1957 ANDRA KAMMAREN Nr 18 (Riksdagens protokoll 1957:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957 ANDRA KAMMAREN Nr 18

17 maj

Debatter in. m.

Fredagen den 17 maj fm. sid

Svar på fråga av herr Heckscher ang. redogörelse för regeringens ställningstagande
till vissa av Europarådets ministerkommitté fattade

beslut................................................. 4

Främjande av bostadsförsörjningen m. m...................... 8

Fredagen den 17 maj em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m. (Forts.)............... 57

Ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen om hyresreglering m. m....... 93

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m................ 112

Lag om utfyllnad av vissa underhållsbidrag m. m................ 124

Av Europarådets rådgivande församling fattade beslut............ 132

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 17 maj fm.

Statsutskottets memorial nr 113, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten (Gemensam
votering).......................................... 3

Jordbruksutskottets memorial nr 29, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag till understöd åt fiskare (Gemensam

votering)............................................. 3

Statsutskottets utlåtande nr 102, ang. främjande av bostadsförsörjningen
m. m........................................... 8

Fredagen den 17 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 102, ang. främjande av bostadsförsörjningen
m. m. (Forts.)................................... 57

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20, ang. ändrad lydelse av 1 och 26

§§ lagen om hyresreglering m. m........................... 93

1—Andra kammarens protokoll 1957. Nr 18

Nr 18

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 103, ang. utbyggnad av den medicinska
utbildningsorganisationen m. m............................ 111

— nr 104, ang. statsbidrag på skolväsendets område m. m....... 111

— nr 105, ang. anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m. . 112
Andra lagutskottets utlåtande nr 30, ang. lag om utfyllnad av vissa

underhållsbidrag samt ändrad lydelse av 8 § bidragsförskottslagen 124
Utrikesutskottets utlåtande nr 6, ang. av Europarådets rådgivande församling
fattade beslut.................................. 132

— nr 7, om handelsavtal med Benelux-länderna ............... 136

— nr 8, om ändring i stadgan för Nordiska rådet.............. 136

Statsutskottets utlåtande nr 106, ang. fångvårdsanstalt å H inseberg i

Frövi köping.............. 136

— nr 107, ang. fångvårdsanstalter i Österåkers kommun och i Kumla

stad................................................. 136

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Fredagen den 17 maj

Kl. 13.00

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 113
och jordbruksutskottet i dess memorial
nr 29 föreslagna, av riksdagens
båda kamrar godkända voteringspropositioner
i följande ordning, nämligen

i:a omröstningen
(enligt statsutskottets memorial
nr 113)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med
avslag å motionerna 1:128 och 11:145,
I: 130 och II: 154, sistnämnda båda motioner
såvitt avser medelsanvisningen,
samt 1:296 och 11:302, till Säkerhetsanstalter
för sjöfarten för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
1 700 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
motionerna 1:128 och 11:145, 1:130
och 11:154, sistnämnda båda motioner
såvitt avser medelsanvisningen, samt
I: 296 och II: 302, till Säkerhetsanstalter
för sjöfarten för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 1 950 000
kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densam -

ma med ........ 94 Ja och 114 Nej,

varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 57 Ja och 69 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 94 Ja och 114 Nej;

sammanräkningen

visade ...... 151 Ja och 183 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

2:a omröstningen

(enligt jordbruksutskottets memorial
nr 29)

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj :ts framställning samt
med avslag å motionerna I: 476 och
II: 608, till Understöd åt fiskare å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag av
100 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, med
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 476 och II: 608, till Understöd åt fiskare
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 150 000 kronor.

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Svar på fråga ang. redogörelse för regeringens ställningstagande till vissa av

Europarådets ministerkommitté fattade beslut

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med ........ 108 Ja och 102 Nej,

varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 70 Ja och 60 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 108 Ja och 102 Nej,

sammanräkningen

visade ...... 178 Ja och 162 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

§ 2

Svar på fråga ang. redogörelse för regeringens
ställningstagande till vissa av
Europarådets ministerkommitté fattade
beslut

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av andra
kammaren herr Heckscher har i en enkel
fråga begärt en redogörelse för innebörden
av och motiveringen för att
svenska regeringen på vissa punkter
ställt sig utanför de beslut som den
29 april fattades av Europarådets ministerkommitté.

Jag förmodar, att de beslut som åsyftas
i frågan är dels en resolution angående
Europarådets allmänna politik,
dels godkännandet av en skiljedomsoch
förlikningskonvcntion för lösande
av tvister mellan Europarådets medlemsstater.

Den nämnda resolutionen är avsedd
att utgöra ett svar på uttalanden om en
gemensam politik som förekommer i
vissa rekommendationer antagna av Europarådets
församling under dess sessioner
förra hösten och i januari i år.
Ministerkommittén undvek att i sin resolution
gå närmare in på de uppslag
eller synpunkter som församlingen
framfört och begränsade sig till några
mycket allmänna uttalanden.

I resolutionen ingick en passus, mot
vilken jag såsom svensk delegat reserverade
mig. I denna passus omnämndes
de hotelser för vilka somliga medlemsstater
blivit utsatta från Sovjetunionens
sida och underströks nödvändigheten
att upprätthålla intakt det
fria Europas försvarsförmåga.

Det fanns enligt min mening icke anledning
för Sveriges representant att
vare sig fälla kategoriska omdömen om
ett lands framställningar till andra länder
eller att biträda en uppmaning till
europeiska länder att på grund av ryska
hotelser vidmakthålla sin försvarsförmåga,
varmed givetvis även avses den
militära styrkan, vid nuvarande nivå

Vad angår skiljedomskonventionen
förklarades från svensk sida vid undertecknandet,
att svenska regeringen inte
har för avsikt att ratificera den del av
konventionen som avser obligatorisk
skiljedom i intressetvister. En motsvarande
hållning intog Sverige vid anslutningen
till den s. k. generalakten
1928 och till den förnyade generalakten
1949, bägge på sin tid godkända
av riksdagen.

Den nu undertecknade europeiska
skiljedomskonventionen kommer att i
vanlig ordning framläggas för nästa
riksdag och det blir då tillfälle för
riksdagens ledamöter att ta ställning till
frågan om ratifikation av konventionen
i dess helhet eller till viss del.

Härefter anförde:

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Svar på fråga ang. redogörelse för regeringens ställningstagande till vissa av

Europarådets ministerkommitté fattade beslut

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag ber först att få
tacka hans excellens herr utrikesministern
för svaret på denna fråga. Det är
väl inte något skäl att här ta upp någon
större utrikespolitisk debatt. Det blir
för övrigt möjligbeter att få diskutera
Europarådets verksamhet när utrikesutskottets
utlåtande nr 6 kommer till
föredragning.

Alt frågan framställdes beror på att
det föreföll mig rimligt att här gåves
tillfälle till ett klargörande — icke blott
därför att det möjligen kan uppstå missförstånd
på en eller annan punkt om
det svenska uttalandets innebörd utan
också därför att — om jag är rätt
underrättad — frågeställningen uppkommit
så hastigt, att hans excellens
utrikesministern inte hade tillfälle att
rådgöra med utrikesnämnden eller partiledarkonferensen
innan den svenska
ståndpunkten tillkännagavs.

Vad angår skiljedomsavtalet föranleder
excellensens uttalande inte några
särskilda kommentarer. Det är tydligt
att han föredrar att diskutera spörsmålet
i annat sammanhang.

Något mera överraskad blev jag av
knapphändigheten i den del av svaret
som berörde allmänpolitiska uttalanden.
De noter från Sovjetunionens sida
som Europarådets ministerkommitté berör
i sitt uttalande är väl ändå av en
sådan karaktär, att man knappast kan
föreställa sig att ens Sovjetunionens
egen regering kan vilja intala någon
att detta rör sig om någonting annat än
hotelser. Tvärtom förefaller det, som
om uttalandenas innebörd skulle vara
att ge en klarhet om den hotande karaktären
av Sovjetunionens inställning till
dessa länders politik. Även vi i Sverige
har för övrigt på senare tid fått motta
en del noter som inte är så alldeles
hjärtliga i formuleringarna. Finns det
då ur svensk synpunkt någon anledning
att ta avstånd från en karakteristik som

så påtagligt överensstämmer med verkligheten? Sedan

tycker jag att det är särskilt
beklagligt att utrikesministern intar den
ståndpunkten, att vi inte har någon anledning
att diskutera frågan om styrkan
av Europas försvar. Det är ju en sak
att yttra sig om och ta ställning till de
olika allianser och andra kombinationer
som kan förekomma mellan europeiska
stater — där följer Sverige en
annan politik än flertalet av Europarådets
övriga medlemmar. Men att själva
styrkan i Västeuropas försvar är av intresse
också ur svensk synpunkt förefaller
ändå ganska givet. Det är angeläget
att man bedömer vår egen försvarsfråga
även ur utrikespolitisk synpunkt.
Man får då ta hänsyn inte bara
till läget i världen i största allmänhet
utan också till den försvarskraft som
finns både hos oss och i andra länder.
Att det då är ett svenskt intresse att försvarskraften
i Västeuropa över huvud
taget hålles vid en hög nivå förefaller
väl ändå så pass klart, att inte heller
därvidlag något avståndstagande från
svensk sida skulle ha varit nödvändigt.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
denna kommentar. Det är väl naturligt
att dessa formuleringar av den svenska
delegationen i viss mån uppfattades såsom
anknutna till det sammanträde, som
någon tid efter Europarådets sammankomst
skulle äga rum i Västeuropeiska
unionen, och att man på grund av dessa
omständigheter måhända var särskilt
angelägen om att hålla de båda sammanträdena
isär. Det förefaller emellertid
ändå angeläget att man klargör
den allmänna frågeställningen. Det vore
glädjande om man framdeles från utrikesministerns
sida kunde få stöd för
uppfattningen om det nära sambandet
mellan det utrikespolitiska läget, försvarskraften
i andra länder och vår
egen försvarsfråga.

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Svar på fråga ang. redogörelse för regeringens ställningstagande till vissa av

Europarådets ministerkommitté fattade beslut

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag vill först säga att
jag inte kände något som helst behov
av att rådpläga med utrikesnämnden
eller partiledarkonferensen om formuleringen
av en passus i en resolution,
som tillverkades på några minuter i
Strassburg som avslutning på en debatt.
Den ståndpunkt som jag å Sveriges vägnar
intog är helt inom ramen för vår
allmänna politik, och det föreföll mig
helt obehövligt att ha någon särskild
rådplägning hemma om den saken.

Herr Heckscher menar nu, att det var
felaktigt att inte biträda uttalandet om
att varjehanda ryska framställningar till
andra länder innefattade hotelser. Jag
undrar om herr Heckscher lagt märke
till att den norske statsministern häromdagen
offentligt förklarade, att han
accepterade den ryske ministerpresidentens
förklaring att skrivelsen icke
var avsedd som hot. Jag förstår inte
att herr Heckscher kan finna det vara
någon särskild anledning för Europarådet
att blanda sig i den här frågan
och uttala ett sådant bedömande om de
olika skrivelser som skickades ut. Varje
regering som fått motta en sådan skrivelse
har fått ange sin egen reaktion
mot den. Att Europarådet skulle blanda
sig i den debatten synes mig över huvud
taget helt överflödigt.

Lika litet finner jag det vara någon
anledning för Sverige att blanda sig i
diskussionen om en uppmaning till vissa
länder att bibehålla sin försvarsförmåga
och försvarsmakt. Vi vet alla att
den brittiska regeringen helt nyligen
framlagt förslag om avsevärda reduceringar
av sina försvarskrafter i Västtyskland
och att det på grund därav
uppstått en livlig debatt. Det har till
och med varit en votering om ett misstroendevotum
gentemot brittiska regeringen
i en annan europeisk organisation.
Att Sverige då skulle skynda fram
och säga, att England och de andra sta -

terna inte bör minska sin försvarsmakt,
det förefaller mig vara en fullständigt
opåkallad inblandning från svensk sida.
Även på den punkten måste jag anse
det vara överflödigt att Europarådet uttalar
sig i saken.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det kanske på denna
punkt kan vara skäl att föredra själva
ordalydelsen av detta uttalande. Det låter
på engelska — det är den texten
jag har framför mig — så, att ministerkommittén
»emphasizes, in view of the
threats to which some Member States
have recently been exposed on the part
of the U.S.S.R., the necessity of maintaining
intact the defensiv powers of
free Europé», alltså att det understryker,
med hänsyn till de hotelser för vilka
vissa medlemsstater nyligen blivit
utsatta från Sovjetunionens sida, behovet
av att bevara det fria Europas försvarsstyrka
intakt.

Formuleringen »hotelser» är en karakteristik
som kommer i en bisats. Det
väsentliga i uttalandet är understrykandet
av att det är angeläget att det fria
Europas försvarskraft bevaras oförminskad.

Nu säger hans excellens utrikesministern,
att det skulle vara en opåkallad
inblandning, om Sverige skyndade
fram för att göra ett uttalande om sådant,
som exempelvis skulle sammanhänga
med den engelska försvarsfrågans
behandling. Det intressanta är att
engelska regeringen, såvitt jag vet, var
företrädd i ministerkommittén och inte
betraktade detta som någon opåkallad
inblandning, förmodar jag, eftersom de
engelska representanterna inte hade
någonting emot att biträda formuleringen.
Det är alltså inte fråga om att
Sverige skulle skynda fram för att göra
sig bemärkt med ett uttalande, utan snarare
att Sverige skyndar tillbaka för att
göra sig bemärkt med att icke göra ett

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Svar på fråga ang. redogörelse för regeringens ställningstagande till vissa av

Europarådets ministerkommitté fattade beslut

uttalande, som ministerkommitténs övriga
medlemmar är fullt beredda att gå
med på utan att anse det vara opåkallad
inblandning.

Jag får kanske också påpeka, att åtminstone
engelska regeringens ståndpunktstagande
i vitboken går ut på att
det inte är fråga om att minska engelska
försvarets styrka som helhet utan
om att man skall gå över till andra försvarsmetoder
än dem man förut använt.

Den norska regeringens uttalande var
mig inte bekant. Jag tackar hans excellens
herr utrikesministern för att
han påpekade detta för mig. Det förefaller
dock möjligen vara fråga om en
isolerad företeelse. Jag vet inte att
ryska regeringen sagt ifrån att intet av
dessa uttalanden skulle betraktas som
hotelse.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag tror herr Heckscher
inte har uppfattat att det är en bestämd
anledning för Sverige att när det
kommer fram sådana här uttalanden
markera att vi har en annan politik än
västmakterna i Europa. Därför anser
jag det vara min skyldighet som svenska
regeringens delegat att, när annars
en misstolkning kunde uppstå, markera
ett avståndstagande. Det är inte någon
som helst olägenhet utan tvärtom en
fördel ur Sveriges synpunkt att göra
detta.

Vad sedan beträffar frågan om Englands
ställning till resolutionen kanske
jag kan lämna en liten upplysning, nämligen
att resolutionen i anledning av
min kritik formulerades om på denna
punkt så att den inte så tydligt skulle
uppmana staterna att bibehålla intakt
sin försvarskraft. Det är riktigt att England
inte gjorde någon reservation efter
denna omformulering. Däremot gjor -

de Österrike en reservation i fråga om
hela resolutionen.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Om nu hans excellens
utrikesministern fick resolutionen omformulerad
så som han önskade, förvånar
det mig att han inte kunde biträda
den. Jag tror att svensk medverkan vid
en formulering av denna typ är väsentlig
och värdefull men att den blir väsentligare
och värdefullare om vi är
beredda att också stå för de formuleringar
vi medverkat till.

Sedan kan jag mycket väl förstå att
hans excellens utrikesministern ansett
det angeläget att markera skillnaderna
mellan Sveriges och andra länders politik.
Men det kanske också finns anledning
att markera likheterna, där sådana
föreligger. Detta synes vara ett
fall, där likheterna i intressen var större
än olikheterna, eftersom det var tal om
att bevara försvarskraften hos det fria
Europa, inte om de former för samverkan
i vilka denna försvarskraft eventuellt
skulle kunna utnyttjas.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Heckscher missförstod
mig när han antog att jag hade
fått den formulering som jag hade yrkat.
Jag sade att det i anledning av
min kritik gjordes en omformulering.
Denna tillfredsställde en viss del av de
andra staterna men ingalunda mig. Det
var alltså ett rent missförstånd.

Jag vill sedan bara tillägga, att jag
är fullt på det klara med att herr
Heckscher har en annan utrikespolitisk
inställning än regeringen, så jag
förvånar mig inte över att han lägger
mera vikt vid att vi så mycket som
möjligt följer samma linje som västmakterna
än vid att vi följer vår egen
linje.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

§ 3

Främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr
102, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
100, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 1 mars 1957, föreslagit riksdagen
att

I. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i olika avseenden
av grunderna för den statliga låne- och
bidragsverksamheten till förmån för
bostadsförsörjningen;

II. medgiva, att under budgetåret
1957/58

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från lånefonden för
bostadsbyggande, måtte få meddelas intill
ett belopp av 655 000 000 kronor,

dels preliminära beslut angående lån
från anslaget till räntefria lån till bostadsbyggande
måtte få meddelas intill
ett belopp av 125 000 000 kronor,

dels beslut om bidrag till inrättande
av pensionärshem måtte få meddelas intill
ett belopp av 10 000 000 kronor;

III. för budgetåret 1957/58 anvisa

a) å driftbudgeten under femte huvudtiteln 1)

till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 90 000 000
kronor;

2) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 140 000 000 kronor;

3) till Bidrag till viss bostadsförbätlringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 20 000 000 kronor;

4) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
10 000 000 kronor;

b) å kapitalbudgeten under statens
utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggan -

de ett investeringsanslag av 560 000 000
kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett invesleringsanslag
av 1 500 000 kronor;

c) å kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd till Räntefria lån till
bostadsbyggande ett investeringsanslag
av 240 000 000 kronor;

IV. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad departementschefen förordat; V.

godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1957/58;

VI. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som
föranleddes av vad departementschefen
förordat;

VII. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1957/58;

VIII. under femte huvudtiteln för
budgetåret 1957/58 anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 111 000 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 670 000 kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 566 000
kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 753 000
kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehafl följande motioner,
nämligen

från första kammaren
I: 142 av herrar Fritjof Karlsson och
Theodor Johansson,

1:261 av herr Birke,

1:262 av herr Ewerlöf m. fl.,

1:353 av herr Hermansson,

1:354 av herr Lindblom,

1: 430 av herrar Eriksson och Osvald,

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

I	: 431	av
I	: 436	av
I	: 445	av
I	: 446	av
	fl;
I	: 447	av
I	: 448	av
I	: 449	av
I	: 450	av
I	: 454	av
[	: 457	av
I	: 458	av
I	: 459	av
I	: 460	av
I	: 461	av
I	: 467	av

herr Axel Svensson m. fl.,
herr /Joo,

herr Bergman m. fl.,
fru Sjöström-Bengtsson

herr M o gård,
herr Erik Jansson,
herr Alvar Andersson m. fl.,
fröken Ranmark m. fl.,
herr Edström m. fl.,
herr Ewerlöf m. fl.,
herr Osvald m. fl.,
herr Ohlon m. fl.,
herr öhman m. fl.,
herr öhman m. fl., samt
herr Ohlon m. fl.

från andra kammaren

11:180 av herr Jansson i Benestad,

11:343 av herr Cassel m. fl.,

II: 344 av herr Magnusson i Borås,
11:449 av herrar Wedén och Gustafson
i Göteborg,

11:478 av herr Carlsson i Bakeröd,
11:541 av herr Bengtsson i Halmstad
m. fl.,

II: 555 av herr Lundberg,

11:561 av herr Svenning m. fl.,

II: 562 av herr Adamsson m. fl.,
11:563 av fru Thorsson m. fl.,

11:564 av fru Thorsson m. fl.,

11:565 av herr Sköldin m. fl.,

11:566 av herr Hansson i Skegrie
m. fl.,

II: 567 av herr Alemyr m. fl.,

11:577 av herr Rydén,

11:578 av herr Hagberg m. fl.,

II: 579 av herr Hagberg m. fl.,

11:580 av herr Ohlin m. fl.,

II: 581 av herr Ohlin m. fl.,

11:582 av herr Wedén,

11:583 av herr Hjalmarson m. fl.,
samt

11:584 av herr Carlsson i Stockholm
m. fl. I

I de likalydande motionerna 1:261
och II: 344 hade hemställts, att alla s. k.
allmännyttiga bostadsföretag skulle vara
underkastade upphandlingskungörelsens
bestämmelser.

De likalydande motionerna I: 262 och
11:343 utmynnade i en hemställan,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
tillsätta en utredning med representanter
för staten, kreditgivarna, byggnadsföretagarna
och fastighetsägarna samt övriga
intressenter med uppgift att så skyndsamt
att proposition kan föreläggas
1958 års riksdag utarbeta detaljerat förslag
för övergång till kreditgarantisystem
för bostadsbyggandets finansiering.

I de likalydande motionerna 1:353
och 11:478 hade hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla
om åtgärder för att åstadkomma en
mer enhetlig och mindre restriktiv tilllämpning
av bestämmelserna rörande
bostadsbyggandet på landsbygden.

I de likalydande motionerna I: 354
och 11:449 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t dels anhålla att en undersökning
göres med biträde av bostadsstyrelsen,
länsbostadsnämnderna och de
kommunala förmedlingsorganen av de
svårt trångbodda mångbarnsfamiljernas
liksom av de på grund av bostadsbristen
splittrade familjernas antal och
bostadsförhållanden, dels ock med instämmande
i de i motionen anförda
synpunkterna på angelägenheten av
effektivare åtgärder för att stödja ovannämnda
hushållsgrupper anhålla, att
den nu pågående bostadspolitiska utredningen
måtte få i uppdrag att snabbt
undersöka möjligheterna att lämna ett
begränsat statligt stöd till genom kommunernas
försorg individuellt prövade
och av kommunerna utgivna särskilda
bostadsbidrag.

I motionen 1:430 hade hemställts,
att riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 100 måtte besluta
att kostnader för extra grundförstärkning
täckes genom ett tillägg i varje särskilt
fall utöver de föreslagna kapitalsubventionerna
om 3 000 resp. 5 000

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kronor per studentrum, och att erforderliga
medel härför må bestridas inom
ramen för bostadsstyrelsens anslag.

I de likalydande motionerna 1:431
och 11:541 hade motionärerna föreslagit,
att »riksdagen utöver de ramar som
föreslagits i prop. nr 100 ger regeringen
rätt att igångsätta ytterligare 5 000 bostadslägenheter
i flerfamiljshus, som
skall fördelas på orter där arbetslöshet
råder bland byggnadsarbetarna eller där
sådan kan förväntas inträffa och där
man önskar använda sig av detta nya
system. Räntegarantien för lån till detta
slag av hus skall ligga 1 % högre än vad
som kommer att gälla för lån i övriga
flerfamiljshus under budgetåret 1957/58.

I övrigt gäller för dessa hus samma
regler som för övriga flerfamiljshus som
uppförts med statliga lån.»

I motionen 1:445 och den därmed
likalydande 11:562 hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om en utredning av frågan
hur en tryggad bottenlånegivning
bör ordnas för de bostadsprogram som
riksdagen fastställer.

I de likalydande motionerna 1:446
och II: 564 hade hemställts, att riksdagen,
med ändring av vad som på denna
punkt föreslås i proposition nr 100,
måtte besluta att familjebostadsbidrag
efter sedvanlig inkomstprövning skall
utgå även till familjer med barn under
18 år, som erhåller fortsatt skolutbildning.

I de likalydande motionerna 1:447

och 11:561 hade hemställts, att riksdagen
med bifall till motionerna måtte
besluta att nuvarande räntesatser på de
statliga tertiär- och egnahemslånen liksom
garantiräntorna för underliggande
primär- och sekundärlånen bibehålies;
att räntan på tertiär- och egnahemslånen
skall vara bunden; att nuvarande
amorteringstider för flerfamiljshus av
sten bibehålies; att tidigare beviljade
tilläggslån efterskänkes i fråga om bo -

stadsrättsföreningar; att räntefri stående
del samt ränteeftergift skall kunna
utgå till statsbelånade egnahem med
en bostadslägenhetsyta upp till 125 mI 2;
att familjebostadsbidrag liksom hittills
skall kunna utgå till bidragsberättigade
familjer boende i hus tillkomna med
stöd från lånefonden för mindre bemedlade
barnrika familjer även om lägenhetsytan
något skulle understiga 50 m2;
samt att i den händelse riksdagen beslutar
om höjda räntesatser, den högre garanterade
räntan på underliggande krediter
för flerfamiljshus skall tillämpas
tidigast 1 januari 1958.

I de likalydande motionerna 1:448
och 11:565 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att den garanterade
räntan för primär- och sekundärlån
förblir oförändrad, att tertiärlåneräntan
förblir oförändrad, att amorteringstiden
för tertiärlån ändras från
40 till 35 år samt att det maximerade
»lånetaket» för egnahemslån höjes till
60 000 kronor för Stor-Stockholm och
andra i kostnadshänseende jämförbara
orter.

De likalydande motionerna I: 449 och
11:566 utmynnade i en hemställan »att
riksdagen vid behandling av propositionen
nr 100 till grund för den statliga
låne- och bidragsverksamheten till
förmån för bostadsförsörjningen måtte
A. uttala 1) att bostadsbyggandet i nuvarande
läge icke må ges prioritet i
kreditavseende; 2) att de ortsdifferentierade
tilläggslånen tills vidare må bibehållas
och att, därest desamma senare
avskaffas, detta må ske samtidigt
med ändring av belåningsvärdena för
Stockholms- och göteborgsområdena i
enlighet med vad i motionerna förordats;
B. i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla 1) att Kungl. Maj:t till nästa
års riksdag framlägger förslag till sådan
höjning av räntan på tertiärlån och
egnahemslån samt sådan avveckling av
ränteeftergiften beträffande primär- och
sekundärlån, att ifrågavarande bostads -

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

låneräntor kommer i paritet med den
allmänna bottenlåneräntan, därest paritet
icke uppnås genom allmän räntesänkning;
2) att Kungl. Maj:t måtte
pröva vidtagande av sådana åtgärder,
att bebyggelsen på landsbygden främjas
på sätt som avsågs i nämnda uttalande
av 1953 års riksdag; C. besluta 1)
att räntesubvention icke må utgå till
byggnadsföretag, som finansieras utan
hjälp av statliga lån; 2) att egnahemslån
med räntefri stående del samt ränteeftergift
må kunna beviljas även för nybyggnad,
vars lägenhetsyta överstiger
110 kvm men inte 125 kvm, därest den
större lägenhetsytan motiveras av särskilda
skäl, såsom i motionerna angivits;
samt D. även beakta vad i motionerna
i övrigt anförts».

I motionerna 1:454 och 11:567, som
voro av samma lydelse, hade föreslagits
»att riksdagen måtte besluta att subventioner
till uppförande av studentbostadshus
av kategorihuskaraktär tills
vidare fastställes till 7 500 kronor per
rum och att kostnaderna för extra
grundförstärkning vid byggande av studentbostadshus
inte skall belasta hyrorna
i dessa hus». I

I de likalydande motionerna 1:457
och 11:583 hade yrkats »att riksdagen
måtte besluta, 1) att räntefri stående del
av egnahemslån icke skall behöva återbetalas
i andra fall än då egnahemmet
försålts med vinst, dock endast i den
mån köpeskillingen överstigit senast
åsatt taxeringsvärde, och i intet fall,
om det räntefria stående lånet innehafts
mer än 10 år; 2) att tertiärlån,
som utlämnas tidigast den 1 juli 1957,
skall beviljas upp till 85 procent av den
totala produktionskostnaden mot enbart
inteckningssäkerhet, oavsett förvaltningsformen,
samt upp till 97 procent
för s. k. allmännnyttiga företag mot
kommunal borgen och upp till 92 procent
för kooperativa och enskilda företag
mot borgen av kommun, industriföretag
eller annat företag av motsva -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rande ekonomisk styrka; 3) att de ortsdifferentierade
tilläggslånen (kungörelse
587:1948) för hus, färdigställda tidigast
den 1 oktober 1957, skall upphöra
att utgå; 4) att räntegarantien från
och med den 1 juli 1957 skall grundas
på en räntesats av 4,5 procent för hus
färdigställda den 1 januari 1951 och 4
procent för senare färdigställda hus;
5) att räntegarantien skall upphöra,
då den tidigare fastställda giltighetstiden
å 10 år utgått; 6) att räntesatsen
å från lånefonden för bostadsbyggande
tidigast den 1 juli 1957 utlämnade tertiärlån
samt räntebärande egnahemsoch
förbättringslån skall anknytas till
normalräntan för statens fasta upplåning;
7) att lån, som utlämnas tidigast
den 1 juli 1957 till kommunala och s. k.
allmännyttiga företag eller kooperativa
företag, i den mån de överstiger 85 %
av belåningsvärdet, skall löpa med en
ränta, som med en procent överstiger
gällande tertiärlåneränta, samt amorteras
å 25 år; 8) att räntefri stående del
av egnahemslån för fastighet, som färdigställes
tidigast den 1 oktober 1957,
skall utgöra 3 000 kronor; 9) att familjebostadsbidrag
skall utgå till alla ur
standardsynpunkt godtagbara lägenheter
oavsett produktionsåret; 10) att till
Lånefonden för bostadsbyggande anvisas
ett investeringsanslag av 550 000 000
kronor».

I de likalydande motionerna 1:458
och 11:584 hade hemställts, »att riksdagen
vid behandlingen av proposition
nr 100 måtte besluta, dels att tilläggslånet
till uppförande av studentbostadshus
fastställes till 7 500 kronor per rum
i kategorihus och 5 000 kronor per rum
i vanliga flerfamiljshus på orter med de
högsta byggnadskostnaderna samt de
lägre belopp som är betingade av byggnadskostnaderna
på övriga orter, dels
ock att studentorganisationer eller andra
organ som producerar särskilda studentbostäder
för gifta studenter skall
erhålla statliga lån upp till 100 % av
byggnadskostnaderna».

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Motionerna 1:459 och 11:580, som
voro likalydande, utmynnade i en hemställan
»att riksdagen 1) måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
att minst 260 000 lägenheter bör byggas
under de närmaste fyra budgetåren,
varav 62 000 bör igångsättas under nästa
budgetår och 65 000 under det därpå
följande året; 2) måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en
snabbutredning av vilka åtgärder som
från Kungl. Maj :ts och kommunernas
sida kan vidtagas för att underlätta för
byggnadsarbetare på orter, där ingen
bostadsbrist råder, att flytta till orter
med svår bostadsbrist; 3) beslutar att
tertiärlånets övre gräns sänkes till 97
procent av avkastningsvärdet för företagsformer
som nu får låna upp till 100
procent samt till 92 procent för kooperativa
företag som nu får låna upp till
95 procent; 4) fastställer räntan på tertiärlån
och egnahemslån till 4 procent
för lån som utbetalas efter 1 juli 1957
samt beslutar att övergång till obunden
ränta för dessa lån skall ske från samma
tidpunkt; 5) beslutar att ränteeftergifterna
för bottenlån samt tilläggslån
till flerfamiljshus från och med nästa
budgetår skall ersättas med löpande
schablonbidrag enligt i motionen angivna
riktlinjer; 6) beslutar att den
räntefria stående delen av egnahemslån
skall inkomstprövas på sätt i motionen
anges för egnahem som igångsättes efter
1 januari 1958; 7) beslutar avslå Kungl.
Maj:ts förslag om sänkning av nu gällande
maximiyta å egnahem, på vilka
statliga egnahemslån beviljas; 8) beslutar
att till företag som igångsättes tidigast
1 januari 1958 lämna statliga tertiärlån
mot inteckningar upp till 85 procent
av avkastningsvärdet mot 4 procents
ränta, samt att topplån mot 5 procents
ränta lämnas mot inteckningar
som ligger mellan 85 och 92 procent
för kooperativa företag och mellan 85
och 97 procent för kommunala och s. k.
allmännyttiga företag; 9) beslutar att
familjebostadsbidrag från 1 januari

1958 skall kunna utgå även till boende
i godtagbara lägenheter som färdigställts
före 1 januari 1942; 10) beslutar avslå
Kungl. Maj :ts förslag om slopande av
bestämmelsen om rätt i vissa fall till
familjebostadsbidrag för familjer med
barn över 16 år; 11) måtte medgiva,
att under budgetåret 1957/58 preliminära
beslut dels angående lån, som skall
utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
må meddelas intill ett belopp av
780 000 000 kronor och dels angående
lån från anslaget till räntefria lån till
bostadsbyggande intill ett belopp av
75 000 000 kronor, innebärande en sammanlagd
ökning i jämförelse med Kungl.
Maj:ts förslag med 75 000 000 kronor;
12) måtte för budgetåret 1957/58 anvisa

a) å driftbudgeten under femte huvudtiteln
till Kapitalmeclelsförl usler och
ränteeftergifter å vissa bosladsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 96 000 000
kronor samt till Bostadsrabattcr ett förslagsanslag
av 143 000 000 kronor, b) å
kapitalbudgeten under statens lånefonder
dels till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av
725 000 000 kronor och dels till Räntefria
lån till bostadsbyggande 100 000 000
kronor».

I de likalydande motionerna 1:460
och 11:578 hade i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 100, punkten I,
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag om höjning av
räntan för tertiär- och egnahemslån
från 3 till 4 procent; att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj :ts förslag om höjning
av räntegarantien med 0,5 procent;
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts förslag om förkortning av amorteringstiden
för de statliga tertiärlånen;
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
förslag om återbetalning av tilläggslånen;
samt att riksdagen under punkten
III a) 1) i Kungl. Maj:ts förslag måtte å
driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett anslag till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
av 180 000 000 kronor.

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

I de likalydande motionerna 1:461
och 11:579 hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om utarbetande av en femårsplan
för bostadsförsörjningen, som
tar sikte på en nyproduktion av bostadslägenheter
på 70 000 till 75 000
om året.

I motionen II: 555 hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta dels att avslå
Kungl. Maj:ts förslag om att räntan på
tertiärlån och egnahemslån skall höjas
från i allmänhet 3 till 4 procent och
att den av staten »garanterade» räntan
på primär- och sekundärlån skall höjas
med 0,5 procent samt att amorteringstiden
för tertiärlån förkortas, dels ock
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om ett skyndsamt förslag om effektiva
åtgärder för stävjandet av jordvärdestegringen
å tomtmark, samt att Kungl.
Maj :t vidtager erforderliga åtgärder för
att skydda bostadsbyggandet mot de
höga arkitekt- och kontrollarvodena
och den standardförsämring som under
senare tid påbörjats.

I motionen 11:577 hade föreslagits,
att riksdagen måtte dels besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att
bestämmelserna i fråga om högsta belåningsvärde
för statligt belånade flerfamiljshus
sänkes med 5 %, dels ock
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om en utredning avseende praktisk
byggforskning efter de linjer i lagarbetets
form, som uppdragits i motionen.

I motionen 11:582 hade hemställts,
»att riksdagen beslutar 1) att amorteringen
av fr. o. m. 1951 beviljade tillläggslån
till flerfamiljshus tills vidare
skall bestämmas till ett belopp motsvarande
det kapitaliserade värdet av högst
två kronor, i stället för enligt Kungl.
Maj :ts förslag en krona, per m2 lägenhetsyta
och i övrigt ske enligt Kungl.
Maj:ts förslag; 2) att den garanterade
räntan för bottenlån till bostadshus skall
i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag hö -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

jas med 0,5 procent men med den
ändringen att den garanterade räntan
för hus påbörjade efter den 1 januari
1957 och under nästkommande budgetår
skall förbli oförändrad; 3) att i
skrivelse till Kungl. Maj :t framhålla angelägenheten
av att det i motionen berörda
problemet beträffande olika hyresnivåer
i flerfamiljshus närmare undersökes».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. beträffande främjande av ett effektivare
bostadsbyggande med avslag
å motionerna II: 555 och II: 577,
såvitt de berörde denna fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

II. beträffande åtgärder i fråga om
bostadsbyggandets storlek med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:431 och 11:541,
1: 461 och II: 579 samt 1: 459 och II: 580,
sistnämnda bägge motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

III. beträffande principerna för avveckling
av de generella subventionerna
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 449
och II: 566, såvitt de berörde denna fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

IV. beträffande principerna för höjning
av hyrorna i äldre flerfamiljshus
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionen 11:582,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört;

, V. avslå i motionerna I: 354 och II:
449 framställt yrkande om utredning
av möjligheterna att komplettera de
! statliga familjebostadsbidragen med
kommunala bidrag;

VI. beträffande bostadsbyggandets
kreditförsörjning med avslag å motionerna
I: 449 och II: 566 samt I: 467 och
II: 581, förstnämnda bägge motioner,

: såvitt nu vore i fråga, godkänna vad

1 utskottet anfört;

VII. bifalla i motionerna I: 445 och

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

II: 562 framställt yrkande om utredning
av frågan hur en tryggad bottenlångivning
borde ordnas för de bostadsprogram,
som riksdagen fastställde;

VIII. avslå i motionerna 1:262 och
II: 343 framställt yrkande beträffande
övergång till kreditgarantisystem på bostadsområdet; IX.

beträffande tillämpningen av bestämmelserna
om bostadsbyggandet på
landsbygden med avslag å motionerna
1:353 och 11:478 samt 1:449 och II:
566, sistnämnda bägge motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

X. beträffande tillämpning av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på
allmännyttiga bostadsföretag med avslag
å motionerna I: 261 och II: 344
godkänna vad utskottet anfört;

XI. beträffande rånte- och amorteringsvillkoren
för tertiärlån till flerfamiljshus
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 436, II: 555, I: 447 och II: 561, I: 460
och II: 578, I: 448 och II: 565, I: 457 och
11:583 samt 1:459 och 11:580, sistnämnda
elva motioner såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad utskottet anfört;

XII. beträffande övre belåningsgränserna
för tertiärlån med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:457 och 11:583
samt I: 459 och II: 580, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

XIII. beträffande den för primär- och
sekundärlån till flerfamiljshus »garanterade»
räntan med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med avslag å
motionerna 11:555, 11:582, 1:447 och
11:561, 1:448 och 11:565, 1:460 och
II: 578 samt I: 457 och II: 583, samtliga 1
motioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

XIV. beträffande avveckling av det 1
ortsdiffentierade tilläggslånet med bi- 1
fall till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:449 och 11:566 i
samt 1:457 och 11:583, samtliga mo -

tioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

XV. avslå i motionerna I: 459 och II:
580 framställt yrkande att tilläggslånet
och ränteeftergiften skulle ersättas med
ett löpande schablonbidrag;

XVI. beträffande räntevillkoren för
egnahemslån med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
11:555, 1:447 och 11:561, 1:457
och II: 583, I: 459 och II: 580 samt I: 460
och II: 578, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet anfört; XVII.

avslå i motionerna I: 457 och
11:583 framställt yrkande om sänkning
av den räntefria stående delen av egnahemslån
;

XVIII, avslå i motionerna 1:459 och
II: 580 framställt yrkande om inkomstprövning
av den räntefria stående delen
av egnahemslån;

XIX. beträffande maximiyta som villkor
för egnahemslån med avslag å
Kungl. Maj :ts förslag samt i anledning
av motionerna I: 449 och II: 566 ävensom
med bifall till motionerna I: 447
och II: 561 samt I: 459 och II: 580, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört;

XX. avslå i motionerna I: 457 och II:
583 framställt förslag beträffande återbetalning
av räntefri stående del av
egnahemslån;

XXI. beträffande högsta belåningsvärden
för småhus i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 448 och II: 565, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XXII. beträffande den för bottenlån
till småhus »garanterade» räntan med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna II: 555, I: 447
och 11:561, 1: 448 och 11:565, 1:457
och 11:583 samt 1:460 och 11:578,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

XXIII. beträffande ränteeftergift till

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

privatfinansierade bostadsbyggnadsföretag
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
449 och II: 566, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

XXIV. beträffande återbetalning av
tilläggslånen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 447 och II: 561, I: 460 och II:
578 samt 11:582, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XXV. beträffande villkoren för familjebostadsbidrag
till hushåll med två
eller flera barn med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med avslag å
motionerna 1:142 och 11:180, 1:457
och 11:583 samt 1:459 och 11:580,
sistnämnda fyra motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet anfört; XXVI.

beträffande familjebostadsbidrag
till familjer och ensamstående med
ett barn med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 450 och II: 563 godkänna vad utskottet
anfört;

XXVII. beträffande slopande av familjebostadsbidrag
för barn över 16
år med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I:
446 och II: 564 samt I: 459 och II: 580,
sistnämnda bägge motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XXVIII. beträffande lån och bidrag
till studentbostäder i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
1:454 och 11:567, 1:458 och
II: 584 samt I: 430 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört; XXIX.

beträffande statsbidrag till pensionärsbostäder
belägna i vanliga flerfamiljshus
i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört;

XXX. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen, såvitt
de ej behandlats under I.—XXIX.,

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och under erinran om vad utskottet i
utlåtandet anfört godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar;

XXXI. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 460 och II: 578 samt I: 459 och II:
580, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, till Kapitalmedelsförluster och
råntceftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1957/58 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 90 000 000 kronor;

XXXII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
11:459 och 11:580, såvitt nu vore i
fråga, till Bostadsrabatter för budgetåret
1957/58 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 140 000 000
kronor;

XXXIII. till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret
1957/58 under femte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 20 000 000 kronor; XXXIV.

medgiva, att under budgetåret
1957/58 beslut om bidrag till inrättande
av pensionärshem finge meddelas intill
ett belopp av 10 000 000 kronor;

XXXV. till Bidrag till inrättande av
pensionärshem för budgetåret 1957/58
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor;

XXXVI. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 459 och II: 580, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1957/
58 preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från lånefonden för
bostadsbyggande, finge meddelas intill
ett belopp av 655 000 000 kronor;

XXXVII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 459 och II: 580 samt I: 457 och
II: 583, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1957/58 under statens
utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 560 000 000 kronor;

XXXVIII. till Lånefonden för maskin -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

anskaffning inom byggnadsindustrien
för budgetåret 1957/58 under statens
utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 1 500 000 kronor;

XXXIX. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:459 och 11:580, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1957/

58 preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande, finge meddelas
intill ett belopp av 125 000 000 kronor; XXXX.

med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:459 och 11:580, såvitt nu vore i
fråga, till Räntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1957/58 under
fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 240 000 000 kronor;

XXXXI. bemyndiga Kungl. Maj :t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad i statsrådsprotokollet
förordats;

XXXXII. godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58;

XXXXI1I. bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som
föranleddes av vad i statsrådsprotokollet
förordats;

XXXXIV. godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1957/58;

XXXXV. under femte huvudtiteln för
budgetåret 1957/58 anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 4 111 000 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av G70 000 kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 566 000
kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 753 000
kronor;

XXXXVI. besluta, att i förevarande
sammanhang behandlade motioner, till
den del de icke blivit under punkterna

I.—XXXXV. särskilt berörda, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande åtgärder i fråga om
bostadsbyggandets storlek

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort under punkten II hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med avslag å
motionerna I: 431 och II: 541, I: 461 och
11:579 samt 1:459 och 11:580, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Pålsson, Nils Theodor
Larsson och Hansson i Skegrie, vilka
ansett att utskottet i samma punkt bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom
med avslag å motionerna 1:431 och
11:541, 1:461 och 11:579 samt 1:459
och II: 580, sistnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

c) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att utskottet under II bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
I: 431 och II: 541 samt I: 461 och
11:579 samt med bifall till motionerna
1:459 och 11:580, sistnämnda bägge
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

2) beträffande avveckling av de generella
subventionerna

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet under
III bort föreslå riksdagen att, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:449 och

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

II: 566, såvitt de berörda denna fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Pålsson, Nils Theodor
Larsson och Hansson i Skegrie, vilka
ansett att utskottet i samma punkt bort
föreslå riksdagen att, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 449 och II: 566, såvitt
de berörde denna fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

c) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Slåhl, Widén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att utskottet beträffande punkt
III bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:449
och 11:566, såvitt de berörde denna
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört;

d) av herr Persson i Växjö, utan angivet
yrkande;

3) beträffande höjning av hyrorna i
äldre flerfamiljshus

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet under
IV bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II: 582,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Pålsson, Nils Theodor
Larsson och Hansson i Skegrie, vilka
ansett att viss del av utskottets yttrande
bort ha i reservationen angiven
lydelse;

4) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att utskottet bort under V föreslå
riksdagen att bifalla i motionerna
1:354 och 11:449 framställt yrkande
om utredning av möjligheterna att komplettera
de statliga familjebostadsbidragen
med kommunala bidrag;

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

5) beträffande bostadsbyggandets kreditförsörjning a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort under VI hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:449
och 11:566 samt med avslag å motionerna
1:467 och 11:581, förstnämnda
bägge motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Pålsson, Nils Theodor
Larsson och Hansson i Skegrie, vilka
ansett att utskottet bort under VI föreslå
riksdagen att, med bifall till motionerna
1:449 och 11:566 samt med avslag
å motionerna 1:467 och 11:581,
förstnämnda bägge motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

c) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att utskottet bort under VI hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag
å motionerna 1:449 och 11:566 samt
1: 467 och 11:581, förstnämnda bägge
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

6) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort föreslå riksdagen att under VII
avslå i motionerna 1:445 och 11:562
framställt yrkande om utredning av
frågan hur en tryggad bottenlångivning
borde ordnas för de bostadsprogram,
som riksdagen fastställde;

7) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka beträffande övergång
till kreditgarantisystem på bostadsområdet
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte under VIII, med bifall
till motionerna 1:262 och 11:343,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad reservanterna anfört;

8) av herrar Boman, Sundelin, Pålsson,
Ragnar Bergh, Nils Theodor Lars -

2 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 18

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

son, Anders Johansson, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg, Ståhl, Widén, Nilsson
i Göingegården, Cassel, Gustafsson
i Skellefteå och Hansson i Skegrie, vilka
beträffande tillämpningen av bestämmelserna
om bostadsbyggandet på
landsbygden ansett att utskottet bort
föreslå riksdagen att under IX, i anledning
av motionerna 1:353 och 11:478
samt med bifall till motioneerna 1:449
och 11:566, sistnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

9) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka beträffande tillämpning
av upphandlingskungörelsens bestämmelser
på allmännyttiga bostadsföretag
ansett att utskottet under X bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 261 och II: 344, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

10) beträffande rånte- och amorteringsvillkoren
för tertiärlån till flerfamiljshus a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte under
XI, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:436,
11:555, 1:447 och 11:561, 1:460 och
11:578, 1:448 och 11:565, 1:459 och
11:580 ävensom med bifall till motionerna
1:457 och 11:583, sistnämnda
elva motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att utskottet bort föreslå riksdagen
att under XI, i anledning av Kungl.
Majts förslag samt med avslag å motionerna
1:436, 11:555, 1: 447 och 11:561,
1:460 och 11:578, 1:448 och 11:565,
1:457 och 11:583 ävensom med bifall
till motionerna 1:459 och 11:580, sist -

nämnda elva motioner såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört;

11) beträffande övre belåningsgränserna
för tertiärlån

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort hemställa att riksdagen måtte under
XII, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:459 och
II: 580 ävensom med bifall till motionerna
1:457 och 11:583, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
reservanterna anfört;

b) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte under XII, i anledning
av Kungl, Maj:ts förslag samt motionerna
1:457 och 11:583 ävensom med
bifall till motionerna I: 459 och II: 580,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört;

12) av herrar Ragnar Berg, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka beträffande den för
primär- och sekundärlån till flerfamiljshus
»garanterade» räntan ansett att utskottet
bort föreslå riksdagen att under
XIII, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
II: 555, II: 582, I: 447 och II: 561, I: 448
och 11:565, 1:460 och 11:578 ävensom
med bifall till motionerna 1:457 och
II: 583, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört;

13) beträffande avveckling av det
ortsdifferentierade tilläggslånet

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte under
XIV, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:457 och 11:583 ävensom med avslag

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

å motionerna 1:449 och 11:566, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Pälsson, Nils Theodor
Larsson och Hansson i Skegrie, vilka
ansett att utskottet bort föreslå riksdagen
att under XIV, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:449 och 11:566 ävensom
med avslag å motionerna I: 457 och
II: 583, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

14) av herrar Boman, Sunde lin, Anders
Johansson, Malmborg, Stähl, IV;''-dén och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte under XV bifalla i motionerna
1:459 och 11:580 framställt
yrkande att tilläggslånet och ränteeftergiften
skulle ersättas med ett löpande
schablonbidrag;

15) beträffande räntevillkoren för
egnahemslån

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund

i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottet
under XVI bort föreslå riksdagen att,
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:457
och 11:583 ävensom med avslag å motionerna
11:555, 1:447 och 11:561,

1:459 och 11:580 samt 1:460 och II:
578, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståihl, IV;''-dén och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte under XVI, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:459 och 11:580
ävensom med avslag å motionerna II:
555, I: 447 och II: 561, I: 457 och II: 583
samt 1:460 och 11:578, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

16) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett, att utskottet
bort föreslå riksdagen att under
XVII bifalla i motionerna 1:457 och
II: 583 framställt yrkande om sänkning
av den räntefria stående delen av egnahemslån; 17)

av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Stähl, Widén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte under XVIII bifalla i
motionerna I: 459 och II: 580 framställt
yrkande om inkomstprövning av den
räntefria stående delen av egnahemslån; 18)

av herrar Boman, Sundelin, Ragnar
Bergh, Anders Johansson, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Stähl, Widén,
Nilsson i Göingegården, Cassel och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att utskottet
bort föreslå riksdagen att under
XX bifalla i motionerna 1:457 och II:
583 framställt förslag beträffande återbetalning
av räntefri stående del av
egnahemslån;

19) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka beträffande den
för bottenlån till småhus »garanterade»
räntan ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte under XXII,
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:457
och 11:583 ävensom med avslag å motionerna
11:555, 1:447 och 11:561, I:
448 och 11:565 samt 1:460 och 11:578,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad reservanterna anfört;

20) av herrar Pålsson, Nils Theodor
Larsson och Hansson i Skegrie, vilka
ansett att utskottet bort föreslå riksdagen
att under XXIII, med bifall till motionerna
1:449 och 11:566, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag
beträffande ränteeftergift till privatfinansierade
bostadsbyggnadsföretag;

21) av herrar Boman, Sundelin, Rag -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nar Bergh, Anders Johansson, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg, Ståhl, Widén,
Nilsson i Göingegården, Cassel och Gustafsson
i Skellefteå, vilka beträffande
villkoren för familjebostadsbidrag till
hushåll med två eller flera barn ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte under XXV, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:457 och 11:583 ävensom
med avslag å motionerna 1:459
och II: 580 samt I: 142 och II: 180, förstnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna anfört;

22) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
beträffande slopande av familjebostadsbidrag
för barn över 16 år ansett att
utskottet bort föreslå riksdagen att under
XXVII, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag ävensom med bifall till motionerna
I: 446 och II: 564 samt I: 459 och
11:580, sistnämnda bägge motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

23) av herrar Gustaf Karlsson, Gillström,
Näsström, Ragnar Bergh, Rikard
Svensson, Mossberger, Söderberg, Skoglund
i Doverstorp, Åkerström, Thapper,
Svensson i Alingsås, Cassel, Almgren
och Hansson i Skegrie, vilka beträffande
lån och bidrag till uppförande av
studentbostäder ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte under
XXVIII, med bifall till Kungl. Majds förslag
samt med avslag å motionerna
1:454 och 11:567, 1:458 och 11:584
samt I: 430, godkänna vad reservanterna
anfört;

24) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att under förutsättning av bifall
till den med 14) betecknade reservationen
utskottet bort föreslå riksdagen
att under XXXI, i anledning av Kungl.
Maj ds förslag samt med bifall till mo -

tionerna I: 459 och II: 580 ävensom med
avslag å motionerna 1:460 och 11:578,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1957/58 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
96 000 000 kronor;

25) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att under förutsättning av bifall
till den med 1 c) betecknade reservationen
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte under XXXVI, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna I: 459 och II: 580,
såvitt nu vore i fråga, medgiva, att under
budgetåret 1957/58 preliminära beslut
angående lån, som skulle utgå från
lånefonden för bostadsbyggande, måtte
få meddelas intill ett belopp av
780 000 000 kronor;

26) beträffande anslaget till Lånefonden
för bostadsbyggande

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att under förutsättning
av bifall till den med 11 a) betecknade
reservationen utskottet bort
föreslå riksdagen att under XXXVII, i
anledning av Kungl. Maj ds förslag samt
med bifall till motionerna I: 457 och II:
583 ävensom med avslag å motionerna
1:459 och 11:580, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Lånefonden
för bostadsbyggande för budgetåret
1957/58 under statens utlåningsf onder
anvisa ett investeringsanslag av
550 000 000 kronor;

b) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att under förutsättning av bifall
till den med 14) betecknade reservationen
utskottet bort föreslå riksdagen att
under XXXVII, i anledning av Kungl.
Maj ds förslag samt med bifall till motionerna
1:459 och II: 580 ävensom
med avslag å motionerna I: 457 och II:

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

583, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1957/58 under statens
utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 725 000 000 kronor;

27) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att under förutsättning av bifall
till den med 25) betecknade reservationen
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte under XXXIX, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:459 och 11:580,
såvitt nu vore i fråga, medgiva, att under
budgetåret 1957/58 preliminära beslut
angående lån från anslaget till räntefria
lån till bostadsbyggande måtte få
meddelas intill ett belopp av 75 000 000
kronor;

28) av herrar Boman, Sundelin, Anders
Johansson, Malmborg, Ståhl, Widén
och Gustafsson i Skellefteå, vilka
ansett att under förutsättning av bifall
till den med 26 b) betecknade reservationen
utskottet bort föreslå riksdagen
alt under XXXX, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 459 och II: 580, såvitt
nu vore i fråga, till Båntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1957/58
under fonden för låneunderstöd anvisa
ett investeringsanslag av 100 000 000
kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Det betänkande som
statsutskottet har lämnat rörande bostadsfrågan
är som synes försett med
reservationer på inte mindre än 28
punkter. Under flertalet av reservationerna
återfinns mitt namn.

Dessa många särmeningar skulle kunna
ge dem som inte är helt initierade
ett intryck av att det allt fortfarande
råder en djup och varaktig söndring
rörande detta centrala ekonomiska och
sociala problem, men det förhåller sig

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

inte riktigt på det sättet. Tvärtom är
det så lyckligt, att bostadsfrågan håller
på att avpolitiseras. De motsättningar
som finns kvar berör — frånsett en särskild
stridsfråga, som jag längre fram
skall komma till — inte längre de
grundläggande principerna — rörande
dessa grundläggande principer är man
nästan helt enig — utan skiljaktigheterna
avser framför allt nyanser, den takt
i vilken man anser att omställningen
skall ske och en rad specialproblem.

Vi har sålunda alla kunnat samlas
omkring vissa kardinala teser. Jag skall
nöja mig med att räkna upp tre av
dem, nämligen för det första att bostadsbristen
inte kan bringas ur världen
utan att problemet angripes samtidigt
från både efterfrågesidan och tillgångssidan,
d. v. s. utan att vi kommer
över till en mera realistisk prissättning
på bostäder och samtidigt stimulerar
nyproduktion. För det andra: möjligheten
att uppnå ökad bostadsproduktion
hänger framför allt på två ting,
nämligen dels framgången hos de strävanden
som söker tvinga ned byggnadskostnaderna,
dels utsikterna att få till
stånd ett ökat sparande både generellt
och särskilt inriktat på bostadsproduktionen.
För det tredje: Tiden är nu mogen
att avveckla utgående generella
subventioner för att i stället koncentrera
samhällets stöd till barnfamiljer
och andra i form av inkomstprövade
bostadsrabatter.

Så här långt är vi alltså ense, och jag
tycker det är vackert så. Personligen
är jag glad att denna enighet har kunnat
nås utan att jag behövt nämnvärt
ändra den inställning jag under flera år
försökt göra mig till tolk för.

Vad som skiljer oss åt är emellertid
först och främst frågan om takten när
det gäller avveckling av de generella
subventionerna. Där har vi på högerhåll
ansett oss böra föreslå, att man
skall gå fram snabbare än vad socialministern
har lyckats göra. Men skillnaden
är inte på något sätt uppseende -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

väckande. Vi vill precis som socialministern
tills vidare behålla en tertiärlåneränta
som är så låg, att den i sig
innebär en kraftig subvention. Socialministern
har föreslagit att denna ränta
skall läggas vid 4 procent. Vi har
sagt att den skall anknyta till gällande
normallåneränta för statens fasta upplåning,
vilken för närvarande är densamma,
nämligen 4 procent. Vilken väg
man än väljer, kommer man i nuläget
att bibehålla en subvention på tertiärlånen
av minst 2 procent, eftersom räntan
på så högt liggande fastighetslån
torde vara minst 6 procent i öppna
marknaden. Här är vi alltså överens.

Vi vill vidare liksom socialministern
behålla en viss trögrörlighet hos räntan
på underliggande lån, så att dessa
räntor inte varierar lika snabbt inför
tillfälliga fluktuationer som övriga räntor
på kapitalmarknaden.

Olikheter mellan utskottsmajoriteten
och oss är dels att vi liksom redan 1951
års bostadsutredning och liksom den
bostadspolitiska utredning, som avgav
sitt betänkande i höstas, är övertygade
om att de ortsdifferentierade tilläggslånen
bör bort och att de bör bort redan
nu, dels att räntegarantien för underliggande
lån bör höjas med 1 procent
i stället för med en halv procent
som departementschefen har föreslagit.

Låt mig först säga några ord om de
ortsdifferentierade tilläggslånen! Man
var inom bostadspolitiska utredningen
överens om att denna subventionsform
är i högsta grad irrationell. Den kom
till för cirka 15 år sedan för att man
på småorter, där bostadsvanorna tidigare
varit enkla och hyrorna följaktligen
blygsamma, inte skulle finna kostnaderna
avskräckande höga för att bo
i de nyuppförda husen med deras av
staten fastlagda, över hela riket enhetliga
standard. Fördenskull sköt man
till statsmedel, så att det skulle bli nästan
lika billigt att bo i de nya husen
som det varit att bo i de gamla. Följden
har blivit, att den bostadskostnad, som

hyresgästen direkt får betala på de subventionerade
orterna, blir billigare än
motsvarande kostnader på orter, där
några tilläggslån inte utgår. Man har
med andra ord tvingat fram en högre
standard på dessa speciellt omhuldade
orter men ändå sökt hålla hyrorna så
låga som om denna standardhöjning
inte hade ägt rum. Graden av subvention
blir på detta sätt olika på olika orter
i landet. Vissa av dem får högre
subventioner, inte därför att de var så
dyra, utan därför att de var så billiga.

Detta kunde kanske till nöds försvaras
i mitten på 1940-talet när det gällde
att undvika en plötslig höjning av de
då gängse bostadskostnaderna på de
små orterna, men nu, 15 år efteråt, när
byggnadskostnaderna i stort sett utjämnats
över landet, är det orimligt att
behålla systemet, detta i synnerhet som
löneskillnaden mellan olika orter i dag
är väsentlig mindre än den var när systemet
infördes. Vi skall noga komma
ihåg, att denna ortsdifferentiering icke
följer dyrortsgrupperingen —- snarare
tvärtom.

I den mån man över huvud taget ännu
någon tid skall ha generella subventioner
till flerfamiljshus, så anser jag
att man där bör följa samma system
som hela tiden gällt för subventioner
till egnahem, nämligen att graden av
subventioner i princip skall vara lika
överallt. Att använda skattepengar för
att under längre tid hålla bostadskostnaderna
nere för dem, som bor i vissa
speciella städer och samhällen, men inte
för andra, förefaller mig meningslöst.
Det är heller inte någon oskyldig lek,
eftersom det kostar skattebetalarnas inemot
50 miljoner kronor om året.

Så några ord om räntegarantien. Räntegarantien
innebär, att staten lovar
byggherren att betala vad denne byggherre
kan få lov att utge utöver en viss
räntesats för sina bottenkrediter. Hittills
har denna räntegaranti legat vid
en tröskel av 3,5 procent, när det gäller
hus byggda före den 1 januari 1951,

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

och 3 procent för hus, som är byggda
efter detta datum. Denna räntesats gäller
primärlånet. För sekundärlånen ligger
tröskeln 0,5 procent högre. Eftersom
räntan i öppna marknaden ligger ungefär
vid 5 procent för bottenlånen, så
innebär räntegarantien i dess nuvarande
omfattning, att staten för de nya husen
får betala mellanskillnaden mellan

3 procent och cirka 5 procent, d. v. s.
cirka 2 procent av räntan för bottenlånen
stannar på skattebetalarna. Staten
bär därmed mer än en tredjedel av
räntekostnaderna. Denna generositet
kostar staten vid fullt pådrag ett par
hundra miljoner kronor om året. Man
har beräknat att den 1961/62 kommer
att kosta 170 miljoner kronor för egnahem
och flerfamiljshus tillsammans.

Departementschefen föreslår nu att
trösklarna för primär- och sekundärlånen
skall höjas med 0,5 procent, d.v. s.
primärlånens räntetröskel skulle stiga
från 3 till 3,5 procent. Bostadspolitiska
utredningen hade enat sig om detta
som en första etapp men ville att man
redan nu skulle binda sig för att hyresåret
1959/1960 ta ännu ett steg och
höja med ytterligare 0,5 procent. Garantien
skulle därmed gå upp till 4 procent.

Vi har på vårt håll övervägt detta
problem, och vi har kommit till det resultatet,
att en räntegaranti vid 4 procent
redan i nuläget innebär tillräcklig
trygghet för bostadsproduktionen och
för en någorlunda jämn hyresutveckling.
Vi har därför ansett oss böra föreslå
en höjning av räntetröskeln upp till

4 procent för primärlån och 4,5 procent
för sekundärlån från och med
1 juli 1957. Detta gäller sådana hus,
som är färdigställda efter den 1 januari
1951.

Jag ber, herr talman, att få rätta
till ett feltryck, som dessvärre har insmugit
sig i utskottets utlåtande. När
vår motion refereras på s. 42, står det
exakt och riktigt återgivet, att denna
räntehöjning till 4 procent gäller hus
färdigställda efter 1 januari 1951, men

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

när det sedan i samband med utskottets
skrivning på s. 54 refereras på
nytt, så har det blivit ett litet förargligt
fel. Där står nämligen, att det skall gälla
hus byggda fram till den 1 januari 1958,
och det är inte riktigt. Det har vi inte
yrkat. Sedan har vi dessvärre, när vi
skrev vår reservation, följt utskottets
utlåtande, så att det har blivit fel även
i reservationen. Det skall alltså i reservationen
inte stå »1 januari 1958»
utan »1 januari 1951». Jag ber att få
ändra reservationen på denna punkt, så
att det blir riktigt.

Vid bedömandet av vårt förslag om
en sådan höjning med 0,5 procent högre
än vad departementschefen tänkt sig
bör man komma ihåg, att en höjning
av den garanterade räntan med 0,5
procent enligt departementschefens utsago
medför en ökning av ränteutgifterna
för statsbelånade hus med ett belopp,
som motsvarar 5 å 6 procent på
hyrorna och att detta i sin tur innebär
vad departementschefen kallar — och
detta med full rätt — en »obetydlig»
ökning av konsumentprisindex. Även
för den familj, som själv drabbas av en
sådan räntehöjning, är detta ett mindre
ont än den ständigt pågående urholkning
av penningvärdet, som blir en
följd av de oavlåtligen stigande statsutgifterna.
I längden måste det bli billigare
för hyresgästerna att betala någorlunda
realistiska räntor och hyror
än att oavbrutet få vidkännas ökade
kostnader för livets alla övriga behov.

På den punkten vill jag säga att bondeförbundarna
förefaller mig litet säregna
i sitt ställningstagande. De vill
inte nu gå med på vårt förslag att höja
räntetröskeln på bottenlånen från 3,5
till 4 procent. Men de är karska nog att
säga, att vi från och med nästa år bör
höja alla räntor, både tertiärlåneräntan
och bottenlåneräntan för bostadshus, så
att de kommer upp i nivå med den allmänna
bottenlåneräntan, d. v. s. de
skulle höjas till 5 procent. Då skulle
man, om man följer deras mening, näs -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ta år ta ett skutt från de 3,5 procent,
som departementschefen föreslagit, till
5 procent, d. v. s. man skulle på en
gång höja räntan för alla bostadslån
med 1,5 procent. Det är säkerligen farligt
att gå så hastigt fram, och det vill
vi inte göra. Även bondeförbundet borde
tänka på konsekvenserna av ett sådant
handlande. Höjer vi räntorna på
bostadslånen på det sättet, är det väl
fara värt att det kommer att framställas
krav på att räntorna på de andra
statliga lån, som är utlämnade, också
skall läggas i nivå med gällande marknadsräntor.

För att få fram nysparande för bostadsändamål
föreslog bostadspolitiska
utredningen att man borde försöka få
till stånd en egen insats i s. k. allmännyttiga
hus och en ökad egen insats i
kooperativa hus. Den saken var utredningen
enig om. För att uppnå detta
ville utredningen sänka tertiärlånen i
de allmännyttiga husen från 100 till 97
procent av fastighetens avkastningsvärde.
Mellanskillnaden — de 3 procenten
— tänkte man sig att de som finge bo
i fastigheten skulle tillskjuta i lämplig
form eller, där det icke vore möjligt,
att kommunerna skulle tillhandahålla
inte med lånemedel utan med skattemedel.
För de kooperativa fastigheterna
skulle tertiärlånets övre gräns komma
att ligga vid 92 procent i stället för
som nu 95 —- egeninsatsen skulle alltså
bli 8 procent i stället för 5 procent.

Departementschefen har ännu inte
vågat sig på detta förslag och har motiverat
sin försiktighet med att systemet
med högsta belåningsvärden redan har
inneburit, att vederbörande byggföretag
fått lov att ställa ganska vittgående
krav på egna insatser för att täcka
mellanskillnaden mellan faktisk produktionskostnad
och belåningsvärde.
Detta högsta belåningsvärde har emellertid
kommit till stånd för att tvinga
ned byggnadskostnaderna, vilka departementschefen
liksom vi alla finner
orimligt höga, och har inte haft till

syfte att framkalla ett ökat sparande.
Enligt min uppfattning måste man redan
nu realisera bostadspolitiska utredningens
förslag i denna del, eftersom vi
har ett trängande behov av att få fram
nysparande för att hålla produktionen
av nya bostäder i gång. Man kan göra
det utan risk, emedan den nedpressning
av byggnadskostnaderna som systemet
med högsta belåningsvärde syftat till
hör kunna genomföras ganska snabbt.

Kravet på egna insatser vid alla former
av bostadsproduktion måste omgående
fullföljas. Men, herr talman, här
kommer jag in på den fråga, där meningarna
verkligen går isär och där
helt olika principer bryter sig mot varandra.
Departementschefen föreslår att
i fortsättningen de olika kommunerna
skall få sina kvoter, inte längre i form
av ett visst antal lägenheter utan i
form av en viss medelsram, en viss
summa tertiärlån som kommunen själv
får hushålla med. Detta finner vi både
sunt och riktigt. Men sedan gör departementschefen
ett uttalande, som vi inte
kan acceptera, av ungefär den innebörden
att om en kommun för att så
att säga dryga ut sin kvot försöker få
de nya husen att i största möjliga utsträckning
komma till i enskild regi,
vilket ju som bekant bara kräver 15
procent i tertiärlån, i stället för i s. k.
allmännyttig regi, där det fordras ett
tillskott av tertiärlån med 30 procent,
så skulle det ankomma på Kungl. Maj:t
»att utfärda sådana bestämmelser angående
dispositionen av medelsramen,
som i anledning härav kan visa sig erforderliga.
» Förmodligen lär väl detta
hot betyda att en kommun, som bär sig
så illa åt, till ett annat år skulle kunna
få nedsatt tilldelning. Förhållandet mellan
de olika företagsformerna skall tydligen
hållas oförändrat. Men varför det?
Kan det vara rimligt att begära av de
kommunala myndigheterna, som står
ansikte mot ansikte med långa bostadsköer
och ständigt utsätts för dessa
köers hårda tryck, att de skall bygga

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

ett mindre antal lägenheter än som eljest
skulle vara möjligt, bara för att få
bygga dem i allmännyttig regi? Vad har
de bostadslösa för glädje av att bostäderna
byggs i allmännyttig regi? Lägenheterna
ser likadana ut och kostar lika
mycket. Eftersom bristen på kapital utgör
den verkligt trånga porten när det
gäller ökad bostadsproduktion, borde
man väl, i stället för att hålla det enskilda
kapitalet borta, göra det lönande
och tryggt för enskilda sparare att söka
sig till placering just i bostadsfastigheter.
Genom den förda hyrespolitiken har
man förstört det mått av värdebeständighet
som en fastighet av naturen äger.
Men det är fel! Vi löser aldrig bostadsbristens
problem, om vi bara skall lita
till det kapital, som kan tvingas fram
skattevägen, för att ta toppriskerna.

Låt mig bara med ett par siffror visa
hur enskild företagsamhet håller på att
drivas undan från bostadsbyggande och
bostadsförvaltning. Ännu 1951 kunde
20 procent av nyproduktionen av flerfamiljshus
komma till utan stöd av statliga
lån. Denna siffra är nu nere i
5 procent. De statsbelånade enskilda husens
andel av nyproduktionen bär sjunkit
till under 30 procent, medan de
kooperativas andel är något över 30
procent och de allmännyttigas andel är
cirka 40 procent. Före kriget var fördelningen
85 procent för de enskilda,
10 procent för de kooperativa och 5
procent för de allmännyttiga. Om vi
gör tankeexperimentet, att vi i dag haft
samma fördelning av nyproduktionen
som före kriget, skulle samma anslag på
riksstaten till tertiärlån som nu ha räckt
till 40 procent flera lägenheter.

Ett led i strävandena att få enskilt
sparande tillbaka till bostadssektorn är
att ta bort den diskriminering som nu
äger rum i det att enskilda byggherrar
får nöja sig med 85 procent i tertiärlån
medan allmännyttiga och kommunala
företag får 100 procent och kooperativa
företag 95 procent. Detta innebär
att den enskilde får skaffa sitt topp -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kapital — de högst liggande 15 procenten
— hur och var han vill, och om han
skall låna dem måste han betala åtminstone
6 procent ränta, medan det
allmännyttiga företaget får låna samma
summa — alla 15 procenten — av staten
och för dem betalar för närvarande
3 procent ränta och i fortsättningen
skall betala 4 procent. Hyrorna sätts
likväl efter precis samma grunder för
bägge kategorierna. Det medför att den
enskilde företagaren för sitt toppkapital
inte kan få mer än hittills 3 procent
och i fortsättningen 4 procent ränta,
vilket ju uppenbarligen på intet sätt
motsvarar det pris som i dag gäller för
riskvilligt kapital på andra områden.
Meningen har väl varit att hindra den
enskilde att tillgodogöra sig någon vinst.
Till en jämförelse må då nämnas hur
synpunkterna förändras så snart s. k.
allmännyttiga och kommunala företag
kommer in i bildrutan.

Genom systemet med högsta belåningsvärden
har även dessa privilegierade
företagsformer tvingats skaffa
fram andra pengar än offentliga medel,
och då har man plötsligt observerat att
riskvilligt toppkapital måste få en högre
avkastning än 3 procent. Denna uppi
täckt har lett till en hyressättning som
medgivit att det kapital, som legat över
högsta belåningsvärdet, förräntats med
, 6 procent. I detta förnämliga, moraliskt

i högstående sällskap har även enskilda
i fått vara med och erhållit en hygglig
t förräntning, dock endast på det toppi
kapital som ligger över högsta belåi
ningsvärdet.

t Yi inom högerpartiet vill, i likhet
med reservanterna Gustafsson och Cast
sel i den bostadspolitiska utredningen,
r föreslå att tertiärlånet delas upp på två,
i ett som alla företagskategorier får del
r av upp till 85 procent av avkastningsvärdet,
och ett som dessa reservanter
har kallat topplån. F’ör de allmännyttiga
och kommunala företagen skulle sistr
nämnda lån, med de krav vi reser på
egna insatser, komma att ligga mellan

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

85 och 97 procent av avkastningsvärdet,
och för de kooperativa företagen
skulle topplånen ligga mellan 85 och 92
procent. Dessa topplån skulle löpa med
för närvarande 5 procent ränta, alltså
en procent över normal ränta, och de
skulle amorteras, inte som vanliga tertiärlån
på 30 år, utan på 25 år. Förslaget
innebär inte likställighet mellan
olika företagsformer, långt därifrån. De
allmännyttiga och kommunala företagen
får inte några av de finansieringsproblem
som de enskilda nu har att
brottas med. Men vårt förslag innebär
i alla fall den fördelen, att kapitalkostnaderna
för olika hustyper, olika företagsformer,
blir något så när lika, och
det medför vidare att riskvilligt enskilt
kapital kan få sådana villkor att det
kan komma åter till bostadsproduktionen,
vilket i sin tur är en av huvudförutsättningarna
för att bostadsköerna
skall kunna förkortas i stället för att
år efter år bli allt längre och allt tröstlösare.

Herr talman! Jag skall stanna vid
detta, ehuru det finns en rad andra
problem som berörs i de olika reservationerna
som jag här inte sagt något
om. Att jag inte tar upp dessa problem
här i kammaren beror ingalunda på att
jag skulle anse dem vara av underordnad
betydelse utan endast på min önskan
att begränsa mig inför den långa
rad av talare som här kan vilja komma
till orda.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till alla de reservationer,
som fogats vid utskottsutlåtandet
av herr Ragnar Bergh in. fl.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Det beslut vi i dag skall
fatta i bostadsfrågan innebär ju en icke
obetydlig omläggning av det statliga bostadsstödet.
Det kan därför vara rätt
rimligt om bostadsdebatten i huvudsak
kommer att röra sig kring detaljer avseende
utformningen av själva bostads -

stödet. Det kan emellertid även i detta
läge vara rimligt att börja en bostadspolitisk
debatt med att säga något om
det som dock enligt min mening är det
viktigaste problemet, nämligen bostadsbristen,
och hur den möjligen skall
kunna avhjälpas. En debatt om bostadsbyggandets
omfattning och om bostadsbristen
skulle emellertid ge ett mycket
större resultat om man inte hade en
viss benägenhet att liksom fly undan en
bister verklighet genom att vältaligt utbreda
sig om alla de förträffligheter
som efterkrigstidens bostadspolitik
skänkt oss.

I årets bostadsproposition heter det:
»Bostadspolitiken har under och efter
det andra världskriget givit mycket betydelsefulla
resultat. Produktionen av
modernt utrustade, relativt rymliga familjebostäder
har haft långt större omfattning
än under någon tidigare period.
»

Detta resonemang har återkommit
varje år, både i propositionerna och i
socialministrarnas anföranden här i
kammaren.

»Vi bygger större och bättre lägenheter
nu än på 30-talet», har det hetat,
med tonfall som nästan avslöjat en viss
förvåning över att inte bostadsbyggandet
i motsats till all annan produktion
har stått och stampat på samma ställe
de senaste 20 åren.

Det har inte varit möjligt att förneka,
att vi har byggt för litet lägenheter
i förhållande till efterfrågan. Men
man har varit angelägen om att framhålla
att alla möjligheter har utnyttjats,
samtidigt som man försökt att ge tidigare
perioder skulden för bostadsbristen.
I årets proposition heter det, att
ökningen av efterfrågan avslöjar vilka
ofantliga brister i vår bostadsförsörjning
som förelåg ännu i slutet på 1930-talet. Det är svårt att förstå vad dylikt
tal skall tjäna till. Människorna i bostadsköerna
blir knappast tröstade av
att höra, att de lägenheter de väntar på
kommer att bli större och bättre än de

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

lägenheter de bostadssökande fick under
1930-talet. Inte heller kan det glädja
dem att höra av statsministern eller av
andra, att orsaken till att de inte får
någon lägenhet hänger samman med det
ökade välståndet. Jag tror att det hade
varit nyttigare att ägna litet mera tid
till att få bort bostadsbristen och litet
mindre tid på att bortförklara den. Då
skulle vi kanske till och med ha kunnat
komma fram snabbare till den dag,
då det kan förklaras att bostadsbristen
är borta.

Ett bostadsbyggande, som omfattar
56 000 å 57 000 lägenheter per år, betyder
att vi kommer att vid mitten av
1960-talet ha samma bostadsbrist som
nu. Vid den tidpunkten börjar de stora
barnkullarna, som föddes i början på
1940-talet, att trängas i bostadsköerna.
Vi har i dag drygt 80 000 ungdomar i
åldern 22—23 år. Om tio år har deras
antal stigit till 130 000. Man måste nog
säga, att samhället inte har planerat
särskilt bra för deras mottagande vare
sig beträffande bostäder eller vad det
gäller utbildning. Att de stora barnkullarna
från 1940-talet om ett antal år
skulle vara i den ålder, då de fullgjort
den obligatoriska skolgången och behövde
ytterligare utbildning innan de
går ut i arbetslivet, och att de några år
senare skulle vara i den ålder, då det
är naturligt att unga människor gifter
sig och bildar familj och behöver bostad,
borde ha kunnat förutses redan
när de föddes. Här har våra planhushållare
haft ett område, där det åtminstone
inte varit svårt att ställa tillförlitliga
framtidsprognoser.

När vi talar om att det måste byggas
mer bostäder, så är den vanliga frågan
vad vi vill minska på i stället. Man har
frågat: »Vilka investeringar vill ni pruta
på i stället?» Man har liksom krävt
att den, som vill öka bostadsbyggandet,
i detalj skall redogöra för var han vill
sätta in en motsvarande minskning av
andra investeringar. I förhållande till
de sammanlagda bruttoinvesteringarna

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

är emellertid den ökning som erfordras
för bostadsbyggandet inte särskilt stor.
År 1946 utgjorde bostadsbyggandet inklusive
reparationer och underhåll nära
30 procent av den totala investeringsvolymen,
men 1955 hade bostadsbyggandets
andel sjunkit till 20 procent. Då
är emellertid reparationer och underhåll
medräknade. Om vi endast räknar
nyproduktionen av bostäder, så upptar
den inte mer än 15 procent av de totala
bruttoinvesteringarna för närvarande.
Detta innebär, att om vi vill öka bostadsbyggandet
med 10 procent och
göra det på bekostnad av övriga investeringar,
så får dessa lov att minskas
med 1,5 å 2 procent.

Jag nämner inte dessa siffror för att
bagatellisera problemet utan endast för
att belysa hurudana proportionerna är.
Jag vet att en minskning som den
nämnda är utomordentligt, svår att
åstadkomma, speciellt som det ju nu
är önskvärt med en höjd investeringsvolym
på många håll. Det är givetvis
angeläget att bostadsbyggandet kan öka
utan intrång på andra investeringar,
och för att klara detta måste vi söka oss
fram med olika åtgärder i två huvudriktningar,
nämligen ett mera rationellt
och billigare byggande samt ett ökat
sparande inte minst på bostadsområdet.

När man talar om att bygga billigare,
kan det vara befogat att ställa
frågan hur den statliga bostadspolitiken
kan ha verkat i det avseendet. Från
håll där man driver en hård propaganda
mot det statliga bostadsstödet
brukar det göras gällande, att en avveckling
av stödet nästan omedelbart
skulle tvinga fram ett billigare byggande.
»Jag finner det sannolikt att ett
minst lika stort antal lägenheter kunnat
byggas utan detta stöd, och att
byggnads- och därmed boendekostnaderna
därmed varit lägre», heter det i
ett särskilt yttrande till bostadsutredningens
betänkande av högerns ledamot,
herr Cassel. Om detta påstående
är riktigt, skulle det innebära att hö -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gern på hösten 1951 begick ett allvarligt
misstag, när den gick med på
största delen av det förhöjda bostadsstöd
som infördes i samband med
Korea-krisen. Jag vill emellertid gärna
ta högern i försvar mot herr Cassels
kritik på den punkten. Jag tror att vi
då befann oss i ett läge, där det var
nödvändigt att öka bostadssubventionerna,
om bostadsproduktionen inte
skulle temporärt avstanna, vilket vi inte
hade råd med. En omedelbar avveckling
av subventionerna skulle inte med detsamma
ge resultat i form av lägre byggnadskostnader.
Jag vill emellertid inte
påstå, att inte en avveckling av subventionerna
i längden kan pressa fram ett
billigare byggande, men verkningarna
kommer först på längre sikt.

Man kan också ställa frågan om bostadsstödets
utformning varit sådan, att
den varit ägnad att stimulera ett billigare
byggande. För min del vill jag nog
svara nej på den frågan. Räntesubventionen
är inte någon bra form för bostadsstöd,
emedan den innebär att staten
tar en del av överkostnaden vid ett
dyrt byggande. Den olägenheten har
emellertid i stor utsträckning försvunnit
tack vare de bestämmelser som införts
om högsta belåningsvärden.

Vidare har man varit rädd för att ut- I
forma villkoren för bostadsstödet så,
att de medger konkurrens på likvärdiga j
villkor olika företagsformer emellan. Vi <
framlägger i år i en reservation ett för- ]
slag om ändring på den punkten. Herr ]
Cassel har här redogjort för det förslå- t
get, och jag vill här endast yrka bifall (
till reservationen. Jag vill tillägga, att (
orsaken till att vi och högern inte i det 5
fallet har kunnat ena oss om en gemen- 1
sam reservation har varit, att vi inte 1
kunnat komma överens om tidpunkten 1
för bestämmelsernas genomförande. (

En ökad mekanisering och rationali- 1
sering, byggande av enfamiljshus i stora 1
serier där så är möjligt, forskning och s
experimenterande är utvägar, som i 1
ökad utsträckning måste anlitas för att

förbilliga byggnadsverksamheten. Det
är vi alla eniga om. Jag vill emellertid
här passa på att beklaga, att tvåvåningshuset
liksom har blivit styvmoderligt
behandlat vid den forskning och det
experimenterande, som har ägt rum för
att få fram billigare hustyper. Man har
ägnat intresse åt enfamiljshuset och det
större hyreshuset, medan däremot tvåvåningshuset
har blivit bortglömt. Man
har fått för sig, att tvåvåningshuset
ställer sig för dyrt och godtagit detta
utan att först försöka att få fram billigare
hustyper av detta slag.

Ändå är tvåvåningshuset en lämplig
hustyp i mindre städer och tätorter,
där det passar bättre in i miljön än trevåningshuset.

När man talar om att bygga billigare,
bör även den offentliga byggnadsverksamheten
komma in i bilden. Inte minst
på den kommunala sektorn torde det
vara möjligt att nedbringa kostnaderna.
Kommunalmän har ibland en dragning
åt att bygga en smula skrytsamt. Man
vill gärna inviga ett något finare kommunalhus
eller ålderdomshem än det
grannkommunen byggde året förut, och
arkitekternas ambition går gärna i samma
riktning. Ett billigare kommunalt
byggande skulle också bidraga till att
frigöra resurser för fler bostäder.

Man kan också med skäl ställa frågan
hur bostadsstödet inverkar på bostadssparandet.
Lånevillkoren har som
bekant gynnat de kommunala och allmännyttiga
företagen, som fått lån upp
till 100 procent av anskaffningskostnaden.
Härigenom har enskilda och kooperativa
företag, som kräver egen insats
av de boende, trängts tillbaka, vilket
minskat bostadssparandet. Härtill kommer
de gynnsamma amorteringsvillkoren,
som verkat i samma riktning. Under
hela efterkrigstiden bör dessa förhållanden
ha bidragit till att minska
bostadssparandet med belopp, som motsvarar
ett rätt stort antal nya lägenheter.

Bostadspolitiska utredningen framla -

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

de som bekant en rad förslag, ägnade
att öka bostadssparandet. Högre räntor
på bostadskapitalet, återkrav av en del
av tilläggslånen i äldre hus, snabbare
amorteringar och högre insatser leder
till högre hyror och minskad konsumtion
och ger därigenom ett visst kapitaltillskott
för investeringar. Regeringen
följde förslagen, visserligen inte helt
och hållet men ganska långt, och jag
anser att förre socialministern är värd
ett erkännande för att han trots all den
propaganda, som förekommit mot utredningens
förslag, ändå lyckats genomföra
en så pass radikal omläggning av
bostadspolitiken som förslaget i propositionen
innebär.

I jämförelse med utredningens förslag
har socialministern ett något hårdare
bud för nyproduktionen på de
platser, där man har ingen eller obetydlig
ortsgraderad subvention, men en
något mildare behandling av 50-talshusen.
Att han vid den avvägningen kan
ha påverkats av att det i 50-talshusen
bor mellan 200 000 och 300 000 familjer,
som kan antagas inte gilla stora
hyreshöjningar, medan det är politiskt
ofarligare att gå hårt fram med nyproduktionen,
är troligt och kanske också
förklarligt och förändrar inte helhetsomdömet
om förslaget.

Min uppfattning i utredningen var
nog, att vi i vårt förslag till första
etapp i avvecklingen gick så långt som
det över huvud taget var möjligt, om
man inte ville riskera en tillfällig nedgång
i bostadsproduktionen. Man får
nog inte chockbehandla bostadsmarknaden.
Uet var därför vi stannade vid
att föreslå, att amorteringstiden skulle
sänkas från 40 till 35 år. Vi vågade inte
gå ner till 30 år. Nu föreslår emellertid
socialministern 30 år, men i stället avstår
han från att nu ta bort det ortsdifferentierade
tilläggslånet. Den genomsnittliga
hyreshöjningen blir ungefär
densamma och vi har ansett oss
kunna följa regeringsförslaget. Men jag
vill gärna instämma med herr Cassel i

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

den kritik han riktat mot ortsgradéringen.
Den är knappast någonting, som
vi kan räkna med att behålla, men som
en första etapp har vi ansett oss kunna
godta socialministerns förslag.

I ett avseende är det emellertid beklagligt
att utredningens förslag frångåtts,
nämligen när det gäller lånegränserna.
Utredningen föreslog som bekant,
att de s. k. allmännyttiga företagen
skulle få lån endast upp till 97 procent.
Vare sig överskjutande del finansieras
genom kommunalskatter eller genom
att avgifter uttages av de boende,
skulle åtgärden innebära ett ökat sparande.
För kooperativa företag föreslogs
en sänkning av lånegränsen med
3 procent eller från 95 till 92 procent.
Om man mera allmänt gick in för ett
organiserat bostadssparande med viss
förtursrätt till lägenhet för dem, som
vill spara, skulle en sådan höjning av
den egna insatsen kunna genomföras
utan avbräck för den bostadskooperativa
företagsformen. Socialministern
har emellertid inte gått med på utredningens
förslag på denna punkt, vilket
är beklagligt. En sänkning av lånegränserna
med 3 procent skulle även den
kunna ge ett visst kapitaltillskott för
en ökning av bostadsproduktionen.

Av propositionen framgår, att man
inte heller önskar en viss övergång från
s. k. allmännyttiga företag till företagsformer,
som kräver insats av de boende.
Även detta är enligt min mening
beklagligt. Det borde anses viktigare att
det finns tillräckligt med lägenheter än
att lägenheter utan egen insats ställes
till förfogande även för människor, som
mycket väl har råd att betala en sådan
insats.

Det är emellertid inte endast fråga
om att få fram ett ökat bostadssparande
från dem som redan fått lägenhet. Vi
måste också mobilisera fram sparförmåga
hos dem som väntar i bostadskön.
Här bör en sparform med viss förtursrätt
av den typ som föreslagits från
vårt håll kunna ge något bidrag till ett

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ökat bostadsbyggande. Högern har i sin
bostadsmotion uttalat sig till förmån för
en sådan sparform och bondeförbundet
har gjort det i en reservation till
detta utlåtande. Man kan således konstatera,
att tanken slagit igenom på de
flesta håll.

Det säges, när denna sparform diskuteras,
att den kommer att ge ett ganska
ringa kapitaltillskott till bostadsbyggandet.
Ja, det är möjligt, men vi befinner
oss i ett sådant läge, att vi inte
får förkasta någon åtgärd bara därför
att den anses ge ett begränsat resultat.

Vi har över huvud taget intet universalmedel
som löser bostadskrisen, utan
den måste lösas genom en rad samverkande
åtgärder.

Om man genom minskade subventioner,
större egna insatser av de boende
och snabbare amorteringar vill bidra
till att möjliggöra ett ökat bostadsbyggande,
kan det inte undvikas att detta
leder till ökade boendekostnader. En
fortgående reallönestegring gör att en
viss hyreshöjning kan genomföras utan
att bostadspolitikens sociala målsättning
överges, under förutsättning att
barnfamiljer med begränsade inkomster
hålles skadeslösa. En sådan politik
blir dessutom mindre kännbar, om man i
på annat sätt kan minska boendekostnaderna.
]

När dessa diskuteras brukar emeller- i
tid kapitalkostnaderna komma i för- i
grunden på ett sätt som inte är riktfgt i
motiverat, eftersom de inte svarar för ]
mer än drygt halva hyreskostnaden. 1
Jag anser därför att man i en bostadspolitisk
debatt mycket väl kan ägna 1
några ord även åt driftkostnaderna. Bo- i
stadspolitiska utredningen har angivit i
driftkostnaderna i hyreshusen till drygt i
21 kronor per kvadratmeter. De tre t
största posterna — reparationer, port- s
vakt och bränsle — kostar tillsammans j
nära 16 kronor per kvadratmeter. 1
Bränslekostnaderna har därvid beräk- i
nats enligt 1956 års priser. Vill man \
göra goda bostäder åtkomliga utan r

egentlig subventionering för familjer
med en vanlig industriarbetarinkomst,
får man alltså ägna även bostädernas
driftkostnader större uppmärksamhet.

Bränslekostnaderna, kanske främst
för varmvattnet, kommer därvid i blickpunkten.
Det beräknas att varmvattnet
i hyreshusen svarar för 30, ibland ända
upp till 40 procent av bränslekostnaderna.
Det är stora värden som på det sättet
försvinner genom avloppen i form
av bortslösat varmvatten. Varmvattenmätare
i hyreshusen är väl enda sättet
att få hyresgästerna att verkligen spara
på detta område.

Inre reparationer är en annan post,
där de boendes beteende spelar en viss
roll för kostnaden. I bostadsrättshusen
har man löst problemet att göra de boende
ekonomiskt intresserade av att
vårda lägenheten genom systemet med
en särskild fond för varje lägenhet för
inre reparationer. Detta tillsammans
med det förhållandet, att den egna insatsen
innebär ökat bostadssparande,
talar för en viss övergång från de s. k.
allmännyttiga husen till bostadsrättshus.
Men det kommer alltid att finnas
en betydande efterfrågan på hyreslägenheter,
och därför vore det skäl att
undersöka, om det verkligen är omöjligt
att tillämpa systemet med särskild
fond för inre reparationer även i hyreshus
eller att på något annat sätt få
fram ett system som innebär, att de
inre reparationerna inte ingår i hyrespriset
utan är den boendes angelägenhet.

Detta skulle betyda rätt stora besvärligheter
vid flyttningar, men fördelarna
är så betydande att de mycket väl uppväger
dessa. Den boende får intresse av
att vårda lägenheten och slipper betala
några överkostnader på grund av
slarviga hyresgäster, och liksom på köpet
skulle man vinna två andra fördelar.
Den ena är, att en av de värsta
irritationsanledningarna mellan hyresvärdar
och hyresgäster skulle försvinna,
om det blev slut på diskussionen

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

om vilken reparationsstandard som ingår
i hyrespriset.

Den andra fördelen har med barnfamiljerna
att göra. Dessa har som bekant
haft svårt att få lägenheter. Vid
god tillgång på lägenheter har de visserligen
fått bostad, men de har på
det hela taget fått stå sist i kön, och
detta har nog varit en av de allvarligaste
anmärkningarna mot den enskilda
bostadsförvaltningen. Det är emellertid
obestridligt, att barnfamiljer i
genomsnitt medför något högre reparationskostnader
än familjer utan barn.
Ur ekonomisk synpunkt är det i allmänhet
fördelaktigare att hyra ut till
familjer utan barn, och så länge detta
är fallet nyttar det föga att moralisera
mot ogina hyresvärdar. Om de boende
själva fick svara för inre reparationer,
skulle det däremot inte längre vara ekonomiskt
fördelaktigt att undvika barnfamiljer
som hyresgäster. En barnfamilj
som slet ner lägenheten snabbt
finge själv svara för överkostnaden.

Innan jag lämnar frågan om bostadsbyggandets
omfattning skulle jag gärna
vilja framhålla, att ett ökat bostadsbyggande
måste sättas in där det verkligen
är stor bostadsbrist. Även om det
är aldrig så önskvärt att begränsa storstädernas
snabba tillväxt, bör detta inte
ske genom att låta deras invånare lida
av en ständig bostadsbrist. Jag tror inte
att landsorten har något intresse av
att ungdomarna i Stockholm får vänta
sex, sju år innan de kan få lägenhet
och bilda familj. För min del skulle
jag snarare vilja rekommendera att
Stockholm fick ett antal lägenheter extra
ur den sammanlagda byggnadsvolymen
för hela landet, under villkor att
förtursrätt till dessa lägenheter ges till
inflyttade, som har anställning i Stockholm
men familjen boende i lägenhet
på annan ort.

På det sättet skulle samma antal lägenheter
frigöras i landsorten, och
många familjer skulle slippa leva splittrade.
Om bostadsförmedlingarna på alla

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

platser gav förtursrätt åt familjer med
lägenhet på annan ort skulle den form
av bostadsbrist, som beror på att man
inte har lägenhet där man har arbete,
snabbt försvinna utan att bostadsproduktionen
behövde ökas annat än på de
orter, som har den allra värsta bristen.

Jag skulle också, herr talman, vilja
fästa uppmärksamheten på en reservation,
som vi har avgivit gemensamt med
bondeförbundets och högerns representanter
angående bostadsbyggandet på
landsbygden. Bilismen kommer att göra
det möjligt för folk att bo längre från
arbetsplatsen, vilket betyder att landsbygden
får ökad dragningskraft som
bostadsort, åtminstone i en rätt vid cirkel
kring tätorterna. En något mera
generös tillämpning av bestämmelserna
från de olika myndigheternas sida, så
att en dylik utveckling inte i onödan
hindras, är i högsta grad önskvärd.

En annan sak som bör understrykas
i detta sammanhang är, att bilen och
femdagarsveckan kommer att öka efterfrågan
på egnahem. Det vore oklokt att
inte försöka i görligaste mån tillfredsställa
denna ökade efterfrågan. Vi måste
inrikta oss på en växande produktion
av enfamiljshus och radhus. Gör vi inte
det kan vi i framtiden få erfara, att en
del av de hyreshus vi bygger visar sig
vara felinvesteringar.

Jag vill påminna också om en annan
av våra reservationer. Enligt gällande
bestämmelser utgår som bekant familjebostadsbidrag
även för barn i åldern
16—18 år, om de erhåller fortsatt utbildning
eller eljest mera stadigvarande
är utan arbetsförtjänst. Bostadspolitiska
utredningens majoritet föreslog, att denna
bestämmelse skulle slopas, och socialministern
följde utredningens förslag.
Tar man bort denna förmån, kommer
emellertid de familjer det här gäller
att i många fall bli försatta i svårigheter.
Vi har därför föreslagit, att nuvarande
bestämmelser skall bibehållas
tills vidare.

Jag vill passa på att uttala min till -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

fredsställelse över att statsutskottets
majoritet har gått in för en höjning av
bidraget till studentbostäder. Regeringen
har som bekant föreslagit, att stödet
i fortsättningen inte skall utgå i procent
av byggnadskostnaden utan med ett fast
belopp per rum. Jag tror att omläggningen
är alldeles riktig. Ett anslag,
som utgår i procent av byggnadskostnaden,
stimulerar ju inte till ett billigare
byggande. Men det belopp per
rum, som föreslagits i propositionen,
nämligen 5 000 kronor, innebär en inte
oväsentlig sänkning av stödet, såvida
inte byggnadskostnaderna kan sänkas
mycket väsentligt, något som inte är
troligt. Statsutskottsmajoriteten bär följt
bostadspolitiska utredningen och föreslår
G 200 kronor per rum. Det är att
hoppas, att kammaren följer utskottsmajoriteten
i detta avseende.

Innan jag slutar vill jag än en gång
understryka, att det stora problemet är
bostadsbristen och att ställningstagandet
till detaljerna i bostadsstödets utformning
måste bli i rätt stor utsträckning
beroende av om de olika åtgärderna
förväntas bidra till ett ökat bostadsbyggande.
När det gäller frågan,
om bostadsbyggandet kan ökas, har man
på socialdemokratiskt håll pendlat mellan
pessimism och optimism. Pessimismen
har framträtt starkast när förslag
från vårt håll om ökade ramar för bostadsbyggandet
behandlats. Optimismen
återigen har släppts lös när det gällt
att utforma uttalanden i valprogram
eller krav att föras på banderoller i
förstamajdemonstrationer — då har ett
ökat bostadsbyggande förefallit ganska
lätt att åstadkomma. Ur årets förstainajmanifest
kunde jag emellertid inte utläsa
någonting om bostadsbyggandet.
Man vände sig visserligen direkt till
ungdomen och erbjöd den att komma
med och kämpa för arbetarrörelsens
strävanden, men man erbjöd inte ungdomen
flera bostäder. Jag vet inte om
detta betyder, att pessimismen i fortsättningen
kommer att behärska även !

dem som utformar programmatiska uttalanden.

Jag anser att det är alldeles nödvändigt,
att vi gör ett verkligt energiskt
försök att bli av med bostadsbristen,
innan vi kommer till mitten av 60-talet.
Vi kan inte finna oss i att den nuvarande
bostadsbristen består, när vi
kommer in i andra hälften av 60-talet.
Om man sålunda utgår från att bostadsbyggandet
måste ges en omfattning, som
kan beräknas leda till minskad bostadsbrist,
får det statliga bostadsstödet utformas
så, att det inte motverkar utan
tvärtom underlättar uppnåendet av detta
mål. De åtgärder, som då främst kommer
i blickpunkten, är ökade kapitalinsatser
från de boende, konkurrens
mellan olika företagsformer samt minskade
generella subventioner.

När det gäller nyproduktionen av lägenheter
tror jag emellertid inte att det
går att avveckla subventionerna stort
snabbare än vad regeringen föreslagit.
Det finns dock tydligen en majoritet i
kammaren som anser, att det generella
bostadsstödet bör avvecklas. Det gäller
då att finna en avvecklingstakt, som tar
hänsyn dels till önskvärdheten av att
nyproduktionen inte tillfälligt avstannar,
dels till reallönestegringen och hyresbetalningsförmågan.

Vi har för vår del i tre avseenden
ansett oss utan våda kunna gå något
längre än regeringen. För det första har
vi föreslagit, att räntehöjningen på tertiärlånen
skall ske tidigare än regeringen
har föreslagit. Vi anser inte att
det går att fortsätta att binda tertiärlåneräntan
vid 3 procent för lånets hela
löptid, och vi finner det angeläget att
man börjar pröva den kortare amorteringstiden
så snart som möjligt. För
det andra har vi som jag tidigare påpekade
föreslagit en sänkning av lånegränserna,
och för det tredje bar vi
föreslagit att den räntefria, stående delen
av egnahemslånet nu skall inkomstprövas.
Vi anser, att när vi i huvudsak
har avskaffat den generella kapitalsub -

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

ventionen för hyreshus, så är det inkonsekvent
att behålla en så pass stor
generell subvention till enfamiljshus.
De tre förslagen är alla av den arten,
att de bidrar till att möjliggöra ett ökat
bostadsbygge.

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig i våra övriga reservationer. I den
mån jag inte redan har vidrört dem får
de tala för sig själva, och jag skall därför
sluta med att yrka bifall till samtliga
reservationer av herr Boman in. fl.

Under detta yttrande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Jag vill allra först ge
ett erkännande åt den förre socialministern
för hans initiativ på bostadspolitikens
område, vilka ju har syftat
till att sanera vissa förhållanden, som
har uppstått på senare år och som
knappast kan sägas ha varit förutsedda
när man beslöt denna socialreform. Jag
syftar främst på införandet av högsta
belåningsvärden. Den åtgärden utlöste
ju på sin tid en ganska stark protest
från visst håll inom byggnadsbranschen,
där man förutsade svårigheter
för bostadsbyggandet, vilka skulle leda
till viss stagnation. Nu visar det sig
emellertid efteråt, att socialministern
bedömde situationen riktigt och att
dessa kritiker hade fel. När vi bedömer
den åtgärden nu, även om den endast
har verkat kort tid, tror jag man kan
säga, att den har lett till besparingar
såväl vid planeringen som i själva byggandet
och att den har därmed blivit
vad den avsåg att vara, en positiv åtgärd
i detta syfte.

Jag vill inte underlåta att säga, att
jag tycker att dåvarande socialministern
är värd en eloge för sin självständiga
hållning vid det tillfället. Jag hoppas
även att hans efterträdare inte darrar
i knävecken inför meningsriktningar,
vilka motsätter sig den anpassning

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

av bostadspolitiken, som är påkallad av
utvecklingens gång och som syftar till
en sådan inriktning av bostadsförsörjningen,
att den blir en social reform
i ordets rätta bemärkelse.

En annan åtgärd, som jag vill nämna
i detta sammanhang, var tillsättandet av
den bostadspolitiska utredningen, vars
förslag nu har föranlett åtgärder i syfte
att anpassa de generella subventionerna
till förändringarna i ränteläget. Även
här har det ju rests motstånd genom
försök att motsätta sig en sådan anpassning,
trots att räntenivån på allmänna
marknaden nu har kommit långt bort
från det läge, som ursprungligen fanns
när dessa räntegarantier infördes.

Detta motstånd är kanske ett tecken
på den mentalitet, som endast reser
ständigt stigande krav på samhällets
stöd, oberoende av hur utvecklingen
har kommit att te sig. Den i dag gällande
bostadspolitiken har nämligen
lett till att vi ger subventioner till folk
med störa inkomster och ganska betydande
förmögenheter, samtidigt som
kostnadsstegringen så att säga sågat
bort en del människor, som på grund
av för små inkomster inte kan konkurrera
om bostadspolitikens förmåner.
Det borde enligt vår mening vara så,
att de som själva har resurser att skaffa
sig bostad skulle vara de som man sågade
bort, och i stället borde man ge
stöd i större utsträckning än vad nu är
fallet åt dem, som behöver få ett stöd
för att kunna skaffa sig bostad.

Med detta vill jag ha sagt, att bostadspolitiken
måste vara underkastad ständig
bevakning för att man skall kunna
förhindra att sådana förhållanden uppstår,
som är direkt motbjudande. Man
måste oavbrutet anpassa bostadspolitiken
efter den skedda utvecklingen och
ta hänsyn till det dagsaktuella läget. I
de reservationer vi anfört har det temat
varit det väsentliga.

I utskottets betänkande har anmärkts,
att ändringar i gällande regler bör göras
i ett sammanhang. Denna anmärk -

3 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 18

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ning togs häromdagen upp i en tidning
såsom en uppseendeväckande anmärkning
emot departementschefen.
Jag tror att vi skall reducera den anmärkningen
till vad den egentligen är
värd. Den gäller inte ändringarna i sak
utan endast det rent administrativa.
Nog tycker jag att utskottet i stället
kunde ha kostat på sig ett erkännande
för de initiativ som har tagits på bostadsproduktionens
område. Men det är
möjligt att det är så pass brännbart, att
man inte har velat ge sig in på det. Det
är därför som jag skulle vilja uttala i
denna debatt, att den riksdagsgrupp
som jag tillhör uppskattar de nyordningar,
som här föreslagits. Vi vill gärna
rekommendera fortsättning i samma
anda.

Den senaste tiden har ju visat, att
efterfrågan på egnahem är i ständigt
stigande. Vi från vår sida noterar detta
med tillfredsställelse. Det innebär en
bättre bostadsform än vad flerfamiljshusen
i allmänhet kan erbjuda. Enligt
vår mening bör statsmakterna på allt
sätt försöka att tillfredsställa den tendens
mot övergång till egnahemsbygge,
som nu tycks bana sig väg. Den räntefria
stående delen på egnahemslånen,

4 000 kronor, har vi liksom regeringen
ansett vara riktigt att bibehålla. Jag har
den uppfattningen, att det finns få ting,
som är lämpligare och bättre som sparobjekt
än ett egnahem. Denna fria del
på 4 000 kronor är därför en anordning,
som är väl försvarbar när det gäller
att uppmuntra sparandet.

Jag vet mycket väl, att det är ganska
hopplöst såväl i denna församling som
även i vissa fall utanför densamma att
plädera för en begränsning av storstädernas
bebyggelse. Jag har märkt att
jag i det fallet står i diametral motsatsställning
till herr Gustafsson i Skellefteå,
som ville ha extra tilldelning av bostäder
till dessa orter. Frågan diskuterades
här i går och jag skall därför
inte nu ta upp den till närmare belysning.
Jag vill bara notera det faktum,

att så snart det ifrån vårt håll säges någonting
om att man bör försöka begränsa
tillväxten av storstäderna, får vi
genast höra, att det är känslomässigt
tal. Efter sådana uttalanden från vårt
håll får man läsa medlidsamma formuleringar
i tidningspressen. Utan att på
något sätt göra anspråk på att vara
någon som helst profet i detta sammanhang,
tror jag i alla fall, att vi kommer
att uppleva den dag, när dessa storstäder
inte längre kommer att utöva samma
dragkraft som de tydligen nu har.
Vi är ingalunda ensamma om en sådan
uppfattning. Vi menar att den pågående
utvecklingen är felinriktad. Samma
uppfattning beträffande denna tillväxt
av de större tätorterna hyses även av
folk på ledande platser inom samhället,
t. ex. bland militärer, vetenskapsmän
och socialvårdare. När denna mening
framföres från sådana håll tiger
emellertid kritiken.

Vi har den uppfattningen, att de investeringar,
som i dag görs i byggenskapen
på dessa orter, kanske ganska
snart kan visa sig vara felplaceringar.
Vi menar, att en konsekvens av att man
nu försöker differentiera näringslivet
och flytta bort företag från storstäderna
för att därigenom ernå en mera
spridd förläggning av företagsamheten
bör vara, att man söker se till att bostadsbyggandet
följer samma riktlinjer.

Hittills har ju bostadsbyggandet haft
prioritet på kreditmarknaden. Det har
inneburit, att vi har favoriserat krediter
till detta låt mig säga något mera
konsumtionsbetonade investeringsområde
och låtit de mer direkt produktiva
investeringarna stå längre tillbaka
på väntelistan. Man kan ifrågasätta, om
detta har varit i konsekvens med den
ekonomiska politik, som vi i övrigt har
inriktat oss på. Enligt vår mening kommer
denna prioritet för bostadsbyggandet,
om den skall fortsätta, att vidmakthålla
svårigheterna att bringa balans
mellan varumängd och penningtillgång.

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Om en sådan prioritet skall upprätthållas
även i fortsättningen är det nämligen
ganska sannolikt, att andra viktiga
investeringar måste eftersättas. Men
vår standard i framtiden byggs inte på
ett ökat bostadsbestånd utan inte minst
på att vi ökar de produktiva investeringarna.
Den behövliga kredit, som bostadsbyggandet
inte kan få om det
ställs på jämställd fot, bör kunna frambringas
på annat sätt. Den förkortade
amorteringstid, som departementschefen
har föreslagit, är ett steg i rätt riktning
i det syftet. Jag vill vara djärv
nog att fråga, om man inte framdeles
skulle kunna ta ett litet steg till. Varför
skall det vara skillnad i fråga om amorteringstiden
för t. ex. egnahem och flerfamiljshus?
Att avskaffa denna skillnad
skulle vara ett sätt att skaffa fram mera
pengar till bostadsbyggandet. Jag tror
också, att en fortsatt utjämning mellan
den allmänna låneräntan och den statliga
bostadslåneräntan skulle locka
fram mera enskilt kapital för bostadsbyggande.

I detta sammanhang vill jag påpeka
en sak. Det förekommer faktiskt att folk
spar pengar för att skaffa sig en egen
bostad. När de sedan försöker förverkliga
syftet med detta sparande och anmäler
sig för anskaffande av ett eget
hem eller för inköp av en bostadsrättslägenhet,
har det, enligt vad som sagts
mig, hänt att man fått — framför allt
i det senare fallet — det beskedet: »Här
betyder ett sparat kapital ingenting.
Ni får ställa er i kön som alla andra.»
Detta är, förmodar jag, en sak som ligger
på det kommunala planet, men jag
vill dock framhålla det beklagliga däri,
att de, som verkligen följer uppmaningen
att spara till bostad, inte skall få
möjlighet att omsätta sitt syfte i praktiskt
handlande.

Vi har i en reservation framhållit,
att bostadspolitiken nu måste bättre anpassas
efter den allmänna ekonomiska
politik vars syfte är att stabilisera penningvärdet.
Så länge man här i landet

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

anser sig, såsom framgår av finansministerns
senaste proposition om statsregleringen,
böra eftersträva en efterfrågebegränsande
politik, bör man inte
på bostadsförsörjningens område bedriva
en motsatt politik. De subventioner,
som på detta område ges, åstadkommer
hos många människor en direkt
stegring av deras efterfrågan på
andra varor. Det gäller främst dem som
har så goda inkomster, att de mycket
väl själva skulle kunna klara bostadskostnaderna.
Samtidigt som denna kategori
genom de senaste årens inkomstökningar
har blivit större och större,
har de subventioner, som lämnas även
dessa människor, på grund av räntestegringarna
på den allmänna marknaden
ökat.

Vi noterar därför med tillfredsställelse
den höjning av låneräntorna som
departementschefen har föreslagit. Vår
reservation på denna punkt avser egentligen
endast att utgöra ett uttalande
till förmån för fortsatt avveckling av
dessa subventioner. Vi vidhåller vår
gamla linje, senast framförd i fjol, att
det riktigaste och bästa vore att sänka
den allmänna räntenivån. Kanhända är
vi ensamma om en sådan uppfattning,
men man kan inte komma ifrån, att en
utväg vore att åter söka uppnå den
jämställdhet mellan den allmänna
räntenivån och räntorna på bostadslånen,
som ursprungligen rådde. Samtidigt
som man försöker åstadkomma en
sådan jämställdhet, bör man enligt vår
mening vidta åtgärder för att de personer,
som har låga inkomster och stor
familj, skall kunna få ett handtag för
att skaffa sig bostad. Det var ju en gång
syftet med de s. k. bostadssociala åtgärderna,
men begreppet »social» tycks ha
kommit att spela allt mindre roll i detta
sammanhang. Det vore enligt vår mening
en uppgift för den ännu arbetande
bostadspolitiska kommittén att försöka
få fram en sådan inriktning av
bostadspolitiken, att den sociala struk -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

turen skulle komma att mera framträda.

På en punkt har vi inte kunnat biträda
propositionen. Det gäller subventionerna
till privatfinansierade byggen.
Jag har den uppfattningen, att i den
mån räntenivån för bostadslånens del
mer närmar sig den allmänna räntenivån,
kommer utan subventioner privatkapital
i allt större utsträckning att ställas
till bostadsmarknadens förfogande.
Att vi nu inte velat vara med om det
nya förslaget beror närmast på att subventioner
till privatfinansierade byggen
är en förmån som ursprungligen skulle
tillkomma företag, som ville bygga bostäder
till sina anställda. Förmodligen
blir det de företag, som har ganska god
ekonomi och som icke behöver dessa
subventioner för att genomföra bostadsbyggen,
som kommer att kunna utnyttja
de nya lånemöjligheterna medan de
mindre företagen icke kommer att kunna
göra det. De tidigare erfarenheterna
av sådana fall, där företag byggt bostäder
till sina anställda, talar knappast
heller till förmån för det nya förslaget.
Det har förekommit att man begärt
av dem, som skall erhålla dessa
lägenheter, att de skall binda sig för
att stanna kvar hos vederbörande företag
under en viss tid. Jag har också
svårt att förstå, att ett företag skulle
vara villigt att placera eget kapital i 1
bostäder för de anställda, om det inte
samtidigt har möjlighet att binda denna 1
arbetskraft under viss tid. i

Vi menar också att när man nu är
på väg att ta bort eller åtminstone ''
minska de generella subventionerna, är *
det felaktigt att utöka dem på sätt som ^
här skulle ske. ;

Herr talman! Till sist skall jag ock- 1
så beröra den reservation, till vilken 1
även högern och folkpartiet har anslutit
sig, där vi påtalar tillämpningen av ;
gällande bestämmelser i fråga om lands- s
bygdens bebyggelse. Orsaken till att 1
reservanterna här har gjort en särskild t

skrivning är väl inte så mycket att vi
anser, att utskottets skrivning är negativ,
utan i stället att syftet med motionerna
i denna kammare nr 449 och 566
sannolikt inte nås med utskottets skrivning.
Det uttalande, som riksdagen
gjorde år 1953, har haft litet svårt att
slå igenom på vissa håll, men det är
kanske mänskligt, att en tjänsteman
som aldrig har vistats utanför stadens
hank och stör inte förstår, att en eller
annan kilometer till närmaste handelsbod
eller några få kilometer för barnen
till skolan är en ganska vanlig företeelse
på den svenska landsbygden och
att de människor, som har att övervinna
dessa avstånd, ingalunda betraktar sig
som boende »uppenbart olämpligt»,
som det heter i uttalandet. Här tillämpar
man, såvitt jag kunnat förstå, ett
beklagligt tätortstänkande. Vi önskar
inte från vårt håll, att bebyggelsen
planlöst skall spridas över landsbygden,
men vi vill inte eller acceptera,
att man anlägger samma synpunkter på
bostadsbebyggelsen på landsbygden
som i en tätort. Jag vill nästan ifrågasätta
— jag vet, att det kanske är en
skärpning av uttalandet -— om det inte
ibland förhåller sig på det viset, att
vissa myndigheter ■— främst på länsstadiet
— utrustats med alltför stor
makt med hänsyn till deras praktiska
omdöme. Myndigheterna i kommunerna
borde nog enligt min mening i stället
ha försetts med något större befogenheter
när det gäller att bestämma
var och hur bebyggelsen skall få ske
inom kommunen. Hur man skall göra
för att få 1953 års uttalande att vinna
bättre tillämpning är också en fråga,
som den nu sittande bostadspolitiska
utredningen borde kunna få till övervägande.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till alla de reservationer,
som har gjorts vid detta betänkande av
herr Pålsson m. fl. samt till reserva»
tionen nr 8 av herr Boman m. fl

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Herr ERICSSON i Rinna (s):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
rörande främjande av bostadsproduktionen,
som nu föreligger till behandling,
är som vanligt försett med många
reservationer. De flesta känns igen från
tidigare år. Utskottet har i stort sett
kunnat biträda propositionen, och när
det på ett par punkter har gjort avvikelser
från regeringens förslag, är dessa
inte alltför betydande. Vad jag anser
vara viktigast är, att utskottet har accepterat
själva målsättningen för bostadspolitiken.
Man räknar med ett bostadsbyggnadsprogram
på omkring
60 000 lägenheter. Det finns anledning
att slå fast, att detta är ett mycket omfattande
bostadsbyggande. Jag kan inte
förstå herr Gustafsson i Skellefteå när
han påstår, att bostadsbyggandet har
stått och stampat på samma ställe under
20 år. Så förhåller det sig ju inte.
Man bör alldeles särskilt beakta vad
det är för slags bostäder vi bygger. Jag
har speciell anledning att understryka,
att när vi nu bygger flertalet lägenheter
med ett utrymme av 3 rum och kök,
innebär det, att det här har skett åtskilligt
under de senaste 20 åren.

När sedan folkpartiet skiljer sig från
majoriteten i utskottet i fråga om själva
bostadsproduktionens omfattning och i
första hand vill fixera ett byggnadsprogram
på 62 000 lägenheter, är skillnaden
inte alltför stor gentemot den
byggenskap, som nu är planerad och
som redan pågår. I och för sig tycker
jag inte man skall säga, att vi inte kan
förverkliga detta program inom en snar
framtid. Som det är upplagt öppnas
möjligheter att bygga ännu mer än vad
som sker nu, men förutsättningarna
därför är att man kan klara finansieringsfrågorna
och att man kan få tillgång
till arbetskraft.

I regeringens proposition har i år
presenterats en nyhet, som innebär, att
man skall kunna understödja ett bostadsbyggande,
som försiggår utan statliga
lån, på det sättet att man garante -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rar vederbörande byggare en skälig
ränta. Detta kan väl översättas så, att
man är beredd att bidra till att hålla
nere hyreskostnaderna i dessa hus. Herr
Hansson i Skegrie säger, att det är storföretagarna
som kommer att bygga och
att de små inte kommer att orka med
det. Men om man kan få fram ett intresse
för att enskilda skall investera i
bostadsbyggandet — och detta var ju
herr Hansson angelägen om att betona
nödvändigheten av — då blir väl ändå
statens resurser drygare, och det finns
chanser även för de grupper, som herr
Hansson i första hand representerar,
att bygga mer.

Jag förstår uppriktigt sagt inte herr
Hanssons inställning till detta förslag.
När han påpekar att det kan bli otrevligheter
med denna form av bostadsupplåtelse
så faller han tillbaka på de
s. k. slavkontrakten. Jag har utgått ifrån
att vederbörande myndigheter kan utforma
sådana bestämmelser, att man
inte löper några risker i det avseendet.
Det har skett tidigare, och det bör
kunna ske nu. Jag är ingen vän av en
ordning där företagarna skall kunna
säga, att de som slutar en anställning i
företaget ovillkorligen måste flytta ifrån
lägenheten. Det är fel, och felet blir
ännu större om staten hjälper till att
hålla nere hyrorna i dessa hus. Jag utgår
sålunda ifrån att myndigheterna i
vanlig ordning skall kunna se till att
sådana saker inte kommer att inträffa.

Några revolutionerande nyheter i
fråga om bidrag och lån till bostadsbyggandet
innehåller inte den förelig''
gande propositionen. Man skulle kanske
kunna karakterisera förslaget så, att det
är en försiktig justering av lånevillkoren
som kommer att äga rum — om nu
utskottets förslag kommer att antagas.
Detta kommer — det skall man inte
dölja — att i någon mån höja boende!
kostnaden. Det finns de som menar, att
man skulle ha låtit bli denna förändring
och i stort sett bibehållit de nuvarande
lånevillkoren. Det kravet kom -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

mer ofta från det håll där man tycker
att vi bygger för få bostäder och där
man säger att vi måste avskaffa bostadsbristen.
Man kan kanske säga att
det är riktigt att vi bygger för litet och
att det är synnerligen önskvärt att avskaffa
bostadsbristen. När man skall nå
detta mål går det emellertid inte att bibehålla
villkor som innebär, att man så
att säga späder på efterfrågan.

När återigen andra tycker att vi har
gått för försiktigt fram, då är det klart
att det kan finnas skäl för en sådan
ståndpunkt. Bostadspolitiska kommittén
hade ju föreslagit något mer långtgående
åtgärder. När nu regeringsförslaget
inte upptagit hela detta yrkande
från kommittén, så hänger det samman
med, att man tagit hänsyn till vad som
inträffat på lånemarknaden. Jag tycker
att detta är ett fullgott skäl.

Många tycker att det varit lika bra
att låta bli en medellinje av detta slag.
Andra återigen säger, att när man gör
någonting så skall man göra det ordentligt
på en gång. Nu vet vi att detta
inte hade gått att genomföra, om vi inte
både sett till att de som har svårast att
betala hyrorna också fått kompensation
för den hyreskostnadsstegring som
inträffar.

Det är en gammal stridsfråga på detta
område som man i dag har sysslat med.

Det gäller lånegränsen. Vi vet de olika
partiernas ståndpunkt här. När man
emellertid uttrycker saken på det sättet,
att man väsentligt skulle kunna öka
bostadsproduktionen om man biträder
reservanternas linje, då är jag inte rik- i
tigt med på det. Under det sista året
har sparandet ökat för att åstadkomma i
möjligheter att skaffa en bostad. .lag :
tänker nu på insatserna i det koopera- i
tiva byggandet. Efter vad jag har mig i
bekant har man radikalt fått höja dessa ;
insatser. Givetvis innebär detta att man ;
tar ut mera för bostadsbyggandet.

Nu säger man från oppositionens si- (
da, att om enskilda kunde få bygga i
mera, så skulle våra lånemedel bli dry- 1

gare, och då skulle produktionen öka.
Reellt åstadkommer ju bostadsbyggandet
samma belastning på kapitalmarknaden
oavsett under vilka former man
lånar. Det är inte detta som är det avgörande.
Vad är det som sker, herr Cassel?
Skulle så många enskilda kunna
bygga bostäder utöver den nuvarande
produktionen? Byggnadsbranschen som
sådan är fullt sysselsatt. Så långt jag
förstår talar man inte om det som är
väsentligt. Det tycker jag man skall
göra. Om man har olika meningar om
en sak bör man så klart som möjligt
tala om vad det är man slåss för. Eftersom
det är privata byggnadsföretag som
bygger även åt kommunala, allmännyttiga
och kooperativa företag, så är det
inte branschens krav som sådana som
man söker tillmötesgå. Det finns god
sysselsättning för dessa företagare. Oppositionspartierna
lägger sig ombord
med ett område inom vårt näringsliv
och säger, att dessa grupper kräver
det. Det är inte byggnadsföretagare i
allmänhet som kräver det, utan det är
enskilda som vill äga fastigheterna. Man
hyser den uppfattningen att enskilda
inte bara skall bygga utan också äga
fastigheterna.

Det tycker jag att man skall betona.
Vi vill inte detta. Vi säger inte att det
är ett stort önskemål, att hyresfastigheterna
i större utsträckning ägs av
privatpersoner. Vi tror att det då är
större risk för hyreshöjningar, och vi
tycker inte om att bostaden blir en spekulationsvara.
Det s. k. fria näringslivet
får spekulera på andra områden.

Att vår allmänna syn på dessa ting
är riktig får vi belägg för genom vad
som sker i England. Där lånar staten
inte ut några pengar alls till de enskilda
utan bara till kommunerna. I Sverige
ger ju staten både tertiärlån och räntegarantier.

Allt detta är frågor som förekommit i
den gamla striden. Det nya som kommit
till i samband med denna propositions
behandling, är den sak, som herr

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

Cassel uttryckt så, att vi vill ha en oförändrad
andel av byggandet åt de allmännyttiga
företagen och inte vill tilllåta
att de enskilda expanderar. Detta
ar riktigt i så måtto, att det enskilda
byggandet inte skall expandera på grund
av att de allmännyttiga och kooperativa
företagen inte får låna några pengar.
Vem som bygger bäst, effektivast
och mest ändamålsenligt, det skall bli
avgörande. Inte skall man resonera
som så, att de enskilda bara behöver
låna 15 procent och inte 25 eller 30 och
därför skall de få bygga, jag höll på att
säga hur dyrt det än blir. Om man för
ut detta resonemang till sin spets, måste
man dra slutsatsen, att det bleve billigare
ur statens utlåningssynpunkt att
låta de enskilda bygga alltsammans.

Jag tycker inte att det är så man skall
resonera. Jag har pläderat för att vi
skall slopa de s. k. kvoterna och endast
lägga en penningram till grund för byggandet
och uppmuntra dem som bygger
billigare. Jag kan dock säga rent ut, att
om man avstår från andra lokaler, blir
pengarna drygare och räcker till flera
bostäder. Som det nu är kan ett område,
låt oss säga ett län, ha en relativt låg
kostnad per lägenhetsenhet. Men de har
ett antal lägenheter fastställt i en kvot,
och när kvoten är fylld får de inte bygga
mera, fastän de kanske har pengar
kvar. Därför menar jag att man skall
utforma en sådan ordning, att den som
bygger billigare och rationellare inte
skall hindras av några bestämmelser i
form av kvoter att få belöning för detta.
Det blir med andra ord en stimulans att
bygga flera lägenheter och undvika en
fördyring så långt som detta över huvud
taget är möjligt.

Talet om att man kan öka bostadsproduktionen
genom att enskilda äger flera
lägenheter tror jag inte på, men det är
detta man försöker övertyga folk om.
Om nu de kommunala, kooperativa och
allmännyttiga företagen hade haft egna
produktionsföretag i allmänhet, hade
det varit en annan sak. Inte heller har

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det varit någon liten produktionskapacitet
inom byggnadsverksamheten. Här
är det helt enkelt inte produktionen
utan ägandet av fastigheterna som det
är fråga om. Därom råder kanske delade
meningar de olika partierna emellan.
Från socialdemokratiskt håll säger
vi, att bostaden inte skall bli en spekulationsvara.

Jag skall inte fördjupa mig i detaljerna
i utlåtandet. Det kan räcka med
att säga att det finns två ting, som utskottet
vill ha utredda, dels den s. k.
splittringen i hyresnivån, dels möjligheterna
till finansiering av ett större
bostadsbyggande framöver. Inget av dessa
utredningskrav finns det något att
invända mot.

Ett förslag som fanns i regeringens
proposition har utskottet gått emot. Vi
hade föreslagit en sänkning av ytan i
småhuslägenheterna från 125 till 110
kvadratmeter. De, som har den uppfattningen
att man inte bör behovspröva
kapitalsubventionerna, tycker nog, att
det här var en väg man borde gå för
att slippa ifrån en sådan behovsprövning.
Nu har utskottet samstämmigt
sagt, att det inte vill vara med om nya
regler utan det vill ha kvar gränsen vid
125 kvadratmeter.

Ett enhälligt statsutskott rår ingen på,
och jag tänker inte ta upp någon strid
mot utskottet. Jag kan dock inte undanhålla
kammaren en reflexion, om man
nu tycker att 110 kvadratmeter är en
liten bostad och att vi bör ha 125 kvadratmeter.
Jag vill erinra om att samtliga
de typritningar på småhuslägenheter,
som bostadsstyrelsen har upprättat,
gott får plats inom 110 kvadratmetersramen.
Vi kan väl säga, att det
innebär sex rum och kök och att utskottet
vill ha det sjunde rummet. Det
. är bara en grovt tilltagen siffra, men
jag tror att detta är någorlunda riktigt,
i Om vi kunde ha råd att bygga enbart
i sådana lägenheter, vore det naturligtvis
s bra. Det kanske inte kostar så mycket?
Kapitalsubventionen till 15 000—16 000

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

egnahem kostar 60 å 65 miljoner kronor
per år, och om tio procent av lägenheterna
är på mellan 110 och 125 kvadratmeter,
skulle vi faktiskt spara sex
miljoner kronor. Det kanske bara är
fem procent av lägenheterna som ligger
mellan 110 och 125 kvadratmeter, och
då blir sparslanten tre miljoner kronor.
Statsutskottet kanske tycker, att det
inte är så mycket att fästa sig vid, men
jag har inte kunnat undvika att föra
fram den reflexionen, eftersom vi
ibland får höra, att det är mycket viktigt
att spara pengar åt det allmänna.

Det finns ytterligare en punkt där
utskottsmajoriteten har en annan uppfattning
än regeringen — det gäller
studentbostäderna. I propositionen föreslås
en ny princip för subventionerna
till denna bebyggelse, nämligen
övergång från procentuella bidrag till
ett fixerat belopp. Utskottet godkänner
vad regeringen har föreslagit när det
gäller kapitalsubventioner för studentrum,
som är insprängda i flerfamiljshus
— där är man ense om 3 000 kronor
per studentrum.

När det gäller kategorihusen tycker
utskottet emellertid att 5 000 kronor är
för litet och föreslår en siffra som bostadsstyrelsen
har förordat såsom lämp- ]
lig, nämligen 6 200 kronor per rum. i

Nu är väl alla kammarens ledamöter .
överens om att det är en angelägen sak 1
att öka tillgången på sådana bostäder, ,
som studenterna behöver. Vi är väl
också alla medvetna om att studentanta- ]
let vid universitet och högskolor kom- ]
mer att öka mycket kraftigt under de
närmaste åren. Om vi alltså skulle för- i
bättra bostadsförsörjningen i universi- j
tets- och högskolestäderna, måste vi j
bygga mer, och gör vi villkoren alltför 4
generösa, blir byggandet dyrt. Vi måste t
då finna nya former för produktionen, s
som kan leda till ett förbilligande av s
byggandet. s

De slutliga besluten beträffande de s
omkring 2 500 studentbostäder, som har c
meddelats, avser ungefär 16 000 kro -

nor per styck, men kammarens ledamöter
bör beakta, att i de preliminärt behandlade
ansökningarna är anskaffningskostnaden
i medeltal 18 000 kronor
per rum, alltså 2 000 kronor ytterligare.
Jag är rädd för att man får en
alltför stor belastning, om vi inte tar
verkliga krafttag här. Det bör kunna gå
att bygga billigare.

Då säger man kanske att standarden
blir för dålig. Ja, man kan naturligtvis
finna exempel på en standard, som avviker
radikalt från vad studentsociala
utredningen på sin tid angav. Under
min tid i kanslihuset fick jag behandla
en ansökan om ett studentbostadshus,
som omfattade 55 rum. Dessa 55 rum
skulle vara försedda med indragna balkonger,
som är mycket dyra att bygga.
Man skulle ha fem telefonhytter, garage,
gemensamma badinrättningar och
dusch i praktiskt taget varje rum. Det
är klart, att sådant blir dyrt. Bör vi då
inte i tid tänka efter, om vi inte kan
åstadkomma någonting nytt, så att de
många studenter, som kommer till de
närmaste åren, får bo bättre och billigare?
Det kan de få med de villkor, som
nu är föreslagna.

Vi får här räkna med både en hög
kapitalsubvention, tertiärlån och räntegaranti.
Skall det då vara nödvändigt
att höja subventionen från 5 000 kronor
till 6 200 kronor per studentrum? För
en småhuslägenhet skall subventionen
vara 4 000 kronor, och en sådan lägenhet
innehåller fyra eller fem rum och
kök —- vi kan här räkna med fyra rum.
Vi kan bortse från köket i småhuslägenheten,
eftersom andra speciella utrymmen
behövs i studentbostäderna. Man
bör därför tredubbla eller fyrdubbla de
4 000 kronorna för att småhuslägenheterna
skall komma i paritet med vad
som föreslås när det gäller studentbostäder
— det skulle alltså motsvara en
subvention på kanske 20 000 kronor för
småhusproduktionen i allmänhet, och
det skulle riksdagen aldrig gå med på.

Jag har velat anföra detta eftersom

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

jag tycker det är angeläget att kammarens
ledamöter har klart för sig, att
detta stöd är generöst utformat. Det
hjälper inte hur mycket man än höjer
subventionerna, om man inte får rätsida
på själva produktionen, och därvidlag
har vi anledning att säga, att åtskilligt
återstår att göra. Dessa undersökningar
är nu i gång, och vi får väl
hoppas att de leder till en rimligare
och riktigare ordning.

•lag har alltså den förhoppningen, att
kammaren kommer att biträda den reservation
som har anförts till utskottets
utlåtande när det gäller kapitalsubventionen
för studentbostäder.

En annan viktig faktor när det gäller
bostadsbyggandet som här har diskuterats
är sparandet. Det har sagts från
oppositionens sida, att vi måste finna
nya former för sparandet och att statsmakterna
helst borde se till att vi får
regler för hur man skall förfara.

Jag tycker nog att det på sista året
har hänt åtskilligt på den punkten. Ett
bostadssparande i sunda former vinner
alltmer resonans, och jag kan inte undgå
att här nämna sparbankernas insats.
Sparbankerna finansierar upp till 90
procent av allt småhusbyggande, och vi
har inte samma bekymmer för finansieringen
av småhusbyggandet som för
byggandet av flerfamiljshus. Vi önskar
väl alla att denna sparverksamhet skall
ge allt bättre resultat, men för min del
har jag den bestämda uppfattningen,
att vi inte gagnar detta ändamål genom
att fixera några regler. En centraldirigering
av ett bostadssparande tror jag
inte på. Å andra sidan är det angeläget
att man ute i kommunerna försöker
finna former för en uppmuntran av de
personer som söker spara — det må
gälla flerfamiljshus eller enfamiljshus.

Under det gångna året har åtskilliga
förenklingar genomförts i den administrativa
apparat som samhället har
byggt upp i anslutning till riksdagens
beslut att främja bostadsbyggandet. Efter
det att det s. k. lånetaket har in -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

förts har det ju uppstått möjligheter
till förenklingar på ett helt annat sätt
än tidigare utan att några säkerhetsintressen
fått sitta emellan. Det har
gjort att man nu kan expediera ärendena
snabbare än tidigare, vilket medför
mindre bekymmer för dem som söker
lån och även medför kostnadsbesparingar.

Nu har statsutskottet i en passus sagt
ifrån, att vi bör akta oss för att alltför
ofta ändra bestämmelserna rörande bidrag
och lån. Jag föreställer mig att
utskottets önskemål kommer att beaktas
så långt det är möjligt, men om
man kommer i en situation där man
känner sig nödsakad att handla, får
man ta de olägenheter som följer av
att bestämmelserna ändras. Jag har för
min personliga del funnit det angelägnare
att söka komma åt de bristfälligheter
och besvärligheter som föreligger
än att låta bli att ändra bestämmelserna
med hänsyn till att detta skulle
vålla svårigheter. Regeringsledamöterna
är nog beredda att vänta med förändringar
och att acceptera de regler
som gäller, eftersom ju det många
gånger är mest angenämt — det är mycket
värre att ge sig på saker och ting
som man vet kommer att väcka missnöje
på sina håll. Om man ändå inte
drar sig för detta obehag, så beror det
naturligtvis på att man vill åstadkomma
en bättre ordning genom sitt beslut.

Den fråga vi här diskuterar gäller,
om bostadsbyggandet kan ökas och bostadsbristen
därigenom minskas. Det
finns de som har hävdat, att de beslutade
åtgärderna skulle ha en minskning
av bostadsbyggandet som följdverkan.
Det talet har tystnat i dag. Det
har visat sig att det går att bygga billigare,
och vi skall kunna bygga mer.
i När allt kommer omkring är det väsentliga,
hur vi skall finna former för
att bygga fler bostäder. Jag har trott att
i man måste sätta en hård press på hela
produktionen. Viljan att bygga billigare
finns nog på de flesta håll, men om det

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

inte är någonting alldeles särskilt som
pressar på, så kan inte de bästa krafterna
göra sig gällande. Det är därför
bestämmelserna om det s. k. lånetaket
måste skärpas ibland. Jag tror det har
varit ändamålsenligt, och det förefaller
som om statsutskottets majoritet i alla
väsentliga punkter har samma uppfattning.
Det är då min förhoppning, att
utskottets utlåtande skall godkännas av
kammaren med det undantaget, att kammaren
biträder reservationen som gäller
kapitalsubventionerna till studentbostäder.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är precis såsom
förre socialministern, nuvarande herr
Ericsson, säger: skiljelinje mellan oss
går framför allt i våra synpunkter på
ägandet av fastigheterna. Socialdemokraterna
vill överföra ägandet av bostadshusen
i kommunernas händer. Det
står som punkt 20 i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. Det är inte bara en
formell programförklaring, utan det är
någonting som steg för steg håller på
att genomföras. Men vi alla andra •—
med undantag av kommunisterna, antar
jag — har en rakt motsatt uppfattning;
vi vill inte alls gå med på detta. Yi har
ansett, att det offentliga ägandet av
detta störa kapital undan för undan —
det går inte fort — leder till att en
väsentlig del av produktionslivet här i
landet socialiseras; det växer upp socialiserade
produktionsföretag, som bygger
husen, och även byggnadsmaterialet
kommer från socialiserade företag. Något
sådant vill vi inte vara med om,
och på den punkten kan vi aldrig komma
överens med socialdemokraterna.

Varifrån får nu staten sina pengar till
tertiärlånen? Jo, staten får dem antingen
genom att — det vet finansministern
— försöka beskatta folket så gott det
går eller genom att låna pengar, fram -

för allt i riksbanken. I den mån man i
stället kunde få enskilt riskvilligt kapital
att åter intressera sig för bostadsägandet,
sluppe man skaffa så mycket
pengar till tertiärlånen på andra vägar.
Och om man hellre ville fortsätta att
skaffa lika mycket pengar som nu på
detta sätt, så skulle man kunna bygga
så många fler lägenheter. Men för att
få enskilda kapitalägare att vilja satsa
pengar på bostadsägande, måste de få
en rimlig förräntning, som åtminstone
något så när överensstämmer med den
de kan få genom annan placering. De
måste också ha någorlunda trygghet när
det gäller fastigheternas värdebeständighet.
Detta kan jag inte kalla för spekulation,
herr Ericsson!

Vi vill inte från vårt håll att man
skall ta bort de s. k. kommunala och
allmännyttiga bostadshusen, och vi är
mycket positivt inställda till bostadskooperationen.
Men har vi alla typer
av bostadshus, får vi en viss konkurrens,
som åtminstone i ett läge vilket
inte präglas av svår bostadsbrist gör
det omöjligt att spekulera i höga hyror.

I ett läge, som präglas av svår bostadsbrist,
vill vi inte begära att man skall
ta bort hyresregleringen.

Om man inte av t. ex. någon politisk
anledning vill favorisera en viss produktionsform,
varför skall man då belasta
skattebetalarna med extra kostnader
för att få husen byggda i just den
produktionsformen, då detta inte resulterar
i lägre bostadskostnader för dem
som skall bo i husen?

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! När herr Ericsson talade
om subventionerna för studentbostäderna,
jämförde han dem med subventionerna
för vanliga lägenheter. Det är
väl ändå en jämförelse, som vi aldrig
tidigare gjort. Även förslaget om en subvention
på 6 200 kronor innebär i själva
verket en sänkning av nuvarande sub -

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

vention. Jag instämmer med herr Ericsson
i hans yttrande, att det är viktigt
att vi kan sänka byggnadskostnaderna
för studentbostäderna. Men det viktigaste
härvidlag är, att vi övergår från
en subvention, som utgår i procent på
byggkostnaden, till ett fast bidrag per
lägenhet. Detta kommer att verka pressande
på byggnadskostnaderna, vare sig
subventionsbeloppet är 5 000 eller 6 200
kronor.

Jag vill rätta till ett misstag från herr
Ericssons sida. Jag sade inte att bostadsproduktionen
står och stampar på
samma fläck. Jag sade, att ni talar så
mycket om hur stora och bra lägenheter
det bygges nu i jämförelse med
dem som byggdes på 1930-talet, att det
nästan verkar som om ni vore förvånade
över att bostadsproduktionen inte
står och stampar på samma fläck. För
min del finner jag det naturligt, att
bostadsproduktionen liksom all annan
produktion har utvecklats under 25 år.

Herr Ericsson berörde även frågan
om lånegränserna och gjorde gällande,
att vi skulle ha sagt att en sänkning av
lånegränserna skulle öka bostadsproduktionen
avsevärt. Jag ber att få påpeka
att jag aldrig använt ordet »avsevärt».
Jag tror inte det finns någon åtgärd,
som kan öka bostadsproduktionen
»avsevärt», utan det behövs en rad samverkande
åtgärder. Men om vi sänker
gränsen för lånen till de kooperativa
företagen från 95 till 92 procent, om
vi får till stånd ett intensivt och välorganiserat
bostadssparande och om vi
dessutom i viss utsträckning övergår
från kommunala företag till kooperativa,
så har vi väl därmed ändå gjort
något för att främja en ökad bostadsproduktion.

Sedan måste jag säga att det förvånar
mig, att herr Ericsson uttalar sig så
negativt som han gör om enskilt byggande.
Jag tror att han härvidlag bör
tänka om en smula. Han talar om »spekulationsbyggande»
nästan som om han
ansåge att förvaltandet och tillhanda -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hållandet av lägenheter vore något
smått omoraliskt i motsats till all annan
verksamhet.

Jag är av den uppfattningen att det
kommer att få byggas en hel del i kommunal
regi i fortsättningen. Men vi har
ingen garanti för att de kommunala
bostadsföretagen på alla platser sköts
på bästa sätt. De kan komma i händerna
på folk, som saknar erfarenhet eller
som är allmänt inkompetenta. Hur skall
vi kunna avgöra, om de hyror, som tas
ut i de kommunala husen, är riktiga, i
fall vi inte tar ett enskilt bostadsbyggande
att jämföra med, som arbetar på
ungefär samma villkor?

Herr ERICSSON i Rinna (s) kort genmäle: Herr

talman! Det glädjer mig att herr
Cassel vitsordar riktigheten i den problemställning
som jag försökte framställa.
Han erkänner alltså, att det i
första hand inte är fråga om att bygga
mer utan att det är fråga om skillnaden
i våra uppfattningar när det gäller ägandet.
Det är värdefullt att slå fast, att det
är just ägandet av fastigheterna som
saken gäller.

Nu säger herr Gustafsson i Skellefteå
att han blev förvånad över min negativa
inställning till det enskilda byggandet.
Ni brukar tala om värdet av enskild
företagsamhet. Nu är det ju emellertid
så — blanda inte bort korten här! —
att det är enskilda företag som bygger
det stora flertalet bostadsfastigheter. Vi
har alltså möjligheter att utnyttja deras
sakkunskap. Och märk väl att var
och en har rätt att bygga bostadshus här
i landet. Det vållar inga som helst svårigheter.

Vad herrarna slåss för är ju att staten
skall låna ut mera pengar. Herr Cassel
skakar på huvudet, men om det enskilda
byggandet får en större andel än nu
av det sammanlagda lånebeloppet, så
kommer det enskilda byggandet att totalt
tillföras mera pengar. Är det rätt

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

uppfattat så? Jaså inte, då kan jag inte
göra mig förstådd!

Här ligger enligt min mening en mycket
väsentlig sak. Vi skall inte glömma
bort att det gäller just ägandet. Jag har
ingen anledning att dölja att det förefaller
mig vara tryggare och säkrare att
vinstintresset är borta från bostadsmarknaden.
Det finns så många andra
områden som den enskilda företagsamheten
kan spekulera på, så bostadsmarknaden
behöver inte vara ett fält
där dessa företag kan tumla om.

Herr Gustafsson sade att det vid tidigare
försök att klargöra innebörden av
subventionerna till studentbostäderna
inte givits några sådana exempel som
de jag här anförde. Nej, det är riktigt,
herr Gustafsson, men är det inte angeläget
att tala om för kammarens ledamöter
ungefärligen hur man ser på dessa
ting? Är herr Gustafsson övertygad om
att alla kammarens ledamöter har klart
för sig dels att vi vill bygga fler studentbostäder
men dels ocb framför allt att
vi lämnar ett så generöst stöd som fallet
verkligen är just beträffande detta
byggande? När utskottet föreslår att vi
skall späda på bidragen med ytterligare
1 200 kronor per lägenhet, verkar
det ju som om det av regeringen framlagda
förslaget vore snålt tilltaget. Jag
ansåg det därför vara pedagogiskt lämpligt
att tala om att regeringens förslag
icke innebär någon dålig subvention.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ericsson i Rinna
måtte ha missuppfattat mig. Jag vill inte
att staten skall släppa till mer pengar
utan tvärtom mindre pengar. Detta skulle
ernås genom att staten endast behöver
lämna 15 procent av avkastningsvärdet
till de hus som byggs i enskild
regi. Om samma hus byggs i allmännyttig
regi får staten släppa till 30 procent,
och det tycker jag är onödigt. Det innebär
att skattebetalarna får vidkännas
en extra belastning på grund av att man
vill ha huset byggt i allmännyttig regi

i stället för i enskild regi. Vad har man
för glädje av det? Husen är likadana och
det kostar lika mycket att bo i det ena
huset som i det andra. Skattebetalarna
har alltså inte vunnit något genom denna
extra utgift som de belastas med.
Jag kan förstå att det kan vara roligt
att för konkurrensens skull ha ett och
annat i allmännyttig regi uppfört hus,
så att man kan se vad det bör kosta att
bo i ett hus av en viss typ och för att
skapa en konkurrens i förhållande till
den enskilda bostadsmarknaden. Detta
förstår jag, som sagt, och det kan jag
uppskatta och gilla. Men de olika företagsformerna
skall enligt min mening
arbeta på lika villkor och efter samma
grunder, och skattebetalarna skall icke
belastas extra för att man skall få byggnaderna
uppförda i allmännyttig regi.

För övrigt vet jag inte varför man
skall tala om allmännyttiga företag i
detta sammanhang, ty det gäller ju
inga företag utan statliga organ som arbetar
praktiskt taget utan något eget kapital.
Det föreslås nu att de allmännyttiga
bostadsföretagens grundkapital
skall motsvara minst 1 procent av det
förvaltade fastighetskapitalet mot för
närvarande endast 0,5 procent, men det
har ju ingen betydelse. Dessa företag tar
själva inga risker. De är alltså egentligen
inte några företag utan statsorgan.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Beträffande studentbostäderna
vill jag framhålla att det är
meningslöst att dra in frågan om ett
billigare byggande av dessa bostäder i
striden om huruvida subventionen skall
uppgå till 5 000 eller 6 200 kronor per
lägenhet. Det som skall verka förbilligande
är att vi går över från att beräkna
subventionen i procent av byggnadskostnaden
till fasta subventionsbelopp
per lägenhet, och denna verkan
kommer att inträda vare sig beloppet
blir 5 000 eller 6 200 kronor.

Jag vill vidare understryka att då jag

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

talar om enskilt bostadsbyggande innefattar
jag däri också enskild bostadsförvaltning.
På den punkten behöver det
alltså inte råda någon tvekan.

Herr Ericsson i Kinna sade att han
anser det vara tryggare och säkrare att
det enskilda initiativet är borta från
bostadsmarknaden. På den punkten
måste jag deklarera en helt annan uppfattning.
Jag anser att det skulle vara
ganska otryggt om all bostadsförvaltning
här i landet låg i de kommunala
och allmännyttiga företagens händer.
Hur skulle vi då kunna veta att dessa
företag verkligen arbetade effektivt?
Tryggheten och säkerheten ligger väl i
att vi har konkurrerande verksamhet
även på bostadsförvaltningens område,
så att vi kan jämföra de olika företagsformernas
resultat. Jag kan inte tänka
mig annat än att man på det sättet når en
väsentligt större trygghet än om vi
överlämnade all bostadsförvaltning i
kommunernas händer.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Debatten om bostadspolitiken
sysslar ju i mycket stor utsträckning
med regleringstekniska synpunkter
och bostadsbyggandets omfattning,
men det har ju glädjande nog i
dag tagits upp även andra synpunkter
av stor betydelse.

Jag skulle tro att vad vi främst måste
ta fram i den bostadspolitiska debatten
kan sammanfattas i fyra punkter. För
det första är det nödvändigt att snabbt
avveckla de generella bostadssubventionerna,
dels ur samhällsekonomisk
synpunkt och dels ur rättvisesynpunkt.
För det andra måste man klargöra vilken
omfattning bostadsbyggandet bör ha
under de närmaste åren. Jag inser att
denna synpunkt visserligen för många
kan te sig som den mest betydelsefulla,
men jag tror att denna fråga även måste
granskas kritiskt. För det tredje gäller
det den inriktning av bostadsbyggandet
på småhus contra flerfamiljshus, som vi

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

måste hålla fast vid för att på lång sikt
åstadkomma en klok bostadsinvestering.
Slutligen och för det fjärde kommer
den, som jag ser det, viktigaste frågan:
Kan vi bygga billigare, och vilka
åtgärder erfordras härvidlag för att vi
skall kunna minska boendekostnaderna,
d. v. s. hyrorna, för det svenska folket?

Med hänsyn till den nyorientering i
vår ekonomiska politik, som skymtar
bl. a. i finansministerns kompletteringsbudget,
måste ett avskaffande av de generella
bostadssubventionerna i dagens
samhällsekonomiska läge vara synnerligen
angeläget, ty härigenom skulle ju
ernås besparingar av utomordentligt
stor vikt på budgetens utgiftssida, och
samtidigt skulle en dämpande effekt på
konsumtionen uppnås. Jag tror, att om
de generella bostadssubventionerna avskaffas,
så blir nog resultatet i första
hand en dämpning av efterfrågan på
andra konsumtionsvaror. Ty det är
ofrånkomligt, att när bostadspriserna
hållits konstlat låga under de senaste
15 åren, så har efterfrågan ökat inom
andra konsumtionssektorer. Jag är övertygad
om att en anpassning av hyrorna
till den faktiska boendekostnadsnivån
inte kommer att sänka bostadsstandarden
men väl verka lcöpkraftuppsugande
och hjälpa till att minska andra köer,
t. ex. när det gäller telefoner, bilar
o. s. v. På det sättet skulle vi få en naturlig
konsumtionsbegränsning, vilket
är nödvändigt för att nå samhällsekonomisk
balans.

I stort sett kan man väl säga att bostadspolitiska
utredningen har framlagt
ett betänkande, som innebär ett första
betydelsefullt steg i rätt riktning genom
förslag om höjning av den statsgaranterade
räntan med en halv procent på
primär- och sekundärlån samt med en
procent på det s. k. tertiärlånet, liksom
en förkortning av amorteringstiden samt
borttagandet av de ortsgraderade tillläggslånen.
Socialministern har, det vill
jag gärna framhålla, i stora delar följt
bostadspolitiska utredningen, när det

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gäller att ta första steget till en avveckling
av de generella subventionerna,
men han har icke velat lämna några direktiv
angående den nödvändiga fortsättningen
på avvecklingen, och inte
heller har han föreslagit att tilläggslånet
skulle slopas. Det har redan sagts av
herr Ericsson i Rinna att han som socialminister
valt den försiktiga linjen i
det fallet.

Majoriteten av Sveriges medborgare
måste för närvarande lämna bidrag till
ett mindretal, som i och för sig har genomsnittligt
större ekonomiska möjligheter
att svara för sina hyreskostnader
än vad majoriteten skattebetalare
har. Låt mig förklara detta med några
exempel.

Av bostadspolitiska utredningen framgår,
att den genomsnittliga nettoinkomsten
för barnfamiljer som icke hade familjebostadsbidrag
och som bodde i ett
statligt belånat område i Örebro 1954,
uppgick till 19 000 kronor. I Malmö var
motsvarande siffra 17 800 kronor och
i Skellefteå 17 900 kronor o. s. v. Dessa
inkomstsiffror är som sagt från 1954,
och de måste givetvis justeras uppåt
med 15 å 20 procent för att belysa dagens
inkomstläge.

Låt mig nämna ytterligare ett exempel.
Vid en förra året företagen bostadsundersökning
i Örebro inom två av den
kommunala bostadssiftelsen ägda områden
visade det sig att inom det ena
området, där 245 familjer undersöktes,
hade 60 procent något slag av motorfordon,
och 64 familjer, d. v. s. drygt
26 procent, höll sig med bil. Inom det
andra området undersöktes endast bilförekomsten,
och där hade vart tredje
hushåll bil. Samtliga boende inom dessa
två områden åtnjuter generella bostadssubventioner.

Jag vill poängtera att jag inte alls har :
några invändningar att göra mot att vi
har en hög standard och kan hålla oss :
med bil, men nog måste det väl vara
ett minst sagt diskutabelt system att ge
sådana medborgare subventioner, som

på intet sätt har behov av statens hjälp.
Inte minst borde det väl vara ett landsbygdsfolkets
intresse att där få en snar
och fullständig ändring till stånd. Ty
på landsbygden är det ju ett förhållandevis
mindre antal hus som bygges med
statliga subventioner.

Ur likarättssynpunkt reagerar jag
mot det nuvarande förhållandet, och
jag hoppas att avvecklingen av de generella
bostadssubventionerna må ske i
snabb takt och efter ett klart uppgjort
tidsschema. Givetvis förutsätter detta
utvidgade bostadsbidrag till dem, som
rimligen har behov av samhällets hjälp
för att få en god bostad, men detta är
ju något helt annat än de generella subventionerna.

Beträffande omfattningen av vårt bostadsbyggande
anser jag att särskilda
ansträngningar att bygga fler bostäder
är nödvändiga för att nå snar jämvikt
på bostadsmarknaden, men jag tror inte
att det är rätt att oreserverat förorda
ökade investeringar på bostadsbyggandets
område utan att ta hänsyn till en
klok avvägning mellan olika investeringssektorer.
En snedvridning av investeringarna
kan få svårartade följdverkningar
ur välståndsstegringssynpunkt
på längre sikt. Även i detta fall
är det som i så många andra anledning
hålla en viss måtta.

Jag vågar säga detta av två skäl.
Först och främst får man inte utan vidare
godtaga de siffror som redovisas
angående antalet bostadssökande som
mått på bostadsbristen. Man talar ofta
om en brist på 110 000 å 120 000 lägenheter,
men statistiken är inte tillförlitlig,
ty många anmäler sig som bostadssökande
för ett väntat framtida behov
i känslan av de långa väntetiderna. På
detta sätt förlänges köerna av bostadssökande.
Två forskningsinstitutioner
lär i dagarna var för sig ha räknat ut
att det faktiska behovet av nya lägenheter
nu torde röra sig om cirka 65 000.
Naturligtvis är detta också en hög siffra,
särskilt om man jämför den med siff -

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

rån för 1945, då man uppskattade tätorternas
ackumulerade bostadsbrist till
25 000 lägenheter. Men samtidigt måste
man medge att det är en avsevärd skillnad
på t. ex. 65 000 och 110 000.

En annan fara hotar, när man
överdriver vårt behov av bostäder, och
det gäller permanentningen av den
svarta hyresmarknaden. Så länge som
allmänheten delges alltför oroande uppgifter
om vårt läge, kommer den svarta
hyresmarknaden att bestå och tillföras
ny näring.

Med detta mitt resonemang har jag
velat återföra diskussionen om bostadsbyggandets
omfattning till en sund nivå.
Och jag tror, att när man vet att förhållandena
inte är så hopplösa, som
vi går och intalar oss, är det lättare att
nu satsa på ett ökat bostadsbyggande
de närmaste åren — ungefär av omfattningen
250 000 å 260 000 lägenheter på
fyra år. Men givetvis under noggrant
aktgivande på att inte befogade investeringsbehov
inom andra sektorer av det
enskilda näringslivet eftersättes.

Så var det den tredje punkten, nämligen
inriktningen på bostadsbyggandet,
som vi i dag måste hålla för ögonen för
att åstadkomma så kloka bostadsinvesteringar
som möjligt. För bedömningen
av denna fråga måste man ta hänsyn till
efterfrågeinriktningen gentemot olika
typer av bostäder. Främst kan man då
konstatera, att det tydligen finns en
stark tendens att få bo i småhus. Därför
bör vi på lång sikt söka utforma vår
bostadspolitik så, att fler egnahemsbyggen
kommer till stånd, att tomtmark
tillhandahålles och att småhusbyggandet
rationaliseras, så att det blir billigare
än nu. För närvarande är variationerna
i byggkostnaderna för småhus
avsevärda. Generaldirektör Alf Johansson
angav nyligen i ett föredrag, att
samma bostadsstyrelsens typ av småhus
varierat med 15 000 kronor i pris på
samma ort, vilket ju verkar nästan
osannolikt. Därför behövs det tydligen
ett intensifierat forskningsarbete, främst

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

praktisk byggforskning av det slag, som
jag snart närmare skall belysa.

Vid sidan av ett ökat småhusbyggande
bör vi noga uppmärksamma de rön,
som den nya bostadsforskningen hittills
gjort i vårt land, vilka bl. a. visar på
behovet av ökad utrymmesstandard.
Detta faktum bör tydligen också stimulera
oss att på olika sätt söka nedbringa
byggnadskostnaderna, alltså ytterligare
en anledning att noga pröva,
vilka möjligheter vi har att bygga billigare.

Härmed är jag slutligen framme vid
den enligt mitt förmenande kanske
mest betydelsefulla frågan i vår bostadspolitik,
nämligen åtgärder för att
pressa ned byggnadskostnaderna. Jag
anser nämligen, att det är utomordentligt
viktigt, att byggnads- och därmed
bostadskostnaderna blir så låga som
möjligt, när man nu börjar slå in på
den vägen, att alla boende, som jag
hoppas, inom kort måste betala de verkliga
bostadskostnaderna.

Fullt riktigt konstaterar dåvarande socialministern
i proposition nr 100 att »i
den mån bostadsproduktionen kan förbilligas,
vinnes inte endast lägre hyror
och bostadskostnader utan också utrymme
för en ökning av bostadsbyggandet».
Men tyvärr har det stannat vid
blott och bart ett kallt konstaterande av
detta faktum.

Jag tror, att dåvarande departementschefen
var inne på en framkomlig väg
att pressa ned byggnadskostnaderna,
då han genomförde en maximering av
belåningsvärdena från och med 1 januari
1956. Härvidlag har jag exakt
samma uppfattning som herr Hansson
i Skegrie nyss gjorde sig till talesman
för, när han sade att han gillade dessa
åtgärder. Tyvärr möttes de åtgärderna
av stark kritik inte bara här i riksdagen
utan även på andra håll, inte minst
bland de allmännyttiga bostadsföretagen
och bland vissa byggnadsfackföreningar.
Enligt statsutskottets utlåtande
kan erfarenheterna av de för flerfa -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

miljshus gällande lånetaksbestämmelserna
ännu inte överblickas. Jag har en
annan mening härvidlag, och jag instämmer
i vad herr Ericsson i Rinna
sade härom. Det sänkta bel&ningstaket
har kunnat hållas, och vid årsmötet nyligen
med Sveriges allmännyttiga bostadsföreningar
— Sabo — konstaterade
ordföranden, att sänkningen av
lånetaket kritiserades, därför att det ansågs
sänka standarden. Men de allmännyttiga
bostadsföretagen har varit lojala
och anpassat sig, trots att byggkostnaderna
under tiden stigit. Tydligt
är att man kan pressa byggnadskostnaderna
bara genom att sänka belåningstaket.
Jag har därför i en motion
föreslagit en ytterligare sänkning av de
maximala belåningsvärdena för flerfamiljsfastigheter
med 5 procent. Härigenom
skulle 2 500 å 3 000 tvårumslägenheter
ytterligare kunna byggas inom ramen
för det föreslagna statliga lånebeloppet.
Vi skulle alltså få både fler bostäder
för nuvarande statliga utlåning
och billigare bostäder till de boendes
båtnad. Slutligen skulle det ökade bostadsbyggandet
också avhjälpa den arbetslöshet
inom byggnadsfacket, som i
dagens läge med full sysselsättning på
praktiskt taget alla andra områden ter
sig onödig.

Utskottet avstyrker förslaget och »anser
att det bör ankomma på Kungl. Maj :t
att företaga de ändringar i belåningsvärdena,
som förhållandena framdeles
må påkalla». Jag hoppas att Kungl.
Maj :t inte tvekar att, såsom herr Ericsson
i Rinna nyss sade, snart ånyo pröva
en sänkning, men givetvis bör detta ske
med tillbörligt varsel, så att de byggande
hinner anpassa sig något därefter.

Man frågar sig då: Kan vi bygga billigare?
Kan vi rationalisera bostadsbyggandet
mer, och har vi de nödiga
resurserna, d. v. s. tillräcklig teoretisk
och praktisk forskning, för att nå några
påtagliga resultat? Enligt mitt förmenande
kan vi svara ja på frågan, om vi
kan rationalisera bostadsbyggandet och

bygga avsevärt billigare. Jag tror också
att vi i statens nämnd för byggnadsforskning
har ett gott teoretiskt instrument,
men vi saknar de rätta greppen
-—■ bredden och intensiteten i praktisk
byggforskning, som snabbt kan ge
oss värdefulla resultat. Jag har fördenskull
i en motion föreslagit, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
anhålla om en utredning rörande praktisk
byggnadsforskning i lagarbetets
form. Jag tror, att om ett arbetslag, bestående
av skickliga byggnadsarbetare,
arkitekter, konstruktörer, konsulter,
tidsstudiemän och en bostadsforskare,
skulle få i uppdrag att producera ett
flerfamiljshus med t. ex. 50 lägenheter
och fortlöpande utföra forskning under
arbetets gång, så skulle mycket värdefulla
rön göras. Del förtroendefulla
samarbetet mellan arbetare, teknici och
andra behövs, för att man skall kunna
tränga in i de olika problemen inte
bara rent byggtekniskt utan även ur
planeringssynpunkt etc. Från många
håll påstås, att det är just ett sådant
här storbygge som behövs för att ställas
till byggnadsforskningens tjänst. Vi
får ofta bevittna, att när resultat skall
nås inom t. ex. naturvetenskaperna, så
fordras det att praktiska rön går hand
i hand med teoretiska.

Den utredning av praktisk art som
jag föreslagit i motsats till utredningar
av det konventionella slaget skulle dels
ge oss ett utprovat forskningsresultat
och dels som slutprodukt ett flerfamiljshus,
vilket ju i dagens läge måste framstå
som ett plus till det övriga. Tyvärr
har statsutskottet inte behagat ägna
detta projekt sin uppmärksamhet utan
har nöjt sig med ett uttalande av följande
lydelse: »Såsom utskottet under
senare år vid upprepade tillfällen framhållit,
är det synnerligen angeläget att
åtgärder från samhällets sida vidtages
i syfte att främja ett effektivt och billigt
bostadsbyggande. Utskottet förutsätter
att nämnden för byggnadsforskning
ocli bostadsstyrelsen uppmärk -

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

sammar möjligheterna att genom praktiskt
inriktad forsknings- och utredningsverksamhet
befordra en teknisk
och organisatorisk rationalisering av
byggandet.»

.lag kan inte annat iin beklaga att
statsutskottet inte velat tränga litet närmare
in i detta problem'' utan bara åberopar,
att man flera år vid upprepade
tillfällen framhållit, att det behövs ett
billigare bostadsbyggande. Den här
gången både utskottet kunnat ta ett initiativ.
Det har sagts mig att utskottet
åtminstone hade bort låta statens
nämnd för byggnadsforskning få motionen
på remiss. Herr Cassel sade i sitt
inledningsanförande, att han önskade
framgång för de strävanden som göres
för att söka nedbringa byggnadskostnaderna.
Det skulle ha varit värdefullt
om han tillämpat den synpunkten också
vid behandlingen av min motion i utskottet.

Då det måhända är en riktigare ordning
att först utreda, liur man skall
kunna bygga billigare, och sedan påyrka
en sänkning av lånetaket för att
även den vägen utöva en press på byggnadskostnaderna,
skall jag här avstå
från att yrka bifall till min motion i
vad den avser en sänkning av lånetaket.
Däremot anser jag att det är stort behov
av praktisk byggnadsforskning i
lagarbetets form.

Herr talman! En gammal riksdagsman
sade nyligen till mig, att man
måste vara novis i riksdagen för att
önska sig förändringar men att man
dessutom måste vara mycket ung för
att tro sig om att kunna ändra på riksdagsmän.
Jag vill vara så där ung i dag,
och även om det är riktigt som herr
Ericsson i Rinna sade, att man inte
skall gå emot ett enhälligt statsutskott,
vågar jag därför i alla fall yrka bifall
till min motion nr 577, punkt 2, vari
föreslås, att riksdagen måtte besluta om
en utredning, avseende praktisk byggnadsforskning
efter de linjer i lagarbetets
form, som jag här redogjort för.

4 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Den förändring av bostadspolitiken,
som regeringen och utskottet
föreslår, kommer att väcka en
stark och berättigad förbittring bland
de svenska hyresgästerna — en förbittring,
som står i bjärt kontrast till den
belåtenhet, som de borgerliga partiernas
talesmän har visat i denna debatt.
Sedan lönerna blivit fastlåsta med ett
tvåårigt avtal och den utlovade tvåprocentiga
reallönestegringen redan är
uppäten och förvandlad till minus av
redan inträffade prisstegringar, föreslår
man nu åtgärder, som kommer att
höja hyran för en modern, på senare
år byggd lägenhet om två rum och kök
med 300 kronor per år och för en trerumslägenhet
med cirka 350 kronor.
Detta kommer som påbröd till hyresstegringen
i de statsbelånade husen
med 25—30 procent från 1945 fram till
1952 och den av räntehöjningen framkallade
hyresstegringen 1955 med 10—
14 procent i de privatfinansierade husen
och 5 procent i de statsbelånade.

I en tid, när de stora ungdomskullarna
kommit upp i giftasåldern, fortsätter
man nedrivningen av den sociala
bostadspolitik med Gustav Möllers
signatur, som avsåg att genom statliga
subventioner och garantier för låga
räntor häva bostadsbristen, höja bostadsstandarden,
göra moderna lägenheter
åtkomliga även för de mindre bemedlade
och framför allt bereda barnfamiljerna
rymliga och goda bostäder.
Hela denna politik rivs upp genom att
man fortsätter att avveckla de generella
subventionerna, höjer räntan på sekundär-
och primärlånen samt på tertiärlånen
för egnahem, minskar amorteringstiden
från 40 till 30 år, avvecklar
räntegarantierna och återkräver tillläggslånen.

Sedan det största regeringspartiet
under många år i radiotal och valtal
med skärpa kritiserat högerns och
folkpartiets linje att begränsa bostadsefterfrågan
genom höjda hyror, slopa
18

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

de generella subventionerna och ge den
privata spekulationen fria händer, har
dåvarande socialministern John Ericsson
i sina direktiv till bostadspolitiska
utredningen samt därefter nämda kommitté
under riksdagsman Severins ledning,
hela regeringen och statsutskottet
accepterat det mesta av högerns generallinje
i bostadsfrågan. Det är därför
inte underligt att herr Cassel här i debatten
anmält sin belåtenhet över att
bostadsfrågan nu kommit över partierna,
att herr Gustafsson i Skellefteå är
lika belåten och att herr Hansson velat
ge herr Ericsson i Rinna en eloge samt
hoppas, att den nye socialministern
inte skall darra i knävecken när det
gäller att avveckla resten.

Det är emellertid betecknande, att
det vid sidan av oss kommunistiska
motionärer också finns socialdemokratiska
motionärer med anknytning till
hyresgäströrelsen, främst herr Svenning
i denna kammare, som vill behålla
de gamla linjerna för bostadspolitiken.
Dock finns det inte en enda socialdemokratisk
utskottsreservant, om jag
undantar frågan om studentbostäderna.
Med sträng disciplin driver man igenom
en politik, som kommer att möta
den skarpaste kritik bland socialdemokratiens
egna väljare. Vi förstår inte
en sådan politisk taktik av ett parti
som stöder sig på arhetarväljare.

Högern och folkpartiet kommer att
säga ute i den offentliga debatten: Titta,
hur regeringen permanentar bostads- .

bristen och höjer hyrorna! Men de
kommer noga att akta sig för att tala
om att socialdemokratien i bostadsfrå- ]

gan liksom i fråga om räntehöjningen ]

har kapitulerat för högern och folk- ,

partiet och tagit ansvaret för den pris- ]

och hyreshöjande politik, som storfi- ,

nansen och borgarpartierna har krävt. <

De borgerliga reservationerna marke- ]

rar bara de punkter, där man vill driva (

regeringen ännu längre. ]

Departementschefen, som under ti- i

den retirerat till det trygga fästet Vin- 1

och spritcentralen, säger att han inte
kan rekommendera, att bostadsfrågan
löses genom kraftiga hyresstegringar,
samtidigt som han föreslår en politik,
som kraftigt ökar hyrorna. Han försvarar
sig med att man inte samtidigt
kan driva på efterfrågan och snabbt avhjälpa
bostadsnöden, och därför måste
man, enligt hans mening, något hålla
igen efterfrågan på bostäder. Det är ett
cyniskt resonemang. Man minskar efterfrågan
genom att höja hyrorna så
att de blir oöverkomliga för en stor del
av dem som står i bostadskön. Man
täcker inte behovet utan minskar de
mindre bemedlades möjligheter att tillfredsställa
sitt bostadsbehov. Det är
en hundraprocentig kapitulation för
högerns linje.

Redan nu är det rätt hopplöst för
folk i låglöneyrkena, såsom textilarbetare,
livsmedelsarbetare, handelsarbetare
och vissa transportarbetare samt
lägre statstjänare, att hyra en modern
bostad, som tar en fjärdedel eller en
femtedel av deras fattiga inkomst. När
veckolönerna rör sig kring 200 kronor,
går mer än en veckolön varje månad
till en sådan bostad. När hyran för
tvårummaren höjs med 300 kronor om
året, blir denna bostad absolut oöverkomlig
för dessa familjer. Detta kallar
man att häva bristen genom att minska
efterfrågan.

Till detta svarar man: Vi har aldrig
avsett att de generella subventionerna
skall vara permanenta. Nu skall vi i
stället koncentrera oss på att hjälpa
barnfamiljerna och åldringarna. Jag
hänvisar till de tabeller som visar, att
det blir bedrövligt även för dem. Det
blir bara de allra sämst avlönade och
de egentliga socialfallen som får ett bostadsbidrag
som är större än hyreshöjningen.
För de flesta bidragsberättigade
barnfamiljer blir hyreshöjningen
högre, i många fall flera hundra kronor
högre. Allra värst blir det för de
barnfamiljer, som ligger något litet över

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

den inkomstgräns som berättigar till
bostadsbidrag.

Vidare sägs det att hyrans relativa
andel av utgifterna minskat genom att
hyrorna hittills stigit mindre än penninginkomsterna.
Därför skall man nu
höja den på nytt. Det är ungefär samma
motivering som herr Sköld använde
en gång, när han höjde spritpriset.
Då talades det om en eftersläpning i
prisstegringen. Nu är det hyrorna som
man anser släpar efter och som måste
höjas. Jämför det resonemanget med
löftena vid alla avtalsrörelser, även den
sista, att man skall hålla ett fast prisläge
och hindra prisstegringar, om arbetarna
och tjänstemännen bara är
återhållsamma! Utan att de fick rösta
om det, begränsades lönestegringen till
två procent för de flesta arbetarna, och
nu får de som tack en hyresstegring
på kanske 300 kronor i ett modernt
hus. Den sällsamma metod som man
har använt under några år, att bekämpa
inflationen genom pris-, ränte- och
hyreshöjningar och fler indirekta skatter,
påminner om metoden att släcka
eldsvådor med bensin.

1946 tog man som riktmärke att hyran
skulle få utgöra högst 20 procent
av inkomsten för en arbetarfamilj. Det
är detta som man menar har förskjutits
genom att inkomsterna har stigit
snabbare än hyran. I Stockholm finns
det massor av arbetare som får betala
avsevärt över 20 procent. Det är en
mycket hög procentsiffra jämfört med
vad de flesta andra länder har. Var
står det skrivet att detta bör vara en
evig relation? Om någon del av Sveriges
arbetare kunnat få en hygglig bostad
till ett pris som något understiger en
femtedel av inkomsten, anser jag att
det är en vinning som vi borde slå vakt
om. Det finns inga skäl att permanenta
20- och 22-procentsregeln.

Fastighetsägarna låter hyresgästerna
betala dyrt för amorteringar av husen,
men när man kommit ett stycke slutar
de att amortera på lånen. De får stå

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kvar, och fastighetsägaren lägger sig
till även med den delen av hyresgästernas
pengar, medan det blir allt svårare
för dem som bygger att få kredit.

Utskottet går mycket snabbt förbi frågan
om förbilligande av bostadsbyggandet.
Det talas bara om den tekniska utvecklingen,
och när herr Rydén och
andra talade här var det fråga om samma
saker, bara forskning och teknik.
Det finns ett annat sätt, och det är att
angripa profiterna. Herr Ericsson i Rinna
talade nyss om angelägenheten av att
den privata spekulationen inte bör få
äga och förvalta hus i större utsträckning.
Den bör väl heller inte få de möjligheter
till profitjakt som den i dag har
när den framställer det material, av vilket
man bygger husen.

Både den grupp jag representerar och
en grupp socialdemokrater med den nuvarande
socialministern i spetsen begärde
på sin tid en utredning om byggnadsmaterialkostnaderna.
Den skulle
särskilt undersöka monopolpriserna på
byggnadsmaterial och söka efter en utväg
att få ned dessa priser. 1947 tillsatte
nuvarande finansministern denna
utredning. Den har således existerat i
tio år. I dagarna har den lämnat in, för
att tala militärspråk. Den stoppades av
regeringen redan 1954. Den har helt försummat
sin uppgift men beställt för
185 000 kronor värdelösa utredningar
från folk, som antingen stått i tjänst hos
cementtrusten och andra monopol eller
kommit i deras tjänst under utredningens
gång. På grundval av de monopolanställdas
dokument förklarade man,
att denna industri är mönstergillt organiserad
och rationaliserad. Samtidigt
förklarar man att en sådan tillfällig utredning
inte lämpar sig för en omorganisation
av en stor industri. Tillfälligheten
har varat i tio år. Den ende reservanten
förklarar att en verklig utredning
måste ha lett fram till förslag
om nationalisering av dessa industrier
och de råvaror den arbetar med för att
förmedla materialet till förbrukarna till

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

självkostnadspris. Där har vi verkligen
möjlighet att minska de privata profitörernas
inverkan på de höga bostadskostnaderna.

Det var inte en dyrköpt lovsång till
cementtrusten och trävarukoncernerna
som riksdagen beställde. Under de tio
år som utredningen pågått har byggnadsmaterialen
fördyrats med inte
mindre än 161 procent, medan arbetskostnaderna
ökat med endast 84 procent.
Den beprisade rationaliseringen
har helt kommit trusten till godo. Under
de sista fem åren har enbart Skånska
Cement ökat bruttovinsten från 24
till 33 miljoner. Första året av utredningens
arbete var nettovinsten enbart
i denna koncern 2 094 000 kronor och
sista året 6 424 000 kronor, alltså mer
än tre gånger så stor. 1950 fick aktieägarna
7 miljoner i gratisaktier och
1954 18 miljoner.

För en sådan utredning känner det
svenska språket bara en beteckning och
det är ordet skandal, en av de största
skandalerna i utredningsväsendets historia.
Hur kan regeringen tillåta en sådan
nonchalans av givna direktiv? Vad
var det som föranledde regeringen att
stoppa utredningen? Är den möjligen
ett av de många brännoffren på koalitionspolitikens
altare? Då måste vi fråga
vad den socialdemokratiska delen av
koalitionen fått i utbyte som uppväger
offret. Vad kan förresten bönderna ha
för anledning att stödja cement- och
trävarutrusternas ohejdade ocker på
det byggnadsmaterial som användes
både i städerna och på landet?

Den bostadspolitiska linjen från efterkrigsåren
syftade till en standardhöjning
och framför allt till större bostadsutrymmen
även för de mindre bemedlade
barnfamiljerna. Det är riktigt
att vi hunnit en liten bit på väg, men
alltjämt är 40 procent, två femtedelar
av tätorternas bostadsbestånd, enrummare
och hela 70 procent är högst tvårummare.
Mot den bakgrunden måste
vi se tvärvändningen i den frågan. Bo -

stads- och bytesköerna består till stor
del av folk som söker en större lägenhet
därför att familjen växt.

Nu slår departementschefen om och
säger att kvantiteten skall ha företräde.
Tvärtemot bostadssociala utredningens
rekommendation vill man bygga flera
bostäder på samma yta. Bostadsstyrelsen
kallar detta en oklok och utvecklingshäminande
utväg. HSB talar om
en uppenbar felinvestering, och arkitekt
Vallander talar om en kapitalförstöring
av grandiosa mått. Det är enligt
hans mening bättre att subventionera
hyrorna, så att ett större antal familjer
kan flytta in i trerumslägenheter.
De större lägenheterna blir relativt
billigare. En återgång till 1920- och
1930-talets rum och kök- och rum och
kokvrå-eländet kan icke försvaras.

Både departementschefen och utredningen
berömmer sig av att det ändå
byggs mycket, jämfört med byggnadstakten
i många andra länder, och att
500 000 familjebostäder på minst två
rum tillkommit efter kriget. Vi noterar
det som skett, men alla vet, att det är
hopplöst otillräckligt. Att det inte är
lätt att hinna i fatt i sådana länder,
där kriget förstört miljoner människors
bostäder, kan vi gott förstå, men i Sverige,
ett land som haft fred i 140 år,
borde det inte så länge ha tolererats,
att unga människor måste vänta i fem—
sex år i bostadskö på en lägenhet i storstäderna,
när de vill gifta sig. Det
finns arbetskraft och det finns pengar,
om man ställer dem till förfogande. I
Stockholm, där bostadsnöden torde
vara värst, beräknas det att arbetskraften
kan räcka till 15 000 lägenheter om
året. 1956 byggdes 5 380, men under
den gångna 25-årsperioden byggdes
6 240 lägenheter i genomsnitt per år.
I fjol, när över hundratusen stod i bostadskön,
byggde vi alltså ett avsevärt
mindre antal lägenheter än 25-årsgenomsnittet.
Under dessa 25 år ökade
befolkningen med 280 000 personer och
ingicks 187 000 äktenskap och under

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

den tiden byggdes 158 790 lägenheter.
Men nu ökas varje år underskottet på
lägenheter.

Man säger att man vill hjälpa de
mindre bemedlade barnfamiljerna och
de gamla, men det är just dessa kategorier
som kommer i kläm genom denna
politik. Samtidigt som man genom
kreditpolitiken försvårar kommunernas
och de ur folkrörelserna framgångna
organisationernas byggnadsverksamhet
uppmuntras privata spekulationsbyggen
med dyra insatslägenheter. Jag tycker
att dessa har fått en sådan omfattning
att även herr Cassel borde vara belåten.
För de mindre bemedlade blir det,
såsom även herr Lundberg konstaterat
i sin motion, allt mindre möjligheter på
bostadsmarknaden. De får det ännu svårare
att få tag på någon lägenhet som
de kan betala. För dem som har gott
om pengar finns det inte och har aldrig
funnits någon bostadsnöd. De som kan
lägga upp 12 000—20 000 kronor i insats
för en liten lyxvåning i Huvudsta eller
någon annanstans, som kan betala svarta
börspriser för en ledig privatägd lägenhet
eller lägga upp 6 000—7 000 kronor
för ett uttjänt möblemang eller till
en ockrare på den svarta bostadsmarknaden,
finns det alltid lägenhet att få.
De som inte har pengar letar förtvivlat
efter uttjänta lägenheter. Fortsätter man
nu uppluckringen av hyresgästskyddet,
så blir deras situation förtvivlad.

Det finns bara en lösning. Att bygga
mera, mycket mera, rymliga familjebostäder
med hyror, som också mindre
inkomsttagare kan betala, och att göra
det lättare för dem som vill bygga
egnahem. De nödvändiga medlen måste
mobiliseras. Bostadsbyggandets andel i
totalinvesteringarna har sjunkit från 30
till 20 procent i runt tal. Den procenten
måste ökas igen. Mindre till miljonslukande
militära byggen, mer till hem för
människor. Utnyttja hundraprocentigt
den arbetskraft som finns.

Vi hade hunnit ett stycke på väg med
att avskaffa vinterarbetslösheten i bygg -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

facken, men nu kommer den igen. Föregående
år skyllde man på den kalla vintern.
Nu var vintern ljum och behaglig,
men byggarbetslösheten blev ännu större.
Ännu i maj månad går det tusentals
byggnadsarbetare, framför allt murare
och grovarbetare, utan arbete i Stockholm
med omnejd. Är det inte rena vanvettet
att betala arbetslöshetsunderstöd
till folk som kan bygga de lägenheter
som tiotusentals människor ropar efter?

Den kommunistiska gruppen har i
sina motioner framfört krav, som understödjes
av en stark opinion av hyresgäster
och egnahemsägare. Vi föreslår att
statsmakterna arbetar på längre sikt och
att regeringen utarbetar en 5-årsplan
för ökning av bostadsbyggandet med
70 000—75 000 lägenheter per år, vilket
skulle öka lägenhetsbeståndet under
denna tid med 350 000—375 000. Vi vänder
oss i denna motion mot den föreslagna
standardsänkningen och kräver
rymligare familjebostäder till hyror som
mindre inkomsttagare kan betala. Vår
linje beträffande ränte- och kreditpolitiken
i stort har vi framfört i andra
sammanhang. Vi har bekämpat och fortsätter
att bekämpa avvecklingen av de
generella subventionerna. Vi föreslår
att riksdagen avslår räntehöjningen för
tertiär- och egnahemslån och förslaget
om höjningen av räntegarantien. Vi yrkar
avslag på förkortningen av amorteringstiden
för de statliga tertiärlånen
och förslagen om återbetalning av tillläggslånen.
Vi föreslår att anslaget till
kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
och vissa bostadsbyggnadslån sättes
till 180 miljoner kronor. Med andra
ord, herr talman, vi yrkar i punkt II
bifall till motion II: 579, i punkt III avslag
på utskottets förslag och i punkterna
XI, XIII, XVI, XXII, XXIV och
XXXI bifall till motion 11:578.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! När herr Cassel inledde
denna bostadsdebatt, erinrade han om
att det inte förelåg en så stor oenighet

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

i denna fråga i år som syntes framgå
av de många reservationerna. Enigheten
var sålunda större än så. Sedermera
tillät sig herrar Cassel, Gustafsson i
Skellefteå och Hansson i Skegrie att uttala
mer eller mindre erkännsamma ord
om den proposition och dess innehåll
i de flesta stycken, som utskottet haft
att ta ställning till.

Jag tycker själv att det vid behandlingen
av denna proposition finns anledning
att säga någonting erkännsamt
om den förre socialministern, men efter
de tre nämnda talarnas anföranden hade
jag ett intryck av att det nästan blivit
för mycket beröm. Nu är jag emellertid
inte rädd för den saken. Efter det anförande,
som herr Johansson i Stockholm
här hållit och de ord, som han
där använt när han riktat kritik mot
både propositionen och utskottets förslag,
är nog jämvikten återställd. För
egen del anser jag att herr Cassel delvis
har rätt i de uttalanden om förre socialministerns
insatser som han här gjort.

Kungl. Maj:ts föreliggande proposition
bygger ju i långa stycken på det
betänkande som avgivits av den bostadspolitiska
utredningen, i vars arbete för
övrigt såväl herr Cassel som herr Gustafsson
i Skellefteå deltagit. Detta betänkande
innehöll, såsom redan nämnts,
förslag om längre gående åtgärder än tidigare,
innebärande en skärpning av
anspråken — om jag så får säga — på
låntagarna. Kungl. Maj :ts förslag innehåller
dock vissa lättnader i förhållande
till vad som föreslagits av utredningen
— jag tänker nu närmast på utformningen
av familjebostadsbidraget.

Frågan är, huruvida det är av behovet
påkallat att företa en så pass betydande
förändring av lånevillkoren
över huvud taget för bostadsbyggandet
som föreslagits. Jag tycker för min del
att man kan diskutera det berättigade
i att använda beteckningen »försiktig»
om denna förändring, även om jag är
fullt medveten om att den saken kanske
får bedömas utifrån de omständigheter

som föreligger. Vi har ju på bostadsområdet
fått en utveckling som innebär,
att statens ekonomiska engagemang
alltmer Ökats, och man kan fråga sig,
om inte den ordning, som tidigare gällt,
på alla punkter varit ägnad att främja
största möjliga bostadsbyggande.

Det är dessa frågor som besvarats genom
framläggandet av det förslag, som
här föreligger och som i en del avseenden
innebär icke oväsentliga förändringar.
Det är ofrånkomligt att dessa
ställer större krav på de bostadssökande
både i form av ökad egen insats, högre
hyra och en snabbare amortering av de
lån staten lämnar. Tillsammantaget är
den ökade belastningen för de bostadssökandes
del icke ringa. Å andra sidan
måste vi av hänsyn till alla andra utgiftsbehov
på det statliga området
åstadkomma en lättnad i ekonomiskt
avseende på detta område. Om man
emellertid kan uppnå det resultat som
åsyftats med förslaget — och vi har väl
anledning hoppas att detta i huvudsak
skall vara möjligt — bör det finnas en
bättre utgångspunkt än tidigare för strävandena
att få till stånd största möjliga
bostadsbyggande.

Herr Ericsson i Rinna, som i sin tidigare
egenskap av socialminister står
för propositionen, har här sagt att han
biträder den uppfattning som utskottet
givit uttryck åt, med undantag för vad
gäller en punkt, nämligen frågan om till
vilket belopp vi skall subventionera studentbostäder.
På den punkten är jag
överens med herr Ericsson i Rinna. Jag
anser att vi av de skäl, som han anfört
i propositionen och här i riksdagen,
inte bör i fråga om studentbostäderna
sträcka oss längre än som föreslagits
av Kungl. Maj:t, ett förslag som återfinnes
i reservation 23. Jag har för min
del för avsikt att yrka bifall till denna
reservation.

Jag skall gärna erkänna att frågan om
hur bostadsbyggandets omfattning skall
anpassas till medelsramarna, vilket är
en rätt väsentlig sak i detta samman -

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Nr 18

hang, var föremål för en del diskussion
inom utskottsavdelningen. Från början
var vi nog inte på den punkten så överens
som utskottsutlåtandet ger vid handen.
Vi återfinner vad utskottet härvidlag
sagt på s. 48 i föreliggande utlåtande.
Utskottet har där understrukit
statsrådets uppfattning på denna punkt
genom att yttra: »Utskottet delar departementschefens
uppfattning, att avgörande
för det statsbelånade bostadsbyggandets
storlek enbart bör vara den
för såväl flerfamiljshus som småhus
fastställda medelsramen och att bostadsbyggnadsprogrammet
alltså icke
bör fixeras i lägenheter räknat.» Så
tillägges i utskottets skrivning: »Detta
bör emellertid icke utesluta att, därest
så skulle befinnas lämpligt, medelsramen
när den successivt tas i anspråk
genom meddelande av preliminära lånebeslut
och igångsättningstillstånd såsom
hittills omräknas i lägenheter.»

För egen del anser jag, att detta tilllägg
är av mera formell innebörd, medan
det som först säges är vad man
har att rätta sig efter.

Herr Rydén utvecklade här ifrån talarstolen
vissa synpunkter på frågan
om vad man bör göra för att förbilliga
bostadsbyggandet. Som motionärer kanske
har skyldighet att göra, klagade han
över att hans motion inte blivit tillräckligt
beaktad och välvilligt behandlad.
Så särskilt ovilligt behandlad blev
den enligt min mening ändå inte; vad
herr Rydén själv citerade från utskottets
skrivning gav belägg därför. Jag fann
också ett yttrande av herr Rydén, vari
han beklagade, att utskottet inte intresserat
sig för att tränga in i denna
fråga eller åtminstone gjort så mycket,
att det remitterat hans motion till statens
nämnd för byggnadsforskning. Vi
använder emellertid den metoden — om
uttrycket tillätes — i statsutskottets olika
avdelningar, att vi inte remitterar
motioner i så stor utsträckning till olika
institutioner, verk och inrättningar,
utan när vi finner det behövligt, kallar

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vi till oss en representant för institutionen
i fråga. Därigenom anser vi oss
faktiskt få värdefullare informationer
än vi skulle få, om vi bara remitterade
en motion. Det var sålunda av hänsyn
till motionären Rydén som vi valde alternativet
att kalla till oss den tekniske
chefen för statens nämnd för byggnadsforskning.
Vi hade ju också annat att
fråga honom om än det som rörde den
Rydénska motionen. Vårt sätt att handlägga
denna — vilket herr Rydén måhända
är missnöjd med — beror alltså
inte på bristande informationer.

Vad är då det primära i frågan om
hur omfattande bostadsbyggandet kan
tänkas bli under den närmaste framtiden?
Det är alldeles klart, att strävandena
framemot att undan för undan
nedbringa byggnadskostnaderna är något
som vi måste ha stort intresse för.
Då räknar vi ändå med att den verksamhet
som bedrivits på detta område,
inte minst av statens nämnd för byggnadsforskning,
har kunnat bidraga till
att årligen minska dessa kostnader med
något över en procent. Man kan hävda,
att detta är ett dåligt resultat och att vi
måste ge nämnden större resurser, men
det finns anledning att erinra om att
den har upprustats under senare tid.
Skulle det befinnas lämpligt och möjligt,
får väl Kungl. Maj:t överväga att
gå vidare på den inslagna vägen.

Herr Hansson i Skegrie och jämväl
herr Johansson i Stockholm berörde
, frågan om huruvida man skall kunna
lämna ut lån till företag, som vill bygga
bostadshus för sina anställda. En del
av utskottets ledamöter var tveksamma
i angående den skrivning som presente,
rats och genom vilken vi sagt ja till
Kungl. Maj :ts förslag, nämligen: »Uti
skottet finner det vidare angeläget att
i understryka att de lånebeviljande myndigheterna
bör pröva ansökningar om
räntesubvention till företag av kategorii
huskaraktär med samma restriktivitet
, som om fråga varit om statligt lån. Lik’
som i fråga om statligt lån bör sålunda

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 fm.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gälla att räntesubvention endast undantagsvis
beviljas till bostadsföretag där
lägenheterna jämlikt bestämmelser i
stadgar och bolagsordningar är förbehållna
anställda vid visst företag, på
sådana villkor att dessa vid eventuellt
frånträdande av anställningen måste
lämna bostaden.»

Under dessa villkor biträdde sålunda
utskottet Kungl. Maj:ts förslag, men
mer än en av dess ledamöter yttrade,
att dessa bestämmelser kanske komme
att leda till att inte så många skulle utnyttja
lånen.

Vi har även haft de siffror under
ögonen som återfinns i motioner rörande
hur mycket vi skall bygga i framtiden.
Det finns ju motionärer som tycker,
att det hela är så enkelt. Vi kan
bara bestämma oss för att bygga så och
så många lägenheter — under det första
året 62 000, sedan 65 000 per år. Såvitt
jag minns rätt var detta folkpartiets
tanke. Sedan har vi kommunisternas
förslag. Om detta är ett resultat av tänkande
eller inte, det vet jag inte bestämt.
Detta förslag gick ut på att man kunde
kosta på sig betydligt flera lägenheter
— 70 000 eller 75 000 per år.

Vi resonerar ju om vad som ytterst är
avgörande för att vi skall kunna bygga
minst så och så många bostäder per år.
Detta beror på många ting. Här kommer
t. ex. frågan om bostadsytan in i
bilden. Om vi för framtiden skulle hålla 1
på att vi skulle bygga alla lägenheter i
med fem rum och kök, då finge vi 1
säkerligen ett mindre antal bostadslägenheter
färdigställda. Utvecklingen har 1
ju varit den, att procenttalet för bostä- i
der med tre rum och kök eller ännu
större undan för undan har stigit. Hål- i
ler vi på denna utveckling, då måste 1

detta leda till att vi inte kan få fullt så 1

många lägenheter färdiga. Personligen 1
skulle jag nog vilja säga, att de bestäm- i
melser som går ut på att byggandet skall (
knytas till medelsramarna kanske även (
får tillåtas ha den effekten, att utveck- i

lingen på detta område får störas. Det
kan hända att detta blir nödvändigt.

I samband med bostadsbyggandet talar
vi om att vi bygger så mycket som
vi har arbetskraft och pengar till. För
egen del vidgår jag att detta med pengarna
förefaller vara i främsta rummet
utslagsgivande. Med den frihet vi har
från tvång på arbetsmarknaden kan
man möjligen säga, att vi har byggt så
mycket som arbetskraftstillgången tilllåtit.
Men om vi betraktar vissa konkreta
fall, blir detta en sanning med
modifikation. Under det senaste året har
det avgörande varit — och under de
närmaste åren kommer det kanske också
att förbli avgörande — hur mycket
krediter som vi kan ställa till förfogande
för bostadsbyggandet.

Herr Gustafsson i Skellefteå sade något
som kan förstås så, att under fjolåret
de fanns, som menade, att vi inte
kunde komma högre än till de då nämnda
53 000 lägenheterna, men att Kungl.
Maj:t sedermera meddelade att vi nog
klarade 5 000 till och att det därmed
vore bevisat, att man varit alltför pessimistisk.
Jag vet att denna utökning vållat
ökade besvärligheter på kreditmarknaden.
Vi fick en bild av detta, när vi
hade en representant för riksbanken
på avdelningen. För min del drog jag
slutsatsen, att om vi de närmaste åren
kan hålla bostadsproduktionen kvar på
en nivå, som ligger just vid 58 000 lägenheter
totalt, får vi måhända vara
tacksamma. Jag vill inte närmare utveckla
skälen för en sådan uppfattning,
eftersom tiden är rätt knapp och det
inte heller är alldeles nödvändigt.

Jag kunde nog ha behov av att framföra
erinringar mot åtskilligt som i debatten
uttalats, men jag nöjer mig med
vad jag redan har anfört. Jag vill, herr
talman, yrka bifall till utskottets förslag
med undantag av den punkt som rör studentbostäderna,
alltså punkt XXVIII,
där jag yrkar bifall till reservationen,
nr 23.

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.53.

In fidem
Gunnar Britth

Fredagen den 17 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Främjande av bostadsförsörjningen
m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 102, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1957/58 till främjande
av bostadsförsörjningen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid
ordet, jämlikt förut skedd anteckning,
till

Herr WEDÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! De olika avsnitten i
statsutskottets utlåtande över bostadspropositionen
har redan behandlats så
pass mycket i detalj av olika talare, att
jag vill inskränka mig till några reflexioner
av allmän eller principiell beskaffenhet.
Det finns i en bisats i statsutskottets
utlåtande nämnt, att den stegring
av bostadskostnaderna, som inträffade
här i landet i samband med den
s. k. Korea-krisen för 5—6 år sedan, har
»visat sig icke vara av helt tillfällig art».

Man skulle kunna säga, herr talman, att
detta är ett mycket försiktigt sätt att uttrycka
ett för bostadsbyggandet mycket
viktigt händelseförlopp. Det är en underbetoning,
ett understatement, om man
vill begagna det uttrycket som ibland
användes i brittiskt språkbruk, när man
t. ex. på ett icke uppseendeväckande
sätt vill stryka under något, som man
betraktar såsom betydelsefullt. Jag antar,
att det är på det sättet som statsutskottet
har sett saken.

Det är klart, att å ena sidan den stegring
av byggnadskostnaderna, som inträffade
då, och den räntestegring, som
vi sedan har haft, och å andra sidan den
fortgående höjningen av realinkomsterna
har förskjutit och ändrat förutsättningarna
för bostadspolitiken, och det
är konsekvenserna av detta, som Kungl.
Maj:t har börjat dra i det förslag till
riksdagen, vilket statsutskottet i huvudsak
har tillstyrkt.

När det företages ändringar inom politiken,
händer det ibland, att man av
olika skäl inte är så angelägen att framhålla,
att det verkligen sker någon ändring
av betydelse. Men jag skulle vilja
notera, herr talman, som en god sak,
att det knappast från något håll i debatten
har gjorts något försök av den
karaktären. Man kan fråga sig hur Gustav
Möller skulle ha reagerat och hand -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lat, om han hade ställts inför de förändrade
förutsättningar för bostadspolitiken,
som nu föreligger. Det kan ju ingen
säga, och det är möjligt att han rent av
skulle ha handlat alldeles som hans efterföljare
i ämbetet sedan i tur och ordning
har gjort.

Men ändå har vi väl i kammaren en
känsla av att det kapitel i svensk bostadspolitik,
som i stor utsträckning har
skrivits eller inspirerats av Gustav Möller,
nu är slut, och att det är en ny omgång
som börjar.

Den Möllerska bostadspolitiken innehöll
en del drag, som jag hela tiden har
varit kritisk emot. Den kom ju till under
den socialistiska skördetidens epok,
och det är väl därför i och för sig föga
märkligt, att den kom att i rätt betydande
grad vända sin spets mot enskild
bostadsproduktion och utforma villkoren
för denna produktion på ett i flera
avseenden diskriminerande sätt. En del
av dessa åtgärder har nu avlägsnats,
men en del finns fortfarande kvar.

Sedan jag sagt detta, herr talman, vill
jag gärna tillägga, att den andra huvudlinjen
i efterkrigstidens bostadspolitik
av det märke jag nu talar om innebar,
att man ville få rymligare och bättre
lägenheter inom ekonomiskt räckhåll
för flertalet av de svenska familjerna.
Den huvudlinjen var naturligtvis berättigad,
förtjänstfull och klok, och jag är
glad att kunna säga, att jag har haft
många tillfällen att i kammaren konstatera
den överensstämmelsen i uppfattningen
om detta, som har rått mellan
riksdagens båda största partier. Jag
hoppas också, att det skall visa sig vara
möjligt att hålla fast vid den huvudlinjen
i det skede, som ligger framför
oss.

Om man frågar sig vad som egentligen
sker nu, får man väl säga som herr
Ericsson i Rinna redan har sagt, att det
inte är någon idé att sticka under stol
med att det blir en lyftning av riktpunkten
för den allmänna hyresnivån. Hur
stor lyftningen blir är svår att säga.

Med hänsyn till önskvärdheten att bereda
möjligheter för en sund utveckling
i framtiden har jag varit särskilt angelägen
att peka på riskerna för att vi genom
denna förändring skall få en mera
betydande splittring av hyrorna på
olika nivåer för likvärdiga lägenheter
byggda vid olika tidpunkter. Jag är därför
också mycket tillfredsställd med att
statsutskottet i det avseendet har tillstyrkt
min motion om en undersökning
av detta spörsmål. Jag vill dock tillägga,
herr talman, att för att inte en lösning
av den frågan i onödan skall försvåras
vore det naturligtvis välbetänkt,
att gå något mildare fram mot den nyproduktion,
som ännu inte kommit till
stånd, och vara något stramare mot en
del äldre årgångar av hus.

Jag vill därför passa på, herr talman,
att yrka bifall även till de båda första
punkterna i motion nr 582.

Jag tror att två förutsättningar måste
uppfyllas, om det verkligen skall gå att
successivt och inte alltför långsamt
minska bostadsbristen och samtidigt söka
undgå att bryta den välbehövliga inriktningen
på en sammansättning av
nyproduktionen, som ger en större proportion
av rymligare lägenheter än tidigare.

Det första villkoret är att anpassningen
till det nya läget sker så jämnt som
möjligt över alla årgångar av hyggliga
hus och lägenheter. Anpassningen bör
inte bara gå jämnt utan också göras med
omdöme, så att vi slipper hastiga och
överraskande skenanden av den typ,
som vid många tidigare tillfällen har
rekommenderats oss från högerhåll men
som nu bondeförbundet, såvitt jag har
förstått av motioner och anföranden, är
ännu mer angeläget om. Jag tror att sådana
hastiga skenanden på detta område
är av ondo.

Det andra villkoret är naturligtvis att
man söker få till stånd en kraftigare
höjning av nyproduktionen. Från den
synpunkten beklagar jag utomordentligt
starkt, att statsutskottet icke heller nu

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

har velat medverka till ett principbeslut
om en produktion under de närmast
framförliggande fyra åren av åtminstone
260 000 lägenheter, varav 62 000
skulle sättas i gång under närmast följande
budgetår och 65 000 under nästa.
Jag blev ytterligare besviken när jag
hörde herr Åkerström säga under debatten,
att vi kunde vara glada om produktionen
under de närmaste åren skulle
komma att ligga vid någonting sådant
som 58 000 lägenheter.

Jag skulle vilja begagna tillfället att
än en gång belysa storleksordningen av
detta problem. Man kan ju säga, att diskussionen
i nuläget rör sig om en skillnad
på ungefär 5 000 lägenheter. Den
totala produktionskostnaden för dem
torde väl vara högst 200 miljoner kronor
— det är mindre än en halv procent
av hela nationalinkomsten. Jag
vill säga liksom herr Gustafsson i Skellefteå,
att om vi verkligen kom i ett
tvångsläge, skulle jag inte hesitera för
att göra den obetydliga justering inom
andra investeringsområden, som kunde
erfordras för att vi verkligen skulle
kunna bygga dessa ytterligare bostäder
och komma ifrån hotet av en katastrof
på 1960-talet. Men jag kan inte finna,
herr talman, att det på något sätt är nödvändigt
att acceptera ett sådant statiskt
resonemang. Det kan verkligen
inte vara någon oöverstiglig uppgift att
ytterligare förskjuta användningen av
nationalinkomsten från konsumtion till
sparande i den obetydliga utsträckning
som behövs för att tillföra bostadsbyggandet
dessa 200 miljoner.

Jag tycker uppriktigt sagt att det är
en inkompetensförklaring från regeringens
och riksdagsmajoritetens sida att
man är så angelägen att säga, att det är
omöjligt för regeringssidan att klara den
uppgiften med sina metoder. Skall man
verkligen resignera inför uppgiften att
åstadkomma en sådan mycket begränsad
ökning av sparandet för ett ändamål,
som människorna i så stor utsträckning
betraktar som väsentligt?

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Kunde man föra det hägrande målet, en
egen bostad, närmare inom räckhåll för
alla dem, som nu inte har någon, och
kunde man föra det hägrande målet en
bättre bostad närmare inom räckhåll
för dem, som nu har en sämre bostad,
då skulle det säkerligen vara möjligt
att få dessa människor att i större utsträckning
medverka till att lösa problemet
genom att uppoffra en större del
av sina inkomster eller göra en större
insats av eget sparande. Men så länge
denna bostad för så många av dem inte
ter sig som en gripbar realitet är det
svårare.

Jag skulle vilja inskjuta ett par reflexioner
med anledning av det resonemang
som fördes av herr Hansson i
Skegrie. Han var rätt försiktig i sina
uttalanden i kammaren i dag, men vad
han sade gav ju ändå uttryck för samma
anda som talar ur ett par bondeförbundsmotioner.
Hr Hansson anser att
en lämplig metod att komma till rätta
med problemen i de större tätorterna
vore att helt enkelt inskränka nybyggandet
där på ett sådant sätt, att man
inte skulle kunna bereda några bostäder
för den folkström som gick från
landsbygden dit. Jag finner detta sätt att
resonera mycket brutalt, och jag skulle
vilja be herr Hansson i Skegrie att jämföra
sitt sätt att ta på detta problem
med det på en gång — såvitt jag förstår
— mycket realistiska och tillmötesgående
sätt att behandla denna fråga, som
stockholmaren herr Nihlfors gav uttryck
för i går då den i annat sammanhang
var uppe till debatt. Herr Hansson i
Skegrie säger ungefär så här: Om Andersson
och Pettersson och Lundström
och Hansson flyttar från Fagerhult eller
Baskemölia eller Skegrie till Stockholm,
så skall vi se till att det inte finns någon
chans för dem att få lägenheter där.
Då tvingas de att flytta tillbaka igen
inom en inte alltför avlägsen framtid.
Det torde väl vara kvintessensen av herr
Hanssons resonemang, under det att det
resonemang herr Nihlfors i går förde

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

mera var av typen: Låt oss verkligen ta
reda på vad det är för krafter som driver
Andersson och Pettersson och Lundström
och Hansson att vilja ge sig i väg
från dessa platser på landsbygden och
söka sig till storstäderna. Låt oss få en
undersökning av detta problem för att
komma till sakens kärna. Det är en human
och riktig ordning att angripa problemet,
ett förfarande som jag mycket
gärna är med om. Den metod herr Hansson
rekommenderar skulle däremot enligt
min uppfattning få rent asociala
verkningar, och jag tror också att han
och hans meningsfränder är mycket ensamma
inom kammaren om att förorda
en sådan väg.

Jag skulle också vilja säga ett par ord,
herr talman, om utvecklingen i vissa
avseenden av bostadsbyggandet under
det budgetår vi snart har bakom oss.
Man skulle ju kunna kalla det för minimiprogrammets
år. Som kammarens
ledamöter säkert erinrar sig hade vi under
en stor del av föregående år en
mycket livlig debatt om bostadsbyggandets
omfattning, och regeringen modifierade
så småningom sina positioner
och ökade det program som från
början angivits såsom minimiprogrammet.
Det är dock uppenbart, att det nu
går att spåra de verkningar, som den av
denna tryckning nedåt — ty programmet
innebar ju obestridligen en sådan
— orsakade oron fått på produktionen.
Jag skulle för kammarens ledamöter
vilja nämna, att under de tre första
kvartalen av det innevarande budgetåret
har det i de kommuner, som månadsvis
rapporterar sitt bostadsbyggande
till bostadsstyrelsen, d. v. s. alla städer
och de större tätorterna eller med
andra ord allt utom den rena landsbygden,
satts i gång ungefär 32 500 lägenheter.
För samma tid under nästföregående
budgetår, alltså 1955/56, låg siffran
för igångsättningen ungefär 6 000
lägenheter högre. Dessutom hade vi under
sista kvartalet av nästföregående
budgetår, d. v. s. under andra kvartalet

1956, en mycket hög igångsättning, som
det är svårt att föreställa sig att vi
skall få någon motsvarighet till under
innevarande budgetår. Jag tror därför
att det tyvärr inte är någon överdrift
att säga, att vi måste räkna med att i de
kommuner, som jag här nämnde och
som representerar den alldeles överväldigande
delen av bostadsproduktionen
och de orter där man verkligen har en
bostadsbrist, kommer igångsättningen
vid innevarande budgetårs slut att ligga
något mellan 8 000 och 10 000 lägenheter
under det föregående budgetårets
siffror. Det innevarande budgetårets
igångsättning kommer för övrigt även
att bli mindre än igångsättningen under
budgetåren 1954/55 och 1953/54.

Om man går till enbart flerfamiljshusen
företer de precis samma bild, och
den framträder med samma pregnans.

Mot bakgrunden av vad jag här dragit
fram beträffande betydelsen av att
man får en såvitt möjligt jämn utveckling
på detta område och inte ge sig
in på försök av den karaktär, som man
var inne på förra året att pressa tillbaka
bostadsproduktionen, tycker jag
att vikten av att göra en långsiktsplanering
framträder med ytterligare skärpa.
Men det bör inte vara en långsiktsplanering
i så vaga former, som herr
Ericsson i Rinna förordat i den av honom
framlagda propositionen, utan en
långsiktsplanering som är av mera fixerad
karaktär.

Får jag också här tillägga ett par ord
i anledning av den förda diskussionen
om den nya metoden för bestämmande
av bostadsbyggandets omfattning med
utgångspunkt från låneramarna i stället
för från en kvotering av lägenheter.
Herr Ericsson i Rinna hade ett rätt
långt resonemang på den punkten för
att visa, att om man så att säga lät de
kommunala företagen behålla sin del
som den nu är eller kanske till och
med gjorde den större, så skulle det
egentligen inte betyda någonting för
möjligheterna att bygga mera. Jag kan

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

dock ansluta mig till den princip, som
herr Ericsson i Rinna i en annan passus
av sitt anförande talade för när han
sade, att det viktigaste är, att de som
producerar effektivt och billigt verkligen
får bygga. Det skulle bara vara
intressant att i detta sammanhang få
höra, hur den metodik skulle se ut, som
verkligen kunde säkra att en sådan fördelning
kommer till stånd. Såvitt jag
förstår är man då inne på tankegången
att låta olika företagsformer eller olika
företag så att säga offerera totalkostnaden
för en viss produktion på en
viss ort. De som därvid åstadkom bästa
resultatet skulle få bygga. Det måste
väl vara en tankegång i den riktningen,
som föresvävade herr Ericsson i Rinna.
Jag måste säga, att den verkar principiellt
tillfredsställande. Jag tror emellertid
att det kommer att stöta på stora
svårigheter att i praktiken genomföra
en sådan princip,

Men däremot kan jag alltså inte alls
dela herr Ericssons i Rinna uppfattning,
att om ett visst statligt lånebelopp
står till förfogande, så skulle resultatet
ur den totala produktionens synpunkt
bli detsamma, antingen man gav hela
detta lånebelopp — om jag nu renodlar
resonemanget — till en företagsform,
som för varje projekt kräver en mycket
stor andel av detta lånebelopp, eller
om man gav det till en företagsform,
som för varje projekt kräver en mindre
andel av detta belopp.

Inte minst med beaktande av önskemålet
att få ett ökat tillskott till kapitalförsörjningen
för bostäderna på annat
sätt än över den statliga budgeten
skulle det väl vara i och för sig önskvärt
— inte bara med hänsyn till produktionens
omfattning utan även med
hänsyn till belastningen på statens kapitalbudget
—• att i första hand ge till de
företagsformer, som för varje projekt
kräver en mindre del av det till förfogande
stående statliga lånebeloppet —•
nota bene om de verkligen klarar resten
av finansieringen själva, vilket jag

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tror att de i varje fall i viss utsträckning
skulle göra. I den mån de gör det,
får man då också en större bostadsproduktion
än vad man skulle få, om
man fördelade det till förfogande stående
statliga lånebeloppet på ett mindre
antal projekt, som krävde större andel
av lånebeloppet.

Herr talman! Jag skall bara ta upp en
enda sak till. Jag tror att var och en
som sysslat något så när ingående med
dessa problem har råkat ut för att bli
anropad av människor, som har det
svårt och som vill ha hjälp med lösningen
av det ena eller andra bostadsproblemet.
Det är beklagligt, att det
många gånger är så litet att göra. Det
finns emellertid här en kategori, som i
jämförelse med det totala antalet bostadssökande
kanske inte är så stor
men som ändå är alltför stor, nämligen
de familjer, som har många barn och
som har mycket dåliga bostäder eller —-i enstaka fall — inte har någon egen
bostad alls. Jag har varit med om att
väcka en motion som berör denna kategori.
Den är kanske inte så mycket att
hänga i julgranen i avseende på konkreta
uppslag, men där finns åtminstone
ett uppslag — det är ju så svårt
att göra någonting verkligt effektivt på
detta omiåde, att man får ta vara på
de möjligheter som finns. Detta uppslag
går ut på att man skulle kunna tänka
sig något litet statligt bidrag till de
kommuner, som helt utanför de vanliga
familjebostadsbidragen måste hjälpa
familjer av den typ jag här talar om.
Man kommer så att säga inte åt dem
med de vanliga scliablonbetonade familjebostadsbidragen,
ty dessa räcker
inte till. Det är som sagt inte många
fall det rör sig om, varför kostnaderna
inte skulle bli stora.

Nu säger statsutskottet, att vi på detta
område i alla fall har en ordning,
som ger kommunerna möjligheter att
hjälpa och att man då inte skulle behöva
göra något mera. Ja, det är sant
; att kommunerna har den formella möj -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ligheten, men jag tror i alla fall, herr
talman, att det är angeläget både att få
kommunerna att i större utsträckning
än vad som hittills skett — på många
orter har det dock skett -— undersöka,
hur det verkligen ligger till med denna
grupp av familjer, och att stimulera
kommunerna till att ta initiativ att hjälpa.
Det rör sig här om människor, som
inte kommer in under den vanliga bostadspolitiken
och de där inmängda
sociala åtgärdernas räjong och för vilka
det därför krävs särskilda åtgärder
utan att de är några egentliga socialvårdsfall.
Jag tror att man här med
mycket små medel skulle kunna nå en
välsignelsebringande effekt.

Vidare anförde:

Herr SKÖLD1N (s):

Herr talman! Tillsammans med några
kamrater i denna kammare har jag
väckt en motion i anslutning till den
proposition, som behandlas i statsutskottets
förevarande utlåtande. Även
om jag av erfarenhet vet, att det är
tämligen fåfängt att söka ändra något
av vad det mäktiga statsutskottet föreslår,
har jag ändå ansett det nödvändigt
att här framföra en avvikande mening
mot de åtgärder, som riksdagen med
största sannolikhet snart kommer att
besluta.

Jag anser bostadsfrågorna vara ett av
de viktigaste avsnitten i vårt samhällsliv,
inte minst ur sociala synpunkter.
Den politik vi fört på detta område har
varit uppskattad och omhuldad av de
människor som sysslar med bostadsfrågorna
ute i våra kommuner, men den
har också varit omtyckt och har åtnjutit
mycket gott anseende bland den
bostadssökande allmänheten och bland
de människor, som fått bostäder i de
under senare år uppförda fastigheterna.

Från det partis sida som jag tillhör
har det flera gånger under årens lopp
framhållits, att det finns två sätt att

lösa bostadsbristen. Det ena sättet är
att bygga rymliga bostäder till rimliga
priser, och det andra sättet är att höja
hyrorna så mycket, att människor inte
har råd att hyra lägenheterna. På det
sättet skulle man minska bostadsbristen
och bostadsköerna. Jag betraktar de nu
föreslagna åtgärderna som ett steg i den
riktning, som det sistnämnda alternativet
innebär, och jag vill med detta
anförande demonstrera min ovilja mot
en sådan politik. Mot den bakgrunden
får man också se på den motion, som
jag har varit med om att framlägga.

Att höja den garanterade räntan på
primär- och sekundärlån med en halv
procent blir för Storstockholms vidkommande
liktydigt med en höjning av
hyrorna med kronor 2: 40 per kvadratmeter.
Att höja tertiärlåneräntan från
3 till 4 procent och sänka amorteringstiden
på sätt som föreslagits i propositionen
och i statsutskottets utlåtande,
innebär en ytterligare hyreshöjning per
kvadratmeter på 2 kronor. För de redan
färdigställda fastigheter, för vilka man
har fått provisoriskt tilläggslån, tillkommer
ytterligare 1 krona per kvadratmeter
genom den föreslagna återbetalningen
av viss del av lånet. I nybyggda
fastigheter innebär förslagen alltså en
hyreshöjning på 4 kronor 40 öre per
kvadratmeter, vilket är liktydigt med
10 å 12 procent. För en tvårummare
om 60 kvadratmeters golvyta betyder
detta en hyreshöjning av 264 kronor
per år.

I nuvarande läge skulle det enligt
min mening snarare ha varit påkallat
att vidtaga åtgärder för att hindra prisfördyringar
och ökade hyreskostnader,
i likhet med vad som skedde i samband
med Koreakrisen 1951. Några krav i
den riktningen har jag emellertid inte
varit med om att framställa i den motion
jag här nämnde. Men de i propositionen
föreslagna åtgärderna och de
väntade prisfördyringarna verkar båda
i samma riktning, nämligen att höja
hyrorna. Det är den saken jag tycker

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

är det mest anmärkningsvärda i detta
sammanhang.

Utskottet säger på s. 49 i sitt utlåtande,
att det ur flera synpunkter skulle
vara olyckligt, om en mera betydande
splittring av hyresnivån skulle uppkomma,
och att det skulle innebära en
allvarlig orättvisa för de hushåll, som
är hänvisade att bo i de relativt dyrare
lägenheterna. Utskottet anser dock, att
den frågan inte är tillräckligt klarlagd
men att Kungl. Maj:t bör följa utvecklingen
med uppmärksamhet. Detta föranleder
mig att fråga, om statsutskottet
verkligen kan sväva i okunnighet om
att hus som byggdes 1950 har en hyreskostnad
som är cirka 10 kronor per
kvadratmeter lägre än i fastigheter
byggda under åren 1953—1956. Jag vet
av egen erfarenhet från min hemstad,
att kvadratmeterpriset i förstnämnda
hus alltjämt är 30 kronor, medan hyran
i hus uppförda 1955 är uppe i 39 kronor
per kvadratmeter. Jag vill tillägga,
att det till nämnda priser kommer ett
bränsletillägg, som för närvarande utgår
med 20 procent. Anser inte statsutskottet
att en splittring av hyresnivån
på 30 procent är så pass allvarlig och
orättvis och av sådan omfattning som
statsutskottet har förutsatt, när utskottet
talar om att man bör se upp med
dessa tendenser, att det hade varit skäl
i att vidtaga åtgärder redan i dagens
läge?

I detta sammanhang har statsutskottet
också funnit anledning att erinra
om att kommunerna numera äger rätt
att ställa medel till förfogande för att
skapa fullvärdiga bostäder. Om man har
kommunalpolitisk erfarenhet, vet man
vad kommunerna får för kostnader
i samband med nybebyggelse i ett samhälle.
Kommunerna åsamkas oerhört
stora utgifter för vatten, gator, avlopp
och en mängd andra anordningar
i anslutning till bostadsbebyggelsen, och
det må väl kunna betraktas som tillräcklig
ekonomisk belastning på kommunerna.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

På s. 52 i utskottets utlåtande säger
man, att en ändring i gällande föreskrifter
under löpande budgetår inte
skall kunna företagas utan att tvingande
skäl föreligger. Jag måste uttala min
tacksamhet mot statsutskottet för denna
skrivning, och jag gör det mot bakgrunden
av vad som faktiskt har förekommit,
vilket jag föreställer mig också
har varit skälet till statsutskottets
skrivning i detta stycke. Jag skall försöka
att något belysa, hur sådana hastiga
ingripanden kan komma att verka.

När det s. k. lånetaket spikades var
detta en åtgärd, som vidtogs av socialdepartementet,
som i en skrivelse dagtecknad
den 9 februari 1956 meddelade
kommunerna härom. Av detta meddelande
framgick, att man inte längre
skulle kunna få några lån, därest man
byggde balkonger på fastigheterna. Vid
den tidpunkten hade vi i den stad, som
jag är ifrån, projekterat en fastighet,
som skulle bli 14 våningar hög och omfatta
ungefär 100 lägenheter. Ritningarna
var färdiga och allt var klart för
att sätta i gång bygget. När direktiven
kom om den s. k. taksättningen, frågade
jag omedelbart de för projektet ansvariga,
om de vid uppförandet av denna
fastighet skulle kunna hålla sig under
det tak, som här hade spikats. Efter
en noggrann genomräkning kom de till
det resultatet, att eftersom man inte
fick belåna de inbyggda balkongerna,
var det omöjligt att klara detta. Vid
en beräkning av hur mycket pengar
kommunen skulle få skjuta till, om
man slog igenom taket — ty det var ju
den enda part som kunde betala —
eller vad en omritning skulle kosta,
stannade vi för att det mest lönande
vore att låta arkitekten göra nya ritningar.
Detta kostade något över 15 000
kronor, och fastigheten är nu under
uppförande. Balkongerna slopades alltså.
Den 16 juni kom sedan en skrivelse
från bostadsstyrelsen, där man meddelade,
att balkongerna kunde få räknas

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

in. Då hade man alltså kommit till en
annan uppfattning.

Tillåt mig, herr statsråd, att fråga:
Vem skall betala detta? Får vi möjligen
räkna in de 15 000 kronorna utan hinder
av taket? Jag föreställer mig, att det
inte skulle vara alldeles omöjligt att få
göra så. Men även om vi får låna
pengarna, kommer följderna av de ökade
kostnaderna att gå ut över hyresgästerna,
ty det är de som slutligen
får betala pengarna.

Nu kanske man får betrakta detta fall
som, jag höll på att säga olycksfall i
arbete på departementet. Jag tycker
dock att de departementssakkunniga
borde tänka igenom problemen, så att
de inte rör till frågorna och gör det
besvärligare för oss i kommunerna än
vad som är absolut nödvändigt. Hela
det avsnitt av vår samhälleliga verksamhet,
som byggandet av bostäder utgör,
är — det medger jag gärna och
jag gör det av erfarenhet — ett mycket
svårbemästrat problem.

Jag skulle vilja vädja till vår nuvarande
socialminister, att han söker åstadkomma
litet stabilitet i direktiv och anvisningar
till kommunerna, tv det är faktiskt
i dag en hel vetenskap att hålla
reda på alla bestämmelser på detta område.
Vår nuvarande socialminister har
enligt mitt förmenande tidigare i sin
egenskap av departementschef i såväl
kommunikations- som försvarsdepartementet
ådagalagt en utomordentlig
skicklighet vid handläggande av sina
frågor och därmed röjt ett handlag med
svårbemästrade problem, som jag anser
det vara mycket värdefullt att det kommer
vår sociallagstiftning till godo, inte
minst på det viktiga avsnitt som gäller
våra bostäder.

Jag talade tidigare om lånetaket. Jag
vill fästa socialministerns uppmärksamhet
på hur orimligt detta kan verka,
eftersom tomtkostnaderna ingår i totalbeloppet.
Då marken i ytterområdena
i ett samhälle i allmänhet är billigare
än i de centrala delarna och tomtpriset

räknas in i detta s. k. tak, innebär detta
att man i de centralare delarna måste
bygga så mycket billigare som tomterna
är dyrare. Men även om man bygger i
ytterområdet av ett samhälle är det
inte bara själva tomten som kostar
pengar. Det är också gator, vatten och
avlopp och sådant, som tillkommer och
för vilket man ju lägger kostnaderna på
kommunerna. Det blir med andra ord
inte någon utgiftsbesparing i egentlig
mening för samhället som sådant. Även
sådana utgifter tär på våra sparmedel
och förvärrar enligt min mening läget.

Jag har i det föregående varit kritisk
mot statsutskottets skrivning och
förslag. Med hänsyn till mängden av
motioner medger jag dock, att utskottet
haft stora svårigheter när det gällt
att lotsa sig fram genom skären, d. v. s.
mångfalden av motionsyrkanden. Men
jag kan inte underlåta att anmärka på
att utskottet överst på s. 55 säger, att
utskottet biträder vad i propositionen
föreslagits, alldenstund detta endast resulterar
i en »begränsad stegring av
bostadskostnaderna». Man går alltså
med på ändringarna beträffande räntan,
vilka skulle medföra en begränsad stegring.
Men på samma sida längst ned,
där det gäller förslaget om ortsdifferentierade
tilläggslån, säger emellertid samma
utskott, att de åtgärder som utskottet
förordat beträffande räntorna redan
innebär »en icke obetydlig ökning
av årskostnaderna», varför man inte vill
vara med om att slopa tilläggslånen.

Nu frågar jag: Är det fråga om en
begränsad hyreshöjning eller en icke
obetydlig ökning av årskostnaderna?
Jag anser att det sistnämnda är riktigt.
Det är, som jag ser saken, i själva verket
fråga om en mycket kraftig kostnadsökning.

Beträffande lånetaket för egnahem
har jag i en motion föreslagit, att detta
skulle höjas från 50 000 till 60 000 kronor.
Alla talar om hur nödvändigt det
är att egnahemsbyggandet skall bedrivas
i snabbare takt. Självfallet råder det

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

inga delade meningar om att egnahemmen
såsom bostad erbjuder den
bästa trivseln. I detta sammanhang
måste jag dock fråga: Är det någon som
tror, att det är möjligt att häva vår nuvarande
bostadsbrist enbart genom egnahemsbyggande?
Och skulle vi ha råd
att lösa bostadsfrågan på det sättet?

Jag satt i tisdags i förra veckan i
länsbostadsnämnden, där vi diskuterade
ett förslag om byggandet av egnahem
i en av Stockholms förorter. Det
var en bank i Stockholm, som skulle
bygga och som hade köpt marken av
vederbörande kommun. När ett sådant
område skall säljas är det ju brukligt
att vederbörande exploatör får anlägga
gator, vatten och avlopp etc. Så hade
skett i detta fall och allt var, såvitt vi
kunde bedöma, skött på ett förträffligt
sätt.

När man nu räknade ut kostnaden
för ett sådant egnahem med omkring 85
kvm golvyta — det tillkom också garage
—• uppgick den totalt till 98 000
kronor. Det var närmare 200 villor som
skulle byggas på detta område, större
och mindre; just denna var av en mellansort.

I detta läge gjorde vi oss alla i länsbostadsnämnden
den frågan, huruvida
man i princip skulle kunna tillstyrka
detta förslag eller ej. Vi ansåg alla att
det blev otroligt dyrt. Visserligen beviljas
lån genom banken och därutöver
får vederbörande den statliga hjälpen
på upp till 50 000 kronor. Men kostnaderna
blir ändå mycket störa. Såvitt jag
förstår kan det inte vara rimligt att tala
om hur önskvärt och nödvändigt det är
att bygga egnahem, när man inte samtidigt
drar konsekvenserna av vad detta
kostar.

När man ser sådana här siffror måste
man säga sig att det är väldigt svårt, hur
lågt man än sätter anspråken, att hålla
sig inom en ram, som är rimlig för ett
egethem. Men alldenstund man ändå
bygger hus av detta slag, har jag tyckt

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det vara befogat att höja summan från
50 000 till CO 000 kronor.

Jag sade förut: Har man råd att fortsätta
så här? Vi är ju så fantastiskt ambitiösa
när det gäller lägenheternas storlek
även i flerfamiljshus, men har vi
råd med detta mot bakgrunden av de
långa bostadsköerna? Jag menar inte
att vi skall gå tillbaka till lägenheter på
ett rum och kök —- det vore orimligt —
men med tanke på hur valet av lägenhetstyp
på många håll tillgår, kan jag
inte underlåta att fråga mig, om det är
välbetänkt att göra på detta sätt. Här
kolliderar man emellertid, herr talman,
återigen med detta s. k. lånetak. Eftersom
både köksutrustning och badrumsutrustning
utgör mycket stora omkostnadsposter
kan man genom att öka lägenheternas
storlek få slå ut denna belastning
på flera kvadratmeter våningsyta
och kan därigenom hålla sig under
lånetaket. Kan det vara rimligt att systemet
med ett lånetak, som tidigare prisats,
skall verka så? Såvitt jag kan förstå
verkar systemet i en riktning, som inte
är den rätta, och det inbjuder till en politik,
som inte är förnuftig.

Herr Ericsson i Kinna lovordade
konstruktionen, och jag medger, att det
vid sidan av de nackdelar, som jag har
pekat på, trots allt också finns ett flertal
fördelar. Systemet har bringat ned
kostnaderna och haft en viss bromsande
effekt, vilket väl också framgick av vad
jag nämnde om den fastighet i 14 våningar,
som byggts i Sundbyberg. Där
visade sig systemet ha åtminstone en av
de verkningar som förutsatts. Men jag
vädjar till socialministern att beakta
nackdelarna och söka få rättelser till
stånd.

Herr Ericsson i Kinna polemiserade
mot statsutskottets skrivning på s. 52
rörande ändringar i föreskrifterna om
lån och bidrag till bostadsförsörjningen,
och han hävdade, att besvärligheter
skulle uppkomma. Jag undrar: Vill verkligen
herr Ericsson göra troligt, att
ändringar skulle behöva vidtagas så

5 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 18

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kvickt, att det inte skulle gå att vänta
när proposition i alla fall skrivs varje
år? Jag anser att herr Ericssons farhågor
är överdrivna. Man skall väl inte
på detta område fara fram som brandkåren
vid en eldsvåda, utan man bör
noga överväga frågorna. Handlar man
så kvickt som man gjort främst när
det gällt lånetaket men även i andra
avseenden, så blir resultaten också därefter.

Jag skulle naturligtvis, herr talman,
ha en del att säga med anledning av de
anföranden, som här hållits. Jag avhåller
mig emellertid därifrån men vill
innan jag slutar säga några ord till herr
Cassel. Jag tycker att han är verkligt
oförnöjsam sett mot bakgrunden av de
motioner han lagt fram under en följd
av år. Se på direktiven till den bostadspolitiska
utredningen, se på utredningens
resultat, se på propositionen, se på
statsutskottets utlåtande! Jag gör inga
kommentarer utan jag säger bara: Tänk
att under sådana förhållanden kunna
vara missnöjd! Det bekräftar enligt mitt
förmenande riktigheten av påståendet,
att det kan vara farligt att räcka ett
finger åt en viss potentat, ty då blir
man lätt av med hela handen.

Man talar om generella subventioner
och säger att dessa bör bort. Vad menar
man med det? Är bostadsområdet det
lämpligaste för ett sådant experiment?
Alla de diskussioner som förts i kammaren
i olika sammahang har ju gått
ut på att man skulle tillämpa generella
åtgärder från samhällets sida, och så
har också skett. Vi har gjort det när
det gällt barnbidragen, folkpensioner,
skolmåltider och undervisningsmateriel.
Inte delar man upp folk och säger
att han har råd att betala för sitt
barn som äter i skolan, han kan betala
materielen i skolan, och inte gör man
på motsvarande sätt med barnbidragen.

Vi var fullt eniga om denna politik, och
det har gällt även i fråga om bostäderna.
Därför anser jag att den linje, som
man här slagit in på, är olycklig. Jag

har, som jag sade inledningsvis, velat
demonstrera mitt missnöje med denna
politik, och det hoppas jag att jag lyckats
åskådliggöra med vad jag nu sagt.

Jag vill slutligen yrka bifall till statsutskottets
utlåtande, med undantag för
vad som föreslås i punkterna 11, 13, 21
och 22. I de punkterna hemställer jag
om den ändring av statsutskottets förslag,
som föranledes av bifall till motion
nr 565 i denna kammare.

Häri instämde herrar Hedqvist (s)
och Johansson i Södertälje (s).

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! När herr Sköldin med
tillfredsställelse citerade vad utskottet
skrivit på s. 52, där vi uttalar att man
inte utan tvingande skäl skall ändra
på gällande föreskrifter om lån och bidrag
alltför ofta under samma budgetår,
kom herr Sköldin med en del exempel.
Det lär väl vara så att något av
exemplen inte nödvändigtvis hänför sig
till departementet utan till bostadsstyrelsen.
Men herr Sköldin gjorde stor
sak av att man fick lov att rita om det
hus, där man från början tänkt sig indragna
balkonger. Han talade om att
det kostade så och så mycket pengar
att rita om huset, men huruvida det
sedan ledde till att hyresgästerna kunde
bo litet billigare, det fick vi inte
veta. Det är väl sannolikt att det också
ledde till något lägre hyror för vederbörande.

Dessutom hade herr Sköldin en fråga
om vad utskottet kunde mena. Vi har
skrivit på s. 55 i utlåtandet: »Utskottet
anser, att den begränsade stegring av
bostadskostnaderna som blir följden av
förslaget kan godtas», och sedan säger
vi att det är »en icke obetydlig ökning
av årskostnaderna för nyproducerade
lägenheter». En icke obetydlig ökning
i ena fallet och en begränsad stegring
i det andra fallet tyckte inte herr Sköl -

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

din gick bra ihop. Det var väl det senare
som han tyckte var starkare. Men,
herr Sköldin, i förra fallet talade vi endast
om räntan och i det senare fallet
talade vi om ändringar i villkoren för
tertiärlån och ränteeftergift. Om herr
Sköldin läser litet noggrannare, får han
se förklaringen till denna nyansskillnad
i skrivningen.

Herr SKÖLDIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde ju att herr
Åkerström och kammarens ledamöter
av det resonemang som jag förde om
denna fastighet uppfattade, att det var
en extra utgift av 15 000 kronor som
man fick i arkitektkostnader. Nu säger
herr Åkerström: Herr Sköldin talade
inte om huruvida det blev dyrare. Det
är väl klart som korvspad, höll jag på
att säga, att det blev 15 000 kronor
dyrare.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Det är inte utan att man
i varje fall under den förra delen av
denna debatt tyckte sig få en förnimmelse
av att de vårligt milda västanfläktarna
utanför hade förflyttats in i
riksdagshuset. Herr Cassel började med
att inregistrera att det inte längre fanns
en djup och varaktig söndring beträffande
bostadsfrågan, att denna skulle
vara på väg att avpolitiseras. Jag kan
endast säga att i så fall är det tacknämligt
om sakskälen i fortsättningen, i
motsats till vad som stundom tidigare
har varit fallet, kan få tala. Jag tyckte
emellertid ett ögonblick att han nästan
var utstuderat vänlig, och det är måhända
också litet oroväckande.

Herr Sköldin såg emellertid till att
atmosfären blev något mera frostbiten.
Till vad han sade beträffande exemplen
kan jag endast göra den reflexionen, att
departementet varken har tid eller lust
att ingripa i sådana detaljer, en sak
som jag nästan betraktar som självklar.

I övrigt skall jag inskränka mig till

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att försiktigtvis nalkas bostadsfrågan
— det är ju förklarligt om Så blir fallet.
De som först bultade på min dörr
sedan jag blivit socialminister var några
representanter för de bostadssökande
i Stockholm. De företrädde den
långa kö av missnöjda, stundom olyckliga
människor, som bor trångt eller
omodernt och som söker en större och
bättre lägenhet eller över huvud taget
en egen lägenhet. Det är människor
som mera påtagligt än vi andra har
drabbats av tillvarons hårda villkor.
Förklarligt är om de har svårt att finna
sig till rätta i ett samhälle, som
stundom inte ens kan erbjuda dem tak
över huvudet. Vår uppgift är att försöka
lösa deras problem på ett om möjligt
vettigt sätt.

Jag är väl medveten om att det utgör
föga personlig tröst för dem om
man talar om, att bostadsstandarden för
svenska folket har stigit kraftigt under
efterkrigstiden — herr Gustafsson i
Skellefteå var ju inne på saken och
gjorde detta påpekande. Icke desto
mindre kan vi under en enkel hänvisning
till verkligheten notera, att så är
fallet. Envar kan med egna ögon se att
det byggs bostäder i en väldig omfattning
i våra samhällen — och att nybyggen
och ombyggnader i mycket hög
grad präglar även landsbygden och de
äldre delarna av samhällena. Uppgifterna
om bostadsbyggandets stora —
och ständigt ökande — volym, kan väl
stundom tända en förhoppningens
strimma även hos dem, som köar. Men
jag är väl medveten om att modlösheten
förbytes icke i framtidstro förrän
vi påtagligt lyckas korta av de ringlande
köerna.

Vad jag säger i fortsättningen får sålunda
inte fattas som något försök att
glida undan eller söka bortförklara
kvardröjande missförhållanden i samhällsbyggets
vardag. Det är endast en
skildring av vad som trots allt har uträttats.

Bostadsbyggandet har i själva verket

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ökat betydligt under 1950-talet. Åren
1950 och 1951 var det en svacka i byggandet
och tillskottet var föga mer än
40 000 lägenheter per år. Under de tre
senaste åren har tillskottet legat på inemot
60 000 lägenheter. Samtidigt har
bostädernas standard stigit. Vi har
byggt större lägenheter med en allt
bättre utrustning.

Ofta sägs det att bostadsbyggandet
tidigare — före andra världskriget och
åren omedelbart efter kriget — tog en
större del av de totala investeringarna
än det nu gör. Är det inte då rimligt
att vi i rådande bristläge tillförsäkrar
bostäderna en större andel av det totala
byggandet?

Faktum är dock, att vi i dag lägger
ner mycket stora belopp på bostadsbyggande
och bostadsförbättring. Vi får
inte heller glömma — för dem som
sysslar med dessa ting är det ju alldeles
självklart — att bostadsbyggandet
drar med sig eller förutsätter andra investeringar
i betydande omfattning.
Gator, vatten och avlopp, reningsverk,
butiker, samlingslokaler, trafikleder —
tänk bara på tunnelbanan här i Stockholm
— är sådant som måste till för
att samhällsbildningarna skall fungera.
Nyligen av socialstyrelsen publicerade
uppgifter om bostadsstandarden visar
dessutom, att en omfattande upprustning
av äldre bostäder ägt rum under
efterkrigstiden. Inte minst på landsbygden
har genom installation av vatten
och avlopp, anordnande av centralvärme
och wc samt modernisering av
köksutrustningen många äldre bostäder
förbättrats. Våra totala ansträngningar
för att skaffa fram flera bostäder och 1
överlag förbättra standarden måste j

därför sägas vara aktningsvärda. j

Varav kommer det sig då, att vi har ;
bostadsbrist trots detta idoga byggan- <

de? För många framstår det som orim- j
ligt, att de inte kan få hyra en lägenhet 1

eller få lån till ett egethem trots att de ;

mycket väl kan betala hyran eller års- ]

kostnaden. I

Vi ser faktiskt här resultatet av den
allmänna välståndsökningen och borde
i och för sig vara belåtna därmed. Detta
är ett faktum, herr Gustafsson i Skellefteå,
som man inte heller skall försöka
bortförklara. Vi måste erkänna,
att det är ett resultat av att man i dag
har helt andra möjligheter att ge ut
pengar för sin bostad än man hade tidigare.
Många familjer har fått råd att
betala hyran eller årskostnaden för en
bra bostad. De kan betala 2 000 eller
3 000 kronor om året och är också beredda
att göra det. I stället bor man
— det skall erkännas — sämre än man
önskar och står i kö för att få en bättre
bostad. Hur hänger detta ihop? Jo, man
kan visserligen betala för att hyra en
bra bostad, men man förfogar inte över
de pengar, som det krävs för att bygga
en sådan. De 40 000 kronor, som det
kostar att få fram en bra familjebostad,
kan inte den bostadssökande själv
skaffa. Den enskildes sparande räcker
inte till. Samhället satsar närapå 1 000
miljoner kronor om året på bostadsbyggandet
för att hålla produktionen
på en hög nivå. Men inte heller detta
är till fyllest för att möta de ständigt
ökade kraven. Om vi vill bygga ändå
mera, kan vi inte pruta på det beloppet.

Den goda sysselsättningen och de
stegrade reallönerna betyder inte bara
detta, att de flesta nu har råd att betala
mera för en god bostad. — Inflyttningen
från landsbygden till städerna
fortskrider. Vi kan säga som herr Hansson
i Skegrie, att man skall försöka förhindra
och stoppa upp detta. Ett faktum
är emellertid att här sker en flykt
från landsbygden till de större städerna
som är betingad, höll jag på att säga,
av samhällets egen inre dynamik. Den
som flyttar in till en stad och där får
arbete tar emellertid inte med sig någon
bostad. Han har inte själv pengar till
att bygga den. Men han efterfrågar en
bostad och kan betala vad den kostar i
hyra. Samma är förhållandet med de

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

ungdomar, som gifter sig tidigt. De behöver
en bostad och kan betala för sig,
men de har inte de pengar, som behövs
för att bygga den.

Problemet vi brottas med är alltså
detta: Allt flera människor har fått råd
att betala vad en god bostad kostar,
men det kapital och det sparande, som
behövs för att bygga bostäder i tillräckligt
antal, har människorna inte kunnat
prestera. Uppgiften är att gemensamt
skaffa pengarna till det bostadsbyggande
vi önskar, och att samhället härvid
måste träda in och ta ett huvudansvar,
tycks vi i långa stycken vara eniga om.

Och därmed, ärade kammarledamöter,
glider vi automatiskt in på frågan,
hur olika investeringsbehov skall avvägas
mot varandra, hur mycket av våra
gemensamma resurser som skall avsättas
till producerandet av bostäder och
liur mycket som skall avsättas till anläggandet
av industrier, byggandet av
vägar, skolor, sjukhus och vad det nu
kan gälla. Herr Wedén anser att det är
en inkompetensförklaring från regeringens
sida att man säger sig syfta endast
till producerandet av omkring
57 000 lägenheter per år. Inom parentes
vill jag framhålla att denna siffra inte
är något absolut kritstreck; det framgår
tydligt av den förre socialministerns
yttrande i propositionen. Herr Wedén
framhåller att om vi ökar detta antal
med omkring 5 000 lägenheter, skulle
det endast medföra en extra kostnad på
totalt cirka 200 miljoner kronor, vilket
utgör, påpekar han, 0,5 procent av den
samlade nationalinkomsten. Varför kan
vi då inte göra en sådan enkel operation? Ja,

det låter sig sägas, men herr Wedén
och hans meningsfränder har ju
ofta precis samma uppfattning när det
gäller byggandet av vägar, skolor och
sjukhus, d. v. s. att investeringarna bör
ökas. Man hävdar också att det bör avdelas
tillräckligt mycket medel för anläggande
av industrier med tanke på
den framtida utvecklingen och våra

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

möjligheter alt ytterligare höja standarden.
Man anser att vi skall bygga ut
våra flygfält o. s. v. Sammantagna utgör
dessa ökade investeringar ingalunda
0,5 procent av nationalinkomsten. Men
från oppositionens sida kan man mycket
väl driva en argumentation av det
slag som herr Wedén här gjort, ty oppositionen
behöver aldrig avtäcka sina alternativ
till den politik som i stort föres,
utan kan inskränka sig till att på
varje litet avsnitt framföra sina oförgripliga
och stundom — det skall jag
erkänna — för människorna rätt förståeliga
önskemål. Annars förefaller det
som om vi på det hela taget skulle vara
överens i fråga om den finansiella ram
som bostadsbyggandet i konkurrens med
andra ändamål har tilldelats av regeringen
— det framgår rätt tydligt av utskottets
yttrande.

Då uppställer sig emellertid det spörsmålet,
som särskilt intresserar dem som
står i bostadskön: Hur skall vi få ut så
mycket som möjligt av de pengar som
står till förfogande? Hur skall vi kunna
producera flera lägenheter inom den
givna medelsramen?

En huvudlinje måste, såsom påpekats
av den förre socialministern, vara att
man satsar på en rationalisering av
byggandet. På den vägen kan vi sänka
kostnaderna och få pengarna att räcka
till flera lägenheter. Under de senaste
åren har också olika åtgärder vidtagits
för att stimulera och främja en sådan
rationalisering — i propositionen lämnas
för övrigt en redogörelse för dessa
åtgärder. Det gäller sådana saker som
inrättandet av statens nämnd för byggnadsforskning,
statliga lån för anskaffning
av moderna byggnadsmaskiner och
liknande ting, och det gäller slutligen
maximeringen av belåningsvärdena.

Vi skall inte heller blunda för att husens
förseende med lokaler av skilda
slag, butiker, kontor o. s. v., är av betydelse
för frågan om hur mycket vi får
ut av de pengar som avsättes för bostadsbyggandet.
Detsamma gäller lä -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

genheternas utrustning — den förre socialministern
har tidigare i dag varit
inne på dessa ting. En framsynt planering
av bostadsområdena förutsätter att
dessa i tillräcklig utsträckning förses
med butiker, samlingslokaler o. d. Den
ständigt pågående utvecklingen mot
rymligare lägenheter, som har utmärkt
de senaste årens bostadsbyggande, står
helt i överensstämmelse med vår bostadssociala
målsättning. Särskilt husmödrarna
måste glädja sig åt alla förbättringar
i lägenhetsutrustningen som
underlättar deras arbete. Det vare oss
också fjärran att hemfalla åt den föreställningen
att bostadsfrågan kan lösas
genom en allmän standardsänkning på
bostadsområdet, t. ex. den standardsänkning
som skulle bli följden om vi
släppte alla tyglar och läte priserna enbart
bli avgörande för bostädernas utformning.

Jag kan dock inte, ärade kammarledamöter,
förneka att de bostadslösas
pockande argument samtidigt ringer i
öronen på mig. De bostadslösa kräver
i första hand tak över huvudet och lägenheter
som motsvarar de unga familjernas
och barnfamiljernas ekonomiska
möjligheter. Och eftersom de bostadslösa
utgör bostadsköns bottenskikt är
det förklarligt att deras synpunkter —
jag har blivit övertygad därom vid de
uppvaktningar från de bostadslösas sida
som redan bar ägt rum inför mig —
präglas av en desperat vilja att komma
ur nödläget. De bostadslösas intressen
kan också komma att korsa deras, som
med tanke på framtiden kräver en
snabb standardhöjning både beträffande
bostädernas volym och utrustning.
Här gäller det enligt mitt förmenande
att söka sig fram med realiteternas slagruta.
En marknadsmässig anpassning
till efterfrågan från de bostadslösas sida
bör kunna förenas med en mera långsiktigt
syftande anpassning till den fortgående
välståndsökningen och de därmed
ökade kraven på utrymme och utrustning
i fråga om bostäderna.

När det gäller utnyttjandet i detalj
av de pengar, som staten ställer till bostadsbyggandets
förfogande, bar kommunerna
ett avgörande inflytande. Ingenting
bör förändras därutinnan. Bostadsförsörjningen
på de olika orterna
skall vara en angelägenhet för kommunalmännen,
som känner de lokala behoven
och önskemålen.

Av statsutskottets utlåtande vill jag
utläsa, att det är en allmänt omfattad
mening att man för framtiden inte bör
binda bostadsbyggandet vid ett visst antal
lägenheter eller att, såsom utskottet
uttrycker saken, bostadsbyggnadsprogrammet
inte bör fixeras i lägenheter
räknat.

Det finns dock en svårighet att observera
i detta sammanhang — den förre
socialministern bär redan tidigare snuddat
vid problemet. Medelsramens storlek
beräknas på grundval av den byggnadsvolym
som bedöms som möjlig att
genomföra. Vid denna beräkning är det
emellertid nödvändigt att fixera fördelningen
av byggandet på olika företagsformer,
eftersom lånens storlek är olika
för skilda sådana former. Eånestorleken
är som bekant störst i fråga om
allmännyttiga och kommunala företag,
något mindre beträffande kooperativa
företag och minst för enskilda företag.
Beräkningen av medelsramen i propositionen
bygger på den fördelning som
har gällt under senare tid.

Erfarenheten visar, att fördelningen
av byggandet på olika förettagsformer
tid efter annan förändras. Ingen har väl
heller tänkt sig att konservera den just
nu rådande fördelningen. Den praktiska
frågan är emellertid, hur man skall undvika,
att enbart det faktum att enskilda
byggnadsföretag får mindre statslån leder
till att man på den ena eller andra
orten premierar detta byggande. Avsikten
härmed skulle vara att åstadkomma
en större byggnadsvolym -— herr Wedén
tangerade just den saken — än den
regering och riksdag har ansett möjlig
för landet i dess helhet. Efter vad jag

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

kan förstå är detta icke meningen. Vi
kommer här än en gång in på våra
möjligheter att klara de uppgifter vi
har på så skilda områden, och gapar
man över alla önskemålen, riskerar man
att inte kunna svälja något.

Om det emellertid visar sig möjligt
att öka bostadsbyggandet, d. v. s. vidga
volymen, bör frågan om en utökning
av medelsramen tas upp, men så länge
man godtar den bedömning i fråga om
fördelningen av våra totala resurser, på
vilken riksdagen grundat sitt beslut om
medelsramens storlek, kan det inte vara
rimligt att lokalt försöka öka byggandet
utöver den godtagna volymen genom
att stimulera till en övergång från
en företagsform till en annan.

I såväl propositionen som i utskottets
utlåtande uttalas också, att det är angeläget
att medelsramen icke disponeras
på sådant sätt att därigenom någon företagsform
gynnas på de andras bekostnad.
Herr Cassel har för övrigt varit
inne på samma tankegång i en av sina
reservationer, där han klart säger ifrån,
att bostadsbyggandet icke bör inkräkta
på andra viktiga områden för samhällelig
verksamhet.

Slutligen vill jag beträffande bostadsbyggandets
totala volym under nästa
budgetår endast säga, att vi i dag inte
kan vara säkra på att vår bedömning
är riktig. I propositionen har det uttalats
— och statsutskottet instämmer
däri — att en ökning av byggandet bör
komma till stånd i den mån tillgången
på arbetskraft och krediter gör det
möjligt. Tecken finns — det skall erkännas
— som tyder på att den överansträngning
på arbetskraftssidan under
en stor del av året, som vi blivit
vana vid, inte kommer att bli så märkbar
i år. Till dels kan denna utveckling
troligen tillskrivas kreditrestriktionernas
verkningar på den s. k. fria sektorn
av byggnadsverksamheten. Kreditfrågan
är svårare att överblicka, men
jag uppfattar statsutskottets uttalande
som ett uttryck för riksdagens stöd i

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

strävandena att med tillgängliga medel
utnyttja läget till förmån för de bostadssökande,
vilkas bekymmer har gått som
en röd tråd genom detta mitt anförande.

Herr talman! För min egen del måste
jag med de uppgifter som nu åvilar mig
vara hoppfull, då det gäller möjligheterna
att ytterligare öka bostadsbyggandet.
Det är nämligen enligt mitt förmenande
ett betydelsefullt led i vår strävan
att lösa gemenskapens problem i
detta land.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först säga, att
det gjorde ett angenämt intryck på mig
att höra socialministerns anförande
med dess faktiska erkännande av de utpräglade
brister, som dock på detta
område föreligger.

Sedan vill jag emellertid anmäla en
mycket stor betänksamhet med anledning
av det resonemang, som socialministern
förde beträffande fördelningen
av lånebeloppen inom kommunerna,
nämligen att det så att säga inte tillkom
kommunen att ändra den totala
volym för byggandet inom kommunen,
som hade dragits upp vid fastställandet
av låneramarna. Jag finner resonemanget
mycket märkligt, ty det innebär
i själva verket, att om det inom en kommun
visar sig möjligt att i större utsträckning
på enskild väg uppbringa det
toppkapital som behövs t. ex. för produktion
av enskilda flerfamiljshus och
man alltså då kan utsprida de statliga
tertiärlånen över ett större antal projekt,
skulle detta sätt att få fram flera
lägenheter utan att ytterligare anstränga
den statliga kapitalbudgeten enligt socialministerns
mening vara förkastligt.
Jag kan inte dela denna uppfattning,
och jag beklagar att socialministern hyser
den. Därmed vill jag inte säga, att
det inte är nyttigt att vidmakthålla även
en kommunal produktion i lämplig omfattning,
men att göra till generell norm
att man från kanslihuset eller från bo -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.
Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

stadsstyrelsen skall bestämma en absolut
lokal omfattning av bostadsbyggandet,
som kommunen ej kan öka även
om den icke tar i anspråk ökade resurser
från de allmänna, måste enligt min
uppfattning vara felaktigt.

Socialministern broderade väl mycket,
när han ville bortförklara min anmärkning
om den relativt litet ökade
ansträngning av våra totala resurser som
en utvidgning av bostadsbyggnadsprogrammet
med t. ex. 5 000 lägenheter innebär.
Jag kan upprepa ungefär vad
jag tror att jag nämnde förra året från
denna plats i samma debatt. Den nuvarande
regeringen och dess föregångare
har år efter år försökt med tilllämpning
av sina metoder, högskattepolitik
och regleringar av olika slag,
åstadkomma den överflyttning, jag har
talat om, från konsumtion till sparande,
vilken skulle göra större bostadsbyggande
möjligt utan att inkräkta på
utrymmet för andra investeringar. Erfarenheten
har visat att den metoden
icke i större utsträckning har gått
fram. Man har gått bet på att lösa problemet
på det sättet. Det är därför,
herr talman, jag tror att man måste
koppla över i större utsträckning från
de, som jag brukar säga, negativa metoderna
till de positiva och ställa bostaden
som ett gripbart, inom relativ
närhet befintligt mål för de människor,
som vill ha egen eller bättre bostad.
Då kommer det lättare fram ökade resurser
än med regeringens metoder.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har med stort intresse
lyssnat till statsrådet Nilssons
debut som bostadsminister. Jag har
inget intresse av att föra någon stor
process mot honom i dag. Om hälsan
står oss bi finns det väl möjligheter
att vi träffas nästa år och då får vi
tala vidare om saken. Jag vill emellertid
göra ett par reflexioner till vad
han sade.

Statsrådet sade bland annat, att den
ökade efterfrågan på bostäder är ett
resultat av välståndsökningen. För all
del, det kan man medge, men är det
inte ganska naturligt att en stigande
reallönestandard bland annat tar sig
uttryck i ökade krav på bostäder? Jag
skulle för min del vilja säga att det
inte bara är naturligt utan även önskvärt
och glädjande, att folk är villiga
att använda en del av sina ökade inkomster
till en bättre bostad, och vi
kan på intet sätt fritas från kravet att
söka tillfredsställa denna ökade efterfrågan.
Vad jag vände mig mot var att
man använde talet om den ökade efterfrågan
för att komma ifrån bostadsbristen
och lägga ut en dimridå som
dolde de verkliga förhållandena. Jag
tror dock inte detta var statsrådets avsikt.

Sedan säger statsrådet att uppgiften
är att skaffa pengar. Jag använde
största delen av mitt anförande i dag
till att tala om att det just är detta vi
måste göra. Jag har aldrig sökt göra
gällande för de bostadslösa, att denna
fråga är så enkel, att vi bara behöver
besluta bygga mera bostäder, utan jag
har försökt redovisa på vilket sätt vi
måste skaffa de medel som vi behöver.
Vi kommer i dag att fatta en del beslut,
som innebär att det bör bli större resurser
för bostadsbyggandet. Jag har
angett några saker till, som jag ansett
att riksdagen borde ha gått med på,
vilka också skulle ha bidragit till bostadsbyggandet.
Men jag har alltid betonat
att vi med olika medel måste
dämpa konsumtionen på andra områden
för att få de medel vi behöver på
bostadsbyggandets område.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev litet förvirrad,
när jag först lyssnade till herr Sköldin,
som blåste i sitt jakthorn och försäkrade
att jag var den mest oförnöjsamma
människa han någonsin träffat, och
sedan lyssnade till socialministern,

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

som sade att jag var utstuderat vänlig.
Kan herrarna inte komma överens om
bedömningen av min enkla person får
ni väl försöka göra upp det sinsemellan.

Socialministern tog inte upp den
mycket skarpa kritik jag i min vänlighet
riktade mot de ortsdifferentierade
tilläggslånen för ett antal timmar sedan.
Jag försökte göra gällande, att
dessa var meningslösa och kostade
skattebetalarna 50 miljoner i onödan
och erinrade om att såväl 1951 års bostadsutredning
som en enhällig bostadspolitisk
utredning var på det klara
med att tiden var inne att ta bort dessa
tilläggslån. Den kritiken svarade socialministern
inte ett ord på, såvitt jag
kunde uppfatta. Jag vore tacksam att
få höra om socialministern har några
synpunkter på detta ämne och om vi
eventuellt skulle kunna få ett bragelöfte
om att departementschefen kommer
att föreslå att denna underliga
subventionsform tas bort nästa år.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag kan ge herr Gustafsson
i Skellefteå rätt i att det kanske
inte är någon större idé att vi ger oss
in i en mera livlig slagväxling vid detta
tillfälle. Vi skall lämna rum för det ett
år längre fram i tiden, då han kanske
har ett mera påtagligt begrepp om den
bostadspolitik jag skall vara beredd
att stå för. Men när han talar om försök
till bortförklaring, då jag nämnde
om välståndsökningens inverkan på
bostadsköernas längd, vill jag understryka
att jag ingalunda försökte dölja
de brister på detta område som fortfarande
vidlåder vårt samhälle. Men
jag kan inte underlåta att slå fast, att
ett av skälen till de långa köer av bostadssökande,
som vill ha större bostäder
och bättre bostäder, är den välståndsökning
som vi glädjande nog har
kunnat inregistrera under de senaste
10—20 åren.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Beträffande min uppfattning angående
de olika företagsformerna för byggande
och förvaltande av fastigheter
och den därmed förknippade ramen
för bostadsbyggandet här i landet, så
utgår jag från, att det var ett missförstånd
från herr Wedéns sida, när han
trodde, att jag med mitt inlägg tänkt
mig en detaljreglering uppifrån för
kommunernas vidkommande när det
gäller fördelningen av håvorna mellan
de olika företagen. Jag påpekade tvärtom
i mitt anförande, herr Wedén, att
kommunerna och kommunalmännen
skulle ha all möjlig frihet även i fortsättningen.
Vad jag emellertid ville påpeka
var, att man inte på något slags
genväg -— genom att satsa på de företagsformer
som drar ett mindre antal
kronor i lån — skulle spränga ramen
för det byggande vi för närvarande
tänkt oss och som regering och riksdag
i alla fall måste fastställa. Det var detta
påpekande jag gjorde och som jag förmodar
att herr Wedén — som ändå har
den principiella uppfattningen att vi
skall styra detta, eftersom han utgår
från att vi inte kan bygga hur många
bostäder som helst — principiellt
måste vara anhängare av. Vi måste
hålla oss inom en viss ram, eller hur?

Sedan kommer det alltid att finnas
delade meningar om var gränsen skall
dragas, meningar som betingas av att
man är ansvarig för vad som samhällsekonomiskt
är möjligt och meningar
som är betingade av att man befinner
sig i opposition. Som jag förut påpekade
behöver oppositionen aldrig avtäcka
sina alternativ. Om herr Wedén
anser att vi skall kunna bygga för 200
miljoner kronor mer bostäder om året,
då finns det kanske en meningsfrände
till honom som anser att vi kan bygga
för 100-tals miljoner kronor mer vägar
och en tredje, som tycker att vi kan
uppföra flera sjukhus för samma summa
eller mera. Sammanlagt kan detta
bli en mycket hård belastning. Därför
tycker jag att sådana önskemål i och

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

för sig är käcka och bra men egentligen
är flyktiga som trumvirvlar, om
man skall se till det sakliga innehållet.

Herr Cassel påpekade slutligen, att
herr Sköldin hade kommit till den slutsatsen
att herr Cassel var synnerligen
oförnöjsam, medan socialministern
kommit till den slutsatsen att han var
utstuderat vänlig. Herr Cassel tycker
att herr Sköldin och jag sinsemellan
kunde göra upp om vilket som var det
riktiga. Det behöver vi emellertid inte.
Herr Cassel uppträdde nämligen nu —•
som så många gånger förr — som Doktor
Jekyll och Mr Hyde, så detta fenomen
kan nog förklaras.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Socialministern målade
nu för andra gången bilden av en massa
anspråk på olika områden som i
detta sammanhang skulle ha ställts från
den ineningsriktning jag representerar.
Jag får säga socialministern att det
inte finns något underlag för detta. Socialministern
får väl -— om han skall
ställa alternativ av denna karaktär mot
regeringens alternativ -— räkna med
den politik som folkpartiet verkligen
för.

Det måste verkligen vara något missförstånd
beträffande det här med kommunerna
och de olika företagsformerna.
Jag tycker inte att socialministern
lyckades klara upp det missförståndet.
För det första säger han, att han inte
vill ha någon detaljreglering ovanifrån
beträffande vad kommunerna skall
göra. För det andra säger han att vi
är principiellt överens om att man
inte får spränga ramen för bostadsproduktionen.
Menar socialministern den
totala ramen för hela landet eller ramen
för den enskilda kommunen? Det
skall man först klargöra. Om socialministern
menat ramen för den enskilda
kommunen, då är det fråga om en detaljreglering.
Menar socialministern den
totala ramen för hela landet, då kan

jag inte finna att socialministern gör
rätt i att tillvita mig ett principiellt
resonemang av samma typ som socialministern
för. Jag för inget sådant resonemang.
Jag menar helt enkelt, att
om man inom en kommun med utnyttjande
av viss för denna kommun tillmätt
del av ett statligt låneanslag och
genom utnyttjande av insatser av enskilt
kapital kan få fram en större
bostadsproduktion, då är det ingenting
som man bör vara så förskräckt över
ur den totala balansens synvinkel. Det
är ett tillskott som man kan vara tacksam
för. Jag vill emellertid ännu en
gång tillägga att jag menar, att detta
resonemang inte kan drivas in absurdum.
Kommunerna har nämligen
också ett ansvar som kanske bäst kan
tas genom uppehållandet av en viss
kommunal produktion.

Herr SEVERIN (s):

Herr talman! Jag vill gärna understryka,
att dagens bostadsdebatt på väsentliga
punkter skilt sig från tidigare
debatter i dessa ting. Hela debatten har
varit en aning positivare än tidigare,
och detta är väl ändå i och för sig
tacknämligt. Jag tror, att detta kan betyda
åtskilligt för framtiden.

Enligt min mening finns det ingen
anledning att försöka trolla bort den
bostadsbrist som vi har i det här landet.
Den finns där och den skapar utan
tvivel ganska besvärliga köproblem. Det
är därför angeläget att alla krafter mobiliseras
för att så snabbt som möjligt
söka komma till rätta med bostadsbristen
genom att hålla en hög bostadsproduktion
i landet. Å andra sidan måste
vi — som socialministern nyss framhållit
— bygga en hel del annat. Avvägningen
av de olika investeringsändamålen
kommer att bli en svår uppgift
i samhället.

Det är klart, att man kan göra som
folkpartiet har gjort: leka med olika
siffror för bostadsproduktionen under

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

de närmaste fem åren. Praktiska realiteter
— kapital, arbetskraft och mycket
annat — blir ändå avgörande för huru
mycket vi kommer att kunna bygga. Det
finns därför all anledning att på olika
sätt öka resurserna. Vi måste enligt min
mening undersöka, huruvida inte bostadspolitiken
själv i någon mån kan
bidra till den kapitalbildning, som är
erforderlig. Det kan ske på olika sätt:
genom en förkortning av amorteringstiden
på statslån, genom införande av
amortering på bottenlån och genom
minskning av de generella subventionerna.
Vi bör ha klart för oss, att alla
dessa åtgärder betyder högre hyror,
men det är väl ändå ofrånkomligt. En
mycket stor del av fastighetskapitalet
amorteras inte i dag. Det är ett kapital,
som ligger fastlåst och som inte kommer
åter i cirkulation.

Bostadsbyggandets omfattning är i
dag ett kapitalanskaffningsproblem, men
det är också fråga om stadsplaner, gator,
ledningar, arkitekter och konstruktörer.
Man kan alltid diskutera, huruvida
det är t. ex. den långa väntetiden
på att få byggnadsritningar eller stadsplaner
godkända eller springandet i
penninginstitutets trappor för att skaffa
bottenlån, som är det största hindret
för ett ökat bostadsbyggande just nu.
Jag tror, att det från kommunernas
sida behövs en bättre planering än hittills
av bostadsproduktionen.

Det utskottsutlåtande, som nu behandlas,
har visserligen inte gått så
långt som bostadspolitiska utredningen
har föreslagit. Jag vill beklaga, att man
inte har gjort det. På en punkt, nämligen
när det gäller förkortning av tertiärlånens
amorteringstid, har propositionen
och utskottsutlåtandet gått längre
än vad utredningen föreslog. Det
kanske ändå inte finns anledning till
alltför stort missnöje. Det värdefulla är
att utredningens huvudprinciper när
det gäller omfördelning av det bostadspolitiska
stödet har accepterats både i
proposition och i utskottsutlåtande.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag kan gott förstå den motivering,
som dåvarande socialministern har anfört
i propositionen som ett skäl för en
större försiktighet än vad utredningen
har iakttagit, nämligen den måttfullhet,
som har kännetecknat årets avtalsrörelse,
och den strävan att söka hålla konsumentprisindex
nere, som denna avtalsuppgörelse
kräver. Men åtminstone
på en punkt tycker jag, att socialministern
hade kunnat ta ett något hårdare
tag, och det gäller de ortsdifferentierade
tilläggslånen. Dessa borde nu enligt
min mening vara färdiga för en
avveckling, och jag hoppas, att förslag
i den riktningen kommer till nästa års
riksdag. Jag tror, att det är nödvändigt
att frågan om dessa tilläggslån omprövas
— de är numera till hela sin konstruktion
i hög grad orättvisa.

Utredningens förslag väckte ju i höstas
en livlig diskussion i olika kretsar.
Jag bortser här ifrån den reaktion, som
kom från hyresgästhåll — den var kanske
naturlig och förståelig —- utan jag
tänker här på den kritik, som framfördes
av vissa representanter för bostadsbyggarna.
Man hävdade från det hållet,
att skulle utredningens förslag genomföras,
så skulle det betyda en uppbromsning
av takten i bostadsproduktionen,
och det lät ju något bekymmer>
sammare.

Jag vill då erinra om, att ungefär detsamma
sades i januari 1956, när de s. k.
lånetaken infördes. Vad har hänt sedan
i januari 1956 när det gäller bostadsproi
duktionen? Ja, för närvarande bygger
i vi mer än tidigare. Borde det inte lära
oss en sak, nämligen att vi bör använda
något mindre bokstäver i den bostadspolitiska
debatten och inte vara fullt så
tvärsäkra? Den dåvarande socialminist
tern utsattes i januari 1956 för en hård
1 kritik för dessa lånetak. I dag kan man
r väl säga, att vi har vunnit slaget när
r det gäller att bromsa byggnadslcostnaderna.
Lånetaket har medfört att bvggi
herrarna i dag på ett helt annat sätt än
tidigare måste diskutera byggnadskost -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

naderna, och vissa resultat har väl ändå
framkommit av dessa diskussioner.

Det har också sagts i den allmänna
kritiken, att bostadspolitiska utredningen
plockade ihop en del av högerns
argument i den bostadspolitiska debatten
under de senaste åren. Någon tidning
har uttryckt saken så, att det var
högerns representant, herr Cassel, som
förde pennan i utredningens betänkande.
Herr Sköldin antydde också någonting
i den vägen.

Jag skall inte på något sätt avslöja
vad som har skett inom bostadspolitiska
utredningen. En sak vill jag dock säga,
nämligen att herr Cassel inte har skrivit
en enda rad mer än vi andra i detta
betänkande. På åtskilliga punkter finns
det och kommer att finnas delade meningar.
Det finns många skiljelinjer
mellan socialdemokratien, högern och
folkpartiet när det gäller bostadsfrågan.
Jag tror ändå, att dagens debatt har givit
besked om var dessa skiljelinjer går.

Jag vill också erinra om att både högern
och folkpartiet har reservationer
fogade till utredningens betänkande.
Herr Cassel har ansett sig nödsakad att
skriva åtminstone en reservation till det
utskottsutlåtande, som vi nu behandlar,
vilken går längre än vad utredningen
föreslog och som herr Cassel då accepterade.
Det kan alltså hända, att herr
Cassel också har fått kritik av sina egna
för de kompromisser han gjorde under
sommaren 1956.

Det är väl ändå så, att de generella
subventionerna aldrig har varit avsedda
att bli någon bestående del av bostadspolitiken.
Alla har varit överens om att
dessa subventioner skulle minskas eller
avvecklas, när tiden var lämplig. Det är i
alltså inga nya riktlinjer för bostadspolitiken
som nu lanseras, herr Wedén.
Vad diskussionen hela tiden rört sig
om har varit tidpunkten och takten,
inte huruvida en avveckling skall ske
eller ej.

Den reallönestegring som har skett
under de senaste åren och det relativt

stabila läget när det gäller byggnadskostnader
gör att en avveckling nu kan
påbörjas utan att det får några nämnvärda
återverkningar på hyresprocenten,
d. v. s. relationen mellan hyra och
lön.

Utskottet begär utredning på två
punkter: dels när det gäller hyressplittringen
och dels när det gäller möjligheten
att skaffa bottenlån på marknaden.

Jag har svårt att förstå, vad man skall
kunna göra åt hyressplittringen. En sådan
har alltid funnits och kommer förmodligen
att finnas också i framtiden.
Det skall vara billigare att bo i äldre
bostäder än att bo i nyare och modernare.
På hyresmarknaden ser man också
en tendens i dag att människor gärna
vill flytta från äldre till nyare hus, trots
att hyran blir högre. Skall man få ett
begrepp om hyressplittringen, så måste
man nog ta itu med problemet i samband
med en allmän bostadsräkning.

Huruvida det finns möjligheter att
avskärma en större del av kapitalmarknaden
och reservera den för bostadsbyggande
kan jag inte uttala mig om.
Det är klart att frågan kan utredas, såsom
statsutskottet nu har föreslagit, men
jag tror i varje fall inte att det är så
lätt att finna några patentlösningar på
den frågan.

I dagens läge och som frågan nu ligger
till kommer jag att på de flesta
punkterna följa statsutskottets förslag;
på en del andra punkter kommer jag
att rösta med reservanterna.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Severin försvarade
sig mot den kritik, som hans kommitté
och förre socialministern hade fått från
de egna leden för denna utredning, genom
att säga att herr Cassel alls inte
hade skrivit så mycket i utredningen
som hyresgästerna hade trott. Det är
naturligtvis en hemlighet inom utred -

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

ningen, vem som har fört pennan eller
suttit vid skrivmaskinen, men varje
jämförande studium visar ju, att det är
herr Cassels ande som hela tiden svävat
över vattnet och att den riktning,
som herr Severin representerar, hela
tiden har kapitulerat. Det är också detta
som har givit den nuvarande socialministern
anledning att tala om att han
känner vårliga västanfläktar och att en
utstuderad vänlighet har kommit honom
till del från herr Cassels sida.
Undra på att man är vänlig när man
får som man vill! Det är bara risk att
västanfläktarna förbyts i bistra höststormar
från de arbetarväljare och hyresgäster
som inte delar uppfattningen
att man skall begränsa bostadsefterfrågan
genom att göra bostäderna oöverkomliga
för de mindre bemedlade genom
stora hyreshöjningar.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Alla som känner herr
Severin och alla som ser honom förstår
väl, att han inte bryr sig om vad jag
säger, vare sig i utredningen eller utanför.
Den rättvisan måste man ändå göra
herr Severin. I själva verket har han
lett denna utredning med järnhand, och
ledamöterna har nätt och jämnt fått
tillfälle att säga någonting innan han
har beslutat. Det jag har skrivit i utredningen
är i själva verket bara min reservation
och ingenting annat. Är det
någon som skall bära hundhuvudet för
vad som står i utredningen, så inte är
det jag, utan utredningens ärade ordförande.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag ber att på de flesta
punkter få instämma i vad herr Sköldin
här sagt. Jag har tyckt mig förmärka
att det i denna debatt, speciellt av den
nye socialministern, framförts tankar
som vi organiserade hyresgäster är
mycket nöjda med. Socialministern har
på ett alldeles ypperligt sätt i sitt anförande
skildrat framför allt de bo -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

stadslösas bekymmer och angelägenheten
av att så snart som möjligt försöka
lösa deras problem. Det gick som en röd
tråd genom hans anförande att han var
mycket hårt inställd på att göra allt
han kunde för att lösa denna fråga, och
det får vi notera med tacksamhet.

Att stat och kommun på ett tillfredsställande
sätt sörjer för tillkomsten av
goda och rymliga bostäder är av den
allra största betydelse, men det är lika
viktigt att dessa bostäder kan göras
överkomliga för alla befolkningsgrupper,
och detta kan under en tid framåt
innebära att det statliga stöd- och ränteskydd,
som nu utgår, alltjämt blir nödvändigt.

Enligt min uppfattning är den takt,
i vilken man nu vill avveckla bostadssubventionerna,
alldeles för brådstörtad
och hård för de hyresgäster som
står i begrepp att försöka få en ny bostad.
Av den politiska diskussionen
kring bostäderna får man ofta det intrycket,
att de generella subventionerna
till bostadsbyggandet i vårt land ligger
i särklass och är högst kostnadskrävande.
Så är inte alls fallet. I jämförelse
med nästan vilket annat civiliserat
land som helst, Amerika icke undantaget,
kan man konstatera att svensk
statlig och kommunal bostadspolitik
från sina genombrottsår på 1930-talet
och fram till nu karakteriseras av ytterst
måttliga anspråk på statskassan i
form av subventioner.

Jag vill här endast nämna några av
de subventioner som vi tidigare haft
men som numera avvecklats. En del av
dessa subventioner är de s. k. Koreasubventionerna.
Det uppstod ju i samband
med Koreakonflikten en kris och
ett läge som nödvändiggjorde ett ingripande
för att det inte skulle bli för
stor klyfta mellan den nya och den
gamla hyresnivån. Man måste på en
gång subventionera med 4 kronor per
kvadratmeter lägenhetsyta och år. På
endast några få år har emellertid dessa
särskilda subventioner kunnat avveck -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

las, och den sista kronan försvann den
1 april 1957.

En stor del av de under 1940-talet
beviljade tilläggslånen har förändrats
till räntebärande amorteringslån, och
staten har också i viss utsträckning tagit
tillbaka en del av sina subventioner.
Kvar står de ortsdifferentierade tillläggslånen.
Dessa belopp har varit
oförändrade under en följd av år och
har på grund av kostnads- och värdeförändringar
kommit att relativt sett
minska i betydelse, även om det klart
skall sägas ifrån, att de för småorterna
haft stor betydelse då det gällt att någorlunda
anknyta byggnadskostnaderna
till den gamla hyresnivån.

Den allra viktigaste av alla subventioner
är räntegarantien. Jag vill betona
att ett stort antal remissinstanser,
som yttrat sig över bostadssociala utredningens
betänkande, dels understrukit
att man bör gå fram med försiktighet
när det gäller en avveckling av subventionerna
och dels framhållit att speciellt
räntegarantien är av så stor betydelse
att man bör vänta och se hur
räntenivån utvecklar sig, innan man
förändrar räntegarantien för bostäderna.
Risk föreligger att bostadsproduktionen
hämmas eller i hög grad
kommer att inriktas på mindre lägenheter.

Billiga byggnadskostnader är nog
bra och bör eftersträvas, men billiga
pengar är bättre och ger den största
effekten på hyrorna.

Om de statliga stödåtgärderna beträffande
räntegarantien minskas eller
helt tas bort, skulle också bostadsbyggandets
möjligheter till mera långsiktig
planering av verksamheten allvarligt
försämras.

Rädslan för att subventionera dem
som enligt vissa partiers uppfattning
inte behöver subventioner, leder lätt
till att man glömmer att behovet av en
hög utrymmesstandard alltjämt kvarstår.
Av denna anledning är statliga
stödåtgärder av väsentlig betydelse.

I denna kammare har i dag diskuterats
frågan om rationalisering och förbilligande
av byggnationen, och givetvis
måste man koppla in denna fråga
i sammanhanget, men enligt min uppfattning
sker i stor utsträckning en sådan
rationalisering på hela byggnadsmarknaden.
Det måste ta några år för
byggnadsindustrien att genom en rationalisering
pressa byggnadskostnaderna
över lag. En målsättning är
exempelvis att försöka framställa en
trerumslägenhet till samma pris som
en tvårumslägenhet. Allvarliga ansträngningar
har genomförts i sådan riktning,
och jag behöver bara peka på resultatet
av trestadstävlingen mellan Stockholm,
Göteborg och Malmö, vilken tillkom på
socialdepartementets och bostadsstyrelsens
initiativ. Denna tävlan gav betydelsefulla
anvisningar och pekade på
vägar, som leder till en ökning av utrymmesstandarden
utan väsentliga höjningar
av hyreskostnaderna. På vissa
områden bedrives nu en stark rationalisering,
och jag vill hänvisa till östbergaområdet
i Stockholm, där det pågår
experiment som framför allt tagit
sikte på att vinna högre utrymmesstandard
med bibehållande av konstanta
hyror. Man har också gjort lyckade försök
till besparingar på driftkostnadernas
område. Även inom andra bostadsområden
i storstäderna och i ett flertal
andra städer har man tagit sikte på liknande
lösningar och arbetar med sikte
på att pressa både byggnadskostnader
och driftkostnader.

Vad bostadsbyggandet i dagens läge
behöver är en garanti för att kunna
planera på lång sikt och undvika en
kortsiktig planering, som får en viss
ryckighet över sig. Räntegarantien är
för denna planläggning det bästa och
billigaste stödet för en byggnation som
har till riktmärke att genom rationalisering
och standardisering sörja för en
god utrymmesstandard till överkomliga
hyror.

Det kan vara av intresse att veta vad

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

en tvårumslägenhet på cirka 56 kvadratmeter
kostar i dagens läge. Inklusive
bränsle ligger priset uppemot 2 000
kronor. Då den genomsnittliga industriarbetarlönen
för manliga arbetare i fjol
var cirka 10 400 kronor innebär detta,
att hyran för en dylik familjelägenhet
tar cirka 20 procent av en industriarbetares
årslön. Det är klart att bostadsbidraget
för familjer med två barn och
däröver medverkar till en reducering
av hyreskostnaden. Jag är glad över
att den förre socialministern gick in
för att höja familjebostadsbidraget och
att ge enbarnsfamiljerna och de ofullständiga
familjerna bidrag. Men det är
ändå kännbart med dessa dryga hyreskostnader.

Skulle hyrorna ytterligare gå i höjden
— enligt bostadspropositionen och
utskottets förslag kommer hyrorna i de
nya fastigheterna att stiga med minst
15 procent — kommer det att bli högst
besvärligt för många samhällsmedborgare
att ordna sin bostadsfråga tillfredsställande,
om man vill ha en modern
bostad.

Hur skall man komma till rätta med
problemet? Det måste ske antingen på
så sätt, att man minskar kravet på utrymme
eller att man helt avstår från
att skaffa sig en modern bostad.

När jag i dag hörde att man från
folkpartihåll deklarerade, att man är
angelägen om att hyrorna hålls nere,
vill jag bara erinra om att deras bud
i bostadsfrågan medför hyror som ligger
flera procent högre än de hyror
som blir en följd av Kungl. Maj :ts förslag.

Det kan också vara av intresse att
se vad högerns förslag innebär. Om vi
skulle acceptera högerns förslag i motion
nr 583, så skulle hyreshöjningarna
uppgå till mellan 26 och 35 procent, beroende
på i vilken ortsgrupp lägenheten
är placerad. Detta skulle innebära,
att störa befolkningsgrupper inte skulle
få någon möjlighet att skaffa sig en modern
och ordentlig familjebostad. De

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

årliga utgifterna för en modern lägenhet
om 2 rum och kök på 56 kvadratmeter
kommer enligt högerförslaget att
bli mellan 460 och 705 kronor högre
per år än enligt Kungl. Maj :ts förslag,
och för en 3-rumslägenhet på cirka 70
kvadratmeter kommer hyrorna att bli
mellan 580 och 878 kronor högre.

Eftersom högern i fjol talade om att
man ville verka för en verkligt rationell
skattesänkning och lade fram ett förslag,
som skulle ge en person med
15 000 kronors inkomst en skattesänkning
på 150 kronor per år, måste man
på detta håll förstå, vad en sådan här
hyreshöjning kommer att innebära för
de människor som skall försöka få en
bostad. Är man beredd att offentligt
presentera medborgarna så kraftiga
merkostnader för den viktiga post som
den för familjebehovet oundvikliga bostaden
utgör? Det måste vara angeläget
att man här i riksdagen har klart för
sig effekten av de nämnda hyreshöjningarna.

Jag skulle sedan vilja bemöta ett par
av de föregående talarna på ett par
punkter. Jag börjar med herr Hansson
i Skegrie, som talade om att det var
nödvändigt att man även accepterade
att andra investeringar än bostadsinvesteringarna
fick utrymme. Jag vill då
erinra om att bostadsinvesteringarna
har minskat kraftigast av alla.

Industrien utvecklas, men industriens
ledning har fullt klart för sig att industrien
inte kan utvecklas, om man
inte har tillgång till bostäder. Jag vill
som ordförande i fastighetsnämnden
i Malmö här redovisa att jag har haft
många sammanträden med industrimän,
där vi försökt klara upp dessa frågor.
De har också på ett ypperligt sätt
själva hjälpt till att klara upp bostadsfrågan.
Det är inte alls nödvändigt, att
det sker i form av tjänstebostäder. En
, av våra allra största industrier i Malmö
; är beredd att hjälpa till både när det
gäller egnahem och bostadsrättslägen:
heter utan att sätta upp som villkor att

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det skall vara tjänstebostäder. Industriens
företrädare förstår alltså, att det
inte kan bli någon snabb utveckling,
om det inte finns någon tillgång till
bostäder.

Jag vill också ge min fulla anslutning
till herr Ericssons i Rinna principförslag
angående ägandet av fastigheterna.
Jag vill slå fast, att det var en mycket
betydelsefull deklaration. Han underströk,
att vi inte har något som helst att
erinra mot att de privata företagen får
delta i bostadsbyggandet. Det är för
övrigt de privata byggmästarna och
byggnadsfirmorna som bygger de flesta
bostäderna. Men det är lika angeläget
att ägandet ligger hos den kooperativa
rörelsen eller de kommunala företagen.
Det är en utomordentligt viktig sak man
här vill slå fast. Varför, frågar kanske
en del av kammarens ledamöter. Jo, just
förvaltningen av bostäderna är här det
viktigaste, ty driftkostnaderna utgör
ca 50 procent av de årliga utgifterna
för en bostad. Den billigaste förvaltningsformen
är den kooperativa, där
hyresgästerna själva äger lägenheterna,
har full insyn och där de inre reparationerna
garanteras genom uppläggandet
av egna reparationsfonder för varje
hyresgäst. Det är väl ingen tvekan om
att den formen hittills visat sig vara
överlägsen alla andra förvaltningsformer.
Jag kan som exempel erinra om att
kostnaderna för en kooperativ lägenhet,
som byggdes 1938—1939 i Malmö, i
dag är cirka 10, 11 kronor per kvadratmeter.
Här finns det ingen möjlighet
att konkurrera för andra företagsformer.
Även de allmännyttiga och kommunala
bostadsföretagen har genomfört
åtgärder för att förbilliga kostnaderna,
åtgärder som framför allt tagit sikte
på driftkostnaderna.

Herr Wedén nämnde att bostadsproduktionen
under de tre eller fyra första
månaderna i år inte hade varit så stor
som föregående år. Jag kan nämna att
jag nyligen fått en rapport från fastighetsnämnden
i Malmö, som för årets

fyra första månader redovisar 848 färdigställda
lägenheter eller 26 mer än i
fjol. Man vad som är ännu mera anmärkningsvärt
är, att antalet lägenheter
under uppförande vid mars månads
utgång var 2 771 mot 2 338 samma tid
i fjol, d. v. s. 433 lägenheter mer.

Jag vill sluta med att säga, att den
deklaration, som socialministern gjorde
här, kommer att uppskattas av de organiserade
hyresgästerna. Vi är övertygade
om att man från departementets
sida kommer att göra allt vad man kan
för att lösa bostadsfrågan. Vi är bara
angelägna om att det här klart slås fast,
att det inte får ske till vilka hyror och
vilka priser som helst.

Jag vill sluta med några exempel på
förhållandena med privatfinansierade
hus i Malmö, där man har byggt 300 å
400 lägenheter. Jag fick nyligen ett brev
från en företagare där, som av mig fått
rådet att vända sig till ägaren av ett
sådant privatfinansierat hus för att få
bostäder åt sina arbetare, vilka han
måste ta från annan ort. Mannen tackade
för tipset och vände sig till ifrågavarande
husägare, av vilken han fick
beskedet att det fanns bostäder att hyra.
Men, säger brevskrivaren, visserligen
fanns det möjligheter att hyra ett antal
bostäder i huset, men till hyror som
vida översteg de på orten gällande. Enligt
de uppgifter som lämnades var
kvadratmeterpriset omkring 50 kronor,
och de lägenheter som var disponibla
var av den storleksordning att årshyran
för lägenheterna skulle komma att uppgå
till 5 000 kronor — och det är mer
än vad vårt folk orkar med, eftersom
vi inte kan betala dem några fantasilöner,
skriver denne företagare.

Om jag sedan nämner att hyran i
statsfinansierade hus i Malmö håller sig
på omkring 32 kronor per kvadratmeter,
så förstår var och en att man inte
kan vara med om att bygga hus på privat
väg, då hyrorna blir alltför höga
för människor med små inkomster.

Med hänsyn till de konsekvenser jag

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

här relaterat och de kännbara påfrestningar
de höga hyrorna medför för
stora grupper medborgare, ber jag att
få yrka bifall till motion nr 561, punkterna
11, 13, 16, 22 och 24.

Herr Henningsson (s) instämde i detta
yttrande.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord till herr Svenning, som tycks ha
missförstått mig, när jag talade om produktionssiffrorna.
Jag talade inte om de
fyra första månaderna i år utan om de
tre första kvartalen innevarande budgetår,
och jag jämförde siffrorna därmed
siffrorna för de tre första kvartalen
förra budgetåret. Jag konstaterade
därvid att igångsättningen under de tre
första kvartalen innevarande budgetår
låg cirka 6 000 lägenheter under motsvarande
siffror förra budgetåret i motsvarande
kommuner, och jag sade att
man tyvärr kan vänta att den minusposten
kommer att stiga för hela det nu löpande
budgetåret, om vi jämför siffrorna
med förra årets siffror.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag läste den proposition
vi nu behandlar, fäste jag mig
speciellt vid finansieringsfrågan, eftersom
vårt bostadsproblem ju delvis har
uppstått därigenom att vi har gått över
från lågränta till högränta i samhället.

Herr Cassel sade nyss, att vi skall
försöka reglera efterfrågan dels genom
att ta bort de generella subventionerna
och dels genom att knyta an låneräntorna
till statens normalränta vid upplåning,
alltså sex procent. Även herr
Hansson i Skegrie talade för att de generella
bostadssubventionerna skulle
bort, men herr Hansson bör nog tänka
sig för där, ty vi har ju generella subventioner
även på andra områden, och
de skulle givetvis då också komma i farozonen.

Jag förstår emellertid mycket väl att

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

högern angriper subventionerna och anser
att räntan bör nyttjas som en styrande
faktor både när det gäller efterfrågan
och fördelning på olika områden. Under
den lågränteperiod vi hade från 1930
och framåt i tiden inträffade nämligen
en strukturförskjutning och en utjämning
i samhället som väl aldrig tillförne,
och i och med att vi återinför högräntan
här i landet, tror jag att vi får en
återgång till det gamla klassamhället.

Sedan tror jag inte på räntan som
konjunkturstyrande medel. När vi diskuterar
dagens problem, bör vi utgå
från att vi skall skaffa de för bostadsbyggandet
nödvändiga pengarna till sådant
pris, att räntorna inte påverkar
hyreskostnaderna i den utsträckning
som här föreslagits. För de samhällsgrupper,
som vi från olika håll här i
riksdagen borde slå vakt om, spelar
räntans höjd en ganska stor roll, och
vi borde akta oss för att ånyo släppa in
räntan i de svenska hemmen.

Jag har i min motion nr 555 slagit
fast, att bostadfrågan bör vara en samhällsuppgift
av största betydelse och att
privatspekulativa intressen borde hållas
utanför densamma. Jag har också i
den proposition, som förre socialministern
lämnade, sett en ny linje i vår
bostadspolitik, ja, i vår socialpolitik
över huvud taget, som innebär en återgång
till ett förflutet. Inom socialpolitiken
intar Gustav Möller en obestridlig
rangplats. Han var i besittning av både
den djärvhet och det mod som behövdes
för att bryta med dogmer, fördomar
och vanetänkande inom socialpolitiken.
Låt mig nu till den nuvarande socialministern
säga, att när jag erfor vilken
värme och humanitet, som han i sitt
tal i bostadsfrågan gav uttryck åt, sade
jag mig, att måhända är det ändå så att
Skåne ånyo skall komma med en ny giv
och en ny inriktning för socialpolitiken.
Det är självklart, att vi hälsar en sådan
förhoppning beträffande utvecklingen
med stor tillfredsställelse.

Vi måste emellertid komma ihåg att

6 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 18

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

i och med denna proposition, som vi i
dag behandlar, och det utskottsutlåtande,
som har presterats, har vi tyvärr
liksom godtagit räntan som ett styrande
medel och släppt in den i bostadspolitiken.
Jag tror att detta är farligt, därför
att bostadspolitiken och bostadskapitalet
är av en sådan storleksordning,
att om räntan slår igenom där får vi
räkna med att den för framtiden kommer
att spela en avgörande roll i vårt
samhällsliv. Jag skulle vilja säga både
till riksbanken och andra, att man har
stirrat sig blind på räntans uppgift och
förväxlat det nuvarande samhället med
det samhälle, som vi hade för 50 år sedan.
I det samhälle, som vi hade för
50—60 år sedan, kunde räntan möjligen
fylla en funktion i konjunkturstyrande
riktning. Men i det nuvarande samhället,
där inte minst staten och kommunerna
går in på bostadsmarknaden som
de gör, har räntan en direkt skadlig inverkan
och har inte förmåga att verka
konjunkturstyrande.

Jag har försökt att i olika sammanhang
ge uttryck åt att det nuvarande
samhället måste tuktas med andra medel
än det gamla. Om vi nu verkligen
behöver göra en kraftinsats för bostadsbyggande
och därför måste få in
pengar, tror jag att det är en chimär
att tänka sig, att de bostadsbyggande
grupperna i vårt samhälle i någon väsentlig
utsträckning ytterligare skulle
kunna öka sitt sparande.

Man uppmärksammar inte heller atf
sparandet i dag sker under andra former
än förr. De som bygger egnahem
påtar sig en uppoffring och presterar
ett sparande, som vi troligen aldrig tillförne
har upplevt. Om man nu skall få
kapital för att kunna möta de uppgifter,
som samhället ställs inför, måste man
tillgripa något annat än räntehöjning.
Eftersom vi ännu inte har uppfunnit något
medel att styra konjunkturen med,
som är effektivare än den direkta skatten,
så är den direkta skatten den form
för reglering av penningmarknaden,

som i olika sammanhang är den effektivaste.

Nu har man ju för all del här sagt, att
visst skall vi ha bostäder, men samtidigt
säger man, att vi skall ha lägre skatter.
Man måste sluta med det talet, ty man
kan inte välja båda delarna, om man
skall kunna lösa bostadsproblemet.

Jag har i annat sammanhang föreslagit,
att vi skulle höja uttagningsprocenten
för den direkta statsskatten till 110,
och därmed skulle vi kunna tillföra
statskassan ytterligare cirka en halv
miljard kronor. Om huvuddelen härav
nyttjades för bostadsbyggande, skulle
vi på ett bättre sätt kunna komma till
rätta med det problemet.

Jag har i min motion sagt ifrån, att
jag inte vill vara med om att de som
by^gger ytterligare skall belastas genom
räntehöjningen, och jag menar att om
vi behåller denna garanti från samhällets
sida, att man inte skall höja räntor
m. m., så har alla medborgare ett tryfck
på sig att försöka förhindra en olidlig
utveckling på räntemarknaden.

I min motion har jag också påpekat
att vi omgående behöver få fram en lagstiftning
som kan komma till rätta med
jordvärdestegringen och försöka lösa
den frågan på ett förnuftigt sätt. Jag
hälsar med tillfredsställelse att den utredning,
som är tillsatt, förmodligen nu
håller på med att skriva på sista versen
och att vi så småningom skall få
se resultatet. Men jag har också påpekat,
att vi från utskottets och riksdagens
sida behöver ta itu med den arkitektglädje
och de fördyrande åtgärder, som
finns på den svenska bostadsmarknaden
för närvarande. När man ser bostäder,
offentliga byggnader m. m., har
man en känsla av att arkitekterna inte
på något sätt har haft intresse av att
försöka få fram en vettig bostadsproduktion
och förenkla den på ett sådant
sätt att man kunde få bort de värsta svårigheterna.
Skall en kommun bygga en
skola, en brandstation eller något annat
och släpper en arkitekt på uppgif -

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

ien, får man så dyra ritningar, att ett
förverkligande av dem medför kostnader,
som måste inverka på annan verksamhet
och andra investeringar.

Varför kan man inte från regeringens
och bostadsstyrelsens sida säga
ifrån, att sambandet mellan arkitekternas
arbete och de övriga kostnaderna
måste på något sätt brytas? Ty arkitekterna
i dag har allt intresse av att byggnadskostnaderna
skall bli så höga som
de är för närvarande. När vi gjorde riksdagsresan
kunde vi inte undgå att lägga
märke till de mycket pompösa kommunala
byggnaderna. Kommunalmännen å
sin sida har också intresse av att visa
upp en fasad som är ganska dyrbar, alltför
dyrbar i nuvarande situation.

.lag skulle ha velat att utskottet understrukit,
att man inte bara skall uttala
fromma önskningar utan att man verkligen
skall söka åstadkomma något på
detta område. Kontrollantarvoden är
också någonting som man i detta avseende
behöver ägna någon uppmärksamhet
åt. Jag är emellertid rädd för
att justitieministern i stället kommer
att prestera ett förslag om upphovsmannarätt,
som även gäller detta område
och som ytterligare kommer att
försvåra en vettig anpassning av byggenskapen.

På tal om behövliga inskränkningar
skulle jag önska att socialministern såg
till, att inskränkningarna inte tar sig
sådana uttryck att de föranleder ökade
arbetsprestationer för husmödrarna. Det
är inte roligt att gå in i de hem som nu
byggs och där man liar de målade väggarna
i badrum, kök etc. i stället för
— som husmödrarna trodde när de flyttade
in — kakel. Jag vågar säga att detta
medför ökade kostnader, även om det
formellt kan förefalla som om byggnadskostnaderna
därigenom skulle bli
lägre. I själva verket visar det sig efter
en tid att de blir högre. Vad jag önskar
är således att man i fråga om exempelvis
inredningen inte försöker göra »be -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sparingar», som innebär ökade arbetsprestationer
för husmödrarna.

Herr talman! Vad jag velat säga med
detta anförande är att det finns anledning
för oss att ånyo försöka komma
tillbaka till den s. k. lågräntan. Det är
också angeläget för oss att i staten se
en myndighet som skall vidta åtgärder
av bland annat sådan ekonomisk art,
att dessa inte i alltför hög grad får störande
verkningar. En företagare försöker
få in pengar för att ha ett rörelsekapital.
Det finns inom den privata sektorn,
i varje fall inom större företag,
och inom kooperationen pengar som arbetar
utan räntekostnader, en oerhört
viktig faktor. Också samhället bör se
till att när man ingriper på bostadsmarknaden
skall man vara återhållsam
i fråga om höjning av räntekontot.

Jag ser i denna proposition och i
statsutskottets utlåtande ett tecken på
att man nu liksom håller på att hissa
flaggan för en högräntepolitik och att
man accepterar denna. Utskottet kan sägas
ha varit ganska enhälligt i vad det
gäller propositionen — de många reservationerna
går ju åt andra hållet — men
jag vill ändå för att tillkännage min
uppfattning yrka bifall till min motion
nr 555.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! I flera motioner har egnahemsbebyggelsen
på landsbygden tagits
upp till behandling. Då jag är intresserad
av de tankegångar, som ligger
där bakom, kommer jag att stödja reservationen
nr 8) av herr Boman m. fl.

Man återkommer ofta till ett uttalande
av riksdagen från år 1953, då möjligheterna
till en liberalare egnahemsbebyggelse
på landet diskuteras. Emellertid
tycks man förbise, att detta uttalande
rörde en liberalare tillämpning av lånevillkoren
och ingalunda kan tänkas
beröra lagstiftningen på detta område.
Det är självklart, menar jag, att riksdagen
inte kan genom ett uttalande be -

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

träffande lånevillkoren tänka sig att påverka
en lagstiftning rörande fastighetsbildningen.
Kungl. Maj :t har givit fastighetsbildningskommittén
tilläggsdirektiv
att utreda, vilka möjligheter som finns
att ändra fastighetsbildningslag och
byggnadslagstiftning. När utskottet i
detta sammanhang påpekar, att fastighetsbildningskommittén
har fått dessa
tilläggsdirektiv men samtidigt framhåller,
att utskottet anser att även lånevillkoren
bör överses, vill jag helt kort säka,
att av tilläggsdirektiven för fastighetsbildningskommittén
framgår inte
och kan inte framgå, att lånevillkoren
skall ses över. Jag kan ju fråga, vad
t. ex. socialministern eller bostadsstyrelsen
skulle anse, om fastighetsbildningskommittén,
som är tillsatt av justitieministern,
skulle ge sig in på en
prövning av de principer som gäller för
egnahemslånegivningen på landsbygden.

Det uttalande, som 1953 års riksdag
gjorde i detta hänseende, har dock enligt
min begränsade erfarenhet haft sin
verkan. Men om utskottet anser, att uttalandet
inte haft den verkan, som utskottet
önskar, så finns det all anledning
att vi bifaller den reservation jag tidigare
åberopade, nämligen reservationen
nr 8) av herr Boman m. fl.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Beträffande tilläggslånen
till studentbostäder föreligger en
fyrpartimotion i denna kammare, vari
yrkas på 7 500 kronor per rum. Då utskottet
föreslagit 6 200 kronor, vill motionärerna
ansluta sig till detta yrkande,
varför jag, herr talman, hemställer att
kammaren på denna punkt måtte bifalla
utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.

I fråga om punkten I gav herr talmannen
först propositioner beträffande
motionen 11:577 av herr Rydén nämligen
dels på bifall till denna motion
dels ock på avslag på motionen i enlig -

het med utskottets hemställan; och fattade
kammaren beslut i överensstämmelse
med den senare propositionen.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner beträffande motionen
11:555 av herr Lundberg nämligen
dels på bifall till motionen dels ock på
bifall till utskottets hemställan om avslag
på densamma; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

På av herr talmannen därå given proposition
biföll kammaren härefter vad
utskottet i övrigt hemställt i denna
punkt.

Punkten II

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den med 1 a) betecknade
reservationen av herr Ragnar Bergh
m. fl.; 3:o) bifall till reservationen 1 b)
av herr Pålsson m. fl.; 4:o) bifall till den
med 1 c) betecknade reservationen av
herr Boman m. fl.; samt 5:o) bifall till
motionen II: 579; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herrar
Cassel och Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
fyra återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna hava flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Gustafsson i Skellefteå
votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen ånyo upptog
de tre återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann den
under 3:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande denna
kontraproposition äskade likväl herr
Gustafsson i Skellefteå votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontraproposition i sålunda
erforderlig votering ånyo upptog de

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
4:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande sistnämnda kontraproposition
äskades likväl votering av
herr Johansson i Stockholm, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i den votering, som kommer
att företagas för bestämmande av
kontraproposition i en därpå följande
votering för bestämmande av kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten II i statsutskottets utlåtande
nr 102, antager det förslag, som innefattas
i den av herr Boman m. fl. avgivna
reservationen 1) c), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till
motionen II: 579 av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Johansson i Stockholm begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 143 ja och
22 nej, varjämte 43 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
antagit den under 4:o) angivna
propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i den votering, som kommer
att företagas för bestämmande av
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten II i statsutskottets
utlåtande nr 102, antager det förslag,
som innefattas i den av herr Pålsson
m. fl. avgivna reservationen 1) b), röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 1) c) av herr Boman
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 54 ja
och 91 nej, varjämte 64 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i den votering, som skulle anställas
för bestämmande av kontraproposition
i huvudvoteringen, antagit den
under 4:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten II i statsutskottets utlåtande
nr 102 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. avgivna reservationen 1) a), röstar Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 1) c) av herr Boman
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 76
ja och 60 nej, varjämte 72 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten II
i utskottets utlåtande nr 102, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

1) a) av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Cassel begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 112 ja och 41 nej, varjämte
56 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten II.

Punkten III

Herr talmannen gav propositioner i
följande ordning, nämligen på l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till den med 2) a) betecknade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.;
3:o) bifall till reservationen 2) b) av herr
Pålsson m. fl.; 4:o) bifall till reservationen
2) c) av herr Boman m. fl.; samt
5:o) avslag å utskottets hemställan i
denna del; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Cassel
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
fyra återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade herr Gustafsson i Skellefteå votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition i den förberedande
voteringen antagits den med 4:o) betecknade
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten III i statsutskottets utlåtande
nr 102 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. avgivna reservationen 2) a), röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2) c) av herr Boman
m. fl.

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 76 ja och
55 nej, varjämte 78 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraprosition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten III
i utskottets utlåtande nr 102, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

2) a) av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i
punkten III.

Punkten IV

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den med 3) a) betecknade
reservationen av herr Ragnar
Bergh m. fl.; samt 3:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring
i motiveringen, som föreslagits i reservationen
3) b) av herr Pålsson m. fl.;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes:

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten IV
i utskottets utlåtande nr 102, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

3) a) av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkten V

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten VI

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den med 5) a) betecknade
reservationen av herr Ragnar Bergh
m. fl.; 3:o) bifall till reservationen
5) b) av herr Pålsson m. fl.; samt 4:o)
bifall till den under 5) c) upptagna
reservationen av herr Boman m. fl.;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten VI
i utskottets utlåtande nr 102, röstar

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
5) a) av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkten VII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten VIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten IX

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Skellefteå begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten IX
i utskottets utlåtande nr 102, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
8) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 104 ja och 102 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten X

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XI

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 10) a) av
herr Ragnar Bergh m. fl; 3:o) bifall till
den med 10) b) betecknade reservationen
av herr Boman m. fl.; 4:o) bifall
till utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till
den i ämnet väckta motionen 11:578 i
motsvarande del; 5:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till motionen
11:555 i samma del; 6:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionen
11:561 i samma del; samt 7:o)
bifall till utskottets hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till motionen 11:565 i samma del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten XII

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

2:o) bifall till den med 11) a) betecknade
reservationen av herr Ragnar
Bergh m. fl.; samt 3:o) bifall till reservationen
11) b) av herr Boman m. fl.;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde likväl
votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade
likväl herr Gustafsson i Skellefteå votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten XII i statsutskottets utlåtande
nr 102 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. avgivna reservationen 11) a),
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 11) b) av herr Boman
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 69 ja och 59 nej, varjämte
82 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten XII
i utskottets utlåtande nr 102, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
11) a) av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 117
ja och 44 nej, varjämte 50 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten XII.

Punkten XIII

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den med 12) betecknade
reservationen av herr Ragnar Bergh
m. fl.; 3:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 578
i motsvarande del; 4:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionen
11:555 i motsvarande del; 5:o)
bifall till utskottets hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till motionen II: 561 i motsvarande del;
6:o) bifall till utskottets hemställan med
den ändring däri, som föranleddes av
bifall till motionen II: 565 i motsvarande
del; samt 7:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till motionen

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

11:582 i motsvarande del; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johansson i Stockholm begärde
likväl votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition antagits
den med 3:o) betecknade propositionen
följande voteringsproposition efter given
varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten XIII
i utskottets utlåtande nr 102, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen II: 578 av herr Hagberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkten XIV

Herr talmannen framställde propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den med 13) a)
betecknade reservationen av herr Ragnar
Bergh m. fl.; samt 3:o) bifall till
reservationen 13) b) av herr Pålsson
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Cassel
begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr

Hansson i Skegrie votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten XIV i statsutskottets utlåtande
nr 102 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. avgivna reservationen 13) a),
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 13) b) av herr Pålsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 59 ja och 44 nej, varjämte
102 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten XIV
i utskottets utlåtande nr 102, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
13) a) av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämn -

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

da voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns, att
flertalet av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Punkten XV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XVI

Sedan herr talmannen framställt propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
15) a) av herr Ragnar Bergli
m. fl.; 3:o) bifall till den med 15) b)
betecknade reservationen av herr Boman
m. fl.; 4:o) bifall till motionen
II: 578 i nu förevarande del; 5:o) bifall
i samma del till motionen II: 555; samt
6:o) bifall till motionen II: 561 i samma
del, blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Punkten XVII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XVIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XIX

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten XX

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten

fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Skellefteå begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten XX
i utskottets utlåtande nr 102, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
18) av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 115 ja och 83 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten XXI

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen 11:565 i förevarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten XXII

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den med 19) betecknade
reservationen av herr Ragnar Bergh
m. fl.; 3:o) bifall till motionen 11:578
i förevarande del; 4:o) bifall i samma

92 Nr 18 Fredagen den 17 maj 1957 em.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

del till motionen II: 555; 5:o) bifall till
i detta avseende i motionen 11:561
framställt yrkande; samt 6:o) bifall till
motionen 11:565 i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten XXIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XXIV

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till motionen 11:578 i motsvarande
del; 3:o) bifall i samma del
till motionen 11:561; samt 4:o) bifall
i samma del till motionen 11:582; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten XXV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XXVI

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten XXVII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XXVIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Åkerström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel föl -

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
XXVIII i utskottets utlåtande nr 102,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
23) av herr Gustaf Karlsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 83 ja och 116 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid punkten fogade reservationen av
herr Gustaf Karlsson m. fl.

Punkterna XXIX och XXX

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten XXXI

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid punkten fogade
reservationen samt 3:o) bifall till motionen
11:578 i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna XXXII—XXXV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten XXXVI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

Punkten XXXVII

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den med 26) a) betecknade
reservationen av herr Ragnar
Bergh m. fl.; samt 3:o) bifall till reservationen
26) b) av herr Boman m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten XXXVIII

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten XXXIX

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten XXXX

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna XXXXI—XXXXVI

Vad utskottet hemställt bifölls.

Härefter anförde:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill anmäla, att jag
vid voteringen vid punkt IX tryckte på
nejknappen men sedermera har blivit
uppmärksamgjord på att lampan markerade
att jag avstått.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Jag vill också anmäla,
att jag vid första huvudvoteringen —
vid punkt II —• råkade trycka fel. Jag
avsåg att rösta nej.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 2

Ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen om
hyresreglering m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 22 mars 1957 dagtecknad
proposition, nr 154, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till

1) Lag angående ändrad lydelse av
1 och 26 §§ lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag.

Härigenom förordnas, dels att 1 och
26 §§ lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering
m. m. skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, dels ock
att samma lag, vilken enligt lag den
7 juni 1956 (nr 303) gäller till och med
den 30 september 1957, skall äga fortsatt
giltighet till och med den 30 september
1959.

1 §.

Bestämmelserna i denna lag skola äga
tillämpning i varje stad, köping eller
municipalsamhälle, som vid 1942 års
ingång hade minst 2 000 invånare, där
ej Konungen annorlunda förordnar, så
ock i annan tättbebyggd ort, som Konungen
bestämmer. Konungen äger även
bestämma, att lagen i ort där den gäller
skall äga tillämpning endast i fråga
om visst eller vissa slag av lägenheter.

Vad nedan---å municipalsam hälle.

26 §.

Vad i---myndighets tillstånd.

Stadgandena i 2—6 §§ skola icke äga
tillämpning på upplåtelse av lägenhet i
hyresvärden tillhörigt hus, för vilket

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen om hyresreglering m. m.

utgått sådant statligt lån, som är förenat
med villkor om begränsning av
rätten att uttaga hyra och slutligt beviljats
efter den 31 december 1956 samt
icke uppsagts till betalning. Stadgandena
skola ej heller tillämpas på upplåtelse
i första hand av lägenhet i sådant
av kommunalt eller därmed jämställt
bostadsföretag förvaltat hus, som
Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser
förordnandet om fortsatt giltighet av
lagen om hyresreglering m. m., den
1 juli 1957 och i övrigt den 1 januari
1958.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten
är förverkad, före den 1 juli 1957 uppsagt
hyresavtal till upphörande efter
den 30 september 1957, må framställning
som i 7 § sägs göras senast den
15 juli 1957 eller, om hyresvärden icke
före den 1 i sistnämnda månad tydligt
meddelat, att han ej önskar låta hyresgästen
kvarbo, inom fjorton dagar efter
det hyresvärden lämnat hyresgästen
sådant meddelande.

Har hyresvärd före den 1 juli 1957
lämnat meddelande som i 8 a § femte
stycket sägs om att hyresförhållande
skall upphöra efter den 30 september
1957, må framställning enligt samma
paragraf göras senast den 15 juli 1957.

2) Lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den
19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt m. m.,
vilken enligt lag den 7 juni 1956 (nr
304) gäller till och med den 30 september
1957, skall äga fortsatt giltighet till
och med den 30 september 1959.

3) Lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 juni 1956 (nr 305) med vissa
bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps
upplösning m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den

7 juni 1956 med vissa bestämmelser om
hyresrätt vid äktenskaps upplösning
m. m., vilken gäller till och med den
30 september 1957, skall äga fortsatt
giltighet till och med den 30 september
1959.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat

dels fyra före propositionens avlämnande
väckta motioner, nämligen
inom första kammaren nr 223 av herr
Eskilsson och nr 334 av herrar Sveningsson
och Arrhén samt

inom andra kammaren nr 270 av fröken
Wetterström och herr Magnusson
i Borås och nr 402 av herrar Wachtmeister
och östlund,

dels ock åtta i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
inom första kammaren nr 500 och
501 av herr Lindblom m. fl., nr 502 av
herr Öhman m. fl. och nr 517 av herr
Bergman samt

inom andra kammaren nr 637 av herr
Gerhard Nilsson i Gävle m. fl., nr 638
av herr Hagberg m. fl., nr 639 av herr
Magnusson i Borås m. fl. och nr 656 av
herr Carlsson i Stockholm m. fl.

I propositionen föreslogs, att lagstiftningen
om hyresreglering och vad därmed
sammanhängde skulle förlängas på
två år. Sedan 1956 års riksdag givit
Kungl. Maj:t rätt att bringa hyresregleringslagen
och bostadsrättskontrollagen
att upphöra i ort, där läget på bostadsmarknaden
icke krävde fortsatt hyresreglering,
och bestämt att hyresregleringslagens
stadganden om hyreskontroll
skulle upphöra att vara tillämpliga
i fråga om lägenhet i hus för, vilket utgått
statligt bostadslån beviljat efter den
31 december 1956, föreslogs nu att beslut
av Kungl. Maj:t om regional avveckling
av hyresregleringen skulle
kunna avse visst eller vissa slag av lägenheter
å sådana orter, där verkningarna
av en dylik avveckling kunde beräknas
bli övervägande gynnsamma,
samt att hyresregleringslagens bestäm -

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

Ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen om hyresreglering m. m.

melser om hyreskontroll skulle upphöra
att vara tillämpliga i fråga om upplåtelse
i första hand av lägenheter i hus
som förvaltades av kommunalt eller
därmed jämställt bostadsföretag.

I de likalydande motionerna I: 334
och II: 402 hade hemställts, att riksdagen
måtte

»dels för sin del antaga följande

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m.

Härigenom förordnas att 26 § lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m. skall erhålla följande
lydelse.

26 §.

Vad i denna lag stadgas skall ej äga
tillämpning i fråga om upplåtelse av bostad,
som är förenad med allmän tjänst,
och ej heller på bostadsupplåtelse i
möblerad lägenhet om högst ett rum
eller i fråga om lägenhet i hyresvärden
tillhörigt en- eller tvåfamiljshus.

Stadgandena i 2—6 §§ skola ej äga
tillämpning på upplåtelse av lägenhet i
hyresvärden tillhörigt hus, som uppförts
med stöd av tertiärlån beviljat enligt
kungörelsen den 29 juni 1946 om
tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus
eller senare författning i samma
ämne, så länge lånet ej uppsagts till betalning,
eller i fråga om lägenhet i hus,
som uppförts utan stöd av dylikt statligt
lån och som färdigställts efter den
31 december 1956, eller i fråga om lägenhet,
som är avsedd att helt eller till
väsentlig del utnyttjas till annat ändamål
än bostad. Stadgandena skola ej
heller tillämpas på upplåtelse av bostad
i sådant pensionärshem eller sådan pensionärslägenhet,
som Konungen bestämmer.

Denna lag — — — Svensk författningssamling.

Med avseende---vidare gälla.

1. Vad i — --Konungen bestäm mer.

7. Denna lag---september 1943.

I fall där stadgandena i 2—6 §§ icke
vidare skola äga tillämpning skola lagens
bestämmelser om förlängning av
hyresavtal m. m. tillämpas under en
tid av tre år från det denna lag träder
i kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1957.

dels besluta att lagen den 7 december
1956 (nr 567) om rätt i vissa fall för
hyresgäst till nytt hyresavtal skall upphävas
från och med den 1 juli 1957;

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att Kungl. Maj:t inför 1957 års
höstriksdag framlägger förslag till plan
för en total avveckling av hyresregleringslagstiftningen; dels

i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om sådan ändring av gällande
statliga låneförfattningar, att fördelningen
på olika lägenheter av det av
bostadsstyrelsen fastställda totala hyresbeloppet
skall tillkomma fastighetsägare
i stället för hyresnämnd».

Utskottet hemställde

A. att riksdagen

— med förklaring, att riksdagen funnit
viss ändring böra företagas i förslaget
till lag angående ändrad lydelse
av 1 och 26 § § hyresregleringslagen —

måtte, med avslag å följande motioner
till den del de berörde ändringar i
sagda lag, nämligen

1. I: 334 och II: 402,

2. I: 500 och II: 637,

3. 1:502 och 11:638 samt

4. II: 656,

för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
ändrad lydelse av 1 och 26 §§ hyresregleringslagen
med den ändringen att
26 § andra stycket sista punkten skulle
erhålla denna lydelse:

Stadgandena skola ej heller tillämpas
på upplåtelse i första hand av lägenhet
i sådant av kommun eller av kommunalt

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen om hyresreglering m. m.

eller därmed jämställt bostadsföretag
förvaltat hus, som Konungen bestämmer; B.

att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna 1:223 och 11:270, antaga
det genom propositionen framlagda förslaget
till lag angående fortsatt giltighet
av bostadsrättskontrollagen;

C. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag angående fortsatt giltighet av
lagen med vissa bestämmelser om hyresrätt
vid äktenskaps upplösning m. m.;

D. att motionerna

1. I: 334 och II: 402,

2. 1:501 och 11:639 samt

3. I: 517,

i den mån de icke besvarats med vad
utskottet anfört, ej måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Åhman, Nils B. Hansson
och Carlsson i Stockholm, vilka ansett
att utskottets hemställan bort av riksdagen
bifallas med följande avvikelser:

under punkt A.

a) att ingressen till lagen angående
fortsatt giltighet av hyresregleringslagen
erhölle sådan lydelse att den komme
att gälla till och med den 30 september
1958;

b) att 26 § första stycket hyresregleringslagen
erhölle denna lydelse:

Vad i denna lag stadgas skall ej äga
tillämpning på upplåtelse av bostad,
som är förenad med allmän tjänst, och
ej heller på bostadsupplåtelse i möblerad
lägenhet om högst ett rum eller i
sådan hotell- eller pensionatrörelse, för
vilken fordras myndighets tillstånd;

c) att 26 § andra stycket hyresregleringslagen
skulle erhålla denna lydelse:

Stadgandena i 2—6 §§ skola icke äga
tillämpning på upplåtelse av lägenhet i
hyresvärden tillhörigt hus, för vilket utgått
sådant statligt lån, som är förenat
med villkor om begränsning av rätten
att uttaga hyra och slutligt beviljats efter
den 31 december 1956 samt icke

uppsagts till betalning eller i fråga om
lägenhet i hus, som uppförts utan stöd
av dylikt statligt lån och färdigställts
efter den 30 september 1957. Stadgandena
skola ej heller tillämpas på upplåtelse
i första hand av lägenhet i sådant
av kommun eller av kommunalt eller
därmed jämställt bostadsföretag förvaltat
hus, som Konungen bestämmer;

under punkt B. att ingressen till lagen
angående fortsatt giltighet av bostadsrättskontrollagen
komme att erhålla
sådan lydelse att den skulle gälla
till och med den 30 september 1958;

under punkt C. att ingressen till lagen
angående fortsatt giltighet av lagen
med vissa bestämmelser om hyresrätt
vid äktenskaps upplösning m. m. erhölle
sådan lydelse att lagen skulle gälla
till och med den 30 september 1958;

2) av herrar Ebbe Ohlsson och Bengtsson
i Göteborg, vilka ansett, att utskottets
hemställan bort av riksdagen bifallas
med följande avvikelser:

under punkt A.

a) att ingressen till lagen angående
fortsatt giltighet av hyresregleringslagen
skulle erhålla sådan lydelse att den
komme att gälla till och med den 30
september 1958;

b) att 26 § första stycket hyresregleringslagen
erhölle denna lydelse:

Vad i denna lag stadgas skall ej äga
tillämpning i fråga om upplåtelse av
bostad, som är förenad med allmän
tjänst, och ej heller på bostadsupplåtelse
i möblerad lägenhet om högst ett
rum eller i sådan hotell- eller pensionatrörelse
för vilken fordras myndighets
tillstånd, eller i fråga om lägenhet
i hyresvärden tillhörigt en- eller tvåfamiljshus; c)

att 26 § andra stycket hyresregleringslagen
erhölle denna lydelse:

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

Ändrad lydelse av

hus eller senare författning i samma
ämne, så länge lånet ej uppsagts till betalning,
eller i fråga om lägenhet i hus,
som uppförts utan stöd av dylikt statligt
lån och färdigställts efter den 30
september 1957, eller i fråga om lägenhet,
som är avsedd att helt eller till väsentlig
del utnyttjas till annat ändamål
än bostad. Stadgandena skola ej heller
tillämpas på upplåtelse i första hand
av lägenhet i sådant av kommun eller
av kommunalt eller därmed jämställt
bostadsföretag förvaltat hus, som Konungen
bestämmer;

under punkt B.

a) att ingressen till lagen angående
fortsatt giltighet av bostadsrättskontrollagen
erhölle sådan lydelse att den
skulle gälla till och med den 30 september
1958;

b) att bostadsrättskontrollagen erhölle
ändrad lydelse i enlighet med i reservationen
framlagt förslag;

under punkt C. att ingressen till lagen
angående fortsatt giltighet av lagen
med vissa bestämmelser om hyresrätt
vid äktenskaps upplösning m. m.
erhölle sådan lydelse att lagen skulle
gälla till och med den 30 september
1958;

under punkt D. 1. att riksdagen i anledning
av motionerna 1:334 och II:
402 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa

a) att Kungl. Maj:t inför 1957 års
höstriksdag måtte framlägga förslag till
plan för en total avveckling av hyresregleringslagstiftningen; b)

att Kungl. Maj :t måtte vidtaga sådan
ändring av gällande statliga låneförfattningar,
att fördelningen på olika
lägenheter av det av bostadsstyrelsen
fastställda totala hyresbeloppet skulle
tillkomma fastighetsägare i stället för
hyresnämnd.

Sedan herr förste vice talmannen anmält
ärendet till handläggning, begärdes
ordet, i avseende å föredragningsordningen,
av

1 och 26 §§ lagen om hyresreglering m. m.

Herr LEVIN (s) som yttrade:

Herr talman! I avseende å föredragningen
av tredje lagutskottets utlåtande
nr 20 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis samt punkten A på
det sätt, att först föredrages Kungl.
Maj :ts i denna punkt behandlade lagförslag
med av utskottet förordad ändring,
varvid föredragningen sker paragrafvis
och 26 § styckevis samt slutbestämmelser,
ingress och rubrik förekomma
sist, varefter utskottets hemställan
föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta betänkandet i dess helhet;
samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls; och föredrogs
i enlighet härmed utskottets hemställan
i punkten A, förslaget till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§
i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag.

1 §

Därvid anförde:

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Det ärende vi nu skall
behandla tillhör ju samma problemkomplex
som vi hade att syssla med i det
föregående ärendet. Det ärendet rörde ju
i första hand frågan om åstadkommande
av största möjliga bostadsproduktion,
och det nu förevarande gäller hur vi
skall kunna utnyttja befintlig tillgång på
bostäder, så att så många människor
som möjligt får tak över huvudet.

Om målet är väl alla ense, men vi reservanter
kan inte dela utskottsmajoritetens
övertro på värdet av att behålla
onödiga regleringar.

Det torde vara onödigt att föra en
längre diskussion i frågan, då vi ingående
debatterat denna så sent som vid

7 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 18

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen om hyresreglering m. m.

höstriksdagen. Men den omständigheten
att det dock redan nu föreslås ändringar
i hyresregleringslagen visar ju med överväldigande
styrka riktigheten av reservanternas
yrkande, att lagen icke skall
gälla mer än ett år. Det är omöjligt att
förstå departementschefens förslag att
den nu skall gälla två år, då den tidigare
förutsatts att gälla ett år och det nu snart
nog kan framkomma möjligheter till
ändringar, som kanske kan vara till fördel
för de bostadssökande.

Ett av reservanternas yrkanden gäller
de möblerade rummen. Vi anser vårt
förslag vara riktigare än utskottets. Vi
anser nämligen — det är även bevisat —
att om de möblerade rummen undantas
från hyresregleringen, blir det säkerligen
större tillgång på detta slag av bostäder.
Detta styrks ju av erfarenheter i
olika avseenden.

Jag såg i en tidning under gårdagen
ett exempel just på denna sak. Det gällde
här en person, som innehade en lägenhet
och hade hyrt ut ett rum på en månad
mot kontrakt. Vederbörande hyresgäst
satt kvar i det förhyrda rummet över
bestämd tid, och lägenhetsinnehavaren
ställde ut hans tillhörigheter och stängde
dörrarna. Kriminalkommissarie Arvid
Ottosson, som är chef för den rotel på
kriminalen, där självtäkt, egenmäktigt
förfarande m. m. utredes, säger bland
annat: »När det gäller så pass korta hyrestider
som en månad är det naturligtvis
en betydande olägenhet för uthyraren
att behöva ge sig in på hela denna
vräkningsprocedur. Saken kan ju ibland
ytterligare kompliceras genom att hyresgästen
begär förlängning av hyresförhållandet
hos hyresnämnden. Allt
detta medför ju att folk är ganska försiktiga
med att hyra ut ett rum i andra
hand på kortare tid.»

Där framgår ju klart, att vederbörande
som vill hyra ut ett rum och är rädd för
att få olämplig hyresgäst, iakttar försiktighet
och i många fall uraktlåter att
hyra ut rum, som han mycket väl skulle
kunna avstå. Därför är vi övertygade om

att därest från regleringen undantages
möblerade enkelrum, skulle det finnas
betydligt större tillgång på detta slag av
bostäder.

Reservanterna anser även, att hus som
färdigställts efter den 30 september i år
utan stöd av statliga lån utan våda borde
kunna friges. Det tillskott, som härigenom
skulle uppstå, belastar ju inte
statens anslag till subventioner för bostadsbyggande
och blir alltså ett rent
tillskott till vad som kan åstadkommas
på denna väg.

Erfarenheterna från andra länder visar
också, att när man släppt hyresregleringen
av dessa s. k. fria hus, har en
betydande förbättring åstadkommits i
tillgången på bostäder. Det senaste numret
av Skattebetalarnas förenings tidskrift,
Sunt Förnuft, innehåller en i
detta avseende belysande artikel med
rubriken »Bostadspolitisk islossning ute
i världen», i vilken påvisas hurusom förhållandena
exempelvis beträffande Holland,
Schweiz, Frankrike och Västtyskland
överensstämmer med vad jag här
har sagt. Jag skulle egentligen vilja föra
till protokollet en hel del av denna utmärkt
klarläggande artikel om erfarenheterna
i andra länder, men med hänsyn
till tiden skall jag inte göra det. Jag vill
hänvisa dem, som är intresserade i ärendet,
till att ta del av denna artikel, som
är starkt belysande för hurudant resultatet
blir, om hyresregleringen borttages
på denna kategori av hus.

Jag vill för övrigt med hänvisning just
till denna artikel och till utvecklingen i
andra länder uttala den förhoppningen,
att departementschefen och regeringspartierna
tar bort skygglapparna, så att
de kan se vilka möjligheter som finns på
dessa områden och ta del av de erfarenheter
man kan få genom att betrakta förhållandena
i andra länder, vilka har
haft och liar likartade problem.

Jag vill, herr talman, ytterligare endast
hänvisa till vad vi reservanter säger
i reservation nr 1 och yrka bifall
till densamma.

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

Ändrad lydelse av 1

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! I en reservation till
detta utskottsutlåtande har herr Ebbe
Ohlsson och jag deklarerat en annan
uppfattning i här berörda frågor än
dem som kommit till uttryck i utskottsmajoritetens
yttrande.

För att inte i onödan uppehålla tiden
för den lilla men utvalda skara som befinner
sig här i kammaren skall jag inskränka
mig till att instämma med herr
Åhman på de punkter där vi har gemensamma
yrkanden, nämligen i fråga om
giltighetstidens längd, i fråga om möblerade
enkelrum och i fråga om s. k.
fria hus. I övrigt skall jag endast med
några ord kommentera vad vår reservation
därutöver innehåller.

Vid föregående års höstriksdag fråntogs
från hyresregleringslagen de statsbelånade
hus, för vilka beviljats lån
efter den 31 december 1956. Vi hävdade
redan då och upprepar nu, att alla hus,
som uppförts enligt 1946 års kungörelse
om tertiärlån och senare författning,
borde undantagas från hyresregleringslagen,
oavsett när lånet beviljats. Utskottet
uttalade för övrigt vid det tillfället,
att en sådan ordning om möjligt
borde skapas inom en snar framtid, att
alla dessa hus, i den mån de fortfarande
stod under de lånebeviljande organens
kontroll, borde kunna behandlas på
samma sätt som de nytillkommande
husen.

Vi anser vidare att en- och tvåfamiljshusen
bör undantagas från hyresregleringslagen.
Även detta krav har framförts
tidigare. Till förmån för en sådan
reform talar bland annat det personliga
förhållande som i allmänhet måste
anses råda mellan fastighetsägare och
hyresgäst i dessa hus. Detta förhållande
motiverar ur flera synpunkter att dessa
hus undantas från lagstiftningen.

I fråga om affärs- och kontorslokaler
och andra lägenheter för annat ändamål
än bostad upprepar vi också vårt
krav från föregående år om lagens upphörande.
Jag är medveten om att vissa

och 26 §§ lagen om hyresreglering m. m.

övergångssvårigheter kan uppstå vid bifall
till reservationen. På flera håll talar
man ju som väsentligt motargument
om risken för avsevärda hyreshöjningar
i framför allt de stora städernas centrala
delar. Gentemot detta vill jag säga, att
det här rör sig om en lokalbrist som alltid
kommer att finnas och som fanns
redan under vad som ibland kallas normala
tider.

Hyresregleringskommittén anförde
på sin tid i fråga om dessa lokaler
bland annat: »På bostadsmarknaden räknar
man ju med att genom ökad byggnadsverksamhet
så småningom få balans
mellan tillgång och efterfrågan. För
affärslokalernas del är emellertid problemen
icke likartade. Efterfrågan på
lokaler med goda affärslägen kommer
alltid att överstiga tillgången. Man kan
icke hoppas att genom ökad byggnadsverksamhet
åstadkomma balans på
marknaden såvitt angår dylika lokaler.
Det finns därför ingen anledning vänta
sig att ett upphävande av regleringen
skulle i någon väsentlig mån medföra
mindre störningar om avecklingen i
tiden förbundes med avvecklingen i
övrigt av hyresregleringen.» Med hänvisning
till bland annat dessa synpunkter
föreslår vi att dessa lokaler undandrages
lagens giltighet.

I reservationen tillstyrkes också att
bostadskontrollagens bestämmelser om
överlåtelse av bostadsrätt skall upphävas.
På samma sätt som tidigare i dag
från vårt håll hävdats, att även egnahemsägare
med statslån bör ha rätt att
fritt sälja sina hus, hävdar vi att bostadsrättsinnehavarna
bör ha denna rätt.
Utskottet har föregående år uttalat att
detta skulle vara ett ganska stort steg
mot avveckling av hyresregleringen och
förutsätter att detta spörsmål ytterligare
noga granskas. Nu är utskottsmjoriteten
mera avvisande, vad det kan bero på.

I anslutning härtill skulle jag avslutningsvis
vilja uttrycka min tillfredsställelse
över det ytterligare steg mot
hyresregleringslagstiftningens avskaf -

100

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen om hyresreglering m. m.

fande, som i dag under alla omständigheter
kommer att tagas. Vi anser dock,
som framgått av vad tidigare sagts, att
man borde kunna gå längre än vad som
föreslagits av utskottsmajoriteten. Vi är
beredda att ta vissa svårigheter för att
nå de fördelar, som en liberalisering
av hyresmarknaden kommer att innebära.
Vi anser, att som ett led i en strävan
att nå fram härtill vore en plan för
total avveckling av hyresregleringen av
stort värde, och yrkar att en sådan plan
framlägges till 1957 års höstriksdag.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till den av herr Ebbe Ohlsson
och mig med nr II betecknade reservationen.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Det går undan i svängarna
i riksdagen ibland, när det går
baklänges. Det är ännu inte ett halvår
sedan vi under hyresgäströrelsens protester
i höstas fattade beslut om en
första uppluckring av hyersgästskyddet,
och nu är vi redan färdiga att ta nästa
steg. För detta steg har emellertid icke
anförts något som helst hållbart argument,
som hyresgästerna kan godkänna.

När riksdagen förra gången beslöt
luckra upp hyresgästskyddet förklarade
hyresgästorganisationerna, att man
bestämt vände sig mot uppluckringen
innan ett effektivt hyresgästskydd kunde
inskrivas i liyreslagen. Från bostadsstyrelsen
hävdades då, att först när det
fanns en bostadsreserv kunde en uppluckring
göras utan att orsaka stor skada
för framför allt barnfamiljerna, och
en lång rad remissinstanser yttrade sig
i samma riktning.

Vad är det som ändrats sedan dess?
Har situationen på bostadsmarknaden
förbättrats? Nej, säger bl. a. justitieministern,
som erkänner att läget inte
har undergått någon nämnvärd förbättring
under det sistförflutna året. Bostadsstyrelsen
förklarar tvärtom att bostadsnöden
har ökat, särskilt för famil -

jer med barn samt för kategorien gifta
utan barn. För sistnämnda grupp har
bostadsnöden ökat väsentligt, och det
är främst den gruppen som i sin nöd är
tvungen att söka sig till de möblerade
rummen. I höstas förklarade departementschefen
följande på tal om de möblerade
rummen:

»Vad slutligen beträffar de möblerade
enkelrummen är att märka, att reglerna
om besittningsskydd, som bör utformas
för mera normala förhållanden, icke
lämpligen kan göras tillämpliga på dessa
lägenheter. En avveckling av hyresregleringen
skulle därför här ställa stora
grupper av hyresgäster, ofta personer
med små inkomster, utan varje skydd
mot hyreshöjningar och obefogade uppsägningar.
» Men nu är justitieministern
redan efter ett halvår färdig att ge upp
hyresgästskyddet beträffande såväl dessa
lägenheter som affärslägenheter.

Om den tredje kategorien hus, d. v. s.
sådana som förvaltas av kommunala
och allmännyttiga företag, kan sägas att
där finns icke något intresse av att höja
hyrorna. Men å andra sidan har det inte
anförts några som helst bevis för att
nackdelar skulle vidlåda ett bibehållande
av hyresgästskyddet.

Det finns sålunda inte något annat
intresse som driver på än de privata
fastighetsägarnas strävan att pressa upp
hyrorna ytterligare och därigenom också
bli av med hyresgäster, som de vill
ha ersatta med sådana som de tycker
bättre om.

Att den nu föreslagna åtgärden med
hänsyn till den nuvarande knappheten
på bostadsmarknaden, kommer att driva
upp hyrorna erkände många remissinstanser
vid frågans behandling förra
året. Redan nu har vi ett stort problem
med uppsägningar och vräkningar av
folk, som inte är medvetna om att de
kan överklaga uppsägningarna med stöd
av nu gällande lagstiftning. Om sådana
uppluckringar genomföres i större utsträckning
genom samverkan mellan
borgerliga, kommunala, majoriteter och

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18 101

Ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen om hyresreglering m. m.

regeringen, tror jag att vi kommer att
få en lavin av sådana fall, där hyresgäster
i små omständigheter blir vräkta
och hamnar i ett ännu värre nödläge
på bostadsmarknaden.

Vi skall inte glömma att det är många
som står och väntar på ett tillfälle att
ytterligare utnyttja läget. Hyresgästskyddet
har betytt oerhört mycket under
de år som gått och förhindrat många
övergrepp mot hyresgästerna. Denna
hyresgästernas trygghet bör finnas kvar,
till dess hyresgästskyddet kan inskrivas
i den allmänna hyreslagen. De västanfläktar
det tidigare talats om kommer
säkerligen även i denna fråga att avlösas
av höststormar för regeringen, om
man fortsätter på den väg justitieministern
beträdde i höstas, och soin han
nu rusar vidare på.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
motionerna nr 502 och 638, vilket innebär
avslag på regeringens förslag.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Även om det är så, vilket
framgår av de till utskottsutlåtandet fogade
reservationerna, att det har varit
delade meningar om denna fråga inom
utskottet, så har ändå utskottet i stora
drag varit enhälligt. Ingen enda inom
utskottet har förutsatt annat än att hyresregleringslagen
skulle bestå, ingen
enda har varit beredd att yrka på att
lagen omedelbart och i ett sammanhang
skulle upphävas. Alla har varit överens
om att så länge vi har detta läge på
bostadsmarknaden med bristande balans
mellan tillgång och efterfrågan på
bostäder, är det nödvändigt att vi bibehåller
hyresregleringslagen.

Om utskottet har varit enhälligt om
nödvändigheten av att nu bibehålla
hyresregleringslagen, så har det varit
lika enhälligt om önskvärdheten av att
fortsätta med den avveckling av hyresregleringen,
som i någon mån påbörjades
i höstas. Utskottet är också överens
om att denna avveckling bör ske

successivt och har därför i stort sett
enhälligt kunnat tillstyrka det mesta av
vad som här har föreslagits.

På ett par rätt väsentliga punkter har
dock reservanter anmält en annan mening,
t. ex. beträffande lagens giltighetstid.
I propositionen föreslås, att lagen
denna gång skall ges en tvåårig giltighetstid,
medan man från reservanthåll
föreslår, att lagen skall ges en ettårig
giltighetstid. Utskottet accepterar Kungl.
Maj :ts uttalade mening, att man bör ha
någon erfarenhet av den nu genomförda
samordningen av den regionala och den
kategorimässiga avvecklingen innan man
kan uttala sig om vad den kan innebära
och vad det, som vi beslöt i höstas och
som vi nu kommer att besluta, kan betyda.
Dessutom är det ju så, att den lag,
som vi antog i fjol om rätt i vissa fall
för hyresgäst till nytt hyresavtal, utlöper
den 30 september 1959, och dessa
två lagar hänger så nära samman med
varandra, att utskottet stannat vid att
rekommendera att hyresregleringslagen
skall ges samma giltighetstid som denna
lag om rätt för hyresgäst till nytt hyresavtal.

En annan punkt, där reservanterna
har framfört en avvikande mening, är i
frågan om huruvida man skall stanna
vid vad Kungl. Maj :t föreslagit här eller
om man redan nu skulle vara beredd att
gå vidare. Från reservanterna har föreslagits,
att man skulle besluta att genomföra
sådana åtgärder, att t. ex. enoch
tvåfamiljshus, möblerade rum och
andra lokaler än bostäder helt och hållet
skulle undantas från hyresregleringen.
Utskottet har ansett, att detta bör ske
regionalt och inte generellt för hela landet.
Jag tror att utskottet här förordar
den riktiga vägen. Även om det är så
— vilket jag inte alls betvivlar — att
det finns många platser här i landet,
där man skulle kunna undanta de möblerade
rummen, där man skulle kunna
undanta en- och tvåfamiljshusen och
där man skulle kunna undanta andra lokaler
än bostäder från hyresregleringen,

102

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen om hyresreglering m. m.

är jag lika övertygad om att det inte är
lämpligt att göra detta genom generella
bestämmelser. Detta skulle nämligen på
många andra håll kunna föranleda mycket
betydande besvärligheter. Jag tror
därför att det är riktigt, vad man från
utskottet har föreslagit, och jag tror att
det är riktigt att dessa uppmjukningar
skall ske enligt de nya reglerna, som
säger att man kan företaga avvecklingen
på de platser och för de kategorier där
detta är lämpligt.

Jag skall inte förlänga debatten, utan
jag vill utöver vad jag här har anfört
hänvisa till utskottets utlåtanden och
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det kan synas meningslöst
att ta till orda vid denna tid på
dygnet och med det ringa intresse som
finns i kammaren beträffande hyresregleringen
och dess prolongering, men
när man suttit i en av justitieministern
tillkallad kommitté och arbetat med
problemen år efter år och ser, hur förslag
från den kommittén, varom, herr
Levin, enhällighet rådde inom kommittén
— även socialdemokraterna var
alltså med och föreslog lättnader — nu
avvisas, så förefaller det nödvändigt
att passa på tillfället att framföra några
synpunkter.

Det är riktigt att enhällighet råder
om att vi inte kan upphäva hyresregleringen
med nuvarande bristande balans
på hyresmarknaden, det är jag den
förste att understryka. Likväl, herr talman,
vill jag säga, att när hyresregleringslagen
blivit prolongerad, så att vi
nu tolv år efter krigets slut har svårare
att se något slut på hyresregleringen än
vi hade för tolv år sedan, och när vi
alltså måste konstatera, att denna beredskapslagstiftning
är på väg att bli
permanent, frågar man sig verkligen,
om denna lagstiftning är rätt hanterad
från regeringens sida.

Jag skulle vilja upprepa vad jag tidi -

gare sagt, att med en sådan fastlåsning
— jag hoppas justitieministern inte
misstycker om jag använder ordet ett
sådant idiotstopp — som förekommit
när det gäller utvecklingen på detta område,
är det självklart att vi kommit in
i ett läge, där människor, som behöver
lägenhet men har sämre råd, stängs ute,
medan en allt större del av lägenhetsbeståndet
tages i anspråk för mer eller
mindre — i regel mindre — nödvändiga
ändamål.

Jag är övertygad om att om man från
början hade tillämpat en helt annan
praxis med försiktig justering av hyresnivån
alltefter penningvärdets fall,
hade vi inte fått det stora gap mellan
hyresnivå och penningvärde, som vi nu
har i de äldre husen, och då hade vi
inte heller fått detta förtvivlade läge
som vi alltjämt, så många år efter krigets
slut, har på bostadsmarknaden.

Men jag skall inte fördjupa mig i detta
stora kapitel, där de stora försyndelserna
är begångna. Jag skall nöja mig
med att ta upp de två punkter, där utskottet
sagt nej till motionärerna från
folkpartihåll och som reservanterna har
tagit sikte på. Den första gäller de s. k.
fria husen. På den punkten anför utskottet
hyresrådets uttalande, att hyrorna
i dessa hus, om de frisläpptes,
»antagligen skulle komma upp på en
betydligt högre nivå än den som skulle
uppstå, om regleringen avvecklades i
sin helhet». Antagligen, säger man. Vidare
säger utskottet, »att människor
som egentligen ej har råd att hyra bostad
i sådana hus likväl kommer att
göra detta med allvarliga sociala olägenheter
som följd».

Jag skulle vilja fråga herr Levin, som
står för detta utskottsutlåtande: Vet
herr Levin hur hyrorna sättes i de nya
norrmalmshus som uppföres i Stockholm?
Skär det enligt hyresregleringslagen,
så att hyresnämnderna har tillfälle
att fastställa hyresnivån? Svaret
på den frågan är nej. Det kan helt enkelt
icke träffas någon uppgörelse, där -

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

103

Ändrad lydelse av 1

för att man från Stockholms stads sida
hävdar, att man icke kan konstatera
vad priset på dessa lokaler och kontorsutrymmen
kan komma att bli. Man
träffar interimsöverenskommelser med
hyresgästerna om en uppgörelse den
dag då erfarenheten har givit vid handen,
vilken nivå som hyrorna kommer
att stanna på. Här tvingas man av verkligheten
att gå andra vägar än dem, som
regeringen och majoriteten i riksdagen
dogmatiskt -— jag använder ordet dogmatiskt
— håller fast vid.

Vidare skulle jag på denna punkt
vilja säga, att när det gäller saneringsbehovet
i Stockholm och andra större
städer tror jag att man kan vända sig
till praktiskt taget vilken myndighet
som helst och få konstaterat, att så
länge man håller fast vid en hyresreglering
av den nuvarande typen för de
erforderliga nybyggena i stadskärnorna,
kommer man icke i gång med den
saneringsverksamhet som vi allmänt
behöver. Det är klart, att det finns
undantag. Det är givet, att det går att
komma över vissa enstaka tomter till
sådana priser, att man kan bygga saneringshus
på dem. Men det är ett faktum,
som jag tror kan bestyrkas från
många medelstora och större städer,
att med nuvarande fastlåsta hyresförhållanden
kan man inte komma i gång
på det sätt som önskvärt vore.

Det är möjligt att man inom hyresgäströrelsen
härvidlag har en annan
uppfattning, men jag vill påpeka, att
här rör man sig med ett fastighetsbestånd,
av vilket hyresgäströrelsen har
mycket ringa erfarenhet. Jag kan därvidlag
hänvisa till den uppfattning,
som fördes till torgs av herr Johansson
i Stockholm och som ju är mycket vanlig
bland människor som inte vet, hur
det gestaltar sig i praktiken på hyresmarknaden
nu.

Jag skulle vilja peka på ytterligare
ett tredje fall som visar, hur det numera
går till vid hyressättningen. Det
finns kooperativa företagare här i lan -

och 26 §§ lagen om hyresreglering m. m.

det, som för närvarande bygger hus —
jag känner väl till detta — där man på
förhand gör upp med en hyresgäst, låt
oss säga en tandläkare, som önskar en
mer påkostad inredning än en vanlig
hyresgäst gör, och så låter man hyresgästen
stå för kostnaderna för denna
inredning. Det är klart att hyran i en
sådan lägenhet inte är reglerad i den
mening lagen avser, herr justitieminister,
utan den är fastställd av producenten
i samförstånd med hyresgästen —
men på en omväg, vid sidan av lagen.

När man ser hur denna marknad på
olika omvägar och slingervägar breder
ut sig och blir allt vidare, har man
skäl att fråga sig: Vore det inte riktigt
att försöka åstadkomma en sektor, en
liten sektor av lägenhetsbeståndet, där
det vore lagligt tillåtet att förfara på
detta sätt?

Vad är det man begär i denna motion
och denna reservation, när man
kräver: släpp hyrorna fria i de fastigheter
som bygges utan statliga lån,
som bygges enbart med kapital i annan
ordning. Jo, mina damer och herrar,
man talar om en sektor av den nuvarande
bostadsmarknaden, som är så liten,
att den i varje fall icke överstiger
5 procent. Då frågar jag mig: Är detta
ett attentat mot hyresregleringen? Nej,
är det inte i stället så, såsom omvittnades
i bostadsdebatten här för en
stund sedan av herr Severin i Gävle,
som sannolikt bättre än någon annan av
oss känner till dessa förhållanden, att
bristen på kapital är det stora hindret
för bostadsproduktionen för närvarande?
Vore det inte då riktigt att säga, att
de människor, som i denna stund vill
hjälpa till att producera bostäder utan
att begära statliga lån — de bygger icke
på spekulation — lämnar ett bidrag till
bostadsmarknaden, som det är en välgärning
att vi får?

Var och en av oss som sysslar med
kommunala bostadsprojekt vet, hur förtvivlade
producenterna i våra hemorter
är över att de inte kan driva upp det

104

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen om hyresreglering m. m.

kapital som behövs för bostadsbyggandet.
Jag tror inte, att man kan trolla
fram något stort antal nya lägenheter
genom att släppa byggandet av dessa
hus fritt. Men jag tror, herr talman, på
en liten chans att här få någon ökning,
och jag kan inte se annat än att man
med tanke på de svåra förhållandena
på bostadsområdet skulle göra en god
gärning genom att ge bostadsmarknaden
ett litet ytterligare tillskott. Jag pekar
på ett uttalande av socialministern
om de bostadslösa, som ingenting annat
begär, som socialministern sade, än tak
över huvudet. Är det inte en god gärning
att utan statligt stöd försöka lämna
ett bidrag till de bostadslösa, även
om det blir ett anspråkslöst bidrag?

Det är ett olyckligt nejsägeri, när man
här motsätter sig detta. Det finns, herr
talman, sannolikt möjlighet att få fram
ett experimentbyggande, kanske rent av
med lägre hyror än vad vi har i de hus,
där hyrorna nu bestäms av bostadsstyrelsen
och sedermera fastställs av hyresnämnderna
och i sista hand av hyresrådet.
Det är möjligt att man skulle
få byggmästare intresserade av ett bostadsbyggande
av annan typ än det nu
standardiserade, som vi har från Ystad
till Haparanda. Varför inte släppa fram
ett sådant experimentbyggande, när
ändå chansen finns?

Jag vill säga till herr Levin och andra,
som sysslat med dessa frågor: Om
ni ginge med på ett experiment under
ett år, så vad är det som hindrar, om
man nästa år såge att experimentet
medförde de risker som herrarna utmålar,
att experimentet avslutas och
denna del av bostadsbyggandet åter
läggs under hyreskontroll? Det kan ju
inte bli en så stor produktion, att några
allvarliga skador vållas.

Jag skall härutöver bara säga ett par
ord om de möblerade rummen. Det påpekas
med rätta i utskottsutlåtandet,
att denna fråga särskilt rör universitetsstäderna
och vissa andra städer. Jag
erinrar om att i fjol fru Elsa Johansson,

dåvarande socialdemokratisk ledamot
av denna kammare och ordförande i
andra lagutskottet, och jag väckte en
motion om upphävande av hyresregleringen
för de möblerade rummen. Fru
Johansson hade i hyresregleringskommittén
studerat denna fråga och blivit
övertygad om att det finns en mängd
familjer, som har möjlighet att hyra ut
möblerade rum men som på grund av
nuvarande hyresreglering inte törs göra
det, därför att de är rädda för att få en
hyresgäst, som de inte trivs med men
som de enligt hyresregleringens bestämmelser
trots detta inte kan bli av
med. De fall, som förts till hyresnämnd,
har ju ofta gått uthyraren emot, och vederbörande
har alltså tvingats att inne
i sin egen bostad ha kvar en hyresgäst,
som de inte trivs med. Det är klart att
det är särskilt känsligt just när det gäller
möblerade rum, vilken hyresgäst
man har. Vi sade oss, att här borde man
våga ett experiment.

Jag vänder mig på denna punkt till
justitieministern och frågar: När vi senast
vid denna riksdag hört om den
bostadsnöd som råder i studentstäderna
och hur priserna på studentrum där
drivs upp just på grund av rumsbristen,
borde vi då inte kunna ta den lilla risk
•— jag vågar säga den enligt min övertygelse
så gott som obefintliga risk —
som i varje fall ett tidsbegränsat försök
med upphävande av denna olyckliga
reglering skulle medföra?

Jag skall inte fortsätta detta resonemang.
Jag vill till slut bara framhålla,
att vi enligt min mening åtminstone
måste göra ett försök. Den regionala
reglering, som på justitieministerns initiativ
genomfördes i fjol, är ju — det
vet alla vi som sysslar med frågan —
en nullitet, eftersom det finns endast
tre eller fyra tätorter i detta land, där
vi kan överväga att upphäva hyresregleringen.
Flera är det säkert inte, och
det vet justitieministern bättre än någon
annan. Därför är den regionala vägen
så långt vi nu kan se oframkomlig.

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

105

Ändrad lydelse av 1

Men det finns möjligheter att komma
fram den kategorimässiga vägen, om
man gör ett försök på det i sanning anspråkslösa
avsnitt, som reservationen
nr 1 här tar sikte på.

Det är min övertygelse, att vi måste
göra detta lika väl som finnarna. Finland
ligger långt före oss när det gäller
avveckling, för att inte tala om andra
före detta krigförande länder. Vi måste
göra ett försök, så att vi inte hamnar
i samma förtvivlade situation som
den, i vilken t. ex. Frankrike befinner
sig på detta område. Gör vi ingenting
är riskerna mycket stora, och just för
att komma åtminstone något litet tuppfjät
på vägen, ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av herrar Åhman,
Nils Hansson och Carlsson i Stockholm.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag skall be att få börja
med de möblerade rummen. Dessa hyresgäster
är ju faktiskt minst skyddade.
De har endast möjlighet att för en månad
i taget hyra en bostad, och de har
14 dagars uppsägningstid. De kan alltså
uppsägas varje månad. Jag har suttit i
hyresnämnden i Malmö ända sedan starten
och vet hur det ligger till i detta fall.
Det finns inte heller här någon särskild
priskontroll, utan det föreligger endast
anmälningsplikt för dem som tar emot
hyresgäster i möblerade rum. Det går
till så, att man skickar in kort till hyresnämnden,
som knappast hinner kontrollera
hyrorna. Det är först när hyresgästen
själv uppmärksammar att hyran
är för hög, som den frågan tas upp till
behandling.

Dessa hyresgäster har alltså 14 dagars
uppsägningstid, och skulle den som hyr
ut inte trivas med hyresgästen blir denne
gång på gång uppsagd, och det dröjer
inte länge förrän han flyttar där -

och 26 §§ lagen om hyresreglering m. m.

ifrån. Vi är övertygade om att det behövs
ett skydd, annars skulle priserna
se helt annorlunda ut på en hel del håll.
Skyddet för denna kategori är så litet
det kan vara, men det är absolut nödvändigt
i dagens läge.

När det gäller affärslokaler är jag
övertygad därom, att om man skulle
släppa dessa affärslokaler fria från hyresregleringen,
speciellt i de centrala delarna
som här föreslagits, skulle det innebära
mycket stora vådor. I den högermotion,
som avgivits av herrar
Wachtmeister och östlund, skall jag be
att få läsa en sats där det står: »Jämväl
lägenheter, som upplåtes för annat ändamål
än bostad, bör uteslutas från hyresregleringslagens
bestämmelser. Enär
ett upphävande av regleringen för dessa
lägenheter kan bereda bl. a. affärsidkare
i de större städernas centrala delar
vissa övergångssvårigheter bör övervägas
om icke dessa grupper genom företagarförening
eller genom annan kreditinstitution
kan beredas erforderligt
ekonomiskt stöd i form av lån.» Är det
inte i hög grad cyniskt att en affärsman
bara skall få sägas upp, mista sin
existens, och så skall han erbjudas att
låna någonstans? Kan vi inte i dagens
läge erkänna, att det är att gå för långt?

Jag skall ögonblickligen också bemöta
ett annat av högerns förslag, nämligen
att bostadsrättslägenlieter skulle få fritt
säljas på marknaden, att man alltså här
skulle få ta rena spekulationspriser. Hur
ligger det till i dag med dessa bostadsrättslägenheter?
Den som köpt en bostadsrättslägenhet
får vid försäljning
tillbaka både insatsen och under hela
tiden gjorda amorteringar. Om han har
gjort förbättringar eller moderniseringar
får han betalt också för dessa. Han
har hela tiden bott billigt. Skulle han
därutöver ha betalt efter ett särskilt
dagsprisläge? Varför? Han får ju fullt
betalt för lägenheten, även om den är
20 år gammal och nedsliten. Om det är
så, att bostadsrättsfastigheten dessutom
har ett bokföringsvärde som är högre,

106 Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen om hyresreglering m. m.

kan han också få ut av fonderna, ty det
tillåter hyresnämnderna. Det har varit
ett beslut av hyresrådet att det skall få
ske. Han får alltså full kompensation.

Dessutom vill jag framhålla, att den
som har mest bostadsrättslägenheter i
hela landet, HSB, har haft denna fråga
uppe till diskussion och enhälligt beslutat
att inte gå med på annat än de linjer
hyresnämnderna och hyresrådet bestämt.
Man vill icke vara med om något
slags spekulationslinje.

Sedan skulle jag vilja övergå till herr
Ståhls diskussion kring hyresregleringen.
Han tog som exempel Finland. Vi
har här i Sverige hyresgäströrelsen. Vi
har en international, en internationell
samling, där vi kan göra jämförelser
mellan olika länder. Denna international
har sitt sekretariat här i Sverige,
och därigenom känner vi även erfarenheterna
från Finland. Det är riktigt att
hyresregleringslagen där slopats, men
konsekvensen har blivit att hyrorna stigit
fruktansvärt både för affärslokaler
och andra lägenheter, och man är nu i
färd med att diskutera införandet på
nytt av hyresregleringslagen. Jag har
bara velat påpeka detta.

Herr Ståhl säger vidare, att lokaler
tas i anspråk för annat ändamål än bostäder.
Det är riktigt att så sker. Men
hur skulle det varit, om det inte funnes
någon hyresregleringslag? Nu är
man i alla fall så fort man använder en
bostadslägenhet för annat ändamål skyldig
att anmäla det för hyresnämnden
och få dess tillåtelse. Trots detta sker en
del överlåtelser utan sådan anmälan.
För närvarande kan man i alla fall beivra
detta, men det skulle man inte kunna,
om inte hyresregleringslagen funnes.

Herr Ståhl säger att de privatfinansierade
husen skulle kunna släppas fria.
Jag kan nämna ett exempel på ett privatfinansierat
hus i Malmö, där man begärde
50 kronor per kvadratmeter. Jag
kan nämna ytterligare ett exempel från
Stockholm, där en lägenhet på 100 kvadratmeter
skulle kosta 70 kronor per

kvadratmeter, d. v. s. 7 000 kronor i
årshyra. Trots att man bygger med privatfinansierade
lån måste man emellertid
basera hyrorna på kalkyler, som är
upplagda efter en normalplan i enlighet
med hyresnämndernas bestämmelser.
Hade inte dessa normalplaner funnits,
skulle hyrorna fått den höjd, som jag
nämnt exempel på.

Sedan säger herr Ståhl, att det finns
ingen möjlighet att klara upp saneringsfrågan.
Jag kan säga precis motsatsen.
Vi klarar saneringsfrågan alldeles ypperligt.
Jag sitter själv i ett av de största
saneringshusen i Malmö, som bara
innehåller affärslokaler. Alla dessa lokaler
kontrolleras av hyresnämnden.
Det finns ingen svårighet att klara upp
saneringsfrågan. Det skall vara en kombination
med affärslokaler för att man
skall klara hyrorna, och då kan man
mycket väl genomföra sanering i städernas
centrum. Detta sker också.
Ingenting hindrar att dessa hus är underkastade
hyresregleringslagen. Det
måste de vara så länge situationen på
bostadsmarknaden är sådan som den
är nu.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag vet inte av vilken anledning
herr Ståhl anser det nödvändigt
att ta till så stora ord i denna debatt.
Han påstår att alla förslag till lättnader
i hyresregleringen har avvisats, att det
har införts ett idiotstopp, att allt är
fullständigt fastlåst och att varje försök
att ändra och rucka på hyresregleringslagstiftningen
har av utskottet betraktats
som ett attentat mot hyresregleringen.

Inom utskottet, där vi ändå diskuterat
detta ingående, har vi försökt att
sakligt och på ett hyggligt sätt komma
fram till ett resultat. Man har där inte
ansett sig behöva de stora och starka
ord, som herr Ståhl tydligen ansett nöd -

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

107

Ändrad lydelse av 1

vändigt att använda i denna debatt. Vi
har faktiskt inom utskottet varit eniga
om att den föreslagna samordningen
mellan den regionala och kategorimässiga
avvecklingen av hyresregleringen
skulle vara en bra kombination.

Jag säger än en gång, att jag för min
egen del tror, att det är möjligt att på
vissa håll avveckla hyresregleringen i
fråga om en- och tvåfamiljshusen. Jag
tror också att det på vissa håll är möjligt
att avveckla den i fråga om de möblerade
enkelrummen och i fråga om
andra lokaler än bostäder. Men jag tror
att det är riktigt att det sker enligt den
nu föreslagna samordnade regionala
och kategorimässiga regeln. Jag tror
däremot inte att det är möjligt att avveckla
hyresregleringen för någon av
dessa kategorier av lägenheter, om det
skall ske generellt över hela landet.

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mer än som är nödvändigt.
Jag vill bara i anledning av vad herr
Svenning sade om möblerade rum och
den ringa betydelse hyresregleringslagen
har i fråga om dessa framhålla, att
just det borde vara ett motiv för att vi
i år skulle kunna avveckla den i fråga
om dessa rum.

Herr Svenning beskyller oss på högerkanten
för cynism i fråga om affärslokalerna
i storstädernas centrala delar
med hänsyn till de konsekvenser, som
ett upphävande av hyresregleringslagen
skulle få för innehavarna av dessa. Ja,
man kan beteckna det som cynism eller
vad som helst. Det är bara ett konstaterande
av att det förhållandet var likadant
före 1942. Det kommer att bli likadant
vid en senare tidpunkt. Hyresregleringskommittén
kom till det resultatet,
att det inte kommer att ske någon
förändring i detta avseende. Vi får i alla
fall lov att någon gång ta detta onda,
och varför då inte ta det redan nu?

Beträffande bostadsrättshusen är det

och 26 §§ lagen om hyresreglering m. m.

en erfarenhet man har gjort på många
håll, att en innehavare av bostadsrätt
inte får den kompensation som penningvärdets
fall motiverar. När han av
omständigheternas makt måste lämna
sin bostad och skaffa sig en ny, där
han får betala efter marknadsvärdet,
gör han många gånger en mycket dålig
affär.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Till herr Levin vill jag
säga, att när han här avger ett vittnesbörd
om att han tror på möjligheterna
att i flera olika avseenden upphäva hyresregleringen,
bl. a. beträffande möblerade
rum, är det ju synd, att han inte i
enlighet med denna uppfattning biträder
den reservation, vari yrkas upphävande
av denna reglering.

Vad sedan herr Svenning beträffar är
jag angelägen att understryka, att det
inte i folkpartimotionen lika litet som
i folkpartireservationen finns något yrkande
om att affärslokaler skall undantagas
eller att bostadsrättslägenheter
skall få försäljas fritt. Det är högern
som står för det yrkandet och inte folkpartiet.
Jag är för dagen inte beredd
att ta ett så stort steg, och jag har över
huvud inte yrkat på några stora steg.
Jag har sagt att vi på vårt håll inte vågar
upphäva hyresregleringen. Men vi
anser det vara mycket olyckligt med
den nuvarande stränga fastlåsningen,
som gör att läget för de bostadslösa blir
värre och värre.

Herr Svenning ger mig rätt däri, att
man i Finland gått mycket längre i avveckling
av hyresregleringen än som
skett i Sverige, men han framhåller
samtidigt, att man i Finland överväger
att återinföra den tidigare gällande hyresregleringen.
Jag vill då bara konstatera,
att någon sådan återgång inte har
kommit till stånd, utan man har tvärtom
tagit steg för steg mot ett frisläppande
av hyresmarknaden. Ordföranden
i den finska hyresgäströrelsen —

108 Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen om hyresreglering m. m.

även om denna rörelse är liten i jämförelse
med den som herr Svenning representerar,
så är dess ordförande, såsom
herr Svenning vet, inte någon liten
person, eftersom det är Finlands nuvarande
statsminister, herr Fagerholm —
har också den uppfattningen, att det i
Finland icke finns någon anledning att
återgå till den tidigare hyresregleringen.
Detta sade han till mig, då jag senast
hade tillfälle att tala med honom
om saken.

Härutöver vill jag bara konstatera,
att hyreshöjningen i Finland efter det
frisläppande av hyresmarknaden som
skett — Helsingfors och andra större
orter är ju undantagna därifrån — har
i förhållande till penningvärdeförsämringen
varit mycket liten. Erfarenheterna
i Finland är alltså inte sådana, att de
kan tas till intäkt för det totala nejsägeri
som förekommer här i vårt land
när det gäller strävandena att i viss
mån uppmjuka hyresregleringen.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag hade senast i somras
tillfälle att vid en konferens i Malmö
träffa både representanter för den finska
hyresgäströrelsen och en representant
för den finska regeringen, och man
framhöll mycket bestämt och kunde
även med siffror visa, att utvecklingen
i Finland efter det delvisa upphävandet
av hyresregleringen varit mycket olycklig Herr

STÅHL (fp):

Herr talman! Förlåt att jag återkommer,
men jag vill rörande herr Svenning
bara konstatera, att det är ganska
märkligt, då det var i somras det av
honom refererade yttrades, att ordföranden
i den finska hyresgäströrelsen
som är landets statsminister inte använt
de många månader som sedan dess
har gått för att framlägga ett förslag till
justering i den riktning, som herr Svenning
här talar om. Det är ändå ett indicium
på att även om hyresgäströrel -

sen önskar en återgång, så finns det
utan tvivel ingen allmän stämning härför
i landet.

Herr Svenning nämnde i sitt förra
anförande, att man i Malmö har möjlighet
att sanera med bibehållande av
hyresregleringen. Ja det går ju bra, om
man får in affärs- och kontorslokaler i
saneringshusen. Men det är inte sådana
vi i första hand vill ha utan bostäder
för de bostadslösa. Då tror jag, att erfarenheten
utan vidare kan sägas bevisa,
att det under nuvarande ekonomiska
förhållanden är mycket svårt att
bedriva sanering i den takt som önskvärt
vore.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Det är inte jag som har
blandat in Finlands statsminister i debatten
utan herr Ståhl. Jag har hela
tiden talat om hyresgäströrelsen i Finland
och hänvisat till de erfarenheter,
som man har där.

Jag har emellertid inte bara erfarenheter
från saneringen i Malmö, utan
eftersom jag sitter i Hyresgästernas
riksförbunds styrelse har jag kännedom
om saneringarna över huvud taget i
hela vårt land.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr andre vice talmannen
propositioner dels på godkännande av
1 § i utskottets föreliggande lagförslag
dels ock på avslag å paragrafen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Johansson i
Stockholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
1 § i tredje lagutskottets föreliggande
lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

109

Ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen om hyresreglering m. m.

Vinner Nej, har kammaren avslagit
paragrafen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren godkänt
utskottets förslag till paragrafens
lydelse.

26 § första stycket föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2.

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner på l:o) godkännande av
utskottets förslag till lagrummets lydelse;
2:o) godkännande av detta i den
lydelse, som föreslagits i den av herr
Åhman m. fl. avgivna reservationen 1);
samt 3:o) godkännande av den avfattning
av detta stycke, som föreslagits i
den med 2) betecknade reservationen
av herrar Ebbe Ohlsson och Bengtsson
i Göteborg; och fann herr andre vice
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bengtsson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav herr andre vice talmannen för
bestämmande av kontraproposition i
huvudvoteringen upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
andre vice talmannen nu fann den med
2:o) betecknade hava flertalets mening
för sig. Jämväl i fråga om kontrapropositionen
begärde herr Bengtsson i Gö -

teborg dock votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
26 § första stycket i tredje lagutskottets
föreliggande lagförslag antager
det förslag, som innefattas i den vid
utlåtandet fogade reservationen 1) av
herr Åhman m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den lydelse av lagrummet, som föreslagits
i reservation 2) av herrar Ebbe
Ohlsson och Bengtsson i Göteborg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Bengtsson i Göteborg
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 62
ja och 47 nej, varjämte 91 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
lydelse av lagrummet, som föreslagits
i reservationen 1). I enlighet härmed
blev nu efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd: Den,

som vill, att kammaren godkänner
26 § första stycket i tredje lagutskottets
föreliggande lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt

110 Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen om hyresreglering m. m.

lagrummet i den lydelse, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Åhman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Åhman
yrkade likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 117 ja och 81
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

26 § andra stycket föredrogs. Därvid
anförde:

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 2.

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 1.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
på l:o) godkännande av utskottets
förslag till lagrummets avfattning;
2:o) bifall till den av herr Åhman
m. fl. avgivna, med 1) betecknade reservationen
i motsvarande del; samt
3:o) bifall till reservationen 2) av herrar
Ebbe Ohlsson och Bengtsson i Göteborg
i samma del; och fann herr andre
vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Åhman begärde likväl
votering, i anledning varav och seda^
till kontraproposition antagits propositionen
om bifall till den av honom

avgivna reservationen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
26 § andra stycket i tredje lagutskottets
föreliggande lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Åhman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Åhman begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 118 ja och 82 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 26 §
andra stycket.

Slutbestämmelserna

Godkändes.

Ingressen föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 2.

Herr ÅHMAN (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 1.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

111

Ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen om hyresreglering m. m.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på godkännande av
utskottets förslag till ingress dels ock
på godkännande av ingressen i den lydelse,
som föreslagits i de vid utlåtandet
fogade reservationerna; och fann herr
andre vice talmannen den förra propo-,
sitionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Åhman begärde likväl votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
ingressen till tredje lagutskottets
föreliggande lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
ingressen i den lydelse, som föreslagits
i de vid utlåtandet fogade reservationerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Åhman begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 120 ja och 81
nej. Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till ingressens lydelse.

Rubriken

Godkändes.

Viskottets hemställan i punkten A

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut med avseende å lagförslaget.

Punkten B

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 2.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
med 2) betecknade reservationen i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten C

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten D. 1.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 2.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Punkterna D. 2. och D. 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av den
medicinska utbildningsorganisationen
m. m., och

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts

112

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

proposition angående vissa statsbidrag
på skolväsendets område m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 4

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till folkskoleseminarieorganisationen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Trots att det inte finns
några reservationsyrkanden till detta
utskottsutlåtande visar talarlistan att
frågekomplexet i alla fall rymmer så
pass många kontroversiella spörsmål,
att man inte gärna kan svälja förslaget
utan invändningar. Även om det förefaller
utsiktslöst att nu hoppas på några
större förändringar, bör vissa påpekanden
kanske ändå göras med tanke på
den framtida utvecklingen.

Jag skall nöja mig med att för min
del fästa uppmärksamheten på en enda
detalj, den som i utskottsutlåtandet är
betecknad med punkt V. Jag hoppas,
att kammarens ledamöter även vid
denna sena timme och fastän det gäller
ett stockholmsspörsmål med tålamod
skall ta del av vad jag har att säga.

Man har nämligen sagt, att frågan
om nedläggandet av småskoleseminariet
i Stockholm nästan uteslutande är
ett stockholmsintresse. Detta är fel.
Det är i mycket hög grad också ett
riksintresse. Naturligtvis är det också
ett stockholmsintresse — låt oss erkänna
det — men jag kan inte inse, att
detta skulle vara något olämpligt.
Många av de frågor, som behandlas här
i kammaren, anknyter till lokala för -

hållanden och behov. Vi brukar inte
betrakta det som något fel, om exempelvis
våra vänner på norrlandsbänken
talar och kämpar för sina speciella
norrlandsintressen.

När de argumenterar för sina behov
där längst uppe i norr, brukar de ofta
åberopa, att deras landsdel är så stor
och deras problem fördenskull så omfattande.
Skulle jag då inte våga säga
något liknande om Stockholm? Här bor
i alla fall en sjättedel av landets befolkning,
och eftersom det här är en
skolfråga, kan jag med fog påpeka att
vi har inte mindre än en femtedel av landets
alla skolpliktiga barn att svara för
i denna stad. Detta må, herr talman,
vara min ursäkt för att jag dristar mig
att tala i en skolfråga, där jag anser
att både Kungl. Maj :t och utskottet har
farit illa fram med rikets huvudstad.

När det gäller det seminarium, som
nu skall offras på rationaliseringens
altare, trots att man har svårt att upptäcka
det rationella i åtgärden, vill jag
säga, att jag sedan många år har haft
personlig kontakt med och personlig
kännedom om denna utbildningsanstalt.
Det är inte minst mot den bakgrunden,
som jag har känt mig upprörd över det
sätt, på vilket man har handlat i denna
fråga. Genom uppvaktningar och på
andra sätt ha vi försökt att förhindra
ett nedläggande av seminariet, men vi
har därvid mött ett kompakt motstånd.

Så kommer nu behandlingen i riksdagen.
I den motion i ärendet, som
inlämnats med Carl Albert Anderson
som första namn, kräves i detta sammanhang
ingenting annat än att den
av seminarieutredningen föreslagna avvecklingen
av småskoleseminariet i
Stockholm får anstå tills vidare. Det
heter i motiveringen bland annat:
»För att inte bristen på småskollärare
inom Stor-Stockholm under de närmaste
åren skall bli katastrofal, erfordras
att kapaciteten hos Stockholms seminarier
under några års tid fördubblas.
»

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

113

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

Vad svarar nu Kungl. Maj :t och utskottet
på denna sakliga vädjan, skriven
av ingen mindre än skolmannen
Stellan Arvidson och framburen bland
annat av Stockholms stadsfullmäktiges
ordförande? Jo, man konstaterar att vi
med hänsyn till det minskade barnantalet
fram på 60-talet måste krympa
lärarutbildningen. Därom är naturligtvis
ingenting att säga, men tillvägagångssättet
är uppseendeväckande när
det gäller denna stad. Man räknar ihop
rikets behov av lärare till en summa,
slår sedan ut antalet behövliga lärare
på antalet seminarier och möblerar om
bland seminarierna, till synes utan
större hänsyn till de lokala förhållandena.
Klart är ju, att varje seminariestad
kämpar för att behålla sitt seminarium.
Ur den synpunkten får vi
stockholmare också bekväma oss att
ställa oss i raden av intressenter, men
vi menar, att vi har blivit i ovanligt
hög grad misslottade vid denna behandling.

Den avgörande frågan är, herr talman,
om jämförelsen mellan Stockholm
och övriga seminariestäder verkligen
är relevant. Jag menar, att stockholmsförhållandena
på skolans område är så
pass egenartade, att de åtminstone
borde ha föranlett Kungl. Maj:t eller
utskottet att rådgöra i ärendet med
Stockholms folkskoledirektion, som ju
häst känner läget.

Jag beklagar, att man vid denna tid
på dygnet med hänsyn till sitt eventuella
anseende i detta hus knappast
vågar anföra ens de allra nödvändigaste
argumenten för sin ståndpunkt,
trots att det gäller för hela vårt undervisningsväsende
så stora frågor.

Låt mig därför, herr talman, så kort
som det är mig möjligt, räkna upp några
av de faktorer som ligger bakom missnöjet
med raseringen av Stockholms lärarutbildning
— här kan man nog använda
ett så starkt ord. Vi vet att det
inte bara är småskoleseminariet vid
Riddargatan som skall försvinna; enligt

ett tidigare riksdagsbeslut skall också
folkskoleseminariet för manliga elever i
Stockholm avvecklas. Utvecklingsmöjligheterna
vid seminariet för kvinnliga
elever, där Stellan Arvidson är rektor,
är såvitt jag förstår, beroende av stora
och dyrbara utbyggnader för att kunna
ersätta en del av de nedlagda seminarierna.
Det småskoleseminarium däremot,
som nu skall bort, har utomordentligt
bra lokaler — det är vitsordat
av skolöverstyrelsen — fullt tillräckliga
för två parallellavdelningar, observera
även vid en kommande treårig utbildning.
Efter den grundliga renoveringen
på 1940-talet kan lokalerna vid Riddargatan
användas länge än utan större
underhållskostnader för staten.

Det tyngst vägande skälet ligger dock
inte på det området. Det har att göra
med de speciella skolförhållandena i
Stockholm. Av åtminstone två skäl visar
det sig vara särskilt lyckligt om stockholmsungdomar
som genomgår seminarierna
kan förmås att bli lärare i Stockholm.
Det råder nog ingen tvekan om
att elevmaterialet i storstäderna är mera
tålamodsprövande och nervpåfrestande
än landsortens — jag behöver inte gå
närmare in på den frågan. De lärare som
själva är uppfödda i storstadens jäkt och
förtrogna med dess egenartade livsrytm
visar sig i varje fall bättre än andra
stoppa för dessa påfrestningar.

Därtill kommer den fullkomligt oefterrättliga
bostadssituationen. Varje år
antar Stockholms folkskoledirektion ett
rätt stort antal lärare från andra delar
av landet. Strax före terminens början
nödgas många av dem skicka återbud,
helt enkelt därför att de inte har lyckats
uppbringa en bostad i Stockholm. Räddningen
har hittills varit att så många av
Stockholms egna ungdomar genomgått
seminarieutbildning och kan stanna i
hemstaden. De har ju åtminstone tills
vidare sin bostadsfråga löst; många bor
kvar i sina föräldrahem, och genom att
de är skrivna i Stockholm har de också

8 — Andra kammarens protokoll 1957. Xr 18

114 Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

i regel stått tillräckligt länge i bostadskön
för att småningom få en bostad.

Tack vare att vi hittills har haft så
många och så bra utbildningsmöjligheter
i Stockholm har vi fått många stockholmsungdomar
som lärare. Jag kan
nämna för kammaren, att av de nuvarande
eleverna vid småskoleseminariet
vid Riddargatan är inte mindre än 97
procent stockholmare, och det betyder
en hel del. Nu skall de möjligheterna
raseras, och detta i en tid när behovet
är i ständigt växande. Om det behöver
ske en krympning av lärarkåren fram
på 1960-talet beträffande landet i stort,
så gäller det givetvis inte storstäderna.

Låt mig ange ytterligare ett par siffror!
Från och med nästa år kräver småskollärarnas
övertagande av tredje skolåret
en ökning av kåren här i Stockholm
med nära 50 procent. Bara detta är ett
svårlöst problem för folkskoledirektionen.
Den förestående och ytterligt nödvändiga
sänkningen av barnantalet i
klasserna kräver en ökning med cirka
50 av antalet nyanställda lärare bara här
i Stockholm. Regelbundet används dessutom
ett femtiotal småskollärare som vikarier
för folkskolans lärare, och de
måste i sin tur ersättas av oexaminerade
vikarier. Då inga reserver finns,
måste för närvarande dagligen mellan
70 och 100 oexaminerade vikarier inkallas
till Stockholms skolor, ofta realskoleflickor,
studenter eller andra ur
pedagogisk synpunkt okvalificerade —
detta samtidigt som Stockholm är vårt
främsta experimentalfält för enhetsskolan.
Våra folkskoleinspektörer vittnar
om att målsmännen ofta kommer med
såvitt man kan förstå befogad kritik mot
fullkomligt oprövade vikarier. I försöksverksamheten
här i Stockholm ingår
också ett femtiotal skolmognadsklasser,
vilket ytterligare förvärrat situationen.

För alla dessa behov anvisas nu en utbildningskvot
av 48 småskollärarinnor
per år. Varifrån skall de andra komma?
Från landsortsseminarierna, säger ut -

skottet. Ja, det återstår att se. Det betyder
bostadssvärigheter för dem soro
kommer hit. Stockholmsungdomarnas
utbildning fördyras genom att de inte
kan bo i sina föräldrahem utan måste vistas
i andra seminariestäder och trängas
med dem som kommer dit. Det skulle
förvåna mig om inte också lärartillsättningen
på landsbygden komme att försvåras
om Stockholms oerhörda lärarbehov
skall tillgodoses genom seminarierna
ute i landet.

Ur den synpunkten är detta också en
riksangelägenhet. Stockholm menar sig
behöva en fördubbling av lärarutbildningen
under ett par år framåt. Varför
kunde man då inte, i överensstämmelse
med vad som yrkats bland annat i den av
herr Carl Albert Anderson m. fl. väckta
motionen, ha givit stockholmsseminariet
ett par års uppskov? Under den tiden
skulle man kanske ha kunnat komma
fram till en mera acceptabel lösning
utan att äventyra rekryteringsfrågan i
huvudstaden och därmed säkerligen
också för landet i stort.

Som frågan nu ligger till, herr talman,
anser jag det vara meningslöst att
yrka bifall till de väckta motionerna, så
mycket mer som det är mig bekant att
huvudmotionärerna själva inte ämnar
göra det. Jag har dock känt det som en
tvingande nödvändighet att anmäla
dessa synpunkter.

I detta yttrande, under vilket herr talmannen
återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Håstad (h),
Nihlfors (fp), Carlsson i Stockholm
(fp), Larsson i Stockholm (fp), Dahlén
(fp) och Svenunrjsson (h).

Herr NYHAGE (h):

Herr talman! Riksdagens beslut 1950
i lärarutbildningsfrågan innebar som
bekant i princip att småskollärarutbildningen
skulle bli treårig. Beslutet fattades
bland annat med tanke på stadieindelningen
i den nioåriga skolan, där
undervisningen på lågstadiet — i huvudsak
klasserna 1—3 — skulle om -

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

115

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

händerhas av småskollärarna. Någon
tidpunkt, från vilken den treåriga utbildningen
skulle införas, fastställdes
dock inte. För att få bland annat denna
fråga närmare belyst tillsattes år 1954
den s. k. seminarieutredningen med
uppgift att verkställa utredning och
avge förslag rörande folk- och småskoleseminariernas
organisation. År
1956 var utredningen klar med sitt betänkande
och fastslog i detta att småskollärarnas
utbildning avsevärt måste
förbättras.

Utredningen grundade sin uppfattning
på en rad starka skäl, som vi alla
är väl medvetna om och som det därför
knappast finns anledning att här dröja
vid. EU av skälen var emellertid återigen
detta, att småskollärarna skall svara
för undervisningen i tredje klassen
i den nioåriga skolan. Utredningen föreslog
därför, att den treåriga utbildningen
snarast skulle genomföras, och
föreslog dessutom att en särskild tvåårig
linje skulle inrättas för elever, som
avlagt studentexamen. Seminarieutredningens
förslag fick ett så gott som enhälligt
stöd från de olika remissinstanserna.
Det var därför med mycket störa
förväntningar som man emotsåg propositionen
om seminarieorganisationen.
Det föreföll närmast otänkbart att man
från regeringens sida skulle vilja ytterligare
skjuta på denna så viktiga utbildningsfråga.

De stora förväntningarna upplöstes
emellertid i platt intet, när propositionen
kom. Ecklesiastikministern konstaterade
blott, att han ännu inte var beredd
att genomföra 1950 års riksdagsbeslut,
och fann därför ingen anledning
att över huvud taget ta upp seminarieutredningens
förslag beträffande småskollärarutbildningen.
Att detta kom
som ett slag i ansiktet, framför allt för
lärarkåren och alldeles speciellt för
småskollärarinnorna är uppenbart och
självklart. Småskollärarinnorna har
verkligen sedan lång tid tillbaka enträget
kämpat för och krävt en för -

bättrad utbildning, men ingen kan väl
påstå att de fått sina krav tillgodosedda.
Jag vill i detta sammanhang erinra om
att det inte har beretts plats för någon
särskild småskollärarutbildning på lärarhögskolan.
Det är naturligtvis ett oerhört
misstag att så inte skett. Nog borde
de lärare, som skall undervisa inom
samma skolform, kunna få sin utbildning
vid samma skola, i detta fall lärarhögskolan.
Jag hoppas för min del
att detta misstag rättas till, om inte förr
så i varje fall när vi får nästa lärarhögskola.

Det var väl i detta läge tämligen självklart,
att utbildningsfrågan skulle tas
upp motionsvägen här i riksdagen. Reaktionen
mot regeringens sätt att handha
denna fråga är uppenbar. Inte
mindre än 53 ledamöter från de fyra
demokratiska partierna i denna kammare
har också begärt, att utbildningen
från läsåret 1957/58 dels skall vara
treårig på grundval av realexamenskunskaper,
dels tvåårig på grundval
av studentexamenskunskaper, alltså helt
i linje med vad seminarieutredningen
föreslagit.

Hur har då statsutskottet sett på denna
fråga? Utskottet konstaterar först att
en förstärkning av utbildningen är
starkt påkallad. Därefter framhåller
man att de samhällsekonomiska resurserna
emellertid lägger hinder i vägen
för ett genomförande redan fr. o. m.
i år och föreslår därför till slut, att
detta skall ske först fr. o. m. läsåret
1961/62.

Det är givetvis mycket värdefullt att
en tidpunkt äntligen fixerats, från vilken
genomförandet skall ske. Detta
måste i och för sig hälsas med stor tillfredsställelse.
Men är det inte betänkligt
att de samhällsekonomiska förhållandena
i detta land är sådana, att de
skall utgöra det enda hindret för att
denna så viktiga reform skall kunna genomföras
redan nu. Det ger knappast
något högre betyg åt den förda ekonomiska
politiken.

11G

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

Varför liar utskottet stannat vid läsåret
1961/62? Det sägs inte ett ord om
detta i utlåtandet. Det kan i varje fall
inte ha varit av praktiska skäl — den
anledningen alltså, att utbildningsbehovet
då skulle vara mindre och att en
smidigare anpassning av övergången
därför skulle kunna ske. Det förhåller
sig väl i stället på det sättet, att utbildningsbehovet
omkring denna tidpunkt
åter ökar från att ha varit lägre
ett par år tidigare.

Varför stannade man då inte åtminstone
vid läsåret 1959/60? Då hade
man ju dessutom vunnit, att den första
omgången lärare med treårig utbildning
varit färdig samtidigt som genomförandet
av den nioåriga skolan definitivt
börjar. Om utskottets förslag går
igenom blir ju resultatet att inga småskollärare
med treårig utbildning kommer
att finnas när enhetsskolan skall
genomföras.

Det enda skälet måste vara, att de
samhällsekonomiska förhållandena bedömes
komma att vara bättre vid den
senare tidpunkten. I sanning en nåd att
stilla bedja om.

Det skulle också vara intressant att
få höra, om ecklesiastikministern har
frångått sin tidigare uppfattning om
stadieindelningen inom den nioåriga
skolan. Man frestas att tro detta, eftersom
statsrådet vill ställa på framtiden
det, som är en förutsättning för enhetsskolans
genomförande enligt 1950 års
beslut med stadieindelningen tre
gånger tre.

Till sist vill jag framhålla att denna
fråga inte är att betrakta som en speciell
fråga utan som en allas vår gemensamma
fråga i samma ögonblick som vi
betraktar skolan som vår gemensamma
egendom. Att småskollärarinnorna mer
än andra kämpat för den bättre utbildningen
beror främst därpå, att de genom
erfarenhet från sitt arbete väl ’"änner
till vad som kräves av dem. Då man
enhälligt fattade 1950 års principbeslut,
utgick man helt från vad barnen be -

hövde och vad deras undervisning
krävde. Det är från den synpunkten
denna fråga alltjämt självfallet måste
bedömas.

Herr talman! Det riktigaste i denna situation
vore att yrka bifall till motionen
av fröken Karlsson i denna fråga, men
då utskottets utlåtande väl får betraktas
som en kompromiss, respekterar
jag denna och har alltså inte något
yrkande.

Fröken WALLERIUS (h):

Herr talman! Till frågan om den treåriga
småskollärarinneutbildningen har
herr Nyhage anfört några synpunkter,
som jag i stort sett kan ansluta mig till.
I nitälskan om en rationalisering av
riksdagens arbetsformer i dessa vårliga
veckor skall jag inskränka mig till
att göra några mycket korta påpekanden.

Sambandet mellan enhetsskolans stadieindelning
och lärarutbildningen är
fastslaget; jag hänvisar till vad som tidigare
sagts och jag hänvisar därmed
också till det beslut som fattades 1950.
Till de förberedande åtgärder som beslöts
det året måste vi också räkna utbildningen
av lärare för de olika stadierna.

Nu ligger proposition 106 för behandling
i utskottet. Den anger regeringens
avsikt att genomföra den obligatoriska
enhetsskolan från och med läsåret 1962/
63. Programenligt borde utbildningen
av småskollärare ha startats vid en sådan
tidpunkt, att lärare, utbildade för
lågstadiet, stode redo att rycka in, när
den obligatoriska stadieindelningen
skulle genomföras.

Kravet på en utvidgning av småskollärarinneutbildningen
har understrukits
av den utredande instansen. Regeringen
har i propositionen sagt sitt nej
utan motivering. Utskottet har en motivering.
Jag skall inte ingå på någon kritik
av vad utskottet säger, även om det
kunde vara frestande. Jag skall emeller -

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18 117

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

tid ge utskottet ett erkännande för att
det åtminstone fixerat en tidpunkt för
utbildningens igångsättande. Av någon
anledning har det blivit 1961/62. Det är
sent, men det är ändå något!

Jag vill understryka vad som sagts
tidigare: hade den motion bifallits, som
har framförts i denna kammare av fröken
Karlsson och vars yrkande stod i
överensstämmelse med seminarieutredningens
yrkande, hade tre årgångar utexaminerade
småskollärarinnor med
treårig utbildning stått redo att göra
sin insats, när den nya skolan skall byggas
upp fr. o. m. 1962. Det är anmärkningsvärt
att regeringen för egen del
i propositionen har ställt frågan om utbildningen
av lågstadiets lärare på
framtiden.

Herr talman! Vi har medverkat till
principbeslutet om enhetsskolan. Vi är
angelägna om att inte bara skapa en demokratisk
skola utan också att ordna
en effektiv undervisning. Det är möjligt
att organisationen programenligt
kan köras i gång — utbildningsprogrammet
för lärarna kan det i varje
fall inte.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill här betona att
när det gäller småskollärarutbildningen
finns det såvitt jag förstår inga delade
meningar. De synpunkter, som herr Nyhage
och fröken Wallerius framfört,
torde man kunna sammanfatta i vad
utskottet sagt här: »Från pedagogiska
och även från skolsociala synpunkter
anser utskottet tvärtom det numera vara
alldeles uppenbart, att en förstärkning
av småskollärarutbildningen är starkt
påkallad.» På den punkten är vi alltså
överens.

Herr Nyhage frågade, varför man valt
år 1961. Här har diskuterats olika år
och detta är en kompromiss. Olika synpunkter
har framförts och vi har försökt
komma överens inom avdelningen.
Vi har ansett det vara värdefullt att få

ett år fixerat, när den treåriga utbildningen
skulle börja, dels för att de, som
ämnar gå den vägen och bli småskollärare,
skall få veta, att den utbildningen
kommer, dels för seminarieorganisationen.
I den situationen har både de,
som velat ha den treåriga utbildningen
tidigare, och de, som varit tveksamma
inför den treåriga utbildningen, mötts.
Vi har kompromissat och kommit fram
till år 1961. Det är motiveringen till
kompromissen, och jag tror att den är
så stark, att det inte finns anledning
att gå någon annan väg.

När det gäller stockholmsseminariet
har det inte ställts något yrkande, lika
litet som när det gäller den treåriga utbildningen.
Här är vi överens om en
viss utbildningsreform. Men skall vi utöka
utbildningen här i Stockholm, får
vi skära ned något annat seminarium.
Det är inte fråga om inskränkning i
småskollärarutbildningen i Stockholm,
det är bara så att vi här som vid andra
seminarier sammanfört foikskollärarseminariet
och småskollärarseminariet
till ett seminarium, och intagningen blir
densamma som tidigare. Ur den synpunkten
tycker jag inte, att det finns
mycket att invända mot det föreliggande
förslaget.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Timmen är sen och det
finns ingen plats för den stora debatt,
som frågekomplexet egentligen skulle
kunna motivera. Jag har emellertid varit
så engagerad i den offentliga debatten
i de frågor, som här är på tal, att
jag ändå måste få lov att säga några
ord i ett par av principfrågorna.

Det är tre stora nyheter i propositionen.
Den första gäller utsträckningen av
småskollärarnas utbildning från två till
tre år.

Det är ett mycket gammalt önskemål,
som det här är fråga om, och vårt land

118

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

är tämligen ensamt om att på det sätt
som sker undervärdera nybörjarundervisningen
i skolan. Det är dock så att
undervisningen av de minsta barnen
kräver mer av psykologisk insikt, mer
av metodiskt kunnande, än något annat
stadium i skolan. Man måste också understryka
att för att gå i land med en
sådan undervisning och leda en sådan
utbildning krävs också mera av bildning
än vår nuvarande småskollärarinneutbildning
ger.

Om man har tillfälle att något närmare
titta på hur den nuvarande utbildningen
ser ut, får man, åtminstone
vid den första bekantskapen, en chock.
Om man tittar på Stockholm, så är meningen,
att utbildningen skall överflyttas
från småskoleseminariet till folkskoleseminariet.
Jag har därför haft anledning
att personligen se på timplanen
för småskollärarutbildningen. Jag sitter
för närvarande och brottas med denna
timplan för att över huvud taget få någon
möjlighet att lägga upp utbildningen
så att den ger några som helst resultat.

I klass 1 av denna tvååriga utbildning
har man 39 schemabundna veckotimmar.
Till det kommer tre eller fyra
veckotimmar, som är frivilliga på papperet
men som i själva verket är nödvändiga
för eleverna. Härtill kommer
ytterligare ett mycket betungande hemarbete.
Det är en arbetsbelastning, som
inte ger eleverna någon tid att andas.
De har ingen möjlighet för pluggets
skull att växa in i den nya värld,som
skolan erbjuder från katedern.

Såvitt jag kan bedöma är denna utbildning,
sådan den nu är upplagd, helt
förkastlig. Det har förtalts mig att kollapser
och sammanbrott inte är sällsynta
bland de studerande vid småskoleseminarierna,
och nu kommer som en
ytterligare börda att man också skall
förbereda sig för övertagande av
klass 3.

Det är ingen tvekan om att en förlängning
av utbildningen är tvingande nöd -

vändig. Riksdagen har också fattat principbeslut
härom, men det fastställdes
1950 inte någon tidpunkt härför, och
det gjordes heller inte i propositionen.
Det måste därför betraktas som ett stort
framsteg att man i utskottet nu har kunnat
enas om ett bestämt årtal, då vi
skall övergå till en treårig utbildning.
Jag hälsar denna överenskommelse med
tillfredsställelse för sakens skull och för
skolans skull samt, det skall jag gärna
erkänna, för seminarieorganisationens
skull. Arbetet på seminarierna kan nu
planeras på ett helt annat sätt än tidigare,
och organisationen kan hållas mera
intakt. Den starka uttunning som
skulle inträtt, om vi inte hade fått detta
tredje år, skulle annars ha resulterat i
nedläggande av en rad seminarier. Det
är sant att många av oss skulle ha önskat
en tidigare tidpunkt. Det har vi betonat
genom att ansluta oss till en i
ärendet väckt motion. Men samtidigt
måste vi erkänna att vi har anledning
till tillfredsställelse över att man har
kunnat enas om en tidpunkt över huvud
taget. Det är för mig det väsentliga.

Propositionens andra stora nyhet är
förslaget om en sammanslagning av
folskoleseminarierna och småskoleseminarierna.
Det förslaget, som kommer
från seminarieutredningen, står helt i
överensstämmelse med enhetsskolans
tanke att lärare av olika kategorier skall
utbildas vid samma läroanstalt. Det är
bara att hoppas att principen så småningom
skall kunna utsträckas över hela
fältet och att lärarhögskolorna så småningom
skall komma att omfatta samtliga
lärarkategorier.

Förslaget om själva sammanslagningen
innebär dessutom en rationalisering,
ett bättre utnyttjande av lärare och utrustning
vid seminarierna. Man bör
också betona att det på det sättet skapas
en smidigare organisation. Examinationen
av lärare måste nämligen rätta
sig efter behovet, och ibland är det
större behov av folkskollärare, ibland
större behov av småskollärare. Följakt -

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

119

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

ligen krävs det ibland en ökning av antalet
lärare av den ena kategorien och
sänkning för den andra, och har man
då gemensamma utbildningsanstalter, så
kan en anpassning ske mycket smidigt.
Fullständig enighet har också rått om
denna organisatoriska reform.

Det finns emellertid också en tredje
nyhet, som för mig ter sig som den allra
viktigaste. Det är den att vi med beslutet
i dag inleder en nedskärning av
elevantalet i folkskolans klasser. Denna
nedskärning har blivit möjlig genom
nedgången i barnkullarnas storlek. Vad
som här föreslås är, att vi under en
viss tid successivt skall återgå till de
bestämmelser vi hade före 1950. Det
betyder att en folkskoleklass skäres ned
från 32 till 30 elever och en småskoleklass
från 26 till 24. Detta kan förefalla
vara en blygsam sänkning — och det
tycker jag också att det är -— men det
betydelsefulla är att vi här beträder en
väg nedåt. Det finns kanske anledning
att ta fasta på de ord i propositionen,
där det heter att denna sänkning är
avsedd som en första åtgärd. De orden
tyder på att vi skall gå vidare på den
inslagna vägen och kanske så småningom
komma ner till ett rimligt antal elever
per läraravdelning. Det har inte
utan skäl sagts att detta är den viktigaste
skolreformen.

För egen del har jag ingen anledning
att i de stora frågorna anmäla någon
avvikande uppfattning från den, som
utskottet redovisar. Jag skall emellertid
tillåta mig att här säga några ord om
situationen i Stockholm, eftersom jag
på den punkten har en avvikande mening.
Min uppfattning där överensstämmer
i stort sett med den, som herr Rimmerfors
gav uttryck för, och orsaken
till att jag inte nöjt mig med att instämma
i herr Rimmerfors’ synpunkter är
den, att jag här har tillfälle att själv
framlägga mina synpunkter.

Enligt min uppfattning är nedläggandet
av småskoleseminariet i Stockholm
redan nu icke sakligt betingat. Enligt

propositionen skall vi nästa läsår ha
26 nybörjaravdelningar när det gäller
småskollärarutbildningen, och av dessa
är två placerade i Stockholm. Detta betyder
att en trettondel av utbildningen
är förlagd till Stockholm, där vi emellertid
har en sjättedel eller en sjundedel
av landets befolkning och, som herr
Rimmerfors’ nämnde, kanske en femtedel
av de skolpliktiga barnen. Om man
ställer antalet barn bredvid antalet nybörjaravdelningar
-—■ en femtedel respektive
en trettondel av det totala antalet
-—- så finner man att proportionerna
är orättvisa.

Som herr Rimmerfors betonade, är
rekryteringen utifrån till Stockholms
skolor mycket obetydlig. Det beror först
och främst på svårigheterna att få bostad.
Nu har emellertid representanterna
för huvudstadens intressen varit
mycket blygsamma. De har inte föreslagit
att småskoleseminariet skall bibehållas.
Det är ett provisoriskt seminarium,
som emellertid väl har fyllt sin
uppgift och som skulle ha varit förtjänt
av att vara kvar. I Carl Albert Andersons
m. fl. motion har man nöjt sig med
att kräva att seminariet skall få en respittid.
Motionärerna påpekar att utbildningen
av småskollärare i Stockholm
inte minskar genom denna åtgärd,
ty linjerna överflyttas helt enkelt till
folkskoleseminariet för kvinnliga elever.

Men här gäller det inte detta utan det
gäller att för en kort respittid — för
några år — bevara seminariet för att
denna akuta brist på småskollärare i
Stockholm skall kunna övervinnas. Herr
Rimmerfors har redan skildrat situationen
i Stockholm. Jag vill här bara understryka
att det under många år framåt
kommer att bli mycket stora bekymmer
för skolledningen i huvudstaden.

Med hänsyn till utgången i första
kammaren finns det ingen anledning
att här framställa något yrkande, men
kanske kan jag tillåta mig en vädjan till
ecklesiastikministern. Åtgärder av annat
slag kommer att bli nödvändiga. Då

120 Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

finns det bara en utväg, såvitt jag kan
se. Och den består i en tillfälligt ökad
examination vid de kvarvarande båda
läroanstalterna. Men detta är Kungl.
Maj:ts sak att avgöra. Vi i kammaren har
inte någon möjlighet att ta ståndpunkt
därtill.

Det är emellertid tänkbart att en studentlinje
för småskollärare skulle kunna
inrättas vid lärarhögskolan ganska
snart. Det finns också möjlighet att utöka
utbildningen vid folkskoleseminariet.
Man skall där ha två linjer. Så
länge vi inte har treårig utbildning finns
det plats för tre linjer och detta skulle
innebära en ansenlig förstärkning.

Jag vädjar alltså till ecklesiastikministern
att undersöka möjligheterna att
för några år framåt ha tre parallellavdelningar
i stället för två på småskollärarlinjen
vid folkskoleseminariet
för kvinnliga elever. Det är som sagt
Kungl. Maj:ts sak att avgöra detta och
jag har bara, herr talman, velat framställa
denna vädjan.

I detta anförande instämde fru Ekendahl
(s), fru Eriksson i Stockholm (s)
och fru Thorsson (s).

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Också jag hör till dem
som med besvikelse har konstaterat, att
förverkligandet av det principbeslut
som fattades av riksdagen 1950 beträffande
den treåriga småskollärarutbildningen
nu ytterligare flyttas fram i tiden,
visserligen till en fixerad tidpunkt
men ändå alltför långt avlägsen.

Det enda skäl som utskottet åberopar
för ett uppskjutande av reformen är
uteslutande av ekonomisk art. Liknande
hänvisningar till den samhällsekonomiska
situationen göres i fråga om förslaget
om en sänkning av elevantalet i
folkskolans klasser till den storleksordning,
som var förhärskande innan 1950
års kungörelse genomfördes. Detta beslut
var som bekant endast dikterat av
den då rådande krissituationen. Ett an -

nat skäl för ett uppskov med ett beslut
om en återgång till 1947 års bestämmelser
angående elevantalet i folkskolans
läraravdelningar finner utskottet vara
den ännu rådande lärarbristen. Denna
lärarbrist tar statsutskottet som motiv
för att skjuta denna reform ytterligare
flera år framåt i tiden, till 1959/60.

Jag skulle då vilja ställa den frågan:
Innebär detta att man minskar elevantalet
till normalantalet under 1940-talet
en betydande ökning av det allmännas
utgifter för skolväsendet? Det har här
angivits 11 miljoner kronor årligen till
lärarlöner. Jag tror inte att ett lägre
elevantal skulle innebära någon sådan
ökning av utgifterna. Jag är i stället
djärv nog att mena, att staten under en
följd av år har tjänat åtskilliga miljoner,
nämligen under den mellanliggande
perioden 1950—1959. Om jag använder
mig av statsutskottets beräkningsmetod
och utgår från en kostnad av 11
miljoner under denna nioårsperiod,
skulle staten i runt tal ha sparat hundra
miljoner kronor.

Det är följaktligen, herr talman, enligt
min mening felaktigt att förbise de
besparingar, som under denna period
gällande bestämmelser har medfört för
staten. Dessa 11 miljoner ansågs ju före
år 1950 som en helt normal utgift, som
man inte ens behövde diskutera. Och
dessutom, hur märkligt det än kan låta:
Samtidigt som utskottet anför lärarbristen
som ett skäl för uppskjutande
av denna reform, förordar det en beskärning
av seminarieorganisationen
och en minskning av lärarexaminationen.
Skulle man följa statsutskottets intentioner
skulle detta innebära, att man
aldrig skulle nå fram till det mål som
statsutskottet självt finner önskvärt,
nämligen rimliga arbetsvillkor i folkskolans
klasser för ett effektivt bedrivande
av undervisningen i överensstämmelse
med de allmänt accepterade
grundsatser som ligger bakom 1950 års
riksdagsbeslut.

Jag anser för min del att det sällan

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

121

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

har funnits ett mer briljant tillfälle att
genomföra dessa pedagogiska reformer
än just nu. Och varför? Jo, därför att
de statistiska beräkningarna pekar mot
en nedgång av elevantalet under de närmaste
åren. Vi kan därför utan att öka
lärarproduktioncn och enbart genom
att bibehålla den vid samma nivå som
de närmast föregående åren nå fram till
denna effekt. Med oförändrat antal lärare
blir det möjligheter att minska
elevantalet, men det krävs en förutsättning
— att man har tillräckligt antal
lärare för det bibehållna antalet klassavdelningar
med sänkt elevantal. I stället
går man nu den vägen att söka nedbringa
utgifterna genom att minska antalet
klassavdelningar, bibehålla de stora
klasserna och minska antalet lärare.

Är verkligen en kulturstat betjänt av
ett sådant tillvägagångssätt? Är det så
vi tänker förfara för att åstadkomma
den förbättrade skolutbildning, som
1950 års riksdagsbeslut syftar till och
varom alla partier har varit ense? Det
kan inte gärna vara på det sättet.

I likhet med många andra hade jag
förväntat, att statsutskottet hade begagnat
detta gynnsamma tillfälle att förorda
såväl den förstärkta skollärarutbildningen
som en sänkning av elevantalet
i folkskolans klasser med omedelbar
verkan från läsåret 1957/58.

För att kunna åstadkomma detta krävs
en åtminstone i det närmaste oförändrad
lärarexamination, och en kraftig
beskärning får ju inte ske, ty därmed
försvinner ju, som jag tidigare påpekat,
möjligheterna att genomföra reformen.

Men låt mig, herr talman, helt bortse
från det önskvärda i att lärarexaminationen
bibehålls i samma omfattning
som den haft under de senaste åren.
Jag vill i stället granska det förslag till
beskärning av seminarieorganisationen,
som statsutskottet nu framlägger. Från
den normalbeläggning av seminarierna
på 183 avdelningar, som skolöverstyrelsen
räknar med, har man tänkt sig
en nedgång till omkring 170 avdel -

ningar. Den huvudprincip, som seminarieutredningen
och så gott som samtliga
remissinstanser har anslutit sig till, är
att den framtida lärarutbildningen bör
förläggas till folkskoleseminarierna, där
gemensam utbildning av småskollärare
och folkskollärare skall ske. Det är då
rimligt att vänta sig, att den beskärning
av seminarieorganisationen med
13 avdelningar, som utskottet funnit
nödvändig, skall träffa de institutioner,
som förutsättes skola upphöra, nämligen
småskoleseminarierna.

Man har faktiskt också följt denna
princip, men man har gjort ett enda
undantag, och det gäller folkskoleseminariet
för kvinnliga elever i Linköping.
Den primära frågan gäller enligt min
tanke icke, huruvida seminariet för
kvinnliga elever i Linköping skall få
leva kvar eller ej. Jag skulle i stället
vilja beskriva grundproblemet så här:
Hur många avdelningar kan det vara
rimligt att det geografiska området,
som har de båda linköpingsseminarierna
som rekryteringsbas, d. v. s. Östergötland,
Gotland, norra Småland, Närke
och södra Södermanland — får sig tilldelat?
Om vi skulle finna, att detta område
bör tillerkännas mindre än 10 avdelningar,
så har jag intet att erinra
mot indragningen. Finner vi däremot,
alt området bör ha mer än 10 avdelningar,
anser jag avgjort att kvinnliga
seminariet skall vara kvar.

Låt oss kasta en blick på hur man
tänkt sig att beskärningen skall träffa
olika landsändar och därvid ta som utgångspunkt
för jämförelsen ett läsår
med normal elevintagning vid seminarierna,
t. ex. 1951/52. Då fanns inom
smålandsområdet fyra seminarier med
30 avdelningar. Vid samma tidpunkt
fanns i Östergötland tre seminarier
med 22 avdelningar. För läsåret 1957/58
förutsättes Småland få behålla fyra seminarier
om 22 läraravdelningar, med
en tänkt så småningom skeende indragning
av ett av växjöseminarierna. Av
Östergötlands tre seminarier tänker man

122

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

sig att så småningom göra endast ett,
och för nästa läsår får detta område
bara 10 avdelningar. Beskärningen för
Smålands vidkommande utgör 27 procent
men för Östergötlands vidkommande
54 procent. Småland utsattes alltså
för en ganska kraftig beskärning mot
vad som gäller landet i dess helhet.
Bland annat tänker man sig ju att Norrland
skall få behålla praktiskt taget full
kapacitet.

Men även om man också för Östergötlands
del accepterar den indragningsprocent,
som föreslagits för Småland,
så skulle det betyda att Östergötland
borde tillerkännas 15 eller 16 avdelningar
av sina tidigare 22. Det är otänkbart
att manliga seminariet i Linköping
skall kunna ta mer än tio avdelningar,
om inte omfattande nybyggnads- och
tillbyggnadsarbeten utföres — så ser
i varje fall skolöverstyrelsen på saken.
Godtar man de beräkningsnormer, som
jag här anfört, och vill genomföra en
beskärning på detta sätt, måste det betyda,
att om inte Östergötland skall bli
missgynnat i förhållande till andra
landsdelar, måste kvinnliga seminariet
bibehållas med en beläggning av fem
eller sex avdelningar, vilket är normalt
för seminariet.

Utskottet har självt framhållit det
önskvärda i att en viss elasticitet ges åt
seminarieorganisationen. Jag anser mig,
herr talman, ha visat att det område,
som skall försörjas med lärare från linköpingsseminarierna,
vid en någorlunda
rättvis och för hela landet likformig
beskärning av seminarieorganisationen
blivit missgynnat. För att täcka lärarbehovet
inom detta folkrika område behövs
alltså 15 eller 16 läraravdelningar.
Jag anser mig också ha givit svar på
den sekundära frågan, och det svaret
lyder sammanfattningsvis: Folkskoleseminariet
för kvinnliga elever i Linköping
behövs fortfarande. Jag finner
det lönlöst att i förevarande läge yrka
bifall till en motion, men jag har inte

kunnat underlåta att beklaga den ställning
som utskottet har tagit.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Intet annat yrkande än
utskottets har framställts, och jag skulle
därför kunna avstå från att yttra mig.
Men jag finner det nödvändigt att kommentera
de våldsamma överdrifter som
den förste talaren, herr Rimmerfors,
gjorde sig skyldig till, och jag beklagar
samtidigt, att herr Arvidson så reservationslöst
instämde i herr Rimmerfors’
anförande.

Herr Rimmerfors sade bland annat,
om jag inte missuppfattade honom, att
utskottet har farit illa fram med huvudstaden.
Ja, det kanske herr Rimmerfors
tycker. Han talade också om en katatstrofal
brist inom den närmaste tiden
på detta område, om en rasering, om de
oexaminerades stora antal och om hur
besvärligt det blir, när lärarna inte känner
stockholmsförhållandena. Han förutsätter
väl då, att de inte är födda i
Stockholm. Jag beklagar, att herr Rimmerfors
har en så dålig uppfattning om
de från landsorten till Stockholm inflyttade
lärarna. Jag kan inte dela den
uppfattningen. Jag skall bara ta upp en
enda synpunkt, herr talman, och det
är frågan om de oexaminerades stora
antal. Här framför mig har jag några
siffror som kan ha sitt intresse för att
belysa just stockholmsproblemet. Innevarande
läsår hade Stockholm enligt
dessa uppgifter 901 klassavdelningar i
klasserna 1 och 2. Lägger man därtill
de avdelningar av klass 3, som omhänderhades
av småskollärarinnor, nämligen
165, kommer man fram till ett sammanlagt
antal av 1 066. Då frågar jag
mig, herr Rimmerfors: Hur många
oexaminerade är det som hjälper till att
sköta dessa klasser? Svaret på den frågan
kan man utläsa ur några siffror
här framför mig från Stockholms folkskoledirektion
som avser den 15 januari.
Av förut nämnda ca 1 000 avdel -

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

123

Anslag till folkskoleseminarieorganisationen m. m.

ningar var det då 13 stycken som hade
oexaminerade lärare. Herr talman! Är
det inte 13 promille? Jag undrar då
vad mina kolleger och kamrater på
norrlandsbänkarna tycker och tänker
om dessa siffror, då de jämför med sina
problem där hemma. Vid samma tillfälle
var det 16 pensionerade lärarinnor,
och det gör summa 29, men just
de oexaminerade var som sagt 13. Den
1 mars är siffran enligt direktionens
utlåtande till statsutskottet 48. Jag skall
inte kommentera saken längre, herr
talman, jag vill bara säga ett par ord
till.

När man här talar om att Stockholm
har en sjundedel, en sjättedel eller en
femtedel av Sveriges befolkning och säger
att man där bör få en utbildning
på detta område som motsvarar denna
andel, då vill jag fråga: Är det verkligen
allvar i detta resonemang? Menar
man att samma tankegång skall kunna
överföras t. ex. till våra yrkesskolor,
våra tekniska läroverk, till universitetsutbildningen?
Är man beredd att använda
denna räknemetod även på andra
områden?

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Herr Blidfors talar om
våldsamma överdrifter, och när han
skall exemplifiera det påtalar han att
jag nämnde antalet oexaminerade lärare,
som måste tjänstgöra här som vikarier.
Han tycks ifrågasätta riktigheten
av de siffrorna. Jag har naturligtvis
inte själv kunnat verifiera varje
uppgift, men jag kan citera folkskoleinspektörerna
i Stor-Stockholm. Jag har
själv talat med doktor Haage och inspektör
Holm, och de anförde att de
dagligen måste anskaffa 70—100 oexaminerade
vikarier för det behov som
Stor-Stockholm anmäler.

Vad sedan beträffar den andra frågan
om våra intryck av de inflyttade

lärarna, om de varit så dåliga att vi
fördenskull måste motsätta oss en förändring,
kan jag bara säga att vårt intryck
av de inflyttade lärarna i den
mån de stått att få givetvis är det allra
bästa. Men de inflyttade lärarnas intryck
av Stockholm och våra arbetsförhållanden
är inte alltid det bästa.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Rimmerfors att det inte bara är Stockholm
som har vissa besvärligheter när
det gäller ungdomens fostran. Det finns
också andra städer här i landet, så ur
den synpunkten finns ingen anledning
att anlägga några bygdepolitiska aspekter
på denna fråga.

Sedan skall det bli ett nöje för mig
att omedelbart få visa Stockholms folkskoledirektions
utlåtande till statsutskottet
för herr Rimmerfors samtidigt
som jag ber att få påpeka att herr Haage
väl tillhör Stockholms län.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det är bara ett par ord
jag vill foga till kammarens protokoll
för att framhålla en särskild sak.

Jag tänker det är många här i kammaren,
som anser att 1950 års principbeslut
om förlängning av småskollärarutbildningen
borde genomföras i snabbare
takt än vad som nu föreslås. Den
treåriga utbildningen för småskollärare
är något högst nödvändigt. Herrar \Vidén
och Arvidson har här förut påpekat
och klargjort, att när man nu stannat
vid 1961 är det resultatet av en kompromiss
emellan de fyra demokratiska partierna.
Hade inte så varit fallet, skulle
jag för min del ha yrkat på ett tidigare
årtal, t. ex. 1959. Men när man nu stannat
vid denna kompromiss, nöjer jag
mig med den.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag avstod från att yttra
mig i denna fråga trots att jag är motionär,
då jag tyckte det väsentliga var

124

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

sagt av dem som varit uppe tidigare.
Men efter herr Blidfors’ ganska obehagliga
angrepp på stockholmarna, när
de för en gångs skull tar upp en stockholmsfråga,
måste jag protestera mot
hans sätt att nonchalera oss.

Man talar mycket ofta om att den dåliga
ungdomen i detta land och den dåliga
moralen finns just här i Stockholm.
Det var första gången jag hörde ett erkännande
av att det också på andra
håll finns besvärligheter att fostra ungdomen.
Det var ju intressant att höra
det.

Man borde kanske då lättare förstå, att
vi gärna vill ha lärare här, som är vana
vid våra ungdomar och deras sätt att
uttrycka sig och som inte blir chockerade
av det. Vi tycker det är bra om
en stockholmsjänta, som har varit med
om det mesta, vill bli lärare här, då
hon förmår se rara barn även i våra
bråkiga frön. Det är inte bara det,
att vi har brist på lärare, utan det
vore en värdefull tillgång för oss, om
så många stockholmsflickor som möjligt
ville utbilda sig till främst småskollärarinnor,
även därför att dessa stockholmsflickor
redan är bosatta här. De
behöver inte såsom de som kommer
utifrån trängas på bostadsmarknaden.
Dessutom är de redan under utbildningstiden
vana vid förhållandena vid
folkskolorna och ungdomen där.

Jag tycker det är onödigt att lasta oss
för att vi för en gångs skull försöker
bevaka våra egna intressen. De är lika
hedervärda som de intressen, som förfäktas
från andra delar av landet, när
man gör gällande att en viss utbildning
skall förläggas till den egna orten.
Det är fullt legitimt att försvara stockholmsintressena,
även om vi som sitter
på stockholmsbänken nästan alla är inflyttade.

Med detta anförande, i vilket herr
Heckscher (h) instämde, var överläggningen
slutad.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 5

Lag om utfyllnad av vissa underhållsbidrag
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 8 § bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382),
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 15 mars 1957 dagtecknad
proposition, nr 139, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om ändrad lydelse av 8 § bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943
(nr 382); samt

2) lag om utfyllnad av vissa underhållsbidrag.

I propositionen föreslogs att maximibeloppet
för bidragsförskott skulle
fr. o. m. den 1 juli 1957 höjas från 6Ö0
till 720 kronor för barn och år. Tillika
föreslogs, att vissa kategorier av barn,
beträffande vilka familj er ättsligt underhållsbidrag
å belopp understigande 720
kronor för år fastställts före den 1 april
1957, skulle äga att av allmänna medel
erhålla vad som bruste i nämnda belopp,
s. k. utfyllnadsbidrag.

I det i propositionen framlagda förslaget
till lag om utfyllnad av vissa
underhållsbidrag var 1 § så lydande:

1 §•

Barn, vars fader eller moder enligt
beslut, som av domstol meddelats före
den 1 april 1957, eller enligt skriftligt
av två personer bevittnat avtal, som
slutits före sagda dag, är pliktig att till
fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
utgiva underhållsbidrag till
barnet, äger, därest underhållsbidraget
ej uppgår till 720 kronor för år räknat,
av allmänna medel erhålla vad som brister
i nämnda belopp (ulfyllnaclsbidrag).

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

125

Lag om utfyllnad av vissa underhållsbidrag m. m.

Utfyllnadsbidrag må ej utgå till barn,
vars föräldrar sammanbo, eller till
barn, som bor tillsammans med den underhållsskyldige.
Ej heller må utfyllnadsbidrag
utgå till barn, som för sin
försörjning uppenbarligen ej har behov
av dylikt bidrag.

I anledning av propositionen hade
inom riksdagen väckts tre motioner,
nämligen

de likalydande motionerna nr 493 i
första kammaren av fru Gärde Widemar
och fru Hamrin-Thorell samt nr
C24 i andra kammaren av fröken Elmén
m. fl. samt

motionen nr 625 i andra kammaren
av fru Ewerlöf m. fl.

Vidare hade utskottet till behandling
i förevarande sammanhang förehaft följande
före propositionens avlämnande
inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen
de likalydande motionerna nr 49 i
första kammaren av fru SjöströmBengtsson
m. fl. samt nr 26 i andra
kammaren av fru Löfqvist m. fl.,

de likalydande motionerna nr 384 i
första kammaren av fru Gärde Widemar
m. fl. och nr 395 i andra kammaren
av fröken Elmén m. fl. samt

motionen nr 230 i andra kammaren
av herr Henning Nilsson i Gävle m. fl.

I motionen 11:625 hade hemställts,
»att riksdagen måtte avslå det i proposition
nr 139 framförda förslaget till lag
om utfyllnad av vissa underhållsbidrag».

I motionen II: 230 hade hemställts,
»att riksdagen måtte besluta höja maximibeloppet
för bidragsförskotten och
de särskilda barnbidragen från nuvarande
600 kronor per år och barn till
1 200 per år och barn samt att inkomstprövningen
beträffande de särskilda
barnbidragen avskaffas».

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget

till lag om än-drad lydelse av 8 § bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943
(nr 382);

B. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om utfyllnad av
vissa underhållsbidrag — måtte med avslag
å motionerna I: 493 och II: 624
samt II: 625 för sin del antaga förslaget
med den ändringen, att 1 § erhölle följande
lydelse:

1 §•

Barn, vars —• — —- belopp (utfyllnadsbidrag).

Utfyllnadsbidrag må ej utgå till barn,
vars föräldrar sammanbo, eller till barn,
som bor tillsammans med den underhållsskyldige.

C. att motionerna

1) I: 49 och II: 26,

2) I: 384 och II: 395 samt

3) 11:230,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. vid utskottets hemställan under A

av fru Carlqvist, utan angivet yrkande; II.

vid utskottets hemställan under B

av herr Mannerskantz och fröken

Wetterström, som ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionen II: 625 måtte — med
avslag jämväl å motionerna I: 493 och
II: 624 — avslå det i propositionen nr
139 framförda förslaget till lag om utfyllnad
av vissa underhållsbidrag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga ber jag att i all korthet få anföra
några synpunkter.

Låt mig då först få understryka att
den fortlöpande penningvärdeförsämringen
gör, att en generell höjning av

120

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Lag om utfyllnad av vissa underhållsbidrag m. m.

underhållsbidragen är väl motiverad.
Emellertid måste också en annan synpunkt
framföras i detta sammanhang,
nämligen vikten av att de underhållspliktigas
betalningsförmåga tillvaratas
på ett annat sätt än hittills. Personer
verksamma inom barnavården kan intyga
och har intygat, att så inte varit
fallet hittills.

De kontanta försörjningsbidrag, som
från samhällets sida kan komma barnen
i de ofullständiga familjerna till goda,
har hittills förekommit i två huvudformer,
bidragsförskott och särskilda barnbidrag.
Bidragsförskotten skall nu enligt
propositionen nr 139 höjas från
600 till 720 kronor årligen. Mot detta
kan säkerligen ingen ha något att erinra.
I samma proposition föreslår
Kungl. Maj:t emellertid ytterligare en
bidragsform, de s. k. utfyllnadsbidragen.
De skall utgå till barn, som enligt
frivilliga avtal eller domstolsbeslut före
den 1 april 1957 har tillerkänts underhåll,
som understiger dessa 720 kronor
per år eller 60 kronor per månad.

Vad det här gäller är således att för
underhållsskyldig, som fullgör sin betalningsskyldighet
men som inte har enligt
frivillig överenskommelse eller
domstolsbeslut betalat för ett barn så
mycket som 60 kronor i månaden, skall
nu staten, räknat från den 1 april 1957,
utfylla bidraget upp till detta belopp.
Man knyter således här samman en civilrättslig
underhållsskyldighet med ett
ekonomiskt ansvar, som samhället påtar
sig.

Staten kan inte göra gällande krav
mot den underhållsskyldige för utbetalt
fyllnadsbidrag, såsom fallet är beträffande
bidragsförskotten. Om emellertid
samhället sålunda påtar sig ett slags
garanti för visst till beloppet fastslaget
underhållsbidrag till skilsmässobarn
och barn utom äktenskapet, så synes det
ofrånkomligt att detta kommer att leda
till ökade svårigheter och även minskade
ansträngningar att utverka underhållsbidrag
till högsta möjliga belopp.

Men jag skall inte mera uppehålla mig
vid de synpunkter jag anfört i den motion
som jag burit fram här i kammaren,
utan jag skall övergå till att citera
vad andra lagutskottet säger i sitt utlåtande.
Utskottet säger bl. a. att mot den
utformning understödsformen fått och
tidpunkten för förslagets framläggande
kan resas vissa invändningar. Man konstaterar,
att man inte har en klar redovisning
för de fall det här gäller, d. v. s.
de som kommit till genom frivilliga avtal
eller domstolsbeslut före den 1 april
1957. Vidare framhåller utskottet att
den avgränsning, som måst göras för att
förhindra missbruk, till fall som inträffat
före denna tidpunkt, gör, att de,
som kommer till efter den, faller utanför
lagens tillämpningsområde. För
dessa innebär det nya således en orättvisa.

Jag skulle mot bakgrunden av den
erfarenhet jag har från barnavården
vilja göra gällande, att man har väl inte
tagit i beaktande det faktum att de utomäktenskapliga
barnen i många fall är
frukten av mycket tidiga förbindelser.
Vare sig ett underhållsbidrag skall fastställas
genom frivillig överenskommelse
eller domstolsbeslut måste man ju ta
hänsyn till den unge barnafaderns möjlighet
att betala det underhållsbidrag,
som man nu helt lättvindigt räknar
med. Man räknar med, att den allmänna
reala inkomstutvecklingen gör, att man
kan resa berättigade krav på en höjning
av de civilrättsliga underhållsbidragen
och genom att fastställa tidpunkten
på sätt som skett förebygger
man missbruk, vilket statsrådet framhållit
i propositionen. Emellertid har
man säkert inte, som jag redan framhållit,
tagit tillräcklig hänsyn till att det
blir många fall där man på grund av
barnafaderns ålder och övriga omständigheter
inte kan fastställa ett underhållsbidrag
av 60 kronor i månaden eller
720 kronor per år.

Vidare säger andra lagutskottet ungefär
detsamma som jag framhöll i bör -

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

127

Lag om utfyllnad av vissa underhållsbidrag m. m.

jan av detta anförande. Det heter sålunda
i utskottsutlåtandet: »Mot den
principiella utformningen av bidraget
som ett komplement till den föreliggande
civilrättsliga bidragsskyldigheten
kan anföras att, då genom lagen skapas
garanti för ett visst minimistöd, detta
kan få som följd att vårdnadshavare kan
finna det mindre angeläget att söka få
till stånd böjning av utgående familjerältsliga
underhållsbidrag, oaktat sådan
höjning skulle varit lagligen möjlig.»
Slutligen kommer andra lagutskottet
med den invändningen, att tidpunkten
inte är lämplig att genomföra förslaget.
Utskottet uttrycker saken mycket fint:
»Det hade vidare måhända också varit
lämpligare om förslaget framlagts vid
sådan tidpunkt att detsamma kunnat utformas
i närmare anslutning till de regler,
som i en nära framtid kan förväntas
komma att ersätta de nuvarande särskilda
barnbidragen.»

Till detta vill jag, herr talman, foga
att det väl inte bara är den omständighet
utskottet åberopar, som gör att tidpunkten
inte är lämplig. Det statsfinansiella
läget, som så ofta brukar åberopas
här i kammaren, är ju inte för närvarande
sådant, att tidpunkten är lämplig
för att genomföra förslaget. Det gäller
dock en utgift för staten på 3,4 miljoner
kronor och det är ett icke obetydligt
belopp, särskilt i ett läge, då staten
söker efter nya vägar för att kunna bestrida
de utgifter som man redan har.

Slutligen skulle jag vilja uttrycka min
tillfredsställelse med att en passus i
förslaget till lagtext i propositionen har
strukits, nämligen den som innebär att
i de fall, då barnet lever under så goda
ekonomiska förhållanden att stödåtgärder
av förebyggande slag uppenbarligen
är obefogade, skall icke fyllnadsbidrag
förekomma. Jag vet att man har känt
sig mycket osäker på, hur man skulle
tillämpa denna paragraf. Det skulle nog
också, såsom utskottet framhåller, blivit
svårt att klara den administrativa
sidan av saken.

Herr talman! Jag skall hålla mitt löfte,
ett löfte som många talare ger, när
de tar till orda vid denna tid på dygnet.
Trots att mycket vore att tillägga på
denna punkt, skall jag därför inte vidare
lägga ut texten. Jag vill sluta med
att konstatera att det förslag, som andra
lagutskottet här trots en viss tvekan,
såsom man uttrycker det — jag tror att
det bör översättas med »en stor tvekan»
— har förordat, kan jag för min
del inte gå med på, utan jag ber att få
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! För att i någon mån
sona att jag kanske tog kammarens tid
i anspråk en aning för länge vid behandlingen
av föregående ärende skall
jag inte alls gå in på vad jag egentligen
tänkt säga i den här föreliggande frågan.
Jag skall nöja mig med att instämma
i fru Exverlöfs synpunkter, vilka
helt och hållet sammanfaller med
den reservation, som herr Mannerskantz
och jag fogat till utskottsutlåtandet och
som ju bygger på fru Ewerlöfs motion.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
alltså att få yrka bifall till reservationen.

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag förutsätter att kammarens
ledamöter är lika intresserade
av att lyssna till oss, som inte fått komma
till tals tidigare på dagen, som vi
varit intresserade av att lyssna till dem
som här förut uppehållit kammaren genom
sina anföranden. Jag skall emellertid
inte nu för min del ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk så
länge.

I motion nr 230 har jag och några
kamrater yrkat på att bidragsförskottet
och det särskilda barnbidraget skulle
höjas från nuvarande 600 kronor till
1 200 kronor och att inkomstprövningen
beträffande det särskilda barnbidraget
skulle avskaffas.

128 Nr 18 > Fredagen den 17 maj 1957 em.

Lag om utfyllnad av vissa underhållsbidrag m. m.

Det finns ett utomordentligt gott material
samlat rörande de ofullständiga
familjerna och deras sociala och ekonomiska
situation. Vi vet sålunda att
det uppskattningsvis finns ungefär
78 000 ensamstående kvinnor med barn
under 16 år. Vi vet också att antalet
barn, som vårdas av ensamstående familjeförsörjare,
utgör 136 100, av vilka
119 600 barn vårdas av ensamstående
mödrar. Vi känner också till dessa familjeförsörjares
inkomster och de kostnader
som de har för barnen. Men trots
att man har samlat allt detta material
och det har visat sig att det belopp,
som bidragsförskottet och det särskilda
barnbidraget nu utgår med, är alldeles
för litet, så föreslås att höjningen skall
stanna vid 720 kronor. Vi för vår del
anser att det inte finns några sakliga
skäl för att på detta sätt begränsa höjningen
av bidragsförskottet och det särskilda
barnbidraget.

Jag finner därför inte anledning att
gå ifrån vår motion, utan jag vidhåller
kravet på att det särskilda barnbidraget
och bidragsförskottet skall höjas till
det belopp som vi föreslagit i vår
motion.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till motion nr 230.

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! När jag tillsammans
med några kamrater i januari månad i
motionen nr 26 i denna kammare hemställde
om en utbyggnad av såväl de särskilda
barnbidragen som bidragsförskotten
var vi medvetna om att det här säkerligen
skulle upptorna sig stora svårigheter
och att vi knappast hade någon
proposition i något av ärendena att vänta.
Vi var emellertid djärva nog att tro,
att läget skulle klarna så pass, att det
skulle bli möjligt att under vårsessionen
lägga fram proposition i båda frågorna.
Det har också visat sig, att situationen
har klarnat så till vida att vi i dag har
möjlighet att ta ställning åtminstone till

bidragsförskotten och utfyllnadsbidragen.
Utfyllnadsbidragen signalerades ju
i statsverkspropositionen, och vi knöt
till denna vår förhoppning, att de inte
skulle bli ett rent separat ärende. Det
har inte heller blivit fallet, varför vi nu
kan besluta även om bidragsförskotten.

Bidragsförskotten är nära sammanbundna
med underhållsbidragen. Underhållsbidragen
som sådana har ju
nyss i viss utsträckning behandlats av
fru Ewerlöf, och i reservationen till utskottets
utlåtande påpekas också, att
man inte gärna vill ta ställning till ett
ökat bidragsförskott och framför allt
inte till utfyllnadsbidragen, därför attman
inte har möjlighet att utkräva detta
belopp av den underhållsskyldige. Detta
visar ju mer än vad som tidigare sagts,
att det beslut om uppräkning är mycket
väl befogat, som skedde i och med att
första lagutskottets hemställan i dess
utlåtande nr 25 i onsdags bifölls. När
fru Holmqvist och jag förra året i motion
tog upp denna fråga var vi inte
nöjda med att vi enbart skulle kunna
uppräkna underhållsbidragen till motsvarighet
med penningvärdets fall. Penningvärdeförsämringen
är inte det
enda som skett i landet under de år,
som vi har att beakta för vederbörande
barn. Jag tänker i första hand på skilsmässobarnen
och de utomäktenskapliga
barnen, allra främst på de senare.

Som fru Ewerlöf också påpekade,
fastställes ett underhållsbidrag antingen
genom dom eller genom avtal. Ett
avtal följer emellertid inte alla gånger
vad som i lagen är föreskrivet, nämligen
att bidraget skall bestämmas med
avseende på vad vederbörande försörjningsskyldige
har för möjligheter att ge
sitt barn försörjning. Det händer ofta,
att det unga paret inför barnavårdsmannen
är ganska överens om att äktenskapet
är nära förestående. I den
situationen vill kvinnan inte driva ärendet
till dess spets utan godkänner ett
avtal, som många gånger är väsentligt
sämre än det egentligen borde vara.

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

129

Lag om utfyllnad av vissa underhållsbidrag m. m.

Så kommer äktenskap ej till stånd, och
avtalet skall tillämpas. 1 ett fall som
detta har inte ens den mest nitiske barnavårdsman
möjlighet att enligt lagens
bestämmelser få till stånd en process
som leder till ett förbättrat underhållsbidrag,
eftersom lagen för detta helt
enkelt förutsätter, att försörjarens ekonomiska
situation avsevärt skall ha förbättrats.
Vederbörande försörjningsskyldiges
förhållanden har emellertid
inte förändrats, vare sig väsentligt eller
i någon ringa grad, därför att ett avtal
har hlivit för hastigt undertecknat.

Vi anser också, att man borde ta hänsyn
inte bara till penningvärdeförsämringen
utan också till den reallöneförbättring,
som skett under årens lopp.
Ytterligare andra situationer kan inträda,
då det kan vara nödvändigt —
eller borde anses nödvändigt — att
barnavårdsmannen tar upp ärendet och
på rättslig väg ger barnet dess andel av
den högre standard, som försörjaren
lyckats ernå.

Juridiskt sett anses det fortfarande,
att det inte skulle vara möjligt att skapa
en generell lösning genom en uppskrivning
av gällande avtal. Det är
självklart; jag är ingen jurist och har
givetvis inte stora möjligheter att direkt
påverka frågans lösning, men jag
vill gärna instämma i vad fru Holmqvist
yttrade under debatten i onsdags,
då hon ansåg, att frågan som sådan
borde ställas under utredning och att
man då horde ta hänsyn till de verkliga
barnkostnaderna.

Vid bedömandet av möjligheterna för
försörjaren att lämna bidrag tillfrågas
man ofta som barnavårdsman av modern
— många gånger även av andra
— hur man bedömer försörjningsförmågan,
när ett avtal skall fastställas.
Här finns inte heller någon generell
regel att gå efter. Vad den ene barnavårdsmannen
anser skäligt anser den
andre oskäligt. Framför allt finner de
båda parterna det bidragsförslag barna -

vårdsmannen framlägger antingen för
litet eller för högt uppskruvat.

Men vi har, ärade kammarledamöter,
på andra områden en viss generalitet.
När det gäller olycksfallsförsäkringslagen
har man i allmänhet beräknat
barnuppfostringsbidraget till en sjättedel
av vederbörandes inkomst. En gammal
praxis säger, att man bör beräkna
uppfostringsbidraget till cirka 10 procent
av den försörjningspliktiges inkomst.
Hur är det i dag på detta område?
Men även om man skulle beräkna
den underhållsskyldiges bidrag till sitt
barns försörjning efter 10-procentsregeln
skulle man komma till väsentligt
lägre belopp än med den tilläggspension
som pensionsberedningen föreslår
till stöd åt barn till änkor och invalider.
Enligt detta förslag, som vi hoppas skall
antas, skall 20 procent av den beräknade
pensionen tillfalla första barnet
och 10 procent det andra och därtill
kommer de allmänna 750 kronorna. Efler
dessa linjer hoppas jag, att någonting
kan göras och att vi så småningom
på nytt kan möta förslag om en generell
och mera genomgående uppräkning,
som gör det lättare för barnavårdsnämnderna
här i landet att klara
upp situationerna under kommande år,
och ger en rättvis försörjning även åt
barn i ofullständiga familjer.

Den del av förslaget som gäller utfyllnadsbidraget
är jag mycket tacksam för.
Jag är glad över att åtminstone på den
vägen kunna ge stöd åt de många mödrar
som i dag har det besvärligt. Jag är
inte heller lika rädd som reservanterna
för att våra skickliga och dugliga socialarbetare
ute i landet skall förfalla
till slentrian och inte se till att kommun
och stat får ut sin andel av det
förskotterade bidraget till barnens uppehälle.

I vår motion yrkade vi också på en
uppräkning av de särskilda barnbidragen.
Vi har inte fått tillfälle att ta ställning
till detta i dag på grund av många
omständigheter som vi hört i olika sam -

9 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr IS

130

Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Lag om utfyllnad av vissa underhållsbidrag m. m.

manhang, men de särskilda barnbidragen
är för många mödrar och för barnens
försörjning minst lika vitala som
bidragsförskottslagen och utfyllnadsbidragslagen.
Änkornas och invalidernas
barn har många gånger inte någonting
annat att falla tillbaka på än det särskilda
bidraget.

I propositionen talar statsrådet fru
Lindström om, att det under bearbetning
ligger förslag dels från pensionsberedningen
och dels från vissa remissinstanser
och att vi bör få ta ställning
till hela sammanhanget på en gång. Om
vi verkligen inte kan ta upp denna fråga
förrän i sammanhang med dessa
andra frågor, måste naturligtvis en hel
del mödrar och deras barn bli strandsatta
under de närmaste två åren. Eftersom
frågan redan är avgjord i första
kammaren är det ingen mening att i
större utsträckning debattera frågan i
dag. Jag hoppas emellertid att vi inom
en icke alltför avlägsen framtid, helst
redan nästa år, får behandla frågan och
ge dessa grupper den del av standardförbättringen,
som samhällets alla andra
grupper lyckats förvärva.

Jag ställer utöver utskottets förslag
inget särskilt yrkande.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Det är strax morgon den
andra dagen, och jag skall därför hoppa
över alla preludier om de ensamstående
mödrarnas och barnens pressade ekonomiska
situation, som detta förslag avser
att underlätta, och gå direkt till ett
par repliker till några som talat här.
Om jag därvid överskrider fem minuter,
så får de ärade kammarledamöterna nypa
mig i örat.

Utskottsmajoriteten har tillstyrkt propositionen
men anmäler en viss tveksamhet
över utformningen, dels därför
att den ställer de barn utanför ett sådant
här förstärkt stöd, som inte har
något fastställt underhållsbidrag över
huvud taget, och dels därför att den

utesluter de barn, som från och med
den 1 april i år och framåt i tiden skall
få underhållsbidrag fastställda för sig.
Även några talare här har beklagat, att
dessa kategorier av barn — med död eller
okänd fader —, som är berättigade till
särskilt barnbidrag, inte är med i detta
förslag. Anledningen härtill är —• den
har redovisats redan i propositionen —
att det inte kan vara lämpligt, att nu
föregripa riksdagens ställningstagande
till pensionsberedningens förslag. Änkebarnen
som har särskilt barnbidrag
uppgår till ett antal av mellan 14 000
och 15 000. Enligt pensionsberedningens
förslag skall dessas barnbidrag i
samband med familjepensioneringens
omläggning höjas till 750 kronor per år
och behovsprövningen av dem skall
slopas. Vi har som bekant anledning att
hoppas, att riksdagen får ta ställning
till den saken före årets utgång. Visst
betyder det, som fru Löfqvist sade, en
viss eftersläpning i dessa barns standardlyftning,
men att fördenskull vänta
med att göra något för de grupper, vilkas
villkor kan förbättras redan nu, tycker
jag inte är försvarligt. Barnen med
de otillräckliga underhållsbidragen är
minst 60 000, och de kan alltså hjälpas
nu, medan de som får vänta ett litet tag
till är 15 000.

Till de talare, som har menat, att
man skulle gå upp till högre bidrag än
720 kronor om året, vill jag säga att
sammanhanget med det särskilda barnbidraget
gör det orimligt att nu höja
bidragsförskottens nivå utöver de 750
kronor som pensionsberedningen föreslår.

Den andra gruppen barn, som lämnats
utanför, är de blivande underhållsfallen,
och de har avsiktligt lämnats
utanför. Utfyllnadsbidraget är ju konstruerat
som en temporär åtgärd, som
avvecklar sig själv allteftersom de gamla
underhållsbidragen försvinner i och
med att barnen inträder i förvärvslivet.
Just dess tillfälliga karaktär är avsedd
att understryka inför allmänna opini -

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

131

Lag om utfyllnad av vissa underhållsbidrag m. m.

onen, inför föräldrar och myndigheter,
att ett barn i dagens läge inte bör ha
mindre än 60 kronor i underhållsbidrag
per månad från den förälder, som
inte sammanbor med barnet, och att
vårdnadshavare och barnavårdsnämnder
alltså inte bör godkänna nya avtal
under det beloppet annat än under
mycket exceptionella omständigheter.

Jag har därför synnerligen svårt att
förstå vad högerreservanterna menat
med att säga, att utfyllnadsbidraget
skulle leda till »minskade ansträngningar
att utbetala underhållsbidrag till
högsta möjliga belopp». Tvärtom kommer
strävandena att höja underhållsbidragets
belopp att stimuleras. Inte heller
förstår jag påståendet att utfyllnadsbidraget
skulle få en »negativ inverkan»
på återbetalningen från den underhållsskyldige.
Precis som tidigare
kommer han att krävas på det underhållsbidrag
han avtalat att betala, och
för vilket bidragsförskott utgår. Det
finns ingen anledning anta, att barnavårdsnämnderna
skulle slappna i detta
indrivningsarbete. Det man inte lyckas
indriva skall ju kommunerna och staten
betala gemensamt.

Det finns åtskilligt, som jag vid en annan
tidpunkt på dygnet skulle ha velat
tillägga, men jag gör inte det, utan uttrycker
bara med dessa ord förhoppningen,
att kammaren nu beslutar ge de
ensamma mödrarna det bättre stöd de
behöver.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Alldenstund föreliggande
lagförslag tillgodoser en stor del av
de angelägna behov, som de sämst ställda
grupperna bland mödrarna här i
landet har, har andra lagutskottet tillstyrkt
förslagen om en höjning av bidragsförskottens
maximibelopp och om
införande av utfyllnadsbidrag. Därav
följer att utskottet inte kunnat bifalla
de motioner, som har yrkat avslag på
utfyllnadsbidragen. Utskottet har vidare

antytt att, om det kommer att dröja till
1960 innan vi får ta ställning till de
förslag rörande barnpensioner och
barntillägg som pensionsberedningen
skisserat, utskottet skulle vara positivt
inställt till en provisorisk förbättring
av de särskilda barnbidragen.

Herr talman! .lag yrkar bifall till andra
lagutskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till samma hemställan med
den ändring däri, som föranleddes av
bifall till den av herr Mannerskantz och
fröken Wetterström avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
följde av bifall till motionen II: 230; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Wetterström begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den med 2:o) betecknade propositionen
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och godkändes:
, 4:t

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 30, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den av herr Mannerskantz och fröken
Wetterström avgivna reservationen.

132 Nr 18

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Av Europarådets rådgivande församling fattade beslut

ning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
157 ja och 33 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Av Europarådets rådgivande församling
fattade beslut

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1956 och
1957 vid dess åttonde ordinarie möte
fattade beslut.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Vi har bakom oss ett av
de mest händelseladdade åren i efterkrigseuropas
historia. Självfallet har
detta satt kraftiga spår i Europarådets
arbete. Det framgår även av den redogörelse
härför som har lämnats i Kungl.
Maj:ts proposition.

Utrikesministern uppehåller sig i sina
kommentarer huvudsakligen vid den så
att säga konstitutionella sidan av rådets
arbete, vid frågor sådana som huruvida
församlingen har överträtt sin
kompetens i relation till ministerkommittén
eller huruvida församlingens
ständiga utskott har uppträtt självsvåldigt
i förhållande till församlingen.

Jag underskattar visst inte de formella
synpunkterna, men det finns ju
iindå situationer då saken är viktigare
än formen, då själva händelseförloppet
gör det naturligt och riktigt att med
bortseende från alla formella hänsyn
utnyttja varje möjlighet att ge uttryck
åt en självklar och spontan opinion -—
eljest skulle våra strävanden förlora

varje drag av mänsklighet, varje drag
av känslomässigt engagemang. Vi kan
ju ändå inte ha till uppgift i vårt lilla
land att sitta med förstoringsglaset i
handen och granska de olika yttringarna
av europeiskt samarbete för att kontrollera,
att de står i överensstämmelse
med stadga och paragrafer. Inte heller
har vi någon anledning att lägga in en
litet nedlåtande släng i vårt omdöme
om den fria debatten i det europeiska
samarbetsorganet. Den allmänna attityd
som ligger bakom utrikesministerns
framställning gör på mig ett mycket
egendomligt intryck.

Det är emellertid, herr talman, inte
dessa reflexioner som i första hand har
föranlett reservationen av herr Håstad
och mig till det föreliggande utlåtandet,
utan en alldeles speciell fråga.

I församlingens rekommendation 105
i oktober 1956 uttalas bl. a. följande:
»Församlingen uttrycker sin sympati
med de strävanden mot frihet och demokrati
som på senaste tiden kommit
till uttryck i Central- och Östeuropa
samt vänder sig i kraftiga ordalag mot
de ryska försöken att undertrycka resningen
och uppmanar regeringarna att
i fall av liknande allvarliga oroligheter
skyndsamt överväga en framställning
till FN:s säkerhetsråd.» Det har upplysts
att även detta uttalande faller under
utrikesministerns förkastelsedom
över rekommendationer från församlingen
till regeringarna av allmänpolitiskt
innehåll.

Vidare: I resolution 113, som å församlingens
vägnar antogs av dess ständiga
utskott i november 1956, »anmodas
medlemsstaternas regeringar» —jag
citerar propositionen — »att notera —-samt även uppmana Förenta Nationerna
att ta kännedom om — att det för närvarande
icke funnes någon regering i
Ungern som representerade folket. Medlemsstaterna
borde dessutom utöva gemensamma
påtryckningar för att framtvinga
att de sovjetryska trupperna
omedelbart drogs tillbaka från Ungern

Nr 18 133

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Av Europarådets rådgivande församling fattade beslut

och inom den allra närmaste framtiden
ersattes med en internationell polisstyrka
under FN:s egid. De borde vidare
göra demarcher hos Sovjetunionens
regering för att få den att upphöra
med massdeportationerna samt låta
konvojer med livsmedel och läkemedel
obehindrat komma in i Ungern.»

Härom säger utrikesministern i sin
kommentar: »Resolution 113 om läget i
Ungern antogs av församlingens ständiga
utskott å församlingens vägnar.
Det är tvivelaktigt, om utskottet därvid
hållit sig inom gränserna för sin behörighet,
vilken normalt endast bör omfatta
frågor av huvudsakligen administrativ
art. Det förefaller föga lämpligt
att acceptera en praxis, enligt vilken
utskottet även uttalar sig i viktiga politiska
spörsmål.»

Herr talman! Vi vet alla, hur oerhört
händelserna i Ungern upprörde den
västerländska opinionen, hur intensivt
de grep de flesta av oss. Att då lägga utrikesministerns
betraktelsesätt på Europarådets
rekommendationer inför dessa
händelser må möjligen vara formellt
riktigt, men jag är övertygad om att
det är politiskt olämpligt och psykologiskt
olyckligt. Europarådet och dess
ständiga utskott gjorde vad de självklart
skulle göra. Om en granne blir
överfallen, frågar man icke efter paragrafer
och rangordning när det gäller
att göra åminstone ett försök att ge honom
stöd och bistånd.

Detta, herr talman, är bakgrunden
t ill reservationen.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Vi betraktar för vår del
Europarådet och Europaförsamlingen
som kortlivade drivhusblomster. De
uppstod i den kalla krigsatmosfären efter
det andra världskriget. Att inspiratörernas
syfte var att befordra detta
kalla krig och åstadkomma en ny uppdelning
av Europa i antagonistiska militära
block, som redan resulterat i två

världskrig, är uppenbart. Vilka avgörande
bevekelsegrunder som den svenska
regeringen och riksdagen hade när
man beslöt Sveriges anslutning, är höljt
i dunkel, men redan från starten uttrycktes
ju en viss olust och formulerades
reservationer, som visade att de
svenska vänskapsbetygelserna gavs utan
att hjärtat var med.

För vår del vände vi oss mot denna
anslutning och har även påyrkat Sveriges
utträde ur Europarådet och
Europaförsamlingen. Motiveringen var
att organisationen i stället för att ena
Europa fördjupade dess splittring. I
stället för att verka i fredens och utjämningens
tjänst står den i krigets
tjänst.

Den redovisning regeringen gjort i
proposition nr 145 bekräftar detta.
Särskilt Europaförsamlingen rusar iväg
som om den övertagit både NATO:s och
Atlantpaktens uppgifter. Där finns sällan
något försök att förstå innehållet
i de djupa motsättningarna mellan öst
och väst, än mindre att verka för en
utjämning av dessa. Ändå redovisas inte
allt. Exempelvis innebörden av en särskild
radiostation i Europa nr 1 och om
radiosändningar på ryska om Europaförsamlingens
politik tillhör kanske de
områden där, enligt utskottet, kompletterande
upplysningar har givits. Handlar
det om den ökända radiostationen
Det fria Europa eller Amerikas röst med
ett program 2? Man kan misstänka det
värsta, när Europaförsamlingen till och
med har upprättat en egen ungersk regering
i Strassburg för att fullfölja den
antisocialistiska politiken i krigets
tjänst?

Trots alla svenska reservationer understryker
nu både Europaförsamlingen
och ministerrådet att uppgiften är
att »verka för en allt större samordning
av medlemsregeringarnas utrikespolitik
i för Europa väsentliga frågor».
Denna gemensamma politik skall grundas
på principen om Tysklands sammanslagning
— vilket innebär dess an -

134 Nr 18 Fredagen den 17 maj 1957 em.

Av Europarådets rådgivande församling fattade beslut

slutning till Atlantpakten och förintande
av socialismens landvinningar — på
att uppmuntra revolter i Östeuropa och
ge FN:s understöd åt sådana, på att
alliansfria stater som Sverige skall samordna
politiken med NATO, medan
folkdemokratierna skall övergå till neutraliteten.
Detta betydde exempelvis att
när Egypten överfölls, församlingen
protesterade mot — Egypten. Nu kräves
också i resolutionerna av NATO en
samordning av atlantpaktländernas utrikespolitik,
även utom Atlantpaktens
tillämpningsområden. Det kräves att politiska
fångar i Östeuropa skall friges,
men man har inte ett ord om den engelska
fångpolitiken på Cypern eller i
Kenya, om de stränga fängelsestraffen
för politiska brott i USA eller om åsiktsförföljelserna
i Västtyskland, där Hitlerrikets
partiförbud återinförts. Och naturligtvis
säger man ingenting om det
som har vållat så stor uppståndelse i
Frankrike, om franska terroråtgärder
mot motståndarna i Algeriet. I stil med
detta kräver församlingen att sovjettrupperna
skall bort från folkdemokratierna,
men församlingen har inte ett
ord om missnöjet över de amerikanska
trupperna i Västtyskland, Frankrike,
England, Italien, Holland, Belgien, Island
eller Luxemburg. I stil med denna
politik ingår sedan att Europaförsamlingen
före Eisenhower-doktrinen krävde
densamma mot arabfolken för att,
som det heter i resolutionen, hindra
sovjetrysk aggression.

Det hela är så klumpigt och så primitivt,
att utrikesministern ansett sig
böra uttrycka en reservation mot de
mest komprometterande resolutionerna.
Han konstaterar, att vissa förslag faller
utanför de i stadgan uppdragna gränserna
för Europarådets verksamhet, och
»dessutom», som det heter, »vilar på en
orealistisk uppfattning om vad medlemsstaterna
kan vara beredda att acceptera
som praktisk politik». Utrikesministern
säger vidare, att resolutionen
om de politiska fångarna ligger utanför

församlingens befogenhet och att resolutionen
om Ungern tyder på att vederbörande
har överskridit sin behörighet.
Det är fastslaget, visserligen diplomatiskt
men dock fullt klart, att vederbörande
församlingsutskott inte bör uttala
sig i viktiga politiska spörsmål.

Det är bra, herr talman, att regeringen
genom utrikesministern gjort dessa reservationer.
De utgör samtidigt, liksom
arten av församlingens och rådets beslut,
en belysning av den kritik vi tidigare
utvecklat mot detta märkliga påfund.
Reservationerna är nödvändiga
för att markera att Sverige trots medlemskapet
är ett alliansfritt land, som
i händelse av nya krig väljer neutralitetens
väg.

Utrikesutskottet tar emot utrikesministerns
erinringar med en sur grimas.
Det synes dock vilja överväga om rekommendationer
av det slag som utrikesministern
kritiserat är ändamålsenliga
och vill i alla fall hålla i sikte de
konstitutionella principer som utgör
grunden för kritiken. Man får ett intryck
av en oskön balansakt mellan
Atlantpakten och alliansfriheten, mellan
herrar Undén och Hjalmarson. Trots
detta har högerns representanter i utskottet,
såsom herr Hjalmarson nyss
erinrade om, reserverat sig. Det är naturligtvis
helt i linje med högerns politik
och bekräftar endast ytterligare att
högerns bekännelse till alliansfriheten
är formell.

Det återstår också att fastställa att
regeringen bättre än utrikesutskottet
slagit vakt om de förbehåll, under vilka
Sverige anslöt sig till det s. k. Europarådet.

Jag ämnar i dag inte ställa något
yrkande. Det får räcka med denna erinran
om vad det är för sällskap det
alliansfria Sverige befinner sig i. Jag
uttrycker förhoppningen att detta skall
göra de svenska representanterna i församlingen
försiktigare framdeles. Vi
har nyss i jättefiaskot för de s. k. sueztrafikanternas
organisation fått en all -

Fredagen den 17 maj 1957 em.

Nr 18

135

Av Europarådets rådgivande församling fattade beslut

varlig varning för att engagera vårt
land i allsköns påfund av de imperialistiska
huvudmakterna. Även om
också vi i dag står där med skammen
— låt vara att inga jämförelser bör göras
med den engelsk-franska politiken i
frågan — hoppas jag att även detta
snart skall tillhöra det förgångna.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Med tanke på de två
inledningsanföranden, som här hållits
av herrar Hjalmarson och Hagberg, är
det väl fullständigt hopplöst att ta upp
en lång diskussion om alla de problem
som här radats upp. Jag skall inte falla
för den frestelsen. Jag vill bara säga till
herr Hagberg, att det absolut inte föreligger
någon skillnad i uppfattningen
mellan utskottsmajoriteten och hans
excellens utrikesministern. Vi är fullständigt
eniga om den ställning Sverige
skall inta när det gäller vår alliansfria
politik, och jag tror att den svenska
delegationen i Europarådet i sin verksamhet
har visat, att vi är beredda att
fortsätta den framgångsrika alliansfria
politik som Sverige ju fört sedan hundratals
år eller i varje fall sedan 150 år
tillbaka.

Herr Hjalmarsons blanka reservation
är ju ganska intetsägande. Såvitt jag
har förstått har han velat ha en liten
personlig uppgörelse med utrikesministern,
och det är naturligtvis herr Hjalmarsons
ensak. Jag måste emellertid
säga att tillfället egentligen är ganska
illa valt, då inte ens herr Hjalmarson
kan förneka, att utrikesministerns uttalanden
i propositionen har full saklig
täckning.

Med anledning av att herr Hjalmarson
här förordat, att riksdagen i efterhand,
ibland kanske nästan ett helt år
efteråt, skall söka bedöma de uttalanden
som gjorts i Europarådet, vill jag
också framhålla att det enligt min mening
icke skulle vara lyckligt om riksdagen
gav sig in på så besvärliga och
ömtåliga ting.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HJALMARSON (h)

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon längre debatt. Jag inskränker
mig till att inte utan tillfredsställelse
konstatera, att samtliga svenska deltagare
i Europarådsförsamlingen utom en
— det var bondeförbundets representant
herr Bengtsson — röstade för reservationen,
när det gällde uttalandet i
Ungernfrågan.

Jag vill också säga till den siste ärade
talaren, att jag inte tror att just den här
frågan är någon lämplig utgångspunkt
för att diskutera innebörden av den
alliansfria politik till vilken vi alla ansluter
oss. Det strider inte mot den
alliansfria politiken att reagera mot
den formalism, som på detta sätt drives
till sin yttersta konsekvens i utrikesministerns
bedömning av Europarådets
försök att finna ett samlande uttryck
för den västerländska humanitära opinionens
reaktion inför de ryska övergreppen.

Med anledning av herr Hagbergs inlägg
vill jag bara, herr talman, erinra
om att det inom FN har utförts en ingående
undersökning av bakgrunden till
händelserna i Ungern, en undersökning
som kulminerade i den gripande redogörelse
som Anna Kehtly och den ungerske
borgmästaren i Budapest lämnade
inför FN:s generalförsamling. Vid denna
undersökning konstaterades, att alla
samhällsgrupper hade stått bakom den
ungerska revolutionen, att hela folket
stått bakom upproret gentemot de ryska
förtryckarna. Herr Hagberg i Stockholm
hävdar i alla lägen den ryska
imperialismens intressen och hans synpunkter
på det ungerska dramat utgjorde
en förnyad bekräftelse härpå.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! För att rätt skall vara
rätt skall jag be att få upplysa herr
Hjalmarson om att herr Bengtsson, det

136

Nr 18

Fredagen den 17 inaj 1957 em.

Av Europarådets rådgivande församling

är jag det, och jag är inte bondeförbundare
utan socialdemokrat.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! På grund av herr Hjalmarsons
förklaring om de svenska representanterna
i Europarådsförsamlingen
vill jag uttala min tillfredsställelse
över den klara deklaration, som utrikesutskottets
talesman gjorde om att
utskottsmajoriteten, trots de vaga formuleringarna,
är enig med utrikesministern
i den kritik han framfört.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Föredrogos vart för sig
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Beneluxländerna,
samt

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i stadgan den 20 augusti
1952 (nr 618) för Nordiska rådet; och
statsutskottets utlåtanden:
nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fångvårdsanstalt
å Hinseberg i Frövi köping, samt

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fångvårdsanstalter
i Österåkers kommun, Stockholms
län, och i Rumla stad.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Anmälan om felröstning
Herr HECKSCHER (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att vid voteringen om andra lagutskottets
utlåtande nr 30 min röst på tavlan angavs
som om jag hade avstått från att
rösta. Det måste vara något fel begånget
av mig eller också är det fel på
apparaten. Min avsikt var att rösta nej.

fattade beslut — Anmälan om felröstning
§ 9

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt för
kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser
å allmän plats m. m. ävensom
i ämnet väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1957/58 till Ersättning
till barnavårdsnämnderna för
bidragsförskott, Bidrag till folkpensioner
m. m. samt Särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders barn m. m.
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dels förvärv av
aktier i Stockholm-Nynäs järnvägsaktiebolag,
dels ock ökning av statens
järnvägars rörliga kredit jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken,

nr 117, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.,

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 120, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer, och

nr 121, med anmälan att proposition
om anslag för budgetåret 1957/58 till utbyggnad
av storflygplats icke kommer
att avlåtas under vårsessionen;

Nr 18

137

Fredagen den 17 maj 1957 em.

bankoutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, dels ock i ämnet
väckta motioner,

nr 23, angående användande av riksbankens
vinst för år 1956, och

nr 24, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet
hänvisade ärenden;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om jordfästning
m. m.,

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i strafflagen, m. m., och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till instruktion
för riksdagens ombudsmän.

§ 10

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 256, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1957/58 till Armén: Remontering;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1957/58 m. m.;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret; och

nr 259, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa åtgärder för
flyktingstudenter m. m.

Vidare anmäldes och godkändes
första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 260, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen
den 6 juni 1952 (nr 334) om höjning
av vissa underhållsbidrag; och

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1954
(nr 444) om personundersökning i
brottmål.

Slutligen anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 265, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1956
och 1957 vid dess åttonde ordinarie
möte fattade beslut;

nr 266, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition om godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Beneluxländerna;
och

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i stadgan den 20 augusti
1952 för Nordiska rådet.

§ 11

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra
kammare samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipei''-sonal, den il maj 1957.

På därom gjord framställning beviljades
kanslisten, tillika registratorn,
hos kammaren Helmer A. Gärdin entledigande
med utgången av innevarande
vårsession. Till hans efterträdare utsågs
kanslisten Curt C. C. Berggrén och till
kanslist amanuensen jur. kand. B. Rune
L. Lindqvist.

In fidem
Gunnar Britth

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.59 på natten.

In fidem
Gunnar Britth

10 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 18