1957 ANDRA KAMMAREN Nr 27 (Riksdagens protokoll 1957:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957 ANDRA KAMMAREN Nr 27

22—27 november

Debatter m. m.

Fredagen den 22 november

Sid.

Interpellation av herr Carlsson i Stockholm ang. ökat bostadsbyggande
inom Stor-Stockholmsområdet.......................

Tisdagen den 26 november

Svar på fråga av herr Strandh ang. utredningen om pensionsstiftelsernas
civilrättsliga ställning ................................ 6

Svar på interpellationer av:

herr Rimmerfors ang. frågan om ändrade bestämmelser om arrester
och häkten........................................ ^

herr Hagnell ang. äganderätten till Generalstabens litografiska an O stalt,

m. ............................................ °

herr Senander ang. anslag till finansiering av talboksverksamheten

för blinda............................................

Interpellationer av:

herr Königson ang. reparation av vissa minsvepare ............ 11

herr Carlsson i Stockholm ang. ändrade föreskrifter för utlåningen
av medel från »Fonden för lån till företagareföreningar m. fl.». . 12

Onsdagen den 27 november

Svar på fråga av herr Nihlfors ang. rätten för skolungdomsföreningar

att få bedriva politisk upplysningsverksamhet................

Svar på interpellationer av:

herr Nilsson i Svalöv ang. viss ändring av bestämmelserna rörande
uppsägning av medel å s. k. skogskonton ............

herr Gustafson i Göteborg ang. avvikelsen i fråga om statens inkomster
under budgetåret 1956/57 i jämförelse med tidigare beräkningar
............................................

1—Andra kammarens protokoll 1057. Nr 27

Nr 27

Innehåll

Sid.

herr Nihlfors ang. handläggningen av uppfinnarärenden inom försvaret
.................................... 22

Fond för kulturellt samarbete med Finland .................... 28

Revisorsteknisk personal vid statens kriminaltekniska anstalt eller
annan statlig revisorsorganisation för förundersökning i brottmål 29
Interpellationer av:

herr Johansson i Stockholm ang. lagstadgad reparationsplikt för

ägare av hyresfastigheter, m. m......................... 31

herr Johansson i Stockholm ang. bokföringsskyldighet för

ägare till hyreshus, m. m............................... 32

herr Eriksson i Bäckmora ang. prissättningen på elektrisk kraft,

m. m............................................... 32

herr Rydén ang. en effektiviserad revision av kommunala, allmännyttiga
och kooperativa bostadsföretag, m.m............... 33

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 27 november

Statsutskottets utlåtande nr 160, ang. omorganisation av sjukgymnastutbildningen
m. m............................... 28

— nr 161, ang. fond för kulturellt samarbete med Finland........ 28

— nr 162, om utökning av studiebidraget till brevskolestuderande.. 29

— nr 163, om revisorsteknisk personal vid statens kriminaltekniska
anstalt eller annan statlig revisorsorganisation för förundersökning

i brottmål.................................... 29

— nr 164, om statsbidrag till Riksföreningen mot reumatism för

driften av Spenshults reumatikersjukhus.................... 31

— nr 165, om ändring i reglerna för återkrav av statsbidrag för uppförande
eller inrättande av sjukvårdsanläggning............ 31

— nr 166, ang. vattenvårdens organisation m. m............... 31

Första lagutskottets utlåtande nr 37, ang. lag om utlämning för brott. 31

Fredagen den 22 november 1957

Nr 27

Fredagen den 22 november

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 15 innevarande
november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Olof Johansson,
öckerö, på grund av sjukdom under 1
vecka framåt är oförmögen deltaga i
riksdagens arbete, intygas.

öckerö den 18/11 57

H. Ljunggren,
provinsialläkare

Herr Johansson i öckerö beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden den 18—23 innevarande månad.

Herr andre vice talmannen meddelade,
att fru Sjövall, som vid kammarens
sammanträde den 6 november med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
den 19 november åter intagit sin
plats i kammaren, samt att herr Sköld,
som vid kammarens sammanträde den
19 november med läkarintyg styrkt sig
tills vidare vara hindrad att deltaga i
riksdagsgöromålen, denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

Sä 3

Föredrogos var för sig följande på
bordet vilande motioner; ocli hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 707, av herr Vigelsbo m. fl., och
nr 708, av herr Rimås m. fl.; samt
till bevillningsutskottet motionen nr
709, av herr Gerhard Nilsson i Gävle
in. fl.

§ 4

Interpellation ang. ökat bostadsbyggande
inom Stor-Stockholmsområdet

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Herr CARLSSON i Stockholm (fp),
som anförde:

Herr talman! Antalet bostadssökande
utan egen bostad uppgår enligt bostadsstyrelsens
undersökningar till nära
120 000. Bakom dessa ansökningar torde
stå familjer in. fl. med cirka 300 000
hushållsmedlemmar. Av dessa bostadssökande
återfinns över hälften inom 13
kommuner i Stor-Stockholmsområdet.
Med hänsyn härtill vore det naturligt,
om inom ramen för ett ökat bostadsbyggande
ett väsentligt större utrymme än
f. n. bereddes Stockholmsområdet. Det
ter sig också orimligt, att detta område
endast svarar för omkring 17 procent av
det totala bostadsbyggandet. Behovet av
ett ökat utrymme för bostadsbyggandet
i Stockholmsområdet har också starkt
understrukits av långtidsutredningen.
Områdets betydelse för hela landet talar
härför liksom det eftersläpande saneringsbehovet.

FYån berörda kommuners sida har
upprättats ett aktionsprogram för bostadsförsörjningen
i Stor-Stockholm för
femårsperioden 1957-—1961. Målsättningen
för detta program är att bo -

Nr 27

Fredagen den 22 november 1957

Interpellation ang. ökat bostadsbyggande inom Stor-Stockholmsområdet

stadsproduktionen, som hittills uppgått
till omkring 10 000 lägenheter om året,
så snabbt som möjligt skall uppnå en
genomsnittssiffra av 14 000. Då markreserverna
inom Stockholms stad hastigt
minskar, beräknas en ökad del av produktionen
komma att förläggas till övriga
kommuner inom området. För de
båda första åren beräknas dock en
igångsättning av 6 000 lägenheter vartdera
året i Stockholms stad mot cirka
6 700 i övriga kommuner. År 1961 beräknas
igångsättningen i Stockholms
stad ha sjunkit till 3 000, varför de övriga
kommunernas andel stigit till cirka
13 000 lägenheter. Den uppgjorda
målsättningen överensstämmer med
långtidsutredningens och bostadsstyrelsens
rekommendationer.

Kommunerna planerar ett omfattande
samarbete för att planlägga och genomföra
detta program. Härför erfordras
dock att statsmakterna bereder Storstockholm
ökat investeringsutrymme.
Området måste härvid betraktas som en
enhet ur bostads- och arbetsmarknadssynpunkter.

Mot denna bakgrund ter sig dagsläget
i fråga om bostadsproduktionen inom
Stockholmsområdet synnerligen allvarligt.
I stället för att öka synes igångsättningen
av lägenhetsbyggen komma att
minska under det närmaste året. Det är
i dag i huvudsak tertiärlåneramen som
bestämmer bostadsbyggandets omfattning,
och den ramen är för snävt tilltagen.
För Stockholms stad har låneramen
för budgetåret 1957/58 fastställts
till 53,1 milj. kronor. Enligt de statliga
myndigheternas beräkningar ansågs
detta motsvara en produktion av 5 800
lägenheter, varvid produktionskostnaderna
uppskattats till 38 500 kronor per
lägenhet. En undersökning visar emellertid,
att genomsnittskostnaden för lägenheter
i den produktion, som satts
igång under andra kvartalet i år, blir
cirka 45 000 kronor. Den redan enligt
de ursprungliga beräkningarna knappa
tertiärlåneramen skulle sålunda begrän -

sa bostadsbyggandet till högst 5 000 lägenheter,
d. v. s. med närmare 15 %. Då
igångsättningen under andra halvåret
1957 uppgår till 3 795 lägenheter, skulle
alltså endast återstå ett utrymme av
1 205 lägenheter för första halvåret
1958, d. v. s. knappt hälften av igångsättningen
motsvarande period i år.

I övriga kommuner inom Stor-Stockholmsområdet
har hittills under andra
halvåret 1957 igångsatts byggen omfattande
2 107 lägenheter, och endast 543
lägenheter därutöver beräknas kunna
igångsättas före den 1 juli 1958. Den
sammanlagda igångsättningen för budgetåret
1957/58 skulle alltså enligt tertiärlåneramen
bli endast 7 650 lägenheter
för hela området mot i nämnda aktionsprogram
beräknade 12 775 för kalenderåret
1957 och 13 840 för 1958. Den
verkliga igångsättningen skulle alltså
bli endast cirka 60 procent av den planerade.

Den av staten uppdragna tertiärlåneramen
står emellertid hindrande i vägen
för att man på ett effektivt sätt
skall kunna fullfölja av kommunerna
planerade åtgärder för att klara bostadsförsörjningen
och nedbringa de orimligt
långa väntetiderna i bostadsköerna i
Stockholmsområdet. Hur angeläget det
är att en ökning av bostadsbyggandet
inom detta område eftersträvas klargörs
kanske bäst, om man pekar på den kraftiga
ökning av bostadssökande, som
kommer alt inträffa från mitten av 1960-talet, då de stora årskullarna kommer
upp i giftasvuxen ålder. Denna ökning
blir på grund av befolkningsstrukturen
särskilt betydande inom Stockholmsområdet.
Kan vi inte klara bostadsbristen
innan dess, står vi inför en ren katastrof
om ett årtionde.

Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framställa följande
interpellation:

Vilka åtgärder är herr statsrådet beredd
att vidta för att möjliggöra det öka -

Fredagen den 22 november 1957

Nr 27

Interpellation ang. ökat bostadsbyggande inom Stor-Stockholmsomradet

de bostadsbyggande inom Slor-Stockholmsområdet,
som med hänsyn till den
rådande bostadsbristen är erforderligt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av sjukgymnastutbildningen m. m.,
nr 161, i anledning av väckta motioner
angående tillskapande av en fond
att användas för kulturellt samarbete
mellan Sverige och Finland,

nr 162, i anledning av väckt motion
om utökning av studiebidraget till brevskolestuderande,

nr 163, i anledning av väckt motion
om utredning rörande anställande av
revisorsteknisk personal vid statens
kriminaltekniska anstalt eller inrättande
av annan statlig revisorsorganisation
att biträda vid visst förundersökningsarbete
i brottmål,

nr 164, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till Riksföreningen
mot reumatism som bidrag till driften
av Spenshults reumatiker sjukhus,
nr 165, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i gällande regler
för återkrav i vissa fall av beviljade
statsbidrag för uppförande eller inrättande
av sjukvårdsanläggning, och

nr 166, i anledning av Kungl. Maj :ts

proposition angående vattenvårdens organisation
in. in. jämte i ämnet väckta
motioner; samt

första lagutskottets utlåtande nr 37, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om utlämning för
brott.

§ C

Anmäldes följande till herr andre
vice talmannen under sammanträdet
avlämnade motioner, nämligen

nr 710, av herrar Hedin och Lothigius,
i anledning av Kungl. Majrts proposition,
nr 184, angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare, m. m.,

nr 711, av herr Löfgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 185, angående utbyggnad av en storflygplats,
samt

nr 712, av herrar Sjölin och Stranclh,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 186, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 27 § 3 mom.
och 69 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272).

Dessa motioner bordlädes.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.05.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 27

Tisdagen den 26 november 1957

Tisdagen den 26 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 19 och
den 20 innevarande november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsmannen
Fredrik Bernhard Sundelin, född 20/8
1911, fr. o. m. den 23/11 1957 är intagen
på härvarande lasaretts kirurgiska avdelning,
där han fortfarande och tills
vidare vårdas.

Örnsköldsvik den 25/11 1957

Bengt Hedlund
leg. läkare

Herr Sundelin beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den
23 innevarande månad tills vidare.

§ 3

Svar på fråga ang. utredningen om pensionsstiftelsernas
civilrättsliga ställning

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL, som yttrade:

Herr talman! Herr Strandh har frågat
mig om jag är i tillfälle att meddela när
den pågående utredningen angående
pensionsstiftelsernas civilrättsliga ställning
kan beräknas vara slutförd och
när förslag i anledning härav kan väntas
till riksdagen. Med anledning härav
får jag anföra följande.

Pensionsstiftelserna har till uppgift
att säkerställa, att de enskilda arbets -

givarnas pensionsåtaganden gentemot
de anställda uppfylles. De spelar en
betydande roll för den pensionering
som för närvarande äger rum inom det
enskilda näringslivet. Pensionsstiftelsernas
uppgifter i framtiden är emellertid
beroende av den lösning som
tjänstepensionsfrågan erhåller. Arten
och omfattningen av de uppgifter, som
i framtiden kommer att åvila pensionsstiftelserna,
är i sin tur av väsentlig betydelse
för dessa stiftelsers civilrättsliga
gestaltning.

I pensionsfrågans nuvarande läge har
därför arbetet inom pensionsstiftelseutredningen
icke kunnat fullföljas, och
efter samråd mellan utredningen och
min företrädare i ämbetet har arbetet
i huvudsak legat nere under den sista
tiden. Arbetet torde, frånsett mera preliminära
undersökningar, icke kunna
återupptagas förrän en lösning av tjänstepensionsfrågan
föreligger åtminstone
i princip. Hur lång tid som därefter
kommer att krävas för ett slutförande
av utredningsarbetet kan i nuvarande
läge icke närmare bedömas.

Härpå anförde

Herr STRANDH (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet få
uttala ett tack för svaret på min enkla
fråga.

När 1955 års riksdag antog ändrade
bestämmelser för företagsbeskattningen
omfattade dessa även avdragsrätt för
avsättningar till pensionsstiftelser. De
nya reglerna innebar i huvudsak ett
permanentande av de hittills tillämpade

Tisdagen den 26 november 1957

Nr 27

bestämmelserna. Det enda nya som
kom till var förbudet för de s. k.
familjebolagen att göra skattefria avsättningar
avseende huvuddelägarna.
Trots att även de fria pensionsstiftelserna
ställdes under tillsyn av länsstyrelserna
— en mycket rigorös kontroll
för övrigt — ville inte vare sig 1955
års, 1956 års eller 1957 års riksdagar
biträda ett motionsyrkande från vårt
håll, att också familjebolagen skulle få
göra avsättningar till sina pensionsstiftelser
avseende huvuddelägarna.

Denna fråga kan synas som en obetydlig
del av det stora företagsbeskattningskomplexet,
men — som herr statsrådet
framhåller i sitt svar — den spelar
en mycket stor roll när det gäller
pensioneringen av både tjänstemän och
arbetare. Från vårt håll har vi i debatterna
under tidigare riksdagar framhållit,
att frågan om stiftelsernas civilrättsliga
ställning kunde ha avgjorts
utan att pensionsfrågan eller tjänstepensioneringens
lösning avvaktats; vi
har ju numera så sträng kontroll i skattehänseende
av avsättningarna. Det enda
som härvidlag fattas — det medger
jag — är en prövning av den civilrättsliga
ställningen vid fördelningen
av stiftelseförmögenheten: hur mycket
som skall komma på huvuddelägarna
och hur mycket på tjänstemän och arbetare.

För min personliga del har jag tidigare
betonat att den här utredningen,
som tillsattes för några år sedan, borde
ha kunnat vara färdig innan pensionsfrågan
togs upp. När nu herr statsrådet
säger att den skall slutföras i samband
med frågan om en allmän tjänstepensionering,
vill jag bara skicka med en
förhoppning, att detta sker så fort som
möjligt och att man beaktar vad som
utlovats under pensionsdebatten, nämligen
att pensionsstiftelsernas ställning
i varje fall inte skall försämras i en
eventuellt kommande lagstiftning rörande
tjänstepensionering.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. frågan om
ändrade bestämmelser om arrester och
häkten

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL, erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
lier Rimmerfors frågat chefen för inrikesdepartementet,
huruvida förslag i
anledning av skrivelserna från 1951 års
riksdag angående ändrade bestämmelser
i fråga om arrestlokaler och 1955
års polisarrestutrednings betänkande
om häkten och arrester är att vänta inom
den närmaste tiden.

Enär ärendet i huvudsak handlägges
inom justitiedepartementet har interpellationen
överlämnats till mig för besvarande.

Polisarrestutredningens betänkande
avlämnades den 8 december 1955 och
har varit föremål för en omfattande remissbehandling.
På grundval av de
avgivna remissyttrandena överarbetas
förslaget för närvarande inom justitieoch
inrikesdepartementen, och det är
avsett att, om det visar sig möjligt,
proposition skall föreläggas 1958 års
riksdag.

Vidare yttrade

Herr RIMMERFORS (fp):

Her talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min interpellation.
Svaret var kort och rakt på sak,
och mina kommentarer kan följaktligen
inskränkas till några få randanmärkningar.

När justitieministern tror sig kunna
utlova en proposition med anledning
av arrestutredningens betänkande redan
till nästa års riksdag, kan jag bara
betyga, att jag är nöjd med svaret. Bakgrunden
till min interpellation var
önskvärdheten av att få frågan om de
svenska arrestlokalerna bringad till en
något så när snar lösning. Jag ansåg

8 Nr 27 Tisdagen den 26 november 1957

Svar på interpellation ang. äganderätten till Generalstabens litografiska anstalt m. m.

detta önskvärt, dels därför att tillståndet
på här ifrågavarande avsnitt av vår
rättsvård och människovärd faktiskt är
mycket otillfredsställande, dels därför
att frågan varit under utredning sedan
åtta år.

När JO slog larm i ärendet 1950, blottades
ju sådana interiörer från våra
arrest- och förvaringslokaler, att man
krävde omedelbara åtgärder. Följande
år, alltså 1951, hemställde riksdagen
om ändrade bestämmelser angående arrestlokalerna.
Resultatet blev som bekant
en enmansutredning — av Torsten
Eriksson — vars betänkande överlämnades
till inrikesministern i december
1955, således för två år sedan. Jag
fruktade nu att ärendet kunde ha lagts
på is och att vi i de många bekymren
för frågor, som obestridligen är av ännu
större vikt, kunde frestas att försumma
denna reform. Ur humanitär
synpunkt och ur hälsovårdssynpunkt
är den dock nog så betydelsefull, inte
minst i ljuset av FN-stadgan om de
mänskliga rättigheterna. Av orsaker,
som vi alla känner till, är läget på detta
område i dag ännu mer otillfredsställande
än för åtta år sedan. Jag är glad
att mina farhågor varit ogrundade, och
jag kommer tillsammans med riksdagens
övriga ledamöter att med intresse
motse den kommande propositionen.

Så en enda sak till, herr talman! Jag
vill gärna skicka med en alldeles speciell
synpunkt på utredningen, när frågan
nu bearbetas i departementet. Erinringen
är möjligen onödig, och jag
begär inte att justitieministern skall
göra några utfästelser i dag — detta
ingick inte heller i min fråga. I polisarrestutredningen
innefattas emellertid
ett förslag, som jag ogärna skulle se att
Kungl. Maj:t tappade bort. Det gäller
den rent mänskliga faktorn. Utredningen
föreslår bl. a. att en befattningshavare
i inrikesdepartementet skall få
till särskild uppgift att bevaka ifrågavarande
avsnitt av rättsvården. Det

skulle enligt min och mångas mening
skapa garantier för en bättre översyn.
Dessutom innehåller förslaget ytterst
beaktansvärda synpunkter på den rent
personella upprustningen, och den sidan
av saken betyder naturligtvis ännu
mer än själva lokalfrågan.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att än en gång få tacka justitieministern
för ett positivt svar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. äganderätten
till Generalstabens litografiska
anstalt, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade
:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Hagnell anfört: Den 27 december
1872 förklarade sig G. L. Dreyer, innehavare
av Generalstabens litografiska
inrättning, vilja »till Svenska Staten såsom
gåva överlämna hela denna materiel
enligt de inventarieförteckningar,
som däröver äro upprättade, på det att
inrättandet av en större litografisk inrättning
för Statens räkning därigenom
må underlättas». Den 28 december samma
år antog Kungl. Maj:t erbjudandet.
Då det nu gått 85 år sedan Konungen
tog emot donationen och upprättade
Generalstabens litografiska anstalt, vore
det intressant att få veta hur Kungl.
Maj:t handhar äganderätten till detta
statliga företag och vårdar sig om företagets
intressen samt vilka planer Kungl.
Maj:t har beträffande detta företag för
den närmaste framtiden.

Frågan om äganderätten till Generalstabens
litografiska anstalt är av komplicerad
natur. Å ena sidan anslöt sig
såväl donationen som det första avtalet
rörande anstalten, vilket slöts den 28
december 1872 mellan kronan och A.

Tisdagen den 2G november 1957

Svar på interpellation ang. äganderätten

Börtzell, i tiden nära till ett den 5 mars
1872 av Börtzell avgivet utlåtande, vari
denne förordade, att statens litografiska
tryck skulle övertagas av en enskild
entreprenör och att en ny litografisk
anstalt skulle upprättas med statligt
stöd. Detta förhållande ger stöd åt antagandet,
att Ilreyer och kronan velat
medverka till att förverkliga det av
Börtzell framlagda förslaget och att Generalstabens
litografiska anstalt således
från sin tillkomst varit i enskild ägo.
För ett sådant antagande talar även
vissa bestämmelser i avtalet. Å andra
sidan medför otvivelaktigt sambandet
mellan donationen och anstaltens upprättande
ävensom Dreyers i donationsbrevet
uttryckta önskan att underlätta
»inrättandet av en större litografisk inrättning
för Statens räkning» att det
icke kan uteslutas, att anstalten vid det
första avtalets ingående avsågs skola
utgöra ett statligt företag. Innebörden
av avtalet den 28 december 1872 har
icke helt kunnat klarläggas. Jag vill
framhålla, att justitiekanslersämbetet i
infordrat utlåtande uttalat, att enligt
ämbetets mening någon kronans äganderätt
till anstalten, såvitt nu kunde bedömas,
icke syntes kunna antagas, men
att ämbetet icke därmed tagit ställning
till spörsmålet, huruvida äganderättsanspråk
från kronans sida till äventyrs
skulle kunna göras gällande med avseende
å materiel, som numera kan ha
trätt i stället för den tekniska utrustning,
vilken av Dreyer donerades till
kronan och vilken torde ha tagits i bruk
av anstalten vid dess tillkomst. Frågan
om äganderätten till Generalstabens litografiska
anstalt torde komma att övervägas
ytterligare i samband med den
slutliga behandlingen av de förslag, som
avgivits av 1953 års utredning rörande
de statliga företagsformerna.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde

Nr 27

till Generalstabens litografiska anstalt in. m.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det svar, som försvarsministern har
lämnat. Alla kan väl instämma i det
konstaterande han gjorde, när han sade
att ägandeförhållandena i detta fall är
komplicerade. De är komplicerade inte
minst på grund av den långa tid som
förflutit, sedan dessa transaktioner ägde
rum. Vidare finns det tydligen få papper
efterlämnade som klargör förhållandena.

De huvudhandlingar som man kan
finna och som jag tycker att man skall
lägga till grund för bedömandet är det
donationsbrev, som Dreyer utfärdade
när han överlämnade sin inrättning
till staten, och vidare det protokoll enligt
vilket Kungl. Maj :t mottog donationen.

Jag måste instämma i försvarsministerns
uppfattning, när han i interpellationssvaret
sade, att det inte kan uteslutas
att anstalten avsågs att bli ett
statligt företag. Man får nog säga, att
det inte kan anses uteslutet, eftersom
det i donationsbrevet från Dreyers sida
skrevs, att han »såsom en gärd av tacksamhet
mot mitt andra fädernesland
till Svenska Staten såsom gåva överlämnar
hela denna materiel» o. s. v.
I donationsbrevet förklarades det också,
som försvarsministern citerade, att
man därigenom skulle kunna inrätta
»en större litografisk inrättning för
Statens räkning».

Det som Dreyer faktiskt omtalar i sitt
donationsbrev förefaller mig böra tillmätas
större vikt än det som aktuarien
Börtzell tio månader före donationen
skrev i någon promemoria. Den rättighet,
som Kungl. Maj:t erhöll i samband
med att kontraktet ändrades 1886, då
Börtzell överlämnade sin förvaltningsrätt
till ett aktiebolag, förefaller också
värd alt ha i tankarna — alltså att
Kungl. Maj:t skulle få rätt att godkänna
eller förkasta valet av verkställande
direktör och föreståndare för anstalten.
Sådana rättigheter brukar ju sällan vara

10 Nr 27 Tisdagen den 26 november 1957

Svar på interpellation ang. anslag till finansiering av talboksverksamheten för blinda

förknippade med relationerna mellan
Kungl. Maj:t och privatägda aktiebolag.

De avslutande raderna i försvarsministerns
interpellationssvar säger emellertid,
att äganderätten till Generalstabens
litografiska anstalt torde komma
att övervägas ytterligare i samband med
den slutgiltiga behandlingen av de förslag
som avgivits av 1953 års utredning
rörande de statliga företagsformerna.
Det uttalandet kan väl inte tolkas
på annat sätt än att statsmakterna
i samband med det förslag utredningen
avgav för ungefär ett år sedan om att
göra aktiebolag av statens reproduktionsanstalt
har för avsikt att bevaka
sina intressen gentemot Esseltekoncernen.
Det svaret finner jag mycket tillfredsställande.
Jag skulle bara vilja
tillägga en sak, nämligen att den fråga
som här har dragits fram är ett exempel
på de svårigheter kanslihuset har
när det gäller att bevaka de statliga
företagsintressena. Man får hoppas att
det så småningom kan komma fram
några andra former, som kan bidra
till en bättre lösning av företagsledaruPPgifterna,
de sammanhållande uppgifterna
inom den statligt ägda delen
av näringslivet, än hittills varit möjligt
att uppnå.

Jag vill med detta tacka särskilt för
de avslutande raderna i interpellationssvaret.

överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. anslag till

finansiering av talboksverksamheten
för blinda

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Senander frågat, om
statsrådet och chefen för socialdeparte -

mentet har för avsikt att i nästkommande
års budget under femte huvudtiteln
föreslå erforderliga anslag för en
tillfredsställande finansiering av talboksverksamheten
för de blinda. Då
denna anslagsfråga hör till ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, får
jag svara följande.

Redan budgetåret 1953/54 upptogs
under åttonde huvudtiteln ett särskilt
riksstatsanslag på 10 000 kronor till bidrag
till anskaffande av böcker åt blinda,
avsett att användas till utökning och
förbättring av bokbeståndet vid De
blindas förenings bibliotek. Den gången
gällde det endast böcker framställda i
blindskrift. Samtidigt pågick emellertid
undersökningar om möjligheterna att
genom bandinspelning eller liknande
metod åstadkomma den s. k. talboken.
För vart och ett av de två följande
budgetåren, 1954/55 och 1955/56, anvisades
likaledes 10 000 kronor. Under
år 1955 började De blindas förening
framställningen av talböcker genom
bandinspelningsmetoden. För att möjliggöra
en utökning och förbättring av
det påbörjade talboksbiblioteket föreslogs
i 1956 års statsverksproposition
en höjning av statsbidraget till 20 000
kronor, vilket också blev riksdagens beslut
för budgetåret 1956/57. Även för
innevarande budgetår har anvisats
20 000 kronor för ändamålet.

Talboksavdelningen vid blindföreningens
bibliotek har utvecklats mycket
kraftigt. Talboken har lockat många
blinda boklånare, som tidigare inte haft
kontakt med biblioteket. Särskilt för
personer, som blivit blinda vid vuxen
ålder och som endast i undantagsfall
kan nå en sådan färdighet i att läsa
blindskrift, att läsningen skänker dem
vila och avkoppling, är talboken en
stor tillgång. Utlåningen vid talboksavdelningen
har ökat från omkring 3 500
lån år 1955 till drygt 12 600 lån år 1956.

Den av De blindas förening bedrivna
tryckeri- och biblioteksverksamheten
finansieras, förutom genom statsbidra -

Tisdagen den 26 november 1957

Nr 27 11

Interpellation ang. reparation av vissa minsvepare

get, genom bidrag från stiftelser, organisationer
och enskilda samt tillskott ur
föreningens allmänna medel.

För nästa budgetår har föreningen
hemställt om en höjning av statsbidraget
till 50 000 kronor. Denna framställning
har tillstyrkts av skolöverstyrelsen.
Anslagsfrågan är nu föremål för
prövning i samband med det pågående
budgetarbetet. Resultatet kommer att
redovisas i 1958 års statsverksproposition.

Härefter anförde

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta ett tack för svaret på
min interpellation. Detta tack bör också
— jag höll på att säga för ovanlighetens
skull — få tolkas som en nöjdförklaring.
Jag vill emellertid uttala den förhoppningen
att det anslag som De blindas
förening begärt för detta ändamål kommer
att beviljas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Föredrogos var efter annan följande
å kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till jordbruksutskottet motionen nr
710, av herrar Hedin och Lolhigius;

till statsutskottet motionen nr 711, av
herr Löfgren m. fl.; samt

till bevillningsutskottet motionen nr
712, av herrar Sjölin och Strandh.

§ 8

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 160—166 samt
första lagutskottets utlåtande nr 37.

§ 9

Föredrogs den av herr Carlsson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bord -

lagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående
ökat bostadsbyggande inom Stor-Stockholmsområdet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Interpellation ang. reparation av vissa
minsvepare

Ordet lämnades på begäran till

Herr KÖNIGSON (fp), som yttrade:

Herr talman! På ett mindre varv i
närheten av Stockholm byggs för närvarande
den sista av tre minsvepare av
trä, för vilka använts ett byggnadssätt,
som aldrig tidigare tillämpats i vårt
land. Det nya består bl. a. i att köl
och spant limmas samt att bordläggningen
utförs i tre skikt, så att bräderna
i de två innersta ligger diagonalt.
Dessutom kan nämnas att båtarna
enligt uppgift skall förstärkas med glasfiber
för gång i is.

Byggnadssättet är sådant, att båtarna
måste bli mycket dyra, säkerligen många
gånger dyrare än liknande båtar, som
byggts enligt hittills använd metod.
Därtill kommer, att för de tre båtar,
som nu är under byggnad eller ligger
för utrustning, inte tillämpats vanligt
anbudsförfarande, trots att framställning
härom gjorts till marinförvaltningen
från andra båtbyggare, utan arbetet
utföres på löpande räkning.

Enligt uppgift lär det emellertid inte
finnas något varv i Sverige, som kan
ta upp och reparera dessa båtar. De
måste nämligen tas inomhus i värme
och torka ordentligt, om reparationen
skall ske efter samma metod som byggandet.
I betraktande av de dryga kostnader
som dessa båtbyggen dragit, måste
detta betecknas som synnerligen allvarligt.
Båtarna kostar enligt uppgift
mellan 6 och 7 miljoner kronor per
styck.

Jag anhåller därför om andra kam -

12 Nr 27

Tisdagen den 26 november 1957

Interpellation ang. ändrade föreskrifter för utlåningen av medel från »Fonden för
lån till företagareföreningar m. fl.»

marens tillstånd att till statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet få
rikta följande fråga:

Är herr statsrådet i tillfälle att meddela
huruvida möjligheter finns att i
Sverige reparera här berörda båtar och,
därest sådana möjligheter saknas, upplysa
om orsakerna till att ett sådant
tillvägagångssätt valts, som synes starkt
fördyra ifrågavarande båtbyggen, samt
huruvida åtgärder planeras för att möjliggöra
sådana reparationer?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. ändrade föreskrifter
för utlåningen av medel från »Fonden
för lån till företagareföreningar m. fl.»

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr CARLSSON i Stockholm (fp),
som anförde:

Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
nr 197/1956 föreslogs att för lån
till företagarföreningar m. fl. anvisa ett
investeringsanslag å 30 miljoner kr.
för budgetåret 1956/57. I propositionen
framhölls bl. a. att några närmare föreskrifter
inte lämnats om företagarföreningarnas
utlåning. I avvaktan på resultatet
av en pågående utredning ansågs
det heller inte vara lämpligt att
föreskriva några uttryckliga villkor för
företagarföreningarnas utlåningsverksamhet.
Vägledande borde emellertid
vara vissa synpunkter, som kommit till
uttryck i Kungl. Maj :ts prop. nr
210/1954.

1 propositionen nr 197/1956 har dessa
synpunkter preciserats så, att långivning
borde ske »under beaktande av
lokaliseringspolitiska synpunkter samt
gälla investeringsändamål och avse
toppkrediter, för vilka full bankmässig
säkerhet ej kan erhållas». Det anfördes
vidare i propositionen att »I rådande
läge bör emellertid hinder ej möta för

utlåning mot fullt bankmässiga säkerheter
och för annat ändamål än investeringar,
t. ex. för rörelsemedel».
Statsutskottet tillstyrkte i utlåtande nr
223/1956 propositionens förslag. I fråga
om villkoren för utlåningen anslöt sig
utskottet till regeringens förslag med
detta uttalande: »Vad departementschefen
i övrigt anfört beträffande riktlinjer
m. m. för det föreslagna stödet åt
småföretagarna har icke givit utskottet
anledning till särskilt uttalande.»
I riksdagsskrivelse nr 410/1956 anmäldes
att riksdagen beslutat angående utlåning
av 30 milj. kr. till företagarföreningar
in. fl. i enlighet med utskottets
utlåtande.

Inom Stockholms stad finnes icke
någon företagarförening och stadens
småföretag har heller icke kommit i åtnjutande
av det statliga kreditstöd, som
i växande omfattning kommit landets
övriga småföretagare till del på senare
år. Stockholm torde likväl vara landets
största småföretagarcentrum. I fråga om
30-miljonerlånet förutsattes dock att
någon olikartad behandling icke skulle
förekomma mellan småföretagare i
Stockholm å den ena sidan och landets
övriga småföretagare å den andra. Eftersom
någon förtagarförening ej fanns
inom Stockholms stad, som kunde förmedla
lånen, skulle antingen Kungl.
Maj:t eller, efter bemyndigande, underordnad
myndighet bevilja lån direkt ur
de anslagna medlen.

1 enlighet med dessa förutsättningar
hemställde kommerskollegium i skrivelse
till Kungl. Maj:t den 5 juni 1957
att en miljon kr. skulle ställas till kollegiets
förfogande ur fonden för lån till
företagarföreningar m. fl. i och för utlåning
till småföretagare i Stockholms
stad.

1 anledning av framställningen förordnade
Kungl. Maj:t den 13 september
1957 att 500 000 kronor skulle ställas
till kommerskollegiets förfogande för
låneverksamhet bland småföretagare i

Tisdagen den 2G november 1957

Nr 27

Interpellation ang. ändrade föreskrifter för utlåningen av medel från »Fonden för
lån till företagareföreningar m. fl.»

Stockholms stad. Samtidigt som detta
förordnades, föreskrev Kungl. Maj :t vissa
bestämmelser, som kollegiet hade att
tillämpa vid behandlingen av låneärenden
av ifrågavarande slag. Sålunda föreskrevs
bl. a. följande: »Lån må ej
utan synnerliga skäl beviljas annorledes
än mot ränta och säkerhet enligt
vedertagna bankmässiga grunder.»

Föreskriften om bankmässig säkerhet
hindrar småföretagare i Stockholm
att erhålla lån ur de anslagna medlen
på samma villkor som landets övriga
småföretagare. Förtroendekrediter för
investeringsändamål kan sålunda inte
erhållas till följd av de villkor, som
kommerskollegium måste upprätthålla
för att efterleva Kungl. Maj:ts föreskrift,
att bankmässig säkerhet skall krävas
om ej synnerliga skäl motiverar ett
avsteg. Denna viktiga inskränkning i
lånemöjligheterna för stockholmsföretagens
del kan befaras medföra att den
begränsade kredit som nu ställts till
deras förfogande — 500 000 kr. — ej
kommer att kunna utnyttjas. Lån mot
fullt bankmässig säkerhet kan ju nu
som regel erhållas i bank, varför det
just hade varit förtroendekrediter, som
varit av särskilt värde för stadens småföretagare.

Propositionens av riksdagen antagna
lydelse lämnar intet tvivel om att dessa
lånemedel främst skulle användas av
företagarföreningarna för toppkrediter
för investeringsändamål, där full bankmässig
säkerhet ej kunde påräknas. Som
ett av läget framkallat undantagsfall
nämner propositionen att utrymme dock
skall lämnas även för lån mot bankmässig
säkerhet för annat ändamål än
investeringar. Att långivningen på en
ort där företagarförening ej finns skulle
ske efter andra principer kan inte vara
troligt, helst som propositionen icke
framhåller som självfallet, att medel av
den storleksordning det här var fråga
om — 30 milj. kronor — skulle ställas
till förfogande för stöd åt samtliga

landsdelar. Där företagarförening ej
fanns, skulle stödåtgärderna därför förmedlas
av statliga organ.

Under hänvisning till vad som här
anförts får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få ställa följande fråga:

Yill herr statsrådet medverka till att
kungl. kommerskollegium erhåller sådana
ändrade föreskrifter för utlåningen
av medel från »Fonden för lån till
företagareföreningar m. fl.», att småföretagare
i Stockholms stad erhåller samma
möjligheter till förtroendekrediter
för investeringsändamål — d. v. s.
utan bankmässig säkerhet — som landets
småföretagare i övrigt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 374, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avskaffande av
kvarvarande obligatoriska elevavgifter
vid universiteten m. fl. läroanstalter;
och

nr 375, i anledning av väckta motioner
om översyn av gällande bestämmelser
angående statsbidrag till folktandvård.

§ 13

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ls
propositioner tillställts kammaren:

nr 189, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 6 § förordningen
den 27 mars 1954 (nr 142) om
taxering för inkomst av medel, som insatts
å skogskonto,

nr 190, dels angående godkännande
av överenskommelse mellan Sverige,
Danmark, Finland och Norge om upphävande
av passkontrollen vid de internordiska
gränserna, dels ock med för -

14 Nr 27

Onsdagen den 27 november 1957

slag till lag om ändring i utlänningslagen
den 30 april 1954 (nr 193),

nr 191, med förslag till lag om ändring
i lagen den 1 december 1950 (nr
599) om ersättning för mistad fiskerätt
in. m., och

nr 192, om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Folkrepubliken
Kina.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.28.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 27 november

Kl. 14.00

§ 1

Svar på fråga ang. rätten för skolungdomsföreningar
att få bedriva politisk
upplysningsverksamhet

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nihlfors har frågat,
om jag är beredd att vidtaga åtgärder
för att definitivt klargöra för statliga
skolchefer den principiellt viktiga
rätten för skolungdomsföreningar att
bedriva politisk upplysningsverksamhet.

Jag vill då först erinra om att år 1950
dåvarande ecklesiastikministern, statsrådet
Weijne, i anledning av en interpellation
i samma ämne av herr Nihlfors
förklarade, att han ansåg det
olämpligt och principiellt oriktigt att
förbjuda eller försvåra de politiska
skolungdomsföreningarnas verksamhet.
Jag delar helt denna uppfattning. Politisk
upplysningsverksamhet förekommer
redan inom skolans eget arbetsområde
genom den allmänna orientering
i politiska, sociala och ekonomiska
frågor, som lämnas vid undervisningen
i historia med samhällslära och i sam -

hällskunskap. Det är givetvis utomordentligt
viktigt, att skolan i sin uppgift
att meddela allmän medborgerlig
bildning verkligen bibringar eleverna
en klar och positiv inställning till det
förhållandet, att det demokratiska samhället
förutsätter och bygger på politisk
aktivitet från medborgarnas sida.

Elever, som på fritid vill ytterligare
odla sina samhälleliga intressen, bland
annat de politiska, skall naturligtvis ha
möjlighet att sammansluta sig till en
skolförening med syfte att bedriva politisk
upplysningsverksamhet. Skolan och
dess ledning har enligt min uppfattning
all anledning att stödja ett lärjungeintresse
av det slaget.

Vad angår själva föreningsrätten, så
finnes för skolungdomens del ingen
särskild inskränkning i den allmänt
vedertagna rätten att bedriva föreningsverksamhet.
Detta gäller, i fråga om
politiska skolungdomsföreningar, såväl
sådana med uppgift att bedriva politisk
upplysningsverksamhet i allmänhet
som sammanslutningar med partipolitisk
beteckning.

Enligt 52 § andra stycket läroverksstadgan
har lärjunge att ställa sig till
efterrättelse de ordningsföreskrifter,
som rektor i samråd med kollegiet med -

Onsdagen den 27 november 1957 Nr 27 15

Svar på fråga ang. rätten för skolungdomsföreningar att få bedriva politisk upplysningsverksamhet -

delar. Att i läroverksstadgan i detalj
precisera vad sådana föreskrifter får
och inte får innehålla är självfallet
ogörligt. Man får här i det enskilda fallet
lita till rektors och kollegiets omdöme,
och skulle missnöje med ordningsföreskrifternas
innehåll föreligga
får man söka rättelse i vederbörlig
ordning.

Jag vill också erinra om Kungl.
Maj:ts cirkulär 1954: 671, vari de lokala
styrelserna för statliga, kommunala och
statsunderstödda skolor uppmärksammats
på angelägenheten av att skollokaler
frivilligt upplåtes till folkbildningsorganisationer
och andra ideella
organisationer i så stor utsträckning
som möjligt samt att upplåtelse därvid
även sker till politiska organisationer.

Jag vill slutligen meddela, att skolöverstyrelsen
för närvarande förbereder
utformningen av allmänna anvisningar
för fostran och undervisning på
skolans högstadium. I dem kommer
också frågan om skolungdomen och
den politiska föreningsverksamheten att
behandlas. Dessa anvisningar väntas utkomma
nästa år och ger alltså tillfälle
till de förtydliganden, som kan finnas
erforderliga i förevarande avseende.

Härefter anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för det synnerligen positiva svar, som
statsrådet Edenman här har lämnat. Det
anknyter självfallet till vad hans företrädare
i ämbetet år 1950 hade att anföra
i ungefär samma situation. Man
har emellertid kunnat konstatera, att
det trots denna tydliga förklaring från
statsrådet Weijncs sida iindock då och
då har visat sig råda förhållanden, som
medför att berättigad kritik kan riktas
mot ledningen för statliga skolor, vid
vilka man alltså har förbjudit bildande
eller framträdande av politiska skolföreningar.

Enligt min mening behöver vi inte

bara ha, som herr statsrådet sade, utbildning
i samhällskunskap inom skolans
egen ram, upptagen i undervisningsplanen.
Det har vi haft sedan gammalt,
och detta ämne bör utvecklas och
få större utrymme i studieplanerna.
Vi måste naturligtvis också se till att
möjligheter till vidare studier i politiska
föreningar skall finnas utan någon som
helst inskränkning.

Jag skulle här vilja skjuta in, att den
senaste regeringskrisen bl. a. även har
haft det goda med sig, att intresset för
samhällskunskap av praktiskt slag flammat
upp just i höst. Det har hänt något,
som man har tyckt vara mycket roligt i
och för sig.

Efter statsrådets första, mycket positiva
deklaration kom det emellertid i
svaret ett avsnitt som gjorde mig något
missmodig. Han förklarade, att det för
närvarande finns ordningsföreskrifter,
utfärdade av rektor med kollegiets hörande,
och att det är omöjligt att tänka
sig, att det där i detalj skulle ges besked
om hur allting skall vara ordnat.
För min del måste jag säga, att vi har
så många föreskrifter av detaljrikt slag
inom skolans ram att det knappast
finns någon anledning att tro, att man
inte i dessa skulle få utrymme även för
ganska enkla anmaningar till rektor
eller motsvarande chef om att inga förbud
skall finnas för politiska skolföreningar.

Mot slutet av sitt anförande nämnde
statsrådet, att man inom skolöverstyrelsen
nu håller på med utarbetande av
anvisningar, som även tycks kunna
komma att beröra detta område. Jag
har eu känsla av att det dock kan dröja
en tid, innan vi kommer därhän. Jag
föreställer mig, att det skall kunna gå
att i administrativ ordning från Kungl.
Maj:ts sida ge interimistiska anvisningar,
så att om inte annat man dock täcker
den lucka, som finns fram till den dag,
då de nya anvisningar, som även berör
allmänna frågor, kommer att stadfästas.

16 Nr 27

Onsdagen den 27 november 1957

Svar på interpellation ang. viss ändring av bestämmelserna rörande uppsägning
av medel å s. k. skogskonton

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Om jag inte är felaktigt
underrättad, är det ett aktuellt fall som
har föranlett herr Nihlfors’ enkla fråga.
Detta fall kommer, om jag fortfarande
inte är oriktigt underrättad, att prövas
av JO.

Det är självklart att i detta sammanhang
har läroverksstadgans § 143, mom.
2, sitt särskilda intresse, eftersom där
står uppräknat vad rektor bör tillse beträffande
elevernas verksamhet utanför
skolan. Det heter sålunda bl. a.: »ävensom
ägna uppmärksamhet åt föreningsverksamheten
bland lärjungarna».

Jag vill, herr talman, tillägga att om
mot all förmodan skolöverstyrelsens anvisningar
för fostran och undervisning
på skolans högstadium inte skulle kunna
bringa klarhet i det problem det här
gäller, är jag personligen beredd att gå
ett steg vidare för att åstadkomma sådan
klarhet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Svar på interpellation ang. viss ändring
av bestämmelserna rörande uppsägning
av medel å s. k. skogskonton

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Nilsson i Svalöv — med
hänvisning till de skördeskador som innevarande
höst uppkommit i olika delar
av landet — till mig riktat följande
frågor:

1) Avser statsrådet att för innevarande
höstriksdag framlägga förslag om
sådana ändringar av bestämmelserna
rörande uppsägning av medel å s. k.
skogskonton, att främst jordbrukare som
drabbats av svåra skördeskador därige -

nom kan få möjlighet att täcka sitt behov
av rörelsemedel?

2) Vill statsrådet överväga att för
höstriksdagen framlägga förslag, varigenom
förlustutjämning vid beskattningen
av jordbruksfastighet kan möjliggöras,
t. ex. i den form att eventuella
statliga stödlån till jordbrukare får upptagas
som intäkt vid 1958 års taxering
för att sedan avdragas då amortering
sker eller i form av speciella bankkonton
av samma karaktär som skogskonton? I

anledning härav får jag anföra följande.

För uttag av medel, som innestår på
skogskonto, gäller en uppsägningstid av
fyra månader. I den nyligen avgivna
propositionen nr 189 har föreslagits att
Kungl. Maj:t skall äga medge dispens
från föreskriften om viss uppsägningstid.
Bifalles propositionen kommer bestämmelser
att utfärdas, vilka möjliggör
omedelbart uttag från skogskonto. Härigenom
blir interpellantens önskemål i
detta hänseende tillgodosedda.

Vad härefter angår frågan om förlustutjämning
vid beskattningen av jordbruksfastighet
vill jag erinra om att en
särskild utredning för närvarande prövar
möjligheterna att i skattelagstiftningen
införa bestämmelser om rätt till
förlust- och resultatutjämning. Att på
detta komplicerade område genomföra
provisoriska lösningar för en begränsad
grupp av skattskyldiga bör enligt
min mening icke komma i fråga. Jag har
sålunda icke för avsikt att föreslå åtgärder
av det slag herr Nilsson tänkt sig.

Med det anförda anser jag, herr talman,
att jag besvarat interpellationen.

Härpå anförde

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag ber att till finansministern
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation.

Båda de frågor, som min interpella -

Onsdagen den 27 november 1957

Nr 27

Svar på interpellation ang. viss ändring

av medel å s. k. skogskonton

tion omfattade, berörde de skattemässiga
konsekvenserna av årets skördeskador.
Den första frågan löd: »Avser statsrådet
att för innevarande höstriksdag framlägga
förslag om sådana ändringar av
bestämmelserna rörande uppsägning av
medel å s. k. skogskonton, att främst
jordbrukare som drabbats av svåra
skördeskador därigenom kan få möjlighet
att täcka sitt behov av rörelsemedel?» På

denna fråga har jag inte bara fått
ett positivt svar, utan statsrådet har
också i direkt handling — genom att vid
slutet av förra veckan avlämna en proposition
i ärendet — visat sitt intresse
för saken. Jag är tacksam för denna positiva
inställning, och jag är övertygad
om att berörda jordbrukare också känner
tacksamhet för det initiativ statsrådet
sålunda tagit.

Propositionens innehåll, till vilket finansministern
hänvisar i sitt svar, överensstämmer
i stort sett med den uppfattning
i fråga som jag givit till känna i interpellationen.
Visserligen kan kanske
ett par detaljer diskuteras. Jag tänker
då i första hand på det förhållandet, huruvida
riksdagen helt skall överlåta åt
Kungl. Maj:t att bestämma när åtgärder
skall vidtagas för att släppa loss medel
som innestår på skogskontot. Många anser
nog att det borde vara riksdagens
sak att fatta beslut därom. Jag skall dock
inte i denna punkt föregripa utskottsbehandlingen,
utan jag väntar med att
framföra de eventuella skäl som talar
för respektive emot en fullmaktslagstiftning
i detta avseende.

Såväl av interpellationssvaret som av
propositionen framgår att, därest propositionen
bifalles, kommer det att utfärdas
bestämmelser, vilka möjliggör
omedelbart uttag från skogskontot. Av
propositionens ordalydelse får man
emellertid den uppfattningen att sådant
uttag skall vara verkställt före den 31
december 1957.

.lag vill vilt!ja till statsrådet att över2
— Andra kammarens protokoll 1957. A

av bestämmelserna rörande uppsägning

väga, om inte tidpunkten i stället bör
sättas till den 15 januari 1958. Detta datum
överensstämmer nämligen med den
tid, som enligt riksskattenämndens anvisningar
skall vara avgörande för huruvida
inkomst respektive utgift i vissa
avseenden skall medtas i deklarationen
för år 1957 eller icke. För de praktiska
jordbrukarna skulle det vara bättre med
den 15 januari 1958, icke minst med tanke
på den korta tid som kommer att stå
lantbrukarna till buds för att utnyttja
uttagsmöjligheterna om tiden sättes till
den 31 december 1957.

Min andra fråga löd: »Vill statsrådet
överväga att för höstriksdagen framlägga
förslag, varigenom förlustutjämning
vid beskattningen av jordbruksfastighet
kan möjliggöras, t. ex. i den form att
eventuella statliga stödlån till jordbrukare
får upptagas som intäkt vid 1958
års taxering för att sedan avdragas då
amortering sker eller i form av speciella
bankkonton av samma karaktär som
skogskonton?»

På denna fråga är finansministerns
svar helt negativt, och detta beklagar
jag å de berörda jordbrukarnas vägnar.
Statsrådet konstaterar klart och tydligt
att sådana åtgärder som jag berört i
denna del av interpellationen ej kommer
att föreslås. Finansministerns skäl
härför är dels att en utredning sysslar
med problemet om förlustutjämning,
dels att herr finansministern anser att
den av mig framförda åtgärden inte kan
komma i fråga för endast en begränsad
grupp av skattskyldiga. Själv lutar jag
nog åt den uppfattningen att, eftersom
just en kommitté sysslar med problemet,
denna kunde ha fått i uppdrag att
omgående göra upp ett provisoriskt
förslag i den antydda riktningen. Förslaget
kunde sedan antingen helt eller i
modifierad form inpassas i del slutgiltiga
förslag som utredningen kommer
att framlägga. Att saken endast berör
en begränsad grupp — jordbrukare som
1957 fått stora skördeskador — torde
r 27

18 Nr 27

Onsdagen den 27 november 1957

Svar på interpellation ang. avvikelsen i fråga om statens inkomster under budgetåret
1956/57 i jämförelse med tidigare beräkningar

enligt min mening snarare vara ett skäl
för ett positivt ingripande på denna
punkt än ett motiv för en negativ inställning
till saken. Här är alltså en
grupp som verkligen får ekonomiska
svårigheter och som hade blivit hjälpta
med denna sak.

Herr talman! Jag skall inte längre uppehålla
mig vid finansministerns svar
på denna del av min interpellation utan
vill sluta med att ännu en gång tacka
för svaret på frågan om uttag från
skogskonto, vilket svar ju var positivt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. avvikelsen
i fråga om statens inkomster under
budgetåret 1956/57 i jämförelse med
tidigare beräkningar

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Gustafson i Göteborg till mig
riktat följande frågor:

1. Vill herr statsrådet låta företaga en
undersökning av orsakerna till den jämförelsevis
kraftiga avvikelse som har
uppstått i fråga om statens inkomster
under det senast avslutade budgetåret i
jämförelse med tidigare gjorda beräkningar
samt så snart som möjligt lämna
kammaren en redogörelse härför, innefattande
även en bedömning i vad mån
den konstaterade försämringen av statsinkomsternas
utfall kan väntas rubba tidigare
gjorda kalkyler för statsinkomsternas
utveckling de närmaste budgetåren? 2.

Vill herr statsrådet medverka till
tillsättandet av en allmän besparingskommission
för översyn av statens utgifter
enligt de allmänna riktlinjer
som angavs i den av andra kammaren
vid vårriksdagen bifallna motionen?

I anledning härav får jag anföra föl|ande.

Enligt den för riksräkenskapsverket
gällande instruktionen åligger det ämbetsverket
att varje år före den 10 december
till Kungl. Maj:t avgiva förslag
till beräknande av statsverkets inkomster
vid nästföljande statsreglering. Samtidigt
lämnar ämbetsverket en översikt
av utfallet av driftbudgeten för de sistförflutna
budgetåren liksom för det beräknade
utfallet för löpande budgetår.
Riksräkenskapsverkets inkomstberäkning
redovisas sedan i nästkommande
statsverksproposition. I statsverkspropositionen
1958 kommer således en redogörelse
att lämnas för de frågor som
framställts under punkt 1.

I anledning av herr Gustafsons fråga
under punkt 2 får jag meddela, att jag
icke har för avsikt att tillsätta någon
speciell besparingskommission.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet för svaret på
min interpellation, men samtidigt måste
jag beklaga att detta svar så genomgående
var negativt.

Den första frågan gällde utfallet av
statsbudgeten 1956/57. När siffrorna lädes
fram av riksräkenskapsverket, väckte
de stort uppseende, och folk i allmänhet
började undra, hur det egentligen
stod till med statens affärer. Särskilt
var det en del tidningsrubriker, vilka
talade om stor underbalansering på
driftbudgeten, som kom folk att undra,
hur finansministern skött statsfinanserna.
Nu var ju de tidningsrubrikerna
missvisande, men även om vi konstaterar
att de var felaktiga och att driftbudgeten
i själva verket visade ett överskott,
så kan vi inte blunda för det faktum,
att kalkylerna har rubbats på ett
uppseendeväckande sätt. Inkomsterna

Onsdagen den 27 november 1957

Nr 27 19

Svar på interpellation ang. avvikelsen i fråga om statens inkomster under budget -

året 1956/57 i jämförelse med tidigare

visade sig bli inte mindre än cirka 600
miljoner kronor lägre än som upptagits
i riksstaten, och 600 miljoner är ju en
avsevärd summa även för statskassan.

Jag har frågat finansministern, om
han vill undersöka orsakerna till denna
stora avvikelse. Den saken har inte bara
historiskt intresse; man måste nämligen
fråga sig, om avvikelserna är en engångsföreteelse
eller om de rubbar de
kalkyler som tidigare har gjorts beträffande
statsinkomsternas utveckling under
de närmaste budgetåren. Det är en
fråga av stor betydelse för oss här i
riksdagen, framför allt för oss som tillhör
oppositionspartierna, i den mån vi
vill försöka skissera ett alternativ till
regeringspolitiken. Vi har inte tillgång
till den stab av experter som finansministern
har i kanslihuset och i alla de
statliga verken, och det är därför svårt
för oss att bedöma, i vilken utsträckning
de tidigare uppgjorda prognoserna
håller streck.

Nu har finansministern tagit mycket
lång tid på sig för att besvara interpellationen.
Den väcktes på höstriksdagens
första dag, alltså för en och en halv månad
sedan. Så lång tid har givetvis inte
gått åt för förberedande av det svar som
vi fått höra i dag och som väl får sägas
vara ett av de magraste svar som något
statsråd någonsin har givit på en interpellation
av denna omfattning. Nej, man
får nog dra den slutsatsen, att finansministern
verkligen hade för avsikt att
ge ett utförligt svar på min fråga men
att han av någon anledning har kommit
på andra tankar. Jag vill säga att det
sätt, på vilket finansministern besvarat
interpellationcn, tyvärr inte vittnar om
någon större samarbetsvilja eller någon
större förståelse för de enskilda riksdagsmännens
arbetsförutsättningar.

Finansministern hänvisar bara till det
välkända faktum, att riksräkenskapsverkct
årligen skall avge en rapport före
den 10 december, precis som om det
som nu har hänt är en helt normal före -

beräkningar

teelse, som inte förutsätter några extra
upplysningar eller anordningar. Nu
hade ju svaret på min interpellation
kunnat dröja till den 10 december, när
jag ändå fått vänta så länge, om finansministern
varit förhindrad att före den
dagen ge några som helst uppgifter om
anledningen till avvikelserna från inkomstberäkningen.
Finansmininistern
har dock känt sig helt oförhindrad att
i annat sammanhang ganska ingående
dryfta den här saken.

Min andra fråga gällde huruvida finansministern
med anledning av den
statsfinansiella utvecklingen, som ju
också visar kraftigt stegrade statsutgifter,
vill medverka till tillsättande av en
allmän besparingskommission. På denna
fråga svarar finansministern ett
klart nej utan att ange någon som helst
motivering. Av finansministerns svar
skulle man kunna få den uppfattningen,
att det här är fråga om någon förflugen
idé hos en interpellant som man utan
vidare kan vifta bort, men så är inte
fallet. Den motion om inrättande av en
allmän besparingskommission som lädes
fram från folkpartihåll i våras bifölls
ju av andra kammaren. Det finns
alltså en majoritet i riksdagens andra
kammare som menar, att man måste
göra en kraftansträngning för att skapa
ett tryck nedåt på statsutgifterna, om vi
skall kunna hålla en rimlig skattenivå
och ändå tillgodose eftersläpande sociala
vårdområden — jag tänker på
sjukvården, fångvården osv. En majoritet
i denna kammare menade, att en
sådan kommission borde tillsättas, bestående
av representanter för de politiska
partierna men också för arbetsmarknadens
parter och näringsorganisationcrna.
Det tar nu finansministern
ingen hänsyn till; han finner ingen anledning
att motivera varför han inte
skall tillmötesgå andra kammarens
framställning.

Statsministern liar nu i höst förklarat,
att han bekänner sig till andrakam -

20 Nr 27

Onsdagen den 27 november 1957

Svar pa interpellation ang. avvikelsen i fråga om statens inkomster under budget -

året 1956/57 i jämförelse med tidigare

marparlamentarismen, men jag får säga
att finansministerns sätt att behandla
andra kammarens önskemål om tillsättande
av en besparingskommission inte
vittnar om något större intresse eller
någon förståelse för denna form av parlamentarism.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara några få ord! Vi
har naturligtvis ingen anledning att
diskutera varför utfallet för det gångna
budgetåret blev sådant det blev. Orsakerna
har publicerats i tidningarna,
och dem känner vi till. Det är inte heller
detta som herr Gustafson i Göteborg
är uio efter, utan han vill veta, hur förhållandena
kommer att te sig under
innevarande budgetår, under nästkommande
budgetår och under budgetåren
framöver. Därom vet finansministern i
dag icke någonting, eftersom riksräkenskapsverket
ännu icke har serverat sina
slutgiltiga prognoser och beräkningar.
Jag hoppas få dem någon gång under
början av december månad.

Sedan måste jag säga, att jag inte begriper
det argument som herr Gustafson
anför, att det skulle vara lämpligt att
få höra finansministerns uppfattning, så
att oppositionen kunde skissera sitt alternativ.
Innan oppositionen kan skissera
något praktiskt alternativ måste man
väl se regeringens förslag. Jag kan inte
förstå att herr Gustafson, hur skicklig
han än är, skall kunna få byxor av tyget
eller få kött på benen på ett alternativ,
såvida han inte har ett regeringsförslag
att lägga i botten, och det presenteras
inte på en och en halv månad
ännu. Jag kan följaktligen efter herr
Gustafsons långa plädering endast önska
honom hjärtligt välkommen i talarstolen
igen den 11 januari 1958, så
att vi då kan tala om de här frågorna.

Förslaget om en besparingskommission
var kanske något av ett propagandanummer.
Den som gjort upp statsver -

beräkningar

kets budget under några år och sett hur
lätt det är att spara och dessutom känner
till de politiska förhållandena litet,
förstår att oppositionen inte kan ge finansministern
några goda råd beträffande
ytterligare besparingar. Han har
gjort den erfarenheten när han serverat
sin budget — och den erfarenheten
kommer han att få göra även vid nästkommande
riksdag — att det inte är åt
det hållet som oppositionen strävar,
utan att oppositionen i stället vill göra
ändringar åt det andra hållet.

Om man skall kunna räkna med något
utbyte av en besparingskommissions arbete,
bör nog herrarna på oppositionskanten
visa litet mera vällovlig ambition
att spara på de förslag som regeringen
framlägger än vad ni haft hitintills.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr finansministern säger
för det första, att vad jag är ute efter
är prognoser för det kommande
budgetåret. Det är klart att jag är mycket
intresserad av sådana, men min
fråga, herr finansminister, gällde om
finansministern ville göra en undersökning
av orsakerna till avvikelserna från
budgeten för det budgetår som redan är
avslutat. Svaret härpå, säger finansministern,
vet vi redan, ty det har stått i
tidningarna. Vad som stått i tidningarna
är själva avvikelserna. Men vad jag personligen
och säkert många här i kammaren
är intresserad av är, varav det
kommer sig att budgeten slagit så fel i
fråga om inkomstutvecklingen. Därom
säger finansministern inte ett ord.

Nu vet jag inte om finansministern
möjligen också syftar på att han i första
kammaren ingående har redogjort för
vad han anser vara orsakerna till avvikelserna.
Detta har nämligen förekommit.
Jag var inte inne i första kammaren
då, men jag har senare läst vad
som yttrades där.

Om någon framställer en interpella -

Onsdagen den 27 november 1957

Nr 27

Svar på interpellation ang. avvikelsen i fråga om statens inkomster under budgetåret
1956/57 i jämförelse med tidigare beräkningar

tion i andra kammaren, såsom jag redan
dessförinnan hade gjort, och sedan
får höra att herr finansministern skall
tala i första kammaren, skall han då
rusa in dit därför att finansministern
händelsevis kan komma att svara på
den interpellation, som är framställd
i andra kammaren? Jag tror nog att
man även i fortsättningen skall sträva
efter att en interpellation besvaras i
den kammare i vilken den är framställd.

Finansministern säger också att oppositionspartierna
inte har något intresse
av att nu få någon föreställning om
inkomstutvecklingen under de närmaste
åren eftersom de inte kan framlägga
några alternativ förrän regeringen presenterar
budgeten. Det är klart att detta
är svårt att göra, men givetvis måste vi
planera på längre sikt än bara för några
veckor. Vi måste därvid ha en viss
uppfattning om vad som kommer att
hända under de närmaste åren. När vi
nu genom finansministerns försorg har
fått statliga prognoser, avseende också
det innevarande budgetåret och det som
kommer närmast efter, och då det har
hänt något så uppseendeväckande som
det som faktiskt inträffade med budgeten
för 1956/1957, tycker jag inte att
det är alldeles omotiverat att vilja få
reda på finansministerns uppfattning
om hur detta ligger till.

Vad besparingskommissionen beträffar
kan finansministern inte förneka att
det finns en majoritet bär i kammaren
för att inrätta en sådan kommission.
Men finansministern säger att det är ett
propagandanummer. Hädanefter skall
tydligen regeringen, när den får besked
om ett beslut i en kammare — det kanske
gäller hela riksdagen också, om vi
så småningom får en riksdagsmajoritet
som går emot regeringen — avgöra om
regeringen bör betrakta saken som ett
propagandanummer eller inte, innan
den följer de anvisningar eller beslut
som är fattade i riksdagen.

Det statsfinansiella läget för närvarande
är så allvarligt, att man nog inte
bör avfärda uppslag till möjliga besparingar,
även om detta uppslag skulle
komma från oppositionshållet. Jag vill
också nämna för finansministern att i
det beslut beträffande tillsättande av en
besparingskommission, som i denna
kammare vann majoritet, ingick också
att experter från andra områden än oppositionen
skulle medverka. Jag får
tyvärr en känsla av att finansministern
anser sig kunna vara sig själv nog i
detta sammanhang. Jag är inte säker på
att situationen är sådan att detta är eu
fullt befogad ståndpunkt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Om jag hade kunnat bereda
herr Gustafson någon glädje med
att i interpellationssvaret hänvisa till
mitt uttalande i remissdebatten i första
kammaren, beklagar jag att jag inte
gjorde detta. När jag nu inte gjorde detta,
berodde det på att jag känner herr
Gustafson som en ytterst nitisk och ambitiös
riksdagsman, och jag trodde därför
utan vidare att han hade läst detta
uttalande. Av hans anförande nu framgår
också att han inhämtat mina synpunkter
där. i och med detta kan vi
lämna diskussionen om det gångna budgetåret.
Beträffande det innevarande
och nästa budgetår måste jag säga att
det i dag är för tidigt att ta upp en diskussion,
såvida icke denna skall tjäna
som propagandanummer.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få anlägga
en principiell synpunkt på vad
som bär diskuteras. Den svenska riksdagen
står ju inte utanför den utveckling,
som parlamenten i Västerlandet
över lnivud taget har genomgått, och
har därmed blivit etl debatterande, kon -

22 Nr 27 Onsdagen den 27 november 1957

Svar på interpellation ang. handläggningen av uppfinnarärenden inom försvaret

trollerande och övervakande organ i
större utsträckning än tidigare. Jag kan
inte låta bli att framföra denna reflexion
när jag nu hör finansministern
säga, att svaret på vad en representant
för den svenska riksdagen i ett avseende
frågat om stått att läsa i tidningarna.
Finansministerns svar vittnar om
liten förståelse för den funktion, som
den folkvalda kammaren numera har i
Sverige och Västerlandet över huvud taget
just när det gäller att bedöma utvecklingen
och bedöma regeringens
handlande, vad regeringen gjort och vad
den uraktlåtit att göra. Att detta för
den svenska riksdagen är en stor fråga,
därom råder givetvis inga delade meningar,
men jag tycker att det kanske
hade varit på sin plats, att regeringen —
jag antar att det inte är herr Sträng ensam
som står för detta svar — visat förståelse
för det som man i andra sammanhang
så flitigt talar om: nödvändigheten
av att ha en ständigt vakande
opposition.

Nu har finansministern sagt, att vad
som inte är klart får vi diskutera nästa
år. Ja, det är ett bevis för att det har
sina risker, åtminstone för en del, att
alltför länge vara i den positionen att
man har möjlighet att säga, att man inte
vill diskutera saken nu utan en annan
gång. Herr talman! Det är en utveckling
som inte är särskilt tilltalande.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det fanns en engelsk
finansminister, Hugh Dalton, som diskuterade
budgeten två timmar före remissdebatten.
I parlamentarismens klassiska
hemland ansågs han därmed ha
begått ett sådant brott mot parlamentarismens
regler, att han inte längre kunde
vara finansminister. Det får kanske
herr Dahlén tänka på när han nu talar
utifrån de, skall vi säga mera parlamentarisk-konstitutionella
utgångspunkterna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Med den skicklighet som
finansministern obestridligen besitter
hade det inte varit någon svårighet för
honom att verkligen besvara min interpellation
utan att råka i samma fara
som Mr Dalton gjorde.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄN G:

Herr talman! Det kan vara att överskatta
min skicklighet, men jag ber att
få tacka för artigheten.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Mitt omdöme gällde finansministerns
skicklighet att undvika
att svara på frågor, när det inte passar
honom.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få tilllägga
att vad Mr Dalton gjorde var att
avslöja innehållet i den kommande
statsverkspropositionen. En del av herr
Gustafsons i Göteborg fråga gällde vad
som hänt med den budget som avsåg
det budgetår, som slutade den 30 juni.
Men skickligheten i detta avseende återstår
kanske att återkomma till.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. handläggningen
av uppfinnarärenden inom försvaret Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade
:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Nihlfors hemställt om en redovisning
av hur handläggningen av uppfinnarärenden
inom försvaret tillgår, varjämte
herr Nihlfors frågat mig, om jag
anser mot handläggningen framförd
kritik berättigad, och om jag i så fall

Onsdagen den 27 november 1957 Nr 27

Svar på interpellation ang. handläggningen av uppfinnarärenden inom försvaret

snarast vill vidtaga åtgärder, som är till
fördel för uppfinnarverksamheten.

När en anställd inom försvaret gör en
här i riket patenterbar uppfinning, vars
utnyttjande faller inom försvarets verksamhetsområde,
åligger det honom att
utan dröjsmål anmäla uppfinningen till
den myndighet, hos vilken han är anställd.
Om intresse för uppfinningen
finnes, lämnar myndigheten uppgift
härom till försvarets civilförvaltning.
Civilförvaltningen handlägger sedan
frågan, om kronan jämlikt 1949 års lag
om rätten till arbetstagares uppfinningar
skall helt eller delvis inträda som
den anställdes rättsinnehavare med avseende
på uppfinningen, varjämte ämbetsverket
biträder vederbörande försvarsmyndighet
vid träffande av avtal
med den anställde om kronans förvärv
av rätten till uppfinningen och om ersättningen
härför. Försvarets fabriksstyrelse,
som är affärsdrivande, ombesörjer
dock i allmänhet själv förhandlingar
och uppgörelser med sina anställda
angående av dem gjorda uppfinningar.
En av försvarets civilförvaltning
gjord utredning visar, att ingångna
avtal om ersättning i genomsnitt träffats
cirka två och ett fjärdedels år efter det
att den anställde anmält sin uppfinning.
Det förekommer dock, att den i interpellationen
angivna tiden av 5—8 år
hunnit förflyta från det en uppfinning
anmälts till dess ersättningen bestämts.

Beträffande härefter mot handläggningen
framförd kritik har statens
nämnd för arbetstagares uppfinningar,
såsom i interpellationen åberopats, i ett
från Kungl. Maj:t till nämnden hänskjutet
ärende uttalat, att det syntes ofrånkomligt,
alt de utdragna förhandlingarna
med hänsyn till kronans monopolställning
på det militärtekniska område,
inom vilket uppfinningen fölle, rent
faktiskt verkat som ett kraftigt påtryckningsmedel
från kronans sida gentemot
uppfinnaren. Försvarets civila tjänstemannaförbund
bär vidare i anledning
av ärendets handläggning i sin tidskrift

intagit en av herr Nililfors likaledes
åberopad varning till försvarets uppfinnare,
vari bl. a. uppgivits, att myndigheterna
kommer att göra vad de kan
för att skära ner ersättningen för gjorda
uppfinningar, att uppfinnarens beroendeställning
som anställd och kronans
monopolställning på det militärtekniska
området kan komma att utnyttjas samt
att frågan om avtalet förhalas mycket
lång tid, om uppfinnaren icke vill gå
med på de föreslagna villkoren.

Då det ifrågavarande uppfinnarärendet
för närvarande prövas av riksdagens
militieombudsman, kan jag icke
uttala mig om huruvida den av nämnden
antydda kritiken mot handläggningen
är berättigad eller icke; framhållas
bör dock att Kungl. Maj:t vid
prövning av ärendet icke funnit skäl
frångå den uppgörelse, som vederbörande
förvaltningsmyndighet träffat. Jag
finner det emellertid anmärkningsvärt,
att Försvarets civila tjänstemannaförbund
på grundval av ett enstaka ärende
ansett sig kunna i sin tidskrift intaga
de allvarliga och vittgående anklagelser
mot försvarets myndigheter som nyss
återgivits. Såvitt jag kunnat utreda föreligger
icke grund för sådana anklagelser.
Jag har i stället funnit, att försvarets
myndigheter strävar efter att handlägga
uppfinnarärenden med all den objektivitet
som är möjlig. Naturligen kan
därvid icke affärsmässiga synpunkter
eftersättas, men målet för de förhandlingar
som föres med vederbörande
uppfinnare är från myndigheternas sida
att — med utgångspunkt bl. a. från den
i interpellationen framförda uppfattningen,
att det är angeläget att svenska
uppfinnare på det militärtekniska området
uppmuntras — komma fram till
en uppgörelse, som är skälig enligt de
i 1949 års lag angivna riktlinjerna. I sakens
natur ligger att relativt lång tid
måste förflyta, innan uppgörelse kan
träffas, eftersom uppfinningens värde
först måste utredas, vilket i regel icke
kan ske, förrän patenterbarbeten och

24 Nr 27 Onsdagen den 27 november 1957

Svar på interpellation ang. handläggningen av uppfinnarärenden inom försvaret

omfattningen av patentskyddet undersökts
och klarhet vunnits, om och i vilken
utsträckning uppfinningen kan utnyttjas
inom försvaret.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern
för det svar han lämnat på min
interpellation. Den lämnade redogörelsen
för hur handläggningen av uppfinnarärenden
inom försvaret formellt tillgår
ger mig inte anledning till annan
kommentar än den, att det inom försvaret
— till skillnad från andra områden
— är i huvudsak endast en myndighet
— försvarets civilförvaltning —
som handlägger dessa ärenden. Av avgörande
betydelse är alltså hur denna
myndighet ser på frågorna och hur den
anser sig böra uppträda gentemot de
uppfinnare, som enligt gällande föreskrifter
utan dröjsmål skall anmäla av
dem gjorda uppfinningar.

Enligt en i interpellationssvaret åberopad
utredning skulle ingångna avtal
om ersättning i genomsnitt ha träffats
cirka 2V4 år efter anmälan. Denna utredning
skulle alltså visa att väntetiden
inte är alltför utdragen, även om herr
statsrådet erkänner att dröjsmål på
5—8 år, som angavs i min interpellation,
dock förekommit. För egen del
skulle jag nu kunna redovisa ytterligare
statistik, som emellertid inte ger en så
gynnsam bild. Den förra delen av denna
statistik berör 9 namngivna ärenden,
vilka personalorganisationerna haft
anledning syssla med. De flesta har behandlats
av statens nämnd för arbetstagares
uppfinningar, och det rör sig
huvudsakligen om fall, där uppfinnarna
inte utan vidare velat gå med på de
föreslagna villkoren. Den genomsnittliga
behandlingstiden är för dessa fall
över 61/;, år.

Den senare delen av mitt statistiska

material berör ett klart avgränsat avsnitt
av en viss myndighets område, där
man noggrant registrerat samtliga uppfinnarärenden
som anmälts efter lagens
tillkomst år 1949. Det visar sig att man
i våras, efter mer än sju år, registrerat
91 ärenden. Av dessa hade endast 3
hunnit avgöras. Två uppfinningar hade
gjorts av en person, som hade sin huvudsakliga
försörjning utanför försvaret.
Det tredje fallet är uppseendeväckande,
eftersom ersättning utgick först
efter det uppfinnarens verkschef ingripit
och sedan den stackars uppfinnaren
hunnit skriva på en förbindelse, genom
vilken han avsade sig alla rättigheter.

Här vill jag knyta an till interpellationssvaret,
vari utsäges att det är naturligt
att vid handläggningen av uppfinnarärenden
affärsmässiga synpunkter
icke eftersättes. Just det, herr talman!
Affärsmässigheten kan tydligen
ta sig egendomliga uttryck även inom
det statliga området, då statens motpart
— uppfinnaren — genom utformningen
av gällande lag är i klart underläge
från början. Däremot tycks den
statliga myndigheten, som ställer skolade
jurister till kronans förfogande,
icke behöva anlägga affärsmässiga synpunkter
på de kostnader som dock uppstår
genom långt utdragna s. k. förhandlingar
om en uppgörelse.

Herr statsrådet har i sitt svar till
mig i anledning av en av mig åberopad
artikel i Försvarets civila tjänstemannaförbunds
tidskrift framhållit, att han
funnit det anmärkningsvärt att förbundet
på grundval av ett enstaka ärende
ansett sig kunna i sin tidskrift intaga
allvarliga och vittgående anklagelser
beträffande handläggningen av uppfinnarärendena.
Härtill vill jag endast påpeka
att i tidskriften klart angivits att
dess aktion föranletts av flera fall, ehuru
man — kanske journalistiskt — dragit
fram detaljerna i endast ett speciellt
fall. I övrigt vill jag omnämna, att jag
på förmiddagen haft kontakt med andra
fackliga enheter, som organiserar

Onsdagen den 27 november 1957 Nr 27 25

Svar på interpellation ang. handläggningen av uppfinnarärenden inom försvaret

tekniker inom försvaret. Man har därvid
förklarat sig dela den uppfattning
som kommit till uttryck i nämnda tidnings
spalter. Svenska uppfinnareföreningen
har tryckt av artikeln i sitt organ
med redaktionell kommentar, och
chefen för en av de största privata patentbyråerna
har — också enligt uppgift
som jag erhållit i dag — förklarat
sig ha den erfarenheten, att handläggningen
av ärenden om uppfinningar,
gjorda inom försvaret, bereder särskilda
svårigheter. Det föreligger tydligen
en ganska enhetlig och bred opinion
i denna fråga, där bedömningen av läget
radikalt skiljer sig från försvarsministerns.
I detta sammanhang kan
nämnas att Tjänstemännens centralorganisation
i dagarna bildar ett topporgan,
bestående av den främsta uppfinnarrättsliga
expertis som finns inom
tjänstemannarörelsen, i syfte att bl. a.
bevaka här diskuterade frågor om uppfinningar
inom försvaret.

Jag förstår mycket väl att underlaget
för interpellationssvaret självfallet härstammar
från den ansvariga centrala
myndigheten, som i detta fall dock är
den i berörda kretsar starkt kritiserade
instansen. Det synes mig emellertid anmärkningsvärt
att denna myndighet av
allt att döma inte presenterat herr
statsrådet någon sammanfattning av
den framställning, som försvarets forskningsanstalt
ingivit just till försvarets
civilförvaltning. I en vid framställningen
fogad promemoria uttalas bl. a.:
»Med hänsyn till att försvarets civilförvaltning
centralt för försvaret handlägger
dylika ärenden, synes inom civilförvaltningen
en omprövning av de hittills
tillämpade formerna för handläggning
av patentärenden och därmed
sammanhängande frågor böra ske. Principerna
för fastställande av skäliga ersättningar
böra revideras och härvid
torde inte minst försvarsgrensförvaltningarna
böra medverka till större generositet
än vad man hittills i många
fall tillämpat.»

Det är, måste jag säga, ovanligt med
en sådan kritik myndigheter emellan,
och jag vill även citera följande kritiska
bedömning från försvarets forskningsanstalts
sida: »Den förbättring av
handläggningen av patentärenden, vilken
man hade viss anledning förvänta
sig, när civilförvaltningen 1954 övertog
dylika ärenden från krigsmaterielverket,
har i stort sett uteblivit.»

Jag vill, herr talman, sluta med ett
beklagande av att herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet icke
ansett det av mig aktualiserade problemet
vara av sådan vikt, att han föranstaltat
om en mera allsidig undersökning
av förhållandena. Han har dock
haft ganska god tid på sig, eftersom
interpellationen väcktes redan den 10
maj och jag i slutet av maj meddelade
honom att jag gärna såg, att interpellationens
besvarande uppsköts till höstsessionen,
varigenom en fyllig utredning
skulle kunna åstadkommas.

I min interpellation har jag understrukit
vikten av att vi i vårt land med
dess begränsade ekonomiska resurser
uppmuntrar svenska uppfinnare på det
militärtekniska området och att ersättningarna
fastställes så, att de sporrar
de konstruktiva förmågorna till att göra
tekniska förbättringar och nykonstruktioner.
Jag vill därför till sist anföra
ännu ett citat ur den promemoria, som
chefen för försvarets forskningsanstalt
i somras översände till försvarets civilförvaltning:
»En uppfinnare måste äga
förtroende för dem, till vilka han skall
vända sig, när han gjort en uppfinning.
Han skall kunna känna sig förvissad
om att dessa instanser är objektiva,
att de inte bara ensidigt och på
ett kortsynt sätt se på statsverkets ekonomiska
intresse utan också äro angelägna
att hjälpa honom med handläggningen
vid sökande av eventuellt patent
och att de äro beredda att medverka
till att utgående ersättningar
verkligen bli skäliga enligt lagens mening.
»

26 Nr 27 Onsdagen den 27 november 1957

Svar på interpellation ang. handläggningen av uppfinnarärenden inom försvaret

Jag har fått den uppfattningen att
detta förtroende i dag saknas hos försvarets
uppfinnare och att det synes
finnas skäl härför.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vidhåller den syn
på frågan som jag har framfört i interpellationssvaret,
nämligen att försvaret
inte behandlar sina uppfinnare annorlunda
eller sämre än andra. Vad
som gör att jag så tvärsäkert vågar säga
det är, att jag under en längre tid haft
överblick över andra områden inom
statsverksamheten, där det också förekommer
uppfinnarverksamhet och där
det måste träffas uppgörelser med vederbörande
uppfinnare. Om man dessutom
jämför med vad som förekommer
inom det privata näringslivet, kommer
man visst inte fram till den uppfattningen,
att uppfinnare med anställning
inom försvaret behandlas sämre
än vad som sker på andra håll. Det är
vanligt att det tar mycket lång tid, innan
det blir en uppgörelse mellan den
anställde uppfinnaren och företaget,
vare sig företaget är statligt eller privat.
Det sammanhänger bland annat med att
man inte gärna slutför en förhandling,
innan man fått klart för sig, att uppfinningen
är patenterbar, och man kan
inte komma ifrån det faktum, att det
tar ungefär fyra år innan man kan få
kontroll på detta genom patent- och registreringsverket.
Det är den genomsnittliga
tiden, och det är naturligtvis
det som gör att dessa ärenden tar så
lång tid. Dessutom är det ju mycket
svårt för ett statligt verk, vare sig det
gäller försvaret eller någon annan
statlig verksamhet, att omedelbart avgöra
om en uppfinning är av sådant
värde för framtiden, att man bör ta
hand om den.

Det är omöjligt att diskutera dessa
frågor, om man inte tar fram det enskilda
fallet och försöker bedöma det.

Om en anställd gjort en uppfinning har
han självfallet en viss benägenhet att
överskatta betydelsen av uppfinningen
— det ligger i sakens natur — och han
försöker få ut största möjliga ekonomiska
utbyte för dagen och för framtiden.
Det är då också ganska naturligt
att avståndet mellan företagsledning
och den anställde, när det gäller uppfattningen
om ersättningen, blir mycket
stort. Men det är inte någonting typiskt
för försvaret, utan det gäller generellt,
både enskild och statlig verksamhet.

Om Försvarets civila tjänstemannaförbund
hade gjort sig besvär att kontrollera
alla andra områden, skulle den
varning man nu speciellt har riktat till
personalen inom försvaret i stället ha
blivit generell. Nu har man ställt försvaret
i strykklass med alla de konsekvenser
som det tyvärr kan få för våra
möjligheter att få de anställda att hjälpa
till med uppfinningar. Jag beklagar
att detta har skett, och jag kan verkligen
inte finna att försvaret här står
i den särställning, vari Försvarets civila
tjänstemannaförbund försökt ställa
det.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Till svar på vad försvarsministern
nu sagt kan jag endast
hänvisa till vad jag tidigare citerade ur
försvarets forskningsanstalts skrivelse.
Det är tydligen en långsam tågordning,
och det måste väl föreligga anmärkningsvärda
förhållanden, när försvarets
forskningsanstalt skriver till försvarets
civilförvaltning och begär, att
man skall revidera grunderna för ersättningarna.
Jag förmodar att den ansvarige
chefen för försvarets forskningsanstalt
i somras ansåg läget vara
besvärligt. Vi får komma ihåg, att vårt
försvarspolitiska och utrikespolitiska
läge och vår allmänna inställning till
alliansfrihet och sådant gör det nödvändigt
för oss att satsa på egna kraft -

Onsdagen den 27 november 1957 Nr 27 27

Svar på interpellation ang. handläggningen av uppfinnarärenden inom försvaret

källor i vad gäller förbättringar av teknisk
eller annan natur inom försvaret.
Jag anser till skillnad från statsrådet,
att det finns anledning att göra en mer
djupgående undersökning i dessa frågor.
Jag tycker inte att den undersökning
som presenterats av försvarsministern
är av den naturen. Herr statsrådet
säger sig vara övertygad om att
försvaret inte behandlar sina uppfinnare
sämre än andra verk. Jag skulle
till detta vilja säga, att försvaret har
anledning att behandla sina uppfinnare
bättre än vad som sker på andra håll.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag håller med herr
Nihlfors om att vi bör behandla uppfinnarna
inom försvaret i varje fall
lika bra som dem på andra områden.
Om vi ser på storleken av de ersättningar
som utgår, finner vi att försvarets
forskare och uppfinnare inte har
behandlats sämre än sådana på andra
håll.

Att försvarets forskningsanstalt gjort
dessa påpekanden, är i och för sig
helt naturligt. Försvarets forskningsanstalt
består av forskare och uppfinnare,
och det ligger i sakens natur, att de
pläderar för att man skall försöka få
ärendena att rinna snabbare igenom.
Jag skulle också önska att man kunde
få en snabbare behandling. Men det är
å andra sidan inte så lätt, och jag
skulle inte heller tro att det är där
som kritiken har satts in.

Fn översyn av såväl lagbestämmelserna
som av handläggningen måste så
småningom ske. Det har också riksdagen
själv förutsatt, eftersom den beträffande
1949 års lag klart uttalat att
den borde överses, sedan vi fått större
erfarenheter. Från försvarets civilförvaltning
har också meddelats mig, att
man vill ha eu sådan översyn, och det
får vi se till att man får. Men nu gäller
det enligt min mening främst att få
bort den misstro, som naturligt nog

har spritt sig bland forskarna inom försvaret
till följd av den generalattack
som Försvarets civila tjänstemannaförbund
har gjort på detta område, och
den misstron kan inte skingras på annat
sätt än att man i tjänstemannaförbundet
hjälper till att klarlägga, att
forskarna inom försvaret inte i och
för sig är sämre ställda än forskare på
andra områden.

Hela detta problem är emellertid
mycket besvärligt, och jag har ingenting
emot att ta upp en diskussion med
dem det gäller för att klara ut vad det
egentligen är, som gör att man är så
kritisk. Själva handläggningssättet kan
enligt min mening inte vara orsaken.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Det är naturligtvis
svårt att föra debatten vidare utan att
gå in på enskilda fall. Jag tror emellertid
inte att denna fackliga aktion,
som är riktad till vederbörande förbunds
medlemmar, skulle ha utlöst något
slags ovilja mot att ställa uppfinnarförmågan
till försvarets förfogande.
Av de uttalade erfarenheterna från privat
håll framgår med tydlighet, att man
där har en uppfattning, som inte alls
är beroende på denna aktion från i
våras utan som har sin grund i förhållanden
som kan ledas tillbaka mycket
längre.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag har försökt följa
herr Nihlfors’ resonemang. Jag sitter
ju i försvarets förvaltningsdirektion
och 1953 års utredning angående de
statliga företagsformerna och jag skulle
vilja fråga herr Nihlfors: Menar han att
man för de statliga företagen och för
försvaret skall gå över till samma regler
för uppfinnares rätt till sin uppfinning,
som nu tillämpas inom de privata
aktiebolagen? Är det herr Nihlfors’
ideal? Det vore intressant att få
klart besked på den punkten.

Härmed var överläggningen slutad.

28 Nr 27

Onsdagen den 27 november 1957

Fond för kulturellt samarbete med Finland

§ 5

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts på kammarens bord liggande
propositioner. Därvid remitterades till

bevillningsutskottet propositionen
nr 189, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 6 § förordningen
den 27 mars 1954 (nr 142) om
taxering för inkomst av medel, som insatts
å skogskonto;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

190, dels angående godkännande
av överenskommelse mellan Sverige,
Danmark, Finland och Norge om upphävande
av passkontrollen vid de internordiska
gränserna, dels ock med
förslag till lag om ändring i utlänningslagen
den 30 april 1954 (nr 193), och

nr 191, med förslag till lag om ändring
i lagen den 1 december 1950 (nr 599)
om ersättning för mistad fiskerätt
in. m.; samt

till utrikesutskottet propositionen nr
192, om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Folkrepubliken
Kina.

§ 6

Föredrogs den av herr Königson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående reparation av vissa
minsvepare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Carlsson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet angående
ändrade föreskrifter för utlåningen av

medel från »Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl.»

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
100, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående omorganisation av
sjukgymnastutbildningen m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Fond för kulturellt samarbete med
Finland

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
161, i anledning av väckta motioner
angående tillskapande av en fond att
användas för kulturellt samarbete mellan
Sverige och Finland.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Det råder inga skilda
uppfattningar mellan motionärerna och
mig i frågan om angelägenheten av att
de kulturella förbindelserna mellan
Sverige och Finland utvecklas och befästes.
Jag delar också den uppfattningen,
att det närmast är beklagligt
att detta arbete skall hämmas av ekonomiska
svårigheter.

Jag har begärt ordet för att göra
några reflexioner i anslutning till att
den Längmanska donationens A-fond
har införts i bilden. Det finns mycket
utförliga bestämmelser om användandet
av Erik Johan Längmans kvarlåtenskap.

Erik Johan Längman var ju, som vi
erinrar oss, en mycket framgångsrik
affärsman. Han avled 1863. Enligt det
testamente, som upprättades 1859 och
senare vann laga kraft, skulle A-fonden
användas för vissa sociala och näringsmässiga
ändamål med successiv början
längst uppe i norr, där testator bedömde
att de sociala missförhållandena var

Onsdagen den 27 november 1957

Nr 27 29

Revisorsteknisk personal vid statens kriminaltekniska anstalt eller annan statlig
revisorsorganisation för förundersökning i brottmål

svårast att avhjälpa. Jag vill också ererinra
om att testator hade samlat sin
förmögenhet genom affärsverksamhet
bl. a. i nordligaste Sverige och Finland.

A-fonden skulle få disponeras, när
den uppgick till 4 miljoner silverrubel
eller 11,2 miljoner svenska kronor.
1955 års riksdagsrevisorer hemställde,
att man skulle undersöka huruvida Afonden
skulle sammanslås med B-fonden,
som i allmänhet är känd under
namnet Längmanska kulturfonden. I anledning
av remissyttranden och av i
ärendet väckta motioner uttalade statsutskottet
i utlåtande nr 94 år 1956:
»Utskottet är . . . icke berett att nu uttala
sig till förmån för något visst ändamål,
för vilket fonden framdeles kan
komma att utnyttjas. Frågan härom torde
få närmare prövas under utredningsarbetets
gång, varvid tillbörligt beaktande
bör skänkas de synpunkter som
framlagts såväl av revisorerna och vederbörande
remissmyndigheter som i
nyssberörda motioner.» Detta uttalande
av statsutskottet godkändes av riksdagen.

Erik Johan Längman hade en mycket
stark vilja. Så förblev han t. ex.
i ungkarlsståndet, enligt egen utsago för
att tillförsäkra sig ett odelat inflytande
över sina ekonomiska tillgångar.

Jag vill erinra om att det i mycket
hög grad finns sociala och näringsmässiga
ändamål uppe i nordligaste delen
av vårt land. Man kan alltså använda
Erik Johan Längmans donationsmedel
helt i överensstämmelse med testamentets
anda. Det är en hederssak för Sveriges
statsmakter, regering och riksdag,
att hans yttersta vilja respekteras. Jag
tror inte att en ekonomisk och social
avrustning i glesbygden mot Finland —
och det är dit vi leder utvecklingen,
om vi inte använder A-fonden enligt
testamentets föreskrifter — är till gagn
för svensk-finsk samverkan i vidsträcktaste
bemärkelse. Den utredning Kungl.
Maj:t har tillsatt kommer säkerligen att

ägna tillbörlig uppmärksamhet just åt
de sociala förhållandena i den del av
vårt land som testator ville ihågkomma.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

162, i anledning av väckt motion om
utökning av studiebidraget till brevskolestuderande.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Revisorsteknisk personal vid statens

kriminaltekniska anstalt eller annan

statlig revisorsorganisation för förundersökning
i brottmål

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

163, i anledning av väckt motion om
utredning rörande anställande av revisorsteknisk
personal vid statens kriminaltekniska
anstalt eller inrättande av
annan statlig revisorsorganisation att
biträda vid visst förundersökningsarbete
i brottmål.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Kriminaliteten på det
förmögenhetsrättsliga området har med
ändrad ekonomisk samhällsstruktur blivit
allt mera komplicerad. Förundersökningen
i sådana ärenden kräver ofta
biträde av specialist på det revisorstekniska
området, och svårigheter har ofta
uppstått, när det gällt att få en lämplig
och villig person för sådana uppdrag.
Motionsförslaget har inneburit en tänkbar
möjlighet alt underlätta biträde av
revisorsutbildad, sakkunnig hjälp vid
förundersökning.

Sakrevisionen har i samband med
förslag om särskild mutåklagare föreslagit
inrättande av två befattningar för
högt kvalificerade, revisorsutbildade

30 Nr 27

Onsdagen den 27 november 1957

Revisorsteknisk personal vid statens kriminaltekniska anstalt eller annan statlig;

revisorsorganisation för förundersökning i brottmål

personer, vilka skulle disponeras för
utredningar av s. k. korruptionsbrott.
Att specialarbeta endast på en liten del
av det kriminella fältet kan emellertid
enligt min mening inte vara en kriminalpolitiskt
riktig avvägning. Av samma
skäl, och i många fall kanske också på
starkare grunder, skulle man kunna
yrka på speciell bearbetning av flera
andra områden, där en lika stor eller
än mera utbredd kriminalitet föreligger
än som är fallet vid korruptionsbrott.
Låt mig som exempel bara nämna,
att man med samma rätt kunde
kräva särskild polis och särskild åklagare
för att effektivare komma åt falskdeklarationsbrott,
brott mot hyresregleringslagen,
försäkringsbedrägerier, hyresbedrägerier
o. s. v. samt för att få
en effektivisering av polisarbetet när
det gäller att komma åt personer, som
mer eller mindre yrkesmässigt driver
ockerverksamhet eller som ägnar sig åt
kvasijuridisk yrkesverksamhet med bedrägliga
syften, inte minst i fastighetsskojarbranschen.

Jag kan i detta sammanhang inte gå
närmare in på problemet, men jag vill
framhålla att vi här är inne på områden,
där en ganska utbredd kriminalitet
föreligger, åtminstone i en så
stor stad som Stockholm. Det bör med
skärpa kunna krävas, att åtminstone
någon polis- och åklagarverksamhet är
avdelad för spaningsverksamhet, förstärkt
med biträde av den sakkunnighjälp,
som i olika situationer kan erfordras.
Närmast på grund av personalbrist
sysslar man vid kriminalpolisen i
Stockholm i stort sett inte med något
annat än anmälda brott, vilket är ägnat
att leda till en utbredning och en intensifiering
av den kriminalitet, som av
olika anledningar inte blir föremål för
anmälningar.

Med det sagda har jag velat framhålla,
att en förstärkning av polis-,
åklagar- och sakkunnighjälp inte bör
ses som ett isolerat problem, gällande

endast för mututredningar, där väl kraven
närmast aktualiserats av det offentliga
intresse, som ganska slumpartat
har väckts för just denna del av
brottsfältet. Det är därför med tillfredsställelse
jag tar del av utskottets uttalande,
att man i nu förevarande sammanhang
sammankopplat frågan om revisorsteknisk
förstärkning med den
mera allmänna utredningen om lämpliga
åtgärder i syfte att effektivisera
polisens verksamhet för bekämpande
av brottsligheten.

Jag vill emellertid inte underlåta att
anmärka på det sätt, varpå statsutskottet
redovisat remissutlåtandena. Det talas
om att i de över motionen avgivna
yttrandena — i pluralis alltså — yppats
tveksamhet rörande lämpligheten av att
inrätta en statlig revisorsteknisk organisation.
Man får den uppfattningen,
att flera remissinstanser på denna grund
skulle ha avstyrkt motionsförslaget om
utredning. Så är inte fallet. Både polisväsendets
organisationsnämnd och statens
kriminaltekniska anstalts styrelse
har tillstyrkt förslaget om utredning.
I ärendets behandling har deltagit bl. a.
polismästaren i Stockholm. Såvitt jag
kan finna är det endast riksåklagarämbetet
som ställt sig tveksamt i nämnda
hänseende.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Eftersom den föregående
ärade talaren inte ställde något
yrkande kunde det vara onödigt att jag
säger någonting. Jag vill dock erinra
om att det i fjol tillsattes en utredning
angående polisens lämplighet i dylika
fall och att denna utredning även avser
det spörsmål som motionären nu berörde.
Denna fråga kommer alltså att
klarläggas rätt snart.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Onsdagen den 27 november 1957 Nr 27

Interpellation ang. lagstadgad reparationsplikt för ägare av hyresfastigheter, m. m.

§ 12

Föredrogos vart för sig
statsutskottets utlåtanden:
nr 164, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till Riksföreningen
mot reumatism som bidrag till driften
av Spenshults rcumatikersjukhus,

nr 165, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i gällande regler
för återkrav i vissa fall av beviljade
statsbidrag för uppförande eller inrättande
av sjukvårdsanläggning, och
nr 166, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vattenvårdens organisation
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; samt

första lagutskottets utlåtande nr 37, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om utlämning för
brott.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Interpellation ang. lagstadgad reparationsplikt
för ägare av hyresfastigheter,
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr JOHANSSON i Stockholm (k),
som anförde:

Herr talman! Kraven på reparation
av lägenheterna i hyreshusen blir alltmer
enträgna. Dessa krav är berättigade.
Reparation och normalt underhåll
av hyresfastigheterna försummas i
stor utsträckning. Erfarenheten säger,
att allmän reparation av lägenheterna
bör ske minst vart sjunde år, om fastigheten
skall anses väl underhållen och
onödig värdeförsämring undvikas.

Inte endast reparation och underhåll
av lägenheterna i hyreshusen försummas.
Också fastighetsunderhåll av annan
art eftersättes, såsom yttre reparationer
av väggar, fönster, tak, balkonger,
trapphus in. m., liksom nor -

malt underhåll av källare, vindskontor,
värmeanläggningar och elektriska anläggningar.

De kommunala och kooperativa bostadsföretagen
sköter i allmänhet sina
fastigheter på ett tillfredsställande sätt.
De privata fastighetsägarna gör det däremot
sämre. Anledningen härtill är ofta,
att hyresfastigheten är ett spekulationsobjekt,
varvid spekulationsintresset är
knutet till tomtmarken, inte till fastigheten.
Spekulationen i tomtvärdestegring,
som förorsakas av kommunala och
statliga åtgärder, är vanlig. För den
privata fastighetsägaren, som spekulerar
i tomtvärdestegring, blir ofta fastighetens
underhåll en i hans tycke
onödig utgift.

Ur allmännyttans synpunkt är emellertid
underhållet av de kapitalvärden
som hyreshusen utgör av största vikt.
Enligt 1952 års taxering representerade
de skattepliktiga fastigheterna över
42 000 miljoner kronor. Om detta kapital
genom försummat underhåll får sitt
värde minskat med endast tiondelen av
en procent utöver det normala innebär
det en nationalekonomisk förlust av 42
miljoner kronor.

Enligt min mening är det ur alla synpunkter
oriktigt och orimligt, att hyreshus
allt fortfarande tillätes vara spekulationsobjekt.
Under alla förhållanden
bör dock statsmakterna förhindra
en värdeförstöring i denna spekulation.
Fastighetsägarna bör åläggas plikt att
hålla sina fastigheter i sådant skick, att
onödig nedsättning av deras värde undvikes.
Hyresgästernas berättigade krav
på laglig skyldighet för fastighetsägarna
att underhålla lägenheterna bör snarast
uppfyllas och utvidgas dithän, att
denna skyldighet gäller också fastighetsunderhållet
i dess helhet.

Med hänvisning härtill hemställes om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet få
framställa följande spörsmål:

Delar herr statsrådet den här anförda
åsikten, att underhållet av hyresfastig -

32 Nr 27

Onsdagen den 27 november 1957

Interpellation ang. bokföringsskyldighet för ägare till hyreshus, m. m. — Inter
pellation ang. prissättningen på elektrisk kraft, m. m.

heterna är ett samhällsekonomiskt intresse? Har

statsrådet för avsikt att till 1958
års riksdag framlägga förslag om lagstadgad
reparationsplikt för ägare till
hyresfastigheter ?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. bokföringsskyldighet
för ägare till hyreshus, m. m.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Under innevarande år
har ägarna av hyresfastigheter medgivits
att höja grundhyrorna för att
därmed som det hette kompenseras för
de ökade utgifter som orsakats bl. a. av
räntehöjningarna. Tillåtelsen att höja
hyrorna var generell. En avsevärd del
av fastighetsägarna har emellertid sina
lån bundna vid en lägre ränta än den
som för närvarande gäller; andra har
sina fastigheter skuldfria eller belånade
i egna företag. Denna kategori av fastighetsägare
tillskansar sig ofta en väldig
merinkomst på hyresgästernas bekostnad.

Svårigheterna att utforma rättvist
verkande generella bestämmelser för en
så heterogen sektor av samhällslivet
som bostadsmarknaden är fullt uppenbara
och erkännes villigt. Det tyckes
dock mig som om de värsta orättfärdigheterna
skulle kunna undgås och därtill
vissa andra fördelar skapas, om hyresgästerna
genom sina organisationer eller
representanter medgavs laglig rätt
att få inblick i fastighetsägarens bokföring
och lånevillkor. För närvarande
är emellertid fastighetsägare inte ålagda
bokföringsskyldighet och än mindre
skyldighet att lämna hyresgästerna den
insyn som här nämnts. Sådan bokföringsskyldighet
och skyldighet att lämna
hyresgästerna upplysningar om de
lån, som eventuellt belastar fastigheten,
skulle säkerligen motverka fastighets -

ägares lust att orättfärdigt sko sig på
hyresgästernas bekostnad och öppna en
möjlighet till ett sundare tillstånd på
bostadsmarknaden.

Med hänvisning till vad här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande
spörsmål:

Har herr statsrådet övervägt tanken
att för riksdagen framlägga förslag om
bokföringsskyldighet för ägare till hyreshus
och skyldighet att lämna hyresgästernas
representanter tillgång till
denna bokföring?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. prissättningen på
elektrisk kraft, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep), som
anförde:

Herr talman! Genom cirkulärmeddelande
till elabonnenterna och annonser
i tidningspressen har framgått, att
statens vattenfallsverk och ett stort
antal enskilda elkraftsdistributörer i
landet avser att höja de eltaxor, som
nu tillämpas vid detaljdistribution på
landsbygden från och med nästkommande
debiteringsperiod.

Den sålunda ifrågasatta taxehöjningen
kommer att beröra såväl grundavgiften
som energiavgiften. Grundavgiften
avses sålunda bli höjd från 10: 50
till 12: 50 kr. per tariffenhet och år och
energiavgiften från 9 till 11 öre per
kilowattimme. Jämfört med nuvarande
taxor innebär de nya avgifterna en höjning
med ca 20 procent. Denna höjning
bör ses mot bakgrunden av de
taxehöjningar som tidigare förekommit
vid upprepade tillfällen. Härtill kommer
den lagstadgade allmänna energiskatten,
vilken å elkraft för borgerligt
behov utgår med 5 procent å kraftvär -

Onsdagen den 27 november 1957

Nr 27 33

Interpellation ang. en effektiviserad revision av kommunala, allmännyttiga och

kooperativa bostadsföretag, m. m.

det, vilket betyder att abonnenterna utöver
kostnadsökningen på grund av eltaxehöjningen
får erlägga ca 20 procent
högre elskatt än tidigare avsetts.

Denna oförutsedda och kraftiga höjning
av elkraftskostnaderna emotses
med stor oro av landsbygdens elkonsumenter.
Inte minst är detta förhållandet
bland jordbrukare och småindustriföretagare,
som redan nu dras med
betydande ekonomiska svårigheter. Enbart
för lanthushållens och jordbruksdriftens
del torde höjningen, sedan den
helt slagit igenom, betyda en stegring
av elkraftskostnaderna med ca 16 miljoner
kronor per år.

Då det inom det nuvarande prisavtalet
för jordbruket icke torde vara
möjligt att lämna kompensation för
elkraftskostnadernas ökning, kommer
denna merutgift att drabba jordbruket
synnerligen hårt och orättvist. För småindustrier
och andra företagare blir
situationen liknande. De nuvarande
grunderna för tariffenlietsberäkningen
för bestämmande av de årliga grundavgifterna
för sågverk, kvarnar, snickerier,
bil- och traktorverkstäder och
andra småindustriföretag, utgör redan
nu en mycket hård ekonomisk belastning
för dessa, vilket i många fall lett
till att företag av denna typ fått läggas
ner, vilket medfört försämrad service
för landsbygden i flera avseenden.

Det är därför uppenbart, att en så
väsentlig höjning av elavgifterna för
småföretagare som nu avses bli genomförd
kommer att medföra en ökad småindustridöd,
vilket ur landsbygdens
synpunkt vore mycket beklagligt.

Den faktiska monopolställning som
kraftdistributörerna innehar medför att
elkonsumenterna har svårt att värja sig
för oberättigade prishöjningar. Det synes
därför böra ankomma på statsmakterna
att genom sina priskontrollerande
organ bevaka clkonsumenternas intressen
genom att undersöka, huruvida
de nu förebådade eltaxehöjningarna kan

anses vara kostnadsmässigt motiverade.

Med anledning av vad som ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa
följande frågor:

Är herr statsrådet beredd att genom
statens prisregleringsnämnd för elektrisk
ström eller annat organ låta undersöka
statens vattenfallsverks och övriga
landsbygdsdistributörers prissättning
på elektrisk kraft samt att, i avvaktan
på denna utrednings resultat, utfärda
direktiv för statens vattenfallsverk att
tills vidare tillämpa nu gällande eltaxor,

att låta utreda huruvida icke för
framtiden samma ordning bör gälla för
vattenfallsstyrelsen, som gäller för järnvägsstyrelsen,
nämligen att vattenfallsstyrelsen
skall inhämta regeringens
godkännande innan taxehöjningar genomföres,
samt

att söka nedbringa småföretagens
driftkostnader genom att låta utreda,
huruvida icke grunderna för beräkning
av tariffenheter för sådana kategorier
av elabonnenter bör revideras i sådan
riktning, att de verka utvecklingsbefrämjande
för landsbygdens näringsliv?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. en effektiviserad revision
av kommunala, allmännyttiga och
kooperativa bostadsföretag, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr RYDÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! För drygt ett år sedan
överlämnade byråchefen Harry Bernhard
i bostadsstyrelsen en promemoria
med bl. a. förslag om effektiviserad tillsyn
av de kommunala, allmännyttiga
och kooperativa bostadsföretagens förvaltning
och revision. Promemorian

3 — Andra kammarens protokoll 1.957. Nr 27

34 Nr 27

Onsdagen den 27 november 1957

Interpellation ang. en effektiviserad revision av kommunala, allmännyttiga och

kooperativa bostadsföretag, m. m.

hade tillkommit sedan statsrådet och
chefen för kungl. socialdepartementet
föranstaltat om utredning i ärendet den
30 juni 1955.

Enär de kommunala, allmännyttiga
och kooperativa bostadsföretagen åtnjuter
speciella förmåner i lånehänseende
från statens sida och fördenskull
kommit att utgöra den dominerande
parten av bostadsproducerande
och bostadsförvaltande företag i vårt
land, bör det vara av alldeles särskild
vikt att staten med största noggrannhet
tillvaratar sina intressen. Uppskattningsvis
torde väl de gynnade bostadsföretagen
ha en låneskuld till staten i
dagens läge på inemot 1 200 miljoner
kronor för tertiärlån och tilläggslån,
d. v. s. för den del av lånen som överstiger
70 procent av de godkända belåningsvärdena.

När man vet — något som även med
all tydlighet framgår av byråchefen
Bernhards PM — att förvaltning och
revision inom en stor del av dessa s. k.
allmännyttiga företag handhas på ett
allt annat än sakkunnigt sätt, anser jag
det vara av största vikt att en mer noggrann
tillsyn och revision av dessa
företag snarast kommer till stånd. Även
från de berörda parterna har enligt
utredningsmannens promemoria brister
i revisionen och förvaltningen av allmännyttiga
och kooperativa bostadsföretag
påpekats i ett stort antal yttranden.

Det kan genom den företagna utredningen
anses vara fullt klarlagt, att
snara åtgärder bör vidtagas för att staten
skall kunna ha den rätta kontrollen
över att dessa företag på bästa sätt utnyttjar
de medel, som i form av statliga
lån ställts till deras förfogande.
Givetvis är det ur samhällsekonomisk
synpunkt också av allra största betydelse
att de allmännyttiga, kommunala
och kooperativa bostadsföretagen så
klokt som möjligt hushållar med erhållna
statliga medel, så att stat och

kommun icke tillfogas förluster genom
deras bristfälliga skötsel. I sista hand
är ju detta av ekonomisk betydelse
främst för de i dessa bostadsföretag
boende men indirekt även för alla övriga
skattebetalare.

Det synes mig att skärpta bestämmelser
om revision i första hand bör
genomföras. Skärpningen bör gälla
skyldigheten att underkasta sig en viss
form av revision; vidare bör vissa kompetenskrav
ställas på minst en av revisorerna
i varje företag. De förtroendevalda
revisorerna utan särskild utbildning
för sin uppgift kan icke anses utgöra
ett ur statens och kommunernas
synpunkt tillfredsställande skydd för
de stora värden som det här gäller.

Enligt min åsikt borde föreskrifter
finnas, att minst en auktoriserad revisor
skall utses i alla de kommunala,
allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag,
som förvaltar fler än 200 lägenheter,
d. v. s. har en beräknad hyresintäkt
på ca 500 000 kronor per år,
medan däremot någon lägre kompetens,
t. ex. av handelskammare godkänd
granskningsman eller liknande, må vara
till fyllest i mindre företag.

De allmännyttiga bostadsföretagens
förvaltning ökas för varje dag. Långivningen
från statens sida följer efter.
Skattebetalarna bör då ha rätt att känna
den trygghet, som härleder sig ur förvissningen
att dessa företag granskas
och revideras av kompetenta revisorer.

Med hänvisning till vad här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Avser herr statsrådet att inom den
närmaste tiden framlägga förslag angående
effektiviserad revision av kommunala,
allmännyttiga och kooperativa
bostadsföretag, inrymmande vissa formella
kompetenskrav för en av de revisorer,
som utses av de större företag,
vilka förvaltar förslagsvis minst 200
lägenheter?

Onsdagen den 27 november 1957

Nr 27 35

Interpellation ang. en effektiviserad revision av kommunala, allmännyttiga och

kooperativa bostadsföretag, m. m.

2. Avser herr statsrådet att därutöver
tillskapa någon form av tillsynsorgan,
som kan både kontrollera och lämna
råd främst i fastighetsekonomiska frågor
— ett organ, som står fritt gentemot
de företag, som det blir satt att
övervaka?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 713, av herr Widén, i anledning
av Kungi. Maj:ts proposition, nr 188,
angående inrättande av en medicinsk
högskola i Umeå.

Denna motion bordlädes.

möter, som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 27 november 1957.

Förste stenografen hos kammaren
Hans Heimburger hade på grund av
tjänsteresa till utrikes ort anhållit om
tjänstledighet från sin befattning hos
kammaren under tiden den 2—17 december
1957. Den begärda ledigheten
beviljades; och förordnades stenografen
Bertil Arborén att under tiden uppehålla
en förste stenograftjänst hos kammaren.
Reservstenograferna Bo Holmberg
och Wera Jansson förordnades att
under samma tid uppehålla Arboréns
stenograftjänst.

In fidem
Gunnar Britth

§ 18

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra
kammare samt de kammarens leda -

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.25.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 37

710010