1957 ANDRA KAMMAREN Nr 22 (Riksdagens protokoll 1957:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

{*1

1957 ANDRA KAMMAREN Nr 22

28 maj—12 juni

Debatter m. m.

Tisdagen den 28 maj fm.

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Gerhard Nilsson i Gävle ang. utbyggnaden av centraltvätterier 5
herr Nihlfors ang. ljudisoleringen i den nybyggda musikhögskolan

i Stockholm.......................................... 6

fröken Olsson ang. beredande av möjlighet för elever i enhetsskolans

åttonde klass att deltaga i konfirmationsundervisning........ 10

herr Braconier ang. tillgodoräknande av tidigare offentlig tjänst i
annat nordiskt land vid beräkningen av tjänstår i Sverige för

erhållande av pension.................................. 15

herr Gerhard Nilsson i Gävle i anledning av att järnvägslinjen

Harmånger—Bergsjö ännu ej ombyggts till normalspår....... 17

Allmän energiskatt m. m.................................... 18

Tisdagen den 28 maj em.

Allmän energiskatt m. m. (Forts.)............................ 82

Beräkning av bevillningarna m. m............................. 101

Den ekonomiska politiken m. m.............................. 106

Fondering för framtida pensionsändamål....................... 108

Motioner i anslutning till Kungl. Maj:ts förslag till allmän energiskatt
m. m............................................. 110

Tillsättande av en allmän besparingskommision för översyn av de

statliga utgifterna....................................... 113

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar....................... 115

Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster................ 116

Tjänste- och personalförteckningar för riksdagens ombudsmäns expeditioner
m. m......................................... 116

1 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 22

Nr 22

Innehåll

Sid.

Onsdagen den 29 maj

Skiljaktiga beslut om fondering för framtida pensionsändamål...... 119

Sammanjämkning av skiljaktiga beslut ang. lag om fiskearrenden m. m. 120
Svar på interpellationer av:

herr Jansson i Benestad ang. slopande av elskatten för en viss årsförbrukning
.......................................... 125

herr Eriksson i Bäckmora ang. upprätthållande i nuvarande omfattning
av Njutångers järnvägsstation.................... 125

herr Hamrin i Kalmar ang. upprustning av de allmänna vägarna i

samband med beslut om järnvägsnedläggande.............. 125

herr Agerberg ang. förbättring av Härjedalens kommunikationer.. 125
herr Jansson i Benestad ang. utvidgning av länsstyrelsernas befogenhet
att meddela trafiktillstånd........................ 136

herr Eliasson i Stockholm ang. allmän reglering inom administrationen
till förhindrade av olämpliga påtryckningar och under handsdirektiv

m. m.................................... 138

herr Hamrin i Jönköping ang. tryggande av journalisternas verksamhet
i tryckfrihetens anda............................ 151

Fredagen den 31 maj

Vårsessionens avslutning.................................... 157

Samtliga avgjorda ärenden
Tisdagen den 28 maj fm. och em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 47, om allmän energiskatt m. m. 18

— nr 48, ang. beräkning av bevillningarna m. m................ 101

Bankoutskottets utlåtande nr 22, ang. den ekonomiska politiken m. m. 106

Statsutskottets utlåtande nr 129, ang. fondering för framtida pensionsändamål
.............................................. 108

— nr 136, ang. motioner i anslutning till förslaget till allmän energiskatt
m. m............................................ 110

— nr 137, ang. tillsättande av en allmän besparingskommission för

översyn av de statliga utgifterna.......................... 113

Jordbruksutskottets utlåtande nr 12, rörande befrämjande av landsbygdens
elektrifiering................................... 115

Statsutskottets utlåtande nr 133, om avskrivning av nya kapitalinvesteringar
.............................................. 115

— nr 134, om avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster .... 116

— nr 135, ang. avsättningar till budgetutjämningsfonden......... 116

Innehål]

Nr 22

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 15, ang. utgifterna under huvudtiteln

Riksdagen och dess verk m. m............................ 116

— nr 34, ang. ändrade tjänste- och personalförteckningar för riksdagens
ombudsmäns expeditioner m. m..................... 116

Jordbruksutskottets memorial nr 32, ang. uppskov med behandlingen

av vissa ärenden....................................... 117

— nr 33, i anledning av skiljaktiga beslut ang. utredning om sammanslagning
av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen 117

Onsdagen den 29 maj

Tredje lagutskottets memorial nr 24, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande tredje lagutskottets utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fiskearrenden
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner................ 120

Statsutskottets memorial nr 138, ang. tilläggsstat II till riksstaten för

budgetåret 1956/57 ..................................... 155

Fredagen den 31 maj

Statsutskottets memorial nr 141, ang. fondering för framtida pensions ändamål

(gemensam omröstning).......................... 156

— nr 139, ang. statsregleringen.............................. 156

Första lagutskottets utlåtande nr 36, ang. ändrad lydelse av 2 § lagen

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt............................ 157

: f

Ti * : v jr ,i.. liv.;; •''■ ‘ iX,

•v< ii*

• i, ■

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Tisdagen den 28 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 22 innevarande
maj.

§ 2

Hans excellens herr statsministern
Erlander avlämnade Kungl. Maj :ts skrivelse
till riksdagen angående förordnande
av statsrådsledamöter att uppläsa
Kungl. Maj:ts öppna brev till riksdagen
angående vissa grundlagsfrågor.

Av nämnda skrivelse, som nu föredrogs,
inhämtades, bland annat, att
Kungl. Maj :t förordnat hans excellens
herr statsministern Tage Erlander att
i riksdagens andra kammare uppläsa
Kungl. Maj:ts öppna brev i ämnet.

Med anledning härav lämnade herr
talmannen ordet till hans excellens herr
statsministern ERLANDER, som uppläste
Kungl. Maj :ts öppna brev till riksdagen
angående vissa grundlagsfrågor.

Uppläsningen åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 3

Svar på interpellation ang. utbyggnaden
av centraltvätterier

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Försvarets fabriksstyrelse
har under år 1956 träffat avtal med
Värmlands läns landsting om anläggandet
och driften av en central tvättinrättning
inom länet. Mellan fabriksstyrelsen
och Gävleborgs läns landsting
pågår förhandlingar om en liknande
överenskommelse.

I en med kammarens tillstånd framställd
interpellation har herr Gerhard
Nilsson i Gävle frågat mig om jag har
för avsikt att innan ytterligare utbyggnad
av centraltvätterier äger rum enligt
det system som här kommit till användning
bereda riksdagen tillfälle att yttra
sig.

Härpå får jag svara följande.

Enligt det ifrågavarande avtalet med
landstinget i Värmlands län har överenskommits
att fabriksstyrelsen skall
arrendera ett av landstinget uppfört
centraltvätteri. Fabriksstyrelsen skall
där bedriva tvätt- och reparationstjänst
för landstingets, men även för andra
kunders räkning, de statliga sinnessjukhusen,
försvaret m. fl. I arrende
skall fabriksstyrelsen betala landstinget
dels en årlig ränta på 3,6 % för i anläggningens
byggnader och maskinutrustning
av landstinget investerat icke
avskrivet kapital och dels ett belopp så
beräknat att det i byggnaderna investerade
kapitalet avskrives inom 30 år.
Fabriksstyrelsen skall därjämte göra
vissa inbetalningar till landstinget för
maskinutrustningen. Enligt en bestämmelse
i avtalet finns möjlighet att överföra
äganderätten till anläggningen till
statsverket mot en köpeskilling, som
motsvarar det av landstinget investerade
icke avskrivna kapitalet.

Enligt min uppfattning bör fabriksstyrelsen
söka tillvarataga de möjligheter
till samarbete med landsting, kommuner
m. fl. som kan yppa sig inom
tvätteribranschen. I fråga om fabriksstyrelsens
egna centraltvätterier har
samarbetsavtal under senare år träffats
med ett flertal olika landsting. Fördelarna
av ett sådant samarbete är uppenbara,
icke minst för landstingens del.

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Svar på interpellation ang. ljudisoleringen i den nybyggda musikhögskolan i Stockholm -

Ett samarbete mellan stat och landsting
i fråga om tvättverksamheten ansluter
sig också helt till de principer som kommit
till uttryck i betänkandet angående
samordning av den statliga tvättverksamheten
m. m., som avgivits av statens
kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande
och som herr Nilsson åberopat i
sin interpellation.

Avtalet med Värmlands läns landsting
är ett led i detta samarbete. Avtalet
har så utformats att kronan kan övertaga
äganderätten till anläggningen om
detta skulle visa sig vara lämpligt. Någon
bindande överenskommelse har
icke träffats med landstinget om överlåtelse
av anläggningen till kronan. Arrendeavgiften
är icke avsedd att utgöra
någon dellikvid på köpeskillingen. Det
särskilda belopp som fabriksstyrelsen
har att erlägga utöver räntan på 3,6 c/o
utgör avskrivning beräknad med hänsyn
till den ungefärliga livslängden för en
anläggning av detta slag. Därest ett
överförande till statsverket av äganderätten
till anläggningen framdeles anses
böra komma till stånd bör detta
självfallet icke ske utan riksdagens hörande.

Beträffande den ännu icke definitiva
överenskommelsen med Gävleborgs läns
landsting har fabriksstyrelsen förklarat
sig ha för avsikt att underställa Kungl.
Maj:t ett slutgiltigt utformat avtal med
landstinget. Är avtalet av den arten att
det bör underställas riksdagens prövning,
kommer givetvis så att ske.

Härpå anförde

Herr GERHARD NILSSON i Gävle (h):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag anser att jag därigenom uppnått syftet
med min interpellation, nämligen
att rikta försvarsministerns uppmärksamhet
på det förhållandet, att här förekommer
i praktiken statsutgifter på

många miljoner kronor, även om det
formellt går till på ett arrendemässigt
sätt, som icke står under riksdagens
kontroll.

Försvarsministern säger i sitt svar,
att det tillämnade avtalet med Gävleborgs
läns landsting kommer att underställas
Kungl. Maj :ts prövning och att
det därefter kommer att underställas
riksdagens prövning, om avtalet är av
den arten att så bör ske.

Därmed förklarar jag mig för dagen
nöjd med det svar jag fått. Det blir ju
alltid tillfälle att återkomma, om utvecklingen
ger anledning därtill.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. ljudisoleringen
i den nybyggda musikhögskolan
i Stockholm

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nihlfors till mig riktat
följande frågor:

Av vilken anledning har ljudisoleringen
inom musikhögskolan blivit så
bristfällig att undervisningen riskerar
att i viss utsträckning inte kunna genomföras? Vem

bär ansvaret för att bristerna
uppstått, och vilka beräknas kostnaderna
bli för de extra arbeten som måste
utföras för att förbättra ljudisoleringen?

Redan när interpellationen framställdes
hade frågan om ljudisoleringen i
musikhögskolan upptagits till diskussion
mellan berörda parter. Den verkliga
ljudisoleringsförmågan har emellertid
icke kunnat uppmätas, förrän
byggnaden i det närmaste färdigställts.
Sedan omfattande mätningar och undersökningar
numera kunnat utföras,
får jag som svar på de framställda frågorna
anföra följande.

Tisdagen den 28 maj 1957 fm. Nr 22

Svar på interpellation ang. ljudisoleringen i den nybyggda musikhögskolan i Stockholm -

Det till grund för nybyggnaden för
Musikaliska akademien, musikhögskolan
och musikhistoriska museet liggande
förslaget har tillkommit som resultat
i en allmän arkitekttävling. I
programmet för tävlingen ingick bl. a.
följande föreskrifter: »I ett flertal rum
försiggår sång- och musikundervisning.
Ljudisoleringen mellan olika utrymmen
måste med hänsyn härtill ägnas synnerlig
uppmärksamhet både vid lokalernas
inbördes gruppering och genom
vidtagande av sådana byggnadstekniska
åtgärder, som kunna anses erforderliga.
Därjämte måste beaktas, att utifrån kommande
ljud icke få inverka störande på
verksamheten i de olika lokalerna.»

I den prisnämnd som bedömde tävlingen
ingick förutom representanter
för Musikaliska akademien, musikhögskolan
och byggnadsstyrelsen bl. a. arkitekterna
för konserthusen i Stockholm
och Göteborg. Den av prisnämnden anlitade
akustiske experten anförde i en
PM dagtecknad den 1(5 november 1948
beträffande det förslag (nr 45), som
vid tävlingens avgörande sattes främst
och som sedermera i huvudsak legat
till grund för nybyggnadens utförande,
bl. a. att ur ljudisoleringssynpunkt förslagen
nr 10, 33 och 45 vore lättast att
vidare bearbeta. Beträffande vart och
ett av dem gällde, att man med rimliga
byggnadskostnader kunde åstadkomma
en tillräcklig grad av ljudisolering. Synpunkterna
på förslag nr 45 sammanfattades
på följande sätt: »Förslaget väl
genomtänkt akustiskt. Kräver ljudisoleringar
huvudsakligen endast i sidled.
Fullt jämförbart med nr 10 ur ljudisoleringssynpunkt
och bättre genomarbetat
ur geometrisk-akustisk synpunkt.»
I uttalandet anges 50 decibel som krav
på tillfredsställande ljudisolering.

Av vad här anförts framgår att den av
prisnämnden anlitade experten räknat
med en ljudisolering av 50 decibel. En
sådan isolering ansågs också kunna
med rimliga kostnader förverkligas för

det förslag, som sedermera kommit till
utförande.

I samband med den fortsatta projekteringen
av den nu utförda delen av
byggnaden anlitades som särskild ljudexpert
föreståndaren för akustiklaboratoriet
vid Chalmers tekniska högskola,
som biträtt arkitekten och byggnadskonstruktören
vid utformningen av
byggnadens stomme ur lj udisoleringssynpunkt.
Målsättningen har därvid varit
att uppnå ett genomsnittsvärde av cirka
55 decibel, alltså ett något högre värde
än vad ovan angivits, vilket bedömts
vara försvarligt ur kostnadssynpunkt.
Byggnaden har konstruerats och utförts
med hänsyn till detta krav på ljudisoleringen.

Skall man gå längre i ljudisolering
måste helt andra lösningar tillämpas
av sådan art som bl. a. användes vid
utformningen av radiostudios. Detta
skulle medföra att man inne i lektionsrummen
finge bygga ett från omgivande
väggar och tak helt skilt rum som
genom en fjädrande anordning vilade
på det yttre rummets golv. Kommunikationen
mellan det inre egentliga lektionsrummet
och korridoren måste därvid
utformas med dubbla dörrar med
ljudsluss emellan. En lösning av ljudisoleringsfrågan
enligt nu nämnda principer
skulle emellertid ha medfört orimligt
höga anläggningskostnader. Av vad
jag nu anfört framgår, att utformningen
av byggnaden för att tillmötesgå så
långt gående krav på ljudisolering icke
förutsatts i samband med upprättandet
av programmet för byggnaden eller
vid den fortsatta projekteringen.

Som jag redan inledningsvis framhållit
har den verkliga ljudisoleringsförmågan
icke kunnat uppmätas, förrän
byggnaden i det närmaste färdigställts.
Sedan omfattande mätningar numera
kunnat utföras visar resultatet av dessa,
sedan vissa smärre justeringar vidtagits,
att ljudisoleringen för de olika rummen
är i genomsnitt 50—55 decibel. I

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Svar på interpellation ang. ljudisoleringen i den nybyggda musikhögskolan i Stock
holm

dessa mätningar har medverkat institutionerna
för byggnadsakustik vid de
tekniska högskolorna i Stockholm och
Göteborg. Den erhållna ljudisoleringsförmågan
motsvarar således i huvudsak
vad man räknat med.

I protokoll från sammanträde i Musikaliska
akademiens styrelse den 22
december 1956 rörande prov avseende
ljudisoleringen mellan lektionsrum och
angränsande utrymmen i nybyggnaden
för Musikaliska akademien, som ägt
rum under medverkan av Kungl. Flottans
musikkår föregående dag, har angivits
»att proven givit i stort godtagbara
resultat i fråga om av hela musikkåren
eller av dess enskilda medlemmar utförd
musik, vilket inte minst gäller den
för första gången prövade orkestersalen,
men att prov, som utförts med i ännu
inte helt färdigställda större lektionsrum
och i överspelningsrum befintliga
pianon och flyglar, inte utfallit tillfredsställande».
Styrelsen för Musikaliska
akademien har i skrivelse till protokollet
uttalat »att styrelsen i fråga om
ljudisolering m. m. dylikt helt litat till
den hos byggnadens arkitekt och konstruktör
företrädda expertisen och att
styrelsen hela tiden varit av den bestämda
uppfattningen, att frågan om ljudisoleringens
tillräcklighet inte slutgiltigt
kunde avgöras förrän i samband med
anordnade prov med ljudkällor av den
art, som komma till användning vid
undervisningen inom musikhögskolan.
Dylika prov ha av naturliga skäl inte
kunnat äga rum, förrän lokalerna i det
närmaste färdigställts.»

Så snart ovannämnda provspelningar
ägt rum, beslöt byggnadsstyrelsen i
samråd med ledningen för musikhögskolan
på förslag av den akustiske experten
att i vissa rum förse väggarna
med beklädnad i syfte att öka ljudisoleringen.
Dessa prov har utfallit väl,
och utförda mätningar visar att ljudisoleringsförmågan
hos väggarna genom
beklädnaden ökas med 5 å 8 deci -

bel. Kostnaderna för en sådan beklädnad
i lektionsrum som är i behov därav
uppgår till ca 40 000 kronor. Arbetet
med uppsättandet av denna beklädnad
pågår och kommer att slutföras under
skolans sommaruppehåll.

Av från Stuttgart införskaffade ritningar
hade byggnadsstyrelsen tidigare
kunnat utröna, att den därstädes nyligen
uppförda musikhögskolan beträffande
ljudisolering av väggar och dörrar
i huvudsak utformats efter samma
principer som Musikaliska akademiens
nybyggnad, varför ljudisoleringsförmågan
också borde vara i stort sett densamma.
I anslutning till att nyssnämnda
åtgärder för att förbättra ljudisoleringen
diskuterades ansåg styrelsen det
önskvärt att på platsen närmare studera
dessa frågor och att erhålla närmare
information om de problem, som uppstår
i samband med undervisningen.
För detta ändamål har en studieresa till
musikhögskolorna i Stuttgart och Berlin
företagits av direktör Carlberg från
musikhögskolan, byrådirektör Essunger
från byggnadsstyrelsen och den akustiske
experten, civilingenjör Ingemansson.

Av reserapporten framgår att de krav,
som uppställts i fråga om ljudisoleringen
vid uppförandet av musikhögskolan
i Stuttgart, är desamma som gällt för
Musikaliska akademiens nybyggnad. De
använda konstruktionsprinciperna är
likaså i stort sett desamma i Stuttgart
och Stockholm. De väggar som försetts
med utanpåliggande beklädnad har också
visat sig ge praktiskt taget samma
ljudisolering i de båda skolorna, d. v. s.
cirka 55 decibel. Mellan vissa rum, såsom
orkestersalen, operasalen och sångsalen
samt angränsande rum, är ljudisoleringsförhållandena
avsevärt bättre
i Stockholm än i Stuttgart. Detsamma
gäller isoleringen mellan samtliga lokaler
och korridorerna.

I jämförelse med musikhögskolan i
Berlin är ljudisoleringsförhållandena

Tisdagen den 28 maj 1957 fm. Nr 22

Svar på interpellation ang. ljudisoleringen i den nybyggda musikhögskolan i Stockholm -

vid Musikaliska akademiens nybyggnad
genomgående avsevärt bättre. Utförda
provspelningar med piano i Stuttgart
visar, att man där liksom i Stockholm
icke helt kan undgå att uppfatta kraftigare
pianomusik i angränsande rum vid
den ljudisoleringsförmåga, som är aktuell
för musikhögskolorna. I Stuttgart
har man så långt möjligt är sökt undvika
de olägenheter detta i vissa fall
kan medföra genom att disponera de
olika lektionsrummen på sådant sätt att
minimum av störningar skall uppstå. I
likhet med vad som varit fallet i Stockholm
har man i Stuttgart icke ansett
det försvarbart ur kostnadssynpunkt
att driva kraven på ljudisolering högre,
vilket som förut framhållits skulle ha
medfört en helt annan utformning av
rummen. Såväl den i Stuttgart anlitade
akustiske experten som representanten
för musikhögskolan ansåg att den
uppnådda ljudisoleringen var tillräcklig
för en skola för musikundervisning.
Byggnadsstyrelsen har dock med ledningen
för musikhögskolan i Stockholm
under hand diskuterat möjligheten att
inrätta ett par tre helt störningsfria rum
genom att utföra dem som »rum i rummet»
och därvid kommit till att erforderligt
utrymme för dessa rum bör beredas
vid den fortsatta utbyggnaden.

Av vad jag har anfört torde framgå,
att man vid nybyggnaden för Musikaliska
akademien i huvudsak uppnått
den ljudisoleringsförmåga som eftersträvats
och att denna genom beklädnader
av väggarna ytterligare förbättrats
så att den måste anses fylla de krav
som rimligen kan uppställas.

Vidare anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för den utförliga redovisning
han här lämnat för de problem,

som tyvärr har uppstått i samband med
byggandet av musikhögskolan.

Det mål man från början uppställde,
när det gäller ljudisoleringen på skolan,
verkar måhända vid denna senare tidpunkt
vara för lågt. Vid projekteringen
räknade man med cirka 50 decibel, men
nu tror jag att expertisen har höjt den
önskvärda ljudisoleringsgränsen högst
väsentligt. De experter jag talat med —
vilka dock har varit mera intresserade
av ljudisoleringen i radioutsändningsrum
— har förklarat att man bör sträva
efter 70 å 80 decibel.

Såvitt jag förstår är nära nog det
viktigaste när man bygger en musikhögskola
att se till att undervisningen där
kan bedrivas ostört. Eleverna, som skall
utbildas till våra musikaliska fostrare
här i landet, behöver inte bara goda lärare
utan också goda undervisningslokaler.
Det är därför efter vad som skett
inte någon lyckad start musikhögskolan
har fått. Den har byggts på en mycket
värdefull tomt här i Stockholm,
och många tycker därför att man i olika
hänseenden borde ha satsat litet mera
vid projekteringen, när man ändå offrade
så mycket genom att förlägga skolan
till ett av Stockholms värdefullaste
tomtområden.

Jag tycker att man i fråga om den
så viktiga ljudisoleringen har alltför
strängt hållit sig inom ramen för vad
man kallar för rimliga kostnader. Det
är inte närmare utsagt hur stora merkostnaderna
skulle bli, om skolan byggdes
med tillräckliga säkerhetsmarginaler
i ljudisoleringshänseende. På ett
ställe i statsrådets svar säges att merkostnaderna
för de extra isoleringsarbeten
som nu utföres uppgår till 40 000
kronor, men det står inte angivet om
det kostar 40 000 kronor per lektionsrum
eller 40 000 kronor sammanlagt.
Det har kanske tappats bort vid utskrivningen
av svaret. Jag vore tacksam
för uppgift om vad de sammanlagda
merkostnaderna kan beräknas till.

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Svar på interpellation ang. beredande av möjlighet för elever i enhetsskolans åttonde

klass att deltaga i konfirmationsundervisning

Det framgår ganska klart att det är
de akustiska experterna som givit statsrådet
materialet till interpellationssvaret.
Erfarenheterna på andra områden
visar dock, att det är en kolossal skillnad
på vad man vid mätningar på vetenskaplig
väg kommer fram till, när
det gäller ljud, och vad de som vistas
i lokalerna anser att man bör uppställa
som krav på en god ljudisolering. Därför
tror jag det är viktigt att man även
hör efter vad de, som skall utbilda sig
för sitt framtida yrke som musiklärare,
tycker och tänker och att man inte alltför
mycket håller sig till mätningsinstrumentens
utslag och sedan bara anlägger
teoretiska synpunkter på vilken
grad av ljudisolering som skall anses
vara till fyllest och som kan godkännas.
Enligt min mening är musikexperternas
öron i det fallet mera att lita på än mätningsinstrumenten.

Slutligen fäste jag mig vid vad statsrådet
säger i slutet av sin redovisning,
nämligen att byggnadsstyrelsen under
hand har diskuterat med musikhögskolans
ledning om möjligheterna att inreda
ett par tre helt störningsfria rum
i skolan. Det verkar på mig som om
detta glädjande meddelande får ses
som ett bevis på att man här har gjort
en viss reträtt från den tidigare ståndpunkten
att allting var ganska hyggligt
ordnat. Här vill man tydligen satsa litet
extra för att få några störningsfria
rum. Jag noterar med tacksamhet att
man nu kommit därhän att man vill
göra denna extra insats för att undvika
att skolan förblir ett skandalbygge —
vilket är alldeles onödigt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag vill bara göra ett
par små kompletteringar. Herr Nihlfors’
fråga om vad dessa 40 000 kronor avsåg
kan besvaras så, att det är den sammanlagda
kostnaden för det som man

nu är i färd med att göra. Det gäller ett
30-tal rum, som på detta sätt får en
icke obetydligt förbättrad ljudisolering.

Vad sedan gäller frågan om vad det
skulle kosta att utföra den, som herr
Nihlfors uttryckte det, ytterligare marginal
som eventuellt skulle behövas, så
är det, som jag antydde, möjligt genom
att bygga »rum i rum», men det blir en
mycket stor merkostnad för väsentliga
delar av byggnaden, praktiskt taget en
fördubbling. Någon exakt siffra för
hela anläggningen kan jag inte nämna.

Jag skulle också kunna tillägga, att
det har upplysts mig att det mänskliga
örat kan höra genom en ljudisolering
på ungefär 100 decibel, fastän mycket
svagt. Det är således utomordentligt
svårt, för att inte säga omöjligt, att få
sådana här rum fullkomligt isolerade.
Marginalen från 55 till 70 å 80 decibel
skulle ju vålla väldiga kostnader, och
man har inte heller ansett ett sådant
förfarande försvarligt på andra håll i
Europa, när man byggt dylika institutioner
på senare tid.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. beredande
av möjlighet för elever i enhetsskolans
åttonde klass att deltaga i konfirmationsundervisning Chefen

för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fröken Olsson frågat, om
jag har för avsikt »att låta utarbeta anvisningar
för de förändringar i enhetsskolans
kurs- och timplaner, som erfordras
för att eleverna i åttonde klass
skall kunna beredas ledighet för konfirmationsundervisning».

Inledningsvis vill jag framhålla, att
vad jag här i det följande säger om
konfirmationsundervisning i alla avseenden
också gäller motsvarande av an -

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Svar på interpellation ang. beredande av möjlighet för elever i enhetsskolans åttonde

klass att deltaga i konfirmationsundervisning

nät trossamfund än svenska kyrkan anordnad
religionsundervisning.

Beträffande konfirmationsundervisning
för folkskolans elever gäller enligt
kungörelsen 1941:693 som huvudregel,
att denna undervisning bör förläggas
antingen till tiden efter avslutad skolkars
eller också till sådan tid under
skolgången, att ledighet från undervisningen
i folkskolan inte behöver ifrågakomma.

Denna huvudregel för folkskolan får
anses gälla även för enhetsskolan. På
grund av den längre skolpliktstiden i
enhetsskolan är emellertid spörsmålet
om utrymme för konfirmationsundervisning
mera aktuellt i försöksdistrikten
än i folkskolan, där frågan i huvudsak
endast har avseende på skoldistrikt
med minst åttaårig skolgång.

Beträffande klass 8 i folkskolan gäller
enligt de av skolöverstyrelsen fastställda
timplaneförebilderna med tillhörande
anvisningar, att elev kan befrias
från deltagande i undervisningen
i valfritt ämne för att i stället deltaga i
konfirmationsundervisning. Valfritt ämne
i folkskolans klass 8 har enligt timplaneförebilderna
ett utrymme av två
veckotimmar. Detta ger, om den angivna
möjligheten helt utnyttjas, tillfälle
till omkring 60 timmars ledighet för
konfirmationsundervisning under läsåret.

Någon motsvarande föreskrift finns
inte i anvisningarna till timplanen för
klass 8 i enhetsskolan. Timplanen för
denna klass upptar 28 veckotimmar för
de obligatoriska ämnena och 9 veckotimmar
för tillvalsämnen, varav en veckotimme
för fritt valt arbete för sådana
elever, som inte har tyska bland sina
tillvalsämnen.

För att emellertid möjliggöra utrymme
för konfirmationsundervisning under
skolgången i enhetsskolan har från
och med innevarande läsår i allmänna
försöksskolebestämmelserna intagits en
föreskrift av innebörd, att — om måls -

man önskar att elev under skolgång på
försöksskolans högstadium skall dellaga
i konfirmationsundervisning — skolstyrelsen
äger efter samråd med konfirmationsläraren
medge eleven härför erforderlig
ledighet från skolans undervisning.

Interpellanten synes nu mena att den
erforderliga ledigheten från skolundervisningen
i enhetsskolans åttonde klass
skulle kunna få en omfattning av två
veckotimmar, d. v. s. lika mycket som
motsvarar den för konfirmationsundervisning
avsedda, maximalt möjliga ledigheten
från deltagande i undervisningen
i valfritt ämne i folkskolans åttonde
klass. Då motsvarande ämne i
enhetsskolan, fritt valt arbete, endast
upptar en veckotimme, skulle i så fall
åtminstone den andra veckotimmen få
tas från något annat ämne. Enligt interpellantens
mening torde detta inte
vara möjligt utan att kursinnehållet för
det andra ämnet minskar. Det är mot
denna bakgrund som interpellationen
framställts.

Jag vill då först understryka, att genom
den nyssnämnda föreskriften i allmänna
försöksskolebestämmelserna avgörandet
i fråga om denna ledighet
från skolundervisningen lagts i den
kommunala skolstyrelsens hand. Detta
stämmer helt med den grundläggande
principen om enhetsskolans verksamhet
såsom en i första hand kommunal angelägenhet
med största möjliga handlingsfrihet
på det lokala planet, särskilt under
försöksperioden. Det kan också
framhållas, att den angivna föreskriften
utgör resultatet av de i stort sett enstämmiga
önskemål i frågan, som framfördes
av ett flertal kommunala och regionala
försöksledare vid en skoladministrativ
konferens sommaren 1956.

Såvitt jag erfarit har under den hittillsvarande
försöksperioden inte heller
uppstått några större problem vid det
praktiska anordnandet av konfirmationsundervisning
i försöksdistrikten.

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Svar på interpellation ang. beredande av möjlighet för elever i enhetsskolans åttonde

klass att deltaga i konfirmationsundervisning

Jag har också inhämtat, att man inom
skolöverstyrelsens försöksavdelning är
av den uppfattningen att denna fråga
inte medfört några praktiska svårigheter
och inte heller vållat några motsättningar
mellan skolans och kyrkans företrädare
ute på fältet.

Sedan interpellationen framställts har
jag även låtit företaga en ■— visserligen
mycket begränsad — undersökning, avseende
några lokala skolledares aktuella
erfarenheter och synpunkter i frågan.
Inom tre av sex tillfrågade försöksdistrikt
(Gustavsberg, Stockholm
och Sundbyberg) anordnas konfirmationsundervisningen
på fritid under
läsåret, och något annat tillvägagångssätt
har inte varit aktuellt där. I ett
distrikt (Njurunda) har man tidigare
försöksvis lagt in konfirmationsundervisningen
på lediga håltimmar, men
sedan denna anordning slagit mindre
väl ut har man förlagt undervisningen
till fritid. Ett annat distrikt (Perstorp)
redovisar samma negativa erfarenheter
av försök att lägga in undervisningen
på håltimmar, och där har man nu kommit
överens med den lokala kyrkliga
ledningen att förlägga konfirmationsundervisningen
till ferietid. I Göteborg
slutligen har undervisningen hittills varit
helt förlagd till fritid, i regel på
kvällarna. Av olika skäl har man inom
överlärarkollegiet emellertid ansett sig
höra under nästa läsår försöka den anordningen,
att en fast extratimme för
konfirmationsundervisning inlägges på
schemat såsom första morgonlektion.
Därest från kyrkligt håll en veckotimme
skulle anses otillräckligt, avser man
att försöka lägga den fasta extratimmen
som sista lektionstimme någon dag, varjämte
konfirmationsläraren skulle kunna
ta i anspråk ytterligare en extratimme
i anslutning därtill i mån av
behov.

Det finns självfallet också andra tillvägagångssätt
för att ordna konfirmationsundervisning
för elever i enliets -

skolan. Jag är emellertid, som jag redan
framhållit, övertygad om att denna
fråga — i varje fall under försöksperioden
— bäst löses genom att avgörandet
ligger i den kommunala skolledningens
hand. Man kan nog också räkna med
att lösningen sker i samarbete och samförstånd
med den lokala kyrkliga ledningen,
även om utgångsläget skulle
vara det, att förespråkarna för skolan
och kyrkan kan ha olika intressen i saken.
En centraldirigering för att påverka
en eventuellt erforderlig sammanjämkning
på det lokala planet av principiellt
skilda ståndpunkter i denna fråga
för att åstadkomma ett tillfredsställande
resultat med hänsyn till såväl
timplanens innehåll och elevernas arbetsbörda
som betydelsen av konfirmationsundervisningen
är enligt min mening
inte tillrådlig. Några allmänna anvisningar
om hur konfirmationsundervisning
för elever i enhetsskolan bör
anordnas kan jag därför inte förorda.
Då vidare en generell reduktion av skolämnenas
nuvarande utrymme på högstadiets
timplan, i varje fall med så
mycket som två veckotimmar, i regel
säkerligen skulle kräva en viss beskärning
av kursinnehållet, kan jag inte heller
tillstyrka att några allmänna anvisningar
utarbetas för förändringar i timoch
kursplanerna i det av interpellanten
angivna syftet, allrahelst som hittillsvarande
erfarenheter av konfirmationsundervisningens
praktiska anordnande
synes utvisa att några dylika förändringar
inte behövs.

Härefter anförde:

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag skall be att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.
Frågan ställdes så sent, att det ju
måste ha varit svårt att hinna få svaret
färdigt, innan vi nu skall avsluta
vårriksdagen. Den undersökning, som

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Svar på interpellation ang. beredande av möjlighet för elever i enhetsskolans åttonde

klass att deltaga i konfirmationsundervisning

statsrådet åberopade, har också blivit
mycket summarisk och har omfattat
enbart skoldistrikt, där den ifrågavarande
punkten i allmänna försöksskolebestämmelserna
inte tillämpas. Då är
det ju inte så underligt, att inga problem
uppstått.

Men finns det en bestämmelse, måste
man väl ändå räkna med att den kan
komma att tillämpas, och jag skall be
att få komplettera statsrådets lista över
försöksdistrikt med mitt eget distrikt,
Österåkers. Där gjorde i höstas prästerna
i församlingen en framställning
om att få erforderlig tid för konfirmationsundervisningen
med hänvisning
till dessa bestämmelser, och skolstyrelsen
ansåg att bestämmelserna skulle
tillämpas och att man alltså borde anslå
tid för konfirmationsundervisningen.
Sedan kom det på skolchefens och
studieledarens lott att försöka skaffa tid
med så litet avbräck som möjligt för
den övriga undervisningen. Man ställde
en timme i veckan till förfogande, men
man gjorde inte så som avsikten tydligen
är i Göteborg, att man gav en bestämd
veckotimme hela läsåret. Ett sådant
förfarande måste ju betyda, att
hela tiden skall tas från ett enda ämne,
och undervisningen i det ämnet blir då
kraftigt beskuren. I Österåker fick man
för konfirmationsundervisningen avstå
nio timmar modersmål, nio timmar historia,
nio timmar geografi och nio timmar
biologi. I praktiken gick det till så
att dessa ämnen, som alla utom modersmålet
är tvåtimmarsämnen, under en
halv termin fick avstå halva sin lästid.

I januari inkom emellertid prästerna
med en ny framställning till skolstyrelsen,
där de förklarade, att denna tid är
otillräcklig -— det räcker inte med en
timme i veckan. Provisoriskt för innevarande
vårtermin har de då fått några
enstaka timmar samhällskunskap samt
tre friluftsdagar för konfirmationsundervisningen.
Men nu begär de att få
saken reglerad för nästa läsår och före -

slår skolstyrelsen att fatta beslut om att
höja det timantal, som står till konfirmationsundervisningens
förfogande, till
två timmar i veckan under hela åttonde
läsåret.

Det är alltså inte min uppfinning att
man kan komma att begära så mycket
tid — prästerna anser det vara oundgängligen
nödvändigt. Biskopsmötet har
fastställt den erforderliga tiden till 60
å 80 timmar, och det kan alltså inte bli
mindre än två timmar i veckan. I Göteborg
tänker man, om tiden inte räcker,
göra så att man ger sista timmen på
schemat i skolan åt konfirmationsundervisningen
och tar den andra timmen
från fritiden. Den tanken avvisas av
våra präster. »Att kombinera befrielse
från undervisning under en veckotimme
med läsning utanför skolan en timme
i veckan synes oss föga ägnat att
lösa frågan.» Däremot framställer man
som möjligt alternativ att man skall få
behålla den veckotimme, som man redan
har, och dessutom få tio halvdagar
under läsåret och alltså koncentrera en
del av konfirmationsundervisningen.

Denna skrivelse har av skolchefen
underställts statens folkskoleinspektör,
som förklarar, att han anser att prästerna
i detta fall tolkat bestämmelserna
rätt: erforderlig tid är 60 timmar och
bör alltså kunna tas från schemat. Det
står i bestämmelserna, att skolstyrelser
»äger ge rätt». Åtminstone prästerna i
denna församling tolkar det så, att skolstyrelsen
bör göra det. Det står i skrivelsen:
»Att på grund av schematekniska
svårigheter förvägra eleverna i
centralskolans åttonde klasser nödig tid
att deltaga i konfirmandläsning synes
oss vara att sätta ur kraft såväl religionsfrihetslagens
bestämmelser om frihet
till religiös fostran av ungdomen
som skolöverstyrelsens bestämmelser
och direktiv.» Det är som höres ord och
inga visor.

Statsrådet fastslår att en så lång tid
som 60 timmar till konfirmationsunder -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Svar på interpellation ang. beredande av möjlighet för elever i enhetsskolans åttonde

klass att deltaga i konfirmationsundervisning

visning icke kan beredas utan beskärning
av kursplanen. Skolstyrelsen står
alltså i denna situation: kursplanen
måste beskäras, men när man ber att
få veta hur det skall gå till, svarar statsrådet
att han vill inte centraldirigera.
Herr statsråd, varför använda ett så
känsloladdat ord i detta sammanhang?
Kurs- och timplanerna är centraldirigerade,
de är fastställda. Den kommunala
självstyrelsen sträcker sig inte så
långt, att man får rucka på kursplanerna.
Dessutom behövs inga bindande
bestämmelser. Det utfärdas många anvisningar
om hur problem av olika slag
praktiskt skall lösas i försöksskolorna.
Man kan väl i detta fall begära att man
får anvisningar om några sätt, på vilka
det är möjligt att lösa detta problem.

Jag skulle nu vilja formulera frågan
så: Anser statsrådet att denna lösning
som man provat i Österåker — att alltså
ta tid från fyra ämnen och dessutom
några friluftsdagar — är godtagbar?
Det innebär naturligtvis att dessa fyra
ämnen får sina kurser beskurna. En del
av eleverna förbereder sig för gymnasiestudier.
Det är redan med fullt timantal
ganska svårt att i försöksskolorna
ge eleverna det kunskapsmått som behövs
för inträde i gymnasiet. Försöksskolan
måste i sådant fall jämföras med
den gamla realskolan och dess kunskapsmålt.
Det går inte att komma ifrån
att det är ett mycket stort problem att
göra en kraftig nedskärning av timantalet
i en klass. Naturligtvis kan man
säga att i så fall skulle skolstyrelsen
vägra att gå med på någon framställning
från kyrkligt håll. Men då kan
man å andra sidan med full rätt fråga:
Vad är meningen med att utfärda en
bestämmelse, om det inte finns några
möjligheter att tillämpa den?

Jag kan alltså inte, herr talman, anse
att statsrådets svar i detta fall har skapat
någon klarhet. Även om problemet
än så länge bara förekommer i något
enstaka skoldistrikt är det i varje fall

lika allvarligt för detta distrikt, och det
kommer så småningom att uppstå också
i andra skoldistrikt. Bestämmelserna
har endast varit i kraft ett enda läsår,
och försöksdistrikten är ännu inte så
många. Det är alltså ganska viktigt för
att undvika irritation att vi snarast
möjligt får klarlagt, hur man på något
sätt skall kunna lösa detta problem.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Jag förstår de synpunkter
som fröken Olsson har anlagt på
denna fråga och de svårigheter som kan
uppstå, när man skall förena konfirmationsundervisning
och skolundervisning.
Hon har också visat förståelse för
att en rejäl konfirmationsundervisning
kräver sin tid. Inte heller ur kyrkans
synpunkt är detta arrangemang det
mest idealiska. Man får ofta bara 45
minuter till sitt förfogande. Dessutom
måste undervisningen förläggas till
skollokalerna, vilket inte heller är så
lyckligt.

Jag är inte beredd att lämna något
svar på det spörsmål som fröken Olsson
framställt här, men jag tror att, när
man vunnit litet större erfarenhet, man
skall kunna enas om några anvisningar
på detta område. Ur kyrkans synpunkt
är man nog tacksam för att denna möjlighet
finns. Det är på många håll svårt
att under dagen finna lämplig tid för
konfirmationsundervisningen — ty man
kan ju inte påstå att en sen kvällstimme
är lämplig tid. Vi får också komma ihåg
att konfirmationsseden i detta land är
i stort sett obruten. Jag hoppas alltså
att det skall bli möjligt för skola och
kyrka att även i fortsättningen i samarbete
finna former för en samordning
av skolundervisningen och konfirmationsundervisningen,
där det visar sig
vara nödvändigt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag skall inte här gå in

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Svar på interpellation ang. tillgodoräknande av tidigare offentlig tjänst i annat
nordiskt land vid beräkningen av tjänstår i Sverige för erhållande av pension

på några ytterligare detaljer. Jag vill
bara först tillrättalägga en sak. Fröken
Olsson hade tydligen missuppfattat hur
det låg till med den där timmen i Göteborg.
Det skulle vara en extratimme,
alltså fallande utanför det sammanlagda
antalet timmar enligt timplanen.

Sedan vill jag också för min del säga,
att det ju är bra, att olika möjligheter
att lösa detta problem nu prövas i skilda
distrikt. Därigenom kan man ju vinna
en viss erfarenhet på detta område.
Det är ju klart att de distrikt, som förlägger
konfirmationsundervisningen till
fritid, därmed undviker att ställa problemet
på sin spets. Men det blir i så
fall en större sammanlagd belastning
på dessa ungdomar. Å andra sidan är
det naturligtvis, såsom jag också sagt i
interpellationssvaret, mycket svårt att
ta så mycket tid från timplanen som
egentligen skulle erfordras. De försök
som har gjorts i österåker förefaller
mig värdefulla, och det skulle vara bra
att få närmare undersökt, hur stora förluster
i kunskaper som därigenom åsamkats
vederbörande ungdomar. Det är
riktigt att man fortsätter försöken på
de olika sätt som man kan finna vara
rimliga.

överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. tillgodoräknande
av tidigare offentlig tjänst i annat
nordiskt land vid beräkningen av tjänstår
i Sverige för erhållande av pension

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Herr Braconier har
frågat mig om jag är beredd att — i
avvaktan på generella regler — medverka
till en sådan ordning, att i individuella
fall av överflyttning från offentlig
tjänst i ett nordiskt land till

sådan tjänst i Sverige medgives tillgodoräknande
av tidigare offentlig
tjänst i det andra nordiska landet vid
beräkningen av tjänstår i Sverige för
fastställande av pension. Herr Braconier
åberopar i sin interpellation bl. a.
Nordiska rådets rekommendation nr 15
i år angående tillgodoräknande av
tjänstgöring i annat nordiskt land i avseende
å rätt till pension.

Frågan om tillgodoräkning för pension
av offentlig tjänst rymmer åtskilliga
problem. Detta är fallet redan då
det gäller tjänst inom landet. Staten
och andra offentliga huvudmän har
olika pensionssystem och ofta olika
grunder för finansieringen. Det föreligger
i regel ingen rätt för en anställningshavare,
som övergår från en arbetsgivare
till en annan med på annat
sätt ordnad pensionering, att hos den
nye arbetsgivaren tillgodoräkna den tidigare
anställningen som tjänstår för
pension. Påpekas må också de särskilda
problem, som uppstår då övergången
sker från icke pensionsreglerad till
pensionsreglerad anställning. Vid en
tillgodoräkning över landets gränser
får man vidare ta hänsyn till att fördelningen
av verksamhetsgrenarna på
staten och andra arbetsgivare inte sällan
är olika skilda länder emellan. Härtill
kommer frågan i vad mån en ömsesidig
tillgodoräkning går att genomföra.

Det utskott i Nordiska rådet, som haft
hand om de här sakerna, har också
framhållit att det rör sig om särdeles
invecklade spörsmål och erinrat att en
genomgripande ändring av pensionsväsendet
och i viss mån hela tjänstemannabegreppet
är under övervägande i
Danmark och Sverige. Utskottet fann
sig därför inte kunna tillstyrka ett medlemsförslag,
som gick ut på att rådet
skulle hemställa hos regeringarna om
åtgärder i syfte att offentlig tjänstgöring
i annat nordiskt land måtte kunna
jämställas med tjänstgöring i det egna
landet som grund för beviljande av pen -

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

16 Nr 22

Svar på interpellation ang. tillgodoräknande av tidigare offentlig tjänst i annat
nordiskt land vid beräkningen av tjänstår i Sverige för erhållande av pension

sion. Nordiska rådets nu ifrågavarande
rekommendation inskränker sig därför
till en hemställan att regeringarna ville
ge rådet en redogörelse för förutsättningarna
för sådan tillgodoräkning.

Mot bakgrunden av det anförda vill
jag svara herr Braconier, att jag icke
finner det möjligt att — innan man
närmare trängt in i dessa spörsmål —
tillämpa en sådan ordning för tillgodoräkning
i pensionshänseende som den
av herr Braconier i interpellationen
skisserade.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat herr Braconiers interpellation.

Härefter anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för civildepartementet
få framföra mitt tack för hans svar.
Det är obestridligt, såsom säges i svaret,
att detta är en mycket invecklad
fråga. När den togs upp i Nordiska rådet
var det ju därför att man ville att
det i de olika departementen skulle göras
en utredning i dessa frågor. Det var
en dansk socialdemokrat som framför
allt var initiativtagare, och för övrigt
var det ingen i Nordiska rådet som röstade
emot, utan samtliga röstade för
förslaget.

Vi är ju överens om att man skall
skapa en gemensam nordisk marknad.
I vad mån man kan göra det i alla avseenden
beror ju bland annat på om
man över huvud taget kan skapa likhet
i fråga om pensioner genom att man får
tillgodoräkna sig tjänstgöring i ett annat
nordiskt land.

Vi har för närvarande ett aktuellt
fall. Det gäller en framstående dansk
vetenskapsman, som har en befattning
i Sverige vid tandläkarhögskolan och
som icke får tillgodoräkna sig den
tjänstgöring han har haft i motsvarande
befattning i Norge. Anledningen till att

regeringen intagit en restriktiv hållning
är väl att man är rädd för prejudikat,
och jag medger att det i många fall
måste vara mycket svårt, som statsrådet
säger. Men då det gäller en statstjänst,
då en person t. ex. är professor
i Norge och blir professor i Sverige,
kan det ju inte föreligga några speciellt
komplicerade tekniska problem att lösa,
om man är överens om att man skall
få tillgodoräkna sig tjänstgöringen i
Norge för pensionering. Man kan säga
att man inte vill medge detta, men det
är då inte i enlighet med den ståndpunkt,
som intagits av Nordiska rådet
och som även måste innebära att vi får
personer i vårt land som tjänstgjort i
motsvarande befattningar i andra nordiska
länder.

Om man svarar så negativt som statsrådet
gjort på min interpellation, nämligen
om man kan visa generositet i de
enskilda fallen, måste det ju innebära,
att man på ett viktigt område för framtiden
omöjliggör här ifrågavarande
samarbete. Det är nämligen uppenbart
att om den nordiska marknaden skall
kunna realiseras måste den inrymma
bland annat statstjänster, där man är
angelägen om att få kvalificerat folk.
Rent ekonomiskt kan det inte gälla stora
summor. I regel är det mycket svårt för
en dansk eller en norrman att bli professor
i Sverige. Det är endast i mycket
få fall som vederbörande har kunnat
konkurrera ut svenska sökande. Jag
medger gärna att i andra nordiska länder
är man mera restriktiv än i Sverige.
I Finland är det mycket svårt för
en främmande medborgare att få en
statstjänst. För övrigt skall man ju där
kunna finska språket.

Denna fråga är emellertid av central
betydelse inte minst för den akademiska
upprustningen. Statskontoret har framhållit
— för övrigt har ju också Landsorganisationen
i remissyttrande visat
sig positiv i denna fråga —• att om man
går emot en generell pensionsrätt,

Tisdagen den 28 maj 1957 fin.

Nr 22

Svar på interpellation i anledning av

ej ombyggts till normalspår

måste man visa generositet i de enskilda
fallen.

Jag tycker att statsrådet, även om jag
medger att hans bevisföring är riktig,
i sitt svar åtminstone skulle ha kunnat
upplysa kammaren om dels huruvida
man påbörjat de undersökningar som
Nordiska rådet hemställt om, dels om
han anser att man inte måste visa en
viss generositet, ty annars stoppas faktiskt
det gemensamma nordiska samarbetet
på detta område.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag tänker inte gå in i
diskussion om de enskilda fallen i dag,
de får väl prövas sedermera. Vad som
förevarit i denna fråga är ju, att Nordiska
rådet begärt att respektive länder
skall göra en utredning. Jag kan
ju komplettera mitt tidigare svar med
att säga, att vi håller på med en utredning
för Sveriges vidkommande. Huruvida
man i övriga nordiska länder redan
har börjat eller ej, känner jag icke
till. När dessa utredningar är färdiga,
är det ju meningen att frågan ånyo skall
behandlas inom Nordiska rådet. Jag
vågar nog försäkra kammarens ledamöter,
att från svensk sida skall vi icke
försena behandlingen av denna fråga i
Nordiska rådet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation i anledning av att
järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö ännu
ej ombyggts till normalspår

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Gerhard Nilsson i
Gävle har frågat mig dels om jag vill
ge kammaren en redogörelse för skälen

att järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö ännu

till att 1945 års riksdagsbeslut rörande
ombyggnad av järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö
till normalspår ännu
inte verkställts, dels om jag ämnar
vidta några åtgärder för ett förverkligande
av riksdagsbeslutet.

Till grund för ifrågavarande riksdagsbeslut
låg ett avtal mellan 1943 års
järnvägskommitté och Bergsjö järnvägskommitté
rörande ombyggnad av järnvägslinjen
Harmånger—Bergsjö. Riksdagen
godkände avtalet och beslöt, att
järnvägslinjen skulle av staten byggas
om till normalspår. Ombyggnaden förutsattes
inte komma till utförande förrän
detta var motiverat såsom led i åtgärder
för sysselsättning av arbetskraft.
Någon sådan situation har inte förelegat
under tiden sedan riksdagsbeslutet.
Detta är den primära orsaken till att
någon ombyggnad inte har kommit till
stånd.

De trafikekonomiska betingelserna
för banan har sedan år 1945 inte utvecklats
på sådant sätt, att det funnits
anledning att föra fram projektet vid
sidan av beredskapsstaten och i konkurrens
med SJ :s mera ordinarie investeringar.
Tvärtom har trafikutvecklingen
på järnvägslinjen varit sådan,
att man allvarligt kan ifrågasätta om en
breddning av banan över huvud bör
komma till stånd. Bandelen Harmånger
—Bergsjö uppvisar lägre trafikintensitet
och sämre lönsamhet än många av
de trafiksvaga bandelar, som blivit nedlagda
under senare år. Det finns heller
ingen anledning att räkna med nämnvärt
ökad trafikomfattning eller förbättrad
lönsamhet, om järnvägen bygges
om till normalspår.

Banans ombyggnad skulle nu kosta
omkring 4 miljoner kronor. En investering
av denna storlek på en så trafiksvag
bana synes knappast vara ekonomiskt
försvarbar. Frågan om Bergsjöbanans
framtid torde därför böra tas
upp till förnyad prövning. Med hänsyn
till det föreliggande avtalet bör en så -

Andra kammarens protokoll 1957. Nr 22

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

dan prövning föregås av förhandlingar
med den berörda bygden.

Vidare anförde

Herr GERHARD NILSSON i Gävle (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag har skrivit ned några betydelsefulla
synpunkter på detta ärende,
vilka jag hade tänkt föredraga inför
kammaren, men med hänsyn till tidsknappheten
skall jag avstå därifrån och
i stället be att få överlämna dessa skriftliga
synpunkter till herr statsrådet. Jag
gör det också därför att kommunikationsministern
har lovat tillsätta en
kommitté med uppdrag att förhandla
med bygdens folk. Jag hoppas att den
prövning av frågan om Bergsjöbanans
framtid, som därvid kommer till stånd,
skall leda till ett för bygdens befolkning
positivt resultat.

överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Allmän energiskatt m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 47, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 175, såvitt densamma
avser förslag till förordning om
allmän energiskatt, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 26 april 1957 dagtecknad
proposition, nr 175, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1957/58, m. m., hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om allmän energiskatt;

2) förordning om ändrad lydelse av
3 § förordningen den 21 maj 1954 (nr
260) om brännoljeskatt; samt

3) lag om ändrad lydelse av 16 §
lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och
import av tobaksvaror;

dels medgiva att för budgetåren
1956/57 och 1957/58 den i avlöningsstaten
för kontrollstyrelsen upptagna
anslagsposten till Avlöningar till ickeordinarie
personal måtte få överskridas
för bestridande av de kontrollkostnader
som betingades av vad i propositionen
förordats;

dels ock, bland annat, besluta, att
statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle ingå i
preliminär skatt för budgetåret 1957/58
med 100 procent av grundbeloppet.

Propositionen nr 175 hade i här berörda
delar hänvisats till bevillningsutskottet.
Propositionen behandlades i
detta betänkande utom såvitt avsåge
frågan om uttagningsprocenten, vilken
fråga utskottet behandlade i sitt betänkande
nr 48.

I propositionen föreslogs införande
av en allmän energiskatt samt en höjning
av skatten på cigarretter. Energiskatten
skulle utgå för de viktigaste slagen
av fasta och flytande bränslen,
d. v. s. kol och koks, kolbriketter och
stybb, bensin och motorsprit, motorbrännolja
och eldningsoljor, samt därjämte
för elkraft. Skatten var bl. a. att
se mot bakgrunden av ett omfattande
investeringsprogram på energiområdet.
Förslaget byggde på en inom finansdepartementet
upprättad promemoria, i
förhållande till vilken begränsningar
och omfördelningar gjorts i skatteuttaget,
främst i avseende å bensin och borgerlig
förbrukning av elkraft. Skatteuttaget
bleve därigenom omkring 150
miljoner kronor lägre än enligt promemorian,
varför det ansetts nödvändigt
att genom konsumtionsbeskattning
tillföra staten ytterligare ca 50 miljoner
kronor. Detta föresloges ske genom att
höja cigarrettskatten med omkring ett
öre per styck. Intäkterna av energiskatten
och höjningen av cigarrettskatten
beräknades totalt till ungefär 425 miljoner
kronor.

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Energiskatten skulle i princip tilllämpas
fr. o. m. juli månad år 1957, och
det förutsattes att investeringsavgiften
bortfölle fr. o. m. den 1 januari 1958.

I förslaget till förordning om allmän
energiskatt hade 1 § följande lydelse:

Allmän energiskatt skall i enlighet
med bestämmelserna i denna förordning
till staten erläggas för

a) bensin och motorsprit,

b) bränsle, som angives i en vid denna
förordning fogad förteckning, och

c) elektrisk kraft.

Av de i anledning av propositionen
väckta motionerna, vilka helt eller delvis
hänvisats till bevillningsutskottet,
hade utskottet i förevarande sammanhang
upptagit följande motioner i den
mån desamma avsåge frågor soin behandlats
i detta betänkande, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:535
av fru Wallentheim m. fl. och II: 677 av
herr Bengtsson i Varberg m. fl.;

II) de likalydande motionerna 1:536
av herr öhman m. fl. och II: 680 av herr
Hagberg m. fl.;

III) de likalydande motionerna I: 537
av herr Gustaf Elof sson m. fl. och II: 681
av herr Hansson i Skegrie m. fl.;

IV) de likalydande motionerna I: 538
av herr Sandin och 11:678 av herr
Larsson i Hedenäset, vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av Kungi.
Maj:ts proposition nr 175 måtte uttala
att vid allmän energibeskattning enligt
propositionens förslag en skälig andel
av de inflytande medlen måtte få disponeras
för främjande av företagsamheten
i rikets fyra nordligaste län i enlighet
med motionernas syfte, samt hemställa
hos Kungl. Maj:t om så skyndsam prövning
av frågan, att förslag till lösning
av densamma kunde föreläggas 1957 års
höstriksdag;

V) de likalydande motionerna 1:539
av herrar De Geer och Sveningsson
samt 11:679 av herrar Nordqvist och
Stenberg, vari hemställts, att riksdagen
för sin del måtte besluta dels att 18 §
i förordningen om allmän energiskatt

Allmän energiskatt m. m.

skulle få den ändrade lydelse, som föranleddes
av inrättandet vid kontrollstyrelsens
sida av en särskild rådgivande
nämnd, energiskattenämnden, med
uppgift att till styrelsen, generaltullstyrelsen
och Kungl. Maj :t avgiva yttrande
och förslag i ärenden rörande
energiskatt, dels att i 1 § ovannämnda
författningsförslag efter orden »energiskatt
skall» skulle intagas orden »till
och med den 31 december 1959»;

VI) de likalydande motionerna I: 542
av herrar Ragnar Bergh och Svärd och
II: 683 av herr Cassel m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 175
måtte

1) avslå förslaget om allmän energiskatt,

2) besluta, att från och med den 1
juli 1957 en avgift skulle utgå vid förbrukning
av elektrisk kraft (elavgift)
a) vid förbrukning i industriell rörelse
med en förbrukning av mer än 40 000
kilowattimmar för driftställe under helt
budgetår, med sex procent av kraftens
avgiftsgrundande värde, och b) för annan
elektrisk kraft med tre procent av
kraftens avgiftsgrundande värde,

3) besluta att bemyndiga Kungl. Maj :t
att förordna om uttagande av nämnda
elavgift samt att i enlighet med vad i
motionerna angivits förordna om bildande
av en särskild stiftelse, till vilken
genom elavgiften influtna medel skulle
överföras för att ur densamma utlånas
till byggande av kraftverk i enlighet
med vad i motionerna närmare angivits
ävensom att fastställa stadgar för nämnda
stiftelse,

4) besluta, att elskatteförordningen
den 1 juni 1951 (nr 374) skulle upphöra
att gälla fr. o. m. den 1 juli 1957,.
ävensom att vederbörande utskott måtte
utarbeta erforderligt förslag till förordning
angående upphävande av elskatteförordningen; VII)

de likalydande motionerna I: 545
av herr Ohlon m. fl. och II: 688 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts,

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

A) att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 175

1) måtte avslå förslaget om allmän
energiskatt i de delar det avsåge skatt
å fasta och flytande bränslen,

2) måtte med hänsyn till införandet
av särskild avgift på petroleumprodukter
besluta sänka skatten å motorbrännolja
med 1 öre till 31 öre per liter från
och med den 1 juli 1957,

3) måtte med bifall till den del av
förslaget som avsåge skatt å elektrisk
kraft besluta om uttagande av en särskild
elavgift under samtidigt uttalande
att motsvarande medel användes — på
sätt som i motionerna angivits — för
utbyggnad av produktionen av elektrisk
kraft samt för upprustning av landsbygdens
elnät,

B) samt att vederbörande utskott måtte
utarbeta förslag till erforderliga författningstexter; VIII)

motionen I: 534 av herr Hesselbom,

IX) motionen 11:685 av herr Lundberg,
vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att avslå Kungl. Maj :ts
förslag om införande av energiskatt och
att uttagningsprocenten för statlig inkomstskatt
måtte höjas till 110, samt att
dessa ökade inkomster till huvudsaklig
del användes för ett ökat bostadsbyggande».

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 175, såvitt densamma
behandlats i detta betänkande, icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,

1) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och de likalydande motionerna
I: 539 av herrar De Geer och Sveningsson
samt II: 679 av herrar Nordqvist
och Stenberg antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om
allmän energiskatt med de ändringar
som föranleddes av att utskottet föreslagit
inrättande av en energiskattenämnd;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 3 § förordningen den 21
maj 1954 (nr 260) om brännoljeskatt;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändrad lydelse
av 16 § lagen den 11 juni 1943 (nr 346)
angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror; samt

4) medgiva, att för budgetåren
1956/57 och 1957/58 den i avlöningsstaten
för kontrollstyrelsen upptagna
anslagsposten till Avlöningar till ickeordinarie
personal måtte få överskridas
för bestridande av de kontrollkostnader
som kunde betingas av vad i propositionen
förordats;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 535
av fru Wallentheim m. fl. och II: 677
av herr Bengtsson i Varberg m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 536
av herr öhman m. fl. och II: 680 av
herr Hagberg m. fl., såvitt motionerna
behandlats i detta betänkande,

3) de likalydande motionerna 1:537
av herr Gustaf Elofsson m. fl. och
II: 681 av herr Hansson i Skegrie m. fl.,
såvitt motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,

4) de likalydande motionerna 1:538
av herr Sundin och II: 678 av herr
Larsson i Hedenäset,

5) de likalydande motionerna 1:539
av herrar De Geer och Sveningsson
samt II: 679 av herrar Nordqvist och
Stenberg,

6) de likalydande motionerna 1:542
av herrar Ragnar Bergh och Svärd
samt II: 683 av herr Cassel m. fl., såvitt
motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,

7) de likalydande motionerna I: 545
av herr Ohlon m. fl. och II: 688 av herr
Ohlin m. fl., såvitt motionerna hänvisats
till bevillningsutskottet,

8) motionen I: 534 av herr Hesselbom,
ävensom

9) motionen II: 685 av herr Lund -

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

berg, såvitt motionen behandlats i detta
betänkande,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg och Nilsson i
Svalöv, vilka — under hänvisning till
innehållet i de likalydande motionerna
I: 542 av herrar Ragnar Bergh och
Svärd samt II: 683 av herr Cassel m. fl.
— ansett att utskottet under punkten
Al) bort hemställa, att riksdagen måtte

dels avslå Kungl. Maj:ts i proposition
nr 175 framlagda förslag till förordning
om allmän energiskatt och i stället besluta,
att från och med den 1 juli 1957
en avgift skulle utgå vid förbrukning
av elektrisk kraft (elavgift)

a) vid förbrukning i industriell rörelse
med en förbrukning av mer än
40 000 kilowattimmar för driftställe under
helt budgetår, med sex procent av
kraftens avgiftsgrundande värde och

b) för annan elektrisk kraft med tre
procent av kraftens avgiftsgrundande
värde, varvid som avgiftsgrundande
värde skulle anses summan av de avgifter,
som förbrukaren hade att erlägga
för den elektriska kraften, eller, i
den mån producent eller registrerad
distributör själv förbrukade kraften,
summan av de avgifter, som skulle hava
utgått, därest kraften försålts för likartad
användning som hos producenten
eller distributören, dock att i detta värde
icke skulle ingå skatt, samt att undantag
och villkor i övrigt, motsvarande
dem som angivits i förslaget till förordning
om allmän energiskatt angående
skatt å elektrisk kraft, skulle gälla;

dels besluta att bemyndiga Kungl.
Maj:t att förordna om uttagande av
nämnda elavgift samt i enlighet med
vad i förenämnda motioner angivits förordna
om bildande av en särskild stiftelse,
till vilken genom elavgiften influtna
medel skulle överföras för att
ur densamma utlånas till byggande av

Nr 22 21

Allmän energiskatt m. m.

kraftverk i enlighet med vad i motionerna
närmare angivits ävensom att
fastställa stadgar för nämnda stiftelse;
dels ock antaga följande

Förslag

till

förordning om upphävande av förordningen
den 1 juni 1951 (nr 37M om
skatt & elektrisk kraft (elskattef örord/
ningen)

Härigenom förordnas, att förordningen
den 1 juni 1951 om skatt å elektrisk
kraft (elskatteförordningen) skall upphöra
att gälla med utgången av juni
månad 1957.

II) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg,
Gustafson i Göteborg och Anderson
i Sundsvall, vilka ansett att utskottet
under punkten Al) bort hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag å
Kungl. Maj :ts förslag i proposition nr
175 till förordning om allmän energiskatt
samt med bifall till de likalydande
motionerna I: 545 av herr Ohlon m. fl.
och II: 688 av herr Ohlin m. fl., antaga
ett av dessa reservanter framlagt förslag
till förordning om tillfällig avgift
å elektrisk kraft (elavgift), avsett att
träda i kraft den 20 juni 1957 och gälla
till och med den 30 juni 1958.

III) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Kollberg, Nilsson i Svalöv, Gustafson
i Göteborg och Anderson i
Sundsvall, vilka ansett att utskottet bort
under punkten A 2) hemställa, att riksdagen
måtte antaga följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 3 §
förordningen den 21 maj 1954 (nr 260)
om brännoljeskatt

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen
den 21 maj 1954 om brännoljeskatt
skall erhålla följande ändrade lydelse.

3 §.

Brännoljeskatt utgår med trettioett
öre för liter.

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1957.

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
i detta ärende finge omfatta
jämväl bevillningsutskottets betänkande
nr 48 och bankoutskottets utlåtande nr
22, vilka uppförts å föredragningslistan
närmast efter nu förevarande ärende.

Bevillningsutskottets i betänkandet nr
47 gjorda hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! I propositionen nr 175
angående komplettering av riksstatsförslaget
för nästa budgetår föreslås en
ytterligare, för näringsliv och konsumenter
betungande beskattning på 425
miljoner kronor utöver vad som förutsattes
vid behandlingen av statsverkspropositionen.
I dessa 425 miljoner kronor
ingår 50 miljoner från beskattningen
av den industriella elkraften och 50
miljoner kronor från den ökade cigarrettskatten.

Denna nya skatt har -— såvitt rör däri
ingående 375 miljoner kronor — försetts
med den fyndiga beteckningen
»allmän energiskatt». Denna beteckning
är adekvat så till vida, att skatten uttages
på olika för energialstring lämpade
fasta och flytande bränslen samt på
elektrisk kraft. Däremot är en allmänt
spridd, av förslagets uppläggning föranledd
uppfattning, att energiskatten skulle
motiveras av investeringar inom energiförsörjningen,
endast delvis riktig. Såsom
av propositionen framgår svarar
nämligen endast ungefär hälften av
skatteinkomsterna mot redovisade investeringsbehov
inom energiförsörjningen.
Resterande inkomster är avsedda att
disponeras för andra ändamål inom
budgeten.

Innan jag går in på ett närmare bedömande
av de nya skattepålagorna,
skulle jag vilja göra några allmänna reflexioner
kring dessa. Finansministern
framhåller att de föreslagna skatte -

skärpningarna i kombination med slopandet
av investeringsavgiften relativt
kommer att förskjuta beskattningens
tyngdpunkt från investering mot konsumtion.
Skatten skulle alltså utgöra ett
led i en efterfrågebegränsande politik.
Vidare framhåller finansministern att
energiskatten såväl genom sin omedelbara
effekt på konsumtionen som genom
sin indirekta återverkan på andra
områden i flera avseenden skulle principiellt
få samma verkningar som en
begränsad omsättningsskatt.

Den 11 mars i år, alltså omedelbart
före framläggandet av promemorian angående
energiskatten, förklarade finansministern
att en allmän omsättningsskatt
än så länge icke torde vara politiskt
genomförbar. Han uppgav vid
detta tillfälle att en enhällig opposition
klart tog ställning emot en sådan omsättningsskatt
och att regeringspartiernas
riksdagsmän i huvudsak också torde
vara motståndare till tanken på en
omsättningsskatt.

Nu är det emellertid så, att den punktbeskattning,
som energiskatten och den
samtidigt föreslagna cigarrettskatten innebär,
kommer såsom jag förut nämnt
att inbringa ungefär 425 miljoner kronor,
medan en allmän 2-procentig omsättningsskatt
på alla varor skulle, om
den uttogs i partihandsledet, inbringa
ungefär lika mycket. Den omsättningsskatt
i form av en punktskatt, som
finansministern föreslår, motsvarar alltså
en lågprocentig allmän omsättningsskatt.

Jag vill, herr talman, uttrycka min
beundran för den skicklighet, varmed
finansministern lyckats för saken vinna
regeringspartiernas riksdagsmän,
vilka enligt finansministerns egen utsago
endast för ett par månader sedan
var motståndare till tanken på en allmän
omsättningsskatt.

Men även på en annan punkt har
finansministern lyckats lotsa skutan förbi
ett blindskär. I början av april överlämnade
kommittén för indirekta skat -

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

ter sitt förslag, och i detta förslag gör
kommittén ett allmänt uttalande mot
en utbyggnad av punktskattesystemet.
Kommittén tar inte ställning till frågan,
om tillräckliga skäl föreligger att övergå
till en ökad indirekt beskattning,
men kommittén anser att om en sådan
beskattning skulle befinnas lämplig att
genomföra, bör detta ske genom en lågprocentig
beskattning av hela varuområdet
och alltså inte genom punktbeskattningar.
Det betänkliga vid en
punktbeskattning, som ju belastar speciella
områden, är att den kan medföra
en snedvridning av den ekonomiska
utvecklingen.

Antagandet av en indirekt beskattning
av sådan omfattning som den nu
föreslagna energiskatten skulle komma
att föregripa prövningen av det förslag
som framlagts av kommittén för indirekta
skatter. Detta är mycket beklagligt,
då ju syftet med denna utredning
varit att finna ett förslag, som skulle
kunna ligga till grund för diskussionen
om vårt skattesystem. Enligt mitt förmenande
har man genom förslaget om
energiskatt skjutit hela denna diskussion
på framtiden.

Från allmän budgetsynpunkt måste
det vidare anses anmärkningsvärt, att
endast några månader efter det att statsverkspropositionen
framlagts nya skattekrav
av stor räckvidd framföres. Härigenom
omintetgöres möjligheten att få
en överblick av hela budgeten och försvåras
granskningen av denna. Att dessa
omfattande skatteförslag framläggs i
samband med kompletteringspropositionen
ter sig så mycket mera anmärkningsvärt
som investeringsbehoven varit
tämligen länge kända och kunnat
förutses. Jag har därför svårt att frigöra
mig från intrycket, att åtminstone
huvuddelen av de i förevarande proposition
upptagna frågorna kunnat medtagas
i det allmänna budgetarbetet.

Herr talman! Jag skall nu övergå till
en närmare granskning av förslaget angående
en allmän energiskatt.

Allmän energiskatt m. m.

I propositionen har framhållits, att
utvecklingen på energiförsörjningens
område efter andra världskriget har
kännetecknats av å ena sidan en fortgående
ökning av förbrukningen och å
andra sidan ett alltmer tilltagande beroende
av importerade bränslen, trots
utbyggnaden av de inhemska vattenkraftsresurserna.
Den svenska energiförsörjningen
har på detta sätt blivit
mycket sårbar. Suezkrisen har klart visat
vårt lands utsatta läge. För att möta
dessa svårigheter föreslås i huvudsak
två olika åtgärder.

Den ena är att om möjligt försöka
trygga lagerhållningen av importerade
bränslen på ett bättre sätt än tidigare.
Den andra är att skapa nya energitillgångar
— på längre sikt främst genom
utnyttjande av atomenergien och på
kortare sikt genom utbyggnad av den
inhemska elkraftförsörjningen.

Oljelagringskommittén har i ett i år
framlagt betänkande uppgjort ett program
för oljelagring för perioden 1958
—1962. Statens kostnader för detta program
har angetts till 350 miljoner kronor.

Statsmakterna har antagit ett atomenergiprogram,
som syftar till att på
längre sikt begränsa landets beroende
av bränsleimport genom byggande av
atomvärmeverk. För atomenergiverksamheten
har för de närmaste fem budgetåren
angivits ett medelsbehov av
omkring 530 miljoner.

Elkraftutredningen har i ett tidigare
betänkande föreslagit en förbättring av
elkraftförsörjningen på landsbygden,
främst genom upprustning av distributionsnäten.
De statliga kostnaderna för
denna utbyggnad har för en femårsperiod
uppskattats till omkring 50 miljoner
kronor.

De sammanlagda statliga investeringsbehoven
inom energiförsörjningen
har sålunda för den närmaste femårsperioden
uppskattats till sammanlagt
inemot 1 000 miljoner kronor. Huvudsakligen
för att täcka de nu angivna ut -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

giftsökningarna föreslår departementschefen
införande av dels en allmän
energiskatt och dels en ökad beskattning
av cigarretter. Genom dessa skatter
skulle emellertid statsverket under
en femårsperiod tillföras i runt tal 2
miljarder kronor.

Om behovet av de av departementschefen
uppgivna investeringarna torde
enighet råda. Det har på senaste tiden
blivit uppenbart för alla, att vår oljetillförsel
är ömtålig. På kort sikt kan
detta knappast mötas på annat sätt än
genom ökad lagerhållning och genom
forcering av vattenkraftsutbyggnaderna.
På längre sikt är tillvaratagandet av
atomenergien ofrånkomligt. Att under
tiden utbygga den inhemska elkraftsproduktionen
framstår emellertid för
mig som en tvingande nödvändighet.

Mot departementschefens förslag till
lösning av de finansiella frågorna i samband
med investeringarna måste emellertid
resas ytterligare invändningar.
Dessa är till en del av principiell natur,
och till en del angår de utformningen
av förslagen.

Skatteförslagen utgår ifrån att det är
i sista hand konsumenterna, som skall
drabbas av pålagorna. Härtill må först
anmärkas, att denna utgångspunkt i väsentliga
hänseenden icke föreligger. Det
torde sålunda icke vara möjligt för exportindustrien
att alltid övervältra energiskatten
på köparna. Exportpriserna
bestäms nämligen till övervägande del
av läget på världsmarknaden och är
alltså icke helt avhängiga av produktionskostnaderna.
Med hänsyn till den
utländska konkurrensen torde det icke
heller alltid bli möjligt att på hemmamarknaden
övervältra skatten. Att ytterligare
öka produktionskostnaderna för
industrien i en tid, då denna möter svår
konkurrens på världsmarknaden, inger
därför allvarliga betänkligheter. Jag vill
även hänvisa till den ökning av distributionskostnaderna,
som kommer att
bli följden av energiskatteförslaget.

I den mån den uppställda förutsätt -

ningen om skatternas övervältrande på
konsumenterna är riktig har ett föregripande
skett av en principfråga, nämligen
den om användningen av vidgad
indirekt beskattning. Denna principfråga
hade — som jag förut sagt — bort
upptagas först i samband med behandlingen
av betänkandet angående indirekt
beskattning.

Departementschefen har häremot
framhållit, att det kommer att ta avsevärd
tid, innan man kan ta ställning
till huruvida detta betänkande bör läggas
till grund för konkreta åtgärder.
Gentemot denna argumentation kan man
med Landsorganisationen anmärka, att
ett uppskov underlättas av att de redovisade
motiven för en energiskatt är
mycket långsiktiga.

Inledningsvis har jag påpekat, att de
beräknade behoven för investering
inom energiförsörjningen har angivits
till inemot 1 000 miljoner under en
femårsperiod och att de skatter som nu
föreslagits kan beräknas tillföra statsverket
i runt tal 2 000 miljoner kronor
under samma period. Merbeloppet skall
användas till att förstärka budgeten och
ge medel till diverse andra statsutgifter.
Man måste fråga sig, varför just
energiförbrukningen skall belastas härmed.

De statliga investeringarna på atomenergiområdet
hänför sig på nuvarande
stadium huvudsakligen till utvecklingsarbeten.
Dessa kostnader bör liksom
hittills bestridas genom särskilda anslag
till AB Atomenergi.

När efter hand fråga uppkommer om
finansiering av de egentliga anläggningskostnaderna
på detta område, bör
dessa liksom övriga anspråk på energiförsörjningen
prövas i samband med
en allmän avvägning av statens inkomster
och utgifter.

Vid en normalt fungerande kapitalmarknad
hade det naturligtvis varit
möjligt att finansiera de aktuella utbyggnadsprogrammen
i fråga om såväl
oljelagringen som elkraftsproduktio -

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

nen och elkraftsupprustningen via upplåning.

Kapitalmarknaden fungerar emellertid
för närvarande synnerligen otillfredsställande.
Att orsakerna härtill
väsentligt återfaller på den förda ekonomiska
politiken och skattepolitiken
förbättrar tyvärr inte i och för sig
den aktuella situationen.

För att komma till rätta med dessa
problem krävs ju en serie olika åtgärder
med sikte på att få till stånd en
normalt fungerande kapitalmarknad
och att förbättra kapitalförsörjningen.

Av de skäl, för vilka jag redogjort,
är folkpartiet icke berett att stödja finansministerns
förslag om en allmän
energiskatt.

Med hänsyn till den aktuella situationen
på kapitalmarknaden och för
att underlätta finansieringen av de synnerligen
angelägna utbyggnaderna på
oljelagrings- och elkraftsområdet är vi
emellertid beredda att tillstyrka uttagande
av särskild avgift på flytande
bränslen och elektrisk kraft.

Vad då gäller investeringsbehoven för
oljelagring har från folkpartiets sida i
annat sammanhang föreslagits, att dessa
investeringar skulle till den del de
avses falla på statsverket täckas genom
pristillägg på flytande bränslen till ett
belopp av sammanlagt 72 miljoner om
året.

Med anledning av den nu föreliggande
propositionen föreslår folkpartiet en
tillfällig särskild elavgift för att möjliggöra
utbyggnad av elkraftsproduktionen
samt upprustning av landsbygdens
elnät.

Det torde förhålla sig så, att en elkraftsransonering
blir ofrånkomlig om
det nuvarande programmet för utbyggnaden
av elkraftsproduktionen icke kan
fullföljas. Det ter sig därför angeläget
att den fortsatta utbyggnaden av vattenkraftsverken
tryggas. Det är också
synnerligen angeläget, att redan befintliga
distributionsnät, framför allt på
landsbygden, upprustas.

Allmän energiskatt m. m.

Det är alltså på grund av en rådande
kritisk situation som vi funnit oss trots
principiella betänkligheter böra förorda
en tillfällig, särskild elavgift. Denna
tillfälliga elavgift bör enligt vår
mening motsvara den av departementschefen
föreslagna skatten på elkraft för
industriellt och borgerligt behov. Denna
avgift skulle sålunda under nästa
budgetår inbringa omkring 100 miljoner
kronor.

Garantier måste emellertid skapas för
att de medel som inflyter genom denna
särskilda elavgift oavkortat reserveras
för det därmed avsedda ändamålet.
Medlen bör i enlighet härmed disponeras
så, att de helt kommer till användning
för det ändamål, för vilket de uttages.
På den statliga sidan kan detta
ske genom en höjning av nuvarande investeringsanslag
för statens vattenfallsverk.
Den del av medlen som skall
komma till användning för enskilda
kraftverksinvesteringar och för upprustning
av landsbygdens elnät bör avsättas
till statlig lånefond, förslagsvis
de redan existerande vattenkrafts- och
kraftledningslånefonderna, på sätt som
närmare finnes angivet i motion nr
G88 i denna kammare.

I propositionen har finansministern
aviserat att investeringsavgiften skall
upphöra den 1 januari 1958. Enligt vår
uppfattning bör investeringsavgiften
slopas oberoende av andra överväganden
i skattefrågor. Det är emellertid
anmärkningsvärt att förslaget i själva
verket innebär en dubbelbeskattning
under andra halvåret 1957, eftersom
den allmänna energiskatten föreslås införd
den 1 juli detta år men investeringsavgiften,
som jag nämnde, avskaffas
först från den 1 januari 1958.

Under hänvisning till det anförda yrkas
avslag å Kungl. Maj :ts proposition
nr 175 i vad den innefattar förslag om
energiskatt samt bifall till den vid bevillningsutskottets
utlåtande nr 47 fogade,
med II betecknade reservationen,
i vilken föreslås en tillfällig elavgift

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

under förutsättning att medlen disponeras
på det sätt som jag här angivit.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! I mitt anförande kommer
jag att beröra endast vad som behandlas
i bevillningsutskottets betänkanden
nr 47 och 48, d. v. s. den allmänna
energiskatten och uttagningsprocenten.

Vad gäller energiskatten kan jag i
själva sakfrågan —- d. v. s. behovet av
en sådan skatt och verkningarna av
densamma —- helt instämma med vad
herr Kollberg här nyss anfört. Jag vill
emellertid ytterligare understryka det
anmärkningsvärda i att förslag av den
räckvidd och karaktär, som en allmän
energiskatt innebär, presenterades för
riksdagen vid en sådan tidpunkt, att
det var fullkomligt omöjligt för bevillningsutskottet
att åstadkomma en
grundlig prövning av detsamma. Det
har knappast varit möjligt för bevillningsutskottet
att hinna pröva denna
nya skatt i ett vidare samhällsekonomiskt
och statsfinansiellt sammanhang.
Det är också, som herr Kollberg framhöll,
anmärkningsvärt att herr finansministern
låtit en kommitté för indirekt
konsumtionsbeskattning arbeta under
nära fem år och så, just när den
är färdig med sitt arbete, lägger fram
ett vittgående förslag om en konsumtionsskatt
utan att taga kontakt med
kommittén. Kommitténs betänkande har
inte kommit i riksdagsmännens händer
och långt mindre till remissinstanserna,
när finansministern presenterar sitt förslag.
Kan detta vara en riktig ordning,
herr finansminister? Inom oppositionen
måste vi reagera mot ett sådant
tillvägagångssätt. Varför denna brådska
med förslaget? Varför inte invänta remissyttrandena
över det betänkande,
som framlagts angående indirekt beskattning? -

Finansministern har svarat på denna
fråga i propositionen genom att anföra,
att berörda betänkande måste bli föremål
för en omfattande remissbehandling,
som tar lång tid. Enligt vad jag
försport är remisstiden satt till den 1
december 1957. Remissinstanserna har
alltså fått en tid av cirka åtta månader.
Det är bra att vi för en gångs skull
fått en lång remisstid, men jag anser
att finansministern då också skulle ha
inväntat remissvaren och sedan låtit
dessa bli vägledande för förslaget om
en ny skatt, om nu regeringen gått in
för — såsom det synes mig — att presentera
en ny skatt varje år.

Något som också talar för att finansministern
borde ha utrett förslaget rörande
en allmän energiskatt något mera
ingående är, att av de fjorton remissinstanser,
som omnämns i propositionen
och som tagit del av den departementspromemoria
som legat till
grund för förslaget, endast två tillstyrkt
förslaget, medan de tolv avstyrkt detsamma
eller med skärpa framhållit, att
man bort invänta remissyttrandena
över den statliga indirekta beskattningen.

Finansministern motiverar sitt förslag
om en allmän energiskatt bland
annat med att pengar behövs för fullföljande
av investeringsprogrammet på
energiområdet och för upprustning av
landsbygdens elnät. Om nu de pengar,
som inflyter budgetåret 1957/58, skall
användas till dessa saker, så måste väl
detta innebära, att ökade anslag härför
också gives under 1957/58? Enligt vad
jag kan förstå måste detta då ske genom
äskande på tilläggsstat. Jag vill
fråga finansministern, om detta kommer
att ske •— och i så fall med vilka
belopp?

En annan motivering för den nya
skatten är att regeringen via skatterna
vill åstadkomma ett statligt sparande.
Vi på högerhåll kan inte acceptera metoden
att skattevägen åstadkomma ett
tvångssparande. Erfarenheterna under

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

de år då försök härtill gjorts visar, att
det väsentligaste resultatet av tvångssparande
varit att den offentliga konsumtionen
ökat i stort sett i takt med
tvångssparandct. Vi delar inte heller
uppfattningen, att man genom en punktskatt
kan påverka den totala enskilda
konsumtionen. Följden synes närmast
bli att konsumtionen förskjutes från
beskattade till obeskattade områden.

Från högerhåll har i motion nr 683
i denna kammare av herr Cassel m. fl.
föreslagits, att det framlagda förslaget
om en allmän energiskatt helt skall avslås.
Vi är inom högern emellertid medvetna
om att den av regeringspartierna
förda politiken försatt oss i ett sådant
läge, att ytterligare pengar måste anskaffas
till investeringar inom energiområdet.
I motion nr 683 har därför
föreslagits, att en tidsbegränsad avgift
uttas i samband med förbrukningen av
elkraft. Vi vill också ha garanti för
att de medel som inflyter genom dessa
avgifter verkligen kommer avsett ändamål
till godo och inte bara blir en bokförd
medelspost, som i likhet med bilskattemedlen
delvis går till andra saker
än vad man ursprungligen hade
tänkt sig. Vi föreslår därför att avgifterna
skall förvaltas av en särskild
stiftelse och av denna fördelas enligt
angivna grunder.

För elkraftens del föreslår vi en avgift
uppgående till 6 procent av industriell
elkraft och 3 procent i fråga om
elkraft för borgerligt behov. Av dessa
medel bör genom stiftelsen tio miljoner
kronor årligen användas för upprustning
av elnätet på landsbygden och
resten för investeringar i kraftverk —
allt som räntebärande lån.

Det från högerhåll framförda förslaget
har avvisats av utskottsmajoriteten,
som helt ansluter sig till finansministerns
förslag om en elskatt på 10
procent för industriell kraft och 5 procent
för borgerlig kraft. Utskottsmajoriteten
har dock inte med ett enda ord
motiverat varför den anslutit sig till

Allmän energiskatt m. m.

finansministerns förslag. Den har inte
heller på något sätt tillbakavisat högerns
argumentering för att det skulle
vara tillräckligt med den lägre procentsats
som vi har föreslagit. Jag frågar:
Är utskottsmajoriteten ett rent transportkompani
för regeringen eller beror
det på tidsnöden, att den icke har
sagt ett ord om saken? Kanske det rent
av är så att utskottsmajoriteten innerst
inne tycker, att högerförslaget är bäst,
eller hur herrar Sundström och Vigelsbo? Herr

talman! I anslutning till vad
jag här anfört yrkar jag bifall till reservation
I i betänkandet nr 47, vilket
innebär ett avslagsyrkande på en allmän
energiskatt och att i stället införes
en viss elavgift i enlighet med vad jag
tidigare har angivit.

Yad jag särskilt vill trycka på i detta
förslag är att de influtna avgifterna
skall förvaltas av en stiftelse och icke
ingå i den allmänna budgeten.

Innan jag övergår till betänkandet nr
48 vill jag uttala min tillfredsställelse
över den positiva inställning som utskottet
har i frågan om restitution av
energiskatten och bensinskatten för invalidfordon.
Jag hoppas att Kungl. Maj :t
i enlighet med utskottets uttalade önskemål
med det snaraste framlägger förslag
i ärendet.

I våra dagar är sparandet ett problem
av stora mått. I proposition nr
175, den s. k. kompletteringspropositionen,
och i bevillningsutskottets betänkande
nr 48 tas detta problem upp till
behandling. Låt mig då, herr talman,
till en början ge ett erkännande för de
positiva uttalanden, som framförts av
finansministern och utskottet rörande
det enskilda frivilliga sparandet och de
åtgärder som finansministern säger sig
ämna vidtaga för att stimulera detta. Vi
är ju ense om att ett ytterst viktigt problem
är att försöka få till stånd ett ökat
sparande här i landet. Inom högern hyser
vi ingen tvekan om att man därvid
bör söka inrikta de väsentliga ansträng -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

ningarna på att få ett ökat enskilt frivilligt
sparande. Jag är glad att kunna
konstatera, att finansministern i år
tycks stå oss närmare på den punkten
än han torde ha gjort förut. Finansministern
är sålunda beredd att i år ta
nya initiativ för att stimulera det personliga
sparandet. Finansministern tillkännager
sin avsikt att inom den närmaste
tiden sammankalla en konferens
med representanter för löntagarna, arbetsgivarna,
sparinstituten och de politiska
ungdomsorganisationerna med ändamål
att dryfta betingelserna för en
aktivering av ungdomssparandet. Finansministern
har också i år tagit initiativet
till en höjning av skatteavdraget
för kapitalinkomster, vilket ju innebär
en ökad premiering av det personliga
sparandet. Bevillningsutskottet har i sin
tur förordat, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa om en
utredning i syfte att finna olika former,
varigenom man kunde förbättra sparandets
betingelser. Högerrepresentanterna
kunde visserligen inte få bevillningsutskottets
och därmed riksdagens majoritet
helt med på vår linje — jag syftar
därvid på det bostads- och amorteringssparande
som vi föreslagit — men
jag vågar påstå, att denna fråga dock
har utsikter att komma ett gott stycke
närmare en önskvärd lösning genom
vad som förekommit vid årets riksdag
och vad som i olika sammanhang har
förutskickats.

Inom högern är vi emellertid trots
allt av den uppfattningen att en allmän
skattesänkning i förening med en
ekonomisk politik, som tryggar vår kronas
värde, är ett av de viktigaste medlen
för att få tillräckligt enskilt sparande.
Hur då komma fram till en allmän
skattesänkning? Ja, vår rekommendation
är bland annat en begränsning av
statens utgifter. Finansministern vänder
sig i kompletteringspropositionen mot
denna vår rekommendation. Detta gör
han bland annat när han säger: »Bakom
de anslag som för närvarande är upp -

förda på budgeten står en klart dominerande
riksdagsmajoritet och i sista
hand det stora flertalet av svenska folket.
En överväldigande majoritet motsätter
sig en reduktion eller avveckling
av dessa anslag med hänsyn till de konsekvenser
detta skulle få för den av
samhället ledda verksamheten och den
sociala tryggheten. Så länge detta är
förhållandet, är det endast en skenfäktning
att påstå att en avgörande förbättring
av budgetläget i praktisk politik
skulle kunna åstadkommas genom en utgiftsbegränsning.
»

Inom högerpartiet har vi försökt
göra utgiftsbegränsningen till praktisk
politik. Vi har på det ena området efter
det andra försökt få riksdagen med
på utgiftsprutningar. Vi har därvid inte
dragit oss för att angripa områden, där
det kunde vara mera populärt att tiga
still. Vi har inte lyckats samla majoritet
kring våra förslag, men vi skall inte
förtröttas, utan vi skall fortsätta våra
strävanden att få ned statsutgifterna.
Jag kan inte finna att vi över huvud taget
har några möjligheter att komma till
rätta med inflationen, om vi inte med
verkligt allvar tar itu med statsutgifterna.
Vi bör alla mindre ägna oss åt
vackra ord än åt praktiska gärningar
på detta område. Hade finansministern
följt en sådan politik, skulle han själv
inte ha behövt göra det erkännandet i
kompletteringspropositionen att »en
viss uppgång i prisnivån framstår såsom
oundviklig».

Det skulle vara av värde, om finansministern
här i dag ville göra ett uttalande
om huruvida han icke på allvar
kunde slå in på högerns väg och kraftigt
skära ned statsutgifterna. Jag tror
inte att det är på det sättet, som finansministern
säger, att en överväldigande
majoritet av svenska folket motsätter
sig en reduktion eller avveckling av vissa
anslag. Finansministern har säkerligen
i detta sammanhang använt överord.
Man kan nämligen inte helt bygga
på vad en mer eller mindre stor riks -

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

dagsmajoritet tänker och säger. Den uttalar
inte alltid den stora massans synpunkter
på en viss sak. Vi har nog haft
exempel på detta vid mer än ett tillfälle
i det här huset.

För närvarande är, herr talman, totalbalansering
det magiska ordet. Jag
skall vara ofin nog att erinra om vad
finansministern räknade med då han i
fjol den här tiden lade fram sin kompletteringsproposition.
Då ansåg han
att för budgetåret 1956/57 skulle det
vara möjligt att med löpande inkomster
täcka hela driftbudgeten och hela kapitalbudgeten
och ändå få 32 miljoner
kronor över. I årets kompletteringsproposition
måste han korrigera sina optimistiska
beräkningar. Nu räknar finansministern
med ett nyupplåningsbehov
för 1956/57 på inte mindre än 873 miljoner
kronor. Skillnaden är alltså över
900 miljoner kronor. Det är kanske mot
bakgrunden av dessa felberäkningar
som finansministern i årets kompletteringsproposition
på sitt målande sätt
säger att »vid nuvarande budgetära
mönster en positiv utveckling av budgetens
saldo är en praktisk indikator
på att finanspolitikens stabiliseringseffekt
förstärks».

Det säges i propositionen vara undersökningar
inom finansdepartementet
enligt en vetenskaplig metod som leder
fram till denna slutsats. Ja, herr finansminister,
jag måste be finansministern
om ursäkt, men jag tycker faktiskt att
man skall tala med litet mindre bokstäver,
då man måst erkänna att ens beräkningar
för det nu löpande budgetåret
slagit fel till den grad så som faktiskt
har skett. Jag vill erinra finansministern
om att vi från vårt håll i fjol talade
om att det skulle bli ett nytt upplåningsbehov
på kanske 600 miljoner kronor.
Då viftade finansministern bort våra
påståenden. Nu vet vi hur det har gått.
Från den 30 april 1956 till den 30 april
1957 har riksbankens innehav av statliga
skuldbevis ökat med 635 miljoner
kronor. Dessutom har statens giroford -

Allmän energiskatt m. m.

rån minskat med 62 miljoner kronor.
Jag erkänner att vi spådde fel. Det blev
inte 600 miljoner utan 700 miljoner i
nyupplåning, så långt vi hittills har
kunnat bedöma saken.

Det kunde vara mycket att tillägga
om regeringens ekonomiska politik,
men den kommer att tas upp av andra
talare från högerhåll. Jag skall därför,
herr talman, övergå till att tala ett par
ord om högerpartiets alternativ till den
framlagda budgeten.

Enligt den föreliggande riksstaten beräknas
statens inkomster för budgetåret
1957/58 till 12 183 miljoner kronor
å driftbudgeten. En del av dessa inkomster
har vi inom högerpartiet inte
velat vara med om att ta in till statskassan.
Vi har velat ta bort den extra
bolagsskatten, vi har velat avskaffa investeringsavgiften,
vi har föreslagit en
sänkning av fordonsskatten på de tyngre
fordonen och vi har föreslagit en allmän
skattesänkning. Av energiskatten
har vi bara gått med på en mindre oljelagringsavgift
och en viss avgift på förbrukning
av elektrisk energi för kraftverksbyggen.
Totalt sett innebär våra
förslag att statens inkomster skulle
minskas med netto 708 miljoner kronor.
Om våra förslag godtagits av riksdagen,
skulle inkomsterna alltså ha gått
ned från 12 183 till 11 475 miljoner
kronor.

På driftbudgetens utgiftssida har vi
föreslagit en serie nedprutningar. Räknar
vi med den minskning av avskrivningsbehovet
i fråga om bostadslånen
som skulle uppkomma vid ett bifall till
det förslag vi lagt fram i fråga om räntan
på tertiär- och egnahemslånen, blir
våra totala minskningar för budgetåret
1957/58 565 miljoner kronor. Vi kan
alltså redovisa ett budgetöverskott på
746 miljoner kronor.

På samma sätt som riksstatsförslaget
skall vi emellertid göra en del avsättningar
till budgetutjämningsfonden,
nämligen av kommunalskattemedel på
netto 125 miljoner och till en särskild

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

stiftelse för de investeringsändamål,
som skall täckas av oljelagringsavgiften,
på 72 miljoner kronor. Vi har då
ett återstående överskott på 549 miljoner.
Det beloppet bör jämföras med ett
belopp av 664 miljoner enligt riksstatsförslaget.
Men då är att märka, dels att
högerpartiet under avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster, avseende
fonden för låneunderstöd, förordat
30 miljoner kronor högre anslag än
Kungl. Maj :t har förordat, dels att
Kungl. Maj :t inte verkställt någon avsättning
för de med oljelagringsavgiften
sammanhängande investeringarna.
För att i de avseendena få en riktigare
jämförelse bör man alltså minska det i
riksstatsförslaget redovisade överskottet
på 703 miljoner med sammanlagt 102
miljoner. Högerns driftbudget är alltså
praktiskt taget lika stark som regeringens.

På kapitalbudgeten ligger våra investeringsanslag
bara 5 miljoner kronor
lägre än regeringens, men då bör observeras,
att vi till en fristående lånefond
avsatt 60 miljoner kronor av elavgifter.
Våra avskrivningsmedel är, som jag redan
sagt, lägre än regeringens, men
samtidigt innebär vårt förslag om försäljning
av aktierna i LKAB att vi kan
räkna med större tillgång på likvida
medel. Slutresultatet blir, att vi på kapitalbudgeten
har ett återstående medelsbehov
av 1 106 miljoner mot 1 163
enligt riksstatsförslaget.

Som jag redan antytt har vi inte mycket
till övers för regeringens — eller
jag kanske skall säga finansministerns
— totalbalanseringsteori. Men för att
göra jämförelsen fullständig har vi ändå
gjort en kalkyl över behovet av ny statlig
upplåning enligt högerpartiets alternativ.
Vi kommer då fram till en siffra
om 592 miljoner mot 534 miljoner om
man går ut ifrån riksstatsförslaget. Formellt
sett ligger vi alltså 58 miljoner
kronor högre än regeringen, men i realiteten
är vårt alternativ gynnsammare.
Vi har nämligen i vår budget räknat

med ett belopp av 72 miljoner, varmed
vi skall täcka statsbidraget till investeringar
för oljelagring, och med 60 miljoner,
som avser lån till kraftverksinvesteringar.
Jag konstaterar alltså, herr
talman, att vårt alternativ skulle medföra
mindre påfrestningar på marknaden
för långfristigt sparande än regeringsalternativet.

Jag har här, herr talman, liksom vi
gjort under flera år tidigare, räknat
med samtliga de förslag till förändrade
inkomster och utgifter som högerpartiet
lagt fram under den pågående riksdagen.
Det innebär bland annat att jag
räknat med det inkomstbortfall som
skulle ha uppkommit för staten, om
riksdagen accepterat vårt förslag till
nya skatteskalor, alltså det förslag som
främst kännetecknas av att man skulle
ta bort den skattepuckel som nu finns
för inkomster närmast ovanför det proportionella
bottenskiktet. Som bekant
har detta vårt förslag redan avvisats av
riksdagen. Det återstår därför för mig
att i dag anknyta mitt yrkande till de
gällande skatteskalorna. För helt år
räknat skulle en sänkning av uttagningsprocenten
från 100 till 90 innebära
ett skattebortfall på cirka 360 miljoner
kronor mot i det närmaste 500 miljoner
vid ett bifall till vårt förslag om nya
skatteskalor. Att en sådan sänkning av
uttagningsprocenten skulle ha varit
möjlig vid ett bifall till våra olika förslag
under den pågående sessionen torde
framgå av vad jag sagt tidigare. Jag
vill här bara tillägga, att våra prutningar
enbart på driftbudgeten för helt
budgetår skulle ha inneburit utgiftsminskningar
på åtminstone 420 miljoner
kronor. En sänkning till 90 procent,
som högern nu föreslår, är alltså
mer än väl täckt.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation med beteckning
I som till bevillningsutskottets
betänkande nr 48 avgivits av herr Hagberg
i Malmö och mig.

Jag vill slutligen tillägga en sak. I

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

betänkande nr 48 har bevillningsutskottet
också upptagit motioner rörande
företagsbeskattningen till behandling,
däribland en partimotion från högern.
I denna har vi föreslagit, att skatten å
aktiebolag och ekonomiska föreningar
sänks från 50 respektive 40 till tidigare
gällande 40 respektive 32 procent samt
att vissa ändringar företas i bestämmelserna
rörande varulagervärderingen.
Detta yrkande har vi högerrepresentanter
tillsammans med folkpartisterna
fullföljt i reservation III, och jag yrkar
bifall till denna. Det framstår nämligen
allt tydligare såsom en nödvändighet
att en lindring av företagsbeskattningen
åstadkommes, bland annat för att inflationstendenserna
skall kunna motarbetas.
En sådan uppfattning finner jag så
mycket mer välgrundad som den verkliga
följden av skärpningen av företagsbeskattningen
har varit att ett visst
sparande inom företagen förvandlas till
statlig konsumtion. Genom att staten
inte själv visat den återhållsamhet i
fråga om utgifterna som den krävt av
företagen har man genom de företagna
åtgärderna snarast åstadkommit en ökning
av den totala efterfrågan, som lett
till en påfrestning på penningvärdet.

Herr talman! Jag återkommer senare
med yrkanden då de olika punkterna
föredras.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Först vill jag instämma
i vad herr Kollberg här sagt beträffande
energibeskattningen. Jag vill endast
tillägga ett litet ord, nämligen att jag
hoppas att herr finansministern skall
beakta vad utskottet skrivit om restitution
av bensinskatt och energiskatt för
invalidfordon. En av anledningarna till
att vi inom utskottet inte yrkade på
omedelbara åtgärder i detta hänseende
var, att det ju inte är energiskatten som
blir den största belastningen på invalidbilarna,
utan bensinskatten som sådan.
Jag vill emellertid uttrycka för -

Allmän energiskatt m. m.

hoppningen att det skall vara möjligt
för finansministern att redan till nästa
års riksdag lägga fram ett förslag om
restitution av bensinskatt och energiskatt
för invalidfordon.

När jag nu lämnar energiskatten för
att knyta några reflexioner till bevillningsutskottets
betänkande nr 48 om
bevillningarna för budgetåret 1957/58,
skulle jag först vilja påpeka att finansministerns
skattepolitiska ambitioner ju
ingalunda är tillfredsställda med det
förslag till energibeskattning som vi i
dag har att behandla. Även herr Strängs
ursprungliga förslag till energibeskattning,
som var högre än det nuvarande,
låg väsentligt under den målsättning
herr Sträng uppsatt för sig.

Finansministern har ju ansvaret för
att i riksdagens debatt ha infört begreppet
totalbalansering av budgeten.
Det är en princip som ■— om den skulle
accepteras helt — komme att ge framtidens
finansministrar motivering för
praktiskt taget obegränsade skattehöjningar.

Finansministern uppnår inte totalbalansering
under nästa budgetår. Underskottet
är enligt hans beräkningsmetod
150 miljoner kronor, och därtill
bör väl läggas de medel som skall steriliseras,
varigenom man kommer upp
till sammanlagt en halv miljard kronor.
Om staten skulle uppnå det i kompletteringspropositionen
angivna målet,
nämligen att inte belasta lånemarknaden,
skulle en ytterligare skattehöjning
vara absolut nödvändig. Jag antar, att
då utskottsmajoriteten i sitt utlåtande
skriver: »Ett naturligt minimikrav är
att staten åtminstone svarar för så stor
del av sparandet som behövs för att
finansiera dess egna investeringar», avses
med »minimikrav» detsamma som
jag nyss antydde.

För att illustrera vad det skulle innebära
om finansministern fick sin innersta
vilja fram kan vi göra det tankeexperimentet
att herr Sträng skulle ta
ut det belopp, som fattas i en fullstän -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

dig totalbalansering av budgeten, på
inkomstskatten nästa budgetår. Av föreliggande
tekniska skäl skulle detta kräva
en ökning av den personliga inkomstskatten
med inemot 40 procent.
Även om man skulle fördela uttaget på
ett helt budgetår komme skattehöjningen
att bli avsevärd.

Nu har finansministern ju inte lagt
fram förslag till skattehöjningar som
skulle möjliggöra en totalbalansering
av budgeten enligt den definition jag
här lämnat, men herr Sträng, som kan
sin Ovidius, kanske tillåter mig att travestera
en smula och säga: Även om
krafterna saknas är dock viljan klandervärd.

Varför har då finansministern hamnat
i positionen att ständigt behöva
vara inställd på att utkräva högre och
högre skatter? Givetvis har finansministern
inte någon som helst personlig
lust att belasta skattebetalarna. Det
måste helt enkelt bero på att han inte
ser någon annan utväg att lösa de problem
konjunkturutvecklingen medför,
och det kanske är svårt att hitta någon
annan utväg från en socialistisk utgångspunkt.
Vi är alla överens om att
ett ökat sparande är oundgängligen nödvändigt,
men för den, som inte tror
nämnvärt mycket på möjligheten att
öka det frivilliga personliga sparandet
och som inte vill öka företagssparandet,
återstår ju endast det s. k. sparandet
över budgeten, såvida finansministern
inte skulle nappa på det allra senaste
påfundet, som framförts i en bondeförbundsmotion
och som i mitt tycke fått
en alltför välvillig behandling i utskottet,
nämligen tanken på en progressiv
konsumtionsutgiftsbeskattning.

Jag skall inte här ta upp någon debatt
om den nya skattemetod som föreslås
i bondeförbundsmotionen. Metoden
skulle innebära en revolutionerande
förändring av beskattningssystemet, och
motionärerna har i sitt mycket löst
framkastade förslag inte på något sätt
gett någon vägledning om hur en sådan

beskattning skulle läggas upp. De har
inte med ett ord berört de oerhörda
svårigheterna med kontrollen och administrationen
på detta område. Detta
förslag är ju inte aktuell politik, och
vi behöver kanske därför inte ta upp
det till en närmare prövning i dag, men
jag vill dock erinra om att riksdagen i
år i alla fall gjort ett uttalande som
skulle kunna möjliggöra att beskattningen
lägges mera på konsumtionen
än på inkomsterna, nämligen den skrivelse
riksdagen avlät till Kungl. Maj :t
med anledning av bland annat herr
Kollbergs motion. Där finns det intressanta
uppslaget att en inkomsttagare
skall ha möjlighet att avsätta ett visst
belopp, enligt herr Kollbergs tanke upp
till 3 000 kronor per år, på ett speciellt
konto, vilken avsättning skall minska
den inkomst som beskattas. Beskattningen
av beloppet skall ske först i det
ögonblick, då pengarna tages ut för
konsumtion. Vidare har herr Kollberg
i syfte att stimulera det långsiktiga
sparandet ställt vissa skattelättnader i
utsikt, om beloppet står inne mer än
fem år.

Här har vi alltså en praktiskt framkomlig
väg att stimulera sparandet, en
väg som inte är behäftad med alla de
nackdelar en övergång till en progressiv
konsumtionsbeskattning har. Jag
hoppas att finansministern skall ha tid
och intresse att ägna det uppslaget från
riksdagens sida den uppmärksamhet
det förtjänar.

Alla är överens om att statens löpande
utgifter skall täckas av skattemedel,
såvida vi inte befinner oss i en depression
med extraordinära förhållanden.
Vi i folkpartiet är också överens om att
finanspolitiken inte kan undvaras i
arsenalen för bekämpande av inflationen,
och därför har vi också i dagens
läge gått med på ett överskott på driftbudgeten.
Men totalbalanseringen, som
är finansministerns älsklingstanke, är
ur konjunkturpolitisk synpunkt ett
mycket godtyckligt valt begrepp. Detta

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

tycks också experterna numera vara
överens om, och man ser av kompletteringspropositionen,
att också finansministern
har observerat detta. Det är
nämligen inte alla de belopp, som man
tar in i budgeten och som ligger utöver
vad som behövs för att balansera driftbudgeten,
som har samma effekt på
konjunkturutvecklingen. Man kan därför
inte genom att lägga ett stort belopp
ovanpå vad som behövs för löpande utgifter
utan vidare utgå ifrån, att man
vinner en konjunkturpolitisk fördel.

Det finns också en annan nackdel
med försöket att skattevägen och genom
det s. k. offentliga sparandet motverka
inflationen. En förutvarande finansminister
sade offentligt för någon tid sedan
följande: »Varje åtgärd som ökar
det allmännas inkomster har endast en
engångsverkan konjunkturpolitiskt men
kan ändå inte avskaffas utan att ökad
efterfrågan uppstår. Nya åtgärder får
därför tillgripas undan för undan.» Jag
tycker den beskrivningen är ganska
riktig. Försöker man gå den vägen, skall
man finna att det är sant som denne
förutvarande finansminister sade. Man
kan inte upphäva de tillfälliga åtgärderna
utan att ett tomrum uppstår och
nya åtgärder måste tillgripas undan för
undan. För min del finner jag inte den
vägen särskilt tilltalande.

Från folkpartiets sida har vi rekommenderat
en ny inriktning av den ekonomiska
politiken, som skulle ge större
möjligheter till en ökning av det personliga,
frivilliga sparandet, som kan
återställa den sönderslagna kapitalmarknaden
och skapa förutsättningar
för en lugn framstegsutveckling i stället
för den hickande inflation, som blivit
resultatet av regeringens politik.

Dessa frågor kommer säkert att behandlas
utförligt av bankoutskottets
talesmän, och jag skall därför inte uppehålla
mig vid dem ytterligare. Jag
vill bara säga, att det är självklart att
ett återställande av kapitalmarknaden
och en kraftig ökning av det personliga,

Allmän energiskatt m. m.

frivilliga sparandet icke kan åstadkommas
på en gång. Här behövs åtgärder,
som verkar på lång sikt

Vi menar att det med den politik vi
rekommenderar gives möjligheter att
föra en reformpolitik på beskattningens
område. Vi har tidigare i år lagt
fram förslag om en ökning av förvärvsavdraget,
om ökning av ortsavdraget
för ofullständiga familjer — alltså sådana
familjer där den ena av föräldrarna
saknas — och om omedelbart avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten. Vidare
föreslår vi nu borttagande av den
extra bolagsskatten och en sänkning av
den allmänna inkomstskatten med 5
procent.

Den extra bolagsskatten är just en
sådan tillfällig åtgärd, som motiverades
av konjunkturpolitiska skäl, trots att
praktiskt taget samtliga experter avrådde
från den. Företagsbeskattningskommittén
avvisade enhälligt variationerna
av uttagsprocenten när det gäller
bolagsskatten som ett konjunkturpolitiskt
medel. Herr Sköld var inte riktigt
nöjd med företagsbeskattningskommitténs
arbete, och därför tillsatte han två
tekniska utredningsmän, vilka efter
några månader framlade nya förslag,
men även dessa två avvisade tanken på
att använda variationer av uttagsprocenten
som en konjunkturpolitisk åtgärd.

FO:s representant i företagsbeskattningskommittén
har också senare vid
upprepade tillfällen betecknat den
extra bolagsskatten som en ologisk åtgärd,
vilken skulle kunna motverka sitt
syfte. Det är väl heller ingen hemlighet
att det även bland herr Strängs rådgivare
finns sådana, som anser att bolagsskatten
är förfuskad när det gäller
det konjunkturpolitiska syftet.

Här har vi, menar jag, ett typiskt
exempel på det felaktiga i att räkna
med en mekanisk totalbalansering. Det
överskott som uppkommer genom bolagsskatten
innebär i stor utsträckning
att företagssparandet överflyttas till ett

Andra kammarens protokoll 1957. Nr 22

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

statligt sparande, som ofta har en mycket
mindre inflationsbekämpande effekt.

Jag vill här också påpeka en annan
sak. Vi klagar ofta över att det finns
för litet riskvilligt kapital, och det har
gjorts stora ansträngningar för att stimulera
till aktiesparande. I reservationen
till bankoutskottets utlåtande kräves
åtgärder för att underlätta en ökning
av detta aktiesparande. Men de nuvarande
beskattningsreglerna gör det
onormalt dyrt för ett företag att skaffa
kapital genom aktiefinansiering. Om
man lånar pengar mot 6 procents ränta,
så är denna ränta avdragsgill, och det
kostar därför inte stort mer än 3 procent
att låna samma belopp som, anskaffat
genom emittering av aktier, kostar
inemot 15 procent för att ge samma avkastning.

Den extra bolagsskatten var ju en
klart tillfällig åtgärd. Jag blev därför
något konfunderad, när jag såg att den
socialdemokratiska majoriteten i en
statlig utredning, som avlämnade sitt
betänkande för inte länge sedan, förutsatte
att den extra bolagsskatten skulle
behållas i ytterligare tre år.

Det skulle vara mycket intressant att
höra, om finansministern har samma
uppfattning som denna kommittémajoritet
hade, nämligen att man skall förutsätta,
att denna extra och tillfälliga
bolagsskatt, som experterna tycks vara
överens om icke verkar inflationsdämpande
på det sätt finansministern har
avsett utan tvärtom i vissa avseenden
kan ha motsatt effekt, skall behållas så
länge.

Vi har också, som jag nämnde, begärt
en sänkning av uttagningsprocenten
när det gäller den allmänna inkomstskatten
med 5 procent. Vi vill inte
på något sätt påstå, att detta skulle vara
någon stor reform, men den är ett litet
steg på vägen fram mot andra och
större reformer på beskattningens område.

Vi blundar inte för det faktum, att vi

får påfrestningar på statsfinanserna
under de närmaste åren. De skattesänkningsförslag
vi lagt fram för budgetåret
1957/58 är klart statsfinansiellt underbyggda.
Även med våra skattesänkningsförslag
blir det nämligen ett betydligt
överskott på driftbudgeten; om
vi ser framåt några budgetår måste vi
dock inse, att riksdagen har bundit sig
för störa utgifter, som kommer att
skaffa oss statsfinansiella bekymmer.
Vi menar därför, att tiden är inne för
att kraftigt understryka behovet av
återhållsamhet med nya utgifter och av
besparingar där det är möjligt. Tiden
är inne, menar vi från folkpartiets sida,
för tillsättande av en allmän besparingskommission.

Det är sant, att det från oppositionens
sida har framförts krav på besparingar
på skilda punkter, men de har givetvis
inte kunnat vara så metodiskt genomarbetade
som önskvärt vore. Jag vill
därför här uttrycka min stora tillfredsställelse
över att såväl bondeförbundets
som högerns representanter i statsutskottet
har anslutit sig till den motion,
som folkpartiet har framlagt i syfte att
få till stånd en besparingskommission.
Jag vill inte gå in på den saken närmare,
då den kommer att behandlas i
samband med statsutskottets utlåtande,
men jag vill uttrycka den förhoppningen,
att andra kammaren här sluter upp
kring denna motion.

Herr talman! Regeringen har kört
fast med sin ekonomiska politik. Vi har
velat anvisa en annan väg, och de yrkanden
som vi i vederbörlig ordning
kommer att framställa i samband med
bevillningsutskottets utlåtande nr 48 är
ett steg på vägen mot att få en sund
ekonomisk utveckling i vårt land.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Herr NILSSON i Tvärålund (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet, när
herr Gustafson i Göteborg omnämnde
den motion som jag tillsammans med
några kamrater undertecknat. Han kritiserade
den därför att den var löst formulerad
och inte angav några riktlinjer
för kontroll och i fråga om vissa
tekniska detaljer. Men det är ju dessa
problem vi vill skall utredas. Det har
hänt förut, då det gällt tekniska saker,
att utredningar fått ta hand om dem
utan att vara bundna vid några förutfattade
meningar.

Enligt min uppfattning är det angeläget
att finna nya lösningar på sådana
problem, som delvis följt i spåren på
den välståndsutveckling, som vi haft
glädjen att kunna konstatera under de
senaste åren. Jag hoppas, att herr Gustafson
i Göteborg inte har reserverat
sig just mot det initiativet. Någon patentlösning
har efter vad jag funnit inte
någon kunnat prestera hittills, och givetvis
gör inte heller vi anspråk på att
ha gjort det.

Detta är emellertid ett försök att
hitta en ny utväg, en åtgärd som enligt
vår mening skulle angripa roten till det
onda på ett mera direkt och även mera
effektivt sätt än hittills skett. Enligt min
mening skulle detta vara möjligt just
genom en progressiv beskattning av
konsumtionsutgifterna. Det är inte här
fråga om en ny skattepålaga eller
någon form av omsättningsskatt i vanlig
bemärkelse utan om ett uppslag till
en radikal omläggning av skattesystemet.
Givetvis måste den föregås av ingående
undersökningar. Motionens yrkande
går också ut därpå.

När nu bevillningsutskottet föreslagit
riksdagen att avslå motionen, är jag
inte så förtvivlad för det. Utskottet säger:
»Utskottet finner den i motionerna
skisserade beskattningsformen fordra
sådana principiella ställningstaganden
till övriga beskattningsformer att ställning
till densamma bör tas i ett större

Allmän energiskatt m. m.

sammanhang.» Med hänvisning till
bland annat detta avstyrkes bifall till
motionen.

En ingående behandling av motionen
med remissbehandling och dylikt
har inte varit möjlig för utskottet vid
denna tidpunkt av riksdagen. En grundlig
prövning av denna i mitt tycke
ganska stora och genomgripande fråga
är givetvis nödvändig. Jag har således,
herr talman, förståelse för bevillningsutskottets
ställningstagande och tänker
inte ställa något yrkande.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Som herr Nilsson i
Tvärålund sade, skulle denna övergång
till en progressiv konsumtionsutgiftsbeskattning
innebära en synnerligen
radikal förändring av hela vårt skattesystem.
Denna motion kom i sessionens
elfte timme, och det fanns ingen möjlighet
för bevillningsutskottet att behandla
den. Motionärernas representanter i
utskottet argumenterade inte med ett
ord för motionen, och bevillningsutskottet
hade ingen tid över för diskussion.
Det är ju fullständigt otänkbart att
ett utskott på så lösa grunder skulle
vilja rekommendera en så revolutionerande
förändring i vårt beskattningssystem.

Men om herr Nilsson i Tvärålund
kommer tillbaka med en motion nästa
år, som vi får tillfälle att behandla ordentligt,
tycker jag att herr Nilsson
skulle ta upp en del av de svårigheter,
som möter på detta område. Det måste
ju bli någon gränsdragning mellan konsumtionsutgifter
och så att säga investeringar
— inköp av en TY-apparat och
inköp av möbler o. s. v. Skall detta
räknas in i årets utgifter och därmed
på grund av progressionen föranleda
fullständigt orimliga skatter, eller skall
vi införa avskrivningsregler också för
fysiska personer? Hur skall man kunna
skilja mellan driftsutgifter och pri -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

vatutgifter för jordbrukare t. ex.? Jag
tycker det vore angeläget, om nu denna
sak skall föras vidare, att den inte
föres fram på så lösa grunder utan att
vi får någon aning om hur ett sådant
skattesystem skulle utformas.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Svalöv
frågade, vad som gjorde att man hade
så bråttom med att framlägga förslag
om en energiskatt. Jag tycker att den
läxa, som vi fick genom Suezkrisen, är
förklaring nog till att här togs ett initiativ.
Denna visserligen relativt kortvariga
avstängning visade vilka oerhörda svagheter
som finns i vår energiförsörjning
och dessutom hur utomordentligt beroende
vi är just av oljan och oljelagringen.
Enligt OEEC:s beräkningar
skulle oljans andel i Sveriges energiförsörjning
uppgå till 40 procent. Det
innebär, att nära nog hälften av vår
energiförsörjning är beroende av en
diktator i Kairo eller några oljeschejker
i Mellersta Östern.

Under sådana omständigheter var
det mycket påkallat att upptaga denna
fråga i finansdepartementet, och jag
tycker att den promemoria som publicerades
innehöll så tänkvärda saker,
att den borde ha vunnit allmän anslutning.
Dessutom är det ägnat att förvåna,
att just denna form för beskattning
har väckt sådan opposition. Det
förslag, som här framlagts, följer nämligen
de principer för den ekonomiska
politiken, som i andra sammanhang
framställts som mycket önskvärda. Jag
vill erinra om att syftet med denna
beskattning är tvåfaldigt, nämligen dels
att kunna få medel till investeringar på
ett för vårt näringsliv livsviktigt område,
dels att kunna tränga konsumtionen
tillbaka. En av de mest kritiska
anmärkningarna mot den ekonomiska
politiken har ju varit, att den gynnar
konsumtionen på investeringarnas bekostnad.
Nu framläggs ett förslag, som

verkligen syftar till att krafttag skall
tas för att främja investeringarna och
tränga tillbaka konsumtionen, men då
uppträder oppositionen på nytt och
förklarar, att den inte kan vara med.
Det är ett sätt att föra politik, som jag
för min del finner synnerligen anmärkningsvärt.

Men jag vill ytterligare uppehålla mig
någon minut vid energiförsörjningen. I
den utomordentliga skrift om vårt ekonomiska
läge, som vi fått oss tilldelad
under den senaste veckan, finns en
uppsats, som anger energibehovet för
den närmaste framtiden. Enligt denna
skrift kostar energiförsörjningen i Sverige
inte mindre än 4 miljarder om
året eller 1/12 av hela vår nationalinkomst.
Förbrukningen av energi har
under de senaste elva åren fördubblats,
och den kommer sannolikt att på en än
kortare tid återigen fördubblas. Vi kan
därför vänta, att hela vår kraftförsörjning,
framför allt av elkraft, kommer
att vara beroende av att vi under de
närmaste 15 eller 20 åren kan fullständigt
utbygga våra vattenfall. Vad detta
kräver i fråga om investeringar skall
jag inte försöka ens gissa, men att det
är betydande belopp är uppenbart.
Dessutom lever vi redan nu på gränsen
av våra resurser på detta område —■
ja, jag skulle vilja säga, att hela vår
energiförsörjning vilar på en mycket
svag grund. Om den amerikanska långtidsprognosen
håller streck, så att vi
får en torr sommar, kan vi vara tämligen
säkra på att redan till hösten få
emotse en kraftransonering.

Nu finns visserligen möjligheten att
anlita ångkraft, men då stöter vi återigen
på oljeproblemet, som kommer att
vara ännu svårare under de närmaste
åren. Även härvidlag vill jag erinra om
att samma svårigheter som vi har möter
i alla andra länder. Kolen är det stor
knapphet på och folk vill inte gå ner i
gruvorna och bryta dem. Oljan är föremål
för en allmän rovdrift. Såsom har
klargjorts genom rapporter från OEEC

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

kommer Förenta staterna redan i början
av 1960-talet att nödgas importera
olja till en kvantitet av 150 miljoner ton
årligen. Detta är kanske en av förklaringarna
till att Förenta staterna nu
inte tror sig om att kunna fylla sitt behov
av olja enbart från Sydamerika,
som är detta lands närmaste reserv,
utan också undersöker möjligheten att
importera från Mellersta Östern. Detta
innebär att det blir ytterligare trängsel
i detta område.

Jag tycker därför att man borde kunna
anlägga något större vyer när man
ser på denna fråga än de partitaktiska
funderingar, som man får höra så snart
det kommer upp ett förslag till en befriande
handling. Jag vill hävda att hela
vår välståndsutveckling är beroende av
huruvida vi kan klara energiförsörjningen.

Den allra närmaste framtiden kräver
att vi skall investera i atomenergi 500
miljoner kronor. Detta är naturligtvis
alldeles för litet, och jag är fullständigt
på det klara med att om vi skall kunna
i någon mån känna oss trygga gentemot
störningarna på energiförsörjningens
område, måste vi lita framför allt till
atomenergien, där vi har råvaran inom
eget land och således kan göra oss oberoende
av de politiska stormvindar, som
säkerligen kommer att rasa med oförminskad
eller större styrka under de
närmaste åren.

Oljelagringen, som jag redan omnämnt,
kommer att kosta omkring 350
miljoner kronor för statsverket; totalt
är det fråga om en investering på 600
miljoner. Elnätet på landsbygden ges
ju av alla prioritet och kommer att
kosta 50 miljoner kronor. Tillsammans
blir allt detta 1 150 miljoner kronor,
varav för statsverkets del 900 miljoner
kronor.

Hur skall nu dessa utgifter betalas?
Ja, det förslag som lagts fram måste
betecknas som mycket, mycket modest.
Den ursprungliga promemorian innehöll
ett förslag, som borde ha kunnat

Allmän energiskatt m. m.

accepteras och helt genomföras. Det
modifierade förslaget innebär emellertid,
att man skall ha en energiskatt på
stenkol med 12 kronor per ton och 14
kronor för koks. För motorbrännolja
och eldningsolja 1 och 2 skall betalas
en skatt på 25 kronor per m3, och för
eldningsolja 3 och 4 och högre skall
enligt propositionen erläggas 16 kronor
per m3 i skatt. Motorsprit och bensin
skall skattläggas med 4 öre per liter.
Dessutom skall en elavgift erläggas
med 10 procent på industrienergien
och 5 procent på den borgerliga förbrukningen.
Detta ger tillsamman 375 miljoner
kronor. För att möjligen kunna klara
det allra närmaste behovet har finansministern
nödgats komplettera
nyssnämnda skatter med en tobaksskatt
på 75 miljoner kronor.

Om man ser detta förslag mot bakgrunden
av vad som verkligen kräves,
vågar jag hävda att det är fråga om ett
minimiprogram och att en nedprutning
av detsamma borde vara utesluten. Men
vad är det man bjuder från oppositionens
sida som ersättning? Ja, högern
vill att man skall lägga en skattesats
av 6 procent på industriell elkraft och
av 3 procent på den borgerliga förbrukningen.
Detta gör i runt tal 60 miljoner
kronor. Eftersom man vill ge prioritet
för elnätets utbyggnad på landsbygden,
som kostar 50 miljoner kronor, återstår
summa 10 miljoner kronor att
möta dessa oundgängliga investeringar
med. Folkpartiet är något generösare.
Man accepterar visserligen inte oljeskatt
i någon form men sträcker sig
så långt, att man går med på samma
elskatt som regeringen föreslår, vilket
ger 100 miljoner kronor. Även folkpartiet
vill ge prioritet för landsbygdens
elnät med 50 miljoner kronor, återstår
således 50 miljoner kronor. Och märk
väl, att om man skall kunna gå med på
dessa enorma utgiftssummor, måste
man ställa villkor!

Herr Kollberg säger, att ett villkor är
att man överför medlen till viss fond

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

och ser till att de kommer till sitt rätta
ändamål. Och herr Nilsson i Svalöv
vill att det skall vara en särskild stiftelse
för att förvalta dessa extraordinära
bidrag till vår energiförsörjning. Det
är beklagligt att det har gått så mycket
av politisk taktik i den här frågan. Den
är alltför allvarlig för att utnyttjas för
att komma med populära förslag. Det
vore skäligt att man någon gång gjorde
allvar av sina egna krav, att man skall
främja ökade investeringar och hålla
tillbaka konsumtionen.

Jag skall inte vidare uppehålla mig
vid energiskatten, men med det jag har
sagt hoppas jag att jag har kunnat visa,
att här föreligger en angelägen uppgift,
som det vore vår solklara skyldighet att
på allt sätt stödja.

Den andra delen av denna debatt,
som rör bevillningsutskottets betänkande
nr 48, skall jag inte uppehålla mig
vid i någon nämnvärd utsträckning,
därför att jag förmodar att den kommer
att behandlas på partiledarplanet
och finansministerplanet efter större
linjer än jag kan prestera. Jag vill emellertid
säga, att när vi i utskottet tillstyrker
en energiskatt, som kommer att
innebära en indirekt beskattning på hyrorna
och bränslet och över huvud taget
en hel mängd av de breda folklagrens
förnödenheter, så borde oppositionen
förstå, att vi inte ett ögonblick
kan reflektera på att sänka uttagningsprocenten.
Vad innebär det om vi sänker
uttagningsprocenten och samtidigt
inför energibeskattning? Jo, det innebär
att de stora, breda folklagren
kommer att drabbas av denna indirekta
beskattning, medan genom sänkning
av uttagningsprocenten till 90
de större inkomsttagarna kommer att
bli kompenserade för sina bidrag till
energiförsörjningens finansiering genom
att de får ett skatteavdrag, som
blir större än deras uppoffringar för
energiskattens genomförande. En sådan
politik är det väl för mycket begärt att

vi, som känner ansvar för vår energiförsörjning,
skall kunna gå med på.

Herr Nilsson i Svalöv hade en del
funderingar om hur man kan klara statsfinanserna
genom besparingar. Jag satt
just och gjorde den reflexionen, att om
man får tillämpa herr Nilssons i Svalöv
metod att räkna sig till godo föreslagna
men icke genomförda utgiftssänkningar,
kan man sannerligen komma till vilka
överskott som helst. Men nu har vi
ju det sorgliga faktum, herr Nilsson i
Svalöv, att alla högerns propåer om
skattesänkningar av någon betydenhet
röstats ned, inte minst med hjälp av
oppositionsbrodern folkpartiet, och då
är ju möjligheten att överbalansera
budgeten med sådana propåer fullkomligt
utesluten.

Dessutom vill jag i detta sammanhang
citera en mening av professor Torsten
Gårdlund, som hade en artikel om denna
sak i Svenska Dagbladet. Där säger
professor Gårdlund: »En överväldigande
majoritet i riksdagen motsätter sig

---en mera väsentlig nedskärning

av utgiftsvolymen. Så länge detta är
förhållandet blir talet om att skapa avgörande
förbättringar i budgetläget genom
utgiftsbegränsning ett sken. Vad
som i själva verket pågår är en fortlöpande
utgiftsökning, och för att hindra
den att ytterligare undergräva penningvärdet»
— och här citerar han finansministern
-— »måste man i dagens läge
acceptera åtgärder för att skattevägen
förbättra budgetläget.» Detta står skrivet
i Svenska Dagbladet. Jag vet mycket
väl, att Svenska Dagbladet på ledarsidan
har tagit sin ekonomiska expert i upptuktelse,
men jag är övertygad om att
sakkunskapen i detta avseende säkerligen
återfinns på den ekonomiska avdelningen
på Svenska Dagbladet och
inte på ledaravdelningen.

Vidare skall jag bara tillägga en sak,
nämligen att frågan om den extra bolagsskatten
också har varit föremål för
en reservation. I denna yrkas denna
skatts omedelbara avskaffande. Jag vill

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

med anledning därav erinra om att det
ju är finansministerns avsikt att i samband
med energiskattens genomförande
framlägga förslag om att investeringsavgiften
skall upphöra från och med
nyåret 1958. Under sådana omständigheter
måste det anses opåkallat att ytterligare
lätta den tunga som måste läggas
på bolagen. Jag är fullkomligt på det
klara med att en ökad självfinansiering
och ökad investering för företagens räkning
är önskvärd, men jag tror, att den
allmänna motiveringen för den särskilda
bolagsskatten fortfarande är giltig
och att det sålunda ur den allmänna
ekonomiska jämviktens synpunkt är
nödvändigt att ha den skatten kvar
ytterligare någon tid.

Jag skall inte fortsätta längre. Jag
vill endast säga, att den ekonomiska
politik som vi har fört har grundat sig
på en serie åtgärder, både penningpolitiska
åtgärder och finanspolitiska. Jag
tror att om man jämför oss med andra
länder, så skall man finna, att den politik
vi fört på det stora hela har varit
framgångsrik och att detta beror på
denna samordning av åtgärder.

Om vi läser den sista OEEC-rapporten,
så skall vi finna, att de ekonomiska
åtgärder, som har företagits i OEECländerna,
har varit föremål för ingående
studium i ett »working party» i
OEEC, sammansatt av framstående experter.
De slutsatser som man i denna
rapport kommer fram till tycker jag är
mycket belysande för den politik vi
här har fort. Vi kan nog erkänna, att de
synpunkter man där framfört är beaktansvärda
och tänkvärda. Jag tror också,
att de står fullt i överensstämmelse
med den ekonomiska politik som finansministern
eftersträvat att föra.

I denna rapport står sålunda bland
annat, att erfarenheterna från de senaste
två åren har demonstrerat nödvändigheten
av samordnade aktioner
på flera områden, om ekonomisk balans
skall kunna uppnås. För att detta
skall kunna genomföras är inte rege -

Allmän energiskatt m. m.

ringarna ensamma ansvariga. Uppehållande
av en stabil ekonomi kräver moderation
i fråga om priser från industriens
och handelns sida, moderation
hos jordbrukarna i kravet på högre priser
och löntagarnas krav på högre löner.
The Working Party understryker
också ansvaret hos dem som svarar för
priser och löner och deras skyldighet
att hjälpa regeringarna att uppehålla en
stabil prisnivå. Om så sker, slutar man,
har man med penningpolitiska och finanspolitiska
medel möjligheter att uppnå
målet, en ekonomisk balans, utan att
uppoffra den fulla sysselsättningen och
hög produktivitet.

Jag tror det är ett program som är
värt att beakta och att de förslag som
vi här har att fatta beslut om står i full
överensstämmelse med dessa syften.
Man bör sålunda kunna bortse från
lusten att alltid motsätta sig vad regeringen
föreslår, med det större syftet
för ögonen att främja en sund utveckling
av framför allt det som är livsnerven
i hela vårt produktiva liv, nämligen
en fullgod energiförsörjning.

Med dessa ord ber jag få yrka bifall
till utskottets hemställan på alla punkter
och avslag på samtliga reservationer.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bara några ord i anledning
av herr Sundströms anförande.
Herr Sundström frågade, högt och tydligt,
här i kammaren: Vad bjuder oppositionen?
Om nu inte herr Sundström
har fått klart för sig detta vid ärendets
behandling i bevillningsutskottet skulle
jag sammanfattningsvis vilja framhålla,
att vi bekräftat, att det som herr Sundström
påpekade förefinns mycket stora
brister i vår energiförsörjning och att
vi av den anledningen behöver göra betydande
insatser. Herr Sundström förklarade
energiskatten med behovet av
energiinvesteringar, men han glömde
tala om, att energiskatten under fem

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

år ger 2 miljarder kronor, medan de i
propositionen redovisade investeringsbehoven
uppgår till 1 miljard kronor.

Det konkreta förslaget från folkpartiet
avser — det vill jag än en gång
understryka — det förut behandlade
oljelagringsprogrammets finansiering.
Vi vill täcka statens utgifter därför med
350 miljoner kronor under fem år. Vidare
har vi i anslutning till den föreliggande
propositionen framlagt förslag
om medel för elkraftens utbyggnad på
sammanlagt 500 miljoner kronor.

Att vi sedan ställer det villkoret, att
dessa medel verkligen kommer det ändamål
till godo, för vilket de uttas, skall
väl inte herr Sundström förvåna sig så
mycket över. Jag vill bara påpeka, hur
man disponerar de medel man tar ut
av bilismen, vilka ju skulle gå till vägväsendet
— det har uttryckligen utlovats
— men som utnyttjas för andra
ändamål.

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! Jag vill först och främst
understryka, att det är en enkel lekmans
synpunkter jag vill lägga på en
del frågor, som föreligger till diskussion
i dag.

Om man ser på innehållet i den kompletteringsproposition,
som här föreligger
till behandling, och den motivering,
som finansministern har anfört
för sina ståndpunktstaganden, får man
i uppriktighetens namn säga, att de
uppgifter som har lämnats förefaller
att vara rediga. Finansministern har
verkligen velat visa oss hur läget är. Han
är ju av den uppfattningen, att situationen
inte är sådan som den borde vara.
Framtidsperspektiven är inte så ljusa,
som man skulle ha önskat. Finansministern
konstaterar, att produktionen
inte har ökat som man har väntat. Han
betraktar detta förhållande såsom ett
resultat av den omställningsprocess,
som äger rum inom produktionen. Det
visar sig emellertid samtidigt, att både

den enskilda och den offentliga konsumtionen
stiger snabbare. Investeringarna
sväller i omfång, framför allt de
kommunala.

Försök har gjorts från regeringens
och de ansvariga myndigheternas sida
att komma till rätta med dessa problem
och skaffa sig grepp över utvecklingen.
Man har höjt räntan, men det har
visat sig, att räntevapnet inte var effektivt.
Man har också tillgripit andra åtgärder
jämsides med räntestegringen,
men man har ändå inte kunnat finna
det radikalmedel, som hade behövts för
att återställa den ekonomiska balansen
i samhället. Finansministern lovar, att
han alltjämt skall följa utvecklingen
med skärpt intresse, och förklarar sig
beredd att när så är av behovet påkallat
ingripa för att göra vad som kan
göras i den aktuella situationen.

Vissa detaljer i finansministerns redovisning
kan vara värda att fästa uppmärksamheten
på, särskilt frågan om
stegringen av den kommunala investeringsvolymen.
Jag tvivlar inte på att
de uppgifter som har lämnats är riktiga.
De kommunala investeringarna beräknas
komma att stiga under löpande
budgetår med cirka 12 procent. Det föreligger
dock en brist i finansministerns
redovisning. Det skulle ha varit
intressant att se, hur den ökade investeringsvolymen
fördelar sig på de
störa städerna å ena sidan och landsbygdskommunerna
å den andra. Även
om volymen har ökat kraftigt, är jag
rädd att landskommunerna har blivit
styvmoderligt behandlade eller i varje
fall orättvist beskyllda för att ha bidragit
till att höja investeringsvolymen.
Jag måste kanske medge, att landskommunerna
säkerligen också har bidragit
därtill, men vad är orsaken? Här i riksdagen
har vi beslutat om reformer. Vi
har beslutat om det kommunala bostadsprogrammet,
om skolväsendets utbyggnad
och modernisering och om
vatten- och avloppsfrågornas lösning.
Allt detta kommer givetvis att i hög

Tisdagen den 28

grad belasta den kommunala investeringsvolymen.
Detta är också fullt förklarligt.
Vi har ju fått den nya koinmunindelningen
med storkommunerna,
som gör att man på kommunalt håll har
stort behov av att ordna sina vattenoch
avloppsfrågor och i övrigt bygga ut
den serviceapparat, som människorna
med rätta behöver för att de skall trivas
och stanna kvar på den svenska
landsbygden.

Vi är väl alla villiga att acceptera det
resonemang, som går ut på att investeringarna
måste begränsas inom ramen
för de resurser som är tillgängliga,
men det är förvånansvärt att man kommit
underfund med nödvändigheten av
en sådan begränsning just i ett läge som
det nuvarande, då kommunerna som
sagt står inför stora investeringar, delvis
föranledda av de initiativ, som regeringen
och riksdagen tagit och som
vi alla här i riksdagen oavsett partitillhörighet
medverkat till. Det har ju
också från riksdagens sida ställts i utsikt
både lånemöjlighcter och anslag för
att stimulera dessa strävanden inom
kommunerna.

På vårt håll anser vi att dessa reformer
är synnerligen motiverade och att
det skulle vara mycket beklagligt, om
denna investeringsverksamhet nu skulle
stoppas. Man säger visserligen att det
inte är fråga om något sådant utan
bara om att övergå från låne- till skattefinansiering
av investeringarna, men
det är alldeles uppenbart, att många
kommuner därigenom skulle utestängas
från möjligheten att fullfölja de förbättringar
i serviceavseende, som enligt
riksdagens beslut även folket ute
i våra bygder bör bli delaktigt av.

Detta resonemang om skattefinansiering
av investeringarna hade måhända
varit riktigt, om det framförts av
en finansminister redan för 20 år sedan,
så att varje kommun sedan hade
måst bygga ut sin samhällsapparat med
hjälp av de medel som man själv på
skattevägen kunnat uppbringa. Hur

maj 1957 fm. Nr 22 41

Allmän energiskatt m. m.

skulle det t. ex. i dag ha sett ut i Stockholm
under sådana förhållanden? Ja,
jag är alldeles övertygad om att det då
inte hade funnits mer folk i Stockholm
än att de rymts ovan jord och att vi
alltså kunnat undvika det stora miljardprojekt
som tunnelbanebygget utgör och
säkerligen även många andra stora investeringar.

Det sägs i propositionen, att de kommunala
investeringarna beräknas stiga
med 12 procent. Det skulle vara mycket
intressant, om finansministern här
i kammaren kunde lämna oss ett besked
om hur denna ökning fördelar sig
t. ex. på Stockholm och de fem största
städerna och hur mycket som blir över
för landet i övrigt.

På vårt håll har vi således mycket
svårt att godta de synpunkter, som i
detta sammanhang framförts i propositionen
om att man bör övergå till en
skattefinansiering av de kommunala investeringarna.
Vi kan till nöds förstå,
att de kommuner, som haft förmånen
att tidigare få låna och som i det närmaste
byggt upp hela sin serviceorganisation,
skulle kunna skattefinansieringsvägen
komplettera och färdigställa
sina anordningar. Men det skulle
vara orättvist att stoppa lånemöjligheterna
för de landsbygdskommuner, som
nu är i färd med att försöka bygga upp
en serviceapparat, som säkerligen aldrig,
även om man får låna pengar, kan
bli av samma fulländade beskaffenhet
som den serviceapparat de stora städerna
lyckats åstadkomma med hjälp av
lånemedel.

Jag vill slutligen säga några ord om
den s. k. punktbeskattningen av energiförsörjningen.
Vi har inte som tidigare
talare reserverat oss mot utskottets betänkanden,
vare sig nr 47 eller nr 48,
utan har biträtt utskottets förslag.

När man nu ser förslaget till energiskatt,
frågar man sig: Vad är motivet
för denna punktbeskattning? Man har
sagt, och ingen har bestritt det, att man
måste skaffa pengar för att bygga ut

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

atomkraftanläggningar och anläggningar
för oljelagring. Möjligheten att för
detta ändamål höja det statliga skatteuttaget
från nu gällande 100 till 110
har vi helt lämnat ur räkningen. Sedan
återstår två alternativ.

Det ena alternativet är att gå ut på
kapitalmarknaden och låna pengar för
ändamålet. Den möjligheten är inte utesluten,
men ett sådant förfarande medför
en åderlåtning av lånemarknaden
och följaktligen risk för att vi får ytterligare
räntestegring. Vi från jordbrukets
sida är ingalunda trakterade av
att det tillgrips sådana åtgärder för att
finansiera dessa investeringar, att det
automatiskt skapar förutsättningar för
ytterligare räntestegring.

Den andra återstående möjligheten är
att tillgripa punktskatter. Det är denna
som här har valts. Nu har emellertid
jordbruket ett avtal som sträcker sig
över en tidrymd på tre år. När detta
avtal ingicks, räknade ingen människa
med att en skatt som denna skulle belasta
de driftkostnader som jordbruket
har rätt att bli kompenserad för från
fall till fall. Därför har det från vårt
håll väckts en motion om att vi skulle
ha rätt till kompensation för de kostnader,
som denna energiskatt skulle
medföra för jordbruket.

Utskottet har inte kunnat biträda
motionen oförändrad, men vi måste säga
oss att utskottet skrev åtminstone välvilligt,
vad värde detta sedan än kan
ha. Jag hoppas att regeringens ledamöter,
när de läser vad som förekommit
här, också läser motiveringen — jag
tror inte att de har gjort det jämt.

I motiveringen står i vart fall, att utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t upptar
denna fråga till prövning och för
riksdagen framlägger de förslag i ämnet,
vartill en sådan prövning kan föranleda.

Det sades under frågans behandling
att tjänstemän och arbetare bundit sig
för ett avtal med två års giltighetstid
och att det följaktligen vore omöjligt

att tillgripa åtgärder, som på ett eller
annat sätt skulle återverka på de förmåner
som de tillförsäkrat sig i detta
tvååriga avtal. Då ifrågasatte vi från
bondeförbundshåll, huruvida inte vi
från jordbrukets sida kunde resonera
på samma sätt och säga att jordbruket
har rätt att få erforderlig kompensation
för sådana oförmodade kostnadsökningar.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
tiden längre. Under förutsättning att
den utredning som vi har begärt och
utskottet ställt i utsikt kommer till och
under förutsättning att vi har att motse
ett positivt resultat av denna utredning
redan vid höstriksdagen 1957, ber jag,
herr talman, få yrka bifall till båda de
här föreliggande utskottsbetänkandena,
nr 47 och 48.

Herr talmannen tog ånyo ledningen
av förhandlingarna.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! För tre år sedan tillät
jag mig att i denna kammare, på tal om
sparande, beröra dess återverkningar
på produktivitet och konkurrenskraft,
på produktion och nationalinkomst. Jag
sade att man inte kan komma ifrån, att
sammanhanget mellan den statliga
finansieringsmetoden, skattepolitiken
och räntepolitiken under efterkrigstiden
å ena sidan samt sparandets utveckling
å andra sidan börjat visa sig. Vi
får väl konstatera att denna utveckling
blivit alltmer markerad den dag som
är. Därför är det kanske också värdefullt
att den s. k. ekonomiska debatten
och skattedebatten förenas. Jag vill nu
från det fögderi jag representerar —
bankoutskottet — framföra några synpunkter.

Först och främst vill jag gärna lämna
en redovisning för vissa finansiella förhållanden.
Under nu löpande budgetårs
tio första månader, alltså per den 30
april, har statsskulden genom riksgäldskontorets
upplåning ökats med drygt

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

2 miljarder mot 1,6 miljard förra året
under samma tid. Med hänsyn till sterilisering
av vissa medel i riksbanken
bör man dock uttrycka saken så, att en
nettoskuldökning skett med ungefär 1,7
miljard mot 1,4 miljard förra året.
Nettoskuldökningen i riksbanken utgör
hittills detta budgetår drygt en halv miljard
mot 900 miljoner förra året. Marknaden
har under budgetåret sålunda belastats
med cirka 1,2 miljard för statsskuldökningen
mot en halv miljard förra
året. Det är då att märka, att affärsbankernas
disponerade utlåning till näringslivet
och allmänheten var ungefär
densamma den 30 juni 1956 och den
30 april 1957.

En jämförelse för helt år från den
30 april 1956 till den 30 april 1957 ger
vid handen, att statsskuldökningen uppgår
till 1,35 miljard eller netto — efter
avdrag av det steriliserade beloppet —
drygt 900 miljoner. Steriliseringsbeloppct
under denna tid uppgår nämligen
till cirka 400 miljoner. Den samhällsekonomiska
effekten av steriliseringen
har sålunda inte blivit den man tänkt
sig, eftersom riksgäldskontoret måste
upplåna mer än tredubbla beloppet och
riksbankens innehav av skattkammarväxlar
och svenska obligationer — minus
statens giro i riksbanken — under
samma tid ökat med ungefär samma
belopp som det steriliserade beloppet.
Det naturliga vore därför att det steriliserade
beloppet, som vid budgetårsskiftet
kommer att uppgå till mer än
800 miljoner, används till att inlösa
statspapper i riksbanken till motsvarande
belopp. Det är också en fråga om
bokföring av räntor. Skall räntorna via
riksbanken efter vissa kursjusteringar
hamna på budgetens inkomstsida, eller
skall riksgäldskontorets, respektive budgetens
utgifter för räntor minskas med
motsvarande belopp?

Under årens lopp har vi varnat för
den stagnerande kapitalbildningen som
en följd av felinriktad räntepolitik,
otillräckligt sparande och hård, föga

Allmän energiskatt m. m.

sparvänlig skattepolitik. I dag bör det
stå klart för alla, att tillgången på kapital
ej ens svarar mot de allra mest
trängande investeringsbehoven ■— de
må vara offentliga eller privata.

Om man nu framhåller att de privata
investeringarna under 1956 ökat med 3
procent och de offentliga med en procent,
så bör man emellertid observera
nationalbudgetdelegationens differentiering:
de privata investeringarna har
ökat med 3 procent, de statliga med 4
procent, medan de kommunala har
minskat med 2 procent. Den fina placeringen
för kommunerna i statistiken
över investeringsbegränsningar kommer
dock ej att vara länge. För nästa år spår
delegationen oförändrad ökning av de
privata investeringarna, endast 2 procents
ökning för de statliga men 12 procents
ökning för de kommunala. Kommunernas
budgetarbete präglas nu också
av bekymmer för hur de växande
investeringsbehoven skall kunna finansieras.
Den kortfristiga lånevägen kan
ju inte — inte heller skattevägen —
beträdas hur långt som helst. Obligationslånemarknaden
har också under
senare tid varit praktiskt taget stängd
för kommuner och industrier.

Att valutasituationen i och för sig ger
anledning till oro, därom är vi alla
överens. Jag överlåter åt mina medreservanter
att beröra de rent handelsbalanstekniska
frågeställningarna. Jag
vill däremot återkomma till en lika allvarlig
fråga, som jag berört här i kammaren
ett par gånger under senare år,
nämligen relationen mellan förändringarna
av valutareserven och mängden
offentliga betalningsmedel. En återblick
kan vara nyttig.

I början av 1945 sänktes det svenska
diskontot till 2 V2 procent. I augusti samma
år hade riksbanken 2,8 miljarder i
guld och valutor och endast 300 miljoner
i svenska obligationer och skattkammarväxlar.
I augusti 1948 hade riksbanken
bara ungefär 380 miljoner i guld
och valutor men mer än 3 miljarder i

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

svenska obligationer och skattkammarväxlar.
Riksbanken bytte med andra
ord under denna tid ut valutareserven
mot inhemska värdepapper. Sedan tog
valutareserven upp sig tack vare en
enastående god exportkonjunktur och
uppnådde ultimo 1951 2,4 miljarder. Vid
samma tidpunkt var riksbankens innehav
av svenska obligationer och skattkammarväxlar
2,8 miljarder och mängden
av offentliga betalningsmedel 4,6
miljarder.

Under de sista fem åren 1952—1956
har valutareserven varit praktiskt taget
oförändrad. Riksbankens innehav av
svenska obligationer och skattkammarväxlar
har ökat med 1,6 miljard till 4,4
miljarder, varav 90 procent statspapper,
och de offentliga betalningsmedlen
har ökat med 1,2 miljard till 5,8 miljarder.
Detta likviditetstillskott har sålunda
icke åstadkommits genom ökad
nettotillförsel av valutor till riksbanken
utan helt och hållet genom riksbankens
köp av statspapper. Riksbankens innehav
av andra obligationer än statsobligationer
var ungefär detsamma ultimo
1951 och 1956.

Det konstaterade förhållandet kan ge
anledning till mycken reflexion och
många förklaringar. Även om en viss
ökning av betalningsmedlen på grund
av den ökade omsättningen inom landet
måste ske, så kan det ej innebära
en sund utveckling att ett så stort likviditetstillskott
som det här rör sig om
icke till någon del åstadkommits genom
ökning av riksbankens valutareserv. Lägger
man härtill den stora inteckningen
i valutareserven, vid årsskiftet cirka
900 miljoner, som har ägt rum under de
senaste åren bl. a. genom utlandskrediter
och leveransförskott, blir intrycket
just inte bättre.

I reservationen har vi rätt utförligt
motiverat varför vi ej tror på möjligheten
eller lämpligheten av att utbyta hittillsvarande
statsfinansiella principer
mot krav på ständig balans i »totalbudgeten».
Vi anser rent av att en sådan

princip får skadliga verkningar för den
svenska samhällsekonomien och icke
verkar som finansministern har tänkt
sig utan tvärtom kan motverka en sund
samhällsekonomisk utveckling. Om jag
tills vidare avhåller mig från att upprepa
våra argument, skulle jag dock
vilja knyta an till vad vi säger om »att
man regelbundet nödgas konstatera budgetbrist».
Man ger intryck av budgetbrist
som om statens årliga inkomster
ej täckte dess löpande utgifter. Finansministern
vill emellertid ha det därhän
att om vi inte med skattemedel därutöver
kan betala — jag höll nästan på att
säga kontant — byggnader, bostäder,
kraftverk, vägar etc., som det tar åratal
att förränta, så har vi »budgetbrist».
Det är en farlig begreppsförvirring som
nu håller på att utbilda sig i detta avseende.

Rättvisligen skall konstateras, att orden
»totalbudget» eller »totalbalansering»
ej förekommer i majoritetsutlåtandet.
Jag förmodar att meningen
»Skall en ökning av investeringskvoten
kunna genomföras och balansen i ekonomien
samtidigt bevaras, framstår ett
allmänt samhällssparande som en nödvändighet»
bl. a. inrymmer samma sak
liksom det från kompletteringspropositionen
hämtade uttrycket »en aktiv
och kraftfull finanspolitik». På tal om
detta uttryck vill jag nu citera en mening
i majoritetens utlåtande: »Även om
kreditpolitiken i sin nuvarande utformning
medfört betydande olägenhet för
många kategorier av lånesökande, speciellt
bland mindre företagare inom
jordbruk och industri, bör det understrykas
att dessa svårigheter skulle ha
blivit avsevärt mycket större, om kreditpolitiken
inte haft stöd av en aktiv
och kraftfull finanspolitik.»

Om man med »svårigheter» menar
»olägenheter», så frågas om ej exempelvis
den nuvarande höga företagsbeskattningen
innebär större olägenheter. Nuvarande
höga skatteprocent beräknas
dels på ett genom inskränkning i rätten

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

till fria avskrivningar relativt högre
vinstbelopp än förut och dels ej bara på
den så beräknade rörelsevinsten utan
även på en fiktiv vinst, nämligen den
som kommer att uppstå genom uppskrivning
av varulager. Nuvarande företagsbeskattning
är så konstruerad, att
den drabbar även den, som av andra
orsaker än av kreditpolitisk art råkat i
svårigheter. En med hjälp av generella
medel genomförd kreditpolitik kan däremot
tillämpas smidigt utan att dess
totala efterfrågebegränsande effekt behöver
försvagas.

Ja, när man läser efterföljande mening,
»Ju passivare finanspolitiken är,
desto större blir den del av efterfrågebegränsningen
som måste uppnås med
kreditpolitiska medel», får man utan
tvivel ett intryck av att majoriteten i
utskottet anser det vara fördelaktigare
med en efterfrågebegränsning som
åstadkommes genom finanspolitiska
medel än genom kreditpolitiska. Det är
nästan så att man kommer att tänka
på det gamla adelsprivilegiet att ha rätt
att bli avrättad med svärd i stället för
med bila.

Slutligen måste jag ta upp några meningar
i majoritetsutlåtandet: »en politik
som syftar till att under full sysselsättning
upprätthålla ett stabilt penningvärde
måste lita till ett mycket
brett register av åtgärder på såväl finans-
som penningpolitikens områden.
Den strama ekonomiska politik, som
förts i vårt land under de senaste åren,
utgör en bekräftelse på detta förhållande.
» I kompletteringspropositionen har
saken uttryckts så: »avsaktningen i
framåtskridandets takt får betraktas
som priset för skyddet av penningvärdet
och valutareserven.» Men majoritetsutlåtandet
är väl bra ologiskt: den
fulla sysselsättningen har väl kunnat
upprätthållas trots den strama ekonomiska
politiken. Och inte har jag fått
någon bekräftelse på att vi har lyckats
»upprätthålla ett stabilt penningvärde».
Vad sedan det sista uttrycket beträffar

Allmän energiskatt m. m.

är det minst sagt tvivelaktigt om »en avsaktning
i framåtskridandets takt», i
vad det avser produktionen, skyddar
valutareserven.

Sedan vill jag, herr talman, säga ett
par ord om de rent formella förhållandena.
I reservationen har vi konstaterat,
att frågan om det personliga sparandet
har behandlats i riksdagen och
på annat sätt blivit beaktad. Bostadssparandet
har behandlats i bankoutskottets
utlåtande nr 13, och i bevillningsutskottets
utlåtande nr 32 föreslås att
en av utskottet begärd utredning även
skall ta upp frågan om ett bostadssparande
till behandling. Motioner om en
penningvärdesäkring har behandlats i
bankoutskottets utlåtande nr 10 och torde
även bli föremål för behandling i
stabiliseringsutredningen. Vi vill i reservationen
bara uttala den önskan, att
detta förslag får behandlas med en viss
prioritet.

Vi har vidare ett yrkande om att frågan
om aktiesparandet skall beaktas och
utredas. Vi menar att detta faller under
uttalandet i bevillningsutskottets betänkande
nr 32 och kan tas upp av den utredning
som däri begärs. Vi hoppas att
denna fråga på detta sätt skall få en allsidig
och vederhäftig belysning. Det är
ju inget tvivel om att det råder stort intresse
för denna sak, och det ligger därför
vikt uppå att det finns ett objektivt
underlag för en utveckling av detta intresse.

I ett uttalande 1951 framhöll jag, att
det är viktigt att auktoritetstron inte
rubbas, d. v. s. tron på den ekonomiska
vederhäftigheten i vad regeringen och
densamma närställda myndigheter i detta
avseende företar sig. Jag inkluderade
i det uttalandet även skyldigheten
att bemästra inflationen. Jag är fullt
medveten om att vi alla har ett ansvar
och bör hjälpa till i att försöka häva inflationen.

I reservationen sägs, att orsaken till
att vi har kommit i detta läge måste i
väsentlig mån ligga inom den ekono -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

miska politikens område. Det är alltså
av vikt att denna lägges om och att en
ny politik med anknytning till verkligheten
inledes medan tid är.

Herr talman! Jag skall sluta här och
återkommer sedan med yrkande när
bankoutskottets utlåtande nr 22 föredrages.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! I dagens ekonomiska
debatt blir min uppgift att kommentera
synpunkterna i reservationen under
bankoutskottets utlåtande nr 22. Som
herr Schmidt just framhållit är reservationen
gemensam för utskottets ledamöter
från högern och folkpartiet. Detta
innebär, att vi inom de båda partierna
ser i det väsentliga lika på dessa problem.
Vad herr Schmidt redan gått igenom
behöver jag därför inte syssla med.

Inom bankoutskottets kompetensområde
faller granskningen av två verksamhetsavsnitt:
det ena avsnittet är penningpolitiken,
som ju delvis drives genom
riksbanken men i väsentliga stycken
påverkas direkt av riksdagsbeslut,
och det andra avsnittet är finanspolitiken
i den mån den har samhällsekonomiska
motiveringar.

Utlåtandet och reservationen är uppbyggda
på samma sätt: de innefattar en
beskrivning av nuläget, vissa principiella
resonemang och slutligen •— i anknytning
till väckta motioner — en del
rekommendationer för den fortsatta
kredit- och finanspolitiken.

Endast i motiveringens första stycke
följs majoritet och reservanter åt. Här
gäller det ju också bara att konstatera,
att vi får acceptera fortsatt provisorisk
sedelutgivningsrätt intill ett nytt maximum
och att vi får göra det årliga erkännandet
av statens oförmåga att infria
det löfte om värdebeständighet,
som förr var lagfäst och som upprepades
inför var och en som stod med en
sedel i handen.

Men efter detta första stycke börjar

meningsskilj aktigheterna, och de gäller
alltså redan uppfattningen av dagens
läge. Majoriteten tycker sig — visserligen
med förbehåll — kunna konstatera
»en väsentlig dämpning av inflationstrycket»
och menar, att den samhällsekonomiska
balansen »successivt förbättrats».
Vi reservanter kommer fram
till en annan bedömning. Vi framhåller,
att prisstegringarna hos oss varit större
än på många andra håll och att inflationsfaran
alltjämt består. Den samhällsekonomiska
balansen kan inte, gör vi
gällande, sägas vara återställd.

Ofta är det väl så, att man lugnt kan
överlämna åt en eventuellt intresserad
framtid att döma mellan dem som uppfattar
nutiden på olika sätt. I detta fall
ligger det litet annorlunda till. En riktig
bedömning har sin stora betydelse,
eftersom dagens läge får tjäna som
probersten för ändamålsenligheten hos
den politik som förts. Utskottets uppfattning
för fram — om inte till betyget
Berömlig — så åtminstone till Med beröm
godkänd. Man godtar med andra
ord det resonemang, som finansministern
för när han i tilläggspropositionen
säger: »Man bör kunna utgå från att
den med sådana instrument arbetande
politiken, vilken lett fram till den förbättrade
jämvikten och den balanserade
expansionen under de senaste två åren,
också är avpassad för den på det hela
taget likartade konjunktur, som nu råder
och som, att döma av nationalbudgeten,
sannolikt blir förhärskande även
i år.»

Vi reservanter däremot förs av vår
uppfattning om dagens läge och om
morgondagens risker till att påyrka väsentliga
omläggningar i den ekonomiska
politiken. Vi kan inte dela majoritetens
trygga tillförsikt till att en politik
av de gångna årens märke duger när
det gäller att möta de påfrestningar på
samhällsekonomisk balans och på penningvärdet,
som vi anser oss kunna
förutsäga med kännedom om tendenserna
inom konsumtion och produktion.

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Får man döma efter en sådan barometer
som aktiebörsen, måste man — tyvärr,
höll jag på att säga ■— konstatera
att allmänheten ansluter sig till den
uppfattning som reservanterna företräder
och inte till utskottsmajoritetens.
Tilltron till penningvärdet är för närvarande
betänkligt rubbad.

Om jag skulle göra ett försök att sammanfatta
oppositionens rekommendationer,
skulle jag kanske kunna uttrycka
dem så här. I fråga om penningpolitiken
önskar vi att den statliga aktiviteten
skall sätta in på ulbudssidan i form
av sparstimulans, medan efterfrågesidan
skall befrias från sina snedvridande
regleringar. I fråga om finanspolitiken
önskar vi också en överflyttning av
aktiviteten, här från att innebära inventering
av nya eller höjda skatter och
pålagor till att innebära ett effektivt
motstånd mot icke nödvändiga statsutgifter.

Vad först beträffar penningpolitiken,
så skulle vårt recept — ingalunda nytt
för i år •—- innebära att kapitalbristen
möts inte genom att krediten ransoneras
strängare utan genom att utbudet
av sparmedel positivt påverkas. Vi menar
alt man efter våra linjer skulle kunna
få fram ett större totalt sparande än
det nuvarande, något som ju bland andra
fördelar innebär att påfrestningarna
på prisnivån och på valutareserven blir
mindre. Vi menar också, att man skall
kunna få dessa ökade kapitaltillgångar
använda på ett mera rationellt sätt än
vad fallet är nu. Då skapar man förutsättningarna
för att bryta den nuvarande,
mycket oroväckande tendensen till
minskad framstegstakt i produktionen.

I enlighet med vår uppfattning att det
privata sparandet — både som företagssparande
och som personligt sparande
— är överlägset det offentliga
sparandet, yrkar vi på åtgärder för att
minska de nuvarande hindren för det
privata sparandet. Ett sådant hinder är
den höga beskattningen. För företagssparandets
del kommer också avskriv -

Allmän energiskatt m. m.

ningsreglerna med in i bilden. Vad beträffar
ersättningen för sparandet —
räntan — konstaterar reservationen det
framsteg, som det innebar när den doktrinära
lågräntepolitiken övergavs, och
framhåller, att vi framöver torde få
räkna med högre räntesatser än vad vi
varit vana vid under det senaste årtiondet.
Särskilt intresse har vi ägnat
möjligheten att få fram värdesäkert
sparande inom den enskilda sektorn.
Ett konkret utslag av högerns intresse
på den punkten var vårt förslag att placera
ut LKAB-aktierna på marknaden.

Reservationen varnar också för tron
att en ökning av det offentliga sparandet
i alla lägen innebär en ökning av
det totala sparandet i samhället. På den
punkten kan man ju för resten hänvisa
till konjunkturinstitutets resonemang
kring de troliga följderna av ett offentligt
pensionssparande av det slag, som
pensionsberedningens majoritet tillstyrkt.

Vad så beträffar önskemålet om att
vi skulle få mindre av stel regleringsteknik
på kreditmarknadens efterfrågesida,
är det ju tydligt, att ett ökat utbud
i och för sig innebär möjligheter
till en friare fördelning. Men oberoende
av huruvida en sådan ökning kommer
till stånd eller inte, ter sig en ändring
av nuvarande former för kreditkonkurrens
synnerligen angelägen. Som
det nu är, har de olika projektens räntabilitet
alltför liten betydelse för möjligheten
till finansiering, något som
fördröjer omdisponeringen av resurserna
till önskvärd utbyggnad av progressiva
branscher. Kommer inte en sådan
omdisponering till stånd kan aldrig
pressen på prisläge och valutareserv
bringas att upphöra.

Till det mest betydelsefulla i detta
sammanhang hör problemet, hur man
skall kunna blåsa nytt liv i obligationsmarknaden,
som sannerligen inte företer
några tecken till att vara betjänt
av att ha riksbanken till förmyndare.

Sammanfattningsvis rekommenderar

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

vi alltså för penningspolitikens del å
ena sidan en mera positiv inställning
till åtgärder, som kan bidra till ökat
totalt utbud av sparmedel, och å andra
sidan en minskning av ingreppen i
marknadsmekanismen på efterfrågesidan.

De avsnitt av reservationens resonemang,
som rör finanspolitikens samhällsekonomiska
konsekvenser, kan jag
gå fortare förbi — de är ju sammanflätade
med bevillningsutskottets arbetsmaterial
och har därför i långa stycken
redan diskuterats här i dag av detta utskotts
talesmän. I komprimerad form
framgår reservanternas uppfattning i
detta hänseende av vår formulering att
vi inte accepterar »en överbalanseringsteknik
som bygger på höjd beskattning,
ej på sänkta utgifter». Det uttalandet
står i medveten motsättning mot majoritetens
tro på nyttan av högbeskattning
och på omöjligheten av väsentligare utgiftsreduktioner.

Man kan med tillfredsställelse konstatera,
att under årens lopp vissa avgjorda
förbättringar kommit till stånd
i utformningen av den ekonomiska politiken.
Främst vill man väl nämna
slopandet av den orealistiska spikade
räntan, som tyvärr dessförinnan har
hunnit åstadkomma betydande skador
i form av misskrediterad sparbenägenhet,
kortsynta nya konsumtionsvanor
och felkalkylerade investeringar. En
annan förbättring kan man notera från
bostadspolitikens område, där vi ju nu
i form av skärpta amorteringskrav accepterat
tanken på medverkan till fortsatt
bostadsproduktion också från deras
sida, som redan har sin bostadsfråga
ordnad, och där vi genom beslut om
sänkta generella subventioner i varje
fall minskat de tidigare i många fall
synnerligen svagt motiverade anspråken
på statsskattemedel. Man kan i
uppräkningen av positiva drag hos den
ekonomiska politiken också nämna utbyggnaden
av skattefrihet för vissa former
av kapitalavkastning och finans -

ministerns i tilläggspropositionen aviserade
kampanj för ett ökat frivilligt
ungdomssparande.

Allt detta får ses som en långsam omorientering
-—■ tillnyktring höll jag på
att säga — i uppfattningen av sparandets
samhällsfunktion. Det är inte så
länge sedan spararen betraktades som
en suspekt och osolidarisk person med
borgerliga böjelser, som borde hållas så
kort som möjligt i sin samhällsfarliga
vägran att genom fullständig konsumtion
hundraprocentigt bidraga till den
eftertraktade s. k. utgiftsexpansionen.
När spararen småningom gick ur tiden,
var det för en sådan uppfattning följdriktigt
att söka ur kvarlåtenskapen mäta
ut den skuld till samhället, som den avlidne
spararen förmenades ha ådragit
sig. Nu, sedan man lärt sig att se annorlunda
på sambandet mellan sparande
och investeringar, har spararen
blivit en av alla omhuldad person,
som bjuds en med ungefär 60 procent
förhöjd ersättning för sitt sparande,
i vissa fall rent av i form av skattefri
inkomst. Som en rent personlig uppfattning
vill jag deklarera, att jag ser
med en viss skepsis just på alla dessa
olika specialarrangemang på taxeringsområdet
och uppfattar dem som interimistiska
företeelser, berättigade som
inbrytningar i högbeskattningens skansar
men i ett större sammanhang att
betrakta enbart som brohuvuden för
en framflyttning över hela linjen av en
mera spar- och produktionsvänlig politik
av det slag, som vi i reservationen
sökt dra upp linjerna för. En sådan
allmän politik betraktar vi för vår del
inte bara som önskvärd utan som nödvändig.
Vi har ju framför oss att infria
en rad inhemska utfästelser — höjda
barnbidrag, höjda kommunala ortsavdrag,
höjda folkpensioner, förkortad
arbetstid. Det är förmodligen realistiskt
att för störa delar av vårt näringsliv
räkna med ett skärpt internationellt
konkurrensläge, dels som följd av fortgående
utbyggnad av produktionskapa -

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

citeten världen över, dels som följd av
de mognande planerna på en större
europeisk marknad. Det ena som det
andra — de inhemska åtagandena lika
väl som de internationella konkurrensperspektiven
— borde för oss alla vara
en enträgen maning att se om vårt hus
— inte i en okänd framtid, när en rad
arbetsbelastade personer omsider hunnit
slutföra vittfamnande utredningsuppdrag,
delvis av rent teoretiskt intresse,
utan nu — medan tid är.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Bankoutskottets utlåtande
nr 22, som kammaren här har
att behandla, är föranlett av proposition
nr 121. I denna föreslås att sedeltaket
skall höjas till 6 300 miljoner kronor,
och utskottet har biträtt propositionens
förslag. Om den saken råder
sålunda i dag full enighet. Vi behöver
väl därför inte i år, som vi annars
brukar, ödsla tid på en diskussion om
huruvida det verkligen föreligger behov
av att höja sedeltaket eller inte.

I väckta motioner har yrkats att utredning
skall göras om vad en gemensam
europeisk marknad kan ha för inverkan
på vårt näringsliv, och den
8 mars i år uppdrog Kungl. Maj :t åt
kommerskollegium att verkställa en sådan
utredning. Det är givetvis mycket
svårt att bedöma verkningarna av ett
europeiskt frihandelsområde, men den
utredning kommerskollegium nu skall
göra, kommer väl att klargöra detta.
En sak torde emellertid vara uppenbar,
nämligen att ett europeiskt frihandelsområde
skulle komma att medföra
skärpt konkurrens på världsmarknaden
och därmed vålla besvärligheter för
vårt näringsliv.

I de avgivna motionerna yrkas vidare
på en omläggning av vår ekonomiska
politik för att gardera oss mot de
svårigheter som befaras uppstå om och
när ett sådant europeiskt frihandelsområde
kommer till stånd. Det säges
även i motionerna att den ekonomiska

Allmän energiskatt in. m.

politiken skall givas en ändrad inriktning
när det gäller investeringsverksamheten,
att vi skall vidta sparstimulerande
åtgärder samt avveckla subventionerna
och alla produktionshämmande
skatter. Det föreslås också att räntan
skall höjas för att stimulera till ett ökat
sparande. Allt detta är ju gamla bekanta
frågeställningar från debatterna
här i kammaren de senaste åren, och
en diskussion om de problemen närmar
väl knappast de olika ståndpunkterna
till varandra.

Den fulla sysselsättningen, som vi
från vårt håll är mycket angelägna om
att upprätthålla, är givetvis svår att
para med ett stabilt penningvärde. Vill
man ha ett stabilt penningvärde, så kräver
det en mängd omfattande åtgärder
på såväl det finanspolitiska som det
penningpolitiska området, och vi har
erfarenhet av att en sådan politik skapar
besvärligheter för det enskilda näringslivet
och för oss, som är verksamma
på det kommunalpolitiska planet.
Men om dessa besvärligheter inte
funnes, så skulle man utan överdrift
kunna säga att politiken varit misslyckad,
eftersom avsikten ju var att åstadkomma
en uppdämning av inflationstrycket.
Och fastän de expansiva krafterna
på såväl investerings- som konsumtionssidan
varit och är mycket
starka, har vi ändå kunnat konstatera
att en sådan uppdämning har ägt rum.

Det finns också tendenser, som kan
tolkas så att den samhällsekonomiska
balansen har förbättrats. Jag hänvisar
här till den förbättrade balansen i vårt
handelsutbyte. År 1955 hade vi där ett
underskott på 410 miljoner kronor,
1956 var det 160 miljoner kronor, men
för innevarande år räknar man med
att full balans skall uppnås.

Trots åtstramningen har även den
totala bruttoinvesteringskvoten både
1955 och 1956 legat högre än*åren tidigare,
och från 1955 till i fjol ökade investeringarna
inom den s. k. privata
sektorn med över 3 procent, ökningen

4 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 22

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

i den offentliga sektorn var endast
1 procent. Man räknar också med att
de privata investeringarna under innevarande
år skall visa en lika stor ökning.

Vad gäller den offentliga sektorn, så
skulle den stiga snabbare, eller med
sex procent, och det skulle främst bero
på den investeringsexpansion som är rådande
inom landets kommuner. Av de
statliga utgiftsökningarna ligger hälften
på de militära utgifterna.

Även om man alldeles oförbehållsamt
kan säga, att denna tendens är ogynnsam,
så är det väl ändå så, att vi alla
har skyldighet att ge anvisningar om
på vilka områden man skall dra ner
utgifterna för att nå en bättre balans.
Det är på det sättet ute i kommunerna,
och det är för övrigt så även här i riksdagen,
att vi är allt annat än sparsamma
när det gäller de samhälleliga utgifterna,
och vill man inte dra in på
något, så blir ju resultatet det som jag
nyss nämnde.

Det har sagts att denna politik medför
en uppbromsning av produktionsstegringen.
Vi har behandlat den saken
i ett tidigare utlåtande från bankoutskottet,
och i detta påvisades, att den
uppbromsning som ägt rum emellertid
hade sina förklaringar i vissa delar av
vårt näringslivs förhållande till världsmarknaden,
när det gällde att få avsättning
för produkterna.

Vi hade en höjning av konsumentprisnivån
1956 med drygt fyra procent,
vilket också är en ogynnsam utveckling.
För första kvartalet i år skulle
denna höjning bli en halv procent. Under
återstoden av året är emellertid
förutsättningarna för en stabilisering
av prisnivån, såvitt vi kan bedöma, relativt
stora.

Produktionsstegringen stannade 1956
vid två och en halv procent. Det är
mindre än vad genomsnittet var under
1950-talet. Jag har emellertid fått
upplysningar om att industriproduktionen
har ökat med fem procent un -

der första kvartalet i år. Därest denna
tendens kan hållas, kommer ju detta
att bidra till att vi får större förutsättningar
att återvinna balansen i vårt
ekonomiska liv.

Den politik som har förts i fråga om
finans- och penningväsendet har obestridligen
förbättrat jämvikten. Penningpolitiken
har inriktats på att begränsa
kreditinstitutens utlåningar, och
en inte oväsentlig räntehöjning har ju
under årens lopp företagits. Om man
utan denna kreditbegränsning skulle ha
åstadkommit samma resultat som det
nu uppnådda, skulle den högre räntan
ha fått lov att tillgripas i mycket högre
grad än hittills har varit fallet. En likartad
synpunkt anföres för övrigt i Industriförbundets
remissvar till utskottet.

Det är obestridligt, att situationen
nödvändiggör en fortsatt stram penningpolitik.
Man hävdar från oppositionens
sida, att den väsentliga inflationsfaran
ligger i den offentliga utgiftsexpansionen.
Därför skall då främst
statsutgifterna dras ner, men försök
som gjorts att i det stycket ge anvisningar,
framför allt från högerns sida,
har väl ännu inte varit av den omfattningen,
att de skulle ha haft någon
större betydelse i det stora sammanhanget.
För övrigt gäller ju tvisten mellan
oss och oppositionen huruvida
man, genom att minska statsutgifterna
och sänka skatten och på det sättet
öka trycket på konsumtionssidan, når
det resultat som man från oppositionen
gör troligt.

Alla är vi överens om att det är nödvändigt
att skapa balans mellan sparande
och investeringar. På s. 8 i utskottsutlåtandet
har LO i en siffertabell
åskådliggjort hur sparandet har ökat.
Det är naturligtvis önskvärt att försöka
stimulera sparandet, och finansministern
har ju deklarerat, att han skall
intressera arbetsmarknadens parter för
att söka få ett större ungdomssparande
till stånd.

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Man har, som jag förut nämnde, sagt
att skattesänkningarna är en lämplig
väg. Bevillningsutskottets utlåtande nr
32 vid årets riksdag gick ju i den riktningen,
att man borde utreda detta.
Olika åtgärder är alltså vidtagna för
att söka åstadkomma ett större sparande,
och vi är väl alla överens om nödvändigheten
av att alla bidrar till att
skapa så hyggliga resultat som möjligt,
för att vi skall få den önskade balansen
mellan investeringslusten och sparkapitalet.

Herr Schmidt sade i sitt anförande,
att han var anhängare av auktoritetstron,
och att denna var värdefull och
inte fick rubbas. Detta gäller framför
allt enligt herr Schmidt förtroendet för
vårt penningvärde. Det är väl så riktigt
som det är sagt.

Jag vill emellertid, herr talman, ifrågasätta
om man lyckas skapa förtroende
för vårt penningvärde genom att i
alla möjliga och omöjliga sammanhang
påpeka, hur »uselt» läget egentligen är
på detta område. Är inte detta faktorer
på det psykologiska planet som bidrar
till att minska detta förtroende, som
herr Schmidt anser det så önskvärt att
upprätthålla? Såvitt jag kan förstå måste
man genom att betona dessa farhågor
i alla möjliga sammanhang nå ett resultat
motsatt det som man vill vinna
och som herr Schmidt ansåg vara så
värdefullt.

Jag skall sluta med detta, herr talman,
och kommer när bankoutskottets
utlåtande föredrages att yrka bifall till
vad utskottet där föreslår.

Herr SCHMIDT (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag fäste mig vid att
herr Sköldin sade att de frågor som vi
tagit upp i dag är gamla bekanta och
att en diskussion om dem knappast
kunde bidra till att vi kommer varandra
närmare. Men det skulle väl vara
bra bedrövligt att hålla på att diskutera
och besluta här i riksdagen, om vi inte
så småningom skulle kunna lösa vik -

Allmän energiskatt m. m.

tiga samhällsproblem tillsamman. Ett
sådant uttalande tycker jag nog ger uttryck
för en defaitism, som jag för min
del inte vill ansluta mig till. Vore det
så illa, bör varken herr Sköldin eller
jag vara riksdagsmän.

Herr Sköldin undrade också, om den
kritik vi framför är ägnad att stödja
förtroendet för auktoriteter och bidra
till ett bättre sakernas tillstånd. Ja men,
herr Sköldin, om vi har en bestämd
uppfattning om saker och ting får vi
väl inte fördölja detta för svenska folket.
Vi anser att förhållandena på detta
område är allvarliga. En liten hänvisning
till hur man har det just nu i vårt
östra grannland kan kanske också vara
på sin plats.

Herr SKÖLDIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Förutsättningar att kunna
diskutera sig fram till en gemensam
ståndpunkt föreligger självfallet i en
mängd frågor, men med den erfarenhet
jag nu har från 17 riksdagar måste jag
säga, att utsikterna att lyckas därmed
när det gäller den ekonomiska politiken
förefaller mig obefintliga.

Beträffande herr Schmidts uttalande,
att om vi inte kunde räkna med framgång
därvidlag borde både han och jag
lämna riksdagsarbetet, måste jag säga
att jag tror inte det skulle vara så svårt
att resonera sig fram till en gemensam
ståndpunkt med herr Schmidt, något
som jag har rik erfarenhet av från
bankoutskottet. Men det förhåller sig ju
på det sättet att herr Schmidt, liksom
vi andra som sitter här, är anslutna till
ett parti som företräder en viss ståndpunkt,
och därigenom blir dessa svårigheter
mycket större.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Vi har under överläggningen
tidigare i dag behandlat bevillningsutskottets
betänkande nr 47. Reservationen
nr II av herr Spetz m. fl.,
som är fogad till detta betänkande och

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

till vilken herr Kollberg yrkade bifall,
anknyter till en framställning från folkpartiet
om en tillfällig elavgift, som i
fråga om belopp och övriga villkor i
huvudsak överensstämmer med propositionens
förslag. Enligt motionen skulle
medlens användning för det avsedda
ändamålet tryggas genom en motsvarande
ökning av kraftinvesteringsanslagen.
Frågan om ökning av detta anslag
har behandlats av annat utskott, nämligen
statsutskottet, i dess utlåtande nr
136, och i anslutning till en vid detta
utlåtande fogad reservation ber jag,
herr talman, att få framföra några synpunkter.

Det har inte minst under debatten i
dag betonats nödvändigheten av att
söka fullfölja programmet för fortsatt
kraftverksutbyggnad. I annat fall kommer
ransoneringshotet att bli överhängande.
I denna situation är det
starkt motiverat att vidta särskilda åtgärder
för att underlätta finansieringen
av elkraftutbyggnaden. Med hänsyn just
till den kritiska situation som råder på
detta område har vi från folkpartiets
sida, i anslutning till kompletteringspropositionen
nr 175, förordat ett uttagande
av denna särskilda elavgift,
som i fråga om belopp och övriga villkor
överensstämmer med Kungl. Maj:ts
förslag.

Enligt vår uppfattning måste emellertid
denna avgift vara tillfällig och
årligen omprövas till sin storlek. Vi
har också lagt stor vikt vid att tillfredsställande
garantier skapas för att
de medel som inflyter oavkortade skall
komma det avsedda ändamålet till godo.
De medel som kommer in på detta sätt
bör med andra ord användas för att
öka kraftinvesteringarna, på såväl det
allmänna som det enskilda området.

Vad beträffar ökningen av investeringarna
på den allmänna sektorn får
detta ske i vanlig ordning. När det gäller
de enskilda kraftinvesteringarna liksom
också upprustningen av landsbygdens
elnät kan vi använda statliga låne -

fonder. Vi har redan sådana fonder,
vattenkraftsfonden och kraftledningslånefonden.
Det är uppenbart, att om
vi kunde få en väsentlig höjning av
exempelvis den senare, så skulle det
vara utomordentligt värdefullt för upprustningen
av landsbygdens elnät. Hittills
har utlåningen varit obetydlig, därför
att medelstillgången varit så knapp,
men om vi lyckas få en större avsättning
till fonden, kan vi på dessa vägar
intensifiera utbyggnaden av elkraft.

Vi har i motionen klart sagt ifrån,
att fördelningen mellan den allmänna
sektorn och den enskilda på intet sätt
får ske så, att de nuvarande proportionerna
rubbas. Utskottet har avstyrkt
motionen närmast under hänvisning till
att den synes utskottet syfta till att för
utbyggnad av elkraftproduktionen skapa
en specialbudget inom riksstaten. I
anledning härav framhåller utskottet,
att det med hänsyn till önskvärdheten
av att utgifterna kan behandlas efter
enhetliga grunder inte kan anses stå i
överensstämmelse med rationell budgetbehandling
att utvidga systemet med
specialbudgeter.

Jag skall gärna erkänna, herr talman,
att dessa utskottets synpunkter kan med
visst fog anföras, men å andra sidan
tycker jag inte att det bör bara avgörande.
Vi är i en kritisk situation, och
det bör vara motiverat, synes det mig,
att man söker vidtaga sådana åtgärder,
att garantier skapas för att inflytande
medel oavkortat kommer elproduktionen
till godo.

Herr talman! Jag kommer sedermera,
när statsutskottets utlåtande nr 136
föredrages, att yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen av herr
Boman m. fl.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
har redan kritiserat finansminister
Strängs totalbalansterminologi. Den
finns för övrigt kritiserad i reservatio -

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

nen i bankoutskottets utlåtande. Jag vill
bara än en gång slå fast, att denna herr
Strängs idé leder till att man alltid konstaterar
underskott i budgeten. Herr
Strängs bragelöfte, att han skulle totalbalansera
och dessutom sterilisera, har
ju, som vi framhållit, inte kunnat infrias.

Man måste verkligen understryka, att
det förefaller tämligen meningslöst att
lägga upp en sådan terminologi, att man
skall vilseleda de 99,9 procent av svenska
folket, som inte följer med detaljerna
i denna sak. Folk skall ideligen
få höra, att här är en brist i budgeten
på så och så många miljoner. Vad kan
den politiska tanken bakom detta vara?
.lag kan inte finna annat än att finansministern
och hans vänner — Föreningen
högskattepolitikens vänner -—
tycker att det är bra att ge intryck av
budgetbrist, ty då är det lättare att motivera
höjningar av skatterna och påläggandet
av nya skatter. Enligt min
mening vore det riktigare och ändamålsenligare
att finansministern erkände,
att man får en bättre redovisning,
som vanligt folk begriper, om man håller
tig till de uttryckssätt och metoder,
som vi varit överens om här i landet
under flera årtionden.

Det är ju tvärtom så, att det finns ett
stort överskott i budgeten. När man betalar
samtliga investeringar i de affärsdrivande
verken med skattemedel, skall
man inte kalla det för ett underskott,
ty folk får då ett oriktigt intryck. Man
skall i stället säga, att vi har ett överskott
som är så stort, att det täcker de
och de investeringarna, men det täcker
inte alla kapitalinvesteringar. Herr Gustafson
i Göteborg har redan påpekat,
att rent principiellt är det där riktmärket
att få ett överskott, som precis
motsvarar de offentliga investeringarna,
olämpligt ur konjunkturpolitisk synpunkt.
Jag vill därtill lägga den observationen,
att det också saknas en förnuftig
motivering till att ett land, som
har litet fler offentligt ägda affärsverk,

Allmän energiskatt m. m.

skulle ha större överskott i budgeten
än andra länder, som har färre offentliga
företag. Sunda statsfinanser kan ju
inte medföra helt olika krav i olika
länder bara för att det ena landet har
litet fler offentligt ägda affärsverk eller
bedriver större utlåning till statligt bostadsbyggande
än andra länder.

Antag att vi i överenskommelse med
andan i en praktiskt taget enig kommittés
förslag för några år sedan övergick
till att subventionera bostadsbyggandet
mer med årliga bidrag än med
statliga krediter. Då skulle ögonblickligen
anslagen på den statliga kapitalbudgeten
nedgå mycket kraftigt.

Med finansministerns riktpunkt skulle
då behovet av överskott för driftbudgeten
sjunka mycket starkt utan att det
skett något annat än att man föredrog
en annan metod för stöd åt bostadsbyggande
än den som nu används. Det har
från vår sida ofta påpekats, men finansministern
föredrar att inte svara. Jag
tror jag vågar gissa att han inte kommer
att svara denna gång, huruvida en
omläggning av tekniken för bostadsstödet
enligt hans metod skulle medföra
att det ökade budgetöveerskottet skulle
gå ned några hundra miljoner utan att
konjunkturläget eller det statsfinansiella
läget undergått någon förändring. Så
godtycklig är hans metod.

Jag kanske också, eftersom man på
regeringsbänken älskar att läsa upp tidningscitat,
får lov att kosta på mig att
läsa upp ett sådant. Jag brukar annars
vara rätt återhållsam med det, men å
la bonne heure. Finansministern kanske
har läst den honom numera mycket närstående
Stockholms-Tidningen för i går,
den 27 maj, där det står: »Det är inte
rimligt att den nu levande generationen
skall helt bekosta dessa väldiga investeringar
— avsedda att tillgodogöras under
decennier framåt — genom löpande
inkomster; en betydande del måste uppenbarligen
på längre sikt finansieras
genom lån, som inom alla företag sker i
liknande fall.» Här tar man klart av -

In r zz

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

stånd från en totalbalanseringsprincip.
Det man diskuterar är Stockholms stads
affärer, men samma tankegång kan tilllämpas
på statens affärer. Vad säger nu
finansministern om det? Det finns tydligen
många människor som lika litet
som vi förstår det fina i den där totalbalanseringsprincipen,
och finansministern
kan själv inte följa den något år.
Det är, förmodar jag, antingen någon
sorts envishet, eller också är det de synpunkter
jag just anfört som gör att finansministern
ändå vidhåller denna nya
uppläggning, som så förvirrat den
svenska allmänhetens föreställningar
om statens finanser.

Både herr Gustafson i Göteborg och
andra talare, däribland herr Schmidt,
har varit inne på frågan om skattepolitikens
verkningar. Jag behöver alltså
inte nu ta upp kammarens tid med att
närmare motivera varför vi inte menar
att man bara genom att höja skatten
och öka ett formellt budgetöverskott
med säkerhet bekämpar inflationen och
hjälper att återställa samhällsekonomisk
balans. Det är inte så att man bara genom
att höja skatterna får en bättre
samhällsekonomisk balans. Tag en sådan
sak som kvarlåtenskapsskatten.
Man överför vissa belopp från enskilda
till staten. Det är förmögenheter i enskild
hand, och inte skulle de pengarna
konsumeras. Då de nu överförs till staten
i stället och staten inte konsumerar
dem, är det därvidlag samma förhållande.
Men förekomsten av en mycket
hög arvsbeskattning av denna typ har
ett negativt inflytande på människornas
sparlust, leder till högre konsumtion
och flera utgifter medan folk ännu
lever. Man säger: När jag dör tar ändå
staten så och så mycket av pengarna.
Det är ingen som helst tvekan om att
kvarlåtenskapsskatten formellt ökar finansministerns
budgetöverskott och
reellt förstärker de inflationsdrivande
krafterna.

Det är också alldeles klart, att när
man får någon minskning av konsum -

tionen genom en höjning av inkomstbeskattningen,
så minskar man samtidigt
det enskilda sparandet, och i många
fall drabbas på lång sikt mycket väsentligt
inte konsumtionen utan sparandet
av en sådan beskattning. Om det
blir mycket störa överskott i driftbudgeten
så möter ju även en frestelse, som
väl ingen här kan säga sig vara alldeles
oemottaglig för, nämligen att inte vara
så återhållsam med nya utgifter som
man annars skulle vara. Även av dessa
skäl är metoden med de väldiga budgetöverskotten
högst tvivelaktig sedd på
lång sikt och som inflationsbekämpande
instrument.

Dessutom är det ju så, att en politik
sådan som regeringens leder till att
det enskilda sparandet blir otillräckligt.
Då kompenserar man det med att
öka det offentliga sparandet. Man
höjer skatterna och minskar därigenom
det enskilda sparandet ytterligare.
Då skall man öka det offentliga
sparandet än mer. Det blir en ödesdiger
cirkel, som kan leda till att vi
blir mer och mer beroende av det offentliga
sparandet, som i viss mening
är ett tvångssparande. En allt mindre
del av investeringarna blir täckt av
enskilt sparande. Det är en utveckling,
som kanske framstår som tilltalande
för en socialist. Personligen är
jag övertygad om att man får ett snabbare
framåtskridande här i landet om
sparandet, kapitalbildningen, fördelas
på många händer och därmed också
dispositionen av kapitalet blir mera
fördelat i landet. Och det viktigaste är
väl att produktionsstegringen och levnadsstandarden
kan stiga snabbt, det
är ett gemensamt intresse för oss alla.

Beträffande den extra bolagsskatten
nöjer jag mig med att hänvisa till vad
som här tidigare har sagts, inte minst
av herr Gustafson i Göteborg. Jag hoppas
att finansministern har tillfälle
att svara på herr Gustafsons fråga rörande
regeringens inställning till den
extra bolagsskatten, som ju kritiserats

Tisdagen den 28 mai 1957 fm.

Nr 22

så hårt av flera utredningar och experter
och även från Landsorganisationens
håll.

Herr talman! Regeringens politik
har fört landet till ett läge, där kampen
mot inflationen har blivit mycket
svår. Det är alldeles klart, att om man
skall övergå till en ny politik får man
räkna med övergångssvårigheter. Jag
vill understryka detta men finner
ingen anledning att ingå på dessa
övergångssvårigheters art. Vi i oppositionen
— så ser vi i alla fall saken i
folkpartiet — drar upp riktlinjer för
det slags politik vi vill fora på längre
sikt. Det är detta som är ett oppositionspartis
både rätt och plikt att göra.

Regeringens politik har misslyckats,
det ser man av den fortgående inflationen.
Jag har här, herr talman, några
siffror som visar, hurusom Sverige
befinner sig i tätgruppen beträffande
inflationens omfattning på 1950-talet,
om man ser på de länder, som vi brukar
vilja jämföra oss med. Jag skall
inte trötta kammaren, men om så önskas,
kan jag ju återkomma.

Enligt min mening finns här ett problem
som förut vidrörts i debatterna,
särskilt i remissdebatten, som det vore
angeläget, att finansministern i dag
verkligen sökte i någon mån beröra,
nämligen följande. Om man har stigande
löner och priser och fasta växelkurser
och lönerna och priserna stiger
snabbare i Sverige än i en hel del
andra länder, kommer man då inte i
det läget, att exportnäringarna får
växande svårigheter genom sjunkande
vinstmarginaler och därmed ett minskat
företagssparande? Hur vill finansministern
kompensera det minskade
sparande som uppkommer av denna anledning?
Hur tänker han sig, att vi här
i landet skall få ersättning för det, så
att vi inte behöver skära ned investeringarna
för att undgå fortsatt inflation?
Det var den ena frågan.

Den andra därmed mycket nära sammanhängande
frågan är denna: I vilken

Allmän energiskatt m. m.

ekonomisk situation anser regeringen,
att en löneglidning, som är för stor för
att kunna förenas med ett fast penningvärde,
skall kunna undgås? Observera,
att jag inte på något sätt säger, att vad
som sker på löneområdet är det allena
avgörande för prisutvecklingen. Långt
därifrån. Men jag väljer nu här att betrakta
problemet från denna synvinkel.
Vi har ofta sett det från andra synvinklar.
Hur tänker sig finansministern, att
man skall få ett läge, där vi med en fri
arbetsmarknad har en löneutveckling,
som är förenlig med ett fast penningvärde?
Detta är ett problem, i fråga om
vilket regeringen måste ha en ståndpunkt.
Det går inte att säga, att vi för
några år sedan har tillsatt en kommitté.
Vi har diskuterat detta i elva år och
ständigt fått samma svar, att man har
några vetenskapliga utredningar i gång.
Sedan har man, när dessa kommit, ansett
dem inte tillräckliga, varpå man
tillsatt en ny stor kommitté. En regering,
som tagit ansvaret för att styra landets
politik, kan inte uppskjuta behandlingen
av centrala ekonomiska problem
och bara säga, att nu sitter det en kommitté
som funderar på saken. Kammaren
har rätt att begära, att finansministern
här verkligen skall ge till känna
vad som är regeringens inställning på
dessa punkter, så att man kan få veta
vad som är själva kvintessensen av regeringens
ekonomiska politik när det
gäller inflationens bekämpande.

Erfarenheterna visar ju, att regeringen,
som herr Regnéll tidigare varit inne
på, gjort sig skyldig till en lång rad
misstag, den fasta räntan, underlåtenheten
att vidtaga sparstimulerande åtgärder
och annat, som det inte finns
någon anledning för mig att här upprepa.
Regeringen och regeringspartierna
har underkänt de förslag som
framlagts från oppositionen endast för
att sedan, låt vara halvhjärtat, ta upp
dem och genomföra en del av dem men
då vanligen för sent. Den enda slutsats
man kan dra är, att det behövs ett nytt

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

samlat grepp. Tyvärr tycks den svenska
socialdemokratien inte kunna frigöra
sig så mycket från tidigare komplex,
att den är i stånd till ett sådant grepp.
Det behövs en politik som sätter rimlig
stabilitet i penningvärdet i centrum
för den ekonomiska politiken.

Herr talman! Låt mig innan jag slutar
bara peka på två andra begränsade
spörsmål. Det första gäller rätten till avskrivning
på fast egendom, där avskrivningen
är beroende av anskaffningsvärdet,
som för fast egendom ofta är
förkrigstidens penningvärde. Det betyder
att rätten till avskrivning för värdeminskning
på fast egendom i många
fall är uppenbart otillräcklig. Jag tilllåter
mig spörja finansministern i denna
begränsade men praktiskt icke oviktiga
fråga, som dock inte har någon större
statsfinansiell betydelse, om finansministern
är villig att sörja för att i en
nära framtid en ändring kommer till
stånd, som åstadkommer bättre överensstämmelse
mellan avskrivningsmöjligheterna
och den faktiska värdeminskningen
i fråga om olika slag av fast
egendom.

Det var ett viktigt led i finansministerns
i fjol inaugurerade politik, att man
skulle ha ett överskott på totalbudgeten,
så att man kunde sterilisera inkomsterna
av vissa skatter. Det var närmast den
extra bolagsbeskattningen men också
investeringsavgiften det gällde. Som jag
påpekade i remissdebatten har det inte
blivit någon sterilisering. Herr Schmidt
har här tidigare till fullo klargjort, att
vad som sker är att staten lånar pengar
i riksbanken och sedan sätter in dem på
ett annat konto i riksbanken, varefter
det heter att man har steriliserat pengarna.
Det finns väl, herr finansminister,
ingen anledning att fortsätta detta
spex. Kan inte finansministern, såsom
herr Schmidt föreslog, till att börja
med kvitta skulder och tillgångar
mot varandra och ta ut vissa pengar
för att göra avbetalningar på de statliga
lånen, så att vi får ett läge som

motsvarar verkligheten? Och kan inte
finansministern sedan erkänna att det
har saknats förutsättningar för en steriliseringspolitik
av den art, som finansministern
tidigare tänkt sig, och
att det icke har blivit någon sterilisering
och inte heller ser ut att bli någon
under nästa budgetår? Även om det
innan dess möjligen kan uppkomma nya
förutsättningar, skall man inte bluffa
genom att låtsas som om det förekommer
en sterilisering.

Nu spelar kanske inte denna sak någon
större roll, men det är dock inte
alldeles utan betydelse att riksgäldskontoret,
därför att man skall låna upp
pengar till steriliseringsändamål, tvingas
räkna med större lånebehov än eljest
vore fallet. Detta gör ju att man finner
kapitalmarknaden otillräcklig och att
man måste gå och låna i riksbanken.
Vad skall det tjäna till med en anordning,
som innebär att staten regelbundet
lånar i riksbanken för att sedan
sätta in pengarna på ett annat konto i
riksbanken?

Om vi kunde enas om att inte krångla
till statens finanser och redovisningen
av dessa mer än nödvändigt, tror jag, att
det skulle vara litet lättare att få den
svenska allmänheten intresserad av de
viktiga samhällsekonomiska problemen.
Vi har kommit därhän, att det finns
praktiskt taget ingen av denna kammares
ledamöter utom ett par specialister,
som kan förstå ens propositionerna
i dessa frågor utan att rådfråga experter.

Herr talman! Jag har tidigare tillhört
dem, som ägnar mycken tid åt statens
finanser och statlig bokföring, etc. Jag
vill inte påstå, att jag någonsin kom så
långt, att jag begrep dessa ting helt och
hållet, men jag förstod — trodde jag —
väsentliga delar därav. Jag kan emellertid
ärligt säga, att vi nu har kommit i
ett sådant läge, att jag inte vågar yttra
något om siffrorna utan att först rådfråga
experter. Det vore nog angeläget,
att finansministern försökte intressera

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

sig för att allting, som inte kan särskilt
motiveras och som krånglar till saker
och ting, bör undvikas. Man skall försöka
få en klar och enkel redovisning.

Till sist, herr talman, instämmer jag
i vad föregående talare från vårt håll
yttrat om angelägenheten av att man för
att få alla besparingsmöjligheter noggrant
undersökta och alla möjligheter
till återhållsamhet med nya utgifter
prövade tillsätter den besparingskommission,
om vars tillkomst både bondeförbundet,
högern och folkpartiet synes
vara eniga. Jag kan inte tänka mig, att
man inom det socialdemokratiska partiet
kan ha något emot att här göres ett
försök med den mera återhållsamma
statliga utgiftspolitik, som vi kan vara
överens om att läget motiverar.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Efter de inlägg, som tidigare
gjorts bland annat av herr Nilsson
i Svalöv och herr Regnéll, kan jag
begränsa mig till vissa för oss inom
högerpartiet grundläggande synpunkter
på skatter och ekonomi. Låt mig dock
först erinra om att i januari månad förra
året proklamerade finansministern
såsom lägsta budgetmässiga riktpunkt
för finanspolitiken att statens samtliga
utgifter, av vad slag de vara månde,
skulle täckas av löpande inkomster. Enligt
nu publicerade uppskattningar för
just den tid löftet gällde kommer inte
de löpande utgifterna att betalas av löpande
inkomster. Finansministern har
således inte bara misslyckats med att
totalbalansera budgeten. Han har inte
heller förmått balansera driftbudgeten,
vilket i nuvarande läge måste framstå
såsom ett minimikrav på en rimlig finanspolitik.

Avsikten med den i januari månad
förra året tillkännagivna politiken var
att staten icke skulle behöva belasta kreditmarknaden
med upplåning för sin

Allmän energiskatt m. m.

räkning. Denna marknad skulle reserveras
för den upplåning, som bostadsfinansieringen
nödvändiggjorde, liksom
för de större och mindre företagens,
hantverkarnas, jordbrukarnas och kommunernas
upplåning. I all synnerhet
skulle upplåning i riksbanken undvikas.
En sådan innebar enligt finansministern
en icke acceptabel påspädning
av penningmarknadens likviditet, som
måste motverka strävandena att begränsa
underlaget för bankernas kortfristiga
kreditgivning.

Mot dessa för regeringspolitiken uppställda
mål bör sättas de resultat, till
vilka samma regeringspolitik i praktiken
fört.

Statens behov av ny upplåning har
under den tid, som politiken verkat,
vuxit med 941 miljoner kronor eller
med ett belopp som utgör mer än en
fjärdedel av hela den inkomstskatt
samtliga medborgare i riket betalar under
ett år. Statsskulden har under samma
tid vuxit med 1 480 miljoner kronor.
Den har alltså på något mer än ett år
gått upp med drygt 8 procent i förhållande
till hela den statsskuld som vi under
generationer samlat på oss. Riksbankens
innehav av statens obligationer
och växlar har samtidigt ökat med
830 miljoner kronor, vilket lett till att
vid senaste rapporttillfälle mer än 90
procent av samtliga utelöpande sedlar
motsvarades av statliga skuldbevis.

I siffrornas ljus står det klart, att den
finanspolitik, vars huvudmedel är höjda
skatter, icke har då den första gången
prövats i praktiken förmått uppfylla
några av de krav som upphovsmännen
själva ställt på den. Misslyckandet är
så påtagligt, att den naturliga utvägen
borde vara att från grunden ompröva
hela politiken. Det låter sig visserligen
sägas att inkomsterna inte blivit vad
man räknat med och att utgifterna råkat
bli större än man fruktat, men detta
är endast en schematisk och formell
förklaring. Man försöker över huvud taget
inte åstadkomma en förklaring till

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

att inkomsterna blivit mindre och utgifterna
större än de enligt planerna
skulle ha blivit.

Finansministern vägrar emellertid att
ompröva sin och regeringens principer.
Han nöjer sig med att på sitt charmfyllda
sätt påstå att »de undersökningar
enligt vetenskaplig metod som de senaste
åren företagits inom finansdepartementet
emellertid pekar på att under
nu rådande förutsättningar och vid nuvarande
budgetära mönster en positiv
utveckling av totalbudgetens saldo är en
praktisk indikator på att finanspolitikens
stabiliseringseffekt förstärkts».

Enklare kunde det, herr talman, nog
inte ha sagts, att finansministern trots
allt fortfarande lever i den föreställningen,
att oavsett hur höga statsutgifterna
är kan man nå jämvikt i landets
ekonomi genom att höja skatterna. Det
kan inte längre vara fråga om vetande.
Det måste vara tro — tro dels
att det är det allmänna som kan se till,
att våra anspråk håller sig inom ramen
för de disponibla resurserna, dels att
detta kan ske med ingripanden mot
människornas arbetsförtjänster alldeles
utan hänsyn till hur hårda dessa ingripanden
är.

Just nu avtecknar sig mot framtiden
två speciella omständigheter, som gör
nödvändigheten av en snabbare och
jämnare produktionsstegring och en
återhållsam pris- och kostnadsutveckling
särskilt trängande. Vi måste förbereda
oss för det nya och hårdare konkurrensläge,
som kommer att följa av
vårt lands anslutning till en europeisk
marknad. Vi måste skapa förutsättningarna
— i vår valutareserv, i vårt kostnadsläge
— för den hårdare tävlan om
marknader och sysselsättningstillfällen,
som en friare och friskare ekonomisk
atmosfär i vår världsdel med nödvändighet
leder till. Gemensamt har vi bundit
oss för en reform av den grundläggande
ålderdomspensioneringen, vilken
kommer att ställa stora krav på vår produktionskapacitet
och på vår ekonomi -

ska politik. Det är inte nog att fatta beslut
om hur framtida resurser skall fördelas
mellan generationerna. Det väsentliga
är att skapa sådana resurser,
att vi kan genomföra fördelningsplanen
utan risk för överansträngning av vår
gemensamma ekonomi och utan att staten
måste ställa orimliga anspråk på de
människor, som befinner sig i de arbetsföra
åldrarna.

Våra aktuella svårigheter och de bekymmer,
som vi måste räkna med för
framtiden, går — som vi ser saken —
tillbaka på två problem — problemet
om vårt otillräckliga sparande och problemet
om våra för höga kostnader.
Man kan anföra hur många siffror som
helst för att bevisa, att vårt sparande
är högre än det har varit och högt i
förhållande till vad som presteras i
många andra länder. Sådana lösryckta
statistiska uppgifter säger i själva verket
ingenting. Det enda vi med säkerhet
kan konstatera är att sparandet icke
räcker till för de uppgifter, som måste
lösas, om vi skall kunna bygga ut vårt
näringsliv i den takt vi behöver.

Försöken att ersätta det frivilliga sparandet
med olika arter av tvångssparande
har misslyckats. Därom lämnar
regeringens egen analys av vad som
hänt under senare år klara besked. Liknande
försök kommer att misslyckas.
De ingripanden mot människornas fria
rätt att förfoga över sina egna arbetsförtjänster,
som fortsatta sådana försök
gör ofrånkomliga, framkallar en så
stark psykologisk reaktion, att den icke
låter sig bemästras. Det går helt enkelt
inte längre att inom utomordentligt ömtåliga
och svåröverskådliga områden
plötsligt sätta in åtgärder, som alla riktar
sig mot de många medborgarnas
möjligheter att själva hushålla. De negativa
utslagen blir särskilt starka, då
skatteläget är högt på grund av ett högt
offentligt utgiftsläge.

Det återstår följaktligen ingenting annat
än att undersöka varje möjlighet att
stärka och sprida den personliga och

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

frivilliga sparbenägenheten. Det finns
icke något annat alternativ. Kravet på
cn politik, som därvidlag kan nå väsentliga
resultat, blir för vart år som går
allt mer ofrånkomligt. När regeringen
nu beslutar sig för ett samlat program
i syfte att förbättra vår framtida energiförsörjning,
borde den alltså ha byggt
under detta med en samlad ansträngning
till det frivilliga sparandéts stärkande.
Så har icke skett. I stället presteras
ett förslag till energibeskattning,
vilket uppgives skola tillföra staten inemot
en halv miljard kronor om året i
nya inkomster. Det finns ingen som
helst säkerhet för att dessa nya medel,
som pressas ut från medborgarna, kommer
att användas för uppgivet ändamål.
Tvärtom har vi all anledning att frukta
att pengarna i realiteten kommer att
utnyttjas för växande statliga utgifter,
som inte har någonting med vår energiförsörjning
att göra, eller helt enkelt
utnyttjas som rörelsemedel i den statliga
driften. Vad som hänt med bilskattemedlen
talar sitt tydliga språk.

Energiskatten sätts in på ett sådant
sätt, att den i särskilt hög grad drabbar
hyresposten i människornas budget.
Detta måste försvåra en övergång
till en ekonomiskt sund bostadspolitik.
Vi har drivit och driver linjen om en
snabb avveckling av alla generella subventioner
för bostadsändamål. Men vår
linje innefattar också att de medel i statens
budget, som på detta sätt frigöres,
skall återföras till människorna i form
av en skattesänkning. Först därigenom
får man balans och de vidgade möjligheter
till ett fritt kosumtionsval, som vi
eftersträvar. Regeringen går den motsatta
vägen. Sedan den ekonomiska
verkligheten tvingat den att lägga om
sin bostadspolitik, ökar den skattebelastningen
och gör detta särskilt i sammanhang
med bostadskostnaderna. En
sådan politik måste få biverkningar
som ingen i regeringspartierna räknat
med.

Energiskatten är endast ett försök till

Allmän energiskatt m. m.

tvångssparande men med all säkerhet
inte det sista. Om utvecklingen får fortsätta
efter regeringspolitikens linje
kommer ett ständigt behov av nya ingripanden
av tvångssparandenatur att
göra sig gällande. Vi har hävdat denna
ståndpunkt under hela den tid, då de
olika experimenten med ett obligatoriskt
sparande i statens regi gjorts. Från
regeringssidan har man ryckt på axlarna
åt våra påståenden. Jag frågar: Vad
visar utvecklingen? Visar den inte just
ett ständigt aktuellt behov av nytt
tvångssparande? Är det inte detta behov
som framstår som den ofrånkomliga
konsekvensen av det som skett med
statens affärer under nu löpande budgetår? I

annat sammanhang har vi i högerpartiet
redovisat våra praktiska förslag
till sparfrämjande åtgärder. Denna redovisning
gör självfallet icke anspråk
på någon fullständighet. Den är att betrakta
som ett försök att i praktiska förslag
ge uttryck för en allmän strävan
— för vår strävan — att göra det personliga
sparandet lockande för många
fler och lönande för många fler. I detta
syfte är en omedelbar och märkbar
skattelättnad för alla nödvändig. Det
måste vara en lättnad i de sammanlagda
anspråk som ställs på den enskilde.

Denna skattelättnad över hela fältet
får inte göras möjlig genom att staten
för ändamålet »tillverkar pengar». Den
måste bygga på en begränsning i statens
utgifter som svarar mot skattesänkningens
omfång. Detta är ett av skälen
till den utgiftsbegränsande politik högerpartiet
driver. Emellertid är det icke
det enda skälet. Om vi över huvud taget
skall få ordning på våra gemensamma
affärer, måste vi sträva efter att
begränsa hela det offentliga utgiftsläget.
Eljest leder varken kreditpolitiken eller
några andra åtgärder vi vidtar för att
hejda en snedvridning av samhällsekonomien
till positivt resultat. Vi måste
göra det angeläget för kommunerna att

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

sänka sina utgifter och kostnader. Den
na tanke ligger bakom de förslag vi i
högerpartiet framställt om en bestämdare
återhållsamhet med statsbidrag i
olika former till kommunerna. Staten
måste inom hela sitt verksamhetsområde
skärpa nödvändigheten att väga
även de minsta utgifter mot de resultat
man med dessa kan nå.

Vi i högerpartiet har kritiserat regeringen
— hårt ibland — för dess bristande
förmåga att begränsa stegringarna
i de statliga utgifterna. Men rätt skall
vara rätt, herr talman. Det skall erkännas
att regeringen ingalunda ensam bär
hela ansvaret. Vi här i riksdagen är
medskyldiga i kanske högre grad än vi
själva alltid tänker på, och när jag säger
vi här i riksdagen räknar jag i viss
utsträckning in även oss i högerpartiet.
Utan att närmare tänka på konsekvenserna
finner vi oss ibland i en utgiftsutveckling
som i själva verket är orimlig,
som egentligen innebär, att vi inte
planerar vår egen aktivitet med hänsyn
till de faktiska resurser, som står till
förfogande. Vi låter det gå och tröstar
oss med att på något sätt ordnar det sig
nog. Det ordnar sig icke. Medborgarna
får i sista hand ta de fulla konsekvenserna
av allt vi gör här i riksdagen och
av allt vi icke gör. Det förekommer tyvärr
alltför ofta att vi allesammans här
i riksdagen formellt sett inte höjer de
begärda anslagen, men samtidigt gör beställningar
hos Kungl. Maj :t som i realiteten
leder till starkt ökade utgifter.
Denna metod att göra utgifter, som inte
syns men som ändå finns, är inte förenlig
med sunda statsfinansiella principer.

Jag hoppas att regeringen — vilken
den än är — prövar dessa beställningar
med nödvändig återhållsamhet och att
så många som möjligt kommer att göra
vad de kan för att stödja en sådan återhållsamhet.

Det är emellertid icke endast de offentliga
utgifterna som måste sänkas

och de offentliga kostnaderna som ständigt
måste hållas under kontroll. Kravet
på utgiftsprövning och kostnadskontroll
gäller också små och stora företag.
Det gäller människorna i deras
personliga hushållning. Vad vi på den
politiska sidan här kan och bör åstadkomma
är de allmänna förutsättningarna
för sparsamhet. Vi måste i detta syfte,
som herr Ohlin berörde, rationalisera
företagsbeskattningen och på nytt
göra företagssparandet möjligt och
självfallet. Åtgärderna med extra bolagsskatt
och med extra skatt på ekonomiska
föreningar, som regeringen vidtog
för ett par år sedan och som den
fortfarande trots alla varningar och erinringar
vidhåller, är ur alla synpunkter
rent negativa. De försämrar dessutom
villkoren för det riskvilliga sparandet,
av vilket vi i dag och för framtiden
är i så starkt behov. Denna extra
beskattning på produktiva insatser är
en sällsynt misslyckad form av ett offentligt
sparande. Den har icke i något
avseende lett till de verkningar som utlovades
då åtgärderna genomdrevs. Det
räcker med att hänvisa till att den statliga
upplåningen i riksbanken varit väsentligt
större än de insättningar, som
samtidigt gjorts i samma bank av förstatligat
företagssparande.

Människornas vilja att hålla nere sina
löpande utgifter för att i stället sätta av
medel för framtiden, befordrar vi bäst
genom en allmän skattesänkning och
genom omedelbart sparstimulerande åtgärder.
Vi måste därutöver emellertid
skapa en i hela samhället spridd känsla
av att den, som har sparat, själv skall
få förfoga över sina sparmedel och att
hans äganderätt till dem är säker. Denna
säkra personliga äganderätt är ett
av de viktigaste leden i en politik för
snabba framsteg och för en lugn och
stabil ekonomisk utveckling.

Den svenska kapitalmarknaden fungerar
inte. Denna centrala och väsentliga
förutsättning för att vi skall kunna
följa med i den tekniska utvecklingen

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

och kunna hävda vår ställning bland
de fria nationerna har genom regeringspolitiken
invalidiserats. Nu står vi i
en situation som inte är hållbar. Vi står
inför akuta svårigheter, som helt enkelt
måste övervinnas. Första steget är att
regleringsmetodiken överges. Samtidigt
måste kreditpolitiken befrias från sitt
ransoneringsinslag och göras till ett i
verklig bemärkelse generellt verkande
medel. Under ett begränsat övergångsskede
får vi vidta extraordinära åtgärder
för att begränsa efterfrågan på kapitalmarknaden.
Det är av den orsaken
vi föreslagit speciella möjligheter för
finansiering av oljelagringsutbyggnaderna
och av de investeringar, som är
nödvändiga för en ostörd försörjning
med elektrisk energi. Jag understryker
den tidsbegänsade karaktären av dessa
åtgärder och deras extraordinära natur,
som helt är beroende på ett läge, för
vilket vi inte bär något ansvar. Dessutom
är det väsentligt att framhålla, att
vi velat skapa garantier för att de medel
det här rör sig om helt och fullt blir
använda för avsedda ändamål och att
de icke innebär någon förskjutning
från enskilda till offentliga investeringar.
Över huvud taget godtar vi inte
tanken att vissa anläggningar med nödvändighet
skall utföras i statlig regi. Vi
hävdar att effektiviteten och kostnaden
skall vara avgörande. Den enskilda sektorn
och den offentliga skall konkurrera
på lika villkor. Just denna konkurrens
måste befordras för att människorna
skall få sina nyttigheter till så låga priser
som över huvud taget är möjligt.
Vad som enligt vår uppfattning ligger
längst fram i angelägenhet är att flytta
ut hela långivningen till bostadsbyggandet
ur den statliga budgeten och att
täcka det behov av sparande, som
denna långivning innebär, på marknaden.
Endast därigenom kan vi få garantier
för att vi icke går utanför resursernas
ram och att vi får den press
på kostnaderna i bostadsproduktionen
som är nödvändig, om vi skall nå fram

Allmän energiskatt m. m.

till bostadskostnader som människorna
verkligen har råd att betala.

Det alternativ till regeringspolitiken,
som vi i högerpartiet arbetar för, är
ett principiellt alternativ men det är
också ett konkret och i sina detaljer
utfört alternativ.

En skattesänkning efter våra riktlinjer
skulle schematiskt sett minska statens
inkomster med 450—500 miljoner
kronor på helt budgetår. Vi har redan
nu föreslagit begränsningar i statens
utgifter på omkring 425 miljoner kronor
på driftbudgeten för helt budgetår.
Därutöver har vi föreslagit minskningar
i statens kapitalutgifter av storleksordningen
ett par hundra miljoner
kronor. Vår skattesänkning är alltså
redan täckt. Det förslag till ytterligare
utgiftsbegränsningar vi anser oss kunna
framkomma med, gör denna skattesänkning
än säkrare, än verksammare
som garanti för ett fast penningvärde
och en full sysselsättning.

Den av oss föreslagna skattesänkningen
skulle —- statsfinansiellt sett —
ha kunnat beslutas nu och träda i kraft
från den 1 januari nästa år. Vi skulle
alltså redan från och med början av
nästa år kunna börja att bygga under
den folkpensionsreform, som skall inledas
från den 1 januari 1959.

Om våra förslag genomfördes, skulle
statens tryck på kapitalmarknaden bli
mindre än enligt regeringens linjer. Där
skulle redan från början uppstå ett
större utrymme för stora och små företag,
för hantverk, handel och jordbruk
att täcka sitt behov av medel för utbyggnader
och rationaliseringar. Vår
sparfrämjande politik skulle undan för
undan öka tillflödet till kapitalmarknaden,
förbättra förutsättningarna för en
effektiv penning- och kreditpolitik
samt för en snabbare utbyggnad av vår
produktionsapparat.

Vår strävan att begränsa statens utgifter
samt att göra det möjligt och välbetänkt
för kommuner, företag och enskilda
att begränsa sina utgifter, skulle

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

bidra till att sanera svensk ekonomi på
ett rationellt och hållbart sätt. Vi skulle
på detta sätt också kunna skapa villkor
för en bättre hushållning och en bland
människorna djupare förankrad motståndskraft
mot prisstegringar och sysselsättningsstörningar.
Att avveckla
tvångssparandet, t. ex. det som har formen
av ett överförande till spärrade
konton i riksbanken av företagssparande,
är att stärka kostnadsmedvetandet
och driva en politik som kommer att
resultera i ett större sammanlagt sparande
i samhället.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord för yrka bifall till vårt alternativ
i den ekonomiska politiken, i den statsfinansiella
politiken och i skattepolitiken
sådant det har utformats i vår partimotion
och i våra reservationer till
det bankoutskottets utlåtande och det
bevillningsutskottets betänkande som nu
behandlas.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kanske skall börja
med att uttala någon grad av förvåning
över att oppositionsledarnas inlägg varit
så utomordentligt modesta och försiktiga.
Jag vet inte om det beror på
erfarenheterna från gårdagens uppgörelse
med socialministern eller om de
aktstycken som vi i dag behandlar möjligen
inte ger samma utrymme för en
fränare kritik som man tidigare trott.

Det dokumenteras här att utvecklingen
sedan vi i januari månad diskuterade
de här frågorna onekligen pekar
på en tillfredsställande framgång. Vi
vågade i januari månad i år inte räkna
med en större produktionsstegring än
2 procent och redovisar nu att produktionsstegringen
under 1957 troligen
uppgår till 3 procent. Vi vågade för
några månader sedan inte sträcka våra
förväntningar i fråga om de privata investeringarna
längre än till en ökning
med 2 procent, men vi vågar nu på

grundval av det material som föreligger
räkna med 3 procent. Vi vågade
tidigare inte tro att exporten skulle öka
med mer än 4 procent, men vågar nu
sträcka förhoppningarna till 6 procent.

Om jag utan att förfalla till någon
mera djupgående sifferanalys ändå tar
mig friheten att i allra största korthet
se litet på vad som ligger bakom denna
i och för sig glädjande utveckling, vill
jag säga, att produktionsstegringen är
störst inom kapitalvaruindustrierna,
där den utgör 6 procent, och inom exportindustrierna.
Industriproduktionen
visar under den del av året som nu
har gått en uppgång med i runt tal 4,5
procent i jämförelse med motsvarande
tid i fjol. Sådana siffror som 6,5 procent
i produktionsökning för malmbrytning
och metallindustri, 10 procent för
järnmalmsgruvor, 9 procent för järnoch
metallverk, 7 procent för träindustri,
6,5 procent för massa- och pappersindustri
och en sysselsättning vid
våra skeppsvarv som ligger 14 procent
högre än för ett år sedan vittnar om en
i och för sig glädjande utveckling.

Emellertid har vi, när vi försökt att
i några korta satser presentera hur regeringen
bedömer det samhällsekonomiska
läget för dagen, tillåtit oss säga,
att det fortfarande råder en intensiv
högkonjunktur. Den är balanserad tack
vare de olika ekonomiska spärrar som
vi ännu arbetar med, men risken för
rubbningar och överslag åt inflationssidan
är fortfarande påtaglig.

Denna konjunkturbedömning är väl
accepterad av oppositionen. Jag tror
mig också kunna säga att den konjunkturbedömning
jag tillåter mig presentera
för vårt land nog kan gälla det
ekonomiska läget över allt i Europa
och världen i övrigt. Vid tidigare tillfällen
då det har gjorts internationella
jämförelser i riksdagens ekonomiska debatter
har framför allt oppositionen varit
angelägen att visa på länder som varit
speciellt framgångsrika i sitt sätt
att sköta samhällsekonomien. Man har

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

då utpekat dessa länder som föregångsländer
för våra strävanden och naturligtvis
dragit den slutsatsen, att det är
så mycket skickligare karlar som har
ansvaret där än i vårt land. Det tillkommer
inte mig att uttala något omdöme
om detta sista, eftersom jag är part i
målet, men jag tycker det ändå kan ha
sitt intresse att citera ett par utsagor
från Västtyskland och Schweiz, två länder
vilka tidigare har betraktats såsom
föregångsländer i fråga om handläggandet
av de ekonomiska frågorna.

Herr Ohlin tillät sig att citera några
tidningsurklipp. Jag skall lova att inte
bli lika energisk på denna punkt, men
jag kanske kan få citera ett par uttalanden.
Jag tar då först tidningen Die
Zeit, som i slutet av mars skrev följande:
»Alarmerande är att pristendensen
sedan 1954 — en fortlöpande levnadskostnadsstegring
— kontinuerligt
fortfar och att alla tecken talar för en
ytterligare höjning av konsumtionsefterfrågan
och därmed för en ytterligare
prisuppdrivning.» På ett annat
ställe anföres: »Denna tendens kommer
förmodligen att hålla i sig, emedan
investeringarna på grund av den alltför
ringa sparkvoten och det bedrövliga
läget på kapitalmarknaden går tillbaka.
» På ett tredje ställe i artikeln konstateras
att Tyskland förfallit till ett
konsumtionsrus, som en dag måste sluta
med en allmän klagosång.

Från det andra mera eftersträvansvärda
landet, Schweiz, har vi på sista
tiden också hört vissa livstecken. Den
schweiziske förbundspresidenten höll
förra söndagen ett tal, vari han konstaterade,
att det schweiziska folket lever
i en dröm och att det är på tiden att
det vaknar upp ur den och ser realistiskt
på inflationshotet. »Vi har börjat
leva över våra tillgångar», säger han,
»med för hög konsumtion och ett för
lågt sparande. Landets handelsunderskott
under årets fyra första månader
var ungefär dubbelt så stort som under
motsvarande period i fjol. Den

Allmän energiskatt m. m.

ökade importen i år har medfört ett
underskott i handelsbalansen på 770
miljoner schweizerfrancs. Det är ett
mycket oroväckande tecken», slutar förbundspresidenten.

Vi kan således för dagen konstatera
det nya i den ekonomiska situationen,
nämligen att det inflationshot som vi
alla under många år har känt i detta
land nu är en internationell företeelse.
Inget land tycks kunna säga sig vara
utanför dessa risker.

Jag nämnde emellertid att vi med de
ingrepp som har skett i den ekonomiska
politiken ändå under de senaste
fyra månaderna har vågat se fram emot
en högre produktion, en större investeringsverksamhet.
Det finns efter två år
av ganska oroväckande underskott i vår
bytesbalans utsikter till att 1957 kommer
att vara ett år med jämn balans i
vår utrikeshandel.

Det är ju möjligt — jag går tillbaka
till vad jag inledningsvis sade ■— att
det är dessa ekonomiska data som präglat
oppositionsledarnas i varje fall hittills
mycket dämpade kritik under dagens
debatt. Jag har inte heller, när jag
har läst igenom motioner och utskottsreservationer,
kunnat finna att oppositionens
företrädare tillämpar någon
annan bedömning av det samhällsekonomiska
läget än regeringen här har
skisserat. Jag vågar kanske säga att man
just nu kan få det intrycket, att oppositionen
har ett behov av att i dessa ting
krypa in i skuggan av regeringens
vingar. Är det på det sättet, mina herrar,
är ni hjärtligt välkomna — jag
skall inte säga någonting annat.

Vi har naturligtvis i detta frågekomplex
ständigt framför oss problemet om
valutareserven och expansionstakten.
Jag brukar utnyttja varje tillfälle jag
har att tala om dessa ting till att slå
fast att just valutareserven är vår förnämsta
beredskap mot arbetslöshet i
händelse av skiftande konjunkturer ute
på världsmarknaden med svårigheter
för oss att sälja våra varor på export.

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

När man från den utgångspunkten
har ett behov av att åtminstone försöka
lämpa den ekonomiska politiken dithän,
att valutareserven förstärks, så ställs
man alltid inför det dilemmat att man
är tvingad att slå av litet på den expansiva
takten i både produktion och
investeringar för att bevara eller stärka
den valutapolitiska beredskapen. De
siffror som här redovisas för investerings-
och produktionsökning representerar
ett gott medeltal för 1950-talet men
ligger litet under medeltalet för hela
efterkrigsperioden. Det skulle förmodligen
finnas möjligheter att med några
tiondelar bättra på dessa siffror, om
man inte hade ambitionen att slå vakt
om valutareserven. Samma erfarenhet
har andra länder gjort. Jag läste med
stort intresse en artikel i den engelska
tidskriften Economist i början av året,
där det konstaterades att England genom
medvetna dämpande åtgärder för
att rädda valutareserven hade tvingats
acceptera en påtaglig nedgång i produktion
och investeringar. England redovisar
plus minus noll på båda dessa
punkter under de två senaste åren,
men landet har onekligen förstärkt och
förbättrat sin valutaställning. Tidningen
konstaterar att det var dyrt —• det
kostar i svenska pengar i produktionsbortfall
9 å 10 miljarder kronor per år
■—- men det var värt priset, eftersom valutareserven
har denna utomordentligt
strategiska betydelse. Jag tror att det
även på den punkten håller på att utbilda
sig någonting av en internationell
enighet i uppfattningarna. Jag har velat
säga detta som en förklaring till de
kritiker, som kan göra gällande att våra
siffror för produktions- och investeringsstegringen
är i underkant.

Vi har tidigare vid många tillfällen
slagit fast att i den ekonomiska arsenalen
finans- och kreditpolitiken måste
stödja varandra. I det förra avseendet
spelar den eftersträvade totalbalanseringen
av budgeten sin störa och viktiga
roll. Jag var fullt på det klara med att

oppositionen skulle häckla mig här i
dag för att den ambitiösa målsättning,
som presenterades från min sida för
ett år sedan, inte har kunnat uppnås.
Jag tror det var herr Hjalmarson som
bad mig tala om varför vi inte lyckades
få en totalbalansering under budgetåret
1956/1957.

Visst kan jag stå till tjänst med det.
Den upplysningen finns för övrigt i de
akter som presenterats riksdagens ledamöter.
Inkomstskattetiteln gav netto
300 miljoner kronor mindre än vad
riksräkenskapsverket hade beräknat.
Finansministern är tyvärr inte så sakkunnig
att han sätter sig ner och korrigerar
riksräkenskapsverkets uträkningar.
I allmänhet accepterar han — det
har han väl alltid gjort —• de prognossiffror
som riksräkenskapsverket serverar
honom.

På utgiftssidan har vi fått lov att
släppa till 165 miljoner kronor mer i
bostadslån än vi hade räknat med. Detta
är en följd av att bostadsstyrelsen genom
en mera effektiv organisation nu
har arbetat undan ett ganska väsentligt
antal låneärenden. Varje sådant låneärende
drar ju tertiärlån och tilläggslån
med sig när slutregleringen sker.
Vidare föreligger det en uppgång på
150 miljoner kronor genom de lönehöjningar,
som riksdagen har godtagit och
som är ett resultat av förhandlingar
mellan regeringen å ena sidan och
statstjänarna å den andra. Slutligen —
för att nu nämna en av de större posterna
— har vi en utgift på 80 miljoner
kronor i den supplementärkredit till
jordbruk, hantverk och småindustri,
som riksdagen också har accepterat som
en riktig åtgärd.

Det är väl i allt väsentligt förklaringen
till att den ambitiösa målsättningen
med totalbalansering inte kunde uppnås.
Jag kan väl ha rätt att säga, när
man häcklar mig för att budgeten inte
blev så stark som jag hade hoppats, att
det nog ändå är så — om man vill vara
fullt korrekt — att budgeten skulle ha

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

varit avsevärt mycket sämre, ifall riksdagen
under fjolåret hade haft en sådan
sammansättning, att herrar Ohlin
och Hjalmarsons rekommendationer
skulle ha fått vara riktrote för statens
budgetpolitik.

När jag försökt läsa mig till oppositionens
invändningar i fråga om de ekonomiska
ting som vi i dag debatterar,
har jag haft svårt att få ut något substantiellt
av det. Jag har funnit den
gamla skåpmaten — ehuru kanske inte
i lika hög grad i dag som tidigare,
men det har ju ändå sagts tillräckligt
mycket andra gånger — och jag har läst
er press: det skall vara en annan ekonomisk
politik, det skall vara en rörlig
politik, det skall vara en smidig politik,
det skall inte vara några regleringar,
det skall inte vara några dirigeringar —
herr Hjalmarson var inne på det i sitt
senaste anförande — det skall inte vara
en förkvävande skattepolitik, det skall
vara en större personlig frihet, det skall
vara — för att tala med herr Hjalmarson
— pengar åt de enskilda medborgarna
och inte åt staten, det skall vara
en politik som ger förtroende, det skall
vara en politik som ger sparvilja, det
skall vara marknadsmässig prisbildning,
det skall vara rörlig rönta, det
skall vara bättre kapitalbildning och
det skall vara ett stabilt penningvärde.

Ja, ärade kammarledamöter, skalar
man bort fraserna och ser på de konkreta
alternativ som återstår, så är det
väl endast att göra avvägningen mellan
de finanspolitiska och de penningpolitiska
ingreppen, såvida oppositionen
bedömer den allmänna ekonomiska situationen
på samma sätt som regeringen.
Att så är fallet tycker jag mig ha
kunnat förstå av oppositionsledarnas inlägg
i dag: avvägningen är en fråga
om något mer åt det ena hållet och något
mindre åt det andra eller vice versa.

Oppositionens förslag innebär — därom
behöver vi väl icke tvista — finanspolitiska
lättnader. Konsekvensen skulle
väl då bjuda en hårdare rånte- och

Allmän energiskatt m. m.

kreditpolitik, om balansen skall uppehållas
och om vi inte skall ta ett steg
närmare inflationsriskerna. Detta har
inte sagts ut, och det förstår jag mycket
väl. Den högre räntans kostnadsstegrande
effekt är i dagens läge inte så särdeles
attraktiv, och, det vågar jag säga,
inte heller så särdeles rekommendabel.
Våra ansträngningar får inriktas på att
bevaka prisstegringarna under de närmaste
åren framåt. Den lönepolitiska
uppgörelsen är ett allvarligt memento
härvidlag. Marginalen för prisstegringar
har sina bestämda gränser. Vi vill
heller inte ytterligare skärpa kreditåtstramningen.

Jag skall nämna några siffror ur en
publikation, som jag alltid med stort
intresse studerar, nämligen Svenska
handelsbankens ekonomiska månadsöversikt
Index. I dess aprilnummer säges
det beträffande aktuella kapitalmarknadsproblem
följande: »Även om
man tvistar om orsakerna därtill är alla
överens om att det f. n. råder en utpräglad
brist på kapital i Sverige. Ett
av tecknen härpå är den kö av hemsökande
som bildas hos riksbanken, vilken
sedan februari 1952 ransonerar alla
obligationsemissioner. Denna kö omfattar
numera enligt uppgift omkring 75
ansökningar, och det sammanlagda lånebeloppet
för dessa ansökningar torde
kunna uppskattas till 1,5 å 2 miljarder
kronor.»

Skall man i detta läge skärpa kreditransoneringen
ytterligare? Jag tror inte
någon vågar stå upp och ge den rekommendationen.
En sådan här uppgift ger
naturligtvis anledning till vissa reflexioner,
bland annat att i fråga om de förväntningar
för framtiden och den optimism
beträffande framtiden, som tar sig
uttryck i dessa anspråk på lån och kapital,
tycks både förväntningarna och
optimismen vara stadigt och ständigt
oförändrat i stigande. Jag vet inte vad
det beror på. Det kan väl knappast förhålla
sig så, att det privata näringslivet
gör sina värderingar i fråga om indu -

5 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 22

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

striella engagemang från den utgångspunkten,
att det är oppositionen som
kommer att sitta i regeringen och föra
en annan politik. Det är förmodligen ett
för djärvt antagande, och då kommer
jag tillbaka till att, hur det än är, den
sittande regeringens renommé inte tycks
vara alltför illa hanterat eller alltför illa
skött, eftersom denna ständiga, utpräglade
optimism för framtiden fortfarande
gör sig gällande.

När jag kommer in på dessa frågor
är det givetvis rätt frestande att uppställa
följande problem.

Om man mot bakgrunden av vad jag
nyss anförde inte vill rekommendera
en ytterligare skärpt kreditåtstramning

— jag utgår alltjämt från grundtanken
att oppositionen inte vill vara med på
de finanspolitiska ingripanden som ligger
bakom regeringens förslag och följaktligen
är tvingad att satsa hårdare
på kredit- och räntepolitik, om balansen
skall hållas — vore det då möjligt att,
utan att driva kreditransoneringen hårdare,
genom en s. k. rörlig ränta — vilket
i detta fall innebär en räntehöjning

— kalmera den optimism som är en
fara för stabiliteten i samhället? Jag
försäkrar att det inte räcker med små
justeringar av räntan, utan det får i så
fall bli fråga om sådana räntejusteringar,
att inte heller oppositionen skulle
vilja ta konsekvenserna därav.

Det har vid flera tillfällen i dag sagts
att vi står inför problemet en underförsörjd
kapitalmarknad, och det är jag
den förste att erkänna, men jag tycker
nog att detta förhållande skall ha en
något mera nyanserad förklaring än vad
som framkommit i de tidigare inläggen.

I den publikation jag nyss citerade
säges det: »Med tanke på att sparandet
under efterkrigstiden varit betydligt
större än före kriget, är denna kapitalbrist
ganska anmärkningsvärd. Bruttosparkvoten,
d. v. s. relationen mellan
bruttosparandet och bruttonationalprodukten,
var mot slutet av 1930-talet om -

kring 25 %, men under senare år har
den legat vid omkring 30 %.» Det har,
såsom i kompletteringspropositionen redovisats,
utgjort 30,5 %. »Eftersom bruttonationalproduktens
volym samtidigt
stigit med ungefär 60 %, innebär detta
att vi numera», märk väl, ärade kammarledamöter,
»i fasta priser räknat
sparar ungefär dubbelt så mycket som
före kriget. Under 1930-talet var det
emellertid ingen som talade om kapitalbrist.
Tvärtom var det under långa perioder
ett problem för kreditinstituten,
hur de skulle finna placering för allt
kapital som kom fram.» I artikeln
framhålles vidare: »Att vi nu lider av
en kronisk knapphet på kapital kan sålunda
knappast förklaras med utvecklingen
på tillgångssidan» — tillgångssidan
anses vara relativt tillfredsställande
— »utan orsaken torde främst
vara att söka på efterfrågesidan. Högkonjunkturen
som vi lever i har lett till
en stark ansvällning av efterfrågan på
kapital på snart sagt alla områden.»

Den vedertagna uppfattningen, när
man kommer in på dessa frågor, är ju
att vi måste se till att vi sparar mera,
och visst är väl en finansminister, oavsett
vem det är, angelägen om att det
budskapet följes. Jag tror att det är ett
mål att sträva efter, och jag kan hänvisa
till att denna riksdag under de gångna
åren haft att ta ställning till bland annat
vissa sparstimulerande, skattebetonade
förslag. Jag har i den proposition,
som ligger på riksdagens bord, föreslagit
att vi skall försöka ta ett krafttag
för att blåsa liv och ny vitalitet i det
ungdoms- och lönesparande, som för
närvarande pågår.

Men mot bakgrunden av dessa siffror
vill jag ha sagt, att vi i fasta priser
sparar dubbelt så mycket i dag som vi
gjorde före kriget, och vi skall inte ha
några illusioner om att, vilka åtgärder
vi än använder, kunna spara så, att vi
tillfredsställer alla dagens önskemål om
väldiga investeringar och kapitalbehov.
Inget sparande i världen kan klara vår

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

stora efterfrågan. Det tror jag är en viktig
erinran i detta sammanhang.

Jag vill också, som jag tidigare mången
gång gjort, understryka att vi har ju
sparande och investeringar kontra konsumtion
som två siamesiska tvillingar.
Är det så, att man dämpar konsumtionen
alltför hårt, avläser man omedelbart
detta i form av mycket mera dämpade
anspråk på kapital och investering.
Det är fråga om marginalförskjutningar,
och jag har velat säga detta för
att få denna diskussion litet mera nyanserad.

Jag har tillåtit mig att säga, att en
budget i detta perspektiv är allvarlig.
Jag skall litet senare, kanske i en replik,
ta upp den av herr Ohlin aktualiserade
frågan om totalbudgeten i mera
teknisk bemärkelse. Jag går förbi det
nu och vill endast säga, att rent allmänt
är det budgetära perspektivet allvarligt
för framtiden. Jag tror — och därvid
är jag helt överens med herr Hjalmarson
— att det fordras både insikt och
disciplin även i detta hus om inte, som
jag tidigare har sagt, julgranen skall
plundras inpå bara barren.

Nya inkomster måste i detta läge anskaffas.
Jag har tillåtit mig att säga, att
det är en skenfäktning att tro, att man
har några möjligheter att på ett avgörande
sätt bringa ned statsverkets utgifter
så som det uttrycks i den nuvarande
statsverksbudgeten. Högern har
gjort en skuggbudget, någonting som
man naturligtvis kan göra, så länge man
endast representerar en femtedel av
riksdagen och följaktligen inte behöver
presentera väljarna resultatet av skuggbudgetens
verkningar. När högern i sin
valpropaganda talar om detta, är man
i allmänhet rätt angelägen om att bara
tala om halva operationen, d. v. s. skattesänkningen,
men hålla tyst om den
andra halva operationen, d. v. s. vilka
prutningar man avser att sätta in.

Nu vill jag ta upp ett resonemang om
denna skuggbudget från en utgångspunkt
som jag tror kan vara rätt välbe -

Allmän energiskatt m. m.

hövlig. Hela denna skuggbudget är ju
ett ytterst hypotetiskt resonemang. Den
är en lek med abstraktioner. Den är en
skuggboxning, som firman Hjalmarson
och Svärd utövar för skuggboxningens
egen skull. »Vi kan sänka skatten», säger
herr Hjalmarson, »ty vi har sagt
nej till barnbidrag.» Men den här riksdagen
har inte sagt nej till barnbidragen,
den har beslutat att barnbidragen
skall utgå. »Vi kan sänka skatten», säger
herr Hjalmarson, »tv vi har sagt
nej till 35 miljoner till Statens skogsindustrier.
» Men riksdagen beslutade i
förra veckan, att Statens skogsindustrier
skulle ha sina 35 miljoner. »Vi kan
sänka skatten», säger herr Hjalmarson,
»ty vi skall sälja LKAB-aktier för 165
miljoner.» Men riksdagen beslutade för
några dagar sedan att det inte skall säljas
några LKAB-aktier. »Vi kan sänka
skatten», säger herr Hjalmarson, »ty
vi skall reducera statsbidragen till mödrahjälp
och skolmåltider, studiehjälp
och stipendier, arbetslöshetskassor och
sjukkassor.» Men riksdagen har ju under
den gångna våren sagt nej till allt
detta. Herr Hjalmarson bygger sina
skatteförslag, som riksdagen ännu inte
har tagit ställning till, på ekonomiska
kalkyler, som är obefintliga i dagens
läge.

Herr Hjalmarson kan försvara sig
med att säga: Ja, men det är bara, jag
vill inte säga skoj, men ett teoretiskt
resonemang. Om det hade varit så och
så, hade det kunnat bli så och så. Just
nu, om riksdagen hade låtit bli att besluta
på alla de här punkterna, hade
vi kunnat nöjt oss med ett 90-procentigt
skatteuttag utan att försämra budgeten
samhällsekonomiskt. — Men nu är ju
inte den förutsättningen för handen.
Biksdagen har tagit besluten, och respekten
mot riksdagens beslut kräver
väl, att vi accepterar detta som ett fait
accompli. Om vi då skall följa herr
Hjalmarson och hans förslag i en fråga,
som riksdagen ännu inte har avgjort,
d. v. s. om skatteuttagningsprocenten,

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

betyder det en sämre budget samhällsekonomiskt
och budgetmässigt sett. Men
finansministern, som tvingas räkna med
de förutsättningar som faktiskt föreligger
och som måste ta riksdagens beslut
på allvar, får se på dessa problem
på ett mera jordbundet sätt. Utifrån de
utgångspunkterna har förslaget om
energiskatten sett dagens ljus.

Det har tidigare i debatten här i dag
sagts, att det karakteristiska med energiskatten
är, att den innebär en förskjutning
från den produktiva investeringssidan
över till konsumtionssidan.
Detta är riktigt. Jag skall inte sticka
under stol med det. Skatten kommer att
föra med sig vissa prisstegringar. Men
jag har ansett att den förskjutningen
av skatteläggningen har så många starka
ekonomiska skäl för sig, att det i och
för sig kan vara rimligt att försiktigtvis
söka sig fram den vägen. Jag ber att få
erinra om att ett ytterligare uttryck för
den tankegången är, att investeringsavgiften
nu går på sitt sista år.

Skall då denna skatt föranleda en
alldeles ny specialbudgetering för energiskattens
del? Mitt svar på den frågan
är ett mycket bestämt nej. Vi har en
specialbudget, nämligen vägbudgeten,
och det räcker. Vi har tidigare avvisat
förslag att bygga ut systemet med specialbudgeter,
och det menar jag att
riksdagen gör klokt i att göra även
denna gång. Vi har motiverat energiskattens
tillkomst bl. a. med att vi framför
oss ser kapitalslukande investeringar
av absolut ofrånkomlig natur: utbyggandet
av atomenergien, lagringen av
brännoljor och upprustningen av landsbygdens
nedkörda ledningsnät. Det är
riktigt att det blir något hundratal miljoner
kronor över på energiskatten,
men jag kan försäkra herrarna att med
det budgetperspektiv vi har framför
oss — och som bl. a. är ett resultat av
vad riksdagen hundraprocentigt enigt
beslutade i går rörande folkpensionen
— så är det överskottet samhällsekonomiskt
ytterst väl motiverat.

Vi har här presenterat ett femårsprogram,
och jag kan försäkra oppositionen
och kammaren i övrigt, att i den
mån jag får tillfälle att på min nuvarande
post vara med om att förverkliga
det programmet, så skall regeringen
inte krypa undan sina utfästelser.
Avsikten är att anslå 500 miljoner kronor
för utbyggnad av atomenergi, att
i statsbidrag anslå 350 miljoner kronor
för lagring av olja och bensin samt att
50 miljoner kronor skall utgå för upprustning
av landsbygdens elnät. Det behövs
ingen specialbudgetering för det.
Allt är tydligt och klart utsagt, och de
ökade resurserna ger oss möjlighet att
realisera planerna.

Man har ibland fört fram frågan om
energiskatten kontra en allmän omsättningsskatt.
Jag vill minnas att det var
herr Kollberg som direkt frågade vad
finansministern menade med att i början
av året tala om att det inte skulle
bli någon allmän omsättningsskatt, och
att nu plötsligt komma med en energiskatt.
Ja, energiskatten är en punktbeskattning,
och den allmänna omsättningsskatten
är en allmän omsättningsskatt.
Energiskatten kan inledningsvis
innebära en stegring av konsumentprisindex
med 0,6 procent. Om jag ser den
stegringen mot det toppläge vi hade
strax efter Suezkonflikten, så blir det i
absolut mening ingen stegring, utan de
sänkta oljepriser vi haft under de senaste
månaderna uppväger med ganska
god marginal de höjningar, det här kan
bli fråga om.

En omsättningsskatt har den olägenheten
med sig, att varje procent som
lägges på skatten betyder en procents
ökning av levnadskostnaderna och konsumtionsprisindex.
Visserligen finns
det alternativet att lämna livsmedlen
utanför, men om jag fattade herr Kollberg
rätt, så var han inne på att vi skall
gå den generella linjen — och då tycker
jag trots allt att det är en viss skillnad
på att beskatta elektrisk ström, och
att beskatta margarinpaketet, brödpake -

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

tet, limpan eller vad det nu är för förnödenheter
vi måste ha. Jag betraktar
energiskatten som en betydligt lugnare
och lindrigare skattebelastning i ett
läge, där givetvis den samordnade avtalsrörelsen
måste tagas med vid bedömningen
av vad konsumenterna tål.

Det har blivit populärt att så här i
efterhand fråga vad det är för ett sätt
av finansministern att nu basa på med
en energiskatt. Man har frågat om man
inte borde ha väntat på kommitténs betänkande
om en allmän omsättningsskatt
och se vad det kunde komma att
utmynna i. Jag har emellertid bedömt
det samhällsekonomiska läget i dag så,
att vi inte kan vänta ett par år med
ett ingripande, och jag försäkrar kammarens
ledamöter att det inte vore praktisk
politik att diskutera en allmän omsättningsskatt
vare sig under 1958 eller
1959.

Den omständigheten att kommittén
har levererat ett betänkande är följaktligen
inte den frälsarkrans som många
inbillar sig att den är när det gäller att
komma ifrån energiskattens tunga. Det
har jag så här oreserverat velat slå fast.

Jag vill emellertid, ärade kammarledamöter,
göra ytterligare en reflexion,
en reflexion i glädjande riktning, en reflexion
beträffande oppositionens tillnyktrande
i fråga om energiskatten sedan
åt förslaget gavs offentlighet i tidningarna
en söndagsmorgon. Jag minns
mycket väl när jag slog upp en tidning
och där läste oppositionsledarnas uttalanden.
Herr Ohlin gjorde där ett uttalande
som vittnar om djup statsmannavisdom.
Han konstaterade detta: När
jag var mycket ung fanns det ett slags
dockor som vi lekte med och när man
tryckte dem på magen ropade de: Mamma!
När det är något som trycker
finansministern, så ropar han: Ny
skatt!

Ja, vad man än må säga om detta uttalande
så kanske jag får tillåta mig
anse, att nog vittnar det om att folkpartiets
ledare har vuxit upp på betryg -

Allmän energiskatt m. m.

gande avstånd från den sanna humorns
friska källflöden.

Tidningarna har sedan detta förslag
presenterades och till dags dato haft
kilometerlånga spaltutrymmen, där man
beklagat den stackars finansministern.
Han var inte värd ett ruttet lingon,
framför allt inte efter Landsorganisationens
remissyttrande. Det hela var
helt dödsdömt. På något underligt sätt
ligger frågan om energiskatt på riksdagens
bord, och på ett ändå underligare
sätt har oppositionen följt med i långa
stycken. När det gäller beskattningen
av elenergi sväljer herr Ohlin de 50
miljonerna på industriförbrukningen
och de 50 miljonerna på liushållsförbrukningen.
Herr Hjalmarson är litet
försiktigare. Han följer med litet längre
än halva vägen och stannar på 6
respektive 3 procent i stället för på 10
respektive 5 procent.

När det gäller de 4 örena på bensinen
följer man med halva vägen, till
2 öre. Beträffande oljan är man också
med en bit på vägen. Tillåt mig säga —
återigen med anspelning på herr Ohlins
barndomsminnen — att det blev ju
ändå inte ett så föraktligt litet skattepip
från herr Ohlins sida, när han fick
tänka över saken litet närmare.

Det är ju klart — skämt åsido — att
finansministern bör vara både rörd och
glad över den välvilja, varmed detta
häcklade förslag nu ändå har mottagits.
Jag tycker att oppositionen även på
andra områden har genomgått en välgörande
och riktig åsiktsförändring.
För ungefär sex månader sedan diskuterade
vi i denna kammare omsättningsskatt
på bilar. I dag visar det sig att
herr Hjalmarson slukar omsättningsskatten
på bilar utan att få några som
helst komplex därav. Herr Ohlin följer
med på halva vägen och accepterar 50
procents omsättningsskatt på bilar.

Tyvärr, herr talman, är det så fatalt,
att jag i min tidigaste barndom lade
bort egenskapen att rodna. I annat
fall skulle väl mina framgångar som pe -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allrifän energiskatt m. m.

dagog i nationalekonomiens svåra disciplin
onekligen motivera, att jag gjorde
ett försök i den riktningen. Eftersom
jag kommer att misslyckas med det,
skall jag emellertid inte försöka.

Som jag inledningsvis slog fast, är
vår uppgift i dag att envist och oförtröttligt
driva en politik, som ger stabilitet
i samhällsekonomien. Det finns
allvarliga, jag är frestad att säga skakande
exempel på vart det bär hän för
ett land, när man misslyckas i det avseendet.
Fortfarande är det förväntningarna,
otåligheten och anspråken på
rekordsnabba resultat som sammantaget
gör, att vi ständigt står farligt nära att
gå över gränsen för ekonomisk balans.
Att i det läget försämra budgeten kassamässigt
måste vara en felaktig politik.
Folkpartiets alternativ innebär att man
kassamässigt försämrar budgeten med
800 miljoner. Enligt högerns imaginära
skuggbudget försämras det kassamässiga
resultatet med mellan 350 och 400
miljoner.

I ett läge, där vi alla är överens om
att problem råder på kapitalmarknaden,
betyder folkpartiets linje, att staten
skall låna ytterligare 400 miljoner
utöver den starkt kritiserade upplåning
som vi nu tvingas till. Jag menar, att
detta är att stimulera expansionen ytterligare.
Det är inte sättet att bemästra
en samhällsekonomiskt besvärlig situation.

Vi har i detta hus, som jag nyss tillät
mig att säga, tagit på oss väldiga förbindelser
för framtiden. Regeringen har i
det läget sett som sin uppgift att stärka
budgeten, framför allt mot bakgrunden
av de anspråk på energiområdet,
som framtiden utvisar.

Herr talman! Jag har med detta velat
kommentera den budget, som jag signerat,
och jag har också velat bemöta en
del av oppositionens inlägg. Jag ber att
få återkomma därtill litet senare. Jag
menar emellertid att det väsentliga är,
att vi i dag ändå tycks ha en god chans
att klara samhällsekonomien på längre

sikt, men det gäller att inte i det läget
driva en politik, som präglas av någon
grad av lättsinne. Då kan vi spoliera
värden, som vi längre fram har anledning
att ångra att vi inte tagit vara på.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Oppositionstalare har
en repliktid på sex minuter och en
på tre minuter för att kunna bemöta
finansministern. Men finansministern
tycker tydligen att det är för mycket,
ty han väntar med att bemöta vad herr
Hjalmarson och jag har sagt tills vi
skall ha använt åtminstone vår ena
replik, på sex minuter, och bara har
den på tre minuter kvar. Jag tycker det
vittnar om en smula brist på generositet
från finansministerns sida att förfara
på det sättet. Finansministern menar
kanske, att när kammaren hållit på
fem sex timmar till, skall vi få en ny
debatt i natt kring dessa frågor. Jag
tror att kammaren skulle ha uppskattat
om det varit möjligt att få en debatt nu
omkring dessa problem, men finansministern
bestämmer ju själv härvidlag.

Finansministern kunde inte gissa att
vi skulle efterlysa vad han anser om
totalbudgeten, om steriliseringen, om
kostnadsinflationen. I varje fall gav han
intet svar. Men, herr talman, jag skall
i alla fall försöka att bemöta en del av
vad finansministern yttrade.

Vi fick i går höra att regeringen representerar
den sanna objektiviteten
och att oppositionen har intet därav. I
dag fick vi höra att regeringen också
har något slags monopol på den sanna
humorn, medan oppositionen, i varje
fall folkpartiet, äger intet därav. Herr
Strängs lektion rörande hans svårigheter
att rodna var tydligen ett exempel
på den där sanna humorn.

Om finansministern försökte att inte
visa så sura miner när han får litet kri -

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

tik, skulle detta kanske bidra till om
inte mera humor i överläggningarna, så
kanske litet mera trevnad, och det är
inte heller att förakta, herr statsråd.

Vad så beträffar Schweiz och Västtyskland,
som finansministern nu talade
så mycket om, får jag erinra finansministern
om att sedan 1950 har levnadskostnaderna
i Schweiz stigit med
11 procent, i Västtyskland med 14 procent
och i Sverige med — 43 procent!
Från 1953 har prisnivån i Schweiz ökat
4 procent, i Västtyskland 6 procent och
i Sverige 13 procent. I dessa länder har
man ofantligt mycket större valutareserver
än vi har i förhållande till utrikeshandeln,
ja även absolut taget. Man tar
där tydligen allvarligare på inflationsfaran
än den svenska regeringen gör.
Jag tror inte att finansministern alls
har något stöd att hämta från dessa
jämförelser med Schweiz och Västtyskland.
De talar verkligen till förmån
för oppositionens ståndpunkt även därutinnan,
att man kan säga, att i stort
sett länder med mindre regleringsbetonad
politik haft mindre inflation under
senare år. Detta innebär inte, herr finansminister,
att jag utnämner något
land till idealland. Det innebär bara en
komparativ internationell studie, som i
stort sett, när det gäller länder som vi
brukar jämföra oss med, ger detta resultat
— jag säger i stort sett.

Beträffande valutareserven säger finansministern,
att för att skydda denna
måste man acceptera en politik som
leder till långsammare framåtskridande,
mindre produktionsökning. Ja, herr finansminister,
om kostnadsnivån stiger
upp till en relativt hög nivå i ett land,
får man för att skydda valutareserven
lov att strama åt, så att produktionsökningen
blir långsammare och kanske
upphör. Det är detta läge vi håller på
att glida in i. Men om kostnadsnivån
är väl avpassad efter situationen — i
relation till andra länders kostnader —
kan man mycket väl ha samhällsekonomisk
balans och internationell balans

Allmän energiskatt m. m.

och skydda valutareserven utan att man
därför behöver bromsa de ekonomiska
framstegen. Följaktligen leder denna
finansministerns observation till ett betonande
av hur viktigt det är, att kostnadsnivån
i Sverige inte stiger för högt.
Finansministerns kommande besked om
hur regeringen ser på möjligheten att
undgå kostnadsinflation, motses alltså
med utomordentligt stort intresse.

Rörande herr Strängs allmänna resonemang
om samhällsekonomisk balans
nöjer jag mig med att säga, att det är
samma statiska räknestycke som förut.
Kreditpolitik och finanspolitik är som
de varit — litet mer salt eller litet mer
peppar, någonting annat ingår inte i
kalkylen. Om man övergår till en annan
politik, blir det givetvis övergångssvåriglieter,
men på längre sikt får man
enligt min mening en mera dynamisk
utveckling: snabbare produktionsökning,
ökat sparande och därför också
möjligheter att göra större investeringar
utan inflation. Just det statiska betraktelsesätt,
som tycks vara för det
socialistiska tänkandet så karakteristiskt,
är det som leder finansministern
vilse. Jag vill gärna erkänna att jag
förstår, att han alltid vill tala om övergångssvårigheterna
och inte alls vill
diskutera skillnaden mellan två slags
politik på längre sikt.

Jag skall till sist bara säga, herr talman,
att herr Strängs siffror för den
kassamässiga försämringen o. d. vill jag
för min del inte godkänna precis som
de är. Men det avgörande är inte detta,
om man flyttar pengar från enskilda
eller företag till staten. Det avgörande
är ju de samhällsekonomiska verkningarna.
Finansministern erkänner nog,
att det är många överföringar av pengar
från enskilda eller bolag till staten som
inte hejdar inflationen utan befrämjar
den.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Får jag bara först rätta

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

ett missförstånd, som finansministern
gjorde sig skyldig till. Vi har föreslagit
att den gamla elskatten skall omvandlas
till en avgift, som på ett kostnadsmässigt
riktigare sätt fördelar bördorna.
Denna avgift kommer att ge
praktiskt taget samma inkomst för statsverket
som den gamla elskatten. Vårt
förslag betyder följaktligen inte någon
höjning av det totala skattetrycket.

Herr talman! Herr Ohlin och jag inbjöds
att gömma oss under herr Strängs
vingar. Finansministern blir tydligen
mer och mer förandligad. Nu växer det
ut vingar också.

Vad finansministern sade om skatteoch
utgiftspolitiken betyder i korthet
följande. Därför att regeringen har föreslagit
och i riksdagen genomdrivit så
stora utgifter, har vi inte råd med skattesänkning
för medborgarna utan måste
tvärtom införa nya skatter. Vad vi säger
är följande: för att få råd med den
skattesänkning, som vi har föreslagit
och som vi tror i hög grad motsvarar
människornas behov, måste man skära
ner utgifterna, även åtskilliga av de
störa utgifterna, där det kanske inte
alltid betraktas som populärt att göra
en minskning. Men antag, herr talman,
att vi inte skulle ha redovisat dessa besparingsförslag.
Jag skall hålla vad med
finansministern om en bättre middag
att, i fall vi inte hade gjort det, skulle
finansministern ha stigit upp och i indignerade
tonfall ha sagt: Ja, det är
väl lätt att säga, att man skall genomföra
stora skattelättnader, men visa hur
det skall gå till! Det är nu just precis
vad vi gör, och det tänker vi fortsätta
med att göra.

Jag fick det intrycket, att finansministern
menade, att vi skulle så att säga
acceptera regeringsmajoritetens utgiftsbeslut
som ett fait accompli, som för
alla tider oföränderliga fakta. Nej, även
om det kanske skulle passa ihop med
den allmänna attityden hos den nuvarande
överheten tänker vi inte göra
det, herr finansminister, vi tänker oav -

brutet sträva efter att ändra de politiska
förutsättningarna, så att vi kan
genomföra en ny politik.

Finansministern säger att om riksdagen
accepterar våra skattesänkningsförslag,
betyder det, att vi får en sämre
statsbudget. Det är en alldeles oriktig
beskrivning av situationen. Det betyder
något helt annat, herr finansminister.
Det betyder, att vi får en ny regering
som lägger fram en bättre budget. Finansministerns
attityd »hurra vad vi är
bra» har verkligen mycket litet fog för
sig. I verkligheten har ju finansministern
i sin budgetpresentation tvingats
att medge en serie utomordentligt allvarliga
felbedömningar, som har kullkastat
hans tidigare kalkyler. Bara ett
enda exempel: om utvecklingen har blivit
bättre än som förutsattes i statsverkspropositionen,
varför kommer man då
fram med förslag om nya skatter, som
inte förutsågs för bara ett par månader
sedan, skatter, som ju berövar människorna
i det närmaste hela vinsten av
den tidigare mycket uppreklamerade
kommunalskatteref ormen ?

Får jag, herr talman, spinna vidare
på det resonemang, som herr Ohlin förde
rörande inflationsriskerna utomlands.
Herr Ohlin berörde läget i Västtyskland
och Schweiz. Vi kan väl vara
överens om att utvecklingen i USA också
är av mycket stor betydelse för hela
Väst-Europa. Där är ju situationen i
dag den, att man anser sig ha fått läget
under kontroll. Jag läste härom dagen
i New York Times en sammanfattning
av huvudpunkterna i Eisenhowerregimens
program, det program genom vilket
man menar sig ha möjlighet att bemästra
inflationsrisken. Jag återger det
ur minnet.

Dessa fyra huvudpunkter är följande:
För det första satsar man på en starkt
produktionsvänlig politik, som skapar
ett så näringsvänligt klimat som möjligt,
så att en stigande produktion kan
balansera en stigande efterfrågan. För
det andra satsar man på ett fritt kon -

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

sumtionsval utan statlig inblandning,
men väl att märka utifrån den förutsättningen,
att konsumtionen fullt ut
skall betala sina kostnader. För det
tredje satsar man på en kraftfull mobilisering
av det frivilliga sparandet, särskilt
bostadssparandet. För det fjärde
satsar man på en begränsning i de offentliga
utgifterna för att möjliggöra nya
sänkningar av den federala beskattningen.
Det är alltså det program, som
man vill föra i det land som har den
mest progressiva ekonomien. Ligger det
programmet närmare oppositionens
linje eller herr Strängs?

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall endast råtta
ett missförstånd som kan uppstå genom
finansministerns påstående, att jag hade
förordat införande av en allmän varuskatt
i stället för en allmän energiskatt.
Det är fel. Jag har inte förordat införande
av vare sig någon allmän omsättningsskatt
eller allmän energiskatt. Det
är i stället så, att finansministern i propositionen
nr 175 har sagt, att den allmänna
energiskatt, som han förordar,
skulle få samma verkningar som en begränsad
omsättningsskatt. Jag har tilllåtit
mig visa, att inkomsterna av energiskatten
motsvarar en tvåprocentig
allmän omsättningsskatt i partihandelsledet.
Man kan alltså konstatera, att finansministern
föreslår en betydligt utvidgad
indirekt beskattning, även om
han tar ut den punktvis.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det har ställts en hel
råd frågor till mig under debatten, och
jag skall passa på att i den mån jag har
möjlighet därtill besvara dem.

Herr Gustafson i Göteborg frågade
när vi skall slippa den skärpta bolagsskatten.
Det må vara mig förlåtet om
jag inte ställer prognosen i mera bestämd
form längre än för nästa budgetår.
I det avseendet har jag sagt, att vi

Allmän energiskatt m. m.

inte torde ha möjligheter att ändra på
bolagsbeskattningen. Jag har för ett år
sedan tillåtit mig säga, att när vi kan
lösa tjänstepensionsfrågan, vilket jag
hoppas vi så småningom skall kunna
göra, är det tid att börja tala om att
slopa den särskilda bolagsskatten, eftersom
jag tror det blir litet för mycket
för företagen om man både skall behålla
den särskilda bolagsskatten och pålägga
dem den avgiftsfinansiering till tjänstepensioneringen,
som vi ju allesammans
räknar med att de skall få åta sig.

Herr Schmidt ställde en del frågor i
avseende på totalbudgetbalanseringen
och fick instämmanden av herr Ohlin.
När man studerar folkpartiets motioner,
finner man att de opponerar mot
en sådan balansering och gör gällande,
att den innebär något slags ny princip,
som strider mot den gamla traditionellt
vedertagna principen. Man bör i stället,
säger de, använda begreppet driftbudget
och tala om en underbalanserad eller
överbalanserad driftbudget, och man
bör helst inte alls tala om kapitalbudgeten.
Jag ser situationen så, att i ett
allmänt ekonomiskt läge, där budgeten
har sin stora betydelse såsom balansfaktor
i samhällsekonomien — och jag
tror nog att herr Ohlin ger mig rätt i
det avseendet, eftersom han både i fjol
och i år är med på en väsentlig överbalansering
av driftbudgeten med samhällsekonomisk
motivering — så gäller
frågan bara hur pass ambitiöst man vill
driva överbalanseringen av driftbudgeten.
Jag har betraktat inflationsfaran
som så påtaglig, att det behövs all den
ambition en finansminister kan uppbringa
när det gäller överbalansering
av driftbudgeten. Då är det rätt rimligt
att såsom utgångspunkt ta den målsättningen,
att staten svarar för alla sina
kostnader, oavsett om de faller på driftbudgeten
eller på kapitalbudgeten, och
man introducerar från den utgångspunkten
begreppet totalbudgetbalansering.
Den är följaktligen helt betingad
av den samhällsekonomiska spänningen.

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

Då kan man fråga: Varför inte arbeta
med en överbalanserad totalbudget? Ja,
jag är så mycket politisk realist, att jag
inte tror att det finns några möjligheter
till det. Däremot räknar jag med att
det ändå skall finnas en rimlig chans
att få riksdagen att i huvudsak acceptera
att i ett läge, som kännetecknas av
dagens hårda och spända ekonomi, är
det riktigt att staten betalar alla sina
utgifter med direkta inkomster, en politik
som bland annat landstingen sedan
många år tillbaka allmänt brukat tilllämpa
och ansett vara riktig.

Detta skall ju även ses i samband
med den underförsörjning vi har på kapitalmarknaden.
Det är klart, att om
staten enligt herr Ohlins förslag skulle
bli tvingad att låna så och så många
hundra miljoner mera än enligt Kungl.
Maj :ts förslag, så skulle man fresta den
underförsörjda kapitalmarknaden ännu
hårdare och tränga undan andra låneintressen,
om man inte vill gå till riksbanken,
och det gör vi ju inte annat än
när vi är absolut piskade därtill.

Detta är inte något nytt i och för sig;
det är en diskussion vi har fört många
gånger tidigare. När emellertid herr
Ohlin så intensivt driver sin uppfattning,
att man bör använda en annan
terminologi i detta resonemang, kan det
väl delvis förklaras av att herr Ohlin,
enligt vad som berättats mig, på 1930-talet var med bland de ekonomiskt sakkunniga,
som drog upp de huvudlinjer
för budgetens tekniska uppställning vi
arbetar med än i dag. Men det var ju
utgångspunkter, som emanerade från
depressionstidens bild av landet och
samhällsekonomien. Vad som då var
normalt är icke normalt under en ständigt
pressande inflationskonjunktur.
Det är följaktligen, så länge denna konjunktur
varar, mer normalt att tala om
en totalbudget än att tala om enbart
driftbudgeten, även som ett terminologiskt
begrepp.

Om vi sedan skall ge oss in på detta,
vilket jag nästan är litet generad över

eftersom denna tekniska diskussion inte
kan ha något större intresse för kammarens
ledamöter, så har vi inte så helt
renodlat delat upp anslagen på driftrespektive
kapitalbudgeten. Vi har väginvesteringar
— och de är ju produktiva
lika väl som andra investeringar
— på driftbudgeten, vi har vattenfallsinvesteringar
på kapitalbudgeten, vi har
vissa avsnitt av bostadsfinansieringen
på driftbudgeten och vissa avsnitt på
kapitalbudgeten, vi har skolbyggnader,
som väl får anses vara en produktiv investering,
på driftbudgeten och vi har
förvaltningsbyggnader, som väl mera
allmänt kallas en improduktiv investering,
på kapitalbudgeten. Det finns långt
ifrån några klara och renodlade skiljelinjer
därvidlag. Jag har därför hamnat
på den ståndpunkten, att om man vill
diskutera budgetpolitiken, bör man
göra det utifrån samhällsekonomiska
utgångspunkter, och då måste det vara
riktigt att tala om totalbudgeten. Om vi
ser oss om i världen, skall vi också finna
att man i alla länder arbetar med
detta begrepp. Mina kollegor i andra
länder strävar inte bara efter en totalbalanserad
budget utan t. o. m. efter
en överbalanserad totalbudget för att
få möjlighet att amortera på statsskulden.

Jag vet inte, om jag med detta inlägg
har på ett för herr Ohlin tillfredsställande
sätt ventilerat de budgettekniska
synpunkter som det här gäller. Om så
inte har skett, är jag självfallet beredd
att fortsätta diskussionen, även om jag
villigt skall medge, att den inte kan utgöra
någon större attraktion för kammarens
ledamöter.

Jag skall gärna returnera den lilla
kvickhet som herr Hjalmarson här kom
med, när han sade att finansministern
nu har blivit så förandligad, att man
bildligt talat ser vingarna på ryggen på
honom. Det vare ledamöterna av denna
kammare obetaget att göra jämförelser
mellan det materiella och det subtila
hos herr Hjalmarson och mig. Jag är

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

inte alls — i varje fall inte om man utsträcker
jämförelsen till min budget och
herr Hjalmarsons skuggbudget — ängslig
för resultatet.

Herr Hjalmarson frågar vidare: Varför
kommer finansministern fram till att
behovet av skatter är större nu än som
var fallet i januari månad, när riksdagen
blev serverad statsverkspropositionen?
Ja, det är väl inte så svårt att
räkna ut. Statsverkspropositionen innehöll,
sådan den då presenterades, endast
en preliminär redovisning av statens
utgifter och inkomster, och finansministern
förbehöll sig uttryckligen rätten
att få återkomma med slutredovisningen
i kompletteringspropositionen.
Det framhölls från regeringens sida vid
detta tillfälle, att det fanns många osäkra
ting som man inte då kunde ta ställning
till. Jag behöver bara nämna sådana
saker som utvecklingen på den
allmänna lönemarknaden och av statstjänarnas
lönerörelse, samt omfattningen
av bostadsbyggandet, vilken icke var
fixerad i januari månad men som ju
nu har fastställts. Jag ber också att få
erinra om de mycket påtagliga krav på
energiförsörjningens område, som visserligen
kunde förutses i januari månad
men som ändå krävde en viss förberedelsetid
även för regeringens del.

Detta är, herr Hjalmarson, den enkla
förklaringen till att vid slutregleringen
av statsbudgeten har, både på grund av
bedömningen av det allmänekonomiska
läget och de utgiftskrav som vi ställts
inför, ett förslag om energiskatt presenterats
av regeringen.

Både herr Hjalmarson och herr Ohlin
hann i sina anföranden med en hel rad
jämförelser, baserade på internationella
sifferserier. De brukar ju exercera dessa
käpphästar i våra ekonomiska debatter,
och jag kan även denna gång
vara med om en liten tur.

Herr Hjalmarson framhöll att i Nordamerikas
Förenta Stater hade man uppnått
samhällsekonomisk balans. Jag tilllät
mig avsluta mitt första anförande

Allmän energiskatt m. m.

här med det uttalandet, att därest riksdagen
behagar godkänna de förslag,
som framlagts från utskotten, har vi en
god och reell chans att med lugn och
ro se framtiden an även i vårt land.

Herr Hjalmarson framhöll vidare, att
i Förenta staterna fanns det en helt annan
benägenhet än hos oss att ta hänsyn
till det produktiva livets krav. Är
det så alldeles säkert? Jag har framför
mig en sammanställning daterad 1955,
som visar hur den bolagsbeskattning,
som man har i Förenta staterna, förhåller
sig till den bolagsbeskattning som
finns i vårt land. Av denna sammanställning
framgår, att man i Förenta
staterna är icke obetydligt hårdare i
sin beskattning av bolagen än vad vi
är här i landet. Denna uppgift kan kanske
ge en kompletterande belysning av
herr Hjalmarsons påståenden.

När herr Ohlin gjorde sina jämförelser
mellan olika länder i Europa, fick
man kanske det intrycket att vi i vårt
land har råkat speciellt illa ut. Men om
man tar hänsyn till utvecklingen under
de senaste åren, när framför allt de
arbetskraftsreserver, vilka tidigare flödat
in över Västtyskland och Schweiz
och där utgjort en produktivitetsstegrande
faktor, inte längre är för handen,
och dessa länder sålunda har att avläsa
sina ekonomiska data från ungefär
samma utgångspunkter som vi, så
blir bilden en helt annan och väsentligt
enhetligare än tidigare. Om jag t. ex.
tar en sådan sak som stegringen av
bruttonationalprodukten per arbetstimme,
d. v. s. produktivitetsökningen, behöver
vi inte skämmas för oss. Så pass
avancerade industriländer som Belgien,
Storbritannien, Schweiz och Förenta
staterna ligger vid denna jämförelse
bakom oss. Bilden blir ungefär likartad,
om jag ser på en sådan sak som
storleken av industriproduktionen och
bruttonationalprodukten.

Ser jag på konsumtionsprisutvecklingen,
som den har presenterats under senare
år, företer onekligen Europas sta -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

ter numera en mycket jämnare bild än
tidigare. Jag tillät mig i mitt inledande
anförande att citera några uttalanden
av den schweiziske förbundspresidenten
ur en tysk tidskrift, vilka uttalanden
visar, att det är just under de senaste
åren, som dessa länder börjat se
samma problem i vitögat som vi har sett
i flera år. Det ger mig också anledning
att tro —• de senaste ekonomiska data
ger belägg därför — att herr Ohlin,
när han i viss mån söker göra gällande
att vi står inför dystra utsikter i den
internationella konkurrensen med hänsyn
till pris- och kostnadsutvecklingen
i vårt land, inte ger någon riktig bild
av vad som hänt under det sista året och
under de senaste lönerörelserna i de
med vårt land mest jämförbara konkurrentländerna.
Det kan vara riktigt rent
teoretiskt —- ingen kan bestrida det -—
att om vi isolerat i vårt land fortsätter
med en sådan prisutveckling, som herr
Ohlin kallade kostnadsinflation, samtidigt
som övriga länder effektivt lyckas
sätta stopp för och behärska dessa tendenser,
kommer vi förr eller senare i
ett ytterst ogynnsamt läge. Det blir litet
lugnare och mera förtröstansfullt, om
man ser hur utvecklingen varit vid
internationell jämförelse. Den har inte
för vårt land varit sådan, att man har
anledning att just nu måla faror på väggen.
Jag tillät mig inledningsvis citera
några produktionssiffror, och de visar
framför allt, att den svenska industriproduktionen
har stigit mest på kapitalvaruindustriernas
område, d. v. s.
på ett typiskt exportområde, där svensk
produktion skall slåss med andra länders
i en fri världsmarknadskonkurrens.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Totalbalanseringen har
motiverats utifrån konjunkturpolitiska
synpunkter, men finansministern vet

mycket väl, att enligt den moderna budgetteorien
kan statsbudgetens verkningar
på det ekonomiska förloppet inte i
någon högre grad utläsas av budgetbalansen.
Chefen för konjunkturinstitutet
har i en stor utredning och även i tidskriften
Tiden ifrågasatt, om det inte
är på tiden att man uppger bindningen
vid budgetregler, vare sig man talar
om totalbalansering eller om balansering
av driftbudgeten. Den nakna sanningen
är nog bara den, att finansministern
använder begreppet totalbalansering
för att kunna motivera sina skattehöjningar
inför folket, och det kan vi
inte acceptera.

Angående bolagsskatten gav finansministern
det svaret, att man inte under
den tid, som han närmast kan överblicka,
kan vänta att den skall tas bort.
Den infördes som en tillfällig åtgärd och
motiverades med konjunkturpolitiska
skäl, men experterna var av annan mening
och hävdade, att den snarare skulle
komma att ha rent motsatt effekt än
den avsedda. Ute i landet börjar man
inse, att det var felaktigt att på detta
sätt försämra villkoren för den produktion,
som vi alla är beroende av. Finansministern
inser nog också detta. Jag
förråder väl ingen hemlighet, om jag
nämner, att majoriteten i bevillningsutskottet
sköt upp frågan om den extra
bolagsskatten, därför att man väntade
ett eventuellt förslag från finansministern
redan till årets riksdag.

Det är så sant som herr Sköld en gång
har sagt: Genomför man en gång en åtgärd
med konjunkturpolitisk motivering,
som ökar det allmännas inkomster,
får den endast en engångsverkan
men kan ändå inte avskaffas utan att
ökad efterfrågan uppstår. Nya åtgärder
får därför tillgripas undan för undan.

Finansminister Sträng kan inte avskaffa
den extra bolagsskatten utan att
tillgripa någon annan åtgärd i stället,
och det tycks vara sådana vi har att
vänta. Det är en utveckling, som jag för
min del djupt beklagar.

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

Herr SCHMIDT (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall börja med att
i viss mån »berömma» senare tiders finansministrar.
Ultimo budgetåret 1939
hade svenska staten en balansräkning
som visade ett överskott på 1,15 miljarder
kronor. Ultimo 1945 visade balansräkningen
en brist på 4,25 miljarder
kronor. Ultimo 1956 visade den åter ett
överskott på 940 miljoner kronor. Sålunda
har man lyckats bl. a. genom
höga budgetöverskott att förbättra statens
balansräkning.

Gentemot finansministern vill jag nu
hävda, att det allvarliga i fråga om denna
totalbalansering är att finansministern
vill, att svenska folket skall spara
— helst till staten — men inte tillåter
oss att bilda enskild förmögenhet i form
av exempelvis statsobligationer. I dag
tecknar sig icke fysiska personer i någon
nämnvärd grad för sådana. Svenska
folket skulle alldeles säkert vilja låna
mycket pengar till staten, om det finge
tilltro till penningvärdet och om det
bedrevs en förnuftig räntepolitik.

Nu vet jag väl, att räntepolitiken är
riksbankens sak och inte finansministerns.
Det har han en gång tidigare sagt
ifrån här i kammaren.

Jag har inte kunnat låta bli att fästa
mig vid finansministerns uttalande i
kompletteringspropositionen, att det
bland annat gäller att »undersöka utvägarna
att inom ramen för en totalt
sett bibehållen stramhet ernå en förskjutning
av kreditgivningskapaciteten
från den korta till den långa marknaden».
Jag frågar: Hur skall vi då bära
oss åt när alla parter försöker försörja
sig på den korta marknaden? Den är
tilldragande ur räntesynpunkt. Ingen
vill gå över till den långa marknaden.
Samtidigt kan svenska staten inte klara
sig på den öppna marknaden utan har
måst anlita riksbanken för denna del
av budgetåret med drygt en halv miljard
kronor. Jag ser inte att det finns någon
väg udenom.

Allmän energiskatt m. m.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var finansminister
Sträng som åberopade Schweiz och Västtyskland
och talade om deras farhågor
för inflation. Då tillät jag mig att påpeka,
att under de tre senaste åren hade
inflationen mätt med levnadskostnadsindex
i Sverige varit 13 procent, i
Schweiz 4 procent och i Västtyskland
6 procent. Icke dess mindre kommer
nu finansministern och säger, att under
de senaste åren har pris- och kostnadsutvecklingen
inte varit sådan, att
den ger anledning till några så förfärligt
allvarliga farhågor. Men, herr finansminister,
fortsätter det på detta
sätt med dubbel eller tredubbel prisstegring
hos oss några år till, blir det
verkligen fruktansvärt allvarligt. Beviset
för att vi råkat i en svår situation
är väl just vår svaga betalningsbalans.
Trots att vår exportindustri utvecklats
gynnsamt, har vi nätt och jämnt möjlighet
att bevara valutareserven.

Vi fick ingen upplysning om regeringens
politik för att förebygga kostnadsinflation,
bara ett uttalande om att
man inte skall överdriva farhågorna.
Vi fick inget uttalande om »steriliseringen»,
som innebär att staten lånar
på ett konto i riksbanken för att sedan
betala in pengarna på ett annat konto
i riksbanken. Men nu har finansministern
genom att underlåta att svara i remissdebatten
och i dag genom sin tystnad
gett ett mycket tydligt erkännande
av att det inte finns någon möjlighet att
försvara denna politik. Det är bokföringskonster.
Vad de skall tjäna till vet
jag inte, men någon reell nytta ur inflationssynpunkt
kan den politiken inte
ha. Men nu kanske vi får höra ett uttalande
på denna punkt av finansministern,
när replikmöjligheterna är slut.

Till sist, herr talman, sade finansministern
som så många gånger förr, att
näringslivet är så optimistiskt när det
gäller att investera, att regeringens renommé
i de kretsarna inte tycks vara
så dåligt i alla fall. Herr finansminis -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

ter! Investeringsviljan i vårt näringsliv
sammanhänger nog i viss mån med
de farhågor man har för fortsatt inflation
och med regeringens renommé att
så länge den sitter kommer inflationen
att fortsätta.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! När man vill göra internationella
jämförelser har man en
osviklig metod att avgöra vilken politik
som har människornas förtroende.
Frans G. Bengtsson sade vid ett tillfälle,
att vi hade en gång en hederlig
valuta, en av de många hederliga ting
som vi sedan har gått miste om tack
vare politiska mästergökars ingripanden.
Låt oss föreställa oss, herr talman,
att vi alltjämt hade en sådan hederlig
valuta, vilket bland annat skulle betyda
att spararna hade möjlighet att fritt
välja i vilka valutor de ville placera sina
medel! Vilken valuta tror då herr
finansministern att de svenska spararna
skulle välja, de amerikanska dollarna,
schweizerfrancen, den västtyska Dmarken
eller de svenska kronorna?

Låt mig knyta ihop finansministerns
uttalande om företagsbeskattningen med
hans resonemang om orsakerna till att
statsinkomsterna blir mindre och statsutgifterna
högre än beräknat. Företagsbeskattningen
i vårt land har nu blivit
så hög, att den motverkar sitt eget
huvudsyfte att ge staten inkomster. Företagsledningarna
väger numera utgifter
mot den beskattning, som tar 60 å
70 procent av besparingarna. Det ligger
numera i företagsledningarnas intresse
att vid beskattningen redovisa så små
vinster som det är tekniskt möjligt att
göra. Om man räknar fram det netto,
som en aktieägare får behålla efter företagsbeskattning
och inkomstbeskattning,
kommer man fram till att utdelningen
blir den dyraste utgift ett företag
kan göra. Detta skattetänkande gäller
inte enbart företag utan även en -

skilda personer. Idealet för människor
av alla kategorier är numera en skattefri
inkomst. Vi får de mest egendomliga
konstruktioner för att undgå skatt.
Slutsatsen, herr talman, blir att en
överbeskattning ger statsverket mindre
inkomst än staten skulle ha fått eljest.

Vad till sist utgifterna angår utgör
förefintligheten av ett budgetöverskott
ett oavlåtligt tryck uppåt på statsutgifterna.
Detta jämte de obeskurna möjligheterna
till upplåning i riksbanken
är en av förklaringarna till att statsinkomsterna
stiger mer än beräknat.
Det finns ingen spärr, och vad som behövs
är just en spärr, herr talman.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det var onekligen elakt
sagt av Frans G. Bengtsson mot mig
och herr Hjalmarson, ty skulle herr
Hjalmarson ha fått som han velat i
fjol, så är det ingen tvekan om att han
kunnat göra anspråk på att lägga titeln
»inflationistisk övergök» till sina
många andra.

När jag läste herr Hjalmarsons motion
fann jag där lösningen på alla de
problem, som vi har diskuterat år efter
år här i riksdagen. Herr Hjalmarson säger
på s. 10 i sin motion nr 682, att
om man bara ger sig på den där inledande
skattesänkningen så kommer den
»att ge full utdelning i ökad arbetsvilja
och sparvilja och förhållandevis
snabbt skapa utrymme för nya skattesänkningar
som då delvis kan insättas
i andra former». Men varför skall det
sluta med första varvet, herr Hjalmarson?
Är inte detta någonting av ett
perpetuum mobile som herr Hjalmarson
har hittat på. Först skall man ha skattesänkning
och då får man en ökad
arbetsvilja och sparvilja. Sedan blir
det en ny skattesänkning och då får vi
ytterligare sparvilja och arbetsvilja, varefter
vi kan göra en tredje skattesänkning
som ger ytterligare arbetsvilja och

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

sparvilja, som i sin tur ger plats för
ytterligare skattesänkning. Det bör
vara logik i ett sådant resonemang,
och vi ser naturligtvis med en viss tillfredsställelse
mot det framtidssamhälle,
där vi arbetar och sparar alla dygnets
24 timmar och slipper ifrån allt vad
skatter heter.

Till herr Gustafson i Göteborg vill
jag säga, att det är framför allt ett på
senare tid mycket ofta framfört argument,
att budgetbalansen i och för sig
inte är avgörande om man strävar efter
en inflationsbekämpande budgetpolitik.
Jag har aldrig gått dithän, att jag har
sagt att den är helt avgörande. Jag har
sagt att den är en integrerande del av
vår kamp mot inflationen. Den betyder
inte så litet »med den omfattande
statsverksamhet vi för närvarande har
i vårt ekonomiska liv», för att nu använda
herr Gustafsons egna ord. Man
brukar i stället säga, att det just är
budgetens storlek och absoluta omfattning,
som är en av de mera drivande
krafterna i en fortsatt inflationistisk
utveckling.

Ja, herr Gustafson och hans parti har
ju inte med någon nämnvärd framgång
lyckats reducera budgetens absoluta omfattning
i vårt ekonomiska liv eller yrkat
på detta. Det har väl praktiskt taget
varit plus minus noll som resultat av de
ansträngningarna.

I mitt första inledande anförande tilllät
jag mig säga, att om man skall vara
realistisk tror jag inte att läget är sådant,
att det finns någon möjlighet att
på ett avgörande sätt pruta ner de utgifter,
som denna riksdag så pass enhälligt
ställt sig bakom under den
gångna våren.

Herr Gustafson tar vidare konjunkturinstitutets
chef som kronvittne på
att begreppet totalbalansering kanske
inte längre är något saliggörande begrepp.
Tidigare har jag velat klargöra
för kammaren, att för mig är den starkast
möjliga budgetbalansen det avgörande.
Jag har inte vågat sträcka mig

Allmän energiskatt m. m.

längre i min målsättning än till totalbalansering.
Det beror således på hur man
bedömer den samhällsekonomiska spänningen,
ifall man anser att man kan
klara sig undan med en svagare budget
— ett större låneinslag i budgeten — eller
med en, som jag anser det, starkare
skattefinansiering av budgeten. Det är
där uppfattningarna skiljer sig mellan
mig och folkpartiet. Jag tror emellertid
att jag står på säkrare mark när jag
strävar efter en totalbalansering. Huruvida
Hansen är ett verkligt kronvittne
vill jag låta vara osagt. 1956 var han
livlig anhängare av en totalbalansering,
1957 var han mera tveksam. Som ekonom
av facket liar han ju rättighet att
skifta fot. Därför vill jag inte utan vidare
säga vad han kan ha för uppfattning
på denna punkt 1958.

Herr Ohlin inledde sin första replik
med ett beklagande över att inte finansministern
agerat som nummer ett i talarstolen
här i dag —- låt mig säga före
herr Ohlin och herr Hjalmarson. Herr
Ohlin säger att det är snålt av finansministern
att inte gå upp först och
tala. Därmed begränsar han i viss mån
replikrätten för oss andra — kanske
herr Ohlin sade att det var mindre generöst.
Rent personligt tillät sig herr
Ohlin att i bänken tala om att han betraktade
det som snålt om jag inte exponerade
mig före honom. Jag erinrar
mig den diskussion vi hade här i januari
i år. Då var herr Ohlin precis
lika grinig för att finansministern gick
upp före honom i debatten. Då passade
inte det heller. Skall jag springa upp
mitt i herr Ohlins anförande för att vara
herr Ohlin till lags eller hur i Herrans
namn skall jag bära mig åt för att
inte herr Ohlin skall bli kantstött på
den ena eller den andra sidan?

Jag skall emellertid svara herr Ohlin
på en fråga som han ställde. Den gäller
de här steriliseringsmedlen. I dag har
den frågan inte någon nämnvärd praktisk
betydelse. Efter 1957 års utgång
kommer det icke längre att steriliseras

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Allmän energiskatt m. m.

några 100 eller 110 miljoner, eftersom
vi då slipper investeringsavgiften. Den
faktorn i steriliseringspolitiken faller
sålunda bort. Vad är det som är kvar?
Det är den extra bolagsskatten. Där har
medlen nu inte denna anonyma steriliseringskaraktär,
utan det är klart
och tydligt frånsagt i Kungl. Maj :ts proposition,
att detta är en fondering för
kommande utgifter för en blivande
tjänstepensionering. Det görs en sådan
fondering i alla bolag och kan göras
även i Moder Sveas bolag. Jag ser att
herr Cassel rycker till. Det var kanske
någonting i budgeten som han inte har
observerat, men detta är absolut ingenting
nytt för i dag. Vi har sagt två år
i följd, att dessa medel ställs undan
såsom en reserv eller en grundplåt för
en kommande tjänstepensioneringsfond.

Efter den 1 januari nästa år är detta
steriliseringsproblem såvitt jag förstår
ur världen. Herr Ohlin uttryckte en
önskan om att, såsom han sade, detta
spex inte skall fortsätta. Han må kalla
det vad han vill; i vart fall har väl jag
med denna förklaring ändå givit besked
om att problemet är av snabbt
övergående natur.

Herr Ohlin ställde ytterligare en fråga
i sitt förra inlägg, nämligen om jag
inte eftersträvade en bättre samklang
mellan avskrivningsmöjligheterna och
värdeminskningen för byggnader och
fasta anläggningar. Ja, jag har funderat
på det rätt mycket, och jag har faktiskt
i en diskussion i Nationalekonomiska
föreningen den 27 januari i år
avgivit en förklaring, som jag är beredd
att upprepa här. Jag tycker nog att man
med hänsyn till värdeminskningen har
varit för snål med avskrivningsprocenten,
och jag har ingenting emot att frågan
tas upp till övervägande. Jag kan
rent av försäkra herr Ohlin, att en av de
kommittéer, som inom finansdepartementet
arbetar på skattepolitikens område,
har i uppdrag att även studera
denna fråga.

Herr Ohlin uttryckte slutligen en

önskan, att de budgetära och ekonomiska
sammanhangen skulle presenteras
i enkla former utan krångel. Jag är
den förste att instämma med honom på
den punkten — naturligtvis under förutsättning
att det skall gälla oss båda.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin har på grund
av herr Strängs sätt att lägga upp denna
debatt inte längre någon replikrätt. Jag
kan väl ändå säga så mycket, att finansministern
väl vet, hur han skulle kunnat
lägga upp debatten, så att det hade blivit
balans mellan oppositionen och regeringen.

Jag är ledsen att jag inte nu på tre
minuter kan gå in på ett resonemang
med finansministern om budgetbalanseringsproblemet,
men jag hinner ändå
säga, att finansministern nu gjort sig
skyldig till just det misstag som experterna
varnar för, nämligen att bedöma
frågan om budgetbalanseringen
enbart på ett kvantitativt sätt. Herr
Sträng säger att han skall ha så stort
överskott i budgeten som möjligt — det
är tydligen likgiltigt på vad sätt detta
överskott uppkommer. Teoretikerna menar
dock att det ingalunda är likgiltigt.
Om man t. ex. kan uppnå en ökning av
statsinkomsterna med 100 kronor men
samtidigt åstadkommer en miskning
med 110 kronor av det personliga sparandet,
så har man absolut inte uppnått
någon gynnsam konjunkturpolitisk effekt.

Jag får också säga, att herr Sträng i
sin besvikelse över att inte alltid få
medhåll av konjunkturinstitutets chef
bedömer herr Hansen orättvist. Vad
herr Hansen säger är att man inte kan
sätta upp totalbalansering som ett principiellt
mål — däremot kan man givetvis
diskutera hur stor överbalansering
av driftbudgeten som är nödvändig i
en aktuell ekonomisk situation. Det är
riktigt, att Hansen i början av 1956 an -

Tisdagen den 28 maj 1957 fm.

Nr 22

såg, att det borde vara en stor överbalansering,
men man kan inte beskylla
honom för att ha ändrat åsikt, såsom
finansministern nyss ville göra gällande.

Just bolagsbeskattningen är ett exempel
på att man inte alltid kan bedöma
frågan om budgetbalanseringen efter
några enkla normer. Många experter är
överens om att den inkomstökning för
statskassan, som åstadkommes genom
den extra bolagsskatten, i många fall
har en rakt motsatt konjunkturpolitisk
effekt mot den som finansministern
åsyftar.

Jag ser att finansministern begär ordet.
Nu är även min replikrätt slut, så
jag har ingen möjlighet att svara honom.
Låt mig till sist bara säga, att det
skulle vara intressant att höra, om jämförelsen
med den amerikanska bolagsbeskattningen
också innefattar det
skattetryck vi har i Sverige efter införandet
av den extra bolagsskatten
och om finansministern har tagit hänsyn
till de övriga skatteregler som gäller
för bolagen. Det vore intressant om
finansministern ville publicera jämförelsen.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern gjorde
vissa jämförelser mellan vårt ekonomiska
läge och läget i Västtyskland och
Schweiz och återvände sedan ett par
gånger till denna jämförelse. Avsikten
var för finansministerns del att hämta
tröst i det faktum, att också andra länder
brottas med svårigheten att hålla
efterfrågan inom resursernas ram. Men
det är en skillnad på den punkten,
nämligen att medan »Die Zeit» talar
om en alarmerande prisökning och
den schweiziska förbundspresidenten
vill väcka folk ur en dröm, tycks
vår ledning i precis motsvarande läge
vilja hyscha för att inte väcka oro. Jag
hänvisar till det resonemang, som herr
Sköldin förde såsom talesman för bankoutskottet.
Här ligger skillnaden. Oppo -

Allmän energiskatt m. m.

sitionen säger precis som »Die Zeit»
och schweiziske förbundspresidenten,
att det behövs en alarmklocka för att
väcka de ansvariga myndigheterna.

Sedan ett par ord om finansministerns
raljanta recension av högerns tro på
nyttan av skattesänkningar. Det heter
att man ännu inte lyckats uppfinna något
perpetuum mobile. Här i landet har
man dock fått bevittna ett sådant: nya
utgifter — nya skatter — nya utgifter
— nya skatter; det är den kretsgång
som det svenska perpetuum mobile
går i. Det har fungerat mycket effektivt.
Vi föreslår emellertid nu en utveckling,
som skulle se ut så här: sänkta skatter —
ökad arbetsvilja och sparvilja — sänkta
skatter — ökad arbetsvilja och sparvilja.
Det är den utveckling som man
har kunnat konstatera i Västtyskland
och som man inte har skäl att spefullt
tillbakavisa i vårt land.

Herr SCHMIDT (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill förklara för
finansministern att när jag tog upp
denna fråga, om att kvitta steriliseringsbeloppen
mot motsvarande del av statsskulden
som nu ligger i riksbanken, så
var jag fullt medveten om att det pågår
en avsaktning i fråga om steriliseringen.
Jag menar, att det ändå kan vara på
tiden att ta upp frågan om en sådan
kvittning. Enligt den senaste riksbanksrapporten
står det på depositions- och
kapitalräkning inne 837 miljoner kronor,
och om jag inte är felunderrättad
är 640 miljoner härav steriliseringsmedel.
Den 25 maj kom det in ytterligare
175 miljoner, och därigenom kom vi
upp till 815 miljoner kronor. Det är ett
så stort belopp, att om denna sterilisering
nu skall upphöra är det inte någon
mening med att så stort belopp står
på var sin sida i riksbankens balansräkning
utan man bör jämna ut dem.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Endast ett kort genmäle

6 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 22

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Allmän energiskatt m. m.

till herr Gustafson i Göteborg. Jag försökte
i mitt första anförande utveckla,
att totalbalansering är en eftersträvansvärd
politik i en konjunktur lik dagens,
som präglas av starkt inflationstryck.
Däremot strävar jag inte efter någon
totalbalansering i en annan konjunktur,
en depressionskonjunktur. Lägg märke
till den nyansen i min utläggning, herr
Gustafson!

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern såg litet
förvånad ut när jag ryckte till i
bänken. Jag blev emellertid förvånad,
när finansministern sade ifrån att han
ville använda dessa steriliseringsmedel
för tjänstepensioner. Så står det inte,
herr finansminister, vare sig i finansministerns
proposition eller i statsutskottets
utlåtande nr 129. Det står tvärtom,
att förslaget icke innebär »något
ställningstagande till frågan om de fonderade
medlens definitiva användning

utan frågan härom lämnas öppen för
beslut framdeles av Kungl. Maj:t och
riksdagen». Man använder också formuleringen
»fondering för framtida pensionsändamål»
— man håller alltså
öppet huruvida det skall vara tjänsteipensionering
eller folkpensionering.
Det är just detta som skiljer partierna i
regeringen. Bondeförbundet har en annan
mening än regeringens socialdemokratiska
del.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig till yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.57.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 28 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Allmän energiskatt m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att överläggningen rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 47, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
175, såvitt densamma avser förslag till
förordning om allmän energiskatt,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner

nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet, jämlikt förut gjord anteckning,
till

Herr HAGBERG (k), som yttrade:

Herr talman! Jag undrar om inte förklaringen
till att den borgerliga oppositionens
ledare i dag var, såsom finansministern
uttryckte det, modesta
och försiktiga, ligger däri att de i själ
och hjärta är ganska tillfredsställda både
med att regeringen har lagt fram ett
sådant här skatteförslag och med de allmänna
rekommendationerna för den
ekonomiska politiken. Man lär nämli -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

gen inte kunna bestrida att innebörden
av detta skatteförslag är att vi tar ett
nytt steg på den indirekta beskattningens
väg. Under en femårsperiod skall
man ta in sammanlagt 2 125 miljoner
kronor genom elskatt och annan beskattning
av energiresurser, och dessa
2 125 miljoner kronor skall enligt den
officiella motiveringen tas in för att
klara investeringar på 1 100 miljoner
kronor för energikällornas utbyggande
och för lagringsanordningar. Nå, man
skall naturligtvis också kompensera investeringsskattens
slopande, vilket kommit
kapitalisterna till godo, och i denna
del blir ju det framlagda förslaget en
klar klassbeskattning. Slutligen är avsikten,
såsom i propositionen framhålles,
att befrämja en stark ökning av investeringsvolymen
och en motsvarande
återhållsamhet beträffande konsumtionen.

Jag tänker på finansministerns uttalande
vid den socialdemokratiska partikongressen
förra året, då han framhöll
att arbetarklassens nya och viktigaste
uppgift blir att ta ansvaret för investeringspolitiken.
Om detta skall ske
genom att man får dra åt svångremmen
eller i varje fafl avstå från en möjlig
standardhöjning, lär det väl inte verka
mera inspirerande och övertygande på
dem som utsattes för denna form av
beskattning.

Skatten på elenergi beräknas för en
tvåbarnsfamilj med en vanlig lägenhet
medföra en utgiftsökning av 45 kronor
per år. Bensinskatten kan för samma
familj, om den har en liten bil och kör
låt mig säga 1 000 mil om året, vilket
väl inte är så onormalt, uppgå till 40
kronor. En cigarrettförbrukning av 50
cigarretter om dagen, vilket väl numera
snarare är regel än undantag för familjerna
i vårt land, innebär en belastning
med kronor 182:50. Om jag till
dessa 270 kronor lägger ökade utgifter
för brännolja eller kol och har i minnet
konsekvenserna av årets beslut i
bostadsfrågan, kommer jag beträffande

Allmän energiskatt m. m.

dessa poster fram till en ökad årlig utgift
av mellan 600 och 800 kronor om
året för en sådan normalfamilj.

Medan årets avtalsförhandlingar pågick
ökade konsumtionsvarupriserna
med 4 procent. Om jag vidare tar hänsyn
till den uppgång som skatterna visar,
kommer jag enbart på detta område
fram till ökade utgifter för normalfamiljen
med ungefär 450 kronor på ett
enda år. Den löneförbättring på 2 procent,
som ägt rum, får ses mot bakgrunden
av dessa förhållanden. Denna förbättring
kan, utslagen på de svenska
industriarbetarnas genomsnittliga inkomst,
uppskattas till ungefär 200 kronor
per år. Den enkla summering jag
här gjort ger till resultat, att en vanlig
arbetarfamilj under detta år berövas ungefär
en tusenlapp genom redan genomförda
prisstegringar, genom det beslut
riksdagen fattat i bostadsfrågan och genom
det nu aktuella beslutet, som det
tydligen finns majoritet för att genomtrumfa.
Om man på detta sätt tar 1 000
kronor från en familj, som har ungefär
11 000 kronor i årsinkomst, innebär det
ju en minskning med närmare 10 procent.
Kan man då säga att detta inte har
något med inflationen att göra? Verkar
inte den fördyring av levnadskostnaderna,
som på detta sätt kommer att äga
rum, direkt eller i varje fall indirekt
ytterligare pådrivande på den inflation,
som man säger sig vilja bekämpa?

Denna återhållsamhet i lönepolitiken
och denna mångsidiga, för att inte säga
allsidiga metod för att fördyra vad som
behövs för att existera genomförs under
en högkonjunktur, under en stark ökning
av profiterna, i ett finansiellt läge
som enligt regeringens förklaring tilllåter
skattesänkningar för de kapitalistiska
företagarna.

Redan på denna grund har vi ansett
det vara omöjligt att stödja det av regeringen
framlagda förslaget och har
därför väckt en motion, i vilken vi yrkar
avslag på regeringens förslag om
energiskatt.

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Allmän energiskatt m. m.

Därtill kommer att denna skatt nu
genomföres trots uttryckliga löften om
motsatsen. Jag påminner om statsministerns
förklaring i förra valrörelsens
partiledarintervju, där han, tillfrågad
av sekreterare Knut Tell, förklarade
följande: »Det förefaller ytterligt osannolikt
att vi skulle genomföra en omsättningsskatt
för närvarande i ett läge
då vi faktiskt kan sänka den direkta
skatten. Vi vill inte göra så, att man
samtidigt sänker den direkta skatten
och ökar de indirekta skatterna.» Ja,
det var statsministerns högtidliga förklaring
i den senaste valrörelsen, en
förklaring som han senare i några
vändningar ytterligare definierade, förtydligade
och underströk. När Knut
Tell pressade statsministern och frågade,
om denne inte ändå trots allt
hade lämnat en liten bakdörr öppen för
en omsättningsskatt eller någon annan
form av indirekt skatt, så sade herr
Erlander: »Ja, man är van vid litet av
varje när det gäller kommunisterna.»

Vad skall vi nu säga om regeringen,
med tanke på att dess främste representant
så uttryckligt inför det svenska
folket i radio förklarade, att det inte
kunde komma på fråga vare sig att införa
en ny omsättningsskatt i år eller
att genomföra någon annan form av indirekt
beskattning? Om jag väljer statsministerns
egna ord, som han skulle
karakterisera kommunisterna med, så
får jag säga: Man får verkligen vänta
sig litet av varje.

Det har redan tidigare under diskussionen
påpekats att regeringen ännu i
finansplanen, som framlades i januari,
svävade på målet beträffande frågan,
om man skulle genomföra begärda skattelättnader
för de kapitalistiska företagarna
och särskilt då slopa investeringsavgiften.
Finansministern har erinrat
därom i den proposition nr 175 som
vi i dag behandlar. Han säger på s. 21:
»Även beträffande företagsbeskattningen
uttalades», (alltså i januari) »att en
omprövning fick anstå till dess det

längre fram kunde överblickas, huruvida
konsumtions- och sparandeutvecklingen
lämnade utrymme för en ökning
av investeringarna.» Nu kommer alltså
en lättnad i företagsbeskattningen, och
enligt finansministerns egen förklaring
måste alltså både sparande och investeringar
visa, att utrymme för denna skattelättnad
finns. Men ett av villkoren för
genomförandet av denna skattelättnad
är, att man bryter det högtidliga löftet
från i höstas och genomför denna energibeskattning.

I en replikväxling före middagen förklarade
finansministern, att regeringen
mycket väl i januari kände till planerna
på och behovet av ett utbyggande av
energikällorna. Men i januari sade regeringen
inte ett ord om denna skatt; i
finansplanen sägs inte ett ord om den.
Det är ganska svårt att låta bli att söka
ett samband mellan denna tystnad och
den då pågående avtalsrörelsen eller att
freda sig för misstanken att tystnaden
betingades av att man inte ville oroa
arbetare och andra löntagare med hotelser
om nya prisstegrande åtgärder.

Regeringen har tidigare vänt sig mot
att vissa statsinkomster reserveras för
bestämda ändamål. Det är väl bara ett
år sedan regeringen med den motiveringen
genomdrev att bilskatten skulle
gå in i statsbudgeten och inte särskilt
fonderas och reserveras för vägbyggen.
Men här återinför man hastigt och lustigt
den princip, som man så sent som i
fjol ansåg förklastlig och ville definitivt
bryta ned.

Ja, herr talman, vi är mot detta. Vi
kan inte förstå och kan inte godkänna
de skäl som förebragts för att man nu
skulle genomföra denna skärpning av
den indirekta beskattningen. Vi anser
att alla de argument, som från socialdemokratiskt
håll rests mot denna indirekta
beskattning, fortfarande kvarstår.

Vi är naturligtvis inte emot att man
utbygger energitillgångarna, men det
kan ske på samma sätt som hittills. Un -

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

der kriget och efterkrigsåren utbyggdes
ju våra elektriska energikällor i en omfattning
som motsvarar en ökning av
elenergitillgången med nära 350 procent
men det var aldrig tal om att man
skulle genomföra en särskild skatteform
för att möjliggöra detta gigantiska utbyggnadsprogram.
Vi kan inte förstå
annat än att en fortsatt utbyggnad av
energikällorna kan äga rum utan att
man söker sådana här nya former för
att pressa upp priserna i syfte att finansiera
utbyggnaden.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till vår motion nr 680 i
andra kammaren, som innebär avslag
på förslaget om införande av energibeskattning.

Eftersom vi också väckt en motion
rörande den ekonomiska politiken, vill
jag säga ett par ord om denna fråga.

Jag påminner då om det av alla kända
faktum, att kronans värde efter kriget
har försämrats med ungefär en tjugondedel
varje år. Det innebär, att man
nu får betala en krona för vad man
1945 bara behövde betala 45 öre för.
Småspararna har på detta finurliga sätt
frånhänts mellan 10 och 20 miljarder
kronor, som hamnat i storfinansens och
statens fickor.

Denna politik har genomförts och hela
tiden motiverats med nödvändigheten
av att finna åtgärder för att hindra inflationen.
Men alla försäkringar och
löften om bestämda och framgångsrika
åtgärder för att hejda inflationen har
ledsagats av konkreta åtgärder som har
befordrat denna inflation.

Man har avskaffat de hinder i form
av regleringsanordningar o. d., som tidigare
försvårade den kapitalistiska
spekulationen. Man har slopat priskontrollen,
man har i realiteten gjort våra
utlandsvalutor fria och disponibla för
importörerna, man har åt den enskilda
företagsamheten givit praktiskt taget
obegränsad frihet att disponera dessa
tillgångar, och dessutom har staten nedskrivit
växelkursen gentemot dollarn

Nr 22 85

Allmän energiskatt m. m.

med 44 procent, varefter vi fick den
s. k. engångsinflationen.

Staten har höjt räntan upprepade
gånger, det har införts nya och indirekta
skatter och avgifter och de tidigare
indirekta skatterna och avgifterna
har höjts ytterligare. Inte mindre än
30 miljoner dagsverken slukas varje år
för militärt bruk och för rustningar.
Praktiskt taget alla bromsar har lossats,
när det gällt att frigöra de prisstegrande
krafterna och ytterligare underminera
kronans värde.

Nu har regeringen funnit sin melodi.
Jag vill inte kalla den en ny melodi, ty
det är den inte, men den har i varje fall
inte tidigare varit en socialdemokratisk
melodi. Jag syftar på propagandan för
nödvändigheten av att spara ändå mera.
Detta har varit det gamla borgerliga
receptet.

Men fakta visar, att det inte är brist
på sparande i det här landet, utan tvärtom
att sparandet har ökat oerhört. Bara
det personliga nettosparandet är ju, enligt
LO, flera gånger större än det var
1946.

Man har vidtagit åtgärder för att uppmuntra
sparandet, och jag tänkte, när
herr Hjalmarson sade att man måste
göra sparandet verkligt lockande: Kan
man vidta mera långtgående åtgärder
än dem som statsmakterna vidtagit?
Jag nämner speciellt de åtgärder, som
riksdagen vidtog för att uppmuntra till
särskilt sparande, vilka innebar, att man
anslog 150 miljoner kronor och för detta
lyckades åstadkomma 5 miljoner kronor
i nysparande.

Det är enligt min mening rena dåraktigheterna
som statsmakterna har lurats
in i av den borgerliga propagandan
och av de borgerliga förslagsställarna.
Vi tror inte på den där patentmedicinen.
Vi anser också, att det inte är vidare
moraliskt att, samtidigt som kronans
värde minskas med 5 procent om
året — det har den gjort varje år efter
kriget — uppmana folk med knappa
inkomster att inte förbruka dessa in -

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Allmän energiskatt m. m.

komster utan vänta till dess, som man
brukar säga på revyer, tian har blivit
en femma.

Nu har det sagts, att denna politik
dock syftar till att upprätthålla full
sysselsättning, och från bankhåll påstås
t. o. m. att vi har överfull sysselsättning
för närvarande. Men ännu så sent
som i april i år hade vi 10 procent
arbetslösa byggnadsarbetare, och jag
tror inte att vi någon gång under förra
året hade mindre än 2 procent av samtliga
fackligt organiserade arbetare upptagna
i arbetslöshetsstatistiken.

Bankoutskottet säger i anledning av
vår motion att utskottet är enigt med
motionärerna på en punkt, nämligen i
fråga om önskemålet om en snabbare
produktionsökning och en stabiliserad
prisnivå. Detta säger utskottet, samtidigt
som man där stöder regeringens åtgärder,
vilka enligt regeringen själv har
lett till en uppbromsning av konjunkturen
och till fortsatta prisstegringar.
Jag tycker det är underligt att regeringen
vill skriva den minskade produktionsstegringen
— endast hälften av
de tidigare efterkrigsårens — på sitt
konto. Jag finner det också underligt
att utskottet har kunnat finna detta välbetänkt.
Men allra mest underligt finner
jag det vara att man i LO:s ledning
anser detta vara i sitt eget och arbetarnas
intresse.

Vi har i vår motion påvisat att produktionsuppbromsningen
sker på konsumtionsområdet.
Finansministern har
också i dag understrukit att den egentliga
expansionen sker på kapitalvaruproduktionens
område, medan inbromsningen
har satt in på konsumtionsområdet.
Från LO-håll har man framhållit
att den privata konsumtionens andel
av nationalinkomsten på bara några år
procent. Detta betyder att en allt mindre
har minskat från 63 till knappt 58
del av de skapade värdena tillfaller de
arbetande människorna här i landet —
framför allt Landsorganisationens medlemmar
— och detta gör det ännu mera

underligt att man på Landsorganisationen
vill fortsätta med denna politik.

Vart tar då den ständigt växande andel
av nationalprodukten vägen, som
inte hamnar på konsumentsidan? Ja, jag
vill påminna om den av finansministern
tidigare — dock inte i dag — lämnade
förklaringen att den hamnar hos företagarna.
Att de borgerliga partierna
är nöjda med en sådan utveckling och
önskar att den skall gå i ännu snabbare
tempo är klart, men jag frågar vilket
intresse regeringspartierna kan ha av
att så sker. Nu svarar man med en ny
variation på ett gammalt tema och säger
att investeringsbehoven är så stora, och
att de kräver en allt större andel. Men
där behoven är störst, nämligen på bostadsområdet,
där blir investeringsandelen
allt mindre. Totalt sett är investeringarna
nu i runt tal fyra gånger så
stora som under 1930-talet. Vi inbillar
oss inte att vi kan hindra investeringarna,
och vi eftersträvar inte detta
heller. Men vad vi vill är för det första
att få en annan fördelning av investeringsmedlen,
och för det andra vill vi
att konsumtionens andel inte skall ytterligare
beskäras.

Detta är kärnan i vår motion om den
ekonomiska politiken. Vi vill att investeringarna
skall sättas in på de områden,
där behoven är störst eller där åtstramningen
försämrar folkets försörjning
t. ex. med bostäder. Vi anser att
de bör sättas in för att stimulera de
näringar som har det svårt i stället för
att inriktas på sådana som expanderar
allra kraftigast. Det finns helt enkelt
ingen anledning varför staten skall medge
investeringar till starkt expanderande
företag, eftersom kapitalet ändå alltid
med en naturlags nödvändighet söker
sig dit. Där behövs ingen ytterligare stimulans.
Däremot har regeringen inte
ägnat den tanken någon uppmärksamhet
att de i dag mest expansiva näringarna
i morgon kanske står i tur att få
vidkännas avsättningssvårigheter — och
vad hjälper då investeringsmedicinen?

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Vi vill inte göra några värdeomdömen
om fenomenet att det är kapitalvaruproduktionen
som i dag har den största
expansionsförmågan, men vi tror att
denna övervikt egentligen är en säker
garanti för nya och långt mera allvarliga
störningar i ekonomien än vad vi
tidigare haft. Vi anser också att konsumtionens
reducerade andel är ett
mycket allvarligare fenomen, utifrån
den synpunkten att vi vill befordra en
fortsatt expansion och en fortsatt högkonjunktur.
Vi tror att både investeringens
inriktning på kapitalvaruproduktionen
och den begränsade konsumtionen
främjar inflationen i stället för att motverka
densamma.

Den knapphet på bostäder som statsmakternas
åtgärder befordrar driver
upp hyrorna, ökar levnadskostnaderna
och minskar kronans värde. Man kan
givetvis begränsa hyresstegringarna lagstiftningsvägen,
men det enda i längden
effektiva medlet är att bygga mera. Därför
föreslår vi i vår motion en sådan inriktning
av bostadspolitiken att knappheten
på bostäder försvinner.

Men om man nu begär att hyror och
räntor skall pressas tillbaka till den nivå
de hade före den stora räntestegringen,
så ökar man efterfrågan på bostäder
—■ enligt en invändning som vi har hört
bland annat från LO- och regeringshåll.
Jag kan inte förstå att detta resonemang
innebär någonting annat än att om hyrorna
hålles på en sådan nivå att vanligt
folk kan betala dem, så behövs det
fler bostäder, och det är den faran man
varnar för.

Men behöver man förfasa sig däröver?
Är det inte tvärtom en farlig väg att med
höga priser hålla tillbaka efterfrågan?
Är det inte omoraliskt? Man säger att
det program som vi formulerat för en
ekonomisk politik i nio punkter inte
skulle verka stimulerande på produktionen
utan skulle hämma densamma.
Men är det verkligen möjligt att en politik,
som syftar till att hindra statligt
begränsande åtgärder beträffande pro -

Allmän energiskatt m. m.

duktionen, skulle verka på det sättet?
Är det möjligt att en politik som tryggar
full sysselsättning skulle verka så? Är
det troligt att slopandet av den nuvarande
ransoneringen av krediter skulle
verka så? Är det antagligt att en ordentlig
priskontroll skulle behöva leda till
dessa resultat? Är en reglering av utrikeshandeln
liktydig med ökade ekonomiska
svårigheter? Innebär en räntesänkning
att produktionen skulle stagnera? Jag

behöver bara ställa frågorna —
de täcker innehållet i denna motion —
för att visa att om den argumentering
är riktig, som man har gjort i utskottsutlåtandet,
då har hela det resonemang,
varpå regeringspolitiken grundats både
efter och även före kriget varit ett resonemang
byggt på illusioner, ett resonemang
som icke varit hållbart. Vi
tror att det man sade tidigare om fördelen
av låga räntor, om nödvändigheten
att reglera utrikeshandeln, om åtgärder
för att begränsa prisstegringar,
om en effektiv priskontroll och om full
sysselsättning etc. ger uttryck för åsikter
som är hållbarare.

Ja, herr talman, på denna grund har
vi ansett att statsmakterna borde göra
en omprövning av denna politik och
undersöka, om man inte kunde komma
ut ur denna trollcirkel av prisstegringar
och fortgående inflation, om man inte
skulle kunna på sådana vägar nå fram
till resultat, som väl alla åtminstone i
ord eftersträvar, nämligen genom åtgärder
som tryggar en full sysselsättning
och en hög levnadsstandard för
det svenska folket.

Jag kommer senare, herr talman, att
i samband med behandlingen av bankoutskottets
utlåtande ställa ett yrkande
i denna fråga.

Härefter anförde:

Herr NETZÉN (s):

Herr talman! Tillåt mig bara att anställa
några reflexioner kring en liten

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Allmän energiskatt m. m.

sidodebatt, som seglade upp här i kammaren
strax före middagsrasten. Det
var finansministern och herr Hjalmarson
som invecklade sig i en rätt intressant
debatt om högerns s. k. skuggbudget.
Det var kanske synd att den debatten
slutade just där. Det vore måhända
intressant och spännande för åtskilliga
inte bara i denna kammare utan för
många medborgare utanför dessa
väggar att försöka följa tanketråden
fram till det »skuggkabinett», som
skulle ansvara för just den skuggbudgeten
i den nya regering, som herr Hjalmarson
så uttryckligen lovade skulle
föra den nya ekonomiska politiken.

Det är dock så att i en labilare politisk
situation tilldrar sig faktiskt oppositionens
uppträdande i största allmänhet
ett större intresse än eljest. Vi har
väl en sådan situation just nu — då
tänker jag uppriktigt talat inte i första
hand på den uppvisning som förekom
här i går —- därför att omständigheterna,
siffermässigt och eljest, har fogat
det på det sättet. Därför är det, skulle
jag tro, av ganska stort intresse att se
en smula närmare på oppositionens
uppträdande i övrigt under den riksdag,
som nu bokstavligt talat lider mot
sitt slut.

Under behandlingen tidigare under
denna riksdag av samtliga huvudtitlar
med tillhörande motioner och utskottsutlåtanden
är det åtminstone en påtaglig
erfarenhet som vunnits. Vi har under
hela denna vårriksdag konfronterats
med rader av reservationer från
den ena oppositionshalvan, den som
herr Hjalmarson kommenderar. Dessa
reservationer har varit det synliga vittnesbördet
om högerns i och för sig lovvärda
ambition att pruta ned statsutgifterna
—- praktiskt taget till vilket
pris som helst.

Herr Hjalmarson har själv nämnt
siffrorna och jag har också en sammanställning
här, som slutar på det
vackra beloppet av 182 464 800 kronor,
varmed man från högerns sida velat

skära ned statsutgifterna. Det må vara
vackert så, men det blir onekligen en
smula betänkligare när man finner att
de största nedskärningarna skulle ha
drabbat social- och kulturhuvudtitlarna.
Därvidlag är högerns meritlista obestridligen
mycket lång; om den också
är imponerande låter jag vara osagt.

En viktigare detalj i bilden är emellertid
att högern hela vägen stött på
ett praktiskt taget kompakt motstånd
i så gott som alla väsentliga nedprutningsaktioner.
I detta motstånd har
också den andra oppositionshalvan ingått,
den som befinner sig under herr
Ohlins kommando. Och därmed är man
alldeles osökt framme vid den mest intressanta
aspekten på frågan i detta
sammanhang.

Vad man än vill ge det för namn
finns det alltid i en parlamentarisk demokrati
något som man med fördel kan
kalla »skuggkabinett» och — jag upprepar
det — i den labila politiska situation
vi har för närvarande är det av
intresse i vida kretsar att försöka urskilja
konturerna, inte bara till herr
Hjalmarsons skuggbudget utan också
till det skuggkabinett, man väl har rättighet
att ana där bakom.

Vi har så sent som i dag fått veta av
oppositionens talesmän, att de skulle
representera ett verkligt och påtagbart
regeringsalternativ. Men hur har då
konturerna till ett bärkraftigt regeringsalternativ
framträtt i praktisk politik
vid denna riksdag? På vilken gemensam
grund skulle högern och folkpartiet
stå i en eventuell materialisering
av sitt skuggkabinett? Det kan ju inte
gärna vara en intern fråga mellan herrar
Hjalmarson och Ohlin, utan det är
ett mycket allmänt och viktigt intresse
för oss litet till mans.

Man fick onda aningar redan under
remissdebatten i början av året -— tillförordnade
högerledaren herr Cassel
ansåg för sin del budgeten vara synnerligen
svag, herr Ohlin ansåg den
vara i starkaste laget. Sedan dess har

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Nr 22

det runnit en jämn och oavbruten
ström av utskottsutlåtanden ned över
våra bänkar, med högern prutande på
punkt efter punkt. Om folkpartiet uttryckt
någon speciell åstundan, har
det mestadels gällt höjningar, där högern
velat pruta. Det tycks vara herr
Ohlins politiska öde att ständigt nödgas
komma med överbud. Exemplen
kunde mångfaldigas. Finansministern
har redan pekat på så väsentliga ting
som högerns negativa inställning till de
nya grundstipendierna —■ det rörde sig
om 9 miljoner kronor — till de 27 miljonerna
för skolmåltider, till de 10
miljonerna till fria läroböcker, till de
5,6 miljonerna till mödra- och hemhjälp,
till 1,8 miljoner för ungdomens
fritidsverksamhet o. s. v., alltsammans
led i en aktiv familjepolitik från samhällets
sida. Jag nämner det bara som
exempel, därför att folkpartiet förklarat
sig — och det finns ingen anledning
att härvidlag ställa sig tvivlande
-— vara anhängare av just en sådan familjepolitik.

Samma skarpa motsättningar har
uppenbarat sig på otaliga andra områden.
Jag skall emellertid inte fresta
kammarens tålamod efter den långa debatt,
som redan förekommit, med att
gå igenom den omfattande listan över
motsättningar mellan de båda oppositionspartierna
på ytterst väsentliga
punkter. Det är emellertid lockande att
låta fantasien leka vidare och föra tanken
till en budgetberedning inom herrar
Hjalmarsons och Ohlins kabinett,
om det skulle foga sig så, att herr Hjalmarson
bleve sannspådd. Ja, redan konstituerandet
av kabinettet skulle nog
vara spännande att uppleva, alldeles
särskilt när departementschefer skulle
tillsättas i social- och ecklesiastikdepartementen.
Jag gissar att den aktiva
kulturpolitik, som exempelvis herr Helén
i folkpartiet företräder, näppeligen
skulle få tillräckligt svängrum med en
kultur- eller finansminister från den
andra oppositionshalvan.

Allmän energiskatt m. m.

Men trots denna djupa och varaktiga
söndring inom oppositionen betygar nu
som så många gånger tidigare herr
Ohlin och herr Hjalmarson, att man i
stort sett är ense om grundvalarna för
en annan ekonomisk politik. Även detta
tal måste vara bedrägligt, om oppositionspartierna
i praktisk politik är så
väsentligt åtskilda som en genomgång
av erfarenheterna vid denna riksdag
visar. Möjligen skall man i rättvisans
namn medge, att åtminstone ett tecken
måhända varslar om att oppositionspartierna
kan finna en metod att komma
närmare varandra. Det skulle i så
fall vara det krav på en besparingskommission,
som folkpartiet så enträget
välsignat. Därmed skulle åtminstone
ett finger, om också inte en hel
hand, ha räckts över till den andra
sidan.

Den mest påtagliga av herr Hjalmarsons
ambitioner är ambitionen att sänka
statsutgifterna, så att man också
kan sänka skatterna. Denna väsentliga
ambition rimmar inte med ambitionen
hos den moatjé, som herr Hjalmarson
förmodligen räknar med för närvarande.
Denna herr Hjalmarsons och högerns
ambition framträder också i den
fråga som dagens debatt gäller, såväl
när det gäller utformningen av den
ekonomiska politiken i största allmänhet
som när det gäller förslaget till
energiavgift i all synnerhet.

Jag har inte velat neka mig nöjet
att i anslutning till den sidodebatt, som
förekom strax före middagsrasten, göra
dessa allmänna reflexioner. Med hänvisning
till den och till de övriga skäl,
som föreburits av utskottets talesmän,
vill jag, herr talman, yrka bifall till bevillnings-,
stats- och bankoutskottens
föreliggande utlåtanden.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det var intressant att
höra att herr Netzén har gjort sig stora

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Allmän energiskatt m. m.

bekymmer för samarbetet i en blivande
regering. Det finns väl en betydligt
mera aktuell fråga nämligen samarbetet
i den regering som finns, den regering
där de båda däri ingående partierna i
går beviljade sig 2 miljoner kronor
vartdera för att kunna bekämpa varandra
under höstens folkomröstning.

Herr NETZÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är herr Gustafson
i Göteborg tacksam för att ha fått tillfälle
att bara nämna att de motsättningar
herr Gustafson tydligen åsyftar ändå
är milda västanfläktar jämförda med
de orkaner, som bokstavligt talat sveper
fram genom oppositionens parlamentariska
underlag.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Att det här innan riksdagen
åtskiljs blir en stor debatt om
ekonomiska ting är ju inte så märkvärdigt.
Man kan ju säga att det är ett bokslut
för denna riksdags vårsession. Det
är en redovisning från regeringens sida,
och det är väl också riksdagens skyldighet
att ta ståndpunkt till den. Här
behandlas ju samtidigt två utlåtanden
av bevillningsutskottet och ett av bankoutskottet
och man kan väl också säga
tre utlåtanden av statsutskottet.

Jag tillåter mig citera litet av vad
finansministern sagt i kompletteringspropositionen
nr 175. Han konstaterar
i denna proposition, att den ekonomiska
utvecklingen i vårt land överensstämmer
med den bild som gavs i den preliminära
nationalbudgeten och i statsverkspropositionen
vid årets början.
Den bedömning, som den preliminära
nationalbudgeten grundade sig på och
som också finansplanen byggde på,
har i stort sett stått sig vid den senare
konjunkturanalysen. Ett särskilt plus
är att enligt den reviderade nationalbudgeten
produktionsökningen nu kan
beräknas bli något större än som tidigare
förutsatts. Jag kan dela finans -

ministerns tillfredsställelse över detta.
Vi kan ju alla vara ense om angelägenheten
av att vi söker öka produktionen.

Finansministern understryker ganska
starkt, att den s. k. avsaktningen i framåtskridandet
fått betraktas som priset
för skyddet av penningvärdet och valutareserven
samt att det fortfarande
gäller att dämpa den inhemska efterfrågan.
Här kommer också kreditpolitiken
in i bilden. Finansministern framhåller
beskärningen av kreditinstitutens
utlåningsmöjligheter som en av de medverkande
detaljerna. Tillämpningen av
kreditpolitiken har varit mycket hård
mot vissa delar av näringslivet — jag
tvekar inte att säga alltför hård. Det
gäller riksbankens strama penningoch
kapitalpolitik i syfte att hindra att
underlag skapas kreditvägen för en ytterligare
inflationistisk påspädning av
expansionstendenserna på investeringsområdet.
Finansministern har här deklarerat
att man kan inte ändra på den
politiken.

Vidare betonar finansministern den
betydelse själva statsutgifternas ökning
respektive minskning har och hur dessa
faktorer inverkar på efterfrågan på
varor och arbetskraft inom landet. Han
säger med eftertryck, att det i nuvarande
konjunkturläge måste vara en
riktpunkt för finanspolitiken att söka
åstadkomma en totalbalanserad budget,
där alla statsutgifter kan täckas av verkliga
statsinkomster. Jag vill gärna deklarera
att jag helt och hållet delar finansministerns
uppfattning på denna
punkt.

Detta gjorde inte herr Ohlin. Han
frågade mycket överlägset vad finansministern
menade med sin totalbalansterminologi
och vad den innersta meningen
vore med detta. Herr Ohlin
gjorde gällande att finansministern ägnade
alldeles för mycken tid åt uppställningar
och budgetredovisningar
o. d. Herr Ohlin sade också, att han
tidigare hade kunnat följa med denna
uppställning, men nu kunde han inte

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Nr 22

göra det, utan han behövde anlita experter.

Jag har tidigare om herr Ohlins
framträdande i dessa stycken sagt, att
herr Ohlin ju är nationalekonom, och
jag har ingen möjlighet att begripa, hur
hans nationalekonomiska sinne och bedömning
kan stämma överens med hans
uppträdande här.

Jag hörde att finansministern tog
upp några exempel. Han nämnde också
landstingens sätt att behandla sina budgetärenden.
Jag vill säga att jag delar
helt och hållet finansministerns uppfattning
därvidlag. Jag har litet erfarenhet
på denna punkt, kanske också
i någon mån om hur kommunerna bedömer
sina möjligheter att balansera
sin budget. Jag kan inte tänka mig,
hur de landsting, som inte har balans
mellan sina utgifter och inkomster, i
framtiden skall kunna klara sina finanser.
Det kan väl i rimlighetens namn
inte finnas någon möjlighet att klara
statens finanser på annat sätt.

Finansministern har inte kunnat förverkliga
målsättningen att totalbalansera
budgeten, detta på grund av de stora
och kostnadskrävande reformer, som
regering och riksdag tidigare beslutat.
Men av redovisningen framgår med all
önskvärd tydlighet, att finansministern
i nuvarande läge strävar efter att nå
detta mål. Han talar här om möjligheterna
att skattevägen förbättra budgetläget
och anser sig vara tvungen att
förorda en viss skattehöjning.

Såsom finansministern mycket riktigt
påtalar, finns det ofta hos dem, som
kanske ivrigast talar om nödvändigheten
av att sänka skatterna, en viss benägenhet
att i allmänna ordalag peka
på utgifter, som borde kunna nedskäras.
Men det är inte ovanligt, att samma
personer t. ex. i riksdagen pläderar
för ökade kostnader på en rad områden,
som de är särskilt intresserade
för. Herr Hjalmarson har ju varit så
ärlig, att han erkänt, att i detta stycke

Allmän energiskatt m. m.

har också högern många gånger i år
medverkat.

Inom parentes vill jag emellertid
säga, att jag anser att beskattningens
princip och det svenska folkets urgamla
s. k. bevillningsrätt innebär, att man
skall ta ut de skatter, som behövs för
de utgifter man anser vara nödvändiga,
och varken mer eller mindre. Om folkets
valda ombud här beslutat om utgifter,
som de anser nödvändiga, tillkommer
det väl också dem med all
nödvändighet att se till att dessa utgifter
kan betalas. Skall man betala nödvändiga
utgifter, så måste man se till
att det finns tillräckliga inkomster.
Detta anser jag som sagt vara skattesystemets
princip, som det inte går att
rubba. Jag kan inte förstå dem som förfäktar
åsikten att man kan besluta om
utgifter, som det inte finns täckning
för. Den tanken, som vi mött här
ibland, att man skulle låna sig fram och
skjuta betalningarna av utgifterna på
framtiden, kan jag inte gilla.

Man kan säga, att skattesystemet är
tudelat. Däri ingår dels direkta skatter,
som tas ut på inkomster och förmögenhet,
dels indirekta skatter, som
tas på konsumtionen. I den nuvarande
diskussionen framhålles ständigt att
skattesystemet skulle läggas om. Det
skulle i stället för att som nu tynga
inkomster och förmögenheter läggas
mer på konsumtionen. Därmed avser
man att dämpa konsumtionen, d. v. s.
att hindra allmänheten att konsumera
så mycket som nu. Det är ju riktigt att
konsumtionsefterfrågan varit för stark,
men man tänker tydligen inte alls på
de konsekvenser, som en omsättningsskatt
medför.

Lägger man skatterna på konsumtionen
genom en omsättningsskatt, så stiger
levnadskostnaderna omedelbart, vilket
givetvis genast kommer att verka på
lönerna.

Finansministern har i propositionen
föreslagit, att uttagningsprocenten också
nästa år skall vara 100. Samtidigt

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Allmän energiskatt m. m.

föreslår finansministern en begränsad
omsättningsskatt, energiskatten, som
skall utgå på elkraft och bränslen som
kol och koks, bensin och oljor. I förhållande
till det förslag, som finansministern
presenterade i promemorian
för någon månad sedan, måste man nog
säga att förslaget i propositionen är en
dämpad och nedbantad omsättningsskatt,
kalla det gärna punktskatt. Jag
vill säga att det förslag till energiskatt,
som framlades i promemorian, var
omöjligt att acceptera. I fråga om den
begränsade energiskatt, som nu presenteras
i propositionen, kan jag kanske
säga att jag till nöds kan acceptera den.
Denna punktskatt går till lagring av
olja, utbyggnad av atomkraft för fredligt
bruk och upprustning av elnätet.
Det är egentligen beredskapsåtgärder
för framtida behov.

Jag vill emellertid samtidigt framhålla,
att jag i princip anser omsättningsskatt
vara en felaktig metod. Jag
anser nämligen att det svenska folkets
rätt att sig självt beskatta skall användas
till att beskatta inkomster och förmögenheter,
och man skall inte gå några
omvägar. En inkomst- respektive förmögenhetsskatt
tas ju ut vid källan där
det finns något att ta, men det är ingalunda
säkert att en omsättningsskatt
verkar på det sättet. Lägger man en sådan
på nödvändighetsartiklar, är det
barnfamiljer och personer med små inkomster
som drabbas hårdast, och detta
kan jag inte anse vara rättvist.

I stället vill jag säga till finansministern,
att jag skulle kunna ge min
anslutning till en högre uttagningsprocent,
om detta varit absolut nödvändigt.
Här gäller det ju för finansministern
att på ett eller annat sätt skaffa fram inkomster
på cirka en halv miljard kronor.
I detta sammanhang vill jag erinra
om högermotionen, som yrkar på en
minskning av uttagningsprocenten till
90 under senare hälften av budgetåret.
Folkpartiet går i sin motion en medelväg
och yrkar på en uttagningsprocent

av 95. Högerns förslag betyder för hela
budgetåret en minskning av inkomstskatten
med 5 procent, d. v. s. sammanlagt
en kvarts miljon kronor, och enligt
folkpartiets förslag skulle minskningen
bli litet mindre.

1 motion nr 62 i andra kammaren av
herr Hjalmarson m. fl. heter det, att högern
redovisat möjligheterna för en
utgiftsminskning genom sina motioner.
Dessa motioner är nu avslagna, och i
den mån de inte är det så blir de väl
det, antar jag. Jag skall inte i detta
sammanhang behandla orimligheterna
i högerns resonemang; de har belysts tidigare
här av andra talare, inte minst av
finansministern. Men man kan ju omöjligt
säga att högerns politik är praktisk
politik.

Jag kan emellertid inte låta bli att
än en gång beröra den budgetsammanställning,
som gjorts över ökningar och
minskningar, som föreslagits av riksdagsmän
vid riksdagens början. Det
framgick där att det från högerns sida
yrkats på utgiftsminskningar på 165
miljoner kronor och utgiftsökningar på
175 miljoner kronor. En ökning av utgifterna
med 10 miljoner kronor blir
alltså summan av kardemumman i detta
fall, och under riksdagens gång har detta
läge sannerligen inte förbättrats.

Nu säger herr Hjalmarson, att här
skall föras en annan politik och det
skall vara en annan regering. Jag kanske
får tillåta mig att erinra om, att jag
också personligen har tyckt det. Det
är väl inte fel om jag påminner om att
jag dagen efter valet blev intervjuad
av Svenska Dagbladet, som frågade mig
hur jag såg på valresultatet. Jag sade
då att jag faktiskt tyckte att herr Hjalmarson
kunde få bilda ministär. Jag
undrar hur det skulle ha gått, om herr
Hjalmarson skulle ha fått sin önskedröm
uppfylld och — kanske tillsammans
med herr Ohlin —- fått regera någon liten
tid.

Jag kan i alla fall inte på något vis
förstå, att dessa högerframstötar kan gå

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Nr 22

ihop på något sätt med en realistisk
verklighet.

Under gårdagen fick vi vara med om
vad jag gärna vill kalla ett spex. Oppositionen
menade, att majoriteten hade
begått ett övergrepp mot minoriteten
genom att besluta något, som inte minoriteten
ville. I princip, herr talman, är
förhållandet precis detsamma när det
gäller den ekonomiska politiken och
högermotionerna liksom folkpartimotionerna
och reservationerna. Det råder
väl ingen tvekan om att de blir avslagna.
Är detta också ett övergrepp från
majoritetens sida?

Jag kan inte underlåta att göra den
reflexionen, herr talman, att oppositionen
under gårdagen faktiskt gjorde ett
övergrepp mot demokratien. Demokratiens
princip är väl i all rimlighets
namn att majoriteten av svenska folkets
valda ombud skall besluta om saker
och ting enligt gällande svensk lag?
Anser oppositionen, att man skall sätta
lagen helt och hållet ur kraft och demonstrera,
om författningen tillämpas?
Detta var den egentliga innebörden av
den demonstration, som skedde här i
går kväll.

Jag har tidigare i mitt anförande
nämnt vad finansministern påtalat om
den restriktiva penningpolitiken i syfte
att trygga den samhällsekonomiska balansen.
Jag kan inte underlåta att framhålla
en detalj i den regeringsöverenskommelse,
som träffades i höstas. Enligt
denna skulle hantverk och småföretag
få ett kredittillskott — s. k. supplementär
kredit — på 30 miljoner kronor
samt jordbruk och trädgårdsodling ett
sådant på 50 miljoner kronor ovanpå de
övriga kreditmöjligheterna. Utan tvivel
har dessa åtgärder varit motiverade.
Jordbruket och småföretagsamheten har
ju drabbats hårdast av kreditrestriktionerna.
Vad det gäller hantverk och småföretagsamliet
har kreditgivningen fungerat
ganska hyggligt — jag har påpekat
detta tidigare i samband med behandlingen
av bankoutskottets betänkande

Allmän energiskatt m. m.

— men så har inte varit fallet i fråga
om jordbruket. Om den avsedda hjälpen
skall kunna uppnås är en rättelse
här påkallad. Riksbanken utlämnar
dessa lån så restriktivt, att de inte kommer
till sin rätt. Jag tillåter mig rikta en
framställning till finansministern om
att han i detta stycke hjälper till att
skapa ändring.

Nu vill man emellertid skapa balans i
samhällsekonomien. Man måste instämma
i att detta är en riktig åtgärd.

Jag har vid tidigare tillfällen sagt att
boven i inflationsdramat egentligen är
lönerörelserna. Tydligen befinner jag
mig därvid i gott sällskap, ty finansministern
har ju i dag framhållit att utvecklingen
på lönemarknaden är en av
de faktorer som skapar osäkerhet och
som kan störa balansen. Jag vill också
upprepa vad jag tidigare sagt om att
jag inte förstår vad denna löneskruv
egentligen skall tjäna till. Resultatet blir
ju inte något annat än att man på konstlad
väg söker ta tillbaka det som man
förut gett ut, med en ständig inflationsspänning
som följd. Vore det inte ärligare
av oss alla att erkänna, att denna
taktik är felaktig.

Jag vet att det är fullständigt orealistiskt
att tänka sig att riksdagen skulle
ha gått in för inte bara lönestopp utan
också prisstopp. Jag har emellertid
framfört även den tanken tidigare, och
jag undrar om inte riksdagens ledamöter
skulle kunna hålla med mig om att
läget nu skulle ha varit ett helt annat,
därest man gått in för någonting sådant.
Vi har ju haft ganska kraftiga lönerörelser
under åren 1955 och 1956,
och den som i år kommer till stånd blir
säkerligen inte heller så liten. Om vi
hade kunnat få ett löne- och prisstopp,
hade vi inte behövt ha så stora bekymmer
för samhällsekonomien.

Det råder egentligen en egendomlig
kretsgång i den ekonomiska politiken.
Man har medvetet genom ökade löner
och andra förmåner gett utrymme för
ökade inkomster för vissa grupper —

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Allmän energiskatt m. m.

en annan sak är att inkomstökningarna
alltid utfaller litet ojämnt. Sedan
lägger man på extra pålagor för att
hindra dessa löneökningar att få för
stora skadeverkningar på penningmarknad
och samhällsekonomi. Det hade varit
riktigare att man från början varit
mera återhållsam i fråga om löneökningarna.

Det bör också påtalas att vi nog importerar
en del varor som mycket väl
kan betraktas som umbärliga. Denna
import har fått fortgå alltför ohämmat.
Jag vill här särskilt nämna importen av
bilar och bildelar och andra konkurrensvaror
till våra inhemska tillverkningar
såsom textilier m. m. Det hade
funnits anledning att i detta avseende
överväga en importbegränsning.

För att återgå till energiskatten måste
jag, herr talman, konstatera att den medför
en hel del kostnadsökningar för
jordbruket — jag instämmer fullt i vad
herr Vigelsbo på den punkten sagt. Även
om energiskatten nu är nedbantad, kommer
den ovillkorligen att bli en ytterligare
pålaga på jordbruket, som ju genom
den bundna prissättningen inte
har någon möjlighet att kompensera sig
för sådana pålagor.

Inkomsterna av den energiskatt, som
börjar utgå den 1 juli och som skall uttagas
även på elektrisk energi, skall ju
till en del användas för upprustning av
landsbygdens elnät. Jag instämmer helt
med finansministern och andra som
här understrukit behovet av en sådan
upprustning. Det är meningen att använda
50 miljoner kronor, fördelade på
fem år, för detta ändamål, men enligt
statsutskottets utlåtande skall inte dessa
medel börja utgå förrän budgetåret
1958/59. Jag tycker att det hade varit
riktigare, om så skett redan fr. o. m.
budgetåret 1957/58, alltså samtidigt som
energiskatten börjar uttagas.

Jag har, herr talman, bara velat göra
dessa reflexioner.

Herr talmannen tog nu ledningen av
förhandlingarna.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Med hänsyn till att denna
debatt har pågått i så många timmar
hade jag tänkt avstå från att yttra mig.
Jag skall emellertid be att bara få göra
ett enda litet kort påpekande. Detta gör
jag av den anledningen att vi före middagen
hörde finansministern säga, att
han inte inom den tid, som han nu närmast
kunde överblicka, hade möjlighet
att tänka sig en sänkning av företagsbeskattningen.
Jag vill endast fästa kammarens
uppmärksamhet på det verkligt
allvarliga i att man fortsätter en politik,
som medför att de medel, som skulle ha
använts för att öka rationaliseringen,
i stället tages i anspråk för en offentlig
konsumtion.

Det är emellertid inte endast vi själva
här i vårt land, som har klart för oss,
hur denna politik verkar. Även i utlandet
har detta konstaterats. När den
engelska pappersindustrien diskuterade
sina möjligheter på den fria europeiska
marknaden medförde denna debatt
följande kommentar i tidningen Economist
— jag ber att få citera:

»Den skandinaviska industrien kommer
otvivelaktigt att vilja förvandla en
större andel av sin egen massa till papper
innan den skeppas, men denna
önskan kommer att motverkas av den
svåra bristen på kapital i dessa länder,
en brist som frihandeln knappast kommer
att råda bot på inom avsevärd tid.
Nuvarande vinstmarginaler är små hos
alla de skandinaviska bolagen som lider
under en verkligt tung beskattning.

Intill dess regeringarna övergår till
en mera förnuftig politik gentemot sina
stora industrier så kommer massa- och
papperstillverkarna där inte att bli något
mera allvarligt hot ens mot de brittiska
papperstillverkarnas andel av efterfrågetillväxten
på deras egen marknad.
»

Herr talman! Jag tror, att detta är ett
klart och tydligt bevis för att den politik,
som regeringen för, lätt och snabbt
kan komma att medföra utomordentligt

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Nr 22

allvarliga sysselsättningssvårigheter av
sådana mått, att de kan bli besvärliga att
bemästra, samt att de också på ett mera
accentuerat sätt kan komma att visa på
en tillbakagång av den produktionsökning,
som vi har haft under de senare
åren.

Herr DÅRLIN (h):

Herr talman! Här har i dag serverats
en del taktisk partipolitik. Jag kan inte
underlåta att framhålla hur vi inom
produktionssektorn ser på dagens aktuella
problem.

Finansminister Sträng har talat sig
varm för att bevisa, att vi inom näringslivet
har fått en kraftig produktionsökning
innevarande år — det har nämnts
siffran 3—6 procent. Jag ställer mig
nog litet tvivlande till dessa finansministerns
påståenden, inte minst med
tanke på att hundratusentals mindre

Inkomst per år En land Canada
pund °

1 000 93 97

En inkomst på 1 000 pund motsvarar
ju i svenska pengar en inkomst på
14 400 kronor, vilket är en ganska vanlig
inkomst för en arbetare eller tjänsteman.
Någon kommentar till detta erfordras
ju inte.

Statlig verksamhet bör i princip inrättas
efter räntabilitetsprincipen. För
ett område som energiproduktionen innebär
det bl. a. att prissättningen bör
vara marknadsmässig, d. v. s. priset på
elkraft bör sättas så, att jämvikt uppstår
mellan tillgång och efterfrågan.
Akut eller potentiell elkraftsbrist är
inget annat än ett tecken på att priset
är för lågt.

Det förefaller mig som om förslaget
om energiskatt inte är grundat på någon
utpräglad omsorg om energiförsörjningen.
I departementspromemorian
trycker man på nödvändigheten av att
förbättra eldistributionen på landsbygden,
och att en sådan är av behovet
påkallad vill jag gärna hålla med om.

Allmän energiskatt m. m.

och medelstora företag icke har haft
möjlighet att förnya eller underhålla
sin maskinpark på grund av den kreditpolitik
som regeringen har fort och för.

Jag skulle här vilja något penetrera
frågan om elkraftsbeskattningen och
dess verkningar på näringslivet, men
innan jag gör det skulle jag vilja -— det
tycks ju vara vanligt här i kammaren
— citera ett tidningsuttalande. I sitt
nummer för den 13 april 1957 skriver
MT bland annat följande om skattetrycket
i olika länder: »Med utgångspunkt
från de senaste skattelättnaderna i Storbritannien
gör Financial Times en jämförelse
mellan beskattningen inom skilda
inkomstklasser i olika länder. Man
utgår från en inkomst som är intjänad
av en familjeförsörjare med barn i åldern
11—16 år. Inkomsten anges i engelska
pund (1 pund = 14:40 sv. kr.).

Vad som återstår i procent efter skatt i:

USA Belgien V-Tyskland Sverige

97 90 84 79

Men det väsentliga i dessa sammanhang,
en snabbare utbyggnad av vattenkraftverken,
har promemorieförfattaren helt
förbigått. För närvarande råder som
bekant risk för elransonering i händelse
av torrår, och härutöver har många industriföretag
nekats kontrakt på ökade
kraftleveranser. Detta har ju sin grund
i att kraftverksindustrien inte har erhållit
tillräckligt finansieringsutrymme
på grund av regleringen av kapitalmarknaden.
Jag skulle haft viss förståelse
för energiskatten, om den avsett
att garantera en utbyggnad av vattenkraftverken,
men detta beröres vare
sig i departementspromemorian eller
av finansministern.

Energiskatten är en högst olämplig
form av indirekt beskattning. En sådan
är ju avsedd att drabba konsumtionen.
Energiskatten kommer däremot också
att medföra en avsevärd belastning på
produktionen.

För de producerande företagens del

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Allmän energiskatt m. m.

har beskattningen, även med bortseende
från investeringsavgiften, så pressats i
höjden, att varje ytterligare skattebelastning
på produktion och distribution
är skadebringande. Kravet på en lättnad
i företagsbeskattningen måste tvärtom
snarast tillgodoses.

Ur principiella synpunkter måste det
anses felaktigt att genom beskattning av
den för produktion erforderliga energien
öka produktionskostnaderna och
därmed försvaga de svenska företagens
konkurrenskraft på såväl export- som
hemmamarknaden.

Det är särskilt anmärkningsvärt, om
man här i landet med våra i förhållande
till konkurrentländerna höga bränslepriser
ytterligare skulle öka energikostnaden
genom en speciell beskattning,
till förfång för icke blott exportindustrierna
utan även åtskilliga på hemmamarknaden
arbetande industrier. Det
bör bemärkas, att gränsen mellan exportindustrier
och hemmamarknadsindustrier
mer eller mindre kommer att
utplånas, i den mån de aktuella europeiska
integrationsplanerna förverkligas.
Hemmamarknaden får då en långt
kraftigare känning av den utländska
konkurrensen.

I kompletteringspropositionen avfärdar
finansministern detta i stort sett
med en axelryckning. Han finner att
farhågorna för ett försvagat konkurrensläge
gentemot utlandet är överdrivna
och framhåller, att i den mån den
svenska industriens konkurrensläge gentemot
utlandet försvagas, så beror detta
på kostnadsutvecklingen i utlandet. Enligt
finansministerns uppfattning skulle
det visst inte finnas någon anledning
anta, att kostnaderna även inklusive
energiskatten skulle få en sämre utveckling
i Sverige an i andra länder. Detta
påstående saknar dock närmare motivering.

Finansministern tycks tro, att det
internationella konkurrensläget för vår
del plötsligt kommer att förbättras vid
halvårsskiftet så att industrien väl tål en

energiskatt då. Den svenska industrien
är knappast så trosviss på denna punkt
som finansministern.

Finansministern säger ytterligare, »att
den föreslagna skattens kostnadshöjande
effekt i icke ringa utsträckning torde
motverkas genom att företagen kan antas
komma att öka sina ansträngningar
att nå en god bränsleekonomi». Tror
verkligen finansministern, att industrien
inte ständigt strävar hårt för att förbättra
bränsleekonomien utan hjälp av
särskilda extra skattebördor?

Jag framhöll att energiskatten i hög
grad drabbar produktionen. Därmed
blir den också en form av företagsbeskattning
och till yttermera visso en
mycket olämplig form av företagsbeskattning.
Den skulle liksom fallet varit
med elskatten drabba företagen utomordentligt
ojämnt och nyckfullt.

Här skall endast framhållas, att småindustrien
återigen fått sitta emellan.
Förbrukare av mindre än 40 000 kWh
elektrisk kraft om året är numera befriade
från elskatt. Förutom de s. k.
borgerliga konsumenterna gäller det nu
framför allt småindustrien. Genom att
elskatten utvidgas att gälla även denna
konsumentgrupp — visserligen enligt
en lägre skattesats — erhåller såväl
småindustrien som jordbruket relativt
sett en extra börda. I den mån man
över huvud taget skall tala om kompensation
genom bortfall av investeringsavgiften,
betyder detta även en
relativt sett mindre lättnad för de allra
minsta företagen. Investeringar upp till
30 000 kronor om året är ju numera
befriade från investeringsavgift.

Om jag nu tycker att småföretagarna
och jordbrukarna blir särskilt utsatta
av energiskatten, så vill jag också understryka,
att den inte är rimlig ur de
större företagens synpunkt heller. Vad
som sker är att man ersätter den tidigare,
uttryckligen tillfälliga elskatten
med en permanent lika stor skatt på
elenergi, en ny skatt som endast skiljer

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Nr 22

sig från den gamla genom namnet och
sin obegränsade giltighetstid.

När det gäller elenergien kan jag emellertid
till nöds gå med på en begränsad
beskattning. Regeringspolitiken har här
fört oss in i ett tvångsläge, där vi endast
har att välja mellan två onda ting.
Det ena är risken för en elransonering
till följd av regeringens missriktade
kreditpolitik, som skapat kraftverlcssektorns
nuvarande finansieringssvårigheter.
Det andra är en ny skattebörda
för att klara industriens elkraftsbehov
och därmed förhindra ett produktionsbortfall.
Det är att märka att den elavgift
som vi föreslår i motion nr 683
i denna kammare, i vissa väsentliga avseenden
skiljer sig från propositionen.
Dels är skattesatsen lägre. Dels, framför
allt, skall de influtna medlen gå till en
särskild fondstiftelse för att utlånas till
byggande av kraftverk. Energiskattemedlen
däremot kommer som andra
skattemedel att inflyta direkt i budgeten
och användas i statens allmänna
rörelse. Att de på något sätt skulle komma
särskilt kraftverkssektorn till godo
har vi inget belägg för.

Jag vill sluta med att säga att jag tillstyrker
en begränsad särskild elavgift
endast därför att regeringen ej tycks
ha för avsikt att underlätta elenergiförsörjningen
inom ramen för sin nuvarande
politik. Det behövs en friare ekonomisk
politik för att undvika skattehöjningar,
men regeringen syns ej vara
mäktig att förnya sitt tänkesätt, och då
måste vi hanka oss fram med skattehöjningar
för att inte komma i ett katastrofalt
försörjningsläge på elkraftområdet.
Jag yrkar alltså bifall till reservation
nr I i bevillningsutskottets betänkande
nr 47.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Innan jag kommer in
på det avsnitt av detta ärende där jag
är direkt engagerad, djärvs jag att med
några ord blanda mig i den skattepoli -

Allmän energiskatt m. m.

tiska debatt, som programenligt spelats
upp. Jag kan i det sammanhanget
inte låta bli att uttala, att jag kände en
förvåning över det anförande som vi
nyss hörde. Det var en passus i den
föregående talarens anförande som jag
inte kunde uraktlåta att observera. Han
anmärkte på att det varken i departementspromemorian
om energiskatten
eller i den proposition som nu föreligger
till behandling har signalerats en
snabbare utbyggnad av vattenkrafttillgångarna
i vårt land. Det är anmärkningsvärt
att detta kommer från en talesman
för det parti, som under fjolårets
riksdag röstade för ett lägre anslag
till utbyggnaden av vattenkraften
i vårt land. Om herr Dårlin uttalade
detta som en protest mot högerns inställning
i fjol kan jag förstå honom,
men såvitt jag kunde finna gjorde han
det för att kverulera och anmärka på
att regeringen anslagit för litet.

Efter detta tillåter jag mig att även
något dröja vid den skuggbudget som
diskuterats här i dag. Jag utgår då
från de speciellt lokala synpunkter som
jag svårligen kan undgå att lägga på
frågorna. En genomgående tendens i
den skuggbudget som högern har presterat
är en övervältring av utgifter
från staten på kommunerna. Herr Hjalmarson
har ju här i dag sagt, att vi
måste få kommunerna att sänka sina
kostnader. Detta har angetts vara motivet
för de förslag som högern har presterat.
Jag tillåter mig att komma med
ett konkret exempel på vad högerns
förslag innebär.

I skuggbudgeten redovisas bl. a. en
s. k. inbesparing på ett rätt högt belopp,
26 200 000 kronor, genom förslaget
om slopande av statsbidraget till
skolmåltidsverksamheten. Vilka konsekvenser
skulle detta medföra för våra
kommuner? Med gårdagens post erhöll
jag 1956 års budgetredovisning för den
norrbottenskommun jag tillhör. Av densamma
framgår, att kommunen under
detta år erhöll ett statsbidrag för skol -

7 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 22

Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Allmän energiskatt m. m.

måltidsverksamheten på 48 913 kronor.
Detta innebär ett belopp som, om högerns
förslag i år skulle ha varit en
realitet 1956, skulle ha framtvingat en
utdebiteringshöjning i vår kommun på
icke mindre än 1 krona 13 öre per
skattekrona. I realiteten betyder denna
enda delpost i högerns förslag, för det
stora flertalet av kommunens invånare,
en större höjning av den kommunala
beskattningen än vad den statliga skatten
sänks med enligt förslaget om den
tioprocentiga sänkningen. Det är mot
bakgrund av detta förhållande ganska
naturligt att jag inte attraheras av de
såpbubblor i fråga om skattesänkning
som högern har presterat.

Herr talman! I anslutning till regeringsförslaget
om energiskatten har jag
tillåtit mig att väcka en motion. Jäg
har därvid pekat på det förhållandet
att med förslaget följer en förhållandevis
hårdare belastning för Norrlands
befolkning och näringsliv. Den omständigheten,
att Norrland har mer av
mörker och kyla samt längre avstånd,
gör med naturnödvändighet att energiförbrukningen
måste bli större per capita
i denna landsdel. En generell skatt
som den föreslagna drabbar då öven
förhållandevis hårdare i dessa bygder.
I motionen föreslogs därför åtgärder
för att neutralisera dessa mindre önskvärda
verkningar av förslaget. Därom
anför utskottet bl. a. följande: »Även
utskottet finner det angeläget att åtgärder
vidtagas för att följa utvecklingen
av näringslivet i övre Norrland. Utskottet
vill även understryka vikten av att
frågan tas under prövning när resultatet
av den nyss nämnda utredningen
föreligger.»

Jag konstaterar med tillfredsställelse
att utskottet finner det angeläget att
åtgärder vidtas och understryker vikten
av att frågan tas under prövning. I
fråga om tidpunkten härför, vilken ju
skjutits på framtiden, kan jag icke vara
helt tillfredsställd. Energiskatten beslutas
antagligen i dag. Då borde helst

det av mig aktualiserade problemet
samtidigt ha varit klart för lösning.
Med all uppskattning av de positiva
uttalanden som gjorts både av departementschefen
och utskottet kan jag
därför ej uraktlåta att yrka bifall till
motion 678 i denna kammare. Som
jag samtidigt är tillräckligt mycket realist
för att räkna med att utskottets
förslag även blir riksdagens beslut, tilllåter
jag mig därutöver att till departementschefen
uttala en vädjan, att vad
som är möjligt att göra för att snabbt
nå fram till konkreta förslag härvidlag
även skall bli gjort.

Herr talman! Jag ber vid behandlingen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 47, punkt 4, att få yrka bifall till
motion nr 678 i denna kammare.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har yrkat avslag
på förslaget om energiskatt men har
i en motion föreslagit, att skatteuttaget
skall höjas till 110 procent. Jag vidhåller
nämligen den uppfattning som jag
under ett flertal år har hävdat här i
riksdagen, nämligen att räntehöjningar,
punktskatter och andra indirekta skatter
inte förmår att styra en konjunktur
och heller inte passar som medel i en
ekonomisk politik i ett modernt samhälle.
Jag vill erinra om att jag vid
olika tillfällen sagt ifrån här i kammaren,
att det är optimistiskt att tro att
den fulla sysselsättningens samhälle
skall kunna avvärja inflationsrisken
eller skaffa pengar till nödvändig verksamhet
genom olika punktskatter. Det
synes som om man försökt lösa de ekonomiska
problemen i dagens samhälle
med medel som var lämpliga i den ekonomi
vi hade för cirka 50 år sedan, och
när det är tal om att företa en ändring,
sägs det bara att frågan är politiskt
omöjlig att lösa.

Nu har man återigen föreslagit punktskatter
för att skaffa pengar till investeringar
för energiframställning och

Tisdagén den 28 maj 1957 em.

Nr 23

till andra samhälleliga åtgärder. Jag
har den uppfattningen att vi behöver
offra miljoner och åter miljoner för
att bygga ut atomkraftverk, vattenfall
m. m., och där bör samhället inte pruta.
Jag anser också att vi hör satsa mer på
forskning och teknisk utbildning för att
kunna bygga ut vårt näringsliv i olika
avseenden.

När det gäller att få medel till allt
detta säger man det ena året att vi skall
sänka den direkta skatten med 375 miljoner
kronor och det andra året föreslås
skattesänkningar på cirka en halv
miljard i fråga om den direkta skatten,
men dessutom beslutas punktbeskattningar,
som ytterst kommer att innebära
att skattesänkningen på den direkta
vägen elimineras för de bredare
folklagren och kanske resulterar i en
försämring, när punktskatterna skall
genomföras i det levande livet.

Jag har i min motion påpekat att
arbetarrörelsen har visat stor återhållsamhet
i sina lönekrav, och det är icke
möjligt att genomföra dessa punktskatter
utan att de får återverkningar på
hushållens utgifter. De kommer därför
att sätta i gång en ny penningrullning
med en ny inflationsrörelse, vilket vi
ju här skulle söka förhindra.

Jag har därför den uppfattningen,
att vi bör akta oss för att fortsätta på
de indirekta punktskatternas väg och
i stället bör vi övergå till någonting
annat. Jag har i min motion påpekat
att dessa punktskatter har en direkt
skadlig inverkan på svensk industri
och företagsamhet. Ett företag måste
nämligen planera sin verksamhet några
år framåt, ty det räknar in bolagsskatter
och andra kända skatter i produktionskalkylen.
Om det nu under en relativt
lång tidrymd vid olika tillfällen
händer att punktskatter tillgripes utan
någon förvarning, kan svensk industri
tillfogas obotliga skador just genom att
åtgärden kommer så plötsligt. Det år
bättre för både de lägre inkomsttagarna
oe''lV för svenskt näringsliv över huvud

919

Allmän energiskatt m. itt.

taget att staten söker ta ut pengar genom
direkt beskattning. Vid full sysselsättning
och högkonjunktur kommer
människorna inom och utom riksdagen
icke att handla ekonomiskt förnuftigt,
utan man kommer alltid att ta ut för
mycket på lönesektorn. Om samhället
då skall kunna styra konjunkturer,
måste de direkta skatterna vara bättre
lämpade och lättare möjliggöra ingripanden
från samhällets sida.

Jag anser att vi bör sluta upp med att
prata om att det inte är politiskt möjligt
att ta ut skatter på den direkta vägen,
när det är politiskt möjligt att beträda
punktskatternas väg. Vi tvingas
förr eller senare att försöka styra konjunkturen
medelst den direkta skatten.

Jag vill också passa på tillfället att
framhålla för finansministern och riksbanken,
att den fortgående räntehöjningen
är en olycka för land och folk.
Förr kunde man styra det ekonomiska
livet genom att ändra räntesatserna,
men för närvarande skulle en räntehöjning
vara direkt skadlig för både samhälle
och de enskilda individerna. Jag
hoppas att myten om räntans betydelse
har spelat ut sin roll i det moderna
samhället och att man förstår, att andra
medel måste tillgripas om man skall
kunna styra det ekonomiska livet. Vi
bör sluta upp att gå denna hoppiga väg.

Det finns folk både här i riksdagen
och annorstädes som talar om att skatterna
måste ned till varje pris, men de
är samtidigt medvetna om att företagen
måste stå rustade för att kunna
möta de krav som ställs i den tid vi
nu lever i. Jag anser att även samhället
bör skaffa sig ekonomiska resurser
i vida större omfattning än nu. Det
hade varit rimligt att föregående år, i
stället för att sänka skatterna, besluta
om ett skatteuttag av 110 procent och
vidhålla detta skatteuttag även nu. Jagvill
vädja till finansministern att tänka
om på detta område, och jag önskar att
även riksbanksledningen kunde inse,
att räntevapnet för närvarande är livs -

100 Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Allmän energiskatt m. m.

farligt. Vi måste beträda den direkta
skattehöjningens väg.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till motion 11:685. Jag gör
det i den bestämda uppfattningen, att
vi genom att ta in 500 å 600 miljoner
kronor i direkt skatt skall kunna klara
energiförsörjningen. Vi skulle då även
kunna ge pengar till bostadsbyggandet
och över huvud taget kunna skapa ekonomiska
resurser för samhället att föra
en progressiv och vettig politik.

Herr DÅRLIN (h):

Herr talman! Jag vill endast till herr
Larsson i Hedenäset säga att vad högern
röstade emot i fjol ej har med den i dag
aktuella situationen att göra. I dag talar
vi om en ny pålaga, en beskattning
av elenergien. Vad jag yrkar är att inkomsterna
från denna skatt skall gå
oavkortade till energiförsörjningens utbyggnad
och inte till någonting annat.
Men här uttages under en 5-årsperiod
725 miljoner kronor mer än vad som
enligt finansministerns uppgift erfordras
för detta ändamål.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde först propositioner
i fråga om utskottets i punkten
A 1) gjorda hemställan, nämligen
på 1 :o) bifall till denna; 2:o) bifall till
den med I) betecknade reservationen
av herrar Hagberg och Nilsson i Svalöv;
3:o) bifall till reservationen nr II) av
herr Spetz m. fl.; samt 4:o) avslag å
utskottets hemställan; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontraproposition i huvudvoteringen
upptog de återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den
med 2:o) betecknade hava flertalets
mening för sig. I fråga om kontrapropositionen
begärde herr Kollberg dock
votering, i anledning varav och sedan

till kontraproposition i den förberedande
voteringen antagits den med 3:o)
betecknade propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten A 1) i bevillningsutskottets
betänkande nr 47 antager det förslag,
som innefattas i den av herrar
Hagberg och Nilsson i Svalöv avgivna
reservationen nr I), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Spetz m. fl. avgivna
reservationen nr II).

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 73 ja och 61 nej,
varjämte 76 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta. Kammaren
hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den under
2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A 1) i utskottets betänkande nr 47,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservatio -

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Nr 22 101

nen nr I) av herrar Hagberg och Nilsson
i Svalöv.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Nilsson
i Svalöv begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 113 ja
och 82 nej, varjämte 15 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten Al).

Punkterna A 2) och A 3)

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten A k)%

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till motionen
11:678; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Beräkning av bevillningarna m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 48, angående beräkning av
bevillningarna för budgetåret 1957/58,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Jämlikt § 40 riksdagsordningen hade
bevillningsutskottet avgivit förslag till
beräkning av de särskilda bevillningarnas
belopp för budgetåret 1957/58 vid
tillämpning av gällande eller vid innevarande
års riksdag fastställda grunder.

På sätt framgår av nästföregående
paragraf hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 175 föreslagit riksdagen att

Beräkning av bevillningarna m. m.

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om allmän energiskatt;

2) förordning om ändrad lydelse av
3 § förordningen den 21 maj 1954 (nr
260) om brännoljeskatt; samt 3) lag om
ändrad lydelse av 16 § lagen den 11
juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror; dels

ock, bland annat, besluta, att
statlig! inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle ingå i
preliminär skatt för budgetåret 1957/58
med 100 procent av grundbeloppet.

Kungl. Maj :t hade beräknat inkomsterna
å driftbudgeten för budgetåret
1957/58 enligt en vid statsrådsprotokollet
fogad specifikation.

Propositionen nr 175 hade i här berörda
delar hänvisats till bevillningsutskottet.
Till de delar propositionen
avsåge de ovan under 1)—3) omnämnda
författningsförslagen hade densamma
av utskottet behandlats i dess
betänkande nr 47.

Till behandling i förevarande betänkande
hade upptagits följande till utskottet
hänvisade, i anledning av proposition
nr 175 väckta motioner, nämligen I)

de likalydande motionerna 1:536
av herr Öhman m. fl. och II: 680 av herr
Hagberg m. fl.;

II) de likalydande motionerna 1:540
av herrar Bengtson och Gustafsson samt
II: 690 av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl.;

III) de likalydande motionerna I: 544
av herr Ohlon m. fl. och II: 687 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 175 måtte besluta
att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avses i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skall ingå i
preliminär skatt för den första hälften

102 Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Beräkning av bevillningarna m. m.

av budgetåret 1957/58 med 100 procent
samt för den senare hälften av samma
budgetår utgå med 95 procent av grundbeloppet»; IV)

motionen 11:682 av herr Hjalmarson
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte, under uttalande av att en
statlig budgetpolitik enligt i motionen
angivna riktlinjer bort och bör föras
samt att en skattesänkning i enlighet
med vad som yrkats i reservation I) till
bevillningsutskottets betänkande nr 41
år 1957 bort genomföras, besluta, att
statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avses i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skall ingå i
preliminär skatt för förra hälften av
budgetåret 1957/58 med 100 procent av
grundbeloppet och för senare hälften
av samma budgetår med 90 procent av
grundbeloppet»; ävensom

V) motionen 11:685 av herr Lundberg.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:310
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:391 av
herr Cassel m. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen måtte antaga ett av dem
framlagt förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

2) de likalydande motionerna 1:370
av herr Ohlon m. fl. och II: 456 av herr
Ohlin m. fl., vari bl. a. hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att 10 § 2 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt
— i fråga om skatten för aktiebolag,
ekonomiska föreningar m. m. — gåves
den lydelse som författningsrummet
hade före den genom förordningen den
3 juni 1955 (nr 300) vidtagna ändringen
att gälla den skatt som skulle påföras
enligt 1958 års taxering.

Såvitt avsåg de inbördes likalydande

motionerna 1:310 och 11:391 samt
I: 370 och II: 456 hade utskottet i detta
betänkande endast upptagit de yrkanden,
som ovan återgivits. Övriga i dessa
motioner framställda yrkanden hade av
utskottet behandlats i andra sammanhang.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte — i anledning

av Kungl. Maj:ts i propositionen nr 175
framlagda förslag angående skatteprocenten
samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 544 av herr Ohlon
m. fl. och 11:687 av herr Ohlin m. fl.,
motionen 11:682 av herr Hjalmarson
m. fl. samt motionen 11:685 av herr
Lundberg, såvitt avsåge skatteprocenten
—- besluta, att statlig inkomstskatt för
skattskyldiga, som avsåges i 10 § 1
mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt för
budgetåret 1957/58 med 100 procent av
grundbeloppet; •

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 310
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:391 av
herr Cassel m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 370 av herr Ohlon m. fl.
och 11:456 av herr Ohlin m. fl., i vad
motionerna behandlats i detta betänkande,

2) de likalydande motionerna 1:536
av herr Öhman m. fl. och II: 680 av herr
Hagberg m. fl., såvitt motionerna behandlats
i detta betänkande, ävensom

3) de likalydande motionerna 1:540
av herrar Bengtson och Gustafsson samt
11:690 av herr Nilsson i Tvärålund
m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C) att bevillningarna för budgetåret
1957/58 måtte beräknas enligt en av
utskottet framlagd specifikation, som i
nedan intagna delar hade följande utseende: -

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Nr 22 103

Beräkning av bevillningarna m. m.

Kronor Kronor

Skatt å inkomst, förmögenhet och rörelse:

Skatt å inkomst och förmögenhet m. m........... 6 100 000 000

• Kupongskatt .................................. 7 000 000

Lotterivinstskatt .............................. 53 000 000

Omsättnings- och expeditionsstämplar m. m....... 75 000 000 6 345 000 000

Automobilskattemedel:

Fordonsskatt .................................. 325 000 000

Bensinskatt .................................... 715 000 000 1 040 000 000

Tullar och acciser:

Skatt å läskedrycker
Statlig nöjesskatt
Energiskatt ........

Postverket (överskott)

47 000 000
60 000 000

315 000 000 3 663 000 000
.......... 17 000 000

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg och Nilsson i Svalöv, vilka

dels ansett, att utskottet under punkten A) bort hemställa, att riksdagen måtte
— i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 175 framlagda förslag angående
skatteprocenten samt med bifall till motionen 11:682 av herr Hjalmarson m. fl.
och med avslag å de likalydande motionerna 1:544 av herr Ohlon m. fl. och
II: 687 av herr Ohlin m. fl. samt motionen II: 685 av herr Lundberg, såvitt avsåge
skatteprocenten — under uttalande, att en statlig budgetpolitik enligt i motionen
II: 682 angivna riktlinjer bort och borde föras samt att en skattesänkning i enlighet
med vad som yrkats i reservation I) till bevillningsutskottets betänkande nr
41 år 1957 bort genomföras, besluta, att statlig inkomstskatt för skattskyldiga, som
avsåges i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för förra hälften av budgetåret 1957/58 med 100 procent av grundbeloppet
och för senare hälften av samma budgetår med 90 procent av grundbeloppet; dels

ock ansett, att utskottet under punkten C) bort hemställa, att bevillningarna
för budgetåret 1957/58 måtte, i anledning av motionen II: 682 av herr Hjalmarson
m. fl., såvitt motionen avsåge beräkning av inkomsterna å driftbudgeten för budgetåret
1957/58, beräknas sålunda:

Kronor Kronor

Skatt å inkomst, förmögenhet och rörelse:

Skatt å inkomst och förmögenhet m. m........... 5 585 000 000

Kupongskatt---(— utskottet) .............. 53 000 000

Omsättnings- och expeditionsstämplar m. m....... 75 000 000 5 830 000 000

Automobilskattemedel:

Fordonsskatt .........................

Bensinskatt ...........................

Tullar och acciser:---(= utskottet) .

Statlig nöjesskatt .....................

Postverket (överskott) ..................

305 000 000

720 000 000 1 025 000 000
47 000 000

60 000 000 3 348 000 000
.......... 17 000 000

104 Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Beräkning av bevillningarna m. m.

II) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg, Gustafson i Göteborg och Anderson
i Sundsvall, vilka

dels ansett, att utskottet under punkten A) bort hemställa, att riksdagen måtte

— i anledning av Kungl. Maj:ts förslag i proposition nr 175 angående skatteprocenten
och med bifall till de likalydande motionerna I: 544 av herr Ohlon m. fl. och
II: 687 av herr Ohlin m. fl. samt med avslag å motionen II: 682 av herr Hjalmarson
m. fl. ävensom motionen 11:685 av herr Lundberg, såvitt avsåge skatteprocenten

— besluta att statlig inkomstskatt för skattskyldiga, som avsåges i 10 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär skatt för den första
hälften av budgetåret 1957/58 med 100 procent samt för den senare hälften av
samma budgetår med 95 procent av grundbeloppet;

dels ock ansett, att utskottet under punkten C) bort hemställa, att bevillningarna
för budgetåret 1957/58 måtte beräknas sålunda:

Kronor Kronor

Skatt å inkomst, förmögenhet och rörelse:

Skatt å inkomst och förmögenhet m. m........... 5 765 000 000

Kupongskatt — -—- — (= utskottet) .............. 53 000 000

Omsättnings- och expeditionsstämplar ............ 75 000 000 6 010 000 000

Automobilskattemedel:---(= utskottet) .................... 17 000 000

III) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist, Kollberg, Nilsson i Svalöv, Gustafson
i Göteborg och Anderson i Sundsvall, vilka ansett, att utskottet under punkten
Bl) bort hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna
I: 310 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 391 av herr Cassel m. fl. samt de likalydande
motionerna 1:370 av herr Ohlon m. fl. och 11:456 av herr Ohlin m. fl.,
i vad motionerna behandlats i detta betänkande, antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av
10 § 2 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 10 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

10 §.

2 mom. Den statliga inkomstskatten
utgör:

a) för svenska---1 mom.:

fyrtio procent av den beskattningsbara
inkomsten, i den mån skatten icke
skall beräknas enligt c) här nedan;

b) för andra svenska ekonomiska
föreningar än sambruksföreningar ävensom
för sparbanker, sparbankernas säkerhetskassa,
Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stads -

liypotekskassa, hypoteksföreningar,
Svenska bostadskreditkassan och bostadskreditföreningar: trettiotvå

procent av den beskattningsbara
inkomsten;

c) för försäkringsanstalter,--—-

inkomsten; samt

d) för andra skattskyldiga än dem
som avses i 1 mom. eller under a), b)
eller c) här ovan:

femton procent av den beskattningsbara
inkomsten.

Vid tillämpningen av bestämmelserna
under a) och c) här ovan skall iakttagas
att, därest försäkringsanstalt driver
jämväl annan försäkringsrörelse än
livförsäkringsrörelse, skatten skall beräknas
enligt bestämmelsen under c)
allenast beträffande den del av anstaltens
beskattningsbara inkomst, som efter
förhållandet mellan den skattepliktiga
nettointäkten av livförsäkringsrörelsen
och anstaltens sammanlagda

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Nr 22 105

skattepliktiga nettointäkt belöper å livförsäkringsrörelsen.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1958.

IV) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Kollberg, Nilsson i Svalöv, Gustafson
i Göteborg och Anderson i Sundsvall,
såvitt gällde en motionsvis väckt
fråga om införande av en progressiv
skatt å konsumtionsutgifter;

V) av herrar Gustaf Elofsson, Bengtson
och Vigelsbo, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr I) av herr Hagberg
och undertecknad samt till reservationen
nr III) av herr Hagberg m. fl.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr II) av herr
Spetz m. fl., vilken avser uttagningsprocenten
för statlig inkomstskatt, och
vill förena mig med herr Nilsson i Svalöv
i yrkande om bifall till den av herr
Hagberg m. fl. avgivna reservationen
nr III), som avser avskaffande av den
extra bolagsskatten.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början beträffande
punkten A) i utskottets hemställan
propositioner på 1 :o) bifall till
utskottets nämnda hemställan; 2:o) bifall
till den med I) betecknade reservationen
av herrar Hagberg och Nilsson i
Svalöv i motsvarande del; samt 3:o) bifall
till reservationen nr II) av herr
Spetz m. fl. i samma del; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Beräkning av bevillningarna m. m.

Herrar Nilsson i Svalöv och Gustafson
i Göteborg begärde emellertid votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontraproposition i
huvudvoteringen upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den med 2:o) betecknade
hava flertalets mening för sig.

I fråga om kontrapropositionen begärde
herr Gustafson i Göteborg emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten A) i bevillningsutskottets
betänkande nr 48 antager det
förslag, som innefattas i den av herrar
Hagberg och Nilsson i Svalöv avgivna,
med I) betecknade reservationen i motsvarande
del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen
nr II) i denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 78 ja och 58 nej, varjämte
76 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
med 2:o) betecknade propositionen. I
enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punk -

106 Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Den ekonomiska politiken m. m.

ten A) i utskottets betänkande nr 48,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
nr I) av herrar Hagberg och Nilsson
i Svalöv i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Svalöv
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 124 ja och
42 nej, varjämte 46 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Beträffande punkten B) 1) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen
nr III) av herr Hagberg m. fl.;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) 1) i utskottets betänkande nr 48,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

den vid betänkandet fogade reservationen
nr III) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 121 ja och 91 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna B) 2) och B) 3)

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten C

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den med I) betecknade
reservationen av herrar Hagberg och
Nilsson i Svalöv i motsvarande del;
samt 3:o) bifall till reservationen nr
II) av herr Spetz m. fl. i denna del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 3

Den ekonomiska politiken m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m., dels ock
väckta motioner angående utformningen
av den ekonomiska politiken.

I en den 15 mars 1957 dagtecknad
proposition, nr 121, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag med särskilda bestäm -

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Nr 22 107

melser rörande riksbankens sedelutgivning,

dels ock medgiva, att riksbanken
måtte för tiden från och med den 1 juli
1957 till och med den 30 juni 1958 vara
fritagen från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med
rätt dock för riksbanken att, om förhållandena
därtill gåve anledning, före utgången
av nämnda tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fem
motioner rörande utformningen av den
ekonomiska politiken, väckta inom
första kammaren under nr 377 av herr
Ewerlöf m. fl. och nr 379 av herr Ohlon
m. fl. och inom andra kammaren under
nr 465 av herr Ohlin m. fl. (likalydande
med I: 379), nr 468 av herr Cassel m. fl.
(likalydande med 1:377) samt nr 469
av herr Hagberg m. fl.

I motionerna 1:377 och 11:468 hade
hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om tillsättande
snarast möjligt av en utredning
med representanter för olika näringsgrenar
och arbetsmarknadens parter
med uppgift att ingående pröva de
problem av främst ekonomisk-politisk
art, som kan vara förknippade med omställningen
av det svenska näringslivet
inför en anslutning till en gemensam
europeisk marknad».

I motionerna 1:379 och 11:465 yrkade
motionärerna följande:

»1. att riksdagen vid uppdragande av
riktlinjerna för den ekonomiska politiken
måtte beakta de synpunkter vi
ovan anfört;

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om en undersökning
beträffande möjligheterna att genomföra
sådana åtgärder för stimulans
av det frivilliga sparandet, som icke är
tillräckligt utredda för att bli föremål
för beslut vid årets riksdag, varvid särskild
uppmärksamhet ägnas möjligheten

Den ekonomiska politiken m. m.

att genomföra penningvärdesäkring åt
det långfristiga sparandet, främst bankoch
försäkringssparandet; samt

3. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om undersökning
av det allmännas möjlighet att genom
ändring eller komplettering av rådande
lagstiftning underlätta tillkomsten av
aktiesparklubbar, investeringsbolag eller
investeringsfonder med låga aktievalörer
eller andra liknande institutioner
i avsikt att skapa en fördelaktig
form för mindre inkomsttagares sparande
och öka tillgången på aktivt kapital.
»

I motionen 11:469 slutligen hemställdes
att riksdagen i skrivelse till regeringen
måtte begära en sådan förändring
och inriktning av den ekonomiska
politiken, som angåves i ett i motionen
framlagt program i nio punkter.

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 121;

2) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört i fråga om riktlinjerna för
den ekonomiska politiken;

3) att de likalydande motionerna
1:377 och 11:468 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

4) att de likalydande motionerna
1:379 och 11:465 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda; samt

5) att motionen II: 469 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, De Geer, Mannerskantz,
Schmidt, Eegnéll och Boija, vilka ansett
att utskottets yttrande bort ha i reservationen
angiven lydelse samt att utskottet
bort hemställa

1) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 121;

2) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört i fråga om riktlinjerna
för den ekonomiska politiken;

108 Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Fondering för framtida pensionsändamål

3) att de likalydande motionerna
1: 377 och II: 468 måtte anses besvarade
genom vad sålunda anförts;

4) att i anledning av de likalydande
motionerna 1:379 och 11:465 riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa att den undersökning, som i
motionerna begärts under punkt 3 angående
vidgat aktiesparande, måtte
uppdragas åt den utredning, varom
riksdagen nyligen i enlighet med bevillningsutskottets
hemställan i dess betänkande
nr 32 detta år hos Kungl.
Maj:t anhållit;

5) att motionen II: 469 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till vad utskottet föreslagit.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion II: 469.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; samt 3:o) bifall till
motionen II: 469; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Schmidt begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den med 2:o)
betecknade propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Schmidt begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 120 ja och 92 nej, varjämte en
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Fondering för framtida pensionsändamål

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
129, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning om
anslag för budgetåret 1957/58 till Fondering
för framtida pensionsändamål
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 under femte huvudtiteln (punkt 110,
s. 325 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3
januari 1957) föreslagit riksdagen att
till Fondering för framtida pensionsändamål
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
anslag av 275 000 000 kronor att liksom
motsvarande anslag å 275 000 000 kronor
för innevarande budgetår överföras
till den fr. o. m. samma budgetår inrättade
särskilda pensioneringsfonden.

Ifrågavarande fondbildning hade tillkommit
i syfte att lägga en finansiell
grund för en blivande pensionsreform,
och anslaget för innevarande budgetår
hade anvisats såsom en första insats till
fonden. Departementschefen hade räk -

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Nr 22

109

nät med att en på allmänna pensionsberedningens
betänkande grundad proposition
skulle kunna föreläggas årets
riksdag och ansett lämpligt, att de finansiella
förutsättningarna för en pensionsreform
ytterligare förstärktes under
nästa budgetår. I likhet med vad
som beslutats för innevarande budgetår
borde för ändamålet tagas i anspråk de
medel, som under budgetåret 1957/58
beräknades inflyta genom den av 1955
års riksdag beslutade höjningen av skattesatsen
för aktiebolag, ekonomiska föreningar
m. fl., varvid dessa medel, vilka
även för nästa budgetår beräknas till
275 milj. kronor, borde tillföras särskilda
pensioneringsfonden med redovisning
över förevarande anslag. De
fonderade medlen borde komma till den
användning, som Kungl. Maj :t och riksdagen
framdeles bestämde. Beträffande
placering och förvaltning i övrigt av de
fonderade medlen borde gälla vad som
f. n. härom vore föreskrivet, bl. a. att
medlen tills vidare skulle placeras på
särskilt konto i riksbanken.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Svenson m. fl. (I: 171) och den andra
inom andra kammaren av herr Hansson
i Skegrie m. fl. (II: 219), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
det under punkt 110, femte huvudtiteln,
föreslagna anslaget av 275 000 000 kronor
måtte anvisas till Fondering för
framtida folkpensionsändamål.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:171 och 11:219 till Fondering för
framtida pensionsändamål för budgetåret
1957/58 under femte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 275 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ivar Johansson, Pålsson
och Rubbestad, vilka ansett att utskottet
bort hemställa att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 171 och

Fondering för framtida pensionsändamål

II: 219 till Fondering för framtida folkpensionsändamål
för budgetåret 1957/58
under femte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 275 000 000 kronor;

2) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng och Cassel,
vilka ansett att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
förevarande förslag ävensom motionerna
I: 171 och II: 219.

Härjämte hade ett särskilt yttrande
avgivits av herrar O hlon, Sundelin, Jacobsson
och Malmborg, fröken Elmén
samt herrar Gustafsson i Skellefteå och
Helander.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som har avgivits
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är avgiven
av herr Ivar Johansson m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! När denna fråga behandlades
i statsutskottet, hade folkpartiets
motion om avskaffande av den
extra bolagsskatten icke behandlats i
kammaren. Vi fogade därför ett särskilt
yttrande till utskottets utlåtande. Nu
har emellertid frågan om den extra bolagsskatten
behandlats, och därför ber
jag att få yrka bifall till reservation nr
1, som är avgiven av herr Ivar Johansson
m. fl.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ivar
Johansson m. fl. vid utlåtandet fogade

110 Nr 22

Tisdagen- den 2S maj 1957 em.

Motioner i anslutning till Kung). Maj:t* förslag till allmän energiskatt m. m.

reservationen nr 1); samt 3:©) bifall
till reservationen nr 2) av herr Ragnar
Bergh m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rnbbestad begärde likväl votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den med 2:o) betecknade
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 129, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
nr 1) av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rubbestad begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 105 ja och 110 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen nr
1) av herr Ivar Johansson m. fl.

§ 5

Motioner i anslutning till Kungl. Maj:ts

förslag till allmän energiskatt m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
136, i anledning av vissa motioner,
väckta i anslutning till Kungl. Maj:ts i
propositionen nr 175 framlagda förslag
till allmän energiskatt m. m.

Till statsutskottet hade helt eller i

vissa delar remitterats följande i anledning
av Kungl. Maj:ts i propositionen
nr 175 framlagda förslag om införande
av en allmän energiskatt väckta motioner,
nämligen dels två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Gustaf Elofsson m. fl.
(I:537) och den andra inom andra
kammaren av herr Hansson i Skegrie
m. fl. (11:681), dels två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Ragnar Bergh och
Svärd (I: 542) och den andra inom
andra kammaren av herr Cassel m. fl.
(11:683), dels två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ragnar Bergh m. fl.
(I: 543) och den andra inom andra
kammaren av herr Cassel m. fl.
(11:684), dels två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ohlon m. fl. (I: 545) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (11:688), dels ock
slutligen två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ohlon m. fl. (I: 546) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 689).

I motionerna I: 537 och II: 681 hade,
såvitt nu vore i fråga, yrkats att förslag
måtte föreläggas 1957 års höstriksdag
om att av energiskattemedlen 10 milj.
kronor finge disponeras redan under
budgetåret 1957/58 för upprustning av
landsbygdens elnät.

I motionerna I: 542 och II: 683 hade,
såvitt nu vore i fråga, hemställts att
riksdagen måtte besluta att bemyndiga
Kungl. Maj:t att förordna om uttagande
av en i motionerna föreslagen elavgift
samt att i enlighet med vad i motionerna
angivits förordna om bildande av en
särskild stiftelse, till vilken genom elavgiften
influtna medel skulle överföras
för att ur densamma utlånas till byggande
av kraftverk i enlighet med vad
i motionerna närmare angivits ävensom
att fastställa stadgar för nämnda stiftelse.

Tisdageti den 28 maj 1S157 em.

Nr 2Z

111

Motioner i anslutning till Kungi. Maj:ts förslag till allmän energiskatt m. m.

I motionerna I: 543 och II: 684 hade
motionärerna hemställt, att riksdagen
måtte i princip besluta, att av inflytande
elavgifter ett belopp av 10 milj. kronor
per år skulle avsättas till kraftledningslånefonden
för utbyggnad och
upprustning av det elektriska distributionsnätet
till landsbygden samt återstående
belopp avsättas till en särskild
stiftelse enligt de i nämnda motioner
angivna grunderna med ändamål att
meddela lån för investeringar i anläggningar
för produktion av elektrisk
kraft.

I motionerna I: 545 och II: 688 hade
motionärerna, såvitt nu vore i fråga,
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till den del av Kungl. Maj:ts förslag
som avsåge skatt å elektrisk kraft
besluta om uttagande av en särskild elavgift
under samtidigt uttalande att
motsvarande medel borde användas —
på sätt som i motionerna angivits — för
utbyggnad av produktionen av elektrisk
kraft samt för upprustning av
landsbygdens elnät.

I motionerna I: 546 och II: 689 hade
motionärerna hemställt, att riksdagen
måtte under hänvisning till de ökade
intäkter för statsverket, som kunna beräknas
inflyta genom den i propositionen
föreslagna skatten å elektrisk kraft
(för nästa budgetår beräknade till 100
milj. kronor) i princip besluta att motsvarande
belopp efter i motiveringen
angivna fördelning skulle avsättas dels
för ökning av statens vattenfallsverks
investeringsanslag för kraftverksanläggningar,
dels till en särskild fond under
statens lånefonder med ändamål att
meddela lån för investeringar i anläggningar
för produktion av elektrisk
kraft, förslagsvis vattenkraftslånefonden,
och dels till särskild fond för utbyggnad
och upprustning av det elektriska
distributionsnätet på landsbygden,
förslagsvis till kraftledningslånefonden.
Vidare hade motionärerna yrkat,
att riksdagen måtte i princip besluta
att för de här föreslagna fondav -

sättningarna i första hand skalle utnyttjas
de förut befintliga utlåningsfonderna
vattenkraftslånefonden samt
kraftledningslånefonden. Slutligen hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla dels att en
översyn måtte ske av gällande utlåningsregler
för ovan angivna fonder,
dels att förslag i anledning av nämnda
översyn förelädes innevarande års höstriksdag
och dels att förslag förelädes
höstriksdagen om erforderliga investeringsanslag
på tilläggsstat för budgetåret
1957/58 enligt ovan angivna grunder.

Utskottet hemställde

I. att motionerna 1:537 och 11:681,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte av
riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:542 och 11:683,
såvitt nu vore i fråga, samt motionerna
1:543 och 11:684 icke måtte av riksdagen
bifallas;

III. att motionerna I: 545 och II: 688,
såvitt nu vore i fråga, samt motionerna
1:546 och 11:689 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Pålsson, Bengtson och
Rubbestad, vilka ansett att dels viss del
av utskottets yttrande bort ha annan, i
reservationen angiven lydelse, dels ock
att utskottet under I. bort hemställa att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 537 och II: 681, såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

2) av herrar Svärd och Nilsson i
Göingegården, fröken Karlsson och herr
Heckscher, vilka ansett att dels utskottets
yttrande i viss del bort ha annan,
i reservationen angiven lydelse, dels
ock utskottet under II. bort hemställa
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:542 och 11:683, såvitt nu
vore i fråga, samt motionerna I: 543
och II: 684, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad dessa reservanter
anfört;

112 Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Motioner i anslutning till Kungl. Maj:ts förslag till allmän energiskatt m. m.

3) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson och Malmborg, fröken
Elmén, herr Widén och fröken Vinge,
vilka ansett att dels viss del av utskottets
yttrande bort ha annan, i denna
reservation angiven lydelse, dels ock
utskottet under III. bort hemställa att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 545 och II: 688, såvitt nu vore
i fråga, samt motionerna I: 546 och
II: 689, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna sålunda
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Vid detta utlåtande är
fogad en reservation av herr Svärd m.
fl. Denna är en direkt följ dreservation
till reservation nr 1 vid bevillningsutskottets
betänkande nr 47. Eftersom nu
riksdagen antagit bevillningsutskottets
förslag och alltså avslagit nämnda reservation,
saknar vi reservanter anledning
att yrka bifall till den vid statsutskottets
utlåtande fogade reservationen nr 2.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1. Den avser att
ge uttryck för en önskan att få en snabbare
utbyggnad av det elektriska distributionsnätet
på landet.

Herr andre vice talmannen MALMBORG: Herr

talman! Under hänvisning till
tidigare anförd motivering ber jag att
få yrka bifall till reservation nr 3, av
herr Boman m. fl.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav i fråga
om punkten I. propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan i denna

punkt dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen nr 1)
av herr Pålsson m. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rubbestad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I.
i utskottets utlåtande nr 136, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
nr 1) av herr Pålsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 86 ja och 40 nej, varjämte
88 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen nr 3) av herr Boman
m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr andre vice
talmannen Malmborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Tisdagen den 28 maj 1957 em. Nr 22 113

Tillsättande av en allmän besparingskommission för översyn av de statliga utgifterna

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten III
i utskottets utlåtande nr 136, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen nr

3) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr andre vice talmannen Malmborg
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 115 ja
och 66 nej, varjämte 32 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Tillsättande av en allmän besparingskommission
för översyn av de statliga
utgifterna

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
137, i anledning av väckta motioner
om tillsättandet av en allmän besparingskommission
för översyn av de
statliga utgifterna.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lindblom och Lundström (I; 547)
och den andra inom andra kammaren
av herr Ohlin m. fl. (II: 686), hade
hemställts, att riksdagen i samband med
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 175 med förslag om komplettering
av riksstaten måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om tillsättande av

en allmän besparingskommission för
översyn av de statliga utgifterna.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:547 och 11:686 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Sundelin, Pålsson, Anders Johansson,
Svärd, Bengtson och Malmborg,
fröken Elmén, herrar Rubbestad,
Widén och Nilsson i Göingegården,
fröken Karlsson, fröken Vinge och herr
Heckscher, vilka ansett att dels visst
avsnitt i utskottets yttrande bort ersättas
med text av i reservationen angiven
lydelse, dels ock utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 547 och II: 686, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad sålunda anförts.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! I detta utlåtande behandlar
statsutskottet en motion om tillsättande
av en allmän besparingskommission
— en motion, som redan under
debatten tidigare i dag omnämnts. Utskottet
har avstyrkt motionen, men till
utskottets utlåtande är en reservation
fogad och i denna hemställes, att riksdagen
må, med bifall till motionerna
I: 547 och II: 686, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört.
Denna reservation har samlat 14
utskottsledamöter.

Man kanske kan säga, att utskottets
utlåtande är välvilligt hållet. I den inledande
delen lämnar utskottet ett referat
av de motiveringar och synpunkter,
som varit vägledande för motionärerna,
och detta göres klart och koncist, varför
jag för att vinna tid, herr talman,
i detta stycke hänvisar till vad utskottet
anfört.

I fortsättningen erinrar utskottet om
att »redan nu en fortlöpande och ingå -

8 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 22

114 Nr 22 Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Tillsättande av en allmän besparingskommission för översyn av de statliga utgifterna

ende granskning av statsutgifterna sker,
såväl vid departementens årliga budgetarbete
som genom vederbörande utskotts
prövning — — — ävensom genom
de statliga revisionsorganens verksamhet».
Vad särskilt beträffar utgifterna
under fjärde huvudtiteln kan, som
det heter, förväntas, att en prövning
kommer till stånd genom den försvarsberedning,
som tillsatts. Vidare erinras
om att utskottet i år, i anslutning till
riksdagens revisorers berättelser, hemställt
om utredning angående statsförvaltningens
arbetsformer samt socialpolitikens
organisatoriska utformning.
Väsentliga förenklingar, säger utskottet,
beträffande bidragsgivningen på skolväsendets
område har skett, varför i
vart fall minskade förvaltningskostnader
på nämnda område torde kunna
uppnås.

Jag vill i detta sammanhang också
erinra om att i motionen namnes om
det beslut riksdagen i år träffat rörande
frågan om de statliga bidragsformerna
vad gäller jordbruksdepartementets
huvudtitel, alltså en översyn som
kommer att företas.

Jag sade tidigare, att utskottets utlåtande
är välvilligt hållet, och jag vill
exemplifiera med en passus i utlåtandet.
Det heter där, att de av motionärerna
anförda synpunkterna finner utskottet
i och för sig beaktansvärda.
Sammanfattningsvis anför dock utskottet,
att det redan nu pågår en verksamhet
av det slag, som enligt motionärerna
bör främjas, varjämte ytterligare åtgärder
i samma syfte torde vara att förvänta.
Med hänsyn bland annat härtill
anser utskottet att motionen ej bör bifallas.

För egen del, herr talman, anser jag
att det anförda närmast talar för ett
bifall till motionen. Just den omständigheten,
att vi har en fortlöpande granskning
och att man erinrar om behovet
av prövning synes mig tyda på att vi
här skulle gå djupare och, som det he -

ter i motionen, »att utvecklingen och
framtidsutsikterna motiverar tillsättandet
av en allmän besparingskommission»,
som får pröva den statliga utgiftspolitiken
från skilda synpunkter.
Området för dess arbete torde i princip
inte böra begränsas i annan mån
än att försvarsdepartementets huvudtitel
får anses bli prövad genom den
försvarsberedning som för närvarande
är tillsatt.

Jag vill i detta sammanhang understryka
vad som vidare är sagt i motionen,
nämligen att särskild uppmärksamhet
bör ägnas åt de statliga bidragsformerna
och förvaltningskostnaderna
liksom att en kommande utredning bör
hålla kontakt med 1956 års rationaliseringsutredning.
Jag vill också understryka
att kontakt bör hållas i fråga om
de förslag om undersökningar och prövningar,
som riksdagens revisorer kan
komma att lägga fram. Sammansättningen
av en sådan besparingskommission
måste tillmätas den allra största
betydelse. Jag tror att det är riktigt
vad som i motionen anförts, att representanter
för skilda politiska meningsriktningar
bör vara med, och att det
också vore av mycket stort värde, om
arbetsmarknadens liksom näringslivets
organisationer vore företrädda i kommissionen.

I en besparingskommission av det här
antydda slaget skulle det bli möjligt att
göra en samtidig prövning och avvägning
av de olika utgifter, som ingår i
statsbudgeten. Detta är inte minst värdefullt
ur den synpunkten att man då
får bättre garanti för att de besparingar,
som kan komma att föreslås är
resultat av en vägning, där olika önskemål
ställts och prövats mot varandra.

Herr talman! Med anförande av dessa
synpunkter ber jag att få yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Heckscher (h) instämde häri.

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Nr 22

115

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i yrkandet om bifall till reservationen.
Jag vill erinra om att detta är ett gammalt
krav från bondeförbundet, som år
efter år framfört dessa synpunkter. Vi
menar att det går lättare att åstadkomma
en besparing, om representanter för
olika partier på ett tidigt stadium kallas
till överläggningar, alltså innan regeringen
har lagt fram något förslag.
Kommer det förslag från regeringen,
anlägges prestigesynpunkter och då är
det hopplöst att få en ändring till stånd.
Men kan man få en samverkan mellan
olika politiska partier på ett tidigt stadium
i syfte att åstadkomma så stora
besparingar som möjligt, kan det finnas
utsikter att nå resultat.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Jag tror att den motivering
som här har lämnats av herr andre
vice talmannen Malmborg är tillräcklig
för att motivera utskottets ståndpunkt.
Det finns en punkt, på vilken vi skulle
kunna tänka oss att göra stora besparingar
och det är på försvaret. Men
samtliga partier är redan representerade
i försvarsberedningen, och då finns
det väl ingen anledning för oss att,
när dessutom statsrevisorerna, statskontoret
och statens organisationsnämnd
följer dessa frågor, tillsätta en särskild
besparingsnämnd med politisk bakgrund.

Herr talman! Med det sagda ber jag
få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
mer övervägande ja besvarad. Herr Rubbestad
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel föl -

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 137, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Rubbestad
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 104
ja och 107 nej, varjämte en av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 7

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Befrämjande
av landsbygdens elektrifiering
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Avskrivning av nya kapitalinvesteringar

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret
1957/58 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckt motion.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

116 Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster — Tjänste- och personalförteckningar
för riksdagens ombudsmäns expeditioner m. m.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
är fogad en reservation av herr
Svärd m. fl. Denna reservation innebär
huvudsakligen redovisning av högerns
besparingsförslag. Enär dessa nu har
avslagits, saknar vi reservanter anledning
att nu här i kammaren yrka bifall
till denna reservation.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 9

Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster Föredrogs

statsutskottets utlåtande
nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret
1957/58 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster jämte i ämnet
väckt motion.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Även vid detta utlåtande
finns en reservation av herr Svärd m.
fl. Denna reservation är ju en följdreservation
till högerns förslag i bostadsfrågan.
Här redovisas nämligen verkningarna
av dessa förslag för såvitt de berör
avskrivningarna av de oreglerade
kapitalmedelsförlusterna.

Då emellertid vårt förslag i bostadsfrågan
inte har vunnit riksdagens bifall,
saknar vi anledning att nu i kammaren
yrka bifall till den vid detta utlåtande
fogade reservationen.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 10

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtande nr 135, i anledning

av Kungl. Maj.ds framställningar angående
vissa avsättningar till budgetutjämningsfonden;
och

bankoutskottets utlåtande nr 15, angående
regleringen för budgetåret
1957/58 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ H

Tjänste- och personalförteckningar för
riksdagens ombudsmäns expeditioner
m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående
ändrade tjänste- och personalförteckningar
för ombudsmännens expeditioner
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Som en av de motionärer,
vilka påyrkat , att också MO-expeditionen
skulle tillföras en kanslichefstjänst
och att byrådirektörstjänsten där
skulle höjas till byråchefstjänst, skall
jag med några korta ord, även om jag
inte har något yrkande att framställa,
motivera motionen. Något yrkande vore
ju lönlöst, då utskottet tyvärr enhälligt
föreslagit avslag på motionen.

Jag vill till en början erinra om att
den av motionärerna föreslagna organisationen
står i full överensstämmelse
med såväl 1955 års sakkunnigförslag
som MO:s egna yrkanden. Jag skall inte
här gå närmare in på de skäl som föranlett
de sakkunnigas och MO:s ställningstagande.
Skälen bör kunna utläsas
ur utlåtandet. Jag vilFbara med stöd
av mina personliga erfarenheter från ett
halvt års tjänst som byråchef hos MO
uttala min anslutning till dessa skäl
och ytterligare tillägga följande.

117

Tisdagen den 28 maj 1957 em. Nr 22

Tjänste- och personalförteckningar för riksdagens ombudsmäns expeditioner m. m.

Vad först angår den begärda kanslichefstjänsten
skulle dess inrättande kunna
medföra den stora fördelen, att MO:s
närmaste medhjälpare komme att betrakta
sin befattning som en verklig
sluttjänst, så att tjänsten inte som hittills
skulle behöva byta innehavare
vart eller vartannat år. Hittills har
nämligen byråchefstjänsten hos MO, i
varje fall på senare tid, bara haft karaktären
av ett kortvarigt mellanspel i
vederbörandes ordinarie domarkarriär.
Att detta inte varit till gagn för kontinuiteten
lär vara uppenbart.

Vad sedan angår byrådirektörstjänsten
så har dess innehavare hittills regelmässigt
varit en pensionerad militär.
Om tjänsten höjdes till en byråchefstjänst
skulle den däremot kunna
rekryteras med yngre och i den militära
karriären ännu kvarstående befattningshavare.
Detta skulle nog inte heller
skada.

Jag har som sagt intet yrkande utan
slutar med att ännu en gång uttala mitt
beklagande över att motionärernas och
MO:s egna, föga kostnadskrävande yrkanden
inte kunnat vinna utskottets bifall.
Emellertid blir det kanske anledning
att återkomma framdeles.

Häri instämde herr Rijlander (fp).

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 32, angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr 33,
i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om väckta motioner angående
utredning om sammanslagning

av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren kl. 22.14 att ajournera
sammanträdet till kl. 22.30.

§ 14

Då förhandlingarna kl. 22.30 under
herr talmannens ledning återupptogos,
beslöt kammaren till en början på förslag
av herr talmannen att första lagutskottets
utlåtande nr 36 skulle uppföras
sist bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

§ 15

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets memorial:
nr 140, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om motionsvis
väckta förslag om tillsättandet av en
allmän besparingskommission för översyn
av de statliga utgifterna, och

nr 141, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1957/58 till fondering för
framtida pensionsändamål; samt

tredje lagutskottets memorial nr 24,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande tredje lagutskottets utlåtande
i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fiskearrenden m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

§ 16

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen:

från konstitutionsutskottet:
nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
kommunalförbund, m. m.;
från bankoutskottet:
nr 341, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949

118 Nr 22

Tisdagen den 28 maj 1957 em.

(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner; nr

342, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, dels ock i ämnet
väckta motioner; och

nr 343, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, m. m., dels
ock väckta motioner angående utformningen
av den ekonomiska politiken;
från första lagutskottet:
nr 328, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om
prästval m. m.; samt
från tredje lagutskottet:
nr 330, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2, 3 och
4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71)
innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen:
från bevillningsutskottet:
nr 363, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 175, såvitt densamma
avser förslag till förordning om allmän
energiskatt, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 364, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1957/58,
m. m.; samt

från andra lagutskottet:
nr 361, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
folkomröstning i pensionsfrågan m. m.,
i vad propositionen hänvisats till lagutskott.

Härefter anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till skrivelse,
nr 340, till Konungen angående regle -

ringen för budgetåret 1957/58 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och
dess vérk m. m.

Slutligen anmäldes och godkändes
riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 344, angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleanter;

nr 351, angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret med suppleanter;
och

nr 356, angående val av ledamöter i
styrelsen över riksdagsbiblioteket med
suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

345, för herr Ragnar Valdemar
Persson att vara fullmäktig i riksbanken; nr

346, för herr Per Valfrid Åsbrink
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 347, för herr Karl Emil Ahlkvist
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 348, för herr Gustaf Fridolf Thapper
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 349, för herr Otto Jakob Westling
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 350, för herr Gösta Tore Edvin
Bengtsson att vara suppleant för en av
riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 352, för herr Axel Wilhelm Strand
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 353, för herr Sven Patrik Svensson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret; nr

354, för herr Anselm Konrad Gillström
att vara suppleant för fullmäktig
i riksgäldskontoret;

nr 355, för herr Klas Gösta Netzén
att vara suppleant för fullmäktig i riksgäldskontoret; nr

357, för herr Sven Johan Emanuel
Ohlon att vara ledamot av styrelsen
över riksdagsbiblioteket;

nr 358, för herr Nils Walter Sundström
att vara ledamot av styrelsen över
riksdagsbiblioteket;

Onsdagen den 29 maj 1957

Nr 22 119

nr 359, för herr Tor Herman Wolgast
att vara suppleant för ledamot av
styrelsen över riksdagsbiblioteket; och
nr 360, för herr Axel Henrik Munktell
att vara suppleant för ledamot av
styrelsen över riksdagsbiblioteket.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

§ 18

Herr TALMANNEN anförde:

På hemställan av respektive partiledare
får jag uppmana kammarens ledamöter
att omedelbart efter detta plenum
sammanträda i respektive partilokaler.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.33.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 29 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 23 innevarande
maj.

§ 2

Föredrogs statsutskottets memorial nr

140, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motionsvis väckta
förslag om tillsättandet av en allmän
besparingskommission för översyn av
de statliga utgifterna.

Utskottets hemställan att ärendet
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning bifölls av kammaren,
som härefter lade memorialet till
handlingarna.

§ 3

Skiljaktiga beslut om fondering för
framtida pensionsändamål

Föredrogs statsutskottets memorial nr

141, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1957/58 till fondering för framtida
pensionsändamål.

Kammaren biföll till en början utskottets
hemställan, att ärendet skulle
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

Härefter yttrade

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag måste bekänna, att
jag blev ganska överraskad när jag fick
ta del av detta memorial. Jag hade ju
tänkt att man skulle ha försökt en sammanjämkning.
Utskottets förslag och
reservationen går ju ut på samma belopp,
och i båda fallen gäller det fondering
för pensionsändamål. Det är i
stort sett endast motiveringarna som
skiljer sig.

Här borde utan vidare en sammanjämkning
ha kunnat komma till stånd
med relativt små ändringar i utskottets
utlåtande. Jag håller för troligt, att om
saken återremitterats till statsutskottets
tredje avdelning, som ursprungligen
behandlat detta ärende, skulle denna
ha kunnat komma fram till en sammanjämkning,
som tillgodosett bägge
ståndpunkterna. Det är egentligen detta
förfarande våra grundlagar föreskriver.

120 Nr 22

Onsdagen den 29 maj 1957

Sammanjämkning av skiljaktiga beslut ang. lag om fiskearrenden m. m.

Då kamrarna fattat olika beslut skall
man först försöka med sammanjämkning
och om inte detta lyckas skall man
tillgripa votering i de fall så kan ske.

Som saken nu ligger till är det inte
mycket att göra, men hade detta ärende
kommit tillbaka till tredje avdelningen,
hade denna som sagt säkerligen
fått till stånd en sammanjämkning. I sä
fall skulle man ha kunnat ta ärendet
till slutlig behandling redan i dag och
vi hade sluppit komma tillbaka på fredag.

Vidare anfördes ej. Den i memorialet
föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

Herr TALMANNEN anförde:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela, att denna gemensamma
votering kommer, under
förutsättning att även första kammaren
godkänner voteringspropositionen, att
äga rum vid plenum fredagen den 31
maj kl. 11.00.

§ 4

Sammanjämkning av skiljaktiga beslut
ang. lag om fiskearrenden m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets memorial
nr 24, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande tredje lagutskottets
utlåtande i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om fiskearrenden m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

I memorialet hade utskottet till behandling
förehaft frågan om sammanjämkning
av den skiljaktighet, som förelåg
mellan kamrarnas beslut över utskottets
utlåtande nr 21 i anledning av
propositionen nr 151, vari Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till dels lag
om fiskearrenden, dels lag angående
ändrad lydelse av 1 kap. 7 § lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom, dels ock förordning
om ändrad lydelse av 46 § förord -

ningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom ävensom i ämnet
väckta motioner.

Första kammaren hade beslutat bifalla
vad utskottet i utlåtandet hemställt,
medan andra kammaren bifallit en av
herr Georg Carlsson m. fl. avgiven reservation.

Utskottet hemställde,

att kamrarna — med frånträdande av
sina tidigare fattade beslut beträffande
punkterna A och C i utskottets i utlåtandet
nr 21 gjorda hemställan i vad därigenom
avsetts att göra ändring i propositionen
— måtte i anledning av motionerna
1:513 och 11:648, 1:514 och
11:646 samt 11:647 för sin del antaga

dels det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om fiskearrenden
med den ändringen att första stycket i
övergångsbestämmelserna erhölle följande
lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 oktober
1957, dock att lagen icke skall äga
tillämpning å fiske, som tillhör kronan,
förrän den 1 oktober 1962.

dels ock det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning om
ändrad lydelse av 46 § förordningen
den 22 juni 1934 angående grunder för
förvaltningen av viss kronoegendom
med den ändringen att bestämmelsen
om förordningens ikraftträdande erhölle
följande lydelse:

Denna förordning träder i kraft den
1 oktober 1962.

Med hänsyn till riksdagssessionens
nära förestående slut hade utskottet
hemställt att förevarande memorial
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

Reservation hade avgivits av herrar
Georg Carlsson och Ebbe Ohlsson, fru
Nilsson samt herrar Åhman, Stiernstedt
och Jansson i Benestad, vilka ansett att
den i propositionen upptagna principen
om den nya lagstiftningens allmän -

Onsdagen den 29 maj 1957

Nr 22

121

Sammanjämkning av skiljaktiga beslut ang. lag om fiskearrenden m. m.

na giltighet icke bort uppgivas och att
utskottet fördenskull bort söka saminanjämka
kamrarnas skiljaktiga beslut sålunda,
att första kammaren inbjudits
att med frånträdande av sitt beslut biträda
andra kammarens beslut i ämnet.

Utskottets hemställan om memorialets
företagande till avgörande efter
allenast en bordläggning bifölls.

Sedan utskottets hemställan i övrigt
föredragits, anförde:

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Jag ämnar inte ställa
något yrkande i denna fråga, men jag
önskar motivera varför jag har reserverat
mig mot utskottets beslut. Som
framgår av reservationen anser vi, att
första kammaren borde ha biträtt andra
kammarens mening.

Ett skäl härför är givetvis, att andra
kammarens beslut är detsamma som
det som föreslås i propositionen. Men
detta skäl tillmäter jag inte avgörande
betydelse.

Ett andra skäl är att andra kammaren
företräder en senare uppfattning
bland valmännen än första kammaren,
och detta tillmäter jag större betydelse.
Fördenskull borde man enligt vanliga
demokratiska regler här följa andra
kammarens beslut.

Dessutom vill jag uttala en viss förvåning
över att i en fråga om socialt
skydd för fiskearrendatorerna finna
hela den socialdemokratiska utskottsuppsättningen
på den sida där den nu
är. Man brukar ju från det hållet ofta
slå sig för sitt bröst och söka framstå
såsom mera socialt intresserad än övriga
partier. Rätt ofta finner man dem
framföra den synpunkten under synnerligen
yviga gester. Man nästan sitter
och väntar att de som fariséen i
Templet skall tacka Gud för att de inte
är som dessa publikaner och syndare.

Herr talman! Jag skall avstå från att
ställa något yrkande, men hoppas att
ärendet när det kommer upp nästa

gång kommer att behandlas på ett riktigare
sätt.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag befann mig bland
reservanterna då ärendet första gången
behandlades i utskottet. Jag står dock
icke under den nu föreliggande reservationen
och vill bara med några ord motivera
detta.

Det är, som synes, ett sammanjämkningsförslag
som nu ligger på kammarens
bord och det har kommit till efter
livliga diskussioner i utskottet. Jag har
biträtt sammanjämkningsförslaget därför
att jag inte vill riskera att lagen i
sin helhet faller vid denna riksdag. Jag
anser nämligen, att det är ganska nödvändigt
att vi får en lagstiftning på
området. Sedan tror jag också att de
erfarenheter, som kommer att vinnas
under femårsperioden då kronans fiske
inte faller under lagstiftningen, kommer
att visa, att lagen även bör omfatta
kronan. Så kommer nu att ske
efter fem år — för den händelse en
motion eller proposition inte dessförinnan
gör en ändring på det förhållandet.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Då jag tycker att alla
arrcndatorer bör behandlas lika, och
då detta sammanjämkningsbeslut inte
tillfredsställer mig, ber jag att få yrlfa
avslag på utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Åhman talar här
om »socialt intresse» och menar, att
detta borde leda till att man ej undantar
kronan från denna arrendelag. Jag
vill säga till herr Åhman, att det här i
landet finns tusentals människor som
saknar möjligheter att under sin fritid
ha tillgång till de olika naturvärden
som vår fauna och flora uppvisar. De
har inte heller någon möjlighet att bedriva
fiske. Det är därför angeläget,

122 Nr 22

Onsdagen den 29 maj 1957

Sammanjämkning av skiljaktiga beslut ang. lag om fiskearrenden m. m.

att kronans vatten i allt större utsträckning
överförs till ett slags fritidsnämnd,
som kan ställa dessa vatten till förfogande
åt alla medborgare i detta land,
inte minst till dem som saknar fiskevatten.
Det är ett stort socialt intresse
att kronans tillgångar av vattenområden
används för fritidsändamål åt
samtliga medborgare. I dagens situation
vore det därför bäst att avslå hela förslaget,
eftersom nu sammanjämkningen
har tagit sådan form.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag kan inte undgå att
knyta en principiell reflexion till det
fenomen som vi här ånyo har exempel
på —- att kamrarna stannar i olika beslut.

Kamrarna är formellt likaberättigade;
det är ingen tvekan om den saken. En
sådan tvist mellan kamrarna kan lösas
på olika sätt, som herr Rubbestad nyss
erinrade om. Man kan sammanjämka
eller ha gemensam votering om olika
spörsmål. Det råder alltså inget tvivel
om att man kan lösa denna tvist på det
här sättet och även bör kunna göra
det. Det är dock inte något enstaka fall
vi här ser, utan liknande händelser inträffar
ganska ofta. Därmed kommer
den principiella frågan om kamrarnas
likaberättigande och om en- eller tvåkammarsystem
in i bilden. Det spörsmålet
har under gångna tider ofta varit
föremål för debatt i kammaren, och jag
skall nu inte säga mer än ett par ord.

Vi har redan behandlat två ärenden
i dag, där kamrarna hade stannat i
olika beslut. Det första gällde den besparingskommission
som andra kammaren
beslöt att skriva till Kungl.
Maj:t om. Där sade förstakammarmajoriteten
nej. I det andra ärendet ville
andra kammaren, att åtskilliga hundra
miljoner kronor skulle reserveras till
folkpensionsändamål, medan första
kammaren hade en annan mening. Jag
erinrar mig en annan viktig principiell

fråga, som vi behandlade för en tid
sedan. Andrakammarmajoriteten beslöt
alt skriva till Kungl. Maj:t och begära
en utredning om vad det skulle kosta
att genomföra likalönssystemet, men
första kammarens majoritet sade nej.

Man får onekligen en känsla av att
rollerna i någon mån är ombytta mellan
kamrarna. Tidigare var det konservativa
element i första kammaren,
som oftast sade nej till nya inslag i samhällsarbetet;
nu har första kammaren
en socialdemokratisk majoritet, som
har en utomordentlig benägenhet att
säga nej, så fort besvärliga spörsmål
kommer upp. Den är självfallet berättigad
till detta, och ingen vill förmena
den denna rätt. Vi har tvåkammarsystem,
och då skall en sådan rätt finnas.
Men man får onekligen en känsla av
att socialdemokraternas och bondeförbundets
regering i dag har en ganska
stor tillgång i den socialdemokratiska
majoriteten inom första kammaren.
Utan den skulle onekligen åtskilliga
parlamentariska inslag komma in, som
också skulle leda till parlamentariska
konsekvenser i vissa sammanhang -—■
i varje fall är det tänkbart att det kan
bli så i framtiden.

Av detta skäl finner jag det rimligt
att man här i den folkvalda kammaren
påminner om att första kammaren i åtskilliga
fall hindrar oss att genomföra
vad vi anser riktigt. Formellt är det
inget fel, men demokratiskt, politiskt
och parlamentariskt ger det onekligen
en tankeställare, speciellt i dag då det
föreligger tre ärenden där kamrarna
har stannat i olika beslut.

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Lundberg, att jag kan inte finna någon
anledning, varför arrendatorerna av
kronans vatten skulle ställas i sämre
läge än de som arrenderar fiskevatten
av andra ägarkategorier. Herr Lundberg
har här inskränkt sig till att tala

Onsdagen den 29 maj 1957

Nr 22 123

Sammanjämkning av skiljaktiga beslut ang. lag om fiskearrenden m. nt.

om dispositionen av kronans vatten,
men jag kan inte underlåta att påpeka,
att om man skulle driva herr Lundbergs
resonemang om allemansrättens
tillämpning i den utsträckning som han
ofta propagerar för, så skulle allemansrätten
till fiske och jakt snart ersättas
av en ingenmansrätt, eftersom både villebråd
och fisk skulle försvinna ur den
svenska naturen.

Herr talman! Jag vill inte rekommendera
förslaget, att det föreliggande sammanjämkningsförslaget
skall avslås, då
det skulle innebära, att ej heller de arrendatorer
som nu får det skydd som
lagen avser skulle få det.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag vill endast göra ett
litet tillägg till herr Dahléns synnerligen
välmotiverade påpekande, som vi
ju har flera anledningar att allvarligt
besinna just i dag.

Eftersom första kammarens sammansättning
inte motsvarar väljaropinionen
vid senaste val, har regeringen såvitt
jag förstår anledning att ta särskild hänsyn
till de beslut som fattas av andra
kammaren, vars sammansättning närmare
ansluter sig till väljaropinionen.
Även om första kammaren fattar ett annat
beslut än andra kammaren t. ex. rörande
besparingskommissionen, så finns
det naturligtvis ingenting som hindrar
regeringen att vara så demokratisk, att
den respekterar vad andra kammarens
majoritet önskar, även om regeringens
socialdemokratiska majoritet i första
kammaren, vilken inte motsvarar väljaropinionen,
har sagt någonting annat.
Någon olycka kan väl regeringen näppeligen
anse skulle ske, om man närmast
respekterar andra kammarens beslut.

När dessa frågor om sammanjämkning
av olika beslut behandlas, vill jag
säga: låt oss inte vara alltför formalistiska,
utan låt oss i stället framhålla,
att regeringen har en plikt att inte bara

se på forinalia utan också beakta de
synpunkter som bl. a. herr Dahlén har
framhållit!

Så vill jag endast göra det tillägget,
att det kanske inte är överraskande att
det ibland visar sig vara svårt att åstadkomma
sammanjämkningar. Herr Rubbestad
tycktes antaga, att det skulle ha
gått lätt i en tidigare fråga, men det
finns inte anledning att diskutera den
nu. Jag bara konstaterar, att man på
socialdemokratiskt håll tydligen fäste
stor vikt vid att ett visst belopp inte
skulle få reserveras för folkpensionsändamål.
Därför fanns det inte någon
större anledning att hoppas på en kompromiss
i det fallet om man inte uppgav
det som andra kammaren ville,
nämligen att det skulle stå »folkpensionsändamål»
i klämmen.

Jag tycker, herr talman, att det är
naturligt att andra kammaren håller på
att i huvudsak andra kammarens uppfattning
skall bli avgörande i sådana
fall där kamrarnas olika sammansättning
gör att de stannar i olika beslut.
Jag finner det naturligt, att regeringen
också fäster särskild vikt vid andra
kammarens ståndpunkt.

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Jag skall inte bli så
långrandig. Riksdagen är ju vårtrött,
och då blir vi i allmänhet grälsjuka —
det märks ju tydligt här. Vad vi här
skall behandla är helt enkelt tredje lagutskottets
memorial nr 24, där vi med
anledning av kamrarnas olika beslut om
arrendelagstiftningen för fiske har lagt
fram ett sammanjämkningsförslag. Här
föreligger inga farligheter. Det framläggs
som ett sammanjämkningsförslag,
att kronans vatten under en femårsperiod
skall undantas från denna lagstiftning
och att frågan därefter skall
prövas på nytt.

Vi bör komma ihåg, att det finns
många platser i detta land där kronan
äger vatten och där skogsarbetare och

124

Nr 22

Onsdagen den 29 maj 1957

Sammanjämkning’ av skiljaktiga beslut ang. lag om fiskearrenden m. m.

andra arbetar. Dessa människor har
stort intresse av att få använda en del
av sin fritid till att idka fiske, och det
kan ske utan förfång för fiskearrendatorerna.
Som utskottet har sagt i sitt
tidigare utlåtande behöver inte detta
medföra någon fara för arrendatorerna.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Den konstitutionella sidan
av saken, som herrar Dahlén och
Ohlin tog upp, skall jag här inte gå in
på. Jag förutsätter att första kammaren
har följt de regler som gäller i dessa
fall, och då har väl andra kammaren
ingen anledning att göra någon anmärkning.

När herr Åhman talar om allemansrätten
som en ingenmansrätt, visar det
att herr Åhman icke har varit i kontakt
med de gamla rättsregler som har gällt
för bondebefolkningen. Det visar också
att han inte förstår att det finns grupper
i detta samhälle som saknar i mantal
satt jord. Vi bör försöka se till att
de vatten, som förvaltas av domänstyrelsen,
universitet, kyrkan och andra
och som vi gemensamt äger, också kommer
hela folket till godo. Jag hoppas
att socialministern skall kunna påverka
de andra regeringsmedlemmarna så, att
vi så snart som möjligt kan få en sociallagstiftning
på detta område, som
kompletterar semesterlagen, arbetstidslagen
och andra lagar och tillgodoser
inte minst önskemålen hos tätorternas
befolkning. Det vore någonting som
svenska folket ur demokratisk synpunkt
skulle hälsa med stor tillfredsställelse.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag hade aldrig tänkt
mig att det skulle behöva bli någon debatt
om denna sak. Här föreligger ju ett
förslag till sammanjämkning, där olika
parter har försökt gå varandra till mötes
för att få ett hyggligt resultat. Jag
tror att vi alla inom utskottet var täm -

ligen överens om att resultatet var ganska
hyggligt.

Jag vill därför hemställa till kamrarna
att bifalla utskottets förslag. Jag hoppas
den gör det, även om både högern,
som naturligtvis bevakar strandägarnas
intressen, och herr Lundberg utifrån
sin syn på allemansrätten har kommit
till samma uppfattning, nämligen att
lagen skall under bordet. Trots detta
hoppas jag att kammaren ändå skall
biträda vad utskottet har föreslagit.

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Den omständigheten, att
det finns så många reservanter, tyder
ju på att vi inte är så eniga om det
sammanjämkningsförslag som föreligger,
herr Levin!

Till herr Lundberg vill jag säga, att
lagen och sedvänjan kring allemansrätten
härrör från den tid, då det i
stort sett endast fanns landsbefolkning
i detta land och de små städernas och
samhällenas invånare i regel hade släkt
och bekanta ute i bygderna. Alla var då
lika måna om den natur, som de hade
tillfälle att vistas i för att fiska eller
jaga. Förhållandena är nu helt andra.
Vi finner nu hurusom stadsbefolkningen
i stor utsträckning far fram som
rena vandaler i vår landsbygd. Man
bemödar sig inte det minsta om att
lämna naturen vacker och orörd efter
sig, och jag tror att deras ansvar för
fiskebestånd och viltbestånd står i proportion
därtill.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på avslag därå; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Stiernstedt begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

Onsdagen den 29 maj 1957

Nr 22 125

Svar på interpellation ang. slopande av elskatten för en viss årsförbrukning — Svar

på interpellationer ang. upprätthållande i nuvarande omfattning av Njutångers

järnvägsstation, upprustning av de allmänna vägarna i samband med beslut om

järnvägsnedläggande och förbättring av Härjedalens kommunikationer

tredje lagutskottets hemställan i utskottets
memorial nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, liar kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Stiernstedt begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 117 ja och 65 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Svar på interpellation ang. slopande av

elskatten för en viss årsförbrukning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Jansson i Benestad tagit upp
vissa spörsmål angående den nuvarande
elskatten.

I anledning härav får jag anföra följande.

Sedan interpellationen väcktes har
riksdagen fattat beslut om införandet av
en allmän energiskatt. Beslutet innebär
bl. a., att den nuvarande förordningen
om skatt på elkraft i industriell rörelse
skall upphöra att gälla. I fortsättningen
kommer i stället i princip all elkraft

att vara underkastad allmän energiskatt.
De problem som beröres i interpellationen
har härigenom kommit i ett
helt nytt läge. Till besvarande av interpellationen
kan jag därför nu inskränka
mig till att hänvisa till vad jag anförde
vid framläggandet av förslaget till
allmän energiskatt.

Härpå anförde

Herr JANSSON i Benestad (bf):

Herr talman! Jag vill tacka finansministern
för det svar jag nu fått. Det är
alldeles riktigt, att det i går fattade beslutet
om en energiskatt helt och hållet
förändrar frågeställningen i det problem
jag tagit upp. Jag har därför ingen
anledning att ingå i debatt och närmare
motivera mina synpunkter i denna
fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellationer ang. upprätthållande
i nuvarande omfattning av Njutångers
järnvägsstation, upprustning av
de allmänna vägarna i samband med
beslut om järnvägsnedläggande och förbättring
av Härjedalens kommunikationer

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, erhöll
på begäran ordet för att i ett sammanhang
besvara:

a) herr Erikssons i Bäckmora interpellation
angående åtgärder för upprätthållande
i nuvarande omfattning av
Njutångers järnvägsstation;

b) herr Hamrins i Kalmar interpellation
angående upprustning av de~ allmänna
vägarna i samband med beslut
om järnvägsnedläggande; och

c) herr Agerbergs interpellation angående
förbättring av Härjedalens kommunikationer.

Svaret hade före sammanträdet i sten -

12C

Nr 22

Onsdagen den 29 maj 1957

Svär på interpellationer ang. upprätthållande i nuvarande omfattning av Njutångers

järnvägsstation, upprustning av de allmänna vägarna i samband med beslut om

järnvägsnedläggande och förbättring av Härjedalens kommunikationer

cilerad form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Skoglund gav
nu en kort redogörelse för dess innehåll.
Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! I denna kammare har
till mig riktats tre interpellationer, som
äger samband med järnvägstrafikens anpassning
efter förändringarna i trafikstrukturen
och denna anpassnings inverkan
på landsbygdens kommunikationer.

Herr Eriksson i Bäckmora har frågat,
om jag avser att vidta åtgärder
dels för att Njutångers järnvägsstation
skall kunna bibehållas på nuvarande
sätt eller i varje fall som hållplats, dels
för att förhindra att landsbygdens järnvägskommunikationer
försämras.

Herr Hamrin i Kalmar har frågat, om
jag är beredd att medverka till att i
samband med beslut om järnvägsnedläggande
jämväl beslut fattas om de allmänna
vägarnas upprustande och tryggande
av kommunikationsförhållandena
inom de berörda områdena.

Herr Agerberg har frågat, om jag är
beredd att medverka till åtgärder för
en förbättring av landskapet Härjedalens
kommunikationer med hänsyn till
såväl turistnäringens som till den bofasta
befolkningens behov.

Även om interpellanterna haft skilda
utgångspunkter för sina frågor, rör de
dock en gemensam problemställning.
Jag finner därför lämpligt att besvara
dem i ett sammanhang.

Jag vill först såsom bakgrund till de
av interpellanterna upptagna principiella
och speciella problemen peka på
vissa drag i utvecklingen av landtransportväsendet.
Förutsättningarna
för att driva järnvägstrafik är numera
inte desamma, som rådde vid tillkomsten
av stora delar av vårt järnvägsnät.

Under de senaste årtiondena har konkurrensläget
radikalt förändrats. Härtill
har först och främst motorfordonstrafikens
utveckling bidragit, men också
jordbruksdriftens rationalisering har
varit av stor betydelse. Denna har lett
till avfolkning av landsbygden och sålunda
medfört en krympning av trafikunderlaget
för den allmänna transporttjänsten
på landsbygden. De förändrade
förhållandena inom transportområdet
har fått särskilt besvärliga konsekvenser
för de stationer och bandelar, som
har till huvudsaklig uppgift att tillgodose
skilda landsbygdsområdens transportbehov.
Dessa delar av järnvägsnätet
har tidigare mest haft att ombesörja
korta transporter, avseende person- och
godsbefordran mellan bygden och dess
huvudort. Dylika transportuppgifter
har numera med fördel kunnat övertas
av den kollektiva landsvägstrafiken eller
befolkningens egna fordon.

När det gäller att tillgodose transportbehoven
från och till orter med ett
mera betydande och väl samlat persontrafikunderlag
eller där det finns produktionsställen
med större anspråk på
massgodstransporter, äger järnvägarna
alltjämt goda förutsättningar att hävda
sig i konkurrensen med andra transportmedel.
Det råder sålunda intet tvivel
om att järnvägarna under mycket
lång tid framåt kommer att utgöra
ryggraden i landets transportsystem,
men detta betyder inte att alla järnvägslinjer
förmår fylla denna funktion. I
glesbygderna är det i dag som regel
landsvägens kommunikationsmedel som
är bäst lämpade att ombesörja kollektiva
transporter. För SJ :s del har denna
utvecklingsprocess lett till att transportuppgifterna
alltmer förskjutits i
riktning mot fjärrtrafik och mot koncentration
till de trafikstarkare linjerna
och stationsförbindelserna, och detta
i sådan grad, att kapaciteten på vissa
huvudlinjer visat sig otillräcklig.

Onsdagen den 29 maj 1957

Nr 22

127

Svar på interpellationer ang. upprätthållande i nuvarande omfattning av Njutångers

järnvägsstation, upprustning av de allmänna vägarna i samband med beslut om

järnvägsnedläggande och förbättring av Härjedalens kommunikationer

Trafikens koncentration till huvudlinjerna
och den samtidiga uttunningen
av trafiken på sekundära linjer gäller
såväl gods- som persontrafik. Jag kan
nämna, att de trafikstarkaste 25 procenten
av statsbanenätet ombesörjer inte
mindre än 75 % av trafiken på detsamma
samt att de trafiksvagaste 25
procenten av nätet ombesörjer endast
2 % av trafiken.

Transportproblemen i glesbygderna
kompliceras ytterligare av att persontrafiken
med buss likaså visar en tendens
till försämrat ekonomiskt utfall.

Intäkterna av den ökade trafiken på
järnvägens huvudlinjer har inte kompenserat
inkomstbortfallet på de trafiksvagare
bandelarna. Det ekonomiska
utfallet av järnvägsrörelsen har ytterligare
försämrats genom att vidtagna
taxehöjningar inte helt kunnat täcka
den fortlöpande stegringen av kostnaderna,
som orsakats av det höjda prisoch
löneläget.

Medan godstrafiken totalt sett visar
en ökande tendens, minskar persontrafiken.
En tendens till toppar i persontrafiken
försvårar möjligheterna att göra
denna ekonomiskt bärkraftig.

I det av 1948 års järnvägstaxekommittc
vid årsskiftet avlämnade betänkandet
har en uppskattning gjorts av de
beräknade driftförlusterna på de trafiksvaga
banorna i landet. Totalt har
denna driftförlust i 1955 års penningvärde
beräknats till närmare 200 miljoner
kronor. Förlusterna på de trafiksvaga
banorna har ända till innevarande
år kunnat täckas av inkomsterna
från det övriga SJ-nätet. Nu har emellertid
taxan nått en sådan höjd, att
största försiktighet med nya taxehöjningar
måste iakttagas för att inte en
ur samhällsekonomisk synpunkt omotiverad
trafikavledning skall ske. Det
synes därför knappast möjligt att denna
väg helt kompensera SJ för driftförlusterna.

Den utveckling jag här skisserat har
medfört, att SJ :s verksamhet nu går
med underskott. För löpande budgetår
har vi att räkna med ett underskott på
cirka 50 miljoner kronor, bortsett från
förräntningskravet, som uppgår till storleken
60 miljoner kronor. För nästa
budgetår beräknas underskottet bli cirka
70 miljoner kronor vid oförändrat
taxeläge och cirka 25 miljoner kronor
om ett av järnvägsstyrelsen nyligen
framlagt förslag till taxehöjningar genomföres.

Det är ur samhällsekonomisk synpunkt
nödvändigt, att SJ successivt anpassar
sig efter de ändrade transportbetingelserna.
Endast genom en sådan
anpassning kan transporttjänsterna förbättras
på de områden, där järnvägen
är överlägsen andra transportmedel,
och statens järnvägar åter bli ett konkurrenskraftigt
företag. Bland de åtgärder,
som ingår i programmet för denna
anpassningsprocess, intager investeringar
för höjning av kapaciteten på huvudlinjerna
en framträdande plats. Genom
åtgärder av taxepolitisk karaktär
och genom en effektivare trafikvärvning
försöker man förbättra inkomstsidan.
Men dessa åtgärder måste kompletteras
med kostnadsbegränsande sådana. Av
särskild betydelse är här nedläggning
av trafiksvaga bandelar, men även indragning
av stationer och av tågförbindelser
med ringa resefrekvens ingår
i anpassningsproceduren. Jag kan nämna,
att det redan vid 1939 års riksdagsbeslut
om förstatligande av det privata
järnvägsnätet förutsågs, att vissa linjer
sannolikt måste komma att läggas ned.

Det är mot bakgrund av den utveckling
jag nu skisserat, som man måste
se de av interpellanterna berörda frågorna.
De frågor rörande Njutånger
och Härjedalen, som här kommit upp
till diskussion, berör tyvärr inga isolerade
företeelser, utan liknande problem

128 Nr 22

Onsdagen den 29 maj 1957

Svar på interpellationer ang. upprätthållande i nuvarande omfattning av Njutångers

järnvägsstation, upprustning av de allmänna vägarna i samband med beslut om

järnvägsnedläggande och förbättring av Härjedalens kommunikationer

förekommer snart sagt i varje del av
vårt land.

Jag övergår nu till att behandla de
mer speciella delarna av de tre interpellationerna
var för sig.

1. Njutånger. Vad gäller förhållandena
vid Njutångers station medger interpellanten
själv, att resande- och godstrafikfrekvensen
vid Njutångers station
minskat. I själva verket har minskningen
i trafikarbetet vid stationen varit
mycket markant. Under perioden 1948—
1956 gick antalet försålda personbiljetter
ned med 86 %. Vid en resandeundersökning,
soin företogs under veckan
22—28 oktober 1956, var medelantalet
på- och avstigande resande vid Njutånger
12 per dag eller 1 å 2 per tåg. I
stort sett företer även godstransporterna
samma oförmånliga utvecklingstrend.

I interpellationen sätts minskningen
av trafiken i samband med indragning
av lokaltåg. Den verkliga orsaken till
trafikminskningen är emellertid en annan,
nämligen konkurrensen från landsvägstransportmedlen,
vilka under samma
tid undergått en snabb expansion.
Sålunda har antalet turer i medeltal per
dag i vardera riktningen med SJ :s
busslinje å sträckan Njutånger—Hudiksvall
över Iggesund ökat från 10 år
1948 till nära 20 år 1956. Dessutom trafikeras
sträckan Njutånger—Iggesund
av ett privat bussföretag.

Någon väsentlig försämring av Njutångers
kommunikationer genom indragning
av stationen kan knappast anses
uppkomma, då fullgod ersättningstrafik
finns på landsväg för både person- och
styckegodsbefordran. De täta bussturerna
ger mycket goda resemöjligheter
för lokalresande och goda anslutningar
i Hudiksvall till de norr- och södergåenda
snälltågen. Vägbussarna kommer
dessutom att ombesörja styckegodstransporterna
till och från Njutånger. Avsikten
är att intaga Njutånger i fortaxan,

varigenom direkt godsexpediering till
och från samhället kommer att äga rum
även i fortsättningen. Att bibehålla Njutångers
station som hållplats för tågen
synes inte vara lämpligt med hänsyn
till de förlängda gångtiderna för de tåg,
som skulle stanna.

2. Härjedalen. Vad gäller kommunikationerna
i Härjedalen ligger det så till,
att järnvägsstyrelsen beslutat vissa
ändringar i tågplanerna. Ändringarna,
som träder i kraft den 2 juni, är här liksom
i övriga glesbygder betingade av
den pågående anpassnings- och rationaliseringsprocessen
och syftar till att
bringa ned kostnaderna i rimlig proportion
till trafikunderlaget. Sålunda
nödvändiggjorde det otillräckliga utnyttjandet
av specialrälsbussen »Härjedalingen»,
att denna måste indragas
1956. De nu aktuella ändringarna är av
relativt blygsam omfattning och behöver
därför inte leda till någon större försämring
i möjligheten att resa till och
från Härjedalen.

Samma svårigheter, som gör sig gällande
för järnvägarna, föreligger också
för busstrafiken i Härjedalen. Vissa inskränkningar
har också visat sig nödvändiga.
Dessa beskärningar berör nästan
uteslutande den ekonomiskt mycket
otillfredsställande vägbusslinjen Ljusdal—Sveg.

3. Vägupprustning. I juni 1956 offentliggjorde
järnvägsstyrelsen sina planer
rörande vilka bandelar, som under de
närmaste 5 å 10 åren kommer att bli
föremål för prövning, om de skall läggas
ner. I denna plan har inte upptagits
någon järnväg, vid vars nedläggning
det kan väntas möta några mera
betydande svårigheter att flytta över
trafiken till landsväg. Erfarenheterna
från det 20-tal nedläggningar, som skett
1951—1956, har också gett vid handen,
att ersättningstrafiken inte är av den
storleksordning, att den alltid kräver
investeringar i omedelbara vägförbätt -

Onsdagen den 29 maj 1957

Nr 22 129

Svar på interpellationer ang. upprätthållande i nuvarande omfattning av Njutångers

järnvägsstation, upprustning av de allmänna vägarna i samband med beslut om

järnvägsnedläggande och förbättring av Härjedalens kommunikationer

ringar. Sålunda har under den nämnda
5-årsperioden vägnätet behövt förbättras
endast i några fall. I enstaka fall,
där vägnätet varit glest, har väg snabbt
kunnat anordnas genom att järnvägsbanken
iordningställts till landsväg.

De krav på vägförbättringar, som kan
realiseras i samband med järnvägsnedläggning,
måste begränsas till sådana,
där behovet av upprustning är direkt
föranlett av att vägen i fråga skall kunna
ta emot ersättningstrafiken. Däremot
bör en mera allmän upprustning
av vägnätet prövas i vanlig ordning,
alltså vid uppgörandet av flerårsplanerna.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har sin uppmärksamhet riktad på
hithörande frågor och har nyligen i en
skrivelse till samtliga länsstyrelser angående
upprättande av flerårsplaner.
för byggande av vägar under åren 1958
—1962 bl. a. framhållit, att vid förslagens
upprättande hänsyn även bör tas
till sådana arbeten, som kan föranledas
av järnvägsnedläggelser.

Då även statens järnvägar har ett
stort intresse av att vägfrågorna är väl
förberedda, när en järnvägsnedläggning
är nära förestående, tillsattes hösten
1956 ett samrådsorgan mellan järnvägsstyrelsen
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i syfte att koordinera planeringsarbetet.

Slutligen vill jag sammanfattningsvis
ange några synpunkter på de mera principiella
problem, som här dragits upp.
Jag finner det fullt förståeligt, om man i
bygder, där det blir aktuellt med en
järnvägsnedläggning eller indragning
av tågförbindelser eller stationer, hyser
bekymmer för hur trafiken i framtiden
skall ordnas. Det är riktigt, som interpellanterna
understryker, att hänsyn
måste tas till bygdernas behov av
kommunikationer. Samhället har skyldigheter
mot dem som bor kvar i glesbygderna.
Detta samhällets ansvar får
inte falla bort ur bilden vid utform -

ningen av den framtida trafikpolitiken.
Därvid kommer man in på frågan, om
glesbygdernas trafikkostnader för framtiden
skall täckas på annat sätt än som
f. n. tillämpas.

Den allmänna trafikpolitikens utformning
ligger f. n. under utredning.
I sinom tid kommer statsmakterna att
få tillfälle att ta ställning till förslag
angående de riktlinjer, som för framtiden
kan böra följas på detta område.
Att under mellantiden frånsåga sig möjligheterna
till en anpassning efter rådande
förhållanden på transportmarknaden
vore att belasta samhällsekonomien
med stora belopp. Det kan inte
heller i ett så framstegsvänligt land som
vårt vara tillrådligt att hålla fast vid
en föråldrad transportteknik i sådana
fall, där mera rationella metoder finns
att tillgå. Hur långt anpassningen skall
drivas är en besvärlig avvägningsfråga.
Jag är fullt på det klara med att man
inte enbart kan se problemen från
driftekonomiska och samhällsekonomiska
synpunkter. Sociala, kulturella
och näringspolitiska skäl måste beaktas.
Vid nedläggningar och indragningar
måste sådana anordningar finnas eller
vidtagas, som svarar mot det förefintliga
trafikunderlaget, så att rimliga
transportförhållanden för bygden bibehålies.

Jag kan försäkra, att jag har uppmärksamheten
riktad på dessa problem
och delar interpellanternas bekymmer
över de konsekvenser en alltför brådstörtad
omläggning av trafikpolitiken
skulle få. Jag är därför beredd att på
allt sätt medverka till en så smidig
övergång som möjligt till vad en ny
tid kräver av insatser på transportområdet.

Härefter anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (bf):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för kommunika -

9 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 22

130

Nr 22

Onsdagen den 29 maj 1957

Svar på interpellationer ang. upprätthållande i nuvarande omfattning av Njutångers

järnvägsstation, upprustning av de allmänna vägarna i samband med beslut om

järnvägsnedläggande och förbättring av Härjedalens kommunikationer

tionsdepartementet för svaret på min
interpellation av den 19 februari i år.

Svaret kommer i den del det avser
Njutångers järnvägsstation icke helt
överraskande, eftersom jag för en vecka
sedan hade tillfälle att i tidtabellen konstatera,
att Njutångers järnvägsstation
var indragen. Jag nödgas dock beklaga,
att statsrådet har intagit samma ståndpunkt
i frågan som SJ och sålunda inte
funnit det möjligt att bevara järnvägsstationen
för människorna i denna bygd.

Jag skall självfallet inte bestrida, att
det har skett en stark nedgång i resandefrekvensen.
Men herr statsrådet
känner ju lika väl som jag till den bygd
det här gäller — det är inte en bygd
som drabbats av avfolkning utan som
tvärtom befinner sig i en mycket stark
utveckling och vars befolkning säkert
kommer att öka. Det är därför mycket
svårt att i bygden vinna förståelse för
den åtgärd som här vidtagits.

Jag vill även ifrågasätta principen att
från en handel ta bort en station som
man icke anser vara ekonomiskt bärig.
Blir den principen vägledande för framtiden,
kan man befara att många stationer
på landsbygden kommer i farozonen.
Enligt min uppfattning är det rimligt
att bedöma avkastningen från en
hel bansträcka och låta inkomsterna
från de större stationerna väga upp det
underskott som uppstår på de mindre.

Eftersom staten här skaffat sig ett monopol,
så bör härmed rimligtvis följa
skyldigheter att se till, att människorna
i de olika bygderna får möjlighet att
resa med järnväg. Även landsbygdens
skattebetalare har rätt att ställa sådana
krav. Staten får inte enbart anlägga
ekonomiska synpunkter och bara se till
antalet försålda biljetter, utan staten har
också skyldighet att ta hänsyn till människornas
behov av resemöjligheter.

Det är ostridigt, att nedläggandet av
Njutångers järnvägsstation innebär en
förlust för bygden, dess invånare och

näringsliv. Låt vara att bussar nu klarar
persontrafiken, men för industrien
och handeln på orten kommer det att
bli fördyringar och många besvärligheter.
Även styckegodstrafiken kommer i
ett väsentligt försämrat och besvärligt
läge, vilket inte minst blir kännbart för
de människor som är bosatta i den mera
perifera delen av bygden. Om styckegodstrafiken
handhas av bussarna,
måste man passa bussarnas ankomsttider,
och det är inte alltid så lätt att
göra.

Statsrådet har i sitt svar uttalat, att
»vid nedläggningar och indragningar
måste sådana anordningar finnas eller
vidtagas, som svarar mot det förefintliga
trafikunderlaget, så att rimliga
transportförhållanden för bygden bibehålies».
Jag tackar statsrådet för denna
positiva mening, och jag skall be att på
en gång få ta statsrådets uttalade välvilja
i anspråk och fråga, om statsrådet
mot bakgrunden av denna uppfattning
är villig att vidta åtgärder för att Njutånger
i stället för sin nu nedlagda järnvägsstation
skall få en busstation med
godsinlämning.

Jag har också frågat statsrådet vilka
åtgärder han anser sig kunna vidta för
att förhindra en försämring av landsbygdens
kommunikationer. I anslutning
härtill vill jag endast i korthet konstatera,
att den pågående avfolkningen på
landsbygden skapar många problem.
Dessa problem blir inte mindre av att
staten lägger sin kalla hand över landsbygden
och formligen fryser ut återstoden
av människorna genom indragningar
av skolor och bussturer och genom
försämring av kommunikationerna.
Hur menar statsmakterna, att det
över huvud taget skall vara möjligt att
få människorna att stanna kvar på
landsbygden, om man berövar dem
dessa trivselskapande faktorer, som de
är så beroende av? Jag tar emellertid
fasta på statsrådets uttalade klart posi -

Onsdagen den 29 maj 1957

Nr 22 131

Svar på interpellationer ang. upprätthållande i nuvarande omfattning av Njutångers

järnvägsstation, upprustning av de allmänna vägarna i samband med beslut om

järnvägsnedläggande och förbättring av Härjedalens kommunikationer

ti va mening: »Samhället har skyldigheter
mot dem som bor kvar i glesbygderna.
Detta samhällets ansvar får inte
falla bort ur bilden vid utformningen
av den framtida trafikpolitiken. Därvid
kommer man in på frågan, om glesbygdernas
trafikkostnader för framtiden
skall täckas på annat sätt än f. n. tilllämpas.
»

Jag hoppas att denna statsrådets syn,
som helt sammanfaller med min egen,
för framtiden skall bli riktmärke för
statsmakternas överväganden och åtgärder
i dessa frågor. Jag her att också för
den delen av svaret få uttala mitt tack
till statsrådet.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Också jag ber att få uttala
ett tack till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet för
svaret på min interpellation.

Fastän jag kommer från ett län, där
man har stark känning av problemet
med de trafiksvaga järnvägarna, har jag
ändå kanske lagt litet mera allmänna
synpunkter på dessa frågor. Helt allmänt
kan jag instämma i mycket av det,
som statsrådet anförde om förutsättningarna
för järnvägstrafiken på de trafiksvaga
bandelarna. Det är givet, att
utvecklingen har gått därhän, att landsvägarna
mer och mer har fått överta en
stor del av trafiken. På litet längre sikt
kommer vi kanske där in på hur vi
skall kunna ordna kommunikationerna
för den del av befolkningen, som av ekonomiska
eller andra omständigheter
inte har möjligheter att hålla sig med
egen bil. Men att diskutera den saken
nu vore kanske att se litet för långt in
i framtiden.

SJ håller nu på att utreda de trafiksvaga
bandelarnas framtida öden, och
under det utredningsarbetet har man
säkerligen inom SJ blivit underkunnig
om stämningen i de trakter, där järnvä -

garna eventuellt kommer att läggas ned.
Jag tror att opinionen i dessa landsdelar
skulle bli mildare stämd, om statsmakterna
samtidigt med nedläggandet
av de trafiksvaga bandelarna rustade
upp landsvägarna. Då skulle mycket
kunna vinnas. Jag anser nämligen, att
frågor av detta slag löses bättre i samförstånd
med en allmän opinion ute i
bygderna än med det maktspråk, som
statsmakterna utan tvivel kan begagna
sig av i sådana fall och som de kanske
av ekonomiska skäl också tvingas att
tillgripa.

Nedläggandet av de trafiksvaga järnvägarna
kommer att i stor utsträckning
beröra sådana trakter, som redan förut
brottas med stora kommunikationssvårigheter,
dvs. glesbebyggda områden
med dåliga trafikförhållanden även på
landsvägarna. En järnväg, som lägges
ned därför att den inte längre fyller det
ursprungliga behovet, fyller dock alltjämt
ett stort behov för den berörda
bygden, och då reagerar givetvis folket
där mycket kraftigt mot åtgärden.

Även om jag delar statsrådets synpunkter
när det gäller utvecklingen på
kommunikationsområdet, kan jag därför
inte instämma i statsrådets slutsatser
rörande landsvägarnas upprustning
och de medel som därvidlag kan anli.
tas. Jag skall inte här ta upp någon
allmän debatt om anslagen till våra vägar
— eller bristen på anslag — eftersom
vi har diskuterat den frågan tidigare
här i kammaren. Jag vill endast
beröra vägfrågan i den mån den hänger
samman med järnvägsnedläggandet.
Statsrådet säger bl. a. följande: »Sålunda
har under den nämnda femårsperioden
vägnätet behövt förbättras endast
i några fall.» Jag vill där invända,
att det nog råder en annan mening om
den saken i de bygder som drabbats av
järnvägens nedläggande. På många håll
har man nog den uppfattningen, att behov
av en upprustning av vägarna har

132 Nr 22

Onsdagen den 29 maj 1957

Svar på interpellationer ang. upprätthållande i nuvarande omfattning av Njutångers

järnvägsstation, upprustning av de allmänna vägarna i samband med beslut om

järnvägsnedläggande och förbättring av Härjedalens kommunikationer

förelegat men att den inte har kommit
till stånd.

Däremot kan jag hålla med om att
järnvägsbanken många gånger efter
iordningställande kan användas som
landsväg. Det tycker jag är en förnuftig
tanke. Statsrådet säger emellertid,
att några särskilda anslag inte kan påräknas
för det ändamålet, utan att vi
får begagna oss av de väganslag, som
nu utgår för upprustning och iordningställande
av de allmänna vägarna. Men,
herr statsråd, om jag kommer ned till
Kalmar län med det beskedet, så vet jag
precis vilket svar jag får. Man kommer
att säga, att de medel som finns
knappast räcker ens för att hålla standarden
på de stora riksvägarna i länet.
Någon utbyggnad eller något iordningställande
av nya vägar är inte tänkbart
med nuvarande anslag. Och bygdevägarna
— som det här i många fall blir
fråga om — är redan nu svårt eftersatta.
Där hjälper det inte att göra en
hemställan till länsstyrelsen om att man
under den kommande femårsperioden
också skall beakta behovet av upprustning
av de mindre vägarna och speciellt
vägarna i de trakter, som beröres av
järnvägsnedläggandet.

Jag vill tillägga, att de enskilda
skogsägarna är mycket klart medvetna
om att investeringarna i vägar är väl.
använda pengar, och myndigheterna får
nog också lov att tänka om på den
punkten. Frågan huruvida vi skall rusta
upp på våra vägar eller inte har troligen
inte så mycket med befolkningsutvecklingen
att göra, ty även vid en uttunning
av befolkningen behöver vi vägarna,
bl. a. för att på ett snabbt och
billigt sätt få fram våra skogsprodukter
till industriorterna.

I likhet med föregående talare vill jag
sluta med att uttala den förhoppningen,
att den utredning som nu arbetar med
trafikfrågorna i framför allt landsbygdens
glesområden måtte komma fram

till ett förnuftigt och gott resultat. Kommunikationsfrågorna
är i mycket hög
grad landsbygdens problem, och statsmakterna
bör vara på det klara med att
vägarna hör till de saker, som absolut
inte får glömmas bort. Man får inte bara
anlägga rent ekonomiska synpunkter
och säga, att de eller de åtgärderna
måste vidtagas för att undvika förluster
på 50—70 miljoner kronor om året, ty
sådana rationaliseringsåtgärder går ut
över landsbygden. Tag en del av dessa
pengar, herr statsråd, och använd dem
för att rusta upp vägarna i glesbygderna!
I så fall är jag övertygad om att
man i berörda orter kommer att acceptera
de åtgärder, som utvecklingen på
trafikens område gör ofrånkomliga.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Liksom de två föregående
talarna ber också jag att få tacka
kommunikationsministern för interpellationssvaret.

Även om jag kan notera, att statsrådet
understryker att hänsyn måste tas
till glesbygdernas behov av kommunikationer
och att samhället har skyldigheter
mot dem som bor kvar där, måste
jag tyvärr konstatera, att det inte fanns
så mycket konkret i svaret att ta fasta
på för de människor, som bor i glesbygderna
och i mitt speciella fall i
Härjedalen.

Eftersom de föregående talarna ganska
utförligt har gått in på frågan rent
principiellt, skall jag inskränka mig till
att beröra några detaljproblem, som jag
också hade tagit upp i min interpellation.
Jag nämnde där, liksom statsrådet
också har gjort, rälsbusståget »Härjedalingen»,
som under ett par års tid gick
till Härjedalens fjälltrakter. Det var på
personligt initiativ av generaldirektör
Upmark som det rälsbusståget tillkom,
och detta initiativ hälsades med mycket
stor glädje och tillfredsställelse av

Onsdagen den 29 maj 1957

Nr 22

133

Svar på interpellationer ang. upprätthållande i nuvarande omfattning av Njutångers

järnvägsstation, upprustning av de allmänna vägarna i samband med beslut om

järnvägsnedläggande och förbättring av Härjedalens kommunikationer

folket som bor där uppe, kanske inte
minst av dem som sysslar med turistnäringen.

Tyvärr blev rälsbussen dåligt frekventerad,
och resultatet blev att den indrogs
efter ett par år. Vad berodde nu
detta på? Det är kanske delade meningar
om den saken, men många påstår, att
det berodde på att SJ skötte reklamen
för rälsbussen så dåligt, att folk inte
ens hade reda på att den fanns. Omedelbart
efter det att den införts ordnades
en pressresa. Efter den skrevs det
en hel del i tidningarna, och rälsbussen
blev mycket starkt frekventerad.
Sedan blev det alldeles tyst om den,
vilket gjorde att den glömdes bort och
alt några nya resenärer inte kom. Även
resebyråerna hade mycket dåligt reda
på den här resmöjligheten. Det påstås
till och med att SJ:s egen resebyrå
lämnade mycket sparsamma anvisningar
om den.

Man tror också att SJ gav upp för
tidigt. Om man hade försökt litet längre
och givit linjen mera reklam, så kan
det hända att den hade kunnat överleva.
Det var mycket tråkigt för befolkningen
att den fick lov att dras in. Nu
förstår jag att det inte finns stort hopp
om att den kan återkomma.

Låt mig för övrigt göra en parentes,
som kanske inte har så mycket med
den här frågan att göra. Man frågar sig
ibland: Varför gör SJ så mycket reklam
för vinterresor till de norska fjällen,
medan reklamen för de svenska fjällen
nästan glöms bort?

En annan sak, som jag nämnde i min
interpellation och som kanske i första
hand var anledningen till den, var de
nu aktuella indragningarna av vissa tåglägenheter.
Kommunikationsministern
säger i svaret, att dessa indragningar är
av relativt blygsam omfattning och därför
inte behöver leda till någon större
försämring av möjligheterna att resa
till och från Härjedalen.

Det är nog riktigt i och för sig, men
det tråkiga är, att indragningarna
kommer litet då och då. Jag kan exempelvis
nämna, att de populära vintersportresorna
nu också tycks komma att
dras in i stor utsträckning. Det kommer
alltså ganska ofta meddelanden om
nya indragningar av trafikmöjligheter.
Befolkningen blir faktiskt ganska pessimistisk,
när den gång på gång ser, att
det blir nya indragningar och att det
sällan kommer något nytt i stället.

Detsamma gäller turisterna. De vet att
kommunikationerna redan förut är dåliga,
och de får nu klart för sig att de
blir ännu sämre. Det vore bättre, om
man gjorde en ordentlig översyn för
en längre tid framåt och sedan inte
ändrade alltför ofta.

Jag förstår mycket väl, att SJ får lov
att anlägga ekonomiska synpunkter på
järnvägstrafiken. Man kanske t. o. m.
kan säga, att ett affärsdrivande verk
inte har skyldighet att ta hänsyn till
sociala, kulturella och näringspolitiska
skäl. Men det är här som vi behöver
kommunikationsministerns och över
huvud taget statsmakternas hjälp.

Statsrådet säger också, att han är fullt
på det klara med att man inte enbart
kan se problemet från dess ekonomiska
sida, utan att man också måste lägga
andra aspekter på frågan. Vi är tacksamma
för de synpunkterna.

Det var en detalj till, som jag tog upp
i min interpellation, och det var den
genomgående zontariffberäkningen. Speciellt
i de stora glesbygderna, där man
inte har järnväg utan får lov att anlita
busstrafik, är den nuvarande zontariffberäkningen
mycket ogynnsam. Det
skulle vara mycket värdefullt om man
fick räkna genomgående zontaxor när
man övergår från järnväg till buss och
vice versa. Jag tror t. o. m. att en sådan
sak skulle kunna förbättra möjligheterna
för SJ, alltså att man skulle
frekventera både järnväg och buss

134 Nr 22

Onsdagen den 29 maj 1957

Svar på interpellationer ang. upprätthållande i nuvarande omfattning av Njutångers

järnvägsstation, upprustning av de allmänna vägarna i samband med beslut om

järnvägsnedläggande och förbättring av Härjedalens kommunikationer

mera, om man ginge in för en sådan
taxepolitik.

En mer offensiv inställning från SJ
skulle vara värdefull. Nu är man på
defensiven hela tiden. De mest arga kritikerna
påstår för övrigt, att SJ ofta
medvetet går in för att göra trafiken
så dålig som möjligt på de trafiksvagaste
bandelarna för att fortare få anledning
att helt dra in dem. Jag vet inte
om det ligger någonting i detta. Jag
tror i alla fall att man på senaste tiden
kunnat konstatera, att folk tröttnar på
att åka bil på långresor. Om man exempelvis
far från Stockholm upp till fjällen,
sätter man värde på att kunna ta
en nattlägenhet, och jag tror att en ändring
av zontariffberäkningarna skulle
medföra, att folk i större utsträckning
ginge in för att utnyttja SJ:s trafiknät.
Jag vet, att frågan är under behandling,
och man kanske vågar förutsätta
att kommunikationsministern, som ju
själv har förståelse för de långa avståndens
problem, hjälper till att få en positiv
lösning.

Eftersom kommunikationsministern
slutade med att försäkra, att han är
beredd att på allt sätt medverka till en
så smidig övergång som möjligt till vad
en ny tid kräver av insatser på transportområdet,
vill jag också sluta med
att ta fasta på detta positiva löfte och
än en gång tacka för svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Ett par ord i anledning
av vad interpellanterna haft att säga!

Herr Eriksson i Bäckmora var själv
på det klara med att anledningen till
att stationen i Njutånger drogs in var
det minskade trafikunderlaget. Om antalet
sålda biljetter var litet och mängden
transporterat gods ringa år 1956,
så har minskningen blivit ännu mera
markant under första kvartalet 1957.

Första kvartalet 1956 såldes 133 biljetter
— första kvartalet i år har antalet
gått ned till 79. Biljettintäkterna
uppgick första kvartalet i fjol till 1 740
kronor men för första kvartalet i år till
endast 1 080 kronor. På samma sätt är
det i fråga om antalet vagnslaster gods
— det har gått ned från 12 till 8.

Frågar man nu varpå detta beror, är
svaret, att det finns goda bussförbindelser
både söderut och norrut: 20 bussar
norrut och 10 söderut dagligen. Där
dominerar ju SJ. Det är klart att resultatet
vid järnvägsstationen under sådana
förhållanden måste bli sådant det
blivit. Då är det ju också riktigt att
göra den indragning som det här är
fråga om.

Vad godset beträffar har distriktsförvaltningen
förklarat sig vara beredd att
diskutera tillsättandet av ett godsombud
mera centralt inom samhället.

I en skrivelse har man hemställt att,
som man uttrycker saken, få en nådatid
på två år för att se vad som skulle
inträffa. Det som skett under det senaste
året vittnar ju om att frekvensen
på järnvägen minskat.

Herr Hamrin i Kalmar var inne på
frågan om vägupprustningen i anledning
av att järnvägar läggs ned. Jag vill
påminna herr Hamrin om vad som i
interpellationssvaret sagts rörande denna
sak, nämligen att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ganska nyligen i en
skrivelse till samtliga länsstyrelser
framhållit, att vid upprättandet av flerårsplaner
för byggande av vägar under
åren 1958—1962 skall hänsyn tas till
sådana arbeten som kan föranledas av
järnvägsnedläggelse. Det är klart att det
då måste bli fråga om väganslag av annan
storleksordning än den man haft
att röra sig med hittills. Anslagen får
ju i varje situation vägas mot det be
hov av anslag som finns, och redan
nu har anslag beviljats utöver de ordinarie
för att täcka kostnaderna i sam -

Onsdagen den 29 maj 1957

Nr 22

135

Svar på interpellationer ang. upprätthållande i nuvarande omfattning av Njutångers

järnvägsstation, upprustning av de allmänna vägarna i samband med beslut om

järnvägsnedläggande och förbättring av Härjedalens kommunikationer

band med järnvägsnedläggelser. Det
sker alltså en påspädning av det allmänna
väganslaget i sådana fall.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Den fråga, som herr
Hamrin i Kalmar och även de andra interpellanterna
taglit upp, berör vitala problem
för många trakter och för många
människor i vårt land. Jag fäster stor
vikt vid vad statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet sagt i
sitt interpellationssvar, att ingen järnväg
skall läggas ned, om det väntas bli
betydande svårigheter att flytta över
trafiken till landsväg. Nu är ju begreppet
»betydande svårigheter» mycket
svävande, men jag inlägger i statsrådets
ord, att respektive orters näringsliv
inte skall råka illa ut eller ens komma
i farozonen.

Jag vill framhålla, att vi i södra delen
av Älvsborgs län ser det som en
stor fara för näringslivet i våra trakter,
om järnvägen Falkenberg—Limmared
skulle läggas ned utan att vägnätet i
mycket hög grad förbättras. Jag antar
att det inte är tänkbart att kämpa för
vissa järnvägars bibehållande — man
får naturligtvis även här räkna med att
en rationalisering måste ske. Vi kan
dock inte i denna del av Älvsborgs län
bortse från att den industri, som vuxit
upp med ifrågavarande järnväg som
pulsåder, skulle komma i ett svårt läge,
för att inte säga i verklig fara, om inte
väglederna förbättras, innan järnvägen
lägges ned eller i varje fall samtidigt
därmed.

Jag hoppas att det samrådsorgan som
tillsattes i höstas skall finna möjlighet
att lösa de frågor, som sammanhänger
med järnvägsnedläggelsen och en upprustning
av vägnätet, inte minst i södra
delen av vårt län. Angående vägarna i
övrigt i detta län skall jag inte säga
något vid detta tillfälle — den frågan

behandlade vi närmare i samband med
en interpellation som jag framställde
förra året.

Jag vet väl att ett statsråd inte förmår
allt, men säger statsrådet Skoglund
att hänsyn måste tagas till bygdernas
behov av kommunikationer, så kommer
dessa statsrådets ord att av oss följas
med mycket stort intresse.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det var när vår nye
kommunikationsminister talade om den
samordning som finns mellan ledningarna
för SJ och vägväsendet och i det
sammanhanget även framhöll, att länsstyrelserna
fått direktiv att se till, att
vägförsörjningen är ordnad när järnvägsförbindelser
dras in, som jag föranleddes
att begära ordet.

Det är inte så länge sedan jag hade
en diskussion, t. o. m. ett par diskussioner,
med statsrådet Skoglunds företrädare
i ämbetet beträffande nedläggandet
av en viss järnväg i det län,
som jag här i kamaren har äran att
företräda. Då lovades att när denna
järnväg blivit nedlagd och spåren upprivna
skulle det byggas väg på banken
— alltså just den lösning som statsrådet
nyss skisserade i svaret till herr
Hamrin i Kalmar.

Resultatet har emellertid inte blivit
detta, och mitt intryck är att vad herrarna
i kanslihuset ser är — åtminstone
i många fall — något annat än verkligheten
sådan den ter sig för de människor,
som bor i respektive bygder.
Det är inte bara så, herr statsråd, att
vägar icke kommer till stånd, utan
dessutom är det så att på de dåliga
vägar, som går genom angränsande
trakter och som befolkningen måste
använda för att komma fram till tät -

Nr 22

136

Onsdagen den 29 maj 1957

Svar på interpellation ang. utvidgning av länsstyrelsernas befogenhet att meddela
trafiktillstånd

orterna, drar statens järnvägar — som
ofta äger bussföretagen — in sina bussförbindelser.
Den utveckling på detta
område som nu pågår inom de verkligt
avlägsna glesbygderna leder till att förbindelserna
för varje år blir allt sämre
för den kvarboende befolkningen.

Detta är ett mycket allvarligt förhållande.
Det gäller att inte totalt utarma
den landsbygd som det är fråga
om. Jag skall inte rikta någon kritik
mot statsrådet Skoglund för hans uttalande
här i dag, men jag skulle vilja
hemställa till statsrådet att nu i sommar
göra en resa ut över landet och ta reda
på hur det ser ut, så att man i kanslihuset
får se inte bara de vackra planerna
utan också den ofta ganska bistra
och nedslående verkligheten.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Ståhl senast sade vill jag bara
meddela kammaren att samrådsorganet
tillsattes så sent som hösten 1956, och
då tycker jag nog att det är att begära
väl mycket om man menar, att man
överallt skall kunna se resultat av dess
verksamhet våren 1957. Det skall nog
herr Ståhls kapacitet till för att man
skall kunna lyckas med den uppgiften.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det behövs verkligen
ingen kapacitet för att konstatera hur
det ligger till med förbindelserna i vissa
trakter, sedan regeringen och myndigheterna
lovat ordna vägförbindelser
men inte hållit dessa löften. Hur ni
gör när ni med de centrala myndigheterna
kommit överens om edra samordningsplaner
kan naturligtvis inte jag uttala
mig om, som inte alls rör mig på
den nivå, där dessa samordningsplaner
lägges upp. Men vi vanliga människor
— för att tala med herr Hjalmar son —
måste konstatera, att statsmakterna och
vederbörande myndigheter icke håller

sina löften, när de i riksdagen och inför
allmänheten lovar att här skall det
bli väg när järnvägen kommer bort
men denna väg åratal efteråt lyser med
sin frånvaro. Till detta kommer också
att de dåliga bussförbindelser som finns
kvar i stor utsträckning dras in.

Jag vill inte någon strid — jag sade
det nyss —■ med herr Skoglund, det
finns ingen anledning därtill. Jag skall
be att få återkomma till frågan om ett
år, då vi fått se vad det blivit för resultat
av herr Skoglunds verksamhet i
departementet. Faktum är emellertid
att herr Skoglund får mycket att göra
på detta område, och herr Skoglund
skall inte godta den bild han ser i
kanslihuset av en vacker planering.
Nödvändigt är att komma ut och se hurudan
verkligheten är.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (bf):

Herr talman! Till den statistik rörande
resande- och biljettfrekvensen vid
Njutångers järnvägsstation, som statsrådet
presenterade, skulle jag vilja foga
den anmärkningen, att denna statistik
är påverkad av det förhållandet,
att stationen inte har hållits öppen i
den utsträckning som skulle ha varit
erforderlig, varför många resande
måst lösa biljett på tågen. Jag skulle tro
att den biljettförsäljning som ägt rum
på tågen inte är redovisad i denna statistik.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. utvidgning av
länsstyrelsernas befogenhet att meddela
trafiktillstånd

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! I en med andra kam -

137

Onsdagen den 29 maj 1957 Nr 22

Svar på interpellation ang. utvidgning av länsstyrelsernas befogenhet att meddela
trafiktillstånd

marens tillstånd framställd interpellation
har herr Jansson i Benestad till
mig riktat följande fråga:

Vill statsrådet vidtaga sådana åtgärder,
att länsstyrelserna medgives rätt
meddela trafiktillstånd för lastbil upp
till en maximilast av 6 ton?

I anledning härav får jag anföra följande.

Enligt gällande bestämmelser i 1940
års förordning angående yrkesmässig
automobiltrafik meddelas tillstånd att
i beställningstrafik använda lastbil av
länsstyrelse, då fråga är om lastbil med
en maximilast av högst 4 500 kg eller
om lastbil jämte släpvagn med sammanlagd
maximilast av högst 5 500 kg, men
av statens biltrafiknämnd, då fråga är
om lastbil, respektive lastbil jämte släpvagn
med högre maximilast än de nyss
nämnda.

Skälen till denna uppdelning av tillståndsgivningen
har huvudsakligen varit,
att det ansetts ändamålsenligt att
behovet av bilar utav sådan storlek, att
de används eller kan användas i fjärrtrafik,
blir prövat av central myndighet
med den överblick över transportbehoven
och transporthushållningen i
stort, som erfordras för en tillfredsställande
anordning av fjärrtrafiken med
lastbil. En höjning av viktgränsen torde
föra med sig att även vissa fjärrtrafikbilar
kommer att falla under länsstyrelsernas
tillståndsprövning, vilket
skulle motverka den enhetlighet i handläggningen
av ärenden rörande fjärrtrafik,
som man velat uppnå genom tillskapandet
av en central trafiktillståndsmyndighet.
De av länsstyrelserna meddelade
trafiktillstånden medför regelmässigt
samma rätt att utföra transporter
på långa avstånd som de av biltrafiknämnden
meddelade. Endast den omständigheten,
att de bilar, som ligger
under länsstyrelsernas tillståndsprövning,
har en relativt ringa lastförmåga,
utgör därför det verkliga hindret mot
att dessa bilar kan på ekonomiskt till -

fredsställande sätt begagnas i fjärrtrafik
i större omfattning.

Vill man överflytta tillståndsgivningen
för större lastbilar till länsstyrelserna
och samtidigt bibehålla en central
prövning arv ärenden rörande fjärrtrafik,
skulle konsekvensen härav bli den,
att rätten att utföra fjärrtrafik med de
bilar, som faller under länsstyrelsernas
tillståndsprövning, måste begränsas. En
sådan anordning är jag för närvarande
icke villig att överväga.

Frågan om gränsdragningen mellan
biltrafiknämndens och länsstyrelsernas
tillståndsgivning har varit föremål för
behandling av 1944 års trafikutredning,
1947 års biltrafiknämndsutredning och
decentraliseringsutredningen. Dessa utredningars
förslag har behandlats i
proposition (nr 26) till 1950 års riksdag,
som beslutat om den nuvarande
kompetensfördelningen.

Inom 1953 års trafikutredning pågår
för närvarande en översyn av 1940 års
förordning. I avbidan på denna utrednings
förslag i ämnet anser jag, under
hänvisning till vad jag tidigare anfört,
att någon ändring i den nuvarande
kompetensfördelningen inte bör övervägas.

Vidare anförde:

Herr JANSSON i Benestad (bf):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
interpellation. Vad innehållet angår delar
jag statsrådets uppfattning att ett
centralt organ är nödvändigt för överblick
av transportbehoven och transporthushållningen.
Men den bestämmelse
jag i interpellationen begär ändring
av härrör från 1940-talets krishushållning,
då behovet av kontroll över våra
resurser i fråga om transportmedel var
ett helt annat än nu. Den maximigräns
för tillstånd av länsstyrelse, som var
angiven till 4,5 ton, var säkert riktig

138

Nr 22

Onsdagen den 29 maj 1957

Svar på interpellation ang. allmän reglering inom administrationen till förhind

rande av olämpliga påtryckningar och underhandsdirektiv, m. m.

efter dåvarande förhållanden.

Sedan dess har skett en väldig utveckling
på trafikens och vägväsendets område.
En högre gräns kan därför utan
tvekan tillämpas. Risk för att fjärrtrafiken
kommer att falla under länsstyrelsens
prövning genom ändring av
maximigränsen till 6 ton tror jag inte
föreligger. Jag tror inte att några lastbilar
kör fjärrtrafik med så liten last
som 6 eller 5,5 ton.

I stället måste jag säga, att nu rådande
förhållanden med onödig centralisering
av en uppgift, som snabbare och
bättre skulle kunna handläggas av länsstyrelserna,
är otillfredsställande. Det
är mycket vanligt att en lastbilägare tillfälligt
begär tillstånd för en högre maximilast
än 4,5 ton. Det kanske bara gäller
några månader, men ärendet skall i
alla fall gå upp till biltrafiknämnden i
Stockholm. Sedan kan det dröja länge,
innan han får svar, kanske så länge,
att han inte kan utnyttja tillståndet, när
han får det. Den nu gällande ordningen
bygger på kristidens förhållanden, och
det borde enligt min mening vara ganska
enkelt att rätta till det genom att utvidga
området för länsstyrelsernas tillståndsprövning.
Jag har begärt att gränsen
skulle sättas till 6 ton, men jag måste
erkänna att gränsen 5,5 ton kanske
vore något bättre avvägd.

Sedan vill jag bara hoppas att statsrådet
tar denna fråga under verkligt
övervägande då 1953 års trafikutredning
är färdig med sitt arbete. Jag tror
dock att man skulle kunna ändra denna
bestämmelse dessförinnan utan att
det skedde någon större olycka.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill påminna om att
gränsen var 3,5 ton fram till år 1950.
Den ändrades genom riksdagsbeslut det
året till 4,5 ton. Utskottet var, om jag
nu minns rätt, praktiskt taget enigt på

denna punkt med undantag för några
reservanter, som ville gå något högre,
dock ingen upp till 6 ton.

Det är nödvändigt att man håller denna
fjärrtrafik under kontroll, ty om
man släpper den mera fri, vilket ju blir
en konsekvens, om länsstyrelserna var
för sig skall pröva sådana frågor, kommer
det att ogynnsamt påverka järnvägstrafiken,
och vi har ju redan i den
tidigare interpellationsdebatten hört alla
de bekymmer som detta skapar.

Det är klart att en handläggning av
biltrafiknämnden i allmänhet måste ta
längre tid än en prövning i länsstyrelserna,
men om premisserna är klara,
kan ärendet ändå avgöras ganska
snabbt. Det är först om det är några
problem som det fördröjs, men enligt
de uppgifter jag har fått lär det regelmässigt
vara så, att prövningen hos biltrafiknämnden
går på högst en månad.

Herr JANSSON i Benestad (bf):

Herr talman! Jag måste säga att jag
tror inte att en lastbilsåkare kör fjärrtrafik
med 5,5 eller eventuellt 6 tons
maximilast, utan han tar betydligt större
laster. Det lönar sig helt enkelt inte
att köra annars.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. allmän reglering
inom administrationen till förhindrande
av olämpliga påtryckningar och
underhandsdirektiv, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Eliasson i Stockholm till
mig riktat tre frågor, som har sin grund
i vissa mellanhavanden mellan herr
Eliasson och riksåklagaren för flera
år sedan.

Innan jag besvarar de framställda

Onsdagen den 29 maj 1957

Nr 22 139

Svar på interpellation ang. allmän reglering inom administrationen till förhind

rande av olämpliga påtryckningar och underhandsdirektiv, m. m.

frågorna vill jag i korthet redogöra
för vad som förekommit i denna sak.
Sedan styrelsen för Sveriges advokatsamfund
m. fl. ingivit anmälan till JO
mot herr Eliasson, avgav han i april
1953 en inlaga till JO, vari han bl. a.
riktade viss kritik mot riksåklagaren,
delvis med utgångspunkt från ett enskilt
samtal med denne i december
1952. Saken väckte uppmärksamhet i
pressen, och på initiativ av justitiedepartementet
bereddes herr Eliasson tillfälle
att anmäla, huruvida han ansåg
sig ha hindrats vid fullgörandet av sina
åligganden såsom åklagare i Lundquistmålen
eller eljest icke ha erhållit erforderligt
stöd. Till svar härpå ingav
herr Eliasson den 12 maj 1953 till departementet
en vidlyftig skrift, där han
framförde vissa delvis preciserade, delvis
allmänt hållna anmärkningar mot
riksåklagarens tillvägagångssätt i Lundquistmålen
och även i vissa andra sammanhang.
Anmärkningarna grundades i
stor utsträckning på vad som skulle
ha förekommit vid enskilda samtal mellan
herr Eliasson och riksåklagaren.
Bland anmärkningarna ingick, att riksåklagaren
i vissa fall skulle ha ingripit
i åtalsärenden utan att närmare
känna till dessa och på lösa grunder
givit vederbörande åklagare underhandsdirektiv.
Vad sålunda förekommit
gav ej anledning till annan åtgärd
från departementets sida än att jag vid
flera tillfällen gjorde mig underkunnig
om att herr Eliasson hade erforderlig
personal för sitt arbete i Eundquistmålen.
Sedan herr Eliassons skrift berörts
i en interpellationsdebatt den 8 december
1953, ingav herr Eliasson den 22
februari 1954 till departementet en ny
skrift. I denna upprepade han sina tidigare
anmärkningar mot riksåklagaren
och begärde nu att utredning måtte
verkställas genom justitiekanslern.
Skriften föranledde ej någon särskild
åtgärd från min sida. Den 11 juni 1954
anmälde herr Eliasson saken till pröv -

ning hos JO. Sedan riksåklagaren hos
JO utförligt bemött herr Eliassons anmärkningar,
meddelade JO den 13 juli
1954 beslut, att herr Eliassons anmälan
inte föranledde någon vidare åtgärd.

Herr Eliasson frågar nu i sin interpellation
till en början, om jag överväger
någon allmän reglering inom administrationen
till förhindrande av
olämpliga påtryckningar och underhandsdirektiv.
Han ger ingen motivering
eller bakgrund till denna vittsyftande
fråga i annan mån än som
följer av hänvisningen till hans nyss
omnämnda mellanhavanden med riksåklagaren
för flera år sedan. Jag vill
för min del till att börja med erinra om
att inom administrationen — jag talar
nu inte om domstolarna — i princip
råder ett över- och underordningsförhållande,
vilket innebär att en tjänsteman
är skyldig att efterkomma direktiv
från överordnad myndighet. Vad
herr Eliasson åsyftar, när han talar om
obehöriga påtryckningar och underhandsdirektiv,
torde vara, att full klarhet
bör råda i fråga om ansvarsfördelningen,
så att en tjänsteman ej göres ansvarig
för en åtgärd, som han i själva
verket vidtagit efter anvisning av överordnad
myndighet. Detta är naturligtvis
en fullt riktig grundsats, men enligt
min mening finns det inte skäl att
misstänka förekomsten av sådana missförhållanden
inom den svenska administrationen,
att det finns grund för att
vidtaga en sådan allmän reglering som
interpellanten avser. Vad angår förhållandena
inom åklagarväsendet, det enda
område som över huvud taget beröres i
interpellationen, kan jag hänvisa till
första lagutskottets utlåtande i år, nr
24, i anledning av herr Eliassons motion
om översyn av riksåklagarämbetets
instruktion, vilket utlåtande nyligen
behandlades här i kammaren.

Herr Eliasson frågar vidare, vilka åtgärder
jag har vidtagit med anledning
av innehållet i hans båda skrifter av

140

Nr 22

Onsdagen den 29 maj 1957

Svar på interpellation ang. allmän reglering inom administrationen till förhind

rande av olämpliga påtryckningar och underhandsdirektiv, m. m.

den 12 maj 1953 och den 22 februari
1954. På denna fråga har jag redan lämnat
svar. Såsom framgår av vad jag förut
anfört övertygade jag mig vid flera
tillfällen om att herr Eliasson hade erforderlig
personal till förfogande i
Lundquistmålen. Visserligen hade herr
Eliasson i sin förstnämnda skrift förklarat,
att personalfrågan genom riksåklagarens
ingripande hade blivit tillfredsställande
ordnad i förevarande del
av ärendet, men samtidigt hade han
kraftigt beklagat sig över att detta hade
skett först efter lång tid. Då åtskilligt
arbete återstod i de mycket vidlyftiga
och arbetskrävande Lundquistmålen,
ville jag fortlöpande kontrollera,
att inte några nya svårigheter skulle
uppstå på grund av brist på personal.
Detta ansåg jag vara den sakligt sett
viktigaste fråga som hade framkommit
under denna kontrovers. I övrigt fann
jag icke skäl att vidtaga några särskilda
åtgärder. Jag anser mig inte här böra
närmare diskutera de särskilda ämbetsåtgärder
i olika mål, som avses i skrivelserna.
Jag vill endast framhålla att
saken, såsom framgår av det förut sagda,
efter anmälan av herr Eliasson prövades
av JO, som icke fann anledning
till åtgärd.

Slutligen frågar herr Eliasson i sin
interpellation, om det icke är lämpligt
att person som gör framställning till departementet
erhåller svar från departementet,
även om hans framställning
inte föranleder åtgärd. Det är givetvis
lämpligt att så sker, och detta iakttages
också beträffande alla framställningar,
där sökanden begär sådana
särskilda åtgärder av rättslig karaktär,
som olika slag av tillstånd, dispenser
m. m. Annorlunda förhåller det sig
emellertid med framställningar av mer
eller mindre politisk natur, där det begäres
att departementschefen skall taga
initiativ till utredning el. dyl. I sådana
fall får det självfallet bero av de föreliggande
omständigheterna hur ärendet

skall behandlas. Det är icke alltid som
framställningen lämpligen bör bli föremål
för ett formligt beslut av något slag.
Understundom är omständigheterna sådana,
att ett uttryckligt svar på framställningen
icke är påkallat.

Härpå anförde:

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min interpellation.

Jag nödgas tyvärr konstatera att svaret
har samma karaktär som de svar
justitieministern i dylika sammanhang
brukar lämna. Det uppehåller sig vid
vissa självklara fakta, men glider undan
känsliga och besvärliga problem.
Det är en sådan i olika sammanhang tidigare
iakttagen tendens, som aktualiserat
den interpellation jag med utgångspunkt
från ett konkret fall har
framställt.

Må det tillåtas mig att börja med en
principiell deklaration. Många har den
uppfattningen att ledande rättsvårdande
myndigheters åtgöranden över huvud
taget icke skall kritiseras. Man
framhåller att allmänheten lätt drar felaktiga
slutsatser av kritiken. Man säger:
»Har ett fel förekommit och detta dras
fram i ljuset, blir det ofta inte bedömt
som en isolerad företeelse. I den offentliga
debatten uppkommer lätt generaliserande
värdeomdömen, kanske inte enbart
om den enskilde felande ämbetsmannen
utan också om den kår han representerar.
Kanske rent av tilltron till
rättsvården tar skada.» Detta är i viss
mån riktiga iakttagelser, och det är beklagligt
när sådana konsekvenser uppkommer.
Jag hyser emellertid den bestämda
uppfattningen att nackdelarna
ur allmänt rättsvårdande synpunkter
skulle bli långt mer ödesdigra, om man
av sådana hänsyn skulle underlåta att
utreda eller kanske dölja allvarligt före -

Onsdagen den 29 maj 1957

Nr 22

141

Svar på interpellation ang. allmän reglering inom administrationen till förhind rande

av olämpliga påtryckningar och underhandsdirektiv, m. m.

lupet fel. Lojalitet i sådana sammanhang
måste betecknas som en falsk lojalitet.

I det här aktuella sammanhanget hade
enligt min mening allvarliga anmärkningar
riktats mot riksåklagaren.
Påståendena gick bland annat ut på att
riksåklagaren försökt utöva ovidkommande
påtryckningar på underordnade
åklagare — det var inte, såsom justitieministern
i svaret vill göra gällande,
bara mig som saken gällde utan även
namngivna kolleger till mig. I ett fall
var det fråga om påtryckningar för att
få till stånd häktning av för brott misstänkt
person, i ett annat fall för att
åstadkomma frisläppande av en misstänkt
och i två andra fall för att förundersökning
skulle nedläggas eller
nedskäras. De olika fallen skildrades
detaljerat i bilagor till anmärkningsskrivelsen.

Den allvarligaste anmärkningen enligt
min mening var den, att riksåklagaren
i ett fall för att bortförklara sin
medverkan i ett visst ärende hade sökt
förmå underordnad åklagare att utställa
en oriktig tjänsteskrivelse genom att
tillställa denne en förebild till sådan
tjänsteskrivelse i form av ett koncept
till densamma. Min anmärkningsskrivelse
avslutades med att jag framhöll,
att om utredningen komnie till stånd,
skulle jag angiva den bevisning som jag
ville åberopa.

Justitieministern får förlåta mig, men
jag måste få en ganska förutfattad mening
om justitieministerns benägenhet
att vilja ta itu med saken, när jag fick
höra hur denna anmärkningsskrivelse
av justitieministern år 1953 refererades
här i kammaren. Den uppgavs av justitieministern
vara i huvudsak en begäran
om personal. Det fanns ingen sådan
framställning i skrivelsen. Jag vill genom
ett ordagrant citat från riksdagsprotokollet
visa, hur skrivelsen refererades
av justitieministern. Det var, sade
justitieministern, en skrivelse, vari

Eliasson »i våras anmälde att han icke
fått tillräcklig hjälp i sin viktiga verksamhet
som åklagare i Lundquistmålet».
Och justitieministern fortsätter:
»Det var det väsentliga i den skrivelsen,
som dessutom innehöll en del mera perifera
ting och antydningar om missförstånd
om vad som kunde ha förekommit
vid samtal och dylikt.»

Hur kan detta referat sägas vara en
adekvat redogörelse för denna anmärkningsskrivelses
innehåll? Varför nämnde
inte justitieministern vad han nu
tvingats erinra om: att det var en skrivelse
med anmärkningar i olika avseenden?
Det finns inte i justitieministerns
anförande någon uppgift om att
det var fråga om en anmärkningsskrivelse.
Hur kan man vidare säga att det
väsentliga i denna anmärkningsskrivelse
var en begäran om personal, när det
över huvud taget inte där framställdes
någon sådan begäran? För mig var det
fullkomligt oförklarligt att justitieministern
kunde påstå något sådant. Jag trodde
först att möjligen kunde det ju vara
så, att justitieministern inte själv hade
läst igenom min skrift utan hade fått
ett sammandrag av innehållet av någon
underordnad tjänsteman, som i hastigheten
gjort ett felaktigt referat. För säkerhets
skull riktade jag ytterligare en
skrift till justitieministern, där jag talade
om vad som stod i min första skrivelse,
med samma negativa resultat. Jag
tyckte att det var djärva ord som statsministern
häromdagen tog i sin mun,
när han i samband med behandlingen
av ett annat ärende — folkomröstningen
i pensionsfrågan — efterlyste ett
enda exempel på en medvetet felaktig
uppgift från någon statsrådsbänk.

Om jag fattade justitieministerns svar
i dag riktigt, har han uppenbarligen utgått
från att skäl inte har funnits att
ens misstänka förekomsten av vad som
påtalats i dessa anmärkningar. Här har
stått — föreställer jag mig, att justitieministern
har resonerat — uppgift mot

142

Nr 22

Onsdagen den 29 maj 1957

Svar på interpellation ang. allmän reglering inom administrationen till förhind

rande av olämpliga påtryckningar och underhandsdirektiv, m. m.

uppgift. Justitieministern har hänvisat
till att riksåklagaren hos JO hade utförligt
bemött anklagelserna och att JO avskrivit
ärendet. Jag frågar mig: Varför
nöjer sig justitieministern med detta,
om han verkligen vill veta vad som
hänt? Varför låter han inte den åberopade
bevisningen komma till tals? Varför
höres inte de namngivna åklagare,
som påstås ha varit utsatta för påtryckningsförfaranden?
Varför infordras inte
detta koncept till tjänsteskrivelse, som
— såvitt jag vet — fortfarande finns i
behåll hos vederbörande åklagare? Jag
frågar mig också: Om liknande påståenden
i pressen hade riktats mot en underordnad
åklagare, låt oss säga en
landsfogde, skulle man då ha nöjt sig
med att bara infordra förklaring, ifall
det åberopats bevisning från motsidan?
Hur skulle det över huvud taget gå i
utredningsverksamheten — statlig och
kommunal —• om man bara skulle åtnöja
sig med en förklaring, som lämnades
av motparten?

Justitieministern hänvisar till lagutskottets
utlåtande. Lagutskottet har inte
haft att pröva om fel har förelupit eller
ej i de enskilda fallen. Utskottet har förordat
en skrivelse till Kungl. Maj :t, i vilken
påpekas angelägenheten av att
riksåklagarämbetet i framtiden iakttar
viss praxis. Utlåtandet får väl snarast
tolkas som en viss erinran från utskottets
sida om att allt inte varit så väl
beställt. I annat fall hade ingen anledning
till att föreslå denna skrivelse till
Kungl. Maj:t funnits. Hur som helst har
utskottet inte haft anledning att ta ställning
i frågan om fel förekommit eller
inte.

När jag, innan jag agerade i saken
år 1953, diskuterade skäl för och emot
en utredning med en riksåklagaren disciplinärt
överordnad myndighetsperson,
framhölls som ett skäl mot en utredning,
att den skulle »röra upp så
mycket damm», att det skulle vara svårt
för vederbörande befattningshavare att

därefter kvarstå i tjänsten. Jag hoppas
innerligt, att sådana skäl inte föresvävar
justitieministern. Jag måste emellertid
än en gång be om ursäkt, men jag
kan inte skaka mig fri från misstanken
att här spelat in denna ökända synpunkt,
att man inte vill rota i sådant,
som är obekvämt och känsligt, och att
man försvarar vad man kan, då toppen
inom administrationen kritiseras.

I interpellationssvaret framhåller justitieministern
vidare, att en allmän
översyn av Ivdnadsskyldighetens omfattning
inom administrationen inte är
erforderlig med hänsyn till att det inte
finns någon misstanke om missförhållanden.
Det är notoriskt, att lydnadsplikten
är oreglerad och fördenskull
i många fall föremål för diskussion beträffande
både art och omfattning. Jag
frågar mig: Varför måste nödvändigtvis
en olycka på rättsvårdens område först
inträffa, innan man vidtar säkerhetsåtgärder?
Den frågan har jag många
gånger ställt mig under årens lopp i
många olika sammanhang. Det är ofta
förbluffande att se, å ena sidan med
vilken snabbhet regeringen tar initiativ
till lagstiftningsåtgärder med rent kasuistisk
bakgrund, och å andra sidan
med vilken tröghet apparaten annars
arbetar. Ofta är dessa initiativ aktualiserade
genom att pressen slagit larm i
något enskilt fall, men varför skall det
behöva hända något sådant, innan man
skrider till aktion? Det är för övrigt
inte omöjligt att komma med åtminstone
något exempel på att sådana här
olägliga påtryckningsförhållanden har
existerat även inom andra områden av
administrationen. Jag har framför mig
ett protokollsutdrag från Stockholms
rådhusrätt av den 11 april 1957. Av
detta framgår, att en chefstjänsteman
inom socialvården förmått en underordnad
tjänsteman att underteckna en
skrivelse, som den överordnade delvis
hade formulerat och vars innehåll därefter
inte kom att överensstämma med

Onsdagen den 29 maj 1957

Nr 22

143

Svar på interpellation ang. allmän reglering inom administrationen till förhind rande

av olämpliga påtryckningar och underhandsdirektiv, m. m.

den underordnades uppfattning. Det är
självklart — det behöver inte justitieministern
orda så mycket om — att en
överordnad inom administrationen har
möjlighet att ge den underordnade order
om en tjänsteåtgärd, men i detta fall
hade åtgärden den innebörden, att den
underordnade på order i tjänsten fick
intyga, att han själv erfarit något som
inte förekommit. Ett lydnadsförhållande
av den karaktären skall väl inte
existera?

Justitieministern anger slutligen, att
det är lämpligt att man i allmänhet bör
få svar på sina framställningar till departementet.
Han nämner emellertid
vissa undantagsfall, framställningar av
politisk natur, och att omständigheterna
understundom är sådana, att uttryckligt
svar på framställningen inte är påkallat.
Det skulle vara intressant att veta
till vilken kategori min anmärkningsskrift
räknas. Tillhör den den senare
gruppen, vilket den väl måste göra -—
jag hade ju inte med politik att göra då
— så vore det intressant att höra vilka
de särskilda omständigheter var, som
gjorde att jag över huvud taget inte fått
något svar.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord med anledning av vad som
förekommit tidigare och som delvis berör
denna sak.

I den interpellation som framställdes
av mig på våren 1953 berörde jag en
del av de s. k. rättsaffärer som vid den
tiden diskuterades. Samtidigt uttalade
jag mera allmänt den förhoppningen,
att regeringen skulle redovisa sin syn
på förhållandena inom rättsvården. Vi
har också onekligen blivit överens om
ett och annat under de förda diskussionerna.

Jag skall be att få citera justitieministern
— det är alltid tryggt att få
göra det ibland när man diskuterar med

justitieministern. Han yttrade i slutet
av sitt svar följande: »Det är nyttigt,
ja nödvändigt, att allt som sker inom
rättsvården är underkastat en ständig,
vaken kritik från pressens och allmänhetens
sida. Därför bör anmärkningar
komma fram och fel påtalas. Och då
det finns anledning misstänka, att en
sådan anmärkning kan vara riktig, bör
det redas ut, hur det förhåller sig, och
rättelse vidtagas.»

Litet tidigare i den sammanfattning
som justitieministern gav säger han:
»Här har icke varit tal om att mörklägga
och undandölja fel och misstag,
som blivit begångna, här har tvärtom
de mest noggranna undersökningar
verkställts även när man givit sig in
på områden där svårigheterna varit
uppenbara.»

Till de allmänna förhållanden inom
rättsväsendet som diskuterades i det
sammanhanget hörde ju även riskerna
för att underhandsdirektiv kunde förekomma
i icke önskvärda former och i
en utsträckning som inte borde tolereras.
I fråga om överordnade myndigheters
sätt att reagera nämnde jag bl. a.
fallet överste Meyerhöffer. Fortsättningen
och avslutningen på den affären visade,
att det fanns anledning att påtala
saken.

I den debatt som sedan följde här i
kammaren yttrade herr Gezelius bl. a.:
»I sin interpellation har herr Svensson i
Ljungskile med rätta understrukit betydelsen
av att domare och ämbetsmän
i utövningen av sin tjänst, i sina domslut
och avgöranden, står fria från
trycket av anvisningar från eller relationer
till överordnade eller personer,
som innehar nyckelposter inom rättskipning
och förvaltning. Detta är för
oss alla i denna kammare en självklar
sak.»

Efter det anförandet av herr Gezelius,
vilket bl. a. innehöll detta uttalande,
steg hans excellens statsministern upp
och yttrade, att enbart detta anförande

144 Nr 22

Onsdagen den 29 maj 1957

Svar på interpellation ang. allmän reglering inom administrationen till förhind rande

av olämpliga påtryckningar och underhandsdirektiv, m. m.

var så värdefullt, att det rättfärdigade
den debatt som förekommit. Även om
jag lämnar utrymme för hans excellens
statsministerns förmåga att upphöja och
undanskjuta där det passar de taktiska
syftena, måste väl ändå hans bekännelse
till detta anförande fattas så att han
i princip anser det vara alldeles riktigt.

Jag skall inte ge mig in i den sakdebatt,
som herr Eliasson här för och
har möjligheter att föra i det speciella
fallet. Jag vill bara konstatera såsom
någonting obestridligt att det här inte
hade varit svårt att få en klarläggande
bild. Här finns ju rader av skriftliga
intyg och kända personer åberopade.
Även om alltså justitieministern om
andra saker säger, att man har bedrivit
mycket noggranna undersökningar jämväl
när det visat sig vara mycket svårt
att göra det, kan man inte säga det i
detta fall. Åtminstone har inte resultatet
av dessa noggranna undersökningar
kommit till riksdagens kännedom.

Emellertid var det framför allt för
att stryka under en annan sak, herr talman,
som jag begärde ordet. Det gäller
den parlamentariska sidan av justitieministerns
upplysningsverksamhet den
8 december 1953. Herr Eliasson har redan
påtalat saken, men eftersom jag i
någon mån varit inblandad tidigare, vill
jag säga ett par ord.

Jag nämnde i mina kommentarer till
justitieministerns interpellationssvar
den 8 december 1953, att det svar, som
allmänheten nog hade väntat på, hade
uteblivit, nämligen svaret på herr
Eliassons skrivelse av den 30 april
samma år. Jag yttrade då att jag trodde
det vore en fördel om de saker varom
skriftväxlingen rörde sig bleve klarlagda.
Det var med anledning av detta
som justitieministern senare i debatten
lämnade det svar som herr Eliasson
här har berört. Jag skall inte ta upp
tiden med att citera det. Det finns i
protokoll nr 64 på s. 46, andra spal -

ten. Sedan justitieministern där sagt att
denna skrivelse avsåg frågan om personalförstörkning,
säger han till yttermera
visso, att denna fråga var det väsentliga
i skrivelsen — det står skrivet
så i protokollet.

När justitieministern med alla sina
departementssakkunniga skrivit ett
långt svar, är det naturligtvis väldigt
svårt för en stackars interpellant, som
har ett par, tre timmar på sig att förbereda
kommentarer, att parera så,
som han borde göra. Jag hade därför
den gången inte möjlighet att säga annat
än att herr Eliasson tydligen hade
fått något slags indirekt svar. Huruvida
han fått något annat var jag inte klar
över. Men i dagens interpellationssvar
står det: »Visserligen hade Eliasson i
sin förstnämnda skrift förklarat, att
personalfrågan genom riksåklagarens
ingripande hade blivit tillfredsställande
ordnad i förevarande del.» Det vill säga,
det som justitieministern år 1953 den
8 december förklarade vara det väsentliga
i skrivelsen, förklarar samme justitieminister
den 29 maj 1957 över huvud
taget inte finnas i skrivelsen. Detta
är såvitt jag förstår att lämna denna
kammare felaktiga informationer och
felaktiga referat av vad som förekommit.
Detta tycker jag att det ur parlamentarisk
synpunkt finns anledning att
påtala. Naturligtvis kan fel begås av
vem som helst, även av statsråd; de
är människor de också. Men det hade
funnits möjlighet att lägga denna sak
till rätta tidigare, och i varje fall finns
det möjlighet att göra det nu.

Medan jag håller på med de parlamentariska
synpunkterna kanske jag
får erinra om ett par saker till.

Vi hade här den 24 maj förra året
en debatt, som egentligen gällde vad
justitieministern hade för grund för
vissa uttalanden i Unman-affären. Den
debatten visade att grunden var tämligen
svag. Jag avslutade den debatten
med att konstatera att man inte kunde

Onsdagen den 29 maj 1957

Nr 22 145

Svar på interpellation ang. allmän reglering inom administrationen till förhind rande

av olämpliga påtryckningar och underhandsdirektiv, m. m.

föra den till slut utan fick motse nya
upplysningar i frågan. Dessa har ju sedan
kommit genom medicinalstyrelsens
yttranden. De har inte på något sätt förbättrat
det underlag på vilket justitieministern
stödde sina uttalanden.

När vi diskuterade vissa saker i samband
med Haijbyaffären, sade justitieministern
i sitt svar den 15 maj att det
fanns medicinska skäl för Haijbys intagning
på sinnessjukhus, »oavsett om
därjämte obehöriga hänsyn medverkat
eller ej». Men som jag nämnde då, var
det just detta senare som intresserade.
De upplysningar som sedan lämnats av
överståthållare Nothin ställer vissa uttalanden
i något annan belysning. Jag
skall inte läsa in dem i protokollet; de
flesta känner väl till dem.

•lag har under dessa debatter flera
gånger med vördnad måst gå förbi en
hel del som jag såsom lekman över
huvud taget inte kan diskutera, men
jag får säga, att justitieministerns sätt
att informera oss i vissa fall har varit
undanglidande och otillfredsställande.
Sanningarna har ibland varit så blodlösa,
att de verkat som skuggor, och det
är ju egentligen inte så det parlamentariska
livet bör vårdas. Där vill man
ju att det som är sagt av en minister
inte skall behöva underkastas analys
utan vanliga dödliga skall kunna begripa
det.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Herr Eliasson gjorde
gällande att första lagutskottets beslut
som vi debatterade häromdagen och
som innebar att riksdagen föreslogs
en skrivelse till Kungl. Maj:t, skulle ha
varit föranlett av att utskottet ansett,
att allt inte var så väl beställt i förevarande
hänseende. Det påståendet kan
jag inte låta stå oemotsagt. Som jag
framhöll i debatten om utskottets utlå10
— Andra kammarens protokoll 1957.

tande var nämligen förslaget om en
skrivelse föranlett av att utskottet ville
ha riksåklagarämbetets slutligen uppgivna
nuvarande praxis, som av utskottet
godtogs, fastspikad även för framtiden.

Utan att gå in på eller på något sätt
ta ställning till de i debatten upptagna
särskilda fallen skulle jag också här
vilja framhålla som min mening, att
herr Eliasson nog inte borde använda
sin ställning som riksdagsman till att
inför riksdagen dra upp sådana frågor
där han själv såsom ämbetsman har
varit inblandad. Detta borde han enligt
min mening överlåta åt andra.

I detta yttrande instämde herrar
Jacobsson i Sala (s) och Lundqvist (s)
samt fru Johansson i Skövde (s).

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Rättsrötespecialisten
herr Svensson i Ljungskile är som en
gammal cirkushäst, som när han hör
de kända tonerna inte kan låta bli att
galoppera runt i samma cirklar som
han galopperat i tidigare. Herr Svensson
återkommer till de gamla kära
rättsröteämnena igen. Jag skall inte ta
upp tiden med att gå närmare in på
dessa, men jag kan inte låta ett par av
herr Svenssons uttalanden stå alldeles
oemotsagda.

Herr Svensson har i mycket allvarliga
ordalag förebrått mig för att jag
skulle ha begått parlamentariska fel och
lämnat oriktiga informationer. Han har
som sitt förnämsta exempel härpå angivit
ett svar, som jag gav honom i en
av rättsrötedebatterna, nämligen den 8
december 1953. Den som nu ger en oriktig
information är emellertid herr Svensson.
Han anmärker på det uttalande jag
då gjorde i samma fråga som nu är
uppe, nämligen rörande herr Eliassons
skrivelse. Jag yttrade då att det som
jag uppfattade såsom det väsentliga var
frågan om arbetskraftsförstärkningen.
v’r 22

146 Nr 22

Onsdagen den 29 maj 1967

Svar på interpellation ang. allmän reglering inom administrationen till förhind rande

av olämpliga påtryckningar och underhandsdirektiv, m. m.

Nu har jag däremot sagt annorlunda
och erkänt att skrivelsen innehöll andra
ting.

Herr Svensson förebrår mig för detta
och säger att jag som har hela kansliet
bakom mig borde ha kunnat utarbeta ett
noggrant och riktigt interpellationssvar.
Trots detta hade jag lämnat en uppgift
som inte skulle vara riktig — det fanns
ju andra ting i denna skrivelse än det
som jag sade var väsentligt — medan
den stackars herr Svensson, som inte
hade haft tillfälle att studera denna sak,
då inte hade kunnat värja sig.

I själva verket förhöll det sig så, att
denna fråga inte fanns med i herr Svenssons
interpellation, utan han framställde
den under debatten. Jag hade alltså
inte haft någon anledning att förbereda
mig på denna sak och kände därför inte
till den närmare vid detta tillfälle. Jag
svarade med utgångspunkt från vad jag
då erinrade mig om saken. Vad jag
då uppfattade som det väsentliga och
fortfarande anser vara det reellt intressanta
i denna mångordiga skrivelse var
just att herr Eliasson i sin viktiga åklagaruppgift
skulle få tillräckligt med
personal.

Det är herr Svenssons oskick att ställa
helt nya frågor i debatten, som har
åstadkommit detta, och det är han som
nu har lämnat riksdagen oriktiga uppgifter.

Det är också ganska häpnadsväckande
att herr Svensson nu säger, att medicinalstyrelsens
utlåtande om Unmans sinnesbeskaffenhet
inte skulle ha gått i
samma riktning som jag tidigare angivit.
Frågan gällde ju om en person skulle
intagas på sinnessjukhus. För detta
kräves enligt sinnessjuklagen två förutsättningar:
för det första att vederbörande
skall vara sinnessjuk och för
det andra att han skall vara i behov av
vård. Medicinalstyrelsens utlåtande innehöll
just att dessa båda lagliga förutsättningar
var uppfyllda. Även här måste
jag säga att herr Svenssons sätt att in -

formera riksdagen är — låt oss återigen
säga — häpnadsväckande.

Herr Eliasson har nu, liksom för tre
veckor sedan, här i kammaren redogjort
för sin uppfattning rörande vissa
fall, där det förelåg mellanhavanden
mellan å ena sidan herr Eliasson själv
och vissa andra åklagare samt å andra
sidan riksåklagarämbetet. Emellertid är
det väl klart, att man inte kan få en
fullständig och rättvisande bild av vad
som har förekommit i dessa fall, om
man inte har tagit del också av den
andra partens version av händelseförloppen.
Herr Eliasson representerar ju
i dessa frågor den ena sidan och ger
sin skildring av saken, men det finns
ett vidlyftigt material i detta ämne med
utförliga bemötanden av riksåklagaren,
som noggrant har angivit sin syn på
dessa frågor. Jag anser för min del, såsom
jag har sagt redan i interpellationssvaret,
att jag inte här bör gå närmare
in på de olika anmärkningspunkterna
utan hålla diskussionen på ett principiellt
plan, och på detta plan är ju,
riktigt nog, herr Eliassons frågor också
ställda.

Vad då angår den principiella frågan
om förhållandet mellan riksåklagaren
och honom underställda åklagare får
man komma ihåg, att riksåklagarämbetet
är ett organ som inrättades för relativt
kort tid sedan — i samband med
nya rättegångsbalkens ikraftträdande —
och att det egentligen inte funnits någon
tidigare erfarenhet i Sverige att bygga
på, när det gällde att utforma ämbetets
svåra, betydelsefulla och omfattande arbetsuppgifter.
Det har därför varit naturligt,
vilket också torde vara första
lagutskottets mening, att arbetsformerna
inte kunde definitivt fastställas på
en gång och att man i vissa fall fått
söka sig fram och anpassa sig efter
vunna erfarenheter. I fråga om det av
herr Eliasson påtalade anvisningssystemet
kan man förstå, att det i vissa fall
kan ha uppstått missförstånd. Till stor

Onsdagen den 29 maj 1957

Nr 22 147

Svar på interpellation ang. allmän reglering inom administrationen till förhind rande

av olämpliga påtryckningar och underhandsdirektiv, m. m.

del beror det väl på olika människors
temperament, hur en anvisning uppfattas.
Den överordnade vill kanske ge ett
gott råd, som — ehuru det anknyter till
ett särskilt fall — är av principiell och
allmän karaktär. Den ene uppfattar detta
såsom det är avsett, medan den andre
måhända uppfattar det såsom en påtryckning,
vilken han värjer sig emot
men ser sig nödsakad att följa.

Emellertid är det givetvis angeläget
att man söker undvika uppkomsten av
en sådan osäkerhet, i den mån detta
över huvud taget är möjligt. Det framkommer
naturligtvis ibland fall som är
svåra att behandla, men man bör ändå
försöka hålla en klar gräns mellan vad
som är det ena och vad som är det
andra. Detta har första lagutskottet också
understrukit, och riksdagen fick i
samband med att problemet behandlades
för tre veckor sedan en utförlig
redogörelse för riksåklagarämbetets nuvarande
praxis i fråga om anvisningar.
Den redogörelsen finns i första lagutskottets
utlåtande nr 24. Riksdagen har
förklarat att praxis är i stort sett tillfredsställande
och i överensstämmelse
med riksåklagarämbetets allmänna ställning.

Herr GEZELIUS (li):

Herr talman! Jag vill först i direkt
anslutning till justitieministerns anförande
säga, att jag delar den syn på
frågan som han här redogör för. Jag
vill också anmäla en liten nyansskillnad
i förhållande till vad min vän Fröding
lade in i första lagutskottets utlåtande.
Motiveringen där var ju, såsom
också framgick av herr Jacobssons instämmande,
ett uttryck för den allmänna
uppfattningen, att vi dels inte hade
anledning att gå in på kritik och dels
att riksåklagaren efter besöket i första
lagutskottet var ense med oss beträffande
de synpunkter som justitieministern
nu anförde.

Jag har direkt erfarenhet av hur en
underordnad åklagare uppfattar ett telefonsamtal
med en byråchef hos RÅ,
som dock inte tagit del av handlingarna
i målet, såsom en direkt anvisning. Jag
har fört saken på tal i lagutskottet och
vid samtal med riksåklagaren, som naturligtvis
då svarade, att det inte var
menat som någon anvisning, Nej, men
biträdande landsfogden uppfattade detta
som en påtryckning. Han sade att
han inte själv tyckte att han borde åtala
men att han fått en vink från riksåklagaren
om att det skulle bli åtal. Nu är
det ganska naturligt att en underordnad
kan missförstå ett muntligt besked
från riksåklagaren, men det är lika
uppenbart att han skjuter över ansvaret
på den överordnade. Talar man sedan
med riksåklagaren, vill denne inte ta
något ansvar och säger att han inte
har försökt öva påtryckning på åklagaren.
Jag framhöll i utskottet vikten av
att riksåklagaren iakttar, att allt vad
han avser såsom anvisning och icke
såsom råd skall ges i skriftlig form och
att det uttryckligen anges, att det är
fråga om en anvisning.

Annars blir det så att man skjuter
ifrån sig ansvaret för ett åtalsyrkande,
och det är icke tillfredsställande med
hänsyn till rättssäkerheten och rättstilliten.

Jag läser in i lagutskottets utlåtande
och justitieministerns anförande, att
man för framtiden strängt skall iaktta
att det är klart för den underordnade
— som ju har sin förman och i och för
sin karriär är beroende av riksåklagaren
— när han själv skall ta ansvaret
gentemot den enskilde medborgaren.

Jag delar herr Frödings uppfattning
att vi inte har någon anledning att gå
in på de enskilda fallen, utan att vi skall
hävda principen och läsa in i lagutskottets
utlåtande vad justitieministern
här var inne på, nämligen vikten av att
man gör skillnad mellan råd och direkt
anvisning från riksåklagaren. Riksåkla -

148 Nr 22

Onsdagen den 29 maj 1957

Svar på interpellation ang. allmän reglering inom administrationen till förhind rande

av olämpliga påtryckningar och underhandsdirektiv, m. m.

garen är högste chefen, som bättre än
den underordnade åklagaren skall kunna
bedöma om ett åtal bör komma till
stånd elier inte, och han skall kunna ge
anvisningar på den punkten. Han skall
dock inte undvika att även lämna råd
om hur en underordnad skall förfara
lika litet som en landsfogde skall göra
det till en landsfiskal, men han skall
klarlägga, när den underordnade åklagaren,
som känner personerna och saken,
själv skall avgöra åtalsfrågan och
taga ansvaret härför. Därutöver kommer
överprövningsinstitutet in i bilden.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Justitieministern säger
att jag trampar på i samma cirklar. Det
gör jag nog, så länge de inte visat sig
vara oriktiga. Justitieministern tvingas
ibland in i de cirklarna en liten smula,
men han är väldigt motsträvig när det
gäller att komma med något erkännande.

Nu säger justitieministern att det är
jag som lämnar felaktiga informationer.
Själv är han tydligen vit! Jag skall göra
ett litet medgivande. Det gäller inte mina
slutsatser, men det är alldeles riktigt
som herr statsrådet sade, att jag
tog upp frågan om den här skrivelsen
i mina kommentarer. Det var naturligtvis
inte möjligt för justitieministern att
vara förberedd på den punkten, utan
där var vi alltså tämligen jämställda.
Men det står icke desto mindre fast att
presentationen av skrivelsen var felaktig,
vad det nu kan ha berott på. Det
är ju rätt underligt att statsrådets intryck
av skrivelsens huvudsakliga innehåll
kunde vara något som inte fanns
där. Det tycker jag fortfarande är litet
egendomligt, men det skall jag inte säga
så mycket om.

Jag skall inte ta upp någon debatt om
Unman eller det vi diskuterade den 24
maj i fjol. Men jag måste med anledning
av vad justitieministern här yttrade läsa

några rader ur medicinalstyrelsens yttrande.
Där heter det: »Nämnden har
allvarligt övervägt frågan huruvida det
tillstånd av upphetsning, måttlös misstänksamhet
och omdömeslös hyperaktivitet
i vilket Unman befann sig vid
ifrågavarande tid, måhända endast utgjorde
en rent kvantitativ stegring av
hans habituella sinnesart eller — även
om så möjligen skulle kunna sägas vara
fallet — nått en sådan grad och tagit
sådana uttryck att sinnessjukdom är
den enda riktiga beteckningen. Nämnden
har enat sig om sistnämnda uppfattning.
» Men det var inte alls den saken
vi diskuterade, utan vi diskuterade,
huruvida det fanns något stöd för att
omhänderta Unman under de former
som skedde. Jag skall inte läsa upp
nämndens hela utslag, men i sista meningen
heter det: »Ett omhändertagande
av Unman under de former som tilllämpades
kan inte anses ha varit motiverat.
»

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skulle först till herr
Fröding vilja säga, att jag inte riktigt
förstår den där synpunkten, att man som
riksdagsman inte skulle kunna dra upp
ett ärende som man haft beröring med
som tjänsteman. Hur skulle det vara om
vi här i riksdagen sade till en lantbrukare,
att han inte får dra upp en fråga
som rör jordbruket, om t. ex. Fröding
sade till sin partikamrat Nilsson
i Bästekille, att han inte borde dra upp
en fråga, som har med fruktimporten
att göra. Dessutom vill jag poängtera
att det inte gäller bara mig. Det gäller
ju även av mig särskilt namngivna personer.

Till justitieministern vill jag säga,
att om man jämför riksdagsprotokollet
1953 med min skrift, så måste man konstatera,
att den redogörelse som lämnades
av justitieministern om innehållet
är oriktig. Man kan inte komma till

Onsdagen den 29 maj 1957

Nr 22 149

Svar på interpellation ang. allmän reglering inom administrationen till förhind rande

av olämpliga påtryckningar och underhandsdirektiv, m. m.

något annat resultat. Det är, tycker jag,
en allvarlig sak. Hur skall riksdagen
kunna ta ställning till en fråga, om den
inte kan lita på att justitieministern
lämnar en adekvat beskrivning av innehållet
i en skriftlig handling? Det går
inte att komma ifrån saken genom att
i skämtsam och raljant ton tala om herr
Svensson i Ljungskile som »rättsrötespecialist»
ocli »cirkushäst» som följer
efter, så fort sådana här frågor kommer
upp. Herr justitieministerns ansvar är
och förblir ändå lika stort och allvarligt.

Justitieministern säger att det inte
går att få en fullständigt rättvisande
bild, då herr Eliasson är ena parten
och riksåklagaren den andra, och här
har bara herr Eliasson fått redogöra
för sin syn på saken. Ja men, herr justitieminister,
det är ju detta jag säger:
Varför låter man inte bevisningen komma
till tals? Varför hör man inte bl. a.
stadsfiskal Hiort och stadsfiskal Robert?
Varför infordrar man inte detta koncept?
Jag har i mina skrivelser gjort
så allvarliga påståenden som att riksåklagaren
har försökt att anstifta underordnad
till att utfärda en oriktig
tjänsteskrivelse. Det är väl en ytterst
allvarlig sak då det gäller rikets högste
åklagare. När bevisningen kan förebringas
så pass enkelt som genom dels
hörande av den åklagare som varit föremål
för denna åtgärd och dels infordrande
av detta koncept, måste man väl,
så länge denna underlåtenhet består,
upprepa frågan varför detta inte gjorts.

Justitieministern började sitt interpellationssvar
med att framhålla att hela
saken rann upp i samband med att det
gjordes en anmälan från en advokat,
och i det sammanhanget skulle jag ha
riktat viss kritik mot riksåklagaren,
delvis med utgångspunkt från ett enskilt
samtal med riksåklagaren i december
1952. Det är möjligt att så var fallet,
men jag vill erinra justitieministern om
vad §pm förekommit i detta samman -

hang och som måhända borde ha gett
justitieministern någon anledning att i
varje fall misstänka att vad jag sade var
riktigt. Vid detta samtal hade förekommit
bland annat ett påstående från riksåklagarens
sida, att en viss advokat hade
viss anknytning i regeringskretsar
och att man därför skulle akta sig för
att kritisera denne advokat. I samband
därmed hände det att en advokat kom
till åklagarmyndigheten och sade sig
ha departementsuppdrag i Lundquistärendet.
Detta påstående bestred advokaten
i tidningarna. Han sade sig aldrig
ha påstått något sådant. I det sammanhanget
uppträdde två ovidkommande
personer, två taxeringstjänstemän, till
vilka advokaten också hade framfört
samma påstående, nämligen att han hade
departementsuppdrag i Lundquistmålet.
Justitieministern lät då verkställa
förhör med denne advokat och dessa
tjänstemän vid taxeringsmyndigheten.
Advokaten bestred därvid även att han
till taxeringstjänstemännen lämnat sådan
uppgift. Efter detta förhör blev jag
uppkallad till justitieministern, som därvid
förklarade, att eftersom denne advokat
talat om detta regeringsuppdrag
även inför skattemyndigheten, trodde
justitieministern numera i det avseendet
mera på vad jag sade än på advokatens
förnekande av att han sagt sig
inneha ett regeringsuppdrag. Erinrar
justitieministern sig denna situation?
Är den riktigt beskriven? Fanns det
inte anledning att efter denna upptakt
till hela historien kalla in dessa namngivna
personer och höra dem? Det gäller
inte så många. Det är i synnerhet
fråga om förhör med två personer och
infordrande av ett koncept. Är det så
svårt att få in denna bevisning, om man
verkligen vill klarlägga vad som skett?
Justitieministern föredrar att påstå, att
här säger den ene så och den andre så.
Vid lagutskottets behandling av ärendet
framhölls det av ett par ledamöter —
det är glltså i detta avseende inte fråga

150 Nr 22

Onsdagen den 29 maj 1957

Svar på interpellation ang. allmän reglering inom administrationen till förhind -

rande av olämpliga påtryckningar och

om mina påståenden — alt detta var
inte närmast en instruktionsfråga utan
en personfråga. Justitieministern säger
nu motsatsen, då han i sitt interpellationssvar
hänvisar till lagutskottet.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag kan inte neka mig
nöjet att ta fram ett gammalt tidningsurklipp
från 1953, som ligger i akten
rörande detta ärende. Jag har där gjort
ett uttalande som jag kanske kan få
läsa upp, eftersom herr Eliasson nu har
funnit lämpligt att ta upp dessa saker.
Jag tycker eljest att det ur hans synpunkt
skulle ha varit naturligt om han
inte hade velat tala om dem vidare.
Men jag skall som sagt be att få läsa
upp vad jag, när saken var aktuell för
flera år sedan, yttrade i pressen:

»Då man funnit det lämpligt att dra
in mitt privatliv i saken, vill jag vitsorda
att jag ibland haft nöjet att äta
middag tillsammans med advokat Lindberg
och hans maka, som varit min
regeringskollega. Jag finner det emellertid
otillständigt både gentemot advokat
Lindberg och mot mig att göra antydan
om att detta skulle kunna ha betydelse
i det föreliggande rättsärendet.
Den som gjort ett sådant påstående bör
offentligt ta det tillbaka!»

Litet senare står det så här i mitt
pressuttalande: »Något slags ingripande
mot åklagaren i Lundquistprocessen har
aldrig diskuterats av mig, vare sig med
advokat Hemming-Sjöberg eller någon
annan.»

I samma artikel återgives följande uttalande
av advokat Hemming-Sjöberg:
»Stadsfiskal Eliassons påstående att jag
skulle ha skrivit vissa teoretiska uppsatser
på uppdrag från departementshåll
med särskild tonvikt på Lundquistmålet
är helt gripet ur luften.»

Vad jag yttrade till herr Eliasson, när
jag bad honom komma upp till mig, var

underhandsdirektiv, m. m.

emellertid — och det vill jag gärna alltjämt
framhålla — att jag hade fått den
uppfattningen, att han var i god tro, då
han första gången talade om att det
skulle ha förelegat ett sådant departementsuppdrag.
Jag hade fått det intrycket,
och det ville jag som hederlig karl
säga till honom. Man kan ju göra ett
misstag, herr Eliasson, men jag tycker
inte att man bör upprepa det.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Justitieministern vill
fortfarande inte svara i sak. Kan inte
justitieministern svara på frågan, om
inte i sammanhang med advokat Hemming-Sjöberg
de två personerna frän
taxeringsmyndigheten själva tog kontakt
med justitieministern och förklarade,
att denne advokat inför dem också
talat om departementsuppdrag och att
justitieministern sedan har förklarat,
att med hänsyn till att advokaten till
dem hade sagt samma sak som till
mig, så trodde justitieministern mera på
vad jag sagt än på advokatens förnekande.

Vad så själva huvudfrågan angår, så
har justitieministern ännu inte svarat
på frågan: Varför får inte bevisningen
komma till tals här? Varför kan inte
dessa åklagare, Hiort och Robert, höras
och detta koncept skaffas fram?

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Vad de olika fall beträffar,
som herr Eliasson fört fram, så har
jag flera gånger uttalat att jag inte vill
diskutera dem annat än på det principiella
planet.

Vad det s. k. departementsuppdraget
angår, kommer jag nu inte på rak arm
ihåg förhållandena, men vi undersökte
saken, det har herr Eliasson rätt i. Jag
vet emellertid, att jag aldrig har försökt
blanda mig i denna eller andra
processer, och jag behövde därför inte
komma längre. Jag ville endast ha reda

Onsdagen den 29 maj 1957 Nr 22 151

Svar på interpellation ang. tryggande av journalisternas verksamhet i tryckfrihetens
anda

på hur det dumma ryktet hade uppstått,
och när jag hade kommit så långt, att
jag förstod att ett sådant felaktigt rykte
verkligen varit i svang, så ville jag tala
om för herr Eliasson -—- eftersom jag
hade grälat på honom offentligt i tidningarna
— att jag förstod att han hade
varit i god tro.

Det väsentliga för min del var naturligtvis
vad jag själv visste med mig. Jag
får ganska ofta framställningar från
människor, som inte vet hur vårt rättsväsende
fungerar och som vänder sig
till mig i egenskap av justitieminister
och rättsväsendets högste vårdare. Dessa
människor påstår, att de blivit felaktigt
dömda, felaktigt åtalade eller utsatta
för något annat sådant missgrepp,
som de vill ha rättat. För mig, som själv
är domare till yrket, har det vid besvarandet
av sådana hänvändelser alltid varit
en ledande princip, som jag obrottsligt
hållit, att den politiska makten skall
hållas skild från den dömande. De
båda får inte sammanblandas; det får
inte förekomma något som ens kan ge
sken av att rättsordningens integritet
inte upprätthålles och att domstolarna
inte får arbeta fullt självständigt. Jag
har ständigt sett det som en mycket
väsentlig uppgift för mig att hävda denna
princip.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det kvarstår ju i alla
fall, såvitt jag förstår, att det var på
justitiedepartementets uppmaning som
herr Eliasson lämnade det material varpå
han stödde sina uttalanden, och det
var ett material som var svårt att komma
förbi. Sedan blev det inget svar.
Det blev, när saken fördes på tal, ett
resonemang om arbetskraft.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Herr justitieminister,
det var inget rykte om något departementsuppdrag
i detta fall. Det var en
ansedd advokat, som hade deltagit bl. a.

i förarbetena till den nya rättegångsbalken,
som hade påstått, att han hade ett
regeringsuppdrag som rörde Lundquistärendet.
Detta hade han förklarat för
mig, och han har förklarat detsamma
för två personer från skattemyndigheten,
nämligen för förste taxeringsintendenten
Holdo och taxeringsintendenten
Hjohlman.

Dessa personer har hörts av, tror jag,
dåvarande byråchefen Lassen, som var
närvarande vid mitt samtal med justitieministern.
Vid det förhör som hållits
med denne advokat, hade denne fortfarande
förnekat, att han vare sig till
mig eller dessa personer från skattemyndigheten
hade sagt detta om departementsuppdraget.
Då kan väl inte justitieministern
bara komma och säga, att
det har varit ett rykte om något departementsuppdrag.
Det var ju ett i starka
ordalag framfört påstående från just
den person som saken gällde.

Till slut måste jag fortfarande konstatera,
att jag ännu inte har fått något
svar från justitieministern om varfiJr
inte bevisningen i detta ärende har fått
komma till tals. Den frågan kommer jag
att upprepa, så länge denna underlåtenhet
består, så länge är den frågan
precis lika aktuell.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. tryggande av
journalisternas verksamhet i tryckfrihetens
anda

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Hamrin i Jönköping frågat mig
om jag har uppmärksammat diskussionen
inom journalisternas fackorganisation
om de enskilda medarbetarnas
ställning i företagen, och

om jag i så fall har övervägt åtgärder

152

Nr 22

Onsdagen den 29 maj 1957

Svar på interpellation ang. tryggande av journalisternas verksamhet i tryckfrihetens
anda

i syfte att trygga journalisternas verksamhet
i tryckfrihetsförordningens
anda.

Den diskussion som herr Hamrin avser
med dessa frågor synes i främsta
rummet vara några inlägg i tidskriften
Journalisten med början i september
1956. Det hävdas där, att tryckfrihetslagstiftningen
inte har beaktat de strukturförändringar
som pressen har undergått
och som har medfört att det för
tillkomsten av en daglig tidning krävs
en stab av yrkeskunniga journalister.
Vad man eftersträvar framgår av herr
Hainrins interpellation, där det framhålles
såsom ett önskemål bland journalisterna
att man borde få undersökt,
om inte de enskilda medarbetarnas
ställning kan definieras i lag. Syftet
skulle vara att i princip fastslå deras
rätt och skyldighet att inom tryckfrihetens
gränser lämna allsidig information
i den tidning, där de är anställda,
eller vid behov i annan publikation.
Enligt den uppfattning, som herr Hamrin
åberopar i sin interpellation, skulle
en breddning av inflytandet och ansvaret
minska riskerna för det fria ordet
i morgondagens tidningsvärld, vars
ägare- och maktförhållanden nu inte
kan förutsägas.

Innan jag går närmare in på denna
diskussion, vill jag framhålla, att jag
självfallet har samma inställning som
herr Hamrin till syftet med de åtgärder
som det här är tal om. Det är av fundamental
betydelse i ett demokratiskt
samhälle att allmänheten får en allsidig
och korrekt information om händelser
och förhållanden av allmänt intresse.
Det är ju alldeles uppenbart att
denna information är nödvändig för att
det demokratiska samhället skall kunna
fungera, och att samhällsskicket skulle
utsättas för allvarliga risker, om den
sakliga informationen undertrycktes eller
förvanskades. Man kan därför göra
gällande att dagspressen, som i främsta
rummet fyller denna uppgift att infor -

mera allmänheten, därmed fullgör en
samhällsfunktion som angår alla medborgare
och alltså inte endast är en
angelägenhet för pressens ägare och utgivare.
Åtgärder som går ut på att säkerställa
en fri och objektiv nyhetsförmedling
hör alltså till det demokratiska
samhällets försvarsåtgärder och
måste tillgripas, om denna nyhetsförmedling
på något sätt är hotad. Under
åren närmast efter kriget har dessa
problem varit aktuella i andra länder,
där man haft erfarenhet av att pressfriheten
varit hotad genom en olämplig
koncentration av dagspressen, så
att denna ensidigt kontrollerats av ett
fåtal privatpersoner eller av utländska
intressen. Hos oss har situationen inte
varit sådan, att dessa problem intagit
någon central plats i debatten om pressfriheten.
Därför bör man dock inte
bortse från möjligheten av sådana
faror.

Herr Hamrins tanke synes nu vara
den, att man skulle värna om pressfriheten
genom att bereda de enskilda
medarbetarna i tidningsorganen ett
större inflytande och ansvar. Jag vill
då framhålla att jag tror att det ligger
något riktigt i denna tanke. Strävandena
att skapa och vidmakthålla en
högtstående och vrkeskunnig journalistkår
har stor betydelse också ur synpunkter
som angår allmänheten och
samhället. Det är därför värt att stödja
alla ansträngningar att skaffa journalisterna
de bästa personliga kvalifikationer,
goda och trygga anställningsvillkor
och ett ökat inflytande, baserat på
respekt för det arbete de utför. Däremot
måste jag ställa mig tvivlande till uppslaget,
att man på detta område bäst
skulle kunna åstadkomma ökade garantier
för pressfriheten genom lagstiftning.
Något exempel på dylik lagstiftning
i något annat land känner jag
inte till. En sådan lagstiftning skulle
kunna draga med sig konsekvenser

153

Onsdagen den 29 maj 1957 Nr 22

Svar på interpellation ang. tryggande av journalisternas verksamhet i tryckfrihetens

anda

som inte är önskvärda. Jag skall nu
försöka ange dessa svårigheter.

Det traditionella problemet, då det
gäller att trygga pressfriheten, har alltifrån
äldre tider varit, hur man skulle
begränsa samhällsmaktens inflytande
över pressen. Detta problem har i alla
länder med en demokratisk samhällsform
lösts på det sättet, att några andra
ingripanden från myndigheternas sida
i princip inte är tillåtna än åtal vid
domstol enligt lag, då tryckfrihetens
gränser har blivit överskridna och det
alltså föreligger ett tryckfrihetsbrott.
En sådan lagstiftning, som herr Hamrin
avser, skulle innebära att man i lag
reglerade dagstidningarnas inre organisation
och att man i viss utsträckning
införde en skyldighet för tidningsföretagen
att offentliggöra nyhetsmaterial
som sammanställts av medarbetare
i företaget, eventuellt även sådant
som tillhandahölls av utomstående
personer. Om regler av detta slag
inte bara skulle bli vackra och tomma
deklarationer, måste det ju också finnas
en möjlighet för myndighet att
ingripa för att upprätthålla lagen. Tidningsledningen
måste också rimligen
kunna vägra publicering i vissa fall,
t. ex. då det inte finns tillräckliga skäl
att hålla uppgifterna för sanna. Man
frågar sig då hur tvisten skall lösas i
dylika fall, om medarbetaren åberopar
en lagstadgad rätt att i vissa fall få
publicering till stånd mot tidningsledningens
vilja. Man kan vidare fråga
sig, om inte lagstiftningen också måste
innehålla bestämmelser för att trygga
journalistens anställning, för den händelse
han på detta sätt råkar i konflikt
med tidningsledningen. En lagstadgad
publiceringsskyldighet måste vidare inverka
på tryckfrihetsförordningens ansvarighetssystem.
Det rubbar förutsättningarna
för anonymitetsskyddet, som
hos oss har ansetts vara av stor betydelse
för att säkerställa den fria samhällskritiken.
Jag har här endast velat

antyda några av de svårigheter som
uppstår, om man slår in på lagstiftningsvägen.
Jag tror därför inte att en dylik
lagstiftning är den lämpligaste utvägen
för att trygga en fri och oberoende
information.

Däremot kan andra åtgärder vara av
betydelse i detta syfte. Man kan sålunda
peka på de ansträngningar som görs
från pressorganisationernas sida för att
upprätthålla god publicistisk sed. En
möjlighet för enskilda journalister att
vända sig till ett pressens eget opinionsorgan,
t. ex. om han anser att uppgifter
som bort komma till allmän kännedom
blivit obehörigen undertryckta
eller att han blivit utsatt för repressalier
på grund av någon publiceringsfråga,
skulle inte medföra samma olägenheter
och risker som en lagstiftning
rörande journalisternas ställning. Det
kan vidare framhållas att en praktiskt
viktig garanti för att informationen
inte blir ensidig och förvanskad ligger
i den kontroll olika pressorgan utövar
mot varandra. Genom att det finns en
mångfald tidningsorgan som företräder
olika åsikter och intressen ökas väsentligt
den enskildes möjligheter att få
framföra åsikter och underrättelser av
allmänt intresse.

Härpå anförde

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag vill först vända mig
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
med ett tack för
interpellationssvaret. Jag vill också
omedelbart ha sagt, att jag finner detta
svar vara av stort intresse, även om det
uppenbarligen inte innebär ett svar i
den meningen, att de ytterst intrikata
problem, som jag här fäst uppmärksamheten
på, därmed kommit närmare
sin lösning. Något sådant hade jag inte
heller tänkt mig eller ens kunnat ifrå
gasätta.

154 Nr 22 Onsdagen den 29 maj 1957

Svar på interpellation ang. tryggande av journalisternas verksamhet i tryckfrihetens
anda

Men alldeles oavsett detta tror jag,
att det ur många synpunkter kan vara
på sin plats att pressens problem någon
gång tas upp till belysning så här på
riksdagsplanet. Att jag begränsat mig till
att rikta uppmärksamheten mot de yrkesarbetande
journalisterna och deras
arbetsvillkor, och detta egentligen bara
från en alldeles speciell synvinkel, den
som har med väsentliga pressfrihetsintressen
att skaffa, innebär självfallet
inte, att jag skulle förmena, att detta är
det enda bekymret inom svensk press
för närvarande eller att det ens skulle
vara det dominerande. Här rycker först
och främst en sådan företeelse som den
grasserande tidningsdöden in i bilden.
Mer skall jag inte säga om den saken,
eftersom detta ämne faller utom ramen
för vad vi här skall diskutera. Möjligen
kunde jag tillägga, att också detta
problem avgjort har en sida som anknyter
just till det fria ordets ställning nu
och för framtiden.

Jag vill också med tillfredsställelse
konstatera, att statsrådet i sitt svar visade
sig fullt ut beakta de risker, som
kan vara att räkna med, när det gäller
att i ett för pressen väsentligen nytt och
starkt oroande utvecklingsskede garantera
en fri nyhetsförmedling och även
garantera de redaktionella medarbetarna
en ur pressfrihetens synpunkt oberoende
och tryggad ställning. Man kan
ju med visst fog fråga sig, varför det
bara är de ansvariga utgivarna som skall
ha sina befogenheter i lag reglerade.

Statsrådet gör det alldeles riktiga påpekandet,
att problem av det slag som
det här är fråga om, varit aktuella och
under efterkrigstiden är aktuella i andra
länder, där pressfriheten synes hotad
genom en i vissa avseenden betänklig
tidningskoncentration. Nu säger
statsrådet, att problem beträffande de
enskilda medarbetarnas ställning i företaget,
vad vårt land beträffar, inte
har intagit någon central plats i debatten
om pressfriheten. Också detta på -

pekande är riktigt, tror jag, särskilt som
justitieministern förser sin tes med det
viktiga tillägget, att man i alla fall inte
skall bortse från möjligheten av sådana
faror. Jag tycker det är väsentligt,
att detta särskilt slås fast.

Det var också just detta jag avsåg med
min interpellation, d. v. s. i tid peka
på möjliga faror. Vi vet inte i dag, hur
långt presskoncentrationen kommer att
drivas, men vi vet, att i samma mån som
fria publicistiska röster förstummas genom
nedläggandet av tidningar, den
ena efter den andra, större och mindre
-— härvidlag är ju en djupt tragisk utveckling
igång, synlig för alla — så
växer uppenbarligen det ansvar, som
faller på de tidningar som överlever
och fortlever.

Statsrådet pekade på en rad svårigheter,
som en lagstiftning beträffande de
redaktionella medarbetarnas ställning
skulle dra med sig. Jag vill betona, att
någon åtgärd, som skulle betyda att tidningarnas
inre organisation i lag skulle
regleras, har jag för min del aldrig
tänkt mig. Den diskussion i fackorganet
Journalisten, som jag tillåtit mig särskilt
hänvisa till, har ju också bara varit
en diskussion kring möjligheten av
en lagreglering av något slag, utan att
man, såvitt jag kunnat finna, sträckt sig
till att på allvar begära en sådan. Men
vad man däremot mycket bestämt hävdat,
är detta, att den enskilde journalistens
rätt och skyldighet att lämna
saklig information måste på något sätt
kunna tryggas. Det kan kanske här vara
onödigt att påpeka, men jag gör det ändå
för undvikande av varje som helst
missförstånd, att vad som avses, rimligtvis
inte är en frihet för den enskilde
journalisten till ett rent åsiktsmässigt
inflytande över den tidning, där vederbörande
är anställd. Det kan ju aldrig
komma i fråga, att den enskilde medarbetaren
t. ex. skulle kunna uppträda
mot sin tidnings politiska linje eller
ideologiska program. Men det är ju som

Onsdagen den 29 maj 1957 Nr 22 155

Svar på interpellation ang. tryggande av journalisternas verksamhet i tryckfrihetens
anda

sagt någonting helt annat, som här inte
behöver diskuteras.

Om man ställer sig kritisk till tanken
på lagtvång i detta sammanhang, alltså
lagreglering i en strikt och konsekvent
utformning med straffhot m. m. -— och
jag tror man här har anledning ställa sig
kritisk — skulle det ändå kunna vara
tänkbart med ett, låt mig säga, principstadgande
i tryckfrihetsförordningens
anda, med exempelvis regeringsformens
§ 16 som mönster. Detta skulle, menar
jag, för journalistkåren kunna innebära
ett visst stöd. Jag tycker, att detta
kunde vara ett uppslag, värt att pröva,
och det skulle väl inte behöva bli fråga
endast om vackra och tomma deklarationer,
som statsrådet nämnde nyss.

Jag skall inte närmare ingå på spörsmålet,
huruvida det intresse, som på
sistone kommit till starkt uttryck, när
det gäller denna speciella tryckfrihetsfråga,
möjligen sammanhänger med att
man på sina håll förmärkt en växande
tendens till obehörig påverkan. Jag skall
på den punkten inte uttala någon bestämdare
åsikt. Man skulle här komma
in på en diskussion av ömtåliga konkreta
fall och det bör kanske undvikas,
hur lockande det än vore. Men eftersom
hälsan tiger still och det här alltså
uppenbarligen inte är fråga om något
stillatigande, så bör man kanske ändå
ha lov dra den slutsatsen, att förhållandena
på detta område inte är i allo
tillfredsställande.

Herr talman! Jag har bara velat göra
dessa randanmärkningar till justitieministerns
framställning, som jag —• det
skall ännu en gång upprepas — finner
både intressant och betydelsefull. Det
är alltid av värde, när väsentliga problem
ställs under debatt och får sin belysning,
såsom nu skedde i statsrådets
svar. Jag ber alltså att än en gång få
tacka för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10

Föredrogs statsutskottets memorial nr
138, angående tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1956/57.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 317, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omläggning av
den juridiska och samhällsvetenskapliga
utbildningen;

nr 320, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1957/58 till statlig och enskild
upplysningsverksamhet m. m. vid 1957
års folkomröstning samt till administration
av denna jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
löner under åren 1957 och 1958
m. m.;

nr 331, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1957/58
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

332, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1957/58
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

333, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa avsättningar
till budgetutjämningsfonden; och
nr 334, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1956/57; samt
från jordbruksutskottet:
nr 337, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Befrämjande

156 Nr 22

Fredagen den 31 maj 1957

av landsbygdens elektrifiering jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 338, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i

personalförteckningen för domänverket
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.57.

In fidem
Gunnar Britth

Fredagen den 31 maj

Kl. 11.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 141 föreslagna,
av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 171 och II: 219 till Fondering
för framtida pensionsändamål
för budgetåret 1957/58 under femte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 275 000 000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 171 och
II: 219 till Fondering för framtida folkpensionsåndamål
för budgetåret 1957/58
under femte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 275 000 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst om -

röstningsapparat, och utföll densamma
med 99 Ja och 98 Nej.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med 66 Ja och 45 Nej, vadan,
då därtill lades andra kammarens röster
eller 99 Ja och 98 Nej, sammanräkningen
visade 165 Ja och 143 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ 2

Justerades protokollen för den 24 innevarande
maj.

§ 3

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 139, angående statsregleringen för
budgetåret 1957/58.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 13 och 14

Lades till handlingarna.

Punkten 15

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 22 157

Fredagen den 31 maj 1957

Punkten 16

Lades till handlingarna.
Punkten 17

Utskottets hemställan bifölls.

nr 365, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om fiskearrenden m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

§ 6

§ 4

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o),
5:o), 11 :o), 14:o) och 17:o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj :ts regeringsrätt.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under femte huvudtiteln
gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1957/58 till Fondering
för framtida pensionsändamål;

nr 335, angående statsregleringen för
budgetåret 1957/58; och

nr 336, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1957/58;
från första lagutskottet:
nr 362, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o), 5:o),
11 :o), 14 :o) och 17 :o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
samt

från tredje lagutskottet:

Justerades protokollsutdrag.

§ 7

Herr TALMANNEN anförde:

Efter samråd med första kammarens
talman vill jag meddela, att riksdagens
höstsession kommer att ta sin början
onsdagen den 16 oktober, då kammaren
sammanträder klockan 14. Kallelse kommer
på sedvanligt sätt att ske genom
annonsering och tillkännagivande
i radio.

Vårsessionens arbete är med detta
plenum avslutat. Vi kan med tillfredsställelse
notera att vi på ett hedersamt
sätt lyckats skilja oss från den betydande
arbetsbörda, som även i denna
sessions slutskede åvilat oss.

Sommarferierna kommer väl för de
flesta av kammarens ledamöter att i hög
grad splittras genom den folkomröstning,
som beslutats äga rum kort före
höstsessionens början. Det till trots vill
jag hoppas att tillfälle skall ges ledamöterna
att njuta av vår sköna nordiska
sommar och ur denna hämta nya
krafter för det kommande arbetet.

Vårsessionen är härmed slut.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.12.

In fidem
Gunnar Britth

158 Nr 22

Onsdagen den 12 juni 1957

Onsdagen den 12 juni

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit vederbörligen
utfärdat därom, att justering
av de kammarens protokoll, vilka
vid vårsessionens slut återstode ojusterade,
komme att denna dag kl. 12.00
försiggå i kammarens justeringsrum;
och tillstädeskommo därvid följande ledamöter: -

Herr Pettersson i Dahl,

» Persson i Växjö,

» B randt och
» Carbell.

Protokollen för den 25, den 27, den
28, den 29 och den 31 nästlidna maj
upplästes för justering och blevo av
kammarens tillstädesvarande ledamöter
godkända.

In fidem
Gunnar Britth