1957 ANDRA KAMMAREN Nr 20 (Riksdagens protokoll 1957:20)

RIKSDAGENS ttHÉT

tÉf

PROTOKOLL

1957 ANDRA KAMMAREN Nr 20

23—24 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 23 maj

Sid.

Svar på fråga av herr Persson i Appuna ang. rätt för enskilda medborgare
att i vissa fall förtöja roddbåt vid strand av kronan tillhörig
sjö .............................................. 6

Svar på interpellation av herr Christenson i Malmö ang. en redogörelse

för senare årens spioneriavslöjanden ........................ 8

Inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara AB ............... 15

Bankaktiebolags kassareserv, m. m............................ 29

Förvärv av Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag, m. m.......... 32

Ändring i valutalagen, m. m................................. 36

Lag om jordfästning, m. m.................................. 38

Ändrad lydelse av allmänna ransoneringslagen m. m.............. 62

Ersättning för barns läkarvård och resor till läkare.............. 66

Ersättning för resekostnader enligt sjukförsäkringslagen, m. m..... 67

Sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen . 70

Fredagen den 24 maj fm.

Svar på fråga av herr Lothigius ang. överförmyndares rätt till arvode 84
Svar på interpellationer av:

herr Löfgren om utredningen rörande skydd för modeller och mönster
................................................. 86

herr Svenning om förslag till hyreslagstiftning enligt hyresregleringsko
mmitténs betänkande................................ 88

Svar på fråga av herr Löfroth ang. inkallande av provinsialläkare till

militär tjänstgöring vid länslasarett......... 90

Svar på interpellationer av:

herr Hedin ang. de principiella skälen för Kungl. Maj :ts beslut att

avslå AB Exactors ansökan om byggnadstillstånd........... 90

herr Håstad ang. Stockholms stadsarkivs lokaler.............. 92

1—Andra kammarens protokoll 1957. Nr 20

Nr 20

Innehåll

Sid.

herr Nilsson i Bästekille ang. exporten av fisk till länder med centraliserad
import...................................... 93

herr Lindström ang. utredningen om den svenska travsportens organisation,
m. m........................................ 103

Statsunderstöd åt de politiska ungdomsorganisationernas ungdoms fostrande

verksamhet m. m................................ 107

Fortsättningskurs för hemkonsulenter m. fl..................... 124

Anslag till de tekniska högskolorna m. m....................... 124

Naturastipendier åt studerande.............................. 127

Fredagen den 24 maj em.

Lag om prästval, m. m..................................... 133

Beredskapslagring av olja................................... 138

Lag om fiskearrenden m. m.................................. 146

Ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen om elektriska anläggningar... 157
Ändringar i personalförteckningen för domänverket, m. m......... 163

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 23 maj

Val av fullmäktige och suppleanter i riksbanken och riksgäldskontoret
samt ledamöter och suppleanter i riksdagsbiblioteksstyrelsen .... 5

Statsutskottets utlåtande nr 112, ang. inlösen av aktier i Luossavaara Kiirunavaara

aktiebolag m. m............................. 15

Bankoutskottets utlåtande nr 20, om fortsatt giltighet av lagen ang.
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser

om bankaktiebolags kassareserv, m. m...................... 29

Första lagutskottets utlåtande nr 28, med förslag till luftfartslag m. m. 31

— nr 29, rörande ratifikation av konvention ang. vissa till civilprocessen
hörande ämnen................................... 31

— nr 30, ang. ändrad lydelse av 18 § lagen om polisväsendet i riket,

m. m................................................. 31

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24, ang. försäljning av kronoegendomen
Ekeby 41 i Uppsala län m. fl. fastigheter.............. 31

— nr 25, rörande dels anslag till Hästavelns befrämjande, dels Statens

lånefond för hästavelns befrämjande....................... 31

— nr 26, ang. fortsatta särskilda stödåtgärder för hästaveln....... 31

— nr 28, ang. rörelsemedel för domänverket................... 31

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, om rätt för kommun att uttaga

avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m.............. 31

— nr 15, rörande proceduren i riksdagen vid begäran om folkomröstning
.............................................. 31

— memorial nr 18, ang. ändring i stadgan om ersättning för riks dagsmannauppdragets

fullgörande......................... 31

Statsutskottets utlåtande nr 114, om anslag till barnavårdsnämnderna
för bidragsförskott...................................... 31

Innehåll

Nr 20

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 115, ang. förvärv av Stockholm—Nynäs
järnvägsaktiebolag, m. m................................. 31

— nr 116, ang. tjänster vid kommunikationsverken.............. 35

— nr 117, ang. ytterligare anslag å tilläggsstat II till avskrivning av

nya kapitalinvesteringar................................. 35

— nr 118, ang. ändringar i statens allmänna avlöningsreglementem.m. 35

— nr 119, ang. ändringar i 1947 års allmänna tjänstepensionsregle mente

m. m........................................... 35

— nr 120, om pension eller understöd åt vissa personer.......... 35

— memorial nr 121, med anmälan att proposition om anslag till ut byggnad

av storflygplats icke kommer att avlåtas under vårsessionen
................................................ 35

Bankoutskottets utlåtande nr 21, om ändring i valutalagen......... 36

— memorial nr 23, ang. användande av riksbankens vinst för år 1956 38

— nr 24, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden....... 38

Första lagutskottets utlåtande nr 31, ang. lag om jordfästning m. m. . 38

— nr 32, om ändring i strafflagen, m. m....................... 62

Andra lagutskottets utlåtande nr 31, om ändrad lydelse av allmänna

ransoneringslagen m. m.................................. 62

— nr 32, om utbetalning av ersättning för barns läkarvård och resor

till läkare............................................. 66

— nr 33, om ersättning för resekostnader enligt sjukförsäkringslagen,

m. m................................................. 67

Jordbruksutskottets utlåtande nr 27, ang. sammanslagning av statens

jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen..................... 70

Fredagen den 24 maj fm.

Statsutskottets utlåtande nr 122, ang. de politiska ungdomsorganisationernas
ungdomsfostrande verksamhet m. m................ 107

— nr 123, ang. fortsättningskurs för hemkonsulenter m. m........ 124

— nr 124, ang. vissa anslag till de tekniska högskolorna m. m.....124

— nr 125, om naturastipendier åt studerande .................. 127

— nr 126, rörande musiklinjen vid Framnäs folkhögskola......... 132

Bankoutskottets utlåtande nr 25, ang. dekorering av första kammarens

plenisal .............................................. 132

— nr 26, ang. pension åt Helga Hall......................... 132

— nr 27, om pension för Brita Olivia Johansson................ 132

Fredagen den 24 maj em.

Första lagutskottets utlåtande nr 34, ang. lag om prästval, m. m..... 133

Andra lagutskottets utlåtande nr 34, rörande beredskapslagring av olja 138
Bevillningsutskottets betänkande nr 45, rörande beredskapslagring av olja 146
Andra lagutskottets memorial nr 35, ang. uppskov med behandlingen

av vissa ärenden....................................... 146

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21, ang. lag om fiskearrenden m. m. 146

— nr 22, ang. ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen om elektriska

anläggningar.......................................... 157

Jordbruksutskottets utlåtande nr 30, ang. ändringar i personalförteckningen
för domänverket, m. m............................ 163

- /1

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Torsdagen den 23 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 17
innevarande maj.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Länslasarettet, östhammar

östhammar den 20/5 57

Det intygas härmed att Eskil Eriksson,
född 26/7 1900, är intagen å härvarande
lasarett dags dato för behandling
av blodpropp i benet och hjärtundersökning.

Vistelsen må antagas att dröja åtminstone
14 dagar.

Bj. Richelsen,
t. f. 2:a läk.

Herr Eriksson i Sandby beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 20 maj tills vidare.

Herr talmannen meddelade, att herr
Olsson i Gävle, som vid kammarens
sammanträde den 2 april med läkarintyg
styrkt sig från och med den 25 mars
tills vidare vara hindrad att deltaga i
riksdagsgöromålen, denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1957 den 23 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse dels
riksdagens fullmäktige i riksbanken för
valperioden 1957—1960 efter herrar
R. V. Persson och P. V. Åsbrink, vilka
voro i tur att avgå, jämte två suppleanter,
dels en fullmäktig i riksbanken

för återstående delen av valperioden
1956—1959 efter herr O. Andersson,
som från och med den 23 maj 1957 erhållit
entledigande från sitt uppdrag
att vara fullmäktig i riksbanken, jämte
en suppleant; och befunnos efter valens
slut ha blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1957—1960:
herr Persson, Ragnar
Valdemar, ledamot av
första kammaren . . med 44 röster;
herr Åsbrink, Per
Valfrid, riksbankschef
.............. med 44 röster;

från och med den 23 maj 1957 för återstående
delen av valperioden 1956—-1959:

herr Ahlkvist, Karl

Emil, ledamot av

första kammaren . . med 42 röster;

suppleant för herr Persson, R. V.:

herr Thapper, Gustaf

Fridolf, ledamot av

andra kammaren . . med 44 röster;

suppleant för herr Åsbrink, P. V.:

herr Westling, Otto

Jakob, ombudsman., med 44 röster;

suppleant för herr Ahlkvist, K. E.:

herr Bengtsson, Gösta

Tore Edvin, ledamot

av andra kammaren med 42 röster.

Edgar Sjödahl Gustaf Elofsson

O. Malmborg Birger Gezelius

År 1957 den 23 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1957—1960 efter herrar

A. W. Strand och S. P. Svensson, vilka

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Svar på fråga ang. rätt för enskilda medborgare att i vissa fall förtöja roddbåt vid
strand av kronan tillhörig sjö

voro i tur att avgå, jämte två suppleanter;
och befunnos efter valens slut hava
blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1957—1960:
herr Strand, Axel
Wilhelm, ledamot av
första kammaren . . med 38 röster;
herr Svensson, Sven
Patrik, ledamot av
andra kammaren . . med 38 röster;

suppleant för herr Strand, A. W.:
herr Gillström, Anselm
Konrad, ledamot
av första kammaren
............ med 38 röster;

suppleant för herr Svensson, S. P.:
herr Netzén, Klas
Gösta, ledamot av
andra kammaren . . med 38 röster.

Edgar Sjödahl Gustaf Elofsson

O. Malmborg Birger Gezelius

Ar 1957 den 23 maj sammanträdde de
valmän, som av kamrarna fått i uppdrag
att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, för anställande
av föreskrivet val av två ledamöter i
styrelsen över riksdagsbiblioteket jämte
två suppleanter för dem för tiden från
valet, till dess nytt val under år 1961
försiggått; och utsågos därvid till

ledamöter:

herr Ohlon, Sven Johan

Emanuel, ledamot av

första kammaren .... med 37 röster;

herr Sundström, Nils

Walter, ledamot av

andra kammaren .... med 37 röster;

suppleant för herr Ohlon, S. J. E.:
herr Wolgast, Tor Herman,
ledamot av första
kammaren .......... med 37 röster;

suppleant för herr Sundström, N. W.:
herr Munktell, Axel

Henrik, ledamot av

andra kammaren...... med 37 röster.

Edgar Sjödahl Gustaf Elofsson

O. Malmborg Birger Gezelius

Protokollen lades till handlingarna,
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna
ingiva förslag till dels förordnanden
för de valda, dels ock skrivelser till
Konungen med anmälan om de försiggångna
valen.

§ 4

Justerades protokollsutdrag angående
de i § 3 omförmälda valen.

§ 5

Svar på fråga ang. rätt för enskilda medborgare
att i vissa fall förtöja roddbåt
vid strand av kronan tillhörig sjö

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NÄSGÅRD, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Persson i Appuna
frågat mig huruvida det enligt min mening
är riktigt att domänstyrelsen förbjuder
enskild medborgare att förtöja
roddbåt vid strand av kronan tillhörig
sjö, för vilken fiskerätt är tilldelad annan
enskild person.

Som svar får jag anföra följande.

I lagen om rätt till fiske finns vissa
lagbestämmelser om rätt att nyttja annans
strand för bl. a. förtöjning av båt.
I 27 § första stycket stadgas sålunda, att
fiskande må, när det erfordras för
fiskets utövande, beträda annans strand
och nyttja den för tillfällig fastgöring
eller uppdragning av redskap eller båt,
om det kan ske utan förfång för den
som innehar stranden. Den som vid annans
strand yrkesmässigt utövar fiske
som må bedrivas utan stöd av enskild

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Svar på fråga ang. rätt för enskilda medborgare att i vissa fall förtöja roddbåt vid
strand av kronan tillhörig sjö

fiskerätt, äger enligt andra stycket, även
om förfång uppkommer, mot ersättning
för skada och intrång beträda stranden
och nyttja den på sätt som angives
i första stycket.

För det fall att den som vill förtöja
båt icke innehar fiskerätt i sjön finnes
däremot inga lagregler. Av allmänna
principer torde emellertid följa, att
man under vissa omständigheter kan
få förtöja båt vid annans strand. Är det
fråga om mera varaktigt utnyttjande av
stranden torde emellertid, i likhet med
vad som gäller vid t. ex. tältning, sådant
intrång ofta föreligga att strandägaren
är berättigad att motsätta sig
åtgärden. Bedömandet härav måste ske
från fall till fall.

Anledningen till att herr Persson nu
tagit upp denna fråga synes vara, att
domänstyrelsen den 24 oktober 1955
fattat beslut, varigenom viss person
icke medgivits rätt att varaktigt ha en
roddbåt förtöjd vid kronans strand i
Skärsjön på kronoparken Ycke i Linköpings
revir.

Denna sjö, som blott omfattar omkring
20 hektar, innehaves till en del av
kronan och till en del av enskild person.
Fisket disponeras dels av den enskilde,
dels —• vad angår kronans del
— av vederbörande revirförvaltare och
kronojägare. Sökanden arrenderar en
sommarstuga, belägen på ecklesiastik
mark och på ett avstånd av cirka 2 kilometer
från sjön. Ägaren av denna
stuga äger icke fiskerätt i sjön, ej heller
strand vid densamma. Sökanden hade
-—■ utan att begära tillstånd — placerat
en roddbåt i sjön samt enligt egen uppgift
bedrivit fiske med spö.

Domänstyrelsen har upplyst, att den
givetvis icke förbjuder någon att tillfälligt
förtöja båt vid kronans strand.
I förevarande fall har domänstyrelsen
tolkat sökandens ansökning så att densamma
åsyftade stadigvarande förtöjning
under sommarhalvåret. Efter hörande
av vederbörande jägmästare och

överjägmästare samt domänfiskalen
fann domänstyrelsen i sitt nyss nämnda
beslut — med hänsyn till omständigheterna
i ärendet — att skäl ej förelåg
för ett bifall till ansökningen.

I anslutning till den nu lämnade redogörelsen
får jag påpeka, att om sökanden
icke velat åtnöja sig med domänstyrelsens
beslut, det stått honom
fritt att i vanlig ordning överklaga detsamma.
Någon prövning av domänverkets
beslut kan jag i förevarande ordning
däremot icke verkställa.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Perssons fråga.

Härefter anförde:

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret på denna fråga,
vilket kom ganska snabbt. Däremot måste
jag tillstå att jag inte kan känna
mig tillfreds med innehållet. Om man
skall tolka det riktigt, måste det innebära,
att en medborgare i folkhemmet
kan avstängas från möjligheten att använda
roddbåt på samhällets eget vatten,
och detta genom beslut av ett statligt
organ, som har egna tjänstemän,
vilka har personligt intresse i saken,
eftersom det är de som har fått fiskerätten
i samma vatten.

Det kan väl finnas anledning att här,
liksom det har gjorts tidigare under
denna riksdag, återge vad dårvarande
jordbruksministern Sträng år 1950 anförde,
när kammaren diskuterade lagen
om gräns mot allmänt vatten. Herr
Sträng anförde vid det tillfället: »Det
är fritt för vem som helst att ge sig ut
på de enskilda vattnen, om han finner
nöje i det. Om han vill ro eller åka
motorbåt eller göra vad som helst på
sådant enskilt vatten, så kan ingen makt
i världen hindra honom från att göra
detta.»

Jag kan, herr talman, inte tänka mig
att statsrådet Sträng menade, att den,

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Svar på interpellation ang. en redogörelse för senare årens spioneriavslöjanden, m. m.

som ville utnyttja enskilt vatten, skulle
bära sin båt från sommarbostaden till
sjön varje gång han ville ta en roddtur.
Naturligtvis måste detta uttalande
också avse rätten att förtöja båten vid
stranden.

Detta gällde förhållandena vid de enskilda
vattnen, men det vore ganska
egendomligt, om den nuvarande jordbruksministern
skulle ha en strängare
tolkning av bestämmelserna när det gäller
de allmänna vattnen. Det är säkert
flera än jag som är något förvånade
över det svar, som här har lämnats på
denna fråga.

Låt mig säga ett par ord om anledningen
till att jag tagit upp frågan. Det
är riktigt som jordbruksministern säger,
att det gäller en sjö inom Linköpings
revir, vilken till en del tillhör
kronan och till en del enskild person.
Den enskilde personen äger ungefär
100 meter strand, medan kronan äger
resten. Ett par personer ville ha fiskekort,
men det meddelades, att detta
inte kunde komma i fråga, eftersom
fisket var utarrenderat. De begärde då
att få ha båt i sjön, men revirförvaltningen
meddelade, att de inte fick detta,
eftersom man inte med hundraprocentig
säkerhet kunde garantera att vederbörande
ej skulle utöva tjuvfiske.
Vederbörande gjorde en ansökan till
domänstyrelsen, och domänstyrelsen
anförde i sitt avslag, att den med hänsyn
till vad överjägmästaren hade anfört
inte var benägen att gå med på att
sökandena skulle få ha sin båt i sjön.

Nu har statsrådet sagt att han icke
vill pröva det aktuella fallet, och det
förstår jag väl. Tiden för överklagande
har gått ut, men vederbörande får väl
inkomma med en ny ansökan, så får
frågan föras vidare. Jag skulle dock
vilja vädja till jordbruksministern att
något studera en del tvivelaktiga fall
som har förekommit inom domänverket.

Låt mig till slut, herr talman, rätta
till ett litet misstag. Av rubriken för
detta ärende på föredragningslistan sy -

nes det framgå att det är jag själv som
äger en sjö och icke tillåter mig själv
att förtöja båten vid stranden. Så är
det givetvis inte, utan det är ett misstag
som jag ej medverkat till.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NÄSGÅRD:

Herr talman! Jag förstår inte alls
herr Perssons i Appuna yttrande, att
jag skulle ha intagit en viss ståndpunkt.
Om herr Persson studerar mitt svar
måste han väl finna, att jag inte har
intagit någon ståndpunkt — hur skulle
jag kunna göra det i anslutning till en
enkel fråga, som framställs utan angivande
av motivering? Jag har bara
relaterat omständigheterna och vad
som anses följa av allmänna rättsregler.
Jag kan väl inte pröva själva ärendet i
anledning av herr Perssons enkla fråga.
Ordna så att vederbörande överklagar
hos Kungi. Maj:t, så kommer väl min
åsikt också fram så småningom!

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Det jag förvånade mig
över var just att statsrådet icke hade
givit till känna någon uppfattning. Jag
kan dock försäkra statsrådet, att han
skall få tillfälle att pröva sakfrågan.

överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. en redogörelse
för senare årens spioneriavslöjanden,
m. m.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Christensons
i Malmö interpellation angående en redogörelse
för senare årens spioneriavslöjanden,
m. m.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Hedlund
lämnade nu en kort sammanfattning av
huvudpunkterna i svaret.

Torsdagen den 23 maj 1957 Nr 20

Svar på interpellation ang. en redogörelse för senare årens spioneriavslöjanden, m. m.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Christenson i Malmö,
har i en till statsministern riktad interpellation
frågat om statsministern är i
tillfälle att — så långt naturliga sekretesskäl
inte hindrar — lämna riksdagen
en redogörelse för de senare årens
spionavslöjanden i vårt land och vilka
säkerhetsåtgärder, som statsmakterna
vidtagit på ett tidigt stadium för att förhindra
fortsatt spioneri. Då den framställda
frågan till övervägande del berör
inrikesdepartementet torde jag enligt
överenskommelse med statsministern
få besvara interpellationen.

Inledningsvis vill jag därvid framhålla
att det av sekretesskäl icke är möjligt
att i detta sammanhang lämna en
fullständig redogörelse vare sig för
gjorda spionavslöjanden eller för vidtagna
åtgärder i syfte att förhindra
spioneri. Det ligger i sakens natur att
stor återhållsamhet måste iakttagas.

Härefter skall jag till en början rekapitulera
de spionavslöjanden som gjorts
i Sverige sedan 1951. De avser 16 olika
personer, av vilka tre var utländska
medborgare.

1. Svenske medborgaren flaggmaskinisten
Ernst Hilding Andersson dömdes
den 14 november 1951 av Stockholms
rådhusrätt för grovt spioneri och olovlig
underrättelseverksamhet till straffarbete
på livstid. Spioneriet bestod i att
Andersson från hösten 1949 till hösten
1951 obehörigen anskaffat och till det
sovjetryska underrhttelseväsendet överlämnat
uppgifter rörande bl. a. dispositionen
av fartyg ingående i flottan, militära
anläggningar och beredskapen
vid Stockholms och Karlskrona örlogsbaser
samt befästningsanläggningar
m. m. längs den norrländska kusten.
Den olovliga underrättelseverksamheten
avsåg införskaffande för sovjetrysk räkning
av vissa uppgifter om brittiska örlogsfartyg,
som vid tiden i fråga besökte
Karlskrona.

Den 31 juli 1952 meddelade Stockholms
rådhusrätt dom mot följande sex
personer tillhörande den s. k. Enbomsligan
(2. A—F).

2 A. Svenske medborgaren, journalisten
Johan Fritiof Enbom dömdes för
bl. a. grovt spioneri och förberedelse
till krigsförräderi till straffarbete på
livstid. Enbom hade under åren 1941—
1951 haft förbindelser med ett flertal
representanter för det sovjetryska underrättelseväsendet
och till dem överlämnat
uppgifter angående den tyska
transitotrafiken. Vidare hade han införskaffat
och till sina uppdragsgivare
utlämnat uppgifter angående svenska
militära förhållanden, bland annat rörande
Bodens fästning och andra militära
befästningsanläggningar i Norrland.

2 B. Svenske medborgaren, smörjaren
Anders Hugo Gjerswold dömdes för grovt
spioneri och spioneri till straffarbete
på livstid. Gjerswold hade till Fritiof
Enbom lämnat fortlöpande informationer
om bl. a. ammunitionsförråd i Bodens
fästning och olika försvarsanordningar
inom Bodenområdet, varom han
vunnit ingående kännedom under anställning
vid försvarsmakten.

2 C. Svenske medborgaren trädgårdsmästaren
Joel Martin Enbom (broder
till Fritiof Enbom) dömdes för spioneri
till straffarbete i 7 år. Martin Enbom
hade till sin bror Fritiof Enboin lämnat
uppgifter om svenska militära förhållanden,
vilka Martin Enbom blivit
insatt i under tjänstgöring som furir
vid 119 i Boden. Dessa uppgifter, som
framför allt avsåg befästningsanläggningar
i Norrbotten, vidarebefordrade
Fritiof Enbom till sina ryska uppdragsgivare.

2 D. Svenske medborgaren, bokförsäljaren
Johan Artur Karlsson dömdes
för spioneri och delaktighet i spioneri
till straffarbete i 1 år 8 månader, vilket
straff Högsta domstolen genom dom
den 24 mars 1954 höjde till straffarbete
i 3 år. Karlsson hade i syfte att gå

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Svar på interpellation ang. en redogörelse för senare årens spioneriavslöjanden, m. m.

främmande makt tillhanda uppdragit åt
Fritiof Enbom att insamla uppgifter om
den tyska transitotrafiken genom Sverige
och sammanfört Enbom med representanter
för det sovjetryska underrättelseväsendet.

2 E. Svenske medborgaren, banbiträdet
Leon Fingal Larsson dömdes för
spioneri till straffarbete i 5 år, vilket
straff Högsta domstolen — sedan Svea
hovrätt frikänt Larsson — nedsatte till
straffarbete i 2 år. Larsson hade till
Fritiof Enbom lämnat uppgifter om
svenska militära förhållanden, bl. a. om
militärvägar och befästningar i Norrbotten.

2 F. Svenska medborgaren, kontoristen
Lilian Roberlina Ceder dömdes för
förberedelse och medhjälp till spioneri
till straffarbete i 8 månader. Lilian Ceder
hade på anmodan av Fritiof Enbom
åtagit sig att lära sig radiotelegrafi med
insikt om att Enbom avsett att förr eller
senare använda henne som radiotelegrafist
i sin illegala verksamhet. Vidare
hade hon med vetskap om att Enbom
ämnade sammanträffa med representant
för det sovjetryska underrättelseväsendet
vid två tillfällen utfäst sig att
tillhandahålla Enbom pengar för resa
till nämnde representant.

En ny grupp spionaffärer, där personal
vid tjeckoslovakiska beskickningen
var inblandad, prövades av domstolarna
1955. Fyra personer (3 A—D)
dömdes till frihetsstraff.

3 A. Svenske medborgaren, direktören
Artur Nils Otto Johan Örtenblad
dömdes den 29 mars 1955 av Stockholms
rådhusrätt för grovt spioneri till
straffarbete i 7 år. I mars 1955 hade
Örtenblad till dåvarande tjeckiske militärattachén
i Stockholm överlämnat
fem militära instruktionsböcker och
reglementen, som örtenblad utfått i
egenskap av reservofficer.

3 B. Tjeckiske medborgaren, musikern
Antonin Olsovskg dömdes den 22
april 1955 av Stockholms rådhusrätt
för förberedelse till spioneri till straff -

arbete i 1 år, varjämte han förvisades
ur riket. Olsovsky mottog någon gång
under sommaren 1953 av dåvarande biträdande
tjeckiske militärattachén i
Stockholm ett penningbelopp för att införskaffa
upplysningar om ämbetsmän
och affärsmän i framskjuten ställning,
som kunde vara lämpliga att utnyttja
för spioneriverksamhet.

3 C. Svenske medborgaren, motormannen
Rolf Gunnar Adolf Steen dömdes
den 6 maj 1955 av Stockholms rådhusrätt
för av oaktsamhet lämnad medverkan
till spioneri till 8 månaders
fängelse villkorlig dom. Någon dag i
juli 1954 hade Steen och dåvarande biträdande
tjeckiske militärattachén i
Stockholm på förslag av Steen företagit
en segeltur i Göteborgs skärgård inom
skyddsområdet för Älvsborgs fästning.

3 D. Danska (förutvarande tjeckiska)
medborgaren Edita Jonason dömdes
den 13 maj 1955 av Stockholms rådhusrätt
för spioneri till straffarbete i 2 år,
varjämte hon förvisades ur riket. Edita
Jonason hade vid olika tillfällen under
1954 till dåvarande tjeckiske militärattachén
i Stockholm överlämnat fem
militära instruktionsböcker, vilka hennes
make utfått i egenskap av värnpliktig
officer.

4. Svenske medborgaren, instrumentmakaren
Anatole Eriksson dömdes den
5 oktober 1956 av Stockholms rådhusrätt
för grovt spioneri och olovlig underrättelseverksamhet
till straffarbete i
12 år. Spioneriet bestod i att Eriksson
vid upprepade tillfällen från och med
oktober 1954 till i början av 1956 på
sin arbetsplats vid Telefon AB. L.M.
Ericsson anskaffat uppgifter angående
radarkonstruktioner, vilka uppgifter
han överlämnat till representanter för
det sovjetryska underrättelseväsendet.
Den olovliga underrättelseverksamheten
bedrevs från början av 1953 till och
med den 17 januari 1956 och utgjordes
av s. k. flyktingspioneri för sovjetrysk
räkning. Sålunda lämnade Eriksson
uppgifter om 18 personer av utländsk

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Svar på interpellation ang. en redogörelse

härkomst rörande deras namn, sysselsättning
och politiska inställning.

5. Turkiske medborgaren, ingenjören
Bedros Zartaryan dömdes den 12 mars
1957 av Stockholms rådhusrätt för grovt
spioneri till straffarbete i 10 år, varjämte
han förvisades ur riket. Zartaryan
hade enligt domen till representanter
för det sovjetryska underrättelseväsendet
utlämnat hemliga ritningar angående
svenska försvarsanläggningar, vilka
ritningar Zartaryan kommit över på sin
arbetsplats. Zartaryan har vid rådhusrätten
bestritt att han gjort sig skyldig
till spioneri och har överklagat domen
hos Svea hovrätt.

6. Svenske medborgaren, ingenjören
Georg Valdemar Englund dömdes den
6 april 1957 av Göteborgs rådhusrätt
för spioneri och förberedelse till spioneri
till straffarbete i 2 år och 4 månader.
Enligt domen hade Englund för
sovjetrysk räkning dels under åren 1941
—1942 inhämtat upplysningar angående
den tyska permittenttrafiken från Norge
och uppgifter om lossning och lastning
av fartyg i Göteborgs hamn, dels
under åren 1950—1956 tjänstgjort som
mellanhand för befordran av olovliga
uppgifter, bl. a. om Götaverkens utformning
av en speciell typ av dieselmotor,
om viss planerad försvarstillverkning
inom Volvo samt om vissa på Englunds
arbetsplats förekommande konstruktions-
och anbudsberäkningar rörande
byggnadsprojekt för försvaret. Englund
har överklagat rådhusrättens dom.

7 A—B. Svenska medborgarna, förre
tjänstemannen Gösta Arnold Jakobsson
och jur. kand. Robert Folke Damstedt
dömdes den 24 april 1957 av Stockholms
rådhusrätt för grovt spioneri till
straffarbete, Jakobsson i 5 år och Damstedt
i 41/2 år. Enligt domen, som överklagats
av Jakobsson men beträffande
Damstedt vunnit laga kraft, hade Jakobsson
och Damstedt i samråd beslutat
anskaffa hemliga ritningar från Jakobssons
arbetsplats vid marinförvaltningen
för att sälja dessa till framman -

för senare årens spioneriavslöjanden, m. m.

de makt, varefter Jakobsson i juli 1956
från sin arbetsplats medfört och till
Damstedt överlämnat tre ritningskopior
avseende svenska ubåtskonstruktioner.
Någon försäljning av ritningarna
synes dock inte ha kommit till stånd
och ej heller eljest synes ritningarna
enligt vad hittills är känt ha utlämnats
till främmande makt.

I detta sammanhang vill jag påpeka
följande förhållande rörande Damstedt.
Damstedt hade för en kusin, som uppges
arbeta som privatdetektiv, berättat,
att han skulle ha avyttrat vissa atomliemligheter.
Berättelsen upptogs på
band av kusinen. Vid första polisförhöret
med Damstedt berättade denne
utan vidare att han sagt till sin kusin,
att han avyttrat atomhemligheter. Men
Damstedt förklarade samtidigt att uppgiften
var osann och att han lämnat
den för att driva med kusinen-privatdetektiven.
Något som helst stöd för att
så icke skulle ha varit förhållandet
kunde icke vinnas under utredningen.
Åklagaren fann därför att åtal icke kunde
väckas på denna punkt. Det må tillläggas
att utredningen pågick under en
månads tid.

På något håll i pressen har man försökt
misstänkliggöra polis och åklagare
för att på grund av obehöriga inflytelser
ha avstått från att fullfölja utredningen
i denna del. Det finns all anledning
att starkt reagera mot försöken att
smutskasta en personal, som med nit
och oväld fullgör en ofta svår och besvärlig
uppgift i samhället.

I anslutning till den nu lämnade redogörelsen
för spionavslöjanden må
nämnas, att det sedan 1951 även förekommit
ett par fall av olovlig underrättelseverksamhet,
som icke avsett svenska
förhållanden.

En genomgång av spionerifallen visar
att det med några få undantag varit
svenska medborgare, som anskaffat och
utlämnat de hemliga uppgifterna. Det
är självfallet betydligt svårare för ut -

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Svar på interpellation ang. en redogörelse för senare årens spioneriavslöjanden, m. m.

länningar än för svenskar att få del av
sådana uppgifter. Ett visst skydd mot
utländska spioner utgör otvivelaktigt
den prövning avseende uppehålls- och
arbetstillstånd som enligt utlänningslagstiftningen
skall ske för utlänningar
från flertalet länder. Utlänningslagen
innehåller också en bestämmelse om att
Kungl. Maj :t, då det av hänsyn till rikets
säkerhet finnes påkallat, äger förordna
om en skärpt prövning av frågan
om utlännings anställning här i riket
varefter utlänning icke utan tillstånd
av Kungl. Maj :t eller den centrala
utlänningsmyndigheten må anställas i
visst företag eller i företag av viss art.
Som jag anförde den 12 februari 1957
i ett svar på en enkel fråga av ledamoten
av första kammaren, herr Sundin,
har Kungl. Maj :t inte ansett sig böra
med stöd av denna bestämmelse införa
ytterligare generella föreskrifter om tillståndsprövning.
Vid bestämmelsens tillkomst
uttalade föredragande departementschefen
— utan erinran av riksdagen
— att det låg i sakens natur, att
stadgandet borde komma till användning
endast i mycket begränsad omfattning.
Först då det utrikespolitiska läget
påkallar det har det ansetts böra
komma i fråga att tillämpa stadgandet.
De fåtal fall där utlänning i svensk
tjänst gjort sig skyldig till spioneri har
hittills inte ansetts motivera att dylik
skärpt tillståndsprövning införes. Som
jag också upplyste i svaret till herr Sundin
har emellertid -—- såsom en beredskapsåtgärd
— inom inrikesdepartementet
utarbetats förslag till kungörelse
i ämnet. Enligt denna kungörelse må
utlänning icke utan tillstånd av statens
utlänningskommission anställas vid
statligt, kommunalt eller enskilt företag
av särskild betydelse för försvaret eller
folkförsörjningen. Frågan om läget påkallar
att bestämmelser av denna innebörd
redan nu utfärdas prövas f. n. av
1957 års industriskyddskommitté.

Särskilda föreskrifter har dock meddelats
för att förhindra att utlänning

anställes vid försvaret i andra fall än
då synnerliga skäl föreligger därtill.
Vidare gäller speciella villkor för utlännings
vistelse inom skyddsområde för
fästning eller motsvarande försvarsanläggning
samt för utlännings tillträde
till etablissement vid försvarsväsendet
m. m.

Framför allt i början av den period,
som de här redovisade spionerifallen
omfattar, har emellertid de till främmande
makt utlämnade uppgifterna ej
sällan anskaffats av svenska medborgare,
som var eller varit i försvarets
tjänst. Det är ur säkerhetssynpunkt av
grundläggande betydelse att opålitliga
personer så långt det är möjligt hindras
från att vinna anställning vid försvaret
eller att eljest inneha betydelsefulla
befattningar där. Åtgärder har också
vidtagits i detta syfte, en del redan
före avslöjandet av Anderssons marinspionage.
Detta spionerifall föranledde
skärpning beträffande vissa av åtgärderna
samt utfärdande av nya strängare
bestämmelser.

Men även i andra hänseenden har åtgärder
vidtagits för att förbättra den
militära säkerhetstjänsten varvid de erfarenheter
utnyttjats, som erhållits i
samband med inträffade fall av spioneri.

Redan 1948 genomfördes inom försvarsmakten
en organisation med säkerhetschefer
vid varje större enhet.
Säkerhetschefen skall vid den militära
enhet han tillhör svara för säkerhetstjänsten
och därvid samarbeta med polismyndigheterna
samt bedriva upplysnings-
och utbildningsverksamhet på
området. Utbildningskurser för säkerhetschefer
har sedan 1952 anordnats
varje år. Under de senaste sex åren har
ungefär 700 säkerhetschefer vid försvarsväsendet
utbildats. I övrigt har utbildningsverksamheten
främst inriktats
på att göra krigsmaktens personal medveten
om den landsskadliga verksamhet
som man har att räkna med samt om
spioneriets och sabotagets mål och ar -

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Svar på interpellation ang. en redogörelse

betsmetoder. Planer föreligger också på
att utbilda personal tillhörande försvarets
leverantörer och entreprenörer i
säkerhetstjänst.

Bevakningen vid kaserner och andra
militära etablissement har förbättrats
genom att ett system med fasta vaktchefer
införts vid armén och en flottiljpolisorganisation
tillskapats vid flygvapnet.

Centralt bedrives en omfattande inspektionsverksamhet
avseende den militära
säkerhetstjänsten. Kontrollen har
i icke oväsentlig utsträckning avsett sekretessbestämmelsernas
efterlevnad, och
rådgivning m. m. i detta hänseende har
beretts förhållandevis stort utrymme.
Med ledning av de erfarenheter som
vunnits har riktlinjer meddelats för regional
och lokal kontrollverksamhet.
Möjligheterna att utöva inspektionsoch
kontrollverksamhet inom försvarsväsendet
är emellertid i väsentlig grad
en fråga om tillgång till personal som
är specialutbildad för ändamålet. Frågan
om förstärkning av sådan personal
är föremål för utredning inom försvarsstaben.

Behovet att utnyttja civila resurser
för forskning, försök och produktion
beträffande militär materiel har medfört,
att hemliga uppgifter i stor omfattning
måst delges personar utanför försvarsväsendet.
De härmed förenade
nackdelarna i säkerhetshänseende har
också kommit i bjärt belysning genom
de spionavslöjanden som gjorts på senare
tid. Det är tydligt, att ytterligare
åtgärder måste vidtas för att tillgodose
sekretesskyddet på ifrågavarande område.
Försvarsstaben har föreslagit inrättandet
av en industriskyddsorganisation.
I januari i år har chefen för försvarsdepartementet
efter samråd med
mig tillsatt en kommitté, 1957 års industriskyddskommitté,
för översyn av
sekretesskyddet vid vissa industrier
m. m. Kommittén skall granska nu gällande
säkerhetsbestämmelser för industrier,
byggnadsföretag m. fl., som är

för senare årens spioneriavslöjanden, m. m.

sysselsatta med arbeten för det militära
försvaret eller andra grenar av totalförsvaret,
och i samråd med fackmyndigheterna
framlägga förslag till nya
eller ändrade bestämmelser. Kommittén
har vidare att avge förslag till erforderlig
organisation för kontroll av bestämmelsernas
efterlevnad. Det ankommer
på kommittén att pröva försvarsstabens
förenämnda förslag och kommittén
kommer också att ta upp andra
hithörande frågor. Kommitténs arbete
skall bedrivas med största skyndsamhet.

Den organisation inom polisväsendet
som sysslar med de landsskadliga brottens
bekämpande har successivt förstärkts
såväl personellt som materiellt.
Jag anser det inte lämpligt att närmare
redogöra för dessa förstärkningar men
något torde i detta hänseende kunna utläsas
av det förhållandet att det statliga
anslaget till denna verksamhet sedan
1951 höjts från 3 816 000 kronor till
7 219 000 kronor. I huvudsak har härvid
den ansvariga myndighetens anslagsäskanden
tillgodosetts. Flertalet
spionavslöjanden som gjorts under senare
år är frukten av det systematiska
och målmedvetna arbete, som bedrives
inom denna organisation.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härefter yttrade

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation.

När jag den 6 februari i en interpellation
till statsministern anhöll om en
redovisning inför riksdagen om de aktuella
och uppseendeväckande spioneriaffärerna,
hade jag väntat mig ett relativt
snabbt svar. Dröjsmålet med svaret
har å andra sidan medfört att frågan
blivit ännu mer högaktuell. Under tiden
har nämligen nya spioner ertappats.
Spion- och säkerhetsproblemet har på

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Svar på interpellation ang. en redogörelse för senare årens spioneriavslöjanden, m. m.

olika sätt uppmärksammats i riksdagen.
Efter påskferierna har två riksdagsledamöter
larmat regeringen med frågor
som rör spionverksamhet.

Under valrörelsen riktades frågor
från olika medborgare på valmöten och
i tidningsspalterna angående de aktuella
spionfallen i Stockholm och Göteborg.
Ingen visste då — i september — att
ytterligare en spion satt hemligt häktad.
I detta spionfall visade det sig hur lättvindigt
en utländsk medborgare erhåller
förnyat uppehållstillstånd. Turken
Zartaryan uppger endast att han av politiska
skäl inte vill återvända till Turkiet.
Hur undersöks det verkliga förhållandet,
när politiska skäl uppges? Det
förefaller som om turkens papper inte
var i ordning, och han borde inte ha
fått stanna kvar i landet.

Vad som tilldrar sig den största uppmärksamheten
i detta spionfall är att
häktningen hemlighölls i fem månader.
Ett sådant hemlighållande är högst egendomligt
i fredstid.

En kommitté skall, som omnämnts i
interpellationssvaret, utreda industrisekretesskyddet
och komma med förslag
till nya bestämmelser. Men varför
kom inte denna kommitté till stånd
1953 eller 1955?

En undersökning, som gjordes 1951
av statens utlänningskommission visade,
att utlänningar var anställda vid en
mångfald statliga verk, vid kommunala
inrättningar och i stor omfattning också
vid flera industrier av betydelse för försvaret
och folkförsörjningen. Förhållandet
påtalades 1953 i en skrivelse från
överbefälhavaren till regeringen, i vilken
han fäste uppmärksamheten på att
illegal verksamhet kan åstadkomma allvarliga
skador inte enbart när den riktar
sig mot rent militära mål utan också
när det gäller för riksförsvaret så betydelsefulla
områden som kommunikationer,
signalförbindelser, kraftförsörjning
och forskning, överbefälhavaren erinrade
också om att denna uppfattning delades
av 1949 års utlänningskommitté,

men överbefälhavaren ansåg saken så
betydelsefull, att man inte kunde avvakta
en ny utlänningslagstiftning utan
omedelbart borde utfärda nya bestämmelser.
Förslag till en dylik kungörelse
ingick i överbefälhavarens skrivelse.

1955 ansåg sig chefen för försvarsstaben
i en skrivelse till inrikesdepartementet
böra framhålla, att cn presumtiv
motståndares underrättelseverksamhet
inte påbörjas i samband med ett
skärpt läge. Tvärtom inhämtas redan
före krigsutbrottet grundläggande underrättelser
för den kommande krigföringen.
Inte minst då det gäller att vidta
förberedelser för kommande sabotage
torde den underrättelseverksamhet, som
bedrives i fred, vara av största betydelse.
Den agentvärvning som erfordras
för detta spionage kan ske bland
såväl svenska medborgare som utlänningar,
framhölls det i skrivelsen.

Inrikesministern meddelar, att sedan
1951 har 16 personer dömts för spionbrott.
Av dessa personer är 13 svenska
medborgare och 3 utlänningar. I denna
bild får man också räkna med många
spionaffärer som aldrig blir avslöjade.
Storspionen Enbom bedrev som bekant
sin landsskadliga verksamhet under ett
helt årtionde. Han avslöjades inte av
polismyndigheterna utan av filosofie
studeranden Jan Lodin. Vad som är anmärkningsvärt
är, att av de redovisade
16 spionbrotten har 10 dömda bedrivit
spionage för sovjetryska underrättelseväsendets
räkning. I fyra fall har personalen
vid tjeckoslovakiska beskickningen
varit inblandad. I två fall redovisas
inte den främmande makten. Detta
gäller spionskandalen vid marinförvaltningen.

Med anledning av vad som skett vid
de svenska spionprocesserna förväntar
opinionen att kraftiga diplomatiska aktioner
företas mot vederbörande länder.
En information borde i detta sammanhang
ha lämnats riksdagen om vad som
gjorts från den svenska regeringens
sida.

Torsdagen den 23 maj 1957 Nr 20

Inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

Det är en angelägenhet av ytterligt
betydande storleksordning att sådana
bestämmelser som krävts av de ansvariga
myndigheterna verkligen utfärdas
och att resurserna ställes till säkerhetstjänstens
förfogande så att den effektivt
kan fullgöra sitt samhällsskyddande
arbete. Av de på senare tid offentliggjorda
utredningarna framgår
klart, att den svenska säkerhetstjänsten
har möjligheter att uträtta ett gott arbete,
men det har också vitsordats att
dess personella resurser är för snålt
tilltagna för den vakthållning kring
vårt lands säkerhet, som av alla tecken
att döma är så ofrånkomlig och betydelsefull.

Jag undrade i min interpellation om
säkerhetspolisen har tillräckliga resurser
till sitt förfogande. Det är då ett beklagligt
faktum att nödgas konstatera,
att kriminalassistenterna, av vilka en
stor del utför arbete i säkerhetstjänsten
för uppdagande av spioneri- och sabotageverksamhet,
har blivit nedklassade
i den nya löneplanen. Under sådana
förhållanden räknar man med vakanser
och med att skickligt folk söker sig från
säkerhetstjänsten. Jag anser detta lönespörsmål
vara så allvarligt att jag inte
velat underlåta att påtala det i denna
interpellationsdebatt. Med en sådan löneordning
kan vi knappast få en fulländad
secret-service-tjänst.

Herr talman! I den demokratiska staten,
där det mesta redovisas offentligt,
är det lättare att organisera spionverksamhet,
att skaffa upplysningar till
främmande makter, än i en diktaturstat.
Men sådana svaghetsdrag i en demokratisk
samhällsordning bör i det
nuvarande läget elimineras och kraftåtgärder
vidtagas. De västerländska staterna
har, trots sin vaksamhet och trots
att de offrat mycket för att bekämpa
spionverksamhet, varit utsatta för omfattande
spionage, inte minst när det
gällt vissa atomhemligheter. Det är ett
ostridigt faktum att stormakterna aldrig
någonsin i historien offrat så myc -

ket på sitt underrättelseväsende som under
och efter det andra världskriget.
Detta spionspel fortsätter med oförminskad
kraft under det kalla krigets
dagar. Vårt land bör därför med alla
till buds stående medel värja sig mot
den mot oss riktade skadegörelsen och
förebygga nya spionolyckor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till inlösen
av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag för budgetåret 1957/58 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr

113, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 8 mars 1957, föreslagit
riksdagen att a) godkänna en i enlighet
med vid propositionen fogat förslag
träffad överenskommelse mellan
staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
(TGO); b) till Inlösen
av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag (LKAB) å kapitalbudgeten,
fonden för statens aktier, för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 165 000 000 kronor.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två
vid riksdagens början väckta, likalydande
motioner, den ena inom första kammaren
av herr Ewerlöf m. fl. (1:299)
och den andra inom andra kammaren av
herr Cassel m. fl. (II: 367), i vilka hemställts,
1) att riksdagen måtte besluta att
de stamaktier i LKAB, som staten förvärvat
från TGO och som likviderades
under budgetåret 1957/58, skulle försäljas
på öppna marknaden till ett försäljningsvärde
av 165 miljoner kronor,
räntan oräknad, 2) att aktierna skulle
uppdelas i valörer om nominellt 25

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

kronor och deras röstvärde reduceras
till Vio samt försäljningen ske på sådant
sätt att största möjliga aktiespridning
uppnåddes.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte

a) godkänna en i enlighet med vid
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 8 mars 1957 fogat förslag träffad
överenskommelse mellan staten och
Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund; b)

till Inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag för budgetåret
1957/58 under fonden för statens
aktier anvisa ett investeringsanslag
av 165 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:299 och 11:367
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Birke, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Ileckscher, vilka
ansett att utskottet under II. bort hemställa
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:299 och 11: 367,

a) besluta att de stamaktier i LKAB,
som staten förvärvat från TGO och som
likviderades under budgetåret 1957/58,
skulle försäljas på öppna marknaden
till ett försäljningsvärde av 165 milj.
kronor, räntan oräknad;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört.

2) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Anders Johansson, fröken Elmén,
herrar Löfroth och Nelander samt
fröken Liljedahl, vilka ansett att utskottet
under II. bort hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
I: 299 och II: 367, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att det i motionerna
framförda förslaget måtte bli föremål
för prövning av 1953 års utredning angående
de statliga företagsformerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Om man skall kunna

övertyga en person om att det är fördelaktigt
och naturligt att avsätta en
del av arbetsförtjänsterna till sparande,
räcker det inte med ett allmänt understrykande
av sparandets stora betydelse.
Det måste ofta vara möjligt att direkt
kunna peka på ett speciellt ändamål,
för vilket det är angeläget att just
den man talar med lägger undan pengar.

Ett av de stora problemen i varje
sparfrämjande politik är alltså att
konkretisera sparmålen för människorna.
Detta är särskilt nödvändigt i ett
samhälle, där människorna inte längre
tycker sig behöva spara för att ha en
reserv att falla tillbaka på vid katastroftillbud.
Det är med andra ord särskilt
nödvändigt i ett samhälle där den sociala
tryggheten är garanterad. Man
måste där med alldeles speciellt eftertryck
kunna visa upp för människorna
att ett omfattande sparande ligger i deras
eget intresse, gynnar var och en av
dem personligen.

Viljan att själv äga någonting är ursprunglig
och stark hos de flesta av oss.
En säker och okränkbar personlig
äganderätt har därför ett gensvar, rent
mänskligt sett, som det är oklokt att
bortse ifrån. Det är inte politikens sak
att bestämma, vilka uttryck medborgarnas
vilja till ägande skall ta sig, men det
är politikens sak att i möjligaste mån
avlägsna hindren för och att underlätta
en spridning av äganderätten.
Detta bör ske genom att man gör det
frivlliga sparandet mera lönande, genom
skattereformer, som gör ett långsiktigt
målsparande möjligt och lockande
för de stora grupperna av medborgare,
och genom att man låter en positiv
inställning till äganderätten genomsyra
politiken.

En stark koncentration av äganderätten
är inte önskvärd. Den är inte heller
i linje med den allmänna utvecklingen i
den demokratiska världen. En koncentration
till enskilda förmögenhetsinnehavare
är inte lycklig men inte heller
en ansamling av resurserna hos staten.

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

Tvärtom! All erfarenhet visar att en
statsapparat, som har för stort inflytande,
inte går att kontrollera eller att
sköta rationellt. Apparaten snurrar liksom
av sig själv. Man får inget grepp
över utvecklingen och inga möjligheter
att öppet redovisa vad som sker eller
vad som kommer att ske. Det är inte
bara företag, som kan bli för stora och
för mäktiga, utan också och framför
allt statsapparater. Slutsatsen härav kan
bara bli en: Vi måste oavbrutet hålla
tanken på en decentralisering och spridning
av statens ekonomiska resurser levande.
Det gäller alltså både att ta principiell
ställning och att prestera konkreta
förslag, som kan demokratisera
äganderätten och göra den mer personlig Vi

i högerpartiet motsatte oss bestämt
förslaget att staten skulle inköpa
stamaktierna i malmbolaget. Vi kunde
inte finna att en sådan affär var nödvändig
eller ekonomiskt motiverad. Det
hette emellertid att svenska folket skulle
självt bli ägare till ett företag, som
byggde på en stor svensk naturtillgång.

Betyder överförandet av malmbolagets
aktier till finansdepartementet en
ekonomisk demokratisering? Från sosialistiska
utgångspunkter kan man
kanske teoretiskt hävda att så är fallet.
Den tysta förutsättningen är då, att
vad staten äger, det äger medborgarna.
Denna uppfattning är en konstruktion
utan verklighetsunderlag. Den betyder
att man tömmer begreppet äganderätt
på allt levande och personligt innehåll.
Vad som i själva verket har inträffat är
två saker. Ytterligare resurser och ytterligare
makt har samlats ihop till en
redan makttyngd statsapparat. På de ledande
poster i företaget som hunnit besättas
har placerats personer med politisk
anknytning och meritering. Jag
förnekar inte att dessa personer kan
vara lämpliga för sin uppgift, men jag
förnekar att urvalsprincipen är lämplig.
Att mot denna bakgrund hävda, att
medborgarnas bestämmanderätt skulle
2 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr

ha stärkts, är att föra ett rent metafysisk
resonemang.

Vi har från början intagit den ståndpunkten,
att äganderätten till de av
svenska folket inköpta aktierna inte
skall stanna kvar hos staten utan föras
vidare just till svenska folket. Detta
är en demokratisering och inte en byråkratisering.
Det är ett sätt att i detta
speciella fall göra äganderätten på en
gång allmän och personlig. Vilka skulle
följderna av vår ståndpunkt bli? Riskerna
för en fortsatt utveckling mot
statlig övermakt på det ekonomiska området
skulle i detta avsnitt brytas. I
stället för maktkoncentration skulle vi
få en decentralisering av bestämmanderätten.
Vi skulle på ett för alla begripligt
sätt markera att aktieägandet inte
är någonting, som bara berör ett fåtal
medborgare, utan att aktier — beviset
för delägarskap i ett företag —- är ett
naturligt mål för de många spararnas
ansträngningar. Vi skulle ge vårt bidrag
för att rensa bort en rad gamla vanföreställningar
om vilka som kan och
bör placera sina reserver i aktier. Vi
skulle göra aktieägandet naturligt för
de många.

Det är uppenbart att sparmedlens under
de senaste tio åren ständigt sjunkande
värde har gjort framför allt småspararna
misstänksamma och tveksamma.
Den som sparar en krona vill ha tillbaka
en krona och inte det som inflationen
lämnat kvar av kronan. Om man
alltså vill stärka benägenheten hos människorna
att sätta undan en växande
del av sina arbetsförtjänster för framtiden,
måste man ge dem möjligheter att
placera dessa medel på ett sådant sätt
att de kan tro på sina sparslantars bestående
värde. Den stora möjligheten
härtill är att över huvud taget vidga utrymmet
för produktiva placeringar även
av smärre belopp. En försäljning på
bred bas av delägarbevis i de väldiga
malmförekomsterna längst upp i norr
skulle i detta avseende betyda åtskilligt
20

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

både i sig själv och som signal för liknande
placeringar på andra håll.

Det finns två alternativ i det läge,
som regeringen och regeringsmajoriteten
nu har skapat. Antingen belastar utgifterna
för likviderna av LKAB-aktierna
kapitalbudgeten, eller också försäljes
aktierna. Ingen lär väl, mot bakgrunden
av vad vi i dag vet om statens möjligheter
att låna pengar och inför risken
att denna upplåning måste placeras i
riksbanken, kunna driva den satsen att
statliga kapitalutgifter är att föredraga.
Det måste tvärtom vara utomordentligt
angeläget att få ner statsutgifterna också
på kapitalsidan och att på så sätt
minska nödvändigheten för staten att
låna pengar. Om man inte har någonting
att köpa för, bör man inte köpa. Särskilt
bör man inte göra det, när ingen
människa vill låna en pengar att köpa
för.

Nu sägs det, att om man säljer LKABaktierna,
så kommer dessa att till slut
samlas på några få enskilda händer. Jag
tror inte ett ögonblick på denna beskrivning
av vad som kommer att hända. Vi
har visat att man kan bygga upp en bolagsordning
på ett sådant sätt att man
skapar garantier mot ensidiga gruppintressen
och förankrar inflytandet brett
ute bland människorna. Valordningar
med sådana garantier tillämpas i t. ex.
de svenska folkförsäkringsbolagen. Man
experimenterar i Amerika med liknande
åtgärder i mycket stora enskilda
företag, och de erfarenheter man vunnit
både här hemma och utomlands är
positiva.

Det finns en tendens, som på något
sätt ligger i själva tiden, till åtgärder
för att demokratisera äganderätten. Den
gamla föreställningen att antingen få
måste äga mycket eller staten allt förlorar
undan för undan mark. Runt om
i världen experimenterar man nu på
detta område. För nästan varje dag dyker
nya förslag upp, alla sammanhållna
av samma demokratiseringssträvanden.
I Amerika arbetar inte bara politiker

utan också företagsledare med problemet.
De har redan nått icke obetydliga
resultat, och nya kommer för varje dag.

I Västtyskland är problemet i högsta
grad aktuellt. Där kommer inom den
närmaste framtiden att framläggas förslag
till en avsocialisering och en demokratisering
av äganderätten till mycket
stora företag. I Schweiz har människorna
själva tagit saken i egna
händer.

Inte minst intressanta är erfarenheterna
från Österrike. Där intog socialdemokraterna
i varje fall tidigare en negativ
hållning till förslaget att sälja
aktier i vissa statsägda företag till en
bred allmänhet. Den sortens affärer går
inte att genomföra, påstod man. Människorna
vill inte ha aktier, sades det.
Vi kan nu överblicka de första resultaten.
Aktier till ett värda av 300 miljoner
schilling bjöds ut av regeringen.
Efter en vecka var varenda aktie slutsåld.
När hela den tid gått till ända, som
stod småspararna till buds, hade dessa
tecknat sig för 540 miljoner schilling.
Aktierna måste ransoneras, och detta
genomfördes på det viset att så många
som möjligt fick köpa. Över 80 000 personer,
som icke tidigare ägt aktier, fick
på detta sätt en möjlighet som de snabbt
utnyttjade.

Det kanske mest intressanta i hela
bilden är, att alla tecken tyder på att
man på detta sätt lyckats få till stånd
ett verkligt nysparande och även ett
målsparande. Aktierna säljes nämligen
mot årliga inbetalningar. Det tycks inte
vara så att människorna har tagit ut
pengar på sina sparkasseräkningar för
att kunna betala. De har i stället ökat
sitt sparande. Den österrikiske finansministern
har också förklarat att han i
åtgärder av detta slag ser någonting,
som kommer att spela en stor roll för
österrikisk kapitalmarknad och för landets
finansiella stabilitet.

För oss i högerpartiet är faktiskt inte
frågeställningen om vi i vårt land skall
gå den väg, som leder till en demo -

Torsdagen den 23 maj 1957 Nr 20

Inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

kratiserad och säker personlig äganderätt,
utan när det första steget skall tagas.
Det bör enligt vår uppfattning tagas
nu, när alla ansträngningar måste
göras för att öka det personliga sparandet
och de många människornas
vilja att engagera sig själva i arbetet för
ett stabilt ekonomiskt framåtskridande.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande avgivna reservationen av herr
Birke m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Bästekille, Magnusson i Borås,
Staxäng, Heckscher, Ahlberg, Hedin,
Håstad, Svenungsson, Stiernstedt, Lothigius
och von Seth, fröken Wetterström,
herrar Svensson i Krokstorp,
Dårlin, Magnusson i Tumhult, Wachtmeister
och Nilsson i Göingegården,
fröken Wallerius, herrar Bengtsson i
Göteborg, Nyhage, Cassel, Edlund, Gezelius,
Fröding, östlund och Agerberg, fru
Boman, herrar Eliasson i Moholm och
Gerhard Nilsson i Gävle samt fröken
Karlsson (samtliga h).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Hjalmarson började
sitt anförande med att peka på
nödvändigheten av ett ökat sparande,
och i det avseendet har jag ingen avvikande
mening. Han fortsatte med att
utveckla sina synpunkter på äganderätten,
men i det avseendet tror jag att
vi däremot har diametralt motsatta uppfattningar.
Jag förstår så väl att herr
Hjalmarson inte kan känna sig som delägare
i av samhället ägd egendom. Efter
alla de uttalanden herr Hjalmarson
har gjort, inte minst i denna kammare,
är det klart för var och en, att för herr
Hjalmarson framstår samhället i alla
hänseenden som den stora busen.

Herr Hjalmarson säger vidare, att
det är farligt med en stark maktkoncentration.
Jag vill fråga herr Hjalmarson:
Har inte herr Hjalmarson upptäckt
den faran förrän just nu? Vad

vill herr Hjalmarson göra för att minska
faran av den maktkoncentration
som finns samlad exempelvis i Enskilda
banken?

Man måste demokratisera inflytandet,
säger herr Hjalmarson vidare. Vilka förslag
har herr Hjalmarson för en demokratisering
av inflytandet i de stora
privatägda företagen, där det oftast är
en enda person som bestämmer?

Den fråga det nu gäller, herr talman,
är ju, huruvida de av staten förvärvade
aktierna i LKAB skall behållas av staten,
alltså av hela det svenska folket,
eller om de skall försäljas till enskilda
personer. Jag vill erinra om att ett av
huvudmotiven för statens förvärv av
grängesbergsdelen i LKAB, var, att det
här rör sig om en till tiden mycket begränsad
naturtillgång, och när den är
slut, kommer det att uppstå ekonomiska
och sociala problem, som samhället
då under alla förhållanden kommer att
få ta ansvaret för. Om så inte varit fallet,
hade det kanske över huvud taget
inte funnits någon anledning för staten
att bråka med frågan om en inlösning.

Nu menar motionärerna och reservanterna,
att man genom en försäljning
av dessa aktier till enskilda personer
skulle öka det enskilda sparandet. Som
jag sade förut, är det väl ingen som har
något emot att försöka åstadkomma en
ökning av det enskilda sparandet, inte
heller om det skulle kunna ske i nya
former. Men man skulle ju då kunna
börja med att sprida aktierna i de enskilda
företagen där, som jag sade, man
verkligen kan tala om ett fåtalsvälde.
LKAB-aktierna ägs av det svenska folket.
Alla är delägare i dem — de är
alla samhällsmedborgares gemensamma
egendom.

Det må förlåtas mig, herr talman, om
jag inte tror på högerns vackra tal om
att det är intresset för de små spararna
som skulle vara motivet för denna framstöt.
Det har även av flera av de remissuttalanden,
som finns fogade till

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

detta utlåtande, framgått att man på
många håll hyser starka tvivel om att
någon sparfrämjande effekt skall uppnås
genom en sådan här försäljning.
Jag vill också peka på att resultaten av
de senaste årens olika försök i detta
syfte ju inte heller är av den arten, att
man kan göra sig några större förhoppningar
om att få till stånd ett ökat nysparande.
Följden skulle, om man alltså
inte kan få ett större nysparande, bli
att det sker en överflyttning från andra
sparformer till köp av aktier i LKAB.
Och vad har man uppnått med det? Jo,
om en överflyttning sker av pengar,
som är placerade i bankerna, åstadkommes
inte någon lättnad på kapitalmarknaden,
utan det kan bli tvärtom.
Följden av en dylik försäljning under
de förutsättningar jag här varit inne
på skulle endast bli att staten på kapitalägande
kategorier i samhället överlåter
viss del av kronans realtillgångar,
och det kan enligt de utgångspunkter,
som jag har i denna fråga, inte vara
rimligt.

Det heter i motionerna och reservationen,
att det är omsorgen om statens
ekonomi som gör att man nu vill försöka
skaffa staten pengar för betalningen
av dessa aktier genom att sälja dem
till enskilda. Man menar, att inlösensumman
annars måste skaffas genom
upplåning och att denna på grund av
den knappa kapitaltillgången kan befaras
komma att ske helt i riksbanken.
På det sättet skulle nya pengar släppas
ut i marknaden, vilket i sin tur skulle
motverka kreditrestriktionernas syfte.

Jag tror, som jag sade, inte på möjligheten
att på detta sätt åstadkomma ett
nysparande, utan jag menar, att det endast
sker en överflyttning från andra
kapitalplaceringar. Därigenom ökas endast
den nuvarande besvärande kapitalknappheten,
vilken inte minst näringslivet
och då kanske främst den
mindre företagsamheten klagar över.
Det heter i statskontorets remissutlåtande,
att det är ur alla synpunkter

bättre — även ur kapitalmarknadens
synpunkt — och ger en likvärdig effekt
om inlösensumman upplånas, liksom att
även den sparstimulerande verkan blir
densamma som försäljningen förutsatts
ha.

Jag kan inte befria mig från intrycket
att denna motion är något av ett
liafsverk. Man föreslår att dessa aktier
skall åsättas ett värde av 25 kronor.
Man har med andra ord inte tagit reda
på att detta strider mot aktiebolagslagens
bestämmelser, ty man föreslår inte
att den skall ändras i något avseende.
Det är tydligen först vid författandet
av reservationen och sedan remissyttrandena
inkommit, som man på högerhåll
har upptäckt den saken.

I motionen föreslås också att dessa
aktier skulle åsättas ett inskränkt röstvärde;
detta skulle reduceras till endast
en tiondel. Det är tydligt att också
detta yrkande tillkommit på samma
sätt, ty i reservationen har man frångått
detsamma och anser att ägare av
dessa aktier skall ha samma rösträtt
som andra aktieägare. Man tycks i varje
fall inte ha lagt ned någon större omsorg
vid avfattandet av motionsyrkandena.

Beträffande den till utlåtandet fogade
andra reservationen, som påyrkar
en utredning, vill jag, herr talman, inskränka
mig till att göra kammarens
ärade ledamöter uppmärksamma på att
statsutskottet i ett utlåtande i fjol, även
detta tillkommet med anledning av likartade
motionsyrkanden, framhåller att
frågan om en försäljning till enskilda
av aktier i statliga bolag hör hemma
under 1953 års utredning om de statliga
företagsformerna. Det saknas därför
enligt mitt förmenande anledning att
på nytt föreslå någon prövning av denna
fråga, då den redan är hänskjuten
till den av mig nämnda utredningen.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Torsdagen den 23 maj 1957 Nr 20

Inlösen av aktier i Luossavaara-ICiirunavaara aktiebolag

Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! Jag har mitt namn med
på reservation nr 2) till detta utskottsutlåtande,
men jag vill ändå personligen
deklarera att jag är emot ett utsläppande
av stamaktierna i LKAB på fria händer.
Detta deklarerade jag även när
LKAB-frågan i fjol debatterades här i
riksdagen. Jag anser inte att vi bör tilllåta
detta. Jag har emellertid velat gå
med på att hänskjuta frågan till 1953
års utredning och därför har jag anslutit
mig till denna reservation. Blir
den utslagen i den förberedande voteringen
kommer jag att rösta för utskottets
hemställan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 2).

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
fäste uppmärksamheten på att i
reservation nr 1) har gjorts ett par
mindre jämkningar i förhållande till
motionen. Detta är riktigt. Vi har nämligen
tagit hänsyn till några kritiska
synpunkter som framförts i några av
remissyttrandena. Det är kanske något
som i viss mån skiljer herr Gustafsson
i Stockholm från oss i högerpartiet, att
vi tycker det är naturligt att så långt
möjligt ta hänsyn till vad som kommer
fram vid en remisskritik; vi utgår inte
från att en ståndpunkt behöver i detalj
vara fixerad redan från början.

Vad det ekonomiska värdet av aktierna
beträffar ligger saken till på följande
sätt. Staten inlöste 55 000 aktier å
1 000 kronor för 930 miljoner kronor
plus ränta, minskat med 100 miljoner,
som TGO behåller jämte motsvarande
andel aktier. 830 miljoner kronor för
cirka 55 000 aktier innebär att man betalat
omkring 15 000 kronor per aktie
plus ränta, eller 15 gånger det nominella
värdet. Vid statsövertagandet ökas
aktiekapitalet från 110 miljoner till 500
miljoner kronor, vilket betyder att överkursen
skall reduceras med 4,5. Det re -

ella värdet blir då cirka 3 500 kronor
per aktie eller 3,5 gånger nominella
värdet. 3,5 gånger 25 kronor, Herr Gustafsson
i Stockholm, blir 87:50. Vi har
beräknat värdet på aktierna till ungefär
85 kronor.

Att räkna fram det absolut exakta
värdet är tyvärr inte möjligt med de
uppgifter som står till förfogande, men
efter att ha redovisat dessa siffror föreställer
jag mig att även herr Gustafsson
i Stockholm får medge, att det ligger ett
genomtänkt resonemang bakom vad som
i motionen har uttalats på denna punkt.
Jag skall i övrigt, herr talman, inte närmare
gå in på vad herr Gustafsson i
Stockholm anförde om bakgrunden till
köpet av aktierna i malmbolaget. Låt
mig bara erinra om att statens intressen
i detta sammanhang mycket väl hade
kunnat tillgodoses inom ramen för
det gamla avtalet med vissa mindre
justeringar, som man ju även från
TGO:s sida var beredd att gå med på.

Vad var motiveringen för detta aktieköp?
Var det så att man sade, att företaget
skulle bli bättre skött? Nej, det
säde man inte. Man hoppades att det
skulle bli lika bra skött som förut. Trodde
man att de anställda skulle få det
bättre? Nej, det trodde man inte. Gruvindustriarbetarförbundet
uttalade en
förhoppning om att det i det hänseendet
skulle bli lika bra ställt som tidigare.
Vad man åsyftade var att främja en utveckling,
som man brukar sammanfatta
under rubriken ekonomisk demokrati.
Jag kan, herr talman, med bästa vilja i
världen inte se att denna s. k. ekonomiska
demokrati i realiteten innehåller
något annat än följande fyra ting. För
det första att finansministern ensam får
utse någon representant, jag förmodar
sin statssekreterare, att företräda svenska
folket vid bolagsstämman. Det blir
alltså med andra ord denne statssekreterare,
som i sig skall symbolisera hela
svenska folket. För det andra har man
tagit dåvarande kabinettsekreteraren
ifrån kungl. utrikesdepartementet och

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

placerat honom som verkställande direktör
i företaget. För det tredje har
regeringen placerat sin främste förtroendeman
i riksbanken som ordförande
i företagets styrelse. För det fjärde har
man placerat den förutvarande chefredaktören
i Aftontidningen som chef
för företagets public relations. Vad är
det som härutöver har gjorts? Jo, man
har i viss mån dubblerat den tjänstemannastab
som tidigare fanns uppbyggd
för LKAB och TGO gemensamt. Reellt
sett är det ju ingenting annat som inträffat.
Detta är inte enligt vår uppfattning
i högerpartiet en form av ekonomisk
demokrati, utan det är i realiteten
inte någonting annat än en ökad
maktkoncentration hos den statliga apparaten.

Herr Gustafsson i Stockholm frågade,
om inte undertecknad förrän nu hade
upptäckt denna statliga maktkoncentration.
Jo, herr talman, vi har faktiskt
gjort det sedan ganska många år tillbaka.
En huvudlinje i hela vår politik
är just att söka komma till rätta med
den olyckliga maktkoncentrationen hos
staten.

Herr Gustafsson i Stockholm undrade
på vilka vägar vi syftar till att på
ett bredare fält möjliggöra den demokratisering
av äganderätten och det
ekonomiska inflytande som vi strävar
efter. Det skulle ju vara oriktigt, herr
talman, att i detta sammanhang ta upp
en hel ekonomisk debatt. Jag vill bara
i korthet svara herr Gustafsson följande:
När vi arbetar för marknadshushållning,
när vi hårt satsar på konkurrens på lika
villkor mellan olika företagsformer, inte
minst mellan statliga och enskilda företag,
när vi vill ha en annan kreditpolitik,
där säkerhet och lönsamhet och
ingenting annat skall vara utslagsgivande
för kreditmedlens fördelning, när vi
arbetar för allmän skattesänkning och
för speciella skattelättnader för att uppmuntra
enskilt sparande, när vi i olika
former vill slå vakt om rättssäkerheten
i fråga om det enskilda ägandet, så är

allt detta inte någonting annat än olika
exempel på samma politik, som syftar
till att underlätta och främja en demokratisering
av det personliga ägandet.
I denna politik ingår även som ett led
olika åtgärder för att underlätta spridning
av aktierna i de enskilda företagen.
Kammaren har under detta och
föregående år behandlat två förslag
från vårt håll i den riktningen, och jag
är mycket ledsen över att dessa förslag
inte har vunnit kammarens bifall. Även
herr Gustafsson i Stockholm har röstat
emot dem. Vi skall emellertid självfallet
inte förtröttas.

Vad vi här arbetar för och som för
en så kunnig och sympatisk företrädare
för svensk socialdemokrati som herr
Gustafsson i Stockholm framstår som
ytterligt egendomligt, är ju i själva verket
någonting alldeles naturligt och självklart
i en rad andra länder, i Schweiz,
Västtyskland och England för att inte
tala om Förenta staterna. Det är ju just
den av oss förordade politiken, som representerar
ett bärande drag i hela den
ekonomiska och politiska utvecklingen
i dessa länder. För min del är jag ganska
övertygad om, inte minst mot bakgrunden
av de resultat som man har
nått på andra håll och som jag endast
helt flyktigt hade tillfälle att beröra i
mitt inledningsanförande, att en politik
av det slaget även så småningom kommer
att få resonans hemma i vårt land.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Hjalmarson kallar
de förändringar, som företagits i reservationen
i förhållande till motionsyrkandet,
för mindre ändringar. Jag fick
ändå den uppfattningen när jag läste
motionen, att just frågan om det reducerade
röstvärdet var en av de stora
frågorna i motionen. Man motiverade
det med att man genom att reducera
röstvärdet till en tiondel av röstvärdet
på övriga aktier skulle undvika risken

Torsdagen den 23 maj 1957 Nr 20

Inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

för att andra ägargrupper skulle få ett
för stort inflytande. Det är möjligt att
jag har missuppfattat saken, men för
mig framstår ändå detta som en av de
stora frågorna i motionen.

Sedan säger herr Hjalmarson i frågan
om inlösningen från statens sida av
TGO-delen av LKAB-aktierna, att det
hade man kunnat undvika genom att
göra smärre ändringar i avtalet. Men
herr Hjalmarson, det var ju det som
inte var möjligt att göra! Det gick inte
att få till stånd de ändringar som skulle
tillförsäkra staten det inflytande, som
staten måste ha för att kunna fullgöra
de åtaganden staten i en framtid kommer
att bli tvingad att göra i detta avseende.

Herr Hjalmarson har tydligen missförstått
mig, ty han svarar på något helt
annat än vad jag har frågat om. Herr
Hjalmarson säger att jag har frågat hur
han och högern ville lösa frågan om den
ökade maktkoncentrationen i statens
hand. Det har jag aldrig frågat om. Jag
frågade herr Hjalmarson hur han ville
lösa frågan om den stora maktkoncentrationen
i enskilda händer inom det
svenska näringslivet.

Tiden tillåter mig inte att ta upp så
mycket mer av vad herr Hjalmarson
sade, men om jag har någon sekund
kvar vill jag bara säga, att herr Hjalmarson
sedan som högerns åtgärder i
detta avseende presenterar den vanliga
tabellen. Det är den vanliga uppräkningen
av åtgärder som han har föreslagit,
och den kräver knappast från min
sida någon annan kommentar än att
dessa åtgärder syftar nog inte till att
öka äganderätten hos de mindre i samhället.
Syftemålet är nog ändå något
helt annat, det framgår ju inte minst
av de förslag, som högern och herr Hjalmarson
har presenterat i skattefrågan.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Syftet med det i motionen
framförda förslaget om en viss re -

ducering av röstvärdet var helt enkelt
att förhindra att enskilda gruppintressen
skulle utöva ett alltför dominerande
inflytande inom företagets ledning. Det
visade sig under arbetet med denna
fråga, att det syftet skulle kunna tillgodoses
bättre genom att man byggde upp
en valordning av den typ, som jag här
inledningsvis har pekat på. Det är en
valordning som man har praktisk erfarenhet
av i stora svenska företag, en
valordning, som dessutom har auktoriserats
av den nuvarande regeringen,
herr Gustafsson i Stockholm, såsom ett
uttryck för sann demokrati. Då tycker
jag att allan rättfärdighet skulle vara
uppfylld, och det ter sig mot den bakgrunden
något egendomligt att få höra
herr Gustafssons kritik på denna punkt.

Herr talman! Vi skall väl inte så här i
slutet av riksdagen ta upp en diskussion
om köpet av TGO-aktierna. Jag vill bara
i korthet säga till herr Gustafsson, att
jag betvivlar att det är möjligt för herr
Gustafsson att peka på något sådant
konkret åtagande som staten skulle behöva
ha gjort och som det inte varit
möjligt att tillgodose inom ramen för
det gamla avtalet med vissa smärre
jämkningar.

Vårt förslag om sänkning av det allmänna
skattetrycket i vårt land skulle
enligt herr Gustafsson i Stockholm avse
att tillgodose ett fåtals intressen. Herr
talman! Om herr Gustafsson i Stockholm
haft rätt på den punkten så tror
jag inte att det hade varit möjligt för
högerpartiet att få en ökad resonans
ute i valmanskåren för sina strävanden,
såsom ändå har skett under senare år.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Bara ett enda ord till
herr Hjalmarson. Han säger att jag har
påstått att högerns förslag skulle syfta
till att tillfredsställa bara ett fåtals intressen.
Det har inte jag sagt. Det kan
herr Hjalmarson sedan kontrollera i

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

utskriften. Jag har sagt att jag tror inte
att högerns förslag syftar till att ge någonting
åt de breda massorna i samhället,
de sämst ställda. Det kanske är
litet skillnad i detta.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Utan tvekan är det ett
mycket stort samhällsproblem att äganderätten
i samhället är så ojämnt fördelad.
På den punkten skulle jag mycket
gärna kunna instämma med herr
Hjalmarson. Men börjar man sedan undersöka
om de förslag, som föreligger
från högerhåll, är ägnade att på ett rättvist
sätt lösa detta problem, då blir man
litet betänksam.

Det talas ofta om angelägenheten av
att popularisera aktieägandet, »Folkaktier
i folkhemmet» löd en rubrik i en
högertidning härom dagen. Och varför
skulle inte människorna skaffa sig goda
och billiga aktier? Jag tror inte att någon
har någonting emot det. Men jag har
i min valkrets i Norrbotten kommit till
den uppfattningen, att det finns alldeles
påtagliga hinder för t. ex. skogsarbetarna
och småbrukarna att bli ägare av
aktier i sådan utsträckning att det skulle
ha någon större betydelse. Därför är
dessa grupper alltjämt i första hand arbetande
och i mindre utsträckning aktieägande
människor. Det är realiteternas
lag som har gjort dem till det.

Vad skulle det nu innebära, om man
fördelade LKAB-aktierna på svenska
folket? Efter fem år, sedan hela inlösensbeloppet
spritts ut till drygt 7 miljoner
människor — jag förmodar, att
det här är fråga om att genomföra den
ekonomiska demokratien ifrån vaggan
till graven — skulle det ge varje svensk
medborgare ungefär 125 kronor. Jag
tror inte, att man löser äganderättens
problem enbart genom den i och för
sig mycket intressanta operation, som
här föreslagits, men om varje svensk
medborgare skulle få aktier för låt oss
säga 10 000 kronor, skulle man kunna

börja tala om att äganderätten var demokratiserad.

Svenska bankföreningen har tillstyrkt
den föreliggande motionen, och av detta
förhållande drar jag den slutsatsen, att
man kanske inom bankvärlden och
inom den privata sektorn i övrigt anser
frågan om spridandet av äganderätten
så angelägen, att man går vidare
på den vägen. Om det svenska aktiekapitalet
skulle kunna spridas någorlunda
likartat över hela folket, har jag för
min del ingenting emot att även LKAB:s
aktier sprids på det sättet. Jag tror
emellertid, att om riksdagen nu skulle
fatta beslut om att EKAB-aktierna skall
utdelas till svenska folket, komme Enskilda
banken och Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund inte att följa
med. Det är nog klokt, att staten ställer
sig i efterhand och ser hur de andra
gör.

I detta spörsmål finns det emellertid
också stoff till vissa andra reflexioner.
Man kan ifrån detta frågekomplex faktiskt
finna en utväg, genom vilken
svenska folket kan göras till ett aktieägande
folk i större utsträckning än
tidigare. Jag erinrar om att TGO på sin
tid placerade 20 miljoner kronor i de
norrländska malmfälten. Dessa 20 miljoner
är i dag för TGO värda i runt tal
en miljard kronor, och ändå har under
årens lopp väldiga vinstsummor kommit
TGO:s aktieägare till godo. Om vi
nu för enkelhetens skull antar, att TGO:s
intressen i de norrländska malmfälten
inte är värda mer än 1 000 miljoner
kronor och att bolaget har fått dessa
värden genom en kapitalinsats av 20
miljoner kronor, skulle det kunna sägas,
att om det enskilda näringslivet —
exempelvis TGO och Enskilda banken
— vill överlåta en 100-kronorsaktie för
2 kronor, har vi faktiskt nått en gångbar
väg. Kommer man inte in på något
liknande, kommer det avgörande hindret
för att sprida aktieägandet alltjämt
att vara av ekonomisk natur för en mycket
stor del av svenska folket.

Torsdagen den 23 maj 1957 Nr 20

Inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

Med detta har jag väl ägnat tillbörlig
uppmärksamhet åt de underhållande
momenten i den föreliggande motionen.
Jag vill emellertid som talesman för den
nordliga landsändan, där malmfyndigheterna
finns, peka på ett par andra
saker. Vi skall komma ihåg, att LKAB
är ett mycket givande företag. Enbart
under bokföringsåret 1954/55 gav det
staten och TGO inte mindre än 390 miljoner
kronor i bruttovinst, och därtill
kom extra frakttillägg på ungefär 100
miljoner kronor. Malmfyndigheterna
gav alltså staten och TGO i runt tal en
halv miljard kronor under ett år. Samtidigt
råder betydande sociala olägenheter
där uppe i Norrbotten. Gårdagens
riksdagsdebatt var ju en påminnelse
därom. Jag erinrar om att en högerman
tidigare under detta års riksdag ville
ha klarhet om hur man skulle lösa återstoden
av de olösta norrlandsfrågorna.
Det föll honom inte in att interpellera
företrädarna för det enskilda näringslivet,
ty det finns ju inte något forum,
varifrån man kan rikta interpellationer
till denna sektor. Den svarar inte på
interpellationer, som framställs i pressen
eller på annat lämpligt sätt. Det är
i stället staten som av sociala skäl i
många fall har fått rycka in, när det
gällt att rädda befolkningen exempelvis
från en förödande arbetslöshet.

De kommuner i Norrbotten, som till
väsentlig grad har uppfostrat gruvarbetarna,
har inte haft någon valuta för
denna utomordentligt betydelsefulla
uppgift på den norrbottniska arbetsmarknaden.
Dessa skogskommuner och
Tornedalskommuner lever ekonomiskt
under synnerligen bekymmersamma
förhållanden. Utgifterna för skolor och
undervisning uppgår i många kommuner
till mellan 50 och 60 procent av
kommunens totala budget. Dessutom är
befolkningsutvecklingen sådan att om
inte energiska åtgärder sättes in för att
öka sysselsättningen, kan man förutse
något av en social katastrof inom en
inte alltför avlägsen framtid.

Vi har resonerat som så, att det vore
motiverat att staten avsatte en del av
sina inkomster från de norrbottniska
malmfälten för en utbyggnad av landsändans
näringsliv. Det pågår ju också
en utredning, som bl. a. skall syssla
med detta problem. Men det skulle vara
litet svårt att genomföra dessa sociala
uppgifter, om man nu avhände staten
aktierna i LKAB och placerade dem
på enskilda händer. Vi anser att staten,
som ju tidigare av sociala skäl fått lov
att överta bankrutterade företag —
detta har ju måst ske med hänsyn till
statens ansvar för sina medborgares försörjningsmöjligheter
— också bör kunna
handha ett företag som LKAB, vilket
säkerligen även i fortsättningen kommer
att vara en minst lika lysande
affär som hittills.

Med förhoppning om att även de sociala
aspekterna för Norrbottens vidkommande
skall mera än hittills beaktas
i samband med frågan om LKAB:s
verksamhet ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att här diskutera statens inlösning
av LKAB. I likhet med många andra av
denna kammare hade jag den uppfattningen,
att det var lindrigt sagt onödigt
att företa en sådan operation, men nu
är den ju redan gjord.

Jag är för min del intresserad av att
det sker en ökad spridning av aktieägande,
och inom den meningsriktning,
som jag tillhör, har man också motionerat
om åtgärder för att främja en sådan
utveckling. Men det är en sak. En
annan sak är att nu börja sälja statens
aktier i LKAB.

Herr Hjalmarson säger att det absolut
rätta värdet av dessa aktier inte kan
fastställas, och jag har ingenting emot

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

att instämma däri. Det skulle nog fattas
rätt mycket i det absoluta värdet,
över huvud taget är det en mycket svår
sak att fastställa värdet på aktier av
detta slag. Framför allt gäller detta det
värde som aktierna kan ha i den enskilde
medborgarens hand. Staten är
ju inte bara den stora delägaren i företaget,
utan även lagstiftaren, som på
en mängd sätt kan manövrera utvecklingen,
så att den enskilde aktieägaren
egentligen inte har några större möjligheter
att bedöma vilket värde aktierna
skulle kunna ha. Det är t. ex. inte
klarlagt hur statens vinst på malmbolaget
i fortsättningen skall disponeras.
Frågan är bland annat, hurudan avvägningen
mellan malmbanan och gruvbolaget
skall vara. Man kan lägga höga
frakter på malmen och man kan lägga
lägre frakter på den. Och så småningom
möter frågan: Hur mycket av vinsten
skall sättas in i själva samhällsutvecklingen?
Meningen är ju att en del
av bolagets vinst skall användas för att
främja näringslivets utveckling och
forskningen.

Det finns alltså många möjligheter
för staten att träffa olika dispositioner,
som de enskilda aktieägarna inte kan
göra någonting åt, och därför blir värderingen
av aktierna en svår sak. över
huvud taget kan inte aktier i ett statligt
bolag av detta slag, som inte arbetar
i fri konkurrens med annan likartad
verksamhet, jämföras med aktier i allmänhet.
Jag förmodar att om allmänheten
skulle få köpa LKABrs aktier,
måste det skapas en räntegaranti, d. v. s.
fastställas en viss minsta utdelning på
aktierna. Man har anledning misstänka
att denna garanterade minsta utdelning
på aktierna också kommer att bli den
högsta — det lär inte vara så svårt för
staten att ordna den saken. Vidare
måste det väl finnas hembudsrätt på
aktierna, såvida inte meningen är att
Grängesbergsbolaget eller något annat
stort bolag skall köpa upp alltsammans.
Men det är väl inte detta som herr

Hjalmarson syftar på när han talar om
att sprida aktieägandet ut bland den
svenska allmänheten.

Om dessa möjligheter förverkligas
blir resultatet inte aktier i vanlig mening
utan någon speciell form av obligationer,
som kan säljas till ett bestämt
pris på grund av den garanterade räntan.
Nog måste man säga, när man läser
remissyttrandena och vad som annars
har förekommit, att denna sak i
varje fall tål att utredas och övervägas
ytterligare. Ekonomisk politik kan väl
inte få vara någonting hur lösligt som
helst.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr 2, som
ju syftar till att denna sak vid sidan
av andra, som också skulle kunna främja
ökat aktieägande hos den breda allmänheten,
får vidare utredas.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag fäste mig vid den
mycket pessimistiska uppfattning, som
herr Gustafsson i Stockholm lade i dagen
beträffande möjligheterna att över
huvud taget få fram nysparande i vårt
land. Visserligen är det väl sant att den
ekonomiska politik som förts grundligt
har skadat viljan att spara här i landet,
men de som sysslar med dessa frågor
har ändå uppfattningen, att kan man
konkretisera mål för sådant sparande,
kan man också få de enskilda att inskränka
sin konsumtion till förmån för
sparande.

Just i det förslag som vi här har lagt
fram ser vi ett utmärkt exempel på ett
sådant målsparande. Nu har visserligen
herr Svensson i Ljungskile anfört en
hel del pessimistiska synpunkter på vilket
värde dessa aktier skulle ha i dag,
vilken utdelning man skulle kunna räkna
med och vilket intresse aktierna alltså
skulle kunna väcka, men man får
väl förutsätta att om staten på detta
sätt får med andra intressenter som aktieägare
i företaget, skall staten också

Torsdagen den 23 maj 1957 Nr 20

Inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

uppträda som företagsledningar i allmänhet
gör och se till, att aktieägarna
får rimlig utdelning av vinsten.

Möjligheterna att över huvud taget få
fram en vinst är naturligtvis alltid ett
osäkerhetsmoment. Men personer med
kännedom om förhållandena där uppe
har framhållit att Luossavaara Kiirunavaara
representerar ett sakvärde, som
under rimlig tid framåt kan beräknas
ge avsevärda vinster. Detta var ju också
en av anledningarna till att staten ville
begagna sig av sin lösningsrätt.

Herr Gustafsson botaniserade litet
grand bland remissvaren. Som rimligt
är förde han fram det som stödde hans
negativa inställning till frågan, men
man kan också peka på remissinstanser
som varit åtskilligt mera positiva.
Det är fallet med t. ex. Kooperativa förbundet,
som på punkt efter punkt tillstyrker
motionens förslag. Förbundet
instämmer i motionens syftemål att öka
sparandet genom att på detta sätt bjuda
medborgarna ett intressant sparmål och
minska statens upplåningsbehov genom
att inte tynga den statliga budgeten
med denna utgift.

Sådana instämmanden kommer nog
efter hand att bli flera. Herr Hjalmarson
har säkert fullständigt rätt när lian
säger att frågan inte är ett »om» utan
ett »när».

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag vill bara göra ett
par erinringar kring denna fråga. Om
jag tar förmögenhetsstatistiken från
1954, visar denna, att 3 procent av det
svenska folket äger hälften av alla taxerade
förmögenheter, 27 procent av det
svenska folket äger den andra hälften
70 procent av folket saknar taxerad,
förmögenhet! Denna relation är ungefär
oförändrad sedan mer än 40 år tillbaka.
Under denna tid har det suttit högerregeringar
och — om vi använder
dagens term — folkpartiregeringar. Under
lång tid har det även suttit social -

demokratiska eller av socialdemokrater
ledda regeringar. Det har talats mycket
om demokratisering av egendomen under
denna tid men, som sagt, statistikens
siffror talar sitt eget språk. Dessa
siffror visar — trots skiftande regeringar,
trots mer eller mindre intensifierad
propaganda och många vackra bekännelser
att ingenting har skett i fråga
om spridning av egendomen — att den
stora massan av vårt lands befolkning
fortfarande är egendomslös.

Även på ett annat området förtjänar
ganska nya undersökningar att bringas
i erinran. Det visar sig att i våra aktiebolag
äger 11 000 personer två tredjedelar
av samtliga aktier. Här kan man
inte längre tala om någon procent av
befolkningen — det går knappast att
tala om promilledelar, så oerhörd är
koncentrationen av ägandet i detta fall.
När man går litet längre tillbaka i tiden
visar det sig också att inte heller
på detta området har någon verklig förändring
ägt rum under de senaste 40
åren. Men vi har, som sagt, haft olika
regeringar och det har förts tal och
framlagts vackra deklarationer till förmån
för idén om egendomens spridning.

Nu har högern hittat på någonting
genialt. Man skall kursa ut dessa malmaktier
på ett stort antal aktieägare. Det
blir säkert inte så många aktieägare som
rent nominellt skulle vara möjligt. Erfarenheten
när det gäller utbjudandet
av aktier och obligationer här i landet
visar nämligen, att intresset är mycket
minimalt från den stora allmänhetens
sida. Nå, detta har sina randiga skäl
och rutiga orsaker. Det är ju av ekomiska
skäl som folk i allmänhet inte
kan intressera sig för sådana former av
demokratiserat ägande här i vårt land.
Jag undrar om det finns någon som ett
ögonblick tror, att detta förslag skulle
leda till en allmän kapplöpning från
det svenska folkets sida att bli aktieägare.
Däremot tror jag mycket väl att
de nuvarande privata intressenterna i
TGO — och kanske också andra som

28 Nr 20 Torsdagen den 23 maj 1957

Inlösen av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag

har gott om möjligheter — skulle kunna
använda en sådan här väg för att
återerövra de positioner som man nu
är i färd med att förlora. Högern menar
då att detta skall vi nog sätta p för, ty
det finns ju kanske möjligheter att förhindra
en ny koncentration av ägandet
härvidlag. Kapitalisterna hittar emellertid
alltid på nya möjligheter. Även om
man skulle ha gott uppsåt tror jag att
det hela kommer att stöta på de hårda
realiteternas mur.

När vi för vår del har biträtt och
även nu biträder förslaget om att samhället
skall bli ägare — i detta fall
staten, men vi skulle gärna också se
kommunerna som ägare — av lapplandsgruvorna,
då har detta djupast ett
samband med det förhållandet, att detta
är en naturrikedom som borde vara
i samhällets ägo. Denna naturrikedom
borde inte vara föremål för privat
schackrande. Det borde inte vara möjligt
att denna naturrikedom, som skulle
vara hela folkets egendom, skall kunna
bjudas ut på börsen eller bli exploateringsobjekt
för ett litet fåtal människor
som hittills varit fallet. Det är den allmänna
synpunkt vi lägger på detta problem.

Vi föreslog ju redan 1937 att statsmakterna
skulle utnyttja den passus
som fanns i malmavtalet för en inlösning
av gruvorna redan då och efter
dåvarande grunder. Detta hade kostat
ungefär 140 miljoner kronor. Vi fick
inte resonans för denna mening, men
vi har sedan dess inte ändrat oss hur
dyrt det än blivit. Det är okristligt dyrt,
ja oerhört, att behöva betala 1 000 miljoner
kronor till dessa som tagit hem
profiter mellan en halv och en miljard
kronor under dessa år för en ursprunglig
insats av — såsom vad herr Lassinantti
erinrade —- 20 miljoner kronor.
Hur orimligt dyr denna affär nu än är
och hur stötande för rättskänslan denna
transaktion än ter sig, så anser vi i
alla fall att man får ta det onda med

det goda, när nu äntligen denna naturrikedom
skall övergå i samhällets ägo.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Birke m. fl. avgivna reservationen; samt
3:o) bifall till den reservation, som avgivits
av herr Sundelin m. fl.; och fann
herr andre vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hjalmarson
begärde likväl votering, i anledning
varav herr andre vice talmannen för
bestämmande av kontraproposition i
huvudvoteringen upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
andre vice talmannen nu fann den med
2:o) betecknade hava flertalets mening
för sig. I fråga om kontrapropositionen
begärde herr Löfroth dock votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande nr 112
antager det förslag, som innefattas i
den av herr Birke m. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen av herr Sundelin
m. fl.

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 70 ja och 61 nej, varjämte
78 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 112, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Birke m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Hjalmarson
begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 125
ja och 52 nej, varjämte 34 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Bankaktiebolags kassareserv, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestäm -

Bankaktiebolags kassareserv, m. m.

melser om bankaktiebolags kassareserv,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 8 mars 1957 dagtecknad proposition,
nr 107, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, jämlikt
§ 87 regeringsformen föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, och

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1951 (nr 767) om
räntereglering m. m.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren
nr 466 av herr Danmans och nr 483 av
herrar Hagberg och Birke samt inom
andra kammaren nr 585 av herr Antby
(likalydande med I: 466) och nr 593 av
herr Magnusson i Borås m. fl. (likalydande
med I: 483).

I de likalydande motionerna 1:466
och II: 585 hade hemställts att riksdagen
vid behandling av propositionen nr 107
måtte

»1) med ändring av vad Kungl. Maj:t
hemställt för sin del besluta sådan lydelse
av 1 § lagen angående rätt för Konungen
att meddela bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, att relationstalet
mellan bankaktiebolags kassareserv
och förbindelser fastställes till
25, samt

2) avslå det i propositionen framlagda
förslaget om ytterligare förlängning
av ränteregleringslagen.»

I de likalydande motionerna 1:483
och II: 593 hade motionärerna hemställt
att riksdagen måtte

1) antaga ett i motionerna intaget

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Bankaktiebolags kassareserv, m. m.

förslag till lag om ändrad lydelse av 1
§ lagen angående rätt för Konungen att
meddela bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, samt

2) avslå i Kungl. Maj:ts proposition
nr 107 framlagt förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen om räntereglering
m. m.

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med avslag å motionerna 1:466 och
1:483 samt 11:585 och 11:593, måtte
bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, Danmans, Mannerskantz,
Schmidt, Regnéll och Boija, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
1:466 och 1:483 samt 11:585 och
II: 593,

1) för sin del antaga Kungl. Maj:ts
förslag till lag om fortsatt giltighet av
lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, med den ändringen
att 1 § erhölle följande lydelse:

1 §■

I den mån sådant med hänsyn till
utomordentliga omständigheter prövas
nödigt må Konungen, på framställning
av fullmäktige i riksbanken och efter
hörande av bank- och fondinspektionen,
förordna,

a) att kassareserv, som avses i 63 §
lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags
inneliggande kassa skall uppgå
till viss bestämd kvotdel, högst tjugofem
procent, av bolagets förbindelser
med undantag av garantiförbindelser
och skulder på grund av insättningar å
sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den

summa —---eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den

under b)--— — tre månader.

Oavsett vad — — — bestämda beloppet.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

2) avslå Kungl. Maj:ts förslag om
fortsatt giltighet av lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering
m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Frågan om bankaktiebolags
kassareserv och ränteregleringslagen
har tidigare i olika sammanhang
debatterats i denna kammare. Med anledning
därav och med anledning av
att vi om några dagar skall föra en debatt
om den ekonomiska politiken vill
jag inskränka mig till att yrka bifall
till reservationen av herr Ewerlöf
m. fl., vilket innebär avslag på Kung].
Maj:ts förslag om fortsatt giltighet av
ränteregleringslagen samt en maximering
av kassareservskvoten till 25 procent.

Herr Schmidt (fp) instämde i detta
yttrande.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Med samma motivering
som föregående talare angående mängden
av föreliggande ärenden skall jag
begränsa mig till att yrka bifall till vad
utskottet har föreslagit.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Boija begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Boija yrkade
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 119 ja och 90 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Föredrogos vart efter annat

första lagutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till luftfartslag
m. m.,

nr 29, i anledning av Kungl. Majtts
proposition rörande ratifikation av konvention
angående vissa till civilprocessen
hörande ämnen, och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § lagen den 6
juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i
riket, m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m., såvitt avser
Ekeby 41 i Uppsala län m. fl. fastigheter,

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemstäl -

Bankaktiebolags kassareserv, m. m.

lan rörande dels anslag till Hästavelns
befrämjande dels Statens lånefond för
hästavelns befrämjande jämte i ämnena
väckta motioner,

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatta särskilda
stödåtgärder för liästaveln jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rörelsemedel för
domänverket jämte i ämnet väckta motioner; konstitutionsutskottets

utlåtanden och
memorial:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt
för kommun att uttaga avgift för vissa
upplåtelser å allmän plats, m. m., ävensom
i ämnet väckta motioner,

nr 15, i anledning av motion om införande
i riksdagsstadgan av bestämmelser
rörande proceduren i riksdagen
vid begäran om folkomröstning, och
nr 18, med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande; samt

statsutskottets utlåtande nr 114, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag för
budgetåret 1957/58 till Ersättning till
barnavårdsnämnderna för bidragsförskott,
Bidrag till folkpensioner m. m.
samt Särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders barn m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 10

Förvärv av Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag,
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
115, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående dels förvärv av aktier
i Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag,

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Förvärv av aktiemajoriteten i Stockholm

dels ock ökning av statens järnvägars
rörliga kredit jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
105, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 8 mars 1957,
föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att godkänna en av järnvägsstyrelsen
träffad överenskommelse
om förvärv för svenska statens räkning
av aktiemajoriteten i Stockholm—Nynäs
järnvägsaktiebolag, dels till Förvärv av
aktierna i Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag
för budgetåret 1957/58 under
statens affärsverksfonder, statens järnvägar,
anvisa ett investeringsanslag av
7 miljoner kronor, dels ock bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att för
beredande av ytterligare rörelsekapital
åt statens järnvägar, efter Kungl. Maj :ts
bestämmande, tillhandahålla en från
100 till 150 miljoner kronor ökad rörlig
kredit.

Punkten 1

Förvärv av aktiemajoriteten i Stockholm
—Nynäs järnvägsaktiebolag

Förutom Kungl. Maj :ts förslag i detta
ämne hade utskottet i detta sammanhang
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Mannerskantz
m. fl. (I: 451) och den andra inom andra
kammaren av herr von Seth m. fl.
(11:568), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte avslå dels förslaget att bemyndiga
Kungl. Maj :t att godkänna den
föreliggande överenskommelsen om
statsförvärv av Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag,
dels ock Kungl. Maj :ts
förslag att under statens affärsverksfonder
för budgetåret 1957/58 till förvärv
av aktierna i Stockholm—Nynäs
järnvägsaktiebolag anvisa ett investeringsanslag
av 7 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts för -

-Nynäs järnvägsaktiebolag

slag samt med avslag å motionerna
I: 451 och II: 568,

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
av järnvägsstyrelsen träffad överenskommelse
om förvärv för svenska
statens räkning av aktiemajoriteten i
Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag;

II. till Förvärv av aktierna i Stockholm—Nynäs
järnvägsaktiebolag för
budgetåret 1957/58 under statens affärsverksfonder,
statens järnvägar, anvisa
ett investeringsanslag av 7 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Domö, Skoglund i Doverstorp, Gerhard
Nilsson i Gävle och Heckscher, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:451 och 11:568,

I. avslå förslaget att bemyndiga Kungl.
Maj:t att godkänna av järnvägsstyrelsen
träffad överenskommelse om förvärv
för svenska statens räkning av aktiemajoriteten
i Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag; II.

avslå Kungl. Maj:ts förslag att till
Förvärv av aktierna i Stockholm—Nynäs
järnvägsaktiebolag för budgetåret
1957/58 under statens affärsverksfonder,
statens järnvägar, anvisa ett investeringsanslag
av 7 000 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HECKSCHER (h) :

Herr talman! Denna proposition
återgår på ett gammalt riksdagsbeslut
om förstatligande av de enskilda järnvägarna
över huvud. Beträffande takten
i detta besluts genomförande har
statsmakterna emellertid icke bundit
sig. Inte heller har man avstått från
tanken att kunna medge enstaka undantag
från kravet på förstatligande
av enskilda järnvägar.

Kungl. Maj:t har nu föreslagit ett förstatligande
av Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag,
och motivet förefaller,

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Förvärv av aktiemajoriteten i Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag

både i propositionen och utskottsutlåtandet,
huvudsakligen vara att man vill
fullfölja det tidigare fattade riksdagsbeslutet.
Det ifrågasatta förstatligandet
innebär emellertid en investering på 7
miljoner kronor, ett belopp som med
nuvarande investeringsbegränsning och
knapphet på medel ändå får anses inte
vara helt betydelselöst. Ur saklig synpunkt
kan det dessutom anmärkas, att
det än så länge är mycket oklart i vilken
utsträckning området utmed Stockholm—Nynäs
järnväg kommer att exploateras
för ytterligare bebyggelse och
att de investeringsbehov, som föreligger
beträffande detta område, därför
för närvarande inte alls är klarlagda.
Även om den fastställda köpeskillingen
kanske inte i och för sig förefaller
orimlig, har man sålunda för närvarande
inte någon möjlighet att överblicka
vilka krav på ytterligare medel för investeringar
som kommer att ställas på
statsmakterna, om detta förstatligande
genomföres.

Därtill kommer att ett sådant förstatligande,
som det nu är fråga om,
med rådande investeringsbegränsning
helt enkelt innebär att man på ett särskilt
sätt gynnar den som säljer denna
egendom till staten. Det betyder i verkligheten
att ett enskilt företag, i detta
fall Johnson-koncernen, som eljest
skulle få konkurrera på den allmänna
marknaden med kreditrestriktioner och
allt vad därmed sammanhänger för att
få medel till sitt förfogande, plötsligt
kommer i en gynnsammare ställning
än andra företag genom att staten beslutar
inköpa denna järnväg och därmed
ställer 7 miljoner kronor till företagets
förfogande. Under nuvarande
förhållanden förefaller det inte vara
rimligt att förfara på det sättet. Alldeles
oavsett att detta företag i och för
sig utför en samhällsnyttig verksamhet,
tycker jag att man mycket väl skulle
kunna vänta med att företaga denna
statliga investering och därmed också
frigöra medel för ett enskilt företags

investeringar tills det över huvud taget
inträtt en lättnad på kapitalmarknaden.

Det har inte heller gjorts gällande i
vare sig propositionen eller utskottsutlåtandet,
att det här skulle föreligga
någon särskild brådska, att man kan riskera
att köpeskillingen skulle bli väsentligt
större om man dröjde eller att
det skulle uppstå några verkligt allvarliga
svårigheter i fråga om samtrafiken
mellan Stockholm—Nynäs järnväg och
SJ. Var och en som på sommaren eller
eljest reser på Nynäsbanan kan konstatera,
att persontrafiken och även godstrafiken
för närvarande löper på ett tillfredsställande
sätt.

På den grunden, herr talman, har vi
fyra reservanter i utskottet hemställt,
att riksdagen måtte avslå förslaget om
förstatligande av Stockholm—Nynäs
järnvägsaktiebolag, och jag ber att få
yrka bifall till reservationen.

Herr HEDQVIST (s):

Herr talman! Jag tillåter mig att för
några ögonblick ta kammarens tid i
anspråk.

I en motion vid 1956 års riksdag
hemställde jag om åtgärder i syfte att
införliva Nynäsbanan med statsbanenätet.
Som skäl härför anförde jag den
ökade trafikbelastningen på järnvägen.
Det hade varit en avsevärd ökning av
såväl person- som godstrafiken, och
det ökade trafikbehovet kunde enligt
min mening, som delades av trafikanterna,
inte tillgodoses på ett tillfredsställande
sätt på grund av det skick
vari banan befann sig. Den var då och
är fortfarande i ett mycket dåligt skick
både vad det gäller banan och materielen.

Det har under senare år gjorts upprepade
framställningar till järnvägsförvaltningen
om trafikförbättringar,
förbättringar både av trafikens omfattning
och framför allt av vagnmaterielens
beskaffenhet. Vid alla dessa tillfällen
har järnvägsledningen sagt, att

3 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 20

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Förvärv av aktiemajoriteten i Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag

inte heller den skulle önska någonting
högre än att kunna investera mera kapital
för en upprustning av denna handel.
Järnvägsledningen har emellertid
inte velat göra några investeringar, den
vill inte — som man själv uttryckt det
— inför förstatligandehotet riskera något
eget kapital. Trafikanterna har alltså
fått den uppfattningen, att någon
upprustning av Nvnäsbanan till trafikanternas
förmån inte kan åstadkommas
förrän järnvägen blivit förstatligad.

Under senare tid har tillkommit ytterligare
argument, som jag anförde i
motionen nr 367 i denna kammare vid
fjolårets riksdag, för till förstatligande
ledande åtgärder. Herr Heckscher anförde
att man inte visste hurudan utvecklingen
skulle bli i de kommuner
som trafikerar Nynäsbanan. Jag har
en mycket bestämd känsla av att den
utveckling som påbörjats, som alltjämt
pågår och som kommer att fortsätta
under avsevärd tid framöver, kommer
att medföra ytterligare belastning i trafikhänseende
för Nynäsbanan, vilket
gör det för varje dag allt mera angeläget
att banan blir föremål för upprustning.
Jag kan som exempel bara nämna
utbyggnaden av den del av Södertörn
som tillhör Stockholms stad — jag tänker
närmast på Farstaområdet, där utbyggnaden
sker i blixttempo. Nynäsbanan
tillgodoser trafiken för den yttersta
utposten av Stockholms stad, och näf
det området är utbyggt kommer väl de
bostadssökande i Stockholm att till stor
del förses med bostäder på Södertörnslandet,
alltså utanför den södra huvudstadsgränsen.
Vidare planerar Huddinge
strax söderut ett bostadsområde
för 7 000 människor. Inom österhaninge
pågår en kraftig utbyggnad liksom
i Västerhaninge, där kommunen
bygger kanske framför allt för marinens
behov av bostäder. Till detta kommer
den expansion som försiggår vid
denna banans slutpunkt, Nynäshamn.

De anspråk, som undan för undan

kommer att ställas på Nynäsbanan och
som dess nuvarande ledning inte vill
eller kan ta vederbörlig hänsyn till,
gör det enligt min mening angeläget,
att då Kungl. Maj:t nu tagit upp detta
ärende fatta beslut om Nynäsbanans införlivande
med statsbanenätet.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag har givetvis ingen
som helst anledning att tvivla på herr
Hedqvists faktiska uppgifter, men jag
vill ändå göra några små kommentarer
till vad han anförde.

För det första visar herr Hedqvists
yttrande just att kraven på statliga investeringar
i Nynäsbanan ingalunda är
fyllda i och med att köpeskillingen på
7 miljoner kronor erlägges, utan det
kommer att ställas ytterligare krav på
investeringar, med belopp som över
huvud taget inte är redovisade. Man
känner därför inte till omfattningen av
den affär, som staten här ger sig in på.

För det andra är det riktigt, som herr
Hedqvist sade, att exploateringen fortsätter,
men i vilken takt detta sker och
hur långt utefter Nynäsbanan den kommer
att gå, är just en av de oklara frågorna
i sammanhanget. Och det är delvis
där problemet ligger, om man skall
tillgodose trafikanternas behov med
järnväg eller i vilken utsträckning det
behovet skall tillgodoses med bussar.
Det är sålunda fråga om vilka investeringar
som i fortsättningen skall behöva
göras, och på den punkten råder
oklarhet. Man vet inte hurudan utvecklingen
kommer att bli.

Vad sedan gäller vederbörandes i
Nynäsbanan egen inställning, så vill
företaget — som herr Hedqvist sade —
inte göra några ytterligare investeringar,
så länge man har förstatligandehotet
hängande över sig. Detta torde innebära,
och det tror jag att herr Hedqvist
också menade, att man på företa -

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Förvärv av aktiemajoriteten i Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag

get hade kunnat utfästa sig att göra investeringar,
om överenskommelse hade
kunnat träffas om att under viss tid
banan inte skulle förstatligas. Slutligen
bör vi komma ihåg, att hur viktig persontrafiken
på Nynäsbanan än är, så
utgör ändå godstrafiken den största belastningen,
och den är i huvudsak ekonomiskt
bunden till den koncern som
äger Nynäsbanan.

Här föreliggande förslag innebär därför
kort och gott, att högst avsevärda
statliga investeringar blir nödvändiga
utöver de 7 miljoner kronorna, och därutöver
frigör man stora belopp för enskilda
investeringar. Ur synpunkten av
en allmän investeringsbegränsning tycker
jag fortfarande att det är ett ståndpunktstagande
som är ägnat att inge
bekymmer.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Heckscher begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
i utskottets utlåtande nr 115, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Heckscher yrkade
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 163 ja och 43 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 116, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken,

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.,

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
m. m. jämte i ämnet väckta mofioner,
och

nr 120, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

§ 12

Föredrogs och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 121, med
anmälan att proposition om anslag för

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ändring i valutalagen, m. m.

budgetåret 1957/58 till utbyggnad av
storflygplats icke kommer att avlåtas
under vårsessionen.

§ 13

Ändring i valutalagen, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350) så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, dels ock i ämnet väckta
motioner.

I en den 22 mars 1957 dagtecknad
proposition, nr 142, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit
riksdagen antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring i
valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag.

I propositionen föreslogs dels förlängning
av valutalagen till och med
den 30 juni 1958, dels en ändring av
nuvarande administrativa ordning för
handläggning av valutaregleringsärenden,
innebärande att de befogenheter,
som hittills utövats av valutakontoret,
från och med den 1 juli 1957 överflyttades
till en nyinrättad valutastyrelse
inom riksbanken, vars beslut skulle
kunna överklagas hos bankofullmäktige.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft två i
anledning av densamma inom andra
kammaren väckta motioner, nr 629 av
herr Magnusson i Borås m. fl. samt
nr 641 av herr Stenberg m. fl.

I motionen II: 629 hemställdes, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts i
proposition nr 142 framförda förslag
att valutakontorets befattning med valutaregleringsärenden
skulle överflyttas
till riksbanken för handläggning av en
särskild valutastyrelse.

Motionen II: 641 utmynnade i en
hemställan, att riksdagen måtte avslå
proposition nr 142 till den del den
innefattade förslag till ändring av den
nuvarande administrativa ordningen för
handläggning av valutaregleringsärenden.

Utskottet hemställde, att riksdagen
—• med avslag å motionerna II: 629
och II: 641 — måtte bifalla Kungl.
Maj :ts förevarande proposition.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ewerlöf, De Geer, Mannerskantz,
Schmidt, Regnéll och Boija,
vilka ansett att utskottet bort hemställa:

A) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj :ts förevarande proposition i vad
avsåge förlängning av valutalagen till
och med den 30 juni 1958;

B) att riksdagen med bifall till motionerna
II: 629 och II: 641 måtte avslå
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
i vad avsåge förslag om ändring i valutalagen.

2) av herr Werner, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Till detta utlåtande är
fogad en reservation av höger- och folkpartirepresentanterna
i utskottet. Vår
tankegång är, att det inte finns någon
anledning att för närvarande gå in på
en administrativ förändring av valutakontoret.
Däremot har vi ingenting att
erinra mot ett års förlängning av valutalagstiftningen
som sådan. Orsakerna
till att vi inte kan vara med på att nu
ändra den administrativa formen för
handläggning av valutaärendena är att
man inte vet, vilken utformning själva
lagen kommer att få. Det sitter sakkunniga
som utreder denna fråga, och de
har ännu inte lagt fram sitt förslag. I
det läget vore det, menar vi, mindre
välbetänkt att komma med förslag till

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

organisation av en verksamhet, vars
innebörd man inte känner.

Detta är ett skäl, som ständigt accepteras
här i riksdagen. Jag har under
de dagar som gått, sedan utskottet hade
detta ärende uppe, gång på gång kunnat
konstatera, huru just detta skäl
förts fram. Statsministern sade t. ex.
förra onsdagen, när han diskuterade
med herrar Håstad och Heckscher: »Jag
kan försäkra herr Håstad och herr
Heckscher att ni, om ni kommer i Kungl.
Maj :ts kansli någon gång, skall få erfara,
att man kan inte komma förbi
denna metod att arbeta, att man vill
ha konkreta förslag utformade så att
man vet vad det är man tar ställning
till.» Vi har alltså statsministerns ord
på att han anser detta vara självklart,
en given arbetsordning i Kungl. Maj :ts
kansli. Då undrar man, varför det i
detta fall skulle göras ett avsteg från
den arbetsordningen.

Man kan också peka på statsutskottets
utlåtande nr 102, där det sägs, med
instämmande i proposition nr 100, att
man inte bör gå in på någon omorganisation
av bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna,
förrän man definitivt
slutfört utredningen om den statliga
bostadslånegivningen, som nu är under
översyn. Och handelsministern sade
igår, att det skulle vara synnerligen
olämpligt, att Radiotjänst skulle för
kommersiell TV-reklam bygga upp en
organisation utan att ens veta, om den
skall bli permanent.

I bara några få axplock från en veckas
debatt finner vi alltså gång på
gång detta argument, att när man inte
vet, vilka ärenden som kommer att
handläggas, och när man inte känner
till den materiella innebörden i lagstiftningen,
är det orimligt att lägga om
den administrativa ordningen.

Frånsett denna praktiska synpunkt
har vi också pekat på att ett flertal
sakkunniga instanser har framhållit,
att den omläggning från det nuvarande
valutakontoret till en särskild avdel -

Ändring i valutalagen, m. m.

ning inom riksbanken, som man räknar
med för valutaärendenas del, skulle
ur rättssäkerhetssynpunkt vara mindre
tillfredsställande. Lagrådet har sagt så
och besvärssakkunniga har sagt så. Jag
föreställer mig, att hade i något fall
uppmärksamheten här i riksdagen riktats
på att en nu bestående ordning ur
rättssäkerhetssynpunkt vore mindre
tillfredsställande, så skulle man med
intresse ha undersökt möjligheterna att
rätta till saken. Men nu tycks man med
öppna ögon vara beredd till en nyordning
dithän, att rättssäkerheten blir
mindre tillfredsställande.

De synpunkter som förts fram i reservationen
går som sagt ut på att valutalagstiftningen
som sådan skall förlängas
men att man inte skall vidta
någon ändring av de administrativa
formerna. Ett motförslag mot utskottets
skulle då lyda:

Lag

om fortsatt giltighet av valutalagen den
22 juni 1939.

Härigenom förordnas att valutalagen
den 22 juni 1939, vilken jämlikt lagen
den 27 april 1956 gäller till och med
den 30 juni 1957, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1958.

Till detta förslag ber jag, herr talman,
att få yrka bifall.

I detta anförande instämde herrar
Boi ja (fp), Stenberg (fp), Magnusson
i Borås (h), Sehmidt (fp) och Heckscher
(h).

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Detta förslag till ändring
av de nuvarande förhållandena innebär
att valutaärendena skall överflyttas
till riksbanken och där handläggas
av en särskild styrelse, bestående av
sju personer, av vilka Kungl. Maj :t skall
utse fyra. I föreskriften anges vilka intressegrupper
som skall vara företrädda.
Skälet till denna anordning är presenterat
i utskottets utlåtande, och jag
vill bara tillägga att vi i utskottet fun -

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Lag om jordfästning m. m.

nit, att den åtgärd som är föreslagen i
propositionen är välbetänkt, varför vi
givit vår anslutning till densamma.

Vad beträffar klagorätten hos den
föreslagna valutastyrelsen inom riksbanken,
så kommer prövningen av
överklagningsärendena att hänskjutas
till bankofullmäktige. Härvidlag råder
det delade meningar mellan reservanterna
och utskottsmajoriteten. De förra
anser att detta inte skulle vara tillfredsställande.
Den som med noggrannhet
läser utlåtandet finner, att inte heller
utskottets majoritet är så tillfredsställd
med denna anordning. Ä andra sidan är
det inte möjligt att skapa någon besvärsinstans,
som skulle ha större förr
utsättningar än bankofullmäktige att
pröva överklaganden på detta område.
Tidigare har dessa gått till Kungl. Maj :t,
vilket visat sig vara besvärligt.

Om någon klagar för att han inte erhåller
den valuta han vill ha för en
viss affär, blir det själklart alltid fråga
om en avvägning. Det är tillgången på
valuta som är avgörande för huruvida
den överklagandes framställning skall
bifallas eller ej. De som har de största
förutsättningarna att kunna bedöma
den saken ur just denna synpunkt
måste vara bankofullmäktige, och av
den anledningen har utskottet, som
sagt, stannat för att hemställa om bifall
till vad i propositionen föreslagits även
i detta stycke.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Regnéll under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll yrkade likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 119 ja och 91 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Föredrogos vart för sig bankoutskottets
memorial:

nr 23, angående användande av riksbankens
vinst för år 1956; och

nr 24, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet
hänvisade ärenden.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
memorial hemställt.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till det av herr Regnéll under överläggningen
framställda yrkandet; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

§ 15

Lag om jordfästning m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om jordfästning m. m.

Genom en den 5 april 1957 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 171, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

åberopande av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga ett vid
propositionen fogat förslag till lag om
jordfästning m. m.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande fem i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

de likalydande motionerna I: 515 av
herr Mannerskantz och II: 658 av herr
St axäng m. fl.;

de likalydande motionerna I: 524 av
herr Arrhén m. fl. och II: 668 av herr
Nilsson i Bästekille m. fl.; samt

motionen II: 659, av herr Kilsmo.

I lagförslaget var 2 § av följande lydelse: Avliden

må gravsättas endast på
kyrkogård eller annan allmän begravningsplats,
som blivit för sådant ändamål
behörigen anordnad och invigd,
eller på enskild begravningsplats. Efter
eldbegängelse må dock med askan förfaras
på sätt Konungen bestämmer.

Frågan om möjlighet att utsprida avlidens
aska hade upptagits i motionerna
1:524 och 11:668, i vilka hemställts
»att riksdagen vid antagandet av Kungl.
Maj:ts förslag till lag om jordfästning
m. m. måtte utesluta 2 §, andra punkten:

''Efter eldbegängelse må---på sätt

Konungen bestämmer’».

Utskottet hemställde

A) att riksdagen — med avslag å motionerna
I: 524 och II: 668 samt II: 659
ävensom med förklaring att riksdagen
funnit viss ändring böra vidtagas i det
genom propositionen framlagda lagförslaget
— måtte för sin del antaga nämnda
förslag med den ändringen, att 10 §
erhölle av utskottet angiven lydelse;

B) att motionerna 1:515 och 11:658
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av fru Boman
och fru Lidman-Frostenson, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

Lag om jordfästning m. m.

A) att riksdagen — med avslag å motionen
II: 659 samt med bifall till motionerna
1:524 och 11:668 ävensom
med förklaring att riksdagen funnit viss
ändring böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget —
för sin del måtte antaga nämnda förslag
med de ändringarna att 2 och 10 §§ erhölle
i reservationen angiven lydelse. I
fråga om sistnämnda paragraf överensstämde
reservanternas förslag med utskottets,
och beträffande 2 § föreslogs
följande lydelse:

Avliden må gravsättas endast på
kyrkogård eller annan allmän begravningsplats,
som blivit för sådant ändamål
behörigen anordnad och invigd,
eller på enskild begravningsplats.

B) att motionerna — — — (= utskottet)
---- föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; därvid
anförde:

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Vid behandlingen av
detta ärende, proposition nr 171 om
jordfästningslag, tänker jag avstå från
att beröra andra delar av förslaget än
2 §. Jag förutsätter att utskottets ordförande
kommer att svara för övriga
delar av lagförslaget.

Vid behandlingen av 2 § har fru Lidman-Frostenson
och jag anmält avvikande
mening ocR presenterat den i en
reservation. Vi accepterar inte den tankegång
som ligger bakom Kungl. Maj:ts
förslag här, och vi har redovisat skälen
för vår uppfattning. »Det uppgående
i alltet, som det nya begravningsskickets
symbolspråk antyder, står»,
säger vi, »i bestämd motsats till den
kristna uppståndelsetron». Det är vår
mening om detta.

Det är visserligen riktigt, när man
ser på detta som symbolisk handling,
att man med styrka kan göra gällande,
att det inte spelar någon roll vad man
gör härvidlag — vad som kommer att
ske inträffar ändå oavsett vad männi -

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Lag om jordfästning m. m.

skor företar sig. Uppståndelsehoppet
och uppståndelsekraften går inte förlorad
genom att man använder detta
förfaringssätt, och det spelar nog ingen
roll, ur vilken förintelse människan en
dag skall hämtas upp. Vår tanke delas
i alla fall av många och är så starkt
förankrad hos vårt folk, att vi inte anser,
att det är riktigt att bryta med
denna tanke.

Man har i detta sammanhang full rätt
att hänvisa till religionsfriheten, som
nu är genomförd och tillämpas i vårt
land. Andra människor, som inte delar
vår kristna syn på dessa saker, har rätt
att ha en annan mening och har rätt
att förfäkta den. Men jag tillbakavisar
kravet på att denna lag skall bli gällande,
med tanke på att vi inte har resurser
för att kunna genomföra lagens
bestämmelser på det sätt lagen kräver.

Jag vill emellertid först framhålla en
sak, innan jag går närmare in på det
spörsmålet. Utskottet säger att det »föreligger
fullt tillräckliga skäl för en reform,
då enligt vad remissbehandlingen
givit vid handen det nya begravningsskicket
synes företrädas av åtskilliga
medborgare». Jag tycker inte att det
säger så förfärligt mycket, och det ger
inte i och för sig fullgoda skäl för att
denna lag nu skulle stiftas och sättas
i kraft. »Åtskilliga medborgare», säger
utskottet. Jag vill då påminna om att
de som har sysslat med utredningen
av dessa frågor har helt lämnat detta
åsido, ty de har funnit, att dessa tankegångar
inte har tillräckligt stöd i den
allmänna opinionen, då däremot de
gamla kristna tankegångarna är djupt
rotade.

Som jag nyss sade saknar vi resurser
för att vi skulle kunna genomföra
förslaget så som man har tänkt sig.
Femte paragrafen stadgar: »Vid jordfästning
och gravsättning må intet förekomma
som strider mot förrättningens
helgd och allvarliga innebörd. Begravningsplats
skall hållas i ordnat och
värdigt skick.» Där står alltså att ing -

enting skall strida mot förrättningens
helgd och allvarliga innebörd.

När vi har gjort oss underrättade om
vilka möjligheter det finns att tillgodose
detta krav, har jag kommit till den
uppfattningen, att det klart framgår,
att vi borde avstå från denna lagstiftning.
Vi kan inte sprida aska i nuvarande
stund. De som har sysslat med
spörsmålet, beskriver det så, att vad
som återstår efter stoftets kremering
är inte aska utan benpartiklar. Det har
sagts att det skulle vara ett bra sätt för
jordfästning, därför att man skulle vinna,
att askan snabbt förenades med
jord eller vatten. Vetenskapsmännen
redovisar emellertid, att kremerade ben
aldrig förenas med jord. Här finns undersökta
fall, som är över 2 000 år
gamla och som visar att benen icke
förenas med jord sedan de blivit kremerade,
utan benresterna förblir så oförändrade,
att man till och med kan fastställa
den avlidnes ålder vid dödstillfället
och kön, Man kan även påvisa att
den s. k. askan, som man har haft att
undersöka efter kremerade fall, bestått
både av den döde det skulle gälla, och
av bendelar av annan död, som har
kommit med i den sikt, genom vilken
stoftet passerar i krematoriet.

Den vetenskapsman, som har presenterat
detta arbete, är antikvarien vid
statens historiska museum, doktor Gejvall.
Han har i tio år sysslat med denna
fråga, och han har också redovisat
vilka möjligheter vi har vid krematorierna
att åstadkomma det stoft eller
den aska, som vore tänkbar att strö
över jord eller vatten. Han har mycket
svårt att förstå att man över huvud
taget någon gång kan strö askan över
jord, ty den förenar sig aldrig med jorden.
Det skulle på sin höjd vara möjligt
över vatten, i så fall stora vatten,
långt ifrån bebyggelse. Även i det lugnaste
väder, säger han, kommer den
som strör ut detta stoft att inandas det,
han får det över sina kläder, eller det

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

drivs med vinden in över land att inandas
av andra människor.

Men innan man kommer dithän måste
det bli ett ganska omständligt förfarande.
Redan nu existerar vid våra krematorier
ett slags benkvarnar, som stoftet
passerar. Men det är där inte möjligt
att få det fina stoft, som är en förutsättning
för att man skall kunna strö
ut det. Ytterligare apparatur skulle få
byggas upp eller förskaffas från utlandet
för att man skulle kunna få detta
stoft. Det man här får veta om vad som
redan nu sker och vad som ytterligare
måste ske för att man skulle genomföra
detta förfarande, tycker jag strider i
allra högsta grad mot 5 §, där det sägs,
att ingenting skall förekomma som strider
mot förrättningens helgd och allvarliga
innebörd. Jag tycker inte det
finns något av helgd i det förfarande
som här måste förutsättas. Det strider
mot min tanke i allra högsta grad, och
jag tror att denna syn delas av flertalet
människor som sätter sig in i vad
detta egentligen gäller.

Man kan ju ha andra tankar i det
här fallet. Men vi saknar nödvändiga
förutsättningar att på ett pietetsfullt
och riktigt sätt kunna genomföra en
sådan lagstiftning. Dessa tankegångar
företräds av en minoritet i vårt land.
Det är väl svårt att säga hur stor eller
liten den är, men dessa tankegångar
genomsyrar inte flertalet människor,
och då tycker jag, såsom vi sagt i reservationen,
att den delen av lagförslaget
borde utgå.

Herr talman! Jag skall tills vidare
avstå från att göra annat yrkande än
att vid den punkt som gäller 2 g yrka
bifall till den av fru Lidman-Frostenson
och mig avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Håstad (li), Neländer (fp), Rubbestad
(bf) och Nilsson i Bästekille (h), fröken
Wallerius (h) och herr Swedberg
(fp).

Lag om jordfästning m. m.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Justitieministerns förslag
till ny jordfästningslag måste jag
för min del betrakta såsom i stort sett
mycket tillfredsställande. Det genomandas
helt av tolerans och humanitet.
Särskilt rörande måste man nog säga
att justitieministern blir, när han riktar
en vädjan om generositet till det
svårbearbetade människomaterial, som
heter dogmatiskt bunda prästmän, ty
det är väl så gott som självklart att justitieministern
måste förstå, att en sådan
vädjan kommer att gå förbi detta
mindretal av kyrkans tjänare.

Det är bara på en enda punkt i detta
lagförslag, som jag skulle vilja göra
några invändningar och framställa
några synpunkter, nämligen i fråga om
10 § som gäller kyrkans upplåtande
för jordfästning i annan ordning än den
som tillämpas inom den lutherska kyrkan.
På den punkten har också — såsom
framgår av remissuttalandena —
stark oenighet varit rådande. När man
studerat utskottets utlåtande vill man
ju applådera utskottet till att det
åstadkommit en något bättre formulering
än den som justitieministern har
givit förslaget. Detta har skett på ett
mycket enkelt sätt, nämligen på det
viset att man har haft djärvheten att
stryka ett enda ord i denna 10 §, men
den strykningen är en framgång för
toleransens och generositetens idé. Det
ursprungliga förslaget var formulerat
så, att kyrkorum som invigts för gudstjänst
i svenska kyrkans ordning må
kunna upplåtas, om särskilda skäl därtill
finnes. Utskottet föreslår, att ordet
»kunna» skall strykas och att det skall
heta »må upplåtas». Det skall i fortsättningen
bli mycket intressant att se, om
de som har hand om kyrkans upplåtande
kommer att uppfatta denna nyans
i lagtexten. Det vore enligt mitt förmenande
en stor frtrtngång.

Problemet om huruvida kyrkan skall
kunna upplåtas till förrättningar efter
en annan ritual än den som tillämpas

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Lag om jordfästning m. m.

av svenska kyrkan är mycket gammalt.
Först i går fick jag i min hand församlingsstyrelsekommitténs
nya betänkande,
där man ägnar nära ett tiotal sidor
åt den praxis, som har tillämpats under
tiderna i fråga om vem som skall vara
berättigad att ställa kyrkan till förfogande.
Man säger sig inte alls bygga på
några bestämda lagparagrafer. Det uttalades
visserligen i upplandslagen något
om hur församlingens representanter
överlämnade kyrkan till prästen
och att denne sedan skulle ha ansvar
för dess skötsel, men därefter har det
inte funnits någon lagstiftning på detta
område, som givit otvetydigt besked
om vem som skall ha hand om kyrkans
upplåtande. Man har emellertid gått ut
ifrån att pastorn i församlingen skulle
ha denna rätt att upplåta kyrkan för
andra förrättningar än dem, som följer
med den kyrkliga verksamheten. Med
pastor förstod man ursprungligen kyrkoherden
i församlingen. Sedan har
man utan någon som helst lagstiftningsåtgärd
överfört denna rätt att bestämma
över kyrkan till andra kyrkans
tjänare, så att komministrar m. fl. har
tagit sig sådan. Detta är också en mycket
naturlig utveckling, måste man säga,
om man betänker hur prästerskapet
inom svenska kyrkan betraktar själva
kyrkobyggnaden, nämligen inte som
deras personliga tillhörighet utan som
den kristna församlingens i ideell mening
tillhörighet. Eftersom prästen i
församlingen är satt att handha dennas
verksamhet, tänker man sig, att de
svenska kyrkobyggnaderna är speciellt
lutherdomens egendom. Det är de
lutherska kristendomstolkarna och de
med dem — som det heter på ett ställe
hos Homeros — som äger denna kyrka.
Följaktligen har de känt det ansvaret,
att de skall bestämma om huruvida kyrkan
skall upplåtas eller icke. Men kyrkan
som materiell företeelse, alltså kyrkobyggnaden,
är ju hela svenska folkets
egendom och inte den lutherska
kristenhetens. Om man i stället för

svenska folkets egendom vill säga sockenförsamlingens
egendom, är det såvitt
jag förstår lika rätt. Men socknen
består även av andra än lutheranerna
bland dess invånare.

När det gäller kyrkans upplåtande
sker det emellertid ett avståndstagande
från den tanken, att alla medborgare
i detta land, vilka i själva verket äger
kyrkan, skall ha samma tillträde till
den då de behöver anlita kyrkan. Motivet
härför är den inställning som gett
anledning till utformningen av 5 §.
Man menar att en jordfästning i annan
ordning än den svenska kyrkans skulle
kunna ohelga kyrkan eller på något
sätt profanera den och dra ned dess
religiösa betydelse. Både justitieministern
och första lagutskottet har sagt,
att det icke i kyrkan får förekomma
något som skulle kunna verka degraderande
på förrättningsrummets helgd.
Man menar tydligen att det skall vara
möjligt att i förväg avgöra huruvida
något stötande skall förekomma eller
icke vid en sådan jordfästning. Såvitt
jag har kunnat läsa lagtexten rätt och
har förstått något litet av den, föreslår
man här ett tillämpningsförfarande,
som icke förekommer på något annat
område inom svenskt rättsväsende. En
polis kan inte häkta eller ta i förvar
en person, om vilken han tror att vederbörande
skall komma att begå en
stöld, utan han får vänta till dess stölden
har begåtts. Om jag misstänker att
en jordfästning skall på något sätt vanhelga
kyrkan, kan inte detta vara ett
motiv för att jag skall förhindra kyrkans
upplåtande för denna jordfästning.
Gången måste vara att man ingriper
sedan det verkligen konstaterats att
jordfästningen verkat störande. Den enskilde
församlingsmedlemmen — han
må vara präst eller icke — är icke kompetent
att i förväg bedöma vad som
skall inträffa vid kyrkans upplåtande.

Låt mig nu säga, att ur frikyrklig
synpunkt är i själva verket frågan om
kyrkans upplåtande för jordfästningar

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

och vigslar ett litet praktiskt problem,
ty i de flesta fall äger frikyrkoförsamlingarna
egna kyrkor som kan användas
för ändamålet. Man kan också säga,
att det är ett litet praktiskt problem för
de koncessionslösa, men jag tycker inte
att deras problem skall nonchaleras i
detta sammanhang. De konfessionslösa
har också rätt att bli behandlade efter
samma grunder som alla andra människor,
även om deras sätt att ta avsked
av den döde skiljer sig från den kyrkliga
ordningen. Att få tillträde till kyrkan
för något sådant, är inte ett privilegium
som man skall äga, därför att
man, såsom jag och många med mig,
har en viss religiös tro.

Detta är enligt min mening ett principiellt
problem av stor omfattning, för
vars lösande det är av avgörande betydelse
att visa tolerans mot oliktänkande.
När man ser, hur i praktiken striden
mellan tolerans och intolerans i
detta hänseende utvecklat sig, fördjupas
allvaret i problemet. Även vid föregående
tillfälle, då riksdagen beslutade
om ändring av jordfästningslagen, alltså
år 1951, sades det i propositionen,
att man skulle visa generositet mot dem
som önskade få kyrkan upplåten för
jordfästning i annan ordning än svenska
kyrkans. Man angav också — sorgligt
nog, får jag säga — ett bestämt
motiv för sådan upplåtelse, nämligen
att väderleken skulle vara otjänlig för
jordfästning i det fria. Väderleken har
sedan spelat många ett stort spratt och
åstadkommit en mängd tvistigheter och
stridigheter soin inte bort förekomma.

.lag har ett ganska rikhaltigt material
som visar det sätt, på vilket man skött
dessa saker. Det har sagts, att det
skulle finnas en viss garanti därigenom,
att man skulle kunna klaga hos biskopen
om pastorn i församlingen vägrar
att upplåta kyrkan. Under dessa år har
praxis emellertid visat, att en sådan
vädjan inte förbättrat saken. Det visar
sig att biskopen inte är ett dugg mera
tolerant än prästerna själva. Det kons -

Lag om jordfästning m. m.

tiga är faktiskt, att på de håll där man
väntat sig att möta intolerans, t. ex. hos
vissa biskopar, där har man mött stor
förståelse. Där man väntat sig möta stor
tolerans har man i stället mött stor intolerans.

Jag skulle tro att den som läst boken
»Grunden» av biskop Bo Giertz i Göteborg
samt den tidningspolemik som
följde skulle komma till den uppfattningen,
att biskopen var mycket intolerant.
För en tid sedan vägrade en av
hans präster en anhörig till en medlem
i svenska kyrkan att upplåta kyrkan
för en jordfästning efter frikyrklig
ritual. Man vände sig till biskop Bo
Giertz och var lika säker på ett blankt
nej därifrån som att två gånger två är
fyra — om man nu kan vara säker på
detta. Men biskopen sade ja! Visst
skulle man ordna det så, att kyrkan
fick användas.

I Botkyrka var det ett motsatt förhållande.
Envar av oss är fullt övertygad
om att förre biskopen i Stockholm är
en mycket tolerant och en djupt humanistiskt
bildad person. Man begärde att
kyrkan där skulle öppnas för en jordfästning
efter frikyrklig ritual. Prästen
vägrade och man vände sig till biskop
Björkquist. Biskopen sade nej.

Ingen trodde någonting annat än att
man skulle få ett nej av biskop Anders
Nygren i Skåne, och man fick även ett
nej därifrån. Det finns således ingen
säkerhet alls för att få en sådan fråga
mera generöst behandlad av biskoparna
än av prästerna.

Man har sagt att en upplåtelse skulle
medföra, att icke-kristna ritualer tilllämpas
i kyrkan. Jag känner för min
del inte till några kristna ritualer. En
ritual kan vara lämplig eller olämplig,
den kan vara vacker eller frånstötande,
men den är inte kristen eller okristen
i och för sig. Ritualen är en form för
ett innehåll som man måste gjuta in,
och detta innehåll kan givetvis vara
okristet eller kristet. Man har ingen
som helst säkerhet för att en jordfäst -

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Lag om jordfästning m. m.

ning med en ritual efter svenska kyrkans
ordning skall ge ett rikare innehåll
än en jordfästning med en annan
ritual. Jag tycker att det är att diskriminera
den döde när man vägrar honom
tillträde till kyrkan vid den minnesstund
för de anhöriga, som jordfästningen
är avsedd att vara. Detta måste
så mycket mer väcka min förundran
som man inte vägrar dem medlemskap
i svenska kyrkan av några som helst moraliska
skäl. Man får bryta mot alla Guds
bud och ändå vara medlem i svenska
kyrkan — vilket många också anser
vara riktigt. Det är inte det vi diskuterar.
Men om någon har uttalat att
han önskar en annan ritual vid det tillfälle
då de anhöriga skall ta avsked
av honom, då vågar man inte upplåta
kyrkan utan befarar att detta avsked
blir stötande.

Jag har väckt en motion om just denna
paragraf i lagförslaget. Jag skall
icke yrka bifall till den, ty jag tycker
att utskottet kommit med ett bra förslag
och ämnar yrka bifall till det. I
min motion har jag sagt, att kyrkan
bör öppnas för jordfästning oavsett om
man tänker tillämpa statskyrklig, frikyrklig
eller borgerlig jordfästningsritual.

Man har här åberopat väderleken.
Om detta är en samvetsfråga — som
det egentligen bör vara om det är en
kristen fråga — så kan man fråga sig
hur detta samvete kan suspenderas om
det regnar. Då är man nämligen villig
att upplåta kyrkan. När solen skiner
blir man hård och kall till sinnet och
säger nej. Det är en konstig religion.
Jag tycker att väderleken är det sämsta
av alla motiv. Om man ändå hade vänt
på det och sagt, att solens ljusa strålar
gör sinnet glatt, öppet och generöst,
men det säger man inte.

Jag tycker sålunda, att det bör vara
en oförytterlig rättighet för varje svensk
medborgare att uttala en bestämd önskan,
att han skall få jordfästas i kyrkan,
eller att de anhöriga skall få en

sådan önskan beviljad. Jag hoppas att
denna nya formulering åtminstone skall
kunna vidgas något när det gäller generositet
och tillmötesgående. Detta motstånd
som i själva verket reses från en
mycket liten grupp av intoleranta präster
är en black om foten för kyrkans
verksamhet. Jag är inte alls någon profet,
men jag kan göra ett undantag och
säga, att om man skulle släppa in denna
intoleranta anda i kyrkans ledning, så
kommer detta att bli till stor skada för
svenska kyrkans gagnande verksamhet
i framtiden. Om man däremot generellt
tillämpar den öppna dörrens politik,
så kommer det att bli till stor välsignelse
för samma kyrkas verksamhet.

Häri instämde herr Königson (fp).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Först vill jag erkänna,
att den lagtext som propositionen föreslår
är elegantare än den som presenterades
i sakkunnigförslaget, men den är
kanske inte så klar på alla punkter som
sakkunnigförslaget var. Det är riktigt
att i första paragrafen ta upp den fråga,
som det rådde skilda meningar om och
som religionsfrihetslagen aktualiserade,
nämligen huruvida den avlidnes önskan
om under vilka former han vill ha sin
begravning ordnad skall gå före kyrkotillhörighet
och andra ting som möjligen
kan inverka i det sammanhanget.

Den formulering som lagen fick 1951
var otillfredsställande. Det tyckte män
redan då, och önskemål om revidering
uttrycktes redan vid riksdagsbehandlingen
och kom ännu tydligare fram vid
kyrkomötet på hösten samma år. Man
reagerade mot att den, som tillhörde
statskyrkan, enligt den tolkning man
gav lagen, i testamente eller på annat
skriftligt sätt skulle behöva tala om, att
han ville jordfästas i svenska kyrkans
ordning. Detta hade inte varit meningen
med den formulering som lagen
hade.

En sak som jag vid behandlingen i

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

riksdagen och på kyrkomötet efteråt anförde
som ett önskemål var, att den som
icke tillhörde kyrkan men kommit till
kyrkans uppfattning, vid sitt frånfälle
borde få jordfastas i svenska kyrkans
ordning om han så önskat. Detta har nu
kommit klart fram i lagtexten, vilket är
en fördel.

Vad jag fäster stor vikt vid är bestämmelsen
om att barn, som avlider innan
de fyllt 15 år, skall jordfästas på det sätt
som föräldrarna önskar. Det är väsentligt
att familjesamhörigheten respekteras
vid tillfällen sådana som dessa. Om
barn till föräldrar, som utträtt men inte
begagnat den möjlighet de har genom
religionsfrihetslagen att ta sina barn
med sig ut ur kyrkan, avlider före 15
års ålder, bör det vara naturligt att de
utträdda föräldrarna skall få ta avsked
av sina barn på ett sätt, som stämmer
överens med familjens uppfattning. Det
är också riktigt, att frikyrkliga föräldrar
skall få ordna frikyrklig begravning
för sina barn om dessa dör när de
är under 15 år, även om barnen inte utträtt
ur kyrkan. Det är alltså en fördel
att det klart angives, att föräldrarna,
familjen, bestämmer i denna sak och
att icke de olika kyrkorna och deras
företrädare har någon förhandsrätt att
bestämma hur begravningen skall gå
till.

Den nu föreslagna lagen om jordfästning
har delats upp i allmänna bestämmelser
och i specialbestämmelser för
jordfästning inom svenska kyrkan. I det
senare avsnittet delar man upp dem som
önskar jordfästning i svenska kyrkans
ordning i sådana som tillhör svenska kyrkan
och i sådana som lämnat svenska
kyrkan. Det står inte klart utsagt, att
vårdnadshavare i allmänhet bestämmer
över barnens begravning. Det står bara
att vårdnadshavare bestämmer därom då
barnet tillhör kyrkan, men om barnet
utträtt torde väl lagens mening vara att
föräldrarna också har denna rätt gentemot
exempelvis en frireligiös söndagsskollärare
som kunde tänkas göra an -

Lag om jordfästning m. m.

språk på att få bestämma hur barnet
skall jordfästas. Detta om vårdnadshavare^
rätt måste väl vidare gälla både
när föräldrarna tillhör svenska kyrkan
och när de inte gör det.

Man kan naturligtvis göra vissa invändningar
mot de formuleringar som
föreslås. I de sakkunnigas förslag stod
det, att gravsättning endast fick ske på
begravningsplats som blivit anordnad,
men i propositionen har man lagt till
»och invigd». Jag undrar, om man har
lagt någon mening i detta?

Likaså förefaller det onödigt att påpeka,
att den avlidne får ligga på kyrkogård,
oavsett vilken jordfästning som
föregått. Inte ens i den gamla lagen stod
annat än att avliden skulle begravas på
kyrkogård. I revisionen 1951 lades det
till, att den avlidne fick ligga på kyrkogård,
även om han inte tillhört kyrkan,
och nu anses det att man bör lägga
till, att detta gäller även om han inte är
jordfäst i den svenska kyrkans ordning.
Jag tycker att tillägget är onödigt och
förstår inte riktigt att man skall behöva
påpeka dessa medgivanden. Kan man
inte låta en ateist ligga på en kyrkogård
ändå? Har det någon mening, herr
justitieminister?

Som jag sade är jag tacksam för, att
den som har utträtt ur svenska kyrkan
men vars sinnelag vid frånfället varit
sådant, att han egentligen skulle ha velat
tillhöra kyrkan, nu kan få jordfästning
i svenska kyrkans ordning, och att
detsamma gäller utträdda barn, där
vårdnadshavaren vill ge barnet en kyrklig
begravning. Detta har uttryckts
i 8 §. Det väckte stort uppseende, när
religionsfrihetslagen behandlades vid
kyrkomötet 1951 och kyrkans företrädare
nästan mangrant instämde i den
meningen att kyrkan borde jordfästa
även icke kyrkomedlemmar om dessa
så önskade.

Jag tycker dock, att utskottet litet snävt
har tolkat meningen i 8 §. Utskottet påpekar,
att det inte är en förpliktelse för
den svenska kyrkans präster att jord -

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Lag om jordfästning m. m.

fästa icke kyrkan tillhöriga församlingsbor
utan bara en lagenlig möjlighet,
men det måste innebära någonting
därutöver. Möjligheterna har funnits tidigare
utan att det har stått i lagen. Det
har ansetts naturligt, att en svensk statskyrkopräst
har fått i svenska kyrkans
ordning jordfästa exempelvis en död
människa, som drivit i land och som
har tillhört en helt annan religion. Tilllägget
i 8 § måste betyda en rekommendation,
och det verkar som om utskottet
inte riktigt har observerat, att det
är någonting positivt som har kommit
till.

Likaså innebär 6 § rätt för den, som
har tillhört en borgerlig församling men
inte varit kyrkomedlem, att efter begäran
av den, som ombesörjer begravningen,
få frånfället tillkännagivet vid högmässan
utan att man som villkor härför
ställer att begravningen sker enligt viss
ritual.

Enligt 11 § skall klockringning på
begäran anordnas, oavsett i vilken ordning
jordfästningen sker, men det står
ingenting om kyrkotillhörigheten. De
sakkunniga, som inte gjorde en uppdelning
av bestämmelserna i sådana som
skulle gälla för alla och sådana som
skulle gälla endast för medlemmar i
den svenska kyrkan, förutsatte att rätt
till klockringning gällde inte bara dem,
som tillhörde svenska kyrkan, utan även
dem, som hade utträtt. Jag förmodar, att
man inte har lagt in någon annan mening
i den lagtext, som i dag föreslås.

De frågor, som jag hittills har berört,
gäller en del trosmoment, men i 9 och
10 §§ beröres rent praktiska angelägenheter,
som man borde kunna se litet
mera fördomsfritt på.

Herr Kilsmo har i ett anförande fullt
av effekter klarlagt sin ståndpunkt, alt
svenska kyrkor bör kunna upplåtas åt
alla, som behöver lokal för en jordfästning.
Det finns tre skäl, vilka skulle
kunna anföras för vägran att upplåta
kyrkan till jordfästning av den, som
inte tillhör församlingen. Det första skä -

let är, att den som utträtt inte har betalat
hela kyrkoskatten utan bara 60
procent. Jag tycker dock, att det skulle
kunna ordnas, om det bara hänger på
detta. Den som betalat 60 procent har
ju till någon del betalat de merkostnader,
som eventuellt skulle uppkomma.
Det bör inte vara omöjligt att ordna
den saken.

Det andra skälet är att de, som har
utträtt, inte kan sägas äga kyrkorna.
Emellertid finns det ju ingen som nu
är i vuxen ålder, som inte varit med om
att äga kyrkorna tidigare, varför detta
inte är något skäl att vägra en upplåtelse
av lokalerna.

Det tredje skälet som diskussionen
mest rört sig om är att de, som icke har
kyrkans tro, bör hindras från att komma
in i en kyrka. I vanliga fall hindrar
man dem inte, men de borde hindras
när de är avlidna, eftersom någon möjligen
i samband med deras jordfästning
kommer att ge uttryck för en från kyrkan
skiljaktig tro.

Jag vet inte hur många av kammarens
ledamöter som har varit närvarande
vid en ateistisk jordfästning, säkerligen
få, och antalet av dem, som själva
har förrättat en sådan, begränsar sig
kanske till någon eller några. Det måste
alltså för de flesta vara fördomar, som
bestämmer inställningen till frågan, om
kyrkan skall upplåtas till en begravning,
där man inte följer någon fastställd
ceremoni. Jag kan försäkra ledamöterna
att det aldrig blir tal om att
diskutera sin uppfattning om kristendomen
vid en bår och ingen må föreställa
sig att man prisar den som avlidit
för någon antikristlig inställning.

Domkapitlet i Linköping har sagt, att
icke kristen begravning kränker kyrkorummet.
Hur kan en frireligiös eller en
irreligiös begravningsceremoni kränka
en kyrkolokal? I sakkunnigkretsen liksom
under den tidigare förda debatten
om denna fråga har jag verkligen behärskat
mig och godtagit det resonemang
som ligger bakom formuleringen

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

»om särskilda skäl äro» för kyrkans
upplåtelse, detta bl. a. av det skälet, att
det enligt min mening ingalunda är
särskilt önskvärt för en irreligiös människa
att få sin jordfästning förlagd till
en kristen kultplats. Där man har krematorier
eller begravningskapell på
kyrkogården blir det inget behov av
kyrkoupplåtelse, om inte särskilda skäl
finns såsom lång väg, för liten lokal
etc., d. v. s. sådana skäl som jag tycker
borde ha redovisats i lagen men
som utskottet och tydligen även justitieministern
anser skulle tynga lagtexten.
Somliga har rent av tyckt att
uppräkningen innebär en begränsning
av generositeten.

Om religionsfrihetens anda verkligen
hade genomsyrat samhället, skulle
man ha fullföljt beslutet om en religionsfrihetslag
på så sätt, att lokaler
inrättades även för icke kyrkliga ceremonier.
Samhället håller begravningsförrättare,
musik, blommor och allt,
som ger decorum åt de kyrkliga ceremonierna,
men gör ingenting för den
som inte vill jordfästas i svenska kyrkans
ordning.

De som är utan tro eller har en annan
tro och förenar detta med ärlighet,
så att de inte ytligt godtar den ceremoniservice
som finns inom svenska
kyrkan, har bokstavligt talat ingenstans
att vila sitt huvud på vägen till mullen.
Skaran är inte stor, men vad den
skrämmer!

Kremationen löser lokalproblemet,
och den icke troende sanningsälskaren
får vara tacksam att man inte i denna
version av jordfästningslagen har lyckats
sätta vare sig kyrkotillhörighet
eller viss jordfästningsceremoni som
villkor för vilorum innanför kyrkogårdsmuren.

De frireligiösa har ju i allmänhet en
egen lokal, men jag förstår inte att det
skall vara så svårt att när så önskas
upplåta de hårt stängda kyrkoportarna
för bröder i samma evangeliska tro. —

Lag om jordfästning m. m.

Det finns andra som kanske kan tala
mer om den saken.

Uppriktigheten är den springande
punkten. Uppriktigheten försonar man
sig inte med på kyrkans håll. Man biter
sig fast vid det man uppfattar som
sina rättigheter och stelnar till i oförsonlighet.
Det är dock klart för alla,
att obenägenheten att ta de minimala
riskerna med att få in någon enstaka
frikyrklig jordfästning i kyrkorna eller
någon ännu sällsyntare begravning
utan religiös akt inte i huvudsak bottnar
i alltför sublima tänkesätt. Därunder
ligger mycken småaktighet, prestigehunger
och trångsinne maskerat i
kristna ordslöjor.

Man ifrågasätter helt enkelt ärligheten
hos de frireligiösa och menar, att
de vill förgylla sina ceremonier med
storartade kyrkorum. Man misstänker
också, att de irreligiösa skall på något
sätt uppträda ojust och skaffa sig en
förmån på de kyrkligas bekostnad. Man
inbillar sig på något sätt, att en ateist
har en fortlöpande debatt med kyrkan
och i varje stund måste ha en uppgörelse
med dem, som har en religiös tro.

Jag vill försäkra särskilt herr Staxäng,
som kommer efter mig, att sinnesstämningarna
vid sådana tillfällen som
begravningar skiljer sig mycket litet
hos dem som kallar sig religiösa, hos
dem som endast är kyrkomedlemmar
och hos dem som har utträtt ur kyrkan.
Förtvivlan, sorg och intensiv vilja att
hålla kvar den som har gått bort behärskar
alla. Kan inte en kyrkolokal
famna mänsklig förtvivlan, som inte ens
kan hänga upp sin sorg på den spik
som tron utgör?

Statskyrkan inbillar sig tydligen att
man genom att mota bort begravningar
utan religiös ceremoni slipper ifrån att
inom sina murar hysa folk som inte har
evighetstron. Det tänkesättet avslöjar
en ängslans torka innanför statskyrkans
bark.

Kyrkan har en enda makt kvar gentemot
den som har utträtt: hon dispo -

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Lag om jordfästning m. m.

nerar det rum i vilket man kan ta avsked
av en avliden, och den makten
håller hon på. I framtiden måste utvecklingen
gå dithän, att man får lokaler
även för irreligiösa begravningsakter.
— Att jag i sakkunnigkretsen inte
hårdare har hävdat kravet på att
kyrkolokaler för begravningar skall
upplåtas åt andra, än kyrkan själv önskar,
beror på att jag inte anser det vara
något värde med en upplåtelse, som
skulle ske med lagtvång eller under
protester.

Först när statskyrkan själv blir medveten
om sin egen och andras skröplighet
kan den vara i stånd att visa vad
man enligt Linköpings stifts yttrande
ibland skall ådagalägga, nämligen kristlig
barmhärtighet, i den utsträckning
att kyrkans portar öppnas för gästerna
vid en profan begravning. För egen
del tror jag att uttrycket kristlig barmhärtighet
i själva verket innebär en
omöjlighet. Ordet barmhärtig kan icke
föregås av ordet kristlig utan att bli
begränsat till sin omfattning. Tron
tynger för mycket på ordet barmhärtighet
för att det skall kunna få sin
fulla betydelse.

Denna lag kommer att innebära att
det som herr Kilsmo sade liksom hittills
endast finns religionsfrihet under
sommartiden, då jordfästning av en
icke kyrkoansluten kan ske utomhus.
Vidare för dem som har en så god
ekonomi att de under alla förhållanden
kan komma till ett krematorium, och
till slut för dem, som endast följs till
graven av en så liten krets, att samling
därför kan ske i ett begravningskapell
på kyrkogården.

Biskopen i Västerås, som satt med
bland de sakkunniga, var övertygad om
kyrkans vidsyn. Jag tror på hans vidsyn,
men han tänkte för stort om alla
sina kolleger bland biskoparna, om det
nu var biskoparna själva som avgav
yttrandena över förslaget, eller om
domkapitel och domprostar och andra
utövat inflytande på biskoparnas ytt -

randen. Det visade sig att dessa icke
var lika generösa, och många av dem
har till och med ansett, att redan den
nu föreslagna lagen går för långt i sin
generositet, som det heter, i fråga om
upplåtelse av kyrkorum för begravning
i annan ordning än den svenska
kyrkans.

Jag påyrkar sålunda inte någon ändring
i det nu framlagda lagförslaget, tv
man måste invänta en utveckling på frivillig
väg. Man måste nå fram till en
generösare syn på frågan om en ändring
av bestämmelserna om upplåtelsen
av kyrkorum skall vara av något värde.
Till dess en sådan ändring i tänkesättet
inträtt får vi försöka klara oss utan
denna slags »barmhärtighet».

Den till utskottsutlåtandet fogade reservationen
har min sympati, fastän jag
naturligtvis inte kan sympatisera med
motiveringen. På mig verkar förslaget,
att den avlidnes aska skulle få spridas
för vinden eller strös ut över havet, stötande.
Detsamma gäller den i England
tillämpade sed, som motionärerna åberopade
och tydligen skulle vilja införa
även här i Sverige. Enligt en i eldbegängelseföreningarnas
tidskrift Ignis
lämnad skildring har man på de engelska
kyrkogårdarna inhägnat gräsmattklädda
områden, över vilka avlidnas aska
kan strös ut. Platsen är inte ett personligt
vilorum utan en allmänning. I
nämnda beskrivning redovisades emellertid
också hur en sådan allmänning
måste skötas, med bevattning under
heta dagar för att askan skall hållas
kvar o. s. v., och jag finner det hela
ganska stötande.

Av rent praktiska skäl och alltså utan
någon religiös motivering anser jag, att
det vore olyckligt om vi ginge längre på
den inslagna vägen än man tydligen avsett
att göra enligt det nu föreliggande
förslaget. Generositeten beträffande
möjligheten att sprida den avlidnes aska
måste väl bero på att man inte väntar
sig, att så många skall använda sig av
denna möjlighet. Man förmenar väl att

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

det blir bara några extrema människor,
som varit vana att väcka uppseende under
sin livstid och som också vill sluta
sitt liv uppseendeväckande, och måhända
en del andra original. Kungi.
Maj:t skall f. ö. se till att det ifrågasatta
förfarandet icke tillämpas på ett
stötande sätt, d. v. s. att det bl. a. sker
i begränsad omfattning. Det är nog av
detta skäl man vågar komma fram med
förslaget. Om det däremot, som reservanterna
befarar, skulle visa sig att det
bleve en modesak att anordna begravningar
på här angivna sätt, tror jag att
de flesta i denna jordbundna kammare
skulle reagera mot en utvidgning av
möjligheterna att placera aska efter kremation.
Då jag emellertid anser att det
vore bättre att denna möjlighet över
huvud taget icke funnes, vill jag — mera
i snygghetens intresse — yrka bifall till
reservationen men utan instämmande i
dess motivering.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! I anledning av en del
uttalanden i de föregående anförandena
i denna debatt, där kyrkans ställning
rätt ingående berörts — en talare gjorde
sig ganska stor möda att liksom penetrera
kyrkans ställning och dess ståndpunkt
i olika avseenden — skulle jag
redan nu vilja i all stillhet vädja: Låt
den svenska kyrkan vara vad den är.
År 1951, när den nya religionslagen antogs
av riksdagen, erkände vi ju i viss
mån vad kyrkan är. Justitieministern
gjorde då om den svenska kyrkan ett
uttalande, som också accepterades av
riksdagen. Det var av följande lydelse:
»Kyrkan är en andlig gemenskap, ett
trossamfund som leder sitt ursprung
från de äldsta kristna församlingarna
och vars karaktär och verksamhet bestämmes
av dess bekännelse.» Detta har
ju riksdagen accepterat. I detta ligger
också, att kyrkan har vissa åsikter. Är
det dem man vill komma åt? I så fall
får man väl ta upp frågan på ett annat
4 — Andra kammarens protokoll 1957. N.

Lag om jordfästning m. m.

sätt; men då blir väl frågan, om det
skall existera en kyrka i vårt land med
sådana band till staten som vi nu har.
Gör alltså dessa framstötar på ett fullt
ärligt och öppet sätt; då tror jag att vi
skall kunna komma till rätta med varandra! I

denna debatt har använts ett ord
som alltid brukas mycket rikligt, när
man diskuterar frågan om kyrkans upplåtelse,
nämligen ordet »tolerans».
Ibland användes ordet i den meningen,
att den som omfattar alla åsikter är tolerant.
Men det finns även en annan tolerans,
nämligen den som tar sig uttryck
i att man öppet och ärligt försöker sätta
sig in i och lyssna till motpartens åsikter
och till de skäl som han anför för
sitt ställningstagande. Det tycker jag,
herr talman, är en betydligt finare tolerans
än den jag först talade om.

Sedan skall jag gå direkt in på den
punkt, som föranledde mig att begära
ordet i denna debatt, nämligen frågan
om 10 § i förslaget till jordfästningslag.
Detta är en mycket ömtålig och känslig
fråga. Beträffande den frågan stod vid
ett tillfälle den svenska riksdagen och
det svenska kyrkomötet i en skarp konfliktställning
gentemot varandra. Det
var 1925. Frågan gick från riksdagen
med ett uttalande till kyrkomötet, kyrkomötet
vägrade att acceptera förslaget
och lät den gå tillbaka. Frågan återkom
senare till kyrkomötet, och då kunde
ett samförstånd uppnås. Det var alltså
för 30 år sedan.

Frågan togs sedan på allvar upp i
samband med utredningen angående religionsfrihetslagstiftningen,
varom riksdagen
fattade beslut år 1951. I samband
härmed gjordes en liten förändring i
denna paragraf i så måtto, att paragrafen
i stället för den tidigare rent negativa
formuleringen nu fick en positiv
formulering. Samtidigt uttalades emellertid,
att detta inte skulle innebära någon
skillnad i sak.

I samband med riksdagens behandling
av förslaget om religionsfrihetslag
20

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Lag om jordfästning m. m.

förelåg en motion, som innehöll samma
yrkande som utskottet nu har, nämligen
att ordet »kunna» skulle strykas. Herr
Mosesson yrkade bifall till motionen,
men då han ansåg att frågan var så
känslig, att det kunde bli en konflikt
mellan riksdagen och kyrkomötet, återtog
han detta yrkande i det särskilda
utskottet. Utskottet blev alltså enigt i
sak. Jag tror jag vågar säga, att detta
hedrade herr Mosesson i mycket hög
grad. Den gången förelåg det alltså en
motion på denna punkt, något som nu
inte är fallet.

Vid nämnda tillfälle diskuterades även
jordfästningslagen i hela dess vidd. Härvid
var det en punkt, där man icke kunde
uppnå full enighet, nämligen — för
att ta det kortfattat — när det gällde att
tillförsäkra medlem av svenska kyrkan
rätt att bli jordfäst i svenska kyrkans
ordning. Här förelåg en formulering som
jag tyckte var bakvänd. Om man följde
Kungl. Maj:t på den punkten, måste en
medlem av svenska kyrkan genom en
juridisk handling tillförsäkra sig denna
rätt i full utsträckning. Vi var några
stycken som tyckte, att det var egendomligt
att medlem av svenska kyrkan
skulle behöva en så omständlig procedur.
Lagen antogs emellertid i den
form som Kungl. Maj:t hade föreslagit.

När frågan sedan kom till kyrkomötet,
blev det en mycket allvarlig debatt
i kyrkolagutskottet. Kyrkolagutskottet
hade av denna anledning sånär yrkat
avslag på lagförslaget. Det var emellertid
en grupp inom utskottet — även jag
anslöt mig till denna grupp, trots att jag
i riksdagen hade varit reservant — som
framhöll, att man kanske borde acceptera
lagförslaget men samtidigt begära
en utredning på denna punkt. Detta blev
också kyrkolagutskottets uppfattning;
man accepterade lagförslaget såsom det
framlagts av justitieministern men begärde
samtidigt en utredning beträffande
denna paragraf, som man inte
ansåg vara riktigt utformad. När det
däremot gällde andra punkter i jord -

fästningslagen — däribland också frågan
om kyrkans upplåtande — ville man
inte ha någon utredning. På den punkten
ville man, att dittillsvarande praxis
skulle gälla. Ordföranden i kyrkolagutskottet
fick också i uppdrag att framföra
dessa synpunkter inför kyrkomötet
in pleno. Även justitieministern svarade
tillmötesgående på denna punkt.

Jag skall nu hoppa över de olika faserna,
och vi är nu framme vid att denna
utredning är gjord. Den har omfattat
även frågan om kyrkans upplåtande,
och vi har nu ett förslag från Kungl.
Maj :t att behandla. I detta förslag har
departementschefen — och jag vill hålla
honom räkning för det — tagit hänsyn
till remissyttrandena på denna punkt
och förordar, att paragrafen inte skall
ändras. Däremot har justitieministern
när det gäller »särskilda skäl» gjort
vissa uppmjukningar som jag för min
del inte kunnat acceptera. Därför väckte
jag min motion, en motion, herr talman,
som jag tror är mycket efterföljansvärd
i sin korthet. Den innehåller
bara ett citat av det uttalande ordföranden
i kyrkolagutskottet vid 1951 års
kyrkomöte gjorde. Det heter där: »I anslutning
till uttrycket ''särskilda skäl'' i
lagförslagets 10 § vilja undertecknade
anföra ett uttalande av ordföranden i
kyrkolagutskottet vid 1951 års kyrkomöte:
Utskottet har också velat särskilt
understryka vikten av att praxis i
fråga om vad som skall anses vara ''särskilda
skäl’ enligt lagens mening icke
på något sätt ändras. Med hänsyn till
den för kyrkan avgörande synpunkten,
att kyrkorummet är ett för dess kulthandlingar
invigt rum, finner utskottet
återhållsamhet i synnerligen hög grad
påkallad och att det näppeligen bör
ifrågakomma, att kyrka upplåtes för begravningsakt
med icke-kristen karaktär».
Det uttalande ordföranden i kyrkolagutskottet
gjorde ställde sig kyrkomötet
bakom.

Gentemot utskottsförslaget vill jag anföra
följande. För det första har man

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

accepterat de uppmjukningar som departementschefen
föreslagit i fråga om
»särskilda skäl», men vidare har man
— varom motionsvis inte väckts något
förslag — gjort en förändring i lagparagrafen
och strukit ordet »kunna». Man
säger kanske, att det inte behöver betyda
så mycket, men jag har diskuterat
saken med flera jurister, och de har
ansett, att det betyder en hel del. Herr
Kilsmo är överförtjust över att denna
förändring föreslagits, vilket borde inge
en del utskottsledamöter vissa betänkligheter
och tankeställare.

Jag vill nu säga några ord i själva
sakfrågan, och då knyter jag an till vad
jag sade i början av mitt anförande.
Varför har kyrkan ställt sig på denna
ståndpunkt? Är det av ren obarmhärtighet?
Ja, det kan låta så, och man
brukar till och med använda så skruvade
uttalanden, som jag också tror har
fällts här, att inte ens inför döden kan
man förenas, och det skulle förvägras
en död människa att komma in i kyrkorummet.
Men när man tar till sådana
argument för att liksom appellera till
känslorna, tycker jag att det går för
långt. Det hela ligger på ett annat plan.
Det har sagts av kyrkomötet att gudstjänstrummet
är till för kyrkans kultliandlingar.
Det märkliga är att vi för
något 20-tal år sedan hade en ecklesiastikminister,
som många trodde
skulle bli en farlig ecklesiastikminister.
Det var Arthur Engberg. Om man följde
den mannens ämbetsutövning fann man
något ganska märkligt. Han var mycket
ivrig i arbetet, och han ville att något
skulle uträttas, och det uträttades också
mycket på kyrkans område. En ny
psalmbok kom till liksom en ny kyrkohandbok
och en ny evangeliebok. Men
det märkligaste var att han, när man
kom in på för kyrkan ömtåliga centrala
punkter, visade stor tolerans. Detta kom
också till uttryck i ett anförande av
honom i första kammaren vid 1942 års
riksdag, där han på ett utomordentligt
sätt klargör denna fråga som vi nu

Lag om jordfästning m. m.

diskuterar, och jag har därför ingen
anledning att här komma med några
egna ord på denna punkt. Arthur Engberg
framhöll i själva sakfrågan följande: »För

det andra nödgas jag säga, herr
talman, att hela det kyrkopolitiska betraktelsesätt,
som skymtar» — han nämner
här namn som jag går förbi — »är
av den art, att jag skulle se med den
största oro på den framtida utvecklingen,
om det omsattes i praxis. Observera
att så länge den rena evangeliska
läran är svensk statsreligion de
svenska kyrkorna äro avsedda för kultakter
i denna bekännelses både anda
och ordning. Vad innebär nu det föreliggande
förslaget? Jo, det innebär, att
som regel skulle framställningar om
jordfästning i annan ordning än kyrkans
bifallas, d. v. s. framställningar
om kultakter under en annan ledning
och i en annan ordning än den kyrkliga.
Här anmäla sig principiella betänkligheter,
som man enligt min tanke
icke utan vidare kan föra åt sidan. Ett
av de mest tankeväckande anföranden,
som hölls på 1925 års kyrkomöte, var
biskop Einar Billings i Västerås. Det
var kanske ett av de djupsinnigaste anföranden
i en kyrkopolitisk fråga, som
någonsin hållits vid ett svenskt kyrkomöte.
» (Jag vill här tillägga att biskop
Einar Billing icke var känd som någon
intolerant människa.) »Han framhöll,
att det var ingalunda endast med tanke
på kyrkorummets helgd, som han var
betänksam, utan det var inför utsikten
att en kyrka, som i och genom sin bekännelse
bragt sin religiösa egenart till
uttryck och för vars kultakter kyrkorummen
äro avsedda i denna bekännelses
ordning och anda, skulle som regel
träda åt sidan, när så begärdes. Ty,
herr talman, vi ha ju icke endast den
kultakt, som består i jordfästning. Vi
ha t. ex. även vigsel. Vad skulle ni, herr
talman och mina herrar, säga, om en
borgerlig vigselakt skulle ifrågasättas
att äga rum i kyrkan, om borgmästaren,

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Lag om jordfästning m. m.

rådmannen eller landsfiskalen skulle
vara vigselförfattare i kyrkorummet?
Men sanningen är ju den för var och
en som vill tänka igenom problemet, att
med precis lika goda skäl som anförts
— eller precis lika dåliga — skulle det
kunna krävas, att man ställde kyrkorummet
till förfogande jämväl för den
borgerliga vigselakten. Eller jag nämner
nattvarden, herr talman, som ju är
en central sakramental kultakt. Vad
skulle ni säga, om kyrkorummet skulle
upplåtas för nattvard enligt en ordning,
som kanske gällde för en sekt som separerat
just i nattvardsfrågan?»

Härefter fortsätter herr Engberg att
bland annat tala om dopet och kommer
därpå in på en annan sak, där han bemöter
en invändning, som man ofta får
höra. Han säger: »Kanske någon då gör
en invändning — den har gjorts förut.
Man har sagt så här: ''Men när man kan
upplåta kyrkorna till konserter, försvarslånemöten,
Finlandsmöten o. s. v.,
varför då icke kunna upplåta dem för
en kultakt enligt en frikyrkas ritual?’
Invändningen kan te sig bestickande,
men endast för den, som låter sig lätt
bestickas intellektuellt. Ty i själva verket
kunna dessa företeelser icke jämföras
med kulthandlingar. Vid ett Finlandsmöte,
ett försvarslånemöte eller en
konsert» (han kunda ha nämnt även
fackföreningsmöten, fastän jag inte
önskar att sådana möten skall hållas i
kyrkan) »är det alltså icke fråga om att
låta en kultakt i annan ordning vikariera
för den i statskyrkans ordning
föreskrivna. Det är således icke något
alternativ, som tages i anspråk.»

Jag har återgivit det citerade, därför
att det är så välgörande i sin enkelhet
och klarhet, att man borde förstå att
det här inte är fråga om någon obarmhärtighet.
Den dominerande ståndpunkten
från kyrkans sida har varit och är
ett värnande av samfundets egenart,
men man har ansett att det finns skäl,
där dessa synpunkter så att säga får

träda i bakgrunden, och så har skett
hittills.

En sak som innebär en förbättring är
att biskopen nu får komma in i bilden
och att prästen kan rådgöra med honom
i dessa ting. Människor uppträder så
olika. En del präster kan handlägga sådana
här frågor med stor takt, och de
kan på ett försynt sätt klargöra saker
och ting för dem, som begär att kyrkan
skall upplåtas för något visst ändamål.
Då ordnar det upp sig. Men det finns
också präster, som går mera bryskt till
väga, och då blir det givetvis slitningar.
Det finns möjligheter att gå längre än
vad lagen medger, och i vissa fall har
den möjligheten också utnyttjats.

Herr talman! Jag har velat anföra
detta, och jag ämnar inte nu ställa något
yrkande. Min avsikt har endast varit
att redogöra för frågans utveckling
och för min egen ställning. Jag beklagar
utskottets ståndpunktstagande och
förslag.

Häri instämde herrar Svenungsson
(h) och Hedin (h).

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Om det föreliggande
förslaget till jordfästningslag råder i
mycket stor utsträckning endräkt. Jag
tycker det är värdefullt att betona detta,
eftersom de inlägg som här har gjorts
delvis framförts i ganska hård strid
mot varandra och därför att jag för min
del anser att just i ett ämne sådant som
detta, där det gäller sättet för den sista
behandlingen av en död människa, är
det värdefullt om vi, oberoende av våra
olika utgångspunkter, i så stor utsträckning
som möjligt försöker att enas.

Jag skulle vilja nämna något om två
av de paragrafer i lagförslaget, på vilka
det nu i diskussionen har anlagts särskilda
synpunkter. Den första av dem
är 4 §, som fru Eriksson i Stockholm
talade om, dock ej för att förorda något
annat förslag. Såvitt jag kan förstå,

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

har hon emellertid knappast tolkat paragrafens
ordalydelse riktigt. Hon fann
det besynnerligt att detta stadgande,
som avser en rätt för vem som helst att
bli begravd på allmän begravningsplats,
var försett med ett par särskilda påpekanden.
Där står nämligen: »Rätt till
gravsättning på allmän begravningsplats
skall ej vara beroende av att den avlidne
tillhörde visst trossamfund eller
att jordfästning ägt rum eller förrättats
i viss ordning.» Detta stadgande är avfattat
så just för att tydligt fastslå allas
lika rätt till allmän begravningsplats.

Men den bestämmelse som här särskilt
varit under diskussion är ju 10 §, om
upplåtande av svenska kyrkans rum för
jordfästning i annan ordning än svenska
kyrkans. I denna paragraf står att
detta får ske, »om särskilda skäl därtill
äro». Och i propositionens förslag,
som jag nu refererat, är ordalydelsen
oförändrad i förhållande till gällande
rätt.

Jag har i detta ämne velat tala omedelbart
efter herr Staxäng, då han haft
vänligheten att under hand påpeka för
mig vad som förekom i detta spörsmål
vid 1951 års kyrkomöte. Jag finner mig
föranlåten att nu göra den bekännelsen,
att det ledsamt nog hade fallit ur mitt
minne vad som då förekom, när jag nu,
nära sex år efteråt, arbetade med denna
proposition. Jag är som sagt ledsen
över att jag inte nu kommit ihåg detta
och jag vill därför med några ord erinra
om vad som då förekom vid kyrkomötet.

Det var så, som herr Staxäng själv
påpekade, att det just på denna punkt
var mycket svårt att uppnå enighet.
Inom kyrkomötet erinrade man sig stadgandets
förhistoria och det fanns många
som menade, att det var orätt emot kyrkan
att över huvud taget medge upplåtelse
för annat än kyrkans egna kulthandlingar.
Kyrkolagsutskottet, vars utlåtande
jag tror att herr Staxäng nyss
redovisade, erinrade också om hur kyrkomötet,
som tidigare ställt sig avvi -

Lag om jordfästning m. m.

sande, sedermera godtagit en formulering,
men det var denna som det 1951
gällde att ändra. Denna tidigare formulering
var lagtekniskt besynnerlig: den
innehöll två negationer, och i det förslag
som departementet utarbetade var
denna passus ersatt med den positiva
formulering, som nu återfinnes i propositionen.

Kyrkolagsutskottet ville då framhålla,
att denna omformulering icke skulle innebära
någon saklig ändring och tryckte
mycket starkt på att praxis inte skulle
ändras, att med hänsyn till den för
kyrkan avgörande synpunkten — att
kyrkorummet var en för kyrkans kulthandlingar
invigd plats — återhållsamhet
var i synnerlig grad påkallad samt
att det näppeligen borde ifrågakomma,
att kyrkan upplätes för begravningsakt
med icke-kristen karaktär.

Med anledning av de stora svårigheterna
att uppnå enighet om denna fråga
hade jag en överläggning med företrädare
för kyrkolagsutskottet och gjorde
klart för utskottet, att det inte var fråga
om att göra någon saklig ändring. Jag
kanske kan få referera vad jag i anledning
av dessa överläggningar då yttrade
i kyrkomötet: »Vad särskilt angår
frågan om upplåtande av kyrka för begravning
utan jordfästning i svenska
kyrkans ordning, har i det föreliggande
lagförslaget» — alltså 1951 års med detta
likalydande förslag — »gjorts en omformulering,
som dock icke innefattar
någon saklig ändring. Det hade påpekats,
att det hittillsvarande stadgandet,
som har en egendomlig formulering —■
det innehåller en negation i huvudsatsen
och en i bisatsen — var svårbegripligt
och hade vållat missförstånd.
Vad man ville säga med stadgandet var
ju, att pastor loci har rätt att upplåta
kyrkan, då det föreligger särskilda skäl,
men icke annars, och enligt min mening
bör detta kunna sägas på ett mer begripligt
sätt. Sedan blir ju i praktiken
det avgörande vad som menas med ''särskilda
skäl’. Härutinnan innebär för -

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Lag om jordfästning m. m.

slaget icke någon som helst ändring,
och det har ju under tillämpningen och
på många håll efter anvisningar och råd
av biskoparna utbildat sig en praxis
som är rätt regelbunden. Vad utskottet
ytterligare anfört i frågan torde stå i
överensstämmelse med denna praxis.»

Detta uttalade jag då, och eftersom
jag inte drog mig saken till minnes vid
utarbetandet av den nu föreliggande
propositionen, är det angeläget för mig
att nu försöka göra en jämförelse med
det föreliggande förslaget och fråga
mig om jag nu på något sätt intagit en
annan ståndpunkt än den jag borde ha
intagit.

Till att börja med är ju lagtexten i
propositionen densamma som förut. Utskottet
har däremot föreslagit en liten
formell avvikelse. Det kan kanske sägas,
att man nu i diskussionen har inlagt
för mycket i denna ändring. I och
för sig tror jag man skall akta sig för
att se någon större skillnad mellan propositionens
och utskottets förslag, och
med den utgångspunkten kan man säga,
att ändringen inte spelar så stor roll,
men man kan också säga, att det inte
var nödvändigt att ändra det i propositionen
upptagna förslaget. Om jag däremot
fortsätter och jämför motiven,
får jag nog det intrycket — åtminstone
om jag läser kyrkolagsutskottets utlåtande
och vad jag har sagt i denna proposition
— att den motivering jag nu
har framfört gör ett mera liberalt intryck.

över huvud taget beror emellertid
hela denna fråga egentligen på praxis,
med andra ord på hur det ansvariga
prästerskapet och i sista hand domkapitlen
och biskoparna tillämpar lagen,
eftersom ordalydelsen med dess hänvisningar
till »särskilda skäl» inte ger
så mycken ledning. Kanske kan detta
vara riktigt — det är måhända det bästa
sättet att under hänsynstagande till
olika synpunkter i en sådan här känslig
fråga med förtroende överlämna åt
praxis att försöka komma till rätta med

problemen. Jag känner inte närmare
till praxis, men om utskottet har rätt,
skulle praxis redan nu vara generös,
och i så fall överensstämmer ju mitt
uttalande bättre med det jag gjorde år
1951.

I sakfrågan anser jag att, oberoende
av vilken ståndpunkt man själv har i religiösa
frågor, man bör förstå, att här
står emot varandra allvarliga åsikter,
som bör betraktas med ömsesidig respekt,
så mycket mer som ämnet i sig
självt är djupt allvarligt. Jag har antytt
de olika åsikterna i motiveringen,
där jag å ena sidan generellt framhåller,
att tillämpningen av lagregeln bör
ske i en generös anda, men å andra sidan
påpekar, att naturligtvis inte i en
kyrka bör få förekomma en förrättning
som är stötande för församlingen där.
Härtill bör också läggas lagens egna
ord i en annan paragraf, nändigen 5 §,
där det står: »Vid jordfästning och
gravsättning må intet förekomma som
strider mot förrättningens helgd och
allvarliga innebörd.»

Som jag har sagt i motiveringen till
denna proposition, tycker jag det är
stötande med hårda strider i dessa frågor.
Inför döden och sorgen borde vi
alla söka förstå varandra och taga hänsyn
till varandra.

Under detta yttrande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Efter justitieministerns
anförande om den punkt, som avser
kyrkas öppethållande, har jag inte så
mycket att tillägga i detta avseende. Utskottet
har för sin del helt anslutit sig
till departementschefens allmänna uttalande,
att tillämpningen av bestämmelserna
om upplåtande av kyrka borde
ske i en generös anda och att kyrka
i allmänhet borde upplåtas för efterlevande,
soin av särskilda skäl önskade
fira den dödes minne på ett värdigt

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

och allvarligt sätt vid en högtid i kyrkan.
Enligt utskottets mening är det en
påtaglig fördel att de exemplifieringar
strykes, som under utredningen föreslagits
rörande väder och tillgång till
större lokal. Även om tillämpningen i
stort sett varit generös, råder det nog
ingen tvekan om att man på sina håll
tagit fasta på dessa exemplifieringar,
vilket då lett till en enligt min mening
inte tillräckligt generös tillämpning.

.lag är själv född och uppvuxen i hägnet
av en kyrka på landet, och jag har
vänner på många håll inom kyrkan.
Jag har emellertid mycket svårt att förstå
denna ständiga kamp. Utvecklingen
går ju vidare. Kyrkan har inte kunnat
vara oberörd av tiden och det görs ju
inte heller av kyrkans män gällande att
den skall vara det. Men så snart det är
fråga om att släppa efter en hårsmån,
kämpar man i alla fall emot. .lag för
min del hoppas och tror att inte kyrkomötet
skall vara oberört av tiden utan
vara mera vidsynt än tidigare.

Herr Staxäng förklarade att justitieministern
sknlle ha glömt något gammalt
löfte i detta sammanhang. Justitieministern
sade att det hade han verkligen
inte tänkt på och försvarade sig
som det tycktes mig med mycket stor
framgång. Han förklarade att han ändå
skulle ha kommit Ull samma resultat.
Jag skall hjälpa justitieministern litet.
I herr Staxängs motion nr 658 i denna
kammare redogörs för ett yttrande, som
kyrkolagsutskottets ordförande hade
fällt och som bland annat utmynnade i
alt det inte borde ifrågakomma, att
kyrka upplätes för begravningsakt med
icke kristen karaktär. Med anledning
därav vill jag säga att det vore väl alldeles
omöjligt för justitieministern att
göra en sådan begränsning i detta förslag.
Bland de sakkunniga, med vilka
utredningsmannen har samrått — det
var ju som vi vet en biskop och några
representanter för frikyrkor, men även
några ateister — rådde det enighet om
att kyrka skulle upplåtas vare sig det

Lag om jordfästning m. m.

vore fråga om annan kristen jordfästning
än jordfästning i kyrkans ordning
eller borgerlig jordfästning i egentlig
mening. Det hade väl då varit omöjligt
att infria nämnda löfte på så sätt, att
man skulle ha satt en spärr för dessa
rent borgerliga begravningar.

Utskottet har för sin del gjort ett tilllägg
till departementschefens motivering
och sagt att det enligt utskottets
mening är självfallet, att intet får förekomma
som skulle strida mot förrättningsrummets
helgd och därigenom för
församlingen te sig stötande. I propositionen
talas det bara om förrättningens
helgd, men utskottet har som sagt tagit
in detta om förrättningsrummets helgd.
Det får inte tolkas så att rena negationen
av religion skulle vara en kränkning
av det kyrkliga förrättningsrummets
helgd. Alla och envar förstår ju
att detta inte kan vara händelsen, eftersom
det förekommer konstnärliga och
andra tillställningar utan religiöst innehåll
i kyrkorum. Jag tror inte heller,
lika litet som utskottet, att det är att
befara, att en rent borgerlig jordfästning
skulle kunna äga rum under sådana
former att förrättningsrummets
helgd därigenom bleve åsidosatt. Jag
har aldrig bevistat någon sådan jordfästning,
men jag har i andra hand hört
redogörelser för sådana av dem som varit
närvarande, och regelmässigt har
det hela gått till på ett mycket tilltalande
sätt. Det utföres vacker musik, någon
läser kanske en dikt och någon tar mer
eller mindre högstämt farväl av den avlidne,
och så är det slut.

Däremot kan det väl tänkas, att någon
religiös sekt av alla dem som nu finns
— jag känner inte till alla deras åsikter
så att jag skulle kunna utpeka någon
viss sekt, och jag skulle kanske ändå
inte göra det — eller sådana nya sekter
som kan uppstå, kan ha en mot kyrkans
helt avvikande åsikt om t. ex.
uppståndelsen. Det måste då te sig stötande
för församlingen, om man i samband
med en begravning i ett kyrko -

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Lag om jordfästning m. m.

rum högt och ljudligt förkunnade en
lära, som vore rakt motsatt kyrkans i
det hänseendet. Det är därför rimligt
att den, som skall ge tillstånd att använda
kyrkorummet, gör förfrågan om
vad som skall äga rum. I motsats till
herr Kilsmo kan jag inte finna att det
är särskilt märkvärdigt, om så sker. Det
är ju nödvändigt att man tillåter prästen
att göra en sådan förfrågan, innan
en akt får förekomma som inte överensstämmer
med svenska kyrkans ordning.
Skulle man vara hänvisad till att ingripa
först efteråt, såsom herr Kilsmo
syntes anse riktigt, så finns ju ingenting
att göra, såvida man inte skulle sträcka
sig därhän, att man skulle bötfälla vederbörande
för vad de gjort, något som
väl inte ens herr Kilsmo tänker sig.

Jag är övertygad om att den lilla ändring
som vi nu gör här mycket lätt och
fint ansluter sig till den sed, som nu är
rådande på de ställen, där man har
följt med tiden och har en vidsynt och
generös praxis som vi anser riktig. Jag
tror att det vore till kyrkans fördel, om
man toge bort sådana här stötestenar,
som kan uppstå genom att präster kanske
sitter och väger orden för att undersöka,
om ett visst fall skulle kunna förlikas
med ett visst exempel o. s. v.

Min förhoppning är att även kyrkomötet
skall finna att tiden nu är mogen
för att vidta denna förändring.

Vad beträffar ordet »kunna» i Kungl.
Maj :ts förslag, vilket ord strukits i utskottets
förslag, så må det stå för herr
Kilsmos egen räkning, när han inlägger
så mycket i det. Utskottet har bara för
sin del velat språkligt hyfsa lagrummet.
Hade det varit så att justitieministern
föreslagit en ändring i en lag, som fortfarande
hade bestått, så hade jag för
min del avstått från att förorda någon
ändring. Men när man stiftar en helt ny
lag, så är det ju onödigt att släpa på
gamla språkliga egendomligheter. Jag
har frågat nordister, d. v. s. sådana som
läst nordiska språk, och de har ruskat
på huvudet och sagt, att detta »må kun -

na» måtte vara någon juristsvenska. De
vill inte kännas vid någon skillnad i
dessa uttryckssätt »må» och »må kunna»,
och därför har utskottet föreslagit
en ändring.

Jag skall sedan övergå till den andra
del, som här varit i fråga. Jag tror inte
jag har anledning att gå in på vad fru
Eriksson i Stockholm anförde. Utskottet
har där inga andra synpunkter än
vad departementschefen redan har anfört.

Det gäller då denna 2 § om rätt att
eventuellt utströ aska. Vi skall ju inte
inbilla oss att vi här uppe i Norden är
en värld för oss själva, där vi består oss
med eget begravningsskick som varit
rådande i alla tider. Självfallet sprider
sig seder, som uppstår i andra delar av
världen, även hit förr eller senare. Numera
med våra snabba förbindelser
sprider de sig fort. Så har skett med
kremeringen, som ju inte förekom i
nämnvärd utsträckning tidigare, och
man kan även förvänta att denna nya
sed skall sprida sig hit.

I England sker för närvarande kremering
i 26 procent av alla dödsfall.

1 Sverige är vi nu uppe vid i runt tal
22 procent efter en mycket snabb utveckling
sedan början av 1930-talet då
vi var nere i 3 procent. Här i Sverige
har ju seden med kremering gått ännu
mycket längre på de orter där det förekommer
krematorier. I Stockholm är
man alltså uppe i 66 procent, och i genomsnitt
är man på de 39 orter, där
man har krematorier, uppe i 53 procent.

I England har denna sed att utströ aska
fått en väldig utbredning, och i inte
mindre än 90 procent av kremeringarna
förekommer sådan utspridning. Jag
har fått dessa siffror från Eldbegängelseföreningen,
som i sin tur har fått dem
från ett motsvarande engelskt sällskap.

Det är alldeles självfallet att vi inte
här i längden kommer att kunna motsätta
oss en utveckling i denna riktning,
även om vi skulle göra det denna gång.

I själva verket är det ju också en gans -

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

ka tilltalande sed för dem som är blygsamma
av sig, att inte ha något särskilt
vilorum. Om man tror på uppståndelsen,
så har man ju nu kommit därhän
att man inte längre tror sig behöva sina
gamla ben för den sakens skull. I så
fall skulle man ju inte heller tillåta
kremering.

Det har också visat sig att utvecklingen
har anteciperat den föreslagna
lagen i detta hänseende. På vissa begravningsplatser
i Stockholm, i Hälsingborg
och min egen hemstad Västerås
har man redan sådana områden som
motsvarar en engelsk »garden of remember»,
ett område där man skall
kunna strö ut aska.

När man här tar fram denne doktor
Gejvall, som skrivit en avhandling om
2 000 år gamla brända ben, på vilka han
har gjort säkerligen mycket intressanta
iakttagelser, förstår ju alla och envar
att det inte kan finnas någon jämförelse.
Det är ju inte tal om några ben som
varit föremål för kremering med den
teknik som vi nu har, när man alltså
utsätter en död människokropp för en
värme av 650—900 grader och så gott
som allting försvinner. Men måhända
har det sin riktighet att det återstår
vissa fasta partiklar. Det har uppgivits
för mig att dessa numera söndersmulas
på mekanisk väg så att det blir till verkligt
stoft. Skulle det inte vara händelsen
alla gånger — det beror väl litet på krematoriernas
utrustning — så kan vi
vara säkra på att Kungl. Maj:t kommer
att i de tillämpningsföreskrifter, som
skall ges för detta nya förfaringssätt,
se till att det blir betryggande sörjt för
att den aska, som kvarstår, kan strös
ut utan olägenhet. Det är väl inte heller
nödvändigt att tänka sig att askan bara
strös ut och man vattnar på den eller
hur man nu gör. Man kan också vända
på en sådan gräsmatta då och då, och
det skall man ju ändå göra med gräsmattor
för att de skall bli bra. Det
måste naturligtvis bli minutiösa regler
fastställda för hur utspridningen skall

Lag om jordfästning m. m.

ske, ifall den skall ske på annan plats
än begravningsplats.

Jag kan för min del alltså inte finna
annat än att man här bör tillåta detta.
Det är ju en tillämpning av religionsfrihetens
princip att var och en skall
få det som han själv vill ha det inom
dessa självfallna gränser, att ordning
och hälsovårdsbestämmelser skall iakttagas.

Jag kunde, när fru Boman här talade
om uppståndelsetanken, inte riktigt fatta,
vad hon menade. Att den är starkt
förankrad hos svenska folket o. s. v.
tror jag är alldeles riktigt. Men sedan
sade fru Boman att det bara var en
minoritet av oliktänkande. Ja, det är
ett sådant resonemang vi har kommit
över hos oss, ty vi brukar sörja för att
minoriteten också får sina rättigheter.
Och här är det faktiskt bara en konsekvens
av religionsfrihetens princip, att
man skall låta den människa, som har
förordnat någonting i detta hänseende,
inom rimliga gränser få vad hon själv
vill.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Tiden mognar sakta för
tolerans på livsåskådningarnas område
— den mognar trots herr Staxängs från
Arthur Engberg hämtade, för övrigt rätt
dunkla ord om en svensk statsreligion.

Det föreliggande lagförslaget vittnar,
tycker jag, om stigande tolerans. Alltsedan
år 1951 har jag haft en liten
misstro mot justitiedepartementets principiella
hållning till religionsfrihetsfrågorna,
eftersom departementet den gången
sökte vägra lärarna religionsfrihet.
Jag tror emellertid att statsrådet Zetterberg
personligen är klar anhängare av
religionsfrihetens princip, och jag tycker
att det föreliggande förslaget tyder
på ökande klarhet på denna punkt. Men

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Lag om jordfästning m. m.

är det inte synd att man inte skall kunna
ta steget fullt ut och konsekvent ansluta
sig till religionsfrihetens princip?

Den avvikelse, som skett, återfinnes i
10 §, men innan jag går in på den
saken vill jag i förbigående säga några
ord till fru Boman i samband med 2 §.
Fru Boman utgick i sitt resonemang
från sin egen kristna uppståndelsetro,
och det har hon givetvis full rätt till.
Men när hon från dessa utgångspunkter
tänker hindra andras motsatta värdering
att komma till sin rätt, måste man
ur religionsfrihetens synpunkt reagera.
Jag tänker på hennes ord om en liten
minoritet; därför att den var så liten,
betraktade fru Boman den såsom rättslös.
Herr Rylander har redan bemött
detta.

Det egendomliga med fru Bomans
anförande var emellertid att hon inte
fullföljde sin tankegång, utan att hon
från den religiösa analysen gick över
till en kemisk analys. Det var kanske
klokt att göra detta, även om det som
sagt föreföll litet egendomligt i sammanhanget.
Jag tror för min del att det
bör överlåtas åf den enskilde att ge pietet
och högtid även åt en ceremoni, som
innebär att askan strös över vattnet
eller för himmelens vindar. Religionsfrihetens
princip kräver i själva verket
att den enskilde skall få utforma akten
så som han önskar.

Betydligt intressantare är diskussionen
om vad som behandlas i 10 §,
nämligen frågan om huruvida kyrkorummet
skall upplåtas för andra ändamål
än sådana som är kyrkans egna.
Min principiella utgångspunkt är den,
att kyrkobyggnaderna är vårt gemensamma
arv från den tid då det inom
vårt folk rådde enhetlighet på de religiösa
åskådningarnas och livsåskådningarnas
område. Jag hävdar liksom
herr Kilsmo att äganderätten till kyrkobyggnaderna
ligger hos det svenska
folket.

Vi som har denna uppfattning erkänner
gärna att svenska kyrkan bör ha

den huvudsakliga dispositionsrätten till
kyrkobyggnaderna och att dessa byggnader
skall användas för det avsedda
ändamålet. Så länge mer än 99 procent
av det svenska folket frivilligt står kvar
i statskyrkan, kan ingen ändring åstadkommas
i fråga om denna dispositionsrätt,
och detta är inte heller önskvärt.
Men man måste komma ihåg att vårt
folk, även om den överväldigande majoriteten
formellt står kvar i svenska kyrkan,
dock är splittrat och djupt splittrat
på livsåskådningarnas område. Vad som
hände 1951 var, att det efter lång kamp
skapades ett system, enligt vilket alla
medborgare, vilken religiös åskådning
eller livsåskådning över huvud taget de
bekänner sig till, är likaberättigade: de
har i princip samma rätt. Därför måste
vi söka åstadkomma en garanti för att
dispositionsrätten till kyrkobyggnaderna
tillämpas med generositet.

Våra kyrkobyggnader — i varje fall
de som härstammar från medeltiden
och som uppförts, icke för den lutherska
kyrkans räkning utan för den katolska
kyrkans — är de vackraste byggnader
som vi har. Jag tycker att det är ett
legitimt önskemål att man för en högtidlig
akt, då man tar farväl av en avliden,
vill välja den vackraste bland de
tillgängliga lokalerna, en lokal som i sig
själv är ägnad att skapa stämning, skönhet
och andakt. När det talas om att
särskilda skäl skall kunna åberopas för
kyrkas upplåtande till jordfästning i
annan ordning än svenska kyrkans, bör
det alltså enligt min mening tolkas så,
att om de sörjande önskar en vacker inramning
är detta skäl nog. Lagen borde
också vara utformad i överensstämmelse
med detta. Statsrådet Zetterberg har litat
på kyrkans generositet. Jag har ingen
redogörelse för i hur många fall kyrka
har upplåtits för exempelvis borgerlig
begravningsakt och i hur många fall
man har vägrat att upplåta den. Statistik
är väl tämligen omöjlig att åstadkomma,
eftersom fallen är få i båda avseendena.
Det finns emellertid delar av landet, där

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

prästerskapet är så inställt, att det är
meningslöst att gå till vederbörande
pastor och begära att få kyrkan upplåten
för en profan begravningsakt. Regeln
bör därför vara, att kyrka skall
upplåtas, om inte särskilda skäl föreligger.
Det innebär alltså en omvändning
av lydelsen i 10 §. Såsom paragrafen
nu är utformad, är den enligt min
uppfattning alltjämt ett uttryck för ett
slags monopolställning från kyrkans
sida. Detta gamla monopolkrav, som vi
år 1951 lyckades få in en så kraftig
stöt emot, strider mot religionsfrihetens
princip. Jag finner det för min del också
ytterligt otillfredsställande att det
skall bero på vederbörande pastors personliga
uppfattning, huruvida man i
kyrkan skall få tillåta systemet med att
hålla den öppen för t. ex. borgerlig begravning
eller inte. Prästens personliga
åsikt skall inte vara avgörande därvidlag,
utan lagen bör fastställa i vilken
ordning, på vilket sätt och i vilka fall
kyrkan skall upplåtas. Den garanti, som
kyrkan med rätt kräver för att inte
kvrkorummet skall vanhelgas, finns i

5 8.

För min del tror jag, att bakom de
kyrkligas intensiva motstånd mot en utvidgning
av rätten för alla till kyrkorummet
ligger en rädsla för att katolicismen
skall återta sina gamla kyrkor.
Den rätt, som frikyrkor och enskilda
medborgare av ateistisk inriktning här
får, skall ju också tillerkännas katoliker.
Jag fruktar, att det är på denna punkt
man hyser en skräck för vad som komma
kan, en skräck som — såvitt jag
förstår ■— innebär en undervärdering
av de egna möjligheterna att ta upp en
kamp med andra medel och på andra
slagfält mot katolicismen.

I praktiken tillämpas jordfästning i
annan ordning än den svenska kyrkans
i en lång rad fall, då den avlidne har
önskat frikyrklig jordfästning eller borgerlig
begravning. Jag har varit närvarande
vid många borgerliga begravningar
och även haft tillfälle att officiera

Lag om jordfästning m. m.

vid en sådan, och jag har det alldeles
bestämda intrycket, att dessa jordfästningar
— eller hur man skall benämna
dem — är lika vackra, lika stämningsfulla,
lika pietetsfulla som någonsin en
jordfästning i en kyrka. I Stockholm
äger de i allmänhet rum i ett krematorium,
i en vacker och stilfull omgivning.
Här är det alltså inte något problem
med kyrkornas upplåtelse för begravning
»i annan ordning», såvitt jag
kan förstå, men i landet i övrigt kan
kyrkorummet tänkas vara den enda
plats, där man kan ge en sådan här akt
en värdig inramning. Under sådana
förhållanden bör de sörjande ha rätt till
att kyrkorummet upplåtes för dem.

Jag var litet besviken över att herr
Kilsmo inte yrkade bifall till sin motion.
Jag kunde göra det i hans ställe, men
jag skall avstå därifrån. Med hänsyn till
vad som sagts tidigare under debatten
skulle jag nämligen vilja ha paragrafen
utformad på ett annat sätt, så att den
löde: »Kyrka skall upplåtas o. s. v., såvida
ej särskilda skäl däremot äro.» Då
kommer bevisbördan att åvila pastor,
men samtidigt kvarstår prövningsrätten.
Jag tror, att det är en rimlig ordning
under en övergångstid på kanske decennier.
Frågan måste komma igen.

Herr talman! Jag har inte något yrkande,
men jag tror att det är väsentligt,
att det principiella kravet på religionsfrihet
också i detta avseende framföres
i Sveriges riksdag.

I detta anförande instämde herrar
Alemi/r (s), Carlsson i Västerås (s),
Bark (s) och Fredriksson (s).

F’ru BOMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har faktiskt suttit
och tyckt att det är förmätet att begära
ordet för replik när vi redan så lång tid
hållit på med denna fråga, men när
både utskottets ordförande och nu sist
herr Arvidson anmärker på att jag riktar
mig mot denna lagstiftning därför
att ändringen skulle beröra en så liten

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Lag om jordfästning m. m.

minoritet, vill jag med några ord utveckla
hur jag ser saken.

Jag anser det allvarligt att ändra lagstiftningen
för att den skall tillfredsställa
mycket små grupper. Det ger mig
en trygghetskänsla att vara medveten
om att lagstiftningen vilar djupt i folksjälen.
Att döma av vad jag hört i denna
debatt och även tidigare rör denna
ändring en mycket liten minoritet. Jag
har försökt att säga, fastän det kanske
blev för knapphändigt och ofullständigt,
att jag respekterar oliktänkandes önskemål
också på detta området. Det var av
den anledningen, herr Arvidson, jag
gick över att tala om de övriga skälen
för min avvikande mening i denna fråga,
nämligen att vi för närvarande inte
har förutsättningar att tillgodose denna
minoritet så, som vore önskvärt och
som jag förstår att justitieministern har
avsett. Jag är helt på det klara med att
vi i religionsfrihetens namn bör ha möjlighet
för oliktänkande att ordna begravning
så som de önskar, men detta
kan i dag inte ske såsom man vill ha
det genomfört. Därför anser jag att lagstiftningen
på denna punkt inte brådskar.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Ärade kammarkamrater!
Vi har nu hållit på i ett par timmar
och resonerat om begravning av
svenska medborgare. Jag skulle vilja
ifrågasätta om ni inte kan instämma
med mig så till vida, att vi borde verkställa
en begravning av den 25-, nästan
30-åriga träta som stått om kyrkorummet.
Jag har hört med förvåning hur
många talare rekapitulerat hela den
sorgliga historien om maktmissbruk
Och missriktad prestige och vad de till
äventyrs själva gjort eller sagt under
årens lopp. Jag skall inte förlänga den
krönikan, fastän det var jag som 1925
i första religionsfrihetskommittén framlade
det förslag man nu stritt om alla
dessa år.

Jag har för avsikt att yrka bifall till
utskottets förslag. Mot reservanterna,
som jag aktar synnerligen högt, vill jag
inte alls polemisera. Visserligen tycker
jag att deras oro för att kvarlevorna
t. ex. i form av aska skulle spridas på
olika håll såsom stridande mot den
kristna uppfattningen är obefogad. Uppståndelsen
— det hette i gamla tider
resurrectio carnis, köttets uppståndelse
— fattas ännu på många håll på ett grovt
materialiserat sätt som vi i vår tid bör
ersätta med en mer förandligad och
därför mer fördjupad evighetstro. Och
inför den är ju en fråga av ringa vikt
hur det går med våra jordiska kvarlevor.

Det som jag fäste mig vid är avsnittet
om askans utspridande. Att sprida
aska är, som någon talare nämnde, långt
ifrån någon ny idé. Vi vet att man i London
med dess 9 miljoner människor
brukar praktisera denna begravningsakt.
Man har vid Themsen de stora vackra
gräsmattorna, där askan utströs under
högtidliga former. Vi får inte bryta
staven över engelsmännen och påstå att
de fördenskull är hemfallna åt ateistiska
eller panteistiska åskådningar. Det
jag har velat anföra här är inga religiösa
betänkligheter utan sociala och
folkpsykologiska skäl. Om rätten att
strö ut askan skulle bli obegränsad,
skulle vi få svenska medborgare, om
vilka vi inte visste var de vilade. Jag
anser att banden mellan släktleden skall
vi inte uttunna. Vi börjar på grund av
samhällets allmänna strukturförändring
bli ett flyttande och nomadiserande
folk. Barn vilar sällan i samma grifter
som sina föräldrar. Detta är en naturlig
utveckling som ingenting är att säga
om.

Å andra sidan måste ett folk slå vakt
om vissa bärande samhällsvärden. Som
ett sådant måste man betrakta angelägenheten
av att bygdens döda har en
gemensam lägerstad. Det finns oändligt
många svenskar i vårt land som har
sina fäder på havets botten och som

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

skulle känna en stor glädje om dessa
havets skördar kunde bärgas till hembygdens
jord, där fäderna sover i sina
grifter. Jag skulle därför vara tacksam
om uttrycket i lagtexten, att det ankommer
på Kungl. Maj:t att reglera de villkor
och förhållanden varunder askan
må utströs, kommer att upptas till allvarligt
övervägande. Liksom Kungl.
Maj:t i alla tider varit ytterst återhållsam
med att medge rätt till privata begravningsplatser,
bör man vara mycket
restriktiv, när det gäller rätten att utströ
askan. Vederbörande borde helt hänvisas
till vissa, av kyrkan invigda platser
eller vissa områden, som iordningställts
på våra kyrkogårdar eller på
vissa platser, såsom fallet är i England.

Naturligtvis kan man mot detta invända,
att det kränker någons yttersta
vilja om han i stället vill ha sin aska
strödd i skogen eller på ängen eller på
berget. Detta är dock inte att slå vakt
om tanken att vi svenskar — om vi
också i livet gått skilda stigar — skall
såvitt möjligt slumra sida vid sida.

Stellan Arvidson kastade fram tanken
att man i fördragsamhetens namn även
borde upplåta kyrkan för borgerliga
begravningsakter. De, som är likgiltiga
för den kristna tron, men som ändå vill
ordna en begravningsakt i en kristen
kyrka, är nog ganska få. Jag är emellertid
inte främmande för detta. Jag resonerar
nämligen som så, att om vissa
människor med exempelvis en agnostisk
åskådning vill göra avskedet från
en kär frände eller vän mera högtidligt,
mera präglat av solennitet genom att
omge det med en ram, där allting talar
om den kristna tron, korsets symbol,
den kristna bekännelsen och det
kristna odödlighetshoppet, då har inte
kyrkan någon anledning att avvisa dessa
människor, naturligtvis under förutsättning
att vid akten intet förekommer,
som kränker kyrkans odödlighetstro.
Tvärtom kan man se det såsom ett hoppingivande
tecken.

Jag vill emellertid sluta som jag bör -

Lag om jordfästning m. m.

jade. Låt oss alla begrava denna gamla
träta om vad som begåtts av maktövergrepp
och missgrepp från ömse håll —
kanske mest från kyrkans sida i gångna
tider och som nu tillhör det förflutna.
Det tjänar inte längre några syften
att riva i det. Jag tycker att det bör
vara en anda av broderlig kamratlighet
som sätter sin prägel på denna debatt
om hur svenska medborgares jordafärd
skall förlöpa.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Jag har redan instämt i
herr Staxängs anförande. Därmed har
jag också angett min egen principiella
inställning.

Låt mig bara citera några ord i ett
anförande av biskop Billing vid 1925
års kyrkomöte: »Mitt huvudintresse är
icke att värna om kyrkorummets helgd,
kyrkans helgd i denna mening, utan
mitt huvudintresse är att värna om kyrkans,
i ideell mening, om kyrkosormfundets
egenart, om dess själ, skulle
jag vilja säga. Kyrkobyggnaden är den
plats, som är öppnad för kyrkans
gudstjänster. I vad som där sker är det
kyrkan ger uttryck för sitt väsen.»

Jag vill gärna få detta uttalande ar
biskop Billing antecknat till kammarens
protokoll. Jag vill tillägga, att
hela kyrkorummets anordning, symbolerna
och alltsammans uttrycker kyrkans
bekännelse och kyrkans tro.

Detta är anledningen till att jag och
många med mig ser på denna sak så som
vi gör. Det är alltså ingen katolikskräck,
det kan jag försäkra min ärade
kamrat på stockholmsbänken, herr Arvidson.
Någon katolikskräck har vi
inte, och jag tror inte heller att vi behöver
ha det i vårt land.

Frågan om äganderätten till kyrkobyggnaderna
tror jag inte vi är kapabla
att lösa på detta plan. Den saken får
vi nog överlåta åt sakkunskapen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nilsson i
Bästekille begärde likväl votering, i anledning
varav följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Bästekille begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 155 ja och 42 nej, varjämte 9
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i strafflagen, m. in.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 17

Ändrad lydelse av allmänna ransoneringslagen
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § allmänna ransoneringslagen
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 5 april 1957 dagtecknad
proposition, nr 167, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § allmänna
ransoneringslagen den 26 maj
1954 (nr 280);

2) lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om
skyldighet för kommun att fullgöra vissa
av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter; 3)

lag angående ändring i lagen den
22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa
fall mot överlåtelse eller upplåtelse
av fartyg m. m.; samt

4) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa
bestämmelser om fraktfart med svenska
fartyg.

I propositionen föreslogs under hänvisning
till erfarenheterna från Suezkrisen
sådan ändring i allmänna ransoneringslagen,
att Kungl. Maj:t — som
f. n. i fredstid kan sätta lagens bestämmelser
i tillämpning endast med riksdagens
i förväg lämnade samtycke — i
brådskande fall skulle även i fredstid
kunna införa ransonering och andra
regleringar enligt 2 § sagda lag utan att
begära riksdagens godkännande förrän
efteråt.

Vidare föreslogos vissa moderniseringar
av formerna för förordnande om

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Ändrad lydelse av allmänna ransoneringslagen m. m.

tillämpning av ovannämnda tre andra
beredskapslagar, berörande kommunernas
skyldighet att medverka vid kristidsadministrationen
samt sjöfartsnäringen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
nr 522 i första kammaren av fru Gärde
Widemur m. fl. samt nr 666 i andra
kammaren av herr Kollberg m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen måtte

1) avslå den i propositionen föreslagna
ändringen i allmänna ransoneringslagen,
samt

2) vidtaga de ändringar i övriga författningsförslag
som bleve en följd av
detta yrkande.

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med avslag å motionerna I: 522 och
II: 666, måtte bifalla förevarande proposition,
nr 167.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne, Mannerskantz, Aastrup och Jacobsson
i Tobo, fröken Höjer och herr
Lothigius, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen — med bifall till motionerna
I: 522 och II: 666 — måtte

1. avslå det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändrad lydelse av
1 § allmänna ransoneringslagen den 26
maj 1954 (nr 280),

2. med förklaring att riksdagen funnit
viss ändring böra vidtagas i det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om skyldighet
för kommun att fullgöra vissa av
krig m. m. föranledda arbetsuppgifter
antaga förslaget med i reservationen angivna
ändringar,

3. med förklaring att riksdagen funnit
viss ändring böra vidtagas i det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen den 22

juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa
fall mot överlåtelse eller upplåtelse av
fartyg m. m. antaga förslaget med i reservationen
angivna ändringar,

4. med förklaring att riksdagen funnit
viss ändring böra vidtagas i det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa
bestämmelser om fraktfart med svenska
fartyg antaga förslaget med i reservationen
angivna ändringar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Den allmänna förfogande-
och ransoneringslagstiftningen
tillkom år 1954 och är av permanent
natur. Det är ju en beredskapslagstiftning,
som kan sättas i tillämpning
främst då landet är i krig eller befinner
sig i krigsfara men i vissa lägen
även under fredstid. I det sistnämnda
fallet får lagen inte sättas i tillämpning
utan att riksdagen i förväg lämnat sitt
samtycke. Kungl. Maj :ts av andra lagutskottet
tillstyrkta förslag innebär
emellertid att Kungl. Maj:t skall kunna
förskaffa sig de befogenheter som avses
i 2 § allmänna ransoneringslagen
även under fredstid utan att riksdagens
tillstånd i förväg inhämtats. Förslaget
avser inte någon ändring i den allmänna
förfogandelagen, och det uppges, att
förslaget är föranlett av de erfarenheter,
som gjordes i samband med suezkrisen
under den förlidna hösten.

I likhet med reservanterna i andra
lagutskottet anser jag, att det inte finns
tillräckliga skäl för att ge Kungl. Maj:t
möjlighet att även under fredliga förhållanden
utnyttja den fullmakt som
finns i ransoneringslagen utan att riksdagen
först lämnat sitt bifall. De skäl,
som talar för att den nuvarande ordningen
skall bibehållas, måste, när det
gäller ingripanden, som avses i ransoneringslagen,
anses vida starkare än

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

t>4

Ändrad lydelse av allmänna ransoneringslagen m. m.

de av Kungl. Maj:t åberopade. Ett bifall
till Kungl. Maj:ts förslag innebar, att
man ytterligare släpper kravet på den
garanti mot missbruk av fullmaktssystemet,
som ligger i att det kan tillämpas
först efter riksdagens samtycke i varje
särskilt fall.

För såväl näringslivet som för de enskilda
medborgarna är det av utomordentlig
vikt att denna garanti upprätthålles
så långt ske kan, och samtliga
näringslivets organisationer har också
uttryckligen avstyrkt det nu föreliggande
förslaget. Stockholms handelskammare
har påpekat, att en bestämmelse
om skyldighet att i förväg inhämta
riksdagens samtycke är ägnad att verka
återhållande på benägenheten att tillgripa
fullmaktslagstiftning och att skaffa
sig längre gående fullmakter än vad
som är oundgängligen nödvändigt. Sveriges
industriförbund framhåller, att
Kungl. Maj :t skulle stå starkare mot
riksdagen, om riksdagen redan från
början varit med om att besluta och
därmed själv tagit en del av ansvaret
för åtgärden. Jag vill också framhålla
vad reservanterna i utskottet uttalat,
nämligen att riksdagen, då dess samtycke
i efterhand skall inhämtas, inte kan
undgå att påverkas av att åtgärderna
redan vidtagits och att riksdagen alltså
ställts inför ett fullbordat faktum.

Särskilt otillfredsställande ter sig
också att riksdagen enligt Kungl. Maj:ts
förslag inte ens då riksdagssession pågår
i förväg skall föreläggas förslag om
tillämpning av ransoneringslagen. När
riksdagen så sent som år 1954 antog
denna fullmaktslag, hade andra lagutskottet
i sitt utlåtande godkänt beredskapslagstiftningen
under det uttryckliga
uttalandet, att man fäste synnerlig
vikt vid att Kungl. Maj:t vid användningen
av lagen under fredliga förhållanden
icke skulle äga utnyttja någon
fullmakt förrän riksdagen lämnat sitt
samtycke. Jag kan inte finna, att erfarenheterna
från hösten, då ransoneringslagen
sattes i kraft, motiverar en

ändring. Tvärtom var det i höstas möjligt
att genom en snabbehandling sätta
lagen i kraft utan att några besvärligheter
uppstod. En sådan snabbehandling
är alltid en förutsättning för att
man skall kunna tillämpa lagar av det
här slaget.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall
till herr Sunnes m. fl. reservation.

Herr Gustafson i Göteborg (fp) instämde
häri.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! I anknytning till vad
herr Kollberg yttrade vill jag ställa
frågan: Hur skulle regeringen ha klarat
den situation som inträffade i höstas,
om vi år 1954 hade följt herr Kollbergs
och hans meningsfränders förslag och
underlåtit att ge regeringen några möjligheter
att ingripa enligt 1 § tredje
stycket? Vid det tillfället vidgade riksdagen
regeringens möjligheter att ingripa
vid utomordentliga förhållanden
genom att vi lämnade regeringen en
fullmakt.

När ransonerings- och förfogandelagarna
behandlades 1954 trodde vi att vi
så att säga hade kommit ut på fritt vatten.
Vi trodde att svårare kritiska förvecklingar
vore fjärran och att vi skulle
slippa ha de fullmaktslagar som vi var
så berikade med under kriget. Nu har
emellertid utvecklingen visat att vi var
alltför optimistiska när vi trodde, att
det inte skulle inträffa några större krigiska
förvecklingar, som skulle verka
störande på våra importmöjligheter och
vårt försörjningsläge.

När reservanterna i dag vänder sig
mot den vidgning av ransoneringslagen
som regeringen föreslår, skulle jag vilja
peka på de förhållanden som inträffade
i november i fjol i samband med
suezkrisen. Hade riksdagen ett reellt inflytande
när 2 § sattes i kraft? Hade
riksdagen möjligheter att ingående penetrera
regeringens förslag? Nej, ingalunda!
Riksdagens befogenheter var en

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Ändrad lydelse av allmänna ransoneringslagen m. m.

chimär. Tisdagen den 13 november anmälde
Kungl. Maj:t proposition nr 199
till riksdagen. Kamrarna sammanträdde
klockan 16 den 13 november. Sammanträdet
ajournerades, och vi kallades tillbaka
klockan 20. Under tiden hade
andra lagutskottet behandlat propositionen,
och onsdagen den 14 november
beslöt riksdagen efter en bordläggning
att godkänna Kungl. Maj:ts förslag.
Riksdagen hade ju inte möjlighet att
utföra en saklig och reell behandling,
utan det blev ett hastverk. Man kan väl
knappast säga att ens utskottet fick tid
att ingående pröva ärendet, och allra
minst hade kamrarna tillfälle att göra
det.

Jag vill erinra om vad ett par talare
från oppositionspartierna sade under
den debatt som fördes den 14 november.
Den ene — tillhörande folkpartiet
— yttrade, att »regeringen inte skulle
klandras för att den här gjorde sin
självklara plikt och vakade över landets
försörjningsläge». Följaktligen ansåg
denne talare att man måste ingripa
i en sådan situation. Den andra talaren
— från högerpartiet — förklarade
att »bestämmelser som utfärdas i god
tid ofta kan tillämpas smidigare än om
man kommer för sent med restriktionerna».

la sina möjligheter till kontroll över regeringen,
men att spela en sådan komedi
på demokrati som riksdagen gjorde
den 13 november i fjol anser jag vara
meningslöst.

Jag vet inte om jag har anledning att
gå närmare in på detta spörsmål. När
andra lagutskottet nu förordar att regeringen
får denna fullmakt, så förväntar
vi att fullmakten inte kommer att utnyttjas
i onödan. Allmänheten är kritisk
mot ransoneringar och regleringar,
och jag tänker mig att regeringen skulle
få en påtaglig erfarenhet av detta, om
den i ofrängt mål vidtog kontrollåtgärder
och ransoneringar, som inte är befogade
av ett inträffat kritiskt försörjningsläge.

Erfarenheten säger mig, att vi här
måste handla praktiskt och förnuftigt
och inte alltför mycket hänga upp oss
på formaliteter. Jag är av den uppfattningen
att riksdagen, om den godkänner
utskottets förslag, ändå kommer
att ha kvar sin rätt att bestämma. Jag
förväntar mig också att regeringen inte
begagnar sig av fullmakten, förrän det
är oundgängligen nödvändigt.

Under dessa förutsättningar, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vad reservanterna här hänger upp sig
på är den föreslagna fullmakten för regeringen
att handla innan riksdagen
har prövat åtgärderna. Jag vill då säga
att om riksdagens behandling av regeringens
förslag blir av samma summariska
karaktär som jag nyss skildrat —
och det måste den bli med hänsyn till
den snabbhet som krävs i en sådan situation
— är det ganska meningslöst
att upprätthålla skenet av att riksdagen
har någonting att säga till om i en sådan
situation. Jag anser att regeringen
med hänsyn till landets försörjningsläge
bör erhålla den begärda fullmakten.
Jag är inte alls benägen att skriva ut
fullmakter åt regeringen hur som helst,
utan jag anser att riksdagen bör behål5
— Andra kammarens protokoll 1957. Nr

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Herr Nilsson i Göteborg
ville beskriva den situation som förelåg
i höstas, då ransoneringslagen trädde
i kraft, som en komedi. Jag vill än
en gång påpeka att riksdagen vid antagandet
av fullmaktslagarna år 1954
uttryckligen sade ifrån, att riksdagen
fäste synnerlig vikt vid att Kungl. Maj:t
vid användandet av lagen under fredliga
förhållanden icke skulle äga utnyttja
någon fullmakt förrän riksdagen lämnat
sitt samtycke.

Vad inträffade då i höstas? Jag kanske
först skulle erinra om den omfattande
utredning som föregick beredskapslagarnas
antagande samt riksda20 -

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ersättning för barns läkarvård och resor

gens antagande av lagen år 1954. Vad är
det riksdagen sedan skall bedöma vid
beslutet om ikraftträdandet? Jo, om den
situation föreligger, som har förutsatts
för ikraftträdandet av en sådan beredskapslag.
Åtminstone i höstas var det
en mycket lätt sak för riksdagen att
göra denna bedömning av förhållandena.
Suezkrisen hade inträtt, och det var
allmänt känt att vi kunde riskera en
mycket sträng begränsning av oljeimporten.
Det var ju endast den frågan
riksdagen hade att bedöma. Riksdagen
skulle inte gå in på en prövning av
själva lagen. Spörsmålet var endast om
tidpunkten för ikraftträdandet var riktigt
vald, och riksdagen hade ett dygn
på sig att behandla denna fråga, som
förberedande handlades av andra lagutskottet.

Jag vet inte vad herr Nilsson anser
vara en komedi, men jag tycker att
handläggningen av detta ärende var
fullt naturligt. Det är för resten alldeles
självklart att frågor om ikraftträdande
av en ransoneringslag måste snabbehandlas,
det måste riksdagen ha klart
för sig redan vid lagens antagande.
Riksdagen var ju också, som jag tidigare
påpekat, redan då denna lag antogs
år 1954 medveten om att frågor rörande
en sådan lag måste behandlas från dag
till dag. Det hade vi erfarenheter av
under hela kriget, då det upprepade
gånger inträffade omständigheter som
föranledde sådan behandling. Det finns
alltså inte något skäl att åberopa omständigheterna
i samband med suezkrisen
som motiv för en lagändring, innebärande
en utvidgning av Kungl. Maj:ts
fullmakt. Enligt min uppfattning visar
de då vunna erfarenheterna tvärtom att
det är fullt möjligt att tillämpa de gällande
bestämmelserna.

till läkare

med övervägande ja besvarad. Herr
Kollberg begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kollberg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 118 ja och 83 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Ersättning för barns läkarvård och resor
till läkare

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av väckta motioner
om ändring av bestämmelserna
rörande utbetalning i vissa fall av ersättning
för barns läkarvård och resor
till läkare.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga vill jag endast säga ett par ord.

Jag är tacksam för den behandling

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

motionen fått i utskottet. Genom remissen
till riksförsäkringsanstalten har vi
i det svar, som anstalten avgivit och
som finns återgivet i utskottsutlåtandet,
fått bekräftelse på att ifrågavarande ersättningar
kan utbetalas mot uppvisande
av antingen mannens eller hustruns
sjukförsäkringsbesked. Riksförsäkringsanstalten
anför bland annat: »Vad beträffar
utbetalning av sjukhjälp, avseende
barn under 16 år, utgöra de av
motionärerna åberopade bestämmelserna
i 6 § sjukförsäkringslagen icke hinder
för att sjukhjälp utbetalas till modern
även i de fall, då barnet är försäkrat
såsom barn till mannen och fullmakt
från denne saknas.» Det förklaras
vidare, att det icke i något enda fall
kommit till riksförsäkringsanstaltens
kännedom, att en sjukkassa vägrat utbetala
sjukhjälp till modern därför att
barnet varit försäkrat såsom barn till
mannen och modern icke företett dennes
försäkringsbesked. Det framhålles
emellertid också, att detta givetvis icke
utesluter att sådana fall kan ha förekommit.

Det är just med anledning av att sådana
fall har förekommit, som motionen
kommit till stånd, och jag är mycket
glad att vi nu av riksförsäkringsanstalten
fått bekräftat, att det i här berörda
fall går att få ut ersättning även
mot uppvisande av moderns försäkringsbesked.
Utskottet förutsätter också
att riksförsäkringsanstalten såsom tillsynsmyndighet
för den allmänna sjukförsäkringen
i erforderlig mån ger sjukkassorna
anvisningar om hur behörigheten
att uppbära sjukhjälp för barn
under 16 år lämpligen bör styrkas. Jag
vill endast understryka vikten av att
sådana upplysningar verkligen lämnas,
så att vi inte får flera sådana här fall
i kassorna.

Jag har, herr talman, inte något yrkande
utan är som sagt glad över att
på detta sätt ha fått svar på min fråga.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 19

Ersättning för resekostnader enligt sjukförsäkringslagen,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av väckta motioner
angående översyn av bestämmelserna
om ersättning för resekostnader
enligt sjukförsäkringslagen, m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har en blank reservation
vid detta utlåtande, och jag liar
begärt ordet för att ställa en vädjan
till socialdepartementet. Trots att socialministern
inte är här, hoppas jag
att denna vädjan skall gå till Konungen
fram.

Så småningom har vi fått klart för
oss vad nu gällande bestämmelser om
ersättning för resor till sjukhus kan
föra med sig. I lagen föreskrives, att
ersättning skall utgå »högst med det
belopp, som motsvarar kostnaden för
resa till närmaste allmänna sjukhus, där
erforderlig vård kunnat beredas».

I det län jag representerar har olägenheterna
av denna bestämmelse inte
märkts förrän just nu. Sjukkassorna
inom länet har nämligen tillämpat den
regeln, att den som remitterats för vård
på länets huvudsjukhus fått ersättning
för resan dit, även om det funnits sjukhus
på närmare håll. Landstinget har
också byggt ut sin sjukvård för att bereda
de sjuka inom länet en god vård.

Nu har emellertid riksförsäkringsanstalten
fått sina ögon på den här saken
och har deklarerat, att den som bor
t. ex. i norra delen av länet och har närmare
till ett sjukhus på andra sidan
gränsen också skall remitteras dit. Den
som trots detta reser exempelvis till
Akademiska sjukhuset får alltså inte
större ersättning för sin resa än vad
som motsvarar kostnaden för resa till
sjukhus på andra sidan gränsen. Vi har
på grund härav kommit i den situationen,
att sjuka människor remitteras till

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ersättning för resekostnader enligt sjukförsäkringslagen, m. m.

sjukhus, där de kan få vänta på plats
i en å två månader. Det är möjligt att
riksförsäkringsanstalten resonerar som
så, att man i fortsättningen inte kommer
att ha något besvär av t. ex. en
hjärtsjuk person, som får vänta på sin
vård i två månader.

Emellertid anser vi inom länet, där
v: av hänsyn till länets befolkning byggt
ut vår sjukvård både vad det gäller utrustning
och läkare, att människorna
oavsett var de bor inom länet skall ha
möjlighet att komma till huvudsjukhuset
och där få ordentlig vård.

Nu har som sagt riksförsäkringsanstalten
i ett cirkulär sagt ifrån, att vi
inte får förfara på detta sätt. Det sitter
för närvarande en utredning, som skall
ta upp hela frågan om reseersättningen,
men denna speciella fråga är av så
brådskande natur, att det inte är lämpligt
att vänta på utredningens resultat.
Här är det i stället nödvändigt att vidta
omedelbara åtgärder. Därför vill jag,
herr talman, bara rikta en vädjan till
herr statsrådet att han försöker resonera
med riksförsäkringsanstalten och få
den att följa praktiska regler så att det
blir en ändring i detta cirkulär. Jag gör
det därför att jag vet att Uppsala länscentralsjukkassas
styrelse har just den
uppfattning som jag här givit uttryck
åt. Även landstinget och sjukhusdirektionen
har den uppfattningen att om
denna orimliga tolkning skall gälla i
fråga om remiss till sjukhus inom länet,
kommer vi att i stället för att ha gagn
av denna sjukförsäkring att få en hel
del obehag, och för de sjuka kan det
vålla allvarliga bekymmer. Jag hoppas
att statsrådet kan visa att man från regeringens
och riksdagens sida kan rå
på tjänstemän. Jag vet att det är mycket
svårt att få en ändring till stånd i detta
hus, och om en tjänsteman anser att
man skall ha ett bord på ett visst ställe,
så skall det stå där även om det är oförnuftigt.
Jag förstår mer än väl att herr
statsrådet kan få svårigheter att komma
till rätta med riksförsäkringsanstalten,

men jag hoppas i vart fall att han skall
visa god vilja, när det gäller att få en
ändring till stånd. I övrigt har jag ingen
anmärkning att göra mot utskottets förslag
i frågan.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! I stort sett kan jag förklara
mig nöjd med utskottets förslag,
och jag skulle kunnat avstå från att ta
till orda, eftersom utskottet föreslagit
att motionerna skall överlämnas till de
utredningsmän som nyss tillsatts av socialministern.
Jag har emellertid begärt
ordet därför att jag ansett mig böra
framföra några synpunkter på frågan i
samband med remitteringen av motionerna
till utredningsmännen. Jag har
bland annat gjort det därför att de direktiv
som socialministern tillställt
dessa tre utredningsmän kan te sig litet
oklara i fråga om vad meningen kan
vara. Det heter exempelvis att frågan
om ersättningsbeloppets storlek bör
omprövas med utgångspunkt från
grundsatsen att kortare resor inte bör
medföra rätt till ersättning. Om detta
skulle innebära en försämring, och så
kan det väl tolkas, måste jag här uttala
den förhoppningen, att de villkor som
nu gäller inte skall försämras.

Sedan kan jag helt instämma med
herr Lundberg när han talar om hur
orimligt man från riksförsäkringsanstaltens
sida tolkat paragraferna 16 och
17 om sjukreseersättning. Även om dessa
paragrafer, som ofta brukar vara fallet,
är oklara i vissa stycken har de omgärdats
med bestämmelser, som dock
ingalunda uttrycker riksdagens mening.
Syftet med denna tolkning tycks ha varit
att man skall lägga så mycket som
möjligt av kostnaden på den sjuke i
stället för på den sjukkassa i vilken han
är försäkrad. I vissa fall har man uppställt
en kontroll, som jag skall be att
få ge exempel på och som för vanligt
folk ter sig fullkomligt obegriplig.

Det inträffar ofta att en patient, som

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 28

Ersättning för resekostnader enligt sjukförsäkringslagen, m. m.

tagits in på en sjukinrättning, skrivs ut
därifrån innan han blivit fullt frisk. Han
behöver en längre eller kortare tids
vård sedan han utskrivits. Då blir han
ofta föreskriven av läkaren på lasarettet
att han skall komma tillbaka för kontroll
eller ny vård. Enligt det cirkulär
som i fjol utgick från riksförsäkringsanstalten
till sjukkassorna skall han få
göra ett sådant återbesök, men om han
vid detta återbesök av läkaren föreskrives
nytt återbesök får han ingen reseersättning
med mindre än att han har
hänvisning från någon annan läkare,
och som läkare betraktas då inte den,
som skott honom, eller någon som är
läkare på ifrågavarande sjukhus. Det
är en så underlig föreskrift att jag skall
be att få läsa in det till kammarens protokoll.
Det heter:

»Med läkare åsyftas i 16 § första stycket
andra punkten läkare, som vid hänvisningens
meddelande ej är i tjänstgöring
vid den sjukvårdsinrättning, dit
hänvisningen skett. Har vid sjukvårdsinrättning
anställd läkare mottagning
— privat eller eljest — utom inrättningen,
får hänvisningen till inrättningen,
som meddelats honom vid dylik
mottagning (eller sjukbesök), godtas
som hänvisning i här förevarande hänseende.
Om exempelvis en provinsialläkare
i denna sin egenskap hänvisar
en patient till sjukstuga, där provinsialläkaren
själv är sjukstuguläkare, kan
ersättning utgå enligt den förmånligare
beräkningsgrunden. Däremot kan hänvisning
till sjukvårdsinrättning av läkare,
vilken meddelar hänvisningen i
egenskap av läkare vid samma inrättning,
icke tillerkännas sådan verkan
som nyss sagts. Detta gäller vare sig
vården är ägnad att komma till stånd å
vederbörande läkares egen avdelning
eller hos läkare å någon annan avdelning
inom samma inrättning.»

Det där är många ord — och svårbegripligt.
Innebörden är emellertid i
korthet den, att om en sjukhusläkare
säger åt en patient att komma tillbaka,

så utgår inte full reseersättning härför
med mindre patienten hänvisas till
återbesök av en läkare utanför sjukhuset.
Men om sjukhusläkaren har mottagning
på ett annat ställe, utanför sjukhusområdet,
så får patienten gå dit
och av samme läkare få hänvisning till
återbesök på sjukhuset. Läkaren får sålunda
här i egenskap av sjukhusläkare
inte hänvisa patient till återbesök, men
som läkare utanför sjukhuset får samme
läkare skriva hänvisning till återbesöket.
Jag vet fall, där kostnaderna
för införskaffande av hänvisning till
återbesök blivit större än kostnaderna
för själva återbesöket. Det är ju fullkomligt
orimligt! Nog bör väl ändå bestämmelserna
vara sådana, att läkaren
på sjukvårdsinrättningen får rätt att
avgöra om patienten skall komma tillbaka
för ytterligare behandling. Här ges
det möjlighet att spara pengar. Nu blir
resultatet bara onödigt merarbete för
läkarna, besvärligheter för de sjuka och
ökade kostnader för det allmänna. Därtill
kan ju näppeligen tänkas att en läkare
utanför sjukhusområdet skulle neka
att hänvisa sådan patient till återbesök,
och ännu mindre kan det tänkas att
samme läkare i egenskap av läkare
utanför sjukhuset skulle neka patienten
sådant återbesök som han själv tidigare
föreskrivit.

Tvister om reseersättning uppstår
ofta på sådana platser ute på landsbygden,
där det finns en busslinje i förbindelse
med en järnväg, som den sjuke
enligt bestämmelserna skall begagna
sig av. Då tolkas föreskrifterna så,
att den sjuke inte får ersättning annat
än för tåg- och bussresa, även om den
sjuke måste använda bil därför att det
saknas bussförbindelse på tid som sammanfaller
med tågets ankomst. Det talas
i lagen om »vanligt färdsätt», men
med det kan väl inte avses att den sjuke
skall sitta vid en järnvägsstation en
natt för att kunna åka med en buss vid
någon tidpunkt dagen därpå. Det är
inte »vanligt färdsätt» att sitta 15—20

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen

timmar och vänta på buss, och det är
givetvis orimligt att en sjuk skall göra
det. I sådana fall är det rimligt och
nödvändigt att åka taxibil hem. Det är
»vanligt färdsätt», och det är givetvis
det lagen menar.

Jag vill ta ytterligare ett exempel,
som jag önskar att de sakkunniga studerar.
Jag fick för en tid sedan ett brev
från en person, som hade genomgått
en svår operation och legat många månader
på sjukhus. Han blev förd därifrån
i ambulans, han visste knappast
vart, men det var till ett vilohem, som
landstinget inte var huvudman för. Där
skulle vederbörande få vård. Efter en
tid fick han en räkning på ambulansfärden,
lydande på 53 kronor. Han betalade
räkningen men fick sedan besked
om att sjukkassan bara kunde ersätta
honom med 6 kronor. Motiveringen
härför var att han inte hade förts
till sitt hem. Men han hade ju förts till
vilohemmet därför att han inte kunde
vårdas i hemmet och inte kunde beredas
plats på något sjukhus.

Jag vill uttala den förhoppningen att
de sakkunniga tar upp dessa frågor till
grundlig prövning och verkligen tänker
sig in i att det är fråga om sjuka människor,
för vilka en tia eller en femfiolapp
betyder mycket.

Med hänsyn till dessa frågors karaktär
vill jag till sist också uttala den
förhoppningen att den utredning som
skall göras sker så snabbt som möjligt.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 20

Sammanslagning av statens jordbruksnämnd
och lantbruksstyrelsen

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckta motioner
angående utredning om sammanslagning
av statens jordbruksnämnd
och lantbruksstyrelsen.

I två inom riksdagen väckta, till
jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 53 av herr
Jonsson, Jon, m. fl., och 11:61 av herr
Svensson i Ljungskile m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära en utredning
i rationaliserings- och besparingssyfte
om sammanslagning av statens jordbruksnämnd
med lantbruksstyrelsen.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:53 och 11:61 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Lage Svedberg, Jon
Jonsson, Uno Olofsson, Jacobson i Vilhelmina
och Nilsson i Lönsboda, vilka
ansett att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:53 och 11:61, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
ville dels låta företaga utredning om
sammanslagning av statens jordbruksnämnd
och lantbruksstyrelsen, dels ock
förelägga riksdagen det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda;

b) av herr Hansson, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
behandlas en av representanter
för de fyra stora partierna undertecknad
motion, vari hemställes om en
utredning rörande möjligheterna för en
sammanslagning av jordbruksnämnden
och lantbruksstyrelsen. Redan när jordbruksnämnden
tillkom stod det klart,
att det rådde ett nära samband mellan
många av de frågor som faller under
jordbruksnämnden respektive lantbruksstyrelsen,
särskilt dock dem som
gäller jordbrukets rationalisering och
den prisreglerande verksamheten. Det
är alltså många ärenden som faller
inom båda organens verksamhet. En -

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen

ligt motionärerna skulle en förenkling
och kanske även en besparing kunna
komma till stånd genom en sammanslagning.
Sålunda ifrågasättes bland annat
en sammanföring av lantbruksstyrelsens
kameralbyrå och jordbruksnämndens
kamrerarkontor samt en
sammanslagning av lantbruksstyrelsens
kanslibyrå och kanslisektionen vid
jordbruksnämndens administrativa byrå.
Man skulle på detta sätt kunna inbespara
en hel del av det dubbelarbete som
nu utan tvekan uppkommer.

Tidigare har ansetts, att det skulle
vara omöjligt att skapa ett gemensamt
organ för hithörande frågor på grund
av arbetsuppgifternas mångfald. Men
nu har den krisbetonade delen av jordbruksnämndens
verksamhet avvecklats,
och vidare har ett nytt prisregleringssystem
genomförts, som genom att vara
mindre detaljbetonat också bör vara
mindre arbetskrävande för jordbruksnämnden.
Motionärerna vill därför ha
en utredning till stånd, som skulle kunna
väga fördelar mot nackdelar och
klargöra, om något vore att vinna ur
såväl effektivitets- som kostnadssynpunkt
genom en sammanslagning.

I de yttranden, som avgivits över motionen,
ställer sig remissinstanserna inte
helt främmande för en sammanslagning.
Således är statskontoret »icke övertygat
om att en sammanslagning av de
båda myndigheterna skulle medföra
personalbesparing eller rationalisering
i en omfattning, som kan anses uppväga
med den ifrågasatta omorganisationen
förenade nackdelar», och man är rädd
för att en sådan gemensam organisation
skulle bli alltför stor och tungrodd.
»Skulle en upplösning av jordbruksnämnden
dock anses önskvärd», säger
man vidare, »torde därför böra övervägas
en sammanslagning av delar av
jordbruksnämnden även med andra organ
än lantbruksstyrelsen, exempelvis
med kommerskollegium -— utrikeshandelsbyrån
— och fiskeristyrelsen —
fisksektionen.»

I jordbruksnämndens yttrande pekas
på flera exempel av arbetsuppgifter, som
griper in i varandra och faller under de
båda myndigheternas områden. Man
nämner ärenden som mjölkstandardisering,
köttklassificering och trädgårdsnäringen.
Och så tillägger man: »Det
synes icke minst med hänsyn till vad
nu anförts om det nära sambandet mellan
de olika organens arbetsuppgifter
vara sannolikt, att en sammanföring av
de båda organen till en enhet skulle
öppna möjlighet till administrativ förenkling
och besparingar.»

Givetvis finnes också en hel del problem
som talar emot en sammanslagning.
Jordbruksnämnden framhåller
emellertid: »Det är givetvis omöjligt att
utan en ingående undersökning göra en
riktig avvägning mellan de för- respektive
nackdelar, som kan vara förenade
med en sammanslagning mellan de båda
verken. Jordbruksnämnden finner därför
skäl tala för att en utredning rörande
denna fråga skall komma till stånd.»

Utskottets majoritet har emellertid
inte ens velat vara med härom. Man har
ansett att ett enda organ skulle bli för
stort och tungrott och att dess ledning
svårligen skulle kunna överblicka och
hålla samman verksamheten. I den till
utlåtandet fogade reservationen framhåller
reservanterna, att det är vanskligt
att utan en ingående undersökning
kunna avge slutligt omdöme härom.
Därför borde en utredning komma till
stånd som klarlägger problemen kring
en sammanslutning, och sedan — men
först då — kan man ta ställning till frågan,
om det är möjligt och ändamålsenligt
med endast ett organ.

Jag kan nämna att första kammaren
redan har behandlat denna fråga och
bifallit reservationen med röstsiffrorna
08 mot 57.

Herr talman! Med det anförda ber jag
få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! I den motion vi nu behandlar
yrkas, som herr Nilsson i Lönsboda
redogjorde för, på en sammanslagning
av statens jordbruksnämnd och
lantbruksstyrelsen. Motionen har varit
på remiss hos lantbruksstyrelsen,
statens organisationsnämnd, statskontoret
och jordbruksnämnden och därvid
avstyrkts av de tre första remissinstanserna.
Statskontoret talar om vilket
otympligt organ som skulle uppkomma
genom en sammanslagning; det skulle
bli sammanlagt 290 befattningshavare,
fördelade på 15 byråer. Statskontoret
kommer därför till att det är orimligt
att inrätta ett så svårhanterligt organ.

Från motionärernas sida göres nu gällande,
att jordbruksnämnden egentligen
har tillstyrkt förslaget. Jag tycker emellertid
för min del att man, om man läser
jordbruksnämndens yttrande rätt,
får en helt annan uppfattning. Jordbruksnämnden
talar om vissa fördelar
som skulle vinnas genom en sammanslagning
samt om att det råder ett visst
samband mellan de två organen. Jordbruksnämndens
chef är vid behandlingen
av vissa frågor med på lantbruksstyrelsens
sammanträden och får delta i
överläggningarna men inte i besluten,
och på samma sätt är lantbruksstyrelsens
chef närvarande vid vissa av jordbruksnämndens
sammanträden.

Jordbruksnämnden anför alltså, som
herr Nilsson i Lönsboda framhållit, att
det på det kamerala området skulle
kunna vinnas vissa fördelar genom en
sammanslagning. Men så säger jordbruksnämnden,
att under den inte så
långa tid som de båda organen arbetat
sida vid sida har samarbetet gått friktionsfritt.
Herr Nilsson i Lönsboda berörde
faktiskt inte de skäl jordbruksnämnden
anfört mot en sammanslagning.
Jordbruksnämnden säger, efter
att ha uppehållit sig vid de skäl som
kan anses tala för en sammanslagning,
att det givetvis också finns omständigheter
som talar mot en sammanslagning

eller i varje fall gör värdet av en sådan
mycket tvivelaktigt. Det framhålles först
att organet skulle bli alltför stort och
otympligt, så att ledningen inte fick
möjligheter till överblick, samt att det
är helt olika uppgifter som åvilar lantbruksstyrelsen
och jordbruksnämnden.

Som ett exempel på problem som
skulle uppkomma anföres »frågan hur
den intresserepresentation, som nu förefinnes
i jordbruksnämnden och nämndens
råd, skall utformas efter en dylik
sammanslagning samt vilka uppgifter
en intresserepresentation då skall få».

»En annan fråga, som även måste beaktas»,
yttrar nämnden, »är vart den
jordbruksekonomiska undersökningen
bör förläggas i händelse av en sammanslagning
mellan lantbruksstyrelsen och
jordbruksnämnden. Ett av de skäl, som
föranlett att den jordbruksekonomiska
undersökningen uppdragits åt lantbruksstyrelsen,
har nämligen varit att
denna undersökning ansetts böra bedrivas
av ett organ, som ej är direkt
inkopplat i den prisreglerande verksamheten
utan intager en mera fristående
ställning.» Detta anför jordbruksnämnden
som ett mycket starkt
skäl mot förslaget.

Jordbruksnämnden anför vidare att
det kan finnas skäl för en utredning i
frågan, men man undrar om tiden redan
verkligen kan vara inne för en
sådan, då den tidrymd som har gått
är för kort för att man skulle ha kunnat
bilda sig en uppfattning om hur
det nya prissystemet kommer att verka i
framtiden. Man påminner också om att
det nya prissystemet om ett par år skall
upphöra. I varje fall skall det tagas
upp nya förhandlingar om en ny prisreglering,
och innan man har någon
uppfattning om hur den kan verka är
det mycket svårt att fatta något beslut.
Man pekar också på planerna på en gemensam
europeisk marknad och berör
sambandet mellan dessa och den här
frågan.

Om man läser jordbruksnämndens

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen

yttrande som man skall läsa det, kan
man enligt min mening inte komma till
något annat resultat än att också detta
är klart avstyrkande. Det innebär egentligen
ett klarare avstyrkande än något
av de övriga remissyttrandena.

I motionen framhålles att det nya
prissystemet torde vara mindre arbetskrävande.
Då vi behandlade detta 1955
tillät jag mig att säga, att jag var mycket
tveksam, huruvida det nya prissystemet
komme att bli enklare än det
gamla och kräva mindre personal i
jordbruksnämnden. Det är ju ändå så
att allting skall registreras. Man skall
följa utlandsmarknaden varje dag och
över huvud taget bedöma läget. Jag tycker
att de farhågor, man tidigare hyst
för att det nya systemet inte skulle medföra
någon förenkling, till fullo har
besannats. Jordbruksnämnden har ju i
år begärt en personalförstärkning med
fem befattningshavare, vilken riksdagen
redan har bifallit. Det tycker jag är
ett bevis så gott som något för att det
nya systemet inte inneburit den arbetsminskning
som många väntade. Vi
får se hur det blir. För min del har jag
som sagt mycket svårt att tänka mig, att
det skall kunna bli någon förenkling i
framtiden.

Herr talman! Jag kan inte komma till
något annat resultat än att det är otänkbart
att slå ihop dessa två stora verk.
Reservanterna säger på sidan 10 att det
förefaller »troligt, att en saminanföring
av de båda organen till en enhet skulle
öppna möjlighet till administrativ förenkling
och besparingar». De åberopar
remissyttrandena men är fortfarande
en smula tveksamma. I varje fall kan
inte heller reservanterna tänka sig någon
sammanslagning, innan en grundlig
undersökning av förhållandena har
gjorts. De framhåller vidare att »utredningen
bör bedrivas med sådan skyndsamhet,
att erforderligt material för bedömning
av organisationsfrågan föreligger
i god tid innan den nuvarande

prisregleringsperioden löper ut den 31
augusti 1959».

Detta skulle alltså innebära att denna
utredning måste vara färdig före nästa
års utgång för att kunna möjliggöra en
bedömning av läget. På den punkten
har jordbruksnämnden sagt ifrån, att
man bör först se resultatet av den nya
perioden, innan man kan ta ställning,
och att det inte är lämpligt, innan man
haft denna möjlighet att bedöma hur
systemet verkar, att sätta till en utredning.

Nu kommer säkerligen motionärerna
att invända, att de endast begär en utredning.
Ja, det är vackert och väl, men
denna utredningskvarn anlitas litet för
mycket ibland. Har man uppfattningen
att en sak är omöjlig, då är det väl ändå,
herr talman, onödigt att ställa till med
en mycket dyrbar och vittomfattande
utredning. Om vi läser reservationen
rätt finner vi, såvitt jag förstår, att man
även där är mycket tveksam om huruvida
man här kan komma till någonting.
Därför tycker jag alla skäl talar för
bifall till utskottets hemställan, som
innebär avslag på detta utredningskrav.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag skall inte ett ögonblick
förneka att när man först genomläser
den motion som är väckt i denna
fråga, verkar den på många ställen omedelbart
ganska bestickande, ty vi har
nu här i riksdagen litet till mans den
åsikten, att i den mån man kan rationalisera
en verksamhet gör man en behaglig
gärning. Emellertid är det inte
bara fråga om att läsa en motion. Den
går ju sedermera ut på remiss, och därefter
skall man också studera de remissvar
som kommer in. Man kan säga
att i motionen framförts skäl för sammanslagning,
men att skäl mot sammanslagning
har framkommit i de remissyttranden
som avgivits.

Det har av statskontoret tydligt och
klart sagts ifrån, att dessa två verk, sta -

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen

tens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen,
har till sin natur tämligen skilda
uppgifter. Som alla känner till sysslar
lantbruksstyrelsen med rationaliseringsverksainhet,
och jordbruksnämnden
har ju framför allt en prisreglerande
verksamhet. Det går ju inte att
komma ifrån, när man har genomläst
de remissyttranden som avgivits, att
dessa klart och tydligt uttalar att tiden
inte är inne för en utredning av frågan
om en sammanslagning.

Man har ju försökt finna litet tröst
i statens jordbruksnämnds yttrande. Det
säger sig självt att en generaldirektör
för statens jordbruksnämnd, som ju
blir vad man kallar part i denna fråga,
avgivit ett utlåtande som framhåller
både vad som talar för en sammanslagning
och vad som talar mot. Som
helhetsintryck står dock för mig kvar,
att statens jordbruksnämnd även anser
att tidpunkten inte nu är inne att förverkliga
en sammanslagning.

Dessa båda verk, lantbruksstyrelsen
och statens jordbruksnämnd, arbetar ju
för övrigt under så olikartade förhållanden,
att en sammanslagning av dessa
utan vidare — motionärerna säger visserligen
att vi skall ha utredning först
— inte låter sig göra. Kungl. lantbruksstyrelsen
sysslar väl dock med saker
och ting på lång sikt, medan statens
jordbruksnämnd får arbeta med frågor
som många gånger kräver snabbt avgörande.
De flesta av oss trodde kanske
att sedan man fått det nya flerårsavtalet
angående jordbrukets priser, skulle jordbruksnämndens
arbete också bli mindre,
men utvecklingen har nog visat
någonting annat. Den som har följt med
denna utveckling och sett vad jordbruksnämnden
har att göra kan inte undgå
att märka, att jordbruksnämnden redan
under den korta tid som det nya prisavtalet
har gällt flera gånger fått göra
vad man kallar ett snabbt ingripande.

När man i viss mån är beroende av
världsmarknaden, där priserna kan
fluktuera ganska mycket — ibland står

de högt, ibland går de i botten — säger
det sig självt, att statens jordbruksnämnd
måste ha uppmärksamheten riktad
därpå. Man måste och har också
i flera fall fått tillgripa mycket snabba
åtgärder. För mig personligen framstår
det som otänkbart, att lantbruksstyrelsen
skulle ha kunnat fatta dessa avgöranden
så snabbt som jordbruksnämnden
har kunnat göra.

Vi skall nämligen inte ett ögonblick
inbilla oss att vi, i och med att vi
fått dessa nya avtal, skulle ha befriats
från en hel del bekymmer i framtiden.
Jag tror att vi tvärtom måste säga, om
vi vill vara ärliga, att just dessa nya
prisavtal innebär ett betydligt känsligare
läge kanske än det vi tidigare hade.
Det första avtalet gäller ju, och ingen
vet hur utgången av detta blir. Vi hoppas
alla att det skall gå bra, men ingen
vet något bestämt. Vi vet också att på
våren 1959 skall upptas nya förhandlingar
om, som vi hoppas, ett nytt flerårigt
avtal. Jag tror ändå att det är skäl
att vänta med denna sammanslagning
och först se hur det hela avlöper. Skulle
det visa sig, att motionärerna får rätt,
att arbetsuppgifterna minskas i en sådan
omfattning, att vi kan minska personalen,
så skall vi naturligtvis gå på
den linjen, men något sådant kan vi
inte skönja ännu.

Det nya avtalet kommer väl också till
i skuggan av en fri europamarknad,
och jag förmodar, att det för alla kammarens
ledamöter dock står ganska
klart, att om Sverige tvingas in i en fri
europamarknad, blir det inte något
som vi utan vidare kan ta med klangoch
jubelsång, utan vi måste vad beträffar
både jordbruk och trädgårdsodling
se på vad vi gör, innan vi ger oss in
på delta. Jag tror fördenskull att det inte
kommer att fattas arbetsuppgifter för
statens jordbruksnämnd för den närmaste
tiden, och det är därför som jag,
efter att noggrant ha lyssnat till båda
parters synpunkter i utskottet och efter
att ha genomläst remissyttrandena, har

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen

kommit till den slutsatsen, att vi inte
ännu har nått den tidpunkt, då vi kan
vara mogna för en utredning om sammanslagning
av ifrågavarande båda
verk. Visserligen är ju utredningen en
oskyldig sak, men när remissyttrandena
i sak säger, att vi inte skall göra detta,
och inga — ur min synpunkt i varje
fall — starkare skäl talar för denna
utredning, anser jag att vi kan ge oss
litet till tåls.

Jag skulle kunna ha mer att framföra
i denna sak, men debatten kommer
nu att gå in i sitt avgörande skede
mellan huvudmotionären och dem som
står på utskottets sida.

Jag ber i alla fall, herr talman, att
med det anförda få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag har tillsammans
med herr Jacobson i Vilhelmina, herr
Jansson i Benestad och herr Staxäng
väckt denna motion, som i första kammaren
har väckts av herr Jonsson i
Fjäle m. fl.

Vi har, när vi försökt orientera oss,
kommit till det resultatet, att det skulle
vara befogat att undersöka möjligheterna
att slå samman dessa båda verk, lantbruksstyrelsen
och statens jordbruksnämnd,
som ju onekligen har mycket
gemensamt. Det är ju egentligen ingen
som har förnekat detta utom den föregående
talaren, som sade, att dessa två
ämbetsverk har till sin natur skilda
uppgifter. Det är klart att man kan
nyansera på många olika sätt, men vad
som här förut har påpekats, nämligen
att de två generaldirektörerna sitter med
i varandras verk och deltar i behandlingen
av vissa frågor, är väl ändå ett
ganska kraftigt bevis för hur närstående
uppgifter dessa två ämbetsverk har.
Jag skall inte upprepa vad som är gemensamt.
Herr Nilsson i Lönsboda pekade
på en del i sitt anförande, vi har
pekat på en del i motionerna, och jord -

bruksnämnden har ju i sitt remissyttrande
ytterligare strukit under och
exemplifierat den saken.

Herr Pettersson i Dahl säger, att om
man läser jordbruksnämndens yttrande
som det skall läsas, så finner man, att
jordbruksnämnden närmast är emot
sammanslagningen. Men när jordbruksnämnden
har räknat upp vad som talar
för och vad som talar emot och sedan
själv drar slutsatsen — och det bör
nämnden ha rätt att få göra — säger
den, att en utredning rörande denna
fråga bör komma till stånd, fastän
nämnden kanske menar, att tidpunkten
inte är den alldeles rätta, men någon
annan bruksanvisning för jordbruksnämndens
yttrande än dess egna Konklusioner
tycker jag inte att vi har behov
av, utan vi får ta det som det är
skrivet.

I detta sammanhang kanske jag får
tillåta mig att säga, att jordbruksnämndens
nuvarande chef har en mycket allsidig
erfarenhet. Han liar på ett tidigare
stadium varit med i livsmedelskommissionen,
han har varit i jordbruksdepartementet,
han har varit generaldirektör
i lantbruksstyrelsen, han
har varit sekreterare i 1947 års jordbruksutredning,
och han är nu generaldirektör
i jordbruksnämnden. Av remissinstanserna,
eller kanske rättare
sagt de personer som har ansvaret för
remissutlåtandena, tror jag knappast
det finns någon med mera allsidig erfarenhet
än jordbruksnämndens nuvarande
generaldirektör.

När jag läser igenom utskottets utlåtande,
kan jag inte finna mer än ett sakskäl,
åberopat mot donna sammanslagning,
och det är, att det sammanslagna
verket skulle bli för stort. Sedan sätter
man också i fråga, om den rätta tidpunkten
är inne, men det är ju en sak,
som man kan diskutera för sig. Men av
verkliga sakskäl har, som sagt, egentligen
ingenting annat anförts än att verket
skulle bli för stort. Vidare pekar
man ju på att saken övervägdes i 1942

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen

års jordbruksutredning och i samband
med riksdagens beslut 1947 samt att
riksdagen senare har tagit ståndpunkt
till bland annat jordbruksnämndens
organisation. Det är ju klart att vi inte
kommer ifrån historien, utan när man
vill nyorientera sig, så har man ju alltid
vad som hänt tidigare bakom sig,
och det spelar naturligtvis en viss roll.

Jag var också med i 1942 års jordbruksutredning
och deltog i övrigt vid
behandlingen av de där frågorna. Nog
kan vi väl ändå vara överens om att den
rationaliseringsverksamhet, som man då
tänkte sig och som lantbruksstyrelsen
skulle ha som en av sina störa och viktiga
uppgifter, inte på långa vägar har
fått avsedd och väntad omfattning. Det
innebär i viss mån att 1947 års bedömning
inte i sin helhet kan gälla utan tål
en omprövning. Däremot är det en annan
sak som man inte då tänkte sig
skulle spela så stor roll för Iantbruksstyrelsens
arbete och lantbruksnämnderna,
nämligen småbrukarstödet, som
ju har vållat litet mer arbete än man då
föreställde sig. Hur det blir i fortsättningen
skall jag inte sia om, men jag
tror att det är både möjligt och önskvärt,
att man får sådana former för
detta stöd, att det inte vållar något mera
kvalificerat arbete, några svåra bedömningsfrågor
på högsta nivå, utan
att arbetet därmed kan ske mera rutinmässigt.
Utskottet har ju i år i sitt utlåtande
nr 1 — i viss mån även i ett annat
utlåtande — hemställt om en översyn
över en del av den bidragsverksamliet
som nu finns på jordbrukets område.
Det är också möjligt att det finns
åtskilligt som kan förenklas.

När det gäller att bedöma frågan om
huruvida ett ämbetsverk är för stort
eller icke, är väl inte det avgörande,
hur många personer som där är anställda,
utan hurudan organisationen är
och hur pass likartade inbördes som
uppgifterna är liksom om det över huvud
taget är fråga om sådant som normalt
kan rymmas inom en persons in -

tresse- och verksamhetsområde. Om man
nu anser — det är kanske det enda argument
som anförts mot en sammanslagning
— att verket skulle bli för stort
— vore det väl ändå skäl i att undersöka,
huruvida det finns en framkomlig
väg.

Det är klart, att man kan ha olika
meningar om vad som är den lämpliga
tidpunkten för en sammanslagning.
Särskilt den, som inte vill att det skall
ske någonting, kan väl alltid hitta en och
annan omständighet som talar för att
tidpunkten inte är lämplig. Jag tror för
min del att det av flera olika skäl varit
omöjligt att tidigare aktualisera frågan
om en sammanslagning, men att
det nu finns rimlig anledning att undersöka
saken och inte, såsom en del anser,
vänta ännu längre.

Till detta skulle jag, herr talman,
vilja foga ett par allmänna synpunkter.
Vi vet allesammans hur statsverksamheten
har växt under de sista 10—15
åren. Krigs- och kristidens förhållanden
medförde ju en stark ansvällning
av denna verksamhet, och sedan har
många omständigheter samverkat till
att statsförvaltningen har fått ytterligare
ökad omfattning. Jag tror att vi
närmar oss eller, rättare sagt, att vi befinner
oss i ett läge, där frågan om vad
som kan göras för att rationalisera och
spara tränger sig på. Det vore därför
klokt av andra kammaren att inte på
alltför lättköpta grunder avvisa de tämligen
fåtaliga uppslag till besparingar
som kommer. När det gäller att slå samman
ämbetsverk eller att över huvud
taget åstadkomma förenklingar eller
besparingar inom förvaltningen, sker
det ingenting överilat i detta hus — det
tror jag att kammarens ledamöter kan
känna sig ganska trygga för. Den som
känner sig en smula tveksam beträffande
själva tidpunkten för sammanslagningen
kan därför rösta för reservationen
i den fasta förvissningen att
även om saken får en puff framåt, händer
det ingenting överilat.

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen

Nu har, som sagt, första kammaren
med 11 rösters övervikt antagit reservationen,
och jag hoppas, herr talman,
att denna kammare skall gå samma väg.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herrar Lundberg (s),
Jansson i Benestad (bf), Hamrin i Kalmar
(fp), Dickson (h), Staxäng (h) och
Widén (fp).

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
ansåg att jag hade dragit oriktiga
konklusioner av jordbruksnämndens
yttrande, när jag sade att så som jag
läste yttrandet innebar detta ett klart
avstyrkande av förslaget om en utredning.
Men när jordbruksnämnden, herr
Svensson, radar upp en mängd skäl
för att visa att tidpunkten nu inte
är inne för en sammanslagning av
nämnden med lantbruksstyrelsen, så betyder
väl detta, att det enligt nämndens
mening inte finns någon direkt
anledning att nu utreda frågan. Jag kan
inte förstå annat än att min slutsats
är den riktiga. Herr Svensson sade här
själv att man naturligtvis kan vara tveksam
om det riktiga i att utreda frågan.
Jag är fullt medveten om att generaldirektör
Nordlander har en mycket stor
och allsidig erfarenhet och behärskar
många områden. Det är därför som jag
sätter så stort värde på hans omdöme,
och jag kan, som sagt, inte fatta att
jordbruksnämndens yttrande kan tolkas
på annat sätt än jag här gjort.

Det är klart att herr Svensson i
Ljungskile förfäktar den meningen att
det nya prisregleringssystemet är så enkelt,
billigt och bra. Detta ansåg ju
folkpartiet både när beslutet fattades
år 1955 och tidigare, och det är förklarligt
att man vidhåller denna uppfattning
så länge som möjligt. Men erfarenheten
har ju inte, herr Svensson,
infriat dessa förhoppningar, utan resultatet
har blivit något helt annat.

Sedan säger herr Svensson i Ljungskile,
att vi är nödsakade att spara, och
det håller jag gärna med om. Jag tror
emellertid knappast, att man sparar
genom att ha så ofantligt stora ämbetsverk,
tungrodda mammutinrättningar,
där den ene tjänstemannen skall sitta
och vakta på den andre.

Herr Svensson menar, att man inte
skall fatta ståndpunkt på lättköpta grunder.
Enligt min mening har första kammaren
gjort detta, men man kanske inte
skall fästa sig så mycket vid vad den
beslutar, ty folkpartiet vill ju avskaffa
första kammaren.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
vädjade här till kammaren att slå
vakt omkring sparsamhet och förenkling.
Den parollen vinner alltid genklang
hos mig. Den stora frågan är bara:
Skulle reservanternas utredning komma
att leda till någon besparing eller
förenkling? Herr Svensson säger, att
utskottet bara har ett sakskäl mot reservationen,
och det är att lantbruksstyrelsen
skulle bli ett för stort verk.
Är inte det tillräckligt skäl, att man
får ett ämbetsverk, som är för stort
och därigenom blir tungrott?

När utskottet hävdar, att lantbruksstyrelsen
och jordbruksnämnden har
skilda uppgifter, är detta bokstavligt
sant. Man skall komma ihåg, att lantbruksstyrelsen
i dess nuvarande form
har tillkommit genom sammanslagning
av två verk: den gamla lantbruksstyrelsen
och egnahemsstyrelsen. Redan när
detta skedde var man mycket tveksam
om icke verket blev för stort och för
tungrott. Herr Svensson påstår, att t.
ex. rationaliseringsverksamheten inte
har fått den omfattning, som man från
början väntade. Den är dock större än
den gamla egnahemsverksamheten.
Följaktligen får man klart för sig, att
när lantbruksstyrelsen kom till i sin
nuvarande skepnad, var den redan ett
stort verk med tio byråer.

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen

Lantbruksstyrelsen är ett verk med
traditionella uppgifter. Den är målsman
för lanthushållning, djurskötsel, hushållningssällskap,
lantbruksundervisning,
trädgårdsundervisning, lantbruksnämnden,
torrläggningsverksamhet o.
s. v. Sådana ärenden kan planläggas
på relativt lång sikt och kan erhålla
en handläggningstid som inte framtvingar
synnerlig brådska. Därför kan
det vara möjligt att hinna med denna
arbetsmängd.

Låt oss gentemot detta sätta jordbruksnämnden.
Vad är dess huvuduppgift?
Den är att handha jordbruksregleringen.
Nuvarande jordbruksreglering bygger
på ett importavgiftssystem, som
jämt och ständigt måste anpassas efter
de utländska förhållandena. Jordbruksnämnden
måste också se till, att prissättningen
överensstämmer med riksdagens
beslut. Ideligen fordras mycket
snabba avgöranden. Det finns intet annat
organ inom den svenska statsförvaltningen
som har en motsvarande
uppgift.

Jag måste verkligen ställa den frågan:
Hur skulle ledningen för en lantbruksstyrelse,
som i sig innefattade
även jordbruksnämnden, hinna med
allting? Den bleve ju nödsakad att
i första hand ägna sig åt prisregleringsfrågorna,
och hur mycket tid skulle den
få över för resten? Man skulle här få
fram ett överbyråkratiserat verk. Det
kommer inte att bli någon förenkling
eller besparing, utan alldeles tvärtom
pekar allt i den riktningen, att man skulle
göra administrationen tyngre. Herr
Svensson kan ju framhålla, att den nuvarande
chefen för jordbruksnämnden
är en duktig man, som kan klara allt
detta. Ärade kammarledamöter, bygger
vi upp verk kring en viss bestämd person?
Även om han skulle kunna rå med
detta arbete, vilket jag inte tror — jag
känner honom lika bra som herr Svensson
— är han ändå inte för evigt bestående.
Inte vet vi, när han söker sig

över till en annan, enligt hans åsikt
bättre befattning.

Herr Svensson i Ljungskile säger vidare,
att man får hoppas, att det nuvarande
prissättningssystemet blir enklare
och kräver mindre arbete. Det kan
man hoppas, men vi har det vi har
nu. Vi kan inte skapa en organisation
med utgångspunkt från ett prissystem
som inte finns, utan vi måste gå ut
ifrån nuvarande läge. Därför talar enligt
min mening alla skäl i grund och
botten emot, att vi i dag skulle kunna
tänka oss att vinna någonting med en
sammanslagning av jordbruksnämnden
och lantbruksstyrelsen. När man nu
måste ställa sig avvisande till denna
tanke på grund av dagens förhållanden,
vad kan det då vara för mening i att
gå åstad och hos Kungl. Maj :t begära
en utredning? Man får ändå ha klart
för sig, att utredningskapaciteten är begränsad.
Riksdagen begär den ena utredningen
på den andra, och varje begärd
utredning, som man kan förutse
icke leder till resultat, kommer ju att
hålla tillbaka andra utredningar, i vilka
det skulle vara möjligt att uppnå
något. Man kan alltså inte begära en
utredning, när man inte kan se om det
kommer att bli något resultat.

Jag undrar om inte herr Svensson i
Ljungskile också menade, att det nog
inte skulle bli något resultat. Han sade
ju till kammarens ledamöter att dessa
utan risk kunde rösta för utredningsförslaget
eftersom det väl inte fanns
så störa utsikter till att det hände så
mycket — i varje fall skulle det hända
långsamt. Detta tycker jag är ett tillräckligt
skäl för att kammaren skall
vara betänksam och inte begära en utredning.
Denna kommer — som herr
Pettersson i Dahl sade — att kosta pengar
och ta arbetskraft i anspråk, men
den kommer säkert inte att leda till
resultat i den situation vari vi nu befinner
oss.

Dessa båda verk har skilda uppgifter,
men det finns gränsområden där

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen

de sköter samma sak. Det är möjligt
att det sker ett dubbelarbete, men det
går väl att göra om gränsdragningen.
Utskottet uppmanar också Kungl. Maj:t
att se till, att en förnuftig gränsdragning
sker, så att det inte blir något
dubbelarbete.

Jag vill för min del, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få säga ett
par ord med anledning av herr Skölds
anförande.

Herr Sköld slutade sitt anförande med
att åberopa mig emot herr Svensson i
Ljungskile. Jag skulle ha sagt, att det
inte var troligt att det blev något resultat
av denna utredning. I verkligheten
sade jag, att när det gällde rationalisering
av förvaltningen och sammanslagning
av ämbetsverk så hände det
inte någonting överilat. Detta tror jag
också att jag kan stå för.

Sedan säger herr Sköld, att vi inte
bygger upp det nya verket omkring en
enda person, t. ex. herr Nordlander.
Nej, jag har inte uttalat mig om det. Jag
sade att han hade så stor och allsidig
erfarenhet, att hans remissyttrande i
denna fråga var väl så mycket värt att
lägga vikt vid som något annat — och
litet till ändå.

Sedan säger herr Sköld att vi slog
samman egnahemsstyrelsen och lantbruksstyrelsen.
Ja, vi slog samman en
del av egnahemsstyrelsen med en del
av lantbruksstyrelsen. Egnahemsstyrelsen
sysslar emellertid väldigt mycket
även med bostadsegnahem. Dessa ärenden
har sedan flyttats därifrån.

Slutligen säger herr Sköld — ja, det
var ju i början — att frågan om sparsamhet
och rationalisering alltid vinner
genklang hos honom. Detta skedde alltså
inte denna gång, och det var inte
första gången under de 15—16 år vi har
haft tillfälle att diskutera i denna kam -

mare som sparsamhetssynpunkten icke
vann gehör hos herr Sköld.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte — mitt
minne är väl litet trögt — men jag
har litet svårt att föreställa mig herr
Svensson i Ljungskile som en generell
sparsamhetsapostel. Jag tror inte att det
är hans allra vanligaste skepnad. Var
han får sina exempel från vet jag således
inte.

Jag skall för min del inte bestrida
herr Nordlanders erfarenhet. När man
läser hans yttrande finner man emellertid,
att han har skäl för och skäl emot.
Det är omöjligt att säga att han anser,
att en utredning nu kan leda till resultat.
Han tycker dock ändå att det kan
bli en utredning. Vår tes är emellertid,
att när man finner det vara så tveksamt
om man skall tillsätta en utredning,
då skall man inte göra det — så
mycket mindre som det finns så många
ting som bjuder oss att vänta, prisregleringssystemet,
europamarknaden och
mycket annat, som vi i dag inte kan
överblicka.

Herr Svensson i Ljungskile korrigerade
mitt referat av honom. Man kan
naturligtvis läsa ut hans inlägg på många
sätt. Han säger att vi aldrig behöver
vara rädda för att en rationalisering
kommer överilat. Man kan säga att detta
är sant så till vida, att dagens läge inte
medger en omorganisation av dessa båda
styrelser. Hur det blir i framtiden,
vet vi inte. Följaktligen är det rätt överilat
att begära en utredning.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Här tvistar man om
vad statens jordbruksnämnd egentligen
menar i sitt yttrande. Man har diskuterat
vad generaldirektör Nordlander
säger i yttrandet.

I slutet av jordbruksnämndens ytt -

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen

rande står det följande: »Emellertid
ifrågasätter nämnden, om rätta tidpunkten
att igångsätta en dylik utredning
redan nu kan anses vara inne. Nämnden
hänvisar rörande denna fråga till
att den tid, som har förflutit sedan det
nya prisregleringssystemet trädde i
kraft, är alltför kort för att man ännu
skulle ha kunnat bilda sig någon säker
uppfattning om hur systemet kommer
att fungera och vilken arbetsbelastning
det kommer att medföra för nämnden.
Vidare erinrar nämnden om att
det nuvarande systemet är avsett att
gälla endast till den 1 september 1959
och att frågan om utformningen av ett
fortsatt prisregleringssystem och därmed
även frågan om arbetsuppgifterna
för det centrala regleringsorganet kan
komma att i hög grad påverkas av det
resultat, till vilket man kommer i de nu
pågående överläggningarna angående
möjligheterna att bilda ett gemensamt
europeiskt frihandelsområde.»

Jag anser att denna slutkläm i statens
jordbruksnämnds yttrande klart och
tydligt säger ifrån, vilken mening man
har i denna fråga.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Statens jordbruksnämnd
har skrivit tre tättryckta sidor. Det blir
litet för långt att citera hela utlåtandet.
Två tredjedelar emellertid handlar om
vilka fördelar man skulle kunna få av
en sammanslagning.

Herr Sköld säger att herr Svensson
i Ljungskile inte är någon generell
sparsamhetsapostel. Det har jag inte
uttalat mig om. Vad jag konstaterade
var, att herr Sköld inte var det. Herr
Sköld undrade var man skulle hitta
exempel. Sådana skulle man kunna hitta
från den tid, då herr Sköld var försvarsminister,
oändligt många och
tungt belastande exempel.

Herr Sköld menar att det inte är någon
idé att göra denna utredning, när
man har den uppfattningen, att det

inte kan bli någonting av sammanslagningen.
Uppfattningarna är ju olika.
Motionärerna och reservanterna och
majoriteten i första kammaren har ju
haft den uppfattningen, att man möjligen
skulle kunna få någonting ut av
en utredning. Vad majoriteten i denna
kammare har för uppfattning, vet vi
inte än, men det blir ju uppenbart så
småningom.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kunde inte uppfatta
herr Svensson på annat sätt än att han
menade, att han var en konsekvent
talesman för sparsamlietssynpunkter i
denna kammare. Detta reagerade jag
emot. Jag framställde inte alls mig själv
som någon sparsamhetsapostel, men
hans hänvisning till mina insatser under
världskriget i försvarsfrågan kanske
inte var den allra mest lämpliga.

Till sist vill jag säga med anledning
av tvisten om vad som står i jordbruksnämndens
utlåtande, att en tredjedel
av utlåtandet handlar om formalia,
en tredjedel innesluter skäl för en
utredning, en tredjedel innesluter skäl
mot. Jordbruksnämnden konkluderar,
att en utredning kan vara nyttig, men
att tiden inte nu är inne.

Herr NORUP (bf):

Herr talman! När jag på nyåret läste
denna motion, gjorde jag inte riktigt
samma reflexioner som herr Nilsson i
Bästekille, utan jag tänkte att det är en
motion som kan slå an på okunniga
människor, som inte känner till hur
lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden
arbetar och vilka uppgifter de
har. Jag är övertygad om att den som
själv utan någon offentlig utredning lite
grann undersöker de uppgifter som åvilar
dessa båda ämbetsverk snart skall
komma till uppfattningen, att det inte
kan bli ett rationellare arbetssätt om
man slår samman dessa ämbetsverk.

Herr Nilsson i Lönsboda anförde ett
par skäl för sammanslagning. Man skid -

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen

le t. ex. kunna få bort eventuellt dubbelarbete
på de kamerala avdelningarna
och kanslibyråerna. Kan man inte
åstadkomma mera, tycker jag att man
skall låta bli en sammaslagning.

När man nu begär en utredning, kan
det ge intrycket att frågan inte varit
föremål för utredning förr. Jordbruksnämnden
har varit föremål för två utredningar
sedan 1948. Den första utredningen
som, om jag inte minns fel,
var en enmansutredning utfördes av
dåvarande generaldirektören i jordbruksnämnden.
Han gjorde upp ett förslag
till organisation, som skulle gälla
för jordbruksnämnden under fredsförhållanden.
Det skulle vara ett ämbetsverk
med en generaldirektör, två överdirektörer
och ett antal byråchefer, jag
kommer inte ihåg hur många. Man kan
väl inte säga, att generaldirektör Söderström
hör till de människor som tar lätt
på problemen. Han har satt sig grundligt
in i olika frågor, och jag är övertygad
om att den mannen åtnjuter oerhört
stort förtroende hos svenska folket såsom
en ämbetsman som arbetar i allra
bästa avsikter och som gjort vårt land
värdefulla tjänster. Man fann dock hans
förslag vara väl kraftigt tilltaget. Det
blev därför föremål för en ytterligare
översyn. Till ordförande i den utredning
som då tillsattes utsågs en man som
sannerligen inte är främmande för
svensk förvaltning, nämligen landshövding
Bo Hammarskjöld. Han kom ingalunda
till det resultatet att jordbruksnämnden
hade så små uppgifter, att den
kunde ingå i ett annat ämbetsverk. Man
skår ned den krisavdelning, som föreslagits
av generaldirektör Söderström,
men ansåg med tanke på de uppgifter
som låg på det prisbildande området
inom landet och även med tanke på
den snabba utvecklingen utomlands, att
det var nödvändigt att ha ett kansli,
och detta har också haft fullt att
göra och under hand utfört olika utredningar
på detta område.

Lantbruksstyrelsen handhar helt and6—Andra
kammarens protokoll 1957. Nr

ra uppgifter än dem som är anförtrodda
jordbruksnämnden. Lantbruksstyrelsen
har i sitt yttande anfört, att man möjligen
teoretiskt kan tänka sig en sammanslagning
men att det i praktiken
skulle stöta på hinder av stor räckvidd.

Det finns en hel del människor i detta
land, som menar att det var fel att avskaffa
egnahemsstyrelsen och lägga
dess verksamhet under lantbruksstyrelsen.
Ja, det kan man ha olika meningar
om, men man kan väl inte ta en sammanslagning
mellan lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen, som
skulle medföra en minskning av lantbruksstyrelsens
uppgifter, till intäkt
för en sammanslagning av lantbruksstyrelsen
och jordbruksnämnden.

Nej, enligt min mening är frågan om
jordbruksnämndens organisation utredd.
Riksdagen godkände för inte så
många år sedan att jordbruksnämnden
organiserades som ett särskilt ämbetsverk.
Sedan dess har jordbruksnämnden
ingalunda i sina årliga petita kunnat
säga, att uppgifterna har minskat
mer och mer, utan man har i stället
till följd av ökat arbete begärt allt flera
befattningar. Det anföres visserligen att
prissättningssystemet nu är betydligt
enklare än förr, och jag medger gärna
att kontrollen och de årliga beräkningarna
kan vara mindre arbetskrävande,
men uppgifterna inför det nya avtal
som skall träffas 1959 är sannerligen
inte små. Enligt min tro kommer uppgifterna
även i framtiden att vara så
stora, att man ingalunda med hänvisning
till dem kan kräva, att nämnden
skall sammanslås med ett annat ämbetsverk.

Jag skulle tro, att de som bildade en
stark minoritet när detta ärende behandlades
i första kammaren känner
väl till de uppgifter som nu åligger
dessa ämbetsverk med deras nuvarande
organisation, men att de som bildade
majoriteten i första kammaren är lika
väl underkunniga om den saken be20 -

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen

tvivlar jag. Om man önskar en utveckling
på detta område, som är till gagn
inte enbart för de svenska jordbrukarna
utan också för konsumenterna, är
jag säker på att man bör bibehålla dessa
båda ämbetsverk, som arbetar på så
olika sätt och har så olika uppgifter.

Jag medger sedan, att det årligen
bör företas undersökningar, huruvida
man inte kan rationalisera inom verken.
Därvid bör man se objektivt på
möjligheterna till ändringar, och antalet
ämbetsmän skall inte nödvändigtvis
behöva utökas utan skall också kunna
minskas. Någon sådan minskning av
uppgifterna att en sammanslagning
skulle vara motiverad tror jag dock inte
kommer att ske under den tid man kan
överblicka.

Statskontoret är ju ett ämbetsverk,
som ingalunda vill slösa med befattningar
och nya uppgifter, men statskontoret
har den bestämda meningen,
att dessa båda ämbetsverk bör bibehållas.
Lantbruksstyrelsen har också avstyrkt
en sammanslagning och anser inte
att en utredning skulle leda till något
resultat. Statens organisationsnämnd,
som har överblick över de olika ämbetsverkens
uppgifter, har kommit till
samma mening. Man måste väl också
läsa jordbruksnämndens yttrande bak
och fram, om man skall komma till den
uppfattningen, att jordbruksnämnden
har tillstyrkt en utredning.

Vart vill man komma med en sådan
utredning? Det man vill åstadkomma
med en sammanslagning av två ämbetsverk
är väl ett förbilligande av det arbete
de är ålagda att utföra, men jag
är övertygad om att man i detta fall
inte kan nå någonting dylikt, och en
utredning av den art, som här föreslås,
har enligt min mening därför ingen
uppgift att fylla. Herr Svensson
i Ljungskile, som brukar vara ganska
säker på sin sak, sade ju också såsom
redan har påpekats, att det kanske föreligger
risk för att det inte blir någon
ändring. Nej, det tror inte jag heller

att det blir. Jag anser, att en utredning
på detta område är alldeles onödig.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Låt mig bara erinra om
att statens organisationsnämnd säger,
att nämndens kännedom om verkens
arbetsuppgifter och detaljorganisation
inte är så ingående, att den kan tjäna
som underlag för ett ställningstagande
i frågan.

Jag vill tillägga, att när jag i mitt
första anförande sade att man kan vara
ganska trygg för att det inte händer
någonting överilat i sådana frågor som
denna, så tänker jag på att vi då alltid
möter ett hårt och skickligt motstånd
på ämbetsmannaplanet, och herr Norups
anförande styrker bara den erfarenheten.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av herr Lage Svedberg
m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i
Lönsboda begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Lage Svedberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Torsdagen den 23 maj 1957 Nr 20 83

Sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Lönsboda begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 114 ja och 71 nej, varjämte
20 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 21

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer att kammaren måtte
besluta, att på morgondagens föredragningslista
bevillningsutskottets betänkande
nr 45 uppföres närmast efter
andra lagutskottets utlåtande nr 34 och
bankoutskottets utlåtande nr 22 sist
bland två gånger bordlagda ärenden.

Denna hemställan bifölls.

§ 22

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om kommunalförbund,
m. m., ävensom i ämnet
väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

127, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omläggning av
den juridiska och samhällsvetenskapliga
utbildningen jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning om
anslag för budgetåret 1957/58 till Fondering
för framtida pensionsändamål
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts

framställning angående anslag för budgetåret
1957/58 till statlig och enskild
upplysningsverksamhet m. m. vid 1957
års folkomröstning samt till administration
av denna jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 131, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statstjänstemännens
löner under åren 1957 och 1958
m. m. jämte i ämnet väckt motion, och

nr 132, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

första lagutskottets memorial nr 35,
angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden;
och

tredje lagutskottets memorial nr 23,
angående uppskov med behandlingen
av visst utskottet tilldelat ärende.

§ 23

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 290, med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande; och

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt
för kommun att uttaga avgift för vissa
upplåtelser å allmän plats, m. m.

Vidare anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 289, till fullmäktige
i riksgäldskontoret med uppdrag att
föranstalta om utredning av frågan om
ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande och därmed sammanhängande
frågor.

§ 24

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.14.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Fredagen den 24 maj

Kl. 13.00

§ 1

Svar på fråga ang. överförmyndares rätt
till arvode

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! Herr Lothigius har frågat
mig, om jag vill lämna kammaren
en redogörelse för de regler, efter vilka
överförmyndare äger åtnjuta arvode å
till myndling utgående pensionsbelopp,
och om jag vill medverka till att dessa
regler och deras tillämpning bringas till
allmän kännedom i högre grad än vad
för närvarande är fallet.

Till svar på dessa frågor vill jag anföra
följande.

Enligt bestämmelserna i föräldrabalken
äger överförmyndare uppbära arvode
med ett belopp, motsvarande en
procent av den omyndiges behållna årsinkomst,
om denna icke överstigit 200
kronor, och eljest med två procent därav.
Ersättningen får dock inte uppgå
till mer än 1 000 kronor om året. Arvodet
beräknas i allmänhet på den omyndiges
behållna årsinkomst enligt årsräkning
eller sluträkning.

Bestämmelserna i föräldrabalken om
ersättning till förmyndare och överförmyndare
har överflyttats dit från 1924
års förmynderskapslag. När denna lag
behandlades i riksdagen, anförde första
lagutskottet att det inom utskottet hade
ifrågasatts, att man skulle förtydliga
lagtexten för att utmärka vad som menas
med uttrycket »behållen inkomst»,
men utskottet avvisade tanken härpå.
Utskottet anförde dock i sitt utlåtande,
bland annat, att det för att arvode skall

få beräknas på viss inkomst erfordras
att inkomstbeloppet verkligen ingått i
förmyndarens förvaltning. Sålunda
framhöll utskottet att i de fall då särskild
förmyndare är förordnad, oaktat
den omyndiges fader eller moder ännu
är i livet, förmyndaren i regel icke
torde vara berättigad till arvode på pensions-
eller livräntebelopp eller underhållsbidrag,
vilka utbetalas direkt till
den efterlevande.

Detta uttalande av första lagutskottet
avsåg alltså arvode till särskilt förordnad
förmyndare; till föräldrar som är
förmyndare enligt lag utgår som regel
inte något arvode. Man synes kunna antaga,
att nyssnämnda regel om arvode
till förmyndare också bör gälla i fråga
om arvode till överförmyndare. I en år
1924 utgiven kommentar till lagstiftningen,
författad av dåvarande revisionssekreterarna
Einar Stenbeck och
Arthur Lindhagen, vilka varit ledamöter
i lagberedningen och deltagit i förarbetena
till förmynderskapslagen, finner
man följande uttalande: »Å pensions-
eller livräntebelopp eller underhållsbidrag,
som endast motsvarar nödiga
underhållskostnader för underårig
och som utbetalas direkt till någon av
den underåriges föräldrar, torde icke
heller överförmyndaren äga beräkna arvode.
» Det synes knappast befogat att
göra någon skillnad mellan sådana fall
då den av föräldrarna som mottar beloppen
själv är förmyndare och de fall
då det finns en särskilt förordnad förmyndare.
På detta sätt har gällande lagbestämmelser
också tolkats i en av Göta
hovrätt den 18 mars 1954 meddelad
dom. Hovrätten uttalar där att överförmyndare
icke må åtnjuta arvode för
pensionsbelopp, som endast är avsedda

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Nr 20

Svar på fråga ang. överförmyndares rätt till arvode

för underårigas uppfostran och uppehälle.

Då det emellertid här gäller en fråga
om lagtolkning, som i sista hand ankommer
på domstol, anser jag icke att
några särskilda åtgärder bör vidtagas
för att ge spridning åt en viss uppfattning.
Jag vill hänvisa till att den här
återgivna ståndpunkten företrädes av
allmänt anlitade lagkommentarer och
handledning för förmyndare.

Härpå anförde:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min enkla fråga.
Jag gör det så mycket mer uppriktigt,
som jag förstår, att justitieministern har
en stor arbetsbörda under dessa dagar.

Jag gör inte anspråk på att helt förstå
den juridiska delen av dessa spörsmål.
Min fråga, som var allmänt formulerad,
avsåg gällande regler. Bättre
hade varit, om den hade tagit upp gällande
praxis. Orsaken till min fråga är
dels en diskussion, som förts i min länspress,
där många insändare varit upprörda
över rådande förhållanden, dels
en del brev, som jag mottagit och som
påpekar en del ganska anmärkningsvärda
fall. Ett av dessa brev har kommit
statsrådets departement till handa
för över ett år sedan, men det har av för
mig okänd anledning ej kunnat besvaras.

Det egendomliga är, att det i lagtexten
beträffande överförmyndares rätt
till granskningsarvode inte är klart angivet,
om detta arvode får uttagas. Har
en överförmyndare rätt att uttaga arvode
å pensionsinkomst, som tillfaller
omyndigt barn för att användas för barnets
uppfostran och uppehälle och som
utbetalas till modern från statskontoret?
I ett fall säger häradsrätten ja, men hovrätten
nej. I ett annat fall, där det gäller
uttagande av granskningsarvode å
pupillpension till omyndig dotter, dö -

mer rådhusrätten överförmyndaren förlustig
denna inkomst, överförmyndaren
har i många år uttagit denna avgift och
får behålla de tidigare uttagna pengarna.
Det är alldeles tydligt att i de
många fall, där överförmyndaren varit
jurist, har han uppmärksammat dessa
av mig berörda fall och tagit dem som
prejudikat och inte uttagit någon avgift
å pensionsbelopp. I de fall däremot,
där överförmyndaren inte varit jurist
och inte följt handläggningen av dessa
ärenden, har denne tagit arvode på pensionen.
Här behövs faktiskt ett klarläggande.
Det bör ske antingen genom en
ändring i lagtexten eller genom ett påpekande
till överförmyndarna om gällande
praxis.

Det kan inte vara rimligt, att en avgift
som denna skall tagas från de pensionsbelopp,
som utgår till barn och
åldringar eller till dem som står under
förmyndare på grund av nervsvaghet
eller annat, i synnerhet som överförmyndaren
har ytterst litet arbete med
handläggningen av sådana ärenden.

Har justitieministerns svar på denna
fråga kunnat bringa någon klarhet i
denna sak och kan det komma till allmänhetens
kännedom för att tjäna som
riktlinje för överförmyndares handlande,
så är jag nöjd och tacksam. Jag
tycker emellertid inte att svaret ger besked
om gällande praxis, men jag förmodar
att frågan måste tas upp i ett
större sammanhang vid ett senare tillfälle.

Jag tackar än en gång för svaret.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Jag vill i anledning av
vad herr Lothigius yttrade om behovet
av upplysning för överförmyndare endast
påpeka, att det finns en tryckt
handledning som heter »Förmyndare
och gode män enligt förmynderskapslagen».
Den är utgiven just för att tjäna
till ledning för förmyndare och över -

86 Nr 20 Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Svar på interpellation ang. utredningen rörande skydd för modeller och mönster

förmyndare, och jag skulle tro, eller åtminstone
anse det antagligt, att praktiskt
taget alla överförmyndare har
den. I denna handledning säges ordagrant
följande: »överförmyndararvode
skall icke utgå å underhållsbidrag eller
pensionsbelopp, som uppbäres av legal
förmyndare i dennes egenskap av vårdnadshavare.
»

Jag tror alltså, att det redan finns
tillgängliga upplysningar, givna i den
form som är vanlig i sådana fall, nämligen
genom en handbok, som inte precis
är av officiell natur men som utgivits
av de personer, som i det förberedande
lagstiftningsarbetet sysslat med
problemet. Dylika handledningar brukar
också regelmässigt begagnas av de
tjänstemän som är berörda av lagstiftningen
i fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Svar på interpellation ang. utredningen
rörande skydd för modeller och mönster

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Löfgren frågat mig, om
jag är beredd att ange när den av riksdagen
genom skrivelse den 27 mars
1954 begärda utredningen rörande
skydd för modeller och mönster kommer
att tillsättas.

Till svar på denna fråga får jag anföra
följande.

I ett svar på en liknande fråga från
herr Löfgren vid 1955 års riksdag yttrade
jag, att en utredning om skydd för
mönster och modeller enligt min mening
bör komma till stånd, men att utredningen
självfallet måste passas in
i justitiedepartementets allmänna program
för utredningsuppgifter på olika
rättsområden. Jag framhöll också, att

de frågor som skulle upptagas av den
tillämnade utredningen i viss utsträckning
sammanhänger med frågor som redan
är under utredning inom auktorrättskommittén
samt varumärkes- och
firmautredningen och att det syntes välgrundat
att i varje fall avvakta att auktorrättskommittén
avgivit sitt förslag
till ny lag om upphovsmannarätt.

Ehuru auktorrättskommittén nu har
slutfört sitt arbete — kommitténs betänkande
avlämnades i augusti förra
året — har jag inte ännu funnit det
möjligt att utverka bemyndigande att
tillkalla utredningen. Delvis sammanhänger
detta med de undersökningar
som från svensk sida har inletts i syfte
att åstadkomma en samnordisk utredning
av frågan om skydd för mönster
och modeller. När denna tanke togs upp
till diskussion vid ett nordiskt justitieministermöte
i oktober 1956, visade det
sig att visst intresse förefanns för ett
sådant nordiskt samarbete; ytterligare
överläggningar med vederbörande departement
i de nordiska grannländerna
erfordras emellertid för att få till stånd
en samverkan på detta område. Frågan
torde därför komma att behandlas av
de delegerade för nordiskt samarbete
på lagstiftningens område, vilka sammanträder
i Helsingfors i augusti. Det
främsta skälet till att utredningen ännu
inte har kommit i gång är emellertid,
att justitiedepartementets resurser i
pengar och personal för utredningar
hittills varit hårt anlitade för en lång
rad andra betydelsefulla lagstiftningsuppgifter.
Med hänsyn härtill kan jag
inte för närvarande ange någon exakt
tidpunkt, när utredningen kan komma
att tillkallas. Det bör emellertid kunna
ske under loppet av innevarande år.

Härefter anförde

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för justitiedepar -

Fredagen den 24 maj 1957 fm. Nr 20

Svar på interpellation ang. utredningen rörande skydd för modeller och mönster

tementet få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation.

Justitieministern har ju redan i ett
tidigare interpellationssvar år 1955 uttalat,
att en utredning om skydd för
mönster och modeller bör komma till
stånd. Jag betvivlar på intet sätt justitieministerns
avsikter på denna punkt
utan är tacksam för det uttalade intresset.
Å andra sidan hoppas jag att justitieministern
förstår min angelägna önskan
att det inte skall dröja för länge
med att detta problemkomplex kommer
under behandling, eftersom nu rådande
förhållanden på detta område av vår
lagstiftning är helt otillfredsställande,
ja, jag tvekar inte att använda ordet
upprörande. På annat sätt kan man inte
karakterisera det nuvarande tillståndet,
som tillåter stöld av betydande omfattning
utan möjlighet till beivrande. Dessa
mina omdömen kan jag avge med
stöd av mångårig praktisk egen erfarenhet
och en omfattande kontakt med
andra representanter för vårt lands näringsliv.

Då jag för två år sedan framställde
en liknande interpellation var det närmast
auktorrättskommitténs betänkande
justitieministern ville avvakta. Detta betänkande
förelåg i augusti förra året.
Tillåt mig då, herr justitieminister, att
göra vissa jämförelser mellan auktorrätten
och skyddet för modeller och
mönster. Jag vill därvid först deklarera
att jag erkänner betydelsen av ett väl
avvägt auktorskydd. Hur en kommande
proposition om vidgat auktorskydd
kommer att se ut vet vi givetvis inte i
dag, men det finns ingen anledning att
förutsätta att skyddet enligt det nya förslaget
blir sämre än det nuvarande.

Den som anlitar en som konstnärlig
skapare erkänd formgivare för utformning
av sina produkter och lyckas uppnå
att produkterna bedömes såsom hänförliga
till alster av konstindustri, kan
få ett betydande skydd för produkterna
redan enligt gällande lag. Skulle 1919
års lag ändras i enlighet med auktor -

rättskommitténs förslag, består den till
formgivaren knutna skyddsrätten i 50
år efter formgivarens död, och det är
inte otänkbart att denna skyddstid utsträckes
till 100 år. Mot denna bakgrund
bör det väl inte förvåna om producenterna
av andra, ofta lika värdefulla alster
är angelägna att en skyddsform lagligen
tillskapas, varigenom i varje fall
ett minimum av rättsskydd åstadkommes
för deras produkter, och att det
inte dröjer onödigt länge innan en utredning
i detta syfte tillsättes.

I konsumenternas intresse beklagar
jag om utvecklingen drives dithän, att
produktionsutformningen låses genom
en mera allmän övergång till ett konstindustriellt
betraktelsesätt på nyttoproduktionen,
som i stor utsträckning borde
kunna vara hänförlig till alster som
skyddas genom ett starkt tidsbegränsat
modellskydd.

Kontakt med de nordiska länderna är
givetvis bra, men det är enligt min mening
inte värdigt vårt svenska rättssamhälle
att med hänvisning till nordiskt
samarbete dröja med åtgärder i vårt
eget land. Danmark och Norge har ju
redan helt andra skyddslagar i detta
avseende.

Justitieministerns hänvisning till svårigheter
beträffande lämplig personal
är givetvis en förklaring som kan ha
visst berättigande, men dessa svårigheter
får enligt min uppfattning ej
hindra att utredningen tillsättes.

Allra minst förståelse har de av de
upprörande förhållandena inom detta
område berörda för uppgiften om att
det skulle saknas pengar. Visst har vi
ett ansträngt ekonomiskt läge, men nog
har vi väl ändå råd att utreda på vad
sätt vi skall kunna uppnå ett rimligt
rättssäkerhetsläge inom detta område.
Jag hoppas att utredningen nu snarast
möjligt tillsättes och att det i varje fall
sker i år.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

§ 3

Svar på interpellation om förslag till
hyreslagstiftning enligt hyresregleringskommitténs
betänkande

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Svenning har i en
interpellation, som han med kammarens
tillstånd framställt till mig, tagit upp en
hyresregleringsfråga. Han har erinrat
om att hyresregleringskommittén i sitt
år 1954 avlämnade tredje betänkande
bl. a. föreslagit bestämmelser om kontroll
över försäljning av ideella andelar
i flerfainiljsfastigheter. Bestämmelserna
syftade till att stävja ett förfarande,
som har praktiserats på bostadsmarknaden
och inneburit ett kringgående
av hyresregleringen. Det har sålunda
förekommit att ägare av flerfamiljsfastigheter,
i stället för att hyra ut
lägenheterna, sålt ideella andelar i fastigheten
och samtidigt anvisat lägenheter
i fastigheten åt köparna. På detta
sätt har säljaren med utnyttjande av
bostadsbristen kunnat betinga sig oskäliga
priser för fastighetsandelarna. Herr
Svenning frågar nu mig, om jag är beredd
att med anledning av de aktuella
fallen på hyresmarknaden framlägga ett
förslag enligt de riktlinjer och regler
som återfinns i kommittébetänkandet.
Till svar på denna fråga får jag anföra
följande.

Som bekant framlades förra våren på
grundval av hyresregleringskommitténs
slutbetänkande proposition med bl. a.
förslag till en successiv avveckling av
hyresregleringen, och förslaget antogs
i allt väsentligt av riksdagen. I samband
med utarbetandet av denna proposition
övervägde jag vissa av de frågor, som
hyresregleringskommittén behandlat i
sitt tredje betänkande, däribland frågan
om kontroll över försäljningen av ideella
andelar i flerfamiljsfastigheter. Resultatet
blev emellertid, att något förslag
i ämnet inte framlades. Såväl förra
årets lagstiftning som motsvarande proposition
i år avsåg främst att möjlig -

göra en successiv avveckling av hyresregleringen.
Det var därför i och för
sig naturligt att inte utan vägande skäl
föreslå en utsträckning av regleringen
till nya områden, vilket det ju här är
fråga om. Därtill kom att en sådan reglering
skulle medföra ganska stora praktiska
svårigheter och möjligen också
kunna kringgås alltför lätt. Trots detta
bör naturligtvis ett lagstiftningsingripande
ske, om det har yppats missförhållanden
i någon större omfattning.
Enligt kommittén hade emellertid så
inte skett. I betänkandet anfördes tvärtom,
att det sannolikt inte var så stor
risk för att förfarandet skulle bli allmänt
praktiserat. Statens hyresråd —•
den centrala myndigheten på hyresregleringens
område — avstyrkte också
i sitt remissyttrande den föreslagna
kontrollen. Enligt hyresrådet hade det
inte försports, att försäljning av ideella
andelar i illojalt syfte skett i sådan omfattning,
att det då motiverade införande
av en ordning, som från andra synpunkter
syntes förenad med stora olägenheter.

Med detta har jag i huvudsak redogjort
för hur situationen bedömdes förra
våren, då den ifrågavarande propositionen
framlades. Det är ovisst, i vad
mån de illojala försäljningarna har ökat
i omfattning sedan dess. De myndigheter,
som har det närmaste ansvaret för
hyresregleringen, har inte anmält något
sådant och inte heller gjort framställningar
till Kungl. Maj :t om åtgärder
i ämnet. Emellertid har i pressen omnämnts
vissa fall av illojala försäljningar.
Det finns tydligen anledning för såväl
regeringen som myndigheterna att
med uppmärksamhet följa utvecklingen.
Om det visar sig, att missförhållandena
hotar att bli mera utbredda, bör frågan
om lagstiftningsåtgärder övervägas på
nytt.

Vidare anförde

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartemen -

Fredagen den 24 maj 1957 fm. Nr 20

Svar på interpellation om förslag till hyreslagstiftning enligt hyresregleringskommitténs
betänkande

tet få framföra mitt tack för svaret på
min interpellation.

Jag finner det synnerligen angeläget
att lagliga åtgärder vidtages för att få
ett grepp om den trafik som nu pågår
med s. k. ideella andelar i såväl
nya som äldre fastigheter.

Som exempel vill jag nämna att i ett
nybygge en tvårumslägenhet såldes för
25 000 kronor i form av s. k. ideella
andelar, varvid köparen fick dispositionsrätt
till denna lägenhet. På detta
sätt uppläts hela huset, och byggmästaren
gjorde sig en nätt slant utöver skälig
företagarvinst. Det förekommer i
sådana fall ingen prövning av byggnadskostnaderna,
ty det rör sig inte
om statlig belåning, och grundhyrorna
fastställes icke av hyresnämnden. Det
finns ju inga uthyrda lägenheter. Man
balanserar på gränsen till det lagliga
och tangerar kontrollagens bestämmelser.

Under den senaste tiden har också
äldre lägenheter upplåtits i form av
ideella andelar, som berättigar till lägenheter.
Den som mest utnyttjar detta
förfaringssätt är godsägare Gunnar
Läggeberger. De hyressökande som vänder
sig till honom får inte bara köpa
del av ett hus, utan de måste dessutom
köpa andelar i en förvaltningsförening,
andelar som måste betraktas som bortkastade
pengar. Vad som inbetalas på
köpekontraktet är närmast att jämställa
med hyreskostnader inklusive reparationer
av huset. Med nuvarande lagbestämmelser
finns det inte någon möjlighet
att stoppa sådana metoder.

Jag vill för att belysa frågan redogöra
för några punkter i ett köpekontrakt
mellan godsägare Läggeberger och
en s. k. andelsägare här i Stockholm.

I punkt 1 i köpekontraktet heter det:
»Säljaren överlåter och försäljer till
köparen i/Jli av fastigheten Brännkyrkagatan
36, Stockholm, mot en köpeskilling
av 10 000 kronor.»

Punkt 3: »Sedan köpeskillingen

10 000 kronor jämte räntor blivit betald
betalar köparen endast 1/l0 av löpande
utgifter för fastigheten.»

Punkt 4: »Med detta köpeavtal följer
nyttjanderätt till lägenhet i nu befintligt
skick.»

Punkt 5: »Köparen vidkännes själv
alla inre reparationer i lägenheten och
säljaren alla inre reparationer i de övriga
lägenheterna.»

Punkt 8: »Därest köparen icke fullföljer
detta avtal är han förlustig gjorda
inbetalningar, vilket belopp tillfaller
säljaren som skäligt skadestånd och
ersättning för kostnader och besvär.
Köparen är i så fall pliktig att omedelbart
avflytta från lägenheten.»

Punkt 9: »Yttre reparationer i fastigheten
ävensom trappor delas lika mellan
andelsägarna.»

Dessa formuleringar säger väl tillräckligt
om köpekontraktet. Det kan
tilläggas, att det inte är nog med att
köparen skall betala 10 000 kronor för
en helt omodern lägenhet på cirka 30
kvadratmeter. Han måste också köpa 30
stycken andelar om 100 kronor per
styck i Svenska fastighetsägarnas andelsförening,
som är Läggebergers egen
organisation. Dessa 3 000 kronor måste
betalas kontant. Det är föga troligt att
köparen någonsin kan bliva ägare till
sin andel i huset. Medlemmarna i förvaltningsföreningen
har råkat i en svår
situation. De är ju närmast att betrakta
som hyresgäster och riskerar först och
främst att förlora envar 3 000 kronor
men kanske också lägenheterna. Jag
skulle kunna nämna flera fall än detta,
där uppenbart bostadsskoj bedrives.

Det är angeläget att man så snart
som möjligt på laglig väg söker stoppa
en trafik av det slag jag här beskrivit.

Jag vill sluta med att uttrycka min
förhoppning om att justitieministern,
vid den översyn av den allmänna hyreslagen
som förestår, även tar hänsyn
till möjligheten att i denna lag införa
bestämmelser, som förhindrar affärer

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Svar på fråga ang. inkallande av provinsialläkare till militär tjänstgöring vid länslasarett
— Svar på interpellation ang. de principiella skälen för Kungl. Maj:ts
beslut att avslå AB Exactors ansökan om byggnadstillstånd

av det slag jag här nämnt. Skulle det
inte vara möjligt att i den allmänna hyreslagen
införa sådant rättsskydd, så
hoppas jag på en »lex Läggeberger».

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. inkallande av provinsialläkare
till militär tjänstgöring vid
länslasarett

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Löfroth har frågat
mig, om jag anser det ur principiella
synpunkter vara lämpligt och riktigt att
uttaga ordinarie provinsialläkare till
militärtjänst med kommendering som
underläkare vid länslasarett i ett annat
län.

På detta vill jag endast svara att någon
kommendering av värnpliktiga läkare
till lasarett såsom underläkare icke
förekommer.

Härpå anförde

Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! Jag är nöjd med svaret,
och jag ber att få tacka försvarsministern
för detsamma.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. de principiella
skälen för Kungl. Maj:ts beslut att
avslå AB Exactors ansökan om byggnadstillstånd Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hedin har frågat,
om jag vill ge kammaren en redogörelse

för de principiella skäl som föranlett
Kungl. Maj:t att avslå AB Exactors ansökan
om byggnadstillstånd.

AB Exactor har två gånger sökt byggnadstillstånd
för tillbyggnad av sin fabrik
i Oxelösund. När ärendet varit föremål
för prövning inom bvggnadsberedningen
har det i konkurrens med
övriga industriärenden icke bedömts
vara av sådan angelägenhetsgrad, att
tillstånd kunnat beviljas inom ramen
för den för industrien fastställda tillståndskvoten.

Det har därefter prövats, om ärendet
ur lokaliseringssynpunkt var av sådan
vikt, att tillstånd ändå borde ges utanför
industrikvoten. Vid denna prövning
har emellertid Oxelösund — med hänsyn
till den livliga verksamhet som där
kan väntas uppkomma i samband med
utbyggnaden av järnverket — icke ansetts
vara en sådan ort, där man av
lokaliseringsskäl skulle prioritera en
industri med byggnadstillstånd.

Företaget ansökte i slutet av januari
i år om tillstånd för en mindre tillbyggnad,
men denna ansökan återkallades
av sökanden, innan ärendet hunnit avgöras.

Härefter anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.

Jag hade nog väntat mig litet fylligare
svar, som hade redovisat vilka principer
som ligger till grund för bedömandet
av angelägenhetsgraden mellan olika
industriprojekt i konkurrensen om
byggnadstillstånd. Anledningen till min
fråga var dels att såväl enskilda som
lokala myndigheter i Oxelösund och
länet har visat stort intresse för att
företaget skulle få utbygga sin verksamhet
i Oxelösund och därför också har

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Nr 20

Svar på interpellation ang. de principiella

AB Exactors ansökan om byggnadstillstånd

intresse av att få veta anledningen till
att ansökningarna om byggnadstillstånd
avslagits, dels att jag velat peka på vilka
verkningar byggnadsregleringen —
som enligt min mening borde slopas —
kan få för näringslivet. Detta fall är
endast ett exempel.

AB Exactor är ett företag med ungefär
70 anställda, varav mer än hälften
kvinnor, och efter planerad utbyggnad
räknade man med 100 anställda, varav
65 kvinnor. För cirka tio år sedan flyttade
företaget ut från Stockholm till
Oxelösund efter samråd med Industriens
produktionsråd, som i sådana
frågor samarbetar med arbetsmarknadsstyrelsen.
Företaget har därigenom
följt de allmänna önskemålen om industriens
lokalisering till landsorten.
Från många håll har omvittnats att företaget
har haft stor betydelse för näringslivets
differentiering i Oxelösund,
där produktionen i övrigt är ensidigt
inriktad på den tyngre industrien. Företaget,
som bland annat tillverkar lysämnesarmatur,
har haft stegrad efterfrågan
på sina produkter och är i stort
behov av att expandera. På grund av
beslutet om avslag på ansökan om byggnadstillstånd
har företagsledningen ansett
sig nödsakad att anlita utvägen att
flytta hela företaget till Värnamo, där
större lokaler kunnat anskaffas.

Vad innebär nu detta? Jo, ett företag
som var synnerligen väl lokaliserat
flyttar till en ort, där det redan finns
gott om lättare industri, som kan anlita
kvinnlig arbetskraft och där det fördenskull
är tveksamt, om sådan arbetskraft
kan erhållas i önskvärd utsträckning.
Med andra ord: byggnadsregleringen
har här motverkat de positiva
strävandena till en lämplig förläggning
av industrien till orter, där en differentiering
av näringslivet är önskvärd
ur allmänna synpunkter. Vidare blir
resultatet, att företaget i fråga får vidkännas
kostnader för flyttning och installation
i lämpliga lokaler i Värnamo

skälen för Kungi. Maj:ts beslut att avslå

med belopp, som väntas överskrida
kostnaden för den tilltänkta mindre tillbyggnaden
i Oxelösund. Dessutom blir
det ett kännbart avbrott i produktionen
på grund av flyttningen och en produktionsminskning,
tills ny personal lärts
upp. För Oxelösunds del innebär företagets
avflyttning att huvuddelen av de
anställda förlorar sitt arbete och att
svårighet kommer att uppstå att bereda
nya anställningar i vart fall för de
kvinnliga. En ort med kraftigt expanderande
tung industri mister sin enda
lätta industri.

Herr talman! Det är inte min mening
att ta upp en allmän debatt om
byggnadsregleringen — kammaren har
ju genomlidit en sådan tidigare i vår
— men jag har med det anförda velat
peka på vad beslut, grundade på lagen
om tillståndstvång för byggnadsarbete,
kan leda till. Jag anser att detta exempel
styrker min och många andras uppfattning,
att byggnadsregleringen ofta
får en för samhällsutvecklingen olämplig
effekt.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Herr Hedin har tagit
upp ett enskilt fall, som behandlats före
min tid som socialminister. Vad jag kan
understryka är, såsom redan sagts i interpellationssvaret,
att när det gäller
dessa industribyggnader har en gradering
gjorts med hänsyn till de olika objektens
vikt. Jag kan kanske hålla med
herr Hedin om att det ur lokaliseringssynpunkt
varit lämpligt att detta företag,
med hänsyn till att det sysselsatte
dubbelt så många kvinnliga som manliga
anställda och med tanke på att det
i framtiden kommer att bli en tung industri
i Oxelösund, hade placerats i
Oxelösund. När denna fråga skulle be -

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Svar på interpellation ang. Stockholms stadsarkivs lokaler

handlas visade det sig emellertid att företagschefen
tagit tillbaka en förnyad
ansökan om byggnadstillstånd, och av
allt att döma är det så, att det i dag
inte finns någon anledning att tro, att
företagsledningen är missnöjd med den
utveckling som ägt rum i fråga om byggnadstillståndet.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag har här i min hand
en avskrift av beslutet om avslag på den
senaste ansökan om byggnadstillstånd,
daterat den 28 februari 1957. Jag vet
inte om den uppgift som lämnades i
svaret, att företagschefen tagit tillbaka
sin ansökan, möjligen kan grunda sig
på ett uttalande av honom i ortspressen.
Den 23 februari stod det nämligen så
här i Södermanlands Nyheter: »Några
utsikter att få begärt byggnadstillstånd
för att kunna utvidga driften och få
denna konkurrenskraftig finns inte
inom rimlig tid.» Vad företagschefen
grundat denna uppfattning på vet jag
inte, men i varje fall gjorde han detta
uttalande.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. Stockholms
stadsarkivs lokaler

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Håstad har frågat,
om jag uppmärksammat de rådande hälsovådliga
förhållandena i Stockholms
stadsarkivs lokaler i Kungsklippan och
om jag är beredd att snarast möjligt avhjälpa
dessa missförhållanden genom
att bevilja arbetstillstånd för den planerade
nybyggnaden.

Efter samråd med chefen för inrikesdepartementet
vill jag svara följande.

Den av interpellanten avsedda byggnaden
räknas såsom kommunal förvaltningsbyggnad.
För sådana byggnader
finns en särskild kvot i investerings -

budgeten. Byggnadsföretag, som hänförs
till detta investeringsområde, angelägenhetsgraderas
inom inrikesdepartementet
efter samråd med i första hand
kommunförbunden.

Kvoten för kommunala förvaltningsbyggnader
har under de senaste åren
varit 20 miljoner kronor. Då man av
arbetsmarknadsskäl emellertid givit
vissa tillstånd utöver kvoten, har den
faktiska byggnadsverksamheten på detta
område kommit att ligga inte oväsentligt
högre. I tillståndsbudgeten för år
1957 har kvoten nedräknats till 10 miljoner
kronor i syfte att möjliggöra en
ökning av kvoten för industrien. Stockholms
stad får i år utnyttja ca 3,5 miljoner
av kvoten för polishusbygget —
en byggnad som totalt beräknas kosta
12,3 miljoner kronor. Dessutom har
Stockholms stad i samband med Norrmalmsregleringen,
Tunnelbanebygget
och på annat sätt fått möjlighet att lösa
betydelsefulla lokalfrågor, t. ex. genom
nybyggnad för skatte- och mantalsverk
till en beräknad kostnad av 28 miljoner
kronor och genom nybyggnad för folkskoledirektionen.
I verkligheten pågår
därför även i år en mycket betydande
byggnadsverksamhet för kommunala
förvaltningsbyggnader vid sidan om
den angivna kvoten. Stockholms stad
ensam kommer troligen att investera
mer än 10 miljoner kronor i sådana förvaltningsbyggnader.

Som herr Håstad påpekat i sin interpellation
gjorde yrkesinspektören redan
1948 ett uttalande om arkivlokalernas
olämplighet som arbetsplats. 1953
gjordes ett nytt uttalande av samma
statliga myndighet. Därefter kom Stockholms
stads myndigheter i slutet av
1954 in till arbetsmarknadsstyrelsen
med en ansökan om byggnadstillstånd
för stadsarkivet till en beräknad kostnad
av 1 240 000 kronor. Sedan frågan
därmed kommit under bedömning av
de myndigheter, som handlägger ärenden
om byggnadstillstånd för kommunala
förvaltningsbyggnader, har andra

Fredagen den 24 maj 1957 fm. Nr 20

Svar på interpellation ang. exporten av fisk till länder med centraliserad import

sådana byggnader bedömts vara än mer
angelägna än stadsarkivet i Stockholm.
Även stadens egna myndigheter har,
som framgått av det föregående, satt
andra byggnader före stadsarkivet. Enligt
vad jag erfarit står arkivbyggnaden
nu emellertid mycket högt bland stadens
önskemål i fråga om byggnadstillstånd
för förvaltningsbyggnader. Jag
delar yrkesinspektörens och interpellantens
mening om det angelägna i att
stadsarkivets personal så snart som möjligt
får drägliga arbetslokaler.

Det bör emellertid i sammanhanget
påpekas, att en rad kommuner ligger
inne med ansökningar om byggnadstillstånd
för angelägna kommunala förvaltningsbyggnader.
För dagen inneliggande
icke avgjorda ansökningar avser
företag med en sammanlagd byggnadskostnad
av 30 miljoner kronor. Däribland
återfinnes bland annat synnerligen
angelägna förvaltningsbyggnader
i Stockholms förorter. Det är således en
mycket grannlaga uppgift att göra en
avvägning mellan dessa olika önskemål.
Denna avvägning ankommer i första
hand på vederbörande kommuner och
deras organisationer.

Härpå anförde

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Jag skall be att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för svaret,
inte bara ett formellt utan också ett
reellt tack. Jag förstår att denna fråga
inte enbart varit beroende av regeringens
tillståndsgivning utan också av den
gradering, som Stockholms stad har
gjort i sina byggnadsprojekt och att
det alltså inte uteslutande är en departemental
angelägenhet. Jag utläser emellertid
i statsrådets mycket välvilliga
svar ett löfte om en lika välvillig behandling
av frågan, när den nästa gång
kommer upp.

Innan jag slutar, herr talman, kanske
jag från denna talarstol ändå får un -

derstryka, att förhållandena vid Stockholms
stadsarkiv inte kan endast sägas
vara olämpliga — för att använda statsrådets
milda uttryck — utan mer än så.
Användandet av en jämförlig lokal alldeles
intill, som visserligen inte var allmän
lokal och således kunde förbjudas,
förbjöds på hygieniska grunder av yrkesinspektionen.
Det bör tilläggas att
när de nu aktuella lokalerna gjordes i
ordning och arkivalierna lades in där,
var det aldrig avsikten att de skulle begagnas
såsom arkivlokaler utan endast
såsom magasinsutrymmen för förvaring
av arkivalier — och detta var för tolv,
tretton år sedan. Visserligen har man
sedan dess försökt att på bästa möjliga
sätt ordna för de människor — ty det
är människor det är fråga om, vare sig
de nu är tjänstemän eller forskare —
som en längre tid måste vistas nere i
dessa hälsovådliga rum, men tyvärr har
man, exempelvis när det gällt att avväga
fuktighetshalten, nödgats ta större
hänsyn till arkivalierna än till människorna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. exporten av
fisk till länder med centraliserad import

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet ELIASSON, som yttrade: Herr

talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nilsson i Bästekille
frågat mig

1) om jag uppmärksammat, att de nuvarande
bestämmelserna angående export
av fisk till länder med centraliserad
import kan medföra vissa ogynnsamma
verkningar, samt

2) om jag i så fall vill medverka till
att exempelvis de aktuella svårigheterna
med exporten på den tjeckiska marknaden
snarast undanröjes genom att de

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Svar på interpellation ang. exporten av fisk till länder med centraliserad import

privata exportörerna ges rätt att exportera
jämsides med de organ, som nu förbehållits
ensamrätt till export.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Exporten av fisk till länder med centraliserad
import har i enlighet med
direktiv av Kungl. Maj:t och riksdagen
alltsedan år 1950 varit koncentrerad till
vissa organ, som under särskilda förutsättningar
tillerkänts ensamrätt till exportlicenserna
på ifrågavarande länder.
Syftet med denna anordning har givetvis
varit att söka rationellt tillvarataga
föreliggande exportmöjligheter. Ett av
de länder, som har centraliserad import,
är Tjeckoslovakien. De ursprungliga direktiven
angående organisationen av
fiskexporten på centraliserade marknader
återfinnes i propositionen 1950: 202.
Nu gällande bestämmelser i ämnet framgår
av propositionen 1957:88. Det till
statens jordbruksnämnd knutna fiskexportrådet,
som består av representanter
för de olika fiskexportintressena
— fiskarna, färskfiskhandlarna, salteriföretagen
och konservindustrien ■—
ävensom jordbruksnämndens råd i prisregleringsfrågor
på fiskets område, har
vid sammanträden senast i januari i år
förklarat, att ett fortsatt behov föreligger
av en centralisering av fiskexporten
till länder med centraliserad import.
Innevarande års riksdag har också nyligen
beslutat om bibehållande av nuvarande
ordning under nästa budgetår.

I interpellationen synes herr Nilsson
göra gällande dels att möjligheter för
närvarande föreligger att exportera sydkusttorsk
till Tjeckoslovakien, dels att
denna export kan ske till andra köpare
än det i detta land statligt auktoriserade
inköpsorganet, Koospol. Enligt vad jag
under hand låtit inhämta från Föreningen
Sydsvensk exportfisk — som
tillerkänts ensamrätten till export av
fisk ilandförd på sydkusten och som
består av representanter för såväl fiskexporthandeln
som fiskarna — har i år
ej förelegat möjligheter att exportera

sydkusttorsk till Tjeckoslovakien och
kan ej heller för närvarande sådan export
genomföras. Bekräftelse härpå har,
enligt vad jordbruksnämnden upplyst,
erhållits från den tjeckoslovakiska handelsrepresentationen
i Stockholm. Denna
har vidare understrukit, att möjligheter
saknas för annan än det statligt
auktoriserade inköpsorganet i Tjeckoslovakien
att importera fisk från Sverige.
Enligt vad jag inhämtat från jordbruksnämnden
har varken från de exportörer,
som är representerade i Föreningen
Sydsvensk exportfisk, eller från
annat exportörhåll till jordbruksnämnden
anmälts, att möjligheter i år förelegat
att exportera sydkusttorsk till
Tjeckoslovakien.

Vid de undersökningar i denna fråga,
som jag låtit verkställa, har ej heller i
övrigt framkommit något, som enligt
min mening för närvarande kan föranleda
ändring av gällande bestämmelser
för organisationen av fiskexporten på
centraliserade marknader.

Vad angår de av herr Nilsson berörda
fångstbegränsningarna har sådana —
efter medgivande av jordbruksnämnden
— vidtagits på grund av det under innevarande
år osedvanligt rikliga fisket
efter sydkusttorsk. Fångstbegränsningarna
har inneburit, att fångstransonen
från ocli med den 1 april i år utgjort
1 400 kilogram per man och vecka och
från och med den 23 april 1 200 kilogram
per man och vecka. Föreningen
Sydkustfisk liar däremot icke — vilket
herr Nilsson gör gällande — vägrat att
mottaga torsköverskottet från fiskarna.
Med hänsyn till avsättningsmöjligheterna
har föreningen emellertid vidtagit
den begränsningen, att den från och med
den 15 april slopat garantipriset på
torsk utan huvud. Fiskarna ilandför
därför torsken i onackat skick.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Nilssons interpellation.

Härefter anförde:

Fredagen den 24 maj 1957 fm. Nr 20

Svar på interpellation ang. exporten av fisk till länder med centraliserad import

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till statsrådet Eliasson för svaret
på min fråga. Av svaret framgår ju
tydligt och klart, att det är en mycket
bekymmersam situation vi har råkat
in i, framför allt för de människor som
skall leva av de inkomster fisket kan
ge dem.

Att redan den 1 april detta år exportavtalet
med Tjeckoslovakien utlöpt har
måst inge dessa människor oerhört stora
bekymmer. Det återstår ju ändå nio
månader av detta år. Skall man inte under
den tiden kunna avsätta någonting
på denna marknad, blir ju situationen
hart när förtvivlad. I ett sådant läge
anser jag att det vore skäl i att undersöka
bl. a. huruvida inte de berörda
yrkesgrupperna i samverkan med statsrådet
Eliasson, eller naturligtvis framför
allt statsrådet, skulle kunna skaffa
oss ett nytt tilläggsavtal. Skulle detta
kunna gå att genomföra vore givetvis
därmed mycket vunnet.

Statsrådet förstår lika väl som jag
vilka störa bekymmer man har på den
skånska sydkusten och även delvis på
ostkusten. Läget är ju det att fryshusen
redan är praktiskt taget överfyllda
längs hela kusten och att det inte finns
några större möjligheter att sälja någonting,
vilket måste inge bekymmer.
Senast i går har jag vid samtal med en
av de parter som berörs av detta fått
bekräftelse på att fryshusen är praktiskt
taget fulla. Han sade att det är
nästan omöjligt att avsätta någonting;
litet grand går till konservindustrien
och litet till färskmarknaden, men stora
delar av den fisk som ilandföres i dag
får användas till minkföda och ingenting
annat. Vi bör väl ändå försöka få
till stånd en ändring till det bättre på
detta område.

Statsrådet kom i sitt svar även in på
frågan om den centraliserade marknaden
i Tjeckoslovakien. Han framhöll
liksom sin företrädare i ämbetet i fjol,
att det inte går för något svenskt före -

tag att sälja på den tjeckoslovakiska
marknaden. Det finns ett importmonopol
i Tjeckoslovakien, kallat Koospol,
och det måste mötas med att vi har ett
exportmonopol här i Sverige. Det gavs
samma svar i fjol till en annan interpellant
i denna kammare. Under interpellationsdebatten
i fjol ställde jag en
fråga, och jag ställer den ännu en gång,
nu till det nya statsrådet: Skulle det
ändå inte vara skäl i att undersöka, om
inte andra möjligheter finns? Det har
sagts mig av människor, som känner
till denna marknad, att det inte bara är
att vända sig till själva det stora importmonopolet,
ty under detta sorterar
de s. k. undercheferna, d. v. s. de som
gör rekvisitioner till huvudorganisationen.
Man har i anslutning härtill ifrågasatt,
huruvida inte en bearbetning av
dessa underchefer skulle kunna ge till
resultat, att man skulle kunna få till
stånd en större export till Tjeckoslovakien.

Här står påstående mot påstående.
Det skulle väl ändå, herr talman, vara
skäl i att undersöka om någonting kan
göras i den riktningen. Kvar står det
faktum, att på den tjeckoslovakiska
marknaden opererar i dag danskar och
delvis holländare, medan vi praktiskt
taget är borta.

I den interpellation som framställdes
i fjol av en bondeförbundsledamot i
denna kammare framhölls, att sedan
vi här i landet fick exporten monopoliserad,
hade vi fått en sämre ställning
på denna marknad; vi hade hela tiden
stadigt trängts undan.

Jag tycker ändå med den kännedom
jag har om denna fråga och efter de
samtal jag fört med många av yrkesfiskarna,
att det vore skäl, herr statsråd,
i att undersöka den sak jag har
talat om. Fria exportörer säger, att de
skulle kunna ha vissa möjligheter att
exportera genom att bearbeta just dessa
underchefer. Skall vi inte kunna ge
dessa människor chansen att få en licens?
Det enda de har i dag är rättig -

Nr 20

96 Nr 20 Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Svar på interpellation ang. exporten av fisk till länder med

heten att söka licens, men mig veterligt
har ingen sådan ansökan blivit bifallen
det senaste året.

För ungefär tre år sedan inträffade
följande. En privat exportör begärde
att få licens för att exportera ett ganska
stort parti fiskkonserver från Sverige
till ett värde av miljontals kronor. Licensansökningen
avslogs. Ett sådant
förfarande tycker jag är felaktigt.

Jag vänder mig inte mot Västkustfisk
och inte mot Sydkustfisk; låt dessa båda
organisationer arbeta på det sätt de
bäst kan! Men jag vill klart och tydligt
säga ifrån till både statsrådet och
kammarens ledamöter, att det enda jag
hemställer om är att andra människor,
som säger sig kunna göra någonting på
detta område, också får möjlighet att
visa vad de kan. Skulle de misslyckas,
så bar vi i alla fall undersökt möjligheterna
och fått klart bekräftat att ingenting
är att göra. Jag skulle fördenskull
vilja hemställa till det nya statsrådet
att han undersöker denna sak och
ser efter vad som kan göras. Jag får
nog säga att det är högt på tiden att vi
kan vidta praktiska åtgärder. Vi har
dock när det gäller inkomstmöjligheterna
för denna grupp av människor
kommit icke så långt ifrån den ställning,
som det svenska jordbruket hade
i början av 1930-talet. Då lyckades vi
med gemensamma krafter klara upp
det, och det är alla nöjda och belåtna
med i dag.

Jag skulle som sagt vilja hemställa
till statsrådet att ta hänsyn till den allvarliga
situation, som på detta område
råder för de människor som berörs
härav, och undersöka möjligheterna att
få till stånd ett nytt tilläggsavtal men
också försöka vara litet mera generös
i fråga om licenser än vad som varit
brukligt under senare år i fråga om
export av fisk från Sverige. Fiskarna
säger att vi har kommit i den situationen
att Sverige, som förut hade exportöverskott
på fisk, sedan 1952 förvandlats
till ett land med importöverskott

centraliserad import

och ett ganska betydande sådant. Jag
vädjar till statsrådet om hjälp till här
berörda yrkesgrupp.

Herr statsrådet ELIASSON:

Herr talman! Jag vill inledningsvis
säga till herr Nilsson i Bästekille, att
vår diskussion behöver inte gälla min
goda vilja på detta område. Den ville
inte heller herr Nilsson ifrågasätta. Jag
vet att fisket kämpar med stora svårigheter
på sina håll här i landet, och i den
mån jag kan göra en insats för att hjälpa
upp situationen är jag villig därtill,
blott det föreligger möjligheter. Men
här föreligger ju inte den situationen
att man på ansvarigt håll — jag inräknar
här även representanterna för fisket
— verkligen tror att någonting skulle
kunna göras efter de linjer, som herr
Nilsson i Bästekille har ifrågasatt.

Jag måste säga, herr talman, att jag
är litet förvånad över denna interpellation.
Jag vill erinra om att Kungl. Maj:t
för riksdagen lagt fram förslag om prisreglering
på fisk för budgetåret 1957/58.
När den propositionen kom på kammarens
bord, väckte herr Nilsson i Bästekille
en motion, i vilken han begärde
vad han också begär i dag, nämligen en
undersökning av huruvida man skall ha
en sådan här centraliserad export eller
inte. Denna motion avstyrktes av ett
enhälligt jordbruksutskott, det utskott
som för övrigt herr Nilsson i Bästekille
själv tillhör, och detta enhälliga jordbruksutskotts
utlåtande antogs även av
denna kammare utan ett ords debatt.
Det är väl inte så förvånande om jag
tycker det ter sig en smula märkligt att
herr Nilsson några få dagar därefter
frågar om jag inte vill ta upp den sak,
som har väckts i motionen och som
jordbruksutskottet och riksdagen enhälligt
har avvisat.

Jag behöver inte här, herr talman,
närmare argumentera för att det bör
finnas ett gemensamt organ för denna
export. Om man har centraliserad import
i ett annat land, så är det ju gan -

Fredagen den 24 maj 1957 fm. Nr 20

Svar på interpellation ang. exporten av fisk till länder med centraliserad

ska naturligt att man också försöker få
till stånd en centralisering av exporten
från vårt land. Då man i importörlandet
har en centralisering av importen,
är det ganska uppenbart, att om vi inte
hade en centraliserad export skulle det
kunna föranleda att denne monopolköpare,
då lian finge att göra med flera
säljare från svensk sida, lättare skulle
kunna utöva press på priserna, vilket
jag inte tror skulle vara till gagn för
fiskarna.

Men jag skall inte fördjupa mig i denna
fråga, utan jag skall peka på vad jag
sagt i mitt svar, att här har ändock representanter
för fiskets intressen —-fiskarna, färskfiskhandlarna, salteriföretagen
och konservindustrien — ävensom
jordbruksnämndens råd i prisregleringsfrågor
på fiskets område förklarat
— det står också angivet i den proposition
som nämnts — att det föreligger
ett fortsatt behov av en centralisering
av fiskexporten till länder med centraliserad
import.

Herr Nilsson har i interpellationen
tydligen antagit — såvitt jag hörde rätt
förbigick interpellanten nu denna frågeställning
— att denna export skulle
kunna ske till andra köpare än detta
statliga inköpsorgan Koospol, som finns
i Tjeckoslovakien. Men här säger mig
de uppgifter jag har fått in från vederbörande,
att det inte har förelegat några
möjligheter att exportera sydkusttorsk
till Tjeckoslovakien och att en sådan
export för närvarande inte kan genomföras.
Det har också bekräftats av
vederbörande lands handelsrepresentation
här i Stockholm att möjligheter
saknas för andra organ än Koospol att
importera fisk från Sverige. Det har
dessutom, som jag också framhöll, varken
från de exportörer som är representerade
i Föreningen Sydsvensk exportfisk
eller från annat exportörhåll
till jordbruksnämnden anmälts att möjligheter
förelegat att exportera sydkusttorsk
till Tjeckoslovakien.

Herr Nilsson i Bästekille tog upp frå -

import

gan om man inte här skulle söka få ett
tilläggsavtal för att öka exporten. På
det måste jag, herr talman, självfallet
svara, att jag har inte möjlighet att på
rak arm bedöma i vad mån några sådana
möjligheter föreligger, och jag har
ju haft så mycket mindre tillfälle att
överväga den frågan som den inte ställdes
i den interpellation jag haft att besvara
i dag. Dessutom är det ju inte heller
så märkligt mot bakgrunden av att
frågan inte är av den karaktär att den
närmast skall riktas till mig, utan det
är som alla vet i första hand handelsministern
som får agera i den mån man
skall söka få till stånd ett dylikt avtal.
Självfallet är det en fråga som berör
mitt intresseområde, men den har ju
inte ställts i interpellationen, och eftersom
jag inte heller är den främst ansvarige
på detta område anser jag mig
inte ha anledning att gå in på den frågeställningen.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Först konstaterar jag
att statsrådet Eliasson säger att han
skall göra vad i hans förmåga står för
att bringa bättre ordning på detta område.
Men sedan han lämnat detta
hugnesamma meddelande radade han
upp alla hinder han kunde finna och
sade att han i stort sett inte kunde tänka
sig att göra någonting.

Så säger statsrådet att man tror inte
på fiskarhåll på de linjer jag här har
framfört. Herr statsråd! Om sommarledigheten
skulle medge det, var vänlig
res ned till skånska kusten, besök fiskelägena
och tala med de människor jag
talat med! Där kan ju statsrådet få den
upplysningen, att de linjer jag här talat
om är desamma som de grupperna
företräder. Ty märk väl — jag har sagt
det förut och jag säger det en gång till:
jag vänder mig inte mot de organisationer
som finns, utan jag har endast velat

7 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 20

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Svar på interpellation ang. exporten av fisk till länder med centraliserad import

att även andra skall ges en chans att
visa, att de duger någonting till.

Statsrådet förklarade att om vi i vår
tur inte hade en centraliserad export,
kunde chefen för det statliga importföretaget
i Tjeckoslovakien bjuda ungefär
vad han ville. Jag har i mitt första
anförande tydligt och klart talat om
för herr statsrådet att jag har av människor,
som känner till förhållandena,
fått den upplysningen att det är inne på
den tjeckoslovakiska marknaden som
bearbetningen bör ske. Det är alltså
inte bara fråga om att bearbeta chefen
för det statliga inköpsföretaget, Koospol.

Men det går inte att exportera till
några andra än detta statliga företag,
säger statsrådet. Ja, hur det förhåller
sig därmed får väl undersökningen utvisa.
Varken statsrådet eller jag kan nu
med säkerhet säga att det finns sådana
möjligheter, och jag har i interpellationen
bara begärt att det skall ske en undersökning.

Jag har här också vördsamt hemställt
till statsrådet att medverka till tillkomsten
av ett tilläggsavtal. Statsrådet
säger nu att den saken inte tagits upp
i interpellationen och att det i varje
fall är felaktigt att interpellera honom
därom, ty frågan om ett tilläggsavtal
skall handläggas av handelsministern.
Ja, jag trodde verkligen att man inom
regeringen hade ett så intimt samarbete
statsråden emellan, att om jag riktade
en vädjan till statsrådet Eliasson, han
i sin tur kunde framföra denna till statsrådet
Lange. Jag måste djupt beklaga,
om det inte finns ett sådant samarbete.

Jag har inte föreslagit några omöjligheter.
Jag har bara hemställt att man
skulle pröva en utväg för att råda bot
på de svårigheter som möter fiskarna
på sydkusten, och det är väl en sak som
borde ligga statsrådet lika varmt om
hjärtat som mig. Detta förklarade ju
också statsrådet, när han andra gången
här tog till orda. Håll fast vid den in -

ställningen och gör ett positivt försök
i den riktning som jag talat om!

Herr statsrådet ELIASSON:

Herr talman! Jag tror inte, att det är
så värst lönande att fortsätta denna debatt
med herr Nilsson i Bästekille. Tydligen
borde jag för tredje gången upprepa
vad som står i interpellationssvaret,
men jag skall inte göra det. Låt mig
bara säga herr Nilsson i Bästekille, att
jag inte har påstått, att det absolut inte
föreligger några möjligheter, utan endast
att varken de ansvariga myndigheterna
eller de organ, där fiskexportörerna
och fiskarnas organisationer är
representerade, har kunnat upplysa mig
om att det skulle finnas någon möjlighet
till export vid sidan av den centraliserade.
Dessutom har den tjeckiske
handelsrepresentanten här i Stockholm
förklarat, att någon export icke — i
motsats till vad herr Nilsson gör gällande
—- kan ske vid sidan av Koospol.
Hur kan då herr Nilsson i Bästekille
komma och begära, att jag skall ta itu
med en undersökning, som riksdagen
utan debatt — inte ens med ett ord av
herr Nilsson i Bästekille på vägen •—
har avvisat? Ingen på ansvarigt håll,
ingen exportör eller annan har till myndigheterna
anmält, att det förelegat sådana
möjligheter. Om herr Nilsson verkligen
vill göra gällande, att sådana skulle
finnas, låt mig då få ta del av handlingarna
och få detta förhållande dokumenterat!
Sedan kan vi diskutera saken.
Hittills föreligger inte annat än
lösa påståenden, och med utgångspunkt
från dem har jag ingen anledning att
sätta i gång en utredning, som riksdagen
ansett onödig.

Jag tycker inte, att herr Nilsson i
Bästekille skall göra så stor sak av mitt
yttrande om möjligheterna till handelsavtal.
Det innebär väl ingen brist på
samarbete inom regeringen, om jag förklarar,
att jag inte på rak arm kan svara
på denna fråga? Jag är inte handelsminister
och har inte sådan överblick

Fredagen den 24 maj 1957 fm. Nr 20

Svar på interpellation ang. exporten av

över våra handelsrelationer med detta
land, att jag här kan säga, huruvida sådana
möjligheter finns.

Till sist, herr talman, är det intressanta
inte bara vad herr Nilsson i Bästekille
säger, utan kanske mest vad han
inte säger. Jag har lagt märke till att
herr Nilsson i Bästekille på denna punkt
är lika tyst som när hans motion behandlades
här i riksdagen, och den rörde
ju samma fråga, som han nu tagit
upp till diskussion.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Det verkar, herr statsråd,
som om vi skulle börja tala om
två olika saker. Jag har aldrig påstått
från denna talarstol, att vi kan exportera
till Tjeckoslovakien med förbigående
av det statliga exportföretaget,
Koospol, men jag har hävdat, att vi kan
bearbeta den tjeckoslovakiska marknaden,
så att de som gör rekvisitionerna
kan påverkas. Det har människor som
känner till denna sak sagt mig, och det
är detta jag begärt att få undersökt och
ingenting annat.

Herr statsrådet är mycket förvånad
över att jag ingenting sade, när min motion
behandlades här i riksdagen. Förvånad
var man även i fjol. Då var det
visserligen inte jag som motionerade
utan herr Svensson i Stenkyrka, men
han blev utsatt för samma fråga: »Varför
sade inte herr Svensson något, när
propositionen behandlades?»

Vi har dock i år kommit underfund
med, herr statsråd, att situationen försämras
för varje dag som går, och i ett
sådant läge har man i varje fall rättighet
att ställa en fråga till statsrådet.
Kan statsrådet inte besvara den, har
han full frihet att underlåta att svara.

Jag hemställer än en gång, att statsrådet
gör en positiv insats för den berörda
marknaden. Kan han inte göra
det, måste jag med beklagande konstatera,
att det är sig likt att ingenting
göres.

fisk till länder med centraliserad import

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Statsrådet Eliasson har
redan påpekat det underliga i gången
av hela denna fråga. Det är ju inte
första gången det skett som i år att det
till riksdagen kommer ett förslag om
bland annat reglering av exporten och
importen av fisk på de centraliserade
marknaderna. Sådana har nu i flera år
kommit från jordbruksnämnden via
jordbruksnämndens råd — i detta sitter
ju representanter för alla parter, bland
andra fiskhandeln och fiskexportörerna
— som enhälligt har rekommenderat,
att man även under nästa budgetår
skall ha centraliserad export till de
centraliserade marknaderna.

Sedan propositionen lämnats kom en
motion från herr Nilsson i Bästekille,
där han framförde nästan ordagrant
detsamma som senare i interpellationen.
Hur motionen behandlades i jordbruksutskottet
vet jag inte, men den
avstyrktes dock enhälligt. Motionen
avslogs också av en enig kammare, som
utan ett ords debatt tog Kungl. Maj :ts
förslag om fortsatt centralisering av
exporten.

Några dagar efteråt kommer sedan
herr Nilsson i Bästekille med en interpellation,
i vilken han frågar, om inte
Kungl. Maj :t skulle ändra på vad riksdagen
enhälligt — sålunda också herr
Nilsson i Bästekille — veckan innan
beslutat skulle gälla ytterligare ett år.
Jag tycker, att detta faktiskt är litet
egendomligt.

På en enda punkt kan jag ge herr
Nilsson i Bästekille rätt. Det har uppstått
besvärligheter detta år. Vi ligger
inne med stora lager av torsk, men det
beror inte på att exporten från sydkusten
till de centraliserade länderna har
varit mindre än tidigare. Sydsvensk
exportfisk, som har hand om denna
export, hade fram till den 20 maj i år
exporterat torsk och torskfiléer till
dessa länder för 1 405 000 kronor. Hela
exporten av torsk och torskfiléer från
sydkusten till de centraliserade länder -

100 Nr 20 Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Svar på interpellation ang. exporten av fisk till länder med centraliserad import

na under år 1956 uppgick till 1 077 000
kronor. Man har således redan under
den gångna delen av detta år exporterat
för mer än 30 procent mer än
exporten under hela föregående år av
torsk och torskfiléer till centraliserade
marknader. De nuvarande avsättningssvårigheterna
beror således inte på att
exporten varit mindre, utan de sammanhänger
uteslutande med att fångsterna
varit så mycket större. Under senare
år har det faktiskt undan för undan
skett en nedgång av torskfisket i
södra Östersjön, men nu har fångsterna
tagit ett kraftigt språng uppåt igen.
Man får en liten föreställning om hur
pass stor ökningen varit, om man läser
senaste numret av »Jordbruksekonomiska
meddelanden», där fisket för februari
månad redovisas. Av denna statistik
framgår att fångsten av torsk i
södra Östersjön under februari månad
detta år uppgick till 3 750 000 kg mot
244 000 kg motsvarande månad föregående
år. Dessa siffror säger en hel del
om det avsättningsproblem som fiskarna
ställts inför. Det är klart att fjolåret
var ett exceptionellt dåligt fångstår på
grund av isbesvärligheterna, men februari
månad detta år uppvisar en större
fångst än någon februari månad tidigare
år.

Herr Nilsson i Bästekille talade om
möjligheterna för utomstående, d. v. s.
de som står utanför monopolföretaget,
såsom han uttryckte sig, att få rätt att
exportera. Vilka är då dessa utomstående?
Jag antar att herr Nilsson i Bästekille
vet vilka som är medlemmar i
Sydsvensk exportfisk, alltså det företag
som sköter exporten på centraliserade
marknader. Det är de skånska och blekingska
fiskarnas organisationer, de
skånska och blekingska fiskhandlarna
och exportörerna och deras organisationer,
och de kooperativa fiskhandelsföretagen.
Vilka andra personer eller
företag där nere, som skulle kunna delta
i exporten, begriper jag inte.

Herr Nilsson i Bästekille påstår att

det är möjligt att exportera ytterligare
kvantiteter torsk och torskfiléer till
Tjeckoslovakiet. Jag kan försäkra att
man inom Sydsvensk exportfisk har
gjort allt man kunnat för att få till stånd
en ökning av exporten. Jag hade senast
för ett par dagar sedan ett samtal med
den som inom företaget har hand om
exporten både på Tjeckoslovakiet och
Östtyskland, och han talade om att han
hade haft många överläggningar med
de tjeckiska exportmyndigheterna;
senast i denna vecka hade han ånyo
uppvaktat dem för att höra, om det
fanns några möjligheter att få till stånd
export. Men vederbörande hade sagt
bestämt nej. Tjeckoslovakiet hade täckt
hela sitt behov av frusen torsk genom
avtal med i huvudsak Island, och man
var inte intresserad att köpa någon
torsk eller torskfilé från Sverige.

Nej, det är inte fråga om vare sig
torsk eller torskfiléer eller fiskarnas
intressen, utan om en helt annan sak,
då herr Nilsson i Bästekille här tar till
orda. Det är de sydsvenska fiskarnas
organisationer som han vill komma åt.
Jag tycker att det snart kunde bli ett
slut på den trafiken. Det var på ett rätt
sent stadium som de skånska och blekingska
fiskarna organiserade sig —
det skedde för 10—15 år sedan. I början
möttes dessa organisationer av en
del misstro, framför allt från dem som
ansåg att organisationerna representerade
intressen motsatta deras. Man försökte
också få till stånd en konkurrentorganisation,
som åtminstone till en
början delvis finansierades från visst
fiskhandlarhåll. Det är emellertid länge
sedan som fiskhandlarna och fiskexportörerna
kom underfund med att den
nuvarande ordningen bäst tjänar allas
intressen. Det framgår bland annat av
de enhälliga förslag, som på de sista
åren kommit från jordbruksnämndens
råd, där även fiskhandlarnas organisationer
är representerade, och det goda
samarbete som rått inom Sydsvensk
exportfisk, där fiskarnas och fiskhand -

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Nr 20

101

Svar pa interpellation ang. exporten av fisk till länder med centraliserad import

larnas organisationer samarbetar för att
ordna exporten på de centraliserade
marknaderna. Nu är det snart inte mer
än herr Nilsson i Bästekille och Sydsvenska
Dagbladet som är kvar på
skansen när det gäller att vid alla tillfällen
attackera de sydsvenska fiskarorganisationerna.
Jag hoppas att det
snart skall bli slut med attackerna från
det hållet också.

Innan jag slutar vill jag rikta ett par
ord till statsrådet Eliasson. Under de
sista åren har vi fått en stegrad import
av frysta fiskfiléer, i huvudsak torsk,
kolja och andra torskfiskar, d. v. s. de
fiskslag som bäst lämpar sig för filéskärning
och djupfrysning. Den importen
har kunnat fördras och har åtminstone
delvis försvarats och förklarats
med att vi här i landet haft ett underskott
på fisk som varit lämplig till filéskärning.
Läget har emellertid ganska
radikalt tagit en vändning just i år. I år
har vi fått mycket stora kvantiteter östersjötorsk,
som mycket bra lämpar sig
för filéskärning men som man har svårigheter
att avsätta. Jag tror det är bra
om statsrådet Eliasson följer med vad
som sker på imporlsidan härvidlag och
ser till, att inte importen av frysta fiskfiléer
stiger, så att det blir onödiga svårigheter
för de svenska fiskarna och
den svenska djupfrysningsindustrien.

Häri instämde herr Andersson i Ronneby
(s).

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Nu har herr Levin
uppbyggt kammaren några minuter med
att tala om vilken förnämlig insats man
har gjort på den tjeckoslovakiska marknaden
och även nämnt vissa siffror.
Sätter man dessa siffror i förhållande
till andra siffror på importsidan verkar
de ganska blygsamma. Sedan har
han kommit underfund med vem som
står bakom monopolorganisationen.
Herr Levin frågar, vad det är som man
egentligen har att anmärka på.

Jag känner alltför väl till att herr
Levin för detta resonemang, när han
är på betryggande avstånd från de
skånska fiskarna. Jag kan ställa frågan
tillbaka: Varför har vår ställning på
den tjeckoslovakiska marknaden undan
för undan försämrats? Detta kan kanske
vara lämpligt att tala om inte bara för
kammarens ledamöter utan även för de
människor det berör.

Herr Levin sade att jag ville komma
åt organisationerna. Jag undrar hur
många gånger jag skall behöva säga
från denna plats, att jag inte har någonting
emot de organisationer som
finns. Jag tror att de har gjort och kommer
att göra sin sak så gott de kan i
framtiden. Det enda jag har sagt är
detta: ge andra människor en chans,
människor som säger att de också kan
göra någonting. Är det så förskräckligt
att säga detta, att man behöver känna
sig så upprörd och kasta ut påståenden
om att jag vill komma åt organisationerna?
En debatt kan väl ändå föras
med litet blankare vapen och inte med
sådana där — som herr Levin trodde
— förnämliga hugg i ryggen.

Gå ut och håll detta tal för fiskarna
på Skånes syd- och ostkust! Jag skall
gärna vara med och förklara min ställning
till denna fråga. Då får vi tillfälle
att göra upp.

Herr Levin ville konstatera — det
bör antecknas till protokollet — att han
känner sig nöjd med läget som det är.
Allting är bra, och det går inte att göra
någonting ytterligare. Det enda lilla
önskemål herr Levin hade var att vi
skulle minska importen. Det vore nog
också en mycket behaglig gärning, men
låt i fortsättningen bli att säga att jag
vänder mig mot organisationerna. Jag
har inte ifrågasatt dessa organisationers
existensberättigande, men jag har krävt
att andra borde få en chans och ingenting
annat. Jag hoppas att herr Levin
har fattat detta, så att några missförstånd
för framtiden inte skall behöva
uppstå.

Nr 20

102

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Svar på interpellation ang. exporten av fisk till länder med centraliserad import

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
säger att jag har sagt, att vi på
fiskarhåll är nöjda med förhållandena
och med möjligheterna att exportera.
Jag kan inte förstå hur han kan tyda
ur detta av vad jag har sagt. Jag har
ju sagt att det finns svårigheter, och jag
kan understryka att det finns störa
lager. Jag har inte alls sagt att vi är
nöjda med förhållandena. Jag har däremot
sagt att jag är tämligen övertygad
om att inte heller några andra har
möjligheter alt nu exportera på Tjeckoslovakien,
som det här gäller.

Herr Nilsson i Bästekille rekommenderar
mig att gå ut och tala om detta
för de skånska fiskarna. Det är inte
länge sedan vi hade ett årsmöte i Skånes
fiskareförbund, där vi bland annat
behandlade exportsituationen. Alla
visste att det rådde svårigheter, men
ingen ifrågasatte någonting annat än att
man hade gjort och gjorde vad som
kunde göras för att åstadkomma bättre
exportmöjligheter.

Till sist, herr Nilsson i Bästekille,
om det inte är för att herr Nilsson vill
komma åt de sydsvenska fiskarnas organisationer,
vad menar då herr Nilsson
med dessa ständigt återkommande
meningslösa attacker som till intet annat
leder än att man får tillfälle att i
den tidning, som framför allt representerar
herr Nilssons uppfattning,
sprida ut en del påståenden, som man
tror skall skada de skånska och blekingska
fiskarnas organisationer?

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Det är inte mycket att
tillägga till vad statsrådet Eliasson och
herr Levin här har sagt. Statsrådets
svar var ganska uttömmande. Men jag
känner mig i alla fall skyldig att säga
några ord som representant för västkusten.

Om jag inte minns fel har vi ungefär
70 procent av exporten på de centrali -

serade marknaderna. Så långt jag känner
till förhållandena bland våra fiskare,
och jag tror att jag känner dem
ganska väl, är fiskarna och även fiskhandlarna
fullt nöjda med den exportorganisation
som nu finns. Att vi inte
är nöjda med storleken av exporten på
torsk sådan denna nu är, är en annan
sak. Det finns ju svårigheter som vi för
närvarande kanske inte kan göra någonting
åt. Men varken fiskarna eller
fiskhandlarna önskar en återgång till
den tid, då fiskhandlarna på utlandsmarknaden
bjöd under varandra och
fiskarna många gånger fick sitta emellan
i fråga om priserna på sin fisk.

Jag har varit en hel del på sydkusten,
både i Skåne och i Blekinge, och
där sammanträffat med kolleger från
olika platser. Men jag har inte hört talas
om det missnöje med exportorganisationerna
som herr Nilsson i Bästekille
här talar om. Vad fiskarna säger
är att vi behöver en organisation som
tillvaratar våra intressen både på hemmamarknaden
och på utlandsmarknaden.
Jag vågar gå så långt att jag säger
att exporten är ett livsvillkor för oss
fiskare. Det är också mycket värdefullt
för oss att ha en organisation, där vi
själva har något att säga till om och
med vars hjälp vi och fiskhandlarna
gemensamt kan värna våra exportintressen.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Herr Levin drog in i
debatten den tidning, där jag är medarbetare
och jag vill därför säga några
ord.

För det första går jag inte och frågar
herr Nilsson, då jag interpellerar i fiskefrågor.
Herr Levin vet ju att jag har
haft debatter om dessa saker. För det
andra är det inte något angrepp mot
organisationerna om man hävdar en
mening, som inte alla organisationer
delar. Vi har i Sydsvenska Dagbladet
under de senaste årens valrörelser bli -

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Nr 20

103

vit rätt vana vid att få höra att vi hävdar
åsikter som strider mot stora gruppers
intressen. När valet är över har vi
kunnat våga dra den slutsatsen, att vi
företräder en mycket stark opinion. Att
vi skulle företräda hela opinionen, har
vi aldrig vågat påstå. Även om en stor
organisation har en annan mening, är
det väl ändå tillåtet att i en svensk fri
debatt framföra den åsikt man anser
vara riktig. Jag tror att den argumentering
som förts i Sydsverige i den tidning,
i vilken jag är medarbetare, här
företräder en betydande opinion.

Herr statsrådet ELIASSON:

Herr talman! Innan debatten slutar
vill jag bara än en gång betona, för att
det inte skall råda något missförstånd,
att jag har följt fiskarorganisationernas
representanter på denna punkt både tidigare
och i mitt svar, där jag säger
att vi inte kan göra något annat än vi
gör med hänsyn till riksdagens ställning
och de upplysningar som har
kommit fram. Men jag vill också upprepa
vad jag sade till herr Nilsson i
Bästekille för en stund sedan att trots
att riksdagen avslagit hans motion
utan att herr Nilsson i Bästekille ansåg
det värt att kosta på en debatt här i
kammaren vid den tidpunkten, då för
övrigt en viss tidning i Sydsverige tog
upp saken av skäl som jag inte skall gå
närmare in på, är jag beredd att pröva
denna fråga, om herr Nilsson i Bästekille
verkligen kan lägga fram för mig
eller någon annan skäl som talar för
att det existerar ytterligare exportmöjligheter
till ifrågavarande land. Så
länge herr Nilsson i Bästekille nöjer sig
med lösa påståenden, anser jag mig inte
mot de ansvariga organens avstyrkan ha
anledning att ta upp frågan. Herr Nilsson
är välkommen att lägga papperen
på bordet. Gör han det skall vi gärna
titta på dem.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. utredningen
om den svenska travsportens
organisation, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NÄSGÅRD, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Lindström frågat mig
om jag har för avsikt att inom den närmaste
tiden igångsätta utredning angående
den svenska travsportens organisation
och arbetsformer samt den till
densamma knutna totalisatorverksamheten
och, om så är fallet, om jag har
för avsikt att låta utredningen bli allsidig.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

I anledning av vissa motioner anhöll
1923 års riksdag att Kungl. Maj:t ville
på vissa villkor medgiva vadhållning
för allmänheten med s. k. totalisator
för att bereda medel till understöd åt
landets hästavel. Genom kungörelsen
1923/87 förordnade härefter Kungl.
Maj :t bland annat, att vid kapplöpning
eller annan tävlan vadhållning med totalisator
ej fick anordnas utan Kungl.
Maj :ts tillstånd. Tillstånd meddelas endast
förening eller annan sammanslutning,
som har till ändamål att för hästavelns
befrämjande hålla offentliga
kapplöpningar eller travtävlingar. Vinsten
av totalisatorn — efter av Kungl.
Maj :t bestämt skäligt avdrag för omkostnaderna
— inbetalas till statsverket.
Vidare liar innehavaren av totalisatortillstånd
att ställa sig till efterrättelse
de särskilda föreskrifter, som
Kungl. Maj :t kan finna erforderligt att
meddela. Anordnare av travtävlingar är
i regel ideella föreningar, oftast benämnda
travsällskap, bestående av ett
större eller mindre antal för travsporten
intresserade personer. De tävlingsanordnande
sällskapen är alla anslutna
till Svenska travsportens centralförbund.
Av centralförbundet utfärdat reg -

104

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Svar på interpellation ang. utredningen om den svenska travsportens organisation,
m. in.

lemente skall lända sällskapen till efterrättelse.

Kungl. Maj :t lämnar varje år tillstånd
för de olika travsällskapen att vid tävlingarna
anordna vadhållning med totalisator.
I samband härmed föreskrives
vanligen bland annat, att det skall
åligga anordnaren att av insatserna i
vadhållningen innehålla 20 procent. Till
priser och övriga omkostnader vid tävlingarna
får anordnaren av det innehållna
beloppet tillgodogöra sig vad
som återstår, sedan avdrag skett för
statens andel i medlen. Denna andel
utgår enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24
mars 1949 enligt en stigande skala upp
till en totalisatoromsättning av 100 000
kronor och utgör vid detta belopp 6 000
kronor. Vid större omsättning utgår
statens andel med 6 000 kronor jämte
14 procent av överskjutande omsättningsbelopp.

Innan jag upptar till närmare behandling
vissa av herr Lindström berörda
speciella spörsmål torde jag böra nämna
att Svenska travhästägares riksförbund
redan i juni 1956 inkom till Kungl.
Maj :t med en begäran om utredning
rörande den svenska travsportens organisation
och arbetsformer samt grunderna
för fördelningen av de tävlingsanordnande
organisationernas andel av
totalisalorinkomsterna. Framställningen
har varit remitterad till lantbruksstyrelsen
som i ärendet haft överläggningar
med såväl Travhästägarnas riksförbund
som Travsportens centralförbund.
Styrelsen har företagit vissa åtgärder
och med hänvisning till dessa hemställt
att framställningen icke måtte föranleda
någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
Då de av styrelsen företagna åtgärderna
har samband med de av herr Lindström
berörda speciella spörsmålen vill
jag något uppehålla mig vid dessa åtgärder.

Med anledning av de höga styrelsearvoden
som förekommit vid Västsvenska
travsällskapet och i Aktiebolaget

Åbyfältet fann lantbruksstyrelsen en
utvidgad tillsyn över sällskapen behövlig
och hemställde hos Kungl. Maj:t att
i likhet med tidigare få utfärda närmare
bestämmelser för anordnande och
kontroll av vadhållningen med totalisator
samt att få utöva tillsyn över tävlingsorganisationerna
och meddela härför
erforderliga bestämmelser.

Genom beslut den 19 december 1956
lämnade Kungl. Maj :t det begärda bemyndigandet.
Med stöd härav har lantbruksstyrelsen
numera föreskrivit, att
vid de sällskap, som styrelsen bestämmer,
skall ett av styrelsen förordnat
ombud äga deltaga i revisionen av sällskapets
räkenskaper och förvaltning,
varvid det skall åligga ombudet att
inom fastställd tid efter revisionsberättelsens
underskrivande till styrelsen
insända redogörelse för såväl sällskapets
inkomster som hur dess utgifter
fördelar sig. Närmare instruktioner för
ombudet är för närvarande under utarbetande
inom lantbruksstyrelsen.

I sammanhanget kan även nämnas,
att, enligt vad jag erfarit, Svenska travsportens
centralförbund utfäst sig att
medverka till att i de fall, travsällskap
använder bana, som äges av aktiebolag
eller ekonomisk förening, lantbruksstyrelsens
ombud vid granskning av sällskapets
räkenskaper och förvaltning
även skall utses att deltaga vid granskning
av aktiebolagets eller föreningens
räkenskaper och förvaltning.

Vid av lantbruksstyrelsen företagen
genomgång av de till ledamöterna i styrelserna
för de olika travsällskapen utgående
arvodena har konstaterats, att
med undantag för Västsvenska travsällskapet
höga arvoden icke förekommit.
I en del fall har arvodena varit
mycket låga. I samarbete med Svenska
travsportens centralförbund har lantbruksstyrelsen
fått till stånd en reglering
av arvodesbeloppen vid Västsvenska
travsällskapet samt utfärdat
bestämmelser om att några särskilda

105

Fredagen den 24 maj 1957 fm. Nr 20

Svar på interpellation ang. utredningen om den svenska travsportens organisation,

in. m.

förmåner därutöver icke må utgå till
styrelseledamot i denna hans egenskap.
Inom lantbruksstyrelsen pågår vidare
en översyn av de olika travsällskapens
stadgar. Det har upplysts, att i samband
därmed kommer att bland annat
uppmärksammas frågan om medlemmarnas
rösträtt samt utökning av antalet
ledamöter i travsällskapen i syfte
att tillförsäkra hästägarna ett större
medinflytande i sällskapen m. m.

I anledning av vad herr Lindström
anfört beträffande den nordsvenska
hästen, kan jag meddela, att Svenska
travsportens centralförbund efter samråd
med lantbruksstyrelsen i skrivelser
till travsällskapen i början av innevarande
år uppmanat sällskapen att
icke minska antalet lopp för nordsvenska
hästar.

Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning
torde i vart fall för närvarande
den av herr Lindström efterfrågade utredningen
knappast vara påkallad.

Med hänsyn till att organisationen
av totalisatorverksamheten samt reglerna
för densamma och för samhällets
insyn i den tillkommit på en tid då
omsättningarna var synnerligen ringa
i förhållande till vad fallet är för närvarande
har jag emellertid kommit till
den uppfattningen att verksamheten
kan behöva göras till föremål för en
mer genomgående och sammanhängande
översyn än vad lantbruksstyrelsen
hittills inlett på vissa speciella avsnitt.

Vidare anförde

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att till jordbruksministern
få framföra ett tack för
det positiva svaret. Det vittnar om en
berömvärd självständighet, när han
gentemot lantbruksstyrelsens negativa
inställning ändå ställer sig positiv till
en översyn på detta område.

Jag ser, att herr talmannen är orolig
för att tiden går, men även om det fe -

minina majestät som gjort vårt land
den äran tagit mycken tid i anspråk —
inte för oss men för talmännen — anser
jag att det finns skäl att något närmare
beröra denna fråga, eftersom det
är inte mindre än 34 år sedan den diskuterades
förra gången. Det kan på sin
höjd inte vara mera än några få av
kammarens ledamöter, som tycker att
det blir tjatigt, och jag anser därför att
det må vara mig tillåtet att göra några
kommentarer.

Det rör sig om icke så blygsamma
belopp, som här passerar genom
travsällskapen och travbanebolagen.
Det beräknas, att den totala omsättningen
för innevarande år kommer att uppgå
till omkring 200 miljoner kronor, av
vilket belopp travsällskapen får behålla
mellan 15 och 20 milj. kronor. Det är
alltså fråga om rätt betydande belopp,
och utvecklingen har varit enorm på
detta område. När vi år 1923 införde totalisator,
var det väl ingen som trodde
att vi — med reservation för minnesfel
— efter en början med ca
150 000 kronor nu skulle vara uppe i
200 miljoner kronor. Vi får inte heller
glömma, att travsporten när det gäller
publikfrekvens kommer på andra plats
i detta land. Måhända råder det ibland
delade meningar om travsporten, men
kanske vi ändå bör skatta oss lyckliga
för att vi har travsport i stället för tjurfäktningar,
ty något skall ju människorna
ändå ha att titta på.

Jag berörde här några siffror om den
omslutning, som totalisatorn har i detta
land. Till dessa siffror kommer stora
belopp även från biljettintäkter på travbanorna.
Kan det vara riktigt att en
handfull människor skall få ta hand om
de pengar, som blir kvar hos travsällskapen,
och handskas med dem praktiskt
taget hur de behagar?

Förhållandena nere i Åby, som statsrådet
berörde i sitt svar, var ju de som
föranledde min interpellation, och de
har väckt ett stort uppseende ute i lan -

Nr 20

106

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Svar på interpellation ang. utredningen om den svenska
m. m.

det. Jag vill på intet sätt — det vill jag
betona — generalisera och säga, att förhållandena
ute i landet på de olika
travbanorna skulle vara likadana som
nere i Åby. Det vare mig fjärran. Men
vad som där har hänt är dock tillräckligt
allvarligt för att vi skall se upp på
denna punkt. Vad som för mig personligen
är mest olustigt är det motdrag
som skedde från Åbypamparnas sida
mot den person som slog larm. Jag skall
inte göra någon moralisk värdering av
vad denne person gjort sig saker till,
och mannen kan skatta sig lycklig för
att han inte blev föremål för sinnesundersökning.
Det finns finare församlingar
än Åbygubbarnas, som tagit till
sådana åtgärder när en person blivit
obehaglig.

Jag vill med tacksamhet notera att
statsrådet verkligen har för avsikt att
försöka komma till rätta med den plutokrati,
som tydligen råder inom en del
travsällskap och travbanebolag. En tillsyn
är säkerligen behövlig.

Det var ett yttrande i statsrådets svar,
som jag tyckte var en smula glidande.
Han säger, att insyn skall ske hos de
sällskap som lantbruksstyrelsen bestämmer.
Ja, vad har vi för garantier för att
det blir — jag höll på att säga tillräckligt
otillständigt för att lantbruksstyrelsen
skall se till att oegentligheter rättas
till? Förhållandena nere i Åby har utan
tvivel varit rådande under flera år ända
till dess denne man slog larm. Man kanske
anser det obehövligt att på de flesta
banor tillsätta en person, som skall utöva
det allmännas insyn.

Jag fick en obehaglig känsla av att
man på lantbruksstyrelsen tar ganska
lätt på dessa saker. I svaret står, att
lantbruksstyrelsen har gjort en genomgång
av arvodena vid de olika travbanebolagen
och travsällskapen. Jag var
uppe hos lantbruksstyrelsen och begärde
att få ta del av dessa papper, men
jag fick beskedet, att det inte fanns någon
där, som visste vem som hade dem.

travsportens organisation,

Det förefaller mig ganska egendondigt,
om inte dessa papper skulle vara diarieförda
och utgöra offentlig handling,
som skall vara tillgänglig för dem som
kommer och frågar efter dem.

Det är ju travsällskapen som anordnar
totalisatorspelet och får sin beskärda
del av detta. Men det har visat sig,
att denna vinst överförs till travbanebolagen.

Nu finns — det skall här betonas —
en del travsällskap som själva äger de
banor som de disponerar. Så är förhållandet
bland annat vid Solvalla. Men
nere i Åby har det från vederhäftigt
folk lämnats den uppgiften till mig, att
tre — säger och skriver tre — personer
i travbanebolaget där förfogar över
1 700 av 3 000 aktier, d. v. s. har aktiemajoriteten.
Man förstår att det inte är
mycket demokrati i sådana företag.

Då det gäller statsrådets varsel om att
det skall ske en översyn även av stadgarna,
tror också jag att det är hög tid
att så sker. Jag vill ifrån denna plats
uttrycka förhoppningen, att det aktiva
travfolket, nämligen hästägarna och
hästuppfödarna, skall få möjligheter att
bli medlemmar i travsällskapen; de kan
inte i längden utestängas från inflytande.

Det avsnitt i min interpellation, som
berör problemet om att den nordsvenska
travaren avskärmas mer och mer
från våra travbanor, avfärdar statsrådet
med några få ord. Han säger att lantbruksstyrelsen
till travsällskapen gett
den uppmaningen, att de inte skall
minska antalet lopp för nordsvenska
hästar. Ja, men herr statsrådet, det är
en del banor, som inte har några nordsvenska
lopp alls, och det är vid de banorna
som prisen blir av sådan storlek,
att de kan animera till uppfödning av
nordsvenska hästar!

Även på en annan punkt är de nordsvenska
hästarna styvbarn. Av det statliga
stöd på inte mindre än 80 000 kronor,
som utgår till uppfödarpris, får

107

Fredagen den 24 maj 1957 fm. Nr 20

Statsunderstöd åt de politiska ungdomsorganisationernas ungdomsfostrande verksamhet
m. m.

den nordsvenska hästen endast 20 000
kronor, alltså 25 procent. Om man ser
dessa siffror emot den bakgrunden, att
den nordsvenske travaren dock utgör
en dragkraftsreserv, som vid fullt pådrag
otvivelaktigt skulle vara av stort
värde, och om man även tar hänsyn
till den avhästniiig som sker, borde en
mera rättvis fördelning kunna bidraga
till alt behålla en hästreserv.

Det har sagts mig från travhästägare,
att endast 10 procent av de uppfödda
travhästarna — detta gäller båda travhästtyperna
— blir vad man kallar
guldkantade. De nordsvenska hästar,
som inte blir av den kapaciteten, går ut
som draghästar. Det var ingen annan än
ordföranden i Sveriges travhästägares
riksförbund, direktör Jacobsson, som
på en fråga av mig om vad de gör med
de varmblodiga travhästar som slås ut
sade, att det är ingenting annat att göra
än att slakta ned dem.

Det förefaller alltså som om varmblodsuppfödarna
här skulle ha skaffat
sig ett mycket orättmätigt inflytande
när det gäller fördelningen av uppfödarprisen.

Jag vet att travfolket säger, att vi
måste gå in för varmblodshästarna för
att kunna skapa intresse hos spelare
och publik. Men om vi går över Kölen
till Norge, skall vi finna, att där dominerar
kallblodstravarna. Norrmännen
har genom en mycket målmedveten avel
i dag kallblod, som t. o. m. springer
ifrån de sämsta varmbloden ute på Solvalla.

Under 1955 startade 2 189 kallblodiga
travare, och de vann i priser 3,1 miljoner
kronor. Under samma år startade
1 951 varmblodiga travare, och de kammade
hem en pott på inte mindre än 8,5
miljoner kronor. Det säger sig självt att
detta måste bero på att kallblodstravarna
är avstängda från de stora travbanorna,
där det finns stora priser att
hämta.

Jag tror att vi har anledning att lägga

rena beredskapssynpunkter på det här
problemet och inte favorisera uppfödningen
av de här amerikanska varmbloden,
vilka vi som växt upp tillsammans
med hästar anser vara en vrångbild
av vad vi betraktar som en häst.
Jag skulle tro att den som uppfunnit
det stockholmska slangordet »kuse» för
häst hade dessa varmblodiga travare i
åtanke.

Vi har all anledning att släppa in de
nordsvenska travarna på travbanorna
för att få fram en hästreserv, även de aktiva
travarna kan användas vid eventuellt
pådrag och som, då de måste kasseras
som travare, blir användbara arbetshästar.

Jag ber med dessa erinringar än
en gång att få tacka statsrådet för svaret
och uttalar förhoppningen, att
den utredning, som herr statsrådet varslat,
skall bli allsidig och att även uppfödare
och ägare av travhästar skall bli
representerade när denna översyn
görs.

Tv, ärade kammarledamöter, har vi
satt in denna variant av speldjävulen
bland statens övriga mjölkkor, så har vi
väl ändå fullgod anledning att se till, att
den inte blir tjuvmjölkad.

Härmed var överläggningen slutad.

§9

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 17,
statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 127—132, första lagutskottets memorial
nr 35 och tredje lagutskottets memorial
nr 23.

§ 10

Statsunderstöd åt de politiska ungdomsorganisationernas
ungdomsfostrande
verksamhet m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
122, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående statsunderstöd åt

Nr 20

108

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Statsunderstöd åt de politiska ungdomsorganisationernas ungdomsfostrande verk samhet

m. m.

de politiska ungdomsorganisationernas
ungdomsfostrande verksamhet m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t (punkten 322, s. 715—717 av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 3 januari
1957) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer
för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av 487 900
kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 132, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 15
mars 1957, föreslagit riksdagen att godkänna
av chefen för ecklesiastikdepartementet
förordade grunder för statsbidrag
till de politiska ungdomsorganisationernas
ungdomsfostrande verksamhet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1957/58.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Arrhén m. fl. (1:486) och den andra
inom andra kammaren av herr Nyhage
m. fl. (II: 623), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 132,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lars Larsson m. fl. (1:462)
och den andra inom andra kammaren
av herr Johansson i Norrköping m. fl.
(II: 590).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts i propositionen
nr 132 framställda förslag
samt med avslag å motionerna I: 486
och II: 623 godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 15 mars 1957
förordade grunder för statsbidrag till
de politiska ungdomsorganisationernas

ungdomsfostrande verksamhet, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1957/58;

b) med bifall till Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln
punkten 322 framställda förslag
samt med avslag å motionerna
1:462 och 11:590 till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer
för budgetåret 1957/58 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 487 900 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar O hlon, Arrhén, Skoglund
i Doverstorp, Widén, Nilsson i
Göingegården och Heckscher, vilka ansett
att utskottet under a) bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:486 och 11:623 avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 132;

2) av herr Karl Andersson, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NYHAGE (h):

Herr talman! I propositionen nr 132
föreslår ecklesiastikministern att de politiska
ungdomsorganisationerna i likhet
med övriga ungdomsorganisationer
skall erhålla statsbidrag till sin fostrande
verksamhet bland ungdom i åldern
12—25 år. Statsbidraget skall utgå till
anordnande av fritidsgrupper, för anställande
av instruktörer och för anordnande
av ungdomsledarkurser. Ecklesiastikministern
grundar sitt ställningstagande
på det betänkande rörande
»Staten och de politiska ungdomsorganisationerna»,
som 1955 års ungdomsutredning
avgav hösten 1956. Statsutskottets
majoritet följer helt ecklesiastikministern
och yrkar bifall till propositionen.

Vad det här är fråga om är ju ingenting
mindre än att den rent partipolitiska
verksamheten i detta land skall
understödjas av staten. Skattebetalarna

109

Fredagen den 24 maj 1957 fm. Nr 20

Statsunderstöd åt de politiska ungdomsorganisationernas ungdomsfostrande verk
samhet m. m.

skall tvingas lämna bidrag till samtliga
partiers ungdomsorganisationer, oavsett
vilket parti de själva tillhör. Detta kan
väl ändå inte ligga i skattebetalarnas intresse!
Alldeles särskilt olustigt tycker
jag det är, att möjligheterna att skattevägen
komma alt stödja kommunistisk
verksamhet är mycket stora. De politiska
ungdomsorganisationernas huvuduppgift
är det politiska arbetet. Detta
genomsyrar hela verksamheten, även
den ungdomsfostrande. Det är en helhet,
inom vilken det är varken önskvärt eller
möjligt att avgränsa de olika delarna.
För att den politiska verksamheten
skall få det omfång och den betydelse
den bör ha, måste andra, icke politiska
aktiviteter användas som ett led i medlemsrekryteringen.
Bidrag till den ungdomsfostrande
verksamheten kommer
därför indirekt den politiska verksamheten
och målsättningen till del. Det kan
inte vara förenligt med statens intresse
att lämna understöd, som befrämjar de
olika partiernas särskilda intressen,
vare sig det sker direkt eller indirekt.

Ungdomsutredningen säger i sitt betänkande,
att statsbidraget skall gå till
den rent ungdomsfostrande verksamheten,
men detta är, såsom framgår av vad
jag nyss sade, i realiteten omöjligt att
genomföra i detta fall. Vem åtar sig att
göra en gränsdragning mellan den politiska
och icke politiska verksamheten
i en politisk organisation? Den gränsdragningen
går helt enkelt inte att
göra! Inte ens utredningen har på denna
centrala punkt kunnat redovisa någon
tillfredsställande lösning. Den säger
själv att den är övertygad om, att
en fullkomlig lösning ej går att åstadkomma.
Den tror, att om studieförbunden
inkopplas som huvudmän, så har
bästa möjliga garanti skapats för att
statsmedlen inte används för annat än
de avsedda ändamålen. Men vad är en
sådan garanti värd? Vad kan studieförbunden
garantera, när pengarna ändå
skall gå till en verksamhet, som i sig

själv är politisk? Ja, herr talman, strängt
taget ingenting! Det är en ohållbar konstruktion
man presenterar och ingenting
annat. En ohållbar konstruktion,
på vilken både statsråd och utskottsmajoritet
bygger sina ställningstaganden.

Hela frågan om statsanslag till de politiska
ungdomsorganisationerna grundar
sig givetvis på den ungdomsgiv man
införde i samband med att motboken
avskaffades. Man ville stimulera ungdomsorganisationerna
till ökat ungdomsfostrande
arbete, främst bland den
icke föreningsanslutna ungdomen. De
politiska ungdomsorganisationerna togs
inte med den gången, framför allt av
det skälet att politisk verksamhet inte
skulle statsunderstödjas. Nu skall så att
säga skadan tas igen, trots att samma
principiella skäl kvarstår med oförändrad
styrka! Men nu utgör de inte något
hinder för att statsbidraget skall utgå!
En direkt följd av ett bifall till propositionen
kommer att bli, att anslaget till
de icke politiska ungdomsorganisationerna
för deras ungdomsfostrande verksamhet
kommer att minskas med lika
mycket som de politiska organisationerna
får till motsvarande, ehuru politiska,
verksamhet. Vad vinner man då
ur ungdomsfostrande synpunkt på ett
sådant förfarande? Ingenting, såvida
man inte anser den ena organisationens
verksamhet bättre än den andras.
Vem är villig och kapabel att göra den
betygsättningen ?

Man säger, att de politiska ungdomsorganisationerna
utsättes för orättvis
konkurrens, om de inte får statsanslaget.
Men det är val ändå ungdomen som
sådan man är angelägen om. Huvudsaken
måste vara att denna fostrande
verksamhet bedrivs, det viktigaste är
inte av vem. Det vore väl för övrigt
skräp till politisk ungdomsorganisation
om den inte skulle kunna klara sig, vinna
medlemmar och bedriva ungdomsverksamhet
utan detta statsbidrag!

Nr 20

110

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Statsunderstöd åt de politiska ungdomsorganisationernas ungdomsfostrande verk samhet

m. m.

Varför skall svensk ungdom vänjas
vid att erhålla statsbidrag till snart sagt
allt vad den företar sig? Följden av
detta blir ju bara att allt vad idealitet
heter undertryckes och försvinner. Jag
tror det skulle vara mycket nyttigt för
hela vårt samhälle och framför allt för
dess ungdom om idealiteten åter fick
inta sin naturliga och självklara ställning
i främsta rummet. Så har det varit
förr — varför skulle det inte kunna
vara så nu? Jag tror att möjligheterna
härtill är stora. Det finns ändå alltjämt
så många ungdomar, som utan tanke på
egen vinning arbetar för sin sak, tror
på den och är villiga att göra uppoffringar
för den, att möjligheterna till en
ideell renässans är stora. Men då måste
först detta utbredda bidragstänkande
träda tillbaka. Här vilar ansvaret tungt
på statsmakterna.

Vad anser för övrigt företrädarna för
de politiska ungdomsorganisationer,
som har tillstyrkt detta statsbidrag? Är
inte idealiteten för det arbete ni bedriver
större, än att ni måste ha statsunderstöd?
Tror ni er inte kunna bedriva
en ungdomsfostrande verksamhet utan
hjälp av skattebetalarnas pengar? Tycker
ni verkligen det är riktigt att politiska
organisationer skall ha heltidsanställda
statstjänstemän, i praktiken
politiska ombudsmän, avlönade av skattebetalarna? Till

slut ber jag att få citera några
ord ur det remissyttrande, som avgivits
av styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund: »Den tveksamhet styrelsen
inte desto mindre hyser inför
det föreliggande förslaget, betingas inte
blott av de principiella betänkligheter,
som tanken att staten i någon form ekonomiskt
skulle behöva stödja de politiska
organisationerna måste väcka,
utan även av styrelsens omfattande erfarenheter
av statsbidragsgivningen till
kommunerna. För kommunerna har
statsbidragen medfört en icke önskvärd
ofrihet. Ett övervakande från samhäl -

lets sida av vissa yttringar av de politiska
ungdomsorganisationernas verksamhet
kan komma att hämma i stället
för främja.»

Herr talman! Det är för mig så självklart
att skattemedel inte skall gå till
understöd av politiska partier, att jag
främst av den anledningen yrkar avslag
på utskottets hemställan.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Heckscher
(h), Hedin (h), Svensson i Krokstorp
(li), Loihigius (h), Gezelius (h),
Nilsson i Göingegården (h), Magnusson
i Borås (h) och Persson i Svensköp
(fp).

Herr DAHL (s):

Herr talman! Den ungdomsfostrande
verksamheten ligger väl oss alla, vilken
politisk ståndpunkt vi än intar, varmt
om hjärtat, och det är inte att undra på,
ty ungdomen representerar ju vårt lands
och vårt folks framtid.

Riksdagens år 1954 fattade beslut i
dessa frågor var på sitt sätt en glädjande
manifestation av viljan att ekonomiskt
stödja de krafter som sysslar
med ungdomens fostran, men vid det
tillfället undantogs, som vi nyss hörde,
de politiska ungdomsorganisationerna
från stödåtgärderna. Orsaken härtill var
naturligtvis att dessa organisationer
sysslar med politik och att man var
rädd för att med statsmedel understödja
partiernas propaganda. Man kan i detta
sammanhang inte befria sig från en
känsla av att här möta den farliga uppfattningen
att partipolitiken är ett
smutsigt hantverk, att den är på något
sätt ohederlig och full av fiffel och fuffel,
varför ungdomen skall förskonas
från att komma i beröring med densamma.
Emellertid förhåller det sig väl så,
att hela vårt parlamentariska system
bygger på förefintligheten av de politiska
partierna, och för partiernas fort -

111

Fredagen den 24 maj 1957 fm. Nr 20

Statsunderstöd åt de politiska ungdomsorganisationernas ungdomsfostrande verk
samhet m. m.

bestånd är ungdomens politiska intresse
ofrånkomligt. Det kan därför enligt
mitt sätt att se saken inte vara annat
än en diskriminering av de ungdomar,
som är enrollerade i de politiska ungdomsorganisationerna,
att staten ställer
dem i särklass, när det gäller ekonomiskt
bidrag till verksamheten. I stället
borde det väl vara så, att vi skall
vara tacksamma för att det finns ambitiösa
ungdomar, som med intresse omfattar
de politiska idealen och inte
rycker på axlarna åt politiken — som
man så ofta gör bland ungdomarna i
våra dagar — utan som vill med allvar
ägna sig åt de politiska idealens förverkligande.
Att kvalificera dessa politiskt
vakna ungdomar är att klassa ner
den stora betydelsen av de politiska
ungdomsorganisationernas fostrande
gärning. Även där behövs ungdomsledare
och instruktörer, och det är en
det demokratiska samhällets oavvisliga
plikt att i självbevarelsens anda ge dessa
organisationer sitt stöd.

Man är rädd för att statens pengar
skulle bli ett bidrag till det rent partipolitiska
arbetet, och den synpunkten
kan man förstå. Men vi skall komma
ihåg att den ungdomsverksamhet som
i dag bedrives inom de politiska ungdomsförbunden
är av en helt annan art
än den, som bedrevs för 10—20 år sedan.
Den nya tiden har fort med sig
nya arbetsformer, som till en del är så
främmande för det politiska arbetet, att
man ibland rent av frågar sig, vart det
politiska momentet har tagit vägen i de
politiska ungdomsorganisationernas arbete.
Men dagen ungdom har helt andra
anspråk på föreningstillhörigheten än
vad man hade under Sturm- und Drangperioden
— om jag så får säga. Man
har på den politiska ungdomsfronten
fått lägga om metodiken och kanske
i första hand utnyttja fritidssysselsättningar
av olika slag, som inte har ett
dugg med politik att göra men som i
alla fall fyller sin uppgift att väcka

intresse och samhörighetskänsla och
koppla in ungdomen på ett spår, som
innebär fostran och leder fram till vad
vi vill komma fram till, nämligen en
ungdom, som inte bara är ordets hörare
utan också dess görare, ungdom
som inte rusar genom livets landskap på
moped och bara tänker på fartens tjusning,
utan som har klart för sig, att det
fordras en personlig insats. Vi vill ha
ungdomar, som inte bara begär utan
som också har vilja, kraft och mod att
offra, att hjälpa och att göra en personlig
insats.

Jag har den uppfattningen att just
de politiska ungdomsorganisationerna
med sin förankring i en ideell politisk
verksamhet i allra högsta grad är förtjänta
av statens stöd, och jag är förvissad
om att de pengar som placeras
i de hundratusenden av unga människor,
som de politiska ungdomsorganisationerna
omsluter, utan tvivel kommer
att ge utdelning och kommer att stärka
vårt samhälle och så att säga lägga en
grund för framtidssamhället därigenom,
att vi får ansvarsmedvetna, politiskt
kunniga och förstående ungdomar. Det
är ingen belastning för samhället, att
vi får det, utan det är tvärtom någonting,
som vi skall vara tacksamma för.

Herr talman! Jag vill för min del
tillstyrka utskottets förslag om stöd
även åt de politiska ungdomsorganisationerna.

Herr Andreasson (s) instämde häri.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag tillhör dem i denna
kammare som anser att instruktörerna
i de olika ungdomsorganisationerna har
så stor betydelse, att även de politiska
organisationerna bör komma med, och
att man därför borde försöka att redan
från och med i höst ge möjligheter för
dessa att med hjälp av statsanslag anställa
instruktörer. Men då statsutskottet
i sin skrivning starkt understrukit

Nr 20

112

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Statsunderstöd åt de politiska ungdomsorganisationernas ungdomsfostrande verk samhet

m. m.

vikten av att samhället på detta område
engagerar sig, och då utskottet utgår
från att Kungl. Maj :t under budgetarbetet
instundande höst uppmärksammar
frågan, kommer jag här att ansluta mig
till dess uttalande.

Jag begärde, herr talman, ordet närmast
för att rent principiellt utveckla
denna fråga några minuter. Beträffande
omfattningen av den av samhället understödda
ungdomsverksamheten över
huvud kan här noteras, att antalet deltagare
i fritidsgrupper innevarande budgetår
uppgår till 400 000 å 450 000, vilket
innebär att i år 150 000 flickor och
pojkar mer än föregående år deltar i
av samhället stödd verksamhet. På samma
gång ber jag få notera, att antalet
medlemmar i de ideella ungdomsorganisationerna
de senaste åren har ökat
med elva procent, samtidigt som antalet
ungdomar i dessa åldrar i landet har
ökat endast fyra procent.

Dessa siffror lär mig, att det har varit
möjligt att med hjälp av statsunderstöd
aktivisera ungdomen i de ideella
organisationerna och att på det sättet
verksamt bidra till att minska omfattningen
av ungdomsproblemen.

Jag är, herr talman, övertygad om att
de politiska organisationerna i det här
sammanhanget också har en mycket
stor uppgift, och jag kan inte se att det
kan finnas någon anledning att diskvalificera
en typ av organisationer när
det gäller att fördela samhällets stöd åt
ungdomen. Vi kan väl vara överens om
att den övervägande delen av svensk
ungdom är skötsam och klarar sig bra i
samhället, även om det i dag är svårt
att vara ung, och vi kan väl också vara
överens om att ungdomsdebatten mycket
ofta är snedvriden. Man överdriver
de faror man tycker sig se, och man
förstorar ofta problemen.

Men kvar står det faktum, att av den
svenska ungdomen i dag visar cirka
tre procent så allvarliga tecken på
missanpassning, att samhällets olika or -

gan måste träda in och försöka ställa till
rätta. Vi måste utnyttja alla möjliga instrument
för att förebygga att ungdomen
missanpassas. Här kommer hemmen
in i bilden, här kommer skolan in
i bilden, och här kommer också föreningslivet
in i bilden.

De politiska föreningarna bidrar på
ett utomordentligt värdefullt sätt till
den demokratiska skolning som är nödvändig
för att de som i dag är unga
skall kunna ta hand om morgondagens
svenska samhälle. Jag litar på att de politiska
organisationerna har omdöme
och vederhäftighet nog för att använda
de pengar det här rör sig om till den
direkt ungdomsvårdande verksamheten,
och jag anser därför att vi inte behöver
frukta, att i någon allvarlig utsträckning
pengarna kommer att användas
till rent politisk propaganda.

Jag noterade ett par uttalanden av
herr Nyhage. Han konstaterade, att om
samhället engagerar sig till förmån för
de politiska ungdomsorganisationerna
kommer detta att innebära, att all idealitet
försvinner och ett bidragstänkande
vinner insteg och erövrar de politiska
ungdomsorganisationerna. Jag tror att
det uttalandet vittnar om okunnighet
och främlingskap i fråga om det sätt
på vilket svenska politiska och andra
ungdomsorganisationer arbetar.

Jag tar herr Nyhages avståndstagande
från statsbidraget till politiska ungdomsorganisationer
som ett löfte från
unghögerns sida, att den inte kommer
att vilja ha något med av pengarna. Då
kan det bli mera över till de organisationer
som anser det värdefullt, att samhället
engagerar sig, inte för att ge ett
sådant stöd att all idealitet försvinner,
utan för att ge ungdomen den hjälp till
självhjälp som är behövlig för att föreningslivet
skall kunna konkurrera med
nöjesindustrien och allt det andra som
lockar, och, herr talman, för att ge även
de politiska ungdomsorganisationerna
det samhällets stöd som, såvitt jag ser,

Fredagen den 24 maj 1957 fm. Nr 20 113

Statsunderstöd åt de politiska ungdomsorganisationernas ungdomsfostrande verksamhet
m. m.

är nödvändigt för att göra föreningslivet
så attraktivt och så skolande som
möjligt.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herrar Eriksson i
Bäckmora (bf), Fredriksson (s), Bark
(s), Jacobsson i Sala (s) och Carlsson
i Västerås (s), fru Renström-Ingenäs
(s), herr Andersson i Hyssna (s), fröken
Olsson (s), herr Almgren (s), fru
Torbrink (s), fru Eriksson i Ängelholm
(s), herr Adamsson (s) och fru Löfgvist
(s).

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill inte underskatta
eller på något sätt vara med om att
diskriminera de politiska ungdomsorganisationerna
och deras arbete för att
fostra ungdomen till politisk aktivitet.
Jag tror att de är nödvändiga i samhället.

I likhet med herr Dahl konstaterar
jag dock att de politiska ungdomsorganisationernas
politiska verksamhet i dag
nog tyvärr är mindre omfattande än
förr. Det har skett en förändring under
det senaste decenniet. Om jag inte missuppfattade
herr Dahl, så talade han för
att de politiska ungdomsorganisationerna
skulle erhålla stöd till hela deras
verksamhet, alltså även för den rent
partipolitiska. Så långt har emellertid
inte statsrådet gått, utan han har föreslagit
att bidrag skall utgå endast för
verksamheten utanför det rent partipolitiska
fältet, d. v. s. för det ungdomsfostrande
arbetet. Jag tycker att vi där
har en värdefull gränsdragning.

I direktiven till den utredning som
arbetat med dessa frågor säger statsrådet,
att de politiska ungdomsorganisationerna
bör ha samma rätt som
andra ungdomsorganisationer att erhålla
statligt stöd för det arbete som
bedrives inom ungdomsvården. Där

finns alltså en gräns dragen mellan
den ungdomsvårdande verksamheten
och det partipolitiska arbetet. Förutsättningen
för att organisationerna
skall erhålla statligt bidrag är sålunda,
att stödet inte också kommer det rent
partipolitiska arbetet till godo. Statsrådet
förklarade emellertid samtidigt, att
denna gränsdragning inte får byggas på
alltför detaljerade bidragsbestämmelser
eller på kontrollåtgärder, som griper in
alltför mycket i organisationernas inre
förhållanden.

Som tidigare framhållits är det tre
verksamhetsgrenar, för vilka statligt
stöd kan utgå, nämligen fritidsverksamhet,
instruktörsverksamhet och ungdomsledarkurser.
Statsrådet konstaterar,
att man för att få den önskvärda gränsdragningen
mellan bidragsberättigad
och icke bidragsberättigad verksamhet
har måst införa särskilda kontrollåtgärder
att gälla för de politiska ungdomsorganisationerna.
Detta har också betonats
av en del remissinstanser, vilka
anser det omöjligt att upprätthålla en
sådan gräns. Länsstyrelsen i Norrbottens
län har förklarat, att en sådan
gränsdragning mellan de politiska ungdomsorganisationernas
fostrande verksamhet
och det övriga arbetet inte kan
genomföras och upprätthållas utan att
tolknings- och intressekollisioner uppstår.
Detta tror jag är riktigt. Vi kan
inte göra en sådan gränsdragning utan
att samtidigt skapa irriterande och
olyckliga tolkningsproblem.

Som jag framhöll i början av mitt anförande
vill jag inte på något sätt underskatta
de politiska ungdomsorganisationernas
samhällsgagnande verksamhet.
Jag vill emellertid understryka att
föreliggande förslag innebär att de politiska
ungdomsorganisationerna kommer
i en särställning beträffande kontrollåtgärderna,
och denna särställning
kan tolkas som en viss diskriminering
och en viss misstro mot dessa organisationer.

8 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 20

Nr 20

114

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Statsunderstöd åt de politiska ungdomsorganisationernas ungdomsfostrande verk samhet

m. m.

Att man föreslagit sådana kontrollåtgärder
beror utan tvekan på att man
velat skapa garantier för att denna statliga
bidragsverksamhet icke skall komma
andra än de demokratiska ungdomsorganisationerna
till godo. Men jag måste
fråga mig: Om det kommunistiska
partiet bildar en ungdomsorganisation,
finns det då möjligheter att härvidlag
göra en gränsdragning, så att inte även
denna organisation får del av statsbidraget?
Jag är rädd att man ger sig in
på en väg, som man inte vet var den
slutar. Jag tror att vi alla är överens
om att inte på något sätt genom statsbidrag
stödja ungdomsorganisationer,
som arbetar mot vårt demokratiska
samhällssystem. Det vore orimligt, om
inte vi som representerar de demokratiska
partierna hade denna inställning.
Men kan vi längden göra gränsdragningen
så strikt?

Herr talman! Med den motivering jag
här framfört yrkar jag bifall till reservationen.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Det råder väl i denna
kammare inga som helst delade meningar
om nödvändigheten av de olika
ungdomssammanslutningarna och deras
verksamhet. Dessa organisationer utför
ett så gagnerikt och fostrande arbete
bland ungdomen, att vi inte har råd att
undvara dem.

Detta var väl egentligen också motiveringen,
när riksdagen 1954 fattade beslut
om ekonomiskt stöd åt de allmänna
ungdomsorganisationerna. Det ansågs,
att dessa borde erhålla ekonomiskt bidrag,
så att de skulle kunna ta hand om
ungdomen i så stor utsträckning som
möjligt och fostra den. Det ansågs också,
att en utredning borde verkställas,
huruvida de politiska ungdomsorganisationerna
och närmast då deras fritidsgrupper
skulle komma i åtnjutande
av samma förmåner som andra ung -

domssammanslutningar. En sådan utredning
har nu gjorts, och det är på basis
av dess förslag som departementschefen
hemställt, att de politiska ungdomsorganisationernas
fritidsgrupper
skall få detta stöd av samhället.

En del av dem som yttrat sig här i
dag har försökt göra gällande, att det
inte går att skilja på politisk verksamhet
och övrigt arbete, som utövas inom
ungdomsorganisationerna. Jag tror
emellertid för min del att det finns möjlighet
att göra detta. Den som följt de
störa ungdomsorganisationernas arbete
under årtionden har fått klart för sig,
att ungdomen inom de politiska organisationerna
— de må vara av den ena
eller den andra färgen — känner sitt
ansvar och följer utfärdade bestämmelser
i fråga om t. ex. bidrag.

Härtill kommer, att de politiska ungdomsorganisationernas
fritidsgrupper,
om de erhåller statligt stöd, blir föremål
för en allmän insyn. Såvitt jag fattat
saken rätt möter det, när en fritidsgrupp
startats inom en politisk ungdomsorganisation,
inga hinder att ungdomar
med avvikande politisk uppfattning
ansluter sig till gruppen. Det kan
alltså bli grupper som består av politiskt
olika organiserade och politiskt
oliktänkande.

Jag menar, att med den allmänna insyn
som står till buds och med det ansvar
som ungdomen känner — den politiskt
organiserade ungdomen liksom annan
ungdom — kan vi med stor tillförsikt
överlåta åt ungdomsorganisationerna
att bedriva denna fostrande fritidsverksamhet
och ge den ett erkännande
från statens sida och även ekonomiskt
bidrag.

Statsutskottet har icke, på grund av
den merutgift som skulle uppstå, kunnat
biträda motionen om stöd till instruktörsverksamheten
inom dessa fritidsgrupper.
Herr Alemyr sade emellertid
nyss, att utlåtandets formulering är sådan,
att ärendet säkerligen kommer att

Fredagen den 24 maj 1957 fm. Nr 20 115

Statsunderstöd åt de politiska ungdomsorganisationernas ungdomsfostrande verksamhet
m. m.

prövas inom den närmaste tiden. Detta
har också varit avsikten med statsutskottets
skrivning.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det föreföll av de två
första inliiggen i denna fråga som om
det fanns personer i denna kammare
som tyckte, alt detta var ett ärende där
man skulle tala med stora bokstäver och
med mycket luft i lungorna. Såvitt jag
kan förstå, herr talman, är detta snarare
en ganska svårbedömd fråga, där
det är klokt att tala med mindre bokstäver
och samtidigt sträva efter en viss
nyansering, ungefär så som herr Widén
gjorde. När jag utifrån ett försök till
samma betraktelsesätt dragit andra slutsatser
och befinner mig på den sida i
statsutskottet som har nått majoritet,
känner jag ett behov att här försöka
förklara varför.

Det beslut som riksdagen fattade 1954
utgör enligt min mening grunden för
diskussionen i dag. Man bestämde sig då
för att i den situation som förelåg,
med en utbredd missanpassning bland
svensk ungdom och ett omfattande
spritmissbruk, satsa på de olika organisationer,
som närmast kunde tänkas
nå resultat bland den föreningslösa
ungdomen. Därvid skapade man nya
statsbidragsformer, som vann anslutning
från samtliga partier utom riksdagshögern.
För dem som tog ansvaret
för 1954 års beslut är det, menar jag,
en rättvisesak att i dag fullfölja detta
beslut.

Man uppnår eljest en situation, där alla
andra organisationer än de som sysslar
med politisk verksamhet gynnas av staten
i sin ungdomsfostrande verksamhet.
Låt oss säga att det på en liten plats
finns en grupp ungdomar, som i sin
organisationstillhörighet är knuten till

ett politiskt ungdomsförbund och som
upptäcker, att de har möjlighet att göra
en insats bland föreningslös ungdom
men har små resurser härför. Vill de
då utnyttja de möjligheter som samhället
ställt till förfogande genom 1954 års
beslut, skulle de, i den situation som
hittills rått och nu före dagens beslut
råder, behöva vända sig till en icke politisk
organisation, exempelvis ett studieförbund,
och inom dettas ram bedriva
den bidragsförsedda verksamheten.

Detta skulle emellertid, såvitt jag kan
förstå, leda till en hårdare politisering
av de studieförbund som nu verkar med
relativt fri anknytning till de olika politiska
organisationerna. Vi vet alla, att
både ABF, Svenska landsbygdens studieförbund,
Studieförbundet Medborgarskolan
och Liberala studieförbundet
är organisationer, som bland sina aktiva
har företrädare för andra politiska uppfattningar
än dem, som organisationens
ledare närmast sympatiserar med, och
vi har alla betraktat det som en förmån
att dessa studieförbund kunnat arbeta
med en så pass bred rekrytering.

Skulle nu dessa politiskt intresserade
ungdomar inom ett sådant studieförbunds
ram bedriva fritidsverksamhet
bland föreningslös ungdom, skulle den
förmodligen komma att stämpla det
arrangerande studieförbundet i alltför
hög grad som en rent politisk organisation,
eftersom vi alla vet att dessa politiskt
aktiva ungdomar i sista hand skulle
syfta till att rekrytera nya medlemmar
för sin politiska organisaion bland den
föreningslösa ungdomen.

Det är inte ett mållöst arbete som man
bedriver bland föreningslös ungdom,
utan ett arbete i syfte att göra denna
mera hemmastadd med det samhällsfostrande
arbetet i allmänhet och med
det politiska engagemanget, speciellt
när detta arbete bedrives av sådana ungdomar.
Jag tror alltså att det ur renlighetssynpunkt
är riktigare att öppet
framträda med sådan verksamhet såsom

116 Nr 20 Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Statsunderstöd åt de politiska ungdomsorganisationernas ungdomsfostrande verksamhet
m. m.

en del av det politiska arbetet i en ungdomsklubb.

Av kontrollskäl och med hänsyn till
den tidigare konstruktionen av statsbidraget
1954 har man funnit det rimligast
och riktigast att låta redovisningen
gå via studieförbunden. Därmed har
man skapat statens garanti för att verksamheten
bedrives enligt former, som
studieförbunden inför sina huvudmän
i skolöverstyrelsen och departementet
har att svara för. Man har också fått in
ett moment av sidostående kontroll när
det gäller gränsdragningen mellan den
rent politiska verksamheten och den
icke politiska.

Jag är medveten om att några hundraprocentiga
garantier för att det inte
kommer att ske någon som helst sammanblandning
av denna ungdomsfostrande
verksamhet och den politiska kan
man inte skapa. Men de garantier som
1955 års ungdomsutredning föreslagit
är enligt min mening de bästa man kan
nå, och jag uppfattar dem såsom tillräckligt
betryggande.

Det har sagts här i dag att man med
ett beslut i enlighet med propositionen
skulle möjliggöra statsbidrag till den
kommunistiska verksamheten. Jag tror
att ett sådant uttalande bygger på endera
okunnighet eller också är en felaktig
slutsats. Någon kommunistisk ungdomsorganisation
finns ju för närvarande
inte. Skulle en sådan bildas och
komma att omfatta 3 000 medlemmar,
kunde den visserligen i princip ifrågakomma
för ett sådant anslag, men nästa
förutsättning vore att den som riksorganisation
skulle tillhöra ett av skolöverstyrelsen
godkänt studieförbund.

Jag är övertygad om att intet av de
nu existerande studieförbunden är villigt
att upptaga ett kommunistiskt ungdomsförbund
såsom medlem, och jag är
övertygad om att icke heller något kommunistiskt
studieförbund kan bildas,
som på en gång svarar emot de principer
det kommunistiska partiet kan godta

och de krav på objektivitet som skolöverstyrelsen
ställer. Nej, i själva verket
är det så, att möjlighet för statsbidrag
till de kommunistiska ungdomsförbunden
skapades i så fall i högre grad 1954,
eftersom den enda kommunistiska ungdomsverksamhet
som för närvarande
förekommer är en kamouflerad sådan i
form av icke politiska klubbar. Dessa
skulle väl kunna begagna sig av de statsbidragsformer
som skapades 1954, men
detta skulle icke kunna komma i fråga
enligt de statsbidragsgrunder varom vi
i dag har att besluta.

Jag vill alltså, herr talman, konstatera
att den som vill följa upp sitt ställningstagande
vid 1954 års riksdag, i dag har
alla skäl att rösta med utskottsmajoriteten.
Men eftersom riksdagshögern
på den punkten inte har något förflutet,
kanske det finns anledning att ett ögonblick
uppehålla sig vid de argument
som framförts från det hållet. Det var
en högerman som frågade mig efter behandlingen
i statsutskottet, om det över
huvud taget finns några med detta förslag
jämförbara statsbidragsformer i
andra länder än Sverige, och det kanske
säger litet om den grundlighet, med vilken
man på det hållet tagit del av det
föreliggande materialet. I 1955 års ungdomsutredning
finns mycket ordentligt
redovisat vilka jämförbara bidragsformer
som finns i andra länder. I Västtyskland
t. ex. har man ett dylikt system,
och det är så märkligt konstruerat,
att det faktiskt gynnar de politiska
organisationerna mer än de icke politiska
— detta väl därför att man där
finner den politiska verksamheten så
särskilt åtråvärd och värd att gynna.
I Finland finns ett system som närmare
liknar det svenska, och i Norge har man
ett system som sätter de politiska organisationerna
i en något sämre situation
än de icke politiska men dock ger dem
möjlighet till statsbidrag. Det är alltså
här fråga om en ny situation, där man
i de olika länderna funnit det nödvän -

Fredagen den 24 maj 1957 fm. Nr 20 117

Statsunderstöd åt de politiska ungdomsorganisationernas ungdomsfostrande verksamhet
m. m.

digt, med hänsyn till ungdomens situation
i allmänhet, att förutsättningslöst
gripa sig verket an.

Herr Nyhage, som här förde högerns
talan, frågade retoriskt: Vad anser de
politiska ungdomsorganisationerna, som
har yttrat sig över utredningens förslag?
Ja, varför inte, herr Nyhage, lika
gärna rikta frågan till högerns ungdomsförbunds
ordförande, vilken i
egenskap av ledamot av 1955 års ungdomsutredning
satt sitt namn under
detta förslag och helt solidariserat sig
med det? Att han sedan blivit desavouerad
av sitt eget ungdomsförbund i remissyttrandet,
innebär ju inte att han
därmed skulle vikit från sin ståndpunkt,
utan han har från sina allmänt konservativa
utgångspunkter under utredningsarbetet
funnit sakskälen så starka,
att han inte kunde gå emot förslaget.
Att man sedan i ett remissyttrande gör
det, förändrar ju inte hans ställning.

Herr Nyhage slutade med ännu ett
som jag förmodar retoriskt utrop, när
han konstaterade att det var skräp till
svensk ungdom, som inte kan klara sig
utan statsunderstöd till snart sagt allt
vad den företar sig. När man måste gripa
till sådana överord tycker jag att
man därmed häst karakteriserar sin
egen ställning. Då måste det betyda att
man finner sakskälen så pass svaga
att man får lov att argumentera med annat
än sakliga argument.

Jag tror, herr talman, att det beslut
som riksdagen här i dag fattar ingalunda
är något märkligt eller storstilat
beslut, att det ingalunda inleder en ny
epok, ty det är självfallet en angelägenhet
för de politiska organisationerna i
ett demokratiskt land att bevaka, att
något gynnande av politisk verksamhet
med statsmedel icke får ske. Men
det är en enkel rättviseåtgärd och en
konsekvens av ett beslut, som i varje fall
majoriteten i denna kammare för tre år
sedan har ställt sig bakom.

Härmed ber jag få yrka bifall till
statsutskottets förslag.

I detta införande instämde herrar
Keijer (fp), Dahlén (fp) och Larsson i
Stockholm (fp), fröken Elmén (fp) och
herr Olof son (fp).

Herr NYHAGE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att högerns ungdomsförbund icke godkänner
detta förslag, även om ordföranden
gjort det som representant i
denna utredning.

Herr Helén talar om att det är en
rättvisesak, att andra organisationer
gynnas i förhållande till de politiska
ungdomsorganisationerna. Det gäller
alltså inte för herr Helén ungdomen
själv utan i första hand föreningarna
och organisationerna som sådana. Jag
hade faktiskt trott att det här var fråga
om att hjälpa den ungdom som behöver
hjälp, och då kan jag inte finna att det
spelar någon roll var och i vilken förening
det sker, utan jag anser att huvudsaken
är att det sker.

Jag konstaterar att herr Helén talade
sig varm för att de politiska organisationerna
skulle få statsanslag för sin
verksamhet, även den politiska. Herr
Helén har nämligen inte med ett enda
ord kunnat bevisa att statsanslaget icke
kommer att gå till den politiska verksamheten.

Det är riktigt som herr Helén sade att
det inte finns någon kommunistisk ungdomsorganisation.
Men, herr Helén,
kommunisterna känner vi väl. Vad är
det som hindrar, att de redan i morgon
bildar ett ungdomsförbund? Herr Helén
framhåller att det inte finns något
studieförbund, till vilket kommunistiska
föreningar kan ansluta sig. Emellertid
är det inte bara studieförbund
som kan stå som huvudmän utan även
kommunerna kan göra det. Kommunisterna
har möjlighet att komma med den
vägen.

118 Nr 20 Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Statsunderstöd åt de politiska ungdomsorganisationernas ungdomsfostrande verksamhet
m. m.

Med anledning av att herr Helén inledde
sitt anförande med att säga, att
man skall tala med mindre bokstäver,
vill jag replikera att jag tycker, att han
själv bör rätta sig efter det.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det finns ju tyvärr
ingen volymmätare här i kammaren eller
någon mätare på bokstävernas storlek.
Herr Nyhage får väl därför ha den
uppfattningen, att jag talar med lika
stora bokstäver och lika mycket luft i
lungorna som han. Själv har jag inte
uppfattat det på det sättet.

Herr Nyhage menar att det är omöjligt
att göra någon gränsdragning mellan
den rent politiska verksamheten
och den icke politiska. Det vore ju i så
fall välgörande, om herr Nyhage ville
söka bevisa, på vilka punkter 1955 års
ungdomsutrednings förslag inte är hållbart.
Jag menar att de garantier, som
av utredningen lämnats för en gränsdragning
vid redovisningen, är så betryggande
som man rimligen kan begära,
om man inte önskar en kontroll
som blir så minutiös och byråkratiskt
uppbyggd, att kostnaderna för den blir
större än hela det statsbidrag det är
fråga om.

Herr Nyhage är tydligen av den uppfattningen,
att även de nu existerande
studieförbunden med politisk anknytning
här bedriver en politisk verksamhet.
Det menar inte jag. Går det att
göra en gränsdragning för dem, så är
det väl också möjligt att göra det för
de politiska ungdomsorganisationer,
som skall redovisa sina bidrag via samma
studieförbund och efter principer,
som dessa studieförbund varit med om
att godkänna.

Jag tror, herr talman, att det vore
värdefullt, om en del av den bevisbörda,
som herr Nyhage vill lägga på statsutskottet,
övertoges av honom själv och
att han, innan själva bidragsformen är

introducerad, försökte bevisa, på vilka
punkter ett missbruk kommer att ske.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag tror att de små orden
kanske behövs här men även en
väckare, som ljudet av klockor av klingande
malm, om vi skall få det budskap
ut till ungdomen som vår tid behöver.
Jag har velat säga detta därför att i alla
de diskussioner, som förs om ungdomsproblemen
dyker onekligen upp frågan,
hur ungdomen själv skall kunna klara
dem.

Det beslut, som riksdagen fattade
1954 om statsbidrag till ungdomsorganisationer
för ungdomsledarutbildning,
instruktörsverksamhet och fritidsverksamhet,
har varit till stor nytta för våra
fattiga ungdomsorganisationer i deras
enligt min uppfattning många gånger
svåra arbete att i dagens samhälle länka
in de unga i en frivillig föreningsverksamhet.

När beslutet fattades 1954 ställdes
de politiska ungdomsorganisationerna
utanför, men föredragande statsrådet
Persson utlovade redan då en fortsatt
utredning kring detta problem. 1955
tillsattes en särskild utredning, och
statsrådet framhöll i direktiven, att de
politiska ungdomsorganisationerna borde
ha samma rätt som andra ungdomsorganisationer,
att erhålla statligt stöd
för det av dem bedrivna arbetet inom
ungdomsvården. Statsrådet ansåg alltså
redan då, att det inte fanns några principiella
skäl för att dessa organisationer
skulle ställas utanför i vad det gällde
deras arbete i ungdomsfostrande
verksamhet. Den tillsatta utredningen
kom senare enhälligt till samma uppfattning,
att de politiska ungdomsorganisationerna
borde erhålla statsbidrag för
sin ungdomsfostrande verksamhet.

Här har förut påpekats, och jag vill
även nu göra det, att ordföranden i
högerns ungdomsförbund även under -

119

Fredagen den 24 maj 1957 fm. Nr 20

Statsunderstöd åt de politiska ungdomsorganisationernas ungdomsfostrande verksamhet
m. m.

tecknat detta betänkande. Såväl 1954
som i dag har vi fått höra andra tongångar.
Jag skall bara be att få ställa
ett par frågor till herr Nyhage: Skall
man kriminalisera våra politiska ungdomsorganisationers
rent ungdomsfostrande
verksamhet? Är det en samhällsfarlig
verksamhet, som dessa organisationer
bedriver inom den ungdomsfostrande
verksamheten? Det skulle vara
intressant att få ett svar på de frågorna,
ty en betydande del av de politiska ungdomsorganisationernas
arbete hänför
sig ju också till ungdomsfostrande verksamhet.

Jag tycker, herr talman, att det är
framför allt en gärd av rättvisa, att riksdagen
nu fattar beslut om att jämställa
våra politiska ungdomsorganisationer
med övriga ungdomsorganisationer enligt
de riktlinjer som beslöts av 1954
års riksdag. Alla goda krafter bör väl
medverka i arbetet för den svenska
ungdomens framtid. Det är enligt min
uppfattning nödvändigt att alla hjälper
till och att ingen ställs utanför de stödåtgärder,
varmed samhället vill hjälpa
ungdomen.

I motion 590 i denna kammare har
jag tillsammans med en del andra kammarledamöter
framfört ett yrkande att
instruktörsbidrag skulle utgå under
nästa budgetår även till politiska ungdomsorganisationer.
Vi yrkar i motionen
att ytterligare 86 100 kronor skall
ställas till förfogande. Statsutskottet har
inte ansett sig kunna tillstyrka den av
oss förordade anslagshöjningen. Men då
jag tolkar utskottets skrivning i denna
del — »Utskottet utgår emellertid från
att Kungl. Maj:t vid budgetberedningen
instundande höst tager detta spörsmål
under förnyat övervägande» — som en
klar positiv inställning och en klar beställning,
ställer jag, herr talman, inte
något annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan.

I detta anförande instämde fru Wallin
(s) och fröken Bergegren (s).

Herr NILSSON i Tviirålund (bf):

Herr talman! Att stöd bör lämnas de
opolitiska ungdomsorganisationerna råder
det ganska stor enighet om. Stödet
till ungdomsorganisationerna tillkom
ju samtidigt med att motboken avskaffades
och spriten släpptes fri. Det ansågs
nödvändigt att stödja de krafter,
som ville leda ungdomen bort från både
för individen och samhället vådliga vägar.
Det läge som då var för handen
är väl inte i dag nämnvärt förändrat.
Det gäller att stödja sådana former av
ideell verksamhet som syftar till personlighetsfostran
och självverksamhet.
Sådan verksamhet är mycket behjärtansvärd,
och det är enligt min mening
naturligt att för densamma alla goda
krafter engageras och stimuleras av
samhället. Hittills har de politiska ungdomsorganisationerna
undantagits, på
grund av att man varit osäker om sättet
för samhällets stöd, så att det inte
skulle komma till användning för politisk
propaganda. Denna kan väl inte
anses vara samhällsskadlig. Tvärtom.
Här kommer man emellertid in på individens
åsiktsfrihet, och den skall inte
staten lägga sig i.

Nu har en utredning sysslat med
dessa problem och rekommenderat ett
förfaringssätt för statsbidrag till politiska
ungdomsorganisationer som på ett
rimligt sätt garanterar, att pengarna
kommer till riktig användning. Alla politiska
ungdomsförbund har varit representerade
i kommittén, som också varit
enig; det är ju sagt tidigare i dag. Jag
skulle finna det beklagligt, om högerns
ungdomsförbunds ordförande vore ensam
frondör mot den negativa inställning
till dessa ting, som unghögerns
styrelse har givit uttryck åt. I frågan
om ideell verksamhet skulle man väl
med fog kunna tillämpa tänkespråket:
Man skall tänka och tala väl om sin
nästa och tyda allt till det bästa! Herr
Nyhage gjorde här precis motsatsen;

Nr 20

120

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Statsunderstöd åt de politiska ungdomsorganisationernas ungdomsfostrande verk

samhet m. m.

han ville i detta fall inte tala väl om
och tyda allt till det bästa.

De politiska ungdomsorganisationerna
utgör ett markant inslag i vårt lands
föreningsflora. Enligt utredningsbetänkandet
omfattar de cirka 240 000 medlemmar.
Nykterhetsrörelsens ungdomsorganisationer
har enligt samma källa
cirka 35 000 medlemmar. Denna jämförelse
säger oss, vilken stor del av svensk
ungdom som skulle undanhållas samhällets
stöd i ett arbete, som just syftar
till självverksamhet, personlighetsfostran
och ökat samhällsintresse.

Jag skulle tro, att det inom alla politiska
ungdomsförbund förekommer en
verksamhet, som spänner över ett mycket
vidsträckt område utanför det politiska
arbetet. Så är fallet inom den organisation
jag mera ingående känner
till. Enligt den senaste årsberättelsen
för Svenska landsbygdens ungdomsförbund
fanns — för att nämna några exempel
— så var 29 sångkörcr i verksamhet,
109 musikkapell, 615 amatörlag,
112 syklubbar, 28 folkdanslag osv. Vidare
har föreningarna meddelägarskap
i 550 bygdegårdar och samlingslokaler,
och dessutom finns det enligt årsberättelsen
520 sparklubbar inom organisationen.
Därutöver förekommer en betydande
studiecirkelverksamhet och en
kurs- och tävlingsverksamhet —idrottstävlingar
givetvis inte inräknade — som
samlar närmare 100 000 deltagare varje
år.

All denna verksamhet inom SLU bedrives,
herr Nyhage, utan att influeras
av politiska beräkningar. Herr Nyhage
sade här, att det var omöjligt att skilja
på politisk och icke politisk propaganda.
För min del har jag aldrig, när
jag deltagit i verksamhet av det slag
som jag här redovisat, haft någon tanke
på att göra den politiskt färgad. Jag vill
också gärna tro att det även inom andra
ungdomsförbund bedrives en liknande
opolitisk verksamhet. Skulle så inte vara

fallet, är det en mycket stor samhällsuppgift
att ta sig an.

Det förefaller mig orimligt att de politiska
ungdomsorganisationerna inte
skall erhålla samhällets stöd för i stort
sett samma verksamhet som den, för
vilken andra ungdomsorganisationer redan
lämnats bidrag. Att ställa de politiska
ungdomsorganisationerna i strykklass
härvidlag, innebär en negativ attityd
mot samhällsarbetet i allmänhet och
den ungdomsfostrande verksamheten i
synnerhet. Jag anser det mycket glädjande
att arbetet med att väcka ungdomens
samhällsintresse har genom det
föreliggande utskottsförslaget visats den
uppskattning och erkänsla som det är
värt både från samhällets och från individens
sida.

Med detta har jag, herr talman, velat
motivera varför jag yrkar bifall till vad
utskottet i detta ärende hemställt.

Häri instämde herrar Gustafsson i
Mem (bf) och Wahrendorff (bf).

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Jag har varit idrottsledare
sedan 50 år tillbaka, först i små
föreningar och sedan i centrala sammanhang.
Jag blev mycket beklämd,
när jag hörde denna debatt, över att
inte herrarna lade i dagen samma entusiasm
när det gällde anslag till instruktörer
och utbildning av idrottsoch
ungdomsledare och då hade samma
inställning: att den föreningslösa
ungdomen skall in i föreningar, att vi
inte skall bilda fritidsgrupper utan samla
ungdom av alla kategorier, god och
dålig och ungdom av olika uppfattningar,
i föreningarna.

Nu talar ni med entusiasm för bidrag
till de politiska organisationerna, och
här används mycket starka ord. Trots
att herr Helén sade, att man inte skulle
vara tvärsäker, var han själv ganska
tvärsäker i fortsättningen. Den siste talaren
var det i ännu högre grad. Han

121

Fredagen den 24 maj 1957 fm. Nr 20

Statsunderstöd åt de politiska ungdomsorganisationernas ungdomsfostrande verksamhet
m. m.

påstod, att vi skulle sätta de politiska
organisationerna i strykklass, om de
inte skulle få bidrag.

Är det inte här ■— det var herr Helén
också inne på — fråga om att hjälpa
ungdomen till fritidsverksamhet genom
att samla den i föreningar och på
så sätt skapa kamratskap? Det är till
detta vi skall anslå pengarna. Tror ni,
att vi hjälper den svenska ungdomen — vi
är ju på det klara med att studieförbunden
och idrottsrörelsen är de organisationer,
som kan samla den —- genom
att ytterligare splittra bidragsbeloppen?
Jag är säker på att alla har glömt bort,
hur det ser ut ute i landet, när ungdomsföreningarna
i en socken med
kanske 7 000 å 8 000 invånare skall slåss
inbördes om bidragen genom olika kanaler
— genom ABF, genom de politiska
studieförbunden och genom
idrottsföreningarna —- man kan då inte
rationellt samla ungdomen och genom
samlade insatser använda pengarna på
ett förnuftigt sätt. Det är därför jag
kände mig nödsakad att ta till orda. Det
är beklagligt, att man varje gång denna
fråga diskuteras inte ser klokt på att
det väsentliga är att vi ger ungdomen
hjälp till självhjälp, skaffar lokaler och
instruktörer och utbildar föreningsledare,
och sedan låter den sköta sig
själv. När det kommer till kritan sitter
vi här och prutar — vi vill ju inte
vårdslösa med statens medel — då vi
skulle kunna göra en verklig, enande
insats.

Jag måste inlägga en bestämd gensaga
mot det påståendet, att om jag nu med
full övertygelse röstar för reservationen,
gör jag det för att sätta någon i
strykklass. Jag gör det därför, att jag
vill anslå pengarna till det centrala ändamålet:
samlad hjälp åt ungdomen;
hjälp till självhjälp.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Ingen har vägrat idrotts -

organisationerna bidrag. Den bidragsgivningen
har granskats i vanlig ordning
av statsutskottet och riksdagen har
tagit ställning till saken. De politiska
organisationerna får däremot nu liksom
tidigare inte något bidrag alls, och
om riksdagen kan hjälpa dem till en
förbättrad ungdomsverksamhet, gör den
ju en god gärning.

Den ärade föregående talaren menade
tydligen liksom herr Nyhage, att
om de politiska ungdomsorganisationerna
skulle få del av anslaget på
1 800 000 kronor till sin verksamhet,
skulle summan tas av bidraget till andra
ungdomsorganisationer. Men, herr talman,
om jag inte har fattat alldeles fel,
har högern velat ta bort alla bidrag och
ställa alla ungdomsorganisationer på
bar backe. Är detta högerns uppfattning,
bör man nog göra den allmänt
känd bland ungdomen. Det skulle också
vara intressant att få svar på de frågor,
som jag tidigare har ställt till herr
Nyhage.

Herr NILSSON i Tvärålund (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan förstå att herr
Gezelius känner sig uppfordrad att med
känsla göra vissa erinringar. Men herr
Gezelius kanske särskilt tänker på förhållandena
sådana de var för femtio år
tillbaka, då idrottsrörelsen fyllde kanske
en ännu större uppgift för att samla
ungdomen än nu. På den tiden fanns
det egentligen inte någon annan som
tog hand om ungdomen. Nu för tiden
slåss man om att ta hand om ungdomen
— det gäller inte minst nöjesindustrien.
I konkurrensen med denna är det svårt
för föreningsverksamheten att hävda
sig.

Jag erinrade i mitt förra anförande
om att de politiska ungdomsorganisationerna
för närvarande har sammanlagt
omkring 240 000 medlemmar, och
vilken tillgång de utgöra för samhällslivet.
Då bör också dessa politiska ung -

122 Nr 20 Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Statsunderstöd åt de politiska ungdomsorganisationernas ungdomsfostrande verksamhet
m. m.

domsorganisationer för sin opolitiska
ungdomsfostrande verksamhet få ungefär
samma stöd från samhällets sida
som redan har tillerkänts andra stora
ungdomsorganisationer för liknande
verksamhet.

Det är klart, att en gammal kämpe
inom idrottsrörelsen som herr Gezelius
kanske saknar den idealitet som tidigare
funnits. Förr i tiden hade ungdomen
ont om pengar, men i dag är förhållandet
ett annat. Nu har ungdomen
vant sig vid att relativt lätt få goda inkomster
och att kunna köpa och, tyvärr,
bara konsumera en mängd ting
inte minst lockelser från nöjesindustrien,
och då försvinner lätt idealiteten.
Det finns därför all anledning för
samhället att stödja en verksamhet som
är i verklig mening ideell.

Herr GEZELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Min beklämning växer
när jag hör fortsättningen på debatten.
Man talar här om högerns inställning.
Jag för min del har inte sett denna
fråga som någon politisk fråga, utan
jag har betraktat den från den bestämda
utgångspunkten, att eftersom statens
kassa ju inte är outtömlig, måste vi på
bästa sätt begagna de medel, som finns
tillgängliga, för ungdomsfostrande verksamhet
och inte splittra dem på alltför
många uppgifter.

Herr Nilsson i Tvärålund ville här
liksom ge sken av att jag, när jag talade
om idrottsrörelsen, byggde på erfarenheter
från gamla tider. Jag kan säga
herr Nilsson i Tvärålund, att jag fortfarande
är medlem av Riksidrottsförbundets
överstyrelse och alltjämt aktiv
som idrottsledare.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi känner väl alla stor
respekt för det ideella arbete inom
idrottsrörelsen som herr Gezelius genom
åren gett prov på, och jag beklagar
verkligen, om herr Gezelius i vårt ställ -

ningstagande här ser någon som helst
kritik av idrottsrörelsen. Men vi tror att
arbetet för att ta hand om, hjälpa och
stödja den ungdom, som vi kallar föreningslös,
bättre främjas, om alla organisationer
som har möjlighet att komma
i kontakt med denna ungdom får
bidrag till sin verksamhet, och alltså
inte enbart idrottsrörelsen. Idrottsrörelsen
gör sin del av detta arbete, men
den kan inte täcka hela fältet.

Jag tycker nog att det hade varit mera
på sin plats, att herr Gezelius redovisat
en del av den beklämning som han
i dag känner inför det sätt, varpå högern
redan 1954 och därefter har försökt
att i rent partitaktiskt syfte spela
ut bidragen till idrottsrörelsen mot bidragen
till övriga organisationer. När
exempelvis högerledaren i 1954 års valrörelse
beskrev det då nya statsbidragssystemet
för fritidsverksamheten såsom
innebärande att man skulle ge statsbidrag
till den ungdom som satt och spelade
kort, så hade det varit välgörande
om herr Gezelius uppträtt och redovisat
något av den beklämning som han i
dag givit uttryck för.

Herr NYHAGE (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Norrköping
frågade mig, om högern verkligen
ville kriminalisera ungdomsorganisationerna
när det gäller deras rent
ungdomsfostrande verksamhet. Menar
alltså herr Johansson, att om man säger
nej till ett statsbidrag, kriminaliserar
man därigenom den eventuella mottagaren
av detta bidrag? Det är väl ändå
att ta till väl starka ord. Har herr Johansson
aldrig själv sagt nej till ett
statsbidrag? Om herr Johansson sagt
nej, har alltså herr Johansson varit med
om att kriminalisera vederbörande.

När det gäller anslaget till övriga
ungdomsorganisationer, utgår jag ifrån
den situation som i dag råder sedan
riksdagen beviljat 1,8 miljoner kronor
till ungdomsfritidsverksamhet. Om de

Fredagen den 24 maj 1957 fm. Nr 20 123

Statsunderstöd åt de politiska ungdomsorganisationernas ungdomsfostrande verksamhet
m. m.

politiska ungdomsorganisationerna skall
få del därav utan att fördenskull någon
anslagsökning begärts, vill herr Johansson
då förneka att det kommer att bli
en omfördelning? Nej, vad herrarna är
ute efter är ingenting annat än att främja
de politiska ungdomsorganisationernas
verksamhet även vad beträffar deras
rent politiska verksamhet. Jag finner
fortfarande att det väsentliga är,
att bidraget utgår till den ungdom som
behöver det. Det väsentliga är inte vem
som handhar verksamheten.

Herr Alemyr påstår, att jag sagt att
om detta statanslag beviljas blir följden
ett utbrett bidragstänkande. Nej, det sade
jag inte. Nej, herr Alemyr, detta
krav har kommit upp som resultat av ett
redan vitt utbrett bidragstänkande inte
minst hos företrädarna för den organisation
som herr Alemyr representerar.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Vad beträffar den första
frågan, som herr Nyhage talade om, vill
jag bara slå fast, att om de politiska
ungdomsorganisationerna ställs utanför
den statliga bidragsgivningen för
ungdomsfostrande verksamhet och inte
jämställs med andra ungdomsföreningar,
då anser jag att framför allt herr
Nyhage vill kriminalisera dess verksamhet.

Vad sedan den andra frågan beträffar
röstade herr Nyhage mot anslaget
på 1,8 miljoner. Hade icke detta anslag
beviljats, hade ju inte de övriga ungdomsorganisationerna
fått någonting.
Det är högerns linje.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag citerade herr Nyhage
och sade att han dragit in bidragstänkandet
i debatten. Jag tillbakavisade
beskyllningen för bidragstänkande med
att säga, att jag inte tror att detta kommer
att erövra de politiska ungdomsorganisationerna,
ifall de får ekonomiskt
stöd från samhället.

Hos herr Nyhage har ett par gånger
också i denna debatt skymtat den kommunistskräckens
frossa, som han och
unghögern råkat ut för. Den enda ungdomsorganisation,
som på allvar bekämpat
den kommunistiska ungdomsrörelsen
är den socialdemokratiska, som
har äran av att kommunisternas ungdomsförbund
praktiskt taget dött i vårt
land. När vi inte känner skräck för
kommunisterna utan tror att det är möjligt
att på vanligt sätt slå dem tillbaka,
tror jag inte, herr talman, att unghögern,
som aldrig varit engagerad i kampen
mot kommunisterna, behöver känna
någon skräck för dem, även om de
till äventyrs skulle råka få något av
statsanslaget till ungdomsorganisationerna.

Herr NYHAGE (h):

Herr talman! Herr Alemyr har ett utmärkt
tillfälle att i dag visa, att han
i allt menar allvar i sin inställning mot
kommunisterna, genom att rösta för reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen av herr Ohlon
m. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nyhage begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 122, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den

124

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Fortsättningskurs för hemkonsulenter m. fl. — Tekniska högskolor

ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nyhage begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 141 ja och 61 nej, varjämte 7
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Fortsättningskurs för hemkonsulenter
och andra hushållspedagoger,
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
123, i anledning av väckta motioner om
dels anslag till en fortsättningskurs för
hemkonsulenter och andra hushållspedagoger,
dels ock ökat statsbidrag till
de privata hemsysterskolorna.

Punkten 1

Fortsättningskurs för hemkonsulenter
m. fl.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Fröken

ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag har här antecknat
en blank reservation. Man skulle kunna
tro att detta innebär ett visst missnöje
med utskottets skrivning. Jag vill dock
säga att jag trots att man yrkar avslag
på motionen är mycket tacksam och
glad för den behandling min motion har
fått och för utskottets skrivning.

Jag vill bara understryka det önskvärda
i att den utredning, som utskottet
här förordar, kommer till stånd så

snabbt som möjligt. Svenska vanförevårdens
centralkommittés undersökning
har klarlagt, att de invalidiserade
husmödrarna har att kämpa med mycket
komplicerade för att inte säga övermäktiga
problem. Det gäller att hjälpa
dem i deras situation genom att undervisa
dem om de tekniska möjligheter
som finns för att de över huvud taget
skall kunna klara sig själva. Detta är
ett stort humanitärt problem. Även ur
samhällsekonomisk synpunkt är denna
fråga mycket viktig.

Jag har alltså inget yrkande att ställa
utan ber bara att få understryka, att utredningen
bör komma till stånd så
snabbt som möjligt.

Häri instämde fru Lindskog (s).

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Vissa anslag till de tekniska högskolorna
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
124, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående vissa anslag för
budgetåret 1957/58 till de tekniska högskolorna
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Avd. 1

Tekniska högskolor

Utskottets härunder gjorda hemställan
föredrogs; och yttrade därvid:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Även vid denna punkt
har jag en blank reservation, men i
detta fall är den ett uttryck för en viss
grad av missnöje.

Vi är alla överens om att det behövs
en ökning av antalet arkitekter. Viktigt
är också att utbildningen håller en viss

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Nr 20 125

kvalitet. Man har föreslagit att antalet
elever skall fördubblas vid såväl tekniska
högskolan i Stockholm som vid
Chalmers tekniska högskola i Göteborg.
Jag vet inte varför man stannat just för
en fördubbling vid de båda anstalterna.
Det är osäkert om det verkligen ligger
en utredning bakom som visar, att det
behövs en fördubbling av det nuvarande
antalet.

Beträffande tekniska högskolan i
Stockholm föreslår man en plan för en
successiv förstärkning av lärarpersonalen.
Beträffande Chalmers verkar det
dock som om förslaget framlagts i panikens
tecken. Chalmers tekniska högskola
har väl rätt att ställa samma krav
på lärarpersonalens storlek och kvalitet
som tekniska högskolan i Stockholm.

För närvarande pågår det en utredning
angående lärarbehovet vid Chalmers
med nuvarande elevantal. Bedan
nu har man knappt om lärare. Man
måste därför förmoda, att en fördubbling
av elevantalet också kräver minst
en fördubbling av lärarnas antal. Det är
risk för att det nu framlagda förslaget
ställer denna skola i ett sämre läge än
tekniska högskolan i Stockholm. Det kan
därmed bli olika kvalitet på utbildningen
vid dessa båda högskolor och det
kan inte vara lyckligt.

I propositionen har man skurit ner
högskolans förslag beträffande antalet
lärare och i stället för en professur i
husbyggnadslära har man föreslagit en
biträdande lärare. Det har sagts, att
man räknar med att denne biträdande
lärare skulle ha ett arvode av 7 000 kronor.
Med de arkitektarvoden som i dag
utgår måste det emellertid ställa sig
omöjligt att få en biträdande lärare till
den lönen. Därtill är det också mycket
svårt att i en stad som Göteborg uppbringa
fackfolk — framför allt när det
gäller ett provisorium som detta.

Jag måste understryka, att tillgången
på goda lärare är det allra viktigaste
vid utbildningen. Vidare måste det
framhållas, att när man ökar intagning -

Tekniska högskolor

en av eleverna som man nu gör vid tekniska
högskolan i Stockholm och vid
Chalmers tekniska högskola i Göteborg,
så kan man inte gallra eleverna på samma
sätt som förut. Detta ställer ännu
större krav på lärarna. Det har också
visat sig när man ökat intagningen av
elever vid andra avdelningar av de tekniska
högskolorna.

Beträffande lokalerna kämpar man
redan nu med mycket stora svårigheter
vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg.
Man arbetar i fyra olika lokaler
på två vitt skilda platser i staden. Nu
räknar man med att nybyggnaden av
biblioteket vid Chalmers skall frigöra
de gamla bibliotekslokalerna, vilka hösten
1959 skall kunna tas i bruk för
den utbyggda arkitektavdelningen.

Ja, att bibliotekslokalerna är dåliga
känner vi alla till. De är så dåliga, att
de inte håller för tyngden av böckerna.
De håller kanske för arkitekteleverna,
men lokalerna blir ändå inte tillräckliga.

Jag skulle också vilja säga, att det är
bra sent, om man får dessa lokaler först
fr. o. m. läsåret 1959/60. Det skulle naturligtvis
behövas ytterligare medel, så
att man kunde forcera biblioteksbygget
och snabbare kunde få lokaler för arkitektavdelningen.

Det hade varit bättre, om man såsom
avdelningsrådet vid arkitektavdelningen
hos Chalmers har förordat skjutit ett
år på ökningen av antalet intagna vid
Chalmers, så att man kunde planlägga
utbildningen på ett annat sätt och få
lärarfrågan och lokalfrågan bättre genomtänkta.
När det nu inte har gått
utan man skall tillämpa ett provisorium,
får vi hoppas att man gör det
bästa möjliga och försöker forcera byggandet
av biblioteket, så att man verkligen
snabbare får disponera dessa
gamla bibliotekslokaler för utbildningen
av arkitekter. Det är många gånger
risk för att provisoriet blir permanent
— det gäller framför allt lärarfrågan.

Herr talman! Jag har inget yrkande

126 Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Tekniska högskolor

att ställa utan har endast velat anföra
dessa synpunkter.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Då fröken Elmén inte
gjorde något yrkande, finns det inte
någon anledning för mig att uppehålla
mig så länge vid hennes framställning.
Det förefaller mig dock som om hon
målade i mörkare färger än som verkligen
är berättigat, ty vad fröken Elmén
nu sist sade om att det hade varit bättre
att uppskjuta det hela ett år innebär
en resignation som jag inte kan finna
rimlig.

När vi inom departementet med utnyttjande
av de utredningsmöjligheter
vi har haft och genom stort tillmötesgående
från ledningen för såväl Chalmers
tekniska högskola som tekniska
högskolan i Stockholm relativt hastigt
har fått fram ett förslag, som dock innebär
en fördubbling av antalet intagningar
för arkitektutbildning, så trodde jag
att inte minst företrädarna för Göteborgs
stad skulle finna det vara tacknämligt.
Utökningen gäller ju också
Chalmers tekniska högskola. Vi är
också på det klara med att arkitektutbildningen
behöver utökas så snabbt
och så mycket som möjligt.

Jag har kanske kommit upp litet för
tidigt i denna debatt, herr talman, och
det är möjligt att representanter för
andra delar av landet här kommer att
anmäla sitt intresse. I första kammaren
kom i alla fall detta intresse klart till
synes. Det viktigaste är emellertid, att
utbildningen blir fullgod, och jag räknar
med att det skall kunna bli fallet.

Fröken Elmén gör sig mödan att tala
om, hur vi har beskurit det ursprungliga
förslaget från Chalmers. Jag måste
då påpeka både för fröken Elmén och
för kammaren, att detta första förslag
avsåg en ökning av intagningen med
35 studerande, under det att man i propositionen
har räknat med 25. Det bör

ju under sådana förhållanden vara möjligt
att spara något på lärarkostnaderna.
Vad utskottet har skrivit om möjligheterna
att anställa en arvodesavlönad laborator
har jag ingenting att erinra
mot — jag har själv varit inne på
samma tankegång när propositionen utformades,
och propositionen och utskottsutlåtandet
överensstämmer ju så
till vida, att det inte är fråga om att
på detta provisoriestadium inrätta en
laboratorsbefattning utan endast att
räkna med ett arvode för en så kvalificerad
lärarkraft.

Fröken Elmén är litet rädd för att
man inte kan gallra de inträdessökande
tillräckligt hårt. Det argumentet har ju
använts tidigare i debatterna om dessa
frågor, och det kan ju hända att en
och annan vill dra den slutsatsen av
tillgänglig statistik, att vi inte kan rekrytera
elevkårerna vid de tekniska
högskolorna i så stor utsträckning som
denna proposition ger vid handen. Jag
vill då erinra om att vi under tre års
tid har ökat intagningen på de tekniska
högskolorna så mycket att denna utökning
motsvarar storleken av en hel
högskola före denna utökning. Det är
sålunda en väsentlig ökning. Men vi
måste dock vara på det klara med att
antalet studenter här i landet också har
ökat undan för undan, och den ökning
som man nu kan överblicka förefaller
mig vara tillräcklig för att man skall
kunna få kvalificerade sökande till de
tekniska högskolornas ökade intagning.

Så till sist ett par ord om lokalerna.
Jag kan inte finna annat än att fröken
Elmén överdriver när hon säger, att det
är bra sent att ställa utökade lokaler
till förfogande först hösten 1959. Alla
beräkningar som vi har gjort tyder på
att man fram till 1959 klarar sig med
de lokaler som finns, även om de naturligtvis
måste användas så intensivt
som de någonsin kan användas -— någonting
annat har vi egentligen inte
råd till här i landet för närvarande.
Kan således bara utökade lokaler ställas

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Nr 20

127

till förfogande för detta ändamål hösten
1959, så är det ingen fara, och jag menar
för min del att det kan ske. Det
är inte bara denna biblioteksbyggnad
som kan tänkas friställa lokaler, utan
det finns också ett par andra möjligheter
med den byggnadsverksamhet som
nu pågår i Göteborg. Vi behöver nog
inte dra i tvivelsmål att det hela går
i lås.

Man pekar här på att detta är ett provisorium,
och jag är den förste att erkänna,
att så är förhållandet. Vi bör
emellertid komma ihåg, att mycket framstående
experter på detta område bedriver
utrednings- och prognosverksamhet,
och under sådana förhållanden har
vi ingen anledning att misströsta och
säga att detta provisorum kommer aldrig
att förbättras till någonting definitivt.
Jag tror att en sådan syn på saken
är alldeles för pessimistisk.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Endast ett par ord!

Jag är den första att medge, att vi
behöver fler arkitekter — allt tyder ju
på det — men vi måste också se till
att utbildningen i Stockholm och i Göteborg
blir av samma kvalitet. Jag har
haft möjlighet att följa dessa frågor och
vet, att man för närvarande arbetar under
svåra förhållanden. Jag är därför
rädd att detta provisorium med en ökad
intagning kommer att göra förhållandena
ännu svårare. Avdelningsrådet för
avdelningen för arkitektur uttalar också
sin oro inför denna ökade intagning.
.lag menar att man hade kunnat öka
intagningen detta år vid tekniska högskolan
i Stockholm men kunde ha väntat
ett år med att öka intagningen till
Chalmers, tills man hade fått det bättre
ordnat med både lärare och lokaler.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Avd. Il och III

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13

Naturastipendier åt studerande

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
125, i anledning av Kungl. Majrts framställning
om anslag för budgetåret
1957/58 till naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under åttonde huvudtiteln, punkten
121, s. 274—281 av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1957,
föreslagit riksdagen att till Gemensamma
universitetsändamål: Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 6 980 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom första kammaren av
herr Arrhén väckt motion (1:119);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon m. fl. (I: 279) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:318), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte till Gemensamma universitetsändamål:
Naturastipendier åt
studerande vid universitet och högskolor
m. fl. läroanstalter för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
8 550 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Gärde Widemar m. fl. (1:359)
och den andra inom andra kammaren
av herr Helén m. fl. (11:445), i vilka
hemställts, såvitt här vore i fråga, att
riksdagen måtte till Gemensamma universitetsändamål:
Naturastipendier åt
studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett i förhållande till Kungl. Maj :ts
förslag med 1 570 000 kronor uppräknat
reservationsanslag av inalles likaledes
8 550 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts för -

128 Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Naturastipendier åt studerande

slag ävensom med avslag å motionerna
1:279 och 11:318 samt 1:359 och
II: 445, ävensom I: 119, sistnämnda tre
motioner såvitt här vore i fråga, till
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter för budgetåret
1957/58 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
6 980 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ohlon, Sundelin och
Axel Andersson, fröken Elmén, herr
Widén, fröken Vinge och herr Helén,
vilka ansett att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 279 och II: 318, I: 359
och 11:445, sistnämnda båda motioner
såvitt här vore i fråga, ävensom med
avslag å motionen I: 119, såvitt här vore
i fråga, till Gemensamma universitetsändamål:
Naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1957/58 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 8 550 000 kronor,

2) av herr Arrhén, och

3) av herr Heckscher, de båda sistnämnda
utan angivna yrkanden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! 1950 års riksdag beslöt
på grundval av studentsociala utredningens
förslag, att naturastipendieringen
till de studerande vid universitet och
högskolor skulle successivt utbyggas till
att omfatta 26 procent av det totala antalet
nyinskrivna studenter. Därmed ansåg
man sig nå upp till den tröskel,
under vilken de kraftigt lånebelastade
studenterna befann sig. Ungefär en fjärdedel
av de studerande vid universitet
och högskolor är nämligen kraftigt lånebelastade
när de tar sin examen, medan
skuldsättningen för de övriga har
varit relativt ringa. De siffror man

grundade beräkningarna på hade inhämtats
mot slutet av 1940-talet,

Riksdagen har nu år efter år strävat
efter att successivt uppfylla 1950 års
principbeslut, och i år anmäler departementschefen
i statsverkspropositionen
att målsättningen är uppfylld. Tyvärr
måste man säga, att statsverkspropositionen
på den punkten är vilseledande.
Med det antal stipendierum, som enligt
Kungl. Maj:ts förslag ställs till förfogande,
kan man nämligen inte täcka
26 procent av de nyinskrivna under
första året de befinner sig vid universitet
och högskolor. Med den praxis i
fråga om fördelningen av stipendierummen
som hittills har tillämpats —
och vari ingen ändring har ifrågasatts
— kommer nu de nyinskrivna att först
efter en väntetid av upp till två år kunna
påräkna att komma i fråga för en
26-procentig stipendiering.

Jag finner det beklagligt, att ecklesiastikdepartementet
år efter år följer en
beräkningsgrund, som är oriktig i förhållande
till det principbeslut som fattades,
trots att Sveriges förenade studentkårer
och statsstipendienämnderna upprepade
gånger har påpekat, att det är
en klart felaktig beräkningsgrund. Nu
hade vi en rätt lång diskussion om detta
vid fjolårets riksdag, och jag skall därför
inte onödigt förlänga dagens debatt.
Jag hoppas att ecklesiastikministern,
även om han inte nu är beredd att inför
kammaren erkänna att han den
gången blev vilseledd av sina experter,
ändå till ett kommande år skall rätta
till de misstag, som hittills regelbundet
har begåtts varje gång.

Jag vill emellertid, herr talman, peka
på att vissa försämringar i fråga om det
studentsociala stödet faktiskt inträffat
sedan fjolåret. Sålunda har riksdagens
beslut om en begränsning av de räntefria
studielånen i praktiken inneburit,
att dessa lån för nästa års studenter blir
mera svåråtkomliga än de varit för föregående
års studenter. Studentantalet
stiger nämligen i långt snabbare takt än

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Nr 20 129

vad som motsvaras av det antal lånerum
riksdagen för några veckor sedan
fastställde. Likaså kommer riksdagens
beslut häromnatten att i enlighet med
det av reservanterna i statsutskottet
framlagda förslaget sänka stödet till
studentbostäder till 5 000 kronor per
lägenhet, i praktiken att leda till att de
studenter, som flyttar in i de nya husen,
får en hyreshöjning på mellan 25 och
30 procent. De förmåner, som staten via
naturastipendierna nu med ena handen
ger, tar staten alltså för dessa studenters
vidkommande med en barsk gest
tillbaka med den andra handen.

Jag är medveten om, herr talman, att
förslaget om en sådan höjning av naturastipendierna,
att de — i överensstämmelse
med studentsociala utredningens
förslag och 1950 års principbeslut —
från och med nästa budgetår verkligen
kommer att omfatta 26 procent av det
totala antalet nyinskrivna studenter,
medför en kraftigt ökad kostnad för staten.
Vi som reserverat oss i statsutskottet
har emellertid valt att satsa på dessa
studerande. Vi är övertygade om att
naturastipendierna fyller en utomordentligt
viktig uppgift inte minst i den
trängda lånesituation som för närvarande
råder.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation, som fogats
vid detta utlåtande av herr Ohlon m. fl.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag vill endast i största
korthet säga, att jag med både mitt hjärta
och mitt förnuft instämmer i den av
reservanterna uttalade uppfattningen.
Det är uteslutande med hänsyn till statsfinanserna,
om vilkas mer än betryckta
läge vi nyligen återigen fått vältaliga
bevis, som jag finner mig nödsakad att
följa utskottets förslag.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Ända sedan riksdagen
år 1950 fattade sitt principbeslut har
det ju skett en successiv utbyggnad av

Naturastipendier åt studerande

systemet med naturastipendier. Särskilt
kraftiga insatser har man på detta område
gjort de sista åren för att stegvis
söka nå fram till dessa mycket omtalade
26 procent av antalet nyinskrivna studenter,
d. v. s. studentsociala utredningens
målsättning. Såsom av utskottsutlåtandet
framgår har stipendiefrekvensen
ökat från 7 procent år 1953 till
22 procent under år 1956.

I år har departementschefen föreslagit
en anslagsökning med inte mindre
än 2,5 miljoner kronor, d. v. s. en mycket
större höjning än vad som någonsin
tidigare ifrågakommit beträffande
detta anslag. Jag vill för övrigt ifrågasätta,
om det är något annat större anslag
som i år blivit föremål för en så
stor uppräkning. Departementschefen
har föreslagit, att uppräkningen av detta
anslag skall ske med utgångspunkt från
garantilånenämndens förslag. Låt mig,
herr Helén, bara erinra om en enda sak,
nämligen att anslaget till naturastipendier
budgetåret 1952/53 endast utgjorde
c:a 650 000 kronor, medan det nu gäller
7 miljoner kronor, på 20 000 kronor
när. Här har verkligen skett något under
dessa år.

Naturligtvis hade det •— det skall jag
villigt erkänna — i och för sig varit
önskvärt, om man nu hade kunnat låta
även de studenter, som tidigare inte haft
förmånen och möjligheten att komma i
fråga, få del av naturastipendier. Vi
måste emellertid ta hänsyn även till
andra faktorer, till den kraftiga anslagsförstärkning
det här är fråga om och
även till vår allmänna återhållsamhet
på grund av det ekonomiska läget.

Det förvånar mig litet, herr Helén, att
det är just under de två senaste åren,
då man från departementschefens sida
har föreslagit dessa stora uppräkningar
av anslag, som man på folkpartihåll
inte velat nöja sig med de framlagda
förslagen utan kommit med reservationer.
Under de år i början av 1950-talet,
då anslagsförstärkningarna var betydligt
mindre, nöjde man sig däremot från

9 —Andra kammarens protokoll 1957. Nr 20

130 Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Naturastipendier åt studerande

folkpartiets sida med att följa utskottets
hemställan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Blidfors frågade
efter anledningen till att vi från vårt
håll först under de två senaste åren
framställt yrkanden i överensstämmelse
med SFS:s förslag. Ja, det beror bland
annat på att det först för ett par år
sedan, som departementschefen i statsverkspropositonen
konstaterade, att han
godkänt de beräkningsgrunder som Sveriges
förenade studentkårer föreslagit.
Sedan har man vid uträkningen inom
departementet av antalet stipendierum
likväl icke följt dessa grunder. Det är
anledningen till att vi här vidhåller
den principiella uppfattning, som 1950
års riksdag ställde sig bakom.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag skall be att med
några få ord instämma i herr Heléns
och herr Munktells resonemang om nödvändigheten
att stipendievägen uppmuntra
vetenskapliga studier.

Själv har jag vid årets riksdag stått
som motionär för flera och högre licentiand-
och doktorandstipendier. De
önskemålen fick inte något gensvar i
statsutskottet. I dag behandlade vi under
föregående statsutskottsutlåtande
sista delen av motionen, som gällde
högre bidrag till stipendier vid de tekniska
högskolorna.

Jag tror att man här låter sparsamheten
bedra klokheten. Det har omvittnats
från så många håll, bland annat
av företrädare för industrien, att vi här
i landet nödvändigtvis behöver få
fram fler personer med högre utbildning.

I det nu föreliggande ärendet ansluter
jag mig till reservanterna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Med anledning av de
funderingar som här kommit fram om
hur man kan och bör beräkna dessa
procenttal, vill jag erinra kanske främst
herr Helén om att det här gäller två
å tre årgångar av studenter, som kan
komma i fråga för dessa stipendier för
första gången. Därför kan man inte
med säkerhet säga, att det kommer att
bli just den och den procentsatsen i
den och den årgången. Det beror på
betygen och kanske även på andra saker,
som stipendienämnderna har att
ta hänsyn till. Om det t. ex. finns äldre
studenter, som tidigare inte kunnat beredas
plats inom stipendieringsramen,
kommer de kanske att gå före vissa
av de nyinskrivna. Jag vill emellertid
bestämt påstå, att vårt beräkningssätt,
som vi använt såväl i fjolårets proposition
som i årets, är fullt riktigt. Men
vi har heller aldrig sagt, att den verkliga
stipendieringen skulle bli just den
eller den procenten i de olika årgångarna.

Vad som är relevant — det tycks alla
som deltagit i denna debatt vara på det
klara med — är att detta anslag flera
år i följd och inte minst i år uppräknats
mer än de flesta och kanske
mer än alla övriga anslag under denna
huvudtitel. Det har sålunda till sist varit
en avvägningsfråga, hur mycket man
år från år skall kunna öka detta anslag.
Vi har ju också sedan länge varit
överens om att komma upp till den
målsättning, som studentsociala utredningen
på sin tid uppsatte. Men detta
måste ske i ett flertal etapper. När vi
alltså inte helt kunnat uppnå detta mål,
har det inte varit aktuellt att diskutera
den ytterligare ökning, som tycks föresväva
herr Helén.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det är välgörande, herr
talman, att ecklesiastikministern nu änt -

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Nr 20 131

ligen erkänner, att det med Kungl.
Maj:ts beräkningssätt inte finns några
garantier för att 26 procent av det totala
antalet nyinskrivna verkligen skall
få stipendier första året. Men ecklesiastikministern
har betänkligt lurat statsutskottets
majoritet, som utan att göra
någon invändning mot resonemanget
i sitt referat av statsverkspropositionen
konstaterar att »av det beräknade totalantalet
nyinskrivna — i runt tal 5 800
— vid universiteten och här ifrågavarande
högskolelinjer skulle 26 procent
erhålla stipendium». Här fastställes ju
vad som ecklesiastikministern nu så
riktigt säger inte går att fastställa i
förväg, om man väljer Kungl. Majrts
beräkningssätt. Däremot går det att fastställa
stipendieringen som 26-procentig
om man väljer reservanternas beräkningssätt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! När jag säger att anslaget
är beräknat på sådant sätt, att
nya stipendier beräknas för 26 procent
av de nyinskrivna, så har jag därmed
inte sagt, att det kommer att bli en
nystipendiering med just denna procentsats
av de nyinskrivna, eftersom det
finns äldre studenter, som väntar och
som i viss utsträckning kan gå före de
nyinskrivna. Vad jag åsyftat med mitt
uttryckssätt är att redovisa det beräkningssätt,
enligt vilket man kommer till
just den utökning av anslaget, som jag
har funnit det möjligt att förorda.

När herr Helén så energiskt fasthåller
vid sin mening, att det inte skulle
vara alldeles korrekt skrivet, vill jag
erinra om att jag i departementschefsanförandet
till denna proposition direkt
angav att SFS:s beräkningssätt är något
annorlunda. Jag behöver bara citera en
enda mening. Sedan jag talat om SFS:s
äskande om höjt anslag och angivit summan
tillägger jag: »Därvid har dock
SFS till skillnad från garantilånenämn -

Naturastipendier åt studerande

den beräknat anslagsmedel för att den
26-procentiga stipendieringen skall kunna
genomföras även beträffande de studerande,
vilka inskrivits ett respektive
två år bakåt i tiden vid de utbildningslinjer,
där stipendium kan prolongeras.»

Jag har alltså sagt, att jag inte kan
föreslå så mycket pengar och att jag
därför inte heller kan ansluta mig till
det beräkningssättet. Men hur beräkningen
sedan till sist skall ske för de
olika grupperna bestämmer respektive
nämnder. Det har propositionen inte
tagit definitiv ståndpunkt till.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Bara ett par korta ord
till herr Helén.

Det är inte på det sättet, hoppas jag,
att vi inom utskottsmajoriteten har blivit
vilseförda. Jag vill bara erinra herr
Helén om att den passus han citerar
finns i majoritetens och reservanternas
gemensamma skrivning. Sedan erkänner
jag villigt, att den uttolkning som reservanterna
gör kanske lägger saken till
rätta, men det första stycket som herr
Helén åberopade är vår gemensamma
skrivning.

Vidare vill jag erinra herr Helén, med
anledning av vad han tidigare sagt,
om att vi 1955 hade en motion som ledde
till en reservation i statsutskottet, undertecknad
av några socialdemokrater
och högermän. Den reservationen gick
ut på en anslagförstärkning med 311 000
kronor, om jag inte minns fel, men
den reservationen stödde inte folkpartiet
1955, lika litet som folkpartiet har
stött de kommunistiska motioner, som
under flera år har följt Sveriges förenade
studentkårers yrkanden.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Ohlon
m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande

132 Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 fm.

Naturastipendier åt studerande

ja besvarad. Herr Helén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 125, röstar

Ja|

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Helén begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 144 ja och 60 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Föredrogos vart för sig
statsutskottets utlåtande nr 126, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
rörande musiklinjen vid Framnäs folkhögskola;
och

bankoutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förslag till dekorering av första
kammarens plenisal,

nr 26, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
pension åt fru Helga Hall, samt

nr 27, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om pension
för städerskan vid riksdagshuset
Brita Olivia Johansson.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta handläggningen
av återstående på föredragningslistan
uppförda ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.52.

In fidem
Gunnar Britth

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Nr 20 133

Fredagen den 24 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Lag om prästval, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om prästval, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 29 mars 1957 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 152, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) Lag om prästval; och

2) Lag angående ändrad lydelse av
7 § 1 mom. och 13 § lagen den 13 november
1936 (nr 567) om domkapitel.

1 förslaget till lag om prästval var
10 § av följande lydelse:

10 §.

Har präst ej under minst fem år fullgjort
prästerlig tjänstgöring inom det
stift, till vilket han efter prästvigningen
först knutits, må han endast under villkor,
som Konungen föreskriver, på
grund av egen ansökan komma i fråga
till prästerlig tjänst inom annat stift.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat fyra i anledning av
propositionen väckta motioner.

Motionen II: 652 av herr Svenungsson
m. fl. utmynnade, i vad den — under
punkt 1 — berörde stiftsbandet, i yrkandet,
att riksdagen måtte besluta att

präst som ej under minst tio år fullgjort
prästerlig tjänstgöring inom det
stift, till vilket han vid prästvigningen
först knutits, endast efter särskilt tillstånd
av Kungl. Maj :t på egen ansökan
måtte få komma i fråga till prästerlig
tjänst inom annat stift.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen — med avslag å motionerna
I: 516 och II: 650, II: 651 samt
II: 652 — måtte antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om prästval; B)

att riksdagen måtte antaga det
likaledes vid propositionen fogade förslaget
till lag angående ändrad lydelse
av 7 § 1 mom. och 13 § lagen den 13
november 1936 (nr 567) om domkapitel.

Reservation hade avgivits av herr
Domö och fru Lidman-Frostenson, vilka
ansett att utskottet bort under A) hemställa,
att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om prästval
— måtte, med bifall till yrkandet under
1 i motionen 11:652 ävensom med avslag
å samma motion i övrigt samt å
motionerna 1:516 och 11:650 samt
11:651, för sin del antaga nämnda förslag
med den ändringen, att 10 § erhölle
följande lydelse:

10 §.

Har präst ej under minst tio år fullgjort
prästerlig tjänstgöring inom det
stift, till vilket han efter prästvigningen
först knutits, må han endast under villkor,
som Konungen föreskriver, på
grund av egen ansökan komma i fråga
till prästerlig tjänst inom annat stift.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

134 Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Lag om prästval, m. m.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Formerna för prästtillsättning
har ofta diskuterats och kritiserats.
Prästvalen ger i många fall inte
ett rättvisande uttryck för församlingarnas
eller kyrkfolkets önskemål. Ofta får
ovidkommande synpunkter spela en stor
roll. Ibland är det också så, att agitation
under ovärdiga former ger upphov till
beklagliga motsättningar. Den nuvarande
ordningen löser heller inte på ett
tillfredsställande sätt prästerskapets befordringsproblem.

Det är ett både ur församlingarnas
och prästernas synpunkt ganska positivt
förslag, som kammaren nu har att
ta ställning till. Jag tror, att den nya
lagen avgjort bättre än nu gällande ordning
kommer att tillgodose både församlingarnas
intressen och prästernas
rimliga önskemål om befordran på sakliga
grunder.

Förslaget att slopa valen vid tredjegångstillsättning
av kyrkoherde, införande
av tredjegångstillsättning av komminister
och avskaffande av de föråldrade
och numera omotiverade prästvalsprivilegierna
vill man gärna biträda.
Detsamma gäller skärpningen av villkoren
för kallande av fjärde provpredikant.
Man noterar också med tillfredsställelse,
att förflyttningsskyldigheten
begränsats till fall av tredjegångstillsättning.
Det löftet har säkert stillat
åtskillig oro ute i bygderna.

Det är egentligen, herr talman, bara
på två punkter som jag satt frågetecken
och låtit frågetecknen få växa ut till en
motion.

Den ena punkten gäller för all del
bara en detalj. Propositionen visar en
tacknämlig strävan att förkorta den nu
så långt utdragna tillsättningsproceduren.
Bland annat föreslås, att prästen
skall vara bunden vid sin ansökan först
sedan förslaget är satt. För närvarande
är han bunden redan vid ansökningstidens
utgång. Jag tror, att den föreslagna
ordningen kan komma att innebära
en viss risk för att en sökande kan

bli föremål för obehörig påverkan att ta
tillbaka sin ansökan till förmån för annan
sökande. Försök i den riktningen
har förekommit redan nu, men lagen
har inte medgivit det. — Jag ställer inte
något yrkande på den punkten.

Den mest anmärkningsvärda nyheten
är förslaget att stiftsbandet i princip
skall avskaffas, fast departementschefen
i propositionen och nu också utskottet
vill stipulera en till fem år tidsbegränsad
stiftsbundenhet. Det är på den punkten,
herr talman, som jag har en avvikande
mening.

Stiftsbandet har varken av församlingarna
eller av prästerna betraktats
som ett »band» — åtminstone inte i
nämnvärd utsträckning. I min motion
har jag anfört några synpunkter till försvar
för stiftsbandet. Jag har framhållit,
att stiftsbandet gjort det möjligt för
stiftsstyrelserna att beräkna tillgången
på prästerliga krafter och lösa stiftets
rekryteringsproblem. Fem år är nog alltför
kort tid för något så när säkra kalkyler.
Framför allt skulle jag vilja understryka,
att stiftsbandet också har en
ideell sida. Stiften har mer och mer
kommit att framstå som arbetsenheter
och skaffat sig olika organ för sin verksamhet.
Allra viktigast är det enligt min
mening, att prästen genom fostran och
personlig erfarenhet blir förtrogen med
en bygds särart. Präst och församlingsbor
har då lättare att förstå varandra.
Förtrogenheten med miljön — framför
allt den andliga och kyrkliga miljön —
är en betydelsefull faktor. Stiftsbandets
avskaffande kan få en nivellerande
verkan.

Redan nu förekommer, som vi vet,
vissa uppmjukningar av stiftsbandet,
vilka finns redovisade i propositionen
och utskottsutlåtandet. Det finns också
ojämnheter som inte är tillfredsställande.
Som präst i Stockholm kan jag ha
anledning erinra om att stiftsbandsbestämmelserna
för vårt stifts vidkommande
är mycket ogynnsamma. Jag är
tacksam för att departementschefen un -

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Nr 20 135

derstrukit detta i propositionen. Bestämmelserna
om stiftsband bör vara likformiga
för de olika stiften.

I min motion, som ligger till grund
för reservationen, har jag givit uttryck
åt den uppfattningen, att en stiftsbundenhet
under tio år skulle åstadkomma
den allra bästa avvägningen mellan de
olika intressen, som här kan göra sig
gällande. Man bör väl heller inte bortse
från det förhållandet, att så gott som
alla kyrkliga remissinstanser uttalat sig
för oförändrat stiftsband eller en stiftsbundenhet
under tio år.

Utskottet skriver att stiftsbandets upphävande
är »en så ingripande åtgärd
att saken icke bör avgöras på endast
schematiska grunder». Då man inte kan
överblicka verkningarna av den föreslagna
reformen, tycker jag alla skäl
talar för att man går mera varsamt fram
och stannar vid en stiftsbundenhet av
tio år.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Staxäng (h), Magnusson i Borås (h),
Svensson i Krokstorp (h) och Hedin (h).

Herr OLOFSON (fp):

Herr talman! I motion nr 651 i denna
kammare har herr Nilsson i Lönsboda
och jag yrkat en ändring i en av
punkterna i den nu föreliggande propositionen.
Det gäller de fall, då en församling
utöver de på förslag uppförda
prästmännen kallar ytterligare en prästman.
Vi har ansett att om en mycket stor
majoritet inom församlingen ställer sig
bakom den sålunda kallade, skall församlingen
få den favören att ärendet
inte behöver gå till Kungl. Maj :t för avgörande,
utan att den kallade i och med
att han får en stor majoritet också skall
betraktas såsom vald — reglerna för
denna majoritet är angivna i motionen.

I en statskyrka sådan som svenska
kyrkan måste det alltid bli en viss

Lag om prästval, m. m.

spänning mellan menighetsinflytandet
och myndighetsinflytandet. Man kan
kanske säga att i propositionen en förskjutning
har inträtt till förmån för
myndighetsinflytandet. Detta kommer
bland annat till synes genom de slopade
valen vid tredjegångstillsättningar, en
åtgärd som i och för sig säkerligen är
klok men som i alla fall innebär ett betonande
av myndighetsinflytandet.

Vi har i motionen hållit före att man
skulle kunna göra ett motsvarande medgivande
gentemot menighetsinflytandet
just i de fall, där en mycket stor
majoritet inom en församling ställer sig
bakom en kallad prästman.

Jag har inte, herr talman, begärt ordet
för att på denna punkt ta upp någon
diskussion med utskottet — det är i
förevarande läge lönlöst — och jag har
inte heller begärt ordet för att yrka bifall
till motionen, men jag har vid detta
tillfälle till kammarens protokoll velat
anteckna den förhoppningen, att den
regering och den ecklesiastikminister
som kommer att tillämpa den nya lagen
i sådana här fall, när en mycket stor
majoritet inom en församling ställer
sig bakom en kallad prästman, skall ta
största möjliga hänsyn till denna församlingsopinion.

Herr RYLÄNDER (fp):

Herr talman! Här har endast i ett
hänseende ställts ett yrkande, och jag
kommer därför att företrädesvis uppehålla
mig vid detta. Det rör stiftsbandet,
som föreslås upphävt utom i så måtto,
att en präst skall anses vara bunden vid
ett visst stift en viss kortare tid i början
av sin tjänstgöring.

Det finns egentligen inte mycket att
säga. Detta stiftsband är ju ett för
svenska kyrkan säreget drag, och det
har också varit mycket omstritt. Ganska
typiskt är att herr Svenungsson, som
själv är präst, säger att prästerna inte
känt det som ett band, men ändå vill
man ha det kvar. Då måste det väl ändå

136 Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Lag om prästval, m. m.

vara något slags band — det måste väl
vara någon mening med det.

I själva verket är ju stiftsbandet
ganska stötande som en inskränkning i
en offentlig tjänstemans rätt att fritt
söka sitt verksamhetsfält i en annan del
av riket än den, där han dittills arbetat.
Det saknar i detta hänseende fullkomligt
motstycke inom förvaltningen och
över huvud taget i svenskt samhällsliv
i övrigt. Rent principiellt kan systemet
alltså inte på något sätt försvaras. Men
utskottet har sagt, att om man haft en
sådan här regel länge, är det klart att
det skulle möta betänkligheter att med
en enda genomgripande åtgärd avskaffa
stiftsbandet.

De skäl som anförts för stiftsbandets
bibehållande har i huvudsak gått ut på
att det är värdefullt eller oundgängligt
för stiftsledningens handhavande av rekryteringen
av präster — herr Svenungsson
anförde detta som ett viktigt
skäl. Men då frågar man sig, hur man
kunnat klara sig utan detta stiftsband
i Danmark, Norge och Finland. I Danmark
och Norge har man aldrig haft det
och i Finland avskaffade man det med
ett enda penndrag någon gång på 1800-talet —- utan debatt och såsom varande
en föråldrad institution. Det förefaller
mig som om vi här i landet hade
släpat efter en smula i utvecklingen. Beträffande
Danmark kanske någon kan
invända: Nåja, det är ett litet land geografiskt
sett, där kan man kanske hålla
reda på folket ändå. Men Norge och Finland
har i varje fall samma struktur som
Sverige i detta hänseende.

Det har vidare anförts att varken
domkapitlens eller församlingarnas
funktioner vid prästtillsättningen skulle
kunna tillfredsställande fullgöras, om
stiftsbandet avskaffades. Man har väl
menat att stiftsledningen i så fall inte
skulle kunna få tillräckliga uppgifter
om de sökande. Ja, är det några tjänstemän
om vilka man får uppgifter, så är
det sannerligen präster, vilket också
herr Svenungsson framhöll. Tyvärr gör

sig gällande även en hel del ovidkommande
synpunkter som får influera på
och spela en stor roll vid ett prästval,
och detta är inte så tilltalande; det vet
alla vi som varit med om ett sådant.
Om det är några som skall kunna tala
med varandra på fackspråk och inte anlägga
ovidkommande synpunkter, bör
det väl vara stiftsledningarna. Vi förutsätter
ju att dessa biskopar är personligen
bekanta och kan skriva eller ringa
till varandra. Jag anser i likhet med utskottet,
att dessa grunder inte är bärkraftiga.

Slutligen har såsom ett skäl för bibehållande
av stiftsbandet anförts, att stiften
i allt högre grad har kommit att
utgöra arbetsområden för frivilliga
kyrkliga organisationer. Det är riktigt.
Inom varje stift har det blivit en
livlig organisatorisk verksamhet vid
stiftsgårdar och ungdomsting o. d. Men
att påstå att detta på något sätt skulle
hänga samman med stiftsbandet synes
mig vara en överdrift. Tvärtom tror jag
att denna verksamhet skulle kunna bli
ännu livligare och att det skulle kunna
ges impulser i ännu större utsträckning
åt sådant arbete, ifall stiftsbandet inte
funnes.

Utskottet har sålunda funnit att stiftsbandet
bör avskaffas. Men jag håller
med herr Svenungsson om att det bör
ske varsamt. Herr Svenungsson har själv
sagt, att tiden för stiftstillhörigheten
bör vara densamma i alla stift.

Det är sant, såsom herr Svenungsson
sade, att de flesta domkapitel har uttalat
sig för stiftsbandets bibehållande,
men man har sannerligen inte ansträngt
sig över hövan för att motivera det. Två
stift, om vilka vi bör dra särskild försorg,
har däremot uttalat sig mot bibehållandet
av ett så långt stiftsband som
tio år, nämligen våra båda nordligaste
stift. De inlägger bestämd gensaga mot
detta. Vi vet att dessa stift har särskilda
svårigheter att få och behålla präster.
Man har alltså anledning att ta särskild
hänsyn härtill. Departementschefen har

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Nr 20 137

också funnit, att man inte lämpligen
kan ha en längre bundenhet för präster
i övriga stift än i de norrländska
stiften, ty det skulle då inte bli effektivt.

Det är ju sant och visst att det finns
en provinsiell egenart i kyrkligt och religiöst
hänseende och att varje stift
kanske i viss mån är ett slags sluten
enhet. Men jag tror för min del att mycket
skulle vara att vinna, om prästerna,
medan de ännu är unga och inte alltför
bundna vare sig i tänkesätt eller bosättning,
finge röra på sig litet. Å andra
sidan är det klart, att dessa allvarliga
män — och kanske med tiden även
kvinnor — inte skall bli några vad vi
kallar hoppjerkor, som bara flyttar av
och an mellan de olika stiften. Det kan
inte vara lämpligt, och ur den synpunkten
tror jag, att ett sådant femårsband
under den första tiden av en
prästs tjänstgöringstid kan vara motiverat.

Jag tycker, herr talman, att den bevisning
som här har framlagts av departementschefen
och utskottet för
stiftsbandets försvinnande är så pass
övertygande, att andra kammaren skulle
kunna i likhet med första kammaren
med gott samvete nu låta detta band försvinna
och ersättas endast av en femårig
stiftstillhörighet i början av en
prästs tjänstgöring.

Här har vidare herr Olofson talat om
detta kallelseförfarande. Han har inte
ställt något yrkande, och jag skall därför
fatta mig mycket kort. Jag vill erinra
om att det nuvarande fjärde provpredikantinstitutet
har utnyttjats mycket
sparsamt. Det beräknas att under
åren 1935—1953 skett ett tusental kyrkolierdeval,
men bara vid 84 tillfällen har
förekommit kallande av fjärde provprekant.
Icke förty har detta ansetts vara
ett ganska stort ingrepp i en rättvis befordringsgång
för prästerna. De remissinstanser,
som har gått närmare in på
detta, har också yrkat på en skärpning

Lag om prästval, m. m.

av villkoren för kallande av fjärde provpredikant.
Det är fallet med styrelsen
för Svenska prästförbundet, domkapitlen
i Uppsala och Luleå och en ledamot
av Linköpings domkapitel. Styrelsen för
Svenska prästförbundet har rest ganska
vittgående krav på en skärpning i detta
avseende. Det är ju också betecknande
att prästernas enda härvarande representant,
herr Svenungsson, med tillfredsställelse
konstaterade att här hade
föreslagits en skärpning.

Spännvidden mellan de stora stadspastoraten
och de små landsbygdspastoraten
gör det svårt att bestämma förutsättningarna
för kallelse på ett sätt
som på en gång är enkelt och för alla
pastorat lämpligt. Skall man göra någon
ändring är det klart att man bör
göra den ganska varsamt. Man bör inte
på det kyrkliga området liksom kanske
inte heller på något annat område införa
några ändringar, som är så stora
att de medför direkta chocker vare sig
i den ena eller andra riktningen. Utskottet
har funnit att den medelväg,
som departementschefen föreslagit, när
han har velat öka det minimiantal röster
som skall erfordras för kallande av
fjärde provpredikant till 400, är en god
lösning. Dessutom är ju att märka att
det nya förfarandet kommer att medföra
också den ändringen, till förmån
för församlingar som har kallat fjärde
provpredikant, att Kungl. Maj:t i fortsättningen
inte, då kallelse av fjärde
provpredikant skett, skall kunna utnämna
någon utom de fyra föreslagna
utan skall hålla sig till en av de fyra.
Jag vill gärna för min del instämma i
den mening, som herr Olofson här gjort
sig till talesman för, att om det är en
mycket stark majoritet för en kallad
fjärde provpredikant synes det rimligt
att Kungl. Maj:t fäster mycket stort avseende
vid församlingens uttalade
önskan.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

138 Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Beredskapslagring av olja

Herr SVENUNGSSON (h) :

Herr talman! Bara ett par ord! Herr
Rylander hänvisade till förhållandena i
de andra nordiska länderna. Men man
kanske inte kan säga att förhållandena
där är riktigt jämförbara med våra. Det
finns där färre stift, inte så stora arealer
som här hos oss och inte heller samma
differentiering i kyrkligt avseende. Vidare
har Danmark och Norge helt andra
former för prästtillsättning än vi, med
kraftigt myndighetsinflytande.

Herr Rylander talade också om den
provinsiella egenarten. Jag menar att
den är en tillgång, och det är därför jag
vill behålla en del av stiftsbandet. Men
jag upprepar att både präster och församlingar
har anledning vara tacksamma
för att statsrådet har framlagt ett i
övrigt så positivt förslag.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten och vill inte spinna vidare på
denna jämförelse med de andra nordiska
länderna. Jag tror säkert att det
där kan föreligga skillnader, men möjligen
har vi då i den svenska organisationen
en del att hämta från dessa länder.

Vad beträffar den provinsiella särarten
så är den ju inte bara betecknande
för stiften som helhet. I mitt gamla
hemstift, Linköpings stift, föreligger det
sålunda en ganska betydande provinsiell
särart mellan det starkt frikyrkliga
Nordsmåland, som hör dit, och östgötaslätten,
där de kyrkliga förhållandena
ter sig helt annorlunda. Det är säkerligen
fallet även med andra sift, att gränsen
inte går mellan stiften, eftersom
bygderna har utvecklat sig på ett helt
annat sätt än när stiften kom till en
gång. Tag som exempel Västerås stift
med dess starka industrialisering i västmanlandsdelen
och kanske inte så starka
industrialisering utan tvärtom mycket
utspridda befolkning i daladelen. Man
förstår ju att detta avspeglas även på
det kyrkliga området.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svenungsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Svenungsson yrkade
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 140 ja och 37 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan oförändrad.

§ 2

Beredskapslagring av olja

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag rörande

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Nr 20 139

beredskapslagring av olja, i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 april 1957 dagtecknad
proposition, nr 144, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden, föreslagit riksdagen
att

dels godkänna av föredragande departementschefen
enligt samma protokoll
förordade riktlinjer rörande beredskapslagring
av olja;

dels ock antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om oljelagring m. m.;
samt

2) förordning om oljeavgift m. m.

I propositionen framlades ett program
för ökad lagring av mineraloljor under
femårsperioden 1958—1962. Lagringsmålen
hade bestämts av behoven under
viss krigsperiod och vid olika avbrott
i oljetillförseln i fred. För den förutsedda
lagerutbyggnaden skulle lagringsskyldighet
åvila förutom oljehandeln
och oljeraffinaderierna, vilka redan enligt
nu gällande bestämmelser vore lagringspliktiga,
även dem som importerade
olja för egen förbrukning samt
vissa större förbrukare. Förslaget till
förordning om oljelagring m. m. gav
möjlighet föreskriva att viss del av lagren
skulle förvaras i skyddade utrymmen.
Enligt förslaget till förordning om
oljeavgift m. m. skulle sådan avgift erläggas
av den, som icke fullgjorde sin
lagringsskyldighet.

Finansieringen av programmet, som
för hela femårsperioden beräknats kosta
ca 600 milj. kronor, skulle ske genom
de lagringsskyldiga själva eller genom
att de erhölle statliga ränte- och amorteringsfria
lån.

Propositionen hade hänvisats till bevillningsutskottet,
såvitt anginge förordningen
om oljeavgift m. m., och i övrigt
till lagutskott. I vad propositionen hän -

Beredskapslagring av olja

visats till lagutskott hade den behandlats
av andra lagutskottet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat sex i anledning av
densamma väckta motioner.

I förslaget till förordning om oljelagring
m. m. hade 6 § och 7 § 2 mom. d)
följande lydelse:

6 §.

Förbrukare är lagringsskyldig, därest
han under basåret inom riket, annorledes
än vid fartygs drift i utrikes trafik,
förbrukat olja, som han infört från
utrikes ort. Vad nu sagts skall dock ej
gälla, om han infört oljan på annat
transportmedel än fartyg för transportmedlets
drift.

Skyldig att lagra eldningsolja är ock
den som under basåret vid anläggning
inom riket förbrukat sådan olja, därest
vid anläggningen under basåret och de
två kalenderåren närmast dessförinnan
förbrukats sammanlagt minst femtontusen
kubikmeter eldningsolja.

7 § 2 mom.

Vid beräkning av basmängd för säljare
skall dock icke medräknas

d) eldningsolja som han sålt för förbrukning
vid anläggning inom riket,
vid vilken under de tre försäljningen
närmast föregående kalenderåren förbrukats
sammanlagt minst femtontusen
kubikmeter eldningsolja; ...

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte godkänna av
föredragande departementschefen enligt
propositionen bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den

5 april 1957 förordade riktlinjer rörande
beredskapslagring av olja;

B. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
företagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning om
oljelagring m. m. — måtte för sin del
antaga förslaget med den ändringen, att

6 § erhölle följande lydelse:

140 Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Beredskapslagring av olja
6 §.

Skyldig att---kubikmeter eld ningsolja.

C. att förevarande motioner,

1) I: 527 och II: 672,

2) I: 528 och II: 670 samt

3) I: 529 och II: 671,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne, Mannerskantz, Edström och
Jacobsson i Tobo, fru Ewerlöf och fru
Sandström, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen måtte

1) godkänna av föredragande departementschefen
enligt propositionen bilagt
utdrag ur statsrådsprotokollet över
handelsärenden för den 5 april 1957
förordade riktlinjer rörande beredskapslagring
av olja med de ändringar
som framginge av vad reservanterna
anfört;

2) besluta att beredskapsavgifterna å
olja för tiden 1 juli 1957—30 juni 1958
skulle fastställas högst till:

för bensin........ 2 öre per liter

för motorbrännolja 1 öre per liter

för eldningsolja I

och II.......... 0,5 öre per liter

för övriga eldningsoljor
.......... 0,35 öre per liter;

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att förordna
om uttagande av högst ovan angivna
avgifter att träda i kraft den 1
juli 1957 och att gälla till den 1 juli
1958;

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att — i
enlighet med vad reservanterna anfört
—- förordna om en särskild stiftelse för
dispositionen av de genom beredskaps -

avgifterna inflytande medlen för avsett
ändamål ävensom att fastställa stadgar
för nämnda stiftelse;

B. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
företagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning om
oljelagring m. m. ■— måtte för sin del
antaga förslaget med den ändringen, att
6 § och 7 § 2 mom. erhölle följande
lydelse:

6 §.

Förbrukare är lagringsskyldig, därest
han under basåret inom riket, annorledes
än vid fartygs drift i utrikes
trafik, förbrukat olja, som han infört
från utrikes ort. Vad nu sagts skall
dock ej gälla, om han infört oljan på
transportmedel för transportmedlets
drift.

Där Kungl. Maj:t så förordnar är
ock den som under basåret vid anläggning
inom riket förbrukat eldningsolja
skyldig att lagra sådan olja,
därest vid anläggningen under basåret
och de två kalenderåren närmast dessförinnan
förbrukats sammanlagt minst
femtontusen kubikmeter eldningsolja.

7 § 2 mom.

Vid beräkning — — —■ icke medräknas -

d) eldningsolja som han sålt till någon,
vilken på grund av förordnande
som avses i 6 § andra stycket var skyldig
att under kalenderåret närmast efter
försäljningen hålla lager av sådan olja;

C. att förevarande motioner,

1) I: 527 och II: 672,

2) I: 528 och II: 670 samt

3) I: 529 och II: 671,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet enligt reservanternas
förslag bort anföra och hemställa,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Nr 20

141

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Den här föreliggande
propositionen, nr 144, innefattar ett program
för ökad lagring av mineraloljor
under femårsperioden 1958—1962. Det
föreslås att lagringsskyldighet liksom
hittills skall åligga oljehandeln men
dessutom vissa större konsumenter, huvudsakligen
industriella förbrukare. Den
föreslagna författningen ger möjlighet
att föreskriva, att viss del av oljan skall
förvaras i skyddade utrymmen. Programmet
beräknas för femårsperioden
dra en kostnad av sammanlagt 600 miljoner
kronor. Finansieringen skall ske
dels genom att de lagringsskyldiga själva
tillskjuter medel i viss utsträckning,
dels genom statliga bidrag i form av
ränte- och amorteringsfria lån.

Hittills har gällt att oljehandeln varit
lagringsskyldig. Erfarenheterna under
den gångna tiden har emellertid givit
vid handen, att en ökad beredskapslagring
måste komma till stånd. Det är ju
allmänt känt att vårt land har blivit
alltmer beroende av importen av flytande
bränslen samt att försörjningsberedskapen
rörande dessa varor är otillfredsställande.
Det är därför enligt min
mening befogat att frågan om en ökad
lagerhållning nu tas upp till förnyad
prövning, framför allt ur krigs- och beredskapssynpunkt.

Vid utformningen av en lagstiftning
på detta område inställer sig emellertid
flera betydelsefulla principiella spörsmål.
Grundvalen för en beredskapslagring
av varor av detta slag måste vara,
att det hela är en angelägenhet som
åvilar samhället, vilket därför bör svara
för de uppkomna kostnaderna. I rådande
liige bör emellertid inte näringslivet
undandra sig att medverka vid
det praktiska genomförandet av lagringen.
Detta är den allmänna princip
som bör gälla, och det leder till att
någon invändning i och för sig icke
bör göras mot att en skärpt lagringslagstiftning
genomföres.

Emellertid har det i propositionen

Beredskapslagring av olja

framlagda förslaget i vissa hänseenden
utformats på ett sådant sätt, att det
icke kan godkännas ur vare sig näringslivets
eller konsumenternas synpunkt.
Jag vill här något beröra de punkter
där vägande invändningar måste göras.

För det första bör författningen om
den föreslagna lagringsplikten för större
förbrukare få en sådan avfattning, att
möjlighet i första hand öppnas för frivilliga
överenskommelser med de berörda
företagen. En sådan anordning
är att föredra ur rent praktiska synpunkter,
då den ger ökade möjligheter
att anpassa lagringsåtagandet med hänsyn
såväl till allmänna intressen som till
varje enskild företagares förutsättningar
för lagringens fullgörande.

För det andra bör bemärkas att såväl
oljehandeln som de större förbrukarna
enligt förslaget skall svara för cirka 40
procent av kostnaderna för den ökade
lagerhållningen. Den andel, som
sålunda belöper sig på oljehandeln
och de större förbrukarna, är alltför
högt tilltagen. Jag skall inte uppta
tiden med någon detaljredovisning
härför. Jag ber att i detta avseende
få hänvisa till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen, vari föreslås
att större förbrukares kostnadsandel
icke bör överstiga 30 procent.

För det tredje vill jag säga några ord
om en detalj i det framlagda förslaget
som är betydelsefull för berörda företag.
Såsom jag här tidigare sagt, har
oljehandeln redan nu en viss lagringsplikt,
medan det inte finns någon lagringsplikt
för de industriella förbrukarna.
Det aktuella förslaget innebär att
både handeln och förbrukarna inom
industrien under en femårsperiod successivt
skall genomföra en lagerutbyggnad
och att man vid periodens utgång
skall ha uppnått det uppställda lagringsmålet.
Det finns emellertid i författningens
7 § en regel, som säger
att lagringsplikten procentuellt skall vara
i görligaste mån lika för de olika lagringsskyldiga.
Eftersom handeln redan

142

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Beredskapslagring av olja

har fullgjort en viss lagringsplikt, medan
industrien så att säga startar på
noll, är det uppenbart att man måste
ta hänsyn därtill, då man fastställer lagringsplikten
under de år utbyggnaden
pågår. Jag tillåter mig förutsätta, att så
sker, men har velat erinra om saken,
eftersom den har stor betydelse för de
berörda företagen. Det hela skulle för
resten underlättas, om man ginge in för
de av mig förut omnämnda frivilliga
överenskommelserna.

Även om kostnadsandelen nedsättes
till 30 procent innebär den nya lagringsplikten
en hård ekonomisk belastning
för företagen. Det är därför särskilt
angeläget, att lagringsskyldighetens tilllämpning
och bestämmelsernas praktiska
handhavande sker på ett smidigt
sätt och att man inte försvårar för de
lagringsskyldiga att bygga upp lagren
efter sina förutsättningar.

För det fjärde skulle jag vilja understryka
vad riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap anfört rörande finansiering
av de s. k. skyddade lagringsutrymmena
samt att för anordnande
av dessa i fortsättningen det nuvarande
statsbidragssystemet bör bibehållas.

Mina erinringar i övrigt mot förslaget
hänför sig till finansieringen av statens
andel av kostnaderna för lagerhållningen.
Enligt propositionen skall den
del av kostnaderna för utbyggnadsprogrammet,
som faller på statsverket, bestridas
genom beskattning av flytande
bränslen, och enligt proposition nr 175
angående energibeskattning skall dessa
medel ingå i den allmänna budgeten. I
nuvarande läge kan man inte motsätta
sig att konsumenterna av bensin och
olja får bidraga till kostnaderna för
säkerställande av landets lagerhållning
av dessa varor, men kostnaderna bör
icke uttagas i form av en beskattning
utan i form av pristillägg —- särskilda
beredskapsavgifter på bensin och eldningsoljor.
Dessas storlek bör årligen
regleras så att varans pris icke blir hår -

dare belastat än vad som erfordras för
täckande av kostnaderna för beredskapslagring.
I samband med att pristilläggen
börjar utgå bör skatten på motorbrännolja
sänkas för undvikande av
ökad skattebelastning bland annat för
den dieseldrivna tyngre trafiken, och
av samma skäl bör kostnadsökning för
jordbrukets traktorer kompenseras.

Man bör vidare följa den av oljekommittén
anvisade vägen att tillskapa
en särskild stiftelse för kontroll över
och garanti för att pristilläggen endast
användes för det avsedda ändamålet.
De administrativa problemen löses mycket
enkelt genom att riksdagen genom
särskilt beslut fastställer högsta belopp
för beredskapsavgifter eller pristillägg
samt bemyndigar Kungl. Maj :t att förordna
om deras uttagande och administration
genom stiftelsen. Belopp motsvarande
avgifterna skall alltså överföras
till stiftelsen, som har att fördela
bidragen på kostnaderna för lagringsprogrammens
genomförande. Kungl.
Maj:t bör också av riksdagen bemyndigas
att fastställa stadgarna för stiftelsen
och utse en styrelse för densamma. I
denna styrelse skall ingå representanter
för lagerhållarna.

Enligt propositionen skulle de årliga
kostnaderna uppgå till cirka 70 miljoner
kronor. För täckande av detta belopp
skulle pristilläggen ■— beredskapsavgifterna
— på bensin bli 2 öre per liter
och för exempelvis eldningsoljorna I
och II J/2 öre per liter.

Om riksdagen nu med anledning av
proposition nr 144 beslutar att uttaga
de beredskapsavgifter, som jag har talat
om och som närmare finns angivna
i den till andra lagutskottets utlåtande
nr 34 fogade reservationen, skulle dessa
komma att ersätta den i propositionen
nr 175 föreslagna beskattningen av flytande
bränslen, d. v. s. energiskatteförslaget,
som riksdagen kommer att behandla
i nästa vecka. Det är att observera,
att enligt denna proposition angående
energibeskattning skulle varu -

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Nr 20 143

skatten blir ungefär dubbelt så hög som
om man använde det system med beredskapsavgifter,
som jag här fört fram.

Herr talman! Det väsentliga i de här
av mig berörda förslagen är — förutom
att man erhåller ett enkelt administrativt
system — att varans pris, som jag
förut sagt, inte blir hårdare belastad
än vad som är nödvändigt för lagerprogrammets
genomförande och att man erhåller
tillfredsställande garantier för att
samtliga de av konsumenterna tillskjutna
pristilläggen kommer det avsedda
ändamålet till godo.

De förslag till ändringar rörande bestämmelserna
om ökad lagerhållning av
mineraloljor och dess finansiering, som
jag här tagit upp, återfinnes i huvudsak
i den till andra lagutskottets utlåtande
fogade reservationen av herr
Sunne m. fl., till vilken jag ber att få
yrka bifall.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen övertagit förhandlingarnas
ledning, instämde herr Jacobsson i
Tobo (fp).

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Efter det mycket resonabla
anförande som herr Kollberg här
hållit, torde det med all tydlighet framgå
att det inte finns några djupgående
meningsskiljaktigheter mellan reservanterna,
motionärerna och utskottet. Jag
tror inte heller att herr Kollberg på något
sätt missförstår mig, om jag underlåter
att i någon större utsträckning ta
upp hans resonemang till bemötande.
De synpunkter, som herr Kollberg här
anfört, har mycket ingående penetrerats
av andra lagutskottet, och i utskottets
utlåtande finns en utförlig motivering
för utskottets ställningstagande till
Kungl. Maj :ts proposition.

I en enda detalj skall jag dock ta mig
friheten att beröra vad herr Kollberg
var inne på, nämligen lagringsskyldigheten
för de större konsumenterna, om
vilken motionärerna hade gjort vissa

Beredskapslagring av olja

erinringar. Utskottet påpekar emellertid,
att ett system med frivilliga överenskommelser,
som både reservanterna
och motionärerna rekommenderar, skulle
göra det svårt att få en rättvis bedömning.
Det skulle även innebära ett
betydande administrativt arbete. Jag
vill påminna herr Kollberg om att vi
har något hundratal — det exakta antalet
kan jag inte säga — storkonsumenter,
och om vi skulle ta upp förhandlingar
med var och en av dem om lagringen,
skulle det medföra ett mycket
betydande arbete. Såväl ur rättvisesynpunkt
som ur praktisk synpunkt bör
storkonsumenterna i princip vara lagringsskyldiga
på samma sätt som oljehandeln.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha tillräckligt motiverat att jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Herr Nilsson i Göteborg
sade, att det inte fanns några djupgående
meningsskiljaktigheter mellan mig
och utskottets majoritet. Detta finner
jag vara ganska förvånande. Jag vill
bara dra fram ett belysande exempel.

Om man tar ut skatt på bensin och
eldningsoljor i enlighet med proposition
nr 175 angående energiskatt i stället
för att tillämpa de av mig berörda
pristilläggen eller beredskapsavgifterna,
vilka skall beräknas — observera att
det är detta som är det väsentliga —
efter statens direkta kostnader för beredskapslagringen,
då får den slutliga
konsumenten betala en skatt på 4 öre
litern på bensinen i stället för 2 öre per
liter. Det är en ganska väsentlig skillnad.
Beskattningen blir dubbelt så hög
enligt propositionens förslag. Detta gäller
även eldningsoljorna.

Bedömningen av storförbrukarnas
lagringsskyldighet —• jag förordade ju
att denna borde ske efter överenskommelse
med varje företag för sig — tyckte
herr Nilsson skulle medföra för myc -

144 Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Beredskapslagring ar olja

ket arbete. Det tror jag nu inte. Det är
120 företagare som berörs av detta, och
jag tror nog att tillsynsmyndigheten,
d. v. s. riksnämnden, ganska enkelt skall
kunna genomföra den saken.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga denna debatt. Jag känner endast
behov av att göra några påpekanden
i anledning av herr Kollbergs sista
inlägg.

Först och främst är det alldeles klart,
att hela frågan om finansieringen av
detta program kommit i ett helt annat
läge sedan förslaget om energiskatt
framlades. Jag skall inte föregripa den
diskussion som i nästa vecka kommer
att äga rum i den frågan. Jag vill bara
framhålla att jag skulle föreställa mig,
att en finansiering efter de grunder
som reservanterna tänker sig — om
riksdagen antager förslaget om energiskatt
— skulle innebära ett icke oväsentligt
nytt krångel.

Medan jag har ordet vill jag göra
ännu ett påpekande, herr talman! Som
herr Kollberg mycket riktigt framhöll
skiljer sig det av Kungl. Maj:t framlagda
och av andra lagutskottets majoritet
godkända förslaget även i ett annat avseende
från det av oljelagringskommittén
ursprungligen förordade förslaget.
Det gäller frågan om vilka åtgärder som
bör vidtas beträffande de till något
hundratal uppgående storkonsumenterna
av olja. Oljelagringskommittén föreslog
att Kungl. Maj :t skulle få ett bemyndigande
att föreskriva lagringsplikt.
I propositionen har man inskrivit denna
lagringsplikt i lagtexten. Detta kan naturligtvis
te sig som en skärpning, det
vill jag inte söka dölja.

Man kan då fråga sig av vilken anledning
man på denna punkt frångått
oljelagringskommitténs förslag. Orsakerna
har redan berörts av utskottets
talesman, herr Nilsson i Göteborg. Han
påpekade att det rör sig om över ett

hundratal storkonsumenter. Skall förhandlingar
i varje särskilt fall tas upp
med dem kommer det att kräva tid och
personal i sådan omfattning, att åtminstone
tillsynsmyndigheten — som
det nu ser ut — knappast kommer att
ha erforderliga resurser. En annan sak
blir det om dessa storkonsumenter använder
sig av den möjlighet som ändå
öppnas att begära, att särskild hänsyn
skall tas till de speciella förhållanden
som i vissa fall kan råda. Då kan man
åtminstone hoppas på att antalet fall
som kommer upp till speciell prövning
blir mera begränsat än om varje storkonsuments
förhållanden särskilt skall
granskas av tillsynsmyndigheten innan
lagringsplikt föreskrives.

Jag vill som sagt, herr talman, inte
förneka att propositionens förslag innebär
en skärpning. I så fall har den vidtagits
för att snabbare nå målet: en
bättre beredskap på oljelagringens område.

Jag kan, herr talman, ändå inte låta
bli att finna det en smula egendomligt,
att de, som i detta sammanhang talar
för reservationen, delvis är representanter
för de grupper, som för några
veckor sedan ville göra en konstitutionsanmärkning
mot hela regeringen på
grund av bristande åtgärder när det
gällde lagringen av olja. Deras ståndpunkt
nu rimmar illa med det ställningstagande
som gjordes för några
veckor sedan i denna kammare.

Herr talman! Med detta har jag endast
velat göra ett litet tillägg till det som
utskottets talesman framhållit.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Får jag börja med vad
statsrådet sist berörde, nämligen att
vid tidigare tillfällen från vårt håll
framförts kritik över bristande åtgärder
rörande lagerhållningen. Ja det är
riktigt. I mitt anförande i dag utgår jag
också från att vi ovillkorligen måste
vidta kraftåtgärder för att få en tillfredsställande
lagerhållning. Jag för -

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Nr 20 145

ordar överenskommelser med var och
en av de 120 storförbrukarna därför
att man därigenom skulle få snabbare
resultat än genom en generell lagstiftning
samt smidigt och snabbt kunna
avpassa förhållandena efter varje företags
möjligheter. Det ena företaget har
möjligheter till en betydande lagerhållning
utöver den som man generellt skulle
kunna föreskriva under det att ett
annat har mindre möjligheter.

Statsrådet vill inte diskutera finansieringen
av beredskapslagringen därför
att den frågan kommit i ett annat
läge genom energiskatteförslaget, som
skall behandlas nästa vecka. Ja, den
frågan kan nog sägas ha kommit i ett
annat läge. Genom energiskatteförslaget
uttar man ju dubbelt så mycket
pengar som man behöver och de pengarna
får ju gå direkt in i budgeten, under
det att man enligt det förslag, som
jag redogjort för och som bygger på
oljelagringskommitténs förslag, bara
skulle ta ut så stora avgifter, som verkligen
behövdes för att genomföra programmet.
Genom att dessa avgifter tillfördes
en stiftelse skulle vi dessutom få
garanti för att de verkligen kommer det
avsedda ändamålet till godo.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber bara att med
tillfredsställelse få konstatera, att handelsministern
tydligen i alla fall sett
den reservationsanmärkning som kom
från konstitutionsutskottet beträffande
de åtgärder som vidtagits eller inte vidtagits
för att möjliggöra tillräcklig lagring
av olja. Det hade givetvis varit
ännu mera tillfredsställande om statsrådet
vid det tillfället, då denna sak
diskuterades i kammaren, varit närvarande.
Då hade vi kunnat diskutera vad
man uraktlåtit att göra. Jag antar att
herr talmannen inte önskar att vi skall
ta upp en debatt om den frågan nu.

Vårt förslag, som herr Kollberg redan
har preciserat, ger precis samma
möjligheter till behövlig utbyggnad av

Beredskapslagring av olja

oljelagringsresurserna som regeringens.
Att det som handelsministern säger kan
bli arbetsammare för myndigheterna
om de måste förhandla, kan jag förstå,
men i varje fall kan inte jag acceptera,
att bekvämlighetssynpunkten, om jag
får kalla det så, skall vara avgörande
för om man skall ha en i onödan tvingande
lagstiftning eller försöka komma
fram underhandlingsvägen.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Endast ett ord till herr
Kollberg. Det kan inte bestridas att den
väg som oljelagringskommittén har föreslagit
beträffande storkonsumenternas
lagring med nödvändighet medför dröjsmål.
Man uppnår därmed först senare
den effekt som det här föreslagna programmet
avser, nämligen ökad lagerhållning.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kollberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

10 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 20

146 Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 ein.

Lag om fiskearrenden m. m.

möter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kollberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 116 ja och 87 nej, varjämte en
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Föredrogos vart efter annat

bevillningsutskottets betänkande nr
45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag rörande beredskapslagring
av olja, såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner; och

andra lagutskottets memorial nr 35,
angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och memorial hemställt.

§ 4

Lag om fiskearrenden m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om fiskearrenden m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 29 mars 1957 dagtecknad
proposition, nr 151, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) Lag om fiskearrenden,

2) Lag angående ändrad lydelse av 1
kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,
och

3) förordning om ändrad lydelse av

46 § förordningen den 22 juni 1934 (nr
320) angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom.

I propositionen föreslogs, att genom
en lag om fiskearrenden ökad trygghet
skulle beredas fiskearrendatorer i sådana
fall, då fiskerättsupplåtelsens ändamål
vore yrkesfiske eller annat fiske
av väsentlig betydelse för arrendatorns
försörjning. I detta syfte skulle bl. a.
en del av reglerna för sociala jordbruksarrenden
tillämpas på här avsedda
fiskearrenden, särskilt bestämmelserna
om minimitid och optionsrätt vid upplåtelsetidens
utgång.

I förslaget till lag om fiskearrenden
lödo 1 § och övergångsbestämmelserna:

1 §.

I fråga om avtal, varigenom någon
mot vederlag upplåter fiskerätt åt annan,
skall, utöver vad som följer av 1
kap. lagen om nyttjanderätt till fast
egendom (nyttjanderättslagen), gälla
vad nedan i denna lag sägs, därest upplåtelsens
ändamål är yrkesfiske eller
ock annat fiske av väsentlig betydelse
för arrendatorns försörjning.

Har rätt till fiske, i samband med
jordbruksarrende eller eljest, upplåtits
genom avtal som huvudsakligen har
annat ändamål än i första stycket sägs,
äger denna lag ej tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober
1957.

Har sådan upplåtelse som avses i 1 §
muntligen eller skriftligen gjorts för
viss tid, som vid lagens ikraftträdande
ännu icke utgått, skola å upplåtelsen
bestämmelserna i 4 och 5 §§ denna lag
tillämpas, därest vid upplåtelsetidens
utgång fiskearrendatorn, eller fiskearrendatorn
och före honom någon av
hans föräldrar, innehaft fiskerätten i
dess helhet eller till väsentlig del under
sammanlagt minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket
är nämnt, upplåtelsetiden utgår under
första året efter lagens ikraftträdande,

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Nr 20 147

iir fiskearrendatorn berättigad till ny
upplåtelse för en tid av ett år; och
skall sådan upplåtelse anses hava kommit
till stånd, om han icke inom en månad
efter det lagen trätt i kraft på sätt
om uppsägning är stadgat tillkännagivit
sin önskan att avstå från ny upplåtelse.
Med avseende å nämnda upplåtelse äger
vardera parten på sätt stadgas i 2 kap.
54 § nyttjanderättslagen påkalla ändring
av upplåtelsevillkoren senast åtta månader
före den ettåriga upplåtelsetidens
utgång.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat sex i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen
i första kammaren nr 513 av herr
Strandler m. fl. och nr 514 av herr Boo
in. fl. samt i andra kammaren nr 646
av herr Andersson i Ryggestad m. fl.,
nr 647 av herrar Jonsson i Strömsund
och Sundelin, nr 648 av herrar Persson
i Appuna och Lundberg och nr 649 av
herr Fröding in. fl.

I motionerna 1:513 och 11:648, som
voro likalydande, föreslogs, »att riksdagen
måtte besluta att från förslaget
till lag om fiskearrenden undanta kronans
vatten».

I motionerna I: 514 och II: 646, som
voro likalydande, hemställdes, »att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag
i vad avser att upplåtelser från fastighet
som tillhör kronan eller är av ecklesiastik
natur skall inordnas i lagstiftningen
om fiskearrenden, samt att vederbörande
utskott måtte vidtaga de förändringar
i lagtexten som föranledes härav».

I motionen 11:647 föreslogs, att »nu
föreslagna lag ej skall äga tillämpning
å upplåtelse från fastighet som tillhör
kronan, och att utskottet måtte utarbeta
härför erforderlig lagtext».

I motionen II: 649 hemställdes i avseende
å förslaget att lagen om fiskearrenden
i vissa hänseenden och under
vissa förutsättningar skulle erhålla giltighet
även på arrendeavtal träffade

Lag om fiskearrenden m. m.

före den 1 oktober 1957, »att riksdagen
måtte med avslag å propositionen i förevarande
del besluta, att de föreslagna
övergångsbestämmelsernas andra och
tredje stycken skola utgå».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. med avslag å motionen II: 649 samt
med bifall till motionerna II: 647 samt
1:513 och 11:648 ävensom i anledning
av motionerna I: 514 och II: 646 för sin
del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om fiskearrenden
med den ändringen att till 1 §
skulle fogas ett tredje stycke av följande
lydelse:

Lagen äger ej heller tillämpning å
fiske, som tillhör kronan.

B. för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag
angående ändrad lydelse av 1 kap. 7 §
lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom;

C. avslå det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning om
ändrad lydelse av 46 § förordningen den
22 juni 1934 angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom.

Reservationer hade avgivits

I. (avseende utskottets hemställan under
A och C i vad därigenom avsåges att
göra ändring i propositionen) av herrar
Georg Carlsson och Ebbe Ohlsson, fru
Nilsson samt herrar Åhman, Stiernstedt,
Jansson i Benestad och Hamrin i Kalmar,
vilka i denna del ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

A. med avslag å motionerna I: 513 och
11:648, 1:514 och 11:646 samt 11:647
för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
fiskearrenden;

C. för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 46 § förordningen
den 22 juni 1934 angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.

II. (avseende utskottets hemställan

148

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 ein.

Lag om fiskearrenden m. m.

under A. om avslag å motionen II: 649)
av herrar Ebbe Ohlsson och Stiernstedt,
vilka i denna del ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte för
sin del med bifall till motionen II: 649
antaga det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om fiskearrenden
med den ändringen att de två sista styckena
i övergångsbestämmelserna skulle
utgå.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr JANSSON i Benestad (bf):

Herr talman! I den proposition som
ligger till grund för detta utskottsutlåtande
föreslås, att en fristående lag om
fiskearrenden skall stiftas. I propositionen
har icke någon undantagsbestämmelse
införts, utan lagen föreslås gälla
såväl kronans och ecklesiastika som enskilda
fiskerättsinnehavares fisken. Det
övervägande antalet remissinstanser
som har yttrat sig i frågan har vitsordat
lämpligheten av en lagstiftning inom
detta område.

Vid behandlingen av propositionen i
lagutskottet har emellertid undantag
från lagens tillämpningsområde föreslagits
för kronans och kyrkans fiskevatten.
Någon starkare motivering för
ett sådant undantag finns inte; tvärtom
kan det anföras många skäl varför lagen
bör gälla alla kategorier. Rent principiellt
måste det anses att kronan i
civilrättsligt hänseende inte bör ställas
utanför lagens tillämpningsområde och
därigenom tillförsäkras vissa förmåner.
Rent praktiskt kan det heller inte vara
riktigt att göra undantag för kronan,
då man därigenom tvingar fram en
gränsdragning för såväl de lagstiftande
som de rättstillämpande organen, vilket
kommer att medföra svårigheter för den
berörda allmänheten.

Inom utskottet har majoriteten tydligen
fått den uppfattningen, att ett intagande
av kronans fiskevatten inom
lagstiftningen skulle försvåra för allmänheten
att skaffa sig rekreation ge -

nom fiske. Det är dock alldeles uppenbart
att de fiskearrendatorer vilka har
fisket som sitt verkliga yrke och därav
får sin utkomst också bör skyddas, och
följaktligen kan man säga, att en vidgad
rätt för allmänheten att där bedriva
sportfiske innebär ett intrång i deras
yrkesutövning.

Jag har här ett citat ur Norrländska
socialdemokraten av den 8 januari 1957
som ganska bra belyser situationen.
Piteå fiskelägenhetsförening anhåller
hos Kungl. Maj:t i en skrivelse att man
i lagen får skydd för fiskearrendatorerna.
Det heter i denna inlaga bland
annat följande: »Som en följd av förhållandena
har inom skärgården uppkommit
en kår av yrkesfiskare som arrenderat
och brukat dessa fiskevatten
med fasta redskap och vidare bedrivit
strömmingsfiske med rörliga redskap
inom och utom skären. Denna kår har
i de flesta fall ej haft något annat näringsfång
vid sidan utan uteslutande
livnärt sig på fiske. Emellertid har så
småningom uppstått ett nästan olidligt
förhållande för yrkesfiskarna. Konkurrensen
om fiskeplatserna har ofta varit
övermåttan stor, påverkad inte endast
av yrkesutövarna sinsemellan utan även
i många fall av andra ''intressenter’
som köpmän, fabrikörer, fiskhandlare
och väl avlönade statliga tjänstemän
m. fl. Yrkesfiskarnas ställning har därigenom
blivit ytterligt labil, och de har
också länge förgäves spanat efter lagstiftningsåtgärder
som kunde råda bot
mot dessa även mot allmän rättsuppfattning
stridande förhållanden.»

Man kan nog förutsätta att denna inlaga
rätt väl avspeglar förhållandena
på platsen.

Det är självfallet att denna lagstiftning
i så måtto kan inskränka allmänhetens
möjligheter till fritidsfiske inom
de områden där yrkesfiskarna har sin
huvudsakliga och väsentliga bärgning
från fisket, men det finns en mängd
andra kronovatten där binäringsfiske
och husbehovsfiske i stor utsträckning

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Nr 20 149

bedrivs. I alla sådana fall torde det
vara lättare att komma till rätta med
saken avtalsvägen, så att både fiskerättsarrendatorerna
och allmänheten får
fiska.

Eftersom utskottet inte vill acceptera
tanken, att kronans och kyrkans fiskevatten
bör inrangeras under dessa bestämmelser,
så har man i stället sagt,
alt Kungl. Maj :t genom en i administrativ
ordning tillkommen skrivelse bör
klargöra, att kronans fiskearrendatorer
icke skall ställas i ett sämre läge än de
fiskearrendatorer för vilka lagen skall
gälla. Med all respekt för kronans skrivelser
tror jag inte att en sådan skrivelse
skulle betyda särskilt mycket. Det
blir nitiska tjänstemän som handlägger
ärendena, och det är risk att fiskearrendatorerna
kommer att ha rätt svårt att
få sina intressen tillgodosedda, om lagen
inte skall gälla kronans fiskevatten.

Jag skall inte fördjupa mig i detta,
då det inte vore riktigt att i riksdagens
slutskede förlänga plenum mer än nödvändigt.
Jag vill bara säga, att vi som
representerar den borgerliga reservationsminoriteten
har den bestämda uppfattningen,
att en sådan här lagstiftning
bör gälla generellt och att inget
undantag bör göras för kronans eller
kyrkans vatten.

Med vad jag nu har anfört ber jag,
herr talman, att 1''å yrka bifall till reservationen
av herr Georg Carlsson
m. fl.

Herr Hieggblom (h) instämde häri.

Ilerr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Om behovet av en social
lagstiftning beträffande fiskearenden
rådde inga delade meningar inom
utskottet, när vi behandlade denna sak.
Motsättningarna gällde egentligen bara
frågan vilka ägarekategorier som lagen
skulle omfatta.

Det är nog inte ofta en proposition
har blivit så grundligt förberedd som
i detta fall. Fiskerättskommitténs be -

Lag om fiskearrenden m. m.

tänkande innehöll, att lagen skulle omfatta
samtliga ägarekategorier, men
fiskeristyrelsen hade en annan åsikt om
denna sak och uttalade, att kronan och
kyrkan borde undantagas. Sedan överarbetades
förslaget ytterligare genom
en utredning inom fiskeristyrelsen och
av en särskild utredningsman inom departementet.

Den departementspromemoria som då
kom till stånd har remitterats till ett
åttiotal remissmyndigheter. Av dessa
har tre ställt sig tveksamma och en direkt
avvisande till att kronan skall medtagas
i detta sammanhang. Jag kanske
inte behöver nämna, att den som ställer
sig avvisande är domänstyrelsen.
Domänstyrelsen har en dubbelställning
i detta fall. Den har dels att tillvarataga
de allmänna intressena, dels också att
tillvarataga kronans intressen såsom
markägare. Jag vill bara påminna om
den debatt, som förekom här i går i anledning
av en interpellation. Det framgick
då, att domänstyrelsen har denna
mycket svåra uppgift att skilja på kronans
intresse såsom markägare och att
ta tillvara de allmänna intressena.

Man kan fråga varför den kategoriklyvning
som förordas av utskottsmajoriteten
skall ske på detta sätt. Man kan
mycket väl tänka sig en annan klyvning.
I en av motionerna förekommer för övrigt
det yrkandet, att också kyrkan skall
undantas, och man kan undanta även
universitet och kommuner. Man kan
följa en sådan linje med samma skäl
som utskottsmajoriteten har åberopat.

För egen del vill jag säga, att det
starkaste skälet som talar för att alla
kategorier bör medtagas är den principiella
inställningen, att när det lagstiftas
mer eller mindre tvångsartat mot
enskilda, så skall inte kronan undantas,
om inte mycket starka skäl föreligger
för ett sådant undantag, och sådana
starka skäl finns inte i detta fall.

Även de skäl som utskottsmajoriteten
förebär är bland annat av principiell
art. Man säger att samma princip kan

150

Nr 20

Fredagen den

Lag om fiskearrenden m. m.

godtas, som har godtagits beträffande
annan sociallagstiftning, då kronan har
nndantagits. Såsom exempel på den saken
anför utskottet 1930 års lag om arbetstidens
begränsning. Det är bara litet
synd att det exemplet kanske inte är
det allra lyckligaste, sett ur utskottsmajoritetens
synpunkt. I arbetstidsutredningens
betänkande år 1954 — jag
skall låta betänkandet tala för sig självt
— återfinnes på sidan 126 följande passus:
Utredningen kan sammanfatta sin
ståndpunkt på så sätt, att det enligt dess
mening icke finns någon anledning att
inom arbetstidslagstiftningen sätta staten
i egenskap av arbetsgivare i en särställning.
Den föreslår sålunda, att arbetstidslagstiftningens
tillämpningsområde
i princip utsträckes till all statlig
verksamhet. Denna utredning har sedan
remitterats, och exempelvis socialstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
LO och Arbetsgivareföreningen
har inte haft någonting
att erinra mot denna princip.

Det finns många fler skäl att åberopa
utom den rent principiella invändningen,
att man icke bör göra undantag för
kronan, då man tvångslagstiftar i sådana
bär sammanhang. Det finns också
praktiska skäl, men jag skall inte gå
närmare in på dem. Det gäller den betydligt
större enkelheten, när man har
en lag som gäller alla, och den onekligen
större säkerhet, som måste föreligga
för en fiskerättsarrendator, då han
har att hålla sig till en lag som gäller
för samtliga i stället för att behöva gå
till den ena eller andra kungörelsen,
som förutsättes utkomma, om kronan
undantas i detta sammanhang. Det blir
säkerligen också mindre krångel. För
den händelse att någon inte skulle vara
belåten med det beslut som domänstyrelsen
fattar i ett ärende, finns alltså
möjlighet att föra frågan vidare till
Kungl. Maj :t och där få den prövad och
avgjord. Det framstår för mig såsom en
omgång, som är ganska onödig i sådana
här sammanhang.

24 maj 1957 em.

Jag vill sluta med att säga, herr talman,
att föredragande statsrådet i detta
avsnitt har åberopat ett remissyttrande
av arrendenämnden i Blekinge län. Så
skedde därför att den som skrivit detta
yttrande, häradshövding Anderberg,
också suttit som ordförande i utredningen
angående 1943 års sociala arrendelagstiftning
beträffande jordbruket.
Det är alltså med särskild sakkunskap
som det i detta yttrande påpekas,
att förhållandena icke är lika då det gäller
den sociala arrendelagstiftningen
och i fråga om den nu föreliggande lagen
om fiskearrenden. Häradshövding
Anderberg påpekar bland annat att det
framför allt var frågor berörande byggnadsskyldigheten
som gjorde att man
inte tog med kronan i det tidigare sammanhanget.
Jag kan också framhålla
att principen icke ens av utskottsmajoriteten
direkt överflyttats från 1943 års
sociala arrendelagstiftning till det nu
ifrågavarande lagförslaget, ty den sociala
arrendelagstiftningen går på vissa
uppräknade kategorier under det att
den nu aktuella lagstiftningen går på
samtliga enskilda fiskerättsinnehavare
och undantar kronan. Det är alltså en
helt annan utväg man här valt, och man
har beträffande de enskilda fiskerättsinnehavarna
icke följt 1943 års sociala
arrendelagstiftnings linje.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Georg Carlsson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Herr Hamrin i Kalmar
var mycket vänlig när han sade att denna
proposition är mycket grundligt förberedd.
Om man läser utskottsutlåtandets
andra stycke får man kanske inte
riktigt den uppfattningen. Propositionen
är väl grundligt förberedd så till
vida att den varit ute och valsat i papperskvarnen
ganska länge, men propositionen
bygger i varje fall i några avseenden
på en mycket ofullständig ut -

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Nr 20 151

redning, bland annat, som utskottet påpekar,
i fråga om antalet fiskearrendatorer.

1950 års lag om rätt till fiske medförde
ju mycket stora förändringar i
fiskerättsförhållandena, med påföljd att
rättsinnehavarna, såväl arrendatorer
som ägare, utmed stora sträckor av vår
kust plötsligt fick avstå från sin ensamrätt
till fisket till förmån för frifiskarna.
Detta har åtminstone i den del av landet
jag representerar medfört att den
kategori fiskearrendatorer, som yrkesmässigt
utövar sitt fiske, praktiskt taget
helt försvunnit. Om detta är en lycklig
utveckling eller ej finns det ingen anledning
att här närmare gå in på. Jag
skulle emellertid tro att den lag, som
kammaren nu står i begrepp att antaga,
kommer att beröra ett relativt litet antal
fiskearrendatorer, åtminstone utmed
kusten, och det är bara kustförhållandena
jag här talar om.

Härom dagen var det på tal om televisionen
någon som ville hävda, att de
som kunde utnyttja televisionens rcklammöjligheter
var så få att det inte
fanns någon orsak att lagstiftningsvägen
skydda deras intressen. En sådan kvantitetssynpunkt
på rätten bestreds från
annat håll, och i det här fallet är också
alla parter fullt överens om att lagen
som sådan kan ha ett visst berättigande.
Även om lagen inte behövs i den lilla
del av landet, varifrån jag har hämtat
mina erfarenheter, vill jag inte alls påstå
att lagen är onödig, ty på andra håll
har den säkerligen mycket stort berättigande.
Jag har heller inte någon allvarligare
erinran att göra mot lagförslaget,
men det kan inte skada att vi redan nu
gör klart för oss att det föreliggande
lagförslaget inte på långa vägar kommer
att bereda fiskearrendatorerna ett
fullgott skydd.

Lämpligheten av 8 § första stycket
kan ifrågasättas. Nog hade man väl kunnat
undvika dess karaktär av »advokatparagraf»
och ge stadgandet en klarare
formulering än den inbördes motsägan -

Lag om fiskearrenden m. m.

de utformning det nu utan vidare fått
övertaga från nyttjanderättslagen. Den
betalning av arrendet i procent av
fångstvärdet, oftast uppåt begränsad i
ett absolut antal kronor, som nu i många
fall tillämpas till båda parters belåtenhet,
lär väl inte kunna användas i framtiden.
Därigenom blir andra styckets
bestämmelser om nedsättning i arrendeavgiften
vid vissa kalamiteter en klen
tröst för den arrendator, som ser sina
vatten ödelagda av ett hårt och urskillningslöst
fiske av olika slags frifiskare.

Beträffande 12 §, som ger fastighetsägaren
rätt att uppsäga arrendeavtalet
om arrendatorn gör sig skyldig till vanvård
av fisket, kan man fråga sig hur
man skall kunna fördela ansvaret mellan
arrendatorn och alla dessa frifiskare,
som man inte har någon som helst
kontroll över, och hur arrendatorn i
sådant fall skall kunna försvara sig och
säga: Det är inte jag utan frifiskarna
som ödelagt fisket! Det är särskilt i
närheten av städerna som en sådan sak
kan bli aktuell.

Man kan nog, oavsett dessa små detaljanmärkningar,
som jag här påtalat
men i fråga om vilka jag icke har något
yrkande, i alla fall säga att det föreliggande
lagförslaget väl skyddar de
nu sittande arrendatorernas och deras
efterkommandes rätt, men lika bra är
det nog inte beställt med yrkesfiskets
rätt som näringsgren betraktat. Där
finns det sannolikt anledning att beakta
de från flera remissinstanser framförda
farhågorna för att lagen genom
sin blotta existens skall föra bort fiskevatten
från yrkesfisket till sportfisket.
Med sportfiskeklubbarnas arrendeanbud
kan ju som bekant ingen yrkesfiskare
i världen konkurrera. Sportfisket
eller rättare sagt fritidsfisket har ett
fullt legitimt och för varje år alltmer
växande behov av fiskevatten. Att lagstiftningsvägen
avgöra hur mycket fiskevatten
och vilka vatten som skall
förbehållas det ena eller det andra slaget
av fiske är naturligtvis omöjligt,

152 Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Lag om fiskearrenden m. m.

men så mycket kan i varje fall sägas,
att behov av fritidsfiskevatten finns i
alla delar av vårt land, även där inte
några kronovatten står till förfogande.
Att ge kronan en särställning genom att
undanta kronan från lagens tillämpning
för att tillförsäkra fritidsfisket lämpliga
vatten och för att med fiskerätten som
lockbete underlätta domänverkets rekrytering,
synes mig obefogat. Dessa
fiskesociala sidor — om jag får kalla
det så — är lika aktuella för enskilda
företag med egna vatten. Det blir allt
vanligare att en skogsarbetare, som söker
anställning, frågar om det på platsen
finns några möjligheter att fiska.
Kan man lova honom detta, säger han:
»Det är bra, då tar jag platsen.» Det är
alltså inte oväsentligt för ett företag att
kunna locka med en sådan förmån.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation I av herr Georg
Carlsson m. fl. och, vad det gäller lagens
retroaktiva verkan, även till reservation
nr II av herr Ebbe Ohlsson och
herr Stiernstedt. Detta sista yrkande gör
jag av principiella skäl. Även om jag
anser, att det knappast skulle uppstå
några större olägenheter vid ett bifall
till utskottets förslag, måste det likväl
vara betänkligt att ge en lag retroaktiv
verkan, om inte särskilt starka behov
härav föreligger. Att några sådana behov
föreligger i detta fall har inte kunnat
styrkas.

Herr STIERNSTEDT (li):

Herr talman! Vad beträffar reservation
I skall jag här nöja mig med att
instämma med de föregående talarna.
Det är onödigt att jag står här och
upprepar vad de har sagt.

Vad beträffar yrkandet i reservation
II skulle jag däremot vilja säga några
ord.

Beträffande övergångsbestämmelserna
till den nya lagen föreslås, att reglerna
om optionsrätt under vissa förutsättningar
skall äga giltighet även på

avtal, som äger bestånd redan vid den
tidpunkt då den nya lagen träder i
kraft.

För lagstiftningen inom förmögenhetsrättens
område gäller sedan lång tid
tillbaka såsom allmänt erkänd grundsats,
att nya lagbestämmelser av civilrättslig
karaktär ej bör äga tillämpning
på rättsförhållanden, som uppkommit
före bestämmelsernas ikraftträdande.
Däremot anses bestämmelser av processuell
natur kunna vinna tillämpning
omedelbart och/oberoende därav, att det
processuella förfarandet hänför sig till
ett före bestämmelsernas ikraftträdande
uppkommet rättsförhållande. Dessa
grundsatser har inom lagstiftningen ansetts
äga sådan allmängiltighet, att man
vid utformningen av övergångsbestämmelser
vanligen i tysthet förutsätter att
frågan, huruvida gammal eller ny lag
i visst fall är tillämplig, skall besvaras
i enlighet med nämnda grundsatser,
i den mån ej annat uttryckligen stadgas.

Det skall icke bestridas att man i utomordentliga
lägen kan tvingas göra avsteg
från den nämnda principen. Denna
får naturligtvis icke bli självändamål.
Men om ett avsteg göres, måste
det vara förestavat av ett mycket starkt
och väl dokumenterat praktiskt behov.
I propositionen har emellertid ej ens
påståtts att så skulle vara förhållandet,
ännu mindre har något material framlagts
till stöd för ett dylikt påstående.
Den omständigheten, att man vid genomförande
av den socala jordbruksarrendelagstiftningen
år 1943 beträffande
vissa, särskilt uppräknade slag
av arrenden tillät sig göra avsteg från
den nämnda huvudregeln, kan icke
utan vidare tagas till intäkt för att
också i ett fall som det förevarande
upprepa samma avsteg, vilket i detta
fall därtill kommer att gälla alla med
lagen avsedda upplåtelser utan undantag.
Under sådana förhållanden kan jag
ej annat än vidhålla, att huvudregeln
om förbud att ge civilrättsliga lagar

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Nr 20 153

tillbakaverkande kraft även i detta fall
bör upprätthållas.

Jag vill också hänvisa till tredje lagutskottets
ställningstagande i dess utlåtande
nr 18 detta år vid behandling
av motionen II: 611. I denna motion
hade hemställts, att en föreslagen lag
skulle få retroaktiv verkan. Här avstyrkte
utskottet att lagen skulle bli retroaktiv
under motivering att detta strede
mot grundläggande svensk rättsåskådning.
Jag tycker man borde vara konsekvent
och göra likadant i det här
fallet.

Jag ber därför att få yrka bifall till
reservation I och reservation II.

Herr statsrådet ELIASSON:

Herr talman! Endast några ord med
anledning av det utlåtande som nu behandlas
och med anledning av ett par
yttranden som fällts här i diskussionen.

Herr Wachtmeister menade, om jag
fattade honom rätt, att denna proposition
inte skulle vara tillräckligt förberedd.
Det har dock gjorts en utredning
'' frågan, och ett stort antal remissinstanser
har hörts, över såväl departementspromemorian
som fiskeristyrelsens
förslag har ett 70-tal remissinstanser
fått yttra sig. Jag vill med detta
inte säga, att alla uppgifter som hade
varit önskvärda också varit tillgängliga.
Jag är medveten om att det hade
varit önskvärt att få en mera klar bild
exempelvis av hur många arrendatorer
som kommer att falla under denna lagstiftning.
Sådana uppgifter har man inte
kunnat få fram, utan man har här
bara kunnat göra en grov uppskattning.

Herr Wachtmeister sade även någonting
om att denna lagstiftning i ett
par paragrafer kanske inte var särskilt
lyckligt utformad. Till detta får jag
då, herr talman, göra den reflexionen,
att den motionstid man har efter en
propositions avlämnande ju är till för
att de vägande invändningar som kan
göras mot en proposition också skall

Lag om fiskearrenden m. m.

kunna komma fram. Några sådana invändningar
har inte gjorts i detta fall.
Därmed vill jag inte säga, att det inte
kan föreligga skäl för att framdeles
göra ändringar i denna lag. Erfarenheterna
får utvisa, om detta behövs, och
det kan senare bli tillfälle att göra justeringar.

Den fråga, som väckt den mesta diskussionen
och som lett till att utskottet
blivit delat, är frågan, huruvida kronan
skall falla under denna lagstiftning
eller inte.

För min del vill jag säga, att jag betraktar
det som principiellt mycket viktigt
att kronan är likställd med andra
fiskerättsinnehavare. Det kan inte finnas
bärande skäl för att behandla kronan
på annat sätt än andra ägare av
fiskerätt. Den ståndpunkten har också
intagits av flertalet remissinstanser. Av
de 77 remissinstanser som yttrat sig
över departementspromemorian är det
bara domänstyrelsen som klart uttalat
sig emot den ordningen.

Om utskottsmajoriteten anser att kronoarrendatorerna
skall ha en mera
otrygg ställning än arrendatorerna hos
enskilda och bolag, så kan man kanske
förstå dess ställningstagande. Nu har
emellertid utskottsmajoriteten förklarat,
att man betraktar det som praktiskt taget
uteslutet att kronan skall följa några
andra riklinjer än dem lagstiftningen
dragit upp. Jag tycker då inte att det
finns några starkare skäl för att undantaga
kronan från lagstiftningen.

Jag vill med detta, herr talman, endast
säga att jag inte har ändrat mening
på den här punkten och att jag
tror det vore klokt om kammaren i
detta avseende följer reservation nr 1 i
överensstämmelse med Kungl. Maj :ts
förslag.

Herr WACHTMEISTER (li) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill bara till statsrådet
Eliasson säga, att min kritik knåp -

154 Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Lag om fiskearrenden m. m.

past riktar sig mot honom, då det väl
är hans företrädare som bär ansvaret
för propositionens utformning. I utlåtandets
andra stycke står just denna
kritik mot propositionens underlag.

Beträffande själva lagtextens utformning
uttalas i fiskerinämndens i Blekinge
län yttrande till hushållningssällskapet
farhågor för att lagtexten skulle
kunna bli litet svårförståelig på sina
håll. Men det kan ju hända att det yttrandet
ströks sedan jag blev avsatt i
den nämnden på grund av mitt oppositionella
sinnelag. Att åstadkomma
ändringar i en lagtext som lagrådet har
yttrat sig över är, som var och en förstår,
omöjligt för en vanlig, icke lagklok
människa.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag skall försöka fatta
mig så kort som möjligt. Jag förstår att
kammaren helst ser att vi inte alltför
länge drar ut på debatten. I första kammaren
är denna fråga redan avgjord på
så sätt att kammaren med rätt stor majoritet
har antagit utskottets förslag.

Det är faktiskt ett gammalt önskemål
från fiskarnas sida, som här har blivit
tillgodosett, ty jag kan försäkra att fiskarna
och deras organisationer runt
omkring i landet har varit mycket angelägna
att få fram den här frågan.

Det är kanske riktigt som här sagts,
jag tror främst från herr Waclitmeisters
sida, att det inte är så förfärligt
många människor som denna lagstiftning
kommer att omfatta. Även om det
bara skulle vara ett eller annat hundratal,
så bör man väl ändå inte bara se
till hur stort antal människor det är
som en dylik lag kommer att omfatta.
Det är väl riktigare att resonera så här:
här finns en grupp människor som känner
otrygghet och som behöver skydd.
Då bör man stifta lagar även om det
gäller en relativt liten grupp!

Jag kan emellertid försäkra att det
ingalunda gäller en helt betydelselös

kår. Vid kusten är en mycket stor del
av fiskarna fiskearrendatorer, kanske
i synnerhet längst i norr och längst i
söder vid östersjökusten. Dessutom
finns det massor av fiskearrendatorer i
våra insjöar.

Det har från herr Wachtmeisters sida
sagts att man inte har utrett saken tillräckligt.
Ja, utskottet pekar självt på
att man vid utredningen inte har gått
till väga så, att man fått fram antalet
människor som kommer att beröras av
detta. Det hänger till en del samman
med att det är osäkert var man skall
dra gränsen mellan de fiskearrendatorer
som skall beröras och dem som ej
skall beröras. Det skulle vara ganska
svårt att göra en sådan beräkning över
hur många som kommer att beröras. Då
finge man förutsätta, att man hade möjlighet
att dra en absolut gräns tvärsigenom
alla de olika kategorierna. Just
den saken, vilka som skall beröras av
lagstiftningen, har faktiskt vållat det
mesta bryderiet i de här många och
långa utredningarna. Man har därvid
haft olika alternativ och olika utformningar.

Alla som sysslat med denna fråga vet
att det är mycket svårt, för att inte säga
omöjligt, att dra upp en skarp gräns
mellan yrkesfiske, husbehovsfiske och
tillfällighetsfiske. I lagstiftningen har
man stannat för en tämligen restriktiv
skrivning, och utskottet har ytterligare
understrukit denna restriktivitet och
sagt att lagen endast bör omfatta sådant
fiske, vilket kan sägas vara av varaktig
och väsentlig betydelse för arrendatorns
försörjning.

Så långt har utskottet varit enhälligt.
Vi har varit eniga om lagen, och vi har
varit belåtna med att detta gamla fiskarönskemål
nu äntligen har kunnat
effektueras. På ett par andra punkter
har det däremot rått litet oenighet. Som
alla vet har det motionsvägen rests betänkligheter
mot att kronans fiske och
det ecklesiastika fisket även skall beröras
av lagen. Framför allt har man va -

Nr 20 155

Fredagen den 24 maj 1957 em.

rit bekymrad för att den reglering av
kronans fiskevatten, som sker genom
Kungl. Maj :ts kungörelse av 1951, ej
skulle kunna samordnas med lagen.
Denna ordning beträffande fiske på
kronans vatten har man ansett vara bra.

För mig har detta inte varit någon
hjärtesak. Jag har dock böjt mig för de
framförda argumenten, bland vilka
även det har anförts att man i den sociala
arrendelagstiftningen har undantagit
kronans arrenden. Utskottet har
stannat för att kronans fiskearrenden
skulle undantagas i lagstiftningen, men
utskottet säger bestämt ifrån att detta
icke får betyda någon försämring av
arrendatorernas ställning. Utskottet
skriver i det sammanhanget att en
förutsättning för utskottets ställningstagande
är att — i likhet med vad som
skett på jordbruksarrendelagstiftningens
område -— Kungl. Maj:t i administrativ
ordning utfärdar bestämmelser,
som tryggar ställningen för kronans
fiskearrendatorer i huvudsaklig överensstämmelse
med den föreslagna lagen.
Där har utskottet sålunda klart
sagt att en förutsättning skall vara att
bestämmelser utfärdas på administrativ
väg, och under sådana förhållanden
har jag kunnat ansluta mig till utskottets
förslag.

Men utskottet har inte stannat vid
detta utan har också förklarat, att det
är angeläget att kronan vid uppgörelser
med fiskearrendatorer icke anlägger
renodlat ekonomiska synpunkter
utan även beaktar föreliggande sociala
och personliga omständigheter. Utskottet
förutsätter med andra ord att kronans
fiskearrendatorer icke skall komma
i en sämre ställning än de som
arrenderar fiskevatten av privatpersoner.

Med det anförda anser jag mig ha bemött
vad som framhålles i reservation
I, där reservanterna har föreslagit att
även kronans fiskearrendatorer skall
omfattas av lagens bestämmelser.

I reservation nr II yrkas att lagen

Lag om fiskearrenden m. m.

icke skall få den tillbakaverkande kraft
som propositionen föreslår, d. v. s. att
lagen icke skall tillämpas på sådana arrendatorer,
som innehaft fiskearrendena
i tio år eller mera. Utskottet säger
där att man väl kan ansluta sig till de
principiella betänkligheterna, men att
starka praktiska skäl talar för bifall till
propositionens förslag. För egen del
tror jag det skulle innebära ett svårt
avbräck för fiskearrendatorerna, om
reservation nr II skulle bifallas. Jag
kan hålla med om att det ur principiella
synpunkter kanske inte är riktigt
att tillämpa lag retroaktivt, men i detta
fall måste man förutsätta att lagen görs
tillämplig på nu gällande arrenden. Om
så inte sker och om varje markägare
skall ha möjlighet att vid den nya lagens
ikraftträdande skicka iväg alla
gamla fiskearrendatorer, så skulle jag
vara mycket tveksam att rekommendera
lagen. Då skulle den kunna bli till
större skada än nytta för Sveriges fiskare.
Alla sakliga skäl anser jag därför
tala för att man ger lagen den tillbakaverkande
kraft, som föreslås i propositionen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag kommer tillbaka igen.

När man från utskottets sida gör
gällande att fritidsfiskarnas intressen
blir bättre tillvaratagna genom att kronans
vatten undantages, så vill jag påpeka
vad departementschefen har framhållit
i propositionen, nämligen att
möjligheter att tillvarata deras intressen
finns i lika stor utsträckning, även
om man låter lagen gälla även för kronans
fiskevatten. När nya avtal träffas,
kan man nämligen inrycka det villkoret
att fritidsfiskarna skall ha rättighet
att lösa fiskekort, och man kan också,
allteftersom avtalstiden går ut och de

156 Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Lag om fiskearrenden m. m.

gamla avtalen ersättes med nya, få in
detta villkor i avtalen. Det är sålunda
inte något specifikt för utskottets ställningstagande
att det tillvaratar fritidsfiskarnas
intressen. Det gör man, även
om man går på propositionens linje och
på reservation nr I.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten A., nämligen dels på
bifall till utskottets berörda hemställan,
såvitt anginge 1 § i förslaget till lag om
fiskearrenden dels ock på bifall till den
av herr Georg Carlsson m. fl. avgivna,
med I. betecknade reservationen i motsvarande
del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jansson i
Benestad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
A. i utskottets utlåtande nr 21, såvitt
angår 1 § i förslaget till lag om
fiskearrenden, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade, med I. betecknade
reservationen av herr Georg Carlsson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 87 ja och
102 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid

utlåtandet fogade reservationen nr I. av
herr Georg Carlsson m. fl. i denna del.

Herr talmannen gav härefter propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten A., såvitt anginge övergångsbestämmelserna
till lagen om fiskearrenden,
nämligen dels på bifall till
utskottets sist berörda hemställan dels
ock på bifall till den av herrar Ebbe
Ohlsson och Stiernstedt avgivna, med
II betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Stiernstedt begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
A. i utskottets utlåtande nr 21, såvitt
angår övergångsbestämmelserna i förslaget
till lag om fiskearrenden, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade, med II. betecknade
reservationen av herrar Ebbe
Ohlsson och Stiernstedt.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkten .4. i övrigt samt punkten B.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten C.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen nr I. av herr
Georg Carlsson m. fl. i denna del; och

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Nr 20 157

Ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen om elektriska anläggningar

biföll kammaren den senare propositionen.

§ 5

Ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen
om elektriska anläggningar

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2, 3 och
4 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande
vissa bestämmelser om elekriska
anläggningar, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 29 mars 1957 dagtecknad
proposition, nr 161, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av i statsrådet och
lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen
att antaga ett i propositionen
framlagt förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen den
27 juni 1902 (nr 71), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar.
Förslaget avsåg främst att underlätta
rationalisering beträffande distributionen
av elektrisk kraft på landsbygden.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat fem motioner.

Motionerna 1:347 av fru Svenson
m. fl. och II: 428 av herr Pettersson i
Norregård m. fl. innehöllo ett yrkande
»att riksdagen må hos Kungl. Maj:t anhålla
om en prövning av behovet och
möjligheterna att minska kostnaderna
för användning av el-energi till hushållsmaskiner
på landsbygden och på
grundval härav för riksdagen framlägga
förslag i ärendet i enlighet med motionens
syfte».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen

— med förklaring att riksdagen funnit
viss ändring böra företagas i den
föreslagna lydelsen av 2 § 7 mom. lagen
den 27 juni 1902, innefattande vis -

sa bestämmelser om elektriska anläggningar
—

måtte, med avslag å motionerna I: 526
och II: 664 i icke bifallen del, för sin
del antaga det genom propositionen
framlagda lagförslaget med den ändringen
att sista punkten i 2 § 7 mom.
första stycket uteslötes,

B. att motionerna 1:347 och 11:428
samt motionen I: 518, i den mån de icke
besvarats med vad utskottet anfört, ej
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I sin motivering anförde utskottet
bl. a.:

»Vad distributionsskyldigheten i övrigt
beträffar delar utskottet departementschefens
uppfattning, att koncessionsinnehavaren
skall tillhandahålla
kraft för alla normala förbrukningsändamål.
Distributionsskyldighetens omfattning
bör dock i sista hand bestämmas
av den totala tillgången på producerad
elkraft. Uppfattningen om vad
som kan anses vara normal förbrukning
blir naturligtvis beroende av i vad mån
förändringar i den tekniska utvecklingen
mera allmänt tillgodogöres.

I anknytning till motionerna 1:347
och 11:428 och däröver avgivet yttrande
av vattenfallsstyrelsen vill utskottet
även uttala, att det f. n. knappast kan
krävas, att landsbygdsnäten generellt
skall vara avpassade till en belastningsförmåga,
som under dygnstider med
toppförbrukning av elkraft utan spänningsfall
tål inkoppling av apparater
med hög effektförbrukning. Utskottet anser
det därför icke finnas anledning att
nu inskrida mot att distributörerna på
sina håll för elkraft till dylika apparater
utformar sina taxor med tanke på
detta förhållande, i all synnerhet som
enligt vad utskottet i det följande föreslår
alla elkraftleverantörer kommer att
vara skyldiga att underkasta sig prisreglering.
Å andra sidan torde det bli
möjligt att, efter genomförandet av förevarande
lagstiftningsåtgärder och sedan
ett utökat ekonomiskt bistånd fått

158

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen om elektriska anläggningar

verka en tid, få till stånd en sådan upprustning
av landsbygdsnätet, att det
snart kan anses normalt att lanthushållen
brukar elektriska hushållsapparater
även med högt effektbehov.»

Reservation hade avgivits av herrar
Sundin, Åhman och Hansson i Skegrie,
som ansett att dessa stycken i utskottets
utlåtande bort ersättas med följande:

»Vad distributionsskyldigheten i övrigt
beträffar delar utskottet departementschefens
uppfattning att koncessionshavaren
skall tillhandahålla kraft
för alla normala förbrukningsändamål,
såsom för belysning och varmvattenberedning
för hushållsändamål samt för
drift av elspisar och hushållsmaskiner
samt av mindre motorer för jordbruksdrift,
hantverk och småindustri. Omfattningen
av denna distributionsskyldighet
bör dock i sista hand bestämmas
av den totala tillgången på producerad
elkraft. Uppfattningen om vad som kan
anses vara normal förbrukning blir naturligtvis
beroende av förändringar i
den tekniska utvecklingen och i vad
mån dess resultat mera allmänt tillgodogöres.

I anledning av motionerna I: 347 och
11:428 vill utskottet emellertid understryka
behovet av att distributionsskyldigheten
anpassas efter det växande
kravet på elkraft inom lanthushållen.
Efter genomförandet av förevarande
lagstiftningsåtgärder och sedan ett utökat
ekonomiskt bistånd fått verka en
tid synes det böra vara möjligt att snart
få till stånd en sådan upprustning av
landsbygdens elnät att inom begreppet
''normal förbrukning’ kan inrymmas
användandet även av elektriska hushållsapparater
med högre effektbehov
än de nu använda.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ÅHMAN (fp) :

Herr talman! Den reservation beträffande
motiveringen som är fogad till

detta utlåtande tillkom först sedan reservanterna
hade misslyckats i sina
försök att ena utskottet om en sådan
skrivning, att landsbygdens berättigade
krav därigenom skulle kunna bli tillgodosedda.
Vi har svårt att förstå utskottsmajoritetens
negativa inställning
till landsbygdsbefolkningens behov av
att på samma sätt som tätorternas tillgodogöra
sig teknikens framsteg liksom
utskottets undfallenhet för vattenfallsstyrelsens
i remissyttrandet framförda
önskemål.

Det är naturligt att vattenfallsstyrelsen
vill ha tämligen fria händer att
gentemot abonnenterna kunna handla
mer eller mindre efter gottfinnande;
den övertar ju det ena lilla distributionsföretaget
efter det andra. Med
tanke på c(en självtillräcklighet, som
emellanåt kännetecknar statliga företag
i deras förhållande gentemot enskilda,
anser vi det vara lagstiftarnas skyldighet
att ge nödiga direktiv till skydd för
de enskildas rätt. Enligt vår mening är
det emellertid lika viktigt att de enskilda
abonnenterna får detta skydd även
gentemot andra distributörer av elektrisk
ström, vilka också genom utskottets
skrivning får rätt fria händer att
sköta distributionen på det sätt, som de
finner vara för deras intressen mest
fördelaktigt.

Vi kan inte godta utskottsmajoritetens
negativa uttolkning i fråga om
principiell distributionsskyldighet som
motiv för den fullständiga underkastelsen
för vattenfallsstyrelsens mening.
Det heter i utskottsmajoritetens motivering: »I

anknytning till motionerna 1:347
och 11:428 och däröver avgivet yttrande
av vattenfallsstyrelsen vill utskottet
även uttala, att det f. n. knappast kan
krävas, att landsbygdsnäten generellt
skall vara avpassade till en belastningsförmåga,
som under dygnstider med
toppförbrukning av elkraft utan spänningsfall
tål inkoppling av apparater
med hög effektförbrukning. Utskottet

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Nr 20 159

Ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen om elektriska anläggningar

anser det därför icke finnas anledning
att nu inskrida mot att distributörerna
på sina håll för elkraft till dylika apparater
utformar sina taxor med tanke på
detta förhållande, i all synnerhet som
enligt vad utskottet i det följande föreslår
alla elkraftleverantörer kommer
att vara skyldiga att underkasta sig
prisreglering. Å andra sidan torde det
bli möjligt att, efter genomförandet av
förevarande lagstiftningsåtgärder och
sedan ett utökat ekonomiskt bistånd fått
verka en tid, få till stånd en sådan upprustning
av landsbygdsnätet, att det
snart kan anses normalt att lanthushållen
brukar elektriska hushållsapparater
även med högt effektbehov.»

Därigenom blir det ju i själva verket
möjligt för distributörer av elström att
under obestämd tid på ett otillfredsställande
sätt sköta sina leveranser. Det
måste enligt min mening anses vara ett
riksintresse och inte endast ett landsbygdsintresse
att det går att utnyttja
teknikens framseg för skapande av
trevnad även åt landsbygdens befolkning.
Detta är inte blott ett intresse för
jordbrukarna utan kanske i ännu högre
grad ett intresse för övriga elströmsförbrukare
på landsbygden och i de
mindre tätorterna. De unga vill inte bo
kvar på en plats, där på grund av otillräcklig
tillgång på elektrisk ström moderna
apparater till bekvämlighet och
trevnad icke kan utnyttjas. Detta kan
öka den oroväckande utflyttningen av
ungdom från glesbygderna, speciellt då
från skogsbygderna, till uppenbar fara
för möjligheterna att klara skogsskötseln,
som har en så oerhörd betydelse
för vårt lands ekonomi. Det torde för
övrigt vara orimligt i ett rättssamhälle,
att en befolkningsgrupp behandlas sämre
än andra, även om det sägs, att det
inte skall ske annat än tillfälligtvis.
Detta kan kanske tyckas vara väl starka
ord i en liten fråga, men för mig har
alltid principen om rättvisa varit en
stor fråga.

Herr talman! Med detta yttrande ber

jag att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (bf):

Herr talman! När riksdagen nu har
att besluta om ändring i 1902 års lag
rörande elektriska anläggningar, så är
detta en åtgärd som hälsas med tillfredsställelse
inte minst på landsbygdsliåll.
Utvecklingen på detta område
sedan 1902 har gjort, att lagen i många
hänseenden är föråldrad och inte svarar
mot tidens krav — den måste mot
bakgrunden av gjorda erfarenheter sägas
vara behäftad med allvarliga brister.
Den ändrade lydelse, som lagen
nu avses få, kommer därför att innebära
en både nödvändig och påtaglig
förbättring ur abonnenternas synpunkt
sett. Inte minst gäller detta den föreslagna
distributionsskyldigheten, som
tidigare inte alls fanns med i lagen.

Emellertid tillgodoser icke Kungl.
Maj:ts proposition nr 161 alla de rimliga
krav som i dagens läge måste ställas
i fråga om effektiv eldistribution
på landsbygden. Jag och några till i
denna kammare har därför tillåtit oss
att i motion nr 664 hemställa om vissa
sådana bestämmelser, som saknas i den
nuvarande lagen och som propositionen
ej heller avsett att ta med. Jag syftar
härmed närmast på driftsäkerheten
och ledningarnas belastningsbarhet.

Den nu gällande lagen innehåller
inga som helst bestämmelser som reglerar
dessa förhållanden. Erfarenheten
har dock visat att just avsaknaden av
sådana bestämmelser utgör en av de
mera allvarliga bristerna i den nuvarande
lagen, som det nu följaktligen är
all anledning att rätta till. Med den relativt
höga elektrifieringsgrad som
även landsbygden har betyder störande
avbrott i strömleveranserna stora
olägenheter och även stora kostnader
för abonnenterna. Detta är så mycket
mera beklagligt som det i många fall
har kunnat konstateras, att strömav -

160 Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen om elektriska anläggningar

brotten berott på att kraftdistributören
hållit en alltför bristfällig reparationsberedskap.
Från mina egna trakter
känner jag till flera beklämmande
exempel härpå. Vid ett tillfälle -— ganska
nyligen för resten —- inträffade, att
inte mindre än tre socknar blev strömlösa
samtidigt. Abonnenterna fick finna
sig i att under nära tre veckor vara
utan elkraft och ljus, på grund av att
vederbörande kraftföretag saknade en
reservtransformator. Det är alldeles
uppenbart, att ett så långvarigt avbrott
medförde stora besvärligheter och
kostnader för abonnenterna. Ett industriföretag
fick ett onödigt driftavbrott,
en bageriidkare gick i konkurs. Folk i
oljeeldade hus fick sitta och frysa.
Hydroforer frös sönder, och för jordbrukarnas
del kunde motorer och
mjölkningsmaskiner icke användas. Allt
detta fick abonnenterna tåla på grund
av att kraftföretaget, som ingalunda var
någon liten distributör, saknade reservtransformatorer
i utbyte mot dem
som blev skadade.

När sedan RLF skulle biträda abonnenterna
i deras försök att få förlusterna
ersatta från kraftföretaget, så visade
det sig, att abonnenterna hade
ingå rättigheter vare sig till eUkraft
eller ersättning, och kraftbolaget hade
inga skyldigheter eller förpliktelser i
den vägen. Den möjligheten stupade
alltså på bristfälligheterna i 1902 års
lag, som inte innehöll några sådana
stadganden om förpliktelser för distributören
att hålla ledningarna i driftsäkert
skick.

Sådana erfarenheter motiverar, att
det i den nya lagen intages uttryckliga
bestämmelser om kraftdistributörens
skyldigheter i dessa hänseenden. Ett sådant
stadgande skulle inskärpa kravet
på distributören att hålla en tillfredsställande
reparationsberedskap, och
därmed skulle mycket vara vunnet ur
abonnenternas synpunkt.

Departementschefen har inte ansett
det erforderligt med sådana bestäm -

melser, och utskottsmajoriteten har ej
heller i den delen velat bifalla yrkandet
i vår motion, vilken i det hänseendet
bygger på elkraftberedningens förslag.

Departementschefen har i sin motivering
anfört, att det måste anses utgöra
en självklar förutsättning för uppfyllandet
av distributionsplikten att anläggningen
hålles i gott stånd, och har
därför icke ansett erforderligt med en
särskild föreskrift härom. Får man därav
dra den slutsatsen, att underlåtenhet
att hålla anläggning i sådant skick, att
den fyller skäliga krav på driftsäkerhet
och belastningsbarhet, jämlikt den
föreslagna lydelsen av 2 § mom. 4 och
6 kan medföra koncessionens återkallande,
så synes detta också vara rätt
tillfredsställande ur abonnenternas synpunkt.

Jag noterar, herr talman, med tillfredsställelse,
att utskottet varit enigt
om att även statens och kommunernas
taxor och övriga villkor skall vara underkastade
prisreglering och i den delen
tillstyrkt vår motion.

Vad sedan gäller våra övriga yrkanden
i motion 664, som utskottet icke
kunnat biträda, saknar jag möjlighet
att yrka bifall till motionen, då lagtext
icke finns med. Jag nöjer mig därför,
herr talman, att yrka bifall till utskottets
förslag med den motivering som
föreslagits i reservationen av herr Sundin
m. fl.

Herr JÖNSSON i Jämtlands Sikås (fp):

Herr talman! Det kan ju tyckas onödigt
att förlänga denna debatt, och jag
skulle kunna instämma i det som sagts
tidigare här, men det är en del synpunkter
som jag ändå skulle vilja framföra.
Jag vill understryka vad herr
Eriksson i Bäckmora sagt om att den
lag vi nu har att besluta kommer att få
ganska stor betydelse för landsbygdens
utveckling.

Man talar ju ofta om att man skall
bygga ut näringslivet på landsbygden;

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Nr 20

161

Ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen om elektriska anläggningar

det skall vara differentierat och dylikt
— det har jag ofta hört fastän jag inte
varit så länge här i kammaren. Det har
varit en ganska samstämmig mening
bland samtliga som yttrat sig i dessa
frågor under de månader jag varit här.
Men en förutsättning för en sådan utbyggnad
av näringslivet på landsbygden
är väl, att man har god tillgång till
elektrisk energi. Småföretag, hantverk
och handel i det moderna samhället är
i stor utsträckning beroende av tillgång
på sådan energi.

Det lagförslag som vi nu har att behandla
rör ju just landsbygdens möjligheter
till tillgång på sådan energi.
Vad vi motionärer anser vara en brist
i det förevarande lagförslaget är framför
allt, att det inte i detta ingår några
bestämmelser om driftsäkerhet och belastningsbarhet.
Det finns med andra
ord, såvitt vi kan se, inga klara och
tydliga bestämmelser om att den ström
som levereras till abonnenterna skall ha
en viss kvalitet. Om jag vill ha en vara,
kan jag annars välja mellan olika affärer
eller försäljare, men på detta område
kan jag inte välja. Det finns endast
en som av staten fått en koncession
att leverera ström inom ett visst område,
och han har så att säga monopolställning
där. Lagen bör därför klart
och tydligt säga ifrån hurudan vara
han skall leverera. Därför har vi motionärer
ansett, att lagen borde innehålla
klara och tydliga regler om driftsäkerhet
och belastningsbarhet.

Jag vill bara påpeka att den utredning,
som tillsattes 1943 och undersökte
detta och som såvitt jag kan förstå
gjorde det ganska grundligt ■— den höll
i alla fall på i tolv år — också fann en
brist i den nuvarande lagen vara, att
ingenting fanns nämnt i det fallet. Utredningen
har också föreslagit, att i lagen
borde ingå bestämmelser om driftsäkerhet
och belastningsbarhet, alltså
om strömmens kvalitet.

Departementschefen har däremot
funnit en sådan bestämmelse inte böra

ingå i lagen, utan han anser det vara
självklart, att skyldighet i detta hänseende
föreligger utan särskild bestämmelse
härom, och utskottet har anslutit
sig till propositionen i det hänseendet
och lämnat de i vår motion framställda
yrkandena utan avseende. Jag vill dock
rikta några frågor till utskottets talesman.
Jag skulle nämligen vara nöjd, om
det verkligen vore så att den lag vi nu
har att besluta tillgodosåg det krav på
strömkvalitet som gör sig gällande. Men
jag är ganska tveksam. Utskottet säger
på ett ställe beträffande frågan om belastningsbarhet
att utskottet i likhet
med departementschefen anser »icke
erforderligt att, som yrkas i motionerna
I: 526 och II: 664, uttryckligen föreskriva,
att anläggningen skall hållas i
sådant skick, att den fyller skäliga krav
på driftsäkerhet och belastningsbarhet.
Det är nämligen uppenbart att distributionsplikten
icke eljest kan fullgöras
och att underlåtenhet härutinnan jämlikt
den föreslagna lydelsen av 2 § 6
mom. kan medföra koncessionens återkallande».
Då frågar man sig: Vad står
då i 2 § 6 mom., som kan ge de möjligheterna
när det gäller driftsäkerhet
och belastningsbarhet? Jo, där står följande:
»Åsidosätter koncessionshavaren
i väsentlig mån föreskrift, som
givits vid meddelande av koncession,
eller förpliktelser, som avses i 4 mom.,
eller har han under tre år i följd ej haft
ledningen eller ledningsnätet i bruk,
må koncessionen helt eller delvis återkallas.
» En eldistributör skall alltså
under tre år kunna underlåta att ha
nätet i bruk. Även på den punkten anser
vi att det är ganska oklart. Vad ingår
i detta ord »föreskrift»? Vem är
det som skall utfärda denna föreskrift,
och vad är det som säger att man reglerar
denna fråga om belastningsbarhet
eller förpliktelse, som det också står
här?

Jag vill bara erinra om att i ett klagoärende,
som kommerskollegium hade
att bedöma i enlighet med 1902 års lag,

11 —Andra kammarens protokoll 1957. Nr 2(1

162

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen om elektriska anläggningar

förklarade kommerskollegium att ingenting
i den nuvarande lagen säger, att
man kan begära en viss kvalitet på
kraftleveranserna. Man skriver också
här, att det torde vara att vänta att lagstiftningen
blir kompletterad på denna
punkt. Därför är det med en viss besvikelse
man konstaterar att inte något
om detta medtagits. När det under tiden
sedan 1902 har visat sig vara en
brist, att konsumenterna icke haft
skydd på detta område, har man anledning
fordra att det skall komma med
i detta lagförslag.

Det finns också en del andra punkter
här, som jag skulle vilja fråga utskottet
om. Här står: »Distributionsskyldighetens
utformning bör dock i
sista hand bestämmas av den totala tillgången
på producerad elkraft.» Avses
här den totala tillgången i hela landet,
är det ingenting att invända, ty man
kan inte distribuera och sälja mer
ström än vad som finns inom landet.
Men avses enbart vad som finns inom
konsumtionsområdet, tycker man att
det är en brist. Där borde ha förelegat
skyldighet för den som erhåller koncession
att även tillförsäkra sig reservkraft.

Herr talman! Det skulle vara mera
att säga i denna sak, men jag skall begränsa
mig. Jag vill dock betona att
denna fråga är en för vår landsbygd
väsentlig, inte minst när det gäller småindustri,
hantverk, lantbruk och lanthushåll.
Är man då dessutom som jag
bosatt på landsbygden i en landsända,
där nästan varje elkonsument dagligen
möts av synen av stora vattenmagasin
eller kraftverk i stället för brusande
forsar eller också stora kraftledningsgator
i stället för produktiv skog, då
fordrar man att lagen skall ge konsumenten
en klar möjlighet att hävda sin
rätt emot eldistributörernas monopolställning.
Jag understryker att det är
en monopolställning, ty man kan inte
välja, man måste ta den ström som levereras,
och därför är det så viktigt att

konsumenten har en klar möjlighet att
här hävda sin rätt.

Jag ber, herr talman, trots att jag anser
att den reservation som föreligger
har klara brister — jag tycker den inte
är fullt tillräcklig — få yrka bifall till
reservationen. Jag hoppas att de kammarledamöter,
som är intresserade av
att landsbygden i här avhandlade avseende
skall ha en med andra bebyggelsecentra
någorlunda jämställd ställning,
följer reservationen.

Herr ANDERSSON i Ryggestad (s):

Herr talman! Det skulle vara frestande
att gå in på vad reservanterna
sagt och vad vissa motionärer skrivit,
men med hänsyn till den långt framskridna
tiden skall jag inte göra det.
Jag vill bara påpeka, att detta lagförslag
syftar till att göra det möjligt att få
till stånd bättre distributionsmöjligheter
och bättre elkraftsförsörjning på
landsbygden. Med dessa ord ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring av motiveringen,
som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Åhman begärde emellertid
votering, i anledning varav följande voteringsproposition
efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 22, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Mej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring av motiveringen, som före -

Fredagen den 24 maj 1957 em. Nr 20 163

Ändringar i personalförteckningen för domänverket, m. m.

slagits i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Åhman begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Härvid avgåvos
130 ja och 58 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan utan ändring av motiveringen.

§ 6

Ändringar i personalförteckningen för
domänverket, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i personalförteckningen för domänverket,
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen den 22 mars 1957
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 155, hade Kungl. Maj:t
- - under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksiirenden
för samma dag — föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj:t
att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för domänverket, som angivits
i propositionen.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:503 av herr Svedberg,
Lage, m. fl. samt II: 640 av herrar Jonsson
i Strömsund och Persson i Tandö,
i vilka motioner yrkats dels att riksdagen
måtte i anledning av förevarande
proposition i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om en skyndsam och förutsätt -

ningslös utredning rörande domänverkets
organisation och förvaltning, därvid
bl. a. borde beaktas tillgång på
arbetskraft, avsättningsförhållanden för
skogsprodukter och arbetsfördelning
mellan grupper av anställda med olika
utbildningsgrad, dels att i propositionen
berörd utökning av antalet revir
och bevakningstrakter inom domänverkets
skogsförvaltning måtte anstå i avvaktan
på förenämnda utredning.

Utskottet hemställde,

1) att motionerna 1:503 och 11:640,
i vad anginge yrkandet om skyndsam
och förutsättningslös utredning rörande
domänverkets organisation och förvaltning,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 503 och II: 640, såvitt
nu vore i fråga, bemyndiga Kungl.
Maj:t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för domänverket, som
angivits i utlåtandet;

3) att motionerna 1:503 och 11:640,
i vad anginge yrkandet om anstånd med
inrättande av nya bevakningstrakter,
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Läge Svedberg, Gunnar Berg, Jonsson
i Strömsund, IJndström, Nilsson i Lö nsboda
och Persson i Tandö, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte

1) med bifall till motionerna 1:503
och II: 640, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t ville dels företaga skyndsam
och förutsättningslös utredning rörande
domänverkets organisation och
förvaltning, dels ock förelägga riksdagen
det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda;

2) i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
1:503 och 11:640, såvitt nu
vore i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t
att vidtaga de ändringar i personalför -

Nr 20

164

Fredagen den 24 maj 1957 em.

Ändringar i personalförteckningen för domänverket, m. m.

teckningen för domänverket, som reservanterna
förordat;

3) med bifall till motionerna 1:503
och II: 640, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört beträffande
anstånd med inrättande av nya
bevakningstrakter.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Det ärende, som vi nu
går att behandla och som väl är det
sista för dagen, är genom tidigare beslut
i första kammaren avgjort på så
sätt, att motionen och därmed också
reservationen har avslagits. Följaktligen
har jag ingen större orsak att offra
alltför mycken kraft och lid på argumentering
här.

Jag har ändå ett behov att med några
ord motivera mitt ställningstagande i
utskottet, som medfört att jag kommit
att tillhöra reservanterna. Jag är fullständigt
överens med propositionen och
utskottet om angelägenheten av att domänverket
söker komma till rätta med
den eftersläpning av skogsvårdsåtgärder,
som man kan konstatera i kronans
skogar. Däremot är jag för min del inte
helt övertygad om att detta problem
llöses förnämligast genom anställande
av ytterligare högskole- eller skogsskoleutbildad
personal. Detta är snarare
en ren arbetskraftsfråga, och domänverket
borde till dessa skogsvårdsarbeten
knyta kunniga skogsarbetare i egenskap
av arbetande förmän. Jag tror för
min del, att man lättare skulle komma
fram den vägen. Min erfarenhet säger
mig också, att kronojägare i rätt stor
utsträckning sysselsättes med sådant
arbete, som kunniga skogsarbetare borde
kunna utföra. Jag har därför icke
kunnat undgå att få den uppfattningen,
att man skulle kunna klara en hel del
av sina personalproblem inom domänverket
genom att i likhet med skogsbo -

lagen visa litet mer förtroende för de
duktiga och vana skogsarbetarna.

Vad sedan gäller den andra delen av
förslaget, nämligen skapandet av nya
revir och tillsättandet av flera revirjägmästare,
kan det naturligtvis vara
riktigt, att man söker tillförsäkra domänverket
ytterligare högskoleutbildad
personal under en tid då man har ekonomiska
resurser därtill. Jag skulle
dock tro, att man skulle kunna göra
detta genom anställande av jägmästare,
som icke blivit revirförvaltare.
Skapar man nu nya revir har man organisationen
bunden för framtiden. Vi
vet, att skogskonjunkturerna är rätt
känsliga, och det är ur den synpunkten
en viss risk med att skapa en för stor
och för dyrbar administration.

En annan omständighet är att vi känner
till i kammaren, att det pågår en
utredning om de statliga företagsformerna.
Det är väl ingen här — i varje
fall inte jag — som vet, när den kan
vara färdig. Jag vet inte heller, i vilken
utsträckning denna utredning kommer
att syssla med frågan om domänverkets
organisatoriska uppbyggnad. Det verkar
emellertid som om de åtgärder det
bär gäller inte skulle ha varit mer
brådskande än att man kunnat avvakta
denna utredning. Därest utredningen
inte kommer in på dessa problem, finns
det, anser vi reservanter, skäl för riksdagen
att begära en närmare utredning
av frågan om domänverkets förvaltning.
De utredningar, som hittills
gjorts och som även ligger till grund
för denna proposition, är ju utförda av
domänstyrelsen själv. Jag har fullt förtroende
för styrelsen, men jag anser
ändå att det kunde vara av värde, att
även någon annan kunde få titta litet
på dessa saker.

Sådan som situationen nu är, finner
jag inte anledning att gå ytterligare in
på ärendet. Jag vet också att det är
mycket liten mening med att vid riksdagsbehandlingen
av en fråga skicka
med några ord på vägen när det gäller

Fredagen den 24 maj 1957 em. Nr 20 165

Ändringar i personalförteckningen för domänverket, m. m.

frågans fortsatta handläggning, men för
den händelse någon inom den högsta
ledningen i domänverket skulle komma
att läsa protokollet från denna debatt,
finner jag angeläget att säga, att ingenting
skulle landets skogsarbetare hälsa
med större tillfredsställelse än att domänverket
ville på allvar försöka använda
vana och kunniga skogsarbetare
som förmän och sålunda visa dem något
mer förtroende än som hittills skett.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag skall följa herr
Jonssons i Strömsund mycket vällovliga
exempel och fatta mig kort.

Den argumentation, som herr Jonsson
i Strömsund här anfört, är i själva verket
en bra motivering för utskottets
utlåtande. Han säger att domänverket
borde kunna visa litet förtroende för
skogsarbetarna och i större utsträckning
än nu använda dem som förmanspersonal.
Det är, herr Jonsson i Strömsund,
just vad utskottet framhåller.
På s. 8 säger utskottet att det i anslutning
till motionerna vill uttrycka
som sin uppfattning »att domänstyrelsen
bör undersöka möjligheterna att i
större utsträckning än vad nu är fallet
inom skogsförvaltningen överflytta arbetsuppgifter
från överordnad personal
till förmanspersonal». Med detta bör
herr Jonsson vara nöjd.

Vad vidare beträffar frågan om en
utredning har utskottet också tryckt
på att de statliga företagsformerna är
föremål för utredning och att man bör
avvakta resultatet därav, innan ytterligare
utbyggnad av personalorganisationen
företages. Utskottet understryker
emellertid att domänstyrelsen inte kunnat
tillgodose det avverkningsbehov
som föreligger; eftersläpningen omfattar
för närvarande ej mindre än 3,5
miljoner skogskubikmeter. Vi har därför
ansett oss kunna biträda det mycket

modesta förslag till personalförstärkning
som Kungl. Maj :t nu framlagt.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 7

Till bordläggning anmäldes
bevillningsutskottets memorial nr 46,
angående uppskov med behandlingen av
vissa till bevillningsutskottet hänvisade
ärenden;

bankoutskottets memorial och utlåtanden
:

nr 28, angående ändring i avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemän, m. m.,
nr 29, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående
tillämpning av statens löneplansförordning
vid riksdagens verk, m. m.,

nr 30, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående vissa
ändringar i personalförteckningen
för riksbanken, m. m.,

nr 31, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående vissa
ändringar i bankoreglementet,

nr 32, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning med
förslag till vissa ändringar i reglementet
för riksgäldskontoret, och

nr 33, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående vissa
ändringsarbeten i riksbankens fastighet
i Nyköping;

andra lagutskottets utlåtande nr 36, i
anledning av dels Kung]. Maj:ts proposition
med förslag till lag om folkomröstning
i pensionsfrågan m. m., i vad
propositionen hänvisats till lagutskott,
dels ock i ämnet väckta motioner; och
jordbruksutskottets utlåtande nr 31, i

166 Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957 em.

anledning av Kung], Maj:ts framställningar
angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

§ 8

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 292, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utbyggnad av televisionsnätet
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser avskrivning av oreglerade kapital
medelsf örluster;

nr 294, i anledning av Kung]. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående teckning av ytterligare
aktier i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier m. m.;

nr 296, i anledning av Kung!. Maj:ts
proposition angående anslag till inlösen
av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag för budgetåret 1957/58 m. m.;

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1957/58 till Ersättning
till barnavårdsnämnderna för
bidragsförskott, Bidrag till folkpensioner
m. m. samt Särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders barn m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 298, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående dels förvärv av
aktier i Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag,
dels ock ökning av statens
järnvägars rörliga kredit;

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för

budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

301, i anledning av Kung], Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

303, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående statsunderstöd
åt de politiska ungdomsorganisationernas
ungdomsfostrande verksamhet
m. m.;

nr 304, i anledning av väckta motioner
om anslag till en fortsättningskurs
för hemkonsulenter och andra hushållspedagoger; nr

305, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1957/58 till de tekniska
högskolorna m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1957/58 till naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter;
och

nr 307, i anledning av Kung!. Maj:ts
framställning rörande musiklinjen vid
Framnäs folkhögskola.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen:

från första lagutskottet:

nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till luftfartslag
m. m.;

nr 311, i anledning av Kung]. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av
konvention angående vissa till civilprocessen
hörande ämnen;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § lagen den
6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket, m. m.;

nr ,313, i anledning av Kungl. Maj:ts

Fredagen den 24 maj 1957 ém.

Nr 20 167

proposition med förslag till lag om jordfästning
m. m.; och

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i strafflagen, ni. m.; samt
från andra lagutskottet:
nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § allmänna ransoneringslagen
m. m.; och

nr 316, i anledning av väckta motioner
angående översyn av bestämmelser -

na om ersättning för resekostnader enligt
sjukförsäkringslagen, m. m.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.01.

In fidem
Gunnar Britth