1957 ANDRA KAMMAREN Nr 28 (Riksdagens protokoll 1957:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

r. /; =. sy.v.n

1957 ANDRA KAMMAREN Nr 28

29 november—4 december

Debatter m. m.

Fredagen den 29 november

Interpellation av herr Eliasson i Stockholm ang. en bättre koncentration
av rättsvården på den mera samhällsfarliga kriminaliteten ..

Tisdagen den 3 december

Svar på interpellation av herr Ståhl ang. särskilda stödåtgärder för de
jordbrukare som drabbats av regn- och översvämningsskador inom

Vänerns vattenområde....................................

Svar på fråga av herr Vigelsbo ang. hjälp åt jordbrukare, som år 1957
tillfogats mera betydande skördeskador på grund av ogynnsam
väderlek, och på interpellation av herr Eliasson i Moholm ang. uppskov
med amorteringen av tidigare stödlån m. fl. åtgärder till hjälp

för de jordbrukare, som i år fått sin skörd förstörd............

Interpellation av herr Gustafsson i Skellefteå ang. omprövning av de
normer, som tillämpas vid värdering av tomter för statlig belåning
av bostadshus i städernas centrala delar ....................

Onsdagen den 4 december

Svar på interpellationer av:

herr Eliasson i Stockholm ang. förstärkning av kammarrättens personal
................................................

fru Svensson ang. åtgärder till minskning av antalet trafikolyckor i

samband med mörker..................................

Bidrag till Svenska turisttrafikförbundet ......................

Inställande av eller uppskov med tidigare beslutad flyttning av hyls verkstaden

vid örlogsvarvet i Karlskrona....................

Vissa frågor rörande åldringsvården ..........................

Bidrag av automobilskattcmcdel till kommun för anordnande av

vägbclysning ..........................................

1 —Andra kammarens protokoll 1,957. Nr 28

Nr 28

Innehåll

Sid

Aktiebolaget Radiotjänsts förstatligande ...................... 63

Interpellation av herr Rimmerfors ang. en ifrågasatt propagandakampanj
för ökad vinkonsumtion.............................. 67

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 4 december

Statsutskottets utlåtande nr 167, om bidrag till Svenska turisttrafikförbundet
........................................• 37

— nr 168, om inställande av eller uppskov med flyttningen av hyls verkstaden

vid örlogsvarvet i Karlskrona .................. 40

— nr 169, ang. riksdagens revisorers berättelse i vad avser de veten skapliga

högskolorna i Stockholm och Göteborg samt farmaceutiska
institutets lokalfråga.................................... 47

— nr 170, ang. vissa frågor rörande åldringsvården.............. 47

— nr 171, ang. bidrag av automobilskattemedel till kommun för anordnande
av vägbelysning................................ 62

— nr 172, ang. Aktiebolaget Radiotjänsts förstatligande.......... 63

Fredagen den 29 november 1957

Nr 28

Fredagen den 29 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 22 innevarande
november.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 713, av herr Wiclén.

§ 3

Föredrogs den av herr Johansson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående lagstadgad
reparationsplikt för ägare av
hyresfastigheter, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs den av herr Johansson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående bokföringsskyldighet
för ägare till hyreshus,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Eriksson i
Bäckmora vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
prissättningen på elektrisk kraft,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Rydén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående en effektiviserad revision
av kommunala, allmännyttiga och
kooperativa bostadsföretag, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Interpellation ang. en bättre koncentration
av rättsvården på den mera samhällsfarliga
kriminaliteten

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELIASSON i Stockholm (fp),
som yttrade:

Herr talman! Brottsligheten har under
senare år kraftigt ökat. Från omkring
1910 till omkring 1950 har stöldbrotten
mer än fördubblats och gruppen
bedrägeri-, förfalsknings- och förskingringsbrotten
mer än fyrdubblats. Brottsligheten
under 1950-talet företer en alltjämt
kraftigt stigande tendens.

Orsakssammanhanget till den stigande
brottsligheten är i stort sett outforskat.
Det har pekats på många olika faktorer,
såsom samhällets ändrade ekonomiska
struktur, befolkningens koncentration
till städerna, verkan av två mellanliggande
världskrig, en allmän religiös,
moralisk och pedagogisk normupplösning.
Att den under denna period
förda kriminalpolitiken även bidragit
till den markanta brottsökningen synes
icke verklighetsfrämmande att antaga.
Vissa åtgärder får väl snarast
anses ägnade att bidraga till upplösning
av den normbildning för det

4 Nr 28 Fredagen den 29 november 1957

Interpellation ang. en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga
kriminaliteten

mänskliga handlandet som strafflagen
kan innebära. Den utpräglat deterministiska
syn, som företrädare av moderna
kriminalpolitiska strömningar
här i Sverige hyst på det brottsliga
handlingsförloppet, har ju bl. a. kommit
till synes i skyddsbalkens förslag
om avskaffande av termen straff som
beteckning för påföljd för brott.

Själva rättsproceduren har genom
den nya rättegångsbalken för den misstänkte
åstadkommit ett i och för sig
önskvärt ökat skydd, dock utan att
samhällets resurser därför förstärkts.

Polispersonalen är icke tillräcklig
och rekryteringssvårigheter föreligger.

Ett flertal domstolar har en svårbemästrad
balans på brottmål, icke minst
s. k. tremansmål.

Inför den till synes oundvikliga ökningen
av brottsligheten, kombinerad
med svårigheter att öka polispersonalen,
synes det nödvändigt med en bättre
kriminalpolitisk avvägning av tillgängliga
resurser i syfte att i första
hand komma till rätta med den mera
samhällsfarliga kriminaliteten. Vissa
åtgärder som härvidlag kan vara påkallade
torde skyndsamt böra vidtagas
till förekommande av ett ytterligare
förvärrat utgångsläge.

För allmänheten ter det sig oförklarligt
hur, samtidigt som man nitiskt
övervakar tidsparkeringar, föga
göres åt övervakning av element, som
i syfte att ställa till slagsmål antastar
personer på gatan, varvid ofta en begäran
om pengar eller cigarretter endast
är inledningen till en allvarlig
misshandel. I den mån parkeringskontrollen
— som med aldrig så stor styrka
ändå måste bli slumpartad — icke
räcker till, förefaller det viktigast att
denna koncentreras på mera trafikfarliga
parkeringar såsom vid övergångsställen
eller då parkering orsakar hinder
i trafiken. Att polis, åklagare och
domstol under ifrågavarande förhållanden
skall belastas med ärenden an -

gående t. ex. brister i droskförares
klädsel — såsom fel färg på slips,
skjorta eller byxor — vilket nyligen inträffat
i ett flertal fall, ter sig väl för
allmänheten under förhandenvarande
förhållanden som grotesk. Droskförarorganisationer
skulle väl själva kunna
vaka över att dessa befattningshavare
har reglementsenlig klädsel och vid
försummelse kan vidtaga sanktion utan
att gärningen därför behöver vara kriminaliserad.
För att taga ett ur arbetsbelastningssynpunkt
mera praktiskt
exempel kan man ifrågasätta om
det kan vara erforderligt, att vanliga
kollisioner utan annat än kanske smärre
materialskador i den utsträckning
som nu förekommer skall behöva bliva
föremål för domstolsprövning. Dessa
mål utgör en integrerande del av domstolarnas
balans i tremansmål. Straffet
i och för sig torde väl i sådana sammanhang
helt sakna betydelse. Bilföraren
söker undvika sammanstötning väl
närmast ur den synpunkten att han
är rädd om sin och annans egendom
och person.

Över huvud taget torde väl kunna
övervägas att i så stor utsträckning
som möjligt frikoppla rättsvårdande
verksamhet från »strunt». Å andra sidan
krävs en kraftig och väl avvägd
mobilisering av samhällets resurser i
kampen mot den ökade grava kriminaliteten.
Statlig myndighet har föreslagit
inrättande av särskild mutpolis
och mutåklagare. Att i synnerhet under
förhandenvarande förhållanden
specialbehandla endast en liten del av
det kriminella fältet — vilket slumpartat
aktualiserats genom den vidlyftiga
offentlighet som utredningen av dessa
ärenden åstadkommit — synes mig icke
vara en kriminalpolitiskt riktig avvägning.
På kanske starkare skäl skulle
man kunna kräva särskild polis och
åklagare på andra områden, där mera
utbredd kriminalitet föreligger för ett
effektivt åtkommande av t. ex. falsk -

Fredagen den 29 november 1957 Nr 28

Interpellation ang. en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga
kriminaliteten

deklarationsbrott, brott mot hyresregleringslagen,
liyresbedrägerier, försäkringsbedrägerier,
»bilskoj», »fastighetsskoj».
Vad som för Stockholms del hårdast
kan kritiseras synes vara dess
brist på spaning på icke anmäld kriminalitet.
Kriminalpolisarbetet har alltmera
övergått till rent skrivbordsarbete.
Man är huvudsakligast sysselsatt med
bearbetning av de anmälningar som inkommer
till polisen. Någon på allmän
kriminalitet utanför detta område avdelad
spanande styrka finnes icke i
Stockholm. Jag bortser här från den
avdelning, som finns för vissa strängt
avgränsade spaningsuppgifter, såsom
spaning efter efterlysta personer.

Låt mig taga ett färskt exempel på
hur ett sådant förfarande kan verka.
Ett mindre trähus inne i staden har
sedan ett flertal år varit uthyrt till en
person som i viss utsträckning livnärt
sig på brottsligt förfarande. Denne har
dragit dit andra yrkesförbrytare, och
stället har under flera år varit tillhåll
för tjuvar och hälare. Från olika rapporter
kan man inhämta att tjuvgods
vid olika tillfällen under årens lopp forslats
dit och därifrån vidarebefordrats.
Under flera år har trafiken fått fortgå
utan att något åtgjorts för att sanera
hrottshärden. Allteftersom ny anmälan
inkommit på någon av personerna, har
den behandlats i vanlig ordning, men
i övrigt inget åtgjorts åt »roten till det
hela». Ingen sammanställning, utvisande
att stället utgjort yrkesmässigt tillhåll
för förbrytare, har gjorts och ej
heller någon därav mera allmänt hållen
påkallad kontroll och undersökning.
Husägarens hänvändelse till ordningspolisen
vid olika tillfällen under
årens lopp har i stort sett endast mötts
med uppgift om att den icke kunde
göra något.

På samma sålt resulterar ofta isolerad
behandling av anmälningar — som
tilldelas kriminalpolispersonal på vederbörande
rotel och därefter lottas på

viss åklagare — att yrkesmässigt bedriven
brottslig verksamhet kan fortsätta,
ehuru den kunnat hindras, om den satts
in i sitt samanhang eller kompletterats
med spaning. En mobilisering av
samhällets resurser härvidlag är nödvändig
för att stoppa många, som mer
eller mindre yrkesmässigt lever på
t. ex. bedräglig »juridisk» verksamhet
av många skiftande slag: ockerverksamhet,
fastighetsbedrägerier, bilbedrägerier.
Samhället har enligt min mening
härigenom kapitulerat inför den mera
förslagna och grova förmögenhetsrättsliga
brottsligheten. Detta i sin tur är
ägnat att ytterligare både intensifiera
och sprida denna form av brottslighet.
Frågar man personal t. ex. på de olika
rotlarna i Stockholm finner man att
de ingalunda är ovetande om var vissa
allvarliga brottshärdar förekommer
men att den nuvarande organisationen
medgiver i princip icke möjlighet att
syssla med annat än den anmälda kriminaliteten.
Någon förtur för viktiga
saker framför bagatellärenden annat än
den snabbare behandling, som ärendet
kan påkalla med hänsyn till att den
misstänkte är häktad, har icke föreskrivits.

Ehuru det är svårt att försöka fastställa
någon lämplig turordning för olika
ärenden, bör frågan i vart fall under
nuvarande allvarliga läge icke lämnas
oprövad. Någon allmän åklagare i
Stockholm i ilen mening, att han har
till uppgift att ingripa utanför de lottade
ärendenas ram, finns icke. Vid enstaka
tillfällen har kriminalpolisen i
Stockholm utanför den anmälda kriminaliteten
sysslat med mera allmänbrottsprevenerande
verksamhet, vilket lett till
fördelaktigt resultat. Sålunda företogs
för någon tid sedan en mera allmänt hållen
kontroll av vissa hyresbyråer, som
misstänktes mottaga betalning av allmänheten
för anskaffande av bostad, i
flera fall under falska uppgifter om sina
möjligheter till sådant anskaffande. Att

Nr 28

Fredagen den 29 november 1957

Interpellation ang. en bättre koncentration av rättsvården
farliga kriminaliteten

med en lämpligt avvägd spaningsstyrka
kunna mera allmänt på olika områden
bearbeta det kriminella fältet skulle säkerligen
ha god brottsprevenerande effekt.
Genom sin existens och genom att
den då och då oroade framför allt mera
yrkesmässig och kanske ofta djupt
rotad kriminalitet skulle den vara till
stor fördel i kampen mot brottsligheten.

Dessa och flera andra utvägar kan
prövas i syfte att i föreliggande situation
åstadkomma å ena sidan en avlastning
av polisens, åklagarens och domstolens
arbete med den mindre farliga
kriminaliteten, å andra sidan en mera
koncentrerad rättsvård på den samhällsfarligare
brottsligheten, allt syftande till
att med tillgängliga resurser åstadkomma
en bättre kriminalpolitisk avvägning
av arbetet. Som exempel på sådana
tänkbara utvägar får jag, delvis med
upprepning av vad jag ovan framhållit,
nämna:

1. Möjlighet till inskränkning i kriminalisering
av vissa specialstraffrättsliga
bestämmelser.

2. Rapporteftergiftsmöjlighet även för
överordnad polispersonal vid bagatellförseelser.
På sina håll anses, att om
vederbörande polisman rapporterat förseelsen,
är den överordnade bunden
härav, även om ärendet rätteligen bort
medföra rapporteftergift.

3. Möjlighet för polisen, i likhet med
vad som förekommer på flera ställen i
utlandet, att vid parkeringsförseelser
och dylikt direkt utskriva föreläggande
om betalande av böter, därest vederbörande
erkänner förseelsen.

4. ökad möjlighet till avskrivning av
trafikärenden på grund av »ringa
ovarsamhet». Här synes det närmast
gälla en tillämpningsfråga, vari centrala
anvisningar kan erfordras för åstadkommande
av ökad enhetlig tillämpning.

5. Ökad tillämpning av åklagarens
möjlighet till åtalseftergift vid bagatellförseelser.
För närvarande råder, i

på den mera samhälls vart

fall för Stockholms del, en ganska
restriktiv tillämpning av den möjlighet
som författningsmässigt föreligger. Olika
principiella skiljaktigheter föreligger
i tillämpningen, t. ex. vid jämförelse
med städerna Stockholm, Göteborg
och Malmö. Centrala anvisningar kan
erfordras för åstadkommande av en utvidgad
tillämpning och ökad enhetlighet
i densamma.

6. Ökade möjligheter för åklagarna
till strafföreläggande, t. ex. ådömande
av bötesbrott, även om fängelse ingår
i skalan, där det är uppenbart att förseelsen
icke bör förskylla högre straff
än böter. Ändring härutinnan skulle
medföra avlastning av flera mål från
domstolarna, t. ex. angående bedrägligt
beteende.

7. Avlastning av någon mindre del av
polisarbetet på andra organisationer.
Möjlighet t. ex. att anlita sjukvårdspersonal
i större omfattning än polispersonal
vid omhändertagande av sinnessjuka.
(Jfr viss av kriminalpolisintendenten
till polismästaren i skrivelse påtalad
olämplig praxis i Stockholm att
avlasta visst utredningsarbete på t. ex.
spårvägen beträffande deras ärenden
och på droskägarförening — det rör polisuppgiften
att dirigera ko vid taxistation.
)

8. Möjlighet att i något större omfattning
kräva att åtal skall vara »ur allmän
synpunkt påkallat». Det är t. ex.
i viss mån stötande, alt polisen skall
medverka till utredning om bedrägeri
vid prostitution eller för att återskaffa
pengar till målsäganden, som denne blivit
bedragen på för att på öppna marknaden
erhålla sprit.

9. Möjlighet att tillskapa lämplig förtursrätt
vid kriminalpolisens handläggning
av ärendena.

10. Tillskapande av betydligt mera på
allmän kriminalitet spanande polisverksamhet.

11. Bättre kontakt i brottspreveneran -

Fredagen den 29 november 1957 Nr 28

Interpellation ang. en biittre koncentration av rättsvården på den mera samhälls -

farliga kriminaliteten

de syfte mellan ordnings- och kriminalpolis.

Vissa av ovan angivna frågor är föremål
för behandling av den s. k. polisverksamhetsutredningen.
Denna utredning
tager emellertid närmast sikte på
en effektivisering av polisens arbete under
så att säga normala styrkeförhållanden
och saknar över huvud anledning
till en kriminalpolitisk bedömning av
frågan om bästa utnyttjande av styrkan.
Vissa andra frågor är närmast av den
karaktär att de faller under justitiedepartementet.
Till övervägande del synes
problemet emellertid falla under inrikesdepartementet.
Frågan under punkt
1 har såvitt jag vet aktualiserats hos
Kungl. Maj:t i början av detta år genom
framställning från överståthållarämbetet.
Vad som omnämnes i punkt 6
ingår redan i lagstiftningsarbetet.

Åtminstone vissa åtgärder synes redan
nu i vart fall provisoriskt kunna genomföras.
Härvid synes den största vikten
böra fästas vid vad som anförts under
punkt 10. Även möjlighet att vidtaga
åtgärder jämlikt punkterna 2, 4
och 5 synes relativt snabbt kunna övervägas.

Under åberopande av vad jag sålunda
anfört får jag till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet rikta följande
fråga:

Anser herr statsrådet vissa skyndsamma
åtgärder erforderliga för att under
förhandenvarande situation med
kraftigt ökad brottslighet åstadkomma
en bättre avvägning av utnyttjandet av
tillgängliga resurser för åstadkommande
av bättre koncentration av rättsvården
på den mera samhällsfarliga kriminaliteten? Denna

anhållan bordlädes.

§ 8

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden:

nr 167, i anledning av väckt motion i

anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till bidrag till Svenska
turisttrafikförbundet,

nr 168, i anledning av väckta motioner
om inställande av eller uppskov
med tidigare beslutad flyttning av hylsverkstaden
vid örlogsvarvet i Karlskrona,

nr 169, i anledning av riksdagens år
1956 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning
i vad berättelsen avser de vetenskapliga
högskolorna i Stockholm
och Göteborg samt farmaceutiska institutets
lokalfråga,

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
åldringsvården jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 171, i anledning av väckta motioner
angående bidrag av automobilskattemedel
till kommun för anordnande av
vägbelysning, och

nr 172, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för Aktiebolaget Radiotjänsts
förstatligande.

§ 9

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

193, angående godkännande av
tilläggsprotokoll nr 9 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion,
och

nr 194, angående vissa stödåtgärder
i anledning av skadorna å 1957 års
skörd.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 714, av herr Hedin in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 191, med förslag till lag om ändring

Nr 28

Tisdagen den 3 december 1957

i lagen den 1 december 1950 (nr 599)
om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 11

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från första lagutskottet:
nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om utlämning
för brott; och

från tredje lagutskottet:
nr 376, i anledning av väckt motion
om viss utredning av Emåns nederbördsområde.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.05.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 3 december

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 26
och den 27 nästlidna november.

§ 2

Svar på interpellation ang. särskilda
stödåtgärder för de jordbrukare, som
drabbats av regn- och översvämnings skador

inom Vänerns vattenområde

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd till statsministern riktad
interpellation, vilken för besvarande
överlämnats till mig, har herr Ståhl
frågat om regeringen är villig att dels
överväga särskilda stödåtgärder för de
jordbrukare, som drabbats av såväl
regn- som översvämningsskador inom
Vänerns vattenområde, dels föreslå riksdagen
sådana provisoriska tillägg till
taxeringsbestämmelserna, att avdrag
kan medges för styrkta, genom översvämning
vållade vattenskador, dels
på grund av den hotande vattensitua -

tionen i vänernområdet vidtaga sådana
åtgärder, att regleringsdomen rörande
vattenståndet i Vänern av de statliga
myndigheterna respekteras och efterföljes.

Vad beträffar herr Ståhls första fråga
uppdrog Kungl. Maj :t redan den 20
september 1957 åt statens jordbruksnämnd
att i samråd med lantbruksstyrelsen
utreda omfattningen och arten
av de mera väsentliga skador, som uppkommit
å 1957 års skörd till följd av
väderleksförhållandena. På min föredragning
ligger nu två propositioner i
ärendet på riksdagens bord. Bifalles
förslagen av riksdagen, öppnas möjligheter
till såväl stödlån som behovsprövade
bidrag till jordbrukare, som drabbats
av skördeskador. Beträffande den
närmare utformningen av stödåtgärderna
— vilka avser även jordbrukare i
vänernområdet — torde jag få hänvisa
till propositionerna.

I interpellationens andra fråga berörs
frågan om rätt att vid inkomsttaxering
erhålla särskilt avdrag för kostnader
som föranletts av översvämningsskador.

Beträffande skador å jordbruksfastighet
vill jag nämna, att på hemställan av

Nr 28

Tisdagen den 3 december 1957

Svar pa interpellation ang. särskilda stödåtgärder för de jordbrukare, som drabbats

av regn- och översvämningsskador inom Vänerns vattenområde

finansministern den 15 november framlagts
en proposition om ändring i gällande
bestämmelser om taxering av medel,
som insatts på skogskonto. Förslaget
innebär, att uttag av skogskontomedel
skall få göras fram till årsskiftet
utan att eljest gällande uppsägningstid
behöver avvaktas. Härigenom beredes
jordbrukare möjlighet att i nästa års
deklaration kvitta gjort uttag mot eventuellt
uppkommande förlust på grund
av skördeskador.

I interpellationen har vidare omnämnts
de skador som uppkommit på
boningshus i de drabbade områdena.
Vad interpellanten närmast synes avse
är en speciallagstiftning om avdragsrätt
för dessa skador, i den mån avdragsrätt
eljest inte skulle föreligga.
Principiella skäl talar emot en sådan
lagstiftning. På grund av den statliga
inkomstskattens progressivitet blir
nämligen för ett och samma avdrag
skatteminskningen större för den som
har stora inkomster än för den vars
inkomster är låga. Den största ersättningen
för skadorna skulle alltså tillfalla
inte den som har mest behov av
hjälp utan tvärtom den som har de
största inkomsterna. Fn sådan grund
för fördelning av samhällets hjälp åt de
drabbade kan inte godtagas.

Jag vill även nämna, att den ifrågasatta
lagstiftningen rent taxeringstekniski
skulle medföra betydande olägenheter.
Detta gäller framför allt fastigheter
som taxeras enligt den s. k. villaschablonen.
Denna metod medger som
bekant inte särskilt avdrag för reparationskostnader.
Ett speciellt avdrag i
enlighet med interpellantens förslag
kan inte inpassas i detta system.

Rörande den sista punkten i interpellationen
kan jag meddela att i slutet
av oktober var muddringsarbetcna vid
Göta så långt framskridna att kanaltrafiken
kunde överflyttas till den nya
farleden, och därefter har tappningen
i Göta älv successivt ökats. Redan den

26 oktober nåddes värdet 900 m3/s och
sedan den 3 november tappas 1 000
m3/s, vilket helt är i anslutning till i
domen gällande bestämmelser.

Härefter anförde:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
min vän jordbruksministern för svaret
på frågorna. Att jag ställde interpellationen
till statsministern berodde
därpå, att det bara var den första frågan
som gällde jordbruksministern, medan
den andra frågan riktade sig till finansministern
och den tredje till kommunikationsministern,
något som också
har framgått av dispositionen av det
föredragna svaret.

Det märks i viss mån på besvarandet
av frågorna, att jordbruksministern varit
mest intresserad av den första frågan.
Jag tycker knappast att jordbruksministern
har tillräckligt intresserat sig
för det skatteresonemang som jag fört
och den möjlighet till avdrag som jag
ifrågasatt — jag skall strax återkomma
till den saken.

Vad skördeskadorna beträffar skall
jag fatta mig relativt kort, eftersom de
två andra interpellanterna har behandlat
den saken, medan jag närmast tagit
sikte på de skador, vilka vållats genom
översvämningarna i vänernbäckenet
och som ju principiellt är av annan art
än de direkta regnskadorna på skörden.
För en liten stund sedan hade jag ett
samtal med sekreteraren i Värmlands
läns hushållningssällskap, som uppgav
att erfarenheterna från besiktningarna
efter den 15 oktober visar, att förhoppningarna
om att en hel del av den utestående
skörden skulle kunna las till
vara har i allt väsentligt slagit fel. Vädret
har inte blivit bättre. Det bar regnat
så pass ofta att även en stor del av
den skörd, som man tidigare hoppades
kunna klara, gått förlorad. Vidare framhöll
hushållningssällskapets sekreterare

Nr 28

Tisdagen den 3 december 1957

Svar på interpellation ang. särskilda stödåtgärder för de jordbrukare, som drabbats

av regn- och översvämningsskador inom Vänerns vattenområde

att i de fall, där man försökt göra även
en kvalitetsmässig bedömning av skördeskadorna,
bär intrycket varit nedslående.
Siffrorna i fråga om kvaliteten är
0 eller 1 eller kanske någon gång 2.
Skördens kvalitet är med andra ord
sådan, att det inte bara är de hos leverantörerna
nu förfallande växlarna, som
jordbrukarna bär bekymmer med, utan
det kommer att bli efterverkningar även
fram till våren, dels därigenom att jordbrukarna
då måste skaffa sig utsäde,
vilket sannolikt inte kommer att bli billigt
att köpa, dels på grund av att högvattnet
omöjliggjort de förbättringsarbeten
som man skulle ha velat utföra.
Över huvud taget har det knappast varit
möjligt att under hösten ta sig ut
med redskap på åkrarna, varför mycket
större arealer än vanligt nu ligger
oplöjda.

Det är på sin plats att såsom ett faktum
redovisa, att jordbrukarna är mycket
nedslagna och har stora bekymmer
med att skaffa likvida medel. Jag tycker,
herr talman, att det är riktigare att
en icke jordbrukare för riksdagen återger
den stämning som råder, än att
en jordbrukare gör det. I detta sammanhang
bör också rapporteras, att de
propositioner, som jordbruksministern
framlagt och som vi naturligtvis måste
känna tillfredsställelse över, på många
håll betraktas som otillräckliga och att
man är bekymrad över hur fortsättningen
skall komma att te sig.

Jag skall, herr talman, beträffande
skördeskadorna nöja mig med detta.

Vad fråga nr 2 angår är det klart att
den proposition beträffande skogskontomedlen,
som framlagts, innebär ett
visst tillmötesgående och kan hälsas
med tillfredsställelse. För de jordbrukare,
som har pengar på skogskonto,
innebär naturligtvis propositionen en
hjälp. Men även i mellan- och skogsbygder
finns det — såsom jordbruksministern
säkert vet — en hel mängd
brukningsdelar, som saknar skog och

vilkas ägare inte har några pengar på
skogskonto. Det är fallet även i Värmland.
Jag skulle kunna ange socknar,
där huvudparten av brukningsdelarna
antingen är utan skog eller mycket
skogfattiga. Det är klart, att det för denna
kategori av jordbrukare knappast
räcker med den trösten, att de får ta ut
pengar på konton, där de inte har några
pengar. Här måste extra åtgärder tillgripas.
Detta gäller inte bara vad man
skulle kunna kalla jordbrukare i egentlig
mening, utan det finns även en annan
kategori lägenhetsägare på landsbygden,
som är lika beroende av sitt lilla
jordbruk, men som inte har något till
täckning utan drabbas av mycket kännbara
förluster. Det var i det fallet som
jag tänkte mig, att man på något sätt
skulle kunna få göra avdrag i nästa års
deklaration för sådana skador, som direkt
kan påvisas vara översvämningsskador
och som kan värderas i pengar.
Jag vet inte hur många invånare utefter
Klarälvens lopp ända uppifrån och ned,
som under september månad i år har
haft sina källare stående under vatten
och fått sina värmepannor och sina
eventuella oljeeldningsaggregat förstörda,
men det är givet, att översvämningsskadorna
för dessa, som ofta lever i blygsamma
ekonomiska omständigheter, innebär
ett direkt inkomstbortfall, som
inte är så litet. Skall man skaffa en ny
värmeutrustning i sin källare, går det
löst på inemot en tusenlapp, och det
är ett ganska kännbart belopp för många
lägenhetsägare.

Nu hävdar jordbruksministern, att
man omöjligen kan godta detta resonemang
av principiella skäl, därför att det
skulle ge den högre inkomsttagaren ett
större avdrag än den mindre. Man skulle
alltså på detta sätt vålla en orättvisa,
och därför säger man nej till hela tanken.
Jag tycker nog, att detta är att kasta
ut barnet med badvattnet. I intet
fall blir skattelättnaden så stor som den
lidna förlusten. Att säga, att på grund

Tisdagen den 3 december 1957

Nr 28

Svar på interpellation ang. särskilda stödåtgärder för de jordbrukare, som drabbats

av regn- och översvämningsskador inom Vänerns vattenområde

av en av oss skattelagstiftare inrättad
progressivitet kan de som drabbats av
dessa förluster inte få någon hjälp alls,
det är nog ett millimeterrättviseresonemang,
herr jordbruksminister, som jag
för min del skall bekänna, att jag icke
under några förhållanden kan acceptera.
Det vore enligt min mening ganska
skäligt, att den, som kan påvisa att han
vållats ett sådant inkomstbortfall, som
det här är fråga om, också skall beredas
möjligheter att göra avdrag för det.
Det förhåller sig även så — det behöver
jag inte påminna om, men det hör
in i bilden — att ingen kan försäkra
sig mot skador av denna art. Samtliga
våra försäkringsbolag har en undantagsklausul
för force majeure, till vilken
räknas naturkatastrofer sådana som
en översvämning.

Det förefaller vidare som om jordbruksministern
med litet ansträngd
energi skulle basera sitt avståndstagande
när det gäller villaägarna på den
grunden, att man inte kan inpassa ett
sådant avdrag i schablontaxeringen,
som också är godtagen av riksdagen.
Även på den punkten har jag den uppfattningen,
att det för villaägarna är
fråga om direkt inkomstbortfall.

Han måste helt enkelt skaffa ersättning
för de utensilier som gått förlorade
och blivit förstörda under översvämningen.
Skall han då behöva skatta för
ett sådant direkt inkomstbortfall? Detta
framstår som oriktigt. Jag skulle kunna
gå med på att man bestämt kräver att
vederbörande skall kunna styrka — det
har jag också sagt i interpellationen
— de utgifter, som han har blivit tvungen
vidkännas på grund av översvämningen.
Om man nu gjorde så — och
det är ingen svårighet för skattemyndigheterna
att göra det — borde man
emellertid i detta fall kunna gå till mötes
dem, som haft utgifter av här nämnt
slag. Jag kan emellertid icke gå med på
att varken skattetekniska eller, om jag
så får uttrycka mig, rättvisedogmatiska

skäl i detta fall får vara avgörande. Billigheten
borde gå före. Jag skulle vilja
vädja till jordbruksministern, som icke
är så gammal i gamet och därför icke
har blivit alltför förhärdad, att ta saken
under omprövning och fråga sig,
om det icke här funnes någon möjlighet
att gå människor till mötes.

Vidare kan jag tänka mig — jag har
icke tänkt på det förut utan det rann
upp nu —- att man satte en inkomstgräns
så att de, som hade haft skador
för låt oss säga 500 kronor och som
är taxerade för en inkomst upp till
ett visst belopp — vi kanske kan resonera
privat om det, ty jag vill icke diskutera
det på rak arm här — skulle kunna
få ett avdrag. Över huvud taget är detta
en lika kännbar utgift och ett lika giltigt
avdrag som något, som vi nu har, för
inkomsters förvärvande.

För att inte alltför mycket förlänga
denna diskussion skall jag bara säga
ett par ord om frågan nr 3, den som
gällde de statliga myndigheternas uppträdande
beträffande vänernregleringen
och översvämningen av Vänern. Jag
kan konstatera att statsrådet med lätt
hand gled över den frågan, som egentligen
gäller kommunikationsministern.
Jordbruksministern säger att läget är
mycket bättre och att tappningen är
uppe i de av domstolen stadgade 1 000
in", och i det fallet finns ingenting att
tillägga. I den mån det blivit bättre —
och det bär det lyckligtvis — är det
emellertid icke de statliga myndigheternas
förtjänst, utan det har vi vädret att
tacka för. Som jag sade för eu liten
stund sedan, har det visserligen regnat
ofta men kvantiteten har varit betydligt
mindre i november än tidigare. Det
högsta vattenståndet nåddes den 2 november.
Då stod vattnet i Vänern 20 cm
över den i rcglcringsdomen angivna
dämningsgränsen. 20 cm är mycket,
herr statsråd, vid Vänern med dess
långa flacka stränder. Det medförde
också att inte bara stora delar av åker -

Nr 28

Tisdagen den 3 december 1957

Svar på interpellation ang. särskilda stödåtgärder för de jordbrukare, som drabbats

av regn- och översvämningsskador inom Vänerns vattenområde

jorden utan även samhällena fick känning
av översvämningen. Man fick bygga
dammar vid vägarna och man fick
rädda — som i Karlstad — stora delar
av stadens centralförråd. Där låg också
i flera veckor pannorna i renhållningsverket
under vatten. Under hela denna
tid tappades inte Vänern enligt domen
utan bara med hälften av vad man enligt
regleringsdomen skulle tappa.

Nu har emellertid vattnet sjunkit och
för närvarande är Vänerns vattenstånd
5 cm högre än den i domen tillåtna dämningsgränsen.
Detta skulle kunna vara
gott och väl. Man skulle kunna avskriva
saken, om det icke vore så, herr
talman -— det känner för resten herr talmannen
till bättre än jag — att man inte
kan känna trygghet för framtiden. Ponera
nämligen att vi går mot en vårflod
med högvatten i Vänern och i alla de
sjöar som hör till Vänerns vattensystem
och att vi sedan har vattenmagasinen
fulla eller som nu överfulla och att vi
ovanpå detta får en mycket stark vårflod.
Hur går det då? Jag kan nämna
för jordbruksministern att under översvämningen
i september hölls en störtvåg
tillbaka av en av dammarna i norra
Klarälven med en höjd av i runt tal 10
meter, en störtvåg så kraftig att dammarna
bågnade. Hade den givit med
sig — nu höll den lyckligtvis — hade
den lagt hela klarälvsdalen under vatten.
Verkningarna för samhällena, bruken
och industrierna ända ner till Karlstad
i söder hade blivit ytterst allvarliga.
Det bör stå klart för de statliga myndigheter
som har ansvaret för vattenregleringsdomens
efterlevnad, att detta
icke kan negligeras. Man måste ta hänsyn
även till förhållandena norr om
Trollhättan. Jag förstår att vattenfallsstyrelsen
varit ängslig för tappningen
med hänsyn till ras i Göta älv och även
till dricksvattnet i Göteborg. Vad jag
vill ha sagt är att det i fortsättningen
icke går att ta hänsyn enbart till situationen
i Göta älv. Man måste även ha

blicken riktad på läget kring det stora
innanhav, som vi har i vårt land, och
vars översvämningar kan medföra så
katastrofala verkningar.

Herr talman! Jag skall sluta med att
göra en enda reflexion. När man talar
om Vänern och avtappningen där är
det klart, att den nya utfartsleden till
Västerhavet från Vänern kommer i synbilden.
Den sorterar inte i dag under
vare sig regeringens eller riksdagens
domvärjo, ty frågan om eu ny kanal till
havet ligger under förberedande behandling,
närmast hos lokala intressenter.
Men denna angelägenhet har genom
vad som inträffat i höst visat sig
vara ett spörsmål av ytterligt centralt
intresse. Jag skall inte här nämna några
siffror, men jag kan konstatera att de
förluster som drabbar värmländsk och
även västgötsk och dalsländsk industri
under en sådan avstängning som den i
sommar och höst motsvarar enorma belopp.
Det är mycket som tyder på att
kostnaderna för en ny kanal med kortare
utfartsleder och dragen genom områden,
där marken och grundförhållandena
ger en annan trygghet än den
nuvarande kanalen erbjuder, snart skulle
vara intjänade, om man toge sig dristigheten
att investera erforderligt kapital.

Ja, herr talman, med denna interpellation
har jag över huvud taget velat
väcka regeringens uppmärksamhet på
förhållandena i vänernbäckenet, som
under sådana vattenår som i år är
känsligare än någon annan del av landet.
Jag hoppas att jordbruksministern
skall vara vänlig att inte nu glömma
denna fråga utan ha den i åtanke. Ty
den kommer igen, och den kommer då
att ställa mycket stora anspråk på både
portmonnä och handlingskraft.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag skulle önska att
först och främst betyga, att herr Ståhl

Tisdagen den 3 december 1957

Nr 28

Svar på interpellation ang. särskilda stödåtgärder för de jordbrukare, som drabbats

av regn- och översvämningsskador inom Vänerns vattenområde

gissade rätt, då han förmodade, att det
i första hand är skördeskadedelen i
hans interpellation som av naturliga
skäl har intresserat mig allra mest.

Jag har heller inga invändningar att
resa mot herr Ståhls allmänna resonemang
om hur svårt det har varit att
uppskatta skördeskadorna. Men det gäller
inte enbart vänernområdet; även
om det tillhör de särskilt hemsökta områdena
råder exakt samma förhållande
i mälardalen. Det gäller delvis även
Kopparbergs län och de övriga områden,
där skördeskador inträffat. De
kvantitativa verkningarna har det varit
möjligt att något så när uppskatta.
De kvalitativa bedömningarna har däremot
varit svårare att göra. Det är alltså
inte i och för sig någon speciell fråga
för just vänernområdet.

Inte heller är det något speciellt med
de uppgifter från sekreteraren i Värmlands
läns hushållningssällskap, som
herr Ståhl hänvisade till, om att det har
visat sig svårt att ta ut något av den
kvarstående grödan efter den 15 oktober.
Det förhåller sig på liknande sätt
på andra håll. Men någon dag måste
sättas som gräns för att det utan onödig
tidsförlust skall vara möjligt att hjälpa
de drabbade jordbrukarna med det bistånd
i olika former som är föreslaget.

Jag föreställer mig emellertid, att
riksdagens ledamöter sätter värde på att
få frågan i princip bedömd, när vederbörande
utskott är färdigt med behandlingen
av den återstående propositionen
beträffande årets skördeskadehjälp.
Därför är jag överens med herr Ståhl
om att vi inte vidare i dag bör behandla
den frågan utan diskutera den i sitt
större sammanhang.

Den andra frågan, där herr Ståhl har
vissa invändningar att resa, gäller närmast
önskemålet om en speciallagstiftning
för att tillerkänna skatteavdrag,
rent generellt, åt de av översvämningarna
drabbade. Det är klart alt en sådan
lagstiftning i och för sig kan fram -

stå såsom angelägen. Men jag är övertygad
om att herr Ståhl, därest han
funderat närmare på hur en sådan speciallagstiftning
skulle se ut, skulle komma
till insikt om att det vore utomordentligt
svårt att utforma en sådan lagstiftning
och likaså att inpassa den i
det nuvarande taxeringssystemet. Expertisen
i kanslihuset anser under alla
förhållanden att det skulle innebära
utomordentliga svårigheter.

Vidare — och det tycker jag nästan
är det allra väsentligaste, ty även svårigheter
av detta slag kan måhända
övervinnas — skulle ett fullföljande av
herr Ståhls recept de facto innebära,
att rättvisesynpunkter komme att få
stryka på foten. Det är klart att millimeterrättvisa
vore omöjlig att uppnå.
Däremot skulle i praktiken, om ett sådant
skatteavdrag infördes, de som var
relativt sett minst i behov av det allmännas
stöd likväl erhålla det proportionellt
större stödet jämfört med övriga.
Jag tycker nog det finns skäl för
att man har varit tveksam inför något
sådant.

När det sedan gäller den tredje frågan
skulle jag kanske rent av kunna nöja
mig med att hänvisa till hur herr Ståhl i
sin egen interpellation har visat all
tänkbar respekt för de komplikationer,
som har uppstått i samband med avtappningen
i Vänern efter vattendomen.
Jag skulle nästan kunna besvara herr
Ståhls frågor i sin kommentar till interpellationssvaret
med att läsa upp vad
herr Ståhl anfört i sin interpellation.
Det heter där: »Anledningen till denna
är givetvis främst att söka i komplikationerna
av götaälvrasen, vidare i
risken för sjöfarten i kanalen i händelse
av ökad tillrinning samt slutligen
även i faran för vattenförorening i
Göteborg. Allt detta är legitima skäl,
som här inte behöver diskuteras.»

Om jag förklarar mig ense med herr
Ståhl också på den senare punkten,
återstår det kanske bara att nämna, att

Nr 28

Tisdagen den 3 december 1957

Svar på fråga ang. hjälp åt jordbrukare, som år 1957 tillfogats mera betydande

skördeskador på grund av ogynnsam väderlek, och på interpellation ang. uppskov

med amorteringen av tidigare stödlån m. fl. åtgärder till hjälp för de jordbrukare,

som i år fått sin skörd förstörd

jag principiellt delar herr Ståhls uppfattning
om vilka risker som kan uppstå
vid det tilltänkta kanalbyggandet
vid Vänern. Denna fråga är, om jag
inte minns fel, föremål för en interpellation
i första kammaren och kommer
där att besvaras ytterligare. Det är
alldeles uppenbart, att de exempel som
herr Ståhl åberopar visar hur ömtåligt
ett helt vattenområde är, och att det är
viktigt att tillse, att inte bara en del
av ett helt vattensystem påverkas. När
sådana här ingripanden bedöms och
prövas måste man ta hänsyn till vattensystemet
i dess helhet — på den
punkten har jag inte någon annan mening
än herr Ståhl. Jag är övertygad om
att vederbörande instanser kommer att
ta all möjlig hänsyn till detta också i
fortsättningen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det var statsrådets passus
om millimeterrättvisa som uppkallade
mig.

När man funderar över hur människor
i små omständigheter skulle kunna
få någon ersättning för förluster
som de lidit på grund av en översvämningskatastrof
— kalla det gärna så —
och vet att de icke kan få förlusten
täckt genom försäkringar, finner man
att det finns två vägar att gå: dels att
lämna kontantbidrag och dels att ge
någon lättnad i beskattningen. Det är
klart att någon form av kontantbidrag
lekte mig i hågen, men varje eftertanke
kom mig att avvisa den utvägen.
Det var då jag började fundera litet
närmare över frågan om en lindring i
beskattningen.

Jag tycker fortfarande att jordbruksministern
överdriver rättvisekravet.
Låt oss anta att sulfitarbetaren Andersson
vid ett företag uppefter Klarälven
har fått punga ut med 800 kronor för
en ny värmepanna och ett nytt agg -

regat och att han genom att få göra avdrag
vid beskattningen får 250 kronor
i nettoersättning, medan en annan,
som har något högre inkomst, kanske
kommer upp till 350 kronor. Jag tror
inte sulfitarbetaren Andersson då tänker:
»Jag kunde gott ha avstått från
ersättningen, bara inte den andre hade
fått ett större avdrag!» Människorna
resonerar inte så. Jag tror jordbruksministern
kan känna sig lugnad på den
punkten och inte behöver hysa några
betänkligheter.

När det gäller den sista frågan vill
jag säga, att det givetvis även från vår
synpunkt är nödvändigt att överväga
komplikationerna i övrigt. Vi som bor
uppe vid Vänerns norra strand inser att
man måste ta hänsyn till dem som bor i
Göteborg och utefter Göta älv, som ju
är en kroppspulsåder även för Värmland.
Över huvud taget känner vi solidaritet,
och jag är tacksam att min interpellation
på den punkten har blivit
åberopad. Jag tror mig också kunna
utläsa att socialministern har förstått,
att man en annan gång inte får fixera
sig så hårt på skadorna på ett ställe,
att man förbiser skadorna på ett annat
ställe.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. hjälp åt jordbrukare,
som år 1957 tillfogats mera betydande
skördeskador på grund av ogynnsam väderlek,
och på interpellation ang. uppskov
med amorteringen av tidigare stödlån
m. fl. åtgärder till hjälp för de jordbrukare,
som i år fått sin skörd förstörd

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har till mig riktats en inter -

Tisdagen den 3 december 1957

Nr 28

Svar på fråga ang. hjälp åt jordbrukare, som år 1957 tillfogats mera betydande

skördeskador på grund av ogynnsam väderlek, och på interpellation ang. uppskov

med amorteringen av tidigare stödlån m. fl. åtgärder till hjälp för de jordbrukare,

som i år fått sin skörd förstörd

pellation och en enkel fråga, vilka båda
äger samband med de under innevarande
höst inträffade skadorna å skörden.

Herr Eliasson i Moholm har frågat,
dels om jag har för avsikt att medverka
till att amortering av tidigare
stödlån kan uppskjutas samt att villkoren
för lån från fonden för supplementär
jordbrukskredit blir sådana, att lån
kan erhållas av jordbrukare, som fått
sin skörd förstörd, dels om jag har för
avsikt att vidtaga några andra åtgärder
till hjälp för de jordbrukare, som
på grund av årets dåliga bärgningsförhållanden
fått sin skörd förstörd.

Herr Vigelsbo har frågat, om jag ämnar
föranstalta om förslag till pågående
höstriksdag rörande arealbidrag eller
andra åtgärder till hjälp åt jordbrukare,
som år 1957 tillfogats mera betydande
skördeskador på grund av ogynnsam
väderlek.

Som svar på de framställda frågorna
torde jag få hänvisa till att i propositioner
till riksdagen framlagts förslag
bland annat om överförande av behållningen
i fonden för supplementär jordbrukskredit
till fonden för låneunderstöd
för utlämnande av stödlån till
jordbrukare, om ett års uppskov med
de i höst förfallande amorteringarna
på äldre stödlån samt om utlämnande
av kontanta bidrag till jordbrukare,
som är i behov därav på grund av lidna
skördeskador. Beträffande den närmare
utformningen av stödåtgärderna
torde jag få hänvisa till ifrågavarande
propositioner.

Härpå anförde:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret.

Den proposition som jag efterlyste
i min fråga ligger nu på riksdagens

bord, så det är gott och väl, även om
man gärna hade sett att den varit ännu
bättre. Man frågar sig emellertid, hur
snart de beviljade medlen kan vara
tillgängliga för lyftning, om propositionen
bifalles. Det är vissa grupper av
jordbrukare som har kommit i ett särskilt
svårt läge på grund av skördeskadorna,
bland annat arrendatorerna, innehavare
av skoglösa hemman och nybörjare
inom jordbruket, som på grund
av att nederbördsförhållandena åtminstone
i Västmanlands län var ogynnsamma
även under fjolåret har blivit
hårt drabbade. Det är därför nödvändigt
att medel så fort som möjligt ställs
till förfogande särskilt för dessa grupper
om de skall kunna fullgöra sina
kontraktsenliga förpliktelser och utnyttja
de författningsenliga och kontraktsenliga
rättigheter som ligger i arrendevillkoren.

Det fattades 10 miljoner kronor för
att fyraprocentsregeln skulle utlösas.
Under de senaste dagarna har det emellertid
gjorts gällande, att man på en
del håll har gjort felräkningar, och det
har till och med påståtts att en del papper
kommit bort och att detta är anledning
till att man inte kommit upp till
det belopp av 170 miljoner som hade
behövts för att fyraprocentsregeln
skulle utlösas. Det påstås att skadorna
i Stockholms län uppgår till 4 miljoner
kronor. Jag kan inte bedöma det. Stockholmarna
påstår att detta belopp är på
tok för lågt. I Västmanland, som är ett
relativt litet län, har vi skördeskador för
29 miljoner kronor, men jag tror att
alla är överens om att skadorna är för
lågt räknade även där. Jag klandrar
inte jordbruksministern för detta —
beräkningen är nog grundad på de statistiska
uppgifter som kommit in —
men jag tror inte att man i det statistiska
material, som föreligger, bär kunnat
fånga in alla de skadeverkningar,

Nr 28

Tisdagen den 3 december 1957

Svar på fråga ang. hjälp åt jordbrukare, som år 1957 tillfogats mera betydande

skördeskador på grund av ogynnsam väderlek, och på interpellation ang. uppskov

med amorteringen av tidigare stödlån m. fl. åtgärder till hjälp för de jordbrukare,

som i år fått sin skörd förstörd

som detta katastrofår har medfört. Har
man räknat fel i ett län, kanske man
har räknat fel även i andra, och följaktligen
skulle man kanske kunna tänka
sig att vid en justering 4-procentsregeln
utlöses. Det är som sagt mina egna
funderingar. Jag vet inte hur det i realiteten
kan förhålla sig därvidlag.

Det är riktigt som jordbruksministern
säger, att man har gjort kvantitativa
bedömningar. Det har kanske varit
svårt att till den 15 oktober i höst
göra annat än kvantitativa bedömningar,
men jag utgår ifrån att också en del
kvalitativa bedömningar kommit med
i bilden, ehuru jag är övertygad om
att de inte i full omfattning kommit till
uttryck i de förlustsiffror som här föreligger.
När man ser de kvantitetsuppgifter
som har framlagts, vet man mycket
litet om vad som har betalats för
dessa kvantiteter. Det finns de som
kört spannmål till torkinrättningar för
att torka den där och blivit skyldiga för
detta. Här föreligger alltså en kvantitet,
men man kan inte tala om att det
har blivit något ekonomiskt resultat.

Herr Ståhl nämnde i förbigående, att
om man har realiserbara tillgångar, är
det alltid möjligt att kompensera sig för
förluster i sådana här situationer. Jag
understryker detta herr Ståhls yttrande,
men jag vill samtidigt be herr statsrådet
att när han skall skriva sin proposition
om skogskomplettering dra sig
till minnes vad som här har sagts i
denna fråga.

Sedan vill jag i detta sammanhang ta
upp ytterligare en fråga, fastän den kanske
bör ställas till finansministern. Jag
har här ett papper som många jordbrukare
i östra länsdelen har fått den
senaste veckan. I det papperet står det:

»Enligt order av landsfiskalen i---

distrikt kommer undertecknad polisman
att hos Eder föranstalta om utmätning
för obetalda restförda skatter för ett

belopp av kronor---under tiden

2—14 december 1957, för så vitt skatten
icke i god tid dessförinnan hit inbetalats.
» Mer än 30 sådana papper har utdelats
i ett enda polisdistrikt till jordbrukare
inom det skördeskadade området.
Jag säger inte detta för att påstå
att myndigheterna har begått något fel
— de har efter bokstaven fullgjort sina
författningsenliga skyldigheter, och det
finns inte anledning att klandra dem
för det. Jag hörde dock någon säga, att
orsaken till att man utkräver skatten just
nu och hotar med utmätning är att man
riskerar att i annat fall andra fordringsägare
kommer före. Det resonemanget
tycker jag är litet egendomligt.

Man får säga vad man vill om banker
och andra kreditinstitut, och man
får säga vad man vill om centralföreningarna,
men de har varit generösa i
sin behandling av jordbrukare som lidit
nöd på grund av skördekatastrofen.
Banker och kreditinstitut och även affärsmän
har tillåtit jordbrukarna att
skjuta på betalningen av räntor och
amorteringar, och även centralföreningarna
har gått med på uppskov med betalningen
av konstgödselväxlar och utsädesväxlar
för att ge jordbrukarna
möjlighet att fullgöra sina betalningsskyldigheter.
Om affärsmännen och bankerna
i detta fall gjort på samma sätt
som myndigheterna, så hade de redan
tagit dessa pengar, ty utsädesväxlar och
konstgödselväxlar förfaller i slutet av
oktober och början av november. Jag
har påvisat detta förhållande endast för
att framhålla, att handelns män och
bankerna i det här fallet visat sig vara
mera tillmötesgående mot de jordbrukare,
som drabbats av skördeskador, än
myndigheterna varit, även om man inte
kan klandra myndigheternas handlingssätt
och säga att de gått utanför lagens
ram. De har fullgjort sin skyldighet
enligt författningarnas bokstav, men

Tisdagen den 3 december 1957 Nr 28 17

Svar på fråga ang. hjälp åt jordbrukare, som år 1957 tillfogats mera betydande
skördeskador på grund av ogynnsam väderlek, och på interpellation ang. uppskov
med amorteringen av tidigare stödlån m. fl. åtgärder till hjälp för de jordbrukare,

som i år fått sin skörd förstörd

jag tycker att det skulle finnas möjlighet
att något mildra också de lagliga
anspråk man har från det hållet.

Jag ber, herr talman, än en gång att
få framföra mitt tack till statsrådet för
svaret.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra ett tack för
svaret på min interpellation. Den framställdes
på höstriksdagens första dag,
den 16 oktober, ty jag var övertygad
om att den gamla regeln, att snabb hjälp
är dubbel hjälp, gällde i ett sådant här
fall. Om de, som kommit i ett svårt läge
genom den bekymmersamma skördesituationen,
tidigare fått förhoppning om
att de skulle kunna klara upp svårigheterna,
hade därigenom skapats arbetsglädje
i stället för den resignation,
som nu många gånger härskar.

Det finns givetvis förklaringar till
att svaret dröjt. Frågan ställdes till en
annan jordbruksminister än den nuvarande.
Vi har haft en regeringskris, och
den har nog försenat i varje fall vissa av
de åtgärder som nu föreslagits.

Jordbruksministerns svar grundade
sig på de överenskommelser, som träffats
mellan statens jordbruksnämnd och
jordbrukets förhandlingsdelegation. Av
de framlagda propositionerna framgår
att man är överens om beräkningsmetoderna.
Det är, som herr Vigelsbo tidigare
framhållit, möjligt att det förekommer
några fel, som så småningom kan
rättas till.

Det är säkerligen ingen som vill förneka
att ett ingånget avtal skall respekteras.
När man talar om att jordbrukets
skördeskador uppgått till ett värde av
160 miljoner kronor, vill jag emellertid
slå fast alt detta belopp framkommit
genom en beräkning av de kvantitativa
förlusterna. Delvis har man tagit hänsyn

också till kvalitativa förluster, men därtill
kommer skador, som kanske är väsentligt
större, nämligen de som orsakats
av ökade arbetskostnader, framför
allt för att skörda och torka den spannmål,
som dessutom betalats med ett
mycket lågt pris.

Det har sagts, speciellt i tidningarna,
att uppgörelsen innebär att jordbrukarna
skall få en statlig subvention på 40
miljoner kronor, fördelad på visst sätt.
Jag kan inte riktigt se problemet så.
Det är inte fråga om någon statlig subvention
i detta fall. Möjligen kan man
säga att jordbrukarna får ett förskott
på de pengar, som riksdagen i tidigare
sammanhang ställt till jordbrukets förfogande.
De får disponera medlen tidigare,
vilket i vissa fall måhända kan
bli till nackdel. Jag tänker då på importavgifterna,
som kanske kommer att
behövas även om det inte gäller att kompensera
några skördeskador.

Med anledning av min fråga om uppskov
med amorteringarna på äldre stödlån
samt möjligheten till erhållande av
nya hänvisar herr statsrådet till propositionerna
nr 184 och 194, och det är ju
ett helt positivt svar. Statsrådet talar vidare
om kontantbidrag, allt i överensstämmelse
med vad som överenskommits
med jordbrukets förhandlingsdelegation.

Jag vill, herr talman, avslutningsvis
erinra om att finansministern för ungefär
en vecka sedan i denna kammare
lämnade ett svar på herr Nilssons i Svalöv
interpellation om möjligheterna för
jordbrukare att använda sina skogskonton
utan hinder av gällande bestämmelser
om uppsägning. Även detta svar
var positivt, vilket säkerligen är mycket
värdefullt. Samtidigt frågade emellertid
herr Nilsson i Svalöv om förutsättningarna
att pröva resultat- och förlustutjämning
för jordbruket. .lag be -

klagar att svaret blev negativt i detta av2
— Andra kammarens protokoll 1957. Nr 28

Nr 28

Tisdagen den 3 december 1957

Svar på fråga ang. hjälp åt jordbrukare, som år 1957 tillfogats mera betydande

skördeskador på grund av ogynnsam väderlek, och på interpellation ang. uppskov

med amorteringen av tidigare stödlån m. fl. åtgärder till hjälp för de jordbrukare,

som i år fått sin skörd förstörd

seende, då det enligt min mening hade
varit värdefullt, ur både konsumentoch
producentsynpunkt, att få pröva
detta förslag. Jag tror att det är värt att
pröva den vägen också i framtiden för
att i varje fall till en del hjälpa till att
klara av en situation sådan som dagens.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att än en gång få tacka statsrådet för
svaret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag räknar med att kammaren
måhända skulle hålla mig räkning
för att jag inte avsåg att ta upp
någon vare sig principiell eller saklig
debatt kring formerna för årets åtgärder
för gottgörelse till de av skördeskador
drabbade jordbrukarna. Herrar
Vigelsbo och Eliasson i Moholm vidrörde
det, men jag föreställer mig att debatten
härom förtjänar att hållas samlad
tills den återstående propositionen
med tillhörande motioner kommer på
kammarens bord.

Men det är ett par saker som jag ändå
vill begagna tillfället att, om inte redogöra
för, så dock lämna besked om i
anslutning till de kommentarer, som
herrar Vigelsbo och Eliasson gjorde.

Herr Vigelsbo frågade hur snart de
tillgängliga bidragen skulle kunna lyftas.
På den punkten vill jag bara hänvisa
till att det i första hand är jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation
som — i visst avseende
tillsammans med regeringen — har
att utforma de närmare reglerna. Något
mer exakt besked på herr Vigelsbos
fråga kan jag inte lämna än att jag inte
kan föreställa mig att det skall behöva
dröja längre denna gång än vid tidigare
tillfällen då skördeskador har reglerats
via en uppgörelse mellan de båda parter
det här är fråga om.

När det gäller fvraprocentsregeln och

dess eventuella tillämpningsgrunder
kanske herr Vigelsbo beträdde en liten
genväg. Det finns ytterligare en liten
hake utom den, att skördeskadorna uppskattningsvis
stannat vid de angivna
beloppen. Det gäller också själva tidpunkten
när man skall ta hänsyn till
den modifierade fyraprocentsregeln,
och inte heller enligt den bestämmelsen
skulle den formellt kunna åberopas.
Herr Vigelsbo ansåg, att om det visade
sig föreligga felräkningar på flera håll,
så skulle sannolikt den gränsen tangeras.
Hur det förhåller sig på den punkten
vet jag inte. Det exempel som herr
Vigelsbo åberopade var i första hand
Stockholms län, och för Stockholms län
gäller — det kan man se på de skörderapportskartor
som jordbruksnämnden
har låtit iordningställa — att det märkligt
nog går en mycket bestämd gräns
i fråga om skördeskadorna mellan
Stockholms län å ena sidan och Uppsala
län å andra sidan. Det är väl ytterst
osannolikt att skördeskadorna och
nederbörden skulle vara så länsgränslojala
att de följde länsgränsen hela
vägen. Det kan bero på formerna för
uppskattningen, som ju hushållningssällskapen
i första hand har svarat för.
Vad som dessutom komplicerat situationen
för Stockholms län är väl närmast
den omständigheten, att Stockholms
län inom sin länsgräns även
har plusområden och att det av tekniska
och tidsmässiga skäl inte varit
möjligt att göra så minutiösa uppdelningar,
när detta material med — det
vill jag gärna betyga — förtjänstfull
snabbhet och noggrannhet behandlats
av jordbruksnämnden.

Det låter ju förfärligt med de bortkomna
blanketter, som herr Vigelsbo
talade om. Det råkar bara förhålla sig
så, att skördeförlusterna i Stockholms
län beräknas till 4,1 miljoner kronor.
Jämför man dem med Uppsala läns 24

Tisdagen den 3 december 1957

Nr 28

Svar på fråga ang. hjälp åt jordbrukare, som år 1957 tillfogats mera betydande

skördeskador på grund av ogynnsam väderlek, och på interpellation ang. uppskov

med amorteringen av tidigare stödlån m. fl. åtgärder till hjälp för de jordbrukare,

som i år fått sin skörd förstörd

miljoner kronor, ser det litet märkligt
ut. Det är möjligt att om man skulle
kunna ta hänsyn till de plusområden,
som har snedvridit bedömningen i
Stockholms län, så skulle till siffran för
detta län kunna läggas-ytterligare 1 och
1,5 miljon kronor.

Härtill kommer den efterundersökning
med hänsyn till korrektionstalen
som hushållningssällskapets kansli har
varit i färd med att utarbeta. Detta och
den omständigheten, att ett relativt stort
antal områden inte lämnat in sina uppskattningssiffror
i tillräckligt god tid,
skall man också ta hänsyn till för Stockholms
län. Men för några andra län
finns inga uppgifter om att det skulle
föreligga några felräkningar.

Herr Vigelsbo antydde att det väl i
huvudsak var endast kvantitativa uppskattningar.
Herr Eliasson tilläde att
det också gjorts kvalitativa bedömningar.
Det är riktigt. Det skedde i båda
fallen, och det beror helt på vilken utgångspunkt
man väljer för bedömningen
av den penningmässiga uppskattningen
av skördeförlusternas storlek.
Men den saken antar jag att vi får anledning
att mycket utförligt återkomma
till i sinom tid.

Herr Vigelsbo tog upp frågan om
skatteindrivningens överdrivna effektivitet
i Västmanlands län. Jag känner
självfallet inte till den saken, men jag
föreställer mig att ifrågavarande restskatter
hade uppstått före skördeskadorna
och att indrivningsmyndigheterna
fullgör sin plikt i vanlig ordning.
Det är svårt att i detta sammanhang se
vilka vägar, utöver de som lokalt kan
användas, man skulle kunna utnyttja
för att skapa det andrum, som eventuellt
kan behövas med anledning av skördeskadorna.

Det är självklart, herr Eliasson, att
också jag beklagar att inte herr Hansson
i Skegrie, min ärade företrädare,

hade tillfälle att besvara herr Eliassons
fråga. Men herr Hansson i Skegrie får
väl för närvarande tillerkännas laga
förfall, och då får herr Eliasson nöja
sig med det här korta svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till utrikesutskottet propositionen nr
193, angående godkännande av tilläggsprotokoll
nr 9 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående upprättande
av en europeisk betalningsunion;
och

till jordbruksutskottet propositionen
nr 194, angående vissa stödåtgärder i
anledning av skadorna å 1957 års skörd.

§ 5

Föredrogs och remitterades till behandling
av lagutskott den å kammarens
bord liggande motionen nr 714, av
herr Hedin m. fl.

§ 6

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 167—172.

§ 7

Föredrogs den av herr Eliasson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående
en bättre koncentration av rättsvården
på den mera samhällsfarliga kriminaliteten.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 28

Tisdagen den 3 december 1957

Interpellation ang. omprövning av de normer, som tillämpas vid värdering av tom -

ter för statlig belåning av bostadshus i
§ 8

Interpellation ang. omprövning av de
normer, som tillämpas vid värdering av
tomter för statlig belåning av bostadshus
i städernas centrala delar

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Saneringsproblemet är
aktuellt i de flesta av våra stadssamhällen.
I många fall har det visat sig möjligt
att åstadkomma rätt omfattande saneringar
i kvarter med affärsläge, beroende
på att godtagbara butikshyror
förräntat ett högt tomtpris. Men när det
gällt att sanera delar av stadskärnorna,
som endast kunnat utnyttjas för bostadshusbebyggelse,
har det ställt sig långt
svårare. Följden har blivit att illa utnyttjade
stadscentra omgivits med gördlar
av flerfamiljshusbebyggelse, som i
många fall fått söka sig rätt långt ut i
periferin beroende på att tomtmarken
i den närmaste omgivningen redan varit
bebyggd med mindre hustyper.

Problemet vid sanering av centrala
kvarter, som i huvudsak lämpat sig för
enbart bostadsbebyggelse, har bestått i
att de saneringsmogna fastigheterna inte
kunnat förvärvas för de tomtpriser,
som godtagits för statlig belåning. Bostadsstyrelsen
har visserligen tillämpat
lägestillägg för hyrorna i de centrala
delarna, men denna differentiering av
bostadshyrorna har skett med stor försiktighet.

För att ge ett exempel på hur denna
prispolitik verkar kan anföras att bostadsstyrelsen
för flerfamiljshus i ytterområdena
i Skellefteå stad godkänner
ett tomtpris på 20 kronor per kvm våningsyta,
medan för de centrala delarna
gäller ett tomtpris på 45 kronor per
kvm våningsyta. Skillnaden blir alltså
25 kronor. Använder man den vid hyressättning
vanliga beteckningen lägenhetsyta
blir skillnaden något större. Om
man tillämpar tomträttsförfarande och
räknar med en tomträttsavgäld på 6

städernas centrala delar

procent blir hyresskillnaden i Skellefteå
på grund av variationer i tomtprisen
mellan bostadslägenheter i centrum och
i periferin circa 1,75 per kvm lägenlietsyta
eller 7 å 8 kronor i månaden
för en tvårummare.

Man kan ställa frågan om en hyresskillnad
av denna storleksordning kan
sägas utgöra ett rimligt uttryck för bostadskonsumenternas
värdering av de
olikheter i bostadsläge som det här gäller.
Att olika hushåll inte värderar ett
centralt läge lika högt är självklart. Men
i många fall arbetar mannen och även
hustrun på kontor eller i affärer och
verkstäder i de centrala delarna av
staden. Får de en lägenhet i närheten
av arbetsplatsen kan de äta lunch
hemma, de sparar busspengar o. s. v.
En stor del av de familjer som efterfrågar
hyreslägenheter värderar säkerligen
förmånen av att bo centralt till betydligt
mer än exempelvis 7 å 8 kronor i
månaden för en tvårummare. Kunde
man utgå från att skillnaden i läge värderades
till det dubbla, skulle tomtpriset
för bostadshus i stadens centrum
kunna höjas från 45 kronor till 70 kronor
per kvm våningsyta. Härigenom
skulle möjligheterna att sanera bostadskvarteren
i stadskärnan öka väsentligt.

Bostadsstyrelsens strävan att hålla
nere tomtpriserna är i och för sig värd
erkännande. Här måste emellertid olika
intressen vägas mot varandra. Om denna
strävan drivs för långt och leder till
att saneringen uppskjuts på obestämd
tid och hyreshusbebyggelsen drivs ut
i ytterområdena, kan den i framtiden
komma att visa sig ha varit en felaktig
politik som inte gagnat de boende. Efterfrågan
på egnahem samt rad- och
kedjehus kommer med all säkerhet att
öka kraftigt under den närmaste framtiden.
Såväl bilismens utbredning som
femdagarsveckan och den fortgående
standardstegringen verkar i den riktningen.
Det vore dålig bostadspolitik att
inte försöka tillfredsställa denna efter -

Tisdagen den 3 december 1957

Nr 28

Interpellation ang. omprövning av de normer, som tillämpas vid värdering av tom

ter för statlig belåning av bostadshus i

frågan. Inflyttningen från landsbygden
till städerna kan också komma att bli
av mindre omfattning i fortsättningen.
Resultatet blir en minskad efterfrågan
på hyreslägenheter. Saneringsföretag
kommer förmodligen även i det läget att
erhålla hyresgäster, men i stället föreligger
det risk för att hyreshus i ytterområdena
kan visa sig vara felinvesteringar.
För det allmänna och inte minst
för staten som långivare till bostadsföretagen
är detta en allvarlig sak.

En värdering i pengar av förmånen
att bo centralt kan givetvis inte bli annat
än skönsmässig. De kommunala förmedlingsorganen,
som känner de lokala
förhållandena, borde ha ett betydande
inflytande på denna värdering. I saneringsutredningens
betänkande (SOU
1954: 31) framhåller man detta på följande
sätt:

»Av det föregående torde framgå, att
man icke kan uppställa några generella
av de särskilda förhållandena i olika
samhällen oberoende normer för bedömningen
av frågan om hur bostadshyrorna
bör vara differentierade med
hänsyn till olika områdens läge. Det
måste ankomma på förmedlingsorganen
att i samråd med de statliga lånebeviljande
myndigheterna (bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna) så allsidigt
som möjligt söka utreda denna fråga
och i anknytning därtill söka uppställa
lämpliga normer för varje särskild ort.»

Det förefaller nödvändigt att ett sådant
samråd mellan statliga och kommunala
myndigheter äger rum och att det
i samband därmed sker en omprövning
av de normer som nu tillämpas vid värdering
av tomter för belåning av bostadshus
i de centrala stadsdelarna. Visserligen
är det osäkert om enbart en
justering av tomtpriserna är tillräcklig
för att lösa saneringsfrågan, men det förefaller
dock vara den åtgärd som i
första hand bör tillgripas.

Med hänsyn till vad här anförts anhåller
jag om andra kammarens till -

städernas centrala delar

stånd att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få ställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet medverka till en
omprövning av de normer som för närvarande
tillämpas vid värdering av tomter
för statlig belåning av bostadshus i
städernas centrala delar i syfte att underlätta
saneringen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 378, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av sjukgymnastutbildningen in. m.;

nr 379, i anledning av väckta motioner
angående tillskapande av en fond
att användas för kulturellt samarbete
mellan Sverige och Finland;

nr 380, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i gällande regler
för återkrav i vissa fall av beviljade
statsbidrag för uppförande eller inrättande
av sjukvårdsanläggning; och

nr 381, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vattenvårdens organisation
m. m. jämte i ämnet väckt
motion.

§ 10

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 715, av fröken Höjer m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr
188, angående inrättande av en medicinsk
högskola i Umeå.

Denna motion bordlädes.

§ 11

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Andra kammaren

På grund av sjukdom (influensa) får

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

jag härmed vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
3—15 innevarande december. Stockholm
den 3 december 1957.

Gerda Höjer

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.01.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 4 december

Kl. 14.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att herr
Johansson i öckerö, som vid kammarens
sammanträde den 22 november
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
den 27 november åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 2

Svar på interpellation ang. förstärkning
av kammarrättens personal

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Eliasson i Stockholm redovisat
vissa siffror rörande kammarrättens
målbalans. Herr Eliasson har i
anslutning härtill frågat mig, om jag
kommer att vidtaga åtgärder till förstärkande
av kammarrättens personal
eller på annat sätt bidraga till motverkande
av de angivna förhållandena.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Kammarrätten har sedan länge i
stort sett kunnat avdöma taxeringsmålen
i samma takt som de inkommit.
Målbalansen har därvid ungefär mot -

svarat ett års avverkning. Detta har
inneburit att parterna i stor utsträckning
fått sina mål avgjorda av kammarrätten
inom ett år från det målet
inkommit dit. Under 1951 och 1952
kunde målbalansen nedbringas, medan
antalet inkomna och avgjorda mål år
1953 vägde ungefär jämnt.

Under 1954 och 1955 inträffade en
stark stegring av antalet inkomna mål.
Detta berodde i huvudsak på att man
inom länsstyrelserna vidtog särskilda
åtgärder för att till kammarrätten insända
mål som blivit liggande längre
tid för skriftväxling.

Det stora antal mål som sålunda under
kort tid inkom till kammarrätten
kunde givetvis inte avdömas omedelbart.
Redan under 1956 nedbringade
emellertid kammarrätten balansen med
över ettusen mål, från 13 874 till 12 831.
Denna utveckling har fortsatt under
1957. Fram till den 1 oktober har balansen
reducerats med ytterligare 685
mål.

Herr Eliasson har påpekat, att vid
1957 års ingång ett antal äldre mål
fortfarande var oavgjorda. Huvuddelen
av de äldre målen är emellertid numera
avdömd. Den 1 oktober var sålunda
de äldsta oavgjorda målen — från
1953 — 11 stycken, medan 264 mål
kvarstod från 1954. Det bör påpekas,
att det här i stor utsträckning rör sig
om mål, i vilka klagandena erhållit an -

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

Svar på interpellation ang. förstärkning av kammarrättens personal

stånd med avgörandet för ytterligare
utredningar.

De långa väntetider som tidigare förekommit,
innan utslag erhållits från
kammarrätten, har till huvudsaklig del
sammanhängt med att länsstyrelserna
inte i tid hunnit bereda målen och insända
dem till kammarrätten. Genom
de nyss antydda åtgärderna har detta
förhållande i huvudsak rättats till. Saken
har även uppmärksammats under
förarbetena till den nya taxeringsförordningen.
Dennas bestämmelser och
den nya taxeringsorganisationen torde
innebära garantier för att vidare eftersläpningar
inte skall förekomma hos
länsstyrelserna.

Det sagda torde med tillräcklig tydlighet
visa, att herr Eliasson missuppfattat
situationen. När han uttalar att
kammarrätten »under flera år haft en
anmärkningsvärd balans» och att balansen
»så gott som årligen kontinuerligt
ökat» är detta oriktigt. Det saknas
också fog för hans uttalande att den
minskning av balansen som skett under
1956 är av tillfällig karaktär. Det
är i stället de båda föregående årens
ökning av balansen som varit tillfällig.

Det kan också nämnas, att kammarrätten
under de senaste sju åren inte
begärt några personalförstärkningar för
arbetet med de vanliga taxeringsmålen.
Däremot har tillfälliga förstärkningar
begärts och erhållits för fastighetstaxeringsmålen.

Det har därför saknats anledning att
vidtaga åtgärder av det slag herr Eliasson
efterlyst.

Med det sagda anser jag, herr talman,
att jag besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret.

Men jag kan inte tycka annat iin att
finansministern tagit alltför lätt på

problemet. Den 1 juli 1945 utökades
kammarrätten till åtta divisioner med
anledning av den då alltför stora balansen
— den uppgick till omkring
8 000 s. k. vanliga beskattningsmål. I
dag, när siffran stigit till över 12 000
vanliga beskattningsmål, säger finansministern
att läget är gott! Den genomsnittliga
väntetiden för prövningsnämndens
och kammarrättens utslag är
för närvarande tre år. I många fall hänför
sig den huvudsakliga väntetiden till
kammarrättens behandling av ärendena.

I olika sammanhang har olägenheterna
av balansen vid våra domstolar påtalats,
och det har framhållits att den
långa väntetiden mellan åtal och dom
för de åtalade innebär ett med rättsskipningen
icke avsett merlidande genom att
de alltför länge får sväva i ovisshet om
samhällets reaktion. Detta förorsakar
ofta svårigheter att kunna planera för
framtiden. Ur kriminalpolitisk synpunkt
föreligger vidare olägenheten att
den som begått brott och först efter
lång tid blir lagförd under väntetiden
har en minskad motståndskraft mot
nya brott.

Väntetiderna vid våra allmänna domstolar
har dock, såvitt jag vet, inte varit
tillnärmelsevis så långa som de
som förekommer i skattemål. Ofta gör
sig i skattemål samma olägenheter som
vid brottmål gällande, och därtill kommer
ytterligare faktorer, som borde leda
till att ett alldeles särskilt intresse ägnades
åtgärder till förkortande av väntetiderna
t. ex. vid kammarrätten. Förutom
att det i många fall gäller frågan om
straffansvar rör det sig inte sällan om
ekonomiska konsekvenser för den tilltalade,
ibland av rent ruinerande art. För
statens del innebär väntetiderna finansiellt
en betydande nackdel med tanke
på de relativt stora belopp, som årligen
vid restitution av för högt upptagen
skatt får betalas ut i ränta på grund av
»obehörig» väntetid. Skattemålen har
också en benägenhet att svälla ut genom
att överklagande sker år efter år som

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Svar på interpellation ang. förstärkning av kammarrättens personal

ärendet ligger, så att det blir en anhopning
av mål. Låt mig ta ett exempel:

Den 2 juli 1957 avgjorde kammarrätten
ett mål, som 1951 inkommit från
Östergötlands läns prövningsnämnd. Vederbörande
stod under åtal och fick alltså
i hela sex år vänta enbart på kammarrättens
utslag. Under tiden överklagades
andra taxeringar, och då målet
avgjordes i kammarrätten, hade det
dragit med sig nio mål, vilka om ärendet
avgjorts tidigare alltså inte hade
behövt vandra genom instanserna på
detta sätt.

Jag tycker inte man kan känna sig
lugnad av finansministerns uttalande
att parterna »i stor utsträckning» fått
sina mål avgjorda i kamarrätten inom
ett år efter det att målet inkommit dit.
Ett år är enligt min mening en alltför
lång väntetid.

I interpellationssvaret omnämnes vidare,
att den 1 oktober 1957 fanns endast
elva oavgjorda mål från 1953, medan
264 kvarstod från 1954. Det skulle
alltså vara endast elva mål som var fyra
å fem år gamla och 264 som var tre å
fyra år gamla. Däremot finns i interpellationssvaret
ingen uppgift om hur
många mål som var två å tre år gamla
den 1 oktober 1957. Enligt vad jag inhämtat
var emellertid antalet sådana
mål inte mindre än 1 233. Även om i
vissa fall de skattskyldiga själva begärt
anstånd, får allmänheten enligt min mening
i alltför många mål vänta onödigt
länge på grund av kammarrättens arbetsbörda.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Om jag har bedömt den
här frågan lugnare — om vi skall använda
det uttrycket — så beror det inte
därpå att jag är mindre intresserad av
att man i den statliga förvaltningen så
snabbt som möjligt effektuerar de frågor
och beslut, som allmänheten kräver
skall lösas och genomföras. Det är snarare
på det sättet att när jag har försökt

sätta mig in i detta siffermaterial, har
jag sagt mig att läget inte är så dystert,
som interpellanten här presenterar det.

Först kanske en liten korrigering. Det
framgår av en lista som jag har i min
hand, att man 1945 inte hade 8 000 mål
såsom totalbalans, utan antalet mål var
11 368. Detta antal var uppdelat på beskattningsmål
och krigskonjunkturskattemål.
Den totala balansen låg alltså över
11 000. Under senare år har antalet
krigskonjunkturskattemål självfallet reducerats,
men om jag fortfarande håller
mig till totalsiffrorna, visar det sig att
balansen under tiden 1945—1948 har
nedgått och att den från 1948 årligen
har reducerats fram till 1953, då totalbalansen
var i runt tal 8 000. Det var
då länsstyrelserna vidtog vissa effektueringsåtgärder
för att få in målen till
kammarrätten, varför denna plötsligt
fick en flod av mål över sig ocli därför
steg balansen under åren 1954—1955.
Detta berodde emellertid på en engångsåtgärd
hos länsstyrelserna, där man genom
rationalisering av behandlingen
kunde röja undan de gamla målen och
lämna dem vidare. Efter 1955 har balansen
ytterligare pressats ned och 1957
var totalbalansen 12 000 mål.

Självfallet kan ett och annat enskilt
mål ta lång tid. I interpellationssvaret
har jag nämnt att detta ibland beror
på att klagandena själva begär att få anstånd
i kammarrätten för att göra ytterligare
kompletterande utredningar och
för att framställa sin sak i en, som de
tycker, bättre dager. Ibland kan det vara
så att kammarrätten får avvakta utslag
från regeringsrätten i näraliggande mål
och mål av principiell betydelse. Om
jag inte har missuppfattat interpellanten,
är det just ett mål av det senare
slaget som utgör bakgrunden till detta
enskilda fall som interpellanten berörde,
när han talade om det ärende som
hade legat sex, sju år i kammarrätten.

Jag skulle vilja anföra ett par siffror
som jag anser bör beaktas vid bedömandet
av denna fråga. Kammarrät -

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

Svar på interpellation ang. förstärkning av kammarrättens personal

ten arbetar för närvarande med 40 rotlar
och för att dessa 40 rotlar med sin
nuvarande tjänstemannabesättning skall
kunna lia jämn sysselsättning — det är
ju fråga om remissyttranden ocli om en
korrespondens som ligger ute på olika
håll och som infordras, innan målet
avgöres — behöver kammarrätten enligt
vad man sagt mig ha på gång 200—
250 mål per rotel.

Om man sedan beaktar att kammarrätten
har 40 rotlar, så betyder det, att
man behöver ha mellan 8 000 och 10 000
mål på gång för att man inte skall sitta
och vända papper i onödan utan ha
jämnt arbete för den besättning man redan
har. Då den totala målbalansen är
ungefär 12 000 mål — och under de senaste
åren har den stadigt gått ned med
mellan 800 och 1 000 mål per år — har
jag vågat säga mig att det finns andra
områden inom statsförvaltningen, som
är i större behov av arbetskraftsförstärkning
än vad kammarrätten i dagens
läge kan anses vara.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Nej, herr finansminister,
denna siffra, 7 912 mål 1945, är direkt
jämförbar med siffran 12 831 mål
den 1 januari 1957. Båda siffrorna avser
allmänna beskattningsmål. När finansministern
nämnde en högre siffra
för 1945, avsåg han hela målbalansen,
men det gör man däremot inte, om
man för 1957 nämner siffran 12 831
mål, ty denna siffra avser endast allmänna
beskattningsmål.

När finansministern försöker förklara
balansen under 1954 och 1955 som
något slags engångsföreteelse beroende
på all länsstyrelserna inte i tid hunnit
förbereda målen, gör han det enligt
min mening alltför lätt för sig. Han
uppger att mitt påstående, att kammarrätten
under flera år haft eu anmärkningsvärd
balans och att den synes
ha företett en kontinuerlig ökning,
skulle vara oriktigt. I.åt oss med an -

ledning därav i detalj undersöka hur
det förhåller sig med denna sak för
hela den tid, då kammarrätten arbetat
med samma arbetsstyrka, nämligen 8
divisioner från 1945. Samtliga nedannämnda
siffror avser den 1 januari.

1945 var balansen av allmänna beskattningsmål,
alltså frånsett fastighetstaxeringsmål
och andra specialmål,
7 912. 1945 ökades den till 8 122, 1947
till 9 350, 1948 till 9 488. 1949 var det
däremot en markant nedgång till 7 736.
Sedan fortsätter ökningen igen: 1950
var balansen 9 124, 1951 9 963 och

1952 9 208. Sedan blir det samma underliga
nedgång igen, så att balansen

1953 gick ned till 7 734 mål. Därefter
åter fortsatt ökning: 1954 var balansen
7 807 mål, 1955 12 956, 1956 13 874 och
1957 som nämnts 12 831.

Under nämnda tidsperiod har alltså
balansen markant gått ned tre gånger,
nämligen 1949, 1953 och 1957. Det kan
vara av visst intresse att jämföra ovannämnda
siffror med siffrorna angående
fastighetsmålen. 1945 var balansen i
fråga om fastighetstaxeringsmål 30,1946
433, 1947 2 375, 1948 1 206. 1949, när
nedgången i balansen av beskattningsmål
var så markant, var balansen i fråga
om fastighetstaxeringsmål bara 50.
1950 var balansen i fråga om fastighetstaxeringsmål
41, 1951 12, 1952 8,
1953 815, 1954 3 978, 1955 1 722, 1956
273 och 1957 161.

Av denna sifferserie kan man konstatera,
att det skett en kontinuerlig
ökning av balansen i fråga om allmänna
beskattningsmål under perioderna
1945—1948, 1950—1951 och 1952—1956,
som slutligen har resulterat i en ökning
från 7 912 mål år 1945 till 12 835 år
1957.

Vi har haft allmänna fastighetstaxeringar
1945, 1952 och 1957. Fastighetstaxcringsmålen
måste vara ägnade att
öka balansen av vanliga beskattningsmål
vid kammarrätten. Då det inte finns
några fastighetstaxeringsmål, vilka givetvis
under en femårsperiod succés -

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Svar på interpellation ang. förstärkning av kammarrättens personal

sivt avtar, arbetar kammarrätten som
nämnts med 8 divisioner. Men när anhopningen
av fastighetstaxeringsmål
kommer, så arbetar kammarrätten endast
med 7 divisioner för de vanliga målen,
som inte avser fastighetstaxeringar, eftersom
en division då helt och hållet
sysslar med fastighetstaxeringsmålen.
Att balansen i fråga om allmänna beskattningsmål
under vissa år nedgått
markant torde väl till stor del ha berott
på att fastighetstaxeringsmålen varit
så gott som slutförda.

Då det nu kommer en ny period med
fastighetstaxeringsmål, är detta ägnat
att öka balansen av allmänna taxeringsmål.
Fastighetstaxeringsmålen torde för
kammarrättens del bli aktuella från
den 1 september nästa år.

Om allt detta sägs inte ett ord i interpellationssvaret,
utan där framliålles
i detta sammanhang endast toppen
1954 och 1955 och att från januari till
oktober 1957 balansen gått ned med
085 mål.

Jag anser mig ha stöd för påståendet,
att kammarrätten under flera år har
haft en anmärkningsvärd balans. Det
framgår utom av ovannämnda siffror
av de kommentarer, som undan för undan
lämnats i Svensk Skattetidning av
förre kammarrättsrådet Sterner. Från
1946 saxar jag ur Skattetidningen följande:
». . . avverkningen har inte kunnat
hålla jämna steg med inströmningen,
utan balansen har ökat med nära
600 mål».

Från 1950 saxar jag följande avseende
tidsperioden 1944—1950: »Mången
skattskyldig, som ansett sig orättvist
behandlad i beskattningsnämnderna
och därför överklagat sin taxering
i kammarrätten och regeringsrätten,
har nog med otålighet observerat att
det tar en oproportionerligt lång tid,
innan hans besvär bli avgjorda i respektive
instans. Om vi skola efterforska
vad detta beror på, är svaret lätt
funnet. Det beror på att arbetsbördan
blivit skattedomstolarna övermäktig,

varför målen hopat sig och blivit liggande
i skåpen hos dem.»

Sedan påpekas det: »Statistiken är
emellertid inte så vacker som man velat
hoppas. Krigskonjunkturskattens
slopande samt de skattefria åren vid
källskattens införande har visserligen
som väntat medfört en krympning av
balansen, men inte i den utsträckning
som varit önskvärd.»

Därefter kommer något, som jag för
min del tycker är oerhört viktigt i
samband med påståendet att 12 000 mål
inte skulle innebära något oroväckande.
Kammarrättsrådet Sterner säger
nämligen, att »8 875 beskattningsmål är
alldeles för mycket som ''normallager’
i kammarrätten — —».

Vidare påpekas: »Det är fara värt, att
när behandlingen av målen angående
nästa allmänna fastighetstaxering om
ett par tre år börjar och en av de nuvarande
åtta avdelningarna på grund
därav går förlorad för det vanliga ''löpande''
arbetet balansen börjar öka igen

innan den hunnit avarbetas.--Stats finansiella

skäl borde icke få lägga hinder
i vägen härför, eftersom den överränta
det allmänna får erlägga å restituerad
skatt på grund av ''obehörigt''
dröjsmål med målens avgörande gott
och väl torde täcka kostnaden för en
sådan förstärkning.»

Kammarrättsrådet Sterner tycker alltså,
att 8 875 mål var ett för stort lager
för kammarrätten. Nu när lagret har
stigit till 12 992, anser finansministern
att det är lagom. Finansministerns hänvisning
till att det är jag som har
»missuppfattat situationen» är verkligen
en aning skolmästaraktig.

Man fann anledning att öka kammarrättens
personal, när balansen varit
uppe i omkring 7 000 till 8 000 vanliga
beskattningsmål. Det tyckte man
då var för mycket. Men varför finner
man inte nu anledning att öka personalen,
när balansen utgör mellan 12 000
och 13 000 mål?

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

Svar på interpellation ang. förstärkning av kammarrättens personal

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag måste bekänna, att
jag inte riktigt förstår herr Eliassons
argumentation. Kammarrätten har med
en viss arbetsstyrka sig förelagd en
viss arbetsuppgift. Då envisas herr
Eliasson med att tala om en del av
detta arbete, utan att ta hänsyn till
att den andra delen också spelar sin
roll, när kammarrätten skall handlägga
samtliga målen. Det är den totala målbalansen,
som måste vara den avgörande.

Krigskonjunkturskattemålen utgjorde
självfallet en stor part omedelbart efter
krigsslutet. Dessa mål hade i stort sett
avverkats, när man kom fram mot
1950. Då kunde också balansen av de
allmänna skattemålen reduceras år från
år, intill dess man vidtog den åtgärd
på länsstyrelserna, som ledde till att en
alldeles oförutsedd mängd av mål kom
över kammarrätten för behandling.

Dessa mål hade kammarrätten att göra
med i ett par år. Därefter var denna
extra arbetsbelastning i stort sett avverkad,
och man kunde på nytt se, hur
det totala antalet mål reducerades. När
vi kom fram till 1955 var den del av
kammarrättens arbete, som representerades
av krigskonjunkturskattemål,
definitivt avverkad. Under de två senaste
åren har följaktligen även balansen
i fråga om de allmänna skattemålen
kunnat nedbringas genom att den
arbetskraft, som tidigare sysslat med
krigskonjunkturskattemålen, friställts
och kunnat siittas in på behandlingen
av de allmänna skattemålen. Man har
sålunda under 1950, då man endast
hade att behandla allmänna skattemål,
kunnat avarbeta ungefär 1 000 mål av
balansen.

Sedan envisas herr Eliasson med alt
tala om hurdant läget var den 1 januari
1957. Kammaren kunde onekligen
få ett intryck av att man inte kommit
någonstans under 1957. Men det har
ju gått några dagar från den 1 januari

fram till låt mig säga den 1 oktober
1957. Ser herr Eliasson på den balans,
som förelåg den 1 oktober 1957 — det
vill säga om vi för siffrorna å jour —
visar det sig att man även under 1957
har avverkat balansen i de allmänna
skattemålen i ungefär samma takt som
1956. Man är därför nu nere, icke i de
12 831 målen, som herr Eliasson talar
om, utan i 12 146 mål som total balans.

Man måste följaktligen ha klart för
sig — när man bedömer kammarrättens
arbetsbalans och vet att den har ett
visst antal tjänstemän till sitt förfogande
samt att en del av dessa tjänstemäns
arbetsuppgifter faller bort i och med att
krigskonjunkturskattemålen inte längre
är aktuella — att dessa tjänstemän kommer
att få handlägga de allmänna skattemålen.

Detta har man kunnat göra under senare
år, och därigenom har det varit
möjligt att avverka balansen med 1 000
mål varje år. Om vi vidare räknar med
att kammarrätten behöver 8 000—10 000
mål för att kunna arbeta effektivt, då
är ju inte en total balans på 12 000 mål
sådan, att det behöver sägas att regeringen
gjort sig skyldig till någon speciell
underlåtenhet när man icke förstärkt
kammarrättens organisation.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! När kammarrättsrådet
Sterner 1950 ansåg att 8 800 mål utgjorde
en alltför stor lagerhållning för kammarrätten,
då var ju redan beslut fattat
om avskaffande av krigskonjunkturskatten.
Avskaffandet av denna skatt kan
alltså inte ha haft den inverkan på balansen
under senare år som finansministern
vill göra gällande. Däremot medger
jag att man inte kan behandla de allmänna
bcskattningsmålen såsom en isolerad
faktor utan också måste se dem i samband
med vad kammarrätten i övrigt
sysslar med. Men dessa mål utgör dock
huvudstommen av antalet mål och ären -

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Svar på interpellation ang. förstärkning av kammarrättens personal

den. Å andra sidan har finansministern
själv i sitt interpellationssvar inte tagit
hänsyn till en sådan sak som detta
med fastighetstaxeringsmålen.

Nu säger finansministern att det är i
alla fall lugnande att balansen sedan
den 1 januari i år minskat med 685
mål. Ja, men innevarande år är just ett
sådant där lägervallsår i fråga om fastighetstaxeringsmål.
Nästa år får man
åter dessa mål. Visserligen kommer,
såvitt nu kan bedömas av uppgifterna
från prövningsnämnderna, överklagandena
att minska med uppskattningsvis
30 procent när det gäller dessa mål,
men förra gången vi hade en topp i
fråga om dessa mål var antalet 3 900,
och man kan kanske inte fullt ut göra
samma avdrag för antalet överklaganden.
Om vi alltså gissningsvis skulle
räkna med 3 000 fastighetstaxeringsmål,
betyder detta att en division i kammarrätten
blir bunden av dessa mål och att
balansen kommer att gå ytterligare i
höjden.

En annan sak som gör att man måste
se ganska pessimistiskt på prognosen
för framtiden är, att kammarrätten i
fortsättningen blir sista instans i de
flesta taxeringsmål. Det kan väl befaras
att detta kommer att medföra en
ökning av balansen. Man måste räkna
med att kammarrättens prövning av
dessa mål blir mer ingående genom att
de i större utsträckning blir föremål
för skriftväxling samt att det kan bli
nödvändigt med ett större antal ordinarie
ledamöter på varje division. Nu
finns det på varje division ett kammarrättsråd
och två assessorer, men det kan
komma att krävas åtminstone två ordinarie
kammarrättsråd, om kammarrätten
skall fungera som sista instans i
de flesta taxeringsmål.

Även detta är en faktor att ta med i
beräkningen när det gäller prognosen
för framtiden. Jag tycker emellertid att
finansministern har bedömt den alltför
optimistiskt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag ber att få erinra om
att fastighetstaxeringarna sker endast
vart femte år. Man kan därför inte för
denna eventuella tillfälliga arbetsbelastningen
bygga ut kammarrättens organisation,
utan man får klara den med
extra anslag och extra arbetskraft på
samma sätt som man har gjort hitintills
när det gällt taxeringsfrågor, som kommit
intermittent till rätten. Dessutom
innebär ju den nya taxeringsreformen,
att vi får en prövningsnämnd med helt
andra dömande befogenheter än vi haft
hittills. Som herr Eliasson själv påpekar
bör följaktligen antalet mål till kammarrätten
i fråga om fastighetstaxeringarna
kunna bli väsentligt reducerat.

Jag måste bekänna, att jag står rätt
frågande inför herr Eliassons argumentering
beträffande det sista spörsmålet,
som han tog upp. Det ligger ett förslag
på regeringens bord om begränsning av
fullföljdsrätten i mål till regeringsrätten.
Varje mål, som kommer upp till denna,
skall emellertid obligatoriskt slussas
igenom kammarrätten. Att begränsa fullföljandet
av mål hos regeringsrätten
och göra kammarrätten till sista instans
befriar icke den senare från behandlingen
av sina mål.

Herr Eliasson ifrågasätter, att man,
om kammarrätten blir sista instans,
har anledning förmoda, att dess prövning
kommer att tvingas bli mera noggrann
än vad den är för närvarande.
Jag vägrar att acceptera ett sådant resonemang.
Jag finner det genant att tro
detta om kammarrätten. Kammarrätten
vet inte, när den handlägger sitt mål,
huruvida ärendet går vidare upp i regeringsrätten
eller inte. Detta beror ju
på sakägaren. Kammarrätten måste följaktligen
redan i dagens läge, alldeles
oavsett vad man gör med beredningen
av målen till regeringsrätten, nedlägga
samma omsorg i varje mål som om den
vore sista instans. Jag tror, i motsats
till herr Eliasson, att kammarrätten

Onsdagen den 4 december 1957 Nr 28

Svar på interpellation ang. åtgärder till minskning av antalet trafikolyckor i samband
med mörker

gör detta redan nu, och ser därför inte
någon som helst skillnad i bedömningarna
och i arbetsbördan med hänsyn till
eventuella reformer på regeringsrättens
område.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! I fråga om vad jag sade
i det sista avseendet stödde jag mig huvudsakligen
på vad ett kammarrättsråd
själv yttrat i samband med besvarandet
av remissen i ärendet angående
begränsningen av antalet mål till regeringsrätten.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. åtgärder till
minskning av antalet trafikolyckor i
samband med mörker

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Fru Svensson har frågat,
om jag överväger att införa bestämmelser
om obligatorisk skyldighet för
motorfordon att stanna före övergång
av järnvägskorsning samt om jag vill
lämna en redogörelse för vad som kan
göras för att om möjligt minska det stora
antalet olyckor som inträffar i samband
med mörker.

Interpellanten har här berört ett par
av de mest brännade trafiksäkerhetsproblemen,
nämligen olyckorna vid
järnvägskorsningar och de s. k. mörkerolyckorna.
Enligt uppgifter från statens
trafiksäkerhetsråd och Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande
har såväl antalet olyckor vid järnvägskorsning
som antalet därvid avlidna
eller allvarligt skadade personer under
de senaste åren fram till år 1957
visat en viss minskning. Antalet sådana
olyckor var år 1954 212, år 1955 194
och år 195G 180. Preliminära uppgifter
för januari—oktober i år visar dock på

en uppgång av olycksfrekvensen. Det
kan nämnas, att vi har sammanlagt ca
37 000 korsningar i plan mellan väg
och järnväg.

Av senast tillgänglig statistik vill det
vidare synas som om även antalet mörkerolyckor
f. n. ökar. Under månaderna
januari—oktober i år inträffade
sammanlagt 65 sådana olyckor med
dödsfall som följd medan antalet liknande
olyckor under motsvarande tid
i fjol var 35. Olyckorna drabbade till
övervägande del fotgängare.

1953 års trafiksäkerhetsutredning har
i år avgivit sitt slutbetänkande. Detta
är f. n. under behandling inom kommunikationsdepartementet,
och jag hoppas
kunna underställa 1958 års riksdag resultatet
härav. De förslag, som framlagts
i betänkandet, berör främst möjligheterna
att nedbringa vägtrafikolyckornas
antal genom att skärpa kontrollen
över förare och fordon. I samband
därmed har emellertid såväl i betänkandet
som i yttranden från remissmyndigheter
aktualiserats ett flertal andra
trafiksäkerhetsfrågor, hl. a. sådana som
äger samband med de problem som interpellanten
pekat på. Frågan om obligatorisk
skyldighet att stanna ett motorfordon
före passerandet av en järnvägskorsning
hör till de ärenden, som i
detta sammanhang är under prövning.

Den andra frågan om mörkerdöden
är mera komplicerad. Jag vill därvid
erinra om de skärpta föreskrifter om
effektivare lykt- och reflexanordningar
för motorfordon och cyklar m. fl., som
införts efter förslag av 1953 års trafiksäkerhetsutredning
och som trätt i kraft
den 1 juli 1955 och i viktiga avseenden
den 1 juli 1956. Tyvärr förefaller det
som om bestämmelsernas efterlevnad
icke är helt tillfredsställande. Det är
framför allt icke få cyklister och mopedister,
som inte bär sina fordon försedda
med föreskrivna baklyktor in. in.
En strängare kontroll är här på sin
plats. Motorfordonens belysningsutrust -

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Svar på interpellation ang. åtgärder till minskning av antalet trafikolyckor i sam band

med mörker

ning är en fråga som åtminstone delvis
icke kan lösas annat än i internationellt
sammanhang. I sådant hänseende föreligger
planer, som har till syfte att komma
till rätta med bländningsproblemet.
Beträffande fotgängarna, som ju i detta
sammanhang är en särskilt utsatt trafikantgrupp,
har NTF och enskilda sammanslutningar
intensifierat sin upplysning
och propaganda för att begränsa
mörkerolyckornas antal. Man söker därvid
bl. a. förmå allmänheten, icke minst
barnen, att skydda sig genom att i större
utsträckning än som hittills varit fallet
bära t. ex. reflexförsedda kläder för
att bli lättare upptäckta under mörker.
Även trafiksäkerhetsforskningen ägnar
mörkerolyckorna ett ökat studium. Av
stor praktisk betydelse är vidare införandet
av parkeringsförbud eller fortsatt
utbyggnad av väl markerade uppställningsplatser
och lämpliga vägrenar
på vissa livligt trafikerade vägsträckor
samt att belagda vägar undan för undan
förses med Ijusreflekterande linjemarkeringar.

Avslutningsvis vill jag särskilt understryka,
att de i interpellationen berörda
frågorna med hänsyn till deras stora
vikt bör inta en framträdande plats i
det fortsatta reformarbetet för trafiksäkerhetens
höjande.

Vidare anförde:

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret
på min interpellation. Jag tackar också
för det positiva intresse för dessa
problem, som jag finner i statsrådets
svar.

Då det gäller trafikolyckorna vid
passerandet av järnvägsövergång, vilka
visar en tendens att återigen öka,
diskuteras det ganska allmänt, om inte
här borde föreligga obligatorisk skyldighet
att stanna före överfarten. Läns -

styrelsen i Västmanlands län har i sitt
remissyttrande över trafiksäkerhetskommitténs
betänkande framhållit just
detta och säger, att det i varje fall borde
vara en mycket restriktiv fartbegränsning
vid riskabla järnvägsövergångar.
Eftersom en fartbegränsning
såvitt jag förstår måste vara betydligt
svårare att övervaka än skyldigheten
att stanna, är jag mycket tacksam för
statsrådets svar, att just stopplikten vid
järnvägsövergångar hör till de ärenden,
som är under prövning.

Vad sedan beträffar den s. k. mörkerdöden,
som är ett särskilt tragiskt
kapitel bland alla trafikolyckor i detta
land, är det en speciellt beklämmande
omständighet att fotgängaren faktiskt
oftast tror att han är observerad. Även
om han i sista stund skulle ana faran,
så hinner han helt enkelt inte reagera
— med den fart och med den trafiktäthet
vi nu har på våra vägar.

1953 års trafiksäkerhetsutredning ägnade
i sitt betänkande stor uppmärksamhet
åt just detta slag av olyckor.
Man har genom företagna prov och undersökningar
sökt belysa hur oerhört
svårt — för att inte säga omöjligt —
det är att upptäcka den mörkklädde fotgängaren
i trafiken. Man säger till och
med att vad som över huvud gjort detta
möjligt var den ljusa huden på händerna
samt de ljusa gummisulorna på
skorna. Hade fotgängaren i fråga varit
iförd mörka handskar och lielmörka
skor, hade man inte ens på några få
meters avstånd kunnat upptäcka honom.

Utredningen framhåller nödvändigheten
av att ägna särskild uppmärksamhet
åt vägtrafikolyckorna under
mörker och åt möjligheten att nedbringa
antalet sådana olyckor. Jag har
en stark känsla av att — trots alla goda
krafters medverkan — vi inte har lyckats
med detta. Statistiken över mörkerdöden
månad efter månad talar härom
sitt tydliga språk: 15 offer för mör -

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

Svar på interpellation ang. åtgärder till minskning av antalet trafikolyckor i sam band

med mörker

kerdöden under september månad, 17
under oktober,, och i lördags kunde vi
i våra tidningar läsa, att under november
har mörkerdöden krävt inte mindre
än 27 dödsoffer. Siffran för innevarande
år, således fram till den 1 december,
är 94 dödsoffer för detta slag av
olyckor mot 57 under, hela året 1956.
Fortsätter detta under innevarande
mörka månad så är det väl troligt, att
vi vid årsskiftet får konstatera en ökning
av mörkerdöden med hela 100 procent
jämfört med föregående år.

Det är i stor utsträckning en fråga
om uppfostran, det vet jag. Fotgängaren
måste lära sig inse faran innan han
ger sig ut i trafiken, och han måste
själv försöka skydda sig med de medel
som står honom till buds. Men när
människor, som dagligen i sitt arbete
har med trafikolyckor att göra, själva
kan utsätta sig för denna livsfara —
vilket faktiskt hände utanför Västerås
för knappt fjorton dagar sedan, då en
polisman under utredning av en mörkerolycka
själv blev offer för mörkerdöden
— hur skall man då kunna tänka
sig att snabbt vinna gehör för varningen
hos den stora allmänheten?

Jag vet inte om det är möjligt att införa
mera fasta bestämmelser även för
fotgängarna, men jag tolkar statsrådets
svar så, att även detta kommer att
prövas.

Då det gäller att på ett effektivt sätt
minska antalet mörkerolyckor har jag
fått den uppfattningen — genom samtal
med trafikpolis och även på annat
sätt — att det är motorfordonens belysningsutrustning
som man bör ägna särskild
uppmärksamhet åt. Statsrådet säger
att denna fråga — åtminstone delvis
— inte kan lösas annat än i internationellt
samförstånd. Jag har läst om
detta i olika sammanhang, och det förhåller
sig givetvis så. Men ändå, nog
borde vid våra utomordentligt skickliga
tekniker och uppfinnare av alla
slag kunna hitta på någon strålkastar -

anordning som — utan att blända det
mötande fordonet — kunde sprida ljus
över vänstra vägkanten. Man är ju ganska
uppfinningsrik då det gäller bilarnas
utsmyckning på alla sätt. Det vore
faktiskt värdefullare om man kunde
konstruera en belysningsanordning av
här omnämnt slag. Jag tror och jag hoppas
att detta är möjligt att genomföra
i väntan på det s. k. asymmetriska halvljuset,
som man har hört talas om och
som lär vara effektivt men som tycks
hänga ihop med invecklade trafikbestämmelser.

Beträffande cyklister och mopedister,
som också ofta råkar illa ut i trafiken,
finns det, såvitt jag förstår, så
pass skärpta föreskrifter angående lyktor
och reflexanordningar, att det väl
snarast gäller att sätta kraft bakom
dessa bestämmelser för att få efterlevnaden
mera tillfredsställande. Statsrådet
har lovat att återkomma 1958, och
jag väntar med intresse på det förslag
som då kommer att föreligga.

Statsrådets avslutningsord, att här
berörda frågor bör inta en framträdande
plats i det fortsatta reformarbetet
för trafiksäkerhetens höjande, noterar
jag med särskild tacksamhet.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Den 6 november ställde
interpellanten dessa frågor till kommunikationsministern,
och i dag har vi den
4 december. En månad har alltså förflutit.
Under denna tid har 94 människor
dödats på vägarna. Bildlikt talat
kantas vägarna nu av dödsskadade
och lemlästade människor.

Interpellanten har endast tagit upp
ett par av anledningarna till olyckorna
i trafiken. Dessa är mörkerdöden och
olyckorna vid järnvägsövergångarna.
Mörkerdöden uppvisar en fruktansvärd
utveckling. Under januari—november
1956 dödades 45 människor. Under
januari—november 1957 var siffran mer
än dubbelt så hög: 94. Vid järnvägs -

32 Nr 28 Onsdagen den

Svar på interpellation ang. åtgärder till

band med mörker

övergångar dödades 28 människor. Alla
de övriga dödsolyckorna i trafiken hade
andra orsaker. Yi får alltså vidga
området för våra betraktelser och våra
åtgöranden. Vi måste här ta krafttag
om vi skall kunna rå på denna verkliga
folksjukdom. Det måste tas hårdare
tag än hittills för att bekämpa
dessa olyckor och komma till rätta med
dess orsaker. Ansvaret faller på och
initiativ måste komma från denna församling
samt regeringen, här företrädd
av kommunikationsministern.

Vi inom Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande måste lita till
de frivilliga krafter, som verkar ute i
bygderna. Många är angelägna att göra
sina insatser. Vi har hjälp av radion.
Framför allt kan jag från denna plats
rikta ett tack till tidningspressen, som
på allt sätt hjälper oss att bilda en opinion
mot den allvarliga situation som
vi nu har ute på vägarna. StockholmsTidningen
har i dag en ledare, som jag
kan till alla delar instämma i. Där pekas
på en hel rad åtgärder som bör
vidtas för att komma till rätta med det
katastrofläge i fråga om trafiksäkerhet,
som vi för närvarande befinner oss i.
Jag skall inte citera utan bara påpeka
att tidningens synpunkter i stort sett
överensstämmer med de erfarenheter
och principer som Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande har
lagt till grund för sin strävan att råda
bot på detta elände.

Motorismen växer oss över huvudet
och hotar att leda till att tusen människor
om året omkommer ute på vägarna.
Här kommer allt emellanåt, senast
i lördags, en fruktansvärd påminnelse
om hur allvarligt läget för närvarande
är. Vi skall inte tro att utvecklingen
kommer att stanna vid den situation
som vi har i dag. Vid halvårsskiftet
i år beräknades antalet motorfordon
utgöra 1 650 000. Av dessa var
930 000 bilar, 240 000 motorcyklar och
omkring 450 000 mopeder — vi kan

4 december 1957

minskning av antalet trafikolyckor i sam inte

riktigt veta hur stort mopedernas
antal är. Till följd av det ekonomiska
läget och andra förhållanden här i landet
ökar antalet bilar med nära 100 000
om året. Det är således inte bara dagens
situation som jag ber att ni skall
observera — och jag lägger härvid inte
ansvaret på någon, det åvilar oss alla
— utan frågan är hur vi skall kunna
möta morgondagens situation i trafiken.

1955, för att ta ett annat exempel som
belyser utvecklingen, hade vi 47 000 polisundersökta
olyckor. Nu säger kommunikationsministern
att antalet olyckor
har en tendens att sjunka. Detta
kan jag inte uttala mig om, men antalet
olyckor sjunker dock icke i tillfredsställande
utsträckning. Låt mig
fortsätta med att nämna att vi hade
19 000 skadade det året, varav 3 400
invalidiserade, och 900 dödade. Kostnaderna
för denna trafikdöd kan, om
man räknar samman sjukhusvård, materielförstörelse
m. in., beräknas till mellan
400 och 500 miljoner kronor om
året.

Man kan inte bara stå här och klaga.
Vi måste vidta åtgärder. Vad skall vi
göra? Det finns ingen speciell åtgärd
att rekommendera framför alla andra,
utan det måste bli en kombination av
olika slags ingripanden. Bättre vägar ropar
bilisterna efter, och många tror att
man är räddad med det. Men erfarenheten
visar att de största och mest fruktansvärda
olyckorna händer på våra
bästa vägar. I det aktuella fallet, som
jag nämnde nyss, körde man ju på en
fri körbana, och ändå inträffade olyckan.

Jag kommer härvid in på hastighetsbegränsningen.
Jag vet att jag är ganska
ensam att rekommendera hastighetsbegränsning.
Vid varje tillfälle då
vi behandlat frågan om en sådan har
jag skrivit en reservation, där jag framhållit,
att man åtminstone borde hota
motoristerna med restriktioner, om de
inte av hänsyn till sina medmänniskor

Onsdagen den

Svar på interpellation ang. åtgärder till

band med mörker

bättrar sig, så att man kan känna trygghet
på vägarna.

Trafikförsäkringsföreningens statistik
visar exempelvis för november i år 28
dödsfall i tätorterna mot 60 ute på
landsbygden, och de flesta och även
de mest materielförstörande trafikolyckorna
inträffar i allmänhet på landsbygden.
Vad säger detta? Det säger i
alla fall mig att kanske hastighetsbegränsningen
i tätorterna spelat in.

Där har det visat sig att olycksfrekvensen
har minskat sedan begränsningen
infördes, men jag är inte beredd
att säga, i vilken utsträckning det har
skett. Man kan inte utan vidare vifta
bort detta spörsmål, och jag vill ifrågasätta
om inte kommunikationsministern
borde, för att lösa detta problem och
som ett memento till bilisterna om att
de måste fara mera varliga fram, överväga
att införa en hastighetsbegränsning.
Jag vet att det förutsätter ökad
övervakning, men vi kan inte låta bilisterna
bestämma vilka åtgärder vi skall
vidta för att komma till rätta med problemet.

Det finns också en del andra synpunkter
som kan anföras. 1955 års statsrevision
besökte bilinspektionens stationer
på olika ställen i landet. Vi fann
förhållandena långt ifrån tillfredsställande
och rekommenderade en upprustning.
Bilinspektionen arbetar under
precis samma förhållanden i dag som
för 30—40 år sedan, trots den väldiga
utveckling som motorismen liar tagit.
Man arbetar med gammalmodiga hjälpmedel
i den mån man alls har några,
och man saknar teknisk utrustning i
tillräcklig grad.

Körutbildningen är också färdig för
en allmän översyn. Det kan inte få vara
så att varje medborgare betraktar
det som en oförytterlig rättighet att få
körkort eller att myndigheterna skall
vara absolut skyldiga att lämna ut körkort.
Man kan inte kräva att man skall
kunna få körkort på samma lättvindiga
3 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr

4 december 1957 Nr 28 33

minskning av antalet trafikolyckor i samsätt
som man går in i en tobaksaffär
och köper en dosa snus. Det finns anledning
att ta upp denna fråga till omprövning,
och jag menar att allmänna
opinionen inte kommer att vara till
freds med att ingenting görs i detta
sammanhang.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande har till uppgift att söka
motverka trafikolyckor, och det är vi
som närmast får höra det skriande ropet
om hjälp för att komma till rätta
med trafikeländet, men vi kan inte göra
vad som borde göras, eftersom vi saknar
medel. Jag har varje år motionerat
om ökat anslag, och jag har anledning
att uttrycka min tacksamhet till
statsutskottet, som varje år har föreslagit
ökningar med några tiotusental
kronor, men det räcker inte. Det är
inte tillräckligt för den upplysning och
fostran som behövs för att människorna
skall lära sig se upp bättre i trafiken.
Vi har under senare år fått 125 000 kronor
årligen från Trafikförsäkringsföreningen,
men nu torkar det anslaget
in. Det är inte med kommunikationsministern
jag skall resonera om den saken,
utan snarare med finansministern,
tv för att Nationalföreningen skall få
dessa 125 000 kronor måste Trafikförsäkringsföreningen
och de olika försäkringsbolagen
satsa ett sammanlagt
belopp av 312 000 kronor, om man räknar
med skatterna. Undra på att vi inte
kan förvänta någon större givmildhet i
fortsättningen!

Herr talman! Det är hemska bilder
av död och förstörelse på vägarna som
rullas upp. Det kan inte få fortgå på
detta sätt, utan vi måste finna utvägar.
Det räcker inte med att regering och
riksdag skriver nya lagparagrafer, utan
det måste också höjas ett varningsrop
till hela svenska folket. Det är verkligen
inte förunderligt om ilen som arbetar
med detta problem ger upp ett
nödrop när man får sådana chockmeddelanden
som det som kom i radio
28

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Svar på interpellation ang. åtgärder till minskning av antalet trafikolyckor i sam band

med mörker

på lördagskvällen. Yi måste försöka att
på något sätt komma till rätta med dessa
trafikens problem.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Flertalet av de frågor
som herr Nilsson i Göteborg var inne
på är för närvarande föremål för prövning
inom kommunikationsdepartementet,
delvis i samband med utarbetandet
av statsverkspropositionen.

Men det var inte närmast för att säga
detta som jag begärde ordet, herr talman,
utan för att säga något i anledning
av den utvidgning av frågan som
herr Nilsson i Göteborg gjorde. Fru
Svensson hade till mig ställt två frågor,
nämligen i vad mån det var möjligt
att man inom departementet skulle
vidta åtgärder dels för att nedbringa
antalet olyckor vid järnvägskorsningar
och dels för att nedbringa antalet s. k.
mörkerolyckor. De frågorna tog jag
upp till ett direkt besvarande. Herr
Nilsson i Göteborg har nu vidgat frågeställningen
och kommit in även på andra
spörsmål, och med anledning därav
vill jag meddela kammaren, att jag avser
att tillsätta en utredning som skall
få i uppdrag att utreda, på vad sätt man
skall kunna samordna alla krafter för
att så snabbt som det över huvud taget
är möjligt åstadkomma en förbättrad
trafiksäkerhet. Därvid skall tas upp
inte bara frågan om den organisation
som skall sköta detta utan också om utarbetandet
av ett handlingsprogram,
inte minst för forskningen. Direktiven
för en sådan utredning är för närvarande
under utarbetande inom departementet.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att jag utvidgat det diskussionsområde
som interpellanten här har fört fram,
men kommunikationsministern må väl

förstå, att jag med hänsyn till de senaste
dagarnas händelser ansåg att man icke
kunde undgå att denna församling tog
upp hela problemet i detta sammanhang.

Jag är glad över att kommunikationsministern
säger, att det problem som jag
här tagit upp är föremål för bearbetning
i kommunikationsdepartementet.
Jag vet, att kommunikationsministern
också har ett annat problem att arbeta
med, nämligen det som gäller den framställning
som Nationalföreningen har
gjort om ökat anslag för nästa år. Jag
hoppas, att han behandlar den framställningen
på välvilligaste sätt och med
hänsyn till de förhållanden, som nu råder,
ger oss om inte hela miljonen vi
begär så i varje fall en avsevärd del av
den. Vi behöver sannerligen denna höjning,
och att den betalar sig kan jag
garantera kommunikationsministern.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) :

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i den expertdiskussion, som herr
Nilsson i Göteborg här drog upp, men
jag kan ändå inte neka mig att som
vanlig enkel lekman och — låt mig
säga — livrädd trafikant göra några
reflexioner på en speciell punkt. I och
för sig skulle jag kanske kunnat avstå
efter herr statsrådets senaste yttrande,
men jag skall ändå be att få göra en
kort kommentar.

Det är en händelse som ser ut som
en tanke att i alldeles samma tidningsnummer,
där man häromdagen kunde
läsa om den ohyggliga Hagaolyckan
med dess sjufaldiga offer av människoliv,
kunde man också läsa om en stor
och representativ trafiksäkerhetskonferens
nere i Lund med företrädare för
läkarvetenskapen, juristkåren, försäkringsvärlden,
vägbyggeriet m. fl., vilka
allesammans vittnade om ett och detsamma,
nämligen om hur mycket av effektivt
och planmässigt arbete på tra -

Onsdagen den 4 december 1957 Nr 28

till minskning av antalet trafikolyckor i sam -

Svar på interpellation ang. åtgärder

band med mörker

fikolyckornas bekämpande som skulle
kunna uträttas, om bara den vetenskapliga
forskningen på området erhölle
tillräckligt med ekonomiska resurser.

När man som lekman tog del av dessa
expertisens vittnesmål, sade man sig att
här duger det lielt enkelt inte att tiga;
här måste allt göras som göras kan för
att få fram en opinion, som är tillräckligt
stark för att på ett betvingande sätt
underbygga kravet på att statsmedel
ställes till förfogande och att det sker
i en utsträckning, som verkligen svarar
mot behovet, ett i sanning skriande
behov.

När man av en auktoritet på området
får höra att minst 50 procent — jag
förmodar att siffran är grovt tillyxad
— av alla personskador i samband med
trafikolyckor skulle kunna förhindras,
om bara forskningen bereddes ökade
möjligheter att göra sin insats i förebyggande
syfte, så måste man ju faktiskt
studsa till, liksom man också studsar
till inför uppgiften om att vad staten
hittills årligen satsat på trafiksäkerhetsforskning
och propaganda stannar
vid futtiga 100 000 kronor, när det behövdes
minst ett par miljoner, ifall arbetet
skulle kunna bedrivas med tillräcklig
kraft och med framgång.

Herr talman! Jag har — om jag så
får uttrycka mig — som skräckslagen
åskådare av de tragedier, som dagligen
utspelar sig på våra gator och vägar
och som man fortlöpande kan följa i
dagspressens blodiga och hjärtskärande
olyckskrönika, inte kunnat underlåta
att vid detta tillfälle säga ett par ord
om just vår svältfödda trafiksäkerhetsforskning.
.Tåg vill inte provocera statsrådet
till några ytterligare uttalanden;
jag vill bara varmt och enträget vädja
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
att verkligen
ta ett krafttag för att reparera de allvarliga
brister, som uppenbarligen är för
handen just när det gäller trafiksäkerhetsforskningen.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Det kanske kan tillåtas
en som är aktiv i det lokala trafiksäkerhetsarbetet
ute i landet att säga endast
några ord i denna debatt.

Kommunikationsministern har ju sagt
att han återkommer till vårriksdagen
med förslag om åtgärder grundade på
1953 års trafiksäkerhetsutredning, och
detta kan vi väl för dagen hälsa med
tillfredsställelse. Men jag tror inte att
själva trafiksäkerhetsarbetet som sådant
har syftat tillräckligt långt, och därför
hoppas jag, när kommunikationsministern
i dag säger, att han skall försöka
samordna alla krafter för trafiksäkerhetens
främjande, att han då inte bara
ser från det centrala planet utan även
går ned till det lokala planet och där
försöker att få till stånd ett effektivare
arbete än det som nu bedrives.

Intcrpellationen berör också frågan
om mörkerdöden, som naturligtvis är en
mycket skrämmande företeelse. Men vi
får väl se på hela denna utveckling,
och jag skulle vilja säga, att det är
fruktansvärda olyckor som inträffar.
Skulle man inte, i stället för att bara
ropa på lagstiftning, också försöka få
människorna själva att när det gäller
trafiken tänka på något, som jag länge
burit inom mig: kan man inte försöka
ta större hänsyn i trafiken, visa ett
bättre omdöme och, jag skulle vilja
tillägga, litet mera vänlighet? Då tror
jag, att vi skulle kunna minska olyckornas
omfattning. Jag tror att om människorna
tänkte på detta, så skulle det
i tysthet kunna utföras betydligt mer.

Jag har alltså velat framhålla att den
utredning, som herr statsrådet annonserat,
inte bara bör uppehålla sig på det
centrala planet utan även gå ner på det
lokala planet.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det var glädjande att
höra kommunikationsministerns meddelande
alt dessa problem skall undersö -

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Svar på interpellation ang. åtgärder till minskning av antalet trafikolyckor i sam band

med mörker

kas litet grundligare av en kommitté.
Som ett exempel på att dessa frågor omfattas
med allmänt intresse kan jag omtala
att man inom ett sådant förbund
som Metallindustriarbetareförbundet låtit
tillsätta en särskild man, som är matematiker
och fysiker, för att se på förhållandena
i samband med trafikolyckorna.
Vi har den allmänna inställningen
att det tillgängliga grundmaterialet
är mycket bristfälligt. Denna åtgärd har
vi vidtagit inte bara på grund av att vi
är intresserade i bilindustrien och bilreparationsfranschen
utan också med
hänsyn till alla dem som dagligen färdas
till och från sitt arbete och är utsatta
för trafikens alla faror.

För närvarande är det 1 000 människor
om året som dödas i trafiken, och
jag tror att vi ganska snart kommer att
vara framme vid siffran 1 200. Enligt
min uppfattning är det inte främst ett
mycket omfattande utredningsarbete
som behöver utföras, utan jag tror att
man så snart som möjligt behöver gå
över till den praktiska tillämpningen.

Jag vet inte om det är lämpligt att utfärda
alla erforderliga detaljbestämmelser
i form av lagstiftning genom riksdagsbeslut.
Det förefaller mig vara en
alltför klumpig metod. Jag undrar om
det inte skulle vara effektivare att riksdagen
utfärdade en lag, enligt vilken
det uppdrogs åt en person att utfärda
alla de förordningar, som behövs för
att pressa ned olycksfallens antal, och
föranstalta om det nödvändiga samarbetet
med vägpolis m. m. Det skulle säkerligen
inte vara omöjligt att pressa
ned antalet dödsfall i trafiken från
1 200, som siffran kommer att vara om
ett eller annat år, till hälften. Jag tror
inte det skulle erbjuda någon större svårighet
att under loppet av 3—4 år åstadkomma
en sådan nedpressning och därigenom
rädda 600 människoliv, om man
tillskapade sådana befogenheter att utfärda
de olika detaljbestämmelser, som
behövs men som icke lämpligen kan

fattas i en så stor församling som riksdagen.
Riksdagen skulle sålunda ge generella
befogenheter, och med stöd av
dem skall förordningarna utfärdas. Det
flyktiga studium jag hittills kunnat ägna
det tillgängliga materialet på detta
område har övertygat mig om att det
icke borde vara oöverkomligt att på
sätt som jag här försökt skissera rädda
600 människoliv om året.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag hälsar med tillfredsställelse
kommunikationsministerns
anmälan att han ämnar tillsätta en
utredning för alt på den vägen söka
samordna alla de krafter, som bör medverka
i det viktiga arbete som vi här
diskuterar. I anslutning därtill vill jag
framhålla att utredningen även bör taga
upp spörsmålet om barnens trafikfostran.
Tv skall vi komma till rätta
med trafiksäkerhetsproblemet måste vi
nämligen redan i skolorna och bland
barnen över huvud taget få en upplysningsverksamhet
av betydligt större mått
än vi nu har. Jag är övertygad om att
kommunikationsministern har tänkt på
detta även om det inte nämndes och
tager med det i utredningsdirektiven.

Med stöd av erfarenheter jag gjort,
närmast inom MHF, vill jag vidare framhålla,
att det vid de på olika håll utförda
testningarna av bilar fastslagits,
att inte mer än 10—15 procent av de bilar,
som i dag rullar på våra vägar, är
i det skick de skall vara för att kunna
betraktas som fullt kördugliga. På detta
område behövs alltså betydligt starkare
ingripanden än man kan göra på frivillig
väg och bör alltså också iliågkommas.

Jag skall inte ta upp någon debatt om
hastighetsbegränsning och dithörande
frågor som herr Nilsson i Göteborg här
berörde. Vi är i denna sak inne på skilda
vägar, och jag tror inte att trafiksäkerheten
främjas på den av herr Nilsson
förordade vägen. Många gånger kan

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

verkningarna av sådana åtgärder gå i
rakt motsatt riktning mot vad man avsett.

Jag tackar kommunikationsministern
för den utlovade utredningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den på bordet liggande motionen
nr 715, av fröken Höjer m. fl.

§ 5

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Skellefteå vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående omprövning
av de normer, som tillämpas
vid värdering av tomter för statlig belåning
av bostadshus i städernas centrala
delar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ G

Bidrag till Svenska turisttrafikförbundet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
167, i anledning av väckt motion i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till bidrag till Svenska turisttrafikförbundet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr BENGTSSON i Göteborg (li):

Herr talman! Den motion, som statsutskottet
här föreslår icke skall föranleda
någon ågiird, avser en utredning
angående de ekonomiska villkoren för
Turisttrafikförbundets verksamhet och
det allmännas stöd till denna. Utskottet
avstyrker utredningsförslaget med hänvisning
till att under de senaste tio åren
tre utredningar sysslat med turistnäringen
och dess betydelse. Enligt min
uppfattning är det dock endast 1948 års
utredning rörande den utländska turist -

Bidrag till Svenska turisttrafikförbundet

trafikens ekonomiska betydelse som i
stort tagit upp frågan om turistfrämjandets
finansiering. Sedan dess har
emellertid resetrafiken genomgått väsentliga
förändringar. Motorismen har
utvecklats snabbt, och den internationella
turisttrafiken har ökat oerhört —
trafiken till vårt land har mer än fördubblats.

Men konkurrensen om turisterna har
också blivit hårdare. Detta har åstadkommit
att de resurser vårt centrala
turistorgan disponerar är för små för
att rätt kunna tillgodose vårt lands intressen
på detta område. Detta hade enligt
min mening motiverat en begränsad
utredning om hur tillräckligt med medel
skulle kunna erhållas.

De handelskamrar, som haft motionen
på remiss, har tillstyrkt den. I ett
av dessa yttranden diskuteras direkt
frågan om vem som skall finansiera
denna verksamhet. Sålunda skriver handelskammaren
i Gävle: »Handelskammaren
finner det uppenbart, att Svenska
turisttrafikförbundet i dag saknar de
ekonomiska möjligheterna att spela den
aktiva roll för främjande av vårt turistväsende,
som naturligt tillkommer
förbundet. En allsidig och opartisk utredning
om hur förbundets ekonomi
för framtiden skall tryggas hälsar därför
handelskammaren med tillfredsställelse.
Någon fullkomligt rättvis och för
alla berörda parter acceptabel norm för
fördelningen av förbundets kostnader
torde visserligen icke kunna fastslås,
men det synes dock kammaren vara av
största värde att det genom en utredning
klarlägges, vilka kategorier av vårt
näringsliv, som främst komma att draga
nytta av en ökad resandeström från utlandet
och vilka möjligheter, som finnas
för att dessa näringsgrenar belastas
med en skälig andel av utgifterna för
vårt lands utländska turistpropaganda.»
Det finns all anledning att understryka
dessa ord.

I och för sig är det givet att staten
skall lämna en betydande del av de mc -

Onsdagen den 4 december 1957

38 Nr 28

Bidrag till Svenska turisttrafikförbundet

del som erfordras för verksamheten, då
bland annat dess inkomster på turismen
genom post, telegraf, statliga trafikföretag
och indirekta skatter på sprit
och tobak är mycket stora. Men det måste
också vara naturligt att de näringar,
som drar ekonomiska fördelar av turisterna,
bidrar till kostnaderna. Så sker
redan, men jag är icke övertygad om att
stöd icke borde komma från delvis andra
håll än för närvarande. Turisttrafikens
struktur ändras, som jag tidigare
sagt, och näringsgrenars bärighet ändras
på grund av lagstiftning och andra
faktorer. Det är sålunda t. ex. i och för
sig inte givet, att hotellbranschen därvid
skall framstå som den mest självklara
bidragsgivaren i dessa sammanhang.

Jag vill här säga några ord om den
statistik över bidragen, som kommerskollegium
anför och som visar att statens
bidrag är G7 procent eller 78 procent
om man medräknar SJ:s andel.
På grund härav ifrågasattes om det ej
bör ankomma på de enskilda företagen
och branscherna att öka sitt stöd. Detta
är måhända sant, men det är inte hela
sanningen. Det är nämligen så, att företagen
lämnar ett mycket betydande stöd
till lokala och regionala turistorganisationer
och därutöver även stöd till Turisttrafikförbundet
i sådan form, att det
icke redovisas i de anförda siffrorna.
Jag skall be att få återge ett par stycken
ur Turisttrafikförbundcts senaste årsberättelse:
»Också i övrigt skulle den i
denna berättelse redovisade produktionen
av turistiskt informationsmaterial
icke ha varit möjlig utan ett samarbete
med andra intressenter, vilket lett till att
den totala produktionen kunnat bli avsevärt
mycket större än som skulle ha
varit möjligt med hjälp enbart av
STTF:s egna medel.» På ett annat ställe
heter det: »Under berättelseåret har
STTF stått som central arrangör för studieresor
i grupp för resebyråmän och
Travel editors från England, Schweiz,
Västtyskland samt Danmark (två resor).

Denna STTF:s studiereseverksamhet har
liksom tidigare till stor del möjliggjorts
genom det bistånd som i olika former
lämnats av trafikföretag, hotell och restauranger,
av kommuner samt av lokala
och regionala turisttrafikföreningar.
» Det är icke små summor som dessa
indirekta bidrag från enskilt håll uppgår
till.

Det torde vara nödvändigt att turistpropagandan
får ökade resurser från
både staten och enskilt håll och att man
vidgar de kretsar som stöder denna
verksamhet. Då skulle den ökade omfattningen
av verksamheten måhända
också göra det möjligt att något vidga
den bild av vårt land, som erbjudes den
utländske turisten. För närvarande blir
det en enligt min uppfattning nödvändig
men olycklig koncentration till huvudstaden
och ett par andra turistcentra.
Trots allt kan det ju hända att någon
utländsk filmstjärna tror sig vara i
Köpenhamn, när hon är i Stockholm.
Sådant kan man måhända ta med jämnmod.
Allvarligare tyckte jag naturligtvis
det var, när en ung gästande turistman
från en veterligen vänligt sinnad
nation trodde sig vara i Stockholm, när
han var i Göteborg. Det var dock inte
han, som ställde den berömda frågan:
»Var i Stockholm ligger Sverige?»

Herr talman! Det är angeläget att vår
turistinformation får ökade resurser,
och ur den synpunkten beklagar jag att
den föreslagna utredningen icke kommer
till stånd. Den borde ha kunnat bidra
till bättre förhållanden. Under föreliggande
omständigheter skall jag emellertid
icke ställa något yrkande.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Då motionären själv
inte ställde något yrkande, behöver jag
här inte ingå på något längre svaromål.
Vi har i utskottet försökt bilda oss
en uppfattning om denna fråga. Vi har
givit företräde åt talesmän för såväl
Svenska institutet för kulturellt utbyte

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

med utlandet som för Svenska turisttrafikförbundet
och tagit del av deras
synpunkter. Vi bär emellertid också
beaktat att frågan redan har behandlats
av ett flertal utredningar. En utredning
tillsattes 1948 och avlämnade sitt utlåtande
1951. På initiativ av rådet för Svenska
institutet för kulturellt utbyte med
utlandet tillsattes vidare en särskild
kommitté 1956, och slutligen har chefen
för handelsdepartementet i år tillkallat
en kommitté för att utreda frågan
om den amerikanska turisttrafiken till
vårt land. Med hänsyn härtill har utskottet
kommit till den mycket bestämda
uppfattningen att någon ytterligare
utredning i dagens läge icke är motiverad.

Svenska turisttrafikförbundet har en
viktig uppgift att fylla, samtidigt som
förbundet inte är väl försörjt i ekonomiskt
avseende. Vi har dock i utskottet
tagit fasta på att statsbidragen till Turisttrafikförbundet
ju ändå har förbättrats
avsevärt och att det snarast är bidragen
från enskilda givare, närmast
företag av olika slag, som har sackat
efter. Och att stimulera bidragsviljan på
den kanten är ju en annan och senare
fråga.

Den kommitté, som tillsattes av Svenska
institutet för kulturellt utbyte med
utlandet, säger i sitt yttrande att de enskilda
bidragen till en effektiviserad turistinformation
i huvudsak bör säkerställas
genom överenskommelser mellan
Svenska turisttrafikförbundet och de
större trafik- och andra företag, som
har direkt eget intresse av turistbesök
från utlandet. .Tåg tror att det ligger
mycket i detta uttalande. Det finns så
många grupper, som både har intresse
av och inkomster från turistverksamheten,
att de därvidlag bör kunna göra
större insatser.

Herr talman! Då jag anser att det för
närvarande icke är lämpligt att tillsätta
ytterligare en utredning i denna fråga,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Bidrag till Svenska turisttrafikförbundet

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Efter det, som herr
förste vice talmannen här sagt, skall inte
heller jag hålla något längre anförande.
.Tåg vill bara framhålla, att det inte
har varit handelskamrarna obekant att
tre utredningar har sysslat med denna
fråga. Och om samtliga handelskamrar
i landet har tillstyrkt förslaget om en
utredning i en fråga, som i högsta
grad ligger inom deras intresseområde,
och om SJ och praktiskt taget alla andra
remissinstanser också har ställt sig positiva
till förslaget, så måste det väsentliga
för dem alla ha varit, inte att åsamka
staten ökade utgifter utan tvärtom
att öka statens inkomster.

Förhållandet är nämligen det, att det
svenska kontoret i New York inte har
haft pengar till porto, när det har gällt
att sända ut reklammaterial om Sverige.
Andra länders propaganda har i det
fallet varit oerhört överlägsen vårt
lands.

~Det har tidigare sagts, och med all
rätt, att vi här i Stockholm inte hade
det behövliga antalet hotellrum för turisterna
och alt det under sådana förhållanden
var ansvarslöst att bedriva
turistpropaganda. Detta är kanske riktigt.
Men förhållandena på den fronten
har lyckligtvis nu blivit bättre. Det är
därför rimligt att kräva, att Turisttrafikförbundets
kontor i New York skall
ha pengar till porto för att skicka ut
sitt propagandamaterial. Herr Bengtsson
i Göteborg har ju också nyss redogjort
för hur obekant man på sina håll
även i Amerika är med svenska förhållanden.
Det gäller här inkomster för
landet på flera hundra miljoner kronor
— ja, man har till och med uppskattat
inkomsterna för landet till 400 miljoner
kronor.

Kan det betraktas som rimlig planering
i ett betydelsefullt och besvärligt
ekonomiskt liige att inte Turisttrafikförbundets
kontor i New York skall få
pengar ens till porto? Det är på goda
grunder som både handelskamrarna och

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Inställande av eller uppskov med tidigare beslulad flyttning av hylsverkstaden vid

örlogsvarvet i Karlskrona

SJ tillstyrkt en utredning trots att tre
utredningar redan suttit. Lägg märke
till att dessa utredningar har yrkat på
en enhetlig planering på detta område,
där vi har för stor splittring.

Vad har åstadkommits i den vägen?
Har det efter dessa utredningar gjorts
något kraftfullt för att skapa en effektivare
turistpropaganda för vårt land?
Nej, herr talman, så är icke fallet. Motionärerna
har tagit upp denna fråga
för att riksdagen själv skulle få bilda
sig en mening om huruvida det är försvarligt
att i denna situation, när statskassan
är betungad av så många utgifter,
inte vilja offra mer till Turisttrafikförbundet
så att det kunde bedriva
en propaganda som antagligen skulle ge
mycket mer pengar från turismen.

Jag tror att denna fråga återkommer.
Riksdagen har anledning att fundera
över om det inte är en god penningplacering
att anslå tillräckliga medel
till institutioner som bidrar att skaffa
oss så många hundratals miljoner kronor.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Den föregående ärade
talaren var såvitt jag förstår av den
uppfattningen, att de olika utredningarna
egentligen inte åstadkommit så mycket
av värde. Hur kan han då veta, att
en ny utredning skulle ha medfört annat
resultat?

Det var en sak jag glömde säga i
mitt sista yttrande men som jag gärna
vill understryka. Det framkom under
behandlingen av denna fråga i utskottet,
att man från flera håll är överens
om att det som för tillfället är mest angeläget
är att sammanföra de olika upplysningsorganens
verksamhet till gemensamma
lokaler. Det anses att en bättre
organisation därigenom skulle kunna
framkomma och att man också skulle
nå avsevärda besparingar på det sättet.
Detta har emellertid inte lyckats hit -

tills, sådant läget är på hyres- och bostadsmarknaden
i Stockholm, men enligt
min åsikt bör alla goda krafter försöka
hjälpas åt i detta avseende. Det
är säkerligen en praktisk utväg att nå
ett icke oväsentligt resultat.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 7

Inställande av eller uppskov med tidigare
beslutad flyttning av hylsverkstaden
vid örlogsvarvet i Karlskrona

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 168, i anledning av väckta motioner
om inställande av eller uppskov med
tidigare beslutad flyttning av hylsverkstaden
vid örlogsvarvet i Karlskrona.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Gunnar Berg m. fl. (I: 170) och den
andra inom andra kammaren av herr
Andersson i Ronneby in. fl. (11:203),
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att 1943 års beslut angående flyttning
av hylsverkstaden vid örlogsvarvet
i Karlskrona icke måtte verkställas eller,
om detta förslag icke kunde av riksdagen
bifallas, riksdagen måtte besluta att
med verkställigheten av 1943 års beslut
måtte anstå, tills slutlig ställning tagits
till örlogsvarvets framtida organisation.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 170 och II: 203 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Thun, Söderberg och Karlsson i Olofström,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 170 och II: 203,
besluta att med verkställigheten av 1943
års beslut angående flyttning av hylsverkstaden
vid örlogsvarvet i Karlskrona
skulle anstå till dess slutlig ställning
tagits till örlogsvarvets framtida
organisation.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

Inställande av eller uppskov med tidigare

örlogsvarvet i Karlskrona

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Anledningen till att vi
har motionerat i denna fråga är att försvarets
fabriksstyrelse i början av detta
år i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde,
att den pjäshylstillverkning som för
närvarande är förlagd till Karlskrona
skulle förflyttas till Karlstad eller närmare
bestämd till Zalerisdal. Vi motionärer
och reservanterna i utskottet anser,
att en förflyttning av ifrågavarande
tillverkning för närvarande är föga
lämplig och delta av flera orsaker.

För det första kommer denna förflyttning
att åsamka statsmakterna ganska
dryga kostnader. Kostnaderna kan
icke anges exakt, men efter vad vi under
hand har kunnat inhämta torde det
röra sig om cirka 2 miljoner kronor.

För det andra är en hel del av den
utrustning som skulle flyttas av sådan
beskaffenhet att den av praktiska skäl
icke går att flytta. Jag behöver bara påpeka
att här finnes flera glödugnar,
som inte går att flytta från en plats till
en annan. Enligt vad verkställande direktören
där nere har sagt representerar
enbart dessa ugnar ett värde av
omkring 700 000 kronor. Det gäller också
om en hel del av den elektriska materielen,
att den inte kan användas på
en annan plats. Här skulle alltså en
förflyttning innebära en direkt värdeförstöring.

Vidare är det inte meningen att verksamheten
för justering av använda hylsor
skulle flyttas. Hylsorna används mera
än en gång, men för att detta skall
bli möjligt måste de justeras. För detta
erfordras en hel del maskiner, som alltså
skulle stanna kvar. Dessa maskiner
representerar ett värde av cirka en halv
miljon kronor.

Om försvarets framtida organisation,
dess omfattning och fördelning inom de
olika försvarsgrenarna vet vi ingenting
i dag. Vad vi vet är att en beredning
enligt pressen dagligen arbetar med dessa
frågor. Vi har väl bara att avvakta

beslutad flyttning av hylsverkstaden vid

och se vad denna beredning kommer
att föreslå. Sedan blir det regeringens
och riksdagens sak att besluta om den
framtida organisationen och de årliga
kostnaderna för försvaret. Däremot vet
vi en sak, och den har enligt vårt sätt
att se stor betydelse i detta sammanhang,
nämligen att det föreligger en utredning
angående örlogsvarvens framtida
organisation. Denna utredning är
ju för närvarande föremål för remissbehandling
i olika institutioner och ämbetsverk.
Man kan anta, att regeringen
inom en inte alltför avlägsen framtid
kommer att för riksdagen framlägga förslag
i hithörande frågor.

En annan fråga, som är av mycket
stor betydelse, är frågan om de anställda
arbetare och tjänstemän, som arbetar
med hylstillverkningen och vilkas
antal uppgår till cirka 80 personer. Man
har gjort en gallupundersökning huruvida
de berörda arbetarna och tjänstemännen
skulle vara intresserade av att
flytta till Karlstad. Undersökningen har
visat, att icke några av de anställda
är intresserade av en sådan förflyttning,
och detta av många orsaker. Somliga
av dem har egna hem, somliga har
sportstugor, båtar o. s. v. De har sina
vänner och bekanta där nere och är
därför icke beredda att bryta upp.

Det förhåller sig på det sättet, att de
anställda arbetarna och tjänstemännen
icke kan beredas arbete inom varvets
övriga avdelningar utan måste permitteras
eller avskedas. Marinledningens
påstående, att de anställda kan beredas
sysselsättning vid andra avdelningar
inom örlogsvarvet, överensstämmer icke
med det verkliga förhållandet.

Härtill kommer att vi inom karlskronaområdet
för närvarande har en mycket
betydande arbetslöshet. Antalet arbetslösa
uppgår till cirka 500, och man
ställer sig frågan, om det kan vara rikligt,
all antalet arbetslösa på grund av
statsmakternas förvållande skall ökas
genom alt ytterligare ett 80-tal man jäm -

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Inställande av eller uppskov med tidigare beslutad flyttning av hylsverkstaden vid

örlogsvarvet i Karlskrona

te deras familjer ställs utan arbetsinkomster.

Jag vill ingalunda påstå, att statsutskottet
inte har ägnat motionen en ingående
behandling. Men man har från
majoritetens sida hängt upp sig på ett
riksdagsbeslut från 1943. Jag vill dock
påpeka, att riksdagen 1951 beviljade
medel för återuppbyggnad av den ifrågavarande
verkstaden, sedan den drabbats
av en ödeläggande brand. För närvarande
är verkstaden modern och försedd
med tidsenliga maskiner och annan
utrustning samt med kvalificerad
arbetskraft för de arbetsområden, som
det bär är fråga om.

Vad man vinner vid en förflyttning
av denna tillverkning är att man får
verkstaden inrymd i berg. Beträffande
kostnaderna har det under behandlingen
icke framkommit, att tillverkningen
skulle kunna förbilligas. På den plats,
där verkstaden nu är belägen, har man
kunnat genomföra en långt driven rationalisering,
eftersom man har både en
modern utrustning och en skolad personal
för arbetets utförande. Därför frågar
man sig, om man inte har anledning
att avvakta vad regering och riksdag
kommer att besluta om den framtida organisationen
av örlogsvarvet, dels med
hänsyn till de kostnader, som kommer
att åvila statsmakterna, och dels icke
minst med hänsyn till att frågan har
mycket stor social betydelse för de anställda
och deras familjer.

Härtill vill jag nämna, att Blekinges
invånarantal under de senaste två åren,
1955 och 1956, har minskat med över
1 300, och man kan väl ifrågasätta, om
riksdagen bör medverka till att denna
utflyttning skall fortsätta.

Frågan om förflyttningen är för övrigt
icke bara ett lokalt Blekinge-problem
eller Karlskrona-problem. Jag såg
i dagens tidningar, att en sexmannadelegation
från Åmotfors uppvaktade försvarsministern
under gårdagen och yrkade
på att det måtte anstå med förflytt -

ningen av hylstillverkningen från Karlskrona
till Karlstad, beroende på att man
i Åmotfors har en analog tillverkning,
vid vilken man nu står inför stora permitteringar.
Av detta framgår, att frågan
icke gäller enbart Blekinge. Det
finns även på andra orter intresse av
att det tills vidare får anstå med ett beslut
i denna fråga.

Herr talman! Jag har med dessa synpunkter
velat motivera reservanternas
ställningstagande, och jag ber att få
yrka bifall till den reservation, som är
fogad vid utlåtandet.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag skulle kunna instämma
i vad herr Karlsson i Olofström
har sagt i denna fråga. Jag skall bara
tillfoga några få ord.

När vi från Blekinge län och kanske
framför allt från Karlskrona stad stiinligt
måste besvära riksdagen, finns det
alldeles speciella skäl härför. Den ovisshet
som sedan lång tid tillbaka rått om
försvarets framtida utformning och flottans
roll i den framtida försvarsorganisationen
har självklart utgjort ett ständigt
bekymmer för Karlskrona stad och
alla de människor som är beroende av
försvaret och de statliga anläggningarna
för sin utkomst.

Örlogsvarvsutredningen drog mycket
långt ut på tiden. Just nu förefaller det
som om dess allmänna förutsättningar
radikalt förändrats, och därmed torde
majoritetens inom utredningen förslag
vila på ett mycket bräckligt underlag.
De människor, som är beroende av
dessa frågors lösning, iakttar med stigande
oro, hur utfästelserna om arbetstillgång
och lämplig framtida organisation
ständigt växlar från de ansvariga
myndigheternas sida. De ser dagligen,
hur den utlovade goda arbetstillgången
och därmed möjligheterna till inkomster
minskar. Och alla som har erfarenhet
av industriell organisation och produktion
vet vad det innebär, när avgång

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

Inställande av eller uppskov med tidigare

örlogsvarvet i Karlskrona

av arbetskraft inte ersätts genom nyrekrytering.

Staten som mönsterarbetsgivare har
självfallet alldeles särskilda skäl att vara
lyhörd för stämningen och tillståndet
på en så betydande ort, där staten ända
sedan 1680 varit den utan jämförelse
största arbetsgivaren. För staden med
kringliggande bygd — och Blekinge är
som alla vet de korta avståndens landskap
—• har det varit en källa till ständiga
bekymmer, att länets största industriella
anläggning inte kunnat hålla
jämna steg med den allmänna utvecklingen
utan blivit eftersatt och stagnerat.

Herr talman! Riksdagen kommer väl
vid ett senare tillfälle att ta ställning
till den framtida organisationen av örlogsvarvet
och marinverkstäderna, så
jag skall för dagen inte mera uppehålla
mig vid dessa ting. Jag vill bara nämna,
att stora svårigheter föreligger att skaffa
sysselsättning åt 100 ä 150 man vid
marinverkstäderna redan i början av
nästa år. Härtill skall läggas, att betydande
beredskapsarbeten måste igångsättas
i länet för att ge sysselsättning
åt det stora antalet arbetslösa.

I motion nr 203 i denna kammare
har jag tillsammans med några kamrater
hemställt »att riksdagen måtte besluta,
att 1943 års beslut angående flyttning
av hylsverkstaden vid örlogsvarvet
i Karlskrona icke måtte verkställas
eller, om detta vårt förslag icke kan av
riksdagen bifallas, riksdagen måtte besluta
att med verkställigheten av 1943
års beslut måtte anstå tills slutgiltig
ställning tagits till örlogsvarvets framtida
organisation». Sedan motionen inlämnades
har en betydande försämring
av arbetsmarknaden och de allmänna
förutsättningarna inträtt. Möjligheterna
på orten har kraftigt försämrats för de
omkring 100 anställda, bland vilka medelåldern
är hög. Mot den nuvarande
produktionen finns inga anmärkningar.
Produktionsenheten är lämplig, och

beslutad flyttning av hylsverkstaden vid

kvaliteten och lönsamheten är liksom
arbetstillgången god. Hylstillverkning
är ett precisionsarbete, och ett gott lagarbete
är nödvändigt. Tveksamhet måste
råda om de ekonomiska fördelarna
av att flytta maskinparken till Zakrisdal,
då behov av en revideringsverkstad
kvarstår i Karlskrona. De militära skälen
är inte övertygande. I det moderna
kriget är praktiskt taget alla orter lika
utsatta. Tillverkningen i Karlskrona kan
ordnas under precis samma betingelser
som i Zakrisdal.

Herr talman! Att undandra en ur näringssynpunkt
dåligt lottad stad en produktionsenhet
av denna omfattning bör
inte ifrågakomma utan mycket starka
skäl. En bättre översikt av den framtida
utvecklingen är nödvändig, innan
statsmakterna går att ta ställning till ett
så föga trängande företag som att flytta
den fullt utbyggda, funktionsdugliga
och av hög kvalitet präglade tillverkningen
vid hylsverkstaden i Karlskrona.
Jag ber därför att få yrka bifall till reservationen.
Skulle kammaren mot all
förmodan inte bifalla denna, hemställer
jag till försvarsministern att allvarligt
pröva de starka skäl som finns för att
låta fabriken kvarbliva i Karlskrona.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag har den allra största
respekt för motiven till de anföranden
som här hållits av representanter
för Karlskrona stad och för Blekinge,
men jag tror att frågan är något mer
invecklad och har ett större perspektiv
än vad som framkommit i dessa yttranden.

Det var ju 1943 års riksdag som fattade
principbeslut om att den vid
Karlskrona örlogsvarv bedrivna pjäshy
1st ill verkningen vid lämplig tidpunkt
skulle flyttas till en planerad ammunitionsfabrik
i Karlstad. Vad som nu
hänt är att försvarets fabriksstyrelse
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 ja -

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Inställande av eller uppskov med tidigare beslutad flyttning av hylsverkstaden vid

örlogsvarvet i Karlskrona

nuari 1957 hemställt, att ifrågavarande
pjäshylstillverkning skall överflyttas till
ammunitionsfabriken Zakrisdal i Karlstad.
Kungl. Maj :t har ännu inte tagit
ställning till fabriksstyrelsens framställning.

Vi saknar bär en i berg insprängd,
vid krigstillstånd någorlunda skyddad
fabrik, och detta är anledningen till att
man ansett att tillverkningen borde flyttas
till bergrum och även till en mera
skyddad ort. Fabriksstyrelsen, som fått
i uppdrag att ordna denna sak, liar på
bästa sätt sökt verkställa riksdagens
beslut.

Nu har i enlighet med riksdagens
beslut i Zakrisdal, Karlstad, färdigställts
bergrumslokaler för den ammunitionsfabrik,
som också var tänkt att tillkomma
i detta sammanhang. Det har
ordnats reservkraftstation, ventilations-,
vatten- och avloppsledningar m. m. Man
har lagt ned 11 miljoner kronor i Zakrisdal,
och av dessa räknar man med
att omkring 4,1 miljoner är att hänföra
till kostnader för den blivande hylsverkstaden.

Om nu inte 1943 års beslut fullföljes,
kommer också frågan om de kostnader,
som herr Karlsson i Olofström påstod
skulle bli mindre i Karlskrona men
som enligt fabriksstyrelsens uppfattning
tvärtom skulle vara högre, in i bilden.
Man måste då anskaffa nya maskiner
och ny utrustning till bergfabriken.
Man beräknade år 1952 den merkostnad,
som skulle uppstå, därest man inte
kunde överföra maskiner ifrån Karlskrona,
till 1,3 miljoner kronor. Därtill
kommer kostnader för verktyg, transporter
o. d., som normalt skulle bestridas
av driftmedel och som man
uppskattar till omkring en halv miljon
kronor. Fabriksstyrelsen räknar nog
med att det sammanlagt skulle bli en
merkostnad på omkring 3 miljoner kronor,
om denna omflyttning inte får ske.
Därutöver skulle uppstå betydande
beredskapskostnader för bergfabriken,

vilken alltså inte skulle komma till användning.
Man räknar dessa kostnader
till omkring 600 000 kronor om året.
Men därutöver är man av den uppfattningen,
att det är ytterst värdefullt att
få sammanföra den mera stationära, ordinära
hylstillverkningen med den reservfabrikation,
som man också i detta
fall skall hålla i beredskap. Man skulle
därigenom i ett utsatt läge långt snabbare
och långt effektivare få till stånd
denna tillverkning, så att den omedelbart
vid ett krigsutbrott skulle komma
i full verksamhet.

Jag kommer, herr talman, till samma
resultat som övriga inom statsutskottets
majoritet. Vi anser inte i dagens läge,
att vi kan föreslå riksdagen att denna
skall upphäva sitt beslut av 1943. Men
vi har framhållit, att ärendet för närvarande
är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning och att vi utgår ifrån, som
här har påpekats från olika håll, att
ärendet också kommer att prövas av
Kungl. Maj:t. Min uppfattning är, att vi
i dag under alla förhållanden bör följa
utskottet, och jag yrkar bifall till utskottets
förslag att inte upphäva riksdagens
beslut av 1943.

Herr WACHTMEISTER (li) :

Herr talman! Dagens debatt har riktat
blickarna på någonting, som hittills
mest har skymtat i periferien av försvarsdebatten,
nämligen den verkan som
inskränkningar i försvaret kommer att
få på arbetsmarknaden. Den saken får
vi väl diskutera i ett annat sammanhang
vid något senare tillfälle. I dag har
vi att ta ställning till frågan om hylsverkstaden
i Karlskrona och den frågan
har, som sagt, gett oss en liten försmak
av de kommande problemen.

Det gäller inte här någon dåligt lönsam
gren av varvsverksamheten i Karlskrona,
vilken man i rationaliseringssyfte
borde sammanslå med annan likartad
verksamhet för att utnyttja stordriftens
fördelar. Det är tvärtom frågan om hela

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

Inställande av eller uppskov med tidigare beslutad flyttning av hylsverkstaden vid

örlogsvarvet i Karlskrona

varvets i Karlskrona mest lönsamma
gren. Det är en verksamhet, som tillfört
statsverket avsevärda inkomster inte bara
på grund av den höga kvalitet, som en
skicklig arbetarstam ger produktionen
där nere, utan också direkt i kontanter
genom att hylsverkstaden till stor del
arbetar på export som en direkt beställningsindustri.

Efter eldsvådan moderniserades och
ombyggdes verkstaden så sent som 1952.
Vi har 1943 års riksdagsbeslut om att
verkstaden skulle flyttas. Det är inte
här fråga om att det beslutet skulle upphävas,
men det gäller i stället att riksdagen
skall besluta att dess verkställighet
skall anstå, därför att beslutet 1943
fattades under helt andra förutsättningar
än de nu rådande.

1943 var maskinparken i hylsverkstaden
inte i bästa skick. Det kunde
därför vara aktuellt att flytta den och
samtidigt sätta upp nya maskiner i
Zakrisdal. Men när verkstaden efter
eldsvådan blev färdig 1952, försågs den
med de mest moderna maskiner som
kunde tänkas. Anläggningen har visat
sig så lönsam, alt det går att amortera
den på ett fullt affärsmässigt sätt. Varför
kan vi då inte ge arbetare och verkstadsledning
klart besked om att verkstadens
förflyttning kommer att anstå
till dess den om några år är färdigamorterad
— om man inte dessförinnan har
kommit underfund med att den kan stå
kvar för all framtid.

Från myndigheternas sida talar man
om de besparingar, som kan göras genom
att flytta över maskinerna från
Karlskrona till Zakrisdal. Men man talar
tyst om vad det innebär i felinvestering
genom att inte allt vad man lagt
ned 1952 hinner amorteras.

Marinförvaltningen har uttalat, att
kvaliteten inte alls behöver bli sämre
vid en flyttning från Karlskrona till
Zakrisdal, och man hänvisar till att det
bara iir fråga om vanligt tempoarbete,

som vilken arbetare som helst kan lära
sig. Då får vi hoppas, att man skall lära
sig det i Zakrisdal, men hittills har man
där med användande av Kellermetoden
haft en betydligt större kassationsprocent
än i Karlskrona. Att säga att vem
som helst kan lära sig ett tempoarbete
är nog att undervärdera betydelsen av
en skicklig arbetarstam. I Karlskrona
har man arbetat in sig på detta, och arbetarna
där är väl hemmastadda i varje
moment vid tillverkning av hylsorna
genom pressning och dragning.

Nu säger man, att det är mest för att
åstadkomma en förbättrad tillverkning,
som man vill flytta verkstaden. Emellertid
blir det då med rätt stor säkerhet
ett bortfall i produktionen.

Man åberopar beredskapsskäl för förflyttningen,
men de skälen har väl i
dagarna blivit fullständigt värdelösa,
sendan ÖB-utredningen publicerades. ÖB
räknar i förstudier till sina planer med
ett kort krig. Vad han menar med kort
krig framgår inte tydligt, men man får
väl räkna med ett halvt till ett år. Nu
är det så att omloppstiden för en hylsa
av det slag det här är fråga om från
det den som mässingsbricka löper in
i tillverkningsprocessen tills den som
färdig går ut för användning är inte
mindre än två år. Det innebär att man
får föra ett kort krig med den ammunition
som man har i lager, alltså med
de hylsor som finns i lager vid krigsutbrottet.
Därför kan man inte åberopa
beredskapsskäl för att flytta fabriken
från Karlskrona. En sådan flyttning
skulle vara av betydelse endast för det
fall alt fienderna skulle rikta ett anfall
mot Karlskrona redan ett år innan det
allmänna kriget sätter i gång.

Motionen avser ju ingalunda att föregripa
de beslut som kan föranledas av
örlogsvarvsutredningen. Tvärtom anses
att vi kan avvakta den utredningen och
se vad den kommer till för resultat, så
att vi kan få den bästa organisationen.
Man bör inte nu på grund av ett gam -

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Inställande av eller uppskov med tidigare

örlogsvarvet i Karlskrona

malt riksdagsbeslut plocka bort en liten
del av varvet.

Vad ett redan nu av riksdagen lämnat
klart besked om uppskov med förflyttningen
skulle innebära i fråga om frid
och sinnesro för de anställda behöver
inte här sägas. Herr Karlsson i Olofström
har redan påpekat hur bekymmersamt
arbetsmarknadsläget är därnere.
Tvärtemot vad marinförvaltningen
påstår, kan den friställda arbetskraften
inte uppslukas vare sig av den allmänna
arbetsmarknaden eller av varvsverksamheten
i Karlskrona. Chefen där har
sålunda meddelat, att han saknar arbete
för 250 till 300 man från den 1 februari
nästa år. Man får ju hoppas, att han lyckas
i sina ansträngningar att skaffa de
felande orderna.

Arbetsmarknadssynpunkterna är ytterst
allvarliga, det förtjänar upprepas
än en gång. Alltså: hylsverkstaden är
väl inarbetad på marknaden och går
med god förtjänst. Produkternas kvalitet
är överlägsen vad fabriken i Zakrisdal
i varje fall hittills har kunnat åstadkomma.
På grund av den långa tillverkningstiden
är beredskapsskälet inte
längre något bärande skäl, när det gäller
verkstadens lokalisering, under förutsättning
av ett kort krig. Blekingarna
vill av arbetsmarknadsskäl inte vara
av med hylsverkstaden. Värmlänningarna
vill av samma skäl inte ha den. Allt
väsentligt talar därför för att riksdagen
beslutar i enlighet med reservationen i
denna kammare av herr Karlsson i Olofström
m. fl.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr Johnsson i Kastanjegården (fp)
instämde i detta yttrande.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Herr Wachtmeister får
ursäkta, men ännu så länge förefaller
det mig som om de militära myndigheterna
har större sakkunskap, och de

beslutad flyttning av hylsverkstaden vid

tycks vara alldeles ense om att man av
beredskapsskäl inte bör ha ifrågavarande
tillverkning i Karlskrona.

Försvarets fabriksstyrelse har i sin
skrivelse sagt, att den anser, att det är
ännu mera angeläget nu än när beslutet
fattades 1943, att hylsfabriken tas bort
från Karlskrona och kommer till bergrummen
i Karlstad.

Mycket betydande kostnader är nedlagda
däruppe, och där står nu verkstadsutrymmen
tillgängliga.

Jag tror att alla skäl talar för att man
mycket noga överväger och tänker sig
för, innan man upphäver det beslut som
fattades 1943. Jag upprepar vad jag sagt
förut. Jag kan förstå Karlskrona och
Blekinge, och man skall naturligtvis
beakta även de synpunkter som framförts
därifrån, men jag anser att övervägande
skäl talar för att man fullföljer
beslutet av år 1943.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Om den invändningen
beträffande beredskapsskälen skulle vara
riktig, skulle det innebära, att ÖB
med ett kort krig menar ett krig längre
än två år, eftersom hylstillverkningen
tar två år. Jag har tidigare förklarat
den saken.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Karlsson i Olofström begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 168, röstar

Ja;

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
alt han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Karlsson i Olofström begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 137 ja och 46 nej, varjämte
14 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

169, i anledning av riksdagens år 1956
församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning i
vad berättelsen avser de vetenskapliga
högskolorna i Stockholm och Göteborg
samt farmaceutiska institutets lokalfråga.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Vissa frågor rörande åldringsvården

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

170, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa frågor rörande
åldringsvården jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 38 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 10 januari 1957, anhållit
om riksdagens yttrande angående de
av föredragande departementschefen
angivna riktlinjerna för åldringsvården.

Vissa frågor rörande åldringsvården

Utskottet hade i samband härmed till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen

från första kammaren

1:388 av herr Sigfrid Larsson in. fl.,
I: 389 av herrar Edström och Huss,
1:390 av fröken Andersson,

1:391 av herr Ohlon,

I: 392 av herrar Sunne och Huss, samt
från andra kammaren

11:484 av herr Hansson m. fl.,
11:485 av herr Ståhl,

11:486 av fru Lindskog,

11:487 av herr von Friesen m. fl.,
11:488 av fröken Vinge och herr
Nihlfors,

II: 489 av fru Boman m. fl. samt
11:490 av fröken Höjer m. fl.

Beträffande frågan om ålderdomshemmens
ställning och uppgifter hade departementschefen
ansett att socialhjälpslagens
bestämmelser härutinnan utan
olägenhet kunde kvarstå i denna lag och
icke heller föreslagit några ändringar
i lagen.

I motionerna 1:392 och 11:490 hade
yrkats ändring av första stycket 18 §
socialhjälpslagen av innebörd att den
nu stadgade skyldigheten för kommunerna
att anordna och driva ålderdomshem
skulle begränsas till att avse inom
kommunen bosatta personer, medan i
motionen 11:486 framförts synpunkter
på tydligare utformning av bestämmelserna
i 22 § om kommunernas inbördes
ersättningsskyldighet.

Utskottet hemställde

I. att motionerna 1:389 och 11:487,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att motionen 11:488 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

III. att motionen II: 486 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IV. att motionerna 1:392 och 11:490
icke måtte av riksdagen bifallas;

V. att motionerna 1:391 och 11:485
måtte anses besvarade genom vad utskottet
anfört;

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Vissa frågor rörande åldringsvården

VI. att riksdagen måtte, i anledning av
de av departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
10 januari 1957 angivna riktlinjerna för
åldringsvården ävensom motionerna
I: 388 och II: 484 samt I: 390 och
II: 489, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört.

I motiveringen hade utskottet bl. a.
anfört följande:

»Utskottet anser i likhet med departementschefen
att ålderdomshemmens
ställning och uppgifter icke behöver för
närvarande regleras på annat sätt än
som framgår av socialhjälpslagens nuvarande
utformning. Utskottet avstyrker
vid sådant förhållande ifrågavarande
motionsyrkanden.»

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits:

a) av fröken Elmén;

b) av fru Thorsson.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Den blanka reservation,
som jag fogat till statsutskottets utlåtande,
är motiverad av en önskan att
lägga särskild tonvikt vid vissa aspekter
på åldringsvården.

Att bli gammal kan för åtskilliga vara
svårt, men att vara gammal och sjuk
innebär många gånger en mänsklig katastrof,
som kan komma att drabba snart
sagt var och en av oss. Ingen motsäger
ju heller den uppfattningen, att en av
de stora samhälleliga uppgifterna är att
trygga en god, medicinskt och mänskligt
god vård åt sjuka gamla människor.
Detta har ju också såsom något självfallet
understrukits både i åldringsvårdsutred
ningens betänkande och i
propositionen.

Huru^ant är då läget i detta avseende
i dag? Enligt min uppfattning tecknas
i propositionen en väl ljus bild av våra
möjligheter att ta hand om och ge god
vård åt både akut och långvarigt, både

fysiskt och mentalt sjuka åldringar.
Både när det gäller kronikervården —
ett uttryck som för resten snarast borde
utbytas mot »vård av långvarigt
lcroppssjuka» — och mentalsjukvården
följer i den svårartade platsbristens spår
mänskliga tragedier. Dessa drabbar de
sjuka själva, som inte får sina lidanden
avhjälpta eller lindrade så som
hade kunnat ske, om våra vårdresurser
bättre motsvarade våra medicinska resurser,
och de drabbar deras anhöriga,
som många gånger helt enkelt faller
ihop och inte längre orkar med den
fysiska och psykiska påfrestning, som
det innebär att hemma ta vård om en
svårt sjuk gammal anhörig. T. o. m. vid
akutsjukhusen är det en svår, ibland
nästan omöjlig uppgift att få in en gammal
människa, som drabbats av en akut
sjukdom.

En konsekvens av den betydande
platsbristen inom kronikervården förtjänar
att påpekas, eftersom den belyser
det ödesdigra cirkelsammahang,
som sorgligt lätt uppstår i en bristsituation.
Den återges i häfte 8 av Sveriges
Landstings tidskrift. Ett av våra
sjukvårdsområden — jag skulle tro att
situationen är praktiskt taget densamma
överallt — uppvisar under åren 1953—
56 för varje år sjunkande intagningssiffror
på ett av sina kronikerhem. År
1956 intogs endast hälften så många
patienter som år 1953. Platsbristen gör
nämligen, att endast de allra svårast
sjuka, de som av naturliga skäl är mindre
tillgängliga för behandling och försök
till rehabilitering, tas in. De blir
långliggare och omsättningen stagnerar,
vilket ytterligare skärper den redan
förut betydande platsbristen. Exspektantlistorna
växer, och antalet trängande
vårdfall, som inte kan beredas plats,
blir allt fler. Var fjärde på exspektantlistan
dör, innan han kunnat beredas
sluten vård.

Den andra yttringen av det svårartade
bristläget är att fortfarande friska, ålderdomsskröpliga
och sjuka gamla vis -

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

tas tillsammans och tillsammans med
andra vårdbehövande på åldersdomshemmen.
Jag tror, att vi icke inom
överskådlig tid kommer ifrån sjukvården
på ålderdomshemmen. Tvärtom får
vi troligen, med den förskjutning av
befolkningens åldersstruktur som pågår,
räkna med att under de närmaste
decennierna i ökad omfattning utnyttja
ålderdomshemmen som sjukhem. En
annan sak är att svårskötta långvarigt
kroppssjuka och psykiskt sjuka icke hör
hemma på ett åldersdomshem. Ändock
visar den senaste undersökningen, att
30 procent av dem som beretts vård på
ålderdomshem tillhör dessa bägge kategorier,
ungefär hälften av varje.

I två avseenden skapar alltså bristläget
inom vår sjukvård en katastrofsituation
för åldringssjukvården, en katastrofsituation,
som med den pågående
förskjutningen i vårt folks ålderssammansättning
blir mångdubbelt värre om
10 ä 20 år. Minst lika viktigt som att
bygga fler ålderdomshem är det därför
att förstärka sjukvårdens resurser, så
att den kan bereda vårdplats åt de sjuka
gamla, som i dag vistas på ålderdomshem,
och åt de trängande vårdfall, som
i det egna hemmet inte får den medicinska
vård de behöver. Utskottet påpekar,
att i denna svåra bristsituation
särskilt kronikervården träder i förgrunden,
och det är inget tvivel om att
detta är riktigt. Jag menar emellertid,
att även den eftersatta mentalsjukvården,
som hittills under 1950-talet icke
byggts ut i samma omfattning som
kroppssjukvården, förjänar en lika stor
uppmärksamhet. De psykiskt sjuka gamla
kommer att utgöra ett allt svårare
sjukvårdsorganisatoriskt problem, allteftersom
de med förbättrade vårdförhållanden
kommer att leva allt längre
och kan tänkas få vårdtider på 15—20
år. Men ännu viktigare är givetvis den
påfrestning, som det vållar både dem
själva och deras omgivning, att vi inte
kan bereda dem vård i den miljö, som
är den lämpligaste för dem: mcntalsjuk -

Vissa frågor rörande åldringsvården

huset eller vårdhemmet för lättskötta
sinnessjuka.

Läget föranleder ett med kraft framfört
önskemål om en märkbar ökning
av den byggnadskvot, som tilldelas
sjukvården.

Herr talman, ytterligare en synpunkt
på åldringssjukvården vill jag med min
plats på stockholmsbänken gärna framföra.
Det sägs i propositionen, att man
inte vill i princip acceptera den roll
såsom sjukvårdsanstalter, som en del
ålderdomshem eller avdelningar vid sådana
hem kommit att spela, men att det
ännu inte är möjligt att förorda en avveckling
av kommunala socialvårdsanstalter
som i viss utsträckning kommit
att fylla sjukvårdens uppgifter. Nödvändigheten
av ett nära samarbete mellan
vederbörande kommunala organ och
landstingens sjukvårdsstyrelser betonas
därför i propositionen. Det är skäl att
peka på, att de sex kommuner i landet,
som är både primärkommuner och
landstingskommuner, i viss mån intar
en särställning i detta avseende. Det kan
i de landstingsfria städerna vara rationellt
att socialvården i sin ålderdomshemsorganisation
även har sjukavdelningar.
Gränsen mellan avancerad ålderdomssvaghet
och sjukdom är många
gånger omöjlig att dra, och hos en och
samma gamla människa växlar — såsom
Läkarförbundet påpekar i sitt remissyttrande
— perioder av relativ hälsa
med perioder av sjukdom av olika grad.

I de landstingsfria städerna behöver
man inte av huvudmannaskapsskäl klassificera
en människa som sjuk och därmed
hörande till sjukvården eller som
ålderdomssvag och därmed hörande till
åldringsvården. Om ålderdomshemmen
har sjukavdelningar, kan därför en
gammal människa få vård inom eu och
samma institution under olika perioder
av varierande hälsa. Fördelarna härmed,
inte minst de psykologiska fördelarna
för den vårdbehövande gamla
själv, är uppenbara. Jag tror därför att
det är riktigt alt för dessa kommuners

4 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 28

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Vissa frågor rörande åldringsvården

del även i princip acceptera sjukavdelningar
inom ålderdomshemsorganisationen.

Även för dessa kommuner — i varje
fall för min egen — gäller emellertid att
resurserna för åldringssjukvård i dag är
skrämmande otillräckliga, både på
kroppssjukvårds- och mentalsjukvårdssidan.
Såsom Cato måste jag därför, herr
talman, sluta med att upprepa det som
är det väsentliga i detta sammanhang:
byggnadskvoten för sjukvården måste
kraftigt ökas.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Utskottet har med all
rätt citerat ett uttalande av dåvarande
departementschefen, där han säger att
frågan om utformningen för framtiden
av samhällets åtgärder för åldringarna
bör ses mot den i propositionen tecknade
bakgrunden av de senaste decenniernas
snabba välståndsutveckling. Oberoende
av de enskildas förhållanden måste
samhället emellertid vidta särskilda
åtgärder för de gamla, heter det vidare,
och så lämnas det några exempel på sådana
åtgärder.

Man skulle vilja läsa mellan raderna
i detta uttalande, att det är departementschefens
uppfattning att rätten till
hjälp skall vara lika för alla som kommer
i nödsituation, oberoende av deras
ekonomiska villkor. För säkerhets skull
har emellertid herr Nihlfors och jag i
en motion begärt, att riksdagen skulle
göra en klar deklaration på den punkten,
men det har inte utskottet velat
förorda.

Utskottet hänvisar till den stora brist
på resurser, som fru Thorsson så vältaligt
utvecklade för en stund sedan. Vi
är medvetna om denna mycket beklagliga
brist. Man måste hålla med utskottet
om att en avvägning är nödvändig,
intill dess att resurserna blivit större.

Men frågan är då efter vilka grunder
avvägningen skall göras. Skall den verkligen
ske efter inkomst? Jag menar, herr
talman, att om svårigheterna för de
gamla huvudsakligen är av ekonomisk
art, skall man ge ekonomisk hjälp, så att
de kan stanna kvar i sina hem, vilket
jag utgår ifrån att de allra flesta gamla
vill. Men de som behöver varaktig vård
eller ett tillfälligt handtag måste ha rätt
att få det, även om de skulle råka ha en
liten pension eller en slant på banken.
Likheten inför lagen kräver det. Jag vill
inte gärna komma med känslomässiga
argument. Det tjänar så litet till här i
kammaren. Men litet var av oss har
kanske någon gång sett något av den
ångest som många gamla och även
många som närmar sig ålderdomen ger
uttryck åt därför att de inte vet hur de
får det den dag, då de blir ensamma
och hjälplösa.

Det talas ofta om att man skall sörja
för sin ålderdom genom sparsamhet,
genom att skaffa sig pension och på
andra sätt, men en konsekvens av utskottets
resonemang blir strängt taget
att man därigenom tvärtom avhänder
sig möjligheten att få hjälp i en förtvivlad
situation. Den som har de ekonomiska
förutsättningarna bör betala
för hjälpen, helst till självkostnadspris.
Detta medför givetvis besvärliga problem.
Socialstyrelsen vill inte gärna ha
olika avgifter på ålderdomshemmen,
och vi motionärer vill inte gärna medverka
till att skapa någon slags klassskillnad
emellan pensionärerna på ett
hem. Om det inte går att ordna betalningen
så diskret, att man kan ta ut
olika avgifter av olika åldringar utan
att det märks, är det kanske bättre att
följa socialstyrelsens rekommendation
att låta alla betala lika och trösta sig
med alt de gamla med bättre ekonomi
i alla år har bidragit och fortfarande
med sina skatter bidrar till kostnaderna.

I motionen talar vi om två olika kategorier
människor, vars svårigheter behöver
beaktas. Den första är de ensam -

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

ma gamla, som inte har någon anhörig.
De blir fler och fler, inte bara på grund
av förändringarna i åldersfördelningen,
som det ofta talas om, utan också därför
alt det är föräldrarna till de små barnkullarna
på 20- och 30-talet som nu
snart är gamla. Den generationen har
inga eller få barn. Men vidare är det
mycket större familjesplittring nu än
förr dels genom skilsmässor, dels genom
att allt flera människor har arbete i en
annan del av landet än den, där de
vuxit upp. Man säger ibland, att en mor
kan försörja sju barn men sju barn
inte en mor. Motsvarande gäller också
vården. Vi vet alla att många barn försöker
dra försorg om sina gamla. Men
om de bor på ett helt annat håll i landet
kan den situationen inträffa, som
jag talade om i min motion, att en person
får telefon till sin arbetsplats att
hans gamla mor ligger på golvet i en
lägenhet i en annan del av landet, drabbad
av slaganfall. Vad skall man göra,
när sådant inträffar? Man får ringa
otaliga interurbansamtal. Om det åtminstone
kunde ordnas så att det i telefonkatalogen
funnes anvisning på någon
kurator eller annan person som
skulle kunna ta sig an sådana fall, vore
åtminstone något vunnet.

Den andra kategorien jag tänkte på är
de barn och anhöriga, som verkligen
försöker ta hand om sina gamla. Jag
har många vänner och bekanta som är
fyrtio, femtio, kanske uppåt sextio år
och som vårdar en gammal mor eller
far. Aldrig någonsin har jag hört någon
av dem beklaga sig. Tvärtom betonar de
alltid att de är glada och tacksamma
så länge de har en kiir anhörig att dra
försorg om. Men om de har ett krävande
förvärvsarbete på dagarna och skall
sköta hemmet och den gamla på kvällar
och nätter, kan det till slut bli för betungande.
Krafterna räcker inte till. Vi
är alla ense om att mödrar kan behöva
husmorssemester. Också de kvinnor som
har detta vårdarbete kan behöva semester.
Ilar de ett förvärvsarbete, har de ju

Vissa frågor rörande åldringsvården

också semesterrätt, kan man säga, men
de kan aldrig utnyttja den till verklig
vila därför att de inte kan finna någon
som kan ta hand om den gamla. Ännu
värre blir det om vårdarinnan blir sjuk.
Jag känner till ett par fall där hon inte
kunde tas in på sjukhus, därför att ingen
annan kunde sköta den gamla under tiden.
I normala fall får de inte hjälp av
hemvårdarinnor, inte på grund av kitslighet
utan därför att hemvårdarinnorna
är för få. Vi måste ha flera hemvårdarinnor.

Vi har med vår motion velat förmå
riksdagen att uttala sig för att ålderdomshemmen
i sådana fall tillfälligt,
skulle ta hand om de gamla, när vårdaren
är sjuk eller behöver avkoppling.
Vi motionärer menar också att detta
skulle vara till stor fördel för ålderdomshemmen,
som på så sätt mera fick
karaktär av kommunalt inackorderingshem
än av cn anstalt som är sista anhalten
på vägen till kyrkogården.

Herr talman! Om riksdagen ensam
skulle bestämma i dessa frågor skulle
jag vara mycket bedrövad över detta
utlåtande. Nu har jag lyckligtvis under
det halvår som gått sedan motionen
väcktes fått höra så många exempel på
att man i olika kommuner behjärtat de
synpunkter jag här framfört. Jag hoppas
att också utskottets ledamöter, när en
tid har gått, skall ha insett det berättigade
i dessa synpunkter. Jag skall därför,
herr talman, inte framställa något
yrkande.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! I det föreliggande utlåtandet
finns det på sid. 20 ett uttalande,
att motionen nr 480 i andra kammaren
önskar en tydligare utformning av de
bestämmelser som reglerar kommunernas
inbördes ersättningsskyldighet.

•lag vet inte om jag har uttryckt mig
oklart i denna motion, men det förefaller
som om utskottet har hakat på två
paragrafer som jag har hänvisat till i
ett visst sammanhang men som inte har

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Vissa frågor rörande åldringsvården

med motionens huvudsyfte att skaffa.
Det är nämligen inte ersättningsskyldigheten
kommunerna emellan som var huvudönskemålet
i motionen. Mitt önskemål
var ett uttalande från riksdagen
att vårdbehovet skall vara det mest vägande
skälet för att plats skall beredas
vid ålderdomshem. Åldringsvårdsutredningen
hade ju tänkt sig att bestämmelserna
om ålderdomshem skulle sammanföras
i en särskild lag. Hade så skett,
hade säkerligen utformningen blivit mer
detaljerad än vad nu är fallet både vad
gäller rätt till vård på ålderdomshem
och beträffande andra saker. Jag ansåg
att ett understrykande av det som bildar
underlaget för hela socialhjälpslagen,
nämligen behovet, borde ha framhållits
även när det gäller rätt till vård
på ålderdomshem. Jag skulle med ett
par exempel vilja belysa vad jag menar.

I en kommun kan det inträffa, att två
gamla människor samtidigt blir i behov
av varaktig vård. Anledningen är ålderdomssvaghet
och allmän skröplighet.
Den ena personen har varit bosatt
i kommunen i många år, den andre är
nyinflyttad — kanske så nyligen att han
inte har hunnit mantalsskrivas i kommunen.
Nu säger visserligen socialhjälpslagen,
att den kommun där vårdbehovet
uppstår är skyldig att lämna
vård. När en socialhjälpsnämnd ställs
inför valet mellan de två fall jag nämnde,
kommer valet i de flesta fall att utfalla
så att den som länge bott i kommunen
får företräde, även om vårdbehovet
för den nyinflyttade skulle vara större.
Samtal med ansvariga kommunalmän
och även exempel från kommuner, där
man varit försiktig när det gällt att bereda
bostad åt personer som i en nära
framtid kan bli i behov av varaktig
vård, har styrkt denna min uppfattning.
Därför hade det varit önskvärt att utskottet
som en rekommendation hade
sagt, att ett vårdbehov som inte på annat
sätt kan tillgodoses bör vara den första
och den viktigaste bedömningsgrunden
för att en människa skall beredas plats

på ålderdomshem. Andemeningen i hela
socialhjälpslagen är ju den, att socialhjälpen
i dess olika former skall
vara en hjälpform som träder till i de
fall där andra hjälpformer är otillräckliga
eller inte tillämpliga. Behovsprincipen
är alltså den avgörande. På vissa
områden kan det inom socialhjälpen
ligga nära till hands att tumma på den
principen till förmån för andra, t. ex.
rättviseprincipen. Därför anser jag att
ett understrykande av behovsprincipen
kan vara nödvändigt för att inte den
hjälpbehövande människan skall komma
i klämma.

Jag skulle därför, herr talman, vilja
yrka på en ändring av ett stycke i utskottets
utlåtande på sid. 20. I det stycke
som börjar »Utskottet anser» skulle jag
vilja föreslå följande ändring: »Utskottet
anser i likhet med vad som anförts
i motion nr 486 i andra kammaren att
behovet av vård och ständig tillsyn
skall vara det tyngst vägande skälet för
att plats beredes på ålderdomshem. Detta
är i linje med den av riksdagen i
socialhjälpslagen godtagna behovsprincipen.
»

Det är ju riktlinjerna för den kommande
åldringsvården vi här diskuterar.
Därför kan det vara av stor betydelse
att ett sådant uttalande finns
som kan ge stöd och vägledning i de
fall där paragraferna kan tolkas på olika
sätt.

I övrigt är jag beredd att tillstyrka
utskottets utlåtande.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Då det mesta av det jag
hade tänkt säga redan är sagt, skulle jag
egentligen kunna avstå från att yttra
mig. Med anledning av min blanka reservation
vill jag emellertid understryka
en del av vad som sagts här förut.

Min blanka reservation tillkom i anledning
av utskottets yttrande om motionen
nr 488, som framlagts av fröken
Vinge. Den talar om att rätten till hjälp
skall vara i princip lika för alla som

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

kommer i en nödsituation, oberoende av
de ekonomiska villkoren.

Fröken Vinge har här förut motiverat
sin ståndpunkt. Jag skulle vilja understryka
denna motivering. Den verkligt
svåra situationen i detta sammanhang
är just bristen på mänsklig hjälp
och mänsklig vård. Jag kan befinna
mig i en bättre ekonomisk situation,
men jag har inga anhöriga som kan
hjälpa mig när jag är sjuk eller måste
kämpa mot ålderdomssvaghet o. s. v.
och inte kan klara mig själv. Jag står
då i en sämre situation än den som
har det svårare rent ekonomiskt men
har en anhörig som kanske kan hjälpa i
olika situationer, bistå med den mänskliga
vården. För samhället är det många
gånger lättare att ge kontanthjälp än
att skaffa fram vårdplatser, och jag anser
därför att vårdbehovet därvidlag
skall vara avgörande. Utskottet säger
att enligt utskottets mening bör det föreslagna
principuttalandet bedömas mot
bakgrunden av det faktiska förhållandet,
att samhällets resurser icke är tillräckliga
för att tillgodose alla hjälpbehov,
hur önskvärt detta än är, och
att en avvägning därför med nödvändighet
måste ske. Jag anser att den motiveringen
är lika stark för det rakt
motsatta ställningstagandet, att man
just med hänsyn till att vårdresurserna
är så begränsade i första hand måste
se till själva vårdbehovet och inte till
de ekonomiska förhållandena.

Fröken Vinge påpekade mycket riktigt
vilka egendomliga konsekvenser
som uppstår genom alt den som varit
förutseende och försökt spara för ålderdomen
kommer i en svårare situation
än den som levat mera för dagen och
varit sorglös inför framtiden. Samhällets
handlande måste vara mänskligt i
alla avseenden. Vi får inte gå från den
ena ytterligheten, att den som är i ekonomiska
svårigheter inte får den vård
hon behöver, såsom det kanske varit
förut, till den andra ytterligheten, att
den som liar en pension eller sådant

Vissa frågor rörande åldringsvården

inte skulle komma i åtnjutande av vård
på hem eller annan hjälp. Det gäller lika
mycket den sociala hemhjälpen, att man
inte får bedöma saken efter de ekonomiska
förhållandena.

Vidare skulle jag vilja understryka
en del av det som fru Thorsson sade beträffande
sjukvården, närmast klientelblandningen.
Vi strävar alla efter att förverkliga
beslutet att slippa den mycket
besvärande klientelblandning, som förekommit
och alltjämt förekommer på
ålderdomshemmen. Men att därifrån
komma dithän att vi får bort all sjukvård
från ålderdomshemmen anser jag
omöjligt, och jag vet inte heller om det
är önskvärt. Det är många gånger inte
riktigt handlat mot de gamla, som blir
akut sjuka, att föra dem från ålderdomshemmen
till lasaretten. Man måste i
många fall ha tillgång till sjukavdelningar,
så att de kan få den sjukvård som
de tillfälligt behöver eller kanske även
för något längre tid, särskilt som det
är så ont om platser på såväl kroppssjukhus
som mentalsjukhus.

Det är nödvändigt, såsom utskottet
framhåller och som fru Thorsson här
underströk, att man bygger ut både
kropps- och mentalsjukvården liksom
alkoholistvården och andra vårdformer,
så att ålderdomshemmen avlastas i så
stor utsträckning som möjligt, men kvar
står att man i viss grad måste kunna
lämna sjukvård inom ålderdomshemmens
ram. Det gäller därför att planera,
organisera och bygga ut ålderdomshemmen
på ett riktigt sätt, och en väsentlig
sak är att personalen är kvalificerad och
välutbildad när det gäller såväl åldringsvård
som sjukvård.

Ilerr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! När riksdagen förra
gången fastställde regler för åldringsvårdens
ordnande i landet, skrev vi år
1947. Sedan dess har mycket hänt. Vi
har framför allt upplevt en lid av splittring
i vår syn på de äldre människorna
och deras ställning i samhället, och

Onsdagen den 4 december 1957

54 Nr 28

Yissa frågor rörande åldringsvården

vi har i dag samlats i enighetens tecken
för att nu söka fastställa riktlinjer för
den framtida åldringsvården, vilka väl
en gång i framtiden får tas under förnyat
övervägande liksom alla ting som
måste följa med i den allmänna samhällsutvecklingen.

Jag tror trots allt att här finns en del
nyanser. Jag vill erinra om att när
Ivar Lo-Johansson år 1949 började sin
kamp emot de svenska ålderdomshemmen,
så sparade han inte på de starka
orden. Det blev en väckelse för många,
att ägna de äldre människornas problem
större uppmärksamhet. Nu hade
Ivar Lo-Johansson fel i många ting men
han hade rätt i det primära, nämligen
att det var ett avgörande intresse för
den enskilda människan i lika grad
som för samhället att de gamla får
stanna kvar i sina bostäder så länge
de kan.

Den negativa sidan av denna debatt
låg däri att människorna blev rädda för
ålderdomshemmen och den vård som
där lämnas, och för många människor
kom det att framstå som om vården på
ålderdomshemmen vore den centrala
delen i åldringsvården i vårt samhälle,
vilket ingalunda är fallet. När jag lyssnar
till debatten i dag, får jag också
en känsla av att vi något för mycket
uppehåller oss vid ålderdomshemmens
roll i detta sammanhang. Jag skall därför
be att få säga några ord om denna
sak.

Dessförinnan skulle jag dock vilja
säga, att intagandet på ett ålderdomshem
är den sista åtgärden i samhällets
åldringsvård, naturligtvis frånsett sjukvården.
Innan vi kommer dit har vi
att vandra en lång väg, om vi skall tilllämpa
de nya och moderna principer,
som i dag iinns i vårt samhälle.

Fröken Vinge och fröken Elmén talade
om att vårdbehovet för människorna
och inte de ekonomiska förhållandena
skulle vara avgörande för möjligheterna
att få vård. Jag tycker att
det är så självklart, att det infe behö -

ver utsägas. Namnet fattighus har försvunnit,
och vi talar numera om ålderdomshem.
Det finns ingen socialt ansvarig
tjänsteman eller förtroendeman i
delta land som inte, med de begränsade
tillgångar vi bär, låter vårdbehovet
vara avgörande.

Det är kanske också något farligt att
särskilt framhålla storstädernas utomordentligt
stora besvärligheter i detta
hänseende med starkt växande åldringstal
och stark inflyttning av äldre människor,
där vårdförhållandena är betydligt
svårare att ordna än i landet i
övrigt.

Jag tror att det finns nyanser i detta
problem, men vi kan enkelt uttrycka
saken så att det praktiskt taget inte i
något fall är ekonomiska skäl som avgör
intagning på ålderdomshem.

Bristen på vårdplatser i dag beror
icke bara på vårdbehovet utan tyvärr
också på att bostäderna inte fyller de
anspråk som människorna har rätt att
ställa. De är inte tillräckligt lättskötta
och inte tillräckligt moderna, och de
äldre människorna bor sämst i landet.

Varje förbättring av de äldre människornas
bostadsförhållanden kommer
att bli avgörande i detta avseende. Jag
vill erinra om att fastän den nuvarande
utbyggnaden av pensionärslägenheterna
i landet började först 1940, bor redan
flera människor i pensionärslägenheter
än i ålderdomshem. Vid en gallupundersökning
1954 visade det sig att bara
21 procent av de äldre människorna
bodde modernt, bara hälften hade wc
och värmeledning, ett stort antal saknade
så elementära ting som vatten och
avlopp, och 40 000 saknade bostäder
som kunde godkännas. Det är på detta
område som insatserna måste göras för
att vårdbehovet skall bli mindre.

Förhållandena varierar starkt på olika
platser i landet. När riksdagen år
1947 beräknade en utbyggnad av ålderdomshemmen,
motsvarande 10 promille,
tror jag man angav en mycket för hög
siffra, men tyvärr har den i stor ut -

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

sträckning fått bli normgivande. Om
inga andra åtgärder vidtas, är naturligtvis
10 promille ingen hög siffra,
men när de nya hjälpmedlen används,
är det troligen en för hög siffra. Jag
tror dock det är oklokt att i detta sammanhang
ange några tal, utan man bör
ute i kommunerna pröva sig fram.

När vi nu skall planera den framtida
åldringsvården i landet, är det angeläget
att vi inser, vad förbättringen av de
ekonomiska förhållandena inneburit för
människorna och i synnerhet vad de
kommunala bostadstilläggen innebär för
åldringarnas möjligheter att klara sig
själva. Det är också angeläget att framhålla,
att den ytterligare förbättring av
de äldre människornas ekonomiska förhållanden
som vi i dessa dagar diskuterar
kommer att minska vårdbehovet i
framtiden i varje fall på ålderdomshemmen.
Vi bör inte heller glömma att
den särskilda hemhjälp som utgår på
frivillig grund i dag lämnas till ungefär
lika många människor som vårdas
på ålderdomshem, och denna hjälpform
har utomordentligt stor betydelse
när det gäller att reducera ålderdomshemmens
roll i detta sammanhang.

Det är inte så lätt att avge generella
rekommendationer om hur ett ålderdomshem
skall se ut, och jag har en
känsla av att det bland dem som skall
tillämpa riksdagens beslut finns krafter
som inte är helt införstådda med
vad riksdagens beslut innebär.

När vi tog ställning till statsbidraget
till ålderdomshem, uttalade riksdagen
att bestämmanderätten skulle flyttas
ned till kommunerna. Kommunerna och
länsstyrelserna skulle få avgöra hur ålderdomshemmen
skulle se ut, och socialstyrelsens
roll skulle reduceras till
rådgivning. Det är självklart att det
är nyttigt för de kommuner som planerar
ålderdomshem, om man centralt
tillvaratar de erfarenheter som görs ute
i landet. Kommunerna och länsstyrelserna
skall dock träffa besluten, och
man får inte använda kvotering eller

Vissa frågor rörande åldringsvården

lång utredningstid för att hindra kommuner
att ge ålderdomshemmen sådan
karaktär, att man där kan sköta vårdbehövande
människor i större utsträckning
än tidigare.

Det har sagts att det vore bra om
ålderdomshemmen fick karaktär av inackorderingshem.
Jag tycker att vi
borde göra slut på den myten med en
gång. När de nya folkpensionerna infördes
1947, var vi belastade av fattigvårdens
gamla karaktär, och vi hade
den föreställningen, att åldringarna själva
kunde betala för sig på s. k. inackorderingshem.
Det strider emellertid mot
människornas verkliga intresse, och det
strider mot de moderna principerna för
åldringsvården att vi i den slutna vården
skall på inackorderingshem ta hand
om människor som med fördel kan
skötas i öppen vård.

Det är självklart att vi skall se till
att människorna får all den vård de behöver,
men så länge det är möjligt skall
de vara kvar i hemmet. Hur fina ålderdomshem
vi än bygger, ersätter de aldrig
stugan och den egna livsföringen.
Det betyder en omedelbar nedgång av
människans allmänna aktivitet och förutsättningar,
om de dagliga bekymren
upphör och man blir så att säga omhändertagen.
Det gör att frågan om hur
ålderdomshemmen skall se ut får nya
aspekter.

Liksom när det gäller andra ändamål
som vi bygger för i samhället, bör vi ta
hänsyn till vad ålderdomshemmen skall
användas till. När debatten började 1949
var frågan huvudsakligen om vi skulle
ha enkelrum eller dubbelrum. T dag är
det väl ingen som ifrågasätter, att en
människa, som kan klara sig något så
när själv och är relativt frisk, inte skall
ha eget rum. Det uppstår genast ett annat
problem när det gäller människor
som ligger sjuka år ut och år in. Då
blir frågan, vilken vård man skall lämna
människorna; då är frågan, hur man
skall kunna tillgodose vården, kriteriet
på ålderdomshemmens standard,

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Vissa frågor rörande åldringsvården

inte tvärtom. Det är det som gjort att
riksdagen, när den nu skall fastställa
principerna, kan ge kommunerna större
möjligheter än tidigare att tillgodose
vården av sjuka människor på ålderdomshemmen,
vilka man tidigare trodde
nästan uteslutande var förbehållna
de friska.

Problemet får sin fulla belysning i
samma ögonblick som vi konstaterar,
att landstingen bygger ut sin kronikervård
med öppen vård för människor,
som man medicinskt fastställt är kroniker.
Dem skall vi sköta i deras egna
hem, samtidigt som ålderdomshemmen
har karaktären av inackorderingshem.
Detta är inte att tillvarata samhällets
resurser och tillgodose behoven på
bästa sätt.

Vi får vara försiktiga när vi i detta
sammanhang talar om standard och allmänna
framsteg. En undersökning 1950
av ålderdomshemmens vårdtagare visade
att 59 procent av vårdtagarna
på ålderdomshemmen haft annan vårdform.
1954 gjorde vi om samma undersökning.
Då hade det visserligen blivit
en förskjutning procenttalen sinsemellan,
men siffran hade höjts till 61 procent.
Det var kroniker, lättskötta sinnessjuka,
och det var människor som
skulle ha en mera kvalificerad vård och
som alltså borde flyttas från ålderdomshemmen.
Ändå skulle jag starkt vilja
varna för att vi flyttar alla dessa människor.
Det värsta som kan hända en
äldre människa är att hon måste bryta
upp på nytt, när hon en gång fått sitt
hem på ett ålderdomshem. Vi skall inte
flytta människorna förr än vårdbehovet
ger anledning därtill. Det gör att
ålderdomshemmen kommer att få sköta
skröpliga och sjuka människor också i
framtiden. Det gäller naturligtvis inte
dem som behöver aktiv sjukvård, de
bör ha annan vårdform, men vi kommer
att ha mycket sjuka, skröpliga och
sängliggande människor. På ett år omsättes
60 procent av ålderdomshemmens
38 000 å 39 000 vårdtagare. På

fyra år avlider ålderdomshemmens
samtliga vårdtagare. Det borde säga oss
vad frågan i mycket hög grad gäller,
nämligen vården av sjuka människor.

Det är ett svårt problem att få ålderdomshemmen
sådana som vi vill ha
dem. De ställer stora anspråk på personal,
och vi kan inte säga att personalfrågan
i dag är tillfredsställande löst.
Men det är inte heller så illa ställt, att
det bör ge anledning till några panikåtgärder,
utan trots allt nog relativt
hyggligt. Visserligen har endast hälften
av föreståndarinnorna konventionell utbildning,
men även de som inte har sådan
utbildning har lärt i livets skola,
och de flesta är väl skickade för sina
arbetsuppgifter.

Det största problemet beträffande
vårdhemmen gäller storleksordningen.
Vi har för mycket små hem för att få
en ordentlig personalgång. Arbetet som
föreståndarinna är mycket hårt, och på
de mindre hemmen får de vara i jour
praktiskt taget alltid. Av våra 1 350 ålderdomshem
iir det bara 570 med högst
15 platser, 260 liar över 30 platser —
ett tal som anses vara något så när rimligt
— och 12,5 procent har under 10
platser. Detta visar, att det är mycket
svårt att kunna enhetligt bedöma ålderdomshemmens
karaktär.

Åldringsvårdsutredningen föreslog, att
vi skulle skapa en ny linje för utbildning
av föreståndarinnor, byggd på
sjuksköterskeutbildning. 1955 års utredning
om högre utbildning för sjuksköterskor
har i dagarna avlämnat sitt
betänkande. Den fortsättningskurs, som
utredningen rekommenderar för avdelningssköterskor,
synes vara mycket
lämplig att lägga till grund för föreståndarinneutbildning.
Man skulle här kunna
vinna två väsentliga ting. För det
första skulle man vinna att de som väljer
detta yrke med dess specialinriktade
utbildning skulle kunna övergå till annan
sysselsättning, om de inte trivs
eller inte är lämpliga för yrket. För det
andra skulle vi snabbare kunna täcka

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

de behov av personal som vi i dag har.
Det är visserligen ett mycket begränsat
behov, ty de föreståndarinnor, som är
anställda vid ålderdomshemmen, stannar
kvar där. Med normal avgång behövs
en nyrekrytering av mellan 80 och
100 föreståndarinnor om året, och i
dag är 70 elever intagna vid utbildningsanstalterna.
Även den lägre vårdpersonalens
utbildning är naturligtvis av avgörande
betydelse, men den måste mera
ske på det regionala planet.

Jag vill gärna instämma i de synpunkter
fru Thorsson här anförde beträffande
sjukvården. Det är mycket
svårt att göra en gränsdragning i detta
avseende. Läkarna ser så högst olika
på saken. Vi vet bara att vi behöver
mera kvalificerad vård för de sjuka
människorna. De av landstingen vidtagna
åtgärderna är av mycket olika
beskaffenhet. Utbyggnaden av kronikervården,
som landstingen är huvudmän
för, är alltså ojämn. I vissa landstingsområden
börjar det se ganska
hyggligt ut, men i andra är det betydligt
sämre ställt.

Inom åldringsvårdsutredningen diskuterades
dessa frågor speciellt ur den
synpunkten, att vi ville få en aktivisering
av de äldre människorna och undersöka
deras behov av vård. Cirkulationen
på ålderdomshemmen är ganska
dålig, och den är ännu sämre på kronikerhemmen.
Vi tar in människor, som
vi ibland kan rehabilitera och göra friskare
och mera livsdugliga. De borde
åter komma i det normala livet, men
förhållandena hindrar detta. Kronikerhemmen
är i huvudsak förvaringsanstalter
utan den aktiva vårdterapi vi nu
liar i vårt samhälle, och detta gör att
byggnadsbehovet kan sägas bli hur
stort som helst, om vi inte kan aktivisera
platserna. Åldringsvårdsutredningen
föreslog att geriatriska avdelningar
skulle inrättas vid centrallasaretten.
Man skulle ha lasarettsanslutna kronikeravdelningar
med alla de medicinska
möjligheter som därav följer. Vidare

Vissa frågor rörande åldringsvården

skulle det anordnas perifera kronikerhem
för dem som inte kräver så stor
insats av aktiv behandling. På detta
sätt skulle man åstadkomma rörlighet,
komplettera den med den öppna vården
och använda de resurser som medicinsk
forskning nu sätter i våra
händer.

Enligt min uppfattning måste frågan i
hög grad betraktas från dessa aspekter.
Om man inte gör det ter situationen sig
ganska mörk i fråga om möjligheterna
att bygga ut antalet vårdplatser. Den
ter sig mörk framför allt för de större
städerna, där svårigheterna är mycket
större än ute i landet. Får vi denna rörlighet
tror jag emellertid att vi kommer
att vinna avgörande resultat i detta
sammanhang.

Jag har, herr talman, kanske tagit
litet längre tid än vanligt i anspråk,
men frågan är av en utomordentlig betydelse
för samhället. På detta område
står samhällets och människornas intressen
alldeles på samma linje. Det är
inte riktigt bra ur samhällets synpunkt,
om människorna är så nöjda att de inte
förbättrar sina förhållanden och samhället
därigenom sedermera kommer i
en situhtion som annars kunnat undgås.
Mot bakgrunden av de rådande boendeförhållandena
med omoderna och
i andra avseenden dåliga bostäder är
det inte riktigt bra att 71 procent av
landeks åldringar säger: Vi vill inte
flytta, vi har det bra som vi bor. Det
var bara 14 procent som önskade få
litet modernare bostäder och 5 procent
som ville flytta till pensionärshem.
Framför allt är det inte bra om
kommunalmännen slår sig till ro och
anser sig icke behöva göra något. Det
är icke människorna i gemen som kan
bringa de frågor vi nu diskuterar till
en lösning, utan det är kommunalmännen
som skall åstadkomma förbättringarna.
Det är de som skall bygga pensioniirslägenheter
och sörja för den öppna
vården etc. Jag delar inte alls fröken
Vinges rädsla i delta avseende. Det

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Vissa frågor rörande åldringsvården

är emellertid inte bara riksdagen utan
också kommunerna som här har ett avgörande
inflytande. Vi kan åstadkomma
mycket i detta hus, men vi kan göra
väldigt litet åt kommunernas verkställighelsåtgärder.
Resultatet hänger helt
enkelt på förhållandena ute i landet.
Jag vill framhålla att kommunerna under
de senast förflutna åren visat ett
allt större intresse för de äldre människornas
förhållanden. Man skulle
kunna uttrycka detta i få ord och säga,
att klimatet för de äldre människornas
vidkommande i detta land i dag är
bättre än någonsin tidigare. Det skulle
vara ganska märkligt om vi inte med
de nya verktyg vi fått skulle kunna
komma till rätta med de problem som
alltjämt återstår, framför allt beträffande
sjukvården. Uppenbarligen är det till
fördel för de äldre människorna om
man i första hand bygger ut den verksamhet,
där behoven nu är så stora, så
att goda förhållanden skapas i detta
avseende.

Åldersdomshemmen behövs. Ivar LoJohansson
hade fel då han år 1949 sade:
Det är ett lyckligt samhälle som
inte har några ålderdomshem. Jag skulle
vilja säga tvärtom: Det är ett lyckligt
samhälle som har ålderdomshem, men
det är ett ännu lyckligare samhälle
som använder dem så litet som möjligt
och vidtar alla tänkbara åtgärder för
att hjälpa människorna till rätta så att
de icke skall behöva anlita ålderdomshemmen.

Hela frågan om åldringsvården har
djupt mänskliga aspekter. Vi vet att det
största problemet för ett stort antal av
landets åldringar är ensamheten. De är
kort sagt rika på ensamhet och fattiga
på vänskap. Det är i detta sammanhang
avgörande att vi inser vad den rent
personliga kontakten mellan de yngre
och de äldre betyder i samhället. Här
föreligger ingen generationsmotsättning.
Det den unga generationen i dag gör
för den äldre, det gör den för sig själv
i framtiden. När riksdagen i dag går

att fastställa principerna för den framtida
åldringsvården, innebär det ett
bekräftande av vad som skett ute i
kommunerna och jag tror att dessa
linjer kommer att visa sig hållbara och
väl svara mot människornas behov och
önskemål i dagens samhälle.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Det har redan sagts
mycket i denna betydelsefulla fråga,
och man bara sitter och gläder sig över
att riksdagen så enhälligt och helhjärtat
kan gå in för det som nu sker. Det
råder icke några delade meningar i
denna fråga, men en del av oss har
haft behov av att göra ett påpekande
beträffande något bestämt avsnitt, och
det tänker också jag göra. Jag skall ta
upp ett problem, som nu senast berördes
av herr Andersson i Ronneby och
tidigare tangerades av fröken Elmén,
nämligen utbildningen av ålderdomshemmens
personal, framför allt föreståndarinnorna.

Vi har nyss hört av herr Andersson i
Ronneby vad utredningen hade för tanke
om just utbildningsfrågan och vart
utredningen ville att utbildningen skulle
syfta. En utredning måste ju alltid
syssla med hela spörsmålet på lång
sikt, och när man ser framåt är den
riktiga tanken den, att den som skall
ta hand om och vårda de gamla bör
vara sjukvårdsutbildad.

Ser vi däremot på dagens situation,
får vi en känsla av att vi befinner oss
ett gott steg från det målet. Vi har inte
tillräckligt med sjukvårdspersonal på
våra kroppssjukhus, och då förstår vi
att man på ålderdomshemmen ännu
får lov att vänta ett tag innan man där
har all den personal som behövs.

I motion nr 489 har vi gjort ett påpekande
i utbildningsfrågan och hänvisat
till vad vi tror skulle vara lyck -

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

ligt, nämligen att utbildningen av den
framtida personalen decentraliserades.

Statsutskottet har ju endels tillbakavisat
motionen och endels tillstyrkt den.
Utskottet har påvisat, att en decentralisering
inte kan motiveras med att man
på den vägen skulle få fram flera föreståndarinnor.
Herr Andersson i Ronneby
är inte riktigt lika säker på den
saken. Jag har i motionen åberopat utredningens
siffror; vi är alltså på samma
våglängd nu. Utskottet finner emellertid,
att behovet av utbildade föreståndarinnor,
i varje fall när det gäller de
större ålderdomshemmen inte kan anses
ha undergått någon så markerad
förändring, att en decentralisering i
syfte att öka utbildningskapaciteten för
närvarande kan anses påkallad.

Jag kan lämna den delen och i stället
påpeka något annat, som inte är
mindre viktigt i denna fråga, nämligen
att det gäller att få fram det allra bästa
och göra det möjligt för människor i
olika delar av vårt land att kanske
förverkliga en länge närd önskan och
ett behov av att få satsa något i detta
arbete. De geografiska svårigheterna
lägger hinder i vägen för en del av
dessa människor. Utbildningen sker
alltjämt i Stockholm.

Jag skall inte ta fram något konkret
exempel, men vi kan lätt tänka oss, att
det i alla delar av vårt land finns människor
som skulle lämpa sig synnerligen
väl för denna känsliga och påfrestande
uppgifl. De drar sig dock för det,
ty utbildningen är centraliserad till
Stockholm.

Utan att på något sätt kasta skymten
av en skugga över socialvårdsförbundet
eller underkänna det, säger vi ändå,
att andra organisationer skulle kunna
hjälpa till att få fram det allra bästa,
dels därför att skilda organisationer
har fot och fäste över hela vårt land
och skulle kunna ta upp utbildningen
på skilda områden, och dels därför att
det i ilo olika organisationerna alltid
finns något av det allra bästa. Därmed

Vissa frågor rörande åldringsvården

behöver vi inte underkänna någon. Det
skulle kunna vara ett plus, en tillgång
för det vi alla önskar.

Vi har skilda institutioner — och vi
är glada över att ha dem — som var på
sitt håll utbildar socialarbetare. Vi har
hemsysterskolor, som under socialstyrelsens
ledning arbetar var och en på
sitt område. Olika organisationer står
bakom dem som huvudmän. De fostrar
och danar utomordentligt gott material.
Vi har ju en mängd sjuksköterskeskolor
och sjuksköterskehem, och ingen av oss
faller väl för tanken att den ena skulle
vara sämre än den andra; vi är tacksamma
för dem alla. Var och en av dem
sätter sin färg och sin prägel på det
material den fostrar.

Utifrån den synen tror jag fortfarande
att det skulle ha varit bra, vad
gäller att få fram så många och så goda
och så välkvalificerade föreståndarinnor
som möjligt, att man hade beaktat
vad vi därvidlag anfört i vår motion.
Utskottet säger att utbildningen åtminstone
tills vidare bör ligga hos socialvårdsförbundet.
Om jag får lov att hysa
en stilla förhopning om innebörden av
detta »tills vidare», så är det att vi kanske
senare får ta upp denna fråga till
omprövning.

Vad gäller annan personal tillstyrker
utskottet vårt motionsyrkande. Utskottet
menar att i fråga om denna kan yrkesskoleverlcsamheten
ta hand om utbildningen,
men på det villkoret att socialstyrelsen
medverkar vid kursplanens
omläggning. Detta skulle kunna ske
aven när man utbildar föreståndarinnorna
vid skilda skolor.

I övrigt har jag samma mening som
utskottet och kommer att rösta för dess
förslag. Jag ville säga delta bara därför
att det är min fasta övertygelse och
tro, att vi skall få fram fler och absolut
bra människor i detta arbete, där de
så vid behövs. Tyvärr har vi avskräckande
exempel på vad vi kan få av motsatsen,
men de tillhör undantagen. .lag
säger än en gång, att vi alla besjälas

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Vissa frågor rörande åldringsvården

av samma önskan, om också från olika
utgångspunkter, att här ge det allra
bästa åt våra gamla i den framför liggande
åldringsvården.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s) kort
genmäle:

Utbildningen är, fru Boman, faktiskt
redan i huvudsak decentraliserad. Huvuddelen
av densamma försiggår ute i
landet. Eleverna har efter kurs på lasarett
12 månaders praktik och på sinnessjukhusen
3 månader; de tre läskurserna
i Stockholm är på sammanlagt
5x/2 månader. Detta innebär att utbildningen
i själva verket är decentraliserad,
så långt som detta kan anses
klokt. Om personalbehovet i detta fall
är SO eller högst 100, kan det knappast
vara lämpligt att sätta i gång en ny
utbildning, om vi i dag har 70 elever
intagna. Det är det frågan gäller.

Härtill kommer att utbildningen är så
specialinriktad att eleverna, om efter utbildningen
arbete inte kan beredas dem,
har förletts att genomgå en utbildning,
vars utkomstmöjligheter inte svarar mot
vad de tänkt sig.

Sedan vill jag också hänvisa till den
nya utbildningsgren, som man i detta
sammanhang tänkt använda — även om
det kanske till en början bara blir i
begränsad omfattning — och med vilken
man på några månader kan utbilda
föreståndarinnor. De som anlitat denna
utbildningsgren kan, om de vill gå över
till en mera självständig verksamhet,
göra detta. På det sättet kan man också
tillgodose det behov, som i det avseendet
föreligger från framför allt
de större hemmen.

Om detta är ett önskemål, och om behov
föreligger härav, är det givetvis
ingenting som hindrar att man i socialvårdsförbundets
regi anordnar kurser
i Norrland, men det kan inte vara
rimligt att skapa flera huvudmän för
en så begränsad utbildningsverksamhet
som det här är fråga om.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag vill bara göra några
randanmärkningar till utskottets utlåtande,
vilket jag ber att få yrka bifall
till.

Vår åldringsvård är väl ännu inte vad
den borde vara, men det skulle å andra
sidan vara otacksamt att inte erkänna
vad som dock gjorts på det området
under de senaste åren. Socialstyrelsens
och andra myndigheters insatser därvidlag
är sådana, att de förtjänar ett
oreserverat erkännande. Men sedan kan
det givetvis sägas att Rom inte byggdes
på en dag.

Det är särskilt en synpunkt som jag
i detta sammanhang vill anmäla, nämligen
i fråga om åldringarnas bostadsförsörjning.
Herr Andersson i Ronneby
var inne på den frågan alldeles nyss,
om också delvis ur andra synpunkter,
och jag är medveten om att departementschefen
för sin del har avstått
från att ta upp frågan i sin proposition.
Han hänvisar där till det uppdrag som
givits åt bostadspolitiska utredningen.
Vi torde få tillfälle att återkomma till
den utredningen, när den har departementsbehandlats
och föreligger i form
av en proposition. Glädjande nog lär
ju förslag vara att vänta i frågan redan
vid 1958 års riksdag.

Jag vill här endast göra ett par antydningar
om de linjer, efter vilka jag
tror att en del av framtidens åldringsvård
kan lösas. Liksom barnrikehusen
väl hör till det förgångna, torde också
de mycket stora hemmen för åldringar
nu vara på avskrivning. Jag fattade
heller inte herr Andersson i Ronneby
så, att han förordade mycket stora enheter,
utan bara så pass stora, att personalfrågan
kan lösas på ett förnuftigt
sätt. Några hem måste vi givetvis ha
även i framtiden, samtidigt som vi
strävar efter att så många som möjligt
av de gamla så länge som möjligt skall
få stanna i sin egen miljö. I varje fall
måste vi ha ålderdomshem, så länge
som åldringssjukvården inte är mera

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

slutgiltigt och tillfredsställande löst. Jag
tillåter mig att i det stycket instämma
i de vädjanden som gjordes av framför
allt fru Thorsson.

När vi här i landet om några år har
nått upp till en miljon medborgare över
pensionsåldern, blir naturligtvis bostadsproblemet
än mer brännande än i
dag. Att bygga ålderdoms- och pensionärshem
åt en sjundedel eller mera
av landets befolkning torde vara ogenomförbart,
bl. a. ur samhällsekonomiska
synpunkter. Som statsrådet skriver
i propositionen måste vi försöka
ordna vården av våra gamla väsentligen
utanför anstalterna. Det är givetvis
den rätta vägen också ur trivselsynpunkt.

Departementschefen skriver i propositionen
följande: »Det råder ingen

oenighet om att allt bör göras för att
även i framtiden så många gamla som
möjligt skall kunna få leva kvar i sina
invanda miljöer. I strävan att hålla
tillbaka behovet av anstaltsvård måste
man emellertid i vår tid med dess utpräglade
hushållssplittring vidta särskilda
hjälpåtgärder för de gamla i deras
hem, s. k. öppen åldringsvård.»

Den synpunkten vill jag understryka.

Sedan vill jag också göra en antydan
om nyss antydda förslag, som jag gärna
vill återkomma till nästa år. Om man
kunde ordna så, att de gamla i största
möjliga utsträckning fick sina bostäder
i anslutning till anhörigas bostäder,
så skulle detta vara en utomordentlig
väg att eliminera en del av den ensamhetskänsla
och den familjesplittring,
som blir följden av alt de gamla ofta
måste flytta lång väg och inackorderas
i främmande och avlägsna miljöer.
Man borde vid modern bostadsplanering
i högre grad än nu är fallet ha de
gamla i åtanke och ta hänsyn till dem.
Egentligen borde varje bostadsenhet kombineras
med eu intilliggande lägenhet
för gamla — ett enkelrum med kokmöjligheter,
en dubblett eller en annan mindre
lägenhet, som kunde disponeras av en

Vissa frågor rörande åldringsvården

eller ett par åldringar i familjen. Varje
familj som söker bostad — det här är
naturligtvis ett ideal, som vi inte kan
uppnå på en gång — skulle ha rätt att
genom hyresnämnden erhålla en sådan
kompletteringsbostad, om man kunde
hänvisa till att man är villig att ta ansvar
för en eller flera gamla anförvanter.
Finns det för tillfället ingen åldring
i familjen och man ändå har en sådan
här bostad, kan enkelrummet eller
dubbletten mycket väl hyras ut till studerande
ungdom eller andra ensamstående.
Det är ju intet problem. Om en
gammal far eller mor har en liten lägenhet
med egen ingång, men dock någon
av de sina boende i närheten, kommer
en helt annan trygghet och trevnad att
prägla deras sista levnadstid. — Förslaget
syftar långt fram, och jag vet som
sagt att det inte omedelbart kan genomföras,
men jag har velat nämna det som
en riktningsvisare för framtida bostadsplanering.
Enligt min mening har bostadsplaneringen
i det moderna samhället
i alltför stor utsträckning glömt
bort de gamla.

I övrigt vill jag, herr talman, instämma
i de rekommendationer som
utskottet har gjort beträffande utbyggandet
av den sociala hemhjälpen. Diakonissor,
församlingssystrar, hemsamariter
och andra medhjälpare — heltidseller
deltidsarbetande, är nog, jämte
många små trivsamma hem för gamla,
framtidens melodi för vår åldringsvård.

De gamlas problem — låt mig till slut
få säga det, herr talman, — har ofta
för mig fått en alldeles speciell belysning
av ett par mycket kända bibelord.
Det första är ursprungligen sagt
i ett helt annat sammanhang, men jag
har tänkt på det också i samband med
de gamla: »För dem fanns icke rum
i härberget», och det andra: ».lag har
ingen som hjälper mig.» Kunde vi råda
bot för dessa båda problem, skulle
vi ha kommit långt med vår åldringsvård.

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Bidrag av automobilskattemedel till kommun för anordnande av vägbelysning

Jag är också tacksam och glad för
vad herr Andersson i Ronneby sade
om att det ju till sist inte gäller bara
hus och personal utan också vad vi
litet var kan känna av personligt ansvar
för våra gamla — att personligt
försöka lijälpa dem, att förstå dem och
att bära deras bördor. Jag erinrar mig
i det sammanhanget vad en gammal
förkunnare och författare här i landet
— doktor, Axel Andersson, som
själv gjort en betydande insats på det
sociala området — skriver i en av sina
böcker. Han talar om att de gamla har
lättare att förstå de unga än de unga
har att förstå de gamla, och det är inte
så underligt, säger han, »ty de gamla
har i alla fall en gång varit unga, men
när det gäller ålderdomens ensamma
lunder, vem av de unga har genomvandrat
dem?»

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring av motiveringen, som
under överläggningen föreslagits av fru
Lindskog; och biföll kammaren vad utskottet
hemställt.

§ 10

Bidrag av automobilskattemedel till kommun
för anordnande av vägbelysning

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
171, i anledning av väckta motioner angående
bidrag av automobilskattemedel
till kommun för anordnande av vägbelysning.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Nilsson (I: 181) och den andra inom
andra kammaren av herr Andersson i
Björkäng hade hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om en
utredning av behovet av och möjligheterna
för kommun att under vissa förutsättningar
få bidrag av automobilskattemedel
till anordnande av vägbelysning.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 181 och II: 237 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Motionären i andra kammaren, herr
Andersson i Björkäng, hade enligt meddelande
av talmannen numera antagit
släktnamnet Björkänge.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
erhöll herr BJÖRKÄNGE (ep) på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Statsutskottet har hemställt
om avslag på min och fru Nilssons
motion i föreliggande ärende. Jag brukar
inte upptaga kammarens tid med att
anmäla missnöje över ett enhälligt utskottsutlåtande,
och jag frångår inte
heller i dag den principen, utan anledningen
till att jag begärt ordet är,
att jag vill slå fast vissa uttalanden av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Jag
vill också understryka att styrelsen för
Svenska landskommunernas förbund delar
de åsikter vi framfört i motionen,
att med den omfattning motorismen
under senare tid fått ordnandet av en
ur trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande
belysning efter genomfartslederna
i våra tätortssamhällen blivit en viktig
samhällsangelägenhet. När detta framhålles,
tror jag att vi alla är på det klara
med frågans synnerliga vikt, även om
statsutskottet tagit lätt på problemet.

Kammaren har dock visat ett helt
annat intresse under den interpellationsdebalt
som vi haft här i dag i samma
fråga. I den debatten hörde jag bland
andra herr Nilsson i Göteborg tacka
statsutskottet på Nationalföreningens för
trafiksäkerhetens främjande vägnar.
Han tyckte att utskottet hade varit mycket
generöst emot föreningen. Jag tycker
nog att detta var överflödigt, tv
statsutskottet har ju inte ens brytt sig
om att remittera denna motion till Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens
främjande. Vad jag skulle vilja slå fast
här är att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har funnit det uppenbart, att väg -

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

G 3

belysning kan vara nödvändig ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Därvid har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen räknat upp
vissa fall, där det kan vara nödvändigt
med belysning, och har bl. a. sagt att
det kan vara nödvändigt ur trafiksäkerhetssynpunkt
att anordna belysning
på sådana hårt trafikerade vägar, t. ex.
infartsvägar till städer, där på grund av
trafiktätheten m. m. bilarna måste framföras
med halv- eller parkeringsljus. På
våra riksvägar är det ju precis samma
trafiktäthet som det sedan kommer att
bli vid städernas infarter. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
säger vidare:
»Ombesörjandet och bekostandet av belysning
på de allmänna vägarna sker i
enlighet med de principer som ovan antytts.
En utredning om möjligheterna
att lämna bidrag av bilskattemedel till
vägbelysning erfordras sålunda icke,
när fråga är om de allmänna vägarna,
eftersom väghållningen på dessa vägar
bekostas av dylika medel.»

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erkänner
alltså att det är på den ansvaret
vilar för att de här anordningarna
skall bli ordentligt tillgodosedda. Nu
är inte Landskommunernas förbund riktigt
av samma mening. Förbundet säger:
»Frågan vem som bär ansvaret för hållandet
av en ur trafiksäkerhetssynpunkt
godtagbar vägbelysning synes överhuvud
ej ha klarlagts i författning.»

De båda myndigheternas uppfattning
i denna fråga går litet i sär. Jag slår
emellertid fast att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har förklarat, att det är på
den ansvaret vilar. Då skulle jag vilja
tro att kommunerna endast har att hos
vägförvaltningarna begära belysning av
väg, där trafikolyckor kan befaras på
grund av bebyggelsens art eller vid vägkorsningar.
Skulle jag däremot ha tolkat
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens remissvar
felaktigt, så behövs det nog i
detta hänseende en komplettering av
lagen i fråga om vem som bär ansvaret
för en ur trafiksäkerhetssynpunkt godtagbar
vägbelysning. Fn sådan lucka i

Aktiebolaget Radiotjänsts förstatligande

lagstiftningen bör om möjligt snarast
fyllas.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 11

Aktiebolaget Radiotjänsts förstatligande

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
172, i anledning av väckta motioner om
åtgärder för Aktiebolaget Radiotjänsts
förstatligande.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Öhman m. fl. (1:184) och den andra
inom andra kammaren av herr Hagberg
m. fl. (II: 252), hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära utredning och förslag till åtgärder
för Aktiebolaget Radiotjänsts förstatligande
på sätt som i motionerna
föreslagits.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 184 och II: 252 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Utskottet har efter en
mycket knapphändig motivering ställt
sig avvisande till vår motion beträffande
radion. Det förefaller ganska märkligt
att utskottet inte haft ett ord att anföra
till anmärkning mot det sätt, på vilket
denna viktiga propagandaapparat
handhaves. Tvärtom tycks utskottet vara
tillfreds med förhållandena, trots att
dessa under senare tid utvecklats på ett
sådant sätl att missnöjet med Radiotjänsts
ledning brett ut sig till praktiskt
taget alla lager i samhället. Del är förklarligt
att Radiotjänsts ledning försöker
komma undan motionens huvudkrav om
radions förstatligande med den ganska
kuriösa motiveringen, att det inte skulle
bli bättre ställt med objektiviteten och
opartiskheten, om staten tog hand om

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Aktiebolaget Radiotjänsts förstatligande

radion. Men att utskottet skulle nöja sig
med en så lättvindig förklaring i denna
viktiga sak, är nog ägnat att väcka förvåning.

Radioledningens syndaregister är
långt och skulle för vilken annan ledning
som helst kännas synnerligen besvärande.
Amärkningar kan riktas mot
radioprogrammen över huvud taget men
framför allt gäller dessa den politiska
delen.

Det finns som bekant en av regeringen
utfärdad föreskrift, att programmen
inte bara skall hållas på en kulturell
och konstnärlig nivå utan också att de
skall vara »präglade av vederhäftighet,
saklighet och opartiskhet». För varje vaken
medborgare måste dessa rekommendationer
framstå i cn rent ironisk
dager mot bakgrunden av vad som skett
under flera år i fråga om handhavandet
av radions politiska aktualitetsavdelning.

Det kan anföras otaliga exempel på
hur man brutit mot de av regeringen
utfärdade föreskrifterna. Inte minst gäller
detta om utrikespolitiken, där radioledningen
tycks ha fått för sig, att
den kan driva sin egen utrikespolitiska
linje i strid mot den officiellt deklarerade
neutralitetslinjen. I stället för att
objektivt förmedla nyheter till lyssnarna
och låta dessa själva dra sina
slutsatser har radion serverat av radioledningen
tillagade åsikter om vad som
hänt. Att dessa tjänat reaktionära inoch
utrikespolitiska syftemål är så bekant,
att det inte särskilt behöver omvittnas.
Bakom denna självrådighet ligger
en av radiotjänstemännen själva
fastlagd uppfattning om vad som menas
med »radions frihet». Tjänstemän i
radions topp har förklarat, att denna
frihet är lika med rätt för dem själva
att »låta sådana meningar komma till
tals som vi anser värda att framföras
utan att därför prompt vara tvungna
att släppa fram motparten». Detta har
stått att läsa i Röster i radio.

Radioledningen och radions tjänste -

män skall alltså uppträda som politiska
censorer och handla efter sitt eget, i
de flesta fall minst sagt diskutabla politiska
omdöme. År det då att undra på
att, när denna princip opåtalt fått knäsättas
i strid mot av regeringen utfärdade
föreskrifter, radioledningen ansett
sig till och med kunna ställa landets
regering och dess ledamöter i en undantagsställning
till det sämre?

Jag vill erinra om några av de grövsta
fallen av underlåtenhet att iakttaga
de regler som borde vara självklara i ett
anständigt umgänge med sanning och
objektivitet.

Som bekant skickade Radiotjänst för
någon tid sedan ett par radiomän till
Sovjetunionen för att göra radioreportage.
Det slutade med att Radiotjänsts
ledning omarbetade referatet, så att det
passade i stycke med radioledningens
politiska orientering. Enligt en högt
uppsatt radiotjänstemans vittnesbörd
blev omarbetningen »mycket lyckad».

För alla är det känt vilken vrålpropaganda
som utvecklades via radion beträffande
händelserna i Ungern förra
året. Det fanns ingen nyhetsbyrå så
skum och inga utländska källor i övrigt
så grumliga, att inte den svenska radion
ansågs kunna utnyttja dem. Å andra sidan
var den synnerligen lågmäld och
friserad när det gällde det engelskfi
ansk-israeliska överfallet på Egypten,
trots att detta utan tvekan satte världsfreden
i den allvarligaste fara.

När den berömde fredskämpen och
nobelpristagaren Schweitzer sände ut
sin allvarliga varning för de fruktansvärda
verkningarna av atombomber och
atombombsexperiment, ansågs radion
vara så svårt belastad i programhänseende,
att det inte fanns plats för
Schweitzers allvarliga maning. Medan
flera andra länders radio vidarebefordrade
hans ord till lyssnarna, lade herrarna
på Radiotjänst sina pannor i djupa
veck för att finna någon rimlig motivering
att undkomma ett återgivande.
T stället ordnade de till ett resonemang

Onsdagen den 1 december 1957

Nr 28

i radion om atomåldern, där det huvudsakliga
intrycket blev, att Schweitzer
överdrivit atom- och vätebombernas
strålningsrisker. Eller med andra ord,
Schweitzers maning till vaksamhet mot
atomkrigföringens faror ersattes med
ett radioresonemang i syfte att bagatellisera
faran.

För inte länge sedan uppgav en radiokommentator,
Kurt Andersson, att
2,5 miljoner östtyska arbetare inom den
kemiska industrien krävt Östtysklands
anslutning till Västtyskland. Detta skulle
enligt kommentatorn ha stått att läsa
i det östtyska huvudorganet, Neues
Deutschland. I verkligheten hade kommentatorn
hämtat uppgiften ur Svenska
Dagbladet utan att det minsta bekymra
sig om att undersöka dess riktighet.
Hela historien var uppdiktad från början
till slut. Det borde kommentatorn
själv ha kunnat inse bara genom att
ägna ett ögonblicks uppmärksamhet åt
den fantastiska uppgiften, att det enbart
inom Östtyskland fanns 2,5 miljoner
arbetare inom den kemiska industrien.
Radionämnden ansåg sig böra
ta avstånd från vad som skett. Men det
är ju inte så underligt, att sådant kan
förekomma i en radio, där ledningen
bär den uppfattningen »att låta sådana
meningar komma till tals som vi anser
vara värda att framföras».

Radioledningen har ett mycket känsligt
öra för nyanseringar i ordvalet.
Om officiella meddelanden från Sovjetunionen
eller folkdemokratierna beter
det oftast »enligt uppgift», »enligt
vad som påstås» o. s. v., medan vad som
kommer från västsidan anges komma
»ur säkra källor», »enligt absolut tillförlitliga
uppgifter» etc. Frihetskämpar
blir i radion terrorister och terrorister
blir frihetskämpar, alltefter vad det passar
radioledningens politiska sympatier
eller antipatier. Den cypriotiske ärkebiskopen
Makarios, som deporterades
av engelsmännen och placerades på en
ö, kallades i radio för landsflyktig, vilket
ju var synnerligen vänligt mot eng5
— Andni kammarens protokoll V.957. Nr

Aktiebolaget Radiotjänsts förstatligande

elsmännen. Man kan ju föreställa sig
vad radion skulle ha använt för ordval,
om någonting liknande hänt den enklaste
lille prästman i Sovjetunionen eller
i någon av folkdemokratierna.

Enligt ungefär samma linjer handlar
radioledningen när det gäller inrikespolitiken.
Det är rent skandalösa saker
som inträffat därvidlag under senare
tid. Utestängandet av kommunisterna
från tillgång till radion är en utmaning
mot vanlig demokratisk anständighet.
Kommunistiska partiet är ett legalt
svenskt parti som är representerat i
riksdagen. Dess riksdagsledamöter sitter
där med grundlagsenlig rätt. Men
detta hindrar inte radioledningen från
att med allehanda plattheter och undanflykter
söka beröva kommunisterna
möjligheten att utnyttja svensk radio.
Till och med när det gäller att redogöra
för kommunisternas politik vägrar man
kommunisterna rätten att själva klara
ut saken, utan man släpper fram en deciderad
motståndare till kommunisterna
för ändamålet. Grundlagen ger kommunisterna
som riksdagsparti en fullt
jämbördig ställning med andra riksdagspartier.
Men radioledningen sätter
sig över dessa fakta och för sin egen
lilla grundlagspolitik. Förtalet och misstänkliggörandet
av kommunisterna och
deras parti försummas aldrig av radion.
Det har gått så långt, att man till och
med utnyttjar skolradion för denna trafik,
och det kan ske i de mest oanade
sammanhang. För inte så länge sedan
skulle i skolradion talas om Heliga Birgitta.
Detta tillfälle ansågs inte opassande
för att ge barnen en falsk föreställning
om kommunisterna.

Men del är som bekant numera inte
bara oss kommunister som radioledningen
anser sig kunna diskriminera.
Radioledningens förkärlek för högern
och folkpartiet är så känd, att den inte
behöver bevisas. Herr Hjalmarson behöver
bara vifta på lillfingret, så står
radioledningen till tjänst. Han släpps
fram i radion i de mest opåkallade sam •

Nr 28

Onsdagen den 1 december 1957

Aktiebolaget Radiotjänsts förstatligande

manhang och får propagera för högerns
linje i försvarsfrågan och andra frågor.
Herr Ohlin får också sin beskärda andel
av radioherrarnas gunst. Socialdemokrater
och bondeförbundare har däremot
ingen anledning att rosa marknaden.
Även i regeringsställning har de
fått erfara radioledningens manövrer i
syfte att låta herrar Hjalmarson och
Ohlin framstå som jättar i politikens
rike.

Jag behöver här inte exemplifiera vad
jag sagt. Jag vill bara erinra om vad
som skedde i samband med regeringsdeklarationen
efter det senaste riksdagsvalet
och i pensionsfrågan. Radioledningen
har väl aldrig tidigare så klart
visat var den politiskt hörde hemma
som vid dessa tillfällen.

Jag sade tidigare, att missnöjet med
handhavandet av vårt viktigaste organ
för upplysningsverksamhet brett ut sig
inom alla folklager. Fackföreningar och
socialdemokratiska organisationer har
i massor vänt sig mot radions partiska
och inobjektiva verksamhet. Även borgerliga
tidningar har gett sitt missnöje
till känna.

Man har nästan börjat vänja sig vid
att radioledningen betraktar protesterna
som luft. Men det måste på det allvarligaste
beklagas att inte utskottet
haft något att säga i denna sak, som
behandlats ganska utförligt i motionen.
Riksdagen borde kunna säga ifrån i ett
sådant här sammanhang. Vi betraktar
det emellertid som ofrånkomligt, att
riksdagen förr eller senare gör en opinionsyttring
i syfte att klargöra för radioledningen,
att den inte har folkrepresentationen
bakom sig i de fall den
överträder reglerna för ett anständigt
liandhavande av det främsta propagandamedlet
i vår tid.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till vår motion.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Herr Senander gör i sitt
inlägg gällande, att Radiotjänst inte har

skött sitt uppdrag på ett riktigt sätt, och
han vill också göra gällande, att Radiotjänst
har varit mycket partisk.

Nu är det emellertid på det sättet, att
det finns en styrelse, som har att granska
Radiotjänsts förvaltning. Styrelsen
har ju lika väl nu som om Radiotjänst
skulle bli förstatligat möjligheter att påtala
de eventuella fel som kan ha begåtts
av Radiotjänst.

Herr Senander säger också, att den
omständigheten, att man i Ryssland har
lagt om radion och att man nu har den
statsdirigerad, har visat sig få ett mycket
gott utfall. Ja, det tror jag alldeles
säkert, herr Senander, ty vem i Ryssland
vågar kritisera vad som sägs i den
ryska statsradion?

Herr Senander gör vidare gällande,
att Radiotjänst vid sina nyhetsskildringar
också har varit partisk. Han grundar
då sin uppfattning på hur man bedömer
uppgifterna ifrån Ryssland. Han
säger att man ofta börjar sina inlägg
med att säga »enligt uppgift» o. s. v. Ja,
herr Senander, tyvärr är det många
gånger så, att man inte kan få några
konkreta uppgifter ifrån Ryssland eller
ifrån östblocket över huvud taget. Eftersom
uppgifterna inte kan eller inte har
kunnat granskas, finns det därför inte
några andra termer att använda än »enligt
uppgift» och »enligt vad som uppges»
etc.

Herr Senander säger också, att man
i radion alldeles felaktigt har kallat
frihetskämpar för terrorister. Jag förmodar
att herr Senander då syftar på
radions utsändningar kring det ungerska
folkets frihetskamp nyligen. Men,
herr Senander, det är nog skillnaden i
uppfattning mellan oss och herr Senander
som gör, att det behöver bli något
tvistemål på denna punkt, ty de, som vi
anser vara frihetskämpar, är enligt er
uppfattning terrorister, och dem, som
ni vill göra till frihetskämpar, betecknar
vi som terrorister.

Herr talman! Med det sagda skall jag

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

Interpellation ang. en ifrågasatt propagandakampanj för ökad vinkonsumtion

be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Herr Andreassons anförande
var ganska egendomligt ur den
synpunkten, att det vittnade om att
herr Andreasson inte lyssnat på vad
jag sagt eller också inte uppfattat det.
Jag tyckte dock att jag talade rätt klart
och tydligt. Jag har icke med ett ord
berört den ryska radion eller dess förstatligande;
jag har talat om den svenska
radion och dess behandling av nyheter
från Sovjetunionen och folkdemokratierna.
Jag har absolut inte tagit
upp några andra förhållanden i detta
sammanhang.

Vad gäller herr Andreassons sista yttrande
om vilka som är terrorister och
vilka som är frihetskämpar, åsyftade
jag med mina ord på den punkten framför
allt radions framställning av kolonialfolkens
kamp, exempelvis i Kenya
och Algeriet. Man har ju betecknat de
folk, som där söker frigöra sig från det
vita herraväldet, som terrorister. Något
annat har jag inte syftat på.

I anledning av påpekandet att Radiotjänsts
styrelse skall klara dessa bedömningsfrågor
vill jag framhålla, att styrelsen
hittills har gjort det mycket dåligt.
Styrelsen anser tydligen för sin
del att Radiotjänsts folk har rätt, när
de hävdar att de fritt skall få sköta
radion på det sätt som de anser vara
lämpligt, något som ju har tagit sig
sådana uttryck som jag här redogjort
för.

Slutligen måste jag säga att det är
ganska egendomligt att herr Andreasson
inte har ett ord till övers för alla
de protester, som inkommit från såväl
fackföreningar och socialdemokratiska
partiorganisationer som från hans egen
press, över det sätt på vilket man vid
skilda tillfällen behandlat exempelvis
regeringsledamöter,

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! I anledning av herr
Senanders sista inlägg vill jag endast
framhålla att vi har, såsom jag tidigare
erinrat om, möjlighet att direkt rikta
styrelsens uppmärksamhet på missförhållanden
som kan föreligga, och den
möjligheten har inte heller försummats.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 12

Interpellation ang. en ifrågasatt propagandakampanj
för ökad vinkonsumtion

Ordet lämnades på begäran till

Herr RIMMERFORS (fp), som yttrade:

Herr talman! Inom vitt skilda kretsar
av vårt folk har man de sista dagarna
med en viss oro tagit del av meddelandena
om eu ny propagandaoffensiv
i avsikt att få folk att dricka mera
vin. Systemaffärernas skyltfönster skall
för första gången i systemets historia
användas för reklam av alkoholvaror,
i stället för att tidigare ha varit uthyrda
för andra reklamändamål. »Vi
kommer att skylta med bara vin», säger
överdirektör Älmeby i ett uttalande
för tidningen Expressen. I annat sammanhang
har det sagts att man även
kommer att bereda plats för alkoholfria
drycker i skyltfönstren. Väsentligen
torde det dock bli fråga om alkoholhaltiga
drycker. »Det blir mest härtappade
sorter, billiga men bra viner»,
sägs det i pressen.

På olika vägar har allmänheten också
bibringats den uppfattningen att man
förbereder eu annonskampanj för att
öka vinkonsumtionen. Motiveringen angives
i samtliga fall vara önskan att
öka vinkonsumtionen på spritens bekostnad.
Tanken på en sådan överbalansering
från starkare till svagare dryc -

Nr 28

Onsdagen den 4 december 1957

Interpellation ang. en ifrågasatt propagandakampanj för ökad vinkonsumtion

ker finns redan i riksdagsbeslutet av
1954. Hur aktningsvärd denna motivering
än må vara, kan man inte värja
sig från misstanken att resultatet av
en intensifierad vinpropaganda inte enbart
kommer att gå ut över spritkonsumtionen.
Man kan befara att som biprodukt
erhålla ett stegrat intresse för
vinet inom folkgrupper som tidigare
helt avstått från alkohol. Ungdomen
och kvinnorna torde härvidlag närmast
kunna vinnas för nya alkoholseder.

Åtminstone i två avseenden synes
denna nya form av alkoholpropaganda
stå i strid med 1954 års nykterhetsreform.
Motbokens borttagande motiverades
bland annat med att spritfrågan,
som i Sverige ägnats alltför stor uppmärksamhet,
skulle avaktualiseras. Att
ställa till annonskampanjer och reklamskyltning
med alkoholhaltiga drycker,
förefaller att stå i dålig överensstämmelse
med regeringens och riksdagens
önskan att skapa så litet ståhej som
möjligt kring alkoholen. Vidare byggde
reformen på ett ökat mått av ansvar. Det
kan inte ha varit lagstiftarnas mening
att detta ansvar enbart skall åvila de
enskilda medborgarna och de i nykterhetshänseende
aktiva folkrörelserna.
Regering och riksdag kan inte avhända
sig ansvaret för utvecklingen. Att man
ifrågasätter klokheten i vissa av Nya
Systemaktiebolagets åtgärder och i tid
vill bringa dem under diskussion i den
lagstiftande församlingen betyder inte
att man frånkänner bolaget ansvarskänsla.
Det är bara en fråga om olika
sätt att bedöma en allvarlig situation
och vägen ut ur densamma.

Att starkspritkonsumtionen företer
en glädjande tendens till nedgång beror
säkerligen inte på att spritkonsumenterna
i någon större utsträckning
övergått till vinkonsumtion. Det kan
sammanhänga med spritskattehöjningen
och de i vissa avseenden mycket verkningsfulla
positiva åtgärderna. Jag erinrar
i det sammanhanget om att fritidsgrupperna
för ungdom blivit en av -

gjord framgång och att enbart den organiserade
nykterhetsrörelsen sedan
reformens genomförande fått 50 000—
60 000 nya medlemmar. Tyvärr är det
också möjligt att den samtidigt ökade
vinkonsumtionen betyder nystartade
alkoholvanor för nya befolkningsgrupper.

Inom nykterlietsfolkets led är man
givetvis djupt oroad av att vinsedernas
popularisering kan komma att minska
intresset för helnykterhet. Även de folkgrupper,
som själva inte hyllar personlig
absolutism men som har ett positivt
nykterhetsintresse, måste dock dela
denna oro, med tanke på faran av att
animera ungdomen till tidigare alkoholvanor.

Erfarenheten visar att Öl och vin är
typiska tillvänjningsdrycker. Ytterst få
torde stanna enbart vid dem. En nyligen
verkställd undersökning av alkoholvanorna
bland gymnasister visar
med skrämmande tydlighet, att Öl- och
vinperioden är ett överraskande fort
passerat genomgångsskede. Det kan därför
inte vara lyckligt att satsa för mycket
på vinets och ölets popularisering.
Inte ens om vi kunde förmå hela vårt
folk att övergå till enbart vinkonsumtion
skulle faran för alkoholism vara
avvärjd. Frankrikes allvarliga alkoholism
med över 17 500 dödsoffer endast
under föregående år vittnar inte precis
om vinets ofarlighet.

I detta läge, då man visserligen ännu
inte har full kännedom om de förebådade
propagandaåtgärdernas omfattning
och innebörd men då man har
anledning att fråga sig om de verkligen,
i händelse de skulle genomföras,
kommer att gagna nykterhetsintresset,
skulle ett vägledande ord från finansministern
hälsas med tillfredsställelse.

Med hänvisning till vad ovan sagts
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få ställa
följande frågor:

Är det herr finansministerns uppfatt -

Onsdagen den 4 december 1957

Nr 28

Interpellation ang. en ifrågasatt propagandakampanj för ökad vinkonsumtion

ning, att den propagandakampanj för
ökad vinkonsumtion, som Nya Systemaktiebolaget
synes förbereda i syfte att
minska spritkonsumtionen, står i god
överensstämmelse med de principer för
alkoholhandelns avaktualisering och det
ansvar för nykterhetsläget i vårt folk,
som förutsattes i 1954 års lagstiftning?

Finns det, enligt herr finansministerns
mening, några garantier för att
den intensifierade vinpropagandan, om
den kommer till stånd, får en sådan utformning
att den icke leder till bred -

dande av dryckessederna och därigenom
blir till ytterligare skada för våra
hem och vår ungdom?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.05.

In fidem
Gunnar Brillh