerhet säga att den inkomstlikställighet
som man åsyftade inte har
uppnåtts. Man kan rent av ifrågasätta
om inte den mittprislinje, som gäller
i dag, är för låg. De inkomstgrupper,
efter vilkas inkomst denna mittprislinje
dragits upp, har i dag en annan löneställning
än vad de hade den gången.
Det är svårt att ange, hur stort inkomstbortfall
jordbruket i dag måste bära
på grund av att prissättningen blivit
lägre än man hade räknat med. Det
skulle vara en lämplig uppgift t. ex.
för herr Hagnell under jullovet att räkna
ut hur mycket jordbrukarna bär i
förluster på grund av att bytesvärdet
ligger 6 procent under mittprislinjen.

Onsdagen den 18 december 1957 Nr 30 133

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på interpellation
ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, m. m.

När man vid bedömningen av bästa
sättet att reglera dessa skador säger,
att dessa inte är så stora att de utlöser
fyraprocentsregelns tillämpning, bortser
man ifrån denna sannolikt ganska
stora inkomsteftersläpning. När fyraprocentsregeln
tillämpats i tidigare
sammanhang, gick det till så, att man
sedan förlustrisken räknats bort räknade
upp jordbrukets inkomster till
den då avtalade inkomstlikställighetsgränsen.
Det gör man inte nu. Det
framräknade beloppet på ungefär 164
miljoner kronor kommer ju ganska nära
4 procent. Men sedan jordbrukarna nu
får bära huvudparten av påfrestningen,
sker inte någon sådan uppräkning.
För all del, det överensstämmer med
avtalet, men när herr Norup talar om
solidaritet på jordbrukarsidan, kan man
kanske också påminna om samhällssolidariteten
med hänsyn till att jordbruket
genom eftersläpningen fått vidkännas
förluster på några hundra miljoner
kronor.

Det är under sådana förhållanden enligt
vår mening riktigt, att dessa pengar,
som nu skall användas, går ut som
lån och sedan ersättes av statsverket.
Deras borttagande innebär som herr
Pettersson i Dahl sade en försvagning
för jordbruket i framtiden. Det kan
betyda minskade möjligheter att nå
upp till denna likställighet, som satts
som mål. Hur dessa pengar sedan kommer
att användas, vet ingen av oss i
dag, men faktum kvarstår att om de
konsumeras för dessa bidrag, möjligheterna
att avlyfta låt oss säga ett smöröverskott
obestridligen minskas. Enligt
tillgängliga siffror är smörlagringen i
augusti månad — den senaste månad,
som vi liar siffror för — 25 procent
större än under motsvarande tid i fjol,
och utvecklingen går i riktning mot
större lagring. Dessa pengar kan komma
att behövas.

Till sist vill jag ifrågasätta, om det
är rikligt alt i detta sammanhang tala

om bidrag utan återbetalningsskyldighet.
Vad som här sker, är att man ger
jordbruket rätt att omdisponera vissa
medel, som tidigare har beviljats jordbruket
för andra ändamål. Detta är
enligt min mening den rätta definitionen
av vad det är fråga om.

Herr talman! Med hänsyn till dessa
förhållanden, inte minst den osäkra
och ofullständiga beräkning som har
kunnat göras, ber jag att få yrka bifall
till reservationerna.

Herr talmannen tog åter ledningen av
förhandlingarna.

Herr NORUP (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ganska förvånad
över att herr Hansson tagit upp en polemik
mot mig. Jag har i huvudsak samma
inställning som reservanterna, även
om jag inte kan biträda yrkandet. Jag
är av den meningen, att här varit svårigheter
som man inte helt kommit
till rätta med.

Jag skall inte polemisera vidare. Jag
vill bara påminna herr Hansson om att
han under sin jordbruksministertid villigt
traskade i förhandlingsdelegationens
fotspår.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag traskade ingalunda
i förhandlingsdelegationens fotspår. Jag
gick ifrån dess förslag både när det
gällde trädgårdsmästarnas rätt till stödlån
och när det gällde räntefriheten
under 2 år. Jag vände mig inte mot herr
Norups inställning till skadornas omfattning
och deras reglering utan mot
den fridlysning av förhandlingsresultatet,
som herr Norup vill genomdriva.
Jag har den meningen, som jag då sade,
att om vi här i riksdagen på det politiska
planet genom kompromisser mellan
olika partier och meningar kan
finna bättre lösningar än man finner
på förhandlingsplanet, så bör vi icke
avsäga oss dessa politiska möjligheter.

134

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på interpellation

ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, m. m.

Här föreligger en skillnad mellan
herr Norup och mig. Herr Norup är
tydligen av den meningen att om förhandlingsdelegationen
har träffat en
överenskommelse med jordbrukarna,
är denna tabu och ingen ändring får
göras. Jag har inte den uppfattningen,
och som jag sade, jag tror inte ens att
förhandlarna, om vi här i riksdagen
kan förbättra ett eventuellt förslag från
dem, har något däremot.

Herr NORUP (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag anser ingalunda att
man absolut måste följa förhandlingsuppgörelsen,
men de erfarenheter jag
har från tider som gått säger mig, att
det vid detta tillfälle är förnuftigt att
följa den överenskommelse som har
träffats.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag är ledsen över att
behöva blanda mig i det mycket intressanta
meningsutbytet mellan två av
mina företrädare. Jag tror att kammaren
skulle ha satt värde på om det meningsutbytet
kunde ha fortsatt litet
längre och kanske med ännu fler avslöjanden
om de fotspår man följer
eller avstår från att traska i. Men, herr
talman, jag har utlovat ett svar på en
interpellation, och jag vill nu lämna
det.

Med andra kammarens tillstånd har
herr Vigelsbo den 13 december 1957
frågat dels om jag vore av den uppfattningen,
att sådan missväxt föreligger
varå 58 § andra stycket arrendelagen
är tillämplig, dels om jag vore villig
att stödja en av Riksförbundet
Landsbygdens folk gjord hemställan att
Kungl. Maj :t måtte överväga att beträffande
kronoarrenden meddela bestämmelser
motsvarande sagda lagrum.

Med anledning därav får jag anföra
följande.

I 58 § andra stycket arrendelagen ges
beträffande s. k. sociala arrenden —
med visst undantag — en bestämmelse
om nedsättning i arrendeavgiften vid
allmän svårare missväxt i orten. Huruvida
förutsättningar för tillämpning
av denna bestämmelse är för handen,
får givetvis bedömas efter omständigheterna
i det enskilda fallet. Bedömandet
av frågan tillkommer domstol, ifall
kontrahenterna icke är överens. Jag
anser mig därför icke böra taga ställning
i saken.

Den av Riksförbundet Landsbygdens
folk gjorda framställningen är för närvarande
föremål för remissbehandling.
Jag är följaktligen icke beredd att nu
taga ståndpunkt till densamma.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat herr Vigelsbos interpellation.

Jag tar mig, herr talman, så friheten
att anknyta till den debatt som i dag
pågår och som strängt taget är den tredje
kring samma centrala frågeställning,
nämligen frågan i vad mån man bör förhålla
sig lojal — principiellt eller tillfälligt
— till en mellan ett par så utomordentligt
auktoriserade parter som
dem, vilka i förväg behandlat den fråga
som vi nu står i begrepp att avgöra.

Herr Hansson i Skegrie säger att det
principiellt inte bör möta något hinder
att förbättra ett förhandlingsresultat.
Nej, självfallet skall också riksdagen
förbehålla sig att avge sitt eget omdöme
i en fråga, i vilken det har träffats
en preliminär uppgörelse, men jag
är litet tveksam, när herr Hansson i
Skegrie utan vidare använder ordet
»förbättra» endast ur en synpunkt. Det
är ju ändå inte absolut säkert att det,
som herr Hansson anser vara en förbättring
av en träffad uppgörelse, kan sägas
i lika grad vara en förbättring utifrån
andra synpunkter. Jag anser —
och där vill jag tveklöst instämma med
herr Norup — att man måste bedöma
möjligheterna att rygga en överenskommelse
utifrån det läge, vari frågan just

Onsdagen den 18 december 1957

Nr 30

135

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på interpellation

ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, m. m.

i den aktuella situationen befinner sig,
och det kan väl därtill fogas vad jag
har tillåtit mig säga i ett tidigare sammanhang,
nämligen att man bör vara
rädd, inte minst på jordbrukets eget
håll, för att i onödan söka sak i fråga
om en uppgörelse som har träffats mellan
jordbruksnämnden och jordbrukets
förhandlingsdelegation. Uppgörelsen är
alldeles uppenbart en kompromiss, och
jag skulle vilja vitsorda vad herr Pettersson
i Dahl underströk i sitt anförande,
att de här siffrorna inte är några
heliga tal. Det tror jag inte heller, men
jag tror inte att det är möjligt att få
fram sådana tal, utan man får nöja sig
med de möjligheter att värdera skadorna,
som stått till buds inom denna
relativt korta tidsrymd. Det finns inga
andra siffror tillgängliga. De påvisbara
fall som har uppmärksammats i Stockholms
län och i Hallands län liar man
tagit hänsyn till, vilket är alldeles självklart,
och man har räknat upp den siffra
som ursprungligen fixerades såsom
ett mått på skördeskadornas omfattning.
Denna siffra har legat till grund för de
förhandlingar som förts och lett fram
till en kompromiss. Det är uppenbart
att man kan ha delade meningar om
uppgörelsens innebörd, beroende på vilken
sida man anser sig stå på, men
uppenbarligen måste man räkna med
att förhandlingsparterna varit på det
klara med att de eventuella bristfälligheterna
i materialet och utformningen
av de bidrag, som det föreliggande utskottsutlåtandet
gäller, bortser från totalomfattningen
och medger utomordentligt
fria händer för bedömning i
varje särskilt fall av hur gottgörelsen
för skadorna lämpligen bör ske.

.lag har personligen funnit att det var
samma sak i fråga om stödlånsåtgärderna,
att man i det nuvarande läget och
med kännedom om hur skickligt inte
minst jordbrukets företrädare är i den
uppgörelse som ligger till grund för
propositionen och för utskottsmajorite -

tens bedömning av läget bör handla
konsekvent genom att följa det preliminära
uppgörelseresultatet.

Herr Pettersson i Dahl ville att man
skulle göra om denna undersökning och
bedömning och, om så behövdes, ytterligare
öka på det belopp som föreslagits.
På den punkten har väl herr Gustafson
i Dädesjö lämnat det enda besked
som kan lämnas, nämligen att de praktiska
och tekniska svårigheterna härvidlag
är tillräckligt stora för att omöjliggöra
en sådan lösning. Hur sedan
om jag får låna herr Gustafsons dramatiska
uttryck — den eventuella övergödslingen
skulle gå till, är väl ett problem
som våra aldrig så kvalificerade
institutioner näppeligen skulle kunna
lösa med någon nämnvärd framgång.

Herr Pettersson i Dahl pekade emellertid
på en sakfråga, som jag gärna vill
begagna tillfället att ge ett besked om,
nämligen att resulatet av uppskattningarna
den 31 augusti och den 15 oktober
blev så ojämnt. Även om skördeuppskattningen
den 31 augusti avtalsmässigt
var utslagsgivande för bedömningen av
åtgärderna, så har det inte ett ögonblick
ifrågasatts någonting annat än att
man skulle ta hänsyn till de omständigheter
som egentligen förorsakade de
svåraste skördeskadorna efter den 31
augusti. Jag skulle nog önska säga, att
det inte behöver utgöra något bekymmer
i fortsättningen. Jag tycker nämligen
det är riktigt att skördeuppskattningen
framflyttas. Olägenheterna av
att i fortsättningen ha den framflyttad
till den 15 oktober uppvägs säkert av
den irritation som skulle uppstå om vi
vid något annat tillfälle fick ett utslag
liknande det vi fick den bär gången.
Det finns alltså, herr Pettersson i Dahl,
ingen anledning att vara bekymrad för
att vi skulle kunna hamna i precis samma
läge som nu.

Även om det redan är påpekat, så önskar
jag likväl understryka, herr talman,
att det inte är rättvisande när herr

136 Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på interpellation

ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, m. m.

Pettersson i Dahl liksom herr Hansson
i Skegrie anställer jämförelser mellan
skördeskadehjälpen och arbetslöshetsförsäkringen.
Den parallell som kan ligga
i en sådan jämförelse tror jag vi bör
vänta med att dra upp till dess vi har
fått ett förslag till ett skördeskaderegleringssystem.
Jag avser inte att förlänga
väntan på ett sådant system i någon
onödig grad, i den mån jag är i tillfälle
att medverka. Jag tror att kammarens
ledamöter liksom medborgarna ute i
landet i alla läger, även — och kanske
i främsta rummet —- utanför jordbrukarnas
egna led, anser att mycken tid
ligger förspilld i den tvekan som man
har visat inför upprättandet av ett tillfredsställande
försäkringssystem för
skördeskadorna. Jag hoppas för min
personliga del att när utredningen kommer
— och jag hoppas att det inte dröjer
alltför länge — det föreslagna systemet
skall få en sådan omfattning och
karaktär till form och innehåll, att det
finns skäl att göra sådana jämförelser
som herrar Pettersson i Dahl och Hansson
i Skegrie har anställt i debatten.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
för det svar jag fått. Han har inte
haft så lång tid på sig att utforma svaret
— interpellationen framställdes i
fredags — men så blev ju också innehållet
magert.

Anledningen till att jag framställde
interpellationen var en stiftssekreterares
tolkning av 58 § arrendelagen och närmast
av begreppet missväxt. För att
klargöra, vilka hårklyverier som har
förekommit när det gällt att tolka innehållet,
ber jag att få föredra andra
stycket av 58 § arrendelagen: »Inträffar
i orten allmän svårare missväxt, njute
arrendatorn skälig nedsättning i arrandeavgiften;
och skall i ty fall vad i 36 §
stadgas angående påföljd av dröjsmål
med erläggande av arrende icke äga

tillämpning, där arrendatorn före förfallodagen
påyrkat nedsättning i arrendeavgiften
och inom en månad efter det
denna blivit slutligen bestämd erlägger
densamma.»

När nu ecklesiastika och andra arrendatorer
med åberopande av ordalydelsen
i denna paragraf har gjort
framställning om att i författningsenlig
ordning erhålla nedsättning i arrendegälden,
har de fått till svar, att denna
bestämmelse inte kan äga tillämpning i
år, eftersom den skördekatastrof som
har drabbat jordbruket i år inte kan betraktas
såsom missväxt. Nej, det är riktigt
— det har inte förekommit någon
missväxt. Det har växt bra i år, så bra
att praktiskt taget alltsammans ruttnat.
Jag skulle vilja ha ordet »missväxt» utbytt
mot uttrycket »felslagen skörd».
Det skulle bättre harmoniera med avsikten
med denna lagbestämmelse.

Jag vill framhålla att andra, mindre
världsliga institutioner än stiftsnämnderna
har medgivit arrendatorerna rätt
till reglering av arrendet. Jag tycker det
vore rimligt att även stiftsnämnderna
ginge med på det.

När det gäller det speciella fall som
vi hänvisar till, har arrendatorn sin organisation,
RLF, bakom sig. Om stiftsnämnden
räknat med att skördekatastrofen
varit av sådan omfattning, att
det skulle påverka arrendatorns ekonomiska
möjligheter att processa, så har
nämnden räknat fel. Vi kommer att ta
en process. Hur det kommer att gå i
den processen, vet vi inte. Jag skulle
bara i det samanlianget vilja ställa en
fråga till statsrådet. Om vi vinner processen
och av domstolen får bekräftat,
att vår uppfattning av begreppet är den
riktiga, kommer då herr statsrådet att
medverka till att den också kommer att
gälla för domänverkets arrendatorer?
Där har bestämmelsen inte gällt tidigare,
men med herr statsrådets medverkan
skulle vi kanske få domänverket att acceptera
dessa regler.

Onsdagen den 18 december 1957

Nr 30 137

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på interpellation

ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, m. m.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Herr Vigelsbo förkortar
mer och mer avståndet mellan frågan
och önskan om svar. Herr Vigelsbo
tyckte att mitt svar var magert. Jag vill
härtill bara göra den lilla kommentaren,
att det inte är säkert att det berott
på tidsnöd — det kan också ha samband
med frågans innehåll.

I själva sakfrågan vill jag nöja mig
med att säga, att jag personligen vill
lägga en långt vidare tolkning i begreppet
»missväxt» än herr Vigelsbos stiftsnämnd
har gjort. Jag förmodar att herr
Vigelsbo inte vill att jag officiellt skall
önska framgång i processen — jag bara
väntar på resultatet.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! Jag hade först tänkt ta
upp en liten diskussion beträffande sakfrågorna
i de två reservationerna, men
med hänsyn till den utformning debatten
fått skall jag ta upp frågan om värdet
av de förhandlingar som förts mellan
å ena sidan jordbrukets förhandlingsdelegation
såsom representant för
det svenska jordbruket och å andra sidan
jordbruksnämnden såsom representant
för staten.

Herr Hansson i Skegrie säger att det
inte bör vara någon ledamot av kammaren
förmenat att försöka åstadkomma
en förbättring av förhandlingsresultatet.
Naturligtvis kan man uttala sig på
det sättet. Nu finns det emellertid ett
ord som har sämre klang än ordet »förbättring»
och det är ordet »försämring».
Om jordbrukets representanter
här i kammaren menar, att man ur
principiell synpunkt inte behöver respektera
uppgörelsen, så blir naturligtvis
läget enahanda för den andra delen
av riksdagens ledamöter; då respekterar
inte vi heller uppgörelsen utan anser
oss ha rätt att komma med propåer
som kan innebära en försämring för
jordbruket och därmed kanske en för -

bättring för oss andra. Förhandlingsdelegationen
kan aldrig bortse från den
svenska riksdagens sammansättning. Vi
vill ogärna försätta oss i det läget, att
förhandlingarna mellan förhandlingsdelegationen
och jordbruksnämnden brister
och att därmed hela frågekomplexet
förs upp på det politiska planet. En sådan
utveckling kan vara tänkbar. Då får
centerpartiet möjlighet att vidta alla åtgärder
här i riksdagen för att försöka
förbättra förhållandena, men då har
naturligtvis också den andra delen av
riksdagen, vilken utgör en mycket stor
majoritet, sin rätt att gå en annan väg.
Det är sanningen i detta sammanhang.
Ser man det så, måste det ur jordbrukets
synpunkt vara synnerligen beklagligt
och olyckligt om jordbrukets representanter
här deklarerar, att man principiellt
inte bör vara bunden av det förhandlingsresultat
som uppnåtts. Jag förstår
att det var så herr Norup ville se
på denna fråga.

Jag vill, herr talman, verkligen ge vår
nye jordbruksminister ett erkännande
för hans sakliga syn på värdet av dessa
förhandlingar och för hans uttalande
såväl vid debatten förra veckan som i
dag beträffande betydelsen av att man
verkligen respekterar överenskommelsen.
Det var som ett friskt skott på det
träd som herr Pettersson i Dahl och
centerpartiet nu försöker få att torka
ned fullständigt, något som jag tror
skulle vara den allra största olycka för
det svenska jordbruket.

När det sedan gäller frågan om möjligheten
att förhandla sig till resultat,
får vi ha klart för oss, alt vi haft att
söka dessa pengar utanför 4-procentregelns
ram. Det har vi gjort, och vi har
funnit pengarna genom att ta 25 miljoner
kronor ur skördeskadefonden och
15 miljoner kronor av regleringsmedlen.

Då man talar om 4-procentregcln
måste observeras att fodersäden, som
drabbats av de största skördeskadorna,
blott i mycket liten omfattning ingår i

138

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på interpellation

ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, m. m.

jordbrukskalkylen. Det är vete- och rågskörden
samt en liten del av fodersädskörden
som redovisas i jordbrukskalkylen.
Större delen av foderskörden redovisas
via animalieproduktionen. Skadorna
på vete- och rågskörden får ställas
mot eu mycket god skörd av oljeväxter
och en god sockerbetskörd. Därtill
kommer en ökad mjölkproduktion
och en ökad slaktproduktion, som går
in i jordbrukskalkylen med tyngden av
hela sin omfattning. Detta gör att vi i
förhandlingsdelegationen varit helt
överens om att man här inte med någon
som helst styrka kan hävda, att det
skulle finnas rum för några åtgärder
utöver vad som följer av 4-procentregeln.

Med anledning av de erinringar, som
gjorts mot de framlagda siffrornas vederhäftighet,
är jag angelägen att framhålla,
att statistiska centralbyrån i detta
fall arbetat oerhört snabbt och gjort ett
utomordentligt gott arbete. Byrån har
gjort allt för att få in siffrorna, och
bristerna i materialet beror på de myndigheter,
som insamlat uppgifterna, och
icke på statistiska centralbyrån. Rättvisan
kräver enligt min uppfattning att
detta tydligt kommer till uttryck i denna
riksdagsdebatt.

I fråga om medelsanskaffningen inger
väl i anspråktagandet av 15 mijoner
kronor av regleringsmedlen de största
betänkligheterna. Det finns emellertid
två förhållanden som jag tycker bör
uppmärksammas. Beräkningarna utvisar
att överskottet blir större än 15 miljoner
kronor. Det är svårt att tillförlitligt
beräkna siffran, men vi har dock
ansett att det finns en marginal. Dessutom
säges ju i den kungl. proposition,
som jordbruksutskottet nu tillstyrkt, att
de 25 miljonerna i första hand skall tas
i anspråk för utdelning av dessa bidrag,
och de 15 miljonerna skall alltså komma
i sista hand. Beträffande de 25 miljoner
kronor, som skall tas ur skördeskadefonden,
har herr Gustafson i Dä -

desjö tidigare framhållit, att då skördeskadeförsäkringen
blir föremål för riksdagens
behandling, kommer naturligtvis
frågan om skördeskadefondens storlek
att tas upp i hela sin omfattning,
och vi får då ta ställning till hur stor
denna fond skall vara, om den skall
uppgå till 100 miljoner eller 75 miljoner
eller vilket belopp man då kan
komma att stanna för.

Så har vi sett saken, och med utgångspunkt
därifrån har vi kommit till
att man kan använda dessa medel på
sätt som här föreslagits, då detta — i
varje fall enligt vårt bedömande — inte
kommer att utgöra någon som helst belastning
av jordbruket under den aktuella
treårsperioden.

I reservationen nr 2 till det föreliggande
utlåtandet har begärts en förnyad
undersökning av skördeskadornas omfattning.
Jag vet egentligen inte hur en
sådan prövning skulle gå till. Vi får
inte glömma bort att de 40 miljonerna
icke är en siffra, som framräknats direkt
på grundval av skadorna genom
skördekatastrofen, utan det är ett belopp
som framkommit vid försöken att
uppskatta vad som erfordras för att bidrag
skall kunna lämnas till dem som
drabbats av skördekatastrofen och befinner
sig i ett sådant ekonomiskt läge
att. de måste erhålla bidrag. En utredning
om huruvida skördeskadorna varit
större eller mindre än den nu redovisade
undersökningen ger vid handen
skulle alltså icke ge något underlag för
att bedöma skäligheten av detta belopp
på 40 miljoner kronor. Man måste då ta
reda på de ekonomiska förhållandena
hos dem som drabbats av skördeskadorna,
ty endast därigenom blir det
möjligt att avgöra hur mycket pengar
som behövs för utlämnande av ifrågavarande
bidrag.

Beträffande stödlånen har Kungl.
Maj:t uttalat att därest de 44 miljoner
kronor, som är tillgängliga för ändamålet,
inte skulle räcka till, kommer ytter -

Nr 30 139

Onsdagen den 18 december 1957

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på interpellation

ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, m. m.

ligare medel att ställas till förfogande.

I detta avseende kan vi således inte
komma i den belägenheten att erforderliga
medel saknas.

Herr talman! Jag vill till sist framhålla
att jag finner det vara mycket
allvarligt, att man från jordbrukets sida,
bland förtroendemän, som varit med om
att välja medlemmar i jordbrukets förhandlingsdelegation,
här i riksdagen
intar en ståndpunkt som avviker från
den uppgörelse förhandlingsdelegationen
träffat. Om det friska trädet bär
sådan frukt, hurudan skall då frukten
bli på det torra trädet? Detta är, herr
talman, enligt min mening så allvarligt,
att man inte nog kraftigt kan understryka
sin oro inför den utveckling som
i höst ägt rum i detta avseende.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! När herr Ahlsten så allvarligt
varnar för avsteg från förhandlingsöverenskommelsen,
går ju detta uttalande
ut inte minst över herr Ahlstens
egna meningsfränder i denna kammare.
De har ju, som jag framhöll, icke respekterat
de resultat som tidigare uppnåtts
vid förhandlingar mellan staten
och dess tjänstemän. Då har man från
det hållet flitigt motionerat om förbättringar
i förhandlingsresultaten, och i
det sammanhanget hördes icke några
varningar för avsteg från dessa resultat.
Herr Ahlsten talade här om det torra
trädet och det friska. Det kan emellertid
hända att det är herr Ahlsten som
representerar det förstnämnda. Jag
skulle vilja fråga herr Ahlsten: Anser
herr Ahlsten att det skall vara förbjudet
för olika parter i riksdagen att genom
kompromisser och andra överenskommelser
åstadkomma eventuella förbättringar
för jordbruket utöver vad
förda förhandlingar kan ha lett fram
till? Skall vi vara överens om att detta

i framtiden skall vara absolut förbjudet? Herr

AHLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! På herr Hanssons i
Skegrie fråga svarar jag nej, jag anser
inte att det bör vara förbjudet. Långt
därifrån. Jag tycker att man skall bedöma
denna sak från de utgångspunkter,
från vilka den bör bedömas, och se
efter hur man på bästa sätt gagnar den
sak man företräder. Därefter bör man
handla.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Det är givetvis vanskligt
att lägga sig i denna debatt mellan
jordbruksexperter. När jag lyssnat till
diskussionen mellan den nuvarande
jordbruksministern och hans föregångare
i ämbetet, har jag dock tänkt, att vi
i varje fall bör vara tacksamma för att
vi inte har mer än en jordbruksminister
i taget.

Vi har nu haft skördeskador 1950,
1951, 1952, 1954, 1955 och 1957. Det är
förståeligt om allmänheten frågar sig
om jordbrukarna bara ett eller två år på
tio skall slippa sådana skador. Jag vill
därför livligt hoppas att vi snarast möjligt
får en skördeskadeförsäkring så att
frågan om skördeskadehjälpen får en
tillfredsställande och rättvis lösning för
våra jordbrukare.

Sedan har här nämnts siffran 160 miljoner
— jag nämnde den troligen själv
under debatten i onsdags natt — men
med tillämpning av 4-procentregeln
kommer vi inte fram till den summan,
utan då utgör förlusterna för jordbruket
124 miljoner kronor. Alla de områden,
där man haft medelgod eller över
medelgod skörd, har här räknats bort,
och på det sättet har man fått fram
siffran 160 miljoner.

Jag tycker, med anledning härav, att
jordbrukarna kunde vara nöjda med den
överenskommelse som träffats med förhandlingsdelegationen.
Visserligen kan

140

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på interpellation

ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, m. m.

jag i likhet med herr Hansson i Skegrie
erkänna, att riksdagen väl inte skall vara
absolut bunden av en förhandlingsöverenskommelse,
men jag vill ändå framhålla
vådorna av att rubba på en vid förhandlingar
träffad uppgörelse. Jag tror
att inte heller herr Hansson i Skegrie
skulle vara särskilt nöjd, om uppgörelse
träffades vid förhandlingar med statstjänstemännen
och riksdagen sedan förbättrade
villkoren för denna grupp. Om
riksdagen nu skall rubba på en vid förhandlingar
träffad överenskommelse,
får vi väl räkna med att ändringar skall
kunna göras åt både det ena och det
andra hållet — och det vore kanske
inte alltid så lyckligt.

Sedan har man här gjort jämförelser
mellan skördeskadehjälpen åt jordbrukarna
och understöden från arbetslöshetsförsäkringen,
men det är inte riktigt
att göra sådana jämförelser. De som
erhåller understöd från arbetslöshetsförsäkringen
har nämligen betalt avgifter
under tolv månader eller femtiotvå
veckor. Om de har varit med bara i tio
månader, får de icke något understöd.
Och man kan väl inte säga att jordbrukets
utövare ännu har betalat in något
till en försäkring mot skördeskador.

Innan jag slutar vill jag uttrycka min
tillfredsställelse över att talesmännen
för trädgårdsnäringen, när det gäller
kontantbidraget, tycks ha återhämtat
sig från de skördeskador soin de talade
om i onsdags natt. Det tyder på att herr
Hanssons i Skegrie bönor nu har kommit
ur det förruttnelsetillstånd, som de
då befann sig i, och det är ju glädjande.

I denna fråga om skördeskadehjälp
tycks också ligga ett missnöje med prissättningen
på jordbrukets produkter.
Men, ärade kammarledamöter, den frågan
skall väl i så fall inte lösas i samband
med att vi försöker kompensera
jordbrukarna för lidna skördeförluster,
utan den saken får väl behandlas i annat
sammanhang.

Herr talman! Med det anförda ber jag

att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag skall bara göra
några reflexioner i anslutning till den
förda debatten, och jag vänder mig då
till de föregående talarna i den ordning
de uppträtt här.

Vad först beträffar jämförelserna
mellan skördeskadehjälpen och understödet
från arbetslöshetsförsäkringen,
så framhöll utskottets ärade vice ordförande
mycket riktigt att hjälpen från
samhället är mycket varierande. Han
sade i sammanhanget att arbetslöshetsunderstödet
är en direkt tillämpning
av lagstiftningen, vilket skördeskadehjälpen
icke är. Ja, detta vet jag mycket
väl. Men skördeskadehjälpen skall
ju, som jordbruksminister Netzén också
framhållit, utgå till dess vi får en skördeskadeförsäkring,
som kan jämföras
med arbetslöshetsförsäkringen. Och i
båda fallen, herr Johanson i Västervik,
är det ju fråga om ett oförvållat inkomstbortfall.

Sedan har bland andra utskottets vice
ordförande framhållit, att den uppgörelse
som här föreligger är ett resultat
av förda förhandlingar och att man
därför inte kan ändra på den. Jag skall
återkomma till den saken litet senare.

Utskottets vice ordförande sade också
om dessa 25 miljoner, som vi tar
ur skördeskadefonden, att hade den försäkringsformen
gällt nu, hade det kanske
inte räckt med 100 miljoner kronor.
Det tror inte jag heller. Vidare frågade
han: Om vi nu följer reservationen och
alltså lånar medlen och återställer dem
till nästa budgetår eller budgetåret därpå,
vet vi i så fall alt statens ekonomi
är bättre då än nu? Naturligtvis inte,
men det är ju en rättvisesak att man
återställer det man har lånat. Han frågade
också om man skall dröja med
hjälpen. Vi har aldrig ett ögonblick
tänkt att man skulle göra det. Vi vet

Onsdagen den 18 december 1957 Nr 30 141

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på interpellation
ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, m. m.

mycket väl att det är en hjälp som behövs
och att den också säkerligen
behöver komma snart.

Sedan var det detta, att det skulle
bli en övergödning i lokalområdena.
Detta uttryck tyckte jordbruksminister
Netzén var så bra, att han också åberopade
det. För min del anser jag att det
närapå var ett oförskämt uttryck, om
jag får använda det ordet. Det gäller ju
ändå ersättning för skördeskador. Ingen
har väl ifrågasatt något annat än att en
mycket grundlig undersökning skall göras
på de ställen där det behövs hjälp.
Man skall väl inte ge hjälpen på måfå
utan undersöka om den är nödvändig.
Såvitt jag vet är det en behovsprövad
hjälp det är fråga om.

I fråga om förhandlingarna sade jordbruksminister
Netzén, att vi har utmärkt
kvalificerade förhandlare och att
vi därför inte kan kassera deras resultat.
Jag har ingen anledning att bemöta
detta påstående. Jag hoppas och tror
att de är mycket kvalificerade, men det
hjälper ju inte. Man får ändå ha den
uppfattning jag uttryckte, när vi diskuterade
stödlånen, att det endast gäller ett
förhandlingsresultat och att det är riksdagens
absoluta skyldighet och rätt att
granska det resultatet. Jag har varit
med förut, och jag vet att om man
granskar ett förhandlingsresultat, en
överenskommelse, är det inte alltid säkert
att man höjer det överenskomna
beloppet. Det kan naturligtvis också inträffa
att det kommer fram omständigheter
som gör att man går ned en
aning.

Jag kan, herr talman, absolut inte
dela herr Norups uppfattning, när han
säger att han har ett obrutet förtroende
för delegationen, att man inte skall
ändra dess resultat och att det är olyckligt
att komma med särmeningar. Vidare
sade herr Norup, att om man haft mera
tid på sig, hade det varit mycket möjligt
att man kommit till ett annat resultat.
Det ena påståendet slår ju fullstän -

digt ihjäl det andra. Erkänner man att
man hade kommit till annat resultat om
man haft bättre tid, erkänner man givetvis
också att resultatet inte är det bästa
tänkbara. Utan att tro något annat än
att alla gjort sitt bästa hävdar jag bestämt,
att det resultat som kommit fram
måste granskas. Herr Hansson i Skegrie
sade också att vi ibland har behandlat
förhandlingsresultat på ett sådant sätt,
att vi faktiskt bättrat på dessa förhandlingsresultat.

Jordbruksministern säger att jordbruket
inte skall söka sak. Jag vet inte riktigt
vad man skall lägga för innebörd i
det uttrycket. Om det innebär att alla
förlorar på en process, kan jag hålla
med honom. Om vi söker sak med statsmakterna
och från sakliga utgångspunkter
gör gällande, att man här inte kommit
fram till ett riktigt resultat, så bör
vi väl också bedöma läget utifrån detta.

Jordbruksministern gjorde också gällande
att det inte finns några andra siffror
nu. Men det finns ju faktiskt siffror
från två län, och de siffrorna ändrar
resultatet med cirka 4,5 miljoner. Hur
vet man att det inte gjorts fel även i
fråga om län för vilka resultatet inte
granskats så noga? Det finns anledning
att tro att det kan föreligga fel där också.
Statsrådet Netzén menar också, att
jag gärna skulle vilja fortsätta undersökningen.
Det vill jag visst inte, om det
inte finns skäl för det. Finns det inte
skäl för fortsatt undersökning, skall den
naturligtvis inte fortsätta, men man har
anledning att vara rädd för att det kan
finnas skäl för det.

Herr Ahlsten, en av de utmärkt
kvalificerade förhandlarna, talade om
värdet av förhandlingarna. Vi erkänner
naturligtvis värdet av förhandlingarna,
men förhandlarna behöver inte skryta
med vad de själva gjort. Som allt mänskligt
är ju även detta sådant som man
måste sakligt bedöma och granska. Herr
Ahlsten menar att det är beklagligt om
inte jordbruket vill erkänna ett resultat.

142

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på interpellation

ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, m. m.

Det kan vi gott göra. Vi har inte tänkt
kassera resultatet, om vi finner att det
är det bästa som kan tänkas.

Till sist kom herr Ahlsten med något
som åtminstone för mig var en nyhet:
att siffran 40 miljoner inte är grundad
på en uppskattning utan en siffra som
man har yxat till på måfå. Herr Ahlsten
sade: Är det så att erfarenheterna
kommer att visa att det behövs mer, är
det klart att staten får anvisa mer
pengar. Är det verkligen herr Ahlstens
mening, så är det inte så stor skillnad
mellan hans mening och min.

Herr Ahlsten hyser oro för den kritik
som riktats mot förhandlarna. Men
en offentlig person, vare sig han nu är
förhandlare, riksdagsman eller vad det
kan vara, måste väl i all rimlighets
namn kunna bära kritik och stå för sina
åtgöranden. Han får naturligtvis försvara
sig. Ingen förmenar honom att
göra detta, utan han bör tvärtom göra
det enligt min åsikt.

Jag kan instämma med herr Johanson
i Västervik när han säger, att det är
beklagligt att vi under sex år av sju
haft skördeskador. Ja, visst är detta beklagligt,
och nog skulle det vara lyckligt
om jordbruket vore så bärigt, att
skördeskadorna kunde klaras utan hjälp
från staten. Men skulle staten, sådana
förhållandena är, inte ge hjälp, finge man
riskera en avgång från jordbruket som
yrke i långt högre grad än vad som är
nyttigt, och något sådant önskar samhället
självfallet inte.

Herr Johanson säger, att det inte är
160 miljoner utan 124 miljoner. Men
inte kan man väl komma ifrån att utskottet
faktiskt redovisat en uppskattning
av brödsädesskadorna som belöper
sig till 164 miljoner.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Bara en kort replik till
herr Pettersson i Dahl, som kände sig
pikerad av ett uttryck, som i hastigheten
halkade över min tunga, då jag ville

karakterisera resultatet av en förnyad
omräkning av skördeskadorna med att
säga, att detta kunde medföra en »övergödsling».
Herr Pettersson i Dahl missuppfattade
detta uttryck — jag sade
inte övergödning. Vad jag menade var
inte, att de som skulle få del av skördeskadehjälpen,
skulle bli överkompenserade.
Jag sade att det kan bli fråga om
en ekonomisk övergödsling i efterhand.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
i fråga om punkten A., nämligen
dels på bifall till utskottets däri
gjorda hemställan dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med de
ändringar däri, som föreslagits i den
med 1) betecknade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
A. i utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med de ändringar
däri, som föreslagits i den av
herr Franzén m. fl. avgivna, med 1)
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 192 ja och 15 nej, varjämte 2

Onsdagen den 18 december 1957

Nr 30

143

Stödåtgärder i anledning av skadorna å 1957 års skörd, tillika svar på interpellation

ang. tillämpningen av 58 § 2 stycket arrendelagen, m. m.

av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A.

Härefter gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten B. gjorda hemställan dels ock
på bifall till den vid denna punkt fogade
reservationen 2); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson
i Dahl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
B. i utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den med 2) betecknade reservationen
av herr Franzén m. fl.

§ 4

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående folkhögskolans
ställning och uppgifter jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 388, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående en reform av den

territoriella pastoratsindelningen och
den församlingsprästerliga organisationen
i riket m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till en kampanj
för lönsparande;

nr 390, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa lönefrågor
med anledning av ändrad organisation
av den lokala och regionala skolledningen
m. m.;

nr 397, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
medicinsk högskola i Umeå jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 398, i anledning av väckta motioner
rörande studiesociala åtgärder;

nr 399, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers särskilda berättelse
om rikets indelning i län;

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av en
storflygplats; och

nr 401, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1957/58;

från andra lagutskottet:
nr 395, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige, Danmark,
Finland och Norge om upphävande
av passkontrollen vid de internordiska
gränserna samt med förslag till
lag om ändring i utlänningslagen den
30 april 1954 (nr 193);

från tredje lagutskottet:
nr 396, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 1 december 1950
(nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

från jordbruksutskottet:
nr 402, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa stödåtgärder
i anledning av skadorna å 1957 års skörd
jämte i ämnet väckta motioner.

144

Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Höstsessionens avslutning

§ 5

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
under riksdagens vår- och höstsessioner
år 1957.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

§ 7

Höstsessionens avslutning

Herr TALMANNEN anförde:

Med detta höstsessionens sista plenum
har 1957 års riksdag slutfört sitt
arbete. Det skall vara utomordentliga
omständigheter som kan föranleda kammaren
att ånyo samlas, innan riksdagen
grundlagsenligt är avslutad den 31 december.

Vårt politiska liv har under det gångna
året varit mera händelseladdat än på
ganska länge. De löpande riksdagsärendena
har visserligen gett nog så mycket
av stoff för den politiska debatten, och
flera betydelsefulla frågor har nått sin
lösning under denna riksdag. Den allmänna
folkomröstningen om den planerade

läggningarna i partigrupper och vid
partiledarförhandlingar om denna reform,
försvarsberedningens arbete och
diskussionerna häromkring, liksom slutligen
regeringsskiftet vid höstsessionens
inledning — allt detta har gett en särskild
stimulans åt den politiska debatten,
både i riksdagen och utanför denna,
som vi inte på många år haft någon
motsvarighet till.

Den svenska riksdagen har ju arbetsformer,
som uppenbarligen är uppbyggda
med sikte på att främja kompromisser
och samförståndslösningar. Vår utskottsorganisation,
liksom arbetet i riksdagsgrupperna
och vid partiledarkonferenserna,
lämpar sig ju väl för detta
ändamål. Om det kan lyckas att i de
frågor som nu är aktuella nå lösningar
utöver partilinjerna, skulle det i hög

grad stärka den prestige vårt parlamentariska
liv redan har.

När jag alltså uttalar denna tillfredsställelse
med riksdagen som instrument
för demokratiens utövande, bortser jag
självfallet inte från att arbetsformerna
oupphörligen kan behöva reformeras.
I samband med den allmänna författningsreform
som förestår lär väl också
reformer på riksdagsplanet komma i
fråga. Men härvidlag är det klokt att gå
försiktigt fram — riksdagsarbetet lämpar
sig nog inte särskilt väl för automation.

Omständigheterna har fogat det så, att
min riksdagsbana och mina fem år som
talman med denna riksdag har nått sitt
slut. Jag känner därför ett särskilt behov
av att i dag rikta mig till kammaren
med ett personligt tack. Främst vill
jag tacka för det förtroende som visats
mig under de gångna åren och som har
berett mig möjlighet att bekläda den
förnämliga posten som kammarens talman.
Uppgiften att sköta kammarens
klubba har inte varit särskilt pressande.
Vi har sådana ungängesformer i svensk
politik, att talmannens uppgifter föga
behöver gå på nerverna. Ändock vet jag
att jag inte alltid kunnat hålla otåligheten
i band och att detta förhållande
någon gång har gått ut över enskilda
kammarledamöter. Att sådant inte av någon
har lagts på minnet är jag emellertid
förvissad om.

Jag vill också uttala mitt tack till
kammarens utomordentlige sekreterare.
Hans plikttrohet och ständiga vaksamhet
beträffande allt som har med kammarens
arbete att skaffa är för talmannen
ett ovärderligt stöd. Mina kamrater
i presidiet har likaledes under åren
gjort allt för att lätta min arbetsbörda.

Mitt tack går också till pressens representanter
för deras alltid korrekta uppträdande,
vad gäller kammaren och dess
angelägenheter, liksom till kanslipersonal
och övriga hos kammaren anställda.

Må det slutligen tillåtas mig uttala den
förhoppningen, att Sveriges riksdag allt

Nr 30

145

Onsdagen den 18 december 1957

framgent som hittills skall förmå fylla
sin uppgift som den främsta tillskyndaren
av en lyckosam utveckling för land
och folk.

Jag ber att få tillönska alla och envar
en god helg och ett gott nytt år.

Härefter yttrade:

Herr HALLÉN (s):

Herr talman, ärade kammarkamrater!
1957 års riksdag lider nu mot sitt
slut. Den kommer trots de viktiga händelser
som herr talmannen erinrade
om — folkomröstningen och regeringsskiftet
bland annat — nog inte att gå
till historien såsom särskilt spännande
och dramatisk. Politisk spänning och
dramatik har inte saknats men har huvudsakligen
utvecklat sig utanför riksdagens
murar och i en krets av särskilt
utvalda. Jag har emellertid en
känsla av att denna riksdags arbetsformer
— såsom herr talmannen också
erinrade om — har uppvisat vissa allvarliga
brister. Flera riksdagsmän än tidigare
har gått sysslolösa, fastän alla partier
numera bekänner sig till den fulla sysselsättningen.
Utskotten har drivits av
en i och för sig berömvärd ambition
att ha löst alla uppgifter till vårriksdagens
slut. Efter ett hetsande tempo
har det också lyckats utom för de utskott,
som haft en alltför stor arbetsbörda
och måst begära uppskov. Följden
har blivit en ojämn sysselsättning
under hösten. Med en jämnare arbetstakt
kunde arbetet fördelas på en längre
tid och alla utskott sysselsättas. Herr
talmannen och jag tillhörde för elva år
sedan en kommitté som föreslog, att talmanskonferensen
skulle vara en dylik
arbetsreglerande direktor. Därav blev
intet. Men att genomföra nyheter i riksdagsarbetet
tillhör det svåraste i detta
hus. Så många huvuden, så många lösningar.

Men i ett avseende råder en enhällig
opinion bland oss. Det gäller kammarens
känslor för sin talman. När jag å
10 — Andni kammarens

Höstsessionens avslutning

kammarens vägnar fick förtroendet att
till talmannens företrädare herr Sävström
framföra kammarens tack och
avsked, tillät jag mig säga, att den absoluta
objektiviteten är en talmans
adelsmärke. Och denna sakliga objektivitet
har stått som ett vänligt skimmer
över vår talmans sätt att leda våra förhandlingar.
Det har givit oss en känsla
av trygghet och förtroende. Ja, ärade
kamrater, jag vågar tillägga: Skall detta
krav på saklighet enbart gälla en talman?
Skall det inte gälla oss alla och
särskilt i dessa dagar våra ledande män,
ställda inför viktiga avgöranden? Som
sanna demokrater måste vi lyssna till
motparten och inte bara i den se människor,
som av okunnighet och egoism
är vilseledda.

Det har visserligen ej över dessa talmansår
stått någon rymd av dramatik
och höga mäktiga ord men så mycket
mer av vad jag skulle vilja kalla en
demokratiens vardag, genomlyst av
omutlig opartiskhet, personlig enkelhet
och anspråkslöshet i det yttre framträdandet,
vilket ingalunda utesluter den
fasta och bestämda blicken mot dem,
som till äventyrs skulle bryta mot demokratiens
spelregler.

För oss värmlandsrepresentanter är
det en särskild glädje att känna, att när
Ni reser hem som vårt läns hövding,
så för Ni med Er denna enkla och
rättframma stil i umgänget med människor
och detta realistiska och praktiska
grepp på arbetsuppgifterna, som skall
garantera Er framgång i Ert nya värv.

Till slut, ärade kamrater: Om jag
skulle våga tolka våra känslor i denna
stund, när vi bryter upp för att fira
hembygdens jul, så är det väl främst
eu längtan, ungefär som när man far
hem till en gammal mor, som förkroppsligar
barndomens tid och de framfarna
årens ro och frid. Men vi känner också
ett vemod när vi ser, hur utsagorna om
Fridsfursten verkar så bleknade och
förtonade, när vi hör dem överröstade
av högtalarna, som fyller luften med

protokoll 1957. Kr .‘JO

146 Nr 30

Onsdagen den 18 december 1957

Höstsessionens avslutning

hotfulla budskap om styrka och oövervinnelighet.
Är alltsammans blott en
hägring för ökenvandrare? Nej, vår
innersta instinkt säger oss, att enligt
heliga lagar för människolivet bereds
den hjärtanas reaktion, som kommer
gränserna att öppnas och broderskapets
ande att vandra från by till by, från
stad till stad. Därför tillönskar vi varandra
i ljus förtröstan — trots allt —
en god jul.

Herr OHLIN (fp):

Ålderspresidenten har redan framfört
kammarens tacksamhet. Kammarens ledamöter
känner ett behov av att ytterligare
understryka denna känsla med
en liten blomsterhyllning.

Vi är ju ofta en stridande församling.
Men i dag står vi fullt eniga i vår önskan
att få tacka Er, herr talman, för Ert
sätt att leda kammarens arbete.

Oväld och skicklighet har alltid utmärkt
Ert sätt att handha talmannens
viktiga värv. Det har för kammarens
arbete spelat en mycket betydande roll,
att vi har haft Er som ledare för vårt
arbete.

Era arbetsuppgifter har understundom
varit grannlaga. Ni har löst dem
med stor skicklighet, inte minst under
de livliga replikskiftena, då alla önskemål
inte har kunnat tillgodoses. Då har
Er naturliga auktoritet och kammarens
förtroende gjort, att Ni kunnat lösa Era
uPPgiHer på ett sätt som alla kunnat
acceptera.

Om någon i stridens hetta skulle känt
lust att riva håret av en motståndare,
skulle en blick från Era ögon ha varit
tillräcklig för att hejda honom eller

henne i detta uppsåt. Risken har kanske
inte varit så stor. Men det har
känts lugnt och tryggt att veta, att det
varit Ni som haft ledningen av kammarens
överläggningar och arbete i övrigt.

Såväl utåt som i detta hus har Ert
framträdande utmärkts av värdighet och
stil utan choser. Det är för den svenska
demokratien av icke ringa betydelse, att
andra kammarens främste representant
uppfyller de krav som ställs på honom
på ett sätt som passar vår tid.

Om jag får lov att använda ett ålderdomligt
uttryck, som kanske för 30—40
år sedan skulle skorrat en aning i Era
öron — jag vet inte — kanske jag får
sammanfatta det sagda med omdömet,
att Ni har gjort Er väl förtjänt om fäderneslandet.

Ni kan, när Ni nu går till annan viktig
gärning i samhällets tjänst, göra det
i medvetandet om att Ni här i kammaren
har vunnit aktning, tillgivenhet och
vänskap. Det är inte minst för att betona
detta, som mina kamrater och jag
i egenskap av gruppordförande i kammaren
å hela kammarens vägnar ber att
få överlämna denna blomsterhyllning.

Vid överlämnandet av blomsterhyllningen
utbröto spontana och långvariga
applåder från kammarens ledamöter
och övriga närvarande.

Sedan herr talmannen framfört ett
hjärtligt tack för hyllningarna, förklarade
han 1957 års riksdags höstsession
avslutad, varefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 13.15.

In fidem
Gunnar Britth

Fredagen den 27 december 1957

Nr 30 147

Fredagen den 27 december

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit vederbörligen
utfärdat därom, att justering
av de kammarens protokoll, som
vid höstsessionens slut återstode ojusterade,
komme att denna dag kl. 12.00
försiggå i kammarens konferensrum;
och tillstädeskom därvid herr Carbell.

Protokollen för den 13, den 16, den
17 och den 18 innevarande december
upplästes för justering och blevo av
kammarens tillstädesvarande ledamot
godkända.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 57

711236