1957 ANDRA KAMMAREN Nr 24 (Riksdagens protokoll 1957:24)

RIKSDAGENS

»«»EIB

PROTOKOLL

1957 ANDRA KAMMAREN Nr 24

22 oktober—7 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 22 oktober

Sid.

Minnesord över avliden ledamot av kammaren ......................

Uppskjutet svar på fråga............................................

Svar på fråga av herr Braconier ang. redogörelse för resultaten av de

europeiska samarbetssträvandena..................................

Interpellation av fru Renström-Ingenäs ang. utredningen av sambandet
mellan stat och kyrka......................................

Tisdagen den 5 november

Svar på frågor av:

herr Christenson i Malmö ang. de beroende uppdragstagarnas sociala

rättsskydd i fråga om sjukförsäkring, m. ......................

herr Dahlén ang. en mera värdebeständig placering av pensions- och

andra försäkringsfonder.........................................

fröken Yinge ang. en inom civildepartementet igångsatt insamling av
statistikuppgifter rörande statstjänstemännens löneförhållanden,
m. .............................................................

Interpellationer av:

herr Hagnell ang. livsmedelskostnaderna för arbetar- och tjänstemannafamiljer
vid en fri import av livsmedel...................

herr Senander ang. anslag till finansiering av talboksverksamheten

för blinda.......................................................

fru Eriksson i Stockholm ang. underlättande av möjligheterna för

blinda att sköta och använda ledarhundar i städerna...........

fru Svensson ang. åtgärder till minskning av antalet trafikolyckor i
samband med mörker...........................................

Onsdagen den 6 november fm.

Meddelande om regeringens politiska program, tillika svar på interpellation
av herr Svensson i Stenkyrka ang. förbättring av folkpensionerna
i enlighet med allmänna pensionsberedningens förslag---- 17

1—Andra kammarens protokoll 1957. Nr 2b

Nr 24

Innehåll

Onsdagen den 6 november em.

Meddelande om regeringens politiska program. (Forts.).............. 91

Torsdagen den 7 november

Meddelande om regeringens politiska program (Forts.).............. ISO

Tisdagen den 22 oktober 1957

Nr 24

Tisdagen den 22 oktober

Kl. 16.00

§ 1

Minnesord över avliden ledamot av
kammaren

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord:

Meddelande har ingått, att ledamoten
av denna kammare Eskil Eriksson i
Sandby avlidit. Eriksson bevistade i år
sin 27 :e riksdag. Han var verksam i olika
utskott under dessa år, bland annat i
statsutskottet. Vid sin bortgång tillhörde
han tredje lagutskottet. I hembygden
var Eriksson starkt engagerad i kommunalt
arbete. Hans offentliga verksamhet
kännetecknades av saklighet och samarbetsvilja,
och han var personligen en
anspråkslös man. Hans hastiga bortgång
har väckt förstämning bland oss alla
i kammaren, som härigenom förlorat en
insiktsfull och god riksdagskamrat. Frid
över hans minne!

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2

Justerades protokollet för den 16 innevarande
oktober.

§ 3

Uppskjutet svar på fråga

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela, att det på dagens
föredragningslista angivna svaret på
herr Dahléns fråga angående en mera
värdebeständig placering av pensionsoch
andra försäkringsfonder kommer
att på grund av herr Dahléns sjukdom
lämnas vid ett senare tillfälle.

§ 4

Svar på fråga ang. redogörelse för resultaten
av de europeiska samarbetssträvandena Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som anförde:

Herr talman! Herr Braconier har till
mig riktat frågan om jag vill lämna
kammaren en redogörelse för resultaten
av de europeiska ekonomiska samarbetssträvandena.
Med anledning av frågan
vill jag först erinra om att informationer
om pågående utredningar och förhandlingar
på detta område fortlöpande
har lämnats utrikesnämnden. Ämnet har
även tidigare vid några tillfällen varit
föremål för diskussion i riksdagen. Jag
räknar emellertid med att vid lämplig
tidpunkt kunna lämna kammaren en sådan
översiktlig redogörelse, som herr
Braconier åsyftar.

Härefter yttrade:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framföra mitt tack för hans
svar på min fråga. Jag kan inte säga,
att jag är nöjd med det, men eftersom
kammaren fått ett löfte av statsrådet att
senare erhålla en redogörelse för saken,
får vi tillfälle att debattera den.

Jag vill emellertid med anledning av
vissa uttalanden av dels statsrådet Lange
och dels utrikesminister Undén i en artikel
i Morgon-Tidningen den 15 september
påpeka, att det ju nu föreligger
en utredning om det nordiska samarbetet.
Såsom utrikesminister Undén den
15 september framhöll, har det enligt
hans mening skett en ganska överras -

4 Nr 24 Tisdagen den 22 oktober 1957

Svar på fråga ang. redogörelse för resultaten av de europeiska samarbetssträvandena -

kande omsvängning i Europa i den inställning
till frihandelsproblemen, som
är av avgörande betydelse, om man skall
kunna skapa ett europeiskt frihandelsområde.
Jag tolkade en artikel av statsrådet
Lange häromdagen på det viset,
att han visserligen gav uttryck åt ungefär
samma uppfattning men att där —
och även i det anförande, som han höll
i radio vid återkomsten från förhandlingarna
— skymtade vissa farhågor för
att man inte skulle få till stånd ett resultat
av de betydelsefulla frihandelssträvandena.
Vi vet ju i detta fall rätt litet
om t. ex. Danmark. Vi vet bara, att det
har en annan inställning till jordbruksfrågorna
än England, när det gäller det
europeiska frihandelsområdet, och att
det finns en ganska stark opinion som
vill ansluta sig till den s. k. sexmaktsunionen.

I sitt uttalande den 15 september gjorde
utrikesministern gällande, att ingen
politiker i ansvarig ställning torde reflektera
på Sveriges anslutning till sexmaktsgruppen
med alla de inskränkningar
av handlingsfriheten och de förpliktelser
i övrigt, som avtalet ålägger
medlemsstaterna. Detta är nog en riktig
uppfattning, men faktum är att vi i
denna kammare inte alls diskuterat den
saken. Man har ju många gånger bara
sagt, att jordbruket skulle undantas
både från en nordisk marknad och väl
även från ett europeiskt frihandelsomjråde.

Herr talman! När vi nu har detta betänkande
angående en nordisk tullunion
är det väl ändå angeläget, att man får
klarhet över hur det statsråd, som
främst är ansvarig för saken, ser på
möjligheterna att ganska snart skapa en
europeisk marknad. Om man har en positiv
uppfattning, måste man ändå säga
sig, att även om man får till stånd en
nordisk tullunion — och det är mycket
tveksamt, även med tanke på den ganska
betydande norska opinion, som
uppenbarligen är mot en sådan — kvar -

står dock frågan om Norden inte måste
vara med i ett större sammanhang.
Norden är ändå som ekonomisk enhet
ganska liten i förhållande till de 17
stater, som det kanske kan bli fråga om
i ett europeiskt frihandelsområde. Det
gäller ju, herr talman, här så utomordentligt
betydelsefulla problem för hela
det svenska näringslivet. Det är uppenbart
att här kommer in i bilden hela
frågan om sparande och kapitalbildning
och om i vad mån vår industri
är rustad för att ta upp konkurrensen
på helt nya villkor.

Jag tycker nog, herr talman, att det
med anledning av de uttalanden, som
statsrådet Lange i annat sammanhang
gjort, skulle ha varit betydelsefullt, om
kammaren fått en sådan redogörelse,
men det är möjligt att den kommer att
lämnas under remissdebatten, och då
får vi väl diskutera frågan. Men det
kanske ändå hade varit skäl att man
fått litet informationer om de möten
som senast ägt rum. För min del är jag
i varje fall ganska överraskad av utrikesminister
Undéns delvis positiva uttalanden
när det gäller möjligheterna
att få till stånd ett frihandelsområde. I
själva verket är ju sexmaktsgruppens
uppbyggnad sådan att det kan skapas
protektionism i dessa sex stater gentemot
omvärlden. Här i Sverige har vi
ju en mycket låg tullnivå — kanske den
lägsta i Europa med undantag för Danmark
— och det vore ju beklagligt, om
sexmaktsunionen skulle leda till protektionism
och bakslag för de europeiska
frihandelssträvandena.

Den omständigheten att statsrådet
Lange inte velat ge något svar på min
fråga tolkar jag emellertid, som om han
anser att tiden kanske inte är riktigt
mogen för att bedöma utvecklingsmöjligheterna.
Men då kommer vi ju i en
ganska underlig situation när det gäller
att ta ställning till den viktiga frågan
om det nordiska ekonomiska samarbetet.
Vi måste väl ändå, om det blir ett

Tisdagen den 22 oktober 1957 Nr 24

Svar på fråga ang. redogörelse för resultaten av de europeiska samarbetssträvandena -

gemensamt europeiskt frihandelsområde,
gå med i detta, och frågan är därför
om inte betänkandet angående en nordisk
tullunion har kommit för sent. Är
det troligt att vi får möjlighet att under
en del år diskutera igenom denna sak
utan att statsmakterna på något vis
klart deklarerar, huruvida man från
svensk sida vill vara med om att påskynda
bildandet av det europeiska frihandelsområdet? Det

är uppenbart att jordbruket i detta
sammanhang utgör ett mycket besvärligt
problem. Man kan förstå, om Danmark
går med i sexmaktsunionen, ty
det finns annars risk för att Västyskland
köper sina jordbruksprodukter
från Holland etc., och avsättningen av
jordbruksprodukterna utgör en mycket
väsentlig fråga för Danmark. Å andra
sidan är det, inte bara av ekonomiska
utan även av kulturella hänsyn, en mycket
väsentlig fråga för Sverige att medverka
till ett nordiskt samarbete. Ett
nordiskt ekonomiskt samarbete är förutsättningen
för ett samarbete även på
andra områden. Jag kan hänvisa till ett
uttalande av professor Iierlitz häromdagen,
där han mycket starkt underströk
att det skulle vara ett allvarligt
nederlag för den nordiska tanken, om
det redan nu skulle ske en splittring på
det ekonomiska samarbetets mycket väsentliga
och betydelsefulla område.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Den fråga, som herr
Braconier riktat till mig, tangerar utan
tvivel ett mycket viktigt spörsmål, som
angår oss alla — ingalunda endast herr
Braconier och mig. Jag har därför ansett
att den diskussion, som jag hoppas
skall komma till stånd beträffande detta
spörsmål, bör äga rum under andra
former än som är möjligt vid besvarandet
av en enkel fråga.

Det är av denna anledning jag i mitt
svar hänvisat till att riksdagen i sinom

tid kommer att få tillfälle diskutera
hela det frågekomplex det här gäller.
Detta låter sig enligt min uppfattning
inte lämpligen göra i samband med besvarandet
av en enkel fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Föredrogos var efter annan följande
å bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 696, av
herr Nilsson i Göingegården m. fl.;
samt

till behandling av lagutskott motionerna: nr

697, av herr Fröding,

nr 698, av herrar Jacobsson i Sala och
Gustafsson i Borås,

nr 699, av herrar Gustafsson i Borås
och Munktell, samt

nr 700, av herr Gustafsson i Borås.

§ 6

Föredrogs den av fru Thorsson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående tillämpningen
av bestämmelserna om intagning i småskoleseminarium.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Löfgren vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående en förlängning
av start- och landningsbanan
på Bromma flygplats.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Lothigius vid
kammarens nästföregående sammanträ -

Nr 24

Tisdagen den 22 oktober 1957

Interpellation ang. utredningen av sambandet mellan stat och kyrka

de gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående de medel för vilka
staten är återbetalningsskyldig till trävarunäringen
av de erlagda prisutjämningsavgifterna.

Kammaren biföll denna anhållan.

Jag anhåller därför om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få rikta
följande fråga:

När kan riksdagen förvänta, att en
kommitté för utredning av sambandet
mellan stat och kyrka tillsättes, så att
den begärda utredningen påbörjas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. utredningen av sambandet
mellan stat och kyrka

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Våren 1956 väcktes i
båda kamrarna motioner som begärde,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla om en allsidig utredning
om formerna för och de överblickbara
följderna av ett upplösande
av det organisatoriska sambandet mellan
staten och kyrkan.

Frågan behandlades under 1956 års
höstriksdag. Därvid beslutades i enlighet
med vad konstitutionsutskottet i sitt
yttrande över motionerna föreslagit,
nämligen att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära, att en kommitté
skulle tillsättas med uppdrag att
förutsättningslöst utreda frågan om förhållandet
mellan stat och kyrka.

Ett år har gått, men någon kommitté
har ännu ej blivit tillsatt. Däremot har
kyrkomötet 1957 orsakat, att frågan om
förhållandet mellan stat och kyrka aktualiserats
för många människor. Önskvärt
vore att den begärda utredningen
snart påbörjades.

§ 10

Anmäldes, att till kammaren avlämnats
Kungl. Maj:ts proposition nr 181,
med förslag angående visst lotteriförfarande
i samband med återbetalning
av överskjutande preliminär skatt.

Denna proposition bordlädes.

§ 11

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till andra kammaren

För deltagande i Europarådets rådgivande
församlings session anhåller
undertecknad om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 16 okt.—1
nov.

Linköping den 14 okt. 1957

Ingemar Andersson

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.16.

In fidem

Gunnar Britth

Fredagen den 25 oktober 1957

Nr 24

Fredagen den 25 oktober

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 17 innevarande
oktober.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts på kammarens
bord vilande proposition nr 181, med
förslag angående visst lotteriförfarande
i samband med återbetalning av överskjutande
preliminär skatt.

§ 3

Föredrogs den av fru Renström-I ngenås
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet angående utredningen
av sambandet mellan stat och
kyrka.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra
kammare samt de kammarens le -

damöter, som blivit utsedda att
jämte dem tillsätta kammarens
kanslipersonal, den 22 oktober
1957.

Stenografen B. Palmqvist beviljades
på begäran tjänstledighet under innevarande
höstsession för att tjänstgöra som
stenograf hos den svenska övervakningskontingenten
i Korea. Vidare beviljades
stenografen J. Löf ledighet från
sessionens början och tills vidare på
grund av sjukdom.

Med anledning härav förordnades
från och med denna dag — med frånträdande
av befattningarna som reservstenografer
—- herr Ingvar Olsson att
uppehålla Palmqvists stenograftjänst
och herr Rolf Lindborg stenografen
Löfs befattning.

Slutligen förordnades herr Bo Holmberg
och fröken Vera Jansson att tills
vidare uppehålla var sin befattning som
reservstenograf hos kammaren.

In fidem
Gunnar Britth

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.03.

In fidem

Gunnar Britth

Nr 24

Tisdagen den 5 november 1957

Tisdagen den 5 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 22 och
den 25 nästlidna oktober.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att till
kammaren överlämnats Kungl. Maj:ts
skrivelse, nr 187, angående muntligt
meddelande till riksdagen.

Av denna skrivelse, som nu föredrogs
och lades till handlingarna, inhämtades
att Kungl. Maj:t prövat lämpligt, att i
den i § 56 riksdagsordningen stadgade
ordning till riksdagen gjordes meddelande
rörande regeringens politiska program,
ävensom förordnat att meddelandet
skulle framföras i andra kammaren
av statsministern och i första kammaren
av ministern för utrikes ärendena.
Herr talmannen tillkännagav, att meddelandet
komme att lämnas vid början
av morgondagens sammanträde.

§ 3

Svar på fråga ang. de beroende uppdragstagarnas
sociala rättsskydd i fråga
om sjukförsäkring, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som
yttrade:

Herr talman! Herr Christenson i
Malmö har frågat, om jag har för avsikt
att upptaga frågan angående de beroende
uppdragstagarnas sociala rättsskydd i
fråga om sjukförsäkring, yrkesskadeförsäkring,
semester och eventuellt lagfäst
rätt till tilläggspension.

Som svar på frågan får jag anföra
följande.

1951 fick arbetstidsutredningen i uppdrag
att verkställa en av riksdagen begärd
utredning om hänförande av de
beroende uppdragstagarna under semesterlagen
och de övriga författningar, där
så kunde anses påkallat. Resultatet av
denna utredning redovisades i våras i
ett betänkande om Beroende uppdragstagare
(SOU 1957:14).

Arbetstidsutredningen har bl. a. undersökt
förekomsten av beroende uppdragstagare
och dessas arbetsförhållanden
samt gjort en avvägning mellan å
ena sidan behovet av en lagstiftning i
ämnet och å andra sidan de svårigheter,
som skulle uppkomma vid lagstiftningens
tillämpning. Utredningen fann,
att dessa svårigheter är stora och att
behovet av en lagstiftning är jämförelsevis
litet. Betänkandet utmynnade därför
i ett avstyrkande av lagstiftning.
Utredningen fann det i varje fall lämpligt
att ännu någon tid avvakta den vidare
utvecklingen innan ställning tages
till lagstiftningsfrågan. Utredningens
betänkande är enhälligt.

Frågan om de beroende uppdragstagarnas
ställning inom socialförsäkringssystemet
kan inom en snar framtid
komma att aktualiseras i ett speciellt
avseende, nämligen såvitt angår tillhörigheten
till en försäkring för tillläggspension.
Den lösning, som man
här kan komma fram till, kan tänkas få
återverkningar på andra områden, som
beröres av sociallagstiftningen. Med
hänsyn härtill och med beaktande av
de slutsatser, vartill arbetstidsutredningen
kommit, anser jag det inte lämpligt
att forcera fram ett slutligt ståndpunktstagande
till de spörsmål, som
behandlats av utredningen.

Härefter anförde:

Tisdagen den 5 november 1957 Nr 24

de beroende uppdragstagarnas sociala rättsskydd i fråga om

Svar på fråga ang.
sjukförsäkring, m. m.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret på min fråga.

Arbetstidsutredningen fick Kungl.
Maj ds uppdrag att utreda det av mig
berörda spörsmålet sedan riksdagen
enhälligt begärt en utredning om de beroende
uppdragstagarnas sociala rättsställning.
I sakfrågan har arbetstidsutredningen
inte presterat någon utredning
utan snarare ett referat av vad som
förekommit under senare år. Arbetstidsutredningen
säger emellertid: »Skulle
det anses att de beroende uppdragstagarna
nu bör beredas laglig rätt till semester
m. fl. förmåner synes ingen annan
lösning vara möjlig än att de särskilda
lagarnas tillämpningsområden utvidgas
genom införande i lagarna av bestämmelser
motsvarande dem som år
1945 infördes i arbetsfredslagarna.»

Redan när lagen om förenings- och
förhandlingsrätt trädde i kraft konstaterades,
att vissa organiserade yrkesgrupper
utestängdes från förhandlingar.
Följden blev en utredning på 1940-talet, vilken för resten handlades av
den nuvarande statsministern, som hade
sin verksamhet i socialdepartementet på
den tiden. Resultatet av utredningen
blev eu proposition, och begreppet »beroende
uppdragstagare» stadfästes i den
berörda lagen.

Man har länge väntat att detta begrepp
skulle införas i andra sociallagar.
Det är beklagligt att stora yrkesgrupper
inte kommer i åtnjutande av
dessa sociala förmåner, ehuru de i allt
väsentligt arbetar under samma förhållanden
som löntagarna, vilka omfattas
av sociallagstiftningen. De flesta
känner nu till att den obligatoriska
sjukförsäkringen ger egna företagare
och hemmafruar endast 3 kronor i sjukpenning
per dag, men däremot är det
mindre känt att beroende uppdragstagare,
som har inkomst av tjänst, inrangeras
under dessa kategorier. Liknande
rättsförhållanden råder i fråga

om semester, yrkesskadeförsäkring
m. m.

I vilka yrkesgrupper finns det beroende
uppdragstagare? Enligt socialstyrelsens
utredning finns de beroende
uppdragstagarna bl. a. inom följande
yrkesgrupper: handelsresande, bensindistributörer,
försäljare inom olika distributionsformer,
försäkringsfunktionärer,
annonsackvisitörer, inkasserare,
vissa utkörare av bröd, charkuterivaror
och läskedrycker, småbrukare som
rerkställer skogskörslor eller körslor
för vägarbeten, turnéresande skådespelare
och musiker och i allmänhet alla
som arbetar för flera företag. I detta
sammanhang bör erinras om att skogskörarna
i propositionen nr 178 vid 1953
års riksdag blev lagenligt erkända som
arbetstagare trots att denna grupp
kan rubriceras som egna företagare i
högre grad än de övriga här uppräknade
yrkeskategorierna. Frågan är inte
så invecklad som arbetstidsutredningen
vill göra gällande.

Redan år 1945 uttalade statsrådet
Möller att han i princip inte ställde sig
avvisande till en utvidgning av arbetstagarbegreppet
i olycksfallsförsäkringslagen
och semesterlagen. Socialstyrelsen
förklarade i ett yttrande att vissa sociala
skäl syntes tala för att beroende
uppdragstagare bleve tillerkända semesterrätt.

Herr talman! I min enkla fråga snuddade
jag även vid den lagfästa tilläggspensionen.
Det var många beroende
uppdragstagare, vilka även kan rubriceras
som småfolk, som trodde att de
skulle få en lagfäst pension enligt ettans
pensionsförslag. .lag har emellertid
den uppfattningen att flera tiotusental
beroende uppdragstagare kommer
att ställas utanför denna sociala
reform liksom tidigare skett i fråga om
sjukförsäkring, yrkesskadeförsäkring,
semester in. in. Statsrådets svar var
mycket svävande på den punkten.

10 Nr 24 Tisdagen den 5 november 1957

Svar på fråga ang. en mera värdebeständig placering av pensions- och andra
försäkringsfonder

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Jag visste inte att herr
Christenson i Malmö personligen var
så intresserad av förslaget om lagfäst
tilläggspension. Jag noterade därför
med en viss förvåning, att han tydligen
indirekt gav uttryck för den uppfattningen,
att det skulle ha begåtts en
orättvisa mot dessa kategorier av beroende
uppdragstagare, eftersom dessa
i pensionsberedningens förslag inte tagits
med i begreppet löntagare. Nu anser
herr Christenson för det första att
det är en orättvisa och för det andra
att jag uttryckte mig otydligt. Jag kan
inte ge bestämt besked, men om det är
en så het önskan från herr Christensons
sida att vi skall få en obligatorisk tillläggspensionering
och att dessa grupper
skall anslutas, tror jag mig kunna försäkra
herr Christenson, att vi skall försöka
klara av den saken.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Vi har ju en mängd
sociala lagar, som ofta är av sådan formell
beskaffenhet, att de blir ganska
krångliga att praktiskt tillämpa för vissa
yrkesgrupper. Jag anser därför —
för att ge ett svar på socialministerns
resonemang på den punkten — att man,
innan man börjar med nya sociala reformer,
bör rätta till den lagstiftning
vi redan har på socialförsäkringens område.
Den lagfästa tilläggspensionen är
ju en reform med mycket stora ekonomiska
konsekvenser.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. en mera värdebeständig
placering av pensions- och andra
försäkringsfonder

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Dahlén har frågat
statsministern, om regeringen är villig
att skyndsamt framlägga förslag om
ändring i gällande lagbestämmelser för
att undanröja de hinder, som för närvarande
finns för en mera värdebeständig
placering av pensions- och andra
försäkringsfonder i bland annat
försäkringsföretag samt SPP och andra
pensionsinrättningar.

Frågan berör i huvudsak lagstiftningen
om försäkringsrörelse, som faller
under handelsdepartementet, och har
överlämnats till mig för besvarande.

Frågan om försäkringsföretagens kapitalplacering
har aktualiserats i ett
flertal olika sammanhang. I allmänna
pensionsberedningens betänkande gjorde
herr Aastrup m. fl. vissa allmänt
hållna uttalanden om behovet av lagstiftningsändringar
i det syfte, som herr
Dahléns fråga synes avse. Senare har
emellertid i en skrift från linje 3 inför
folkomröstningen gjorts uttalanden,
som föranleder tveksamhet om behovet
av att liberalisera gällande lagbestämmelser
rörande placeringen av försäkringsföretagens
fondmedel.

Här må erinras om att 1957 års pensionskommitté,
som tillsattes för ett
halvår sedan med riksbankschefen som
ordförande, enligt sina direktiv skall
överväga metoderna och möjligheterna
att säkerställa värdebeständighet inom
ett pensionssystem av bl. a. den typ,
som herr Aastrup m. fl. föreslog.

Det berörda spörsmålet har även samband
med den utredning om åtgärder
för att utvidga den långa kapitalmarknaden,
som nyligen påbörjats efter förslag
av finansministern. Enligt direktiven
bör härvid bl. a. en översyn göras
av de nuvarande placeringsreglerna för
försäkringsbolagens tillgångar.

Värdebeständighetsproblemet har vidare
utretts ur mera generella synpunkter
av professor Palander för pen -

Tisdagen den 5 november 1957 Nr 24 11

mera värdebeständig placering av pensions- och andra

Svar på fråga ang. en

försäkringsfonder

ningvärdeutredningen och resultatet
bär av finansministern överlämnats till
stabiliseringsutredningen.

Slutligen kan framhållas, att frågan
om en översyn av försäkringsrörelselagen
i dess helhet har upptagits till övervägande
inom handelsdepartementet.

I avvaktan på resultatet av pågående
utredningar och det fortsatta arbetet
med pensionsfrågans lösning anser jag
mig inte f. n. kunna göra något uttalande
om huruvida anledning kan föreligga
att ändra reglerna om försäkringsföretagens
kapitalplacering.

Härpå anförde:

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
handelsministern för svaret på min
fråga. Det var med ett visst intresse jag
avvaktade vad svaret skulle innehålla,
eftersom det var den nya regeringens
första mera konkreta livstecken rörande
intentionerna i pensionsfrågan och
därmed sammanhängande spörsmål.

Som handelsministern har framhållit
i svaret, spelade denna fråga en ganska
stor roll vid folkomröstningen, eftersom
två av linjerna då uttalade sig
för en lösning i den riktning, som min
fråga syftar till. Ur den synpunkten
måste jag därför beklaga tonen i svaret.
Handelsministern intar närmast en neutral
hållning och säger, att han för närvarande
inte kan göra något uttalande
om huruvida anledning kan föreligga
att ändra reglerna för försäkringsföretagens
kapitalplacering.

Som här sagts, har denna fråga berörts
så mycket i den nyligen avslutade
folkomröstningsdebatten, att den i och
för sig har stor aktualitet. Vi har emellertid
här alt göra med ett spörsmål,
som inte bara berör pensionsförsäkringen
utan som gäller placeringen av försäkringsmedel
över huvud taget. Det
är en fråga, som hundratusentals människor
— ja, de flesta av oss här i landet
— har intresse av. Den rör sig om

miljarder kronor. Och om handelsministern
hade velat ge intryck av att
detta är en sak, där man vill gå kraven
till mötes så långt som möjligt, så hade
givetvis svaret på min fråga kunnat
formuleras helt annorlunda.

Jag tycker det är beklagligt att handelsministern
här har engagerat sig så
litet som fallet är, i det att han närmast
har ställt sig neutral. Vi vet ju ändå här
i kammaren, att om man verkligen vill
göra någonting, då kan man ändå, även
om det pågår utredningar på angränsande
områden, säga ifrån att här skall
vi se till så att det blir en lösning. Det
finns dock ingenting av den andan i
handelsministerns svar. Det är möjligt
att jag har misstolkat svaret och att regeringen
menar något annat än denna
svala, för att inte säga kyliga attityd,
och det vore i så fall mycket glädjande.
Det återstår dock att se. Vi får kanske
en lösning på frågan relativt snart.

Eftersom vi här rör oss med en enkel
fråga, skall jag inte ingå i någon debatt
i sakfrågan. Jag vill bara kommentera
en enda sak. Handelsministern meddelade
att man i departementet håller på
med en översyn av försäkringslagen i
dess helhet. Jag vet inte om det är samma
översyn, som vi hörde talas om i
vintras, men det är möjligt att det är
samma arbete som nu fortsätter. Svaret
har givits i sådant sammanhang att man
har anledning fråga sig, om det är socialdemokratiens
gamla intresse för en
vidgad statlig kontroll över försäkringsväsendet,
som ligger bakom denna översyn.
Alltsedan det socialdemokratiska
efterkrigsprogrammet lades fram 1944
har det förmärkts ett stegrat intresse
för försäkringsföretagens roll på kapitalmarknaden.
I så fall blir handelsministerns
svar utomordentligt intressant.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill erinra kammarens
ledamöter om att herr Dahlén ställ -

Nr 24

Tisdagen den 5 november 1957

Svar på fråga ang. en inom civildepartementet igångsatt insamling av statistikuppgifter
rörande statstjänstemannens löneförhållanden, m. m.

de sin fråga medan oppositionen ännu
levde kvar i den uppfattningen att folkomröstningen
hade givit ett för oppositionen,
d. v. s. för linje 3, mera gynnsamt
resultat än vad den faktiska utgången
utvisade. Detta är kanske förklaringen
till att herr Dahlén nu i stället
kör fram en rad andra spörsmål.

Jag vill betona att jag ingalunda ställer
mig främmande för att försäkringslagen
i detta liksom i andra hänseenden
kan behöva en översyn. Det finns
också med i den antydan om ett övervägande
inom handelsdepartementet,
som mitt svar innehåller. Och en sådan
utredning eller undersökning kommer
att göras helt förutsättningslös, herr
Dahlén! Men lagstiftningen är dock
några år gammal, och det har visat sig
att det f. n. på olika punkter föreligger
behov av en översyn. Det faller sig
då naturligt att även detta spörsmål
blir föremål för övervägande i det sammanhanget.

Ur allmänna synpunkter är jag för
egen del inte helt övertygad om behovet
av en ändring i här ifrågavarande
hänseende. Det förhåller sig nämligen så
att försäkringsföretagen endast i mycket
liten utsträckning har utnyttjat de
möjligheter till fria placeringar, som
lagen för närvarande erbjuder. Av de
belopp, som skulle kunna placeras i
aktier inom den fria sektorn, har nämligen
vid utgången av 1956 endast 18
procent placerats där. Detta tyder närmast
på att herr Aastrup i den broschyr,
som kom ut under folkomröstningskampanjen,
har rätt i sin förmodan
att frågan inte har omedelbar aktualitet.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skall bara kommentera
den sista delen av statsrådets
anförande, där han sade att möjligheterna
att företa värdesäkra placeringar
i aktier endast hade utnyttjats till 18
procent. Det är nämligen så — och det

vet givetvis herr statsrådet — att de där
samlade möjligheterna på 100 procent
är mycket små i förhållande till de stora
belopp, som försäkringsföretagen rör
sig med. Det är att skapa ett helt felaktigt
intryck, om man säger att endast
18 procent av möjligheterna har utnyttjats.
Ur de synpunkter vi här diskuterar
tror jag nämligen att möjligheterna
att placera medel på den fria sektorn
är väsentligt mindre än det behov
som verkligen föreligger. Frågan är
därför av en helt annan karaktär än
att man här kan laborera med 18 procent.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. en inom civildepartementet
igångsatt insamling av statistikuppgifter
rörande statstjänstemannens
löneförhållanden, m. m.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Fröken Vinge har frågat
mig, om jag anser, att civildepartementets
nu pågående insamling av statistikuppgifter
står i god överensstämmelse
med riksdagens beslut och de uttalanden
som gjordes i kamrarna den
6 mars i år vid behandlingen av civildepartementets
huvudtitel.

Såvitt jag förstår avser fröken Vinge
vissa uppgifter, som civildepartementet
i samråd med personalorganisationerna
insamlar för en lönestatistisk provundersökning
i fråga om viss teknikeroch
biträdespersonal. Jag kan inte se,
att denna provundersökning står i strid
med riksdagens beslut eller mina uttalanden
den 6 mars. Jag vill ånyo upplysa
fröken Vinge om att det aldrig varit
min avsikt att till civildepartementet
överföra sådan statistik, som redan nu

Tisdagen den 5 november 1957

Nr 24

Svar på fråga ang. en inom civildepartementet igångsatt insamling av statistik
uppgifter rörande statstjänstemannens löneförhållanden, m. m.

utarbetas på andra håll, t. ex. inom
statistiska centralbyrån.

Vidare anförde:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka civilministern
för det snabba svaret på
min enkla fråga.

Jag har aldrig trott, att civilmnistern
övervägde att överföra personalstatistiken
till departementet, utan vad jag har
velat förebygga är samma sak, som vi
talade om här i kammaren i våras,
nämligen att det görs dubbelarbete.

Statistik är dyrbar, och vi har inte
råd att använda pengarna på det sättet,
att delvis samma undersökningar görs
på två olika håll. Jag gör den reflexionen,
när jag får i min hand den blankett,
som kallas statistikuppgifter från
civildepartementet, att flertalet frågor
som finns på den också ingår i den personalstatistik,
som redan existerar. Det
finns dock ett viktigt undantag.

Det är några frågor, där de båda undersökningarna
skiljer sig från varandra,
och det är framför allt på en väsentlig
punkt, nämligen arbetsbeskrivningen.
Jag förstår att den frågan är
avsedd att ligga till grund för en arbetsvärdering,
och jag vill betyga, att jag
är mycket angelägen om att en arbetsvärdering
kommer till stånd. Om man
skall ge sig in på det verkligt vanskliga
problemet att göra en arbetsvärdering,
tycker jag givetvis, att det är riktigt,
som också statsrådet säger i sitt svar,
att man börjar med en provundersökning.
Men menar statsrådet, att den
provundersökningen skall göras av ett
annat organ iin det som är avsett att sedermera
göra den verkliga statistiken?

Vid en provundersökning är det väl
meningen att man skall få erfarenheter
att bygga på för den definitiva undersökningen.
Jag vill erinra om att när
t. ex. kommerskollegium verkställde sin
företagsräkning, gjordes det en hel se -

rie av provundersökningar. Först användes
ett frågeformulär, men det visade
sig, att man med det formuläret
inte fick svar på just det man avsåg;
det är ju svårt att utarbeta statistiska
formulär. Då gjordes nya undersökningar,
och jag tror det var den tredje, som
slutligen fick ligga till grund för den
stora företagsräkningen.

Man borde nu ha gjort på samma
sätt som kommerskollegium gjorde i den
undersökningen. Jag har nämligen, herr
statsråd, mycket svårt att förstå, att
man med en blankett av det här slaget,
med dess allmänt hållna anvisningar,
skulle kunna få fram uppgifter som går
att bearbeta och som ger upplysningar
om det som är väsentligt för frågeställaren.

Jag vill därför hemställa, att om det
skulle visa sig att dessa uppgifter inte
går att bearbeta, statsrådet då inte låter
mera pengar gå till detta, utan i
stället griper sig an med hela frågan
på nytt, och den gången i samråd med
olika personer som har erfarenheter på
detta område och som för närvarande
inte är företrädda bland de i övrigt
mycket sakkunniga medarbetare statsrådet
har i departementet.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Fröken Vinge uppmanade
mig att söka samråd med personer,
som har erfarenhet på detta område,
och det är ju just vad jag har
gjort; jag har sökt samråd med personalorganisationernas
statistiker. Statistiska
centralbyrån har ingen erfarenhet
på området, och den blankett, som fröken
Vinge kritiserade, är av samma
typ, som den Industritjänstemannaförbundet
och Svenska Arbetsgivareföreningen
använder vid likartade provundersökningar.

Jag måste uppriktigt erkänna, att jag
inte kan förstå den ambition som driver
fröken Vinge, då det gäller att bo -

Nr 24

Tisdagen den 5 november 1957

Interpellation ang. livsmedelskostnaderna för arbetar- och tjänstemannafamiljer
vid en fri import av livsmedel

Interpellation ang. anslag till finansiering av talboksverksamheten för blinda

röva civildepartementet rörelsefriheten
vid förhandlingsbordet. En förutsättning
för att civildepartementet skall
kunna uppträda vid förhandlingsbordet
är nämligen, att man har en ordentlig
statistik, och den statistiken bör också
utarbetas av departementet i den utsträckning
som hittills skett. Fröken
Vinge bör uppmärksamma, att det icke
har skett någon som helst utvidgning i
förhållande till det arbete som tidigare
bedrivits inom departementet på detta
område.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Givetvis är jag fullkomligt
överens med civilministern om
att statsmakterna måste ha allt det material,
som kan behövas såsom underlag
för förhandlingar, så att departementet
kan driva dem på det sätt som är förenligt
med statens intressen. Men jag
har fortfarande den uppfattningen att
detta sätt att insamla uppgifterna inte
är det rätta. Om man vill göra en provundersökning
skall man väl inte göra
den i så stor skala som det uppges att
här har skett. Jag har förgäves sökt någon
uppgift rörande blankettupplagans
storlek och vet alltså inte säkert hur
stor den är. Uppläggningen förefaller
mig emellertid vara opraktisk.

Statsrådet säger att det finns inte någon
erfarenhet på detta område inom
statistiska centralbyrån. Statsrådet vet
dock att flertalet av de frågor som finns
på denna blankett — bortsett från arbetsvärderingen
—• är inrymda i det
hålkortskartotek, som föres fortlöpande
inom statistiska centralbyrån. I varje
fall tycker jag det är klokt att samråda
inte bara med centralbyrån utan även
med andra ämbetsverk, som har erfarenhet
av hur man lägger upp undersökningar
av denna typ.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Interpellation ang. livsmedelskostnaderna
för arbetar- och tjänstemannafamiljer
vid en fri import av livsmedel

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HAGNELL (s), som yttrade:

Herr talman! Skulle jordbruksministern
vilja framlägga för kammaren en
beräkning över hur mycket livsmedelskostnaderna
för en arbetar- eller tjänstemannafamilj
om t. ex. två vuxna och
tre barn och med en inkomst av 10 000
kronor respektive 15 000 kronor skulle
kunna sänkas, om vi utan hämmande
tullar, importavgifter och andra restriktioner
fritt finge införa livsmedel från
våra grannländer?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. anslag till finansiering
av talboksverksamheten för blinda

Ordet lämnades på begäran till

Herr SENANDER (k), som anförde:

Herr talman! Sedan någon tid tillbaka
pågår en stort upplagd insamlingsaktion
för den s. k. talboken för de blinda.
Insamlingen sker genom Centralkommittén
för de blindas dag. Uppropet
om insamling har undertecknats av ett
stort antal framstående personer, bland
dem statsministern.

Såsom framgår av benämningen avser
talboken att ge de blinda möjlighet
att på ett lättillgängligare sätt än genom
blindskrift få del av innehållet i böcker
och andra publikationer. För ändamålet
har redan skapats ett talboksbibliotek,
vilket redan från starten livligt
frekventerats. Läshungern bland de
blinda är självfallet stor. Talboken blir
därför, såsom insamlingens huvudmän

Tisdagen den 5 november 1957 Nr 24

Interpellation ang. underlättande av möjligheterna för blinda att sköta och använda
ledarhundar i städerna

förklarar, ett fönster för de blinda ut
mot världen.

Tekniken är den, att inläsning sker
i särskild studio med upptagning på
plastband. För ändamålet erfordras viss
apparatur för inläsning och kopiering.
De blinda får låna de sålunda inspelade
banden, som sedan appliceras på bandspelare.

Det är uppenbart att framställningen
av talboken drar betydande kostnader.
Enbart den kopieringsanläggning som
behövs för att tillgodose en liten del av
behovet Kostar omkring 100 000 kronor.
Varje bok kostar i inläsning cirka 500
kronor, vilket betydér att 100 böcker
drar en kostnad av 50 000 kronor.

Till detta kommer att de flesta blinda
säkerligen inte har råd att med egna
medel anskaffa bandspelare. Blindorganisationerna
har därför hittills varit
tvingade att lämna subventioner. Tillgångarna
har emellertid varit otillräckliga
för att ens tillnärmelsevis kunna
tillgodose behovet.

Mer än hälften av alla blinda förlorar
synen vid så pass hög ålder att de
inte har möjlighet att lära sig blindskrift.
25 procent av de blinda kan för
övrigt endast nödtorftigt läsa sådan
skrift. Omkring 75 procent av landets
blinda har följaktligen behov av talbokens
ljus i mörkret.

Även om insamlingen, såsom troligt
är, kommer att ge ett gott resultat, kan
den dock knappast tillgodose det stora
behovet. Statsmakterna bör därför ingripa
och anslå medel i sådan omfattning
åt talboken kan tillgodose de blindas
önskemål att på denna väg få del
av litteraturens och vetenskapens skatter.

På dessa grunder får jag anhålla om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet få
framställa följande fråga:

Har statsrådet för avsikt att i nästkommande
års budget under femte huvudtiteln
föreslå erforderliga anslag för

en tillfredsställande finansiering av talboksverksamheten
för de blinda?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. underlättande av möjligheterna
för blinda att sköta och använda
ledarhundar i städerna

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Stat och kommun lämnar
anslag för yrkesutbildning för de
blinda, så att de skall kunna klara sin
försörjning själva. Om en blind på ett
någorlunda riskfritt sätt skall kunna
komma till och från sin arbetsplats, är
han i många fall beroende av sin ledarhund.
Då bromsar på ett oberäknat sätt
paragraferna. Han förbjudes i städernas
ordningsföreskrifter att ha hunden
lös för rastning.

En ledarhund kan vanligen icke rastas,
när han går i sele, ty han är dresserad
att icke uträtta sina behov, när
han leder, d. v. s. när han är i arbete.
När hunden går enbart i koppel, leder
han icke. Den blinde utsättes därmed
för stora olycksrisker. Han måste släppa
sin hund vid rastning. Skall alltså
den blinde sköta sin hund, kan han inte
efterleva förordningarna. Antingen måste
ledarhunden tagas ur tjänst eller lagbestämmelserna
överträdas.

Frågan är aktuell för relativt få människor;
ledarhundarna i Stockholm är
ca 15 stycken. Ledarhunden känns lätt
igen på den vita hundselen. Vådorna av
en friare praxis kan inte bli stora, vilket
också Stockholms blindförening påpekat
i tidigare ansökan om rätt att rasta
hundarna.

Under åberopande av det anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
fråga:

Kan och vill herr statsrådet göra det

Nr 24

Tisdagen den 5 november 1957

Interpellation ang. åtgärder till minskning av antalet trafikolyckor i samband med
mörker

möjligt för de blinda att utan att överträda
ordningsföreskrifterna sköta och
använda ledarhundar även inne i städerna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. åtgärder till minskning
av antalet trafikolyckor i samband
med mörker

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fru SVENSSON (s), som anförde:

Herr talman! Vi kan varje dag i våra
tidningar läsa om trafikolyckor av olika
slag. Människor dödas, skadas eller
invalidiseras, och stora materiella värden
går till spillo. De svåraste trafikolyckorna
inträffar vid järnvägskorsningar.
På senaste tiden har det också
inträffat ett stort antal s. k. mörkerolyckor.
Gångtrafikanter har blivit påkörda
därför att de på grund av mörkret
inte observerats av motorfordonsförare.
Statistiken visar att av 97 trafikoffer
under september månad 1957 var
det 15 som hade drabbats av »mörkerdöden».
För oktober gäller att av 93
dödsoffer kom 17 på »mörkerdödens»
konto.

Med anledning av dessa uppgifter
vill jag ställa några frågor till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet.

För det första vill jag fråga om statsrådet
överväger att införa bestämmelser
om obligatorisk skyldighet för motorfordon
att stanna före övergång av
järnvägskorsning.

Vidare vore jag tacksam om statsrådet
ville lämna riksdagen en redogörelse
för vad som kan göras för att om
möjligt minska det stora antal trafikolyckor
som inträffar i samband med
mörker.

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Till bordläggning anmäldes

bevillningsutskottets betänkande nr
49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Ceylon för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande
inkomstskatter; och

jordbruksutskottets utlåtande nr 37,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar
m. m., såvitt avser Fettjestad
Ågården 21 i Östergötlands län
m. fl. fastigheter.

§ 11

Anmäldes, att följande Kungl. Maj :ts
propositioner överlämnats till kammaren: nr

182, angående anslag till en kampanj
för lönsparande, och

nr 183, angående vissa lönefrågor med
anledning av ändrad organisation av
den lokala och regionala skolledningen
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 701, av herrar Dickson och Eliasson
i Moholm, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 181, med förslag
angående visst lotteriförfarande i samband
med återbetalning av överskjutande
preliminär skatt,

nr 702, av herrar Boija och Carlsson
i Tibro, likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 181, samt

nr 703, av herrar Nyhage och Lothigius,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 182, angående anslag till
en kampanj för lönsparande.

Dessa motioner bordlädes.

Onsdagen den 6 november 1957 fm. Nr 24 17

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

§ 13

Upplästes följande till kammaren inkomna
anmälan, läkarintyg, telegram
och ansökan:

Riksdagens andra kammare

Härmed anmäles att jag på grund av
sjukdom f. n. är förhindrad deltaga i
riksdagsarbetet.

Gävle lasarett, avd. 14, den 5/11 1957
Edith Liljedahl

Att riksdagsman 93 05 20 Hjalmar
Gustafson, Dädesjö, under tiden fr. o. m.
den 1/11 1957 t. o. m. 21/11 1957 på
grund av magsår (rtgn-ver) varit till
riksdagsarbete oförmögen, intygas.

Ängelholm den 1/11 1957

Ove Löfberg
Legitimerad läkare

T 131 Trelleborg 25/24W 27/10 1313

Andra kammarens talman

Riksdagshuset, Stockholm

Riksdagsman Erik Nelander är på
grund av sjukdom — operation — för -

hindrad deltaga i riksdagsarbetet innevarande
vecka.

Norup

Lasarettsläkare

På grund av utlandsresa anhåller
undertecknad härmed om permission
från riksdagsarbetet under tiden 6—17
november.

Stockholm den 4 november 1957

Gustav Johansson
(i Stockholm)

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fröken Liljedahl från och med
innevarande dag tills vidare, herr Gustafson
i Dädesjö under tiden den 1—
21 november, herr Nelander under en
vecka från och med den 27 nästlidna
oktober samt herr Johansson i Stockholm
under tiden den 6—17 november.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.39. .

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 6 november

Kl. 10.00

§ 1

Meddelande om regeringens politiska
program, tillika svar på interpellation
ang. förbättring av folkpensionerna

Det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 187
avsedda meddelandet skulle nu framföras
av hans excellens herr statsministern
Erlander.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet Torsten Nilsson, hade till -

kännagivit, att han hade för avsikt att i
samband härmed besvara herr Svenssons
i Stenkyrka interpellation angående
förbättring av folkpensionerna i enlighet
med allmänna pensionsberedningens
förslag.

Herr talmannen lämnade ordet till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som framförde ifrågavarande
meddelande, så lydande:

2 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 24

18 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

Herr talman! Under de senaste decennierna
har det svenska samhället
undergått en djupgående omvandling.
Det ekonomiska och tekniska framåtskridandet,
som varit snabbare än under
någon tidigare period, har lagt
grunden till starkt förbättrade materiella
levnadsvillkor; ett genomgripande
reformarbete på det sociala och kulturella
området har ägt rum; klassgränser
och skrankor mellan olika medborgargrupper
har brutits ned. Under hela
denna tid har socialdemokratien burit
huvudansvaret för den politiska utvecklingen.
Den regering som nu tillträder
ser som sin uppgift att fullfölja och utbygga
de gångna decenniernas reformarbete.

I en livskraftig demokrati måste folkstyrelsens
arbetsformer ständigt anpassas
efter samhällsutvecklingen för att
förstärka demokratiens arbetsduglighet
och för att stimulera de enskilda medborgarnas
aktiva medverkan i samhällsarbetet.
I anslutning till de förslag som
författningsutredningen kommer att
framlägga skall den svenska demokratiens
arbetsformer tas upp till allsidig
prövning. Det gäller frågor som valsätt,
folkrepresentationens uppbyggnad, regeringens
arbetssätt samt folkomröstning,
varvid erfarenheterna från den
nyligen avhållna folkomröstningen i betydande
utsträckning kan läggas till
grund.

På utrikespolitikens område är det
regeringens program att konsekvent följa
de riktlinjer som varit vägledande
under hela efterkrigstiden. Regeringen
skall sålunda hålla fast vid en alliansfri
utrikespolitik och vidhålla den svenska
ståndpunkten att icke engagera vårt
land i blockpolitiken. Sverige kommer
liksom hittills att aktivt och helhjärtat
deltaga i Förenta Nationernas verksamhet
på skilda fält. Speciell uppmärksamhet
ägnas därvid strävandena att
stödja de ekonomiskt mindre utvecklade
områdena i världen.

Till värn för landets frihet och obe -

roende och till stöd för den alliansfria
utrikespolitiken krävs alltjämt ett starkt
försvar.

Ett socialt, ekonomiskt och kulturellt
framåtskridande i vårt land förutsätter
en fortsatt dynamisk utveckling av produktion
och näringsliv. En sådan utveckling
kräver oundgängligen ett positivt
och aktivt engagemang från samhällets
sida.

Den rastlösa tekniska utvecklingen
ställer nya och krävande perspektiv
för framtiden. Stora investeringsbehov
gör sig gällande på såväl den privata
som den offentliga sektorn. Bostadsbyggande
och vägväsende, kraftförsörjning
och kommunikationer, utbildning
och forskning är områden, där ökade
insatser i produktionens intresse erfordras.
För att tillgodose investeringsbehoven
måste den ekonomiska politiken
medvetet inriktas på att främja ett
ökat sparande och en ökad kapitalbildning.

En fri utrikeshandel är en viktig betingelse
för fortsatt produktionsstegring.
Sverige med sitt beroende av utrikeshandeln
har ett starkt intresse av att
handelshindren i världen så långt möjligt
undanröjs. Regeringen skall i detta
syfte aktivt främja strävandena att skapa
ett västeuropeiskt frihandelsområde
och att åstadkomma ett närmare ekonomiskt
samarbete mellan de nordiska
länderna.

En sund ekonomi för den enskilda
och för landet förutsätter, att den fulla
sysselsättningen bevaras. Regeringen
betraktar som en huvuduppgift att vidmakthålla
och stabilisera den fulla sysselsättningen
och begränsa lokal och
säsongmässig arbetslöshet.

En grundläggande förutsättning för
näringslivets förkovran är att dess
snabbt stigande energibehov kan täckas.
Härför erfordras en fortsatt utbyggnad
av våra inhemska energikällor. Utvecklingsarbetet
på atomenergiens område
skall fullföljas under samhällets ledning.
För att förstärka beredskapen beträf -

Onsdagen den G november 1957 fm. Nr 24 19

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

fande flytande bränslen genomföres det
uppgjorda oljelagringsprogrammet.

Utvecklingen av ett allsidigt näringsliv
kräver att kommunikationerna utbyggs
i takt med näringslivet i övrigt.
En rimlig avvägning mellan olika transportgrenar
kommer att eftersträvas för
att säkra en effektiv transportförsörjning.
Våra vägar behöver utbyggas.
Järnvägarna bör rustas för att även fortsättningsvis
kunna effektivt ombesörja
den långväga trafiken. Den expanderande
flygtrafiken nödvändiggör byggande
av nya flygplatser.

I utvecklingen av vårt näringsliv har
de statliga företagen en betydelsefull
uppgift. Särskilt gäller detta Övre Norrland,
vars framtid i hög grad är förknippad
med de statliga företagen inom
malmens, järnets och skogens område.

Riktpunkten för jordbrukspolitiken
skall vara att likställigheten i fråga om
inkomst och standard mellan jordbruksbefolkningen
vid rationellt skötta jordbruk
och övriga näringsgrenars utövare
vidmakthålles. Jordbrukets gränsskydd
bör i görligaste mån utformas på sådant
sätt att man utan frångående av
angivna målsättning uppnår en anpassning
till världsmarknadsprisernas förändringar.
För tillgodoseende av konsumenternas
önskemål om rimliga livsmedelspriser
framstår en effektiv rationalisering
av vårt jordbruks struktur
och driftmetoder fortfarande som angelägen.
Strukturrationaliseringen bör
därför med samhällets medverkan underlättas
och främjas.

Med hänsyn till samhällets intresse
av en levande landsbygd och med beaktande
av sociala rättvisesynpunkter
bör samhället medverka för att lösa
småbrukarnas problem.

Det allmänna skall befordra utvecklingen
för en bättre skogsvård och stödja
rationalisering och yrkesutbildning
på skogens område. Bondeskogsbrukets
ställning bör hävdas genom frivillig
samverkan och strävandena liärutinnan
främjas av det allmänna. Inom ramen

för i 1947 års riksdags beslut uppdragna
huvudlinjer uppmärksammas även behovet
av att komplettera och fullständiga
jordbruket med skog.

I ett effektivt utnyttjande av våra
produktionsresurser spelar de mindre
företagen en viktig roll. En balanserad
ekonomi kräver en balanserad näringsstruktur
i olika delar av landet. En klok
lokaliseringspolitik måste därvid nyttiggöra
förefintliga arbetskraftstillgångar.

Regeringen skall inom ramen för våra
ekonomiska resurser fullfölja den konstruktiva
reformpolitik som varit socialdemokratiens
kännemärke. Ett genomförande
av pensionsreformen, ökade insatser
för bostadsbyggande, utbildning
och forskning samt en upprustning av
skilda vårdområden kommer därvid
främst i blickfältet.

Den första höjningen av folkpensionerna
kommer i enlighet med allmänna
pensionsberedningens plan att föreslås
till genomförande från den 1 juli 1958.
I pensionsfrågan eftersträvar regeringen
en lösning på grundval av den linje i
folkomröstningen, som erhöll den största
andelen av rösterna, nämligen förslaget
om lagfäst rätt till tilläggspension.
Allvarliga ansträngningar kommer att
göras i syfte att nå samling kring en
sådan lösning.

Bostadsbyggandet når i år en större
omfattning än någonsin. Bostadsbristen
är emellertid alltjämt ett svårt problem
på många håll, och efterfrågan på moderna
bostäder i de större samhällena
överstiger i allmänhet tillgången. Regeringen
vill söka åstadkomma en sådan
avvägning av våra resurser, att bostadsbyggandet
om möjligt kan ytterligare
ökas och i varje fall hållas uppe på nuvarande
höga nivå.

Den tekniska utvecklingen ställer
starkt växande krav på hela vårt utbildningsväsende.
Det giiller icke blott att
förse vetenskap och tekniskt utvecklingsarbete
utan även arbetslivet i övrigt
med kvalificerad och välutbildad
arbetskraft, ökade insatser för Torsk -

20 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

ning, yrkesutbildning och undervisning
blir därför nödvändiga, om vi rätt vill
utnyttja vårt begåvningskapital och den
chans de stora ungdomskullarna ger
vårt arbetsliv och vår produktion.

Vetenskaplig forskning och högre undervisning
kommer därför att ges en
framskjuten plats på regeringens arbetsprogram.
Yrkesutbildningen på olika
nivåer måste intensifieras och förstärkas,
och arbetet att skapa en allmän
nioårig obligatorisk skola fullföljas.

I ett samhälle med stigande standard
och ökad fritid bör ökat utrymme ges
åt stödet till folkbildning och kulturliv.

Stora utbyggnadsbehov gör sig gällande
på sjukvårdens område. Framför
allt gäller detta mentalsjukvården och
åldringsvården. Ungdomsvården skall
utbyggas. Nykterhetsvårdens upprustning
måste fortsättas.

Familjepolitiken har hittills med olika
ekonomiska stödåtgärder främst sökt
höja barnfamiljernas materiella standard.
De institutionella hjälpformerna
träder alltmera i förgrunden. Ytterligare
åtgärder för att vid behov bistå familjerna
med barnens vård och fostran
samt med rådgivning motverka hemmens
splittring bör främjas.

De senaste årens beslut om dels en
sänkning av den statliga inkomstskatten
och dels en kommunal skattesänkning
genom höjda kommunala ortsavdrag
är ett uttryck för regeringens vilja
att genomföra de skattesänkningar, som
befinnes möjliga inom ramen för en balanserad
ekonomi och sunda statsfinanser.
Med denna utgångspunkt kommer
regeringen att försöka genomföra ytterligare
aktuella reformer på skattepolitikens
område. Löne- och skattegrupperingen
omprövas.

Socialdemokratiens skattepolitik kommer
som hittills att präglas av två
huvudmotiv: dels skall skattebördorna
fördelas efter medborgarnas bärkraft
och dels skall beskattningen vara rättvis
och förhindra skattefusk på de lojala
skattebetalarnas bekostnad.

De kommande årens utveckling kommer
att ställa stora krav på den ekonomiska
politiken. Hushållning och sparsamhet
med tillgängliga resurser blir
ofrånkomligen nödvändiga. Regeringen
skall fullfölja en ekonomisk politik som
syftar till full sysselsättning, stabilt
penningvärde, jämn framstegstakt, social
och ekonomisk trygghet för medborgarna
och en rättvis fördelning av
produktionsresultatet. Finans- och kreditpolitiken
framstår som de främsta
medlen i strävandena att uppehålla
samhällsekonomisk balans. Graden och
omfattningen av dessa medels användning
anpassas till det aktuella konjunkturläget.

I ett demokratiskt samhälle formas
politiken under fri debatt och öppen
tävlan mellan olika meningsriktningar.
Det är en förutsättning för att medborgarna
skall kunna följa och överblicka
de olika samhällsfrågorna och
för att de aktivt skall engagera sig i
samhällsarbetet. Betydelsefulla frågor
står inom de närmaste åren inför sitt
avgörande. Deras lösning kommer att
kräva en ekonomisk och politisk kraftanspänning.
Det är regeringens förhoppning
att dessa frågor skall kunna
lösas i samförståndets tecken.

Härpå anförde:

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Herr Svensson i Stenkyrka
har frågat, om jag har för avsikt
att förelägga innevarande höstriksdag
förslag till förbättring av folkpensionerna
i enlighet med allmänna
pensionsberedningens förslag.

Allmänna pensionsberedningen har
föreslagit, att den första höjningen av
folkpensionerna skall träda i kraft den
1 juli 1958. Såsom framgått av regeringsförklaringen
har regeringen för
avsikt att förelägga riksdagen en proposition
i ämnet i sådan tid, att detta
pensionsberedningens förslag kan förverkligas.
Då förslaget berör riksstaten

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

först för nästa budgetår bör propositionen
avges i samband med övriga
propositioner rörande nästa budgetårs
riksstat, d. v. s. i början av år 1958.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till socialministern för
svaret på min interpellation. Det framgår
av detta och även av den regeringsförklaring,
som statsministern
nyss föredragit, att vi har att vänta
förslag om folkpensionernas höjning
under vårriksdagen. Egentligen hade
det varit önskvärt, att en proposition
hade blivit förelagd redan höstriksdagen,
ty beträffande folkpensionen råder
det allmän enighet i motsats till
vad det gäller tilläggspensionen.

Nu vet jag inte, om jag kan tolka
socialministerns svar på det sättet, att
det skulle råda någon tveksamhet när
det gäller att fullfölja pensionsberedningens
förslag att höja folkpensionen
till 3 600 resp. 5 400 kronor år 1968.
Jag förutsätter emellertid, att svaret är
positivt så till vida att avsikten är att
fullfölja förslaget. Jag vill tillägga, att
eftersom det råder enighet om folkpensionen,
man inte bör sammankoppla
denna med tilläggspensionen utan
låta riksdagen ta ställning till folkpensionsfrågan
enligt det föreliggande förslaget.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet TOKSTEN NILSSON:

Herr talman! Av mitt svar framgår
alldeles tydligt, att det inte råder någon
som helst tveksamhet vare sig från
min eller från regeringens sida beträffande
den ståndpunkt, som allmänna
pensionsberedningen tagit till frågan
om folkpensionerna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Den nya regeringen
har ännu inte haft tid att missköta sig
på elt för offentligheten bekant sätt,

utom statsrådet Lindström, vars förklaringar
till sin skrivklåda och sina
påtryckningar i en utnämningsfråga
kommer att tas upp i annat sammanhang.
Regeringsförklaringen, som kammaren
nyss lyssnat till, innehåller med
ett undantag föga att ta på. Den lovar
egentligen svenska folket allting utom
vackert väder. Borta med vinden
är statsminister Erlanders dova tonfall
om alla de impopulära ting, som
en regering måste ta på sitt ansvar att
genomföra. Många kommer att undra
över vad denna markanta omsvängning
i talesättet beror på, men få vågar tro,
att den förebådar en sinnesändring
t. ex. hos skatteminister Sträng.

I detta läge är det naturligt, att debatten
först och främst får gälla den
senaste månadens politiska händelser.
Två så ovanliga saker som en folkomröstning
och en regelrätt regeringskris
ger mer än nog av stoff till ett meningsutbyte.

Låt mig börja med koalitionsregeringens
upphörande. Varför bröt herr
Hedlund och hans vänner upp från
regeringskretsen? Enligt centerpartietbondeförbundet
skulle regeringskrisen
bero på att till tidigare meningsdifferenser
kom den klara motsättningen i
pensionsfrågan. Men denna motsättning
var ju känd långt före omröstningen!
Man frågar sig då, varför inte parterna
skildes åt redan i våras eller somras.
Spekulerade de i att omröstningen
skulle ge ett sådant resultat, att koalitionen
kunde fortsätta trots allt? Ja,
det tycks så. Vad var i så fall detta
resultat, som skulle kunna leda till
bevarad koalition? Det kanske herr
Erlander eller herr Hedlund kan tala
om.

Nu beslöt sig centerpartiet-bondeförbundet
för att bryta upp. Regeringen
inlämnade sin avskedsansökan. Det
skulle bli en enkel komplettering av
regeringen — med iakttagande av övliga
former — men med ett på förhand
givet resultat.

22 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

Den socialdemokratiska pressen var
redan på lördagsmorgonen några timmar
efter regeringens avgång, och innan
statsministern fått något regeringsuppdrag,
klar med namnen på de nya
ministrarna. Regeringsorganet skrev
med väldiga bokstäver över hela första
sidan: »Statsministern har ministerlistan
klar.» Var det riktigt, herr statsminister?
Morgon-Tidningen brukar ju
ha goda kanaler till kanslihuset.

Hade man på socialdemokratiskt håll
glömt att socialdemokraterna befinner
sig i minoritet i andra kammaren? Det
är uteslutet. Snarare litade man på
att herr Hedlund skulle föreslå en rent
socialdemokratisk ministär — med
hänvisning till första kammarens socialdemokratiska
majoritet och det
kommuniststöd, som herr Hagberg generöst
utlovat åt en socialdemokratisk
regering.

När de tre icke-socialistiska partierna
föreslog en samlingsregering, blev
socialdemokraterna uppenbarligen lätt
chockskadade. Men när de lugnat sig,
blev svaret, som vi alla vet, att man
vidhöll sin negativa inställning till en
samlingsregering.

Jag har inte dolt mitt intryck av att
socialdemokraterna sannolikt inte skulle
acceptera en samlingsregering, så
länge deras ställning i första kammaren
är så stark som den är. Tyvärr
fick jag rätt, men försöket var värt att
göra.

Vi i folkpartiet har för övrigt varit
tveksamma om en samlingsregerings
möjligheter så länge socialdemokraterna
är så starkt överrepresenterade
i första kammaren som för närvarande
och till följd därav är mindre samarbetsvilliga
än önskvärt vore för att
en sådan regering skall få sin fulla
styrka.

Att vi nu i alla fall förordade en
samlingsregering berodde främst på
vår önskan att främja samförstånd i
försvarsfrågan och i pensionsfrågan.

Höstens utveckling har visat att i

båda dessa avseenden kommer nästa år
ett exceptionellt läge att föreligga. En
samlingsregering skulle bli en press på
alla demokratiska partier att inte stelt
och envist hålla på sina positioner i
pensionsfrågan — att inte ställa sig
utanför en allmän demokratisk uppgörelse.
Försvarsfrågan behöver mer än
någonsin hållas över partistriderna och
möjligheterna därtill skulle ökas genom
en samlingsregering. Även utsikterna i
fråga om vårt lands ekonomi synes i
höst mer ovissa än tidigare. De har
allvarligt mörknat. Nyligen publicerade
statsfinansiella siffror är oroande.
I praktisk politik gäller det att handla
så som läget kräver. Ändras förutsättningarna,
kan handlingslinjerna behöva
modereras.

Sådan var vår reaktion. Men det
socialdemokratiska partiet svarade som
sagt nej till samlingstanken. Man ville
endast ha en samlingsregering i exceptionella
utrikespolitiska, krislägen.
Av Per Albin Hanssons samlingstanke
finns numera intet spår i hans gamla
parti. Statsminister Erlander vill ha ett
system med regering och opposition
som växlar vid makten. Det är allas
vår skyldighet att främja en sådan parlamentarism,
anser han.

Så som förhållandena utvecklats här
i landet skulle detta närmast innebära
att när socialdemokraterna förlorat sin
majoritet i andra kammaren, skulle regeringsmakten
övergå till de partier
som önskar en fortsatt utveckling på
den enskilda äganderättens grund och
inte en socialistisk utveckling såsom
socialdemokrater — och kommunister
— förordar. Centerpartiet-bondeförbundet
har liksom folkpartiet och högern
många gånger deklarerat en annan
samhällelig åskådning än socialdemokratien.
Jag utgår ifrån att ett partis
principiella åskådning bör spela en
roll vid utformningen av dess politik.

Vad gjorde då statsminister Erlander
när de senaste årens val visade tendenser
att socialdemokratien med all san -

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

nolikhet skulle bli och förbli ett minoritetsparti?
Jo, han förlitade sig på
bondeförbundets stöd. Vad var därvid
hans starka kort? Jo, den socialdemokratiska
majoriteten i första kammaren
och ett eventuellt kommuniststöd. Skall
bondeförbundet kunna få igenom några
av sina speciella önskemål, måste
man göra upp med oss socialdemokrater,
sades det, ty socialdemokraternas
ställning i första kammaren kommer
ingen förbi.

Detta resonemang förde efter 1952
års bakslag och 1956 års nederlag för
socialdemokratien till den slutsats jag
nämnde. Var detta andrakammarparlamentarism?
Naturligtvis inte. Det var
motsatsen. Herr Erlanders politiska
kungstanke har varit att med första
kammarens hjälp skapa och vidmakthålla
en koalition och att så hindra
den växling vid regeringsmakten mellan
socialdemokratiska och andra partier,
som han nu tycks ange vara vår
parlamentariska demokratis främsta
uppgift att möjliggöra. Det kan sägas
att varje parti är sig självt närmast och
att socialdemokratien haft full rätt att
behålla regeringsmakten med utnyttjande
av första kammarens oriktiga
sammansättning. Det låter säga sig,
men andrakammarparlamentarism är
det inte.

Låt mig, herr talman, mera generellt
ställa frågan om andrakammarparlamentarism.
Jag är varm anhängare av
tanken på en sådan, men jag måste
framhålla att dess förverkligande kräver
vissa konstitutionella ändringar
som ofta förbises. Hur skall regeringsproblemet
lösas när ett parti befinner
sig i minoritet i andra kammaren men
har majoritet i första kammaren och
med kommuniststöd majoritet vid gemensamma
voteringar? En regering
stödd på en sådan majoritet måste få
mycket stora svårigheter. Läget i förslå
kammaren skulle göra utsikterna
att få regeringsförslag genomförda ytterst
ovissa.

Det var just dessa svårigheter som
herr Hedlund förra veckan hänvisade
till såsom huvudskälet varför han inte
för närvarande kunde acceptera en trepartiregering.
Det var alltså främst
första kammaren som gjorde att icke
en majoritetsgrupp kunde bildas på
119 röster mot socialdemokraternas 106
i andra kammaren. Men statsminister
Erlander låtsas nu som om första kammaren
inte har med saken att skaffa.
De borgerliga kunde inte enas, säger
han. Därför ledde andrakammarparlamentarismen
till en socialistisk regering.
Kan man nå längre i att ställa
saker och ting på huvudet? Det var ju
första kammarens oriktiga sammansättning
som var främsta hindret för bildandet
av en majoritetsgrupp inom
andra kammaren.

Så länge vi har en första kammare
med samma befogenheter som andra
kammaren, förstår jag inte riktigt talet
om en erkänd andrakammarparlamentarism
i Sverige. Förstakammarledamöterna
har ju rösträtt, och de väljer
utskottsledamöter. Ja, de har t. o. m.
per huvud räknat större inflytande på
utskottens sammansättning än andra
kammarens ledamöter, vilket nästa år
skulle kunna få mycket stor praktisk
betydelse.

Den som menar allvar med talet om
andrakammarparlamentarism borde, synes
det mig, acceptera en sådan reform
av vårt representationssystem,
att en regering stödd på en majoritet i
andra kammaren inte kommer i minoritet
i riksdagen.

Det enklaste och bästa är att övergå
till enkammarsystem. Men det kommer
att ta åtskilliga år, innan den reformen
kan genomföras. När vi nu ändå reformerade
valsättet för några år sedan,
gavs det ett tillfälle att åtminstone
starkt förbättra förutsättningarna för
andrakammarparlamentarism genom en
rättvis valordning som skulle hindra
den oriktiga sammansättning som första
kammaren nu har. Varje ärlig an -

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

hängare av en parlamentarism, som vill
grunda regeringen på stöd av folkflertalet,
måste önska en rättvisare valordning
till första kammaren än den nuvarande.
Men den svenska socialdemokratien
motsatte sig en reform av valsättet
till första kammaren. Man gjorde
vissa modifikationer, som vi i enighetens
intresse accepterade, men motsatte
sig en reform, som skulle skapa den
riktigare mandatfördelning i första
kammaren, som vi krävde. Man ville
tydligen konservera den oriktiga sammansättningen
för att därigenom några
år framöver bevara en maktställning i
riksdagen, som minoritetsställningen
bland väljarna inte berättigar till. Av
regeringsförklaringen kan man utläsa
att detta allt fortfarande är den svenska
socialdemokratiens hållning. Man
hänvisar nu till en utredning, vars resultat
inte kan tänkas bli förverkligade
på åtminstone två eller tre år. Det är
verkligen bedrövligt att Hjalmar Brantings
och Per Albin Hanssons parti inte
ryggar tillbaka för att på detta sätt använda
vårt representationssystem.

Val efter val från och med 1952 har
socialdemokraterna fått färre röster än
de tre icke-socialistiska partierna. Men
vi har likväl haft en socialdemokratisk
majoritet i första kammaren och
— ända till i år — vid gemensamma
voteringar.

Möjligen kan socialdemokraterna invända
att de — även om de inte allena
haft majoritet i första kammaren —
ändå skulle ha kunnat få majoritet i
denna kammare tillsammans med kommunisterna.
Vill socialdemokraterna
åberopa detta? I så fall kan min hänvisning
till första kammaren som deras
styrkebälte kompletteras med en
hänvisning till kommuniststöd. Inräknar
ni kommuniströsterna i regeringsunderlaget?
Det är något den danska
socialdemokratien konsekvent avböjt att
göra. Gör ni det inte, så är er styrka
den oriktiga överrepresentationen i
första kammaren som ger er 11 mandat

mer än de tre icke-socialistpartierna
förfogar över, fastän ni fick färre röster
än de vid 1954 års val.

Detta är en frågeställning som regeringen
inte kan komma ifrån. Låt mig
göra en explicit fråga. Vill regeringen
medverka till en sådan omedelbar ändring
av valsättet, att partier med en minoritet
av väljare inte längre kan påräkna
majoritet i första kammaren sedan
denna helt nyvalts, till exempel efter
en upplösning? Svarar statsministern
nej på den frågan är hans tal om
andrakammarparlamentarism inte mycket
värt.

Den nya socialdemokratiska regeringen
hämtar som sagt sin styrka från
första kammaren och det stöd kommunisterna
utlovat, men kanske bör man
härtill lägga vissa andra hänsyn som
herr Hedlund åberopar som skäl för
sin vägran att inträda i en trepartiregering
just nu. Det var ju denna vägran
som banade vägen för den socialdemokratiska
minoritetsregeringen. Men
dessa hänsyn får väl betraktas som ett
mycket bräckligt underlag för den nuvarande
regeringen. Dess varaktighet
blir mycket beroende av hur länge herr
Hedlunds »karenstid» skall behöva vara.
Andra skäl kan ju tillkomma, som
hindrar tillkomsten av en trepartiregering.
Därom är det klokast att inte spå.

Naturligtvis var herr Hedlund inte
ensam om att inse att en trepartiregering
nu skulle mött stora svårigheter i
första kammaren och vid gemensamma
voteringar. Vi i folkpartiet har inte förbisett
de svårigheter som skulle mött
en sådan regering. Tidigare har de
synts avgörande före 1958 års val. Men
i tre avseenden uppkom som jag redan
nämnt i förbigående ett nytt läge i höst.

1. De nya uppgifterna om försvaret
visar att även med en viss beskärning
av organisationen mycket betydande
kostnadshöjningar blir oundvikliga,
större än man tidigare räknat med.

2. Pensionsfrågan blev efter folkomröstningen
än mera komplicerad än

Onsdagen den 6 november 1957 fm. Nr 24 25

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

förut. Det är önskvärt att väsentliga
steg tas till dess lösning under det
närmaste året.

3. De ekonomiska framtidsutsikterna
har mörknat.

Framför allt lät jag mig vid förordandet
av en trepartiregering ledas av följande
hänsyn:

En trepartiregering skulle kunnat
satsa på samförståndspolitik medan alternativet
var en socialdemokratisk regering
som — om inte alla tecken pekar
fel — söker konflikt. Svårigheterna
för en trepartiregering skulle ha blivit
stora, men socialdemokraterna i första
kammaren skulle nog inte ha vågat att
annat än i undantagsfall motsätta sig
andrakammarmajoritetens och folkmajoritetens
vilja.

Iierr Hedlund hyste inte så höga tankar
om socialdemokraternas goda vilja
och sunda omdöme. Han ansåg att en
trepartiregering skulle stå maktlös —
nästan lika maktlös som en ren cp-bfregering.

En liten parentes: Den omständigheten
att det gamla bondeförbundet nu
har dubbelnamn ger ju ett intryck av
koalition men ökar inte mandatantalet
och stärker inte underlaget för en regering.

Nu gick det som det gick. Vi fick en
minoritetsregering, som tydligen är avsedd
att bli en konfliktregering. Krigiska
tonfall skall dölja dess svaghet.
Konflikter skall lägga grunden till framgångar
vid nästa års val. Sådan tycks
planen vara. Redan vid regeringstillträdet
meddelade en rad av den socialdemokratiska
pressens mest framstående
pennor att man — om inte majoriteten
i andra kammaren fogade sig
efter minoriteten — fick räkna med
andra kammarens upplösning. Det var
avsett som ett hot.

Regeringsförklaringens uttalande i
pensionsfrågan ger samma intryck. Regeringen
vill ha samling genom att alla
andra skall övergå till den ståndpunkt
som i folkomröstningen kallades för

linje 1 och som regeringen intog. Det
vore närmast ett hån att kalla detta för
vilja till samförståndslösning. En minoritet
som vill diktera är väl inte vägen
till en samling.

Det är min tro att den svenska socialdemokratiska
ledningen här gör sig
skyldig till en allvarlig felbedömning
och brister i ansvarskänsla inför den
svenska demokratien. Att från början
välja konflikt i stället för att pröva vägen
till samförstånd, det är den stora
ansvarslösheten. Man tycks glömma hur
mycket bättre den sociala reform är
som man löser genom demokratisk samling
än den som genomförs efter häftig
strid. Den förra är grundmurad, den
senare kan rivas upp igen, glöm inte
det!

Mot den bakgrund som jag här, herr
talman, närmare har antytt är jag inte
längre övertygad om att den nya regeringen
strävar efter att samla de demokratiska
partierna ens i försvarsfrågan,
där vi hittills varit ense om att eftersträva
demokratisk samling. Försvarsfrågan
kan komma att framstå som ett
vapen i den stora politiska striden
nästa år. I så fall offras väsentliga
värden för vår svenska demokrati.

Naturligtvis ryggar envar tillbaka inför
tanken att den svenska socialdemokratien
lägger upp till konflikt just nu,
när ansvarskänslan kräver allvarliga
kompromissförsök. Kanske menar socialdemokraterna
inte allvar och kanske
hemfaller man helt enkelt åt den
naiva tron att man skall kunna skrämma
oss andra. I så fall, ju förr man frigör
sig från denna vanföreställning,
desto bättre. Morska tonfall förvandlar
inte folkomröstningens minoritet till
en majoritet. Inte heller försöken att se
bort från andra röster än löntagarnas.
Vi har alla rösträtt här i landet, herr
statsminister. En minoritet förvandlas
inte till en majoritet genom att man
blott ser på vissa yrkesgruppers röster
och intressen, om vilka man spekulerar.
Egentligen är det mycket egen -

26 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

domligt att man skall behöva påminna
om den saken.

Det är klart att när fyra olika röstningssätt
används, kan omdömena om
folkomröstningens resultat skifta. Mig
synes det dominerande vara att en majoritet
uttalat sig mot en obligatorisk
tilläggspension för löntagare, detta
trots att linje l:s propaganda sökte sabotera
folkomröstningens idé att medborgarna
skall ta ställning i den uppställda
frågan, ingenting annat. I stället
sökte man ge intrycket att det gällde
»arbetarklassens politiska inflytande»
e. d. Man sökte alltså mobilisera en
känsla av en klass- och partilojalitet
som ett skäl för socialdemokratiska
medborgare att rösta för linje 1, även
om de snarare sympatiserade med en
annan linje eller med ingen alls. Företrädarna
för de andra linjerna använde
icke denna metod. Trots detta vann
linje 1 inte flertalet bland väljarna.

Talesmännen för linje 2 sökte göra
folkomröstningen till något annat än en
vägledning åt staten. Om en majoritet
röstade för linje 2, så skulle det innebära
en uppmaning till de fackliga organisationerna
att inte sluta avtal om
löntagarpension av det slag, som linje
2 ogillade.

Låt oss ett ögonblick utgå från denna
linje 2:s egendomliga uppfattning
om folkomröstningens uppgift. Omröstningen
gjorde i så fall klart, att Sveriges
folk inte ställer sig bakom detta
tvåans råd till de fackliga organisationerna.
En sjundedel av de röstande är
ju inte majoritet. Ställer man spörsmålet
om de i röstningen deltagande önskar
något slag av samlat grepp för att
underlätta en lösning av pensionsfrågan,
då måste svaret bli att åtta tiondelar
av de röstande uttalade sig för
delta.

För oss i riksdagen som främst sysslar
med de offentliga åtgärderna är det
av särskild vikt att veta vad linje 2 gav
för råd åt staten. Vad skall staten göra
eller inte göra? Efter de modifikatio -

ner som linje 2 undergick de senaste
veckorna före omröstningen — redovisade
i radiodebatten — innebär denna
linje att staten på olika vägar skall underlätta
värdefasta, frivilliga tilläggspensioner.
I detta fall blev skillnaden
mellan linje 2 och linje 3 allt mindre
och framstår inte längre som betydande.
Mer än hälften av de röstande var
alltså positiva till sådana åtgärder. För
dem uttalade sig alltså väsentligt fler
medborgare än de som önskade en obligatorisk
tilläggspension enligt linje 1.

Dessa överväganden leder mig till
följande sammanfattande slutomdöme
av folkomröstningen.

1. Folkmajoriteten önskar väsentliga
steg som utan dröjsmål främjar en lösning
av pensionsfrågan.

2. Folkmajoriteten önskar inte en lagstiftning
rörande löntagarpension av
det slag som ettan föreslår.

3. Folkmajoriteten har uttalat sig för
vissa lagstiftande åtgärder som såväl
linje 3 som den modifierade linje 2
innebar, i syfte att underlätta en värdefast
tilläggspension.

4. Man får inte glömma, att det är
en betydande minoritet som önskar en
obligatorisk tilläggspension.

Vad blir då den praktiska politiska
konsekvensen av dessa slutsatser? Jo,
herr talman, självklart att förslagen bör
omarbetas.

En sådan omarbetning kan ha ettdera
av två syften. Antingen söker varje
part genom väsentliga medgivanden
medverka till en samlande lösning, eller
också söker varje part förbättra sin linje
genom smärre modifikationer i syfte
att vinna ökad anslutning för den, i
bästa fall en liten majoritet. Det verkar
som om regeringen bestämt sig för den
senare vägen. Kan man få en liten majoritet
efter den andrakammarupplösning
man redan börjat tala om, så skall
linje 1 genomföras mot de partier som
i dag har majoritet. Sådan tycks planen
vara.

Handelsminister Lange ville i sitt in -

Onsdagen den 6 november 1957 fm. Nr 24 27

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

terpellationssvar till herr Dalilén i går
inte ens lova att verka för sådana lagstiftningsåtgärder
som skulle öka utsikterna
till värdefasta pensionsförsäkringar
och värdefasta försäkringar över
huvud, trots att flertalet av de i folkomröstningen
deltagande står bakom
dessa krav. Är det regeringens avsikt
att hindra de reformer som skulle kunna
vara av så stor betydelse inte bara
för pensionsförsäkringen, utan för all
försäkring? Man kan här endast uttrycka
sin stora förvåning.

Jag hävdar för min del att folkomröstningens
resultat utgör ett bestämt
förord för att man nu vid omarbetningen
och förhandlingarna kring tilläggspensionen
försöker åstadkomma en
samlande lösning. Det måste djupt beklagas
om regeringen skulle fasthålla
vid sin negativa inställning härvidlag.

Jag måste, herr talman, sedan beröra
en sak av ett slag som vi i allmänhet
inte debatterar här i kammaren. Den
socialdemokratiska pressen bedriver
för närvarande en rykteskampanj, tydligen
för att dämpa den stämning för en
kompromiss som finns, kanske inte
bland de politiska och fackliga ledarna
men bland de breda lagren i alla folkgrupper
— detta har ju nyligen konstaterats
genom en opinionsundersökning.
I detta syfte hemfaller man på ledande
socialdemokratiskt håll åt önsketänkande
och sprider rykten om att en väsentlig
del av folkpartiet skulle vara benägen
att acceptera en föga modifierad
linje 1. Därför behövs ingen radikal
ändring av linje 1 som skulle möjliggöra
en lösning, stödd av en överväldigande
majoritet från alla partier, säger
man.

Men allt detta är grundlöst tal. Det är
fria fantasier som man sprider tydligen
för att försvaga samförståndsviljan och
kompromissviljan inom socialdemokratien.
Denna viskningskampanj rörande
folkpartiets inställning kan man avlysa
först som sist. Vi står fast vid vår principiella
inställning, men vi menar allvar

med vårt tal om att kompromisser förutsätter
väsentliga medgivanden å ömse
håll. Så enkelt är det.

Att nu diskutera hur en kompromiss
i pensionsfrågan skulle se ut, om socialdemokraterna
skulle svänga om och
uppriktigt pröva en sådan möjlighet,
kan givetvis inte komma i fråga i dag.
Vad som begärs av vart och ett av de
demokratiska partierna är att de går till
förhandlingar med en bestämd önskan
att uppnå samförstånd och att de i detta
syfte är beredda att ta hänsyn till de
andra parterna.

~Herr talman! Låt mig nu säga några
ord om folkpensionen. Det har varit
ett framträdande drag i regeringspartiets
upplysningsverksamhet de senaste
månaderna att man kommit med i viss
mån vilseledande framställningar rörande
kostnaderna för en förbättring
av folkpensionerna. Man har upprepat
och åter upprepat, hur dyr folkpensionen
skulle bli för statskassan. Det hela
har börjat likna en kampanj avsedd
att göra folkpensionen impopulär bland
skattebetalarna, kanske för att hindra
varje tanke på en fortsatt förbättring av
folkpensionen efter det närmaste årtiondets
slut. Ju högre folkpensionen
blir, desto svårare blir det ju att motivera
en dyrbar obligatorisk tilläggspension
för löntagarna — det inser alla.

Utgångspunkten för kampanjen har
varit några tabeller i pensionsutredningens
betänkande, som ledamöterna
under det jäktiga slutskedet inte hann
närmare granska. I en tabell, vars uppgifter
sedan har valsat runt i pressen,
utgår man från att reallönen i landet
under det närmaste årtiondet skall bli
oförändrad. Då stiger folkpensionsavgifterna
långt mindre än man eljest
skulle vänta, och belastningen på statskassan
blir så mycket större.

När vi på vårt håll före folkomröstningen
lät göra en beräkning rörande
tilläggspensionen, som utgick från alt
reallönen i framtiden skulle stiga med
2 procent om året trots arbetstidsför -

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

kortningen, förklarade man på socialdemokratiskt
håll, att detta var alltför
lågt och att man kunde vänta en större
stegring. Men när den svenska socialdemokratien
nu offentligt diskuterar
folkpensionerna och kostnaderna för
folkpensionernas förbättring, utgår man
från siffror som bygger på antagandet
att den framtida reallönen i Sverige inte
skall stiga alls. På det sättet får man
en bakgrund för en svartmålning av
statskassans kostnader för folkpensionen.
Jag kan inte tolka ett sådant förfaringssätt
annorlunda än att det vittnar
om en viss förskräckelse över tanken
att folkpensionärerna skulle kunna
få andel i standardhöjningen inte bara
närmaste årtionde, utan även därefter.

Någon kanske invänder, att det blir
tids nog att diskutera dessa ting längre
fram på 1960-talet, men förslaget om en
obligatorisk tilläggspension för löntagare
gäller framför allt pensionsförhållandena
på längre sikt, på 1970- och
1980-talen och senare. Det går inte att
diskutera den saken utan att beröra
folkpensionens utveckling under samma
tid.

För att inte denna diskussion skall
snedvridas än en gång, bör statskassans
kostnader för folkpensionshöjningen inte
överdrivas genom siffror, som är vilseledande
därför att de baseras på orealistiska
antaganden.

Hur stor skulle då belastningen på
statskassan bli t. ex. på mitten av 1960-talet, om folkpensionen då har höjts
enligt utredningens förslag? Antar man
en folkpension enligt det högre av beredningens
två alternativ och räknar
med en tvåprocentig årlig realinkomsthöjning,
alltså mycket försiktigt, då kan
statskassans kostnader för folkpensionen
år 1958 beräknas till cirka 1 130
miljoner kronor och år 1965 till cirka
1 250 miljoner kronor — det blir eu
ökning på sju år med cirka 120 miljoner
kronor. Faktiskt innebär det en minskning
av den andel av statsinkomsterna,
som skulle åtgå för folkpensions -

ändamål. Det bidrag, som en inkomsttagare
med 12 000 respektive 18 000
kronor i inkomst skulle få ge till folkpensionsändamål
i form av skatt, skulle
inte stiga alls, i kronor räknat.

Om man antar en snabbare reallönehöjning
än den man här räknat med —
och det vill regeringspartiet i annat
sammanhang göra — kommer man till
att statskassans kostnader för folkpensionsförbättring
år 1965 inte alls skulle
behöva ligga högre än 1958. Nog ger
dessa uppgifter ett helt annat intryck
än den socialdemokratiska propagandan
om den billiga tilläggspensionen
och den dyra folkpensionen.

För min del hemställer jag till regeringen
att här låta göra och framlägga
en offentlig utredning, som utgår
från de antaganden rörande reallöneutvecklingen
som regeringen i annat
sammanhang rör sig med.

Det är sant, herr talman, att en folkpensionsavgift
år 1965 på 6 procent upp
till 15 000 kronors inkomst är ytterst
kännbar, men den obligatoriska tilläggspensionen
skulle redan samma år kosta
den enskilde löntagaren ungefär 6 procent
av lönen genom minskade möjligheter
till löneförbättringar. Den som
tycker att folkpensionens 6-procentsavgift
är hög kan väl inte gärna förorda
att där ovanpå lägga ytterligare 6 procent
för en obligatorisk tilläggspension.

Vad jag vill slå fast är att de upplysningar,
som här spelar den största rollen
i den offentliga debatten, överdriver
den belastning på statskassan som
folkpensionsreformen behöver medföra.
En annan sak är med vilka trappsteg
höjningen skall ske. Här har alla partier
i våras varit ense om att tills vidare
inta en avvaktande hållning.

Innan jag lämnar pensionerna vill
jag ställa en fråga till socialministern
om invalidpensionen. Den har alltför
länge skjutits åt sidan. Med hänsyn till
dess stora sociala betydelse har det
väckt någon överraskning att detta
spörsmål inte tagits upp på ett allvar -

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

ligt sätt, som ett huvudproblem, vilket
det faktiskt är. Nu lär detta spörsmål
utredas bakom socialdepartementets
stängda dörrar — det var det intryck
man fick av socialministerns yttrande
i radio.

Är det verkligen meningen att regeringen
tänker hålla oppositionspartierna
utanför detta utredningsarbete? Jag
skulle vilja fråga, om regeringen verkligen
vill försvåra för oppositionspartierna
att utarbeta sina pensionsalternativ.
Handelsminister Langes yttrande i går
och det intryck man får rörande invalidpensionsutredningen
tycks peka i
den riktningen.

Folkpartiet hölls som bekant utanför
de så kallade Åkessonkommittéernas
åttaåriga utredningsarbete av pensionsfrågan
trots våra upprepade krav på
representation i detta arbete enligt goda
svenska traditioner. Skall regeringen
nu återvända till sådana metoder,
efter att man dock under fjolåret lät
alla demokratiska partier vara med i
utredningsarbetet? Kanske ledaren för
centerpartiet, herr Hedlund, redan här
kan få tillfälle att öva sig i rollen som
oppositionsledare. Jag hoppas att han
också är intresserad av att invalidpensionsfrågan
ägnas tillräcklig uppmärksamhet
och att den utredes under deltagande
av oppositionen.

Jag vill tillägga, herr talman, att i
vårt grannland Danmark får ett parti,
som står utanför regeringen, låna experter
från administrationen för att utarbeta
alternativ till regeringens förslag.

Jag riktar därför två direkta frågor
till socialministern: Kan en representant
för folkpartiet och övriga oppositionspartier
få deltaga vid slutförandet
av utredningsarbetet om invalidpensionen?
Kan vi inom praktiskt möjliga
gränser få disponera experter för att
få utarbeta vissa förslag i pensionsfrågan? Vad

regeringsförklaringen beträffar
vill jag endast göra några korta påpekanden.
Att staten under senare år

misslyckats i sin strävan att bevara
penningvärdet är ett känt men nog så
dystert faktum. Småspararna förlorar
för varje femårsperiod som går tusentals
och åter tusentals millioner kronor
av sina besparingars realvärde. De nationalekonomiska
experterna är ense
om att framhålla hur allvarligt det är
att inflationen skadar sparviljan. Professor
Gårdlund skriver i den lilla
skrift, som statsminister Erlander i våras
var så förtjust över: »Den strävan
efter social trygghet och utjämning,
som utmärkt och varit en heder för
de senaste årtiondenas politiska regim
i vårt land, har i väsentlig mån motverkats
av den ekonomiska politik som
samtidigt förts. Detta är en allvarlig
sak. Ett socialt reformparti, som medverkar
till inflation, sviker sin egen
tro.»

Nu har konjunkturavmattningen i
Förenta staterna och prisfallet på
världsmarknaden på råvarorna underlättat
för oss att få prisstegringen att
avstanna i Sverige. Vad tänker då regeringen
göra för att utnyttja denna
galgenfrist? I regeringsförklaringen söker
man förgäves någon vägledning.
Tydligen behandlas penningvärdets försvar
allt fortfarande som en av de mindre
viktiga frågorna. Har regeringen
här något program som kan inge förtroende,
lägg då fram det! Det är den
första förutsättningen för framgång i
inflationskampen.

I regeringsförklaringen säges, att den
ekonomiska politiken medvetet skall
inriktas på att främja ökat sparande
och ökad kapitalbildning. Det är verkligen
en nyhet, d. v. s. det vore det, om
allmänheten vågade tro på att regeringen
bär verkligen menar allvar. Finansminister
Sträng har i ett tal t. o. m.
antytt, att man syftar till en oerhört
stor ökning av sparandet. Men detta säger
vid inte så mycket, när det kommer
från den man, som vid sidan av
herrar Erlander och Sköld har det
största ansvaret för att penningvärdet

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

fördärvats, sparviljan skadats och det
enskilda nettosparandet inte ökats på
det sätt som normalt skulle följa med
ekonomisk standardhöjning, full sysselsättning
och goda konjunkturer. Säkert
är, att det med en politik av hittillsvarande
slag inte finns någon chans
till en frivillig ökning av sparandet av
den omfattning som finansministern
tydligen tänker sig. Det går väl med detta
som med hans totalbalansering, vilken
alla nu erkänner blivit ett slag i
luften. Troligen tänker herr Sträng på
ett eller annat slag av tvångssparande.
Vi minns hur finansministern liksom
på en karamell sög på uppgifter — för
övrigt föga tillförlitliga — om att premierna
för det frivilliga sparandet hade
varit verkningslösa. Sedan herr Hagberg
nu utlovat sitt stöd kan ju regeringens
möjligheter att ordna ett tvångssparande
vara större än tidigare. Vi
väntar med spänning på vad den herr
Strängs politik skall gå ut på, som skall
åstadkomma den stora relativa konsumtionsminskning
han talar om.

Regeringsförklaringen säger att en
dynamisk utveckling av produktion och
näringsliv kräver ett positivt och aktivt
engagemang från samhällets sida. Betyder
det att alla de företagsfientliga
skatterna skall vara kvar, något som
finansministern tycktes antyda häromdagen?
Skall kravet på verklig resultatutjämning
liksom hittills skjutas åt
sidan? Skall bolagens självfinansiering
försvåras genom extra bolagsskatter?
Många sådana frågor kommer att ställas.
Låt oss få veta vad som döljer sig
bakom regeringsförklaringens välljudande
fraser — om det nu finns någonting
därbakom.

»I ett effektivt utnyttjande av våra
produktionsresurser spelar de mindre
företagen en viktig roll», säger regeringsförklaringen.
Men vad utlovar då
regeringsförklaringen för åtgärder rent
konkret? Ingenting! År efter år har man
förkastat förslag från vårt håll, vilka
skulle främja de mindre företagens ut -

veckling. Endast i samband med framtvingade
politiska uppgörelser tycks
socialdemokratien vilja göra någonting
av betydelse. Nu tycks de mindre företagen
här avspisas med en vänlig klapp
på axeln.

Jag kan inte, herr talman, underlåta
att ägna någon minut åt att läsa upp ett
stycke ur regeringsförklaringen, som
i flera avseenden rätt väl karakteriserar
långa stycken av densamma. Liknande
granskningar har statsministern tidigare
gjort, när vi från vårt håll kommit
med förklaringar av programmatiskt innehåll.
Jag är därför säker på att statsministern
med intresse tar del av vad
jag kommer att säga.

I förklaringen heter det: »Utvecklingen
av ett allsidigt näringsliv kräver att
kommunikationerna utbyggs i takt med
näringslivet i övrigt.» En revolutionerande
och ny iakttagelse! »En rimlig
avvägning mellan olika transportgrenar
kommer att eftersträvas för att säkra
en effektiv transportförsörjning.» Alla
förstår vilka nya tankar som döljes bakom
detta! »Våra vägar behöver utbyggas.
» Svenska folket kommer med intresse
att ta del av denna sensationella
upplysning! »Järnvägarna bör rustas
för att även fortsättningsvis kunna effektivt
ombesörja den långväga trafiken.
» Det är verkligen högst intressant!
»Den expanderande flygtrafiken nödvändiggör
byggande av nya flygplatser.
» Den största nyheten av alla!

Ja, så låter regeringsprogrammet i
långa stycken.

Det statsfinansiella läget är ansträngt
— det vet vi. Det ger mig anledning att
aktualisera ett krav, som i denna kammare
vann majoritet i våras, nämligen
förslaget om tillsättande av en besparingskommission,
vilket regeringspartiet
då röstade emot. Jag kan inte tänka
mig att regeringen efter sitt tal om en
andrakammarparlamentarism nu längre
kan vidhålla en nekande attityd, när en
majoritet av andra kammaren begärt
en så nyttig och välgrundad åtgärd.

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande

I fråga om skördeskadorna vittnar
regeringsförklaringen om att regeringen
inte hyser något större intresse för
detta spörsmål. Anser regeringen inte
att detta är något så exceptionellt att
särskilda åtgärder från samhällets sida
är berättigade?

Innan jag slutar skulle jag vilja efterlysa
en särskild debatt senare under
riksdagen om den gemensamma nordiska
marknaden och de europeiska
frihandelssträvandena. Jag tror att en
sådan debatt skulle vara berättigad och
nyttig.

Herr talman! När man läser regeringsförklaringen
måste man instämma
med kammarens aktade ledamot herr
Hallén, som redan innan han hade sett
regeringsförklaringen, tydligen inför
tanken på den nya minoritetsregeringens
färd, gjorde några reflexioner, som
han kallade »Ensam i bräcklig farkost».
Han skriver där bland annat följande:
»Det har kommit något stagnerande och
stillastående över vår politik, det hörs
inga fanfarer eller gälla trumpetstötar,
var gång vi genomlever en valrörelse,
äger en decimering rum, ringa visserligen,
men ...» »Yi får stiga ensamma
i en bräcklig farkost, resan kan bli
vansklig nog», säger herr Hallén vidare.
Han hoppas emellertid att den ensamma
färden ändå skall ha ett livgivande inflytande
och slutar sina reflexioner på
följande sätt: »Det har varit en lång
och trist höst i mer än ett avseende.»

Herr talman! I dagens läge är det
inte främst en belysning av den ena
eller den andra konkreta frågan som
kräves. Även om vi naturligtvis aldrig
bör försumma tillfället att ge en sådan
belysning, är det inte den främsta uppgiften
just nu. Nej, det är att bringa
klarhet i frågan om svensk politik under
det närmaste året skall läggas upp
till strid eller — i möjlig mån — syfta
till att finna samlande lösningar. Den
grupp jag företräder är beredd på politisk
kamp om det kräves. Vi hyser en
fast tillförsikt att växande skaror in -

om regeringens politiska program m. m.

nerst inne sympatiserar med en politisk
utveckling av den art vi vill främja. Vi
kan inte tro att en stor politisk konflikt
nästa år — kanske häftigare och
hätskare än någon vårt folk upplevt
på ett kvartssekel •— skulle vara rätta
vägen till goda lösningar av dagens stora
och viktiga spörsmål.

I det gamla Rom hette det: Må konsulerna
tillse att det allmännas sak inte
tager skada. Det ansvaret vilar på oss
alla!

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Den som inte själv gör
någon aktiv kyrklig insats skall vara
aktsam när han uttalar sig i kyrkans
angelägenheter. Detta kräver respekten
för andra människors tro och djupa
övertygelse. Dock dristar jag mig att
säga, att de kyrkans män, som inte ville
ge kvinnor rätt att bekläda prästämbete,
nog inte handlade välbetänkt. De besinnade,
som jag ser det, inte tillräckligt
att det hinder, som de inte ville vara
med att riva ned, kanske inte främst är
ett hinder för kvinnorna utan för den
svenska kyrkans fortgående omvandling
till en folkkyrka. Många av dem talade
ett språk som samtiden inte förstår,
inte kan förstå. Vi ser i dag inte man
eller kvinna. Vi ser människor, människor
beredda att satsa sin kraft och
sin person för någonting som ger deras
liv innehåll.

Av det inträffade drar jag emellertid,
herr talman, inte slutsatsen att
kyrkans självständiga bestämmanderätt
bör begränsas eller avskaffas. Frågan
om kvinnliga präster skall nu ytterligare
övervägas, och jag hoppas att kyrkomötet
kommer fram till ett positivt
beslut. Vi i vår meningsriktning vill
dock inte medverka till att regering
och riksdag får mera att säga till om i
kyrkans angelägenheter. Vi kommer att
bestämt motsätta oss alla försök att politisera
dess arbetsvillkor och inre förhållanden,
vilken motivering som än
anföres för sådana framstötar.

32 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

Inte minst många av oss föräldrar har
nog ibland en tilltagande känsla av att
vi någon gång måste ta mod till oss
och säga vad vi tänker om god sed
och god smak. Det pågår en dragkamp
om människorna, kanske främst om
morgondagens människor. Det skall
klart sägas ut, att ilen kampen vinner
man inte med förbud och ingripanden
utan genom att övertyga.

Jag gör absolut inte anspråk på att
kunna bedöma litteratur ur litterär
synpunkt. På det området finns det experter.
Men det tycks komma ut fler
och fler böcker som på varje frisk
människa måste göra ett intryck av
snusk, av osundhet och kvalm. En författare
får inte bara tänka på sig själv,
han måste också tänka på de många
människor som får hans verk i sin
hand. Därför får inte den etiska bedömningsgrunden
försvinna i det litterära
finsmakeriet. Ett kulturliv utan
god smak, utan ansvar tjänar inte människorna.
Möjligen finns det folk som
kan tjäna på detta och folk som behöver
ansvarslösheten för att få tillfälle
att demonstrera sin märkliga frigjordhet.

Herr talman! Låt mig säga det än en
gång. Jag ropar inte på censur, inte på
polis. Vad jag hoppas på är en opinion
bland människorna, som är stark nog
att hävda vanlig anständighet utan pryderi
och moralism. Litteraturen har
all rätt att säga sanningen, men sanningen
är frisk, inte sjuk. Den är vidsynt,
inte monoman.

Varför, herr talman, vågar jag besvära
riksdagen med dessa strängt personliga
synpunkter? Jo, helt enkelt därför,
att det faktiskt finns andra kriser
än regeringskriser — och kriser
som måhända betyder mer för människorna
i det långa loppet. Det en smula
längre perspektivet, det en smula mer
direkt mänskliga, är kanske inte alldeles
överflödigt, när vi diskuterar politik,
som visserligen — det har sagts
till leda — är det möjligas konst men

ändå inte bara består av ett antal från
varandra isolerade, närmast tekniska
problem. Jag menar inte att vi skall
följa högt föredöme och deklarera: Vi
bygger för framtiden! när det enda man
egentligen gör är att lova: Vi skall
bygga någon gång i framtiden. Politiken
måste vara inställd på att nå mål,
som måhända ligger längre bort än
nästa konjunkturrapport och som samtidigt
ligger människornas värld närmare
än teorien om den totalbalanserade
budgeten.

För oss i högerpartiet tränger sig den
tanken för var dag allt skarpare i förgrunden,
att vi också i politiken måste
markera sammanhanget mellan en människas
egen prestation och hennes egna
rättigheter. Med rättigheter menar jag
då någonting mycket vidsträckt. Hon
måste få ha sin rätt att själv forma och
ge innehåll åt den egna tillvaron. De
vanliga arbetsförtjänsterna blir undan
för undan större. De blir mer och mer
jämnhöga med varandra. Om några år
har vi kanske ett samhälle, där de flesta
fullt arbetsföra har en årsförtjänst på
lått oss säga 15 000 kronor — riktiga
kronor. Det måste väl ändå vara så, att
politiken då ställes inför helt nya uppgifter
och att den blir ett hinder för
utvecklingen, om den envisas med att
syssla med så hämmande ting som
tvångssparande, socialiseringsingripanden
och statsbidrag hit och statsbidrag
dit. Det skulle ju vara som att bygga
ämbetsverk i stället för kraftverk.

Den där tanken om det nödvändiga
sammanhanget mellan vad människor
själva gör och hur de får det leder oss
inte främst till att säga nej till en
mängd saker. Den leder oss till att säga
ja till att söka göra nya saker, så att
människorna själva kan ordna det för
sig och de sina. Det råder ingen tvekan
om att socialpolitiken i vidsträckt bemärkelse
måste omprövas, inte bara i
sina detaljer utan också i sin allmänna
uppläggning. Gemensamt skall vi svara
för ett så hyggligt grundskydd för alla

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

som vi har råd till. Ingen av oss vet vad
som kan hända. Vi skall flytta över
tyngdpunkten i vår sociala verksamhet
från utdelning av slantar till insatser
för att bereda människor vård,
som behöver vård, också människor,
som både vill och kan och skall betala
för sig. Men att vi genom diverse jätteämbetsverk
skulle fortsätta att byta
pengar med varandra, det kan jag inte
finna några skäl till.

Än viktigare är emellertid att vi verkligen
griper oss an med det som direkt
underlättar för människorna att själva
få fram ett växande välstånd och att få
ut det som ett personligt välstånd. Att
få det bättre det är i mycket hög grad
att få bestämma mera själv, att få känna
sig friare och mera självständig i
ekonomiskt avseende. Låt oss se statsutgifterna,
skattefrågan, det otillräckliga
sparandets problem, pensionsfrågan
och bostadsfrågan ur den synpunkten.
Allt vad vi sysslar med hänger ju ändå
i hop som en väv. Samhället har inga
resurser. Det är bara människorna,
som har resurser. »Kejsaren äter alltid
ur bondens risskål», säger ett kinesiskt
ordspråk. Han går i kulins rock, även
om kulin måste låna täcke till natten.

Är det, herr talman, vettigt att tala
om skattesänkningar, när regeringens
pengar absolut inte räcker till? Skall
man då inte i stället resonera om hur
det skall ordnas för att regeringen skall
få mer pengar? Den måste ju betala
sina räkningar. Ja, det senare skulle
man ha tänkt på, innan man skaffade
sig så många fordringsägare, att man
måste skaffa sig ännu fler för att bli
av med några.

Det berättas om en känd överliggare
i Lund, att då han plötsligt fick en
större summa pengar än han någonsin
tidigare haft, satte han dem på giro
»för att ständigt vara likvid». Girot
avlövades emellertid fortare än en lönn
i en höststorm. Då hade han ingen annan
väg att gå än växlarnas — berättar
krönikan — och den förde till att varje
3 — Andra kammarens protokoll

dag blev som tre månader å dato för
honom, och den enda tidskrift i vilken
han därefter medarbetade var Justitia.

Regeringen har det ju något lättare.
Det finns en bank, som åtminstone regeringen
själv betraktar som sin egen.
För fjorton dagar sedan lånade finansministern
netto 75 miljoner kronor där.
Nu motsvarar statens lån i statens bank
mer än 88 procent av värdet av samtliga
de sedlar som samma bank tryckt
och släppt ut i rörelsen.

Den ena av de ovala gluggarna på
våra tior är tom. Skulle man inte, herr
talman, där kunna sätta in ett gruppfoto
av regeringen och under det trycka
de gamla orden Hinc robur et securitas
— härav styrkan och säkerheten.

Men regeringen lider av kassafeber.
Skall man sänka skatten då? Ja, herr
talman, just då skall skattesänkningsattacken
sättas in, och det av tre skäl.
Skattebetalarna måste framtvinga ett
slut på de experiment i tvångssparande,
som regeringen för omväxlings skull
kallar totalbalansering. Vi kan inte göra
det från november till december, men
avvecklingen av detta jättelika och
misslyckade laboratorieförsök måste
börja. Vi måste få myndigheterna att
driva ned statsutgifterna, att koncentrera
de pengar som, vad man än säger,
är våra pengar, på det verkligt väsentliga
och på det som det inte finns någon
möjlighet för oss själva att göra,
utan där vi behöver myndigheter.

Medborgarna själva måste med andra
ord få regeringen att ta hänsyn till deras
svårigheter. Många av medborgarna
har ju dock det ständiga bekymret att
sedan skatten är betald få slantarna att
räcka till för sina egna behov och på
samma gång få något över för sparbanksboken,
amorteringarna på villan
eller stugan, avbetalningskontraktet på
de nya maskinerna. Det lönar sig inte,
herr talman, för en husmor att begära
tilläggsanslag, när plånboken bara innehåller
skattekvitton.

Alla talar om sparandet. Ena dagen

7.957. Nr 24

34 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

får man veta, att det sparas mer nu än
någonsin och att det torde få anses
vetenskapligt bevisat, att den svenska
sparkvoten väl låter sig jämföras med
den i övriga länder gängse. Men så rivs
plötsligt hela spjälgardinen sönder.
Folk som är tvungna att syssla med de
här tingen måste ge besked.

Vi på vår sida godtar inte anordningen,
att riksbanksfullmäktige sitter som
något slags grindvaktare och bestämmer
vem som skall få komma ut på de
långsiktiga lånemöjligheternas betesmarker.
Det är socialdemokratisk ransoneringspolitik
som i och för sig bidrar
till att förstöra själva marknaden
och undanrycka förutsättningarna för
en tävlan, vars mål är samhällsekonomisk
effektivitet.

Kommunerna ber att få låna, nu när
vi, enligt herr Erlanders beskrivning
av tillståndet, är så nära samhällsekonomisk
balans som man i praktiken
kan hoppas komma. Kommunerna behöver
inte som staten låna pengar för
att betala löpande utgifter; dessa betalar
kommunerna ur löpande inkomster,
liksom varje vettig människa och
varje företag med något ansvar för sina
anställda. Nej, de anhåller, som man
gör i en sund ekonomi, att få använda
långfristigt sparande för anläggningar
som människorna skall ha nytta av under
årtionden framåt. Vi beklagar, säger
riksbanken, det finns ingen plats
för era anspråk, inte ens för anspråk
som med en — jag understryker det —
önskvärd, stark återhållsamhet ter sig
rimliga. Ni får ta ut skatter i stället,
säger riksbanken. Skatter i stället för
sparande!

Jordbruket behöver låna långsiktigt
— mot absolut prima säkerhet. Det är
egentligen fråga om en likviditetsförstärkning.
Ett antal jordbrukare måste
ta fram sina reserver, sina egna reserver.
Riksbanken har intet annat att göra
än att säga nej.

Ett statligt affärsdrivande verk, vattenfallsstyrelsen,
ser sig nödsakat att

tala ur skägget: Våra konkurrenter, enskilda
och kommunala kraftbolag,
måste få tillgång till sparandet för att
kunna omvandla mer vattenkraft till
den elektriska energi, som enskilda och
företag oundgängligen behöver. Styrelsen
låter klart förstå, att om ingenting
blir gjort, riskerar vi elransonering.
Går inte. Omöjligt att klara. Trots energiskatt
och herr Strängs fina balans.

Det står en ko av företag i riksbankens
trappor. Alla vill sanera och konsolidera,
vill göra företagen finansiellt
starka och tekniskt mer konkurrenskraftiga.
De vill lägga grunden för lägre
priser och bättre arbetsförtjänster,
vilket helt enkelt ligger i deras eget
intresse. Den kön, som stått där år efter
år, är herrar fullmäktige tvungna att
blunda för.

Men staten har fri rätt att passera,
ständig nattpermission. Det lilla som
finns tar regeringen och bostadsproduktionen.
Jag förstår mycket väl riksbanksledningen.
Den handlar i nödvärn
och till självförsvar. Vad höga
vederbörande i kanslihuset inte kan
låna av försäkringstagare och bankinsättare
rekvirerar de från riksbanken.
I motsats till departementscheferna
menar tydligen de ansvariga i rikets
bank allvar, när de säger, att sedelpresslån
är ytterst riskabla och internationellt
komprometterande.

På två punkter måste vi tänka om.

I framtiden får det på intet sätt vara
självklart, att staten skall ha de pengar
den behöver för att genomföra alla
sina planer. Vi måste, också när det
gäller rätten att låna, göra medborgarna
och kommunerna likaberättigade
med staten. Alla får vi rätta munnen
efter matsäcken. Det finns intet skäl
för att ett departement eller en statlig
myndighet alltid skall ha företräde,
intet skäl för att de skall få låna vare
sig det finns sparpengar eller ej.

Vi måste ordentligt få i gång den
mänskliga aktivitet, som brukar kallas
personligt sparande och som egentligen

Onsdagen den 6 november 1957 fm. Nr 24 35

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

innebär att människorna resonerar ungefär
så här: Nu har jag arbetat ihop
till skatten, till hyran och maten, och
då får jag några kronor över. Vi kan
köpa en massa bra saker för dessa kronor,
men det skulle vara bra skönt att
ha en slant undansatt. Vad människorna
sätter upp som sparmål för sig är
så absolut deras egen angelägenhet, att
vi allihop skall tiga i församlingen.
Helt avgörande för vad som kommer
att ske är tre saker: att människorna
kan känna sig fullkomligt säkra på att
själva få behålla vad de sparat, att det
verkar ekonomiskt förnuftigt och något
så när riskfritt för dem att spara
och att de ting eller den personliga situation,
de sparar för, verkar möjliga
att uppnå.

Vad det gäller är alltså både de allmänna
villkoren för det frivilliga sparandet
och mera speciella åtgärder för
att få i gång resonemangen. Vill man
inte vara med om att göra vad som behövs
för att ge det personliga sparandet
dess chans, när de många ute i landet
sitter och väger för och emot då
arbetsförtjänsterna disponeras, ja, då
finns det bara ett alternativ — tvångssparandets.
Under inga förhållanden
godtar vi den lösningen. Men inte bara
därför, utan främst, eftersom ett mångsparande
och ett mångägande samhälle
är vårt mål, väljer vi frivillighet, förtroende
till människorna.

Pensionsfrågan! Att tala om den utan
att erinra om den statsfinansiella krisen
skulle vara politisk sol och vår. Vi
har folkpensionshöjningarna. De kommer
att kosta oss mycket pengar, pengar
som vi måste betala i skatt och avgifter.
När vi nu — efter mogen eftertanke —
tar på oss den bördan, så är det dubbelt
viktigt att vi dels lättar på andra
skyldigheter mot staten, dels gör vad
som kan göras, så att vårt arbete ger
varenda en av oss så mycket mer, att
vi får mera kvar.

Jag tänker inte rabbla upp röstsiffrorna
från folkomröstningen. Det räc -

ker att konstatera ett faktum. Majoriteten
av dem, som gav någon mening
till känna, uttalade sig för fyra villkor
för tilläggspensionen: full frivillighet,
full personlig valfrihet, lika villkor för
alla och produktiv placering av pensionsmedlen.
Människorna begrep att
ingen lagstiftning i världen kan ändra
på det förhållandet, att det är deras
egna arbetsprestationer och ingenting
annat som ger dem hållbar trygghet för
äldre dar. För oss är detta besked den
grund vi behöver för att lägga fram
konkreta förslag, förslag som ger frivilligheten,
valfriheten, likaberättigandet
och de produktiva placeringsmöjligheterna.
Däremot kan vi inte vara
med på någonting som gör skattebetalarna
skyldiga att betala till några tillläggspensioner.

Obeskuren personlig valfrihet är möjlig,
vare sig människorna väljer att
ordna sin tilläggstrygghet genom en enskild
överenskommelse eller en kollegial.
I båda fallen kan man rätta pensionsvillkoren
efter den enskildes personliga
behov och önskemål. Först och
främst: var och en både kan och bör
själv få bestämma, om han vill vara
med eller stå helt utanför. Vill han vara
med kan man presentera olika pensionsåldrar,
olika fördelning av det
samlade skyddet på ålderdomspension
och familjeskydd, som han själv får
välja emellan. Man kan göra pensionsforiner
som speciellt passar egnahemsägaren,
småföretagaren, jordbrukaren,
den utanför hemmet arbetande gifta
kvinnan. Det är så, att frivilligheten
inte blir något tvång — inte för någon.

Vi kan, herr talman, gärna resonera
om ett bättre grundläggande familjeskydd
för alla, inarbetat i folkpensionen,
finansierat av avgifter, men vi
måste ha den enskildes sammanlagda
kostnader i minnet. Och vi går inte med
på någon framtvingad lösning av pensionsfrågan,
där människorna behandlas
olika, där de och deras arbetsför -

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

tjänster betraktas som ett föremål för
regeringens dirigering.

Trots den atmosfär av skärpta motsättningar,
för vilken hela vår nuvarande
minoritetsministär är ett uttryck,
finns det två frågor vi borde kunna ta
i håll med utan prestigehänsyn: försvarsfrågan
och det nödläge för många
jordbrukare, som regnat fram i höst.

Landets jordbrukare är vår största
småföretagargrupp. Men praktiskt taget
i alla Europas länder arbetar just
dessa småföretagare under speciella
villkor. Genom det nya prissättningssystemet
har vi här i landet kommit
närmare de allmänna villkor som gäller
för all företagsamhet. Det måste
emellertid bli möjligt för de många
jordbrukarna att nå en lika god utkomst
som om de arbetade i en annan
näring. Vi är överens om detta därför
att ett bärkraftigt svenskt jordbruk
är ett försvarsintresse, ett konsumentintresse,
ett löntagarintresse och
ett allmänt företagarintresse. Då är det
också ett gemensamt intresse för oss
alla att rejält och ordentligt ordna upp
de svårigheter, som skördeskadorna
skapat för så många. Det har, herr talman,
regnat på oss allihop i höst, men
de flesta av oss har sin bärgning under
tak. Det har inte jordbrukarna. De kan
visserligen göra avtal med regering och
riksdag men de kan det inte med Vår
Herre. Vi måste äntligen få fram skördeskadeförsäkringen,
men i väntan på
den får vi gripa in; det är vår skyldighet.

I försvarsfrågan får jag kanske göra
så, att jag i några få punkter anger vad
som förefaller oss mest väsentligt:

1. Det utrikespolitiska läget har ej
förbättrats. Alltjämt är risken för det
politiska krigets förvandling till ett totalt
krig så stor, att vi helt enkelt inte
kan bortse från den. Det är verklighetsfrämmande
att tro, att stormakternas
ömsesidiga skräck för vedergällning
i varje läge skulle kunna bevara
freden.

2. Vårt eget läge är minst lika utsatt
som det varit sedan andra världskrigets
slut. Den sovjetryska maktpolitiken
skiftar snabbt scen. Nästa oroscentrum
kan komma att ligga oss mycket nära.
Det kan komma att gälla Skandinavien
t. o. m.

3. Vi kan inte fortsätta med försvarsprovisorier.
Vi måste besluta oss.

Det går inte för oss att bjuda effektivt
motstånd, om vi inte har taktiska
atomvapen. Vi kan inte försvara hela
vårt land, om vi inte har dessa vapen.
Vi har inte råd till ett försvar med vanliga
vapen, som räcker mot en motståndare,
för vilken atomvapnen är vanliga.
Vi drar över oss ett fruktansvärt ansvar,
om vi ordnar det så, att en dag
svensk ungdom måste gå ut i ett krig,
där motståndaren har atomvapen och
vi saknar dem.

Skulle vi därför inte allesammans
kunna enas om att undersöka, om vi
i Förenta staterna kan få köpa robotar,
flygplansutrustning och andra ting, som
också kan bära med sig atomladdningar?
Vi kan inte vänta i tio år på ett
modernt försvar. Det finns ingenting
som talar för att västmakterna för sådana
leveranser skulle uppställa några
andra villkor än för materiel som vi
redan köpt. Västmakterna har intresse
av både att vi kan försvara oss och att
vi kommer att försvara oss vid ett angrepp.
De känner och respekterar våra
skäl för att vi valt att stå utanför Atlantpakten.

Det är möjligt, herr talman, att detta
inte är vad man kallar diplomatiskt
språk. Men man kan vara hövlig till
självförintelse, och så lent kan vi ändå
aldrig tala, att vi en millimeter rubbar
Moskvas planer. Något sådant fick senast
det ungerska folket erfara. Ryssarna
höll inte sina stalinstridsvagnar
hemma därför att ungrarna inte hade
något annat att kämpa med än sina
knytnävar, gamla mausergevär och
andra vapen, som de kunde få tag på.
Men -— förlåt mig, herr talman — jag

Onsdagen den 6 november 1957 fm. Nr 24 37

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

höll ju alldeles på att glömma det nya
regeringsprogrammet, och ändå finns
där märkliga ting om stabilisering och
framsteg och bostäder och krafttag av
alla möjliga slag. På något konstigt sätt
tycker jag mig emellertid ha hört nästan
alltihop förut.

Sedan socialdemokraterna första
gången lovade oss fasta eller sjunkande
priser har en vanlig familjs levnadskostnader
stigit med mer än 60 procent.
I socialdemokraternas valmanifest 1952
försäkrar man att en stabilisering av
priser och penningvärde ligger inom
räckhåll. Fyra år senare — i regeringsprogrammet
1956 — utfäster sig regeringen
att med beslutsamhet arbeta för
det som låg alldeles framför fotterna
på oss fyra år tidigare — ett stabilt
penningvärde. Vad som sedan dess inträffat
är att stabiliteten varit så obefintlig
att den regel, som skall skydda
jordbruket mot »starka förskjutningar
i penningvärdet», måst sättas i kraft.

Sedan det löftet första gången gavs,
att bostadsbristen skulle hävas, har den
vuxit så, att i våras 117 000 människor,
som helt saknar egen bostad, stod i bostadskö,
mer än 100 000 därutöver ville
byta bostad och cirka 40 000 stod och
väntade på lägenheter, så att de kunde
flytta till den ort, där de hade eller
kunde få arbete. Det kostar nu 64 procent
mer att bygga en lägenhet eller
ett eget hem än det gjorde då.

Sedan lågräntepolitiken först proklamerades
har det officiella diskontot
höjts från 21/., procent till 5 eller med
100 procent.

1956 — i det regeringsprogrammet
— skulle man inrikta sig på att hålla
statsutgifterna inom ramen för inkomsterna
och undvika statlig nyupplåning.
Statsskulden hade till september i år
vuxit med 1 477 miljoner kronor, och
nya väldiga låncoperationer pågår. Vill
någon berätta för mig hur man blir
skyldig pengar utan att låna pengar?

Och skatterna! Ja, finns det någon i
detta land, herr talman, som efter en

timmes betänketid kan räkna upp alla
de skatter som herrarna kring herr Erlander
hittat på för att den inflation,
som har kommit, inte skulle komma?

Den socialdemokratiska politiken har
emellertid ett hemligt vapen — det visar
höstens konjunkturrapport. Det går
som det skall, om det inte går som herr
Sträng vill.

Men, herr talman, på den förhoppningen
kan vi absolut inte bygga de
kommande årens arbete för ett starkt,
ett spritt och ett personligt välstånd.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det regeringsprogram,
som för en stund sedan upplästes, har,
synes det mig, en allmänt framstegsvänlig
tendens. En del av programmet är
mycket bra, en del sätter man självfallet
frågetecken för. Det blir väl anledning
att återkomma därtill senare; i
dag skall jag bara beröra några punkter.

Det är då ganska naturligt att först
säga några ord om innehållet i regeringsprogrammets
början, nämligen
grundlagsfrågorna. Händelserna kring
den senaste regeringsväxlingen borde,
tycker jag, ge ny aktualitet åt kraven på
en verklig reformering av vår författning.
Vår regeringsform hör det förgångna
till, och detta gäller inte minst
dess bestämmelser om kungens ställning.
Han skall allena styra riket, han
har att själv utse sina rådgivare, han
ensam kan bestämma om vi skall börja
krig och sluta fred, han har vetorätt
mot riksdagen, och han är mot alla
åtal fredad.

På sin tid betecknade August Strindberg
— det är visserligen cirka femtio
år sedan, men på detta område torde
inte ha skett något sedan dess — kungens
författningsmässiga rättigheter som
något, vilket närmade sig enväldet.

38 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

Men han brukar inte denna makt, har
det sagts. Han godtar parlamentarismens
principer, heter det. Men för bara några
dagar sedan försökte han åstadkomma
en regering, som inte kunde få riksdagens
stöd, en regering som skulle ha
sökt trotsa den vilja som uttrycktes i
folkomröstningen.

Ingen betvivlar väl att socialdemokraterna,
om de låtit lura sig in i en s. k.
samlingsregering med representanter
för de fyra icke-kommunistiska partierna,
hade tvingats förpuppa, kanske begrava
både den lagstadgade tjänstepensionen
och många andra viktiga önskemål
för Sveriges arbetande folk.

Eller vad säges om de senare försöken
att ge herrar Hjalmarson och Ohlin
uppgiften att skapa en borgerlig regering?
Det är många som frågar sig, hur
kungen kan ge dessa herrar fullmakt att
undersöka möjligheten att bilda en regering,
när denna regering uppenbarligen
skulle komma att strida mot riksdagens
sammansättning och vilja. Författningsenligt
var antagligen kungen i sin
fulla rätt, eftersom han ensam äger att
utse sina rådgivare. Men hur verklighetsfrämmande
och utmanande skulle
inte en sådan regering ha varit ur demokratisk
och parlamentarisk synpunkt.

Detta handlingssätt, som väckt förvåning
över hela landet, är enligt den
mer eller mindre rojalistiska pressen
bara uttryck för kungens samvetsgrannhet.
I Danmark, och förmodligen även
i andra länder med liknande styrelsesätt,
konsulterar kungen samtliga partier,
alltså även det kommunistiska, vid
liknande tillfällen. Men i Sverige låtsas
kungen inte om att det finns ännu ett
riksdagsparti, och därtill ett parti som
på grund av styrkeförhållandena i riksdagen
skuggat alla dispositioner och
apostroferats •— visserligen i negativ
mening men ändå — vid varje tänkbar
regeringskombination.

Fn s. k. samlingsregering med fyra
partier skulle ha betytt att kommunisterna
blivit ensamma som opposition.

Men varje annan tänkbar kombination,
en borgerlig trepartiregering, en högeroch
folkpartiregering, skulle stupa just
på kommunisternas position. Den enda
möjliga regeringen i nuvarande läge, en
socialdemokratisk regering, är mot en
väntad borgerlig samling beroende av
kommunistiskt stöd.

Allt detta var uppenbart från regeringskrisens
första dag, och jag vill inte
förolämpa kungen och hans omgivning
med ett påstående om att de inte kände
till detta faktum. Men om man ignorerar
fakta, därför att man kanske tycker att
de är obehagliga, hur kan det då påstås
att man är samvetsgrann?

År 1936, då vi för första gången fick
arbetarmajoritet i ett svenskt riksdagsval,
försökte dåvarande kungen — enligt
vad herr Andersson i Rasjön berättade
i radio häromkvällen ■— åstadkomma
en samlingsregering för att
hindra tillkomsten av en socialdemokratisk
regering. Försöket misslyckades
som bekant.

Det nu inträffade tyder på att kungen
kan tolka författningen efter bokstaven,
så som det också står att den skall
tolkas, och än värre: att han inte alls
är främmande för detta. Men hur går
det med demokratien och med riksdagen,
om monarken skall bestämma hur
regeringen skall se ut?

Vi vill inte förneka, att monarkien
kan förenas med en demokrati av det
svenska slaget, men villkoret är att
kungen anpassar sig till riksdagens
sammansättning och vilja. Sker inte
detta, kommer republikanska klubben
att få många medlemmar. Då kommer
också episoder, som nu grävts fram ur
det sammanstörtade hitlerrikets utrikesarkiv,
om de hjärtliga relationerna mellan
monarkien och tredje rikets herrar
att få en ändå starkare slagkraft.

Men kärnfrågan är trots allt: Vad
ligger bakom detta kungliga intresse för
högern och folkpartiet i regeringsfrågan
och den utomordentligt väl regisserade
reklamkampanjen i radio, television och

/te'') J?/,’ 2 é

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

borgerlig press? Det är ingen hemlighet,
att storbankerna skär guld med
täljknivar efter serien av räntehöjningar,
och de vet mycket väl vilken regering
som bäst kan garantera, att fortsättning
följer på denna lönande hantering.
Att kapitalisterna samtidigt är
bekymrade, visar reaktionerna på fondbörsen.
Och att Arbetsgivareföreningen
ser med oro på den ökade aktiviteten
bland arbetare och andra löntagare, något
som folkomröstningen gav en påminnelse
om, kan väl inte förnekas. Vi förstår
också, att militärkamarillan vill
lägga beslag på om möjligt hela den direkta
statsskatten och så fort som möjligt
erhålla garantier för att få disponera
ett 35-tal miljarder kronor under det
närmaste årtiondet.

Högern och särskilt folkpartiet är bekymrade
över nederlaget i folkomröstningen.
Det skulle ha smakat alla dessa
med en kuppregering, helt beroende av
majestätets nåde och stödd på de nyss
omnämnda utomparlamentariska krafterna
mot riksdagen.

Den genomförda folkomröstningen
gav nämligen för reaktionen skrämmande
lärdomar. Den gick i tecknet
av, för att citera metallkonferensen i
Stockholm, »den hårdaste kamp mot
kapitalväldet som den svenska arbetarrörelsen
tvingats in i på årtionden».

Denna folkomröstning ställde verkligen
det svenska folket inför ett mogenhetsprov.
Aldrig har väl storfinansens
miljoner så tveklöst satts in för att förgifta
den politiska atmosfären, för att
göra svart till vitt och beröva människorna
vett och sans. Arbetsgivareföreningens
partier spekulerade i omdömeslösheten
och passiviteten. De utnämnde
sig till fackföreningarnas och
deras självbestämmanderätts försvarare
mot — fackföreningsfolket. I de ofödda
generationernas namn bekämpade de
ett skydd för alla levande. De ljög så att
mörkrets furste kunde rodna av avundsjuka:
Ettan vill ta 20 procent av din
lön . .. Ettan vill ersätta friheten med

tvång ... Ettan vill påtvinga dig något
som inte passar dig och som du inte
vill ha ... Ettan socialiserar näringslivet
...

Att lögnerna avslöjades betydde ingenting.
Sista veckan före folkomröstningen
körde Treans kommitté en film
på biograferna i Stockholm, förmodligen
även i landsorten, där Treans propagandist
bemöter invändningen, att finansieringen
skall ske från arbetsgivarna,
med den lika lögnaktiga som fräcka
repliken: »Ja, precis som arbetsgivaren
betalar din skatt ...»

De partier som ledde denna propaganda
kallar sig demokratiska. Demokrati
är för dem enligt folkomröstningens
praxis rätten att ljuga och bedra,
att vilseleda, skrämma och hota. De spekulerade
i motsättningar mellan dem
som redan har sin pensionsfråga ordnad
och de övriga. Missnöjet över de
höga skatterna exploaterades för att
stjälpa den enda lösning — Ettans lösning
— som inte behövde leda till skatteökningar
för de försäkrade.

Men de underskattade det svenska
folket. Högern och folkpartiet räknade
med 60 procent av de röstande och erhöll
35 procent jämfört med 41 procent
i 1956 års riksdagsval.

Särskilt arbetarklassen lät sig inte
bedras. I industricentra blev det en
uppmarsch, som hänvisar folkpartiet
till ett fruktlöst vegeterande i arbetarklassens
utmarker. Åtskilliga tjänstemän
fann också vägen till arbetarfronten,
där de hör hemma.

Ändå blev naturligtvis många lurade,
men de kan inte i längden hållas okunniga
om Ettans innebörd. När de kommit
underfund med hur de dragits vid
näsan, blir det trist för herr Ohlins
folkparti.

Starkt bidragande till Ettans seger
var att hela arbetarrörelsen denna gång
tveklöst uppträdde på samma linje. Det
fanns visserligen enskilda, till och med
i ganska framskjutna positioner, som
överlämnade sig såsom gisslan åt Trean

40 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

och dess mäktiga uppdragsgivare. Men
dessa överlöpare skördade varken ära
eller framgång.

Folkomröstningen blev nämligen en
klassmönstring för Sveriges arbetare.
Den gällde en livsviktig och riktig reform,
som arbetarna önskade. Det gällde
att slå tillbaka en gammal och ökänd
fiende, Arbetsgivareföreningen. Det
handlade om klasskamp — motsatsen
till borgfred.

Lärdomen är tydlig. Jag kan helt instämma
i socialministerns slutsats —
den drogs för övrigt av statsministern
i går vid ett möte i Stockholm — att
framgången nåddes på en kamplinje
och därför att arbetarrörelsens resurser
mobiliserades. Slaget drabbade med
särskild tyngd folkpartiets försök att
bryta in i arbetarklassen, och vad som
sedan inträffade visar, att det förståtts
av folkpartiets ledare.

Denna första framgång kompenserar
försvagningen av arbetarrörelsens parlamentariska
underlag och ställer i utsikt
en ny arbetarmajoritet bland väljarna,
i riksdagen, landstingen och flertalet
av landets kommuner.

Särskilt folkpartiet har försökt utplåna
intrycket av dess nederlag genom
att åka snålskjuts på bondeförbundets
15 procent. Men hur kan dessa röster
inräknas bland motståndarna till en lagstiftning?
Den enda pension som bondeförbundet
velat engagera sig för bygger
ju på lagstiftning, nämligen folkpensionen
— och i den mån bondeförbundet
vill hjälpa enskilda att som hittills
köpa sig en livränta, skall denna
även med lagens hjälp få statliga garantier.
Vad finns därmed för likhet med
högerns och folkpartiets Trea, som påstått
sig vilja en tjänstepension som är
lika bra som Ettan, ehuru mer frivillig?

En annan sak är att Trean inte var
ett allvarligt menat förslag. Detta bevisas
också av herr Ohlins nya förklaring,
att man måste övergå till den
utbyggda folkpensionen som lösning
av pensioneringsproblemet och att

denna folkpension måste i huvudsak
finansieras avgiftsvägen. De fyra ickekommunistiska
partierna har enats om
en våldsam ökning av avgifterna till
folkpensionerna — inte mindre än 260
procent — för en motsvarande höjning
av dessa folkpensioner med 25 procent.
Trots denna väldiga höjning av
avgifterna skall dessa ändå bara svara
för 40 procent av folkpensionskostnaderna.
Höjningen innebär 900 kronor
om året i folkpensionsavgifter för inkomsttagare
med 15 000 kronors årsinkomst.

Innebörden av den nya Ohlinska propån
är uppenbarligen, att denna höjda
avgift skall uppgå till ett par tusen
konor för 15 000 kronors årsinkomst.
Om herr Ohlin vill beteckna detta som
en kompromiss i pensionsfrågan, har
vi en mera exakt beteckning för hans
påhitt: en hutlöshet mot löntagarna, en
utmaning mot hela folkomröstningsidén
och dess resultat.

Det är svårt att förstå de taktiska
överväganden, som förde bondeförbundet
ur regeringskoalitionen. Talet under
folkomröstningen om det oriktiga
i att sitta i statens knä tar naturligtvis
bondeförbundet självt inte på allvar.
Hur skulle det i så fall gå för det hårt
trängda svenska jordbruket?

Den enkla sanningen är, att bondeförbundet
varit flyttningsfärdigt ett
helt år efter förra årets riksdagsval.
Detta förklarar också dess demonstrativa
attityd mot arbetarrörelsen i pensionsfrågan.
Det är dock inte så säkert,
att uträkningen håller streck. Det
kan ha sina risker att ersätta politik
med valaritmetik. Mindre än 10 procent
av de svenska jordbrukarna skulle ha
behövt betala avgifter till tjänstepensionen,
men dessa jordbrukare har sedan
länge, kanske alltid, varit högerpartiets
stödjare. 90 procent av jordbrukarna
skulle inte behöva betala något
genom ettans linje. Däremot kan
ettan förbättras, så att även denna kategoris
intressen tillgodoses.

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

De svenska bönderna har hittills ansett
sig behöva ett eget parti. I den
mån de med bondeförbundet som sin
representant har samverkat med arbetarrörelsen
har detta också varit
till ömsesidig nytta. I vår bedömning
av de förflutna sex koalitionsåren har
vi utgått från att böndernas medverkan
varit till fördel på åtskilliga områden.
Herr Hedlund tillskriver koalitionen
äran av neutralitetslinjens uppstramning.
Så länge lågräntepolitiken följdes
var den till nytta för både arbetare
och bönder, hyresgäster och småföretagare
liksom för tjänstemännen.
Samregerandet bromsade också upp de
militära och civila hetsporrar, som
försökte omplantera McCarthyismen i
svensk jord.

Det är ingen hemlighet, att det råder
skilda meningar i bondeförbundet om
dess senaste åtgärd. Det förhåller sig
också så, att många småjordbrukare
känner sig övergivna av bondeförbundet.
Om detta vill spela den s. k. nyckelroll
i svensk politik, som det nu
talas så mycket om, och stärka sitt
inflytande på landsbygden och i tätorterna,
bör det akta sig för att gå
samman med högern och folkpartiet
mot den svenska arbetarrörelsen. Arbetare
och bönder bör hålla ihop — det
är bäst för båda parterna, även om det
inte passar storfinansen och de svenska
godsägarna.

Det har på sina håll uttryckts förvåning
över att folkpartiledaren nu varit
så ivrig att samregera med socialdemokraterna.
Det har hjärtlöst påmints om
att herr Ohlin så sent som den 6 augusti
detta år förklarade en samlingsregering
med socialdemokraterna utesluten så
länge dessa har sin nuvarande majoritetsställning
i första kammaren. Men
två och en halv månad är en lång tid —
för herr Ohlin.

Herr Ohlins baktanke med sin samlingsregering
gäller hans eget partis
vara eller inte vara. Han har dragit sina
slutsatser av folkomröstningen, och de

är något annorlunda än vad han kan
tala om offentligt. Han vet, att hans
folkparti har gjort fiasko i breda kretsar,
som tidigare stött detsamma. Han
vet, att socialdemokraternas klassmässiga
insatser för tjänstepensionen bidrog
till att sätta fart på arbetarrörelsen och
att vädja till arbetarnas klasskänsla, och
då kommer borgfreden och folkpartiet
i biåsväder. Han vet, att en fortsättning
av denna politik förvandlar hans inbrytning
i arbetarklassen till en motti. Denna
motti kan likvideras redan i nästa
val.

Den 6 augusti och så sent som den 12
oktober såg herr Ohlin ljust på framtiden.
Hösten 1958 skulle även första
kammaren byta ansikte. Herr Ohlin
oroas nu i stället för nästa landstingsval,
och hans mardröm är en eventuell
andrakammarupplösning med nyval
nästa vår.

Om däremot socialdemokraterna kunde
övertalas att avstå från att fullfölja
den kamp, som så framgångsrikt inletts,
och att utsudda gränsen mellan partier
och klassintressen, har den borgerliga
majoriteten i andra kammaren ännu
måhända en tidsfrist, och då kanske
den kan utvidgas även till första kammaren.
Jag säger inte detta för att varna
socialdemokraterna — de bör inte
ha särskilda svårigheter att genomskåda
varför herr Ohlin har hunnit lära om så
grundligt sedan den 6 augusti i år.

Kanske kan det inträffade även bli
en lärdom för de socialdemokrater, som
velat lösa bekymren genom en koalition
med folkpartiet. Herr Ohlins folkparti
blir ju inte smakligare ur arbetarklassens
synpunkt för att det presenteras
som ett löntagarparti. Lika litet är historiska
paralleller användbara. Dagens
folkparti är inte det gamla liberala parti,
som leddes av Adolf Hedin eller Karl
Staaff, inte ens det som leddes av Edén.
Närmast är väl dagens folkparti en påbyggnad
av Carl-Gustav Ekmans folkfrisinne,
ett Stripa-direktivcns och
Kreuger-hasardens parti.

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

Nu är de snygga planerna grusade —
låt oss hoppas för alltid. Vi har fått
den enda regering som är möjlig med
hänsyn till det parlamentariska lägel.
Vi har räknat med detta såsom det enda
alternativet sedan bondeförbundet började
kalla sig »linje 2». Vi tror att detta
är den bästa lösning som i dag står till
förfogande.

Den nya regeringen står klassmässigt
närmare arbetarklassen, de vanliga
tjänstemännen, massan av småbönder
och de mindre företagarna än vad någon
borgerlig regeringskombination
kan göra, och därför står den också
närmare kommunisterna.

I socialpolitikens mest aktuella fråga,
förslaget om tjänstepension, befinner vi
och socialdemokraterna oss på samma
skans. Om de borgerliga partierna stjälper
ett sådant reformförslag, bör folket
i val få ta ställning till detsamma. Ett
sådant val kommer att kasta om styrkeförhållandena
i denna kammare.

Vi vill för vår del föra de enande
frågorna i förgrunden, men vi ämnar
inte avstå från vår rätt att aktualisera
frågor som denna regering kanske skulle
vilja uppskjuta eller stöta ifrån sig.

Vi står sålunda kvar på den gamla
lågränteskansen. Vi anser att den förra
regeringens reträtt i denna fråga var
olycklig. Den skärpte alla de problem
som skulle lösas; inflationen har fortsatt
och prisstegringarna har stimulerats
av de höjda räntorna.

Är det inte på tiden att erkänna detta
och dra konsekvenserna därav? Efter
riksbanksledningens räntekupp i somras
beklagades det inträffade offentligen
av både statsministern och finansministern.
Och beklagandet gällde inte
bara själva kuppen. Den ytterligare
räntehöjningen framställdes som stridande
mot regeringens ekonomiska politik,
och det drevs fram ett personskifte
i riksbanksledningen. Men trots detta
består den kritiserade räntehöjningen.
Varför skall så behöva vara fallet? Varför
kan den ena räntehöjningen efter

den andra genomföras, men inte en räntesänkning?
Om den senaste räntehöjningen,
enligt statsministerns förklaring,
strider mot regeringens ekonomiska politik,
varför får den då fortsätta att
desorganisera den ekonomiska politiken
och människornas ekonomi?

Många småföretagare hotas av ruin
genom denna räntepolitik. Bönderna
känner den hårt. Hyresgästernas hyror
stiger. Allt fördyras. Inte minst aktiemarknaden
reagerar inför räntehöjningarna
på ett sätt, som visar hur inflationsdrivande
denna räntepolitik är.
En högre studerande behövde häromdagen
för att bara nämna ett exempel
ett lån. Han hade mycket solida borgenärer.
En bank beviljade honom i nåder
ett lån på 3 000 kronor att inlösas
inom tre månader och till 8,5 procents
ränta.

Vi önskar ett återvändande till lågräntepolitiken.
Herr Hedlund sökte, när
han i radion motiverade sitt partis demission
ur regeringen, befria bondeförbundet
från varje ansvar för högräntepolitiken
och lägga detta på den socialdemokratiska
koalitionspartnern. Jag
frågar statsministern: Är denna uppgift
riktig? Om regeringen vill befria sitt
parti från herr Hedlunds komprometterande
anklagelse, har den nu sitt stora
tillfälle att göra det. Men handlingar,
verkliga räntesänkningar, talar här bättre
än många ord.

Det är nödvändigt att prisstegringarna
äntligen hejdas. Om pristalet efter
denna månad skulle klättra upp till den
magiska siffran 150 — det tal som gör
det möjligt att uppta nya löneförhandlingar
senast i november — kommer
det att utlösa en förtroendekris bland
löntagarna mot deras organisationer
och mot regeringen. De kommer att
känna sig tarvligt lurade. En sådan
reaktion skulle kunna hindra den uppmarsch,
som så glädjande inleddes med
folkomröstningen.

Därför är ett effektivt prisstopp nödvändigt
både för att bromsa upp infla -

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

tionen och för aft övertyga löntagarna
om att det finns en god och hederlig
vilja att ersätta deras hänsynstagande
till regeringens svårigheter.

Regeringen håller fast vid alliansfriheten
och neutraliteten. Detta motsvarar
helt våra önskemål.

I regeringsprogrammet uttalas sympatier
för det engelska förslaget om en
fri europamarknad. Vi tror inte, herr
talman, att en sådan utveckling vore
gynnsam för vårt land. Om det skärper
splittringen mellan öst och väst, verkar
det krigsfrämjande i stället för motsatsen.
Om det befordrar handeln inom
gruppen, kan det motverka den övriga
handeln med länder utanför densamma,
och då blir de väntade ekonomiska fördelarna
fiktiva. Härvidlag bör man för
övrigt skynda långsamt. Det är tillräckligt
erinra om hur medlemmen av det
s. k. Lilla Europa, Frankrike, häromdagen
höjde sina importtullar för alla
länder, alltså även för medlemmarna av
tullunionen, med 20 procent. Men alldeles
särskilt är det konstaterande som
LO-ekonomen Tord Ekström gjort i
»Fackföreningsrörelsen», att en svensk
anslutning till den projekterade europamarknaden
tvingar oss att lämna alliansfrihetens
och neutralitetens linje,
ett avgörande hinder.

Herr statsministern har uttalat förhoppningen
om att kunna lösa försvarsfrågan
i enighetens tecken, men militärledningen
orienterar sig nu alltmer öppet
till högerns och folkpartiets A-paktvänliga
linje — det framgår klart av
den nya ÖB-utredningen. Denna utredning
är dessutom grundad på orealistiska
bedömningar av möjliga krigsfall,
försvarets målsättning och kostnader.
Den ser fienden i öster och låtsas inte
om att hitlergeneralerna åter disponerar
över en tysk krigsmakt och dessutom
kommenderar Atlantpaktens armé.
Fastän det är militärledningen väl bekant,
att både Tyskland ocli EnglandFrankrike
planerade ett anfall på Sverige
under förra världskriget, vidtas nu

inga dispositioner för att möta ett anfall
från det hållet.

ÖB siktar till försvarskostnader på
mer än 3 miljarder kronor om året och
vill ta i anspråk minst 15 procent av
bruttonationalprodukten. Men om 5 procent
av nationalprodukten uttas skattevägen,
slukas nästan hela den direkta
skatten, varjämte man måste beräkna
ytterligare 5 procent av denna nationalinkomst
på grund av de improduktiva
beställningarna och förlusten i arbetskraft.
Detta är naturligtvis en väsentlig
anledning till våra inflationssvårigheter
och till att detta problem ter sig
så olösligt.

Många människor i detta land undrar
varför den svenska neutralitetsvakten
skall vara lika dyr som den indiska —
Indien har dock 55 gånger större befolkning
än Sverige.

Men jag medger att ett tekniskt så
högtstående försvar som det svenska
måste bli dyrbart. Frågan är då: Vad
får man för pengarna? Är det något att
lita till i farans stund?

Det är tydligt, när man studerar ÖBplanen,
att den helt uppgjorts före de
interkontinentala raketernas tillkomst
och före Sputnik. Vederbörande blundar
inför konsekvenserna. So exempelvis
på flyget, som nu skall bli ändå dyrare
och det absolut dyraste vapenslaget!
Vad kan dessa i sig själva imponerande
maskiner uträtta mot robotraketer, som
kommer med tre gånger större fart och
redan har en kuslig träffsäkerhet?
Sanningen är: ingenting! Det krigsflyg
vi i dag känner är omodernt. Därför
inställer England den fortsatta utbyggnaden
av jakt- och attackflyg, och amerikanerna
säges upphöra med utbildning
av jaktpiloter. Men vår ÖB låtsas
som det regnar.

ÖB nedrustar flottan samtidigt som
Atlantpakten upprättar örlogs- och flygbaser
i Östersjön.

I flera av de fyra alternativen lägger
ÖB Sydsverige oförsvarat, samtidigt som

44 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

hitlergeneralerna fått en ny tysk krigsapparat.

ÖB offrar i sitt förslag segheten och
uthålligheten till förmån för den snabba
och kortvariga kraftutvecklingen hos
försvaret. Det är de inför varje krig så
populära blixtkrigsteorierna, som alltid
kommit till korta vid verklighetens
prövning, som nu skall prägla vårt försvar.
Det kan bättre förstås, om strategerna
i en världsmakt börjar drömma
blixtkrigsdrömmar, men det närmar sig
hybris, när sådana får prägla en neutral
småstats dispositioner.

ÖB vill ha atombomber för 10 miljoner
kronor stycket för försvar inom
vårt eget land — alltså inom av svenska
medborgare bebodda områden — taktiska
atombomber, som kan utplåna
Stockholm —- men varför då inte vätebomber,
som samtidigt kan utplåna
Uppsala, Enköping, Eskilstuna, Södertälje
och Nynäshamn?

Det är uppenbart att om Sverige skaffar
sig atombomber ges den eventuelle
motståndaren moralisk sanktion att använda
de hundra , gånger mäktigare
vätebomberna. ÖB vill inte erkänna,
att det finns en reell skillnad mellan
att använda atomvapen eller konventionella
vapen. Men denna skillnad finns
och erkänns i hela världen, eftersom
atomvapnen drabbar oräkneliga led av
kommande generationer. Därför, ve den
krigsledning, som i ett eventuellt nytt
krig kastar den första atombomben!

ÖB bevisar, eller försöker bevisa, att
5 procents minskning av militärutgifterna
minskar effektiviteten hos försvaret
med 10 procent, att den 20-procentiga
kostnadsminskningen hos alternativ
»Adam» minskar försvarskraften
med 40 procent. Teoretiskt skulle vi
alltså om försvarskostnaderna minskade
till 1 200 miljoner kronor inte ha någon
försvarsmakt. Det militära tänkandet
har något sputniskt över sig i förmågan
att höja sig över det jordiska.
Jag vet inte om ÖB tror på detta, men
om han har rätt, så bevisar han bara

planlösheten och bristerna hos den nuvarande
försvarsorganisationen. Den
enda slutsatsen måste då bli, att denna
organisation måste förändras i grunden
och dödköttet bortopereras.

De slutsatser som här dragits är baserade
på vad som är känt i det nya ÖBförslaget.
Hur skall det kunna bli enighet
om en sådan lösning? Kan statsministern
ens få enighet i sitt eget parti
därom?

Vi hoppas verkligen, att regeringen
vid ställningstagandet till det nya ÖBförslaget
skall frigöra sig ur de konservativa
tankebanorna och se till vad som
är ändamålsenligt, rationellt, realistiskt
och effektivt.

Den nya socialdemokratiska regeringen
mötes av ett ökat intresse inom arbetarklassen.
Det faktum, att den tillkommit
efter en hård uppgörelse med
Arbetsgivareföreningen och dess vapendragare
och att den högtidligt lovat att
föra den lagstadgade tjänstepensionen
till seger, ger den stöd i löntagarkretsar
och i hela arbetarrörelsen. Född i kamp
som den är hoppas vi att den skall leva
vidare i kamp för det arbetande folket
och dess Sverige.

De borgerliga partierna kan inte bilda
en arbetsduglig koalitionsregering
på grund av kommunisterna — det är
professor Ohlins ord från augusti i år.
De kunde inte heller nu bilda en koalitionsregering
med socialdemokratien i
opposition — fortfarande på grund av
kommunisterna. De enda som kunde
bilda en parlamentariskt arbetsduglig
regering är socialdemokraterna — fortfarande
tack vare kommunisterna.

Vi tänker försvara denna regering
mot varje samlat anlopp från borgerligt
håll. Vi kommer att energiskt understödja
varje dess förslag som är i de arbetandes
intresse. Det behövs en ekonomiskt
aktiv politik som sätter folkets väl före
storfinansens. Det behövs en verklig
uprypckning, som också utlovats i regeringsprogrammet,
på utbildningens,
forskningens och kulturens område. Det

Onsdagen den C november 1957 fm. Nr 24 45

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

behövs massor av nya bostäder som
folk kan betala, en verklig social aktivitet.
Det behövs jord och skog och
snabb hjälp för jordbrukare som drabbats
av svåra skördeskador. Det behövs
billigare pengar och tillgängliga pengar.
Det behövs också sparsamhet, omtanke
och planering.

Ingenting av detta är orimligt eller
ligger utanför den ram, som de hårda
realiteterna och kraftförhållandena drar
upp för en arbetarregering i det kapitalistiska
Sverige. Om regeringen visar
god vilja att förverkliga de arbetande
människornas krav eller önskemål kommer
den också att mötas av god vilja.

När folkpartiledaren ville ha en samlingsregering,
i motsats till vad han
sade den 6 augusti i år, angav han som
skäl, att kommunisterna måste ställas åt
sidan. När den nya regeringen var eft
faktum, grät han, för att den skulle bli
beroende av kommunisterna, ja, han betecknade
det som otillbörligt att en socialdemokratisk
regering skulle stödja
sig på kommunisterna.

Han har kanske från sin synpunkt
rätt, även när han låter befängd. Om
kommunisterna inte haft sin nuvarande
position, skulle hans spel blivit lätt.
Socialdemokraterna hade kunnat ställas
utanför regeringen, herrar Ohlin
och Hjalmarson hade kunnat öva en
effektivare utpressning än i dag, tjänstepensionen
hade lagts på hyllan, ÖBplanen
rotts i land och deras jämte professor
Tingstens »väl förberedda» Apaktshjälp
hade kunnat ta land i Sverige
för att rädda oss från neutralitetens
nesa. Men nu gick det lyckligtvis inte så.

Inför dessa högljudda förklaringar
om kommunisternas roll kunde måhända
folk som håller på rent spel undra,
varför kommunisterna inte kommit till
tals i radio och television och varför
nästan hela motståndarpressen fördolt
för allmänheten vad kommunisterna
själva kunde ha att säga. I Sverige hålles
ju yttrande- och tryckfrihet högt i
kurs, har det sagts. Riksdagen har fast -

ställt direktiv för radio- och televisionsledning,
som förpliktat dem att partineutralt,
sakligt och allsidigt tillkännage
vad som skett och sker.

Men inte en kommunist kom till tals
genom dessa medier. Inte med ett ord
bekantgjorde radio och television för
lyssnare och tittare vilken mening kommunisterna
hade om folkomröstningen
och de olika alternativen. Och när det
gällde talesmän för alternativen talade
två och stundom tre mot den lagstadgade
pensionen medan en socialdemokrat
fick tala för densamma. Det var precis
som med statens pengar: två miljoner
kronor för den lagstadgade pensionen,
fyra miljoner kronor mot. Inte en kommunistisk
röst på hela tiden.

Detta nedhyssjande har sedan fortsatt
under regeringskrisen. Söndagen
den 27 oktober ordnade Dagens eko en
lång pratstund för Bertil Ohlin för att
han skulle få argumentera mot den enda
rimliga lösningen av regeringsfrågan.
Några timmar därefter vid kvällsnyhelerna
lästes samma tal upp med darrande
röst. Sedan fick i rättvisans namn
herr Hjalmarson samma chans. Herr
Hedlund blev inte heller vanlottad, när
han väl övergav regeringen. Särskilt
hans sorti ur koalitionen blev vederbörligen
uppreklamerad i radio och television.
När de tre borgerliga herrarna
sedan inte fick regera, måste de få en
extratur i radio och television för att
hetsa upp lyssnare och tittare mot en
riktig och ofrånkomlig lösning. Visserligen
har herr Erlander fått komma med
på ett hörn, men regeln har varit två
eller tre mot en.

Men kommunisternas meningar undertrycktes
naturligtvis. Man vågar tydligen
inte tala om för det svenska folket
vilken mening det parti har, om
vilket dragkampen i regeringsbildningen
gått. Varför detta kanaljeri? Är man
rädd för att folket skall få höra vår röst
och ta del av våra förslag? Tydligen.
Men man är inte rädd att undertrycka
det fria ordet, att kränka kravet på all -

46 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

sidig och saklig information, att strunta
i riksdagens högtidliga beslut.

Svenska Dagbladet skriver att kommunisterna
kommer att utkräva förmåner
för sitt stöd åt regeringen. Det är
en typisk reflexion på det hållet, där
politiken ofta uttryckes i strävandet att
erhålla taburetter och i schackrandet
om dessa.

Nej, herr talman, kommunisterna kräver
ingenting för egen del. Vi bevarar
vår självständighet och för en självständig
politik samtidigt som vi slår
vakt om regeringen mot borgerliga anlopp.
Det vi vill är, att den genomför
de rimliga önskningarna hos den stora
del av det svenska folket som stött det
socialdemokratiska partiet i senaste val
och i folkomröstningen, och att den bjuder
allt det motstånd den är mäktig mot
de reaktionära strävandena att vrida
utvecklingens klocka tillbaka. Kort sagt,
om regeringen genomför en alliansfri
utrikespolitik med neutraliteten som
grundlinje, om den sätter in krafterna
för att genomdriva den lagstadgade
tjänstepensionen, om den förverkligar
de positiva löftena i regeringsprogrammet
och låter folkets väl gå före storfinansens,
då vinner den folkflertalets
inklusive kommunistiska partiets stöd.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Liksom i så många tidigare
remissdebatter finns det också
i dag anledning att ägna de samhällsekonomiska
problemen uppmärksamhet.
Det kan då vara lämpligt att påminna
om att ett av de viktigaste motiven
för vårt partis deltagande i koalitionsregeringen
just var en önskan att
åstadkomma ett stabilt underlag i riksdagen
för så effektiva åtgärder som
möjligt mot inflationen.

Hösten 1951, då koalitionsregeringen
trädde till, stod vi mitt uppe i den s. k.
engångsinflationen, som holkade ur
penningvärdet med inte mindre än cirka
20 procent. Vi ansåg att vi inte kunde
undandra oss att ta ansvar för de

åtgärder, som vi bedömde nödvändiga
för en bättre samhällsekonomisk stabilitet.
Givetvis stod det fullt klart för oss,
att de åtgärderna i stor utsträckning
var impopulära, men de var nödvändiga,
och ville man nå resultat, måste
de partitaktiska hänsynen vika.

När nu koalitionsregeringen har upphört
ligger det nära till hands att fråga,
vad resultatet i detta avseende har
blivit av vår regeringssamverkan, och
om de obehag, som vi har tagit på oss
genom att ställa oss bakom de nödvändiga
stabiliseringsåtgärderna, har varit
förgäves.

Något eget omdöme skall jag inte
fälla om den saken — det tillkommer
främst andra att bedöma koalitionsregeringens
resultat. Jag vill bara helt
allmänt säga, att jag är övertygad om
att historiens dom över de gångna sex
årens politik kommer att bli en annan
än den som koalitionens vedersakare
bär presterat. För dagen vill jag nöja
mig med att hänvisa till konjunkturinstitutets
senaste rapport, som behandlar
konjunkturläget hösten 1957. Jag
tillåter mig att läsa upp ett par avsnitt
ur sammanfattningen i rapporten.

På s. 91 talas det om den ekonomiska
åtstramningspolitik, som inleddes
1955 och som bestod av en successiv
tillämpning av en rad finanspolitiska
och penningpolitiska medel för att bekämpa
det hösten 1954 och våren 1955
återuppståndna inflationstrycket. Därefter
sägs det: »Utan tvivel har utvecklingen
fram till nu inneburit ett oavbrutet
närmande till ett dylikt tillstånd
av samhällsekonomisk balans, och den
frågan inställer sig helt naturligt hur
pass nära ett samhällsekonomiskt balanstillstånd
vid bibehållen full sysselsättning
den svenska samhällsekonomien
i dag egentligen har kommit.» Så
fortsätter man på s. 94: »Även om ovan
anförda förhållanden samt övriga i
denna rapport framdragna omständigheter
icke ger definitivt bevis för något
sådant förefaller de dock tagna tillsam -

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

mans peka fram mot den konklusionen,
att den svenska samhällsekonomien under
1957 hunnit så nära ett tillstånd av
''samhällsekonomisk balans’ vid full sysselsättning
som man väl i praktiken kan
hoppas komma, vid de givna yttre förutsättningarna
— innebärande bl. a.
fasta valutakurser och stigande importoch
exportpriser — under vilka den
svenska samhällsekonomien hittills har
arbetat.»

Man kommer nu att säga, att index
ju har stigit i alla fall. Det hörde vi för
en stund sedan, och visst är det riktigt,
men låt oss något granska indexstegringen
under det senaste året! Index
har stigit med 4,33 procent. Däri
ingår emellertid till väsentlig del sådana
skattehöjningar på tobak m. m.
som riksdagen har beslutat, och däri
ingår också ökade kostnader för tjänster.
Varuprishöjningen som sådan rör
sig inte om mer än 1—1,5 procent.

I detta sammanhang är också några
ord om räntehöjningen i juli månad i
år på sin plats. Vi i centerpartiet har
inte kunnat finna att höjningen var förnuftig.
Vissa skäl talade för den, andra
talade emot den, men vid en vägning
av skälen kom vi till det resultatet, att
man borde ha avstått från räntehöjningen.
Att den inte har haft någon
betydelse för de slutsatser konjunkturinstitutet
redovisat rörande det ekonomiska
läget är uppenbart. Av institutets
rapport framgår nämligen, att
skildringen gäller förhållandena fram
till augusti månad, och det säger sig
självt, att en räntehöjning i juli månad
inte har hunnit göra vare sig till eller
ifrån för det samhällsekonomiska läget
i augusti månad.

Jag måste alltså konstatera, att vid
den tid då räntehöjningen i somras vidtogs
hade vi nått ett tillstånd som —
jag fäller inga egna omdömen utan åberopar
fortfarande konjunkturinstitutets
— bra mycket närmade sig stabilitet i
samhällsekonomien.

Vad är det då som har verkat stabili -

serande på samhällsekonomien? Konjunkturinstitutet
konstaterar, att det
främst är budgetpolitiken, kreditpolitiken
och investeringsavgiften. Räntehöjningarna
1955 och 1956 torde ha
spelat en ganska ringa roll och synes
vad beträffar den industriella investeringsbegränsningen
på cirka 14 procent
kunna räknas i tiondelar av procent.

En regeringssamverkan mellan två
partier med skilda samhällsuppfattningar
måste givetvis innebära kompromisser.
Ingendera parten kan få det
precis som den själv vill. Man får på
båda håll ta hänsyn till motpartens
uppfattning, och man får så länge det
inte gäller principfrågor göra ömsesidiga
eftergifter. Men så måste det väl
strängt taget vara i allt praktiskt politiskt
arbete. Man når inga praktiska
resultat genom att gräva oöverkomliga
skyttegravar mellan de olika ståndpunkterna.
Koalitionsregeringens politik
har varit varken socialdemokratisk
politik eller centerpolitik; den har varit
en koalitionspolitik. Men vårt parti har
genom regeringssamverkan kunnat få
den praktiska politiken närmare i överensstämmelse
med centerpartiets grundsyn
än som annars skulle ha varit möjligt,
och jag hävdar bestämt, att vi under
de gångna sex åren icke har gjort
några eftergifter i principiellt hänseende.

Varför måste då denna regeringssamverkan
brytas nu i höst? Svaret har
givits förut. Det fanns inte längre politiska
förutsättningar för den i tillräcklig
grad. De principiella meningsskiljaktigheterna
mellan socialdemokratien
och centerpartiet-bondeförbundet har
ju under senare tid framträtt i väsentliga
frågor, och de båda partierna har
i den centrala politiska debatten flera
gånger kommit på skilda linjer. Direkt
partiskiljande frågor har kommit upp
på dagordningen, och det är ju inte så
överraskande efter en tid av hela sex
år. Jag kan som exempel på sådana frågor
peka på den statliga lönegruppe -

48 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

ringen, där centerpartiet inte kunde gå
med på den ökning av spännvidden
mellan dyrortsgrupperna som riksdagsmajoriteten
fastställde i våras. Jag kan
vidare peka på pensionsfrågan, där
socialdemokraterna och centerpartiet
har motsatta uppfattningar, och jag kan
vidare säga, att centerpartiet knappast
finner det möjligt att lägga den räntehöjning,
som genomfördes i somras, till
grund för den fortsatta ekonomiska politiken.
När alltså de båda regeringspartierna
i stora huvudfrågor kommit
i motsats till varandra, måste man
konstatera, att tillräckliga förutsättningar
för samarbete inte längre fanns.

Det har varit mycken diskussion
kring regeringskrisen, och många är
inte helt nöjda med lösningen. Jag hör
till dem som inte är nöjda, ty jag har
den uppfattningen, som vi i många år
har förfäktat, att det kunde vara av
värde att pröva en samlingsregering
även i en tid när man så att säga inte
har fienden utanför knutarna. Jag är
ingalunda ovetande om de nackdelar
som kan vara förenade med en sådan
regeringstyp, men den har säkert så
pass mycket positivt att bjuda, att det
kan vara värt att göra försöket. Vi kommer
även i fortsättningen att hävda
detta. Framför allt tror jag att något
av det taktiska spelet — det politiska
käbblet — skulle dämpas ned. Och det
skulle — på den punkten kanske jag
har många emot mig — enligt min mening
vara välgörande för demokratien.
I dag är det faktiskt så, att många människor
ser något motbjudande för att
inte säga rent av något mindervärdigt
i politiken därför att de gång efter gång
kan konstatera hur ovederhäftig agitationen
är. Jag skall inte i detta sammanhang
framföra några anklagelser
mot något parti, och jag skall heller
inte fritaga vårt parti. Jag vill bara kort
och gott konstatera, att jag tror att det
är så mycket att vinna på en sådan sak,
att man bör göra ett försök vid tillfälle.

Nu hade det naturligtvis liksom hös -

ten 1951 varit önskvärt med en regering
som hade haft ett starkt parlamentariskt
underlag. Såsom partifördelningen
och den politiska grupperingen
nu är i riksdagen finns det för
närvarande ingen annan möjlighet att
skapa en regering med majoritet i båda
kamrarna än just en samlingsregering.
Jag måste också understryka, att det är
olyckligt att det lilla kommunistpartiet
nu i vissa fall kan bli en tunga på vågen.
Eller skall vi säga en svans som
styr? Det är ju inte möjligt för socialdemokraterna
att hugga av den svansen
hur gärna de än skulle önska det. Detta
dilemma för demokratien skulle vi ha
sluppit ifrån i en samlingsregering, liksom
vi också — märk väl detta — har
sluppit ifrån det dilemmat under den
tid koalitionsregeringen har arbetat och
verkat. Jag hoppas att en kommande
historieskrivning skall fästa större avseende
vid detta än våra belackare har
velat göra.

Sedan tanken på en samlingsregering
avvisats var enligt min mening en socialdemokratisk
enpartiministär den
möjlighet, som kunde erbjuda det starkaste
parlamentariska underlaget. Det
var den naturliga lösningen. En sådan
regering måste med eller mot ■— och
jag utgår ifrån att det blir mot -— sin
vilja räkna med kommunisternas stöd
i flertalet frågor. Den har då majoritet
vid de gemensamma voteringarna, som
ju förekommer i de viktiga anslagsfrågorna.
Jag är emellertid den förste
att medge, att den nuvarande regeringen
ändå har ett tämligen bräckligt underlag.
Det finns ingen majoritet för
den i denna kammare, men jag hoppas
att den nya regeringen skall förstå att
anpassa sin praktiska politik efter detta
förhållande. Vi får nu finna oss i en
influensaparlamentarism, som tyvärr
kanske inte är lika övergående som den
s. k. asiaten.

När jag hörde herrar Ohlin och Hjalmarson
vidareutveckla sina teser om en
borgerlig trepartiregering tänkte jag:

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande

De var betydligt klokare för en tid sedan
i alla fall! Det är inte så länge
sedan båda dessa herrar ansåg, att en
borgerlig koalitionsregering inte var
möjlig under nuvarande styrkeförhållanden
i riksdagen. Jag har därför svårt
att förstå herr Ohlins fråga till socialdemokraterna,
om de litade på att jag
skulle föreslå en socialdemokratisk regering.
Tror herr Ohlin då inte alls att
socialdemokraterna litade på vad han
sade den G augusti, nämligen att för den
händelse den dåvarande koalitionsregeringen
upplöstes i höst kunde med hänsyn
till röststyrkorna en borgerlig koalitionsregering
icke betraktas som en
aktualitet.

Uppenbarligen tänkte både herr Ohlin
och herr Hjalmarson på det förhållandet,
att högern, folkpartiet och centerpartiet-bondeförbundet
har endast 187
röster i riksdagen, medan övriga rösters
antal uppgår till 194. Om 194 var mer
än 187 i augusti i år och låt oss säga i
oktober i fjol, så är förhållandet detsamma
i dag. Några mer eller mindre
brännande politiska frågor kan icke
förändra det matematiska faktum, att
194 är och — hoppas jag — förblir
mer än 187.

Mot denna bakgrund är det mig omöjligt
att begripa, att högern och folkpartiet
vill anklaga oss i centerpartiet för att
en borgerlig trepartiregering inte kunnat
bildas. Nog kan man med någon
av de föregående talarna säga att herr
Erlander seglar i en bräcklig farkost,
men hade det inte varit svårare för tre
att segla i en än bräckligare farkost?

Visst är det sant att den nya regeringen
inte har majoritet i andra kammaren.
Och även jag finner det riktigt
att i första hand betrakta den kammaren
som eu mätare på folkopinionen.
Men nu är det en gång så, att regeringsbildning
och framför allt regerande inte
bara är en fråga om bekännelse till
andrakammarparlamentarism. Det är
också eu fråga om hur många röster i
hela riksdagen som det ena eller andra
4 — Andra kammarens protokoll 1.957.

om regeringens politiska program m. m.

regeringsalternativet skulle kunna förfoga
över. Detta är realiteterna.

En borgerlig trepartiregering skulle,
som jag nyss framhållit, inte alls ha
haft tillräckligt många röster. Den skulle
ha kommit i minoritetsställning i
första kammaren och där kunnat fällas
av socialdemokraterna i alla lagfrågor,
och i alla anslagsfrågor skulle socialdemokrater
och kommunister ha kunnat
fälla regeringen i de gemensamma
omröstningarna. En sådan regering
skulle inte ha haft nämnvärd möjlighet
att praktiskt arbeta. Jag kan försäkra,
att så roligt är det inte att regera, att
vi utan vidare vill vara med om ett sådant
experiment. Regeringen skulle ha
fått springa över till det socialdemokratiska
partirummet och höra sig för:
»Kan ni inte hjälpa till att få den här
lagen antagen, om vi utformar den så
här? Kan ni inte gå med på det här anslaget?»
Om regeringen hade velat nå
resultat hade den måst handla på det
sättet i mera viktiga frågar. Vi hade
fått fråga den nuvarande statsministern:
»Men skulle ni inte ändå kunna
gå med på det här?» Så hade det måst
gå till i praktiskt taget varje fråga. År
det en sådan regering svenska folket
vill ha? Det tror jag inte.

För övrigt finns det heller inte i dagens
läge politiska förutsättningar för
en sådan trepartiregering. Högern och
folkpartiet har ju riktat en intensiv och
häftig kritik mot centerpartiets politik
i olika avseenden. Så har skett ännu
under de senaste dagarna. Jag vet inte
om man gjort det i dag också, ty jag
har inte hunnit läsa dagens tidningar
så noga. Vi har trott, att den kritiken
var allvarligt menad — det är möjligt
att övervägande delen av svenska folket
också gjort det — och att den alltså
haft sin grund i att högern och folkpartiet
har en helt annan uppfattning
än vi i viktiga politiska frågor. Man
har väl ändå inte fällt alla dessa hårda
ord mot oss bara för ro skull, det måste
väl ha legat någon djupare anledning

Nr 24

50 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

bakom, nämligen våra åsikter och uppfattningar
i politiska frågor. Vad skulle
svenska folket ha sagt, ifall vi så här
över en natt hade kastat om och gått
från den ena regeringen till den andra?
Jag kan tänka mig att somliga tidningar
skulle ha fortsatt på samma melodi som
tidigare och sagt: »Ja, den där Hedlund
går med på vad som helst bara
han får sitta kvar i regeringen.»

Det är klart, att vi i centerpartiet
under sådana förhållanden inte kunde
ta annan ställning än vi gjorde. Jag
är övertygad om att var och en, som får
skälen utförligt redovisade för sig, kommer
att säga, att han skulle ha handlat
på samma sätt som vi i centerpartiet;
något annat har knappast varit
möjligt.

Detta betyder nu, att vi sakligt skall
pröva alla förslag, som läggs fram i riksdagen,
från vilket håll de än kommer.
Som situationen nu är finner vi det
vara vår uppgift att genom en saklig
oppositionspolitik försöka påverka den
politiska utvecklingen, så att den kommer
så nära centerpartiet-bondeförbundets
grundsyn som möjligt. Vi kommer
emellertid inte — det vill jag säga
från början — att deltaga i någon tävlan
om vem som kan åstadkomma den
mest högljudda oppositionen. Även i
oppositionsställning kommer centerpartiet
att söka verka för sans och saklighet
i politiken. Vi kommer att efter
måttet av vår förmåga — den är kanske
inte så överväldigande stor — söka
ena krafterna till gagn för praktiska
och positiva resultat. Vi vill inte ha
strid för stridens egen skull, men vi är
beredda att ta en strid för de synpunkter,
som vi finner vara riktiga och rättvisa.

Jag vill säga till herrar Ohlin och
Hjalmarson att det är självklart, att
ett centerparti vill verka för samarbete
mellan alla demokratiska krafter. Jag
återkommer än en gång till vår uppfattning,
att man vid lämpligt tillfälle
även bör pröva en samlingsregering.

Jag kan naturligtvis också väl tänka
mig, att det någon gång i framtiden
skulle kunna gå något lämpligare tåg
för en s. k. trepartiregering av borgerlig
färg. Hur det blir med den saken
får framtiden utvisa. Men vill man ha
samarbete, är det faktiskt nödvändigt
att man från alla håll anpassar argumenteringen
därefter. Centerpartiet har
alltid försökt verka för samförståndslösningar.
Vi har försökt överbrygga
meningsmotsättningar mellan olika samhällsgrupper.
Det är någonting som vi så
gott vi kunnat hållit på med ett kvarts
århundrande. Vi fattar det som en naturlig
uppgift för ett centerparti. Uppslitande
politiska strider, som förhindrar
uppnående av nödvändiga praktiska
resultat i politiken, har aldrig
varit något ideal för oss. Vår medverkan
i regeringen under den gångna sexårsperioden
är ett uttryck för denna
vår vilja till samförstånd och samarbete.
Jag tror inte att det är någon överdrift
att konstatera, att detta politiska
samarbete har främjat en lugn och stabil
samhällsutveckling och byggt för
freden på arbetsmarknaden. I den andan
är det vår avsikt att fortsätta. Om
man räknar med att i fortsättningen få
se oss bland dem, som till det yttersta
anstränger sig för att skapa klyftor
mellan olika medborgargrupper, tar
man fel. Det är enligt får uppfattning
varje partis skyldighet att försöka hindra,
att motsättningarna förstoras och
tillspetsas och att halvsanningar och
förvrängningar får ge en vilseledande
bild av verkligheten, så att — som jag
sade för en stund sedan — människornas
tro på rättvisa och rättrådighet
inom det politiska livet riskerar att gå
förlorad.

Det nya regeringsprogram, som vi
fått ta del av, innehåller inte något särskilt
eldfängt material och väl i stort
sett inte heller så mycket nytt. Det är
i väsentlig del allmänt formulerade
principer för den framtida politiken —
och det må vara naturligt. Det avgöran -

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande

de är emellertid programmets tillämpning,
hur man kommer att handla inom
ramen för de uppställda teserna. Vi i
centerpartiet lovar att sakligt pröva
de förslag, som regeringen kommer att
lägga fram, och vi ställer oss avvaktande
till dess vi får se detaljerna.

När vi talar om centerpartiet-bondeförbundets
målsättning, så finns det
anledning för mig att här understryka,
att vi även i fortsättningen ämnar arbeta
för småföretagsamheten i dess
skilda former: hantverk, handel, småindustri
och jordbruk. I det sammanhanget
vill jag göra ett litet påpekande
om priserna på jordbrukets produkter.
Utvecklingen har där under de senaste
åren varit sådan — åtminstone
så långt jag har kunnat finna av tillgänglig
statistik — att livsmedlen i affärerna
av flera orsaker har blivit 6 å 7
procent dyrare, medan jordbrukarnas
priser för podukterna har sjunkit med
ungefär 6 procent. Samtidigt har omkostnaderna
i jordbruket, bland annat
räntekostnaderna, stigit. Härtill kommer
de betydande, ofta katastrofala förluster,
som jordbrukarna åsamkats genom
otjänlig väderlek. Det kan vara
värt att hålla dessa fakta i minnet, när
man bedömer läget för jordbrukarna,
en grupp där i varje fall det stora flertalet
av omständigheternas makt är hänvisade
till att genom en hård politisk
kamp söka uppnå en standard, som närmar
sig andra jämförbara yrkesgruppers.

I centerpartiet har vi kämpat hårt
för att jordbrukets folk skulle få lika
goda möjligheter som andra yrkesgrupper,
och det har varit en glädje för mig
att höra här i dag, att man från alla
håll därvid tycks vara av samma mening
som vi.

•lag tror inte man kan bestrida att
koalitionen varit av stort värde för
jordbruket. Villkoren inom jordbruket
skulle otvivelaktigt ha varit betydligt
sämre, om vi inte genom regeringssamverkan
hade kunnat påverka dem i po -

om regeringens politiska program m. m.

sitiv riktning. Självfallet kommer vi i
centerpartiet att lika intensivt som någonsin
förr fortsätta vår kamp för rättvisa
därvidlag och för denna yrkesgrupps
likställighet med andra näringsgrenar.

Låt mig sedan säga några ord om
vissa andra aktuella politiska frågor!
Men först ett par ord till herr Hjalmarson.
Jag beklagar att jag då blir
polemisk, men det beror på att herr
Hjalmarsons ord — som jag skulle vilja
kalla för en självbekännelse — här
formade sig till en anklagelse även mot
vårt parti. Det var en våldsam självanklagelse,
herr Hjalmarson, och den
inkluderar såväl herr Hjalmarson som
högerpartiet. Herr Hjalmarson talade
om räkningen från regeringen. Vad är
det för en räkning? Är det statsutgifterna
det är fråga om? Och är det i så
fall regeringen, som bestämmer om
dem? Är det inte i stället så, ärade kammarledamöter,
att det är vi själva som
tillsammans med ledamöterna i första
kammaren beslutar om sådana ting?
Är det inte riksdagen som bestämmer
utgifterna? Och är det inte så, att herr
Hjalmarson och hans parti på nästan
alla punkter har varit med om de utgiftsposter,
som finns på denna räkning? Man

får inte uppträda som den, som
»tar på räkning» men inte vill vara
med om att betala räkningen.

Låt mig sedan också säga några ord
i pensionsfrågan! Det är glädjande för
oss i centerpartiet att linje 2 lyckades
vinna så god anslutning som fallet blev
i folkomröstningen. Den stöddes inte
bara av centerpartiets medlemmar utan
till stor del även av andra, och detta
trots den politisering, som tyvärr kom
att vidlåda folkomröstningen, och trots
att linje 2 inte hade tillnärmelsevis
samma ekonomiska resurser som de
båda andra linjerna. Mycket talar för
att den personliga frivilliglinjens idéer
i verkligheten har betydligt starkare
förankring hos folkopinionen än vad

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

omröstningssiffrorna i och för sig ger
vid handen.

Vi i centerpartiet är angelägna om
att pensionsfrågan snarast möjligt föres
till sin lösning. Jag vill på nytt
understryka att vi betraktar en höjning
av folkpensionerna i enlighet med
beredningens förslag som det viktigaste
i pensionsreformen. Genom en
sådan förbättring av folkpensionerna
får alla en god och rättvis grundtrygghet
på ålderdomen. Det var följaktligen
med tillfredsställelse jag hörde socialministerns
besked, att förslag skall
framläggas i så god tid, att pensionsberedningens
tidtabell i det avseendet
kan följas. Detta innebär, att höjningen
kan träda i kraft 1 juli 1958, alltså om
åtta månader.

Det är mycket viktigt — och det är
bråttom också — att även änke- och
invalidpensionen förbättras väsentligt.
Detta måste emellertid ske på ett sådant
sätt, att alla grupper blir delaktiga av
förbättringen, och då förefaller det
mig, som om man inte har annan väg
att välja än att ordna det inom folkpensionens
ram.

Vi i centerpartiet vill ha en sådan
lösning av pensionsfrågan, att grundsatserna
i linje 2, d. v. s. rättvisa och
personlig frivillighet, beaktas. Vi kan
t. ex. inte vara med om att småföretagargruppen
skall missgynnas.

En annan stor fråga, som snart måste
lösas, är försvarsfrågan. Det synes angeläget,
att vi så snart som möjligt anpassar
vårt försvar till de krav, som
den snabba tekniska utvecklingen på
området ställer. Vi är beredda att medverka
till att skapa ett så starkt och
modernt försvar, som vi finner att resurserna
medger.

Andra angelägna önskemål, som vi
vill föra fram från centerpartiets sida,
ar slopandet av kvarlåtenskapsskatten,
införande av resultatutjämning vid beskattningen
av företag; det sistnämnda
är ju något som framför allt är av mycket
stor betydelse för all småföretag -

samhet. Vi vill vidare ha ett definitivt
avskaffande av dyrortsgrupperingen
och fastighetsbeskattningen, men där
man beaktar vissa kommuners särskilda
förhållanden — framför allt gäller
det norrländska vattenkraftskommuner
och skogsbolagskommuner. Dessa frågor
är föremål för utredningar, som vi
hoppas skall ge positiva resultat. Vi vill
också stryka under angelägenheten av
en effektiv kommunal skatteutjämning.

Jag kan heller inte underlåta att
framhålla vikten av att uppmärksamhet
även i fortsättningen ägnas åt att
stimulera sparandet och att allt görs
för att där nå fram till resultat. Den
statsfinansiella situationen ter sig inte
särskilt gynnsam i dag. Det blir nödvändigt,
att vi alla försöker medverka
till att statsutgifterna hålls tillbaka så
långt det är möjligt, och att vi framför
allt inte spelar upp melodien »mera
skolor, mera sjukhus, mera vägar, mer
personal, mer, mer, mer — och så lägre
skatter». Det är en melodi, som skorrar
ganska illa för den som bryr sig
om att lyssna.

Centerpartiet har länge riktat uppmärksamheten
på den för hela samhället
olyckliga utvecklingen, att befolkningen
och företagsamheten i så
stor utsträckning dras från landsbygden
till de större städerna och tätorterna.
En utarmad glesbygd och
en överdimensionerad tätortsbebyggelse
kommer inte att ge möjligheter till
en lyckosam samhällsutveckling. Det
krävs energiska åtgärder för att åstadkomma
en bättre fördelning på frivillig
väg av näringsliv och befolkning
mellan storstäder och landsbygd. Särskilt
viktigt är det att se till, att småföretagsamheten
inom olika delar av
näringslivet — både på landsbygden
och i städerna — får bättre utvecklingsmöjligheter.
Här har man väl anledning
att säga sig, att en rik flora av
småföretag är en nödvändig förutsättning
för näringslivets vidareutveckling.
Småföretagsamheten utgör en mycket

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

väsentlig del av grogrunden för de
större företagen; det bildas små företag,
som sedan undan för undan växer
ut till större företag.

Småföretagsamheten har många uppgifter
att fylla i samhället, och den
måste beredas lättnader. Man bör där
peka på lättnader i kreditpolitiken och
i fråga om räntan. Det kan inte bestridas,
att småföretagen i dessa avseenden
är utsatta för hårdare påfrestningar
än de större företagen.

Till de aktuella kraven hör också, att
de av årets skördeskador hårt drabbade
jordbrukarna snarast bringas en effektiv
hjälp. Detta är nödvändigt, om
inte åtskilliga jordbrukare skall tvingas
gå från gård och grund; så ligger det
faktiskt till för vissa jordbrukare, som
flera år i följd drabbats av skador på
grund av ogynnsam väderlek. Och naturligtvis
menar vi i centerpartiet-bondeförbundet,
att också skogskompletteringsfrågan
måste bringas till sin lösning
— och till en god lösning.

Detta är några av de önskemål, som
centerpartiet vill försöka förverkliga.
Vi vill fullfölja våra strävanden till
gagn för hela folket, och vi vill medverka
till en framstegsvänlig politik på
samhällslivets skilda områden. För en
sådan politik vill vi från vårt håll
gärna ett samarbete med alla demokratiska
partier.

Under detta anförande hade herr talmannen
återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedlund visar sig
nu som en mera varm anhängare av en
samlingsregering än tidigare. Jag konstaterar
detta med stor tillfredsställelse.
Herr Hedlunds uttalande efter besöket
hos monarken för någon vecka
sedan var ju väsentligt mindre vältaligt
än vad han nyss utvecklade.

Men när det inte gick att få en sam -

lingsregering var en socialdemokratisk
enpartiregering det naturliga, säger
herr Hedlund och hänvisar till förstakammarmajoriteten
och det eventuella
kommuniststödet. Efter detta får det
ju anses vara fullt klarlagt från alla
andra håll än regeringsbänken, vad som
är den främsta grundvalen för den nya
Erlanderska regeringen.

Herr Hedlund hoppades, att nuvarande
tillstånd i fråga om regeringsproblemets
lösning skulle vara snart övergående,
och jämförde det t. o. m. med
asiaten. Det var ju en talande jämförelse,
fastän knappast vänlig mot
hans f. d. regeringskolleger. På tal om
en trepartiregering säger herr Hedlund,
att det faktum att 194 är mer än 187
ändras inte av ett eventuellt nytt politiskt
läge i viktiga spörsmål.

Nej, naturligtvis inte. Men man kan
väl våga räkna med att socialdemokraterna
i sitt uppträdande under ett nytt
politiskt läge skulle ha beaktat de politiska
realiteterna och inte varit så
benägna att alltför ofta gå emot andrakammarmajoritetens
och folkmajoritetens
vilja. Jag hade som sagt en högre
tanke om socialdemokraterna än herr
Hedlund har, men han bör ju veta
bättre. Jag trodde att socialdemokraterna
under en övergångstid skulle vara
benägna att ta åtminstone vissa konsekvenser
av talet om andrakammarparlamentarism.
Herr Hedlund menar tydligen
att herr Erlander och hans vänner
inte skulle vara beredda att ta
några politiska konsekvenser av detta
tal om andrakammarparlamentarism
vid ställningstagande till förslag, bakom
vilka står en majoritet i andra
kammaren. Jag trodde det skulle vara
möjligt att få till stånd kompromisser
i riksdagens utskott, som i detta läge
skulle kunnat spela mycket stor roll,
och jag trodde, att valet 1958 skulle på
ett nyttigt sätt ha kastat en skugga
framför sig och stämt socialdemokratien
till betänksamhet och försiktighet
— under en förutsättning, nämligen den

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

att en trepartiregering verkligen lagt
upp sitt program så, att det blivit en
samarbetspolitik som föreslagits, och
det var ju meningen.

Herr talman! Herr Hedlund var rädd
för vad folk skulle ha sagt, om han
och hans vänner stannat kvar i regeringsställning
genom att ingå i en trepartiregering,
trots att det varit så
mycken kritisk diskussion mellan folkpartiet
och högern samt centerpartietbondeförbundet.
Jag vill erinra om vad
som skedde 1951. Då riktade herr Sköld
i denna kammare en mycket häftig kritik
mot dåvarande bondeförbundet, och
under hela sommaren fördes en ganska
kritisk diskussion mellan socialdemokrater
och bondeförbundare. Inte desto
mindre kunde ju herr Hedlund gå in
i koalitionen på hösten, utan att såvitt
jag minns någon sade, att herr Hedlund
gör vad som helst för att komma
in i regeringen. Jag tror inte heller att
herr Hedlund, om han varit lika snabb
i vändningarna denna gång, skulle ha
fått höra, att han gör vad som helst för
att bli kvar i regeringsställning. Jag
tror att folk ganska bra förstår, att partierna
kan kritisera varandra men sedan
ändå, när tillräckliga skäl finns,
gå in i ett organiserat samarbete.

Herr Hedlund underströk framför
allt, att centerpartiet-bondeför bundet
verkar för samarbete mellan alla demokratiska
partier. Där är han och hans
parti helt och hållet överens med det
parti jag företräder. När det inte gick
att få till stånd en samlingsregering
trodde vi, att man bäst skulle kunna
verka för ett samarbete genom en trepartiregering.
Men den saken är ju inte
aktuell. Det viktigaste framöver är att
centerpartiet-bondeförbundet och det
parti jag företräder är fullständigt överens
om en viktig sak: att politiken skall
grundas på en strävan från alla demokratiska
partiers sida att lösa de centrala
och viktiga problemen i samförstånd.
Jag hälsar med största tillfredsställelse
den entydiga och varma be -

kännelse till en sådan politik, som centerpartiets
ledare i dag gjort.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Sedan den tanke på en
samlingsregering, som de tre borgerliga
partierna i riksdagen enhälligt stödde,
hade avvisats, var för oss det mest naturliga
alternativet att söka arbeta för
en regering, stödd på de tre borgerliga
partierna, något som inte nödvändigtvis
behövt betyda, att alla tre partierna
deltagit i själva regeringen. En sådan
regering hade haft majoritet i andra
kammaren, men dessutom, herr Hedlund,
hade denna regering från den 1
januari 1958 i riksdagen haft flera röster
än vad socialdemokraterna skulle
ha haft, alltså sammanlagt i första kammaren
och i andra kammaren. Naturligtvis
skulle socialdemokraterna kunnat
utnyttja sin ställning till att, om de
nu verkligen velat gå samman med
kommunisterna, fälla förslag från regeringen
i frågor, som behövt båda kamrarnas
stöd eller skolat gå till gemensam
votering.

Men, herr talman, sådan ställningen
var i riksdagen hade en sådan regering
icke behövt fästa något avseende vid
detta, när människorna här i landet
inom så kort tid ändå skulle ha fått
möjlighet att i ett val avgöra första
kammarens sammansättning. Bakgrunden
till vår önskan om en regering,
stödd på de tre ické-socialistiska partierna
var självfallet att vi har en bestämd
känsla av att det behövs en omläggning
av den nuvarande politiken i
borgerlig riktning. Det var den chansen
som på grund av centerpartiets ställningstagande
inte kunde utnyttjas denna
gång.

Herr talman! Att herr Hedlund gärna
vill göra koalitionstiden till lyckliga år
är inte märkvärdigt, det är mycket
mänskligt; jag har inte någon anledning
att gå in på den saken nu. Det blir
väl tillfälle att i fortsättningen av de -

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

batten komma in på den allmänna ekonomiska
politiken, och då kanske också
den detaljen kan beröras. Däremot
måste jag på det bestämdaste opponera
mig, när herr Hedlund försöker göra
oss i högerpartiet ansvariga för resultatet
av socialdemokratiens ekonomiska
politik. Vi har krävt en helt annan kreditpolitik
och vi liar förordat en helt
annan statsfinansiell politik än den som
regeringen tidigare har gått in för.

Vad vi har begärt är 1) kraftigt sänkta
statsutgifter, 2) en rimlig företagsbeskattning
så att företagssparandet
äntligen fått sin chans, inte minst med
tanke på de små företagen, 3) en allmän
skattesänkning så att vi verkligen
i handling stimulerat det sparande, som
alla talar så varmt om, och 4) en hård
hand över de statliga investeringarna.

Vem var det, herr talman, som drev
igenom köpet av LKAB? Inte högerpartiet.
I oktober i år har regeringen
måst punga ut med 165 miljoner kronor
för detta onödiga inköp. I november i
år var man tvungen att ta upp ett nytt
statslån på 150 miljoner. Är det svårt
att se sammanhanget? Det var ändå
bara första avbetalningen.

Vem är det som har drivit igenom
höjningen av barnbidragen, subventionerna
till kommunerna, de alltför höga
bostadssubventionerna? Ja, inte är det
högerpartiet. Vem är det som har arbetat
för införande, respektive motsatt
sig begränsningar — för att bara ta
några exempel ur minnet — av fiskeristyrelsen,
sjöfartsverket, det statliga
konsumentupplysningsverket, bostadsstyrelsen,
länsbostadsnämnderna, arbetsmarknadsstyrelsen?
Inte är det högerpartiet.

Nej, herr talman, vi har inom högerpartiet
— det kanske jag kan få tilllägga
i detta sammanhang — icke heller
gjort något överbud när det gäller
skattesänkningar. Däremot har vi kommit
med underhud när det gäller statsutgifterna,
och den politiken tänker vi
fortsätta med.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin fann mig i
dag vara en väsentligt varmare anhängare
av samlingsregeringstanken än jag
varit tidigare. Vi fick också veta vad
herr Ohlin byggde denna sin uppfattning
på, nämligen på ett uttalande som
jag gjort till TT efter det jag varit kallad
till monarken i regeringsfrågan.
Det var inte på det sättet, herr Ohlin,
att sedan jag hade kommit ned ifrån
monarken efter att ha lämnat honom
besked om min syn på regeringsfrågan,
jag basunerade ut vad jag hade sagt.
Tvärtom, jag vägrade att tala om detta
för pressen. Om detta förfaringssätt kan
man ha olika mening, men det var min
mening att jag inte skulle stå på borggården
och skrika ut min just tillkännagivna
åsikt. Och den meningen kan
jag väl få ha.

När TT sedan på aftonen frågade
mig, hur vi i centerpartiet principiellt
såg på en samlingsregering, svarade jag
att jag alltid velat ha en samlingsregering,
alltid varit sympatiskt inställd till
en sådan. Och jag kan tala om att redan
1948, när socialdemokraterna och vi
resonerade om en koalitionsregering,
förde vi offentligt fram tanken på en
samlingsregering. Så den där »värmen»
har varit tämligen konstant.

Det har gjorts en spekulation här:
Hade verkligen — om en borgerlig koalitionsregering
bildats — socialdemokraterna
velat gå emot andrakammarmajoriteten
i viktigare frågor? Ja, den
frågan kan formuleras på flera olika
sätt, herr Ohlin. Den kan också formuleras
så här: Tror man att socialdemokraterna
i mycket brännande frågor,
där de har en alldeles bestämd uppfattning,
skulle ha låtit bli att rösta?
Tror man det? Är det någon som är
beredd att säga: »Jag bär en mycket
klar och bestämd uppfattning i dessa
frågor, men den stämmer inte med
andrakammarmajoritetens uppfattning,
och därför bör vi i första kammaren
kanske lägga ned våra röster — eller

56 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

rösta tvärtemot vår uppfattning?» Vad
sedan kompromisserna beträffar är det
givet att man hoppas på sådana, men
så mycket vill jag säga herr Ohlin, att
de möjligheter som kan finnas till kompromisser
blir icke mindre i dagens
situation än de hade blivit under en
borgerlig trepartiregering. Jag bedömer
dem som större. Herr Ohlin har kanske
en motsatt uppfattning, och det är ju
hans sak.

1951 var bondeförbundet färdigt att
gå över från opposition till regering
sägs det. Varför kunde man då inte nu
gå från en koalition till en annan? Men
är det verkligen jämförbara förhållanden?
I min hembygd finns ett gammalt
uttryck som säger: »Det är inte lätt att
jämföra ärter och fårskinn.» Det är
ungefär vad jag tyckte att herr Ohlin
försökte göra.

Det är nämligen så, att vi 1951 inte
var i någon regering, som herr Ohlin
minns; vi var i opposition mot den sittande
regeringen. I vissa frågor röstade
vi rätt ofta med herr Ohlin, och ibland
röstade vi med socialdemokraterna. Men
herr Ohlin, handen på hjärtat: Finns
det någon möjlighet att byta regering,
om inte oppositionen kan övergå i regeringsställning?
Det är väl så det går
till. En helt annan sak är att springa
från den ena regeringen, där man sitter
på fredagen, över till en annan på lördagen.
Det är den stora skillnaden! Den
som inte beaktar det, han blandar ihop
ärterna och fårskinnen.

Herr Hjalmarson talar om socialdemokraternas
röster, alldeles som om
kommunisternas röster inte fanns. Såvitt
jag vet har kommunisterna samma
rösträtt som herr Hjalmarson; herr
Hagberg har precis lika mycket att
säga till om i rösthänseende som herr
Hjalmarson och vice versa. En röst är
en röst — man kan inte bortse från
den, och det hjälper inte om socialdemokraterna
skulle säga, att vi vill inte
samarbeta med kommunisterna. Varken
socialdemokraterna eller herr Hjalmar -

son kan hindra, att kommunisterna lägger
sina röster, där de tycker att det
passar dem. Därmed är saken given.

Tyvärr kan jag inte få fortsätta längre,
men, herr Hjalmarson, jag kommer
tillbaka.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedlund började
med att säga, att en borgerlig trepartiregering
skulle ha i varenda fråga måst
i förväg tala vänligt med socialdemokraterna
för att få deras godkännande.
Nu har han i ganska stor utsträckning
frångått den, som jag tycker, rätt orimliga
ståndpunkten.

Men det väsentliga här är: Skulle
inte den svenska socialdemokratien i
ett läge, där regeringen representerar
majoriteten av andra kammarens ledamöter
och majoriteten av landets väljare,
ha varit benägen att i den svenska
riksdagen — enkannerligen dess utskott
— visa en betydande kompromissvilja,
en betydande vilja att beakta förslag
som utarbetats av en regering,
vars syfte varit samförstånd? Att regeringsinnehavet
spelar en betydande
roll när det gäller möjligheten att utarbeta
lämpliga sådana förslag, det tror
jag att herr Hedlund är väl medveten
om.

Herr talman! Herr Hedlunds senaste
distinktioner skall jag inte närmare
diskutera. Han finner det mycket lättare
att 1951 snabbt hoppa över från
opposition mot socialdemokratien till
samarbete med socialdemokratien i regeringsställning
än att nu gå över åt
det motsatta hållet, d. v. s. från samarbete
i regeringsställning med socialdemokratien
till samarbete med folkpartiet
och högern i regeringsställning.
För att detta senare skall vara möjligt
tänker sig herr Hedlund tydligen en
viss karenstid — jag skall inte kalla
det för karantän, ett ord som ibland
använts.

Om nu herr Hedlund har denna upp''
fattning, vill jag bara peka på att den

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande

praktiska konsekvensen av det blir, att
när herr Hedlund under någon tid fått
vänja sig vid oppositionsställningen,
har han kommit i ett läge, där han uppnår
samma rörlighet som han hade
1951. Därmed är inte sagt, åt vilket håll
han skall röra sig; det är en senare
fråga.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! I själva verket var det
väl så, herr Hedlund, att det var ännu
mycket konstigare, när herr Hedlund
1951 hoppade in i den socialdemokratiska
regeringen, än det nu skulle ha
varit om herr Hedlund hade övervägt
ett stöd åt en borgerlig regering.

Hur var situationen 1951? Jo, då satt
vi allesammans samlade för att försöka
att gemensamt med herr Erlander uppnå
en samförståndslösning om den ekonomiska
politiken.

Vi hade hållit på att resonera om
dessa ting under ganska lång tid, då
det plötsligt blev uppenbart, att herrar
Erlander och Hedlund hade gått bakom
ryggen på oss andra och gjort upp ett
separatavtal. Det är nog något av det
egendomligaste, som hittills förekommit
i svensk politik.

Men, herr talman, man skall ändå
vara optimist. Herr Hedlund sade, att
han kunde inte tänka sig, att herr Erlander
skulle ta den ringaste hänsyn
till att han skulle vara nödsakad att
räkna med kommunistiskt understöd
för att fälla en borgerlig regering. Det
är, herr Hedlund, nog den skarpaste
dom, som någonsin har fällts över storebror
i den gamla koalitionen, och det
ger ju, herr talman, ändå ett visst hopp
om både herr Hedlund och den borgerliga
framtiden.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Socialdemokraterna får
väl tala för sig själva, när det gäller
deras intresse för samverkan, och eventuellt
ta ställning till frågan om de ska

om regeringens politiska program m. m.

be ett antal ledamöter stanna hemma
för att eliminera kommunisterna. Det
är socialdemokraternas ensak.

Vi har ju prövat samregering med
socialdemokraterna. Jag har tidigare
haft tillfälle att uttala mig därom och
har sagt, att det har gått rätt bra. Vi
vet inte något om hur en samregering
med den andra sidan skulle ha tett sig,
men vi hoppas, om den dagen kommer,
att det skall gå bra det också.

Som herr Hjalmarson nämnde, resonerade
vi hösten 1951 om den ekonomiska
politiken, men på den punkten
är herr Hjalmarson och jag i dag, sex
år senare, lika oense som vi var då.
Vi såg då att det inte fanns några möjligheter
att komma överens. Vi har en
annan upfattning i t. ex. räntefrågan
än den som herr Hjalmarson, företrädd
av herr Svärd i riksbanken, nu förordar.
När detta den gången blev klart
för oss, var möjligheterna till samförståndslösningar
uteslutna.

Sedan skulle jag vilja läsa upp något
för herr Hjalmarson från torsdagen den
1 november 1956, alltså för ett år och
sex dagar sedan. Då sade herr Hjalmarson:
»Herr Hedlund frågade vilken regering
vi skulle ha föredragit framför
den nuvarande. Ja, herr talman, vi
skulle ha föredragit att bondeförbundet
på nytt etablerat sig som ett borgerligt
oppositionsparti och låtit socialdemokraterna
regera ensamma, ställda inför
nödvändigheten att ta hänsyn till oppositionsmajoriteten
i andra kammaren.»
Ja, så har herr Hjalmarson sagt, att han
vill ha det. Jag begriper inte, hur man
skall göra herr Hjalmarson till freds.
Nu har han fått det precis som han i
riksdagen sagt, att han vill ha det, och
ändå förefaller han att vara missbelåten.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag delar med hela
kammaren ledsnaden över att inte denna
intressanta diskussion om borgerlig

58 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

regeringssamverkan får hålla på litet
längre. Det måtte komma att bli mycket
livligt vid statsrådsberedningens
överläggningar, om det skulle gå att
bilda en borgerlig samregering.

Emellertid kan det finnas anledning
att ta upp en del av de synpunkter,
som har kommit fram nnder debatten.
Herr Hedlund angav, som anledning till
alt bondeförbundet lämnade koalitionsregeringen,
icke i och för sig ett missnöje
med de resultat som har uppnåtts
under koalitionsregeringens tid. Jag
delar helt hans mening. Man behöver
inte, tror jag, annat än rent objektivt
bedöma vad som har skett under dessa
sex år för att konstatera, att det har
varit en regeringssamverkan till gagn
för mycket betydande folkgrupper i
vårt land. Men han säger att vad som
gjorde, att regeringssamverkan inte
längre kunde upprätthållas, var framför
allt meningsskiljaktigheter i tre frågor.

För det första var det socialdemokraternas
envishet att driva fram en
statlig lönegruppering, som bondeförbundet
icke kunde vara med om. Där
förelåg en klar reservation från bondeförbundets
sida. Emellertid talar ju det
skälet för att lämna den förutvarande
koalitionsregeringen absolut emot att
engagera sig i en regering med högern
och folkpartiet, som i denna fråga stod
på exakt samma linje som socialdemokratien.

Det andra skälet, som herr Hedlund
åberopar, var pensionsfrågan. Om han
tillmäter den frågan den vikten — och
det förstår jag väl att han gör — så
vill jag notera, att det kan väl vara en
anledning till sprängning av samverkan
med socialdemokraterna, men det
kan inte vara ett motiv för att ingå i
en borgerlig regering, eftersom det är
en bestämd skillnad mellan centerpartiets
sätt att betrakta pensionsfrågan, å
ena sidan, samt Arbetsgivareföreningens,
högerns och folkpartiets, å den
andra.

Det tredje sakskälet slutligen som
åberopades var frågan om räntepolitiken.
Spränger herr Hedlund koalitionsregeringen
på grund av missnöje med
räntepolitiken, så skulle det ju vara
verkligt egendomligt, om han skulle
störta i famnen på högern och folkpartiet,
som på den punkten ovillkorligen
måste anses stå längre bort från
bondeförbundet än vad socialdemokraterna
gör.

Jag tror sålunda, att de tre skäl, som
angivits — och som jag fullt respekterar
—- såsom skäl för en brytning av samverkan
med oss, alldeles bestämt talar
mot en samverkan med den andra sidan.
Jag tycker det skulle ha varit
rimligare att åberopa det än att glädja
herr Hagberg i Stockholm med detta
tal om kommunisternas oerhörda betydelse.
Vad som har sagts från alla de
tre oppositionsledarna om kommunisterna
måste ha stigit herr Hagberg alldeles
åt huvudet. Han lovade att skydda
den socialdemokratiska regeringen. Han
skulle värna den mot alla borgerliga
attacker, så länge vi skötte oss förståndigt.
Men, herr Hagberg, hur är det?
Är kommunisterna den där väldigt starka
makten som det stackars socialdemokratiska
partiet får krypa intill för att
få skydd från? Tro inte herr Hedlunds
och herr Hjalmarsons skildringar av
det parlamentariska läget!

För det första, herr Hagberg, vill jag
framhålla att om herr Hagbergs parti
inte hade splittrat arbetarklassen, hade
socialdemokratien haft majoritet i både
första och andra kammaren. Det kanske
kan vara någonting att fundera på.
För det andra vill jag erinra om att socialdemokratien
nu har 185 mandat i
riksdagen, medan kommunisterna har
9. Redan denna siffersammanställning
gör att dessa stora löften om skyddet
från de nios sida gentemot de 185 ter
sig en aning groteska.

Jag vill säga herr Hagberg — och
herr Hjalmarson och herr Ohlin och
herr Hedlund — att socialdemokratien

Onsdagen den 6 november 1957 fm. Nr 24 59

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

kommer att forma sin politik efter bästa
förstånd och med hänsyn till vad vi
anser gagneligt för landet och för de
intressen som vi är satta att bevaka.
Kommunisterna får lägga sina nio röster
där de vill. Om de med de nio rösterna
vill stödja en borgerlig samlingsregering,
så var så god, herr Hagberg!
Ingen kommer att säga annat än att det
har hänt förr, t. ex. i vissa skattefrågor,
att de kommunistiska rösterna kastats
över på den borgerliga kanten. Yår politik
kommer icke att innebära några
som helst koncessioner åt herr Hagbergs
parti. Vill han ta position mot oss,
så var så god! Det betyder att han fäller
oss och skapar en borgerlig samlingsregering,
som då — herr Ohlin och
herr Hjalmarson — lever helt på kommunisternas
nåd, om man nu skall ta
på allvar alla de besynnerligheter som
ni presterat här i dag. Styrkeförhållandena
är nämligen sådana att denna borgerliga
samlingsregering skulle ha haft
sina 188 röster från nästa år, medan
vi suttit med våra 185.

Vår politik kommer, såsom jag här
sagt, att formas efter vad vi anser rimligt
och riktigt, och jag antar att även
herr Ohlin, herr Hjalmarson och herr
Hedlund i en borgerlig samlingsregering
skulle ha gjort detta. Men det är
obestridligt att om ni nu tillmäter kommunisterna
en sådan oerhörd roll för
vår socialdemokratiska regering, förhåller
det sig på samma sätt för er själva.
Om ni tror att vi är beroende av
kommunisternas stöd, så är det uppenbart
att en borgerlig samlingsregering
skulle enligt ert eget resonemang — inte
enligt vårt — ha befunnit sig i precis
samma beroendeställning i förhållande
till de nio kommunisterna.

Därmed tycker jag att vi skulle kunna
sluta med detta resonemang, som
ju icke tjänar något annat ändamål —
utom möjligen att skaffa högern och
folkpartiet litet partitaktiska förmåner;
vad vet jag? — än att liaussa upp kommunisterna
till ett inflytande i svensk

politik som deras styrka på intet sätt
motiverar.

Jag vill ta upp en enda sak till i herr
Hagbergs anförande — jag hade inte
tillfälle att lyssna till hela anförandet.
Herr Hagberg berörde något det sätt,
på vilket regeringskrisen handlagts. Låt
mig gärna säga: Enligt min mening har
regeringskrisen handlagts på ett föredömligt
sätt. Det blev nämligen uppenbart
att borgerligheten för närvarande
icke är något regeringsdugligt alternativ.
Det har inom svensk politik talats
alltför mycket och alltför länge om att
vi socialdemokrater hakar oss fast vid
makten, trots att vi har en majoritet
mot oss. Det var mycket bra att det genom
regeringskrisen blev klargjort, att
detta tal är lögnaktigt och att det inte
finns någon vilja hos socialdemokraterna
att till varje pris hålla sig kvar
i regeringsställning, utan att borgerligheten
i själva verket misslyckades med
att bilda en borgerlig samlingsregering,
när det från högsta ort gavs ett tillfälle
för högern och folkpartiet att försöka
åstadkomma en sådan regering.
Jag kan inte förstå att det skall behöva
riktas någon som helst form av kritik
mot att detta blev klargjort.

Herr Ohlin spred vidare några skvallerhistorier
om att vi på socialdemokratiskt
håll skulle vara chockskadade med
anledning av det sätt, varpå regeringskrisen
handlagts. Nej, herr Ohlin, vi
blev inte chockskadade av regeringskrisen.
Men det förefaller som om en
del andra irrade omkring och fortfarande
är djupt chockskadade av vad som
hände de där dagarna. För oss har det
varit en stor framgång, att det parlamentariska
läget framför allt i riksdagens
andra kammare blev kartlagt.

Herr Ohlin talade här mycket om
förstakammarproblemet. Det är ett intressant
problem, men genom att tala
därom kommer vi inte ett enda stycke
på vägen mot en lösning av dagens regeringsproblem.
Författningsfrågorna,
förstakammarproblemet, valsättet och

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

allt annat, ligger under utredning och
det blir tids nog anledning att ta ställning
till dessa frågor. Jag skall emellertid
gärna medge att det kanske finns
starkare skäl än jag förut har trott för
att införa ett enkammarsystem. Men
den saken får vi väl pröva, när frågan
kommer upp. Såsom ett aktuellt inlägg
i dagens regeringsdiskussion är det
verkligen ganska ofattbart att man hänvisar
till förstakammarproblemet. Menar
herr Ohlin att regeringskrisen borde
ha pågått fram till 1961, som är den
första tidpunkt då dessa frågor kan bli
föremål för ett ställningstagande?

Alla talare som uppträtt här före mig
— utom herr Hagberg — har varit vänner
av en samlingsregering. Jag har haft
tillfälle att tämligen utförligt inför de
svenska radiolyssnarna klarlägga varför
jag för min del inte tror på en samlingsregering
i nuvarande läge. Jag antog,
att det skulle vara rätt onödigt att
ta upp diskussionen därom igen, men
den intensitet, med vilken kravet framföres,
gör att jag också i andra kammarens
protokoll vill föra in mina betänkligheter.

Först och främst skall man spara
samlingsregeringstanken till tidpunkter,
då landet verkligen befinner sig i en
kritisk situation. Det är en sund princip,
som tillämpas exempelvis i England,
där man visst inte är främmande
för tanken att bilda samlingsregeringar,
när läget är sådant, att nationen står
inför en enda stor och viktig fråga —
kampen för landets frihet och oberoende
— och då man utan vidare kan bortse
ifrån olika meningar om i normala
fall viktiga ting. Då är det naturligt, att
de politiska partierna samlar sig och
manifesterar nationens kraftanspänning,
men i vanliga fall är det bra, att
det finns utrymme för en kritik, som
föres fram utav en slagkraftig och
helst — om det är möjligt — vederhäftig
opposition. Jag tror, att de politiska
och ekonomiska frågorna tål väl
vid att kritiskt granskas även av dem,

som inte direkt har ansvaret för deras
lösning. En diskussion, som är bunden
därigenom att alla känner ett gemensamt,
tyngande ansvar, blir inte på
samma sätt fri som när oppositionen
ändå har möjligheter att med den hurtfriskhet,
som exempelvis herr Hjalmarson
presenterat här i dag, gå till anfall.
Jag tror till och med, att herr Hjalmarson
gör nytta i den svenska demokratien.
Han skulle bli betydligt mindre
nyttig, om hans röst tystades av att han
i varje situation skulle vara tvungen att
ta ett direkt, i handlingar uttryckt ansvar
för sina påståenden.

Vidare har man hävdat, att det finns
vissa bestämda ting just nu, som påkallar
en samlingsregering, bl. a. försvarsfrågan.
Jag har mycket svårt att
förstå det talet. Försvarsfrågan är utomordentligt
allvarlig och betydelsefull.
Den är svårlöst; kostnaderna rusar i
höjden, och beträffande själva utformningen
av vapnen och organisationen
kan det vara svårt att komma fram till
en riktig lösning. Skulle man verkligen
gagna en förnuftig lösning av vår
försvarsfråga med att låta den bli avgjord
liksom uppifrån, genom att herrar
Ohlin, Hjalmarson, Hedlund och Erlander
inom statsrådsberedningens väggar
komme överens om att t. ex. en sådan
sak som atomvapen, komme överens
om hur det svenska försvaret skall beväpnas,
hur det skall formeras och hur
mycket det skall kosta? Är det inte naturligt,
att man låter denna diskussion
om försvaret — vilket är ett betydelsefullt
problem — gå fritt utan att stängas
in inom kanslihusets väggar? Finns det
inte för närvarande alla möjligheter
och alla garantier för att de synpunkter,
som herrarna har på försvarsfrågan,
skall komma fram? Vi har haft
socialdemokratiska försvarsministrar
nu under hela efterkrigstiden. Någon
har suttit under en tid, då vi varit ensamma
i regeringsställning, en annan
har suttit, då vi haft en koalitionsregering,
och nu har vi återigen en rent

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

socialdemokratisk regering. Har det
inte under hela tiden funnits en medveten
strävan från socialdemokratiens
sida att hålla försvarsfrågan borta ur
partistriderna? Finns det inte möjligheter
att tänka sig, att man med den
uppläggning, som vi nu har med en
försvarsberedning, där herrarna är företrädda,
med riksdagen och med riksdagens
utskott, precis som hittills under
ett fritt meningsutbyte, skall kunna
komma fram till förnuftiga lösningar av
denna fråga? Vad skulle man vinna
med att försöka bemästra detta problem
uppifrån genom en överenskommelse
på regeringsplanet? Vad tror herr Hjalmarson?
Tror han verkligen, att han
i regeringsställning — fall där jag vore
närvarande — skulle kunna få något
gehör för tanken på att vi skulle börja
köpa vapen, som av andra uppfattas
som aggressiva, ifrån Förenta staterna,
vilket innebure ett avsteg — såvitt jag
förstår — ifrån den alliansfria politik,
som jag menar allvar med? Tror verkligen
herr Hedlund och herr Ohlin, att
det försvarsprogram, som herr Hjalmarson
viftade med, skulle vara en
grund för en samlingsregering, så misstar
ni er. Socialdemokratien kan icke
acceptera en så äventyrlig form av utrikespolitik
som den, vilken herr Hjalmarson
i dag har gjort sig till talesman
för i denna kammare. Jag har mycket
svårt att tro, att herr Ohlin och herr
Hedlund innerst inne skulle på grundval
av detta utrikespolitiska program
kunna tänka sig en borgerlig regering,
men det är ju deras sak. Jag säger bara
ifrån, att en samlingsregering med denna
motivering för mig är fullständigt
otänkbar.

Vi skall fortsätta; mån säger: »Det
andra problem, som man skulle ha haft
samlingsregering för, är pensionsfrågan.
» Förhåller det sig inte på samma
sätt också här? Under hela efterkrigstiden
har det gått att få eu samling i de
sociala frågorna med undantag av högern,
som då och då har brutit sig ut.

Högern har brutit sig ut när det gällt
barnbidragen, högern hade kritik att
anföra när det gällde sjukkassereformen.
Men med de tre andra demokratiska
partierna har det hela hittills gått
att få en bred demokratisk samling
kring socialpolitiken.

Nu står vi inför den kanske största av
alla sociala trygghetsfrågor. Nog trodde
vi att den föregående traditionen
under hela efterkrigstiden att bygga på
bästa möjliga samverkan i första hand
mellan socialdemokrati, folkparti och
bondeförbund, men i många frågor också
med högern, skulle kunna leda till
positivt resultat även beträffande denna
fråga. Jag skall gärna bekänna, att
det var en stor besvikelse för mig, inte
att högern motsatte sig en lösning ty
det har vi börjat vänja oss vid, men att
folkpartiet utan tvekan slog följe med
högern och Arbetsgivareföreningen. Man
gick ett litet stycke längre. Folkpartiet
ansåg det lämpligt att i denna fråga,
där det borde ha funnits en vänstertradition
som talar ett annat språk,
samverka med högern och Arbetsgivareföreningen,
därför att man var övertygad
om att detta skulle innebära en
möjlighet att komma åt socialdemokratien.

Man har gjort allt vad man kan, inte
för att få samförstånd i denna fråga,
herr Ohlin, utan för att driva upp motsättningarna
så långt som det varit möjligt.
Något annat innebar det inte, när
man så energiskt skapade en opinion
för att driva ut denna med så mycket
sprängskott laddade fråga till folkomröstning.
Vi gick herrarna till mötes,
och det blev folkomröstning. Men det
är väl uppenbart för oss alla, när vi nu
tänker tillbaka ett år i tiden, att folkomröstningskampanjen
hade med sig
alla de olägenheter som vi talade om:
en tillspetsning av frågeställningarna
och ett fastlåsande av partiernas engagemang,
vilket gör det svårare att komma
fram till samlande lösningar nu än
före folkomröstningen.

62 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

Herr Ohlin har efter folkomröstningen
intagit många ståndpunkter beträffande
samförståndets idé. Han var
väldigt karsk på natten efter omröstningen.
Då var det inte mycket tal om
samförstånd med oss. Jag ser att en
tidning, som står herr Ohlin nära, Morgonbladet,
skyller på att partiledarna
satt och irriterade varandra. »Inte heller
är det lyckligt», skriver tidningen,
»att partiledarna skall vara tillsammans
och irritera varandra.» Detta är en bild
av en permanent samlingsregering, som
är ganska intressant. Men så irriterad
får man väl inte bli, herr Ohlin, att man
avvisar samförståndstankarna, om de
är djupt rotade i sinnet, men det är de
väl inte.

På onsdagen efter söndagens omröstning
var vi nästan lika samförståndiga,
herr Ohlin och jag, i våra tal för riksdagsgrupperna.
Jag behövde inte ändra
mina formuleringar utan kunde använda
samma formuleringar som på söndagsnatten,
men herr Ohlin var då befriad
från de andra partiledarnas irritation
och var därför betydligt mindre
irriterad.

I dag är det svårt att få ett grepp om
vad herr Ohlin egentligen menar. Han
varnar socialdemokratien för att sätta
tilltro till en viskningskampanj, som
lär pågå, och som talar om risk för att
folkpartiet kommer att spricka i denna
fråga. Nej, herr Ohlin, jag har inte satt
tilltro till viskningskampanjer. Det räcker
för mig att studera herr Ohlins
svängningar från den ena ståndpunkten
till den andra för att säga mig att det
kanske inte är utsiktslöst att tala om
samförstånd och att det kan finnas en
möjlighet att förverkliga drömmen om
att lösa även denna fråga i samverkan
med folkpartiet och ännu hellre i ännu
bredare samverkan.

Men herr Ohlins tal i dag var mera
slingrande än jag hade väntat mig. Han
säger inte som herr Hjalmarson blankt
nej till resonemanget på obligatorisk
grund. Han säger att man måste ta hän -

syn till den mycket starka minoritet —
som ju är en överväldigande majoritet
av landets löntagare — som stött linje 1.
Om herr Ohlin menar allvar med uttalandet,
att det måste tas en betydande
hänsyn till den mycket starka minoritet,
d. v. s. majoriteten av landets löntagare
som kräver en lagfäst pension,
då är det trots allt gående fram och
tillbaka och trots alla herr Ohlins närmanden
till högern, kanske inte så
omöjligt ännu att lösa denna fråga precis
som vi löst alla de stora sociala frågorna
under denna efterkrigstid utan
strid. Jag vill försäkra att vi helst vill
lösa denna fråga efter samma metod
och att vi tror att det ligger ett värde
i att stora ting får så stor förankring
i folkmedvetandet som möjligt. När
herr Ohlin varnar för rykten vill jag
också varna för att tro att det finns någon
annan grund att göra upp på än
den lagfästa rätten till pension. Någon
annan grund att göra upp med oss på
finns inte, det skall vi ha klart för
oss. Men, som sagt, herr Ohlin får väl
så småningom ta position. Jag tror att
socialministern snart kommer att invitera
honom och de övriga partiledarna
och be dem precisera, vad det är som
de vill skall prägla den pensionsreform,
som kan bli en stor sak och dessutom
kan bli ett samlingstecken — i varje fall
för de framstegsvänliga krafterna i landet.
En precisering av önskemålen vore
nyttig, och jag skulle föreställa mig att
socialministern inom den närmaste
tiden kommer att ta initiativ till överläggningar.

Det tredje skälet som åberopas är det
ekonomiska läget. Vi har väl just nu
en ekonomisk situation, som ur många
synpunkter är bättre än vid något tidigare
tillfälle under efterkrigstiden. Herr
Hedlund har redan redogjort för hur
konjunkturinstitutet bedömer saken. Jag
skall inte läsa upp samma citat igen.
Men man säger att landets ekonomi
är tämligen hygglig, men statens ekonomi
är under isen.

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

Ja, herr Ohlin, förhållandena ändrar
sig verkligen blixtsnabbt. Det är inte
längre sedan än i januari detta år som
herr Ohlin stod här i kammaren och sade,
att statens ekonomi är stark, men
folkets ekonomi, samhällsekonomien är
dålig. Nu är det tydligen alldeles tvärtom.

Jag skall inte fördjupa mig i en diskussion
om dessa ting, men om det nu
är så att vi står inför en besvärlig finansiell
situation i dag, var skulle vi
då ha stått, om herr Ohlin fått råda i
januari månad? Då föreslog herr Ohlin
följande: slopande av investeringsavgiften,
den extra bolagsskatten och
kvarlåtenskapsskatten, borttagande av
halva omsättningsskatten på bilar, en
ytterligare sänkt inkomstskatt samt ett
underbud på energiskatten, som sedan
kom i maj. Såvitt jag kan se hade vi,
om herr Ohlin fått råda, haft en med
700 miljoner kronor försvagad statsbudget.
Det är mot bakgrunden av dessa
fakta som kammarens ledamöter skall
ta ställning till herr Ohlins kritik av
den nuvarande statsfinansiella situationen.

Herr Hjalmarson är precis lika illa
ute. Högern har alltid haft en punkt
på sitt program: skattesänkning. Om
man inte kan nå det på annat sätt skall
man spara på statsutgifterna, säger herr
Hjalmarson. Nu har emellertid herr
Hjalmarson varit nära att snudda vid
regeringsansvaret. Är det inte bäst att
tänka sig litet för i fortsättningen?

Herr Hjalmarson och högerpartiet
har målmedvetet och energiskt gått in
för folkpensionen. Det är bra, men det
innebär en kraftig höjning av belastningen
på den enskilda människan.
Därvid spelar det en väldigt liten roll,
om belastningen kominer i form av
skatter eller avgifter. En högre belastning
på de enskilda blir det otvivelaktigt,
och det kommer att märkas på
skattesedeln. Vidare vill herr Hjalmarson
ha höga försvarsutgifter. Folkpensionerna
och försvarsutgifterna, det

är de två stora utgiftsdrivande faktorerna,
de två stora utgiftsposterna. På
båda ställena finner vi högern som
framdrivare av ökade statsutgifter. Det
går inte att komma ifrån att högerpartiet
numera hårt och målmedvetet driver
fram ökade statsutgifter och därvid
också slår vakt om en hög skattenivå.

Jo, det finns ett utrymme, en möjlighet:
Om högern vill göra allvar av
en våldsam nedskärning av utgifter,
som vi tillsammans tagit ansvaret för
tidigare, om högern vill skära ned
sjukvården, skolorna, forskningen, familjepolitiken,
bostadskrediterna, utbyggandet
av kraftverken och kommunikationerna,
då kan det bli någonting.
Är detta högerns finansiella program,
var det på grundval av ett sådant program
som högern inbjöd oss till en samlingsregering,
då är det klart att vi
säger nej. Vi kan inte gå med på någonting
sådant. Jag tycker att det är
underligt att folkpartiet betraktar det
som naturligt, att man skall ingå i en
samverkan med ett parti, som ändå får
förutsättas — om det menar allvar med
sin finanspolitik — vilja rasera väsentliga
delar av det som vi gemensamt har
byggt upp.

Jag tror att alla dessa skäl för en
samlingsregering inte håller. Vi har
sannerligen kommit underfund med
att man får ta i tämligen hårt med
skattepolitiken och kreditpolitiken om
man skall kunna hålla samhällsekonomien
i balans. Det är klart att ur en
synpunkt vore det bättre att få in herrarna
i kanslihuset: vi skulle slippa anföranden
av den typ herr Hjalmarson
nyss hållit från denna talarstol. Herr
Hedlund säger, att därmed skulle man
också slippa det partikäbbel som tröttar
medborgarna och som skapar förakt
för politiken. Ja, var inte så säker
på det. Är det inte rimligt att man hyser
det förtroendet för medborgarna att
man tror att det skall gå liksom det har
gått hittills att övertyga dem i öppen

64 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

debatt om nödvändigheten av att planera
för framtiden, att föra en återhållsam
och försiktig politik för att därigenom
samla resurser till fortsatta
framsteg? Det har ändå gått att föra
en stram politik. Om vi hade varit tillsammans
är det möjligt att på en och
annan punkt ett uppslag hade prövats
som hade varit klokare än det vi har
prövat, men det hade ändå blivit en
svagare politik, eftersom den icke haft
den förankring hos medborgarna som
uppstår när regeringspartierna får försöka
argumentera och övertyga om riktigheten
av sin uppfattning. Det är också
en vinning som man inte skall nedvärdera
och som kanske när allt kommer
omkring är större än fördelen av
att man skulle slippa partikäbbel.

Vi har lagt fram en önskelista. Herr
Ohlin gjorde sig lustig över den på en
punkt, nämligen där vi skrivit om vägarna.
Herr Ohlin! Är det inte klokt
att man presenterar vilka önskemål
som nu skall täckas och räknar upp de
väldiga behov som nu möter, industriens
kapitalanskaffning, vägarna,
sjukhusen, kraftverken och allt det som
där är nämnt? Är det inte rimligt att
man som bakgrund till den fria diskussion
om vår samhällsekonomi, som
jag menar är en viktig förutsättning
för att politiken skall engagera människorna,
tala om vad pengarna skall
användas till. En ansvarslös demagogisk
propaganda har mindre möjligheter
att göra sig gällande, om medborgarna
har klart för sig, att nedskärningar
går ut över dessa ting, att
de inte går ut över något mystiskt inom
centraladministrationen utan går
ut över vägar, järnvägar, kraftverk,
forskning, sjukvård och de andra ting,
som jag här uppräknat. Jag tror att
det är betydelsefullt att man av rent
pedagogiska skäl samlar sig till ett
framåtblickande program av denna typ.

Det program som vi har lagt fram
syftar uppenbarligen inte bara till
stundens bekymmer och problem. En

råd av de frågor som vi har tagit upp
kan vi inte lösa omedelbart, men vi
kan ange i vilken riktning de skall lösas.
Kraftförsörjningen och atomenergien
är ting som siktar fram emot
1970-talet; detsamma gäller utbildning
och undervisning och en hel del av de
andra ting som är nämnda. Vårt program
innebär att de som redan har
en bostad skall hjälpa till att ge bostäder
åt de bostadslösa. Det innebär
att de som nu är friska skall hjälpa till
att bygga upp en effektiv sjukvård och
att de aktiva generationerna, även de
unga, skall vapa med om att bygga upp
ett tryggande av de gamlas försörjning.

Jag vill, herr talman, sluta med två
ting. Jag vet inte, om herr Hjalmarson
under sitt besök i Förenta staterna
hade anledning att följa den framståenWalter
Lippmanns skriverier. Om han
inte gjort det, tror jag att han skall
sätta sig ned och läsa en del av dessa
Lippmann har i dagarna skrivit några
artiklar om hur det kunde komma sig
att det fria Amerika blivit så handikappat
av Sovjetunionen i kampen om
de nya tingen. Lippmann försöker finna
en förklaring. Han säger någonting
som vi kanske alla har anledning att
begrunda, nämligen att ett av skälen
måste vara att politikerna har förklarat,
att den privata levnadsstandarden
går före det allmännas. Med det allmännas
levnadsstandard menar han
sådana behov som försvar, utbildning,
vetenskap, teknik och konst. Man har
fått det amerikanska folket att falskeligen
tro att det amerikanska samhällets
högsta mål är att möjliggöra största
möjliga njutning av konsumtionsartiklar.
Som ett resultat härav har det allmännas
inrättningar, i synnerhet de
som sysslar med utbildning och forskning,
satts på skandalös svältkost i förhållande
till befolkningsutvecklingen.

Jag tror att vi alla har anledning att
begrunda detta. Det förhåller sig inte
så som herr Hjalmarson vill göra gällande
att utbyggnaden av samhällets

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande

institutioner är ett hot mot den enskilda
människans standard och den
enskilda människans egentliga intressen.
Utbildningsanstalterna, vägarna,
sjukhusen, försvaret — allt är ting som
den enskilde medborgaren visserligen
känner betungande när han skall betala
för dem men som skänker honom en
enorm ökning av hans trygghet och
frihet. Det allmänna får inte, såsom
det sker i högerpartiets agitation,
framstå såsom en fiende, som man
skall se upp med och som man till
varje pris skall bekämpa.

Det andra jag ville säga riktar sig
till herr Ohlin. Herr Ohlin slutade sitt
anförande med att hänvisa till 1932.
Var det inte farligt det, herr Ohlin?
Tänk om Per Albin Hansson och Gustav
Möller år 1932, då vi hade den senaste
stora striden i svensk politik,
hade kapitulerat för högern och för
majoriteten av folkpartiet och sagt, att
de i samförståndets intresse inte brydde
sig om att ta strid trots att de ansåg
att sysselsättningspolitiken var viktig.

Det är ingen idé, herr Ohlin, att mot
den nuvarande socialdemokratiska partiledningen
försöka mobilisera våra stora
hädangångna. De var samförståndsmänniskor
på samma sätt som vi har
visat oss vara under den tid då vi haft
möjligheter att påverka svensk politik.
Vi har sannerligen undvikit strid så
långt det varit möjligt, men både Branting
och Per Albin Hansson visste, när
det var tid att ta strid: det var när de
mötte en oförsonlig och omedgörlig
borgerlighet, som icke hade förståelse
för vad som rörde sig i tiden. Då tog
de striden 1932—1936. Borde inte herr
Ohlin ta sig en funderare på vad som
blev följden av att folkpartiet den
gången svek framstegets krafter? Är
det verkligen nödvändigt alt göra om
precis samma misstag nu, 25 år efteråt?

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det är kanske oundvikligt
för landets statsminister att ursäkta
5—Andni laimmarcns protokoll 11)57.

om regeringens politiska program m. m.

det handlingssätt som tillämpats under
den senaste regeringskrisen. Han finner
till och med denna fråga föredömligt
handlagd. Jag tillät mig tidigare
dra en parallell och erinrade om hur
dåvarande kungen år 1936 för att
slippa en socialdemokratisk regering
försökte skapa en borgerlig-socialdemokratisk
samlingsregering. Jag menar att
det finns en klar parallell mellan handlingssättet
1936 och 1957. Herr statsministern
finner detta i sin ordning,
och det gör han väl å ämbetets vägnar,
men han övertygar ingen med denna
argumentation.

Det vore naturligtvis frestande att
ingå på frågan om vem som är ansvarig
för splittringen, men det är ju inte
möjligt att göra i en replik. Jag förstår
emellertid att detta är en viktig fråga
för statsministern, eftersom han tillskriver
denna splittring förtjänsten eller
motsatsen till förtjänst av att vi
inte har en s. k. arbetarmajoritet i
riksdagen.

Nå, låt mig säga att denna fråga trots
detta tillhör historien. Det viktiga för
oss är inte i dag att gräla om vem som
hade huvudansvaret för den partisplittring
som ägde rum för 40 år sedan,
utan viktigt för oss — för socialdemokrater,
kommunister och arbetarklassen
i dess helhet — är att försöka
skapa sådana betingelser, att man inte
lyckas vända utvecklingens hjul i vårt
land, att man inte lyckas med de planer
som kom till så klart uttryck för
några dagar sedan, när herrar Ohlin
och Hjalmarson fick uppdraget att försöka
bilda en borgerlig regering. Utifrån
detta handlar vi. Med samma utgångspunkt
gjorde vi gemensam sak
med socialdemokraterna i folkomröstningen.
Man må säga vad man vill om
att kommunisterna ändå är den mycket
svagare delen av den svenska arbetarrörelsen,
men de hade i alla fall en
väldig betydelse för det resultat som
nåddes.

Det kunde också vara frestande att
Ir 24

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

tala om relationen 9 kommunister
contra 185 socialdemokrater, men detta
är inte så viktigt. Jag vill dock säga,
att om vi haft en sådan valordning, att
varje parti bleve representerat efter
sina röster, skulle vi inte ha 9 kommunister
utan 24, medan antalet socialdemokrater
tyvärr skulle vara betydligt
lägre än det är i dag. Men inte heller
om detta skall jag gräla med den nuvarande
regeringen.

Jag nöjer mig med att konstatera vad
statsministern sade i samma ögonblick
som han försökte visa, hur orimliga påståendena
om kommunisternas parlamentariska
betydelse i dag är, nämligen
att kommunisterna kan störta den nuvarande
regeringen och att en eventuell
borgerlig regering blir beroende av
kommunisterna.

Nå, om detta är sakläget, kan man
väl inte vifta bort det som om det vore
betydelselöst och kåsera om att saken
har stigit Hagberg åt huvudet. Det är
större fara att det finns folk som tappar
huvudet på grund av denna säregna
situation. Vi kommer att känna
ansvar — herr Erlander må tycka att
det är hur tråkigt som helst. En viss
fisförnämhet har väl alltid präglat den
svenska politiken. Det var en tid när
socialdemokraterna betraktades som de
föraktade röda i svensk politik, och vi
har övertagit denna roll. Vi kommer i
varje fall att göra vår plikt.

Jag vill bara kort och gott konstatera,
herr talman, att det både av regeringsförklaringen
och av det anförande
som herr Erlander har hållit i dag —-jag bortser från det lilla utfall han
gjorde mot oss, tydligen å ämbetets vägnar
— har framgått, att det finns möjligheter
för en reell samverkan som
innebär att det inte lönar sig för de
borgerliga partierna att kalkylera med
att den socialdemokratiska regeringen
faller på grund av ^ommunisternas inställning.
Vi är beredda att svälja en
del förödmjukelser, om det skulle vara

nödvändigt för att vi skall klara denna
uppgift.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsminister Erlander
ville så gärna tala om 1932 att han inbillade
sig att jag hade talat om 1932.
Vad var det som skedde, herr statsminister?
Jo, att en socialdemokratisk
regering under Per Albin Hansson år
1933 lade fram ett förslag, som var så
måttfullt att det vid ställningstagandet
i riksdagen på den centrala punkten
skilde sig från oppositionens förslag
endast i fråga om ett anslag på ungefär
en miljon kronor. Statsminister Per Albin
Hansson förklarade också själv att
det var en relativt ringa meningsskiljaktighet.
Statsminister Hansson talade
långt senare många gånger för samlingstanken
i svensk politik.

Vad sedan framstegslinjerna beträffar
vill jag framhålla att jag den gången
var varm anhängare av att samhället
skulle ha sitt medansvar då det gällde
att skapa en rimligt tryggad sysselsättning
och goda förhållanden för det ekonomiska
livet. Detta är fortfarande min
övertygelse, och jag anser att den uppfattningen
representerar en framstegslinje,
vem som än förfäktar den. Jag är
övertygad om att jag lika väl i dag, då
det gäller pensionsfrågans lösning, företräder
en framstegslinje. Tro inte, herr
statsminister, att allt som signerats av
Er nödvändigtvis utgör framsteg!

Tanken på en borgerlig trepartiregering
har här belysts av statsministern,
som finner den livliga debatten mellan
de tre borgerliga partierna vara intresseväckande.
Den är emellertid ingenting
mot den debatt som ägde rum i
maj 1951, då bondeförbundet och socialdemokraterna
högg in på varandra.
Sedan gick det bara fem månader innan
dessa partier förenades i en regering.

Statsministern säger vidare att pensionsfrågan
inte kan vara något motiv
för ett närmande mellan de tre icke

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande

socialistiska partierna. Jag hinner inte
diskutera denna fråga här utan konstaterar
endast att det finns en gemensam
grund för vår principiella hållning,
nämligen betonandet av frivilligheten
och valfriheten.

För övrigt glömmer statsministern —
och det är ganska karakteristiskt för
svensk politik —• när han diskuterar de
framtida regeringsproblemen, att fästa
något avseende vid att hans eget parti
står på socialistisk grundval, medan så
icke är förhållandet med de tre s. k.
borgerliga partierna.

Om kommunisterna röstar mot oss kan
det hända att de fäller oss, och då får
vi en borgerlig regering, säger statsministern.
Herr statsminister! Det faktum
att kommunisterna stöder Er i regeringen
och att Ni är beroende av
detta stöd har sin grund i en omöjlig
och olämplig situation i första kammaren.
För denna situation bär Ni ansvaret!
Och Ni tycks fortfarande vägra
att göra något åt den saken vid 1958
års riksdag. Ni säger att första kammaren
inte har något med regeringsproblemet
att göra. Bör man inte undvika
den möjligheten, att efter 1958 års
val en socialdemokratisk minoritet vid
valet kan ha kvar en majoritet i första
kammaren även efter en eventuell upplösning?
Bör man inte undvika det tillstånd,
som Ni själv här erkänner vara
ganska besvärande: en demokratisk regerings
beroende av kommunisterna?
Bör man inte sörja för, att där folkmajoriteten
finns, där bör också majoriteten
i riksdagen ligga? Detta motiverar
omedelbara åtgärder för en reform
av valsättet till första kammaren. Det
går inte att skjuta den frågan åt sidan.

Herr talman! Vi diskuterar regeringsprogrammet
för den närmaste tiden,
och statsministern, regeringschefen, säger
att det inte är aktuellt att diskutera
sådant som kan få den allra största betydelse
för den svenska demokratiens
styrelse under närmast följande år.

Statsministern har litet svårt alt fatta

om regeringens politiska program m. m.

folkpartiets ställning i pensionsfrågan,
och jag ber därför att få återge vad jag
sade därom: Vi håller fast vid vår
principiella inställning, men vi menar
allvar med vårt tal om att kompromisser
förutsätter medgivanden å ömse
håll.

Regeringsförklaringen däremot hänvisar
uttryckligen, utan modifikationer
och reservationer, till den linje som
betecknas som linje 1. På den grunden
vill man ha en samling. Jag måste beklaga,
herr statsminister, men man inbjuder
icke på allvar till förhandlingar
om samförstånd genom att säga: Ta vår
ståndpunkt så kan vi komma överens!
Eljest går det inte.

Statsfinanserna får vi diskutera i januari.
Jag vill endast framhålla att statsministern,
som sitter i regeringen tillsammans
med finansminister Sträng,
verkligen borde vara den siste att tala
om vad som sades i januari 1957. Under
det finansår som nu gått till ända
har finansministern hävdat att han
skulle totalbalansera budgeten. Vi har
fått en redovisning som vida avviker
därifrån. Ändå kritiserar statsministern
mitt uttalande att det statsfinansiella läget
har utvecklats mindre gynnsamt än
man tidigare hade anledning att räkna
med. Jag har finansminister Strängs
egna uttalanden och de officiella rapporterna
till stöd för min uppfattning.
Utfallet har blivit sämre än regeringen
trodde, det går inte att komma ifrån
detta faktum, herr statsminister. Vi får
emellertid tillfälle att återkomma till
den saken i januari. Det är självfallet
mycket mera att säga om statsfinanserna.

Jag vill sluta med att betona, herr
talman, att det icke är möjligt för regeringen
att undgå att ge ett klart svar på
frågan om den vill medverka till att sådana
förhållanden skapas i Sverige år
1958, att de svårigheter för regeringsproblemets
lösning, som statsministern
själv så vältaligt illustrerat då han här
talade om beroendet av kommunisterna,

68 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

inte förlänges på obestämd tid, för flera
år framåt, medan en utredning arbetar.
Det går att genomföra delreformer. Vill
Ni medverka härtill eller inte, herr
statsminister? Menar Ni allvar med talet
om andrakammarparlamentarism
eller är det en tom fras?

Herr HJALMARSON (li) kort genmäle: Herr

talman! Våra skäl för en samlingsregering
är bl. a. för det första att
man skulle slippa fåniga prestigetvister,
för det andra att man i svåra lägen
skulle kunna handla snabbt och för det
tredje att alla meningsriktningar skulle
få ett ord med i laget; ingen bleve utestängd
från medinflytande och medansvar.

Statsministern tror att en samlingsregering
skulle inkräkta på den fria debatten.
Jag tror tvärtom att debatten
skulle bli friare, och jag pekar på
Schweiz som ett lysande exempel på
den saken. Men jag medger att det finns
en risk, nämligen att regeringen kan
komma att bli alltför maktfullkomlig.
Därför måste den kontrolleras på ett
mera direkt sätt av medborgarna. Vi
har också hela tiden förutsatt att en
samlingsregering bör kombineras med
ett effektivt institut för beslutande folkomröstningar.
Det skulle också medföra
den fördelen, att man sluppe sådana
manipulationer med frågorna som vi
fick vara med om under den gångna
vårriksdagen.

Det gick nu inte att åstadkomma en
samlingsregering denna gång och då
får jag bara kvittera herr Erlanders lilla
älskvärdhet med att säga, att jag innerligt
hoppas, att vi snart skall få se herr
Erlander i opposition förkroppsliga de
ideal av sedesam söndagsskolegosse som
han ställt upp för oss som nu är i opposition.
Och det skulle vi tro på, herr
talman! Nej, jag säger som den tidningsläsande
gubben: »Somt är sant och
somt är lögn, och det är då för väl att

lögna finns, ty Gud bevare oss om allt
vore sant.»

Statsministern kom in på frågan om
de taktiska atomvapnen och betecknade
— om jag inte missförstod honom ■—•
dessa vapen som aggressiva. Tillåt mig
bara, herr statsminister, att få hänvisa
till vad som sägs i ÖB-utredningen. År
det någon som kan påstå annat än att
den militära expertisen har visat att
dessa vapen är nödvändiga försvarsvapen
för ett litet land. Statsministern
kanske säger att det skulle vara en
aggressiv handling, att vi skaffar oss
dessa vapen utifrån. Men det avgörande
är på vilka villkor vi får dem. Jag har
förutsatt att vi inte skall ikläda oss några
militära förpliktelser utåt. Vi skall
inte göra någon ändring i vår utrikespolitik.
Låt mig emellertid samtidigt
tillägga, att jag omöjligen kan uppfatta
det som aggressivitet, när nu en rad
små stater på västsidan utrustas med
taktiska atomvapen. Menar statsministern
verkligen, att de socialdemokratiska
regeringarna i Danmark och Norge,
som gått med på att mottaga sådana vapen,
skulle förorda en aggressiv politik?

Resultatet av den ekonomiska politik
som vi skulle vilja föra kan utläsas ur
åtminstone fem års alternativa budgetförslag
som vi lagt fram. Där har vi i
detalj visat, hur man skulle kunna sänka
statsutgifterna för att genomföra
skattesänkning. Beträffande försvarsutgifterna
har vi, som statsministern själv
framhållit, varit överens. Det stora misstag,
som man gör på socialdemokratiskt
håll, är att man tror, att höga skatter
är detsamma som höga statsinkomster
och att de höga skatterna dessutom skulle
ha det mest förunderliga resultat på
vårt ekonomiska läge.

Vad är det ni arbetat för i regeringen
under alla dessa år? Jo, för stabila priser,
god tillgång på bostäder, låga hyror,
hyggliga skatter och låg ränta. Alla
ser hur läget är i dag. Vad heror det
på, herr talman? Det beror på att herrarna
i regeringen icke kan hushålla.

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande

Sedan 1945 har i oförändrat penningvärde
de offentliga utgifterna stigit med
över 100 procent. Under samma tid
har människornas inkomster i detta
land, också dessa räknade i oförändrat
penningvärde, stigit med bara 45 procent.
Praktiskt taget varje år sedan 1945
har man plockat ut hundratals miljoner
kronor av skattebetalarna utöver vad som
fordrats för att betala statens egentliga
utgifter, varje gång —• har man påstått
— för att klara inflation. Vad har resultatet
blivit? Efter kort tid har dessa
tillfälliga skatter förvandlats till konstanta
utgifter. I samband därmed har
också de tillfälliga skatterna blivit ordinarie
skatter. Resultatet på den ekonomiska
utvecklingen är, att inflationen
årligen fortskridit med cirka 4 å 5 procent.
Det kommer att bli resultatet även
detta år enligt nu tillgängliga siffror.
Samtidigt råder det förhållandet, att den
svenska staten aldrig någonsin haft så
ont om pengar som den har i år.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig i denna evighetsdiskussion med
herr Hjalmarson. Han vidhåller att i en
situation då det behövs strävhet och
stark statsfinansiell ställning, skall man
kunna åstadkomma detta genom att
minska statens inkomster. Jag säger än
en gång, att det faktiskt ur debattens
synpunkt hade varit välgörande, om
herr Hjalmarson hade fått i regeringsställning
pröva det programmet. Då
hade vi blivit befriade från de allra
värsta besynnerligheterna från denna
talarstol.

Herr Ohlin vill jag bemöta på ett par
punkter.

Det blev strid om krispolitiken 1933.
Den föregicks av väldig strid ute bland
väljarna 1932. Det var det jag syftade
på. Det socialdemokratiska krisprogrammet
framlades på våren 1932, och
det var på det som vi tog striden. Hur
skulle vårt lands ekonomiska, politiska

om regeringens politiska program m. m.

och sociala historia ha blivit, om socialdemokratien
icke på våren 1932 under
Per Albin Hanssons ledning gått till anfall
för att skapa respekt för en sysselsättningspolitik,
som jag villigt medger
att herr Ohlin då understödde och
tyckte var självklar? Vad jag sade var,
att folkpartiets dåvarande ledning tog
strid och fortsatte att ta strid. Om skillnaden
nu blev så liten till slut, var det
ju en strid för stridens egen skull. Spänningarna
var nog inte så små. Jag vidhåller
fortfarande, att det hade varit
orimligt av herr Ohlin och herrar Hansson,
Wigforss och Sköld att inte kämpa
för det som de ansåg vara riktigt och
som utvecklingen på alla punkter ådagalagt
var riktigt. Det var inte deras fel,
att det blev strid. Det var en obönhörlig,
stockkonservativ ledning inom folkpartiet,
som inte ville acceptera den
moderna tidens krav. Nu har jag ställt
frågan: Är det nödvändigt att göra om
samma sak en gång till? Ur partitaktiska
synpunkter har jag naturligtvis
inget att erinra, ty det var folkpartiets
missgrepp 1932, som banade vägen för
de 25 årens regeringsinnehav för socialdemokratien
i fortsättningen. Om det är
det herr Ohlin nu förbereder, så skall
jag inte motsätta mig det. Jag förstår,
att han menar gott åt socialdemokratien.

Sedan säger herr Ohlin: Vill socialdemokratien
medverka till en lösning
av förstakammarvalsättet så att vi skulle
komma ifrån det nuvarande beroendet
av kommunisterna? Det nuvarande systemet
är resultatet av en samförståndslösning,
där alla de demokratiska partierna
var överens om att man skulle
försöka tillämpa samma principer vid
val till riksdagens första kammare som
till riksdagens andra kammare. Det kan
man inte helt göra, när det gäller det
direkta valet till första kammaren, ty
det system, som vi tillämpar här, blir
omöjligt när man har givna väljarkorporationer.
Vid själva valhandlingen
hos landstingen är alltså det proportionella
valsättet kvar, men vid utseen -

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

det av dem som skall välja — landstingsman
och stadsfullmäktigeledamöter
— tillämpar vi samma system som
vid val till andra kammaren.

För att det inte skulle bli för stora
besvärligheter, gick socialdemokratien
1954 högern, folkpartiet och bondeförbundet
till mötes med en långtgående
justering av valkretsarnas storlek. Resultatet
var väl ingen av de fyra som
förhandlade alldeles nöjd med, men
justeringen skedde för att i samförståndets
tecken lösa en fråga om väljandet
av första kammaren. Det är denna samförståndslösning
som nu herr Ohlin betecknar
som odemokratisk.

Då säger jag: Vi skall visst vara villiga
att diskutera ett nytt valsätt när författningsutredningen
har granskat alla
dessa frågor. När författningsutredningen
har tagit ställning till förstakammarproblemet
och valsättet, ser vi klarare,
hur man skall tillgodose de två önskemål,
som ett valsystem skall uppfylla,
nämligen för det första att spegla väljaropinionen
så nära som möjligt, och för
det andra att förhindra en splittring i
småpartier. Det vi har framför oss nu
är ju ett typiskt exempel på svårigheterna
att bilda regering, när parlamentet
blir splittrat i för många små partier.

Det är dessa två mot varandra stridande
principer, som skall förenas i en
syntes. En sådan snickrar man inte
ihop med en lättsinnig kompromiss,
som bara är till för att vi skall kunna
lösa en tillfällig besvärlighet på den
parlamentariska fronten.

För övrigt, om vi åstadkom en fullständig
rättvisa i första kammaren, vad
skulle det ha för effekt? Uppenbarligen
skulle det ha den effekten, att de små
partierna, särskilt kommunisterna skulle
komma i en mycket starkare position
än förut. Herr Ohlin låtsas här kämpa
för att minska kommunisternas inflytande
i svensk politik. Han lägger fram
förslag, som i själva verket innebär ett

stärkande av kommunisternas inflytande.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr statsminister,
inte ett stärkande av kommunisterna.
I det läget skulle kommunisterna inte
som i dag vara tungan på vågen, och
Ni skulle inte behöva säga det Ni sade
något om nyss — och det måste ha varit
smärtsamt — att om kommunisterna
röstade mot regeringen skulle regeringen
avgå. Det skulle vara Er besparat.

Statsministern sade: Yi skall inte göra
om samma sak som hände 1932. Samma
sak? Vi är anhängare av en positiv
ekonomisk politik, som skall uppehålla
sysselsättningen, och vi vill också ha
en positiv lösning av pensionsfrågan.
Det är vi som har den konsekventa hållningen
på den punkten. Statsministern
talar om strid i pensionsfrågan. Folkpensionen
är en icke ringa del av pensionsfrågans
lösning. Låt oss inte glömma
bort den delen.

Beträffande valsättet för första kammaren
gjordes en kompromiss för några
år sedan, därför att vi menade, att det
är bättre att få något än intet. Men vi
betonade starkt, att vi icke var nöjda.
Det finns stora möjligheter att få ökad
rättvisa i mandatfördelningen i första
kammaren utan att tillgripa revolutionerande
åtgärder. Vi har en provisorisk
ordning redan, och vi kan få en ny
provisorisk ordning även 1958—1960.
Det kan inte statsministern påvisa någon
olägenhet av.

Men statsministern svarar nekande på
min fråga. Han vill inte göra något för
att förhindra att vi efter 1958 års val
kan få samma tillstånd som nu, nämligen
att en minoritet av väljarna för
fram ett parti till majoritet i första
kammaren och därigenom skapar dagens
besvärliga regeringssituation med
kommunisterna som tungan på vågen.
Statsministern vill inte göra något för
att undvika detta trots att det skulle
vara möjligt genom en delreform under

Onsdagen den 6 november 1957 fm. Nr 24 71

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

nästa år. Sedan skulle vi kunna få den
definitiva reformen, efter det att författningsutredningens
förslag kommit
fram.

Men, herr talman, beträffande pensionsfrågan
säger regeringsförklaringen,
att man eftersträvar en lösning på
grundval av den linje i folkomröstningen,
som erhöll största antalet röster,
nämligen förslaget om lagfäst rätt till
tilläggspension. Där finns icke ett enda
ord om modifikationer eller vilja att gå
de andra partierna till mötes. Detta är
icke att inbjuda till samförstånd, det är
icke att inbjuda till förhandling, där
alla parter förklarar sig villiga till väsentliga
medgivanden. Det är att bjuda
med armbågen. Det är att begära, att
majoriteten i denna kammare skall falla
till föga för den socialdemokratiska
minoriteten. På den vägen kan det inte
bli en samförståndslösning. Jag hoppas,
att socialministern kan acceptera den
ståndpunkten, att alla parter skall vara
beredda till väsentliga medgivanden.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Att i en statsfinansiell
kris sänka skatterna genom att sänka
statsutgifterna åstadkommer ett bättre
och säkrare samhällsekonomiskt resultat
än att gå regeringens väg. Vad är
det, herr statsminister, som regeringen
nu har vidarebefordrat till oss här i
riksdagen? Jo, en lärd avhandling, i
vilken framstående expertis egentligen
inte har bevisat något annat än att
statsrådet Gunnar Sträng har haft en
sjusärdeles tur — en sak som alla de,
som träffat hans fru, visste förut.

Om svensk socialdemokrati vill bygga
sin ekonomiska politik på den förutsättningen
att misslyckandena i regeringens
planering skall vara förutsättningen
för framgång, så är det självklart
att det går att än så länge få majoritet
för den politiken —- åtminstone
vid de gemensamma voteringarna. Men
det gör ju inte trycket mindre på alla

dem, som inte kan se på skatter och
utgifter med teoretikerns upphöjda lugn,
utan som måste räkna med dessa saker
som personliga utgifter — alltså praktiskt
taget alla människor här i landet.

Det är så utomordentligt lätt att vispa
runt med alla dessa miljoner, som bara
därför att regeringen har lagt beslag på
dem skall vara sterila och bacillfria.
Vad är det som hänt? Jo, det är precis
raka motsatsen till vad höga vederbörande
planerat. Miljonerna togs in, men
de gavs ut igen, herr statsminister! Och
de är så bemängda med inflationsvirus,
som endast nya statsutgifter kan bli. Dr
Åsbrink skyndade till med lugnande
och feberstillande medel, och regeringen
försöker nu klara sig undan genom
att ideligen upprepa: Vi har inte bett
doktorn komma!

Vad är innebörden av denna politik?
Ja, jag skall här bara ta ett enda litet
exempel. En småföretagare får först
jobba ihop några tusenlappar extra
ovanpå allt det andra, som regeringen
skall ha, och för att göra det med gott
humör har man lovat honom att räntan
absolut inte skall stiga. Därefter för
man en politik, som har till följd att
räntan måste stiga, och så säger man:
Det var inte vi som bestämde att Du
skulle få höjda ränteutgifter, så därför
är det självklart att Du skall fortsätta
med att betala alla de extra skatterna.
Ty om Du inte gör det, så tappar regeringen
den s. k. balansen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är så rätt som herr
Hjalmarson säger. Ingen vet väl bättre
än han att man kan vispa om dessa frågor,
så att man till slut inte vet varken
ut eller in.

Det finns emellertid några enkla fakta,
som jag tror att varje svensk medborgare
känner till. Om Sveriges riksdag
beslutar om utgifter, som riksdagen
anser vara till gagn för medborgarna
— det kan gälla sjukhus, skolor, vä -

72 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

gar, kraftverk, flygfält, försvar, folkpension
o. s. v. — så skall utgifterna
täckas av inkomster. Och sedan behöver
man kanske inte vispa omkring så
oerhört mycket. Man kan hålla sig till
dessa enkla fakta.

Jag begärde närmast ordet med anledning
av ett yttrande av herr Ohlin.
Han sade, att vi inte visar någon som
helst vilja till samförstånd, utan vi har
bara förklarat att en lösning av pensionsfrågan
skall ske på grundval av
det förslag, som vid folkomröstningen
fick de flesta rösterna. Men herr Ohlin
har ju själv sagt, att vid utarbetandet
av den kompromiss han tänker sig skall
stor hänsyn tagas till att det var en
mycket stor minoritet av väljarna —
jag skulle vilja tillägga den alldeles
övervägande delen av löntagarna —
som röstade för linje 1. Jag skulle då
gärna vilja veta, hur den kompromiss
skall se ut, där man skall ta hänsyn till
löntagarnas vilja, om man inte låter
kompromissens grundval bli just alternativ
1.

Vi behöver inte här diskutera vem
som är mest samförståndig av oss två.
Pröva oss, herr Ohlin! Tag den risken.
Gå till socialministerns förhandlingar
med öppet sinne och utan att låsa Er
fast vid den ståndpunkt, där de Ohlinska
svängningarna tycks finnas just i
dag. Tag gärna ståndpunkten för en
vecka sedan eller något längre tillbaka
i tiden. Tag den som utgångsläge. Pröva
oss, och kom sedan med egna uppslag
om hur frågan skall lösas med hänsynstagande
till den opinion, som kom fram
i folkomröstningen.

Det skall bli mycket intressant att se
hur herr Ohlin i praktisk politik vill
utforma det programmet. Sedan kan vi
resonera. Det blir kanske strid då också,
men det blir inte ett sådant fruktlöst
resonemang som nu, där den ene
beskyller den andre för omedgörlighet,
och den andre sedan svarar att det är
den förste som är omedgörlig. Tag risken
av att pröva oss, herr Ohlin! Vi

kommer att utarbeta ett förslag. Gör ett
förslag själv, herr Ohlin, så får vi se
hur det ser ut och om det finns några
möjligheter att sammanjämka förslagen.

(Herr Ohlin: Skall då inte regeringen
ta något initiativ till samförstånd?)

Regeringen har redan inbjudit till
samförstånd, men det tar så lång tid
innan herr Ohlin märker vad man
säger.

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! Så här dags under remissdebatten
brukar vi som nöter bänkarna
och lyssnar i regel betrakta uppgörelsen
som mer eller mindre avslutad.
Men det kanske ändå inte hindrar,
att ett och annat nummer från de breda
lagren i kammaren slår sig fram till
talarstolen efter denna i och för sig
mycket intressanta och enligt min mening
också mycket lärorika uppgörelse
mellan å ena sidan oppositionsledarna
och å andra sidan statsministern.

Jag fäste mig faktiskt vid att herr
Ohlin, som ju under regeringskrisen
representerade samförståndstanken i så
hög grad, öppnade spelet med att göra
den anmärkningen, att regeringen ännu
inte hade hunnit missköta sig, alltså
den nya minoritetsregeringen. Herr
Ohlin ursäktar kanske, om man bakom
denna deklaration finner något av det
där överlägsna föraktet, kanske med
snudd på hånet, som möjligen gav herr
Hjalmarson särskild anledning att försjunka
i personliga betraktelser om de
kvinnliga prästerna och den bristande
anständigheten, en i och för sig naturlig
avvägning i detta sammanhang, tycker
jag.

Jag vill, herr talman, med tillfredsställelse
notera innehållet i den regeringsförklaring,
som statsministern i
dag presenterat. Den är konstruktiv, den
är expansiv och den är uppenbarligen
också mycket långt syftande med tanke
på det som har betydelse för hela det
svenska folkhushållet. Mot den bakgrunden
skulle man kanske t. o. m. våga

Onsdagen den 6 november 1957 fm. Nr 24 73

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

säga, att regeringsförklaringen faktiskt
har något föredömligt över sig, i det att
den inte utesluter någonting som andra
skulle ha anledning att forska efter.
Även de självklara målsättningarna ■—
utvecklingen av näringslivet, utvidgningen
av kommunikationerna och vägarna,
ja, t. o. m. storflygplatsen —har
såvitt jag förstår sin naturliga plats i
sammanhanget, eftersom de uttrycker
viljan till investeringar och samtidigt
viljan till ekonomiska insatser och samfällda
ekonomiska uppoffringar. Den
utgör på den punkten ett fullföljande av
de tidigare målsättningarna.

Herr Ohlin gjorde sig lustig över det
som också självklart kostar pengar, och
det kan man ju förstå. Herr Hjalmarson
framhöll, att staten inte har några egna
resurser — det är människorna som
har dem. Men vad människorna kräver,
för sin egen framtid och sin egen trivsel
i detta samhälle, förutsätter den
form av solidaritet och samverkan genom
samhället, som av herr Hjalmarson
begabbas med en blandning av allvar
och galghumor, bland annat därför att
han uppenbarligen är inställd på —
hans deklarationer i dag ger detta vid
handen — att nedrusta eller i varje fall
försöka fördröja den sociala service,
som vi har behov av. Herr Hjalmarsons
vardagsmänniskor begär bostäder, de
begär kraftverk, vägar, skolor och allt
det andra som figurerat i denna debatt,
och det är väl sannolikt att de i själva
verket också förstår, att detta kostar
pengar och är beredda att tillskjuta
dessa efter hand som det behövs för en
nödvändig fortsättning av uppbyggnaden.

Herr Ohlin saknade egentligen bara
det vackra vädret i regeringsförklaringen.
Var det möjligen eu antydan
om hur denna originella punkt skulle
ha sett ut, om han själv fått tillfälle att
bilda en regering eller att komma in i
en sådan? Löftena är ju inga obekanta
storheter, inte ens på folkpartiets sida.

Låt mig sedan, herr talman, betyga
min alldeles särskilda uppskattning av
det sätt, på vilket regeringsförhandlingarna
fördes efter koalitionens upplösning.
Jag tror det är riktigt att säga, att
dessa förhandlingar var författningsmässigt
och parlamentariskt föredömliga.
De utgjorde kanske också en vid
detta tillfälle nödvändig upprättelse,
herr Ohlin, åt den traditionella andrakammarparlamentarismen
efter många
år av träda, där växtkraften mer eller
mindre försvagats till följd av det faktum,
att majoriteten varit tryggad i
båda kamrarna och att kamrarnas inbördes
styrkeförhållanden och ställning
inte utgjort något exklusivt problem ur
vare sig politisk eller parlamentarisk
synpunkt.

Denna tryggade majoritetsställning
har visserligen varit en nagel i ögat på
oppositionen, eftersom den har markerat
en fast grundval i regeringens och
riksdagens beslut. Och för oppositionen
har situationen onekligen haft vissa exklusiva
drag — detta framgår av den
längtan herrarna haft efter att komma
i stället.

De subjektiva värdeomdömena har
tagit sig många bittra uttryck under
årens lopp. Fastheten i koalitionens
samarbete under den större delen av
den tid som den existerat har av ganska
naturliga skäl motverkat de parlamentariska
växlingarna vid makten, men
den rent demokratiska grunden står
utom all diskussion. De som vid regeringskrisen
var ute i ärendet att skapa
en annan majoritet, men på trepartigrund,
har genom denna sin strävan
sanktionerat det i och för sig vällovliga
syftet att åstadkomma en egen majoritet
— efter många års förakt för den
majoritet som har existerat.

Om man sedan lagt i dagen besvikelse,
bitterhet och butterhet över att man
inte nu har lyckats, förändrar detta
ingenting beträffande det mål man ville
uppnå, en borgerlig regering. Men å
andra sidan, efter dagens debatt och

74 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

efter dessa mer eller mindre sökta förklaringar
till att man inte lyckades och
efter den påpassliga strategien att skjuta
fram kommunisterna till något slags ny
renässans i svensk politik och likaså
placera första kammaren i förgrunden
har man serverat för många skäl till
misslyckandet.

Enbart om första kammarens roll i
sammanhanget har ju herrarna mycket
delade meningar. Herr Hedlund har
en åsikt och herr Ohlin har en annan.
Men jag frågar mig: Varför alla de här
omskrivningarna? Varför beklagar ni
er över att inte ha kunnat åstadkomma
en samling? Och varför grälar ni inbördes
om att inte ha kunnat skapa
en trepartiregering? Är detta i grund
och botten ett uttryck för någonting annat
just nu än att ni helt enkelt inte
har orkat med uppgiften att åstadkomma
en trepartiregering?

Jag tror det skulle vara nyttigt att i
sammanhanget erinra om den utveckling,
som faktiskt präglat regeringssituationen
här i landet sedan mycket lång
tid tillbaka, inte minst med anledning
av det intresse för samförstånd som de
borgerliga partierna givit uttryck för
under regeringskrisen. Jag går till docent
Nyman, som i sin bok om parlamentarismen
i Sverige, utgiven 1950, redovisar
en översikt över samarbetssträvandena
i svensk politik alltsedan
det demokratiska genombrottet. Han har
där en sammanfattning, herrar Hjalmarson
och Ohlin, som inte är utan
intresse.

Docent Nyman betecknar det »som
påfallande att det socialdemokratiska
partiet varit engagerat i samtliga de koalitioner
som kommit till stånd, endast
med ett undantag: den borgerliga vänsterns
koalition under Ekman 1926—28.
Däremot», säger han, »har någon allmän
borgerlig koalitionsregering på
majoritetsgrundval aldrig kunnat bildas,
trots att de borgerliga partierna
haft majoritet i riksdagen ända t. o. m.
år 1936.»

»Socialdemokraterna har hela tiden
haft en sådan numerärt stark ställning,
att de endast behövt samverka med ett
annat parti för att uppnå majoritet.»
Och detta innebär, säger han, att »viljan
till samverkan har varit mycket stark
inom socialdemokratien, då läget varit
sådant, att en koalition erbjudit möjligheter
till framgångsrik regeringsutövning
och till realiserande av angelägna
programpunkter». Det gäller den
politiska demokratiseringen, åttatimmarslagens
stadfästande under vänstersamverkans
tid och välfärdspolitiken på
1930-talet, vilken nyligen passerade revy
i denna kammare.

Jag tillåter mig slå fast det faktum
att samarbetssträvandena i svensk politik,
både med ledning av tidigare erfarenheter
och med ledning även av erfarenheterna
från åren 1950—51 är ett
uttryck för att samarbetstanken är djupt
rotad inom svensk socialdemokrati och
att denna genom sina koalitioner lämnat
påtagliga bevis för innehållet i dessa
samarbetssträvanden, som också medfört
resultat på de olika avsnitten.

Docent Nyman noterar ytterligare en
sak, och det är den som ger reliefen åt
dagens situation, den nämligen, att de
antisocialistiska partierna alltför mycket
känt sig som konkurrenter för att
kunna enas om regeringsmakten trots
ofta ganska stor överensstämmelse i
sak. Han erinrar om att de liberala
omöjliggjorde samling 1921 och 1923
och de frisinnade under Ekman likaså
1926, 1928 och 1930. Vid sistnämnda
tillfälle omintetgjordes för övrigt samtidigt
den samverkan mellan socialdemokrater
och frisinnade, som socialdemokraterna
hade försökt att bereda marken
för. Skall man, herrar oppositionsledare,
tala om vilja till samverkan, även
i dagens situation, så kan den utveckling
vi har bakom oss i detta land utgöra
belägg för det faktum, att socialdemokratien
har suttit i regeringsställning
med koalitioner, medan däremot de
andra har befunnit sig utanför.

Onsdagen den C november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

Centerpartiets och socialdemokratiens
sexåriga samverkan har i åtskilliga sammanhang
betecknats som en ohelig allians
på grund av partiernas principiella
olikheter. Herr Ohlin var inne på det
temat i dag. Ändå har samarbetet varit
uttryck för det ur principiell synpunkt
märkliga faktum, att man har varit enig
om det väsentliga innehållet i den ekonomiska
politiken och att centerpartiets
meningar här högst väsentligt har
skilt sig från de meningar som oppositionen
företrätt. Låt oss åtminstone inte
förbise denna mångåriga strukturella
företeelse i svensk politik, vilken dessutom
kan föras upp på socialdemokratiens
plussida i den ibland ganska irriterade
debatten om vem som bär ansvaret
för att samverkan i vissa fall inte
kan uppnås på en bredare bas än de
former för samverkan vi har haft ända
sedan 1920-talet.

Vad är det egentligen som förklarar,
att socialdemokratien och ett borgerligt
parti har kunnat arbeta förtroendefullt
men att samverkan mellan koalitionen
och oppositionen varit så svår
att uppnå, på samma gång som oppositionen
inbördes har haft så utomordentligt
svårt att nå samverkan och i
stället har varit fullt upptagen med att
markera sina egna skiljelinjer? Att koalitionen
har gått till hävderna, att samarbetsviljan
har upplösts främst till
följd av motsättningarna i pensionsfrågan,
undanröjer ingalunda intrycket av
det tillstånd, som i så hög grad också
präglat svensk politik under första
hälften av 1950-talet.

Det har sagts åtskilligt om regeringskriscn.
Utgången har betraktats som
väntad, men sedan inställer sig alla
hycklare i spåret och har sin speciella
mening. Utgången har väl ändå givit
rum för vissa iakttagelser. Socialdemokratien
har avvisat tanken på en samlingsregering
nu, och den har förklarat,
att en sådan bör reserveras för alldeles
påtagligt ödesmättade situationer. Den
samlingsregering som vi hade under

kriget köptes till priset av partiernas
fria handlande i de partiskiljande frågorna
— de lades på hyllan. Det var
ett naturligt offer då, även om trycket

— det vill jag påstå — många gånger
kändes tungt inom respektive partier.
Men det bars med jämnmod på grund
av det lika naturliga behovet för alla
att slå sig igenom ofärdsåren med bibehållen
fred och nationell självständighet.

Samlingsregeringen bör förbehållas en
till synes övermäktig kris som hotar
utifrån. En samlingsregering i dagens
läge fyller, såvitt jag förstår, ingen annan
mission än att man förskansar den
politiska debatten bakom statsrådsberedningens
dörrar •— det kanske oppositionen
tycker är angenämt — och —
måhända ännu värre — de faktiska partipolitiska
avgörandena. Den blir nu
liksom tidigare ett hinder för meningsbrytningar
i den offentliga debatten.
Vill man göra alla i svensk politik utanför
den konklaven till gråa katter och
vill man förse den offentliga opinionen
med färdiga politiska allemansåsikter

— jag hoppas herr Lundberg förstår
mig — utgör samlingsregeringen ett
förträffligt instrument.

Det kanske mest anmärkningsvärda i
sammanhanget är, att oppositionens vilsegångna
dröm om att försöka åstadkomma
det systemskifte, som den satsat
så hårt på under koalitionens tid, gått
i kvav. Systemskiftets företrädare förskansade
sig bakom samförståndstanken
just i det ögonblick då koalitionens upplösning
gav de parlamentariska möjligheterna
att åstadkomma en förändring
i regeringssituationerna och att verka
på grundval av de politiska styrkeförhållandena.

Varför krävde man nu inte äntligen
att få regera och gjorde det så där rakt
på sak, som man nu har krävt det i cirka
sex års tid? Parlamentarismens förutsättningar
för regeringsmaktens växling
har ju av oppositionen betraktats som
»en nåd att stilla bedja om». Det var ju

76 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

en ny politik, herr Hjalmarson, oppositionen
ville ha. Men när chansen breder
ut sina välbehag, förskansar man sig
bakom partitaktikens rökridå. Då vill
man ge parlamentarismen en status, som
leder till tvinsot. Då vill man skapa en
situation, som upplöser oppositionens
opposition och undanröjer partiopposition
i traditionell mening. Då syftar
man till en maktkoncentration, som försvagar
riksdagens ställning. Om den
har ansetts försvagad under koalitionens
samverkan, hur skulle den då
komma att se ut under en fyrpartiregering?
Låt oss notera ett faktum, som
faktiskt framgått av denna kris, och det
är oppositionens flykt till ansvaret i
sällskap med oss andra och samtidigt
oppositionens flykt ifrån det ansvar,
den velat ta på egen hand. Mot den bakgrunden
är det väl ändå en ganska
skamfilad realisationsrest från den stora
pensionskampanjen som stiger fram
ur slottets och kanslihusets kulisser —
den pensionskampanj, i vilken folkpartiet
inlät sig på en formation, som spred
vantrivsel inom partiet.

En och annan röst har varnat för
folkpartiets fastkedjning vid högern —
mardrömmen som kom de viskande rösterna
inom folkpartiet att frukta morgondagens
straff från opinionens sida
som en självklar följd. Och när herr
Ohlin angav, att den socialdemokratiska
pressen här ägnade sig åt en viskningskampanj,
som avsåg att inge folk den
föreställningen, att folkpartiet var delat
i sina uppfattningar vad gällde pensionsfrågan,
och därtill betecknade det
som grundlöst tal, tycker jag faktiskt
att herr Ohlin i första hand skulle vända
sig till viskningskainpanjens upphovsman,
nämligen herr Svensson i
Ljungskile. Denne klargjorde i en artikel
i »Liberal debatt» att det fanns vantrivsel
inom partiet därför att det hade
kedjat sig vid högern. Dessutom underströk
han risken för att folkpartiet, om
det fortsatte på den inslagna vägen,

skulle komma att uppleva en hel del
obehag i fortsättningen.

Det som efter övningarna på slottet
kanske har det största intresset just nu
är väl frågan i vilken mån samförståndsviljan
kan komma att få betydelse
utöver det uttryck, som den har tagit
sig kring själva regeringsbildningen. En
vilja till samlingsregering bör väl inte
utesluta ett samförstånd i olika frågor
under friare förhållanden — även om
jag fick det intrycket av herr Hjalmarson,
att han kunde diskutera möjligheterna
att komma överens om man befann
sig i en samlingsregering, men att
det var definitivt uteslutet att resonera
om samförstånd, därest man befann sig
utanför en samlingsregering. Det blir
i och för sig ett intressant blodprov att,
efter de deklarationer som gjordes i
samband med regeringskrisen och nu i
dag, i fortsättningen ta del av viljan
från olika håll att komma överens.

Jag skall inte fördjupa mig i oppositionens
råd vid folkomröstningen; olika
politiska skolor gav åtminstone under
valnatten mycket starkt varierande
tolkningar av själva utslaget. Man ville
t. o. m. gå så långt, att blankrösterna
skulle inräknas bland dem, som i varje
fall motsatte sig en lösning av pensionsfrågan
lagstiftningsvägen —- en annektion
av blankrösterna, som uppenbarligen
stred mot vad man över huvud
taget skall lägga in i blankröstarens mening.
Jag tror det är riktigt att erinra
sig, att blankröstaren över huvud taget
inte menade någonting annat än att han
inte kunde acceptera något av de tre
förslag som förelåg. Det är mot den
bakgrunden ganska orimligt att föra
över blankrösterna på den sida, där
tvåan och trean tillsammans har försökt
att slussa fram en föreställning om hur
resultatet bör tolkas. Är viljeyttringarna
från dem, som vill se en positiv lösning
— alltså omkring 80 procent — oförenliga?
Jag ställer frågan men väntar
inte något svar. Man har även i dag
tvistat om förutsättningarna för en sam -

Onsdagen den 6 november 1957 fm. Nr 24 77

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

verkan, men så mycket bör man väl
ändå kunna säga med ledning av röstfördelningen
mellan lagstiftningslinjen
och avtalslinjen inom ramen för de 80
procenten, att övervikten för den förra
inte kan missförstås. Jag utesluter ur
sammanhanget linje 2, eftersom den avvisade
en lösning av tjänstepensionsfrågan,
knuten till själva anställningen.
Det var ju det senare alternativet, som
både ettan och trean representerade.
Regeringsbildningen anvisar enligt min
mening efter alla våndor inom oppositionen
i princip den väg, som utskiftats
mellan de två linjer, som förordade
en lösning efter principen att pensionen
skall vara knuten till anställningen.
Utslaget är så pass klart, att det inte
rimligen bör bli föremål för någon större
tveksamhet, om man vill vara ärlig
i sitt sätt att dra slutsatser av folkomröstningen.

Låt mig sedan, herr talman, angående
principen om folkomröstningen som instrument
i vårt representativa statsskick
göra den iakttagelsen, att den 13
oktober väl, när allt kommer omkring,
utgör ett ganska intressant studium. I
ett så utpräglat partipolitiskt samhälle
som det svenska förblir det en önskedröm,
att frågor av kontroversiell natur
skall kunna underkastas en omröstning
utan mycket stark politisk påverkan.
Det kan lyckas i vissa sammanhang,
som exempelvis vid trafikomröstningen,
men det är uteslutet, så snart frågorna
väves samman med partiernas
idébildning eller i övrigt ganska självklara
intresseområden. Ju mera tekniskt
tillkrånglade och ju starkare politiskt
betonade frågorna är, desto besynnerligare
måste det te sig, att folkrepresentationen
— alltså de som sitter
i detta hus — avstår från att av egen
kraft träffa ett avgörande. Den skjuter
från sig ett ansvar, som den rimligen
inte bör skjuta från sig. Man uppnår på
sin höjd ett uppskov men kommer inte
ifrån det slutliga ansvaret. Inför detta
har vi ändå som belastning förgiftning -

en från pensionskampanjen. Den kan
inte ha gagnat önskemålen om att åstadkomma
en samförståndslösning.

De svenska valen ger, när de förekommer
vartannat år, i stort sett tydliga
besked om opinionens önskningar
och lägger också grunden till de parlamentariska
växlingar, vilka i den moderna
demokratien liar uppfattats som
en betydelsefull tillgång. Antingen skall
man ha det representativa systemet utan
folkomröstning, eller också skall man
förändra det konstitutionella och författningsmässiga
innehållet så, att man
mera utpräglat följer de mönster, som
gör folkrepresentationen till bisak och
folkomröstningen till huvudsak. Föredömena
i detta avseende avskräcker. I
det ögonblick den svenska folkrepresentationens
vilja till handling — såsom
systemet nu är uppbyggt — inte överensstämmer
med folkomröstningens anvisningar
i de fall, då det går att få
klara anvisningar, möter den sin hemsökelses
stund. Detta hävdar jag vare
sig det sitter en socialdemokratisk regering
eller det någon gång kommer att
sitta en borgerlig, under förutsättning
att man har så mycket råg kvar i ryggen,
att man över huvud taget kan bilda
en samlingsregering. Det representativa
systemet i den svenska författningen är
icke, såvitt jag förstår, förenligt med
folkomröstningens principer. Den förskjutning
i tänkesätten, som skett på
borgerligt håll, inte minst hos högern,
är ingenting annat än en omvändelse
under galgen, en spekulation, som rätt
och slätt tillkommit, sedan de borgerliga
partiernas storhetsperiod i svensk
politik och deras inflytande på regeringsmakten
upphört. Jag tror, att det
är nyttigt att se folkomröstningsinstrumentet
även mot den bakgrunden. Det
kanske ger en förklaring till hur vi hamnat
i detta läge. De flesta gör nog trots
allt — och trots att vi på vårt håll inte
har någon anledning att beklaga oss
över utslaget — den iakttagelsen, att det
var en ganska överflödig operation på

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

det svenska styrelseskicket att ge oss
in på en folkomröstning i tjänstepensionsfrågan.

Herr andre vice talmannen tog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Det kan vara ganska
knepigt att undvika att komma in på
ämnen som redan har berörts i den
tidigare debatten. För att riktigt försöka
göra det har jag avstått från att
inta föda hitintills, och jag hoppas,
att jag skall kunna spara tid genom
detta arrangemang.

Hade inte herr talmannen liksom
jag ett intryck av att vår gemensamme
vän Gunnar Hedlund företedde en nästan
uppsluppen frigjordhet i dag? Anledningen
skall jag inte spekulera över,
men man tar ju inte herr Hedlund där
man släpper honom. Men låt oss gemensamt
hoppas, att hans frigjordhet skal]
bli välsignelsebringande för landet.

Jag hade satt upp några punkter som
jag tänkte beröra. Frågan om en samlingsregering
har dryftats så mycket,
att jag kan inskränka mig till några få
ord. Jag delar inte statsministerns uppfattning
om att samlingsregering bör vara
en undantagsföreteelse. Det normala
i mänskligt liv bör vara samarbete och
inte slagsmål. Jag förstår statsministerns
och herr Sehlstedts argumentering,
men felet ligger inte hos den princip
som samlingsregeringen representerar,
utan hos människorna som handskas
med det politiska skeendet. Det
kan ju hända att människorna så småningom
utvecklas därhän, att samlingsregering
kan bli det normala. Jag har
under många år haft den uppfattningen,
att endast samlingsregering är värdigt
ett verkligt kulturfolk.

Herr Sehlstedt ansåg att om det blev
samlingsregering, kommer avgörandena
att träffas av dem som sitter i kanslihuset,
medan alla andra bara blir
gråa katter. Kan herr Sehlstedt tänka

sig herr Rubbestad som grå katt i ett
sådant sammanhang? Jag är inte rädd
för att det inte skulle bli opposition
från enskilda riksdagsledamöters sida
mot regeringen även om den vore en
samlingsregering.

Fn politiker tänker på nästa val och
en statsman tänker på nästa generation
—• jag säger detta utan anknytning
till något särskilt.

Jag tror att samarbete är något oerhört
viktigt inom det politiska livet.
Statsministern talade häromkvällen i
ett anförande någonstans i ett säkerligen
viktigt sammanhang om »kampglädje».
Detta uttryck användes så ofta
i det politiska livet, och det har där
blivit ett positivt och fint ord. Jag tror
att vi bör akta oss, så att det politiska
livet inte urartar och att ordet kampglädje
bara blir uttryck för någon sorts
dåligt ölsinne: Så fort man inte får sin
vilja fram, vill man slåss.

Jag tror inte att situationen för närvarande
är krisfri — jag ser nu utrikesministern
här närvarande, och han vet
nog besked om detta. Världen befinner
sig i ett utomordentligt allvarligt läge,
och det vore därför tacknämligt, om
svenska folket skulle kunna visa vilja
till enighet och samförstånd. Det gäller
ju att försöka ena folken på hela jordklotet,
men om det inte går att uppnå
samförstånd inom ett så enhetligt land
som vårt, hur besvärligt skall det då
inte bli i andra fall?

Sedan kommer jag till den bedrövliga
folkomröstningen i pensionsfrågan. Jag
håller alldeles med därom, att genom
denna folkomröstning har vi kommit
i en sämre situation än i våras. Jag
bryr mig inte om vem som först hittade
på att det skulle bli folkomröstning. Så
som förslaget till slut presenterades för
vårriksdagen kunde varenda människa
se, att det var någonting som inte borde
genomföras. Jag gör mig själv förebråelser
för att jag inte tidigare och
hårdare drev den frågesport som jag i
min enfald roade mig med för att ut -

Onsdagen den 6 november 1957 fin.

Nr 24 79

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

röna, hur kammarkamraterna ställde
sig till denna folkomröstning. Jag frågade
i alla fall minst ett 30-tal kamrater
från olika partier, många i mycket
inflytelserik ställning. Ingen var
glad åt folkomröstningen, men man
kom med olika argument mot att stoppa
det hela. Det hette: »Vad skulle tidningarna
komma att skriva?» »Det har redan
sagts så mycket, och nu är vi låsta.»
»Det är för sent att nu säga nej till tanken
på en folkomröstning.»

Jag upprepar vad jag själv sade i
våras: när det gäller sådant som människor
bestämmer, är ingenting för
sent, om man verkligen vill en sak. Det
var skada för landet att inte folkomröstningen
blev stoppad. Det fanns en
möjlighet för kammaren att göra detta,
eftersom herr Lundberg ju från sina
utgångspunkter lagt fram ett avslagsyrkande.

Efter vad som inträffat under slutet
av sommaren och början av hösten har
en stor del av det svenska folket fått en
verklig vämjelse inför det politiska spelet
och för oss politiker. Herr Hedlund
talade om det motbjudande skådespel
som hade ägt rum. Det är inte något
för starkt uttryck. Så många offentliga
lögner och osanningar som därunder
kom fram har åtminstone inte jag tidigare
någon erfarenhet av. Jag tror att
detta var ett bottenrekord. Något har
vi ändå lärt av det skedda. Organisatoriskt
har det beundransvärt genomförts,
men vi har blivit till ett åtlöje inför
hela världen. Vi har fått lära oss hur
djupt vi sjunkit i det allmänna medvetandet.
Här har stått människor och anklagat
varandra för osanning. Vi kunde
läsa på Stockholm broar och på anslag
över hela landet, att det är lögn
vad den och den säger, ocli jag tror att
detta påstående var sant. Jag har själv
hört i radio lögner och missvisande påståenden
från alla tre linjerna. Herr
Hedlund var inne på samma sak; han
har tydligen också iakttagit detsamma.

Det mest upprörande är emellertid

att människor inte reagerar utan tycker
det är normalt att politikerna står och
ljuger. Detta är så uppseendeväckande
att vi inte kan låta det passera. Vi måste
nu ta krafttag för att ändra denna inställning.
Det kommer att ta lång tid
för oss att rehabilitera oss. Vi får alla
identifiera oss med vad som skett och
alla bidra till att få upp politiken på ett
högre plan än det den nu råkat i på
grund av det skedda; dock inte bara på
grund av detta, ty den har kommit dit
så småningom.

Över huvud taget måste de i politiken
tillämpade normerna omarbetas. Här
finns f. ö. egentligen inga normer. Det
är snarast komiskt att höra herr Ohlin
stå här och framställa den ena teorien
efter den andra om hur statsministern
måste ha tänkt. De känner ju varandra
väl. Det borde ju egentligen vara så lätt
att få veta hur statsministern har tänkt.
Men risken är den, att han är låst av
hänsyn till partiet. Jag tar nu statsministern
bara som ett exempel. Jag
kunde lika gärna ha tagit någon annan.
Man har sagt en massa saker förut och
man vill inte säga något som är ofördelaktigt
om sitt eget parti. Man vill framför
allt inte erkänna några misstag som
man har gjort. Den största svaghet en
politiker kan ha är dock att tro att det
skall gå i folk, att någon är ofelbar och
alltid kan förutse vad som skall ske.
Om man bringar ner anspråken på ofelbarhet
till rimliga proportioner, skulle
det politiska livet bli mera tolerabelt.

Jag kommer nu till ärligheten. Jag
minns att jag salt tillsammans med en
person som då tillhörde regeringen och
pratade om absolut ärlighet. Då sade
denne: »Hör du Dickson, absolut ärlighet
i politiken är väl absolut omöjlig.
Det skulle väl ställa allting på huvudet.
» Jag tror han har rätt i att det
skulle bli en besynnerlig politik, om
alla verkligen sade rent ut vad de tänkte,
men jag tror inte att det hela skulle
ställas på huvudet utan att det skulle
ställas på fotterna, som det bör stå. Den -

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

na ärlighet rör var och en. Om de som
sitter här i kammaren eller på läktaren
och pressläktaren tänker efter: Är det
ingen som har smugglat någon gång
och sålunda stulit från staten? Är det
alldeles säkert att man inte haft någon
extra inkomst som inte kommit med i
deklarationerna? Finansministern är intresserad
av detta.

Jag går inte fri själv. Jag har inte
smugglat såvitt jag vet, och mina deklarationer
har nog gått åt andra hållet
beroende på att jag inte varit finurlig
nog att förstå de möjligheter som finns,
men jag kommer ihåg att när jag exercerade
i flygvapnet på Malmslätt, fyllde
vi värnpliktiga på bensin från mackarna
på flyget. Bensinen var förbrukningsartikel.
Vi tvättade händerna och
reservdelar i den, så det kanske var
naturligt att vi gjorde som vi gjorde,
men jag har kommit att tänka på detta
nu på senare tid och skall räkna ut
hur mycket det blir och betala in beloppet
till flygförvaltningen.

Antag att alla människor vore hederliga.
Då skulle Stockholms spårvägar
gå ihop. Då kunde man slopa konduktörerna
och bara ha en låda med växelpengar
vid ingången. Det är den stora
konsekvensen av detta. Jag tror att finansministern
skulle få det lättare i sin
beträngda situation, om man skulle
kunna höja ärligheten en del. Det kan
vi om vi vill. Vi här i riksdagen och
regeringen bör vara ett föredöme. Man
måste alltid börja med sig själv.

Sedan hade jag en liten anmärkning
om denne märklige herr Mykle. Herr
Hjalmarson talade om honom i förtäckta
ordalag. Jag skall inte gå på djupet med
denna sak av olika skäl. Vi har märkt
att man i Norge och Finland har reagerat
mot den bok det här är fråga om.
Jag har själv inte läst den och kommer
inte att läsa den, och jag kan alltså
inte uttala mig om den. Men något
uppseendeväckande är det tydligen
med den. Det må vara att norrmän och
finnar har sin syn på dessa ting, men

jag tycker att det är klart olämpligt,
att man från svensk sida fnyser och
föraktfullt betraktar det sätt, på vilket
de anser att de bör behandla saken.
Det är en otillbörlighet och det är skada
att så skett.

Sedan skulle jag egentligen ha velat
ställa en retorisk fråga till justitieministern.
Han är inte här, men jag
kan ändå kasta ut den till kammarens
ledamöter. Skall det ändå inte finnas
någon gräns? Tydligen är gränsen inte
nådd genom herr Mykles litterära prestation,
utan man får gå ändå längre.
Jag tror att det ligger en betydande
risk i detta med konstnärligheten, att
man får ursäkta allting med detta. Om
man antar att det som är så skickligt
och konstnärligt framställt i herr Mykles
verk skulle visas upp på film, skulle
det gå för sig? Eller kan det visas på
teatern eller kanske i Kungsträdgården
här på sommaren? Jag upprepar ordet
konstnärligt. Världens främsta filmregissörer
och teaterregissörer skulle
kopplas in på detta, så att ingen skulle
kunna säga, att det inte var konstnärligt.
Vi skulle dock reagera på något
sätt. I litteraturen reagerar vi inte, och
jag är rädd för att vi kanske blivit avtrubbade
därvidlag. Detta innebär en
fara.

Jag skulle vilja understryka något
som herr Hjalmarson sade — det gladde
mig mycket att han tog upp detta. Det
var en vädjan till författarna, att de
tänker på att vad de skriver kommer
att läsas av människor från 12 år och
uppåt. Detta kommer att bidra till den
översexualiserade atmosfär, som vi i
vår tid alla lever i och som tillsammans
med alkoholen åstadkommer så
många miljoner tragedier inom mänskligheten.

Man vill ha frihet, säger man, absolut
frihet. Det får inte finnas några
band. Absolut frihet, det är detsamma
som absolut självsvåld eller absolut
egoism. Det egendomliga är att man
bedrar sig själv, så att man tror att

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande

man blir friare, om man löper linan
ut. Men vid slutet av linan lurar självmordet.
Jag skall inte gå in på detta
djupare, men så är det. Löper man linan
ut, då är det absolut egoism och
absolut självsvåld, och då skall man
snart finna allting tomt och meningslöst.
Detta kan sluta i katastrof.

För övrigt blir man på något sätt
slav under denna absoluta frihet. Jag
skulle väl tro att även i detta rum, där
det sitter respektabla, förfinade och
trevliga människor, finns det många
som är slavar, slavar under nikotin,
sprit och andra begär. En slav kan
aldrig känna sig fri, det är en sak som
vi kan tänka på litet mera. Vi behöver
en stramare livsföring.

Monarken har apostroferats här i ett
par olika sammanhang, dels positiva
och dels negativa. Jag tror, att om han
finge vara ett föredöme för Sveriges
folk — det föredöme han vill vara —
skulle vi komma mycket långt i den
backe som vi måste försöka knega oss
upp för.

Vi behöver också absoluta moraliska
normer i politiken.

Så till slut: jag vet att herr talmannen
oroar sig för att jag skall bli för långrandig.
Om herr Lundberg skyndar sig
att dricka vattnet nu, så skall det vara
slut sedan. Jag vill bara ha sagt liur
glad jag är att se herr Adolv Olsson
här. Det känns liksom litet tryggare att
se honom sitta på Gävleborgsbänken
igen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag hörde herr
Ohlin tala på förmiddagen verkade
han som en förgrämd ensling på Johannesskäret
— naturligtvis utan humor.
Orsaken till detta var väl att både
herr Ohlin och herr Hjalmarson i folkomröstningen
och sedan i regeringsombildningen
såg två borgerliga satelliter.
Tyvärr visade det sig dock att
de, liksom landet i väster, saknade
(i— Andra kammarens protokoll 1957.

om regeringens politiska program m. m.

kraft att föra satelliterna upp, och det
var väl det som gjorde att man nu var
i misstämning.

Emellertid tror jag inte att man skall
tolka folkomröstningsresultatet fullt så
dystert. Även om man kan säga att
folkomröstningen gav uttryck åt en del
stämningar som man har all anledning
att beklaga och fördöma, så skall vi
komma ihåg, att för löntagargrupperna
i vårt land var frågan om tjänstepension
en hjärtesak. Man gick verkligen
in för denna fråga. Jag vill bara fastslå,
att i de distrikt, där det finns löntagare,
har dessa mönstrat upp till
hundra procent. Beträffande det län
jag har äran representera vill jag exempelvis
nämna, att i den stora industriorten
Skutskär 87,2 procent röstade
för ettan. Man hade där ett röstdeltagande
på 84,4 procent. I hela kommunen
var röstdeltagandet över 80 procent,
och av de röstande röstade över
80 procent för ettan.

Det är angeläget att man inte försöker
komma ifrån detta utslag genom
att manipulera med olika röstningssiffror.
När vi i våras diskuterade frågan
om folkomröstningen, var jag motståndare
till en omröstning, men sedan riksdagen
beslöt om folkomröstning har
jag givetvis gjort mitt för att folkmeningen
skulle få bästa möjliga utslag.
Vi måste väl ändå säga, att den lagfästa
rätten till pension har vunnit
majoritet hos det svenska folket. Vi
bör nämligen komma ihåg, att det enda
alternativ som innebar ett klart avståndstagande
från lagfäst rätt var
blankröstningen. De som röstade blankt
protesterade uttryckligen mot folkpensionen
och den lagfästa rätten till tillläggspension.
Båda tvåan och trean innebar
däremot till hälften ett ja till en
lagfäst tilläggspension och till hälften
ett nej. Jag sade redan i våras här i
kammaren, att om man inte strök ingressen,
innebar tvåan och trean endast
ett jaså. Folkomröstningen visar
att ett övervägande antal medborgare
Nr 24

82 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

hoppas och kräver att vi skall få en
lagfäst rätt till pension.

Jag vill tillägga en sak. Det har sagts
i samband med folkomröstningen, att
de som förut har sin pensionsfråga
ordnad icke skulle behöva gå miste om
någonting. Företrädare för alla grupper
har sagt, att pensionen skall uppfattas
som uppskjuten lön. Döm därför
om min förvåning, när jag under omröstningskampanjen
kom till Österbybruk
och man stack i min hand ett brev
från Fagerstakoncernen samt ett pensionsavtal
med Korsnäs AB som helt
stred däremot. Redan 1953 skrev man i
ett av direktör Hj. Åselius underskrivet
direktörsmeddelande nr 2 bland annat:
Skulle 1947 års pensionsutrednings
förslag till allmän pensionsförsäkring
bli genomfört eller något liknande äga
rum, t. ex. en väsentlig påbyggnad av
folkpensionen, kommer utgående gratialer
att upphöra och frågan tas upp
till fullt fri prövning av vår styrelse.
Det återupprepades 1955, och det senaste
meddelande jag har sett är från
den 23 augusti 1956. Det är underskrivet
av Nils Elvström och där upprepas,
att därest folkpensionerna skulle
höjas väsentligt eller den pensionsreform
av det slag som vi har förutsatt
skulle genomföras, skulle bolaget dra
in den pension eller det gratial som nu
utgår både till pensionärer och till
andra.

Jag har också haft tillfälle att se ett
pensionsavtal för Korsnäsbolaget, där
det i paragraf 4 bland annat säges:
»Upphör vederbörandes anställning
före pensionsåldern äger han ingen rätt
till gottgörelse».

Jag skulle med anledning av detta
vilja rikta en vädjan till socialministern
att han, när han skriver propositionen
i pensionsfrågan, ser till att de
arbetare, som är berättigade till gratial
eller tillhör privata pensionsstiftelser
får tillgodoräkna sig den uppskjutna
lönen på samma sätt som andra.

När man under kampanjen har fått

höra hur god vilja arbetsgivarna har
att genom kollektivavtal lösa pensionsfrågan,
framstår den praktiska tillämpningen
i de fall jag har berört såsom
orimlig.

Jag skulle, herr talman, också vilja
säga några ord om folkomröstningsinstitutet
och de förväntningar som
man härvidlag ställer på författningsrevisionen.
Låt mig bara konstatera,
att det i ett demokratiskt samhälle är
angeläget att representationssystemet
gör det möjligt att skapa en arbetsdugIig
regering. Det kan inte vara rimligt
att ha ett system, som visserligen kan
sägas vara matematiskt rättvist men
som i praktiken till följd av partisplittringen
skulle kunna slå sönder den
demokrati, som vi ändå vill slå vakt
om. Jag har därför den uppfattningen,
att vi bör vara försiktiga och inte bara
av politisk nyckfullhet göra ändringar
i den stil som herr Ohlin här har rekommenderat.
Vårt demokratiska system
och vår levnadsstandard beror i
stor utsträckning på att vi i vårt parlamentariska
liv har kunnat få en arbetsduglig
regering.

Det har också sagts, att det vore
önskvärt att vi kunde få en regering
sammansatt av alla de demokratiska
partierna — herr Dickson talade alldeles
nyss varmt för detta. Mig förefaller
bildandet av en samlingsregering
endast vara en nödfallsåtgärd, som man
kan tillgripa då det inte finns möjlighet
att handla i någorlunda normala
former. Det skulle vara livsfarligt för
demokratien om vi hade en samlingsregering
i normala tider — regeringen
skulle då få en maktställning som jag
icke önskar. Jag anser det vara bättre,
att vi i fri diskussion kan behandla alla
de frågor som regering och riksdag
gemensamt skall försöka lösa.

Herr Hjalmarson sade också att han
ville ha en samlingsregering, och han
tilläde att den skulle bygga på den enskilda
äganderättens grund och inte
på socialistisk grund. Han sade i sam -

Onsdagen den 6 november 1957 fm. Nr 24 83

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

ma andedrag, att staten på samma sätt
som enskilda borde försöka klara sig
utan att göra intrång på andras egendom
genom att ta ut skatter eller liknande.

Jag ställde mig då den frågan, vilken
samhällsfilosofi herr Hjalmarson företräder.
Tvingas inte kooperationen eller
den enskilda företagsamheten att genom
vissa åtgärder ta ut skatt av svenska
folket om de vill utvidga sin verksamhet?
När Grängesbergsbolaget fick
165 miljoner kronor på en gång, hörde
jag ingen säga att denna summa var
en intjänt lön, som skulle fördelas mellan
bolaget och arbetarna, utan man
fann det vara en naturlig sak, att dessa
hundratals miljoner kronor var en
skatt, som företaget hade tagit ut av
det svenska folket och i den internationella
handeln. På samma sätt är
det när kooperationen investerar för
att bygga ut sin verksamhet: det är
självklart att vi på ett eller annat sätt
måste ta ut skatter.

Det är orimligt att säga som högern
och folkpartiet gör, att ett demokratiskt
samhälle som vårt, som behöver göra
stora investeringar på många områden,
skulle kunna undgå att ta ut de skatter
som är nödvändiga. Herr Hjalmarson
har varit enig med oss andra om att
folkpensionerna skall höjas nästa år,
och det blir fråga om en miljardaffär.
Han vill också att vi skall bygga ut vårt
försvar, och om vi skall ta ÖB:s förslag
på allvar, innebär det ofantliga
kostnadsökningar. Hur kan man kräva
att vi skall höja folkpensionen och bygga
ut försvaret på detta sätt, om man
samtidigt säger att vi skall dra in på
de inkomster som skall finansiera allt
detta?

Då det gäller försvaret vill jag för
övrigt säga, att jag innerligt hoppas att
eu överenskommelse i försvarsfrågan
icke skall träffas bara på partiledarplanet,
utan att vi alla får vara med.
Jag vill ha en klar deklaration från
både högern och folkpartiet, att de

också är villiga att ta konsekvenserna
i ekonomiskt avseende av de förslag
som de ställer i detta sammanhang.

Det finns anledning för försvarsministern
att uppmärksamma den tekniska
utveckling som sker, och att han
i sina försök att lösa försvarsfrågan
inte utgår från förlegade former. Jag
hoppas vidare att de förslag som läggs
fram är så avpassade, att de icke berövar
de andra departementen möjlighet
att utvidga sin verksamhet.

Vi har fått en ny ecklesiastikminister,
och om det finns något som vi behöver
satsa pengar på, så är det vetenskap
och forskning. Det gäller inte bara
att skapa satelliter utan jämväl att ge
människorna möjlighet att bära de tekniska
framgångar som våra tekniker
möjliggör.

Vi har också fått en ny justitieminister.
Jag hoppas att han med uppmärksamhet
skall följa rättstillämpningen i
vårt land och se till att de juridiska
paragraferna kommer att harmoniera
med dagens moderna samhälle. Ett samhälle,
som socialt, kulturellt och ekonomiskt
kommit så långt som vårt,
måste ha andra rättstillämpningar än
det gamla samhället. Jag hoppas därför
innerligt, att frågan om rättstillämpningen
skall ägnas största uppmärksamhet
och att man inom juridiken
skall kunna få bort de bromsar, som
inte minst haft förödande verkningar
på vårt ekonomiska liv.

Vi har även fått en ny inrikesminister.
Vi hoppas, att sjukvårdsfrågorna
skall ägnas största möjliga uppmärksamhet.
Tvärtemot vad högern gav till
känna i våras behöver vi en kraftig
upprustning i fråga om läkare m. m.
Inte minst behöver vi läkare till Norrland,
där bristen är skriande. När det
gäller civilförsvaret behöver vi få en
anvisning om hur det skall bli i framtiden.

Mot bakgrunden av vad jag nu sagt
är det klart alt jag kommer till den
uppfattningen, att vi i stället för att

84 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

följa herr Hjalmarsons rekommendationer
om sänkta skatter kanske behöver
ta ut högre skatter för att vårt samhälle
skall kunna utvecklas på ett normalt
sätt. Jag tror att människorna
skulle få en helt annan syn på skatterna,
om de bara kunde komma till insikt
om att skatterna är grunden för den
reformpolitik som vi för.

Till sist vill jag säga, att om finansministern
kunde finna ett medel att
återföra räntan till en rimlig nivå, så
skulle vi hälsa det med största tillfredsställelse.
Inkomsterna både för stat och
kommun kommer att sjunka i och med
att skatteunderlaget har försämrats. I
den situationen kommer den höjda räntan
att medföra ännu större svårigheter.
Jag har förut sagt, att räntan är ett dåligt
medel att styra en konjunkturutveckling.
Låt mig i dag säga, att räntan
som konjunkturstyrande medel är livsfarlig
för ett modernt samhälle. Det är
riktigt, att en höjd ränta i ett visst läge
kan locka fram pengar, men det visar
ju bara att räntan har förmåga att dra
fram det som man under andra förhållanden
döljer.

Den nya regeringen står inför många
arbetsuppgifter, men jag vill försäkra
att en av de största frågor, som vi nu
står inför och som vi måste lösa, är
pensionsreformen. Jag förutsätter, att
den skall kunna genomföras och att den
skall genomföras med bredast möjliga
underlag.

Under detta yttrande återtog herr talmannen
ledningen av förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall inledningsvis
be att få apostrofera ett par tre saker
som förekommit i debatten.

Jag börjar med herr Hagberg. Hans
många uttalanden om folkpartiet skall
jag inte sysselsätta mig med i annan
mån än att jag kan uttala min tillfredsställelse
över att han inte är nöjd med
oss. Men på en punkt lämnade han en

rent sakligt oriktig version av vad herr
Ohlin skulle ha sagt, och jag tror att
det bör rättas till. Han talade om herr
Ohlins nya förklaring, att man för lösning
av pensionsfrågan kanske får
övergå till en ökning av folkpensionen,
huvudsakligen finansierad genom avgifter.
I herr Hagbergs version framstod
det alltså, som om herr Ohlin skulle
vilja avskriva övriga åtgärder och eventuellt
bara öka folkpensionen något.
Det är ett alldeles felaktigt referat.

Under debatten har förekommit en
del historiska studier. Då herr Ohlin
nämnde årtalet 1952 råkade statsministern
höra fel och uppfatta det som
1932. Han höll därför en liten utläggning
om vad som då förekom och om
konsekvenserna därav. Jag skall inte
syssla närmare med den saken. När
man talar om misstag på det ena eller
det andra hållet skulle man ju för balansens
skull också kunna nämna år
1928 och beröra vem det var som den
gången fick rätt i en skarp konflikt.

Även herr Sehlstedt var inne på det
historiska fältet och talade, med ledning
av Olle Nymans vetenskapliga arbeten,
om hur samarbetsvilliga socialdemokraterna
alltid har varit. Jag skall
bara be att få tillägga, att det var socialdemokraterna
som 1920 sprängde
den Edén-Brantingska regeringen och
inledde raden av minoritetsregeringar,
varvid de själva bildade den parlamentariskt
svagaste regering som funnits
efter demokratiens genombrott i vårt
land. Detta bör kanske nämnas som en
liten komplettering av bilden.

Med anledning av vad som här sagts
om en viskningskampanj meddelade
herr Sehlstedt, att roten och upphovet
till denna skulle vara undertecknad,
närmare bestämt en artikel av mig i
»Liberal debatt». Nu förhåller det sig
så, att jag aldrig i hela mitt liv skrivit
någon artikel i »Liberal debatt». Det är
dock kanske en formsak i detta sammanhang,
eftersom jag sedan ett 30-tal
år tillbaka har utgivit och skrivit en

Onsdagen den 6 november 1957 fm. Nr 24 85

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

del artiklar i »Frisinnad tidskrift». Jag
förmodar att det är den publikationen
som åsyftas. I den av herr Sehlstedt
upptagna frågan vill jag endast säga,
att om herr Sehlstedt går till källan och
läser artikeln tvärsigenom och därvid
använder den ärlighet, som han med
sådant patos bekände sig till, tror jag
inte att han för sin del kommer att fortsätta
någon viskningskampanj med den
utgångspunkten.

För övrigt vill jag fästa uppmärksamheten
på att regeringsdeklarationen
innehåller följande mening: »I pensionsfrågan
eftersträvar regeringen en
lösning på grundval av den linje i folkomröstningen,
som erhöll den största
andelen av rösterna, nämligen förslaget
om lagfäst rätt till tilläggspension.» Sedan
man läst detta kan ju både viskningskampanjer
och andra kampanjer
inställas, ty såvitt jag kan förstå finns
det egentligen inte så förfärligt mycket
att förhandla om. Men försöka duger ju.

Herr Dickson var inne på vad som
förekommit i pensionsdebatten, och det
är många med honom som har talat om
den debatten. Självfallet förekommer
det i en fri allmän debatt åtskilligt, som
man i och för sig gärna skulle vilja
undvika att ha med. Allt som kan vara
en smula skevt behöver naturligtvis inte
härledas till ond vilja. I stridens hetta
kommer gärna ett och annat med som
inte borde förekomma. Jag tror emellertid
att det finns skäl att framhålla,
att vi inte skall moralisera över den
fria debatten i en demokrati på ett sådant
sätt, att vi riktar ett slag mot
demokratien som sådan. Demokratien,
där debatten är fri — den må nu vara
si eller så — har dock betydande möjligheter
till självrensning. Detta ligger
i den fria debattens natur, medan alla
tänkbara alternativ till det demokratiska
systemet kan medföra mycket
flera och mycket större avarter. Det är
bara den skillnaden, att de där inte
ligger i lika öppen dag. Naturligtvis har
vi anledning till självprövning och

självkontroll, och jag tvivlar inte alls
på att man i och för sig ärligt kan säga
vad herr Dickson och många andra
sagt, men för balansens skull behöver
det dock enligt min uppfattning betonas,
att man inte skall vara så finkänslig
och kritisera den fria debatten så
mycket, att resultatet blir att man egentligen
i sak kommer att vända sig mot
demokratien som sådan. Jag skulle gärna
vilja citera vad biskop Berggrav säger
just i detta avseende. I sin bok om
staten radar han upp en mängd avarter,
som tycks vara oskiljaktigt förenade
med den fria debatten, men som avslutning
säger han dock: »Det är nog
ändå inte så farligt så länge själva valhandlingen
hålles ren.» Jag tror att det
ligger ganska mycket i detta.

Efter dessa små apostroferingar kommer
jag så till vad jag från början hade
tänkt att beröra.

Det är inte så länge sedan riksdagen
var samlad, men ett och annat har ändå
hänt under mellantiden. Det första som
hände var riksbankens uppseendeväckande
åtgärd i början av juli att höja
diskontot med 1 procent, varigenom
räntan på de flesta andra lån höjdes
med lika mycket eller mera. Det var
förvisso ett sorgesamt budskap för
många i detta land. När räntan på vanliga
affärsväxlar och borgenslån, alltså
sådana lån som vanligt fattigt folk får
laborera med, kommer upp i 7 å 8 procent,
så känns det förvisso mycket hårt.
Det förefaller emellertid, som om riksbanken
hade vissa goda skäl för att i
dårvarande situation vidta denna åtgärd.
Riksbankschefen erinrade bl. a.
om budgetutfallet, om de fastfrusna
byggnadskrediterna och om utvecklingen
på aktie- och obligationsmarknaden.
Åtgärden utlöste emellertid en motsättning
mellan regeringen och riksbanken.
Hans excellens statsministern förklarade
— i Hälsingborg om jag minns rätt
— att ingen kan eller får ta ifrån regeringen
ansvaret för den ekonomiska utvecklingen.
Han menade sålunda, att

86 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

riksbanken borde ha rådgjort med regeringen.
Det har väl heller inte från något
håll förnekats, att det är normalt
och riktigt och önskvärt att rådplägning
kommer till stånd, när situationen
så påfordrar, och att man på den vägen
kommer överens om åtgärder av detta
slag.

Vad anledningen varit till att så inte
skedde skall jag inte här syssla med.
Det får de agerande själva redogöra för.
Men i den debatt om denna fråga, som
pågick omkring en månads tid då den
var aktuell, kritiserade man gång på
gång riksbankens åtgärd, och regeringen
intog närmast den attityden, att man
i sak egentligen var emot åtgärden. Det
gavs emellertid aldrig något klart besked
hur det var med den saken. Jag
tycker att just den frågan borde vara
mycket intressant att få svar på, och
eftersom riksdagen också är part i målet,
är det väl inte alldeles obefogat att
föra frågan på tal här. Om riksbanksledningen
i den akuta situation som då
förelåg hade vänt sig till regeringen,
vad skulle regeringen då ha rekommenderat
för konkreta åtgärder? Såvitt jag
kunnat finna har något svar på den frågan
aldrig lämnats i debatten. Det har
man på något sätt glidit förbi, trots att
det är den mest intressanta detaljen i
hela historien. Inte knnde väl regeringen
då ha nöjt sig med vad som senare
skedde, nämligen att tillsätta en kommitté,
som skall arbeta ett par tre år?
Det förelåg ju ändå en akut situation.
Jag tar inte själv någon definitiv ståndpunkt
utan relaterar huvudsakligen.
Med hänsyn till vad som förekommit
mellan riksdagssessionerna tror jag det
skulle vara av intresse för den svenska
riksdagen att få veta litet mera om
denna sak.

En annan sak som hänt, sedan vi sist
var samlade, är att ecklesiastikministern
har avlämnat en proposition till kyrkomötet
med förslag om kvinnliga präster.
Jag skall inte här kommentera
kyrkomötet utan vill bara framhålla det

alldeles självklara i, att så länge frågan
om prästernas ställning och löneförmåner
o. s. v. avgöres av riksdagen, kan
man rimligtvis inte begära att de valda
ombuden för Sveriges folk i den frågan
skall frångå den uppfattning, som
de hävdar på praktiskt taget alla andra
avsnitt i det svenska samhällslivet. Det
är orimligt att begära. Jag tycker därför
det vore önskvärt, att regeringen
låter propositionen gå till riksdagen,
och att riksdagen får ge ytterligare belägg
för sin ståndpunkt. Sedan kan den
allmänna debatten gå vidare, mot den
lösning man kan komma till.

Det har från något håll satts i fråga,
att man skulle lösa konflikten genom att
ta ifrån kyrkomötet dess vetorätt. Jag
är för min del inte alls säker på, att det
är på den vägen man skall lösa konflikten.
Det principiellt riktiga är ju, som
jag har sagt förut, inte mindre utan
mera självstyrelse från kyrkans sida. I
den mån vi hade fria, av staten oberoende
kyrkosamfund, fick ju varje
samfund ordna frågan om kvinnliga
och manliga präster så, som de själva
ansåg vara riktigt.

Nu avgav riksdagen för ett år sedan
en skrivelse, i vilken en utredning begärdes
om förhållandet mellan stat och
kyrka. Inget har gjorts under detta år,
men jag hoppas, att det i fortsättningen
kommer att göras något för att föra den
begärda utredningen vidare.

Jordbruksfrågorna har tidigare spelat
en rätt stor roll i denna debatt; nu
är det hela lugnare. Den 31 augusti i år
hade det nya prissystemet varit i tilllämpning
under ett år, och man kan inte
säga annat än att erfarenheterna av
detta nya system har varit övervägande
gynnsamma.

Producentprisindex har för det första
året i genomsnitt legat vid 101,2. Man
har alltså haft producentpriser, som har
legat något över de mittpriser man siktat
på för att skapa inkomstlikställighet.

Nu har å andra sidan konsumentprisindex
stigit litet mer, nämligen till

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

102,7, vilket ju innebär, att jordbruksprodukternas
bytesvärde har minskats
med ungefär 1,5 procent. Herr Hedlund
påminde emellertid om att denna indexstegring
till stor del beror på prisstegringar
på tobak och liknande varor.
Det lugnade mig i någon mån, för då
står ju bytesvärdet någorlunda kvar,
när det gäller de andra, kanske mera
nödvändiga varorna.

Man kan också säga, att detta nya
prissystem, så långt erfarenheterna nu
räcker, tekniskt sett har fungerat på ett
tillfredsställande sätt. Man kan tillägga,
att jordbrukets ekonomiska organisationer
på ett utmärkt sätt har handskats
med det nya systemet.

I och med att läget är sådant för
första året, har man naturligtvis inte
sagt något om hur det kan bli i fortsättningen.
Erfarenheterna är för begränsade
för att man skall kunna ge ett slutgiltigt
omdöme.

Det problem som nu är verkligt aktuellt
och påträngande är ju det som
har skapats av skördeskadorna. Det är
en sak, som ligger helt och hållet vid
sidan av de ordinarie prisfrågorna och
det prissystem vi kommit överens om.
Såvitt jag har kunnat avlyssna debatten,
har det inte varit några delade meningar
om att vi på något sätt måste
hjälpas åt att bistå dem som drabbats
hårdast. .lag vill stryka under vad jag
i andra liknande sammanhang har sagt,
att det är viktigt, att man så långt det
är möjligt söker få fram den nyanserade
bedömning, som gör att största möjliga
rättvisa kan skapas olika landsändar
och olika jordbrukare emellan.
Att de praktiska möjligheterna här inte
ger allt vad man kan önska är jag medveten
om, men det hindrar ju inte, att
man bör eftersträva största möjliga rättvisa.

Jag har i ett tidigare sammanhang betonat,
att man så långt man vågar bör
utnyttja beredskapslagret av spannmål,
så att vi inte behöver importera stora
mängder spannmål, för att sedan om

ett eller ett par år kanske med stora
förluster exportera samma mängd. I
den mån man kan ta i anspråk beredskapslagret,
kan man ge bättre hjälp
med minsta möjliga belastning av folkhushållet.

Jag vill även säga ett par ord om den
ekonomiska situationen. Här har både
statsministern och herr Hedlund åberopat
konjunkturinstitutets rapport och
dess mycket välsvarvade och med många
reservationer försedda slutledningar,
som säger, att den samhällsekonomiska
balansen skulle vara synnerligen tillfredsställande.
Såvitt jag förstår, har
både statsministern och hans f. d. regeringskollega
tagit detta för gott utan vidare.
Jag tror nog att det är en smula
betänkligt, om man tillmäter en sådan
rapport en fullständigt avgörande betydelse
vid bedömningen av vårt ekonomiska
läge. Jag har försökt följa med
litet grand. Jag erkänner att jag inte
har samma förutsättningar att gå på
djupet som många andra, men jag har
i alla fall som sagt försökt följa med en
smula och har ibland undrat, om vi
inte skulle ha klarat våra ekonomiska
debatter bättre utan konjunkturinstitutets
rapporter, av vilka var och en
nappar till sig de argument som passar
men glömmer alla vidhängda reservationer.

Jag kan inte känna mig så där förfärligt
lugnad av professor Hansens
skrift. Statens bokslut för förra finansåret
gav ju ett underskott på i runt tal
1 000 miljoner kronor; utfallet blev med
andra ord omkring 1 000 miljoner kronor
sämre än enligt finansministerns
ursprungliga beräkningar. Och det är
förvisso en faktor som är värd att beakta
i sammanhanget.

Vi har en liten katalog av utgifter
som redan är beslutade. Vi skall återbetala
prisutjämningsavgifter för trävaror
på 546 miljoner kronor de närmaste
åren. Vi skall, såsom det redan
har erinrats om i dag, betala 900 miljoner
kronor för malmfälten, av vilken

88 Nr 24 Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

summa dock 165 miljoner redan är betalda.
Kostnaderna för barnbidragen
växer med 200 miljoner kronor om
året, ersättningarna till kommunerna
rör sig under de närmaste tre åren -—
med de höjningar av utdebiteringarna
som gjorts — förmodligen om över 500
miljoner kronor om året. Ökningen av
försvarskostnaderna vågar jag inte bedöma,
men troligen blir det avsevärda
ökningar. Pensionskostnaderna kommer
också att öka, och därutöver har vi
ett väldigt knippe av poster, där utgiftsökningarna
är automatiska eller
nya anslagskrav anmäles.

När det gäller kapitalmarknaden är
det ett faktum — man må tolka detta
hur som helst — att svenska staten under
de senaste fyra, fem åren inte har
kunnat i den fria marknaden upplåna
de pengar som behövt lånas, utan dessa
har till väsentlig del måst lånas i riksbanken.
I fråga om kapitalanskaffning
och kapitalmarknaden är läget fortfarande
ganska besvärligt.

Jag vill inte här ge mig in på någon
detaljdebatt och vill inte heller göra
några tvärsäkra påståenden, men jag
måste bekänna, att som en medlem
bland andra i denna församling av
valda ombud för Sveriges folk har jag
börjat bli ganska orolig för vad som
kan hända under de närmaste fyra,
fem åren. Om vi skulle kunna föra den
ekonomiska politiken fram till ett sådant
resultat, att inflationen tog slut,
och sedan göra ett bokslut, grundat på
stabilt penningvärde och med återställda
realvärden för alla de anslag, som
staten i olika sammanhang har utlovat,
och samtidigt genomföra vad vi nu anser
vara nödvändigt, huru skulle då ett
sådant bokslut komma att se ut? Jag är
rädd för att resultatet kommer att bli
att vanligt folk, arbetare, tjänstemän
och andra vid det laget kommer att
nödgas betala inemot 50 procent i direkta
och indirekta skatter samt socialförsäkringsavgifter.
Har jag fel så är
det ju bra — jag skall som sagt inte

göra några tvärsäkra påståenden —
men jag tror att vi har anledning att
begrunda situationen.

Jag har många gånger kommit tillbaka
till ett spörsmål, som jag har svårt
att frigöra mig ifrån, nämligen frågan
hur en ny generation inom svensk politik,
en generation som inte har 20-talets och 30-talets kriser och trygghetsproblem
i blodet, kommer att reagera
om skattetrycket blir för hårt. Skall de
ideella grundvalarna för detta välfärdssamhälle
hålla i den situationen? Det
vore den största olycka som kunde
drabba svensk politik, om de inte gör
det. Jag tror att det finns all anledning
inte bara att läsa Bent Hansen utan
även i övrigt söka begagna alla till buds
stående möjligheter att klarlägga de
ekonomiska problemen en tid framöver.

När man rör sig bland människor ute
i bygderna, träffar man överallt på en
undran och en kritik, då det gäller de
höga byggnadskostnaderna, inte minst
i den mån stat och kommun eller andra
allmänna inrättningar står för byggenskapen.
Det är alldeles oerhört vad
byggnadskostnaderna går i höjden. Jag
har varit med i en skola, som byggdes
för 300 elever under perioden 1928—
1945, och byggnadskostnaderna för den
uppgick inte till mycket över 1 miljon.
Nu kostar det cirka 3 miljoner att bygga
en lantmannaskola för 50 elever, vilket
är mycket även om man har ett litet
jordbruk med i summan. Jag har inte
beväpnat mig med några konkreta exempel,
och det behövs väl inte heller.
Detta är emellertid ett problem, som vi
på ett eller annat sätt måste försöka
komma till rätta med. Något av det
mest bakvända som kan tänkas i detta
sammanhang är ju att arkitektarvodena
blir högre i den mån byggnaderna blir
dyrare. Det borde ju vara tvärtom, åtminstone
inom vissa gränser.

Jag har vid andra tillfällen också varit
inne på en annan sak, som jag anser
vara av stor betydelse, och jag vill er -

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Nr 24

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

inra om den. Det är frågan om tätortsoch
ströbebyggelsen. Herr Hedlund berörde
detta något i sitt anförande. Här
har under de senaste tio åren från samhällets
sida stiftats lagar, som varit
mycket elastiska men som tillämpats på
ett sådant sätt, att människor pressats
från landsbygden till samhällena. Det
är enligt min mening en av de svåra
felinriktningarna av samhällsbyggandet,
och det är hög tid att man utan
dröjsmål försöker att rätta till vad som
kan rättas till.

Sanitetsfrågorna är här ett av de problem
som måste lösas. Vi motionerade
senast i våras och begärde, att pengar
skulle ställas till förfogande för experiment
och forskning på detta område,
och riksdagen medgav också regeringen
att ta i anspråk en del av de allmänna
medlen till sanitets- och avloppsändamål
även för detta ändamål. Jag tycker
det är glädjande, att dåvarande statsrådet
Eliasson för inte så länge sedan
hade möjlighet att lämna ett statslån
på 300 000 kronor till en person, som
verkligen försöker komma till något resultat
på detta område. Hela ströbebyggelsens
problem skulle ju kunna lösas
ur den stelkramp den hamnat i, om man
kunde klara upp sanitetsfrågorna.

När det gäller lokaliseringen är det
också önskvärt, att man inte genom en
alltför hårdhänt tillämpning av lagarna
driver industrien från landsbygden. Det
finns åtskilliga exempel därvidlag. Och
i fråga om småföretagsamheten, som
förts på tal i olika sammanhang — bl. a.
var herr Hedlund inne på den — skulle
jag vilja erinra om att det här i landet
finns 1 500 å 1 700 småkvarnar, i
huvudsak på vår svenska landsbygd,
som kämpar en ojämn kamp för livet
och som på grund av vissa statliga ingrepp
och bestämmelser har det ännu
svårare än vad de annars skulle ha.
Det vore önskvärt om man kunde öppna
möjligheter för dessa småkvarnar att
existera. Detta tycker jag att även centerpartiet
bör vara intresserat av.

Den nyss avslutade regeringskrisen
har visat hur komplicerad den svenska
parlamentarismen kan vara. Det beror
ju på tvåkammarsystemet. Hans excellens
utrikesminister Undén har skrivit
en artikel i Tiden om detta, där han
inte tar någon bestämd ståndpunkt utan
relaterar ett och annat och ger ett omdöme
här och var. Herr Undén säger
bl. a., sedan han erinrat om att liberalismen
alltid hyst stort intresse för
den politiska demokratien och för författningsfrågor: »Nu

har alltså folkpartiet gjort nya
inmutningar på sitt egentliga intresseområde.
Förstakammarfrågan har aktualiserats
på dess initiativ. Referendum
är ett annat av dess reformkrav.
Varjehanda spörsmål om domstolars
rätt att pröva statsmakternas beslut ur
rättslig synpunkt hör också hit.»

Ja, det är så sant som det är sagt;
detta har varit ett gammalt liberalt intresseområde.
Men vi har inte varit ensamma
om det. Hans excellens herr
statsministern talade i ett annat sammanhang
om att det hade funnits en
vänstertradition, och en sådan har ju
också funnits i författningsfrågorna.
Nu omfattar de två vänsterpartierna 273
av riksdagens 382 ledamöter. Om den
gemensamma vänstertraditionen här
finge fortsätta att slå igenom, borde
det i varje fall inte finnas någon svårighet
att hyfsa till författningsfrågorna.

Nu hänvisar man till en sent omsider
tillkommen författningsutredning. Jag
tycker nog — och jag har varit inne på
det förut — att regeringen, om den
hade velat, på ett tidigare stadium kunde
ha brutit ut förstakammarfrågan och
gjort någonting åt den.

Det är inte tillfredsställande att första
kammaren skall vara en biprodukt av
kommunalvalen. Här går vi till val vart
fjärde år och väljer då landstingsmän
och stadsfullmäktigeledamöter i de större
städerna. Det måste ju göras med
hänsyn till landstingens och de stora
stadskommunernas uppgifter. Sedan

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 fm.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

skall dessa landstingsman och stadsfullmäktigeledamöter
för åtta år i sänder
välja en första kammare, det vill
säga de har att i tur och ordning utse
en åttondel av kammarens ledamöter,
och för varje sådan väljargrupp blir det
val vart åttonde år. Det är alls inte tillfredsställande
att en kammare som har
lika stor makt och lika stort inflytande
som andra kammaren — och litet till —
är en biprodukt från kommunalvalen.
Skulle det vidare vara så, att en person
har en uppfattning om hur han vill
rösta i kommunalvalen och en annan
uppfattning om hur han vill påverka
första kammarens sammansättning, lämnar
författningen honom i sticket; han
kan inte realisera sin vilja.

Sedan tillkommer denna kraftiga
eftersläpning. Nästa år skall vissa av
de gamla landstingen — efter det att vi
valt nya landsting det året -—- välja en
åttondel av första kammarens ledamöter.
Denna åttondel beror alltså till
sin sammansättning på 1954 års val
och alldenstund så är fallet, lämnar en
åttondel av dessa ledamöter, om intet
särskilt inträffar, Helgeandsholmen först
den 31 december 1967, d. v. s. 13 år
och 3 månader efter primärvalet. Den
åttondelen kan, om det vill sig illa, ha
vetorätt gentemot den andra kammare
som väljs 1964. Detta petrifikat av folkviljan
kan väl ändå inte på något sätt
tillfredsställa ett socialdemokratiskt
parti. Missförhållandet kunde ha rättats
till för länge sedan, eftersom socialdemokratien
suttit i regeringsställning
i 25 år.

Innan jag slutar, vill jag åtminstone
nämna, att ett partinamn håller på att
försvinna ur debatten i denna kammare.
Även jag har ibland erinrat om
att det har funnits ett bondeförbund i
Sverige tidigare. Nu håller som sagt
namnet på att försvinna. Herr Hedlund

nämnde bara centerpartiet. I något
enda sammanhang berörde han det
gamla namnet, men även när herr Hedlund
talade om de historiska problemen,
åtminstone sex år tillbaka, talade
han om centerpartiet. Nåja, det bör ju
vara vederbörandes ensak att bestämma,
hur han vill göra i det fallet. Men
jag tycker nog, att det skulle vara av
intresse, när man nu stiger upp och
talar för ett nytt parti, i varje fall för
ett nytt partinamn, att man talar om
vad skillnaden är mellan f. d. bondeförbundet
och centerpartiet. Även för
många av de lyssnare ute i landet, som
nu skall ta ställning till de demokratiska
partierna, bör det väl ändå ha
ett visst intresse att få veta skillnaden
mellan bondeförbundet och centerpartiet.
Är det ingen skillnad följer ju därav
vissa konsekvenser, och är det någon
skillnad, så vore det ju intressant att
få veta den.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 2

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 704, av herr Nestrup, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 183, angående
vissa lönefrågor med anledning av
ändrad organisation av den lokala och
regionala skolledningen m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.07.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24

Onsdagen den 6 november

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Meddelande om regeringens politiska
program (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen i anledning av
det framförda meddelandet om regeringens
politiska program nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr HANSSON i Skegrie (ep), som
yttrade:

Herr talman! Innan jag går in på de
traditionella ämnena för dagens debatt,
som ju i huvudsak har varit regeringsfrågan
och pensionsfrågan, skall jag be
att få säga några ord rörande ett område,
som jag har haft nära kontakt med
under senare tid, nämligen jordbruket.
Den siste ärade talaren före middagsrasten,
herr Svensson i Ljungskile, var
också inne på den saken, men mycket
kortfattat. Det föreföll mig, som om
herr Svensson numera är litet desorienterad,
när han rör sig på jordbrukspolitikens
jaktmarker. Det beror kanske
delvis därpå att dessa väsentligt har
förminskats, sedan vi fått det nya prissättningssystemet,
men kanske också
på att det villebråd, som herr Svensson
med sådan lidelse jagat under de senare
åren, har försvunnit. Det villebrådet
bar beteckningen »bf». Jag förstår,
att herr Svensson är mycket villrådig,
när till och med villebrådet har ändrat
namn. Han frågade ju också efter det.

Herr Svensson i Ljungskile uttryckte
emellertid tillfredsställelse över det nya

prissättningssystemet och dess verkan
under den tid som varit. Jag är inte av
samma mening som han, och jag tror,
att om herr Svensson ville ta kontakt
med de praktiska jordbrukarna skulle
han få höra andra uttalanden om detta
system än han själv här har avgivit.

Det är nu ungefär två år sedan riksdagen
fattade beslut om det nya prissättningssystemet.
Detta skedde inte
utan att det yppades betänkligheter
ifrån visst håll här i kammaren. Man
kan ha anledning att fråga sig, om den
kritik var berättigad, som vid detta tillfälle
framfördes. Jag skall gärna erkänna,
att det ännu är för tidigt att definitivt
döma eller fördöma det nya systemet.
Vad vi däremot kan göra är att
noggrant notera och observera de tendenser,
som följer av detta prissättningssystem.
Om man ser tillbaka på
det första året av det nya systemet kan
man konstatera, att den nominella prisnivån
enligt jordbruksnämndens producentprisindex
har legat över mittprisnivån
i genomsnitt för regleringsåret
1956—1957 med ungefär 1,2 procent.
Det är riktigt som herr Svensson
sade. Producentprisutvecklingen har
alltså under det gångna året i stort sett
inte varit ogynnsam för jordbruket, men
vi skall i detta sammanhang komma
ihåg, att Suezkrisen i fjol höst väsentligt
bidrog till att priserna höll sig
uppe, framför allt på de varor, vilka
hade att bära betydande fraktsatser.
Efterhand som dessa fraktsatser har
kunnat minskas har också ställningen
blivit en annan. Tyvärr har emellertid
levnadskostnaderna under året ökat,
vilket visar sig i en fortgående stegring
av konsumentprisindex, och därigenom
har jordbruksprodukternas bytesvärde
minskat. Den reella producentprisut -

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

vecklingen har därför stadigt gått nedåt
under året. Genomsnittligt har de reella
producentpriserna legat 1,2 procent under
mittprisnivån. Animaliepriserna
har i medeltal varit något bättre än
vegetabiliepriserna. Denna nedåtgående
utveckling har fortsatt även under innevarande
regleringsår, alltså efter den
1 september. Jordbruksnämndens reella
producentprisindex för jordbruksprodukter
under september låg sålunda inte
mindre än 5,8 procent under mittprisnivån,
d. v. s. den nivå, där jordbrukets
folk skall ha inkomstlikställighet med
andra grupper. Det är litet andra siffror
än de, som herr Svensson i Ljungskile
anförde här för några timmar sedan.

Några direkta, officiella uppgifter om
utvecklingen av jordbrukets omkostnader
finns ännu inte tillgängliga, men de
kommer fram inom den närmaste tiden.
Vissa preliminära data kan man emellertid
anföra för att belysa utvecklingen.
Om man tar regleringsåret 1955—
1956 till utgångspunkt — det sista året
under det gamla systemet — finner
man en omkostnadsstegring av omkring
3 procent i genomsnitt för regleringsåren
1956—1957. För året 1957—1958
jämfört med året 1955—1956 kan uppgången
av omkostnaderna anges till
omkring 9 procent.

Vid beräkningen av dessa tal har inte
beaktats den fortgående minskningen
av jordbrukets arbetsvolym, men även
om man tar en sådan med i beräkningen,
måste man nog konstatera att
det har inträffat en icke obetydlig kostnadsökning
för jordbruket under den
förflutna delen av avtalsperioden. Den
senaste höjningen av socialstyrelsens
konsumentprisindex, som skedde i september,
har ju också medfört att den
s. k. 5-procentsregeln trätt i kraft. Enligt
denna regel skall jordbruksnämnden,
så snart konsumentprisindex exklusive
bostadskostnader ändras med
minst 5 procent, räknat från medeltalet
augusti—september 1956, genomföra en
lika stor procentuell ändring av samt -

liga prisgränser och importavgifter för
jordbruksprodukter. Den för september
i år konstaterade höjningen av konsumentprisindex,
jämfört med medeltalet
för augusti—september 1956, utgjorde
5,1 procent, och med detta procenttal
har nu prisgränserna och importavgifterna
höjts.

Man kan fråga sig vad denna höjning
betyder för producenter och konsumenter.
Ja, det är svårt att nu ge något entydigt
svar på den frågan. Importavgiftshöjningen
kan åtminstone teoretiskt
väntas medföra en genomsnittlig
förbättring av produktpriserna med ungefär
1 procent. Höjningen av prisgränserna
får effekt huvudsakligen för de
varor, vilkas priser före justeringen legat
vid övre eller nedre prisgränsen.
De flesta varorna ligger emellertid mellan
prisgränserna och för dem har inte
höjningen så stor betydelse. Priserna
på t. ex. mjöl, bröd och konsumtionsmjölk
väntas icke bli berörda av höjningen.

Den sammanlagda effekten av 5-procentsregelns
utlösning är alltså för närvarande
mycket svår att bedöma. En
del anser att den skall innebära en stegring
av konsumentprisindex med 0,5
enhet. Andra menar att den kommer att
medföra en ökning med 1 enhet.

Vad beträffar den samlade effekten
för jordbrukets del har mig veterligt
ingen vågat ange, hur stor denna kommer
att bli. Det kan emellertid konstateras
att den ingalunda kommer att innebära
en höjning med 5,1 procent av
producentpriserna, vilket skulle behövas
för att i huvudsak återställa jordbruksprisernas
bytesvärde.

Man kan alltså sammanfattningsvis
konstatera att nominell producentprisindex
för jordbruksprodukter efter uppjusteringen
av prisgränser och importavgifter
sannolikt kommer att ligga vid
eller över mittprisnivån. Samtidigt har
emellertid omkostnaderna för jordbruket
stigit rätt avsevärt och med stor
sannolikhet icke helt kompenserats av

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

den fortgående arbetsrationaliseringen
inom jordbruksnäringen. Det reella värdet
av producentpriserna har trots 5-procentsregelns utlösning sänkts rätt
betydligt till följd av uppgången i levnadskostnaderna.
Vi har ännu icke tillräckligt
material för att bedöma den
aktuella produktionsutvecklingen, men
den torde icke ligga över normalproduktionen.

Utsikterna för jordbruket under det
produktionsår, som börjat för ett par
månader sedan, ter sig sålunda inte
alltför ljusa. Om jag får lov att ställa en
prognos för den närmaste framtiden,
blir det den, att inkomsterna sannolikt
icke kan förväntas bli så stora att jordbruksbefolkningen
kan följa med i den
inkomstlyftning, som har kommit och
kommer de löneanställda till del.

Jag vill sedan gå över till en annan
sak, som kommer att bli en av höstriksdagens
viktigaste frågor, nämligen regleringen
av skördeskadorna. Ännu är
inte det hela så långt kommet att man
kan börja diskutera detaljerna. Jag vill
nu bara notera att det har från alla
håll, oavsett partifärg, kommit till uttryck
en ovanligt samstämmig uppfattning
om att när det gäller den skördekatastrof,
som drabbat stora delar av
vårt land, måste vi, så långt våra resurser
räcker, träda hjälpande emellan.
Jag hoppas att denna enighet skall bestå
även den dag riksdagen går att fatta
beslut i ärendet. Jag hoppas också att
det från regeringens sida icke skall vidtas
otillräckliga åtgärder för att lindra
den olycka som drabbat tusentals jordbrukarhem,
men det bör å andra sidan
icke heller förekomma sådana demonstrationer
att partiegoismen får dominera
över vad som ur praktisk politisk
synpunkt är möjligt att genomföra. En
sak väcker beundran när man träffar
dessa jordbrukare, som mist en betydande
del av sin inkomst, och det är
det lugn varmed de finner sig i situationen.
Om detta lugn beror på att de
litar på förståelse från statsmakternas

sida, ligger det också ett ansvar på
dessa att motsvara förväntningarna.

Jag tror emellertid att riksdagen är
ganska enig om att verkligen göra en
ansträngning för att minska de förluster
som oförvållat drabbat många svenska
medborgare.

Inom jordbruksdepartementet ligger
för närvarande en proposition färdig
om ändrad disposition av den s. k.
supplementärkrediten på 50 miljoner
kronor. Jag bara uttalar den förhoppningen
att denna proposition inte undergått
någon försämring under de senaste
dagarna. Den summa som återstår
av dessa 50 miljoner är ungefär 44
miljoner. Även om detta är ett välkommet
tillskott till stödlånemöjligheterna,
är vi nog alla på det klara med att det
inte kommer att räcka med bara detta.
De jordbrukare som har haft skördeskador
1954 och 1955 är inte så mycket
betjänta av nya stödlån 1957. Det
är därför nödvändigt att vid sidan härav
tillräckliga åtgärder vidtas även i
annat avseende.

Jag vill i detta sammanhang protestera
mot ett uttalande i en facktidskrift,
vars redaktör finns i denna kammare,
där man använt ett uttryck från en viss
affisch i folkomröstningen och talat om
att dessa jordbrukare som haft skördeskador
nu vill »sitta i statens knä». Den
skördeskadehjälp, som måste till, är
jämförbar med åtgärder mot följderna
av oförvållad arbetslöshet, med den
skillnaden att skördeskadorna regleras
även med lån som skall återbetalas.

Det kan också framhållas i detta sammanhang,
att riksdagen har utformal
prissättningen på jordbruksprodukter
efter ett mycket mera riskfyllt system
nu än tidigare, trots att ett ordentligt
skydd mot sådana riskmoment som
skördeskador ännu inte har införts.

Med såväl detta års som tidigare års
skördeskador som bakgrund framstår
det därför som i hög grad önskvärt,
att jordbrukets nya prissättningssystem
kan kompletteras med mera automatiskt

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

verkande skyddsåtgärder vid sådana
skördekatastrofer som nu inträffat. Det
kan bli fråga om sådana metoder som
att införa skördeskadeförsäkring och
resultatutjämning. Jag hoppas att min
ärade efterträdare på den post som har
att bevaka detta snarast möjligt ser
till att detta system förses med de nödvändiga
kompletteringarna.

Sedan, herr talman, skall jag be att
få tala om pensionsfrågan, dock icke i
sak, såsom andra har gjort, utan om
sättet för dess handläggande. Den propaganda
som förts kring folkomröstningen
har kritiserats på många håll,
och det råder nog inte någon tvekan om
att denna kritik är berättigad. Kampanjen
har ju haft till uppgift att informera
valmännen om den sakliga innebörden
i de olika förslag som underställdes
väljarkåren. Jag vågar säga att
sällan har något svenskt ord så missbrukats
som skett när man kallade denna
propaganda för en upplysningskampanj.

Sedan nu omröstningen är över återstår
det för statsmakterna bara att se
till att frågan blir löst på ett eller annat
sätt. Redan ett beslut om höjning av
folkpensionen i enlighet med pensionsberedningens
förslag kommer att kräva
mycket betydande ekonomiska insatser
från samhällets sida. Frågan om tillläggspensioner
ovanpå folkpensionen
måste fördenskull mycket noga penetreras,
så att inte statsmakterna binder sig
för kostnader som kan komma att
hämma den ekonomiska utvecklingen.
Vi måste tänka väl igenom vad vi har
råd med för framtiden. Jag finner det
för min del vara klokast att resultatet
av den Äsbrinkska utredningen avvaktas,
innan definitiva åtgärder vidtas
utöver folkpensionshöjningen.

Vad sedan svenska folket egentligen
ville och vill i fråga om tilläggspensionering
är inte lätt att läsa ut av folkomröstningsresultatet.
Detta har också,
som varit att befara, tolkats på olika
sätt. Så mycket är dock säkert att folk -

omröstningen inte gav majoritet för en
lagstiftning om obligatorisk tilläggspension
för alla löntagare, fastän linje 1
fick ett högre röstetal än vad säkerligen
de flesta hade väntat.

Vad skall hända nu? Den frågan ger
rum för vissa gissningar. En sak är väl
under alla förhållanden ganska säker.
Även om det inte blir politiskt möjligt
att genomföra den obligatoriska linjen
— trots att till äventyrs nyval till
andra kammaren tillgrips — så torde
det vara sannolikt att vi får avtalsreglerad
pension ungefär i enlighet med
treans rekommendationer. Med de bestämda
uttalanden som gjorts därifrån
är det väl en moralisk förpliktelse för
dess tillskyndare att göra allvar av sin
utfästelse.

Med den utgång som omröstningen
fick ligger det också ett stort ansvar
hos såväl socialdemokraterna som hos
högern och folkpartiet att på något sätt
infria sina löften om tilläggspension.
Det blir därför först och främst mellan
dessa partier som kompromissmöjligheterna
måste undersökas vid de förhandlingar,
till vilka statsministern har
inbjudit. Visar man inte från ömse sidor
verklig vilja att komma varandra
till mötes, då kan konsekvenserna av en
utebliven kompromisslösning få vittgående
och mycket allvarliga följder även
i politiskt avseende.

Vad blir centerpartiets ställning vid
dessa förhandlingar? Ja, enligt min
mening skiljer sig vårt förslag så väsentligt
från de båda andra, att vi icke
har anledning att från vår sida spela
någon förstaplansroll. Men med hänsyn
till värdet av en allmän samförståndslösning
i den viktigaste socialpolitiska
fråga vi har och med hänsyn till vårt
krav att en lösning av tilläggspensionen
ej får ske på bekostnad av folkpensionen,
så kommer vi inte att undandra
oss deltagandet i förhandlingarna. Jag
ser dock vår primära uppgift vara att,
som jag sade, bevaka folkpensionen vid
detta tillfälle. Resultatet av dessa för -

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

handlingar kommer emellertid att avslöja
huruvida viljan och förmågan till
samförstånd och positiva insatser väger
över partipolitiska intressen. De båda
partier som har samverkat i koalitionen
i så många år har vid flera tillfällen visat,
att de kan sätta de positiva resultaten
främst. Det är på tiden att andra
också får tillfälle att visa prov på detta.

Sedan kan man ställa den frågan: Var
denna omröstning nödvändig eller ens
önskvärd? Det kan råda delade meningar
om den saken. För min del är
jag icke beredd att svara ja på den frågan.
Redan åtgärden från visst håll att
kräva denna omröstning kan diskuteras.
Med den förkrossande dom som
majoriteten av remissorganen avkunnat
över obligatorisk tilläggspension skulle
knappast någon regering, enligt vedertagna
parlamentariska regler, ha kunnat
framlägga någon proposition i sådan
riktning. Sannolikt hade man då,
i samband med den utredning om vissa
ekonomiska konsekvenser, som sedermera
tillsattes, i stället sökt utreda i
vilken omfattning den ekonomiska belastningen
möjliggör en tilläggsförsäkring.
Omröstningens mening och även
dess resultat ger nu möjlighet att bortse
från remissförfarandet, även om så
rätteligen icke borde ske.

Ja, herr talman, jag kanske sedan får
göra några mera respektlösa erinringar
kring denna kampanj. När krutröken nu
skingrats finner man anledning att
fundera över ett och annat. Fn sak
som man erinrar sig var avslagskravet
på det anslag som riksdagen beviljade.
Avslagsyrkandet kom från samma håll
som kravet på omröstningen. Ungefär
två miljoner gavs åt respektive linjers
propaganda. Nu efteråt måste man uttala
en beundran för den skickliga hushållning
som treans företrädare ådagalagt.
Att kunna bedriva eu agitation,
som med påkostade detaljer gick långt
utöver vad t. ex. linje 2 och linje 1 hade
råd till, det är sannerligen eu god prestation.
Här om någonstans vore herr

Hjalmarsons uttalande för någon tid
sedan att det behövs en förklaring till
förklaringen över detta fenomen på sin
plats. Eller man kanske får lov att vara
så näsvis och fråga om linje 3 även fick
tillskott från annat håll och i så fall
varifrån och hur mycket.

Jag vill ställa den frågan till treans
företrädare: Kan det anses som exempel
på god demokrati att först kräva
en dyrbar omröstning och sedan söka
förvägra vissa meningsriktningar möjlighet
att uppträda på något så när
jämställd fot, särskilt om man själv är
medveten om att ha starka kapitalresurser
bakom sig? Ja, om det kallas för
demokrati, så är det en egendomlig demokrati.
Så mycket tycker jag i alla
fall är fullt klart, att om det skulle bli
fler folkomröstningar i framtiden,
måste det belopp som riksdagen anvisar
avpassas så att inte vissa meningsriktningar
blir handikappade därför att
de har otillräckliga kapitalresurser. Man
får emellertid förutsätta att den s. k.
upplysningskampanjen inför denna omröstning
var så avskräckande, att det
dröjer länge innan riksdagen på nytt
låter sig förledas till någonting liknande.

Jag instämmer till fullo med herr
Dickson när han fördömer denna propagandas
uppläggning. Jag tror herr
Dickson använde det uttrycket, att den
noterade ett bottenrekord, och jag har
ingenting emot att instämma även i
detta omdöme. Det är möjligt att alla
linjer har lika skuld till debattens förfall
och propagandametodernas många
gånger löjeväckande prägel. Jag har tagit
mig före att observera, hur propagandan
har drivits, och mig förefaller
det som om debattens förfall stode i
proportion till de ekonomiska resurserna.
Jag har observerat annonser av
vilka det bär framgått bl. a. alt en viss
linje anordnat barn- och familjeföreställningar
i pensionsfrågan med en
partiledare som talare. Jag hoppas alt
det var många barn som infann sig

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

både med och utan föräldrar för att
lyssna till vad partiledaren hade att
säga om deras pensionering en gång i
framtiden. En annan annons omförmäler
att man har åkt omkring i en buss
med revystjärnor, humorister och vissångare
in. m. Det stod längst ned i
annonsen, att det skulle hållas ett kort
anförande av någon rättrogen inom vederbörande
linje. Jag gjorde mig genast
den frågan, varför det där korta anförandet
egentligen skulle vara med; resultatet
hade kanske blivit lika vällyckat
ändå. Jag gick och väntade på att
man skulle anordna också en stor galaoch
avskedsföreställning innan det hela
var över.

När jag läste annonsen om partiledaren
på barnföreställningen, kom jag att
tänka på några ord ur Anna Maria
Lenngrens dikt »Några ord till min
kära dotter», där hon säger: »En lärd
i stubb — det är ett rön — satirens
udd ej undanslipper.» Ja, herr talman,
jag har funnit att vissa detaljer i den
avslutade pensionsdebatten har varit
sådana, att det är omöjligt att inte rikta
satirens udd emot dem.

Sedan skall jag be att få säga några
ord om den oktoberrevolution som har
inträffat i den svenska regeringen. Den
var ju väntad sedan en tid tillbaka, och
man kan konstatera att den hade sin upprinnelse
i den regeringsöverenskommelse
som träffades under hösten 1956, där
man skrev in kravet på en obligatorisk
tilläggspensionering. Detta var ett första
avsteg från den ursprungliga överenskommelsen
1951, att inga principiellt
skiljaktiga frågor skulle tas upp.

Nu har i varje fall enligt min mening
pensionsomröstningen givit socialdemokraterna
utmärkta kort på hand. Det
är bara synd om så bra kort att de inte
spelas litet bättre. Enligt min mening
har man redan gjort två felaktiga utspel.

Det första felaktiga utspelet var att
man samtidigt som man inbjöd till förhandlingar
så kategoriskt sade att de

skulle föras på den bas som socialdemokraterna
själva ville. Jag vill säga
som min mening, att det väl inte är alldeles
omöjligt att vissa eftergifter beträffande
obligatoriet skulle kunna
kompenseras på andra områden. Utspelet
hade varit bättre om man inte hade
varit så kategorisk — nu lyser tyvärr
partiintresset igenom.

Det andra felaktiga utspelet var att
man avvisade förslaget om samlingsregering.
Icke heller det var nödvändigt.
Man kunde mycket väl inom en
samlingsregering ha haft samma inflytande
över en proposition med obligatoriet
som grund, om man absolut ansåg
det vara önskvärt.

Jag har samma uppfattning som vår
partiledare tidigare i dag har givit uttryck
åt, att en samlingsregering mycket
väl kan tänkas i en sådan situation
som den nuvarande. Vi är alla medvetna
om de ekonomiska bekymmer vi
kommer att möta. Jag har personligen
den bestämda uppfattningen, att om vi
utöver den ekonomiska belastning som
vi kommer att möta dessutom förbättrar
folkpensionerna i den omfattning
som vi tänker oss, då ges det icke rum
för någon opposition att spela fritt med
ett och annat kostnadskrävande uppslag.

Om jag alltså tycker att korten spelats
litet oskickligt på socialdemokratiskt
håll, så vill jag säga att herrar
Hjalmarson och Ohlin har spelat sina
kort väsentligt mycket bättre. Att kunna
så helt bortse ifrån tidigare uppfattningar,
att en borgerlig regering i nuvarande
situation icke är realistisk politik,
men ändå försöka kasta ansvaret
över på herr Hedlund för att vi fick
en regeringsbildning som man själv
förut rekommenderat, det är ganska
skickligt spelat. Men det spelet har vi
från centerpartiet förutsett för länge
sedan. För länge sedan sade vi oss precis,
att den dag då koalitionsregeringen
upplöses och herr Ohlin kommer att få
erbjudande att bilda regering, då går
han genast till herr Hjalmarson och

Onsdagen den C november 1957 em.

Nr 24

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

bägge blir överens om att, eftersom herr
Hedlund sagt att han inte kan hoppa
över från den ena sidan till den andra,
lämna igen anbudet med motiveringen
att herr Hedlund inte ville vara med. På
det sättet har de kommit ifrån det hela.
Detta har vi förutsett för länge sedan.

Det skulle nästan ha varit anmärkningsvärt,
om inte herrar Hjalmarson och
Ohlin försökt sig på den utvägen.

Jag brukar inte använda samma språk
som herr Hagberg i Stockholm, men när
herr Hagberg i Stockholm i dag talade
om den moderna Sputnik, slog det mig,
att i herrar Hjalmarsons och Ohlins projekt
att i det läge som nu råder propagera
för en borgerlig trepartiregering
ligger någonting av en politisk Sputnik
som svävar ganska högt uppe i det blå
och som hotas av förintelse när den
kommer i närmare kontakt med den
fasta marken. Det finns bara en skillnad
mellan den Sputnik som nu svävar
ovanför oss och herrar Hjalmarsons
och Ohlins: den förra har en levande
hund ombord och den hoppas vi skall
komma levande ner igen, men i herrar
Hjalmarsons och Ohlins Sputnik ligger
en hund begraven.

Att sedan vår rättsuppfattning förbjuder
oss att från den ena dagen till
den andra hoppa från en sida, där vi
har haft ett gott samarbete i sex år,
över till en annan, där man under samma
sex år gjort allt för att bekämpa
oss, det har man inte minsta respekt
för. När centerpartiet inträdde i koalitionsregeringen
1951, öste man sin vredes
skålar över partiet och betecknade
det som en ohederlig handling. Under
tiden därefter har man heller inte haft
nog starka ord för att nedsvärta och
misskreditera partiet. Samtidigt har
man sagt, att vi har svikit borgerligheten
och att vi borde återgå till ett
samarbete med de borgerliga partierna.

Ja, när vi nu har lämnat denna från
oppositionens synpunkt så förnedrande
regeringsställning och förklarat att vi
i det nya läget iir beredda att samarbeta
7 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr

åt alla håll i den mån goda och enligt
vår mening värdefulla förslag kan framställas,
så är det väl också därmed sagt
att ett samgående på borgerligt håll i
vissa frågor kan bli en följd.

Men hurudan blev den första bekantskapen
med kollegerna på oppositionssidan?
Herr Hjalmarson sade i förmiddags
att centerpartiet hade lämnat koalitionsregeringen
därför att herr Hedlund
hade fått nog av det gamla sällskapet.
Det hade dock gått sex år innan
han kom dithän. Det förefaller mig
att döma av det uppträdande, som de
nya kamraterna visat prov på, som om
på den sidan det kan bli en väsentligt
kortare tid, innan samma resultat följer
i den nya situationen. Det mottagande
vi har fått från deras sida, sedan de
så enträget bett oss komma tillbaka till
fadershuset, har som sagt inte varit
särskilt uppmuntrande.

Det finns ett par gamla uttryck som
vi har haft anledning påminna oss under
dessa dagar. Det ena är det gamla
ordstävet »Gud bevare oss för våra vänner,
våra fiender klarar vi alltid!» och
det andra uttrycket, som står att läsa i
Syraks hok, lyder så här: »överge icke
en gammal vän, ty du vet icke om du
vinner så mycket av en ny.» Sådana
visdomsord kan man måhända ibland
ha nytta av även i det politiska livet.

För att tala allvar igen vill jag fråga
kollegerna på oppositionssidan: Tror
man att det går att bädda för ett gott
samarbete med att försöka misstänkliggöra
varandra utåt, och tror man att
det stärker borgerligheten som ett alternativ
till socialdemokratien att man
skuddar av sig ansvaret på andra?

Herr Ohlin sade i förmiddags att varje
parti slår sig själv närmast. Det är kanske
riktigt. Om man tror att ett samarbete
går till på det sättet, att en part
villkorslöst skall underordna sig de andra,
då har man inte stora utsikter med
centerpartiet. Centerpartiet delar inte
regeringsansvaret nu längre, men ansvaret
för att de politiska frågorna lö24 -

Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

ses på ett sätt, som blir till gagn för
alla folkgrupper, tänker vi inte springa
ifrån. Vi befinner oss nu i oppositionsställning
enligt de parlamentariska spelreglerna,
men vi kan inte och vill inte
heller bedriva en opposition för oppositionens
egen skull. Sådant har vi fått
en del exempel på under senare år. Vi
vill för vår del, att frågorna skall lösas
efter sakliga debatter och analyser av
problemställningarna, och jag tror inte
att det kommer att saknas arbetsuppgifter
för vare sig centerpartiet eller
oppositionspartierna i gemen.

Politiken kan visserligen inte själv
skapa ett bättre ekonomiskt välstånd,
men den kan skapa bättre förutsättningar
för att de enskilda människorna
genom sitt arbete skapar detta bättre
välstånd. Materiellt välstånd är i sig
självt inget mål; det skall bilda grundvalen
för människornas trivsel och
trygghet i deras arbete, för den andliga
odlingens höjande och för en god social
standard.

Vidare anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
började sitt anförande med att beröra
vad jag hade sagt. Han menade att jag
var en smula desorienterad på de jordbrukspolitiska
jaktmarkerna. Efter den
betygsättningen hade man väntat att
herr Hansson skulle meddela kammaren
i vilket avseende jag lämnat oriktiga
uppgifter, men det glömde herr Hansson
att göra. Jag lämnade uppgifter om
det nya prissystemets första år, och de
var riktiga. Jag sade att man inte kan
dra några definitiva slutsatser. Precis
detsamma sade herr Hansson. Vill man
sedan laborera med vad som hänt under
september och oktober i år, kan
man göra det, om man har lust. Jag
hade inte lust att laborera med den
saken utan ville först ha litet större
perspektiv.

Nu skall man inte kasta sten när man
sitter i glashus. Det första tal som herr
Hansson höll som jordbruksminister
och i vilket han skyllde prisfallet på
spannmål på det nya prissystemet, utlöste
protester i Jordbrukarnas Föreningsblad
och i RLF-tidningen, där
man klart angav att jordbruksministern
var en smula desorienterad.

Herr Hansson säger, att jag borde
söka kontakt med praktiska jordbrukare.
Ja, jag är själv praktisk jordbrukare
i likhet med herr Hansson. I det
fallet har vi väl ungefär samma kontakter,
även om gårdarna råkar ligga
i olika delar av landet.

Nu angav herr Hansson verkligen ett
skäl till att jag skulle vara desorienterad.
Han sade att det berodde på att
villebrådet, bondeförbundet, hade försvunnit
eller ändrat namn. Jag sade
också i mitt anförande, att det är tveksamt
vilketdera som hänt. Det var ju
det jag frågade om, och jag har ännu
inte fått något svar.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan bara beklaga
herr Svensson i Ljungskile, att villebrådet
försvunnit. Om han kommit över
ett villebråd med den nya beteckningen,
hade han kanske kommit underfund
med vari skillnaden består.

Herr Svensson säger, att jag inte angivit
i vilket avseende han skulle ha
lämnat oriktiga uppgifter. Ja, herr
Svensson sade i sitt anförande, att resultatet
av det nya prissystemet för det
första året hade varit gynnsamt. Det
må herr Svensson tycka, om han vill.
Om herr Svensson menar att det är en
gynnsam utveckling, att jordbruksprodukternas
bytesvärde ligger 5,8 procent
under mittprislinjen, alltså under den
linje där jordbrukarna skall ha inkomstlikställighet,
må det vara herr Svenssons
ensak. Jag tror inte han får många
jordbrukare med sig på den punkten.

Herr Svensson sade vidare, att jag

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

skulle ha kritiserat det nya prissystemet
i samband med att brödspannmålspriserna
föll. Jag trodde att herr Svensson
följt med så pass mycket, att han
begrepe att det icke är någon kritik
av systemet att konstatera, att svensk
spannmålshandel måste sätta dessa priser
tre kronor lägre. Det är rena matematiken.
Det beror helt enkelt på att vi
har kopplat till världsmarknadspriserna.
Det är bara att utgå från noteringen
på den spannmålsbörs, där detta
grundpris ligger. Lägg till frakten, importavgiften
och kostnaderna i svensk
hamn, och vi får precis det pris som
svensk spannmålshandel måste sätta.
Det är ingen kritik av systemet -— det
sade jag inte heller — utan bara en förklaring
till att svensk spannmålshandel
måste sänka priset. Mitt anförande var
närmast ett försvar för svensk spannmålshandel.
Att sedan en eller annan
tidning, liksom herr Svensson, haft en
viss lust att jaga villebråd på jordbruksministerposten,
när beteckningen var
bf, rår jag inte för. Men det är kanhända
detta som varit orsaken till de
skriverier som herr Svensson tagit så
starkt intryck av.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte någon som
helst lust att jaga jordbruksminister
Hansson i Skegrie. Jag har under hela
sommaren inte sagt ett ljud om det klavertramp
herr Hansson gjorde. Det var
Jordbrukarnas Föreningsblad och RLFtidningen,
som i upprepade repliker tog
itu med den saken, och dessa två tidningar
brukar inte från bondeförbundets
eller centerpartiets sida betecknas
som »en eller annan tidning».

Beträffande bytesvärdet refererade
jag mycket riktigt de siffror som finns
för det första året. Av konjunkturinstitutets
redogörelse framgår att bytesvärdet
har minskat med 1,5 procent.
•lag sade dessutom att jag var en smula
tröstad av herr Hedlunds påpekande

att detta till stor del berodde på att
tobaken stigit i pris. Det är en tröst
åtminstone för mig, som inte använder
vare sig sprit eller tobak.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
var tydligen en smula sårad över att
han inte av herr Hjalmarson och mig
blivit mottagen som den förlorade sonen.
Men låt oss tänka efter, herr Hansson!
När nu koalitionsregeringen upphört
är det väl ändå naturligt att i en
debatt något säges om vad som uträttats
eller inte uträttats under de sex år
koalitionen bestått. Jag tycker att vi
var ganska återhållsamma i den vägen.
Vi såg mera framåt och diskuterade
dagens och morgondagens problem.
Vi hade nog kunnat vara mycket
värre, åtminstone gäller det för mitt
vidkommande, och jag tror inte att herr
Hjalmarson motsäger mig när jag gör
detta tillägg. Vi har emellertid ansett
det väsentligaste vara att nu se
framåt.

Jag tror inte att grunden för ett samarbete
mellan självständiga partier skall
vara den, att de som eventuellt kan
tänka sig att samarbeta framöver skall
lägga ned kritiken mot varandra. Enligt
min uppfattning bör vi ha en fri
och frisk debatt även mellan partier
som i ett eller annat avseende står varandra
nära. Och jag måste säga, att om
dåvarande bondeförbundet kunde träda
in i koalitionen 1951 efter den debatt
partiet fört med socialdemokraterna
tidigare under det året, då är jag mycket
lugn för att den milda västanfläkt,
som vi märker här i kammaren de tre
oppositionspartierna emellan, inte kommer
att sätta några spår hos vare sig
herr Hansson eller någon annan längre
fram i tiden.

Jag konstaterar emellertid med stor
glädje att herr Hansson mycket bestämt
kritiserade regeringen för att den
inbjuder till förhandlingar i pensionsfrågan
så att säga med låsta positioner,

100 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

utan att vilja antyda någon kompromissvilja,
någon vilja till väsentliga
medgivanden. Jag tror det är mycket
viktigt att herr Hansson har upprepat
detta i så bestämda ordalag.

Herr talman! Jag begärde ordet för
att fråga herr Hansson om en annan
sak. Vi kan vara överens om att man
inte onödigtvis skall överdriva differenser.
Nu sade herr Hansson att det var
mycket stor skillnad mellan linje 2 och
linje 3. Om vi i denna kammare håller
oss till de statliga åtgärderna, vad staten
skall göra eller inte göra, kan herr
Hansson då upplysa oss om vari i dag,
efter tvåans modifikationer, skillnaden
består mellan tvåan och trean, den fria,
valfria linjen, där man syftar till värdebeständighet
hos pensionerna? Vari
består skillnaden, vad de statliga åtgärderna
beträffar, mellan den kompletterade
tvåan och linje 3? Det skulle
vara ytterst betydelsefullt om den saken
kunde bli något belyst i dag av herr
Hansson.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Det skulle kanske ur
vissa synpunkter ha varit fördelaktigare
om jag hade låtit de skilda representanterna
för oppositionspartierna fortsätta
att milt fläkta varandra här i
kammaren. Det finns också andra skäl
som gör att jag hyser en viss tvekan
när jag nu tar till orda. Statsministern
har redan tidigare här i dag klart formulerat
regeringens ståndpunkt till de
frågor som nu befinner sig under debatt,
men då jag bl. a. av herr Ohlin
blivit direkt tillfrågad angående vissa
ting, tvingas jag trots allt att gå i
svaromål.

Tveksamheten beror bl. a. därpå att
jag inte i onödan skulle vilja säga något
som nu kan skärpa motsättningarna i
pensionsfrågan, när alla talar om att de
önskar samförstånd. Jag skulle för mitt
vidkommande vara nöjd om man talat

om samarbete. Eftersom denna fråga
tycks vara så känslig och då vi tidigare
i dag har förmärkt att den ena repliken
ger den andra, kan man få intrycket
att motsättningarna är större än de
i själva verket är, och vi hade alldeles
tillräckligt av detta i den kampanj
som ägde rum i samband med folkomröstningen.

Jag tror det är Mark Twain som sagt
att alla ondgör sig över det dåliga vädret,
men ingen gör något åt det. Med en
lätt travestering skulle jag vilja säga
att alla talar om önskvärdheten av
samförstånd. Jag vill dock inte säga
att ingen gör något åt det. Vi gör vad vi
kan. Men en av förutsättningarna för
att man skall komma till tals med varandra
är att man lyssnar på varandras
ståndpunkter, och det kan ske -—- som
statsministern så riktigt påpekat tidigare
här i dag — utan att vi sitter i
en samlingsregering. Vid bildandet av
en sådan samlingsregering måste man
nämligen först enas om ett program,
och det har vi alla märkt, inte minst av
dagens debatt, att vi i nuvarande läge
inte har någon möjlighet till.

Nu säger oppositionen, att vi inom
socialdemokratien har svikit traditionerna
från Hjalmar Branting och Per
Albin Hansson, och att den nuvarande
ledningen för socialdemokratien inte
har deras förmåga att höja sig över
dagspolitikens småknåp. Ja, det är lätt
att exercera med de döda, men vilka
erfarenheter stöder man sig på, när
man för ett dylikt tal? En enda gång
i modern demokratisk tid har vi haft
samlingsregering. Det var efter det
andra världskrigets utbrott. I ett sådant
läge som då rådde, skulle även
vi vilja tillgripa den åtgärden. Men den
ståndpunkt vi intar, då vi hävdar att
en sådan situation inte föreligger i dag,
utesluter inte att man resonerar sig
fram till lösningar i för samhällets bestånd
och utveckling viktiga frågor.
Om man emellertid då inte får sin vilja
fram, skall man inte därför visa dåligt

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24 101

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

humör. Gör man det, så faller samarbetstanken
lätt i vanrykte.

Herr Hjalmarson utgör ett bevis härpå
— bland flera andra. Han var en
av de allra ivrigaste förespråkarna för
en samlingsregering. När han inte fick
som han ville, övergick han till den
motsatta ståndpunkten. Då var han beredd
till nära nog vad som helst för att,
som han uttryckte det, »driva socialdemokratien
ut ur kanslihuset». Ja, han
var till och med beredd att gå så långt,
att han sade sig vilja understödja en
regering Hedlund — och då kan vi
tänka oss hur långt han var beredd
att gå.

Jag vill säga att det är i och för sig
ingenting att erinra mot en sådan ståndpunkt.
Herr Hjalmarson hyllar antagligen
den gamla satsen: »Willst du nicht
mein Bruder sein, da schlag ich dir
den Schädel ein» som tysken sa’. Jag
anklagar inte herr Hjalmarson för denna
ståndpunkt. Jag har sedan gammalt
en personlig veneration för Jarlen, som
jag varken kan eller vill befria mig
ifrån. Jag tycker till och med att detta
är uttryck för ett sympatiskt drag,
samma drag som på sin tid Kulneff visade.
Herr Hjalmarson är en modern
Kulneff, som kysser och slår ihjäl med
samma varma själ. Herr Hjalmarson
får inte — mot bakgrunden av sina utrikespolitiska
lidelser — uppfatta detta
sista som en personlig förolämpning.
Det är nämligen inte jag utan Runeberg,
som har försett en ryss med dessa med
herr Hjalmarson närbesläktade egenskaper.
Jag vill bara göra herr Hjalmarson
uppmärksam på, att man inte
kan driva politik på det sättet, om man
vill att politiken skall tas på allvar.
Först ett blodigt och kraftförödande
slagsmål i den kampanj som föregick
folkomröstningen, vilken herrar Hjalmarson
och Ohlin till varje pris ville
ha till stånd. När den striden var över,
föreslog man helt frankt att vi allesammans
skulle sätta oss vid bordet
innanför kanslihusets murar och lösa

de flesta frågorna över folkets huvud
— ty så skulle det ha blivit. Och när
man slutligen inte kan infria dessa sina
förhoppningar, anser man det som det
viktigaste av allt som finns i det politiska
livet att driva socialdemokraterna
ut ur kanslihuset. Vi måste ju ändå
räkna med att det finns en valmanskår.
Det finns en bred menighet, som också
betraktar oss politiker med kritiska
ögon, och då kan man inte enligt mitt
förmenande förfara på det sätt, som de
båda borgerliga oppositionsledarna har
förfäktat under de gångna månaderna.

(Herr Ohlin: Glöm inte herr Hedlund!) Herr

Hedlund har i varje fall kunnat
samarbeta med oss i sex år.

Herr talman! Redan före den häftiga
kampanjen kring pensionsfrågan ville
socialdemokratien betrakta dess lösande
som en praktisk angelägenhet. Vår
avsikt var att undvika en grumlig debatt
kring den för hela vårt folk angelägna
uppgiften att skapa ett godtagbart
åldersskydd. Vi varnade för slagord
om tvång och frihet, och vi vände
oss emot att praktiska problem skulle
upphöjas till principfrågor om samhällets
uppgifter. Vi erinrade om att
vi tidigare här i landet kunnat ordna
praktiska frågor på ett ändamålsenligt
sätt, när samhället bort ta på sig ansvaret
för vår gemensamma välfärd.

Jag skall inte säga något om den s. k.
upplysningsverksamhet, som bedrevs i
anslutning till folkomröstningen. Jag
skall inte fälla några moraliska domar.
Jag skulle i stället vilja säga: Folkomröstningens
största behållning tycks
vara, att den fortsatta diskussionen kan
äga rum i en lugnare atmosfär. Vi utgår
från att talet om tvång och frihet
nu kan skrinläggas. Vi kan då nalkas
de praktiska lösningarna.

Reaktionerna ute bland folket tyder
på att man föredrar en praktisk lösning
av en viktig social fråga framför
alt göra den till ett slagträ i den partipolitiska
tvekampen, och därmed kan

102 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

vi kanske vara tillbaka vid den utgångspunkt,
där vi socialdemokrater ville
starta.

Det är med utgångspunkt från denna
min syn, som jag med särskilt intresse
lyssnat till herr Ohlins inlägg. Statsministern
drog av herr Ohlins anförande
den slutsatsen, att herr Ohlin
vacklade mellan den ståndpunkt han
intog valnatten och den ståndpunkt han
några dagar senare intog i folkpartiets
riksdagsgrupp. Det är svårt att tyda
herr Ohlins piruetter i den politiska
manegen, och jag tyckte nog, att han var
på väg tillbaka till valnattens mindre
nyanserade ståndpunkt. Han sade nämligen,
att den socialdemokratiska minoriteten
ville diktera för majoriteten.
Vilken majoritet?

(Herr Ohlin: I andra kammaren.)

Det var med utgångspunkt från resultatet
av folkomröstningen, som detta
yttrande fälldes. Det kan hända, att jag
för min del hade tagit intryck av bland
annat vad Dagens Nyheter — en icke
alldeles obekant folkpartistisk tidning
— skriver i dag. Där säger man följande
i en ledare om pensioner och försvar,
att vi har haft en folkomröstning, »i
vilken över 80 procent av väljarna uttalat
sig för en pensionsreform — 46
procent för en i lag reglerad, 35 för en
genom avtal uppbyggd pensionering».
Jag kan helt ansluta mig till den slutsats
som Dagens Nyheter här drar av de
siffror, som vi kunde notera i folkomröstningen.

Det var en sak till, som gjorde mig
något betänksam i det anförande, som
herr Ohlin höll. Han sade, att det har
bedrivits en medveten kampanj i den
socialdemokratiska pressen för att
misstänkliggöra folkpensionerna och
att det har skett en svartmålning av
kostnaderna beträffande denna folkpensionering.

(Herr Ohlin: Kostnaderna, ja.)

Jag vet inte, var denna kampanj har
bedrivits, om det nu är i socialdemokratisk
press eller annorstädes, men jag

återkommer till Dagens Nyheters ledare.
Herr Ohlin måste ha gjort en förväxling
och tagit Dagens Nyheter för
en socialdemokratisk tidning. Denna
tidning säger i dag:

»Beträffande folkpensionerna, vilkas
höjande högerledaren var den förste att
påyrka, gäller att de ''konkurrerar’ om
statsmedel; de finansieras till stor del
med skattemedel, ehuru vid en höjning
av avgifterna till 6 procent vid den inkomstutveckling
som nu kan förutsättas
avgiftsfinansieringen blir det viktigaste
inslaget. I fråga om tilläggspensionerna
kommer ingen som helst sådan konkurrens
att föreligga; här är avgiftsfinansieringen
hundraprocentig. Och
samhällsekonomiskt medför det sparande
som måste ske inom tilläggspensioneringen
ökade i stället för minskade
möjligheter att bära höjda försvarskostnader.
»

Det är en folkpartistisk tidning som
skrivit detta, herr Ohlin. Icke förty är
jag beredd att skriva under varje ord
som står i denna ledare. Jag uppskattar
också, att Dagens Nyheter har avstått
från den överbudspolitik för åren som
kommer efter 1968, sqm herr Ohlin ett
ögonblick gav sig in på tidigare i dag.

Herr talman, jag ber om ursäkt för
att jag två gånger under den senaste minuten
har bedrivit kommersiell reklam
i television genom att jag nämnt en
folkpartistisk tidnings namn.

Sedan ber jag att få gå direkt över till
de frågor som framställdes nyss. Herr
Ohlin yttrade: Det har väckt överraskning
att invalidpensionsfrågan inte tagits
upp på ett allvarligare sätt. Utredningen
bedrives bakom socialdepartementets
stängda dörrar. Man utestänger
oppositionspartierna från utredningsarbetet.
Därefter ställde han frågan: Kan
en representant för folkpartiet och övriga
oppositionspartier få delta i slutförandet
av utredningsarbetet rörande
invalidpensioneringen och kan vi även
få disponera experter för att utarbeta
vissa förslag i pensionsfrågan?

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24 103

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

Beträffande den första frågan vill jag
framhålla följande, herr Ohlin. Pensionsberedningen
var enig om en förbättring
av ålderspensioneringen inom
folkpensioneringen. I fråga om invalidpensioneringen
har beredningen endast
diskuterat vissa problem och framhåller
— vilket även herrar Ahlberg och
Aastrup sålunda var delaktiga i —
följande: »Innan man utarbetar mera
definitiva förslag bör man avvakta statsmakternas
ställningstagande till principerna
för en komplettering av folkpensioneringen
genom samhällets försorg
eller på annat sätt.» Beredningen
var alltså enig om att frågan om principerna
för tilläggspensioneringen skulle
klaras upp, innan man grep sig an
med detaljerna beträffande invalidsidan
inom folkpensioneringen.

Enligt min mening bör man — vilket
pensionsberedningen varit enig om —
avvakta statsmakternas beslut om principerna
för pensionsreformen, innan
man tar ställning till detaljutformningen
på de olika områdena av reformkomplexet.
Inom socialdepartementet
pågår det emellertid en kartläggning av
de olika möjligheter till en lösning av
invalidpensionsfrågan som kan erbjuda
sig inom ramen för en lagfäst pensionering.

Hur utredningsarbetet skall bedrivas
sedan principfrågorna knäckts har jag
ännu ingen bestämd mening om. Jag
har helt naturligt varit angelägen om
att utnyttja tiden och den tillgängliga
personalen för att så långt möjligt klarlägga
de mycket komplicerade problem
som vi möter på detta område. Jag tänker
till exempel på frågan om invalidpensioneringens
placering inom socialförsäkringssystemet
och hur invalidpensioneringen
återverkar på sjukförsäkringen,
yrkesskadeförsäkringen, rehabilitetsverksamlieten
och administrationen.

Jag tror att herr Ohlin och jag kan
vara överens om att det inte vare sig
underlättat eller påskyndat detta arbete,

om man under kampanjen inför folkomröstningen
hade tillsatt en större
kommitté. Min avsikt har bara varit
att påskynda pensionsfrågans lösning,
inte att förhala den. Och i arbetet med
pensionsreformen är jag intresserad av
folkpartiets medverkan på olika sätt —
jag förutsätter då att partiet vill arbeta
i positiv anda. Hur denna medverkan
skall ske då det gäller invalidpensioneringens
närmare utformning kan vi förvisso
resonera om när principfrågan
blir löst.

Så var det den andra frågan. Herr
Ohlin undrade om han kunde få disponera
experter för att utarbeta vissa
förslag i pensionsfrågan. Det var fasligt
vad det har blivit ont om experter
på treans sida just nu. Under kampanjen
hade linje 3 en uppsjö av landets
bästa experter, gjorde man gällande, experter
av sådan förnämlig art att man
fick ett intryck av att vi även i departementet
hade behov av att låna dem.
Vart har dessa tagit vägen? Har de flytt
skeppet? Eller är det verkligen så att
herr Ohlin nu överger sina gamla experter
och vill övergå till de experter som
vi har i departementet? I så fall måste
jag säga att detta är ett verkligt hälsotecken.
Men är det så att herr Ohlin
är på detta sätt intresserad, så inte skall
jag ställa mig avvisande. Om herr Ohlin
kommer med sina förslag när vi nu tar
upp förhandlingar, skall de överlåtas åt
experterna. De skall få bearbeta förslagen
och herr Ohlin skall få veta resultatet
och hålla kontakt med dessa
experter.

Jag har redan offentligt uttalat som
min mening, att folkomröstningen har
skapat förutsättningar för en proposition
grundad på den lagfästa tilläggspensioneringen.
Såsom framgått av vad
vi har sagt både före och efter folkomröstningen
finns det på vår sida intresse
för sådana förbättringar av förslaget,
att man skulle kunna räkna med eu anslutning
i riksdagen till propositionen.
I första band gäller det att skapa möj -

104 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

lighet för en anslutning av företagare
och fria yrkesutövare till en försäkring
av liknande slag som för löntagare. Vidare
har vi tidigare givit uttryck åt
villighet att diskutera frågan om förvaltningen
av försäkringsfonderna. Vi lyssnar
gärna till de synpunkter som exempelvis
näringslivets företrädare önskar
framföra. Självfallet kan vi inte heller
ha något att erinra mot ändringsyrkanden
som syftar till att förbättra det föreliggande
förslaget. Därvidlag har remissutlåtandena
givit uppslag, som i vanlig
ordning kommer att tillvaratagas
under propositionsarbetet i socialdepartementet.

Herr Ohlin har nu än eu gång uttalat
önskemål om förhandlingar i pensionsfrågan,
innan proposition framlägges.
Herr Hjalmarson var kanske något mera
oklar på den punkten, men eftersom
man ju bör tyda allt till det bästa, utgår
jag från att även han har ett intresse i
samma riktning. Från vår sida har vi
alltså ställt oss positiva till en sådan
tanke. Det måste vara, säger jag, ett
allmänt önskemål att man skall komma
såvitt möjligt överens i denna för vårt
folk så viktiga fråga. Regeringen har
därför tänkt inbjuda företrädare för de
demokratiska partierna till överläggningar
inom kort — jag vågar säga
inom den allra närmaste tiden.

Själv hoppas jag att de inbjudna medför
förslag till de ändringar som de
kan finna påkallade i det inom pensionsberedningen
utarbetade förslaget. Om
sedan förutsättningar att komma överens
förefinns vågar jag inte yttra mig
om. Jag kan bara hysa förhoppningar
och sträva till en lösning i samarbetets
anda. Men folkomröstningskampanjen
visade, att det verkligen finns djupgående
skillnader i uppfattningen. Även
efter omröstningen kvarstår ju dessa
skillnader, fastän det kanske inte alltid
är så klart, vari de består. Åtskilliga
yttranden under den förda debatten —
även här i dag ■— visar, att skillnaden
mellan tvång och frihet, vad nu dessa

ord egentligen innebär i detta sammanhang,
inte nödvändigt går mellan
linje 1 å ena sidan och linjerna 2 och
3 å den andra. Inte heller vet vi bestämt
var skillnaden går mellan dem
som vill lösa pensionsfrågan och dem
som inte vill det. Viktigt är emellertid
att frågan avgöres i den församling, där
den till slut hör hemma, nämligen här
i riksdagen. Regeringen har för avsikt
att i början av 1958 framlägga sitt förslag.
Det kommer att avse principerna
för en tilläggspensionering, vars närmare
innebörd sedan får utformas under
de närmaste åren på grundval av riksdagens
beslut.

Herr talman! Jag tror det är viktigt
att klargöra denna regeringens uppfattning,
innan några överläggningar kommer
till stånd. Regeringens mening kan
inte vara att sätta riksdagen i efterhand
då det gäller pensionsfrågans fortsatta
behandling. I den mån partiöverläggningarna
kan bidra till att underlätta
och påskynda frågans lösning, kommer
de emellertid enligt mitt förmenande att
tjäna ett gott syfte. Alla kan väl vara
ense om att frågan bör bringas till en
lösning i en nära framtid. Utredningarna
och diskussionerna har nu pågått
så länge, att svenska folket väntar på
ett beslut, åtminstone i fråga om principerna,
från regeringen och riksdag.
Och, herr talman, folkomröstningen var
rådgivande. Nu är det riksdagens tur
att fullfölja sina funktioner och åvägabringa
ett avgörande.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Socialministern sade så
mycket, att jag verkligen beklagar, att
jag inte har mer tid på mig. Men jag
tar så mycket jag hinner.

Detta att minoriteten vill diktera för
majoriteten är en slutsats som jag har
dragit av regeringsförklaringen, där
det ju står, att det skall vara en lös -

Onsdagen den C november 1957 em.

Nr 24 105

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

ning på linje 1 :s grund, utan att man
antyder någon som helst vilja till modifikationer.
Det är ju ett faktum, herr
socialminister, att regeringen är i minoritet
i andra kammaren, den kammare,
där Ni själv för en minut sedan
sade, att frågan i sista hand skall avgöras.
Vill Ni visa samförståndsvilja,
måste det väl innebära att Ni förklarar:
Vi är villiga att inte på alla väsentliga
punkter hålla på vår egen
uppfattning utan att göra väsentliga
tillmötesgåenden, om vi därigenom kan
uppnå en demokratisk samling i denna
fråga.

Jag är ledsen, att även om socialministern
talade betydligt mjukare än
statsministern tidigare i dag, så var
det omöjligt att få någon föreställning
om, huruvida socialministern verkligen
är villig att göra väsentliga avsteg
från den uppfattning han i och för
sig själv hyser för att därigenom skapa
förutsättningar för samförstånd. Jag
skall emellertid för min del gå till
dessa förhandlingar i den uppfattningen,
att man här bör ge socialministern
»fördelen av tvivlet». Jag hoppas på
att man kan lägga in så mycket som
möjligt i hans talesätt och mer än vad
man synes kunna lägga in i statsministerns
uttalande tidigare i dag.

Men jag måste tillägga, att det är på
flera punkter än en som herrar Erlander
och Torsten Nilsson inte är överens.
Statsministern sade, att det finns sämre
förutsättningar för samförstånd efter
omröstningen. Socialministern säger:
Det är bättre nu, när oppositionen säger
sig ha vilja till samförstånd — det
hörde man inte före omröstningen.

Vad sedan detta med folkpensioneringen
beträffar blev jag verkligen förbluffad
av att höra att socialministern,
som ägnade sig åt att läsa Dagens Nyheter
omsorgsfullt — det glädjer mig
naturligtvis — tydligen inte läser den
socialdemokratiska pressen. Detta att
folkpensionen är så dyrbar — så dyrbar
särskilt för statskassan — alt man

borde överväga att hålla den på lägre
nivå än utredningen föreslog har ju
skrivits t. ex. — jag gör nu bara en
hänvisning — i den stora socialdemokratiska
tidningen Ny Tid. Läser inte
socialministern »Ny Tid»? Även jag får
väl ägna mig litet åt kommersiell reklam;
herr Torsten Nilsson gör ju reklam
för liberala tidningar, och då får
jag göra reklam för de socialdemokratiska,
ty annars vore jag ju otacksam.

Herr socialminister, det går inte att
komma ifrån detta att många av Edra
tidningar talat om hur stor belastning
det skulle bli på statskassan. Jag menar
att det är önskvärt att regeringen
lägger fram fakta, och jag upprepar
min uppmaning till socialministern:
Låt göra beräkningar, hur stor belastningen
av folkpensionshöjningen blir
på statskassan med utgångspunkt från
samma antagande om den sannolika
framtida reallönestegringen, som ni använder
i andra sammanhang. Då
skall ni komma fram till siffror av den
art, som jag antydde i förmiddags —
siffror helt andra än dem, som den
svenska allmänheten rätt länge fick
sig presenterade.

Beträffande invalidpensionen vill jag
säga, att socialministern bevisar väl
ändå för mycket, när han säger att
»man skall inte utreda detta, förrän
man i princip tagit ställning till tillläggspensionen»,
för att sedan i nästa
ögonblick säga, att det inom departementet
pågår en kartläggning, vissa uträkningar
etc. Det är just det arbetet,
som jag ifrågasatte att vi skulle kunna
få vara med om och inte kopplas in
först på ett senare stadium. Vi har erfarenheter
från att vi under åtta år
hölls utanför utredningsarbetet i pensionsfrågan
för att sedan i fjol av nåder
få vara med i den tredje kommittén.
Nu tycker jag det skulle vara anledning,
när det gäller en så stor fråga
som invalidpensioneringen, vilken har
elt så nära samband med övriga pensionsspörsmål,
att vi fick vara med

106 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

inte bara i slutstadiet utan i det viktiga
arbete som nu pågår.

Då det gäller experterna vet socialministern
mycket väl, att det behövs
experter på många olika frågor i detta
väldiga problemkomplex, och att det
finns vissa saker, där experterna är
mycket hårt anlitade av regeringen.
Jag hade väntat mig, att socialministern
hade sagt att »experterna är så
upptagna att de inte räcker till för
oppositionen» eller något i den stilen,
om han ville svara nekande. Men
nu hör jag att han inte har några farhågor
i den vägen. Det glädjer mig,
att vi kan få använda experterna, men
jag hoppas att det inte blir efter socialministerns
direktiv, att han känner sig
som någon brevbärare, utan att vi själva
kan få använda experterna, såsom fallet
är i Danmark.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Bertrand Russel, den
engelske filosofen, återger i sina memoarer
ett exempel på vad han betraktar
som höjden av pessimism. Det var
två filosofer, som resonerade med varandra,
och den ene sade: »Hur lyckligt
vore det inte att aldrig ha blivit
född!» »Sant», svarade den andre, »men
hur få är det inte som får uppleva denna
lyckliga situation.»

Det är, herr talman, ett mycket tänkvärt
ord. Men nu är det som det är,
och vi befinner oss allesammans, herr
Torsten Nilsson och alla vi andra, i
denna bråkiga och oroliga värld. Vi
måste alla försöka att göra det bästa
av tillvaron.

Herr Torsten Nilsson gör sig skyldig
till ett stort missförstånd; han och
många andra socialdemokrater tycks
leva i den underliga föreställningen, att
ett politiskt samarbete skulle behöva
sudda ut de politiska meningsskiljaktigheterna.
Nej, herr talman, det är
precis tvärtom. Det förhåller sig så,
att under tider av samarbete är det
av särskilt stor vikt att man klargör,

utifrån vilka förutsättningar kompromisserna
träffats. Det måste allmänheten
veta. I ett parlamentariskt system
som Schweiz’ förringas inte alls meningsmotsättningarna,
och de politiska
partierna är ytterligt angelägna att bevara
sitt ansikte. På samma sätt bör
det naturligtvis vara också här.

Naturligtvis medger jag att det kan
vara särskilt besvärligt att komma till
rätta med de ekonomiska frågorna. Men
skulle vi då inte kunna ta lärdom av
utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden.
Tänk bara på de båda saltsjöbadsavtalen!
Vem trodde på 1930-talet, att man skulle kunna komma över
de väldiga meningsskiljaktigheterna
och intressemotsättningarna när det
gällde paragraf 23, alltså den paragraf
som berör arbetsgivarens rätt att fritt
anta och entlediga arbetskraft. Men det
gick trots allt. Det var en utveckling
som var ett uttryck för demokratisk
mognad och kultur.

Ett politiskt samarbetssystem skall
emellertid alls inte hindra oss ifrån
att säga varandra sanningens beska
ord, hindra att herr Torsten Nilsson
får allt det han i själva verket förtjänar
att få — och jag med naturligtvis —
allt det som vi behöver för att debatten
inte skall bli fadd, för att vi allesammans
skall kunna visa att vi lever
och har hälsan. Det är nog inte heller
någon risk för att inte herr Torsten
Nilsson kommer att fortsätta fighta
med samma friska gamänghumör.

Jag undrar om socialministern kommer
ihåg historien om löjtnanten, som
hade druckit upp regementets whiskyförråd
och ställdes inför krigsrätt.
Översten frågade honom: Finns det något
skäl varför jag inte skulle döma
löjtnanten till döden? Sir, svarade löjtnanten,
det finns inte något skäl varför
Ni inte skulle döma mig till döden,
då jag bevisligen lever. — Han fortsatte
att leva.

Torsten Nilsson kommer säkert att
förtjäna många hårda domar i fram -

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24 107

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

tiden. Han kommer att överleva dem
alla, och det är, herr talman, alldeles
nödvändigt att Torsten Nilsson gör det,
ty eljest kan det ju inte bli något samarbete
med honom, och det skulle jag
betrakta som en stor förlust för svensk
politisk debatt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Uppriktigt sagt blev
jag litet skakad av herr Hjalmarsons
senaste inlägg. Jag har nämligen en
känsla av att jag kan överleva alla
hans elakheter, men jag fruktar för
att jag inte kan överleva hans vänligheter,
som han nu i beprövad stil överräckte
till mig. Han har faktiskt, som
jag en gång tidigare sagt, en alldeles
speciell förmåga att bestryka sin dolkspets
med honung, och det gjorde han
också i detta sitt sista inlägg.

Yidare sade han, att det väl inte är
nödvändigt att sudda ut meningsmotsättningarna,
därför att man samarbetar
eller därför att man sitter i en samlingsregering,
och då hänvisade han
bl. a. till Landsorganisationen och Arbetsgivareföreningen,
som har slutit
saltsjöbadsavtal och som sitter och förhandlar
i vänskaplig anda. Javäl, herr
Hjalmarson, jag skall ge honom rätt på
den punkten. Men ännu har vi inte fått
uppleva — och jag är nästan övertygad
om att vi inte heller skall få skåda —
att Landsorganisationen och Arbetsgivareföreningen
får en gemensam ledning,
en samregering eller kalla det vad
ni vill — det tror jag ändå vore litet
långsökt. Det skulle på något sätt strida
mot spelets regler.

Det blev, herr talman, som jag fruktade
när jag begärde ordet, nämligen
att jag genom mitt inlägg skulle komma
att alldeles ofrivilligt medverka till att
skärpa motsättningarna mellan de olika
åsiktsriktningarna. Herr Ohlin lyckades
till och med påvisa, att jag inte enbart
skärpte motsättningarna mellan
honom och mig, utan han ansåg, att jag

hade skapat motsättningar mellan statsministern
och mig, att statsministern
inte skulle ha riktigt samma ståndpunkt
som jag beträffande de ting vi
nu diskuterar.

Ja, man kan råka ut! Jag måste säga,
att jag i fortsättningen kommer att dra
mig ytterligare för att begära ordet, ty
detta hade jag inte väntat mig.

Men hur förhåller det sig, herr Ohlin?
Jo, det förhåller sig så, att Ohlander —
ja, vilken kombination åstadkom jag
inte nu; Ohlin och Erlander, det är
värre än Landsorganisationen och Arbetsgivareföreningen
... Men jag vill
fästa herr Ohlins uppmärksamhet på
att vad statsministern slog fast, det var
helt enkelt, att motsättningarna mellan
de politiska partierna hade skärpts
under folkomröstningskampanjen. Ingen
kan väl bestrida ett sådant påstående,
och jag är fullt ense med statsministern
i detta avseende. Vad jag gjorde gällande
var att resultatet av folkomröstningen
gjorde, att man nu skulle kunna driva
denna diskussion i mera försonlig
och mera saklig anda, och det ena påståendet
strider inte mot det andra. Det
måste även, tycker jag, en herr Ohlin
kunna medge.

Sedan är det en sak till beträffande
de skilda ståndpunkterna som man kan
påvisa. Herr Ohlin hävdade, att statsministern
och jag skulle ha något divergerande
synpunkter på denna fråga. Det
som gör det hela komplicerat, när man
skall vända sig till folkpartiet och dess
ledare, är emellertid, att herr Ohlin har
två själar i samma bröst. Han företräder
i själva verket två ståndpunkter —
för en gångs skull är det bara fråga
om två ståndpunkter — i denna fråga.
Detta faktum gör det så delikat att diskutera
med honom i dessa ting. Jag vill
emellertid ännu en gång uttala den förhoppningen
att vi inte nu skall fördjupa
oss i diskussion om huruvida den ena
är beredd alt gå den andre till mötes i
större eller mindre omfattning. Låt oss,
herr Ohlin, avvakta överläggningarna.

108 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

Jag kan försäkra, att när han kommer
med sina förslag, skall de prövas, och
om han förfar på samma sätt när det
gäller de ståndpunkter vi hävdar kanske
vi i en framtid kan få en mera
fruktbar diskussion till stånd än den
som vi nu har gett oss in på.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tyckte ibland att
socialministern talade som om han menade
att jag inte hade någon själ alls,
och jag är smickrad över att han tillskriver
mig inte hara en sådan utan
till och med två.

Jag skall inte ta upp tiden med att
diskutera de obestyrkta påståendena om
mina ståndpunkter, ty jag har klargjort,
att vår principiella inställning är och
förblir densamma som förut. Vidare har
vi förklarat, att vi i motsats till herrarna
på regeringsbänken är villiga till
väsentliga medgivanden och tillmötesgåenden
från vår ståndpunkt räknat i
riktning mot de andra demokratiska
partiernas ståndpunkter, om därigenom
kan skapas förutsättningar för ett samförstånd.
Vi väntar ännu, herr talman,
på en förklaring av motsvarande innehåll
från regeringsbänken.

Jag erkänner emellertid — jag upprepar
det och är glad över det — att
socialministern uttalade sig något mera
positivt när det gällde förhandlingar än
vad statsministern har gjort. Det var
alltså inte så, som socialministern nu
sade, att jag har påstått, att han skärpte
motsättningarna mellan folkpartiet och
hans eget parti och mellan honom och
mig. Jag sade tvärtom, men hade herr
socialministern erkänt det, hade han
inte kunnat komma med sin lilla lustighet.
Men vi har en regeringsförklaring,
som är den hårdaste man kan tänka sig.
Dess innebörd är ungefär: »Vi väntar,
att ni andra går över till linje 1. Då kan
det bli en samförståndslösning.» Hårdare
kan regeringen inte vara, herr socialminister.

Statsministern tilläde till detta ing -

enting i samförståndets riktning. Socialministern
har ändå, tyckte jag, använt
ett sådant talesätt, att det får anses
binda honom i icke oväsentlig mån,
inte bara — som han uttryckligen sade
— att pröva vad vi kan lägga upp utan
också att själv vara villig att ta initiativ,
ifall han ser någon möjlighet att
överbrygga motsättningarna mellan regeringspartiet
och de tre andra demokratiska
partierna. Jag är villig att tolka
honom på det viset, även om hans uttryckssätt,
som ofta förr, inte är vidare
preciserade.

Men, herr socialminister! Ni har alltså
inte märkt, att man på socialdemokratiskt
håll sprider och har spritt upplysningar
om folkpensionshöjningens
kostnader för statskassan, vilka utgår
från en beräkning grundad på ett antagande
om oförändrade reallöner, det
närmaste årtiondet, medan man med
andra beräkningsgrunder — som socialdemokratien
brukar använda — skulle
komma fram till långt mindre kostnader
för statskassan. Jag kan nu meddela,
att i statsrådets egna direktiv till
den Åsbrinkska kommittén kostnadsuppgifter
finns redovisade, som just
är grundade på ett sådant pessimistiskt
antagande om reallönesiffrorna, och
som därför ger en alltför mörk bild av
belastningen på statskassan. Jag får
utgå från att om statsrådet inte läser
Ny Tid, läser han ändå de direktiv,
som han själv skrivit under. Jag tror,
att det är dessa, som i rätt hög grad är
ansvariga för att motsvarande uppgifter
valsat runt i pressen — inte bara den
socialdemokratiska — och gett svenska
folket ett överdrivet ogynnsamt intryck
av vad denna folkpensionshöjning skulle
kosta statskassan.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Efter denna senaste debatt,
som så intensivt har engagerat
parterna i de kommande förhandlingarna
i förpostfäktningar, skulle jag naturligtvis
kunna gå förbi pensionsfrå -

Onsdagen den G november 1957 em.

Nr 24 109

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

gan. Jag har emellertid tänkt att här i
kväll just konstatera statsministerns
ganska hårt tvingande uttalanden i början
av dagens debatt om hur han ser
på förhandlingsmöjligheterna. Jag konstaterar
liksom herr Ohlin, att tongångarna
från socialministern är åtskilligt
mjukare. Skall man tolka detta så, att
socialministern som fackminister ser
frågan på ett annat sätt än statsministern
som partiledare? Man kan ju
undra.

Jag fäste mig vid att socialministern
talade om att svenska folket efter folkomröstningen
väntar sig en praktisk
lösning av pensionsfrågan. Man brukar
säga, att går man till att praktiskt
försöka lösa svåra problem, får man
bortse från vissa alltför hårdragna
principer. Principerna om lagfäst tilläggspension,
som regeringen här tydligen
använder som en förhandlingsplattform,
som skulle vara orubblig,
är väl något, om vilket svenska folket,
när det väntar sig en lösning av tjänstepensionsfrågan,
kan fråga sig: »Är det
nödvändigt att rida på denna princip?»
Herr Ohlin har i kväll än en gång framhållit,
att vi från folkpartiets sida har
en positiv inställning till en praktisk
lösning och att vi är beredda att —
som man säger i förhandlingssammanliang
— ge och ta. Vi räknar naturligtvis
då med att det blir en förhandling
mellan likställda parter, likställda också
när det gäller den goda viljan. Förhandlingar,
som innebär att man seglar
med bundna skot, är egentligen inte
några förhandlingar som kan lösa viktiga
och stora problem, beträffande
vilka det från början finns vissa motsättningar.

I den regeringsförklaring, som statsministern
läste upp och som vi också
fått ta del av i en stcncilerad upplaga,
finner man eu hel del frågor, som han
anser skall lösas av den nu tillkomna
rent socialdemokratiska regeringen. Om
man går igenom dessa, finner man, att
de är så många och vittomfattande, att

regeringen måste räkna med att få sitta
mycket länge för att hinna genomföra
deras lösande. Samtidigt får man då
anta, att regeringen inte binder sig förhandlingsmässigt
i pensionsfrågan så
att den, som det heter ibland, står på
öronen just i denna fråga, för så vitt
den inte vill falla på en fråga, som är
av den räckvidden, att man senare kan
utnyttja den partipolitiskt. I så fall är
hela regeringsförklaringen ett spegelfäkteri.

I förklaringen finns som sagt en hel
del frågor berörda, men man saknar
bland annat, trots den långa kataloguppräkningen,
exempelvis frågor som
rör de statsanställda. Eftersom chefen
för civildepartementet är närvarande i
kammaren, kan jag ta upp en fråga,
som i detta sammanhang har sitt stora
intresse. Också den rör sig om pensionsförhandlingar.
Jag syftar på de
förhandlingar som den 3 september påbörjades
och som gällde en reformering
av de statsanställdas pensionssystem.
Det är en gammal fråga, som redan på
40-talet var föremål för framställningar
från de statliga löntagarorganisationernas
sida. Dessa ledde till att regeringen
tillsatte 1951 års pensionsutredning, och
så småningom kom man därhän, att
civilministern inbjöd till överläggningar
om hur det nya statliga pensionssystemet
skulle se ut. Den 3 september, då
förhandlingarna som sagt påbörjades,
meddelades, efter vad som berättats
mig, från civilministerns sida att han
ansåg det angeläget att man relativt
snart blev klar med frågan om kompensation
för höjningen av folkpensionsavgifterna.
Enligt den tidtabell,
som framlades och som också publicerades
i pressen, skulle förhandlingarna
kunna vara slutförda redan den 22 september,
i god tid före folkomröstningen
den 13 oktober. Det blev emellertid helt
överraskande ett förhandlingsstopp den
19 september, motiverat med att civildepartementet
inte kunde framlägga
något motbild.

Ilo Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

Vi har här nyss från statsrådet Nils<
sons sida hört att han räknar med afl
oppositionen skall inför de kommande
förhandlingarna i pensionsfrågan lägga
fram ett motbud. Det finns som förut
sagts nu exempel på att en kollegas
departement inbjudit till förhandlingar
utan att ha något eget bud att komma
med, medan däremot motparten, i detta
fall de statliga löntagarorganisationerna,
på beställning kunde leverera sina
bud till civildepartementet. Såvitt jag
förstår innehöll inte dessa bud någonting
som var överraskande för den expertis,
som fanns tillgänglig och som
hade gnuggat samma problem sedan år
1951. Men det blev som det blev. Man
förklarade att förhandlingarna måste
stoppas och att en expertkommitté
skulle tillsättas. Detta har minst sagt
väckt förvåning och olust på olika håll,
och så sent som den 2 november kan
man i Svensk Underbefälstidning på
ledande plats läsa bl. a. följande: »Förhandlingarna
hade startats på civilministerns
initiativ, organisationerna hade
i god tid preciserat sina önskemål, och
det hade sagts från civilministerns sida
att siktet borde inställas på överenskommelse
i någon form (åtminstone i
själva samordningsfrågan?) före folkomröstningsdagen.
» Detta uttalande visar
att man hade klart för sig att man i
fortsättningen skulle ha fått någonting
att diskutera.

Nu blev det inte så, och man undrar
vad som egentligen stoppade förhandlingarna.
Jag tycker att det skulle finnas
möjligheter för civilministern att
här i kväll lämna en förklaring, hur
han ser på denna fråga och det långa
förhandlingsstoppet, som nu närmar sig
två månader.

Det är också andra saker, berörande
de statsanställda, som inte i regeringsförklaringen
har behandlats på det sätt
som de förtjänar. Jag tänker exempelvis
på kvinnolöneproblemet, alltså frågan
om hur vi så snart som möjligt skall
kunna genomföra principen om lika

lön för män och kvinnor. Jag bara
nämner detta som ett exempel på hur
man i regeringsförklaringen gått förbi
en mycket central fråga. Det finns inte
heller något principuttalande om i vilken
takt regeringen har tänkt sig genomföra
en reform på detta område,
utan vi får tydligen räkna med att gå
fram förhandlingsvägen, vilket i och
för sig ju inte är något fel.

Vidare skulle jag något vilja beröra
försvarsfrågan. Jag tillhör dem som finner
det synnerligen angeläget med en
snabbare takt hos de utredningsorgan
och andra, som sysslar med denna fråga,
för att få fram problemet till slutlig
diskussion och ett avgörande. Jag anser
inte att provisorier på detta mycket
viktiga område längre är godtagbara.
De kan inte heller gagna oss. I en tidskriftsartikel
av statssekreterare Karleby
helt nyligen finner man bl. a. följande
uttalande: »Vi är på väg in i ett
påtagligt militärt svaghetstillstånd under
år framöver.» Det är ganska klara
besked. Det är emellertid både egendomligt
och beklagligt, att vi inte här
i riksdagen tidigare kunnat få en klarläggande
redovisning för den bekymmersamma
situation, vari vårt försvar
befinner sig. Vi har naturligtvis känt
till att läget varit besvärligt och vi har
därför också på senare tid i allt väsentligt
accepterat regeringens anslagsäskanden,
men vi har inte fått en riktig
redovisning av vad ett relativt stillastående
i kostnadshänseende har betytt
för försvarets effektivitet.

Om vi, såsom det säges i regeringsdeklarationen,
skall ha ett starkt försvar,
får det inte bara bli ett starkt försvar
på papperet. Det måste vara ett
försvar som är byggt på den senaste
tekniska forskningens rön. För min del
är jag övertygad om att vi inte kan
hejda oss inför de resultat, som de allra
senaste tekniska rönen medfört på försvarets
område. Vi måste på grund av
vår utrikespolitiska situation vara be -

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24 111

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

redda att med egna resurser bygga upp
ett synnerligen modernt försvar.

Även personalorganisatoriskt är läget
besvärligt inom försvaret. Det beror
naturligtvis bl. a. därpå, att frågan om
försvarsorganisationen är olöst, men
det sammanhänger även med den svävande
frågan om en befälsreform. Såsom
vi alla vet, har frågan om hur befälet
skall vara ordnat, vilka befälsgrupper
man skall ha o. s. v. under
långliga tider varit föremål för utredning.
Det har visserligen förelegat förslag,
men det har också satts i gång nya
utredningar. Det är ganska självklart
att osäkerhetstillståndet även på detta
viktiga område måste försämra möjligheterna
bl. a. för en god rekrytering.
Därtill kommer att det alltmer tekniska
försvaret fordrar avsevärt ökade kostnader
för utbildningen. Det är inte så
lätt att utbilda nu som tidigare. Detta
för i sin tur med sig ett konkurrensläge,
lönemässigt sett, med näringslivet
om denna tekniskt väl skolade personal.
Lönerna inom försvaret är alltså
ett bekymmer ur kostnadssynpunkt,
särskilt inom vissa kategorier. Denna
fråga kräver alltså sin snara lösning.

Slutligen, herr talman, skall jag något
beröra en sak, som herr Hedlund
kanske mera i förbigående tog upp.
Frågan har varit aktuell under bondeförbundets
tid, och nu är den väl fortfarande
i blickfältet under centerpartiets
tid. Vi skulle nämligen ha en
landsbygd som håller på att utarmas,
som hans ord föll, medan däremot tätorterna
drar till sig eu allt större folkmängd.
Jag fick den uppfattningen att
herr Hedlund här alltför mycket ställde
tätorternas problem mot den rena
landsbygdens problem. Jag tror inte att
det är riktigt att göra så stora skillnader
här. Det moderna kommunikationsväsendet
och andra saker förenar
landsbygd och tätort mer än andra faktorer
skiljer.

Jag vill ta tillfället i akt att erinra
om det yrkande jag från denna talar -

stol ställde i våras. Det gällde en utredning
om det problem som ligger i att
vi har en tendens till ökad tätortsbebyggelse.
En vetenskaplig forskning om
vilka faktorer som gör, att människor
i större utsträckning än förut vill flytta
samman, skulle vara erforderlig och
ganska nödvändig för den fortsatta diskussionen
om vilka åtgärder som måste
vidtas för att få en balans och få fram
någonting av Trivselsverige både i tätorter
och på ren landsbygd.

Herr talman! Med dessa synpunkter,
som jag har kortat ned så mycket som
möjligt, vill jag avsluta mitt anförande.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Då herr Nihlfors i sitt
anförande i någon mån berörde de förhandlingar
civildepartementet för med
statstjänstemännens organisationer om
pensionsvillkoren och då den bild han
gav kan ge ett felaktigt intryck av vad
som faktiskt förevarit, har jag tagit
mig friheten att ta till orda trots den
sena timmen.

Herr Nihlfors säger nu att jag hade
kallat till förhandlingar. Organisationerna
begärde i våras i samband med avtalsuppgörelsen
att få ta upp en förhandling
om just kompensationen för
de förhöjda folkpensionsavgifterna. Vi
träffade då uppgörelse om att vi omedelbart
efter semestrarna skulle råkas för
att diskutera detta spörsmål samt pensionsfrågan
över huvud taget, alldenstund
vi då var medvetna om att vi vid
den tidpunkten skulle ha kommit så
långt med 1951 års pensionsutrednings
arbete, att det kunde läggas till grund
för diskussioner med organisationerna.
I anslutning därtill hade vi först en
överläggning med organisationerna, där
1951 års pensionsutrednings ordförande
lämnade en ingående principiell belysning
av dels pensionsfrågan, dels en
hel del begrepp som förekommit i diskussionen
om statstjänstemännens pensionsfråga.
Den diskussionen pågick ett

112 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

par tre dagar, och organisationerna
uttryckte också sin tillfredsställelse med
denna rent principiella belysning av en
rad spörsmål som därvid förekommit.
Vid den tidpunkten hade statstjänarkartellen
— men icke de övriga organisationerna
— inlämnat ett förslag till
revision av gällande pensionsreglemente.
Vi var då fullt överens om att vi i
vanlig ordning skulle ta en paus för att
bereda övriga organisationer tillfälle att
framlägga sina önskemål om förändringar
i det gällande pensionsreglementet.
Sedan de utarbetat sina förslag tog
vi ånyo en genomgång av organisationernas
synpunkter, där de framförde
sina principiella ställningstaganden
på olika punkter. Det gällde pensionsrätten,
det gällde pensionens anknytning
till den faktiska lönen och det
gällde en hel rad andra problem i samband
med pensionsreglementet.

Den diskussion och genomgång vi
då hade var, såvitt jag kan finna, ganska
nyttig, tv det visade sig att det på väsentliga
punkter råder samstämmighet
mellan departementets och organisationernas
betraktelsesätt vad gäller dessa
spörsmål.

Vad inträffade sedan vi kartlagt begreppsbestämningen
där? Jo, vi gjorde
precis som alla andra arbetsgivare, vi
begärde en paus för att själva få utarbeta
ett mera fullständigt förslag till
pensionsreglemente åt organisationerna.
Det är nämligen att märka, att de
förslag som organisationerna framfört
inte är några direkt utarbetade förslag
utan mera principiella synpunkter på
hur vissa paragrafer bör omarbetas.

Det torde inte vara obekant för herr
Nihlfors, att pensionsreglementet i och
för sig är en ganska komplicerad sak.
Därför behöver vi litet tid för att utarbeta
departementets motförslag till
organisationerna. Om ingen olycka inträffar,
skall vi, förutsätter jag, kunna
uppta dessa förhandlingar med organisationerna
innan denna månad är slut.

Herr talman! Jag har velat anföra

dessa synpunkter för att de närvarande
icke skall helt bygga på den felaktiga
bild som herr Nihlfors gav av vad som
faktiskt har skett.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Civilministern säger att
jag gav en felaktig bild av vad som förekommit.
Men han kommer själv med
ett vilseledande uttryck. Jag har hittills
inte sagt annat än att det blivit
ett förhandlingsstopp, som var överraskande
för motparten. Vid första träffen
den 3 september förklarade civilministern,
att han räknade med att förhandlingarna
skulle vara färdiga den
22 september i god tid före folkomröstningen.
Han hade då, som han här säger,
inte fått något bud annat än från
Statstjänarkartellen, men exempelvis
TCO:s bud skilde sig inte särskilt mycke*
från Statstjänarkartellens, såvitt
jag kan komma ihåg. Dessutom hade han
bakom sig 1951 års utredningsexpertis,
som gnuggat dessa frågor så grundligt,
att vårt bud inte bort behöva föranleda
uppskov i förhandlingarna.

Jag kan till slut än en gång citera
Svensk Underbefälstidning — det är
inte någon kommersiell reklam förknippad
med detta citat: »Om förfaringssättet»
— förhandlingsstoppet alltså —
»berodde på att civilministern kände
sig tvungen att för att få till stånd en
av statstjänstemännen accepterad överenskommelse
göra sådana medgivanden
att priset inte svarade mot vinsten (i
form av röster på ettan), vet vi inte.
Naturligtvis inte heller om civilministern
bedömde det bättre att gå ut i val
utan statstjänstemännens stöd, men också
utan den belastning i det fortsatta
jobbet som löneminister, som en för
statstjänstemännen ''för bra’ uppgörelse
skulle utgöra. Men vi har våra misstankar.
»

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Den som i någon mån
deltagit i förhandlingsarbete är väl

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24 113

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

inte främmande för att den vanliga
gången är, att personalorganisationerna
framför sina önskemål och att därefter
arbetsgivaren gör en översyn av i vilken
utsträckning det är möjligt att tillgodose
dessa önskemål och sedan framlägger
ett motförslag till personalorganisationerna.
Detta tillvägagångssätt tilllämpas
alltid vid förhandlingar på den
enskilda sektorn. Statstjänstemännens
organisationer har begärt ett förhandlingsförfarande
som påminner om det
som tillämpas på den enskilda sektorn.
Jag har, herr talman, i de förhandlingar
som jag hittills fört så långt som det
varit möjligt inom ramen för de bestämmelser
som gäller på den statliga
sektorn sökt förfara på ett sätt, som
motsvarar just den förhandlingsrätt och
den förhandlingsfrihet som tillkommer
den enskilda sektorns befattningshavare.
Därför bör det inte för den som
känner de faktiska förhållandena vid
förhandlingar mellan berörda parter
verka överraskande att från arbetsgivarparten
få ett motbud till de önskemål
som man själv hade framställt.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Man blir litet förvånad
över replikskiftet mellan herr Nihlfors
och herr Lindholm, när man lyssnat på
debatten tidigare här i dag och hört hur
den började med de skarpa motsättningarna
mellan opposition och regering
om tilläggspensionen och sedan
blev en fullkomlig tävlan mellan herr
Ohlin och herr Hjalmarson och socialministern
om att bevisa, att de ville
samarbeta för att brygga över motsättningarna
här. Samarbetsviljan gick
nästan över alla gränser. Man slutade
faktiskt med att skryta med varandra.
Kanske bör man vara tacksam för detta
resultat av en dags debatt, men man kan
också ställa sig den frågan: Vartill tjänar
en strid, sådan som den som stått
om denna fråga, om motsättningarna
inte är så stora som man sjiilv velat
göra gällande att de egentligen är?

Här har givetvis i första hand regeringsombildningen
diskuterats, och för
övrigt har räntan, pensionerna och
skördeskadorna dominerat denna debatt.
Det kan knappast hjälpas, då man
kommer så långt efter, att man kanske
upprepar litet av vad som tidigare sagts.
Men, herr talman, det må väl tillåtas
mig lika väl som många andra att göra
detta stora fel.

Om jag först får beröra regeringsombildningen,
vill jag säga, att det förelåg
ett enhälligt beslut av centerpartiets
högsta instans att partiet skulle träda
ut ur regeringen. Vad var orsaken till
detta? Eftermälet i pressen om de sex
åren som koalitionen har varat tycker
jag i stort sett har varit positivt. Vi
vet att regeringskoalitionen tillträdde i
en besvärlig tid, som nödvändiggjorde
impopulära åtgärder. Centerpartiet har
emellertid inte dragit sig för att ta ansvar
för de åtgärder som vi ansett nödvändiga.

Presskommentarerna efteråt har som
sagt varit positiva, och jag tror att man
om några år kommer att säga, att de
åtgärder som koalitionsregeringen vidtog
har lett till en gynnsam samhällsutveckling
med full sysselsättning, goda
inkomster, billiga pengar etc. Det är
möjligt att kommentarerna om denna
epok om tio år kommer att bli lika
gynnsamma som de om krisuppgörelsen
1933.

Man kan dock höra kritiska röster
som säger att koalitionsregeringen har
drivit upp vår statsskuld till väldig
höjd. Man glömmer emellertid att statens
reala tillgångar samtidigt har ökat
flerdubbelt mot statsskuldens tillväxt.
Enligt konjunkturinstitutet har vi nått
samhällsekonomisk balans. Prisnivån
låg stilla åren 1952—1954. Det blev
vissa rubbningar på grund av Suezkrisen,
men nu anses stabiliteten vara
ett faktum. Vad som tynger på minussidan
är den höjda räntan.

Efter dessa kommentarer kan man

8 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 24

114 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

fråga sig, varför inte koalitionen fortsatte
för centerpartiets del.

När man efter riksdagsmannavalet
förra året prövade möjligheterna till
en fortsatt regeringssamverkan, fanns
det punkter där man inte kunde komma
överens och som lämnades öppna.
Bland dem var pensionsfrågan. Nu har
socialdemokraterna förklarat sig hålla
fast vid sitt förslag om lagfäst tillläggspension
enligt linje 1, vilket vårt
parti har tagit avstånd från. Uenna
fråga var en av de meningsskiljaktigheter
som utlöste regeringskris. Därtill
kom den räntehöjning som företogs
den 11 juli innevarande år och som
direkt stred mot vårt partis intentioner.
Vi har inte kunnat godtaga denna manöver
och kommer heller inte att göra
det. Dyrortsgrupperingen är eu tredje
fråga av detta slag. Enligt regeringsöverenskommelsen
för ett år sedan skulle
en utredning tillsättas om dyrortsgrupperingen
i syfte att helt avskaffa
densamma. Detta hindrade emellertid
inte att socialdemokraterna på nyåret
lade fram förslag om ökad spännvidd i
lönegrupperingen. Härigenom torpederades
den överenskommelse som träffats,
och det blev, kan man säga, det
avgörande steget mot en brytning.

Otvivelaktigt har koalitionsregeringen
blivit utsatt för våldsam kritik under
sin verksamhet. Visserligen är det
oppositionens sak att kritisera, men det
sätt, varpå den ständigt klankat på regeringens
åtgärder, kan närmast betecknas
som fullständigt hämningslöst.
Jag tycker att folkpartiet och högern
borde känna sig nöjda nu, när regeringsfrågan
lösts efter herr Ohlins och
herr Hjalmarsons önskningar.

Jag skall inte här upprepa vad som tidigare
har sagts i detta avseende, men jag
kan inte hjälpa att jag tycker den kritik
som nu efteråt framförs är litet malplacerad.
Vi hade en fyra dagars regeringskris
här i landet, och jag tror vi
alla kan vara överens om att vår monark
med beundransvärd noggrannhet

handlade de olika detaljerna för regeringsfrågans
lösning. Olika möjligheter
undersöktes, och de torde ge en tankeställare
om att en Erlander-ministär
inte är självskriven i en dylik situation.
Tanken på en samlingsregering kom vid
förhandlingarna också med i bilden,
och jag anser för min del att en sådan
lösning hade varit den bästa i en tid
som denna, då en rad bekymmer anmäler
sig som tarvar samförståndslösningar.
Å andra sidan kan jag förstå att socialdemokraterna
kände sig hindrade
att bilda en samlingsministär, i vilken
deras kanske förhastade löfte om lagfäst
pension inte hade kunnat infrias.
Huruvida en samlingsregering är möjlig
i en framtid, återstår att se.

Vad sedan gäller den kritik, som herrar
Ohlin och Hjalmarson har framfört
mot herr Hedlund för att denne inte
var villig att bilda en borgerlig regering,
vill jag bara säga, att jag helt ansluter
mig till den motivering som centerpartiets
ledare här har anfört. Man
kan fråga sig, varför inte herrar Ohlin
och Hjalmarson kunde föreslå herr
Hedlund att bilda en ministär. Den frågan
torde bli obesvarad. Jag ansluter
mig också till uttalandet, att partiet i
fortsättningen liksom hittills skall ta
ställning till de frågor, som dyker upp,
i tur och ordning, oberoende av vem
som bär regeringsansvaret.

En debatt som denna bör väl för övrigt
knytas an till de händelser som
inträffat sedan riksdagen skildes i maj
månad. För att följa den kronologiska
ordningen börjar jag då med den räntekupp
med vilken riksbanken den 11
juli på kvällen överraskade svenska
folket. Riksbankschefens besked om en
höjning av diskontot från 4 till 5 procent
väckte givetvis stor häpnad och
förvirring. Det är knappast att förvåna
sig över att svenska folket frågar, vad
som föranledde den plötsliga räntehöjningen,
då det strax innan hade sagts
från offentligt håll, att det ekonomiska
läget i landet stabiliserats. Snart nog

Onsdagen den G november 1957 em.

Nr 24 115

Meddelande om regeringens politiska program m. in.

stod det klart, att riksbanken ensam
beslutat om en höjd ränta utan att underrätta
regeringen därom. Jag tillåter
mig här att säga att det är glädjande att
höra, att finansministern i dag i första
kammaren så klart och tydligt har tagit
avstånd från såväl metodiken i räntekuppen
som syftet med denna räntekupp.
Jag har, liksom det parti jag företräder,
alltid hävdat lågräntans princip
och ansett att räntan inte bör vara
högre än som är oundgängligen nödvändigt.
Vi har därvid framhållit, att en
låg ränta gynnar produktionen och näringslivet
i dess helhet och är ägnad
att befordra ett framåtskridande. Ingen
torde heller bestrida, att vi under den
tid då vi haft en låg ränta kunnat konstatera
en uppblomstring av näringslivet
som aldrig tillförne.

Riksbankens motivering för räntehöjningen
var att de alltför stora investeringarna
skulle bromsas. Kreditrestriktionerna
räckte inte till, och därför
måste man tillgripa räntevapnet. Räntan
skulle inte få vara steril, utan en
rörlig ränta var att föredraga. Var
man på riksbankshåll rädd för ytterligare
inflation, som sålunda skulle
bromsas genom hög ränta? Var inte det
hela i stället en löneinflation, varvid
de ökade lönerna utgjorde den kraftigt
pådrivande faktorn i inflationstendensen?
Det var väl ändå orimligt att tänka
sig att man genom att höja räntan
skulle kunna bemästra en sådan situation.

Professor Erik Lundberg har i Skandinaviska
bankens kvartalsskrifts oktobernummer
en intressant exposé över
räntan som vapen i en ekonomisk situation.
I sitt resonemang om problemet
kommer han till att en låg ränta i vissa
lägen är »lika ineffektiv» som den höga
räntan kan bli, »varav konsekvensen
sålunda blir den rörliga räntans bankruttförklaring».

Vid jämförelse mellan den fasta och
rörliga räntan hyllar jag den uppfattningen,
att det är värdefullt att veta

vad räntan är när t. ex. ett företag skall
planera sin verksamhet, men jag är
villig att erkänna att en rörlig ränta i
vissa fall kan ha sitt berättigande. Hade
nu riksbanken avsett räntehöjningen
som eu chockränta, som lika hastigt
kunde sänkas, kunde jag förstå riksbankens
åtgärd.

Jag vill också här passa på att fråga
direktör Kollberg, som sitter här i riksdagen,
om han vill ange skälen för den
vidtagna diskontohöjningen. Herr Kollberg
är ju medansvarig i detta beslut.
Man kan inte be herr Rubbestad att
lämna en sådan redogörelse, emedan
han — såvitt jag vet — har bekämpat
denna högränta.

Nu har emellertid ingenting skett som
pekar på någon förändring i ränteläget,
och av riksbankschefens uttalanden att
döma har man heller inte anledning att
inom den närmaste tiden förvänta sig
något i den vägen. Någon effekt torde
näppeligen kunna påvisas av räntehöjningen.

Man säger att bostadskreditkassan
genom räntehöjningen fått mera pengar.
Vad som i verkligheten skett är att
affärsbanker och försäkringsbolag placerat
om sina pengar i mer lönande valörer,
men några nya pengar att tala
om har inte influtit. Jag har här, herr
talman, i handen en förteckning över
de obligationslån, som riksgäldskontoret
har släppt ut. Riksgäldskontoret
gav som bekant i september ut två lån,
ett 5-procentigt obligationslån på 350
miljoner kronor och ett 51/4-procentigt
obligationslån på 100 miljoner kronor.
Man kan fråga sig varifrån dessa pengar
bar kommit. Är det nya pengar eller
pengar som överflyttats från mindre
lönande placeringar?

I denna förteckning är obligationsköparna
uppdelade på tio rubriker
omfattande: statsinstitutioner, förvaltningsfonder,
donationer, kassor och dylikt,
kommuner, landsting och andra
offentliga samfälligheter, affärsbanker,
sparbanker, försäkringsanstalter, liv-,

116 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

sak- och pensionsförsäkringar, övriga
kreditinrättningar, aktiebolag, ekonomiska
föreningar och dylikt, fonder,
stiftelser etc. som förvaltas av statsinstitutioner,
understödsföreningar, sjukoch
arbetslöshetskassor samt enskilda
personer.

Hur har dessa nyteckningar utfallit?
Av 350 miljoner kronor har enskilda
personer tecknat 595 000 kronor eller
0,2 procent, vilka alltså skulle vara de
nya pengarna. Det är ingen tvekan om
att återstoden har överflyttats från andra
placeringar. Av lånet på 100 miljoner
kronor har enskilda personer tecknat
2 293 000 kronor eller 2,3 procent.

På det hela taget är det alltså inga
nya pengar, utan det är fråga om en
överflyttning av pengar till mera lönande
valör. Man kan mycket väl förstå
dessa transaktioner, ty affärsbanker,
försäkringsbolag och andra institutioner
skulle inte handla som de borde,
om det inte företogs en sådan överflyttning.
De måste naturligtvis se till
att få så stor lönsamhet som möjligt på
sina pengar.

Det är självklart att produktionskostnaderna
genom räntehöjningen stigit
väsentligt, och man kan skönja en viss
arbetslöshet. Är det detta man syftar
till? Man har sagt sig sträva till den
fulla sysselsättningen — men förhållandet
kan snart nog bli det omvända.
Inom centerpartiet har vi den bestämda
uppfattningen, att det nuvarande
högränteläget inte bör fortsätta en dag
längre än absolut nödvändigt, och vi
anser att regeringen och riksbanken
snarast möjligt bör sänka räntan.

Man har kunnat skönja en viss arbetslöshet
på vissa ställen. Jag pekar
på att Bolinder-Munktell har en mängd
traktorer osålda därför att lantbrukarna
på grund av skördeskadorna icke
varit villiga att köpa eller byta ut traktorer,
och det kan man mycket väl
förstå. Detta har lett till en minskning
av driften, och detsamma kan ske på
många andra ställen.

Nu har här tidigare talats om skördeskadorna;
jag behöver då inte tala så
mycket om dem, men som yrkesman
vill jag inte låta ett tillfälle som detta
gå helt förbi. På våren såg läget ovanligt
lovande ut för jordbrukarna. Vi
räknade i allmänhet med att få bärga
en mycket god skörd, men dessa förhoppningar
grusades av vädrets makter,
som nu liksom så många gånger
tidigare var nyckfulla. Jordbrukarnas
förhoppningar på en god skörd förbyttes
i motsatsen. Hur stora värden som
spolierades är ännu inte utrett, men
tydligen är det fråga om ett mycket
stort värdebortfall. Det drabbar inte
bara jordbruket utan det kommer säkert
att återverka på hela landet och
dess näringsliv. I stället för att exportera
en rad jordbruksförnödenheter får
vi nog räkna med att importera, till men
för vår valutareserv. Hur stort skattebortfallet
blir är omöjligt att förutspå
liksom hur detta återverkar på olika
yrken.

Jordbruket har nu ett treårsavtal.
Jordbruket är bundet, och det kan inte
hjälpas att detta avtal nu kommer in
i bilden. När detta avtal antogs 1955,
var det optimister som sade, att det
var ett lyckligt beslut. Man lovprisade
det nya systemet; det skulle göra jordbruket
till en fri näring oberoende av
staten. Det sades att man genom detsamma
skulle få möjligheter att chansa
och ta risker. Tyvärr har det inte blivit
några vinstchanser utan enbart risker.
Jordbruket är som sagt bundet,
medan andra grupper är fria och har
fått höjda löner. Lägger man härtill de
stora kostnadsökningarna i form av höjda
räntor, ökade omkostnader över hela
linjen och den konkurrens från utlandet
som jordbruket fått vidkännas, kommer
man till den uppfattningen, att de
fösäkringar, som vi från vårt håll ville
ha med i det nya avtalet, var mer än
väl berättigade. Den mycket omtalade
motionen har varit till nytta, men
den skulle ha blivit till ännu större

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24 117

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

nytta om de synpunkter, som där framfördes,
hade beaktats i än större utsträckning.

Det har talats tidigare om den s. k.
femprocentsregeln. Jag tror inte att det
blir så stort resultat härav. Vi har ett
mittprissystem, som bygger på ett mittpris
med en undre och en övre gräns.
Jag vill ta ett par exempel. För vetet
är mittpriset 37 kronor. På grund av
de dåliga kvaliteterna och groddskadorna
är mittpriset egentligen inte högre
än 31 kronor. När kostnaderna för
transporter och torkning har räknats
bort, blir det pris som jordbrukaren får
inte högre än 25 kronor. För rågen är
priset enligt avtalet 33 kronor, men
jordbrukarna får inte mer än 24 kronor.
Detta gäller förhållandena i mina
bygder, där säden är bärgad, men jag
tror att förhållandena är ungefär desamma
i andra delar av landet. Dessa
priser skall alltså innefatta kompensation
för ökade omkostnader inom
jordbruket såsom höjd ränta, ökade
arbetskostnader m. m. I verkligheten
har det blivit en utveckling bakåt. Här
måste staten gripa in och föra det hela
till rätta. Herr Ohlin har redan konstaterat
att det i regeringsförklaringen
inte sägs någonting beträffande hjälpen
till de jordbrukare som drabbats
av skördeskador. Jag har ingen möjlighet
att yttra mig om detta, men vid
ett samtal med den nye jordbruksministern
har jag fått den uppfattningen att
det under höstriksdagen skall komma
propositioner i denna fråga. Det vore
beklagligt om så inte kunde ske. Väntar
man till nästa års riksdag, kommer
det att dröja för länge; det är många
jordbrukare som sitter mycket illa till.

Jag tillåter mig även, herr talman,
att vidröra en sak, som visserligen inte
ligger inom ramen för denna debatt
men som berör så pass mycket av vår
offentliga värld och vårt tänkande att
den bör få plats vid detta tillfälle. Det
gäller kyrkomötet, som nyligen varit
samlat här i riksdagshuset, och det

beslut mot kvinnliga präster som där
fattades. Har man tagit del av särskilda
utskottets motivering och vad som kommit
fram under debatten, häpnar man.
Är kyrkan verkligen inte i behov av
hjälp i sitt arbete för kristendomen?
Har den verkligen råd att isolera sig
som den nu gjort? Jag trodde faktiskt
att kyrkan i stället tacksamt skulle ta
emot alla intresserade krafter i sin
verksamhet. Det enda glädjande i sammanhanget
var ärkebiskopens avjämnande
tal vid avslutandet av mötet.
Detta beslut hotar att splittra kyrkan,
och det är för kyrkans egen skull att
hoppas, att man snarast ändrar på
beslutet.

Även om många andra talare behandlat
den folkomröstning som vi hade
den 13 oktober, kan jag inte underlåta
att säga några ord om den. Det är kanske
på sin plats att erinra om förspelet,
innan man kommenterar resultatet.
Man erinrar sig då pensionsberedningens
betänkande och den ivriga debatt
som fördes särskilt från oppositionens
sida under vårriksdagens sista
tid. När beslut sedan fattades om folkomröstning
i pensionsfrågan, mottogs
regeringsbeslutet med mycket långa ansikten
av oppositionen. Jag vill inte
alls kommentera, huruvida det var riktigt
med en folkomröstning eller inte.
Jag tror att frågan var litet för besvärlig
att föra ut till folkomröstning. Men
det är en sak för sig. Jag vill bara
konstatera, att en större förvirring än
den som förekommit i debatten om
denna folkomröstning väl knappast går
att återfinna i historien. Fn folkomröstning
skall ju vara rådgivande, och
den bör alltså inte politiseras. Denna
självklara sak iakttogs emellertid inte
av vissa grupper, som i högsta grad
gjorde frågan till en politisk angelägenhet.
Det var en osaklig propaganda.
Från linje 1 sades t. ex., att avgifterna
till en lagfäst pension inte skulle tas
från de anställda utan att arbetsgivarna
skulle betala avgifterna, vilka alltså

118 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

skulle tas ur produktionen. Det är
naturligtvis alldeles felaktigt. Man kan
inte ta avgifterna till pensionen ur luften.
Det orimliga i påståendet ger sig
självt; produktionen måste bli avsevärt
fördyrad genom de höga avgifterna.
Beträffande argumenten från
linje 3 kan man bara säga att klyschor
som »Bestäm själv din pension», »Behåll
pengarna i din rörelse», »Ta pensionen
med dig vart du reser» faller
på sin egen osaklighet och är horribla
i sin osanning. Det hela skapar inte
bara olust utan också ytterligare förvirring.

Efter omröstningen tycks samma förvirring
råda. För min del vill jag gärna
här uttala glädjen över att linje 2 vann
stora anhängarskaror även utanför
partigränserna. Det må inte förtyckas
mig om jag känner särskilt stor glädje
över att omröstningen i mitt län resulterade
i en klar seger för linje 2.

Jag har tillåtit mig att för några tidningar
uttala, att jag anser grundpensionen
vara det viktigaste i pensionsfrågan.
Det bör bli en rimlig utbyggnad
av denna grundpension så att den
såvitt möjligt bereder hygglig trygghet
på ålderdomen för alla svenska
medborgare. Vid folkomröstningen hade
alla linjer fastspikat att grundpensionen
bör successivt höjas till 3 600
kronor för ensamstående och 5 400 kronor
för äkta makar och att denna
grundpension bör vara indexreglerad.
Detta anser jag som sagt vara det väsentligaste
i pensionsreformen. Jag anser
vidare att man redan vid höstriksdagen
bort fatta beslut om denna
grundpension. Nu har vi av socialministern
hört att så inte blir fallet.
Ärendet kommer upp under vårriksdagen,
och reformen avses skola träda
i kraft den 1 juli 1958. Därom är inte
något att säga, utan man får väl finna
sig i detta dröjsmål.

Vad sedan gäller tilläggspensioneringen
finns det, som här tidigare framhållits,
säkerligen inom alla de fram -

lagda förslagen en del oklara punkter
som tarvar utredningar, inte bara i
fråga om det tekniska utformandet
utan även beträffande fondbildningar
etc. Därför vore det enligt min mening
klokast att nu fatta beslut om den
föreslagna höjningen av grundpensionen
och sedan med största noggrannhet
utreda tilläggspensionen. Då skulle
det ges tid att se vad vi ekonomiskt orkar
med.

Herr talman! Jag skall inte yttra mig
om försvarsfrågan och den nya försvarsorganisationen,
ty dessa spörsmål
bör enligt min mening stå över partierna.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl,
ärad och framstående ledamot av riksgäldsfullmäktige,
har gjort mig den
äran att fråga: Varför höjdes räntan i
somras? Även om riksgäldsfullmäktige
i samband med sin verksamhet under
de senaste månaderna borde insett betydelsen
av denna räntehöjning, skall
jag ändå försöka ange några korta synpunkter.

Självfallet är det inte någon som i
och för sig önskar en hög räntenivå.
Även flertalet av dem som ivrar för en
penningpolitisk åtstramning genom räntehöjning,
är på det klara med att en
hög ränta har nackdelar, men man är
ju beredd att ta vissa törnar, om det
blott på längre sikt kan gagna utvecklingen.

De penningpolitiska åtgärder, som
vidtagits i vårt land under de senaste
åren, har framför allt kännetecknats av
en strävan att med olika medel överskyla
det faktum att priset på krediter
varit för lågt, och till den ändan bär vi
ju begåvats med likviditetskvoter, utlåningstak,
kvantitativa kreditrestriktioner
av olika slag. Det är just dessa

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24 119

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

kreditrestriktioner som varit mycket besvärande
för näringslivet. Icke minst
den mindre företagsamheten, som är
stadd i stark expansion, har drabbats
hårt. Jag betraktar den vidtagna räntehöjningen
bl. a. som ett led i en process
till frigörelse från dessa kvantitativa
kreditrestriktioner. Om åtgärden betraktas
på det sättet torde väl de flesta
hålla med om att den utgör en medicin
som måste sväljas även om den är besk.

Under våren och sommaren framträdde
bristen på långfristigt kapital allt
kraftigare, och det blev allt svårare att
vid det dåvarande ränteläget finna placeringsvilligt
kapital bl. a. för obligationsemissionerna.
Följden därav blev
i sin tur att stora och växande svårigheter
uppkom för bostadsfinansiering,
och affärsbankernas byggnadskreditiv
kom att antaga mycket stort omfång.

Varför har man nu kommit i det läge
som nödvändiggjorde räntehöjningen?
Enligt min mening är det den förda
finanspolitiken som har haft dessa verkningar,
och den politiken bar det parti,
som herr Pettersson i Dahl tillhör, varit
med om att föra. Jag tycker därför
att även herr Pettersson får svälja den
beska medicin som blev nödvändig.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Kollberg sade att
riksgäldsfullmäktige varit med om beslutet
att höja räntan, men riksgäldsfullmäktige
blev ju ställda åt sidan.
Det var riksbanken som fattade beslutet
om räntehöjning.

Jag är tacksam att herr Kollberg erkänner
att den höga räntan medför
nackdelar. Han säger att priset på
krediter varit för lågt och att räntehöjningen
skulle ersiitta kreditrestriktionerna.
Men kreditrestriktionerna
finns ju kvar, herr Kollberg. Det har
blivit vissa lättnader, men de är inte
stora, systemet med kassareserv m. in.
bibehålies.

Herr Kollberg vet ju att särskilt folkpartiet
men även högern gjort gällande,
att skatterna är för höga. Blir det
lägre skatter genom att vi gör pengarna
dyra? Blir inte allt dyrare därigenom?
Finansministern har i första kammaren
talat om, vilka utgifter dessa dyra
pengar direkt medför för statskassan.
Det måste ovillkorligen bli en ökning
av utgifterna både för bostadsändamål,
pensioner och dylikt och för statens
egen verksamhet. Hur mycket gör 1 procents
ränta på 500 miljoner kronor till
exempel? Det är ju ganska lätt att räkna
ut. Sedan säger herr Kollberg, att det
var nödvändigt att ta pengar till bostäder.
Det skulle i så fall vara nya
pengar. Jag har redan talat om för
herr Kollberg och för hela kammaren,
varifrån dessa pengar är komna. Det
är egentligen inga nya pengar utan ett
överförande av kapital från lägre ränta
till högre ränta. Det blir inte mer
pengar på det sättet.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Det kunde ur en del
synpunkter vara frestande att fortsätta
den lilla ekonomiska debatt som herr
Pettersson i Dahl och herr Kollberg
kom in på, men jag skall inte göra det.
Det blir tillfälle att spinna vidare på
den tråden rätt snart igen. Jag skulle
i stället på ett par punkter vilja göra
några kommentarer till den debatt, som
har förts tidigare, nämligen i fråga om
samlingsregeringen och i fråga om försvaret.

Jag beklagar, att statsministern nu
inte är här, men det kan inte hjälpas.
Jag måste ändå i huvudsak vända mig
till honom, eftersom han onekligen
främst har ansvaret för de förhållanden
som jag tänker gå in på.

Jag vill i ett par avseenden ta upp
de motiveringar, som statsministern
både nu i dag och vid några tidigare
tillfällen — även i radio under den pågående
regeringskrisen — använde för
att avböja en samlingsregering. Han av -

120 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

böjde den tanken även ur principiella
synpunkter.

Herr Sehlstedt snuddade vid samma
principsynpunkter. Även om samlingsregeringstanken
tyvärr för den här
gången är begravd, tror jag att dessa
punkter kan vara förtjänta av en något
mindre ensidig belysning än vad de
tidigare i dag har fått. Det kan möjligen
vara av något värde för framtiden.

Statsministerns huvudtes var, att en
samlingsregering vore befogad endast
i för landet kritiska lägen. Hans yttrande
gick längre, men jag stannar där
ett ögonblick. Visserligen torde ingen
i dag med någon säkerhet kunna bedöma
vilka arbetsformer som i en
svensk demokrati kommer att anses
som de bästa om låt oss säga tio år.
Men det kan knappast råda någon tvekan
om att statsministerns ord, så långt
jag hittills återgivit dem, överensstämmer
med en uppfattning som är ganska
allmän hos svenska politiker just nu.

Det är emellertid tydligt, att inställningen
till frågan om en samlingsregering
i de konkreta situationerna även
från en sådan principiell utgångspunkt
blir beroende av vilken betydelse man
inlägger i formuleringen »för landet
kritiska lägen».

På den punkten har statsministern
gått vidare och preciserat sin inställning
genom att använda uttrycket »till
exempel krigsfara». Orden »till exempel»
i det sammanhanget förefaller mig
dock, herr talman, ganska meningslösa.
Krigsfara är ju en exceptionell ytterlighet,
som knappast något annat än
öppet krig kan jämföras med. Det är
svårt att tänka sig, att det svenska
samhället av i dag skulle kunna försättas
i något annat slag av kritiskt
läge — utom rent krig — som vad allvaret
beträffar skulle kunna jämföras
med krigsfara.

När statministern alltså gör en sådan
exemplifiering, måste han i själva
verket mena, att i praktiken ingenting

annat än krigsfara eller krig kan motivera
en samlingsregering i Sverige. Det
är av en viss vikt, att detta blir alldeles
klart, ty det finns säkert många som,
utan att nu finna att några förutsättningar
föreligger i Sverige för till
exempel en samlingsregering av den
permanenta typ man har i Schweiz,
ändå inte vill göra en så oerhört snäv
tolkning av begreppet »kritiska lägen»
som statsministern, utan mycket väl
kan tänka sig andra situationer än krig
eller krigsfara som motiv för en samlingsregering.

Jag vill också säga några ord om en
alldeles speciell reflexion, som statsministern
knutit till sitt ståndpunktstagande.
Jag syftar på denna formulering:
»Den fria debatten får inte ersättas
med diskussion och kompromisser
bakom statsrådsberedningens stängda
dörrar.» Jag tror att även socialministern
och kanske även andra använt
liknande ord i dag.

Det har möjligen varit statsministerns
mening, att med denna formulering och
variationer på den nå och vädja till
framför allt en del av den liberala pressen.
Under det sista kriget, den period
då vi hade en allmän samlingsregering,
reagerade den liberala pressen
— och reagerade ofta våldsamt —
mot onödig mörkläggning, undanflykter,
halvsanningar och försök till systematiskt
vilseledande av opinionen från
de styrandes sida, allt företeelser som
tyvärr i ganska stor utsträckning var
utmärkande för denna samlingsregerings
förhållanden till allmänheten och
till den fria debatten.

Det är i och för sig inte märkvärdigt,
att hos många, naturligtvis inte bara
inom pressen, inställningen till frågan
om en samlingsregering nu eller i en
nära framtid påverkas av intryck och
minnesbilder från samlingsregeringen
under krigsåren. Jag hävdar emellertid,
att sådana jämförelser inte kan bli rättvisande
för bedömningen.

En samlingsregering nu skulle inte

Onsdagen den G november 1957 em.

Nr 24 121

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

kunna drömma om att upprepa felsteg
av det slag jag nyss nämnde, inte bara
därför att en samlingsregering under
krig eller krigsfara är ett ytterlighetsfall,
som egentligen inte kan ge några
vägledande allmänna erfarenheter av
hur en samlingsregering under andra
förhållanden skulle komma att fungera,
utan även därför, att samlingsregeringen
under kriget just i sitt förhållande
till den fria debatten var en särskilt
olycklig regering. I det avseendet tror
jag, att de erfarenheter, som då gjordes,
skall komma att vara till gagn för en
framtida samlingsregering, när det gäller
att undvika misstag av samma art.

Samlingsregeringen i Sverige under
kriget var farlig för den fria debatten,
men inte i sin egenskap av samlingsregering
utan därför att den intog en
felaktig hållning till och vidtog felaktiga
åtgärder för att direkt försvåra och
inskränka den fria debatten, felaktiga
därför att hållningen och åtgärderna
överskred de gränser, som hänsyn till
landets säkerhet i sådana lägen alltid
måste utstaka. Ändå kan det i detta
sammanhang förtjäna uppmärksammas,
att under krigsåren, trots krigets tryck
och dessa samlingsregeringens åtgärder,
fördes en i många avseenden intensiv
politisk debatt. Förtjänsten härav
tillkom i främsta rummet ett begränsat
antal tidningar, huvudsakligen liberala
men även enstaka andra.

Av vad jag nu sagt kan man sluta sig
till att statsministerns föreställning att
blotta tillkomsten av en samlingsregering
skulle som han säger, »ersätta den
fria debatten med diskussioner och kompromisser
bakom statsrådsberedningens
stängda dörrar», denna föreställning
måste i varje fall vad pressen beträffar
vara ogrundad, framför allt under
nuvarande förhållanden. .lag kan försäkra
statsministern och andra motståndare
till en samlingsregering, om
de inte själva har märkt det, att det runt
om här i landet på de liberala tidningarnas
rcdaktörsstolar sitter en rad per -

soner, som har en mycket fast tilltro
till sitt eget omdöme om hur liberal politik
bör skötas. Ja, det är uppenbart
att de ofta anser sitt eget omdöme
vara lika mycket värt som t. ex. herr
Ohlins. Att denna deras för liberala
pressmän sunda och naturliga inställning
skulle ändras, att deras uppmärksamhet,
vaksamhet och debattglädje
skulle avta, om folkpartiet nu medverkade
i en samlingsregering, finner
jag minst sagt osannolikt.

Jag är inte alldeles lika väl orienterad
om statsministerns och det socialdemokratiska
partiets förhållande till
den socialdemokratiska pressen. Jag
hoppas dock att varken statsministern
eller någon av hans kolleger skall uppta
det som någon förolämpning, om jag
förutsätter att det kan finnas socialdemokratiska
pressmän som har ungefär
samma tillit till sitt eget politiska omdöme
som till herr Erlanders. I varje
fall tror jag det är klart att den socialdemokratiska
pressens förhållande till
den socialdemokratiske partiledaren
skulle komma att präglas av större
självständighet och vaksamhet, om herr
Erlander befann sig i en samlingsregering
än när han är chef för en minoritetsregering.
Jag förmodar att förutsättningarna
beträffande de övriga demokratiska
partierna och den dem närstående
pressen är ungefär likartade.

Uppfattningen att den mycket betydelsefulla
del av den fria debatten, som
pressen svarar för, skulle bli snöpt och
klavbunden av innanför statsrådsberedningens
stängda dörrar i en samlingsregering
agerande partiledare är säkerligen,
av de skäl jag här nämnt, helt
verklighetsfrämmande. Det är möjligt
men inte alls säkert att dessa och andra
problemställningar i samband med en
samlingsregering kan förskjutas och
bli annorlunda, om en dylik regering
får mycket lång varaktighet. Jag diskuterar
inte detta, utan mitt omdöme gäller
en samlingsregering av begränsad
varaktighet.

122 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

Om jag sedan går till riksdagen, så
kan man naturligtvis fråga sig, hur
riksdagen skulle uppträda inför en
samlingsregering med uppgiften att
lösa bestämda frågor, men som inte
skulle vara någon permanent inrättning.
Ja, herr talman, jag tror det
skulle vara mycket förhastat att utgå
ifrån att riksdagen för en sådan samlingsregering
skulle bli någon särskilt
mjuk madrass. Det är sant att partiledarnas
auktoritet inom de olika partierna
är stor. Men jag har ganska
starkt på känn att denna auktoritet
snarare skulle bli mindre än större
inom deras riksdagsgrupper, om de alla
inträdde i en samlingsregering. Jag
hoppas emellertid att det inte är antaganden
av det slaget som spelat in,
när herr Erlander avböjt en samlingsregering.
Vi skulle få remiss- och andra
debatter i kamrarna, som vore mindre
partiledardominerade, men jag är
ganska övertygad om att de också
sKiille bli mindre partiledarföljsamma.
Det är möjligt att debatterna inledningsvis
skulle bli något tråkigare men säkert
inte mindre fria. Även på den
punkten tror jag alltså att statsministerns
farhågor för en snöpning av den
fria debatten är obefogade.

Det är dock klart att i ett avseende
skulle en inskränkning av debatten ske,
om vi fick en samlingsregering. Partiledarduellerna
i riksdagen, i radion, i
Vasaparken och annorstädes skulle
upphöra för ett par tre år. Jag vill
ingalunda bortse från att detta kan betyda
ett minus för det politiska meningsutbytet
och för upprätthållandet
av det politiska intresset hos medborgarna.
Men å andra sidan anser jag
att det skulle innebära en stor självöverskattning
från partiledarnas sida,
om de med den fria debatten helt enkelt
i huvudsak skulle avse det offentliga
meningsutbytet mellan dem själva.
Så oerhört centraliserat till partiledarnas
egna personer är ändå inte vårt
offentliga liv. Uppenbarligen har inte

heller herrar Ohlin, Hjalmarson och
Hedlund denna uppfattning. Om statsministern
hyser den, så tycks han vara
ensam om uppfattningen.

Men om det nu ändå, som jag sade,
i händelse av en samlingsregering blir
ett visst minus, vad gäller partiledarnas
deltagande i den fria debatten, så
tror jag ändå att en mycket stor del
av det svenska folket anser, att detta
minus uppväges av det plus, som det
kunde innebära att få dessa högt begåvade
män samtidigt inneslutna i statsrådsberedningen
och gemensamt arbetande
på konstruktiva och enande lösningar
av viktiga samhällsproblem.

Herr talman! Jag har med detta försökt
framhålla, att statsministerns farhågor
för en snöpning av den fria debatten
i händelse vi fått en samlingsregering
i nuvarande läge måste vara
minst sagt i hög grad överdrivna. Jag
återkommer med några ord till frågan,
om det över huvud taget är berättigat
att göra en så kraftig inskränkning av
de skäl, vilka kan motivera en samlingsregering,
som statsministern gjorde
när han talade om krigsfara. Jag
har inte uppfattningen att detta är berättigat.

Del nuvarande läget karakteriseras,
såvitt jag kan bedöma, inte av någon
omedelbar krigsfara. Men i den nya
regeringsförklaringen sägs i alla fall —
och med full rätt — att vi alltjämt
måste ha ett starkt försvar. I verkligheten
kan meningarna naturligtvis visa
sig bli rätt delade om vad ett starkt
försvar skall anses innebära, och härom
bör förvisso en fri och obunden debatt
föras.

Statsministern har i det sammanhanget
nämnt frågan om taktiska atomvapen.
Jag skulle vilja fråga statsministern
eller försvarsministern: Vilka
bidrag till en sådan debatt, för att få
denna fråga ur försvarssynpunkt sakligt
och ansvarsfullt belyst, har egentligen
lämnats av statsministern, för -

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24

123

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

svarsministern eller andra medlemmar
av regeringen? Såvitt jag kunnat finna
har det inte lämnats några sådana
bidrag alls. Det är en dålig början, när
man talar om vikten av att i denna
fråga föra en fri och öppen debatt.

Herr Hjalmarsons bidrag i dag till
diskussionen vill jag sätta ett frågetecken
för. Jag är inte övertygad om klokskapen
i att utifrån skaffa avskjutningsapparatur
för taktiska atomvapen
utan att ha säkrat tillgången på själva
vapnen. Det sista kan för närvarande
uppenbarligen inte ske genom import
utan utrikespolitiska komplikationer,
som jag inte vill ta. Men jag måste ändå
säga, att statsministerns replik till herr
Hjalmarson, att hans propå skulle innebära
ett ställningstagande till förmån
för aggressiva vapen — utanför alltså
vad som kan motiveras av det självklara
intresset att försvara vårt eget
land, om vi blir angripna — går över
min horisont. Vi har köpt flygplan, vi
har köpt tunga stridsvagnar och andra
vapen från utlandet utan att något
dylikt argument anförts häremot. Även
om jag alltså i detta fall inte delar herr
Hjalmarsons synpunkt vill jag säga, att
jag anser det vara ett markant övertramp
att försöka ge intryck av att liögerledaren
här skulle företräda några
militärpolitiskt aggressiva synpunkter
eller något liknande.

Får jag tala utifrån min egen personliga
åskådning skulle jag i fråga om
de taktiska atomvapnen vilja upprepa
den mening, som jag haft och givit uttryck
åt sedan länge. Jag anser det
viktigaste vara att snabbast möjligt utveckla
vårt eget svenska atomprogram
även för militära ändamål i avsikt att
försvara vårt land. Vi har, också sedan
rätt länge, från regeringens sida
fått höra, att den civila och den militära
utvecklingen här löper sida vid
sida tills vidare och att några särskilda
beslut därför inte har behövts eller behövs.
Den tiden — det är jag övertygad
om — håller nu mycket snabbt på

att ta slut, om den inte egentligen redan
tagit slut. Vi kan inte länge till
fortsätta i denna bekväma attityd.

Vem är det som här har det främsta
ansvaret för att ta initiativ till debatt,
beslut och handling? Ja, vad har man
egentligen regeringar till om inte för
sådana avgöranden? En regering, som
under uppoffrande av vitala försvarsintressen
fortsätter att krypa bakom
oppositionens rygg, intar en ömklig
hållning till denna allvarliga fråga.
Men jag förstår, herr talman, att avgörandet
inte är så lätt, och det är därför
jag tror, att det bästa slutliga svaret
på en fri och öppen debatt hade
en samlingsregering kunnat ge. Statsministern,
som så ofta talat om ansvarslösa
överbud från oppositionens sida,
får förlåta om jag säger, att den största
risken för att ge ett ansvarslöst underbud
i försvarsfrågan — inte bara i
fråga om taktiska atomvapen utan även
i andra avseenden — löper en rent socialdemokratisk
regering.

Det samhällsekonomiska läget kan
inte motivera någon samlingsregering,
säger statsministern vidare. Balansen
är bättre än någonsin efter kriget, hävdar
han. För min del kan jag inte bortse
från risken för att den avmattning i
den allmänna världskonjunkturen, som
nu kan skönjas, också kan fortsätta och
därmed ställa det svenska näringslivet
med dess internationellt sett allvarligt
försvagade konkurrenskraft inför starka
påfrestningar, så att kanske den tidigare
överbalansen snabbt nog förvandlas
i en underbalans. Marginalen
mellan överkonjunktur och undersysselsättning
är smal. Många, många anställda
och många företagare — kanske
framför allt småföretagare — är
redan i dag ställda inför allvarliga problem
i detta sammanhang. Men inte
heller denna risk tycks statsministern
ha klart i sikte, ehuru det säges något
vackert och till intet förpliktande om
företagsamhetens villkor i regeringsprogrammet.

124 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

Pensionsfrågan har redan diskuterats
så mycket, att jag inte skall crda
särskilt om den. Jag skulle bara vilja
tillägga följande:

Herr Ohlin har ju mot bakgrunden
av folkomröstningens resultat sagt, att
han anser det naturligt och riktigt, om
de olika parterna för att nå en samförståndslösning
är beredda att ta väsentlig
hänsyn till varandras ståndpunkter.
Herr Erlander har sagt genom regeringsförklaringen
— och han har
inte i sak tillagt någonting till detta
i dag — att linje 1 måste vara grundläggande
för varje tänkbar överenskommelse.
Detta kan knappast tolkas
på annat sätt än att statsministern anser,
att någon väsentlig eftergift gentemot
den knappa men dock majoritet,
som i folkomröstningen var emot ettans
obligatorium, från hans utgångspunkter
inte kan ifrågakomma. Var
och en må själv bedöma var den verkliga
samarbetsviljan finns.

Gör en ny, egen linje, herr Ohlin,
uppmanar statsministern, så får vi se.
Ja, vi skall nog förnya och förbättra
vår linje. Men gör en ny egen linje på
regeringssidan, skulle jag vilja svara,
under sådant hänsynstagande som jag
förut här nämnt, och låt oss sedan se
om inte samarbetsmöjliglieter finns.
Det är ett riktigt tillvägagångssätt.

Jag skulle till slut, herr talman, vilja
stanna vid ett särskilt drag i statsministerns
attityd, när det gäller samförståndsvilja
och sådant, som jag tycker
varit rätt tydligt. Statsministern fortsätter
ju trots att han avvisat tanken
på en samlingsregering — även socialministern
gör det — med allmänt täl
om samförståndsvilja. Det är svårt att
undgå intrycket, att han egentligen menar
en samförståndsvilja, som såvitt jag
kan förstå i huvudsak skall finnas
inom andra politiska meningsriktningar
än hans egen och ta sig uttryck däri,
att oppositionen skall acceptera hans
villkor och dela hans ansvar på de
verkligt besvärliga punkterna.

Jag måste tolka detta så, att statsministern
gärna skulle se, att han kunde
dela ansvaret med andra när det gäller
lösningen av verkligt svåra och allvarliga
frågor, men samtidigt vill han behålla
hela den reella makten för sin
egen del. Det är en ståndpunkt som är
oantagbar. Vill man dela ansvaret
måste man också dela det verkliga inflytandet
över lösningarnas utformning.
Detta gäller både pensionsfrågan
och försvarsfrågan. Vill man däremot
ta hela makten själv får man också
axla hela ansvaret. Under den nyss genomlupna
regeringskrisen kunde statsministern
se, hur de övriga demokratiska
partierna räckte fram mot honom
tre samarbetsvilliga händer. Hans svar
har blivit att vända sig bort. Jag tror,
herr talman, att hans ansvar också i
framtiden kommer att utmätas därefter.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Den debatt som nu pågått
i ungefär tolv timmar har i själva
verket i mycket ringa utsträckning rört
sig om det dokument, som statsministern
i förmiddags föredrog för oss.
Regeringsförklaringen, programförklaringen
för den rent socialdemokratiska
regeringen, har inte i nämnvärd grad
spelat någon roll i diskussionen. Statsministern
föredrog den vid debattens
början men återkom inte i nämnvärd
utsträckning till den i fortsättningen,
och detsamma har gällt också debatten
i övrigt.

Ser man närmare på den — vi fick
också tillfälle att läsa den — är det
kanske inte så förvånande, att denna
regeringsförklaring inte har givit anledning
till mera debatt. Man frågar sig
ovillkorligen, om detta är ett regeringsprogram
eller ett smörgåsbord. Man får
det intrycket, att regeringen har plockat
fram den ena gruppen efter den
andra och försökt hitta något vänligt
att säga åt var och en av dem. Sedan
har man satt ihop ett regeringsprogram,

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24 125

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

där det inre sammanhanget -— i varje
fall för den fåkunnige läsaren — inte
är särskilt lätt att upptäcka. Det har
också vissa andra egenskaper gemensamma
med det allmänna smörgåsbordet,
nämligen att det på punkt efter
punkt råder tvekan om hur mycket
folk kommer att ta för sig av de olika
assietterna. Inte heller är priset på
smörgåsbordet i nämnvärd grad preciserat.

Detta är kanske en smula överraskande
med tanke på vad man från regeringens
sida i de tidigare förda diskussionerna
— d. v. s. formellt från en
annan regerings sida — har brukat
säga om vikten av avvägning inom
kostnadsprogrammet. Om man nu tittar
efter i denna förklaring finner man, att
vi skall stödja de ekonomiskt mindre
utvecklade områdena i världen. Vi skall
vidare ha ett starkt försvar. Vi skall
tillgodose stora investeringsbehov för
bostadsbyggandet, vägväsendet, kraftförsörjningen,
kommunikationer, utbildning
och forskning. Vi skall genomföra
fortsatt utbyggnad av våra inhemska
energikällor, vägarna skall byggas
ut, järnvägarna rustas upp, vi skall anordna
nya flygplatser, vi skall genomföra
en pensionsreform, göra ökade insatser
för bostadsbyggandet och ge ökat
stöd åt folkbildning och kulturliv. Vidare
skall vi upprusta sjukvården, åldringsvården,
ungdomsvården och nykterlietsvården,
och vi skall tillgodose
barnfamiljernas behov. Vidare får man
veta, att regeringen tidigare har givit
uttryck åt en vilja att vidta skattesänkningar,
och med denna utgångspunkt
kommer regeringen att försöka genomföra
ytterligare aktuella reformer på
skattepolitikens område.

Vad man alltså här säger är, att man
skall tillgodose stora investeringsbehov
och man skall samtidigt tillgodose krav
på ökad konsumtion och antyder åtminstone
stilla — måhända med en viss
känsla av obehag — möjligheten av en
skattesänkning! Vad herr Hedlund tidi -

gare under debatten i dag sade om att
man inte får kräva t. ex. utbyggande
av vägar och samtidigt tala om skattesänkningar
är i själva verket en mycket
god karakteristik av det regeringsprogram,
som nu är föremål för diskussion.
Med utgångspunkt häri kan man
konstatera, att regeringen i fortsättningen
måste tala mycket försiktigt när
det gäller att klandra någon för överbudspolitik.

Emellertid är det också klart, att det
här inte gäller några särskilt omstridda
saker. Det är på punkt efter punkt fråga
om sådant, som vi alla skulle önska,
att man skulle kunna genomföra. Problemet
ligger inte där, utan det gäller
möjligheterna att genomföra alla de
olika önskvärda saker, som regeringen
har radat npp i sitt program.

Det är klart att ett sådant program
inte kan genomföras, om inte det svenska
samhällets produktivitet mycket
starkt ökas. Man frågar sig var det i
annat fall skall tas. Under diskussionen
tidigare befarade man ett ögonblick,
att socialdemokratien skulle frestas att
ta ifrån försvaret vad man ville ge för
andra ändamål. Men den preciserade
regeringsförklaringen, att till värn för
landets frihet och oberoende och till
stöd för den alliansfria utrikespolitiken
krävs alltjämt ett starkt försvar, måste
väl anses innebära, att regeringen inte
har några avsikter att genomföra andra
reformpunkter på försvarets bekostnad.
I varje fall får man väl hoppas att så
är fallet.

Nu visar emellertid utvecklingen ända
sedan 1945, att den produktionsökning,
som vi har haft under efterkrigstiden,
har varit otillräcklig för att tillgodose
de investerigsbehov, som samtidigt har
förelegat. Man har blivit tvungen att på
punkt efter punkt, även med denna tids
kraftiga produktivitetsökning, bromsa
investeringarna, och när vi har haft
budgetdiskussioner har vederbörande
chef för finansdepartementet i det sammanhanget
uttryckt sig med stor skär -

126 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

pa. Åtminstone gäller detta läpparnas
bekännelse. Det lär väl inte kunna väntas
någon revolutionerande förändring
i det hänseendet, om inte konsumtionen
begränsas mycket starkare än vad som
hittills har skett.

Vad man då frågar, när man får sig
förelagt ett sådant regeringsprogram,
som talar om ökat utrymme för både
investeringar och konsumtion, är på
vilka vägar regeringen har för avsikt
att genomföra alla de önskemål som
man här har upptagit. Vad tänker regeringen
göra för att förbättra produktionens
arbetsmöjligheter? Vad tänker
regeringen göra för att få till stånd ett
mera intensivt produktivt arbete inte
bara på längre sikt utan också på kort
sikt? Eller är det möjligen så, att man
inom regeringen — det framgår inte av
programmet, men det kan vara värt att
diskutera det ändå — överväger att
inte alls gå den vägen utan tycker, att
vi har en så hög standard, att det kan
räcka, och att man i stället skall nöja
sig med en lugnare takt i arbetet? Det
är en problemställning, som oavsett vilken
uppfattning regeringen har borde
anges i regeringsprogrammet. Vill man
för en ytterligare fortgående standardhöjning
betala priset av ett mera intensivt
arbete i produktionen, eller är man
beredd att offra något på standarden
för att få en lugnare arbetstakt?

Emellertid tror jag inte att produktiviteten
ensam är avgörande. Sverige
är i hög grad ett exportland, och våra
möjligheter att få tillgodose våra ekonomiska
önskemål beror också i hög
grad på om vi kan få sälja våra varor
i utlandet. I det hänseendet har vi sedan
1945 levat under utomordentligt
gynnsamma förhållanden. Nu är emellertid
det allmänpolitiska läget i Europa
i full omvandling. Den första och mest
närliggande punkten är, att vår stora
konkurrent Västtyskland har framträtt
som en ytterst betydelsefull faktor. En
rad andra omständigheter håller emellertid
också på att inträffa eller har

inträffat, vilka kan komma att påverka
Sveriges ställning.

Den stora tullunion, bestående av
Frankrike, Västtyskland, Italien och
Beneluxstaterna, som kom till stånd
genom Romavtalen, är nu på det hela
taget klar att träda ut i verkligheten.
Det innebär att man för ett område med
ungefär 170 miljoner människor får ett
enhetligt ekonomiskt framträdande, åtminstone
i flertalet hänseenden. De
motsvarande förslag till en nordisk tullunion
som nu lagts fram ter sig tämligen
blygsamma i jämförelse med den
högst betydande förändring, som sexstatsgruppens
tillkomst kominer att innebära.

Men i varje fall hoppas man, att man
skall kunna uppfatta bildandet av denna
sexstatsgrupp som ett första led i
utvecklingen av det ekonomiska samarbetet
inom Europa. Tanken på ett
europeiskt frihandelsområde, omfattande
inte bara dessa länder utan alla de
17 stater som är anslutna till OEEC, har
gång på gång framförts. Senast har
OEEC:s ministermöte i mitten av oktober
gjort ett preciserat uttalande till
förmån för ett sådant arbete, och i
själva verket finns det också med i
regeringsförklaringen, där man understryker,
att regeringen skall aktivt
främja strävandena att skapa ett västeuropeiskt
frihandelsområde. Jag vill
för min del uttala den största tillfredsställelse
över denna passus i regeringsförklaringen.
Men jag tror i likhet med
vad som i varje fall har antytts tidigare
i denna debatt, att det kan finnas skäl
att något närmare gå in på de problem,
som hänger ihop med detta. Visserligen
finns det fortfarande stora förhoppningar
om att man senare skall få till
stånd detta ekonomiska samarbete i
hela Europa, men någon säkerhet härför
föreligger inte, och jag tror det vore
värdefullt, om vi nu eller eventuellt i
en senare debatt från regeringens sida
kunde få en bedömning av hur stora
möjligheter man anser att det här före -

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24

127

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

ligger och vilka alternativa riktlinjer
för den svenska handelspolitiken, som
regeringen kan komma att överväga för
den händelse det i varje fall inte för
närvarande blir möjligt att genomföra
detta projekt.

En särskild fråga, som i det sammanhanget
har vållat mycket stora diskussioner,
är den som gäller jordbrukets
ställning. Här har vi i Sverige ett,
man kanske skulle kunna säga, dubbelt
intresse. Å ena sidan är vi under vissa
förhållanden ett exportland när det gäller
jordbruksprodukter och har därför
intresse av att inte jordbruket helt undantas
från det ekonomiska samarbetet.
Särskilt är naturligtvis därvid den
tyska och engelska marknaden av väsentlig
betydelse. Å andra sidan är vi
inte heller betjänta av en politik, där
man utan vidare kopplar in jordbruket
i ett frihandelsområde. De diskussioner,
som ägt rum under senaste tiden
före och efter ministerkommitténs uttalanden
i OEEC, tycks ge vid handen,
att det nu börjar råda allmän enighet
om att jordbrukets problem bör lösas
separat, att man bör få en särskild form
för de ekonomiska kontakterna på jordbrukets
område. Och det måste väl också
vara i Sveriges intresse, att man fullföljer
politiken i det hänseendet.

När det gäller frihandelsområdet torde
vi i Sverige inte bara ha intresse av
att ett sådant frihandelsområde kommer
till stånd utan också av att frihandelsområdets
politik gentemot andra
delar av världen blir så beskaffad, att
den främjar ett ökat handelsutbyte. Sveriges
ekonomiska intressen är ju ingalunda
enbart knutna till Europa utan i
hög grad också till den transoceana
handeln. Skall vi kunna fortsätta utbyggnaden
av vår export, måste denna
i väsentlig utsträckning ta sikte på områden
utanför inte bara Europas kontinent
utan Europa över huvud taget.

Det finns också en hel del praktiska
problem när det gäller tillskapandet av
frihandelsområdet. Detta skiljer sig från

tullunionen därigenom, att de olika länderna
var för sig behåller en olikartad
tullnivå. Sverige, som är ett lågtulland
sedan rätt lång tid tillbaka, kan i viss
utsträckning bli en kanal för import av
varor, som i verkligheten är avsedda
för andra områden. Detta har man i
andra länder, som för en mer protektionistisk
tullpolitik än vi, betraktat med
ganska stor oro. Man tycks där vara
benägen att söka få fram ett system
med ursprungscertifikat eller något annat
jämförligt, som skall försvåra en sådan
transitohandel, även när det inte
är fråga om att direkt transitera varorna
utan att i viss utsträckning bearbeta
dem i det land, som först tar emot dem.
Också därvidlag har väl Sverige ett
mycket bestämt intresse av att det frihandelsområde
som kommer till stånd
följer en politik, som möjliggör en import
till frihandelsområdet, exempelvis
av råvaror eller halvbearbetade varor,
vilka sedermera skall kunna bearbetas i
viss utsträckning inom området. Jag
skulle gärna vilja knyta den frågan tillsammans
med spörsmålet om stödet till
underutvecklade länder, som är nämnt
i regeringsförklaringen. Det är nämligen
så, att vad åtskilliga av dessa underutvecklade
länder behöver är inte
enbart, ja kanske inte ens i första hand,
att vi lämnar ett eller annat ekonomiskt
död till dem. Jag är själv ivrig annängare
av att vi skall göra också detta,
men på längre sikt är kanske dessa länder
främst betjiinta av att vi är beredda
att köpa deras varor, och inte bara de
råvaror som kommer därifrån utan också
i viss utsträckning bearbetade produkter.
Frihandelsområdet, om det
kommer till stånd, får kanske betydande
problem i fråga om relationerna till
sådana transoceana områden.

Hur det än förhåller sig med denna
sak, vare sig frihandelsområdet kommer
till stånd eller inte, vare sig Sverige
ansluter sig helt, delvis eller inte
alls, så är det i varje fall uppenbart, att
den ekonomiska och handelspolitiska

128 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

utveckling, som för närvarande äger
rum i Europa, av allt att döma kommer
att medföra en skärpt konkurrens också
i fråga om de varor, som vi vill sälja
på världsmarknaden. I den konkurrensen
har produktionskostnaderna en
mycket väsentlig betydelse, och jag
skulle därför också vilja ställa frågan:
Vad har regeringen på den punkten att
säga? I vilka avseenden anser sig regeringen
ha möjlighet att öka förutsättningarna
för att hålla produktionskostnaderna
nere? I vilken utsträckning
kommer regeringens politik i övrigt
att få sin prägel av detta behov att
hålla nere produktionskostnaderna för
svenska varor, så att dessa kan göra sig
gällande på världsmarknaden?

Herr talman! Jag har här nöjt mig
med att komma fram med några frågor
i anslutning till det föreliggande regeringsprogrammet.
Hans excellens statsministern
brukar ibland tala om oppositionens
betydelse, men vad han lägger
in i detta begrepp är litet dimmigt. Han
talar gärna om oppositionens värde i
allmänhet men inte om dess värde i
synnerhet. Han är tydligen nöjd med
att vi existerar men väldigt missnöjd
med vad vi har för oss, och det må
vara hans sak. Det är kanske inte så
överraskande, att regeringen tycker
mer om oppositionen in abstracto och
mindre om den, när den kommer med
kritik. Men en uppgift måste oppositionen
under alla förhållanden ha, och
det är en uppgift som jag föreställer
mig att regeringen inte kan ha anledning
att ställa sig avvisande mot: Det
är att ställa frågor, att kräva besked,
att kräva preciserade och klara uttalanden.
Jag måste säga att den regeringsförklaring
som här framlagts i någon
mån har självklarhetens och man
kanske skulle kunna säga rent av banalitetens
prägel på så pass många punkter,
att behovet av ytterligare förtydliganden
och preciseringar är särskilt
stort.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är mycket tveksam,
om jag vid denna sena timme i
debatten skall ta upp en diskussion
kring några av de frågor, som herr
Heckscher berörde i sitt anförande, men
å andra sidan intresserar dessa spörsmål
i hög grad denna församling, och
jag tror därför, att det kan vara skäl
till att jag ändå begagnar det tillfälle,
som herr Heckscher har gett mig.

Såsom kammarens ledamöter torde
erinra sig, var frågan om de ekonomiska
samarbetsplanerna i Europa liksom
i Norden föremål för debatt i riksdagen
i anslutning till den redogörelse för de
utrikespolitiska frågorna, som från regeringens
sida lämnades i mars månad
under vårsessionen. Sedan dess har
onekligen en hel del inträffat, som kan
påkalla den svenska riksdagens uppmärksamhet.
Det är därför jag utnyttjar
tillfället att — så kort som det står
i min förmåga — lämna en redogörelse
för vad som inträffat.

Jag vill börja med att säga något om
sexmaktsunionen mellan de inom koloch
stålunionen samarbetande länderna.
Herr Heckscher berörde ju den saken.
Den fördragstext, som var klar redan
i början av detta år, godkändes vid
ett utrikesministermöte i Rom den 25
mars. Detta fördrag har sedermera ratificerats
av Tyskland, Frankrike och
Italien. Man väntar, att de återstående
länderna, Holland, Belgien och Luxemburg,
inom kort också skall ansluta sig
till fördraget. Därmed skulle planerna
på en ekonomisk union, omfattande
drygt 160 miljoner människor — 170
miljoner, säger herr Heckscher — på
den europeiska kontinenten, vara i
hamn.

Man bör emellertid enligt min uppfattning
akta sig för att dra för vittgående
slutsatser angående Romfördragets
ekonomiska verkningar, i varje fall
under de närmaste åren. Nu förhåller
det sig så, att detta fördrag inte endast

Onsdagen den G november 1957 em.

Nr 24

129

Meddelande

innefattar regler om en tullunion och
ett ingående handelspolitiskt samarbete
i övrigt utan också förutsätter en samordning
av socialpolitiken och den ekonomiska
politiken, inrättandet av gemensamma
fonder för att möta betalningssvårigheter
och för att möjliggöra
investeringar i de utomeuropeiska områden,
som är knutna till länderna i
sexmaktsgruppen. Syftet sådant det angivits
är därför uppenbarligen att åstadkomma
en fullständig ekonomisk integration
mellan de i unionen ingående
länderna. Målet är en gemensam marknad
med gemensamma ekonomiska institutioner,
över vilken inte bara varuströmmarna
utan även kapital och arbetskraft
skall fritt få röra sig.

Onekligen framträder här en fantasieggande
framtidsbild. Den uppmärksamhet,
som denna plan tilldragit sig i
dagstidningarna och i fackpressen både
inom och utom vårt land, är därför inte
anmärkningsvärd. Diskussionen har
emellertid i alltför stor utsträckning
kommit att gälla de förhållanden, under
vilka Europas näringsliv kommer att
arbeta, sedan Europamarknaden förverkligats
i sin helhet och målet uppnåtts.
Enligt min mening har diskussionen
därför fått ett visst skimmer av
overklighet över sig, och jag kan inte
värja mig för det intrycket, att herr
Heckschers försök till betygsättning av
dessa strävanden också i någon liten
mån präglades av samma brist på verklighetssinne.

Som jag nyss antydde — jag har förresten
betonat det vid andra tillfällen
förut — är slutetappen i det arbete,
som inleddes när kol- och stålunionens
sex länder för 2''/2 år sedan i Messina
överenskom att undersöka möjligheterna
för ett ekonomiskt samgående, fortfarande
mycket avlägsen. Ikraftträdandet
av Romfördraget kan möjligen ske
under första halvåret 1958. Först ett år
därefter skall anpassningen av de enskilda
ländernas tullar till den gemensamma
tullnivån och reduktionen av
9 — Andra kammarens protokoll 1957.

om regeringens politiska program m. m.

tullar och importrestriktioner mellan
länderna ta sin början. Någon gång omkring
halvårsskiftet 1959 kan det vara
realistiskt att räkna med att man på
allvar kan emotse de första konkreta
resultaten av sexmaktsfördraget i praktiken.
Som bekant räknar man sedan
med övergångstider på 12—15 år, ja, i
vissa fall längre, innan slutmålet uppnåtts.
Under en så avsevärd tidrymd
kan mycket inträffa. Det är fråga om
det över huvud taget lönar sig att spekulera
i hur Europa kommer att se ut
om halvtannat decennium.

Redan nu finns det tecken, som tyder
på att t. o. m. de första resultaten
av Romfördraget kan låta vänta på sig.
De franska betalningssvårigheterna,
som medfört ett drastiskt återtagande
av liberaliseringsåtgärder på handelns
område och införande av importavgifter
och andra restriktioner, utgör en allvarlig
stötesten. Det är inte uteslutet,
att detta land redan från början måste
skjuta på genomförandet av Romfördragets
handelsregler under åberopande av
uppskovsbestämmelser och undantagsklausuler.
Man kan heller inte blunda
för att en råd andra hinder inte kommit
ur vägen ännu. Romfördragets bestämmelser
är på flera punkter oklara.
Det förefaller bitvis nästan som om man
avsiktligt skjutit svårigheterna framför
sig hellre än att söka lösa dem bara
för att nå en överenskommelse om en
fördragstext.

Men hur skeptiska vi än ställer oss till
planerna på den gemensamma marknaden
och möjligheterna att genomföra
den i sin helhet, befriar det oss inte från
att undersöka konsekvenserna härav för
den svenska ekonomien och att upprätthålla
beredskap för alla eventualiteter.
Med korslagda armar skulle vi inte
kunna åse att i hjärtat av Europa, där
vår export liar så viktiga avnämare,
en marknad skapas, omgiven av avsevärda
tullskrankor och dominerad av
det tyska näringslivet. Även om ett dylikt
slutstadium är avlägset, kan redan
Nr 24

130 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

de första tullanpassningarna medföra
ekonomiska bekymmer för oss, låt vara
av mera begränsad räckvidd. Yi har heller
inte hållit oss overksamma. Sedan
åtskilliga månader tillbaka pågår under
kommerskollegii ledning ett ingående
utredningsarbete, bedrivet i samråd
med det svenska näringslivets organisationer,
där de ekonomiska aspekterna
av de västeuropeiska samarbetsplanerna
studeras i hela deras vidd. I detta
sammanhang kommer också de frågor
beträffande skärpta konkurrensvillkor
för vissa delar av näringslivet, som
herr Hecksclier här ställde, att närmare
analyseras, och man skall även försöka
komma till klarhet om var nya avsättningsmöjligheter
för svensk exportindustri
kan öppna sig.

Vi har också, såsom jag flera gånger
tidigare betonat, aktivt deltagit i det arbete
som under Parisorganisationens
ledning bedrives för att undersöka möjligheterna
att i anslutning till sexmaktsunionen
skapa en frihandelszon. Detta
frihandelsområde skulle stå öppet för
alla, dock i första hand för sådana länder
i Västeuropa, som med en viss oro
skulle åse en ny uppdelning av denna
kontinent men som av politiska eller
ekonomiska skäl inte gärna för egen
del kan tänka sig en anslutning till den
gemensamma marknaden, i varje fall
inte i den nu avsedda formen. Arbetet
på att åstadkomma ett frihandelsområde
har emellertid för vårt lands vidkommande
sitt intresse icke endast eller
ens huvudsakligast för att förhindra att
en sluten marknad uppstår i Europas
mitt. Det ligger helt i linje med våra
strävanden att medverka till att undanröja
handelshindren i världen. Detta har
uttryckligen framhållits i dagens regeringsförklaring
och det förtjänar att
understrykas än en gång. Jag är också
tacksam för att herr Heckscher på denna
punkt hade riktigt uppfattat våra
strävanden.

Skapandet av ett frihandelsområde
innebär ett fullföljande av det europe -

iska samarbete, som begynte i hägnet
av Marshallhjälpen. Lyckas man inte i
strävandena att inrätta ett frihandelsområde,
finns det en uppenbar risk för
att det västeuropeiska samarbetet både
på handels- och betalningsområdena
kommer att bryta samman. Därmed
skulle nya och stora svårigheter uppstå
för handeln i Europa.

Låt mig härefter övergå till en redogörelse
för hur arbetet inom Europaorganisationen
fortskridit. Det torde vara
kammarens ledamöter bekant, att man
vid det rådsmöte, som hölls på ministerplanet
i februari detta år, enades om
att tillsätta tre utskott med uppgift att
föra arbetet vidare på inrättandet av
ett frihandelsområde, knutet till sexmaktsgruppens
tullunion. Representanter
för samtliga medlemsländer har
deltagit i arbetet inom dessa utskott.
Det första utskottet fick uppdraget att
utreda alla de mer allmänna spörsmål
som sammanhänger med bildandet av ett
frihandelsområde. Hit hör frågan om
varuområdets omfattning, metodiken för
tullsänkningar och borttagande av importrestriktioner,
problemet om transithandel
och ursprungsbeteckning, behovet
av övergångsbestämmelser samt
erforderliga organ för övervakning av
bestämmelsernas efterföljd. Beträffande
frågan om jordbrukets ställning hade
meningarna gått isär, och denna fråga
anförtroddes därför åt ett särskilt utskott.
Ett tredje utskott fick uppgiften
att undersöka de mindre väl utvecklade
ländernas inom Parisorganisationen
framtida ställning.

Man hade ursprungligen hoppats, att
detta arbete skulle kunna bedrivas i
sådan takt, att resultat skulle kunna
framläggas och ett nytt ministerrådsmöte
hållas före juli månads utgång.
På ett visst stadium talades det t. o. m.
om att man hoppades ha en preliminär
fördragstext klar vid denna tidpunkt.
Tidtabellen har emellertid av skilda
skäl kommit att förskjutas. Förseningen
sammanhänger framför allt därmed, att

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24 131

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

det varit nödvändigt att låta arbetet på
att skapa ett frihandelsområde bedrivas
i nära kontakt med sexmaktsgruppens
arbete — det framgår redan av vad jag
här sagt. Dessa stater visade sig emellertid
obenägna att ingå på några diskussioner
om möjliga modifikationer
och tillägg i sin traktattext så länge den
ännu inte ratificerats. I det hänseendet
har läget ljusnat efter de franska och
tyska ratifikationerna i somras, och förutsättningarna
bör därför nu vara gynnsammare
för förhandlingar i det antydda
syftet.

Man kan ställa frågan vad som därefter
har hänt och hur långt arbetet
har fortskridit. Med en viss tillspetsning
men utan någon övedrift kan man
säga, att motsättningarna klarlagts men
knappast i något avseende överbryggts.
En huvudfråga, om vilken meningarna
hittills gått isär, har varit vad överenskommelsen
eller fördraget på frihandelsområdet
egentligen skulle omfatta
och innebära. England och de skandinaviska
länderna har menat, att man i
första hand skulle ta sikte på att utforma
gemensamma regler för handeln,
sålunda för successiva tullsänkningar,
för importregleringar och import- och
exportavgifter av olika slag. De sex
länderna i tullunionen har däremot hävdat,
att man liksom i sexmaktsfördraget
skulle försöka redan från början samordna
den ekonomiska och den sociala
politiken vid sidan av att man utarbetar
handelsregler. Sådana bestämmelser
om en harmonisering av den ekonomiska
och den sociala politiken borde
sålunda enligt deras uppfattning ingå
i en fördragstext med kanske rätt detaljerade
föreskrifter. Det är en uppfattning,
som vi inte har godtagit och som
inte heller godtagits av England och
våra skandinaviska grannar.

En annan fråga, där också meningsskiljaktigheter
föreligger, gäller hur stor
del av varugrupperna som frihandclsområdet
skall omfatta. Förutom frågan
om jordbrukets ställning, vilken så -

som jag nyss framhöll behandlas av det
andra utskottet och till vilken jag strax
skall återkomma, anmäler sig här spörsmålet
om kol och stål. Skall kol och
stål inlemmas i frihandelsområdet eller
inte? För dessa varugruppers del finns
ju en särskild anordning genom kol- och
stålunionen. Frågan om, hur en associering
skall ske med frihandelsområdet
eller vilka av Kol- och stålunionens
regler som kan behöva medtagas i frihandelsfördraget,
står fortfarande öppen.
Från svensk sida har vi hävdat,
att vi knappast kan tänka oss ett västeuropeiskt
frihandelsområde utan att
kol och stål finns med, en ståndpunkt
som även de övriga skandinaviska länderna
omfattat.

En annan fråga som varit kontroversiell
är frågan om undantagsbestämmelserna.
Jag skall här exemplifiera:
Skall ett land, som råkar i akuta betalningssvårigheter,
få vidta åtgärder för
att begränsa importen utan att på förhand
inhämta tillstånd av vederbörande
organ inom frihandelsområdet? På den
frågan har England svarat ett klart ja.
De skandinaviska länderna har instämt
liksom Schweiz och jag tror också
Österrike. De sex länderna i Kol- och
stålunionen menar emellertid, fortfarande
i anslutning till sitt eget fördrag,
att den frågan skall underställas de
gemensamma institutionerna för prövning
och för majoritetsbeslut. Ståndpunkterna
står alltså här emot varandra.

Jordbrukets ställning i frihandelsområdet
har hittills utgjort en mycket besvärlig
tvistefråga. Från dansk sida
har hävdats den ståndpunkten, alt jordbruket
i princip skall ingå i frihandelns
varuområde. Detta har stött på ett
bestämt motstånd från engelsmännens
sida, som haft både preferenssystemet
för samväldet och det inhemska jordbrukets
intresse för ögonen. Det är
uppenbart att Danmark fruktat att genom
Romfördraget bli utestängt från
den tyska marknaden samtidigt som ut -

132 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

rymmet för dansk jordbruksexport till
England skulle krympa samman. I viss
utsträckning har vi från svensk sida
kunnat stödja den danska ståndpunkten.
Det har visserligen framhållits, att det
är orealistiskt att tänka sig att handeln
med jordbruksprodukter skall komma
att helt friges. Av olika skäl, sociala
och ekonomiska, kommer de flesta länder
i världen att vilja upprätthålla stödåtgärder
för jordbruksnäringen. Men å
andra sidan måste vi liksom Danmark
med oro se en utveckling i riktning mot
skärpta restriktioner och ökade handelshinder
på jordbruksområdet. Skulle inrättandet
av den gemensamma marknaden
medföra att Frankrike och Holland
erhåller företräde för sina jordbruksprodukter
på den tyska marknaden,
så vore detta till skada inte endast
för danskt jordbruk utan också för
svenskt. Enligt denna uppfattning bör
man i stället undersöka, om inte en
särskild ordning kan skapas i samband
med ett europeiskt frihandelsområde,
som möjliggör att handelsutrymmet för
jordbruksprodukter inte begränsas utan
om möjligt växer i samband med en
stegrad konsumtion och en stigande levnadsstandard.

Englands ursprungliga ovillighet att
uppta jordbruksfrågorna till behandling
föranledde Danmark att parallellt med
diskussionerna i Paris inleda resonemang
med sexmaktsgruppen för att utröna
möjligheterna och villkoren för
en dansk anslutning till den gemensamma
marknaden. Dessa resonemang har
väl hittills inte lett till några resultat.
Enligt min uppfattning saknar de för
ögonblicket i varje fall aktualitet. Vid
det sammanträde som ägde rum i
OEEC:s ministerråd med början den
lö oktober bringades jordbruksfrågan
i varje fall tills vidare ur det dödläge
som den råkat in i. Från engelsk sida
gjordes nämligen en viktig deklaration
beträffande handeln med jordbruksprodukter.
Enligt denna var Storbritannien
beredd att stödja att en uppgörelse träf -

fades om jordbruket i samband med en
överenskommelse om ett frihandelsområde
för industriprodukterna. Hur denna
uppgörelse skulle se ut eller vilken
innebörd anordningarna på jordbruksområdet
skulle få angavs inte närmare.
Man underströk emellertid, att Storbritannien
med hänsyn till sina intressen
i samväldet för egen del måste få behålla
en viss handlingsfrihet. Även om
det därför ännu är oklart vad som konkret
kan komma fram i detta hänseende,
måste man ändå beteckna den senaste
sammankomsten i Paris som ett
framsteg. Danmarks representant, ministern
för utrikesekonomi, ansåg också
att det brittiska förslaget innebar
»ett lovvärt steg framåt i diskussionerna».

Det är inte min avsikt att här lämna
en fullständig redogörelse för alla de
frågor, som hittills diskuterats i samband
med strävandena att inrätta ett
frihandelsområde. Jag har endast velat
peka på några av de spörsmål som
ännu är olösta. Ännu en fråga skulle
jag emellertid vilja nämna i sammanhanget
och det gäller de mindre avancerade
OEEC-ländernas anslutning till
frihandelsområdet. Dessa länder dras
ju med betydande betalningssvårigheter
och har knappast i något avseende
kunnat uppfylla nuvarande frilistningsbestämmelser
eller andra förpliktelser
som övriga OEEC-länder underkastat
sig. Lösningen ligger inte så nära till
hands som herr Heckscher hoppas, när
han säger att det bara gäller att köpa
deras produkter. När det finns konkurrenter
om de turkiska fikonen på den
svenska marknaden, är det inte säkert,
att de svenska konsumenterna fortsätter
att köpa turkiska fikon. Dessutom
är ofta inköp av färdigprodukter en
fråga om prissättning.

Från dessa länders sida har krav
rests, att de skall kunna i full utsträckning
och i samma takt som övriga länder
få tillgång till frihandelsområdets
marknader utan att därför omedelbart

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24 133

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

behöva binda sig vid några åtaganden.
Krav har också rests på en särskild
fond, som skall möjliggöra sådana investeringar,
att dessa länders industriella
och ekonomiska utveckling kommer
bättre i takt med det övriga Västeuropas.
Jag behöver väl inte säga, att dessa
önskemål inte väckt någon överdriven
entusiasm hos övriga länder. Frågan om
vad man kan komma överens om att
göra är fortfarande öppen.

Som en allmän sammanfattning kan
man med fog säga, att utsikterna att
komma till ett resultat, när det gäller
att skapa ett frihandelsområde, knutet
till den gemensamma marknaden, ljusnat
betydligt under de senaste månaderna.
Även om de praktiska resultaten kan
låta vänta på sig, är fördraget om den
gemensamma marknaden i det närmaste
fullbordat. De återstående ratifikationerna
väntas inte bereda några svårigheter
och därmed är också utgångspunkten
för ett fördrag om ett frihandelsområde
klar. Jag har också pekat
på att frågan om de fortsatta förhandlingarna
även skall få inrymma jordbrukets
ställning förts ur stridslinjen,
åtminstone tills vidare. Det kan tilläggas,
att den resolution som antogs vid
det senaste ministerrådsmötet gav klart
uttryck åt samtliga OEEC-länders vilja
att åstadkomma ett frihandelsområde
parallellt med den gemensamma marknaden.
Enligt min uppfattning är det av
utomordentlig vikt, att dessa diskussioner
även i fortsättningen förs inom
OEEC. Detta garanterar att vi, tills något
bättre uppnåtts, får behålla de institutioner
som där skapats för samarbete
på handels- och betalningsområdet.

Ett gemensamt uppträdande vid de
kommande förhandlingarna bör — det
är den andra orsaken till att jag hälsar
detta med tillfredsställelse — skapa helt
andra möjligheter till hänsynstagande
från sexmaktsgruppens sida iin om varje
land för sig skulle föra dessa förhandlingar.
Jag iir dock samtidigt ange -

lägen att understryka, att svårigheterna
ingalunda övervunnits. Betydelsefulla
problem återstår att lösa. Vad som kan
komma ut av det fortsatta arbetet i Paris
är inte möjligt att säga ännu. Hur
lång tid förhandlingarna kan komma att
kräva kan inte heller sägas för närvarande,
men låt oss hoppas att tidsutdräkten
inte blir för lång. Man kan
emellertid inte ens utesluta möjligheterna,
att sexmaktsfördraget till stora delar
kan komma att stanna på papperet,
särskilt med hänsyn till det svåra läge
i vilket Frankrike befinner sig. Entusiasmen
för sexmaktsfördraget var i
detta land inte överdrivet stor. Kommer
man att kunna räkna på en tillräcklig
förståelse för ett frihandelsområde, som
kan komma att beröva Frankrike några
av de fördelar, som den gemensamma
marknaden skulle ha medfört? Den frågan
anmäler sig osökt. Den kan inte
besvaras i dag.

Slutligen några ord i all korthet om
läget i fråga om de nordiska samarbetsplanerna.
Den första etappen i arbetet,
expertutredningarna, är slutförd och
en diger rapport har offentliggjorts. Den
innehåller bland annat förslag om införande
av en gemensam marknad i tullunionens
form för omkring 80 procent
av det samlade varuområdet i de skandinaviska
länderna och Finland. Bland
experterna har enhällighet nåtts på
praktiskt taget alla punkter. När direktiven
utformades för detta arbete siktade
man till en gemensam marknad,
som omfattade 60 eller i bästa fall 70
procent av varuområdet. Förväntningarna
i det hänseendet har sålunda överträffats.
Inom kort kommer regeringen
att ta ställning till frågan, om de ekonomiska
utredningarna skall utsträckas
även till återstående varuområden.

Bland andra rekommendationer som
den nordiska rapporten innehåller kan
nämnas inrättandet av en internordisk
investeringsbank, som skall kunna bidra
till finansieringen av gemensamma projekt.
Rekommendationer om handels -

134 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

politiskt samarbete och rekommendationer
om samarbete på forskningens och
utbildningens område ingår också. Även
frågan om produktionssamarbete beröres.
Rapporten kommer inom den närmaste
tiden att utsändas till organisationer
och myndigheter för att bereda
dem tillfälle att säga sin mening.

Det är, som var och en förstår, knappast
möjligt att i dag uttala sig om utsikterna
eller den tänkbara tidpunkten
för ett förverkligande av dessa planer.
De västeuropeiska samarbetsplanerna
har ju blivit ett i hög grad komplicerande
moment. Innebörden och formerna
för detta senare samarbete kan ju inte
anges ännu. Experterna har emellertid
redan fått uppdraget att utarbeta en
tilläggsrapport om sambandet mellan
en nordisk gemensam marknad och ett
västeuropeiskt frihandelsområde. Den
bör kunna föreligga när sikten i Paris
klarnat och frihandelsområdets konturer
kan skönjas. Redan i den rapport
som nu föreligger redogöres för de problemställningar
som här anmäler sig.
Experterna har redan på grundval härav
ansett sig kunna dra den slutsatsen,
att den gemensamma nordiska marknaden
väl bör kunna förenas med planerna
på ett europeiskt frihandelsområde.
Jag skall inte här upprepa skälen. Jag
har redan tagit kammarens tid i anspråk
allt för länge. Jag vill andast betona, att
jag delar den uppfattningen att det kan
vara till fördel för alla de nordiska länderna
med en gemensam marknad som
en förberedelse till och senare som en
del av ett europeiskt frihandelsområde.
Någon konkurrens mellan dessa två projekt
finns enligt min mening inte. De
är väl förenliga med varandra, och båda
är lika angelägna.

Herr talmannen hade nu återtagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det var mycket intressanta
upplysningar handelsministern

hade att lämna. Jag för min del skulle
beklaga om så viktiga frågor som en
gemensam marknad, tullunion och frihandelsområde
skulle debatteras vid
denna sena tidpunkt i trötthetens tecken.
Dessa frågor är av så genomgripande
betydelse för hela vårt näringsliv
och över huvud taget den ekonomiska
framtiden här i landet, att jag
instämmer i den förhoppning, som tidigare
uttalats här i dag, att vi skall få
en speciell debatt i dessa frågor, då vi
verkligen i lugn och ro och ingående
kan debattera dem.

Jag skall, herr talman, inte närmare
gå in på den ekonomiska politiken.
Det är klart att den enskilde medborgaren,
som på sista tiden hört så mycket
talas om budgetunderskott och felräkningar
i statsbudgeten, frågar sig hur
det egentligen står till med statens affärer.

Själv har jag framställt en interpellation
till finansministern beträffande
de ekonomiska framtidsutsikterna
för staten och skall därför inte beröra
frågan i dag utan vänta till det senare
tillfälle i höst då denna interpellation
kommer att besvaras.

Jag skulle i stället, herr talman, vilja
uppehålla mig vid det framlagda regeringsprogrammet.
Jag tycker att programmet
fick ett särskilt intresse genom
några ord som statsministern fällde
i en replik tidigare i dag, då han sade
att regeringsprogrammet inte bara avser
stundens politik utan berör frågor
som skall lösas ända fram på 1960- och
1970-talen. Därmed blev det alltså klarlagt,
att regeringsprogrammet inte är
ett program bara för några korta månader,
som denna regerings livstid beräknas
till, utan är det socialistiska
framtidsprogram som särskilt de unga
socialdemokraterna väntat på när socialdemokratien
befriats från den belastning
som de anser att bondeförbundet
har utgjort. Mot den bakgrunden
kan jag instämma med herr Heckscher
i att det finns mycket som man skulle

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24 135

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

vilja ha ytterligare belyst i ett program
av sådan karaktär. Jag skall nu inte
upprepa herr Heckschers frågor, som
jag fann relevanta, utan jag skall i stället
lägga till några ytterligare frågor.

Jag läste i dag igenom det socialdemokratiska
efterkrigsprogrammet, som
såvitt jag känner till inte har förklarats
ha upphört att gälla. Jag fann där
givetvis en del punkter som är gemensamma
för programmen, t. ex. att prisstegringar
skall förhindras, vilket ständigt
återkommer i alla socialdemokratiska
förklaringar. Men på andra punkter
finns det motsättningar mellan de
två programmen, och det vore intressant
att få dem ytterligare belysta.

I det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet
sade man, att utrikeshandeln
måste läggas under samhällets ledning.
Den nya regeringsförklaringen
säger att det är viktigt att vi har en fri
utrikeshandel. Det vore intressant att
få en närmare kommentar till dessa såvitt
jag kan se helt oförenliga ståndpunkter.

På ett par områden yttrar man sig
inte alls i det nya regeringsprogrammet.
I efterkrigsprogrammet sade man
att försäkringsväsendet skulle förstatligas,
men jag ser ingenting om detta i
det nya regeringsprogrammet. Visserligen
meddelade handelsministern i gär,
att det pågår vissa undersökningar i
departementet, men han tilläde att de
var fullständigt förutsättningslösa. Det
skulle vara intressant att höra, i vilken
utsträckning man nu håller fast vid
den programpunkten. Det finns också i
efterkrigsprogrammet en punkt om att
hyreshus i städerna skall överföras i det
allmännas ägo, en sak som jag inte finner
omnämnd i det nya regeringsprogrammet.

Det finns emellertid en sak som jag
tycker är särskilt intressant, nämligen
att man i regeringsförklaringen i dag
säger, att de mindre företagen spelar
en viktig roll för ett effektivt utnyttjande
av våra produktionsresurser. Jag

skulle vilja fråga, på vilket sätt de skall
spela den rollen. I punkt 23 i efterkrigsprogrammet
står det nämligen: »Inom
flera näringsgrenar är företagsamheten
splittrad på alltför många enheter för
att produktionen skall kunna bedrivas
på ett effektivt och planmässigt sätt.»
År 1944 ansåg man alltså att det fanns
för många småföretag och att antalet
behövde reduceras för att näringslivet
här i landet skulle bli rationellt. I den
nya regeringsförklaringen säger man
något svävande, att de mindre företagen
spelar en viktig roll. Det vore verkligen
intressant att få höra vad man
egentligen menar på den punkten.

Vi har på vår sida för länge sedan
lagt fram förslag som skulle ge den
mindre företagsamheten bättre förutsättningar
att arbeta — vi har t. ex. lagt
fram förslag till förlustutjämning. Det
skulle vara intressant att också få litet
närmare belyst hur regeringen tänker
sig den saken och om den anser det
finnas förutsättningar för att den utredning
som nu pågår verkligen skall kunna
lösa detta problem.

Till sist, herr talman, några ord om
pensionsfrågan. Jag tycker det är viktigt
att slå fast, att när man nu talat så
mycket om pensionskampanjens avigsidor,
bör man i alla fall erkänna, att
den haft en god sak med sig, nämligen
att den för hela vårt folk har aktualiserat
pensionsfrågan. Det har blivit klart
för de flesta människor, att ålderstrygghet
inte får vara ett privilegium för
vissa samhällsgrupper, att omotiverade
klasskrankor bör rivas och att pensionsfrågan
måste få en riktig lösning.
Det är underligt att man skall behöva
upprepa gång på gång att striden mellan
linje 1 och linje 3 inte gäller huruvida
vi skall ha pensioner eller inte, utan
hur vi på bästa sätt skall kunna lösa
pensionsfrågan för vårt folk.

Och så några ord om folkpensionen.
Herr Ohlin sade tidigare i dag, att man
inte kan lösa frågan om den tilläggspension
vi skall ha på 1980-talet utan att

136 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

veta, hur folkpensionen skall se ut vid
den tiden, eftersom man tydligen avser
att koppla ihop de två pensionerna. Då
sade socialministern, att herr Ohlin
förde något slags överbudspolitik i folkpensionsfrågan.
Det kan väl inte vara så
att socialministern möjligen menar, att
den princip som vi här i riksdagen varit
överens om, att folkpensionärerna
skall få andel i den allmänna standardhöjningen,
helt plötsligt skulle karakteriseras
som något slags överbudspolitik.
Det tror jag inte att vi för vår del är
beredda att instämma i.

Herr GERHARD NILSSON i Gävle (h):

Herr talman! I min egenskap av ordförande
i den näringsorganisation, som
representerar landets hantverkare och
mindre industriföretagare, får jag en
daglig kontakt med de enskilda företagarnas
problem inte bara inom mitt eget
yrke utan inom hela den sektor, som
omfattas av våra ett fyrtiotal yrkesförbund
och branschorganisationer.

Jag skall inte ge mig in på den ekonomiska
politiken och de konsekvenser
den medfört för det svenska näringslivet
på olika områden. Jag vill bara
understryka, att huvudparten av vad
här tidigare sagts i remissdebatten av
dem, som berört det svenska näringslivet
i samhället av i dag, gäller i minst
lika hög grad de små företagen som
de större företagen, på vilka senare man
i allmänhet tänker i första hand, när
man talar om det svenska näringslivet.

Men, herr talman, jag vill inte försumma
att påpeka det faktum att inte
mindre än närmare 40 procent av de
sysselsatta inom industri och hantverk
här i landet kommer från gruppen hantverk
och småindustri.

Denna siffra, tillåter jag mig säga, belyser
näringsgruppens stora betydelse
för landet och den påfordrar också att
man ifrån de instanser, som har att bestämma
över utvecklingen, kan vänta
tillbörlig hänsyn till de mindre före -

tagens speciella behov och deras speciella
svårigheter.

Herr Gustafson i Göteborg har nyss
läst upp vad som står i regeringsförklaringen
på två rader beträffande betydelsen
av småföretagen i detta land,
och jag vill därför inte upprepa vare
sig detta eller de frågor han ställde i
detta sammanhang. Jag vill bara gärna
understryka vad han har sagt. När jag
framhåller detta menar jag inte att vi,
som företräder de mindre företagen,
på något sätt vill inta en favoriserad
ställning. Det är inte nödvändigt, utan
den inneboende kraft, som de mindre
företagen har och som de under svåra
årtionden givit prov på, är tillräcklig
för att klara dem i ett normalt samhälle.
Men vad vi å andra sidan kan fordra
är att i den mån i landet införes bestämmelser
eller vidtages åtgärder, som
man av mer eller mindre välgrundade
anledningar anser vara till godo för
landet men som medför påfrestningar
för företagen, man söker sådana vägar
som gör att de mindre företagen icke
försättes i ett sämre läge än företagsamheten
i övrigt.

Vi kan nämligen inte, herr talman,
komma ifrån att åtskilliga av de restriktioner,
speciellt på det kreditpolitiska
området, som vi har haft under de senaste
åren, i särskilt hög grad drabbat
just de mindre företagen.

Vi lever för närvarande i ett land,
vars ekonomi präglas av en knapphet
på kapital. Det är givet att när det gäller
att få ett lån, så står de först i kön
och får den bästa utdelningen, som har
de bästa säkerheterna att lämna. Dagens
småföretagare har liksom gångna liders
småföretagare i allmänhet mycket få
realsäkerheter att lämna. Han har sin
yrkesutbildning, han har sina allmänna
kunskaper men han har inte stenhus
på egen grund.

För att minska dessa svårigheter har
riksdagen beviljat särskilda lånemedel
till hantverket och den mindre industrien.
Vi har de direkta lånemedlen,

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24 137

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

som lämnas ut genom företagareföreningarna.
Vi har de s. k. industrigarantilånen,
där staten under de tre sista
åren borgat för 10 miljoner kronor per
år. Vi har förra årets särskilda anslag
på 30 miljoner kronor, vilket nu är
praktiskt taget uppätet.

Det vare mig helt främmande att på
något sätt säga nej tack till dessa speciella
åtgärder från statens sida, vilket
man i en del av pressen velat beskylla
mig för. Lånebeloppen har varit och är
nödvändiga i det läge, som uppstått,
och jag vill gärna uttrycka, att åtskilliga
företagare i landet har all anledning att
vara glada åt denna möjlighet till krediter.

För några veckor sedan har jag i
egenskap av vice ordförande i företagareföreningarnas
förtroenderåd undertecknat
en skrivelse till Konungen där
vi hemställt om att erhålla ett lånebelopp
på ytterligare 30 miljoner kronor.
Men samtidigt som jag deltog i denna
åtgärd kunde jag inte låta bli den reflexionen,
att det måste vara något galet
att en näringsgrupp i landet skall
behöva begära ett speciellt anslag för
låneändamål. Enbart förekomsten av
dessa speciella åtgärder till stöd för en
näringsgrupp, vars styrka i och för sig
borde kunna vara tillräcklig, måste
visa på att det är något skevt med behandlingen
av näringslivet.

De gångna årens politik har fört oss
fram till det läge, i vilket vi befinner
oss i dag. De sista rapporterna från
konjunkturinstitutet visar i varje fall
tecken på en viss balans. Jag vill bara
uttrycka den förhoppningen, att dessa
tecken skall visa sig vara riktiga och
att vi skall komma i ett läge, där den
sunda konkurrensen mellan olika företag
skall kunna utgöra grunden för ett
framåtskridande och där inte statliga
mer eller mindre motiverade bestämmelser
skall hindra verksamheten.

.lag skall inte här gå in på pensionsfrågan.
.lag vill dock bara erinra om
att eu av de väsentligaste orsakerna till

varför vi från hantverket och den mindre
industrien icke kunde gå med på
utformningen av pensionen på det sätt,
som företrädarna för linje 1 föreslog,
var den att detta förslag förutsatte, eller
kanske jag snarare skall säga fortfarande
förutsätter, en central fond på efter
vad jag kunnat förstå 50 å 60 miljarder
kronor.

Företrädare för obligatorielinjen har
visserligen sagt att dessa pengar också
skall komma näringslivet till godo, att
pengarna inte skall ligga sterila utan
komma ut i marknaden. Det är fullständigt
klart att detta måste vara riktigt,
delvis, men jag hyser allvarliga
farhågor för att de mindre företagen i
ett sådant läge kommer att få ännu större
svårigheter på kapitalområdet än
tidigare. Det har nämligen i olika debatter
sagts, att kapitalet skulle ställas
till de progressiva företagens förfogande.
Det torde inte vara det lättaste för
en enskild yrkesman, duktig och kunnig
men utan många års verksamhet bakom
sig, att bevisa att just hans företag är
ett progressivt företag, ett företag som
alltså är berättigat att få lån av dessa
statliga medel. Utvecklingen torde väl i
stället bli den, att det endast blir de
företag, som under åtskilliga år bevisat
att de är progressiva, som kommer att
få lånemedel. Ett sådant system, i varje
fall som det tidigare skisserats, skulle
sålunda i verkligheten innebära ett
prioriterande av andra företagsformer
på de mindre företagens bekostnad, en
utveckling som jag såsom företrädare
för landets hantverk och småindustri
absolut inte kan acceptera.

Jag nämnde nyss att jag icke ämnade
gå in på pensionsfrågan, men jag kan
trots detta icke underlåta att göra ytterligare
ett påpekande. Linje 1 :s ursprungliga
utformning, d. v. s. den som framlades
innan systemet började erhålla
utsmyckning de senaste dagarna före
folkomröstningen, innebar de facto att
en löntagare skulle kunna erhålla en
tilläggspension på över 16 000 kronor,

138 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

medan företagaren förutom folkpensionen
fick rätt att teckna en frivillig tilläggspension
på 3 000 kronor. I pensionsdebatterna
påstods att en av orsakerna
härtill var att hantverksorganisationen
icke önskade att företagarna
skulle placeras in i systemet. Ett
sådant yttrande är givetvis fullständigt
horribelt. Det var hela systemet som
sådant som vi icke kunde acceptera.
Men givet är, att om en pension skulle
införas enligt linje 1, så är det ett oeftergivligt
krav från landets företagare att
dessa inte skall försättas i ett sämre
läge än löntagarna utan i varje fall få
möjlighet att pensionera sig på samma
villkor och till samma kostnader som
de hos dem anställda.

Jag nämnde nyss att en av de tillgångar,
som en hantverkare eller mindre
industriföretagare i dag i allmänhet
har och som kan räknas som en säker
tillgång, är hans yrkesskicklighet. Han
har skaffat sig en ordentlig yrkesutbildning.
Jag behöver kanske knappast
i detta sammanhang erinra om att åldersgruppen
15—19 år kommer att öka från
450 000 till 600 000 under åren 1955—
1960. En stor del av dessa ökade ungdomskullar
kommer att söka sig till en
praktisk yrkesutbildning.

Kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning
begärde för budgetåret 1957/58 i
sina petita ökade anslag. Jag är fullt
på det klara med nödvändigheten av
att staten sparar på olika områden,
men jag kan inte förstå annat än att
utgifter på yrkesutbildningsområdet i
verkligheten måste innebära en besparing
för landet med tanke på den ökade
produktion bättre utbildad arbetskraft
kan prestera. Man kan inte räkna
så kortsiktigt att huvudsaken anses vara
att vi i dag sparar en eller två miljoner
kronor. Om en utgift på en miljon
kronor i dag motsvaras av en ökad produktion
som lämnar en vinst av detta
belopp och mer inom överskådlig framtid,
är det i verkligheten en besparing
att ge ut dessa pengar. Frågan om rik -

tiga anslag till yrkesutbildningen är
icke en politisk fråga utan en allmänt
nationell fråga, som borde stå över
partilinjerna. Riksdagen har också beviljat
betydligt ökade anslag under de
senaste åren.

Med hänsyn till den sena timmen
skall jag, herr talman, inte här gå in
på några enskilda detaljer på detta område.
Vi kommer senare att få tillfälle
att diskutera denna fråga i samband
med behandlingen av vederbörande petita.
Orsaken till att jag ändå berör
detta något är, att insatser på just det
område som jag närmast tänker på,
nämligen beträffande yrkesutbildningen
hos hantverksmästare på mästarverkstäderna,
kommer att medföra en
utökning av yrkesutbildningsmöjligheterna
omedelbart, utan att man behöver
invänta färdigbyggandet av yrkesskolor,
verkstadsskolor etc. Jag vill erinra
om de bidrag till yrkesutbildning hos
hantverksmästare, som år efter år föreslagits.

Överstyrelsen för yrkesutbildning begärde
i sina petita för budgetåret 1957/
58 11 miljoner kronor som bidrag till
driften av centrala yrkesskolor, 34 miljoner
kronor till driften vid lokala
yrkesskolor och 10 miljoner kronor
som bidrag till byggnadsarbeten vid
yrkesskolor, d. v. s. sammanlagt 55 miljoner
kronor. De egentliga yrkesskolornas
utbyggnad har fortgått ganska
programenligt. Denna utveckling är naturligtvis
mycket tacknämlig, men den
är dyrbar — yrkesskolorna belastar,
som jag nyss nämnde, i år riksstaten
med ett belopp av 55 miljoner kronor
— och systemet är trots allt ganska
trögrörligt. Det tar förhållandevis lång
tid att inrätta skolverkstäder, man riskerar
att komma för sent, och när man
väl hunnit ifatt behovet och detta kanske
minskar, står man där med full
uppsättning lokaler, maskiner och lärare,
som ej helt kan utnyttjas. En smidigare
och väsentligt billigare väg, som
snabbt leder till målet, är att jämsides

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24 139

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

med den nyss nämnda utbildningsformen
utnyttja den, som kan erhållas genom
ökade anslag till främjande av
praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare.

För detta ändamål begärdes cirka 1,5
miljoner kronor, d. v. s. ett förhållandevis
litet belopp. Förslaget innebar
1 000 s. k. bidragsrum, vilket antal av
riksdagen nedprutades till 800. Bidragen
rör sig för närvarande om 1 500
kronor allt som allt för en treårig eller
fyraårig utbildning, medan kostnaden
för motsvarande skolmässiga utbildning
är 12 000 å 16 000 kronor per elev. Jag
har svårt att förstå att man inte i större
omfattning utnyttjar denna billiga
form av utbildning och på det sättet
sparar stora belopp till statskassan. Då
dessutom utbildningen med tillhjälp av
dessa bidrag sker direkt hos den enskilde
hantverksmästaren vid det företag,
som han har och som redan är i
verksamhet, innebär en ekonomisk insats
på detta område en mer eller mindre
omedelbar utdelning. Utbildningen
kan påbörjas omedelbart, och man behöver,
som jag nämnde, inte invänta
färdigställandet av särskilda skollokaler
etc. Dessutom kan man smidigare
avveckla anslagen, när ungdomskullarna
åter minskar om något årtionde.

Herr talman! Om jag skulle försöka
att mycket kort sammanfatta vad jag
anser vara av vital betydelse för landets
hantverkare och mindre företagare
inom såväl produktion som distribution
blir det följande.

Låt oss se till, att det ekonomiska klimatet
i vårt land blir företagsvänligt
och att den ekonomiska politiken utformas
så, att den icke favoriserar vare
sig de stora eller de små företagen och
att — detta, herr talman, är ett oeftergivligt
villkor — de mindre företagen
icke, som nu är fallet, försätts i ett
sämre läge än andra företagsformer.

Det andra är att vilket system som än
skall läggas till grund för en pensionering,
måste det utformas så, att det

blir en jämställdhet mellan löntagare
och företagare. Företagarna måste få
möjligheter att, om de så önskar, erhålla
en pension för sig och de sina på
samma villkor och till samma kostnader
som kommer att gälla för deras anställda.

Till sist, herr talman, vill jag understryka
att en av orsakerna till att det
är möjligt för oss att så ofta framgångsrikt
konkurrera på exportmarknaden
är den svenska kvaliteten. Kvaliteten
upprätthålles genom skickliga och yrkeskunniga
arbetare och företagare.
Det finns all anledning för oss att
slå vakt om begreppet den svenska kvaliteten,
men för att vi skall kunna göra
det fordras, att samhället ställer tillräckliga
resurser till yrkesutbildningens
förfogande. Dessa resurser måste dessutom
vara av den omfattningen, att
icke någon, som önskar en yrkesutbildning,
på grund av bristande resurser
ställs utanför.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Statsminister Erlander
talade i dag riktigt lyriskt om behovet
av växling vid makten. Det var nödvändigt,
menade han, att regering och
opposition bytte plats litet då och då,
om jag nu sammanfattar honom så kort
som möjligt. Det hade då varit mycket
intressant att få höra vilket recept herr
Erlander för sin del har för att underlätta
sådana skiften. Jag tycker att
man hade rätt att vänta sig något positivt
i den vägen, när han nu talade
som han gjorde.

Vi har verkligen fått klart för oss,
inte minst genom herr Hedlunds anförande
i dag, att det som för närvarande
hindrar ett sådant skifte är första kammarens
egendomliga sammansättning.
Den försvårar ett annat regeringsalternativ
just nu. Det hade då varit naturligt
för herr Erlander att knyta an till
detta och t. ex. på herr Ohlins fråga
säga, alt han nästa år var villig se till
att vi får en ändring av valordningen

140 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

för första kammaren. Detta kunde medföra
att vi fick ett som herr Erlander
tyckte naturligt skifte vid makten. Men
av detta blev det ingenting! Herr Erlander
hänvisade till att författningsutredningen
skall komma med ett förslag
så småningom. Det hoppas jag också,
eftersom jag sitter med i den utredningen.
Men vi vet alla, att det kommer
att dröja. Men det spelar tydligen
för herr Erlander inte någon roll —
eller rättare sagt — det spelar en mycket
stor roll för honom, ty han får härigenom
möjligheter att helt enkelt
bara vänta. Han anser sig inte behöva
ta konsekvenserna av sitt eget ställningstagande.
Med det underliga representationsskick
vi har kan han med
kommunisternas hjälp fortsätta att regera.

Av hans tal om skifte vid makten blev
det alltså inget resultat. Vad kallar man
sådant? Jag vet inte riktigt, hur man
skall karakterisera det. »Läpparnas bekännelse»
kan kanske vara en lämplig
rubrik. Om det sade redan Jakob på sin
tid att »Tro utan gärningar är död».
Jag måste tyvärr säga, att det är en
träffande karakteristik av den nuvarande
regeringschefens ståndpunktstagande
i denna fråga.

Nu skall det erkännas att herr Erlander
verkligen inte har det lätt i detta
sammanhang. Man hade väntat ett konkret
besked, hur han tänker göra när
det gäller kommunisterna. Skall han begagna
sig av kommunisterna som räddare
av sin egen position? Herr Erlander
svarade bara: »Om kommunisterna
röstar mot oss, får vi väl gå.» Det är
också en form av besked, men det är
inte ett besked av det slag som man kan
kräva av en regeringschef, när han
framträder inför folkrepresentationen
för första gången.

Det skulle vara mycket intressant att
få höra, vad vår socialdemokratiska regering
anser om socialdemokratiska regeringars
i Danmark sätt att handla i
liknande situationer. Herrar Hedtoft

och H. C. Hansen har en helt annan teknik
än den som man nu kan vänta sig
från den nya regeringens sida.

Under de år kommunisterna har haft
möjlighet att vara utslagsgivande i folketinget
i Danmark har inte någon fråga
avgjorts på grund av att de har tagit
ställning för eller emot. Detta är ett
ofrånkomligt faktum. Det blir därför
intressant att se, om den socialdemokratiska
regeringen i Sverige kommer
att uppträda på samma sätt.

Hur har man då gjort i Danmark? Jo,
man har antingen underlåtit att lägga
fram en fråga, där man vetat att kommunisterna
vid voteringen skulle vara
utslagsgivande, eller också har man
lagt fram frågan men låtit den ligga
på bordet mycket länge — det kan man
göra i Danmark — eller också har man
kompromissat. Några andra alternativ
har man inte använt sig av.

Jag skall här endast ta två exempel
på hur man gått till väga. Man har i
Danmark en fråga, som vi inte har diskuterat
så mycket här i landet, nämligen
de s. k. grundskatterna. Där hade
socialdemokraterna, retsforbundet och
kommunisterna under regeringen Hedtoft
en ganska likartad uppfattning, och
det var allmänt bekant. Om frågan fördes
fram till votering i folketinget, så
visste man att kommunisterna skulle
fälla utslaget. Det var de som skulle
klara regeringen Hedtoft. Vad gjorde
den socialdemokratiska regeringen i
Danmark då? Jo, den förde fram frågan
till folketinget, men där får den ligga
bordlagd i udvalget. Man gör det därför
att man inte vill räddas av kommunisterna.
Man väntar nu på det, som
man brukar uppnå i Danmark, nämligen
att till slut kunna åstadkomma en
hygglig kompromiss. Det var just vad
man lyckades med i det andra exempel,
som jag nu skall ta.

År 1953 hade man i Danmark en
för alla partier viktig fråga uppe
till behandling, nämligen frågan hur
den kommunala vallagen skulle revi -

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24 141

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

deras. Även där hade socialdemokraterna,
retsforbundet och kommunisterna
gemensamma intressen, och de hade
fått majoritet, om ärendet förts fram i
folketinget. Men så skedde inte. För att
undvika att kommunisterna skulle fälla
utslaget gjorde de demokratiska partierna
en kompromiss, och därmed föll
den frågan bort.

Jag har tagit dessa två exempel, men
jag skulle kunna anföra många fler
för att visa, att man i Danmark inte
bara deklarerar om att man inte tycker
om kommunisterna och att man inte
vill räkna med deras röster. Man tar
där också konsekvenserna av sitt ställningstagande
och vägrar att låta kommunisterna
få fälla utslaget.

Men visst gör man deklarationer. Vi
kan t. ex. se på Hedtofts mycket flotta
deklaration den 19 oktober 1949. Den
torde med fördel kunna läsas av en hel
del regeringsledamöter. Men man nöjer
sig inte i Danmark med att säga, att
röstar kommunisterna emot oss, så får
vi väl gå.

Det skall nu bli intressant att se hur
regeringen Erlander kommer att handla.
Vi kan givetvis lugna oss och se
tiden an, och det kommer väl alltid någon
fråga, som kan bli ett skolexempel
därvidlag. Den kanske kan komma relativt
snart. Men nog är det ett fattigdomsbevis
att inte regeringen, när den
första gången träder fram inför folkrepresentationen,
vågar säga hur den
tänker handla i sådana fall. Detta sätt
att undvika att klargöra sin ställning
tror jag att svenska folket har svårt för
att fatta.

Det räcker sålunda inte med de allmänna
deklarationerna, utan det är
nödvändigt att här få ett omedelbart
besked om hur regeringen tänker handla
i sådana lägen som jag här berört.
Det intressanta är, att man i Danmark
verkligen visat på ett sätt att klara den
här saken, andra sätt kan kanske tänkas.
Jag överlåter med fullt förtroende
till regeringen att själv bestämma hur

den skall handla, men det går inte att
bara säga: Vi får vänta och se, och röstar
kommunisterna mot oss, så går vi.

Denna situation har mycket intressanta
författningsmässiga aspekter. Jag
skall inte gå in på dem, utan bara ännu
en gång slå fast, att det är intressant
att alla demokratiska partier i vårt land
har sagt ifrån, att det är andrakammarparlamentarism
som skall råda.

Det nuvarande tvåkammarsystemet
är alltså i och med denna debatt redan
utdömt. Hur man skall kunna ha ett
reviderat tvåkammarsystem och ordna
det så, att det skall kunna vara andrakammarparlamentarism,
överlåter jag
åt dem som vill bevara tvåkammarsystemet
att avgöra. Det enklaste vore
naturligtvis, att vi övergick till ett enkammarsystem.

Jag noterade med tillfredsställelse, att
herr Erlander sade, att det är möjligt
att det nu finns starkare skäl att genomföra
en sådan åtgärd än tidigare.
Det är alltså möjligt att den svenska
socialdemokratien kan tänkas gå tillbaka
till det som var en av dess huvudståndpunkter,
när det gäller det parlamentariska
statsskicket i Sverige.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Under de diskussioner,
som partiledarna under regeringskrisen
förde i radio och TV, gjorde statsministern
det uttalandet att det inte behövdes
någon samlingsregering för att genomföra
i och för sig nödvändiga beslut,
även om dessa av folket uppfattades
som impopulära. Med ovanligt
eftertryck prisade statsministern den
fria debatten i sådana ömtåliga frågor,
och han slog fast att en skicklig opposition
var för landet lika viktig som en
skicklig regering. Avgöranden, fattade
som kompromisser mellan partierna
bakom statsrådsberedningens slutna
dörrar, utmålades som en styggelse, ja
nära nog som något odemokratiskt.
Statsministern har här i dag upprepat
flera av dessa kommentarer, och herr

142 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

Wedén har tidigare i kväll diskuterat
vad som ligger bakom begreppet »kompromisser
mellan partierna, fattade
bakom statsrådsberedningens slutna
dörrar». Jag skall därför inte ägna mig
åt att kommentera den saken, även om
det skulle ha sitt intresse att påpeka att
just det arbetssättet måste ha varit det
dominerande i den nu avslutade koalitionsregeringen.
Där utgjorde väl just
sådana kompromisser, åstadkomna vid
statsrådsberedningen, en betydande del
av arbetet. Men det är ju inte så lätt
för en oppositionsledamot att veta något
bestämt om den saken.

Jag finner det däremot motiverat att
ägna några reflexioner åt den större
fråga, som statsministern berörde, nämligen
om de politiska partiernas motståndskraft
mot allmänna opinionen
och deras förmåga att på egen hand
driva och genomföra s. k. impopulära
åtgärder. Det rör sig här om ett av
demokratiens svåraste problem, och det
avfärdades alltför lätt av statsministern
i hans vilja att just nu polemisera
mot samlingsregeringstanken. Detta är
ett problem som inte bara berör det
just nu regeringsbärande partiet utan
tvärtom sysselsätter stora delar av den
demokratiska världen. Det är visserligen
här i Sverige som uttrycket »servicedemokrati»
har präglats av professor
Westerståhl, som ett uttryck för
den iakttagelsen, att politikerna skulle
tävla i att, som någon har sagt, »ställa
sig in hos medborgarna genom att lova
att tillfredsställa deras aktuella behov».
Men på många håll i världen har man
gjort den iakttagelsen, att de politiska
partierna i mycket större omfattning
nu än under demokratiens genombrottsår
åsiktsmässigt ställer sig till folkets,
d. v. s. i stor utsträckning de
marginella väljargruppernas, förfogande.
Man möter den särskilt utpräglad i
Förenta staterna, där endast två stora
partier konkurrerar om samma marginella
grupper.

Den amerikanske publicisten Walter

Lippmann har här i dag av statsministern
rekommenderats oss alla till läsning
och begrundan. Alldeles oavsett
statsministerns rekommendation hade
jag faktiskt tänkt diskutera Lippmanns
stora verk »The public Philosophy»,
som han påbörjade 1938 och inte blev
färdig med förrän 1954. Där menar han,
att dessa tendenser hos politikerna är
helt avgörande för demokratiens framtid.
Han kallar dem »den demokratiska
sjukdomen», och den består enligt hans
diagnos i att de moderna politikerna,
när de ställer ett förslag, i alltför hög
grad frågar sig, inte om det är bra utan
om det är populärt eller kan bli populärt.
Som en följd av detta sätt att resonera
kan, enligt Lippmann, den demokratiske
politikern inte, som han borde,
gå ett tydligt steg före allmänna
opinionen. Det är tvärtom en allmän
regel, säger han, att den demokratiske
politikern inte får ha rätt för tidigt,
om han skall lyckas. Churchills framgångsrika
kritik av Miinchenpolitiken
var ett av de stora undantagen från
regeln, konstaterar Lippmann.

Nils Kellgren har i sin programskrift
om den svenska socialismen helt accepterat
tanken på politikerna som behovstillfredsställare.
Han säger: »Den
politiska verksamheten har inte endast
till uppgift att infånga och materialisera
olika behov, som större eller mindre
samhällsgrupper ger uttryck åt, utan
också skapa behov, väcka mer eller
mindre omedvetna önskningar och ge
dem politisk form.» Denna tanke bygger
alltså på uppfattningen, att de behov
som finns eller går att väcka är
de ur politisk synpunkt förnuftiga,
d. v. s. att en politik som genomför populära
åtgärder också är riktig.

Kellgrens kollega i LO, Clas Erik
Odhner, har i en nyutkommen bok, som
heter Framtidens socialism, anmält en
avvikande syn, som stämmer överens
med Walter Lippmanns. Odhner formulerar
sitt politiska ideal så här: »Enligt
min mening går politiken i ändå högre

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24 143

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

grad ut på att genomföra och genom
upplysning möjliggöra kloka åtgärder,
som kanske inte alltid är så populära.
Politiken kan inte enbart vara en konkurrens
mellan jultomtar.»

Odhner slutredigerade sin bok redan
i våras. Han kunde inte gärna veta att
jultomten skulle bli en så aktuell figur
i svensk politik redan på höstkanten,
nämligen som den person som ensam
skulle stå för kostnaderna för de obligatoriska
tilläggspensionerna.

Men om man i pensionsfrågan kan
konstatera, att det var den socialdemokratiska
linje 1 som hårdast drabbats
av vad Lippmann kallar den demokratiska
sjukan, så betyder det, såvitt jag
kan förstå, inte att linje 2 och linje 3
skulle ha varit helt opåverkade av strävan
att särskilt uppmärksamma vissa
väljargruppers önskningar och att de
enbart var utformade i syfte att lösa
familje- och ålderstryggheten för de
grupper i samhället, som står utanför
de redan existerande tjänstepensionerna.
Jag säger detta för att understryka,
att jag inte syftar enbart till polemik
utan även till självrannsakan.

Man kan emellertid välja ännu större
och mera dominerande exempel på att
svensk socialdemokratisk politik inte,
som statsministerns inlägg under regeringskrisen
lät påskina, skulle vara oberörd
av svårigheterna att fatta impopulära
beslut. Odhner konstaterar, att inom
den ekonomiska politiken, inkomstutjämningspolitiken
och socialpolitiken
gäller det för politikerna »bara att se
till att de lovar mest och sedan håller
så mycket som möjligt av vad de lovat».
Han tillägger med adress till det
socialdemokratiska partiet: »Penningvärdets
fall visar att man under trycket
av oppositionens överbud försökt hålla

mer än som varit möjligt.----över

huvud taget gör rädslan för impopulära
åtgärder en kraftfull inflationskontroll
praktiskt taget omöjlig. Det är meningslöst
att förse regeringen med medel
för inflationsbekämpning och kon -

troll av näringslivet när den inte törs
tillämpa dem konsekvent. Detta gäller
oberoende av vilken politisk färg regeringen
har.» Dilemmat måste vara
större för en socialistisk regering än
för en liberal regering, som inte har
behov av att åstadkomma den sortens
kontroll över näringslivet.

Den diskussion som förts mellan herrar
Sköld och Rehn i dessa frågor visar
också att det faktiskt, enligt herr Sköld,
är omöjligt för regeringen att föra en så
hård ekonomisk politik som fordras,
om ansvaret för penningvärdet skulle
läggas helt på statsmakterna.

Odhner ser emellertid som socialist
ännu större svårigheter att undvika impopulära
beslut. Han tar exempel som
den ekonomiska planeringen, näringslivets
lokalisering, regionplaneringen,
kommunikationspolitiken, jordbruksrationaliseringen
och övriga grenar, där
man »måste fatta beslut på mycket lång
sikt och där besluten i de flesta fall
måste gynna en grupp och missgynna
en annan». Han tillägger, och jag låter
påståendet stå för hans räkning: »Hur
många goda svenska kronor slösas inte
bort därför att den ''allmänna opinionen’
anses ha en rent religiös tro på
järnvägarnas betydelse för de olika
landsdelarnas näringsliv?»

Efter att ha försökt överblicka dessa
olika områden frågar man sig: Vari består
egentligen den allmänna opinion,
som tvingar de demokratiska politikerna
att ständigt hålla de partitaktiska
och röstmässiga känslospröten ute i
stället för att först och främst inrikta
sig på att konstruera sakliga lösningar?
Den enklaste förklaringen får man i
den nästan klassiska definition på demokratien
som Josef Schumpeter skrivit,
nämligen att demokratien helt enkelt
är politikernas kamp om väljarnas
röster för att nå makten. Men måste
man nöja sig med en sådan förklaring?
Kan man inte komma utöver den? Walter
Lippmann hävdar, att summan av
väljaropinionen utgör »argumentens

144 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

början» i motsats till den större och
slutligare insikt han menar att politikerna
själva har eller bör ha. Odhner,
som funderat en hel del över det här,
säger i polemik mot Lippmann att »den
allmänna opinionen är en föreställning
som främst skapas av politikernas och
de politiska tidningarnas rädsla för att
någon annan politiker eller tidning
skall komma med ett erbjudande som
kan förefalla väljarna fördelaktigare».
Om det vore sant, har vi sannerligen
ordnat det snyggt för oss i demokratien! Jag

tror emellertid inte att någon av
dessa definitioner täcker uppkomsten
av moderna opinioner. Man får gå till
samhällsforskarna och be dem att i enskilda,
representativa fall och med objektiva
iakttagelser studera växelspelet
mellan väljare och valda. Partierna
borde göra det. Professor Westerståhls
undersökningar för författningsutredningen
utgör på denna punkt en början.
Men en sak är nog klar redan nu.
Det är att de valda skulle aldrig kunna
komma i ett så påtagligt beroendeförhållande
till väljarna, om inte partiernas
program vore så vagt utformade, så
föga förpliktande. Så är fallet i Sverige
i mycket hög grad, särskilt med det
socialdemokratiska arbetarpartiets program.
Man kan för det svenska regeringsbärande
partiets del — och jag
håller mig till det, eftersom statsministerns
uttalanden var min utgångspunkt

— uttrycka saken som Olof Palme och
Assar Lindbäck gjort i Tiden: »De
gamla parollerna finns huvudsakligen

— förefaller det — för att skänka glans
åt jubileumsfestligheter och festivitas
åt partiprogrammet.» Man kan också
uttrycka saken såsom Odhner gör i sin
bok: »När statsminister Erlander talar
om det socialistiska samhället menar
han något alldeles annat än de avsåg,
som en gång formulerade partiprogrammets
grundsatser. Det är inte utan att
man ibland grips av en fruktansvärd
misstanke att socialism är på väg att

bli ett honnörsord, som var och en fyller
med sina egna idéer om hur samhället
bör se ut.» Detta står alltså i en
skrift som heter »Framtidens socialism».

Det är inte underligt om Odhner
själv vill försöka ge ett nytt program.
Han hänvisar närmast till två skrifter,
utgivna inom det engelska labour. Eftersom
jag fortfarande inte i första
hand syftar till polemik vill jag understryka,
att den politik Lippmann vill
förnya och finner i sådant behov av
förnyelse är till sina grunddrag liberal.
Och när Tingsten så ofta talar om att
de »stora allmänna åskådningarna smälter
ned till en vag mystik, användbar
i ett slags söndagsförkunnelse vid sidan
av den praktiska politiken», avser han
i lika hög grad att drabba liberalism
och konservatism som socialism med
sin kritik.

När man i somras i den svenska pressen
diskuterade den kommande regeringskrisen
och den svenska politikens
läge i största allmänhet, var det flera
tidningar som menade, att man borde
acceptera att moderna partier inte är
någonting annat än lösa samarbetsgrupper.
Modellen hämtas då från de republikanska
och demokratiska partierna i
USA som är föga annat än valorganisationer.
En särskild motivering för att
välja dessa förebilder skulle ligga i att
man också i Sverige, enligt dessa bedömare,
borde sikta mot ett tvåpartisystem.
Men som Lippmanns kritik visat
skulle vi med det amerikanska systemet
komma direkt ur askan i elden. Med enbart
två partier som kämpar om precis
samma marginalgrupper förstoras partiernas
benägenhet att finna populära
och därmed ibland också osakliga lösningar.

Den väg, herr talman, som jag skulle
vilja rekommendera svenska partier,
oavsett om de sitter i regeringsställning
eller står i opposition, är snarare den
rakt motsatta: att renodla och förtydliga
sina principer och program, så att man

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24 145

Meddelande

i den aktuella politiken inte kan bryta
mot dem utan att dra på sig berättigad
kritik. De kompromisser, som sedan
träffas och bör träffas med andra partier,
kan då också tydligt redovisas. På
den punkten skulle jag vilja ge herr
Hjalmarson rätt i vad han sade här i
dag.

Mot den ofrånkomliga och alltid nära
till hands liggande invändningen, att partiprogrammen
ju inte kan förutse allting,
finns den repliken, att det är bättre att
försöka förutse något än ingenting alls.
Jag tror också att vi efter de senaste tio
årens ideologiska händelselöshet nu
faktiskt är på väg in i en friare period
för svensk politik, mera lik vad som
präglade partiernas uppmarsch inför
efterkrigspolitiken, då de nuvarande
partiledarna förde fram sina ståndpunkter
för första gången och var angelägna
om att formulera dem på ett
långsiktigt sätt.

Där borde det vara möjligt, menar
jag, att under en kommande period vända
sig till medborgarna med mera långsiktiga
formuleringar och krav, utan att
de är förenade med gåvor och löften.
Jag tror att en sådan period är önskvärd
även av det skälet, att service-demokratiens
avigsidor kan leda till en
större och mer allmän politisk olust.

Herr Hjalmarson har i dag funnit det
motiverat att på en framskjuten plats i
sitt partiledaranförande påpeka, att
skönlitterära författare borde dämpa
sitt behov att säga obehagliga sanningar.
Han menade att de som skulle läsa
böckerna riskerar att upfatta skildringarna
som snusk. Kanske hade det varit
mera motiverat att i denna politiska debatt
ägna sig åt de missförstånd som
uppstår, när politiker vänder sig till
allmänheten för att formulera sin syn
på sanningen. Även detta rör ju frågan
om våra moraliska värderingar. När det
har gått så långt att man i Sveriges radio
kallar pensionsomröstningen för politiskt
svineri och när det påstås, att den
propaganda som förekommit före ora10
— Andra kammarens protokoll 1957.

om regeringens politiska program m. m.

röstningen skulle sätta hela demokratien
i fara, tycker jag nog att vi skall
på allvar fundera över den politiska
opinionsbildningens problem.

Odhner, som grubblat en hel del även
över detta problem, menar, att folket
gärna vill se upp till och högakta sina
representanter, men, säger han — jag
citerar utan att instämma med honom:
»Såsom de framträder i all sin gnällighet
i remiss- och valdebatter är det ganska
svårt. Den moderna pressen, radion
och televisionen har plötsligt bringat
dessa representanter i en intim och avslöjande
kontakt med sina väljare. Man
reagerar men ingen fäster det minsta
avseende vid ens reaktion. Då mister
man intresset och vänder det hela ryggen:
''Riksdagsgubbarna pratar bara

smörja. Det är inget att bry sig om!
Dom säger en sak och så gör dom något
helt annat!’»

Personligen tror jag inte att den sortens
reaktioner dominerar svenska folkets
syn på politiken, men de finns, de
är nog tyvärr inte ovanliga. Och redan
det är skäl till att se upp, så att inte
stora grupper av vårt folk hamnar utanför
den demokratiska värdegemenskapen,
utanför samhällssolidariteten.

Statsministern hävdade för några år
sedan i ett principiellt inlägg i en remissdebatt,
att vi i oppositionen hade
mycket stort ansvar för att vi alstrar eller
underblåser en misstro emot staten,
eftersom vi ständigt och jämt kritiserar
statens företrädare, regeringen. Han ville
att vi liksom han själv skulle betona
samarbetets betydelse i det moderna
samhällslivet. Jag tror faktiskt, herr
statsminister, att vi gör det. Jag tror
att det sker men att det inte tillräckligt
uppmärksammas.

I de här dagarna, då arbetsgivarebegreppet
förses med så många hånfulla
epitet, kan det vara av intresse att citera
några rader som skrevs häromdagen
i tidningen Arbetsgivaren just om
detta problem. Det heter där: »Det finns
på sina håll en ingrodd och onyanserad
Nr 24

146 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

antipati mot ''staten’, och förvisso föres
ibland alltför förvildade aversioner till
torgs. Medlen blir då så grova, att de
dömer sina egna upphovsmän och gör
matchen alltför lätt för dem, som sätter
all sin lit till staten. Förmågan och viljan
att finna det rätta lagom mellan ytterligheterna
försvagas och går — när
frågan ställes på sin spets, såsom skedde
i pensionsdebatten — alldeles förlorad.
Då blir ''arbetsgivarna'' symbolen
för kapitalistiska särintressen — medan
de i själva verket gemensamt företräder
grundläggande samhällsintressen —
och ''staten'' en klumpig buse, avklädd
alla sina omistliga funktioner.»

Jag har själv försökt, herr statsminister,
att så långt det går i min propagande
markera, att jag inte kan godta ett sådant
sätt att bilda opinion. Jag har själv
sagt att när jag trätt ut i pensionskampanjen
för linje 3 har jag gjort detta av
det skälet, att jag varit angelägen om att
man snarast möjligt skulle lösa trygghetsfrågorna
för de grupper, som tidigare
ställts utanför. Att jag kunnat argumentera
för linje 3 beror på att jag
varit övertygad om att de svenska arbetsgivarna
verkligen har velat lösa
dessa trygghetsfrågor och detta genom
en sakligt riktigare lösning än den som
politikerna bakom linje 1 kunde åstadkomma.

Jag menar således att det är fel att
tro att opinionsbildningen måste gå efter
de grova linjer, som skulle innebära
att den ene sade att staten var en buse
och den andre sade, att det är kapitalet
som står bakom företrädarna för en liberal
uppfattning.

Men jag erkänner samtidigt att det är
möjligt att vi i vår iver att slå vakt om
individens rörelsefrihet, om rättstrygghet
för den enskilde, om marknadens
frihet ibland har uttalat oss för snävt
om det allmänna. Jag skall erkänna,
herr statsminister, att jag fick en personlig
läxa när jag nyligen satt på det
förortståg som jag dagligen åker med.
Där resoneras ofta politik, i allmänhet

sakligt och hyfsat. Intill mig satt en person,
som lyssnat till ett uttalande av
statsministern i radio, vari statsministern
vädjade om samhällsanda och gemenskapskänsla.
Då sade denne person,
som jag vet annars är en hygglig
och kultiverad man: »Man begär att vi
skall vara solidariska med rena gangsterbandet!» Jag

säger inte detta för att berätta en
s. k. rolig historia, utan jag tycker att
jag upplevde något fruktansvärt, detta
att det kan sägas som en kommentar till
uppgörelserna mellan skilda politiska
riktningar, att man kunde anse att de
som sitter i regeringen var ett gangsterband.
Här har vi verkligen skäl att
pröva oss själva, om vi har andel i att
sådana missförstånd kan uppkomma.

Å andra sidan blir man stundom ledsen
över det bemötande man får vid försök
att peka på möjligheter till samförstånd.
Jag skrev ett par dagar efter pensionsomröstningen
en ledare i en liberal
tidning, innan ännu de olika partierna
tagit ställning i sina beslutande
instanser till hur man skulle ställa sig
i fortsättningen till pensionsfrågan. Jag
vädjade där om att man vid förhandlingarna
skulle lämna alla biavsikter åt
sidan och verkligen gå till detta arbete
i syfte att göra eftergifter från alla håll
och vara beredd att ta sakskäl från motståndarnas
sida.

Herr statsministern hade gjort sig besväret
att låta klippa ur ledaren och
hade den med upp i talarstolen i dag.
Men vad han hade fäst sig vid var några
små piruetter i utkanten av vad partiledarna
upplevt på valnatten. Det var
det enda som intresserade honom, därför
att det gav honom anledning att söka
förlöjliga den partiledare, som han är
van att käbbla med. Jag kan inte finna
det riktigt, herr statsminister, att —
när en företrädare för ett motsatt parti
verkligen försöker att peka på samarbetsmöjligheterna
— då leta upp varje
liten formulering som ger anledning att
framställa vederbörandes meningsrikt -

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24 147

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

ning som mindre lyckad i sina framställningar.
Detta att ens motståndare
alltid ur de självkritiska betraktelserna
letar ut just de klyschor, som man tror
sig kunna använda som slagträn, det gör
att snart sagt ingen politiker över huvud
taget här i landet kan tillåta sig att kritisera
sin egen meningsriktning utan att
framstå som sitt eget partis förrädare.
Det har sagts av Nils Kellgren, som framträtt
i liknande sammanhang, och jag
säger det även för egen del.

Det är kanske då inte så underligt
om opinionsbildningen mellan partierna
kommer att domineras av de partiskiljande
dragen, av dem där allmänheten
inte kan se något som förenar. Det är
därför naturligt för oss här i riksdagen
som företräder ett oppositionsparti att
ständigt och jämt peka just på de resultat,
som man tror sig ha nått genom arbetet
i oppositionen. Och jag tror att
den svenska oppositionen 1957 kan ha
rätt att peka på att samhället är på väg
mot en friare konkurrens och ett större
respekterande av olikheterna mellan
människorna. Jag tror faktiskt att det i
betydande grad är just oppositionens
förtjänst, att nivelleringen något håller
på att komma bort. Det torde också vara
så, att de sparfinansierade egnahemmen
och bostadsrättslägenheterna som
botemedel mot bostadskrisen i stor utsträckning
kan hänföras till den opinionsbildning
som har kommit från
denna sida. När företrädare för Landsorganisationen
och Arbetsgivareföreningen
nu genom arbetsmarknadens
yrkesråd uppmanar sina organisationer
att ändra avtalen så att en grundlig
yrkesutbildning kan löna sig bättre i
framtiden än förr, är det ett resultat av
denna målmedvetna men kanske ibland
något tillspetsade opinionsbildning från
vår sida.

Nu menar jag emellertid inte, att liberalismen
skall ha rätt att slå sig till
ro av det skälet. Det återstår för oss
många arbetsuppgifter. Dit hör inte bara
att peka på ett rättvisare skattesy -

stem, som gynnar sparandet, inte bara
någon form för de anställdas medbestämmanderätt
och vinstdelning, inte
bara att åstadkomma en verklig studiefrihet
utan framför allt att vinna resonans
för en mera ansvarsmedveten syn
på ägandet.

Jag skall sluta, herr talman, med några
korta reflektioner på den punkten,
därför att de direkt anknyter till det resonemang,
varmed Lippman menar, att
det finns en möjlighet att precisera och
förnya den politiska upplysningsverksamheten
så att den inte gör politikerna
lika beroende av den s. k. allmänna
opinionen. Jag menar, att om man vill
fördjupa medvetandet om detta ägandets
innebörd, skall man akta sig för att gå
fram med alltför agitatoriskt förenklade
argument.

Jag hörde häromdagen i televisionen
på den skicklige agitatorn Hjalmarson,
som i en av sina kommentarer till den
avslutade regeringskrisen tyckte sig finna
ett nyckelord i den ekonomiska politiken
däri, att varje svensk skulle om
något kunna säga: »Det här är mitt, det
får ingen annan röra.»

Det kanske inte är alldeles olyckligt
även med en så primitiv ägandekänsla,
men nog vore det bättre, om man i stället
höll fram som en förebild något så
enkelt och påtagligt som den nyligen
avlidne mångmiljonären Anders Sandrews
syn på sina mödosamt förvärvade
slantar. Han gav en utomordentlig illustration
av ägandets mening, när han
sade, att han hade en känsla av att han
fått sina pengar »till låns» och att han
kände ett direkt ansvar för att redovisa,
lnir han förvaltat sina pund. Han
gjorde det genom en donation till ungdomens
utbildning och forskningens
förkovran. Därmed menar jag, herr talman,
att han gav en klar och enkel
deklaration av den syn på ägandet som
kan och bör utgöra kärnan i en liberal
opinionsbildning.

Lippmann har uttryckt det så här:
»För att rättfärdiggöra ägandet måste

148 Nr 24

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

man skapa ett system av inbördes
verkande rättigheter och skyldigheter.
Ägarskapet är en gåva, möjliggjord av
lagen, icke bara för privata syften utan
för gemensamma och allmänna ändamål.
» Det är ett uttryck för den ansvarsmedvetna
liberalism som jag menar,
herr talman, att det är vår uppgift
att förkunna, oavsett om den är populär
eller inte.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skall här ägna mig
åt ett par frågor.

Den första gäller en detalj i pensionsfrågan.
Det är en fråga, som alltid
kommer upp i samband med socialförsäkringar,
som är avhängiga av inkomster,
nämligen den hemarbetande kvinnans
möjligheter och rättigheter i samband
därmed. Frågan ställdes i pensionsdebatten
till företrädarna för linje
1, linje 2 och linje 3, hur man skulle
kunna lösa pensionsfrågan för den hemarbetande
kvinnan. Ingen linje har kunnat
lösa frågan på ett tillfredsställande
sätt. Jag vet inte, om det möjligen kan
bero på att den senaste pensionsberedningen
inte inrymde någon kvinnlig
ledamot, och det är kanske anledningen
till denna genomgående brist. Kvinnorna
har hela tiden ställt frågan till företrädarna
för de olika linjerna men som
sagt inte fått något eller otillfredsställande
svar.

Vi minns också att när det gällde
sjukförsäkringen kunde man inte lösa
den frågan på ett tillfredsställande sätt
för de hemarbetande kvinnorna.

Jag är övertygad om att detta beror
på att man helt förbiser kvinnans radikalt
ändrade ställning i det nuvarande
samhället och även den förändring hennes
ställning genomgår, när hon byter
civilstånd, vilket för henne innebär något
helt annat än för mannen. En kvinna
kanske först är yrkesarbetande och
blir, när hon gifter sig, helt hemarbetande
och därmed avhängig av mannens
inkomst. Om äktenskapet håller,

kanske hon får en änkepension. Men
vad händer vid skilsmässa som kanske
kan ske efter många års äktenskap? Då
är det inte alltid så att hon får någon
pension efter mannen, och vad änkepensionen
beträffar är den i allmänhet
bara hälften av mannens pension.

Om man ser i äktenskapsbalken, finner
man, att enligt denna skall båda
makarna bidra till försörjningen, och
därmed skall naturligtvis kvinnan ha
del i den gemensamma inkomsten. Men
när det gäller hennes självständiga
ställning i fortsättningen finns det ingen
motsvarighet i pensionshänseende.
Det kan bli så, att den ena kvinnan
inte har möjlighet att få annan pension
än folkpensionen efter ett äktenskap,
under det att den andra kvinnan, som
kanske har ett yrkesarbete, får, när hon
blir änka och uppnår pensionsåldern,
dels pension som yrkesarbetande, dels
änkepension och dels folkpension. I
ena fallet är kvinnan underförsäkrad,
i andra fallet kan man säga, att hon är
överförsäkrad.

Man hävdar i olika sammanhang, att
de hemarbetande kvinnorna utför ett
yrkesarbete och att deras arbetsinsatser
är av ett betydande värde. Men när
socialförsäkringsfrågorna kommer upp
blir värderingarna högst skiftande. Man
har ingen enhetlig norm att gå efter. I
ena fallet såsom i barn- och familjeutredningen
värderar man kvinnans
insats upp till 5 000 kronor, i andra fall
blir den värderad till 1 200 kronor eller
3 600 kronor.

Man skulle här vilja vädja om att få
en verklig utredning till stånd när det
gäller kvinnans ställning i socialförsäkringshänseende.
Man bör utgå ifrån
att kvinnan har en självständig ställning
och att den lön hon uppbär eller
den arbetsinsats hon gör blir pensionsgrundande,
vare sig hon är yrkesarbetande
eller hemarbetande. Naturligtvis
måste det här bli fråga om vissa schabloner,
men det bör ändå finnas vissa
normer att gå efter. Man får räkna med

Onsdagen den 6 november 1957 em.

Nr 24 149

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

att en del blir missbelåtna med värderingen
av hemarbetet, men för närvarande
finns inga normer att följa och
någon trygghet för kvinnan existerar
inte.

Oavsett vilket system man än väljer
när det gäller pensioneringen i framliden
— debatten går ju vidare på den
punkten och man väntar att förslag i
en eller annan riktning skall framkomma
— menar jag att denna fråga bör
utredas på ett eller annat sätt för att
ge trygghet och rättvisa åt framför allt
de hemarbetande kvinnorna.

Herr talman! Det finns en annan fråga
som har väckt en berättigad både
diskussion, opposition och reaktion i
samhället. Den gäller det sätt, på vilket
det samlade kyrkomötet tagit ställning
till den av riksdagen begärda propositionen
angående kvinnliga präster. Från
riksdagens sida angavs som motivering
att kvinnans medverkan inom kyrkan
var nödvändig även då det gällde prästerskapets
åligganden och arbetsuppgifter.
Utskottet framhöll, att i nuvarande
tidsläge är det angeläget, att alla
krafter som vill ställa sig till kyrkans
förfogande skall kunna utnyttjas, och
att alla som så önskar, oavsett kön, beredes
tillfälle att efter vederbörlig utbildning
i prästerlig tjänst verka inom
kyrkan. Många inom kyrkan inser också,
att läget för närvarande är kritiskt
och att många människor genom de
nya tidsförhållandena kommit att visa
minskat intresse för kyrkan. För att
kunna fylla sin uppgift måste kyrkan
i dag söka kontakt med dessa människor.
Om kvinnorna saknas i detta arbete,
kan den föreställningen uppkomma,
att kyrkan inte uppmärksammar
kvinnornas ändrade ställning.

Man blir därför djupt besviken och
överraskad över det särskilda utskottet
inom kyrkomötet, vilket hade att behandla
denna fråga, över dess yrkande,
avslag och motivering samt kyrkomötets
debatt i frågan. Man undrar också
hur kyrkan kan ställa sig avvisande

mot de krafter, som vill ställa sig till
förfogande.

Som jag sade har det rests allvarliga
protester både inom kyrkan och utanför
densamma. Den dagliga pressen har
ställt sig avvisande mot kyrkomötets
behandling av frågan. En enhetlig kvinnoopinion
har uttalat sig i resolutioner,
och opinionsmöten pågår alltjämt. Kvinnorna
ser med allvar och djup oro på
denna frågas behandling, och de har i
många fall fått ompröva sin ställning.
Tyvärr är det många som ansett att de
med hänsyn till vad som hänt måste
lämna statskyrkan.

Nu kanske det rätt allmänt anses, att
det är de likgiltiga som lämnat kyrkan.
I själva verket är det nog, herr talman,
många gånger de, som haft en rätt fast
förankring inom kyrkan, vilka nu reagerat
och lämnat kyrkan. De likgiltiga
har måhända i rätt stor utsträckning
resonerat som så: »Dessa frågor är mig
så fjärran. Det gör mig detsamma, om
jag stannar kvar inom kyrkan eller
inte.» Återigen finns det andra, som
stannat kvar inom kyrkan för att där
kunna göra sin mening gällande.

Jag skall inte nu gå in på exegetikcn
eller bibeltolkningen — den går ju i så
olika riktningar. En av de motiveringar,
som i olika sammanhang anförts, är
emellertid att kvinnan just genom att
hon är så väsensskild från mannen och
har en helt annan läggning än han,
skulle vara olämplig för prästämbetet.
År inte detta i verkligheten en av de
allra starkaste motiveringarna för att
man bör få kvinnan med i det kyrkliga
arbetet? År det inte inom allt samhällsarbete
så, att mannen och kvinnan på
grund av sin olika läggning måste tillsammans
bygga upp samhället? Därför
måste de arbeta tillsammans inom kyrkan
även när det gäller förkunnelsen.
Det behövs också i det avseendet det
kompletterande moment som kvinnans
insatser utgör.

Man trodde ju, att framför allt kyrkan
skulle hävda likstiillighctskravct

150

Nr 24

Torsdagen den 7 november 1957

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

och inte se till om det är man eller
kvinna. Avslaget har bland annat motiverats
med att kvinnliga präster skulle
åstadkomma en splittring inom kyrkan,
men förhåller det sig inte så, att det
ställningstagande som skett har skapat
en djupgående och allvarlig klyfta mellan
kyrkan och människorna ute i samhället? Nu

avvek ju kyrkomötets beslut från
utskottets förslag. Man ansåg tiden inte
mogen och sköt därför frågan på framtiden.
Den måste, menade man, vidare
behandlas av den samlade lutherska
kristenheten i världen. Det stundande
biskopsmötet har att fatta ståndpunkt
till frågan, och det är att hoppas, att
detta kommer att behandla den på ett

sådant sätt, att inte kyrkan fjärmar sig
från människorna.

Herr talman! Man förutsätter vidare,
att propositionen kommer att föreläggas
riksdagen, så att den kan ta slutlig
ställning till denna fråga.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till morgondagens
plenum kl. 10.00.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.49 på natten.

In fidem
Gunnar Britth

Torsdagen den 7 november

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsledamoten
fru Elisabet Sjövall på grund av
förkylningssjukdom är förhindrad närvara
vid riksdagens förhandlingar
fr. o. m. den 5/11 1957 t. v.

Göteborg den 5/11 1957.

Olle Hambert
leg. läk.

Fru Sjövall beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen från och med den
5 innevarande månad tills vidare.

§ 2

Meddelande om regeringens politiska
program (Forts.)

Herr talmannen anmälde att den från
gårdagens sammanträde uppskjutna

överläggningen i anledning av det i
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 187 avsedda,
av hans excellens herr statsministern
Erlander framförda meddelandet, nu
komme att fortsättas; och lämnades
därvid enligt förut gjord anteckning ordet
till

Herr ELIASSON i Moholm (h), som
anförde:

Herr talman! Få år har väl skördeutsikterna
under sommaren varit så
gynnsamma som under 1957. Tyvärr
fick inte jordbrukarna bärga vare sig
den stora eller den kvalitativt goda
skörd de kanske tänkt sig. I stora delar
av landet blev väderleken sådan att
det inte blev toppskörd med åtföljande
gott ekonomiskt resultat. Ännu finns
jordbruk, där mycket är obärgat och
där den skörd man bärgat blivit kvalitativt
mycket dålig. Dagens tidningar

Torsdagen den 7 november 1957

Nr 24

151

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

redovisar ju resultatet av undersökningar
från den 15 oktober. Dessa undersökningar
understryker vad jag här
framhåller. Det blir för många katastrof,
om inte samhället på något sätt
bistår dem, och i dagens läge torde ordspråket
»snabb hjälp är dubbel hjälp»
vara särskilt tillämpligt. Trots regeringskrisen
tycks man av tidningsrösterna
att döma dock vara överens om
att något måste göras. Tyvärr går tiden
och av förut antydda skäl dröjer hjälpen,
och detta är givetvis att beklaga.

Årets resultat kan ju ge anledning
att något söka överblicka jordbrukets
ställning i samhället i dag och jämföra
denna med dess ställning för exempelvis
fem eller sex år tillbaka i tiden. Det
lovades då ganska rundhänt att 1947
års program om likställighet skulle genomföras.
Det skulle med andra ord
skapas gynnsammare och tryggare förhållanden
för dem som brukar den
svenska jorden. Den första förutsättningen
var en ekonomiskt stabiliserande
politik. Vad har resultatet blivit? Jo,
två fastighetstaxeringar har klart och
tydligt visat, att just inom jordbruket
har inflationen fortsatt med oförminskad
kraft. Det sista beviset utgöres av
att 5-procentsregeln, en av skyddsåtgärderna
mot en inhemsk inflation, fått
sättas i kraft trots att ännu endast ett
år förflutit sedan avtalet begynte tilllämpas.
Denna åtgärd, som givetvis
borde genomföras, kommer förvisso
inte att kompensera jordbrukarna för
sviterna av inflationen.

Vad taxeringsvärdena beträffar hemställde
vi från högern, att fastighetstaxeringen
skulle uppskjutas. Detta
var säkerligen en riktig bedömning, ty
man kan nu konstatera, att de nya
taxeringsvärdena åtminstone i vissa
fall blivit så höga att de i dag enligt
lantbruksnämndernas uppskattning torde
överskrida vad fastigheten verkligen
iir värd. Detta är onekligen en belastning
för jordbruket.

Niir jordbruket accepterade den sista

uppgörelsen förutsatte man inte en fortsatt
inflationistisk utveckling. Man
hade ju löften om dels en stabilisering
av penningvärdet och dels en lågräntepolitik.
I dag har vi däremot fått höga
fastighetsvärden och en mycket hög
ränta — två saker som framför allt för
en nytillträdare, d. v. s. i första hand
ungdomen, är en stor belastning. Det
torde väl vara ställt utom allt tvivel
att dessa ogynnsamma verkningar är
ett resultat av koalitionens felaktiga
ekonomiska politik. Då det härigenom
ställs onaturligt stora krav på jordbrukets
kapitalförsörjning och regeringen
samtidigt driver en kreditpolitik
som många gånger gör det omöjligt att
uppbringa tillräckligt kapital, måste
man uppmärksamma kapitalförsörjningen
i dess helhet. För dagen bör i
alla fall åt villkoren för lån ur fonden
för supplementär jordbrukskredit ges
sådan utformning att fonden kan accepteras
och användas av jordbrukarna.

Olöst står också frågan om likställigheten
i ekonomiskt hänseende med jämförbara
grupper i samhället. Redan vid
avtalets ingående talade mycket för att
man icke lyckats uppnå denna likställighet.
I dag torde väl ingen vilja göra
gällande att läget har förbättrats. Producentprisindex
har från 1951 till 1957
stigit med i genomsnitt 13,7 enheter,
mera för animalier, men däremot sjunkit
med 0,2 enheter för vegetabilier.
Ser man sedan på kostnadssidan, finner
man att prisindex för produktionsmedlen
inklusive löner stigit med 54
enheter, alltså väsentligt mera, och
jämför man dessa siffror med industriarbetarlönen,
finner man att dessa
från 1951 fram till 1955 stigit med 42
procent, och intill dags dato har ju som
alla vet en ytterligare stegring skett.
Redan de siffror som var tillgängliga
vid uppgörelsen visade, att en basjordbrukare
1951 hade en årsinkomst
som med 180 kronor översteg industriarbetarlönen.
Den 1 september 1956
hade samma jordbrukare en årsinkomst,

152

Nr 24

Torsdagen den 7 november 1957

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

som med 2 505 kronor understeg samma
jämförelsegrupp. I jordbrukarens
inkomst låg då dessutom en del kapitalinkomster
inräknade. Ett år har
förflutit. Jordbrukarens inkomster har
inte stigit, medan däremot vårens lönerörelse
ytterligare har ökat spännvidden.
I går har såväl herr Hedlund som
herr Hansson i Skegrie klart påvisat
hur jordbrukarnas ekonomi under de
senaste åren försämrats, och detta har
skett under år då bondeförbundet var
ansvarigt för svensk jordbrukspolitik.

Vid accepterandet av den sista uppgörelsen
med dess treårsavtal gjorde
jordbrukarna sitt offer för stabiliseringen
av penningvärdet. Man måste nog i
dag förstå, att det med detta som bakgrund
och den dåliga skörden i färskt
minne finns en viss bitterhet och att
det höjs kritiska röster mot ännu ett
flerårsavtal. De anser sig sakna den
goodwill i framtiden som de vid så
många tillfällen blivit lovade.

Man frågar sig vad som blivit av löftena
om penningstabiliseringen, lågräntan,
resultatutjämningen, skördeskadeförsäkringen
och sist men inte
minst löftet om skogskompletteringen
till ofullständiga jordbruk. Det sistnämnda
har under många år varit ett
gångbart argument ute på landsbygden,
vilket man inte ens fick misstänka att
koalitionsregeringen icke skulle genomföra.
Proposition har varit utlovad men
uteblivit. Koalitionsregeringen är nu ett
passerat stadium. Många ställer sig i
dag frågan: Var detta och allt det andra
bara löften som icke förpliktade till
något?

I den sista av regeringsförklaringarna
bär vi i går åter fått löftet att skogskompletteringsfrågan
skall lösas. Skall
löftet från en enbart socialdemokratisk
regering vara mera värt än löftena från
koalitionsregeringen? Jag hoppas innerligt
att vi får denna fråga löst på
ett vettigt sätt, ty den är av största betydelse
för lönsamheten på den svenska
landsbygden.

Jordbrukets uppgift, herr talman, är
inte bara att ge en viss utkomst till dess
utövare, utan — som det många gånger
är utsagt — dess förnämsta uppgift är
att trygga vårt lands försörjning med
livsmedel. Inte minst 1947 års jordbruksbeslut
fastslog detta. I dag brottas
jordbruket med överskottsproblem, som
hotar att förstöra dess räntabilitet. I
händelse av ofred, kommer då jordbrukets
produktion att räcka till? Förhållandena
1947 och 1957 för svenskt
jordbruks vidkommande är helt olika
på grund av rationalisering, kanske
framför allt på grund av mekanisering.
Vi har fått ett jordbruk som är effektivare
men samtidigt sårbarare efter
rationaliseringen. Jag behöver bara
nämna olja och arbetskraft för att detta
skall ligga i öppen dag. Jag kan komplettera
bilden med den ökade användningen
av importerade konstgödsel- och
gödningsmedel för att var och en skall
förstå, att i händelse av avspärrning
väsentligt mindre skördar kommer att
kunna tagas och anpassningen blir svårare
att göra. Mot denna bakgrund kan
det finnas skäl att ställa den frågan:
Hur stor behöver jordbrukets produktion
under fredstid vara för att under
avspärrningstider fylla sin uppgift i
samhället som leverantör av tillräckliga
mängder livsmedel? Såframt jag vet,
herr talman, finns i dag ingen som kan
ge besked om detta. Vore det inte angeläget
för såväl konsumenter som producenter
att få detta klarlagt?

Härefter yttrade:

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Det har redan i denna
debatt sagts åtskilligt om både folkomröstningskampanjen
och pensionsfrågans
nuvarande läge. Jag vill dock säga
ytterligare ett par ord om dessa saker.

Beträffande folkomröstningskampanjen
vill jag allra först säga att det var
tråkigt, att det skulle gå så mycket
partipolitik i den. Från vår sida sökte

Torsdagen den 7 november 1957

Nr 24

153

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

vi göra allt vad vi kunde för att folkomröstningen
skulle hållas fri från partipolitik.
Vi vädjade inte till dem som
vi normalt anser vara våra väljare, att
de i denna fråga på något sätt skulle
känna sig skyldiga att rösta med folkpartiets
linje. Vi ansåg att man skulle
försöka hålla folkomröstningen över
partipolitiken, ty skulle folkomröstningen
ha någon mening, skulle folk känna,
att här kunde de gå utanför de vanliga
partifållorna.

Detta var alltså vår inställning och
det var väl i viss mån även den inställning
man hade hos det folk som stod
bakom tvåan. Denna inställning präglade
emellertid inte den som stod bakom
ettan. Där utnyttjade man tvärtom alla
möjligheter att påverka sitt folk så att
man skulle känna att det var något
slags partipolitisk skyldighet att rösta
med linje 1. Både socialdemokrater och
kommunister utnyttjade alla sina möjligheter
att påverka de människor som
vanligen brukar rösta med dessa partier.

Kommunisternas roll i denna folkomröstningskampanj
har för övrigt inte,
tycker jag, ägnats tillbörlig uppmärksamhet.
I denna kampanj blev kommunisterna
godtagna som goda medarbetare
i linje 1. Jag tycker att denna sak
är så pass uppseendeväckande att man
kunde ha anledning att fråga, om detta
samarbete innebär, att det nu skall börja
en ny period i förhållandet mellan
socialdemokrater och kommunister.

Det var således beklagligt att det gick
partipolitik i folkomröstningen. Men
eftersom det nu, som jag sade, endast
var en av de tre linjerna som på detta
sätt ville göra partipolitik av saken så
kan man, om man vill dra partipolitiska
slutsatser av folkomröstningen, endast
göra detta beträffande linje 1 och
dem som stod bakom denna linje. Man
kan då också konstatera, att linje 1
inte fick det röstetal som socialdemokrater
och kommunister hade vid de senaste
allmänna valen. Det går alltså inte

att säga, att folkomröstningen var en
seger för socialdemokrater och kommunister.
När socialministern påstår, att
folkomröstningen var en framgång men
inte en seger för socialdemokraterna,
tycker jag att även det är ett försök att
krama mer ur den citronen än som
verkligen finns där.

När läget nu var sådant som jag här
försökt teckna det, menar jag att det
skulle ligga nära till hands att söka en
samförståndslösning av den här frågan,
men det som sedan har sagts har
gjort att jag ser ganska mörkt på möjligheterna
att nå enighet i pensionsfrågan.
Jag tror mig kunna säga att
jag tillhör dem som varit mest intresserade
av en samförståndslösning, och
jag har också trott att det gemensamma
intresse av pensionsfrågans lösning som
funnits bakom linjerna 1 och 3 skulle
göra en sådan lösning möjlig. När jag
lyssnat på statsministern har jag emellertid
alltmer börjat tvivla på att det
hos honom och hans parti verkligen
finns vilja till samförstånd. Det är
nämligen som jag ser det en föga lyckosam
inledning till förhandlingar att den
ena parten deklarerar, att den under
inga omständigheter kan rucka på den
eller den principen. Respekt för varandras
ståndpunkter måste nämligen
innebära förståelse för att man på ömse
sidor ansluter sig till vissa principer
som man anser sig ha svårt att rucka på,
och förhandlingarna skulle just ha till
syfte att klargöra, på vilka punkter och
i vilken grad man på den ena eller
andra sidan är villig att rucka på dessa
principer.

Statsministerns upprepade påstående,
att en lösning endast kan nås om man
i huvudsak accepterar linje 1, måste
alltså så som jag ser saken uppfattas
som tecken på bristande vilja att verkligen
söka nå samförstånd. Jag beklagar
herr talman, att man tydligen vill
strid i den här frågan, men jag försäkrar
att jag inte på något sätt oroas
över det.

154

Nr 24

Torsdagen den 7 november 1957

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Det är tillräckligt omvittnat
från denna talarstol, att remissdebatten
utgör ett tillfälle för enskilda
ledamöter av riksdagen att framföra
synpunkter på ting som inte har omedelbar
anknytning till konkreta frågor
som aktualiserats av propositioner eller
motioner.

Jag skulle gärna vilja ta upp ett problem,
som herr Helén i går tangerade i
sin djupa analys av de politiska debatterna.
Jag skulle vilja börja med några
tankar kring en intervju som tidskriften
Ekonomisk revy för oktober månad
gjorde med LO:s ordförande Arne Geijer
och tre representanter för näringslivet.
Intervjun var föranledd av ett anförande
med titeln Företag, individ och samhällsutveckling,
som direktör Browaldh
hållit vid Stockholms handelskammares
årsmöte i år. Var och en av de intervjuade
svarade på sina personliga vägnar,
och detta var särskilt intressant,
eftersom denna intervjudiskussion inte
påverkades av att man måste ta hänsyn
till medlemmar och väljarskaror.

Både inledaren och de intervjuade
hade, trots att det finns en del skiljaktigheter
i svaren, en minsta gemensamma
nämnare. Den talar om samarbete
och en gemensam ideologi inom näringslivet,
där såväl arbetstagare som
arbetsledare måste finna vägarna till
ett förtroendefullt samarbete. Geijer säger
på ett ställe, att det inte finns någonting
i näringslivets naturliga målsättning
som strider mot arbetarrörelsens
idéer och värden.

Jag vill, herr talman, i all anspråkslöshet
understryka detta. Vad vi då behöver
klara ut är, huruvida vi är överens
om näringslivets naturliga målsättning.
Jag gör inte alls anspråk på att
kunna klara av detta, men några saker
lär dock vara givna, t. ex. att det moderna
företagets målsättning inte bara
är ökad vinst, liksom löntagarens målsättning
inte bara är en bättre lön.
Näringslivet känner sig starkt engage -

rat i det sociala, kulturella och ekonomiska
arbete som är nödvändigt för en
vidareutveckling av ett folk och ett
land, och arbetarrörelsen känner sedan
gammalt en stark förpliktelse till detta.
Vägarna till samarbete går inte genom
självuppgivelse för någondera parten,
utan genom förståelse för och kunskap
om varandras problem.

Inledaren direktör Browaldh frågar,
varför politikerna så ofta skall betona
motsatsförhållanden mellan företagsledningen
och de anställda, och Geijer säger,
att det är de politiska fördomarna
som mest står i vägen för ett förtroendefullt
samarbete. Jag vill instämma
också i vad näringslivets representanter
och LO-ordföranden säger i detta fall.
Ofta är det så att samarbetet går bra
på det lokala planet, där näringslivet
och den enskilde kommit varandra nära,
medan politikerna och de fackliga topporganisationerna
försöker splittra genom
att ensidigt påpeka motsatsförhållanden,
som många gånger går 30 år
tillbaka i tiden.

Den debatt som föregick folkomröstningen
har ju kritiserats. Man kan säga,
utan att fritaga någon, att denna debatt
blev ett typiskt exempel på hur de sakliga
motiveringarna många gånger fick
vika för klassparoller. Jag nämner som
exempel affischen »Säg nej till arbetsgivarna».
Den inte bara syftade till att
huvudparten av arbetsgivarna stödde
linje 3 utan framdrev också ett motsatsförhållande
mellan arbetsgivare och
löntagare, som i verkligheten saknar all
grund. Resultatet av folkomröstningen,
vars opolitiska karaktär centerpartietbondeförbundet
så ofta poängterade under
pensionsdebatten, togs redan på valnatten
som ett bevis för detta partis
politiska framgång. Mer opolitisk var
man inte på det hållet.

En säkerligen mycket stor del av det
svenska folket hade efter denna upprivande
pensionsdebatt med tacksamhet
sett herrar Hjalmarsons och Ohlins förslag
om en samlingsregering förverkli -

Torsdagen den 7 november 1957

Nr 24

155

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

gat. I en sådan regering hade vi kunnat
enas om riktlinjerna i så stora frågor
som ekonomi, försvar och pension. Herr
Hedlunds uppträdande stämmer inte
heller med de förhoppningar som svenska
landsbygden ställer på centerpartiet-bondeförbundet.

Men, herr talman, det finns en grupp
av frågor som behöver lösas i samförstånd
men som inte är berörda i förhållande
till sin betydelse här i remissdebatten.
Det gäller skogsfrågorna. Det
är inte min avsikt att ta upp dem för
att poängtera den splittring, som ännu
förekommer i en del av dessa frågor
utan fastmer en önskan att framhålla
nödvändigheten av ett praktiskt samförstånd.

Det är för oss inom högerpartiet förvånande
att bondeförbundet inte klarade
av skogskompletteringen innan
partiet lämnade regeringen, eftersom
denna frågas lösning utgjorde skälet
för partiets inträde i regeringen för sex
år sedan. Denna förvåning delas säkert
av många människor ute i landet som
fått höra hur fint skogskompletteringen
skulle ordnas av koalitionen. Vilken roll
kommer nu bondeförbundet att spela i
opposition? Ingår denna skogsfråga i
någon hemlig överenskommelse mellan
herrar Erlander och Hedlund? Eller är
det så att man är beredd att frångå majoritetens
skrivning om tvångsvis vidgande
av en fastighets skogsområde på
en annan fastighets bekostnad och motsätta
sig även andra former av tvång.
Kan vi nå enighet, åtminstone en borgerlig
enighet, i den här frågan? Mycket
talar för att detta är möjligt, om
bara tvångsbetämmelserna lämnas åsido,
något som vi skulle vara mycket
tacksamma för. Från högerpartiets sida
skall ingen möda lämnas ospard för att
vi skall kunna mötas i samförstånd. Vi
kan inte förstå, att sådana åtgärder som
tvång skulle ha någon som helst betydelse
för hela denna komplicerade frågas
lösning. Det är ju bara ett erkännande
av principen tvång före frihet.

Det är ju så att inte mindre än cirka
6 000 jordbrukare per år för närvarande
tyvärr lämnar sina jord- och skogsbruk.
En tredjedel av Sveriges jordbrukare
är 60 år eller däröver, och
hälften av dessa saknar anförvanter
som vill överta jordbruket. Här kommer
varje år att finnas mycket omfattande
skogsarealer för komplettering och arronderingsändamål
i så stor utsträckning
att tvångsåtgärder ej behöver tillgripas.
Hör bör inte ske en ytterligare
sönderstyckning av skogsmarken, när
det finns förutsättningar att skapa bättre
brukningsdelar genom sammanläggning
och förbättrad arrondering. Jag
kan inte se något annat sätt att ordna
en bättre arrondering än att såväl domänverket
som bolagen och de enskilda
kunde ordna lämpliga byten — vilket
skulle kunna ske, om bara de nuvarande
hindren för byte undanröjdes. Det
gäller här stämpelavgifter och beskattningsregler.
Vi har begärt ändringar,
som gör ett frivilligt byte möjligt. Vi
bör ju i första hand se det hela som en
praktisk fråga, som det gäller att lösa
på ett så vettigt sätt som möjligt.

Det måste, herr talman, vara en absolut
överskattning av storskogsbrukets
fördelar när man på industrihåll och
fackföreningshåll talar om att endast
storskogsbruket kan skötas rationellt
och effektivt. Det är klart, att det per
hektar räknat blir billigare att ha stora
arealer att arbeta med, men det torde
vara utom allt tvivel att småskogsbruket
genom en intensivare och mera personlig
skötsel minst lika bra kan uppfylla
skogsvårdens krav. Genom att väl
tillvarataga skogsmarken och utnyttja
dess skiftande betingelser för olika
trädsorter kan produktionsresultatet bli
bättre inom de mindre enheterna. Genom
väl utförda och ofta återkommande
ungskogsröjningar, genom allt fortgående
kvalitetsansningar av den växande
skogen och genom tillvaratagande
av konjunkturer och priser kan denna
brukningsform mycket väl hävda sig ur

156

Nr 24

Torsdagen den 7 november 1957

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

både skogsvårdande och ekonomisk
synpunkt. Vad som ännu brister kan
mycket väl rättas till genom ökad utbildning
och genom på frivillighetens
väg ordnade samarbetsformer skogsägarna
emellan.

Frågan är vad vi och det allmänna
kan göra för skogsbruket i gemen. En
sak är för mig tämligen klar, nämligen
att några direkta subventioneringar inte
skall behövas till skogsbruket. Skogsbruket
är en självbärande näring, endast
vissa områden i Norrland kanske
behöver sin speciella uppmärksamhet.

Finansieringen av småskogsbrukets
komplettering bör kunna ordnas genom
att större och långfristiga krediter tillhandahålles
genom bl. a. jordbrukets
egna kreditinrättningar, där man bedömer
läget med hänsyn till ekonomiska
betingelser på längre sikt.

Skogsbeskattningen är långt ifrån tillfredsställande
och stimulerar inte till
god skogsvård och rationellt virkesuttag.
Skogskontot utgör en vettig väg,
men ur både industriens och det enskilda
skogsbrukets synpunkt borde en
mera allmän skatteutjämning ske. Detta
har högerpartiet under många år motionerat
om. Jag är övertygad om att
en del av det tillgängliga överskottet i
södra Sverige därvid skulle komma att
plockas fram. Man torde också kunna
utgå ifrån att en ändring i de nuvarande
skatteskalorna — ändring i progressiviteten
— skulle medföra ett rationellare
skogsuttag. Det är statsskatternas
höjning från 10 till 30 procent på inkomster
mellan 8 000 och 20 000 kronor
som gör att skogsuttagen i regel mera
rättas efter skatten än efter vad som
vore rationellt och ekonomiskt att ta
ut. Det är alltså fråga om den »puckel»
som uppstår. Fin ändring av skatteskalorna
enligt av högerpartiet tidigare
framlagt förslag skulle följaktligen ur
såväl den enskilde skogsägarens som
samhällets synpunkt vara motiverad.
Dagens företagsbeskattning är därtill en
hämsko som hindrar industrien att

skapa ökade förädlingsmöjligheter för
vår virkesfångst.

Skogsbilvägarna är för allt skogsbruk
en synnerligen viktig faktor, icke minst
för bondeskogsbrukets rationalisering.
Genom att stimulera byggandet av sådana
vägar kan snabbt både skogsvården
och avverkningarna förbättras och
få ökad omfattning. Högerpartiet har
krävt att avdrag skall få göras för iordningställande
av nya vägar, och jag
finner det vara häpnadsväckande att
statsmakterna inte förstår, att en sådan
åtgärd mycket snabbt ger utbyte i form
av bättre skogsvård och ökade skatteinkomster
för staten.

I hur många år har man för övrigt
inte från länsstyrelsernas sida framhållit
det dåliga skick som länsvägarna befinner
sig i, särskilt på eftervintern. I
detta avseende, herr talman, har Värmlands
länsstyrelse en mycket fin tradition
att följa. Vi kan i detta land ståta
med en egen tillverkning av lastbilar,
som står på toppen i fråga om kvalitet
och lastningsförmåga, men vi kan inte
utnyttja deras kapacitet därför att de
för vägarna tillåtna högsta axeltrycken
hålles nere. Landet går varje år förlustigt
hundratals miljoner kronor i rationaliseringsvinster
på grund av att
vägskattemedlen inte går till det ändamål
de är avsedda för, nämligen iordningställande
av vägarna.

Herr talman! I denna remissdebatt
är ett inlägg om skogen och dess problem
icke fullständigt, om däri icke påpekas
skogsundervisningens betydelse.
Det är med stort intresse man avvaktar
1955 års skogsvårdsutrednings arbete,
där bl. a. skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet behandlas.
Jag förmodar att frågan om undervisningen
och upplysningen är medtagen
i denna utredning. Jag skall inte
föregripa dess arbete, men här bör enligt
min mening framhållas en del viktiga
synpunkter, som bör beaktas vid
det kommande budgetarbetet. Jag skall
inte beröra den högre skogsundervis -

Torsdagen den 7 november 1957

Nr 24

157

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

ningen, på den punkten är endast att
konstatera, att många av skogshögskolans
avdelningar lever under svältgränsen.
Vi inser alla betydelsen av kvalificerat
skogsfolk. När det gäller våra
skogsskolor är det nödvändigt att
skogsutbildningen löper parallellt med
genomförandet av den skogsbetonade
undervisningen på enhetsskolans linje
9 y, om man där över huvud tänker
använda skoglig fackpersonal. Vi har
en utomordentligt förnämlig länsskogvaktarkår,
vars medlemmar mycket väl
passar som skogliga pedagoger. Deras
uppgift är ju också att undervisa markägarna
i skogsvård. Den uppgiften blir
tyvärr starkt beskuren av löpande rutinarbete.
Bristen på personal gör det
omöjligt att ställa lärare till förfogande,
i synnerhet som undervisningen i
fortsättningsskolor och lantmannaskolor
ofta måste förläggas till skogsvårdsstyrelsernas
högsäsong. Våra länsskogvaktare
är dessutom lägre placerade
än folkskollärarna i lönehänseende, vilket
gör att pedagogiskt lämpliga krafter
blir mindre intresserade av undervisningsuppgifterna.
Om man i våra
skogslän i allt större utsträckning fyller
ut våra lantmannaskolor med skogskurser,
är man inne på rätt väg. Men
det saknas personal för att i tillräcklig
utsträckning hjälpa upp detta arbete.
Så t. ex. är behovet av skoglig
yrkesundervisning f. n. tillgodosett endast
till 5 procent, beroende på brist
på personal.

Herr talman! Det finns mycket att
tillägga. Vad är det för logik i att skogsägarna
inte skall få restitution av skatt
på bensin till motorsågar, som väl om
något utgör en rationaliseringstillgång?
Sådan restitution utgår ju för bensin
som användes till traktorer, skördetröskor
m. m.

.lag kan, herr talman, icke inse annat
än alt de synpunkter jag här framfört
rörande vår svenska skog skulle kunna
utgöra en samlande lösning för
att skapa bättre produktion på detta

område. Skogen ger vår största samlade
nationalprodukt och utgör vår
största inkomstkälla. Genom en sådan
samlande lösning hjälper vi enligt min
mening samhället till ett betydligt högre
välstånd.

Herr talman! För övrigt anser jag
att svenska folket bör få förvärva aktier
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
och att vi nu behöver en skogsminister.

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Debatten i går kom i
mycket att gälla pensionsfrågan, och
det har måhända sagts tillräckligt i det
ämnet. Jag dristar mig ändå att uppehålla
kammaren en stund för att ytterligare
något analysera det problemet.

Såsom pensionsfrågan kommit att utvecklas,
löper man i mitt tycke risken
att förlora sinnet för proportioner. I
pressen, under folkomröstningen och i
debatten i går kom intresset naturligt
nog att uteslutande riktas mot de olika
former av en påbyggnad av folkpensionen,
som varit föremål för omröstning.
Man har på något sätt genom
en sådan inställning kommit att i diskussionen
av pensionsfrågan förlora ur
sikte den utomordentliga betydelse som
folkpensioneringen har. Medan påbyggnadspensionen,
i varje fall enligt
alternativ 1 och alternativ 3, huvudsakligen
tar sikte på löntagarnas behov
av ett ökat ålderdomsskvdd och
familjeskydd men lämnar stora befolkningsgrupper
utanför, omfattar folkpensionen
alla medborgare; den skapar
i ett sammanhang det grundskydd, som
man har ansett att samhället skall sörja
för och som man hoppas att samhället
skall ha råd att bekosta. Vidare
är folkpensioneringen en väsentligt
större kostnad än den påbyggnad av
folkpensioneringen, som ligger i t. ex.
det förslag vilket vid folkomröstningen
betecknades som linje 1. Ekonomiskt
ställer folkpensioneringen betydligt
större anspråk på våra resurser och

158

Nr 24

Torsdagen den 7 november 1957

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

framför allt på statens finanser. Som
alla vet är det slutligen så, att den uppjustering
av pensionsbeloppet och den
omläggning av folkpensioneringen som
föreslagits beräknas vara genomförd på
tio år, medan de båda mer utformade
förslag, som förelåg vid folkomröstningen,
räknade med en övergångstid
på 20 och 22 år. Utbyggnaden av den
nuvarande folkpensionen skulle alltså
vara genomförd på hälften av den tid
som skulle åtgå för att fullständigt genomföra
en tilläggspension enligt något
av de förslag som varit föremål för
folkomröstning.

Redan detta säger oss, att folkpensioneringen
utgör den största delen
av detta problemkomplex. Det är den
som kostar mest, berör de flesta människorna
och betyder mest för ett ökat
ålderdomsskydd.

Låt mig för att ytterligare belysa
detta erinra om att den Åkessonska utredningens
principförslag, såvitt jag vet,
mottogs mycket välvilligt och intresserat
av den dåvarande socialministern
och väl också av övriga regeringsledamöter.
Om detta förslag inte hade kritiserats
så starkt vid remissbehandlingen,
är det möjligt, för att inte säga
sannolikt, att regeringen kunnat framlägga
en proposition på grundval av
detta förslag.

Vad hade då en pension i enlighet
med det förslaget gett oss? Vi hade vid
den tiden en icke inkomstprövad folkpension
för ensamstående på 1 000 kronor.
Förslaget siktade i princip till en
50-procentig pension. Pensionen skulle
räknas på all inkomst, och den skulle
omfatta hela den del av befolkningen
som hade inkomster på över 2 000 kronor.
Från inkomsten undantogs 2 000
kronor; för pensionen på denna inkomst
svarade den icke inkomstprövade
folkpensionen på 1 000 kronor.
Resten av inkomsten skulle ge en pension
vid 48 betalningsår på 50 procent.
Pensionen skulle vara värde- och standardbeständig.
Hade förslaget genom -

förts, skulle en person med 11 000 kronors
inkomst tillsammans med folkpensionen
ha fått en pension på 5 200 kronor,
om vederbörande varit gift och
båda makarna uppnått 67 års ålder.
Den folkpension, som vi nu varit eniga
om att genomföra i vårt land inom tio
år, ger en folkpension för äkta makar
på lägst 5 400 kronor. Folkpensionsreformen
sträcker sig alltså längre än
en obligatorisk pensionsförsäkring sådan
den utformades i det första Åkessonska
principförslaget.

År det inte en viss risk för att vi i
dessa resonemang tappar bort vad folkpensionen
betyder, att vi inte tar konsekvenserna
av den utomordentliga ansträngning
som samhället får göra för
att ordna denna pensionering och att
vi tillmäter den påbyggnad som skall
komma löntagarna till del en så allt
överskuggande betydelse, att vi förlorar
sikten. Jag menar att den enighet,
som har skapats kring förslaget om
en ordentlig folkpension, borde kunna
tas i anspråk för att kunna åstadkomma
den rimliga påbyggnad som kan anses
vara motiverad för i första hand löntagare.
Detta borde vara möjligt, när
man nu kommit så långt att man kunnat
bli enig beträffande grundpensionen,
detta alla medborgare omfattande
ålderdomsskydd, denna — för att använda
det vilseledande och språkligt
oriktiga uttrycket — lagfästa rätt till
pension som ju folkpensionen utgör.

Var och en kan givetvis vara intresserad
av folkpensionsreformen redan
med hänsyn till den betydelse reformen
har för alla. Men för dem som anser
att påbyggnadspensioneringen bör ske
frivilligt och avgöras individuellt eller
kollektivt av de människor, som direkt
eller indirekt skall stå för kostnaderna,
är folkpensioneringen en än mer betydelsefull
sak. Ty som ett oeftergivligt
villkor för en frivillig lösning av påbyggnadspensioneringen
måste gälla
att folkpensionen inte viker undan, när
man bygger på den.

Torsdagen den 7 november 1957

Nr 24

159

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

Genom att pensionen bygges på och
kommer upp till en relativt hög nivå,
kan man i stort sett ta bort det inkomstprövade
tillägget, och då har man fått
ett fast underlag att bygga på. Därför
är det begripligt om i första hand folkpartiet
och högern, som båda hävdar
uppfattningen att påbyggnaden skall vara
frivillig, har ett utomordentligt starkt
intresse av att folkpensioneringen genomföres
så som den är planerad och
att det sker utan dröjsmål med de kompletteringar
och utredningar som skall
föregå, innan man kan säga att folkpensionsreformen
är klar.

Herr Svensson i Stenkyrka fick i går
svar på sin interpellation om denna
sak, och det var med utomordentlig
glädje och tillfredsställelse som kammarens
ledamöter, och jag bland dem,
lyssnade till det svar som lämnades av
socialministern. Det var entydigt och
klart. Det inskränkte sig inte till en
förklaring att vi nästa år skall ta första
steget, utan statsrådets besked var också
klart, när han meddelade att avsikten
är att fullfölja planen på en höjning
upp till 5 400 respektive 3 600 kronor
till år 1968.

Det är tacknämligt att registrera det
intresse, som bondeförbundet har för
denna fråga. Under radiodiskussionen
om dessa ting envisades bondeförbundaren
herr Bengtson med att vid upprepade
tillfällen utfråga representanterna
för linje 3 om de hade intresse av
en höjd folkpension. Frågan var mycket
besynnerlig, och om vi vore misstänksamma,
skulle vi elakt nog kunna
antaga, att man från det hållet genom
sill fråga och genom ifrågavarande interpellation
önskade framstå som särskilt
omtänksam om folkpensionärernas
och deras, som närmar sig folkpensionsåldern,
vid och ve. Den tanken kan
måhända hysas, men den bör väl inte
uttalas.

Med det besked vi fick i går är det
klart att folkpensionsreformen blir genomförd
i princip. Kompletteringar är

givetvis oundvikliga. Det är angeläget
att understryka det, liksom det är angeläget
stryka under önskemålet att förberedelsearbetena
göres så snabbt som
omständigheterna medger.

Frågan om invalidpensioneringen berördes
även i gårdagens diskussion.
Med den kännedom jag har om hithörande
problem — de har ju diskuterats
ganska ingående i den Åkessonska utredningen,
däremot mera flyktigt i den
allmänna pensionsberedningen — vill
jag påstå att invalidpensioneringen är
ett utomordentligt svårt problem. För
egen del tycker jag att det närmast är
en anomali, att vi för närvarande skall
ha så många instanser att vända oss
till, när ett fall av arbetsoförmåga på
grund av sjukdom eller invaliditet inträffar.
Jag skall då få min sjukpenning
från sjukkassan. Men om jag är tjänsteman
och har rätt till lön vid sjukdom,
skall jag vid sidan av sjukpenningen
också ha en del av min lön. Detta gäller
bland annat en del av statens tjänstemän.
Där sammanslås sålunda ersättningarna
till något som skall vara lika
med de tidigare förmånerna. De flesta
anser, med rätt eller orätt, att man har
förlorat på den affären. Efter 90 dagar
sjunker sjukpenningen till ungefär
hälften därför att det skulle vara billigare
att leva då. Så är det naturligtvis
inte. Men vi anser oss för närvarande
inte ha tillräckliga resurser för att utbetala
oförändrad sjukpenning.

I sådana fall inträder ofta ett hjälpbehov
som måste tillgodoses. Vad beträffar
de tjänstemän, som tidigare varit
berättigade till sjuklön, bär reformen
ingen effekt. De får sin utfyllnad från
arbetsgivaren. Men när sjukförsäkringen,
respektive sjukpenningen upphör
efter två år, skall man söka invalidpension
hos pensionsstyrelsen. Den omständliga
prövningen av invaliditetsgraden
och de olika synpunkter och
principer som där skall tillämpas, skall
alltså utövas på ett sätt av sjukkassan
och på ett annat sätt av pensionssty -

160

Nr 24

Torsdagen den 7 november 1957

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

relsen, och om vi får en obligatorisk
kompletteringsförsäkring till folkpensionen,
som skall innefatta även invalidpension,
så skall även där ske en
prövning och en bedömning av samma
slag som sker på det privata området
vid invaliditetsfall som drabbar de SPPförsäkrade.

Slutligen har vi också en behovsprövning
i samband med folkpensioneringen,
en inkomstprövning och en bedömning
av den arbetsoförmögnes tillgångar
och möjliga eller sannolika inkomster
m. m. Detta är en del av anordningarna
för att hjälpa medborgare, som är

1 behov av hjälp och stöd. Det som i
det sammanhanget enligt mitt sätt att
se är minst tillfredsställande och ganska
anmärkningsvärt är, att när vi höjt
ålderspensionen steg för steg upp till

2 100 kronor, så kvarstår alltjämt endast
det lilla belopp på 200 kronor,
som icke är inkomstprövat och som utgår
vid invaliditet.

Detta är alltså ett stort problem, och
det måste lösas oavsett om man avser
att bygga på folkpensionen med obligatorisk
löntagarförsäkring eller man vill
bereda möjligheter för människor som
så önskar att bygga på genom frivillig
försäkring. Man måste i båda fallen veta
vad man har att räkna med, vilka förmåner
man har i form av sjukförsäkringar
och/eller från folkpensioneringen.
Det är endast med denna kännedom,
som man kan bygga upp ett fullgott
system. Där har vi, som är intresserade,
ett bestämt anspråk, nämligen
att man så skyndsamt som möjligt och
så fullständigt som möjligt utreder dessa
svåra problem och lägger fram resultatet
för riksdagen.

Det finns andra delproblem som också
tarvar en lösning, och jag skall peka
på ett av dem.

Vi har för statens tjänstemän fasat
ihop tjänstepensionen och folkpensionens
icke inkomstprövade delar på ett
sätt som gör att ingen — och jag står
för uppgiften — ingen statstjänsteman

i dag, inte heller någon pensionerad
statstjänsteman, kan redogöra för hur
hans pensionsförmåner är sammansatta.
Vi vet att det råder missnöje
runt om i landet bland statstjänstemän.
De lever i den föreställningen, att staten
helt enkelt tar ifrån dem folkpensionen.
Tanken om en sammanfasning
var i och för sig riktig, men den metod
man tvangs anlita ledde till reellt sett
orimliga resultat, och det finns anledning
till missnöje mot denna sammanfasning
hos stora grupper av statsanställda.

1952 utvecklades i en partimotion
från högerpartiet några synpunkter på
detta problem, och den utmynnar i
ett yrkande om sådan ändring i lagen
om folkpension, att folkpensionen kunde
göras rörlig. Den skulle vid rätt
till tjänstepension kunna uttagas viss
tid före 67 års ålder med därav föranledd
nedsättning av beloppet. Om detta
hade varit möjligt, skulle man, vad
statstjänstemännen beträffar, kunna
fixera tjänstepensionen från pensionstillfället,
och folkpensionen kunde utges
från samma tillfälle.

I den reservation till andra Åkessonska
utredningen, där jag föreslog höjda
folkpensioner och också behandlade invalidpensionsfrågan,
hade jag föreslagit
en rörlig pensionsålder även nedåt. Att
folkpensionen skall kunna uttagas med
höjning av beloppet vid senare tidpunkt
än 67 års ålder var man inom Åkessonska
utredningen på det klara med och
likaså inom allmänna pensionsberedningen.
Till frågan, huruvida man skall
ha rätt att under vissa förutsättningar
ta ut pensionen före 67 års ålder, har
emellertid allmänna pensionsberedningen
icke tagit ställning. Detta är en fråga
av stor betydelse inte bara för statstjänstemännen
utan också för lösandet
på frivillig eller obligatorisk väg av frågan
om den kompletterande löntagarpensionen
för de privatanställdas del.

Statens tjänstemän har icke vad vi
brukar kalla en flyttbar pensionsrätt i

Torsdagen den 7 november 1957

Nr 24

161

Meddelande

full utsträckning. Den som övergår från
statstjänst till privat tjänst tar alltså
inte med sig den pension som man kan
betrakta som intjänt vid den tidpunkt
då bytet sker. Av de många argument,
som anfördes till förmån för linje 1 under
folkomröstningsdiskussionen och
propagandan kring den, återfanns också
detta, att statens tjänstemän, om den
obligatoriska försäkringen går igenom,
uppnår en flyttbar pensionsrätt. Vi kan
säga, att det verkligen är så, men det
är först om 20 år som det målet uppnåtts.
Under tiden dessförinnan hinner
statstjänstemännen endast inarbeta en
viss rätt till pension från denna försäkring.

Jag vägrar tro, att de som står bakom
alternativ 1 och har prospekterat flyttbar
pensionsrätt för statens tjänstemän
som en förmån och därmed sökt få dem
att biträda förslaget, skulle ställa sig
avvisande till ett förslag om ett genomförande
utan dröjsmål av denna flyttbara
pensionsrätt. Jag vägrar tro att det
kan vara så, och det gör att jag erinrar
om att 1951 års pensionsutredning
inte bara har uppe frågan om denna
sammanfasning mellan tjänstepension
och folkpension för statens tjänstemän
utan även frågan om flyttbar pensionsrätt.

1951 års pensionsutredning har nu
suttit i sex år och veterligen inte uppnått
något annat, i varje fall för riksdagen
synligt resultat än den analys av
samordningsproblemet, som ingår som
bilaga till allmänna pensionsberedningens
yttrande. Jag har inte rätt att numera
göra mig till talesman för tjänstemännen,
allra minst i statlig tjänst, men
jag tycker ändå att jag som riksdagsman
bär rätt att kraftigt appellera till
socialministern i syfte att uppnå att
1951 års pensionsutredning inom rimlig
tid slutför sina uppdrag både i fråga om
denna sammanfasning av tjänste- och

om regeringens politiska program m. m.

Det är i det långa loppet en fullständigt
ohållbar princip, att statens tjänstemän
i detta avseende skall behandlas
på annat sätt än vad fallet är med praktiskt
taget alla privatanställda tjänstemän
med ordnad pensionsrätt.

Vi har slutligen ett problem gemensamt.
Det är frågan om finansieringen
av folkpensionen. Vi är medvetna om
att allmänna pensionsberedningens förslag,
trots förslaget om väsentligt höjda
avgiftar, ändå innebär att den största
delen av kostnaderna för folkpensionen
får täckas skattevägen. Så länge vi
har en progressivitet, som enligt vissa
löntagargruppers mening — kanske
allas — är fullkomligt orimlig, kommer
denna folkpensionsförbättring att utgöra
en stor ekonomisk börda för tjänstemännen.
TCO, Saco och SR har, som
alla vet, nyligen vid ett sammanträde
enats om ett uttalande, i vilket det bl. a.
heter: »Enligt organisationernas be stämda

uppfattning är det nödvändigt
att hela pensionsfrågan löses så, att en
övervältring av kostnaderna till löntagarnas
nackdel eller en skärpning av
skatteprogressiviteten icke kommer till
stånd.»

Jag har ingen anledning att uttala
något nedsättande omdöme om de synpunkter,
som på detta sätt framförts
från tjänstemannaorganisationernas sida.
Det är utan tvekan en tung börda
som dessa och andra i inkomstläget från
15 000 kronor upp till 30 000 kronor
eller mer kommer att få bära. Jag har
emellertid, trots att jag sysslat med dessa
problem något, för egen del inte
funnit någon metod, genom vilken man
kan tillgodose dessa önskemål, men det
betyder inte att problemet är olösligt.

Jag vill ändå, därför att detta har tillmätts
så stor betydelse och även därför
att jag personligen har kritiserats mycket
starkt för all jag såsom tjänstemannarepresentant
ställt mig bakom kravet
på en höjd folkpension och därmed
föranlett denna belastning, säga ett par
ord för alt friska upp minnet.

folkpension och, lika viktigt, frågan om
flyttbar pensionsrätt.

11 —Andra kammarens protokoll 1957. Nr 24

162

Nr 24

Torsdagen den 7 november 1957

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

Vi erinrar oss att när 1947 förslag
framlades om en icke inkomstprövad
folkpension för ensamstående på 1 000
kronor, så föreslog socialvårdskommittén
en avgift, som skulle utgöra maximalt
80 kronor för ensamstående, d. v. s.
0,8 procent på en till 10 000 kronor
maximerad inkomst. Detta betydde således,
att man skulle betala 8 procent på
det pensionsbelopp man var tillförsäkrad.

Statsrådet Möller, som framlade proposition
i detta ärende, ansåg sig emellertid
böra höja denna maximala avgift
från 80 kronor till 100 kronor. Därmed
blev avgiften 10 procent av pensionen.
När vi för två år sedan höjde folkpensionen
till 2 100 kronor föreslog socialministern,
att avgiften skulle utgöra
250 kronor, d. v. s. 2,5 procent av
10 000 kronor. Då pensionsbeloppet var

2 100 kronor skulle det däremot, om man
följt den tidigare regeln, ha blivit en
maxiiniavgift av 210 kronor. Jag uttalade
i denna kammare min anslutning till
denna justering, som jag ansåg väl motiverad.
Därmed kom alltså avgiften upp
till 11,9 procent av den tillförsäkrade
förmånen. Nu har allmänna pensionsberedningen
föreslagit en avgift av 6
procent på ett högsta inkomstbelopp av
15 000 kronor för både ensamstående
och makar. Det betyder att avgiften
maximalt kommer att utgöra 900 kronor.
Då pensionen för ensamstående är

3 600 kronor betyder detta att avgiften,
som från början var tänkt att utgöra 8
procent men steg till 10 procent och
senare till 11,9 procent, nu blir 25 procent
av förmånsbeloppet. Det är sålunda
fråga om en avsevärd justering av
avgiften, som tillkommit i syfte att så
stor del som möjligt av pensionskostnaderna
skall uttagas nvgiftsvägen.

Det har varit en ledande princip att
avgiften inte skall vara högre än att
den som betalar under hela avgiftstiden
får full valuta för sin avgift. Det
var detta som från början motiverade

procentsatsen 0,8, vilket är en försäkringstekniskt
sett riktigt avvägd avgift.

Den avgift, som nu är föreslagen och
som vi med säkerhet kommer att stanna
för, alltså motsvarande 6 procent av
inkomsten, är tillräcklig för att bekosta
en fullständig pensionsförsäkring inklusive
familjepension och invalidpension
för den som börjat erlägga denna maximala
avgift i trettioårsåldern. Den som
betalar längre tid betalar alltså för
mycket, vilket jag nämner endast för
att visa, att allmänna pensionsberedningen
ändå försökt gå så långt som varit
försvarligt i syfte att få in avgifter,
som täcker en större del av folkpensionskostnaderna.

Vad jag här sagt är nu inte försvar
inför de tjänstemannaorganisationer
som uttalat sitt mycket starka missnöje,
men det är ändå något att peka på för
att ge underlag för påståendet, att man
inte har bortsett från deras önskemål
vid bedömningen av hithörande fakta.
Man har ändå försökt att komma någon
vart.

Här har nu regeringen, i första hand
socialministern, ett problem som man
inte kan gå förbi. Den korta tid som stod
t ill allmänna pensionsberedningens förfogande
— vi skulle till en viss dag
vara färdiga — liksom omfattningen av
de problem vi nödgades brottas med
gjorde, att vi inte kunde ägna mycken
tid åt alla frågor i sammanhanget. Jag
skall gärna erkänna att avgiftsförslaget
yxades till — det finns ingen analys,
ingen utredning bakom detsamma. Vad
som gör avgiftsfrågan så svår att ta
ställning till är bl. a., att vi ju inte vet
vilken pension som kommer att utbetalas
om 50 år till den som i dag är
17 år.

Vad man kan befara är, att vi inte
får en regering som med tillräckligt allvar
och tillräcklig framgång försöker
bemästra svårigheterna när det gäller
att hålla penningvärdet stabilt. Kan vi
inte vänta detta måste vi räkna med att
de pensionsbelopp, som en gång kom -

Torsdagen den 7 november 1957

Nr 24

163

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

mer att utbetalas, blir vida högre, i varje
fall högre än de belopp som man i
dag räknar avgiften på. Därför är det
försvarligt att ta ut en formellt sett
för hög avgift, vilket också allmänna
pensionsberedningen har förordat.

Dessa allmänna reflexioner kring
folkpensioneringen har jag velat göra
dels för att, som jag sade inledningsvis,
försöka uppnå att man inte tappar bort
i sammanhanget, att folkpensioneringen
är den stora saken. Kan vi genomföra
denna reform — och Gud skall veta att
det kommer att fresta på — har vi nått
upp till en nivå för folkpensioneringen,
som såvilt jag vet ställer Sverige i särklass.
Vi har då på detta sätt säkerställt
åt löntagare och andra en pension, som
för det stora flertalet — för 80 ä 90 procent
av medborgarna — är mer än de
skulle ha fått enligt det Åkessonska förslaget
sådant detta presenterades i principbetänkandet.
Men framför allt har
jag besvärat med detta anförande i det
vällovliga syftet att animera regeringen
och då i första hand socialministern
till skyndsamma utredningar och utarbetande
av förslag på de punkter, som
jag här särskilt uppehållit mig vid.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Pensionsomröstningen
sprängde koalitionen, och nu hoppas vi
att den energi, som då frigjordes, i
första hand skall läggas ned på att
klara den pensionsreform, som så
många uttalade sig för. Socialministern
har i remissdebatten redan lovat, att
ett principförslag skall komma i början
på nästa års riksdag, och han har också
sagt, att han är intresserad av ändringsoch
detaljförslag, som kan innebära
förbättringar, där oklarhet kanske ännu
föreligger. .lag vill därför peka på en
del frågor, som beredningen inte tog
ställning till eller skisserade mycket

löst men som under kampanjen ideligen
kom igen. Det är frågor, som också
intresserar en hel del folk och är väsentliga
för speciella grupper.

I omröstningskampanjen blev ju, åtminstone
i slutomgången, kvinnornas
ställning det viktigaste. De spelade en
nästan dominerande roll, och det var
riktigt rörande vilken omtanke alla visade
för att tillfredsställa kvinnor i
alla situationer. Jag hoppas, att den
observans man då ägnade kvinnorna
inte skall försvinna utan att intresset
verkligen tänts för de många intrikata
spörsmålen, så att det förslag, som så
småningom skall detaljutformas, blir så
smidigt som möjligt.

Fröken Elmén berörde i går dilemmat
för hemmakvinnorna, vilka som
frånskilda inte får del i mannens pension,
när han når pensionsåldern. Det
dilemmat är svårt att komma ur, när
det finns två slags familjer, dels de
med en familjeförsörjare, dels de med
två. Dilemmat skärpes alltmer för barnfamiljerna,
eftersom de ju alltid har
högre utgifter och dessutom mindre
chans att skaffa sig inkomster, då
hustrun är upptagen med vårdnaden
av barnen. Vi har det så länge vi inte
funnit något sätt att balansera de verkliga
familjeutgifterna, alltså inte endast
de direkta penningutgifterna för barnen
utan även de utgifter som familjen
har, när den måste hålla en person
hemma — modern eller någon annan
— för att sköta barnen.

Då säger man kanske: Vad har detta
egentligen med pensionsfrågan att göra?
Jo, det kommer igen i alla socialreformer.
Det förslag, som fick majoritet
vid omröstningen, inrymde flera
ting som var synnerligen viktiga just
för hemmafruarna och som jag tror
skulle vara en verklig familjehjälp. Jag
syftar bland annat på änkepensionen,
som träder till i en situation, när man
är som mest hjälplös. Det skulle bli
lugnare för kvinnor som slutar sitt förvärvsarbete
och sköter sitt hem, om de

164

Nr 24

Torsdagen den 7 november 1957

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

visste att de inte står helt utan försörjning,
ifall mannen går bort.

En annan viktig punkt är, att kvinnorna
enligt riktlinjerna i ettans förslag
skulle kunna vara borta från förvärvsarbetet
de år det är viktigast för
dem att vara hemma, alltså när de har
små barn, och sedan likväl inte vara
utestängda från möjligheten att åter
få en pensionsberättigad tjänst. Det är
ett modernt drag. Det var olyckligt, att
den s. k. 40-årsregeln kom att utsättas
för så stark kritik. Det är möjligt att
den kan utformas smidigare, men den
är inte ofördelaktig på det sätt som
den utmålades. I princip utgör den
tvärtom ett väldigt framsteg för de
kvinnor, som vill stanna i sina hem
när barnen är små, men sedan önskar
återgå till förvärvsarbete. Denna regel
ger kvinnorna chansen att komma igen.
Jag hoppas att man, när man söker förbättra
förslaget, i alla fall bibehåller
den uppmuntran för hemmakvinnorna
som det innebär att kunna få en fullt
pensionsberättigad tjänst efter återinträde
i förvärvsarbetet. Inom folkpensioneringen
måste man likaså värna
om kvinnans självständiga pensionsrätt,
och jag kan väl inte tro, att någon
kommer att attackera den.

Som alltid, när man vill ge hemmakvinnorna
en favör, blir det så, att de
förvärvsarbetande kvinnorna inte får
vad de anser vara sina rättigheter helt
tillgodosedda. Enligt ettans förslag får
två äkta makar med en viss inkomst
tillsammans en lägre pension, om båda
har förvärvsarbete, än om endast mannen
har det. Vill man visa hemmakvinnorna
uppskattning av deras arbete
med allmänna anordningar, får man
inte fästa alltför stort avseende vid att
de förvärvsarbetande kvinnorna relativt
sett blir sämre tillgodosedda.

Vissa grupper får emellertid inte sin
åldersförsörjning löst vare sig genom
iolkpensionsförslaget eller tilläggspensionsförslaget.
Vi har träffat på sådana
människor överallt under folkomröst -

ningskampanjen. De har skrivit ett otal
brev till dem, som har haft med pensionsdebatten
att göra. Vi har fått
många påstötningar från dem.

Det gäller framför allt kvinnor, som
nu är änkor men som inte är berättigade
till änkepension. De är ännu inte
67 år gamla men ändå för gamla för
att kunna få ett arbete, därför att de
inte orkar med det som bjuds, trots
att de inte kan betraktas som riktigt
sjuka. De är helt beroende av socialvård
och vänlighet från anhöriga och
bekanta. Det är en grupp människor
som man inte får glömma. Kanske de
inte blir så många, när vi fått änkepensioneringen
genomförd i full utsträckning.
De kan ha blivit änkor vid
t. ex. 52 års ålder och då varit ovana
på arbetsmarknaden eller blivit änkor
tidigare och själva måst försörja sin
familj och kanske haft många barn.
Men när vederbörande är i 60-årsåldern
och sålunda har cirka 7 år kvar, tills
de får folkpension, kan de, hur gärna
de än vill, inte få något arbete, som
lämpar sig för dem. Vad skall de då
leva på?

Det finns också många, som endast
har en begränsad arbetsförmåga
på grund av bristande krafter men som
inte är invalider och sålunda inte kan
fä invalidpension. Herr Ahlberg har
på ett ypperligt sätt påtalat behovet
av en förbättrad invalidpension, och
jag skall inte gå in på det. Den grupp
människor, äldre kvinnor, som jag talat
om, borde kunna rymmas inom
ett vidgat invaliditetsbegrepp och få
någon hjälp till sin försörjning. För
närvarande kan de inte få det, fastän
deras försörjningssvårigheter icke beror
på bristande arbetsvilja utan på
bristande krafter. De är mycket hjälplösa.
Möjligen skulle de kunna få någon
favör inom folkpensioneringens
ram, om man detaljgranskade fallen
riktigt, men jag tror, att de ännu lättare
skulle kunna hjälpas via invalidpensionen.

Torsdagen den 7 november 1957

Nr 24

165

Meddelande

Vidare har vi problemet med heminadöttrarna.
De börjar visserligen bli
ett främmande begrepp, men de finns
fortfarande. De har gjort stor nytta och
gjort rätt för sig på ett sådant sätt, att
de avbördat samhället många bekymmer.
Vi bör finna någon väg att hyggligt
honorera dem, så att de inte blir
socialvårdsfall, vilket de ofta känner
förnedrande. De är ovana vid att vara
ute bland folk och har svårt att få arbete,
eftersom de ofta är i hög ålder,
då de skall ge sig ut på arbetsmarknaden.

För de änkor, som nu har änkepension,
bör det skapas lämpliga övergångsbestämmelser,
så att de får sina
förmåner förbättrade. Vidare bör en
vidgad krets av de gamla änkorna beredas
änkepension, så att det inte blir
så bjärta skillnader mellan »moderna»
änkor och gamla änkor, som för allmänheten
verkar vara mycket mer i
behov av hjälp än en ung kvinna, som
blir änka sedan en ny pensionsordning
trätt i kraft.

Fröken Elmén var, som jag tidigare
sade, inne på frågan om pension till
frånskilda, då vederbörande make avlider.
Jag behöver kanske inte säga
något om att efterlevande barn till frånskilda
föräldrar bör få barnpension,
både enligt folkpensioneringen och enligt
tilläggspensioneringen. Den skiss
till barnpension inom tilläggspensionen,
som nu föreligger, går visserligen
ut på att första barnet skall ha 20
procent av pensionen efter fadern, men
det bör vara möjligt att finna en ny
fördelningsprincip för efterlevandepension,
så att barnpension kan ges
till barn i två familjer utan denna
gradering.

Beträffande änkepension efter avliden
man, som är frånskild, bör det
väl också kunna gå att åstadkomma en
fördelning, så att en tidigare hustru,
vars äktenskap med mannen sträckt
sig över många år — då hon också
fostrat barn till honom — blir ihåg -

om regeringens politiska program m. m.

kommen. I det fallet är det svårare att
generellt säga, hur fördelningen skall
ske. Kanske vore det smidigast att regelmässigt
ta upp frågan om del i pension
vid uppgörande av skilsmässoavtalen.
Det finns nämligen så skiftande
förhållanden, att det är svårt att på
förhand säga hur det bör vara i de olika
fallen.

Från kvinnohåll hoppas vi, att man
tar kontakt med kvinnogrupperna dels
när detaljerna i folkpensionsreformen
— som berör en hel del av de ting jag
här omnämnt — och dels när invalidpensionen
skall utformas. Det är dock
så, att vi kvinnor får känna det största
trycket från de missnöjda kvinnorna.
Vi får säkerligen känna detta tryck
mycket starkare än de manliga politikerna
och de män, som brukar sitta i
utredningar. När man nu ändå visar ett
sådant intresse för att lösa kvinnornas
pensionsfråga, bör man visa detta intresse
också när det gäller att låta dem
vara med vid utformningen av bestämmelserna.
Jag tror att det på det sättet
skulle bli lättare att utforma förslag
som även vid folkomröstningar appellerar
till kvinnorna och motsvarar vad
de behöver.

För övrigt kan jag inte förstå det
missnöje man visat över pensionsdebatten
och omröstningskampanjen. Jag
tycker att debatten var ovanligt genomskådande,
då hela pensionsfrågan kom
att inrymmas i densamma. Frågan var
inte större än att både den ena och
den andra oriktigheten hann avslöjas,
innan man kom fram till omröstningen.
Vid val blir det ofta så, att en hel del
frågor ytligt beröres men att aldrig
någon blir riktigt genomlyst. Man har
kritiserat varandra mycket för lögn
och oriktiga påståenden. Men det beror
kanske på att man hann se oriktigheterna
tillrättade före kampanjens
slut och hann se det som man kallat
lögn avslöjat.

Pensionskampanjen blev ett värdefullt
remissförfarande för beredning -

16G

Nr 24

Torsdagen den 7 november 1957

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

ens förslag. Det är ingenting att skämmas
för. Vi har därigenom fått lärdomar
och kan ge anvisningar till dem,
som närmare skall utforma detaljerna.
Några av de anvisningarna och lärdomarna
har jag dragit fram, och jag hoppas
att de kan beaktas.

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Tillåt mig att först till
alla delar instämma i det klara och
varmhjärtade anförande, som fru Eriksson
i Stockholm just hållit från denna
talarstol.

Låt mig sedan övergå till det som jag
egentligen avsåg att framföra.

Ett av herr Ohlins och herr Hjalmarsons
starkaste motiv för det krav på
samlingsregering som de i oktober ställde
var försvarsfrågans läge. Under de
dagarna hade man ibland en känsla av
att detta läge framställdes som så utomordentligt
prekärt, att en katastrof
snart hotade, och att därför alla politiska
krafter borde samlas för att få
fram en snabb lösning av försvarsfrågan,
som det alltid heter »ovanför alla
partistrider».

Jag tror inte, herr talman, att vare
sig försvarsfrågan eller någon annan
betydelsefull fråga mår bra av att lösas
i panikens tecken utan omsorgsfull och
grundlig sakprövning. Eftersom det ser
ut att ha blivit snart sagt ett axiom,
som icke får diskuteras, att försvarsfrågan
skall vara höjd ovanför partistriderna,
eftersom det har sett ut att
bli en sats av sådan styrka, att den från
borgerlig sida kan tjäna som argument
för en samlingsregering i nuvarande
läge, vill jag gärna något litet granska
bakgrunden till denna såsom självklar
ansedda sats. Menar man med det, som
exempelvis herr Ohlin i går hävdade,
att »försvarsfrågan måste mer än någonsin
hållas utanför partistriderna»,
att den inte får bli föremål för någon
sorts ovärdigt schackrande mellan partierna?
I en sådan uppfattning kan väl
alla ansvarsmedvetna poltiker instäm -

ma beträffande denna liksom beträffande
andra betydelsefulla frågor. Herr
Ohlins yttrande litet senare, att »försvarsfrågan
kan komma att framstå som
ett vapen i den stora politiska striden
nästa år», framstår i belysning av denna
uppfattning som ett något märkligt
yttrande.

Om satsen att försvarsfrågan måste
vara höjd ovanför partistriderna emellertid
skulle innebära, att inga meningsskiljaktigheter
skulle få demonstreras,
att försvarsfrågan skulle vara tabu för
en demokratisk diskussion med meningsbrytningar,
då är det många som
opponerar sig. Allt vad som redovisas
av förslag för vårt försvars framtida utformning
bygger på ingenting annat än
spekulationer om ett eventuellt kommande
krigs utspel och förlopp. Något
så ovisst som en eventuell framtida
verklighet bakom diverse antaganden
och spekulationer i denna mänsklighetens
livsfråga måste föranleda skiljaktigheter
både i principiell ståndpunkt
till försvaret och i praktiska ställningstaganden
till olika detaljavsnitt. Det är
därför i och för sig fullt tänkbart, att
ett parti som parti kommer till en uppfattning
och ett annat parti som parti
kommer till en annan uppfattning. Och
skulle detta vara något så upprörande,
något för land och folk så skadligt? De
olika åsiktslinjerna kan också komma
att dras på andra sätt. Men kvar står,
att sakliga motsättningar inte kan döljas
bakom en dimridå av ord om enighet
och samling, då förutsättningar härför
saknas. Det kan på många sätt vitsordas,
att sådana meningsskiljaktigheter
i försvarsfrågan finns i folkopinionen.
En opinionsundersökning i somras
visade, att våra nuvarande försvarskostnader
betraktas som tillräckliga eller
redan för höga av 71 procent av medborgarna,
medan 9 procent anser, att vi
bör lägga ner större ekonomiska resurser
på försvaret. I den mest kontroversiella
detaljfrågan, atomvapen eller icke
atomvapen, sade 40 procent ja, medan

Torsdagen den 7 november 1957

Nr 24

167

Meddelande

59 procent sade nej eller var tveksamma.
Och gå ut på en konferens, ett
diskussionsmöte kring försvaret och
lyssna till vad där sägs!

Nej, försvarsfrågan får inte vara tabu
för en diskussion, som inte får föras
endast innanför försvarsberedningens
stängda dörrar. Inget påstående i försvarsfrågan
är så självklart, att det icke
kan ifrågasättas.

Till sådana påståenden, som måste
ifrågasättas, hör det ofta hörda att
»atomvapen är en militär nödvändighet».
»Alla militärskäl talar för svenska
atombomber», sade den nya chefen för
försvarets forskningsanstalt häromdagen,
och i denna kammare har vi hört
framför allt högerns partiledare ständigt
upprepa denna för honom också
axiomatiska sats.

»Droppen urholkar stenen», heter det
gamla latinska ordspråket, med det något
yngre men nödvändiga förklarande
tillägget, »icke genom sin kraft utan
genom att ständigt falla». Argumentet
har nämligen icke saklig kraft. Svenska
folket är icke övertygat om att det är
riktigt. Därför skall droppen ständigt
falla, påståendet ständigt upprepas,
svenska folket ständigt få höra det genom
press, radio och television.

Ändå envisas en stark och gensträvig
opinion att hävda, att atomvapen icke
på något sätt har bevisats vara militärt
nödvändiga, att alls icke alla militära
skäl talar för svenska atombomber. En
kraftig opinion hävdar, att det fastmer
är mänskligt nödvändigt att säga nej
till atomvapnen.

Jag skall naturligtvis icke, herr talman,
på detta stadium av remissdebatten
gå in på en sakdebatt i denna fråga.
Det lär bli tillfälle att återkomma. Den
offentliga debatten går vidare, och i
den kommer bl. a. den politiska organisation,
som jag har förmånen att arbeta
för, det socialdemokratiska kvinnoförbundet,
som genom ett enhälligt kongressbeslut
våren 1956 sade nej till

om regeringens politiska program m. m.

svenska atomvapen, att även i fortsättningen
ta del.

Det har ändock framstått som tvingande
nödvändigt att till kammarens
protokoll få redovisa, att det finns en
opinion bland medborgarna, en stark
opinion, som icke tar för givet, att allt
vad den militära sakkunskapen säger är
sant och visst, som vill sakdiskutera
och sakpröva och som i fråga om atomvapnen
menar, att en realistisk prövning
av frågans militära, politiska och
moraliska aspekter leder fram till ett
nej i fråga om sådana vapen i det
svenska försvaret.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Vid riksdagens remissdebatter
brukar ju den ekonomiska politiken
vara huvudtemat. Denna remissdebatt
är kanske i viss mån ett undantag.
Pensionsfrågan och den i anslutning
därtill genomförda folkomröstningen
jämte regeringsfrågan har dominerat.
Det ligger naturligtvis ingenting märkvärdigt
i att dessa frågor fått en så
framskjuten plats i höstens remissdebatt.
De svikna förhoppningar eller, om
man så vill, brustna illusioner, som högern
och folkpartiet utsatts för genom
folkomröstningen och i regeringsfrågan,
måste anses vara en legitim anledning
för herrar Ohlin och Hjalmarson
att avreagera sig i en debatt som denna.

Borgarfronten tillfogades ett svidande
nederlag, och planerna på att pensionsfrågan
skulle bli hela regeringens ättestupa
och skapa förutsättningar för en
ny politik, helt i storfinansens intresse,
slogs sönder. Arbetsgivarlinjen fick ett
klart misstroendevotum från svenska
folket, och de två partier, nämligen högern
och folkpartiet, som ställt sig på
arbetsgivarnas sida i vårt lands största
socialpolitiska fråga, föll för samma
dom. De utställda växlarna om seger
för arbetsgivarlinjen vägrade svenska
folket att diskontera, och det miljonkapital
som satsades på en sanningslös
och ovederhäftig propaganda gav dålig

168

Nr 24

Torsdagen den 7 november 1957

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

utdelning. Det blev varken seger för
linje 3 eller en regering i storfinansens
tycke och smak.

Det som åstadkoms var, att centerpartiet,
som det numera heter, lämnade
regeringen. Som förhållandena utvecklats
under senare tid är detta knappast
att beklaga. Centerpartiet uppträdde
under folkomröstningen som kategorisk
motståndare till en tillfredsställande
lösning av pensionsfrågan. Utan tvivel
har också centerpartiet varit en belastning
för strävandena från arbetarrörelsen
att få till stånd en politik från
statsmakternas sida på det ekonomiska
området, som kunde främja arbetarnas
och löntagarnas intressen.

Sedan nu regeringsfrågan är löst,
väntar sig landets löntagare en sådan
politik. Länge nog har den ekonomiska
politikens riktpunkt varit att skapa
»samhällsekonomisk balans» på folkets
bekostnad. Lönestopp har växlat med
uppmaningar till »återhållsamhet i löneanspråken»,
medan bolagens vinster
ständigt gått i höjden. Det upprepade
talet om inflationsfaran har illustrerats
av oavbrutna prisstegringar på nödvändighetsvaror.
Nya och höjda direkta
och indirekta skatter har också tillgripits
för att, som det heter, »uppsuga
överflödig köpkraft». Räntehöjningar
har genomförts, vilket lett till kraftiga
hyreshöjningar, prisstegringar, ökade
svårigheter för småföretagare och bönder
samt på sina håll arbetslöshet. Slutligen
har stränga kreditrestriktioner
tillämpats i »konjunkturdämpande syfte»;
ett underligt uttryck i och för sig
självt.

Om meningen varit att verkligen bekämpa
de inflationsdrivande krafterna,
har denna ekonomiska politik förfelat
sitt mål. Inflationsrisken ligger nämligen
inte på lönesidan. Påståendena i
sådan riktning blir inte sannare, därför
att de upprepas år efter år med banal
entonighet. Om löntagarna tillkämpar
sig en större andel av den gemensamma
»kakan», betyder inte detta, att

de, som man brukar säga, »söker äta
mera än vad som finns att äta». Det
betyder bara att kapitalägarna får en
mindre andel av kakan. Om löntagarna
får mera, blir det mindre över för arbetsgivarna,
aktieägarna och bankerna.
Det är ett faktum, som t. o. m. har omvittnats
av förre finansminister Sköld,
d. v. s. efter det att han lämnat regeringen.
»Det samlade trycket på våra
resurser», som man alltid uppger sig
vara så ängslig för, blir varken större
eller mindre genom en allmän lönehöjning.
Följden är bara att resurserna fördelas
på annat sätt. Löntagarna får
mera på bolagsvinsternas bekostnad.
Kakans storlek blir oförändrad.

Vi har tidigare påvisat, och jag upprepar
det nu, att inflationsriskerna ligger
i de stora bolagsvinsterna, som till
betydande del just är inflationsvinster,
i den kapitalistiska spekulationen, som
tar sig uttryck i en monopolprissättning
vilken blir grundläggande för all
annan prissättning, och i de våldsamt
ökade militärutgifterna.

Genom den felaktiga inriktningen av
den ekonomiska politiken, som i stort
sett inneburit att de verkligt inflationistiska
krafterna fritt fått driva sitt
spel, har hyror och priser stadigt gått i
höjden och orsakat en ständig försämring
av penningvärdet. De åtgärder,
som statsmakterna vidtagit för att bekämpa
inflationen eller, som man ibland
uttrycker det, »dämpa högkonjunkturen»,
har befordrat prisstegringarna och
därmed inflationen.

Till dessa åtgärder hör räntestegringarna,
som dragit med sig höjda priser
och hyreskostsader, ökat jordbrukets
omkostnader och fördyrat och försvårat
småföretagens produktion. Vinsterna
av räntehöjningen går till storfinansen
och stärker därmed de inflationistiska
krafterna. Med kampen mot inflationen
har det ingenting att skaffa.

Till de mera märkliga uttrycken för
»kampen» mot inflationen hör också,
att statsmakterna själva direkt genom -

Torsdagen den 7 november 1957

Nr 24

169

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

fört eller tvingat fram prisstegringar.
Höjningen av sprit- och tobaksbeskattningen,
införandet av energibeskattningen,
höjda järnvägs- och posttaxor
in. m. har sin dryga andel i den prisstegring
på 4,33 procent, som skett under
tiden från den 1 oktober i fjol till
augusti i år. Enbart höjningen av spritoch
tobakspriserna jämte energibeskattningen
har medfört en höjning av konsumentprisindex
med nära 2 procent.
Hur man skall kunna bekämpa inflationen
med prisstegringar, är ett mysterium,
som ännu alltjämt väntar på sin
förklaring.

De skärpta kreditrestriktionerna är
också en åtgärd som slår åt fel håll. Det
är småföretagen som drabbas därav,
medan storföretagen klarar sig genom
självfinansiering ur sina rika fonder.
Konjunkturinstitutets senaste rapport
ger syn för sägen.

Allra värst har emellertid kommunerna
drabbats av kreditrestriktionerna.
De står inför valet att antingen
uppskjuta nödvändiga investeringar eller
att genom höjda kommunalskatter
skaffa sig medel till dessa investeringar.
Fonderna har länsats. Det har t. o. m.
uppstått svårigheter för vissa kommuner
att klara sina löneutbetalningar.
I en del fall har de måst vända sig till
rika privatföretag — såsom i Göteborg
till SKF och Götaverken — för att på
kort sikt få lån till sin verksamhet.

Typiskt för tillståndet är just läget i
Göteborg. Kreditrestriktionerna har
drabbat staden så hårt, att den måst
tömma alla sina fonder för investeringsändamål.
T. o. m. skatteregleringsfonden,
som uppgick till 65 miljoner
kronor, har tömts till sista kronan. Någon
laglig rätt till detta finns som bekant
inte, men tydligen har fonden
tömts med regeringens tysta medgivande.
Staden har nu tvingats höja
skatten med 2 kronor eller från 13 till
15 kronor. Det hade varit fullt befogat
att utnyttja skatteregleringsfonden på
65 miljoner kronor för att hålla skatten

nere, men likvida medel saknades. Det
fanns inte ett öre i fonden. Den hade
gått åt på grund av att staden vägrats
lån för nödvändiga investeringsändamål.

Genom skattehöjningarna i Göteborg
och många andra kommuner går en betydande
del av den skattelättnad, som
skulle ske genom ortsavdragsreformen,
förlorad. Eller för att använda MorgonTidningens
formulering häromdagen:
»En del av den genom ortsavdragsreformen
väntade skattesänkningen går
därmed upp i rök.» När detta inträffar
i dag på kommunalskatteområdet, hur
tror finansministern att det då skall bli
med kommunalskatten, när kompensationen
från staten till kommunerna i
anledning av ortsavdragsreformen i
sinom tid upphör? Efter allt som skett
kanske inte den talare i Göteborgs
stadsfullmäktige hade så orätt, när han
förutspådde en skatt vid den tidpunkten
på 20 kronor.

De flesta kommuner har sålunda att
kämpa med synnerligen stora svårigheter
på grund av den statliga ekonomiska
politiken. Dessa svårigheter kommer
inte bara till uttryck i höjd beskattning.
De belyses också genom den
skärpta taxepolitik som måst föras.
Spårvägs-, elektricitets-, vatten- och
renhållningstaxorna etc. har undergått
höjningar särskilt i de större städerna.
Inte ens sjukhustaxorna lämnas i fred.
I Göteborg skall polikliniktaxorna höjas
från 2: 50 till 6 kronor. Taxorna vid
barndaghemmen har höjts till maximum
9 kronor.

Detta är direkta följder av statens
ekonomiska politik, som lett till våldsamma
stegringar av kommunernas
kostnader samtidigt som statsbidragen
till vissa av staten beslutade sociala
förmåner minskats, exempelvis för skolbarnsbespisningen.
I Göteborg utgår
praktiskt taget inget statsbidrag för sistnämnda
änmål.

Även den statliga ekonomiska politiken
mot kommunerna leder sålunda till

170

Nr 24

Torsdagen den 7 november 1957

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

pris- och skattestegringar. Hela den offentliga
sektorn är följaktligen engagerad
i en ekonomisk politik, som främst
kännetecknas av en ständigt pågående
stegring av priskurvan och därmed följande
försämring av penningvärdet.

Med en sådan ekonomisk politik som
hittills förts blir svårigheterna inte
mindre utan tvärtom. Om till äventyrs
en tillfällig »balans» tycks existera i
samhällsekonomien så har den, som jag
tidigare förklarat, åstadkommits på de
breda folklagrens bekostnad. En granskning
av konjunkturinstitutets senaste
rapport belyser på ett slående sätt att
vad man med uttrycket »samhällsekonomisk
balans» åsyftar är ett tillstånd,
där de stora massornas krav skjuts undan
till förmån för storfinansens intressen.

Chefen för konjunkturinstitutet säger
i sin sammanfattning av rapporten att
förhållandena »pekar fram mot den
konklusionen, att den svenska samhällsekonomien
under 1957 hunnit så nära
ett tillstånd av ''samhällsekonomisk balans’
vid full sysselsättning som man
väl i praktiken kan hoppas komma . . .»

Som stöd för denna hastigt påkomna
optimism om den »samhällsekonomiska
balansen» och inflationsfaran åberopas
bland annat, att löneglidningen minskat,
att efterfrågan på konsumtionsvarumarknaden
blivit mindre, att näringslivets
vinstmarginaler sänkts och att
importen ökar långsammare än exporten.

I uppräknandet av orsakerna till »balansen»
saknas vad som i rapporten betecknas
som en »dämpning av efterfrågetrycket
på arbetsmarknaden», vilket
naturligtvis är den främsta orsaken
till den minskade löneglidningen inom
industrien.

Mellan 1955 och 1956 minskade antalet
anmälda lediga platser med 17 procent
och mellan 1956 och 1957 med ytterligare
18 procent. Antalet arbetslösa
utgjorde under tredje kvartalet i år

17 700 mot 12 400 under samma tidsperiod
1956 och 10 200 år 1955.

Detta är vad man i rapporten anser
sig kunna tolka som »en fortsättning
och stabilisering av de under år 1956
registrerade tendenserna till samhällsekonomisk
balans på arbetsmarknaden».

Uttalandet är cyniskt. Det innebär,
att förutsättningen för »balans på arbetsmarknaden»
är, att det finns en reservarmé
av arbetslösa. Uppmärksamheten
bör också fästas vid att man i
konjunkturrapporten anser 17 700 arbetslösa
endast utgöra en tendens till
»samhällsekonomisk balans på arbetsmarknaden».
Målet beträffande en reservarmé
av arbetslösa, som med sin
existens kan verka lönenedpressande,
har tydligen satts mycket högt.

»Balansen» på arbetsmarknaden
skall alltså tjäna syftet att hålla nere
arbetarnas lönekrav. Ett visst resultat
anser man sig redan ha vunnit genom
minskningen av löneglidningen. Trots
att de avtalsmässiga lönehöjningarna
endast utgjorde cirka 2,5 procent i senaste
uppgörelsen, så har löneglidningen
blivit mindre än tidigare. Från november
1956 till maj 1957 uppgick den
till omkring 1 procent mot 2 procent
under samma period 1955 till 1956.
Detta gäller industriarbetarna.

Den tredje orsaken till att konjunkturinstitutet
tror sig spåra »samhällsekonomisk
balans», är den minskade
efterfrågan på konsumtionsvarumarknaden,
d. v. s. en mindre konsumtion
än tidigare. Konsumtionsökningen uppskattas
för första halvåret 1957 till mellan
Vs och 1 procent, vilket utgör en
nedgång i jämförelse med samma tid
1956.

Den fjärde orsaken till den påstådda
balansen i samhällsekonomien anges
vara, hur underligt det än låter, »minskade
vinstmarginaler» i näringslivet.

Det bör emellertid observeras, att rapporten
är ytterst försiktig i sin bedömning
på denna punkt. Den förklarar det
vara vanskligt att få fram tillförlitlig

Torsdagen den 7 november 1957

Nr 24

171

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

statistik över vinstmarginalerna, och
det kan man ju förstå. Emellertid framgår
det att bruttovinsterna ökat från
1955 till 1957. Ökningen beräknas av
institutet till 5 procent.

Jag tror inte man gör sig skyldig till
någon överdrift — det finns också bevis
för detta — om man påstår att de
minskade nettovinsterna beror på att
företagen stoppat undan vinstmedel i
fonder i avvaktan på att bolagsskatten
skall sänkas. Att under sådana förhållanden
tala om att minskade bolagsvinster
bidragit till att åstadkomma den
av konjunkturinstitutet omtalade »samhällsekonomiska
balansen» är sakligt
oriktigt.

Sanningen är, att om man över huvud
taget kan tala om att »balans» inträtt,
så har denna åstadkommits på de stora
folkmassornas bekostnad. Det är storfinansen
och de stora företagen som
drar fördel av »balansen», icke folkets
flertal.

Låt mig sammanfatta: Arbetslösheten
har ökat. Löneglidningen har minskat.
Priserna har stigit med 4,33 procent,
medan avtalsuppgörelsen endast gav
2,5 procent och med löneglidningen 3,5
procent. Konsumtionen har ökat med
endast Vs till 1 procent. För livsmedelskonsumtionen
föreligger dessutom en
minskning med 1 procent, och kommunalskatterna
har genom den ekonomiska
politiken enligt senaste budget i
många kommuner, särskilt i Västsverige,
stigit kraftigt.

Detta är det offer det arbetande folket
och konsumenterna fått bringa på
den »samhällsekonomiska balansens»
altare.

Vilka »offer» har storfinansen och de
stora företagen presterat? Det framgår
också av konjunkturinstitutets rapport.
Bruttovinsterna, i verkligheten också
nettovinsterna, har ökat. Industriproduktionen
bär ökat med (> procent under
första halvåret i år. Investeringarna
har ökat med 2—3 procent. Det kan inte
med sakskäl bestridas, att detta är en

balans till folkets nackdel och storfinansens
fördel. Den rimmar dåligt
med parollen »Folkets väl går före storfinansen».

Med dessa fakta för ögonen tycker
man att tidpunkten borde vara inne för
en omprövning av den ekonomiska
politik som hittills förts. Inte minst är
detta motiverat med hänsyn till framtidsutsikterna
på det ekonomiska området.

Konjunkturrapporten förklarar: »Den
omständigheten att samhällsekonomien
glidit in i ett läge som rimligen i stort
sett kan betecknas som samhällsekonomisk
balans garanterar icke att den
fortsatta utvecklingen också kommer att
präglas av samhällsekonomisk balans.
Balanstillståndet kan vara en momentan
mellanstation, som samhällsekonomien
redan i dag är på väg bort från
igen, i inflationistisk eller deflationistisk
riktning.»

Fruktan för vikande konjunkturer går
igen på flera ställen i rapporten. Denna
fruktan gäller inte enbart vårt land.
Läget i USA målas i allt annat än ljusa
färger, och även andra länder uppvisar
tendenser till lägre konjunkturer. Det
finns följaktligen skäl till en omställning
av den ekonomiska politiken i tid.
Såsom jag här visat är den också av
andra skäl i behov av omprövning. Det
politiska läget i vårt land är sådant, att
regeringen med stöd av det arbetande
folket kan föra en ekonomisk politik,
som begränsar storfinansens makt och
sätter folkets inflytande och intressen
i förgrunden.

Så till sist, herr talman, några ord
om de illustra försöken — vilka särskilt
kommit till uttryck under denna
remissdebatt — att »räkna bort» oss
kommunister eller kanske rättare uttryckt
betrakta oss »som obefintliga».
Taktiken är inte ny. Under de 20 år
jag suttit i riksdagen har man hållit
på med dessa barnsligheter. Det där att
»ni får inte leka på våran gård», har
hela tiden återkommit med varierande

172

Nr 24

Torsdagen den 7 november 1957

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

styrka. Naturligtvis är det främst de
borgerliga talesmännen, som på detta
kuriösa sätt demonstrerat sin uppfattning
av demokratien. Statsministern
gjorde visserligen även han en ansats i
samma riktning, men vad han sade var
det minsta han kunde säga för att freda
sin själ.

Vi har aldrig fäst något större avseende
vid dessa stupida uttryck för antikommunism.
Jag tycker dock att det
snart vore på tiden att man upphörde
med barnsligheterna. Erfarenheten borde
ju ha kunnat visa våra motståndare,
att kommunismen inte låter sig hejdas
i sin utveckling av snorkiga och struntförnäma
obefintlighetsförklaringar.

Det fanns en tid, då Sovjetunionen betraktades
som en vit fläck på kartan,
ett så efterblivet och försumpat område,
att det inte ens lönade sig att utforska
det. I dag har till och med de mest förstockade
antikommunisterna tvingats
att erkänna dess vikt och betydelse i
världspolitiken och nu senast inom vetenskapen.

Ungefär detsamma gäller om världens
folkrikaste land, den nya folkrepubliken
Kina. Det är bara några år sedan
som den amerikanske utrikesministern
ställde frågan: Vem är Mr. Chou En-lai?
Frågan gällde premiärministern i jätteriket
Kina. Men ledaren för det lilla
Formosa, Chiang Kai-chek, var välbeför
den amerikanske utrikesministern.
Men i dag sitter denne som en ensling
på Johannesskäret och räknar dagarna
till slutet på sitt latin, medan Kinas
kommunister under medverkan av
folkmassorna bygger upp en ny och lysande
framtid för sitt land.

Erfarenheterna från Frankrike talar
också sitt tydliga språk. Där har man
sedan många år tillbaka betraktat landets
ojämförligt starkaste parti, det
kommunistiska, som »obefintligt» och
icke kvalificerat att inträda i regeringen.
Men just därför vacklar Frankrike
från den ena regeringskrisen till den
andra. Man begriper inte ens i sin an -

tikommunistiska förblindelse, att ingen
regering kan bli regeringsduglig så
länge man utestänger det största partiet
från regeringssamverkan.

Vi har inga större förhoppningar om
att antikommunisterna här i riksdagen
skall lära av erfarenheterna vare sig de
kommer utifrån eller ger sig till känna
här hemma. Men man tycker ändå att
de borde känna till det enkla förhållandet
att den kommunistiska riksdagsrepresentationen
sitter i riksdagen med
grundlagsenlig rätt och att den sitter
där hur mycket man än larmar om dess
»obefintlighet».

Men om ni, mina damer och herrar
i det antikommunistiska lägret, inte vill
låtsas om detta faktum därför att vi endast
utgör nio man i riksdagen, borde
väl det förhållandet, att kommunisterna
har närmare 200 000 väljare bakom sig,
ändå stämma er till eftertanke. Eller
kanske ni också räknar dem som »obefintliga»? För

övrigt har vi aldrig märkt att
något parti visat annat än tillfredsställelse
över att det kunnat tillgodoräkna
sig den kommunistiska gruppens röster.
Det har tyvärr förekommit att vi vid ett
par tillfällen känt oss nödsakade att
rösta för borgerliga förslag. Vid intetdera
tillfället har vare sig herr Ohlin
eller herr Hjalmarson eller herr Dahlén
skyndat fram och begärt att få räkna
bort kommunisternas röster. Tvärtom
har den borgerliga pressen kolporterat
ut resultatet som en seger, och några
försök att förringa betydelsen av att det
skett med hjälp av kommunisternas röster
har i varje fall inte jag sett till.

Gårdagens orationer på denna punkt
smakar därför åtskilligt av hyckleri parat
med driften att söka komma åt regeringen,
som i fortsättningen blir beroende
av kommunisternas röster för
att kunna regera.

Slutligen ett par ord om de ständiga
och ängsliga försöken att genom uttrycket
»de demokratiska partierna» inge
folk föreställningen att berörda partier

Torsdagen den 7 november 1957

Nr 24

173

Meddelande

har monopol på demokratien. Jag har
under mina 20 år i riksdagen aldrig
kunnat undgå att känna medlidande
över de ansträngda och löjeväckande
försöken. Jag har nämligen svårt att förstå
hur de partier, som år 1941 var beredda
att på Hitlers order förbjuda det
kommunistiska partiet, kan framträda
med anspråk på att inneha monopol på
den demokratiska etiketten. Men kanske
det hela beror på att man saknar fantasi
för att finna ut en lämpligare gemensam
nämnare för de fyra partierna. Vi kan i
så fall ge dem ett tips, och det är benämningen
»de icke-kommunistiska partierna».
Visserligen kanske även denna
benämning inom en snar framtid
blir otidsenlig, men det går ju då att
i anpassningens intresse skaffa fram en
ny benämning.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! De som talade här i går
kunde stärkas i sin framställning av att
de hade många åhörare. I dag kan vi
inte ens leva på den fiktionen, när vi
inte har någon TV-utsändning från riksdagen,
men vi har kanske ändå anledning
att ta upp en del frågor.

Det har utanför våra gränser hänt
en del som kommer att få stor betydelse
för vårt framtida liv. Det är intressanta
geofysiska studier, som nu har börjat,
och det är mycket värdefullt för oss att
på nära håll få följa de studierna och
deras resultat. Det känns tryggt att en
ledamot från denna kammare från och
med i dag är borta under åtta dagar för
närmare studium på platsen. Han kanske
till och med får tillfälle att klappa
hunden.

Studierna gäller inte bara den kosmiska
strålningen och mätning av avståndet
mellan kontinenterna för att
man skall ha detta exakt angivet, när
man börjar med de interkontinentala
robotarna. Det gäller inte bara studier
av hur livet fungerar, när jordens drag -

om regeringens politiska program m. m.

ningskraft har upphävts. Det gäller inte
bara studier av hur man i framtiden
skall kunna företa interplanetära färder.
Det gäller inte bara studier av hur
man skall kunna släppa ner en hund i
en plåtburk. Det intressanta är vilken
laddning som kommer att ligga i den
där plåtburken en annan gång, när den
släpps ned. Det som är av störst betydelse
är sålunda inte hunden och inte
satelliten och kanske inte heller det
drivmedel, som gjort denna epokgörande
färd möjlig utan fastmer den omfattande
forskning och den stora industriella
kapacitet, som måste finnas
bakom för att man skall nå sådana resultat.

Det är dyrt att vara med och leka på
den gården. Den som ligger tvåa i den
här kapplöpningen beräknas enbart i år
ha satsat 12 000 miljoner kronor för sådana
här forskningar. Hur mycket har
det då inte kostat den som ligger etta?
När vi ser dessa siffror och tänker på
vad som ligger bakom dem, känner vi
att vi är en liten och fattig nation.

Vad kan vi göra? Skall vi förledas
till pessimism och säga att ett litet demokratiskt
land inte kan hänga med i
den tekniska utvecklingen, att bara de
stora länder som kan dirigera arbetskraft
och material till sådana här specialuppgifter
kan driva utvecklingen
framåt? Det är lätt att hamna i en sådan
pessimism, men det är kanske inte
nödvändigt att göra det. Vi liar förut
sett, hur länder som legat mycket långt
framme på detta område nu är helt
borta. De nazistiska V 1- och V 2-vapnen
var tekniska mästerverk de också,
men de fick inte den historiskt avgörande
roll som deras konstruktörer och
deras beställare hade antagit. Det finns
ingen anledning att på denna punkt ta
upp till debatt frågan om huruvida demokratien
är underlägsen diktaturen.
Tekniken är viktig, men det är inte säkert
att den räcker alla gånger.

Våra resurser är små både när det
gäller forskning och när det gäller pro -

174

Nr 24

Torsdagen den 7 november 1957

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

duktion, men därför kan vi inte sluta att
handla. Vi måste med de resurser vi
har söka åstadkomma bättre resultat i
framtiden än hittills. Vi vill hänga med
i den tekniska utvecklingen, inte för att
skapa världsomflygande satelliter med
eller utan vätebombladdningar, utan för
att kunna trygga en högre levnadsstandard
för människorna. Det är drivkraften
för våra ansträngningar på det industriella
området och på forskningens
område.

När vi ser vad som händer i de stora
länderna, måste vi omvärdera en del av
våra gamla föreställningar. Vi måste
göra omvärderingar inte bara på det industriella
området utan även när det
gäller sådana saker som ligger mera direkt
under riksdagens inflytande — jag
tänker på försvarets organisation och
utrustning.

På det industriella området råder en
hård internationell konkurrens, och
den kan lätt bli betydligt hårdare när
konjunkturerna vänder. Vi är bortskämda
av en lång högkonjunktur, men den
kommer inte att bli evig. Vi vill ha ett
effektivare näringsliv för att trygga en
full sysselsättning och en höjd levnadsstandard
både för de aktiva grupperna
och för dem som har gjort sitt dagsverke
inom näringslivet. Det finns stor
förståelse på löntagarhåll för att vi
måste ha ett effektivare näringsliv, om
vi skall kunna pressa fram bättre levnadsförhållanden.

I detta sammanhang kommer vi in på
frågan, vilket bidrag löntagarna kan
lämna till näringslivets utbyggnad utöver
det stora bidrag som de lämnar
genom sin dagliga arbetsinsats i näringslivet.
Jag tänker på de pensionspengar
som kommer att samlas i de försäkringsfonder
som skall ligga till grund
för tjänstepensioneringen. Men innan
vi ser på de pengarna litet närmare,
skall vi kanske se på de pensionspengar
som nu finns inom företagen.

I riksdagen har man beslutat lagar
som innebär skattebefrielse för bolagen,

men man håller inte reda på hur många
miljarder bolagen på detta sätt fått i
skattebefrielse. Ungefärliga beräkningar
tyder på att det i pensionsfonderna
inom bolagen skulle finnas någonting
sådant som 5 000 miljoner kronor. Det
är pengar som är avsedda för arbetarna
och tjänstemännen inom företagen men
som helt och hållet behärskas av företagarna.
Skattebetalarna har betalat
hälften av dem, eftersom bolagen varit
befriade från skatt när de lagt undan
dessa pengar. De pengar som ligger i
miljardfonderna gör väl nytta genom
att investeras i näringslivet? Ja, det är
riktigt i de flesta fall. I andra fall kan
pengarna vara investerade i företagsledarnas
privata villor, och det är inte
säkert att de gör så stor produktiv nytta
där.

Det vore nog skäl att se litet närmare
på de här pengarna, och i varje fall
är det en rimlig begäran att man tar
reda på hur mycket skattepengar som
på detta sätt har gått bort.

Ur löntagarsynpunkt är det också ett
par andra saker som är intressanta i
detta sammanhang. Om bolagen nu fått
rättighet att skattefritt lägga undan mer
än 5 000 miljoner kronor, borde löntagarna,
eftersom det är deras framtida
pensioner det gäller, åtminstone få ett
papper som visar att företagen tänker
ge dem en pension. Sådana papper får
man inte; i de flesta fall får man inte
ens ett löfte, och oftast vet löntagarna
inte om företaget har någon pensionsfond
eller hur stor den är. Vi har företagsnämnder.
I en del fall lämnas där
informationer, medan man i andra fall
inte får reda på efter vilka grunder
pensionerna skall utgå. Trots att staten
genom lagstiftning medverkat till denna
ordning, går det ofta på en höft med
dessa miljardbelopp i företagen. Det
ger heller inte alltid erforderlig trygghet,
när företagen har hand om löntagarnas
pensionsfonder. I ett fall •—
det gäller örgryteverken i Göteborg —
gick företaget i konkurs. I det företaget

Torsdagen den 7 november 1957

Nr 24

175

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

hade man en pensionsfond för arbetarna
och en för tjänstemännen, och fonderna
omfattade sammanlagt en halv
miljon kronor. Vart tog den fonden vägen?
Före konkursen hade företaget
skrivit på en revers, ett papper, enligt
vilket företaget var skyldigt pensionsstiftelserna
sammanlagt en halv miljon
kronor. Något år före konkursen byttes
denna revers ut mot aktier i företaget,
och i samband med konkursen blev
dessa aktiers värde lika med noll. De
anställda blev naturligtvis avskedade.
Dessutom gick stat och kommun miste
om drygt en kvarts miljon kronor i
skattepengar. Systemet att överlämna
löntagarnas pensionsfonder till arbetsgivarna
är inte någon bra modell för
framtida system.

Avgifterna för tjänstepensioneringen
skall inte betalas av skattemedel. Men
avgifterna för den höjda folkpensioneringen
kommer att tas ut på skattsedeln.
Herr Ohlin framförde i går ett
räkneexempel som visade, att det skulle
vara nödvändigt att ta ut 6 procent på
15 000 kronors inkomst. Det finns visserligen
en del som tyder på att man
skulle kunna nöja sig med 5 procent,
men om vi utgår från herr Ohlins siffra,
finner vi, att en person med 15 000 kronors
inkomst kommer att få betala 900
kronor. En inkomst på 15 000 kronor
kommer säkerligen inte, när denna
pensionsreform genomförs om några år,
att avvika så mycket från den genomsnittliga
löntagarinkomsten i vårt land.
Avgiften för folkpensioneringen står på
skattsedeln. Denna avgift skall höjas
från 250 kronor till cirka 900 kronor.
Avgifterna kommer emellertid att täcka
endast en tredjedel av folkpensionskostnaderna.
Resten skall betalas genom
direkta och indirekta skatter.

Det har uppnåtts enighet om att folkpensionen
bör höjas. Det skulle vara
intressant att få veta, om denna enighet
kommer att finnas även när det
gäller att ta ut högre skatter för att
kunna betala den höjda folkpensionen?

Det kommer att bli ökade utgifter även
på andra håll i budgeten. Man skall inte
räkna med att det plötsligt blir pengar
över, särskilt som budgeten redan är
så försiktigt räknad, att den inte ens
täcker de löpande utgifterna. Det kommer
att behövas miljardbelopp för att
klara folkpensionen, och det är just
höjningen av folkpensionen — inte
tjänstepensioneringen — som kommer
att framtvinga en höjning av skatterna.
Ändå var de som ivrigast brukar
yrka på skattesänkningar mot tjänstepensionen
men engagerade sig för folkpensionering.
Då blir frågan: Sträcker
sig allvaret i engagemanget för höjningen
av folkpensionen så långt, att man
kommer att bli enig även om de höjda
skatter som måste tas ut? Vilka skatter
anser man i så fall böra höjas? Ja, jag
förstår att man från dessa håll inte
kommer med några förslag om skattehöjningar.
Man kommer väl att säga som
vanligt: Staten skall sänka skatterna
och därigenom få in mera pengar och
på så sätt kunna betala högre folkpensioner!
Det är en ohederlig argumentering,
men det är kanske en oppositions
privilegium att få föra en sådan.

Vilka möjligheter finns då att ta ut
högre skatter? Först och främst finns
det väl ingen anledning att ha kvar beteckningen
»extra» eller »tillfällig» när
det gäller den höjning av bolagsskatten,
som genomfördes för inte så länge sedan.
Har man nu från Arbetsgivareföreningens
och de partiers sida, som
finansieras från det hållet, engagerat
sig för en kraftig höjning av folkpensionen,
som kommer att kräva nya skatter,
finns det ingen anledning att betrakta
den extra bolagsskatten som tillfällig,
utan den bör väl bli bestående.

Sedan är väl frågan, om det endast
är löntagarna som bör intressera sig
för de miljardbelopp, som nu finns i
företagens pensionsfonder. Även finansministern
borde kanske se litet närmare
på dem och undersöka, huruvida
man inte den vägen skulle kunna få in

176

Nr 24

Torsdagen den 7 november 1957

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

litet av de pengar som kommer att behövas
för folkpensionshöjningen.

Nu är man överens om höjningen av
folkpensionen. Vi får se om samförståndet
räcker även när notan skall betalas.
Man önskar också samförstånd i
fråga om tilläggspensionen, och det blir
intressant att se vilka uttryck detta
samförstånd kommer att ta sig. För
dem, som hånfullt talat om att löntagarna
inte bör sitta i farbror statens knä,
är det kanske litet svårt att svänga om
och hjälpa löntagarna att nu få igenom
en reform, som är av så väsentlig betydelse
för dem.

Det sades i debatten i går, att den
skördeskadeersättning, som man förordar,
inte är jämförlig med löntagarnas
önskan att få igenom en lagstadgad
tjänstepension. Men varför gör man
en jämförelse just på den punkten? Varför
inte jämföra med hela det gällande
systemet för prissättning av jordbruksprodukterna,
ett system, vars kostnader
löntagarna får vara med om att betala
och som gör att löntagarnas levnadskostnader
blir högre än de skulle vara,
om vi hade ett fritt näringsliv och fritt
finge införa livsmedel från utlandet?
Det är inte bara skördeskadeersättningen
i höst, utan det gäller också den allmänna
jordbruksprispolitik, som drives
för att hålla livsmedelspriserna uppe.
På det området sitter väl tvåans grupper
i farbror statens knä och är angelägna
att förbli där? Om de alltså för egen del
har förståelse för nyttan av att sitta där,
bör de väl också ha en viss förståelse
för att löntagarna vill ha igenom en
lagstiftning beträffande pensionerna?
De två frågorna bör kanske inte ses
åtskilda utan kopplas ihop.

Den diskussion, som förts om tilläggspensionerna,
har emellertid blivit ganska
dogmatisk. Man talar om frihet och
frivilliglinje och personlig frivilliglinje.
I motsats till dessa linjer betecknas den
lagstadgade linjen som en tvångslinje.
Man har dock ingenting emot att staten
ingriper genom lagstiftning på andra

områden. Det har lagstiftats om treveckorssemester,
vilket ur lönesynpunkt
innebär en förmån på 6 procent. Lagstiftningen
om 45 timmars arbetsvecka
innebär i praktiken en höjning av timförtjänsterna
med likaledes upp till 6
procent. I pensionsfrågan gäller det en
avgift, som om 20 år skall komma upp
till 10 procent. Den utgör inte någon
principiell nyhet. Det har alltså gått att
enas om lagstiftning tidigare, och det
bör vara möjligt nu också.

Om nu löntagarna vill ha en lagstiftning
beträffande pensionerna på samma
sätt som tidigare skett i fråga om arbetstid
och semester, och företagarna inte
önskar sådan lagstiftning utan vill ha
en frivilliglinje eller personlig frivilliglinje,
varför inte då genomföra båda
alternativen? Varför inte skapa två
fonder? Låt företagarna inom jordbruk
och hantverk och småindustri o. s. v.
få sin personliga frivilliglinje och sin
egen fond och låt dem välja ett parlament,
som utser en styrelse att förvalta
den fonden. Låt sedan löntagarna få
den lagligt garanterade tjänstepension
de vill ha och skapa en fond för denna
pension. Låt löntagarna genom sina
organisationer — de som står utanför
organisationerna får komma till tals på
annat sätt —• välja det parlament, som
skall förvalta löntagarnas fond och i
sin tur utse den styrelse som skall ha
det direkta ansvaret för fonden. På det
sättet får vi bort staten ur bilden, ty
staten har inte där att göra. Staten skall
hålla sina fingrar borta, brukar det
heta, och det kan den väl göra även
när det gäller löntagarnas pengar. Arbetsgivarna
har inte heller anledning
att blanda sig i detta. Det är inte deras
pengar utan löntagarnas pengar, lika
väl som semesterersättningarna är löntagarnas
pengar.

Genom detta förfarande får vi ekonomisk
demokrati på samma grund som vi
har politisk demokrati. Vi får för vardera
fonden ett parlament, som väljer
styrelse och fungerar ungefär som en

Torsdagen den 7 november 1957

Nr 24

177

Meddelande

bolagsstämma. Det går alltså här att
skapa ekonomisk demokrati. Det bör
vara möjligt att erbjuda såväl en lagstadgad
pensionslinje för löntagarna
som en personlig frivilliglinje för företagarna.

Ett viktigt skäl till att icke blanda
ihop dessa fonder är att företagarnas
försäkring kommer att bli något dyrare.
Om den skulle ingå i löntagarnas
pensionsfond komme löntagarna att få
betala för höga avgifter. Företagarnas
pensioner kommer att bli dyrare, eftersom
de vill ha en valfrihet, antingen
den skall bli individuell eller kollektiv.
Det bör försäkringsmässigt kunna beräknas
vad företagarnas pensionering
kostar, och det är ju inte fråga om subventioner
från vare sig staten eller löntagarna.
Något sådant har icke ifrågasatts.

Genom att två fonder skapas kan man
tillgodose behovet att utforma pensionerna
för företagarna annorlunda än
för löntagarna. En företagare, som har
ett eget jordbruk, avskedar inte sig
själv den dag han fyller 67 år, men löntagaren
blir avskedad. Naturligtvis behövs
det därför andra regler för företagarnas
pensionering än för löntagarnas.
Jag har full respekt för företagarnas
hävdande av att det måste ställas
större anspråk på variationsfrihet i
fråga om deras pensioner än beträffande
pensioner anpassade för löntagarna.
Jag upprepar emellertid afl det är angeläget
att inte blanda ihop löntagarnas
och företagarnas fonder. Varje
grupp bör få förvalta sin fond.

Enligt min'' mening finns det heller
icke någon anledning för staten att
stanna vid eu så låg gräns som 3 000
kronor då det gäller att garantera pensionernas
värdebeständighet. Skall det
anses vara en förmån att den som sätter
in 10 000 kronor också får ut 10 000
kronor i samma reella värde? I varje
fall är det en förmån som inte är större
än att den synes fullt befogad. Staten
bör därför kunna lämna garanti till

om regeringens politiska program m. m.

högre belopp. Man bör utan vidare kunna
gå upp till motsvarande siffror som
nämnts för löntagarfonden. Det bör inte
vara svårt att investera de pengarna så,
att de bevarar sitt värde. De kan t. ex.
lånas ut till vattenfallsstyrelsen, som
kan placera dem i sina produktiva anläggningar,
där de får bibehållet värde
för framtiden.

Löntagarna har nu en chans, som de
aldrig haft tidigare och som det torde
dröja länge innan de får igen, nämligen
chansen att i framtiden bli jämställd
part med de stora finansiella
grupperna, att betyda något på det ekonomiska
området. Det ligger makt i
pengar. Det vet inte minst de, som nu
behärskar försäkringsföretagen och
bankerna. Varför skulle inte löntagarna
få samma makt över sina pensionspengar?
Varför skulle staten eller företagarna
uppträda som dadda för löntagarna
i det avseendet?

Vi står inför en möjlighet att uppnå
ekonomisk demokrati. Nu bär vi inte
ekonomisk demokrati ens när det gäller
löntagarnas pensionsmiljarder inom
företagen. Med det föreslagna parlamentariska
systemet skulle vi få ekonomisk
demokrati i samband med de
framtida pensionsfonderna. Allt tal om
att staten skall dirigera dessa stora belopp
faller platt till marken, ty inte
heller staten har då något med löntagarnas
pengar att göra. Vad är nämligen
staten? Det är väl en generaldirektör
i socialstyrelsen eller något sådant?

Vi står idag inför en möjlighet att för
framtidens arbetare och tjänstemän genomföra
ekonomisk demokrati. Låt oss
inte spela bort den möjligheten!

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall här bara ta
upp eu sak av det som herr Hagncll
yttrade, nämligen den som rörde pensionsstiftelserna
inom företagen.

Herr Hagnell anförde några exempel

på att dessa stiftelser inte fungerar till12
— Andra kammarens protokoll 1957. Nr 24

178

Nr 24

Torsdagen den 7 november 1957

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

fredsställande, framför allt i sådana fall
där företagen har gått i konkurs. Det
är emellertid en sak, som har observerats
långt tidigare från olika håll.
Från vår sida har vi föreslagit att pensionsstiftelserna
skulle få bättre prioritet
i händelse av betalningssvårigheter
för företagen. I företagsbeskattningsutredningen
var också alla partier överens
om att skapa bättre förhållanden
på detta område, och en annan utredning
arbetar f. n. ytterligare på den
saken. Frågan har även beaktats i det
förslag, som lades fram av linje 3, enligt
vilket man skall skapa en garantifond
för sådana fall.

Det som mest intresserade mig i herr
Hagnells anförande var emellertid rekommendationen
att finansminister
Sträng borde ha uppmärksamheten riktad
på pensionsstiftelserna för att se,
om man inte kunde få ut skattemedel
från pensionsfonderna. Det var en hänvisning,
som förvånade mig i allra
högsta grad. Vi får väl ändå vara överens
om att pensionsstiftelserna behövs
för att ge pensioner åt dem, som inträtt
i pensionsåldern, eller bereda trygghet
åt dem, som är så gamla att de har
svårt för att tjäna in en pension i något
nytt system. Dessa löntagare skulle sålunda
inte få känna den i varje fall
relativa trygghet, som de hittills känt,
eftersom herr Hagnell här rekommenderar
finansministern att undersöka,
huruvida han inte kan använda löntagarnas
pengar för att täcka statens
utgifter!

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet att talesmännen
för 3:an i sin arbetsgivarlinje har räknat
med att ta ut för höga avgifter för
att på det sättet kompensera löntagarna
i sådana företag som gör konkurs, och
där löntagarna annars skulle mista sina
pensionsmöjligheter. Det var emellertid
inte den saken jag diskuterade, utan
det var de 5 000 miljoner kronor som
nu ligger i skattefria pensionsfonder

hos företagen. Jag tycker det är en rimlig
begäran att få reda på beloppets
exakta storlek, så alt vi slipper att gissa
oss till det och slipper att gissa vilka
skattebefrielser som föreligger.

Nog är det väl rimligt att man undersöker
denna sak närmare? Man kan väl
inte för all framtid ge fribrev på att
det skall gå till så, som det gör för närvarande.
Såvitt jag förstår är det nödvändigt
att kartlägga hela området, i
synnerhet som det inte finns några garantier
för att ifrågavarande belopp
någonsin kommer löntagarna till godo.
Företag har gjort och gör konkurs, och
löntagarna har inga garantier att verkligen
få pengarna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill påpeka, att enligt
de nya bestämmelser, som var en
följd av företagsbeskattningskommitténs
enhälliga beslut, står nu dessa stiftelser
under länsstyrelsernas tillsyn.

Men en än viktigare sak är, att det
sagts under pensionskampanjen, att hittillsvarande
pensionsfonder skall vara
orubbade. Herr Hagnell har inte den
uppfattningen.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det har också sagts, att
det kanske finns skäl att titta på dessa
fonder.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! För några dagar sedan
framställde herr Hagnell till jordbruksministern
en fråga, där han ville ha
reda på hur mycket införselavgifterna
på livsmedel och jämförliga ting fördyrar
livsmedelskostnaderna för ett
normalhushåll. I dag apostroferade herr
Hagnell den nuvarande jordbrukspolitiska
uppgörelsen i tämligen kritiska
vändningar. Det skulle vara intressant
att få höra, om dessa två saker tillsammans
innebär, att herr Hagnell inte
godkänner regeringsprogrammet, som

Torsdagen den 7 november 1957

Nr 24

179

Meddelande om regeringens politiska program m. m.

säger att riktpunkten för jordbrukspolitiken
skall vara inkomstlikställighet
mellan arbetskraften vid rationellt skötta
jordbruk och i övriga näringsgrenar.
Är det på det sättet, så skulle det vara
intressant att få veta det.

Jag har emellertid, herr talman, begärt
ordet för att konstatera, att det hittills
inte har givits något svar i debatten
på ett par frågor, som jag framställde
i går. Jag har föreställt mig, att
en remissdebatt i väsentlig grad syftar
till en diskussion av sådant som händer
mellan riksdagarna och som angår riksdag
och regering gemensamt. Om jag
nu bortser från folkomröstningen, som
ju var något alldeles i särklass, så har
det mig veterligt inte under denna
mellantermin hänt någonting, som väckt
mer uppseende än riksbankens räntehöjning.
Den kommenterades från regeringens
sida i en rad föredrag i kritiska
vändningar.

Det är bäst att uttrycka sig försiktigt
här, herr talman, men i det sammanhanget
begärde riksbanksfullmäktiges
ordförande avsked, vad det nu kan ha
berott på, trots att han före den konferens
där han fattade beslutet enligt
meddelande till en tidning, inte tänkte
begära avsked.

Dessutom klandrade regeringen riksbanksledningen
för att den hade handlat
utan samråd med regeringen. Jag
sade i går, och det har sagts tidigare
från många håll, att det naturligtvis är
önskvärt att man i ett sådant sammanhang
kan åstadkomma samråd och
samförstånd. Varför det inte gick i det
här fallet uttalade jag mig inte om, men
när man från regeringens sida så bestämt
hävdar, att ansvaret för den ekonomiska
utvecklingen ligger bos regeringen,
och när nu regeringen har uttalat
sig så kritiskt om vad som hände,
så är det befogat att ställa den fråga
jag ställde i går: Om riksbanksledningcn
hade vänt sig till regeringen, närmast
till finansministern, i den akuta
situationen och frågat bur den skulle

göra, vad skulle då finansministern ha
givit för konkreta råd?

Denna fråga, som enligt min uppfattning
är det mest intressanta i sammanhanget,
har inte besvarats, och det har
heller inte sagts något om detta i debatten.
Jag kan tillägga, att medan det i
det gamla regeringsprogrammet, som
skrevs för sex år sedan, uttryckligen
angavs att man skulle genomföra en
åtstramning av kreditpolitiken utan
uppgivande av lågräntepolitiken, så står
i den långkatekes som vi fick i går inte
ett ord om räntan. Vi är alltså helt
ovetande om regeringens uppfattning
i dag om vad som borde vara det riktiga
i fråga om räntan. Man kan inte
gärna säga att detta är en ointressant
fråga, vare sig för folkrepresentationen
eller för svenska folket.

Avslutningsvis ställde jag också en
annan fråga, som närmast gällde centerpartiets
ledare. När man i Karlstad
i somras vid före detta bondeförbundets
stämma beslöt byta namn, så sade man,
om jag minns rätt, att man senare i
höst skulle offentliggöra det nya partiets
program. Det har inte hörts någonting
om det sedan, men ändå åberopar
man i debatten centerpartiets grundsyn
i många olika sammanhang.

Herr Hedlund har i ett radioanförande
t. o. in. påstått att man handlat i enlighet
med centerpartiets grundsyn i
sex år! Då är det väl befogat att fråga:
Är det någon skillnad på f. d. bondeförbundet
och centerpartiet? Och vad
är den i så fall?

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogos var för sig och hänvisades
till statsutskottet följande Kungl. Maj:ts
å kammarens bord vilande propositioner,
nämligen

nr 182, angående anslag till en kampanj
för lönsparande, och

nr 183, angående vissa lönefrågor
med anledning av ändrad organisation

180

Nr 24

Torsdagen den 7 november 1957

av den lokala och regionala skolledningen
m. m.

§ 4

Föredrogos var efter annan och remitterades
till statsutskottet de på bordet
liggande motionerna:

nr 701, av herrar Dickson och Eliasson
i Moholm,

nr 702, av herrar Boija och Carlsson
i Tibro, samt

nr 703, av herrar Ny hage och Lothigins.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 49
och jordbruksutskottets utlåtande nr 37.

§ 6.

Föredrogs den av herr Hagnell vid
kammarens sammanträde den 5 innevarande
november gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
livsmedelskostnaderna för arbetar- och
tjänstemannafamiljer vid en fri import
av livsmedel.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Senander vid
sammanträdet den 5 innevarande november
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående anslag till
finansiering av talboksverksamheten
för blinda.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs fru Erikssons i Stockholm
vid kammarens sammanträde den 5 innevarande
november gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående
underlättande av möjligheterna för
blinda att sköta och använda ledarhundar
i städerna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av fru Svensson vid
sammanträdet den 5 innevarande november
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder
till minskning av antalet trafikolyckor
i samband med mörker.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å kammarens bord vilande
motionen nr 704, av herr Nestrup.

§ 11

Herr talmannen meddelade att herr
Håstad, som vid kammarens sammanträde
den 16 oktober beviljades ledighet
tills vidare från riksdagsgöromålen,
den 5 november intagit sin plats i
kammaren.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.47.

In fidem
Gunnar Britth

IOUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 57
705772