1957 ANDRA KAMMAREN Nr 2 (Riksdagens protokoll 1957:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957 ANDRA KAMMAREN Nr 2

21—22 januari

Debatter m. m.

Måndagen den 21 januari fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m..................... 3

Interpellation av fru Sandström ang. av Statens skogsindustrier bedriven
rederirörelse...................................... 80

Måndagen den 21 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.) ............ 84

Tisdagen den 22 januari fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.) tillika svar på
interpellation ang. den aktuella bränslesituationen och fråga ang.
ytterligare hjälpåtgärder för ungerska flyktingar .............. 134

Tisdagen den 22 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m. (Forts.) ............ 220

1 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Måndagen den 21 januari

Kl. 10.00

i i

Justerades protokollet för den 15
innevarande januari.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Ståhl, som vid kammarens sammanträde
den 10 innevarande januari med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m.

Föredrogos för remiss till utskott i
ett sammanhang Kungl. Maj:ts på kammarens
bord liggande propositioner nr
1, angående statsverkets tillstånd och
behov under budgetåret 1957/58, och
nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1956/57.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet Lange, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med remiss till utskott av ovanstående
propositioner besvara herr
Svenssons i Stenkyrka interpellation
angående den aktuella bränslesituationen.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! När jag tillåter mig att
börja dagens debatt, så är det helt enkelt
därför att jag har en stark känsla
av att den förelagda statsverkspropositionen
behöver en kommentar, innan

diskussionen på allvar kommer i gång.
De presskommentarer, som har följt på
presentationen av årets finansplan, har
ju varit omväxlande och framför allt
mycket skiljaktiga i sina värdeomdömen.
När sålunda olika omdömen härrör
sig från politiskt skiljaktiga uppfattningar
om samhällsekonomien, är
det ju inte överraskande i och för sig.
Då däremot de skiljaktiga uppfattningarna
kommer från en och samma politiska
opposition, har man kanske anledning
att ställa sig litet mera frågande.

Låt mig belysa oppositionens publicistiska
reaktion genom att citera följande
rubriker: »En svag budget.» »En
dyster budget.» »Stagnationens nya budget.
» »Betänklighetens budget.» »I återvändsgränd.
» »Orkeslöshetens finansplan.
» »En lös finansplan.» »Ofärdig finansplan.
» »Utgiftsexplosion.» »Svagare
men långt ifrån svag budget.» »En stark
budget.» »Högskattebudget.»

Oppositionens språkrör analyserar
också finansministerns psykiska status
i följande ordalag: »Tvehågsen finansminister.
» »Resignerad finansminister.»
»Pessimistisk finansminister.» »Lugn
finansminister.» »Orolig finansminister.
» »Flöjtspelande finansminister.»
»Finansministern blek om kinden.»
»Sträng svävar på målet.» »Socialisten
Gunnar Sträng.»

Självfallet är jag djupt överväldigad,
då jag avläser ett sådant intensivt intresse
i avseende på min ringhets fysiska
och psykiska välbefinnande. För
att emellertid stilla eventuella farhågor
på den punkten, så låt mig omedelbart
kort och gott meddela, att med undantag
av en, jag hoppas övergående influensa,
är mitt tillstånd i båda dessa avseenden
oföränderligt gott.

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Huruvida den för riksdagen presenterade
budgeten är en svag eller en
stark budget eller någonting mitt emellan
har den allmänhet, som inhämtat
sitt kunnande ur oppositionens press
under dessa sista 10 dagar, knappast
kunnat göra sig en föreställning om, då
uppenbarligen oenigheten på den punkten
varit så markerad bland de politiska
ledarskribenterna. Samtidigt som
budgeten betecknas som svag eller med
andra ord, samtidigt som man gör gällande,
att vi nu är mer eller mindre
konkursmässiga, verkar det onekligen
något förbryllande att ta del av den
kritik, som från olika håll och i samma
andedrag presteras över att budgetbehandlingen
har gått för hårt fram just
över vederbörandes eget specifika område.
En gammal god förlikningsmannaregel
är den, att därest alla berörda
parter är arga och missnöjda med resultatet,
bör resultatet i och för sig kunna
tolkas såsom ett gott uttryck för
och en riktig avvägning av den kompromiss,
som både ett förlikningsförslag
och en statsverksbudget onekligen är.
Kanske vågar jag inregistrera årets
statsverksproposition såsom särdeles
vällyckad just utifrån den synpunkten
att de belåtnas antal har varit praktiskt
taget obefintligt.

Jag tillåter mig emellertid att göra det
enkla påpekandet, att därest man kritiserar
en budget såsom varande svag,
så brister det åtskilligt i logiken, om
man samtidigt torgför sitt missnöje
över för snåla anslag. Sådant missnöje
har fått rikligt spaltutrymrne i oppositionens
press under den senaste veckan.
»Statsverkspropositionen har i
fråga om väganslaget givit trafikanterna
en chock» säger vägföreningens direktör.
Behandlingen av försvaret har föranlett
den i och för sig ovanliga åtgärden
att överbefälhavaren i särskild skrivelse
till regeringen tillkännagivit sitt
missnöje över prutningarna. Medicinalstyrelsens
chef protesterar mot behandlingen
av sjukvårdsbudgeten, »finner

det hela beklagligt, och ser prutningarna
med djup oro». Väg- och vattenbyggnadsverkets
chef är allvarligt bekymrad,
när han tar del av statsbudgeten
och anser »att sakkunskapen har
underkänts». Chefen för vattenfallsstyrelsen
beklagar sig över det honom tillmätta
investeringsprogrammet och anser
det »oklokt att visa den försiktighet
i atomprogrammet, som kommit till
uttryck i statsverkspropositionen».

Jag har varit med tillräckligt länge
i detta hus för att redan nu kunna våga
säga, att innan kamrarna skils åt kommer
åtskilliga förslag att ha sett dagens
ljus, förslag som alla har det gemensamt
att man vill öka statsverksamhetens
utgiftssida ytterligare, eller med
andra ord göra denna, som den nu presenteras
på de flesta håll, svaga budget
ännu svagare.

För ett år sedan presenterade Kungl.
Maj :t en statsverksproposition, där
statsinkomsterna antogs täcka utgifterna
såväl på drifts- som kapitalsidan,
eller med andra ord en totalbalanserad
statsverksbudget. Jag tillät mig i förra
remissdebatten, d. v. s. den 19 januari
1956, att slå fast att det goda utfallet av
budgeten för 1956/57, d. v. s. för innevarande
år, delvis hade karaktären av en
engångsföreteelse. Vissa uppbördstekniska
följdverkningar av fastighetsskattens
inläggning i källskatteuppbörden
gav just för nu innevarande år extra
inkomster av engångsnatur. Jag upprepade
i den ekonomiska avslutningsdebatten
den 30 maj på nytt dessa argument
och underströk att vi genom beslut,
fattat vid 1956 års riksdag, genom
sänkning av den direkta statsskatten
reducerade statsverkets inkomster
framdeles med 370 miljoner kronor per
år. Jag erinrade om att de indragna
repetitionsövningarna hade karaktären
av en engångsåtgärd. Jag pekade vidare
på förväntade justeringar av statstjänarlönerna.
Jag har ett starkt behov av
att erinra härom i den, jag skall villigt
erkänna det, rätt fåfänga förhoppningen

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

att kunna göra intryck på oppositionens
talesmän, som under tiden från
remissdebatten 1956 till valdagen den
16 september i bästa julgransplundringsstil
nedlade aktningsvärd energi
och möda på att dela ut ytterligare
skattesänkningar av alla slag till det
svenska folket. Så här i efterhand vågar
man väl säga: Gud vare tack och lov
att denna riksdag under föregående år
ändå hade en sådan sammansättning att
oppositionens förslag tillbakavisades!
Situationen i dag är i ekonomiskt avseende
väsentligt bättre och behöver nu
inte ses såsom orimlig och hopplös.

Utifrån mina bedömningar av den allmänna
ekonomiska situationen är läget
trots allt inte av den karaktär att det
finns grundad anledning att tala om en
misslyckad budget. Jag har tillåtit mig
att i beskrivningen av den ekonomiska
politiken utan omsvep erkänna att budgeten
är svagare än i fjol. Men därest
inget oförutsett inträffar bör den fortfarande
kunna vara ett effektivt och
brukbart medel i vår kamp mot inflationsfaran.

Låt mig först säga någonting om totalbalanseringens
princip som sådan.
I fjolårets sista ekonomiska debatt den
30 maj hade herr Ohlin och jag ett meningsutbyte
härom. Jag tillät mig då på
en direkt fråga av herr Ohlin svara
följande: »Totalbalansering eller icke
totalbalansering står i direkt förbindelse
med den ekonomiska situationen
som vi bedömer den under det år budgeten
tillämpas. Lika naturligt som det
är att man arbetar med en underbalanserad
budget i depressionstider, lika
naturligt är det att man arbetar med
en total — eller överbalanserad budget
i inflationstider. Budgetpolitiken är enligt
min uppfattning till för alt påverka
det ekonomiska skeendet och är i denna
sin innebörd av utomordentlig vikt
och betydelse.»

Jag sammanfattade mina synpunkter
i följande: »Jag menar alltså, att när vi
bedömer läget så att det är nödvändigt

med en starkt balanserad, kalla det
gärna överbalanserad budget, så försöker
vi åstadkomma detta inom ramen
för vad som är praktiskt möjligt att genomföra.
När vi bedömer läget annorlunda,
så hänger vi inte fast vid överbalanseringen.
Man bör föra en flexibel
budgetpolitik. Liksom de andra instrumenten
i den ekonomiska arsenalen
skall den ha en viss flexibel karaktär.»

Herr Ohlin uttalade sin tillfredsställelse
med detta besked. Om jag citerar
herr Ohlin, blev svaret följande: »Jag
tackar för upplysningen om totalbalansering.
Det betyder att finansministern
med sin flexibla finanspolitik i
ett något svagare konjunkturläge inte
kommer att överbalansera driftbudgeten
så starkt som nu; att han alltså kommer
att låna pengar till en del av kapitalbudgetens
utgifter. Det betyder också
att han, om jag fattat honom rätt, i
ett sådant läge mycket väl kan tänka
sig föreslå skattesänkningar. Detta är
verkligen viktigt, herr finansminister!
Vi har alltså att räkna med att staten
i ett något försvagat konjunkturläge
kommer att låna för investeringar på
kapitalbudgeten, t. ex. inom affärsverken,
och att detta inte kominer att
hindra förslag om skattesänkningar.»

Herr Ohlin uttalade vidare förhoppningen
att jag skulle tala om innebörden
av detta för statsministern och de
övriga kolleger i regeringen, som för
socialdemokratiens talan i den ekonomiska
debatten. Denna upplysningsverksamhet,
i den mån den nu skulle vara
erforderlig, har icke uraktlåtits från
min sida. Men när vi i år i ett något
svagare konjunkturläge presenterar en
budget som innehåller både förslag om
en viss upplåning och förslag om en
viss skattesänkning, så har detta förhållande
i den press, som står herr Ohlin
nära, framkallat våldsamma eruptioner
av kritik mot den finansminister
som i år icke har vidhållit principen
om totalbalansering.

Kanske iir jag själv skuld till förhål -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

landet, eftersom jag utgick ifrån att
herr Ohlin skulle upplysa sina meningsfränder
om totalbalanseringens innebörd.
När så tydligen inte varit fallet
lovar jag, att om tid och krafter står
mig bi försöka hjälpa herr Ohlin i det
avseendet. Då behöver kanske överraskningen
över att en budget presenteras
såsom icke totalbalanserad inte i fortsättningen
bli lika överväldigande som
den blivit i år.

Jag kommer tillbaka till frågan om
budgeten är stark eller svag, och jag
vill ytterligare slå fast att ett sådant
omdöme helt enkelt inte kan göras med
bortseende ifrån det aktuella konjunkturläget.
Ser vi på budgeten utifrån
mera traditionella utgångspunkter -—
låt mig gå tillbaka till de tider, då konjunkturbilden
präglades av en väsentligt
stillsammare atmosfär än vad vi nu
varit vana vid — så skulle från dessa
utgångspunkter dagens budget säkerligen
betraktats som en ovanligt stark
budget. Den nu presenterade statsverksbudgeten
innebär att vi skattefinansierar
de statliga investeringarna till cirka
88 procent. Budgetens totalsumma är
till 98 procent skattefinansierad och till
2 procent lånefinansierad. Traditionellt
och med bortseende från budgetens betydelse
som vapen i konjunkturpolitiken
och som ett vapen för samhällsekonomisk
stabilisering kan man självfallet
väl presentera en budget, där man
lånar alla de medel som behövs för
räntebärande investeringar. Nu har jag
emellertid personligen den mycket bestämda
uppfattningen att budgeten måste
vara en aktiv faktor i vår strävan att
stabilisera samhällsekonomien. Med den
omfattning den statliga verksamheten
har i dag präglar den på ett avgörande
sätt konjunkturbilden och kommer med
all sannolikhet att göra detta även för
den framtid vi nu kan överblicka. Sett
ifrån dessa utgångspunkter är den budget
som nu presenteras riksdagen en
så pass stark budget som förhållandena
medgivit. Utifrån nationalbudgetens

prognoser, som visar en något avlugnande
aktivitet i vårt ekonomiska liv,
kan den upplåning som här presenteras
också till nöds försvaras. Men jag
vore inte ärlig om jag inte innerst inne
med större tillfredsställelse även detta
år skulle ha velat presentera en totalbalanserad
budget. Varför har inte finansministern
gjort detta, kanske man
frågar. Till mitt försvar har jag väl då
endast att anföra att om detta hus i
praktiskt taget 100-procentig enighet
beslutade sig för att utställa vissa växlar
på framtiden, så betraktar jag det
som en politisk anständighetsfråga att
de växlarna också inlöses. Riksdagen
beställde föregående år en uppjustering
av barnbidragen. Den presenteras i
årets statsverksproposition. Någon kanske
säger att den träder i kraft i senaste
laget med hänsyn till att här föreslås
en tidsförskjutning på ett halvt år.
Växeln löses emellertid in, och tidsförskjutningen
får man enligt min mening
acceptera för att slippa den större olägenheten
att försvaga budgeten med ytterligare
100 miljoner.

Den politiska debatt, som under fjolåret
rullades upp för de svenska väljarna,
gav klart vid handen, att politisk
enighet över hela linjen förelåg beträffande
den kommunala skattesänkningen.
Det finns någonting som heter
förtroendekapital i förhållandet mellan
politikerna och väljarna. Omsorgen om
detta förtroendekapital har gjort att regeringen
här föreslår en inlösning av
den växel som representerar den kommunala
skattesänkningen. De övriga
stora kostnadsposterna — 170 miljoner
ytterligare till försvaret, 140 miljoner
ökning på skolhuvudtiteln och 230
miljoner i merutgift på statstjänarnas
lönesida — tror jag denna riksdag
praktiskt taget enhälligt kommer att betrakta
som ofrånkomliga. Det ofrånkomligas
nödvändighet och politisk anständighet
har utgjort de bjudande argument,
som inneburit att trots en rigorös
utgiftsgranskning den ideala mål -

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sättningen, totalbalanseringen, icke helt
kunnat uppnås. Personligen beklagar
jag det även om, som jag nyss underströk,
det förhållandevis rimliga upplåningsbehovet
mot bakgrunden av en
viss konjunkturdämpning kan försvaras.
Men allt är ju relativt här i världen.
Den kritik regeringen kan rikta
mot sig själv för att den över huvud
taget i nuvarande situation skall behöva
belasta lånemarknaden är litet lättare
att förlika sig med mot bakgrunden
av att en ekonomisk politik efter
oppositionens anvisningar skulle ha
dubblat och tredubblat detta upplåningsbehov.

Det vore emellertid en djupt missvisande
presentation om jag gjorde gällande
att nästa års underbalansering
med cirka 300 miljoner är ett resultat
av regeringens känsla utav nödtvång i
fråga om utställda löften och växlar.
Resultatet är den naturliga konsekvensen
utav att regeringen bär blicken öppen
för vad som brister på samhällsverksamhetens
olika avsnitt och är beredd
att intill gränsen för det ekonomiskt
möjliga sätta in sina krafter på
att reparera dessa brister. Justeringen
av barnbidragen har regeringen betraktat
såsom en fråga om social rättvisa
och anständighet. Man kan inte med
bärande motiv förneka att utvecklingen
sedan 1947 har inneburit en omfördelning
av folkhushållets tillgångar till
barnfamiljernas nackdel. Regeringen
har velat tillrättalägga den orättvisan
och utgått ifrån mot bakgrunden av
fjolårets uttalande, att den där har stöd
från riksdagens sida. Att nästa steg på
skattesänkningens område föreslås bli
en reduktion av den kommunala beskattningen
ligger helt i linje med den
grundsyn på skatteproblemet som regeringen
gjort sig till tolk för. Den tog
sig uttryck i fjolårets statsskattesiinkning
med huvudvikten lagd på de
mindre inkomsttagarna. Principen följes
i år genom det förslag om höjning
av de skattefria kommunala ortsavdra -

gen som riksdagen längre fram kommer
att få ta ställning till.

Det är således fortfarande en skattereform,
där den helt avgörande tyngdpunkten
i fråga om skattelättnader lägges
hos de mest behövande, d. v. s. de
lägre inkomsttagarna. Den genomgående
upprustningen på forskningens område,
där fjolårets starka engagemang
på atomkraftens exploatering för fredlig
användning fullföljes och väsentligt
utökas, är vidare en demonstration
av att regeringen inför riksdagen vill
understryka vikten av utvecklingsbefrämjande
och framåtsvftande engagemang.

Undervisningens sedan ett par år
starkt pågående utbyggnad fortsätter.
Riksdagen har att ta ställning till en
skolhuvudtitel som, om man vill lägga
en sakligt objektiv syn på det hela,
präglas av aktivitet och ansvar för
framtiden. Den i ordets rätta bemärkelse
sociala demokratiseringsprocess
som ligger i att våra ungdomar, bortsett
från föräldrarnas ekonomiska förhållanden,
får tillgång och möjligheter
till studier och utbildning, har fått ett
konkret uttryck i de generella allmänna
barnbidragens utsträckning till 18-årsåldern
för alla de ungdomar som fortsätter
sin utbildning, oavsett av vilket
slag den vara månde. Pbl genomgående
förhöjning av studiestödet för utbildningen
utöver det anförda är ett konsekvent
fullföljande av dessa tankegångar.

Den sedan några år tillbaka fortgående
upprustningen på sinnessjukvårdens
område fullföljes till och med i ökad
takt. De nya mentalsjukhus som nu bygges
i vårt land gör rent bord med den
gamla orimliga och förlegade uppfattningen
att kropps- och mentalsjukvård
kan bedömas från olika utgångspunkter
och värdesättas med olika mått.

Gör man sig besvär med att so över
budgetens förslag på vårdområdet, finner
man att ett två- eller tredubblat engagemang
i fråga om fångvårdens och

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

nykterhetsvårdens upprustning föreligger.
Upprustningsarbetet inom ungdomsvården,
omsorgen om invalider
och partiellt arbetsföra, har också fått
sitt utrymme i det förslag som nu förelägges
riksdagen.

Jag är medveten om att denna allmänna
presentation kan kritiseras utifrån
de mera specialist- och detaljbetonade
synpunkterna. Den riksdagsman,
som lägger ned huvuddelen av sin
energi på att granska skolhuvudtiteln,
kan naturligtvis känna missräkning på
en eller annan punkt, där han eller hon
skulle ha önskat längre gående medgivanden.
Samma situation uppstår för
den, för vilken socialhuvudtiteln är det
väsentliga. Liknande synpunkter kommer
självfallet att aktualiseras för den
som anser att fångvårdens problem,
nykterhetsvårdens problem, ungdomsvårdens
problem eller skattepolitikens
problem är det för honom mest avgörande.
Jag har en känsla av att riksdagsmän
tillhörande ett speciellt parti
i denna kammare kommer att uttala sitt
missnöje över behandlingen av försvarets
anslagsfråga o. s. v. För regeringen
har det emellertid framstått som önskvärt
och riktigt att vid en allmän bedömning
över hela fältet kunna presentera
en budget, som ger intryck av en
fortgående progressiv utveckling på
samhällets olika områden, ett tillrättaläggande
av vad som framstår som brist
ocli underlåtenhet i samhällsarbetet,
utan att därför spränga ramen för de
resurser som är det bärande underlaget
för all utveckling, nämligen en fast samhällsekonomi.
Specialintressena har tillgodosetts,
men inom ramen för helhetsintresset.
Specialintressena får aldrig
spränga ramen för helhetsbedömningen.
Det är de enkla utgångsregler, som
ligger bakom den budget som presenteras
här i dag.

Den framtidstro, som måste vara
drivkraften i allt samhällsarbete, har
regeringen velat dokumentera inte enbart
genom en välvillig behandling av

undervisning, forskning och familjepolitik
utan också genom att annonsera
två till sin vikt och omfattning helt avgörande
reformer för medborgarnas
trivsel, trevnad och trygghet. Jag tänker
här på propositionen om arbetstidsförkortning
till 45 timmar per vecka,
som riksdagen har att emotse, och den
förstärkning av ålderdomstryggheten
som pensionsfrågans lösning kommer
att innebära. Att dessa två frågor, som
var för sig har avgörande omfattning
och betydelse, nu anses mogna för ett
praktiskt politiskt genomförande, är en
dokumentering av att regeringen bedömer
framtiden med lugn och förtröstan.

Lugn och förtröstan — hur rimmar
de uttrycken med den redovisning, som
regeringen har presterat i årets finansplan?
Kanske mången säger att detta
konstaterande inte rimmar alls. Vid
närmare eftertanke tror jag emellertid
att mitt omdöme håller. Vi redovisar
visserligen i nationalbudgetens kalkyler
en produktionsutveckling för 1957, som
inte beräknas bli lika stark som vad vi
varit vana vid under efterkrigstiden,
bortsett från uppbromsningen närmast
efter Koreakrisen. På samma sätt är
prognosen för investeringsutvecklingen
försiktigare i dag än under de sist förflutna
åren. Jag är emellertid angelägen
om att understryka osäkerheten i
dylika prognoser, som bygger på enkäter
hos industriföretagen, och där vi erfarenhetsmässigt
vet hur framtidsbedömningen
relativt snabbt skiftar. Som
exempel kan nämnas att bara den omständigheten,
att innevarande års budget
i oppositionspressen betecknats som
till ytterlighet svag, under den senaste
veckan bar satt fart på aktiekurserna.
Det behövs således inte mer än att oppositionspressens
politiska ledarskribenter
finner det nöjsamt att häckla
finansministern på grund av att han
inte lyckats totalbalansera budgeten för
att affärslivets barometer på nytt skall
börja stiga mot inflationsmärkta gradtal.
Att det sedan inte finns något sak -

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ligt underlag för temperaturstegringen
är ett ting för sig. Utslagen baseras
långtifrån på rationella grunder, och
just mot bakgrunden härav är det erforderligt
att ta prognoserna med en
stor nypa salt. Det är alldeles uppenbart,
att skulle en känsla av att vi på
nytt sladdar in i en inflationskonjunktur
bli bestående — personligen hoppas
jag att dagens debatt skall kyla ned
atmosfären i det avseendet — så kommer
som en följd av eventuella inflationsförväntningar
med all säkerhet en
extra pådrivare i fråga om investeringsaktiviteten.
Att vi nu på längre sikt
räknar med en lugnare investeringsutveckling
är alltså en logisk följd av att
de målmedvetna insatser på såväl finans-
som penningpolitikens område,
som kännetecknat de två sista åren,
rimligtvis bör verka i den riktningen.
Vi betraktar arbetsmarknaden som mera
balanserad i dag än tidigare, utan att
vi i något avseende kan tala om arbetslöshetsproblem
i allmän bemärkelse. I
den mån sysselsättningssvårigheter bar
uppstått är dessa lokalt och branschmässigt
betingade och uppträder jämsides
med att vissa andra områden inom
vårt produktiva liv fortfarande saknar
tillgång på erforderlig arbetskraft, däribland
inom viktiga valutaskapande
basindustrier. Arbetsförmedlingarnas
funktionsduglighet kommer här in i
blickfältet och får självfallet ses om.

Den ekonomiska politiken sådan den
förts under senare år har lett till en
avsackning av expansionstakten bland
annat på investeringsområdet. Jag har
tillåtit mig att i finansplanen utgå från
att detta är en tillfällig företeelse, en
nödvändig eftergift åt våra strävanden
att genom en konjunkturdämpning stabilisera
det ekonomiska livet och utifrån
denna bättre balanserade ekonomi
få ett utgångsläge för en ökad framslegstakt
i fortsättningen. På längre sikt
har vi allesammans elt odisputabelt intresse
av att investeringsverksamheten
i samhället hålls på en hög nivå, att in -

vesteringskvoten ökar, även om det
skall ske på bekostnad av konsumtionen,
d. v. s. vår naturliga och mänskliga
önskan att omedelbart — helst i
dag och utan att vänta på morgondagen
— snabbt och radikalt höja vår levnadsstandard.

Den här omnämnda dämpningen av
konjunkturen har dessutom haft sin positiva
återverkan på vår betalningsbalans.
I absoluta tal har valutareserven
under 1956 ökat med 214 miljoner, tyvärr
som ett resultat av vissa förskjutningar
i de internationella betalningarna
och inte som ett uttryck för vår utrikeshandels
utveckling. Fortfarande lever
vi vad utrikeshandeln beträffar över
våra tillgångar. Vår import på 11 400
miljoner betalar vi inte helt genom vår
export och genom vårt sjöfartsnetto. En
förlust på 175 miljoner redovisas för
det gångna året. Denna förlust var ju
emellertid för år 1955 icke mindre än
414 miljoner, varför en förbättring i
samma takt som kännetecknat 1956 bör
ge oss en rimlig anledning att förmoda,
att vi skall kunna uppnå balans i vår
utrikeshandel. För min egen del betraktar
jag detta som så värdefullt mot bakgrunden
av valutareservens betydelse
som avgörande säkerhets- och beredskapsfaktor
i händelse av sämre tider,
att jag till och med accepterar en försiktigare
både produktions- och investeringsutveckling
än tidigare, därest
denna kompenseras av en klar förbättring
i valutareserven.

Vid eu bedömning av investeringsutvecklingen
på den privata sidan ger ansökningarna
om byggnadstillstånd också
en indikation på framtidsförväntningarna
inom det svenska näringslivet.
Trots den lugnare takt vi tror oss kunna
avläsa, ligger del fortfarande i mitten
på januari 1957 inne ansökningar
om byggnadstillstånd för industriell
verksamhet på cirka 380 miljoner,
d. v. s. ett belopp som väsentligt överstiger
vad som kvotmässigt tilldelats
det industriella avsnittet för hela den

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

tolvmånadersperiod vi nu har framför
oss.

Vad beträffar investeringskvotens fördelning
i vårt samhälle kan det ha sitt
intresse att notera, att den kommunala
hushållningen för närvarande framstår
som den mest expansiva sektorn. I fråga
om den statliga investeringssidan visar
utvecklingen under 50-talet otvetydigt
på att de militära investeringarna
representerar den mest expansiva delen.
Jag nämnde nyss att vi allesammans
är intresserade av en ntökad investeringskvot
inom den nationalekonomiska
hushållningen, och jag är medveten
om att det är en populär propaganda
att här framställa de offentliga
investeringarna som den gökunge, som
tränger de privata ur boet.

Om vi då först ser på de statliga investeringarna
och där avläser att den
starkaste uppgången ligger på de militära
avsnitten och därefter på väginvesteringarna,
två områden där jag skulle
bli till ytterlighet förvånad om någon
under dagens debatt yrkade på reduktioner,
så kvarstår affärsverken och
övriga investeringar i statliga aktiebolag
och administrativa byggnader.
Kraftverkens utbyggnad, SJ:s och telekommunikationernas
utbyggnad är sådana
integrerande avsnitt av samhällets
produktiva liv, att en eftersläpning på
dessa områden omedelbart hämmar hela
vår industriella utbyggnad.

I fråga om de .statliga aktiebolagen
och de administrativa investeringarna
ligger utvecklingstakten under de senaste
sex åren lägre än vad som motsvaras
av den privata investeringstakten.
De kommunala investeringarnas snabba
ökningstakt, som ligger avgjort före
både den statliga och den privata sektorn,
har sin väsentliga förklaring i
bostadsbyggandets omfattning och den
snabba urbaniseringsprocess som samhället
för närvarande genomgår. Gator,
ledningar, skolor, gemensamhetslokaler,
reningsverk och bilismens följdinvesteringar,
allt detta ställer de kommunala

myndigheterna i tvångslägen som kräver
investeringsansträngningar av väldiga
mått. Personligen tror jag inte på
några möjligheter att gynna näringslivets
industrianläggningar på bekostnad
av de offentliga investeringarna, och
ofrånkomligen möter vi följaktligen problemet:
investering contra konsumtion.
Vill vi inom ramen för en bibehållen
fast samhällsekonomi och utan inflation
satsa mera på investeringarna, bör vi
vara djärva nog att se sanningen i vitögat,
eller med andra ord: det måste
ske på konsumtionens bekostnad. Ifrån
denna problemställning kommer den
gamla och alltid lika aktuella frågan
om sparandet in i brännpunkten.

Jag är väl medveten om att oppositionen
här har patentlösningen till
hands. Skattesänkningar har hittills från
det hållet varit universalmedlet på hyllan
i oppositionens apotek, det medel
som botar emot sjukan för stor konsumtion
och för liten investering. Skattelättnader
till de enskilda skall enligt
oppositionens recept innebära att man
avstår från mycket av det som livet lockar
och bjuder med samt lägger skärv
till skärv för framtida behov. Skattesänkning
till företagen skulle fortfarande
enligt detta traditionella recept ge
möjligheter till en sådan snabb nyinvestering
och produktionsökning, alt
människornas otillfredsställda förväntningar
och deras benägenhet att tillfredsställa
dessa behov icke skulle behöva
ta sig uttryck i en prisstegrande
efterfrågan utan elegant balanseras genom
ett oavbrutet stigande varuflöde
till billiga priser.

Tyvärr är allt det där för bra för att
vara sant. Vi människor är inte så beskaffade,
att vi i det moderna trygghetssamhället
är beredda alt avstå från
det extra som vi anser gör livet värt att
leva. Och trots all standardutveckling
är ändå den ekonomiska situationen för
det ojämförligt stora flertalet av vårt
folk sådant, att ingen kan moralisera
över om folk använder sina pengar för

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att tillfredsställa och höja sin dagliga
konsumtion. Fortfarande har vi den
uppfattningen att eventuella skattesänkningar
bör komma dem till del som bäst
behöver dem. Därav följer också att
skattesänkningen som efterfrågestimulerande
faktor är ett ofrånkomligt faktum.

Hur ställer det sig då med en stark
stimulans till företagssparandet? Det
torde vara ofrånkomligt att ett sådant
är liktydigt med stora vinstmarginaler,
ett incitament till stora investeringar,
vilka erfarenhetsmässigt alltid aktualiseras
i tider av högkonjunktur och överkonjunktur,
då samhällets strävan måste
vara att i den ekonomiska balansens intresse
hålla tillbaka alltför stark investeringsbenägenhet.
Det starka företagssparandet
— eller använd gärna uttrycket
de goda vinstmarginalerna — innebär
ofrånkomligen en god jordmån för
krav på betydande lönehöjningar och
ger också möjligheter för organisationer
att driva dem igenom.

I dagens hundraprocentigt intresseorganiserade
samhälle, där varje grupp
bevakar sin plats, inte bara på startlinjen
utan också under loppet, väcker
denna utveckling anspråk på jämförliga
inkomsthöjningar på praktiskt taget alla
områden, hos folk i allmän förvaltningstjänst,
hos jordbrukare; över huvud taget
alla intresseområden vill ta andras
framsteg som norm för sina egna. Slutresultatet
av denna kedjereaktion uppenbarar
sig i en i förhållande till våra
resurser för stor höjning av konsumtionsefterfrågan.

•lag kommer således, herr talman,
fram till att vid ett realistiskt betraktelsesätt
är den enkla patentlösningen
att allt skall ordnas genom skattesänkningar,
denna populära medicin av
sockerpiller och honungsvatten, helt
utan verkan då vi vill komma till rätta
med problemet investering contra konsumtion.
Fn medieinering, vars effektivitet
ingen behöver betvivla, är om
statsverkets egen budget präglas av en

sådan stramhet och återhållsamhet, att
det väsentliga av statens egna investeringar
kan direktfinansieras. Den synpunkten
blir ännu mera angelägen i en
tid, då det allmänna konjunkturläget
säger oss att en sådan linje också har en
på samhällsekonomien stabiliserande
inverkan. Detta har varit målsättningen
för budgetarbetet även under innevarande
år. Att det inte helt har lyckats
tror jag mig i mitt anförande ha givit
förklaringen till. Det väsentliga av själva
principen har ändå genomförts, det vågar
jag vidhålla. Jag är medveten om
att totalbudgetens brist — 282 miljoner
kronor - förmodligen inte är det definitiva
utslaget av räkenskaperna för
det budgetår, som ligger framför oss.
Huruvida utvecklingen kommer att kräva
ytterligare ingrepp i inflationsbekämpande
riktning har jag för dagen
inte möjlighet att göra uttalanden om.

Jag har tillåtit mig att beteckna den
ekonomiska redovisning, som nu presenteras
riksdagen, som delvis preliminär.
På sina håll har jag häcklats
för detta. De viktiga avsnitt i den samhällsekonomiska
ekvationen, som 1957
års lönerörelse utgör, är dock än så
länge en okänd faktor. Jag har också
som grund för denna preliminära karaktär
hänvisat till de internationella
händelser, som under de senaste månaderna
påverkat och stört vår ekonomiska
utveckling och planering. Ingen
kan för dagen säga, att den faran är helt
eliminerad. Däremot tror jag mig om
att kunna försäkra riksdagen, att därest
regeringen kommer till den slutsatsen,
att ytterligare åtgärder blir erforderliga,
kommer riksdagen också att få
ta ställning till erforderliga förslag.
.Tåg är på det klara med att många är
beredda alt hasta fram och ivrigt stiilla
frågan: »Vad är det för medicin finansministern
nu tänker på? Är det något av
de av de sex nationalekonomiska professorerna
utfärdade beska recept, som
är i görningen?» Jag tillåter mig för dagen
endast att göra det enkla konstate -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

randet: Låt oss först se hur det hela utvecklar
sig. Diagnosen i dag pekar inte
på något egentligt sjukdomstillstånd. En
medicin, som ju alltid har den olustiga
benägenheten att smaka illa, är det inte
nödvändigt att ta in i förskott. Det väsentliga
är att den konsumeras, om det
en dag uppstår ett behov att medicinera.

Härefter anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Riksdagen har från
Kungl. Maj:t fått en proposition på
cirka 5 000 sidor. Från finansministern
har vi fått en utförlig inkomstberäkning
med lång motivering. Finansministern
har haft tillfälle att lägga fram alla sina
synpunkter och har också gjort det. Såvitt
jag har kunnat fatta är de desamma,
som han nu framlagt muntligen. Finansministern
säger, att han har den
känslan, att propositionen behöver en
muntlig kommentar. Man frågar: »Varför
det?» Finansministern har ju haft
möjlighet att skriva allt vad han önskar
skriva. Tror herr finansministern, att
han skriver så tråkigt, att riksdagen
inte läser det? Det är ett misstag. Inkomstberäkningen
med kommentar läses
mycket omsorgsfullt av riksdagens
ledamöter.

Det måste finnas en känsla hos finansministern
att han inte har kunnat
klargöra grunderna för regeringens politik.
Detta att man samtidigt både lyckas
och misslyckas med balanseringen
sätter myror i huvudet på folk och tarvar
ständigt nya förklaringar. Jag måste
— även med risk att finansministern
inte riktigt uppskattar vad jag säger —
hävda att det vore bra, om statsrådet
Sträng som andra finansministrar försökte
att lägga fram sin syn på dessa
ting i statsverkspropositionen och sedan
ha kurage nog att låta debatten i
riksdagen gälla denna utan att här hålla
en ny föreläsning, vars syfte ingen
människa kan begripa. Om herr finansministern
själv inte förstår detta, hoppas

jag, att regeringschefen och regeringskollegerna
förklarar det för honom.

Det verkar som om herr finansministern
trodde, att det var tidningspressen
och dess skriverier om propositionen,
som vi skulle diskutera här i kammaren.
Det var egentligen det enda nya
han kom med i sitt anförande. Men,
herr finansminister, det är statsverkspropositionen
som remissdebatten gäller.
Finansministern påstår, att man
har uttryckt så olika meningar i oppositionspressen
om statsverkspropositionen.
Får jag lov att peka på vad två socialdemokratiska
tidningar har uttalat?
En regeringen närstående tidning säger,
att »också årets budget är stark».
En annan — jag tror att den har en
riksdagsman som redaktör — skriver:
»Slutomdömet om budgeten blir att den
är svag och att det av allt att döma behövs
hårdare tag.» Det är alltså raka
motsatsen. Har finansministern observerat,
att regeringspressen uttalar sig
på så motstridigt sätt? Vad kan det bero
på att finansministern i så fall inte talar
om den saken här i kammaren?

Viktigare är emellertid att det tydligen
har rått brister i den upplysningsverksamhet,
som finansministern berömmer
sig av att ha utfört. Jag tror —
och jag skall för resten återkomma till
den saken — att finansministern har
huvudansvaret för den oklarhet i debatten
den senaste veckan, som tagit sig
uttryck även i de rubriksättningar, som
han anspelade på.

Det är dock inte detta vi skall tala
om i denna kammare i dag. Herr finansministern
är tydligen ängslig att
debatten från början skall skjuta in sig
för mycket på hans prestationer, och
han försöker därför en sådan liten undanglidande
manöver, som han gjort i
sitt anförande här.

Jag skall i motsats till en stor del av
pressen inom de olika meningsriktningarna
börja med att lyckönska herr finansministern
till att han presenterat
en stark budget. Den visar ett överskott

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

på närmare 1 000 miljoner kronor, och
då har ändå kostnaderna för stora lån
till bostadsbyggandet bokförts som löpande
utgifter. Vi vanliga människor
brukar inte ha råd att betala kostnaderna
för nya bostadshus av våra inkomster,
men herr Sträng låter staten,

d. v. s. skattebetalarna, erlägga, låt mig
säga ungefär 300 miljoner kronor för
andra människors bostäder och får
ändå nära 1 000 miljoner kronor över i
budgeten sedan alla löpande utgifter
har täckts. Ja, nog är det en stark budget.
Statens ekonomi är god.

Tyvärr är inte det svenska folkhushållets
ekonomi lika god, och folkets
ekonomi är viktigare än statens, herr
finansminister. Varorna blir dyrare,
levnadskostnaderna stiger, utrymmet
för en fortsatt höjning av reallönerna
blir mindre och mindre och bostadsbristen
i städerna består. Kort sagt, folkets
ekonomi utvecklas på ett otillfredsställande
sätt, och det beror till stor del
på att finansministern mera tänker på
statens ekonomi än på folkets. Jag lyckönskar
herr Sträng till överskottet på
statens affärer, men hur mycket bättre
vore det inte om jag kunde lyckönska
honom till att han väl hade skött landets
affärer, skattebetalarnas ekonomi.
Med bästa vilja i världen kan jag emellertid
inte göra det, utan måste tvärtom
konstatera hans misslyckande. Herr
Sträng är högskattepolitikens man. Även
om han av oppositionen har tvingats
till vissa skattesänkningar, så är det uppenbart
att han beklagar detta. Det
finns också tecken som tyder på att han
umgås med planer på nya skatter och
skattehöjningar. Herr Sträng tycks tro
att om staten tar nya hundratals miljoner
från enskilda och företag, har han
gjort en behaglig och nyttig gärning. I
verkligheten skadar han på detta sätt
ofta landets ekonomi. Hans väldiga
budgetöverskott beror till stor del på en
skattepolitik som minskar sparandet
hos enskilda och företag, håller till -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

h baka produktionsutvecklingen och förn
sämrar våra levnadsförhållanden.

)- Det väldiga överskottet i årets budget
är trots allt några hundra miljoner kro>-
nor mindre än summan av alla de stati-
liga kapitalinvesteringarna. Därför tai,
lar finansministern om ett underskott i
g totalbudgeten. Genom denna termino>r
logi tror sig högskattepolitikens anir
hängare vara mycket listiga. De många
i människor som inte närmare sysslar
t med dessa ting måste ju få det intryc1-
ket, att när det finns ett underskott i
statens finanser borde väl skatterna höä-
jas eller nya skatter påläggas. Den fi*s
nurlige finansministern väljer därför
T att kalla ett överskott i gammal god
e> mening för ett underskott. Det suggere?t
rar som sagt intrycket att skatterna snaa
rare behöver höjas än sänkas och är
5_ avsett att försvåra argumenteringen för
1- oppositionens skattesänkningsförslag.

5- Det knepet är, herr finansminister,
?1 alltför enkelt. Edra egna tabeller visar
iå att det i budgeten finns ett väldigt övert-
skott i den mening vi här i landet bruiå
kar använda det ordet. Det finns ingen
•e rationell grund till att överskottet på
:a driftbudgeten år efter år skulle göras
i- så stort att det täcker alla offentliga ini.
vesteringar och krediter. Att uppnå

I- detta torde för övrigt överstiga t. o. m.
m vad en kraftkarl på högskattepolitikens
•r område som herr Sträng kan åstadn
komma.

ts Budgeten kommer alltså att år efter
3- år av herr Sträng och hans eftersägare
et kallas för underbalanserad, även om
n den varje år i verkligheten uppvisar ett
;p stort överskott på hundratals miljoner
,0 kronor. Vad skall sådant tjäna till, herr
finansminister?

Hur tokigt det vore att göra totalbaj
lanseringen till en norm framgår väl
tydligast därav, att väldiga överskott
* på driftbudgeten då skulle behövas i
’a länder med stora offentliga investering“n
ar och många offentligt ägda företag,
et medan överbalanseringen skulle bli

II- mindre i länder som saknar offentliga

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

företag av större betydelse. De konjunkturpolitiska
skälen för en överbalansering
kan ju vara lika starka i det
ena landet som det andra. Och än
värre: om man överför till exempel statens
vattenfallsverk till bolagsform,
skulle enligt herr Strängs tankegång behovet
av överbalansering av vår budget
minskas. De statliga bolagens investeringar
uppföres ju inte i vanliga fall på
kapitalbudgeten och skall alltså inte
belasta skattebetalarna. Kan någon säga
vad det skall vara för mening i att förfara
på detta sätt med den statliga budgetbalanseringen
?

Nej, frågan om hur stort budgetöverskottet
lämpligen bör vara eller om
man eventuellt bör nöja sig med en balanserad
driftbudget och i depressionslägen
rent av med ett underskott beror
naturligtvis på konjunkturläget. För
övrigt bör man inte bara ta hänsyn till
storleken av överskottet utan även till
använda skatters karaktär och höjd. En
del av dem kan vara sådana att de försvagar
landets ekonomi. Herr Sträng
tycks tro att ju större överskottet är,
dess bättre. Han betygade detta nyss
från denna talarstol utan, såsom det
föreföll, någon tanke på att använda
skattemetoder kunde vara skadliga för
den ekonomiska utvecklingen. Att han
ser på saken på detta sätt beror på att
han, som sagt, mera tänker på statens
finanser än på folkets ekonomi. Men att
på lång sikt främja alla svenska medborgares
ekonomi är viktigare än att
staten samlar upp stora överskott.

Finansministern har genom talet om
en totalbalansering velat ersätta en sådan
realistisk och praktisk bedömning
med en schablon. Han drar detta kritstreck
som om han trodde att Sveriges
folk skulle reagera såsom en höna som
inte vågar gå över kritstrecket. Det är
säkert oriktigt. Finansministern underskattar
folkets tankeförmåga och trampar
för övrigt själv på sina streck.

Han har ju misslyckats med totalbalanseringen.
Det han lyckats med är att

skapa en viss förvirring i den offentliga
debatten. Man trasslar till denna när
man med budgetbalans ibland menar en
sak och ibland en annan.

Vi i folkpartiet kommer att föreslå
att en del skadliga och överdrivna pålagor
avskaffas eller reduceras. Till den
saken blir det tillfälle att återkomma,
när dessa förslag framlagts här i kammaren
och behandlats i utskott — eller
gärna innan de behandlats i utskott,
om någon så önskar.

Låt mig därför nu kort kommentera
några sidor av det statsfinansiella läget
och av den nya budgeten. En nyhet
som herr Sträng införde i fjol var att
ett belopp på 375 miljoner kronor, som
staten erhåller genom extra företagsskatter,
skulle insättas i riksbanken.
Han kallade, det att sterilisera pengarna.
Nu vill han göra likadant om igen.
I fjol var emellertid tanken, att staten
skulle ha skatteinkomster disponibla
för denna transaktion, pengar som inte
behövdes vare sig för löpande utgifter
eller för investeringar. Men i år måste
staten låna för att täcka en del av investeringsutgifterna.
Varför skall då
staten på marknaden låna upp ytterligare
375 miljoner för att sedan sätta in
dem i riksbanken? Verkan härav blir
minskning av tillgången på betalningsmedel
i allmänna rörelsen. Affärsbankerna
kommer att se sig tvungna att
sälja en del skattkammarväxlar eller att
inte omsätta dem när de förfaller. Staten
får då placera nya växlar i riksbanken.
Under alla förhållanden ökas den
statliga skuldsättningen i riksbanken.
Staten tar på det sättet tillbaka de
pengar, som nyss satts in i riksbanken.
Vad blir det av steriliseringen, herr finansminister?
Ingenting. Antag att stater
lånar upp de 375 miljonerna genom
att sälja obligationslån på marknaden.
Då minskar man därigenom utrymmet
för långa lån för andra låntagare, bl. a.
stadshypotekskassan och hypoteksbanken.
Dessa institutioner kan då inte bevilja
lån till bostadsbyggen, och de som

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bygger kan inte avlyfta byggnadskrediter
i affärsbankerna. Det nya bostadsbyggandet
kommer i svårigheter, kan
inte planeras i god tid och utvecklas
ryckigt. Är det detta herr Sträng avser
med sin sterilisering?

Jag nämnde inledningsvis, att vårt
ekonomiska läge och framtidsutsikterna
det senaste året ändrats i ogynnsam
riktning. Långtidsutredningen räknar
med ett vida långsammare framåtskridande
än man tidigare ansåg sannolikt.
Vi har på två år haft en höjning av levnadskostnaderna
med ett tiotal procent
utan att därvidlag kunna skylla på
nämnvärd inverkan från utlandet. Detta
att inflationen fortsätter med den tredje
engångsinflationen under ett årtionde
är verkligen en ytterst allvarlig sak. Det
framstår nu som uppenbart berättigat,
att oppositionspartierna redan under
1954 ville tillgripa åtstramande åtgärder.
Det är ju mycket lättare att stämma
i bäcken än i ån. Förgäves letar man
i finansministerns yttrande i propositionen
efter ett erkännande att den statliga
politiken här satts in för sent. Vilket
misstag var det inte att sänka räntan
på hösten 1954 från 4 till 3,6 procent
för långa lån. Vill finansministern
bestrida detta? Kastar vi blicken framåt,
måste det erkännas att det finns risker
inte bara för fortsatt prisstegring
utan även för en försvagning av betalningsbalansen
och en minskning av valutareserven,
varmed skulle följa risk
för importrestriktioner och andra för
det svenska folkhushållet föga önskvärda
ting. Vem bär ansvaret för att Sverige,
som undgått världskrig och haft
förmånen av gynnsamma utlandskonjunkturer,
likväl har kommit i detta
läge? Regeringen vet svaret men talar
inte om det.

Riskerna för fortsatt prisstegring
sammanhänger med flera olika faktorer,
vilka alla jag inte här kan diskutera
eller ens vidröra. Det vore ett misslag
att tro alt en enda faktor är den
allena avgörande. 1 den offentliga de -

batten de senaste månaderna har man
mest fäst sig vid svårigheterna att hålla
balansen mellan sparande och investering
på den svenska kapitalmarknaden
och vid risken för inflation från utlandet.
Men det finns en riskfaktor av ett
tredje slag som är allvarlig nog och som
jag vill säga något om därför att den i
många inlägg föga beaktats.

Om i vårt land löner och andra inkomster
fortsätter att stiga i snabbare
takt än produktiviteten tillväxer så betyder
detta en stigande kostnadsnivå för
produktionen. Höjes kostnaderna mera
i Sverige än i utlandet, minskas vår
konkurrensförmåga, exporten ökas inte
så som eljest möjligt vore och importen
tenderar att växa. Betalningsbalansen
blir försvagad, och vi kan komma i ett
läge, där vi har att välja mellan importrestriktioner
och devalvering av kronan
— båda sakerna föga önskvärda.
Riskerna för en utveckling av detta slag
kan inte avlägsnas genom tvångssparande,
omsättningsskatter och andra ting,
som regeringen nu anstränger sig för
att popularisera.

Det verkar för övrigt som om man i
debatten har tappat bort det faktum,
att den svenska staten och kommunerna
efter kriget har tagit i anspråk mer
än hälften av den reella inkomststegringen
för Sveriges folk, den inkomststegring
som Sveriges skattebetalare har
arbetat ihop. Den beslutade sänkningen
av inkomstskatten och den kommande
sänkningen av den kommunala skatten
kan inte väsentligt ändra detta. Skall
man då tillgripa nya skatter eller skattehöjningar
för att ytterligare öka den
andel av nationalinkomstens tillväxt,
som stat och kommun disponerar över?
Hur långt vill man egentligen gå när
det gäller att minska vad folk kan fritt
disponera över av resultatet av deras
egna ansträngningar att skaffa sig inkomster?
Tänker man stanna när det
allmänna tar två tredjedelar av inkomsthöjningen,
eller finns det över huvud

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

taget ingen gräns här som finansministern
vill erkänna?

Härmed får det vara hur som helst.
Olika former av konsumtionsskatter och
tvångssparande kommer, om de inte
skall framkalla arbetslöshet, ingalunda
att hindra en kostnadsstegring, som höjer
priserna och försvagar vår betalningsbalans.
Med spänning har man
motsett herr Strängs kommentarer till
denna problemställning. Hur kan en
från kostnadssidan kommande inflation
förhindras? Det är ju staten som i
främsta rummet har ansvaret för penningvärdet,
och det är finansministern
som framför andra har att ta ledningen
i den fria ekonomiska debatt som i en
demokrati med självständiga organisationer
kan leda till en lösning av sådana
problem som de här berörda.

Vad har då finansministern att säga
med tanke på att en fortsatt kostnadshöjning
och prisstegring i samma takt
som de två senaste årens skulle vara
ödesdiger för det svenska folkhushållets
ekonomi? Vilka slutsatser drar han
av experternas förutsägelser, att utrymmet
för konsumtionsökning det närmaste
året inte blir mer än en procent
och knappt det? Jo, finansministern
svarar: »Den förbättrade balans i samhällsekonomien
som grundlagts genom
den förda stabiliseringspolitiken ger
fog för förhoppningen, att lönerörelserna
inte behöver spränga resursernas
ram och påkalla en ytterligare skärpning
av den ekonomiska politiken.»
Herr Sträng väntar alltså, att lönerörelserna
inte skall behöva leda till en större
ökning av konsumtionen än en procent.
Så har ju resursernas ram fixerats
av experterna utan någon invändning
från hans sida. Man frågar sig om finansministern
verkligen kan mena allvar
med detta yttrande. Är det inte snarare
ett försök att undvika debatt kring
hela frågan? Herr Sträng hänvisar också
till att man om några månader bättre
kan bedöma vilken ekonomisk politik
som tarvas. Om några månader kan

emellertid en kostnadsinflation redan
vara ett faktum, och då hjälper det föga
att man kan bedöma vad som kanske
borde ha gjorts tidigare. Man kan inte
vänta med den fria och upplysande debatt
som här skall till för att olika instanser
skall kunna handla på ett med
en gynnsam och acceptabel utveckling
förenligt sätt.

Ibland talar herr Sträng om den ekonomiska
politikens kyliga vindar, som
om den saken skulle hindra nominella
inkomststegringar utöver vad som svarar
mot produktivitetstillväxten. I så
fall måste han dock räkna med betydande
arbetslöshet som resultat av den
ekonomiska politiken. Detta vill i varje
fall inte jag vara med om att framkalla.
Inte heller tror jag att löntagarnas organisationer
genom herr Strängs allmänna
tal kan förmås att nöja sig med
så obetydliga lönehöjningar som de, vilka
motsvarar det genom en produktionsstegring
skapade utrymmet. De
fackliga organisationernas ledningar
kan näppeligen se som sin huvuduppgift
att hålla tillbaka lönekraven, även
om de väl inser att stora allmänna lönehöjningar
år efter år ofelbart leder till
inflation eller förstärker en av andra
skäl framkallad inflation.

Problemet är alltså svårt. På ett eller
annat sätt måste det dock lösas om vi
skall undgå prisstegring. Valet står mellan
tre saker: inflation, arbetslöshet eller
en anpassning av inkomststegringens
nominella siffror efter produktivitetens
tillväxt. Det är inte fråga om att löntagarna
genom en sådan anpassning
skulle offra någonting av den reella
standardstegring som på lång sikt är
möjlig. Riktlinjen för organisationernas
politik skulle vara att trygga den
möjliga standardhöjningen åt medlemmarna,
men utan inflation. Det är inflationen
man skall avstå från — inte
möjligheten till en förbättring av de
reella levnadsförhållandena.

I vad mån en lösning av dessa spörsmål
förutsätter en institutionell föränd -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ring på den svenska arbetsmarknaden
— naturligtvis genom fria förhandlingar
— skall jag inte här närmare diskutera.
Uppenbart är att regeringen med
sitt ansvar för penningvärdet inte kan
skjuta frågan ifrån sig utan måste ta
ledningen i det fria meningsutbytet. Till
en början tror jag att ett ekonomiskt och
socialt råd, med representanter för politik,
näringsliv och organisationer och
oberoende av sakkunskap, skulle kunna
göra god nytta även på detta fält. Vad
säger finansministern om denna tanke?
Hittills har regeringen inte vågat svara
vare sig ja eller nej.

En läsare av statsverkspropositionen
frågar sig naturligtvis vilken slutsats
finansministern drar av det förhållandet
att den industriella produktionen
hotar att stagnera. Man skulle kunna
vänta sig att han då förordade en skattepolitik
som främjade produktionen mer
än den nuvarande gör. Men finansministern
drar ingen annan slutsats än
den, att investeringarnas beskärning
tydligen fått avsedd effekt. Detta tal
verkar något mystifierande. Är det verkligen
nödvändigt att en uppbromsning
av inflationstrycket sker i sådana former,
att en väsentlig minskning av det
industriella framåtskridandet blir ofrånkomligt?
Det är ju fråga om en minskning
till hälften eller mindre. Detta kan
jag för min del inte tro. Finansministern
hoppas att nedbromsningen av
framstegstakten skall vara ett övergående
fenomen, men han ger inte några
närmare skäl för denna uppfattning.
Tänk om det är regeringens utformning
av politiken som är olämplig, så att
framstegstakten nedbromsas mera varaktigt
om man inte lägger om politiken!
Den saken är finansministern inte intresserad
av att diskutera. För honom
är det bara fråga om en politik som är
mcr eller mindre restriktiv. Att politiken
kan vara annorlunda och ändå i
längden lika jämviktsskapande, det

jag avser. Länge höll regeringen fast
vid en fastlåst räntenivå. Man spådde
allehanda olyckor i form av jättelik arbetslöshet,
om räntan blev rörlig.

Finansministern talar här i dag om
oppositionens politik som den tokigaste
man kan föreställa sig — precis på samma
sätt som vi kritiserades för några
år sedan när vi föreslog en rörlig ränta.
Kritiken var nästan kraftigare då. Man
vägrade då som nu att sakligt diskutera
en alternativ politik, där en lång rad
åtgärder sammanfogas till en mera produktionsvänlig
inställning från samhällets
sida. Men i dag, herr talman,
vill väl ingen bestrida, att läget varit
bättre, om regeringen på sommaren
1954 lagt om sin politik och då med
ett kraftigt grepp infört en rad åtgärder,
som man sedan tillgripit dröjande och
tveksamt, och om man kompletterat
dem med andra åtgärder av sparfrämjande
slag. Det skulle då ha varit möjligt
att förebygga eller i varje fall begränsa
de senaste årens tioprocentiga
inflation. Bör vi inte dra någon slutsats
för framtiden av denna iakttagelse?

Herr Sträng leker tydligen i tankarna
med planer på en allmän konsumtionsbeskattning
genom ett slags omsättningsskatt.
Går den saken inte att ordna, fäster
han uppmärksamheten på kapitalbildning
genom obligatorisk tjänstepensionering.
Enligt föreliggande förslag
och tidsschema kan den saken inte
börja förrän tidigast 1960. Inte vill väl
herr Sträng skjuta hela frågan om vår
ekonomiska politik tre år fram i tiden?
Nej, finansministern kan inte undkomma
ett klart uttalande om sin ställning
till omsättningsskatten på det sättet.
Jag tillåter mig därför fråga finansministern,
om han verkligen menar att en
omsättningsskatt skulle vara en metod
att öka utsikterna till återhållsamhet
på arbetsmarknaden och därigenom
trygga en sådan kostnadsutveckling,
som är en av de viktigaste förutsättningarna
för att inflationen skall kunna
undgås. Kommer inte en omsättnings -

tycks han förbise.

Låt mig med ett exempel visa vad
2— Andra kammarens protokoll 1957. Nr 2

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

skatt snarare att få motsatt verkan?
Personligen tror jag inte att vare sig en
skärpning av skattetrycket eller ett
tvångssparande är rätta sättet att undgå
inflation. En annan sak är att vårt
skattesystem inte är idealiskt och att
det kan behöva reformeras.

I vårt nuvarande statsfinansiella läge
är det viktigare än någonsin att staten
har en långtidsplan även för sina egna
finanser. Såvitt jag kan se blir nämligen
statskassans läge eljest mycket
skiftande från ett år till ett annat. Vi
vill inte ha någon statsfinansiell bergoch
dalbana här i landet de närmaste
åren. Låt oss därför få en långtidsplan,
herr finansminister!

Innan jag lämnar de ekonomiska frågorna
måste jag påtala det sätt, på vilket
handelsministern och finansministern
handlägger frågan om AB Statens
skogsindustriers finansiering.

Detta företag beslutar om sina nyinvesteringar
utan hänsyn till om man
har kapital eller inte. Borde inte de
som skall släppa till det långfristiga
kapital, som här erfordras, acceptera
detta, innan bolaget planerar och påbörjar
dessa investeringar? Från bolagets
sida säger man, att det är nödvändigt
att ägaren-staten ställer kapital
till förfogande — därefter skrider man
utan vidare till att sätta i gång investeringarna.
Men det är väl staten, närmare
bestämt riksdagen, som skall bestämma
detta och inte ställas inför något
fullbordat eller till hälften fullbordat
faktum. Här har ett statligt företag
använt kortfristiga krediter från domänstyrelsen
i sådan utsträckning, att
läget blivit ohållbart. Sedan kommer
man bara och säger, att det är nödvändigt
att staten tillhandahåller långfristigt
kapital; eftersom det inte är
möjligt att upplåna medel på kapitalmarknaden,
måste man ha kredit av
riksgäldskontoret, d. v. s. av staten.
Att regeringen låter ett sådant förfaringssätt
fortgå, tycker jag är obegripligt.
Det måste betecknas som slapphet

och slöhet från de ansvariga statsrådens
sida. Man begär att bankväsendet skall
reducera krediterna till enskilda företag,
som har välmotiverade investeringsbehov.
Men samtidigt tillåter man
en utveckling, där ett statligt företag
kan expandera utan vidare och bara
komma i efterhand och presentera räkningen.
Statens löfte om konkurrens på
lika villkor för statlig och enskild företagsamhet
är tydligen i det här fallet
inte mycket värt. Jag kan inte neka mig
nöjet att citera Jordbrukarnas Föreningsblad,
ett organ som väl står
några av regeringsmedlemmarna närmare
än det står mig. Där skrevs den 19
januari om Statens skogsindustrier:
»Om dessa väldiga anspråk bleve tillgodosedda
skulle det givetvis sätta den
inte statsägda skogsindustrien i efterhand.
Ur skogsägarnas synpunkt måste
det betraktas som utmanande, om så
skulle ske.» Litet längre fram heter
det: »Men om ett statsägt företag bara
behöver be om pengar från staten i
nästan vilken utsträckning som helst
blir ju konkurrensmöjligheterna totalt
snedvridna.» Ja, det är så sant som det
är sagt.

Herr talman! I en politisk debatt i dag
är det omöjligt att inte framföra några
reflexioner kring koalitionsregeringen.
Det har den själv sörjt för. Meningsskiljaktigheterna
mellan socialdemokratien
och bondeförbundet har kritiskt
kommenterats i bägge partiernas press,
ehuru finansministern inte hade tid att
citera något härav, när han i dag läste
upp citat ur pressen. Det är synd att
säga att förbindelsen är populär, och
oenigheten inom regeringen synes tillta.
Naturligtvis kommer det alltid att finnas
en del meningsbrytningar mellan
olika partiers företrädare, även om de
sitter i samma regering. Men nu går meningsskiljaktigheterna
så långt, att det
verkar som »djup och varaktig söndring
i äktenskapet», även om herrar Erlander
och Hedlund gör sitt bästa för att
uppehålla skenet. Regeringens hand -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lingskraft försvagas uppenbart. Det ser
man på dess fögderi. En anda av kraftlöshet
utbreder sig. Se på justitieministern,
vars förslag till bättre fångvård
tas tillbaka, ändras eller stannar på
papperet den ena gången efter den
andra. Ingen bestrider att vår fångvård
hamnat i ett läge med så osunda förhållanden,
att det strider mot enkla
humanitära krav och allvarligt försämrar
resultaten av samhällets insatser —
ett faktum som inte borde föranleda
det glada leende jag ser på justitieministerns
läppar; han borde snarare
fälla en och annan tår i sin kammare.

När man läst justitieministerns förslag
rörande fångvården skulle man faktiskt
kunna anordna en gissningstävlan
om hur det sedan kommer att gå,
hur det kommer att vara inom fångvården
tolv månader senare. Det enda
man vet är att den, som gissar att det
går som justitieministern föreslår, kommer
att förlora. Jag förmodar att senare
talare får tillfälle att utförligare uppehålla
sig vid detta sorgliga faktum.

Man måste också beklaga att försvarsministern
uppskjuter och åter
uppskjuter de ställningstaganden till
försvarets utveckling de närmaste åren,
utan vilka rationella dispositioner inte
är möjliga. Man får intrycket att statsrådet
Nilsson inte vågar ta ett fast grepp
om de politiska nässlorna. Sannolikt
får han erfara att det bränns mer om
man försöker en serie av lösare handtag.

Visst är det sant att man knappast
kan uppgöra en preciserad tioårsplan,
men å andra sidan kan vi inte klara
oss med att bara ta ett år i sänder.
Försvarsberedningen bör enligt min mening
under våren och sommaren söka
enas om huvudriktlinjerna för försvarets
utveckling under t. ex. de närmaste
fem åren på grundval av de från militärt
håll angivna förutsättningarna. Alla
vet att de moderna vapnen är kostnadskrävande
och att därför en fortgående
stegring av försvarskostnaderna inte

kan undgås, om inte det utrikespolitiska
läget skulle undergå en radikal förändring.
Men jag tror inte att politiska
förutsättningar finns här i landet för
den ursprungliga ÖB-planens förverkligande
på avsedd tid. Försvarets ledning
måste emellertid någon gång få
besked om de stora dragen av de villkor,
under vilka försvarets organisation
och utrustning skall bestämmas.

Försvarsministern är illa berörd av
oppositionens skattesänkningsförslag.
Fortsätter sådant hotar han med att
utnyttja försvarsfrågan i partistriderna
— inte i försvarets eller landets intresse
utan för att befria det socialdemokratiska
partiet från ur dess synpunkt besvärande
ståndpunkter från oppositionen
i andra frågor än de militära. Jag
är mest benägen att beteckna detta som
en tillfällig sinnesförvirring från försvarsministerns
sida. Skulle inte oppositionen
få ha en annan uppfattning än
regeringen om hur stort budgetöverskottet
bör vara av konjunkturpolitiska
skäl eller om fördelningen av vissa statliga
utgifter? Skall detta »bestraffas»
med en ur allmänna synpunkter skadlig
politisering av försvarsfrågan? Nej,
så kan försvarsministern inte mena.
Att han alls kunnat framföra tanken
får väl fattas som ett uttryck för att
han blivit lätt chockskadad av valutgången
och av den kritik som han utsatts
för från partivänner, som tror sig
kunna rädda socialdemokratiens maktställning
genom underbud i fråga om
landets försvar. Men av landets försvarsminister
har Sveriges folk rätt att
vänta att han är försvarsminister och
glömmer bort att han varit partisekreterare.
Vi som känner statsrådet hyser
ingen ängslan på den punkten. Inom
den meningsriktning jag företräder är
vi ytterst intresserade av att söka tillsammans
med honom komma fram till
en hållbar saklig lösning av vårt lands
försvarsproblem — en lösning kring
vilken den överväldigande delen av
värt folk kan samlas.

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Herr talman! Jag kommer inte att
uppehålla mig vid övriga regeringsledamöters
större eller mindre syndaregister
— även om det är en oppositionstalares
plikt att någon gång, särskilt i
remissdebatten, kritiskt nagelfara deras
fögderi. Följande talare har säkert mycket
att tillägga därvidlag. Jag skulle
emellertid vilja säga ett ord till statsrådet
Lange. Handelsministern har haft
en svår uppgift att sköta oljeförsörjningen
och särskilt besparingsåtgärdernas
utformning under vintermånaderna.
En väsentlig konsumtionsbegränsning
var ofrånkomlig, och jag vill inte anmärka
på dess hårdhet. Däremot vill
jag i fråga om söndagskörningsförbudet
som besparingsmetod säga, att det verkar
så orättvist — inte minst mot landsbygdens
folk — att det inte kan få
fortsätta länge till. Antingen är läget
sådant, att man vågar försöket att upphäva
söndagsförbudet och lita till en
frivillig minskning av bensinförbrukningen,
eller också får andra metoder
tillgripas. Det har sagts på sakkunnigt
håll att tillgången på bensin i Förenta
staterna är riklig och att det finns och
funnits vissa möjligheter till disposition
av tanktonnage som inte står till förfogande
för de viktigaste av industriens
och bostädernas brännoljor. I så fall
skulle bensintillgången kunna något
ökas utan inskränkning av tillgången
på de viktiga brännoljorna. Jag efterlyser
besked från handelsministern på
denna punkt. Då kan vi också få veta
varför lagringsmöjligheterna här i landet
är så begränsade och varför staten
fortsätter att ta ut investeringsavgift på
en stor del av de enskilda lagringsanläggningarna.
En sådan bestraffning av
t. ex. industriföretag, som vill trygga
sitt oljebehov, framstår för mig som
stridande mot samhällsintresset.

Jag saknar anledning att nu närmare
diskutera avtalet om de statsanställdas
löner och därvid överenskommen avvägning,
men jag vill uttrycka min tillfredsställelse
över att man nu äntligen

ni.

tagit ett ordentligt steg för att avhjälpa
uppenbara orättvisor mot stora grupper
i offentlig tjänst. En sådan åtgärd står
helt i överensstämmelse med den anda,
i vilken man från vårt håll uttalat sig
i detta spörsmål. En revision av den
statliga lönepolitiken var ofrånkomlig,
inte blott av hänsyn till de anställda,
utan även med hänsyn till statens eget
intresse.

Den viktigaste av regeringens i år
kommande propositioner är väl ur flera
synpunkter den som rör utformningen
av folkpension och tjänstepension. Medan
enighet i allt väsentligt råder om
folkpensionens förbättring, varigenom
en bottentrygghet skapas för alla, råder
det delade meningar, om huruvida en
obligatorisk eller en frivillig tjänstepension
är att föredra. Frågan gäller även
utformningen av annan tilläggspension
än tjänstepension och berör på olika
sätt hela nationen.

Vad kan då vara naturligare än att
dessa spörsmål underställs en rådgivande
folkomröstning, sedan konkreta alternativ
nu har utarbetats och under
våren remissbehandlats? Jag hoppas
att den svenska socialdemokratiens ledning
inte av ängslan att folkmajoritetens
önskemål skall avvika från dess
egen uppfattning föranleds att motsätta
sig en så naturlig åtgärd som att låta
folket självt uttala sig. Personligen är
jag övertygad om att löntagarnas flertal
inte är tilltalade av att i skatter och
avgifter offra 16 till 20 procent av sin
möjliga inkomst för att få en hög tillläggspension
ovanpå folkpensionen efter
67 års ålder. Många föredrar att få
en pension t. ex. mellan 63 och 67 år.
Till alla dessa ting får vi återkomma,
men principen att folket bör få yttra
sig vill vi med kraft hävda redan nu.

Låt mig, herr talman, tillfoga en principiell
synpunkt på den svenska socialpolitikens
nuvarande läge och framtidsutsikter.
Vi vet alla att det finns en
råd otillräckligt försedda vårdområden.
Det gäller inte minst åldringsvården

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och framför allt ungdomsvården, som
jag strax skall säga några ord om. Men
den sociala försäkring och understödspolitik,
som avser att flytta över pengar
från skattebetalarna i gemen till de av
vissa svårigheter drabbade, får anses
vara i huvudsak utbyggd för en bra tid
framöver, när riktlinjerna för pensionerna
fastlagts och barnbidragen höjts.
Kompletteringar behövs på speciella
punkter, men det gäller inga jättebelopp.

När inkomsterna stiger för alla och
samhället skapat en bottentrygghet, ankommer
det på människorna själva att
genom kompletterande åtgärder — försäkringar,
sparande o. d. —- sörja för en
komplettering i den form de själva finner
lämpligt. Med en stigande levnadsstandard
blir också behovet av subventioner
från samhället mindre. Människorna
får råd utan subventioner att
betala priser på varor och tjänster som
svarar mot kostnaderna. Genom en sådan
utveckling minskas behovet av nya
dyrbara reformer, som blott innebär
att statskassan betalar, betalar i vissa
gruppers ställe. Flertalet människor kan
eljest komma i det läget, att staten höjer
deras skatter lika mycket som staten
betalar i subventioner för deras förbrukning
på olika punkter. Att låta
pengar passera ut och in i statskassan
kan inte få vara något självändamål.
Om levnadsstandarden här i landet fortsätter
att stiga, minskas kort sagt behovet
av direkta och indirekta kontanta
bidrag — som vederbörande själva
får betala på skattsedeln. Tyngdpunkten
i fråga om socialpolitiska åtgärder
förskjuts till vårdområdena, där
av samhället ordnad verksamhet behöver
utvidgas länge än men där bristen
på personliga resurser sörjer för en utveckling
i långsammare takt — ej sällan
alltför långsam takt.

Enligt min mening är det hög tid att
vi här i Sverige påbörjar ett nytt kapitel,
sedan det som främst giilldc socialförsäkringen
i stort sett slutförts om

något år. Långt mer än hittills bör det
nu bli fråga om att sätta in både samhällets
ansträngningar och individuella
krafter på stöd och hjälp åt det uppväxande
släktet. Vad hjälper en bil eller
en höjd inkomst den familj, vars
barn kommer på sned i livet och aldrig
kan samla sig för en personlig insats
i arbetslivet eller en sund och utvecklande
gemenskap med andra människor?
Och vad betyder samhällets stöd
längre fram åt en vilsegången mot en
hjälpande hand i lians unga år, som
kunnat rädda honom till ett sunt mänskligt
liv?

För många ungdomar -— även de som
har speciella anpassningssvårigheter —
kan den vanliga yrkesundervisningens
utbyggnad betyda mycket. Fritidslokaler,
yrkesrådgivning, motionsidrott, lättare
tillgång till bostäder är ord som
visar var insatser behövs. För den sociala
ungdomsvården i egentlig mening
reser sig massor av olösta problem. Goda
fosterhem, tillräckligt med frivilliga
övervakare, riktig vård av unga brottslingar
och mycket annat pockar på
uppmärksamhet lika väl som vetenskapliga
undersökningar av betingelserna
för de allvarliga anpassningssvårigheternas
uppkomst och avhjälpande.

Ungdomen vantrivs med stadskulturen,
där stimulerande kamratgäng lätt
blir ligor i konflikt med samhället och
dess beteendemönster, säger många
människor. Befinner vi oss — mer än
det alltid är fallet — i en kulturell och
andlig brytningsperiod, där skolans
vägledande verksamhet bör intensifieras,
men i nya former, så att de normer
och idéer, på vilka vår kultur vilar, blir
bärande även för vår tids ungdom?
.lag kan här, herr talman, endast fråga,
inte svara. Men en sak vet jag: långt
viktigare än det mesta vi sysslar med
i denna byggnad är att vårt svenska
samhälle så utvecklas, att det blir en
god miljö för ungdomen. Det finns en
rad förslag från olika utredningar som
ännu inte genomförts eller endast i

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

mindre grad förverkligats. Ibland undrar
jag om vi inte här i landet borde ha
en särskild regeringsmedlem, som i
främsta rummet sysslade med och höll
samman frågor rörande ungdomsvården.
Då skulle vi ha större trygghet för
att tillräckligt intresse från det allmännas
sida ägnades dessa frågor. I varje
fall borde det finnas någon instans
som bättre än hittills bevakar, att dessa
oerhört centrala spörsmål får den uppmärksamhet
från statsmakternas sida
som de förtjänar. Den meningsriktning
jag företräder vill framdeles som hittills
arbeta härför så gott vi kan.

Jag berörde nyss de djupgående meningsskiljaktigheterna
inom koalitionen
och den kraftlöshet inom regeringen
som till stor del sammanhänger därmed.
Vi har i regeringen fått en förbindelse
mellan två partier, som manövrerar
för att skapa bästa möjliga
partitaktiska läge den dag regeringen
spricker. Bondeförbundet intar ståndpunkter
och framlägger förslag, vilkas
uppgift uppenbarligen är att förse partiet
med ammunition mot socialdemokratien
vid nästa val. Inom socialdemokratien
växer missnöjet med de kompromisser
som koalitionen föranleder.
På socialdemokratiskt håll, som står
partiledningen nära, arbetar man emellertid
frenetiskt på att göra koalitionen
mera smaklig för de egna partivännerna.
»Oppositionen söker med all kraft
bryta upp koalitionen», så skriver vissa
socialdemokratiska tidningar var och
varannan dag. Meningen är att läsarna
skall säga sig att det som är förkastligt
ur oppositionssynpunkt måste vara bra
ur socialdemokratisk synvinkel sett.

Inför sådana naiva försök räcker det
att konstatera, att det inte är oppositionen
som framkallat oenigheten mellan
regeringspartierna. Det har de gjort
alldeles själva —• med en handlingskraft
som de eljest sällan utvisar. Bilaccisens
användning, den statliga lönepolitiken,
dyrortsregleringen av skatteavdragen,
jordbrukens komplettering med skog

och tjänstepensioneringen är exempel
på frågor där det finns djupgående meningskiljaktigheter
mellan koalitionspartierna,
såvitt man kan förstå av
ståndpunkter i offentlig debatt. Vi i
folkpartiet måste avstå från äran att
här ha spelat en roll. Faktiskt har varken
herr Erlander eller herr Hedlund
frågat mig vad de skall tycka i dessa
frågor — det har de kommit på alldeles
själva.

Inom en del ledande bondeförbundskretsar
tror man sig kunna skrämma
de mot koalitionen skeptiska partivännerna
genom viskade meddelanden, att
»om vi i bondeförbundet går ur regeringen,
så träder folkpartiet till». Man
talar här mot bättre vetande! Det besked
som från vårt håll givits — senast
under valkampanjen — är så klart det
kan vara.

Låt mig emellertid begagna tillfället
att något utveckla hur vi i folkpartiet
sett och ser på förhållandet mellan de
demokratiska partierna och konsekvenserna
därav för regeringsproblemets
lösning. Under senare delen av kriget
hade den svenska socialdemokratien en
betydande majoritet i riksdagens båda
kamrar och betraktade bevarandet av
en dominerande politisk ställning som
någonting självklart, som ett led i en
naturlig världsordning. En majoritet av
socialdemokrater över de tre icke socialistiska
partierna på 14 mandat i första
kammaren och 41 mandat i andra kammaren
hade försatt många socialdemokrater
i ett sådant sinnestillstånd, att
det betraktades som någonting nästan
otillbörligt, när jag i ett föredrag förklarade
att ett av de närmaste målen
för folkpartiets politiska arbete var att
försätta socialdemokratien i minoritet
i andra kammaren och genom en borgerlig
majoritet där trygga att ingen väsentlig
socialisering av det svenska
samhället kunde ske. Sedan dess har
socialdemokratien steg för steg pressats
tillbaka, men har likväl under de gångna
tolv efterkrigsåren intagit en täm -

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ligen dominerande ställning i vårt politiska
liv. Inom andra kammaren har
majoriteten på 41 mandat förbytts i en
borgerlig majoritet över socialdemokratien
på 13 mandat. Den orättvisa mandatfördelningen
i första kammaren ger
dock socialdemokratien, som redan vid
1954 års val hade färre röster än de
tre icke socialistiska partierna, 11 mandat
mera och därmed majoritet i kammaren.
Kommunisterna utgör tungan på
vågskålen vid gemensamma voteringar
där socialdemokratien eventuellt står
mot de tre andra demokratiska partierna.

För att få slut på den socialdemokratiska
dominansen kräves uppenbarligen
en ändring av mandatfördelningen i
första kammaren så att den bättre avspeglar
väljaropinionen. Detta kan ske
efter 1958 års val och kan ske desto
säkrare om riksdagen accepterar en
ordning som minskar orättvisorna i
mandatfördelningen. Vi har i folkpartiet
alltid varit anhängare av ökad rättvisa
i mandatfördelningen, vare sig
detta gynnat eller missgynnat vårt eget
parti. För socialdemokratien är det naturligtvis
frestande att slå vakt om sin
överrepresentation i första kammaren
och därigenom trygga en maktställning,
som inte motsvaras av partiets ställning
ute bland väljarna. Därmed skulle man
kunna hindra en hel del i och för sig
naturliga lösningar av regeringsproblemet
under de närmaste fem åren.

Nu vill jag gärna medge att sådana
reformer som ändring av landstingsvalkretsarnas
storlek inte skulle betyda
någon större ändring i första kammarens
sammansättning. Men dels är även
denna ändring inte utan betydelse, då
majoriteten i första kammaren kan komma
att hänga på en eller annan röst, och
dels skulle landstingen få en rättvisare
sammansättning. Fn verklig lösning på
riksdagsproblemet måste emellertid förutsätta
grundlagsändring av ett eller
annat slag.

För (len som erinrar sig socialdemo -

kratiens arbete för demokratien tillsammans
med liberalismen under detta
århundrades första kvartsekel är det
svårt att tänka sig att socialdemokratien
i längden skulle slå vakt om nuvarande
tvåkammarsystem

Jag vädjade under höstriksdagen till
statsminister Erlander att i år acceptera
en sådan ändring av de regler, efter
vilka 1958 års val skall ske, att första
kammaren därefter erhåller en sammansättning
som något bättre än den nuvarande
motsvarar väljaropinionen.
Statsminister Erlander svarade med att
polemisera mot någon för mig okänd
person, som skulle ha sagt att första
kammarens orättvisa sammansättning
berodde på eftersläpning allena, ordet
tydligen fattat i inskränkt betydelse.
Detta är fel, sade statsministern, ty vid
en upplösning av första kammaren i dag
skulle socialdemokraterna bevara en —-visserligen reducerad — majoritet. Med
detta påpekande ville statsministern
tydligen komma ifrån hela problemet.

Men så lätt går det inte! Som jag redan
då påpekade, beror avvikelserna
mellan första kammarens och väljaropinionens
sammansättning till största delen
på den indirekta valmetoden, de små
valkretsarna och dylika faktorer. Frågan
är alltså, om man vill pröva sådana
modifikationer häri, som skulle göra,
att 1958 års valutslag fick något litet
bättre slå igenom i landstingen och
första kammarens sammansättning.

Tyvärr blev intrycket av den socialdemokratiske
partichefens yttranden,
att han är ointresserad av hela frågan.
Socialdemokraternas överrepresentation
i första kammaren anses tydligen vara
bra att ha, hland annat därför att den
ger herr Hedlund ett argument mot
koalitionströtta bondeförbundare. Så
länge en minoritet av socialdemokratiska
väljare kan ge partiet majoritet i
första kammaren, kan herr Erlander
sticka en käpp i hjulet för alternativa
regeringskombinationer — särskilt med

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

hjälp av kommunisternas utslagsröster
vid gemensamma voteringar.

Jag nämnde nyss, att vi i folkpartiet
sett och ser det som en uppgift att få
bort den socialdemokratiska dominansen
i vårt politiska liv. Det är naturligt
i en demokrati, att partierna skiftar vid
makten. Långvarigt regeringsinnehav
för ett enda regeringsparti medför allehanda
olägenheter. Genom att avlägsna
risken för en socialistisk utveckling av
det svenska samhället skulle skapandet
av en stabil icke-socialistisk majoritet i
riksdagens båda kamrar vara en garanti
för en sund utveckling på den grundval
som uppburit det sista århundradets
enastående ekonomiska, sociala och kulturella
framsteg här i landet. Därför är
det angeläget att den icke-socialistiska
majoriteten bland väljarna ökas och att
den får slå igenom vid sammansättningen
även av riksdagens första kammare
så länge vi har tvåkammarsystem. Därmed
skulle följa en naturlig maktbalans
i vårt politiska liv och trygghet för en
politik som bättre än den hittillsvarande
beaktade olika folkgruppers intressen
och önskemål.

Betraktad mot denna bakgrund framstår
bondeförbundets engagemang i en
av socialdemokraterna dominerad koalition
som egendomlig. Bondeförbundet
har ju därigenom hindrats att deltaga i
den politiska debatten på det mot socialdemokratisk
maktutövning kritiska
sätt, som vore naturligt med hänsyn till
bondeförbundets grundläggande åskådning
och som bondeförbundet tidigare
gjort. Partiet har kommit att framstå
som ett stöd åt den socialdemokrati,
som kämpar för att med snart sagt alla
medel bevarar sin dominerande politiska
maktställning. Men denna borde
det vara ett intresse för bondeförbundet
likaväl som för andra partier att definitivt
avlägsna, varigenom bondeförbundets
inflytande skulle ökas. Vi i
folkpartiet kan under inga omständigheter
tänka oss att spela en sådan roll
som bondeförbundet bär gjort och gör.

För att ett parlamentariskt regeringssystem
skall fungera väl är det viktigt,
att det finns alternativ till den sittande
regeringen. I vårt land måste skapas
politiska förutsättningar för ett alternativ
till en av socialdemokratien dominerad
politik. Ett folk, som ogillar
den socialistiska tvångspolitik, som det
socialdemokratiska principprogrammet
företräder, och som tröttnat på att styras
av självtillräckliga män, som länge
suttit vid makten, skall ha möjlighet att
genom röstning vid ett val åstadkomma
en regeringsförändring. Det åligger de
demokratiska partierna att tillse, att
författning och valsystem inte hindrar
en sådan naturlig respekt för folkets
önskemål. Det synes mig också vara naturligt
att de partier som tillsammans
kan forma ett politiskt alternativ lägger
sitt arbete så till rätta, att detta inte
omöjliggöres. Härom är man säkert i
bondeförbundet numera väl medveten
— även om man i dagens läge inte gärna
diskuterar det inför öppen ridå.

Herr talman! Understundom invändes
det, att vad landet främst behöver
en är samlingsregering. Det är klart att
läget kan bli sådant, att en samlingsregering
är det enda naturliga. Men även
då är maktbalans mellan partierna
en ofrånkomlig förutsättning för att
bästa resultat skall uppnås. Även då bör
det finnas i bakgrunden olika lösningar
på regeringsproblemet som är möjliga
den dag samlingsregeringen upphör.
Därför blir det under alla omständigheter
en huvuduppgift här i landet de närmaste
åren att göra slut på den socialdemokratiska
dominansen, trygga en demokratisk
maktfördelning och skapa
förutsättningar för det parlamentariska
systemets naturliga arbetssätt. Därigenom
skulle också bättre villkor skapas
för en lösning av dagens många allvarliga
praktiska samhällsproblem, som
framkallats eller försvårats genom socialdemokratiens
misstag och ensidighet
under det senaste årtiondet. En politik
med benägenhet för statligt tvång

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och dirigering av människorna skulle
avbrytas. I stället skulle komma trygghet
för en politik med tonvikt på den
enskilda människans frihet under ansvar
i ett samhälle, som förvärvat den
gode vännens handlag, sedan man definitivt
uppgivit förmyndarstatens hårda
grepp.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! I brev till påven den
6 april 1320 skriver det skotska parlamentet,
som just då stod inför det dubbla
hotet att underkuvas av Englands
konung och att lysas i bann: »Vi kämpar
icke för ära, gods eller utmärkelse
utan allenast för den frihet, utan vilken
ingen ärlig man kan fortsätta att leva.»

Det är med bävan och avsky vi sett
och ser den storm som går fram över
Ungerns folk. Vi har fått skönja Sovjets
verkliga ansikte. Vad som sker har
tagit ett våldsamt tag i människorna
också i vårt land. De ryska försöken att
visa upp en ny fasad för världen är nu
definitivt avslöjade. Måtte människorna
icke glömma. Vi stod dock samlade och
gav genom vår utrikesminister klart
besked.

Vi har så lätt här i landet att liksom
Per Gynt känna oss så separat beskyddade.
Vi vill gärna inbilla oss att vi är
ett egendomsfolk, som intet ont kan
hända. Den föreställningen har ingen
grund. Det finns ingenting som säger,
att vad som nu drabbat Ungerns folk
icke lika gärna skulle ha kunnat gå ut
över oss. En hastig blick på kartan visar,
att avståndet från Moskva till Budapest
är väsentligt längre än från
Moskva till Stockholm.

I Eisenhower-doktrinen slår den
amerikanske presidenten fast att varje
nation, soin är föremål för sovjetiska
lockelser, som en elementär åtgärd av
klokhet borde titta bakom masken. Det

är sant i dag, och många är nog de
som nu inser att det var lika sant för
ett år sedan.

Det var under sitt arbete i mänsklighetens
tjänst just i Ungern som Raoul
Wallenberg togs till fånga. Vi har alla
stått bakom de ansträngningar, som från
utrikesdepartementets och regeringens
sida gjorts för att få klarhet i hans öde.
Det har nu äntligen utlovats, att resultatet
av de ryska undersökningarna
snart skall tillkännages. Vad vi väntar
är fakta, inte formuleringar som döljer
fakta.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
mig vid de utrikespolitiska frågorna
och inte heller ta upp försvaret. Dessa
båda problem kommer att behandlas av
förste vice talmannen herr Skoglund.

Koalitionen började 1951 på hösten.
Sedan budgetåret 1951/52 har driftbudgetens
utgifter stigit från 5 449 miljoner
till 10 890 miljoner, det vill säga
fördubblats. Man kan invända, att det
är inte samma penningvärde, men det
är en annan sak. Statsskulden som 1951
var cirka 12,5 miljarder passerade häromdagen
18 miljarder-strecket. Vid årsskiftet
låg 3 900 miljoner av denna
statsskuld placerade i riksbanken. Två
tredjedelar av våra utelöpande sedlar
var alltså täckta med statliga skuldbevis.
Den enorma ansvällning av den
statliga verksamheten, som här ligger
bakom och som även i den nu framlagda
budgeten tar sig uttryck i en utgiftsökning
på minst 900 miljoner kronor,
måste, såvitt en lekman kan bedöma,
vara något av det centrala i debatten
kring vårt ekonomiska läge. Liksom
alla andra organisationer är staten
underkastad den lag, som så vältaligt
skildrades i Economist förra året, och
som kallades Parkinsons lag — lagen
om den obönhörliga tillväxten, där arbetsuppgift
föder arbetsuppgift och där
ökningen av förvaltningsapparaten skrider
framåt som en lavaström. Precis
samma lag gäller naturligtvis ett enskilt
företag, men det måste kalkylera in

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

kostnaderna för hela apparaten i priserna
på sina produkter och har därmed
ett naturligt hinder mot en tillväxt
över alla gränser. Statens elefantsjuka
kan däremot härja rätt ohämmad. Där
finns nämligen inte tillräckligt som tar
emot. Staten kan alltid tvinga sig fram.
Vi inbjuds inte att välja, om vi vill ha
de statliga tjänsterna eller inte till det
åsatta priset. Vi tvingas att ta dem och
tvingas alt betala vad de kostar. Denna
expansionspolitik har nu drivits så
långt, att ett tryck uppkommit, som
uppenbarligen verkar hämmande både
från den enskildes och från helhetens
synpunkt. Därför måste vi, det är min
fasta övertygelse, nu och i framtiden ta
en helt annan hänsyn än hittills till
dem som skall betala räkningen, skattebetalarna.

Några av de mest vägledande sidorna
i finansplanen är de, där riksräkenskapsverkets
beräkning av statsinkomsternas
utveckling på längre sikt redovisas.
Beräkningarna avser budgetåren
1955/56 till 1959/60. Dessa beräkningar
måste säkerligen kännas som en kalldusch
för alla dem som drömmer om
och planerar en stor och omedelbar utvidgning
av statens verksamhet. Beräkningarna,
som är gjorda med utgångspunkt
från nuvarande alltför hårda
skattetryck och under förutsättningar i
övrigt som måste bedömas som optimistiska,
visar på stigande statsinkomster
från år 1957/58 och framöver på
i genomsnitt ungefär 500 miljoner kronor
årligen. Och då är, märk väl, skattekraften
redan tagen i anspråk över det
rimliga. Det finns alltså inga reserver.
Samtidigt vet vi av bister erfarenhet,
att redan den s. k. automatiken brukar
pressa upp statsutgifterna med närmare
en halv miljard om året. Uppenbarligen
betyder detta, att om vi vill hålla oss
inom ramen för statens inkomster, så
finns det bara en väg att skapa utrymme
för nya ofrånkomliga utgifter, och
det är att sänka de utgifter som vi redan
har.

1955 års långtidsutredning säger sig
ha måst acceptera det faktum, att redan
fattade principbeslut driver fram en
relativt snabb stegring i de offentliga
konsumtionsutgifterna — det gäller både
för staten och särskilt för kommunerna
— troligen med omkring 20 procent
på en femårsperiod, trots att utrymme
för offentlig och privat konsumtion
kan väntas öka väsentligt mindre.
Jag citerar: »Just på det offentliga området
är köproblemen allvarliga och
kan bli det i än högre grad, om inte
takten i investeringarna ökas. Måste
man då inte se till att de principer för
standardhöjning, som redan fastslagits,
förverkligas, innan man tar nya steg
mot en högre standard. Borde inte detta
vara utgångspunkten för utgiftsbegränsningen
på det offentliga konsumtionsområdet?
Att skapa nya köproblem vid
sidan av de gamla framstår som meningslöst.
»

Enligt min mening borde det vara
regeringen ytterligt angeläget att verkligen
slå fast detta och bryta sin egen
och allmänhetens föreställning om outsinliga
tillgångar, som bara ligger och
väntar. Den nyktra verkligheten är, att
om vi vill ha rätsida på statens affärer
och den s. k. samhällsekonomien, så är
det ofrånkomligen nödvändigt med en
utgiftspaus på några år. Det borde vara
ett gemensamt intresse och en gemensam
uppgift för de demokratiska partierna
att konsolidera statens ställning
för att få kraft att lösa nya samhällsproblem
ordentligt, inte med urvattnade
pengar. Låt näringslivet fortsätta att
arbeta och skapa en hållbar grund för
växande realinkomster åt enskilda, så
får ju staten också, även om den nöjer
sig med måttliga skattesatser, in mer
pengar. På det sättet skapas ett verkligt
utrymme för reformer.

Vem lastar den husfar, som när familjen
stormar på och ber honom köpa
bil eller televisionsapparat svarar: »Nej,
inte i år. I år har vi inte råd, men vänta
bara två å tre år, så har vi hunnit för -

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bättra vår ställning och skaffa oss så
pass mycket bättre inkomster att de
räcker.» Det är så vi vill att förnuftiga
medborgare skall handla. Varför skall
då inte staten handla på samma sätt?

Den budget, som vi nu har fått att
studera, utgör ett skrämmande monument
över den socialistiska hushållningens
misslyckande. Vi har fått se
hur i en högkonjunktur med ständigt
stigande inkomster och full sysselsättning,
då pengar flödat in i statskassan
i en utsträckning som aldrig förr, det
likväl icke har varit möjligt att mer än
nätt och jämnt balansera driftbudgeten.
Nu vet jag att både finansministern och
herr Ohlin har förklarat att vi i stort
sett har total balansering, men då räknar
de på ett annat sätt än jag. De räknar
in 800 miljoner kronor, som egentligen
icke hör till skattebudgeten. Därav
utgör 125 miljoner kronor pengar
som skall betalas ut igen till kommunerna,
375 miljoner kronor bolagsskatt,
som skall fonderas i riksbanken, och
slutligen 321 miljoner kronor, som
egentligen hör till bilskattemedlen och
som skall gå till en fond, ur vilken
vägunderhållet skall betalas.

Felet måste ligga i den iver, som regeringen
och riksdagsmajoriteten visar,
när det gäller att fatta vittgående
beslut som kan synas oskyldiga, men
som efter någon tid värker ut på budgeten.
Men, ärade kammarledamöter,
om läget är sådant i en högkonjunktur,
vad händer då i det ögonblick då ett
omslag inträffar? Sunda statsfinanser,
en fungerande kapitalmarknad och tillräcklig
valutareserv är omistliga förutsättningar
för en sysselsättningsskapande
politik. Om staten inte själv har
några pengar och inte kan låna på
marknaden, och om staten dessutom lider
brist på främmande valutor, så står
vi där utan motståndskraft i en arbetslöshetskris.
Ilur tänker sig regeringen
att med sinande statsinkomster bemästra
en situation, som dock kan uppkomma,
karakteriserad av växande arbets -

löshet men möjligen samtidigt av en
fortlöpande inflation?

Men, säger finansministern nu, herr
Cassel begriper inte detta. De höga skatterna
är inte till bara för att täcka statens
utgifter. De är ett finanspolitiskt
medel att hålla ett fast penningvärde.
Förra året vid det här laget stod herr
Sträng i kammaren och slog sig för sitt
ärliga bröst så att det ekade och gav
till känna att nu skulle man få se på
helt andra tag. I fortsättningen skulle
budgeten totalbalanseras, och man
skulle dessutom få pengar över till att
amortera statsskulden med. Men hur
gick det? I stället för att staten, som
det så vackert hette, genom totalbalansering
skulle kunna avstå från att låna
på kapitalmarknaden och därmed göra
det lättare för jordbrukare, hantverkare
och andra småföretagare samt för kommuner
att låna, blev det så, att när
halva året har gått ett lånebehov på
686 miljoner kronor måste anmälas.
Trots att finansministern ännu i valrörelsen
i hård polemik mot högerpartiet
med styrka försäkrade att det inte
skulle bli någon ökad upplåning i riksbanken,
kan vi nu konstatera att statens
skuld till riksbanken under 1956
har ökat med 415 miljoner kronor netto.
Om staten inte hade tvingat en viss
grupp medborgare, nämligen den som
använder motorfordon, att betala skatter
för fordon och drivmedel, som går
långt utöver de motprestationer staten
förbundit sig till, så hade upplåningen
behövt bli mer än 150 miljoner kronor
större.

Vid bedömningen av det säregna utfallet
av årets budget måste vi också
hålla i minnet att finansministern lyckats
öka inkomsterna genom att införa
en omsättningsskatt på fordon, vilken
under budgetåret tillför den allmänna
budgeten 70 miljoner kronor samt, genom
att räkna sig till godo avkastningen
av de höjningar i spritskatten som
genomfördes under åberopande av uteslutande
nykterhetspolitiska skäl, upp -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

skattningsvis 80 miljoner kronor. Hade
dessa två inkomstkällor — av vilka ursprungligen
ingen motiverades av det
statsfinansiella läget — inte kommit till,
så hade underskottet i förhållande till
totalbalanseringen blivit 850 miljoner
kronor. Det gick alltså inte. Finansministern
har med avväpnande öppenhet
konstaterat sitt misslyckande. Drömmen
om totalbalansering är kvar, men hoppet
om dess genomförande har slocknat.
Herr Sträng, som dansade en sommar,
får nu sjunga Snusmumrikens visa:
»Villerivallare natten blir kallare.»
Nu skall vi i stället stabilisera genom
att låna pengar — säkerligen i riksbanken
— för att sedan sterilisera dem genom
att sätta in dem i riksbanken. Låt
mig genast säga ifrån, att vi i högerpartiet
tror mycket litet på den sortens
balansnummer.

Finansministern för ett resonemang,
som går ut på att underkänna företagssparande
och demonstrera djup pessimism
om möjligheten att öka det enskilda
sparandet. Sin lit sätter han i
stället till det offentliga sparandet. Det
resonemanget klingar i det närmaste
groteskt mot bakgrunden av den budget,
som läggs fram i år, och av det öde
som drabbat den budget, som finansministern
presenterade förra året. Vår
gamla tro att staten är mindre ägnad
att klara sparandet än någon annan har
fått ett starkt stöd. Herr Sträng krävde
förra året höga skatter och lovade att
klara sparandet åt oss. Nu kräver han
lika höga, i själva verket ännu högre
skatter, därför att han inte har lyckats
spara vad han lovade spara.

Varje tillfälligt skatteingripande som
görs — som det heter — för att öka
det offentliga sparandet och för att
överbalansera budgeten verkar i praktiken
som en vällingklocka, som kallar
hela riksdagen till smörgåsbordet. Då
sandas alla och framför högröstade krav
på utgiftsökningar i olika riktningar och
värdens protester drunknar i sorlet. Så
dröjer det inte länge, innan finansmi -

nistern under trycket av allt detta
tvingas släppa till sina pengar — överskottet
är borta, men den tillfälliga
skatten står kvar, nu som permanent,
och nya skatteingripanden för att skapa
ett nytt offentligt sparande blir nödvändiga.

I motsats till regeringen tror vi inte
på tvångssparande, mot vem det än
riktar sig och vad man än kallar det,
men däremot tror vi på ett enskilt sparande,
där den som gör uppoffringen
själv får valuta för den, får en egen
besparing som han själv får disponera
över. Det är inställningen till sparandets
problem som utgör skiljelinjen i
svensk politik. Vi är alla överens om
nödvändigheten av att få ett starkt ökat
sparande till stånd, men medan den
socialistiska sparsamheten går ut på att
samla resurserna i samhällets hand går
vårt program ut på att göra de enskilda
medborgarna till ägare. Det är genom
skattesänkning och sparstimulans i påtagliga
former som vi vill åstadkomma
ett vidgat personligt — frivilligt —
sparande.

I den nyårshälsning, med vilken herr
Erlander ringde in det nya året, förklarade
också han sig ha ett stort och
glödande intresse för personligt sparande.
Låt mig emellertid ställa frågan
rent ut: »Kan regeringen Erlander

över huvud taget åstadkomma någonting
för att öka det frivilliga sparandet?»
Märk väl, jag säger inte en regering
vilken som helst utan jag frågar
om regeringen Erlander kan göra någonting.
Själv är jag benägen besvara
den frågan med nej. Vilka åtgärder den
sittande regeringen än kommer med så
är de synbarligen dömda att misslyckas.
Det hjälper inte ens med tombolapolitik.
Orsaken till dessa misslyckanden
måste vara att regeringen Erlander
en gång för alla oåterkalleligen har förlorat
de svenska spararnas förtroende.
Den förlusten går inte att reparera. Så
står då för denna regering ingan annan
väg öppen till det ökade sparande

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

som oavvisligen behövs, än tvångets.
Tvångssparande är en del av den socialistiska
politiken. Vill man socialism så
får man acceptera tvångsparande, vill
man inte tvångssparande, så får man
avstå från socialismen.

Av finansplanen tycker man sig kunna
utläsa att regeringen gärna vill tro
att den s. k. stabiliseringspolitiken har
lyckats. Ja, man kan ju ha olika anspråk
på succéer. Det förtjänar dock hållas i
minnet, att under 1956 den faktiska
lönekostnaden i industrien steg med 7
procent, medan produktionsökningen
stannade vid 2 och att finansministern
för nästa budgetår räknar med ökade
statsutgifter på 12 procent, medan industriens
produktion väntas stiga under
1957 med 1 procent. Det är alldeles
uppenbart att detta inte går ihop. Den
stabilitet, som regeringen fröjdas åt, är
korthusets stabilitet, som kräver att
ingen andas i rummet eller går i dörrarna.
Finansministern talar om att det
i dagens situation behövs en restriktiv
politik av oförminskad styrka och lär
väl därmed mena att vi under 1957
skall bedriva samma ekonomiska politik
som under 1956. Det skulle innebära,
att vi även under 1957 skall finansiera
stigande framför allt offentlig
konsumtion genom att på samma sätt
som vi har gjort under det gångna året
låta bli att företa den upprustning av
vår produktionsapparat, som skulle
lägga grund för framtidens välstånd
och genom att underlåta att göra den
förstärkning av vår valutareserv, som
borde blivit resultatet av de goda åren.

Om ett företag, stort eller litet, driver
en sådan politik, att det använder alla
tillgängliga medel för att göra utdelningar
till delägarna, så att pengarna
inte räcker att förnya företagets produktionsapparat,
så är vi alla överens
om att det företaget behöver ny styrelse
eller ny verkställande direktör, kanske
bägge delarna. Herr Sträng talar i finansplanen
med värme och uppskattning
om enskilda företag, som utnyttjar

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

s. möjligheterna till konsolidering och

i- ökad beredskap inför framtida kon å

junkturpåfrestningar. Borde det inte

11 ligga nära till hands för finansministern

n att dra en parallell mellan dessa företag

och sitt eget?

i- Om man vill genomföra vad finans 0

ministern kallar »åtskilliga konsum ir

tionsstegrande reformer och kapitalslu k

kande samhälleliga investeringar» är

1 det nödvändigt att lägga en fast grund

a för dessa genom att ladda upp ett starkt,

7 framåtskridande och konkurrenskraf n

tigt näringsliv, som har förmågan att

n bära upp allt detta. Regeringen har så

e bråttom i sitt reformarbete att den vill

i- göra reformerna nu på bekostnad av de

r framtida resurserna. Vi däremot vill

:s skapa resurserna först och reformera

n sedan. På andra håll i Västeuropa ex r

panderar investeringarna och stiger

It produktionen. Sedan 1952 — koalitio nens

första regeringsår — har den

:t svenska industriproduktionens steg v

ringstakt endast varit 25 procent av den

r västtyska och inte fullt 39 procent av

7 den holländska. Det lär inte gå att för i-

neka, att detta betyder att vi sackat ef ;-

ter i konkurrensen. Under år 1956 var

i- genomsnittet för produktionsökningar g

na i OEEC-länderna 5 procent — vi 1ig tt

ger klart i botten med 2 procent.

;t Ändå räknar regeringen med att unv
der år 1957 industriinvesteringarna

e kommer att drivas tillbaka ännu hår d

dare. Låt mig ge ett exempel på vart en

n sådan politik leder. Klarar vi inte upp n

giften att konkurrera med den snabbt

i. växande cellulosaindustrien i Nordame r

rika, måste vi räkna med att utbytet av

a vår cellulosaexport — cellulosan är ju

1- vår viktigaste exportartikel -— går till a

baka och att den nu högt upptaxerade

>- svenska skogen förlorar inte så litet av

is sitt värde. Kan det vara vettig politik

e att i eu sådan situation tvinga den

e svenska cellulosaindustrien att avstå

i- från alla investeringar under ett helt

t- år, medan amerikanska och kanaden r

siska industrier byggs ut i forcerad

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

takt? Naturligtvis inte. Men det är just
vad som sker: genom uppskrivning av
lagervärdena tas under 1957 och 1959
ur cellulosaindustrien extra skatter, som
för flera ledande företag inom branschen
motsvarar ett helt års investeringsprogram.

Under år 1956 har, frånsett tre kraftverkslån,
den svenska industrien varit
helt utestängd från obligationsmarknaden.
Kreditrestriktionerna i bankerna
har därjämte pressat näringslivets lån
tillbaka med stora belopp. Den åtstramningseffekt,
som man velat åstadkomma
genom kreditrestriktionerna, har
emellertid i högsta grad motverkats genom
att staten i stället ökat sin upplåning
i riksbanken. Herr Ohlin har redan
talat om den irritation som uppstått
på grund av Statens skogsindustriers
transaktioner i våras, och jag
skall inte gå in närmare på det. Företaget
har nu kommit med nya krav.
Men skall det vara någon mening med
kreditrestriktionerna måste de väl gälla
även för företag som staten äger, och
rätteligen borde de gälla även för staten
själv.

Förhandlingarna om en europeisk
marknad tycks nu ha kommit in i ett
avgörande skede. Det är omöjligt för
oss att stå utanför. Vi är tvungna att
gå med, eljest är våra exportmöjligheter
hotade. Man frågar sig då hur vi
står rustade för att motsvara de krav,
som en anslutning till denna marknad
kommer att ställa på vår ekonomi. Att
anslutningen inte kan ske utan stora
omställningssvårigheter för näringslivet
är uppenbart, och lika klart måste
det vara, att vår industri i den konkurrens,
som kommer att uppstå på en
sådan fri marknad, inte kan klara sig
om den har sämre tillgång på kapital
än konkurrenterna och om den hindrats
att göra de investeringar som behövs
för att nå ett jämbördigt utgångsläge.

Om herr Erlander som vägvisare för
sina vänner i tassemarkerna ute vid
Harpsund plötsligt upptäcker att säll -

skapet råkat komma in på fel väg, vägen
söderut mot Flen, när det egentligen
skulle norrut till Julita, så vänder
man väl i rimlighetens namn om och
går i motsatt riktning och fortsätter
inte till Nyköping. Det är just en sådan
helomvändning som regeringen nu borde
göra, om den kunde. Vi behöver en
helt annan politik — en politik som
går ut på att stoppa statsutgifternas tillväxt,
att sänka skatterna, att stimulera
det enskilda sparandet och skapa förutsättningar
för tillräckliga investeringar
i näringslivet för att ge det den styrka
som skall lägga grunden för fortsatt
framåtskridande. Högerpartiet kommer
att konsekvent fullfölja sin linje att
skära ned statsutgifterna för att tvinga
ned skatterna till en nivå, som det
svenska folket orkar och vill bära. Vi
kommer även i år att lägga fram vår
egen skatteskala och vårt eget budgetförslag.

Paradoxalt nog tycks det ofta irritera
finansministrar, att vi vill åstadkomma
större nedprutning på olika huvudtitlar
än dem de själva lyckats prestera.
Möjligen anser de det vara illojal
konkurrens. Men varför det? Borde inte
det gamla snåla högerpartiet för varje
finansminister uppfattas som den verkligt
gode och trogne bundsförvanten
eller, om man så vill, som den elake
kompanjonen, som enligt Charles Dickens
är oumbärlig för varje framåtsträvande
affärsman. Visst kan vi förutsättningslöst
diskutera det tekniska problemet
om skattebördans fördelning på
direkta och indirekta skatter och i det
sammanhanget också systemet för en
indirekt beskattning. Men vad vi under
inga förhållanden kommer att medverka
till är en ökning av den totala skattebördan
på medborgare och företag.
Det hjälper därvidlag inte vilka motiveringar
som än förebringas (jag utesluter
naturligtvis det vi brukar kalla
krig eller krigsfara). Skattebelastningen
måste lättas. Detta är en nödvändighet
ur samhällsekonomisk och samhällsmo -

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ralisk synpunkt och ur skattebetalarnas
synpunkt.

Om bostadspolitiken innehåller statsverkspropositionen
ingenting, utan här
har vi att vänta en särskild proposition.
Emellertid kan man väl med rätt
stor tillfredsställelse konstatera, att de
djupgående skiljaktigheter mellan regeringens
och högerpartiets linjer, som
givit upphov till så många och långa
debatter, numera i väsentlig mån utjämnats
genom de direktiv, som socialministern
lämnat 1956 års bostadspolitiska
utredning, och genom det i stort
sett enhälliga betänkande, som denna
utredning presterat under lika kraftig
som insiktsfull ledning av ledamoten av
denna kammare herr Erik Severin. Jag
förutsätter att det utredningsresultat
som kommittén — helt i direktivens
anda — lagt fram läggs till grund för
den proposition, som socialministern
längre fram i vår skall lämna. Förslagen
kommer att medföra både ökat
tryck på kostnadssidan och ett vidgat
bostadssparande i olika former. Detta
är tacknämligt, och det behövs innerligen
väl, om vi vill öka bostadsproduktionen
för att någon gång komma ur
nuvarande bristsituation. Men det räcker
inte. Vill vi på allvar lösa bostadsproblemet
för hela den väldiga skara
av människor som nu står utan lägenhet,
måste vi angripa sparandets problem
och verkligen se till att få fram
en kapitalbildning som räcker till ökade
investeringar, där bostadsproduktionen
kan få väsentligt större resurser,
utan att detta sker på bekostnad av de
omedelbart produktiva investeringarna.

Hemma i Karlstad brukar Eions Club
forsla ut en stor sten på Klarälvens is
och anordna tippningstävling om vilken
dag och vilket klockslag älven skall
gå upp, så att stenen sjunker till botten.
Enligt vad jag har erfarit pågår
liknande tippningstävlingar landet runt
angående dagen och klockslaget när koalitionen
spricker. Det finns folk inom
alla läger, inte minst inom bondeför -

bundet, som längtar efter den islossningen.
Vad har det blivit av den starka,
sammansvetsade regering, som var
meningen med koalitionen? Det har blivit
en janusstatyett med två åt motsatt
håll vända ansikten — en sprucken
janusbild, kunde man säga — med Tacitus’
ord på sockeln: »I maktgemenskap
råder sällan endräkt.»

Till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
har jag en liten
fråga att ställa. I sin propaganda nu
och i tidigare valrörelser har bondeförbundet
med all kraft låtit oss veta, att
ingenting ligger partiet närmare om
hjärtat än att lösa frågan om ofullständiga
jordbruks komplettering med skog.
Längst upp i Klarälvsdalen ägde en enskild
skogsägare 4 600 hektar skogsmark,
och den fastigheten bjöd han ut
till försäljning. Lantbruksnämnden i
Värmlands län med landshövdingen i
spetsen ivrade mycket för att Mölnbacka
Trysils AB skulle få förvärva fastigheten
mot att bolaget i stället lämnade
ifrån sig skogsfastigheter i mellersta
Värmland. Dessa skogar tänkte
sig lantbruksnämnden överlåta till jordbrukare
i trakten som var i behov av
en förstärkning av sina skogsinnehav.
Nämnden var enhällig och hade lagt
ned ett betydande intresse för att få igenom
denna sak, som ansågs vara av
stort värde för jordbruksnäringen i
trakten.

Vad som nu förvånat och upprört
opinionen bland jordbrukare är att
jordbruksministern, visserligen med
stöd av lantbruksstyrelsen, har gått emot
nämndens mening och i stället låtit domänverket
förvärva hela komplexet.
Härigenom har det allmännas skogsinnehav
ökat med ett värde av närmare
5 miljoner kronor, medan de ofullständiga
jordbruken förblev lika skoglösa
som de var förut. Domänverket gör inga
utfästelser om att släppa skog på annat
håll till jordbrukare, vilket ligger helt
i linje med den ståndpunkt som socialdemokraterna
intar i 1951 års jord -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bruksrationaliseringsutredning. Hur detta
rimmar med bondeförbundets skogspolitik,
sådan den har tagit sig uttryck
i propagandan och här i riksdagen,
hemställer jag att jordbruksministern
ville förklara.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är vissa uttalanden
i regeringsfrågan som har gjort att jag
mot traditionen tar till orda så tidigt i
debatten i andra kammaren. Men innan
jag ger mig in på den saken skall jag be
att få göra ett par reflexioner kring de
två senaste anförandena.

Jag vill då först göra ett oreserverat
instämmande i några ord som herr
Ohlin avslutade sitt anförande med, då
han talade om socialpolitikens och socialvårdens
ändrade läge och samtidigt
gav ett kraftigt förord för en fortsatt
utbyggnad av en rad vårdområden liksom
av den institutionella socialpolitiken.
Vad herr Ohlin där sade överensstämmer
praktiskt taget ordagrant med
de riktlinjer, som den socialdemokratiska
partikongressen drog upp 1956,
och det är nu min förhoppning att herr
Ohlin och folkpartiet skall följa med
oss när vi går att fullfölja reformarbetet
på dessa områden i enlighet med de
principer som drogs upp av partikongressen.
Ibland uttrycker sig faktiskt
herr Ohlin så, att man skulle kunna tro,
att han har givit vika för det sociala
nejsägeri som otvivelaktigt också rymmes
på vissa håll inom folkpartiet. Men
desto bättre om hans mening av i dag
är den verkliga.

Herr Ohlin vill skapa ett alternativ
till regeringspolitiken, och det förstår
jag gott — han har haft god tid på sig
att fundera på det problemet. Men vilket
alternativ har han då? Jag föreställer
mig att när han lyssnat till herr
Cassel har han blivit ganska betänk -

sam. Herr Cassel kräver utgiftsstopp,
obönhörligt, ett brett streck över
den socialpolitiska reformoffensiv, som
herr Ohlin i slutet av sitt anförande
startade. »So oder so» skall skatterna
ner! Ingen motivering — utom en försvarspolitisk
och utrikespolitisk — kan
övertyga högern om annat än att skattesänkning
är det mest aktuella. Det skall
som sagt bli mycket intressant att få
se hur herr Ohlins regeringsalternativ
ser ut. Han har tidigare förklara* att
han är ointresserad av en samverkai.
med oss. Han kan inte gärna tycka att
det program, som herr Cassel här presenterar,
duger för en samverkan mellan
höger och folkparti i regeringsställning.

Denna avgörande skillnad mellan höger
och folkparti präglar också deras
bedömning av årets budget. »En ohyggligt
stark budget», säger herr Ohlin.
»Ett kapitalt misslyckande», säger herr
Cassel. Har herr Hedlund och jag några
meningsskiljaktigheter, och förekommer
det diskussioner i statsrådskretsen,
så skulle nog diskussionerna bli betydligt
stormigare i en regeringskrets, där
herr Ohlin och herr Cassel båda var
med.

Inledningsvis vill jag ytterligare ta
upp något av vad herr Ohlin här sade.
Han framhåller att en av de stora frågorna
vid årets riksdag blir tryggandet
av de gamlas försörjning. Det är riktigt.
Och så säger han: »Vi är överens
om folkpensionerna» — det är också
riktigt, hoppas jag -— »men när det gäller
tjänstepensionens utformning är vi
inte överens, utan den frågan bör rimligen
skickas ut till en folkomröstning.»
Jag anser att vi tills vidare borde spara
diskussionerna i tjänstepensionsfrågan,
men för att det inte skall bli några missförstånd
vill jag säga att det finns väl
få ärenden som skulle vara mindre lämpade
för en folkomröstning än frågan
om tjänstepensionering. Denna fråga
har varit föremål för mycket ingående
diskussioner bland sakkunniga, och

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

herr Ohlin har också visat oss hur invecklad
den är genom den mängd av
ställningstaganden som han under år
1956 överraskade oss med. Men herr
Ohlin, själv icke helt okunnig i ekonomiska
och politiska ting, finner det
vara en naturlig tanke att denna fråga,
som varit så besvärlig att ta ställning
till, skickas ut till folkomröstning och
att svenska folket alltså skall besvara
den med ja eller nej. Förslaget om en
tjänstepensionering rymmer många intressanta
problem — frågan om grundpensionens
och tilläggspensionens utformning,
fördelningen på skattefinansiering
och avgiftsfinansieringen, finansieringen
av tilläggspensionerna, frågan
om fondering, om nu en fondering över
huvud taget skall förekomma, frågan
om förvaltningen av fonderna och annat
— som den enskilde riksdagsmannen
nog får rätt besvärligt att ta ställning
till, när problemen kommer att presenteras
var för sig. Enligt herr Ohlins
mening skulle alla dessa problem kunna
jämkas ihop till en propositionsordning,
på vilken det svenska folket skall
inbjudas att svara ja eller nej.

Vi på vårt håll är visst villiga att resonera
om alla möjliga ting, men få frågor
kan väl ha den invecklade karaktär
som frågan om en tjänstepensionering.
Jag tror därför inte mycket på möjligheterna
att ordna en folkomröstning i
denna fråga.

Det är inte min avsikt att i detta anförande
ta upp de ekonomiska problemen
till behandling, men i den mån jag
tvingas göra det sammanhänger det därmed,
att man kanske inte förstår regeringsfrågan
med mindre än att man ägnar
uppmärksamhet åt de ekonomiska
spörsmålen.

Oberoende av politiskt ställningstagande
är vi väl överens om att utvecklingen
i vårt land under efterkrigstiden
har varit sällsynt lyckosam. Det är klart
att många omständigheter medverkat
härtill. Sverige har haft fred under
lång tid, och vårt land äger utomordent -

liga naturresurser. Men vi vågar väl
säga att alla grupper inom det svenska
folket — arbetare, företagare, tjänstemän,
tekniker, bönder — har utnyttjat
de goda förutsättningarna till att ge
Sverige och dess folk en obestridd tätplats
bland världens nationer. Det har
inte heller varit betydelselöst vilken politik
som förts. Det har inte varit betydelselöst
att atmosfären präglats av
viljan att upprätthålla den fulla sysselsättningen,
med allt vad detta har betytt
av uppmuntran för de skapande
krafterna i landet. Jag skulle särskilt
vilja peka på kommunalpolitikens betydelse
när det gällt att skapa en framstegsvänlig
atmosfär. Hur mycket av
den stora standardhöjningen på bostadsområdet,
när det gäller sjukhusen,
kraftförsörjningen o. s. v. är icke en
direkt följd av den kraftfulla och framåtsiktande
kommunalpolitik som förts?
Vi är väl också, oberoende av partifärg,
överens om att en stor del av det växande
välståndet skall användas till en inkomstutjämning,
som i första rummet
skall syfta till att hjälpa de sämre ställda
i samhället. Det är medvetandet om
denna enighet som gör att regeringen
för sin del är övertygad om att vi kommer
att möta en välvillig riksdag, när
vi i år föreslår en sänkning av kommunalskatterna,
en höjning av barnbidragen
och ett nedbrytande av den klassgräns
som alltjämt finns när det gäller
tryggandet av ålderdomen. De framsteg
vi har bakom oss är betydande, men
vi är väl överens om att det är mycket
lätt att visa, att inte minst den stigande
standarden hos nya medborgargrupper
har skapat köpvilja och köpkraft för
att än mer höja sin standard. Vi har
massor av otillfredsställda behov. Det
finns ingen riksdagsman, som inte är i
stånd att sätta upp en lång önskelista
på sådana, i stor utsträckning av den
stigande standarden framkallade behov.
Dessa ökade behov, bättre skolutbildning,
bättre bostäder o. s. v., är alla av
den karaktären, att de kräver ökade in -

3 — Andra kammarens protokoll 11157. Nr 2

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

satser från samhällets sida i form av en
ökad kapitalbildning för att de skall
kunna tillfredsställas. Här möter vi det
dilemma, som borde sysselsätta varje
ansvarig politiker, och kanske också
gör det. Hur skall man höja standarden
för de nu levande medborgarna i
största möjliga utsträckning, samtidigt
som man vill skapa en ökad kapitalförsörjning,
så att framstegstakten i fortsättningen
kan bli ännu snabbare än
hittills? Det är den problematiken, som
socialdemokratien tidigare än något annat
politiskt parti har tagit upp till allvarlig
diskussion. Hur mycket har vi
råd att konsumera nu, och hur mycket
bör vi spara för framtiden? Vi gläder
oss åt att denna problematik nu tycks
helt dominera den politiska debatten.

Om vi emellertid börjar nå ett slags
enighet om att vi här har kärnpunkten
i den politiskt ekonomiska debatten,
borde det verkligen gå att resonera om
en del av de ekonomiska frågorna litet
sakligare än vad som är fallet i denna
kammare och framför allt i agitationen
utanför riksdagshuset. Det borde väl
inte vara så särskilt besvärligt för oppositionen
att kosta på sig det erkännandet,
att ett samhälle med vår målsättning
— höjd standard, full sysselsättning,
ökat sparande för framtiden —
är känsligt för inflatoriska störningar,
och att ett sådant samhälle lätt överanstränger
sina resurser och överskattar
sina möjligheter. Inte heller borde
det vara så påkostande för oppositionen
att medge, att det i välfärdssamhället
inte räcker med kreditbegränsning
och högränta för att hålla priserna i
styr. Jag tar det såsom ett uttryck för
en tillnyktring i den politiska debatten,
att folkpartiets största tidning, Dagens
Nyheter, i lördags skrev vad vi sagt
från regeringsbänken många gånger:
Det behövs många instrument, det behövs
många åtgärder för att i den situation,
som vi för närvarande befinner
oss i, kunna komma till rätta med
prisstegrings- och inflationstendenser -

na. Det är möjligt, att en förutsättningslös
diskussion är på väg. Det mottagande,
som de sex professorernas recept
mot inflationen fått, ger mig vissa förhoppningar
om en nyktrare ekonomisk
diskussion än den som präglade oppositionssidan
under valrörelsen.

En stram ekonomisk politik är emellertid
nödvändig för att fullfölja denna
målsättning. Den kommer icke av sig
själv utan är i allt väsentligt ett politiskt
problem. Den måste bäras upp av
en parlamentarisk majoritet. När jag
har talat om behovet av en stark regering
— och jag har ingenting att ändra
på i dessa uttalanden — har inte min
tanke varit, att det skulle finnas översåtar,
utrustade med stora befogenheter,
utan att en regering i en besvärlig situation
skall ha ett tillräckligt parlamentariskt
underlag för att kunna föra
en så stram ekonomisk politik som
krävs framför allt i ett samhälle med
full sysselsättning och inneboende inflationsrisker.
Detta var orsaken till
koalitionen år 1951. Jag vill erinra herr
Ohlin om att denna koalition föregicks
av årslånga försök att skapa ett gemensamt
ekonomiskt handlingsprogram.
I överläggningarna deltog också
representanter för folkpartiet och högern.
Försöken misslyckades, och koalitionen
bildades år 1951. Vi har emellertid
aldrig gjort gällande, att bondeförbundet
och socialdemokraterna
skulle vara på något sätt identiska eller
eniga på alla punkter. Det avgörande
har på den fundamentala punkten varit
behovet av en stram ekonomisk politik.
Därvidlag nådde vi enighet. Under
dessa fem år har vi genomfört en
mängd åtgärder, som sannerligen icke
tyder på någon popularitetsjakt hos någotdera
av dessa partier. Vi har mot
den borgerliga oppositionen drivit igenom
bilaccisen, investeringsavgiften
och den höjda bolagsskatten. Kreditåtstramningen
har skärpts, räntan har
höjts, byggnadsregleringen har bibehållits,
de statliga investeringarna har hål -

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lits tillbaka och en effektiv priskontroll
har flera gånger satts in. Vi har behållit
ett skatteuttag som möjliggjort, att
en större del av statens utgifter betalats
med verkliga inkomster. Jag säger ännu
en gång att allt detta är impopulära
ting. De hade icke varit möjliga att genomföra
om man icke haft en riksdagsmajoritet
som varit övertygad om dessa
åtgärders riktighet och berättigande.

Ärade kammarledamöter! Det är tack
vare dessa beska mediciner som det
främsta kännetecknet under de gångna
fem åren varit en rad snabba ekonomiska
framsteg. Det är tack vare denna
strama ekonomiska politik som det varit
möjligt att genomföra ett kraftfullt
reformarbete på samhällslivets olika
områden.

Vid höstens regeringsförliandlingar
var återigen den ekonomiska politiken
huvudfrågan. Det är ingen tillfällighet.
Låt oss ett ögonblick se hur det ligger
till runt om i världen. I de stora demokratierna,
Förenta staterna och England,
skapas ett fast regeringsunderlag
genom det valsystem som möjliggör att
hälften plus en eller ofta en minoritet
bland väljarna har regeringsmakten och
har makten i parlament eller kongress
och därigenom har möjlighet att föra
en fast och hård ekonomisk politik.
Ingen kan väl komma på den idén att
kalla världens två största demokratier
för odemokratiska därför att de har
ett valsystem som ger dessa klara och
tydliga utslag!

Men hur är det i andra länder? Se er
omkring! Finland, Österrike, Västtyskland,
Frankrike och Holland — alla
dessa länder har koalitionsregeringar.
Dessa regeringar är sannerligen inte
eniga på så värst många punkter utom
på denna enda — den ekonomiska politiken.
Det går inte en vecka utan att
vi även i den svenska pressen kan läsa
om de våldsamma slitningar som två
eller tre med varandra i regeringsställning
arbetande partier liar att kämpa

med, slitningar som de inte ett ögonblick
drar sig för att redovisa.

Oppositionen här i Sverige försöker
nu göra storpolitik av att socialdemokratien
och bondeförbundet har olika
meningar om hur det utrymme, som
beretts för en höjning av statstjänstemannens
löner, kan fördelas mellan
olika dyrorter. Ni letar ivrigt efter nyanser
och skiftningar i partiledarnas
uttalanden. Jag tror att man i alla de
länder jag nämnde skulle tycka det
vara ganska häpnadsväckande att så
små divergenser kan anses ha en storpolitisk
betydelse.

Men herr Ohlin trivs bäst hemma.
Herr Ohlin har ju också tillhört en regering
— visserligen endast en kortare
tid men i alla fall. Det var en samlingsregering.
Denna var sannerligen icke
enig på alla punkter. Den var dock samlad
omkring en stor och väsentlig sak
nämligen att hålla Sverige utanför kriget.
Annars fanns det — det erinrar sig
säkert både herrar Ohlin, Sköld och
Rubbestad, vilka jag ser här i kammaren
— djupgående meningsdivergenser
i fråga efter fråga. Jag tjänstgjorde som
biträdande socialminister under den senare
delen av den tid samlingsregeringen
satt. Jag kommer ihåg att varje
fråga, som jag förde fram och som gällde
en social reform, föranledde mycken
kritik och betänksamhet från den nuvarande
folkpartiledarens sida. Då var
inte herr Ohlin lika övertygad om sosialliberalismen
som han blivit senare.

På en punkt ledde mcningsskiljaktigheterna
till en öppen reservation. Det
gällde frågan om det var riktigt, att
de metallarbetare som tog skogsarbete
under den pågående strejken skulle få
hyresunderstöd. Herr Oldin betraktade
frågan som viktig ur principiell synpunkt.
De kammarledamöter som var
med då erinrar sig den långa debatt vi
hade då. Herr Ohlin lyckades få med
sig alla de borgerliga ledamöterna i regeringen
om att denna fråga var stor
och viktig. Tänk om herr Ohlin hade

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

varit lika renlärig då som nu när det
gäller nödvändigheten av att regeringen
skall vara enig i alla punkter. Då hade
herr Ohlin gått ur regeringen. Det var
emellertid en väldig skillnad i betydelse
mellan den fråga vi då var oense
om och den fråga vi var ense om, nämligen
att Sverige icke skulle deltaga i
kriget.

Den budget som här föreligger till bedömning
innebär ett ställningstagande
till de stora principerna efter vilka samhällets
ekonomi skall handhas. Den innebär
emellertid också ett ställningstagande
till tusentals stora och små frågor.
Budgeten är ett resultat av ett samarbete
mellan de två regeringspartierna.
Om man jämför denna budget med det
som oppositionen skulle ha haft att bjuda,
då förstår man hur värdefull koalitionen
varit under den höst då budgetarbetet
bedrivits. Skulle högerns och
folkpartiets meningar fått prägla budgetbehandlingen,
då hade vi haft ett
ytterligare behov av upplåning på måhända
någon miljard.

Högern vann vissa valpolitiska framgångar
genom att, oberoende av ansvaret
för en stram politik, locka med
långt gående skattesänkningar.

Men, herr Cassel och även herr Ohlin,
om ni på allvar skulle vilja vidmakthålla
och kanske öka bostadsbyggandet,
inte eftersätta försvarsberedskapen
och inte hejda reformarbetet på
utbildningens, sjukvårdens och familjepolitikens
områden, skulle inte ni också
ha varit tvingade att föra en lika stram
ekonomisk politik som den som nu presenteras?
Jag tror att ni skulle ha blivit
tvingade att göra detta, och denna min
tro eller rättare sagt vetskap måste också
påverka bedömandet av regeringsfrågan.
Herr Ohlins alternativ utesluter
socialdemokratien, det har han gjort
klart tidigare och det är ju hans sak.
Men alternativet samverkan med ett högerparti,
som på avgörande punkter har
en annan uppfattning, deklarerad senast
här i dag från talarstolen, är det

verkligen ett alternativ till den nu sittande
regeringen?

Högern har fört fram en annan tanke,
inte här i dag men tidigare, nämligen
tanken på en samlingsregering. Jag tilllåter
mig att ta upp det förslaget, ty det
är onekligen intressant. Den första verkligt
klara signalen till en samlingsregering
kom från högerns ideologiska tidskrift
Svensk Tidskrift. Tanken har sedan
förts vidare av en rad tidningar och
tidskrifter, bland dem Svenska Dagbladet
och Dagens Nyheter.

När Svensk Tidskrift förde fram kravet
på samlingsregering, skedde detta
i just det nummer, där en av vårt lands
nationalekonomer Carsten Welinder resonerade
om ekonomi mot bakgrunden
av det nyss förrättade valet. Man kan
väl kort och gott säga att Carsten Welinder
skrev så, att det finns mycket alt
anmärka på i regeringens politik men
att det som regeringen förlorade valet
på var vad som var riktigt i regeringens
politik och att det som regeringen
gjort fel förlorade den inga röster på.
De ting som var en politisk belastning
för regeringen var enligt Carsten Welinder
de ting som var riktiga: att inte
avskaffa bilaccisen, inte gå med på oppositionens
överbud i skattesänkningsfrågan
och på vissa utgiftsposter. Alla
de krav som fördes fram av oppositionen
var, fortfarande enligt nationalekonomens
mening, väl i och för sig lätta
att motivera men innebar tillsammans
risk för en stark ökning av utgifterna eller
en minskning av inkomsterna. Svensk
Tidskrift ger också en kommentar till
valet, där tidskriften konstaterar att högern
vann valet genom att frejdigt gå
till storms mot de höga skatterna. Men
sedan lägger redaktionen pannan i bekymrade
veck och konstaterar att den
svenska ekonomien är utsatt för betydande
risker. Konsumtionen får göra
sig för bred på investeringarnas bekostnad,
den statliga upplåningen i riksbanken
är för stor, allt förhållanden,
som uppenbart skulle ha blivit mycket

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

värre om högern hade försökt realisera
sina vallöften. Redaktionens slutsats blir
att det nu måste komma en samlingsregering.
»Statsskeppet saknar den fasta
bemanning som krävs, om storm kan
väntas.» Ja, jag kan inte begära en bättre
anslutning från högerns sida till kravet
på en stark regering. Dessa tankar
möter på många andra håll. Professor
Håstad var inne på dem i höstens remissdebatt,
och de går igen exempelvis
i en del av de artiklar som återfinns i
den nyssnämnda skriften »Sex professorers
recept mot inflationen». Dagens
Nyheter skrev häromdagen, att »inflationshotet
nödvändiggör åtgärder, som
på en gång är långtgående och för att
helt lyckas kräver auktoritet och bred
anslutning». Därför bör man nu acceptera
en samlingsregering.

Ärade kammarledamöter! Kravet på
en samlingsregering motiveras här icke
med utrikespolitiskt krisläge, det motiveras
icke med att vi befinner oss i
en utomordentligt allvarlig krissituation,
utan det motiveras kallt och rått
med att Sveriges näringsliv icke har råd
att ha en så ovederhäftig opposition,
som vi har i dag. Den behöver tas in i
regeringen därför att den driver en
överbudspolitik, som förvirrar väljarnas
medvetande och som gör det svårt
för regeringen att föra en tillräckligt
fast politik. Detta är naturligtvis en
motivering, men nog är det ett fruktansvärt
underkännande av den upplysningsverksamhet,
som herrarna och damerna
ägnar sig åt under den fria tävlan
mellan partierna, som den politiska
debatten skall utgöra. Vår ställning är
här mycket klar. Vi tror trots erfarenheterna
från 195G års valrörelse, att
politikerna kan anförtros att i fri tävlan
lägga fram olika alternativ. Vi tror
att i det långa loppet kommer icke ivern
att förvärva en och annan grupps röster
att leda till att svensk politik förfaller
till en löftespolitik, vars avbrytande inte
kan ske på något annat sätt än att vi
i regeringsställning stöttar upp var -

andra, så att vi vågar ta ett politiskt
ansvar. Jag tror att det är klokt att vi
spar tanken på en samlingsregering till
en krissituation, vare sig det gäller den
utrikespolitiska eller den inrikespolitiska
fronten. Vi tillåter oss säga, att
vi inte tror på högerpolitikernas pessimistiska
syn på människornas förmåga
att se till resultat i stället för till överbud.

Under hela efterkrigstiden har socialdemokratien
suttit i regeringsställning.
Vi har praktiskt taget varenda vecka
ställts inför ytterligt besvärliga problem,
problem, som den ekonomiska
politiken i den fulla sysselsättningens
samhälle ställer oss inför. Vi har fått
utstå all den politiska belastning som
inflationsbekämpningen för med sig för
varje regering som strävar efter full
sysselsättning, och vi har haft en opposition
som sannnerligen inte sparat på
krutet.

Men har resultatet blivit en katastrof
för socialdemokratien? Ja, den föreställningen
kan man få när man lyssnar till
herr Ohlin, som envisas med att vid
varje jämförelse med dagens situation
utgå från krigsvalet 1940 och icke, som
herr Ohlin läste in i kammarens protokoll,
valet i slutet av kriget. Det val,
som förrättades 1944, var ett val, då
vi förlorade 19 mandat. Det passar icke
att ta valet 1944 som utgångspunkt för
betraktelserna. Vid det första efterkrigsvalet
samlade socialdemokratien
1 470 000 väljare. Vid det senaste valet
samlade socialdemokratien 1 720 000
väljare. Det betyder att den i och för
sig impopulära politik, som man fört
under efterkrigstiden, har medfört en
ökning av antalet socialdemokratiska
väljare med 250 000. Vi hade 1940 och
1950 nästan exakt samma procentuella
andel av väljarkåren.

Jag tror att vi kan säga, att det svenska
folket har visat sig vara så omdömesgillt,
att överbuden icke rubbat förtroendet
till det parti, som under hela denna
tid haft det i och för sig besvärliga

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

uppdraget att företräda landet. Vi vill
inte alls förneka, att vi sedan 1944 har
förlorat 9 mandat i andra kammaren.
Det är i och för sig ledsamt, och vi
skall väl försöka ta dem tillbaka, så att
herr Ohlin inte skall behöva gå och
oroa sig för dem. Men vad som är avgörande
är inte denna förlust på 9 mandat.
Visa mig något annat land i världen,
där en sådan stabilitet har kommit
det regerande stora partiet till del! Jag
tror att en sådan granskning skulle visa,
att det svenska folket har en mycket
stor motståndskraft även mot en övermäktig
propaganda, så att det kan stå
emot lockande överbud och löften och
förmår att se till konkreta resultat.

Det finns utsikter, att årets riksdag
kommer att framstå som en av de största
reformriksdagar, som vi någonsin
upplevat. Arbetstidsförkortning skall genomföras,
barnbidraget kommer att höjas,
riksdagen inbjuds att fatta beslut
om en genomgripande förbättring av de
gamlas försörjning och kommunalskatterna
skall sänkas högst väsentligt. Vid
sidan därav kommer riksdagen att behandla
nödvändiga förbättringar och
förstärkningar på många områden av
det samhälleliga verksamhetsfältet. Allt
detta är viktiga steg mot ett bättre samhälle,
mot förbättrade villkor för människorna.
Förutsättningen är, att vi hårt
och envetet håller fast vid en stram ekonomisk
politik för att värna jämvikten
och för att säkra ett tillräckligt utrymme
för byggande för framtiden. Den
parlamentariska situationen kan synas
inbjuda till partitaktiska manövrer och
kortfristiga spekulationer. Får de impulserna
ta överhand, är vi snart tillbaka
till 1920-talets situation. Jag tror, att
människorna runt om i vårt land är
mycket litet intresserade av det partitaktiska
spelet. Vad de är intresserade
av är de resultat, som 1957 års riksdag
kommer att medföra.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bara en kort kommen -

tar till statsministerns anförande på de
minuter jag har till mitt förfogande.

Statsministern talade om att koalitionen
kom till 1951 efter långvariga
försök att skapa ett för de demokratiska
partierna gemensamt program. Men han
glömde att tala om, att det som han
själv och herr Hedlund angav som stötestenen,
vilken hindrade enigheten, var
att de båda regeringspartierna absolut
ville hålla fast vid lågräntepolitiken,
hålla fast vid den låsta räntan på den
låga nivån. Det var den fundamentala
punkten för Eder, herr finansminister!
Men den har Ni nu övergivit. Hur kan
det komma sig att när statsministern
talar om detta han glömmer bort att
tala om, att regeringen på den fundamentala
punkten har övergivit den
ståndpunkt, som han sade var avgörande,
när han den gången diskuterade
med oppositionen?

Jag måste sedan gå vidare till den
socialpolitiska offensiv, som statsministern
sade att jag hade föreslagit. Ja,
vad statsministern än passar till numera,
så inte är det till att referera —
han som var en så skicklig statssekreterare
för ett dussin år sedan. Herr
statsminister! Jag sade två saker. Jag
sade, att det på vårdområdena finns
mycket att göra, t. ex. när det gäller
sjukvården, åldringsvården och ungdomsvården.
Men jag sade också, att
däremot kommer inte kontantpolitiken,
subventionspolitiken, att behöva utbyggas.
Ett mindre antal människor kommer
att behöva kontant hjälp från statskassan,
när levnadsstandarden stiger.
Ett växande antal människor får råd att
betala vad varor och tjänster kostar.
Det behövs alltså i viss mån en omorientering
i den sociala politiken med
tonvikten lagd inte på kontantbidrag
och dylikt utan på vård.

Beträffande folkomröstningen vill jag
bara nämna att professor Wahlund,
framstående medlem av bondeförbundet,
förklarade att han stödde tanken
på folkomröstning och skulle verka för

Måndagen den 21 januari 1957 fm. Nr 2 39

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den i sitt parti. Avsikten är inte att deltagarna
i den rådgivande folkomröstningen
skall ta ställning till den långa
rad tekniska frågor som statsministern
berört, det vet han mycket väl. Det gäller
att låta folket uttala sig om en enkel
huvudprincip, huruvida man ovanpå
den för alla gemensamma folkpensionen,
som skapar bottentrygghet, vill
lägga en obligatorisk tilläggspension
eller en frivillig. Det är att underskatta
svenska folket att tro, att det inte kan
klart fatta den principiella innebörden
av denna skillnad och uttala sig på ett
sätt, som skulle bli för den svenska
riksdagen vägledande. Sedan får riksdagen
klara upp de olika tekniska problemen;
det ligger i sakens natur.

Statsministern talar om att man i utlandet
alltid strävat efter ett enigt, fast
regeringsunderlag, och han åberopar
därvid Förenta staterna. Han tycks ha
glömt bort, att man där haft en republikansk
president och en demokratisk
majoritet i kongressen. Vi har inte sagt,
herr statsminister, att man aldrig skall
ha en koalitionsregering. Om man kritiserar
den bristande sammanhållningen
hos den nuvarande koalitionsregeringen,
så innebär det väl inte att man
bryter staven över alla koalitionsregeringar.
Och om man erkänner att det i
vissa lägen kan behövas en koalitionsregering,
är det väl inte något försvar
för den nuvarande koalitionsregeringen.
Statsministern finner ingen bättre
metod än att gå tillbaka till samlingsregeringen
under kriget med dess speciella
förutsättningar, och jämföra sin
nuvarande koalitionsregering med samlingsregeringen.
Det är en obegriplig
parallell, då statsministern själv framhåller
att det nu inte finns förutsättningar
för eller anledning till att bilda
en samlingsregering.

Satsministern går emellertid vidare
och säger, att det är så små divergenser
mellan herrarna i bondeförbundet och
inom socialdemokratien. Statsministern
är verkligen blygsam när det gäller an -

språk på divergenser. Att större delen
av bondeförbundet röstar emot regeringen
i viktiga frågor gör ingenting. \tt de
har en annan uppfattning i den ena
efter den andra av de frågor, som jag
räknade upp i mitt första anförande,
gör ingenting. Det är så små divergenser.
Det är oppositionen, säger statsministern,
som söker blåsa upp dessa divergenser.
Nej, herr statsminister, om
även jag får hänvisa till pressen, skall
jag fast tiden för mig är kort, be att få
läsa upp några citat.

Den socialdemokratiska Västgöta-Demokraten,
som ofta brukar sägas stå
regeringen nära, skriver: »Det naturliga
vore förstås att missnöjet tog sig uttryck
i att bönderna tågade ut ur regeringen,
men det befarar vi på goda grunder att
de inte kommer att göra troto att det
onekligen börjar bli på hög tid.» En
bondeförbundstidning, Skånska Dagbladet,
säger: »Att koalitionen råkrt in
en kris kan inte bestridas.» I Smålands
Folkblad heter det: »Det mest angelägna
för socialdemokratien blir övervägandet,
huruvida man skall låta det
gå till skilsmässa nu eller ta ett uppskov
till höstriksdagen. Vi kan inte inse
att det finns något att vinna på ett uppskov.
»

Det finns flera sådana yttranden. Så
tolkar regeringspressen dessa divergenser,
som statsministern säger är så små
men som den elaka oppositionen gör
sitt bästa för att blåsa upp. Nog sagt om
den saken.

Statsministern talar sedan om regeringsfrågan.
Jag hinner bara med en
kort kommentar. Ur vår synpunkt framstår
det som angeläget att man, när socialdemokratien
har dominerat så
länge, får ett politiskt alternativ, som
stödes i huvudsak av dem som inte vill
ha en socialistisk politik. Förutsättningar
härför finns inte i dag, men det är
dem vi vill skapa, alltså ett parlamentariskt
system där partier och grupper av
partier växlar vid makten. Visst kan
man behöva samlingsregeringar i spe -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ciella lägen — det är vi överens om —
men det naturliga är att man dessemellan
har just en sådan partiernas växling
vid makten. Det skulle väl också
statsministern kunna kosta på sig att
erkänna.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att statsministern som talesman för sin
regering och sitt parti måste stå här
och tala om att allt är så utmärkt, att vi
har gjort så enorma framsteg på alla
områden och att vi har skapat så stora
fördelar för hela svenska folket. Givetvis
måste han göra det, men så förhåller
det sig ju inte i realiteten. Ser vi på
realiteten har vår balans, om vi kan
kalla den så, åstadkommits därigenom,
att vi låtit bli att göra de investeringar
vi borde göra i industrien och att vi
inte har byggt upp den valutareserv som
skulle utgöra vårt skydd mot framtida
påfrestningar. Vi lever ungefär som om
man tänker sig att en verkstadsägare
skulle säga: »Visst befinner jag mig i
ett underläge gentemot min konkurrent
på andra sidan gatan. Han har kunnat
förnya sin maskinpark medan jag måste
klara mig med mina gamla och utslitna
maskiner. Men jag har inte råd att
skaffa mig nya maskiner, ty jag skall
bygga om stugan och sätta upp ett staket.
» Så ungefär ligger det till med den
svenska ekonomien. Men detta kan väl
inte skapa välfärd för det svenska folket
eller grunda en fast välståndsutveckling
för det svenska folket i framtiden.

Då jag talade om att vi skulle göra en
utgiftspaus, så menade jag att vi borde
hålla igen både de enskilda och statliga
utgifterna för att i stället kunna ladda
upp. Vi skall göra investeringar för näringslivet,
inom industrien och jordbruket
och på alla andra områden där
det behövs, för att bli en dynamisk nation
och inte en nation, som håller på
att sacka efter de andra i utvecklingen.

Vi skall naturligtvis inte göra investeringar
för investeringarnas egen skull
utan för att bygga upp, för att skapa en
bättre försörjning för hela svenska folket
och inte minst för att kunna lägga
en ordentlig grund för alla de stora sociala
uppgifter, som även jag anser behöva
genomföras i vårt samhälle, både
när det gäller barnfamiljerna och de
gamla m. m. Det skall vi göra, men vi
skall bestrida kostnaderna med riktiga
pengar. En sådan ståndpunkt anser jag
inte innebära någon brist på social ansvarskänsla
utan tvärtom.

Regeringen talar om att den har uppmuntrat
de dynamiska, skapande krafterna
i samhället. Men hur har det blivit
med sparandet, hur har det blivit
med företagandet?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall bara ta upp
några av herr Ohlins anmärkningar —
jag är övertygad om att finansministern
kommer att ta hand om herr Cassel
och hans erinringar.

Herr Ohlin säger att det borde vara
lämpligt att låta frågan om tjänstepensionering
gå ut till folkomröstning —-det är en enkel frågeställning, säger
han. Men, herr Ohlin, är den så enkel?
Läs Dagens Nyheter, som väl inte tillhör
folkpartiet men som kanske kan
sägas vara folkpartiet närstående! Läs
den och konstatera hur grundligt Dagens
Nyheter slår sönder herr Ohlins
frivilligbegrepp. Tidningen säger att
det väl inte är större frivillighet för
den enskilde, om han av sin fackförening
skall tvingas betala en avgift till
en försäkring, än om han på vanlig
demokratisk väg genom sina valda riksdagsmän
är med om att införa en försäkring
som omfattar hela folket. Redan
frivillighetsbegreppet såsom herr
Ohlin tolkat det, att det skall överlåtas
åt fackorganisationerna att kanske med
knapp majoritet bestämma för alla

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

medlemmar, kommer att leda till precis
samma kränkningar — om det nu
är någon kränkning — av den enskildes
frihet som någonsin det statliga
systemet. Kan för övrigt någon människa
begripa, att det är i full överensstämmelse
med liberalismens principer
att ha en folkpension, som kanske går
upp till 40 procent av inkomsten, men
att det, om man därutöver inför möjlighet
till en statlig pension på 20 procent
för de grupper som är intresserade
av saken, strax blir en fråga om
tvång?

Jag tror att herr Ohlins eget anförande
här visar hur invecklad denna fråga
är. Framför allt anser jag att han, innan
han går till anfall, bör övertyga Dagens
Nyheter om att hans frivilligbegrepp
är så utomordentligt liberalt som
han själv inbillar sig.

Nej, tryggheten på ålderdomen får vi
nog ordna genom kollektiva anordningar.
Jag tror det är klokast att de kollektiva
anordningarna tillskapas genom
statens försorg —■ det leder till större
inflytande för den enskilde medborgaren
än om man går andra vägar.

Herr Ohlin tycker att jag är en dålig
referent, och det är jag kanske — jag
vill inte ta upp någon tävlan med herr
Ohlin på den punkten. Han har en underlig
förmåga att missförstå även om
man refererar rätt. När jag talade om
erfarenheterna från utlandet och sade
att det överallt, där icke valsystemet
självt tvingar fram parlamentariska majoriteter,
har visat sig behövligt med
koalitionsregeringar men att dessa koalitionsregeringar
många gånger kan
vara oense i en mängd frågor, bara de
håller ihop kring den stora frågan, ville
jag bara belysa just det problem jag tog
upp och ingenting därutöver. Jag ville
inte diskutera huruvida det kan tänkas
någon bättre koalitionsregering än den
nuvarande — herr Ohlin kan försöka
skapa en sådan, så får vi diskutera saken.
Det väsentliga är, att om det finns
två eller flera partier som är överens

om en stor fråga — frågan om krig eller
fred eller frågan om den ekonomiska
politiken — så är det naturligt
att man tillåter divergenser i frågor,
som icke berör den livsviktiga angelägenhet,
för vilken man har åstadkommit
samverkan. Så är det i Finland,
Italien, Västtyskland och Holland. Konstigare
var det inte. Någon värdering
av vår koalition eller någon jämförelse
med andra koalitioner eller någon jämförelse
mellan koalition och samlingsregering
har jag självfallet inte velat
göra.

Jag delar emellertid den uppfattning,
som herr Ohlin gjorde sig till talesman
för i slutorden i anförandet: även jag
har otaliga gånger efterlyst ett alternativ
till regeringspolitiken. Det vore väl
utomordentligt, om herr Ohlin nu började
det nya året med föresatsen att
skapa ett alternativ till regeringens politik.
Lycka till!

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi byggde valkampanjen
på ett utformat alternativ till regeringens
politik. Om verkligen statsministern
är den ende politiker här i landet
som inte vet om det, så får jag tala
om det nu något post festum och beklaga,
att han ägnat så litet intresse åt
vad som kommer från folkpartiet. Programmet
finns tryckt i olika skrifter.
Nu gäller det emellertid dessutom att
skapa de politiska förutsättningarna för
en regering, som kan förverkliga ett alternativ
till den socialistiska politik,
som den svenska socialdemokratien
skulle vilja genomföra om den hade
makten.

Statsministern är förargad över att
jag talar om socialdemokratiens ställning
i riksdagen under kriget. När han
jämför med samlingsregeringen under
kriget, då är det relevant, men när jag
talar om hur det var under kriget, får
jag veta att det rådde speciella förhål -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

landen. All right, låt oss jämföra 1944
och 1956! År 1944 hade socialdemokraterna
130 000 röster mer än de tre andra
demokratiska partierna; år 1956 fick
socialdemokraterna nära en kvarts miljon
röstar mindre än de tre andra demokratiska
partierna. År statsministern
nöjd med det, så vill jag bara säga:
fortsätt i den riktningen! Det behövs
egentligen ingenting annat än att röstfördelningen
blir ungefär densamma
1958 som 1956 — helst vill jag naturligtvis
att vi skall få litet fler röster
och socialdemokraterna litet färre —
för att den socialdemokratiska majoriteten
i första kammaren skall försvinna
vid en upplösning av första kammaren.

År statsministern verkligen nöjd med
att ha 13 mandat mindre än de tre borgerliga
partierna i andra kammaren och
en röstsiffra som betyder, att socialdemokraternas
majoritet i första kammaren
går förlorad om inte siffrorna ändras?
Statsministern går från klarhet till
klarhet, från blygsamhet till ännu större
blygsamhet! Att jag tycker det är en
bra utveckling, eftersom den banar väg
för en alternativ regeringskonstruktion
här i landet, kan väl statsministern
ogilla men inte vara förvånad över.

Beträffande folkomröstningen får jag
bara säga, att det såvitt jag förstår kommer
att föreligga två huvudalternativ.

Jag tror att svenska folket mycket bra
förstår skillnaden mellan å ena sidan
att staten skall ordna pensionsfrågan åt
alla löntagare på så sätt, att de skall
betala eller avstå från lönehöjningar
på t. ex. tio procent av inkomsten utöver
de fem å sex procent som går till
folkpensionen och dessutom betala
skatter till statskassan, allt för att få
en pension efter 67 års ålder och å
andra sidan att man skall överlåta bestämmandet
av pensionernas utformning
till fackliga förhandlingar och annan
frivillighet. Jag tror att den enskilde
känner sig mera fri i hägnet av sin
fackliga organisation än när staten dikterar
hur han skall ha det.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Vi går från klarhet till
klarhet, det är tydligt. Det är ett väldigt
framsteg om herr Ohlin börjar
jämföra efterkrigstidens utveckling för
socialdemokratien med 1944 och inte
envisas att jämföra med 1940. En stor
del av herr Ohlins propaganda till väljarna
kommer då att te sig högst besynnerlig.
Han säger att socialdemokraterna
hade 134 mandat, men under
Erlanders tid har vi gått ned till 106.
Och sen har han sett så ledsen ut att
han påmint om en riktig krokodil. Nu
vet vi att det inte var herr Ohlins mening
utan ett förbiseende att han använde
1940 som jämförelseår, 1944 skall
det vara. Då är det inte så farligt, då
är det nio mandat som har förlorats.

Då vill jag bara uppmana herr Ohlin
att visa mig ett regeringsparti, som sedan
1944 oavbrutet haft ansvaret för
sitt lands utveckling och som har klarat
sig med en sådan stabilitet, att röstförlusten
från 1944 till nu endast motsvarar
nio mandat. Det ger väl ett intryck
av en utomordentlig stabilitet,
och det är endast och allenast mot detta
trick med 1940 års siffror som jag
har vänt mig. Kommer herr Ohlin att
ta bort det, så har vi vunnit en väsentlig
förbättring i den politiska diskussionen.

Sedan, herr Ohlin, hade jag nog reda
på att folkpartiet gick till val för att
bakom sig samla väljare för att åstadkomma
ett alternativ till den socialdemokratiska
politiken. Men här har vi
återigen denna glidning i herr Ohlins
framställning. Lyckades folkpartiet få
något förtroende hos väljarna för detta
nya alternativ? Inte alls. Väljarna skickade
tillbaka folkpartiet med 58 mandat,
precis lika många mandat som
folkpartiet gick ut att försvara. Menar
herr Ohlin att vi med detta stillastående
folkpartis program skall kunna bygga
upp ett alternativ till den nuvarande
regeringspolitiken, ja, då får han väl

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ta kontakt bl. a. med det segrande högerpartiet.
Det är högst besynnerligt
om de två partiernas program nu skall
utgöra ett alternativ till regeringspolitiken,
när dessa partier på punkt efter
punkt redan vid riksdagens start avslöjar
hur djupt skiljaktiga deras program
i själva verket är. Det gäller att
skapa ett alternativ till regeringspolitiken,
och det skulle vara mycket intressant
att få höra hur det låter. Hur
folkpartiets ser ut vet ju Sveriges folk,
och det har visat sig djupt ointresserat.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern är så
orolig för hur det skall bli med samarbetet
mellan folkpartiet och högern.
Det skall han inte vara. Jag skall genast
ge exempel på gott samarbete mellan
folkpartiet och högern.

Herr Ohlin har ingen replikrätt kvar,
men det har jag. Herr Ohlin bad mig i
viskande ton — om jag skall säga som
det är, och man bör ju vara ärlig även
i detta hus — tala om för statsministern
att det är just därför att ni har suttit
så länge som vi vill ha ett byte. Vi
tycker det börjar bli litet tråkigt, och
vi behöver litet omväxling här i landet.
Jag är övertygad om att vi inte är ensamma
på den punkten.

Sedan undrade statsministern hur vi
skulle kunna samarbeta i regeringsställning.
Det vet inte jag, men det
skulle nog gå rätt bra. Jag tror inte att
vi skulle behöva något sådant kontrakt
som herrarna i regeringen nu har sinsemellan.
Jag tror framför allt inte, att
vi i ett sådant kontrakt skulle behöva
skriva in en särskild klausul om att alla
principskiljande frågor skulle uppskjutas
tills det hela var över. Så stora
principskiljande frågor har vi inte. Vi
inom högerpartiet och folkpartiet står
ju i långa stycken på gemensam grund.
Vi är båda icke-socialistiska partier och
lever båda på något sorts arv från den
liberala inställningen. Men något motsvarande
förhållande finns ju inte rent

ideologiskt, såvitt jag förstår, i samarbetet
inellan herrar Hedlund och Erlander.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill bara fästa kammarens
uppmärksamhet på att för ledaren
av högerpartiet är det väsentliga
att få en ändring till stånd. Det påminner
om den gamla historien om
drängen som ville ha påökt. Husbonden
sade: »Du skulle egentligen ha sänkt
lön.» — »Det gör detsamma, bara det
blir ändring», svarade drängen. Precis
så resonerar herr Cassel. Det är möjligt
att man skulle få en fysiskt snyggare
regering att se på, men jag trodde
inte det var innebörden i herr Ohlins
alternativ. I den konkurrensen ger jag
mig helt och hållet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Den inledande knivkastningen
har ju dragit ut så långt på
tiden, att jag tror att jag kan inskränka
mig till ett ganska kort bemötande av
vad oppositionens talesmän har anfört i
fråga om det ekonomiska avsnittet av
debatten.

Jag var beredd på att herr Ohlin
skulle ta illa upp, att jag inledde dagens
debatt. Det är nu inte något ovanligt,
om jag ser det ur internationell utgångspunkt.
Det är tvärtom mycket vanligt,
att finansministern öppnar budgetdebatten
med att presentera sin budget.
Jag skall emellertid trösta herr Ohlin
med alt jag inte har tänkt att introducera
det som eu permanent metod, men
jag har i år haft ett behov av att göra
det, vilket varit betingat framför allt av
att presskommentarerna varit så vitt
skilda i sina omdömen om budgeten.

Herr Ohlin betecknade i sitt anförande
min framställning såsom så rörig,
förvirrad och tilltrasslad, att pressen
över huvud taget måste få en så

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skiftande uppfattning av det hela. Samtidigt
konstaterade han, att det var
helt överflödigt, att finansministern tog
tiden i anspråk för att klara ut det inför
kammarens ledamöter, eftersom de
hade möjlighet att läsa sig till finansministerns
uppfattning. Om jag fattade
herr Ohlin rätt, var således mitt inledningsanförande
relativt överflödigt.
Även om det självfallet är mycket
smickrande för kammarens ledamöter,
att de utan någon som helst kommentar
från finansminstern på varje punkt kan
avläsa vad finansministern menar, tycker
och tänker, betyder ju också en sådan
deklaration, som herr Ohlin nyss
avgav, en ganska ärerörig betygssättning
på våra vänner på pressläktaren
och deras möjligheter att förstå det
skrivna. Nu tror jag emellertid den
riktiga slutsatsen är, att förmågan att
förstå väl är ungefär lika stor på bägge
hållen. Jag hade den känslan och av den
anledningen kom mitt inledningsanförande
till, men om något har ansetts
dunkelt beklagar jag det.

Nu har vi emellertid fått herr Ohlins
besked om att budgeten är stark, och
jag tror, att han var vänlig nog att säga,
att herr Sträng var en kraftkarl. Samtidigt
fortsatte han emellertid med att
säga, att fråga är, om vi inte har en
tredje engångsinflation under detta sista
årtionde under uppsegling. Det rimmar
ju illa att tala om en stark budget och
samtidigt insistera på att vi nu börjar
se den tredje engångsinflationen framför
oss. Vad jag framför allt vill slå fast
är, att det ur många synpunkter vore
önskvärt, att man inte i defaitistisk
anda presenterar läget såsom om inflationsfaran
hängde över oss, att vi på
nytt är på väg att sladda in i en ofrånkomlig
inflationistisk utveckling. Det
är nämligen så, att om en inflationstendens
skall bli konkret, så är detta i de
flesta fall ett resultat av de förväntningar
man har i fråga om framtiden och
hur man bedömer den framtida utvecklingen.
Nu kan det hända, att herr Ohlin

som samhällsekonomiskt orakel har sett
sin bästa tid, så att det därför inte behöver
vara så farligt, när han bär står
och diskuterar och skisserar upp en utveckling
emot en tredje engångsinflation.
Det kanske är så, att man i första
hand betraktar herr Ohlin som partipolitikern
och i andra hand som ekonomen,
men nog vore det önskvärt, om
man inte predikade alltför löst något
slags uppgivelsens evangelium, ty situationen
är inte sådan. Den behöver inte
framställas på det sättet, och det är ur
många synpunkter önskvärt, att man
inte framställer utvecklingen så.

Vad tänker regeringen göra på lönesidan
för att förhindra en kostnadsinflation,
frågar herr Ohlin. Ja, finansministern
kommer inte att ställa ut några
pinnar utefter den vägkant, där fackföreningsrörelsen
har att gå, och som
den inte får kliva över. Jag råkar ha
så pass mycket kvar av mitt föregående
såsom fackföreningsmän, att jag fortfarande
vidhåller den uppfattningen,
att fackföreningsrörelsen mår bäst av
att handla utan pekpinnar från regeringen,
vilket inte utesluter, att fackföreningsrörelsen
och regeringen kan
ha mycket ingående samtal om läget.
Regeringen kan inte göra något annat
än att kyla ned det klimat, under vilket
löneförhandlingarna föres, att åstadkomma
den nödvändiga temperatursänkning
som innebär, att vi har chansen
att slippa den kostnadsinflation,
som herr Ohlin här var orolig för.

Det finns ytterligare en sak, som gör,
att jag inte är beredd att dra upp några
riktlinjer för hur den självständiga
fackföreningsrörelsen skall sköta sina
angelägenheter i pågående lönerörelse,
och det är den gamla erfarenheten, att
den som går obedd till går otackad
ifrån. Jag förlitar mig på att det finns
tillräckligt med klokt, sansat och omdömesgillt
folk inom vår fackföreningsrörelse.
Jag hoppas vi skall ha ett sådant
klimat på grund av regeringens ekonomiska
politik att man här skall kun -

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

na få en syntes, som bär vidare utan
att några större olyckor behöver hända.

Herr Ohlin tog upp tanken på ett ekonomiskt
socialt råd, som skulle vara
lösningen i det här predikamentet. Jag
tror inte mycket på det. En fri och öppen
diskussion är alltid hälsosam, men
tanken på ett ekonomiskt socialt råd är
säkerligen en relativt dålig frälsarkrans,
och utan att ha sagt något absolut nej
tror jag inte ett sådant råd är någon
generallösning på det problem herr
Ohlin skisserat upp.

Skall vi då komma fram till arbetslösheten
som det ofrånkomliga korrelatet
för att inte kliva över gränsen och få
en kostnadsinflation från lönesidan?
Hitintills har vi inte haft någon arbetslöshet,
och vi sätter pris på att slippa
undan den. Jag har vid flera tillfällen
och senast i min radiokommentar till
årets budget slagit fast, att det är regeringens
mål att driva en sådan politik,
att vi undgår arbetslöshet. Trots allt är
det ändå så, att när vi har den fulla
sysselsättningen — självfallet icke den
överfulla men den fulla sysselsättningen
— så tar vi ut det mesta möjliga av den
värdefullaste produktionsfaktor vi har,
nämligen den mänskliga arbetskraften,
och vi bör inte så här utan vidare skriva
under på den inkompetensförklaring,
som det innebär att vi icke skulle kunna
hålla en ekonomisk stabilitet i vårt land
förutan arbetslöshetens elände.

I sin historieskrivning kom herr
Ohlin in på vad som hände 1954 och
tidigare, det vill säga den låsta räntan,
som skulle vara en av de väsentliga orsakerna
till att vi ändå här år efter år
behöver diskutera faran för en inflationistisk
utveckling.

Ja, kan det vara något nöje att repetera,
vad som hände för tre—fyra år sedan,
så visst må man göra det, men i
dag är det ju inga delade meningar om
penningpolitiken såsom instrument i
kampen mot inflationen. Vi arbetar med
en rörlig ränta, hittills en stigande ränta.
Anser man, att vi fortfarande iir för -

siktiga i fråga om de penningpolitiska
spärrhakarna, så får man väl tala om,
att man där önskar hårdare ingrepp. Sedan
vi nu under ett par års tid har använt
även det vapnet i vår arsenal, förmenar
jag att det är en tvist om påvens
skägg att diskutera, vad man gjorde
och inte gjorde för tre år sedan. Det
förändrar inte förhållandet i dagens
läge.

Räntan har ju ändå sin begränsade
funktion, även om den inte är oviktig.
För de industrier som är självfinansierande
och för det bostadsbyggande, som
genom ett vattentätt skott hålls avskilt
från räntefluktuationerna på marknaden,
betyder ju räntejusteringar ingenting.
På andra avsnitt har de sin betydelse,
och därför har vi inte heller
tvekat under senare tid att använda
räntan, men det är ju inte den generalmedicin
som botar sjukan utan vidare.

Vi vill inte ha någon berg- och dalbana,
slutar herr Ohlin sin ekonomiska
kommentar. Tillåt mig att försäkra kammaren,
att skulle herr Ohlin ha konstruerat
berg- och dalbanan, så hade det
varit mycket mera hissnande och halsbrytande
kurvor, dalar och toppar, som
vi skulle inbjudits till, än när vi nu beträder
den berg- och dalbana, som regeringens
politik har konstruerat. Det är
väl ändå riktigt att understryka detta.

Det var naturligtvis med ett visst intresse
som vi från regeringsbänken avlyssnade
herr Cassel som vice verkställande
partiledare i den remissdebatt,
där han för första gången uppträdde.
Tillåt mig först att konstatera,
att högerns partikansli arbetar tydligen
oförtrutet och med oförminskad effektivitet.
Även om kanske inte de klatschiga
klyschorna hade samma karaktär
som när herr Hjalmarson framför dem,
så var det ändå ungefär samma teknik
i herr Cassels anförande. Jag skulle
kunna ge herr Cassel det lilla erkännandet,
att han kanske i det avseendet lutade
mera åt den värmländska poesien än
herr Hjalmarson med sin mera upp -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ländska och stockholmska prosa. När
han talade om vällingklockorna i sitt
anförande, fick man ju associationen av
Gustaf Frödings dikt om grevinnan på
Apertin. När han talade om snusmumrik,
hade jag inte lika lätt att placera
denna figur i vår svenska poesi, men
de allra senaste historieforskningarna
lär ha kommit fram till att det uttrycket
kanske inte var alldeles obefogat i fråga
om Gösta Berling.

När herr Cassel vidare konstaterade,
att finansministern dansade en sommar,
så var väl bakgrunden härtill

»Här dansar Fridolin.

Han är full av det söta vin,

av sina åkrars guld, sina bärmarkers

saft,

av den vinande valsmelodin.»

Där har herr Cassel kommit att botanisera
i poesiens örtagård utanför de
värmländska gränserna, eftersom det
är Erik Axel Karlfeldt som står för det
dansanta inslaget i herr Cassels inlägg.

När herr Cassel sedan kommer in på
de mera allvarliga tingen, tar han upp
frågan om statsskuldens ökning. Han
redovisar där för kammaren en felaktig
siffra, som jag är angelägen om att
rätta till.

Den faktiska statsskulden var under
1955/56 ungefär 151/2 miljarder, men
man ser inte detta problem korrekt, om
man bara säger att statsskulden är så
och så stor. Statsskulden bör rimligtvis
ses i sitt sammanhang med statens
förmögenhetsökning. Om jag då skulle
ta samma period, som herr Cassel gjorde,
nämligen från år 1950/51, när koalitionen
började, så redovisade staten
då ett minus i fråga om nettoförmögenhet
på 2 079 miljoner. I år redovisar
vi ett plus på 942 miljoner.

Statsskulden är ju ett av resultaten av
att man lånar pengar för investeringar
för utbyggnaden av vattenfall, järnvägar
och liknande produktiva ting —
och därmed stiger också samhällets och
folkhushållets förmögenhet. Statsskul -

den isolerad är icke något uttryck för
om vi lever över eller under våra tillgångar.
Tillåt mig därför konstatera,
herr Cassel, att under den tid koalitionen
arbetat har folkhushållets ekonomi
blivit avgjort bättre, även om den isolerade
bilden av statsskulden företer en
ökning från 121/2 till 15‘/2 miljarder.

Herr Cassel förklarar att vi nu måste
har en utgiftspaus på ett par år, och sedan
säger han att finansministern stod
här för ett år sedan och slog sig för
bröstet så att det ekade, när jag talade
om att det inte skulle bli någon upplåning
under nu innevarande budgetår.
Ja, även om jag av naturen har blivit
ganska väl utrustad i fråga om bröstomfång,
tror jag ändå att det var en
liten överdrift av herr Cassel att tala om
de dånande och ekande bröstslagen. Det
var inte så. Men rätt skall vara rätt.
Jag trodde för ett år sedan, att vi skulle
slippa ifrån en upplåning under detta
budgetår. Jag har blivit besviken på
den punkten. Men besvikelsen har inte
den omfattning som herr Cassel tydligen
inbillar sig. När man funderar på
dessa saker, finns det nämligen en del
naturliga förklaringar till att utslaget
inte har blivit vad det borde vara. Det
har visat sig, att till exempel inbetalningarna
av preliminär skatt har gått
sämre än vad vi hade räknat med. Men
detta måste å andra sidan innebära,
att inbetalningarna av kvarskatt blir
större än vad vi hade räknat med, och
det kan sålunda där bli fråga om en
förskjutning i tiden. Det behöver inte
ses som någon försämring absolut taget.

Om vi ser på budgetåret 1956/57 —
och om vi bortser från de säsongmässiga
variationerna i upplåningen — så
har man anledning räkna med att statens
reella upplåningsbehov för innevarande
budgeår kommer att röra sig
om cirka 225 miljoner kronor. Av denna
summa har staten lånat 200 miljoner
kronor ute på marknaden med det stora
statslån, som presenterades allmänheten
i slutet av föregående år. Det är

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

väl ett relativt gott resultat. Det finns
ingen anledning förklara, att våra förhoppningar
om att vi under budgetåret
1956/57 inte skulle behöva inflationsmässigt
späda på likviditeten över den
statliga verksamheten kommit på skam.
Om man gör sig besvär med att studera
akterna litet mera noggrant, så vågar
jag säga att våra planer har hållit relativt
bra.

Jag tillät mig också i mitt första anförande
säga, att om man hade följt oppositionens
krav föregående år, så hade
det nu funnits anledning komma med
jeremiader över upplåningen för innevarande
år! Det skulle nämligen ha inneburit,
att vi varit tvungna att låna
700 miljoner kronor mera innevarande
år än vad vi nu behöver — och 800
miljoner kronor mera nästkommande
budgetår. Då skulle det nu redovisade
reella underskottet på 282 miljoner kronor
ha uppgått till i runt tal 1 000 miljoner
kronor. Då hade man haft grundad
anledning tala om budgeten som en
inflationsbefrämjande faktor i vårt ekonomiska
liv.

När herr Cassel presenterar högerns
ståndpunkt så, att vi nu skall se till
att få slut på utgiftsökningarna, att det
måste sättas stopp för den tidigare expansionen
därvidlag, så vill jag avvakta
och avge mitt omdöme till dess kammarens
värderade förste vice talman Skoglund
har haft ordet och redovisat högerpartiets
synpunkter på försvarsbudgetens
behandling innevarande år.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern försvarade
sin långa föreläsning i debattens
början med att säga, att om det råder
fiirvirring och om det föreligger otydligheter,
så är det ju bra med några
kommentarer. Ja, om finansminstern bara
hade gjort något försök att avlägsna
förvirringen, så hade det säkert varit
bra —• men det skulle i så fall gjorts
redan i den tryckta framställningen. Nu

har så inte skett vare sig skriftligt eller
muntligt.

Finansministern säger att min ståndpunkt
innebär kritik mot pressen, som
tydligen inte har förstått finansministern
riktigt. Nej, herr finansminister,
den press som till sitt förfogande får
några korta sammandrag av Edra utläggningar
och har att på några timmar
försöka läsa ut innebörden av dem,
den försätter Ni i ett hopplöst läge genom
det sätt, på vilket Ni vispar runt
med underskott och överskott i Er terminologi.
Om Ni hade hållit Er till den
enkla och klara terminologi, som vi har
haft här i landet under årtionden, så
hade det inte uppstått några missförstånd
om att det nu föreligger ett betydande
överskott i driftbudgeten enligt
statsverkspropositionen.

I övrigt skall jag fatta mig kort.

Finansministern tror att ju större
överbalansering man gör, desto effektivare
bekämpar man inflationen. Men
om staten genom en extra företagsbeskattning
tar ut 375 miljoner kronor, så
vet vi ju att det inte för den sakens
skull blir någon mindre konsumtion.
Det blir kanske en större förbrukning i
stället, därför att en hög marginalskatt
kan stimulera till förbrukning. Detta
kan möjligen vara sant, säger finansministern,
men litet bromsar det väl
ändå företagens investeringar, säger
han. Ja, herr finansminister, det gör
det nog — nämligen när det gäller just
sådana investeringar som snabbt skulle
kunna leda till en produktionsökning,
alltså en ökning av varutillgången, som
väl även den måste anses vara en viktig
förutsättning för att prisstegringstendenserna
i längden skall kunna försvagas.

Till sist, det var verkligen roligt att
höra finansministern förklara, att det i
dag icke råder några delade meningar
om penningpolitiken. Men vi skall inte
nu tala om hur det varit tidigare, menar
han. Nej visst, statsministern skall
få tala så mycket han vill om hur det

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

har varit under de senaste tio åren. Men
när vi i oppositionen tidigare i hårda
ordalag kritiserades för den ståndpunkt
vi intog, och när regeringen nu har
gått över till vår ståndpunkt, då skall
vi vara så finkänsliga, att vi inte nämner
någonting om det.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste säga att finansministern
gjorde mig litet bekymrad.
Han inledde sitt anförande emot
mig med att lämna fyra felaktiga upplysningar.
Han sade att snusmumriken
var Gösta Berling, vilket hela värmlandsbänken
som en man reser sig
emot. Detta visar att finansministern
inte följer med den moderna litteraturen.
Denna figur hänger samman med
Mumintrollet; det är en värdefull sak
att veta. Vidare trodde han att det var
Fridolin som var ute och dansade en
sommar, men det var också fel. Dessutom
påstod han att jag sagt att skatteskulden
vid årsskiftet passerat 18
miljarder kronor. Jag sade att det gjorde
den häromdagen, och det är riktigt.
Slutligen sade han, att ett självfinansierande
industriföretag är oberoende av
räntestegringar. Detta är alldeles fel:
ett självfinansierande industriföretag
måste hela tiden jämföra räntabiliteten
hos de investeringar man överväger
att göra med räntabiliteten hos de placeringar
som kan göras på andra håll.
Även detta hans påstående är alltså
helt tokigt.

Nu säger finansministern till mig —
och han gjorde det också i början av
sitt första anförande liksom i finansplanen
— att den stagnation i den privata
investeringsverksamheten, som kommer
till synes i nationalbudgeten, framstår
som en övergångsföreteelse. Slår
man upp finansplanen från förra året
finner man att det står likadant där.
Hur skall vi kunna hålla på med en
övergångsföreteelse, som ju innebär att
vår industri, vår handel och distribu -

tion och allt annat blir mindre konkurrenskraftiga
i förhållande till utlandet,
att utvecklingstakten blir sämre
i vår ekonomi?

Vidare säger finansministern, att om
den otäcka högern fått som den ville
i fråga om skattesänkningar förra året,
hade vi nu haft ett lånebehov av 1 000
miljoner —• sist sade han 700 miljoner.
Han sade även att högern ville sänka
skatterna med 1 500 miljoner kronor,
men vi ville sänka dem med 825 miljoner.
Hur det övriga specificerades på
olika punkter hinner jag inte ta upp
tiden med; det vet finansministern lika
väl som jag.

Sedan vill jag säga att jag inte tror
att det medför någon stabiliserande effekt,
om staten klarar sina egna investeringar
eller något däröver med skattemedel.
Det betyder i realiteten ingenting
annat än att staten plockar ifrån de
enskilda människorna pengar för att
med någon miljard om året öka sin förmögenhet;
skattebetalarna står där lika
fattiga som förut. Vi inom högern har
inte alls intresse av att öka statens förmögenhet.
Vi vill öka den enskildes förmögenhet
i stället, och därför finner
vi det bättre att staten lånar pengar på
den allmänna marknaden, så att enskilda
människor får en obligation i
stället och därmed en egen besparing.

Vi kan inte i dag redogöra för hur vi
skall få täckning för de skattesänkningar
vi kommer att föreslå även i år,
därför att vi inte har annat än vad finansministern
själv kallar en preliminär
budget framför oss. Vi vet heller
inte i detta ögonblick hur regeringens
förslag på det bostadspolitiska området
kommer att se ut, och det spelar en avgörande
roll. Vad vi emellertid alldeles
bestämt har klart för oss är, att om
människorna får högre hyra genom att
subventionerna faller bort, så skall de
kompenseras genom att subventionerna
förvandlas till skattesänkningar.

Det som har skapat dagens allvarliga
statsfinansiella läge är två om -

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ständigheter: för det första en överbeskattning
som redan håller på att slå
tillbaka genom sin inverkan på arbetsvilja
och deklarationsmoral, för det
andra en orimlig utgiftsutveckling, som
mot bakgrunden av mer eller mindre
fiktiva budgetöverskott synes ha varit
nästan omöjlig att hålla tillbaka. Utgiftssituationen
hade varit en radikalt annan,
om var och en som föreslagit nya
kostnadskrävande åtgärder också varit
tvungen att tala om vilka skatter som
skulle höjas för att åstadkomma de behövliga
pengarna.

Att i nuvarande läge sänka statsutgifterna
och i takt därmed sänka skatterna
samt att för sparfrämjande åtgärder
använda ett budgetöverskott, det är
att stärka budgeten, inte att försvaga
den, att stärka den samhällsekonomiskt
och att stärka den statsfinansiellt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Den litterära tvisten
mellan herr Cassel och mig rörande
Gösta Berling och Snusmumriken kanske
vi kan överlåta åt herr talmannen,
som dels är litterär och dels värmlänning,
att slita.

Men låt mig få informera herr Cassel
ytterligare på en punkt. Om vi har
ett lånebehov för nästkommande budgetår
på 300 miljoner och lägger till de
700 miljoner, som skulle ha blivit ett
resultat av högerns yrkande, så blir lånebehovet
1 000 miljoner. Svårare var
det inte.

Vad statsskuldens storlek beträffar
har herr Cassel en siffra, som är betingad
av ett säsongsmässigt utslag i
samband med skatteuppbörden och intet
uttryck för normala förhållanden.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministerns bollande
med siffrorna om lånebehovet förefaller
mig ganska vilseledande. Man
kan lätt få det intrycket, att staten genom
att dra in pengar från företagen

ökar sparandet och utövar en inflationsbekämpande
effekt. Jag har sagt
det tidigare, men jag vill upprepa det,
eftersom finansministern går förbi saken,
att det är klart att om staten flyttar
så och så många hundra miljoner
över från företagen, där de inte blir
konsumerade, till statskassan, där de
heller inte blir konsumerade, så har
detta i och för sig inte någon som helst
inflationsliämmande effekt. Höga skatteprocenter
kan tvärtom föranleda att
vissa utgifter, som inte är strängt nödvändiga,
dock kommer till stånd inom
företagen, och då har denna statliga
beskattning en inflations/rärnyande effekt.
En annan sida av saken är att om
man genom extra beskattningar håller
tillbaka vissa av de investeringar, som
allra mest och allra snabbast ökar produktionen,
så kommer ju det — efter
en tid — att snarare främja än hämma
inflationen.

Låt oss därför i en saklig debatt inte
bolla med lånebehov på hundratals miljoner
och dylikt, ty det ger ett komplett
missvisande intryck av de extra företagsskatternas
verkningar.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Vi måste väl i alla fall,
herr finansminister, vara överens om
att om vi inom högerpartiet föreslår —
vilket vi kommer att göra — utgiftsminskningar
på olika punkter och föreslår
lika stora skattesänkningar som
dessa utgiftsminskningar tillsammans
utgör, då har vi väl inte gjort något
för att »späda på» en inflatorisk utveckling.
Risken för en sådan blir väl inte
mindre om staten gör utgifterna än om
den enskilde gör dem.

Vår mening är inte att sänka skatten
för att göra det möjligt för folk att öka
sin konsumtion — det är inte dit vi
vill komma. Vi hoppas att människorna
skall använda de ökade resurser de får
genom de sänkta skatterna till att i
mycket stor utsträckning öka sitt sparande.
Vi förstår lika bra som finans -

Andra kammarens protokoll 1957. Nr 2

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ministern att utrymmet för ökad offentlig
eller enskild konsumtion är utomordentligt
begränsat under de närmaste
åren. Det var detta som skulle vara bakgrunden
till det krav på utgiftspaus som
jag har velat framföra.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Bara ett par ord, herr talman! Det har
varit en i alla ekonomiska krets ir vedertagen
regel att ett statligt upplåningsbehov
under en högkonjunktur är
inflationsdrivande. Hur mycket herr
Ohlin än försöker resonera bort detta,
så framstår denna sanning som ofrånkomlig.

Beträffande herr Cassel vill jag understryka
att han inbillar sig — i den
blåögdhet som må vara hans egen —
att om man serverar tillbaka pengarna
till de enskilda människorna, så lägger
de styver vid styver och sparar dem i
stället för att konsumera dem. Jag har
tidigare här i dag sagt, att jag har en
annan uppfattning, helt enkelt därför
att jag är medveten om att de stora,
breda befolkningslagren i vårt land har
ett behov av att öka sin dagliga konsumtion.
Det är därför jag förmenar att
en skattesänkning i första hand måste
gå till de breda folklagren, till dem som
behöver en skattesänkning, och då blir
det absolut logiskt ofrånkomligt att en
skattesänkning också är konsumtionsstimulerande.
Den medför inte det sparande
som herr Cassel tror. Jag har inte
åberopat de sex professionella nationalekonomerna
i denna debatt, men jag
rekommenderar herr Cassel att studera
publikationen, som har sitt intresse från
dessa utgångspunkter.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det är två problem som
pockar på uppmärksamhet, när man
söker bedöma regeringens förslag och
den närmaste framtiden. Problemen har
ett samband med varandra, eftersom
svaret på frågan om den försämrade

internationella situationens perspektiv
även ger bidrag för att bedöma de inre
problem, som yttre händelser aktualiserat
eller tillspetsat.

Vi har intet behov av att polemisera
mot trontalets konstaterande att det
yttre läget försämrats; den avspänning,
som väckte så stora förväntningar
i somras, har våldsamt avbrutits. Det
kalla kriget kyler åter den politiska atmosfären.
Två gamla imperier har i ett
misslyckat militärt äventyr bildligt
talat störtats från världsmakternas
tron, dragit skam och nesa över sig och
ekonomiskt skadat hela Västeuropa.
Britterna har därför bytt regeringschef
•— även om de skyller detta på en dålig
mage. Symboliskt för Englands och
Frankrikes degradering är att en av
Hitlers tidigare stabschefer ersatt den
tidigare franske befälhavaren såsom
chef för bland annat de fransk-brittiska
stridskrafterna i Centraleuropa. Tre
gånger på sjuttio år har tyska trupper
invaderat Frankrike. Nu kommenderar
en Hitlergeneral den franska armén.
Historien är verkligen ironisk. Steget
från Nazi till Nato är kort i den antisocialistiska
yrans dimma.

Ett omfattande försök att slå sönder
den ordning som skapats i Centraleuropa
och bana vägen för ett tredje världskrig
har ändat med ett likartat misslyckande.
I Främre Asiens öknar gör
den amerikanska regeringen sig beredd
att överta det brittisk-franska konkursboet.
Medan de engelsk-franska regeringscheferna
talar om enigheten med
USA, kastar amerikanerna ut EnglandFrankrike
från dessa områden. Motiveringen
— att bekämpa kommunismen
—• övertogs från det nazistiska konkursboet.

Amerikanernas nya doktrin, som för
en stund sedan prisades av herr Cassel,
är att när de anser detta vara i deras
intresse, skall de intervenera i varje
land och beskydda detsamma mot kommunismen,
d. v. s. ockupera varje land
i Främre Orienten, som behagar föra

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en utrikespolitik, som inte behagar
Washington. Medan amerikanerna varje
år hämtar olja från dessa länder för
nära två miljarder dollar, skall de nu
generöst åta sig att ge samma länder
lån vilka kan uppgå till 200 miljoner
dollar. Att dessa folk inte vill veta av
vare sig amerikaner, engelsmän eller
fransmän, generar inte dem som upphöjt
inblandningen i andra länder till
sin politiks ledande princip.

Det har sitt intresse i sammanhanget
att se, hur denna Eisenhowers doktrin
för förmynderskap över andra folk
applåderas i svensk radio och press,
för att nu inte tala om första kammarens
ålderspresident, som utnyttjade
möjligheten till publicitet den 10 januari
för att misskreditera arabfolkens
kamp för nationell frihet. Lika lätt kunde
han förvandla de länders kapitalister,
som ville behålla de vinstgivande
privilegierna att kontrollera och berika
sig på Suezkanalen, till värnare av Sveriges
vitala intressen. President Nasser,
som stod i spetsen när det gällde att
värna sitt överfallna fosterlands nationella
intressen, blir i samma historieskrivning
en mot Sveriges intressen
fientlig diktator. I stil med denna
vrångbild av Främre Orientens verklighet
var det naturligtvis frihetens flagga
som socialismens fiender hissade i
Ungern. Men det var inte främst furst
Esterhåzy, kardinal Mindszenty eller de
tidigare kapitalisterna och Horthyofficerarna
som krävde kapitalismens återupprättande
— det var den ungerska
ungdomen det gällde.

Ja, vi har läst i den borgerliga pressen
om hur tolvåringar, som borde sitta
på skolbänken, utrustades med skjutvapen
och fick uppmaningen: Skjut

bara! Vi har också läst om hur 12 000
kriminella förbrytare släpptes ut ur
fängelser, beväpnades och infördes i
s. k. frihetsstyrkor. Om organisatörerna
härav har New York Times en annan
version än första kammarens ålderspresident.
Tidningen skriver: Det var res -

terna av de störtade klasserna på främsta
plats, nämligen förmöget folk, före
detta godsägare och storbönder.

Det politiska klimatet är alltså bistert,
herr talman. Motsättningarna skärpes
och inte bara motsättningarna mellan
de båda världssystemen. Men för alla
normala människor, även för dem som
har motsatta uppfattningar om förra
höstens händelser liksom för dem som
vill vänta med sitt domslut tills ett tillräckligt
material för bedömningen föreligger,
kan det inträffade inte ha minskat
fredens värde. Enligt vår mening
har inte heller utsikterna för fredens
bevarande försämrats. Detta skulle däremot
ha blivit fallet om händelserna i
Egypten och Ungern fått en annan utgång.
Det finns därför ingen anledning
att förfalla till panik. Däremot är
det anledning att satsa på freden.

Förenta Nationernas insats för att
göra slut på Englands-FrankrikesIsraels
krig mot Egypten har stärkt
fredssaken. Den svenske generalsekreteraren
i FN, Dag Hammarskjöld, har
därmed gjort mänskligheten en stor
tjänst.

Det är bra att trontalet fastslår att
Sveriges medlemskap i Förenta Nationernas
säkerhetsråd inte får ändra den
alliansfria linjen för utrikespolitiken.
Det är inte minst av betydelse efter den
svenska FN-representationens sidosprång
i Ungern-frågan. Det är också
viktigt med tanke på den svenska radions
informationstjänst i utrikesfrågorna,
som ofta är mer amerikansk än
amerikanerna själva.

Nu föreslår regeringen att vi skall
börja betala till något som man kallar
Suez-trafikanternas organisation. Varför?
För att dess ledande makter använde
den som skylt för att förbereda
angreppet på Egypten? För att dessa
makter korkade igen Suezkanalen och
ställde oss inför stora ekonomiska svårigheter?
Så mycket är säkert: Det kan
inte befordra en politik för att åstadkomma
korrekta relationer till Suez -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kanalens rätta ägare och enda rättmätiga
kontrollanter, det egyptiska folket.
Det borde inte vara mera frestande att
tillhöra denna organisation sedan amerikanerna
förklarat, att de skall ta hand
om hela området och att detta skall
göras samtidigt som England och Frankrike
ställes utanför ett inflytande. Ja,
här rör vi oss verkligen på eldfarlig
mark, dubbelt eldfarlig därför att den
är oljedränkt. Den svenska alliansfriheten
borde göra det uteslutet för Sverige
att blanda sig i dessa affärer.

Det är ett märkligt tidens tecken att
krigsmaktens högsta ledning i dessa dagar
utvecklar en politisk aktivitet för
militariseringskraven, som framkallar
idéassociationer till statskuppen och
bondetågsspektaklet 1914. Regeringen
ökar på fjolårets militärbudget med 172
miljoner kronor, men i stället för att
lojalt registrera detta tillmötesgående
och göra det bästa av detsamma skriöver
ÖB till Konungen och utvecklar en
kampanj som kan bibringa folk den
uppfattningen, att det svenska försvaret
är på väg att nedskrotas. Att framstötarna
synkroniserats med högerns ökade
aktivitet i militärfrågan är lika påtagligt
som det framkallar jämförelser
med den motsvarande militära aktiviteten
år 1914. öB:s huvudkrav är som
bekant starkare flyg samt atomvapen.

Försvarspolitiken var tidigare det
stora stridsämnet i svensk politik. Den
skilde vänster och höger, framsteg och
reaktion i två fientliga läger. När den
liberala Staaff-regeringen, som hade
riksdagens majoritet bakom sig, år 1914
störtades av alliansen militärledningkungamakt
och höger, var det därför
att den företrädde vänsterns åsikter om
en försvarsmakt, som inte tilläts
spränga ramarna för den utrikespolitiska
målsättningen.

Liberalernas och den socialdemokratiska
partiledningens kapitulation för
det militära tänkandet och dess krav
har under lång tid ställt försvarsfrågan
ovan partistriderna. Under denna tid

har också försvarsutgifterna 20-dubblats
och är i dag betydligt större än under
det andra världskrigets år. När världskriget
började, utgjorde den svenska
militärbudgeten med tilläggsanslag 200
miljoner kronor, och då sades vår beredskap
vara god. Nu tangerar siffran
2,5 miljarder, d. v. s. mer än det 12-dubbla, och om detta inte tillfredsställer
våra militärer under fred — vad
skall de då behöva i ett nytt storkrig?

Frågan gäller ju inte om vi skall ha
ett försvar eller ej — därom är alla
partier eniga, även vi, och denna enighet
uttrycker också känslorna hos folket.
Frågan är i stället: Hur stor del
av resurserna skall avstås för militära
ändamål, hur skall man få bästa valuta
för pengar och ansträngningar, och vilken
huvuduppgift är det som skall lösas?
När det gäller anslagsfrågorna anmäler
i dag det största regeringspartiet
invändningar mot militaristerna. Vi anser
också, att mer än 60 procent av statens
direkta skatteinkomster, som militärbudgeten
nu slukar, är för mycket.
Därjämte ökar snabbt antalet svenskar,
som ifrågasätter om underordnandet av
den levande försvarskraften till förmån
för de allt dyrare tekniska vapnen, särskilt
flyget, och ÖB-kraven på atombomber,
gaser och biologiska stridsmedel
ger ett riktigt utbyte för pengarna.

ÖB gör nu gällande, att hans plan är
själva grundvillkoret för att vi med
framgång skall kunna försvara varje
del av landet. Han åberopar även ett
tanklöst yttrande, som riksdagen mot
militärernas inrådan gjorde 1948 i denna
fråga, en fadäs kort sagt, som vederbörande
borde hålla sig för god att utnyttja.
Något liknande vågar i vart fall
inte någon stormakts försvarsledning
göra gällande. Dels visade ju andra
världskriget, att inte ens det starkaste
av alla länder kunde undgå att uppge
stora delar av det egna territoriet under
ganska lång tid, dels innebär utvecklingen
av robot- och andra vapen
att varje krigsdeltagande land måste

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

räkna med krigshandlingar på det egna
området. Men om ÖB får 100 miljoner
mer, skulle ett mirakel vara möjligt. 4
procent mer än regeringen föreslagit
skulle enligt hans framställning lösa
uppgifter, som all militär expertis i
världen anser olösliga!

Som redan framhållits, erhåller militärerna
172 miljoner kr. mer än vad
som anvisades föregående år. Våra
grannländer i väster och söder ökar inte
militärutgifterna. De socialistiska länderna
har genomfört stora nedskärningar
av stridskrafterna. Häromdagen
meddelades, att England inställer nästa
års repetitionsmöten, upplöser 20 jaktflottiljer
jämte annat stridsflyg, avbeställer
100 Hunterplan och upplöser
flottans reservflygkår, vilket skall vara
verkställt till den 9 mars. Men Sverige,
som lägger ner en och en halv gång
mera än grannlandet Norge för militärt
bruk och åtminstone 6—7 gånger
mer än Finland, fortsätter upprustningen
och gör detta på grundvalen av en
fiktion.

Det är för att upprätthålla fiktioner
som ÖB nu övergått till krigföring på
den inre politikens fält. 1914 var militärernas
sista ord F-båtar — men hur
meningslösa och militärt betydelselösa
ter sig inte dessa pansarskepp i historiens
belysning. Nu har deras roll åtminstone
i propagandan övertagits av
stridsflyg och atombomber, men alla erfarenheter
visar, att flyget inte kan avgöra
ett krig. Vad atomvapnen beträffar,
är problemet inte att anskaffa sådana
utan att kriminalisera deras användning.
Tanken därpå är inte orimligare
än det under andra världskriget
respekterade förbudet mot gas- och
bakterievapen.

Naturligtvis har alla spekulanter i
krig vädrat morgonluft, men trots detta
är det god grund för antagandet, att slutet
av 1957 inte kommer att vara början
lik. Om 1957 startade i det kalla
krigets tecken kan det mycket väl sluta
i avspänningens. Det är därom kampen

går, och det är det enda som är värt
att kämpa för.

Avspänning, nedrustning och atomvapenförbud
har blivit folkens livsfrågor.
De förblir sådana, även om militariseringens
anhängare tycker bättre
om kallt krig, stora rustningar och
utomordentligt hanterliga atomvapen,
taktiska naturligtvis. Skillnaden i mentalitet
komprometterar upprustarna och
försvagar deras positioner.

Vill man avspänning, nedrustning
och atomvapenförbud, måste man även
ge en egen insats. Man kan alltså inte
bara sätta sig att vänta på internationella
överenskommelser, som militaristerna
kommer att göra allt för att omöjliggöra
eller kringgå. Man måste i
varje land, alltså också i vårt, med gärningar
bevisa, att man vill åtgärder
som minskar krigshotet, spänningen och
krigsförberedelserna.

Vi har även ekonomiskt fått känning
av England-Frankrike-Israels angrepp
mot Egypten. När oljan tryter,
gnisslar det i maskinerna, och så gör
det nu: bilarna stannar, temperaturen
sjunker i bostäderna, priserna går i
höjden och arbetslösheten växer. Detta
har vållat bekymmer för arbetare, bönder
och tjänstemän, för hemmen och
motorfolket.

Därför blir man förbluffad, när man
tar del av regeringens betraktelser
kring den ekonomiska politikens resultat
och framtida uppgifter. Finansministern
säger att regeringens åtgärder
har begränsat produktionsökningen till
2 procent, som är mindre än tredjedelen
jämfört med vissa efterkrigsår —
gör man en jämförelse med ett sådant
kapitalistiskt land som Västtyskland, är
det måhända bara sjundedelen. Även
arbetslösheten har ökat och bostadsnöden
blir bara värre. Stagnationstendenscr
i industrien, avsaktade investeringar,
minskad konsumtionsandel —
allt detta framhålles som resultat av
den skärpta kreditpoliliken och det be -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

kräftar för regeringen att de statliga
åtgärderna »har fått avsedd effekt»!

Finansministerns stolthet häröver är
lika förbryllande som obegriplig, såvida
han inte anser en statisk produktion,
minskad sysselsättning respektive
konsumtion och minskade statsinkomster
vara det idealiska. I så fall vore
bostadsnöden i storstäderna precis vad
regeringen önskar. Men detta är i vart
fall inte ett arbetarintresse, naturligtvis
inte heller ett hyresgästintresse, och det
är omöjligt att begripa, hur det kan
vara ett landsintresse.

I stället för att ta varning av vad som
sålunda inträffat under det gångna året
säger regeringen att den vill fortsätta
den bromsande ekonomiska politiken.

Regeringen motiverar inskränkningen
i det produktiva arbetet och i konsumtionen
med behovet att stävja prisstegringen.
Men denna fortsätter ju —
förra året ökade konsumtionspriserna
med 5 procent. Och tempot i prisstegringen
är inte mindre än tidigare högkonjunkturår,
när produktionsökningen
var tre gånger så stor som 195G.

Vi är naturligtvis också oroade av
den fortgående prisstegringen, som reducerar
värdet av löneökningarna, sociala
och kulturella reformer och som
minskar småspararnas tillgångar. Men
finns det i längden en bättre politik
mot inflationen än att upprätthålla en
livaktig och dynamisk produktion, som
tillfredsställer folkets behov? Och finns
det en bättre hävstång för en sådan
produktion än en stigande konsumtion?
Mot detta försöker man ställa de
stora investeringsbehoven — de är
verkligen mycket stora — men dessa
behov får som bekant en mycket större
andel av produktionsresultatet nu än
någon gång tidigare.

Fn annan viktig roll för att försvara
penningvärdet kan de statliga åtgärderna
spela. Minskade militärutgifter som
minskar den improduktiva delen av det
skapande arbetet, minskade indirekta
skatter som håller nere priserna och sti -

nt.

mulerar konsumtionen av livsmedel,
skor, textilier och bostäder skulle få
både stabiliserande och stimulerande
effekt. Låga räntor skulle uppmuntra
produktionen och bostadsbyggandet.
Endast storbankerna och deras huvudintressenter
skulle kunna förlora på en
sådan politik. Om staten därtill genomför
en effektiv priskontroll och håller
importen inom den ram som exportoeh
andra valutainkomster skapar,
skulle man kunna göra slut på den
tröstlösa inflationsprocessen.

I sitt sökande efter en utväg ur infiationslabyrinten
har finansministern
vänt sig till ett halvt dussin kloka gubbar,
vilka alla givit i sak likalydande
motiveringar för att fortsätta inflationspolitiken.
Hitler anlitade ju astrologer
när han skulle företa sig något viktigt,
men så blev det också därefter. Finansministerns
sex professorer i nationalekonomi,
som säkert har stora kunskaper
på sina områden, ger i sina rekommendationer
närmast intrycket av en
samling ekonomiska astrologer. Deras
gemensamma recept är att minska konsumtionen;
det som skiljer dem är att
den ene vill tvångsspara, den andre
vill ha omsättningsskatt och den tredje
vill förbjuda kapitalisterna att höja lönerna
i en viss situation — för resten
samme professor som för ett par år sedan
lovade våra barnbarn direktörsiöner,
om vi bara ville sänka vår standard
med 15 procent.

Även om rekommendationen att inskränka
konsumtionen är verklighetsfrämmande
— så ter den sig i varje fall
för oss — har dessa herrar en del vettiga
saker att säga. Jag vill t. ex. peka
på konjunkturinstitutets chef, professor
Bent Hansen, som helt riktigt varnar
mot den ansvarslösa leken med växelkurserna,
där ju högern och folkpartiet
tillskriver sig äran av att ha varit
Johannes Döparen som gått före regeringen.
Den uppskrivning av dollarn
med 40 procent jämfört med kronan

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som skedde år 1949 har spelat den
största roll för 1950-talets inflation.

Hansen skriver i den av herr Sträng
begärda skriften att »ansvaret för penningvärdeförsämringen
borde delas solidariskt
av alla som godkänt växelkurspolitiken»,
alltså av alla partier
utom kommunistiska partiet som bekämpade
åtgärden.

Han tillägger också att »med den
växelkurspolitik som faktiskt förts
kunde resultatet inte gärna på något
radikalt sätt skilja sig från den utveckling
som vi upplevt». Jag tror att detta
borde begrundas av både regering och
riksdag, när man i framtiden skall dryfta
åtgärder för att försvara penningvärdet.

Nu har även statssekreteraren i finansdepartementet
varslat om en ny
omsättningsskatt — efter statsministerns
bestämda löfte i höstas att en sådan
skall avvisas!

I finansplanen heter det uppriktigt
och sanningsenligt, att sådana åtgärder,
särskilt återhållsamheten med löner
och konsumtion, ger företagen, d. v. s.
kapitalisterna, ännu större vinster. Är
det illvilja att påstå, att det är detta som
ter sig såsom den nu kritiserade ekonomiska
politikens mål? Finns det inte
anledning till självrannsakan och omvärderingar? Men

regeringens budget har också
uppmuntrande drag. Den visar en reformvänlig
linje i sociala frågor och
skattefrågor. Barnbidragen skall höjas,
låt vara inte så mycket som väntats,
förslag om arbetstid och tjänstepensionering
skall framläggas och de kommunala
ortsavdragen skall föras upp till
de statliga avdragens nivå. Detta är inte
ett dåligt reformprogram, låt vara att
det slutliga omdömet får vänta tills förslagen
i sin helhet framlagts. Att döma
av vad som redan bekantgjorts finns
det nog många i denna kammare som
skulle vilja ta betydligt större krafttag.

Den viktigaste av dessa utlovade reformer
gäller trots allt arbetstidsför -

kortningen, frågan om ökad fritid. Sanningen
är ju den, att tätorternas utbyggnad
och det ökade övertidsarbetet
urholkat åttatimmarsdagen så, att talet
om åtta timmars arbete, åtta timmars
fritid och åtta timmars vila förlorat sin
tidigare mening för massor av anställda
i industrien. Hetsen och jäktet sliter
ner människorna fysiskt och psykiskt.

I många industrier har arbetarna på
grund härav individuellt förkortad arbetsvecka.
Om regeringen stannar på
utredningens linje kommer Sverige,
trots framsteget, att fortfarande ha den
längsta arbetstiden av jämförliga industriländer.

Man behöver inte önska att bondeförbundet
skall lämna regeringen för att
konstatera, att ecklesiastikministern dåligt
visar sin förståelse för de krav på
skolans demokratisering och den högre
utbildningens omfattning, vilka inträdet
i atomåldern och automationen ställer.
De som hoppas på verkliga stipendier
för att inte säga studielön har slutat
vänta på Skabersjö. Mindre än en tjugondel
av vad England årligen utbetalar
per student har vårt land hittills orkat
med. Vi måste nästan sexdubbla antalet
studerande på tekniska högskolor
för att nå exempelvis Sovjetunionens
standard. Skall Sverige, som tidigare
hade en framskjuten position när det
gäller den tekniska utvecklingen, inte
stappla in som jumbo bland nationerna
i automationens nära framtid, måste
en verklig förändring åstadkommas.

Den nuvarande vägministern, tyvärr
också han bondeförbundare, skulle ha
ansetts som en föregångsman i hästdroskornas
tid. I motorismens tidsålder
med dess berättigade krav på vägar och
broar verkar han som vita plåstret.
Nästa år beräknas bilskatterna ge 1 005
miljoner kronor, men väg- och brobyggen
får nöja sig med 295, alltså styvt
fjärdedelen. 750 miljoner kronor i väganslag
ligger upplagrade; att so men
inte röra för vägmyndigheterna. Den
blygsamma långtidsplanen för viigarbe -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

tet nedprutas med 35 procent. Inte minst
anmärkningsvärd är den stadsfientlighet
som framträder i anslagsgivningen,
illustrerad av att städerna bara kunnat
klara 55 procent av vägbyggnadsplanen.

Nu har justitieministern tydligen beslutat
ta ett krafttag på ett publikt område
och skall undersöka den s. k. ungdomsbrottsligheten.
Vad menas egentligen?
Är det bara en ovarsam terminologi
eller en kapitulation för den
inskränkta pietistiska propagandan? Att
det finns brottslingar bland ungdom bestrider
ingen, även om vi har skilda
uppfattningar om orsakerna därtill. Men
dessas relativa andel av ungdomen är
ringa, inte större i dag än tidigare. Att
det också finns fylleri bland unga människor
är lika sant som sorgligt, men
sådant är långt värre bland äldre människor.
Men ingen talar om medelålderns
brottslighet eller våra vördade
äldres fyllaktighet. Däremot anser man
sig ha rätt att tala om ungdomsbrottsligheten
och ungdomsfylleriet som om
det gällde ungdomen i allmänhet i stället
för en ganska obetydlig del av ungdomen.
Sådant ger en dålig utgångspunkt
för undersökningar som jag i övrigt
gärna erkänner har fullt respektabla
motiv.

Låt mig emellertid säga en sak! Ungdomen
är bra, kanske bättre än tidigare
generationer. Sverige kan vara stolt
över sin ungdom. Ungdomen har sina
problem, sina svårigheter och begår
sina misstag liksom äldre generationer,
men det har alltid varit ungdomens öde.
Om en del ungdomar i Stockholm, Göteborg,
Norrköping, Örebro och annorstädes
bar sig illa åt på nyårsnatten, är
det bättre att vi söker orsakerna hos
vår generation, hos vårt sätt att sköta
landet än hos ungdomen. Inte minst ansvar
har radion och den hyenepress,
som i samband med de tragiska händelserna
i Ungern framställde beväpnade
barn och lynchningar av polismän
och oliktänkande som hjältar och hjältedåd.
Vem kan utan skada till sin själ

motstå månaders ideologisk korvstoppning
av sådant slag? Kanske borde herrar
och damer undersökare försöka tänka
sig in i vad som kunnat ske om de
våldsamma ungdomsskarorna på nyårsnatten
hade varit beväpnade med annat
än några bensinflaskor.

I statsverkspropositionen upptäcker
man det märkliga fenomenet, att de fyra
bondeförbundarna i regeringen anmält
en reservation mot ett beslut rörande
statstjänarlönerna. I annat sammanhang
vid riksdagens öppnande har bondeförbundets
ledare, herr Hedlund, krävt,
att det skall bli slut på dyrortsgrupperingen
i fråga om skatterna. Det finns
uttolkare — de har även hörts bär i dag
— som gjort gällande, att detta sistnämnda
krav skall bli regeringens ättestupa.

Det är ett faktum, att dyrortsgrupperingen
har missgynnat landsbygden. En
viss sammanpressning av prisnivån har
numera skett och det var ett steg i rätt
riktning, när riksdagen biföll vårt gamle
förslag om att slopa dyrortsgrupp 1
och reducera antalet dyrortsgrupper till
fyra. Vi anser att riksdagen skall gå vidare
på samma väg och vi föreslog som
bekant i fjol, att även dyrortsgrupp 2
skulle slopas, varefter det bara skulle
återstå tre grupper. Detta skulle ha fört
oss ännu ett steg närmare dyrortsgrupperingens
avskaffande. Tyvärr avslogs
förslaget.

Jag anser inte regeringsmajoritetens
åtgärd att splittra statstjänarna och tillfredsställa
dem, som protesterat mest
mot eftersläpningen, genom att införa
s. k. marknadslöner vara riktig. Det betyder
att man för samma jobb skall betalas
olika, att det skall mätas med olika
mått, att det på en plats skall betalas
relativt bättre än på andra, inte på
grund av att arbetet är annorlunda utan
bara därför att det är svårare att erhålla
arbetskraft på de större platserna.
Att detta skapat förbittring bland statstjänarna
i större delen av landet är bekant.
Än värre är att om riksdagen slår

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

in på denna linje kommer spänningen
mellan dyrorterna att skärpas. Det är
därför bättre att uppgörelsen justeras
och avståndet fy lies igen, så att statstjänarna
i lägre dyrortsgrupper inte sättes
i efterhand. Det är skäligt att man
tar ett ytterligare steg framåt på vägen
att avveckla dyrortsgrupperingen i stället
för att göra motsatsen. Den kompromiss
som vi i fjol föreslog i frågan anvisar
en lösning som rent sakligt borde
tilltala bondeförbundet, därest detta
inte till varje pris skall spränga regeringen.

Vi anser alltså fortfarande, att bönderna
bör vara med i regeringen. Vi
tror att detta är till nytta både för alliansfriheten
och för att schacka den
inre reaktionen. Tyvärr har — så verkar
det åtminstone — storbönderna
inom bondeförbundet fått ett alltför
stort inflytande på den senaste tidens
överväganden i vissa viktiga frågor.

Vi anser också, att om koalitionen
spricker, bör socialdemokraterna själva
överta regeringen. Vår hållning gentemot
en sådan regering är lätt att precisera.
Vi ser som en huvuduppgift att
förhindra en borgerlig samling mot arbetarrörelsen.
Kommer en sådan ändå
tillstånd, då ämnar vi stödja en socialdemokratisk
regering mot densamma.
Vi är naturligtvis inte överens med den
socialdemokratiska partiledningen i åtskilliga
viktiga frågor; det är därför
vi har skilda partier. Men vi är ännu
mindre överens med de borgerliga partierna
i dessa frågor. Vi skulle inte
stödja yn socialdemokratisk regering
därför att vi exempelvis betraktar den
som ett mindre ont än en borgerlig samlingsregering.
Den är det naturligtvis
rent allmänt sett, men det är en annan
sak. Vår politik härvidlag bestämmes
ytterst av att våra uppdragsgivare tillhör
samma klass och samma folkgrupper.
Vi kan inte låta bli att betrakta oss
och socialdemokratiska arbetarpartiet
som delar av samma armé, som ännu

marscherar åtskils men i de avgörande
striderna måste slåss gemensamt.

Kommunistiska partiet räknas inte
till de stora partierna i vårt land, men
vårt land räknas inte heller till de stora
nationernas krets. Kvar står det faktum,
att kommunistiska partiet representerar
tidens mäktigaste idé, som på kortast
tänkbara tid — historiskt sett — blivit
en världsrörelse, som formar utvecklingen
för 35 procent av jordens befolkning.
Vår riktning inom socialismen
kan begå fel och göra svåra misstag,
sådant är mänskligt för att inte
säga oundvikligt, men det är ändå den
enda riktning som funnit framkomliga
vägar ur den kapitalistiska tillvarons
otrygghet och katastrofer. Därför är
dess slutliga seger också oundviklig.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Det är ju inte länge sedan
riksdagen hade en remissdebatt.
Det var den 31 oktober förra året, alltså
för inte fullt tre månader sedan, och
det har inte skett så förfärligt mycket
sedan dess. Man kanske kan säga att en
nyvald andra kammare är den största
förändring som inträffat sedan vi åtskildes
i höstas.

Läget ute i världen är praktiskt taget
oförändrat. Det ungerska folket kämpar
alltjämt hjältemodigt, förtvivlat och till
synes hopplöst för sin frihet. Förhållandena
i Mellersta Östern har kanske
stabiliserats något. Resultatet av suezäventyret
liar bland annat blivit att den
engelska Edenregimen fått lämna scenen.
Om Englands nya högerregering
kommer att innebära någon förändring
i det utrikespolitiska läget kan ännu
inte bedömas. En annan konsekvens av
suezkonflikten är att man inte minst i
vårt land får brottas med en besvärlig
oljebrist. Det är kanske naturligt att vi
klagar över detta, men sådana problem

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ter sig dock små mot bakgrunden av
allt det lidande som bland annat det
ungerska folket får utstå. Händelserna
där visar emellertid med all tydlighet
att det ingalunda går att förkväva ett
folks frihetslängtan. Vi har ju den stora
förmånen att leva i ett fritt land. Det
är väl inte någon överraskning att våra
hemmakommunister, eller snarare ledningen
av det kommunistiska partiet,
inte delar de demokratiska partiernas
reaktion mot den våldsregim, som söker
trycka ner ett folks frihetslängtan.
Den olust vi känner inför detta har blivit
allt starkare, men vi kan väl hoppas
att terrordåden mot de ungerska arbetarna
och bönderna överallt öppnat
folks ögon.

Här i vårt land har det inte varit
några sensationer — utöver dem som
oppositionspressen med jämna mellanrum
själv fabricerar. Nyårskravallerna
i Stockholm har dock varit föremål för
stor uppmärksamhet, och det med all
rätt. Man frågar sig vad som är orsaken
till sådana oroligheter och sådan meningslös
förstörelse. De senaste dagarnas
pyromanbränder, mutprocesser m. in.
ger oss också anledning att undra hur
det egentligen är ställt med vårt Välfärdssverige.
Nedbusningen bland ungdomen
tilltar alltmer, säger man. Det
är ytterst svåra problem vi här ställs
inför. Vilken roll spelar den fria spriten
i sammanhanget? Har ungdomen för
mycket pengar till förfogande eller är
det över huvud taget ett överlevnadsproblem?
Det är frågor som tarvar en
grundlig undersökning från samhällets
sida, frågor som ger anledning till allvarlig
eftertanke. Ingen tror väl att ungdomen
i och för sig är sämre nu än tidigare,
men alltför många kommer lätt
utanför känslan av samhällsgemenskap,
och det är ett mycket allvarligt problem
som vi måste lösa. Det är sant att detta
till stor del är ett storstadsproblem. Den
alltmer fortgående storstadskoncentrationen
är en olycklig företeelse. För
liela samhället är det angeläget att vi

så snart som möjligt kan hejda denna
utveckling.

Den nu framlagda statsverkspropositionen
presenterar en totalbudget som
är underbalanserad med nära 300 miljoner
kronor. Finansministern säger
själv i finansplanen, att den nya budgeten
är svagare än fjolårets, och jag har
ingen anledning att motsäga honom.
Förra årets statsverksproposition pekade
ju på en total överbalansering på
i det närmaste 500 miljoner kronor, vilket
oppositionsledarna herrar Ohlin och
Hjalmarson skarpt kritiserade, senast i
den ovannämnda remissdebatten den 31
oktober förra året. De frågade mig då
vad jag hade för uppfattning om denna
överbalansering. Herr Hjalmarson ville
i det sammanhanget till och med tala
om ett tvångssparande. Under valrörelsen
hävdade ju oppositionen att överskottet
var så stort att det fanns utrymme
för mycket stora skattesänkningar.
Herr Hjalmarson och högern ansåg en
skattesänkning på 825 miljoner kronor
vara möjlig, alltså mer än dubbelt så
mycket som den skattesänkning på 375
miljoner kronor som regeringen föreslog
och riksdagen beslutade. Herr Ohlin
och folkpartiet var något blygsammare
med sitt förslag om en skattesänkning
på 525 miljoner kronor. Högerns
partisekreterare herr Svärd räknade till
och med fram att det skulle gå att sänka
skatterna med 1 500 miljoner kronor.
Jag förstår av herr Cassels anförande
här i dag att han inte var med på herr
Svärds uttalande i broschyren: »Högern
— att lita på», men denna spelade som
vi vet en mycket stor roll i valrörelsen.

Jag har aldrig varit och kommer aldrig
att bli någon större beundrare av
sådana räknemästare. Nu står det ändock
klart, att om den nu föreliggande
budgeten är svag så var oppositionens
bud förra året ofantligt mycket svagare,
tv nu är hela dess väldiga skattesänkningsöverbud
borta med vinden. Det
vore intressant att få höra — och det
har vi faktiskt fått höra i dag — om

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

högern fortfarande har sitt stora skattesänkningsprojekt
i sin ränsel. Vi
hörde av herr Cassel att högern verkligen
kommer att gå på i ullstrumporna
på samma sätt som förut. Herr Cassel
har ju sagt att högern skall presentera
en ny budget och en egen finansplan,
och där skall det tydligen bli skattesänkningar
som verkligen upptäcks,
som herr Hjalmarson enligt tidningarna
yttrade när han hälsade högergruppen
välkommen. Ja, nog låter det, sa’ han
som trampade i klaveret. Men högern
skall ju vara ett parti att lita på, och
den är tydligen lika fördomsfri i år
som den varit tidigare.

I finansplanen räknar man med att
statsinkomsterna under det nya budgetåret
skall stiga med 5 procent, men utgifterna
skulle stiga med mer än dubbelt
så mycket eller med cirka 12 procent.
Produktionsökningen avsaktades
under fjolåret — den beräknas till cirka
2 procent — och även i år räknar man
med att produktionsökningstakten skall
bli lägre än normalt. Industriens produktionsökning
förutsättes bli svag, medan
man för jordbruket räknar med en
ökning på 10 procent vid normal skörd.
Skogsavverkningen beräknas bli av
mindre omfattning än under föregående
år. För utrikeshandeln räknar man i
nationalbudgeten med att importpriserna
skall stiga, varigenom bytesförhållandena
skulle försämras med 3 procent,
vilket i sin tur skulle innebära en
förlust för folkhushållet på cirka 300
miljoner kronor. Ovedersägligt är, heter
det i finansplanen, att den ekonomiska
politiken lett till större avsaktning
av expansionstakten på investeringsområdet
än beträffande konsumtionen.
Detta kan ju inte sägas vara en
tillfredsställande utveckling.

Jag har i tidigare remissdebatter och
ekonomiska debatter i vissa avseenden
varit kritisk mot det sätt, varpå den
ekonomiska politiken sköts här i landet.
Den ekonomiska politiken har inte
gynnat produktionen; man kan snarare

säga, att den rent av är produktionsfientlig.
Jag tycker mig märka, att finansministern
är inne på samma tankegång,
när han i finansplanen säger att
den frågan kan ställas, huruvida tidpunkten
inte nu är inne att något lätta
på de hårt åtdragna bromsarna. Han
säger vidare, att den meningen ej sällan
framförts, att åtstramningen i sin
hårdhet lagt grunden till en försvagad
produktionsutveckling men att detta
kommer att framträda på allvar först i
framtiden. Finansministern menar, att
vi alla är ense om att investeringarna
bör ökas. Jag hoppas, att han har rätt i
det och att det också är riktigt att statens
medverkan till avsaktningen i investeringstakten
endast är ett tillfälligt
avsteg från statsmakternas mål för utvecklingen
på längre sikt.

Det skall ju medges, att den kreditlättnad
på 80 miljoner kronor, som
jordbruk och småföretagsamhet fått enligt
regeringsöverenskommelsen i höstas,
är till god nytta, men om inte snara
lättnader i kredit- och räntepolitiken
sker, så kommer skadeverkningarna i
framtiden att bli obotliga. Den nuvarande
kreditpolitiken kommer, om den
fortsättes, att medföra oöverkomliga
svårigheter för produktion och framför
allt för småföretagsamheten. Dessutom
kommer våra konkurrensmöjligheter på
utlandsmarknaden att bli sämre och
sämre.

Man kan fråga sig vad som är orsakerna
till de uppkomna svårigheterna.
Trots spänningen i det utrikespolitiska
läget har vi ju dock haft fred. Vad är det
då som föranlett de inflationistiska störningarna,
kreditstoppet och de betungande
restriktioner, som pålagts den enskilde?
.lag har vid tidigare tillfällen
understrukit nödvändigheten av större
moderation vid avtalsförhandlingarna
på arbetsmarknaden. Jag har sagt, att
pris- och lönestopp borde ha tillämpats
under de senaste åren. Hur var det hösten
1954, då man från regeringshåll
vidtog vissa åtgärder i syfte att dämpa

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

överkonjunkturen och då man försökte
förmå de avtalsslutande parterna att
visa moderation? Resultatet blev någonting
helt annat än vad man hoppats.
Man släppte via avtalen ut inte mindre
än 2,5 miljarder kronor på marknaden
1955. Det var något större moderation
under fjolåret. Men hur blir det i år?
Man kan befara att det inte blir bättre
än under 1955. Såsom det konstaterats
i nationalbudgeten och finansplanen är
utrymmet för konsumtionsökning mycket
begränsat. Finansministern ger uttryck
för förhoppningen, att lönerörelserna
inte skall behöva spränga resursernas
ram. Jag hoppas verkligen, att
inte den förhoppningen kommer på
skam. Det bör med kraft sägas ifrån att
återhållsamhet i lönerörelsen är nödvändig,
om den samhällsekonomiska
balansen skall kunna upprätthållas. Lönerörelsen
kan inte tillåtas att än en
gång bli den stora boven i inflationsdramat.

Jordbrukets inkomster är fastbundna
för en treårsperiod enligt det nya prissättningssystemet.
Såsom vi från bondeförbundshåll
underströk när den frågan
behandlades i riksdagen, skulle det vara
riktigt och rättvist, om samma metod
tillämpades för andra grupper. På det
sättet skulle man kunna trygga en lugn
samhällsekonomisk utveckling. Ettåriga
avtal måste vara av ondo.

I finansplanen säger finansministern
att ökningen av statstjänstemännens löner
medför en utgiftsökning på 200 miljoner
kronor. Om jag hörde rätt, nämnde
han här siffran 230 miljoner kronor.
Herr Ohlin ansåg att detta var en obetydlig
löneförhöjning. Uppfattningarna
är tydligen mycket delade, huruvida det
är obetydligt eller mycket betydligt med
en utgiftsökning på 230 ä 240 miljoner
kronor. Detta är ju för övrigt inkörsporten
till andra löneökningar och
kommer sålunda att föra mycket med
sig. Sedan är det väl också så, som det
säges i finansplanen, att det är mycket
tveksamt, huruvida man skall kunna

öka produktionen så mycket, att det
blir möjligt att täcka detta inkomstbelopp.

Jag är fullt medveten om att det är
föga realistiskt att nu efteråt diskutera,
hur det skulle ha varit, om vi inte haft
de stora inkomstökningarna nominellt
sett genom lönerörelserna 1955, 1956
och även innevarande år, utan i stället
endast haft några smärre justeringar.
Man kan dock inte komma ifrån, att det
samhällsekonomiska läget då skulle ha
varit åtskilligt ljusare och att vår konkurrenskraft
gentemot utlandet skulle
ha varit betydligt bättre. Det är ju ingen
mening med löneökningar, som ätes upp
av prisstegringar. Intressant i detta
sammanhang är den undersökning, som
SIFO för någon tid sedan företog för
att utröna, vilken uppfattning man har
angående denna kapplöpning mellan löner
och priser. Därav framgick att inte
mindre än 68 procent av de tillfrågade
var villiga att avstå från löneförhöjningar,
om ett prisstopp nu kunde genomföras.
Endast 11 procent föredrog en
fortsatt allmän kapplöpning mellan löner
och priser, och resten — 21 procent
— hade ingen åsikt i frågan.

Jag förstår att finansministern har
funderat åtskilligt på dessa problem.
Han har även bett sex professorer i nationalekonomi
att hjälpa till med det.
Dessa ha nu i en bok levererat recept
mot inflationen. Men det är som man
kunde vänta sex olika recept. Alla har
olika uppfattning om metoderna. Jag
vet inte om finansministern blivit klokare
av de sex vise männens råd.

En av de sex professorerna rekommenderar
skärpt konsumtionsbeskattning,
återhållsam kreditgivning och vettiga
anspråk på investeringar samt föreslår
att ett ekonomiskt råd skall bildas
med representanter för förvaltning,
vetenskaplig expertis och de stora organisationerna.
För att klara detta bör
man enligt hans mening ha samlingsregering.

En annan rekommenderar skärpt

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skattetryck på de enskilda hushållen,
d. v. s. ökad konsumtionsbeskattning,
men anser att höjd punktskatt på bensin
är att föredra framför en allmän
omsättningsskatt.

En tredje rekommenderar en radikal
omställning av den ekonomiska politiken
efter gammalt recept, en penningpolitik
som bygger på väsentligt friare
räntebildning. Han vill bromsa nöjesbilismen
och yrkar dessutom på obligatoriskt
sparande, vilket skulle innebära
att större delen av de lönehöjningar
som kommer till stånd efter avtalsrörelsen
skulle steriliseras på en kortare
tid. Härvid förordas också ett helt
nytt lönesystem.

Alternativet tvångssparande eller lönekontroll
har också för några dagar sedan
diskuterats i en radiodebatt, där
två av professorerna deltog tillsammans
med två representanter för de stora löntagarorganisationerna.
Det är för mig
glädjande att kunna konstatera, att någon
av dessa nationalekonomer kommit
fram till ett förslag som egentligen är
min käpphäst, nämligen stabilisering
genom pris- och lönestopp. Det var också
intressant att även ett par representanter
för löntagarorganisationerna i
denna radiodebatt sade sig under vissa
villkor kunna ansluta sig till denna uppfattning.

Intressant är också det förslag som
statssekreterare Westerlind häromdagen
framlade om ett obligatoriskt ungdomssparande.
Det är ju nödvändigt att sparandet,
inte minst det privata sparandet
ökas. Jag har tidigare vid upprepade
tillfällen sagt och kan säga det
än en gång, att det inte bara är sparande
genom insättning på bank som
har sin stora betydelse, utan också att
avbetalning på skulder, konsolidering
av företag o. s. v. är ändå bättre.

Det framlagda budgetförslaget präglas
av mycket stark restriklivitet. Det
är naturligtvis i och för sig riktigt i
nuvarande läge, men både som representant
för näringslivet och som poli -

tisk bedömare måste jag finna det berättigat,
för att inte säga nödvändigt
med ökningar på en del anslagsposter.
Såväl samhället som näringslivet i allmänhet
skulle bättre gagnas med mindre
hård behandling på vissa områden. Jag
vet att det går emot högerns linje, men
det kan inte hjälpas. Glädjande är att
genom statsverkspropositionen utlovas
en reform som möjliggör en effektiv
sänkning av kommunalskatten. För det
stora flertalet inkomsttagare och särskilt
för landsbygdens folk är ju kommunalskatten
en betydligt hårdare börda än
statsskatten, och vi har ju från bondeförbundets
sida särskilt understrukit
vikten av att en verklig kommunalskattesänkning
kommer till stånd.

Någon förtjusning kan jag dock helt
naturligt inte visa inför det i statsverkspropositionen
ingående förslaget om
statstjänstemännens löner. Enligt denna
löneuppgörelse skulle spännvidden mellan
högsta och lägsta dyrort öka från
12 till 16 procent för de flesta och
främst för de lägre befattningshavarna.
Det är verkligen ett högst egendomligt
förslag. Dyrortsundersökningarna har
ju i själva verket visat, att en sammankrympning
av levnadskostnadsskillnaderna
ägt rum. Vi inom bondeförbundet
har aldrig accepterat dyrortsgrupperingens
system, ty vi anser det vara
orättvist mot landsbygden och de mindre
tätorterna. Det är inte riktigt att
tala om olikhet i dyrhet när det i själva
verket är fråga om olikhet i standard.
Utvecklingen har givit oss rätt. Höstriksdagen
begärde, att frågan om dyrortsgrupperingen
skulle bli föremål för
en översyn, och nu inträffar det att
man trots detta lägger fram förslag om
ökad spännvidd i lönegrupperingen.
Man talar om marknadslöner och om att
statstjänstemännens löner måste anpassas
till det privata näringslivets. Ja,
vad är egentligen begreppet marknadslön?
Detta måste väl innebära, att man
på vissa orter inte följt gällande avtal
utan i stället betalat mer. Det har väl

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

särskilt varit förhållandet i Stockholm
och kanske i Göteborg. På detta sätt
har man faktiskt gått ifrån ett gällande
avtal, och genom den nu träffade överenskommelsen
legaliseras denna löneglidning
vid sidan om. Vart har den solidariska
lönepolitiken tagit vägen som
man talade så mycket om för några år
sedan?

Förslaget till tjänstemannalöner innebär
också att man uppgivit sambandet
med skattegrupperingen. Då kan
inte längre något hindra att man i ett
sammanhang inför lika skatteavdrag
för hela landet.

Bondeförbundets statsråd har reserverat
sig mot förslaget till ökad spännvidd
i lönegrupperingen. Det tycker
man på vissa håll är egendomligt. Nej,
det är inte egendomligt —- det är löneförslaget
i och för sig som är egendomligt.
Ingen kan säga annat än att
bär en orättvisa begås mot landsbygden,
och det kan bondeförbundet givetvis
inte vara med om.

Det sista som bär hänt i denna sak
är väl att alla riksdagens landsbygdsrepresentanter
har fått en skrivelse från
en, som det heter, sampolitisk aktion i
Malung för bättre villkor åt landsbygden.
Såväl arbetarekommunen som ortens
höger- och folkpartiorganisationer
tar bestämt avstånd från den preliminära
uppgörelsen om statstjänstemannens
löner. De uppehåller sig särskilt
vid spännvidden mellan dyrorterna och
nämner i samband därmed andra åtgärder
som skulle hjälpa till att minska
skillnaderna mellan olika dyrortsgrupper.
Man talar om att uttunningen av
landsbygdsbefolkningen har förvärrats
genom vissa statliga åtgärder och rekommenderar
att man gemensamt skall
sträva efter att göra landsbygden mera
lockande. Man slutar med att säga:
»Riktigare vore att minska bostadsbyggandet
i storstäderna för att bromsa inflyttningen.
» Jag ber, herr talman, att
få ge min fulla anslutning till denna
resolution från Malung, och jag hop -

pas att regeringen observerar densamma.

Nu spekulerar ju oppositionen i att
detta skulle ge parlamentariskt utslag
på så sätt att koalitionen skulle sprängas.
Det har ju talats mycket om regeringens
svårigheter och regeringens
ombildning i denna remissdebatt. Oppositionspressen
tävlar för övrigt i att
leta fram ättestupor för regeringen. Man
påstår att regeringen är nervös, att bondeförbundet
är nervöst. Jag har emellertid
inte besvärats av någon nervositet.
Men hur är det egentligen med
oppositionen? Jag har läst i någon oppositionstidning,
att nu måste oppositionspartierna
börja tänka på att ändra
argumenteringen så att de kan bli regeringsdugliga.
Den argumentering de
förde under valkampanjen duger alltså
inte, om de skall bilda regering. Det
sade vi ju redan under valrörelsen, och
nu måste oppositionen kanske själv
medge det. Man kan aliså vänta, att
oppositionen skall undergå en genomgripande
ansiktsoperation, och hur skall
man då kunna känna igen herrar Hjalmarson
och Ohlin?

Herr Cassel har deklarerat här i dag,
att huvudsaken är att det blir någon
ändring. Han sade själv, om jag förstod
honom rätt, att det skulle vara möjligt
för högern och folkpartiet att samarbeta,
i regeringsställning eller eljest.
Herr Cassel menar att högern är ett liberalt
parti, och om det hade något
avtal om samverkan med folkpartiet
så behövdes inte något kontrakt. Om
jag skulle karakterisera herr Cassels
programförklaring på den punkten, så
är det alldeles otänkbart att säga att
det var liberalt. Enligt min uppfattning
var det egentligen ett urkonservativt
program som han presenterade här.
Men det är tydligen oppositionens hetaste
önskan att koalitionsregeringen
skall gå, och skulle det hända så, blir
väl herrar Hjalmarson och Ohlin lika
lyckliga om fotterna som Rasmus på
sommarfesten. Sedan är det en annan

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sak om svenska folket blir lika lyckligt
då.

En av de sex professorerna förordade,
som jag nämnt, en samlingsregering.
Detta har även berörts här i dag.
Det förefaller mig mycket orealistiskt
att i nuvarande läge tala om en sådan
linje. Men vill vi vara ärliga måste vi
medge, att läget såväl ute i världen
som här hemma är långt ifrån tillfredsställande.
Den utrikespolitiska spänningen
är kanske så explosiv, att det
när som helst kan bli eu urladdning. I
ett sådant läge borde alla goda krafter
kunna enas i samverkan. Och tarvar
inte även läget här hemma en samverkan?
Går det över huvud taget att trygga
en stabil utveckling, när en så stor
del av det parlamentariska underlaget,
d. v. s. oppositionen, driver en politik
av det slag som den drivit? Vore det
inte värdefullt om samtliga demokratiska
partier på ett eller annat sätt skulle
kunna samarbeta?

Den linjen är, som jag sade, orealistisk,
men den är också tämligen otänkbar.
Herr Gassel har ju sagt, att högern
skall driva en politik, som skall präglas
av sänkta skatter, men man skall ändå
öka produktionen, det skall vara fullständigt
utgiftsstopp. De skall lägga
fram en egen skatteskala och en egen
finansplan. Det är väl efter den deklarationen
otänkbart med en samverkan
över hela linjen. »Här skall bli
sänkta utgifter», säger herr Gassel. Därmed
menar högern att man skall kunna
sänka skatterna, men man skall inte
ändra någonting i produktionen. Det
får man ju tro om man vill. Jag har
tidigare givit uttryck för min uppfattning,
att genom sänkning på en del utgiftsposter
kan uppstå produktionsminskning.

Vi hörde när herr Ohlin kritiserade
regeringen, att den politik som regeringen
nu har fört skulle ha varit omlagd
1954. Regeringen hade ju då vissa
varningar till arbetsmarknadens parter,
men vi kanske inte har glömt att vid

remissdebatten 1955 sade både herr Ohlin
och andra folkpartister vid upprepade
tillfällen att det inte fanns någon
risk för inflation, att alltså de åtgärder
som regeringen då föreslog var obehövliga,
nu har man en annan relation.
När det nu gällde denna regering och
framtiden, sade herr Ohlin att bondeförbundet
inte ville diskutera för öppen
ridå. Ja, vilka partier vill diskutera
inre angelägenheter för öppen ridå?
Det är klart att partierna sinsemellan
överlägger.

Herr Ohlin sade också att det kan bli
nödvändigt med samlingsregering. Det
är möjligt, det är — upprepar jag -—
nog för tidigt att diskutera det nu i alla
fall. Men herr Ohlin deklarerar också
att han inte skulle vilja ha den ställning
som bondeförbundet nu bar, samarbete
med .socialdemokraterna. Svenska folket
har dock haft den uppfattningen att
herr Ohlin gärna skulle vilja ha den
ställningen.

Herr talman! Jag skall sluta med att
säga, att i detta läge, när högern vill
praktiskt taget vrida klockan helt tillbaka,
tror jag att vi kan vara tacksamma
att högern inte har plats i denna
regering.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Ett utmärkande drag i
en remissdebatt i den svenska riksdagen
brukar vara, att oppositionen talar
om hur felaktig regeringens politik är
och hur mycket bättre allt skulle vara,
om oppositionen sutte vid makten. För
(lagen har emellertid herrar Ohlin och
Gassel gjort ett avsteg från det traditionella
och vinnlagt sig om att tala med
mindre bokstäver än vanligt. Statsminister
Erlander har fått rätt i sin förmodan
vid vår riksdagsgrupps första
sammanträde för året, att det labilare
politiska läget haft en tillnyktrande effekt
på oppositionens traditionella överbudspolitik
och självsäkra uppträdande.
Men i gengäld har så många flera

f>4

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

goda råd men också mästrande förmaningar
riktats till oss riksdagmän från
folk utanför Helgeandsholmen.

På uppdrag av finansministern har
sex nationalekonomer samlat sig omkring
lika många recept mot inflationsfaran.
Utan tvivel hör de sex herrarna
till gräddan av nationalekonomisk expertis,
och de har säkerligen också
gjort sitt bästa för att effektuera finansministerns
beställning av livgivande injektioner
till den samhällsekonomiska
debatten. För den som läser boken i akt
och mening att där finna ett »Sesam
öppna dig» i fråga om de ekonomiska
balansproblem, som under efterkrigstiden
mött alla länder med full sysselsättning
och snabbt stegrad levnadsstandard
för folkets breda massa, är
den dock något av en besvikelse. Någon
säker förlösare ur sådana bekymmer
har herr Sträng dessvärre inte funnit
bland fackekonomerna. En sak är
emellertid intressant. Oppositionsledarnas
romantiska drömmar om en lösning
av svårigheterna genom minskat offentligt
sparande och genom långtgående
skattesänkningar har inte någon som
helst tilltro hos expertisen. Sextettens
rekommendationer är, som MorgonTidningen
redan påpekat, tvångssparande
och planhushållning av det mest
drastiska slag. Vad säger herr Ohlin om
detta? Så mycket är säkert, att hans
tidigare orationer i denna kammare
inte tycks passa in i den s. k. »Stora
klokboken» av våra nationalekonomer.
En annan reflexion som man gör i sammanhanget
är, att de åtgärder, som
fackekonomerna rekommenderar, riktar
sig tämligen ensidigt mot löntagarnas
inkomster. För min del finner jag
det därför ganska naturligt, att förbundsordföranden
Yngve Persson reagerade
mot detta, då förslagen diskuterades
i radio häromsistens. Man får
nämligen inte heller glömma bort den
inflationsliärd, som de höga företagsvinsterna
utgör.

Förutom fackekonomerna har också

en rad företagarrepresentanter ägnat
sig åt ekonomisk rådgivning. Till dem
hör bland andra direktören Bertil Kugelberg,
som uppträtt med den verkliga
pekpinnen mot dem, som är verksamma
i politiska sammanhang. Politikerna
är så ängsliga för vad väljarna kan
komma att tycka och tänka, menar herr
Kugelberg. Är då detta fel från deras
sida? Säkerligen inte. Med herr Henriksson
i Stockholm, som tagit upp denna
sak i tidskriften Tiden, kan man väl
snarast säga, att det är politikernas
skyldighet »att föra en politik, som är
gångbar bland väljarna, även om den
inte överensstämmer med vad olika experter
kan uppfatta som den mest rationella».
Men det måste också sägas, att
politikerna inte så sällan är nödsakade
— och de gör det också -— att framlägga
förslag, som är föga gångbara eller
populära men som anses ofrånkomliga
med hänsyn till det helas bästa. De
båda regeringspartierna har gjort det
åtskilliga gånger under de mer än fem
år som vi haft koalitionsregering.

Frågan om den ekonomiska politiken
bär redan varit föremål för en längre
debatt, och jag skall därför inskränka
mig till att understryka att de restriktiva
åtgärder, som regeringspartierna
medverkat till under 1956 i kamp mot
den popularitetsjagande oppositionen,
framstår som ofrånkomliga bromsar för
att skapa det mått av balans i ekonomien
som vi för närvarande har. Det är
sant att företagarna fått beskära sina
investeringar och produktionsprogram,
och så till vida haft skäl för sina klagomål.
Men utan den ekonomiska politikens
bromsar hade de enskilda företagens
optimistiska nybyggnadsplaner lett
till en inflationistisk utveckling. Lika
motiverade framstår också finansminister
Strängs strävanden att totalbalansera
den nu löpande budgeten. Ett betydande
offentligt sparande måste till
för att skapa underlag för fortsatt expansion
inom den offentliga sektorn.
Jag delar därför finansministerns be -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

svikelse över att han inte helt lyckats
förverkliga sina intentioner innevarande
budgetår och måst överge målsättningen
för det nästa. Det har dock varit
en betydande tillgång att en regering,
som kunnat grunda sig på ett tillräckligt
starkt underlag i riksdagen,
haft möjlighet att utarbeta det föreliggande
budgetförslaget med den styrka,
som det trots allt ändå har. Detta har
underlättats genom höstens överenskommelse
om fortsatt regeringssamverkan
mellan arbetare och bönder.

När man läser oppositionspressen, får
man ett intryck av att den numera delar
finansministerns uppfattning om
vad som skall vara målsättningen för
en budget i dagens läge, nämligen en
totalbalansering. Ett flertal av oppositionens
tidningar har nämligen skyndat
sig att instämma i herr Strängs beklagande
av att han inte helt lyckats
fullfölja sina intentioner. Såväl Svenska
Dagbladet som Dagens Nyheter kan anföras
som exempel härpå. Ja, detta låter
höra sig som ett ytterligare tecken
på tillnyktrat ekonomiskt tänkande hos
oppositionen. Men förlåt en något oförsynt
fråga. Om herr Sträng haft svårt
att hålla balansen, då hade det väl blivit
rena kullerbyttan för herrar Hjalmarson
och Ohlin, om de fått genomföra
de skattesänkningar, som de lovade
det svenska folket i höstens valrörelse.

Vid förra årets remissdebatt tyckte vi
oss kunna skönja en ljusning i det internationella
läget. Utvecklingen har sedan
dess blivit något av en lång dags
färd mot natt. De ljusa förhoppningarna
har under årets lopp grusats av den
världskris som blev följden av Suezkonflikten
och händelserna i Ungern,
där Kadarregimens folkförtryck gett en
lektion i kommunistiska våldsmetoder,
som borde försämra konjunkturerna för
herr Hagberg i Stockholm och hans
parti. Herr Hagberg har väl uppmärksammat,
hur det gått för hans partikolleger
i Paris?

5 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr

Även om man i viss mån kan tala om
en stabilisering av det internationella
läget i dag jämfört med situationen vid
tidpunkten för höstens generaldebatt,
finns det dock anledning för oss att ytterligare
understryka betydelsen av att
slå vakt om vår alliansfria utrikespolitik
och att bibehålla en god beredskap
på försvarets område.

För min del anser jag att årets fjärde
huvudtitel väl fyller de anspråk som
man i detta avseende kan ställa på den.
Försvarsministern har kritiserats för
att han inte ställt ändå större krav på
ekonomiska resurser för försvaret och
här har också anspelats på överbefälhavarens
skrivelse till Kungl. Maj :t angående
de avvikelser, som skett från den
s. k. öB-planen. Det är emellertid ingen
nyhet, att anslagsäskande myndigheter
får sina framställningar nedprutade under
budgetberedningen. Här kan sålunda
erinras om de beskärningar, som har
skett i skolöverstyrelsens yrkanden om
högst angelägna skolbyggen. De som
svarar för de olika behovsområdena
måste finna sig i att utrymmet är begränsat
och att inte alla önskemål kan
tillfredsställas utan att vi spränger ramen
för våra resurser. I det avseendet
kan inte det militära verksamhetsområdet
få utgöra något undantag. Försvarsministern
betonar i något sammanhang
angelägenheten av fortsatta rationaliseringar
inom försvaret. Med tanke på att
repetitionsövningarna kommer igen nästa
budgetår finner jag anledning erinra
om den ofta framförda uppfattningen,
att dessa övningar måste utnyttjas bättre
genom effektivare utbildningsmetoder.
Jag tycker nog, att den frågan borde
övervägas i god tid före nästa repetitionsövning.

Ett närmare studium av vissa huvudtitlar
visar, att regeringen, trots ålagd
restriktivitet, kommer med en rad viktiga
reformförslag. Under socialdepartementet
faller de största utgiftsökningarna
på de familjepolitiska åtgärderna,
folkpensionerna, bostadssubventionerna
2

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

och nykterlietsvården. Barnbidragshöjningen
är säkert efterlängtad av barnfamiljerna,
även om det finns anledning
beklaga att de nya beloppen inte utgår
förrän den 1 januari nästa år. En angenäm
nyhet för barnfamiljerna är barnbidragets
förvandling till grundstipendier
för de 16- och 17-åringar, som fortsätter
sin utbildning. Föräldrar med
barn i skolan kan intyga, att de pengarna
kommer väl till pass för skolungdom
i de åldrarna. Jag erinrade i remissdebatten
i fjol om att vid 16-årsåldern
faller barnbidraget bort, oftast
också förmånen av fria skolmåltider
och skolmateriel. Den nu föreslagna stipendiegivningen
kommer här som ett
gott stöd för de begåvade barnens möjligheter
att efter folkskola eller enhetsskola
fortsätta sina studier.

Nu föreligger också ett utredningsförslag
om viss skatteeftergift för föräldrars
och målsmäns kostnader för
sina barns skolgång. Hur behjärtansvärt
ett sådant förslag än ser ut, måste dess
tillämpning ge de smärre inkomsttagarna
betydligt sämre skattelättnad än vad
meningen torde ha varit och är sålunda
ägnat att vidmakthålla svårigheten för
de bredaste befolkningsskikten att trygga
sina barns utbildning efter folkskolestadiet.
Jag föreställer mig, att man
här skulle kunna gå så till väga, att
dessa medel, som det allmänna i alla
fall kommer att gå miste om, finge direkt
användas för stipendiegivning. Det
är så mycket större anledning att befrämja
ungdomarnas tillgång till högre
utbildning som behovet av folk med sådan
utbildning ökar från år till år. I
det nya samhälle, som vi ser utvecklas
inför våra ögon uppenbarar sig mycket
stora behov av teknisk och administrativ
personal, av läkare, lärare o. s. v.
Med tanke på detta är det alldeles i sin
ordning att vi kunnat tillgodose de breda
folklagrens ungdom med ökad tillgång
till bl. a. läroverksstudier.

Vi har under de senaste årtiondena
starkt ökat antalet gymnasier och än

starkare antalet undervisningsplatser i
dessa. Vi har vidare genom inackorderings-,
resekostnads- och andra stipendier
kunnat fördubbla antalet av dem
som avlägger studentexamen. Det är en
sak att observera. Universitetsberedningen
räknar emellertid med att antalet
årligen avlagda studentexamina
fram till 1965 skall öka till omkring
40 000. I den situationen, herr talman,
måste vi fråga oss vad det skall bli av
dessa ungdomar. Deras studentexamen
är i och för sig bra men inte värd så
mycket, om inte dessa ungdomar också
får i ökad omfattning ägna sig åt högskolestudier
av olika slag. Jag har redan
sagt att vårt samhälle oundgängligen är
i behov av mera högskoleutbildat folk.
Men här uppenbarar sig bristen på utbildningsplatser.
Åtskilliga av våra lärosäten
är redan överbefolkade; de hotar
nästan bokstavligen att sprängas. I ett
sådant läge, då högskoleundervisningen
tydligen måste utvidgas, uppstår frågan
om denna utvidgning skall ske enbart
genom att de gamla lärosätena skall
ytterligare byggas ut med svåra komplikationer
i fråga om administration, lärares
och elevers bostadsproblem o. s. v.
eller om det också skall ske genom att
man inrättar helt nya läroanstalter för
högskoleundervisningen.

Från kommunalt håll har man framfört
kritik mot statens sätt att sköta
nykterlietsvården. Med tillfredsställelse
måste man därför notera den kraftiga
uppräkningen av anslagen för detta ändamål
som socialminister Ericsson nu
föreslår. Hittills har platsantalet vid de
statliga och icke statliga anstalterna
ökat med 28 procent sedan dagen för
den stora nykterhetsreformen, den 1 oktober
1955, och ökningen fortgår. Kommunerna
kommer nu att få ett avsevärt
förbättrat statsanslag. Föreliggande förslag
innebär nämligen att nykterhetsnämnderna
i fortsättningen får 75 procent
av sina kostnader täckta av statsmedel
mot för närvarande 60 procent.
Detta borde ge möjligheter att i tid sätta

Måndagen den 21 januari 1957 fm. Nr 2 67

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

in de förebyggande åtgärderna och effektivisera
den öppna vården.

Glädjande nog kan man räkna med
att många av de reformer som jag bär
omnämnt kommer att beslutas av en
enhällig riksdag. Så lär dock inte komma
att ske i fråga om regeringens förslag
om höjning av barnbidraget. Där
har herr Hjalmarson låtit förstå att hans
parti avser att yrka, att de medel anslagshöjningen
kräver i stället skall användas
till en allmän skattesänkning.
Jag finner det anmärkningsvärt att högern
på detta sätt ämnar svika de mest
behövande barnfamiljerna. Det utgör
faktiskt en tankeställare för svenska
folket om vad som skulle kunna hända
om en borgerlig regering kommer till
makten. Resultatet av de dramatiska
nattmanglingarna i riksdagshuset mellan
civildepartementet och statstjänstemännens
huvudorganisationer anmäls
i årets statsverksproposition av civilministern.
Jag tycker för min del att det
är en hyfsad överenskommelse som parterna
förhandlat sig fram till. Den innebär
en nödvändig anpassning av statstjänarlönerna
till läget på den privata
arbetsmarknaden och bör medverka till
att reparera statens på sistone något
skamfilade anseende som arbetsgivare.
Bondeförbundets statsrådsledamöter har
i en reservation till statsrådsprotokollet
anmält, att de inte kunnat biträda den
överenskommelsen. Jag förutsätter dock
att en stor majoritet i riksdagen kommer
att godkänna löneplansrevisionen.
Det är mot praxis att riksdagen rubbar
på en förhandlingsöverenskommelse.

Socialministern anmäler att han hoppas
kunna presentera vårriksdagen en
proposition på grundval av pensionsutredningens
snart väntade betänkande.
Från socialdemokratiskt håll har det
tillkännagivits, att vi utöver en påbyggnad
av folkpensionen vill införa en lagfäst
tilläggspension. Samtidigt har vi
uttalat förhoppningar om största möjliga
samling kring ett sådant förslag om
en ökning av människornas trygghet på

äldre dar. Folkpartiledaren herr Ohlin
har i ett uttalande bestämt tagit avstånd
från den obligatoriska linjen i pensionsfrågan.
I stället förordar folkpartiet enligt
honom en gruppvis eller individuellt
utformad tilläggspension. Det har
från folkpartihåll eller i varje fall folkpartiet
närstående press såsom Upsala
Nya Tidning och Dagens Nyheter uttalats
förvåning över att herr Ohlin på ett
så tidigt stadium låst sig för en bestämd
lösning av pensionsfrågan. Än mer överraskande
är att han inför sin riksdagsgrupp
sökt ge en uppenbart tendentiös
framställning av det s. k. obligatoriet.
Enligt herr Ohlin skulle nämligen detta
innebära en smygsocialisering. Folkpartiledaren
borde nog uttrycka sig med
större omsorg. Förmodligen förstår löntagarorganisationernas
folk denna sak
själva utan herr Ohlins försök till översättning.
Eller beror måhända det uppskruvade
röstläget på svårigheter att
piska samman den egna gruppen? Herr
Königson kanske kan ge besked om den
saken. Är arbetarliberalerna med på att
säga nej till en lagfäst tjänstepension?

Till slut, herr talman, ett par saker,
som måhända ligger något utanför den
egentliga statsverkspropositionen. Jag
syftar därvid bland annat på den mycket
omfattande folkomflyttning som
äger rum i vårt land och som skapar
allvarliga bekymmer. Bekymren avser
inte blott de svårigheter som stora delar
av vår landsbygd får genom avfolkningen,
utan också i betydande grad de
problem, som uppstår för tätorterna på
grund av inflyttningen. Det är fara
värt att svårigheterna på bägge hållen
till sist blir oss övermäktiga. Problemet
är i hög grad en fråga om en bättre
och aktivare lokaliseringspolitik. Ungdomskullarna
i olika landsbygdsområden
är i kraftigt växande. Men man
skall inte vänta sig att dessa ungdomar,
sedan de blivit vuxna stannar kvar, om
inte rimliga försörjningsmöjligheter står
dem till buds i deras hemorter. Och man
skall heller icke vänta sig att de stora

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tätorternas ungdomar skall söka sig till
tomrummen på landsbygden, om där
inte finns chanser att ta, möjligheter att
gripa fast i, framtidsutsikter att inrikta
sig på. Alla dessa spörsmål måste fångas
upp i den aktuella debatten och sättas
in i ett samhällspolitiskt sammanhang.

En sådan debatt är på gång inom socialdemokratien,
kanske främst på
grund av frågan om hur politiken skall
utformas i ett samhälle, som står inför
sin omdaning genom den nya tekniken.

För vår del är vi medvetna om att samhället
måste ta ansvaret för den väldiga
kapitalbildning som fordras för de på
lång sikt ständigt växande behoven av
utbyggnad på olika områden. Den fackliga
och politiska arbetarrörelsen är
säkerligen också beredd att ta konsekvenserna
av en sådan inställning genom
att den nödvändiga ökningen av
investeringsvolymen får sin motsvarighet
i en återhållsamhet beträffande konsumtionens
tillväxt. Men, herr talman,
den kapitalbildningen måste ske under
samhällets ledning. Den nya tekniska
utvecklingen får inte leda till att det ges
ökad makt åt ett privilegierat fåtal. Det
måste vara angeläget att finna formerna
för en utbyggnad av den ekonomiska
demokratien.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Skoglund
i Umeå riktade en direkt fråga till mig
skall jag redan nu försöka ge honom en
mycket kort förkaring på hur jag ser
på pensionsfrågan. Jag hade annars
tänkt ta upp den saken senare när jag
får ordet, eftersom jag står på talarlistan.
Jag undrar samtidigt om inte någon
partivän till herr Skoglund kunnat
upplysa honom om att jag många gånger
deklarerat, att jag ansluter mig till
linjen med frivillig försäkring. Jag vill
emellertid samtidigt tillägga, att för mig
det förnämsta är att man får en effektiv

och snabb lösning. Och jag har också
sagt, att jag föredrar en överenskommelse
på avtalsmässig väg, om den är
möjlig att genomföra — jag tror att den
är möjlig — så att man får tillfälle att
ta hänsyn till olika gruppers intressen.
Jag tror också att det på den vägen är
möjligt att mera än på den obligatoriska
vägen ta hänsyn till de grupper som redan
har sin pensionsfråga ordnad.

När det gäller att lösa denna fråga är
det också väsentligt för mig att vi får
en lösning, som verkligen gör skäl för
namnet tjänstepension även för arbetare.
Ty som jag uppfattat ordet tjänstepension
så ansluter det sig nämligen till
den tjänst vederbörande haft, och en
obligatorisk statlig påbyggnad av folkpensionskaraktär
kan, som jag ser saken,
aldrig göra skäl för namnet tjänstepension.
När man talat om tjänstepensionsfrågan
har det dessutom ofta
sagts, att pensionen ingenting annat är
än uppskjuten lön. Jag skulle då vilja
fråga: Vart tar det talet vägen, om man
löser denna fråga så att man får en obligatorisk
påbyggnad av folkpensionen
som är av ungefär samma karaktär?

Herr SKOGLUND i Umeå (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Königson sade, att
han inte är riktigt övertygad om möjligheten
att gå den frivilliga vägen, men
att han är anhängare av den, under förutsättning
att den går att genomföra. Ja,
det var verkligen en betydande reservation,
herr Königson! Redan det är en
glidning mot folkpartiets kända tvenne
ståndpunkter i samma fråga.

Det verkligt intressanta var emellertid
att få veta att herr Königson i dennä
fråga är beredd att följa sitt parti,
inte sin huvudorganisation LO.

Herr KÖNIGSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Skoglund i Umeå
påstår att det fanns en glidning i mitt
resonemang, men i varje förslag till lösning
av en fråga ligger givetvis tanken

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

och förutsättningen att det är möjligt
att genomföra.

Vidare konstaterar herr Skoglund att
jag här ansluter mig till en annan linje
än min huvudorganisation, LO. Ja, jag
beklagar att så är, ty jag anser att det
borde vara ytterst angeläget för arbetarnas
fackliga centralorganisation här
i landet att allvarligt undersöka möjligheterna
att ordna pensionsfrågan på
frivillig väg.

Jag hade också tänkt att här bemöta
en del av vad statsministern tidigare
anförde, men tiden tillåter inte detta.
Jag vill emellertid uttrycka min förvåning
över förklaringen att det inte är
möjligt att gå frivillighetens väg. Det
största hindret härför som jag ser det
nu — och där vill jag göra den reservationen
att förslaget och betänkandet
ännu inte är klart —• är såvitt jag förstår
att man på LO-håll över huvud
taget inte är villig att ens diskutera en
lösning på frivillighetens väg.

Herr SKOGLUND i Umeå (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag förstår att herr Königson
nu har ett behov av att få denna
replikväxling avslutad, ty nu trasslar
han in sig i frivillighetens snårskog, så
att han har vissa besvär att finna sin
partiledare, som är mycket mera bestämd
i denna fråga.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Låt mig först säga några
ord om det utrikespolitiska läget.

Det gångna året har i utrikespolitiskt
avseende varit ett orons år. Redan på
sommaren kom det första stormtecknet,
Egyptens beslut att nationalisera Suezkanalen,
och under hösten skärptes den
internationella spänningen i högsta
grad genom två allvarliga kriser, revolutionen
i Ungern och angreppet mot
Egypten. Efter den föregående tidens
relativa stiltje — som man kanske

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

;t tyckte rent av ansatser till en avspänning
i världspolitiken — kom dessa kritt
ser utan tvivel som en chock för de
e flesta. Med tillfredsställelse har vi alla
g konstaterat, att krisen kring Suezkana:t
len nu synes på väg att avvecklas. Men
:- den glädjen dämpas av att ungrarnas
ir kamp inte kunnat ge dem deras frihet
j- utan de kommit att få utstå fasansfulla
iå lidanden. Sveriges folk har på mångahanda
sätt givit uttryck för sin media
känsla och sympati för det ungerska
•e folkets frihetskamp. Vår alliansfrihet
a. har självfallet inte hindrat och får
i- inte hindra oss att ta ställning till förir
mån för det ungerska folket i dess strävt
van efter självständighet.

Även den som inte anser det internar"
tionella läget oroande utan ungefär så
labilt som det varit rätt länge, genéver''
andan till trots, är naturligtvis på det
d klara med att situationen kräver stänn
dig vaksamhet. En anpassning av vårt
försvar efter teknikens utveckling bör
ske i samma takt som hos jämförbara
nationer. Självfallet måste vi också efter
måttet av våra krafter sträva efter
att stärka det internationella samarbe**
tet för fred och samförstånd mellan
la folken i den förhoppningen, att detta
ir arbete en gång i framtiden skall utveck^
la det embryo till fredsinstrument, som
n Förenta Nationerna alltjämt är, till ett
mäktigt organ i fredens tjänst. Det är
säkert en lång väg dit, men det är ofrånkomligt
att vi vandrar den.
rr Jag övergår så till att säga några ord
om budgeten och samhällsekonomien,
•a Meningarna tycks ha varit delade i
frågan, huruvida budgeten skall anses
it svag eller stark. Är årets budget svalå
gare än den som presenterades 1956?
it, Ja, den frågan kan man inte besvara
z- utan att redogöra för vad man menar
“ii med budget i detta sammanhang. Bortsett
la från fjolåret har man vid behandlingen
o- av statsverkspropositionen brukat avse
driftbudgeten, när man talat om budgetens
balansering. Årets driftbudget är
inte svagare än fjolårets. Även i år riic -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ker inkomsterna mer än väl till statens
löpande utgifter — ja, inkomsterna lämnar
ett överskott. Driftbudgeten är alltså
överbalanserad, och dess överskott
är väl så stort som i fjol.

I sitt inlägg för en stund sedan
nämnde herr Ohlin ett par alternativ i
fråga om budgetbalanseringen. Antingen,
sade han, kunde budgeten balansera
jämnt eller också kunde den, vilket
var lämpligt i depressionstider, vara
underbalanserad. Jag kunde inte undgå
att sakna det tredje alternativet, nämligen
överbalansering i en högkonjunktur,
ty jag antar att herr Ohlin är överens
med mig om att detta är lämpligt.
Jag ser att herr Ohlin pekar på ett papper,
och det betyder väl att han har den
meningen, att det är lämpligt med en
överbalanserad budget i en högkonjunktur.
Och i dag har vi väl ändå en
högkonjunktur.

Efter denna utvikning återgår jag till
budgetresonemanget.

Räknar man in kapitalbudgetens alla
utgifter för byggande av kraftverk etc.,
blir förhållandet ett annat än det man
får om man tittar på driftbudgeten för
sig. Då måste man låna. Det har man
vanligtvis brukat göra för sådana ändamål,
men i fjolårets budget utgick man
från att, tvärtemot vad som varit vanligt,
staten skulle slippa gå ut på lånemarknaden.
Nu blev det emellertid inte
som man beräknat i det avseendet. Med
hänsyn till läget, främst på kreditmarknaden,
hade det också i år varit önskvärt
att slippa låna, men den sammanlagda
drift- ocli kapitalbudgeten visar,
att vi inte kan undgå detta. I så måtto
är årets budget svagare än fjolårets.

Sedan många år tillbaka har den ekonomiska
politiken varit ett ständigt
återkommande debattämne här i riksdagen
och på andra håll. Vi har ofta resonerat
om penningvärdet, om riskerna
för dess försämring och om möjligheterna
att motverka en sådan försämring.
Det förvånar inte om allmänheten börjar
finna detta litet enformigt. Skall vi

inte komma bort från detta ständiga
inflationsresonemang? frågar man sig.
Ändå måste konstateras, att det i dag
är lika nödvändigt som någonsin tidigare
att ta upp dessa frågor till överläggning
och bedömning.

Enformigheten härvidlag blir självfallet
inte mindre genom att vi då och
då i tidningarna får veta, att så gott som
alla länder i den fria världen har samma
svårigheter att brottas med. Kampen
mot inflationen är aktuell i alla
demokratiska länder, oavsett om man
har en högerregering, en socialdemokratisk
regering eller en regering av
koalitionstyp. Se på England, se på
Norge och Finland etc. Ja, förhållandena
i Amerikas förenta stater förtjänar
också att uppmärksammas i detta
sammanhang.

Hur var det förr i världen då? Låt
oss kasta en blick på penningvärdet under
t. ex. perioden 1896—1913, alltså
under bland annat den del av detta århundrade
som ligger före första världskriget.
Penningvärdeförsämringen för
denna period uppges ha varit så gott
som 2 procent årligen, närmare bestämt
1,85 procent. Detta under en period
som infaller under den s. k. gamla
goda tiden och en period som vi vant
oss vid att betrakta som normal.

Låt oss jämföra dessa förhållanden
med den senaste femårsperioden, 1952
—56, de år då koalitionsregeringen varit
verksam. Hur stor har penningvärdeförsämringen
då varit? Visserligen något
större men inte så förfärligt mycket
ändå. Det rör sig om 2 å 2Vs procent
om året i genomsnitt under dessa
fem år.

Även under s. k. normala tider har
vi alltså haft mångåriga perioder med
en inte obetydlig penningvärdeförsämring.
I våra dagar är emellertid risken
för inflation långt större än på den tiden.
De förhållanden som kan hota penningvärdet
har vuxit i styrka högst avsevärt.
Vi är i vissa avseenden mycket
mer sårbara nu. Handeln med utlandet

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

är mycket större, och prisstegringar på
varor som vi importerar höjer prisnivån
här i landet, och även stegringar av
priserna på varor som vi säljer till
andra länder medför som regel motsvarande
ökning av priset på varan på
vår hemmamarknad.

När man vet att importen uppgår till
omkring J/s av allt vi producerar här
i landet och exporten till ungefär lika
mycket, står det klart att vår handel
med utlandet kan innefatta stora risker
för prisstegringar här hemma. En annan
omständighet som gör inflationsrisken
så stor i dag är, att vi numera
lever i vad man kallar ett genomorganiserat
samhälle. Vi har synnerligen
starka intresseorganisationer. Fackföreningarna
och andra intresseorganisationer
kan — erfarenheten visar också
att detta sker — förhandla sig till inkomsthöjningar
som ligger en bra bit
ovanför vad samhällets samlade resurser
kan bära. Och resultatet härav blir,
som vi väl vet, att en stor del av inkomstökningen
äts upp av prisstegringar.

Om man har dessa två förhållanden
i minnet, vårt tämligen stora beroende
av prisstegringar i utlandet och organisationernas
möjlighet att ta ut inkomsthöjningar
som inte kan bäras vid
oförändrad prisnivå, är det helt naturligt
att inflationsfaran lurar och att
man ständigt måste vara beredd på
motåtgärder. Någon större oenighet om
vilka motåtgärder som finns att tillgripa
synes inte föreligga. Detta intryck
får man i varje fall när man läser de
sex recepten mot inflationen. Ett framträdande
drag hos de åtgärder som kan
användas mot inflationen är emellertid
att alla måste betraktas som en besk
medicin. Vilken eller vilka medicinflaskor
man helst bör ta ur, är däremot
föremål för delade meningar. Somliga
sakkunniga håller på tvångssparande,
andra på omsättningsskatt, men alla
tycks mena att den hårda finans- och
penningpolitiken måste fortsätta med
kreditåtstramning och hög ränta. Ja,

flera experter menar att räntan bör höjas
ytterligare.

Två saker bör vara uppenbara för
oss alla. Eftersom ännu ingen kan rekommendera
någon användbar väg för
att göra slut på riskerna för inflation,
måste vi här i Sverige, liksom man
måste i andra länder, vara beredda på
att i en högkonjunktur besväras av inflationsrisker.
Det är den ena saken.
Den andra är att de som försöker få
svenska folket att tro, att inflationsrisker
kan hejdas med sockerpiller i
stället för med besk medicin, i allra
bästa fall inte vet vad de talar om.

Granskar man oppositionens verksamhet
kan man inte komma ifrån att
den försöker få svenska folket att tro,
att det bara är sockerpiller som behövs
för att klara samhällsekonomien. Så här
låter propagandan: Höj inkomsterna

för statstjänarna och andra ordentligt!
Rusta upp på alla områden och helst
på en gång! Ge oss flera skolor, sjukhus,
vägar, bostäder o. s. v. och dessutom
s. k. rejäla skattesänkningar! Och
sedan kommer kronan på verket: om
det allmänna bara vill följa dessa recept,
då behövs ingen bilaccis, ingen
investeringsavgift etc., utan då ordnar
sig allting av sig självt.

Vad skulle man egentligen säga om
den som gav en bilist i en besvärlig utförsbacke,
där farten hotar att bli för
hög, det här rådet: »Släpp bromsen och
trampa på gaspedalen så minskar farten!»
Ja, det är ungefär vad oppositionen
säger till svenska folket, och saken
blir inte bättre av att det tycks gå
till så även i en del andra länder.

Helt säkert är det en lycklig form
för ett lands styrelse, när regeringens
åtgärder ständigt och oupphörligt nagelfars
av en vaken opposition. Ingen
regering har rätt att vara missnöjd med
att oppositionen är hård, inte heller
med att oppositionen påpassligt utnyttjar
alla de tillfällen då regeringen är
särskilt trängd. Men det är en helt annan
sak än att till exempel rekommen -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

dera sockerpiller, när det är uppenbart
att en besk medicin behövs. Då kan
man med skäl fråga sig om inte demokratiens
akilleshäl tangeras.

I dag skulle säkerligen en samling, i
varje fall en saklig diskussion om vad
som bör göras för att hindra penningvärdets
försämring, vara av stort värde,
låt vara att delade meningar kan yppa
sig om vad som är mest lämpligt att
göra, eftersom olika åtgärder har olika
verkningar för skilda grupper i samhället.
De flesta vill nog vara med om
åtgärder mot inflationen men bara under
en mycket bestämd förutsättning,
nämligen att det väljes sådana inflationsbekämpande
medel, som riktar sig
mot andra och som inte får någon besvärande
effekt för en själv eller den
grupp man företräder.

För min del hoppas jag att de politiska
partierna så småningom skall
kunna nå en relativ enighet även i samhällsekonomiska
frågor. De demokratiska
partierna har ju kunnat komma
överens om huvuddragen i den politik
som gällt försvar, skola och de flesta
väsentliga sociala frågor. Den ekonomiska
politiken berör kanske ännu
mer varje samhällsgrupps materiella
intressen, och det är därför måhända
svårare att lyfta upp den över partierna.
Men man vill ändå hoppas och
tro att vår demokrati tämligen snart
skall ha nått den mognaden tack
vare en ökad samstämmighet i värderingarna
partierna emellan. Stora klyftor
i ekonomiska villkor för olika folkgrupper
har tidigare skapat klyftor
också i samhällssyn och politiska värderingar.
Under de senaste årtiondena
har dessa skillnader i stor utsträckning
försvunnit. De eftersatta folkgrupperna
har lyckats förbättra sina villkor. Vi
har nått ganska långt i arbetet för samhällsekonomisk
och social rättvisa, och
därmed har följt att de olika folkgrupperna
har fått en mer ensartad samhällssyn.
Skillnaderna och motsättningarna
mellan olika grupper i samhället

har blivit allt mindre framträdande.
För min del skulle jag vilja uttrycka
saken så, att partiernas handlande på
många områden har alltmer kännetecknats
av en ideologiskt obunden centerpolitik.

Det är till stor del tack vare samarbete
som den sociala utjämningen har
åstadkommits — samarbete på det fackliga
och det ekonomiska området och
inom det politiska livet. Olika grupper
i samhället, arbetare, tjänstemän, bönder
och andra företagare, har lärt sig
att samverka i sina organisationer och
att inse vad samverkan betyder. Det
kan hända att den lärdomen skulle kunna
främja ett samarbete mellan organisationerna
inbördes och i förhållande
till statsmakterna liksom inom det politiska
livet när det gäller att lösa bland
annat morgondagens ekonomiska problem.

Möjligheten att komma fram till ett
så fördjupat samarbete inom vårt offentliga
liv är emellertid kanske en fråga
på något längre sikt. Ett sådant samarbete
uppnår man måhända inte —
frånsett tillfällen då vi riskerar svåra
prövningar för landet — genom en tvär
omkastning som när man vänder en
hand. Nej, ett sådant samarbete måste
nog föregås av ett successivt närmande
bland annat de olika politiska partierna
emellan.

Låt oss i dag ta upp ett par konkreta
frågeställningar som berör samhällsekonomien.
Finns det skäl att överflytta
en del av begränsningarna på det ekonomiska
området från investeringssidan
till konsumtionssidan för att på det sättet
bereda större utrymme för produktiva
insatser? Näringslivet begär detta.
Om jag inte missuppfattade herr Cassel
uttalade han här sin sympati för en sådan
utveckling. Hur herr Ohlin ställer
sig har, såvitt jag förstår, ännu inte
kommit fram. För min del är jag beredd
att medge att det finns goda skäl för
näringslivets ståndpunkt i denna fråga.
Men om man nu skulle anse att närings -

Måndagen den 21 januari 1957 fm. Nr 2 73

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

livets uppfattning är riktig, så bör ju
nästa steg bli att avgöra hur konsumtionen
skall kunna begränsas, hur man
skall kunna undvika att vi i dag spenderar
för mycket, till nackdel för dem
som kommer efter oss — det är ju detta
som det i själva verket gäller. För att
åstadkomma en sådan begränsning kan
som bekant olika vägar väljas. Låt oss
nu bara redovisa dem. Sedan får var
och en förorda den väg han anser bäst.

I detta sammanhang skulle jag vilja
säga några ord om det s. k. ungdomssparandet.
Det bör hälsas med tillfredsställelse
att denna fråga åter tagits upp
till diskussion. För egen del vill jag
erinra om att jag här i kammaren både
år 1951 och år 1955 framhöll att det
finns anledning att ställa sig välvillig
till förslaget om ett ungdomssparande,
detta främst med hänsyn till ungdomen
själv och de ungas intresse av att ha en
sparad slant till bosättningen. Ett ungdomssparande
är naturligtvis också av
betydelse för samhällsekonomien och
därmed för hela landet. Skulle man
komma till den slutsatsen, att man kan
förverkliga tanken på ett ungdomssparande
bör det emellertid övervägas, om
inte en garanti för penningvärdet bör
lämnas.

Det nya systemet för prissättningen
på jordbruksprodukter har varit i funktion
sedan den 1 september i fjol, och
vi kan konstatera, att övergången skett
på ett smidigt sätt. Självfallet är det
efter denna korta tids erfarenhet inte
möjligt, vare sig för producenter, konsumenter
eller myndigheter, att slutgiltigt
bedöma systemet, men hittills synes
det i stort sett ha fungerat någorlunda
hyggligt. Hur systemet kan komma att
verka i framtiden beror naturligtvis på
vilka påfrestningar det kan komma att
utsättas för.

Vad så angår skogsbrukets ställning
i årets budget vill jag bara nämna ett
par saker. Anslaget till skogsbrukskurscr
— skogsvården är ju nu högaktuell
— har väsentligt ökat. Årets anslag in -

nebär nära nog en femdubbling sedan
år 1951. Vidare har i år anslaget till
skogsbilvägarna höjts avsevärt, samtidigt
som regeringen förordar användning
av bilskattemedel därtill. Detta är
motiverat med att transporterna på
skogsbilvägarna sker med olje- och bensindrivna
fordon, för vilka sedvanlig
skatt utgår. Skogsbruket och hela vårt
land kommer att ha nytta av att vi utbygger
dessa vägar. Med hänsyn till
dessa förhållanden kom man vid höstens
regeringsöverläggningar överens
om att bilskattemedel borde användas
även för dem. Sammanlagt innebär regeringens
förslag, att anslagen till skogsbilvägar
blir tre gånger så stora som i
fjol.

Ett par talare har berört frågan om
Statens skogsindustriers kreditförhållanden.
Hur ligger det till med den saken?
I fjol var detta spörsmål uppe i
riksdagen. Denna beviljade då ingen
kredit men ställde sig som garant och
tecknade borgen för ett belopp på 35
miljoner kronor. Det var fem miljoner
kronor mer än vad herr Ohlins närmaste
man inom folkpartiet, herr Waldemar
Svensson i Ljungskile, hade varit
med om att tillstyrka i riksgäldsfullmäktige.
Som jag nämnde fick Statens
skogsindustrier inte något lån av staten.
Det sades ifrån — jordbruksministern
underströk det särskilt — att Statens
skogsindustrier som andra låntagare
får ställa sig i ko och vänta tills
det blir deras tur. Så långt jag är underrättad,
hade Statens skogsindustrier i
varje fall för ett par, tre månader sedan
inte lyckats låna upp hela detta
belopp utan bara en del av det. Vad är
det då man förfasar sig över? Jo, att
Statens skogsindustrier har kommit och
begärt mera pengar. .lag hoppas, att det
inte var de ärade talarnas avsikt att
klandra regeringen för att Statens skogsindustrier
vågade ställa ett sådant krav.
Jag har nämligen ingen anledning att
tro, att någon av herrarna skulle vara
beredd att föreslå, att vi sktdle sätta

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

munkavle på Statens skogsindustrier i
detta avseende. En annan sak är hur
framställningen kommer att behandlas
och vad den kommer att leda till. Det
blir bl. a. beroende på vad damerna
och herrarna i denna kammare säger,
ty skall det bli något av, får det lov att
ske genom riksdagen.

Frivilligheten i fråga om den tänkta
tjänstepensionen och tilläggspensionen
är ett intressant kapitel. Jag undrar, om
lantbrukare Pettersson eller fabrikör
Andersson tycker att det är frivilligt
för honom, om organisationerna på arbetsmarknaden
har bestämt, att Andersson
eller Pettersson skall lämna så och
så mycket till pensioneringsfonden. Det
är inte vad vi menar med frivilligt inom
bondeförbundet i varje fall. Frihet är
något helt annat i vår terminologi. Vi
menar, att varje människa skall själv
avgöra hur hon skall ha det, om man
skall kunna tala om frihet och frivillighet
i detta sammanhang. Så långt jag
kunnat se av pressdebatten hittills är
den enda fria linjen företrädd av bondeförbundsrepresentanten
herr Carlsson
i Arla. Han tycks alltjämt, efter tidningsreferaten
att döma, vara inne på
den enda väg som kan kallas frivillig i
detta avseende. Jag finner det ganska
viktigt, att vi klarar ut dessa förhållanden,
så att folk får orden begagnade på
ett sådant sätt, som de förr brukat användas.

Det har talats mycket om motsättningarna
emellan bondeförbundet och
socialdemokratien. »Hur skall det komma
att gå med skogskompletteringen?
Titta hur oeniga de är! Hur skall det
komma att ta sig ut med skattegrupperingen?»
— Är det inte bäst att vänta
och se? Varför skall man ta ut dessa
fröjder i förskott? Vänta till den dag,
då dessa frågor skall behandlas i riksdagen,
så får vi se, hur stor fröjden blir
då. Jag vill inte därmed säga, att den
kommer att utebli, men den kan göra
det.

Herr Skoglund i Umeå var ju inne

på frågorna om folkflykten från landsbygden.
Jag kan i långa stycken instämma
med honom. Jag antar att vi så småningom
under denna riksdag får tillfälle
att mera ingående debattera dessa problem
här i kammaren.

Efter valet i höstas kom ju — som vi
vet —- bondeförbundarna och socialdemokraterna
överens om att fortsätta
med regeringssamverkan. Vi knåpade
också ihop ett program. Nu vet jag inte
om jag fattade herr Cassel rätt — han
sade någonting om att om högern och
folkpartiet skulle samverka så behövdes
det inget pogram. Skulle de då ta varannan
rad ur folkpartiets program och
varannan ur högerns program eller kanske
den ena veckan arbeta efter högerns
och den andra veckan efter folkpartiets
program, eller hur har man tänkt sig
detta samarbete? Det är väl inte aktuellt,
så vi får väl ge oss till tåls på
den punkten också.

Jag skall peka på några av punkterna
i detta regeringsprogram, som vi
inom bondeförbundet satt ett särskilt
värde på. Kreditrestriktionerna är hårda,
framför allt för småföretagarna.
Dessa 80 miljoner kronor i ökade krediter
till jordbrukare och andra småföretagare,
som riksdagen — kanske enhälligt
— välvilligt gav sin anslutning till,
är vi mycket glada åt. Jag tror att även
jordbrukarna och småföretagarna är
det. Åtskilliga saker är nu under förberedande,
t. ex. sänkning av repartitionstalet
vid fastighetsbeskattningen, ändringen
av schablonbeskattningen på villor
o. s. v. i anslutning till de höjda
taxeringsvärdena och det skattefria beloppet
vid förmögenhetsbeskattningen
som ju skall höjas. Frågan om en s. k.
resultatutjämning vid beskattning av
jordbruk och andra småföretag är föremål
för utredning, och ett förslag till
skogskomplettering är att vänta.

Vid flera tillfällen har jag som min
mening uttalat, att samarbetet mellan
bondeförbundet och socialdemokraterna,
som har pågått i mer än 14 av de

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sista 20 åren, har varit till gagn för vårt
land och folk, inte minst för jordbruket
och landsbygden. Jag har fortfarande
den uppfattningen. Över huvud taget
ser jag en lycka i att olika folkgrupper
kan samverka och samarbeta — ju fler
grupper som kan göra det dess bättre.

Det skulle vara mycket egendomligt
om inte två politiska partier som har
samarbetat i ganska många år någon
gång skulle ha nödgats konstatera, att
uppfattningarna i en fråga är så pass
olika, att det föreligger svårigheter att
sammanjämka meningarna. På oppositionsliåll
uttrycker man ibland en förundran
över att meningarna ändå kunnat
jämkas ihop så pass bra. De som
vill komma bondeförbundet till livs —
det finns som bekant sådana — brukar
tala om bondeförbundets följsamhet.
Det är särskilt på landsbygden man spelar
på de strängarna. I städerna säger
man ofta det rakt motsatta i samma fråga,
nämligen att bondeförbundet bestämmer
och socialdemokraterna följer
bara med. När det så kommer en fråga,
där meningarna hos bondeförbundet
och socialdemokraterna inte kan jämkas
ihop utan olika uppfattningar redovisas,
då beter det på en del håll så här:
Se hur illa bondeförbundet bär sig åt
mot socialdemokraterna. På andra håll
heter det: Här ser ni hur socialdemokraterna
kan tillåta sig uppträda mot
bondeförbundet. När man jämför dylika
mot varandra stridande påståenden
från oppositionshåll så kan slutsatsen
egentligen inte bli mer än en, nämligen
att om man låter det ena uttalandet jämna
ut det andra så kan man ha anledning
att betrakta samarbetet som ganska
gott.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av statsrådet
Hedlunds senaste reflexion tilllåter
jag mig fråga honom om han finner
det onaturligt och oberättigat att
regeringspressen, även bondeförbundets
press, talar om en kris för koalitionen.

Vidare skulle jag gärna vilja fråga
inrikesministern följande. Om 1958 års
val skulle ge samma röstsiffror som 1956
års val och därefter första kammaren
upplösas, försvinner den socialdemokratiska
förstakammarmajoriteten, ehuru
det kanske är något ovisst i vad mån
kommunisterna därvid kan komma att
spela en roll. Anser bondeförbundets
ledare det önskvärt med en sådan politisk
utveckling här i landet, att socialdemokraterna,
som har förlorat majoriteten
i andra kammaren och har förlorat
majoriteten inom Sveriges folk för
länge, länge sedan, också blir av med
majoriteten i första kammaren såsom
en konsekvens av att de inte längre representerar
folkets flertal? Om herr
Hedlund anser detta önskvärt, tillåter
jag mig att fullfölja med ännu ett spörsmål:
Vill bondeförbundet medverka till
en sådan politisk utveckling under 1957
och 1958, att det demokratiskt tilltalande
resultat jag nämnde också kommer
till stånd? Vill bondeförbundet inrikta
sin politik på att åstadkomma en sådan
utveckling, som, förmodar jag, vore
tilltalande även ur den synpunkten att
bondeförbundet därmed skulle öka sitt
inflytande?

I fråga om Statens skogsindustrier
gick herr Hedlund förbi den springande
punkten. Han sade att bolaget begär
mera pengar och att ingen väl kan
hindra dem från detta. Han var diskret
och sade inte att det rörde sig om belopp
av storleksordningen 160 miljoner
kronor, delvis för återbetalning av kortfristiga
skulder. Men, herr statsråd, det
gäller ju att se till att inte dessa pengar
är använda i förväg, så att riksdagen
ställs inför ett fullbordat faktum. Statsrådet
Hedlund har inte fattat att här
pågår en mycket betydande investering,
trots att bolaget inte har de pengar som
alla anser att man måste ha för sådana
långvariga investeringar. Jag tror att
det hade varit tillfälle för regeringen
när kreditgarantien föreslogs och beviljades
i fjol att göra ett uttalande om att

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

riksdagen inte finge av bolaget ställas
inför något fullbordat faktum.

Till sist några ord om pensioneringen
och frivilligheten. När vi från vårt håll
framhåller möjligheten att parterna på
arbetsmarknaden gör upp kollektiva
överenskommelser om pensioner för
stora grupper anpassade efter varje
grupps egna önskemål och behov och
med individuella tilläggsförsäkringar,
svarar herr Hedlund att bondeförbundet
menar något helt annat med frihet
än att en grupp gör upp om hur hela
gruppen skall ha det. Vill herr Hedlund
verkligen förbjuda de fackliga organisationerna
att ta ut en del av framåtskridandets
frukter inte genom höjda
löner utan delvis genom bättre pensionsförmåner?
Det verkar så, märkligt
nog. Men, ännu märkligare, statsrådet
vill tydligen förbjuda jordbrukets
kooperativa föreningar att använda leveranstvång,
där minoriteten får foga
sig i majoritetens beslut. Här stundar,
herr talman, revolution i landets politiska
liv, när herr Hedlund skall genomföra
en tillämpning av sina nya frihetsbegrepp.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet Hedlund
ställde en direkt fråga om vi inom
oppositionen ansåg att det fanns skäl
att överflytta en del av trycket från
investeringssidan till konsumtionssidan.
På den frågan vill jag uppriktigt svara
ja. Jag tror att det vore mycket värdefullt
om man kunde göra detta. Jag vill
dock inte vara med om det därest det
skall genomföras genom ökade skatter.
Om man hoppas på enighet i en konsumtionsbegränsande
politik genom att
lägga på en omsättningsskatt utöver alla
de skatter vi redan har, då vill jag bestämt
svara nej. Då kan regeringen räkna
med bråk.

Under dagens lopp har det uppkommit
ett nytt diskussionsämne som regeringspartierna
tar upp sinsemellan.

Bondeförbundsledaren talar här i kammaren
om att han vill ha en sänkt
ränta. Hur detta passar in i finansministerns
skisser just nu vet jag inte.

Vi har inte sagt att vi har några särskilda
önskemål om att se koalitionen
gå sönder eller att se herr Hedlund lämna
kanslihuset. Är det så att herr Hedlund
vill sitta där över 1958 års val, så
kan ingenting vara oss kärare.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Herr Ohlin talade om
Statens skogsindustriers önskemål att
få nya krediter — jag tror han nämnde
ett belopp på 160 miljoner kronor. Litet
får vi genast pruta på detta belopp,
tv det lär vara 100 miljoner kronor,
men det är en sak för sig. En annan sak
är att jag är fullt överens med herr
Ohlin om att Statens skogsindustrier
inte skall börja investera förrän man
vet att man har pengar att klara det
hela med. Inte heller några andra industrier
skall förhasta sig på detta område.

Nu har ingenting annat kommit fram
än att Statens skogsindustrier begärt ett
belopp. Sedan får vi titta på den framställningen.
Denna kammare får säga
ifrån om den vill vara med på att ställa
någon garanti i detta fall. Mig veterligt
är det ingenting mer som skett här.

Herr Ohlin frågade vidare om bondeförbundet
ansåg det önskvärt att sammansättningen
i de båda kamrarna var
ungefär densamma. Jag tycker nog att
den politiska sammansättningen i första
och andra kammaren bör stämma överens
så långt det är möjligt, och jag vill
också säga att jag skulle vara mycket
belåten om vi i bondeförbundet vid
nästa val kunde vinna så mycket från
herr Ohlin och herr Hjalmarson, ja,
även från socialdemokraterna, att det
komme att innebära att kamrarnas sammansättning,
av socialdemokrater och
andra, skulle i stort sett sammanfalla.

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Men i övrigt, herr Ohlin, undrar jag om
vi inte skall uppskjuta den där försäljningen
av björnens skinn tills han är
skjuten. Vi har honom inte inom skotthåll
än, och då är det litet väl tidigt att
börja tala om skinnförsäljningen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först konstatera
att statsrådet Hedlund här slagit
fast, att enligt hans mening skall Statens
skogsindustrier först ordna finansieringen
och sedan investera. Med
överraskning konstaterar jag sedan att
statsrådet tydligen inte vet om — vilket
dock framgått av diverse inlagor — att
Statens skogsindustrier förfar på ett annat
sätt och till stor del redan använt
de medel som bolaget nu i efterhand
vill ha mera långfristigt ordnade. Jag
påräknar att få statsrådets stöd för uppfattningen
att ett sådant förfaringssätt
icke kan få lov att tillämpas i fortsättningen,
att kreditrestriktionerna alltså
skall gälla någorlunda rättvist för näringslivet
i dess helhet och att staten
inte skall ålägga enskilda företag att
minska sina krediter och samtidigt tilllåta
en släpphänt politik beträffande
ett statligt företag.

Jag frågade emellertid, herr statsråd,
om Ni ansåg det önskvärt att man fick
bort den socialdemokratiska majoriteten
i första kammaren och om Ni ville
verka för detta. Ni svarade: Ja, vi försöker
vinna röster från alla partier.
Men, herr statsråd, frågan är: Anser Ni
det ha någon särskild betydelse att få
en majoritet i riksdagens båda kamrar
för de icke-socialistiska partierna. Det
är viktigt om bondeförbundet, som säger
sig ha en icke-socialistisk åskådning,
här vill bekänna kort eller om
Ni vill trycka i buskarna, som statsrådet
ju gjorde i sitt sista anförande.

Det är, herr statsråd, inte fråga om
att sälja något skinn innan björnen är
skjuten, utan det är en liten smula
fråga om hur vi skall ordna den jakt som
måste till innan man alls kan skjuta

någon björn. Där får jag ju lov att säga
att det spelar en viss roll om en i jaktsällskapet
mera gör sällskap med villebrådet
än med de andra jägarna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag hoppas att herr
Ohlin i ett sådant fall inte förfar som
en del älgjägare brukar göra och tar
miste på villebrådet och jägarna.

Om Statens skogsindustrier har handlat
så som herr Ohlin påstår, är det
oriktigt, och när frågan kommer upp
här i riksdagen och vi kan få gå igenom
ärendet ordentligt skall jag därest herr
Ohlins uppgifter står sig hjälpa herr
Ohlin att klandra Statens skogsindustrier.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Cassel har tidigare
i ett anförande frågat mig hur det
rimmar med bondeförbundets ståndpunkt,
att man bör tillgodose de ofullständiga
jordbruken med skog, att domänverket
tillåtits köpa skog i Värmland,
det s. k. värmlandsskogfallet. I
Värmland har denna fråga väckt en
del uppmärksamhet och skapat en viss
oro på grund av gjorda uttalanden. Det
skall vara mig angeläget att här redogöra
för dels den motivering, som ligger
till grund för mitt ställningstagande,
dels hur det står till med skogsägandet
när det gäller domänverket, bolagen
och jordbruken i Värmland, dels
hur vi i fortsättningen kommer att behandla
frågor om försäljning av dylik
mark, och dels bondeförbundets ställning
i dessa frågor.

Domänverket har ända sedan 1800-talet haft sig ålagt att köpa in skogsegendomar
med anlitande av medel
från domänverkets s. k. jordfond. Det
har skett under olika regeringar, det
må ha varit högerregeringar, liberala
regeringar, socialdemokratiska regeringar
eller koalitionsregeringar. Man

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

bär ansett att staten för de pengar, som
inflyter genom jordförsäljningar, bör
återköpa i form av jord och skog.

Den 1 januari 1955 uppgick domänverkets
s. k. markfond till något mer än
37 miljoner kronor. Det skedde en del
försäljningar under 1955, och vid årets
utgång uppgick behållningen till inte
mindre än 43,5 miljoner kronor. Under
de senare åren har domänverket sålt betydligt
mera jord än det inköpt.

I det nu aktuella fallet rör det sig om
en egendom i nordvästra Värmland utmed
norska gränsen. Den äges av en
privatman. Den omfattar 7 hektar åker,
4 624 hektar produktiv skogsmark och
1 500 hektar impediment. Egendomen
har mig veterligt erbjudits till en enda
köpare, nämligen domänverket. Det
kom en skrivelse med erbjudande redan
den 13 mars 1956 och därefter en den
27 oktober och nu senast en den 8 december.

Vid ett sådant här köp skall ju olika
myndigheter yttra sig. Lantbruksnämnden
i Värmland har haft detta ärende
för undersökning och har konstaterat,
att det i de trakter där egendomen är
belägen inte föreligger något som helst
behov av att komplettera jordbruk med
skog. Lantbruksnämndens majoritet har
emellertid sagt, att det här föreligger
ett visst intresse från vissa skogsbolags
i Värmland sida. Herr Cassel nämnde
också, om jag hörde rätt, att MölnbackaTrysil
skulle vara intresserat av att
köpa egendomen.

Nu hindrar emellertid bolagsförbudslagen
bolag att förvärva skog. Man frågar
sig då om det ur jordbrukets synpunkt
är bäst att — när det nu inte kan
bli fråga om komplettering av jordbruk
—- bolag förvärvar skogen eller om staten
gör det.

Lantbruksnämnden har sagt att man
borde undersöka möjligheterna för ett
bolag att få köpa denna skogsegendom
mot att bolaget sedan lämnar mark i
trakter, där den skulle kunna användas
till komplettering av ofullständiga jord -

bruk. Under den tid jag varit chef för
jordbruksdepartementet och handlagt
sådana här ärenden, har jag fått den erfarenheten,
att bolagen gärna köper
mark men att det är mycket svårt att få
dem att avstå från mark. I detta fall har
domänverket lika stora möjligheter att
avstå från jord eller skog som något bolag
har. Det skulle alltså inte bli någon
förändring i de principiella möjligheterna
att komplettera ofullständiga jordbruk
med skog, om staten eller bolag
var köpare.

Sedan är det klart att det kommer in
olika synpunkter för säljaren. Jag måste
säga att affärer med bolagen, där dessa
skulle avstå från skog, ingalunda har
varit lätta att genomföra.

Vidare har lantbruksnämnden befarat,
att om domänverket köpte egendomen,
så skulle avverkningen från skogen
inte komma att förädlas av värmlandsindustrierna,
utan virket skulle
komma att föras ut ur länet och förädlas
av Statens skogsindustrier. Enligt
vad jag erfarit föreligger inte någon
som helst anledning att göra det antagandet.

Jag märker att herr Cassels synpunkter
ungefär sammanfaller med lantbruksnämndens.
Jag tvivlar inte på att
herr Cassel ser objektivt på denna fråga,
men herr Cassel är, om jag inte är
felaktigt underrättad, ledamot av något
skogsbolag i Värmland, som eventuellt
skulle vara spekulant på denna mark.

Beträffande det förslag till byte som
lantbruksnämnden framlagt har lantbruksstyrelsen
yttrat sig ävensom beträffande
domänverkets begäran att få
köpa denna mark. Lantbruksstyrelsen
har behandlat domänverkets begäran
två gånger, och båda gångerna har lantbruksstyrelsen
enhälligt — senast i plenum
— tillstyrkt domänstyrelsens begäran.

Beträffande bytet säger lantbruksstyrelsen
att detta skulle ta alldeles för
lång tid. Därtill har inte lantbruksnämnderna
för närvarande möjlighet

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att finansiera en dylik affär; det kommer
att innebära ett alltför djupt grepp
i lantbruksnämndernas markfond. Inte
heller har lantbruksnämnden någon organisation,
som skulle kunna ta hand
om en sådan här stor affär.

Det uppträdde en annan köpare strax
innan domänverket fick rätt att köpa
denna mark, nämligen Norrfinnskoga
kommun. Det gäller ett skogskomplex
på något över 4,5 miljoner kronor.
Finnskoga kommun äger tidigare 1 073
hektar skog, och ingen kan väl påstå
att den kommunen har behov av att få
köpa mera skog. Skogsindustribolagen
har redan mellan 30 och 40 procent av
Värmlands skogar, staten 5 procent;
och cirka 60 procent är bondeskog. Det
har sagts att domänverket inte har sådan
organisation, att man kan sköta
skogen i Värmland, men man har revir
i Örebro, och domänverket menar att
det bör gå att klara upp saken.

Domänverket har alltsedan 1800-talet
företagit inköp av skogsmark, och varken
högerregeringar, folkpartiregeringar
eller samlingsregeringar har ändrat
på denna praxis. Inte heller synes riksdagen
vid något tillfälle ha motsatt sig
ett dylikt förfaringssätt. Följaktligen
har handläggningen av detta ärende
skett i samma ordning som dylika frågor
har behandlats under de senaste årtiondena,
och jag skulle ha gjort ett anmärkningsvärt
avsteg från praxis om
jag inte tillåtit domänverket att köpa
egendomen. Den ligger så till, att det
behövs en stor organisation för att man
skall kunna sköta skogen på ett riktigt
sätt.

I frågan vilket som är bäst för bönderna,
om staten äger skogen eller om
bolagen gör det, vill jag säga att det
kvittar ungefär lika. Om domänverket
här har fått köpa denna egendom, har
vi inom bondeförbundet därmed ingalunda
avstått från vårt krav att ofullständiga
jordbruk skall kompletteras
med skog. Vi intar därvidlag precis samma
ståndpunkt som tidigare. Vi inom

bondeförbundet hoppas att den dag skall
komma, då vi får möjlighet att komplettera
ofullständiga jordbruk med skog,
och jag vill säga till herr Cassel, att varken
de värmländska skogsbolagen eller
andra skogsbolag eller staten då kommer
att gå helt fria. Vi har dock genom
detta ställningstagande inte på något
sätt ändrat vår inställning beträffande
kompletteringen av ofullständiga jordbruk
med skog.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! När jag hör jordbruksministern
tala på detta sätt om de
värmländska skogarna, måste jag säga
att de krav som tidigare har framförts,
att man skulle dela jordbruksdepartementet
och tillsätta en särskild skogsminister,
får allt större aktualitet. Det
är uppenbart att jordbruksministern
inte alls har satt sig in i detta ärende
när han talar om att bolagen skulle ha
intresse av att öka sitt skogsinnehav i
Värmland och rent av insinuerar, att
jag såsom styrelseledamot i ett konkurrerande
bolag skulle ha särskilt intresse
av att gynna Mölnbacka-Trysil. Jag vill
tala om att ärendet inte alls gick ut på
att Mölnbacka-Trysils skogsinnehav
skulle öka, utan det gick ut på att man
skulle utnyttja möjligheten till byte, så
att den skog som låg långt uppe i Klarälvsdalen
och där inte behövdes för
komplettering av några jordbruk skulle
komma till användning för komplettering
av en rad ofullständiga jordbruk i
mellersta Värmland som har behov av
skog. Mölnbacka-Trysil skulle genom
detta inte alls få mera skog än företaget
haft förut, utan affären gick ut på att
man skulle vidga det enskilda skogsinnehavet
i böndernas hand tack vare
att man fick tillgång till denna skogspost
i norr. Nu har detta helt gått om
intet på grund av jordbruksministerns
ställningstagande. Det blev inte möjligt
för lantbruksnämnden att göra den
komplettering, som var avsedd. Det var

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Interpellation ang. av Statens skogsindustrier bedriven rederirörelse

klart mellan Mölnbacka-Trysil och lantbruksnämnden
att Mölnbacka-Trysil
skulle lämna ifrån sig motsvarande
skogsinnehav i mellersta Värmland. Det
fanns ingen risk för att MölnbackaTrysil
skulle sätta sig på tvären och
inte lämna från sig skogen.

Då måste jag säga, att ett tillfälle att
komplettera ofullständigt jordbruk, som
är ganska sällsynt, blivit försuttet. När
nu statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
säger att det ligger 43
miljoner i domänverkets fond, och att
det här bara gällde 5 miljoner, så betyder
detta uppenbarligen att chefen för
jordbruksdepartementet som anser denna
princip riktig kommer att använda
den åtta gånger till på samma sätt, om
liknande situationer uppkommer. Jag
kan inte se att detta på något sätt rimmar
med den politik, som bondeförbundet
både ute i landet och här i riksdagen
säger sig föra och som skulle gå
ut på att tillvarata varje möjlighet att
komplettera ofullständiga jordbruk.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Cassel säger att
vid handläggandet av detta ärende blir
frågan mer och mer aktuell om en särskild
skogsminister, som skulle handlägga
skogsärenden. Jag har mycket
svårt att förstå detta. Jag skulle tro att
det var helt andra problem som föranledde
skogsindustrierna att göra en
uppvaktning om denna sak. Jag tillät
mig då att tala om ungefär hur många
skogsärenden som förekommer i jordbruksdepartementet.
Jag skall här inte
upprepa detta. Sedan skogsindustrien
och domänverket hade fått det svar som
statsministern och jag lämnade, avstod
de ifrån sitt krav.

Vad gäller bedömningen av detta köp
så har väl herr Cassel inte någon som
helst möjlighet att här garantera att
Mölnbacka-Trysil, om de fått köpa skogen,
hade avstått lika många hektar

som de fått köpa. I varje fall har jag
gjort den erfarenheten under de år som
gått, att det är oerhört svårt att få både
bolag och staten att avstå någon mark
för att fullständiga jordbruk.

Beträffande påståendet att jag här
skulle ha handlat så, att jag omöjliggjort
komplettering av ofullständiga
jordbruk kan jag ju medge det när det
gäller Värmland, därför att staten inte
har så mycket skog i Värmland, så det
kan vara svårt i sådana fall. Men på
andra håll finns det ju stora möjligheter
för staten att avstå skog. Lantbruksstyrelsen
har emellertid också yttrat sig
över detta ärende, och jag har varit så
noggrann att jag låtit den yttra sig
först en gång då inte hela lantbruksstyrelsen
var närvarande och sedan en
gång i plenum, då även skoglig sakkunskap
var representerad. Lantbruksstyrelsen
har ändå avstyrkt att bolaget
skulle få köpa skogen och tillstyrkt att
domänverket skulle få köpa den. Följaktligen
har jag inte helt underlåtit att
rådfråga sakkunskapen.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 4

Interpellation ang. av Statens skogsindustrier
bedriven rederirörelse

Fru SANDSTRÖM (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Under de senare åren
har från Statens skogsindustriers sida
gång på gång ställts krav på statsmedel
i form av lån och ökat aktiekapital. Senast
i fjol begärdes tillstånd till upptagande
av ett långfristigt lån på 60 miljoner
kronor. I detta sammanhang omnämndes
bland annat att Statens skogsindustrier
hade omfattande planer på

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.

Interpellation ang. av Statens skogsindustrier bedriven rederirörelse

nyinvesteringar i ett större industriföretag
i södra Sverige. Vissa dispositioner
hade också redan vidtagits. I
samband med den i fjol ingivna ansökan
om tillstånd till upptagande av det
långfristiga lånet avgav remissinstanserna,
däribland riksgäldskontoret, en
viss kritik mot Statens skogsindustriers
dispositioner och den av dessa dispositioner
framtvingade nödvändigheten av
att statsmakterna ställs i efterhand. Vidare
betonades att den allmänna åtstramningspolitiken
borde beaktas även
av det statliga företaget i fråga.

Från folkpartiet begärdes i fjol att
företagets ekonomiska ställning och
framtida utbyggnadsprogram skulle bli
föremål för en utredning, varvid då
självfallet bolagets investeringsprogram
skulle sättas i samband med den allmänna
ekonomiska politiken. Detta krav
avvisades i fjol. I år har från remissinstansernas
sida levererats en än starkare
kritik mot de krav, som från det
statliga bolagets sida framställts. Vad
som i år begärts är dels en ytterligare
kredit av 50 miljoner kronor och en
nyteckning av aktier för nominellt 50
miljoner kronor men som det begärs 00
miljoner kronor för, då aktierna avses
redan vid nyteckningen åsättas överkurs.
I detta sammanhang har bolaget
presenterat resultatet av den i fjol förutsatta
utredningen, företagen av bolaget
självt. Denna utredning synes vara
endast en katalog på vad bolaget ämnar
investera eller redan påbörjat investeringar
för, och en kostnadsberäkning
av de planerade investeringarna.

Riksgäldskontoret konstaterar i sitt
till dessa krav avgivna remissyttrande
att bolaget tydligen inte dragit de nödvändiga
konsekvenserna av kreditåtstramningen,
som jämväl måste omfatta
även de statliga bolagen. Bolagets finanspolitik,
som präglas av att man litar
till kortfristiga lån och andra tillfälliga
utvägar, såsom förskottsinbetalningar
till bolaget från dess kunder,
eftersläpning beträffande likvider till

bolagets leverantörer etc., har lett till
att staten försatts i ett tvångsläge. I
detta sammanhang anser riksräkenskapsverket
att det är önskvärt att bolaget
i fortsättningen inte engagerar
sig i sådana kapitalkriivande utbyggnader,
som bolaget inte självt kan finansiera,
utan att statsmakterna på förhand
får ta ställning till desamma.

Då hela denna fråga för närvarande
är föremål för behandling i departementet
och proposition ännu inte framlagts
för riksdagen kan det tyckas vara
opåkallat att redan nu fästa departementschefens
uppmärksamhet på dessa
förhållanden. Det finns emellertid en
post i den av bolaget presenterade investeringskatalogen,
som intar en särställning
och vars principiella innebörd
torde kunna behandlas alldeles fristående
från övriga frågekomplex i detta
sammanhang.

Bland de miljonbelopp, som redovisas
såsom nödvändiga för bolagets fortsatta
expansion, upptas en post på 8,7 miljoner
kronor för fartygsbyggnader. Enligt
uppgifter, som varit synliga i pressen,
har bolaget påbörjat byggande av en
fartygsflotta vid ett norrländskt varv.
Enligt meddelanden från företrädare
för bolaget, som lämnats pressen, har
Statens skogsindustrier nu startat en
rederirörelse. För detta ändamål har
bolaget en nytillkommen rederiavdelning.
Hittills har enligt uppgifter i pressen
fyra lastfartyg beställts, varav det
första redan levererats. Det lär emellertid
vara meningen att flottan skall byggas
ut i framtiden och sättas in i fraktfart
på europeiska hamnar.

I detta sammanhang anmäler sig
osökt en del frågor av intresse för den
svenska sjöfarten. Kan man i nuvarande
läge konstatera tonnagebrist inom
den allmänna fraktfarten? Föreligger
det svårigheter för de svenska industrierna
inom skogsförädlingens område
att skeppa ut sina produkter? Vad är
anledningen till att staten i nuvarande
läge går in på detta nya område inom

ö — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 2

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 fm.
Interpellation ang. av Statens skogsindustrier bedriven rederirörelse

näringslivet? Vilka kalkyler har gjorts
för denna statliga rederiavdelning, som
tillkommit helt och hållet efter bolagets
egen bedömning utifrån utgångspunkter,
som inte öppet redovisats och heller
inte ställts i relation till sjöfarten i
övrigt?

Samtidigt som ett statligt företag med
redan i fjol konstaterad ytterst ansträngd
ekonomi plötsligt beslutar sig
för att starta verksamhet på ett helt nytt
område kan konstateras att skeppsfarten
i övrigt fått vidkännas den hårda
åtstramning, som statsmakterna anser
nödvändig. Skeppshvpotekskassan, som
sorterar under handelsdepartementet,
har stora låneansökningar liggande, vilka
på grund av hrist på medel inte kunnat
bifallas. Vid slutet av innevarande
år beräknas ansökningar om lån uppgå
till omkring 30 miljoner kronor. Vad
lånefonden för den mindre sjöfarten
beträffar är förhållandet enahanda. Inneliggande
ansökningar torde i slutet av
detta år uppgå till omkring 20 miljoner.
Eftersom den statliga exportflotta
det här är fråga om inom Statens skogsindustrier
innefattar fartyg under 500
ton är den skeppsfart nian här startat
att hänföra till »den mindre skeppsfarten».
Statens lånefond för den mindre
skeppsfarten inrättades 1939. I ett utredningsbetänkande
avgivet 1954 föreslogs
att fonden för lån till den mindre
skeppsfarten skulle få en förstärkning
med 25 milj. kronor. Det ansågs då nödvändigt
att förbättra de ekonomiska betingelserna
för den mindre och medelstora
skeppsfarten. Tyngdpunkten i det
statliga stödet borde läggas på ekonomisk
hjälp vid nybyggnad av fartyg.
Flertalet av hörda remissinstanser tillstyrkte
de av utredningen föreslagna
åtgärderna.

Nämnden för statens lånefond för
den mindre skeppsfarten har i skrivelse
i november 1956 hemställt om att fondens
kapital måtte ökas med minst 25
miljoner kronor. I motiveringen till
denna hemställan sägs att fondens ka -

pital, som för närvarande uppgår till
drygt 15 miljoner kronor, praktiskt taget
helt disponerats. Hos nämnden föreligger
nu ansökningar för 15,5 miljoner
kronor, som inte kunnat behandlas.
Av den här angivna summan utgör 11
miljoner kronor låneansökningar för
fartyg, som redan är levererade eller
kommer att levereras under innevarande
år. För att fondens syfte skall kunna
tillgodoses är det nödvändigt, framhålles
i skrivelsen, att nämnden förfogar
över medel som icke oväsentligt överstiger
det aktuella behovet. Det föreligger
nämligen ofta förfrågningar om lan
från redare, som icke kan beställa fartyg
utan att ha fått garanti för att lån
kan utbetalas vid leveransen. Då nämnden
i sådana fall måste reservera sig beträffande
möjligheterna att ställa medel
till förfogande, nödgas sökanden i regel
avstå från det planerade bygget.

Chefen för handelsdepartementet finner
i årets statsverksproposition att förhållandena
för det mindre tonnaget nu
är ogynnsamma men anser det under
nuvarande förhållanden inte möjligt att
tillföra fonden större belopp än 3 miljoner
kronor, alltså endast en bråkdel
av vad som begärts och ansetts nödvändigt.
Innebörden av detta torde stå
fullt klar. Medan svenska näringsidkare
på detta område får vidkännas stora
inskränkningar i sin näring, då de icke
kan erhålla de statslån, som de principiellt
och i anslutning till lånefondernas
syften skulle ha rätt till, kan ett statligt
bolag utan någons hörande sätta igång
med byggandet av en hel fartygsflotta i
förlitande på att staten i efterhand skall
känna sig förpliktad att betala den.

Man torde också kunna sätta ett frågetecken
inför den plötsliga tillkomsten
av en rederiavdelning inom bolaget
ifråga. Därest fartygen avses att uteslutande
gå med bolagets produkter till
europeiska hamnar uppkommer frågan
om huruvida de kommer att gå med
barlast tillbaka till Sverige eller om man
ämnar gå in på den allmänna frakt -

Måndagen den 21 januari 1957 fm. Nr 2 83

Interpellation ang. av Statens skogsindustrier bedriven rederirörelse

marknaden. Vilka lönsamhetskalkyler
har uppgjorts inför denna nya verksamhet?
Vilka erfarenheter har bolaget
på detta område?

Inom den väldiga expansion, som bolaget
helt efter eget skön fått utveckla,
finns i dag många påbörjade och halvfärdiga
projekt. Man kan endast erinra
om projektet Otterbäcken, som påbörjades
utan att några planer på kapitalanskaffning
uppgjorts och som nu tycks
ha avstannat efter att en del byggnader
uppförts. Den nya verksamhetsgren som
nu tillkommit i och med den startade
rederirörelsen kan förmodas ha skett
på samma hugskottsartade sätt och utan
ekonomisk planering.

Med hänvisning till vad som här anförts
och på grund av att denna fråga
kan särskiljas från bolagets verksamhet
i övrigt anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få ställa
följande frågor:

1. Anser herr statsrådet att det under
nuvarande förhållanden, med hänsyn
till de restriktioner, som åvilar den
mindre och medelstora skeppsfarten i
lånehänseende från såväl den statliga
fonden som på den allmänna lånemarknaden,
är nödvändigt och önskvärt att
staten själv går in på detta nya verksamhetsområde? 2.

Vilka skäl föreligger från bolagets
sida för dessa nya dispositioner och
vilka lönsamhetskalkyler har uppgjorts
för verksamheten i fråga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 21, angående befrielse i vissa fall
från betalningsskyldighet till kronan
m. m.,

nr 27, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Italien för undvikande
av dubbelbeskattning och för
reglering av vissa andra frågor beträf -

fande skatter å inkomst och förmögenhet,

nr 28, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Italien för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap,

nr 30, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 5 § och 8 § 1 mom.
tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316), m. m.,
nr 31, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
folkbokföringsförordningen den 28 juni
1946 (nr 469),

nr 32, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr
320) om införande av landstingslagen,
nr 33, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr
335) om särskilda skyddsåtgärder för
vissa kraftanläggningar, och

nr 35, med förslag till lag om ändring
i konkurslagen m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

nr 20, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Vattendomstolarna:
Avlöningar,

nr 21, av fru Boman m. fl., om tillsättande
av andliga rådgivare vid ungdomsvårdsskolorna,

nr 22, av herrar Adamsson och Braconier,
om inrättande av en professur
i ekonomisk historia vid universitetet i
Lund,

nr 23, av herr Bimmerfors m. fl.,
ang. en central forsknings- och experimentverkstad
för konstruktion av proteser
m. in. åt invalider,

nr 24, av herr Ilagberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj-.ts proposition,
nr 12, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947
(nr 529) om allmänna barnbidrag, och

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

nr 25, av fröken Karlsson m. fl., om
åtgärder för att förhindra sexualförbrytelser
mot kvinnor och barn.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.56.

In fidem
Gunnar Britth

Måndagen den 21 januari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (Forts.)

Herr talmannen anmälde, att överläggningen
rörande Kungl. Maj:ts propositioner
nr 1, angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret
1957/58, och nr 2, angående utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid enligt förut skedd
anteckning ordet till

Herr WEDÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag hade tänkt säga
några ord till socialministern och till
försvarsministern, och eftersom socialministern
har varit vänlig nog att komma
till kammaren redan nu efter middagspausen
passar det ju bra, att jag
börjar med hans verksamhetsområde.

Får jag bara först knyta några reflexioner
till debatten förut i dag. Herr
Sträng sade, att det inte är onormalt,
att staten lånar pengar till investeringar;
det får bero på konjunkturbedömningen,
i vilken utsträckning det
skall ske. Ungefär så uttryckte han sig.
Samma sak har herr Ohlin sagt tidigare.
Javisst, det är klart, men skillnaden
är ju bara den, att då herr Ohlin
sagt det under flera förflutna år, har
vi fått emot oss mycket våldsamma an -

klagelser för att vi velat låna pengar
till skattesänkning. Om detta orimliga
resonemang skall fullföljas, kan man
säga, att det just är det — lånar pengar
till skattesänkning — som finansministern
nu gör. Men hela denna tankegång
är ju en konstruktion.

Även högern gav för övrigt för ett
par tre år sedan uttryck för en viss oro
beträffande statens förmögenhetsställning,
när diskussionen rörde våra förslag
om en mer rättvisande redovisning
i statsbudgeten av bostadslånen. När
jag i dag hörde herr Cassel säga, att
högern nu inte är så angelägen om att
statens förmögenhetsställning skall stärkas,
så vill jag bara notera, att även
på den sidan har tydligen en glidning
skett mot centrum, kan man säga, när
det gäller uppfattningen om ekonomiska
frågor av denna karaktär.

Sedan vill jag utan att i övrigt polemisera,
herr talman, säga, att jag verkligen
ryckte till, när herr Pettersson i
Dahl mycket emfatiskt gav uttryck för
den meningen, att bostadsproduktionen
borde minskas just på de orter, där bostadsbristen
är störst. Jag vill inte kommentera
detta uttalande på annat sätt
än att jag säger, att jag tror, att man
måste vara utan förmåga att inse de
hänsynslösa och omänskliga verkningar,
som åtgärder av den karaktären
skulle få, för att kunna säga något
sådant.

I övrigt redovisas bostadsfrågan i år

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mycket kortfattat och preliminärt i
statsverkspropositionen, och den egentliga
bostadsdebatten kanske man därför
skall vänta med, tills regeringens definitiva
och utförliga förslag kommer i
mars månad eller så. Får jag emellertid
i detta sammanhang säga, att när socialministern
låter dyster i tonen beträffande
flerfamiljshusens kreditförsörjning,
har man naturligtvis skäl att
genmäla, att det är väl inte så mycket
annat att vänta, när man dröjer till
den elfte timmens femtionionde minut
med att låta bostadskreditinrättningarna
släppa ut nya obligationslån och då
för övrigt gör det vid en tidpunkt, som
ur flera synpunkter är ogynnsam. Så
är också igångsättningsplanen för flerfamiljshus
för första halvåret i år den
minsta på länge. Den är i själva verket
så liten, att man ute i kommunerna på
många håll frågar sig, om den är allvarligt
menad. Det får vi väl se, när
socialministerns definitiva proposition
för nästa budgetår kommer, då det vidare
framtidsperspektivet bättre kan
överblickas och man bättre kan se vart
det hela pekar. Då kan vi också säkrare
bedöma läget för egnahemsbyggandet,
som socialministern tydligen knyter
vissa förhoppningar till. Jag hoppas att
de förväntningarna skall infrias, även
om jag måste konstatera, att de knappast
har stöd i den belysning av egnaliemsbyggandets
situation, som ges i bostadsstyrelsens
remissyttrande över bostadspolitiska
utredningens betänkande.

Jag vill emellertid begagna tillfället
att här rent allmänt beröra ett viktigt
problem, som enligt min mening borde
beaktas så tidigt som möjligt just i samband
med bostadspolitiska utredningens
förslag. Jag tänker på den ofta diskuterade
frågan om skillnaden mellan
hyrorna i nya hus ocli tidigare byggda
hus. Det kanske vore onödigt att särskilt
framhålla, att även under en bristoch
regleringsepok, som den vi haft
och nu har, finns det mycket starka skäl
alt söka hålla samma hyresnivå för lik -

värdiga lägenheter i hus byggda vid
olika tidpunkter, men jag tror inte det
kan skada att upprepa några av dessa
skäl.

För det första är det naturligtvis angeläget,
att den hyresstruktur, som utbildas
under en regleringsperiod, blir
sådan, att den smidigt kan övertas av en
fri marknad. I varje fall måste var och
en, som siktar till att vi så småningom
skall komma fram till en normalt fungerande
bostads- och hyresmarknad
med tillräcklig behovstäckning, ha den
meningen. Om det finns olika, mycket
splittrade hyresnivåer för samma slags
lägenheter inom bostadsbeståndet medför
det mycket stora anpassningssvårigheter
och kan i och för sig framkalla
ett onödigt motstånd mot och kanske
rent av förhindra en övergång till friare
former.

För det andra är det klart, att om hyrorna
i hus som nybyggs kommer att
ligga avsevärt över hyrorna i något
äldre hus och äldre hus av likvärdig
standard, så kommer det att dämpa
lusten till nybyggnadsinitiativ. Det
måste förefalla, tror jag, mer eller
mindre vågsamt att producera hus med
hyror, som ligger mycket ovanför hyrorna
i det stora flertalet tidigare byggda
hus. Den nackdel, som detta innebär
i en situation med stor bostadsbrist, behöver
jag inte närmare utveckla.

För det tredje kan det knappast vara
i överensstämmelse med allmänna rättvisesynpunkter,
att två lägenheter, som
har i huvudsak samma standard och
läge, skall betinga avsevärt olika priser.

Det skulle kunna anföras flera skäl,
men det får räcka med dessa. Jag vill
bara tillägga, att erfarenheten från
andra länder visar, att där man inte
lyckats hålla hyresnivån för likvärdiga
lägenheter något så när jämn har det
medfört mycket betydande svårigheter
av det slag som jag här principiellt
exemplifierat.

Om man nu frågar sig, vilken grad av
hyressplittring vi i dag liar i Sverige,

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

är det efter vad jag kan se så — trots
de allmänna föreställningar om motsatsen
som finns i detta fall — att läget
är relativt gott. Jag understryker att
det här gäller och måste gälla en jämförelse
mellan likvärdiga lägenheter,
byggda vid olika tidpunkter. Det är
klart att lokala exempel, som kan jäva
detta allmänna omdöme om det relativt
goda läget, kan anföras, men i stort sett
och som ett genomsnitt tror jag att det
står sig.

Genomsnittligt torde en modern tvårumslägenhet
i dag i Mellansverige betinga
en grundhyra, alltså utan bränslekostnad,
som ligger mellan 28 och 30
kronor per m2, oberoende av om den är
byggd 1945 eller 1955. Olika orter har
ofta olika hyresnivåer, och lokalt kanske
man inte känner igen siffrorna,
men som ett genomsnitt tror jag de
duger. För 1956 finns det ännu inte någon
möjlighet att säga, hur utvecklingen
varit. Och det är klart att om man å
andra sidan går tillbaka till förkrigstidens
moderna lägenheter, blir bedömningen
mera osäker. Avvikelserna är där
större men knappast katastrofalt stora,
om jag undantar vissa speciella lokala
förhållanden.

Hur kommer bilden nu att te sig, om
vi på detta relativt gynnsamma utgångsläge
komponerar in effekten av
bostadspolitiska utredningens förslag
fullt genomförda? Jag skall inte trötta
med detaljerade siffror. Men effekten
skulle i stort sett bli den, att för hus
byggda mellan åren 1945 och 1950 kommer
grundhyrorna att stiga med ett par
tre kronor per m2, och i hus, som byggts
hittills på 1950-talet, med 7 å 8 kronor
per in2. Förkrigshusen påverkas naturligtvis
inte alls.

Redan i de hittills byggda husen kommer
alltså en viss, ehuru icke särskilt
starkt ökad hyressplittring att framträda.
Det rör sig beträffande 1940- och
50-talets hus om en splittring av storleksordningen
10—15 procent.

Allvarligare blir emellertid bilden,

om man går till de hus, som framdeles
skall byggas på de nya, föreslagna villkoren.
Det har visserligen skett vissa
rationaliseringsframsteg, och ännu större
står säkert för dörren — det är min
övertygelse -—• och de kommer att successivt
verka. Själva konstruktionen av
den statliga bostadspolitiken, oavsett
dess innehåll, har för övrigt efter framstötar
inte minst från liberalt håll långsamt
börjat vridas i rationaliseringsfrämjande
riktning, vilket jag noterar
med tillfredsställelse. Ändå är det nog
tyvärr orealistiskt att räkna med att rationaliseringen
under den närmast
framförliggande tiden skall kunna hålla
alldeles jämna steg med faktorer, som
verkar i prishöjande riktning för från
och med nu producerade bostäder. Även
en del av riksdagen tidigare fattade beslut
inverkar i detta fall. Tyvärr måste
man därför, alldeles oavsett de nya förslag
som nu framlagts, antaga att någon
dragning uppåt för hyrorna i 1957
och 1958 års hus kommer att ske i jämförelse
med lägenheter från 1954 och
1955.

Om vi nu för in de nya förslagen
även på 1957 och 1958 års hus, får vi,
såvitt jag kan se, en hyressplittring
mellan dem och 1940-talshusen av försiktigt
räknat mellan 20 och 30 procent.
I jämförelse med förkrigshusen blir hyressplittringen
naturligtvis mestadels
större. Generella hyreshöjningar enligt
den nuvarande ordningen i redan uppförda
hus eller en mycket kraftig rationalisering
vid nybyggnad av hus kan
naturligtvis reducera men knappast mer
än till en mindre del avlägsna denna
hyressplittring.

Min enda avsikt är att teckna läget
sådant som det i verkligheten ter sig.
Jag tar inte någon ställning till bostadspolitiska
utredningens förslag, men jag
vill nog gärna säga, att skall man fullfölja
en linje av den karaktären, så tror
jag att man också måste ha mod, som
utredningen själv för övrigt rekommenderar,
att anpassa hyrorna i de redan

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

uppförda husen så, att en hyresutjamning
återigen inträder.

Nu visar emellertid erfarenheten, att
det kan vara ganska lätt och till och
med populärt att vinna gehör för krav
på att subventioner skall avskaffas, när
det gäller hus som ännu inte har byggts
och där det följaktligen inte heller bor
några människor, men att det är betydligt
svårare att höja hyrorna i hus, där
svenska folket i dag lever och bor. På
något längre sikt tror jag emellertid att
det vore värdefullt om vi kunde komma
överens åtminstone så långt, att vill vi
göra det första, så måste vi också göra
något åt det andra, och vill vi inte göra
något åt det andra, så får vi vara väldigt
försiktiga med det första. Annars
är jag rädd för att det blir ännu mera
otillräckligt med hus att bo i för framtiden.

Att risker för en snedvridning hotar
här är väl alldeles klart, en snedvridning,
som desorganiserar eller låser fast
hyres- och bostadsmarknaden och som
trycker bostadsproduktionen nedåt. Jag
tycker därför inte alls att det är märkvärdigt,
att ett par remissinstanser,
bland dem Landsorganisationen, har tagit
upp liyressplittringens problem i
sina remissutlåtanden. Jag har för min
del ingenting alls till övers för ett eller
annat hugskott, som Landsorganisationen
i sammanhanget för fram, och jag
är väl medveten om den djungel av svåra
avvägningsfrågor som är förknippade
med detta problem. Där är t. ex. frågan
om de eftersatta reparationsbehovens
storleksordning. Att hyreshöjningar
som täcker reparations- och underhållskostnaderna
måste släppas fram,
är väl alla i princip ense om. Där är
också frågorna om avskrivningsprinciperna
för bostadshus och om reduceringen,
på grund av låsla hyror och fallande
penningvärde av olika bostadsförvaltares
insatser av eget kapital i
sina fastigheter. Det finns också en hel
del andra problem, som delvis samman -

hänger med vidare ekonomiska spörsmål.

Men ändå tror jag att vi inte kommer
förbi dessa svårigheter. Vi måste ta oss
igenom dem, och angelägenheten därav
har skärpts efter den bostadspolitiska
utredningen. Jag vill därför fråga
socialministern, i anslutning till de funderingar
jag här framfört och de tankar
som kommit till uttryck i ett par betydelsefulla
remissyttranden, om han vill
låta göra en helt förutsättningslös undersökning
av hyressplittringsproblemet,
en undersökning som klarlägger
de nuvarande och blivande skillnaderna
mellan hyrorna för likvärdiga lägenheter
i hus byggda vid olika tidpunkter,
vilka faktorer som måste och bör få
verka i utjämnande riktning och vilka
tänkbara praktiska åtgärder som i övrigt
kan vidtagas för att hålla samman
den allmänna hyresnivån. Jag tror, herr
talman, att dessa problems angelägenhetsgrad
hittills har underskattats i den
bostadspolitiska debatten.

Får jag sedan föra över diskussionen
till försvarshuvudtiteln. Försvarsminister
Torsten Nilsson framhåller att han
alltjämt vill »med skärpa understryka
den militära och psykologiska betydelsen
av gällande operativa målsättning,
som bland annat innebär att ingen del
av landet skall från början uppges utan
motstånd». Vidare säger försvarsministern
att hans nu framlämnade förslag
inte får tolkas så, att de i princip syftar
till en organisation av endast den
omfattning som kan rymmas inom den
kostnadsram han framlägger. »Därest
så bleve fallet», säger försvarsministern,
»skulle det leda till en beskärning
av försvarsgrenarna, som knappast
skulle undgå att få konsekvenser för
den operativa målsättningen.» Och han
tillägger: »För en dylik omprövning av
vår försvarsorganisation utgör det aktuella
utrikespolitiska läget ingen
grundval.»

.lag vill uttala min tacksamhet för de
sista realistiska och frimodiga orden,

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

en tacksamhet som jag för övrigt tror
säkert delas av t. ex. invånarna i Skåne
och Blekinge, Norrbotten och Västerbotten,
vilka måhända har skäl att känna
sig särskilt utlämnade, om någon
ändring sker i det som kallas försvarets
operativa målsättning.

Redan av det som jag nu sagt framgår,
att det finns en dubbeltydighet i
försvarsministerns resonemang, som
väcker tvivel och undran. Det är givetvis
bra att försvarsministern förklarar,
att han vill hålla fast vid att hela Sverige
skall segt försvaras, men med hans
egna bekännelser och överbefälhavarens
inlägg som resonansbotten får hans
deklaration i det avseendet en betänkligt
sprucken och ihålig klang.

Jag får kanske här inskjuta ett par
ord med anledning av att det i den offentliga
debatten har antytts, att general
Swedlund bort avgå som överbefälhavare,
när han inte ens fick sina minimianspråk
beaktade. Detta är ett
egendomligt resonemang. Konsekvensen
av tankegångar av den typen måste
väl bli, att ingen ledande militär kunde
acceptera att träda in som ÖB. Regeringen
kanske fick ge sig ut och leta
bland generalmajorer i reserven eller
så. Konsekvenserna av ett sådant resonemang
blir med andra ord orimliga.
Försvarets ledare, liksom cheferna för
andra allmänna organ måste naturligtvis
finna sig i att verka inom de ramar,
som regering och riksdag fastställer.
Generaler bör inte gärna avgå på samma
sätt som regeringar eller enskilda
politiker, om de inte får sin vilja fram.
Sker det, så blir de nära nog politiska
generaler, och det har vi som väl är
sedan rätt länge vant oss av med i
Sverige.

Men därav följer naturligtvis också,
att det är den politiska ledningen som
har och måste bära det tyngsta ansvaret.
Regering och riksdag fastställer
försvarsmaktens omfattning och anger
dess huvuduppgifter. Naturligtvis måste
det finnas ett rimligt samband mellan

de resurser statsmakterna ger försvaret
och de uppgifter som försvaret ålägges
att lösa. Det skulle leda till ett horribelt
förhållande, om riksdag och regering
håller fast vid att hela landet skall försvaras
om man samtidigt reducerar försvarets
styrka, så att grundvalen för en
sådan operativ målsättning rycks undan.
Därigenom skulle militärerna
tvingas till en vettlös disposition av för
uppgiften otillräckliga förband. Om vi
politiker försöker oss på någonting så
dant, så är det såvitt jag förstår generalernas
inte bara rätt utan också skyldighet
att tydligt och klart tala om att
detta, om kriget kommer, innebär slaktande
av människor och uppoffring av
materiel utan att något för försvaret
praktiskt syfte nås. Om försvaret skall
inskränkas, har den militära sidan naturligtvis
all rätt att ställa det mycket
rimliga anspråket, att den politiska ledningen
också tar ansvaret för att ge
försvaret en mera begränsad målsättning,
en målsättning som står i rimlig
proportion till försvarets resurser, även
om detta får sådana konsekvenser, att
vissa landområden planmässigt lämnas
utan egentligt försvar.

Nog är det lätt att förstå, att försvarsministern
ryggar tillbaka för att ta ett
sådant ansvar. Hans ord om att det aktuella
utrikespolitiska läget inte ger någon
motivering för att vika från föresatsen
att hela landet skall försvaras
har ytterligare understrukits av fredagens
rysk-kinesiska kommuniké med
dess begravningstal över Genéveandan
och ivriga liejarop till den egyptiske
diktatorn och den feodala arabiska
nationalismen.

Men försvarsministern förefaller å
andra sidan också vara mycket betänksam
inför att ta ansvaret för att ge försvaret
tillräcklig styrka för att nu gällande
målsättning — att försvara hera
landet — skall kunna upprätthållas.
Försvarsministern tycks vackla fram
och tillbaka mellan dessa båda ansvarstaganden
utan att riktigt kunna bestäm -

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ma sig för något. Men länge till kan
han givetvis inte stanna i denna mittemellanposition.
Han kan naturligtvis
lämna sin nuvarande post eller ta någon
annan post, eller räkna med att
den nuvarande regeringen rent av skall
ersättas av en annan, men sådana spekulationer
om att han skulle gå, när
situationen börjar bli besvärlig stämmer
inte med den bild, som nog de
flesta av oss har fått av statsrådet Torsten
Nilsson.

Vi är ju alla medvetna om att han har
sina besvärligheter. Det finns krafter
inom hans egen politiska meningsriktning,
som har svårt att frigöra sig från
de värderingar, som strider omkring
försvaret skapat under andra förutsättningar
i det förflutna, värderingar som
då hade mera relevans men som nu har
ett mycket svagare underlag i verkligheten.
Där finns naturligtvis också den
olust, som en rad av för det största regeringspartiet
dåliga andrakammarval
framkallat inom den svenska socialdemokratien.
Det är inte svårt att se, hur
en stor frestelse här kan komma allt
närmare i försvarsministerns väg. Tanken
att söka göra försvarsfrågan till en
räddningsplanka för ett regeringsparti
i nöd ligger på något sätt i luften. Jag
tror inte att försvarsministern leker
med den tanken. Tvärtom, ur försvarsministerns
ansvarssynpunkt borde den
väl te sig som ett hotande moln. Men
jag är rädd för dem av hans socialdemokratiska
vänner, som vill föra honom
upp på frestelsernas berg och genom
att där visa honom härliga hägringar
försöka förvandla statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet Torsten
Nilsson till partimannen Torsten
Nilsson. .lag tror inte att de hägringarna
kommer alt visa sig mera hållbara
än andra.

Får jag, herr talman, sluta dessa av
oro framkallade reflexioner om försvaret
med att allvarligt och varmt tillönska
försvarsministern en god motståndskraft.
Jag har förståelse för hans

svårigheter, men jag är övertygad, att
om han styr ut ur sin vacklan, om han
-— så länge världsläget är i huvudsak
sådant som det nuvarande — håller fast
vid grundsatsen att hela landet skall
försvaras, vilket han uppenbarligen
själv önskar, om han tar de därmed
förknippade konsekvenserna, så kommer
en stor och stabil majoritet inom
riksdagen att följa den kursen.

Varför vill inte herr Torsten Nilsson
på allvar använda den så auktoritativt
sammansatta försvarsberedningen för
att inom denna söka nå en samlande
lösning av alla väsentliga försvarsfrågor?
Det finns en omständighet i hans
tillvägagångssätt, som kan väcka föreställningen,
att partimannen Torsten
Nilsson alltför mycket infiltrerat försvarsministern,
och det är naturligtvis
just hans tvekan att driva arbetet inom
försvarsberedningen. Om vi i dag kan
få ett klart besked från försvarsministern,
att det är hans avsikt att låta försvarsberedningen
fortsätta sitt arbete
så, att där kan komma fram ett användvart
resultat att läggas till grund för
nästa års regeringsförslag, skulle detta
vara i hög grad lugnande.

Vidare anförde:

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Wedén överraskade
mig i dagens debatt. Han började
med att göra ett påstående som gick
ut på att det börjar ske en glidning i de
andra partiernas tankegångar hän emot
den mening folkpartiet företrätt. Detta
skulle väl översättas så, att det visar
på nytt att folkpartiet haft rätt. Den trafiken
är ju inte främmande för kammarens
ledamöter. Det är ofta man använt
den. Men överraskningen låg inte i detta
utan i det förhållandet, att herr Wedén
inte i dag upprepade, att regeringen
bara skär ned bostadsbyggandet. Vi har
ju annars varit vana vid att man börjar
sina anföranden på oppositionens sida

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

med det påståendet, men märkligt nog
blev det inget resonemang om den saken
nu. Herr Wedén kan säga, att det
dröjer han med till dess regeringen lagt
fram sin bostadsproposition. Jag vill
emellertid ta tillfället i akt att säga, att
redan statsverkspropositionen ger besked
om att det minimiprogram i fråga
om bostadsbyggandet, som regeringen
tidigare har fastställt och som riksdagen
har godkänt, nu har ändrats så, att vi
skall per år igångsätta byggandet av
58 000 lägenheter. Ett program avseende
byggandet av 58 000 lägenheter är
som jag ser saken ett betydande program
för bostadsbyggandet. Jag har anledning
erinra om att det bostadsbyggande,
som ägt rum under hela den tid
man här talar om att bostadsbyggandet
skurits ned, ser ut så här siffermässigt
sett. När Korea-krisen kom fick vi minska
bostadsbyggandet. Vi färdigställde
år 1951 41 000 lägenheter och år 1952
45 000 lägenheter, men 1953 blev det
52 000, 1954 58 000 och 1955 57 000 och
1956 likaledes 57 000. Jag har velat erinra
om detta därför att regelmässigt
brukar man tala om dessa saker så, att
man inger människorna den uppfattningen,
att det byggs väldigt litet i detta
land, medan förhållandet är det rakt
motsatta. Vår bostadsproduktion är
tvärtom bland de högsta i världen.

Herr Wedén erinrade om svårigheten
att finansiera bostadsbyggandet, och det
kan vara berättigat att erinra om att när
det gäller flerfamiljshusen är det otvivelaktigt
så, att besvärligheterna varit
betydande under det gångna året, men
det finns ingen anledning säga, att vi
definitivt kört fast när det gäller finansieringen.
Det är inte så.

Jag har lovat herr talmannen att inte
bli långrandig. Jag vill därför kort och
gott säga, att de summor som satts in
för att finansiera nya bostäder är större
år 1956 än under föregående år. De åtgärder,
som vidtagits från statens sida
för att få en smidigare handläggning
av låneärendena, börjar nu att ge prak -

tiska resultat, vilket i sin tur skall bidra
till att underlätta finansieringen av
bostadsbyggande.

När det gäller småhusen är läget annorlunda,
och jag vill gärna tro, att
man genom sådana skall kunna åstadkomma
en väsentlig ökning av byggandet.
Det är så mycket mer glädjande om
så kan ske, som jag tror att dessa hus
representerar framtidens bostadsform i
mycket högre grad än flerfamiljshusen.

Vad herr Wedén i övrigt förde fram
här skulle kunna sammanfattas så, att
han uppmanade regeringen att observera
den hyressplittring som redan råder,
och att han varnade för konsekvenserna
av bostadspolitiska kommitténs
förslag, därför att det skulle ytterligare
splittra vår hyresnivå. Jag vill inte bestrida,
att förhållandet på hyresmarknaden
i vissa avseenden inte är tillfredsställande.
Men jag tycker det är
rättvist att från början slå fast, att jämförelser
skall gälla mellan i standardhänseende
likvärdiga bostäder. Jag vågar
nog påstå, att inte alltför många av
de lägenheter som byggdes före 1942 i
standardhänsende är likvärdiga med de
bostäder, som producerats låt oss säga
i mitten på 50-talet. Detta är alltså en
första och som jag tror betydelsefull
skillnad.

Herr Wedén borde vidare ha klargjort,
att i det äldre bostadsbeståndet
har hyresgästerna tyvärr genom räntehöjningen
redan fått vidkännas en hyreshöjning.
Staten garanterar ingen ränta
i de gamla husen och därför fick
dessa hyresgäster som konsekvens av
räntehöjningen en kostnadsstegring lika
med hyreshöjning av icke alltför
blygsam storlek. Detta har de hus som
byggdes med statlig räntegaranti undgått
och hyresgästerna där har alltså
sluppit ifrån denna hyreshöjning. Men
effekten härav blir inte en ökad splittring
av hyresnivån — tvärtom.

Det hör alltså med i bilden när man
diskuterar hyressplittringen, därför att
det är två väsentliga ting att beakta.

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Om herr Wedén hyser den meningen,
att alla nytillkommande bostadsfastigheter
skall bli mycket dyrare, är det
klart att han kommer fram till en mycket
pessimistisk prognos och befarar
en kanske markant hyressplittring. Jag
har emellertid vågat tro, att man skall
kunna hålla nere byggnadskostnaderna
någorlunda och därmed också hår’a nere
hyrorna. Sedan kan man diskutera detaljer
om hur man skall förfara för att
nå ett sådant mål, men det får vi göra
vid ett senare tillfälle, när regeringen
lämnar sina förslag i bostadsfrågan till
riksdagen.

Jag känner, herr talman, ett behov av
att beröra bara en sak till. Det har under
senare år vid åtskilliga tillfällen
drivits den meningen i bostadsdebatten,
att våra största städer får ett alltför
ringa tillskott av nya bostäder och att
det är därför som bostadsbristen är så
stor där. Man har t. ex. sagt, att bostadsproduktionen
i Storstockholm kännetecknas
av en så stor »ryckighet», att
man inte kan utnyttja hela effekten av
byggnadsapparaten. Jag har därför roat
mig med att studera bostadsproduktionen
i Storstockholm — ty det är detta
område man skall räkna med när man
undersöker Stockholms försörjning med
bostäder — och har då fått fram en sifferserie
när det gäller lägenheter under
byggnad den 1 januari respektive år
och som ser ut så här: år 1954 höll man
på att bygga 11 800 lägenheter, 1955
11 900, 1956 11 700 och 1957 13 000 lägenheter.

Jag frågar: Var finner man någon
ryckighet i denna bostadsproduktion?
Jag ställer frågan därför att det skulle
vara intressant att få ett besked på den
punkten. Man måste nämligen ta hänsyn
till bostadsproduktionen under ett
antal år, och ur den synpunkten vågar
jag påstå att här förekommer inte någon
ryekighet. Att det hade varit önskvärt
att vi kunnat bygga ännu mera håller
jag med om, men det är en annan
sak.

Vidare vill jag slå fast, att Storstockholm
har ungefär 13,6 procent av rikets
folkmängd. För Storgöteborg är motsvarande
siffra 5,9 procent. Beträffande lagenheter
under byggnad hade Storstockholm
emellertid år 1955 15,6 procent
av alla påbörjade lägenheter —
befolkningstalet var alltså 13,6 och bostadsproduktionen
15,6 procent. För
Göteborg var motsvarande siffror 5,9
resp. 7,4 procent. I fråga om färdigställda
lägenheter 1955 hade Stockholm
16,4 procent och i fråga om pågående
lägenhetsbyggen inte mindre än 18,6
procent. Av lägenheter under byggnad
hade Göteborg inte mindre än 10 procent
av alla pågående byggen av bostadslägenheter.

Dessa siffror kan diskuteras ur olika
synpunkter, men jag tror det är angeläget
att slå fast, att det är inte så, att
statsmakterna medvetet försöker försämra
bostadsproduktionen och dess
villkor i Stockholm eller Göteborg, de
orter beträffande vilka man i första
hand sagt att de fått för liten tilldelning
av bostäder.

Det är i syfte att om möjligt få debatten
att föras utifrån fakta, som jag har
tagit detta tillfälle i akt, herr talman,
att redovisa dessa siffror.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Socialministern förvånar
mig i tre avseenden.

För det första måtte socialministern
ha fattat vad jag sade om hyressplittringsproblemet
som något av polemik.
Jag försäkrar att det inte var ämnat
som sådan utan som en redogörelse för
min syn på läget, som jag betraktar som
allvarligt — en uppfattning som såvitt
jag kunnat finna i varje fall i princip
delas av t. ex. Landsorganisationen, bostadsstyrelsen
och konjunkturinstitutet.
Jag tycker därför inte att man så lättvindigt
som socialministern gjorde skall
avfärda problemet, och jag betonade ju
— som kammarens ledamöter säkert

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hörde — att vi måste utgå från att det
skall vara en jämförelse mellan i huvudsak
likvärdiga lägenheter. Jag beklagar
sålunda, att socialministern inte ville ge
mig något uttryckligt svar på den fråga
jag ställde — en fråga som inte bara är
min utan vilken som sagt kommit också
från andra håll.

För det andra förvånade mig socialministern
med vad han sade om bostadsbyggandet
på de orter, där mycket
stor brist råder. Jag fick ett tag intrycket
att socialministern nästan ville
rycka herr Pettersson i Dahl till undsättning,
men jag förstod sedan att det
inte kunde vara meningen. Men man
kan ju inte bara räkna med dessa siffror
som socialministern gjorde, utan
man måste också ta hänsyn och stor
hänsyn till omfattningen av den faktiska
bristen på de olika orterna.

För det tredje var det verkligen inte,
herr socialminister, något försök från
min sida att undfly en diskussion om
hur bostadsproduktionen och igångsättningen
har utvecklat sig, som gjorde att
jag inte gick närmare in på denna sak
i mitt första anförande. Om socialministern
vill ha en sådan diskussion skall
jag med stort nöje stå till tjänst mot
slutet av denna remissdebatt, när den
långa talarlistan avverkats. Men får jag
bara påminna socialminisern om att
vad vår diskussion tidigare gällt har
varit: Hurudan kommer igångsättningen
att bli under innevarande budgetår,
som är det första socialministern har
ansvaret för?

Vad vet vi nu om det innevarande
budgetåret? Jo, vi vet att vi kom i gång
med ungefär 24 000 lägenheter i flerfamiljshus
under andra halvåret 1956.
— Ursäkta mig, herr talman, får jag
bara fullfölja denna mening. — Vi vet
att kvoten för första halvåret 1957 är
12 000 lägenheter. Det gör tillsammans
36 000 lägenheter. Sannolikt kommer
den summan att ökas. Och så är det
egnahemsbyggandet. Men nog har man
användning för mycken optimism, om

man skall komma fram till det resultat
som socialministern gjorde.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Efter detta lilla bostadspolitiska
mellanspel skall jag be att få
anknyta till försvarsspörsmålet.

Det är uppenbart, att den internationella
freds- och säkerhetsorganisationen
under höstens hektiska utrikespolitiska
förlopp i viss mån stärkt sin ställning.
På ett nästan självklart sätt koncentreras
nu diskussionen till Förenta
Nationerna. Dag Hammarskjöld synes
ha blivit ett slags internationell utrikesminister,
som får ta på sig både svåra
och mångskiftande förhandlingsuppdrag.
Förenta Nationerna lyckades förmå
de båda stormakterna England och
Frankrike att avbryta sina militära operationer
i Mellersta Östern och uppnådde
kanske inte en fred men väl ett vapenstillestånd
i denna härd för ständig
oro.

Å andra sidan måste utan omsvep
konstateras, att försöken att via världsorganisationen
hejda det brutala ryska
ingripandet i Ungern misslyckades.
Världsopinionen stod maktlös inför den
ryska våldspolitiken. De många och
ordrika bortförklaringarna från öststaternas
sida av det som höll på att hända
kunde inte dölja, att i Ungern det
nakna våldet triumferade.

En av de väsentligaste orsakerna till
Förenta Nationernas förmåga att handskas
med parterna i Mellersta Östernkonflikten
och därmed till dess växande
prestige var utan tvekan, att den
amerikanska statsledningen valde att
driva sin politik för bevarad fred i
världen genom säkerhetsorganisationen.
Detta tillförde organisationen styrka i
både moraliskt, ekonomiskt och maktmässigt
hänseende. Den amerikanska
presidenten har sedan fullföljt denna
linje och kompletterat den med sitt besked,
att Förenta staterna icke utan att

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ingripa — direkt eller indirekt — tänker
låta situationen förvärras i krutdurken
vid bortre delen av Medelhavet.
Detta innebär självfallet ur fredens synpunkt
en fördel, men man skall inte
blunda för att det härigenom också uppstår
en friktionsyta mellan Sovjetryssland
och Förenta staterna. Hur detta
förhållande kommer att verka i längden
vet vi inte, men det kan i många
hänseenden bli ett farligt läge. Den ryska
reaktionen har också i detta avseende
givit klart besked.

Försöker man sammanfatta vad Förenta
Nationerna under hösten förmått
uträtta, skulle man väl kunna anse sig
ha grund för förhoppningen, att om en
konflikt uppkommer, i vilken parterna
själva erkänner den internationella
rättens okränkbarhet, så kommer organisationen
till resultat. Vägrar å andra
sidan — framför allt en stormakt
— att finna sig i de rättsregler, som
måste gälla för en fredlig samlevnad
folken emellan, står också säkerhetsorganisationen
maktlös.

Jag tror, att denna skillnad ur svensk
synpunkt är ytterst väsentlig. Den omedelbara
risken för oss här uppe på vår
kant är inte ett fredsbrott av en vad jag
skulle vilja kalla — jag sätter då stora
citationstecken kring ordet — en »hygglig»
fredsbrytare utan helt enkelt en
fredsbrytare av typen Sovjetryssland,
som i ett spänt läge finner det med sina
verkliga eller förmenta intressen förenligt
att gå till öppen konflikt. Den
ryska statsledningen anser ju, att den
s. k. Warszawa-pakten ger den traktatsenlig
rätt att ingripa med stridskrafter
för den händelse den kommunistiska
regimen i någon av satellitstaterna kommer
i avgörande inrikespolitiska svårigheter.
Denna rätt förmenar sig nog också
den ryska ledningen ha, om den själv
installerat en skuggregering i något underkuvat
land och denna regering inte
har kraft att själv gripa makten. Det
kan erinras om att till de områden, där
ryssarna anser sig berättigade till mi -

litära aktioner, tydligen även hör Östtyskland.
Fn konflikt av Ungern-typen
där skapar ju omedelbara, ofrånkomliga
risker för en större konflikt alldeles
i närheten av våra gränser.

Det finns alltså ingen som helst grund
för förhoppningen, att den internationella
spänning, som rått sedan åtskilliga
år, skulle ha försvunnit. Jag skulle
inte ens vilja säga att den lättat. Tvärtom
tyder alla tecken på att den har
skärpts, att med andra ord den ryska
ledningen på intet sätt har givit efter på
sitt krav på världsherravälde. Det finns
inte heller någon grund för förhoppningen,
att en internationell spänning
inte längre skulle kunna slå igenom i öppet
krig, eller någon garanti för att detta
icke skulle kunna hända i vår del av
världen.

När jag tagit upp detta, herr försvarsminister,
är det därför att jag tror, att
det är mot denna utrikespolitiska bakgrund
som vi måste bedöma vår försvarsfråga.
Det är mot den vi måste se
anspråken på samhällsekonomien och
den enskildes ekonomi som nödvändigheten
att hålla ett tillfredsställande försvar
ställer. Därav följer, att våra försvarsutgifter
inte utan vidare kan jämställas
med vilka andra statsutgifter som
helst. Det är i själva verket till slut inte
vi själva, som bestämmer deras höjd,
utan det är händelseutvecklingen, på
vilken vi äger ganska ringa möjligheter
att inverka, som i stället har det verkliga
inflytandet. Ingen vill ha högre försvarskostnader
än nödvändigt, men jag
vågar också tro, att ingen medvetet vill
eftersätta skyddet för vår frihet och
vår fred för att nå kortfristiga minskningar
i anspråken på ekonomien. Denna
min övertygelse är särskilt stark, eftersom
jag utgår ifrån att var och en
inser omöjligheten att under nu rådande
förhållanden i eu krissituation genomföra
någon blixtupprustning på försvarets
område. Försvarsministern tror
nog inte heller på någon sådan. Jag vill
bara erinra om vad som upplysts i oli -

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ka sammanhang, nämligen att det kan
ta omkring sju år, kanske mera, från
det ett nytt vapen börjat projekteras
till dess det blir färdigt.

Försvarsministern håller —- om jag
får ge honom det erkännandet — ofta,
jag skulle vilja säga oftast, mycket kraftiga
och bra tal om nödvändigheten av
ett svenskt försvar, och han skriver
också ganska goda saker i de olika försvarets
tidskrifter, som jag haft tillfälle
att läsa. Jag kunde inte undgå att känna
uppskattning och kanske en viss beundran,
när jag läste referatet av det
tal som försvarsministern höll när han
häromdagen gladde göteborgarna med
sin närvaro vid sjösättningen av en ny
jagare, och jag tillåter mig att inför
kammaren citera en del av vad försvarsministern
i detta anförande sade.
Sedan han varnat för en överdriven
fredsoptimism fortsatte han: »Följaktligen
måste vi i denna de hårda och
obevekliga realiteternas värld i första
hand se om vårt eget hus. Ett effektivt
försvar är ett av de medel med vilka vi
vill inge respekt för vilja till frihet och
oberoende. Samtidigt vill vi därmed ge
tyngd åt vår utrikespolitik i samförståndets
tecken.» Jag tycker att detta är
lika sant som det är sagt.

Sedan jag läst referatet av statsrådets
tal i Göteborg var det med dubbelt så
stort intresse som jag började studera
den försvarsproposition, som riksdagen
ett par dagar tidigare fått på sitt bord.
Men jag kunde inte — för att komma
med ännu en bekännelse —• med bästa
vilja i världen hos försvarsministern i
försvarspropositionen återfinna samma
kraft och samma käcka beslutsamhet
som när han uppträdde i Göteborg. Snarare
fick man av uttalandena i propositionen
intryck av en försvarsminister
på reträtt, av en på något underligt sätt
mycket litet personligt engagerad försvarsminister,
som visserligen håller
fast vid samma realistiska syn på det
försvars- och utrikespolitiska läget men
som har resignerat beträffande möjlig -

heterna att ge sina uttalanden täckning
i faktiska åtgärder för att bibehålla ett
försvar av den styrka som han själv
anser nödvändig.

Att få se Torsten Nilsson resignerad
var faktiskt det sista som jag hade väntat.
Han har ju i de allra flesta fall
visat ett ganska frejdigt humör. Vad
som hänt vet jag inte. Herr Ohlin var
här inne på den frågan och han trodde
att det var partisekreteraren Torsten
Nilsson som tagit kommandot över försvarsministern
Torsten Nilsson. Nu är
det ju rätt länge sedan Torsten Nilsson
var partisekreterare, men han har väl
fortfarande kvar en annan funktion,
nämligen ordförandeskapet i Stockholms
arbetarekommun. Det är möjligt, att
han därifrån fått med sig någonting
som kan ha inverkat i kanslihuset.

I slutet av senaste världskriget, för
snart tolv år sedan, hade vi här i landet
till skydd för vårt oberoende skaffat
oss ett försvar, som var rätt starkt
i jämförelse med övriga europeiska staters.
Det var uppbyggnaden under krigsåren
av försvaret som givit detta resultat,
vilket också gjort att vi under
den gångna tiden för jämförelsevis låga
kostnader kunnat vidmakthålla ett organisatoriskt
och materiellt sett tillfredsställande
försvar. Kapprustningen
ute i världen har emellertid fortgått i
allt snabbare takt och allt mer tagit sig
uttryck däri, att de olika stormakternas
både industriella och tekniska resurser
redan i fredstid mobiliserats i syfte att
redan i utgångsläget vid en konflikt
skapa överlägsenhet i snabbhet och
slagkraft. Vad krigsmakten kostar exempelvis
det ryska folket vet vi ingenting
om, men det rör sig tydligen om mycket
stora belopp. Att militärledningens
krav bestämmer hela inriktningen av
näringslivet i Ryssland är ett faktum.
Av den federala statsbudgeten i Amerika
lär omkring 63 procent gå till försvarsändamål.

Den intensiva forskningen och den
snabba tekniska utvecklingen skapar -

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

snabbare och kraftigare flygplan, större
eldkraft och större rörlighet hos artilleriet,
effektivare stridsvagnar, möjligheter
att smidigt och överraskande flytta
förband, bättre personlig utrustning
för soldaterna. Nya och fruktansvärda
vapen kommer successivt fram, både
vapen för massförstörelse och vapen
för användning på krigsskådeplatserna.
Atomvapnet kan redan sägas vara ett
faktum och robotvapnet håller på att
bli det.

Vi i vårt land kan inte stå oberörda
av denna utveckling, även om vi skulle
vilja det. Vi måste — jag citerar för
andra gången försvarsministern — »se
om vårt eget hus» och vi måste göra
det med öppen blick för de faror som
hotar. Vi kan inte nöja oss med att räkna
med de risker, som var aktuella för
tio år sedan. Allt detta måste leda till
nya överväganden på det organisatoriska
planet och även vad försvarsmaterielen
angår. Vi kan beklaga denna
nödvändighet, men vi kommer inte
ifrån den.

Det är medvetandet härom som ligger
bakom de långtidsplaner för försvarets
materielanskaffning, som riksdagen
på regeringens förslag utan egentlig
opposition godtagit. Dessa planer —
arméns tygmaterielplan, marinens fartygsbyggnadsplan
och dess vapenmaterielplan
samt flygvapnets sjuårsplan —
är uttryck för behovet av en successiv
förnyelse och modernisering av det materiella
underlaget för våra försvarskrafters
verkningsförmåga inom en fixerad
kostnadsram. Planerna är inte stela
i sin utformning utan möjliggör för vederbörande
myndighet att följa med i
den tekniska utvecklingen. År 1954
framlade överbefälhavaren sina riktlinjer
för försvarets framtida utveckling
med utgångspunkt från att vårt försvar
skulle byggas upp på sådant sätt
att hela landet kunde försvaras. Därvid
underströk överbefälhavaren nödvändigheten
av en långtidsplanering såväl
beträffande materielanskaffningen som

i organisatoriskt hänseende och framhöll
att de nya vapnen, atom- och robotvapnen,
var i antågande och att han
såg fram mot den tidpunkt då de kunde
tillföras även vårt försvar. Han påpekade
att i kronor räknat måste kostnaderna
stiga, dock inte mer än att de
samlade försvarskostnaderna kunde beräknas
hålla sig inom ramen för en förhållandevis
stabil andel av nationalinkomsten.

Statsutskottet, som behandlade planen
1955 på vårriksdagen, godtog mycket
av detta resonemang och återgav
överbefälhavarens konstaterande, att en
fastlåsning av försvarskostnaderna måste
leda till en successiv beskärning av de
samlade försvarsstyrkorna, vilken 1964
kunde beräknas uppgå till omkring en
tredjedel av försvarets nuvarande omfattning.
En parlamentarisk beredning
under försvarsministerns ordförandeskap
är som bekant sysselsatt med en
prövning och överarbetning av denna
s. k. öB-plan. Statsutskottet förutsatte
om jag minns rätt att denna prövning
skulle kunna gå så snabbt, att vi redan
fram på hösten kunde tänka oss börja
ta ställning till densamma. Detta var
1955 och i dag är vi framme vid 1957.
Jag avslöjar säkert ingen hemlighet om
jag säger att denna beredning dock nu
har kommit fram till en diskussion om
en kostnadsram för försvaret. Egendomligt
nog förefaller detta meningsutbyte
ha tagit den formen att beredningsordföranden
å ena sidan inte önskar ge
något besked om sitt och sitt partis
ståndpunktstagande, å andra sidan väntar
besked från oppositionen. Ärligt
talat har jag litet svårt att förstå denna
uppläggning av saken. Det måste finnas
några speciella skäl till att regeringens
företrädare kräver rätt att få
hålla sig i efterhand, och jag är inte
alldeles säker på att de skälen kan betraktas
som sakligt betingade, .lag ställer
detta ännu mera i tvivclsmål sedan
jag läst statsrådet Nilssons statsmannavisdom
i årets statsverksproposition.

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Försvarsministern antyder att ett samförstånd
i försvarsfrågan skulle förutsätta
att övriga partier håller tyst med
talet om skattesänkning. Herr försvarsminister,
att det finns ett visst samband
mellan försvarsutgifter och skatter har
de år, som jag tillbragt i statsutskottet,
lärt mig, och detta samband är nog
heller ingen annan i kammaren okunnig
om, även om det inte skulle bli utskrivet
på detta sätt. Herr Ohlin var
oerhört förvånad över försvarsministerns
beteende i detta fall och talade
om hastigt påkommen sinnesförvirring.
Det vore nog svårt att skaffa läkarintyg
på detta. Snarare är det en noga övervägd
åtgärd, och en sådan kan ju
många gånger, om den visar sig vara
felaktig, icke få en sådan ursäkt som
ett läkarintyg skulle innebära. Jag tror
att vi kan lova att vi inom högern gärna
skall diskutera förutsättningarna för ett
förslag, som det går att enas om på
bred front. Herr Ohlin var inne på
detta. Men jag vill tillägga att vi inte
samtidigt tar emot order om att hålla
tyst i en central politisk fråga.

Det framstår emellertid i dag som
angelägnast att man prövar framkomliga
vägar, angelägnare än att söka återge
vad den ene eller andre sade. Kvar
står att vi måste försöka i försvarsberedningen
finna en verklig plattform
för fortsatt arbete, och den plattformen
måste byggas upp på en klar analys av
de konsekvenser till vilka en målsättning
för vårt försvar leder och på fortsatt
beredvillighet att ge verkligt innehåll
åt en långtidsplanering.

Vi är också i det läget nu att vi inte
kan planera ett framtida svenskt försvar
utan att ge klart besked om hur
taktiska atomvapen skall kunna inordnas
i vårt försvar och om vi avser att
sådana vapen skall ingå i detta försvar.
Att gå runt denna frågeställning, därför
att den skulle ligga så långt fram
i tiden att vi inte skulle behöva diskutera
den nu, är enligt min uppfattning
fullkomligt verklighetsfrämmande. Det

kanske låg litet mera i det argumentet
när vi började dessa lektioner i försvarsberedningen
1955. Men både försvarsministern
och jag vet att det har
hänt åtskilligt på detta område och att
vi har fått lära oss en hel del sedan
dess. Det blir säkerligen nödvändigt att
med de utgångspunkter försvarsberedningen
kan komma till göra en delvis
ny planering, och det är angeläget att
denna inte försenas. Vi måste knyta an
till den tekniska utvecklingen. Årets försvarsbudget
gör en sådan anknytning
ganska svår, ty den hårda begränsningen
av anslagen minskar förutsättningarna
härför. Inte nog med detta — budgeten
har också urholkat innehållet i
materielplanen. Detta gäller alla försvarsgrenarna.
I nuvarande spända internationella
läge minskar vi faktiskt
våra resurser både för ögonblicket och
för framtiden.

Försvarsutgifterna har under fyra
budgetår hållits vid ungefär oförändrad
nivå i kronor räknat. Samtidigt har
kronorna, särskilt för försvaret, minskat
i värde kraftigt. Den rent anslagsmässiga
höjning på cirka 100 miljoner kronor,
som försvarsministern föreslår för
nästa budgetår, täcker inte de automatiska
utgiftsökningarna och lägger därför
nya brister till redan förut hopsamlade.
Den reella nedskärningen —
om vi får använda ett sådant ord —
slår förmodligen snabbast igenom för
flygvapnets del, alltså inom den vapengren
som, med hänsyn till utvecklingen,
framför andra måste stärkas. Verkningarna
kommer emellertid förr eller senare
att göra sig gällande även på andra
områden. Förutom förlusterna i materiella
resurser riskerar vi att förlora
planmässigheten samt möjligheten till
successiv förnyelse, vilket varit den inte
minst påtagliga vinningen av den försvarspolitik
som vi tidigare varit överens
om. Fortsätter urholkningen både
beträffande materielplanerna och beträffande
det expertisen anser oundgängligen
nödvändigt, då tror jag att

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vi kommer i ett ganska besvärligt läge.
Då måste vi nog — vilket även herr
Wedén var inne på — helt enkelt ompröva
den operativa målsättningen, vilken
försvarsministern dock säger sig
vilja hålla fast vid. Vi måste alltså på
allvar fråga oss om det är rationellt att
fortsätta att planera för ett försvar av
hela riket. Om vi inte får ett helt annat
grepp på denna fråga måste vi dra de
slutsatser i utrikespolitiskt avseende
som det inte går att komma ifrån.

Nu citerar jag för tredje gången försvarsministern.
Han säger: »Ett effektivt
försvar är nödvändigt för att ge
tyngd åt vår utrikespolitik i samförståndets
tecken.» Man skulle kunna tilllägga:
Ett effektivt försvar är en nödvändig
förutsättning för vår utrikespolitiska
handlingsfrihet.

Den under krigsåren sittande regeringens
erfarenheter ger säkerligen belägg
för vad det svenska försvaret betydde
under dessa år vid de utrikespolitiska
ställningstagandena och när
det gällde att klara den svenska friheten
under de farliga situationer som då
uppstod.

Självfallet är vi beredda — jag talar
nu å den grupps vägnar som jag tillhör
— till öppna och uppriktiga överläggningar
i försvarsfrågan, både när det
gäller försvaret i dagens läge och försvaret
i framtiden. Vi är beredda till
att — om detta befinns riktigt — vara
med om att ge ett förnyat uppdrag åt
överbefälhavaren och hans försvarsexpertis
att göra nya överarbetningar
av öB-planen som bättre knyter an till
dagens läge. Vi är klara över att de tre
år som gått sedan ÖB-planen framlagts
förändrat en hel del. Såvitt vi kan förstå
finns det nämligen inte några möjligheter
att utan vidare fylla de brister
som uppkommit under de senaste tre
åren.

Jag skulle vilja, herr talman, sluta
med att säga, att förutsättningarna för
vår del dock är en oförändrad målsättning
för vårt försvar samt att det som

måste göras blir gjort innan det är för
sent.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Den ärade förste vice
talmannen har ju i sitt anförande citerat
mig så ofta och så ingående, att
många kanske tycker att jag egentligen
inte har någonting mer att säga. Jag
var själv fundersam över detta ett tag.
Trots att herr Skoglund i så många avseenden
instämt i vad jag sagt, anser
jag dock att hans reflexioner tarvar ett
visst bemötande.

Beträffande det utrikespolitiska läget
har redan i statsverkspropositionen deklarerats,
att detta är sådant att vi fortfarande
anser att vi bör påtaga oss
ganska iunga bördor. Detta är också
ett av skälen till att vi i dag, enligt regeringens
förslag, är beredda betala
2 350 miljoner kronor per år till skydd
för vår frihet och fred. Givet är att —
som herr Skoglund påpekar — vi gör
detta i medvetandet om att vi inte kan
företa någon blixtupprustning därest
läget på eit väsentligt sätt skulle skärpas,
alldenstund vi då inte skulle få
möjligheter att utifrån köpa de vapen
vi önskade.

Jag skall be att få citera herr Skoglund
då han citerade mig. Vi lever i de
hårda och oberäkneliga realiteternas
värld, inte bara när det gäller utrikespolitik
utan även i fråga om ekonomi
och inrikespolitik. Herr Skoglund sade
att han saknade den kraft, som han
hade väntat av mig, i den proposition
som nu ligger på riksdagens bord, och
han ansåg att jag hade resignerat inför
uppgiften. Han ifrågasatte i likhet med
herr Wedén om det möjligen inte var
partisekreteraren som tagit kommandot
över försvarsministern. Det kan hända
att det finns litet av partisekreterare
kvar. Jag tror det skulle smaka honung
för oppositionspartierna om det bara
högern och folkpartiet som finge
partipolitik.

vore

driva

Andra kammarens protokoll 1957. Nr 2

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Vad jag dristat mig till i statsverkspropositionen
är helt enkelt att påtala
vissa ting, som hör till de obevekliga
ekonomiska realiteter man egentligen
inte kan komma förbi. Herr Ohlin tyckte
att det var uttryck för en tillfällig
sinnesförvirring när jag påpekade detta.
Vad är det jag har gjort? Jo, jag har
helt enkelt slagit fast att det moderna
samhällets räkenskaper inte kan isoleras
från den enskilde medborgarens. Som
alla andra räkenskaper har de en inkomst-
och en utgiftssida. För staten
utgöres inkomstsidan i allt väsentligt
av skatter och avgifter medan utgiftssidan
domineras av samhällets mångfaldiga
utbetalningar för skilda ting.
Den enskilde står inför precis samma
problem fastän i omvänd ordning. Inkomstsidan
utgöres av bidrag och tjänster
han får från samhället och utgiftssidan
av de skatter och avgifter han erlägger
till stat och kommun. Vad vi
betalar in försvinner med andra ord
inte från allt mänskligt liv eller från
samhällets ekonomiska blodomlopp. Genom
det offentligas utbetalningar flyter
det åter ut i form av löner, pensioner,
bidrag och tjänster till familjer, företag
och institutioner, av vilka försvaret
utgör en i raden av många andra.

Nu har emellertid, det känner vi alla
till, de flesta människor en inneboende
motvilja mot att sätta in den enskildes
ekonomiska problem i dess vidare sammanhang.
Sådana bekymmer överlåter
man med varm hand åt regeringen, som
inte kan krångla sig förbi dem. Men
som alla vet är det här i landet mycket
populärt att leverera ett helt patronbälte
med förslag som kräver ökade
utgifter för staten. Det kan gälla exempelvis
kommunikationsväsendet, vägar,
pensioner, undervisning, forskning, civila
och militära förhållanden. Å andra
sidan gör man allt för att framkalla
en levande motvilja mot att företag och
enskilda skall betala de avgifter och
skatter som behövs för att det offentliga
skall få täckning för dessa sina

utgifter. Det är detta som jag har påpekat,
om än i andra ordalag, i statsverkspropositionen.
Det är det som
kallas ett utslag av lätt sinnesförvirring.
.lag tror att också herr Ohlin i sina bästa
ögonblick vill medge att skatterna
inte kan isoleras från försvarsutgifterna.
Det är med utgångspunkt från dessa
mina resonemang som jag vill slå
fast vissa enkla ting. När dessa önskemål
och krav på samhället ständigt vidgas
— och vi kan väl erkänna att det
råder en höggradig enighet härom mellan
de demokratiska partierna — och
därtill lägges kravet på skattelättnader
med betydande inkomstbortfall för staten
som följd, så måste ju något ställas
i kylskåp för att det hela skall gå ihop.

Jag har tidigare påpekat att försvaret
sammanlagt drar en kostnad av 2 350
miljoner kronor. Det är en femtedel av
driftbudgeten. Man kan också uttrycka
det så, att det är 38,5 procent av de direkta
skatterna som går till försvaret,
kapitalutgifterna medräknade. Det innebär
att av varje inbetald krona på
skattsedeln avsättes, inte som herr Hagberg
sade 60 öre, utan 38,5 öre till värnandet
av vårt land. Jag medger att redan
denna summa är rätt betydande.
Som jämförelse kan nämnas att våra
socialutgifter tar 55 öre av samma krona.
Jag har med detta inte velat säga
att försvarsutgifterna är onödigt höga.
Jag kan icke göra det på grund av den
allmänna uppfattning jag har om försvarets
betydelse, eftersom vi anser att
landet skall skyddas och då vi lever i en
värld — jag har sagt det tidigare och
understryker det än en gång — som
alltför ofta kan bjuda på obehagliga
överraskningar. Jag anser tvärtom att
det även rent materiellt kan löna sig
att satsa på ett relativt starkt försvar.
Men att därför hävda att skatter och
försvarsutgifter är två av varandra oberoende
storheter, det är, mina damer
och herrar, att lämna den ekonomiska
konsekvensen och logiken åt sitt öde.

Hur skall man gå till väga? Om jag

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lör att ta ett exempel utgår från det förslag
högern lagt fram om skattelättnader,
som innebär inkomstbortfall för
statskassan, och därifrån drar de förslag
till direkta besparingar som samtidigt
framlagts, får jag ändå ett underskott
på en miljard kronor per år.

Jag frågar: När man nu anmäler sin
beredvillighet att satsa pengar på försvaret,
innebär då detta, att man är beredd
att resonera om andra förslag än
det skatteförslag, som lagts fram tidigare
och på vilket man red högt i den
senaste valrörelsen. Jag kan mycket
väl medge, herr Skoglund, att jag inför
dessa perspektiv inte kunnat undgå att
ta intryck. Ty enligt min uppfattning
kan man — jag sade det tidigare i dag i
första kammaren — inte tillåta oppositionen
att i alla sammanhang träda in
i den politiska hjältetenorens roll. Så
mycket har jag av gammal partisekreterare
i mig att jag tycker, att när ni kritiserar
regeringens politik och ställer
edra förslag i medvetandet om att ni
skall slippa ta ansvaret för dem, så
skall ni inte förmena oss rätten att vid
något tillfälle kröka morrhåren på er.

Försvarets styrka var betydande vid
krigsslutet, säger herr Skoglund. Men
han tycks tvivla på att så skulle vara
förhållandet nu. Han ser i varje fall en
framtid, där vi kan stå inför risken av
en allmän försvagning. Jag har i statsverkspropositionen
målat den osminkade
verkligheten. Men å andra sidan vill
jag slå fast, att materielplanerna har tillkommit
under de senaste åren, om man
bortser från flygets materielplan, som
fanns tidigare. Detta är ett uttryck för
den vilja till planering på lång sikt så
långt detta är möjligt, vilken jag själv
är anhängare av. Jag vill lugnt påpeka
att såväl armén, marinen som flygvapnet
undergår en ständig kvalitetsförbättring.
Jag kallar det inte upprustning
— så kan det ingalunda rubriceras
— men en kvalitetsförbättring är ostridig.
Jag vägar påståendet, att försva -

ret i vårt land i dag är betydligt starkare
än det var 1950.

Då säger man: Vi borde få möjligheter
att över försvarsberedningen söka
oss fram till en överenskommelse; detta
var ju avsikten. När man klagar på
arbetstakten, vill jag, liksom jag tidigare
gjort i medkammaren, understryka
att en av de främsta anledningarna
till att det dröjt är, att beredningens
ledamöter i enlighet med den svenska
riksdagens gamla traditioner såvitt
möjligt velat sätta sig in i vad man
skulle ta ståndpunkt till både när det
gäller försvarets nuvarande organisation
och när det gäller det förslag som
överbefälhavaren framlagt. Om vi inte
förfarit som nu skett utan låtit överbefälhavarens
förslag gå direkt till regeringen,
skulle handläggningen troligen
gått snabbare. Då skulle väl regeringen
ha framlagt ett förslag, som riksdagen
i vanlig ordning kunnat ta ställning till.
Hur det förslaget skulle ha sett ut, kan
jag inte uttala mig om. Men det var
riksdagen som begärde, att övriga partiers
representanter skulle få göra sin
mening gällande. Det är därför ganska
naturligt, att regeringens representanter
i försvarsberedningen gärna velat lyssna
till de synpunkter som de övriga
partiernas representanter kan hysa.
Men just i det ögonblicket anser man,
i motsats till vad man uttryckte önskemål
om när försvarsberedningen kom
till stånd, att det är regeringen som
skall ta ledningen. Om man utgick
från detta, kunde man ju ha låtit förslaget
gå direkt till regeringen. Regeringen
hade då tagit ledningen och
framlagt ett förslag för riksdagen, som
kunnat behandla det på sedvanligt sätt.

Det har sagts här, att materielplanerna
inte har genomförts i den takt,
som man hade förutsatt. Det är riktigt.
Det föreligger en viss eftersläpning.
För arméns tygmateriel är det en eftersläpning
under ioppet av fem år på 7
å 7,5 procent. När det gäller marinens
fartygsplan är eftersläpningen mindre.

100

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Vapenmaterielplanens eftersläpning är
något större än för arméns tygmaterielplan.
Vad slutligen flyget beträffar, är
eftersläpningen minst; hittills ligger
den på i runt tal 43 miljoner kronor.
Jag medger dock att det är en eftersläpning
med vad den kan föra med sig.
Men jag kan inte acceptera den ståndpunkten,
att försvaret på grund av denna
eftersläpning hittills skulle ha undergått
en mera betydande försvagning.
Det har sagts i annat sammanhang, att
försvarets utformning endast bör betingas
av det utrikespolitiska läget. Och
dock tvingas man att kompromissa med
den doktrinen även i länder, som på ett
mera påtagligt sätt än vi erinrats om
det skärpta utrikespolitiska läget. Jag
har i medkammaren hänvisat till den
konservativa regeringen i England. Vad
gör den i dag?

Krigsministeriet talade häromdagen
om att man beslutat att i år inte inkalla
reservisterna till de sedvanliga repetitionsövningarna.
En kraftig nedskärning
göres inom flyget, som skall upplösa
större delen av sina reservförband,
däribland tjugotalet flottiljer. Som följd
härav har en order om 100 Hunter-rea
jaktplan till flygvapnet avbeställts, och
slutligen tillkännagavs från marinministeriet
att flottans reservflygkår kommer
att fullständigt avskaffas så snart
som möjligt.

Tror herr Skoglund att Mr Macmillan
gör detta därför att han bedömer det
utrikespolitiska läget väsentligt annorlunda
än herr Skoglund?Nej, han tvingas
att också ta hänsyn till de ekonomiska
realiteterna för sitt eget lands vidkommande
på samma sätt som jag har velat
erinra om i årets statsverksproposition.

Så kom herr Skoglund kanske mera
i förbigående in på atomvapnet, och
han önskade att ett om möjligt snabbt
ställningstagande skulle göras, eftersom
han anser att det har en stor betydelse
för vårt försvars framtida utformning.

Jag har vid tidigare tillfällen här i
riksdagen påpekat, att de nya mass -

förstörelsevapnen och det framtida krigets
utseende måste sysselsätta vår tankeverksamhet.
Och jag medger — det
sade jag i Göteborg — att man stundom
har anledning att fråga sig om man
skall satsa på redan kända konstruktioner
eller spara pengarna för att använda
dem på vapen som håller på att
mogna i vetenskapsmännens hjärnor.
Men även här, mina damer och herrar,
gäller det att med fattning bedöma läget.
Det finns nämligen en tendens att
vilja stämpla alla andra stridsmedel
inom vårt försvar än atomvapnet som
tämligen meningslösa. Jag vågar påståendet
än en gång, att detta resonemang
är ensidigt och överdrivet. Jag kan gå
herr Skoglund så långt till mötes att jag
inte vill bestrida att tillgång till exempelvis
atomstridsmedel skulle förbättra
det svenska försvarets tekniska möjligheter.
Men frågan har också andra, ej
överblickbara aspekter, som vi har anledning
att fundera över, och därtill
kommer att vi inte förfogar över ett sådant
vapen och att ingenting tyder på
att vi kommer att göra det inom de
närmaste åren.

Här har under de allra senaste dagarna
uppstått en diskussion om när
vi skulle kunna tillverka sådana vapen
för egen del, och det slogs fast en tidpunkt
som bara skulle ligga sju år fram
i tiden, d. v. s. 1964. Men intill dess vet
vi att vi inte har sådana vapen, och jag
vill säga att uppgifterna om möjligheterna
att inom kort framställa atomvapen
i vårt land tills vidare ingenting annat
är än teoretiska spekulationer. Det
förslag om atomanläggningar, som framlagts
i statsverkspropositionen, har rent
kommersiell inriktning, vilket för resten
har påpekats av en av våra främsta
atomforskare i en av dagens tidningar.
Värmeverket i Farsta har projekterats
för enbart fredliga syften, och några
anordningar för att utvinna material
för atomvapen har icke planerats. I
den mån utländskt atombränsle kommer
till användning i svenska reaktorer

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kommer vi av internationella avtal att
vara förhindrade att använda detta till
annat än fredliga ändamål. Till och med
vid inköp av tungt vatten kan vi bindas
av liknande föreskrifter. Detta visar ju
att spekulationerna kring dessa frågor
tills vidare endast är konstruktioner.
Jag tycker att det är på sin plats att man
ordentligt säger ifrån om detta, alldenstund
det finns de som gör gällande
att det inlägg som skedde häromdagen
var den verkliga atombomben i
den nu pågående debatten. Jag vill i så
fall använda detta motmedel, för att använda
försvarsspråket, i avsikt att lägga
till rätta för den kalla och oemotsägliga
verkligheten.

Därtill kommer emellertid — jag vill
göra det påpekandet — att ett sådant
stridsmedel endast kan tjäna som komplement
till annan utrustning som vi
förfogar över. Jag vill bara med ett par
ord söka förklara vad jag menar. En
eventuell fiende, som skulle vilja gå
till attack på en mycket bred front,
skulle inte kunna mötas enbart med
atomvapen, även om vi hade det. Målen
skulle bli alltför utspridda och
alltför många. De ensidiga betraktarna
av det nya massförstörelsevapnet borde
ett ögonblick lyssna till vad den nya
överbefälhavaren för de allierade styrkorna
i Europa, flyggeneralen Lauritz
Norstad, hade att berätta för ministrarna
i atlantpaktsstaterna för någon tid
sedan. Han varnade för att sätta alltför
stor tillit till atombomben som försvar
mot angrepp. Utvecklandet av atombomben
till ett alltmer förödande vapen
har snarare ökat än minskat behovet
av en mänsklig barriär för att försvara
Västeuropa, yttrade han bl. a.

Om man nu skall resonera om dessa
ting trots att de för vårt vidkommande
är rätt avlägsna, så vill jag säga att
atomstridsmedlen inte, som en röst yttrade
för några dagar sedan i radio, bör
betraktas som ett oerhört billigt vapen,
utan jag anser att det är en oerhört dyr
ammunition men med eu oerhört för -

ödande verkan, som inte kan ersätta
men väl komplettera de ammunitionstyper
som vi tidigare har sett prov på.

Herr Skoglund deklarerade för en
stund sedan, om jag inte missuppfattade
honom, att vi efter överbefälhavarens
skrivelse borde ompröva vårt försvarspolitiska
läge och dra nya slutsatser.
Jag fäste mig också tidigare i dag vid
att herr Ohlin yttrade, att det enligt
hans mening inte var politiskt möjligt
att genomföra ÖB-planen i den utsträckning
som överbefälhavaren hade tänkt
sig. Jag utgår från att herr Ohlin i det
sammanhanget särskilt tänkte på kostnaden.
Det är ting som regeringen givetvis
kommer att ta fasta på.

För att sedan återknyta till herr Skoglunds
mera utrikes- och allmänt försvarspolitiska
reflexioner skulle jag
vilja understryka, att det enda säkra
i den framtida utformningen av försvaret
— inte bara vårt lands, utan alla
nationers försvar — är osäkerheten.
Det gäller inte bara den internationella
utvecklingen; det gäller också försvarets
tekniska utformning. Man behöver
bara påminna sig hur västmakterna år
1950 i princip ansåg det nödvändigt
med västtyska divisioner, vilka nära sju
år senare alltjämt lyser med sin frånvaro.

Möjligheterna till en långsiktig planering
av försvaret blir alltmer begränsade
både av politiska och av tekniska
skäl. Jag tror med andra ord att de
långtidsplaner som görs upp får ha kortare
räckvidd än de har som man förut
följde. Sedan nu Västtyskland slutligen
har bestämt sig för sina divisioner har
den militärtekniska utvecklingen aktualiserat
en diskussion, om landet verkligen
behöver en värnpiiktsarmé. Vi ser
i dag att den engelska regeringen gör
antydningar om att den skall avskaffa
värnplikten.

Vi kan inte dra några slutsatser av
detta, eftersom våra förhållanden är
annorlunda beskaffade än tyskarnas
och engelsmännens, och framför allt

102 Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

är vår tillgång på folk mera begränsad.
När det gäller de nya vapnen kan det
dock finnas anledning till försiktighet
i en tid då hela den militära strategien
befinner sig i omvälvning. Jag frågar
mig exempelvis, vad det innebär att
Macmillan drar in just jaktflottiljerna.
Tror han att jaktflyget snabbt kommer
att omformas till obemannade plan, robotar?
Jag frågar mig vidare vad det
är som gör att tyskarna tövar med sin
flygupprustning. Beror det möjligen,
såsom deras chef för flyget redan har
antytt, på att man till följd av den
snabba tekniska utvecklingen inte är
riktigt säker, huruvida det kan vara
rätt att satsa så mycket på flyget just
i närvarande stund?

Dessa och andra problem kan man
inte undgå att fundera över, och det
är detta som gör att jag inte kan känna
mig lika tvärsäker om försvarets framtida
utformning som jag ofta får ett
intryck av att andra är. När man på
allvar börjar sätta sig in i en fråga,
blir man mera tveksam än om man
bara skådat den på ytan. När jag läser
de tvärsäkra men inte alltid träffsäkra
ledarna om försvaret i en del tidningar,
avundas jag stundom skribenterna deras
självsäkerhet. De fastslår att försvaret
just nu, sedan det på allvar har
börjat arbeta efter långtidsplaner, har
blivit sällsynt planlöst och efterblivet.
De vet också exakt hur det skall omformas
för att komma ikapp med tiden.
De har tydligen anammat Clemenceaus
gamla tes, att kriget är för invecklat
för att överlåtas åt militärerna. Jag vill
inte bestrida att det kan ligga något
i detta påstående — i alla händelser är
yrkesmilitärerna världen över mera
tveksamma om den framtida utvecklingen
än dessa skrivbordsstrateger.

I det sammanhanget sänder jag dock
en förståelsens tanke till den brittiske
sjöofficer som en dag mötte en civilklädd
man på sitt fartyg. Denne presenterade
sig som författare och sade
att han ville insupa lokalatmosfären i

Hennes Majestäts flotta. Officeren frågade,
när han påbörjat dessa studier.
»I går», sade författaren. »Och när
tänker Ni avsluta dem?» — »I morgon.»
— »Vad skall boken heta?» — »Brittiska
flottan av i går, i dag och i morgon.
»

Ja, så enkelt kan det vara. Jag medger
att jag själv är mindre säker när det
gäller både vapnen och den politiska
utvecklingen. Vi kan väl hoppas att de
moderna massförstörelsevapnen skall
visa sig så fruktansvärda, att de förr
eller senare framtvingar en allmän nedoch
avrustning. Egentligen skulle detta
vara det bästa försvaret mot hotande
död och förstörelse.

Utrikespolitiskt hoppas vi för den
närmaste tiden, att uppdykande konflikter
skall lösas på fredlig väg, men vi
hänger oss inte åt några illusioner.
Dock skall vi notera att Förenta Nationerna
förhindrat eller uppskjutit annalkande
olyckor även om det skall erkännas
att det politiska tillståndet ännu
inte nämnvärt förändrats i vår värld.
Förnuftet med sin lugna betänksamma
röst förefaller ofta svagt inför det organiserade
våldet. Det ligger för övrigt
i förnuftets väsen att sällan framkalla
ögonblickliga verkningar. Eftersom vi
inte kan hoppas på sunda, snabba och
snara avgöranden måste vår generation,
som har sett krigets vanvett och efterkrigstidens
dårskap vara beredd till
offer för att slå vakt om friheten och
freden — jag står fortfarande fast vid
denna för mig självklara ståndpunkt —
men inte hur stora som helst. Vi tvingas
att göra en avvägning mellan försvaret
och utgifterna för andra nödvändiga
och önskvärda ting. Men, och där kommer
jag än en gång till kärnpunkten,
herr Skoglund, säger man sig vara beredvillig
att betala mera för försvaret
och anser, att regeringen har varit för
njugg, kräver hedern, att man tar ansvaret
också för hur pengarna skall anskaffas.

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

103

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Mina små inpass måste
bli mycket kortfattade med hänsyn till
att det är fråga om en replik.

Försvarsministern säger, och det föreföll
som om han inte hade något emot
det, att jag i mycket stor utsträckning
instämde med vad han hade sagt. Det
är alldeles riktigt. Det gjorde jag. Men
jag instämde inte i allt vad han har
gjort. Det vill jag bestämt understryka.

Försvarsministern slutade sitt anförande
med att säga, att hedern kräver,
att vi tar ansvaret i ekonomiskt hänseende
även beträffande skatter. Vad jag
har reagerat emot är, att försvarsministern
sätter upp ungefär som ett villkor,
att vi skall vara tyska med talet om skatter,
om vi skall bli överens om försvaret.
Det är precis som om vi skulle tänka
oss, att statsråden skulle börja med
detta på löpande band, så att t. ex. inrikesministern
skulle säga att vill ni få
sjukhus och lasarett får ni vara tysta
med att tala om skatterna, och att ecklesiastikministern
skulle säga detsamma
om universiteten. Det finns ju en
rad allmänna frågor, som dock är gemensamma
för hela folket lika väl som
försvaret, och man kan väl inte komma
med detta hot över hela linjen. Jag utgår
ifrån att regeringen inte vill säga att
försvaret är mindre viktigt än andra
områden och att det skulle kunna ställas
särskilda krav just när det gäller försvaret.

När vi har talat om utgifterna och
även skatterna har det gällt en avvägningsfråga
inom en given ram, som vi
har att räkna med inom ekonomien. Vi
har att göra en avvägning mellan angelägna
frågor och mindre angelägna frågor.
Jag skulle kunna ytterligare säga,
att det kan också bli en avvägning
inom den grupp som kallas angelägna
frågor, där man får gradera vilket man
anser vara det mest angelägna. Jag tilllåter
mig säga att försvaret i det läge
vi nu befinner oss bör till de högst

angelägna frågorna. Vad högern beträffar
tror jag inte försvarsministern kan
vinna något gehör för påståendet att
högern inte skulle vara beredd att ta det
ansvar till vilket vår ståndpunkt i försvarsfrågan
för. När världskriget utbröt,
skrev även den press, som stod
försvarsministern mycket nära, att det
måste man i varje fall säga till högerns
försvar, att den både i onda och goda
tider, även när det varit ogynnsamt
med hänsyn till väljarunderlaget, dock
vidhållit sin uppfattning om nödvändigheten
av militärt försvar.

Sedan vill jag säga att det förefaller
mig som om försvarsministern, när han
talar om att man i detta fall borde titta
på vad som sker i England, inte riktigt
följt med och läst tidningarna sista dagen.
Jag har läst, att, om jag har fattat
det rätt, den konservativa högerregeringsns
nye försvarsminister har rest
till Amerika just för att få del av de
nya kärnvapnen, och jag skulle tro, att
han inte kommer objuden och att han
kanske också har någonting med sig
hem. Därmed vill jag inte säga, att herr
Torsten Nilsson omedelbart skall försöka
göra samma resa. Men om han
skulle ha några förbindelser där, tycker
jag han kan använda dem för att informera
sig. Den engelska regeringen kanske
har vidare planer än vi.

När det gäller atomvapnen ställer försvarsministern
dessa emot de konventionella
vapnen. Jag tycker han använder
större kraft än nöden kräver. Jag
vet ingen inom försvarsberedningen
som bar ansett, att de konventionella
vapnen på något sätt skulle vara onödiga
eller att man ens skulle kunna göra
några större nedskärningar i fråga om
dem. Jag tror vi delar försvarsministerns
uppfattning, att vi behöver dem i
mycket hög grad. Men om vi avser att
bygga en ny försvarsorganisation och
inte tänker på de nya vapnen, tror jag
vi räknar fel, och det är detta jag har
velat påpeka.

Det var eu hel del av det som för -

104

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

svarsministern framförde, som jag kanske
inte får tillfälle att gå in på nu.
Det var bland annat om försvarsberedningen
och dess arbete. Han menar, att
om regeringen tagit hand om denna
fråga själv och riksdagen inte hade begärt
att den skulle överlämnas till beredningen,
skulle riksdagen ha fått se
snabbare resultat. Det är möjligt. Men
utan att direkt klandra försvarsberedningens
ordförande måste jag nog säga,
att med den energi han har är det möjligt
att han också kunnat skynda på
parlamentarikerna i något större utsträckning
än som skett. Det håller jag
inte för omöjligt.

Försvarsministern slutade med en önskan
att det skulle komma en tid, då
vi inte behöver försvarsanordningar av
den fruktansvärda typ som nu diskuteras.
Det vill jag livligt instämma med
honom i. Men tänk om försvarsministern,
när han kommer i tvivelsmål,
skulle konferera med sin statssekreterare,
som enligt ett uttalande jag har
framför mig har sagt följande: »Prutar
man en del av försvarsprogrammet,
måste man vara beredd att ge upp en
motsvarande del av sitt land under
krig.»

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern gjorde
ett försök att försvara sitt märkvärdiga
yttrande i statsverkspropositionen
om att försvarsfrågan skulle komma att
dras in i partistriderna, om inte oppositionen
visade sig mera ense med regeringen,
när det gäller skatterna. Försvaret
gick ut på att det finns ett samband
mellan skatter och utgifter. De
kan inte isoleras från varandra.

Nej, naturligtvis inte, herr försvarsminister.
Detta har väl ingen människa
heller sagt. Men det är ju så, att vi har
ett budgetöverskott här i landet, tillkommet
av konjunkturpolitiska skäl,
och frågan är, hur stort detta bör vara.
Vi har att välja mellan offentligt spa -

rande eller enskilt sparande, där man
kan ha olika meningar om man skall
ha mera av det ena eller det andra. Har
vi inte lov att ha en annan mening än
regeringen på den punkten utan att
försvarsministern skall komma och hota
oss med att om vi där intar ståndpunkter,
som han inte gillar, då får vi räkna
med att försvarsfrågan kommer att dras
in i partistriderna, då går det inte längre
att hålla den ovanför partierna! Det
är och förblir, herr försvarsminister,
omöjligt att försvara ett sådant uttalande.
Försvarsfrågan är alltför viktig för
att det skall ens kunna antydas, att den
skall dras in i partistriderna, därför att
det råder meningsskiljaktigheter i en
konjunkturpolitisk fråga, som det här
i verkligheten gäller.

Herr förste vice talmannen Skoglund
påtalade med rätta, att det har blivit
en viss tendens hos försvarsministern
att hålla sig tillbaka i beredningen och
begära att oppositionen skall ta ståndpunkt,
och försvarsministern försvarar
sig med att det är riksdagen själv som
begärt att få vara med. Ja, men herr
försvarsminister, det finns väl inte bara
den regeln, att antingen är riksdagen
inte med och regeringen bestämmer sig
på egen hand och lägger fram en färdig
proposition, eller den regeln att oppositionen
gör i förväg sina bud och sedan
får regeringen säga vad den tycker om
dem. Det finns väl en tredje regel, som
man brukar beträda i parlamentariska
utredningar, inte minst i försvarsfrågan,
där man försöker genom en förhandling
undersöka, om man kan komma
fram till enighet, där man har ett tankeutbyte,
där man undersöker om ståndpunkterna
i vissa frågor kan närma
sig varandra, där man inte har det på
det sättet att herr A bestämmer sig
först och sedan får herr B göra detta
efteråt, utan där man försöker komma
överens om målsättning och metoder
och därigenom komma fram till enighet.

Jag delar försvarsministerns mening,

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

105

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att det inte går att precisera någon tioårsplan,
men jag tror man måste ha,
låt vara med en viss elasticitet, riktlinjer
för låt mig säga en femårsperiod.

Det må vara riktigt som försvarsministern
säger, att när man börjar
sätta sig in i dessa frågor blir man mer
och mer tveksam, och ingalunda vill
jag på något sätt tävla med försvarsministern
i sakkunskap i de här frågorna,
långt därifrån. Men det är väl ändå
också så, herr försvarsminister, att man
kan inte bara uppskjuta och uppskjuta,
därför att det ständigt finns anledning
till tveksamhet. I viss mån måste man
också handla, och det är väl det som
frågan gäller, om inte tiden är inne att
åstadkomma några fastare riktlinjer än
vad som hittills varit, i varje fall inom
försvarsberedningen, och undersöka,
om det inte vore möjligt. Jag är inte
beredd i dag att säga, att erfarenheten
visat att det är omöjligt. Jag tycker vi
skall fortsätta att undersöka, om vi inte
där kan komma fram till en lösning.

För att det inte skall bli något missförstånd
vill jag med anledning av det
försvarsministern citerade av mig säga,
att jag tror inte det finns politiska
förutsättningar för öB-planens förverkligande
på avsedd tid. Vi är nämligen
så långt efter öB-planen att vi inte kan
ta igen och utföra på sju år det som
var avsett på tio år. Det tror jag inte
är praktisk politik. Men å andra sidan
måste riktlinjer skapas som är litet fastare
än dagens, om försvaret skall kunna
utvecklas på ett sätt som innebär,
att vi får bästa möjliga användning av
de begränsade resurser som kan ställas
till förfogande.

Herr talman! Den meningsriktning
jag representerar vill inte blanda in
meningsskiljaktigheter med regeringen
på ena eller andra punkten i frågor,
som har med försvaret att göra. Vi
vill fortsätta som hittills att hålla försvarsfrågan
över partistriderna och helt
oberoende av de meningsskiljaktigheter
som uppkommit här i kammaren i dag

med anledning av försvarsministerns
yttrande i denna punkt. Det spelar dock
relativt liten roll. Vi har, som jag sade
tidigare, så mycket förtroende för försvarsministerns
vilja att åstadkomma
en sakligt tillfredsställande lösning, att
vi är angelägna att ge vår medverkan i
denna strävan att finna en sådan lösning
som kan samla — jag tror jag sade
det tidigare — det överväldigande antalet
av Sveriges folk. Det är viktigt för
försvaret att man kommer fram till
samlande lösningar och att inte resultatet
bär prägel av häftiga partistrider.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Herr Skoglund i Doverstorp
började sitt anförande med att
göra sig skyldig till en felsägning, då
han drog den slutsatsen av vad jag
skrivit i statsverkspropositionen att jag
önskade, att man skulle hålla tyst om
skatterna. Detta kan delvis ha berott på
herr Skoglunds dåliga samvete, eftersom
det väl är just vad herr Skoglund
vill att man skall göra, när man talar
om försvarsutgifterna, men avsikten
med min skrivning i statsverkspropositionen
var ingalunda att övriga partier
skall hålla tyst i alla andra politiska
frågor. Vad jag velat framtvinga har
helt enkelt varit en diskussion, som
klarlägger att försvaret och försvarskostnaderna
icke får isoleras från statens
möjligheter att skaffa sig inkomster
för kostnadernas bestridande.

Herr Skoglund frågade hur det går,
om man gör så över hela linjen, om
alltså socialministern tar upp sina frågor
och inrikesministern och ecklesiastikministern
sina frågor och börjar resonera
om hur vi skall få pengar till
allting. Ja, men det är ju just vad man
i själva verket tvingas göra, i varje fall
om man sitter i regeringen. Då måste
man fråga sig hur mycket man kan
lägga ut på forskning, hur mycket undervisningen
får kosta och hur mycket
vi kan satsa på vår sociala utbyggnad

106 Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och vårt civilförsvar, med tanke på de
inkomster staten samtidigt kan skaffa
sig. Det är i det sammanhanget jag säger,
att när folkpartiet och högern lägger
fram sina förslag — folkpartiet förslag
om större utgifter, högern förslag
till besparingar och längre gående skattesänkningar
— så kommer båda partierna
fram till ett underskott på i runt
tal en miljard kronor, sett från totalbalansens
synpunkt. Jag frågar då: är
man beredd att utöver denna miljard
för att tillmötesgå försvaret gå än längre
och skapa ett än större underskott,
eller är man till äventyrs beredd att ta
tillbaka några av de tidigare skattesänkningsförslagen
för att kunna satsa
de därigenom inflytande medlen till
ökade försvarsutgifter?

Nu säger herr Ohlin att vi har en
starkt överbalanserad budget, och han
vill egentligen minska överbalanseringen
genom skattesänkningar. Men han
vill kanske också göra det genom ökade
försvarsutgifter. Jag ber då att få erinra
om vad herr Ohlin frågade mig den 4
november 1953. Han frågade då om jag
kunde garantera att försvarsutgifterna
framdeles icke skulle komma att överstiga
2 000 miljoner kronor. Orsaken
till att han frågade så var, att han tvivlade
på de ekonomiska kalkyler jag
hade gjort upp beträffande materialplanerna.
Men eftersom herr Ohlin särskilt
underströk det, tog jag fasta på
att han talade å svenska folkets, d. v. s.
skattebetalarnas vägnar. I dag har emellertid
herr Ohlin slagit om och förklarat
att försvaret bör stå höjt över den
diskussionen. Försvaret skall vi inte
resonera om i samband med övriga
kostnader och inkomster. Han är tydligen
inte nu lika beredd att tala å skattebetalarnas
vägnar som han var den
4 november 1953. Där ser man hur saker
och ting kan ändras. Hur man vänder
sig, har man herr Ohlin bak, och
det gör naturligtvis att man kan känna
en viss osäkerhet i varje fall beträffande
honom.

Vad försvarsberedningen beträffar tar
jag fasta på vad såväl herr Ohlin som
herr Skoglund anförde. Som jag framhållit
i statsverkspropositionen betraktar
även jag det som en fördel att försvarsfrågan
har kunnat höjas över partistriderna.
Jag tror också att det finns
förutsättningar härför även framdeles,
om man är beredd att ta ett resonemang,
som kan resultera i en allmän
skiss för försvarets framtida utseende,
och om man samtidigt är beredd att
rent sakligt göra upp en plan för hur
vi skall skaffa fram de inkomster som
skall täcka försvarsutgifterna. Jag vet
inte om man här tänker sig att avdela
en viss summa. I så fall kan vi ju alltid
resonera om det. Men bara det att man
förklarar sig beredd att på allvar resonera
om dessa frågor under denna debatt,
gör att man i varje fall med en
viss hoppfullhet kan se framtiden an.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag måtte ha uttryckt
mig så otydligt i mitt förra anförande,
att försvarsministern missuppfattade
mig. När jag talade om skatterna, menade
jag skattesänkningarna, och det är
ju den frågan försvarsministern vill resonera
om. Jag anser det vara felaktigt
att i den form som försvarsministern
använt sig av i proposition knyta ihop
frågan om skattesänkningarna med försvarsfrågan.
Det är lika felaktigt som
att säga, t. ex. när det gäller uppförandet
av ett nytt sjukhus eller liknande,
att om herrarna vill ha den eller den
nyttigheten, så får ni låta bli att tala
om skattesänkningar. Det är ett alldeles
för enkelt sätt att argumentera på, och
jag tycker inte att försvarsministern
skall använda sig av det i diskussionen
om försvaret.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern hänvisade
till diskussionen 1953. Får jag
erinra försvarsministern om att me -

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

107

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ningsutbytet då gällde framför allt, att
jag tyckte försvarsministerns redovisning
vid en tidigare tidpunkt inte varit
till fyllest. Det var alltså det saken då
närmast gällde.

Nu säger försvarsministern: »Nu

tycks herr Ohlin anse, att försvaret står
över all ekonomisk diskussion.» Men
försvarsministern har ju själv bara för
en liten stund sedan refererat vad
jag här sagt om ÖB-planen, tydligen
med tanke på kostnaderna. Försvarsministern
har själv särskilt tagit fasta på
det yttrandet av mig, vilket innebar, att
jag i hög grad ville ta hänsyn till kostnaderna.
Nu, ställd i ett hörn, där försvarsministern
inte vet vad han skall
svara, säger han en sådan klyscha som
att man från folkpartiets sida inte alls
bryr sig om kostnaderna.

Nej, herr försvarsminister, det är faktiskt
så, när det gäller försvaret, att man
alltid måste ta hänsyn till kostnaderna.
Men det förhåller sig inte på det sättet,
att man för att kunna enas om försvaret,
dess utveckling och dess kostnader
också måste ha samma mening t. ex.
om hur stort det statliga tvångssparandet
skall vara eller i vad mån man i
konjunkturpolitiken skall lita till enskilt
sparande.

Det är synd för försvarsministern att
vi inte har en driftbudget där utgifter
och inkomster skall stämma på kronan,
vilket man hade förr i tiden. Då skulle
försvarsministern lättare kunna föra ett
sådant resonemang som han här prövat.
Nu förhåller det sig i stället så, att
vi i oppositionen har en annan mening
än regeringen om det enskilda sparandets
och det statliga sparandets roll i
konjunkturpolitiken. Det får försvarsministern
finna sig i att vi har. Försvarsministern
kan inte finna någon
som helst ursäkt för sitt yttrande, att
om ni vidhåller denna mening skall vi
politisera försvarsfrågan.

Låt oss sträva efter att, såsom vi
länge har gjort, hålla försvarsfrågan
över partistriderna. Jag vill gärna säga,

att försvarsministern verkat i god riktning
under de år han varit försvarsminister.
Vi har haft vissa meningsskiljaktigheter,
men det har varit mindre
sådana. Låt oss fortsätta med att försöka
finna en samlande lösning i försvarsfrågan.
Jag tror faktiskt, att försvarsministern
själv i grund och botten
håller med mig om att det är det och
ingenting annat vi bör göra.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Av det herr Ohlin senast
sade vill jag bara med tillfredsställelse
ta fasta på att om man tränger
igenom de allmänna politiska rökridåer,
som han lade ut framför kärnan i vad
han sade, så erkände han, att det finns
ett samband mellan försvarsutgifter,
skatter och eventuella skattesänkningsförslag.
För det erkännandet är jag herr
Ohlin tacksam.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! I anledning av det förslag,
som framlagts under andra huvudtiteln
om fångvården, vill jag yttra
några ord.

År 1950 fattade riksdagen ett principbeslut
om en fullständig omdaning av
hela fångvårdens anstaltsbestånd. Denna
reform skulle ske i etapper. Först
skulle ungdomsklientelct tillgodoses,. i
andra hand abnormbrottslingarna och
i den tredje etappen det ordinära fångklientelet.
Det framhölls vid principbeslutets
fattande, att en sådan reform
med nödvändighet måste utsträckas under
en lång följd av år.

När detta principprogram för fångvården
fastställdes av riksdagen i enlighet
med regeringens förslag, hade
mer än hundra år förflutit sedan en
liknande omdaning av fångvården
igångsattes. Ännu så sent som när strafflagberedningen
år 1944 lade fram sitt
stora förslag om nya former för straffverkställigheten,
utgick beredningen

108 Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

från att man i allt väsentligt skulle
nöja sig med att rusta upp ett antal av
de gamla cellfängelserna. Förutom s. k.
kolonier och dylikt föreslogs endast nybyggnad
av två större slutna anstalter.
Detta sammanhängde bland annat med
strafflagberedningens långtidsprognos
beträffande fångbeläggningen. Antalet
intagna i våra fängelser har undergått
stora växlingar, men strafflagberedningen
ansåg att man inte behövde räkna
med platser för ett större antal
fångar än i genomsnitt 2 000 och en
maximisiffra av 2 300. I dag har vi
ungefär 4 000 intagna, och siffran kan
ytterligare ökas. Det har alltså uppkommit
en fördubbling av det antal intagna
som vår främsta sakkunskap ansåg sig
böra räkna med. ökningen skedde först
mindre kraftigt och successivt. Men för
något mera än ett år sedan, på senhösten
1955, inträdde plötsligt en kolossal
stegring av fångantalet, och denna har
sedan fortskridit. Orsaken härtill är
fortfarande inte känd, trots att vissa
undersökningar av problemet har verkställts.
Men på den korta tiden av något
mer än ett år har fångantalet ökat
med nära 30 procent. Det är uppenbart,
att intet vårdområde kan möta en så
plötslig ansvällning utan mycket stora
svårigheter. Sådana har också i hög
grad drabbat fångvården. Men svårigheterna
har faktiskt kunnat bemästras
bättre än man vågat hoppas. Detta har
säkerligen i främsta rummet berott på
ett intensivt arbete av fångvårdens
tjänstemän i alla grader, och de har
därvid haft stor hjälp av den omorganisation
av fångvårdens inre arbete som
enligt riksdagens beslut genomfördes
för ett par år sedan.

För att möta den hastiga stegringen
har nu särskilda åtgärder vidtagits. En
provisorisk fångvårdsanstalt har inrättats
i friställda kaserner i Hälsingborg
och en annan i ett krigssjukhus i Lärbro
på Gotland. De har båda redan
börjat tas i anspråk och skall successivt
beläggas under denna vår. Anstalten i

Hälsingborg är beräknad för tillhopa
170 intagna och anstalten i Lärbro för
116. På den blivande kvinnoanstalten i
Hinseberg i Frövi kommun har tills vidare
förlagts en fångkoloni på 80 manliga
fångar, som bland annat sysslar
med ombyggnadsarbetena. Fångvårdsstyrelsen
anskaffade i höstås inte mindre
än fyra nya kolonier för tillhopa
nära 100 intagna. En stor fabriksanläggning
i Ulriksfors i Jämtland är
dessutom tills vidare förhyrd som koloni
i avbidan på ett eventuellt förslag
om inköp. En hel rad provisoriska åtgärder
har alltså redan vidtagits för att
möta överbeläggningens svårigheter.

Under tiden fullföljs emellertid det
stora nybyggnadsprogrammet i enlighet
med 1950 års principbeslut om inrättande
av ett helt nytt anstaltsbestånd
för fångvården. Konstruerandet och
uppförandet av sådana byggnader tar
med nödvändighet ganska lång tid. Det
gäller att tillskapa anstalter av helt nya
typer. De blir inrättade enligt moderna
vårdprinciper och efter ingående studier,
bland annat utomlands av Europas
och Amerikas modernaste fångvårdsanstalter.

Det är en hel rad sådana anstalter
som nu är under byggnad inom alla de
tre etapper, som avsågs i 1950 års principprogram.
För ungdomsklientelet görs
nu en genomgripande ombyggnad av
Skenäsanstalten enligt den s. k. lilla
gruppens princip. Inom abnormvården,
som är av den största betydelse för
återfallsbrottsiigheten, sker en stor ombyggnad
av centralanstalten på Hall,
och för samma vårdområde byggs ytterligare
två nya anstalter i Mariefred och
Hällby. För det ordinära fångklientelet
pågår byggnad av en ny centralanstalt
utanför Göteborg. I Tidaholm skall det
enligt riksdagens önskan uppföras en
ny anstalt med hög säkerhetsgrad.
Långholmen skall ersättas med tre nya
anstalter, ett rannsakningsfängelse, som
Stockholms stad har åtagit sig att uppföra,
och två nya centralanstalter. För

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

109

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

dessa har markområden inköpts i Österåker
norr om Stockholm och i Kumla.
Förslag till de nya centralanstalterna
har utarbetats och är nu under remissbehandling.
För det kvinnliga fångklientelet
har kronan inköpt Hinsebergs
egendom. Där skall efter erforderliga
byggnadsarbeten inrättas en modern
och differentierad kvinnoanstalt.

Denna omfattande byggnadsverksamhet,
som nu är i gång inom fångvården,
har inte haft någon motsvarighet i vårt
land under ett århundrade, om ens någonsin.
Den har möjliggjorts genom det
omfattande planeringsarbete, som på
grundval av 1950 års riksdagsbeslut har
utförts av olika sakkunniga instanser
och nu senast med stor skicklighet har
bedrivits av fångvårdens byggnadskommitté.

När herr Ohlin polemiserade mot
finansministern, framhöll han inledningsvis
med stort eftertryck att dagens
debatt var en remissdebatt, den måste
gälla statsverkspropositionen. Men litet
senare, när han riktade sig mot mig,
tycktes han ha glömt bort denna sin
utgångspunkt. Ty det var ju uppenbart
att han uttalade sig utan att ha läst vad
andra huvudtiteln innehåller om anslagen
till fångvården. Där redovisas
närmare alla de fångvårdsbyggnader,
som jag nyss har antytt. Där föreslås
nära 23 miljoner för fullföljande av den
omfattande byggnadsverksamheten, och
där beräknas medel för anställande av
omkring 400 nya tjänstemän i olika grader
inom fångvården. Detta är säkerligen
den ojämförligt största fångvårdsbudget
som någonsin har framlagts.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Nej, herr justitieminister, det är just
därför att jag läst statsverkspropositionen
som jag påpekar, att det aldrig går som
justitieministern säger i riksdagen på
våren. Jag skall nöja mig med att framhålla
en enda sak, fastän mycket vore
all anföra.

Inte bara i januari utan så sent som
i slutet av maj i fjol förklarade justitieministern,
att de två anstalterna med
150 platser vardera skulle, om riksdagen
fattade beslut, kunna vara färdiga
till årsskiftet, då de behövdes. Men hur
har det gått enligt upplysningarna i
statsverkspropositionen? Jo, den 16 november
beslöt man att uppdra åt den
ifrågavarande kommittén att låta igångsätta
den ena av dessa anstalter, d. v. s.
man hade ännu den 16 november inte
börjat med den. Vad den andra anstalten
beträffar förklarade justitieministern,
att det är nog bäst att riksdagen
får se på frågan en gång till. I detta fall
hade justitieministern alltså inte gjort
någonting åt saken.

Detta är resultaten. Det är något helt
annat än vad justitieministern ställde i
utsikt i slutet av maj. Jag tror att detta
exempel är tillräckligt belysande, och
sedan kan jag kanske överlåta åt andra
att i en senare debatt vidare ta upp dessa
spörsmål.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag förstår att herr Ohlin
inte vill tala om det stora fångvårdsbyggnadsprogram
som nu är under genomförande
utan endast vill uppehålla
sig vid den i och för sig viktiga detalj
som rör frågan om provisoriska anstalter.
Får jag då erinra om vad som förekom
i den delen förra året.

Ännu under hösten 1955 fanns inga
tecken som tydde på att den stora stegring
av fångantalet skulle inträda, som
plötsligt satte in under sista kvartalet.
Varken från fångvårdsstyrelsen eller
från annan expertis hade några föranstaltningar
gjorts för att möta denna
händelseutveckling, av det naturliga
skälet, att ingen kunde förutse den
märkliga ökning, vilken som sagt inträdde
med början under det sista kvartalet
1955, alltså för något mer än ett
år sedan.

110 Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Detta inträffade samtidigt som den
förra budgeten skulle avslutas, och det
fanns således inga förslag till provisoriska
åtgärder. Då gällde det att hastigt
kunna möta de uppkomna svårigheterna
på det ena eller andra sättet. Åtgärder
vidtogs också. Fångvården fick på
grund av de plötsliga förändringarna i
beläggningen brytas ut ur budgeten och
förslag skisserades i all hast för att beläggningen
skulle kunna mötas. Det är
riktigt att därvid till att börja med ställdes
i förgrunden förslag om uppförande
av en anstalt i Tidaholm och eventuellt
en liknande i Norrtälje. Att jag ansåg
att anstalter av den typen skulle kunna
färdigställas på ett halvår, berodde på
försäkringar, som jag hade fått från företrädare
för en av landets största privata
firmor med erfarenhet av uppförande
av stora byggnadsföretag. Emellertid
skedde successivt förändringar i
förslagen, bland annat genom riksdagens
uttryckligen uttalade önskemål om
byggnadssättet. Anstalten förändrades
härigenom från att ha varit en provisorisk
anstalt till att bli en permanent anläggning
med hög säkerhetsgrad. Denna
förändring medförde en mycket längre
byggnadstid. Detta stod kanske inte
omedelbart klart vid det tillfälle, då innebörden
av förslaget successivt förändrades,
men det visade sig vid de
fortsatta överväganden som måste göras
i departementet.

Om herr Ohlin också har läst förra
årets riksdagstryck, vet herr Ohlin att
däri diskuterades inte bara detta projekt,
för Tidaholm och eventuellt Norrtälje,
som under utvecklingens gång
ändrade karaktär, utan där diskuterades
också en råd andra förslag som
under arbetet kom fram successivt. Eftersom
beläggningen vid fångvårdsananstalterna
ökades så snabbt, är det
klart att man inte kunde göra så omsorgsfulla
förberedelser som eljest är
brukligt, utan man måste lägga fram en
rad olika projekt och av riksdagen begära
anslag för att på ena eller andra

sättet kunna möta den föreliggande och
hastigt uppkomna situationen. Och om
herr Ohlin har läst årets statsverksproposition
bör han ha funnit, att samtliga
de olika projekt, som riksdagen uttalade
sig för, av Kungl. Maj :t överlämnades
till den nyinrättade fångvårdens byggnadskommitté
för fortsatt behandling
samt vidare att denna kommitté — i
vilken flera ledamöter av riksdagen har
verksamt deltagit — på kort tid åstadkommit
ett imponerande utredningsoch
planeringsarbete.

Detta har också lett till, såsom jag i
mitt första anförande påpekade, att en
ganska lång rad av provisoriska anstalter
redan nu är tillkomna vid sidan av
det ordinarie programmet för en fullständig
omdaning på längre sikt av
fångvårdens anstaltsbestånd.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara säga till
justitieministern, som nu sade att det
gällde provisoriska anstalter, att när
fångvårdens byggnadskommitté lade
fram förslag gällde det permanenta anstalter.
Nu försöker justitieministern att
skylla på två saker. Han säger att han
fått upplysningar från någon privat
byggnadsfirma. Det är med beklagande
jag konstaterar att vi inte har så mycket
av anglosaxisk parlamentarisk tradition
här i landet, att ett statsråd tar
ansvar för de uppgifter han lämnar
riksdagen utan skyller ifrån sig på alla
möjliga andra, som inte har tillfälle att
delta i debatten.

Vidare skyller statsrådet på att riksdagen
skrev en del i saken, vilket försenade
anstalternas tillkomst. Får jag
påpeka att justitieministern gjorde sitt
uttalande, att anstalterna skulle vara
färdiga vid nyår, den 28 maj — alltså
efter det att riksdagen gjort sina uttalanden!
Då kan justitieministern inte
anföra riksdagens uttalanden som skäl
till att anstalterna inte blev färdiga. Allt
vad statsutskottet skrev härom var ju

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

känt för justitieministern, då han gjorde
detta sitt uttalande.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Det är alldeles självklart
att jag tar ansvaret för vad jag
sagt om byggnadstiden. Jag berättade
endast varifrån jag fått min uppgift,
och den är givetvis alldeles riktig. Den
angivna byggnadstiden avsåg emellertid
anläggningar av en mindre komplicerad
typ än den som senare blev beslutad.
Bl. a. gällde det byggnadsdelar i
färdigställda block. Det har också visat
sig vid uppförandet av den nya anstalten
i Skogome utanför Göteborg, att
tiderna håller mycket bra där. Jag understryker
alltså att den av mig lämnade
uppgiften var fullkomligt riktig.
Jag har inte den ringaste anledning att
försöka skylla på någon annan, och jag
bar inte heller försökt göra det. Jag vill
bara berätta att jag fått uppgiften från
sakkunnigt håll och att den är riktig.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Man kan inte säga annat
än att den svenska riksdagens remissdebatt
är omväxlande. För min del
tänker jag börja med att säga några ord
om dyrortsgrupperingen.

På riksdagens bord ligger nu ett förslag
från regeringen om godkännande
av en löneplansrevision, varom överenskommelse
har träffats mellan staten
och löntagarorganisationerna. Denna
löneplansrevision, som har väckt mycken
debatt och också omnämnts här i
dag i olika sammanang, berör själva
principerna för dyrortsgrupperingen.
Civilministern har inte i sin framställning
till riksdagen sagt någonting om
dessa principer, men de fyra bondeförbundsstatsråd
som reserverat sig mot
regeringens förslag bar snuddat vid
dem. Deras mening är att spännvidden
mellan de olika dyrorterna icke får
öka, utan att den skall minska och detta
därhän, att .statens löner inom de olika

lönegraderna så småningom är lika i
hela riket.

Jag skall gärna medge att jag bland
många andra har haft den förhoppningen
att vi en vacker dag skulle kunna
slippa dyrortsgrupperingen, som sannerligen
inte enbart är någonting av
godo. Men är det i dagens läge verkligen
realistiskt att tänka sig att en sådan
utveckling skall äga rum? Medan
staten under den tid som förflutit sedan
kriget har minskat spännvidden mellan
de statliga lönerna på olika orter — den
utgör för närvarande högst 12 procent
— har på den enskilda arbetsmarknaden
spännvidden vuxit till mer än 25
procent. Följden har blivit att staten,
framför allt på de högre dyrorterna,
saknar möjlighet att konkurrera med
den enskilda företagsamheten om arbetskraften.
Det är ett faktum som det
inte går att komma ifrån.

Man kan naturligtvis säga att då bör
väl staten höja sina löner över lag på
de högre dyrorterna på ett sådant sätt,
att det blir möjligt för staten att konkurrera
om arbetskraften. Men detta
kommer å andra sidan att medföra en
snedvridning av lönemarknaden i förhållande
till andra delar av riket, samtidigt
som det också kommer att skapa
mycket iögonenfallande orättvisor.

Teoretiskt vore det ju tänkbart att
staten målmedvetet flyttade bort sin
verksamhet från områden, där det råder
knapphet på arbetskraft, och förläde
den till orter där det finns mer
gott om arbetskraft. Därigenom skulle
det ske en utjämning på arbetsmarknaden
och av arbetsvillkoren, som även
skulle kunna medverka till att hejda den
stora folkflykten från landsbygden till
tätorterna. Men på detta sätt löser man
inte dagens problem. Staten är skyldig
att i hela riket tillhandahålla service av
visst slag, järnväg, post och telefon, och
detta gäller alltså även Stockholm. För
det ändamålet behöver staten arbetskraft,
ocli staten måste konkurrera med
den enskilda arbetsmarknaden om den -

112

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

na arbetskraft. Inga principer i världen
kan förändra detta konkurrensförhållande
och ställa oss i en situation
som är annorlunda än den vi tidigare
räknat med.

Jag vill därför i dag väcka den frågan,
om vi inte på allvar bör överväga
att för statens del ta bort nu gällande
dyrortsgruppering i fråga om lönerna.
Som det nu är, handlar den enskilda
arbetsmarknaden och den allmänna arbetsmarknaden
stick i stäv mot varandra,
och den enskilda arbetsmarknaden
förhindrar genom sitt tillstånd staten
att tillämpa det bestående dyrortssystemet.
Någon kanske säger att då får
väl den enskilda arbetsmarknaden ändra
sig. Men vi har ju i detta land en fri
arbetsmarknad, och vi varken vill eller
kan ingripa i dess avtalsbildning. Vad
återstår då annat än att staten anpassar
sitt lönesystem efter den enskilda arbetsmarknadens
system?

Jag kan inte se att det finns mycket
annat att göra, men jag kan naturligtvis
inte heller påstå att det är självklart,
att vi skall förfara på detta sätt.
Det är något som man inte på rak arm
kan bedöma, utan frågan måste först
grundligt övervägas. Om vi kommer till
den uppfattningen, att ingenting annat
är att göra än att även staten går över
till marknadslöner, d. v. s. att också de
statliga lönerna för tjänstemännen mera
fritt avtalas mellan staten som arbetsgivare
och löntagarorganisationerna, då
skall man väl också fråga om vi över
huvud taget skall ha dyrortssystemet
kvar, detta kineseri, som vi har dragits
med sedan första världskrigets dagar.
Skulle vi i så fall verkligen vilja ha kvar
dyrortsgrupperingen på beskattningens
område, d. v. s. ha olika stora ortsavdrag
i olika orter? Jag förstår väl att
någon kan säga: »Men det skulle ju vara
orättvist, om man hade alldeles samma
avdrag vid beskattningen på dyra orter
som på mindre dyra orter.» Jag vågar
nästan hävda, att det är en hädelse
att tala om rättvisa när det gäller dyr -

ortssystemet. Jag vill påstå, att känslan
för rättvisa är mycket, mycket litet förekommande
vad detta system beträffar,
och det är ganska naturligt. Här
gör vi invecklade beräkningar om dyrheten,
och det blir ofta små, hårfina
skillnader som avgör, om en ort skall
höra till den ena gruppen eller till den
andra. Dessa skillnader kanske i själva
verket inte existerar utan helt enkelt
ligger inom felmarginalerna. Ändå måste
vi ju i många fall låta dessa små
siffror skilja. Vi kan inte göra det helt
över, ty gjorde vi det, skulle detta land
bli ett lapptäcke av dyrortsgruppering
med ortsavdrag och lönesättning som
varierade nästan från den ena kvadratkilometern
till den andra.

Det är väl klart, att man med visst
fog kan säga, att om vi kan ha samma
folkpension och samma barnbidrag i
hela landet, varför skulle vi då inte
kunna ha samma ortsavdrag? Även
detta skulle verka befolkningspolitiski
fördelaktigt genom att i någon mån
upphäva lockelsen för folk att flytta
från vad man nu kallar de billigare orterna
in till de större städerna.

Om man på detta sätt vill, som jag
här i korthet gjort, ifrågasätta dyrortssystemet
både när det gäller lönesättningen
och när det gäller ortsavdragen,
är det i själva verket hela dyrortssystemet
som kommer upp till avgörande.
Det är givet, att det måste ske i ett
sammanhang. Man kan inte göra det på
rak arm — det har jag fullkomligt klart
för mig — utan det behövs naturligtvis
en utredning. Jag måste emellertid säga
till regeringen: Jag begriper inte varför
inte denna utredning redan är igångsatt.
Riksdagen begärde den i höstas.
Det betyder inte så mycket, det vill
jag gärna medge. Regeringen får göra
en utredning, när det blir mest angeläget,
men har det inte i detta fall verkligen
blivit angeläget för regeringen i
den akuta situation, som den har kommit
i just vid förarbetena under och
på regeringsplanet angående löneplans -

Nr 2

113

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

revisionen? Jag tycker, att regeringen
här borde slå till och sätta i gång en
utredning.

Alla mina kamrater i denna kammare
förstår ju, att om man skulle gå över
till ensartade ortsavdrag i hela riket
komme det att betyda ett stort skattebortfall
för både stat och kommun. Det
komme att röra sig om niosiffriga tal,
man kan gott säga hundratals miljoner
kronor. Vi kan givetvis inte våga oss på
att sänka några ortsavdrag, utan vi får
höja dem, så att de högsta blir avgörande.
Det hela är alltså en icke obetydlig
skattefråga. I år är det ju annonserat,
att vi skall få förslag till andra
höjningar av ortsavdragen, höjningar,
som kommer att medföra ett ännu större
skattebortfall och dränera statskassan
på ännu många fler miljoner kronor.
Så vitt jag förstår, är det väl inte
någon inom regeringen, som har den
uppfattningen, att det går att genomföra
en större skattesänkning än vad
detta aktuella ortsavdragsförslag kan
innebära. Det finns i varje fall inte på
den punkten någon reservation inom
regeringen.

Dyrortsgrupperingen är alltså en fråga
som inte kan komma upp till avgörande
förrän längre fram efter utredning.
Jag är fullkomligt överens med
regeringen om detta. Som jag nämnde,
behöver en utredning komma till stånd
snarast möjligt, men jag har för min
del ingenting emot att man sätter denna
skattesänkning närmast i raden efter
den som man tror sig kunna genomföra.
Det är en skattesänkning som i
högsta grad kommer att gälla de smärre
inkomsttagarna i landet.

Den budget som i dag debatteras har
ju fått olika omdömen. Somliga säger
att den är för stark, andra att den är
för svag. Jag skall inte tillåta mig att
ta ståndpunkt i frågan. Jag vill bara
säga att jag inte kan tänka mig alt denna
budget kan försvagas, om den skall
fylla sin uppgift att vara ett bidrag till
8 —Andra kammarens protokoll 1957. Nr

bevarandet av samhällsekonomisk balans.

Framför allt är det ju utvecklingen
i fråga om de förestående nya arbetsavtalen
som skapat oro. Man kan nog
säga att redan uppställda krav går längre
än vad konsumtionsutrymmet medger.
Går dessa krav igenom, då blir det
ju en prisstegring. Nog är det olustigt
om någonting sådant skulle inträffa i
ett läge då det, enligt mitt förmenande,
i övrigt råder ett tillstånd som ligger
ganska nära balans. Vi har väl inte varit
närmare en balans i samhällsekonomien
sedan åren 1952—1953, och det
får man väl säga är rätt hyggligt. Att i
det läget få det hela kastat över ända
genom avtalsrörelsen, det är inte roligt.

Trots detta skulle det emellertid inte
falla mig in att i dag råda löntagarorganisationerna
till att avstå från att begära
löneförhöjning. Erfarenheten säger
oss nämligen att detta kommer att påverka
företagsvinsterna. Det skulle komma
att blåsa under löneglidningen, och
detta skulle man ha lika liten glädje av.
Lönehöjningen skulle då komma igen i
en annan form. Trots att jag för min
del inte vill rikta eu sådan uppmaning
menar jag dock att denna fråga bör diskuteras.
Jag måste säga att det inte finns
någon möjlighet att i ett fullsysselsättningssamhälle
upprätthålla samhällsekonomisk
balans, om icke löntagarorganisationerna
gör en effektiv insats för
att hålla konsumtionen inom ramen för
det tillgängliga utrymmet. Det kan i
längden inte vara rimligt att statsmakterna
skall sitta i en ständig beredskap,
vara beredda att göra motåtgärder praktiskt
taget varje gång en avtalsrörelse
har slutförts. Det är någonting hos mig
som säger att det tillståndet i grund och
botten inte passar ihop med vår rättsordning.

När jag tänkte över denna fråga kom
jag på ett exempel från ett helt annat
område. Låt oss säga att ett bolag äger
eu sjö. Bolaget vill sänka vattenståndet
genom en avtappning. Detta vatten skall
2

114

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m

rinna bort genom en dalgång. Där tänker
nu bolaget släppa ut vattnet, vilket
ställer till skada för enskilda. Bolaget
säger att det inte är dess sak att ersätta
skadorna. Det får staten klara. Staten
äger en annan sjö som avrinner genom
samma dalgång. Om staten vill hindra
skada, kan den dämma upp sin sjö och
minska vattenavrinningen tills vidare.
Vi säger oss genast att så vill vi inte ha
det. Var och en måste bära ansvaret
för sina handlingar och för sin makt.
Därför kan man inte moraliskt komma
ifrån, att det inte kan vara rimligt att
ha det på detta sätt.

Man skulle också kunna illustrera
denna situation med ett yttrande, som
Landsorganisationen tämligen nvligen
har gjort. Såvitt jag vet har Landsorganisationen
för sin del sagt, att man inte
borde höja ortsavdragen så mycket som
de sakkunniga har föreslagit. Varför
skulle vi inte göra det? Jag svarar, att
meningen bakom detta yttrande måste
val vara, att vi inte har råd att öka
köpkraften så mycket som skulle bli
följden om man höjde ortsavdragen i
den utsträckning som är föreslaget.
Varför har vi inte råd med detta? Jo,
helt enkelt därför att man räknar med
att avtalsrörelsen tar i anspråk en så
stor del av konsumtionsutrymmet att
det inte blir någon plats kvar. Då vill
jag säga: En sänkning av ortsavdraget
är väl socialt sett en minst lika rättvis
åtgärd som löneförhöjningarna. Varför
skall man stå i ett val här? Hade det
inte varit mera konsekvent om LO fäst
uppmärksamheten på denna sak genom
att säga: med hänsyn till detta läge har
vi inte råd att nu minska arbetstiden.
Då hade löntagarna haft att välja mellan
olika förmåner och inte dragit in
andra grupper, som i grund och botten
inte har någonting med detta att göra.

Lönerörelserna har en benägenhet att
rubba den samhällsekonomiska balansen.
Också i år har vi oro för att detta
skall ske, trots att man väl kan säga
att regeringen har fört en politik som

har varit så stram att praktiskt taget
ingen har vågat yrka på att den skall
ytterligare skärpas. När denna risk
finns även i detta läge, måste, som jag
nyss yttrade, löntagarorganisationerna
göra en aktiv insats för att den del av
löneökningen sparas som inte kan rymmas
inom konsumtionsutrymmets ram.

Vad har nu oppositionen för inställning
till frågan om förhållandet mellan
priser och löner? Regeringen gör så
gott den kan med en stram kreditpolitik
och en stram finanspolitik. Särskilt finanspolitiken
vill ju icke herr Ohlin
veta av. Han vill göra den betydligt
mindre stram. Vad vill herr Ohlin ha i
stället? Jag lyssnade till honom med
intresse i dag. Han vill ha ett ekonomiskt
råd. I detta skulle det också ingå
representanter för politisk sakkunskap.
Jag får säga att herr Ohlins ekonomiska
anförande i dag var knappast något
specimen för en plats i något ekonomiskt
råd, ty så mycket halvsanningar
som herr Ohlin förde fram — när jag
säger halvsanningar är det för skönt,
men man får vara försiktig — har jag
sällan lyssnat till. Men det föreföll mig
också som om herr Ohlin hade den meningen,
att löntagarna borde iaktta
återhållsamhet. Han gav sitt yttrande
den formen, att löntagarorganisationerna
borde begränsa sina lönekrav inom
produktiviteten. Detta är återhållsamhet.
Det utesluter möjligheten att knappa
in på företagsvinsterna. Men hur
skall det gå till? Vi har ju en fri arbetsmarknad,
och herr Ohlin vill lika litet
som vi rubba den. Jag tror inte att en
sådan återhållsamhet är nyttig att lägga
in i ett långsiktigt handlingsprogram.

Hur skall det gå till, herr Ohlin, att
hålla den samhällsekonomiska balansen?
Det är statens sak, det skall staten
ta ansvaret för, menar han. Men
om det då t. ex. blir en lönerörelse som
stiger över bräddarna, vad skall staten
då göra? Såvitt jag vet är det herr
Ohlins mening, att sådana lägen skall
man klara genom att den enskilde fri -

Nr 2

115

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

villigt sparar. Detta skulle kunna locka
till många betraktelser om ansvarsfördelningen.
Hur skall staten bära sig åt
för att få den enskilde att spara? Jo,
den enskilde skall lockas till det genom
sparvänliga åtgärder. Men nu finns det
ju knappast någon ekonom i hela världen
utom möjligen herr Ohlin som vågar
säga att det lyckas att locka folk att
spara. Folk sparar inte därför att de
lockas, de sparar av andra anledningar.
Om det då inte går att locka dem att
spara, vad skall då hända? Jo, då skall
staten fortfarande ha ansvaret. Det där
tycker jag är ett oerhört lättsinningt
resonemang. Om oppositionen på allvar
vill att man skall öka sparandet i samhället,
skall man väl inte vara kallsinnig
mot de verkliga sparmöjligheter som
föreligger. Jag tar som exempel frågan
om tjänstepensionering. Jag är fullt
medveten om att den inte kan lösa dagens
problem utan kommer in i ett
mera långsiktigt sammanhang, men när
herr Ohlin uppmanar oss till långtidsplanering,
kan det jo passa att dra in
denna sak i resonemanget. Det finns
knappast någon som inte säger: Det är
rättvist och nödvändigt att vi får ett
starkare och för alla likvärdigt ålderdomsskvdd
i landet. Alla förklarar sig
eniga om att möjlighet till ett sådant
ökat skydd bör skaffas snarast möjligt.
Men det finns säkert ingen möjlighet
att förneka, att om man snabbt vill ha
ett rättvist ålderdomsskydd, så finns det
ingen annan väg att gå än den som vi
kallar den obligatoriska. Jag tror inte
att det lönar sig att förneka, att man
på det sättet snabbast kommer fram
och att man kommer till ett mera rättvist
resultat. Men det vill man inte vara
med om. Och varför vill man inte vara
med om det? Ja, det är kanske svårt att
veta. Men det var ännu svårare före den
10 januari. Den 10 januari höll nämligen
herr Ohlin ett tal, där han med
skärpa redovisade två skäl emot en
obligatorisk tjänstepensionering. Det
ena skälet var, att den skulle leda till

en smygsocialisering. Det andra skälet
var, att en obligatorisk tjänstepensionering
skulle slå sönder vår nuvarande
försäkringsrörelse.

Tillåt mig att ett ögonblick plocka i
bladen på dessa två blommor!

Varför innebär enligt herr Ohlins mening
en obligatorisk tjänstepensionering
en smygsocialisering? Jo, säger
herr Ohlin, en del av de avgifter, som
arbetsgivarna skulle betala för sina anställda,
skulle gå till en statlig fond, de
skulle frånhändas företagen, och de
skulle komma under statens förvaltning.
Det är det som är socialisering. Låt mig
nu först fråga: Varför skulle dessa
pengar stanna kvar i företagen? Vems
pengar är det? Jo, det är de anställdas
pengar. Det är deras lönesparande, som
skall avsättas till deras ålderdomsskydd.
Vad finns det för skäl för att dessa
pengar skall stanna i företagen; det är
ju inte företagens pengar utan de anställdas.
Det kan väl inte finnas någon
vare sig juridisk eller moralisk rätt för
företagen att ha dessa pengar kvar. Så
är den saken principiellt beskaffad.
Men om nu dessa avgifter skall gå till
en fond, är det då nödvändigt att den
fonden skall förvaltas av regeringen eller
riksdagen? Om regeringen och riksdagen
vill ställa sig utanför förvaltningen
av dessa pengar, kan det ordnas,
och då blir det hela en rent praktisk
fråga, som inte har någonting med
ideologiska principer att skaffa. Den
frågan bör kunna lösas utan att man råker
ut för de farligheter, som enligt
herr Ohlins mening skulle uppstå, om
staten förvaltade pengarna.

Jag skulle för min del vilja säga, att
detta tal om smygsocialisering är ett
skenargument, som herr Ohlin använder
för att väcka antipati på vissa håll
mot tjänstepensioneringen. Men kärnan
i herr Ohlins resonemang måste vara
intresset att bevara dessa pengar, som
inte är företagens, under företagens förvaltning.

Jag tar det andra argumentet. En

116 Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

obligatorisk tjänstepensionering skulle
slå sönder den nuvarande försäkringsrörelsen.
Varför skulle den göra det? Ja,
jag kan föreställa mig att herr Ohlin
menar, att sedan det blivit ett så starkt
ålderdomsskydd, som man skulle få genom
en förbättrad folkpension och en
tilläggspension, så kommer folk att sakna
intresse för ytterligare försäkringar,
och därigenom skulle försäkringsrörelsen
få mindre att göra. Man kan också
säga, att sedan avgifterna till den obligatoriska
försäkringen betalats — även
om de betalats av företagen, så medför
de en minskning av de anställdas möjligehter
att få en förhöjning av sina
kontanta löner — så har man inte råd
att ta så mycket andra försäkringar.
Jag kan medge allt detta. Men vad är de!
härvidlag för skillnad på den obligatoriska
försäkringen och den försäkringsform,
som herr Ohlin är anhängare av,
nämligen — jag hade så när sagt — den
frivilliga, men det kan man ju inte
säga sedan inrikesministern talat. Man
får väl i stället säga, att det jag kallar
för en obligatorisk försäkring är en
statlig försäkring, det herr Ohlin tänker
sig är en facklig försäkring, och det
herr Hedlund tänker sig en individuell.
Herr Ohlin kan ju ett ögonblick fundera
över hur han skall formulera de frågorna
i den folkomröstning som han
vill ha. Detta alldeles vid sidan av vad
jag tänkte säga.

Jag går tillbaka till den form av tjänstepensionering,
som herr Ohlin räknar
med, och frågar: Kommer inte den försäkringsformen
lika effektivt att slå
sönder den nu existerande försäkringsrörelsen?
Även denna försäkring avser
ju ett ålderdomsskydd. Pengar skall betalas
in till försäkringen, och fonder
skall väl bildas. Varför skulle inte den
försäkringen slå sönder försäkringsrörelsen?
Ja, det kan naturligtvis vara en
viss skillnad. Det kan ju hända att herr
Ohlin räknar med att den försäkringen
är trögare att få i gång, att den får
mindre anslutning, att den ger sämre

förmåner och att vissa grupper ställs
utanför. Det kan tänkas att det blir så,
och att denna försäkring därför inte
blir lika svår för den nuvarande försäkringsrörelsen.
Men vems intresse är
detta? Inte är det väl löntagarnas intresse,
möjligen företagarnas. Jag måste
därför säga att dessa två av herr Ohlin
framförda argument verkligen är talande,
och jag hoppas sannerligen att
Sveriges löntagare fäster sig vid dem,
ty de visar ju en del som man kanske
förut har försökt att dölja.

Genom att man försöker sätta en käpp
i hjulet för en obligatorisk tilläggspensionering,
som skall skapa ett hållbart
ålderdomsskydd, motverkar man en betydande
sparmöjlighet och en stabiliseringsfaktor.
Som jag tidigare antydde
kommer en del av dessa avgifter, under
en relativt lång övergångsperiod, att
fonderas. De blir sparmedel, minskar
hetsen på lönemarknaden, minskar påfrestningen
på konsumtionen och skapar
ökade resurser för investeringsverksamheten.
Hur pengarna skall fördelas
till räntebärande investeringar är,
som jag tidigare nämnde, en rent praktisk
fråga, och om man vill kan det också
bli en förhandlingsfråga, därom är
icke någon tvekan. Jag kan inte finna
annat än att en överväldigande majoritet
av löntagarna ansluter sig till detta
system med en obligatorisk tilläggspension.
Från organisationerna kommer
bud härom varje dag, och när herr Königson
i denna debatt insinuerade, att
LO:s inställning i denna fråga är beklaglig
och att medlemmarna kanske
inte var med på denna linje, vill jag
säga att jag skulle tro att varken LO
eller någon annan löntagarorganisation
vågar gå in för något som ett betydande
antal medlemmar inte vill. Den anslutning
organisationerna ger är ett tecken
på medlemmarnas vilja att ha det på
detta sätt, men den är också ett tecken
på att löntagarorganisationerna vill sluta
upp bakom detta mycket betydande
målsparande. Enligt min mening tar

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

117

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

man dåligt sitt ansvar för den ekonomiska
utvecklingen i vårt land om man
icke tillvaratar den möjlighet som här
föreligger att få de väldiga löntagargrupperna
med på att skapa ett system
som leder till ett mycket utbrett målsparande.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är säker på att kammaren
ursäktar mig om jag inte tar upp
herr Skölds många kritiska anmärkningar
till debatt här, jag har redan
haft så många repliker i dag.

Utom att jag måste hänvisa herr Sköld
till att i protokollet läsa vad jag sade
om löntagarorganisationerna i stället
för vad han här angav, vill jag säga en
sak rörande frågan om pensioneringen.
Vi får ju tillfälle att återkomma till den
när utredningens förslag är offentligt.
Det är tydligt att herr Sköld har en
ganska ofullständig kännedom om förslaget,
annars skulle han uppenbarligen
inte ha kunnat yttra sig så som han
gjort här i dag. Jag har emellertid själv
i dag liksom tidigare rest frågan om en
rådgivande folkomröstning, och därför
vill jag inte underlåta att här just beträffande
detta spörsmål litet avkyla
herr Skölds förtjusning över att han,
tydligen under anförandets gång, upptäckte
att det fanns tre linjer och undrade
hur jag skulle formulera dem om
det blev en folkomröstning. Ja, herr
Sköld, huvudsaken är väl om man vill
ha en obligatorisk, av staten bestämd
ordning efter en viss schablon, eller om
man vill överlämna det som ligger
ovanpå folkpensionen åt frivilligheten.
Om svaret blir att man vill välja den
frivilliga, valfritt utformade pensionen,
iir ju det väsentliga klarlagt. Sedan förmodar
jag verkligen att herr Sköld inte
förmenar de .svenska fackliga organisationerna
att försöka förhandla sig till

så goda pensioner som möjligt, och inte
vill väl herr Sköld heller förmena enskilda
individer här i landet att skaffa
sig tilläggspensioner. Med detta faller
ju, såvitt jag kan förstå, hela herr
Skölds reflexion på denna punkt.

Vad sedan beträffar sparandet får jag
erinra herr Sköld om att det i själva
verket är så, att den frivilliga pensioneringen
är ett rent premiereservsystem,
som i och för sig alltså har en
starkare fondbildningstendens än konkurrerande
system. Jag tror därför att
det, om detta handlägges rätt, kommer
att bli väl så stort sparande den vägen
som det skulle bli den obligatoriska
vägen.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom vi talar så
mycket om frivillighet här, så kan väl
herr Ohlin gå med på att hur många
repliker han tar här i kammaren beror
på hans egen fria vilja.

Jag tror inte att jag på något sätt har
misstolkat vad herr Ohlin yttrade om
löntagarorganisationerna. Jag skall med
stor tillfredsställelse ta del av protokollet,
ty jag tror att vad jag här har
sagt kommer att stå sig. Herr Ohlin säger
att han inte vill diskutera tjänstepensioneringen
här i dag, utan att vi
kan vänta tills förslaget kommer. Nu
var det emellertid så, att herr Ohlin
inte väntade. Han var framme elva dagar
före mig och talade om detta förslag,
som han tydligen anser sig känna
till men som jag inte skulle känna till.
Jag tror inte att det där är så mycket
att resonera om. Herr Ohlin har en
förhoppning, att hans form av försäkring
skall leda till större sparande än
ett obligatoriskt system. Det vet han
ingenting om. Han säger att jag vid inte
vill hindra de fackliga organisationerna
att förhandla om bästa möjliga pension.
Nej, det vill jag inte, men herr Ohlin
vill tvinga dem alt förhandla genom att
utesluta möjligheten för dem att gå den

118 Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

väg som de önskar gå. Herr Ohlin vill
vägra införande av en obligatorisk
tjänstepension, vilket är det som löntagarorganisationerna
önskar.

Så kommer jag till talet om folkomröstning.
Det är klart att herr Ohlin
vill försöka komma från det verkliga läget.
Han vill ha en propositionsordning
för en folkomröstning som blir så dunkel
och inhöljd i dimma som möjligt.
Skall vi bara resonera om obligatorisk
tjänstepensionering eller frivillig, vill
jag säga att det svenska folket röstade
om den saken i förra valet. Närmare
kommer inte herr Ohlin. Sedan blir det
riksdagens sak att avgöra, tv även den
omröstningen var konsultativ.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Riksdagens debatter —
och det gäller givetvis även remissdebatten
— domineras av de ekonomiska
spörsmålen, och dessa i sin tur hör ju
i högsta grad samman med vårt folks
trevnad, lycka och trygghet. Alla vet vi
att prispolitik och kronvärde, skatter
och folkförsörjning, sysselsättning och
löner, dyrortsgruppering och ålderdomstrygghet
hör till de stora frågorna.
Det finns ingen anledning för oss
att söka spela sådan frigjordhet i fråga
om det materiella, som vi varken äger
eller ens kan äga. Om jag därför genom
mitt anförande låter kammaren
få en andhämtningspaus i den ekonomiska
debatten, så beror det inte på
bristande intresse när det gäller ekonomiska
frågor utan därpå, att andra har
talat så mycket om dem och gör det
bättre än jag skulle kunna.

Det skulle vara underligt om i denna
remissdebatt inte ungdomsfrågorna fördes
allvarligt på tal, och det är vad jag
vill göra en liten stund.

En av riksdagens talmän ställde dessa
problem i blickpunkten vid riksdagens
högtidliga öppnande i Rikssalen. Jag
tänker att denna riksdag kommer att få
syssla mycket med ungdomsvårdens

speciella problem. Hem- och familjeliv
kommer att belysas, och vi får så
småningom se vad riksdagen kommer
att göra för att få fram en bättre tingens
ordning.

Jag för min del, herr talman, motser
med det allra största intresse och med
stor förväntan resultatet av den konferens
som på justitieministerns anmodan
kommer att hållas mellan representanter
för justitie-, inrikes-, social- och
kommunikationsdepartementen samt ledamöter
av denna riksdag. Det är män
med erkänd insikt i lagfrågor, medicin,
psykologi, sociologi och pedagogik. Jag
vill dock deklarera, att jag gärna skulle
ha sett att den religiösa faktorn hade
kommit med. Vi har ju dock här i landet
en kristen kyrka och en omfattande
kristen och ideell barn- och ungdomsverksamhet.
Varför kunde man inte låta
någon sakkunnig teolog eller expert på
kristen moral och livsåskådning vara
med bland utredarna i denna samordningskonferens;
med andra ord: Varför
skall man vara så generad för tio Guds
bud?

Man saknar kännedom om orsaksfaktorerna
till ungdomskriminaliteten, sägs
det i motiveringen för den nu tillsatta
samordningen. Det är sant, men det är
sant bara till en del. Det föreligger t. ex.
ett negativt samband mellan medlemskap
i kristna ungdomsrörelser och kriminalitet.
Det föreligger däremot ett positivt
samband mellan splittrade hem
och alkoholbruk och kriminalitet hos
ungdomen. Likaså torde det kunna påvisas
ett positivt samband mellan vissa
nöjesformer, viss litteratur, vissa bedövningsgifter
in. m. och kriminaliteten.
Dessa företeelser är i sin tur bannlysta
eller betraktas i varje fall som fördärvsmakter
inom kristna hem och församlingar
och ideell verksamhet. Vill
man söka få reda på vad som hämmar
livet och vad som befrämjar det så tror
jag att de kristna folkrörelserna och
även de ideella borde ha kommit med
i bedömningen.

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

119

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Kan nu de utvalda, som arbetar med
dessa frågor, komma med realiserbara
förslag för en kanalisering av vad jag
ville kalla ungdomens energi i sunda
banor, så bör de mötas med förståelse,
även om det skulle kosta en hel del.
Detta gäller även i fråga om effektivisering
av ungdomsvårdsskolorna, som är
ett stort och allvarligt problem. Jag
skall inte röra vid det, eftersom jag har
talat om det många gånger förut i denna
kammare.

Ungdomsbrottslighetens ökning är ett
beklagligt faktum. Den som vill ha lätttillgänglig
statistik i ämnet kan ta del
av allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 22 förra året. Denna ökning
är ingen storstadsföreteelse. Landsortstidningar
rapporterar i sjuspaltsrubriker
om skrämmande barnbrottslighet.
Brotten är nära fördubblade, heter
det. I siffrornas kalla men klara ljus ser
man nu att brottens antal, på en del
håll, ökats med 100 procent mot 1955,
som ändock angav en ganska hög
brottsfrekvens. Vad myndigheterna särskilt
aviserar är, att brottslingar under
15 år blir vanligare och redovisar råare
och djärvare brott. Inbrott, stölder,
snatterier, bränder, rån, misshandel och
inte minst sexualbrotten står i förgrunden.
Den nakna sanningen är alltså den,
att ungdomsbrottsligheten gräver sig
nedåt i årgångarna och uppåt i socialgrupperna,
med andra ord man möter
dessa brottslingar bland tonårens yngsta,
och fina hem och namn figurerar
hos polisen. Och hade vi inte åtalseftergift
för ungdomsbrottslingar så skulle
straffregistrets statistik bli mycket mörkare
än vad som nu är fallet.

Jag tror, herr talman, att det är klokt
all både i pressen och i andra sammanhang
inte göra alltför stort väsen av
företeelser sådana som de s. k. nyårskravaherna.
Men eu nykter bedömning
är tillbörlig, och samhället bar all anledning
att fråga efter nedbusningens
orsaker och efter reaktionsformerna. Ty
nedbusning är det när ysterheten, som

jag tycker nog kan i viss mån vara berättigad
hos unga människor, tar sig sådana
uttryck som har skett inte bara i
form av nidingsdåd på gator utan såsom
skedde t. ex. i Katarina kyrka, där
ett tiotal ungdomar med skrän och svordomar
störde gudstjänsten och sedan
störtade ut under högljudda tjut. När
barn i 12-årsåldern och därtill flickor
flockvis samlas för att slå ut kyrkfönster
och man tänder upp eldar mot gravstenar
och uppför dansuppvisningar på
kyrkogården, då tror man sig förflyttad
till ett samhälle där vettet är borta.
Och sådant sker i landets huvudstad enligt
en kyrkoherdes uttalande i Svenska
Dagbladet. Om dylikt skedde i en
svensk församling i utlandet, så undrar
jag stilla om inte detta rent av skulle
föranleda en demarche från svenska regeringens
sida, där man skulle begära
skydd för svensk egendom.

Jag tror att vi på senare år kommit
in på sundare linjer när vi börjat fråga:
Varför sker detta? Varför detta beteende?
Vi söker med andra ord komma
underfund med orsak och verkan. Den
sociologiska undersökningen av de 111
ungdomar, som greps av polisen nyårsnatten
på Kungsgatan, visar, att 51 av
dessa ungdomar har förvärvsarbete, 12
studerar i högre och lägre skolor, och
man skall söka få fram en så fullständig
bild som möjligt av ungdomarnas levnads-,
familje- och arbetsförhållanden,
deras ideella intressen, fritid, alkoholvanor
och medlemskap i föreningar.
Till detta skulle jag bara vilja tillägga:
Men bur vet man att de 111 antecknade
var de verkligt skyldiga? Jag tror att
om man skall vinna någonting väsentligt
måste man gå till botten och söka få
fram vad som är grundlinjen, livsprincipen
för handlandet, normerna för livet
eller frånvaron av normer, som man
vill uttrycka det så.

Den som knäsätter t. ex. H. D. Lawrence^
livsdoktrin och säger: »Följer
man sin primitiva instinkt så gör man
också det rätta, ty då handlar man i en -

120

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ligliet med Livet, och Livet är alltid det
rätta», då måste man givetvis reagera
emot alla etiska bud och livslinjer av
universell eller allmänmänsklig karaktär.
Då anser man det riktigt att styra
efter lampan som man har i fören på sin
egen båt. Har man, herr talman, denna
grundsyn, då kan jag förstå en skribent
i ungdomsdebatten, som i en stockholmstidning
den 18 dennes skrev, att
föräldrar och uppfostrare inte skall ställa
krav på barnets beteende, utan det är
bara barnet som får ställa krav på föräldrar
och samhälle. Denna enligt min
mening rent asociala åsikt är knappast
nyttig för de missanpassade och hjälper
dem inte ett skvatt till en bättre anpassning
till samhället.

Vill man åter följa Nya testamentets
ord »Allt vad i viljen att människorna
skola göra Eder, det gören I ock dem»,
eller jag kan ta Kants tes: »Handla så
att ditt handlande kan upphöjas till
allmän maxim eller regel», då, herr talman,
rycker ansvaret, gemenskapen,
solidariteten in i problemställningen.
Frågan blir till sist: Vilka ideal, normer,
livslinjer, rättsbegrepp ger vi den
ungdom som är vår, ger den i undervisning
och i praktiska exempel? Det går
inte att bluffa nutidens ungdom, den
genomskådar oss vasst och logiskt. Påvisar
vi faror och risker och vådor, så
tar denna ungdom oss inte på allvar
om vi låter allt fortgå bara vi tjänar
pengar.

Jag tror på en forskning som djuplodar
människans väsen, biologiskt och
psykologiskt, som tar med alla livssammanhangen.
Den torde vara ytterst
nödvändig. Arvsanlag och miljöfaktorer
bör få sin rätta belysning, så att vi får
ett sakligt och tillförlitligt grepp om
ungdomsbrottslighetens problematik,
men vi får dock aldrig glömma att hos
varje människa finns det ett »jag» och
ett »du», som kan och måste ställas till
ansvar, men vi får lika litet glömma
att i vårt kultursamhälle med dess visserligen
rika men även så komplicerade

tillvaro är det mer de äldre som bör
ställas till ansvar. Den ungdom i tusental
som kommit på sned och i konflikt
med rättvisan är en olycklig ungdom.
Den är klandervärd, visst är den det,
men den är mer beklagansvärd och mer
i behov av mänsklig värme än sammanbitna
tänder. Detta utesluter inte att den
unge brottslingen, kanske tyngre än som
ofta sker, bör från samhällets sida få
känna sammanhanget mellan brott och
straff.

Vi har alla varit med om att frilägga
spriten och har ansvar för detta. Det
tillkommer oss i riksdagen att vidtaga
alla de åtgärder, som ligger inom rimlighetens
gränser för att hindra spritens
ödeläggande verkan inte minst
bland ungdomen. Vi kan inte handlingslöst
åse, att ungdomen super ner
sig och blir alkoholiserad, så att vi riskerar
att efter tio års inkubationstid
möta många av dessa unga människor
på alkoholistanstalterna. Vi vet nu att
70—80 procent av alla brott har alkohol
som en drivande faktor, som akut
kraft, eller med alkoholskador som bakgrund.

Alla är vi väl överens om att skall
något kunna göras till förbättring i ungdomsvärlden,
så måste hemmen mer ta
sitt ansvar. Många föräldrar står rådvilla
inför den moderna uppfostrans
doktriner om frihet och synes nära nog
tro att fri uppfostran innebär frihet
från uppfostran i stället för uppfostran
till frihet. Detta tar sig uttryck t. ex. i
en så trivial men allvarlig företeelse
som barnens uteliv på kvällar och nätter.
På gator och kring nöjesparker
springer barn till klockan 10, 11 och 12
och ännu längre utan tillsyn. Somliga
föräldrar låter med teoretisk motivering
barnen få denna frihet, andra vill inte
»ta i» och andra tycker, att det är
skönt att vara av med ungarna. Cykeln,
mopeden eller bilen ställer man under
tak och skyddar, men med barnen är
det inte så noga.

Jag vill peka på att ungdomsvårds -

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

121

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skolechefen har krävt förbud för minderåriga
att vistas ute efter mörkrets
inbrott eller efter visst klockslag. Jag
såg i en tidning häromdagen, att Solna
barnavårdsnämnd sökt ordna saken så,
att polisen skall se till att barnen i hygglig
tid går hem och lägger sig. Det är
väl ändå hemmen och föräldrarna, som
skall sköta om sådana saker. Från barnavårdsnämnderna
omvittnas, att de
sena kvällsvanorna kan få ödesdigra
verkningar. Från skolhåll klagas ofta
över att barnen är trötta och irriterade.
Barnläkare framhåller att barn behöver
10—12 timmars sömn och avkoppling
före själva sömntiden. Om vi inte
här får uppleva en hemmens och föräldraansvarets
renässans tror jag inte
mycket på vare sig kvällspolis eller
andra åtgärder från myndigheternas
sida.

I orsakskedjan till ungdomsbrottsligheten
rycker, enligt min mening, in
även den påverkan som ges de unga
genom film, den sämre deckarlitteraturen
och kriminal-, gangster- och våldsserierna.
Jag kan inte agera expert på
amerikanska gangsterfilmer, men sakkunniga
har sagt mig, att det sämsta
i den vägen, som inte går i Amerika,
vräks in på vår marknad. Om filmen
är svenska folkets bottenskola, så är
det ju underligt, att inte samhället bättre
vakar över vad som bjuds tonåringarna
på schemat. Här borde en sanering
vara sakligt motiverad från alla
synpunkter. Om importen av s. k.
pocket books med skrikande omslag
och där morden staplas på varandra
högvis, sade landets justitieminister i
en debatt i denna kammare för ett par
år sedan, att han för sin del ansåg, att
denna art av litteratur torde vara till
större skada än seriemagasinen. Jag
kan gärna hålla med honom om det.

Vad vill man då göra för att hejda
denna import? Litteratur vore en förolämpning
att kalla denna art av tryckalster.
Det räcker med att bara erinra
om en del av boktitlarna. Här är några:

Mord på julafton, Mord efter önskan,
Mördaren väntar inte, Mord ombord,
Mord utan minne, Mord i varuhus, Två
mord och ett i minne, Möte med död
blondin, Oskuld och narkotika.

Böckerna, säger doktor Lorenz Larson
i Svensk Skoltidning nr 1—2 1957,
överträffar ens värsta föreställning om
litterärt lågmärke och dylik litteratur
måste betraktas som sjuk, pervers. Om
Svenska Pressbyrån kände sitt ansvar,
skulle den inte skylta med dessa alster.

Konsumtionen av seriemagasin av
gangster- och kriminaltyp synes ha
minskat tack vare den insats som gjorts
av Seriekommittén i samarbete med
kristna och ideella folkrörelser och då
inte minst ABF:s arbete, lärare och
kommitténs kunnige ordförande.

Jag tror även att första lagutskottets
uttalande förra året var av stor betydelse
och nöjer mig med att bara omnämna
detta. Biksdagen godtog utskottets
uttalande, och jag vill gärna uttala
en from önskan, att åtgärder vidtas som
en konsekvens av detta godkännande.
Det blottar en betänklig brist i logiken,
om man å ena sidan mottar alarmerande
rapporter från auktoritativa myndigheter
om en stigande brottsfrekvens
inom ungdomsvärlden och spårar orsakerna
men samtidigt låter den andliga
förgiftningsprocessen fortgå.

När ecklesiastikministern på s. 699 i
åttonde huvudtiteln upptar ett anslag
på 5 000 kronor till Seriekommittén, så
är det en vänlighet och ett erkännande,
men jag skulle nog gärna vilja fråga:
Fanns det inte någon möjlighet att i en
budget på bortåt 12 miljarder gå så
långt, som skolöverstyrelsen bett om
och bevilja 10 000 kronor för att ge
kommittén luft under vingarna?

Jag vill, herr talman, i detta sammanhang
föra på tal en annan sak, som jag
menar inte alldeles ligger vid sidan om
ungdomsproblemen. Det är radioprogrammen.

»Radion skall stimulera lyssnarintresset
utan alt göra avkall på sin ideella

122

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

vid remiss av statsverkspropositionen m.

målsättning. Först och främst måste
kravet på kvalitet vidmakthållas och
skärpas, kvalitet både konstnärligt och
tekniskt. Det som bjuds skall om
möjligt i sitt slag vara det bästa, som
står att få ...» Så uttalade sig radiochefen
någon gång förra året, och vem
kan inte på det varmaste instämma i
det uttalandet?

Jag vill gärna säga att mycket av det
som bjuds i radio är av hög kvalitet.
Personer från livets alla områden ger
åt lyssnare kunskap avpassad på ett
pedagogiskt tillgängligt sätt. Låt mig
tillägga att det ges även populära underhållningsprogram
som alla väl kan
lyssna på. Jag vill ge dessa erkännanden,
innan jag går vidare.

Därför blir man så mycket mer bekymrad
och harmsen, när övertramp
sker. Det är naturligtvis inte lätt för en
halvstatlig institution som Radiotjänst
att göra program som gillas av alla. Jag
tror dock inte, att någon skulle ta illa
vid sig, om svordomarna försvunne ur
radion. Svordomarna är en utarmning
av vårt språk och fyller ingen som helst
uPPgift- »Hav aktning för vårt svenska
språk. Förfula det icke genom svordomar»,
stod det på 1930-talet i vagnar och
väntsalar. Man kan diskutera det pedagogiskt
riktiga i att sätta upp sådana
anslag, men jag vill erinra om att det
var ecklesiastikminister Arthur Engberg,
som författat texten, och lagade,
att anslagen kom upp. Radiotjänst borde
kunna ta under omprövning att rensa
ut svordomar ur programmen. Jag vet,
att man här ställer mot varandra litterär
och konstnärlig realism å ena sidan
och å den andra språklig kultur och
moraliskt ansvar. Jag anser att radions
ansvar bör accentueras i alldeles särskild
grad i fråga om det sistnämnda.
Den som brukar svordomar inför rätta
eller i ett offentligt tal skulle dömas
hårt, och om någon här i riksdagen
bemängde sitt anförande med eder skulle
han mycket snart bli avbruten av
herr talmannen. Men så stor är be -

greppsförvirringen, att svordomar kan
serveras rätt bastant i radio och når ut
till miljoner lyssnare, bland vilka många
är barn och ungdom, som håller på att
forma sin livsstil och sitt beteendemönster
efter de äldre.

Ännu allvarligare anser jag dock
gycklet i radio med religiösa värden
vara. Jag är inte särskilt ömskint —
det har jag fått lära mig under åren att
inte vara — men jag måste starkt reagera
och säga ifrån med harm, när etiska
och religiösa värden dras ner till att
bli varietématerial. Jag syftar, för att
konkretisera, på »Hallelujavisan», framförd
i augusti, och revyvisan »Sodom
och Gomorra» i oktober förra året. Dessa
s. k. visor var direkt kränkande för
alla dem som har någon respekt för
kristna värden. Jag har fått en massa
brev från människor, som inte har samma
kristna uppfattning som jag, som
frågat: Tänker ni inte säga någonting
utan bara tiga med allting? Programinslag
av denna typ i svenska radion är
ovärdigt den svenska radioledningen.
Jag vet väl att det är inte lätt att tillfredsställa
alla smakriktningar, men
rena tarvligheter, plumpheter, svordomar
och gyckel med bibliska gestalter,
som av stora folkgrupper uppfattas som
hån, borde inte få förekomma. Jag menar
inte att radion skall bli varken en
tråklåda eller tandlös, men vi ställer
kravet, att de som får förtroendet att
uppträda skall göra det på rätt sätt. De
skall inte vara av den sorten som strör
vad man brukar kalla attiskt salt utan
att ha en aning om den himmelsvida
skillnaden mellan frisk och hälsosam
ironi och humor, å ena sidan, samt
plumphet och smaklöshet å den andra.
Enbart plumpt och enbart smaklöst är
det, när den stackars hustrun till bibelns
Rot i l:a Mosebok görs till en
varietéflabbets glädjeficka, som skrytsamt
sjunger om sin otrohet och om
hur hon begår äktenskapsbrott minst
en gång om dagen och prisar det syndiga
livet i Sodom och Gomorra. Att

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

122

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

människor i vårt land, för vilka kristen
kultur och moraluppfattning är angelägna
värden, känner sig illa berörda
av dylik osmaklig drift är väl inte så
underligt. Det är nog inte långsökt att
sätta in sådant även i det sammanhang,
där ungdomsproblemen behandlas. Eller
tror någon, att dylikt gyckel är en positiv
insats för att hjälpa ungdom på
glid? När t. ex. Tolstoy och Flaubert
på 1800-talet beskrev mörka passioner,
kom alltid sådd och skörd in i dramat.
Nu beskrives otroheten i familjelivet
som ett angenämt äventyr i människors
monotona tillvaro, och under tiden får
vi splittrade hem och tiotusentals unga
människor, som hatar själva tillvaron
och som vi nu möter cyniska på våra
ungdomsvårdsskolor och straffanstalter.

De åtgärder som justitieministern redovisar
under andra huvudtiteln till
fångvårdens upprustning med nya planerade
anstalter för inalles cirka 24
miljoner är betingade av den hårda
nödvändigheten och får väl betraktas
som en första etapp. Planeringarna kan
man kanske ha något olika uppfattning
om, men i stort får åtgärderna hälsas
med tillfredsställelse.

Jag är övertygad om, herr talman, att
det i längden blir nödvändigt med en
djuplodande forskning, som undersöker
de omständigheter i det svenska samhället
som kan antas ha orsakat den
ökade ungdomsbrottsligheten och det
förvärrade kriminalpolitiska läget. Vi
måste vetenskapligt komma underfund
med orsakssammanhanget mellan brottslighetens
omfattning och de stora förändringar
som skett i samhällsmiljön.
Dit hör ändrade strafformer, ekonomiska
förskjutningar, sekulariseringen eller
fjärmandet från kristen livssyn, fritidssysselsättning,
hem och familj och ungdomens
tillgång på pengar, nöjesliv etc.
Men medan vi väntar på att detta nödvändiga
fundament byggs för en debatt
i yttersta saklighet bör dock, som förut
nämnts, det utredningsmaterial som

finns göras fruktbart i handling mycket
snabbt.

Till sist blir det dock på människan
själv det beror i vilken strömfåra hennes
liv skall flyta fram: som positiv
eller negativ samhällsmedlem. Välfärdssamhället
kan göra en hel del, men det
innersta hos människan är inte tillgängligt
för lagparagrafer efter sakkunnigeutlåtanden
— och väl är det!

Det finns dock tidlösa bud, som inte
är fiender till sant liv utan är livets
vänner. Vi ställer dem inte åt sidan
utan påföljd. Vi planerar för vårt försvar
med en budget som håller på att
glida iväg till bortåt 2^2 miljard, men
låt mig här säga att den moraliska upprustningen
är inte mindre angelägen.
USA:s president Eisenhower, som väl
bör ha ett visst perspektiv på tillvaron,
kominer nog sanningen ganska nära då
han säger, att den moraliska upprustningen
är viktigare än någonting annat.
Människorna måste ha något fast att
tro på och leva för. Därför bör alla
positiva krafter i samhället känna, att
de har samhällets stöd och gillande. De
må kalla sig för kristna och ideella
folkrörelser eller Allkristen offensiv
med Stockholms biskop i ledningen eller
Moralisk upprustning med sin starka
accentuering av att vad vi behöver är
en ideologi med fasta moralbud under
Guds ledning. Är det kanske till sist
inte så, att det är något av detta som
så många av vår tids unga människor
saknar men så väl behöver i sin kamp
för tillvaron?

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Vi bär under de senaste
åren i den ekonomiska debatten många
gånger talat om engångsinflationen, vilken
från regeringens sida motiverades
av Koreakrisen. Vi har i dag i stort
sett motsvarande inflationstendenser,
och när man läser finansplanen, får
man det bestämda intrycket att den så
småningom kommer att motiveras av

124

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Suezkrisen. Gång på gång återkommer
nämligen finansministern till vilken inverkan
Suezkonflikten haft och har på
vårt ekonomiska läge. Det är naturligtvis
riktigt att Ivoreakonflikten på sin
tid inverkade på våra ekonomiska förhållanden,
men att helt skylla försämringen
av vårt penningvärde på denna
konflikt är inte riktigt. Innerst inne
måste vi nog erkänna att det är de socialistiska
försöken att sätta de ekonomiska
lagarna, jag vill säga de ekonomiska
naturlagarna, ur funktion, som
varit och är huvudanledningen till misslyckandet
i den ekonomiska politiken.

På socialdemokratiskt håll ville man
exempelvis under en mycket lång tid
inte erkänna den rörliga räntans betydelse
för ett stabilt penningvärde. Nu,
ungefär tio år för sent, har man emellertid
fått acceptera räntevapnet i kampen
mot inflationen. Jag vill dock inte
enbart lasta socialdemokraterna för underlåtenheten
att tillämpa den rörliga
räntan i kampen mot inflationen, utan
där har också bondeförbundet sin stora
andel i skulden. Den försyndelse regeringspartierna
här begått drabbar hela
vårt folk hårt. Inte minst har den drabbat
och drabbar alltjämt jordbrukarungdomen,
d. v. s. den jordbrukarungdom
som under de sista åren tagit vid eller
nu står färdig att taga vid där fädren
slutat. Detta tycker jag har på ett utmärkt
sätt tolkats i en ledare i Jordbrukarnas
Föreningsblad av den 1 december
1956. I denna ledare framhålles
hur den låsta lågräntepolitiken har medfört
starka höjningar av fastighetsvärdena,
och tidningens ledareskribent
framhåller hur tendensen att betala för
mycket för jordbruksfastigheterna har
varit olycklig för den unga generationen.

Även Skånska Dagbladet erkänner numera
den rörliga räntans betydelse.
Tidningen skrev den 16 januari i år:
»Den låsta räntan har varit ett fundamentalt
misstag i svensk efterkrigsekonomi.
Det är lika gott att erkänna det.»

Underlåtenheten att låta räntans höjd
följa det aktuella ekonomiska tidsläget
har framför allt återspeglats på fastighetsmarknaden
på jordbrukets område
-— som det av mig refererade ledareavsnittet
från Jordbrukarnas Föreningsblad
anger. Att detta är den krassa
verkligheten inte bara för nystartande
jordbrukare utan för alla jordbrukare,
har dessa strax före jul fått visshet om.
Jag syftar här på de meddelanden från
fastighetsberedningsnämnderna, som
utsändes i mitten av december, och som
anger hur mycket »rikare» jordbrukarna
i en hast blivit genom de höjda taxeringsvärdena.
Mången tycker kanske
att det måste vara behagligt att genom
ett enkelt penndrag bli rikare på en
natt. Ja, det kan vara så, om en person
t. ex. får ett meddelande om att han
har vunnit en stor vinst på herr Strängs
skattelotteri. Vederbörande får då likvida
medel till sitt förfogande, som kanske
varar några år. Men bättre vore om
vederbörande hade förtroende för kronans
värde och därför sparade pengarna
och lyfte cn årlig avkastning på den
nyvunna förmögenheten, som han då
hade glädje av under hela sitt liv. Men
hur är det om man hastigt blir rikare
genom en skrivelse från beredningsnämnden?
Får man då mera likvida medel
till sitt förfogande, eller får man
en större avkastning från jordbruksfastigheten
att leva av? Nej, ingalunda.
Man får inga nya likvida medel, och
avkastningen från jordbruket eller skogen
stiger inte det minsta. Däremot får
man i många fall högre skatt. Den på
papperet nyvunna förmögenheten, som
uppstått genom att taxeringsvärdet har
ökat, skapar bara nya utgifter för vederbörande,
inga nya inkomster.

Vid förra vårriksdagen väckte jag
tillsammans med herr Spetz i första
kammaren förslag om ett uppskov med
fastighetstaxeringen. Högern och folkpartiet
anslöt sig till detta förslag, men
det vann inte gehör från regeringspartiernas
sida. Under valrörelsen kritise -

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

125

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rade framför allt herr Hedlund förslaget
om uppskov med fastighetstaxeringen.
Han framhöll hur fördelaktigt det skulle
vara med en fastighetstaxering 1957,
framför allt då det gäller taxering av
växande skog, eftersom priserna på
skogsprodukter enligt kommande proposition
endast skulle medtagas från
år 1950 och sedan från år 1952 fram
till och med år 1954 samt att dessa
priser voro relativt låga. Jag vill fråga
herr Hedlund: Hur är det med skogspriserna
i år? Enligt de uppgifter jag
erhållit har de sjunkit väsentligt.

I det sammanhanget vill jag också fråga,
om vi inte hade fått riktigare taxeringsvärden,
om årets priser hade fått
ingå i den serie som ligger till grund
för taxeringen av växande skog? Enligt
min mening hade så blivit fallet.

Det höjda ränteläget, de ökade driftskostnaderna
inom jordbruket och de
till en viss del bundna priserna på jordbrukets
produkter har också under sista
tiden medfört en viss sänkning av priserna
på de rena jordbruksfastigheterna.
Även för dessa hade ett uppskov
med taxeringen säkerligen kommit att
ge ett riktigare resultat. Jag tror jag
vågar påstå att årets fastighetstaxering
i stort sett kommer att ge för höga värden,
såvida vi inte får ytterligare en
stark penningvärdeförsämring under
den kommande femårsperioden. Däremot
kommer taxeringen att vara till
fördel för landets finansminister på
grund av att den skapar ett större underlag
för förmögenhetsskatt, kvarlåtenskapsskatt
och arvsskatt.

I sitt första anförande här i dag framhöll
herr Cassel att inställningen till
sparandets problem var eu vattendelare
i svensk politik. Detta är riktigt. Inom
högern tror vi att en ökning av det frivilliga
personliga sparandet är ett naturligt
medel för ekonomisk stabilitet.
Inom socialdemokratien däremot siitler
man ett statligt tvångssparande i främsta
rummet, detta visserligen med den
motiveringen, att man inte tror på att

ett personligt sparande i praktiken kommer
till stånd vilket här nyss framhållits
av herr Sköld. Jag frågar: Varför
har man denna misstro mot enskilt sparande?
Under den tid då vi hade borgerliga
regeringar i vårt land fanns inte
denna misstro. Misstron måste bottna
däri, att man på socialdemokratiskt håll
erkänner, att spararna inte har förtroende
för den ekonomiska politik som
föres, eller också låtsar man sig icke tro
på enskilt sparande för att få motiv att
överföra sparandet till staten.

Inom högerpartiet har vi den uppfattningen,
att det personliga sparandet
och företagssparandet skall vara grundvalen
i en stabil ekonomi. Inte minst
företagssparandet anser vi ha mycket
stor betydelse. Genom den förda skattepolitiken
har detta sistnämnda sparande
under de senaste åren försvårats.
Många företag måste t. o. in. på grund
av skattebestämmelserna »leva» av förut
gjorda besparingar. Det är de nya avskrivningsreglerna
och värderingsreglerna
för lager, som undergräver företagens
ekonomiska stabilitet och sparmöjliglieter.
Vi får ingen ny kapitalbildning
inom företagen som motsvarar
dessas behov, så länge de företagsfientJiga
beskattningsreglerna behållcs. Inte
heller tror jag att vi får denna kapitalbildning
inom företagen, om de nappar
på den krok som finansministern lagt
ut i finansplanen, nämligen att han kan
tänka sig eu förmånligare företagsbeskattning,
om företagen accepterar en
obligatorisk tjänstepensionering. Kapitalbildningen
kommer i sådant fall icke
att ske i företagen utan i den statliga
pensionsfonden. Här skymtar i högsta
grad regeringens mål, nämligen att föra
sparandet över till staten.

Sparandet och kapitalbildningen inom
jordbruket kräver för närvarande en
speciell uppmärksamhet. Jordbruket befinner
sig i en intensiv omdaningsperiod,
varvid produktiviteten starkt
ökar. Samtidigt med denna produktivitetsstegring
övergår årligen flera tusen -

126 Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tal arbetsföra från jordbruket till andra
näringsgrenar. För att hålla produktivitetsökningen
och för att kompensera
den minskade mänskliga arbetskraften
måste en omfattande investering till
inom jordbruket, såväl i maskiner och
redskap som i form av dräneringar och
dylikt samt i en modernisering av jordbrukets
byggnadsbestånd, anläggande av
skogsvägar etc.

Långtidsutredningen beräknar det
samlade ny- och reinvesteringsbehovet
för jordbrukets vidkommande under
perioden 1956—60 till över två och en
halv miljarder kronor. Jordbruket ställes
här inför kapitalknapphetens problem.
Med hänsyn till den ringa produktionsomsättningen
i förhållande till
nedlagt kapital och den relativt låga
förräntningen på investerat kapital riskerar
jordbruket att komma i ett sämre
läge än industrien när det gäller
konkurrens om det tillgängliga kapitalet.
Därtill kommer, att den statliga
och kommunala verksamhetens ansvällning
tenderar att allt mera krympa den
privata sektorn. Det nya prissättningssystemet
för jordbrukets produkter
medför, att jordbruket för sin inkomstutveckling
är helt beroende av rationaliseringstakten
och denna är i sin tur
helt beroende av kapitaltillgången.

Under gångna tider var jordbruket
till mycket stor del självförsörjande
med kapital. Jordbrukarna hade sina
s. k. botteninteckningar, men för övrigt
skedde investeringarna och finansieringen
till stor del med privata medel,
hopsparade av gångna generationer, vilka
medel sedan ökades undan för undan
genom förnyat sparande. En analys
av dagens läge ger en annan bild. Inte
minst slående är hur jordbrukarna mer
och mer blivit beroende av statlig långivning
och hur självfinansieringen
framför allt hos yngre jordbrukare
minskat undan för undan. För att återföra
jordbrukets finansiering till jordbrukarna
själva måste åtgärder vidtagas.
Dessa åtgärder ligger i mycket hög

grad på det beskattningsmässiga planet,
och jag skall bara i allra största korthet
beröra vissa problem, som i det
sammanhanget framför allt kommer in
i bilden.

Redan hösten 1951 framförde riksdagen
önskemål om en utredning rörande
utökning av avskrivningsrätten för jordbrukets
byggnader. Trots att fem år sedan
dess har gått har ingenting från
finansministerns sida åtgjorts i denna
sak. Skall emellertid jordbrukarna kunna
vidmakthålla sitt byggnadsbestånd
utan en för stor ytterligare skuldsättning,
måste avskrivningsreglerna för
jordbrukets byggnader uppmjukas. Det
är därför att hoppas, att finansministern
tar upp denna fråga till behandling,
och om han inte själv tänker på
detta så hoppas jag att jordbruksministern
— som jag nu ser i kammaren —
skall stöta på i denna fråga.

Avskrivningsrätten i fråga om kostnaderna
för utförda dräneringar är en
annan fråga som tarvar sin lösning.
Vad det skånska jordbruket beträffar så
nydränerades detta till stora delar för
60 å 70 år sedan. Denna dränering har
nu i stor utsträckning upphört att fungera.
Avdragsrätt vid självdeklaration
föreligger visserligen för kostnaderna
för en omdränering, men eftersom
skattereglerna är sådana, att avdraget
skall ske på en gång, när dräneringskostnaderna
betalas, blir avdragsrätten
många gånger illusorisk, eftersom jordbrukarna
inte har så stora inkomster,
alt de kan utnyttja avdragen.

Vid förra årets riksdag aktualiserade
vi från högerhåll frågan om avdragsrätt
för kostnaderna enligt bunden avskrivningsplan,
då jordbrukarna anskaffar
nödiga maskiner och redskap.
Motionen avslogs av riksdagen, men frågan
måste lösas, om jordbrukarnas kapitalförsörjning
inte skall äventyras.
Avdragsrätten för kostnader för anläggning
av skogsvägar är en annan skattefråga,
som tarvar sin snara lösning, om

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

127

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skogsägarnas kapitalförsörjning skall
kunna ske på ett tillfredsställande sätt.

Att kvarlåtenskapsskattens omedelbara
avskaffande också har inverkan på
jordbrukarnas egen kapitalbildning har
vi från högerhåll så ofta berört, att jag
inte på nytt skall ta upp denna sak. Jag
vill bara helt kort säga, att vi från högerns
sida kräver kvarlåtenskapsskattens
omedelbara slopande utan att någon
annan skatt höjes, bland annat som
ett led i strävandena att göra jordbrukarna
självförsörjande med kapital i så
stor utsträckning som möjligt.

Vid 1956 års höstriksdag beslutades,
att förordningen om investeringsavgift
skulle gälla även för investeringar verkställda
under 1957. Då frågan behandlades
ställde jag en fråga till finansministern,
huruvida vi sedan verkligen
kunde räkna med att investeringsavgiften
skulle avskaffas i och med 1957
års utgång. Jag fick aldrig något klart
hesked i frågan, och inte heller i årets
finansplan lämnas någon upplysning på
denna punkt. Det är dock av vikt för
det svenska näringslivet — för industrien,
för jordbruket och för handeln
— att ett besked erhålles. Ges icke från
regeringens sida ett klart besked om
hur det skall bli, kommer investeringsavgiften
att betraktas som en ren omsättningsskatt
med alla de negativa
verkningar detta har för det näringsliv,
som skall bilda det ekonomiska underlaget
för ett framåtskridande såväl ekonomiskt
som socialt och rent kulturellt.
Investeringsavgiften som en långsiktig
företeelse gynnar inflationen i stället
för att bidra till en minskning av densamma.
Den är och förblir för de producerande
företagen en kostnadsfördyrande
faktor, som sätter spår i prisbildningen.
För jordbrukets förädlingsindustrier,
såsom mejerier, slakterier och
massafabriker, verkar investeringsavgiften
sänkande på de priser, som jordbrukarna
får ut på sina produkter, utan
att konsumenterna får billigare livsmedel
o. dyl. Låt oss därför få ett besked

om hur det i fortsättningen skall bli
med investeringsavgiften!

Herr talman! Innan jag slutar är det
en detalj inom ett annat område, som
jag vill säga några få ord om.

Det är ganska vanligt att man i olika
sammanhang jämför utvecklingen i vårt
land med den utveckling som skett och
sker i USA. Så har man gjort när det
gällt exempelvis vägfrågor och bilism.
Jag ser ingen anledning att inte göra
det också för handelns och andra servicenäringars
del.

Vi vill gärna anse, att vårt samhälle
är expansivt i likhet med Förenta staterna.
Ett utmärkande drag för ett sådant
samhälle är bland annat, att en
växande del av resurserna tas i anspråk
för distributions- och andra serviceändamål.
I Amerikas förenta stater är
för närvarande inte mindre än cirka
55 procent av de yrkesverksamma medborgarna
sysselsatta inom distributions-
och servicetjänsterna. Jag tror
att vi i vårt land inte uppskattat detta
slag av verksamhet efter förtjänst. Vi
har helt enkelt ansett den vara för litet
produktiv, men i verkligheten förbises
då de stora samhällsekonomiska vinster,
som följer av ett väl utbyggt och funktionsdugligt
distributionssystem.

Karakteristiskt för dagens situation,
här liksom på de flesta andra områden,
är att det föreligger stora investeringsbehov.
Hur stora behoven — eller låt
oss använda långtidsutredningens vokabulär
och kalla dem önskemål — i
verkligheten är kan uttryckas på följande
sätt.

Vi behöver enligt långtidsutredningen
tio atomkraftverk, som kostar cirka 50
miljoner per styck under de närmaste
tjugo åren. Det blir 500 miljoner kronor.
Men vi behöver också lägga om
25 000 butiker här i landet till självbetjäningssystem,
och investeringsbehovet
kan beräknas till 20 000 kronor per butik.
Vi får då för denna sak ett lika
stort investeringsbehov inom handeln
som för byggandet av atomkraftverk,

128

Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

och ingen tror naturligtvis, att detta
belopp på något sätt täcker de investeringskrav,
som en utveckling i automationens
tecken kommer att ställa på
handeln. Denna måste alltmera gå in
för mekanisering. Mycket är redan
gjort, och ännu så länge räknar man
med att den svenska distributionen är
främst i Europa. I andra länder arbetar
man emellertid febrilt på att bygga
upp än modernare distributionsapparater.
Under tiden hämmas utvecklingen
hos oss av byggnadsreglering, kreditrestriktioner
och allmänt bristande förståelse
från myndigheternas sida för
den stora betydelse, som handeln har i
dagens samhälle.

Varudistributionsutredningen räknar
med ett ytterligare behov av 100 000 anställda
redan under det närmaste decenniet,
om en normal produktivitetsökning
skall säkerställas. Det är en
mycket stor siffra. Då man jämför detta
personella behov med tillgången måste
det stå klart för var och en, att det är
ett första rangens samhällsintresse att
kunna bygga ut och modernisera handeln,
så att den effektivt kan ta hand
om en ökande varuvolym med minsta
möjliga ökning av mänsklig arbetskraftsinsats.

Även inom handelns och varudistributionens
område skulle nog en stor
del av det kapital, som behövs för upprustningen,
kunna anskaffas av vederbörande
själva, om vi hade en näringsvänligare
och sparvänligare beskattning
i vårt land. Såväl industriens och
jordbrukets som handelns representanter
hyser därför den förhoppningen, att
våra regeringspartier får upp ögonen
för detta fortast möjligt.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Vi har snart hållit på
i 14 timmar med denna remissdebatt.
Under ungefär hälften av den tiden eller

litet mer har regeringens ledamöter talat
om för oss, hur bra allting är. Låt
mig göra en liten reflexion. I likhet
med många andra har jag varit med
här några år. Regeringen har ju nu
firat tioårsjubileum, dock inte alldeles
oförändrad. Vi fick aldrig riktigt klart
för oss, om det var en ny regering eller
bara en något ommöblerad, som trädde
till på hösten 1951. Den socialdemokratiska
regeringsledningen har i varje fall
hållit på i mer än tio år. År för år och
nästan dag för dag har vi fått höra, ati
vad regeringen har gjort har varit alldeles
riktigt. Den har alltid bedömt saken
rätt, från apprecieringen av valutan
på sommaren 1946 och ryssavtalet
till den handelspolitiska kollapsen år
1947 och inköpet av statspapper för 3
miljarder kronor för att hålla räntan
nere vid 3 procent. Även det var väl
alldeles riktigt! Man har sedan fortsatt
att handla absolut rätt år efter år, att
ställa de absolut riktiga diagnoserna
och välja de riktiga medicinerna. Hela
tiden har man bekämpat inflationen
och klarat kriserna. Nu har sex nationalekonomer
talat om, hur man skall
handla. De lär visst ha mer eller mindre
olika meningar allesamman. Det enda
de är överens om är, att det inte är bra
som det är, vad det nu kan bero på.

Jag skall emellertid inte ta upp tiden
med att spinna vidare på denna tråd.
Detta må vara en liten fristående reflexion,
som får gå till kungen fram i
den mån den så förmår.

I valrörelsen i somras förekom en
ideologisk debatt i radio, som jag hade
det tvivelaktiga nöjet att deltaga i. Därvid
ställde jag bland annat en fråga
till försvarsminister Torsten Nilsson,
vilken gällde inte rikets försvar utan
kollektivanslutningen till det socialdemokratiska
partiet, som diskuterades
rätt livligt en tid under sommaren. Jag
frågade, hur det kunde komma sig, att
man inte kunde reservera sig kollektivt,
när man fick ansluta sig kollektivt. Varför
blev man, sedan man fått medlem -

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2

129

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

marna kollektivt anslutna, så oerhört
individualistisk, att man krävde att
medlemmarna skulle marschera upp en
i sänder och tala om att de inte ville
vara med? På detta svarade herr Nilsson:
»Vad reservationen beträffar så
finns det möjlighet att också kollektivt
reservera sig. Man kan samla ett antal
namn och de kan på det sättet få sin
reservationsrätt tillgodosedd.»

Jag har senare efterlyst något praktiskt
och faktiskt exempel på att det
åtminstone någon gång har gått till så,
som försvarsministern påstod att det
kan göra. Nu har för någon tid sedan
i pressen återgivits ett fall, där en del
kollektivt anslutna medlemmar i Svenska
kommunalarbetareförbundets avdelning
205 hade begärt att gemensamt få
reservera sig mot kollektivanslutningen.
I anledning härav fick de följande
besked: »Enligt de bestämmelser, som
är fastställda för det praktiska förfarandet
i fråga om reservation mot kollektivanslutningen,
kan sådan reservation
ej framföras kollektivt såsom skett
i berörda fall. Reservationen måste ske
på särskild blankett och anmälas personligen
till avdelningens kassör med
företeende av medlemsbok, som skall
förses med anteckning om reservationen.
Anmälan skall göras före december
månads utgång det år som föregår reservationsåret
och gäller reservationen
under ett år, varefter den måste förnyas.
» Av detta framgår att åtminstone
i det aktuella fallet är det mycket värre
att komma ut ur än att komma in i det
socialdemokratiska partiet. Man kan
här verkligen tala om den trånga porten,
där det inte får marscheras i mer
än ett led.

Jag skulle kanske inte ha berört denna
sak, om det inte vore så, att försvarsministern
är ordförande i den arbetarkommun
det här gäller. Jag tycker nog
att försvarsministern, som i radio inför
allt Sveriges folk talade om att man
kunde få reservera sig gemensamt mot
kollektivanslutningen, är skyldig svens
9

ka folket åtminstone ett exempel på att
så faktiskt får ske, gärna hämtat från
hans egen arbetarkommun.

Nu gick statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet just som jag
tänkte börja tala litet grand om jordbruket.

Genom de beslut, som riksdagen fattade
på hösten 1955 och våren 1956,
fick vi en ny ordning för prissättningen
på jordbrukets produkter, avsedd att
gälla under de närmast följande tre
åren. Vid fattandet av dessa beslut rådde
det enighet om det mesta — jag har
flera gånger understrukit det tillfredsställande
däri. Från det partis sida,
som jordbruksministern representerar,
föreföll man emellertid att vara rätt
ängslig för hur denna liberalisering av
jordbrukspolitiken skulle utfalla; tydligen
var man rädd för att samtliga priser
skulle ramla ned i närheten av den
undre prisgränsen och att jordbrukarna
i genomsnitt inte skulle få ut mittpriser.

Vi har nu fyra månaders erfarenhet
av det nya prissystemet. Naturligtvis är
denna tid för kort för att man skulle
kunna dra några generella och säkra
slutsatser, men det kan i alla fall vara
anledning att något kommentera vad
som förekommit.

En av de erfarenheter, som man
gjort, är att det skett en sådan spridning
av priserna, att dessa hållit på att
slå igenom både den övre och den
nedre prisgränsen. Vidare kan konstateras
att prissättningen i stort sett utvecklat
sig ganska fördelaktigt ur jordbrukets
synpunkt. Priserna har i genomsnitt
legat mellan mittpriserna och den
övre prisgränsen. Detta visar — om
man vill uttrycka sig försiktigt och det
skall jag gärna göra — att den nya ordningen
inte bara medför risker utan
även chanser för jordbruket. Det var
ju också meningen, att det skulle finnas
bägge delarna.

Från folkpartiets sida var vi •— förutom
att vi hade en del anmärkningar

9 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 2

130 Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

beträffande foderpriset — egentligen
bara missbelåtna på en enda punkt i
fråga om prissättningen på avsaluprodukter
och det gällde producentpriset
på ägg. Medan de animaliska produkterna
i genomsnitt höjdes med 36 procent
i jämförelse med 1950/51 års nivå,
så lades mittpriset på äggen bara 18
procent över denna nivå. Äggen ställdes
alltså i särklass. Vi sade inte så
mycket om mittpriset, ty vi vet att det
inte är så lätt att hålla äggpriset uppe.
Vi sade emellertid, att det skulle behövas
mera medel för att klara äggexporten
i kritiska situationer. Därför motionerade
vi om att man ur clearinglcassan
för fettråvaror skulle få ta 5
miljoner kronor om året för att stödja
äggexporten. I jordbruksutskottet ändrade
vi detta yrkande så, att vi hemställde,
att 5 miljoner kronor om året
skulle ställas till Kungl. Maj :ts förfogande
för detta ändamål, dels därför
att vi i någon mån ville trubba av den
formella anmärkningen, att man inte
får använda andra medel än de som
hör produktionsgrenen till för en sådan
subvention, dels därför att vi trodde
att man från bondeförbundets sida
i alla fall inte skulle ha någonting emot
att ställa dessa medel till jordbruksministerns
förfogande. Men det gick inte
det heller. Vi fick bara en blank reservation
av herr Pettersson i Dahl, en röst
från bondeförbundet och en från socialdemokraterna
samt alla folkpartiets
röster.

Hur har det gått nu? Jo, priset har
slagit igenom den nedre prisgränsen
och ligger utan jämförelse sämst till.
Det skulle oerhört väl behövas mera
pengar för att stödja priset. Jag kan
hälsa herr statsrådet från äggproducenterna
i Bohuslän. De är inte särskilt
nöjda med denna utveckling, och det
var inte nödvändigt att den skulle bli
så dålig som den blev. Det finns fortfarande
15,5 miljoner kronor i den
nämnda clearingkassan den 30/6 1957
enligt framlagda beräkningar. Därav

skall nu 5 miljoner kronor gå till spånadsväxter
och 5 miljoner till forskning.
Förut har man tagit pengar till
socker och oljeväxter och mjölk. Man
tar ur denna kassa till nästan allting
utom för att stödja äggpriset. Jordbruksministern
vill väl ha det på det
sättet, tyvärr. Jag skall inte säga mer
om detta. Jag har velat lämna denna
lilla kommentar till dagens läge.

Jag har sedan sett i nionde huvudtiteln,
att vi fortfarande skall lägga ut
1 884 900 kronor till hästavelns främjande.
Jag har tillåtit mig att säga förr,
att jag egentligen inte tror att vi behöver
några pengar till hästavelns främjande.
Dummare är inte Sveriges bönder
än att de — om de får hållas — kan
skaffa sig de hästar som behövs; det är
inte så förfärligt många numera. Det är
ju rätt underligt, att man skall behöva
1,9 miljoner kronor för hästavelns
främjande när man bara får 1 miljon
kronor för nötkreatursskötseln. Det är
emellertid inte all hästavel som främjas.
Det finns någonting som kallas norsk
fjordhäst. Hästbyråkratien används för
att hindra att det kommer in några sådana
hästar i landet.

Jag skall be att för jordbruksministern
få läsa upp en liten rar sak. Det
var en bonde för en tid sedan uppe i
Jämtland, som ville köpa två norska
fjordhästar. Han fick då ett formulär,
där man bl. a. frågade 1) Driver Ni
jord- eller skogsbruk? 2) Därest Ni ej
driver jord- eller skogsbruk, har Ni
skogskörning för annans räkning? 3)
Har Ni f. n. arbetshäst? 4) Om så är
fallet, varför anser Ni Er behöva ytterligare
två hästar? 5) Vad är orsaken
till att Ni inte köper arbetshästar i
Sverige? 6) Vad är det ungefärliga sammanlagda
priset i svensk valuta, som Ni
avser att betala för hästarna? 7) Sysslar
Ni med hästhandel? 8) Har Ni möjlighet
att under karantänstiden hysa
hästarna i isolerad byggnad? 9) På vilket
avstånd från norska gränsen är Ni
bosatt?

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Nr 2 131

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Sedan han själv på heder och samvete
besvarat detta skall han söka upp
en i orten boende nämndeman, en ägodelningsnämndeman,
en polisman eller
en landsfiskal i distriktet som skall bestyrka
uppgifterna. Denne skall intyga
att ovanstående uppgifter »mig veterligt
är överensstämmande med de verkliga
förhållandena samt att jag saknar
anledning att misstänka, att införsel
sker i spekulationssyfte».

En bonde här i landet kan fortfarande
inte själv få bestämma om han skall
köpa en häst eller inte, även om man
inte alltid skickar polisen att bedöma
om han behöver en häst till, som man
gjorde i norra Bohuslän. Skulle det
inte gå, herr jordbruksminister, att få
bort litet grand av detta förmynderskap
över de svenska bönderna, som
är fullständigt onödigt. Statsrådet var ju
nere i Bohuslän och tittade på fjordhästarna
där nere. Några stycken har
ju faktiskt kilat över gränsen, men det
är en särskild historia som jag inte
skall diskutera.

Sedan skall jag be att få säga några
ord i anslutning till sjätte huvudtiteln,
närmare bestämt punkten 21. Den
handlar om vatten och avlopp. Regeringen
har i sin senaste uppenbarelseform
suttit sedan 1951 på hösten. När
den kom till fanns det en balans på
39 miljoner kronor. Sedan dess har de
kommunala bidragsberättigade arbetena
ökat från 31 till 43, till 79, till 120,
till 121 och 101 miljoner kronor om
året. För det löpande året räknar man
med 120 ocli för nästa budgetår med
140 miljoner kronor. Man beräknar att
vid utgången av det budgetår som denna
budget gäller ha en balans av 450
miljoner kronor och en väntetid för
kommunerna på fyra och ett halvt år.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen säger:
»Styrelsen anser sig i detta sammanhang
böra framhålla de alltmer
markanta olägenheter, som den hittills
oavbrutet och hastigt växande väntetiden
innebär såväl för bidragstagarna

som för väg- och vattenbyggnadsverket.
Enligt styrelsen talar vägande skäl
för att åtgärder snarast vidtages för att
nedbringa väntetiden.» Sedan styrelsen
sagt detta, som låter ganska förnuftigt,
förklarar den att med mera än fem
miljoner kronor vågar den med hänsyn
till arbetsmarknadsläget inte föreslå
att anslaget höjes. Detta tycker jag
är ett rätt underligt argument. Skall
man alltså vänta med att betala ut penggar
i någon större utsträckning till
dess att arbetsmarknadsläget blivit annorlunda,
vilket ju ingår i regeringens
program att det inte får bli?

Sedan säger statsrådet sitt, och det
låter bl. a. så: »Enbart en mindre höjning
av bidragsanslaget är inte ägnad
att märkbart påverka vare sig balansen
av bidragsärenden eller väntetiden för
de bidragssökande. För att få någon
effekt bör en anslagshöjning ingå som
ett led i en större plan för åstadkommande
av överensstämmelse mellan anslags-
och medelsbehov.» Några restriktiva
ändringar av redan beviljade
bidrag har riksdagen sagt ifrån att
den inte vill ha, men statsrådet Hjalmar
Nilson tycker att fem miljoner gör så
litet, att det är bättre att inte ta någonting
alls. Men man kan väl inte honorera
de anslagssökande med en stor
plan. Vad som behövs är anslag för att
att klara av den eftersläpande anslagssumman
på 450 miljoner kronor. Det
behövs inga nya planer, ty riksdagen
har redan sagt ifrån, att anslagen skall
utgå efter den plan som redan finns.
Jag tycker det hela är en ganska bedrövlig
tillställning.

Vad blir nu konsekvensen? Den kan
bli denna: Först ålägger bostadsmyndigheterna
en kommun att genomföra
kollektiva anordningar för vatten och
avlopp. I avvaktan på att detta blir
gjort förbjuder man bostadsbyggande
inom vissa områden. Men om så kommunen
skall försöka ställa sig myndigheternas
ålägganden till efterrättelse
och genomföra dessa vatten- och av -

132 Nr 2

Måndagen den 21 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

loppsanläggningar, får den statsbidrag
efter fem eller sex år enligt detta system.
Om kommunen vill låna pengar
någon annanstans är bankerna förbjudna
att ge dem lån. Så styrs Sveriges
rike just nu! Resultatet av detta
blir att folk, när de inte kan få bygga
där de annars vill bygga får ge sig
i väg någon annanstans, d. v. s. man
skärper folkvandringen från småsamhällen
och från landsorten. Låt mig,
herr talman, även i det här sammanhanget
beklaga denna utveckling.

Nu börjar ju de flesta vara överens
om att den här staden håller på att
växa på ett ogynnsamt sätt. Stor-Stockliolm
hade, om man räknar med de
yttre förortsområdena, vid årsskiftet
1 081 000 invånare. Staden har på ett
år vuxit med omkring 15 000 personer.
Om det skall fortsätta så, dröjer det
inte så förfärligt många år, förrän vi
får en tätortsbebyggelse från Södertälje
till Uppsala. Det dröjer väl inte
heller så länge, förrän det området har
bortåt ett par miljoner invånare. Det är
möjligt att området hinner fram till två
miljoner invånare, innan landet i dess
helhet kommer upp till tio miljoner.
Jag tror inte att man befrämjar en
sund samhällsutveckling genom att låta
det fortgå på det sättet. Men vad man
från regeringens sida framför allt tycks
vara intresserad av, när dessa saker
kommer på tal, är en direkt dirigering
och lokalisering av företagen. Men allt
vad en kringsynt och framsynt styrelse
skulle göra för att avleda åtskilligt av
denna utveckling i andra riktningar,
det görs inte. Vad jag här nyss nämnt
är ett av de typiska exemplen just på
den saken.

I eftermiddags berättade en kamrat
i kammaren för mig, att vägförvaltningen
i Älvsborgs län skall bygga en
reparationsverkstad som sysselsätter ett
tjugotal arbetare. Den har erbjudits
plats i ett stationssamhälle i mitten av
länet, som ingalunda är någon avkrok,
men vägförvaltningen vill naturligtvis

ha den i Vänersborg. 50 personer till
Vänersborg i stället för 50 personer till
Sollebrunn, det är typen av den utveckling
vi är inne i.

Finansministern har här i dag givit
en repetitionskurs angående vad pressen
skriver, men urvalet var ju, som professor
Ohlin anmärkte, en smula ensidigt.
Finansministern tog inte med
något av vad koalitionspressen skriver
om koalitionen. Det har stått en del sådant
också. Bland annat läste jag för
några dagar sedan i en inbördes polemik
bondeförbundare emellan, att det
väl ändå var värt att sitta kvar i regeringen
för att stoppa flykten från landsbygden.
Javisst, men vad gör ni för
att åstadkomma detta? Aldrig har väl
flykten från landsbygden gått med
våldsammare fart än under dessa år,
och jag märker inga krafttag för att
ändra något i det fallet.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till morgondagens
plenum kl. 10.00.

§ 2

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 15, till Konungen angående val av
ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

§ 3

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra
kammare samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 15 januari 1957.

Sedan kammarens plenum denna dag
avslutats, sammanträdde med herr tal -

Nr 2

133

Måndagen den 21 januari 1957 em.

mannen och herrar vice talmän de ledamöter
av kammaren, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta kammarens
kanslipersonal.

Därvid beslöts till en början, att kanslitjänstemännen
vid innevarande riksdag
skulle utgöras av en notarie, fyra
förste stenografer, fjorton stenografer,
en förste kanslist, fem kanslister, därav
en tillika registrator och en kansliskrivare,
samt två reservstenografer.

Herrar deputerade antogo för tjänstgöring
tills vidare såsom

notarie:

hovrättsarkivarien, jur. kand. Nils G.
H. Liliequist;

förste stenografer:
f. d. tullkontrollören Agnar Miclial,
f. d. förste byråsekreteraren Erland
N. Dahlén,

byråchefen, fil. kand. Hans A. Heimbiirger
samt

sekreteraren och ombudsmannen, jur.
kand. Anders Norrman;

stenografer:
jur. kand. Göte Fahlin,
byråsekreteraren, jur. kand. John W.
Löf,

redaktören C. O. Bertil Arborén,

e. o. förste byråsekreteraren, jur.
kand. Gustaf A. H. Titz,
fru Signhild Elfner,

Stig A. L. Ekermann,
pol. mag. Lars A. Nilsson,

Knut Nilson,

Bengt E. Lundin,
fil. mag. Bertil R. Palmquist,
fil. stud. Hans A. Karlgren,
sekreteraren, jur. kand. Sune K. Johansson,
1

fil. stud. Gunnar Ljusterdal och
A. Göte Schenning;

förste kanslist:
fru Ebba Ihrman;

kanslist tillika registrator:

f. d. överkontrollören A. Helmer
Gärdin;

kanslister:

kanslisten Curt C. C. Berggren,

amanuensen, jur. kand. Per Stenberg
och

förste revisorn, jur. kand. Hans G.
Elirén;

kanslist (kansliskrivare):

fru Eva Särnmark; samt
reservstenograf:

sekreteraren Ingvar Olsson.

Med tillsättandet av den återstående
reservstenografbefattningen skulle anstå
till dess stenografprov blivit anställda.

Här skulle antecknas, att fru Eva
Särnmark beviljades tjänstledighet på
grund av sjukdom till och med den 26
januari och förordnades fru Irma Vänner
att under tiden 7—26 januari uppehålla
hennes befattning på kansliet. Av
övriga befattningshavare hade på särskild
anmodan följande tjänstemän redan
tidigare inträtt i tjänstgöring hos
kammaren, nämligen den 2 januari
förste kanslisten fru Ihrman, och kanslisten
Gärdin, den 8 januari kanslisten
Berggrén, den 10 januari notarien Liliequist,
stenograf erna Fahlin och Löf,
samt övriga här avsedda befattningshavare
den 12 januari.

Det skulle åligga de antagna tjänstemännen
att vid behov och i den mån
så ske kunde utföra jämväl annan
tjänstgöring hos riksdagen.

In fidem
Gunnar Britth

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.21 på natten.

In fidem
Gunnar Britth

1 Utsedd av talmannen att vid förfall för sekreteraren bestrida sekreterargöromålen inom
kammaren m.m.

134 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Tisdagen den 22 januari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 16 innevarande
januari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om ledighet
från riksdagsgöromålen från och
med fredagen den 25 januari till och
med lördagen den 2 februari, med anledning
av en med Kungl. Maj :ts tillstånd
företagen studieresa till Holland
och England för familjerådgivningskommitténs
räkning.

Stockholm den 22 januari 1957

Inga Thorsson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 3

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.), tillika svar på interpellation
ang. den aktuella bränslesituationen
och fråga ang. ytterligare hjälpåtgärder
för ungerska flyktingar

Herr talmannen anmälde, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1957/58, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1956/57, nu komme
att fortsättas.

Hans excellens herr statsministern Erlander
hade tillkännagivit, att han hade
för avsikt att i samband med remissen
av förenämnda propositioner besvara
fröken Wallerius’ fråga angående ytter -

ligare hjälpåtgärder för ungerska flyktingar.

Vidare hade chefen för handelsdepartementet
herr statsrådet Lange tillkännagivit
sig hava för avsikt att i samband
med remissen av samma propositioner
besvara herr Svenssons i Stenkyrka
interpellation angående den aktuella
bränslesituationen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Svensson i Stenkyrka
har i en interpellation frågat
mig, om jag vill lämna en redogörelse
för den aktuella bränslesituationen och
om jag avser att inom en snar framtid
vidta åtgärder för att upphäva det nuvarande
s. k. söndagsförbudet. Han har
vidare velat veta, när förslag kan väntas
i syfte att öka lagerhållningen av
flytande bränslen.

Jag kanske, herr talman, får inskjuta,
att flera talare i debatten i går också
varit inne på dessa spörsmål.

Till svar på interpellationen vill jag
meddela följande.

Vad till en början angår den internationella
oljesituationen råder som
framgått av dagspressen alltjämt en betydande
oklarhet. Samarbetet i Paris
mellan de västeuropeiska länderna inbördes
och med de stora internationella
oljebolagen har visserligen nu tagit fastare
form men man är alltjämt hänvisad
till bedömningar på mycket kort sikt.
Arbetet har därför i första hand inriktats
på att lösa de mest trängande akuta
svårigheterna. Vid det senaste mötet i
förra veckan har vissa beräkningar
framlagts rörande Västeuropas försörj -

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2

135

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ning under första kvartalet. Dessa indikerar
en brist på ungefär 25 procent för
bensin, omkring 15 procent för motorbrännolja
och lätta eldningsoljor samt
inte mindre än 40 procent för tunga
eldningsoljor. Det bör emellertid understrykas
att stor osäkerhet vidlåder
även dessa beräkningar. Situationen
kan förbättras om produktionen i Amerika
ökas, om Suezkanalen kan öppnas
för viss trafik eller om reparationsarbetena
på oljcledningarna från Mellersta
Östern till Medelhavet kommer igång
på allvar. Enligt uppgift torde det —
om de politiska förutsättningarna vore
för handen — tekniskt vara möjligt att
på någon vecka reparera den största
av dessa ledningar så att den kan utnyttjas
för halv kapacitet. Enbart därigenom
skulle tillförseln till Europa
öka i omfattning och därjämte besparingar
kunna göras i fråga om tonnaget.
Den allmänna målsättningen i Parissamarbetet
är att fördela nedskärningen
för varje produkt jämnt på olika länder
och att genom utdelning var tionde dag
av reservkvoter tillgodose de länder
som drabbas särskilt hårt av bristen.
Vid den första utdelningen erhöll Sverige
en extratilldelning på 37 000 ton
eldningsolja för tiden 1—10 februari.

Tillförseln till Sverige av oljeprodukter
har hittills varit efter omständigheterna
tillfredsställande. Även under januari
månad räknar vi med att importen
kommer att ligga på en relativt hög
nivå. Tack vare den begränsning av
konsumtionen som ägt rum har det därför
varit möjligt att åstadkomma en sådan
uppbyggnad av lagren som är nödvändig
för att inte försörjningen skall
bryta samman under de återstående vintermånaderna.
I fråga om den fortsatta
importen är läget dock alltjämt ovisst.
Utvecklingen blir härvidlag beroende
av å ena sidan den internationella tillgången
på olja, å andra sidan vilka
mottagningssvårighetcr som för vårt
land kan uppkomma på grund av isförhållandena.
Om importen av ena el -

ler andra skälet går ned kraftigt — samtidigt
som vi befinner oss i en högsäsong
i förbrukningen av eldningsolja —
får man räkna med att de nuvarande
lagerreserverna snabbt dras ner till
den nivå, som av beredskapsskäl icke
får underskridas. Det vore därför inte
försvarligt att i detta läge lätta på konsumtionen
med risk för att längre fram
behöva vidta betydligt längre gående
restriktioner.

I fråga om bensin ter sig den internationella
tillgången f. n. bättre än för övriga
oljeprodukter. De nuvarande inskränkningarna
i motorfordonstrafiken
måste emellertid bedömas mot bakgrunden
av läget beträffande oljeförsörjningen
i dess helhet. Som känt är den
nuvarande bristsituationen främst beroenda
på att tillgången på tanktonnage
är begränsad. Om tonnaget i ökad utsträckning
tas i anspråk för import av
bensin måste detta med nödvändighet
leda till minskad tillförsel av tyngre oljor,
varigenom den redan nu besvärande
bristen inom denna sektor skulle
knuna allvarligt tillspetsas. Det är av
dessa skäl nödvändigt att bibehålla även
restriktionerna i bensinförbrukningen
ännu någon tid. Om — som jag hoppas
— tillförselläget förbättras redan till
våren är det kanske möjligt att undvika
längre gående inskränkningar än som
nu gäller. Jag delar interpellantens uppfattning,
alt söndagsförbudet särskilt för
landsbygdens befolkning innebär betydande
olägenheter och att det inte är
lämpligt att under eu lång period bibehålla
ett sådant system. Å andra sidan
måste beaktas att varje ransoneringssystem,
som verkligen skall medföra en
besparing, med nödvändighet leder till
kännbara inskränkningar även på ur
samhällssynpunkt viktiga områden. Under
vintermånaderna då trafikbehoven
av naturliga orsaker iir mindre än eljest,
torde olägenheterna av det nuvarande
söndagsförbudet i varje fall inte
vara svårare än av något annat tänkbart
system. Givet är emellertid att, om kri -

136 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sen blir mera långvarig, det blir nödvändigt
att överväga någon annan typ
av trafikreglering. Beredskapsplanerna
på detta område är f. n. föremål för
översyn. Jag vill tillägga, att restriktionerna
på trafiken inte kommer att bibehållas
längre än som är oundgängligen
nödvändigt för att inte beredskapen
skall äventyras. Frågan om möjligheterna
att släppa eller inskränka på
söndagsförbudet kommer att i samverkan
med motororganisationerna övervägas
allteftersom läget efterhand kan
bättre överblickas.

Vad slutligen beträffar interpellantens
fråga om åtgärder för att förbättra
lagerhållningen av flytande bränslen
delar jag uppfattningen att den nuvarande
lagringskapaciteten är otillräcklig.
Utbyggnaden av oljelagren har inte
skett i den utsträckning som med hänsyn
till konsumtionsutvecklingen hade
varit önskvärt. Detta sammanhänger
främst med det begränsade investeringsutrymmet
och den avvägning som
måst ske i förhållande till andra angelägna
investeringsbehov. En betydande
utbyggnad har likväl kommit till stånd
under senare år, särskilt i fråga om
bombskyddade lagringsutrymmen. 1955
års oljelagringskommitté har nu framlagt
en konkret utbyggnadsplan för
femårsperioden 1958—62. Jag anser det
angeläget både med hänsyn till risken
för störningar på den internationella
oljemarknaden och på grund av de svårigheter
som kan uppkomma vid långvarig
isavspärrning runt våra kuster att
en betydande utbyggnad av lagerhållningen
nu genomföres. Betänkandet är
på remiss och avsikten är att frågan
skall kunna föreläggas riksdagen redan
i vår. Den nya lagstiftningen och upplagringsprogrammet
skulle därigenom
kunna träda i tillämpning från och med
årsskiftet 1957—58.

Härefter anförde:

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för det snabba och utförliga
svaret på min interpellation.

Den redogörelse statsrådet lämnat
klargör den aktuella oljesituationen så
långt detta nu är möjligt med hänsyn
till de många ovissa faktorer som är
med i bilden. Det är självklart att vi i
en bristsituation som den nuvarande
måste underkasta oss vissa restriktioner.
Då vi emellertid nu genom konsumtionsbegränsningen
lyckats i viss
omfattning bygga upp lagren, så att vi
inte behöver riskera att försörjningen
skall bryta samman under vintern, är
det givetvis ett tillfredsställande resultat.

Det s. k. söndagsförbudet medför olägenheter
särskilt för landsbygdens folk,
och jag framhöll i min interpellation
att ett sådant system inte kan bibehållas
under någon längre tid. Statsrådet understryker
detsamma i sitt svar, och jag
vill notera statsrådets löfte om att överväga
andra åtgärder, om oljekrisen
skulle bli mera långvarig. Enligt de senaste
uppgifterna i pressen synes en
omedelbar lättnad i förbudet kunna
företagas.

Den uppkomna bristsituationen visar
på ett handgripligt sätt, att vår nuvarande
lagringskapacitet inte är tillräcklig.
Utbyggnaden av oljelagren har, såsom
statsrådet också uttalar i svaret, inte
skett i den utsträckning som hade varit
önskvärd med hänsyn till konsumtionsutvecklingen.
Statsrådet framhåller härvid
att detta sammanhänger med att investeringsutrymmet
är begränsat och att
det måste ske en avvägning i förhållande
till andra angelägna investeringsbehov.
Visst finns det många angelägna
investeringsuppgifter, men det kan allvarligt
ifrågasättas, om avvägningen varit
den bästa när ett investeringsbehov
av så avgörande betydelse som oljelagringen
fått släpa efter på det sätt som
skett.

Nr 2

137

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Vi har blivit alltmer beroende av de
importerade bränslena, vilka nu torde
täcka nära tre fjärdedelar av vårt energibehov.
Oljeförbrukningen har ju stigit
mycket kraftigt under senare år och utgör
nu ungefär hälften av vår energiförbrukning.
Särskilt har konsumtionen
av eldningsoljor stigit för såväl industridrift
som bostadsuppvärmning. Man
har för den närmast överskådliga framtiden
endast att vänta en fortsättning
av denna utveckling, men detta kommer
att medföra att vårt näringsliv och hela
vårt samhälle kommer att bli än mer
sårbara.

Jag skall inte ge mig in på någon
bedömning av huruvida vi har möjlighet
att med denna utveckling hålla en
tillfredsställande energiberedskap i
framtiden. Statsrådet har lovat att redan
under innevarande riksdag söka
lägga fram förslag till utbyggnadsplan
beträffande oljelagren för den närmaste
femårsperioden, sedan oljelagringskommitténs
förslag remissbehandlats. Detta
femårsprogram syftar ju till en sådan
utbyggnad, att lagerhållningen skall mer
än fördubblas -— om nu ens det kan
vara tillräckligt.

Man frågar sig emellertid om det kan
vara tillrådligt, att vi gör oss så beroende
av oljeimporten. Det kan ifrågasättas
om det inte blir nödvändigt med
en sådan avvägning, att vi får bättre
möjligheter att klara oss på egen hand
vid en avspärrning. Det är särskilt den
snabbt ökade förbrukningen av eldningsoljor,
som måste uppmärksammas,
varvid bostadsuppvärmningen borde i
större utsträckning kunna baseras på
inhemska bränslen.

Bränsleutredningen har ju kartlagt
hela vår försörjningsläge på detta område
och betonar att snabba åtgärder
måste vidtagas. Jag skall bara citera
sista meningen i slutorden: »Det är alltså
inte eu minut att förlora.»

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Endast några ord i anledning
av herr Svenssons i Stenkyrka
senaste anförande. Ingen skulle vara
gladare än jag, herr Svensson, om de
uppgifter, som allt som oftast förekommer
i pressen om en ljusning i läget,
också bekräftades i verkligheten. Men
tyvärr har det varit så, att uppgifter,
som stått att läsa i dagstidningarna,
många gånger fått dementeras av aftontidningarna,
och uppgifter som förekommit
i aftontidningarna har återigen
vid andra tillfällen fått mötas av dementier
i dagstidningarna redan dagen därpå.
I varje fall kan man inte bygga
några som helst omdömen på de uppgifter
som pressen allt som oftast i dessa
sammanhang tillhandahåller.

Sedan kanske jag får säga, att jag är
fullt överens med herr Svensson i Stenkyrka
om att det är mycket angeläget
att lagerkapaciteten för oljor och bensin
ökas här i landet. Det framgick ju
också av mitt svar, att jag har den meningen.
Men en del har också skett;
det bör framhållas. En uppskattning
visar, att under de sju åren sedan 1950
har de cisternutrymmen som finns hos
de enskilda oljebolagen och hos industrien
och de som tillkommit i bergrum
på statligt och ibland kommunalt initiativ
ungefär tredubblats. Det är inte
tillräckligt, det erkänner jag gärna, med
hänsyn till den ökade roll som oljan
spelar för vår energi- och bränsleförsörjning,
men det visar att utvecklingen
på detta område gått i rätt riktning.

Herr von SETH (h):

Herr talman! Dalaskalden Karlfeldt
talade vid ett tillfälle om fem farliga F.
För min del har jag gjort den reflexionen
inför de svårigheter, som vår nuvarande
regering ställts inför, att med
bokstaven B börjar en hel del ord, som
är farliga för regeringen. Jag tänker
på bostäder, budgetsvårigheter, bilar,
hilskattemedel, brist på olika områden
etc.

138 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

För min del skall jag på grund av det
stora antal talare, som är anmälda,
bara uppehålla mig vid bilar och bilskattemedel,
då jag haft en hel del att
göra med vägar och vägväsen. Jag vill
redan från början slå fast, att i ett demokratiskt
styrt modernt samhälle under
utveckling går det inte att hejda
bilismen vare sig med tvångsåtgärder
eller andra hinder. Bilbeståndet i vårt
land har ökat mer än som förutsetts i
de djärvaste prognoser, och därmed har
också behovet av förbättring och upprustning
av vårt vägväsende skärpts.
Vägar och gator i vårt land från norr
till söder befinner sig i dag inte i det
skick som man kan önska, och skulle
jag vilja tillägga, fordra.

Jag skall inte gå in på någon längre
statistik, men jag vill bara understryka,
att lastbilstrafiken ökar för varje år.
Den svarade 1955 för en årlig ökning av
transportarbetet med inte mindre än
sju procent, mot en ökning av endast
fyra procent av transportmedlen över
lag. Samtidigt som vägtrafiken ökar,
eftersättes, kan man säga utan att på
något sätt överdriva, vägarnas nödvändiga
både underhåll och upprustning.
Vägnätet nedslites med andra ord för
varje dag som går, utan att regeringen
tagit tillbörlig hänsyn till de varningar,
som under flera år framställts från det
ansvariga verket, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som med skärpa framhållit
nödvändigheten av ökade anslag
för vägväsendet. Jag skulle nog vilja
säga, att när väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
äskat sina anslag för budgetåret
1957/58, kan man beteckna det
skrivsätt som användes i petitan som
ett nödrop.

Statsmakterna har också betonat, att
vägväsendet är viktigt, genom att tillsätta
en särskild vägminister. Jag skulle
vilja fråga vad vägministern har gjort
under framför allt det senaste året för
att tillgodose vägväsendets upprustning.
Jag tvivlar dock inte ett ögonblick på
statsrådet Hjalmar Nilsons goda vilja.

När koalitionsregeringen bildades
1951 upptogs en särskild programpunkt,
där man lovade att i större omfattning
tillgodose vägbehovet. Det hände inte
så mycket på detta område under 1952
och 1953. Men 1954 höjdes bilskatterna.
Enligt mångas uppfattning skärptes bilskatterna
inte minst för bussar och lastbilar
över hövan, men bilisterna fann
sig i detta inför löftet av regeringen
och de finansministrar vi har haft, att
dessa bilskattemedel förr eller senare
skulle komma vägväsendet till godo.
Sedan bilskatterna var höjda, beslöt
1954 års riksdag en femårsplan för vägarnas
upprustning, som avsåg inte
mindre än två miljarder kronor.

I början av 1956 och även i mitten
av detta år inträffade en hel del glädjande
händelser åtminstone i vad avser
löften om ett förbättrat vägväsende.
Delegationen för översiktlig vägplanering
framlade i mars förslag om en
tjugoårsplan för vägväsendets rationella
upprustning. Och när statsutskottet behandlade
sjätte huvudtiteln gjorde det
ett enhälligt uttalande, vari framhölls
»behovet av effektiv och framsynt upprustning
av vägnätet».

Under valrörelsen diskuterade man
ganska mycket om vägar. Kommunikationsministern
lovade i valrörelsen 1956
i augusti och september månader, att
vägarna skulle upprustas mera. Sedan
företog statsrådet Hjalmar Nilson, som
ju kallas för vägministern, i slutet av
valrörelsen en studieresa till Amerikas
förenta stater. Både finansminister Wigforss
och hans efterföljare gjorde vid
upprepade tillfällen både inom och
utom riksdagen uttalanden om att de
pengar som togs ut i bilskattemedel för
fordon och drivmedel och såsom investeringsavgift
och omsättningsskatt på
bilar skulle, i den mån de icke årligen
förbrukades, läggas åt sidan och bokföras
som en fond, som skulle komma
vägväsendet till godo.

Men vad har nu hänt på detta område?
Jo, 1954 års riksdagsbeslut om

Nr 2

139

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ökade anslag till vägarna sattes ganska
snart ur kraft genom regeringens s. k.
investeringsramar. Riksdagen hade
1954, 1955 och 1956 beslutat om höjda
anslag till vägarna, men så har regeringen
strax efteråt kommit med sina
investeringsramar och inskränkt anslagen
till såväl underhåll som byggande
av vägar.

För det budgetår som vi nu talar om
och som remissdebatten omfattar, nämligen
budgetåret 1957/58, har man gått
en annan väg. Det beräknas att bilskattemedel
skall inflyta med i det
närmaste 1 010 miljoner kronor, alltså
bilskattemedlen uppgår nu till över en
miljard. Av dem anslås endast 689 miljoner
kronor till vägarna, under det att
de återstående 321 miljonerna av finansministern
inte läggs i någon vägskattemedelsfond
utan förs direkt över
till budgetutjämningsfonden. Då är det
ju inte underligt, herr talman, att bilismens
företrädare frågar sig: Vad har
hänt nu? Var har bilskattemedlen blivit
av?

I början på 1900-talet hade vi en kåsör,
som hette Jörgen. Han klagade ofta
och frågade: Vem stjäl trottoarsanden,
som skall användas mot halkan? Jag
skulle i dag, 1957, vilja fråga: Vem är
det som stjäl bilskattemedlen, tar dem
och använder dem till andra ändamål?
Jo, mina damer och herrar, det är finansministern,
som nu har funnit att
bilskattemedlen har blivit högst bra att
ha till hands att användas för att minska
den hastighet, med vilken sedelpressarna
går i Tumba. Finansministern
har nämligen använt bilskattemedlen i
sin stora budget, och det har faktiskt
blivit en inbringande affär för finansministern
genom att de pålagor, som
läggs på motortrafiken, kommer andra
ändamål till godo.

Räknar man även med det budgetår
som kommer, så har det från bilismen
tagits över en miljard kronor. 1 200 miljoner
kronor har gått vägarna förbi!
Man behöver bara göra enkla räkne -

exempel för att förstå, att detta belopp
skulle kunna räcka till många kilometer
förbättrade vägar. Det skulle
kunna bli inte mindre än 1 200 kilometer
förstklassig motorväg, för att inte
tala om de många kilometer förbättrade
vägar det skulle kunnat bli, om beloppet
använts till att förbättra landsbygdens
dåliga, mindre vägar.

Nu säger regeringen: Men detta är
ju förfärliga överdrifter! Man får inte
ensidigt inskränka sig till vägarna. Vi
har ju bostadsbekymmer, vi har budgetbekymmer,
vi har angelägna investeringar
i skolor, sjukhus etc.

Ja, det är riktigt att vi har detta, men
samhällets resurser måste ju sättas in
på alla sektorer, och jag skulle vilja
säga att billiga och effektiva transporter
gagnar hela vår produktion. Det är
till samhällelig skada att inte vägväsendet
upprustas, och det är till samhällets
nytta att vi håller oss med goda
transportleder. Det moderna samhället
kan inte undvara goda transportleder,
det kan varken den svenska landsbygden
eller de svenska städerna och samhällena.

Man har sagt när väghuvudtiteln behandlades
på våren 1956, att man hade
brist på arbetskraft. Det är en sanning
med viss modifikation, ty medelsförbrukningen
per årsarbetare har stigit
för varje år. 1951 kostade en årsarbetare
ungefär 32 000 kronor. Då har man
således räknat med den maskinkostnad
som han drar. Nu har arbetet här liksom
på andra områden mekaniserats
och rationaliserats. 1955 var vi uppe i
den dubbla kostnaden för en årsarbetare,
d. v. s. över 00 000 kronor, och för
1958 närmar vi oss med snabba steg
100 000 kronor för en årsarbetare. Samtidigt
står maskinparken me" cllei
mindre stilla hos våra entreprenörfirmor.

Vi har för närvarande endast belagt
9 000 kilometer av våra vägar. Grusunderhållet
har i dag blivit så dyrt och

140 Nr 2 Tisdagen den 22

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

vägarna är så nedslitna, att såväl vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen som dess
överrevisorer framhållit hur dyrt och
oekonomiskt det nuvarande grusunderhållet
är på vägar med stark trafik. Där
vore det ekonomiskt lönande att i dag
ha belagt en sträcka på ungefär 25 000
å 30 000 kilometer.

Grusunderhållet är som sagt mycket
dyrt. Det är slöseri med statens och
skattebetalarnas medel att i dag driva
en sådan vägpolitik som tvingar de ansvariga
myndigheterna och tjänstemännen
att fortsätta med grusunderhållet
på de vägar, där kalkylerna visar att
det är oekonomiskt och alltför dyrbart.

Dessutom skulle jag inom parentes
vilja peka på att vårt land inte har sådana
grustillgångar, att de räcker i evighet.
Redan nu är det svårigheter vid
byggnation av olika slag, inte bara för
vägarna, att skaffa grus, och transportavståndet
från grustagen till de platser,
där gruset skall användas, blir allt
längre.

Slutligen är det en sak till, som jag
vill peka på, och som jag anser att man
bör ta mycket stor hänsyn till. Jag tänker
här på trafikolyckorna och på vad
de kostar landet i form av dödade människor,
sjukhusvistelser, materielskador
etc. Självklart beror inte alla trafikolyckor
på dåliga vägar. Man kan inte
undvika alla olyckor genom att anlägga
bättre vägar och avskaffa alla trafikfällor.
Kvar står emellertid att våra trafikolyckor
årligen kostar landet i det
närmaste 400 miljoner kronor — och
det är mer än vad som lägges ned på
vägbyggnader.

Herr talman! Med dessa ord har jag
velat peka på att den vägbudget som
föreligger i årets statsverksproposition
är så nedbantad att den innebär faror
för vårt vägväsende och åstadkommer
skador på våra vägar, som det blir allt
svårare att reparera för varje år som
anläggandet och underhållet av vägarna
eftersättes.

januari 1957 fm.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Talmannen har givit
mig tillstånd att besvara en enkel fråga,
som har riktats till mig av fröken Stina
Wallerius. Hon har frågat mig, om jag
vill lämna upplysningar om de åtgärder
man från svenskt håll ämnar
vidtaga för att ytterligare ungerska flyktingar
skall kunna mottagas i Sverige
samt för att i övrigt underlätta de österrikiska
ansträngningarna att omhänderta
flyktingar från Ungern.

Det är för oss alla mycket glädjande
att svenska folket har manifesterat så
stor enighet som fallet är, när det gällt
att lindra nöden i Ungern och att hjälpa
de ungerska flyktingarna. Regeringen
har i sitt handlande känt stödet av denna
opinion. Vi har grundat våra åtgärder
på de erfarenheter Sverige har förvärvat
under de många år vi tidigare
haft att handlägga flyktingärenden.
Det har funnits en ledande princip för
den svenska flyktingpolitiken, en princip
vars tillämpning har skapat betydande
respekt för Sveriges sätt att handlägga
flyktingärendena. Principen har
varit att vi velat ge de flyktingar som
kommit hit en chans till en ny start i
livet efter det liv de lämnade, när de
bröt upp från sitt gamla hemland. Vi
har med andra ord velat så snabbt som
möjligt placera ut nykomlingarna på
den svenska arbetsmarknaden och därigenom
få in dem på ett normalt sätt
i det svenska samhället. Jag vågar också
påstå att vi i stort sett har lyckats med
att tillämpa denna princip, som jag tror
är ganska unik för vårt land.

Vad de ungerska flyktingarna beträffar
vet emellertid statsrådet fru Lindström
mera om den aktuella situationen
än jag, och jag har därför bett henne
lämna en redogörelse för läget. Låt mig
emellertid som ett direkt svar på fröken
Wallerius’ fråga endast anföra att
vi i Sverige för närvarande har ungerska
flyktingar till ett antal av 3 984.
Samtliga dessa anlände före jul. Här -

Nr 2

141

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

utöver har inresetillstånd givits för cirka
500 anhöriga till tidigare till Sverige
överförda flyktingar. Ytterligare sådana
tillstånd kommer att givas för att ge
möjligheter för anhöriga att förenas.
Antalet ungerska flyktingar i Sverige
uppgår därför nu till betydligt över de
4 000 som kollektivt överförts.

Regeringen har för avsikt att besluta
om mottagande av ytterligare ett antal
flyktingar från Österrike. Med hänsyn
till de tillfälliga svårigheter som under
vintermånaderna föreligger att snabbt
bereda arbete åt ett större antal flyktingar,
bör de nya flyktingkontingenterna
börja anlända tidigast i mars
månad.

Vad gäller frågan om att underlätta
de österrikiska ansträngningarna att
omhänderta flyktingar från Ungern får
jag erinra om att hjälpen till Österrike
huvudsakligen sker genom de internationella
organisationerna, Förenta Nationernas
flyktingkommissariat och
Mellanstatliga kommittén för europeisk
migration (ICEM). Genom hjälp till
dessa organisationer lämnar Sverige
också sitt bidrag för att lätta Österrikes
svårigheter. Det förtjänar särskilt
omnämnas att svenska staten betalar
hela resekostnaden för flyktingarna från
Österrike till Sverige, till skillnad från
en hel del andra länder, som härför erhåller
finansiellt bidrag från Mellanstatliga
kommittén för europeisk migration.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! I anledning av fröken
Wallerius’ fråga vill jag bara i korthet
redovisa några erfarenheter som belyser
vad statsministern nyss anförde om
arbetsmarknaden och de ungerska flyktingarna.

I förra veckan hade jag tillfälle att
besöka sju flyktingläger i Skåne, vilka
tillsammans omfattade omkring 1 000
flyktingar, dessutom ett par folkskolcklasser
utökade med grupper av unger -

ska barn. Jag samtalade med lägerledarna
— erfaret arbetsförmedlingsfolk
— och jag träffade flyktingar som samlats
för att ställa frågor och framföra
önskemål. Dessa frågestunder gav mig
en mycket tydlig anvisning om vad det
är som främst sysselsätter ungernflyktingarnas
tankar och som bekymrar
dem mest.

Detta kan kort och gott anges med
två korta ord: arbete och familj. Överallt
frågar man efter arbetsmöjligheter
och man var otålig över att det dröjde
med arhetsanställningar. De hade svårt
att förstå att Sverige med sitt goda rykte
för full sysselsättning inte kunnat
ordna jobb åt dem ännu efter en, i vissa
fall två månader. Besvikelsen låg på
lur; oron för en hemmavarande splittrad
familj har gjort nerverna spända,
och symptom på lägersjuka har kunnat
iakttagas. Med lägersjuka menas här
en håglöshet som kommer den angripne
att ligga kvar i sängen, när han inte
tycker det är någon mening med att
stiga upp, att driva omkring i stället för
att läsa språkläxor o. s. v. Jag säger
inte att lägersjukan fått någon utbredning
i ungernlägren ännu, men den
finns där som ett hot bakom och som
en hård sporre på de svenska arbetsmarknadsmyndigheterna
att göra sitt
yttersta med arhetsanskaffningen. Mitt
intryck är också att de verkligen gör
sitt yttersta. Men det vore ansvarslöst
att blunda för att här föreligger svårigheter
— låt vara temporära svårigheter
— som måste övervinnas för att vi
skall kunna behålla flyktingarnas förtroende,
och det vore oklokt att ladda
in nya stora grupper flyktingar utifrån,
innan vi övervunnit en del av dessa
svårigheter.

Arbetsmarknaden är ju också just nu
ganska kärv, beroende delvis på årstiden
med dess säsongarbetslöshet även
bland svenska arbetare. Olje- och bensinknappheten
återspeglas även i andra
branscher än bilindustrien och närbesläktade
servcieyrken. Fram på vårkan -

142

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ten blir det bättre. Det är nu och under
den närmaste månaden det är som värst.
Till svårigheterna hör å andra sidan
att endast en bråkdel — i Skåne cirka
5 procent av flyktingarna — talar något
annat språk än ungerska, vanligen
tyska eller ryska. Flertalet är födda efter
1930, unga friska människor, av vilka
dock många befinner sig i tonåren
och inte hunnit skaffa sig någon yrkesutbildning
i hemlandet utan måste få
en sådan ordnad för sig här. Därvid är
språkisoleringen återigen ett hinder.
En del av de unga flyktingarna inser
väl inte heller riktigt, hur nödvändigt
svenskkunnandet är som inträdesbiljett
till mer kvalificerade yrken. Endast
50 procent av cirka 300 flyktingar i ett
stort läger deltog med någon regelbundenhet
i lektionerna i svenska.

På litet sikt finns dock ingen som
helst anledning till pessimism enligt
min mening. Säkert är ambitionen lika
väl företrädd bland ungrarna som inom
en på måfå sammansatt grupp svenskar
av motsvarande antal. Det övervägande
intrycket är att Sverige fått, mottaga en
samling genomsnittligt sett fysiskt och
psykiskt högtstående representanter för
det ungerska folket, som vi får anledning
att känna oss tacksamma för i
framtiden. Det är endast de närliggande
svårigheterna vi måste förstå, och
vi måste acceptera att och när de uppkommer.
De arbeten där instruktionerna
kan ske med pekmetoden är inte alltför
många. Arbetsanskaffningen måste
därför ske individuellt, och detta tar
tid, även när arbetsförmedlarna arbetar
för högtryck. Bostadsfrågorna måste lösas
samtidigt. Utrustning och kontanta
startbidrag skall också ordnas liksom
hopknytningen igen av de familjeband
som avslitits i den allmänna villervallan
kring händelserna i Ungern.

Många män har flytt direkt från arbetsplatserna
utan att kunna underrätta
sina hustrur. Nu vill de ha hit
dem och barnen. Sverige beviljar inresetillstånd
för alla sådana anhöriga

som tagit sig ut ur Ungern, och vi tar
hand om dem vid ankomsten. Våra
4 000 härvarande flyktingar får därmed
en idelig påfyllning, vilken enbart den
kommer att öka det totala antalet avsevärt.
Det är önskvärt och nödvändigt
att familjerna återförenas; innan så
skett kan man inte begära att flyktingarna
skall finna rotfäste i det för dem
främmande land som är en vardaglighet
för oss. Och det är vår skyldighet att
göra allt för att de skall känna sig
hemma hos oss — inte bara i det av
medkänsla översvallande mottagningsögonblicket,
utan långt framöver under
långa, svåra anpassningsår.

Fröken WALLERIUS (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag har dristat mig att
till hans excellens herr statsministern
ställa en enkel fråga, vilken i dag har
besvarats genom de upplysningar som
statsministern lämnat här i kammaren
och för vilka jag ber att få tacka. Jag
vill också uttrycka min tacksamhet för
den skildring som statsrådet Ulla Lindström
här lämnat av intrycken från
flyktinglägren i Skåne och problemen
där. Det var värdefulla upplysningar;
det är nämligen sällan som vi vardagsmänniskor
kommer i kontakt med lägermänniskornas
tillvaro.

Herr statsministern har även tidigare
med glädje konstaterat den medkänsla
för Ungerns folk, som gripit oss här i
Sverige. Statsministern och regeringen
har i det läget känt sig burna av ett
mäktigt stöd från det svenska folkets
sida. För denna medkänsla har vi ju
kunnat få ge vårt uttryck genom att
lämna hjälp och skänka en fristad åt
flyktingar. Här har i dag meddelats
några konkreta uppgifter om den nuvarande
omfattningen av denna hjälp.
En utförligare redogörelse lämnades i
sitt sammanhang i förra veckan av socialministern
som svar på en fråga av
herr Braconier.

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2

143

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag vill understryka, att med den vetskap
vi haft om förhållandena ute
i Europa har vi även från vårt håll kunnat
konstatera, att den svenska flyktingpolitiken
i stort motsvarat vad som
kunnat betraktas som vår skyldighet.
Men under den allra senaste tiden har
alarmerande underrättelser nått oss om
situationen för de ungerska flyktingarna
i Österrike, och dessa underrättelser
var, herr statsminister, anledningen
till min fråga. Jag behöver inte i många
ord beskriva den tragedi som utspelas.
Jag vill bara eninra om följande fakta.

Omkring 75 000 flyktingar vistas i de
österrikiska lägren. Siffran stiger för
varje dag. Större delen av dessa människor
har för närvarande intet hopp
om att få komma ut till ett ordnat arbetsliv,
intet hopp om att ånyo kunna
få slå rot. Det är naturligt om lägersjuka,
för att använda statsrådet Lindströms
ord, sprider sig och misströstan
och besvikelse slår djupa rötter hos
dessa människor. Därtill kommer det
faktum som jag tror är särskilt viktigt
att observera i detta sammanhang, och
det är att de österrikiska resurserna är
ansträngda till bristningsgränsen.

Jag vill uttala min glädje över att
statsministern meddelar regeringens avsikt
att besluta om mottagandet av ytterligare
flyktingar från Österrike. Det
är naturligt att man därvid måste ta i
betraktande de tillfälliga svårigheter
som föreligger att bereda sysselsättning
åt ett ytterligare antal flyktingar under
vintermånaderna. Det är också naturligt,
om det föreligger svårigheter att
nu signalera åtgärder, som skulle ha en
omedelbar verkan. Jag vill bara säga
att det gläder mig att regeringen vill
fatta beslut i positiv riktning. Jag förbiser
inte nödvändigheten av att vi avväger
våra åtaganden efter landets
praktiska möjligheter, men jag vill
gärna uttrycka den förhoppningen, alt
avvägningarna får ske i en anda av generositet,
i medvetandet om att snar
hjälp är dubbel hjälp.

Med tanke på önskemålet att underlätta
de österrikiska ansträngningarna
erinrade statsministern om de internationella
hjälporganisationernas verksamhet,
till vilken Sverige ju lämnar
sitt bidrag. Statsministern nämnde därvid
Mellanstatliga kommittén för europeisk
migration. Denna kommitté fick
nyligen från den österrikiska inrikesministern
motta ett budskap, som närmast
kan sägas ha karaktären av ett
nödrop, i vilket han skildrade den katastrofartade
situationen i Österrike
med avseende på flyktingarnas tillvaro.
I det sammanhanget uttalade en representant
för den nämnda kommittén, att
den europeiska flyktinghjälpen står inför
sammanbrott, om inte snarligen medel
tillskjutes. Han betecknade flyktinghjälpens
finansiella läge med ordet desperat.

Jag har bara velat göra dessa erinringar,
och det angelägna i detta ärende
behöver jag inte ägna flera ord. Jag
vill sluta med att säga, att ytterligare
insatser från svensk sida kommer att
väcka tacksam tillfredsställelse överallt,
där man har klart för sig att vårt lyckliga
land har förpliktelser mot de människor,
som oförskyllt blivit offer för
förtryck och förföljelse. I förvissningen
att statsministern delar denna inställning
ber jag att än en gång få uttrycka
mitt tack för det svar som lämnats på
min fråga såväl av herr statsministern
som av statsrådet Lindström.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill bara ge några
korta kommentarer till vad fröken Wallerius
sade om Österrikes ekonomiska
situation som följd av de påfrestningar
flyktingströmmen har medfört. Fröken
Wallcrius använde ord som alt ekonomien
var »på bristningsgränsen», att
situationen var »desperat» och att »nödrop»
uppgivits. Utan att på något sätt
vilja underskatta de praktiska svårig -

144

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

heterna för och den psykiska press på
Österrike, som den ungerska flyktingströmmen
medfört — de är mycket
stora och betydande — vågar jag ändå
säga, att de ekonomiska förpliktelserna
är ett mindre bekymmer i alla Österrikes
bekymmer. Fröken Wallerius
nämnde att det finns 75 000 ungerska
flyktingar i Österrikes läger just nu och
att detta antal håller på att öka. Cirka
100 000 flyktingar har emellertid vidarebefordrats
till andra länder än Österrike
och av dessa har halvtannat tusental
kommit tillbaka för att via Österrike
återvända till Ungern, sedan de blivit
missräknade på arbetsförhållandena i
länder de hamnat i.

FN :s flyktingskommissariat har beräknat
att det kommer att kosta 23 miljoner
dollar att omhänderta ungefär
70 000 flyktingar i läger i Österrike under
en period av sex månader från den
1 januari 1957. Flyktingskommissariatet
förfogar över 17,5 miljoner dollar som
är tillgängliga för denna hjälp. Av denna
summa svarar FN-staterna för drygt
5 miljoner och för resten står de frivilliga
organisationerna. Internationella
röda korset och de frivilliga organisationerna
svarar för närvarande helt för
underhållet av 45 000 flyktingar i Österrike.
Det är klart, att det inte finns
någon anledning till att Österrike skulle
betala skillnaden mellan de faktiska
kostnaderna och de insamlade ickeösterrikiska
medlen. I svenska kronor
utgör denna skillnad nu cirka 25 miljoner.
Men att Österrikes ekonomi skulle
direkt raseras av ett underskott på
25 miljoner kronor är nog en smula
överdrivet.

Därmed är inte sagt, att Österrike
inte behöver allas vårt deltagande och
helhjärtade bistånd eller att FN-staterna
inte skall satsa mera på denna hjälp.

De praktiska svårigheterna är säkerligen
enorma och den lägerpsykos, som
vi fruktar i våra svenska läger, har givetvis
ännu större groningsmöjligheter
i Österrike.

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! En stram utgiftspolitik
är ju ett gammalt högerönskemål, men
det utesluter ingalunda diskussionen
om fördelningen inom en mera begränsad
ram av statsinkomsterna. Jag
tänker då på hur under en blomstrande
högkonjunktur viktiga kulturområden
har skjutits åt sidan. Jag tänker på den
fråga som brukar sammanfattas under
benämningen pastoratsindelningen. Det
är sant att en lösning, som ger kyrkan
de arbetsmöjligheter den behöver för
att fylla sin för många livsavgörande
uppgift, kostar pengar. Men jag tycker
att den ekonomiska synpunkten
varken får eller kan vara ensambestämmande,
i synnerhet som det ju i grunden
är kyrkans pengar man diskuterar.
Men, herr talman, jag skall inte uppehålla
mig vid mera allmänna betraktelser
utan direkt gå in på en av de
centrala frågorna i dagsdiskussionen,
nämligen barnfamiljerna.

Barnfamiljerna har på ett alldeles
särskilt sätt drabbats av svårigheter i
dagens samhälle. Det är inte bara barnbidragens
minskade realvärde utan
framför allt skattetryckets automatiska
skärpning som gjort, att barnfamiljernas
försörjningsbörda har ökat. Man
räknar i familjeberedningen med att
barnfamiljernas andel av statsskatten
har ökat från 14,1 procent 1948 till
22,4 procent 1954. Vi kan också fastslå
ett enkelt faktum nämligen att det föreligger
en standardskillnad mellan hushåll
med barn och hushåll utan barn.
Nu hör jag till dem som inte tror att man
kan lösa svårigheter i en befolkningspolitisk
situation med enbart praktiska
ekonomiska åtgärder. Människors längtan
efter att bilda familj och att leva
vidare genom barnen bottnar säkerligen
i mycket mera djupt liggande orsaker.
Men här föreligger en orättvisa
och det är den vi måste se till att komma
till rätta med.

Hur skall vi nu råda bot på detta?
Ja, det kan man ha olika meningar om.

Nr 2 145

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Från regeringens sida har i årets statsverksproposition
lagts fram förslag om
att de nuvarande barnbidragen skall
höjas från 290 kronor per barn och år
till 400 kronor. Men inte ens genom
denna höjning återger man barnbidraget
dess ursprungliga värde, utan fortfarande
kommer det i förhållande till
exempelvis folkpensionen att släpa efter.
Vi har alla klart för oss att barnfamiljernas
börda bör lättas, och jag
skulle vara glad, herr talman, om jag
inte på grund av den argumentering
jag nu för vårt vidkommande ämnar
föra fram kommer att bedömas som en
motståndare till barnfamiljerna.

Inom högern tycker vi inte att höjningen
av de kontanta bidragen är den
rätta vägen. Den betyder ökade statsutgifter,
och ökade statsutgifter betyder
fortsatt starkt skattetryck. Vi anser
att vi måste bygga upp i stället för att
bara bygga vidare på en grund av provisorier.
Det står klart för oss inom högern,
att skall vi få en hållbar grund
för vidare utveckling, måste vi hålla
igen på statsutgifterna och ge människorna
själva ökade möjligheter. För
det är ju ändå människorna själva som
skapar de resurser, som regeringen så
länge och till så stor del har disponerat
över.

Fn skattesänkning, finansierad genom
en minskning av statsutgifterna,
framstår då som det riktiga. Den ändring
av beskattningen, som vi lade fram
förslag om vid förra årets riksdag, men
som avslogs, var så uppbyggd, att den
i hög grad kom barnfamiljerna till godo.
Räknar vi med att vi har ungefär
835 000 barnfamiljer, skulle vårt skattesänkningsförslag
ha gett dem en sammanlagd
skattelättnad på 185 miljoner
kronor utöver regeringens förslag. Jämför
man en höjning av barnbidragen,
som ger barnfamiljerna en total inkomstökning
med 210 miljoner kronor
och bibehållet skattetryck med en skattelättnad
på totalt 185 miljoner kronor,
tycks det mig, som om skattesänknings10
— Andra kammarens protokoll 1957.

linjen vore att föredra. Visserligen
finns det alltjämt familjer i de lägsta
inkomstskikten, åt vilka vårt skatteförslag
inte ger kompensation för barnbidragens
minskade realvärde, men enligt
min personliga åsikt borde man
höja barnbidragen för de lägsta inkomsttagarna
och samtidigt återinföra
barnavdragen.

När jag talar om barnfamiljerna,
herr talman, syftar jag inte bara på
gifta pensoner. De ogifta mödrarna, de
frånskilda kvinnorna, änkorna — och
detsamma gäller männen — har problem,
minst lika svåra som de, vilka de
gifta har att brottas med. Rent psykologiskt
kommer de i en svårare situation,
därför att de har att ensamma
fostra sina barn. Men även ekonomiskt
befinner sig vederbörande i svårigheter.
Ensamstående måste ju ha ett förvärvsarbete
utom hemmet, och då måste
de för att klara situationen, om de
har minderåriga barn, antingen ha en
hjälp i hemmet eller också lämna bort
barnen. Om de nu har denna hemhjälp
— husföreståndarinna kallas det så
ståtligt — har de rätt till ett med ytterligare
50 procent höjt avdrag. Detta
genomfördes år 1952. De får således här
i Stockholm 3 000 kronor i ortsavdrag
i stället för de 2 000 kronor, som tillkommer
helt ensamstående, men de får
inte som en familj 4 000 kronor i avdrag.
Jag kan inte förstå annat än att
det riktiga vore — jag tror att fru
Eriksson i Stockholm och jag har förfäktat
detta gemensamt en föregående
riksdag — att en ensamstående man
eller kvinna med minderåriga barn
borde ha samma skatteavdrag som gifta
skattskyldiga. Det är barockt att
hänga upp avdragsrätten på förekomsten
av husföreståndarinna i stället för
på att man har hemmavarande barn,
som behöver vård och tillsyn.

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att det är en gammal käpphäst jag
bestiger, när jag för in sambeskattningen
i diskussionen. Den hör faktiskt

Nr 2

146 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

också till barnfamiljernas problem. Jag
kan inte underlåta att påtala det oriktiga
i att gift kvinnas förvärvsarbete
medför straffskatt för henne och hennes
familj. Kanske låter det sig sägas,
att familjer, som drabbas av sambeskattningen,
har råd att betala denna
extra skatt, men det är ett dåligt skäl
för att bevara en orättvisa. Det är
dessutom dålig sparsamhet, dålig ekonomi
ur samhällets egen synpunkt.
Bland de gifta yrkeskvinnor, som nu
drabbas av sambeskattningen, finns ett
stort antal högt kvalificeradee yrkesutövare.
Deras utbildning har dragit
dryga kostnader, inte bara för dem
utan också för staten. Den yrkeskunskap,
som de på det viset förvärvat,
är en kapitalinvestering ur enskild och
allmän synpunkt. Om skattesystemet nu
är sådant, att man försvårar eller kanske
rent av hindrar dessa personer från
att utöva sitt yrke, blir kapitalet räntelöst
och dött. Särskilt i en situation,
då samhället ropar på kvalificerad arbetskraft,
är ett sådant skattesystem
från samhällets synpunkt rent ut sagt,
herr talman, dumt.

Till barnfamiljernas problem hör
även frågan om förvärvsavdrag för gift
kvinna. Samma bestämmelser vid kommunalbeskattningen
som vid statsbeskattningen
med 1 000 kronors avdrag
för utom hemmet förvärvsarbetande
kvinna med minderåriga barn i stället
för nu gällande 300 kronor vore alltid
något. Vore det förresten inte på tiden,
herr finansminister, att en utredning i
denna fråga komme till stånd? Och då,
herr talman, får vi inte heller glömma
bort de ensamstående mödrarna, de
ogifta, de frånskilda och änkorna.

När jag nu till slut, herr talman, ger
mig in på ungdomsfrågan är jag djupt
och till och med nästan hjälplöst medveten
om hur svårt det är att på den
begränsade tid, som jag här vill tillmäta
mig själv, kunna få fram mer än
några få synpunkter på denna stora
fråga. Vi har väl alla kunnat konsta -

nt.

tera, att när de här frågorna debatteras
i riksdagen, blir det lätt ord och
ord, men hur blir det med resultaten?
Nej, det är nog, som Winston Churchill
säger: »Words are easy and many,
deeds are difficult and rare. — Ord är
lätta och många, dåd är svåra och få.»

Det är så lätt att konstatera att fastän
brottslighetsprocenten i förhållande
till de stora årskullarna är ungefär konstant,
så har ändå kriminaliteten ätit sig
ned i allt yngre årsklasser, och brotten
har blivit grövre. Men hur svårt är det
inte att komma till rätta med förhållandena.
Ibland har jag förresten en känsla
av att vi mera sysslar med frågan om
vad allt detta kan bero på, än med frågan
om vad vi skall göra.

Visst har den nuvarande situationen
i vårt samhälle ett djupt inre sammanhang,
inte bara med förändringarna i
samhället utan också med de stora omvärderingar
som skett i det moderna
samhället. Den gamla tiden var väl inte
alltid god, men den erkände och respekterade
kristna normer. De trasiga
hemmen var nog färre, i alla händelser
var skilsmässorna det. Äktenskapen höll
inte bara i lust utan också i nöd. Hemmen
var en fastare punkt i barnens tillvaro
än nu, skolan var en auktoritet,
religionen ett rättesnöre. Nu har man
övergått från normer till värderingar,
och värderingar är ju personliga och
relativa, i motsats till normer som är
fasta. Detta ställer mycket stora krav
på såväl ungdomen som de äldre och
samhället.

Kanske finns det också en liten benägenhet
hos de olika instanserna i
samhället att lita på och skylla på varandra.
Den ena skall göra vad den
andra inte hinner eller mäktar göra.
Man jämför t. ex. vår skola med den
engelska skolan och talar om den karaktärsdanande
betydelse som den engelska
skolan har. Den har ju också
fostrat gentlemannanationen framför
andra. Men med de stora klasser och
den poängjakt, som vi har i våra sven -

Nr 2

147

Tisilagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ska skolor, kan inte lärarfolket liinna
fylla den i de engelska skolorna så naturliga
uppgiften.

Om jag, herr talman, nu använder ordet
»ett ungdomsvänligt klimat», så
tänker jag varken på det s. k. daltet eller
på ständigt ökande statsbidrag. Jag
tänker på ett samhälle, där de enskilda
och det allmänna förenas i en ständigt
aktiv kulturkamp. Den kan föras på
olika avsnitt i hemmet, i skolan, genom
kyrkorna, överallt ute i vårt gemensamhetsliv,
men den förutsätter resurser,
inte bara och kanske inte ens
främst men dock även materiella resurser.
Den förutsätter utrymmen, där
ungdomarna kan hålla till, den förutsätter
ungdomsledare med idealitet och
förmåga att få de många med sig, den
förutsätter goda skol- och folkbibliotek
— för att nu ta några exempel. De
starka ungdomarna kan bära sin frihet
under ansvar, men för de svaga är det
gott, ja, kanske nödvändigt att tillhöra
en grupp med positiva intressen, och i
dessa sammanhang behövs det generositet,
mänsklig och ekonomisk.

Den nya given när det gäller vården
om människorna, vare sig de nu är
unga eller gamla, innebär ju att man
vill ha en vård i frihet. Men det paradisiska
tillstånd, då det inte längre behövs
slutna anstalter, är ju inte ens en
vision. Jag kommer inte, herr talman,
att yrka på ökade anslag till ungdomsvårdsskolorna,
men jag skulle vilja till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
rikta en bön om att han
har sin uppmärksamhet riktad på önskvärdheten
av att frivilliga krafter i
ökad omfattning sättes in på och tas i
anspråk i dessa sammanhang. Låt mig,
herr talman, också säga några ord om
övervakarnas verksamhet. Antalet villkorligt
dömda under övervakning var i
mitten av 1950-talet omkring 10 000, antalet
villkorligt frigivna 1 100. Under
år 1954 hade en person 150 övervakningsuppdrag,
7 personer hade över 100
uppdrag och 11 hade 50 uppdrag. Det

säger sig självt att ett sådant övervakningssystem
är orimligt och inte kan
fylla sin uppgift. Det övervakningsarvode
som nu utgår —- 10 kronor per
vårdfall och år eller samma arvode som
inom nykterhetsvården — har aldrig
avsetts vara en ersättning för arbetet
som sådant. Man har inte menat att det
skulle täcka annat än direkta utlägg
för spårvagnsresor och sådana småsaker.

Jag tänker inte, herr talman, yrka på
någon höjning av detta i och för sig löjligt
låga arvode, men jag vädjar till justitieministern
att ha sin uppmärksamhet
fäst även på denna sak. Justitieministern
säger i årets statsverksproposition:
»Självfallet är det inte en tanke
på, att en verklig kriminalvård i frihet
skall helt kunna vila på en tjänstemannaorganisation.
Frivilliga krafter måste
anlitas för den omedelbara övervakningen,
men utan ledning från rutinerade
tjänstemän skulle en sådan övervakning
genom frivilliga krafter oftast
bli verkningslös.» Hur skall denna avvägning
mellan resurserna för den
slutna och öppna vården kunna ske?

Herr talman! Riksdagen kommer i år
att få sig förelagd ett förslag om lösande
av det svenska folkets pensionsfråga.
Meningarna går isär när det gäller tillläggspensionen,
men i fråga om den för
alla lika grundpensionen tycks enighet
råda. Detta betyder, att vi nu är beredda
att engagera kommande generationer
i mycket stor utsträckning för
att skapa människovärdig minimitrygghet
för alla på äldre dar. Att det kan
ske i enighet är ett glädjande och uppmuntrande
faktum. Uppenbart är emellertid,
att de anspråk vår generation
ställer på kommande generationer förpliktigar
oss att ge dessa bästa möjliga
förutsättningar att lösa sina uppgifter.
Vi måste göra de investeringar både i
människor och materiel, som kan ge en
allt starkare grund för snabba ekonomiska
framsteg. Vi måste satsa på utbildning
och vi måste satsa på åtgärder

148 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

för att förbättra arbetsinsatsernas avkastning.
Vi måste över hela linjen hålla
framtidens krav levande när vi disponerar
dagens resurser. Detta ställer oss
inför en lång rad svåra avvägningsproblem,
inte bara i fråga om pengar utan
också i fråga om människor.

Det var någon i går — jag minns inte
vem det var — som uttryckte denna sak
så, att vi har ett köproblem av mycket
stora dimensioner i vårt samhälle. I
den situationen förefaller det mig naturligt,
att vi fortlöpande prövar om
vad vi tidigare beslutat och att vi låter
denna prövning gå över hela fältet. Vad
som bara för några årtionden sedan föreföll
självfallet och föreföll vara i takt
med tiden kan redan nu vara passerat.
Utvecklingen har gått oerhört snabbt,
och den kommer nog att gå ännu snabbare.
Ett nytt samhälle växer fram med
sina problem men också med sina förutsättningar
att lösa dessa problem. Vad
som därvidlag särskilt faller i ögonen
är, att utvecklingen mot högre och jämnare
inkomster är en oavlåtlig process.
Mot den bakgrunden förefaller det mig
som om hela socialpolitiken vore mogen
för en översyn. Alltjämt måste målsättningen
vara att ge dem vård som behöver
vård och kanske en snabbare
hjälp och en större hjälp än vad de kan
få nu. Men det gäller också att driva
en förebyggande och uppbyggande socialpolitik,
som hela tiden utgår från
att ge så många människor som möjligt
förmånen att själva lösa sina problem.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Under debatten i går
tog såväl statsministern som finansministern
kommunalskatten som exempel
på områden, där det är angeläget att
åstadkomma förändringar. Över huvud
taget börjar nu kommunalskatterna äntligen
att få en mera framskjuten plats
i den ekonomiska debatten. I årets budgetförslag
kommer den frågan upp bl. a.
på grund av den förestående höjningen

av de kommunala ortsavdragen. I finansplanen
diskuteras kommunalekonomien
i samband med ett par av inrikespolitikens
viktigaste frågor: bostadsförsörjning
och skolväsen. Slutligen har
utredningsförslaget om nya statsbidragsbestämmelser
satt ny fart på debatten
om relationerna mellan staten
och kommunerna, en fråga som ju för
övrigt figurerar litet varstans i statsverkspropositionen,
framför allt i skolans
huvudtitel.

Men låt oss nu också hoppas att
denna uppladdning på diskussions- och
utredningssidan snabbt föranleder sådana
regeringsåtgärder, att kommunalskatterna
kan sänkas och kommunerna
över huvud taget får bättre förhållanden.
Det är en mycket stark och berättigad
opinion som statsmakterna dragit
på sig från kommunalt håll under de
senaste tio åren. Löftena om en rättvisare
och bättre ordning började ju
nämligen redan i samband med 1947
års skattereform. Sedan dess har det
visserligen förekommit en del ansatser
till förbättringar, men dels har det mest
blivit små utanverk, dels bär sådana
förbättringar på ett håll ofta motvägts
av försämringar på ett annat håll.

Som exempel kan lämpligen nämnas
vad som skett i fråga om de kommunala
ortsavdragen, därför att finansministern
angav den frågan som bevis för
att regeringen inlöser växlar som utställts
på skattebetalarna. Inte ens 1947
gick man så långt, att det reella värdet
av tidigare förmåner återställdes. Vid
höjningen av ortsavdraget 1950 blev ökningen
inte heller sådan, att den gav
kompensation för penningvärdets försämring.
Dessutom blev resultatet som
bekant mycket betydande skattehöjningar
för samtliga kommuner och
landsting därför att dessa bara till en
viss del fick ersättning för minskat
skatteunderlag.

När det kommunala ortsavdraget nu
höjs från den 1 januari 1958 är det för
såväl kommuner som skattebetalare

Nr 2 149

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

med små inkomster en utomordentligt
viktig fråga hur det blir med kompensationen
åt kommuner och landsting för
skatteunderlagets minskning. Om denna
sak skall det visserligen komma en särskild
proposition, och vi får väl då anledning
att återkomma, men i vissa
grundläggande frågor kan en bedömning
ske redan nu.

Ortsavdragets höjning är en framgång
för en mycket utbredd opinion,
som vi kommunister för vår del markerade
i den senaste valrörelsen och tidigare
genom riksdagsmotioner med kravet,
att den första hundralappen av
varje veckoinkomst skall vara skattefri.

Det är enligt vår mening orimligt, att
folk med så små inkomster över huvud
taget skall betala skatt. Genom höjningen
av de kommunala ortsavdragen tas
ju åtminstone ett steg i rätt riktning, ett
ganska betydande steg. Detta är vi självfallet
mycket glada över. Det blir nu
bättre i första hand för dem som har
inkomster i närheten av gränsen till
existensminimum. Hur det blir för de
övriga skattebetalarna, det beror i mycket
hög grad på hur statsmakternas åtgärder
kommer att påverka den kommunala
skattesatsen. Jag har redan erinrat
om att den förra höjningen av
ortsavdraget fick till resultat en mycket
kraftig höjning av de kommunala
skattesatserna. Om det skall bli en
minskning av kommunalskatten nu i
samband med en höjning av de kommunala
ortsavdragen, då måste för det
första kommunerna få full kompensation,
inte bara omedelbart utan också
på längre sikt, för minskningen av
skatteunderlaget. För det andra måste
det över huvud taget bli en radikal förändring
av statens ekonomiska relationer
till kommunerna.

De ekonomiska relationerna mellan
staten och kommunerna är nämligen i
hög grad eu fråga om den demokratiska
skattepolitikens grundprincip: eu ur

demokratisk synpunkt lämplig avväg -

ning av den sammanlagda skattebördan
med hänsyn till vederbörande
skattebetalares bärkraft.

I samband med 1947 års skattereform
angav dåvarande finansministern — det
var som bekant herr Wigforss — den
kurs som regeringen och arbetarpartierna
borde följa. Det gäller, sade han,
att »förskjuta skattebelastningens tyngdpunkt
i riktning mot de högre inkomsterna».
Reformen 1947 var också en lovande
start i den riktningen, men sedan
dess har regeringen fallit ur kursen.
Detta är särskilt påtagligt i fråga
om utvecklingen av de ekonomiska relationerna
mellan staten och kommunerna.

Det väsentliga i skattereformen för
tio år sedan var ju att statsmakterna
från och med då skulle eftersträva att
i högsta möjliga grad skaffa de pengar
som behövdes för samhälleliga ändamål
genom en progressiv i stället för en
proportionell skattemetod. Och herr
Wigforss gycklade friskt med högerns
och folkpartiets talesmän som motsattte
sig denna kurs. — Dessa herrar ställer
sig på en ståndpunkt som gick an för
100 år sedan, men numera är fullständigt
otidsenlig, sade hem Wigforss. Men
i fråga om förhållandet till kommunerna
har regeringen och riksdagsmajoriteten
nu i många år intagit en ståndpunkt
som har åtskilligt mera gemensamt
med högern och folkpartiet än
med Wigforss och 1947 års skatteprinciper.

Även årets budgetförslag visar för övrigt
att den skatteandel som tas ut genom
kommunalskatter ökar i förhållande
till statsskattens andel. Eller, för att
använda finansministerns egna ord:
»Stegringstakten inom den kommunala
hushållningen är väsentligt större än
inom statsverket.» Detta innebär också
att de sammanlagda utgifterna för olika
samhälleliga ändamål mer och mer flyttas
över på folk med mindre inkomster.

Hur går detta till? Bland annat sker

150 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det därigenom att statsmakterna ålägger
kommunerna att svara för utgifter
av allehanda slag, som statskassan antingen
har svarat för tidigare eller rätteligen
borde svara för. Ett typiskt exempel
är den anordning som tillgreps
när inskrivnings- och terminsavgifterna
vid de allmänna läroverken slopades.
Det är, det vill jag understryka, en reform
som är betydelsefull, och vi hälsar
den med tillfredsställelse därför att
den slår ytterligare en bräsch i det borgerliga
bildningsmonopolet. Men här är
just ett exempel på metoden att ge med
den ena handen och ta tillbaka med
den andra. Det framsteg som vanns för
en demokratisk skolpolitik motvägs av
en antidemokratisk skattepolitisk metod.
Kostnaderna för reformen lades
nämligen på kommunerna. Som exempel
kan jag nämna att Göteborgs stad
enbart genom denna sak fick en merutgift
på 340 000 kronor i år. För Stockholms
stad rör sig kostnadsökningen
om drygt en miljon kronor, och man
kan ta ytterligare exempel från vilken
kommun som helst. Detta kan utgöra en
illustration till finansministerns ideligen
upprepade förklaring i årets statsverksproposition,
att kommunerna
måste visa större sparsamhet.

På liknande sätt har också förutvarande
statsutgifter i stigande grad övervältrats
på landstingen. Jag har i en
radiointervju med inrikesministern frågat
honom hur han ur demokratisk synpunkt
kunde försvara sitt initiativ att
pålägga landstingen en så betydande
del av de kostnader som staten tidigare
betalat för statssjukhusens drift. Inrikesministern
föredrog vid det tillfället
att helt förneka varje kännedom om saken.
Jag tror mig veta, att herr Hedlund
numera funnit bevisningen så klar,
att han inte längre vill förneka saken.
För att visa mera konkret vilka summor
skatteövervältringen gäller vill jag
anföra verkningarna för Norrbottens
landsting. Före herr Hedlunds nya pålagor
uppgick landstingets utgifter för

detta ändamål till 12 000 kronor per år.
I årets stat är motsvarande poster upptagna
till sammanlagt 400 000 kronor.
Under de fem år som gått sedan denna
art av ökad kommunalbeskattning inleddes
har norrbottningarna fått betala
drygt en miljon kronor mer i kommunalskatter
enbart på dessa poster. På
liknande sätt är det naturligtvis i alla
landstingsområden, och det finns även
för landstingens del en mycket rikhaltig
provkarta på en sådan fortgående
övervältring av skattebördan från den
progressiva statsskatten till proportionella
skatteformer.

Det har inte saknats bemödanden att
åstadkomma en rättvisare fördelning av
kostnaderna mellan stat och kommun.
I likhet med många andra riksdagsledamöter
har den kommunistiska gruppen
vid upprepade tillfällen motionerat i
detta syfte. I några fall har vi lyckats
åstadkomma små justeringar, men det
har sörjts för att utvecklingen på detta
område i stort blivit till kommunernas
nackdel.

I en riksdagsmotion för några år sedan
gav vi exempel på vad som skett
i fråga om utgifterna för den fria skolmaterielen.
Den ursprungliga fördelningen
av kostnaderna var sådan att
staten betalade 83 procent och kommunerna
17 procent av kostnaderna. Redan
år 1952, när den ifrågavarande motionen
väcktes, hade relationerna förändrats
så, att staten då svarade för 40
procent — i stället för tidigare 83 —
och kommunerna för 60 procent —• i
stället för tidigare 17. Sedan dess har det
fortsatt i denna riktning — till nackdel
för kommunerna och därmed till
nackdel för skattebetalare med små inkomster.

Det kan i detta sammanhang erinras
om att statsbidrag för fri skolmateriel
utbetalas endast till folkskolorna, fast
det naturligtvis är minst lika berättigat
med sådan vid läroverken och därmed
jämförliga högre skolor. Det finns
kommuner som utgör föredömen i frå -

Nr 2 151

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ga om en demokratisk skolpolitik genom
att de infört fri skolmateriel över
hela linjen, men de får ingen uppmuntran
för detta av statsmakterna utan
tycks snarare betraktas som störande
element, mot vilka de skattepolitiska
straffen skall tillgripas utan misskund.

Ännu allvarligare verkningar för kommunernas
ekonomi har den typ av
statsbidrag som används i fråga om
skolmåltiderna. I likhet med vad fallet
är med den fria skolmaterielen får kommunerna
vidkännas en allt större andel
av kostnaderna allteftersom priserna
stiger, då det ju också därvidlag finns
ett fastställt bidragsunderlag. Men dessutom
påverkas kommunernas ekonomi
av penningvärdeförsämringen på ett annat
sätt, nämligen därigenom att bidragen
kopplats ihop med utvecklingen i
fråga om antalet skattekronor per invånare.
I betydande grad är ju emellertid
sådana förändringar av skatteunderlaget
bara ett uttryck för att pengarna
blivit mindre värda och följaktligen
inte ett uttryck för att kommunerna
fått bättre ekonomi.

Kostnaderna för skolmåltiderna stiger
med varje år ■—- mycket kraftigt
för övrigt ■— på grund av prishöjningar
och ett tilltagande antal elever som
deltar i skolmåltiderna. Men de ökade
kostnaderna får kommunerna nästan
helt svara för. För statskassan motvägs
nämligen de s. k. automatiska ökningarna
av en motsvarande minskning av
anslagen till följd av penningvärdeförsämringen,
som återspeglas i ett ökat
antal skattekronor. I årets stat har
ecklesiastikministern funnit en möjlighet
att pruta på anslaget med icke
mindre än 3,5 miljoner kronor enbart
av denna anledning, vilket belopp alltså
avlastas statskassan och påföres kommunerna.

Hur det ställer sig för kommunerna
skall jag åskådliggöra med ett par exempel.

På några år har man i Nederkalix
kommun i Norrbotten genomfört cn -

hetsskola. Det är väl det mest utvecklade
enhetsskoledistriktet ilandet. Detta
har medfört en fördubbling av skolkostnaderna,
en ökning som staten inte
bidragit till i rimlig grad. Vad beträffar
skolmåltiderna, som jag nu tar som
exempel, har kostnaderna för Kalix
distrikt från i fjol till i år ökat med
100 000 kronor, men statsbidraget ökade
under samma tid bara med 5 000
kronor.

I Göteborg har statsbidraget till skolmåltiderna
för stadens egna elever helt
upphört. Där har man också utvidgat
skolmåltiderna till realskolor och statliga
läroverk, vilket är berömvärt, och
det hela går löst på åtskilligt över 7
miljoner kronor per år. Bland dem som
deltar i skolmåltiderna finns emellertid
också elever från andra kommuner, och
för dem får staden ett visst bidrag. Men
i detta sammanhang vill jag erinra om
en belysande detalj i årets statsverksproposition
just beträffande denna sak.
I fråga om skolmåltiderna för elever
från andra kommuner har statsmakterna
bestämt att värdkommunen skall ha
betalt bara för en del av kostnaderna,
och detta har för länge sedan i alla
kommuner åstadkommit ett så starkt
missnöje, att statsutskottet i fjol skrev
en ganska bestämd anmodan till regeringen
att åstadkomma rättelse. Ökat
anslag hade också tillstyrkts av skolöverstyrelsen
och statskontoret, men
regeringen har, i klar motsats till riksdagens
intentioner, dragit ett streck
över hela den ifrågasatta förbättringen.

Men — för att återgå till exemplet
från Göteborg — staden fick ursprungligen
ersättning för skolmåltiderna till
35 procent av kostnaderna. Nu har staden
för de egna eleverna en årskostnad
av 7 085 100 kronor men får inte
ett öre i statsbidrag. I Stockholm utgör
stadens kostnader för egna elever i
runt tal 10 miljoner kronor, och diir
har statsbidraget minskat från tidigare
30 procent till ingenting alls. Inte ett

152 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

öre av de 16 miljoner kronorna får
Stockholms stad ut i statsbidrag.

Tendensen är överallt densamma; en
systematisk övervältring av kostnaderna
från staten till kommunerna. Jag
skulle naturligtvis kunna ta exempel
från en rad andra områden, där förhållandena
är kända för var och en
som är kommunalt aktiv. Att jag väsentligen
håller mig till skolområdet beror
bl. a. på att det därvidlag egentligen
gäller en statlig angelägenhet, som i
varje fall enligt vår uppfattning helt
borde bekostas av staten. Denna övervältring
framgår särskilt tydligt om
man, i likhet med vad jag gjort i fallet
Kalix, undersöker hur mycket staten
bidrager med till den utökning av
verksamheten som, automatiskt sker.
Det årliga tillskottet av deltagare i skolmåltiderna
beräknas till 50 000. För
detta föreslås i årets budget en anslagshöjning
till kommunerna motsvarande
ungefär åtta öre per måltid. Det är alltså
vad kommunerna genomsnittligt får
för ökningen av antalet skolmåltider.

De framstötar som gjorts i riksdagen
för att utverka en rättvisare behandling
av kommunerna och därmed av lägre
inkomsttagare har som regel avslagits
med en hänvisning till att utredning
pågått om statsbidragsbestämmelserna.
Nu är emellertid den utredningen äntligen
klar, och så långt det beror på
den vet vi alltså vad kommunerna har
att vänta sig. De sakkunniga föreslår
en förenkling av själva metoden för rekvisition,
prövning och utbetalning av
statsbidrag till kommunerna. Detta är i
och för sig värdefullt. 110 000 blanketter
och bilagor, som nu årligen behövs
för att rekvirera 35 olika statsbidrag,
kan genom den föreslagna anordningen
reduceras till 4 000 sådana dokument.
Det innebär naturligtvis också besparing
av tid och kostnader för kommunerna.

Men förslaget berör inte huvudfrågan,
nämligen hur man skall åstadkomma
en ur demokratisk synpunkt bättre eko -

nomisk relation mellan staten och kommunerna.
Detta skall inte utredningen
lastas för. Den har nämligen varit bunden
av finansministerns direktiv — det
var vid den tidpunkten herr Sköld —
som föreskrev att det primära syftet
med utredningen skulle vara att åstadkomma
förenkling och att skatteutjämningssynpunkten
endast fick tillmätas
sekundär vikt. Det är den utredningen
man hänvisat till i många år, när vid
upprepade tillfällen i riksdagen framställts
anspråk på att man skulle åstadkomma
en rättvisare anordning i kommunerna.
Den har man sett fram emot.
Nu vet vi vad den utredningen innehåller.

Jag hoppas att den nuvarande finansministern
skall återgå till den skattepolitiska
princip som bland andra
herr Wigforss förfäktade gentemot högerns
och folkpartiets talesmän. De borgerliga
partierna ville ju nämligen då
och eftersträvar fortfarande, att det
skall ske en förskjutning av skattebelastningen,
inte på det sätt som lades
till grund för 1947 års skattereform utan
i riktning mot de lägre inkomsterna,
och det är vad som sker bl. a. genom
övervältringen av allt flera och större
utgifter på kommunerna.

Till slut, herr talman, vill jag också
understryka att den vanliga invändningen
mot demokratiska reformförslag,
nämligen att de kostar för mycket, icke
kan användas i detta fall. I huvudsak
handlar det inte om någon sammanlagd
ökning av det allmännas utgifter.
Det handlar om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. I vissa fall
kommer väl en del kommuner, som på
grund av hård skattebelastning bromsat
i fråga om skolmåltider och fri skolmateriel
m. m., att kosta på sig litet
mer, om statens bidrag blir bättre. Men
detta är i så fall en önskvärd utveckling.
Det är inte något demokratiskt
önskemål att standarden därvidlag skall
vara väsentligt olika i olika kommuner.
I det hela skulle det med visshet komma

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2

153

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att röra sig om ganska små förändringar.
Sammanlagt blir det allmännas utgifter
i huvudsak lika stora oavsett vilken
kostnadsfördelning det är mellan
stat och kommun. Men från synpunkten
hur skatterna skall fördelas mellan stora
och små inkomsttagare spelar denna
fråga en mycket stor roll.

Herr H7EGGBLOM (h):

Herr talman! När jag antecknade mig
på talarlistan för remissdebatten var
det inte min avsikt att få hålla ett anförande
till protokollet, som eventuellt
skulle kunna uppmärksammas av hembygdens
tidning, utan jag tänkte mig
att man under denna remissdebatt skulle
kunna få i gång ett litet meningsutbyte
i speciellt skogsfrågorna. De får
ju dag för dag ökad aktualitet genom att
de värden, som ligger i skogsmark och
skogsbestånd, undan för undan representerar
ett allt större kapital. Detta har
ju tydligt framkommit som resultatet
av beredningsnämndernas förslag till
nya värden för både skogsmark och
skogsbestånd, och för många jordbrukare
är det nog så att enbart skogsmarkens
värde blir taxerat väsentligt högre
än åkerjordens värde. Det är därmed
klart att det är ett mycket betydande
kapital som de jordägande människorna
här i landet förvaltar.

Såvitt jag förstår är frågan om skogens
framtid ungefär parallell med den
fråga om jordbrukets framtid, som vi
1947 sökte komma till rätta med. Vi behöver
en yttre rationalisering och vi
behöver eu inre rationalisering. Den
yttre rationaliseringen gäller dels arronderingsfrågor,
dels och framför allt
att tillföra skog till de jordbruk, som
för närvarande inte bar tillräckligt med
åkerjord och skog för att vara ekonomiskt
bäriga. Särskilt denna fråga har
ju varit föremål för kontroversiella
ståndpunkter i den jordbruksrationaliscringskommitté
som nu efter sju sorger
och åtta bedrövelser börjat slutföra
sitt arbete.

När jag begärde ordet hade jag den
speciella avsikten att få plocka en liten
gås med herr Hedlund, som i fråga om
ett förslag, som jag framställde för
några år sedan i en remissdebatt, har
yttrat sig på ett sätt som jag anser vara
oanständigt. De som lyssnade till radiodebatten
mellan partiledarna kommer
ihåg att herr Hedlunds gälla stämma
inte mindre än tre gånger efterlyste vad
herr Hjalmarson tyckte om ett förslag,
som jag skulle ha framställt. Om herr
Hedlund hade stannat vid att bara
nämna mitt namn, skulle jag inte ha
gjort någon invändning, men när han
dessutom tog sig före att beskriva mitt
förslag på ett sätt som ej var med sanningen
överensstämmande, så måste jag
be att till protokollet få anföra, att jag
finner det oanständigt att en partiledare
vänder upp och ned på ett förslag
av en riksdagsman, som är framfört i
en remissdebatt där saken kunde diskuteras,
och så drar fram detta i en debatt
där inte den påtalade kan yttra sig.
Avsikten kan inte ha varit annan än
att för mina väljare där nere i Kalmar
län framställa mig som en fullkomlig
idiot, som man inte borde ge några
röster åt, utan i stället rösta på bondeförbundets
riksdagsmän, som hade en
bättre uppfattning. Nu lyckades inte
detta, ty bondeförbundet fortsatte sin
kräftgång i Kalmar län, men jag tycker
i alla fall att detta bör påtalas.

Vad jag sade för två eller tre år sedan
i denna fråga var, att sådan mark,
som människor i obygderna inte ville
ha kvar som jordbruk, borde lantbruksnämnderna
ta hand om och försöka
göra skogsmark av för att överlämna
till sådana mindre jordbruk som behövde
komplettering med skog. I bondeförbundets
propaganda blev detta omedelbart
ett förslag att småbruken skulle
skogsplanteras och överlämnas åt skogsbolagen.
Även herr Hedlund har spelat
på den strängen, och i hans sista version
hette det att vi skulle slå samman
ett par tre jordbruk, plantera skog på

154

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dem och sitta och titta på. Det var inte
så, utan förslaget gick ut på att sådan
mark, som en gång blivit odlad i detta
land av flitiga och trogna odlare men
som ingen i den nuvarande generationen
vill ta hand om som åkerjord, skulle
omhändertas för en ordentlig skogsvård.
Med ordentlig skogsvård på förut
odlad mark bör man kunna nå goda resultat,
och därmed skulle vi också kunna
komma fram till möjlighet att åtminstone
i några fall överföra dylik
skogsmark till de mindre jordbruk, som
behöver kompletteras med skog.

Jag underströk då, och vi är på det
klara med det nu, att vid försäljning
av mark med avverkningsbar skog blir
det så pass stora kapitalutlägg för köparen
att det inte är stora utsikter att
komma fram till en verklig skogskomplcttering
på det sättet, även om vi nu
tycks kunna enas om att ställa pengar
till förfogande med lång amorteringsfri
tid och lång amorteringstid till dem
som vill köpa skogsbruk. Avverkningsbar
skog ligger i sådant prisläge att en
betydande mängd av de mindre jordbrukarna
inte vill riskera att satsa
pengar på den, utan vi får se oss om
efter även andra utvägar. Här fattas ju
inte skogsmark till komplettering av
de mindre jordbruken. Lantbruksnämnderna
har 60 000 hektar skog, som inköpts
för sådant ändamål men som man
ännu inte har kunnat placera.

Detta om den yttre rationaliseringen.
Om den inre rationaliseringen, herr talman,
är ju alltjämt diskussionen sådan,
att det litet då och då dyker upp anklagelser
mot bondeskogsbruket för att
inte rätt sköta sin vård av skogen. Där
ber jag att få peka på att det ingalunda
är uteslutande skogsägarnas fel om så
är fallet, utan riksdagen och statsmakterna
har ett betydande ansvar för att
situationen är sådan den är, ty det
skogsprogram som fastställdes här år
1946 har varit så knappt utformat att
det inte på ett betydande antal år kan
beräknas leda fram till en tillfredsstäl -

lande skogsvård överallt på de svenska
skogsmarkerna.

Jag ber att få erinra kammaren om
-— de som eventuellt inte känner till
det kan ta det som en ny lärdom -— att
vi hade en utredning om hur landets
skogsvård skulle ordnas, och den utredningen
gjorde upp ett förslag om att
sådana åtgärder skulle vidtas beträffande
skogsvårdsstyrelsernas upprustning,
att man inom en tid av 50 år
skulle ha planterat kalmarkerna, dikat
sumpmarkerna, huggit igenom stavaskogarna
i Norrland, gjort gallringar i
det skogsbestånd som behövde gallras
och för övrigt överfört södra Sveriges
liagmarker till ordentlig skogskultur.
Programmet syftade vidare till att inom
en tid av 20 år genomföra sådana åtgärder
som skogsägarna blivit ålagda av
skogsvårdsstyrelserna men som det
skulle ta en betydande tid att genomföra.
Det ursprungliga förslaget var att
på det sättet under en period av 50 år
få fram en rationalisering av skogsmarken
i allmänhet och under en tid av 20
år av de speciella områden av skogsmark,
där förbättringsåtgärder var anbefallda.

Men när man sedan skulle behandla
detta förslag, stannade man vid att förorda
att bara 65 procent av programmet
skulle förverkligas genom den utbyggnad
av skogsvårdsstyrelserna som
man förordade. Det var penningfrågor
som var i vägen igen. Hela programmet
skulle ha kostat 12 miljoner att genomföra,
och man ville inte satsa mer än 8.
Men i utredningen var det två riksdagsmän,
högermannen Sundberg i första
kammaren och socialdemokraten Hellbacken
i denna kammare, som påpekade
att detta betyder att upprustningen
som enligt programmet skulle vara färdig
på 50 år i vad gäller den allmänna
förbättringen, förskjutes till 77 år, och
upprustningen av de speciella områdena,
som skulle ske på 20 år, förskjutes
till 31 år.

Bondeförbundets representant hade

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2 155

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte sinne för att ställa sig på dessa reservanters
sida. I riksdagen fullföljdes
reservationen från högerhåll med stöd
även av socialdemokraterna, men riksdagen
stannade för att godkänna, att
skogsvårdsstyrelserna arbetade med 65
procent av normalprogrammet. Därmed
har riksdagen tagit på sig ansvaret för
att inte ställa expertis till förfogande
för att skogsmarkerna skall kunna vara
i fullgott skick förrän 77 år har förflutit
från år 1946. Då tycker jag sannerligen
att åtminstone de politiker som
nu kritiserar skogsägarna för att inte
ha hunnit göra mer bör besinna, att de
har sitt ansvar för att detta normalprogram
inte följts på bättre sätt. Jordbruksministern,
som år efter år håller
sig vid att även nästa års arbete inom
skogsvården skall gälla 65 procent av
normalprogrammet, får väl också upplysa
dem som kritiserar om att det i
betydande grad är staten som har angivit
takten i förbättringsarbetet.

Jag läste att förre statsrådet Sköld
i ett föredrag för skogsliögskolans elever
pekat på att det finns förutsättningar
för en god skogsvård, om forskningen
på skogsområdet blir utbyggd
och vi får stora skogskomplex, men —
sade herr Sköld — vi har 250 000 enskilda
skogsägare med i medeltal 50
hektar skog, och de har inte råd att anställa
tillräckligt med arbetskraft.

Jag tror att det inte fattas arbetare
som håller i yxan, ty ägarna sköter i
allmänhet själva det arbetet, men vad
de inte har råd till är att anställa jägmästare
och skogvaktare med fackutbildning
som storskogsbruken kan göra.
Jag anser att skogsvårdsstyrelserna
bör rustas upp så att inte den anmärkningen
behöver framställas. Nu kan det
i år tyvärr inte bli fråga om några åtgärder
från riksdagens sida, då det ju
sitter en utredning som arbetar med
denna fråga.

När jag nu kommit in på utredningskapitlet
kan jag inte underlåta att peka
på ett oroande inslag i nionde huvud -

titeln, som ju också skall remitteras efter
denna remissdebatt. Jordbruksministern
har skapat en sådan kommittéflora,
att han på praktiskt taget alla betydelsefulla
punkter kan hänvisa till att
utredning pågår. Till följd härav kan
inte några åtgärder vidtas av de slag
som skulle vara av största betydelse
för jordbruket. Jag har räknat efter att
jordbruksministern på 25 punkter av de
omkring 225 som huvudtiteln omfattar
anfört detta skäl för att över huvud
taget inte diskutera förslag som lagts
fram av vederbörande institutionsstyrelser
och institutionsledningar. Jag
tycker det är litet för mycket av statiskt
tänkande i denna expansiva period
av det svenska jordbrukets utveckling.

Man kan över huvud taget inte vara
tillfredsställd med det sätt på vilket
jordbruksministern har skött utredningsväsendet
inom nionde huvudtitelns
område. Det har i allmänhet gått
ofantligt lång tid innan begärda eller
av jordbruksministern själv förebådade
utredningar har blivit tillsatta. Jag erinrar
om den begäran som riksdagen
en gång framförde till jordbruksministern
på grund av en högermotion, att
vi skulle få en utredning om växtförädlingen.
Jordbruksutskottet fick efter
ett års tid påminna om detta, eftersom
jordbruksministern inte hade gjort någonting.
Så kom utredningen till stånd
och avlämnade sedermera i våras sitt
förslag i så god tid, att det kunde ha
blivit föremål för handläggning och
förslag till årets riksdag. Nu får vi veta
att utredningen på grund av remissutlåtandena
skall utsättas för ny granskning
och att jordbruksministern därför
inte nu kan ta ställning till frågan.

På en punkt har emellertid jordbruksministern
inte ansett sig hindrad
att ta ställning till en sådan fråga, nämligen
när det gäller anslag till de bägge
växtförädlingsanstalterna Svalöv och
Weibullsholm. Jordbruksministern uppträder
som den givmilde farbrodern

156 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

gentemot Svalöv och som den motvillige
gåvogivaren gentemot Weibullsliolm.
Institutionen i Svalöv föreslås få
ett anslag på 50 000 kronor till resistensförädling,
och det är den väl unnat,
men när Weibullsholm vill bearbeta
sitt material för att genomföra en
effektivare resistensförädling, får Weibullsholm
nöja sig med oförändrat anslag.

Jag är en av de många jordbrukare
som använder de höstvetes-, vårvetesoch
kornsorter som förädlas på Weibullsholm
och som utan tvivel upptar
den större delen av den svenska arealen
av höstvete, vårvete och korn. Jag
tycker det är oanständigt att inte också
det materialet får bilda underlag för en
resistensförädling, omhändertagen av
de förädlare som frambringat sorterna
på Weibullsholm.

Någon logik måste vi nog fordra. Om
man på en punkt avvisar begäran om
anslag, därför att en utredning skall
överarbetas, bör man inte när det gäller
anslag till en annan institution dra
ett streck över den principen. I detta
fall bör man vara positiv och giva åt
Stål en penning även; om så skedde
tror jag jordbruksministern skulle kunna
känna sig mer till freds.

När det gäller — för att exemplifiera
det långhalande som skett — utredning
om den förbättring av hushållningssällskapens
undervisningsverksamhet, som
jordbruksministern själv förebådat i
förra årets proposition och som då förorsakade,
att ingen just kunde göra
några framställningar på den punkten,
så tillsattes den utredningen så sent att
den först detta år har konstituerat sig,
och så står även den sidan av utvecklingen
stilla. Detta är en sida av skötseln
av jordbruksdepartementet, som i
varje fall jag anser att det är berättigat
att rikta strålkastarna på.

Att sedan anslaget har höjts till
skogsvägar, där dock ursprungsbeteckningen
inte är jordbruksdepartementets
utan de motionärers från högerns

och bondeförbundets sida, som förra
året förde fram saken, är tacknämligt.
Vidare har jordbruksministern givit ett
ökat anslag till jordbrukets forskningsråd,
och det är tacknämligt. Men jag
måste nog ändå säga, att när samtidigt
rekryteringen av forskare, som sysslar
med jordbruksforskningsfrågor, sker på
ett så valhänt sätt, att nya professorer
vid lantbrukshögskolan inte blir tillsatta
och att assistenterna vid lantbrukshögskolans
institutioner har så
dålig befordringsgång, att de sällan finner
förenligt med sina intressen att
stanna kvar och utbilda sig till forskare,
så kan det nog ifrågasättas om det
inte varit bättre användning för den
ökning av anslaget till jordbruksforskningen,
som jordbruksministern lyckats
åstadkomma, att lägga den på en förbättring
framför allt av de unga forskarnas
befordringsmöjligheter i stället
för att ge den i form av forskningsanslag
som oftast kommer sådana personer
till del, som redan sitter i sina
professurer och har sin avlönade ställning
och sin arbetsuppgift. Jag tror att
basen för jordbruksforskningen i detta
land håller på att bli så liten beträffande
det mänskliga materialet, att det
viktigaste nog ändå är att börja där
och inte att först hjälpa dem, som redan
kommit fram till en ställning.

Därmed skulle jag, herr talman, kunna
sluta, men bara en liten sak till.

Jag observerade i går, att det var ett
så pass gott samspel mellan finansministern
å ena och bondeförbundsledaren
herr Hedlund å andra sidan, att bägge
två, när de kritiserade oppositionen,
talade om sockerpiller, som oppositionen
använde för att påverka valmännen.
Herr Sträng var till och med litet
mera generös än herr Hedlund. Han talade
om både sockerpiller och lionungsdricka.

Jag har mycket svårt att förstå, att
oppositionens krav på en rörlig ränta,
som hittills tyvärr bara gått i stigande
riktning, har känts som något av oppo -

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2 157

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sitionen bakat sockerpiller för de människor,
som drabbats av den. Jag har
också mycket svårt att förstå, att de
krav på anslagsprutningar, som högern
förra året gjorde för att få täckning för
sitt skattesänkningsförslag och som i
valrörelsen ingalunda utmålades som
några sockerpiller utan som oerhört
farliga åtgärder, skulle kunna ha någon
sötma för väljarna.

Däremot, herr talman — och det är
det jag skulle vilja säga —• kan jag nog
inte hjälpa att när jag tittar något på
den medicin, varmed regeringen söker
bevara den försvinnande popularitet,
som den älskar så brinnande hett, för
att nu hålla mig till citat av värmlandsskalderna,
som både herr Sträng och
andra tycks kunna utan och innan, så
har man nog hållit sig till sådant som
i själva verket har mycket litet verkligt
värde bakom sig. Jag pekar på att
regeringen i fjol viftade med att på
grund av att barnbidragens höjning
inte kom förrän den 1 juli, så hade
man träffat avtal om att jordbruket inte
skulle höja priset på mjölk förrän den
1 juli, och nu får vi veta, att man försökt
att få jordbrukets organisationer
att uppskjuta mjölkprishöjningen till
den 1 januari mot kompensation.

Den mjölk som förbrukas av ett barn
är 150 liter om året, och 3 öre per liter
gör kronor 4:50. För ett halvår är det
kronor 2: 25. Man har alltså försökt inbilla
den svenska allmänheten att regeringen
genom det uppskov med prishöjningen
som den genomfört och som
den velat genomföra har skapat någon
sorts kompensation för att barnbidragen
inte höjs nu och inte blir höjda enligt
det löfte som gavs av riksdagsmajoriteten
förra året och som utnyttjades
mycket kraftigt i valrörelsen mot högern,
som röstade emot.

Nu sade herr Sträng, att har man
ställt ut en växel i riksdagen, så skall
den inlösas. Herr Sträng tycks personligen
vara i den lyckliga situationen,
att han inte känner till att när en växel

förfaller har man inte mer än tre dagar
på sig för att lösa den. Den växel, som
herr Sträng säger sig skola lösa, förfaller
den sista juli, men han kommer
inte att lösa in den förrän den 1 januari.
Det är ju inte det vanliga sättet,
när man tar en bild från växelaffärer,
som herr Sträng i det fallet följt, och
detta har jag velat, herr talman, påpeka.

Herr förste vice talmannen övertog
under detta anförande ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hseggblom återkom
med sin gamla käpphäst, att när
det gäller att komplettera mindre jordbruk
skall man göra på det sättet, att
man lägger ned vissa jordbruk och
planterar dem med skog, och sedan
skulle dessa gårdar användas som komplement
för att göra andra jordbruk
mera bärkraftiga. Det är inte första
gången herr Hseggblom kommer med
detta.

Jag skulle då vilja fråga herr Hseggblom,
på vilket sätt man skall hjälpa
upp ekonomien på dessa jordbruk?

Det är självklart att de jordbruk som
läggs ned inte är de bästa, men de kostar
väl i alla fall en del. Då är det väl
också så, att det finns ingen avkastning
att räkna med från dessa jordbruk.
Alltså blir det bara utgifter.

Såvitt man kan bedöma är tillväxttiden
för skogen minst 25 till 40 år.
Det tar alltså lång tid innan det blir
någon avverkningsbar skog på området,
och dessförinnan finns det ingen
möjlighet till några inkomster därifrån,
bara utgifter. Tror verkligen herr
Hseggblom, att detta är ett sätt att komplettera
ofullständiga jordbruk?

Sedan säger herr Hseggblom i samma
andedrag, att om man skall komplettera
mindre jordbruk med redan färdig
skog blir det för dyrt att köpa, det be -

158 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

talar sig inte. Vi har faktiskt i jordbruksutskottet
varit med om detta. Den
gången gällde det skog från domänverket.
Det var för resten nere i Halland.
Jag tror jag vågar säga, att erfarenheterna
från detta — det är nu fyra år
sedan — varit mycket goda.

Till sist talade herr Haeggblom om
sockerpiller, varvid han refererade till
gårdagens debatt. Jag trodde att han
kanske själv skulle komma med några
sockerpiller. Det var första gången jag
hörde av herr Haeggblom, att räntan
skulle sänkas, vilket jag för övrigt inte
heller hört från någon annan talare
från högern. Tidigare har det alltid
från högern talats om att räntan skulle
stiga och stiga mycket kraftigt. Jag förmodar
att detta skulle vara herr Haeggbloms
sockerpiller åt hans egna väljare.

Herr H7EGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är två saker som
herr Pettersson i Dahl inte kan fatta.
Vi har aldrig från vår sida föreslagit,
att man skall lägga ner jordbruk. Det
är inte fråga om att staten skall kräva
av enskilda människor, att de skall
lägga ner sitt jordbruk. Vad jag talat
om gäller sådana jordbruk, som lagts
ner av sina ägare och där det inte finns
någon köpare. Dem skali staten ta hand
om. Jag trodde det var illvilja från
bondeförbundets sida, när man från
det hållet alltid misstolkat detta. Men
nu när herr Pettersson i Dahl yttrar sig
på detta sätt, är jag inte längre säker
på att det är fråga om illvilja, utan jag
förmodar, att det är bristande förmåga
att göra denna distinktion. Vi har från
vår sida aldrig velat, att rationaliseringslagarna
skulle innebära, att det
skulle vara möjligt att hindra människor
att köpa ett jordbruk, än mindre
att man skulle med stöd av dessa lagar
kunna få människor att lägga ner jordbruk
som de vill leva på. Vad jag
avser är alltså sådana jordbruk, som
ingen vill köpa, när den gamle äga -

ren vill sluta. Det skulle vara intressant
att höra vad vi skall göra med
dessa. Skall de ligga för fäfot? Är
det inte rimligt, att man försöker göra
dem skogbärande och överföra dem
till en ny ägare? Även om de inte har
så stort värde i början, måste de väl
i alla fall få något värde så småningom,
och det är bättre att de kommer i enskild
ägo än att de kommer i statens
ägo.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Det var ju mycket intressant
att höra detta uttalande av
herr Haeggblom. Det stora problemet är
ju, hur vi skall kunna på ett eller annat
sätt komplettera mindre jordbruk
med skog. Nu reducerar herr Haeggblom
denna fråga och säger, att han
endast avser de jordbruk, som ägarna
själva springer ifrån. Hur stort antal
jordbruk gäller detta, herr Haeggblom?
I det stora sammanhanget är det ju då
fråga om en sparv i tranedansen. Jag
vet att det lär förekomma i Dalarna.
Jag känner inte till ett enda dylikt jordbruk
i mitt län, där ägaren springer
ifrån, och jag tror inet det är så många
i Dalarna heller.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! I en passus i herr
Hseggbloms anförande klandrade han
mig för att jag tillsatt för många utredningar
och att det inte kommer fram
några förslag från dessa. Jag får säga,
att när det sker en så stark utveckling
på jordbrukets område, som det ofta
talas om, är det nödvändigt att undersöka
hur man skall kunna lösa de frågor,
som står i samband härmed, så att
man kan dirigera utvecklingen. Herr
Haeggblom sade, att av 230 ärenden var
det 25 som man fick uppskjuta på
grund av sittande utredningar. Flera
av de utredningar som nu arbetar är
beställda av riksdagen. Andra har till -

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2 159

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kommit på mitt initiativ. Tyvärr har
departementschefen inte möjlighet att
påverka utredningarnas gång. Man kan
många gånger tycka, att de tar lång
tid, men man får finna sig i att vänta.

Att man inte kan få genomfört vad
en utredning föreslår sammanhänger
med vårt ekonomiska läge. De förslag
en utredning kommer med innebär i
regel ökade utgifter för staten, och då
får man givetvis göra en avvägning
mellan olika ting. Jag har också önskat,
att man skulle kunna få mera medel
till jordbruket vid den avvägning som
sker. Men det har inte varit möjligt på
grund av de krav som ställs på andra
områden. Sedan kan man naturligtvis
bedöma detta olika, men jag skulle ändå
tro, att, om man gör en jämförelse,
så skall man finna, att jordbruket även
har fått ökade anslag.

Herr Hseggblom berörde även jordbrukets
forskningsråd. Man har i år
enligt förslag under nionde huvudtiteln
i statsverkspropositionen fått en ökning
på 200 000 kronor. När jag på hösten
1951 tillträdde chefskapet för jordbruksdepartementet
var det anslag som
forskningsrådet hade att disponera
350 000 kronor. Jag tycker nog att ökningen
skett i en sådan takt att man
inte har någon anledning att anmärka
på saken. Forskningsrådet har visserligen
begärt en större ökning, men en
sådan har inte varit möjlig att genomföra
vid den ekonomiska avvägningen
de olika anslagen emellan.

Vad sedan gäller förhållandet mellan
våra växtförädlingsanstalter tycker jag
nog, att den saken kan tas upp till diskussion
senare när riksdagen får att
behandla jordbruksutskottets utlåtande
i det ärendet. Jag vill dock nu liksom
jag gjort ett par gånger förut säga, att
vi skall ändå komma ihåg att det är
skillnad på en växtförädlingsanstalt,
som i stor utsträckning är hänvisad till
statsanslag såsom Svalöv, låt vara att
utsädesföreningen får vissa avgifter från
Allm. Svenska Utsädesakticbolaget och

Weibullsholm, som har möjlighet att
driva sin rörelse ekonomiskt. Nu är det
ju så att Svalöv har fått till uppgift att
verka mera allsidigt över hela landet
och har svårt att bedriva en mera konjunkturbetonad
växtförädling. Jag har
inte något anledning att ge annat än
det allra bästa beröm åt den verksamhet
som bedrives av Weibullsholm, och
detta rimmar väl helt med herr Hseggbloms
grundåskådning, nämligen att i
den mån den privata företagsamheten
kan ta sig fram och verkligen hävda sig
är det det bästa. Jag tror emellertid att
det kommer att finnas möjligheter att
under riksdagens lopp närmare diskutera
dessa ekonomiska förhållanden
mellan växtförädlingsanstalterna.

Vad sedan beträffar frågan om att
hushållningssällskapens undervisningsverksamhet
fortfarande är föremål för
utredning har man sagt, att det dröjt
för länge innan utredningen tillsattes.
Ja, man kan ju ha olika meningar härom.
Jag tror också att det spörsmålet
är aktuellt att klaras upp, och det är
min förhoppning att den utredningen
snart skall vara klar.

På frågan om befordringsgången vid
lantbrukshögskolan kan man naturligtvis
anlägga samma synpunkter som
herr Haeggblom. Det är emellertid faktiskt
så, att när en lärarbefattning blir
ledig vid våra högskolor finner man av
de sakkunnigas utlåtanden, att både
den och den kompetentförklaras, ibland
med tvekan, men att tillströmning av
kompetenta sökande blivit mer eller
mindre beroende av att det är så små
befordringsmöjliglieter eller på andra
orsaker. Det är då inte lätt att omedelbart
säga något bestämt och att komma
till något resultat utan att det först är
nödvändigt att höra olika personer,
och detta tar ju sin tid. Vid utnämningarna
har jag emellertid försökt
åstadkomma det för det svenska jordbruket
bästa resultatet. Sedan kan det
ju råda olika meningar om huruvida
ärendet skall behandlas mycket snabbt.

160

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Jag hävdar den meningen att utnämningar
bör föregås av så noggranna undersökningar
som möjligt.

Herr H7EGGBLOM (li) kort genmäle:

Herr talman! För att det inte skall
råda någon oklarhet om vad jag sagt
ber jag att få påpeka, att jordbruksminister
Norup gjorde en undanmanöver.
Jag talade inte om att man skulle ha
tillsatt för många utredningar, utan vad
jag klandrade var att utredningarna
satts i gång för långsamt, när de väl
aviserats och beslutats, och att när vederbörande
förslag väl framlagts jordbruksministern
tagit alltför lång tid på
sig att fatta ståndpunkt till desamma.
Nu säger jordbruksministern, att utredningar
tar lång tid. Ja, men man kan
väl inte komma med förslag förrän
jordbruksministern givit sina direktiv
åt den utredning som tillsatts. Alt utredningen
om hushållningssällskapens
verksamhet ännu inte kommit i gång
fastän jordbruksministern direkt skrev
om detta under nionde huvudtiteln i
fjol beror på att jordbruksministern
inte tillsatt utredningen, och vi vet ju
inte hur lång tid den kan ta på sig.

Sedan ber jag att till herr Pettersson
i Dahl, som talade något om sockerpiller
och räntesänkning, få säga, att
när vi talar om rörlig ränta så avser
vi därmed en ränta, som är rörlig både
uppåt och nedåt. Detta har emellertid
alltid av bondeförbundet tolkats som
om det varit fråga om en räntehöjning.
Nu hoppas jag bara att herr Pettersson
i Dahl även därvidlag kommit till klarhet
om vad som legat bakom högerns
förslag.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Efter denna mycket
spännande och intressanta »gässplockning»
rörande problem inom vår modernäring
skall jag be att få övergå till
en helt annan fråga.

Mitt anförande till protokollet kommer
att röra sig om vår allmänna social -

politik, och jag kommer även att säga
några ord om eftersatta grupper. Jag
har animerats till detta inpass av den
berättelse, som statsrevisorerna lämnat
och där de tar upp socialvården till ingående
granskning. Revisorerna föreslår
där en omfattande översyn av hela
vår sociallagstiftning, och jag skall tilllåta
mig en respektlös kommentar till
revisorernas berättelse.

Den som har följt med utvecklingen
på det socialpolitiska området, sett alla
beslut som riksdagen fattat och haft tillfälle
att läsa en del socialpolitiska skrifter,
måste nog ändå göra det konstaterandet
att det finns lämpligare läroböcker
i socialpolitik än det aktstycke
revisorerna här har lagt i våra händer.
Det är inte småsaker revisorerna föreslår
att vi skall utreda. Man skall utreda
hur socialpolitiken och inkomstförskjutningen
i övrigt har verkat, man
skall ompröva innehållet och utformningen
av socialpolitiken o. s. v. Det
är givetvis inget fel att göra en översyn.
Jag har ingenting emot att så sker.
Alla åtgärder som kan förbättra och effektivisera
socialpolitiken skall naturligtvis
vidtagas.

Anledningen till att jag allvarligt har
begrundat vad revisorerna skrivit är de
motiveringar de anfört för sina förslag.
Det är gamla bekanta som revisorerna
för fram — det är en kavalkad av gamla
spöken som träder läsaren till mötes.
Det första revisorerna tar upp är
vad de kallar splittringen inom socialpolitiken.
De fäster uppmärksamheten
på att olika former av socialpolitik
har tillkommit vid skilda tidpunkter,
och att detta har åstadkommit splittring.

Jag frågar emellertid vad revisorerna
menar med det. Är det en beskyllning
mot riksdagen för planlöshet? Har
riksdagen genomfört en rad reformer
och förbättringar av reformer utan att
ägna uppmärksamhet åt samordningen
med tidigare beslut? Man måste väl ändå
hålla i minnet att de olika refor -

Nr 2 1G1

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

merna tillkommit för att tillgodose olika
hjälpbehov. Detta är alltså orsaken
till vad revisorerna kallar för splittring.
Det socialpolitiska nätet har gjorts
alltmera finmaskigt för att man skall
kunna fånga in de många skiftande
hjälpbehov som kan uppstå. Detta har
revisorerna fattat som splittring.

Det skall inte förnekas att socialpolitiken
är mycket mångskiftande och,
det medger jag gärna, svåröverskådlig.
Det finns säkert utrymme för upplysningsverksamhet
på det området. Men
i själva verket speglar socialpolitiken
i våra dagar de många skiftande hjälpbehov
som kan uppstå under ett människoliv.
En gammal ledamot av andra
lagutskottet, den numera avlidne Hemming
Sten, brukade alltid säga, när denna
sak diskuterades, att livet ju ändå
inte är enfaldigt. Jag tror att behov av
en differentierad socialpolitik föreligger
i våra dagars samhälle; den är sålunda
ingenting annat än en anpassning
till behoven, och detta har av revisorerna
uppfattats som »splittring».

Sedan kör revisorerna fram med tröskelproblemet.
Som kammarens ledamöter
kommer ihåg var det begreppet på
modet för några år sedan. Nu har riksdagen
genom en serie åtgärder reducerat
problemet, så att det i dag saknar
praktiskt taget aktualitet.

Det skadar kanske inte heller att erinra
om att revisorerna föreslår att
denna oerhört stora översyn skall företagas
av experter. Om en sådan översyn
är nödvändig, så skall självfallet
riksdagen vara representerad.

Det är väl ingen tvekan om att vi
skulle kunna göra en del besparingar
genom administrativa förenklingar, t. ex.
vid utbetalning av bidragen. Det är
tänkbart att vi skulle kunna använda
mera personalbesparande kontorsmaskiner
o. s. v. Men om vi ser på de
olika sociala utgifterna och räknar ut
hur stora summor som går ut i bidrag
och hur mycket som går till administrationen,
så skall vi säkert finna att det
11 —Andra kammarens protokoll 1957.

är rätt litet att spara på den kanten.
Se på folkpensionerna. Det betalas ut
nära 2 miljarder kronor. Och se hur
liten del som går till administrationen!
Detsamma gäller beträffande barnbidragen.

Om man emellertid kan göra några
besparingar inom området för utbetalningar,
så är detta svårt på de viktiga
avsnitt av socialpolitiken som kan betecknas
som socialvård, alltså då man
försöker hjälpa, bistå och vårda människor.
Den verksamheten kräver oerhört
stora personalresurser. För att
klara barnavården, ungdomsvården,
åldringsvården och nykterhetsvården
effektivt kräves en stor personalstyrka.
Jag har svårt att förstå hur de generösa
bidragen till kommunernas nykterhetsvård
— socialministern föreslår en höjning
från 60 till 75 procent av de godkända
kostnaderna för nykterhetsvården
— skall göra verklig effekt, om det
inte finns människor med tid och förmåga
att ägna sig åt den verksamheten.
Man kan inte rationalisera och tidsstudera
den förebyggande nykterhetsvården.
Det är likadant med all vård.
Det är områden som är mycket svåra
att rationalisera.

Det finns de som menar att den ekonomiska
utvecklingen nu har gått så
långt och att lönerna höjts på ett sätt,
som gör att man nu kan minska de sociala
utläggen. Herr Ohlin gjorde sig i
går till tolk för denna uppfattning, då
han sade att inkomsterna nu har nått en
sådan nivå att man bara behöver en social
bottentrygghet. Resten skall den
enskilda människan klara själv genom
sparande, frivillig försäkring och dylikt.
Man skall inte längre, sade herr
Ohlin, lägga tonvikten på de kontanta
bidragen ur statskassan, utan i stället
skall det ske en förskjutning mot vårdområdena.
Fn sådan förskjutning är väl
just vad som pågår genom den upprustning
av vårdområdena som nu är i
gång på håll, där det Hittills har brustit.
Men vad som är av intresse här och
Nr 2

162 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

vad jag har velat ta upp till diskussion,
är huruvida den förskjutning som herr
Ohlin efterlyste verkligen kan innebära
några besparingar, när det gäller de
kontanta bidragen. Skall det kunna innebära
besparingar på de kontanta bidragen,
så måste man alltså säga att
folkpensionerna nu nått en sådan nivå
att de ger den bottentrygghet som han
talade om, och att de därför inte skall
höjas mera. Och sjukförsäkrings- och
arbetslöshetsförsäkringsersättningarna
skall då också stanna där de nu är.
Men i själva verket förhåller det sig väl
tvärtom, att de höjda lönerna just har
gjort att socialutgifterna blivit höga.

De stora reformerna har skapat trygghet,
och de har gjort det möjligt för oss
att ägna oss åt vården. Sedan de stora
reformerna genomförts kan man ägna
sig åt vad man skulle kunna kalla kvalificerad
socialpolitik. Kontanta bidrag
kan dock inte undvaras utan de utgör
en del av själva vården.

Det förhåller sig alltså enligt min mening
tvärtom så, att de höjda inkomsterna
förutsätter högre sociala utgifter.
Om man accepterar tanken att understöd
vid arbetslöshet skall utgöra
ersättning för den inkomst som faller
bort och om man har samma uppfattning
visavi sjukförsäkringen, då är det
nödvändigt att gå med på en höjning
i takt med löneutvecklingen. Först tilllämpade
vi vad man kallade minimiprincipen,
att människorna fick vad de
behövde till livets nödtorft, men så
gick utvecklingen vidare mot inkomstbortfallsprincipen
inom socialpolitiken,
d. v. s. att den som tvingas att leva
på bidrag från någon gren av socialvården
också skall ha del av den standardhöjning
som skett i samhället. Riksdagen
har beträffande folkpensionärerna
beslutat att dessa skall ha andel av
standardhöjningen.

Den socialpolitiska verksamheten
skall inte bara ge trygghet från nöd,
utan den skall utgöra ett instrument,
genom vilket alla såvitt möjligt skall få

behålla den materiella standard som
ernåtts. Accepterar man den uppfattningen
får man också vara beredd att
bära de erforderliga kostnaderna.

Så några ord om eftersatta grupper,
herr talman. De generella reformerna
har åstadkommit trygghet för flertalet.
Nu finns det emellertid vissa grupper
med speciella hjälpbehov, som inte kan
tillgodoses genom de generella reformerna.
En del av dessa grupper är måhända
så små, att de inte kan göra sin
stämma hörd, men man får fördenskull
inte nonchalera dem. Vi kan inte tolerera
att det i vårt samhälle finns eftersatta
minoriteter. Det har signalerats
upprustning för en del sådana grupper,
och detta är glädjande. Det är emellertid
inte säkert att den enskilde gruppmedlemmens
hjälpbehov blir tillgodosett
genom en allmän reform, och det
föreligger inte heller alltid ett ekonomiskt
hjälpbehov. En grupp kan vara
eftersatt på annat sätt än ekonomiskt,
även om de ekonomiska problemen kan
vara en del av orsaken till gruppens
belägenhet.

Jag skall ge ett exempel för att visa
vad jag menar. Vi är överens om att
alla människor skall ha möjlighet att
utveckla sina studieanlag och inte av
ekonomiska skäl hindras. Men hur är
det möjligt för en svårt rörelsehandikappad
medborgare att utnyttja sina
studieanlag? Är det så ordnat i samhället,
att denna grupp kan utnyttja samhällets
resurser på bildningens område?
Detta är ett mycket allvarligt problem,
som jag vill fästa skolministerns
uppmärksamhet på.

Riksdagen har på förslag av regeringen
uttalat sig för en omläggning av
hela vanförevårdén och därvid uttalat
att alla barn såvitt möjligt skall gå i de
vanliga skolorna — detta gäller framför
allt de handikappade barnen — även
om vi säkerligen inte kan avvara särskolor.
Samhället har emellertid inte tagit
konsekvensen av det principbeslut som
fattats. Man planerar inte skolorna med

Nr 2

163

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tanke på de svårt vanföra ungdomarna.
Detta är en viktig fråga, och det är viktigt
att både kommunerna och samhället
som helhet i praktiskt handlande ser
till, att denna grupp inte i detta avseende
blir eftersatt. Jag tror inte att det
tarvar så dyrbara anordningar för att
göra det möjligt för en rullstolselev att
genomgå en vanlig skola. Finns den goda
viljan skulle detta säkert vara möjligt
att ordna. Vad jag här sagt gäller
hela utbildningsfältet, alltså även yrkesutbildningen
och folkhögskoleutbildningen.

Herr talman! Jag sammanfattar min
uppfattning så, att jag är imponerad av
de stora summor som går till sociala
ändamål, men man får inte låta dessa
stora belopp till de sociala reformerna
blända sig så, att man inte ser de små
gruppernas och de enskilda människornas
speciella hjälp- och vårdbehov.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Vid riksdagens öppnande
uttalade ålderspresidenten i andra
kammaren den förhoppningen, att den
nya kammaren skulle försöka fatta sig
kort och koncentrera anförandena. Jag
hade önskat att denna hans förhoppning
kunnat realiseras, men efter de anföranden
som hållits i går och i dag finner
man, att kammarens ledamöter alltjämt
går in för den där »långdragningen»
— man har stora färdigskrivna anföranden
som man står här och rabblar
upp. Jag önskar att det kunde bli en
annan ordning i det hänseendet och att
man gick direkt på sak och utan så
långa omskrivningar.

Jag skall försöka att fatta mig kort,
som jag alltid brukar göra, och gå rakt
på sak. Jag har i statsverkspropositionen
lagt märke till finansministerns
försök att framställa åtskilliga företeelser
såsom beroende på inflation. Jag
tror ändå inte att någon inflation förefinnes
i den mening som han vill inlägga
i detta ord. Fn inflation som

jag däremot tror att vi har att vänta
är den som kommer att visa sig, om de
lönekrav som framställes under förhandlingarna
blir mycket stora. Hittills
har regeringens åtgärder vid bekämpandet
av inflationen inte haft den
inriktning, som de borde ha haft. De
har varit riktade mot producentsidan,
under det att konsumentsidan, som är
den mest avgörande, utan vidare fått
vara fri. Här är enligt min mening en
omläggning behövlig. Produktionen utgör
ju underlaget för hela samhällets
välfärd, och vi skall vara försiktiga
och inte i för stor utsträckning lägga
band på den. Däremot kunde det vara
på sin plats med ett återhållande moment
för konsumtionen.

Det kan naturligtvis diskuteras, vilka
åtgärder som skall vidtagas. Jag vill
inte direkt rekommendera några särskilda,
men jag tror att regeringen är
inne på rätt väg, när den lägger fram
förslag av den innebörden, att statsbudgeten
i största möjliga utsträckning
skall vara balanserad. Kritiken från
höger- och folkpartihåll, att regeringen
härigenom drar undan ett visst sparande,
skulle vara riktigt, om folk i
allmänhet hade den mentaliteten, att de
ville försöka spara. Men tyvärr är inte
detta fallet, utan de flesta gör slut på
sina pengar så snart de får möjlighet,
och då är frågan, om det inte är riktigare
att ta ut en del genom skatter.
Framför allt hör man lägga märke till
den väldiga ökning av statsskulden som
skett under senare tid: Trots att vi hade
en överbalanserad budget under fjolåret
har ju statsskulden under det året
ökat med ungefär 900 miljoner kronor.

Fn sak som jag för min del inte gillar
i statsvcrkspropositionens uttalanden
är detta tal om att det skall vara
kreditrestriktivitet i fortsättningen. Huruvida
regeringen därmed menar, att
den höga räntan alltjämt skall äga bestånd
eller om den menar andra åtgärder
vet jag inte. Vi från lantbrukshåll
önskar snarast möjligt få till stånd en

164 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

lättnad i ränteläget, och även i kreditrestriktionerna
anser vi det nödvändigt
att få till stånd en lättnad för näringslivet.
Under fjolåret var det många
företag som inte ens hade möjlighet att
betala sina skatter på grund av de restriktioner
som ålagts dem. Det skulle
därför vara önskvärt, att regeringen
tog sig en ny funderare på kreditrestriktionerna,
så att vi kunde få fram
en ändring.

Jag har lagt märke till att finansministern
gång på gång talat om de risker
som de höjda lönerna för med sig. Men
det förvånar mig, att regeringen då
kommit med en löneproposition, som
går ut på betydande ökningar. Om jag
inte hörde fel gjorde finansministern
gällande, att det framlagda förslaget
för statstjänarna belöper sig till 240
miljoner kronor, och det är ju bara en
början för att hämta in den eftersläpning
som man vill göra gällande har
förekommit för statstjänarna.

Har då statstjänarna råkat ut för någon
eftersläpning? Enligt min mening
har de inte alls gjort det, utan de är
minst lika tillgodosedda som några
andra grupper i samhället. Det får man
en klar bild av, när man läser riksräkenskapsverkets
inkomstberäkningar.
Där står tydligt och klart hur mycket
de olika grupperna i samhället har i
inkomst. De anställda i allmän tjänst
hade i genomsnitt 10 190 kronor vid
den senaste taxeringen. De inom industrien
anställda hade 8 838 kronor i
genomsnitt, medan företagarna inom
jordbruket hade 7 696 kronor. Av alla
dessa stora grupper ligger statstjänstemännen
alltså betydligt över de andra
i genomsnitt. De som verkligen hör till
de eftersatta i samhället är företagarna
inom jordbruket, som ju också framgår
av riksräkenskapsverkets inkomstberäkning.
Mellan åren 1951 och 1956 bär
ökningen för dem som sysslar med
jordbruk varit 38,3 procent. Men hur
mycket har det varit för statstjänstemännen?
Jo, 58,3 procent, alltså 20 pro -

cent mer. Det är alltså ett oriktigt tal,
att statstjänstemännen varit utsatta för
någon eftersläpning som nu behöver
tillgodoses genom den proposition som
framlagts — en proposition, som jag
tycker är synnerligen anmärkningsvärd.

I går diskuterades den ändrade dyrortsgrupperingen,
där man helt och hållet
slopat själva grupperingen och i stället
gått in för en anslutning till lönerna
på den allmänna marknaden. Det
är rätt underliga resultat man här kommit
till. Hur har det gått till vid dessa
förhandlingar om kompensation åt
statstjänstemännen? Jo, en beredning
har varit tillsatt, som till största delen
består av statstjänstemän och andra
tjänstemän, vilka alltså fått överenskomma
om riktlinjerna för det nya systemet.
Men därvid har man inte, när
man skulle göra jämförelser med andra
grupper, tagit hänsyn till de fördelar
som tjänstemännen åtnjuter. Sålunda
har inte den stora förmånen av pension
vid viss ålder tagits med i beräkningen,
trots att kostnaderna för en sådan
pension vilka helt betalas av staten
motsvarar minst 20 procent av lönesumman.
Att man på detta sätt utan vidare
slopar en jämförelsegrund bör inte få
förekomma, och därför är det min bestämda
mening att riksdagen inte kan
acceptera detta löneförslag. Riksdagen
bör i stället tillsätta en parlamentarisk
kommitté — där det inte finns några
som belst tjänstemän utan bara ledamöter
som objektivt kan ta ställning till
saken — med uppdrag att överväga vilka
jämförelsegrunder som skall användas
när man jämför lönerna till statens
befattningshavare och andra. Då kommer
man säkert fram till helt andra
siffror än detta stora belopp på 240
miljoner kronor i eftersläpning.

Resultatet av beredningens arbete har
blivit så underligt, att jag är förvånad
över att statstjänstemännen själva kan
acceptera det. En byråchef i ortsgrupp
3, som nu står i lönegrad 37: 1, får en -

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2 165

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ligt förslaget en lönehöjning på inte
mindre än 5 928 kronor om året. Men
hur mycket får en stationskarl eller en
vaktmästare i lönegrad 11? Jo, i ortsgrupp
2 får han bara 10 kronor i månaden
eller 120 kronor om året. En
landshövding får enligt förslaget en lönehöjning
på omkr. 4 300 kronor, och
så är det undan för undan. Ortsgrupp 2,
alltså den nuvarande lägsta ortsgruppen,
är den som blivit sämst behandlad.
I Stockholm och Göteborg är däremot
lönetilläggen i vissa fall fem gånger så
stora som på lägsta ort. Jag hoppas att
ingen i denna kammare tycker att detta
är med rättvisa överensstämmande, utan
att man inser nödvändigheten att få till
stånd en parlamentarisk utredning som
gör en grundlig översyn av det hela.

Vi inom bondeförbundet kan under
inga omständigheter vara med om att
dyrortsgrupperingen utökas på det sätt
som skulle ske genom det nya förslaget,
och våra representanter i regeringen
har ju också reserverat sig på denna
punkt. Det diskuterades här i går vad
som kan bli följden av denna bondeförbundsstatsrådens
avvikande mening
i förhållande till andra regeringsledamöter.
Jag skall inte profetera, men
det förefaller mig underligt om bondeförbundet,
därest riksdagen accepterade
regeringens löneförslag, skulle kunna
fortsätta att samverka med ett parti, som
så direkt gått emot ett av bondeförbundets
allra varmaste önskemål, nämligen
att få till stånd en utredning till det
bättre mellan olika orter, och som i
stället föreslår en skärpning därvidlag.

Jag skall inte närmare gå in på lönefrågorna.
Jag vill bara påpeka att en av
de mest bidragande orsakerna till den
kraftiga höjningen av storstadslönerna
är den forcerade byggenskap som bedrives
i Stockholm och i Göteborg, en
byggenskap som slukar alla våra kapitaltillgångar
för detta ändamål, medan
andra nödvändiga byggnadsföretag inte
kunnat komma till utförande på grund
av brist på kapital.

Jag tror att det är ett alldeles riktigt
uttalande som görcs av en kommun i
Dalarna, Malung — jag hoppas att de
flesta i denna kammare fått taga del av
detta uttalande —- när man framhåller
att det är på sin plats med en uppbromsning
av bostadsbyggandet i storstäderna,
Stockholm, Göteborg och Malmö,
och att regeringen i stället försöker bedriva
en litet mera landsbygdsvänlig
politik med lika höga skattefria avdrag
för alla och annat sådant, som skulle
göra att folk stannade kvar ute på landsbygden.
Det är helt enkelt en tvingande
nödvändighet att landsbygden tillgodoses
på ett helt annat sätt än hittills
varit fallet.

Litet var har kanske lagt märke till
ett betänkande som framlagts av statens
byggnadsbesparingsutredning, en utredning
som tillsattes av regeringen år
1954. I detta betänkande visar utredningen
att de statliga byggnaderna ofta
förses med en massa finheter som inte
alls är nödvändiga för den praktiska
användningen av byggnaderna men som
gör att dessa blir betydligt dyrare. Kommittén
konstaterar att det i vissa fall
har skett en fördyring på minst 10 procent
på detta sätt. I sin sammanfattning
understryker kommittén att det måste
skapas en allmän opinion mot onödig
försköning och dylikt som fördyrar
byggnaderna, och man vädjar till radio
och press att medverka till att inskärpa
behovet av försiktighet i detta
hänseende.

Jag vill också framhålla nödvändigheten
av att de som har hand om anskaffande
av konstverk och dylikt ser till
att det som inköpes verkligen liknar någonting
och inte bara utgör konstigheter
som ingen begriper sig på. I detta
sammanhang kan jag inte låta bli att peka
på det beläte som är placerat på kanslihusets
gård. Det skall väl föreställa
en kvinna, men jag har aldrig i mitt liv
sett en fulare skapelse. Jag skulle vilja
vädja till regeringen att försöka få den
placerad någon annanstans. Om det inte

166 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

går, så kasta den hellre direkt i Strömmen! -

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det finns ingen anledning
att närmare gå in på en detalj diskussion
om den överenskommelse, som
har träffats med statstjänarorganisationerna.
Ett par yttranden i herr Rubbestads
anförande föranledde mig dock
att begära ordet.

Det har varit ett allmänt talesätt på
alla möjliga håll, att statstjänstemännen
har varit eftersatta i löneutvecklingen.
Det statliga lönesystemet har varit stelt
och inneburit att om man gjort upp om
4 procents löneökning har det varit 4
procents ökning hela året, under det
att en uppgörelse om 4 procent i den
enskilda sektorn vid årets slut kan innebära
8 procents löneökning. Denna
faktor har spelat en betydande roll, då
man haft att bedöma löneutvecklingen,
och den har också påverkat beredningens
sätt att arbeta. Då herr Rubbestad
skulle ge sin beskrivning av den löneberedning
som varit, var hans tal nog
litet för kort, även om han lovat att
vara kortfattad. Löneberedningen var
nämligen inte bara en tjänstemannaberedning
utan var sammansatt av löneexperter
hos samtliga offentliga arbetsgivare,
alltså inte bara staten utan även
landstingen, städerna, de stadsliknande
samhällena och landskommunerna, som
gemensamt bearbetade den statistik,
som fanns tillgänglig. Det har också
visat sig, att det rått fullkomlig enighet
mellan de offentliga arbetsgivarna om
den arbetsprodukt, som denna beredning
har åstadkommit. Den har sedermera
också godkänts av de i offentlig
tjänst anställdas organisationer. Det är
väl ändå något som talar för att det
hela inte kan vara fullt så tokigt, som
herr Rubbestad vill göra gällande.

I den lönepolitiska diskussion, som
förts, har man vidare från organisatio -

nernas sida krävt en mera marknadsmässig
anpassning av lönerna. I den statliga
sektorn har vi haft enlönespännvidd
på 12 procent i botten och 6,7 procent i
toppen av löneplanen. Den löneplan,
som nu har genomförts, har vidgats i
botten, det är riktigt, men den har också
krympts i toppen. Yi har 16 procent
i botten, sedan blir det en avfasning vid
ungefär den gamla adertonde löneklassen,
och redan vid tjugufemte löneklassen
är spännvidden i den nya löneplanen
mindre än i den gamla. Varför har
man gjort dessa spännviddsförändringar?
Jo, herr Rubbestad, det är bland
annat för att tillgodose ett landsbygdsintresse,
för att vissa mera kvalificerade
krafter som man har smått om nu
— lärare, läkare och en del andra likartade
befattningshavare — i större utsträckning
än för närvarande skulle
söka sig just till den landsbygd, som
saknar dem i dag. Löneplanens konstruktion
är sådan, att den försöker
tillgodose de berättigade krav, som kan
resas i olika orter i landet på att få
den uppsättning av sådana tjänstemän,
som fordras.

Att sedan utfallet blir ojämnt i de enskilda
fallen är riktigt, men det har
samband med att man eftersträvat att få
en systematisk löneplan, som rullar någorlunda
jämnt. Den gamla löneplanen
var inte systematisk. Om jag skulle ta
en bild från djurvärlden — den nyttjades
flitigt i går — skulle jag kunna
likna den gamla löneplanen vid en dubhelpucklig
kamel, garnerad med igelkottar.
Det fanns åtskilliga svackor i densamma,
och det gör, att utfallet blir något
olikartat. Om man då tar hänsyn
till spännvidden i den enskilda sektorn,
vilken alltjämt är väsentligt större än i
den uppgörelse, som träffats med statstjänarorganisationerna,
tror jag inte, att
det ur rent sakliga synpunkter finns så
särdeles mycket att erinra mot denna.
Detaljerna får vi väl närmare diskutera,
när frågan varit föremål för utskottsbehandling.

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2 1G7

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Herr Rubbestad började
med att yttra sig om karaktären på
överläggningarna i kammaren. Han har
rätt till det som gammal i gården, men
när han brutit isen kanske jag, som är
åtskilligt yngre, ändå skulle våga säga
ett par ord, inte så mycket till oss ledamöter
utan om statsråden.

På andra kammarens föredragningslista
i dag anmäles, att det skall bli
svar på en enkel fråga och på en interpellation.
Detta är redan avklarat. Genom
att statsråden besvarar interpellationer
och enkla frågor under en så här
lång remissdebatt förhindras vad som
är avsett i varje fall när det gäller interpellationer,
nämligen att alla de kammarens
ledamöter, som är intresserade
av en fråga, skall få möjlighet att delta
i diskussionen därom. Visserligen kan
man påpeka, att det går att anmäla sig
i slutet av talarlistan — jag tror att det
är trettio talare kvar — men meningen
med en interpellationsdebatt är att det
skall bli en koncentrerad debatt kring
ämnet. Det måste väl ändå hävdas, att
med den praxis, som statsråden i rätt
stor utsträckning börjat begagna sig av,
finns inte någon sådan möjlighet.

Interpellationsinstitutet är inskrivet i
riksdagsstadgan, och där avses att alla
ledamöter får delta. Vid enkla frågor är
så inte fallet. Vid sådana måste man
begära kammarens tillstånd att få deltaga
i diskussionen. Talmannen kan ju
under en sådan sillsalladdebatt som remissdebatten
är inte vägra ett statsråd
att ta till orda. Enligt rikdagsstadgan
har statsråden rätt till detta. Talmannen
är generös och låter den som interpellerat
eller frågat få tillfälle till
replik, om svaret inte ges omedelbart
före dennes anförande. Delta är vi ju
tacksamma för. Men nog skulle det vara
bra, om statsråden försökte i den mån
det går låta bli att kringgå riksdagsstadgans
bestämmelser och anda när de besvarar
interpellationer och enkla frågor.
Ett statsråd är ju inte ens skyldig

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att lämna något svar, men om ett statsråd
gör detta tycker jag att statsrådet
å bör söka följa de bestämmelser, som
ir riksdagen dragit upp och lämna svan
ren på den plats i föredragningslistan
,r som är avsedd, d. v. s. före andra ären;a
den.

i- Den interpellation och den fråga som
behandlades i dag var ju båda av betys-
dande allmänt och aktuellt intresse. Jag
li skall be att få anknyta till behandlingen
r- av problemen i samband med de ungerb-
ska flyktingarna. Tyvärr tyckte jag i
ä- motsats till fröken Wallerius inte att
ir statsministerns och statsrådet fru Lindm
ströms svar var särskilt glädjande. Visst
i- är det bra, att vi har kunnat ta emot
i- ungefär 4 000 flyktingar och 500 anhöle
riga till dessa och att vi kan ta emot
;a något flera anhöriga till dessa flykn
tingar och så småningom ytterligare en
ig grupp flyktingar. Men när denna ytterli2t
gare möjlighet att få in ungerska flykn
tingar i Sverige av statsministern, om jag
it inte minns fel, angavs till »tidigast i
ig mars», förefaller det mig som om regett
ringen har en annan inställning än den
tt statsrådet fru Lindström hade, när vi
v, diskuterade denna sak för någon månad
sedan. Då förklarade statsrådet, att det
i inte var arbetsmarknadsskäl som skulle
la avgöra hur många flyktingar vi skulle
ir ta emot. Vi var båda överens om att
n flyktingarna så snart som möjligt bör
1- lämna lägren. Att vi inte trots detta
ju skulle kunna öka det antal flyktingar
e- som finns i lägren, vilket ju måste vara
id innebörden av regeringens besked, tyc,
n ker jag är beklagligt. Statsrådet talar
n- med rätta om faran för lägerpsykos och
n- sådana olägenheter, som är mycket beill
drövliga, men man frågar sig om inte
rt den lägerpsykos, som uppstår bland de
ju 70 000 flyktingarna i Österrike, är vära
sentligt värre än i våra läger, och om
in det därför ändå inte för dessa männi(1-
skor skulle innebära en avsevärd lättie-
nåd i den psykologiska pressen om de
å- fick börja röra på sig.
ig Statsrådet fru Lindström sade, att de

168 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ekonomiska svårigheterna för Österrike
inte är så betungande. Det är nog troligt
att så är fallet, men de praktiska
svårigheterna är uppenbara. Lägger
man ihop dessa två faktorer, att Österrike
behöver hjälp med de praktiska
svårigheterna och flyktingarna behöver
få bättre möjligheter att komma till
andra förhållanden, blir det mycket
starka skäl för regeringen att ompröva
sin ståndpunkt. Att ta emot flyktingar
»tidigast i mars» är en plan på alldeles
för lång sikt.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
om möjligheterna för ungerska och
andra flyktingar att studera här i landet.
Vi har visserligen fått i gång en
folkskola och nere i Mölle finns en
speciell skola, men jag tänker bl. a. på
möjligheten till gymnasieutbildning.
Olika organisationer har stött på hos
regeringen i utbildningsfrågorna, inte
minst eftertryckligt Sveriges förenade
studentkårer. Kan statsrådet fru Lindström,
som är här i kammaren, meddela
om det finns möjligheter att inom
rimlig tid få i gång gymnasieutbildning
för de ungerska barn som vistas i Sverige?
Vi har haft sådan utbildning tidigare
i Sigtuna för polska flyktingar?

En annan fråga gäller de flyktingstudenter
som finns i landet, inte bara
de ungerska flyktingarna utan också
andra som kommit tidigare. För att en
student skall kunna få lån med statlig
kreditgaranti måste han skriva under
en förbindelse på heder och samvete,
att han eller hon tänker stanna i Sverige.
Det är uppenbart att en hel del
av dessa, som blir på det sättet tvingade
att skriva på en förbindelse, uppfattar
detta som förnedrande. Man kan
säga att de inte är tvingade, inte behöver
studera och ta studielån. Jag antar
att den argumentationen i varje fall
inte kommer fram här i kammaren. Det
är ett utslag av bristande generositet att
tvinga de människor, som har möjlighet
att utbilda sig, genom att säga: Ni får
statlig kreditgaranti om det kommer

Sverige till godo. Det är det som är meningen.
Alla flyktingar av olika kategorier
här i landet går väl och hoppas
på att deras egna länder skall befrias
eller hur de nu uttrycker det. Om förhållandena
t. ex. i Ungern förändras om
någon tid, ett eller annat år eller vad
det kan vara, är de studenter som fått
statlig kreditgaranti bundna att —under
viss tid, antar jag — vara kvar i
Sverige.

Jag skulle vilja fråga statsrådet om
det verkligen är så, att denna bestämmelse
upprätthålls i all sin restriktivitet
eller om jag missuppfattat saken. Jag
har senast i dag talat med två experter
på området, och de säger att bestämmelsen
verkligen finns. Om det nu infe
finns någon dispensmöjlighet skulle jag
vilja fråga statsrådet, om detta verkligen
är någonting som vi hör fortsätta
med. Det gäller inte bara ungerska flyktingar
utan även andra.

Innan dessa flyktingar kan få ett studielån,
måste de ha varit här en viss
tid. Det beror på svårigheter med språket
och sådant. De som kommit de senaste
månaderna har inga möjligheter
att få lån förrän tidigast till höstterminen.
Under tiden skall de leva. Understöd
utgår från arbetsmarknadsstyrelsen.
Jag skulle gärna vilja få en försäkran
från statsrådet, att studenter
som väntar på att få möjligheter att
visa att de har studielämplighet inte
under tiden skall fråntas det understöd
som på detta sätt utgår. Detta kan få
ekonomiska konsekvenser. Skall vi göra
allvar av den ofta uttalade medkänslan
med de arma människor, som på
detta sätt har flytt från sitt land, måste
vi också vara villiga att ta konsekvenserna.

Jag tror att jag kan säga, att de uttalanden
som statsrådet fru Lindström
gjort i olika sammanhang vittnar om
att hon verkligen har en stark ansvarskänsla
och känner ett starkt behov att
uträtta någonting på detta område. Den
restriktivitet, som ännu i dag finns vid

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2 169

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

handläggningen av dessa ärenden, gör
det emellertid angeläget att fråga, om
regeringen icke ämnar ta dessa spörsmål
under omprövning.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Dahlén började
med att kritisera regeringen för att den
svarade på enkla frågor under en remissdebatt.
Regeringen är inte skyldig
att besvara sådana frågor, säger lian,
och låter förstå att kammarledamöterna
vore tacksamma om statsråden inte
gjorde det när talarlistan är så lång.
Men i samma andedrag ställer han en
rad direkta frågor till mig, som han
önskar få svar på.

Jag har här en fyllig skriftlig redogörelse
för vad Sverige gör för flyktingstudenterna.
För att tillmötesgå
herr Dahlén och övriga kammarledamöter,
som är intresserade av att förkorta
talarlistan, skall herr Dahlén få
läsa den i stället för att höra mig läsa
upp den.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste beteckna
statsrådet fru Lindströms svar som
egendomligt. Jag undrade om det inte
fanns möjligheter för statsråden att försöka
iaktta riksdagsstadgans bestämmelse
och anda, när det gäller att besvara
interpellationer och enkla frågor,
så att kammarens ledamöter har möjligheter
att delta i debatten på det sätt
som denna stadga bestämmer att de
skall få. Statsrådet fru Lindström säger
att i så fall är det väldigt underligt att
herr Dahlén ställer frågor under remissdebatten.
Jag trodde att remissdebatten
alltfort var oppositionens tillfälle
att få ställa frågor till regeringen
och också få dem besvarade. Det är
möjligt att jag är fel underrättad på
denna punkt och att regeringen från
och med i dag tänker följa en annan
praxis och bryta mot den praxis, som
vi haft under snart ett sekel i den svens -

ka riksdagen. I så fall är ju statsrådets
svar här utomordentligt intressant.

Nu tror jag inte att man tänker frångå
den gamla ordningen. Jag vet inte
vad som kan vara anledningen till statsrådets
svar här. Jag ber dock att få notera,
att det inte kommit något svar på
de frågor som jag ställde i sammanhanget.
Det är ju dock, herr talman, en
folkrepresentation som vi sitter i!

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Herr Rubbestad luftade
sina känslor i samband med frågan om
statsljänstemännens löner. Han gjorde
det på det gamla sedvanliga sättet. Vi
får ju diskutera denna fråga senare,
och då hoppas jag att få en ordentlig
omgång med herr Rubbestad och framför
allt få diskutera hans jämförelser
mellan statstjänarna och övriga inkomsttagare
i landet. Jag vill bara i
detta sammanhang säga, att när herr
Rubbestad kräver att man tillsätter en
parlamentarisk kommission för att behandla
statstjänstemännens lönefrågor,
men att man skall utesluta tjänstemännen
ur denna parlamentariska kommission,
så förmodar jag att han är så pass
principfast, att han också vill tillämpa
samma tillvägagångssätt när det gäller
utredningar i jordbruksfrågor, d. v. s.
att han vill utesluta representanterna
för jordbrukarna i sådana kommissioner.

För övrigt har frågan om statstjänarnas
löner ägnats större intresse under
denna remissdebatt än vid tidigare tillfällen.
Den kommunistiska gruppen
har praktiskt taget ensam år efter år
lått föra de lägre statstjänstemännens
talan under ett mer eller mindre förstrött
intresse från de övriga riksdagspartiernas
sida. Jag undantar givetvis
härvidlag vissa enskilda kammarledamöter
som visat ett positivt intresse,
även om de böjt sig för de träffade preliminära
uppgörelserna eller fallit för
det bedrägliga talet om vådan av, som

170 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det heter, för stora lönehöjningar, att
skära för stora bitar ur »kakan» o. s. v.

Det är bara att anteckna som ett glädjande
framsteg, att intresset blivit större.
Vi hoppas att detta intresse skall
räcka så långt, att man består det nu
föreliggande förslaget en grundlig
granskning. Det är nämligen ett faktum,
som inte låter sig bestridas, att
förslaget inte fyller de anspråk på en
rättvis behandling av statstjänarna, som
dessa haft rätt att fordra efter de många
åren av utmaningar och besvikelser.

Jag vill bara erinra om att statstjänarna
omedelbart — två och ett halvt
år före andra löntagare — vid ikraftträdandet
av 1947 års lönereglering fick
vidkännas lönestopp, vilket medförde
en kraftig eftersläpning i förhållande
till den allmänna inkomststegringen.
Eftersläpningen bar sedan dess oavbrutet
ökat.

Låt mig ta ett par siffror ur senaste
numret av Konjunkturjournalen för att
bevisa vad jag här påstått. Före löneregleringen
för statstjänarna år 1947
var inkomstutvecklingen för dem och
för vuxna manliga industriarbetare lika,
men sedan lönestoppet samma år genomförts
för statstjänarna gick kurvorna
snabbt isär. År 1947 var löneindex
enligt 1938 års serie för lägre statstjänstemän
på högsta dyrort 177 medan
industriarbetarnas siffra låg vid 181,
sålunda en obetydlig skillnad. Men medan
statstjänarnas index låg kvar vid
177 under åren 1947, 1948, 1949 och
1950, visade industriarbetarnas index
för dessa år siffrorna 181, 197, 203 och
219. Åren 1951 och 1952 blev det någon
bättring, men därefter vidgades klyftan
så, att index för industriarbetarna år
1955 var 360 medan den för de lägre
statstjänarna var 288, en skillnad alltså
på 72 enheter. Man kan naturligtvis
diskutera hur stor eftersläpningen i
verkligheten är, men enligt vederhäftiga
och hittills inte bestridda uppgifter
utgör den snarare över än under 30
procent.

Det förslag som nu framlagts innebär
genomsnittligt en kompensation för
eftersläpningen med 6 å 7 procent för
de lägregradsanställda. Till denna siffra
har man kommit genom att endast
räkna med eftersläpningen för åren
1954 och 1955. Eftersläpningen under
sju tidigare år har man behändigt glidit
förbi, den låtsas man inte om. Någon
utjämning av eftersläpningen bar inte
skett genom vad som nu föreslås.

Redan av denna anledning finns det
skäl till en kritisk hållning till förslaget.
Men det finns även andra brister
som vi anser omedelbart behöver avhjälpas.
Dit räknar vi främst den utökade
spännvidden mellan ortsgrupperna.
Motiveringen för denna åtgärd
är, att man därigenom velat ge de högre
dyrorternas befattningshavare en större
lönehöjning för att lätta på de rekryteringssvårigheter,
som uppstått på de
större orterna genom statens omdömeslösa
lönepolitik mot sina anställda.
Man söker med andra ord på en bakväg
införa den s. k. marknads- eller
storstadslönen, en avlöningsform som
tidigare utdömts av en praktiskt taget
enhällig statstjänaropinion. Oss förefaller
det obegripligt, att utvägen med
en ökad spännvidd mellan ortsgrupperna
blivit den enda tänkbara för att
minska rekryteringssvårigheterna i
statstjänst. Den enklaste och rättvisaste
vägen borde ha varit att höja lönerna
för de lägre statstjänarna över lag, så
att en riktig värdering av arbetet med
hänsyn till dess kvalitet och ansvar och
en godtagbar levnadsstandard åstadkommes.
Att i stället för denna enda
riktiga lönepolitik genomföra ett system,
som utan hänsyn härtill höjer lönerna
för vissa befattningshavare på
andras bekostnad, måste i längden leda
till en försämrad rekrytering över huvud
taget.

I de två lägsta ortsgrupperna befinner
sig icke mindre än 52 procent av
cirka 220 000 befattningshavare. Befattningshavarna
i ortsgrupp 2 i de nya

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2 171

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lönegraderna 4—10 (nuvarande lönegraderna
1—15) erhåller i genomsnitt
3,8 procents löneförhöjning. Befattningshavarna
i ortsgrupp 3 i samma
lönegrader erhåller genomsnittligt 5,2
procent. Över hälften av statens 220 000
befattningshavare har sålunda fått en
löneförhöjning, som måste betecknas
som minimal i den mån den skall betraktas
som kompensation för en eftersläpning
av betydligt större omfattning.

Ökningen av spännvidden mellan
ortsgrupperna har också en principiell
betydelse. Genom prisutjämningen mellan
de olika ortsgrupperna har kravet
på en minskning av antalet ortsgrupper
fram mot en avveckling av hela
dyrortsgruppcringen vunnit anslutning
från de bredaste lager. Kommunisterna
har vid flera tillfällen motionerat i sådan
riktning. Senast vid förra årets
höstriksdag framfördes kravet av den
kommunistiska gruppen. Riksdagen
gick in för en utredning av frågan.
Statsmakterna har för övrigt genom att
tidigare slopa ortsgrupp 1 gett sin anslutning
till principen. Genom vad som
nu föreslås i anslutning till statstjänarnas
löneplansrevision har man beträtt
en väg i motsatt riktning. Praktiskt sett
ldir väl resultatet av förslaget detsamma
som om ortsgruppernas antal ökats
till fem med den nuvarande spännvidden.
Det är uppenbart att förslaget står
i motsättning till den hittills knäsatta
principen om en minskning av antalet
ortsgrupper.

Vi anser att den nuvarande spännvidden
om 12 procent skall bibehållas
och den nuvarande reduceringsregeln
tillämpas, d. v. s. 100, 90, 92 och 88. Om
så sker och de nu föreslagna lönerna i
högsta ortsgrupp tjänar som grundval
för beräkningen av lönerna i övriga
ortsgrupper, skulle lönerna icke obetydligt
förbättras för de två lägsta ortsgrupperna.
Även för ortsgrupp 4 skulle
en mindre förbättring ske.

Den andra stora bristen i förslaget
är missgynnandet av de kvinnliga be -

fattningshavarna. Kvinnorna i statstjänst
har sedan lång tid tillbaka varit
en eftersatt grupp. Trots alla deklamationer
om kvinnans lika behörighet och
jämställdhet med mannen har de kvinnliga
befattningshavarnas arbetskraft utsatts
för en systematisk undervärdering
i jämförelse med männens.

Inte mindre än 08 000 kvinnor eller
31,4 procent har anställning i statstjänst.
Det överväldigande flertalet är
placerade å löneplan 1, som omfattar
tjänstemän i allmänhet. Endast 0 kvinnor,
säger och skriver sex, är placerade
i löneplan 2, som omfattar chefstjänstemän.
Dessas antal är nära 2 000. De
kvinnliga chefstjänstemännen utgör
alltså 3 promille.

Ser man till kvinnornas lönegradsplacering
i övrigt, får man en klar bild av
den kvinnliga arbetskraftens handikapp.
Inte mindre än 54 procent av de kvinnliga
befattningshavarna eller över
30 700 är placerade i de nuvarande lönegraderna
1—9. Av männen finns endast
4,4 procent eller cirka 0 500 i
dessa lönegrader. I 20 lönegraden eller
däröver befinner sig 20,5 procent av
männen och 0 procent av kvinnorna
eller över 30 000 män och 4 080 kvinnor.

Sådant är de kvinnliga befattningshavarnas
läge i statstjänst. Man tycker att
särskild hänsyn borde ha tagits till detta
förhållande. Men bortsett från att en
mindre utjämning skett i botten vid löneplansrevisionen
kvarstår det väsentligaste
av de kvinnliga befattningshavarnas
eftersatta läge.

Löneförhöjningarna är i minsta laget.
För de två lägsta grupperna kvinnliga
befattningshavare, bland dem de stora
grupperna kontorsbiträden och telefonister,
varierar lönehöjningarna i ortsgrupp
2 mellan 2,2 och 7,4 procent. För
samma grader i ortsgrupp 3 varierar
höjningarna mellan 3,7 och 6,1 procent.
I kronor räknat varierar höjningarna
mellan 14 och 35 kronor i ortsgrupp 2
och mellan 24 och 27 kronor i ortsgrupp
3. Även i de två övre ortsgrupperna är

172 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

löneökningarna i hög grad otillräckliga
med hänsyn till det arbete och det ansvar
som åvilar denna personal. Det
borde vara en angelägen sak för regeringen
att bringa detta spörsmål till en
rättvis lösning. Jag skulle vilja fråga
civilministern, om han kan tänkas komma
med förslag till en förbättring av
den dåligt avlönade kvinnliga statspersonalens
läge. Som det nu är, har
man rätt att tala om ett orimligt tillstånd,
som dåligt harmonierar med talet
om att kvinnorna i statstjänst har
lika behörighet och samma rättigheter
som de manliga befattningshavarna.

Sedan jag nu sagt detta till kritik
av förslaget, vill jag dock framhålla att
det — trots sina brister — kan noteras
som ett framsteg. Förenklingen av löneplanerna
och deras bättre systematisering
är en god sak. Samma omdöme
kan ges om vissa delar av förslagets
materiella innehåll. Dit hör exempelvis
nyheten med tjänstetidsbefordran, vilken
innebär att en befattningshavare
som stått 15 år i samma lönegrad kan
flyttas upp i närmast högre. Dit hör
också förbättringen av övertidsersättningen.
I sin helhet kan förslaget räknas
som en relativt god framgång för
den starka fackliga aktivitet, som
statstjänarna utvecklat, och det kan
tjäna som en grund att bygga vidare på.

Vår kritik gäller sådana delar av uppgörelsen,
som är i omedelbart behov av
korrigering. I övrigt utgår jag från att
de kommande förhandlingarna om
1957 års löner skall föras med utgångspunkt
från det faktum, att kompensationen
för statstjänarlönernas eftersläpning
är högst otillfredsställande.
Dessa förhandlingar bör enligt vår mening
föras oberoende av vilka uppgörelser
som kan träffas på andra avtalsområden
och med sikte på att gottgöra
framför allt de lägre statstjänarna för
de förluster de lidit på grund av statsmakternas
restriktiva lönepolitik.

Herr talman! Jag vill också passa tillfället
att säga några ord i en helt annan

fråga än den jag nyss behandlat. Den
gäller radioledningens handhavande av
sitt uppdrag.

Radion är utan tvivel ett av de allra
förnämsta medel som kan ställas i folkupplysningens
tjänst. Den är följaktligen
ett instrument, som måste handhas
med grannlagenhet och största möjliga
grad av opartiskhet och objektivitet.
När det gäller vårt land, som för en
alliansfri och neutral utrikespolitik,
borde radion skötas utifrån förutsättningen,
att den skall främja denna utrikespolitiska
linje. Varje försök att via
radion uppamma folkhat eller medverka
i krigshysteri borde vara bannlyst.

Den nuvarande radioledningen har
icke mycket till övers för dessa enkla
och naturliga principer. Den söker göra
radion till ett monopol för högern
och folkpartiet. Den sätter regeringspartierna
i efterhand och utestänger
ibland det kommunistiska partiet, även
i de fall då det borde vara helt naturligt
med ett deltagande från partiets
sida.

Referaten från riksdagsdebatterna
serveras ofta på ett infamt sätt med uteslutande
av väsentligheter och framhävande
av mindre viktiga ting för att
inge lyssnarna föreställningen, att de
partier eller riksdagsledamöter, som
inte faller radioledningen i smaken,
spelar statistens roll. Högern och folkpartiet
däremot är favoriserade. Herrar
Hjalmarson och Ohlin vill man söka
framställa som ett par jättar i politikens
rike. Deras tal och repliker får
en ytterst omsorgsfull behandling och
inte sällan låter man någon av deras
motståndare höras med endast några
lösryckta ord för att herrar Hjalmarsons
och Ohlins mer eller mindre snorkiga
repliker skall få spridning genom radion.
Vid ett tillfälle lät radioherrarna
en talare få plats i riksdagsreferatet
enbart för att få tillfälle att låta lyssnarna
höra talmannens klubbslag.

Det är emellertid främst vid beliand1

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2 173

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lingen av utrikespolitiska spörsmål och
händelser som radioledningen visar
partiskhet, omdömeslöshet och brist på
objektivitet. De utrikespolitiska översikter
som serveras andas hat och
ovilja mot öststaterna, medan serviliteten
mot västmakterna, enkannerligen
USA, lyser fram ur varje mening. Därför
är också dessa översikter inte sällan
verkliga praktprov på massiv politisk
okunnighet. Skulle det till äventyrs
någon gång förekomma någonting
som är någorlunda politiskt vettigt och
vederhäftigt, så undrar man med Karl
Gerhard, om inte en katt smugit sig in
bland hermelinerna på Radiotjänst.

Den senaste tidens utrikespolitiska
händelser har blottat radioledningens
brist på känsla för sitt ansvar som ledning
för ett av våra effektivaste medel
i folkupplysningens tjänst. Svart har
gjorts till vitt och vitt till svart. Frihetskämpar
kallas för terrorister och
terrorister för frihetskämpar. Allt beror
på i vilket väderstreck de kämpar. Kolonialfolkens
kamp för frigörelse från
imperialismen är förkastlig enligt radioledningen,
därför att den riktar sig mot
sådana otadliga »västerländska demokratier»
som USA, England och Frankrike.
Följaktligen är de som kämpar
mot deras herravälde inga frihetskämpar
för sitt land utan terrorister och
banditer. Men gamla Ilorthyfascister,
godsägare, bankirer och ockrare som i
Ungern med utländsk hjälp sökte återerövra
sina privilegier och återupprätta
fascismen betecknades som ädla frihetskämpar
utan fruktan och tadel. För
närvarande kan vi läsa i tidningarna
om hur Barcelonas arbetare kämpar
mot den spanska fascistdiktaturens poliser,
men det har varit tyst om den saken
i radion, och i varje fall har man
inte betecknat dem som kämpar mot
den fascistiska diktaturen i Spanien
som frihetskämpar.

Englands och Frankrikes brutala
angreppskrig mot Egypten gjordes till
en »polisaktion», medan ungerska rege -

ringens försvarsåtgärder mot in- och
utländska kuppförsök framställdes som
»brutala övergrepp mot Ungerns frihetsälskande
folk».

Det skulle kunna anföras en hel rad
exempel på radions förvrängningar och
vilseledande framställningar om utrikespolitiska
förhållanden. Jag skall
emellertid nöja mig med att i detta sammanhang
anföra ett enda sådant, som
visar hur fördomsfritt radioledningen
handskas med sanningen. Det gäller
Sven Jerstedts radioreportage från Sovjetunionen.
Inom parentes vill jag säga,
att Jerstedt vid upprepade tillfällen har
visat en hög grad av objektivitet då han
gjort sina reportage från industrier och
annorstädes här i landet. Reportaget
från Sovjetunionen var tydligen av sådan
karaktär, att det måste omarbetas
efter hemkomsten för att passa i stycke
med Radiotjänsts hets i den ungerska
frågan. Detta har också bekräftats av
en av Radiotjänsts programchefer, Erik
Bsehrendtz. I ett tal som han för en tid
sedan höll på Publicistklubben förklarade
han öppet, att Sven Jerstedt ursprungligen
skickades till Sovjetunionen
för att göra »avspänningsreportage».
Under ungernhändelserna kallades
han hem i förtid, och hela materialet
arbetades om. Referatet blev enligt
herr Bsehrendtz’ uttryck »mycket
lyckat».

Så går det till på denna institution,
som skall sköta en mycket viktig del
av den politiska upplysningen!

Det finns inga ursäkter för radioledningens
skötsel av detta monopolföretag.
Varje rättänkande människa måste
reagera mot försöken att föra folket
bakom ljuset. De många protesterna mot
radioledningen visar att måttet nu är
rågat. Det är inte bara vi kommunister
som framställer protester mot radioledningen,
utan många fackföreningar och
socialdemokratiska organisationer förenar
sig i kritiken och protesterna. 1
Morgon-Tidningen för i söndags återfann
man ett mcllanstick om den ra -

174

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

diodiskussion som hölls i atombombfrågan.
Där framställdes mycket skarpa
angrepp mot radioledningen för arrangemanget
och framhölls, att medan
man släppte fram två atombombsvänner
så lät man endast en motståndare komma
till tals.

Om radioledningen inte i fortsättningen
visar större omdömesgillhet, objektivitet
och opartiskhet, så blir det nödvändigt
att till allvarlig prövning ta
upp frågan om äganderätten till radion.
Det tycks nämligen inte alls räcka med
det inflytande från statens sida som
redan finns.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr KöNIGSON (fp):

Herr talman! Eftersom herr Skoglund
i Umeå i går var så intresserad av att
få veta vilken uppfattning jag hade i
pensionsfrågan, skall jag nu ta en något
längre stund i anspråk för att lägga
fram mina synpunkter därvidlag.

Jag kanske då först som hastigast kan
få nämna något om det läge vi har. Vi
väntar ju nu att ett betänkande snart
skall komma, och vi vet inte hur det
förslag kommer att se ut som den nu
pågående beredningen kommer med. Vi
har ju haft två Åkesson-utrcdningar,
men man kan väl säga att båda dessa
nu är borta ur debatten. Så har vi haft
ett förslag från Arbetsgivareföreningen,
som den överlämnat till LO för att LO
skulle yttra sig över det. Men LO gjorde
aldrig det, och jag kan kanske delvis
förstå att LO inte gjorde det, ty detta
förslag från Arbetsgivareföreningen var,
skulle man kunna säga, något av en
framsträckt hand men å andra sidan
knappast tjänligt som diskussionsbas.
När det gäller en lösning på den grund
som jag anser vara den bästa, alltså en
frivillig grund, är förutsättningen för
att man skall kunna nå en uppgörelse
självfallet först och främst, att Arbetsgivareföreningen
visar god vilja. Vill

arbetsgivarna verkligen komma med ett
förslag, som kan utgöra en diskussionsbas,
då kan jag inte förstå varför man
inte allvarligt skall diskutera detta.

Det gamla förslaget hade många brister,
om man nu skall kalla det för ett
förslag. Jag skulle vilja säga, att det är
på åtminstone tre punkter, som man
får ställa krav på bestämda besked från
Arbetsgivareföreningen, om man skall
kunna diskutera en, som jag vill kalla
det, frivillig överenskommelse.

Det första är naturligtvis, att man
verkligen får ange belopp. I det gamla
arbetsgivarförslaget fanns ju egentligen
bara en antydan om vissa belopp, men
där fanns ingenting direkt om vilka belopp
man kunde tänka sig som tjänstepensioner
för arbetarna.

Det andra besvärliga problemet är
hur det skall bli med dem som nu står
nära pensionsåldern. Det är också en
sak som man måste komma till rätta
med.

Det tredje och det som kanske är det
besvärligaste, där man absolut måste
ställa krav på ordentligt besked, är frågan
om värdebeständigheten. Vi är ju
alla på det klara med att den förtroendekris
gentemot kronan och penningvärdet,
som vi har kommit in i, gör att
alla människor vill ha någonting fast.
Man är rädd att pengarna inte skall bli
någonting värda, och därför är en av
huvudsakerna att få en försäkran om
att pensionerna skall vara värdebeständiga.

Det är detta man enligt min mening
har rätt att ställa krav på, om Arbetsgivareföreningen
skall visa god vilja.
Om Arbetsgivareföreningen och arbetsgivarna
verkligen vill visa denna goda
vilja, så kan jag inte förstå varför man
inte skall kunna verkligen diskutera
igenom detta för att se om man som
jag tror kan komma till resultat när det
gäller möjligheten att ordna denna fråga
direkt mellan företaget och de anställda.
Skall man tala om tjänstepension,
så skall det väl vara någonting som rör

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2 175

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

företaget och den anställde. Och, som
jag sade redan i går, vill man acceptera
talet om att pension inte är annat
än uppskjuten lön, får man väl också
göra klart för sig, att detta tal endast
kan få täckning om man löser denna
sak direkt mellan företaget och de anställda.

Sedan har det ju anmärkts på att denna
linje, den fackliga linjen eller hur
man nu vill uttrycka det, egentligen
inte är någon frivillig linje. Nej, det är
klart att den inte är det, om man menar
att en frivillig linje bara innebär, att
man överlåter åt de enskilda medborgarna
att själva ordna sin pensionsfråga.
Men så har jag ju aldrig menat
att det skulle gå till. Det är klart, att
vi måste se till att vi verkligen får en
effektiv och ordentlig pensionering, och
därför menar jag att staten får se till
att det blir löst på ett rätt sätt, så att
det inte blir en så lös pensionering, att
man egentligen inte vet vad den ger.

Jag kan inte se att det är något övergrepp
på medborgarens egen rätt, att
man säger att detta skall lösas på facklig
väg. Men det är som jag ser det en
väsentlig skillnad på att lösa det så och
att lösa det på den statliga vägen. Jag
har den uppfattningen, att man inte
skall blanda in staten i detta, om det
kan lösas och lösas effektivt direkt
mellan företaget och de anställda. Då
får vi en arbetarnas tjänstepensionering,
som vi får en känsla av är någonting
som vi själva har arbetat oss till.

Herr Sköld tog i går upp frågan om
hur de pengar skall placeras, som skulle
utgöra — om jag så får uttrycka det —
själva garantien för att utfästelserna om
pensioneringen verkligen skall fullföljas.
Jag får säga alt jag var litet förvånad
över herr Skölds resonemang.
Han sade, att vi vill att pengarna skall
stå kvar i företagen, och så frågade
han: »Varför skall de stå kvar där? Är
det företagens pengar?» Ja, jag kan
bara omformulera den frågan. Niir herr
Skiild och andra tycks mena att peng -

arna skall löpa in i en statlig fond, vad
skall de där att göra? Är det statens
pengar? Ingalunda. Jag kan inte förstå
vad det är för fel på den uppfattningen,
att de anställda själva i förhandlingar
med företaget skall få diskutera hur
dessa pengar skall placeras.

Det är ju lätt att se vad man egentligen
vill när man talar om en statlig
fond, som skall ta hand om dessa pensionsmedel.
Det är inte fråga om något
annat än att man på det viset skall försöka
åstadkomma ett sparande, som vi
alla är på det klara med att vi behöver
i vårt samhälle, om framåtskridandet
skall fortsätta.

Till valrörelsen 1948 skrev Ernst Wigforss
en liten skrift som hette: »Frihet
för vem?». Jag tyckte det var en mycket
intressant skrift. Det var mycket i
den skriften som jag kunde instämma i.
Herr Wigforss hade talat om en ny fördelningsprincip
i samhället, och han
sade i slutet av skriften, att denna nya
fördelningsprincip vad beträffar de
ekonomiska värdena i samhället innebar,
att kapitalbildningen i framtiden
inte kan ske på samma sätt som hittills.
Man fördelar inkomsterna på ett större
antal medborgare, och då kommer man
in på frågan, om dessa medborgare är
villiga att satsa de pengar som behövs
för kapitalbildningen. Wigforss säger i
det sammanhanget, att det vet man
ingenting om. Det är självklart, att det
är ett experiment och att man inte vet
hur det går.

Nu i dag tycks man på socialdemokratiskt
håll mena, att detta experiment
är färdigt och att det har misslyckats.
Därför måste man gå in för ett tvångssparande.
Men vad har man egentligen
gjort under de år som har gått för att
få de enkla människorna, de som har
fått mer genom den nya fördelningsprincipen,
intresserade av att vara med
om den kapitalbildning, som vi behöver
för att vi skall kunna fortsätta att utveckla
vårt samhällsliv? Jag kan inte
se att man har gjort någonting. Man har

176 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

visserligen gjort några jag skulle nästan
vilja säga lustiga experiment med premielån
o. s. v., men de löser på intet
sätt denna fråga i det långa loppet. När
det gäller sådana saker som ett ökat
aktieägande, aktieköpande från de breda
folklagrens sida, har man egentligen
inte gjort någonting alls.

Jag skulle kanske kunna säga, att
man glimtvis har sett något om detta.
Hans Hagnell, Metalls ekonomiske expert,
hade för en tid sedan några artiklar
i tidningen Metallarbetaren, som
verkligen var intressanta. Han ville där
visa hur mycket den enkle spararen,
han som i allmänhet sparar i bank, förlorat
genom inflationen och hur mycket
han skulle ha vunnit på att i stället
sätta in pengarna i aktiebolag genom att
köpa aktier för pengarna. Han visade
i bild, vad man vann på det — jag
tyckte bilden var bra — för att man
skulle få riktigt klart för sig hur mycket
bankspararna förlorat gentemot
aktiespararna. Han visade, att om man
tagit pengar motsvarande värdet av en
cykel och satt in dem på bank 1939,
skulle man i dag bara kunna hämta ut
en summa motsvarande värdet av en
halv cykel. Om man i stället hade använt
samma belopp till att köpa aktier,
hade man inte bara fått ut pengar motsvarande
värdet av en hel cykel utan
också haft utdelning under tiden.

Jag tyckte som sagt, att Hagnells artiklar
var mycket intressanta, och trodde,
att de bebådade något nytt på detta
område. Men de tog mycket hastigt slut.
Det fanns tydligen de som inte ville,
att man skulle fortsätta med den diskussionen.
Jag vet inte varför man på socialdemokratiskt
håll är så rädd för ett
bredare delägarskap. Varför vill man
inte intressera de breda lagren att använda
de pengar, som de annars sätter
in på sparkasseräkning, till att köpa
aktier antingen i det egna företaget eller
i holding- eller investeringsbolag?
Hagnells artiklar var som sagt enligt
min mening mycket intressanta, och jag

beklagar, att det hela tog slut så fort.
Det är emellertid tydligen så, att man
från socialdemokratiskt håll fruktar en
sak mer än någonting annat, nämligen
att de anställda skall bli närmare bundna
till sina företag, att de skall känna
sig alltför mycket som ett med det företag,
där de är anställda. Jag tycker att
detta är mycket egendomligt.

Man talar i allmänna sammanhang så
mycket om att vi skall vara solidariska,
vi skall ha ett gemensamt sparande, ett
gemensamt ägande, och att vi skall vara
solidariska människor. Men om de anställda
skulle närma sig företaget litet
mer, börjar man omedelbart frukta, att
de anställda i företaget skall tappa all
känsla av solidaritet och försöka utnyttja
sin ställning mot samhället. Tror
man verkligen att det är så allvarligt?
Jag tror det inte. Jag tror tvärtom, att
här har vi ett sätt att ordna en del av
det riskvilliga sparande, som vi behöver,
om vi skall kunna fortsätta framåtskridandet.
Jag tror också för min del, att
detta är ett led i en ekonomisk demokratiseringsprocess,
en väg till att nå en
ekonomisk demokrati.

Sedan skulle jag innan jag slutar också
vilja säga ett par ord om lönerna.

Herr Ohlin talade i går om att han
tyckte att det skulle behövas något slags
socialekonomiskt råd, som bl. a. skulle
ta upp denna fråga. Jag tror att det var
herr Sköld som sedan skämtade med
detta och sade, att herr Ohlin hade ingenting
annat att komma med i denna
fråga än tanken på ett råd. Men jag vill
fråga: Vad har regeringssidan att komma
med? Jag tycker inte jag har sett
någonting, när det gäller att verkligen
försöka komma till rätta med hela detta
stora löneproblem i det fullt sysselsatta
samhället.

Man vill inte närma sig detta problem
på annat sätt än från gamla invanda
föreställningar. Jag tror för min del att
det är riktigt som påpekats långt före
mig —• det är inte jag som bär hittat på
det — att det avtalssystem som vi har

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2 177

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

är avpassat för ett samhälle, som har
större utbud på arbetskraft än på arbetstillfällen.
Men i ett samhälle, där det
tvärtom blivit så, att vi har ett större
utbud eller i varje fall lika stort utbud
på arbetstillfällen som på arbetskraft,
där hotas detta system att sprängas. Vi
måste närma oss problemet från helt
andra utgångspunkter än de förhållanden
som vi hade på 1930-talet. Då kunde
man närma sig problemet på detta sätt.

Det löser inte problemet att man sätter
upp ett pekfinger för löntagarna
och säger: Ni skall inte begära för höga
löner, ni skall vara förståndiga nu, ty
vi vet vad som är ert bästa. Begär därför
inte för mycket!

Jag måste säga att i det sammanhanget
blommar bara hyckleriet. Alla
andra vill tjäna mera pengar i samhället.
Företagen vill tjäna pengar, aktieägarna
vill ha så stor utdelning som
möjligt, de fria företagarna vill ha så
stor betalning för sina tjänster som
möjligt. Det är tydligen bara löntagarna
som skall vara kloka och förståndiga
och se till att det inte blir inflation.
Det går inte. Vi borde alla vara på det
klara med att på den vägen löser man
inte löneproblemet i det fullt sysselsatta
samhället. Det är därför nödvändigt att
man här verkligen sätter sig ned och
förutsättningslöst diskuterar igenom
problemet. Det innebär inte att staten
skulle förgripa sig på arbetsmarknadens
frihet, om staten skulle säga till
arbetsmarknadens parter: Låt oss ha en
förutsättningslös diskussion här, låt oss
resonera igenom problemet och låt oss
fråga oss, om vi inte för att klara det
måste gå fram på andra vägar. Från att
ha varit inne på den gamla traditionella
lönepolitiken skulle man komma
över till något, som jag skulle vilja kalla
en fördelningspolitik, där det blir fråga
om hur man skall fördela de vinstresultat
som företagen har.

Då kommer jag in på, det som herr
Sköld så ofta varit inne på, att det blir
fråga om att göra en avvägning mellan
12 — Andra kammarens protokoll 11)57.

vad som skall tas ut i löner och vad som
skall stanna kvar i företagen. Men vi
löser som sagt inte problemet bara genom
att sätta upp ett pekfinger och säga
till de anställda: Vi vet vad som är mest
klokt och förståndigt, ni skall inte ta ut
så höga löner.

Vi måste nalkas problemet på annat
sätt, om vi skall kunna lösa frågan.
Vill vi inte göra det nu, kan vi vara
säkra på att den framtida utvecklingen
tvingar oss till det, såvida vi inte skall
ha en statlig reglering av lönemarknaden.

Herr SKOGLUND i Umeå (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag konstaterade i går,
att herr Königson till sin s. k. frivilliga
linje i tjänstepensionsfrågan fogat ett
antal reservationer. I dag har han plockat
dit ytterligare ett stort antal, och
därmed har han nästan suddat ut hela
frågan om frivillighet och samtidigt
också fått ett ännu större avstånd mellan
sin uppfattning och sin partiledares.

Herr HANSSON (bf):

Herr talman! I gårdagens debatt lyckades
hans excellens statsministern i få
ord koncentrera vad som enligt min och
säkert mångas mening är den allt överskuggande
frågan för dagen. Det var
när han sade ungefär så här: »Problemet
gäller hur mycket skall vi konsumera
i dag, och hur mycket skall vi
spara till framtiden? Det är just den
kärnfråga som vi nu står inför.»

Jag instämmer helt i detta yttrande.
Vad som här är det svåra är givetvis
avvägningen mellan vad som nu bör tas
ut och vad som bör sparas för framtiden.

Det är alldeles självklart, att nu som
tidigare bör en rättvis fördelning av
produktionens frukter vara rättesnöret.
Det iir endast när kravet på fördelning
går utöver vad som rimligen kan anses
vara tillbörligt, som man har rätt att
rikta kritik mot de krafter som strider
Nr 2

178 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

för en ojämn fördelning till egen förmån.

Orsaken till att det kanske i dagens
läge ställs skärpta krav på en sådan
fördelning i viss riktning får man kanhända
se i den höga inkomst- och levnadsstandard,
som vi har kommit fram
till. Denna föder ständigt nya önskningar
och behov, vilka man annars icke
skulle kunnat tillfredsställa.

För min del ser jag som det mest bekymmersamma
i denna för all del välförståeliga
men farliga jakt efter ökad
behovstillfredsställelse, att vi lätt tenderar
till att konsumera även det underlag
och de resurser, som vi rätteligen
i stället borde använda för att vidmakthålla,
förstärka eller utbygga vår
produktionsapparat för framtiden.

När man i statsverkspropositionen
ser det där så ofta använda uttrycket,
att det är nödvändigt att hålla tillbaka
utgifterna, får man en känsla av att
statsmakterna för att kunna balansera
konsumtionsbegäret för dagen från
medborgarnas sida måste inskränka på
sådana investeringar, som är nödvändiga
ocli även i hög grad önskvärda för
att tillfredsställa kommande konsumtionsbehov.

Vi företer, tycker jag, en skrämmande
likhet med den jordbrukare som visserligen
kräver goda skördar men som
inte ger sig råd till att ge tillbaka till
jorden den växtnäring han berövar densamma.
Drives detta för långt eller för
länge, kommer det också att gå ut över
kommande generationer. Fn för stor
konsumtionsvilja i förhållande till tillgången
på varor kan ju balanseras inte
bara genom att den hålles tillbaka utan
även genom att man försöker öka produktionen.

På samma gång som den redan nu
starka köpkraften väntas komma att öka
ytterligare genom krav på löneavtal,
som går utöver vad produktionsökningen
ger rum för, måste vi för att motverka
effekten härav t. ex. utbygga
atomkraften i en långsammare takt än

som skulle ha varit önskvärt eller annars
möjligt. Vill man nämna flera sådana
investeringar, som vi måste hålla
tillbaka i samma syfte, så kan man
nämna utbyggnaden av elkraftsförsörjningen,
vägbyggandet, utbildningen av
tekniker etc. Och vill man ta ett exempel
på jordbrukets område, kan man
peka på utbyggnaden av växtskyddet,
som även om den gavs en snabbare upprustning
skulle kunna leda till ökad
produktion av livsmedel.

Jag vill med dessa exempel bara ha
sagt att jag tror det hade varit klokt om
vi satsat litet mer på långfristiga investeringar,
även om det skulle kommit
att betyda en viss inskränkning av dagens
konsumtionsvanor.

Denna riksdag skall ju få mottaga
förslag om begränsning av arbetstiden.
Det är visserligen ett försiktigt förslag
från utredningens sida, och det framlämnades
också utan överdriven entusiasm
därifrån. Det är mycket möjligt
att vi nu har tekniska och praktiska
möjligheter till att skaffa oss mera fritid.
Hårdast tror jag det hela kommer
att drabba jordbrukets animalieproduktion
och den mera kvalificerade vegetabilieproduktionen.
Jag vill emellertid
inte uppträda som någon tvivlare på de
praktiska möjligheterna att genomföra
en förkortning av arbetstiden, men jag
är en bestämd tvivlare på att det kan
vara klokt ur samhällsekonomiska synpunkter
att i ett läge som det nuvarande
minska produktionen genom att införa
kortare arbetstid, ty det är det som är
den reella innebörden. Det skulle måhända
vara klokt att i år stanna vid ett
principbeslut och vänta med beslut om
ikraftträdande av arbetstidsförkortningen
tills vi finner att de samhällsekonomiska
förhållandena bättre harmonierar
med en minskad produktionsinsats.
Den högre levnadsstandard som kan
anses ligga i en ökad fritid blir en besvikelse,
om samtidigt den växande
konsumtionsefterfrågan inte kan fyllas,
eller om den måste fyllas på bekostnad

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2 179

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

av valutareserven eller ett minskat penningvärde.

Jag instämmer helt med finansministern
när han manar de ekonomiska organisationerna
till ansvar och förståelse
för de ekonomiska sammanhangen
inför den stundande lönerörelsen, så
att den inte behöver spränga resursernas
ram och påkalla en ytterligare
skärpning av den ekonomiska politiken.
Jag tror därför att det vore klokt
om båda parterna vid förhandlingsbordet
insåge faran för en ytterligare
skärpning av den ekonomiska politiken.
Skulle vi få en ny liemmatillverkad engångsinflation
i stil med den vi fick
1955, måste det bli synnerligen motbjudande
att här i riksdagen behöva besluta
om ytterligare restriktioner. Enligt
min mening vore det riktigast att
det omedelbara ansvaret för en sådan
politik finge bäras av de grupper som
slår närmast dem som går in för och
gör sådana åtgärder aktuella. Jag anser
nämligen att det finns en bestämd skillnad
mellan inflationstendenser som
kommer till oss utifrån, som det gjorde
i 1950-talets början, och sådant inflationshot,
som enskilda grupper i vårt
land, arbetsgivare eller arbetstagare,
med vett och vilja och med öppna ögon
utsätter oss för. Man kan inte bedöma
ansvaret för bemästrandet av inflationsrisken
lika, om förutsättningen är den
ena eller andra.

Den vilja till stabiliseringspolitik
som visats från jordbrukets sida genom
det nya prissättningssystemet, som man
bundit sig för i tre år, menar vi borde
finnas också från andra grupper. Sker
ej detta, kan vi nämligen komma i den
situation som finansministern talar om
i finansplanen, när han säger: »I det
gamla samhället kunde alltför stora inkomstlyftningar
på vissa avsnitt balanseras
av oförändrade eller till och med
reducerade inkomster på andra.» Jag
tror för min del att den tiden inte är
alldeles förbi ännu då en sådan situation
kan inträffa.

Det är ännu för tidigt att bedöma
huruvida den nya jordbruksgiven kommer
att medge sådan inkomstförbättring
för jordbrukets folk som svarar mot vad
andra grupper har skaffat sig. Vad man
däremot har kunnat märka är, att den
friska tro på systemets förträfflighet
som fanns vid beslutets genomförande,
nu hos många har väsentligt dämpats.

Den belåtenhet, som herr Svensson
i Ljungskile i går kväll gav uttryck för,
delas inte av andra experter. De har i
stället i offentliga uttalanden sagt, att
om normala fredliga förhållanden varit
rådande på världsmarknaden, så skulle
våra jordbrukspriser i dag ha legat under
mittprislinjen. När man —- som
skett både här och i första kammaren
av LO:s ordförande herr Geijer — endast
pekar på produktpriserna, så är
man ute på fel vägar. Ty det är inte
bara priserna som är avgörande, utan
det är priserna jämförda med omkostnaderna
och penningförändringen som
skapar realinkomsten på jordbrukets
område. Och enligt experterna går jordbrukets
realinkomst i dag snarare i
minskande än i ökande riktning. Beträffande
det uttalande som herr Geijer
gjorde i första kammaren i går och som
i dag står refererat i tidningarna, varnade
herr Geijer för de höga jordbrukspriserna.
Jag vill då understryka att det
icke finns något fog för att i dag tala
om höga jordbrukspriser, ty det är realinkomsten
som är det väsentliga —
och den pekar som jag sade snarare
nedåt.

De intressegrupper utanför riksdagen,
som krävde ett prissättningssystem med
svagare skydd än det som till sist beslöts,
har all anledning att känna sitt
medansvar i jordbruksfolkets möjligheter
att hävda sig och nå inkomstlikställighet,
framför allt nu, när de själva
står i begrepp att skära nya bitar ur
den gemensamma kakan. Den senaste
tiden tycks ha givit exempel på att det
sannolikt blir svårare alt bringa upp
priset på en jordbruksprodukt, som

180

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kommit under nedre prisgränsen, om
det samtidigt är god tillgång på densamma,
än vad det kan bli att bringa
ned det pris, som råkat komma över
den övre prisgränsen. Så mycket torde
man bestämt kunna säga av de iakttagelser
som hittills gjorts.

När det nya prissättningssystemet genomfördes,
begärde vi från vårt håll att
även andra grupper skulle låsas i längre
avtalsperioder. Även om ett sådant förslag
i dag icke är politiskt genomförbart,
har därmed inte kravet blivit mindre
berättigat. Det finns exempel som
talar för att en sådan åtgärd hade varit
riktig, att vi vid sidan om det treåriga
avtalet för jordbrukare skulle haft
längre avtalsperioder för löntagarna
och åtminstone treåriga tjänsteförteckningsrevisioner
för tjänstemännen. En
sådan samordning skulle ha skapat en
bättre stabilitet än den vi nu har.

Vad som än skall göras i framtiden
för att bevara stabiliteten, bör vi se till
att en så vattentät fördämning som möjligt
bygges upp mot en eventuellt kommande
inflationistisk vårflod. Därmed
menar jag att också sådana områden,
som tidigare har varit fridlysta eller
föga utnyttjade, måste beträdas i större
utsträckning. Jag tänker då närmast på
bostadspolitiken. Den kan inte som hittills
lämnas utanför de inflationsbekämpande
åtgärderna. På det området
har vi under senare år infört ständigt
växande subventioner, som ingalunda
har bidragit till återhållsamhet i konsumtionen.
Tvärtom har de ökat möjligheterna
till konsumtion på andra områden.
I en situation där vi rekommenderar
en allmän begränsning av konsumtionen
för att bevara penningvärdet
och för att förstärka hela produktionsapparaten,
måste det vara fel att samtidigt
lämna en så betydande köpkraftförstärkning
som vi gör genom dessa
subventioner på bostadspolitikens område.
Jag menar därför att det är nödvändigt
att inordna också bostadspolitiken
i den allmänna inflationsbekäm -

pande politik vi för och som vi sannolikt
kommer att få fortsätta med en
tid framöver.

Min uppfattning är -—- och den tror
jag delas av majoriteten inom det parti
jag tillhör —- att de förslag som lagts
fram av bostadspolitiska utredningen
bör utgöra ett minimum för de åtgärder
som bör vidtagas. Jag vill därför uttala
den förhoppningen att socialministern
vid skrivningen av propositionen om
bostadspolitiken kommer att visa samma
självständighet och oräddhet som
han gjorde, när det på sin tid gällde
att genomföra en begränsning av lånevärdena.
Den gången var det många
olyckskorpar som kraxade om att resultatet
skulle bli stagnation i bostadsbyggandet.
Så har inte skett. Nu hör
man åter samma kraxande, att därest
bostadspolitiska utredningens förslag
genomföres, kommer en stagnation att
inträda. Jag tror att olyckskorparna inte
heller denna gång kommer att hli sannspådda.

Jag vet mycket väl att härvidlag invändningar
görs med hänvisning till de
stora bostadsköerna framför allt i våra
största städer och att man hävdar, att
en räntehöjning skulle komma att leda
till en inskränkning av bostadsbyggandet
på dessa platser. Den redovisning
vi fått av befolkningssiffrorna vid årsskiftet
har ju givit ett nytt belägg för att
de största orterna fortsätter att växa på
de mindre tätorternas och landsbygdens
bekostnad. På vårt håll menar vi, att en
sådan utveckling är olycklig ur många
synpunkter. Man kan därför rent av
ifrågasätta, huruvida det bör tillåtas att
en sådan koncentrering av människor i
fortsättningen skall få äga rum. Den är
inte till fördel för någon, den är till direkt
nackdel för såväl staten, samhället,
som för de tätorter som växer sig för
stora.

Jag är därför inte främmande för
tanken att man från samhällets och
statsmakternas sida skulle kunna vidta
åtgärder för att styra befolkningsut -

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2 181

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vecklingen i den riktning som jag anser
vara den rätta: bort från de stora befolkningskoncentrationerna,
ut mot
mindre tätorter! Dessa åtgärder kan bestå
inte bara i att man underlåter att
uppmuntra folkströmmen mot tätorterna,
vilken man nu driver på genom
dyrortssystemet. Man kan även avsiktligt
försvåra möjligheten till vidare inflyttning
i dessa alltför stora tätorter.
Den viktigaste åtgärden är emellertid
att man stöder näringslivets differentiering
och gör det möjligt för människor
att flytta ut, bosätta sig och försörja
sig i de mindre tätorterna och på
den egentliga landsbygden. Därför hälsar
jag det uppdrag, som för några dagar
sedan gavs till fastighetsbildningssakkunniga,
som ett steg i rätt riktning.

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Låt mig få börja med att
framföra ett varmt tack till regeringen
för att man i FN:s politiska utskott i
går genom delegaten herr Sandler bland
annat yrkade på ett uppehåll i atomoch
vätebombsexperimenten, tills den
radioaktiva strålningens verkningar har
klarlagts av den vetenskapliga kommitté,
som FN:s generalförsamling tillsatt.
För dem som i den ständigt ökade totala
mängden radioaktiv strålning och
de skador, som denna vållar nu levande
och kommande generationer, ser det
mest fasansfulla draget hos de fasansfulla
vapen, som i går diskuterades i
denna kammare, är den svenska regeringens
initiativ glädjande. Även om
ingen tror, att detta är det sista och avgörande
ordet i denna utomordentligt
komplicerade fråga, är vi tacksamma
över att Sverige startar sin tvåårssejour
i FN:s säkerhetsråd och dess nedrustningskommission
med ett initiativ av
detta slag. De s. k. realisterna må säga
vad de vill. Vi har dock intet bättre sätt
att göra den blygsamma insats vi kan
för freden — denna för mänskligheten
så utomordentligt viktiga fråga — än

genom en helhjärtad insats i FN:s arbete.

Det råder väl, herr talman, en ganska
allmän enighet mellan olika meningsriktningar
om att vårt land bland annat
kännetecknas av att dess invånare lever
på en högre och jämnare levnadsstandard
än något annat land i den s. k.
Gamla världen. Alarmsignalerna från
utredare och specialister på det samhällsekonomiska
området håller nog på
att skapa förståelse för betydelsen av
en något lugnare utveckling på konsumtionssidan
under de närmaste åren
för att genom en ökad andel investeringar
åstadkomma större utdelning i
framtiden. Men att den gynnsamma materiella
utvecklingen bör drivas vidare,
därom är väl också alla i stort sett ense.

Däremot blir enigheten omedelbart
mindre, när man ger sig på att diskutera
fördelningen inom konsumtionen under
en tid av återhållsamhet i den totala
konsumtionsökningen. Dilemmat,
som många anser sig vara i, när man
diskuterar kraven från den privata konsumtionen
som inflationsdrivande faktor,
åskådliggöres bland annat av det
varnande finger som höjts mot önskemålen
om ökad köpkraft åt barnfamiljerna.
Är det klokt och rimligt, frågar
man, att sätta ett ökat barnbidrag i
handen på landets en miljon barnfamiljer
i en tid, då den samhällsekonomiska
balansen kräver en minskad takt i konsumtionsökningen?
Jag skall kanske
inte, herr talman, gentemot den frågan
ställa upp motfrågan: Vad spelar 200
miljoner för roll inom en total ram för
den privata konsumtionen på 30 miljarder?
Samma motfråga kan ju alla
ställa, som anser att återhållsamheten
inte skall avse just dem som de anser
sig tala för. I stället har viil (lön som talar
för en utvidgad familjepolitik även
i tider av stram återhållsamhet ett moliv
för sitt krav av närmast ideologisk
karaktär. Fördelningen av resurserna
på konsumtionssidan måste också i perioder
av skärpt inflationskamp ske ef -

182 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ter principen rättvis fördelning av bördorna
efter bärkraft. Det är inte de som
redan halkat efter i standardutvecklingen
som också i fortsättningen skall hållas
tillbaka. Det är andra grupper som
nu bör bära huvudansvaret för återhållsamheten.

Detta var ju bakgrunden till förra
årets intensiva familjepolitiska debatt.
Jag vill om den debatten säga, att även
om av naturliga rättviseskäl det allmänna
barnbidraget kom i centrum, var vi
och är vi fortfarande på socialdemokratiskt
kvinnohåll helt på det klara
med, att andra familjesociala åtgärder
inte kan få försummas för barnbidragets
skull. Denna uppfattning kommer
också till uttryck i den serie promemorior
från familjeberedningen, som vi
fick till studium i höstas.

Den utdelning, som två års utredande
av familjepolitiken och den intensiva
offentliga debatten givit i årets statsverksproposition,
kan tyckas somliga
av oss vara litet i klenaste laget. Ingen
hade naturligtvis räknat med några
storkliv framåt på en gång inom alla
familjepolitikens områden i en tid, då
stram hushållning för dagen allmänt
accepteras. Vi välkomnar de framsteg,
som tar sig uttryck i höjningen till 400
kronor av barnbidragen, införandet av
de generella grundstipendierna till 16-och 17-åringarna, förstärkningen av den
sociala hemhjälpen m. m. Tillsammans
med bebådade förslag till stärkande av
ålderstryggheten, förkortning av arbetstiden,
förbättringar på fångvårdens,
nykterhetsvårdens, utbildningens och
forskningens område visar dessa framsteg
klart, att reformarbetet fortsätter.

Men det går ändå inte att dölja besvikelsen
över framför allt två ting: att
höjningen av barnbidraget har uppskjutits
ett lialvt år och att det ser ut
att gå så långsamt med förbättringen
av de ensamma mödrarnas situation.
Man kan nog inte bortse från att barnfamiljerna
har tagit uttalandena, att
bidragshöjningen skulle träda i kraft

den 1 juli, som en utfästelse, framför
allt därför att den 30 juni är den sista
dag då överenskommelsen med jordbrukarna
om mjölkpriset är gällande. Den
1 juli får vi en prishöjning på mjölken,
och vetskapen härom bidrar inte att
lugna opinionen bland barnfamiljerna.
De vet att standardklyftan temporärt
ytterligare vidgas mellan barnförsörjare
och icke barnförsörjare och att den
därefter inte krymper så mycket som
man tidigare räknat med. Å andra sidan
räknar vi också med att framstegen på
familjepolitikens område inte är slut
i och med förslagen till denna riksdag
utan att den nya familjepolitiska giv,
som av regeringen utlovades vid konferensen
»Familjen i centrum» i februari
förra året, successivt blir förverkligad.
Därvid utgår vi också ifrån såsom
självklart att de ensamma mödrarna
står först i kön.

Det är ju nu helt accepterat av alla
att de ensamma mödrarna utgör en av
samhällets mest eftersatta grupper. Genom
socialstyrelsens s. k. mödraundersökning
har bilden av deras situation,
tecknad av dem själva, blivit klarare
för oss, även om undersökningen av
naturliga skäl inte kan fullständigt belysa
den kanske svåraste komplikationen
i deras tillvaro: det faktum att de
är ensamma. Vi har från Socialdemokratiska
kvinnoförbundets sida i vårt
yttrande över familjeberedningens promemoria
om stöd åt ofullständiga familjer
yrkat på både en ordentlig generell
uppskrivning av underhållsbidraget
och eu omedelbar höjning av maximibeloppen
för de båda samhälleliga
hjälpformer som riktar sig till de ensamma
mödrarna, nämligen bidragsförskottet
och de särskilda barnbidragen.
Sådana yrkanden förutsätter vi kan bli
föremål för allmän uppslutning efter
de positiva deklarationerna tidigare
från alla partier.

Tillåt mig, herr talman, att helt kort
beröra ett speciellt avsnitt av familjepolitiken
som uppvisar en utveckling

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2 183

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ägnad att inge bekymmer. Det rådde
förra året stor tillfredsställelse över att
familjeministerns förslag om en 40-procentig
höjning av statsbidragen till daghemmen
vann riksdagens bifall. Med
höjningen avsåg man att stimulera kommunerna
till en ökad utbyggnad av
daghemsplatserna. Att detta är önskvärt
framgår av att socialstyrelsen beräknat
ett utbyggnadsbehov under åren 1955—
60 av 18 normalstora daghem per år.
Effekten av statsbidragshöjningen kan
väl ännu icke uppskattas, men att det
behövs en sådan stimulans, kanske ännu
kraftigare än fjolårets, framgår av
några uppgifter som socialstyrelsen
lämnade i sitt yttrande över betänkandet
Samhället och barnfamiljerna.

Medan under åren 1952—1954 byggnadstillstånd
för daghem tillstyrktes för
totalsummor, som växlade mellan 1,5
och 2,6 miljoner kronor per år, sjönk
summan 1955 till 280 000. Som orsak
till denna kraftiga minskning anges
kommunernas kreditsvårigheter. När
man vet hur eftersatt behovet av daghemsplatser
är, när man känner de förvärvsarbetande
mödrarnas, de ensamma
mödrarnas berättigade krav på trygg
omvårdnad om barnen under deras arbetstid,
då blir man allvarligt bekymrad
över att kommunerna tydligen anser,
att daghemsbyggen är en uppgift
av tämligen ringa intresse i en åtstramningstid.

De ensamma mödrarna är det kanske
mest typiska exemplet på en eftersatt
grupp i samhället. Men det finns åtskilliga
andra, och det finns vårdområden
med alltjämt höggradigt bristfällig standard.
Bland dem är väl mentalsjukvården,
eller sinncssjukvården som den
ännu kallas officiellt, den mest omdebatterade.
Eftersom syftemålet med den
pågående moderniseringen och utbyggnaden
av den statliga sinnessjukvården
anges vara alt bringa dess standard i
nivå med standarden inom kroppssjukvården,
finns det anledning att påminna
sig att allvarliga brister alltjämt vid -

låder såväl själva vården som den materiella
omgivning, i vilken patienterna
tillbringar sjukdomstiden. Det har
gjorts avsevärda framsteg sedan 1950.
Detta erkännes, men trots den fortsatta
anslagshöjning, som nu föreslås i statsverkspropositionen
till sinnessjukvården,
har det gjorts långtgående nedskärningar
av vad som betraktats som ett
minimiprogram för upprustningen, detta
både på personalsidan och på omkostnadssidan.

I fråga om de redan befintliga platserna
på sinnessjukhusen — det är dem
man främst tänker på när man talar om
sinnessjukvårdens dåliga standard —
är upprustningen avsevärt mindre markerad
än som framgår av anslagshöjningen
som sådan.

Med de resurser som nu föreslås blir
det inte möjligt vare sig att genomföra
en rimlig dagordning på sjukhusen eller
att genom en förstärkning av både personal
och maskinutrustning i centralköken
få till stånd en förbättring av kostförhållandena.
Med hänvisning till att
det på detta område just har väckts en
motion från vårt håll med förslag om
ytterligare anslag till avlöningar och
omkostnader skall jag icke gå närmare
in i detaljer utan endast hoppas på en
sådan behandling av anslagsförslagen
på denna punkt, att den långsiktiga
upprustningsplanen inte äventyras.

Ett av de mest trängande önskemålen
på personalsidan, nämligen att öka läkartätheten,
är inte möjligt att genomföra
annat än som ett program på lång
sikt, allteftersom läkartillgången i landet
ökar. Sveriges markanta läkarknapphet
är av flera orsaker ett bekymmersamt
kapitel och utgör en allvarlig
svaghet i vår hälso- och sjukvårdsorganisation.
Skulle man på andra vägar,
och snabbare än genom den ökade intagningen
av medicine studerande,
kunna öka tillgången på liikarc med
betryggande kompetens, borde de åtgärderna
också vidtagas. Men även förbättringen
av den svenska utbildningens

184 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

kapacitet är angelägen. Därför hoppas
man på förslag från regeringen om utbyggnad
av de kliniska utbildningsresurserna
efter remissbehandlingen av
läkarutbildningsutredningens förslag
härom. Personligen är jag av den uppfattningen,
att detta borde ske genom
att en del av den kliniska utbildningen
förlägges till Norrland för att så småningom
där byggas ut till en fullständig
medicinsk högskola.

Att behovet av ökade resurser åt undervisningen
och utbildningen över huvud
taget kommit alltmer i förgrunden
för uppmärksamheten är glädjande, liksom
de spår detta i år satt i åttonde
huvudtiteln. Det bör väl vara klart —
och av intresse i den aktuella diskussionen
om avvägningen mellan konsumtion
och investering — att de kostnader,
som samhället påtar sig för en god
praktisk och teoretisk utbildning av
ungdomen, är kostnader av investeringskaraktär.
Har vi då ett tillräckligt
antal ungdomar att investera utbildning
i, i förhållande till de krav, som det
framtida samhället kommer att behöva
ställa? Därom har pågått en livlig pressdiskussion
de senaste veckorna, sedan
undersökningen om den s. k. begåvningsreserven
publicerats. Endast på en
punkt — och det är den sista, herr talman,
som jag här skall beröra — skulle
jag vilja kommentera undersökningen.
Det är litet märkligt, att försöken att
klargöra, vilka personella resurser vi
kan ha för att tillgodose det växande
behovet av tekniker så gott som enbart
baseras på uppskattning av de manliga
elevernas studiemöjligheter. Det borde
väl alldeles uppenbart vara så, att medan
man redan nu rätt väl leder teknikerintresset
bland pojkarna vidare till
en yrkesutbildning på detta område, är
det bland flickorna som vi har den stora,
ännu outnyttjade reserven. Objektivt
har man ju inte kunnat mäta och fastställa
någon avgörande skillnad mellan
männens och kvinnornas begåvningsstruktur.
För alla dem, som vill befräm -

ja ett allsidigare yrkesval hos flickorna,
är det ett streck i räkningen, att man
i utredningsarbetet på detta område så
litet synes ta denna strävan på allvar.
Skall vi lösa vårt teknikerproblem, får
man nog också utgå ifrån att det är
nödvändigt att stimulera fram och utnyttja
det nu i så stor utsträckning
slumrande intresset och begåvningen i
tekniskt avseende hos flickorna. Samhället
har inte längre råd att låta gamla
traditioner och fördomar på detta område
leva vidare.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag har inte tagit till
orda för att göra något inlägg i den försvarspolitiska
debatten, även om jag
kommer att tala om atomkraft. Som försvarsministern
i gårdagens debatt meddelade,
var ju uppgiften om en svensk
atombomb ifrån Farsta förhastad.

Handelsministern har framlagt förslag
om åstadkommande av landets
första atomverk i Farsta. Jag hälsar detta
med tillfredsställelse med tanke på
den föreliggande situationen på bränslemarknaden.
Atomenergien är nämligen
av allt att döma den enda inhemska
tillgång, som förmår täcka en uthålligt
stegrad energiförbrukning i vårt land.
Den våldsamma ökningen av energibehoven
och den rådande knappheten på
bränslen, som satt sin prägel på den
senaste tioårsperioden, kommer sannolikt
icke att lätta. Tvärtom synes allting
tala för att energiförbrukningen kommer
att kraftigt tilltaga. Expertisen räknar
med en fördubbling fram till år
1975. Härtill medverkar inte endast den
snabba befolkningskoncentrationen till
städerna och tillkomsten av nya bostads-
och industriområden utan också
att vi väntar fortsatta högre inkomster
och höjd levnadsstandard med åtföljande
stegrad energiförbrukning. Denna
utveckling skapar en rad nya problem
för städernas energiförsörjning, inte
minst på bostadsuppvärmningens om -

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2

185

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

råde. En aktiv energipolitik bör därför,
såsom 1951 års bränsleutredning framhållit,
inriktas på ett snabbt tillgodogörande
av atomenergien, framför allt
atomvärmet, vilket har förutsättningar
att från början avlasta bränsleimporten.
Lyckligt nog intar vårt land en särställning
i det avseendet att atomenergien
redan från första utvecklingsskedet kan
få en ekonomiskt motiverad användning,
nämligen för bostadsuppvärmning genom
fjärrvärmedistribution. Värmereaktorerna
kan emellertid på teknikens
nuvarande ståndpunkt konstrueras
endast för mycket stora enheter, vilket
förutsätter betydande lokala värmebehov.
Där kommer de större städernas
bostadsuppvärmning med in i bilden. I
flera av våra större städer finns redan
rörledningssystem för fjärrvärmedistribution
nedlagda, vilka matas från kraftvärmeverk,
eldade med konventionella
bränslen.

I dessa städer är förutsättningarna
gynnsamma för ett direkt utnyttjande
av atomvärmet. Såväl erforderligt
distributionssystem som erforderlig reservanläggning
vid fel på reaktorn är
redan tillgängliga i dessa städer. Kostnaderna
och bristande erfarenheter på
reaktorteknikens område gör emellertid
att vi för närvarande inte kan påräkna
självständiga insatser på detta område
från städernas sida. Jag hälsar därför
med tillfredsställelse den överenskommelse,
som träffats mellan AB Atomenergi
och Stockholms stad beträffande
reaktorn i Farsta, liksom också det samarbete
som inletts med vattenfallsstyrelsen
och Västerås stad, ett samarbete som
jag förviintar skall kunna utbyggas att
omfatta jämväl andra städer, där möjligheter
föreligger för en tillräckligt
stor avsättning av värme och där man
har visat intresse för en kommunal insats
på detta område.

Den föreliggande bränslesituationen
kräver aktiva insatser av statsmakterna
på atomenergiens område. Därom synes
inte heller några delade meningar råda.

Intet annat land av motsvarande storleksordning
har heller hittills framlagt
ett jäå omfattande atomkraftprogram
som Sverige. Till dem, som eventuellt
menar att vi bör avvakta utvecklingen
i utlandet innan vi gör några större insatser
på detta område, skulle jag vilja
säga att även om våra resurser är små,
så är de dock tillräckliga för en egen
insats. För närvarande diskuteras frågan
om reaktorer, avsedda för direkta
uppvärmningsändamål, uteslutande i
vårt land och vi har i detta avseende
en chans att komma först. Vi skulle
därigenom få möjlighet att på det tekniska
området uppträda såsom givare
när det gäller att utbyta erfarenheter
och i gengäld kunna få del av stormakternas
erfarenheter på atomenergiens
område.

Då det gäller berganläggning av atomkraftverk
har vi redan genom våra erfarenheter
från utbyggnaderna av den
norrländska vattenkraften ett gott försprång
framför andra nationer. Vårt
allmänna tekniska anseende ute i världen
gör också att man i dessa sammanhang
gärna lyssnar till våra tekniker.
Det vore felaktigt att icke utnyttja dessa
förhållanden.

Såsom ett ytterligare argument för en
självständig svensk insats kan anföras
att de metoder, som erfordras för att
ekonomiskt utnyttja just våra lågvärdiga
uranförekomster, sannolikt icke
kan läras utifrån. Det är nödvändigt att
vi i vårt land utvecklar just denna
teknik.

Till slut vill jag särskilt understryka
att de svenska atomverk, vilka är beroende
av utländsk uran för att kunna
arbeta, icke gör oss mindre beroende
av tillfälliga svängningar på världsmarknaden
än vad vi för närvarande är.
Suczkonflikten har på ett synnerligen
drastiskt sätt påmint oss om hur utomordentligt
känslig vår bränsleförsörjning
är för politiska kriser ute i världen.
Även om atomåldern nalkas med
stora steg och atomenergien är den

186 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

enda inhemska energitillgång som förmår
täcka en uthålligt stegrad efterfrågan,
är det ännu långt till dess den kan
räknas som en reserv för kol och olja.
Och även om våra inhemska energikällor
såsom vattenkraft, skiffer, ved och
torv kommer att utnyttjas så långt det
är möjligt, synes det ofrånkomligt att
vi i vårt land under de närmaste decennierna
i allt högre grad blir beroende
av importerad energi. Det gäller därför
att åstadkomma större beredskap genom
ökade lagringsmöjligheter för de
fossila bränslena.

Såsom den inom OEEC tillsatta specialkommittén,
Commission for Energy,
framhåller i sin rekommendation till
medlemsstaterna, är det angeläget att
varje land, så långt det är tekniskt och
ekonomiskt möjligt, utnyttjar samtliga
befintliga energitillgångar, då Västeuropa
för sin försörjning i alltmer
stegrad omfattning kommer att bli beroende
av import av i första hand kol
och olja.

Det kräves i dag en aktiv energipolitik
från statsmakternas sida, en politik
som inte endast sysslar med dagens
svårigheter på bränslemarknaden utan
som också syftar till att trygga morgondagens
energiförsörjning.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! I motsats till många
andra talare tänker jag inte falla för
frestelsen att ge mig in på ett resonemang
om de stora ekonomiska frågor
som vi har att diskutera vid denna remissdebatt.
Jag tror att den delen av
problemställningarna redan bär blivit
ganska allsidigt belyst. Jag vill i stället
säga några ord om de många och komplicerade
problem som den ständigt pågående
uttunningen av befolkningen på
landsbygden och den alltmer markerade
befolkningskoncentrationen till storstäderna
medför. Dessa problem är på
intet sätt nya, utan de har många gånger
diskuterats i denna kammare. Jag

tror emellertid att det finns all anledning
att hålla denna diskussion vid liv
och söka komma fram till lösningar
som gagnar både människorna och samhället.

Om man försöker göra klart för sig
orsaken till befolkningsomflyttningen,
kommer man genast på det klara med
att detta fenomen säkerligen har många
orsaker. Förhållandena i de större tätorterna
har sedan många år karakteriserats
av en permanent brist på arbetskraft.
Vår höga levnadsstandard har
skapat större möjligheter, speciellt kanske
för ungdomen, att ge sig ut på jakt
efter nya sysselsättningar. Landsbygdsnäringarna
har på grund av rationaliseringen
inte behov av arbetskraft i
samma utsträckning som tidigare. Kanske
är också vår generation djärvare
än tidigare generationer när det gäller
att satsa på nya anställningar på nya
bostadsorter.

Jag vill dock i detta sammanhang
klart säga ifrån, att folkomflyttningarna
inte enbart varit av ondo. Man kan
lätt få det intrycket av den debatt som
man ofta hör på detta plan. Friheten
att byta anställning och bostadsort efter
eget skön är i dag väsentligt större
än den var tidigare. Bara detta faktum
att man i dag har större möjligheter att
välja arbetsanställning och bostadsort
måste ju också betyda ett värde i och
för sig. Omflyttningarna har också med
säkerhet verkat produktionsfrämjande
genom att arbetskraften lockats över
till högre betalda yrken, där vi i regel
har haft brist på arbetskraft. En överbefolkad
landsbygd med alltför stort
utbud av arbetskraft är väl heller ingen
önskedröm för den som på det fackliga
området har att bevaka de anställdas
löne- och anställningsvillkor. Fullproppade
storstäder med permanent bostadsbrist,
trängsel och omättliga investeringsbehov
är väl å andra sidan inte
heller den ideala miljön för människor
att leva och utvecklas i.

Sedan har vi den andra sidan av sam -

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2 187

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ma problem, som tar sig uttryck i ständigt
sjunkande befolkningssiffror för
landsbygdskommunerna. Detta slår med
en till synes ödesmättad precision undan
möjligheterna att skapa en människovänlig
miljö ute på landsbygden.

Jag är medveten om att det inte finns
någon patentlösning när det gäller att
komma till rätta med detta komplicerade
problem. Här som på många andra
områden måste det bli fråga om en hel
serie åtgärder från statens, kommunernas
och arbetsgivarnas sida, åtgärder
som alla siktar till en aktiv och trivselbefrämjande
miljöpolitik. Den statliga
lokaliseringspolitiken bör i detta syfte
också aktiviseras. Såvitt jag vet har
man i många andra länder, exempelvis
Norge, England och Frankrike, med
gott resultat givit staten mera vittgående
fullmakter att påverka industrilokaliseringen.
Strävanden i den riktningen
har också förekommit i vårt land. Helt
naturligt måste också de företagsekonomiska
faktorerna komma in i bilden.
Jag tycker att man i större utsträckning
än vad som nu sker bör väga dessa
faktorer mot samhällsnyttan och de
sociala intressena.

Det är främst ett par exempel från
mitt eget län som jag haft i åtanke när
jag nu tagit upp detta resonemang i kammaren.
Det första är den nedlagda textilfabriken
i Ulriksfors. Möjligheterna
att få en ersättningsindustri till denna
plats verkar vara praktiskt taget obefintliga.
Man siktar nu till att ändra
om fabriken till fångvårdsanstalt. Men
nog blev man ganska betänksam även
på den punkten, herr talman, när man
i dagarna läste fångvårdsstyrelsens yttrande
i ärendet. Styrelsen säger bland
annat i ett avsnitt, att internerna skulle
betrakta det som en landsförvisning att
bli deporterade till Ulriksfors. När ett
statligt verk ger uttryck för sådana
tankegångar om eu plats, som geografiskt
sett ligger i mitten av Sverige, då
kan man verkligen fråga sig hur de
oförvitliga medborgarna som gör sin

samhällsgärning där uppe skall betrakta
sin egen livssituation. Fångvårdsstyrelsens
yttrande i denna del kan man
väl utan överdrift beteckna som illa
övertänkt och ganska klumpigt formulerat.

Det finns också ett annat spörsmål
som ligger bakom mitt resonemang. Man
har anledning att befara, att nästa steg
i industriavtappningen för vårt län blir
nedläggandet av Tegefors’ sulfitfabrik
i Järpen. Om drygt två månader verkar
detta vara ett bistert faktum. Visserligen
har ägaren, Marma-Långrörs AB,
satt i gång en utredning om en ersättningsindustri,
och helt naturligt knyter
människorna där uppe mycket stora
förhoppningar till resultatet av denna
utredning. Man önskar naturligtvis att
utredningen skall leda till positivt resultat.
Jag har haft tillfälle att tala med
många anställda i tegeforsfabriken om
denna fråga. Man hoppas givetvis att
företaget skall vara berett att låta en
ny industri komma till platsen. Det är
inte bara de anställda som är intresserade
av denna fråga. Även andra yrkesgrupper
där uppe känner mycket djup
oro inför framtiden. Affärsmän, småföretagare,
skogsarbetare och många
fler känner sig maktlösa inför vetskapen
om att deras framtida existensvillkor
ligger i händerna på en stor industrikoncern.
De vet att om utredningen
inte går i positiv riktning så har ett
stort privat företag möjligheter att rycka
undan grunden för deras framtida
existens. Det är naturligt, ärade kammarledamöter,
att man i en sådan situation
inte prisar det fria näringslivet
alltför mycket. Oavsett politiska åsikter
understryker man det rättmätiga i att
staten finge större möjligheter att säga
ifrån på skarpen när privata företag
börjar schackra med människor och
mänsklig egendom på ett alltför upprörande
sätt. Jag tycker också att det ur
principiell synpunkt skulle vara riktigt
att även privata företag, som handskas
med våra knappa samhällsresurser, som

188

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

målsättning för sin verksamhet inte
bara sätter vinstintresset utan även
samhällsintresset.

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till detta korta resonemang. Jag har
velat framföra dessa synpunkter och
vill samtidigt uttrycka den förhoppningen,
att statsmakterna i fortsättningen
ägnar lokaliseringsfrågorna sitt intresse.
Om så sker tror jag mig kunna
försäkra, att det blir ett mycket kraftigt
stöd från den breda opinionen i
dessa frågor. En sådan opinion finns
utan tvekan ute i landet.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr ONSJö (bf):

Herr talman! Remissdebatten ger ju
oss här i riksdagen en möjlighet att
mera allmänt lufta våra politiska känslor
och ge uttryck för vad vi tänker
och tror om den utveckling, som riksdagen
kan göras ansvarig för. Ur den
synpunkten tror jag att remissdebatten
kan ha en stor uppgift att fylla. Det
skadar nog inte att vi någon gång liksom
samlar oss och begrundar vårt
verk, vad vi åstadkommer och vart vi
tror att det hela kommer att bära hän.
En lång följd av år har vi haft goda
tider och en lugn och lycklig samhällsutveckling.
Vi hoppas innerligt att den
utvecklingen måtte få fortsätta. Men
vi vet också att goda och onda tider
brukar växla. För närvarande finns det
mycket som tyder på att vi går hårdare
tider till mötes. Är vi då rustade för de
påfrestningar som eventuellt kommer?
Den frågan bör vi kanske någon gång
ställa oss.

Under de senaste årtiondena har vi
bedrivit en så kallad välfärdspolitik. Vi
har gjort det med mycket stor framgång,
i varje fall vad det gäller den lekamliga
välfärden. På relativt kort tid
har vi kommit upp till en standard som
är något enastående i världen. Vi har
fått leva i fred, och vår produktion har

ständigt ökat. Detta i sin tur har fört
med sig att samhället fått nya uppgifter
och nya möjligheter. Det har gällt
att på ett ändamålsenligt och rättvist
sätt utnyttja de materiella resurserna,
och därför har socialpolitiken helt naturligt
kommit att spela en mycket stor
roll i vårt politiska liv, inte minst i den
partipolitiska maktkampen. Det största
problemet för ett parti, och även för
en enskild politiker, som velat hävda
sig, har varit att kunna vara förutseende
och uppfinningsrik när det gällt att
föreslå och driva igenom nya sociala
hjälpformer.

Mycket har otvivelaktigt åstadkommits
på det sociala området till stor
nytta och välsignelse. Därom råder väl
numera ingen meningsskiljaktighet. Vi
har nått upp till en social standard som
vi har all anledning att vara glada och
stolta över. Frågan gäller väl emellertid
nu hur långt man kan och bör fortsätta
på den inslagna vägen. Det finns
många som börjar bli betänksamma inför
utvecklingen. En del tycker till
och med att vi redan gått för långt.
Även statsrevisorerna har ju uppmärksammat
saken i år. Jag erkänner gärna
att jag tillhör dem som tycker att det
börjat gå lite för långt med vår socialpolitik,
ehuru jag vet att det alltjämt
kan ha sina risker att deklarera en sådan
mening.

Välfärdspolitiken, så som den nu bedrives,
hotar enligt min mening att bli
vårt folks olycka. Ett kultursamhälles
förnämsta uppgift är ju att skydda de
svaga och sörja för att detta livets goda
blir så rättvist som möjligt fördelat,
men samhället varken behöver eller
kan fördenskull hjälpa alla. Och de
som skall hjälpas behöver inte nödvändigtvis
hjälpas på en mångfald olika
sätt. Den sociala verksamheten har, beroende
på att den blivit uppbyggd utan
någon egentlig plan, blivit så invecklad
och svåröverskådlig att numera
ingen, inte ens regering och riksdag,
vet vad som händer, och för den en -

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2

189

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skilde är det en hel liten vetenskap att
hålla reda på vilka möjligheter han i
olika situationer har att erhålla samhällets
stöd och hjälp. Det tillkrånglade
systemet har dessutom fört med
sig att förvaltningsapparaten har utvecklats
på ett sätt som ger anledning
till allvarlig oro. Att förenkla och rationalisera
den sociala verksamheten är
därför enligt min mening en av de mest
angelägna uppgifter vi har framför oss.
Kan vi åstadkomma någonting på den
vägen, så löser vi också en del andra
problem som eljest hotar att bli oss
övermäktiga. Jag tänker i det sammanhanget
bland annat på den ständigt tilltagande
tätortsbildningen, framför allt
då huvudstadens tillväxt.

Årets statsverksproposition går i
återhållsamhetens tecken, och detta är
nog synnerligen välmotiverat. Det oaktat
är propositionen ingalunda fri från
socialpolitiska nyskapelser. Bland annat
har det under åttonde huvudtiteln
smusslats in ett nytt barnbidrag. Enligt
förslaget skall det betalas ut ett
extra barnbidrag till ungdomar mellan
16 och 18 år, som befinner sig i någon
form av skola. Bidraget skall utgå med
34 kronor per månad utan prövning av
behov eller studielämplighet. Totalt beräknas
reformen kosta staten 19 miljoner
kronor per år.

Detta extra barnbidrag är i mitt tycke
det mest befängda förslag som kommit
fram, sedan jag kom hit till riksdagen,
och det vill inte säga lite — jag
har varit här i nu snart 20 år. Här
skall det strös ut 19 miljoner kronor
till en viss kategori ungdom, utan tanke
på om pengarna gör nytta eller —
skada. Guldet skall regna över onda
och goda, över studielämpliga och icke
studielämpliga, över fatliga och rika.
De rika kommer att få mest dels på
grund av bidragets konstruktion och
dels på grund av att det i första hand
är de rikas barn, som bevistar de högre
skolorna. Det är ofattbart att finansministern
har kunnat gå med på någon -

ting sådant, när han på en mångfald
andra punkter ansett sig nödsakad att
pruta och hålla igen, till och med när
det gällt småbelopp som är högst nödvändiga
för att maskineriet över huvud
taget skall fungera. Jag skulle kunna
peka på en lång rad sådana anslag, men
att fästa uppmärksamheten på dem nu
tror jag är onödigt, ty med all sannolikhet
kommer årets motionärer att
sörja för att det blir gjort. Jag kan likväl
inte underlåta att i detta sammanhang
ta ett exempel som jag tycker är
belysande. Vi har en studiehjälpsform
som enligt allas mening är bra. Den
uppskattas mycket högt av de studerande,
och den är billig för staten. Jag
menar de statliga studielånen. Dessa
lån har gjort det möjligt för många fattiga
men begåvade och ambitiösa ungdomar
att komma fram till en examen.
Framstående vetenskapsmän har studielånen
att tacka för att de blivit det.
Studiehjälpsnämnden, som jag själv tillhör,
har varje år försökt att få mera
pengar att dela ut som lån, men det har
ännu aldrig — inte ens i år — lyckats
i full utsträckning. Motivet för regeringens
återhållsamhet har städse varit
det statsfinansiella läget, trots att pengarna
i detta fall kommer igen, praktiskt
taget vartenda öre. Då är det underligt
att 19 miljoner kronor skall kunna
betalas ut på så lösa grunder som
det här är fråga om, utan hinder av
några som helst statsfinansiella betänkligheter.

Att införa ett extra barnbidrag för
en viss kategori ungdomar innebär givetvis
också att man skapar en social
orättvisa. Säkert är många andra ungdomar
i lika stort behov av ett extra
bidrag som de som sätter sig på en skolbänk.
Därför dröjer det nog inte så
värst länge innan de bidragsberättigades
antal måste ökas, och till sist kommer
vi kanske dithän att alla måste ha
extra barnbidrag upp till 18 år. Då får
ju frågan ännu större proportioner.

Hur utdelningen av det extra barnbi -

190 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

draget administrativt skall ordnas, förstår
inte jag, och det lär inte finnas någon
annan heller som förstår det. Så
långt hade man tydligen inte tänkt då
man beslutade om en utgift på 19 miljoner
kronor.

Jag brukar aldrig använda starka ord
här i riksdagen, men den här gången
har jag inte kunnat låta bli att göra det,
och jag hoppas att riksdagen, när frågan
kommer upp till avgörande, för en
gångs skull tar mod till sig och avslår
Kungl. Maj:ts proposition i den del jag
här berört eller i varje fall rättar till
det hela så att det blir någon fason på
förslaget.

Finansministerns redogörelse för
budgetförslaget är inte någon uppmuntrande
läsning. Redogörelsen andas bekymmer
för dagen och oro för framtiden.
När finansministern förra året
kom med sitt förslag om en totalbalanserad
budget sympatiserade jag med
det förslaget i mycket hög grad. Jag
försvarade totalbalanseringen med verklig
övertygelse i förra årets valrörelse.
Men totalbalanseringen sprack, och
skammen är stor för oss som trodde på
den. Den enda tröst vi har är väl att
skammen måste vara ännu större för
dem som trodde på en rejäl skattesänkning.
Utvecklingen är såvitt jag förstår
allvarlig. Den är alldeles särskilt allvarlig
därför att vi vet, att det gångna
året var ett gott år. Näringslivet arbetade
i stort sett utan störningar, och
våra exportvaror hade en god marknad.
Hur kommer det att bli om förhållandena
blir ogynnsammare? Jag förstår
finansministern om han är orolig för
framtiden.

De som anses kloka påstår att det nu
är ökad produktion och sparsamhet
som i första hand behövs. Jag tror att
de har rätt. I så fall är det emellertid
svårt att förstå varför arbetstidsförkortningen
just nu skall kunna räknas
bland de mest angelägna reformerna.
Förkortad arbetstid leder ofrånkomligen
till minskad produktion, och ökad

fritid leder lika säkert till ett minskat
sparande.

Företagsamheten, framför allt kanske
den mindre företagsamheten inom
jordbruk, hantverk och småindustri, lider
svårt av höga skatter, höga räntor,
kreditrestriktioner m. m. Detta är kanske
nödvändigt. Men det är likväl omöjligt
att få förståelse för svårigheterna
så länge staten ideligen bygger ut förvaltningsapparaten,
höjer lönerna och
ökar statsutgifterna med bortåt en miljard
vartenda år. En sådan politik är
inte möjlig i längden.

Det påstås att vi har en stark regering,
och det kanske är så, men det kan
hända att den behövde vara ännu starkare.
Det går nog inte i det långa loppet
att föra en politik som är anpassad
efter vad som ur partisynpunkt är
lämpligt. Både regering och opposition
behöver kanske ompröva sin inställning
i det avseendet.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Remissdebatter brukar
ju spänna över ett brett register och
ingalunda begränsas till den proposition,
till vilken de formellt är knutna.
Ärets debatt har inte utgjort något undantag
härvidlag. Riksdagen anklagas
understundom för att den i alltför hög
grad låter de ekonomiska problemen
dominera. Det är kanske inte så underligt,
eftersom ju dessa intimt berör
nära nog varje medborgare i landet.
Det finns dock, som någon talare också
tidigare påpekat, andra frågor som är
lika betydelsefulla, ja än viktigare, och
jag skulle vilja helt flyktigt beröra några
av dem.

För att ändå ha en utgångspunkt vill
jag citera finansministerns ord i bil. I
till statsverkspropositionen, där det heter:
»Sammanfattningsvis och som slutomdöme
borde, objektivt sett, såväl dagens
läge som framtidsperspektivet
kunnat betraktas med lugn och förtröstan.
» Uttalandet rör ju det ekonomiska

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2 191

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

läget i vårt land, och omdömet delas
kanske inte helt av alla, vilket också
debatten hittills gett prov på. Jag skall
emellertid lämna detta område.

Om vi låter blicken glida ut över
andra avsnitt av vårt folks liv, spårar
vi vissa oroande tendenser. Är det inte
underligt, att vi mitt i vårt beprisade
folkhem, där vi dock har så många förmåner
att vara tacksamma för, ser stigande
siffror för alkoholkonsumtion
och fylleriförseelser, skilsmässor, brottslighet,
ungdomsförvillelser, neuroser
och åtskilligt annat dystert.

Vad gäller alkoholfrågan så har ju
en snabbutredning föreslagit vissa åtgärder,
av vilka en del torde vara ägnade
att åstadkomma förbättringar, medan
andra enligt min mening är diskutabla.
Då förslag i denna fråga ganska
snart torde komma på riksdagens bord,
skall jag nu inte uppehålla mig vid den.
Vad som skall göras, bör emellertid göras
snart.

Nyårskravallerna i Stockholm ger
fortfarande eko i pressen. En veckotidning
slog stort upp bilder från kravallerna
med kullvräkta bilar, bensinbomber
nedkastade på Kungsgatan och
överfall på äldre nyårsfirare. Som paralleller
härtill lämnades bilder från
den ungerska huvudstaden, där man
kämpade ända till döds mot en övermäktig
motståndare för att möjligen få
tillbaka sin förlorade frihet. Folkhemmets
tonåringar lekande krig här hemma,
därför att, som de sade, det var så
tråkigt hemma, är en bjärt kontrast till
terrorlandets ungdom, som offrade livet
för frihetens sak. Även om tanklöshet
och masspsykos här spelat en stor
roll, så är det dock i sanning en anklagande
jämförelse.

En tidning har berättat, att hyresgästerna
vid en viss gata här i huvudstaden
samlat sig om en protestskrivelse mot
det busliv, som berusade och ohyfsade
tonåringar för kvällar och nätter — särskilt
efter besök på en där belägen bar.
Ofta är det klientel från ungdomsvårds -

skolor. Av föräldrarna säger sig polisen
inte få mycket stöd. Vid ett tillfälle
hade polisen ringt till en far och bett
denne hämta sin trettonårige son, som
tagits för sin nionde mopedstöld. »Tror
ni inte att jag har annat att göra än att
hämta honom varenda gång har tar en
moped», svarade fadern, »skicka hem
honom, vetja!»

För ett par veckor sedan stördes en
musikgudstjänst i en fullsatt stockholmskyrka
av ett gäng ligistungdomar,
som mitt i predikan och på givet tecken
upphävde riktiga indiantjut, så att hela
församlingen ryckte till.

Dessa bilder från dagens ungdomsfront
är undantagsfall, säger någon. Ja,
som väl är! Vi har så mycken fin och
duktig ungdom, som sannerligen inte
skall klandras. Men undantagsfallen blir
allt fler och de oroande tendenserna
allt mer markerade. Vart bär det hän,
om dessa element skall ta ledningen i
ungdomsvärlden ?

Jag kan inte neka mig att citera några
ord, fällda av den kyrkoherde som blev
avbruten i sin predikan. Innan han
fortsatte predikan, sade han: »Det här
intermezzot är en predikan för oss alla;
det är en predikan till hela vårt svenska
folk. Tar man bort den kristna fostran,
så går det så här. Vi kan inte klandra
ungdomarna för att de saknar respekt
för denna helgedom. Domen faller på
oss själva, som inte gett de unga en riktig
fostran. Det är vi äldre som brustit»,
slutade kyrkoherden, innan han
återgick till sin predikan.

Ärade kammarledamöter! Måste man
inte ge denne prästman rätt? Vilken
fostran har dessa unga fått? Vad slags
ideal har vi gett dem att leva efter?
Alla har vi här ett stort ansvar. Vårt
folks framtid beror kanske på svaren på
dessa frågor.

Ironiskt skrev Ivan Oljelund för någon
tid sedan: »Vi har ju gjort så mycket
för vår ungdom. Utbytt moralen mot
psykologi, uppfostran mot frihet och

192

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

frihet mot självsvåld. Vad kan vi mer
begära?»

Ett är säkert: vi måste nog börja
tänka om i dessa avseenden. En av de
främsta orsakerna till dagens läge på
detta område torde vara den allmänna
rotlösheten och hemmens minskade
auktoritet. Familjebanden, som är av
så stor betydelse för samhällets fortbestånd,
har inte samma hållfasthet som
tidigare. I denna av brådska och jäkt
präglade tid, då båda makarna ofta
nödgas ha förvärvsarbete och då kvällarna
oftast är upptagna av sammanträden,
extraarbete och annat, måste familjegemenskapen
bli lidande. Än mer
är naturligtvis detta fallet i familjer där
spritmissbruk och dylikt vunnit inträde.
Och ändå: hur viktigt är det inte
att sammanhållningen i familjen består
för undanröjande av klyftorna mellan
generationerna och för skapande av
bättre förståelse för de ungas problem.

I den gamla goda boken står det något
om att »köpa tiden». Jag tror detta är
nödvändigt också när det gäller att
skapa fram dessa gemenskapsstunder i
hemmet, där de unga kan få vägledning,
finna förståelse för sina problem men
också känna trivsel och trevnad. Sådant
kan inte åstadkommas med lag
och påbud. Genom fortsatt strävan att
få fram fler och rymligare bostäder kan
samhället visserligen lämna sitt bidrag.
Men främst måste ansvarskänslan hos
föräldrar och målsmän stärkas.

Det är sålunda inte rätt att ansvaret
för fostran helt skall vältras över på
skolan. Hem och skola måste i stället
arbeta sida vid sida. I skolan betyder
naturligtvis lärarens personlighet det
allra mesta. Men för karaktärens fostran
är enligt min mening inte minst
kristendomsundervisningen och morgonbönen
av utomordentlig vikt. Om
den senare har ånyo en stor pressdiskussion
blossat upp. Upprinnelsen denna
gång var väl ett par gymnasisters
skrivelse till regeringen, i vilken de anhöll
om befrielse från de obligatoriska

morgonandakterna, som de ansåg vara
»stötande mot demokratiska frihetsideal».

Jag ber, herr talman, att få anföra
några synpunkter på denna fråga. Talet
om tvång tror jag inte har så stor relevans.
Om obligatorisk närvaro vid morgonsamlingarna
skulle strida mot demokratiska
frihetsideal, så blir väl förhållandet
detsamma vid varje skoltimme,
vilket ämne det än gäller. Kan man
över huvud taget komma från ett visst
obligatorium? Fråga är om inte många
elever lika gärna skulle vilja komma
ifrån den första lektionstimmen.

Oftare grundar man emellertid sina
synpunkter på religionsfrihetsprincipen.
Och visst skall den vidmakthållas!
Inte skall någon tvingas att bli en kristen.
Men sker detta om man nödgas
närvara vid en morgonandakt med kristen
innebörd? Näppeligen! Rektor har
ju för övrigt möjlighet att ge befrielse
från morgonbön på grundval av samvetsbetänkligheter.
Att målsmans intyg
härvid fordras, måste väl vara i sin
ordning. Detsamma gäller ju vid befrielse
från lektion.

För övrigt har företagna enkäter visat,
att aversionen mot skolornas morgonbön
är ganska ringa hos eleverna.
Om man spörjer rektorer och kristendomslärare,
får man i stället känslan av
att ungdomen är på väg mot en bättre
förståelse för förkunnelsen och över
huvud taget ett accepterande av fastare
normer. »Ge oss klart besked och fastare
regler», lyder ofta svaret från de
unga.

Att sedan denna samlingsstund bör
göras så givande, så tilldragande och så
omväxlande som möjligt är klart. I allt
större utsträckning söker man numera
få förkunnare från olika läger och även
från elevernas egen krets. Än mer kan
säkert göras.

Inte heller från pedagogisk synpunkt
förnekas värdet av en stilla stund innan
dagens arbete börjar. Tyvärr lägger
ju bristen på samlingslokaler numera

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2 193

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ofta hinder i vägen för att samla hela
skolan på en gång. Man får dela upp
den i grupper och får därför kanske
deltagande bara två å tre gånger i veckan.

Låt oss alltså behålla skolans morgonsamling
men göra den så innehållsrik
och omväxlande som möjligt! Att
den i huvudsak behåller sin kristna innebörd
bör väl anses naturligt så länge
vårt land över huvud taget vill söka
motsvara en kristen statsbildning.

Säkert kan man inte överskatta värdet
av att de unga får med sig ut i livet
en god vägledning med klara moraliska
normer. Inte minst gäller detta i det
nuvarande läget på ungdomsfronten
med de speciella frestelser och lockelser
för ungdomen som nu finns.

Mitt i vårt så omskrivna välstånd och
i vår höga levnadsstandard spåras ofta
en andlig utarmning. Eftersom verklig
lycka inte endast, ja kanske inte främst,
är beroende av materiellt välstånd, så
ligger det makt uppå att vi alla -—• enskilda
och sammanslutningar såväl som
det offentliga livets företrädare — ser
till att också de andligt uppbyggande
krafterna, de som ger ryggrad och bärande
trygghet, får utrymme. Då skall
vi också —■ såsom man ibland uttrycker
det — inte bara ha något att leva av,
utan också något att leva för.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Sedan riksdagen i höstas
möttes till remissdebatt, synes läget
ute i Europa i någon mån ha stabiliserats.
Huruvida det är en stabilisering
till det bättre eller till det sämre, kan i
varje fall ännu icke jag avgöra. Alltjämt
ger förhållandena i Ungern stor anledning
till allvarliga bekymmer. Däremot
synes läget kring Suezkanalen vara
avgjort gynnsammare än för bara några
månader sedan. En i dagarna från
Egypten hemkommen .svensk i jämförelsevis
framskjuten ställning har meddelat
tidningarna, att Suezkanalen torde

kunna öppnas igen om två månader. Arbetet
med uppröjningen har nämligen
kommit i gång på allvar och går nu utmärkt,
säger sagesmannen. Två månader
— det betyder att röjningen i stort
sett skulle vara klar med utgången av
mars månad. Givetvis återstår en hel
del arbeten även i fortsättningen.

Huru som helst, meddelandet måste
utgöra ett sannskyldigt glädjebudskap
för bränslenämnden, som enligt uppgift
räknat med att kanalpassagen i vidrigaste
fall skulle vara klar först någon
gång på hösten 1958, men ett glädjebudskap
också för bilister och ägare till
oljeuppvärmda fastigheter, som till meddelandet
knutit vissa förhoppningar
om lättnader i fråga om olje- och bensinrestriktionerna.

Om den framlagda budgeten har redan
ordats så mycket, att jag förvisso
inte behöver gå närmare in på hithörande
spörsmål. Är det en stark eller
svag budget, herr Sträng lagt fram? Meningarna
härom går vitt isär i de budgetkommentarer
vi har fått lyssna till i
går och i dag. Budgeten är stark, kan
man säga, om man nämligen betraktar
den ur samma synvinkel, som man bedömde
budgetförslagen före totalbalanseringens
tid. Under inga omständigheter
får talet om att man inte i år kunnat
upprätthålla totalbalanseringen tjäna
som något slags förevändning för ett
inhiberande av nödvändiga reformkrav.
Så illa är det ändå inte ställt med statens
ekonomiska möjligheter! Driftbudgeten
är ju överbalanserad med i runt
tal en miljard kronor.

I sitt anförande på rikssalen berörde
första kammarens talman en hel del betydelsefulla
och svårlösta problem, som
riksdagen har att ta itu med, ju förr dess
bättre. Bland dessa frågor nämnde han
inte minst ungdomsåldrarnas speciella
problem, manifesterade vid nyårsnattens
beklämmande händelser i Stockholm.
Låt oss emellertid inte överdriva
betydelsen och omfattningen av det inträffade.
Gunnar Beskow har säkerli -

13 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 2

194

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

gen rätt då han säger: »Vill man vara
optimist, måste man se på ungdomen,
och åtminstone här i landet har den en
arbetsenergi, frasfri saklighet och illusionsfri
levnadslust, som är ganska beundransvärd.
» När man gör detta medgivande,
kan man dock inte underlåta
att också säga, att inte allt är så bra,
som det borde vara. Tendenser yppar
sig, som ger all anledning till allvarlig
oro för framtiden.

Med tanke härpå kan jag inte annat
än ge mitt erkännande åt förslaget till
utbyggnad av skyddskonsulentorganisationen,
sådant som det mött oss i andra
huvudtiteln. Man har eftersträvat att
finna nya former för ingripanden mot
lagöverträdare och därigenom anpassa
samhällets åtgärder mot brottsligheten
till vad som visat sig vara praktiskt
ändamålsenligt. För att man skall kunna
tala om en verklig kriminalvård i
frihet, krävs emellertid en organisation
av kvalificerade och erfarna tjänstemän,
som kan bära upp verksamheten.
Självfallet är det inte tanke på,
säger departementschefen, att denna
verksamhet skall kunna helt vila på
en tjänstemannaorganisation. Frivilliga
krafter måste anlitas för den omedelbara
övervakningen. Men utan ledning
från rutinerade tjänstemän skulle en
sådan övervakning genom frivilliga
krafter oftast bli verkningslös.

Nu skall en ny etapp genomföras i
uppbyggnaden av skyddskonsulentorganisationen.
Det är verkligen att hoppas,
att justitieministerns intentioner härvidlag
blir förverkligade. I detta synnerligen
ömtåliga och krävande arbete
hänger allt på skyddstjänstemännens
personliga egenskaper. Det räcker ingalunda
med formell kompetens, utan det
fordras ett särskilt psykologiskt handlag
och en förmåga till inlevelse i andra
människors personliga förhållanden.

Åttonde huvudtiteln, ecklesiastikdepartementet,
presenteras i en lunta på
över 800 sidor. Att säga att kulturbudgeten
i vårt land sättes helt på svältstat,

är synbarligen en överdrift. Tvärtom,
det finns mycket i denna huvudtitel
som gör en glad. Där har vi bland annat
anslagshöjningar till stipendier åt studerande
vid våra högre skolor, förstatligandet
av ett antal kommunala gymnasier,
anslagen till den fria och frivilliga
bildningsverksamheten, utbildningen
av ungdomsledare — här är anslaget
höjt rätt kraftigt — ökade bidrag till
ungdomens fritidsverksamhet, höjt anslag
till instruktörsverksamheten inom
våra ungdomsorganisationer, så att ytterligare
ett antal instruktörer skall kunna
anställas o. s. v.

Vid en första genomgång av huvudtiteln
tycker man sig finna de olika
posterna ganska väl tillgodosedda. Först
så småningom infinner sig eftertankens
kranka blekhet. Här finns det sannerligen
plats för en rad initiativ.

Låt oss t. ex. se litet på anslagsposten
»Bidrag till nykterhetsorganisationerna
m. in.» Skolöverstyrelsen framhåller, att
det för närvarande är ytterst angeläget,
att det föreliggande nykterhetsarbetet
intensifieras. Man tänker då i första
hand på den utåtriktade verksamhet, som
bedrives med stöd av de speciella bidragen.
Departementschefen är emellertid
inte beredd att tillstyrka mer än en del
av den äskade anslagshöjningen. Grundbidraget
till de olika nykterhetsorganisationerna
kvarstår likaledes oförändrat.
Utan att på något sätt vilja undervärdera
betydelsen av de speciella bidragen
vill jag ändå fästa uppmärksamheten
vid grundbidragets värde. Av detta
bidrag kan de olika nykterhetsorganisationerna
bygga upp sin verksamhet,
fast och enhetligt. I nykterhetsrörelsens
ungdomsföreningar samlas de unga, där
bedrives ett målmedvetet, långsiktigt
arbete, inte minst för att söka infånga
den föreningslösa ungdomen. Här är
således icke fråga om kortvariga, mer
eller mindre tillfälliga engångsföreteelser,
när det gäller verksamhetsmetoder.
Här om någonsin borde också staten

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2 195

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ha varit generös och inte njugg med
sina anslag.

Så några ord till sist om folkhögskolans
plats i åttonde huvudtiteln. I sina
anslagsäskanden för nästa budgetår har
överstyrelsen ansett sig böra räkna med
att 1946 års skolkommissions reformprogram
för folkhögskolorna till huvudsaklig
del kommer att antagas vid
1957 års riksdag, och överstyrelsen har
därför också beräknat medelsbehovet
enligt denna förutsättning. Bortsett från
de förslag, som har samband med folkhögskolereformen,
begär överstyrelsen
dessutom anslag till fyra nya folkhögskolor,
bidrag till en rektorskonferens
m. m.

Vad svarar departementschefen på
dessa skolöverstyrelsens äskanden? Han
föreslår statsanslag till endast två nya
skolor och vill inte släppa till några
pengar till en rektorskonferens. Dessutom
utlovar han under vårens lopp en
proposition angående principerna för
en i huvudsaklig anslutning till skolkommissionens
förslag utformad folkhögskolereform,
avsedd dock att träda
i kraft först från och med 1958/59.

Innan propositionen ligger på bordet,
är det icke lätt att yttra sig om förslaget.
Jag avstår därför från det mesta
av vad jag velat säga. Att ecklesiastikministern
personligen är intresserad av
att folkhögskolefrågan — denna tiotolvåriga
fråga — omsider löses i positiv
riktning, därom är jag fullt övertygad.
Han har tidigare visat uppenbart
intresse för folkhögskolans skilda problem
och själv upprepade gånger motionerat
i ärenden som på det angelägnaste
berört skolan. Redan 1946 motionerade
han för övrigt om en utredning
om statsbidrag till folkhögskolornas
byggnader. Så nog vågar man säga,
att departementschefen ådagalagt iver,
när det varit fråga om våra folkhögskolor.
Kanske herr Persson dock ställt sig
en aning mera positiv till folkhögskoleanslagen
under sina båda första år än
under detta senaste. Till detta kommer,

att folkhögskolereformens genomförande
i praktiken förhalas halvtannat år
eller fram till, som det föreslås, åren
1958/1959. Och då har ändå riksdagen
så sent som i fjol vår i klara och otvetydiga
ordalag gjort en beställning hos
regeringen om snar proposition i ärendet.

Vid remissdebatten 1955 kom på tal
skolöverstyrelsens uppläggning av diverse
skolfrågor, som hade samband
med de stora årskullarna. En talare i
första kammaren yttrade därom bland
annat följande:

»Till folkhögskolorna kommer sannolikt
allt fler ungdomar att söka sig för
att skaffa möjligheter att förverkliga
sina yrkesplaner. Anspråken på folkhögskolans
medverkan i det övriga fria
folkbildningsarbetet särskilt i fråga om
utbildning av lärare och ledare kommer
förmodligen också att ökas. Frågan
om på vilket sätt folkhögskolan skall
kunna tillgodose dessa krav bör prövas.

För att närmare belysa dessa här berörda
frågor har skolöverstyrelsen tillsatt
en mindre kommitté, som fått i uppgift
att successivt i särskilda promemorier
belysa de föreliggande frågorna,
framlägga förslag i ämnet samt till behandling
uppta frågor i övrigt, vilka kan
komma att bli aktuella under arbetets
gång. Kommittén skall arbeta i nära
samråd med det tidigare omnämnda
samarbetsorganet (samarbetsnämnden
för yrkesutbildning och arbetsförmedling).

Regeringen har sitt intresse starkt inriktat
på de problem, som kan bli aktuella
i samband med de stora årskullarnas
utträde på arbetsmarknaden och
i samhällslivet. Vi är fullt klara över
att ett lösande av dessa problem kommer
att kräva stora insatser både från
samhället, de enskilda företagarna och
icke minst de unga själva för att inpassa
dessa senare i arbetslivet och göra
dem till fullödiga medborgare. Men vi
tror samtidigt, att dessa insatser är
nödvändiga, om vi vill behålla vår lev -

196

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

nadsstandard, om vi vill få möjligheter
att konkurrera på världsmarknaden och
om vi vill utveckla vårt samhälle socialt,
kulturellt och ekonomiskt.

Det är sålunda ingen tvekan om att
regeringen har uppmärksammat att det
behövs en hel del åtgärder på detta
område . ..»

Som synes, herr talman, har vi här
klara och behjärtade ord om folkhögskolornas
stora uppgifter och möjligheter.
Med glädje instämmer jag i yttrandet,
och jag skulle tänka, att varje folkhögskolemänniska
gör det. Orden fälldes
den 19 januari 1955 i första kammaren,
och talaren var chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Persson.
De är väl värda att ihågkommas även i
denna dag.

Riksdagen har således en viss rätt
att inom en ej alltför avlägsen framtid
vänta en kungl. proposition i fråga om
folkhögskolans reformering i överensstämmelse
med 1946 års skolkommissions
betänkande. Säkerligen kan också
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
i denna fråga påräkna
stöd av den av regeringens egna medlemmar,
som i egenskap av chef för
ecklesiastikdepartementet en gång gav
1946 års skolkommission dess direktiv.
Det var nämligen hans excellens herr
statsministern Erlander.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Fru Thorsson tog upp
frågan om begåvningsreserven. Jag är
väldigt glad över att hon på den punkten
var på samma linje som jag. Jag tog
nämligen upp den vid fjolårets remissdebatt.
Man tycker att det är mycket
ensidigt, att man, när man skall försöka
få fram realbegåvningarna, bara inriktar
sig på pojkarna och inte tänker på
att man kanske har den största delen
av begåvningsreserven bland flickorna.
Jag skall inte orda mer om detta.

Jag skulle i stället vilja ta upp denna
fråga ur en annan synpunkt. Alla har ju
här framhållit, att produktionen är un -

derlaget för hela vårt materiella välstånd.
Vi måste till varje pris öka produktionen,
och vi ser framför oss en utveckling
av tekniken och talar om automation.
Det är för att kunna klara automationen
i framtiden som vi nu håller
på med inventering av begåvningsreserven.
Vi siktar till att föra över så många
begåvningar som möjligt till det tekniska
området. Vi vill få fram toppbegåvningarna,
och de övriga begåvningar,
som finns på detta område, för att
vi skall kunna klara den framtida utvecklingen.
De tekniska yrkena är ju
också mer lockande än andra yrken. De
är bättre betalda. Vi håller också på
att få till stånd en ökad utbildning av
tekniker.

Sverige har snabbt gått fram i den
tekniska utvecklingen. Man kan säga
att vi fort har svingat oss upp ifrån
ställningen som ett underutvecklat land
till ett tekniskt välutvecklat. Därigenom
har det materiella välståndet snabbt
ökat. Men man undrar, och det har
andra talare gjort i flera olika sammanhang
här förut, om det är så väl beställt
i välfärdssamhället. Den rent tekniska
sidan har vi klarat relativt bra,
skulle jag vilja säga. Vi har haft en
snabb produktionsökning, som ju är
underlaget för vårt materiella välstånd.
Men det finns andra frågor, som är svårare
för oss att bemästra, nämligen
samlevnadsproblemen, familjefrågorna
och ungdomsfrågorna i dagens samhälle.
Olika undersökningar visar, att med
stigande välstånd följer ökad kriminalitet,
vilket man tycker är ganska egendomligt.
Nu försöker man på olika sätt
förklara det, och en av de förklaringar
som man alltid möter är, att vi har utvecklat
den tekniska och materiella sidan
kolossalt snabbt, under det att den
humanistiska, kulturella och personlighetsutvecklande
sidan tyvärr har
kommit i efterhand. Vi har, kan man
säga, alltför ensidigt satsat på den materiella
utvecklingen och trott att allt
annat sedan skulle lösa sig självt.

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2 197

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Det är ju också så, att för många har
arbetet i dag blivit urvattnat med den
tekniska utvecklingen. Arbetsuppgifterna
har flyttats från hemmen och ut i
industrien. Arbetsuppgifterna inom hemmen
var förut en sammanhållande faktor
och var en gemenskapsbildande
faktor i hemmen. Den har nu mer och
mer plockats ut i industrien, och vi har
inte satt in något annat i stället.

De nöjen som bjuds människorna i
samhället blir också mer och mer mekaniserade
och befrämjar passivitet hos
individerna.

Vi har gått in för en skolreform, där
vi skall kunna ge barnen något annat
än i den gamla skolan. Vi skulle kunna
ge dem mera av just personlighetsutveckling
än vad de fick förut i skolan.
Men så länge vi inte kan slå sönder
klasserna, få mindre klasser, är det
mycket svårt för lärarna att bemästra
problemet att kunna hjälpa till att fostra
barnen.

På det högre skolstadiet råder hets.
Man försöker tränga samman studierna
så mycket som möjligt. Man förkortar
studietiden på det högre stadiet, på
realstadiet och även i gymnasiet, och
därmed ges det inte möjlighet och utrymme
att plocka in sådana ämnen och
sådan undervisning som kan vara personlighetsdanande
för ungdomarna. Vad
får de av etik, av familjefrågor, av familjeansvar,
som kan för dem vara av
stor betydelse för det fortsatta livet i
samhället?

När man talar om detta — jag har
haft möjlighet att tala med ungdomar
om det — sägs det bara, att det finns
inte plats på schemat. Det kanske allra
väsentligaste i vårt samhälle, när det
gäller samlevnad, det har vi inte tid att
ge ungdomarna.

När vi i dag för att klara efterfrågan
framdeles gör allt för att få in både
toppbegåvningarna och bcgåvningsrescrven
på den tekniska banan, kan man
fråga sig: Hur går det då med den humanistiska
utbildningen i samhället?

Blir inte den uttunnad? Och är det inte
egentligen där som vi behöver toppbegåvningarna?
Är det inte humanismen
som skall leda hela den tekniska utvecklingen? Om

vi fortsätter som vi gör i dag, är
jag rädd för att vi bara förvärrar alla
de problem, som på detta område nu
är uppe till debatt. Det är risk för att
vi då bygger upp ett teknokratiskt samhälle
med ett andligt tomrum i.

Efter dessa reflexioner skall jag nu
gå över till statsverkspropositionen.
Försvarsministern sade i går att fördelningen
av anslagen de olika huvudtitlarna
emellan sker genom ett utomordentligt
gott teamwork, där man gemensamt
bestämmer hur mycket varje huvudtitel
skall ha. Jag har emellertid en
känsla av att man snarare spelar ishockey.
Den som slår oftast och hårdast
på det motstånd som möter från finansdepartementet
klarar sig bäst. När
man som jag under några år har följt
anslagsfördelningen på de olika huvudtitlarna,
tycker man sig märka att fördelningen
sker rätt slumpartat — åtminstone
är detta det intryck man får,
om man ser saker och ting mera utifrån,
som väl en riksdagsman får göra.

Jag gläder mig dock över att fångvården
har fått så stora anslag som
fallet är i årets budget. Där har man
kämpat med oerhörda svårigheter, och
fångvårdens problem har varje år varit
uppe till debatt här i riksdagen. Fångvården
är f. ö. alltjämt eftersatt. Som
justitieministern sade i går, fick vi
förra året en rusning till fångvårdsanstalterna,
och därför blev det svårt att
bemästra situationen. Det är glädjande
att man nu lyckats skapa inte mindre
än 400 nya platser — om jag inte tar
fel. I samband med de ökade anslagen
skulle man emellertid önska att projekteringar
av byggnader o. d. gjordes i
raskare takt än för närvarande. Kanske
beror den långsamma takten på att
byggnadsstyrelsen eller fångvårdsstyrelsen
är överbelastade? Det är många

198 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gånger nästan skrämmande att se i vilken
takt ärendena handlägges, och man
önskar intensivt att få se bevis på
större effektivitet när det gäller att färdigställa
fångvårdsanstalter o. s. v.

Med detta för ögonen är man inom
ungdomsvården långt ifrån glad över
att dess byggnadsfrågor i fortsättningen
skall sortera under byggnadsstyrelsen.
Man skulle varit mycket gladare om
ungdomsvårdens byggnadsfrågor framdeles
som hittills hade fått handläggas
inom socialstyrelsen.

Vad sedan angår familjepolitiken, så
är ju den — sedd ur rent förebyggande
synpunkter — det avgjort väsentligaste
och mest grundläggande i hela politiken
på den sociala sektorn. När statsrådet
Ulla Lindström i begynnelsen av
sin statsrådstid satte i gång en utredning
om barnfamiljernas problem, blev
vi mycket glada. Utredningen mynnade
ju också ut i ett betänkande, vars förslag
i vissa stycken diskuterades redan
vid fjolårets remissdebatt, om jag minns
rätt. Då förklarades det emellertid att
man ännu inte var beredd att anta förslagen,
utan frågorna skulle undergå
ytterligare granskning i departementsberedning.
Sedan dess bar det skrivits
inte mindre än åtta olika betänkanden
med en hel de! förslag av varierande
angelägenhetsgrad.

Vid genomläsningen av femte huvudtiteln
noterar man också att utredningens
och beredningens resultat och förslag
är mycket noggrant redovisade.
Statsrådet Lindström som föredragande
har också ådagalagt en mycket positiv
inställning till frågorna. Man förstår
att det är med stor sorg i hjärtat som
bon förklarar, att hon icke haft någon
möjlighet att genomföra mer än vad
som skett. Vi är emellertid alla mycket
glada över att barnbidragen har höjts.
Ända sedan 1952 har vi talat om den
urholkning, som dessa bidrag varit utsatta
för, och även om deras realvärde
inte fullt återställts nu, har dock en
god förbättring skett.

Beredningens olika förslag beträffande
samhällets serviceåtgärder är också
utförligt redovisade. Jag vill där peka
på att den snabba utveckling och förändring,
som samhället undergått under
senare tid, har försatt många barnfamiljer
i en mycket svår situation. Det är
därför nödvändigt att vidtaga allt fler
och allt bättre serviceåtgärder för barnfamiljerna,
för att dessa över huvud taget
skall kunna fungera. Nu går det
kanske med nöd och näppe så länge alla
i en familj är friska, men när det inträffar
sjukdomsfall, är det oerhört svårt
för många barnfamiljer att klara sig.

Därför är naturligtvis en fråga som
den sociala hemhjälpen av allra största
betydelse. Vad vi är glada åt är att
statsbidragsbestämmelserna ändrats så
att befolkningsunderlaget tagits bort,
varom det motionerats i flera sammanhang
förut från folkpartiets sida. Men
vidare har det vidtagits den förändringen
i fråga om statsbidraget, nämligen
dess höjande från 1 400 till 1 700
kronor. Men då de förut utgående ålderstilläggen,
3 å 150 kronor, slopas
kommer det att verka därhän att den
kommun som har en hemvårdarinna,
vilken har mer än nio tjänsteår, förlorar
150 kronor i statsbidrag. Jag vet
inte om det är avsett att det skall vara
på det sättet att för dem som tjänstgjort
flera år skall statsbidraget minskas. Vi
på folkpartihåll anser emellertid detta
felaktigt varför vi i enlighet med beredningens
förslag begärt att man skall gå
upp till 2 000 kronor i statsbidrag och
att man ökar antalet tjänster. Tv i
realiteten blir det annars inga nya tjänster.
En hel del tjänster är nämligen
tillsatta, som inte fått något statsbidrag,
och det statsbidrag som kommer till
kommer att gå till dem, och därigenom
stimuleras inte inrättandet av nya tjänster.
Vi ser statsbidraget som ett stimulansbidrag
varför vi redan nu begärt
statsbidrag till ett ökat antal hemvårdarinnor
utöver statsverkspropositionen.

Daghem betyder kolossalt mycket för

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2

199

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de förvärvsarbetande mödrarna. För
dessa blev det i fjol en 40 procents ökning
på statsbidraget. Därvidlag skulle
man önska en utbyggnad alldenstund vi
så många gånger erfarit hur svårt det
är för de förvärvsarbetande mödrarna
att klara barnfrågan.

Mödrarna kanske tvingas lämna barnen
på ett daghem, som är avlägset beläget,
en omständighet som försvårar
situationen för både barn och moder.
Därför önskar man att det bleve en ökning
av antalet daghem.

I fråga om förskolorna har statsrådet
i år lagt fram förslag om en ökning
med 20 procent av statsbidraget, men vi
tycker att de likaväl som daghemmen
bör få den 40 procents ökning, som
dessa hem fick i fjol.

Vidare har det blivit en förbättring
vad beträffar studiehjälpen genom barnbidrag
åt dem som har barn som studerar
och går i högre åldersklass. Det
är ett område, när det nu skall avvägas,
som är kolossalt viktigt för familjerna
att få hjälp till studiekostnaderna för
ungdomen.

Här finns också en grupp, som det
talats mycket varmt för förut av fru
Ewerlöf och fru Thorsson, nämligen de
ofullständiga familjerna. Det är en
grupp vars hjälpbehov skjutits upp undan
för undan hela tiden och som det
inte blir någon förbättring för. De ensamstående
mödrarna är kanske en av
de mest eftersatta grupperna i samhället.
Skulle vi inte redan nu kunna finna
tiden vara inne att omedelbart hjälpa
dem, varför skall de behöva vänta? Jag
förstår att när det gäller det särskilda
barnbidraget måste man vänta på pensionsutredningens
förslag, men när det
gäller bidragsförskotten, en fördubbling
av dem, bör vi kunna besluta därom
nu så att vederbörande verkligen
snarast får denna hjälp, ty deras situation
är verligen beklaglig. De utredningar
som socialstyrelsen gjort i detta
sammanhang visar, att de befinner sig
i en mycket svår situation.

Fru Ewerlöf var också inne på de
ensamståendes skattefråga, och jag behöver
därför inte orda så mycket om
den saken. I ämnet har tidigare motionerats
om att ensamstående med barn
skall ha rätt att tillgodogöra sig det
andra ortsavdraget även om vederbörande
inte har husföreståndarinna. Det
skall nämligen vara till barnet och inte
till husföreståndarinnan som ortsavdraget
bör vara knutet. Vidare måste det
anses rättvist och riktigt att ogifta med
barn skall ha samma skatteprocent som
gifta.

I fråga om barnfamiljerna har vi
även att tänka på en omständighet, som
fru Ewerlöf var inne på, nämligen sambeskattningseffekten,
som är mycket
besvärande. Det är en fråga som i alla
sammanhang tas upp: Vad gör ni egentligen
när det gäller sambeskattningsfrågorna?
Man kan inte komma ifrån att
den familj, där mannen ensam arbetar
och hustrun satsar sitt arbete i hemmet
och vederbörande har en inkomst på
låt mig säga 15 000 kronor, har en bättre
levnadsstandard än om båda makarna
arbetar och deras sammanlagda inkomst
är densamma som den nämnda.
Man tycker därför att det vore riktigt
att förvärvsavdraget höjdes och bleve
rimligare i förhållande till de omkostnader
som följer med inkomstens förvärvande.

Herr Ohlin tog i går upp frågan om
de olika vårdformerna och menade att
dem måste vi se till, så att de verkligen
kommer upp i en nivå som är acceptabel.
Vi känner alla till att det här
förut talats om att sinnessjukvården
varit mycket eftersatt. Fångvården, som
jag talade om för en stund sedan, har
fått större anslag och nu likaså sinnessjukvården.
Därvidlag sker en upprustning.
Vårdanstalterna för alkoholister
har blivit överbelagda, men där pågår
även en upprustning f. n. Vi har emellertid
ell vårdområde, som har varit av
god kvalitet, nämligen ungdomsvårdens
och ungdomsvårdsskolornas. Men där

200 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

står man nu inför ett allvarligt hot. Med
den nuvarande fördelningen av åldersgrupperna
har vi ett kolossalt starkt
tryck på ungdomsvårdsskolorna. En bidragande
orsak till att fler och fler ungdomar
måste tas in på dessa skolor är
den s. k. spritlagstiftningsreformen.
En fjärdedel av klientelet är nämligen
alkoholister — av flickorna utgör alkoholisterna
hela 40 procent. För närvarande
väntar 144 ungdomar på att bli
intagna på skolorna, därav 20 stycken
katastroffall. På Lövsta och Ryagården
tar det upp till sex månader, innan
ungdomarna kan tas emot, på övriga
skolor upp till fyra månader. Vad händer
under väntetiden? Jo, ungdomarna
belastar sig med ytterligare brott, och
det blir svårare för ungdomsvården att
behandla dem i fortsättningen.

När vi år 1952 beslöt att lagöverträdare
under 18 år skulle omhändertas
av ungdomsvården, bestämdes att beslutet
inte skulle träda i kraft förrän
1954 för att vi skulle vara säkra på att
verkligen ha resurser. Nu står vi där
och har inte resurserna, och hur går
det med reformen? Jo, den kommer
kanske automatiskt att sättas ur kraft.
Vad skall vi då göra med ungdomarna?
Vi får måhända lov att ta in dem på
de redan förut överfyllda fängelserna.

Detta kan inte vara riktigt. Socialstyrelsen
har lagt fram förslag om vissa
utbyggnader av ungdomsvården för att
snabbt kunna få fram platser, men tyvärr
har inte departementet gått med
på förslaget i dess helhet utan endast
på en del därav. Socialstyrelsen lade
fram ett projekt att en skola på Visingsö
skulle köpas in, vilken kunde ställa sig
billig i förhållande till det antal ungdomar
som kunde tas in. Departementet
har tyvärr sagt nej. Vi har en skola
som heter Gräskärrs ungdomsvårdsskola,
som från början var ett skolhem.
När ungdomsvårdsskoleutredningen behandlade
hithörande frågor föreslog
man att Gräskärr, som var i mycket dåligt
skick, inte skulle fortsätta som skol -

hem utan läggas ned. Men vad bär hänt?
Skolhemmet är visserligen nedlagt, men
Gräskärr fortsätter som yrkesskola, och
man tar in ungdomar i något högre åldersgrupper
utan att någon upprustning
verkställts. Det finns inte verkstäder
och inte lärare vid skolan. Lön bär nu
beviljats till en lärare men inte medel
till någon verkstad. Vad skall man göra
med läraren, när han inte har någonstans
att undervisa? Jag skulle vilja
ställa den frågan till socialministern —
som inte befinner sig i kammaren —
om man i fortsättningen verkligen tänker
lägga ner Gräskärr och därmed
minska det redan förut knappa platsantalet.
Skall man fortsätta att driva
Gräskärr, då måste man också se till att
anstalten upprustas. Man har vid Sundbo
planerat att köpa in Baggå herrgård
för att där ordna en avdelning för ungdomar.
Men där återigen har man inte
fått anslag till någon lärare eller ledare.
I Gräskärr har man alltså arbetsledare
utan verkstad, och i Sundbo får man
verkstad utan arbetsledare. Jag förstår
inte riktigt vad departementet menar
med detta.

Jag skall även be att få beröra en fråga
som gäller yrkeslärarna vid dessa
skolor. I jämförelse med yrkeslärarna
vid de centrala verkstadsskolorna har
dessa lärare ett oerhört tungt och påfrestande
arbete. Under sådana förhållanden
förstår man inte varför de i fortsättningen
skall stå en lönegrad under
övriga yrkeslärare. Detta har emellertid
blivit utfallet även vid årets förhandlingar.

Detta var bara några avsnitt ur budgeten,
men till slut skulle jag vilja ta
upp ännu en fråga, som tränger sig på
i samband med förhandlingarna med
de statliga tjänstemännen, nämligen likalönsfrågan.
Vi hade en likalönsdebatt
här i slutet — jag tror det var sista dagen
— av förra vårriksdagen och som
för övrigt var ganska deprimerande i
många avseenden. Vi har vidare, vilket
man då också redovisade, haft en lika -

Nr 2 201

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lönsutredning som föreslagit, att kvinnorna
i statstjänst skulle flyttas upp i
samma bottenlönegrad som männen;
kvinnliga bottenlönegraden ligger nu
väsentligt under den manliga. Likalönskommittén
ansåg att man skulle genomföra
lika lön över hela linjen, vilket
innebar att man skulle lyfta upp kvinnliga
tjänster i samma bottenlönegrad
som de manliga.

Vad har hänt under årets förhandlingar?
Jo, klyftan mellan manliga och
kvinnliga befattningshavare i de lägre
lönegraderna har vidgats. Jag vet inte
om staten-arbetsgivaren helt kan svära
sig fri i det fallet och säga: det beror
på förhandlingarna. Skall inte arbetsgivaren
också se till att det blir ett rättvist
utfall av förhandlingarna och inte
bara tänka på att försöka hålla igen och
driva tillbaka, oavsett hurudant förhandlingsresultatet
blir?

Jag tycker det är egendomligt att
ungefär samtidigt som man fört dessa
förhandlingar står Sveriges delegat i
FN och säger, vid behandling av de
mänskliga rättigheterna och likalönsfrågan,
att i Sverige har vi antagit likalönsprincipen.
Vad har vi, herr talman,
för glädje av principen, när man i realiteten
arbetar direkt emot den?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag har ansett det lämpligt
att, innan vi går till den slutspurt i
remissdebatten som jag föreställer mig
kommer i natt, göra en liten summering
från rcgeringsbiinken av vad som
hittills förevarit. Måhända kan detta underlätta
de kommande resonemangen
eller i varje fall göra frågeställningarna
klarare än vad de brukar vara, när
vi samlas till en improviserad slutdiskussion
mellan partiledarna.

Riksdagen har haft att diskutera ett
budgetförslag, som innehåller regeringens
bedömning för nästa budgetår av
statens utgifter och inkomster och hur

de skall balanseras. Jag tror att ett närmare
studium av detta budgetförslag
kommer att visa, att regeringen har förordat
en upprustning och utbyggnad på
många av samhällslivets väsentliga områden.
Vi är emellertid fullt medvetna
om att det finns en mängd i och för sig
önskvärda ting, som vi också gärna velat
ge högre statsbidrag till. Det anförande,
som nyss hölls av fröken Elmén,
pekade på några av dessa i och för sig
ytterligt önskvärda ändamål. Man skulle
kunna fortsätta: bättre utbildningsmöjligheter
för ungdomen, större bidrag
till den vetenskapliga forskningen, en
förbättring av de sociala förhållandena
i landet, trots att redan nu 11 procent
av vår nationalinkomst går till socialpolitiken.
Det finns ingen inom regeringspartierna
som inte gärna skulle
vilja ge ett ytterligare stöd åt byggnadsverksamheten,
och vi är fullt införstådda
med önskvärdheten av att anpassa
vårt försvar efter den tekniska utvecklingen
och den internationella situationens
krav.

Just därför att vi själva är fullt medvetna
om att det trots de krafttag som
tas i år alltjämt finns mångahanda ting
att rätta till har vi givetvis full förståelse
för de krav som andra framställer
om ökade bidrag från statens kassa.
Men en regering måste hålla en sak i
minnet: vi får inte bara glädja oss, när
vi kan lämna bidrag till nödvändiga och
önskvärda ändamål, vi måste också
skaffa pengar för att täcka utgifterna.
För oss är det omöjligt att föra det
enkla resonemanget: inkomsterna ned,
utgifterna upp. Det kan vara ett — måhända
farligt — privilegium för oppositionen
att få rekommendera lösningar
av denna typ.

Ett intryck av denna debatt är, som
jag tror, av bestående karaktär, nämligen
att oppositionen är djupt splittrad
på väsentliga punkter och att oppositionen
icke har förmåga, kraft eller vilja
att skapa ett alternativ till regeringens
politik. Det är icke regeringen som un -

202 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

der denna debatt har givit intryck av
splittring och handfallenhet — det är
oppositionen.

Högerledaren Cassel betecknar budgeten
som svag. Folkpartiledaren Ohlin
betecknar budgeten som mycket stark.
Detta kan förefalla som en lek med ord
som man gör sig lustig över, men här
döljer sig i själva verket en djupt allvarlig
meningsmotsättning. Anser man
i likhet med herr Cassel att budgeten är
svag, då lär man icke vilja medverka
till att genom utgiftsökningar eller inkomstminskningar
göra den ännu svagare.
Anser man i likhet med herr Ohlin
att den är onödigt stark, då kan man
ju inte ha något i och för sig emot att
både öka utgifterna och minska inkomsterna.
Bedömningen av huruvida
den framlagda budgeten är stark eller
svag måste helt bestämma uppläggningen
och utformningen av den politik som
man är beredd att föra.

Det har under denna debatt förefallit
som om herr Ohlin numera skulle
vara fullständigt okänslig inför det som
en gång varit en stor insats från hans
sida, nämligen att finanspolitiken bör
och skall användas som ett konjunkturpolitiskt
medel. Folkpartiet ämnar tydligen
fortsätta sin taktik från valrörelsen.
Då påstod folkpartiet att vi hade
ett budgetöverskott på en miljard, som
skulle kunna användas till att bygga —
för att tala med herr Wedén — »mera
bostäder» och till att sänka skatterna.

När vi påpekade att denna miljard
ju redan användes i huvudsak för de
statliga investeringarna och att den
inte gärna kunde användas två eller tre
gånger till, så föranledde detta från
herrar folkpartisters sida endast ett
överlägset småleende i medvetandet om
att det skulle vara svårt för oss att under
en valrörelse få medborgarna att
lyssna till ett i och för sig besvärligt
ekonomiskt resonemang.

I tidigare remissdebatter har herr
Ohlin sökt bagatellisera inflationsriskerna
för att därigenom få en bakgrund

till sin överbudspolitik. Nu ser han att
det finns inflationsrisker, men det föreföll
av hans anförande i går som om
han trodde, att dessa främst låg i att
det fanns möjlighet för att löntagarna
skulle höja sina löner, så att de ökade
kostnaderna skulle komma att driva
priserna uppåt. Om jag uppfattade honom
rätt, skisserade han tre alternativ
i det nuvarande läget: 1) Vi får för
stora lönestegringar med åtföljande inflation.
2) Vi får för stora lönestegringar
men i stället för inflation arbetslöshet.
3) Vi får lönestegringar som
motsvarar den faktiska produktivitetsstegringen.
Då blir de varken orsak till
prisstegring eller till arbetslöshet.

Antag, att herr Ohlin har rätt. Vad
föreslår han då för åtgärder i detta läge?
Jo, ärade kammarledamöter, vad han
föreslår är att vi skulle tillsätta ett ekonomiskt
råd, där man skulle diskutera
fram lönerörelserna. Återigen denna
rädsla för den offentliga debatten 1 Inom
ett ekonomiskt råd skulle kanske till
och med herr Ohlin våga ge en anvisning
om hur man skall komma ur det
dilemma, som antyddes med de tre alternativen,
en anvisning som han inte
vill ge inför offentligheten men som
han måhända kan ge i en sluten krets.
Metoden är — låt mig säga det —
djupt odemokratisk. Den förutsätter att
de i rådet deltagande skulle dirigera
lönerörelsen utan att därvid försöka
att övertyga löntagarna om det riktiga
i den lönepolitik, till vilken expertisen
har kommit fram.

Jag har redan antytt det tredje bestående
intrycket av denna remissdebatt.
Herr Ohlin har valt att konsekvent
inta positioner som isolerat honom genom
hans envisa fasthållande vid en
inflationistisk politik. Att det därigenom
uppstått spänningar mellan de
båda regeringspartierna och folkpartiet
är självklart, men han har också genom
sitt ställningstagande isolerat sig
från högern, det andra oppositionspartiet.
Han står helt isolerad bland eko -

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2

203

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nomerna. Sex ekonomer har uttalat sig
om den ekonomiska politiken i skriften
»Recept mot inflation». Professor
Carsten Welinder har varit inne på
samma sak i den av mig i går citerade
artikeln i Svensk Tidskrift. Vi har då
sju fackekonomer, vilka sannerligen
inte alla är eniga om vilket slags recept
som skall föreskrivas, men diagnosen,
den grundläggande bedömningen av det
ekonomiska läget är i stort sett samstämmig.
Alla sju utgår ifrån det inflationstryck,
som finns i ett samhälle med
full sysselsättning och snabb expansionstakt.
Alla framhåller en hård finanspolitik
som en oundgänglig del av
den ekonomiska politiken. Ingen har
något till övers för påståendet att budgeten
skulle vara för stark. Jag tror, att
ingen av dessa sju skulle komma på den
idén att säga vad som var herr Ohlins
stora slagord i går: »Statens finanser
är starka, men folkets ekonomi är
svag.» Alldeles betydelselöst kan det väl
ändå inte vara ens för en så obestridligt
skicklig politiker som herr Ohlin,
att han har hela den ekonomiska sakkunskapen
emot sig när det gäller bedömningen
av den nuvarande situationen.

Mindre vikt behöver han kanske
fästa vid att han har isolerat sig från
stora delar av sin egen press. Dagens
Nyheter, som verkligen inte är något
regeringsorgan — det finns många klart
redovisade meningsskiljaktigheter mellan
oss och denna tidning — står på
samma grund som regeringen och fackekonomerna
i fråga om den allmänna
bedömningen av det ekonomiska läget
och behovet av en stram finanspolitik.

Om herr Ohlin går utanför landets
gränser och där söker stöd för sin uppfattning,
lär han icke kunna mobilisera
en enda regering, villig att föra
den politik, som han hiir skisserar som
elt alternativ till socialdemokratiens
och bondeförbundets politik. Alt det är
fallet när det gäller socialdemokratiska
regeringar eller regeringar, i vilka so -

cialdemokratien har ett starkt inflytande,
må vara hänt. Men ta de borgerliga
regeringar som finns! I alla länder
tvingas regeringarna att oavsett partifärg
föra en hård finanspolitik. Butler,
den engelske finansministern, gjorde ett
avsteg i sin valbudget, men fråga
MacMillan hur pass mycket besvär han
har haft med att rätta till det misstaget!
Den amerikanska budget, som
framlades häromdagen, är t. ex. mer
än totalbalanserad. Ändå avvisar den
amerikanska regeringen bestämt varje
tanke på skattesänkning med hänvisning
till inflationstrycket. Kritiken från
den ekonomiska expertisen i Förenta
staterna går ut på att budgeten icke är
tillräckligt stark trots en totalbalansering.

Om man får döma av uttalandena under
denna remissdebatt har herr Ohlin
lyckats isolera sig från alla övriga politiska
partier i den svenska riksdagen,
från fackekonomerna i vårt land, från
företrädarna för näringslivet, från stora
delar av sin egen partipress och från
regeringsexpertisen i alla länder. Trots
erfarenheterna från de tio efterkrigsåren
med full sysselsättning, snabb
framstegstakt och ständiga inflationsrisker
förordar herr Ohlin envetet en
klart inflationistisk politik.

Men hans isoleringssträvanden går
ännu längre. Genom sitt ställningstagande
i tjänstepensionsfrågan tar han avstånd
från det som de stora löntagarorganisationerna
betecknar som sin stora
uppgift, nämligen att pensionsfrågan
löses vid 1957 års riksdag. Varför har
herr Ohlin försatt sig i denna situation?
Jo, därför att han låtit taktikern besegra
både den skicklige politikern och den
framstående nationalekonomen.

Jag uttryckte i mitt första anförande
en förhoppning om att vi skulle kunna
komma fram till en förnuftig och sansad
debatt kring det ekonomiska läget,
som jag tror att vi bedömer ungefär likadant.
Jag måste konstatera att herr
Ohlin icke tillvaratagit denna chans.

204 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Men just den isolering, som har präglat
herr Ohlins ställningstagande, bådar
enligt min mening gott för möjligheterna
att trots allt komma fram till en lugn
och sansad debatt kring de ekonomiska
spörsmålen.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Statsminister Erlander
har inte haft vänligheten att meddela
mig att han tänkte gå upp och hålla ett
polemiskt anförande, där han försökte
summera ihop sina intryck av remissdebatten.
Han räknade tydligen med
att kunna utnyttja fördelen av att andra
talare är oförberedda och bara har
några minuters repliktid. Talarlistan
är ju så lång att man inte, genom att begära
ordet på vanligt sätt, kan komma
till tals förrän sent på kvällen, och då
är det knappast möjligt att dra upp en
debatt. Jag skulle därför, herr talman,
haft en naturlig anledning att uttrycka
min tacksamhet gentemot statsministern,
om han på förhand hade sagt
ifrån att han nu skulle ta till orda på
det sätt som här skett.

Nu råkar det emellertid vara så, att
en av mina partivänner, som står närmast
på talarlistan, har haft vänligheten
att byta plats med mig — av försiktighetsskäl
antecknar jag mig vanligen
för att ha möjlighet att få ordet innan
remissdebatten avslutas —• och det ger
mig möjlighet att något mera utförligt
bemöta vad statsministern här sagt i
sitt anförande. Statsministern uppträdde
här inte såsom deltagare i en debatt
utan såsom den som utifrån ser sig
själv och andra debattörer och som talar
om vad det är som har skett. Han
uppträdde med andra ord här inte såsom
partichef eller statsminister utan
såsom någon utifrån kommande, högt
uppsatt domare. Men det må ju vara
hans ensak. Jag skall ulan att göra an -

språk på någon sådan upphöjd ställning
försöka att kommentera den remissdebatt
som ägt rum.

Nog har statsministern rätt på en
punkt, nämligen då han säger att omdömena
om budgeten har vållat förvirring.
Finansminister Strängs sätt att
envisas med att tala om en underbalanserad
budget har vållat förvirring.
Folk har så svårt att tänka sig in i att
det kan finnas någon som på allvar menar
att vi här i landet skall i vår finanspolitik
framställa budgeten på det sättet,
att det år efter år kommer att skrivas
väldiga rubriker av ungefär följande
innehåll: »Statsbudgeten är underbalanserad.
» Jag tror inte att det
här i kammaren finns någon som räknar
med att det annat än i rena undantagsfall
kommer att finnas så stort
överskott på driftbudgeten att det täcker
hela kapitalbudgeten. Vad blir då
regeln? Jo, att vi har, såsom jag hoppas,
en väl balanserad budget med ofta
betydande överskott på driftbudgeten
men dock icke så stort överskott att det
täcker hela kapitalbudgeten. Men en
bekymrad och förvillad allmänhet skall
hela tiden läsa i sina tidningar: »Underskott
i budgeten.»

Vad är egentligen meningen med detta?
Varför använder man en så tokig metod,
om inte i ett enda syfte: för att skaffa
sig en god grund för att driva högskattepolitik
här i landet. Ty det är
klart att folk kommer att göra den
reflexionen: »Jasså, det är underskott
i budgeten. Då får vi väl uppge tanken
på skattesänkningar, och det är väl i
stället aktuellt med skattehöjningar.»
Den förvirring, som har uppkommit
genom att den ene använt uttrycket balans
på det sätt man alltid förr gjort
här i landet och en annan på herr
Strängs sätt, får verkligen regeringen
ta ansvar för. Vi har dock här i landet,
herr statsminister, haft en kommitté
med ett stort antal nationalekonomer
och andra experter, en kommitté, vågar
jag säga, vars sammansättning med

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2

205

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ett undantag när — jag var själv med —
var kanske den mest auktoritativa som
bär i landet behandlat sådana frågor.
Denna kommitté var enig om att klargöra
de konjunkturpolitiska principerna
— att man i vissa konjunkturpolitiska
lägen skall ha överskott i driftbudgeten
— principer som jag alltfort
bekänner mig till. Men nu kastas dess
uttryckssätt över bord till förmån för
metoder, som visar sig leda till en förvirring
som sannerligen måste beklagas.

I en demokrati är det icke likgiltigt
att folket självt har en känsla för vad
diskussionen gäller. Folk bör få anknyta
till sitt eget sätt att tänka, folk
bör få veta om staten är som en människa,
som gör stora besparingar och
bygger hus, som han till en del betalar
med en gång, eller som en människa
som förbrukar långt mera än sina löpande
inkomster. De som tagit ansvaret
för att förvirra folk för att lättare
kunna driva sitt spel med högskattepolitiken
skall inte bagatellisera vad
de därigenom åstadkommit. Det är verkligen,
herr statsminister, djupt odemokratiskt
att så litet intressera sig för
att lägga den ekonomiska debatten så
till rätta, att Sveriges folk, som skall
betala vad det kostar, också kan förstå
vad debatten gäller.

Statsminister Erlander försökte ge
intryck av att vi i folkpartiet har övergivit
tanken att man bör ha överskott
vid högkonjunktur. Ärade kammarledamöter,
är det inte beklagligt att landets
statsminister — som har hört dussintals
gånger att folkpartiet föreslagit
överskott utöver driftbudgetens utgifter,
överskott som till icke ringa del
täcker kapitalbudgetens investeringar,
fastän driftbudgeten själv innehåller
anslag till betydande investeringar —
när han skall summera debatten ändå
finner för gott att söka ge sken av att
vi övergivit tanken på en välbalanserad
budget med överskott?

Vi här i kammaren vet alla vilken
frågeställningen är beträffande budge -

ten och statsfinanserna: Hur stort överskott
utöver det som går till löpande
utgifter bör staten av konjunkturpolitiska
skäl ha? Förre finansministern
Sköld, som väl herr Erlander inte plötsligt
vill frånkänna all ekonomisk sakkunskap
även om statsministern gör
detta vad mig beträffar, uttalade i går
att han trodde, att vi inte sedan 1953
varit så nära verklig samhällsekonomisk
balans. Detta yttrande tyder väl
i alla fall på att själva frågeställningen,
hur stort budgetöverskott som kan anses
nu vara konjunkturpolitiskt motiverat,
inte är så solklar, som statsministern
säger. Vi är överens om att här
skall finnas ett visst överskott, vi diskuterar
hur stort det skall vara.

Jag ansträngde mig i går att klargöra
att det emellertid inte, som herr Sträng
tycks tro, bara är fråga om storleken av
de överskottssiffror som staten kan redovisa
på driftbudgeten. Den konjunkturpolitiska
utvecklingen påverkas också
av det sätt, på vilket staten tar in
dessa pengar. Det kan vara en mycket
välmotiverad konjunkturpolitisk åtgärd
att sänka vissa skatter, som kanske
i huvudsak bara åstadkommer ett överförande
av sparmedel från enskilda till
staten men som indirekt har negativa
verkningar. Det går därför inte att bara
räkna med hur höga överskotten siffermässigt
är. Men statsministern bekymrade
sig inte om att offra en enda
mening åt denna för en allvarlig konjunkturpolitisk
debatt centrala synpunkt.
Eller vill statsministern bestrida,
att man när man diskuterar konjunkturpolitik
också måste se på om skatterna
är konstruerade så, att de innebär
ökat sparande eller blott överflyttning
av sparandet?

Vi kan inte här i dag precisera vår
ståndpunkt om allt vad vi skall fatta
beslut om under denna riksdag. Oppositionen
har ännu inte framlagt sina
ändringsförslag. Statsministern begär
verkligen för mycket om han menar, att
oppositionen nu. niir regeringen efter

206 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

alla sina månadslånga förberedelser
lagt fram sitt bud, redan efter några
dagar skall vara färdig att precisera vår
ekonomiska politik på varje punkt. Herr
Sträng däremot trodde inte att vi hade
läst ens inledningen till budgeten. Herrarna
tycks i alla fall inte diskutera
ekonomi, när Ni äter lunch tillsammans.

Det budgetöverskott vi i folkpartiet
räknar med blir väsentligt. När jag sagt
detta har jag därmed undanryckt all
grund för den reflexion statsminister
Erlander med tvivelaktigt patos framförde,
då statsministern låtsades att vi
hade övergått till en helt ny konjunkturpolitik.

Men, herr statsminister, det finns
ingen expert som jag känner till som
har sagt, att oberoende av hur konjunkturläget
skiftar under de närmaste aderton
månaderna skall man ha ett budgetöverskott
som är precis så stort, att det
motsvarar kapitalbudgeten. Inte ens
herr Sträng uppnår ju detta. Man kan
inte vara lika tvärsäker som statsministern
när det gäller frågan om hur
stort budgetöverskottet lämpligen skall
vara för att uppnå samhällsekonomisk
balans och avlägsna risken för inflation.
Han menar tydligen att man skall ha
exakt det överskott som regeringen nu
kommit fram till. Det är visserligen något
mindre än kapitalbudgeten, men
har regeringen nu kommit fram till det
— menar han — då skall det vara precis
så.

Antag att regeringen hade framlagt
ett förslag, där överskottet precis hade
motsvarat siffran på kapitalbudgeten —
d. v. s. totalbalans — och vi hade föreslagit
ett underskott på totalbudgeten
av den storleksordning som herr Sträng
nu kommit fram till, d. v. s. ett betydande
överskott på driftbudgeten. Då
vet vi alla i denna kammare att statsminister
Erlander skulle ha hållit precis
samma anförande och talat om, hur
oansvarigt det är av oppositionen att
komma och föreslå ett par hundra mil -

joner mindre i överskott än regeringen.
Vi kan bara hänvisa till vad som sades
i fjol.

Sedan finns det emellertid en helt
annan fråga, som bland annat diskuterats
av flera av de sex ekonomerna men
som statsministern tycktes blanda samman
med frågan om att bevara samhällsekonomisk
balans. Frågan gäller
om vi här i landet önskar ha en väsentligt
ökad investeringskvot och minskad
konsumtionskvot. Önskar vi använda
en mindre del av det som produceras
till konsumtion och en större del till
investeringar? Där kan man ställa upp
olika önskemål. Det blir uppenbarligen
ett klart politiskt ståndpunktstagande.
Man får väga fördelar och nackdelar
mot varandra. Hur mycket är det rimligt
att den nuvarande generationen
offrar för att nästa generation skall få
det så och så mycket bättre? De nationalekonomer
som uttalat sig här är
naturligtvis väl medvetna om att det är
ett politiskt ståndpunktstagande. Herr
Erlander försöker emellertid det lilla
knepet att låtsas, att det här är nationalekonomer
som uttalat sin expertuppfattning
om ett visst sammanhang.
Men, herr statsminister, i den mån det
gäller denna fråga ligger en politisk
värdering till grund. Herr A tycker att
vi i Sverige skall gå in för en mindre
konsumtionskvot och en större investeringskvot,
och skall vi göra det kan
man överväga de och de medlen. Det
står inte i strid med herr A:s analys
av problemet att herr B säger följande:
Jag tycker inte att vi här -— särskilt
inte genom sådana åtgärder som tvångssparande
eller omsättningsskatt — skall
tvinga dem som nu är i den arbetsföra
åldern att avstå så mycket för att vi
därigenom skall få ett snabbare framåtskridande.

Två politiska bedömningar står emot
varandra här. Att inge det intrycket
att det är fråga om en oenighet när det
gäller själva analysen av sambandet,
det är vilseledande. Jag förmodar att

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2 207

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vi får tillfälle någon gång att diskutera
denna fråga som inte gäller kampen
mot inflationen utan någonting helt
annat. För dagen skall jag inte säga någonting
annat än att det finns metoder
av typen tvångssparande som kan förefalla
vara instrument, med vilka man
kan få en ökad investeringskvot, men
vilka har den egenskapen att de försvagar
vissa framstegsfrämjande krafter
— den frivilliga sparlusten, lusten
till initiativ och mycket annat. Metoderna
motverkar således i längden sitt
eget syfte — främjandet av produktionen
— även om de på kort sikt skulle
leda till ett ökat sparande. Därför skall
man ta mycket försiktigt på detta innan
man accepterar allehanda tvångsåtgärder,
ty man kan inte ändra hur mycket
som helst på väsentliga sidor av det
ekonomiska maskineri som vi för närvarande
har utan att riskera att maskineriet
skall fungera sämre.

Jag återgår emellertid till frågan om
en inflationsfara av ett annat slag än
den jag nyss berörde, en inflationsfara
som vi alla känner till. Den beror på
att kostnaderna här i landet tenderar
att stiga i snabbare takt än produktiviteten.
Jag framhöll i går, att detta var
ett problem som inte löstes med att
man återställer eller bevarar den samhällsekonomiska
balansen. Om man,
som herr Sträng, tror sig kunna lösa
problemet genom att kyla ner det ekonomiska
klimatet så misstar man sig,
såvida man inte vill kyla ner klimatet
så mycket, att det blir en väsentlig arbetslöshet.
Då vill jag emellertid inte
vara med längre. Då frågar jag: När vi
inte vill ha arbetslöshet och när vi inte
vill ha inflation, var finner regeringen
då den tredje vägen för att undgå denna
kostnadsinflation? Förre finansministern
Sköld har tidigare snuddat vid
problemet; han sade även i går något
om det. Herr Sträng gick förbi det. Jag
erkänner all jag inte presenterat någon
lösning på detta problem. Jag framhöll
i går all problemet bör lösas genom all

man inom organisationerna och på
andra håll fullt frivilligt resonerar sig
fram till en annan institutionell miljö,
där dessa problem lättare kan klaras.
Men jag erkänner gärna att mina reflexioner
ingalunda gjorde anspråk på
att vara någon lösning. Jag tror också
att kammaren vill intyga, att man fick
det intrycket av mitt anförande.

Men nu kommer statsminister Erlander
med det mest våldsamma angrepp
mot mig därför att jag föreslog ett ekonomiskt-socialt
råd, som skulle kunna
diskutera detta problem. Statsministern
säger, att det är djupt odemokratiskt
att rådet skall diskutera bakom stängda
dörrar och sedan påverka avtalspolitiken
utan att löntagarna skall få veta
etcetera etcetera. Herr statsminister!
Det fanns inte ett ord i det jag sade,
som antydde att rådet skulle diskutera
saker som inte finge diskuteras med
alla människor. Jag sade tvärtom att
det skulle vara en fri och öppen debatt.
Att det sitter ett ekonomiskt-socialt
råd betyder väl inte att den offentliga
debatten slutar. Det betyder väl ännu
mindre att rådet inte skulle utåt redovisa
bl. a. sina resultat.

Hur står det egentligen till med en
politiker, som därför att jag föreslår
ett ekonomiskt-socialt råd kommer med
ett våldsamt angrepp, där jag beskylls
för att ha ett djupt odemokratiskt tänkesätt
och att vilja hålla nere debatten.
Man måste vara besluten att anstränga
sig till det yttersta för att kunna komma
med en så barock tolkning av det
jag sade. Det bär funnits ekonomisktsociala
råd i andra länder, och det har
aldrig varit tal om att dessa skulle
hindra den offentliga debatten. När jag
talar om hur väsentligt det är att dessa
frågor debatteras offentligt — »en fri
debatt», sade jag — för att man skall
komma fram till samförstånd och lösning
av problemet, så är det egendomligt
att få höra av statsministern, att
man gjort en djupt odemokratisk manöver.

208 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Ärade kammarledamöter, problemet
med kostnadsinflationen är ett problem,
vars existens alla erkänner. Vi har inte
bara en opposition, till vilken statsministern
kan säga: »Nu skall ni ögonblickligen
tala om hur detta problem
skall lösas.» Vi har också Kungl. Maj:ts
nådiga regering, som av svenska folket
är heltidsavlönad för att syssla med
landets styrelse, som till sitt förfogande
har en stab med tjänstemän. Regeringen
har som sagt åtagit sig att styra detta
land. Hur tänker denna regering klara
av detta allvarliga inflationsproblem?
Det är som om den tanken inte kunde
rinna upp i statsminister Erlanders
hjärna, att han inte bör stå här och
kasta våldsamma beskyllningar mot oppositionen
för att denna ännu inte presenterat
en färdig lösning på ett svårt
problem, då han själv och hans regering
icke kunnat bidraga med någon
lösning.

Från folkpartiets sida har vi länge
drivit detta spörsmål om kampen mot
inflationen. Vi började år 1945 och har
sedan fortsatt varje år. Vad har resultatet
blivit? Jo, först hänvisade regeringen
under många år till några teoretiska
ekonomer, som skrev teoretiska
avhandlingar, om vilka man redan från
början visste att de inte skulle besvara
detta spörsmål. Sedan tillsattes stabiliseringsutredningen,
och nu begravs problemen
där under åratal. Det är i och
för sig mycket nyttigt att det finns en
sådan utredning. Regeringen kan emellertid
inte komma ifrån att det här
finns ett problem, som är aktuellt i år,
som kommer att bli aktuellt nästa år
och som regeringen måste göra något
åt. Men statsminister Erlander kommer
bara med häftiga angrepp mot mig för
att jag inte presenterat någon lösning
på detta problem. Herr statsminister:
Vilken är regeringens lösning? Vill regeringen
möjligen säga, att det här föreligger
inflationsrisker men att det inte
går att göra någonting åt dem? Intrycket
av remissdebatten är hittills, att rege -

ringen står fullständigt tomhänt när det
gäller detta väsentliga spörsmål. Det
kan inte lösas genom att man flyttar ett
eller annat hundratal miljoner kronor
från den ena punkten i samhällsmaskineriet
till den andra.

Statsminister Erlander har försökt
göra ett stort nummer av att oppositionen
är så splittrad. Jag tänker inte
ta upp den saken nu, ty fortsättningen
av denna riksdag får visa vilken grad
av splittring som föreligger. Högern och
folkpartiet har ingalunda samma åsikter
på varje punkt. Att statsministern genom
sitt referat i går alldeles överdrev
meningsmotsättningarna i fråga om socialpolitiken,
vilka inte på något sätt
är så djupgående som han ville göra
gällande, är uppenbart för alla. Men
visst finns det meningsskiljaktigheter
mellan högern och oss. Om statsministern
emellertid menar att det är uppenbart,
att meningsskiljaktigheterna mellan
socialdemokratien och bondeförbundet
är långt mindre, så skulle jag
vilja ställa en fråga till herr Hedlund,
som nu tyvärr tycks ha lämnat kammaren
— han passerade nyss igenom
här. Om vi ser problemet på längre
sikt och mot varandra ställer å ena
sidan ett samhälle, som i huvudsak vilar
på enskild äganderätt och fri tävlan,
och å andra sidan ett socialistiskt
samhälle såsom det finns redovisat i
det socialdemokratiska partiets principprogram,
d. v. s. ställer ett samhälle, som
är decentraliserat och har många företag
som själva bestämmer under ansvar,
mot ett samhälle med centraldirigering
från politiska krafter — anser sig då
herr Hedlund stå socialdemokratien
nära i denna fråga? Det förefaller mig
som om det enligt alla hittills lämnade
besked skulle vara givet att bondeförbundet
bekänner sig till en annan samhällsåskådning
än den socialistiska. All
right, om så är fallet behöver jag väl
inte säga mer i frågan om meningsskiljaktigheterna
mellan koalitionspartierna
än att hänvisa till att dessa me -

Tisdagen den 22 januari 1957 fin.

Nr 2 209

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ningsskiljaktigheter inte bara gäller
principerna utan också den aktuella
politiken. Vi har räknat upp ett antal
väsentliga frågor där det tycks föreligga
allvarliga meningsskiljaktigheter. Det
har gällt skogskompletteringen och frågan
huruvida bilskattemedlen skall användas
till vägarna, det har gällt lönepolitiken,
där bondeförbundsstatsråden
reserverat sig, och det har gällt andra
ting. Jag tycker det är litet oförsiktigt
av statsminister Erlander att till debatttema
just i dag välja ämnet om splittringen
inom koalitionen, men jag är
honom tacksam för att han har gjort
det. Det är alldeles uppenbart att de
reflexioner, som har förekommit i den
socialdemokratiska pressen och bondeförbundspressen
om splittring och om
manövrer för att finna lämpliga ättestupor,
sannerligen inte är utan grund.
Det verkar — inom parentes sagt —
som om vi mest citerade de andra partiernas
press, och det är väl ett vittnesbörd
om en del förhållanden som kanske
är ganska bra i det svenska samhället.

Dagens och gårdagens remissdebatt
har uppenbart bekräftat att det finns en
ganska allvarlig splittring inom koalitionsregeringen.
Det kan naturligtvis
sägas att det inte är lika klart vilka
möjligheter som kan finnas att skapa
politiska förutsättningar för en alternativ
regering. Men som statsministern
sade i går — jag vill instämma med
honom; det gör jag alltid så långt jag
kan, fast det inte alltid är så långt —
har ju vi i folkpartiet en liten stund på
oss att tiinka på saken, ty ni ämnar väl
inte bryta upp i morgon. Vi får väl
diskutera så småningom och se vilka
möjligheter som kan finnas framöver.
Saken blir kanske inte aktuell i år, det
kan ju t. o. m. dröja flera år. Jag instämmer
också i herr Hedlunds uttalande
att man inte skall dela några skinn
innan björnen är skjuten. Om statsministern
emellertid menar att det i dag
är fullständigt klart att det inte kan

skapas en politisk plattform för någon
annan regering än en, där socialdemokraterna
är med, så skulle jag vilja citera
den förre bondeförbundsledaren,
herr Pehrsson-Bramstorp. Jag har tyvärr
inte yttrandet här, så jag får referera
det. Efter en debatt, där PehrssonBramstorp
varit mycket älskvärd och
vänlig mot socialdemokraterna, gick
han plötsligt, när det från socialdemokratiskt
håll fällts ett yttrande om socialdemokraternas
oumbärlighet, upp i
talarstolen och sade ungefär: Ja, herrarna
skall inte tro att ni är oumbärliga.
Att vi samarbetar med er betyder
ingalunda att det inte kan bildas regeringar
här i landet utan er medverkan.

Jag tror det vore lyckligt om statsminister
Erlander läste detta anförande
av Pehrsson-Bramstorp. Kanske vore
det även nyttigt om den nuvarande
bondeförbundsledaren friskade upp sin
kännedom om detta uttalande.

Herr talman! Vi har alltså tid på oss
att pröva möjligheterna på den punkten,
men den regering som sitter har
verkligen anledning att var dag överväga
allvaret i den splittring och de
meningsskiljaktigheter som har bekräftats
under debatten här i dag.

Jag skulle kanske till sist, herr talman,
eftersom man ju inte vet hur det
går med debatten klockan 12 på natten,
få lov att upprepa den fråga, som jag
ställde till statsrådet Hedlund men som
han inte närmare ville ingå på. Det är
klart att bondeförbundet gärna vill försöka
vinna röster och mandat från alla
andra partier, det behöver herr Hedlund
inte upplysa oss om, det vet vi,
där är vi alla lika. Men frågan är: Anser
bondeförbundet, som företräder en ickesocialistisk
åskådning, det vara en fördel,
en vinning, om det här i den
svenska riksdagens båda kamrar kan
ordnas så, att det blir en icke-socialistisk
majoritet? Om herr Hedlund svarar
ja på den frågan, vill herr Hedlund
då också uttala, att bondeförbundet
kommer att lägga sin politik till rätta,

14—Andni kammarens protokoll 1.957. Nr 2

210 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

givetvis med många olika ting i sikte,
men också i syfte att främja en sådan
politisk utveckling?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag beklagar först om
herr Ohlin fick den uppfattningen, att
detta var avsett som något slags överrumplingsmanöver
från min sida. Jag
började mitt anförande med att bestämt
säga ifrån, att det var raka motsatsen.
Vi brukar ju ha en kvällsdebatt, sade
jag, och då var det kanske lika bra att
vi visste var vi hade våra positioner innan
den debatten kom. Därför ville jag
gärna göra en kort summering av hur
jag såg på dessa ting, innan vi samlades
till denna slutfäktning. Jag gjorde
genom min sekreterare ansträngningar
att nå kontakt med herr Ohlin för att
meddela min avsikt att göra på detta
sätt, och jag hade ingenting haft emot
att distribuera mitt anförande, som var
skrivet, till honom i förväg. Jag kan
försäkra, att det inte fanns ett spår av
något försök till överrumpling från min
sida utan snarare tvärtom. Avsikten var
att vi skulle få tillfälle till en överläggning
på grundval av en framställning,
som man hade möjlighet att studera litet
mera ingående.

Jag tar gärna upp inviten, när herr
Ohlin menar att det är klokare att omedelbart
ta diskussionen och inte, som
jag trodde vi skulle göra, vänta några
timmar och ta den då i stället. Men det
är klart att jag med hänsyn till kammarens
vanor måste fatta mig mycket
kort vid denna tid på dagen.

Jag vill emellertid påpeka för herr
Ohlin, att så enkelt kommer man inte
ifrån dessa sju ekonomers analys av
den nuvarande situationen som genom
att säga, att det var en hel mängd politiska
värderingar som de framförde,
och politiska värderingar är en sak och
nationalekonomisk teori och tänkande
är en annan. Nej, herr Ohlin, det för -

in.

håller sig inte så, utan de utgår ifrån
vissa bestämda politiska värderingar,
som jag trodde vi alla var överens om
och som följaktligen icke är omstridda,
nämligen att vi skall försöka satsa på
framtiden i så stor utsträckning som
möjligt. Vi skall bygga skolor i största
möjliga utsträckning, vi skall bygga undervisningsanstalter,
vi skall bygga vägar
och kraftverk, vi skall över huvud
taget satsa på ett byggande för framtida
ändamål i så stor utsträckning, att
det nuvarande sparandet icke räcker
till. Och då, med utgångspunkt från att
denna politiska värdering icke är politisk
i den meningen att den är omstridd
utan omfattas både av herr Ohlin
och mig, av herr Hedlund, herr Cassel
och jag föreställer mig också av herr
Hagberg, att den är en sådan allmän
egendom att man inte längre behöver ta
upp en diskussion om vad som kan
vara kontroversiellt i målsättningen eller
ej, så analyserar dessa sju fackmän
den situation som uppstått och frågar:
I vad mån finns det möjligheter att påverka
konsumtionen för närvarande så,
att det blir ett större utrymme för byggande
för framtiden?

Man skall inte försöka vifta bort detta
genom att säga, att dessa nationalekonomer
gjort sig skyldiga till intramp på
politikens område. De har tagit upp politikernas
målsättning och försökt analysera
hur man i det nuvarande samhället
på enklaste sätt skall kunna realisera
det ekonomiska och politiska
framtidsmål, som enklast ligger uttryckt
i formeln: Satsa på framtiden, bygg för
framtiden! Det går inte att vifta bort
det på det sätt som herr Ohlin har
gjort. Då frågar jag ännu en gång herr
Ohlin: Är det inte så, att om vi är överens
om de politiska värderingarna, så
är de sju ekonomernas bedömning mycket
närmare regeringens bedömning av
situationen, och är det inte så att herr
Ohlin står isolerad ifrån den ekonomiska
sakkunskapen i landet?

Sedan gör herr Ohlin ett nytt litet

Nr 2 211

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

konsttrick. Han försöker skilja frågan
om sparkvot, investeringar och konsumtion
ifrån den aktuella inflationsdebatten.
Ja, det skulle man kunna göra,
om man hade ett säkert instrument för
att när man vill öka investeringarna och
samtidigt minska konsumtionen. Men
när man samtidigt strävar efter att öka
konsumtionen och byggandet för framtiden,
då är det som sambandet mellan
långtidsproblemet, byggandet för framtiden,
och nutidsproblemet, att hålla
våra ansträngningar inom de ekonomiska
resursernas ram, uppstår. Att särskilja
detta och säga, att det är en helt
annan situation än den som ekonomerna
diskuterade, det går inte, herr Ohlin.
Jag tror inte att någon expertis någonstans
i världen skulle komma på den
idén att göra ett sådant halsbrytande
resonemang som det herr Ohlin nu försökte
föra in kammarledamöternas tankebanor
på.

Sedan gör han ett nytt, tredje försök.
Han säger: »Ja, men det vi skall
diskutera nu är inte en inflation som
beror på det statsministern nu talade
om, utan det är en inflation som kommer
från kostnadssidan, och det kan
man väl ändå skilja ut.» Jag skall inte
ge mig in på hur besvärligt det är, men
jag vill fästa herr Ohlins uppmärksamhet
på en sak, som han säkert vid närmare
eftertanke kommer att konstatera.
Ett hett ekonomiskt klimat driver fram
inte bara höga avtalsmässiga löner, utan
det driver fram de spänningar som
uppstår genom löneglidning, och det
är väl uppenbart, att de fackliga organisationernas
krav är berättigade när de
säger till statsmakterna: Så länge ni
tillåter en så hög takt i det ekonomiska
livet, att det ständigt uppstår löneglidningar,
som bryter sönder vad vi uppnår
genom avtalsrörelserna eller som i
varje fall ökar spänningen mellan låglönegrupper,
mellan tjänstemannagrupper
och andra grupper, kommer det heta
klimatet att ständigt vara eu inflationsdrivande
faktor, som fackföreningsrö -

relsen icke ensam kan bemästra. Det
sammanhanget finns ju emellan det heta
klimatet, löneglidningen och den kostnatisfaktor
som lönerna är.

Nu tyckte herr Ohlin, att det var så
förskräckligt, att jag hade sagt att det
var en odemokratisk metod när han
kom med sitt recept hur man skulle gå
till väga för att klara det här kostnadsinflationsproblemet.
Det var inte alls
så, att jag var upprörd över att han
ville ha ett ekonomiskt råd tillsatt. Har
jag uttryckt mig så — det är möjligt att
jag har gjort det, jag vill inte bestrida
det — så är det klart, att det inte var
min avsikt, utan vad jag menar är att
när han analyserar en situation ■— måhända
riktigt —- så är det groteskt, att
han som ledare för det näst största partiet
i landet icke har något annat råd
att ge i den offentliga debatten än tillsättandet
av ett ekonomiskt råd. Det
var med andra ord rådlösheten i herr
Ohlins råd, som gjorde att jag tyckte
det var ganska odemokratiskt att inte,
om man har en lösning av en kontroversiell
fråga, lägga fram den för en fri
och öppen diskussion utan först liksom
vilja ha betäckning i det ekonomiska
rådet. Jag vidhåller fortfarande att mitt
omdöme var riktigt.

De ärade kammarledamöterna lade
kanske märke till att det inte var någon
särskilt tvärsäker folkpartiledare
som nyss stod i denna talarstol. I går
var han så övertygad om att staten hade
starka finanser och att folket hade en
dålig ekonomi, men i dag säger han,
att han inte har hunnit läsa allt och att
jag får vänta med mitt omdöme tills
han hunnit ta ställning. Hade herr Ohlin
sagt i går, att det föreligger en budget
med så många intrikata problem,
att det inte går att omedelbart ta ställning
till den, hade ingen människa
tyckt att det var någonting konstigt,
men det var tvärsäkerheten bos herr
Ohlin i går som föranledde mig att
säga, att de här problemen inte är så
enkla. Om det skulle förhålla sig på det

212

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

sätt som herr Ohlin med sådan tvärsäkerhet
påstod i går, skulle all världens
expertis ha tagit miste, och det
skulle ju ändå vara rätt besynnerligt.

Slutligen måste jag säga, att det är
egendomligt om det inte föreligger en
stor och avgörande skillnad mellan två
partier, om det ena partiets representant
säger, att den nuvarande ekonomiska
politiken har lett fram till en
stark budget, som väl tål några ruckningar,
medan det andras säger, att det
inte alls är någon stark budget och att
det innebär ett verkligt beklagligt misslyckande
för finansministern, att han
har tvingats lägga fram en så svag
budget.

Jag kan försäkra herr Ohlin att om
det skulle uppstå sådan varaktig och
djup söndring mellan herr Hedlund och
mig som den som har avslöjats mellan
herrar Ohlin och Cassel, skulle jag inte
drömma om att kunna jämka ihop meningsskiljaktigheterna.

Herr Ohlin tycks tro, att kanske varken
herr Cassel eller jag menade allvar
med vad vi sade i går och att läget
är så osäkert, att vi bör se vad
framtiden har i sitt sköte. Resonerar
man så, kan man komma till vilka resultat
som helst, men jag utgick från att
det var allvar som sades i går. Den ena
bedömningen utesluter den andra; den
ena bedömningen leder till en ekonomisk
politik som är rakt motsatt den
politik som den andra bedömningen
ger.

Jag vidhåller att det är en djup splittring
inom oppositionen. Herr Ohlin tackade
mig för att jag fört in i diskussionen
splittringen inom koalitionen. Herr
Ohlins drömmar är inte färdiga ännu
— det var oppositionen jag talade om,
och där har mig veterligt icke uppstått
någon koalition ännu.

Jag skall gärna följa herr Ohlins litteraturanvisningar
och studera vad
Bramstorp sade. När vi nu är i farten
med att ge varandra råd om hur vi skall
få lämplig litteratur att läsa, skulle jag

vilja rekommendera herr Ohlin att läsa
vad Per Albin Hansson har sagt. Det
är inte så dumt det heller. Han frågade
i valrörelse efter valrörelse — jag tänker
på dem som förekom under hela 30-talet och under 1946 — om det inte var
på tiden att den opposition, som ständigt
gick till anfall för att ersätta regeringen,
inför valmännen redovisade
ett alternativ till den förda politiken.
Detta var innebörden av min fråga i
går.

Herr Ohlin säger nu — och det var
ju roligt för oss att få reda på det —
att oppositionen har god tid på sig för
att söka sammanjämka olika meningar
inom högern och folkpartiet och att det
kan dröja flera år. Ja, herr Ohlin, men
låt icke ytterligare en valrörelse gå utan
att redovisa för svenska folket, vilken
regering herrarna kämpar för, som
skall ersätta den nu sittande regeringen!
Vi har framlagt en ekonomisk politik,
vi har framlagt förslag till en kulturell
politik — på inget område finns
det någon tveksamhet om vad den nuvarande
koalitionen för i skölden. Frågar
man däremot, vilket regeringsalternativ
herr Ohlin skulle vilja ha, kommer
svaret: »Vi har god tid på oss att
utarbeta ett sådant alternativ.» Ja, herr
Ohlin, det kan hända att den inställningen,
att ni har god tid på er och kan
vänta med att tillverka ett alternativ,
är orsaken till att er väntetid blir så
lång.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Redan de gamla assyrierna
använde metoden att höja ett
ofantligt härskri för att stärka modet
hos de sina när de höll på att komma
i en svår situation. Statsministerns
präktiga trumpetstötar nu och för en
stund sedan får väl anses avsedda för
kvällens utsändning i radio och skall
ge det svenska folket ett intryck av
styrka och seger.

Statsministerns moraliska pretention

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2 213

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

på att ensam föra en ansvarsmedveten
politik irriterar mig ibland. Ingen kan
väl egentligen ta den på allvar. Ett
oppositionsparti måste ju bedriva sin
politik med den utsikten för ögonen,
att det en gång kan komma i regeringsställning
och då måste föra ut denna
politik i praktiken.

Nu säger statsministern, att vi i regeringen
kan inte bara göra utgifter, utan
vi måste också se till hur vi skall få
pengar till dessa. Men, herr statsminister,
vi i högerpartiet gör på precis
samma sätt. Vi anser det vara vår skyldighet
att visa hur vi skall få råd till
skattesänkning genom att redovisa motsvarande
sänkta statsutgifter.

Högerpartiet har talat om en utgiftspaus,
och det har ansetts som asocialt
och bakåtsträvande. Men är det egentligen
det? Det är inte fråga om en utgiftspaus,
som är till för dess egen
skull, utan om en kraftsamlingspaus för
att bygga upp vårt näringsliv och skaffa
oss den styrka, som behövs för att
skapa bärkraft för de stora uppgifter,
som kommer och som måste lösas och
som är av både allmänt statlig och social
art. Det är just detta som är att
bygga för framtiden.

Sedan vill jag säga, att detta att driva
en politik som skall suga upp köpkraft
genom en överbalansering tror jag inte
på. Jag tror inte det blir mindre utgifter
i samhället fördenskull.

Jag måste säga, att om jag vore statsminister
skulle jag vara mycket försiktig
med att citera de sex professorerna.
Såvitt jag kan begripa kan man inte i
denna skrift, om man också läser den
från pärm till pärm, finna ett enda ord,
som säger någonting positivt om den
politik, som regeringen bedrivit under
de gångna åren, tvärtom.

Statsministern är så förfärligt orolig
för att herr Ohlin och jag inte skall
komma överens i vår politiska verksamhet
eller rättare sagt, att högern och
folkpartiet inte skall göra det. Det skall
inte herr statsministern vara orolig för.

Jag skulle, om jag vore i hans excellens
ställning, i stället intressera mig för
att hålla ihop min egen kalvkätte. Om
jag skall vara bjälken i herr Ohlins öga,
är väl herr Hedlund grandet i statsministerns.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är ju budgeten som
har varit föremål för de senaste replikskiftena,
och herr Ohlin har ju själv i
sitt senaste anförande anklagat finansministern
för att han har rört till begreppen
så förtvivlat i sin budgetredovisning,
att det väl må vara finansministern
tillåtet att bara någon minut
försvara sig.

Jag förstår inte indignationen över
att budgeten även i år på samma sätt
som i fjol har presenterats som en total
budget. Vi diskuterade det åtskilliga
timmar under fjolåret vid olika tillfällen,
och jag har inget minne av att begreppet
i och för sig då föranledde
några specifika tolkningssvårigheter.

När herr Cassel och herr Ewerlöf i
medkammaren konstaterade, att budgeten
var svag, medan herr Ohlin konstaterar,
att den är stark, så tror jag vi
gör både herr Cassel och herr Ewerlöf
orätt, om vi försöker beskylla dem för
att inte veta skillnaden mellan vad som
är en driftbudget och en total budget.
Det råder olika uppfattningar om budgeten
även bland dem, som vet vad en
total budget är.

Herr Ohlin frågar: Varför skall man
vara bunden av kritstrecket total budget?
Jag skulle vilja svara, att med den
inflationspress vi har över oss i dag
och som vi hade för ett år sedan behöver
vi den allra starkaste budget,
som vi förmår prestera. En måttstock
i det avseendet är, att staten i en trång
kapitalmarknad undviker att låna pengar,
undviker att konkurrera med kommuner
och enskilda på en lånemarknad,
som är ytterst begränsad. Det betyder
en totalbalanserad budget.

214

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Vi lyckades inte helt med detta i år,
och jag är den förste att beklaga det.
Jag tror att jag under gårdagen förklarade
varför det inte lyckades. Jag utgår
från att herr Ohlin, som väl studerar
den internationella budgetpolitiken, för
någon vecka sedan kunde konstatera,
att president Eisenhower i Förenta staterna
lagt fram en budget, som inte bara
är totalbalanserad utan kraftigt överbalanserad,
och försett den med den
kommentaren, att med hänsyn till konjunkturläget
är det viktigare med en
överbalanserad total budget än att föra
ytterligare skattesänkningar i förgrunden.

Irritationen från herr Ohlins sida beror,
som jag ser det, inte på att det
skulle finnas något dunkelt i fråga om
terminologien eller begreppen. Irritationen
har säkerligen andra orsaker.
Det är litet dystrare nu än det var för
ett år sedan. Den hejiga överbudstaktiken
fastnar väl i halsen på herr Ohlin
i år — jag hoppas det i varje fall —
även om vi är vana vid att det mesta
brukar halka fram. Indignationen härstammar
väl också ifrån det enkla faktum
— det är väl tillåtet att i all vänlighet
säga det — att den politiske premiäraktören
herr Bertil Ohlin den här
gången fick uppträda först i andra
akten.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern har nu
givit förklaringen till att han, som närmast
har ansvaret för statsverkspropositionen,
ansåg sig behöva tala först.
Det var av omtanke om mig. Jag är
mycket rörd över att finansministern
har åtagit sig min uppfostran på detta
sätt.

(Chefen för finansdepartementet,
herr statsrådet Sträng: Det är svårt.)

Jag försökte en gång bidra till att
uppfostra finansministern, men det gör
jag inte om, ty det visade sig vara ganska
utsiktslöst.

Får jag bara säga till herr Sträng,
att om en LO-tidning säger, att en från
oppositionen säger att det är överskott
och en annan att det är underskott, så
är missförståndet inte så märkvärdigt.
Den ene talar nämligen om driftbudgeten
och den andre om totalbudgeten.
Där ser man resultatet av herr Strängs
pedagogiska verksamhet. — Inte talar
han om att en total budget i Förenta
staterna är någonting helt annat än en
total budget i Sverige. Inte heller talar
han om varför vi skall ha det på det
sättet, att svenska folket år efter år
skall få läsa, att »budgeten är underbalanserad».
Det kommer det att få
göra, så länge herr Sträng fortsätter
med sitt uttryckssätt.

Jag vill till statsminister Erlander
säga, att han har missförstått mig på en
punkt. Jag har inte sagt, att svenska
folkets ekonomi är dålig. Jag har sagt,
att den utvecklas i ogynnsam riktning
genom att produktionsökningen blivit
långsammare och att regeringens politik
varit medansvarig för detta.

Sedan skall jag inte gå in på frågan,
varför denna debatt kom nu.

Jag måste säga att statsminister Erlander
förvånar mig mycket, när han
säger att de sex ekonomerna utgår ifrån
en värdering som vi alla är överens om,
nämligen att vi skall »satsa på framtiden
i så stor utsträckning som möjligt».
Jag vill inte rida på ord, men
detta betyder väl närmast, att vi inte
skall konsumera mera än vad vi behöver
för livets uppehälle, och allt annat
skall gå till kapitalbildning. Nej, den
principen, herr statsminister, är inte
oomstridd. Det är tvärtom så, att det
finns ingen, varken statsministern eller
jag eller någon nationalekonomisk professor
som håller på den.

Enligt vad jag kunnat se efter en
mera flyktig genomläsning av skriften
— jag har nämligen läst herr Strängs
produkt mer än de sex experternas —
har jag funnit att den är full av värderingar,
som är högst omstridda. När

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2 215

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

statsministern talar om experterna med
så mycken vördnad får jag erinra om
att under alla åren före 1955, då vi hade
en fastlåst ränta, talade herr Erlander
ganska överlägset om den nationalekonomiska
expertisen. Var det misstag av
Er, herr statsminister, den gången, eller
hur ligger det till?

Att experterna inte har tillfrågats om
hur de anser att regeringen har skött
sin politik under de senaste åren och
hur vi kommit i detta läge är ganska
klart. Regeringen vet, hur den skall
lägga sina frågor till rätta till experterna.

För övrigt skall jag be att få återkomma
till experterna, om så önskas,
när jag studerat deras skrift närmare.
Tills vidare förefaller de föga användbara
för regeringen, när det gäller att
underbygga ett hurra vad vi är brauttalande
från statsministern.

Beträffande mitt påstådda konstgrepp
att skilja expansionen, den höjda
investeringskvoten å ena och bevarandet
av den samhällsekonomiska balansen
å andra sidan, säger statsministern:
Det går inte, det är halsbrytande. Ja,
förlåt mig, herr statsminister, men nog
kan man skilja på att vi har en samhällsekonomisk
balans å ena sidan och
att vi har en större eller mindre investeringskvot
å andra sidan. Vi kan ha
samhällsekonomisk balans här i landet
vare sig vi har ett nysparande, som är
10, 12, 15 eller 18 procent. Det är en
helt annan fråga, om vi har en stor
sparkvot eller inte än om vi har balans
eller inte. Där försöker statsministern
komma bort från en uppenbarligen viktig
distinktion.

Sedan säger statsministern, att beträffande
kostnadsinflationen var han
upprörd över att jag inte lade fram mitt
recept. Men jag uttalade ju, att jag inte
liar något recept. Jag ville ha en fri
och öppen debatt, där alla kunde delta,
så att man kunde komma fram till en
lösning. Det var detta, som föranledde
statsministern att beskylla mig för att

inte vara demokratisk. Men fortfarande
kvarstår den fråga, som statsministern
gick förbi. Regeringen, som åtagit sig
att styra landet, står här rådvill och
har ingenting att komma med.

Får jag bara till slut, herr talman,
säga att det är ganska intressant att
statsministern och andra har år efter
år kallat högern och folkpartiet för
tvillingar. Men nu är vi så långt ifrån
varandra, att det förefaller som om han
ansåg, att det vore omöjligt att vi på
något sätt skulle kunna samarbeta med
varandra eller med något annat parti,
medan han och herr Hedlund står varandra
oändligt nära.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag anhöll hos talmannen
om en replik när statsministern
med sådant oerhört patos — moraliskt
patos, får jag väl säga — försökte förmana
oppositionspartierna och framhöll,
hur angeläget det är att de går ut
i ett val och talar om för svenska folket
vad de vill och vad de tänker göra.

Jag gjorde då den reflexionen: Är det
någon regering, som så ofta har förfarit
som vår nuvarande regering, att den
har gått ut i val och givit svenska folket
löften om den ekonomiska politik,
som den skulle föra, för att sedan föra
en helt annorlunda politik? Det tycker
jag är det mest utmärkande för den här
regeringen.

I fråga om de ekonomiska experterna
förmodar jag att statsministern tänkte
på den lilla bok, som utgivits av de sex
professorerna. Jag läste den för några
kvällar sedan, och inte annat än jag
kan förstå — speciellt gäller detta professor
Gårdlund — är boken ett enda
fördömande av den ekonomiska politik,
som den nuvarande regeringen fört och
som författarna mer eller mindre finner
fullständigt felaktig i hela sin uppläggning.
Jag uppfattar statsministerns
yttrande här nyss så, att statsministern

216

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

också funnit, att det är en fullständigt
felaktig politik man fört. Det skulle
alltså vara en syndabekännelse och ett
löfte om bot och bättring, som vi nu
fått lyssna till.

Beträffande skiljaktigheten i uppfattning
mellan oppositionspartierna sade
statsministern, att herr Gassel gjort ett
helt annat uttalande i fråga om behovet
av försiktighet i bl. a. socialpolitiken
än herr Ohlin. Jag tror att herr Cassel,
när han nyss talade om utgiftspaus
använde ett alltför uppriktigt uttryck.
När socialdemokraterna ibland anser
sig böra stanna till dess den ekonomiska
utvecklingen hinner ifatt, inte
minst utvecklingen på det sociala området,
har det av socialdemokraterna
kallats en reformpaus. Det är klart att
det låter mycket bättre, och i det fallet
har man mycket energiskt ansett en sådan
paus vara berättigad.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag är ledsen för att jag
trots talmannens liuvudskakning måste
ta till orda ännu en gång, men det sista
anförandet kan ändå inte få stå oemotsagt.

Jag har den största respekt för herr
förste vice talmannens omdöme, men
när han försöker göra gällande, att det
socialdemokratiska partiet inte skulle
upplyst väljarna före ett val om den politik
det ämnar föra, är detta dock ett
ganska besynnerligt påstående. Vi har
väl om något politiskt parti redovisat,
att för oss det primära är den fulla
sysselsättningen och strävandena att
föra en ekonomisk stabiliseringspolitik
med utnyttjande av finanspolitiken som
ett huvudinstrument, även om detta
skulle komma att medföra en skattepolitik
som är högst impopulär. Detta har
varit det väsentliga, det som vi gång
på gång försökt klargöra för svenska
folket, nämligen att finanspolitiken är
på detta sätt enligt vår mening ett nöd -

vändigt instrument i den ekonomiska
politiken, om den över huvud taget
skall lyckas.

Det går väl ändå inte att sedan säga,
att den omständigheten att vi på andra
punkter, därför att förhållandena ändrat
sig, därför att konjunkturerna förskjutit
sig, måst tillgripa åtgärder, som
vi inte redovisat i förväg, vilket helt
enkelt berott på att de inte var påtänkta
under valrörelsen och då inte var aktuella,
kari likställas med det faktum,
att högern och folkpartiet vädjar till
väljarna om en alternativ politik, vars
innebörd de inte vågar redovisa före
valet. Det är väl, herr förste vice talman,
en väsentlig skillnad.

Sedan undrar jag om inte förste vice
talmannen borde läsa boken »Sex recept»
närmare. Det tycks nämligen som
om han skulle blivit så förtjust över
professor Gårdlunds kritik av regeringen,
att han fått alldeles nog för sin
själ av den första artikeln. Det finns
många intressanta saker i denna bok.
Jag vill inte förneka att även professor
Gårdlunds bidrag är intressant, även
om det kritiserar oss, men det är inte
det som det är fråga om. Min fråga till
herr Ohlin var denna: Hur bedömer
dessa experter det nuvarande ekonomiska
läget i Sverige, oavsett hur vi
kommit dit, om det skett på grund av
misstag av oss, fackföreningsrörelsen
eller näringslivet. Vad dessa experter
bedömer är den nuvarande situationen
och vilka metoder man skall använda
för att förhindra inflationen och deras
uppfattningar tycks vara tämligen likartade.
Tiden medger mig inte att gå
närmare in på den punkten.

Till herr Ohlin vill jag emellertid
säga att det är klart, och jag hoppas jag
sade det också i mitt första anförande,
att man väl kan skilja på det ekonomiska
jämviktsproblemet och framtidsproblemet,
om man har ett samhälle
med instrument, som gör det möjligt att
smidigt ta från konsumtionen det som
man vill lägga på framtidsbyggande.

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Nr 2

217

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Det är ju det hela diskussionen gäller.
Men om man samtidigt vill höja konsumtionen
— och det vill vi ju — och
samtidigt höja byggandet för framtiden
då är det som problematiken uppstår,
där framtidsperspektivet kastar sin
skugga över nutidens politik.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! När den nuvarande regeringskoalitionen
gick ut i valet 1954,
var dess program en direkt lågräntepolitik
på en relativt lätt penningmarknad.
Alla som då inte accepterade detta
ansågs vara inte bara mindervärdiga
utan folk som faktiskt ville göra människorna
illa. Bara valet var över hände
ju något helt annat. Jag vill inte använda
statsministerns uttryck, att man
inte vågade redovisa före valet, men
nog borde det varit bättre om man på
förhand låtit folk veta åt vilket håll
man kunde komma att gå.

När vi gick ut i förra årets andrakammarval,
alltså det val som jag förstår
statsministern tänker på, sade vi
utan omsvep till människorna att ville
de ha en skattesänkning, så fick de också
bereda sig på att de inte kunde få
allt vad de kunde önska sig i övrigt
utan fick tänka sig en restriktivare politik
på många områden och också
måste vänta på en del sådant som kunde
anses eftersträvansvärt. Det är min uppfattning,
att väljarna svarade på detta,
och det svaret har statsministern sett.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ni svarade inte ett ord
på min fråga, herr statsminister, om
vad Ni ansåg om de ekonomiska experterna
före 1955, då Ni viftade bort deras
uppfattning om den rörliga räntan.
Då var de tydligen inte så bra att ha!

Sedan sades det att varje parti skall
lägga fram sitt alternativ. Javisst skall
de det, och det gjorde vi också före valet
i en bok, som vi kallade just för Alternativet.
Men vad gjorde ni socialde -

mokrater 1950? Ni lade fram ett program
för väljarna, men ni talade inte
om att ni möjligen skulle få lov att komplettera
eller ändra det senare för att
kunna ingå koalition med bondeförbundet.
Och år 1951 bildade ni tillsammans
med detta parti regering på lågräntepolitiken.
Som herr Skoglund sade gick ni
1952 och 1954 till val på lågräntepolitiken
men övergick 1955 plötsligt till en
annan politik. Hur skulle väljarna kunna
veta det? Och med detta bakom Er,
herr statsminister, säger Ni att i dag
kan ingen tvekan råda om vad regeringskoalitionen
bär i skölden! Vi vet
alltså alla vad ni tänker göra med
skogskompletteringen och andra frågor!
Till och med herr Hedlund, bondeförbundets
ordförande, som är så
skicklig och fyndig i replikerna, snubblade
på orden, när han skulle beskriva
graden av obestämdhet om vad regeringskoalitionen
bär i skölden i pensionsfrågan.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall inte yttra mig
i den historiska debatten. Herr Ohlin
och jag har ju många gånger talat om
alla de misstag, som herr Ohlin sagt att
jag gjort, och jag bär talat om hur
många gånger herr Ohlin skulle ha gjort
misstag, om han bara hade haft tillfälle
att göra dem. Det är en tröstlös
och hopplös diskussion.

Däremot vill jag fästa herr Ohlins
uppmärksamhet på att det mellan två
val kan inträffa händelser, som tvingar
fram justeringar i den dittills förda politiken.
Vi har t. ex. aldrig sagt, att en
justering av räntan låg helt utanför det
möjligas gränser — men vi har mycket
energiskt hävdat, att högräntepolitiken
under normala förhållanden inte är någon
siirskilt lysande idé. Mellan 1954
års val och våren 1955 hände det onekligen
en del saker, som gjorde att det
ekonomiska klimatet blev åtskilligt hetare
än vad det var i 1954 års valrö -

218 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

relse. Och, herr Ohlin, för ett parti, som
är eller tror sig kunna komma i regeringsställning,
är det fullständigt meningslöst
att ett eller annat år försöka
dölja för väljarna vad det bär i skölden.
Och varför det? Jo, därför att det kommer
nya val vartannat år!

Hela denna diskussion, som herr
Skoglund i Doverstorp förvånat mig
med att ta upp, är fullkomligt meningslös
när det gäller regeringspartierna.
Ty vi har inför varje politiskt avgörande
varit fullt på det klara med att vi
måste redovisa varje löfte och varje åtgärd
för väljarna. Oppositionspartiernas
stora trumf är ju att de aldrig har
haft chansen att få redovisa några resultat
för väljarna. Deras löften står
där som vackra ord, och därför är de
bestående. Det är mycket vackert och
pietetsfullt, och för svenska folkets
framtids skull hoppas jag, att väljarna
även i fortsättningen på det sättet kommer
att slå vakt kring oppositionens
vallöften, att oppositionen aldrig måtte
ställas inför risken att tvingas att realisera
dem!

§ 4

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner och skrivelse tillställts
kammaren, nämligen

nr 29, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. in.,

nr 34, med redogörelse för de åtgärder
som vidtagits på grund av riksdagens
skrivelser den 2 mars, den 13
april, den 24 april, den 4 maj, den 9
maj och den 18 maj 1956, nr 2, nr 5,
nr 11, nr 6, nr 234 respektive nr 264,
i anledning av, såvitt nu är i fråga,

riksdagens år 1955 församlade revisorers
berättelse, och

nr 36, angående återbäring av viss
arvs- och kvarlåtenskapsskatt.

Nämnda propositioner och skrivelse
bordlädes.

§ 5

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 26, av fru Löfqvist in. fl., om höjning
av bidragsförskottens och de särskilda
barnbidragens maximigräns,
nr 27, av herr Senander, om pension
åt förra vägvakten vid statens järnvägar
Erika Bernhardina Johansson,
nr 28, av fru Thorsson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om vissa anslag till statens sinnessjukhus,

nr 29, av herr Ahlsten in. fl., angående
utredning om statens övertagande
av det enskilda vägunderhållet,

nr 30, av herr Johnsson i Kastanjegården,
om full pension till förmannen
John E. E. Andersson vid Telesektionen,
Karlskrona,

nr 31, av fröken Höjer m. fl., om
statsbidrag till Riksföreningen mot reumatism
som bidrag för driften av
Spenshults reumatikersjukhus,

nr 32, av fröken Liljedahl och herr
Rimmerfors, om anslag till halvöppen
daghemsvård för psykiskt efterblivna,
nr 33, av fröken Liljedahl och herr
Rimmerfors, om anslag till utbildningskurs
för läkare vid barnavårdscentraler,

nr 34, av herrar Kilsmo och Eliasson
i Stockholm, om en utökning av studiebidraget
till brevskolestuderandena,
nr 35, av herr Carlsson i Stockholm
in. fl., om en snabbutredning av den
trafiksäkerhetsfrämjande verksamheten
och stödet åt forskningen om trafikolyckornas
orsaker,

nr 36, av fröken Karlsson m. fl., om
ändring av laboratorsbefattningen i

Nr 2 219

Tisdagen den 22 januari 1957 fm.

barntandvård vid tandläkarliögskolan i
Malmö till professur i ämnet,

nr 37, av herr Lundberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag om
personalindragning vid universitetsbiblioteken,

nr 38, av herr Andreasson in. fl., om
likställighet i princip mellan pensionärer
vid av staten övertagna enskilda
järnvägar och motsvarande pensionärer
vid statens järnvägar,

nr 39, av herrar Ahlsten och Jansson
i Kalix, om viss ändring i villkoren
för byggnadshidrag till kommunala
högre skolor,

nr 40, av herr von Friesen, angående
inrättande av en personlig professur
vid Göteborgs universitet i extremitetskirurgi,

nr 41, av herrar Stenberg och von
Friesen, om ökat anslag till Svenska
nykterhetsfrämjandet,

nr 42, av herr Allard m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till avsättning till fonden för
idrottens främjande,

nr 43, av fröken Karlsson, om befrielse
för studeranden K. V. S. Jonsson
från viss ersättningsskyldighet till kronan,

nr 44, av herr Gustafsson i Bogla
in. fl., om ökat bidrag till soldathemsverksamheten,

nr 45, av herr Svenungsson in. fl.,
angående reglering av frågan om reseersättning
för församlingspräst,

nr 46, av herrar Larsson i Stockholm
och Arvidson, angående anvisande av
medel till extra arbetskraft för tolkning
av stenografiska rådsprotokoll från tiden
1660—1680,

nr 47, av herrar Börjesson och Svensson
i Stenkyrka, om upphävande av
varuskatten på gräddglace,

nr 48, av herr Andersson i Björkäng
in. fl., om rätt att vid taxering till skatt
i vissa fall åtnjuta avdrag för anslutningsavgift
till elektriska distributionsföretag,

nr 49, av herrar Jansson i Bencstad
och Börjesson, om rätt att vid taxering

till skatt åtnjuta avdrag för resor med
bil till och från arbetsplatsen,

nr 50, av herr Carlsson i Tibro m.fl.,
om rätt att vid taxering till skatt åtnjuta
avdrag för gåvor till humanitära
och vissa andra samhällsnyttiga ändamål,

nr 51, av herr Jansson i Aspeboda,
angående bestämmelser om investeringsfonder
för elektriska distributionsföreningar,

nr 52, av herr Magnusson i Borås,
in. fl., angående viss ändring av förordningen
om investeringsavgift för år
1957,

nr 53, av herr Andersson i Långviksmon
in. fl., om rätt att vid taxering till
skatt för inkomst av jordbruksfastighet
åtnjuta avdrag för s. k. substansminskning,

nr 54, av herr von Friesen, angående
tillägg å de livräntor som avses i
förordningen om vissa ersättningar vid
införande av statsinonopol å importen
av tobaksvaror,

nr 55, av herr Senander m. fl., angående
full jämställdhet mellan invalidpensionärer
och ålderspensionärer,
nr 56, av herr Svensson i Krokstorp,
om viss utredning av Emåns nederbördsområde,

nr 57, av fröken Liljedahl och fröken
Elmén, om ändring av bestämmelserna
rörande utbetalning i vissa fall av ersättning
för barns läkarvård och resor
till läkare,

nr 58, av herr Lindström in. fl., angående
kontroll av jord- och skogsförvärv
medelst inköp av aktieposter,
nr 59, av herr Hansson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till understödjande av den
praktiskt vetenskapliga verksamheten å
Weibullsholm,

nr 60, av herrar Persson i Tandö och
Sundelin, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till bidrag till
vissa skogsbrukskurser m. m.,

nr 61, av herr Svensson i Ljungskile
in. fl., angående utredning om samman -

220

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

slagning av statens jordbruksnämnd och
lantbruksstyrelsen,

nr 62, av herr Severin in. fl., angående
inordnande i skogsstyrelsens organisation
av virkesmätningsavdelningspersonal
m. m.,

nr 63, av herr Persson i Svensköp
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till diverse åtgärder
på husdjursavelns område m. m.,
nr 64, av fröken Karlsson m. fl., om
en snabb översyn av folktandvården,
och

nr 65, av herr Senander m. fl., angående
vidgad rätt för folkpensionärer
till nedsatta biljettpriser på statens
järnvägar.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.42.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 22 januari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
hudgetåret 1957/58, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1956/57, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Fröken SANDELL (s), som yttrade:

Herr talman! Den fulla sysselsättningen
har under så lång tid präglat vår
arbetsmarknad, att det är med oro vi
observerat varje förändring, som på ett
eller annat sätt rubbar balansen mellan
tillgång och efterfrågan. Vi är mera vak -

samma än tidigare, och vi betraktar
varje arbetslöshetstendens som en underlåtenhetssynd,
ty vi vet, att ett folk
utan arbete blir en nation av tiggare.
Den generation, som under det senaste
decenniet trätt ut i arbetslivet, har ett
utgångsläge för sina bedömningar, som
är en följd av samhällets större engagemang
för individens trygghet och det
alltmera naturliga kravet på samhället
som garant för full sysselsättning. Företagarnas
förmåga och vilja till något
utanför det enskilda vinstintressets begränsade
cirkel tycks man på löntagarhåll
inte sätta någon större lit till. Uppstår
svårigheter märks ingenting av den
annars så frejdiga stå-på-egna-ben-mentaliteten,
som propagandavägen kommit
många att betrakta statliga ingripanden
såsom frihetsfientliga.

Nej, rubbas balansen på arbetsmarknaden
anser både anställda och företagare,
att staten är den naturliga och
säkra räddaren ur besvärligheterna.
Knappast på något område har väl heller
så säkra utslag för samhällets akti -

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Nr 2

221

vitet visat sig, och den som på nära håll
har att följa det statliga arbetsmarknadsorganets
kartläggning av arbetslivet
och dess snabba insatser, när sysselsättningen
hotas, kan endast konstatera,
att de pengar, som samhället här
sätter in, ger riklig utdelning.

Efter att arbetsmarknaden under några
år har kännetecknats av en alltför
stor rörlighet har på sistone en åtstramning
skett, som på sina håll oroat men
som i sin helhet inneburit ett noggrannare
urval vid anställningarna och en
stabilisering av arbetstillgången. Den
minskade rörligheten har lett till mindre
efterfrågan, därför att antalet platser
måste bli mindre allteftersom den tillgängliga
arbetskraften stannar kvar i
sina anställningar. Hopp-Jerkan har blivit
Sitt-Jerka, och därmed har efterfrågesiffrorna
blivit betydligt mindre. Den
arbetslöshet som redovisas behöver därför
inte, på några undantag när, betraktas
som särskilt alarmerande. Den som
känner verkligheten bakom statistiken
tar det kanske inte så allvarligt som den,
vilken genom tidningsrubrikerna utifrån
får sin information. Dels har vi en
mera omfattande statistik än tidigare,
dels kommer många faktorer in i bilden
som gör, att siffrorna inte alltid speglar
en ökad arbetslöshet. Människorna
bakom siffrorna har måhända tidigare
hört till den kategori av arbetskraft,
som av olika skiil fört en ambulerande
tillvaro i arbetslivet och inte direkt kan
räknas som ett överskott, som står till
arbetsmarknadens förfogande. En utvidgning
av arbetslöshetskassornas försäkringsområden
har gjort att stora
grupper av arbetskraft, som tidigare vid
tillfiillig friställning aldrig kom in i arbetsförmedlingarnas
arbetslöshetsstatistik,
nu uppträder som arbetssökande
under oiika perioder. .lag tänker då
främst på de gifta förvärvsarbetande
kvinnorna, vilka före sin kassatillhörighet
vid korttidspermitteringar eller vid
friställning av andra orsaker helt enkelt
återgick till sin uppgift i det egna hem -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

It met. Det är också denna grupp som är
c- svårast att omplacera. Det kan vara ett
i- olösligt problem många gånger att oms-
flytta friställd manlig arbetskraft på
i- grund av bland annat bostadssvårigheir
ter, men de gifta kvinnorna är ännu
mera bundna vid hemorten. De kan helt
enkelt inte tas ifrån familjen, och jag
,r tror det är riktigast att betrakta dem
j. som en arbetskraftsreserv inom ett ben
gränsat område och inte som ett arbets!-
kraftsöverskott på arbetsmarknaden
n som helhet.

n Den minskade rörligheten har också
1- gjort, att sådan arbetskraft som har
■r svårt att finna sig till rätta i arbetslivet
1- inte längre kan fara runt och ta anställi
ningar med korta gästspel än här och
i- än där, utan nödgas återvända till hem1-
orten och som svårplacerade fall regin
streras i arbetsförmedlingens statistik,
r- En stor ökning av åldersgruppen
t- över 65 år ger oss en viss snedbelastn
ning i såväl arbetslöshetskassornas som
n arbetsförmedlingarnas statistik. De som
i, ingår i dessa åldersgrupper har i regel
i- gjort sin insats i arbetslivet och kan i
n dag inte räknas som ett arbetskraftse,
överskott som kräver investeringar på
n annat sätt än som partiellt arbetsföra
l- eller som objekt för en mera skyddad
ia verksamhet. För de partiellt arbetsföra,
•e de som behöver utbildning eller omt,
skolning, de som behöver arbetsträining
le eller som behöver bli föremål för testn
ning, har temperaturen på arbetsmark11
naden blivit några grader lägre, och art-
betsvårdens resurser motsvarar inte de
r- förväntningar, som människor i nöd
a ställer på dem.

“ Anhopningen av fall, där det inte är
r" den fysiska utan den psykiska utrust1_
ningen hos den hjälpsökande som lägI®
ger hinder i vägen för eu arbetsplaceå
ring, ställer många gånger arbetsvärden
I® i en förtvivlad situation. Det kan väl
?■ knappast kallas rationellt att med de
små resurser man nu har i fråga om
It både personal och penningtillgång anl-
vända så mycken tid åt människor, som

222

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

helt förlorat arbetets melodi, då man
i stället kunde använda tiden till en
snabbare omplacering av de fall, som
verkligen bar underlag för ett tillfredsställande
resultat.

En skyddad verksamhet, dit man kunde
sända de många missanpassade för
att utröna om de har förutsättningar
för en inplacering i arbetslivet, förutbildning
eller omskolning, om de över
huvud taget kan omvandlas från socialfall
till självständiga individer med
kraft och vilja till självverksamhet, en
sådan skyddad verksamhet är vad som
måste till, om vi på detta område skall
kunna arbeta så att rätt person får rätt
behandling.

De utbildningsbidrag som sedan några
år även får utnyttjas för ensamstående,
såsom änkor och frånskilda, har
tyvärr inte fått den efterfrågan som
man kunde vänta sig, när man vet hur
många som behöver den hjälpen. Särskilt
i landsorten tycks dessa utbildningsmöjligheter
liksom möjligheten att
få näringshjälp alldeles ha gått kvinnorna
förbi. Statistiken visar att det är
huvudsakligen i Stockholm och Stockholms
län som dessa hjälpformer utnyttjas.
ökad upplysning tycker man
borde till. Men man förstår också arbetsmarknadsmyndigheten,
om den tvekar
att sätta i gång en stor propaganda
så länge de anslagna medlen är så begränsade
som de är. De olika kvinnoorganisationerna
borde här ha en självfallen
uppgift att sprida kännedom om
dessa anslag. Blir det bara känt att
hjälpmöjligheter finns, så kommer nog
också efterfrågan och med den en uppskrivning
av anslaget i fråga.

Beträffande näringshjälpen måste jag
anmäla min besvikelse över att departementschefen
efter den skrivelse, som
riksdagen på statsutskottets förslag avlät
under fjolåret, inte gått längre än
till en uppmaning till pensionsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen om överläggningar
i ärendet. Jag och mina medmotionärer
har fortfarande den uppfatt -

ningen, att de organ som har den personliga
kontakten med den hjälpsökande
också skall vara anslagsbeviljande.
Näringshjälpen har dessutom förlorat i
värde, åtminstone i jämförelse med vad
riksdagen en gång uttalade sig för i ett
principuttalande som innebar, att staten
borde ta på sig tre fjärdedelar av
kostnaderna. Visserligen gjordes detta
uttalande i en annan ekonomisk atmosfär
än den vi nu har, men om man
betänker att ett uppsättande av t. ex.
en mindre skomakarverkstad går på
15 000—20 000 kronor, så är de 2 000
kronor som staten i regel bidrar med
bara ett komplement till landstings,
kommuners och organisationers insatser.

Så till sist, herr talman, ett arbefsmarknadsproblem,
som visserligen inte
är nytt men som har aktualiserats under
det gångna årets ökning av alkoholskadade.
Det gäller möjligheterna, att
inordna dessa i arbetslivet. För nykterhetsvården
är många gånger tillgången
på anställning för den vårdbehövande
både den bästa terapien och den enda
chansen till resultat av en anstaltvistelse.
Det ligger också så nära till hands
för den oinvigde att påstå, att arbete
är den bästa medicinen. I teorien är
det alltid så rasande lätt att flytta om
friställd arbetskraft eller att placera
missanpassade — när och var och hur
som helst. Men hur är det i praktiken?

Ja, man skulle kunna säga att detta
är en fråga som i hög grad har mänsklig
anknytning. Det är människor och
inte döda ting som arbetsmarknadsorganen
skall placera eller omplacera.
Och det är inte bara den s. k. klienten
att ta hänsyn till. Det är också den tilltänkte
arbetsgivaren, arbetskamrater
och de övriga människor som bildar
omgivningen. Placeringen av straffade
har alltid hört till de komplicerade arbetsuppgifterna
för berörda parter. Och
nu tilldrar sig också de alkoholskadade
uppmärksamheten såsom svårplacerade
arbetsmarknadsobjekt.

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Nr 2

223

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Den enskilde arbetsgivaren i den så
att säga fria sektorn har i mycket stor
utsträckning visat förståelse och beredvillighet
när det gällt att ge den sökande
en chans. Men arbetstillgången kan
ha sin begränsning, tålamodet likaså.
Och när man nu har blivit strängare i
bedömandet av alkoholkonsumenterna,
tar man inte gärna på arbetsplatsen in
missanpassade samtidigt med att man
håller på att rensa ut misskötsamma
bland redan anställda. Det kan bli nej
från den enskilde arbetsgivaren, det kan
bli nej från statliga och kommunala arbetsplatser,
och inte ens de statligt anordnade
beredskapsarbetena kan ta emot
svårt belastade fall. Dessa arbeten är i
fråga om avtal och annat jämställda
med den öppna marknaden; både arbetets
art och dess sociala anseende kräver
att det blir endast fullgod arbetskraft
som tas i anspråk.

Ja, så står vi där med människan i
centrum men med så stort avstånd från
gemenskapen att man ibland känner sig
som i en öde öken. Något slag av beredskapsarbete
avpassat efter just denna
sorts arbetskraft måste skapas, jag
skulle tro helst genom en förening av
statliga och kommunala initiativ. Jag
har hört berättas att man i Halmstad
helt kommunalt har lyckats utmärkt
med placering av alkoholskadade på
särskilt beredskapsarbete utanför staden,
där man har skjutsat arbetskraften
till och från arbetsplatsen.

Det är klart att anordnande av statliga
beredskapsarbeten för alkoholskadade
ur flera synpunkter kan vara besvärligt.
En fast förläggning långt bort från bebyggda
trakter kan bli betraktad som en
»tork» av gammalt känt märke och
skulle kanske inte ge det resultat som
nykterhetsvårdarna tänkt sig när de vill
använda arbetet som terapi. Men en samverkan
mellan stat och kommun skulle
väl kunna leda till beredskapsarbeten,
där de alkoholskadade utan att behöva
känna sig som föremål för vård skulle
kunna få arbete och inkomst. Fritids -

sysselsättningen i dessa beredskapsförläggningar
borde kunna ordnas genom
frivilliga krafter eller varför inte genom
den statligt understödda fritidsverksamheten
i nykterhetsfrämjande syfte.

Arbetsmarknaden i dag är befriad
från de problem som var brännande i
vår ungdom; jag syftar på oss som nu
i det här huset har ansvar för utvecklingen.
Men det finns andra problem av
utomordentlig betydelse för samhällstrivseln.
Några har jag här pekat på, och
det var med stor glädje och tillfredsställelse
som jag i går noterade finansministerns
mycket positiva inställning
till en förstärkning av arbetsförmedlingens
organisation.

Vidare anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Ohlin har talat
rätt mycket om centraldirigering och
jag måste säga att han även har drivit
ccntraldirigeringen till en punkt där vi
som vanliga riksdagsmän, valda på samma
grunder som herr Ohlin, måste uttala
en protest. Om en partiledare, som
hållit på så länge som herr Ohlin, dessutom
skall dirigera bort sina riksdagsmän
för att lämna plats åt honom, ja
då vill jag säga herr Ohlin att när han
talar om demokrati och att den skall
bestå i rätt att tänka, bär han drivit sitt
parti till en punkt där partiledaren både
skall tänka för och dirigera övriga
valda riksdagsmän inom sitt parti. Jag
har velat uttala denna protest och jag
hoppas, herr talman, att detta är ett
undantag som inte får bli en regel.

När jag tagit till orda här är det emellertid
för att jag i olika sammanhang
har försökt att resonera litet om hur
man skall försöka styra eu konjunktur.
Jag har under cirka tio år här i riksdagen
försökt få respekt för den uppfattningen
att det är orimligt att svenska
staten, svenska samhället, som skall ha
ansvar för att klara penningvärdet, som
skall ha ansvar för att styra konjunk -

224

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

turen men jämväl handha de största arbetsuppgifter
som någon institution har
här i landet, skall behandlas på ett sådant
sätt beträffande ekonomiska resurser
att ett vanligt litet företag aldrig
skulle kunna klara sig om man tillämpade
samma principer för detta. Jag
har givit uttryck åt den uppfattningen
att vi i nuvarande situation försöker
styra ett modernt samhälle efter ekonomiska
principer och med ekonomiska
medel, som kanske passade för 40 å 50
år sedan men som i nuvarande läge helt
enkelt är felaktiga.

När jag hör ekonomerna tala om överbalansering
m. m. skulle jag vilja säga
följande: Om ett enskilt företag skulle
få röra sig med så begränsade resurser
som staten, skulle en förnuftig skötsel
av detsamma praktiskt taget omöjliggöras.
Den, som har suttit i olika företag,
inom kooperationen eller annorstädes,
och sett hur man där försöker skapa
ett rörelsekapital som man kan sätta
in i verksamheten, måste fråga sig: Är
det rimligt att — som för närvarande
diskuteras — ytterligare beskära samhällets
möjligheter att bli effektivt. Jag
förstår mer än väl att både herr Ohlin
och herr Cassel har den uppfattningen,
att man skall försöka kväva möjligheterna
till statlig verksamhet så mycket
som möjligt. Om man utgår från den
synpunkten kan man försvara den efter
mitt sätt att se ansvarslösa politik som
man predikar i vårt land i fråga om
skattesänkningar m. in. Men om man anser
att samhället skall ha samma resurser
som en konsumtionsförening eller
ett annat företag, måste man också se
till att samhället får resurser för att
kunna styra en konjunktur och för att
kunna skydda penningvärdet.

Jag har aldrig här i riksdagen eller i
min verksamhet ute i bygderna talat om
sänkning av den direkta skatten. Jag har
nämligen sagt mig, att när samhället har
byggts ut så att det påtar sig ansvar
för byggenskap m. m. — om inte samhället
gjorde det, skulle vi inte få nå -

gon byggenskap till stånd — är det
orimligt att tänka sig att kunna styra
konjunkturen medelst höjda räntor
eller medelst punktåtgärder av olika
slag. Vi kan inte heller gå ut och säga
åt människorna: »Handla förnuftigt vid
löneförhandlingarna!» När inte nationalekonomerna
kan tänka och handla
förnuftigt med den bokliga kunskap
som de borde ha, även om de nekar att
förvärva någon praktisk sådan, skall vi
inte heller begära, att människorna i en
högkonjunktur skall kunna kommenderas
till att hålla tillbaka kraven, då de
ser, att företagen har goda tider. Om
man då vill bedriva en konjunkturstyrande
verksamhet, måste man finna ett
medel, som ger möjlighet att hastigt gripa
in för att lägga förhållandena till
rätta. Skall man kunna behärska en konjunktur,
måste man inom samhället i
hela dess bredd kunna ta bort den överflödiga
köpkraft, som har kommit till
och som ökar riskerna för inflation och
hotar att vrida konjunkturen på sned.
Eftersom riksdagen för närvarande är
samlad hela året skulle vi kunna förändra
skatteuttaget halvårsvis. Man kan
påstå, att detta är både politiskt och
praktiskt omöjligt, och givetvis kan man
anföra skäl för sådana påståenden, men
i ett modernt samhälle är det angeläget,
att vi försöker skapa fram den tekniska
apparat som skall göra det möjligt. Det
skulle förvåna mig, om vi skulle möta
sådana svårigheter att de inte kan övervinnas.
Enligt min uppfattning måste
vi, om vi skall kunna bedriva en förnuftig
samhällsverksamhet, helt enkelt
förfara på ett annat sätt än hittills. Sedan
kan man fortsätta att tala om
tvångssparande eller om att samhället
samlar i kistorna o. s. v., så att den
svenska industrien och det svenska samhället
får lida oöverkomliga skador; vi
måste här ge samhället andra resurser
än det nu har.

Man frågar också: »Är det rimligt,
att samhället skall ta av den enskilda
individen och hysa misstroende mot ho -

Nr 2

225

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nom?» Detta låter mycket bra, men,
ärade kammarledamöter, jag läste i
Expressen helt nyligen, att en viss herr
Onassis, som bl. a. dirigerar våra tankfartyg,
skickade ut sin fru på en fisketur
som kostade 15 miljoner kronor. Just nu
reser en svensk affärsman av internationella
mått omkring och köper upp
kvarnar på löpande band. Man kan då
fråga sig: »Har de genom vanligt hederligt
arbete kunnat förskaffa sig dessa
resurser?» Nej, orsaken är att samhället
tillåter den enskilde att ta ut skatter i
en utsträckning, som staten aldrig någonsin
har gjort. Det är förunderligt,
att högern och folkpartiet inte i dagens
situation säger: »Det är upprörande, att
vi skall vara beroende av en enskild
företagare, som kan fördyra och dirigera
oljetransporterna på det sätt, denne
redare gör, som när det behagar honom
kan skicka ut sin hustru på en
fisketur för 15 miljoner kronor.» Frågan
kan också ställas på detta sätt: »Är
det rimligt, att den andre finansmannen,
som nu köper upp det ena företaget
efter det andra, troligen i mening
att så småningom kunna skapa ett monopol
och bestämma över löner och
annat, skall få gentemot både svenska
medborgare och andra fortsätta med sin
skattepolitik, som ger honom resurser
att, inte för gemensamma utan för enskilda
intressen, skapa miljonöverskott?» Herrar

Ohlin, Hjalmarson, Cassel och
andra borgerliga borde ta upp även sådana
fall till diskussion i samband med
skatteproblemet i dess helhet. Vi brukar
ju säga väldigt vackra ord om sådana
där personer, när de gör donationer.
Det gör de ju ibland för att freda
sitt samvete eller få en medalj. Men vi
gör inte några sådana vackra utläggningar
när staten tar ut pengar i skatt
för att göra en omfördelning till förmån
för de inkomsttagare som har mindre
inkomster.

Jag har velat slå fast, att vad alla partier
i dagens situation behöver göra är

att tänka om på det ekonomiska fältet.
Den som läst Gunnar Myrdals sista bok
om världsekonomien måste säga sig att
utvecklingen, därest vi inte skall stå
still, i olika hänseenden måste gå hän
mot ökat samarbete mellan medborgarna.
Om nu den enskilda företagsamheten
skall anses vara så viktig, pekar utvecklingen
i fråga om storföretagen i
alla fall på att vi måste ha ett samhälle
som ser till, att åtminstone de fungerar
på ett riktigt sätt.

Försvarsfrågan har under diskussionerna
skilts ut från allting annat. Jag
har också lagt märke till att högern och
folkpartiet nu försökt att få ett äktenskap
till stånd, även om det skär sig
ibland. Men det är sorgligt att ett äktenskap
skall komma till stånd med den
utgångspunkten, att det som skall ge
samhället, hemmen och själva tillvaron
värde skall sättas på undantag. Det
program som högern nu vann så att
säga en valseger på är efter vad jag kan
förstå det mest reaktionära program
som högern har presenterat, i varje fall
under de valrörelser som jag varit med
om. Om nu högern och folkpartiet för
framtiden skall säga nej till kulturella,
sociala och andra reformer men ja till
försvaret, kommer vi återigen in i en
situation, där det svenska folket känner,
att försvaret är till för att värna
intressen, som ytterst motverkar det
som gör livet värt att leva för människor
i kojor och i de olika mindre hemmen.
Jag vill beklaga denna utveckling,
ty om det svenska folket skall känna
samhörighet med sitt land — och inom
arbetarrörelsen har vi ingenting att
klaga över i det hänseendet — vill vi
känna, att de värden, som detta land
kan ge, skall komma medborgarna till
del. Detta kan endast ske genom en aktiv
social och kulturell politik, som
nödvändigtvis kostar pengar. Jag är
tacksam mot försvarsministern som just
förde ihop dessa båda frågor, försvar
och kostnader. Det är beklagligt ur cn
annan synpunkt att försvarsfrågan nu -

15 — Andra kammarens protokoll 19!>7. Nr 2

226 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

mera ute i bygderna efter den borgerliga
agitation som fördes i valrörelsen
kommit i ett annat läge än förut.

Jag skulle också vilja ta upp frågan
om hur vi skall kunna klara bostadsproblemet.
Jag hoppas innerligt, att den
bostadspolitiska utredning som har
presterats om grundlinjerna för bostadspolitiken
inte skall föranleda regeringen
till en proposition. Detta skulle göra
det omöjligt att i vårt land på förnuftigt
sätt komma till rätta med bostadsfrågan.

Jag skulle i detta sammanhang också
vilja tillägga att man i besparingssyfte
försöker sig på olika nya metoder.
Jag läste i veckan om exempelvis
eif bygge här i Stockholm som beräknats
kosta 35 miljoner kronor. I denna
summa ingick arkitekt- och konsultarvoden
till cirka 7 miljoner kronor.
Man har länge haft en känsla av att vi
har fått en arkitektglädje här i landet,
vilken håller på att skapa problem för
både kommuner och andra och höjer
kostnaderna på ett sätt som vi måste
komma till rätta med. Emellertid har
det också framkommit krav på att förbilliga
bostadsbyggandet. Dessa strävanden
har tagit sig uttryck exempelvis
däri att man numera, låt vara i begränsad
omfattning, drar in på kakelsättning
i badrum och kök. Skenbart kan
det synas vara billigt. Man målar i stället,
och när hyresgästerna ovetande om
standardsänkningen kommer dit efter
en vecka tror de att det finns kakel
både i badrum och annorstädes. De
måste emellertid ganska snart skaffa arbetare
för att sätta dit kaklet. Det blir
en del extra kostnader. Det är emellertid
inte nog med det. Det hela föranleder
husmödrarna mycket arbete om
man skall klara rengöringen efteråt,
speciellt när det finns barn.

Det finns anledning för oss att rätta
till saker och ting på detta område, så
att man inte nu i någon missriktad s. k.
sparsamhetsiver åstadkommer stora
kostnader i olika avseenden på under -

håll och trevnad. Man underlåter däremot
att vidta åtgärder för att nedbringa
de verkliga kostnaderna.

När man måste anlita arkitekter, konsulter
m. fl. skulle jag vilja rekommendera
att man ser till, att arvodena inte
står i något sammanhang med byggnadskostnaderna.
Ju mer kostsam en
byggnad är desto mer tjänar nämligen
arkitekterna. Det vore rimligt att rätta
till detta snarast möjligt och jag är
tacksam om herr statsrådet ville göra
det.

Till sist skulle jag vilja ta upp en
annan fråga, där jag väckt en motion.
Under föregående år diskuterade vi en
skattesänkning på 375 miljoner kronor
eller mer. Jag protesterade vid det tillfället
och ansåg att vi inte hade utrymme
för en skattesänkning. Om en skattesänkning
ändå skulle vidtas ansåg
jag, att det borde ske i form av höjt
barnbidrag. Man sade då att en sådan
höjning skulle komma den 1 juli i år
och att det inte var någonting att diskutera
om. Jag invände i det sammanhanget
att det kunde vara andra tider
1957 än 1956, men jag kunde inte övertyga
kammaren om detta och det blev
som det blev.

Jag skulle vilja vädja både till regeringen
och till statsutskottet att nu vidta
den justering av barnbidragen som
jag föreslagit i min motion. Det skulle
innebära en höjning av kostnaderna
med ungefär 101 miljoner kronor. Om
vi skall skapa rättvisa här vore det väl
ändå lämpligt att inför tioårsminnet av
barnbidraget se till att åtminstone försöka
kompensera den värdeminskning
som skett sedan 1947. Jag hoppas därför
innerligt att höjningen av barnbidragen
skall kunna verkställas från den
1 juli 1957 i stället för från den 1 januari
1958.

Ja, herr talman, med detta har jag
velat kasta fram några synpunkter. Jag
har fortfarande den uppfattningen att
det i dagens läge och för framtiden är
angeläget, att samhället skaffar sig de

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Nr 2

227

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ekonomiska resurser som behövs för en
ny politik. Till dess man hittat på några
bättre medel att styra en konjunktur
vill jag också rekommendera att vi tillgriper
den direkta beskattningen för att
bemästra läget. Jag menar att samhället
inte skall rygga för att skaffa en konjunkturfond
av den storleksordningen
som är nödvändig för att föra en aktiv
konjunkturpolitik. Om samhället har någonting
att lära av den enskilda företagsamheten
är det just att skaffa sig
de ekonomiska resurser som behövs för
en aktiv politik.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Att komma som nr 37
på talarlistan i en remissdebatt är kanske
inte det mest angenäma för en talare
— och det är heller inte angenämt
för kammaren när vi kommit så långt.
Jag har därför försökt sammanställa ett
kort koncentrat av allt det jag ämnat
säga här i dag, och jag tror att kammaren
håller mig räkning för det.

Jag vill uppehålla mig vid vår värnkraft.
Den har kommit under debatt på
ett alldeles nytt sätt med anledning av
årets statsverksproposition. Enligt överbefälhavaren
finns det grundad anledning
till oro att vi, om vi skulle bli anfallna
av en fientlig makt, inte skulle
kunna försvara hela vårt land effektivt.
Här skall man nu inte bara räkna geografiskt
utan också räkna med de kulturella
och sociala värden som herr
Lundberg nyss talade om. Även dem
bör vi kunna försvara. Tveksamheten
och oron grundar sig på de otillräckliga
anslagen under fjärde huvudtiteln.

Här lämnas nu fiiltet öppet för både
oron ocli gissningarna. Inte är det väl
vi som skall lämnas ut, frågade gotlänningarna
i tidningarna häromdagen,
och den frågan kan norrbottningarna
med samma rätt ställa. Skall glesbyg -

dernas folk få känna trygghet i medvetandet
om att vår värnkraft räcker, eller
är det vi som skall uppges sedan
man en tid gjort motstånd och därigenom
fördröjt fiendens framryckning, så
som överbefälhavaren skisserar det?

Jag vet att försvarsfrågan hänger
oupplösligt samman med vår ekonomi.
Hela vårt samlade samhällsarbete är ett
värnande av ting som redan åstadkommits
till människornas bästa men också
ett skapande av nya sådana ting. Jag
skall inte göra någon uppräkning, det
har gjorts många sådana i dessa debatter.
Försvaret är bara en del, skolor,
sjukhus och ungdomsvård är andra avsnitt
av samhällsverksamheten som vi
inte kan avvara men som kostar mycket
pengar.

Att läsa finansministerns presentation
av årets budget inger inte någon större
trygghetskänsla. Där är alltför mycket
antagligt och ovisst och riskabelt, som
finansministern själv uttrycker det. Vi
måste i alla fall förutsätta att var och
en inom vårt folk är inställd på att göra
sitt yttersta för att det hela skall gå
ihop. Jag kan inte hjälpa att jag anser
det vara farligt att, som finansministern
rekommenderar i sin plan, reformera
på avbetalning. Vi vet inte med säkerhet
hur årets räkning kommer att gå
ihop. Blir det inte till slut en lucka i
den ekonomiska »värnkraften» om människorna
ute i landet börjar misstänka
bristande logik i regeringens ekonomiska
handlande? Riksdagen har de sista
åren på förslag av regeringen beslutat
att större restriktivitet skall iakttas
med avseende på enskilda människors
avbetalningsaffärer, och detta är riktigt.
Inköpen bör nog anstå tills man är
närmare möjligheten att betala. Fastän
samhällsplanerandet och de därmed
sammanhängande utgifterna som regel
avser något som har betydelse långt
framåt i tiden och därför givetvis skall
betalas i etapper, anser jag detta förfaringssätt
likväl vara riskabelt just ur
den synpunkten att man måste ha män -

228 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

niskornas förtroende då man under så
labila ekonomiska förutsättningar som
nu råder beslutar om nya stora utgifter
som inte kan sägas vara obetingat nödvändiga.
Exemplets makt är större än
vi är beredda att medge. Vi kommer
aldrig ifrån att det är uppifrån man tar
rättning och inriktar sitt liv. Vi har
tidigare åtaganden och påbörjade arbeten,
till vilka stora folkgruppers förväntningar
är knutna och som borde
föras till fullbordan innan vi går vidare.
Här är jag åter tillbaka till områden
som omnämnts om och om igen
under de här dagarna. Nykterhetsvården
och ungdomsvården är just nu synnerligen
aktuella men lider av så allvarliga
brister att det faktiskt kan konstateras
att vi måste uppge människomaterialet
på grund av att vi saknar resurser
att omhänderta alla dem som behöver
samhällets hjälp på dessa områden.
Det är inte så många timmar sedan
fröken Elmén här redogjorde för katastrofsituationen
på ungdomsvårdens
område. Inom nykterhetsvården är det
likadant. Det är enligt min uppfattning
oerhört allvarligt att man vid övergången
till den fria spriten faktiskt offrade
människor som inte kunde tas om
hand. Vi var inte rustade för det då,
och de som hade att genomföra denna
omläggning resonerade som så, att dessa
människor i alla fall var ett ohjälpligt
klientel och att reformen måste kosta
något. Ja, det kan hända, men när det
går ut över människomaterialet tycker
jag det är mer än bittert.

Vi har andra grupper, vilkas ekonomiska
förhållanden släpar efter. Jag har
fortfarande änkorna i blickfältet. Deras
förhållanden skulle bli föremål för
en omprövning när de ekonomiska förutsättningarna
det medgåve, svarade dåvarande
socialministern, nuvarande finansministern,
mig år 1954. Det gällde
kvalifikationsåldern för erhållande av
änkepension. Jag kan inte finna att vi
löst den frågan på ett fullt tillfredsställande
sätt, fastän det alltjämt finns så

många kvinnor inom detta skikt som
borde, behövde och väntar på att bli
hjälpta på ett annat och bättre sätt än
nu kan ske. Då denna omprövning gjordes
beroende av den ekonomiska situationen
tycker jag nog att man i dagens
läge borde ha kunnat taga upp frågan
igen och försökt lösa den. Hur bedömer
man dessa behov, när de skjuts undan
i kön och framför allt då de får stå tillbaka
för nya åtaganden? Jag hoppas
verkligen att inte dessa områden betraktas
som något som bör offras och
blir ett slags Gotland eller Norrbotten
ur ekonomisk försvarssynpunkt. Jag
skall inte uppehålla mig längre vid dessa
frågor utan har bara velat snudda
vid dem.

Jag ville till sist framhålla att vår
värnkraft måste få räcka över hela fältet.
För många människor börjar det stå
klart att välfärdsstaten måste bjuda något
mer än folkpensioner, barnbidrag
och andra yttre fördelar. En förste polisassistent
här i Stockholm, som ledde
morgonandakten i radio den 16 i denna
månad, yttrade ungefär följande: »Om
man bara tillgodoser kroppen och de
lekamliga behoven är det som att sätta
fram en tom tallrik och säga till den
hungrige: Var så god och ät!» »Det
finns nämligen», tilläde han, »gott om
andlig hunger bland människorna i
dag.»

Därefter berättade han om hur en
sextonårig pojke kommit in på polisstationen.
Han var förtvivlad i sin situation,
och han bad om råd. »Det måste
finnas någonting annat än detta, så här
kan jag inte ha det», hade pojken sagt.

Dess bättre fanns det den gången på
polisstationen någon som kunde fungera
som andlig rådgivare. Det finns många
fler än denne pojke, som har samma
behov. Vi har upplysningsfilmer och
rådgivningsbyråer för att vägleda de
människor som vill ha kontakt med
våra socialhjälpsorgan. De rådvilla och
andligt trevande måste också ha tillgång
till hjälp! Denna hjälp måste fin -

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Nr 2 229

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nas i tillräckligt stor utsträckning på
skilda områden. Det får inte saknas
präster i församlingarna, själavårdare
på sjukhus, ålderdomshem och ungdomsanstalter.
Sedan måste vi se till,
att de som har de själavårdande uppgifterna
sig anförtrodda inte överhopas
med administrativa åligganden och
dränks i papper. Då kommer de inte
åt eller hinner inte med att fylla den
funktion, som egentligen är deras. Vi
måste tillåta och underlätta uppförandet
av gudstjänstlokaler överallt där så
behövs.

Herr Gustafsson i Borås berörde utförligt
alla dessa frågor i går kväll, och
jag skulle redan då ha velat instämma
i det han sade. Jag skall å andra sidan
heller inte gå längre än till enbart detta
omnämnande. Jag tycker att det han i
går kväll sade nog gick hem till oss
alla.

Jag vill påminna om en sak, som i
dag varit föremål för ett omnämnande
— jag tror att det var herr Nelander.
Det gäller morgonbönerna i skolorna
och diskussionerna kring dem. Sedan
man börjat att så våldsamt attackera
morgonbönen i skolorna, vill jag säga
att jag trots detta är ganska förhoppningsfull
med tanke på våra barns möjligheter
att i fortsättningen få fostran i
kristen tro. Jag tror, att detta mitt hopp
skall stå sig, ty ofta har en sådan där
attack fått helt motsatt verkan än den
man tänkt sig. Med tanke på vilka krafter
det är, som tar ett tag med varandra,
är jag ännu mer övertygad om
att det starka skall avgå med segern.

Vad beträffar morgonbönerna och
elevråden och elevkårernas inställning
till desamma har jag för mig, att det
hela verkar på samma sätt som den
masspsykos, som grep ungdomarna och
förde dem i aktion på Kungsgatan. Om
Dagens Nyheter hade börjat debattera
huruvida man skulle ta hort geografilektionerna
på skolschemat skulle tidningen
ha fålt precis samma instämmanden.
Ungdomarna skulle ha rusat

fram och sagt: Javisst, vad skall vi med
geografilektioner till?

Jag tror inte, att eleverna har betydelsen
av detta klar för sig, och därför
bör de människor, vilka bär ansvaret,
vara försiktiga så att vi inte tar bort
eller förvanskar någonting som är
omistligt och värdefullt. Jag tror att
det svenska folket självt vaknar upp till
kamp, då det förstår att detta är någonting
som vi måste slå vakt om.

Herr talman! Här skulle jag kunna
sluta mina korta sammanfattande reflexioner
kring de stora frågor, som alla
under dessa dagar varit föremål för ett
ingående resonemang, med några ord
ur överbefälhavarens skrivelse. Jag tycker,
att de har sin tillämpning på alla
dessa områden, vare sig det gäller att
värna och försvara vårt land och dess
gränser och vad landet innehåller, kampen
för en god och sund ekonomi eller
kampen för att bevara de andliga värdena:
»Försvarskrafterna böra .. . utformas
så att en angripare i det längsta
hindras få fast fot på svensk mark och
att ingen del av landet behöver uppgivas
utan segt motstånd i olika former.»

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag skall anknyta till
den reflexion, som herr Lundberg gjorde
i början av sitt anförande, där han
talade om att partichefen för i synnerhet
folkpartiet hade en viss benägenhet
att centraldirigera vad medlemmarna
skulle säga och tycka. Jag har lagt
märke till att man partierna emellan
har den uppfattningen att det utövas
starka påtryckningar från partiledarnas
sida. Det tror man om socialdemokraterna
också. Jag tillhörde socialdemokratiska
partiet under 10 år och
drev en rött omfattande verksamhet
både på det lokala planet och på landsplanet,
men jag måste säga, att det
fanns aldrig någon människa, som förbjöd
mig att säga någonting av det,
som jag själv trodde var riktigt. Så har

230

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

heller icke varit fallet under den korta
tid jag tillhört folkpartiet. Det kan ju
tänkas, att man kan ha betraktat mig
som ett hopplöst fall och att man fördenskull
inte försökt. Men herr Lundberg
kan vara övertygad om att den
centraldirigering av tankar och åsikter,
som han tror på och talar om, inte
finns.

Jag vill nu, herr talman, försöka att
så koncentrerat som möjligt framföra
några kätterska synpunkter på en del
politiska frågor.

Först och främst skall jag anknyta
till det som fru Boman berörde i början
av sitt anförande, nämligen militärväsendet,
som ju har varit föremål för en
ivrig debatt. Både herr Skoglund och
fru Boman har givit uttryck åt en rörande
tro på militärväsendet. Det är
som om man inte skulle kunna se någon
annan form av försvar än militär
upprustning, och man tror att vi kan
leva i trygghet, om vi har ett starkt
militärt försvar.

För min del tror jag inte att militärväsendet
ger oss någon nämnvärd trygghet.
Denna uppfattning grundar jag
bland annat på någonting så irrationellt
som en kristen livssyn, och jag
förstår inte att fru Boman, som har
samma syn, inte har kommit till samma
resultat som jag. Det är såvitt jag kan
se alldeles omöjligt att förena kristen
livssyn med militärväsendets våldsmentalitet.
Om vi tvingas att ta ställning,
tycker jag vi öppet bör säga, att man
inte kan acceptera en kristen livssyn,
om man accepterar militära operationer
såsom ett användbart medel i umgänget
mellan folken.

Det synes mig också finnas starka
förnuftsskäl som ger oss anledning att
tvivla på militärväsendet. Herr Skoglund
sade tidigare, att vi behöver trygghet.
Ja, det gör vi, men kan man lova
svenska folket att det skall få trygghet
genom en stark militär upprustning?
Hur vågar herr Skoglund eller fru Boman
gå ut till svenska folket och säga,

att vårt folk skall leva i frihet om vi
offrar så eller så mycket på militär
upprustning? Man önskar nog leva i
trygghet, men såvitt jag kan se kan man
inte få denna önskan uppfylld. Givetvis
är det orimligt att tänka sig att ett under
alla omständigheter anspråkslöst
militärväsen, sett i det stora sammanhanget,
i ett litet land, som är inkilat
mellan två stora maktblock, skall kunna
vara en trygghetsfaktor. Historien ger
inga exempel på att ett litet lands militärväsen
har skyddat landet från angrepp
av större och starkare länder.
Jag tror dock att militärväsendet kan
ha en viss uppgift att fylla i vårt samhälle.
Det hjälper oss inte mot angrepp
utifrån, men det kan ha en viss betydelse
för upprätthållandet av ordningen
inom landet.

Naturligtvis förstår jag att den kristna
pacifismen är utopisk — det finns
så mycket som är det — men man
måste hålla fast vid den ändå.

Nu frågar man, om vi skall lämna
hela vårt land försvarslöst, utan de militära
maktresurser som vi kan ge det,
och låta en anfallande part komma över
oss och härja efter behag. Ja, det är en
svår fråga. Jag tycker man bör reducera
den till rätta proportioner genom
att säga, att om ett starkare land angriper
oss med sin militärmakt, måste vi
offra hundratusentals människor och
väldiga materiella värden och sedan i
alla fall få uppge vår nationella ställning,
därest vi inte har skaffat oss sådana
förbindelser med andra maktblock
som gör det möjligt för oss att Stå ut.
För dem som tror på militärväsendet
bör det enligt mm mening vara naturligt
att verka för Sveriges anslutning
till Atlantpakten, men för mig, som tvivlar
på militärväsendet, skulle det bära
emot att framföra den tanken.

Man kan fråga sig, var den ekonomiska
gränsen går när det gäller att
skapa trygghet genom militär makt. Jag
har den uppfattningen, att även om vi
skulle låta alla statsinkomster gå till

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Nr 2

231

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den militära budgeten, så skulle militärerna
ändå inte vara nöjda.

Nu säger man att det kan komma
överraskningar, och det kan det förvisso.
Man tror att militärerna skulle
kunna klara dessa överraskningar, men
det tror inte jag. Den största av alla
överraskningar som jag kan finna är en
ändring i målsättningen som kommit
till tydligt uttryck i den militära litteraturen.
Om man i krigshistorien följer
de krigförande makternas uppträdande,
finner man att de har inriktat sig på
den materiella förstörelsen, av broar,
elektricitetsverk, transportmedel o. s. v.
I den amerikanska militärlitteraturen
sägs det nu klart ut, att den tiden kan
anses vara förbi. Nu skall man inte
längre inrikta sig på materiell förstörelse,
ty även den som vinner kommer
att drabbas av följderna av denna materiella
förstörelse.

Vi har brist på materiella ting i världen,
och de formerar sig sakta. Världens
stora problem är naturligtvis människan.
Om det inte funnes några människor
i världen skulle det vara mycket
fridfullt, och fråga är om det inte är för
många människor och om det inte är
de många människorna som är den
stora överraskningen och den stora faran,
om man ser det i det stora internationella
sammanhanget. Att lösa detta
problem genom att öka på de militära
utgifterna synes mig vara ett fåfängt
försök att lösa en på denna väg olöslig
fråga. Jag sympatiserar fördenskull
mycket med försvarsministerns försök
att hålla utgifterna för militärväsendet
inom rimliga gränser, och det var synd
att han inte också i år hade mod att
föreslå repetitionsövningarnas inställande,
så att vi hade vunnit ytterligare
70 miljoner kronor.

Det är en sak i detta sammanhang
som det förvånar mig att nationalekonomerna
inte har sagt så särskilt mycket
om. När de skall förklara inflationsprocesscn,
sysselsätter de sig med
lönerna i synnerhet. Men det är sällan

man i svensk litteratur i varje fall får
se någonting om militärutgifternas inflationsdrivande
effekt. Våra militära
utgifter lägger vi dock på saker som
helt enkelt förstörs, de är improduktiva.
Om man då lägger ut, låt oss säga två
miljarder kronor i sådana utgifter,
finns det en gammal regel som säger att
man skall multiplicera med fyra för att
få fram inflationseffekten.

Ur dessa synpunkter måste jag nog
säga, att jag vill hålla fast vid den upplevelse
som jag faktiskt gjorde för över
30 år sedan, när jag för första gången
läste om en inskription i de romerska
katakomberna. Där fanns det med krokiga
bokstäver inmejslat en hälsning,
som de förföljda kristna förmedlade till
varandra, och den hälsningen löd:
»Caritas Christi negat militiam», vilket
betyder, att Kristi kärlek vägrar krigstjänst.

Jag skulle också vilja säga ett par
meningar rörande ett annat område.
Det gäller den argumentering, som föres
mellan oppositionsledarna och i synnerhet
socialdemokraterna om socialismen
och det enskilda näringslivet. Denna
argumentering föres på det sättet —-och borde ju också föras på det sättet
i varje fall från socialistisk synpunkt
— att när oppositionsledarna varnar
regeringen för att den med sin ekonomiska
politik fördärvar det enskilda näringslivet,
så menar oppositionsledarna
uppenbarligen att socialisterna skulle
ta detta såsom ett varningstecken. Detta
måste ju ovillkorligen bli en uppmuntran
ur socialistisk synpunkt, ty förutsättningen
för att genomföra socialismen
iir ju att det enskilda näringslivet
inte längre kan existera. Det är ju målsättningen,
sedan må socialdemokraterna
avgöra om de vill hänga fast vid socialismen
eller ej. Om socialdemokraterna
inte är socialister, måste de självfallet
ta varning niir de tydligt ser hur
svårt det iir för det enskilda näringslivet
att under våra nuvarande förhållanden
klara sig.

232 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Socialismen måste ju förr eller senare,
såsom profeten har sagt, leda till
proletariatets diktatur, och för att det
skall kunna ske måste ju hela samhället
proletariseras. Nu tror jag man har
missuppfattat hela detta begrepp proletariatets
diktatur så, att man tänker
sig att proletariatet skulle utöva någon
diktatur. Men så uppfattade inte Marx
saken, utan han uppfattade det så, att
man skulle utöva diktatur över proletariatet,
och det är faktiskt vad som
skett i alla de länder där man verkligen
genomfört socialismen. Proletärerna i
Ryssland kan givetvis inte utöva någon
diktatur. Varför skulle de då gå så skälvande
genom livet? Detsamma gäller de
övriga socialistiska länderna. Ingen
skall tro att Kinas proletariat utövar
någon diktatur. Det är diktatur över
proletariatet, och för att det skall kunna
ske måste man helt enkelt proletarisera
hela samhället och överföra det
enskilda näringslivet med dess resurser
i samhällets ägo. Jag kan inte se annat
än att om socialdemokratien håller fast
vid socialismen betyder själva förlängningen
av socialdemokratien, att man
förr eller senare kommer in i ett diktatursamhälle.
Nu skall jag visserligen erkänna
att socialdemokratien här i Sverige
har gått revisionismens väg, men
revisionismens väg är inte ett avsteg
från någon målsättning, utan det är ett
avsteg ifrån metoden att nå målet, och
man måste säga, att revisionismen är en
behagligare metod än den blodiga revolutionen.
Jag hoppas emellertid, att socialdemokratien
skall bli liberal, och
då kommer det nog att ordna sig så
småningom.

Jag kan inte, herr talman, sluta utan
att säga några ord om bondeförbundet,
jordbruket och landsbygden. Jag finner
det vara ett verkligt framträdande karakteristiskt
drag hos bondeförbundet
att det gör anspråk på att nära nog ensamt
företräda landsbygden och jordbruksnäringen.
Det är vi som gör det,
säger man på det hållet, och det är tro -

ligtvis så, att man drar ett analogislut
ifrån sitt dominerande inflytande i
jordbrukets föreningsrörelse, där man
manövrerat ut alla andra för att behärska
denna rörelse. När man kommer
ut till väljarna, säger man att bondeförbundet
företräder landsbygdens intressen,
och då menar man att det inte
är några andra som gör det. Om man
sade, även vi jämte andra företräder
landsbygdens intressen, vore det sant,
ty man kan inte säga, att bondeförbundet
inte företräder landsbygdens intressen
—- visst gör det det — men det gör
det inte ensamt. Med hänsyn till det
decimerade antal riksdagsmän bondeförbundet
nu har tycker jag, att det
vore mycket klokt, om bondeförbundet
sökte kontakt med alla andra landsbygdsrepresentanter
för att få landsbygdens
speciella synpunkter framförda.

Ett synnerligen intressant kapitel är
ju bondeförbundet och Dagens Nyheter.
Jag tycker det vore synd om bondeförbundet,
om det inte hade Dagens Nyheter,
ty det är den enda källa, där det
hämtar sina argument. Utöver vad som
bondeförbundet hämtar där är det inte
så mycket bevänt med dess argumentation.
I Dagens Nyheter läser man t. o. m.
sådana satser som att bondeförbundet
tillskansat sig de och de fördelarna för
landsbygden. Då säger man på bondeförbundshåll:
Se vad landsbygdsfientlig
denna tidning och folkpartiet som sådant
är. Men när bondeförbundets agitatorer
sedan kommer ut till min hemsocken,
säger de: Titta vilka favörer vi
har lyckats skaffa åt landsbygden! Då
hade alltså Dagens Nyheter rätt. Är det
sanning, när bondeförbundets agitatorer
säger, att bondeförbundet skaffar
favörer åt landsbygden genom regeringskoalitionen,
men lögn, när Dagens
Nyheter säger det?

Man sätter ibland upp bondeförbundet
och dess politik såsom ett värn mot
landsbygdens avfolkning. Det är mycket
misslyckat. Mellan 1880 och 1930

Nr 2 233

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

försvann 684 000 människor från landsbygden.
Från 1930 till 1950, då bondeförbundet
haft ett visst inflytande i
varje fall i regeringen, försvann 772 000
människor från landsbygden. Inte på
allvar men en smula skämtsamt kan jag
också säga, att 350 000 kor blev så förskräckta
för landsbygden att de flydde
till slakthusen under samma tid.

Det är en sak som jag tycker att bondeförbundet
hittills glömt, men det är
fråga om att bondeförbundet kommer
att ändra sig på den punkten, nämligen
att man alldeles har försummat löneklyftan
mellan de sämst ställda på
landsbygden och dem som arbetar inom
industrien. Jag tänker på förhållandet
mellan lantarbetarna och industriarbetarna.
Jag tycker det skulle ha varit
naturligt, att man hade passat på under
den tid, då jordbrukskalkylen var i
funktion, ty då fanns det ju möjlighet
att få kompensation för det, men inte
ens då brydde man sig om den behövliga
lyftning av lantarbetarnas löner,
som verkligen var och är av behovet påkallad.
Jag kan inte förstå varför en
lantarbetare skall ha 3:11 och 3: 15 i
timmen och byggnadsarbetaren i Stockholm
11 kronor i timmen. Jag anser, att
problemet om lantarbetarnas löner och
nämnda löneklyfta har bondeförbundet
skött dåligt i regeringen, men vi får väl
hoppas, att det skall bli bättre i fortsättningen.

Nu skall man emellertid göra så gott
man kan, och man har därför hittat på
etl nytt ord, som man tröstar oss bönder
med. Man säger: Ni skall få i ersättning
för ert missnöje en supplementär
jordbrukskredit. Detta låter mycket
vackert. Ni skall visserligen få den på
vanliga bankmässiga grunder. De som
får sådana lån skall betala tillbaka dem
på fem år. Vi har fått stödlån 1952 och
1954, och nu 1957 får vi supplementär
jordbrukskredit. Kan ni säga, när vi
skall betala allt detta? Ty det är väl
inte meningen att lånen skall efterskänkas? -

Nu säger man, att man skall skänka
efter för de fattiga, och det är visserligen
en mycket sympatisk tanke. Det
tycker jag mycket väl att man skall
göra. Men hade man inte kunnat arbeta
efter en annan linje förut? Hur skall
man kunna betala dessa ständigt återkommande
lån? Jag tycker att om man
skall rädda lantbrukarna och lantbruket
från ekonomisk undergång, skall
man vägra dem kredit, ty de kan inte
betala den. Varför kan de inte betala
den? Jo, därför att bondeförbundet tillsammans
med socialdemokraterna bedriver
en skattepolitik som gör det
omöjligt. Det vore bättre, att man verkade
för en lägre skatt så att det funnes
någon möjlighet för en företagare av
en jordbrukares karaktär att klara sina
lån. Jag har frågat folk inom olika avdelningar
av jordbrukets föreningsrörelse,
hur det går för bönderna, om de
kan betala. Man bara skakar på huvudet
och säger, att växelkontona stiger
mer och mer. Centralföreningarna får
gå i borgen för dem och lämna dyrbara
krediter, och det är mycket små
utsikter att de skall kunna klara det.

Till sist vill jag säga, att det vore
mycket intressant att få en kort redogörelse
av någon bondeförbundsrepresentant
för hur den utmärkta dumpingregeln
fungerat under året? Vi som säljer
jordbrukets produkter har nog en
känsla av att det är litet dåligt beställt
med det som skulle bli ett så utomordentligt
instrument. På vilka områden
skall den tillämpas? I fråga om äpplen
kan den uppenbarligen inte tillämpas
och inte heller i fråga om äggen. Kan
den tillämpas i fråga om smöret? På
vilka områden kan den tillämpas, och
när kan den tillämpas? Har den visat
sig vara det stora skydd för jordbruket,
som man ansåg var en förutsättning
för eu framgångsrik prissättning
på jordbrukets produkter, när den beslutades?
Det vore intressant att höra,
om nu någon av bondeförbundets re -

234

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

presentanter ville säga några ord om
det.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När herr Ohlin talade
om centraldirigering påpekade jag, att
herr Ohlin centraldirigerade på sådant
sätt, att han sätter sig sist på talarlistan
och sedan tar bort den som står först
inom folkpartiet och går in där själv.
Sätter man detta i system kan man faktiskt
utöva en verksamhet, mot vars förekomst
här i riksdagen jag protesterar.

Sedan vill jag säga till herr Kilsmo,
att hans djupa tankar och hans socialistiska
förkunnelse pekar på att det
måste vara underliga jordbrukare vi
har i Sörmland, och det vore väl ändå
skäl att han tänkte om i fråga om sambruk
och andra saker.

Till fru Boman skulle jag vilja säga
att jag beklagar att hon nu satt sin förtröstan
till våldet och att hon så misströstar
om kristen kultur, humanitet
och människokärlek. Det är tragiskt att
en uppländska, som ändå var så varmt
engagerad i den kristna rörelsen, på
så kort tid har kommit på andra tankar
i de norrländska skogarna. Våldet är
icke allt.

Fru BOMAN (li) kort genmäle:

Herr talman! När jag såg herr Kilsmos
hänförelse inför försvarsfrågan
tänkte jag: han skulle ha varit en utmärkt
soldat.

Jag tror att eu soldat måste känna
hänförelse för det uppdrag han skall gå
till. Jag tror det vore väldigt svårt både
för herr Kilsmo och för vem som helst
annan i denna kammare och även för
mig själv, fastän jag är kvinna, att hålla
sig undan, om vi stode i den situationen
att en främmande makt angrep vårt
land, tog våra små barn och plågade
dem — herr Kilsmo trodde det var bättre
med en sakta död — eller dödade
dem, skövlade våra hem, brände och
förstörde, och inte sätta in någonting
som motåtgärd. Det finns väl ingen

människa i detta land som värnar om
försvaret utifrån någon annan utgångspunkt
än att vi skall ha möjlighet den
dagen det behövs att försvara det som
är vårt och som är oss kärt.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag åhörde med mycket
stort intresse herr Kilsmos anförande.
Jag tänkte först, när han började
deklarera, att han inte gillade det socialdemokratiska
partiet, och sedan,
när han också reagerade emot oppositionspartiernas
inställning till olika saker,
att här kanske vi ändå kan tänka
oss få en som kan ansluta sig till bondeförbundet.
Men när jag vidare hörde
hans nihilistiska inställning till försvaret
tänkte jag: Gud bevare oss för en
sådan! Han måste vara kvar i folkpartiet.

När jag sedan hörde hans inställning
till lantarbetarna skulle jag vilja fråga:
Hur mycket betalar herr Kilsmo själv
till sina lantarbetare?

Jag vill ytterligare fråga: Hur tänker
herr Kilsmo sig skyddet mot dumping?
Det var ju folkpartiet som hindrade ett
visst skydd mot dumping, när vi hade
den frågan uppe.

Hade vi haft möjlighet att begränsa
importen utifrån t. ex. av det norska
margarinet och nu senare av det danska,
hade vi kunnat undgå en hel del
saker som kanske också hjälpt herr Kilsmo
att komma ifrån sina ekonomiska besvärligheter.
Han kanske inte då hade
behövt dessa lånemöjligheter, som ändå
tack vare bondeförbundet ställts till
förfogande för vissa jordbrukare, som
troligtvis i de flesta fall har uppskattat
dem. Men herr Kilsmo är väl i den ställningen,
att han inte behöver några dylika
lån.

Herr Kilsmo kanske ändå lade märke
till att jag i mitt anförande tidigare i
dag betonade att vi jordbrukare önskade
en lägre ränta. Har herr Kilsmo skulder,
hoppas jag han instämmer i detta.

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Nr 2 235

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr KILSMO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Boman säger att
jag skulle passa bra som soldat. Ja —
men inte i militär tjänst! Jag skulle
hellre vilja vara en Kristi soldat.

Sedan frågade herr Rubbestad vad jag
betalar mina arbetare, men den saken
behöver herr Rubbestad inte lägga sig i.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag förmodar att kammaren
vid det här laget är trött på talare
i allmänhet även om den haft ett
sådant folknöje som nyss — och trött
på statsråd i synnerhet, när de nästlar
sig in på talarlistan. När jag nu ändå
tar till orda, är det med löfte att inte
tala mer än 15 minuter och servera en
koncentrerad stuvning av repliker till
några av dem, som under debattens gång
har kritiserat regeringens familjepolitik.
I debatten har uttalats dels besvikelse
över att familjepolitikens utbyggnad
inte varit tillräcklig, dels kritik över
dess utformning. Anmärkningar av detta
sistnämnda slag har framförts främst
från högerhåll. Fru Ewerlöf har i dag
äntligen övergivit den diskretion, som
hennes parti iakttog i går, då det så
omsorgsfullt undvek att ens nämna
barnbidragshöjningen. Även folkpartiet
har — ända fram till tretiden i dag, då
fröken Elmén fick ordet — varit egendomligt
undvikande på denna punkt.
Herr Ohlin konstaterade endast i förbigående
i går hur det blir när barnbidraget
har höjts. Jag har fått en känsla
av alt båda parter — höger och folkparti
— har undvikit att tala om
detta kontroversiella ämne med tanke
på de närmanden till varandra som måste
föregå ett borgerligt regeringsalternativ,
och jag tycker nog att mitt intryck
bekräftades, när herr Ohlin strax
före middagspausen i dag försäkrade
statsministern att meningsmotsättningarna
mellan höger och folkparti i socialpolitiken
inte alls är så djupgående.

Endast folkpartiets fröken Elmén har

hittills företrätt Expressen-synpunkter
och menat att upprustningen av familjepolitiken
går för långsamt, att barnfamiljerna
nu får för litet. När sådant
säges från en oppositionsriktning, som
samtidigt är mer skattesänkningsivrig
och vill ha större försvarsutgifter än
regeringen, må det dock ursäktas om
jag inte tar anmärkningarna så värst
mycket på allvar. Fröken Elmén liknade
regeringen vid ett ishockeylag,
där den spelare som slår hårdast mot
finansdepartementet får den största utdelningen.
Jag undrar om fröken Elmén
kan spela hockey — jag kan det
inte — men jag vet ganska bra vad laganda
är, och inom regeringen dunkar
vi inte på varandra vare sig med hockeyklubbor
eller andra tillhyggen. Avvägningen
mellan olika intresseområden
sker i resonlighetens tecken. Därför äi
det inte så, som fröken Elmén förmodade,
att jag sitter med sorg i hjärtat i
kretsen av mina kolleger därför att jag
inte får allt vad jag önskar till barnfamiljerna
på en gång. Mina kolleger får
inte heller allt vad de vill ha på en gång.
Vi vet alla att räkningarna måste betalas
av skattebetalarna — de skattebetalare
mot vilka regeringen enligt fröken
Elméns partiboss herr Ohlin bedriver
en listig och otillbörlig högskattepolitik.

Mera konsekvens är det onekligen i
högeroppositionen, vars enda sociala
reformprogram är just skattesänkningar,
och som följaktligen vill omvandla
barnbidraget till barnavdrag i skatten.
Jag är fru Ewerlöf tacksam för att hon
inte har huttlat med beskedet på den
punkten. I sin rättframhet därvidlag
passar hon inte för några herdestunder
med herr Ohlin.

Mera besynnerlig var herr Ilaeggbloms
anmärkning på att regeringen har
gjort ett halvårsuppskov med barnbidragshöjningen.
Han anmärkte på att
finansministern sagt sig vilja lösa in
den växel, som riksdagen utställt till
barnfamiljerna, och en växel måste lö -

236 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

sas inom tre dagar, inte efter ett halvår,
menade herr Haeggblom. Men en
växel kan ju också omsättas, och eftersom
herr Haeggbloms parti var det enda
partiet här i riksdagen, som förra året
inte ville vara med om att utställa denna
växel, så är det ju litet underligt att
just han är så kritisk mot att växeln blir
omsatt.

Konsekvent är även deras besvikelse
som likt mina partivänner, herr Lundberg
och fru Thorsson, inte önskar ökade
försvarsutgifter och tycker, att vissa
familjestödjande åtgärder är viktigare
än ytterligare några trappstegs sänkning
av skattenivån. Det är en inställning
som jag respekterar — och ändå kan
det vara omöjligt att låta den bestämma
vår politik i alla lägen. Det inträffar
t. ex. alarmerande ting på det utrikespolitiska
området: en revolt i Ungern,
som sprider sig som en skälva genom
östblocket och låter oss känna vingslag
av hotande krig, en militäraktion mot
Egypten, som visar att våldet ännu betraktas
som ett lämpligt verktyg även
av välanständiga västmaktsstater. Anslagskraven
för det svenska försvaret
får därmed en ökad tyngd i den vågskål,
där vi lägger skattebetalarnas
pengar. Resultatet kan bland annat bli,
att höjningen av barnbidragen måste
komma ett halvår senare än beräknat.
Detta har av somliga betecknats som ett
löftesbrott av regeringen, som förra våren
deklarerade sin avsikt att höja
barnbidragen från och med 1 juli 1957.
Nu blir det alltså 1 januari 1958 i stället.
Men de flesta måste väl ändå vara
medvetna om skillnaden mellan en avsikt
och ett löfte. Avsikter kan kullkastas
av force majeure, av oförutsedda och
tvingande omständigheter. Det var väl
heller inte avsikten, att det skulle bli
någon elaktartad Ungern- och Suezkris
hösten 1956? Även politiker måste
ibland revidera sina planer efter den
hårdhänta verklighetens ingrepp. Om
det var nödvändigt och lämpligt att göra
det just på detta sätt, kan man natur -

ligtvis ha olika meningar om, och jag
förlänker ingen rätten att tycka att
andra lösningar hade varit bättre.

Jag skall i stället för en närmare
redovisning av de familjepolitiska förslag,
som riksdagen får tillfälle att i lugn
och ro pröva under de närmaste månaderna,
ta upp till bemötande bara ett
par av de principiella anmärkningar
som här anförts i debatten beträffande
barnbidragen.

Först några kommentarer i anledning
av kritiken mot att regeringen släppt
sambandet mellan mjölkprishöjning och
barnbidragshöjning. Det är riktigt att
vi förra våren tänkte oss en sammankoppling
i tiden av de två höjningarna
och därvid siktade på den 1 juli 1957,
då den utgående statssubventionen med
3 öre per mjölkliter enligt överenskommelsen
skall upphöra och då barnbidragshöjningen
mycket lämpligt skulle
kunna ta vid. Någon större betydelse
tillmätte vi dock inte en sådan koordinering
i tiden, eftersom mjölkfördyringen
utgör endast en liten post bland de
många i familjebudgeten som barnbidragen
avser att täcka kostnaderna för.
Herr Haeggblom har mycket riktigt
nämnt beloppet 2 kronor och 25 öre
per barn och halvår — ett belopp som
skall ses mot en barnbidragshöjning på
110 kronor per år, respektive 55 kronor
per halvår. När barnbidragshöjningen,
av skäl som jag tidigare angett,
måste framskjutas ett halvår, kunde
man naturligtvis också överväga att utsträcka
mjölksubventionen över samma
halvår. Sådana överväganden gjordes
även inom regeringen under budgetbehandlingen
i höstas. Men svårigheten
att så långt i förväg avgöra storleken
av mjölkprishöjningen den 1 juli 1957
gjorde, att tanken för det dåvarande
fick förfalla. En utsträckning av subventionspolitiken
på jordbruksområdet
är ju inte heller ur principiella synpunkter
så värst tilltalande för konsumenterna.
Övergången till ett friare
system med mer marknadsmässiga pri -

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Nr 2 237

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ser har ju länge eftersträvats av både
regeringen och oppositionspartierna.

Fru Ewerlöf har här låtit förstå, att
det tillgängliga utrymmet för barnbidragshöjningen
borde ha använts på
annat sätt, till barnavdrag i skatten i
stället. Argumenten mot ett återinförande
av barnavdrag i skatten är gamla,
och jag vill tillägga: de är alltjämt
slitstarka. Barnavdrag i den progressiva
statsbeskattningen hade på sin tid
den ofrånkomliga effekten, att barnfamiljer
på högre inkomstnivåer fick en
större ekonomisk lättnad att omvandla
i nyttigheter för barnen än vad barnfamiljer
i lägre inkomstskikt fick. Där
blev barnavdragen helt verkningslösa.
Dessa olägenheter eliminerades, när
familjestödet i stället fick formen av
enhetliga kontantbidrag, lika för alla
barn. Även nu skulle barnavdrag i skatten
få liknande verkningar. Om det årliga
belopp av 200 miljoner kronor, som
regeringen föreslår riksdagen att höja
barnbidragen med, i stället skulle användas
till skattesänkningar för barnfamiljerna,
skulle ett inkomstbortfall för
statsverket på 200 miljoner kronor motsvara
ett barnavdrag av 720 kronor för
alla barn beträffande den statliga beskattningen
eller 430 kronor, om man
skulle tillämpa avdrag i både den statliga
och den kommunala beskattningen.
En uträkning av vad sådana barnavdrag
skulle betyda i skatteminskning
för olika kategorier av barnfamiljer
visar genomsnittligt, att endast barnfamiljer
med lägst 14 000 kronor till
16 000 kronor i årsinkomst skulle få lika
mycket i skattesänkning som en barnbidragshöjning
av 110 kronor och att
alla inkomsttagare under denna inkomstnivå
skulle förlora på bytet. Inkomsttagarna
över 15 000-kronorsgränsen
skulle vinna mera ju större inkomster
de hade. Men antalet barn i familjer
med mindre än 15 000 kronor i årsinkomst
är 1 120 000, vartill kommer cirka
130 000 barn med ensamma mödrar, beträffande
vilka man kan anta att in -

komsten i regel ligger under 15 000 kronor
om året. Endast 570 000 barn eller
knappt en tredjedel av alla barnbidragsberättigade
skulle indirekt få ett bättre
stöd genom den skattesänkning, som
högern förordar. Och jag säger med
tvekan »indirekt», ty skatteavdragen
på faderns lön skulle nog inte alltid
komma barnen till godo. Mina kontakter
med mödraopinionen i brev jag får
och på möten och resor pekar entydigt
hän på att man ger de kontanta barnbidragen,
som kommer mödrarna direkt
i handom, företräde. En tia mindre i
skatteavdrag per månad på mannens
lön får kvinnan sällan samma glädje av
som ett större kvartalsbelopp, som är
adresserat direkt till henne och som
hon kan nyttja till väl planlagda inköp
för barnens räkning. Jag är övertygad
om att en folkomröstning bland
landets mammor, om nu folkpartiet
skulle vara hågat att föreslå en sådan,
skulle ge ett överväldigande stöd för
den uppfattningen, som också är regeringens
uppfattning.

Fru EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall endast ta upp
den del av statsrådet Lindströms anförande
som berör barnavdragen.

Jag har svårt att förstå, varför just
barnavdragen skall stå i en klass för sig,
när man beräknar lättnader i medborgarnas
skatt. Låt mig ta ett exempel.
Fru Lindström och jag, som ju bor i
Stockholm, har båda ett ortsavdrag på
2 000 kronor. Jämför vi oss i detta avseende
med en liten kontorist, som kommer
från landsorten och bosätter sig
här och likaledes får detta ortsavdrag,
är det ju klart, att ortsavdraget för
statsrådet Lindström och i någon mån
även för mig betyder cn mycket större
lättnad i skatt än för den lilla kontoristen
med hennes låga lön. Men mig
veterligt är det ingen människa som
någonsin reagerar mot dessa avdrag,
vilka alltid måste verka så, att skatte -

238

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lättnaden blir större för människor med
högre inkomst än för människor med
lägre inkomst.

Jag fattar som sagt inte varför vi,
när vi godtar progressionen och räknar
oss till godo avdrag som minskar vår
skatt, skall sätta just barnavdragen i
särklass.

Sedan har statsrådet Lindström rätt
i det att det betyder väldigt mycket för
många mammor att få barnbidragsbeloppet
direkt i handen. Det går inte,
hoppas vi, till radiogrammofoner och
televisionsapparater, såsom ibland påstås,
utan verkligen till ungarna. Men
man kan väl också se saken så, att den
skattelättnad, som barnavdragen innebär,
kommer familjen som sådan till
godo — det kan bli en bättre bostad,
bättre kost o. s. v. Jag tycker inte att
man kan skilja så strängt på det goda
för barnen och det för hela familjen.

Statsrådet kanske erinrar sig att jag
satte in vårt skattesänkningsförslag vid
förra årets riksdag i bilden, och detta
förslag skulle ha givit barnfamiljerna
en avsevärd skattelättnad. Men de skatteskalor
vi föreslog kompenserar inte
de lägsta inkomstskikten för barnbidragens
minskade realvärde, och för
dem tillät jag mig föreslå höjda barnbidrag
och barnavdrag över hela linjen.

Herr JANSSON i Benestad (bf):

Herr talman! Herr Kilsmo tog upp
några frågor som gällde bondeförbundet.
Jag skall inte bemöta honom på
annat sätt än att jag säger att när jag
hört honom tala om att han i sexton år
varit socialdemokrat och jag sedan gör
reflexioner kring hans anförande, så
förstår jag, varför han behövde så lång
tid att räkna ut, att han kommit i fel
partifålla.

Trots att debatten pågått så länge vill
jag beröra ett par frågor. På grund av
att vårt partis statsrådsledamöter knutit
en reservation till förslaget om statstjänstemannalönerna
har det sagts, att

detta betyder att det blir svårt att hålla
samman den regering, som nu sitter. Jag
vill till detta ha sagt, att dyrortsgrupperingen
självfallet är en stor fråga för
vårt parti, och jag deklarerar öppet,
att det inte är möjligt för våra ledamöter
i riksdagen att garantera, att förslaget
kan vinna vårt stöd.

Det sägs i denna fråga, att därest lönerna
höjs i de lägsta orterna, så kommer
industrien att flytta ifrån landsbygden.
Det är ett argument som man
fått höra vid alla tillfällen, då dyrortsfrågan
varit aktuell. Som det nu är flyttar
folket från industrien. Skulle man
höja lönen, skulle industrien flytta från
folket, och då är hela frågan olöst, ty
man skall ha klart för sig, att de industrier
det här gäller av naturliga skäl
måste vara placerade där de nu ligger.

Vår tunga industri, vår massa- och
träindustri ligger där de ligger därför
att där finns förutsättningar att täcka
råvarubehovet på billigaste möjliga sätt.
Man har alltså inte placerat industrierna
på dessa platser därför att man där
kan få billig arbetskraft, utan därför att
man har tillgång till en tillräcklig råvaruförsörjning.
Och dessa industrier
noteras i regel som de säkraste papperen
på vår börs. Det förefaller mig ganska
underligt om de inte skulle kunna
betala den arbetskraft de sysselsätter
på sådant sätt, att vi inte behöver ha någon
spännvidd mellan 5-orter och 2-orter.
Jag anser att det kan de utan vidare
göra, om man ser problemet realistiskt.

Man skall ha klart för sig att dessa
industrier, i samhällen eller i småstäderna
eller rena brukssamhällen, är
nyckel- och basindustrier, till vilka
största delen av de arbetande inom respektive
samhällen är knutna. Men därutöver
har det lilla samhället som sådant
ett värde för hela vårt näringsliv.
Där skall finnas skolor och lärare, där
måste finnas anstalter för sjukvård,
tjänstemän vid post och kommunikationer,
där måste finnas kommunalanställda
och tjänstemän av olika kategorier.

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Nr 2 239

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Att industrier av denna typ placeras
på allra lägsta trappsteget i dyrortsgrupperingen,
drabbar således också alla
dessa människor, som är sysselsatta i
detta lilla samhälle. Konsekvensen härav
har blivit — det visar befolkningsutvecklingen
på landsbygden och i dessa
samhällen — att den mest kvalificerade
arbetskraften söker sig bort från dessa
orter. Det kan inte vara rimligt att en
sådan folkvandring skall få förekomma.

Jag vill alltså slå fast att för oss är
dyrortsgrupperingens avskaffande en
utomordentligt viktig angelägenhet. Det
intressanta i den nya propositionen i
detta sammanhang är att man nu inte
längre talar om en spännvidd baserad
på levnadskostnader, utan nu talar man
om marknadslönerna. Det är skillnaden
mellan dem som skulle motivera
den ökade spännvidden mellan högsta
och lägsta ortsgruppen. Därmed har
man gått ifrån det argument man tidigare
varje gång här har anfört. Men
om man nu skall jämföra med marknadslönerna
vid lönesättningen, kan jag
inte förstå annat än att då bortfaller
helt och hållet motivet för en skattegruppering,
som är knuten till lönegrupperingen.
Då borde tiden vara mogen
att införa enhetliga och lika stora skatteavdrag
i hela landet.

Man talar som sagt nu om jämförelser
med de marknadsmässiga lönerna.
Om man jämför en timmermanslön i
Stockholm, som är 5-ort, med en timmermanslön
i en 5-ort i Norrland och
en 2-ort i Småland, är spännvidden
mellan 40 och 50 procent, men mellan
2-orten i Småland och 5-orten i Norrland
är spännviden endast 20 å 25 procent.
Vad motiverar de betydligt högre
lönerna just här i huvudstaden? De
kan inte vara betingade av att man har
dyrare produktions- och arbetskostnader
här, utan det måste ha andra orsaker.

Herr Sköld föreslog under gårdagens
debatt att man skulle lösa frågan genom
en utredning, .lag liar inte något emot

detta, men beträffande lönegrupperingen
måste det i så fall bli en utredning
som kan arbeta snabbt, ty därvidlag är
frågeställningen klar. Jag medger att
en ändring innebär ett inkomstbortfall
av skattemedel, men det kan inte hjälpas.
Man kan inte upprätthålla den
orättvisa som detta system innebär
länge till. Om det skall vara någon mening
med samarbetet mellan de två partierna
i regeringsställning tycker jag
man borde kunna komma överens i en
för hela landet så vital fråga som denna
är och forcera fram en lösning av
problemet.

Det är ett par andra frågor i samband
med den ekonomiska politiken som jag
inte heller kan låta bli att något beröra.
Den ena gäller räntan. Det sades i går
att det varit ett stort missgrepp av regeringen,
att den inte tidigare har kopplat
in den fria räntan. Jag har citat här
från högerledaren i den ekonomiska debatten
den 9 februari 1955, där han sade:
»Att priset på pengar stiger betyder
i och för sig att pengarna blir mer värda,
och detta i sin tur betyder ett tryck
nedåt på kostnadsnivån. Det är detta
som är själva meningen med vår politik.
»

Sedan dess har räntan höjts med l1/*
procent. Det råder delade meningar
inom mitt parti härom, men personligen
har jag den uppfattningen att detta var
ett missgrepp. Regeringen och riksbanken
har här alltför villigt gått den
svenska finansvärldens ärenden. Trots
att vi höjt räntan med l‘/i procent har
kostnaderna ändå inte pressats ned.
Inte ens de utpräglade jordbruksfastigheterna
tenderar att sjunka i pris. över
huvud taget är prisnivån tämligen opåverkad
av den räntehöjning som genomförts.
Därtill kommer att det ändå finns
rum för krav på nya lönehöjningar. Det
signaleras ju nu lönehöjningar för 250
miljoner till statstjänarna.

Det iir således alldeles uppenbart att
räntans roll i fråga om kostnadsnivån
är överdriven.

240

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Skulle man ha löst frågan om en ekonomisk
stabilisering enbart med räntan
som stabiliserande faktor, kunde det
inte ha skett med mindre än att pengarna
gjorts så dyra att man, såsom högerledaren
varit inne på, drivit fram en
kris med därav följande konkurser för
många svaga företag och på det sättet
toppat den fulla sysselsättningen. Men
det är väl ingen som vill rekommendera
en sådan väg. Jag har härmed bara velat
visa att räntans roll som stabiliserande
faktor otvivelaktigt har överskattats.

Det finns ingen annan näringsgren i
vårt land, där ränteuppgifterna spelar
en så stor roll som inom jordbruket.
Detta sammanhänger därmed att inom
jordbruket är alltid investeringarna
mycket stora i förhållande till omsättningen.
En jordbrukare kan ha gjort
investeringar på 100 000 kronor i sin
gård men bara ha en omsättning på
15 000—20 000 kronor om året, medan
en företagare inom en annan näringsgren,
som också har investerat 100 000
kronor i sitt företag, har en omsättning
på ett par hundra tusen kronor, och det
är dock av bruttoinkomsten, omsättningen,
som ränteutgifterna skall bestridas.
När räntan stiger kommer därför
jordbruket snabbare än alla andra
näringsgrenar i en bekymmersam situation.
En räntehöjning på VU procent
betyder faktiskt en merutgift för jordbruket
på 30—40 miljoner kronor, och
dessa pengar skulle givetvis ha kunnat
användas mycket bättre, inte minst om
de använts för den driftrationalisering
som ju är ett livsvillkor för jordbruket
av i dag — det gäller i många fall även
småbruket.

Jag vill alltså klart säga ifrån att jag
hoppas att regeringen så snart som möjligt
återför räntan till en lägre nivå. I
Amerika bär man ju under alla år hållit
en ganska låg räntenivå. Man har resonerat
som så, att billiga pengar är det
bästa medlet för att stimulera produktionen
och öka takten i näringslivets

expansion. Jag tror att den tankegången
är riktig. Det talas ofta om att räntan
betyder så oerhört mycket för sparandet.
Ja, det kan hända banksparandet
ökar något litet efter en betydande räntehöjning,
men amorteringssparandet
minskar säkerligen i motsvarande omfattning.
I den mån amorteringarna inte
är fast bundna blir säkerligen följden
den, att en låntagare amorterar mindre
därför att det går åt mer pengar för
ränteutgifterna. Jag vill alltså faktiskt
ifrågasätta räntans roll som sparstimulerande
medel.

Jag skall emellertid inte bär fördjupa
mig i ränteproblemet även om det vore
intressant att göra det, utan jag vill
säga några ord om en frågeställning,
som har dykt upp här i debatten och
vållat en del meningsutbyte, nämligen
frågan om huruvida budgeten bör vara
totalbalanserad eller icke.

Såvitt jag förstår har finansministern
handlat alldeles riktigt då han försökt
totalbalansera budgeten. Jag trodde för
min personliga del att han skulle lyckas
att göra det under fjolåret men
inte i år. Det har han inte heller gjort.
Men hans försök att åstadkomma en totalbalansering
är värda all uppmuntran,
och jag kan inte förstå den kritik som
här, särskilt från högerhåll, riktats mot
finansministern. De gamla kommunalpolitikerna
av högerfärg brukade ju resonera
som så: »När det är goda tider
skall vi lägga undan pengar. Då skall
kommunerna inte låna så mycket, utan
försöka betala sina utgifter och investeringar
med skattemedel och andra
inkomster.» Det är precis samma resonemang
som legat till grund för finansministerns
försök att totalbalansera
budgeten.

Det finns också en annan sida av saken
som vi inte bör förbise. Av långtidsutredningens
prognos framgår att utredningen
är ganska pessimistisk när det
gäller möjligheterna till en fortsatt produktionsökning.
För min del tror jag
att utredningen varit för optimistisk.

Nr 2

241

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag tror inte ens att det kommer att gå
så bra som de räknat med.

Lägger vi därtill det förhållandet att
årskullarna kraftigt minskar, är det lätt
att dra den slutsatsen att nästa generation
med fog kommer — det heter ju
att varje generation skall betala sina
utgifter — att kunna anklaga 1950-talets
politiker för att vi i en högkonjunktur
med växande välstånd och inkomster
satsat så litet på att betala vissa investeringar
kontant och i stället lånat upp
pengar och lastat över på kommande generation
inte bara kostnaderna för ålderdomsförsörjningen
utan även en rad
stora investeringsprojekt. Vi kan inte,
vare sig vi är lekmän eller professorer,
blunda för att den stora frågan i dagens
läge är hur samhället skall kunna skaffa
sig ekonomiska resurser för de investeringar
som undan för undan behöver
göras. Hur skall vi få sparandet att räcka
till? Skall vi skära ned konsumtionen?
Eller vilka vägar skall vi över huvud
taget gå för att skaffa medel till
nödvändiga investeringar?

Jag skall inte uppehålla kammaren
längre. Jag vill bara än en gång understryka
att finansminstern är värd det
största erkännande för sina försök att
totalbalansera budgeten. Jag tycker att
oppositionsledarna, bur kritiska de än
är, borde medge detta och vara med om
att i någon mån försöka gardera samhället
för framtiden i stället för att leva
efter principen »ur hand i mun».

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Under remissdebatten
-— som nu pågått ganska länge — är det
tradition i den svenska riksdagen att
man behandlar rätt mycket av det som
tilldragit sig i riket och att man inte
med nödvändighet behöver knyta an sina
resonemang till Kungl. Maj ds proposition
nr 1. Jag skall begagna detta tillfälle
att beröra ett par ting, som inte
tidigare bar omtalats så mycket i denna
diskussion, nämligen vad jag skulle vil10
— Andra kammarens protokoll /.9.57.

ja karakterisera som de försummade
vårdområdena, vilka jag i min vanliga
verksamhet har sysslat tämligen mycket
med. Det första avsnittet anknyter också
direkt till statsverkspropositionen,
närmare bestämt till vad inrikesministern
föreslår under sin huvudtitel. Frågan
gäller sinnessjukvården.

Man skulle väl kunna säga om den
svenska sinnessjukvården, att den är
ett exempel på en ovanligt dålig planhushållning.
Jag tror, att man kan uppställa
en alldeles bestämd relation mellan
det förhållandet, att denna form av
sjukvård bedrives med staten som huvudman,
och det faktum att den har visat
så allvarliga eftersläpningar. För
egen del har jag från denna talarstol
redan för många år sedan som min mening
anfört, att det inte hlir någon ordning
och någon verkligt hög standard
på den svenska sinnessjukvården, förrän
den i paritet med den kroppsliga
sjukvården får landstingen och de stora
kommunerna som huvudmän. Den allmänna
tendensen är ju att vården av
de själssjuka skall ske i nära samband
med vården av de kroppssjuka. Det gäller
bland annat för sinnessjukhusen att
ha ett mycket intimt samarbete med
kroppssjukvårdens läkare, framför allt
invärtesmedicinarna. Man bör då lämpligen
förlägga mentalsjukhusen — som
de kanske numera rätteligen skall kallas—
i anslutning till kroppssjukhusen.

Ett beklagligt avsteg från denna regel
gjorde riksdagen för någon tid sedan,
då det projekterade mentalsjukhuset i
Gävleborgs län inte förlädes till residensstaden,
där det finns en välutrustad
medicinsk lasarettsavdelning och
för övrigt andra specialavdelningar,
utan till en stad med bara ett normallasarett.
Detta var ett bakslag för svensk
sinnessjukvård, som vi har all anledning
att beklaga. Jag hoppas, att det
inte skall upprepas i fortsättningen.

Sinnessjukvården släpar efter i åtskilliga
avseenden. Den har inte lika
mycket personal i förhållande till paNr
2

242

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tientantalet som kroppssjukvården. Den
har inte heller samma materiella utrustning
som lasarettsavdelningarna, något
som måste anses bekymmersamt i en
tid, då verkligen något skett på sinnessjukvårdens
område, då till läkarnas
förfogande har ställts hjälpmedel, som
man tidigare inte kunde drömma om
och som gjort att vårdtiden på dessa
sjukhus har kunnat nedbringas och omsättningen
blivit så stor som för närvarande.

Det är också lättare att komma in på
ett kroppssjukhus, även om platsbristen
— det skall gärna erkännas -— på sina
håll även där är ganska besvärande. Antalet
expektanter på mentalsjukhusen är
beklämmande stort och överbeläggningen
konstant. Jag såg senast i dag
en uppgift om dess storlek. Om också
siffrorna i allmänhet måste betraktas
som osäkra, kan man utan att göra sig
skyldig till någon överdrift säga, att
överbeläggningen rör sig om minst 15
procent, säkerligen betydligt mera.

Sinnessjukvården behöver självfallet
nya byggnader och bättre rustade avdelningar.
Dessa behov försöker man
nog tillgodose i den mån man bygger
nya sjukhus, men även härvidlag måste
anmärkas, att takten i utvecklingen är
sådan, att ett sjukhus, som projekterades
för några år sedan och då ansågs
modernt och stående på höjden av vad
man från medicinska synpunkter kunde
kräva, nu ter sig i vissa avseenden
efterblivet. Detta gäller t.ex. det sist
färdigställda sjukhuset, som snart skall
ta mot sina patienter, nämligen Gullberna
vid Karlskrona.

Det behövs vårdplatser, och det behövs
en rent materiell upprustning
inom sinnessjukvården. Detta är självfallet
utomordentligt viktigt, men det
är inte allt; det finns en sak som är
ändå viktigare, och det är att mentalsjukhusen
till sitt förfogande får tillräckligt
med folk, tillräckligt med läkare,
sjukvårdsbiträden och ekonomipersonal
för att kunna fullgöra sina vik -

tiga sjukvårdande funktioner. Den som
varit ute i Europa och sett litet på förhållandena
i andra och kanske krigshärjade
länder, där man av naturliga
skäl inte haft möjlighet att investera så
mycket i nya byggnader, kan vittna om
att det där tack vare tillgången på personal
ändå kan bedrivas en mycket
högklassig sjukvård. Jag tänker t.ex. på
den danska slutna mentalsjukvården,
som i många avsenden är föredömlig,
trots att den verkar i ganska otillfredsställande
lokaler. Detsamma gäller
exempelvis den holländska sinnessjukvården,
och jag skulle tro — fastän jag
inte själv varit i tillfälle att studera
dessa — även förhållandena i Storbritannien.

Just detta att få en tillräckligt talrik
vårdpersonal i förhållande till de vårdade
är en av de angelägnaste uppgifterna
i dag, om man skall komma till
någon rätsida med detta problem och
kunna höja standarden inom sinnessjukvården.
Det är därför att beklaga
att inrikesministern inte har ansett sig
kunna föreslå större personalanslag än
vad han gjort i årets statsverksproposition.
Jag skulle mycket schematiskt
kunna uttrycka saken på det sättet, att
medicinalstyrelsen har kommit med ett
förslag, som den redan prutat ned med
50 procent av vad som i själva verket
ansågs vara det lämpliga och riktiga ur
vårdsynpunkt. Sedan har statsrådet —
eller vem det nu är som fingrat på huvudtiteln,
det kanske vi skall låta vara
osagt — skurit ned till hälften vad medicinalstyrelsen
begärt, vilket var hälften
av behovet. Förslaget är klart otillräckligt,
otillräckligt när det gäller läkarna
och ännu mera besvärande när
det gäller den övriga vårdpersonalen,
som har omedelbar kontakt med patienterna.
Låt mig anföra några slående
exempel på vilka förhållanden personalbristen
i själva verket leder till på
våra mentalsjukhus.

Om ni skulle titta på den dagordning
som gäller på de flesta slutna mental -

Nr 2 243

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sjukhus, kommer ni att finna att flera
åtgärder, som ter sig i hög grad inhumanitära,
vidtagits därför att man inte
har tillräckligt med personal. Den moderna
tendensen är att man skall försöka
sysselsätta patienterna så mycket
som möjligt, de skall vara uppe så mycket
som möjligt, och alla patienter skall
utveckla någon form av aktivitet. Men
bristen på personal gör att dagpersonalcn
måste ombesörja sängläggandet av
patienterna redan kl. 6 på eftermiddagen,
för att den saken skall bli klar till
dess att nattskiftet kommer. Vi behöver
bara sätta oss in i vad det innebär att
dag efter dag, kanske i månader, gå till
sängs vid en sådan tidpunkt. Detta är
en sak som inte ur sjukvårdssynpunkt
är motiverad eller lämplig utan endast
kan motiveras genom bristen på tillgänglig
personal. Jag skulle vilja rekommendera
i första hand statsutskottet att
ta en titt på dessa förhållanden och redan
nu söka åvägabringa en ändring i
det föreslagna. Jag skulle gärna vilja
ge statsrådet Hedlund det erkännandet,
att han alltid så länge jag har hört honom
verka i svenskt offentligt liv visat
ett betydande, verkligt mänskligt intresse
för dessa problem. Jag är övertygad
om att det inte för honom skulle kännas
som något allvarligare bakslag, om riksdagen
visade sig något mera generös i
detta avseende än vad Kungl. Maj:t av
det ena eller andra skälet har varit.
Självfallet för man väl räkna med att
det är de välbekanta statsfinansiella
skälen som här har spelat in.

Andra förhållanden på den svenska
mentalsjukvårdens område som ter sig
särskilt otillfredsställande, i synnerhet
i jämförelse med kroppssjukhusen, gäller
kosten. Om man rent siffermässigt
skall jämföra matkostnaderna för olika
kategorier av människor som måste utspisas
i grupp på detta sätt, kan man
för kroppssjukvården ange 2: 83, för
den militära utspisningcn 2: 80 men för
sinnessjukhusen 2: 02. Jag har hämtat
siffrorna ur statsverkspropositionen.

Nu är det visserligen riktigt att statsrådet
begärt en förbättring av dessa förhållanden,
men denna förbättring ger
i alla fall inte annat resultat än att beloppet
med ungefär en 50-öring understiger
den kostnad, som är bruklig på
kroppssjukhusen. Anslagsbristen går ut
över matkvaliteten. Den går ut över tilllagningen
av maten, som måste tillagas
centralt, och sedan kommer ut på avdelningarna,
där den skall behandlas ytterligare
i vissa avseenden, och därefter
kommer in halvljum och oaptitlig till
patienterna. Kvaliteten blir lidande
också så till vida, att flera viktiga näringsämnen
saknas eller ingår i otillräcklig
mängd i detta kosthåll. Framför
allt de bekanta C-vitaminerna förekommer
icke i näringsfysiologiskt tillräcklig
mängd i de mentalsjukas mat. Även
här gäller det anslag till ekonomi- och
kökspersonal. Jag måste också här beklaga,
att statsrådet inte har kunnat ta
ett verkligt krafttag för denna ur allmänt
humanitär synpunkt väsentliga
del av vården på dessa sjukhus.

Medan jag talar om sinnesjukvården
och då statsrådet Hedlund är här närvarande
i kammaren, skall jag också
ännu en gång fästa hans uppmärksamhet
på en detalj i sinnessjukvårdens administration,
som är i hög grad förtjänt
av en revision. Jag erinrar då om att
mentalsjukvårdsdelegationen för åtskilliga
månader sedan uppvaktade statsrådet
med en begäran om översyn av
de otaliga formella bestämmelser, som
gäller vid sinnessjukhusen, alltså inte
bara bestämmelser rörande intagning
utan också en hel rad regler om rapporter
och blanketter som måste skickas
ifrån överläkaren till olika myndigheter,
om körkort, vapeninnehav och en
hel del andra saker, inte att förglömma
den registrering i kyrkoböckerna, som
man fortfarande anser vara lämplig när
det gäller denna sorts sjuka. Jag skulle
vilja vädja till inrikesministern, att han
med det snaraste tar upp — eller, om
den är tillsatt, påskyndar — den utred -

244

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ning som måste komma i detta syfte
och som skulle hälsas med allra största
tillfredsställelse av företrädarna för
mentalsjukvården i Sverige. En reform
här skulle innebära en lättnad för de
patienter, som måste tas in på dessa
sjukhus, och en minskad diskriminering
av detta psykiskt omtåliga klientel. Vi
skulle härmed komma ytterligare ett
steg på vägen mot jämställdhet med de
slutna kroppssjukvårdsanstalterna.

Det andra försummade vårdområdet
som jag skulle vilja fästa kammarens
uppmärksamhet på gäller ett på sätt
och vis närbesläktat område, som ligger
mig mycket varmt om hjärtat, eftersom
jag under de senaste åren kommit
att syssla inom det. Det gäller vården
av de alkoholsjuka, som jag föredrar
att kalla dem. Enligt min mening
är även detta huvudsakligen ett medicinskt
vårdområde. Även här föreligger
en mycket betydande eftersläpning.
Särskilt den slutna vården är i hög grad
otillfredsställande.

Beträffande de alkoholsjuka är det
mycket viktigt inte endast med själva
botandet utan också att tillgodose de
förebyggande åtgärderna. Här kommer
jag ett ögonblick in på en fråga, som
förefaller att ha spelat en förvånande
liten roll i denna debatt. Jag tänker på
de åtgärder som till äventyrs kan företas
när det gäller försäljning och utminutering
av spritdrycker. Trots den
skrämmande erfarenhet vi litet var har
haft av den s. k. fria spriten tror jag
ändå, att de försök som gjorts i alla fall
skulle ha behövt prövas av statsmakterna.
Det var nödvändigt att genomföra
denna reform. Jag tillhör därför
inte de läkare som skarpt kritiserar dessa
åtgärder och anser att vi skall återgå
till någon sorts ransonerings- eller
restriktionssystem.

En sak är viktig i detta sammanhang,
nämligen att den svenska allmänheten
för första gången ordentligt fått upp
ögonen för vilket ohyggligt problem det
här i själva verket rör sig om. Jag tror

aldrig att vi skulle ha fått den saken
klar för oss under maskeringen av ett
ransoneringssystem. Jag tror att det är
en betydande vinning att vår uppmärksamhet
på ett alldeles särskilt sätt blivit
fästad vid detta allvarliga sociala problem.
Jag är nog optimist att tro — jag
stöder mig i någon mån på egen erfarenhet
bland alkoholskadade människor
— att dessa ledsamma erfarenheter beträffande
den stora insjukningsprocenten
och det våldsamma missbruket under
det första året kommer att efterträdas
av någonting annat. Konsumtionen
kommer antagligen att sjunka. En sak
kan man naturligtvis kritisera statsmakterna
för, och det har gjorts många
gånger. Jag skall inte uppehålla mig
vid det utan vill endast nämna, att man
inte tillräckligt tillgodosett vården av
de alkoholskadade innan man släppte
lös spritfloden. Nu får man vidta alla
möjliga improvisationer. Man får leta
upp snart sagt alla tänkbara hus och
kåkar för att härbärgera de svårast
skadade. Här behövs ingen pådrivande
kraft på myndigheterna. Jag vet att man
är fullt sysselsatt med att skaffa vårdplatser
för alla dem som önskar men
att man ändå inte på ganska lång tid
kan tillgodose behovet.

Den erfarenhet jag har av detta säger
mig, att det här icke endast gäller ett
kvantitativt problem. Det gäller inte
bara att skaffa ett visst antal vårdplatser.
Det är också i hög grad ett kvalitativt
problem. Jag vågar påstå att denna
vård, kvalitativt sett, i hög grad är
försummad i många avseenden. Jag
tror att det skulle behövas ett krafttag
för att leda in vården av de alkoholsjuka
i de riktiga banorna. Man måste
överge äldre tänkesätt med förvaring
plus jordbruksarbete plus tillfällig abstinens
under vårdtiden till förmån för
en mera medicinsk behandling och psykoterapi
av detta klientel. Det är sannerligen
inte så svårbehandlat och så
besvärligt att ha att göra med som kanske
många människor föreställer sig.

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Nr 2 245

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Min tanke är den, att man så småningom
borde inrikta sig på att ställa vården
av de alkoholsjuka under samma
huvudmannaskap som andra sjuka i
samhället — de mentalt sjuka och
kroppsligt sjuka. Jag tror att det riktigaste
är att man så småningom låter
landstingen få överta även denna vård.
Som det nu är drar sig kommunerna i
många fall att öppna inackorderingshem
— det är ett mycket bra initiativ
från vissa nykterhetsnämnders sida —
eller öppna mottagningar. Man tycker
att det inte lönar sig, eller också tycker
man att det är en uppgift för staten,
som läget nu är i dag. Med all respekt
för nvkterhetsnämndernas verksamhet
tror jag alldeles bestämt, att det är
lämpligare att huvudmännen för den
egentliga sjukvården också får hand
om vården av de alkoholskadade. Jag
tror inte att det är riktigt att lägga denna
vård under nykterhetsnämnderna —
vare sig det nu är fråga om öppen eller
sluten vård. Folk misstror dessa inrättningar
— med rätt eller orätt, det vill
jag inte yttra mig om. Går man till en
behandling utan att ha det rätta förtroendet
för den blir det ofta inte mycket
bevänt med resultatet.

Det är alltså, herr talman, en framtidssyn
som jag ser saken. Jag tror att
det medicinska inflytandet är på väg
när det gäller vården av alkoholsjuka.
Det har redan blivit större, och det
finns många tecken som tyder på att
det kommer att bli än större i framtiden.
Som en liten svala som kanske
bebådar en sommar skulle jag vilja beteckna
den nya nykterhetsvårdsutredningens
förslag om en av läkare ledd
anstalt, den s. k. Gudhemsanstalten i
närheten av Falköping. Det är utan
tvivel ett riktigt grepp, även om det här
endast rör sig om ett hundratal platser.
Det är i alla fall ett steg på den väg
som enligt min bestämda mening är den
riktiga.

Även på detta område gäller, liksom
i fråga om mentalsjukvården, att det är

viktigt att man inte bara sörjer för den
slutna vården utan också för den öppna,
som även den i mycket hög grad är
försummad här i landet. Det skulle behöva
öppnas en mängd olika dispensärer
över hela vårt land. Jag har själv
tillfälle att i Göteborg förestå en sådan
dispensär, som ledes av Kamratföreningen
Länken, och jag kan vittna
om att de resultat, som nås under en i
så fria former bedriven verksamhet i
själva verket är mycket uppmuntrande.
Här återstår emellertid ofantligt mycket
att göra. Då vi inom mentalsjukvårdsdelegationen
var över i Holland
frapperades vi av att holländarna bara
räknade med fyra procent slutna vårdplatser
när det gällde de alkoholskadade,
allt det övriga ansåg de skulle
kunna klaras av dispensärer, alltså av
öppna mottagningar av olika slag. Även
om denna siffra ter sig något låg för
svenska förhållanden, visar ändå internationella
erfarenheter —- i Amerika
och Kanada har man betydande erfarenheter
på detta område — att det
skulle kunna satsas avsevärt mycket
mer än man för närvarande gör på den
öppna vården och därigenom nås goda
resultat för en grupp av människor,
som har hunnit till det stadiet att de
utan all diskussion måste betraktas som
sjuka. De är offer för alkoholen, de är
slavar under detta gift, och de kan inte
utan hjälp klara sig ur sitt tillstånd.

Jag har, herr talman, velat peka på
dessa båda enligt min uppfattning väsentliga
vårdområden och fästa kammarens
uppmärksamhet på att här finns
något att göra, här är fältet fritt för
betydande insatser såväl från statsmakternas
som från kommunernas och
landstingens sida.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Det är ett känt faktum

246 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att förhållandena vid våra sinnessjukhus
inte kan betecknas som fullt tillfredsställande,
och jag tar inte till orda
nu för att bemöta den siste ärade talaren
utan mera för att komplettera den
bild av förhållandena som han gav,
komplettera den med vissa upplysningar
om det upprustningsarbete som nu
försiggår på detta område.

Det pågår något som jag skulle vilja
beteckna som ett påskyndat upprustningsarbete.
Vad sjukhusen beträffar
anslås det varje år tillräckligt mycket
pengar för att bygga ett nytt sinnessjukhus.
Det rör sig om belopp på mellan
30 och 35 miljoner kronor per år
för detta ändamål. Jag har meddelat
detta förr i kammaren, men jag tycker
det är anledning att stryka under förhållandet
nu. Det betyder att det så
småningom varje år kommer att bli ett
nytt sjukhus med cirka 800 vårdplatser
disponibelt.

I fråga om personalen kan man också
säga att det årligen blir ett inte oväsentligt
tillskott. I år begärs nya tjänster
till ett antal av 418, och under den
sista femårsperioden har vi fått 1 372
nya befattningshavare till sinnessjukvården.
Under femårsperioden dessförinnan
fick man också ett tillskott av
befattningshavare, nämligen 875 personer.
Det hade självfallet varit önskvärt
att man fått fram ännu mer personal.
Det hade också varit önskvärt att utbyggnaden
av sjukvården i övrigt, alltså
främst beträffande byggnaderna,
hade kunnat ske i ett ännu raskare
tempo. Det är emellertid inte någon lätt
sak att på en enda gång rycka upp ett
eftersatt vårdområde. Det går inte att
vända om allt som när man vänder på
en hand, utan man får successivt försöka
åstadkomma förbättringar, år för
år förbättra förhållandena, och de siffror
jag här anfört bör ge vid handen
att en sådan upprustning i tämligen
raskt tempo ändå försiggår.

De totala anslagsbeloppen till sinnessjukvården
var för senaste femårsperio -

den 845 miljoner kronor och för femårsperioden
dessförinnan 452 miljoner
kronor. Nu har naturligtvis penningvärdet
förändrats under denna tid, och del
är väl riktigare att jämföra dessa belopp
i ett och samma penningvärde, exempelvis
1954—55 års penningvärde. Anslagen
för den sista femårsperioden
uppgår då till cirka 800 miljoner kronor
och för den närmast föregående
femårsperioden till 560 miljoner kronor.
Ingen skall vara mera glad än jag
om det till nästa år går att forcera upprustningen
av hela denna vårdgren som,
det vill jag säga, inte fungerar fullt
tillfredsställande i dag.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är naturligtvis alldeles
riktigt att det här enligt en viss
angiven plan pågår ett arbete, som
leds av statens kommitté för sinnessjukvården.
Man bygger det ena nya
sjukhuset efter det andra. Det arbetet
går, får man hoppas, i så snabb takt
som det över huvud taget är möjligt.
Om vi bygger ett nytt sjukhus i Karlskrona
och nästa gång ett nytt stort
sjukhus i Falköping och året därpå
ett nytt sjukhus i Örebro, Bollnäs eller
var det nu kan vara, så är det självfallet
till glädje för befolkningen i dessa
landsdelar. Men det är uppenbart
att andra områden måste betraktas
som verkligt eftersatta, t. ex. Jönköpings
län, Älvsborgs län och vissa
norrlandslän. I dessa län har man
inte mycket glädje av att blekingeborna
eller närkingarna får en bättre
sinnessjukvård; man får dras med sina
gamla sjukhus.

Så länge dessa sjukhus inte har
tillräckligt med personal, så gör vi
inte allt vad som skulle kunna göras
för att förbättra förhållandena inom
ramen för de möjligheter som dessa
dåliga lokaler ger. Vi skall komma
ihåg, att det nytillskott av personal
på något över 400 personer, som statsrådet
talade om, i väsentlig grad gått

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Nr 2

247

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

till det senast byggda sjukhuset, som
ju måste helt nybesättas med personal.
Det gäller här Gullberna sjukhus vid
Karlskrona. Jag vill gärna göra det
erkännandet, att man när det gäller de
nya sjukhusen synes på ett ganska
tillfredsställande sätt har sörjt för personaltätheten.
Men det är vid de gamla
sjukhusen det brister. Här finns det nog
möjligheter att göra en del, även om
det skulle kosta något. Jag skulle vilja
rekommendera inrikesministern att
alldeles särskilt ha sin uppmärksamhet
riktad på möjligheterna att i enlighet
med de sakkunniga myndigheternas anvisningar
tillgodose de gamla vårdanstalterna
med erforderlig personal.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Såsom varande landstingsman
har jag all anledning att understryka
de synpunkter som här anförts
om sjukvården. Jag känner mycket
väl till svårigheterna på detta område
och kan intyga, att det här erfordras
stora investeringar t. ex. till
utbildning av läkare och olika byggnadsföretag
m. m. Men även i detta
sammanhang uppställer sig frågan: »Så
ska’ vi ha’t, men var ska’ vi ta’t?»

Försvarsfrågan har diskuterats i denna
debatt. Jag har tidigare sysslat med
den frågan i någon liten mån. När jag
i dag granskat fjärde huvudtiteln, har
jag funnit, att man på ett område
åstadkommit en besparing på 600 000
kronor. Det gäller Ersättning i anledning
av kroppsskada ådragen under
militärtjänstgöring. Jag har på detta
område kommit i beröring med ett fall
som gör att jag undrar, om man inte
bör företa en omprövning i RFA av
de belopp, som tillerkänns de skadade.
I detta fall gäller det en värnpliktig
som skadades 1950. Han låg på .sjukhus
i två och ett halvt år och var sjukskriven
sammanlagt fyra och ett halvt
år. Han blev förklarad invalid till 33%
procent och uppbär nu en ersättning
på 157 kronor 90 öre i månaden.

Som jag nyss sade förefaller det som
om det finns pengar på denna post i
försvarsbudgeten. Jag kommer därför
att väcka en motion om detta fall. Eftersom
jag inte själv kommer att vara
i tillfälle att deltaga i statsutskottets
behandling av motionen, vill jag nu
vädja till utskottets ledamöter att inte
bara vara välvilliga vid behandlingen
av denna motion utan även granska i
vad mån det finns möjligheter att i fortsättningen
bringa litet bättre hjälp åt
de värnpliktiga —• den mänskliga faktorn
i försvaret — när de skadar sig.
En sådan här olycka medför stora skadeverkningar
när den inträffar i unga
år. Den man jag här åsyftar hade just
blivit färdigutbildad som målare, när
han ryckte in till militärtjänst. Han
hade varit fyra och ett halvt år i yrket,
och när han kom tillbaka, skulle han
få full lön som målare. Men nu får han
alltså försörja sig och sin familj på
157 kronor 90 öre i månaden. Han kanske
kan skaffa sig någon lättare sysselsättning,
och jag kommer sedermera
att ta upp även den frågan.

När det med känsla och övertygelse
från olika håll talats om försvarsfrågan,
så är vi några stycken som under
årens lopp anfört en del kritiska synpunkter
när det gäller behandlingen
av den frågan. Och nu finner vi till vår
förvåning att herr Ohlin anser, att om
vi i någon mån haft möjlighet att påverka
försvarsministern då han här har
åberopat skatteuttaget jämfört med försvarsutgifterna,
så skall man betrakta
det som en mera tillfällig sinnesförvirring
hos vår försvarsminister.

Det är nog på det sättet att de samlade
utgifterna för statsverket, vare sig
det gäller byggande av sinnessjukhus,
utbildning av läkare, bedrivande av socialvård
eller försvarets område, måste
tas ur den samlade statskassan som vi
har till vårt förfogande. Då har herr
Spångberg och jag bl. a. ansett det
vara orimligt att detta förhållande icke
klargöres för medborgarna. Vi motio -

248 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nerade häromåret och önskade att man
på något sätt på skattsedeln skulle offentliggöra
ungefär hur mycket av inkomst-
och förmögenhetsskatten som
går till försvaret. Det har vi inte gjort
bara för vårt nöjes skull, utan vi anser
att om man nu skall bedriva upplysning
när det gäller försvaret och pressa
medborgarna till vissa utgifter på den
punkten, då erfordras upplysning även
här.

Överbefälhavaren, som hade fru Bomans
välsignelse, siktar väl på fem
procent av den samlade nationalbudgeten,
som är preliminärt beräknat till
63 miljarder. Vi kommer då till över
3 miljarder kronor i direkta försvarsutgifter.
Jag finner att herr Ohlin backar
även där och ifrågasätter om det
kan vara politiskt möjligt att genomföra
den utgiften, och det kan man ju
ställa sig frågande till. Men är det då
oriktigt att här åberopa dessa kostnadskrävande
åtgärder, som här lagts fram
för svenska folket, där man talar om
att det inte bara är utgifter för socialvården
utan jämväl också för försvaret
det är frågan om? Om det blir en kontrovers
med högern på den punkten
att man vill göra besparingar på socialvårdens
område så har vi väl anledning
att i samma utsträckning åberopa denna
stora utgiftspost med krav på statskassan.
Kan det vara oriktigt? Var denna
utgiftsökning kommer att sluta vet
jag inte. Vi ser ju att utgifterna ökat
redan i år till 2 275 miljoner kronor.
Det är ju bara en liten början, ty försvarsberedningen
arbetar alltfort med
nya planer. Jag kan alltså inte inse
att det skall anses som en tillfällig sinnesförvirring
om man från vårt partis
sida säger ifrån till svenska folket
att av de 6,1 miljarder, som upptagits
i inkomst- och förmögenhetsskatt —
om vi skall renodla bara den detaljen —
går det 2 275 miljoner till det svenska
försvaret. Därför behöver vi inte vara
några försvarsnihilister.

Vi hade tillfälle att göra några er -

inringar om en jagarbeställning föregående
år, som rörde sig om 140 miljoner
kronor. Det var fråga om en uppskjuten
beställning, ty vi ansåg att man
skulle utpröva detta vapen. Det hinner
i varje fall inte komma till användning
under krigsfall i närvarande läge. Jag
har nu under året erfarit, att staten
på andra sidan Östersjön har svarat med
att bygga 1 000 ton större jagare. Den
kapprustningen kan man ju hålla på
med i tro att man därmed kommer att
rädda freden. Jag vill inte diskutera
den saken nu, ty jag anser att när försvarsberedningen
blir färdig med sina
planer och vi får reda på hur mycket
man kräver av den svenska statskassan
för att åstadkomma den styrka i rustningshänseende
som vi behöver, då skall
vi diskutera den saken. Men jag vill bestämt
protestera mot att man säger att
en människa är sinnesförvirrad om
man vågar ställa i samband utgifterna
för försvaret och våra skatteinkomster,
ty de hänger intimt samman med varandra.

Under de båda dagarna remissdebatten
pågått har det också diskuterats en
hel del andra problem. De är ingående
belysta på olika områden, och jag skulle
gärna vilja stanna en stund vid herr
von Friesens uppläggning beträffande
landstingens anordningar. Där har vi
ju under årens lopp sökt att hjälpa till
att dämpa inflationen genom att lägga
upp fonder för att bygga lasarett, sjukstugor
o. d. Vi har inte fått arbetstillstånd
till det, och därför har vi åtminstone
på vissa håll garderat oss så att
den dag vi får arbetstillstånd skall vi
inte behöva alltför hårt anstränga kapitalmarknaden.

Men här har också talats en hel del
om sparsamheten. Jag stannade särskilt
vid ett yttrande under gårdagen av herr
Nilsson i Svalöv. Man har tidigare åberopat
räntan som den stimulerande faktorn
när det gäller sparverksamheten.
Ja, vi har ju tillfälle att se hur det är.
Vi har för närvarande en hög ränta,

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Nr 2

249

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och ändå jämrar sig olika myndigheter
över att sparandet är för litet. Den där
medicinen kan alltså inte ha så stark
verkan, eller räcker inte de räntesatser
vi för närvarande har? Hur är det
med den höga räntans välsignelse när
det gäller bostadsbyggandet? Det finns
inte så stor tillgång till kapital att byggnadskreditiven
kan avlyftas, och de löper
nu med 6,5—6,75 procent. Den höga
räntans välsignelse kommer på lång
sikt att få betalas av hyresgästerna, men
även — såsom herr Jansson i Benestad
tidigare har påpekat — av småföretagare
och bönder, som är i behov av att låna
kapital. Jag är överens med herr Jansson
i Benestad om att den rörliga räntan
snart bör få röra sig nedåt igen.

Herr Nilssons i Svalöv inlägg innebar
att spararna har förlorat förtroendet
för den nuvarande regeringen och
att det var bättre när vi hade borgerliga
regeringar. Ja, vi vet hur det var
på 1930-talet, då vi senast hade borgerliga
regeringar. Det är möjligt att spararna
hade förtroende för regeringen,
men det är bara den skillnaden, att det
stora flertalet av medborgarna — AKarbetarna,
korttidsarbetarna, de lågavlönade
industri- eller lantarbetarna —
inte hade någonting att spara, och därför
var det ingen glädje med att ha en
borgerlig regering och en högre ränta.

Jag tror inte den medicin hjälper
som herr Nilsson i Svalöv nu rekommenderar.
Däremot kan vi påvisa att
det pågår ett sparande via fackföreningar,
via försäkringar o. s. v. och inte
minst genom att småfolket iakttar sparsamhet
för att skaffa sig bostäder. Jag
tror inte att det utslagsgivande för sparandets
omfattning är huruvida regeringen
är borgerlig eller socialdemokratisk,
så herr Nilsson i Svalöv kan ta det
lugnt. Det sparande som är möjligt
att åstadkomma, det åstadkommes nog
även om vi har en socialdemokratisk
regering eller en koalitionsregering,
men en sådan regering gör det kanhända
möjligt för samhället att vidta såda -

na åtgärder, att vi får det sparande som
är nödvändigt för de kapitalinvesteringar
vi behöver göra på olika områden.

Herr talman! Det var ytterligare en
del synpunkter jag hade tänkt anföra,
men med hänsyn till tiden på dygnet
skall jag nu sluta mitt anförande och
hemställer om remiss av propositionen
till vederbörande utskott.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Här har i dag talats om
en hel del viktiga ting, men jag skall
inte trötta herr talmannen alltför mycket
vid denna vår första konfrontation
i detta sammanhang. Jag skall tala om
två saker.

Till att börja med vill jag klaga över
bensinsituationen eller rättare sagt påpeka,
att vi har det som vi har det med
söndagsförbud, därför att människor
inte har kunnat lära sig samhällssolidaritet.
Om här kommer ut ett rykte,
att det blir knapphet på en vara, så
springer varenda käring — manlig eller
kvinnlig — och skaffar sig allt vad han
eller hon kan krafsa åt sig av denna
vara, fullkomligt obekymrad om att
andra därigenom kanske blir alldeles
utan. Om svenska folket hade mera
samhällssolidaritet och medborgarna
hade känsla för att inte vara ensamma
i landet, skulle vi inte ha någon bensinransonering.
Då kunde regeringen bara
säga till att man skulle skruva ned åtgången
litet, och därefter skulle allting
vara bra, åtminstone i detta avseende.

Därefter skall jag säga en sak till.
Jag var nyligen i samband med Europarådets
sammanträde i Strassburg i tillfälle
att vara med på en annan konferens,
som bestod av tio personer, parlamentariker
från nio olika europeiska
länder. De sammanträdde i ett ganska
ovanligt syfte, nämligen att mycket
grundligt lära känna varandra personligen
och att sedan detta var gjort försöka
gemensamt och efter helt andra

250 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

linjer än vanligt arbeta på en lösning
av stora problem, med vilka hans excellens
utrikesministern dagligen arbetar.
Jag skall med herr talmannens tillstånd
läsa upp ett uttalande, som gjordes
av dessa personer, och det lyder
som följer:

»Vi är offentligt engagerade män från
nio nationer: Danmark, Finland, Frankrike,
Holland, Italien, Schweiz, Storbritannien,
Sverige och Tyskland.

I denna mörka tid känner vi nödvändigheten
av ett nytt ljus och nya riktlinjer.
Vi inser att de europeiska nationernas
materialistiska inriktning och
inbördes splittring har sin del i skulden
för att världen förts till katastrofens
rand. Europa måste finna enighet
eller gå under. Sådan enighet kan nås
endast genom en moralisk och andlig
pånyttfödelse i alla folks hjärtan.

Vi måste ges förlåtelse och hjälp av
de nationer vilkas blod, svett och tillgångar
ofta förötts genom vår själviskhet.
Det är vår förhoppning att representanter
för nationerna i Mellersta östern
såväl som i Asien och Afrika må
vara villiga att i en nära framtid sammanträffa
med oss för att gemensamt
med oss planera för hur vi skall finna
endräkt och en ny inriktning och hur
vi skall rätta till det som är på tok.

Vi har klart för oss att sådan allmän
endräkt inte kan födas utan att Europa
självt finner hemligheten för sin egen
del. Vi tror att hörnstenen för verklig
och varaktig enighet i Europa måste
vara enigheten mellan Frankrike och
Tyskland. Vi skulle önska yrka att, som
ett första steg, representanter för regeringar
och parlament från dessa båda
länder måtte överväga att mötas, gärna
i Saarbriicken, för att tillsammans undersöka
hur detta mål, på grundval av
absoluta moraliska normer, skall kunna
nås.

Ödmjukt och med tillförsikt förpliktar
vi oss att, sökande Guds ledning, arbeta
för en moralisk och andlig pånyttfödelse
i Europa, vilket synes oss vara

varje människas rätta livsuppgift. Det
är det adekvata svaret i en ödesmättad
tid.

Vi inbjuder män från varje nation
som är ense med oss att förena sig
med oss.

O le Björn Kraft, folketingsmand, tidigare
utrikesminister i Danmark; Urho
Kähönen, riksdagsman, Finland; Eugene
Claudius-Petit, tidigare minister, Frankrike;
Theodor Oberländer, förbundsminister
för flyktingarna, Tyskland; Ludwig
Kroll, riksdagsman, Tyskland; Mauricio
Vigiani, senator, Italien; J. J. B.
Schmal, riksdagsman, Holland; James
Dickson, riksdagsman, kammarherre,
Sverige; Kurt Schoch, senator, Schweiz;
Thomas Oswald, riksdagsman, sekreterare
för engelska parlamentets labourmedlemmar,
England.»

Det kanske kan synas skrattretande
för många, att tio personer sammanträder
på det där sättet och har så stora
och långtgående syften som här har varit
fallet. Men allting måste ju börja
smått, och utan att människorna ändrar
på sig lär inte världen kunna ändras,
ty man kan inte organisera och administrera
bort de olater, som mänskligheten
har för sig. I övrigt är det ju en
ganska anmärkningsvärd sak, att ett
folk eller en grupp nationer som de
europeiska aldrig såvitt jag vet i sin
politiska verksamhet räknar med att
det finns en Gud. Det är liksom om de
hade för sig, att politiken är en så
krånglig och viktig sak, att det på detta
område är bäst att man inte låter Gud
ha någonting att göra med den, utan
att det är bäst att man klarar den själv.
Resultatet ser vi omkring oss.

Jag tror, herr talman, att detta är
värt att föra till kammarens protokoll.
Det kan vara början till en ganska
märklig utveckling.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Nr 2 251

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr DAHL (s):

Herr talman! I anslutning till vad
herr Dickson sade skulle jag vilja säga,
att för min del anser jag det inte vara
vare sig löjeväckande eller skrattretande,
att några människor på detta sätt
slår vakt om idealismen, som sannerligen
sitter trångt ute i världen. Jag tror
inte heller, att de stora och bärande
idéer, som för mänskligheten fram till
lyckligare förhållanden, kan förverkligas
med mindre det finns människor,
som har stark tro och med entusiasm
och optimism sluter upp kring idéerna
och på olika sätt försöker att i vardagens
praktiska förhållanden förverkliga
det, som synes vara omöjligt men som
är vägen fram till vad vi alla längtar
efter. Jag tycker det bör sägas ifrån.

Under den debatt som förts i dag
och i går har den dominerande frågan
faktiskt varit försvaret och kostnaderna
för försvaret. Det är väl inte att undra
på alldenstund försvarskostnaderna tar
en så stor del av de medel, som vi har
att röra oss med. När man har lyssnat
till diskussionen kring försvarskostnaderna,
måste man säga, att det har kommit
något nytt och vägande in i diskussionen.
Man måste med tillfredsställelse
notera, att man nu mera än någonsin
tidigare starkt understrukit nödvändigheten
av att det måste vara en
förnuftig relation mellan skatteuttaget
och försvarskostnaderna. 2 350 miljoner
är som vi har hört 38,5 procent av
nationalbudgeten, och man måste konstatera,
att kostnaderna för försvaret
nu har nått en höjd, som måste framkalla
de allvarligaste betänkligheter och
faktiskt tvingar oss till nya överväganden,
då ju tendensen för övrigt är, att
försvarskostnaderna kommer att år efter
år oavbrutet stiga.

Man kan också konstatera, att ståndpunkten
att försvarsfrågan, som det så
vackert och förnuftigt har hetat, legat
över partierna, nu är övergiven. Det
visar högern otvetydigt i årets remissdebatt.
Högerpartiet har brutit borg -

freden, och den gamla militarismens
ansikte, som vi känner igen från tidigare
partistrider kring försvarsfrågan,
skymtar åter. I fråga om försvarets
storlek och styrka kan man självfallet
ha olika målsättningar och utgångspunkter,
och med dessa kan man argumentera
sig fram till praktiskt taget
vad som helst. Den yttersta konsekvensen
av diskussionen om försvarets storlek
blir den icke obekanta frågeställningen
»kanoner eller smör». Tydligen
har högern, inspirerad av valframgången
i höstas, känt kammen växa och är
redo att välja kanonerna, d. v. s. är beredd
att offra de sociala välfärdsåtgärderna
och en utbyggnad av dem på försvarets
altare. Försvarsfrågan står tydligen
över partierna, så länge de militära
kraven tillgodoses utan prutningar.

Herr Skoglund i Doverstorp sade i
går, att han inte ville vara med om ett
samförstånd i försvarsfrågan, om han
skulle vara tvungen att hålla tyst. Han
insinuerade, att det skulle ha varit ordföranden
i Stockholms arbetarkommun,
som putsat försvarsbudgeten, och inte
försvarsministern Torsten Nilsson. I
denna insinuation ligger ringaktning
och ett klander. Herr Skoglund vill tydligen
säga, att borgerligheten inte vill
tiga still utan ha ett ord med i laget om
försvarets kostnader. Men landets största
parti skall inte ha rätt att genom
sina representanter i regeringen föra
fram de socialdemokratiska tankegångarna
och synpunkterna. Det skall bara
ta emot och svälja. Försvarsministern
kan säkerligen ta högerns och militärernas
kritik med knusende ro i den fasta
förvissningen, att de beskärningar av
utgifterna, som han nu på goda grunder
gjort, stöds av den breda massan av
Sveriges folk inom arbetarklassen och
långt in i de borgerliga leden.

Herr Wedén yttrade i går, att en beskärning
av försvarskostnaderna inte
har någon relevans, och menade, att
statsrådet Torsten Nilsson av någon
hade blivit förd upp på frestelsernas

252

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

berg. Men ett sådant tal är ett försök
att komma bort från den sanningen, att
vi lever i den hårda verklighetens värld
inte bara när det gäller försvaret utan
även då det gäller de ekonomiska angelägenheterna.
Vi tvingas till en avvägning
av hur mycket som skall gå till
försvaret av våra begränsade resurser,
och här är det inte nog med militärpolitiska
spekulationer och bedömningar.
Det finns en hel rad andra behov som
måste tillgodoses och som inte spelar en
mindre avgörande roll, när det gäller
att ordna ett lands försvar.

Vi vet att vi inte orkar producera bostäder,
fastän tiotusenden saknar tak
över huvudet eller bor i mindervärdiga
bostäder. Vi måste begränsa skolhusbyggandet
och tvingas dras med så
stora klasser, att såväl fostran som undervisning
blir lidande av det. Vi måste
inskränka utbyggnaden av vårt bildningsväsende.
Vi har inte råd att fullfölja
sjukhusprogrammen, och vi kan
inte satsa för fullt på ungdomsvården,
fastän det är skriande nödvändigt. Vi
kan inte i full utsträckning ge folk vanligt
dricksvatten eller ordna avloppssystem
för kommunerna. På alla samhällslivets
områden tvingas departementscheferna
att skära ned och knappa
in. Kan det verkligen vara riktigt
att i en sådan ekonomisk belägenhet
pocka på att försvaret skall tillgodoses,
som man här nu har gjort framför allt
från högerhåll, utan några inskränkningar? Vi

lever i ett demokratiskt land, där
en var av oss har rätt att föra fram sin
mening, men nog verkar det litet underligt
när överbefälhavaren med stora
gester, buller och bång träder fram i
radio och stämmer upp sin klagovisa,
i all synnerhet som han bygger sina
omdömen på ett förslag, som ingalunda
kan sägas vara någon slutgiltig lösning
av Sveriges försvarsfråga. Framför allt
har överbefälhavarens och generalernas
framträdande, som för resten helhjärtat
har stötts av högerpartiet, defi -

nitivt gjort slut på »försvarsfrågan över
partierna». Har han med sitt inlägg i
debatten velat slå sönder enigheten
kring försvaret, har han sannerligen
lyckats.

Det går inte att gå förbi den ekonomiska
frågan och bara begära mer och
mer. 2 350 miljoner är en svindlande
stor summa, och det råder inom vårt
folk tvivel om huruvida dessa pengar
utnyttjas på ett förnuftigt sätt. Man har
en känsla av att man på militärt håll
är fången i ett system, som tiden har
rusat förbi. Man märkte det inte minst
förra året, då repetitionsövningarna inställdes.
Att döma av militära uttalanden
som gjordes i samband därmed var
man av den uppfattningen, att denna
ganska betydelselösa fråga satte hela
den stora svenska försvarsapparaten i
gungning.

Vad sker t. ex. i England, ett land, som
på ett helt annat sätt än vårt står i händelsernas
oroscentrum genom engagemang
av olika slag och där en högerregering
sitter vid rodret? Skulle det inte
passa borgerligheten att även nu peka
på det engelska föredömet, som man
i så många olika sammanhang bär gjort.

Försvarsministern var inne på detta
i går och påvisade vad som sker i England.
De nyinskrivna årliga kontingenterna
skall där skäras ned från 230 000
man till 80 000. I början av förra året
uppskattades den brittiska försvarsmakten
till ungefär 400 000 man. Redan i
april i år beräknas denna siffra ha
minskat med 40 000, och tendensen fortsätter.
Reservisterna inkallas inte i år
till repetitionsövningar. Inom flyget
görs en kraftig nedskärning, varvid reservförband
om 20 jaktflottiljer upplöses.
En beställning på 100 hunterjaktplan
har avbeställts. Flottans reservflvgkår
avskaffas fullständigt, och detta
skall vara gjort före den 9 mars i år.

Orsakerna till dessa drastiska nedskärningar
i England kan naturligtvis
vara flera, men att de ingår i premiärminister
MacMillans strävan att spara

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Nr 2

253

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

är utom allt tvivel. Man rättar med
andra ord mun efter matsäcken. Det är
just detta, som bör framhävas i ett läge,
där försvarskostnaderna hotar att växa
oss över huvudet. Det väsentliga är att
Sverige för rimliga kostnader får ett
försvar, som är effektivare än det nuvarande
i mångt och mycket traditionsbundna
provisoriet. Detta kan inte ske
genom att vi ideligen påbygger det, som
vi nu har. Det fordras enligt min mening
en radikal och riktigare inställning
till försvaret än den som man nu
intar.

Den försvarsberedning som arbetar
bör omgående ta upp en nyordning till
allvarlig diskussion och därvid se till
att vi får ett försvar, vars kostnader
står i rimlig proportion till vad vi i
övrigt anser oss ha råd att satsa på
andra samhällslivets områden.

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Under fjärde huvudtiteln
i statsverkspropositionen säger departementschefen,
att den konstans i
anslagssumman för försvaret, som vidmakthållits
under de fyra senaste budgetåren
trots stigande löner och priser
och trots den successiva materielfördyringen
på grund av den tekniska utvecklingen,
ernåtts tack vare en hårdhänt
prutning på äskandena, varvid
bland annat materielplanerna måst reduceras
under den planenliga nivå, till
vilken de bestämdes, när riksdagen fattade
beslut om desamma. Det sägs även,
att en dylik konstans i anslagsnormerna
under ett successivt tryck i fördyrande
riktning icke i längden är möjlig
utan allvarliga olägenheter. Detta
är alldeles riktigt.

I själva verket har emellertid dessa
olägenheter åtminstone vad beträffar
flygvapnet, vars förhållanden jag närmast
känner, redan nu blivit så allvarliga,
att den beslutade operativa målsättningen,
d. v. s. försvar av alla delar
av vårt land, i dag är omöjlig att ge -

nomföra. Eftersläpningen är nu väsentligt
allvarligare än de flesta här känner
till.

Jag vill försöka belysa ett par av de
än mer vådliga konsekvenserna för vårt
flygvapen och därmed även för riksförsvaret,
som skulle bli följden, därest
anslagsäskandena skäres ned så som
propositionen föreslår.

Om vi först granskar flygmaterielanslaget,
bör vi se det mot bakgrunden
av det förhållandet, att den femtioprocentiga
förstärkningen av vårt jaktflyg,
som riksdagen i princip beslutade åren
1948 och 1949, hittills endast genomförts
till en del. Enligt senare uttalanden
i riksdagen står dock alltjämt principbeslutet
om förstärkningen fast.
Följden av att denna förstärkning uteblivit
är, att redan nu vissa delar av
vårt land i krig måste lämnas oskyddade
mot fientliga flyganfall — och jag
behöver väl inte tala om de fruktansvärda
konsekvenser, detta kommer att
medföra för folket i berörda landsdelar.

Vidare har ju sedan länge stått klart
det ofrånkomliga kravet på en förstärkning
av vår nattjakt. I dag har vi alltjämt
blott en enda nattjaktflottilj för
försvar av hela vårt land. Att detta är
otillräckligt torde vara uppenbart för
alla. Vi skall även komma ihåg, att den
nödvändiga förstärkningen av vårt attackflyg,
som beslutades av 1956 års
riksdag, dessvärre måste ske på bekostnad
av vårt otillräckliga jaktflyg. Åtgärden
vidtogs för att göra det möjligt
att senare koppla på ÖB-planen.

Ett beslut enligt propositionen med
nedskärning av såväl sjuårsramen som
äskat anslag och beställningsbemyndigandc
medför att vårt flygvapen, som
alltså aldrig uppnått den styrka det
skulle haft enligt tidigare riksdagsbeslut,
måste skäras ned ytterligare med
eu styrka motsvarande mer än en femtedel.
Detta i sin tur medför, dels att
ytterligare delar av vårt land i krig
måste lämnas utan skydd mot fientlig
luftkrigföring, dels att jaktförsvaret

254 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inom övriga delar måste tunnas ut och
försvagas.

Beställningsbemyndigandet belastar
ju inte budgeten för året 1957/58 och
avser inte heller någon omedelbar
organisationsändring. Nedprutningen
medför emellertid bland annat, att av
den föreslagna omorganisationen av
dagjakt till nattjakt kan endast hälften
komma till stånd, medan resten skjutes
till en oviss framtid.

Vidare omintetgöres uppsättningen
av den telemotmedelsorganisation, som
bar bedömts nödvändig för såväl luftförsvaret
som andra delar av försvaret.

Den tekniska utvecklingen går obönhörligen
framåt, som departementschefen
själv påpekat, och skall vi ha utsikt
till framgångsrikt försvar, måste vi möta
fientliga anfall med vapen av tillräcklig
kvalitet. Tyvärr drar emellertid de
moderna, allt mer tekniskt komplicerade
vapnen ej endast avsevärt större
kostnader i anskaffning utan även i
underhåll.

Den teletekniska utvecklingen har
exempelvis medfört behov — och stort
behov — av personal i helt nya yrkeskategorier
för skötseln av den omfattande
nya utrustning, som nu måste finnas
i såväl flygplan som markorganisation.
Från flygvapnet har begärts ökade
stater, bland annat för detta ändamål,
men mycket hård nedprutning har
skett på äskandet. För övrigt föreligger
svåra personalbrister även i andra fall,
t. ex. när det gäller sådana viktiga befattningar
som jaktstridsledare. För
några år sedan infogades luftbevakningsorganisationen
i flygvapnet. Hittills
har den varit uppbyggd nästan helt
på basis av värnpliktig, civil och frivillig
personal, och den stamanställda
personalen har varit ytterligt fåtalig.
Sakll organisationen få sådan stadga,
att den skall kunna fungera vid ett
krigsutbrott, är det nödvändigt att den
tillförs en stomme av fast anställd personal,
varjämte den frivilliga personalen
givetvis måste beredas rimliga eko -

nomiska villkor för att tillräcklig rekrytering
skall säkerställas.

Jag vill även påpeka, att flygstaben
— trots en oerhörd ansvällning av arbetsuppgifter
— sedan 1948 praktiskt
taget inte fått någon som helst förstärkning
och att personalen där arbetat inte
bara intill bristningsgränsen utan i alltför
många fall över denna gräns. Detta
är en fråga, vartill anledning finns att
återkomma i samband med avlöningspropositionen.

Beträffande utbyggnaden av våra
flygbaser råder en ännu värre eftersläpning
än när det gäller personalorganisationen,
och inte ens utbyggnaden
enligt de planer, som i princip
godtagits av riksdagen 1947 och 1953,
är på långt när genomförd. Det moderna
atomkriget har nu medfört ytterligare
krav, dels på ökat antal baser
och dels på ökat skydd inom baserna.
Blir icke dessa krav beaktade, kan risk
föreligga att vårt flygvapen drabbas av
samma öde som det polska i september
1939 — att nedkämpas på baserna.

Beträffande andra prutningar vill jag
påpeka, att även chefens för flygvapnet
begäran om ökning av flygtidsnormerna
till i paritet med de utländska har
avvisats i statsverkspropositionen. Detta
innebär tyvärr att önskvärd standard
icke kan uppnås i de flygande förbanden.
Förarna hinner icke lära sig att
fullt utnyttja de nya flygplanens stridsvärde.
Dessutom ökas riskerna för personalen
under våra krigsmässiga övningar.

1 anslutning till frågorna om flygvapnet
vill jag även beröra en del uttalanden
om engelska flygvapnet, som
gjordes dels av försvarsministern i går
och dels av herr Dahl i dag och som
innehöll en del missförstånd. Försvarsministern
sade, att man i England drar
in 20 jaktflottiljer ur reservflygkåren
på grund av statsfinansiella skäl. Det
är emellertid inte fråga om flottiljer
utan om s. k. squadrons, d. v. s. motsvarande
våra divisioner, sålunda en -

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Nr 2

255

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dast tredjedelen mot om det hade gällt
flottiljer. Orsakerna till denna åtgärd
torde vidare främst vara andra än statsfinansiella
skäl. Det är nämligen så, att
dessa reservförband, vars flygande personal
till största delen rekryterats av
veteraner från kriget, icke kan hållas i
sådan flygtrim som är nödvändig, varför
det drar avsevärd tid innan man
efter ett krigsutbrott får upp dessa förband
till sådant stridsvärde, att de
verkligen kan utnyttjas för effektivt
försvar. Därför satsar man i stället på
reguljära förband med den höga och
omedelbara beredskap som ett modernt
krig kräver.

Det har vidare sagts, att engelsmännen
nu avbeställt ett stort antal jaktplan
av typen Hunter. Detta är riktigt.
Men i stället satsar man mera på de
hypermoderna överljudsflygplanen. Åtgärden
är betingad av kravet på högre
prestanda hos flygplanen, inte av statsfinansiella
skäl.

Det har även framhållits, att styrkan
av vårt försvar i dag är väsentligt större
än 1950. Detta är alldeles riktigt då det
gäller vår absoluta styrka, d. v. s. om
vi jämför försvarets slagkraft av i dag
med försvarskraften för sju år sedan.
Den relativa styrkan däremot, d. v. s.
styrkan hos vårt försvar jämfört med
andra länders krigsmakter, har däremot
sjunkit under samma tid. Den torde dess
värre till och med ha sjunkit avsevärt.

Sedan vill jag också, herr talman, rikta
uppmärksamheten på en annan fråga,
som inte är av samma storleksordning
och angelägenhetsgrad som den föregående
men som ändå inte är betydelselös.
Jag tänker här på vår skytterörelse.
Skytteförbundens överstyrelse har begärt
viss anslagsöking för skjutbanornas
underhåll, och ÖB har tillstyrkt en
ökning på 150 000 kronor, vilken departementschefen
emellertid icke har
ansett sig kunna tillstyrka. Då jag i
egenskap av Kungl. Maj :ts ombud i ett
skytteförbund under tolv år har kommit
i nära kontakt med frågan om skjut -

banornas underhåll och bland annat
just haft att kontrollera användningen
av tilldelade medel, känner jag såväl
behoven som frågan i övrigt mycket väl.

Under krigsåren skedde en stark tillströmning
till skytterörelsen, och de
skjutbanor som fanns 1939 var helt
otillräckliga. Därför skedde, med bidrag
från såväl staten som kommuner,
företag och enskilda, en omfattande
upprustning av gamla banor och anläggning
av nya. Vid krigsslutet väntades
en arbetslöshetskris, och därför
lade man upp register på arbeten lämpliga
som beredskapsarbeten, och bland
dessa medtogs bland annat underhåll
och anläggning av just skjutbanor. Samtidigt
skars tidigare utgående anslag
ned i beräknad motsvarande omfattning.
Dess bättre fick vi ju ingen arbetslöshet,
men för skytterörelsen uppstod
i stället en eftersläpning beträffande
underhållet av skjutbanorna, och
denna brist har aldrig kunnat avhjälpas.
Den har tvärtom på senare år blivit
allt större, och vid senaste årsskiftet
var balansen på från föreningarna
äskade bidrag över 700 000 kronor.
Lämnas inte hjälp, så får vi där finna
oss i ett förfall i accelererat tempo.

Anledningen till det ökade behovet
är dels att de banor som rustades upp
under kriget nu åter börjar bli i behov
av nya större reparationer, dels att
skytterörelsen nu har fått automatvapenskjutning
på sitt program med dess
ökade krav på säkerhetsanordningar.
Jag vill påpeka att de äskanden, som
framställts från skytterörelsen om anslag,
inte på långt när motsvarar de
kostnader och det arbete, som verkligen
lägges ned på skjutbanorna. Den
största delen av kostnaderna bestrides
alltjämt av kommuner, företag och enskilda
skyttar, hemvärnsmän och andra
offervilliga försvarsvänner. För att ta
ett konkret exempel kan jag nämna
Västerås, där anläggning av en ny skjutbana
just nu är en affiir på bortåt en

256 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

miljon kronor, men där begäran om
statsanslag inte har satts i fråga.

Alla arbeten inom skytterörelsen planlägges
med tanke på frivillig, oavlönad
arbetsinsats. Så mycket, som kan göras,
göres också av skyttarna och hemvärnsmännen
själva, men som regel uppstår
alltid vissa kostnader, för vilka täckning
icke kan erhållas på frivillighetens
väg, och det är då staten måste träda
till med hjälp. Tyvärr har det på senare
år på grund av den ekonomiska
utvecklingen blivit svårare för både
företag och enskilda att lämna ekonomisk
hjälp, samtidigt som underhållsbehovet
har stigit. Skytterörelsen och
dess skjutbanor är en grundförutsättning
för hemvärnets rekrytering, utbildning
och övning. Till en tredjedel är
det hemvärnet som utnyttjar banorna.
Tyvärr måste nu på grund av säkerhetsskäl
allt flera banor underkännas för
automatvapenskjutning, och därmed
försämras även hemvärnets utbildningsmöjligheter.

Man brukar tala om hjälp till självhjälp,
och jag tror det är svårt att finna
något verksamhetsområde, där de
orden är mer berättigade än här. Ser
vi anslagsäskandet mot bakgrunden av
att det gäller en folkrörelse i försvarets
tjänst, omfattande över 237 000 aktiva
skyttar under 1955 — det sista året för
vilket statistik finns — finner vi, hur
oerhört blygsamt det är. Dessa medel
ger utan tvekan en utomordentligt rik
utdelning med avseende på vårt folks
värnkraft.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Den föregående ärade
talaren uttryckte den meningen, att nedprutning
av äskanden från försvarsmyndigheterna
över huvud taget är en
mycket olycklig sak. Jag vill med anledning
därav bara med ett enda exempel
visa, att det inte går att ha en så
onyanserad inställning.

Herr Edlund klagade på att dagjakten
icke byggts ut enligt principprogram -

met. Jag frågar: Har inte herr Edlund
märkt, att överallt ute i världen, även
inom flygvapnen, har man fått en känsla
av att det är nödvändigt att ställa sig
avvaktande till försvarets framtida utbyggnad
med hänsyn till den tekniska
utvecklingen? Är det något område som
detta verkligen gäller, så är det dagjakten.
Jag skall inte gå närmare in på
saken — det får vi göra vid ett annat
tillfälle när vi har bättre med tid —
men det är självklart för var och en
som vill tänka, att i samma mån som
de bombbärande planen blir reaplan
med samma fart som jaktplanen, kommer
dagjaktens betydelse att minska,
och det är ju en rätt allmän mening
även i flygvapenkretsar utomlands, att
den dagen kommer, då dagjakten har
spelat ut sin roll. Om det finns något
område, där det är anledning att inta
en avvaktande hållning, så är det alltså
på dagjaktens område. Dessutom blir
det en ekonomisk nödvändighet, ty
ingen tror väl att vi, när dessa plan nu
kostar kanske fyra gånger så mycket
som tidigare, kan ha lika många jaktflygplan
i vår organisation som vi räknade
med, när vi gjorde upp programmet.

Herr EDLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
att man står tveksam inför den tekniska
utvecklingen. Vi är fullt på det
klara med även i vårt land, att vi måste
gå över till robotvapen. Men tyvärr har
vi inte heller till dem fått de anslag,
som vore nödvändiga för forskningsoeh
utvecklingsarbete. Intill den dag,
då vi kan ersätta dagjakten med någonting
annat, någonting verksammare,
måste vi ha dagjakt, som är av sådan
kvalitet och har sådana prestanda, att
vi kan möta i varje fall de konventionella
bombplanstyperna.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara påpeka,
att även om man icke kan finna någon

Tisdagen den 22 j:

Vid

ersättning för dagjakten, blir dagjakten
ändå meningslös den dag när den icke
längre har någon verkan.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Det har ställts en del
frågor till mig här i dag, och det har
också riktats kritik mot mig. Herr
Hseggblom t. ex. har anmält ett stort
missnöje med ett uttalande av mig i
partiledardebatten i höstas. Bakgrunden
till vad herr Hseggblom här anförde
var följande.

Den 19 januari 1955 sade herr Ha;ggblom
i denna kammare: »Jag tror, såsom
jag påpekade före middagsrasten,
att den enda utvägen, om vi skall förse
de ofullständiga jordbruken med skog,
är att lantbruksnämnderna nyodlar
skogsmark genom att lägga igen odlad
jord. Sedan får jordbrukarna för en
hygglig penning ta denna skogsbärande
mark, som inte har något egentligt
skogsvärde, och själva skapa sig ett
skogskapital genom att sköta och vårda
den växande skogen.»

Så långt herr Hseggblom. Med anledning
av detta yttrande var jag djärv
nog att ställa en fråga till herr Hjalmarson
i radiodebatten. Den var ordagrant
formulerad så här: »Sedan, herr
Hjalmarson, när jag nu svarat om investeringsavgiften,
så tycker jag, att
herr Hjalmarson skulle kunna svara
mig beträffande högerriksdagsmannen
Hseggbloms recept här om komplettering
av de ofullständiga jordbruken genom
att slå ihop ett par småbruk och
sätta skogsfrön där. Är det högerns
enda modell?»

Om detta säger herr Hseggblom i dag,
att jag har vänt upp och ned på hans
förslag. Vad är det som är rätt och vad
är det som är upp och ned? Och vad är
det jag vänt upp och ned på? .lag medger
att jag lagt till att man skall sitta
och vänta. Men skall man odla skog
måste man viil ändå vänta, länge innan
det blir någon avkastning, herr
17 — Andra kammarens protokoll 1957.

inuari 1957 em. Nr 2 257

remiss av statsverkspropositionen m. m.

Hseggblom. Om man då sitter, står eller
går medan man väntar kan väl inte ha
någon avgörande betydelse för frågan
om vad man under väntetiden får ut
av skogen. I varje fall bör vad jag sagt
inte kunna utlösa någon större indignation,
och jag har därför mycket svårt
att förstå herr Hseggbloms kritik.

Den enda vägen för skogskomplettering,
sade herr Hseggblom, var att man
genom lantbruksnämnderna nyodlade
åkerjord till skog, och det var vad jag
talade om i radiodebatten. Det trodde
jag att jag fick göra, men om herr
Hseggblom meddelar mig någon annan
gång att jag inte får omtala vad han
har sagt skall jag inte göra det. Detta
om herr Hseggblom.

Sedan har jag några ord att säga till
hans bänkgranne för tillfället, vikarierande
partiledaren Cassel. Det är litet
svårt att förstå dennes stora besvikelse
över jordbruksministerns ställningstagande
till det där skogsförvärvet uppe
i finnskogarna i Värmland. Låt oss, herr
Cassel, syna den affären en smula i
sömmarna!

Det var en skogsfastighet, mycket stor
för resten — jag tror den var på omkring
5 000 hektar — som ägdes av en
major. Han ville sälja den. Det är inte
många som kan köpa en sådan fastighet.
Jag tror att skogsägarföreningen i
området tittade på den, men det blev
inget mer. Det preliminära avtalet mellan
denne major och domänverket blev
sedermera godkänt av Kungl. Maj :t. Vad
hade det då funnits för alternativ? Jo,
lantbruksnämnden i länet säger — och
det är väl vad herr Cassel menar också
— att ett bolag bort ha fått köpa
denna fastighet. Och så tillägger lantbruksnämnden,
att förutsättningen för
att man i stället skulle ha fått köpa
skog av detta bolag kunde bedömas som
ganska gynnsamma.

Man skulle alltså släppa i väg detta
skogsskifte till bolaget, står det i lantbruksnämndens
handlingar. Hur det sedan
skulle komma att bli, om bolaget
/r 2

258

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

över liuvud taget skulle lämna ifrån sig
någon skog på annat håll framdeles, det
var en fråga som stod helt öppen. Det
enda vissa var alltså att bolaget skulle
få köpa denna skogsmark.

Nu är det dess bättre sörjt för i gällande
lagstiftning, att det går an att få
komplettera med skog från både Mölnbacka—Trysil
och Billerud och andra
bolag i Värmland utan sådana bytesköp.
1947 års lagstiftning ger nämligen
möjlighet att lösa kompletteringsskog.
Och det vill jag säga, att sitter bondeförbundet
kvar i regeringsställning, nog
skall vi försöka hjälpa till så att dessa
ofullständiga jordbruk, som skulle kunna
lia fått skog från Mölnbacka—Trysil
för komplettering kan få lösa till sig
skog, så att de får sin kompletteringsfråga
ordnad. Den saken behöver herr
Cassel inte vara bekymrad för.

Det var ju dessa skoglösa bönder som
herr Cassel sköt i förgrunden i morse.
Han talade inte alls om att Mölnbacka—
Trysil skulle komma att få detta stora
skogskomplex utan att ge garanti för att
på annat håll lämna skog för komplettering
av s. k. ofullständiga jordbruk.

Enligt lagen om bolagsförvärv får inte
ett bolag, som har sålt skog för kompletteringsändamål,
vägras att förvärva
annan skog i stället. Jag tror det är den
rätta vägen. Låt vederbörande bolag
visa sitt intresse för kompletteringsfrågan
och sedan få köpa, i stället för att
vända på det och tillåta köp utan garantier
för att bolaget vill lämna ifrån
sig någon skog.

Herr Skoglund i Doverstorp resonerade
strax före middagen om regeringens
inställning före 1954 års val till bl. a.
riintefrågan. Det var närmast i en polemik
emot statsministern, men uppenbarligen
var det meningen att också
bondeförbundet — kanske bondeförbundet
främst, det vet jag inte — skulle
ha en släng av sleven. Vilken var då
bondeförbundets inställning vid denna
tidpunkt i riintefrågan? Har bondeförbundet
sagt att räntan aldrig skall hö -

jas, herr Skoglund? Nej det har vi inte
gjort. Vi bar sagt att vi gillar lågräntepolitiken,
att vi vill ha lägsta möjliga
ränta i varje situation. Och jag kan tala
om att i remissdebatten i januari 1954
yttrade jag för min del:

»Man har sagt från oppositionens
sida, att bondeförbundet intagit något
av en dogmatisk hållning till ränteproblemet.
Det är obegripligt, bur man har
kunnat karakterisera vår hållning på
det sättet. Vi bar åberopat praktiska
synpunkter för vårt ställningstagande.
Vi bar ansett nackdelarna av en räntehöjning
vara långt övervägande och
därför varit emot den. Att tala om en
dogmatisk bundenhet kan faktiskt inte
vara befogat. Vår uppfattning om räntan
är att den bör vara någorlunda
jämn och hålla sig inom lågräntepolitikens
område.»

Vi är som sagt intresserade av att hålla
räntan nere, och detta har också i viss
mån varit möjligt tack vare att vi har
varit med om att genomföra åtskilliga
andra konjunkturdämpande åtgärder.
Tack vare investeringsavgiften, bilaccisen
och den skärpta bolagsskatten har
man kunnat undgå att göra en räntehöjning
på kanske flera procent ytterligare.

Jag råkade titta i bankföreningens
tidskrift Ekonomisk revy häromdagen
och fann, att man där på tal om den
senaste räntehöjningen på >/4 procent
gjorde ungefär följande uttalande:
»Även om det kan beklagas att de riksdagspolitiska
konsiderationerna begränsade
räntestegringen till J/4 procent, så
var det bra att det i alla fall blev en
räntehöjning.» Är det möjligen herr
Skoglunds parti som står för de partipolitiska
konspirationer, som bankföreningen
syftar på och som åstadkommit
att räntehöjningen bara blev 1I, procent? Herr

Ohlin frågade mig, om jag var
intresserad av ett samarbete, närmast
med honom, om jag inte missförstod
det. Bondeförbundet har länge intagit

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Nr 2

259

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en centerställning i svensk politik. Vi
har haft ett mångårigt samarbete med
socialdemokraterna. Om det i fortsättningen
till äventyrs kan bli fråga om
något samarbete med herr Ohlin beror
både på herr Ohlin och på socialdemokraterna.
Blir det svårt att samarbeta
med socialdemokraterna medan det visar
sig finnas goda förutsättningar för
samverkan med folkpartiet får väl herr
Ohlin och jag diskutera saken. Hur det
då kan bli, får vi se.

Men för att det skulle kunna bli samarbete,
måste vi i varje fall, herr
Ohlin, försöka ena oss om något recept
för att möta t. ex. inflationen. Under
diskussionen med statsministern strax
före middagsrasten sade herr Ohlin:
»Jag har inte något recept mot inflationen.
Det är därför jag vill diskutera.»
Eftersom herr Ohlin inte har det, har
väl inte heller folkpartiet något recept
på hur man skall lösa en av de viktigaste
frågorna för närvarande. Men
ändå kan herr Ohlin säga till svenska
folket att han vill avlösa den sittande
regeringen. Om inte folkpartiet har något
recept på hur inflationen skall bekämpas,
hur kan då herr Ohlin ens föreställa
sig själv, att han skulle kunna
åstadkomma ett bättre resultat än vad
den sittande regeringen gjort? För att
kunna göra jämförelser måste man väl
ha ett eget recept. Och har man inte
ett sådant recept, bör man först försöka
skaffa sig ett sådant och presentera det
för allmänheten och oss andra. Sedan
kan vi diskutera detta recept och våra
samarbetsspörsmål. Det är möjligt att
vi inom bondeförbundet kommer att
tycka att folkpartiets recept är mycket
bra, men det kan också hända att det
verkar avskräckande på oss.

.lag vill än en gång understryka, att
vi inom bondeförhundet har den grundinställningen,
att ett samarbete mellan
olika grupper i vårt land hör vara till
fördel. .lag har också framhållit, att
ju flera grupper som kan samarbeta,
desto fördelaktigare är det.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp tiden
med skogsaffären i Värmland. När
inrikesministern, som ju är chef för
landshövdingarna, träffar landshövdingen
i Värmlands län, så fråga honom
då, om inte vad jag här sagt om
skogsaffären ord för ord är riktigt, och
tala sedan om för kammaren vad landshövdingen
svarat.

När man på regeringsbänken söker en
liten tröst däri, att herr Ohlin och jag
skulle ha olika meningar om budgetens
styrka, så är kanske inte dessa meningsskiljaktiglieter
så stora som man hoppas.
Herr Ohlin och jag har tydligen talat
om budgeten ur något olika synvinkel.
Rent statistiskt är det klart att
driftbudgeten är väl täckt, om man räknar
in de extraordinära skatterna,
d. v. s. så långt vi nu känner utgifterna
— därvidlag lär det väl komma till ett
och annat. Men talar man, såsom finansministern
gör, om en totalbalanserad
budget och därmed menar att man skall
klara utgifterna både på drift- och kapitalbudgeten
utan att låna, så är inte
budgeten särskilt stark. Och man tänker
ju faktiskt använda pengar, som i framtiden
skall utbetalas åt andra håll,
d. v. s. man skjuter upplåningen på
framtiden. Man tänker förbruka 125
miljoner som kommunerna skall ha, 321
miljoner som man egentligen skall betala
tillbaka till bilfolket i form av vägar
och vägunderhåll och 375 miljoner
som skall sättas in i riksbanken för att
steriliseras.

När statens utgifter stiger med 12
procent samtidigt som statens inkomster
ökar med 5 procent, måste väl trenden
verka oroande. Ändå mer oroande
är det med de snabbt växande statsutgifterna,
sedda mot bakgrunden av en
stagnerande produktion.

Sprickan mellan statsråden inbördes
är kanske inte så stor, men sprickan
mellan statsrådet Hedlund och hans
egen riksdagsgrupp har både i går och
i (lag demonstrerats på elt ganska sär -

260 Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

eget sätt. Jag har bläddrat i protokollet
och jag har inte hittat någon talare från
bondeförbundet som helhjärtat velat
stödja regeringen.

Herr Pettersson i Dahl, bondeförbundets
ledare i denna kammare, säger
bland annat: »Den ekonomiska politiken
har inte gynnat produktionen. Man
kan snarare säga att den är rent produktionsfientlig.
» — »Om inte snara
lättnader i kredit- och räntepolitiken
sker, så kommer skadeverkningarna i
framtiden att bli obotliga.» — »Våra
konkurrensmöjligheter på utlandsmarknaderna
blir sämre och sämre.»

Herr Rubbestad säger: »Vi måste snarast
möjligt ha lättftader i fråga om
ränteläget och kreditpolitiken.» Lönehöjningarna
till statstjänstemännen fördömer
han helt. »Vi måste bromsa upp
bostadsbyggandet i storstäderna», fortsätter
han.

Sedan kommer herr Onsjö och säger:
»Välfärdspolitiken hotar att bli
vårt folks olycka. Det extra barnbidraget
på 19 miljoner kronor, som regeringen
föreslår, är det mest befängda
förslag som kommit fram under de 20
år som gått, sedan jag kom till riksdagen.
Jag hoppas, att riksdagen för en
gångs skull tar mod till sig och avslår
Kung], Maj ds proposition.»

Så länge det är en besvärlig och bråkig
opposition, som står och brukar fula
ord mot regeringen, är det klart att
denna kan ta det med lugn, men, herr
inrikesminister, när man får höra sådant
av sina egna måste man nog ha ett
friskt mod och ett glatt sinne, om man
skall visa en sådan munter uppsyn, som
herr Hedlund i vått och torrt visat oss
här i kväll — något som vi är tacksamma
för.

Herr H7EGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! När statsrådet Hedlund
har citerat både vad jag sagt och vad
han själv sagt har han också därmed
dokumenterat för kammaren, att hans

framställning i radiodebatten var felaktig.
Jag har yttrat, att vi skulle ta
hand om jord, på vilken lantbruksnämnderna
kunde plantera skog. Detta
gör herr Hedlund till att vi skulle slå
ihop gårdar och ger därmed bilden av
att vi skulle driva självägande bönder
från deras gårdar. Jag har sagt, att småbrukarna
kunde syssla med att sköta
denna skog. Det vänder herr Hedlund
till att de skulle sitta och vänta, ty man
gör ingenting annat när man sått skog.
Det skall man höra av en person, som
framstår som det svenska skogsbrukets
främste, att när man sått skog kan man
sitta och vänta, tills man skall avverka
den! Har man sått skog, herr Hedlund,
får man börja rensa efter fem å sex år
och hålla på med det. Är det ren okunnighet
eller ett utslag av herr Hedlunds
riksbekanta glömska som talat i detta
fall?

Jag hade för min del väntat en oförbehållsam
anhållan om ursäkt för att
herr Hedlund utnyttjade den situationen,
att vi inte var på samma ställe vid
radiodebatten och att jag alltså inte
kunde ge en replik, när herr Hedlund
genom sitt omotiverade skämt försökte
misskreditera mig. Någon sådan har jag
inte fått och därför blir min replik den,
att jag ber att för herr Hedlund få citera
vad hustrun till en av fackföreningsrörelsens
mest kända män en
gång sade: »Försök inte försvara dig,
Gunnar Hedlund! Det gör bara saken
värre.»

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det har gjorts försök
här under remissdebatten att blåsa upp
innebörden av de uttryckssätt, som
herr Cassel och jag använt om budgeten,
till någon djupgående meningsmotsättning
om statsfinanserna. Jag har
förut framhållit, att högern och folkpartiet
ingalunda är helt överens, men
jag behöver väl efter herr Cassels yttrande
inte närmare uppehålla mig vid

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Nr 2 261

att högerns och vår bedömning'' av budgeten
icke står mot varandra som svart
mot vitt utan att det finns en inte fullständig
men tämligen långt gående
överensstämmelse dem emellan.

Att det finns ett statistiskt överskott
på driftbudgeten är obestridligt. Jag
har kallat den för en stark budget, fast
jag skyndade mig att tillägga redan i
mitt första anförande — protokollet
finns ju tryckt — att regeringens skatteoch
budgetpolitik haft en ogynnsam
verkan på folkets ekonomi. Samhällsekonomiskt
sett är den alltså en oklok
politik. Herr Cassel har kallat budgeten
svag. Uttryckssätten varierar en smula,
men innebörden är inte så fruktansvärt
avvikande utan är starkt kritisk, vilket
jag hoppas att alla herrarna på regeringsbänken
förstår. Därmed må det
vara nog sagt om detta försök att göra
det till en centralpunkt i remissdebatten,
att det används olika adjektiv vid
bedömningen av regeringens budget.
Ser man till saken, måste man förstå
att bedömningarna varit i långa stycken
likartade.

Herr talman! Jag begärde inte ordet
för att komplettera herr Cassels yttrande,
vilket jag finner fullt klargörande.
Orsaken var att herr Hedlund
kom in på några saker, som jag gärna
skulle vilja kort kommentera. Jag kan
emellertid då inte underlåta att som
bakgrund säga några ord om koalitionens
enighet eller rättare sagt brist på
enighet, vilken omskrivits så mycket
före remissdebatten och vilken flera
talare från regeringspartierna ansträngt
sig att vända bort uppmärksamheten
ifrån. Jag bara räknar upp: Hur
var det med bilaccisens användning?
Hur ligger det till med frågan om lantbrukens
komplettering med skog? Beträffande
lönepolitiken har vi reservationer
av bondeförbundets statsråd. I
fråga om dyrortsgruppcringen förefaller
åsikterna att gå tämligen mycket i

Sill''.

Herr Hedlund iiar — vilket jag är

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

1- tacksam för — gett ett nytt bidrag till

■t belysningen av enigheten, när han frå 1-

gar huruvida det var högern eller möj e

ligen något annat parti, vilket hans

blygsamhet förbjuder honom att nämna,
tt som åstadkommit att räntehöjningen

g blev endast en kvarts procent. Han anit
tydde oförblommerat, att det funnits

i någon annan som ville höja mer än 1U

it procent och att bondeförbundet varit

duktigt nog att åstadkomma, att höjn
ningen inte blev större. Detta är en

ä- liten gissningstävlan om vem det kan

k vara som ville höja mer. Vi i folkpar n

tiet var inte tillfrågade. Om det är nå ä,

gon i bondeförbundet, kan det väl inte

-t vara herr Rubbestad, som ensam framåt
ställt detta förslag i bankofullmäktige.

Herr Rubbestads inställning har ofta
;t inte varit riktigt typisk för bondeför a

bundet, särskilt inte i dag. Det måste

t- väl ha varit någon i regeringen från

d det socialdemokratiska partiet som ville

t. höja räntan mera, men herr Hedlund

:å fick sin vilja fram, och det blev bara

3- 1U procent.

Det är möjligt att herr Hedlund me;t
nar att detta är ett exempel på en kom t-

promiss, men att det skulle vara en di j.

rekt belysning av den fundamentala

tt enigheten om räntepolitiken är väl

a ändå för mycket sagt.

n Sedan kommer jag till bostadsutredn
ningen. Några talare från koalitionen

i- har under remissdebatten sagt, att ut iå

redningens förslag absolut inte får ge jt

nomföras, medan andra talare från an a

nät håll inom koalitionen sagt, att ut l-

redningens förslag bygger på goda

i- grundtankar och bör genomföras. I

ir pensionsfrågan har tre framstående

;? bondeförbundare opponerat mot den

t- stora fond som blir följden av en obli e-

gatorisk pensionering, medan socialde i-

mokratiska talare framhållit denna som

I eu av de stora vinningarna.

1- Jag vill säga som herr Cassel sade om
i herr Hedlund: man kan vara glad. Men
hur man, med aldrig så glad uppsyn,
ir skall bära sig åt för att få detta till ett

262

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

uttryck för utomordentlig enighet förstår
jag inte.

Jag hörde i radion — jag hoppas det
var rätt refererat, ty jag har inte själv
varit i första kammaren — att bondeförbundets
ordförande där, herr Näsgård,
talade om att det måste till en
konsumtionsbegränsning, medan herr
Geijer sade, att det inte finns förutsättningar
för en sådan. Detta var nästan
den värsta meningsskiljaktigheten av
alla, ty det är för vår ståndpunkt i den
frågan som vi på det gruvligaste blivit
uppsträckta av statsministern och
andra.

Jag har redan läst upp en del koalitionstidningars
uttalanden men vill
gärna lägga till ett par andra, som vittnar
om att inte bara jag och mina partivänner
har fäst sig vid oenigheten.

I Arbetet t. ex. — en tidning vars
chefredaktör är ledamot av denna kammare
— står det, »att det är högst diskutabelt,
om vi liingre har den starka
regering, som socialdemokratien ursprungligen
ville skapa genom koalitionen»
och till sist heter det att »bondeförbundets
nyårskravaller ytterligare
stärkt tvivlarna». Det kan man säga.

Tidningen Folket, vars chefredaktör
torde vara en annan ledamot av denna
kammare, skriver: »Om koalitionen på
grund av politiskt spekulativa sanktioner
skulle hålla ihop med ett nödrop
och kanske inte ens det så finns det på
socialdemokratiskt håll ingen som helst
anledning att hänga sig fast vid en så
förödmjukande tillvaro. På den punkten
måste socialdemokratien hävda en
klar och bestämd linje.» Men statsministern,
som annars ständigt talar om
regeringens klara och bestämda linjer,
har glömt att förklara denna principiellt
klara och bestämda linje för oss.

Jag kan gott ta en bondeförbundstidning
också för rättvisans skull. Svenska
Landsbygden — ett framstående
språkrör för bondeförbundet — skriver:
»Vad reservationen» — d. v. s.
bondeförbundsministrarnas reservation

angående statstjänstemannens löner —
»kommer att leda till är ovisst. Den
måste väl närmast betecknas som ett
steg mot koalitionens upplösning.»

Så är det, herr talman, med denna utomordentliga
enighet inom koalitionen,
som statsministern och andra har försökt
vända uppmärksamheten ifrån på
det sätt jag nyss anförde.

Inrikesministern riktade en kritisk
anmärkning mot mig. Han använde
en metod, som är lätt att använda
och som väl även jag själv använt
någon gång när jag inte velat besvara
en fråga: att tala om annat. — Det
är verkligen märkvärdigt, tyckte herr
Hedlund, att Ohlin erkänner, att han
inte har ett recept att bekämpa inflationen
— hur kan han då begära
att få komma med och styra? Ja, herr
Hedlund, i det sammanhanget behandlade
jag inte inflationsfrågan i dess helhet.
Det gällde en låt vara viktig aspekt
av inflationsfrågan, där jag öppet bekände
att jag inte hade något recept.
Men medan herr Hedlund fann detta
egendomligt, tyckte varken han eller
någon annan att det var överraskande
att regeringen, som åtagit sig att styra
landet, inte hade något recept.

Jag tackar för förtroendet. Det är
nästan rörande, att herr Hedlund har
så mycket större anspråk på mig än på
sig själv och sina kolleger i spörsmål
som dessa. Riktigt överensstämmer väl
inte hans bedömning med statsministerns
bedömning av min ekonomiska
okunnighet.

Vad jag ville var, herr Hedlund, att
föra fram denna centrala fråga i centrum
av debatten, för att regeringens
medlemmar och vi andra som deltar i
debatten skulle kunna resonera oss
fram till en lösning. Det är så man gör
i en demokrati. Jag menade att det var
angeläget att vi försökte göra detta och
att finansministern därvid toge ledningen
med ett inlägg som kunde vara till
nytta, men varken finansministern eller
herrarna i övrigt på regeringsbänken

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Nr 2

2C3

ville ens vara med om att diskutera saken.

Sedan kommer jag till kostnadsinflationen.
Jag har inte hört ett enda inlägg
heller på denna punkt, om det inte
skulle vara att herr Sköld snuddade vid
saken tidigare liksom han i viss mån
gjorde när han var finansminister. Jag
tycker nu att regeringen kunde försöka
svinga sig upp till den låga nivå
på vilken jag befinner mig, då jag förordar
att frågan åtminstone tas upp till
behandling, låt vara att ingen av oss
har en färdig lösning.

Herr talman! Herr Erlander har talat
om att oenigheten mellan högern och
folkpartiet är så stor att det är uteslutet
att något kan komma ur det samarbetet

— isolerat eller tillsammans med bondeförbundet,
antar jag — medan däremot
han och bondeförbundet hade goda
samarbetsmöjligheter. Men hur var
det innan bondeförbundet gick in i
koalitionen? Vid den sista eller kanske
näst sista stora ekonomiska debatt som
vi hade innan bondeförbundarna gick
in i koalitionsregeringen hade det väl
visat sig att socialdemokratien och bondeförbundet
närmat sig varandra så
mycket att man redan såg plattformen
till hälften uppbyggd för den kommande
koalitionen. Om man slår upp protokollet
för att finna hur den dåvarande
ledaren av regeringens ekonomiska politik,
herr Sköld, bedömde situationen,
finner man att herr Sköld efter det att
herr Hedlund hade yttrat sig om bondeförbundets
inställning svarade följande

— jag kan inte neka mig att läsa upp
ett stycke, men skall inte läsa mera än
eu del för att inte fresta kammarens
tålamod och herr Skölds nerver för
mycket. Det lät på detta sätt: »Jag var
så enfaldig att jag trodde herr Hedlund
var eu offentlig person och att bondeförbundet
var clt vanligt parti, som genom
sin offentliga verksamhet hade tillfälle
all visa vad det ville. Men allteftersom
herr Hedlunds replik fortskred
kom jag underfund med all det var inga

remiss av statsverkspropositionen m. m.

djupa hemligheter som förborgade sig
hos herr Hedlund. Vad vi fingo veta
var egentligen det, att dagar kunna
komma, när bondeförbundet vill vara
med om en kreditåtstramning med ränteglidning,
och att bondeförbnndet inte
den dag som är vill rösta för dessa
båda skatter. Den frågan står då naturligtvis
kvar: Vad vill herr Hedlund då
konkret göra i dag? Bortsett från granna
ord om sparsamhet och allt det där,
vad vill herr Hedlund konkret göra?
Det äro vi fortfarande i ovisshet om,
och jag fruktar att vi också komma att
förbli det.»

Ingen vet om herr Sköld ansåg att
han förblev det även efter november
1951 när herrarna tillsammans övertog
ansvaret för finanspolitiken. Så såg det
ut med den fullständiga enighet, som
man skulle tro att herr Erlander ansåg
vara en förutsättning för att tänka sig
samarbete av något slag inom överskådlig
tid mellan partier.

Statsministern sade detta: »Vi vet,
vi som är i regeringen, att vi har ett
nytt val att vänta vartannat år och då
måste stå för vad vi säger.» Därför
kunde ingen sväva i tvivelsmål om var
koalitionsregeringen står. Med hänvisning
till vad jag redan har sagt om
oenigheten mellan dessa partier måste
jag konstatera, att Sveriges folk inte
blott svävar i ovisshet om var koalitionsregeringen
kommer att stå om 12
eller 18 månader utan till och med svävar
i ovisshet om huruvida vi då har
någon koalitionsregering.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet för
att säga statsrådet Hedlund, att när
professor Montgomery och andra författare
i Ekonomisk Revy skriver i den
tidningen, frågar de ingalunda högern
till råds, utan de skriver på eget ansvar.

Sedan framhöll herr Hedlund hur
man genom att tillgripa eu rad olika

264

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

åtgärder hade kunnat klara sig fram
utan en så hög ränta som det annars
förmodligen skulle ha blivit. Jag tillåter
mig säga till statsrådet Hedlund, att efter
alla de vidtagna åtgärderna tycker
jag inte att det är så dåligt marscherat
när man — jag citerar herr Hedlund
— har kommit fram till »lägsta möjliga
ränta inom lågräntans ram»; och det
är i stor utsträckning en växelränta
på mellan 6,5 och 7 procent.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Av den debatt som har
pågått har jag funnit, att herr Ohlin
egentligen eftersträvar att få över herr
Hedlund från ett läger till ett annat —
få över honom till det läger där herr
Ohlin befinner sig. Om jag är medlem
i denna kammare när detta inträffar,
då kommer jag att få en mycket mera
rikhaltig repertoar när det blir fråga
om att läsa upp vad herr Ohlin sagt
om herr Hedlund än detta enda monotona
uppläsande som herr Ohlin fortsätter
med.

(Herr Ohlin inföll: Här är mera.)

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Ja, det är ju väl att jag
kan glädja herr Cassel med en glad
uppsyn i varje fall.

»Av sina egna skall man höra det»,
sade herr Cassel. Ja, vad är det nu herrar
Pettersson i Dahl och Näsgård sagt
som skulle vara så förfärligt att höra?
Jo, ungefär detsamma som jag varit
inne på i dag och vid ett föregående
tillfälle, då jag frågade högerns och
folkpartiets representanter: »Tycker ni
liksom näringslivet, att en del av de
investeringsbekämpande åtgärderna
skulle kunna överflyttas på konsumtionssidan?»
Till detta lade jag själv:
»För egen del kan jag inte undgå att
finna att det är vissa skäl som talar för
att näringslivet har rätt på den punkten.
» Det skulle ha varit klädsamt, om

herr Cassel och även herr Ohlin hade
kunnat uttala sig klart i frågan.

När jag talade om den sista räntehöjningen
gjorde jag det med utgångspunkt
ifrån vad Bankföreningen hade
påstått i tidskriften Ekonomisk Revy.
Bankföreningen hade uppenbarligen
fått för sig — hur det nu kunnat gå till
vet jag inte, ty inte har man fått det
från mig — att det skulle ha kunnat
bli högre ränta, om inte vissa politiker
hade satt sig emot det. Jag känner
ingen annan politiker i riksbanken som
satt sig emot en räntehöjning än bondeförbundets
representant. Folkpartirepresentanten
har tydligen inte hört talas
om detta, eftersom han inte berättat
det för herr Ohlin. Herr Ohlin sade
nämligen att han inte visste någonting
om detta. Våra representanter brukar
tala med oss om sådana här saker.

(Herr Ohlin inföll: Det är centraldirigering.
)

Herr Skoglund tyckte att räntorna
var förfärligt höga. Han nämnde visst
siffran 7 procent i växelränta. Ja, det
är en förfärligt hög ränta, när diskontot
är 4 procent — det håller jag med
om — men det är inte mitt fel!

Jag har inte mer att säga till herr
Haeggblom än att jag gjorde en reflexion,
när han talade om skogen. Herr
Haeggblom sade, att man skulle kunna
sätta frön eller möjligen plantor, och
så skulle man vänta tills det bleve skog;
det behövde man inte vänta länge på.
Herr Haeggblom är visst agronom —
jägmästare är han inte — och då undrar
jag, om inte herr Haeggblom blandat
ihop skogen med rågen.

Herr H7EGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Men nu går väl herr
Hedlunds okunnighet över alla gränser.
Jag har talat med den erfarenhet jag
har som plantor av skog; det är nu 33
år sedan jag började med ett sådant bestånd.
Och jag har inte fått sitta med
händerna i kors och vänta, utan jag
har fått skicka ut den ena expeditio -

Nr 2

265

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nen efter den andra för att sköta detta
bestånd. Det behöver jag inte göra när
jag odlar råg, utan då kan jag komma
med självbindaren när årets skörd är
färdig. Men när det gäller skogen får
man allt sätta litet mera hand till verket.

Det var som jag sade: försök inte
försvara sig, Gunnar Hedlund, det gör
bara saken värre! Det blir min slutreplik.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Den här kompletteringsskogen
skall väl ändå på något sätt
tillföra inkomster. Vill herr Haeggblom
berika kammarens vetande med att tala
om hur många år det dröjde, innan han
tjänade något på dessa frön, d. v. s.
hade inkomster från det område där
skogsfröna såddes?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Denna remissdebatt
borde väl egentligen sluta med denna
vackra slutvinjett, hämtad ur den svenska
naturlyriken.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag måste beklaga inför
hans excellens statsministern, att det
inte blev en slutreplik från hans sida.
Detta beror på vissa tekniska finesser
i fråga om ändring av talarlistans tidigare
utseende.

Jag har velat ta upp två saker, men
först en fråga som rör försvarsministerns
område och som jag vill redovisa
för kammaren i uppbrottets timme,
nämligen frågan om utflyttningen av
örlogsvarvet i Stockholm till södra
skärgården. 1956 års riksdag begärde
en definitiv plan för lösandet av denna
mycket viktiga fråga. Den planen beställdes
till 1957 års riksdag. Det visar
sig emellertid, när man granskar statsverkspropositionens
investeringsdel, att
försvarsministern icke presterat någon

sådan plan. Det har visserligen satts i
gång utredningar. Vederbörande myndighet
har förklarat att den andra utredning,
som satts i gång sedan förra
våren, kan bli klar under detta kvartal,
men försvarsministern anser lika fullt,
att man för nästa budgetår inte bör ta
upp något anslag för denna flyttning.
Nu har ju överbefälhavaren tidigare
mot bakgrunden av erfarenheterna från
krigsövningarna påpekat hur fantastiskt
viktigt det är att en utflyttning snarast
sker till södra skärgården, där man
redan igångsatt vissa arbeten. Varvets
läge i huvudstadens mitt är också något
som inte gör det hela bättre. Statsutskottet
framhöll förra våren att det
borde kunna övervägas om det inte vore
motiverat att detta väldiga investeringsföretag,
som ju rör sig om många tiotal
miljoner kronor, behandlades helt fristående
från försvarets övriga investeringar.
Jag har velat till försvarsministern
ställa frågan om han inte, med hänsyn
till den vikt och betydelse detta
ärende har, ändå ville fundera på att
senare under riksdagen komma med ett
förslag till investeringsanslag för detta
ändamål och en definitiv plan för en
snar förflyttning av anläggningen i
fråga. Ur Stockholms synpunkt har det
också sin stora betydelse att utredningar
kan igångsättas om hur man skall
disponera de friställda områdena, som
det med hänsyn till markbehovet för
offentliga byggnader är angeläget att
staden får hand om.

Jag lämnar nu denna fråga, som det
legat mig varmt om hjärtat att få ta upp
i denna remissdebatt, och övergår till
att diskutera lönerörelsen och även i
någon mån vad tidigare här sagts om
pensionsfrågan. Det tycks mig som om
både statsministern och herr Sköld i
sina inlägg använde formuleringar som
kunde misstolkas. Man talade om löntagarorganisationernas
positiva inställning
till en obligatorisk linje. Herr
Sköld förklarade på sätt och vis, om jag
uppfattade honom rätt, att varken LO

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

2(3(5

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

eller någon annan löntagarorganisation
vågat gå emot en obligatorisk tjänstepensionering.
Statsministern sade något
om att löntagarorganisationerna var
intresserade av en obligatorisk pensionering.
Jag vill för min del säga att TCO
såsom den största tjänstemannaorganisationen
icke har tagit någon ställning
i denna fråga. Den omständigheten att
en framstående TCO-sekreterare, herr
Nordenskiöld, är medlem av pensionsberedningen,
och även om det genom
dagspressen redan är bekant att herr
Nordenskiöld kommer att ansluta sig
till den obligatoriska linjen, får inte tas
till intäkt för att TCO tagit ställning
för denna linje.

Jag skall vid denna sena timme inte
uppehålla mig vidare vid pensionsfrågan.
Jag vill bara tillägga att jag tycker
det är rimligt att man kan få diskutera
frågan om pensioneringens ordnande
lör svenska folket, för löntagarna och
övriga, efter olika linjer när det gäller
tilläggspensioneringen, utan att därför
behöva misstänkliggöras för någon negativism
eller någon mindre vacker inställning
till själva problemets lösning.
Vi i folkpartiet är lika intresserade som
socialdemokraterna av en lösning av
pensionsfrågan, men om vägarna till en
tillfredsställande lösning har vi tydligen
olika uppfattning, och dessa vägar
kommer vi att få tillfälle att debattera
i fortsättningen av detta år.

När det gäller själva löneuppgörelsen
och det märkliga förhållandet att bondeförbundets
statsråd reserverat sig,
tycker jag det är angeläget att — ehuru
givetvis också detta spörsmål kan tas
upp senare under riksdagen — redan nu
konstatera att den fråga, beträffande
vilken man reserverat sig, nämligen om
en utökad spännvidd i ortsgrupperingen,
inte vid löneförhandlingarnas slutskede
var någon som helst nyhet. Debatten
om hur man skall komma till
rätta med att förbättra löneställningen
för låglönegrupper, särskilt på vissa
orter där rekryteringssvårigheterna va -

rit stora, kom ju ganska snart in på frågan
om en anpassning efter marknadslöneprincipen.
Vägen hän mot användning
i viss mån av denna princip
gick över en vidgning av spännvidden
i ortsgrupperingen. Man måste då finna
det mycket märkligt att bondeförbundets
statsråd inte på något sätt följt
med i denna debatt, och man skulle
vilja ställa frågan om de inte haft den
kontakt, som på regeringsplanet synes
vara nödvändig i ett sådant här ärende.
Jag erinrar mig att riksdagen 1953 beslutat
bifalla en motion av herr Håstad
om utredning angående inrättandet av
ett statens löneråd. Den motionen har
överlämnats till författningsutredningen,
men man kan ju — eftersom bondeförbundets
representanter i denna kammare
många gånger tidigare varit inne
på frågan om en parlamentarisk samverkan
beträffande löneuppgörelserna
fråga sig om de alldeles glömt bort
möjligheterna att i regeringsställning
följa med i löneförhandlingarna redan
från början så att de inte hoppar upp
som gubben ur lådan när förhandlingarna
är slutförda. Det hade varit av ett
visst intresse att få veta anledningen till
att man inte haft reda på sig på bondeförbundstaburetterna
i detta sammanhang.

Beträffande frågan om att mer eller
mindre övergå till ett hänsynstagande
Ii il marknadslöneprincipen är jag angelägen
att erinra kammaren om att
denna princip accepterats av organisationerna
vid förhandlingarna. Om man
ser det på längre sikt innebär detta givetvis
stora svårigheter, men samtidigt
är det också av viss betydelse för statsverket
som arbetsgivare att komma över
till en friare lönesättning. Det betyder
emellertid såvitt jag förstår att bondeförbundets
prononcerade ställningstagande
mot en vidgad spännvidd i ortsgrupperingen
är svårt att förena med hänsynstagande
till marknadslöneprincipen,
eftersom vi kan konstatera att
marknadslönerna för låglönegrupperna

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Nr 2 267

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

har en mycket större spännvidd än de
statliga lönerna. Då är det ju också att
konstatera att bondeförbundet i en utredning
om likalönsprincipens genomförande
i statsförvaltningen vänt sig
mot förordande av denna likalönsprincips
genomförande. Bondeförbundets
kommittérepresentant, herr Theodor
Larsson i första kammaren, förklarade
nämligen att man måste ta hänsyn till
marknadslöneläget. Vi har alltså det förhållandet
att när det gäller likalön för
män och kvinnor är bondeförbundet anhängare
av marknadslöneprincipen,
men i övrigt är man det inte utan har
tydligen någon princip som inte har
med skillnaden i dyrhet orterna emellan
att göra. Man vill inte acceptera några
som helst utredningar i den frågan utan
anser att det hela är klart redan utan
någon utredning.

Herr Sköld var inne på ett mycket intressant
resonemang i går kväll om just
behovet av att släppa kontakten mellan
dyrortsgrupperna i det statliga lönesystemet.
Jag tycker att man mycket
väl kan gå vidare på den tankegången.
Där vill jag ställa en direkt fråga, som
jag har en känsla av att civilministern
kan besvara på rak arm, nämligen om
han inte delar min uppfattning att staten
som arbetsgivare då också måste
förbättra sin ställning när det gäller
lönestatistik, som man nu saknar ganska
mycket på den statliga sidan, och söka
vidtaga effektiva åtgärder för att få en
bättre överblick över de förhållanden
som måste ligga till grund för vad man
ofta kallar en rättvis lönesättning. Det
är en lönestatistik, som också i viss mån
innehåller moment av arbetsvärdering.
Det är ju ganska svåra saker att komma
till rätta med. Men det är min uppfattning
sedan gammalt, alt där har staten
som arbetsgivare försummelser bakom
sig, och jag är angelägen att av civilministern
få höra om han kan göra någonting
snart för alt komma till rätta
med detta.

Slutligen vill jag säga elt par ord med

anledning av ett uttalande av herr Hansson.
Han beklagar sig över att det byggs
så mycket i Stockholm och andra större
städer och säger att det bästa receptet
för att hejda inflyttningen till städerna
vore att sluta att bygga bostäder
där. Ett sådant resonemang är naturligtvis
i och för sig tokigt, eftersom det ju
innebär ett fullständigt åsidosättande
av alla humanitära synpunkter på problemet.
Det är inte bara de nyinflyttade
som står i bostadskön i huvudstaden
eller andra större städer. Men också om
man bara ser frågan från den synpunkten,
vilken betydelse den har för lönetendenserna
på det statliga området,
måste man säga att om icke bostadskrisen
i huvudstaden blir löst, så läggs därigenom
grunden till ökade lönekrav från
dem som har anställning i statstjänst
och måste bo här i staden. Bostadskrisen
exempelvis i huvudstaden försvårar
alltså rekryteringen och pressar fram
krav på högre löner från statsverket.
Enligt mitt sätt att so är det alltså, tvärtemot
vad från bondeförbundshåll tydligen
anses, angeläget för staten såsom arbetsgivare
att snarast möjligt söka lösa
bostadskrisen i de större städerna för att
staten därigenom skall kunna hålla tillbaka
lönekrav som baseras bland annat
på de rekryteringssvårigheter som
har sin grund i att man saknar bostäder
att erbjuda dem man vill rekrytera
till statstjänst.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Nihlfors framställde
i sitt anförande en fråga till mig,
huruvida jag var intresserad av att rusta
upp lönestatistiken så att vi får bättre
möjligheter att jämföra olika löner.

Jag vill då erinra herr Nihlfors om atl
jag i civildepartementets huvudtitel har
begärt en viss upprustning. Jag hoppas
att herr Nihlfors skall hjälpa mig att
få lill stånd den upprustning av statistiken
som jag har hegiirt i statsverkspropositionen
till årets riksdag. Jag kan

268

Nr 2

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

tillägga, att det för närvarande pågår
ett visst samarbete mellan de statistikavdelningar
som finns på olika håll för
att man skall få en bättre och riktigare
bild av det faktiska löneläget.

Härmed var överläggningen slutad.
De föredragna propositionerna hänvisades
till statsutskottet, varjämte de
i nedan angivna delar remitterades till
följande utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till
bankoutskottet, såvitt propositionen angick
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1957 skulle utgå,
till bevillningsutskottet och, i vad propositionen
avsåg jordbruksärenden, till
jordbruksutskottet; samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna
yttrandena.

§ 2

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 10, av herr Xihlfors och fröken
Elmén,

nr 11, av herr Johansson i öckerö
m. fl.,

nr 12, av herrar Gustafson i Dädesjö
och Håstad,

nr 13, av herr Rimmerfors m. fl.,
nr 14, av herr Johansson i Stockholm
m. fl., och

nr 15, av herr Lundberg;
till behandling av lagutskott motionerna: nr

16, av herr Lundberg,
nr 17, av herr Jansson i Aspeboda
in. fl., och

nr 18, av herrar Petterson i Norregård
och Vigelsbo; samt

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 19, av herr Gustafsson i Mem.

§ 3

Föredrogs den av herr Hallén vid
kammarens sammanträde den 17 innevarande
januari gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena angående
publicering av en s. k. vitbok om affären
Raoul Wallenberg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

F''öredrogs den av herr Stiernstedt vid
kammarens sammanträde den 17 innevarande
januari gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
storflygplatsen Halmsjön.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Andersson
i Björkäng vid kammarens sammanträde
den 17 innevarande januari gjorda,
men då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
beskattningen av ersättningar
för rökgasskador från skifferoljeverket
i Kvarntorp.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Foredrogos var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner,
och remitterades därvid till
jordbruksutskottet propositionen nr 21,
angående befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet
till kronan m. m.;

till bevillningsutskottet propositionerna: -

Tisdagen den 22 januari 1957 em.

Nr 2

269

nr 27, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Italien för undvikande
av dubbelbeskattning och för
reglering av vissa andra frågor beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet,

nr 28, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Italien för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap, och
nr 30, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 5 § och 8 § 1 mom.
tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316), m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 31, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
folkbokföringsförordningen den 28 juni
1946 (nr 469);

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 32, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 maj 1954
(nr 320) om införande av landstingslagen;
samt

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

33, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 juni 1942 (nr
335) om särskilda skyddsåtgärder för
vissa kraftanläggningar, och

nr 35, med förslag till lag om ändring
i konkurslagen m. in.

§ 7

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord vilande motioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 20, av herr Larsson i Hedenäset
in. fl.,

nr 21, av fru Boman m. fl.,
nr 22, av herrar Adamsson och Braconier,
och

nr 23, av herr Bimmerfors m. fl.;
samt

till behandling av lagutskott motionerna: nr

24, av herr Hagberg m. fl., och
nr 25, av fröken Karlsson m. fl.

§ 8

Föredrogs den av fru Sandström vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående av statens skogsindustrier
bedriven rederirörelse.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.09 på natten.

In fidem
Gunnar Britth