1957 ANDRA KAMMAREN Nr 25 (Riksdagens protokoll 1957:25)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

\å>sS

1957 ANDRA KAMMAREN Nr 25

11—13 november

Debatter m. m.

Måndagen den 11 november

Sid.

Interpellation av herr Svensson i Stenkyrka ang. avskrivning i viss
omfattning av äldre stödlån till jordbrukare.................. 3

Tisdagen den 12 november

Svar på interpellationer av:

herr Stiernstedt ang. storflygplatsen Halmsjön och herr Löfgren ang.

en förlängning av start- och landningsbanan på Bromma flygplats 5
fru Thorsson ang. tillämpningen av bestämmelserna om intagning

i småskoleseminarium.................................. 9

Interpellationer av:

herr Eliasson i Stockholm ang. förstärkning av kammarrättens

personal ............................................ 14

herr Holmberg ang. beredande av stadigvarande sysselsättning för

befolkningen i Norrbottens inland........................ 14

herr Stenberg ang. utredningarna rörande den mindre företagsamhetens
aktuella problem m. m........................... 15

Onsdagen den 13 november

Svar på interpellation av fru Renström-Ingenäs ang. utredningen

av sambandet mellan stat och kyrka...................... 18

Fast vägförbindelse över sjön Bolmen mellan Bolmsö och Sunnaryd 30

Ersättning till värnpliktige Bengt Ryding...................... 31

Stöd åt svenska grammofoninspelningar av seriös musik genom

restitution av varuskatt på grammofonskivor in. m........... 33

Ändrade bestämmelser rörande gäldandet av kostnader för hemtransport
av befattningshavare, som avlider under tjänstgöring
på annan ort .......................................... 34

1—Andra kammarens protokoll 1907. Nr 25

Nr 25

Innehåll

Sid.

Lotteriförfarande i samband med återbetalning av överskjutande

preliminär skatt ........................................ 35

Utredning huruvida ovillkorligt förbud bör gälla för att med tjänst

såsom domare förena skiljemannauppdrag.................... 40

Utredning ang. lantbruksnämndernas avskaffande m. m........... 47

Försäljning av fastigheten Näs l1 ............................ 49

Interpellation av fru Ewerlöf ang. adoptivbarns arvsrätt.......... 57

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 13 november

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, ang. avtal med Ceylon mot

dubbelbeskattning och skatteflykt ........................ 29

Jordbruksutskottets utlåtande nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
ang. försäljning av kronoegendomar m. m........... 29

Statsutskottets utlåtande nr 142, ang. nya riktlinjer för eftergift av
belopp vilka lämnas såsom ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet
................................................ 29

-— nr 143, ang. bidrag till hemkonsulentverksamhet i städerna .... 29

— nr 144, ang. ändrade bestämmelser om värnpliktsavlöning m. m. 29

— nr 145, ang. bevaknings- och beredskapsorganisationen för vinterväghållningen
.......................................... 29

— nr 146, om fraktlindring för transport i vissa fall av motorfordon

mellan Gotland och fastlandet............................ 29

— nr 147, ang. en fast vägförbindelse över sjön Bolmen mellan Bolmsö

och Sunnaryd ........................................ 30

— nr 148, ang. ersättning till Bengt Ryding .................. 31

— nr 149, ang. ersättning till Rune Ljunggren ................ 33

— nr 150, ang. understöd till H. K. B. Carlzén.................. 33

-—- nr 151, ang. stöd åt svenska grammofoninspelningar av seriös musik
genom restitution av varuskatt på grammofonskivor m. m... 33

— nr 152, om höjning av maximiåldern för statliga befattningshavare

att ingå äktenskap med rätt för efterlevande make att erhålla
familjepension eller familjelivränta ........................ 34

— nr 153, om ändrade bestämmelser ang. gäldandet av kostnader för

hemtransport av befattningshavare som avlider under tjänstgöring
på annan ort...................................... 34

— nr 154, ang. visst lotteriförfarande i samband med återbetalning

av överskjutande preliminär skatt ........................ 35

— nr 155, ang. utredning om förbud att med tjänst såsom domare

förena skiljemannauppdrag m. m......................... 40

Jordbruksutskottets utlåtande nr 34, om utredning ang. lantbruksnämndernas
avskaffande m. m................................. 47

— nr 35, ang. statens lantbrukskemiska laboratorium............ 49

— nr 36, ang. utredningar och förslag på trädgårdsnäringens område
m. m............................................. 49

— nr 38, ang. försäljning av kronoegendomar m. m............. 49

Måndagen den 11 november 1957

Nr 25

Måndagen den 11 november

Kl 17.00

§ 1

Justerades protokollet för den 5 innevarande
november.

§ 2

Interpellation ang. avskrivning i viss
omfattning av äldre stödlån till jordbrukare Ordet

lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep),
som anförde:

Herr talman! Åtskilliga jordbrukare
har genom skördeskadorna under de
senare åren åsamkats ruinerande ekonomiska
förluster. De stödlån, som genom
statens försorg medgivits dem, har
naturligtvis varit till god hjälp. I många
fall har emellertid jordbrukare, som under
flera år i följd drabbats av betydande
skördeförluster, fått sin ekonomi
så undergrävd, att de nu inte har möjligheter
att på fastställt sätt återbetala
lånen. I stor utsträckning gäller detta
sådana jordbrukare, som i år åter fått
sin skörd förstörd eller svårt skadad
och ännu en gång måste uppta stödlån
för jordbruksdriftens upprätthållande.
För många låntagare är skuldbelastningen
så hård, att de står inför hotet
av att få lämna sina gårdar.

Stödlånegivningen har beslutats under
förutsättningen, att lånen skall återbetalas,
och man vill givetvis räkna
med att denna målsättning i allmänhet
skall kunna förverkligas. I många fall
bör erforderliga lättnader kunna uppnås
genom uppmjukning av amorteringsvillkoren.
Men det står lika klart,
att sådana åtgärder i en hel del fall
inte är till fyllest. I de fall, då veder -

börande låntagare inte kan bedömas ha
möjlighet att återbetala lånen, framstår
det som nödvändigt, att lånen helt eller
delvis avskrives. Syftet med stödlånen
har ju varit att ge låntagaren möjlighet
att trots skördeskadeförlusterna upprätthålla
jordbruksdriften.

Kungörelserna om de under 1950-talet utlämnade stödlånen innehåller bestämmelser
om att avskrivning av fordran
på grund av utlämnat lån skall underställas
Kungl. Maj :t. Sådana avskrivningsärenden
har hittills prövats endast
i obetydlig utsträckning. I allmänhet
torde sådan prövning inte ifrågakomma,
förrän indrivningsåtgärder
vidtagits mot låntagaren. Dessa regler
synes inte fylla de krav, som i det förliandenvarande
läget måste ställas. På
uppdrag av Kungl. Maj :t har lantbruksslyrelsen
utrett frågan om lämpligare
regler för avskrivning i vissa fall av äldre
stödlån till jordbrukare. Enligt lantbruksstyrelsens
förslag skall riksbanken
i samråd med lantbruksnämnd bemyndigas
att efterge eller avskriva lånefordran,
när detta är påkallat för att
syftet med stödlånet inte skall förfelas.

De svåra förluster, som skördeskadorna
medfört, har givetvis inte kunnat
ersättas genom stödlånen. Det är
här frågan om ogynnsamma omständigheter,
som jordbrukarna själva inte
kunnat råda över. Stödlåneskulderna
kan då enligt min mening inte få medföra,
att låntagarna tvingas att lämna sina gårdar.
Det synes därför nödvändigt, att
de äldre stödlånen helt eller delvis
avskrives i den utsträckning, som efter
prövning i de särskilda fallen befinnes
skälig. Helt naturligt råder i nuvarande
svåra läge stor oro inför framtiden

4 Nr 25 Måndagen den 11 november 1957

Interpellation ang. avskrivning i viss omfattning av äldre stödlån till jordbrukare

bland de hårt skuldbelastade jordbrukarna.
Mot bakgrunden härav synes det
mig angeläget, att frågan om avskrivning
av äldre stödlån i den utsträckning,
som kan befinnas skälig och i
överensstämmelse med stödlånegivningens
syfte, snarast möjligt bringas till
sin lösning.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet ställa följande
fråga:

Avser herr statsrådet att i höst förelägga
riksdagen förslag om regler för
avskrivning av äldre stödlån till jordbrukare
i den utsträckning, som befinnes
skälig och i överensstämmelse med
stödlånegivningens syfte?

Denna anhållan bordlädes.

§ 3

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
propositioner överlämnats till kammaren,
nämligen

nr 184, angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare, m. m.,

nr 185, angående utbyggnad av en
storflygplats, och

nr 186, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 27 § 3 mom. och
69 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4

Till bordläggning anmäldes riksdagens
revisorers särskilda berättelse om
reservpensionsförmåner inom försvaret.

§ 5

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 142, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående nya riktlinjer för
tillämpningen av kungörelsen den 5 juni
1953 (nr 475) om eftergift i vissa fall

av belopp, vilka lämnats såsom ekonomiskt
bistånd av utlandsmyndighet,
nr 143, i anledning av väckta motioner
angående bidrag till hemkonsulentverksamhet
i städerna,

nr 144, i anledning av väckt motion
om viss ändring av gällande bestämmelser
om värnpliktsavlöning m. in.,
nr 145, i anledning av väckta motioner
angående en effektiv bevakningsoch
beredskapsorganisation för väghållningen
vintertid,

nr 146, i anledning av väckt motion
om fraktlindring för transport i vissa
fall av motorfordon mellan Gotland och
fastlandet,

nr 147, i anledning av väckta motioner
angående utredning om en fast vägförbindelse
över sjön Bolmen mellan
Bolmsö och Sunnaryd,

nr 148, i anledning av väckt motion
angående viss ersättning till värnpliktige
Bengt Ryding,

nr 149, i anledning av väckt motion
angående ersättning till värnpliktige
Rune Ljunggren för skada, åsamkad
under militär fälttjänstövning,

nr 150, i anledning av väckt motion
angående ytterligare understöd till
Harry Karl Bernhard Carlzén med anledning
av invaliditet, ådragen under
militärtjänstgöring,

nr 151, i anledning av väckt motion
angående stöd åt svenska grammofoninspelningar
av seriös musik genom
restitution av varuskatt på grammofonskivor
m. m.,

nr 152, i anledning av väckta motioner
om höjning av maximiåldern för
statliga befattningshavare att ingå äktenskap
med rätt för efterlevande make
att erhålla familjepension eller familjelivränta,

nr 153, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande
gäldandet av kostnader för hemtransport
av befattningshavare, som avlider
under tjänstgöring på annan ort,

nr 154, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag angående visst

Tisdagen den 12 november 1957

Nr 25

lotteriförfarande i samband med återbetalning
av överskjutande preliminär
skatt jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 155, i anledning av väckt motion
om utredning huruvida ovillkorligt förbud
bör gälla för att med tjänst såsom
domare förena skiljemannauppdrag
m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av väckta motioner
om utredning angående lantbruksnämndernas
avskaffande m. m.,

nr 35, i anledning av väckt motion an -

gående den definitiva utformningen av
statens lantbrukskemiska laboratorium,
nr 36, i anledning av väckta motioner
angående utredningar och förslag på
trädgårdsnäringens område m. m., och
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m. såvitt avser
Åstad l1 i Östergötlands län m. fl.
fastigheter.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.03.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 12 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 6 innevarande
november.

§ 2

Svar på interpellationer ang. storflygplatsen
Halmsjön och ang. en förlängning
av start- och landningsbanan på
Bromma flygplats

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Två interpellationer,
som har samband med frågan om storflygplatsen,
har riktats till mig.

Herr Stiernstedt har under vårsessionen
frågat, om jag vill ge kammaren en
redogörelse för skälen till att utbyggnaden
av storflygplatsen vid Halmsjön
inte fullföljts samt redogöra för de kost -

nader som de hittills utförda arbetena
åsamkat det allmänna. Han har vidare
frågat, om jag ämnar vidtaga några åtgärder
för att nyttiggöra de företagna
investeringarna och om jag har för avsikt
att ta upp förhandlingar med de
lokala parterna angående de ianspråktagna
områdenas framtida användning.

Herr Löfgren har frågat, om jag vill
medverka till att propositionen beträffande
storflygplatsen tar sikte på att en
förlängning av start- och landningsbanan
på Bromma flygplats utföres, så att
minskade olägenheter vinnes för kringliggande
bostadsbebyggelse och det
samtidigt möjliggöres, att de nya plan,
som år 1960 beräknas bli satta i trafik,
temporärt skulle kunna starta och landa
på Bromma. Enligt herr Löfgrens
uppfattning skulle härigenom kunna
vinnas, att en för framtiden otillfredsställande
lösning av storflygplatsfrågan
på grund av tidsnöd undvikes och att
rådrum gives för att ytterligare överväga
och bland de befintliga alternati -

Nr 25

Tisdagen den 12 november 1957

Svar på interpellationer ang. storflygplatsen Halmsjön och ang. en förlängning av

start- och landningsbanan på Bromma flygplats

ven finna en lösning till en placering av
storflygplatsen inom rimligare avstånd
från stadens centrum än lialmsjöalternalivet.

En proposition om utbyggnad av flygfältet
vid Halmsjön till en storflygplats
ligger nu på kammarens bord. Herr
Stiernstedts fråga torde därför inte tarva
något närmare svar.

Den av herr Löfgren förordade provisoriska
lösningen av storflygplatsfrågan
genom en utbyggnad av Bromma
flygplats har avvisats i propositionen,
sedan luftfartsstyrelsen och 1956 års
flygbullerutredning avstyrkt en sådan
anordning. De närmare skälen härför
framgår av propositionen.

1 motiveringen till sin interpellation
antyder herr Löfgren att flygplatsfrågan
möjligen skulle kunna lösas genom
anläggande av en tvärbana på Barkarby
flygfält. Ett förslag, som anknyter
till samma tankegång och som siktar
till att storflygplatsen skall förläggas
till Barkarby, publicerades för någon
vecka sedan. Eftersom detta förslag offentliggjorts
efter det att propositionen
om storflygplatsen anmäldes i konselj,
har det inte kunnat behandlas i propositionen.
Jag vill här ta tillfället i akt
att säga några ord härom.

Först vill jag då konstatera, att tanken
på Barkarby som storflygplats
ingalunda är ny utan har — liksom ytterligare
ett femtontal andra platser i
stockholmsområdet — diskuterats vid
flera tillfällen under de många år, som
storflvgplatsfrågan varit oviss. Icke endast
luftfartsstyrelsen utan även två
särskilda kommittéer, nämligen storflvgplatsberedningen
och flygplatskommittén,
har ganska nyligen förklarat,
att Barkarbyfältet inte är användbart
som storflygplats. Framför allt har skälet
härtill varit, att tillgängligt markutrymme
har bedömts vara otillräckligt
för en storflygplats. Dessutom har anförts
att bostadsområden skulle utsättas
för svåra bullerstörningar.

Min bestämda uppfattning är, att en
närmare undersökning av möjligheterna
att förlägga storflygplatsen till Barkarby
vore att kasta bort både tid och
pengar till ingen nytta. Allt talar för
att man efter en sådan utredning på
nytt skulle vara tillbaka till halmsjöalternativet
och att ett beslut i flygplatsfrågan
då troligen inte skulle kunna
fattas förrän tidigast våren 1959.
Bisken att ett ytterligare uppskov i denna
fråga leder till allvarliga konsekvenser
för svensk och skandinavisk luftfart
bedömer jag som mycket stor.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat de båda interpellationerna.

Härefter anförde:

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt uppriktiga
tack för svaret på min interpellation.
När det äntligen kommer, är
det verkligen ett ordentligt svar. Jag
förstår fuller väl att man inte kan
åstadkomma ett så allsidigt svar utan
att ta tid på sig.

Jag hade emellertid hellre sett att
utförligheten något inskränkts på bekostnad
av tiden. När jag ställde min
fråga, hade det sedan länge i den berörda
bygden rått växande irritation
över förhållandena kring flygplatsbygget,
och jag trodde att den irritation
och ryktesflora, som sålunda fanns,
skulle kunna minskas, till gagn för sakens
vidare utveckling, om de bestämmande
ville lämna ett klarläggande besked.
Jag kan emellertid förstå de skäl,
som enligt vad jag förmodar ligger till
grund för att frågans besvarande dragit
ut på tiden. Hela flygplatsfrågan
aktualiserades ju en kort tid efter interpellationen,
och från flera synpunkter
kunde det vara lämpligt att inte
föregripa utredningen. Dessutom kunde

Tisdagen den 12 november 1957

Nr 25

Svar på interpellationer ang. storflygplatsen Halmsjön och ang. en förlängning av

start- och landningsbanan på Bromma flygplats

man slå två flugor i en smäll därigenom
att man lät propositionen ge ett
besked även åt den frågvise interpellanten.

Jag kan i alla fall inte komma ifrån
att det hade varit bättre, om Kungl.
Maj:t tidigare givit klart besked om att
»så och så ligger det till med Halmsjön.
Under de och de förutsättningarna
kommer vi att besluta, att det handlas
så och så.» Låt mig peka på en punkt
som nog har redovisats väl knapphändigt
i svaret. Det gäller den rundbana
som redan färdigställts ute vid Halmsjön.

Av någon orsak har denna bana blivit
utrustad med en puckel, som medför
att användningen av banan måste
kringgärdas med vissa restriktioner.
Luftfartsstyrelsen anser för sin del att
man i kostnadsberäkningarna bör förutsätta
en fullständig ombyggnad av
banan.

Jag vill inte lägga sten på börda,
och det är inte heller min sak att
fordra att någon skall utses vara den för
felet ansvarige — ty ett fel är det fråga
om. Det åligger i så fall andra att göra
detta. Men på mina färder till Stockholm
reser jag dock så gott som dagligen
förbi Halmsjön, och jag kan inte
underlåta att göra en liten reflexion
över denna puckel. Det gjordes i ordning
en utsiktsplats vid östra delen av
den nya banan, och man satte upp en
skylt där det stod »Utsiktsplats för allmänheten».
Vem som helst kunde alltså
fara in med sin bil på denna plats och
sitta kvar i bilen och titta på banan, och
då såg man just puckeln men också
skevheten i banan. Det var lätt för var
och eu att förstå, att ingen skulle vilja
landa eller starta med en flygmaskin på
denna bana. Sedan tidningarna börjat
skriva om saken, flyttades utsiktsplatsen
till norra sidan av banan. Därifrån
ser man visserligen puckeln, men synvinkeln
är sådan att man inte märker
skevheten i banan. Jag tycker att detta

är ett litet försök att bedra allmänheten.
Puckeln och skevheten finns i alla fall
kvar, och banan går inte att använda.

Jag kan nu bara konstatera att gjort
är gjort och att arbetet med rundbanan
kostat skattebetalarna en hel del pengar,
till ingen som helst nytta. Jag anser
att skattebetalarna varit i sin fulla rätt
att på ett tidigt stadium få en redovisning
för vad hela kalaset har kostat.
Först nu har man omsider fått en redovisning,
som därtill är i knappaste laget,
när det gäller den punkt som jag
här berört.

Det är tillfredsställande att de närmast
berörda kommunerna, Märsta och
Skepptuna, nu fått litet fastare besked
att hålla sig till. Alltför länge har de
ansvariga i dessa kommuner fått hysa
bekymmer för hur det skulle gå med
de kommunala investeringar som gjordes
i samband med det beslut om utbyggnad
av Halmsjöfältet, vilket fattades
i mitten av 1940-talet. De båda kommunerna,
kanske även övriga omkringliggande
kommuner, har nu anledning
att se fram mot en tid fylld av arbete,
men ett arbete som kan ge rik frukt i
framtiden.

Man kan visserligen ha olika meningar
i detaljfrågorna, men till dem får
vi tillfälle att närmare återkomma. Huvudsaken
är dock att frågan om en storflygplats
i Sverige äntligen tycks gå
mot sin slutliga lösning. Glädjen över
detta tror jag att vi litet till mans kan
dela.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag ber att få säga tack
till kommunikationsministern för svaret
på min interpellation.

När jag för ungefär två år sedan
interpellerade dåvarande kommunikationsministern,
var min avsikt närmast
att få fram en sådan lösning av storflygplatsfrågan,
att flygplatsen kunde
förläggas närmare stadens centrum än

Nr 25

Tisdagen den 12 november 1957

Svar på interpellationer ang. storflygplatsen Halmsjön och ang. en förlängning av

start- och landningsbanan på Bromma flygplats

de 40 å 42 km, som utgör avståndet
till Halmsjön. Jag berörde i den interpellationen
också de frågor som herr
Stiernstedt nu talar om, puckeln och
skevheten i banorna och andra felaktigheter,
men jag var då angelägen att
särskilt framhålla, att jag inte ville
göra väsen av de fel, som var begångna,
utan ville förhindra att man lade
nya friska pengar efter gamla dåliga.
Det viktigaste är att verkligen göra en
med tanke på framtiden klok investering.
Det gör vi inte om vi placerar
slorflygplatsen så långt ifrån stadens
centrum som Halmsjön ligger.

Det rör sig om en svårbemästrad fråga.
Jag har förståelse för de särskilda
problem som nu föreligger på grund av
de många årens förhalning av frågans
lösning och den tidsnöd som har följt
därav. Jag ger gärna statsrådet en eloge
för hans ambition att nu få en lösning
till stånd. Det är ju också allra högsta
tid. Men jag beklagar livligt att den
proposition som nu framlagts utformats
så som den har. Att nu gå i polemik
förefaller mig inte bara onödigt
utan också opraktiskt. Nu har vi väl
närmast att på motionsvägen framföra
våra kritiska synpunkter och komma
med förslag.

Jag har dock ansett mig böra påpeka
att min tankegång att utbygga Bromma
såsom en första åtgärd inte bygger bara
på att Bromma skall användas såsom
ett provisorium. Man skulle ju kunna
tycka att detta bleve ganska dyrt såsom
ett provisorium. Om man nu i alla
fall måste räkna med att en stor del av
trafiken, i varje fall den inhemska,
måste förläggas till Bromma, är det väl
riktigt att göra allt som kan vara ekonomiskt
försvarbart för att förbättra
säkerhetsförhållandena där. Dit räknar
jag också en förlängning av start- och
landningsbanan. Därtill skulle komma
att bullerstörningarna väsentligt skulle
kunna minska, vilket inte är oväsentligt
i detta sammanhang. Vi vet att folk

omkring Bromma har besvär av bullret.
Det är självklart, att om man förlänger
start- och landningsbanan, kan de flesta
starter ske så mycket längre bort
ifrån den bebyggelse som nu finns, att
flygplanen passerar kanske ett hundratal
meter högre upp över bebyggelsen
än vad som är möjligt med den nuvarande
banan. Vad detta skulle innebära
i minskat buller kan var och en förstå.

Att på detta sätt slå två flugor i en
smäll och samtidigt minska bullerstörningarna
vid Brommaflygfältet, som ju
dock kommer att behållas, och få en i
varje fall temporär lösning på frågan,
var de stora planen skall landa och
starta från och med 1960 och till dess
man kan finna en bättre lösning på
storflygplatsfrågan än Halmsjön, är väl
av väsentligt värde.

Svaret ligger i realiteten i den nu
framlagda propositionen, som jag måste
betrakta såsom otillfredsställande från
de synpunkter jag sedan ett par år tillbaka
gjort mig till tolk för. Jag tror
att del för landet skulle vara betydligt
bättre, om vi kunde lösa frågan om
storflygplatsens förläggning på annat
sätt än som nu föreslagits i propositionen.

Jag måste alltså inskränka mig till
att nu utlova att återkomma med en
motion. Då får vi se hur många av
riksdagens ledamöter som hyser samma
uppfattning som jag. Att vi har olika
uppfattningar är ingenting konstigt.
Men det förbryllar att få höra så olika
uppfattningar från olika sakkunniga.
Här åberopas i propositionen yttranden
från sakkunniga som enligt andra uppgifter
klart visas vara oriktiga. Det är
väl riktigare att gå in på detta i samband
med motionen.

Herr talman! Med detta vill jag släppa
frågan för tillfället.

Överläggningen var härmed slutad.

Tisdagen den 12 november 1957

Nr 25

§ 3

Svar på interpellation ang. tillämpningen
av bestämmelserna om intagning i småskoleseminarium Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fru Thorsson framställt
följande två frågor i anledning av att
en sökande till folkskoleseminariets i
Stockholm småskollärarlinje vägrats inträde
på grund av fysisk skada ådragen
genom polio.

1. Är det riktigt att seminariekollegiets
beslut att vägra intagning av ifrågavarande
sökande och skolöverstyrelsens
beslut att avslå besvären häröver
hade stöd i gällande bestämmelser?

2. Om så är fallet, har statsrådet för
avsikt att se till, att sådana ändringar
i dessa bestämmelser företages, att de
icke vidare hindrar en intagning av för
läraryrket väl lämpade sökande med
vissa fysiska handicap?

Enligt stadgan för småskoleseminarierna
krävs för intagning till småskollärarutbildning,
bland annat, »att vara
fri från sådan sjukdom eller så beskaffat
lyte, som kan utgöra hinder för
framgångsrikt bedrivande av arbetet i
seminariet eller menligt inverka på
andra elever eller göra sökanden olämplig
för lärarkallet». Mot denna bestämmelse
korresponderar föreskriften i
folkskolestadgan om att folk- eller småskollärare
vid anställningen skall vara
fri från sjukdom eller lyte, som medför
olämplighet för dylik anställning. Sökande
till seminarium skall till övriga
ansökningshandlingar foga redogörelse
av läkare för verkställd undersökning
rörande sökandens kroppsbeskaffenhet.
Dessa redogörelser överlämnas av rektor
till seminarieläkaren, som om han
finner skäl därtill kan föranstalta om
ytterligare undersökning. Före inträdesprövningens
slut skall seminarieläkaren
på grund av de ingivna läkarredogörelserna
och eventuellt egna un -

dersökningar till rektor avge yttrande
angående inträdessökandes lämplighet
från hälsosynpunkt för seminariearbetet
och lärarkallet.

Till ledning vid bedömningen av denna
lämplighet från hälsosynpunkt har
skolöverstyrelsen, efter samråd med
medicinalstyrelsen, den 1 februari 1950
utfärdat anvisningar med beskrivning
av de sjukdomar och kroppsfel, vilka
bör anses utgöra avgjort hinder för intagning.
I fråga om musklernas, ledgångarnas
och bensystemets sjukdomar
anges därvid »sådan sjukdom eller sådant
lyte, som medför betydlig inskränkning
av funktionen hos ryggrad
eller extremiteter och som innebär väsentligt
hinder för seminariearbetet eller
lärarverksamhet».

Självfallet måste den förut återgivna
bestämmelsen i seminariestadgan lämna
utrymme för ett bedömande från
fall till fall av de sökandes lämplighet
eller olämplighet för seminariearbetet
och läraryrket; någon uppräkning i
seminariestadgan av sjukdomar eller
lyten, som ovillkorligen skulle utgöra
hinder för antagning, kan inte gärna
tänkas. För att underlätta dessa bedömanden
har skolöverstyrelsen utfärdat
sina anvisningar, men givetvis är
fältet ändock öppet för de olika seminariekollegiernas
skiftande bedömanden.

I frågor av denna art måste man ta
hänsyn till angelägenheten från såväl
den enskildes som samhällets sida att
inte utan tvingande skäl från lärarbanan
utestänga någon, som frånsett de
fysiska förutsättningarna kan antagas
vara väl lämpad som lärare. Samtidigt
måste dock krävas att läraren, kanske
inte minst i småskolan, besitter ett visst
mått av fysisk rörlighet. Avvägningen
mellan dessa intressen kan givetvis i
de enskilda fallen vara vansklig. Det
finns skäl att erinra om att vi redan
liar många exempel på lärare som trots
svåra fysiska handicap på ett utmärkt
sätt fullgör sina uppgifter.

Jag kommer alltså fram till att frå -

Nr 25

Tisdagen den 12 november 1957

Svar på interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna om intagning i små

skoleseminarium

gan om lämplighet för lärarutbildning
icke bör göras beroende enbart av sökandens
fysiska status, utan man bör
noga undersöka om ej ett visst kroppsligt
lyte motväges av andra för seminariearbetet
och lärarverksamlieten betydelsefulla
förtjänster och egenskaper.
Vid den slutliga prövningen i skolöverstyrelsen
och hos Kungl. Maj :t av det av
interpellanten åsyftade ärendet har frågan
bedömts från dessa utgångspunkter.
Jag anser mig böra räkna med att
man vid handläggningen framdeles av
liknande fall följer de principer, som
kommit till uttryck genom Kungl. Maj ds
ifrågavarande beslut. Nuvarande författningsbestämmelser
lägger inte hinder
i vägen härför. I samband med
pågående revision av seminariestadgorna
bör dock övervägas att ge ett formellt
klarare uttryck för att den här
åsyftade avvägningen mellan olika intressen
verkligen skall komma till stånd.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få rikta ett
tack till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
såväl för interpellationssvaret
som för dess innehåll.

Av svaret framgår, att den av Kungl.
Maj :t verkställda definitiva prövningen
av det av mig åsyftade fallet skett från
de synpunkter som enligt vad jag förstår
måste vara de enda riktiga. Vid
intagning av elever för lärarutbildning
bör det enligt min uppfattning verkställas
en samlad bedömning av aspiranternas
lämplighet, varvid alltså inte
en enligt generella normer företagen
prövning av deras fysiska hälsotillstånd
skall få fälla utslaget. En sådan samlad
bedömning har uppenbarligen skett vid
prövningen i sista instans, vilket är
glädjande. Vad man beklagar är, att
frågor av detta slag skall behöva föras

upp i regeringen för att bedömas på
riktigt sätt. Ecklesiastikministern framhåller
i svaret att han anser sig böra
räkna med att man vid handläggning
framdeles av liknande fall följer de
principer som kommit till uttryck i
Kungl. Maj:ts ifrågavarande beslut. Jag
hoppas också att det inträffade kommer
att tjäna som en hälsosam och
nödvändig erinran till seminariekollegier
och skolöverstyrelsen.

Detta ärende har nämligen enligt min
uppfattning en principiell sida som
måste beaktas av alla samhällsorgan.
Reliabiliteringsverksamheten och inplaceringen
av invalider och i olika avseenden
handicapade människor i arbetslivet
röner med skäl ökad uppmärksamhet,
och samhället satsar redan
avsevärda belopp på denna verksamhet,
men den befinner sig ändå
alltjämt i sin begynnelse. Det är ett
praktiskt uttryck för principen om individuell
omvårdnad av människor med
speciella svårigheter och bekymmer.
Genom rehabilitering, lämplig utbildning
och arbetsträning kan man få
människor med handicap på rätt plats
i arbetslivet, där de kan göra en ofta
fullvärdig arbetsinsats.

Det borde vara en truism att samhället,
stat och kommun, skall föregå
med gott exempel när det gäller att ge
handicapade människor tillfälle till en
sådan fullvärdig arbetsinsats. Så är ju
också i stort sett fallet. Människor med
handicap av skilda slag har i åtskilliga
fall kunnat få sådana anställningar i
offentlig tjänst att de inte längre gör
skäl för benämningen partiellt arbetsföra,
därför att de på den post de har
fått gör en lika god insats som någon
annan.

Därför var det glädjande att opinionen
reagerade som den gjorde i det
aktuella fallet, där alltså ett statligt organ
verkade att motarbeta principer
vilka samhället har både skyldighet och
vilja att omsätta i levande verksamhet.

Tisdagen den 12 november 1957 Nr 25

Svar på interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna om intagning i små
skoleseminarium

Det är därför att hoppas, att den pågående
allmänna revisionen av seminariestadgarna
även på denna punkt kan
ge till resultat ett klart uttryck för
statsmakternas intentioner på detta område,
vilka bör föras ut i livet i alla sammanhang.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag tar till orda i egenskap
av den som är närmast ansvarig
för det kollegiebeslut, som fru Thorsson
tagit till utgångspunkt för sin interpellation.

Vid inträdesprövningarna till seminarierna
ingår också en läkarundersökning.
Läkaren skall bedöma bland annat
huruvida den sökande har de fysiska
förutsättningarna för lärarbanan.
Bedömer läkaren den sökande med siffran
0, gäller den regeln, att kollegiet
— normalt sett — skall förklara den
sökande obehörig. Så skedde i fallet
Barbro Lind. Läkaren förklarade henne
direkt olämplig och gav henne siffran 0
vid bedömningen. Kollegiet hade ingenting
annat att göra än att förklara henne
obehörig. Det var inte fråga om något
lätt fysiskt handicap, utan det gällde
mycket svårartade sviter efter polio.

Det uppgavs i tidningarna att jag såsom
kollegiets ordförande skulle ha reserverat
mig. Det är ett missförstånd
som jag gärna offentligt vill rätta. Kollegiebeslutet
var enhälligt. Det blev sedan
överklagat. Skolöverstyrelsen fick
överklagandet på remiss och avstyrkte
det med hänvisning till att kollegiet
hade följt de anvisningar som skolöverstyrelsen
hade utfärdat. Sedan vände
sig vinden. Kungl. Maj:t återförvisade
ärendet till skolöverstyrelsen, och skolöverstyrelsen
intog eu ny hållning, varefter
Barbro Lind blev intagen på seminariet.

Jag är inte särskilt villig att här diskutera
just fallet Barbro Lind. Hon är
nu intagen som elev och hon har rätt
att få vara i fred med sina studier.

Jag har anledning att hoppas att de
skall utfalla lyckligt. Den principiella
sidan av saken bör emellertid diskuteras.
Fru Thorsson har här behandlat
frågan enbart med utgångspunkt från
den handicapade, från den sökande läraraspiranten.
Det finns emellertid
också en annan part, nämligen de blivande
eleverna, barnen i de klasser i
småskolan, som vederbörande lärare
eventuellt skall ha hand om i fortsättningen.
Det är riktigt, som ecklesiastikministern
uttryckte det, att vi har
många lärare som är fysiskt handicapade
men som ändå utför en mycket
god lärargärning. De har då i allmänhet
fått sitt handicap efter sin utbildning
vid seminariet. Råkar en lärare
ut för en olyckshändelse som gör honom
fysiskt handicapad, vill man självfallet
inte beröva honom eller henne
möjligheten att fortsätta sin lärargärning.
En annan sak är att med öppna
ögon ta in en sådan handicapad person
för utbildning vid ett seminarium. Man
har att välja mellan många högt meriterade
och lämpliga sökande. Med hänsyn
till den sökande själv men framför
allt med hänsyn till barnen undviker
man då helst att ta in sökande, som
har allvarliga fysiska handicap, sökande,
om vilka man vet, att de kommer att
få svårt att ta hand om en klass.

Såsom ecklesiastikministern framhävde
fordras av en småskollärare fysisk
rörlighet, förmåga att deltaga i
barnens lekar, att vara med dem ute
på rasterna eller ute i skog och mark.
En sökande, som icke uppfyller dessa
villkor, kommer att få svårt att komma
till rätta med sin lärargärning, och det
är nog en allmän uppfattning bland seminariernas
kollegier, att man ganska
allvarligt bör se på sådana fall.

Det är självklart att det alltid bör ske
en avvägning. Den skall ske även enligt
de nuvarande bestämmelserna och
även i sådana fall då läkaren har satt
en nolla.

12 Nr 25 Tisdagen den 12 november 1957

Svar på interpellation ang. tillämpningen av bestämmelserna om intagning i småskoleseminarium -

Så långt är jag fullständigt ense med
ecklesiastikministern. Men jag tycker
dock, att svaret är något oklart. Det
hänvisar till ett alldeles bestämt fall
men innehåller inte någon tolkning av
detta fall. Jag är förhindrad att diskutera
denna tolkning men kan i sammanhanget
inte låta bli att ge uttryck
för en som jag tror allmän läraropinion,
nämligen att det beslut som regeringen
fattade i fallet Barbro Lind ur skolans
synpunkt är oroväckande.

Med detta måste jag stanna. Jag har
inga direkta invändningar att rikta mot
interpellationssvaret, men det har gjort
mig orolig.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Herr Arvidsons inlägg
ger anledning till en del reflexioner.
Riksdagen har tidigare fattat beslut om
vanförevårdens framtida organisation,
och under den diskussion som då fördes
förekom uttrycken »normalisering»
av den vanföre och »lika chanser» för
den handicapade. Att detta är en fråga
på lång sikt framgår med all önskvärd
tydlighet av att en sådan inställning,
som den herr Arvidson här givit till
känna, förekommer inom riksdagen.

Herr statsrådets svar är enligt mitt
förmenande positivt och glädjande, och
vi har anledning att tacka för detta.
Det är emellertid en del reflexioner,
som jag skulle vilja göra i anslutning
till svaret på interpellationen utan att
fördenskull gå in på det förekomna
fallet, som numera saknar aktualitet.
Tyvärr inträffar det alltför ofta, att
myndigheter, vilka har med anställningsfrågor
att göra, är mycket negativt
inställda. Deras undersökningar går
hela tiden ut på att fastställa vad de
sökande icke kan göra, d. v. s. enbart
deras defekter. Detta är ju fullkomligt
fel, ty det mest elementära i all rehabilitering
är att undersöka vad den
handicapade kan. När man undersöker

en persons lämplighet för lärarkallet,
skall man inte bara se vad vederbörande
inte kan. Jag skulle ha kunnat förstå
en sådan inställning under en tid
då riset och rottingen ansågs som de
bästa hjälpmedlen i undervisningen.
Men numera behöver lärarna inte tillgripa
fysisk styrka vid barnens undervisning.
Att man först efter påstötningar
och efter en våldsam opinion förmår
myndigheterna att inta en riktig
inställning, vad gäller att bedöma vederbörandes
lämplighet, är att beklaga,
Huvudvikten vid all rehabilitering bör
läggas så att man ser till vad vederbörande
kan göra; vad de inte kan göra
skall man inte behandla. De samhällets
organ, som har till uppgift att placera
handicapade medborgare, försöker övertyga
privata företagare om dessa synpunkter,
och då måsta man nog finna
det litet tråkigt, att samhällets egna organ
inte vunnits för denna lära.

Jag skulle vilja vädja till statsrådet
att inte bara överväga en sådan ändring
av seminariestadgan, att seminarierna
inte är restriktiva i fråga om
intagningen, och särskilt sådan, att stadgans
bestämmelser verkligen inte på
något sätt kan åberopas för utestängande
av lämpliga sökande.

Statsrådets svar är alltigenom positivt.
Det är bara en mening som jag är
litet misslynt med, nämligen den där
statsrådet säger: »Samtidigt måste dock
krävas att läraren, kanske inte minst i
småskolan, besitter ett visst mått av fyfisk
rörlighet.» Den meningen kan av
seminarierna tagas till intäkt för en restriktiv
behandling av de sökande. Men
samhället skall väl inte dra sig för att
vidta arrangemang, som underlättar arbetet
för de anställda. En lärare i rullstol
kan sköta sin tjänst på ett strålande
sätt. Det finns bevis på den saken. Och
om en sådan lärare inte kan bedriva
gymnastikundervisning, så är det väl
inte ogörligt att låta någon annan ta
hand om den undervisningen. Man har

Tisdagen den 12

Svar på interpellation ang. tillämpningen
skoleseminarium

fått vidta anordningar i det stycket på
många andra livets områden för att ta
emot även fysiskt handicapade. Man har
fått göra om telefonväxlar för att kunna
bereda blinda arbete o. s. v. Vi skulle
haft många oplacerade handicapade,
om inte särskilda åtgärder liade vidtagits
för dem.

För inte så länge sedan såg jag en
präst som satt i rullstol. Man hade fått
göra vissa arrangemang för att han
skulle kunna sköta sin tjänst, och han
förkunnade Ordet lika bra som någon
annan, fastän han inte gjorde det från
predikstolen.

Seminariestadgan har enligt min uppfattning
formulerats vid en tidpunkt,
då det rådde en helt annan inställning
än nu till invalidiserade medborgare.

I våra dagar får inte en sådan inställning
råda.

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Även jag vill göra några
korta kommentarer till herr Arvidsons
inlägg.

Jag har oerhört svårt rent principiellt
att acceptera den uppfattningen, att
fullgod fysisk rörlighet skall vara utslagsgivande
för en blivande lärare.
För åtskilliga år sedan undergick jag
själv lärarutbildning, och då hade jag
en kamrat med visst fysiskt handicap,
vilket emellertid inte gjorde vederbörande
mindre lämpad för sitt blivande
yrke än vi andra, som hade förmånen
av en fullgod fysisk utrustning och
hälsa. Det finns också åtskilliga exempel
på att det går att på andra sätt
skapa den samling och arbetsstämning,
som man vill ha bland barnen, än genom
att läraren besitter fullgod fysisk
rörlighet, vilket det nu har fästs så
stort avseende vid. Det finns också
exempel på det herr Bengtsson i Varberg
var inne på, nämligen att just i
klasser med fysiskt handicapade lärare
blommar barnens solidaritetskänsla ofta

november 1957 Nr 25

av bestämmelserna om intagning i små ut

i positiv vilja till hänsyn, arbetsdisciplin
och goda arbetsformer.

Man menar att en av de väsentliga
betingelserna för en lärare är, att vederbörande
skall kunna leda barnens
gymnastik och vara med dem på raster
och på utflykter o. s. v. Jag vill emellertid
framhålla, att det väl, framför allt
i storstäderna men också i många andra
kommuner i vårt land, finns rika tillfällen
att i fullgod lärargärning utnyttja
en för sitt yrke synnerligen väl
lämpad lärare, oavsett visst fysiskt
handicap som medför inskränkt rörelsefrihet.

Herr talman! Jag har inte kunnat
underlåta att i denna diskussion anlägga
dessa principiella synpunkter,
som jag anser vara mycket väsentliga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj :ts på bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 184, angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare, m. in.;

till statsutskottet propositionen nr
185, angående utbyggnad av en storflygplats;
samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 186, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 27 § 3 mom. och 69 §
1 mom. uppbördsförordningen den 5
juni 1953 (nr 272).

§ 5

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
riksdagens revisorers på kammarens
bord liggande särskilda berättelse
om reservpensionsförmåner inom
försvaret.

§ 0

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 142—155 samt

Nr 25

Tisdagen den 12 november 1957

Interpellation ang. förstärkning av kammarrättens personal — Interpellation ang.
beredande av stadigvarande sysselsättning för befolkningen i Norrbottens inland

jordbruksutskottets utlåtanden nr 34—
36 och 38.

§ 7

Föredrogs den av herr Svensson i
Stenkyrka vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
avskrivning i viss omfattning av äldre
stödlån till jordbrukare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Interpellation ang. förstärkning av
kammarrättens personal

Herr ELIASSON i Stockholm (fp)
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Kammarrätten har under
flera år haft en anmärkningsvärd
balans av allmänna beskattningsmål
(andra beskattningsmål än som tillhört
fastighetstaxeringsdivisionen). Balansen
har så gott som årligen kontinuerligt
ökat. Väntetiderna för målens avgörande
har i flera fall blivit orimligt
långa. Den från 1953 till 1954 redovisade
balansen av oavgjorda mål har
utgjort 7 807 mål, från 1954 till 1955

12 956 mål och från 1955 till 1956

13 874 mål. Den till innevarande år redovisade
balansen har visserligen utvisat
en minskning till 12 831 mål, men
minskningen torde såvitt nu kan bedömas
vara av tillfällig karaktär. Av dessa
12 831 mål har ett inkommit till kammarrätten
under 1950, 6 under 1951,
2 under 1952, 118 under 1953, 935 under
1954, 3 625 under 1955 och 8 144
under 1956.

Med anledning av vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande fråga:

Kommer herr statsrådet att vidtaga

åtgärder till förstärkande av kammarrättens
personal eller på annat sätt bidraga
till motverkande av ovan angivna
olägenheter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. beredande av stadigvarande
sysselsättning för befolkningen
i Norrbottens inland

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HOLMBERG (k), som anförde:

Herr talman! Vargöns aktiebolag,
som äger smältverket i Porjus, har meddelat
att driften vid detta verk skall
upphöra inom kort. Därmed försvinner
det enda större industriföretaget i Norrbottens
inland — hela det stora området
från malmfältssamhällena till södra
länsgränsen.

Befolkningen i detta område och särskilt
i Jokkmokks kommun har mottagit
meddelandet om smältverkets nedläggning
med stor oro. Redan tidigare
har nämligen försörjningsläget i detta
område tidvis varit mycket svårt. Såväl
kommunens som de enskilda invånarnas
ekonomiska villkor har i hög grad varit
beroende av de starkt skiftande
skogskonjunkturerna samt av tillfälliga
arbeten, såsom exempelvis kraftverksbyggena.
Ofta har därför denna bygd
hemsökts av arbetslöshet. Det råder ingen
tvekan om att vad som behövs är
stadigvarande arbetstillfällen i form av
industrier, baserade på Norrbottens rika
tillgångar av råvaror, arbetskraft
och elektrisk energi.

Befolkningen har också knutit stora
förhoppningar till myndigheternas förklaringar
— senast regeringsförklaringen
den 6 november i år — om den statliga
industriens betydelse för att befrämja
den ekonomiska utvecklingen
»särskilt i övre Norrland».

Tisdagen den 12 november 1957 Nr 25

Interpellation ang. utredningarna rörande den mindre företagsamhetens aktuella
problem, m. m.

Nu förestår som sagt en händelse
med rakt motsatt verkan. Jag förutsätter
att detta sker mot statsmakternas
och de lokala myndigheternas önskan,
men tyvärr har privatkapitalisterna
därvidlag en praktiskt taget oinskränkt
makt att handla efter eget gottfinnande
utan hänsyn till hur det verkar för enskilda
människor och berörda samhällen.
Statsmakterna har ju också tidigare
måst ingripa mot sådana skadeverkningar
i Norrbotten, och jag hoppas
att så skall ske även i detta fall.

För närvarande lär smältverket i
Porjus sysselsätta ett 40-tal man. Därtill
kommer emellertid ett säkert större
antal, som får sin bärgning indirekt
från denna industri genom kvartsbrytning,
träkolstillverkning och olika former
av serviceföretag, som alltid uppstår
kring en industri. Särskilt Porjus
samhälle torde vara nästan helt beroende
av smältverkets existens.

Det har i diskussionen om denna fråga
sagts att arbetarna från smältverket
kan beredas sysselsättning i kraftverksbyggena.
Som tillfällig lösning åtminstone
för en del av smältverksarbetarna
kan denna utväg kanske tillgripas.
Men till och med som provisorium är
denna anordning otillfredsställande.
Många smältverksarbetare har aldrig
tidigare varit med i kraftverksbyggen,
och många av dem kan säkerligen av
åldersskäl och andra anledningar icke
antaga ett sådant erbjudande. Dessutom
kommer många smältverksarbetare, som
skaffat sig egna bostäder eller på annat
sätt är personligt engagerade i Porjus
samhälle, att få vidkännas betydande
ekonomiska förluster om de skall
flytta till en annan ort. Men den viktigaste
invändningen är, att det handlar
om tillfälliga arbeten, som varken för
den enskilde eller för kommunerna innebär
någon lösning på längre sikt.

Under hänvisning till vad jag sålunda
anfört hemställer jag om kammarens
tillstånd alt till statsrådet och chefen

för handelsdepartementet få framställa
följande fråga:

Avser statsrådet att med anledning
av den signalerade nedläggningen av
smältverket i Porjus företaga ingripanden
med avsikt att denna industri skall
kunna fortsätta eller annan industri
tillskapas för att bereda befolkningen i
Norrbottens inland — och i första hand
Porjus samhälle — stadigvarande sysselsättning? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. utredningarna rörande
den mindre företagsamhetens aktuella
problem, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr STENBERG (fp), som yttrade:

Herr talman! Hantverk och småindustri
svarar för närvarande för en betydande
del av vår nationalinkomst.
Enligt 1951 års företagsräkning kan antalet
företag med mindre än 50 anställda
beräknas till cirka 112 000. Omsättningen
har i dagens penningvärde beräknats
vara omkring 13 miljarder kronor.
Inom denna näringsgren sysselsätts
mer än 500 000 personer. Dessa siffror
visar klart näringsgrenens betydelse för
vårt folkhushåll.

Småindustriens och hantverkets existensvillkor
liksom företagsamhetens situation
i övrigt förtjänar därför särskilt
beaktande från statsmakternas sida. Det
är allmänt bekant, att småföretagarna
för närvarande har betydande svårigheter
alt bemästra i sin verksamhet.
Särskilt märks härvidlag det ansträngda
läget på kreditmarknaden, som i särskild
grad vållar de mindre företagen
bekymmer. De senaste årens skattepolitik
har medfört att möjligheterna till
företagssparande och självfinansiering
minskat, vilket gör de nu akuta kreditsvårigheterna
än kännbarare. Det har
länge varit känt att ett betydande an -

16 Nr 25 Tisdagen den 12 november 1957

Interpellation ang. utredningarna rörande den mindre företagsamhetens aktuella
problem, m. m.

tal småföretag bedriver sin verksamhet
i otidsenliga lokaler. Denna betydelsefulla
fråga väntar alltjämt på en lösning.
Rationaliseringar av driften och
tekniska förbättringar är ett livsvillkor
för de mindre företagen i lika hög grad
som för den övriga industrien, men de
mindre företagen med sina begränsade
resurser har icke samma möjligheter
som de större att själva lösa dessa uppgifter.
Ett betydande behov föreligger
därför av konsultativt bistånd.

Den senaste regeringsdeklarationen
innehåller mycket sparsamma uppgifter
om hur hantverkets och småindustriens
problem kommer att behandlas. Där
framhålls det allmänt erkända faktum
att småföretagen spelar en viktig roll i
landets näringsliv. Därutöver nämns endast,
att regeringen planerar att bedriva
»en klok lokaliseringspolitik», vilket
väl närmast får tolkas så, att regeringen
avser att påverka etableringen av nya
företag på visst sätt. Hur de redan existerande
småföretagen skall behandlas
beröres inte. Det hade varit av intresse
att få veta något om regeringens syn på
den mindre företagsamhetens nu aktuella
problem.

Det strama läget på kreditmarknaden
anses medföra besvärligare konsekvenser
för de mindre företagen än för de
större. Företagarföreningarnas förtroenderåd
har i sin skrivelse till handelsministern
av september detta år framhållit,
att »utlåningstakets» avskaffande
i samband med den senaste diskontohöjningen
sannolikt inte kommer att
medföra några omedelbara förändringar
i situationen, eftersom man måste räkna
med att det finns ett stort uppdämt
lånebehov. Alltjämt besväras därför
många mindre företag av likviditetssvårigheter,
beroende på att kundfordringarna
är tröga att driva in samtidigt som
leverantörernas krediter minskas eller
slopas. Leverantörerna är ju merendels
de större ekonomiska enheterna och
kan därför som regel bestämma betal -

ningsvillkoren för de mindre. De mindre
företagens anspråk på kreditmarknaden
är mycket betydande. Affärsbankernas
utlåning till dessa företag torde
röra sig om 1 miljard kronor, önskemålen
om en fortsatt rationalisering av
driften och bättre lokaler ger upphov
till avsevärda krav på kapital för fortsatta
investeringar. Dessa senaste kreditbehov
hänför sig främst till den långfristiga
kapitalmarknaden. Även om de
problem som sammanhänger med den
mindre företagsamhetens långfristiga
kapitalförsörjning får ses på längre
sikt, är det av betydelse att särskild
uppmärksamhet ägnas häråt.

Mot bakgrunden av det investeringsbehov
som föreligger för småföretagens
del, har det varit särskilt besvärande
för dessa näringsidkare att möjligheterna
till självfinansiering blivit beskurna
genom de senaste årens skattepolitik.
Investeringarna har också i många fall
blivit kostsammare till följd av den särskilda
investeringsavgiften. Begränsningen
av den för aktiebolagens del tidigare
förekommande rätten till fri avskrivning
och de ändrade bestämmelserna
om lagervärdering, som successivt
träder i kraft de närmaste åren,
medför att reserver inte kan behållas
inom rörelsen i samma omfattning som
tidigare. De ändrade lagervärderingsreglerna
medför till och med att rent
fiktiva vinster, s. k. orealiserade värdestegringar,
kan komma att tagas till
beskattning.

I åtskilliga fall kunde aktiebolagsformen
med fördel utnyttjas av småföretagare,
då härigenom flera sparare kunde
bidra till företagets finansiering. Den
nuvarande höga bolagsskatten verkar
emellertid avskräckande för många sådana
projekt och hindrar också vinstsamling
i redan existerande småbolag.
Även i övrigt finns vissa föreskrifter i
gällande lagstiftning som komplicerar
bildandet av aktiebolag. Det torde vara
ett utbrett önskemål att pågående utred -

Tisdagen den 12 november 1957 Nr 25

Interpellation ang. utredningarna rörande den mindre företagsamhetens aktuella
problem, m. m.

ningsarbete om hithörande problem
skall inom en nära framtid leda till reformerade
regler på detta område.

Det hårda skattetrycket drabbar i
hög grad nyetablerade företag. Reglerna
om beskattningsårets slutenhet medför
att eventuella förluster under de
första årens verksamhet ej får avräknas
på senare års vinster, som därför starkt
reduceras genom de progressiva skatteskalornas
effekt, trots att dessa vinster
till stor del kan behövas för täckning
av tidigare förluster. Här har de ändrade
avskrivnings- och lagervärderingsreglerna
förvärrat ett redan förut trängt
läge, eftersom utrymmet för s. k. dold
resultatutjämnning blivit mindre. Företagsbeskattningens
skärpning har starkt
ökat behovet av rätt till såväl förlustsom
resultatutjämning mellan olika beskattningsår
för de små företagen med
deras ofta ganska växlande årsresultat.
Det ena årets hårt beskattade vinster är
ju nämligen mången gång resultatet av
uppoffringar och begränsningar ett tidigare
år. Det är därför angeläget att
den pågående utredningen om rätt till
vinst- och resultatutjämning vid beskattningen
bedrives så, att förslag i
ämnet kan föreläggas nästa års riksdag.

Den otillfredsställande standarden i
fråga om åtskilliga av de verkstadslokaler
som nu nyttjas av småföretagarna
har uppmärksammats tidigare. En kommitté
tillsattes 1948 för att utreda frågan.
Den inskränkning i byggnadsverksamheten,
som krigsåren medförde, är
en av orsakerna till det nuvarande läget.
Verkstadslokalernas utformning
och placering har samband med stadsplaneringsfrågor
i övrigt. En avvägning
måste givetvis också ske mellan bostadsbyggandet
och investeringarna i
lokaler för småföretagens behov. En utredning
i lokalfrågan måste sålunda beakta
ett flertal svårbemästrade problem.
Det är därför mycket beklagligt att den
utredning som tillsattes 1948 nedlade
verksamheten redan 1951 och helt upp -

löstes 1956. Utredningen i fråga borde
återupptagas.

Under hänvisning till vad som anförts
med hänsyn till att de frågor som
berörts hänför sig till olika departement
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsministern få rikta
följande frågor:

1. Är herr statsministern i tillfälle att
för kammaren redogöra för hur långt
pågående utredningar i olika spörsmål
som berör den mindre företagsamhetens
aktuella problem framskridit, såsom
utredningarna om det statliga kreditstödets
former och utredningen om
förlust- och resultatutjämning mellan
olika beskattningsår, samt huruvida
några förslag i anledning av dessa utredningar
är att vänta till nästa års
riksdag?

2. Vill herr statsministern medverka
till att den år 1956 nedlagda utredningen
om den mindre företagsamhetens lokalfrågor
återupptages?

3. Vill herr statsministern meddela
vilka åtgärder som planeras i anledning
av företagarföreningarnas förtroenderåds
skrivelse till handelsministern med
begäran om särskilda åtgärder för tillgodoseende
av småföretagens omedelbara
kreditbehov?

4. Vill regeringen ta initiativ till sådana
ändringar i gällande regler för företagsbeskattningen
att ett ökat sparande
inom företagen kan underlättas,
främst genom en omprövning av gällande
regler för värdering av varulager
vid beskattningen samt den extra bolagsskattens
avskaffande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.50.

In fidem
Gunnar liritth

2 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 25

Nr 25

Onsdagen den 13 november 1957

Onsdagen den 13 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 7 innevarande
november.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
von Friesen, som vid kammarens sammanträde
den 16 oktober beviljats ledighet
tills vidare från riksdagsgöromålen,
denna dag intagit sin plats i
kammaren.

§ 3

Svar på interpellation ang. utredningen

av sambandet mellan stat och kyrka

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fru Renström-lngenäs frågat,
när riksdagen kan förvänta att en
kommitté för utredning av sambandet
mellan kyrka och stat tillsättes, så att
den av riksdagen vid 1956 års höstsession
begärda utredningen påbörjas.

På detta vill jag svara följande.

Som fru Renström-lngenäs framhåller
och som alla här i kammaren väl
känner till beslöt 1956 års riksdag vid
sin höstsession att hos regeringen anhålla
om en allsidig och förutsättningslös
utredning av frågan om den framtida
gestaltningen av förhållandet mellan
staten och svenska kyrkan. I det utlåtande
av konstitutionsutskottet som
låg till grund för beslutet underströks
det, att utredningens huvudsyfte bör
vara att framlägga material för en fortsatt
diskussion av och ett framtida ställningstagande
till frågan. Utskottet an -

såg sig för sin del inte böra göra något
uttalande vare sig för eller emot
en upplösning av sambandet mellan
stat och kyrka. Däremot angav utskottet
exempel på problem, som borde behandlas
vid utredningen, och framförde
även i övrigt vissa synpunkter på utredningens
uppläggning. Utskottet förklarade
sig också väl medvetet om att utredningen
kommer att bli omfattande
och mödosam.

Med denna begäran om utredning har
riksdagen sagt sitt ord i saken, och det
är självklart att en utredning av frågan
skall komma till stånd. Eftersom ett
kyrkomöte skulle inkallas i år och det
gällde en sak, som så nära angick kyrkan,
ansågs det emellertid naturligt, att
även kyrkomötet skulle få tillfälle att
anföra sina synpunkter, innan utredningen
tillsattes. Kyrkomötet har också
i några sammanhang berört frågan och
har därvid utgått från det läge som uppkommit
genom riksdagens framställning
Däremot har kyrkomötet inte anfört
några synpunkter på utredningens uppläggning.

För egen del anser jag i likhet med
interpellanten, att utredningen bör påbörjas
snarast möjligt. Och jag har redan
vidtagit förberedelser för att så
skall kunna ske.

Härpå anförde:

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för det snabba svaret på min interpellation,
och än mera tackar jag för
löftet däri.

Jag minns, att vid ärendets behandling
i riksdagen år 1956 ifrågasattes det

Onsdagen den 13 november 1957

Nr 25

Svar på interpellation ang. utredningen av sambandet mellan stat och kyrka

huruvida staten, d. v. s. riksdagen, över
huvud taget borde ta initiativ till en utredning
av detta slag. Det borde vara
kyrkan förbehållet att ta initiativ i frågor,
som gäller kyrkan, sades det. Därför
kan jag förstå den synpunkt, som
herr statsrådet säger har varit avgörande
för det långa dröjsmålet med kommitténs
tillsättande.

Från ömse håll har många gånger betygats,
att bandet mellan stat och kyrka
icke är enbart av godo. Kyrkans män
har uttryckt önskemål om en friare
ställning gentemot staten. De har känt
det som ett intrång, då riksdagen tagit
initiativ i frågor som rört kyrkan.
Många medborgare återigen har ansett,
att kyrkans ståndpunktstaganden emellanåt
har harmonierat dåligt med den
demokratiska människouppfattning, som
staten principiellt hävdar. De känner
sålunda kyrkans ståndpunktstagande
som ett tvång. Därför är det värdefullt,
att en objektiv utredning av dessa viktiga
frågor blir utförd. Jag och många
med mig är därför glada att höra, att
statsrådet redan har vidtagit åtgärder
för att så skall ske. Vi hoppas också, att
utredningens direktiv kommer att utformas
så, att de syftar till att kommittéarbetet
inte drar alltför långt ut på
tiden, utan att kommittén kan redovisa
resultatet av sitt arbete inom en inte
alltför avlägsen framtid.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! I riksdagsskrivelsen i
fjol sades tydligt ifrån, att den utredning
som åsyftades angående den framtida
regleringen av förhållandet mellan
stat och kyrka, skulle vara allsidig,
förutsättningslös, objektiv och opartisk.
Detta betonades också upprepade gånger
i debatten. Vi kan därför förutsätta,
att Kungl. Maj:t fullföljer vad riksdagen
därvidlag uttalat som sin önskan.
Det har ju också statsrådet förklarat,
vilket fyller oss med stor tillfredsställelse.

Men när jag sagt detta, är jag också

angelägen om att bekänna, att jag —
och jag förmodar hela kammaren — visar
en stor och rent spontan förståelse
för de intentioner, som har inspirerat
interpellanten. Det är inte bara tidpunkten,
som i detta sammanhang är av
intresse, utan vissa händelser har aktualiserat
hela denna fråga och gjort
det angeläget att en utredning verkligen
snart kommer till stånd. Jag vill här
offentligen säga ifrån, att det sätt varpå
kyrkomötet behandlade den kungl. propositionen
om kvinnliga präster har
förorsakat en stark beklämning och skapat
en känsla av besvikelse hos hela
vårt folk. Att Sveriges riksdag — med
ett par kända undantag — stod enhällig
och att hela den svenska pressen, såvitt
jag vet undantagslöst, stödde förslaget,
gjorde inte något som helst intryck
på kyrkomötet. Det var dock
ingenting annat att vänta med kännedom
om den fundamentalistiska och
bokstavsbundna syn, som tyvärr är kyrkans
för närvarande. Vid sekelskiftet,
då arbetarrörelsens frihetskamp pågick,
mötte kyrkan på samma sätt kraven på
de rent mänskligt-sociala rättigheterna
med fullständig likgiltighet och oförståelse.
Det känner vi alla till. Man förklarade
då, att kravet på en ny samhällsordning
var ett uppror mot den
gudomliga världsordningen, och man
citerade det gamla skrifteordet att »fattiga
och rika måste bo bland varandra,
ty Gud har gjort dem alla».

För en människa, som här i riksdagen
har ägnat mycken tid och stort intresse
åt att försvara rimliga kyrkliga
positioner, känns det vemodigt att vi
nu har kommit fram till dagens situation.
Jag förutspår nämligen, att kyrkans
förhållanden visavi riksdagen hädanefter
blir betydligt försämrade. Det
var symtomatiskt, då högerpartiets ledare
herr Hjalmarson uttalade — och
därvid säkerligen hade hela gruppen
bakom sig — sitt beklagande över den
klyfta, som nu skapats mellan folk och
kyrka.

Nr 25

Onsdagen den 13 november 1957

Svar på interpellation ang. utredningen av sambandet mellan stat och kyrka

Innan jag slutar, herr talman, vill
jag i alla fall peka på att det finns vissa
ljuspunkter i dagens läge. Trots allt
vågar jag säga, att vår kyrka är en folkkyrka,
där lekmännen spelar en större
roll än vi ibland tror. Jag vågar påstå,
att våra lekmän bär en riktigare intutiv
känsla för konsekvenserna av Kristi
ande, som i fråga om förkunnelsen är
fullständigt likgiltig för könssynpunkter,
och att lekmännen över huvud visar
en bättre förståelse för och drar
klarare konsekvenser av Kristusandens
följdverkan i nutiden än vad kyrkan
tyvärr mäktar göra.

Vi bör också komma ihåg, att det
kyrkomöte som nu gått till historien,
nog inte gav en riktigt representativ
bild av Sveriges kyrka. Vi känner kanske
till, att särskilt de prästerliga ledamöternas
tillsättande har föregåtts av
minst sagt diskutabla ting. Det bedrevs
från en viss central i vårt land ett
slags gallupundersökning, som egentligen
var en parodi på gallupundersökning,
där man sökte ruta in varenda
präst och få veta hans ställning. Sedan
försökte man i varje stift utestänga
vissa prästmän — med känt resultat.

Det gick så långt, att man på en del
håll överenskom med ortens tidningar,
att de skulle vägra ta emot insändare
till förmån för präster, som kunde befaras
ha en avvikande uppfattning. Hade
alltså prästerna fått rösta utan denna
påtryckning och utan denna kampanj,
hade bilden antagligen blivit en annan.

En ytterligare ljuspunkt är, att kyrkomötesutskottets
förslag, vilket, som
vi alla känner till, firade formliga triumfer
i fråga om bokstavsträldom, avslogs
av kyrkomötet. Det sägs nu från
biskopligt håll, att man är beredd att
gå till en utredning, där man skall sätta
sig i kontakt med Kyrkornas världsråd.
Vad det skall tjäna till begriper jag inte,
för det kan ju lika gärna vara ett skalkeskjul.
Om Kyrkornas världsråd avråder,
kan man skylla på det. Om det däremot
tillstyrker, kan man lätt svara, att man

måste lösa en sådan intern angelägenhet
utan inflytande från annat håll.

För övrigt har jag svårt att förstå,
att det skall ta så lång tid för en sådan
utredning att bli på det klara med Kristusandens
konsekvenser i en praktisk
fråga. Jag menar med andra ord, att jag
verkligen hoppas, att den utredningen,
som jag förmodar, skall leda till en justering
av det olyckliga beslutet, kommer
så snart som möjligt.

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Jag är litet förvånad
över herr Halléns anförande. Jag vet
mycket väl, att han var med i utredningen
angående kvinnliga präster 1950
och att han då ivrigt förfäktade, att
kvinnor skulle få rätt att prästvigas.
Men herr Hallén känner säkerligen till,
att den utredningen inte var enhällig,
utan att där fanns fyra reservanter, som
med hänvisning till bibeluttalanden på
olika punkter ansåg, att prästvigning av
kvinnor inte borde ifrågakomma. Detta
är för övrigt ingen ny sak. Den har diskuterats
ganska mycket inte bara inom
den svenska kyrkan utan också inom
andra kyrkor.

Det har visat sig, att om man vill följa
nya testamentets uttalanden på väsentliga
punkter, som herr Hallén inte
borde vara främmande för, så får man
stöd för den uppfattningen, om man vill
låta bibeln tala sådan den är, att prästvigning
av kvinnor inte bör komma i
fråga.

Jag var närvarande i kyrkomötet och
måste därför redogöra litet för varför
jag kom till den ståndpunkt som kyrkomötet
stannade för. I utskottet satt tre
biskopar, där satt domprostar och en
del andra prostar bland de prästerliga
ledamöterna, som gav till känna sin
mening och sin tro. Vi litade emellertid
inte bara till dessa, utan vi lät göra
en grundlig undersökning genom ett formulär
utsänt till Sveriges präster. Det
var inte mindre än 2 404 stycken som

Onsdagen den 13 november 1957

Nr 25

Svar på interpellation ang. utredningen

tillfrågades och av dem var det 87 procent
som angav såsom sin bestämda
mening att kvinnor icke borde prästvigas,
detta med hänvisning till de uttalanden
som i detta hänseende göres i
nya testamentet.

Jag förmodar att herr Ilallén har läst
bibeln så pass, att han vet vilka punkter
som därvidlag avses. I utskottets utlåtande
redovisas inte mindre än 45
olika uttalanden i bibeln som stöd för
denna uppfattning, vilken också låg till
grund för utskottets utlåtande. Att det
finns 13 procent av prästerna som har
en annan mening har jag mycket lätt
att förstå: de tänker då på att kvinnan
ju skall vara jämställd med mannen när
det gäller tjänster i övrigt. Beträffande
dessa andra tjänster hyste vi alla inom
utskottet den meningen, att det inte
mötte det ringaste hinder för likställdhet
på dessa områden.

När prästeden avlägges ger emellertid
prästen ett löfte att hålla sig till Guds
ord och värna om bibelns trosläror.
Svenska kyrkan är ju ett trossamfund
som skall ledas av vissa principer, nämligen
de som förkunnas i Guds ord, vilket
skall vara rättesnöret för prästerna
i deras offentliga gärning. De har avlagt
den eden att de skall i allt låta leda
sig av dessa principer, och det var detta
som gjorde att vi inte kunde vara med
om att acceptera den framlagda propositionen.

Detta är några av de synpunkter vi
kom fram till i utskottet, där vi under
inte mindre än tre veckor dag för dag,
från morgon till kväll, diskuterade dessa
frågor. Jag blev där övertygad om
att det var en mycket stark linje, som
förfäktades av prästerna. Det var för
övrigt inte enbart prästerna som avgjorde
denna fråga i detta hänseende,
utan också åtskilliga lekmän blev övertygade
av de synpunkter som framfördes.
Jag skulle önska att litet var även
i denna församling ville liisa biskop Nygrens
anförande vid mötet. Om vi är
öppna för sanning och trogna mot bi -

av sambandet mellan stat och kyrka

beln skall vi också inse, att han har
rätt i sina synpunkter.

Herr Hallén nämndes Kyrkornas
världsråd — jag har för mig att också
herr Hallén är ekumeniskt sinnad. Vi
har där ett institut för kyrkorna i hela
världen, där detta problem är aktuellt,
och det är där man skall försöka komma
till rätta med hur detta spörsmål
på ena eller andra sättet kan lösas.

Bakom de synpunkter som anförts i
utskottets utlåtande ligger även önskemålet
att frågan skulle mogna. Det finns
många i detta land som liksom herr
Hallén anser, att situationen så småningom
skall klarna. Och, såsom ärkebiskopen
klart och tydligt framhöll —
han var som bekant sjuk och deltog inte
i kyrkomötets förhandlingar mer än
sista dagen — är uppfattningarna i denna
fråga så skiftande mellan både präster
och andra människor, att problemet
behöver klarna. Man skall inte köra
fram frågan så här hastigt; med tiden
kanske den kan lösas på ett tillfredsställande
sätt.

Här har talats om att man vill ha
medhjälpare i kyrkans tjänst bland
kvinorna. Ja, vad har resultatet blivit
i Norge och i Danmark, där man infört
möjlighet för kvinnor att prästvigas?
Jo, i Norge har inte en enda kvinna
prästvigts ännu. I Danmark däremot har
fyra kvinnor prästvigts, av vilka bara
en enda gör tjänst i kyrkan, under det
att de andra arbetar inom sjukvården
och vissa sociala inrättningar etc. Inte
skall man tro att det blir någon vidare
hjälp av dessa kvinnliga präster, när
förhållandena är sådana.

Vi fick en anhållan från 26 teologie
studerande kvinnor vid Uppsala universitet,
att utskottet inte skulle tillstyrka
förslaget, därför att de kände att nya
testamentet lägger hinder i vägen för
prästvigning av kvinnor. Jag tycker att
en sådan sak också hör ha betydelse för
alla dem som ivrar så kraftigt för att
kvinnorna skall få prästvigas.

Den dag kan komma då de får präst -

Nr 25

Onsdagen den 13 november 1957

Svar på interpellation ang. utredningen

vigas och då får vi se vilken förbättring
detta medför för det kyrkliga livet.
Det viktigaste härvidlag är att man är
trofast mot bibelns ord.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte falla för
frestelsen att glida in på teologien utan
låta detta vara detta.

Herr Rubbestad påpekar, att det är
ingen ny sak vi nu diskuterar. Nej, det
skall alla veta: den första framställningen
skrevs i ett betänkande om kvinnors
tillträde till statstjänst ock avgavs 1923
och den delen som framförde kravet på
kvinnliga präster var skrivet av mig.
Herr Rubbestad säger, att man skall inte
köra på för fort. Där glimtade ju fram
en opportunistisk synpunkt, att det
kanske kan tänkas andra förhållanden,
då man skulle kunna gå med på saken.
Men hur blir det då med troheten mot
Skriften? Det vill jag fråga.

Det är förunderligt, att herr Rubbestad
kan på detta sätt hänvisa till en
mängd olika bibelställen, lösryckta ur
sitt sammanhang, som kan tänkas stödja
hans negativa synpunkter. Att han inte
inser, att det är något annat som är
viktigare än att Bolla med bibelcitat,
nämligen att dra de logiska konsekvenserna
ur en livssyn, som Kristus förkunnade.
Det talar herr Rubbestad inte alls
om, utan han använder bara sina citat.
Därför tycker jag att vi helt och hållet
skall avskriva den debatten.

Jag har tagit till orda här för att
offentligen, som en försvarare av kyrkans
positioner under många år, ge uttryck
åt att jag dagligen ute bland lekmännen
kan konstatera, hur oerhört
kyrkans ställning har försvagats genom
det beslut kyrkomötet fattat. Men jag
är optimistisk. Jag tror, att det inte kommer
att växa någon mossa över det beslutet,
utan starka krafter är i rörelse
för att få en revision av det till ett kommande
kyrkomöte, som nog inte låter
vänta på sig.

av sambandet mellan stat och kyrka

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Det är inte min mening
att här medverka till någon ny debatt
om kvinnans behörighet som präst. Jag
har vid två tillfällen i riksdagen deklarerat
min mening i denna sak och tydligt
sagt ifrån, att det inte alls är lämplighetsskäl
eller praktiska synpunkter
som för mig är utslagsgivande. Jag har
uttryckligen sagt, att om jag skulle ha
fört sådana skäl till torgs, hade detta
inneburit en nedvärdering av kvinnans
insats.

Min ståndpunkt har byggt på principer
— jag känner mig bunden av Skriften.
Detta har jag som sagt framfört två
gånger, och det är ett av de ljusa inslagen
i mitt riksdagsarbete, att dessa
mina synpunkter mötts med respekt av
riksdagskamraterna och att jag på denna
punkt här aldrig fått något obehag.
— Detta må här räcka från min sida, ty
ni känner alltså min ståndpunkt.

Men låt mig säga en sak ytterligare.
När religionsfrihetslagen antogs, gjorde
riksdagen ett uttalande, som innebär en
mycket stor förpliktelse. Riksdagen
framhöll nämligen, att kyrkan är ett
trossamfund, en andlig gemenskap, vars
karaktär och verksamhet bestämmes av
dess bekännelse. Detta uttalande måste
leda till att om kyrkan inom kyrkomötet
tar ställning exempelvis i den fråga
som nu diskuteras, så får riksdagen lov
att bedöma frågan med hänsyn till sitt
tidigare uttalande.

Herr talman! Jag vill också tacka
statsrådet för hans svar på interpellationen.
Det var väntat att svaret skulle
bli sådant som det blev, men jag vill
ändå tacka för att statsrådet inte lät
locka sig att så att säga göra några
sidouttalanden utan gjorde uttalandet
rent departementsmässigt. Det är välgörande
att svaret fick denna utformning.

Jag var motståndare till den här
ifrågavarande utredningen när den tidigare
behandlades, därför att jag anser,
att man från kyrkans sida inte skall

Onsdagen den 13 november 1957

Nr 25

Svar på interpellation ang. utredningen av sambandet mellan stat och kyrka

aktualisera en skilsmässa. Jag går så
långt att jag säger, att här skall det inte
vara kyrkan som tar första steget, såvida
inte kyrkan känner att statsmakterna
i sina åtgöranden kommer in på
kyrkans inre, livsviktiga frågor, alltså
trosfrågorna. Då får kyrkan givetvis ta
ställning och kanske positiv ställning
till en skilsmässa. Hitintills har så inte
skett. Givetvis har den nu diskuterade
frågan kommit att mycket nära beröra
också denna sak, men hur kyrkan i
fortsättningen skall ställa sig blir ju
beroende av statsmakternas åtgöranden.
Eftersom jag förra gången intog en avvisande
hållning till en utredning, vill
jag meddela, att jag i dagens läge ställer
mig positiv till en sådan. Jag tror
det är riktigt att dessa frågor utredes,
så att kyrkans ställning och självbestämmanderätt
i förhållande till staten
klarlägges.

Mer vill jag, herr talman, för dagen
inte anföra.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Jag vill ogärna polemisera
mot min ämbetsbroder, konstitutionsutskottets
ärade ordförande Harald
Hallén, men jag måste åtminstone göra
ett påpekande. Om valet av de tre prästerliga
ledamöterna sker efter vissa
grupperingar, så är väl detta tämligen
naturligt, ty vi har ju olika riktningar
här i vårt land och inom kyrkan. Däremot
vill jag siiga, att de 57 lekmännen
utses enligt indirekt valmetod, precis
som första kammarens ledamöter.

Man får säkert gå tillbaka ända till
1893 för att finna ett kyrkomöte så fyllt
av intensitet och allvar som det nu avslutade.
Jag var med också vid 1951 och
1953 års kyrkomöten, som kännetecknades
av ett milt och vänligt klimat; nu
var klimatet ytterst bistert.

1893 gällde det synen på kyrkans bekännelse;
nu — 1957 — gällde det synen
på Skriften. Det var detta som var anledningen
till att atmosfären blev så lad -

dad och sinnena så affekterade och att
uppgörelsen blev så intensiv som den
blev. Tyvärr fick detta också konsekvenser
på det personliga planet.

Vi får emellertid i resonemangen inte
glömma bort, att vårt land i andligt avseende
är kraftigt differentierat och
splittrat. Detta förhållande bidrar givetvis
till att skärpa motsättningarna mellan
olika bygder. Det vore gott, om de
fortsatta överläggningarna i denna fråga
kunde föras i en saklig och, så långt
möjligt, lidelsefri och vänlig ton.

Jag har, herr talman, närmast begärt
ordet för att göra ett par principiella
påpekanden.

När det på sina håll — dock inte av
fru Renström-Ingenäs —■ har sagts, att
kyrkomötet i detta fall har begagnat sig
av sin vetorätt, är detta inte formellt
korrekt. Riksdagen behandlade inte ett
lagförslag, när frågan togs upp häromåret,
utan gjorde bara ett uttalande —
visserligen med mycket bestämd innebörd.
Riksdagen beslöt också, att kyrkomötet
först skulle få ta ställning till
saken. Det är detta som nu har skett,
och kyrkomötet har alltså ännu inte använt
sin vetorätt. Det bör i klarhetens
intresse påpekas.

Vidare vill jag, utan att här gå in
på sakfrågan, vända mig mot det resonemang,
som går ut på ungefär följande:
kyrkomötet skall få fungera som hittills,
om det fogligt och följsamt på varje
punkt gör statsmakterna till viljes, också
när det gäller kyrkans inre angelägenheter.

Jag vill bara i korthet omnämna, att
när en kommitté i Norge under ordförandeskap
av biskop Rerggrav år 1948
lade fram ett betänkande med förslag
till lag om Den norske kirkes ordning,
så slog man vakt om kyrkans inre andliga
frihet, som betecknades som bekännelsens,
förkunnelsens och kallelsens
frihet. Man hade erfarenheterna
från ockupationens lidandesår i minnet.
Vi har fler exempel från de totalitära
regimerna på vart det leder, när kyr -

Nr 25

Onsdagen den 13 november 1957

Svar på interpellation ang. utredningen

kans inre andliga frihet inte respekteras.

Vi har i fråga om de förhållanden,
som vi i dag diskuterar, en vida förnämligare
tradition än vårt norska broderfolk
och en mera tillfredsställande
situation i kyrkorättsligt avseende. Respekten
för grundlagens bud och för
konstitutionell ordning har varit utmärkande
för både regering och riksdag
i vårt land. Jag hoppas, att denna
fina tradition skall bevaras, hur det än
går med formerna för relationerna mellan
kyrka och stat.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! På grund av en olycklig
omständighet har försvarsberedningens
arbete kommit att kollidera med
pågående plenum. Jag fick därför inte
tillfälle att personligen höra de första
anförandena här utan har bara fått dem
refererade för mig. Med herr talmannens
tillstånd skulle jag bara vilja begagna
detta repliktillfälle till att framhålla
följande.

För min personliga del ansluter jag
mig helt till den uppfattning, som har
kommit till uttryck både inom och utom
kyrkomötet, om önskvärdheten och
angelägenheten av att vi skapar möjligheter
för kvinnliga präster att verka
inom den svenska kyrkan.

Men jag är, herr talman, angelägen om
att ånyo få understryka, att denna uppfattning
inte får leda till slutsatsen, att
kyrkans självständiga bestämmanderätt
borde begränsas. Jag kan kanske, herr
talman, på den punkten bara få citera
vad jag sade under remissdebatten, nämligen
att vi i vår meningsriktning inte
vill »medverka till att regering och riksdag
får mera att säga till om i kyrkans
angelägenheter. Vi kommer att bestämt
motsätta oss alla försök att politisera
dess arbetsvillkor och inre förhållanden,
vilken motivering som än anföres
för sådana framstötar.»

av sambandet mellan stat och kyrka

Än en gång vill jag ge uttryck åt den
förhoppningen, att när nu frågan om
kvinnliga präster skall ytterligare övervägas,
kyrkomötet i denna fråga skall
komma fram till ett positivt beslut.

Men, som sagt, vi på vår kant — både
jag själv och mina meningsfränder —
vill inte vara med om att inskränka kyrkans
beslutanderätt.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag tänker inte ingå på
någon behandling av de båda sakfrågor,
som kan inrymmas under denna debatt,
nämligen frågan om kyrkans skiljande
från staten och frågan om kvinnans rätt
att inneha prästämbete. Vår principiella
uppfattning är ju den, att kyrkan bör
skiljas från staten. Vi hävdar denna
uppfattning, därför att vi anser, att om
staten privilegierar en religionsriktning,
står det i strid mot religionsfrihetens
princip. Vi hoppas därför att den utredning,
som skall igångsättas, skall komma
fram till det resultatet, att man upplöser
sambandet mellan stat och kyrka.

Emellertid tog jag till orda närmast
för att framhålla den konstitutionella
oformlighet, som ligger i det förhållandet,
att ett kyrkomöte kan sätta sig över
riksdagens vilja i frågor som rör kyrkan.
Detta är en oformlighet. Riksdagen
borde ju vara suverän att besluta i alla
frågor, så mycket mer som staten underhåller
statskyrkan. Det skulle inte
kunna förekomma i ett demokratiskt
samhälle, tycker man, att ett kyrkomöte
kan sätta sig över riksdagens vilja. Vi
för vår del anser, att en ändring här
måste komma till stånd, oberoende av
hur resultatet blir av den utredning
som det här är fråga om, försåvitt den
inte skulle utmynna i att kyrkan skiljs
från staten.

Slutligen skulle jag vilja säga, att när
man hör herr Rubbestad, som alltid haft
ansiktet vänt åt det världsliga, spela på
de andliga strängarna, blir man minst
sagt betänksam.

Onsdagen den 13 november 1957

Nr 25

Svar på interpellation ang. utredningen av sambandet mellan stat och kyrka

Fru JOHANSSON i Skövde (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
anledning av herr Rubbestads anförande.
Han framhåller hur viktigt det är,
att vi i denna fråga tolkar bibeln på
det sätt som den skall tolkas.

Herr Rubbestad! Om vi, som kallar
oss kristna, skulle även i övriga frågor
sätta oss ned och tolka bibeln i de olika
situationer, som vi ställs inför i livet,
så skulle det sannerligen se annorlunda
ut i vår värld i dag, kanske t. o. in. vid
vissa frågors avgörande i Sveriges riksdag.
Att man tillämpar bibeln där det
passar är nog det mest vanliga, och
i det här fallet tycks man ha ansett det
synnerligen lämpligt att gå tillbaka till
skrifterna.

Det har skrivits och diskuterats mycket
efter detta års kyrkomöte. Jag läste
en artikel som jag tyckte sade mig en
hel del. Det var en man som var uppretad
över kyrkomötets inställning till
kvinnliga präster. Han kom in på tolkningen
av bibeln. Han framhöll, att han
hade sig bekant, att det i något av
stiften finns en prästman, som har fått
tjänstebil. Nu undrade artikelförfattaren,
var i bibeln man har kunnat finna
stöd för det. Jag håller med honom om
att det skulle vara lika riktigt, att man
satte sig ned och funderade över, om
detta verkligen står i överensstämmelse
med bibeln.

Herr Rubbestad säger vidare, att det
var över 80 procent av prästerna, som
gått emot beslutet om kvinnliga präster.
Ja, det förvånar inte mig så förfärligt
mycket. Att det blev en sådan majoritet
i kyrkomötet mot kvinnliga präster, förvånar
mig inte heller så särskilt mycket
med tanke på den sammansättning
som kyrkomötet hade. Jag tror utgången
skulle ha blivit en annan, om
lekmännen hade haft mera inflytande.

Vad säger den stora allmänheten om
att denna fråga, som är av så vital betydelse
för alla landets inbyggare, skall
avgöras av Sveriges präster? Vi behöver
bara hänvisa till pressuttalanden efter

kyrkomötet. Jag tror inte det behövs
några ytterligare kommentarer. Om kyrkan
vill behålla sin ställning och befästa
den ytterligare, vilket man åtminstone
gör gällande att man är angelägen
om, så får kyrkan ompröva sin ställning.

Frågan om förhållandet mellan stat
och kyrka behandlades här i riksdagen
för något över ett år sedan. Då hörde
jag till dem som ansåg, att det inte var
någon överhängande brådska med en
utredning. Det var många som då hade
den inställningen, att förhållandena var
bra som de var. Men i dag är läget annorlunda.
I dag tror jag det finns stor
anledning att i likhet med fru Renström-Ingenäs
ta upp spörsmålet om
när denna utredning skall komma till
stånd. Fastän jag inte var inne i kammaren,
när ecklesiastikministern lämnade
svaret, har jag hört att han utlovat,
att denna utredning snart skall
komma till stånd. Det är att hoppas att
så blir fallet.

Fru LIDMAN-FROSTENSON (h):

Herr talman! Frågan gällde ju egentligen
bara när utredningen om en
skilsmässa mellan stat och kyrka skulle
påbörjas, men eftersom debatten kommit
att röra även andra delar av kyrkans
område, bland annat frågan om
kvinnliga präster, är det kanske lämpligt
att jag först med några ord anger
min inställning till detta spörsmål.

Vi måste handla efter Bibeln, sade
det utskott vid kyrkomötet som behandlade
förslaget om kvinnliga präster, och
det är inte bibliskt med kvinnliga präster.
Mot detta påstående kan ställas
frågan: År kyrkomötet bibliskt? Det skapades
ju för 100 år sedan som en ecklesiastik
motsvarighet till riksdagen och
bygger på 1700- och 1800-taIens parlamentariska
idéer. Man söker och finner
stöd i bibeln för sina meningar om
kvinnliga präster, men man frågar sig
aldrig var det står i Guds ord, att sta -

Nr 25

Onsdagen den 13 november 1957

Svar på interpellation ang. utredningen av sambandet mellan stat och kyrka

ten skall tillsätta prästerna eller bestämma
deras antal. Det kan därför också
ställas den frågan: Är svenska kyrkan
verkligen en i bokstavstrogen mening
biblisk kyrka?

I forskningens och vetenskapens värld
finns det ingen gränsdragning mellan
könen. En upptäckt har gjorts, en serie
undersökningar har slutförts. Det spelar
ingen roll, om handen som i laboratoriet
hållit i retorten eller som sammanställt
de gåtfulla sifferekvationerna
på tavlan, tillhör en man eller en kvinna.
Det är saken som är det betydelsefulla.
Redskapet frågas det inte efter.
Inte heller den stora och levande dikten
är beroende av, om den skapats av man
eller kvinna. Den lever genom sin inneboende
kraft.

Då frågar jag mig —- och det är en
djupt allvarlig fråga för min personliga
del: Är det omöjligt att en plattform
för gemensam arbetsinsats, där saken
är den väsentliga och redskapet en
andraplansangelägenhet, skulle kunna
byggas upp även i religionens värld?

Jag tycker själv att ingen avslagsmotivering
varit mer sårande för kvinnan
än den som först gavs av utskottet
vid kyrkomötet. Det kan inte hjälpas,
att kyrkan har brännmärkt människor
för könets skull. Det går an, men om
kyrkan häri företräder Guds yttersta
och fullkomliga vilja, då är detta en
brännmärkning av Gud, och det tycker
jag är förfärligt. Vad har vi för en Gud,
som med den högsta objektivitet är Herre
över skapelsens lagar men som i kyrkan
skall dölja sig bakom en oöverkomlig
skiljemur mellan könen? Säkert
visste Jesus, när han gav människorna
sitt ord, att detta ord skulle tillvaratagas
av kyrkor och samfund över hela
världen. Det skulle få sin särprägel och
sin särskilda utformning beroende av
luftstreck, kultur och mänsklig egenart.
Hur kan kyrkan, som på vissa punkter
har avlägsnat sig från den enkla urbilden
och efter bästa förstånd tvingats
att utifrån rådande tidsläge bygga upp

sin organisation, pretendera på att
handla efter bibelns bokstav i en fråga,
när hon inte gjort det i så många andra?

Vad angår frågan om kyrkomötets
veto och frågan om skilsmässa mellan
stat och kyrka, vilka frågor också skymtat
här i debatten, vill jag tala om, att
jag helhjärtat ansluter mig till herr
Hjalmarsons deklaration i detta stycke.
Min personliga uppfattning är den, att
ett modernt samhälle behöver kyrkan
men också att kyrkan behöver staten.
Orsaken till att jag på detta dubbla
sätt ser problemet som så väsentligt och
viktigt är det kanske inte plats att utveckla
här just nu, men jag vill i alla fall
ha sagt, att min inställning i dessa frågor
är sådan. Jag tror, att en skilsmässa
mellan stat och kyrka är en oerhört
komplicerad fråga med en räckvidd för
vårt samhälle, som vi inte kan överblicka
så lättvindigt och i en hast.

Detta var, herr talman, vad jag nu
kan säga i denna fråga.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Jag begärde ordet därför
att flera talare här gjort gällande
att vi, som har en annan mening än
kyrkomötet när det gäller frågan om
kvinnliga präster, har gått till storms
mot kyrkomötet och dess rätt att handla
efter sin egen vilja och sina egna tankar.
Det har vi inte gjort. Kyrkomötet
skall handla efter sin vilja och uppfattning.
Även om kyrkomötet därvid
handlar och talar på ett sätt, som strider
mot stora medborgarskarors människouppfattning
och mot de demokratiska
principer som staten hävdar, så
kan vi icke förmena kyrkomötet att
göra detta. Men vi måste då överväga,
huruvida icke sambandet mellan stat
och kyrka bör upplösas.

I den interpellation, som jag här
framställt, tog jag ju endast upp frågan
om när den kommitté, som objektivt
skall utreda detta problem, kommer
att tillsättas, samtidigt som jag uttryck -

Onsdagen den 13 november 1957

Nr 25

Svar på interpellation ang. utredningen

te en förhoppning om att kommittén
snarast skulle kunna framlägga sitt arbetsresultat.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Det var närmast herr
Rubbestad som uppkallade mig att komma
med några kortfattade reflexioner.
Herr Rubbestad ansåg att det var onödigt
att i vårt land medge prästvigning
av kvinnor, eftersom i Norge ännu inte
någon kvinna blivit prästvigd och i
Danmark endast fyra kvinnor. Men vi
har ju här i landet en så stor prästbrist,
att vi för våra gudstjänster måste anlita
predikobiträden och dispenserade
präster, som kanske inte alltid är de
lämpligaste krafterna. Samtidigt finns
det måhända gott om kvinnor, som
skulle kunna göra en insats i gudstjänstlivet
men som inte får göra det bara
därför att de inte blivit födda till män.

Jag kan inte förstå att detta är riktigt.
Det ligger väl i kyrkans intresse
att ta vara på alla lämpliga krafter, och
även om prästbristen inte skulle försvinna
genom att ett mindre antal kvinnor
skulle komma att begära prästvigning,
så skulle i alla fall de kvinnliga
prästerna innebära en värdefull hjälp.

Hänvisningen till bibeltexten och troheten
mot denna har jag för min del
inte mycket till övers för. Jag kan inte
grekiska, men när man läst latin vet
man att ett ord kan ha diametralt motsatt
betydelse, om det användes t. ex.
av Catullus eller Horatius för att nu
ta några namn på måfå. Om man då tolkar
ett ord enligt Catullus, medan det i
själva verket skulle ha tolkats enligt
Horatius, kan hela innebörden hos en
text bli fullkomligt snedvriden. Jag
skulle tro, att det kan förhålla sig ungefär
likadant när det gäller en bibeltext,
och jag tycker att det finns ett
visst stöd för den uppfattningen däri,
att bibelforskarna inte alltid är helt
eniga.

Såsom kyrkvärd har jag varje söndag
tillfälle att se vilka som besöker kyrkan

av sambandet mellan stat och kyrka

i min församling. Man upptäcker då mycket
snart, att det är en viss skara kyrkobesökare
som återkommer söndag efter
söndag, och när någon av dessa upphör
med sina kyrkobesök märker man
det ögonblickligen. Jag har på senaste
tiden i en del fall frågat vederbörande:
»Varför har ni uteblivit? Är det på
grund av den oro inom kyrkan som nu
uppkommit genom tanken på kvinnliga
präster och sådant?» — »Nej, det är
det inte alls», har man svarat, och så
har det visat sig, att orsaken i stället
är den som herr Hallén här angav, nämligen
den förändring av gudstjänstlivet,
som håller på att ske och som vi inte
härifrån kan påverka.

Herr Senander ansåg att kyrkan borde
skiljas från staten, så att man skulle
få verklig religionsfrihet. Men det har
ju igångsatts en utredning, och det finns
ingen anledning att här gå in på frågan
om varthän denna utredning kan leda.
Yi får väl dock hoppas att utredningen
inte skall ge till resultat det som herr
Senander eftersträvar: frihet från religion.
Det är ju någonting helt annat än
den religionsfrihet, som vi redan har.

Interpellationen gällde inte alls frågan
om de kvinnliga prästerna, men det
tog eld ögonblickligen, och nu har vi i
en timmes tid hållit på att diskutera ett
spörsmål, som egentligen inte hör hit.
Detta visar hur ömtålig frågan är. Kanske
må det därför vara mig tillåtet att
sluta mitt inlägg med att uttrycka den
förhoppningen, att den utredning, som
ecklesiastikministern nämnde skulle sättas
i gång, kommer att ta hänsyn även
till de kyrkliga intressena. Man har nog
det intrycket, att en hel del av den uppståndelse,
som kyrkomötets beslut har
väckt, har sin grund inte i en vilja att
tjäna kyrkan utan i en vilja att komma
åt den.

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Sedan jag yttrade mig
har många framfört olika synpunkter.
Den siste talaren, herr Wachtmcistcr,

Nr 25

Onsdagen den 13 november 1957

Svar på interpellation ang. utredningen av sambandet mellan stat och kyrka

nämnde i sitt anförande något som gladde
mig, nämligen att när han hade frågat
folk nere i sin egen kyrka varför
de stannade hemma och inte kom till
kyrkan och om detta berodde på kyrkomötets
slåndpunkt angående kvinnliga
präster, fick han det svaret, att det
gjorde det inte alls. Det tycker jag är
mycket uppmuntrande att konstatera.
Vi skall allesammans här komma ihåg,
att kvinnorna i allmänhet nog tycker
att det är bäst att ha en manlig präst
och inte en kvinnlig. De vill höra någon,
som med kraft kan förkunna Guds
ord, och det tror jag att de manliga
prästerna gör minst lika bra och till
och med bättre än de kvinnliga. Ur den
synpunkten behöver vi nog inte befara
någon svårighet för kyrkan. Kvinnorna
utgör de flesta av kyrkans åhörare, och
det är synnerligen glädjande. Jag hoppas,
att det förhållandet alltjämt skall
fortfara att vi har kvinnor som går i
kyrkan, och vi skulle naturligtvis önska,
att också männen ginge dit.

Jag skulle vilja betona vad fru Johansson
i Skövde yttrade här om att
man skulle önska, att Guds ord kunde
genomsyra folket i hela landet, ty då
sknlle man få se på något helt annat i
både liv och leverne, inte bara i kyrkan
utan också här i riksdagen. Vi hörde,
hur herr Dickson under remissdebatten
var inne på samma linje, och jag
vid understryka alla dessa synpunkter.
Det skulle bli en stor förändring, om vi
läte den kristna religionen genomsyra
vårt samhälle på ett annat sätt än hittills
varit fallet. Jag är nästan förvissad
om att vi då inte skulle få så många
motståndare till kyrkomötets ståndpunkt
i denna fråga. I stället skulle vi
glädja oss åt att ändå en klick av svenska
kyrkans män vill hålla fast vid den
kristna läran och ha den som en ledstjärna
i allt sitt leverne. Kunde vi få
alla i vårt land genomsyrade av kristendomen
— både gamla prostar och andra
människor — skulle vi säkerligen få
ett helt annat tillstånd än vi har.

Jag instämmer med fru Lidman-Frostenson
i den syn, som hon har på förhållandet
mellan stat och kyrka. Redan
när vi diskuterade frågan om förbindelserna
mellan stat och kyrka och
den utredning, som riksdagen gick in
för, gav jag till känna, att det skulle
vara olyckligt den dag man skilde stat
och kyrka från varandra. De behöver
varandra båda två. Jag hoppas att den
utredning, som ecklesiastikministern
har meddelat skall tillsättas, också kommer
att ge till resultat, att det är önskvärt
och helt enkelt nödvändigt, att stat
och kyrka håller ihop.

Herr Senanders anförande finner jag
ingen anledning att yttra mig om.

Vad herr Hjalmarson beträffar gladde
det mig mycket, att han nu har kommit
till en i viss mån annan ståndpunkt
än den han gav till känna vid
remissdebatten, då han klandrade kyrkomötet
ganska hårt. Han kanske har
blivit underrättad om att bland högerns
valmanskår erhåller högern ett väldigt
gott stöd av kyrkans män och alltid
fått det. Han har kanske kommit till
insikt om att detta kanske komme att
svikta om man gör sådana uttalanden.
Det är glädjande att han nu kommit att
tillrättalägga sitt uttalande i remissdebatten.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag förstår så väl att
herr Rubbestad tar vara på alla glädjeämnen.
Han har inte fått så mycket
medhåll i denna debatt tidigare.

Jag måste tyvärr beröva honom ett genom
att uttrycka mig litet tydligare än
jag måtte ha gjort nyss. Vad som gladde
herr Rubbestad var att folket i min församling
inte stötte sig på kyrkomötets
beslut. Det var inte alls detta saken
gällde. Vad jag avsåg var den oro som
ärkebiskopen omnämnde. Han beklagade
nämligen just den oro som vållats i
kyrkan av den fråga som nu är under
debatt. Jag hade frågat dessa som ute -

Onsdagen den 13 november 1957 Nr 25 29

Svar på interpellation ang. utredningen av sambandet mellan stat och kyrka

blivit från gudstjänsten om det var denna
oro, om det var de kanske kommande
kvinnliga prästerna som skrämde
dem. Den saken var de dock inte ett
dugg rädda för, utan det var förändringarna
i gudstjänstskicket som oroade
dem.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Rubbestad förklarade att herr Hjalmarson
ändrat sin uppfattning sedan
remissdebatten. Såvit jag kunde uppfatta
honom här yttrade han i dag ingenting
utöver vad han sade i remissdebatten.
Han återgav ord för ord vad han
den gången anförde till protokollet. I
detta fall tror jag att både herr Hjalmarson
och många andra av oss inom högern
är alldeles på samma linje som vi
varit tidigare.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Föredrogs den av herr Eliasson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet angående förstärkning
av kammarrättens personal.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Holmberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående beredande av
stadigvarande sysselsättning för befolkningen
i Norrbottens inland.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ C

Föredrogs den av herr Stenberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan

att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern angående
utredningarna rörande den mindre företagsamhetens
aktuella problem, m. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 49, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Ceylon
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt
beträffande inkomstskatter.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Föredrogos vart efter annat
jordbruksutskottets utlåtande nr 37, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar
m. m., såvitt avser Fettjestad
Ågården 21 i Östergötlands län m. fl.
fastigheter; samt

statsutskottets utlåtanden:
nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nya riktlinjer för
tillämpningen av kungörelsen den 5
juni 1953 (nr 475) om eftergift i vissa
fall av belopp, vilka lämnats såsom
ekonomiskt bistånd av utlandsmyndighet,

nr 143, i anledning av väckta motioner
angående bidrag till hemkonsulentverksamhet
i städerna,

nr 144, i anledning av väckt motion
om viss ändring av gällande bestämmelser
om värnpliktsavlöning in. m.,
nr 145, i anledning av väckta motioner
angående en effektiv bevakningsoch
beredskapsorganisation för väghållningen
vintertid, och

nr 146, i anledning av väckt motion
om fraktlindring för transport i vissa
fall av motorfordon mellan Gotland
och fastlandet.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

Nr 25

Onsdagen den 13 november 1957

§ 9

Fast vägförbindelse över sjön Bolmen
mellan Bolmsö och Sunnaryd

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
147, i anledning av väckta motioner angående
utredning om en fast vägförbindelse
över sjön Bolmen mellan Bolmsö
och Sunnaryd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr von SETH (h):

Herr talman! Denna motion är en
s. k. länsmotion. Jag har framfört motionen
i denna kammare. Däri hemställes,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla om utredning om en fast
vägförbindelse över sjön Bolmen mellan
Bolmsö och Sunnaryd i södra delen
av Jönköpings län.

Det må vara att detta är en länsfråga
och att man kanske inte skulle
ta upp tiden med den i kammaren,
men å andra sidan har den ett visst
samband med vägpolitiken över huvud
taget.

I korthet vill jag säga, att det här
finns en färjförbindelse mellan Bolmsö
och fastlandet. Driftkostnaden för denna
färja går till i det närmaste 110 000
kronor per år och kostnaderna kommer
att öka ytterligare. På grund härav
har vi ansett, att anläggandet av en
fast vägförbindelse mellan Bolmsö och
fastlandet skulle förränta en betydande
kapitalinvestering. Dessutom skulle
det ju bli bekvämare förbindelser och
man skulle få bort kostsamma väntetider.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
säger bland annat, att enligt dess uppfattning
befintliga färjförbindelser såvitt
möjligt bör ersättas med fasta förbindelser.
Detta är alltså ett principuttalande
som gäller hela landet. Man
säger också att detta hittills endast
kunnat ske i begränsad omfattning på
grund av de ekonomiska resursernas
otillräcklighet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som
yttrat sig i detta ärende, anser att inrättandet
av en fast förbindelse Sunnaryd—Bolmsö
skulle vara till nytta
icke endast för befolkningen i trakten
utan även såsom ett led i mera långväga
förbindelser i nordvästlig—sydostlig
riktning. Vidare säger länsstyrelsen
ordagrant: »Ett starkt skäl för
en broförbindelse vore den höga driftkostnaden
för färjan. Denna kostnad,
som inom den närmaste tiden kunde
uppskattas till 110 000 kronor per år
och säkerligen kommer att öka ytterligare,
skulle förränta en betydande
kapitalinvestering.»

Länsstyrelsen fortsätter längre fram
med följande: »Med åberopande av
det sålunda anförda anser länsstyrelsen,
att om endast av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
angivna ordinarie
medelsbelopp kan påräknas för
Bolmsöföretaget, anledning för närvarande
saknas till någon ytterligare utredning
i frågan, innebärande bland
annat en fullständig arbetsplan.» Till
sist säger länsstyrelsen: »Förelåge

däremot utsikter att erhålla särskilda
anslagsmedel till företaget — vilket
länsstyrelsen säger sig sakna möjlighet
att bedöma — ville länsstyrelsen
förorda, att en arbetsplan för en fast
vägförbindelse mellan Bolmsö och
Sunnaryd upprättades genom vägförvaltningen
i länet.»

Utskottet har ju kommit till det resultatet,
att särskilda anslagsmedel
måste ställas till förfogande för att få
denna förbindelse upprättad, och det
anser sig inte kunna tillstyrka motionen.

Som jag började med att säga är
detta en länsfråga, men det är också
en icke obetydlig principfråga. Man
kommer in på spörsmålet huruvida
tillgängliga vägmedel används i behövlig
utsträckning eller inte. Detta är
kanske inte rätta tillfället att hålla något
längre anförande om vägmedlens
användning. Jag vill inte underlåta
att i korthet peka på att Kungl. Maj:t

Onsdagen den 13 november 1957

Nr 25

nu inte tillgodoser väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
äskanden i sådan
utsträckning, att vägunderhållet kan
skötas något så när. Ännu mindre kan
önskvärda nyanläggningar komma till
stånd. Denna kammare känner ju väl
till — och detta gör förvisso i ännu
högre grad de som trafikerar vägarna
— att bilskattemedlen lagras år från
år och ingalunda kommer till användning
för de ändamål de är avsedda
för. Jag vill endast erinra om att svenska
folket kanske inte alltid har så lätt
att glömma. Svenska folket har inte
glömt, att redan finansminister Wigforss
sade att bilskattemedlen uteslutande
skulle användas för vägändamål.
Nu finns här vägmedel över som icke
kommit till användning, och då tycker
folket ute i bygderna att det inte kan
vara rätt vägpolitik att vägmedlen lagras,
önskvärda vägföretag inte kommer
till stånd inom rimlig tid och vägunderhållet
eftcrsättes.

I detta fall anser man att det skulle
vara en god investering för staten att
göra detta kapitalutlägg med vägskattemedel
för att slippa dessa årliga
kostnader för färjans drift. Dessa kostnader
blir högre och högre för varje
år.

Herr talman! Med tanke på det starka
avslagsyrkande utskottet här kommit
med vill jag inte sträcka mig till
att yrka bifall till motionen. Jag vill
dock med det sagda ha framfört, att
människorna ute i bygderna — inte
bara bilisterna utan över huvud taget
alla som är beroende av vägarna på
landsbygden — inte är belåtna med
den vägpolitik som förts under de senare
åren. Kravet att vägpengarna användes
till en förbättring och en upprustning
av vårt lands vägväsende kommer
för varje år att göra sig allt starkare
gällande. Därmed kommer man
också att undvika slöseri med medel
i vissa fall där man med bestämdhet
kan peka på att en investering nu väl
skulle betala sig i framtiden och dcss -

Ersättning till värnpliktige Bengt Ryding

utom gagna vägtrafiken och näringslivet.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 10

Ersättning till värnpliktige Bengt
Ryding

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
148, i anledning av väckt motion angående
viss ersättning till värnpliktige
Bengt Ryding.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Tillsammans med en
medmotionär i denna kammare har jag
väckt en motion, i vilken vi yrkar att
skälig ersättning måtte beviljas en skadad
värnpliktig, Bengt Ryding från
Vänersborg. Statsutskottet har vid behandlingen
av detta ärende funnit sig
vara förhindrat att lägga fram förslag
om en skälig ersättning och anser att
den ersättning som redan är beviljad
bör få vara nog. Utskottet säger: »Vid
behandling av ett antal med det förevarande
ärendet likartade fall har utskottet
i tidigare sammanhang haft anledning
understryka, att man otvivelaktigt
skulle kunna peka på en rad under
militärtjänstgöring inträffade olycksfall,
där verkningarna för den av skadan
drabbade blivit förhållandevis svåra
utan att fördenskull vederbörande kunnat
påräkna någon ersättning utöver
den som utgår med tillämpning av militärersättningsförordningen.
»

Denne man som vi åsyftar i motionen
har en ersättning som är uppräknad
från kronor 157: 90 per månad, som vi
anger i motionen, till 161: 25. Han lider
av ett svårt men från olyckan, som
skedde under en militärövning. Han var
motorcykelförare och råkade under en
nattövning köra i diket och skada sitt
ben. Har under ett par år cirkulerat

Nr 25

Onsdagen den 13 november 1957

Ersättning till värnpliktige Bengt Ryding

mellan olika lasarett och har omsider
blivit så pass bra, att han kunnat öppna
en kioskrörelse, men för att driva den
verksamheten måste han anlita hjälp.

Utskottet har konstaterat, att hustrun
haft en arbetsanställning, som gjort
att familjen har fått en inkomst på 750
kronor i månaden. Sedan vi skrev motionen
har det inträffat en förändring
genom att familjen fått ytterligare ett
barn. Hustrun har alltså två barn och
har måst sluta sin anställning.

Mannen har tidigare haft en kioskrörelse,
som beräknades ge en viss inkomst,
men den kunde inte drivas hela
året. Han har nu fått överta en ny
kioskrörelse, som han hoppas skall ge
bättre utkomst, men han har måst ta
upp ett nytt lån utöver det han haft
tidigare och har därigenom ökat sin
skuld med 7 000 kronor plus ökade räntekostnader.
Enligt alla intyg är familjen
skötsam och ambitiös och har gjort
sitt bästa för att klara försörjningen.

Vi har också begärt att man skulle
pröva, huruvida icke mannen kunde
slippa betala det värnpliktslån på 5 000
kronor med en amorteringstid av fem
år som han fått. Inte heller på den
punkten ser det ut som om vi kunde få
någon ändring till stånd. Tvärtom har
han blivit hotad med utmätning därför
att han äger fast egendom, och han har
på sina dåliga inkomster måst börja
amortera värnpliktslånet.

Detta är endast ett fall bland många,
och jag frågar mig, om man inte kan
förfara litet mjukare i dylika fall, även
om det kanske blir vissa utgifter för
statskassan. Vi kräver av ungdomarna
som inkallas i militärtjänst att de skall
delta i realistiska övningar och ta på
sig alla de risker som är förenade med
utbildningen för användande av de nya
vapnen. Om det därvid inträffar någon
olycka, som gör att vederbörande blir
urståndsatt att försörja sig och sin familj,
skall då samhället bara säga, att
det var beklagligt, och inte ge honom
annan hjälp än en ersättning med exem -

pelvis 161: 25 i månaden? Vi kräver att
ungdomar skall uppoffra tid för militärutbildning
och militärövningar; skall
vi dessutom påtvinga dem att själva betala
de skador som de riskerar att bli
utsatta för? Det är orimligt! Denne man
har cirkulerat mellan olika sjukhus från
mars 1952 till 1954, och under den tiden
har han ju inte kunnat skaffa någon inkomst.
Han har vidare fått men för livet
av skadan, och arbetsoförmågan har bedömts
uppgå till 331/3 procent. Det kanske
inte låter så mycket, men här gäller
det en ung man som var utbildad i ett
yrke — han skulle bli målare — men nu
på grund av skadan inte har möjlighet
alt återgå till det yrket utan måste söka
sig fram på andra sätt. Han är som sagt
ambitiös och skötsam och har försökt
klara sig och sin familj på en kioskrörelse.

Jag har den uppfattningen, att vi i
framtiden bör söka få andra normer
för hjälp åt dem som skadats under militärtjänst.
Såsom utskottet säger får vi
gång på gång dylika fall under riksdagens
prövning, där vederbörande har
kommit i en svår situation och där vi
skulle önska ge en högre ersättning, om
inte vissa formalistiska hinder förelegat.
Riksdagen har ju i något enstaka fall
gått vid sidan om vad utskottet föreslagit,
men med det utskottsutlåtande
som föreligger i dag anser jag mig inte
ha någon möjlighet att här ställa något
yrkande. Jag skulle visserligen kunna
lägga fram ett förslag om en höjning
exempelvis med 100 kronor i månaden,
men det vore ju dödfött, med den skrivning
som utskottet anfört. Jag hoppas,
att vi för framtiden skall få bättre normer
för ersättning åt dem, som tar de
risker under militärövningar som befälet
fordrar. Då det inte finns möjlighet
att yrka bifall till någon reservation
och jag inte heller kan yrka bifall till
motionen sådan den är utformad, får
vi väl räkna med att under januari månad
lägga fram en ny motion, i vilken
vi ytterligare kan specificera våra yr -

Onsdagen den 13 november 1957

Nr 25

Stöd åt svenska grammofoninspelningar av

skatt på grammofonskivor m. m.

kanden och ange vad vi menar med begreppet
»skälig ersättning».

Jag beklagar, herr talman, att jag i
dagens läge icke kan ställa något yrkande.

Häri instämde herr Andreasson (s).

Överläggningen var härmed slutad.
Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 11

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 149, i anledning av väckt motion
angående ersättning till värnpliktige
Rune Ljunggren för skada, åsamkad
under militär fälttjänstövning, och

nr 150, i anledning av väckt motion
angående ytterligare understöd till Harry
Karl Bernhard Carlzén med anledning
av invaliditet, ådragen under militärtjänstgöring.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

Stöd åt svenska grammofoninspelningar
av seriös musik genom restitution av
varuskatt på grammofonskivor m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
151, i anledning av väckt motion angående
stöd åt svenska grammofoninspelningar
av seriös musik genom restitution
av varuskatt på grammofonskivor
in. in.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! I den motion, som statsutskottet
i utlåtandet nr 151 ansett ej
böra föranleda någon riksdagens åtgärd,
hade jag anhållit om utredning angående
stöd till svenska grammofoninspelningar
av seriös musik genom restitution
av varuskatt, som enligt nu gällande
bestämmelser skall erläggas för

seriös musik genom restitution av varu alla

grammofonskivor utom för sådana
med allenast intalad text, avsedda
för undervisning. Vidare hade jag i
motionen yrkat, att även frågan om
ordnandet av ett centralt statligt arkiv
för inspelningar av värdefull musik
borde upptagas till prövning.

Jag är en smula förvånad över att
utskottet i vad gäller den senare frågan
har ansett att tillräckliga skäl icke har
anförts för att någon utredning skulle
kunna tillstyrkas. I motionen har erinrats
om att vi i fråga om tryckta böcker
har bestämmelser om att ett visst antal
exemplar skall tillställas statliga bibliotek
och att man i analogi därmed borde
kunna tänka sig en motsvarighet i fråga
om statlig arkivförvaring av grammofonskivor
till gagn för musikstuderande
och forskare. Såvitt jag kan förstå
har utskottet inte remitterat motionen
i denna del till någon institution för
yttrande.

Beträffande den av mig väckta tanken
om statligt stöd åt svenska inspelningar
av seriös musik kan sägas, att utskottet
visserligen en smula välvilligt förklarat
att den hade »visst fog för sig» men sedan
helt anslutit sig till kontrollstyrelsens
synpunkter, enligt vilka det dels
skulle bli administrativt besvärligt med
en skatterestitution och dels inte var
principiellt riktigt att ge stöd av detta
slag annat än genom direkta statsbidrag
till producenterna.

En annan myndighet, som yttrat sig,
är Musikaliska akademiens styrelse.
Denna ansåg däremot att motionen borde
bifallas och att ett stöd för detta
slag av inspelningar genom skatterestitution
skulle kunna vara möjligt.

Det låter naturligtvis säga sig, att vi
inte skall skapa krångel ovanpå det
krångel, som redan finns genom denna
indirekta beskattning, vilken ger statsverket
en årlig inkomst på nära fem
miljoner kronor. Det bör observeras
att av detta belopp utgör skatten på inspelade
skivor med seriös musik en

3 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 25

Nr 25

Onsdagen den 13 november 1957

Ändrade bestämmelser rörande gäldandet av kostnader för hemtransport av befatt ningshavare,

som avlider under tjänstgöring på annan ort

mycket liten del enligt kontrollstyrelsens
utlåtande.

I och för sig skulle det finnas mycket
att säga om denna indirekta skatt, som
väl ursprungligen ansågs vara ett slags
nöjesskatt. Men jag anser inte att tekniska
svårigheter kan få vara avgörande
för en så viktig fråga som den hur vi
skall stödja svensk allvarligt syftande
musik. Det är enligt min mening oerhört
angeläget att söka stimulera det
intresse som redan finns för seriös musik
av svenskt ursprung, men på mig
verkar det absurt att man skall ha sådana
här pålagor på en faktiskt nästan
helt ideellt inriktad verksamhet.

Det är möjligt, att man hos statsmakterna
kan vinna gehör för någon form
av statligt stöd, men vi har helt nyligen
i kammaren avgjort ett ärende, statsutskottets
utlåtande nr 143, där utskottet
i fråga om en motion, som gick ut på
statsbidrag till hemkonsulentverksamhet,
bland annat framhållit, att allmänna
statsbidragsutredningen vid
verkställd översyn av statsbidragsgivningen
uttalat stor skepsis beträffande
ändamålsenligheten av särskilda statsbidrag
för att stimulera till viss verksamhet.
Att tillskapa nya statsbidrag är
troligen därför inte så lätt.

I detta sammanhang kan man ju erinra
om den nyligen genomförda nöjesskattereformen,
som innebär lättnader
för bland annat teaterverksamheten,
med undantag för revy, varieté och
dylikt.

Jag sade tidigare att skatten på grammofonskivor
väl från början var tänkt
som ett slags nöjesskatt — de flesta
skivorna är onekligen dans- och underhållningsskivor.
Kanske skulle en väg
att stödja seriös musik vara att undantaga
inspelningar av sådan musik från
denna beskattning. Då emellertid möjligheter
att återkomma i ämnet med nya
förslag föreligger, skall jag inte nu uppehålla
mig vid detta. Jag vill emellertid
konstatera, att frågan hur man skall

åstadkomma ett ökat stöd åt svenskt
musikliv och åt den kulturfrämjande
verksamhet, som ekonomiskt vanskliga
svenska inspelningar utgör, är av sådan
betydelse, att skattetekniska synpunkter
inte borde få lägga hinder i vägen.
Jag har emellertid för dagen intet
yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 13

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

152, i anledning av väckta motioner om
höjning av maximiåldern för statliga
befattningshavare att ingå äktenskap
med rätt för efterlevande make att erhålla
familjepension eller familjelivränta.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Ändrade bestämmelser rörande gäldandet
av kostnader för hemtransport av
befattningshavare, som avlider under
tjänstgöring på annan ort

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

153, i anledning av väckta motioner om
ändrade bestämmelser rörande gäldandet
av kostnader för hemtransport av
befattningshavare, som avlider under
tjänstgöring på annan ort.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Jag noterar med tacksamhet
att utskottet ställt sig positivt
till de i motionen framförda synpunkterna
och önskemålen samt understrukit
önskvärdheten av en snar lösning
av denna fråga. Ett av motiven för att
motionen ändå avstyrkts sägs vara, att
chefen för flygvapnet år 1955 gjorde
en framställning i detta ärende och att
den framställningen för närvarande

Onsdagen den 13 november 1957 Nr 25

Lotteriförfarande i samband med återbetalning av överskjutande preliminär skatt

skulle vara föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

Jag vill påpeka att detta inte är och
aldrig kan bli någon för staten större
fråga — det kan aldrig bli någon fråga
av ekonomisk räckvidd — men för de
anhöriga till en avliden kan de ofta
stora kostnaderna för hemtransport bli
synnerligen betungande. Jag ber därför
att få understryka önskvärdheten
av att frågan verkligen med det snaraste
löses.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Lotteriförfarande i samband med återbetalning
av överskjutande preliminär
skatt

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
154, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag angående visst
lotteriförfarande i samband med återbetalning
av överskjutande preliminär
skatt jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 181 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 17 oktober 1957,
föreslagit riksdagen att dels besluta att
genom fullmäktiges i riksgäldskontoret
försorg skulle utfärdas skattepremieobligationer
och anordnas vinstutlottning
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen förordat,
dels ock å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1957/58 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag å
7 200 000 kronor till Anordnande av
vinstutlottning in. in. i samband med
återbetalning av överskjutande preliminär
skatt.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Mannerskantz och Bergh (1:555)

samt den andra inom andra kammaren
av herrar Dickson och Eliasson i Moholm
(11:701), i vilka hemställts att
riksdagen måtte dels avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 181, dels ock antaga ett
i motionerna framställt förslag angående
ändring av 69 § 1 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Danmans (1:556) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Boi ja och Carlsson i Tibro (II: 702), i
vilka hemställts att riksdagen mätte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:555 och 11:701 samt
1:556 och 11:702, förstnämnda bägge
motioner såvitt här vore i fråga,

1. besluta att genom fullmäktiges i
riksgäldskontoret försorg skulle utfärdas
skatlepremieobligationer och anordnas
vinstutlottning i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
17 oktober 1957 förordats;

2. till Anordnande av vinstutlottning
m. m. i samband med återbetalningen
av överskjutande preliminär skatt å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1957/58 under sjunde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 7 200 000
kronor;

B. att motionerna 1:555 och 11:701,
såvitt de avsåge ändring av uppbördsförordningen,
icke måtte av riksdagen
bifallas.

Ileservalioner hade avgivits:

1) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Widén,
fröken Vinge och herr Neländer, vilka
ansett alt utskottet bort hemställa

A. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:555 och 11:701 samt
1:556 och 11:702, förstnämnda bägge
motioner såvitt här vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande proposition;

36 Nr 25 Onsdagen den 13 november 1957

Lotteriförfarande i samband med återbetalning av överskjutande preliminär skatt

B. att motionerna 1:555 och 11:701,
såvitt de avsåge ändring av uppbördsförordningen,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

2) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp och Staxäng,
vilka ansett att utskottet bort hemställa

A. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 555 och II: 701 samt
1:556 och 11:702, förstnämnda bägge
motioner såvitt här vore i fråga, avslå
Kungl. Maj ds förevarande proposition;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 555 och II: 701, såvitt här
vore i fråga, för sin del antaga följande
förslag till

Förordning

angående ändring av 69 § 1 mom. uppbörd
sförordningen den 5 juni 1953
(nr 272)

Härigenom förordnas att 69 8, 1 mom.
uppbördsförordningen den 5 juni 1953
(nr 272) skall erhålla följande ändrade
lvdelse.

69 §.

1 mom. Därest den-----prelimi när

skatt.

Ränta som---den skattskyldige.

Därest skattskyldig, för vilken den
slutliga skatten understiger den preliminära,
låter det belopp, som enligt debetsedel
å slutlig skatt tillkommer honom,
innestå till den 15 juni året efter
det debitering skett, äger han erhålla
ränta med 4 % å det innestående beloppet,
avrundat till närmast lägre
hundratal kronor.

Därest sålunda innestående belopp
jämte ränta icke uttagits av den skattskyldige
senast den 15 juli, skall beloppet
för den skattskyldiges räkning överföras
å sparkonto hos bank som den
skattskyldige angivit eller som eljest bedömes
vara den för den skattskyldige
lämpligaste.

Kungl. Maj :t eller den myndighet
Kungl. Maj :t bestämmer äger utfärda
för tillämpningen av tredje och fjärde
styckena erforderliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därom meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling,
och skall tillämpas jämväl med avseende
å överskjutande skatt enligt debetsedel
å slutlig skatt 1957.

Punkten A föredrogs; och anförde
därvid:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Den utjämning av statens
utbetalningar över budgetåret,
som finansministern avsett att främja
genom det föreliggande förslaget, är
synnerligen önskvärd. För vår del kan
vi emellertid inte se, att detta ändamål
i någon mera väsentlig mån främjas
genom ett skattelotteri. Redan i
fjol framförde vi liknande betänkligheter.
Då angavs uttryckligen i propositionen
att det hela var ett försök.
Försöket visade emellertid, att allmänhetens
intresse inte i någon större
mån kunde mönstras för ett skattelotteri.
Av den totala källskatteåterbäringen
på 568 miljoner kronor blev,
om man drar av omkostnaderna för
lotteriet, genom skattepremieobligationerna
endast cirka 10 procent inneslående.
Ett sådant belopp torde i stort
sett sakna praktisk betydelse. Med bästa
vilja kan man sålunda inte påstå
att försöket manade till fortsättning.

Principiellt tycker jag att det är
motbjudande att vädja till spelinstinkten
i detta sammanhang. Sparande och
spel är i grunden oförenliga begrepp.
Det frivilliga sparandet vill vi gärna
vara med om att på lämpligt sätt uppmuntra.
Mest betydelsefullt är givetvis
det mera långfristiga sparandet. Jag
är emellertid rädd för att man genom
denna kortfristiga åtgärd motverkar
just det långfristiga sparandet. De vanliga
premieobligationerna har varit ett
bra medel att suga upp köpkraftsöverskott.
Detta är ju som regel ett sparande
på längre sikt. Om nu försälj -

Onsdagen den 13 november 1957 Nr 25

Lotteriförfarande i samband med återbetalning av överskjutande preliminär skatt

ningen av premieobligationer skulle
minska på grund av skatteobligationerna,
så har man för att vinna en
tillfällig förmån för staten åstadkommit
beklagliga skadeverkningar på det
långfristiga sparandet. Det vore onekligen
av intresse att höra riksgäldsfullmäktiges
mening om denna sak, men
liksom i fjol synes man inte ha ansett
detta vara nödvändigt. Liksom
förra året har förslaget även i år forcerats
fram, och vid behandlingen i
statsutskottet tror jag inte ens att motionerna
förelåg i tryck. Däremot tror
jag att skattepremieobligationerna redan
är tryckta.

Högermotionärerna vill genom en
höjd ränta locka folk att låta överskottsmedlen
stå inne. Man borde kanske
närmare undersöka denna möjlighet.
Jag är emellertid rädd att det blir
för mycket administrativt arbete för
en sådan sak. Vidare föreligger nu en
proposition om höjd ränta på innestående
överskottsmedel. Kanske kunde
man i samband med behandlingen av
den propositionen ta upp frågan om
en uppmuntringsränta för den skatteåterbäring
som får stå inne.

Med det anförda har jag velat understryka
de synpunkter som framförts
i reservation 1) av herr Ohlon in. fl.
Jag anser det inte vara sympatiskt att
inbjuda till lotterispel med dessa pengar.
Försöket i fjol visar, att en större
allmänhet är av samma mening.

Jag yrkar alltså bifall till reservation
nr 1).

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Inom utskottet har
icke rått någon meningsskiljaktighet i
fråga om det föreliggande förslagets
syfte, nämligen att åvägabringa en utjämning
av statens utbetalningar över
budgetåret, vilket givetvis också skulle
kunna medföra en begränsning av den
tillfälliga statsupplåningen under andra
kalenderhalvåret. Däremot framhölls

redan då denna fråga förra året var
föremål för riksdagens behandling, att
detta förslag utgjorde ett försök, begränsat
till återbetalningen på hösten
1956 av överskjutande preliminär skatt.
Riksdagen underströk också ganska
tydligt att anordningen måste betraktas
som ett försök.

Hur har nu detta försök utfallit?
Man kan väl säga att det i två avseenden
inte utfallit som Kungl. Maj :t önskade.
För det första blev, som föregående
talare redan berört, anslutningen
mycket mindre än beräknat. För
det andra visade det sig — vilket allmänheten
ju inte hade möjlighet att i
förväg bedöma — att det i obligationslistan
blev vissa större luckor av osålda
obligationer, med vilka staten deltog
i vinstutlottningen. Även enligt det
nu föreliggande förslaget skall staten
deltaga i utlottningen med den osålda
delen av utbjudna obligationer, men
omfattningen av detta deltagande skulle
man nu försöka att väsentligt inskränka.

Det försök, som förra året gjordes,
har alltså befunnits i två avseenden
icke giva önskat resultat.

Om jag gör ett försök och det visar
sig att det inte utfaller väl, är väl en
logisk följd därav att jag icke upprepar
försöket. Kungl. Maj :t föreslår
emellertid en upprepning av förra
årets försök, även om förslaget nu fått
en något avvikande utformning.

Högerpartiet föreslog förra året att
man skulle välja en annan väg, och vi
har återkommit till detta förslag i år
och försökt att i någon mån utvidga
detsamma. I vår motion, nr 701, som
reservationen ansluter sig till, säges
det: »Det synes oss under sådana förhållanden
uppenbart att man måste tillgripa
speciella åtgärder. Det är enligt
vår mening angeläget att man kombinerar
försöket att utjämna statsutgifterna
med elt försök att samtidigt få
till stånd en ökning av det personliga
frivilliga sparandet.» I motionen fram -

38 Nr 25 Onsdagen den 13 november 1957

Lotteriförfarande i samband med återbetalning av överskjutande preliminär skatt

hålles vidare att man vill söka åstadkomma
att detta sparande blir mera
långsiktigt. Vi föreslår alltså vissa
sparfrämjande åtgärder, som vi försöker
konstruera så, att de skall åstadkomma
inte bara ett kortsiktigt utan
också ett mera långsiktigt sparande.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen
nr 2) av fröken Andersson m. fl.

Samtidigt vill jag emellertid göra en
rättelse. I denna reservation, som bygger
på ovannämnda motion, har 69 §,
1 inom., tredje stycket, i det framlagda
förordningsförslaget fått följande felaktiga
formulering: »Därest skattskyldig,
för vilken den slutliga skatten
överstiger den preliminära, . . .».
Detta stycke skall givetvis lyda: »Därest
skattskyldig, för vilken den slutliga
skatten understiger den preliminära,
. . . ». Så har det också formulerats
i motionen.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen
nr 2) med den ändring jag här
redovisat.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Vad jag här har att
säga är endast några småsaker, som
jag kanske kunde ha sagt privat till finansministern.
Men det kan för all
del lika gärna inflyta i protokollet, och
eftersom tiden ännu inte är så särskilt
dyrbar, säger jag dem från denna plats.

Först vill jag då framhålla att det
s. k. Strängaspelet redan förra året
tilltalade mig från en synpunkt sett,
och i botten av min själ tycker jag
fortfarande att det är ett friskt och
okonventionellt grepp — om det nu är
finansministern eller någon annan som
har hittat på det. Finansministern har
ju i vilket fall som helst gått på den
linjen, och jag hoppas att han även
i fortsättningen skall få användning
för sin fantasi till liknande uppslag
och komma med lika okonventionella
idéer.

Jag delar emellertid deras uppfattning
— och då är det kanske mitt bättre
jag som talar — som menar att man
får vara litet försiktig med lotterier.
Och eftersom det här finns en möjlighet
att på annat sätt framkalla ett tryck
på människors inneboende lust att spara,
nämligen om man biträder den motion,
som har väckts från vårt håll i
denna fråga, tycker jag att den vägen
vore att föredra framför propositionens.
Om emellertid riksdagen beslutar
i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag
och om finansministern därefter
finner att resultatet inte heller denna
gång blir särskilt lyckat — om alltså
anslutningen blir dålig — så är det väl
tänkbart att finansministern kan pröva
den i vår motion anvisade vägen
att premiera dem, som låter den överskjutande
skatten stå kvar under någon
tid och på det sättet åstadkommer
ett verkligt sparande.

Jag delar deras uppfattning, som tidigare
här framhållit att syftet med åtgärderna
naturligtvis är gott. Jag tror
emellertid man skall finna det vara
bättre att gå motionens väg. Därför,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till reservationen nr 2).

Jag tycker emellertid att syftet är så
viktigt, att, om inte denna reservation
vinner kammarens bifall, så ser jag
mig, ehuru med någon tvekan, nödsakad
att gå på Kungl. Maj:ts linje.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Efter den diskussion,
som i fjol fördes om exakt samma sak
som vi nu behandlar, kan jag här fatta
mig mycket kort.

Ett par talare har framhållit att fjolårets
försök skulle vara avgränsat till
endast det året. Jag tror dock inte att
man skall tolka fjolårspropositionens
skrivning så. I varje fall får man inte
tolka utskottets skrivning på det viset.
Utskottet underströk visserligen i fjol
att det var fråga om ett försök, men i
anslutning därtill förklarade utskottet,

Onsdagen den 13 november 1957 Nr 25

Lotteriförfarande i samband med återbetalning av överskjutande preliminär skatt

att det skulle hållas öppet, huruvida
försöket borde upprepas följande år
eller om andra utvägar borde prövas.
Även om det är riktigt som här sagts,
nämligen att försöket i fjol inte utföll
riktigt så, som man hade hoppats, har
man ändå bedömt frågan på det sättet
att det kan finnas anledning att upprepa
försöket ett år till. Vi är väl knappast
vid någon form av försöksverksamhet
färdiga att redan efter ett år ta
ställning till huruvida försöket skall
fortsätta eller inte.

Som redan framhållits gick man i
fjol ut med en relativt stor summa,
och detta medförde att staten vid dragningen
deltog med mycket stora belopp.
Detta har man i år försökt komma
ifrån genom att starta med en
mindre summa och sedan överlåta åt
riksgäldskontoret att i den mån det
behövs öka den med jämna tiotal miljoner
kronor.

Herr Staxäng talar för reservation
nr 2), som ju inte innebär något annat
än att man hoppas kunna åstadkomma
ett resultat som från de förutsättningar
herr Staxäng företräder
skulle bli bättre än det som uppnåddes
genom fjolårets system. Det resultatet
tror man sig kunna åstadkomma genom
att höja räntan på dessa pengar.

Man menar alltså, att man med en
ränta på 8 procent skulle kunna fånga
upp ett betydligt sparande. Det må
förlåtas mig om jag säger, att jag inte
tror att folk i någon större utsträckning
skulle låta sig lockas av att få
någon eller några kronor mera i ränta
under ett halvår. 1 medeltal fick de
som erhöll återbäring av skatt under
fjolåret 240 kronor, om jag minns rätt,
och vem som helst kan räkna ut hur
mycket en eller annan procents högre
ränta skulle ge i större återbäring.

•lag tror i stället, att skall man kunna
nå det syfte man eftersträvar —
och syftet iir ju, som tidigare sagts, att
få en utjämning av statens utbetalningar
över budgetåret — då iir detta ändå

en väg, som det finns anledning att
pröva vid i varje fall ytterligare ett
tillfälle. Även om summan inte blir
så stor, spelar den ändå en ganska
avsevärd roll i dessa utjämningssträvanden.

I anslutning till vad jag här sagt,
herr talman, ber jag få yrka bifall till
utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på att
kammaren måtte i enlighet med de vid
utlåtandet fogade reservationerna avslå
såväl Kungl. Maj :ts förslag som utskottets
hemställan i denna del; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nelander begärde likväl
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten A.
i utskottets utlåtande nr 154, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i enlighet
med de vid utlåtandet fogade reservationerna
avslagit såväl Kungl. Maj :ts
förslag som utskottets hemställan i denna
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nelander begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 112 ja och 8(i nej, varjämte en
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Nr 25

Onsdagen den 13 november 1957

Utredning huruvida ovillkorligt förbud bör gälla för att med tjänst såsom domare

förena skiljemannauppdrag m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A.

Härefter föredrogs punkten B; och
yttrade därvid

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Då vårt yrkande under
punkt A nu har avslagits och vårt
yrkande under punkt B är beroende
av detta, har jag på denna punkt inte
något särskilt yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets förevarande
hemställan bifölls.

. § 16

Utredning huruvida ovillkorligt förbud
bör gälla för att med tjänst såsom domare
förena skiljemannauppdrag m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 155, i anledning av väckt motion om
utredning huruvida ovillkorligt förbud
bör gälla för att med tjänst såsom domare
förena skiljemannauppdrag m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Beträffande rätten för
ämbets- och tjänstemän i allmänhet att
ha bisysslor gäller ganska snäva gränser.
I likhet med vad som föreskrives
för andra ämbetsmän gäller för domare,
att de inte får vara styrelseledamöter
i verk, bolag, förening eller inrättning,
som har till ändamål att driva
rörelse inom industri, handel, transport,
bank- eller försäkringsrörelse eller
annan näringsgren, eller vars verksamhet
eljest har huvudsakligen ekonomiskt
syfte. Dessutom gäller vissa
andra inskränkningar i rätten för domare
att inneha bisysslor; han är t. ex.
förbjuden att idka advokat- och viss
affärsverksamhet.

Motivet till dessa inskränkningar i
rätten att ha privata uppdrag eller pri -

vat verksamhet är väl närmast, att domare
icke bör inneha bisysslor, som
kan medföra konflikter med hans ämbetsutövning.
Från denna utgångspunkt
har jag frågat mig, hur det ställer sig
med skiljemannauppdrag för domare.

De flesta skiljemannauppdrag tillföres
domaren från advokathåll. Med
hänsyn till att detta är en yrkeskategori,
som domaren i alldeles särskild
utsträckning har kontakt med i sin
ämbetsutövning, hade man väntat sig,
att sådana extra uppdrag vore förbjudna.
Såvitt jag kan bedöma, kan
man finna minst lika farliga situationer
i kombinationen domare—skiljeman
som i kombinationen domare—styrelseledamot
i bolag. Kan det inte vara
lika farligt att domaren åtar sig ett välavlönat
skiljemannauppdrag från någon
advokat, som att han t. ex. sitter
som styrelseledamot i ett försäkringsbolag?
Det kan t. ex. gälla rent skönsmässiga
avgöranden å ämbetets vägnar
rörande skäligheten i ett arvode till
den advokat, som domare regelmässigt
har skiljemannauppdrag för.

Vad svarar nu statsutskottet? Man
åberopar två skäl för avslag på motionen.
Man säger för det första att skiljemannainstitutionen
har ökat i betydelse
under senare år och att det är av
vikt, att denna inte försvagas genom
att man utestänger aktiva domare från
dessa uppdrag. Det är en synpunkt som
inte är en rättssäkerhetssynpunkt och
som jag skall be att få återkomma till
senare.

För det andra säger man att några
missförhållanden icke har visats. Utskottet
anser till fyllest att hänvisa till
ett uttalande från en av hovrätterna,
att rådande förhållanden inte varit ägnade
»att skapa ens någon misstanke
om bristande oväld».

Till detta skulle jag vilja genmäla:
Behövs det? Räcker det inte med att
man skapar en farlig situation? Varför
skall nödvändigtvis någon olycka

Onsdagen den 13 november 1957

Nr 25

-11

Utredning huruvida ovillkorligt förbud bör gälla för att med tjänst sasom domare

förena skiljemannauppdrag m. m.

inträffa, innan man beslutar sig för säkerhetsåtgärder?
Dessutom är det ganska
märkvärdigt att det bara hänvisas
till ett uttalande från en hovrätt, i synnerhet
som en annan hovrätt framhåller,
att det i en viss situation kan föreligga
risk för ifrågavarande misstanke
— jag hänvisar till sidan 10 i utskottsutlåtandet.

Uppdrag som skiljeman kan innebära
antingen att man sitter som ordförande
i skiljenämnd eller att man
har uppdraget såsom ena partens skiljeman.
I motionen var förstahandsyrkandet
att utredningen borde avse, om
förbud över huvud taget bör införas
för domare att vara skiljeman. I andra
hand hemställde jag att denna utredning
skulle gälla frågan, om man inte åtminstone
skulle förbjuda domare att
vara ena partens skiljeman, alltså tillåta
domare att sitta i skiljenämnd, men endast
såsom ordförande.

Denna fråga har utskottet icke yttrat
sig om, och detta — märk väl! — trots
att samtliga de remissinstanser, som
direkt yttrat sig på den punkten, tillstyrkt
utredning. Det är sex remissinstanser
som yttrat sig. De som tillstyrkt
utredning även i denna del är
Skånska hovrätten, hovrätten för Nedre
Norrland och Saco. Skånska hovrätten
säger: »Möjligen kan övervägas
ett förbud avseende andra skiljemannauppdrag
än såsom ordförande eller
ensam skiljedomare.» Hovrätten säger
sig vidare finna vissa skäl tala för att
en utredning kommit till stånd angående
rätten att med domarämbete förena
skiljemannauppdrag. Hovrätten för
Nedre Norrland tillstyrker att en utredning
göres. Saco slutligen säger (på
sidan 12 i utlåtandet) att organisationen
icke vill motsätta sig en utredning
»i vad den avser domares deltagande
såsom partsrepresentant i skiljeförfarande».

Här är alltså tre remissinstanser
som, trots att de får betraktas som

partsorganisationer i detta ärende, har
tillstyrkt utredning. Jag ifrågasätter
om man över huvud kan komma mycket
längre. Men inte ett enda ord redovisas
i statsutskottets utlåtande rörande
dessa tre remissinstansers positiva
inställning till denna fråga.

Hur ställer sig de övriga remissinstanserna?
Ja, Svea hovrätt och statens
lönenämnd har icke yttrat sig i denna
del av motionsyrkandet. Återstår justitiekanslersämbetet.
Inte heller JK ställer
sig direkt avvisande till en utredning.
Han säger bland annat (på sidan
7) att han »icke velat taga någon mera
bestämd ställning till frågan om rätt
för domare att mottaga skiljemannauppdrag
utan allenast avsett att framhålla,
att olika synpunkter kunna anläggas
på frågans lösning».

Jag skulle mot bakgrund av vad jag
här relaterat vilja fråga utskottets talesman,
hur avslag på motionsyrkandet
i denna del kan ha stöd i utskottets
motivering. Jag finner egentligen bara
ett stycke som över huvud taget kan
tänkas ha anknytning till denna fråga,
och det har följande lydelse: »Den i
motionen väckta frågan har även andra
aspekter än de nu angivna. En ganska
utförlig belysning härav lämnas i
de avgivna remissyttrandena, och utskottet
finner sig kunna inskränka sig
till att hänvisa till dessa.»

Går man till remissyttrandena i vad
de avser frågan om utredning av förbud
för domares deltagande som partsrepresentant
i skiljenämnd, kan jag
inte finna annat än att de som yttrat
sig härom tillstyrker utredning.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Fastän jag tillhör den
grupp av domare, som har möjlighet
att mottaga skiljemannauppdrag, måste
jag säga att jag finner det ganska otillfredsställande
att helt olika regler skall
gälla i detta avseende beträffande olika
grupper av domare. Jag tycker att

Nr 25

Onsdagen den 13 november 1957

Utredning huruvida ovillkorligt förbud 1

förena skiljemannauppdrag m. m.

reglerna borde vara lika för olika slag
av domare.

Jag finner det å andra sidan inte
rimligt att domarna skulle vara helt avstängda
från att mottaga sådana uppdrag,
för vilka de är alldeles särskilt
skickade, eftersom de har till yrke att
slita tvister. Men en mycket viktig regel
är ju att domarna skall vara opartiska.
Det är alldeles självklart. Jag
tror också det saknas anledning tro att
de är annat än opartiska, när de åtar
sig ett sådant här uppdrag.

Men det är en annan sak man måste
tänka på, och det är den föreställning
folk får om deras opartiskhet. Det kan
inte hjälpas, att om en och samma domare
gång efter annan anlitas som förlikningsman
av ett visst företag eller
av en viss person — kanske en god
vän till vederbörande — så kan ju
folk lätt få den uppfattningen, att denna
domare inte är alldeles opartisk.
Jag tycker en lämplig avvägning skulle
vara just att en domare finge åtaga sig
uppdrag antingen som ensam skiljeman
eller som ordförande i skiljenämnd,
alltså vad som nu gäller för
häradshövdingar. Möjligen kan man undantaga
justitieråd och regeringsråd,
inte bara av rent praktiska skäl, därför
att riksdagen många gånger tagit klar
och entydig ställning till frågan om
dessas möjlighet att vara skiljemän,
utan även därför att de skäl som talar
för domares användande som skiljeman
inte är särskilt framträdande när
det gäller dessa domare. Skälen är ju
att det bör finnas god tillgång på de
olika orterna till sådana personer, som
kan betros med skiljemannanuppdrag
och vara ordförande i skiljenämnd.
Man har också sagt, att detta arbete är
så nyttigt för domarna, därför att det
ger dem nya erfarenheter, och dessa
skäl kan ju inte åberopas när det gäller
dessa våra högsta domare. De bör
ju rimligen vara så erfarna, att detta
inte kan spela någon roll.

bör gälla för att med tjänst såsom domare

; Själv har jag, fastän jag tillhör den
privilegierade gruppen, aldrig tagit nå•
got skiljedomsuppdrag annat än som
ordförande av just det skäl jag nämnde:
jag tycker att domarna inte ens får
misstänkas för partiskhet. Tar man
bara sådana ordförandeskap, till vilka
man antingen utses av bägge parterna
eller också, om de inte kan sämjas, av
en myndighet eller på annat sätt som
kan vara stipulerat i skiljeavtalet, då
är denna ens opartiskhet grundtimrad,
och ingen kan komma och göra några
påståenden i det hänseendet.

Jag skulle gärna sett att man gått in
för en utredning i den begränsade utsträckning
jag talat om, och jag tror,
att i det långa loppet kan man inte gärna
hävda, att det skall råda olika bestämmelser
för olika kategorier av domare
härvidlag, möjligen med det undantag
jag nämnde, alltså för justitieråd
och regeringsråd.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Låt mig först understryka,
att utskottet är fullt ense med
motionärerna om att det inte får finnas
någon misstanke om partiskhet
från de personers sida, som skall tjänstgöra
som domare och som skiljemän.
Men vi har menat, när vi tagit ställning
till motionsyrkandet, att ingenting
anförts i motionen som skulle
kunna ge belägg för att det råder några
missförhållanden i detta avseende.

Herr Eliasson sade: Skall det behövas
bevis för partiskhet, innan man
vidtar åtgärder? Detta skulle jag vilja
returnera på det sättet att jag säger,
att innan man gör påståenden i en
riktning, som skulle kunna inge folk
föreställningen att partiskhet föreligger,
måste man kräva bevis för att partiskhet
verkligen förelegat. Jag tror
inte det är riktigt att på detta sätt
ifrågasätta hederligheten hos en hel
ämbetsmannakår.

Onsdagen den 13 november 1957

Nr 25

Utredning huruvida ovillkorligt förbud bör gälla för att med tjänst såsom domare

förena skiljemannauppdrag m. m.

Herr Rylander var inne på att bestämmelserna
borde vara lika för alla
domare, och jag skall gärna hålla med
om det. Att vi yrkat avslag på motionen
beror på att den syftar till ingenting
annat än ett generellt förbud för
domare att åta sig skiljemannauppdrag.
Jag tror i likhet med herr Rylander,
att det inte kan vara någon fara att
lätta på en del förbud för vissa domare
att åta sig sådana här uppdrag.
Jag har ganska svårt att tänka mig att
den som utses av parterna till ensam
skiljedomare, om man är överens om
att anlita just denna person, med något
fog skulle kunna anses uppträda
partiskt. Likaså har jag svårt att tänka
mig, att det skulle kunna göras gällande
att ordföranden i en skiljenämnd
skulle företräda en viss parts intressen.
Jag kan för min personliga del gå
ett stycke längre än herr Rylander och
säga, att jag har tämligen svårt att
utifrån mina lekmannasynpunkter inse
att man, om någon utses som partsrepresentant
i en skiljenämnd och den
andra parten har möjlighet att också
utse sin representant, skulle behöva befara,
att domslutet som sådant vore
präglat av partiskhet, av den ena sidans
större inflytande etc.

Jag vill, på tal om ett eventuellt förbud
för domare att åtaga sig skiljemannauppdrag,
också peka på en annan
aspekt. Det är, att väl i de flesta
fall menar, att den enskilde skall ha
rätt att disponera sin fritid utan inskränkning.

Motionsyrkandet innebär ju ingenting
annat än att man för en viss grupp —•
visserligen kan det sägas, åt! man redan
har gjort det för justitieråd och regeringsråd
— inför bestämmelser som innebär
att vederbörande är förhindrad
att på sin fritid åtaga sig de uppdrag,
som han önskar och som det ur olika
synpunkter — även ur samhällets synpunkt
— kan vara angeläget att han
åtager sig.

I det sammanhanget vill jag peka på
vad vi anfört i utskottets utlåtande, nämligen
att man ifrån näringslivets sida
mycket starkt har understrukit behovet
av att ha domare som skiljemän. På det
sättet kommer man ifrån mycket omständliga,
mycket dyrbara och mycket
omfattande processförfaranden, som
man annars skulle tvingas att använda
sig av, om ett generellt förbud genomfördes
för domare att åtaga sig sådana
uppdrag.

Jag tror att man i detta sammanhang
bör beakta den synpunkten, att man
från näringslivets sida fäster största avseende
vid att man har tillgång till domare
som skiljemän.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
förlänga denna debatt. Jag vill bara
sluta med att säga, att jag tror de flesta
domare, för att inte säga den absoluta
majoriteten, går till väga på samma sätt
som herr Rylander. Vederbörande har
själva tillräcklig omdömesförmåga för
att avgöra, huruvida de skall åtaga sig
ett skiljemannauppdrag eller inte och
de åtar sig inte elt skiljemannauppdrag,
om de därmed skulle riskera att på något
sätt komma i den ställningen, att
ovälden skulle kunna ifrågasättas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! I det gamla Rom fanns
ett uttryck som löd: »Cesars hustru får
ej ens misstänkas.»

Tankegångar i överensstämmelse därmed
har legat bakom det förhållandet,
att jag har skrivit på denna motion. Jag
kan inte på något som helst sätt dela utskottsrepresentantens
uppfattning, när
han säger, att ingenting har framkommit,
som tyder på våld och att man
måste ha bevis på det för att verkställa
en lagstiftning.

Nr 25

Onsdagen den 13 november 1957

Utredning huruvida ovillkorligt förbud "bör gälla för att med tjänst såsom domare

förena skiljemannauppdrag m. m.

Jag vill fråga om det någonsin framkommit
några bevis för att inte justitieråd
och regeringsråd, som är förbjudna
att mottaga några sådana här uppdrag,
har uppträtt på ett olämpligt sätt, långt
mindre visat våld i sin domarutövning?

Jag måste protestera mot det sätt, på
vilket utskottet har referat vår motion.
Vi har hemställt om en utredning,
huruvida ovillkorligt förbud bör gälla,
men utskottet talar om en utredning
syftande till ovillkorligt förbud, därtill
sannolikt föranlett av ett felaktigt uttryck
i ett av utlåtandena, nämligen
justitiekanslersämbetets utlåtande. Nej,
herr talman, det är inte det som det är
fråga om utan om en objektiv utredning.

Jag kan inte heller riktigt förstå, hur
man från utskottets sida bara helt enkelt
kan säga en sådan sak som att det
må vara till fyllest att peka på ett utlåtande
från en av hovrätterna, enligt vilket
denna hovrätt inte har kunnat
finna, att rådande förhållanden har varit
ägnade att skapa ens någon misstanke
om bristande oväld. Detta uttalande,
herr talman, förekommer i Svea hovrätts
utlåtande. Det gäller alltså ett enda av
de utlåtanden som har inhämtats. Nog
förefaller det en liten smula egendomligt,
att det starka tillstyrkandet av
t. ex. hovrätten för Nedre Norrland inte
på något som helst sätt har kommit till
uttryck i utskottsutlåtandet.

Det skulle vara mycket att säga ytterligare
på denna punkt, men jag vill inskränka
mig till att instämma i vad alla
är ense om, nämligen kravet på fullständig
oväld från domarnas sida. Jag
vill också instämma i vad herr Rylander
sade om det egendomliga i de olika
bestämmelserna för olika slag av domare.
Blir man utnämnd från häradshövding
till justitieråd, så duger man
inte till skiljedomare; då misstänkes
man för våld, om man skulle ta ett såsådant
här uppdrag, och därför får man
inte göra det. Bestämmelserna är alltså

icke likartade, men på en sådan punkt,
där det gäller att Cesars hustru inte ens
får misstänkas, borde man åtminstone
ha likartade bestämmelser.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Herr Gustafsson säger
att denna motion syftar till ett generellt
förbud för domare och att den inte
berör de andra problemen.

Det är väl inte riktigt. Om jag ordagrant
läser, vad som finnes antecknat
om yrkandena i utlåtandet, heter det
att det i motionen »har hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om utredning, huruvida
ovillkorligt förbud bör gälla för att med
tjänst såsom domare förena skiljemannauppdrag»,
— det är det första yrkandet.
Sedan står det: »eller i andra hand
att förbudet bör gälla annat skiljemannauppdrag
än såsom ordförande» — det
är det andra yrkandet. I det tredje yrkandet
heter det: »att i vart fall samma
förbud som nu gäller för häradshövdingar
och vattenrättsdomare måtte
gälla jämväl för lagmän.» Det finns alltså
tre olika yrkanden i denna motion.

Sedan säger herr Gustafsson, att denna
motion ifrågasätter hederligheten
hos en hel ämbetsmannakår. Det är en
oerhörd beskyllning, som det inte finns
ett uns av täckning för vare sig i min
motion eller i vad jag här har anfört.
Tankegången i motionen och i vad jag
här har sagt är att i fråga om domares
rätt till skiljemannauppdrag föreligger
en situation, som är väl så farlig som
den, vilken uppkommit när man har
ansett sig böra förbjuda en domare att
t. ex. vara ledamot i styrelsen för ett
bolag, en bank eller en försäkringsinrättning.

Jag har inte fått något svar av herr
Gustafsson beträffande hur han ställer
sig till denna fråga om förbud för domare
att åtaga sig annat skiljemannauppdrag
iin såsom ordförande.

Onsdagen den 13 november 1957

Nr 25

Utredning huruvida ovillkorligt förbud bör gälla för att med tjänst såsom domaie

förena skiljemannauppdrag m. in.

Det tredje yrkandet har inte heller
berörts i utskottsutlåtandet. Det bär
som bakgrund en önskan om enhetliga
bestämmelser för olika domarkategorier.
Det är ju, som här bär framhållits,
helt och hållet förbjudet för justitieråd
och regeringsråd att mottaga skiljemannauppdrag.
Häradshövdingar och vattenrättsdomare
får endast sitta som ordförande
i skiljenämnd, och beträffande
övriga finns inga regler. Sålunda är
det t. ex. inget förbud för lagmän i
hovrätt och ordförande i rådhusrätt att
vara skiljeman, vare sig det nu gäller
ordförandeskap i skiljenämnd eller att
vara ena partens skiljeman.

Hur skall denna inkonsekventa reglering
sakligt motiveras, och är det inte
lämpligt att överväga mera enhetliga
bestämmelser? Ja, statsutskottet lämnar
ingen förklaring över huvud taget härvidlag.

Vad säger remissinstanserna? Hovrätten
för Nedre Norrland anför bland
omständigheterna för att tillstyrka utredningen:
»Som skäl till att det för
justitieråd och regeringsråd stadgade
förbudet ej utsträckts att omfatta även
häradshövdingar har, som i motionen
erinrats, anförts att svårigheter att finna
lämplig skiljeman då i vissa fall
skulle uppstå. Med nuvarande kommunikationer
torde detta skäl knappast
väga särskilt tungt. Bärande motiv för
någon åtskillnad i förevarande hänseende
mellan olika domare synes över
huvud taget ej kunna åberopas.»

Även Skånska hovrätten anser att enhetliga
bestämmelser bör gälla för alla
domare: »över huvud bör alla domare
behandlas lika i förevarande hänseende.
Samma regler böra gälla vare sig
domaren tillhör högsta domstolen, hovrätt,
häradsrätt eller rådhusrätt.» Även
denna hovrätt anför detta som ett skäl
för utredning.

Svea hovrätt, statens lönenämnd och
Saco yttrar sig icke direkt i denna
fråga.

J. K. slutligen konstaterar att »en ganska
betydande oenhetlighet är följaktligen
rådande på området och åtskillnaden
mellan de olika kategorierna av domare
torde icke i allo eller kanske ens
väsentligen vara i och för sig sakligt
motiverad». Detta kan åberopas till stöd
för utredning, säger J. K. Sedan faller
han tillbaka på den allmänna motiveringen
om att inga missförhållanden visats
föreligga.

Denna invändning har vi tidigare bemött.
Jag instämmer med herr Munktell
när han frågar: Har det varit missförhållanden
som föranlett, att man föreskrivit
ifrågavarande förbud för justitieråd?
Har anledningen till förbudet
för dem att sitta som skiljemän varit,
att man misstänkt, att de missbrukat
sin tjänsteställning? Har det varit en sådan
misstanke, som föranlett att man
förbjudit regeringsråd att vara skiljemän?
Har man misstänkt våra häradshövdingar
och vattenrättsdomare för
missbruk av sin tjänsteställning, när
man stadgat förbud för dem att mottaga
skiljemannauppdrag annat än som
ordförande?

Man får väl fastmer utgå ifrån att inskränkningarna
införts med hänsyn till
allmänna rättssäkerhetssynpunkter med
utgångspunkt från kravet på domarens
absoluta oavhängighet. Det är samma
utgångspunkt som jag har haft, när jag
väckte min motion. Man kan dessutom
framhålla, att man 1946, 1947 och 1951
här i riksdagen haft frågor uppe om
lättande av förbudet för de kategorier
av domare det här gällt, alltså justitieråd,
regeringsråd, häradshövdingar
och vattenrättsdomare. Sådana lättnader
har man emellertid icke ansett sig höra
införa. Detta har väl inte heller då berott
på att man kunnat konstatera missförhållanden
beträffande dessa grupper
av domare. Man har väl resonerat som
så, alt man icke skall tillskapa en farlig
situation. Jag frågar mig därför:

Nr 25

Onsdagen den 13 november 1957

Utredning huruvida ovillkorligt förbud 1

förena skiljemannauppdrag m. m.

Varför skall man då göra det för de
andra kategorierna av domare?

Jag vill slutligen tillägga, att domarna
synes vara mera ekonomiskt beroende
av sina skiljemannauppdrag än jag trodde,
när jag skrev min motion. J. K.
framhåller, att tidsandan är sådan, att
inskränkningar i rätten till bisysslor
fördrages vida mindre nu än förr, och
att man får vara försiktig när det gäller
sådana inskränkningar för statstjänstemän,
så att de inte går över i privat
tjänst.

Att domarna var så beroende av sina
skiljemannauppdrag, som hovrätten för
Nedre Norrland anser, hade jag inte
haft en aning om. Jag skall be att få
återge yttrandet i sitt sammanhang:
»Hovrätten ansluter sig oförbehållsamt
till principen om domares absoluta
oavhängighet. Det är angeläget att icke
ens skuggan av misstanke för partiskhet
faller över en domares ämbetsgärning.
Problemet om domares bisysslor bör
emellertid ses ur flera synvinklar. Domaren
är, han som andra, ej mer än
människa. Det är naturligt att han har
sina vänner och kanske också sina
ovänner. Likaledes är det naturligt att
en domare liksom varje annan dugande
samhällsmedlem önskar skaffa sig en
tillfredsställande levnadsstandard. Den
enda egentliga möjlighet till extrainkomster
som en domare har är att han utnyttjar
sina juridiska kunskaper och
sin domarerfarenhet. Detta kan ske genom
att han åtar sig skiljemannauppdrag
och vissa andra uppdrag, där juridisk
sakkunskap erfordras.»

Sedan kommer en mening i yttrandet,
som får en att ifrågasätta, om hovrätten
menar allvar eller skämtar. Den
säger nämligen följande: »Berövas domaren
denna möjlighet, blir han praktiskt
taget helt hänvisad att leva på
sin lön.»

Jag förstår domarna, när de säger,
att de bör ha en sådan lön, att yrket
lockar skickliga jurister att välja do -

bör gälla för att med tjänst såsom domare

s marbanan, och att lönesättningen bör
vara sådan, att de utan extrauppdrag
[ skall vara ekonomiskt oberoende. Doi
marbanan är — om man jämför med
domarnas ställning i många andra länder
— alltför litet ekonomiskt lockande,
men detta bör vara ett problem som
icke sammankopplas med frågan om
lämpligheten att inneha vissa extrauppdrag.
Jag har ingen förståelse för
den slags motivering, som säger: »Det
är visserligen icke så bra med dessa
skiljemannauppdrag, men vi har så litet
betalt, att vi måste ha dem.» Det anser
jag vara mer eller mindre att bjuda ut
rättssäkerhetssynpunkter till salu.

Herr talman! Jag yrkar bifall till min
motion i den del den avser utredning
om förbud för domare att av part mottaga
skiljemannauppdrag samt tillskapandet
av enhetliga bestämmelser för
samtliga kategorier domare.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Eliasson beklagar
sig över att han inte fått svar på vad
han frågat om, nämligen — om jag fattar
honom rätt — hur och på vilket sätt
det i motionen skulle ha gjorts gällande,
att domarna skulle uppträda olämpligt.
Jag kan inte säga annat än att det
intryck jag har fått, när jag läst motionen,
är att man just som bakgrund till
detta yrkande lägger riskerna för att
domarna skulle komma i beroende av
advokaterna, som ger dem skiljemannauppdrag.
Detta är den röda tråden i
motionen, men det är också anledningen
till mitt tidigare uttalande, att man
i denna motion använt ett skrivsätt,
varigenom man mer eller mindre ifrågasätter
en stor ämbetsmannakårs hederlighet.

Herr Munktell anförde med hänvisning
till utlåtandet från hovrätten för
nedre Norrland, att utskottet inte har
tagit vederbörlig hänsyn till de synpunkter,
som framförts däri. Hovrätten

Onsdagen den 13 november 1957 Nr 25

Utredning ang. lantbruksnämndernas avskaffande m. m.

tillstyrker ändå en utredning, men denna
»bör lämpligen avse ej blott rätten
att med domarämbete förena skiljemannauppdrag
utan befogenheter för domare
att åtaga sig bisysslor över huvud.
I anslutning till vad hovrätten
ovan framhållit måste domarenas avlöningsförhållanden
härvid jämväl komma
under omprövning». Detta är orsaken
till att vi i utskottsutlåtandet framhållit,
att denna fråga också har andra
aspekter än de, som kommit fram i motionen.
Det finns t. ex. lönepolitiska
aspekter, men jag skall inte beröra dem
här; det blir kanhända anledning härtill
i andra sammanhang.

Frågan är inte så enkel, och att med
motionens motivering begära en utredning
är enligt min mening ändå inte
riktigt. Därför vidhåller jag vad jag tidigare
sade om att motionen har en bestämd
inriktning, i varje fall i sin första
attsats. Herr Eliassons uppläsning bekräftar
också, att man begär en utredning
om ett generellt förbud för domare
att åta sig skiljemannauppdrag. Den beställning
av en utredning av visst slag,
som göres i motionen, har vi från statsutskottets
sida inte velat vara med om.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Utredning ang. lantbruksnämndernas avskaffande
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckta motioner
om utredning angående lantbruksnämndernas
avskaffande m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Det kan förefalla onödigt
att uppta kammarens tid med en
motion, som ett enhälligt utskott har

avstyrkt. Jag skulle ändå vilja framlägga
min egen syn såsom motionär på
de frågor, som bildar bakgrunden till
motionen.

Det borde inte behöva påpekas —•
men av erfarenhet vet jag, att det kanske
inte är så överflödigt — att det här
inte är fråga om tjänstemännens och
förtroendemännens sätt att sköta de
ärenden, som de blivit ålagda att handlägga
i lantbruksnämnderna. Det är inte
heller fråga om medlen och målen för
jordbruksrationaliseringen. De sista
frågorna får vi för övrigt diskutera i
annat sammanhang; vi har också gjort
det här i kammaren i samband med
spörsmålet om jordförvärvslagens vara
eller icke vara. Vad saken gäller är den
lämpligaste organisationen ur både den
enskildes och det allmännas synpunkt.
Vi har för närvarande jordbrukets rationaliseringsfrågor
uppdelade på ett
flertal olika organ: hushållningssäll skap,

lantbruksnämnder och lantmäteri.

När den nuvarande organisationen
kom till år 1947 — vi firar alltså i år
dess tioårsjubileum — var det ingalunda
någon enhällig mening, att den
skulle få den form, som den nu har.

Av remissyttrandena framgår att det
var inte mindre än tre olika alternativ
som då övervägdes. Att man till sist
stannade för 27-mannakommitténs förslag,
berodde ingalunda därpå att övervägande
antalet remissinstanser hade
förordat den lösningen.

När vi nu har tio års erfarenhet av
den organisationsform, som sålunda valdes,
borde det finnas anledning att se
efter vad dessa erfarenheter har att
ge oss. Det är ganska klart att organisationen
kunde vara bättre än den är. Jag
vill bara hänvisa till att JO och statsrevisorerna
har under årens lopp varit
inne på dessa saker och gjort det ena
och det andra påpekandet. Såsom utskottet
också framhåller, är inte frågan
om en utredning ny. Den var kanske
senast uppe här i riksdagen år 1953.
Men jag vill än en gång erinra om att

Nr 25

Onsdagen den 13 november 1957

Utredning ang. lantbruksnämndernas avskaffande m. m.

sedan dess har vi fått ytterligare erfarenheter
av den nuvarande organisationsformen.

Jag vill därefter övergå till att något
granska de remissyttranden som avgivits
i anledning av årets motion. Enligt
vad som framgår av statskontorets yttrande
framhöll statskontoret redan 1953
bl. a. »att det ej vore sannolikt, att dubbelarbete
i viss utsträckning förekomme
mellan de organ, som bure ansvaret
för de olika verksamhetsgrenarna, samt
att över huvud taget en viss överorganisation
syntes prägla jordbruksområdet.
Ämbetsverket delade därför den av
jordbruksutskottet tidigare uttalade
uppfattningen, att en översyn särskilt
av den lokala organisationen vore av
behovet påkallad».

Vad årets motion beträffar säger statskontoret
att ämbetsverket i princip alltjämt
är av den meningen, att skäl föreligger
för en utredning i det av motionärerna
angivna syftet. Att statskontoret
sedan kommer fram till ett avstyrkande
av motionen, beror på bakgrunden
till riksdagens tidigare ställningstagande
till saken.

Av lantbruksstyrelsens yttrande framgår
att styrelsen i stort sett ställt sig
kritisk till motionens tankegångar, och
det kan ju vara förklarligt. Lantbruksstyrelsen
påpekar dock något som man
bör ta fasta på, nämligen att det behövs
en upprustning av de organ som skall
handha ärenden om jordbrukets rationalisering.
Det gäller inte bara lantbruksnämnderna,
vilkas resurser lantbruksstyrelsen
givetvis närmast kan bedöma,
utan också lantmäteriet. Att lantbruksnämnderna
inte fått de resurser
som en gång kanske utlovades, det betonas
av lantbruksstyrelsen. För egen
del vill jag intyga att detsamma gäller
lantmäteriet. Vi har inte de resurser
som vi blev utlovade när omorganisationen
år 1948 skulle träda i kraft. Om nu
en upprustning av lantbruksnämnderna
skall ske bl. a. med hänsyn till bristen
på juridisk och skoglig expertis, vore

väl det riktiga att denna upprustning
föregicks av en undersökning om huruvida
den organisationsform, som nu
över huvud taget finns på detta område,
är den lämpligaste.

Lantbruksstyrelsen framhåller att det
behövs arbetsro även i detta fall. Men
alla nya nämnder och styrelser får väl
finna sig i att bli observerade och att
man från det allmännas sida drar slutsatser
av de erfarenheter som gjorts i
varje fall under en första tioårsperiod
av verksamheten.

Av det yttrande, som statens organisationsnämnd
avgivit, framgår att
nämnden ingalunda är kallsinnig till
behovet av en översyn av ifrågavarande
myndigheters organisation, men man
hänvisar till att det pågår en utredning
rörande ärendenas fördelning mellan
hushållningssällskap och lantbruksnämnder.
Denna utredning berör dock
inte problemet i hela dess vidd.

Hushållningssällskapens förbund har
också yttrat sig över motionen och instämmer
i stort sett i dess syfte. I varje
fall anser man att det behövs en översyn
av kompetensområdena för respektive
hushållningssällskap och lantbruksnämnder.
Jag kan av egen erfarenhet
säga att detsamma är förhållandet
när det gäller lantmäterimyndigheter
och lantbruksnämnder. Kompetensområdena
går i viss mån in i varandra
och gränserna är svåra att dra. Det behövs
därför en smidigare och bättre
organisation.

När jordbruksutskottet i sitt utlåtande
kommer fram till ett avstyrkande av
motionen, hänvisar utskottet inte bara
till den utredning som sysslar med frågan
om gränsdragningen mellan hushållningssällskap
och lantbruksnämnder,
utan också till 1954 års fastighetsbildningskommitté
och 1956 års lantmäterikommitté.
Det är nog en from
förhoppning från jorbruksutskottets
sida att dessa kommittéer skall lösa den
fråga det här gäller. Deras direktiv täcker
helt enkelt inte ifrågavarande om -

Onsdagen den 13 november 1957

Nr 25

råde. En annan sak är att i varje fall
fastighetsbildningskommittén är livligt
intresserad av att frågan blir löst på
ett eller annat sätt.

Så som det hela för närvarande ligger
till, skall jag inte, herr talman, i
dag ställa något yrkande. Jag kommer
att avvakta de utredningar, till vilka utskottet
hänvisar, och när resultatet av
dessa utredningar inom inte alltför avlägsen
framtid, vill jag hoppas, kommer
att föreligga, skall jag be att få återkomma,
därest frågan då fortfarande
är olöst.

Herr Nelander (fp) instämde häri.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

§ 18

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av väckt motion angående
den definitiva utformningen av
statens lantbrukskemiska laboratorium,
och

nr 36, i anledning av väckta motioner
angående utredningar och förslag
på trädgårdsnäringens område m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

8 19

Försäljning av vissa kronoegendomar
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. in., såvitt avser
Åstad l1 i Östergötlands län m. fl. fastigheter.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

4 — Andra kammarens protokoll 1957.

Punkten 5

Näs l1 i Göteborgs och Bohus län

Kungl. Maj:t föreslog under förevarande
punkt försäljning av kronoegendomen
Näs l1 på Orust genom utbud under
hand för en köpeskilling av lägst
113 700 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts ifrågavarande
förslag.

Reservation hade avgivits av herrar
Antby och Ahlsten.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! Det försäljningsärende
som här föreligger är ganska besvärligt.
Det rör en egendom på Orust ute i den
bohuslänska skärgården. Det är ett
fullständigt jordbruk som omfattar 24,2
hektar åker, 5,5 hektar äng och 17,5
hektar produktiv skogsmark. Egendomen
har varit utarrenderad tidigare.
Den siste arrendatorn frånträdde egendomen
den 14 mars och förklarade, att
han icke var villig att inköpa den. Den
var värderad till 113 700 kronor. Domänintendenten
i länet annonserade ut
egendomen till salu två gånger utan att
något som helst anbud avgavs. Han försökte
övertala de eventuella köpare som
uppenbarade sig att inkomma med något
anbud, men ingen av dem var villig
därtill.

När vårbruket stod för dörren satte
sig intendenten i förbindelse med herr
Hilmer Carlsson, som tidigare visat ett
visst intresse för inköp av gården. Intendenten
bad honom på nytt att komma
med anbud på egendomen, så att
gården kunde brukas under sommaren.
I det läget avgav Carlsson ett anbud
på 75 000 kronor. Köpekontraktet undertecknades
av domänstyrelsen den 24
april, Carlsson tillträdde egendomen
och har brukat den i sommar.

När vi sedan kom till hösten visade
det sig, att avundsjukan på något sätt
vuxit sig tillräckligt stark ute på ön.

Nr 25

Onsdagen den 13 november 1957

Näs l1 i Göteborgs och Bohus län

Resultatet blev att det kommit in anbud
till utskottet, ett den 31 augusti på
90 000 kronor och ett den 5 oktober på
85 000 kronor. Det högsta anbudet har
avgivits av en granne, som samtidigt
säger, att han är villig att arrendera
egendomen om det inte kan bli försäljning
av med detsamma. Detta skulle
således innebära, att ett fullständigt
jordbruk ute på ön försvinner. Det har
nämligen upplysts om att Carlsson har
en son, som är villig att överta den
egendom Carlsson själv har. På detta
sätt skulle man bereda möjlighet för en
ung man ute på ön att få fortsätta
som jordbrukare. Detta vore ju — såvitt
jag kan förstå — i överensstämmelse
med de synpunkter på landsbygdens
avfolkning som vi har anlagt — i varje
fall när det gäller principen att försöka
behålla unga män vid fullständiga jordbruk.

Jag är angelägen om att framhålla,
att under den tid denna gård varit till
salu har lantbruksnämnden i länet haft
möjlighet att förvärva egendomen och
planlägga det hela. Ingenting har emellertid
passat. I det tvångsläge man i
våras befann sig gjorde domänintendenten
denna uppgörelse och undertecknade
kontraktet. Carlsson betalade
också samtidigt som kontraktet undertecknades
en handpenning på inte
mindre än 15 000 kronor.

Nu har utskottet inte godkänt detta.
Av formella skäl som vi först i dag har
fått reda på lär det helt enkelt inte gå
att ställa ett yrkande som innebär, att
Carlsson skall få köpa egendomen på
de villkor som angivits i reservationen.
Som propositionen är skriven lär det
inte gå för enskilda personer att i detta
fall ta initiativ i utskottet för att ställa
ett sådant yrkande. Följaktligen kommer
jag inte att ställa ett yrkande om ett bifall
till reservationen. Jag är dock angelägen
om, herr talman, att erinra om
fakta i saken. Jag tycker inte att Sveriges
riksdag skall vara vilken fastighetsförmedlare
som helst. Vi har så mycket

fastighetsaffärer att handskas med inom
lantbruksnämnderna. Hur skulle det bli
om man tillät människor att komma in
efteråt — när avundsjukan blivit tillräckligt
stor kring vissa affärer — och
lämna in det ena anbudet efter det andra
och på detta sätt trassla till över
hela fältet. Riksdagen kan här komma
att fatta principbeslut, som lantbruksnämnderna
sedan kan anse sig bundna
av och som vid prövningen av klagomål
som kan inkomma måste beaktas av
lantbruksstyrelsen.

Jag tycker att detta är en mycket
olustig historia. Den enda förmildrande
omständigheten är faktiskt det förhållandet,
att riksdagen kanske är ställd
i ett tvångsläge, så att det beslut som
kommer att fattas — om det nu blir
för utskottet — inte kan anses som prejudicerande,
vilket jag hade fruktat. Det
var därför vi skrev denna reservation.

Vad innebär detta? Jo, att denna person,
som ordnat för inköpet och skaffat
pengar för att betala de 15 000 kronorna
i handpenning och planlagt för
sin sons framtid genom detta inköp och
nu hela sommaren brukat denna egendom,
ställs utan någon som helst förmånsrätt
att förvärva fastigheten utan
måste flytta därifrån, och att egendomen
på nytt skall annonseras ut, så att
vem som helst skall få konkurrera med
honom på lika villkor. Detta är knappast
värdigt Sveriges riksdag.

När jag av formella skäl, herr talman,
inte kan yrka bifall till reservationen,
vill jag ha gjort det uttalandet till riksdagens
protokoll att jag hoppas att detta
ärende kommer att handläggas så,
att denna person på ett eller annat sätt
kommer i den förmånsställning som jag
anser det rättvist att han får.

Vi hade i reservationen föreslagit
att han skulle få köpa egendomen för
det nya taxeringsvärdet, 81 300 kronor.
Jag vill påminna om att detta är en
egendom vars jord är odikad och byggnaderna
gamla och omoderna. Vi vet
vilka kostnader det innebär att dika ett

Onsdagen den 13 november 1957

Nr 25

stycke jord och ställa byggnader i ordning.
Jag tror att det nya taxeringsvärdet
81 300 kronor är ett mycket skäligt
pris, som riksdagen borde ha accepterat.
Detta har jag velat säga i denna
fråga, herr talman, för att freda mitt
eget samvete och riksdagens anseende.

I detta yttrande instämde herr Löfgren
(fp).

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Det är kanske anledning
att ta denna fråga nyktert och inte
blåsa upp den som herr Ahlsten gjorde.

Hur har jordbruksutskottet handlagt
detta ärende? När jordbruksutskottet i
ärenden av detta slag anser att det inte
är alldeles klart, huruvida det köp
Kungl. Maj:t föreslår skall godkännas
eller om villkoren bör ändras, sätts en
delegation till, som ser på egendomen
på ort och ställe. Så gick det till också
denna gång. Det var tre ställen som vi
ansåg besvärliga, två i Östergötland och
Näs i Bohuslän. Delegationen omfattade
fem ledamöter. Alla partier var
representerade, socialdemokraterna av
herrar Gustafson i Dädesjö och Jonson
i Fjäle, högern av herr Eskilsson och
folkpartiet av herr Rimås samt centerpartiet
bondeförbundet av mig. De andra
bägge ärendena har vi redan behandlat.
Där har också, tror jag, riksdagens
bägge kamrar följt utskottets hemställan.

Vi var också i Bohuslän och såg på
Näs. Vid ett sammanträde efteråt innan
vi behandlade saken i utskottet, var delegationen
fullt enig i sin åsikt om ärendet.
Om ni läser utlåtandet med stor
noggrannhet, får ni se att herr Rimås,
som deltagit i delegationens arbete, inte
fick sitta med vid behandlingen av denna
punkt. Där trädde herr Ahlsten in i
stället. Det brukar vara vanligt att en
ledamot som blivit utsedd som medlem
av delegationen också får vara med vid
slutbehandlingen i utskottsplenum.

Näs l1 i Göteborgs och Bohus län

I detta försäljningsärende har Kungl.
Maj:t på domänstyrelsens förslag satt
priset till lägst 113 700 kronor. Sedan
har domänstyrelsen förklarat stället till
salu, men det har inte kommit in anbud.
Hur det sedan gick, kan jag inte
säga. Reservanten har ju här talat om
att domänintendenten tagit kontakt med
herr Carlsson — som han kanske kände
förut, det känner jag inte till — och
anmodat denne att lämna in anbud.
Carlsson bjöd 75 000 kronor. Det är
ganska uppseendeväckande att priset
ligger så långt under domänstyrelsens
värdering på 113 700 kronor. Jag sade
när vi besåg gården att ett fel måste
vara begånget på ett eller annat sätt,
antingen i domänstyrelsens värdering
eller på någon annan punkt. Det kan
annars inte bli så stor variation. Jag
skulle nästan vilja säga att man förutsätter
att domänstyrelsen inte värderar
en egendom så oriktigt.

Nu säger herr Ahlsten att detta är ett
led i landsbygdens avfolkning att utskottet
föreslår, att fastigheten skall utbjudas
igen. Det hindrar inte att Hilmer
Carlsson kan komma med ett nytt anbud
att köpa fastigheten. Den som har
lämnat det högsta anbudet är en nära
granne. Han har en jordlott som en
gång har avstyckats från denna brukningsdel.
Han har lämnat in ett anbud
på 90 000 kronor, och en annan har
lämnat in anbud på 85 000 kronor.

Det sägs att det inte är värdigt Sveriges
riksdag att fatta ett sådant beslut
som här föreslås. Jag tror inte det är
riktigt och klokt att ta så stora ord i
munnen, herr Ahlsten! Här iir intet fel
begånget.

Herr Ahlsten säger vidare, att när
avundsjukan är tillräckligt stor, kommer
det ett nytt anbud, .lag vill inte
pröva, huruvida det är avundsjuka som
ligger bakom, men bär är fullständigt
klarlagt hur allt har gått till, och jag
anser att utskottet inte kunnat handla
på annat sätt än det gjort. Hilmer Carlsson
har tillträtt fastigheten och brukat

Nr 25

Onsdagen den 13 november 1957

Näs l1 i Göteborgs och Bohus län

den i sommar, det är riktigt. Han har
en annan gård inte så långt ifrån denna,
har den alltså i sambruk, och han har
inte behövt ta byggnaderna i anspråk
vare sig för sig själv eller för kreaturen
— de djur lian haft är betesdjur, och
dem har han inte behövt ha inne. .lag
säger inte detta för att misskreditera
Hilmer Carlsson; tvärtom vill jag säga
att han har skött jorden ordentligt och
fått en vacker gröda, och att det kommit
regn som spolierat skörden för honom
liksom för andra jordbrukare kan
varken Sveriges riksdag eller domänstyrelsen
eller någon annan rå för. I
det här fallet är det nog nödvändigt att
göra som vi föreslår.

Herr Ahlsten säger att det krävs en
omfattande upprustning, om byggnaderna
skall ställas i skick. Ja, så är det
tyvärr med nästan alla gårdar. Jag har
i min hand en artikel ur en göteborgstidning,
men man får inte tro på alla
rövarhistorier som står i tidningar.
Några ledamöter av utskottet har som
sagt sett på fastigheten, och vi kan säga
att det inte är så farligt med husen. De
kan upprustas; att det kostar en del är
klart. Sedan behöver också jorden dikas.
Ett avloppsdike som går genom hela
tegen är alldeles igengrott, men det
kan inte någon av oss rå för, utan det
beror snarast på domänstyrelsen, som
inte rensat upp detta dike så att det
kan ta upp avloppsvattnet.

Herr talman! Jag har velat lämna en
redogörelse för ärendet för att visa,
att det inte finns någon annan möjlighet
än att handla så som vi har föreslagit.
Det gäller ändå en egendom om
vilken Kungl. Maj:t har sagt, att den
skall säljas till lägst 113 700 kronor, och
domänstyrelsen har under hand antagit
ett preliminärt köpeanbud på 75 000
kronor. Jag har ingen möjlighet att
pröva de olika köparnas lämplighet —
jag hoppas och tror att de är lämpliga
alla tre — men jag kan inte förstå att
det är någonting annat att göra än vad
vi har föreslagit, nämligen att återför -

visa ärendet till domänstyrelsen och
sedan låta det bli en ny riksdagsfråga.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr AHLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
säger att det inte är så farligt med byggnaderna.
Enligt de uppgifter jag har
fått är manbyggnaden ett gammalt virkeshus
utan några som helst moderniteter
såsom vatten och avlopp, och den
ligger på en klippa utan källare. Skall
man dra in vattenledning, måste man
spränga i berget. Ekonomibyggnaderna
är likaledes gamla och omoderna virkeshus.
Jag undrar vad det skulle kosta
att ställa sådana byggnader i ordning.
Herr Pettersson i Dahl kan säkert också
föreställa sig vad det skulle kosta att
gräva avloppsdiken och täckdika 25
hektar odikad åker och att sätta byggnaderna
i skick med den standard som här
har redovisats. Om en person gör det
och sedan säljer egendomen, får han nog
inte mer för egendomen än han lagt ned
i kostnader på dikning och iordningställande
av byggnaderna — så har det
i varje fall varit hittills.

Jag vet inte vad det kan bero på att
herr Pettersson i Dahl finner att detta
inte kostar så mycket, han har i varje
fall inte tidigare sett värderingen från
de synpunkter som herr Pettersson i
Dahl här har redovisat. Det kan väl
inte hänga samman med att bondeförbundet
har gått i graven.

Jag har av talmannen fått höra, att det
finns möjlighet att i detta ärende ställa
ett yrkande om återremiss till utskottet,
trots att första kammaren har fattat
beslut i frågan. Med hänsyn till de förhållanden
som här föreligger ber jag,
herr talman, att få framställa detta yrkande
om återremiss av frågan till jordbruksutskottet.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är intressant att

Onsdagen den 13 november 1957

Nr 25

höra herr Ahlsten, som inte har varit
där nere, tala om besvärligheter som
uppstår. Att huset ligger på en klippa
i Bohuslän är ingenting nytt eller märkvärdigt
— det gör husen på många ställen
i Bohuslän. Att man får spränga för
att lägga ned en vattenledning förekommer
många gånger också på slättmark;
det är således inte heller märkvärdigt.
Att det är dyrt att dika visste vi också.
Hilmer Carlsson var fullt medveten om
alla besvärligheter i förväg. Han var
där när vi var på platsen, vi talade med
honom, och han var på det klara med
att ärendet skulle underställas riksdagen
och att han måste vara beredd på
att inte få köpa.

Herr Ahlsten säger, att vår inställning
möjligen kan bero på att bondeförbundet
har gått i graven. Då vill jag fråga
herr Ahlsten: År Hilmer Carlsson rätttrogen
folkpartist och hur många gånger
har folkpartiet ändrat namn?

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Sedan utskottets ordförande
och reservanten herr Ahlsten
nu har yttrat sig i olika omgångar har
det mesta väl blivit sagt som bör sägas
i detta ärende, och jag skulle egentligen
ha kunnat avstå från att förlänga
debatten. Då jag råkar bo i en grannkommun
till den, vari ifrågavarande
fastighet är belägen, och herr Ahlsten
fällde en del värdeomdömen om folkets
reaktion där i trakten — han talade
bland annat om avundsjuka —
samt då jag dessutom känner till ärendets
historia innan det preliminära köpekontraktet
skrevs, anser jag mig
emellertid böra ta kammarens tid i anspråk.

Sakläget är förvirrat eller komplicerat
— man kan använda vilket uttryck
som bäst passar — och reservanternas
insats har sannerligen inte gjort liiget
klarare. Fastigheten har utannonserats
två gånger, men inga anbud har inkommit.
Sedan har domänintendenten

Näs l1 i Göteborgs och Bohus län

tagit kontakt med Hilmer Carlsson, som
säges tidigare ha visat intresse för fastigheten,
vilket väl domänintendenten
i så fall kände till. Då har Hilmer Carlsson
avgivit ett bud på 75 000 kronor,
vilket domänstyrelsen för sin del har
antagit.

Sedan har ytterligare två anbud inkommit,
nämligen de som herr Ahlsten
nämnde. De kom tämligen sent och
gällde olika belopp. Man har nu alltså
fått tre värdesättningar av fastigheten:
75 000, 85 000 och 90 000 kronor. Nu
säger reservanterna att fastigheten visserligen
bör säljas till Hilmer Carlsson,
men till ett pris motsvarande det blivande
taxeringsvärdet, som man beräknat
till 81 300 kronor. Där har vi en
fjärde värdesättning.

Det är inte underligt om man inför
alla dessa bud på fastigheten frågar sig
varför det inte kom något bud under
utbudstiden. Svaret är synnerligen enkelt:
saluvärderingen som föregick utbudet
gick ut på ett värde av 113 700
kronor. Detta blev känt ute i bygderna
och uppfattades som ett minimipris,
som det inte lönade sig att underskrida,
men ett pris av 113 700 kronor ansågs
allmänt ligga för högt. Då man
hade den uppfattningen, att något lägre
bud inte skulle antagas, avstod man
från att lägga in anbud.

Då man ute i bygderna fått klart för
sig att det gick att komma in med lägre
anbud än det åsatta saluvärdet, blev
reaktionen en helt annan; då kunde
man litet var komma med anbud. Det
var alltså inte fråga om någon avundsjuka,
herr Ahlsten, det kan jag försäkra.

Då det kom till min kännedom under
eftervintern i år att det försiggick underbandsförhandlingar
om försäljning
av denna fastighet, tog jag kontakt med
domänstyrelsen per telefon och fick
bekräftat vad jag hade hört tidigare,
nämligen att det låg inne ett anbud på
75 000 kronor samt att detta ännu inte
var antaget men att man, enligt det

Nr 25

Onsdagen den 13 november 1957

Näs l1 i Göteborgs och Bohus län

intryck jag fick, var beredd att antaga
det. Jag upplyste då vederbörande om
att det nog fanns några som var villiga
att gå högre, även om de inte ansåg
sig kunna gå upp till saluvärdet, och
jag upplyste även om att orsaken till
att några sådana anbud inte kommit var
den allmänna uppfattningen, att lägre
anbud än 113 700 kronor inte skulle
antagas.

Hade man då reagerat som man borde
ha reagerat, skulle man givetvis ha
undersökt om mina uppgifter var riktiga,
och man skulle då ha funnit att
så var fallet — det har vi belägg för
genom de anbud som kom senare. Men
på domänstyrelsen kastade man naturligtvis
yxan i sjön och ansåg, att om
man inte hade fått anbud inom föreskriven
tid, så spelade det ingen roll
vad som kunde vara orsaken till att
man inte fått så många anbud. Man
hade ett anbud och därmed basta.

Sedan har historien fått utveckla sig,
eller rättare sagt inveckla sig som den
gjort, och nu står vi där vi står med
fyra olika värderingar på fastigheten.

Den omständigheten att Carlsson brukat
fastigheten under sommaren kan
jag inte finna vara något som helst skäl
för att han skulle vara den ende acceptable
köparen, något som reservanterna
tydligen vill göra gällande. Hade man
från domänstyrelsens sida lyssnat till
signalerna att det gick att få andra anbudsgivare,
hade man, det är jag alldeles
övertygad om, hunnit med att
slutföra ärendet och ta kontakt med
en köpare — Hilmer Carlsson eller någon
annan som man kunnat antaga —
och låtit honom bruka fastigheten under
året. Påståendet att man riskerade
att gården skulle ligga utan brukare,
anser jag inte vara riktigt.

Jag anser det hela vara så tilltrasslat,
att det vore fullt riktigt att man
gjorde rent bord i denna fråga och gav
samtliga spekulanter möjlighet att komma
med anbud, naturligtvis gärna även
Hilmer Carlsson; han är en mycket

respektabel person, och det är inte alls
fråga om att försöka komma åt honom.
Jag tror inte att någon kan anse, att
riksdagen gör sig skyldig till ett ovärdigt
förfarande genom att göra rent
bord i denna fråga och skaffa möjligheter
att på ett korrekt sätt sälja fastigheten.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Att denna fråga fått en
olycklig vändning, beror väl närmast
på domänstyrelsens förordande av ett
saluvärde för denna fastighet av lägst
113 700 kronor. Genom att man på detta
sätt satte ett lägsta belopp för försäljningen
jagade man — som herr Johansson
i Torp mycket riktigt framhöll —
bort en del spekulanter. Fastigheten utannonserades
två gånger, men man fick
inte in några anbud. Därefter tog domänintendenten
kontakt med herr
Carlsson och träffade med honom ett
preliminärt köpeavtal på 75 000 kronor.
Genom det förfaringssättet hade man
alltså fått bort alla de spekulanter, som
inte var villiga att betala 113 700 kronor
men som kunde tänkas vara villiga
att ge ett anbud på mellan 75 000 kronor
och 113 700 kronor.

Nu har herr Ahlsten talat varmt för
Carlsson. Jag känner inte personen i
fråga. Men Carlsson var ju ändå medveten
om att fastigheten var åsatt ett
saluvärde på lägst 113 700 kronor. Han
var också medveten om att det köpeavtal
han träffade med domänintendenten
var preliminärt och avhängigt av
statsmakternas ställningstagande till köpet;
alla preliminära köpeavtal är ju
beroende av någon annans ställningstagande
till försäljningen. Vore det inte
så, skulle det ju inte finnas några preliminära
köpeavtal, utan alla vore definitiva.

Jag skall inte uppta tiden längre, utan
inskränker mig till att yrka avslag på
herr Ahlstens förslag om återremiss
och bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 13 november 1957

Nr 25

Herr AHLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om förfarandet hade
varit sådant som de båda sista talarna
här refererat, skulle det inte blivit någon
reservation i detta ärende. Men läget
är delvis ett annat. För det första
redovisades inte saluvärdet 113 700 kronor
i någon annons; över huvud taget
uppgavs intet pris när gården utannonserades.
För det andra sade domänintendenten
till de spekulanter som sökte
upp honom i denna angelägenhet, att
priset visserligen var det och det men
att anbudsgivarna kunde erbjuda vilket
pris de ville. Följaktligen har priset
inte varit bestämt låst till 113 700
kronor.

Denne Carlsson var en av de få som
visade intresse för att köpa gården, när
den annonserades första gången. Det
var anledningen till att domänintendenten
tog upp förhandlingar med honom
i sista omgången. Läget är alltså
delvis ett annat än det som här redovisats.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Man kan nog inte komma
ifrån att det dock torde ha varit
allmänt känt, att saluvärdet på denna
fastighet var lägst 113 700 kronor. Dessutom
förvånar det mig att domänintendenten
— trots det tidigare fattade beslutet
att fastigheten icke fick försäljas
till lägre pris än det nämnda — kunde
säga till spekulanterna att de fick lämna
vilket anbud de ville. Det är rätt
märkligt. Felet ligger väl däri, att man
sagt att fastigheten skulle försäljas för
lägst 113 700 kronor.

Nu förhåller det sig så, herr Ahlsten,
att då fastigheten ånyo utbjudes har
herr Carlsson samma möjligheter som
alla andra att bjuda på fastigheten. Vid
detta förnyade anbudsförfarande kommer
det väl icke att som tidigare fastställas
ett pris av lägst 113 700 kronor,

Näs l1 i Göteborgs och Bohus län

utan alla de spekulanter, som första
gången bortföll på grund av det fastställda
priset, får möjlighet att bjuda.
Detta gäller alltså även herr Carlsson.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Pettersson i Dahl talade om grunderna
för värdering av denna fastighet.
Han åberopade värderingsnämnden,
och det är ju fullständigt riktigt att den
åsatt fastigheten ett värde av mellan
113 000 och 114 000 kronor. Jag vill
emellertid erinra kammarens ledamöter
om att två andra instanser därefter värderat
fastigheten. Fastighetstaxeringsnämnden
har kommit till slutsatsen, att
man inte kan öka fastighetens taxeringsvärde
med mer än cirka 3 000 kronor
till 81 000 kronor. Vi känner ju alla till,
hur kraftigt fastighetsvärdena eljest
höjts vid den senaste taxeringen. Fastighetstaxeringsnämndens
ställningstagande
säger en hel del, tycker jag.

Vi har vidare de jordbrukare, som
haft tillfälle att uppträda som spekulanter
på gården. Jag erinrar om att
gården har varit utannonserad i jordbrukarpressen
och i den dagspress, som
täcker hela Västergötland, Dalsland,
Bohuslän och Halland samt västra delen
av Småland. Resultatet av denna annonsering
blev att det inte inkom något
som helst anbud. Anledningen till att
de praktiskt verksamma jordbrukarna
inte kan värdera denna gård på samma
sätt som värderingsnämnden gjort, är
helt enkelt vad som här sagts angående
byggnadernas och jordens beskaffenhet.

I fråga om annonseringen och vad
därmed sammanhänger vill jag verifiera
de uppgifter herr Ahlsten här lämnat.

Slutligen skall jag, herr talman, be
att få till kammarens protokoll läsa in
eu avskrift av följande meddelande,
som herr Carlsson fått från domänstyrelsen: -

Nr 25

Onsdagen den 13 november 1957

Näs l1 i Göteborgs och Bohus län

»Lantbrukaren Hilmer Carlsson

Åker

Hjälteby.

Försäljning av kronoegendomen
Näs l1 i Myckleby socken,

Göteborgs och Bohus län.

Sedan Ni numera inbetalt 2/10 av köpeskillingen
för rubricerade egendom eller
15 000 kronor får Kungl. domänstyrelsen
härmed överlämna Edert
exemplar av det rörande egendomen
upprättade och av styrelsen nu undertecknade
köpekontraktet. Med anledning
av Eder under hand gjorda framställning
får styrelsen meddela, att styrelsen
medgiver Eder att omedelbart
påbörja brukningen av gården. Under
åberopande av punkt 3 i kontraktet får
styrelsen anhålla, att Ni ville inkomma
med uppgift om i vilket försäkringsbolag
byggnaderna och skogen å egendomen
äro brandförsäkrade med upplysning
tillika om försäkringsbeloppens
storlek och brandbrevens nummer. Styrelsen
emotser jämväl förut begärt förvärvstillstånd
från lantbruksnämnden.

Stockholm den 24 april 1957
Kungl. domänstyrelsen

S. Holmstedt
E. Viroulet-Fagerström»

Jag tycker, herr talman, att den som
talar för en reservation, som bland annat
grundar sig på detta dokument, har
starkt fog för sin ståndpunkt, och jag
kan därför inte på något sätt förstå de
förebråelser, som jordbruksutskottets
ordförande riktat till herr Ahlsten för
hans uppträdande i denna fråga.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag har inte riktat några
förebråelser till herr Ahlsten. Jag
tyckte bara att han tog litet för stora
ord i sin mun då han sade, att det går
på det här sättet, om avundsjukan är
tillräckligt stor, och att det inte är värdigt
Sveriges riksdag att besluta i enlighet
med utskottets förslag i detta

ärende. Dessa uttalanden ansåg jag
vara felaktiga, och det var dem jag vände
mig emot.

Den skrivelse, som herr Antby här
läste upp, kan inte någon av oss i denna
kammare klandras för, kritiken faller
direkt på domänstyrelsen. Huruvida
styrelsen har handlat korrekt eller ej,
vill jag icke döma om. Jag har hört
sägas att domänstyrelsen förfarit på
liknande sätt även i andra fall. Huruvida
det är riktigt eller inte, skall jag
som sagt lämna därhän. Jag tror emellertid
att det kan vara anledning för domänstyrelsen
att en annan gång handlägga
sådana här ärenden på ett annat
sätt.

Frågan om fastighetens värde skall
jag inte gå in på närmare. Det har sagts
att en viss betydelse bör tillmätas det
nya taxeringsvärdet, och det är naturligtvis
riktigt. Jag vill emellertid framhålla
att närmaste granne dock lämnat
ett anbud på 90 000 kronor — han bör
känna till egendomen — och det är ju
väsentligt mer än vad som avtalats i det
villkorliga köpekontraktet med Carlsson.
Man kan väl inte helt bortse från
realiteterna i detta ärende.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på återförvisande av punkten
till utskottet för ny behandling; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ahlsten begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
5:o i utskottets utlåtande nr 38,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren återför -

Onsdagen den 13 november 1957

Nr 25

visat punkten till utskottet för ny behandling.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ahlsten begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 96 ja och 66 nej, varjämte 14
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 20

Interpellation ang. adoptivbarns arvsrätt

Ordet lämnades på begäran till

Fru EWERLÖF (h), som yttrade:

Herr talman! I februari 1954 framlade
ärvdabalkssakkunniga förslag till
ärvdabalk. Förslaget var sedan föremål
för remissbehandling. Någon proposition
i anledning av de sakkunnigas förslag
har emellertid inte förelagts riksdagen.

I betänkandet upptogs även frågan
om adoptivbarns arvsrätt. Som huvudregel
föreslogs att adoptivbarnet genom
adoptionen skulle knytas fastare till
adoptanten och dennes släkt samt att
det rättsliga sambandet mellan adoptivbarnet
och dess naturliga föräldrar
och deras släkt skulle helt avskäras.

Det är av största vikt att adoptivbarns
arvsrätt snarast ordnas på ett tillfredsställande
sätt. Något hinder torde
inte förefinnas mot att riksdagen tar
ställning till denna fråga utan att andra
i betänkandet framlagda förslag samtidigt
behandlas.

Interpellation ang. adoptivbarns arvsrätt

Under åberopande av vad ovan anförts
får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få ställa
följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att i
anledning av ärvdabalkssakkunnigas
förslag om adoptivbarns arvsrätt förelägga
riksdagen förslag i frågan?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
366, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag angående
visst lotteriförfarande i samband
med återbetalning av överskjutande preliminär
skatt.

Vidare anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 367, i anledning av väckta motioner
angående utredningar och förslag
på trädgårdsnäringens område
m. m.;

nr 368, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendoinar m. in., såvitt avser
Fettjestad Ågården 21 i Östergötlands
län m. fl. fastigheter; och

nr 369, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m., såvitt avser
Åstad l1 i Östergötlands län m. fl.
fastigheter.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.35.

In fidem
Gunnar Britth

5 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 25