1957 ANDRA KAMMAREN Nr 16 (Riksdagens protokoll 1957:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

[wj

1957 ANDRA KAMMAREN Nr 16

10 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 10 maj fm.

Sid.

Svar på frågor av:

herr Hansson i Skegrie ang. översynen av 1953 års växtförädlings utrednings

förslag..................................... 3

herr Sundström ang. busstrafikens läge och villkor m. m........ 4

Granskning av statsrådsprotokollen........................... 5

Interpellationer av:

fröken Olsson ang. beredande av möjlighet för elever i enhetsskolans
åttonde klass att deltaga i konfirmationsundervisning .... 46

herr Nilsson i Bästekille ang. exporten av fisk till länder med centraliserad
import...................................... 4:7

herr Nihlfors ang. handläggningen av uppfinnarärenden inom försvaret
.............................................. 47

Fredagen den 10 maj em.

Granskning av statsrådsprotokollen (Forts.)..................... 49

Ändring i kommunalskattelagen m. m....................... 53

Riktlinjer för förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster

m. ................................................. 87

Ändring i skatteskalorna för statlig inkomstskatt.............. 104

Utredning ang. jordbrukets kapitalförsörjning ................ 110

Utgifter under riksstatens åttonde huvudtitel:

Skolöverstyrelsen: Omkostnader............................ 112

Bidrag till Göteborgs skolköksseminarium.................... 113

Allmänna läroverken: Avlöningar........................... 114

Studiebidrag och stipendier ............................... 116

Bidrag till folk- och skolbibliotek .......................... 125

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet..................... 126

Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m.................... 128

1—Andra kammarens protokoll 1.957. Nr 16

Nr 16

Innehåll

Sid.

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader............... 131

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga .............. 136

Lokaliseringen av statliga ämbetsverk......................... 137

Anslag å kapitalbudgeten för ecklesiastikdepartementet:

Statens lånefond för universitetsstudier ..................... 139

Allmänna studielånefonden ............................... 141

Lån till Uppsala studentkår............................... 142

Lån till Stockholms högskolas studentkår.................... 144

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 10 maj

Konstitutionsutskottets memorial nr 14, ang. granskning av statsrådsprotokollen
........................................... 5

Bevillningsutskottets betänkande nr 40, om ändring i kommunalskattelagen
m. m...................... 53

Statsutskottets utlåtande nr 95, om ändring i kommunalskattelagen

m. m................................................. 87

— nr 96, om anslag för budgetåret 1957/58 till valutakontoret, m.m. 87

— nr 97, ang. riktlinjer för tillsättning av vissa lärartjänster m. m. 87

Bevillningsutskottets betänkande nr 41, ang. ändring i skatteskalorna

för statlig inkomstskatt ................................. 104

— nr 42, om viss utredning ang. jordbrukets kapitalförsörjning____ Ilo

Statsutskottets utlåtande nr 8, rörande utgifter under åttonde huvudtiteln
(ecklesiastikdepartementet). . ........................ 112

Bankoutskottets utlåtande nr 17, rörande lokaliseringen av statliga ämbetsverk
.............................................. 137

— nr 18, ang. nytt värmesystem i riksbankshuset i Stockholm____ 139

Statsutskottets utlåtande nr 92, ang. anslag å kapitalbudgeten för ecklesiastikdepartementet
.................................. 139

— nr 93, ang. revisorernas granskning av statsverket m. m........ 145

— nr 94, ang. stat för riksgäldsfonden........................ 145

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

Fredagen den 10 maj

Kl. 13.00

§ 1

Justerades protokollen för den 3 och
den 4 innevarande maj.

§ 2

Svar på fråga ang. översynen av 1953 års
växtförädlingsutrednings förslag

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NÄSGÅRD, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Hansson i Skegrie
frågat mig om den i årets statsverksproposition
under punkten 94 i nionde
huvudtiteln åberopade översynen av
1953 års växtförädlingsutrednings förslag
påbörjats, samt om vilka detaljer
i utredningsförslaget denna översyn
anses böra omfatta.

Med anledning härav får jag anföra
följande. De delar av 1953 års växtförädlingsutrednings
betänkande, som behandlar
dels den verksamhet med förädling
av fruktträd och bärväxter, som
bedrives av Föreningen för växtförädling
av fruktträd vid Balsgård samt vid
Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut,
dels den statliga växtförädlingsverksamhet
i övrigt, som bedrives
vid statens trädgårdsförsök och vid
lantbrukshögskolans botanisk-genetiska
institution, har i enlighet med vad som
angivits i statsverkspropositionen överlämnats
till jordbrukshögskoleutredningen
för att av utredningen tagas under
övervägande vid fullgörandet av
dennas uppdrag.

Beträffande övriga delar av betänkandet
har efter remissbehandlingen,
såsom också anförts i statsverkspropo -

sitionen, en översyn ansetts erforderlig.
Denna översyn pågår sedan någon tid
inom jordbruksdepartementet, varvid
departementet biträdes av en numera
särskilt tillkallad sakkunnig, översynen
skall omfatta bland annat frågan om
formerna och avvägningen av stödet åt
växtförädlingen. I detta sammanhang
bör nämnas att frågan om formerna för
stödet synes ha kommit i ett nytt läge
genom att vissa internationella överläggningar
inletts. Franska regeringen
har nämligen nyligen inbjudit till en
internationell konferens i Paris, som
skall ha till uppgift att — inom ramen
för den internationella konventionen
om industriellt rättsskydd — undersöka
möjligheterna att förbättra upphovsskyddet
för nya utsädessorter. Sverige
representeras vid konferensen av bl. a.
föreståndaren för statens centrala frökontrollanstalt.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Hanssons fråga.

Härpå anförde

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få uttala mitt tack för
det positiva svaret, och jag noterar med
tillfredsställelse att denna översyn nu
har igångsatts. Under den tid växtförädlingsutredningen
har arbetat har det
uppstått en stark förskjutning i de ekonomiska
förhållandena m. m. mellan de
olika växtförädlingsanstalterna, och det
förhållandet att utredningen har suttit
i dessa år har tagits till intäkt för att
man under denna tid inte vidtagit några
åtgärder för en bättre avvägning.

Anledningen till att jag har frågat

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Svar på fråga ang. busstrafikens läge och villkor m. m.

just på denna detalj är att det, sedan
denna utredning blev färdig, har sagts
att dess förslag behövde överses i vissa
detaljer. Detta uttalande om en översyn
har även haft till följd, att man vid
detta års riksdag har vidtagit ett nytt
uppskov med den rättelse, som jag anser
bör komma till stånd. Jag vill därför
uttala min tacksamhet över att denna
översyn har igångsatts så snabbt som
nu har skett, och jag hoppas också, att
den kan bedrivas på ett sådant sätt, att
vi redan till nästa års riksdag får möjligheter
att bedöma avvägningen mellan
de olika växtförädlingsanstalterna, i
vad gäller de ekonomiska förhållandena,
och ge de anstalter som under
dessa år har kommit i en missgynnad
ställning ett bättre utgångsläge.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. busstrafikens läge
och villkor, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Sundström har
frågat mig, om jag vill ta initiativet
till en skyndsam utredning rörande
busstrafikens läge och villkor samt de
stödåtgärder, som i nuvarande läge torde
bli ofrånkomliga om busstrafiken,
främst på landsbygden, skall kunna
upprätthållas i erforderlig omfattning.

Det frågekomplex, som herr Sundström
berört, är redan föremål för undersökning
inom 1953 års trafikutredning.
Jag har från utredningen erhållit
uppgift om att man inom densamma
f. n. är sysselsatt med busstrafikfrågorna
och att möjligheten till en separat
behandling av dessa frågor är föremål
för utredningens övervägande.

Härefter anförde

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt
tack för svaret.

Det är lugnande att 1953 års trafikutredning
har tagit hand om denna sak,
men det är lugnande endast under den
förutsättningen att utredningen bedrives
på rätt sätt, att arbetet där inte går
efter det vanliga mönstret för kungliga
kommittéer, nämligen att skynda långsamt.
Det är tvärtom högst angeläget
att arbetet bedrives med stor skyndsamhet.
Jag noterar också med tillfredsställelse
att det är möjligt att 1953 års trafikutredning
kommer att behandla detta
komplex av frågor separat utan att invänta
resultatet av utredningens arbete
i dess helhet.

Svårigheterna i busstrafiken är naturligtvis
inte generella, gäller inte alla
linjer. Vissa busslinjer bär sig bra, och
den busstrafik som i tätorter ombesörjer
trafiken i stället för mera traditionella
kommunikationsmedel, beröres
givetvis inte av de svårigheter jag här
har i tankarna. Vad jag syftat till är,
att vi skall försöka rädda den busstrafik
i framför allt landsbygdens glesorter,
vilken till väsentlig del har brutit
befolkningens isolering. I de flesta
bussföretag, som bedriver sådan trafik,
har man sedan 1952 inregistrerat en
markant nedgång i kurvorna för trafikfrekvens
och intäkter. Däremot har kurvorna
för alla slags omkostnader befunnit
sig i starkt stigande, och kurvorna
för avskrivningar och nyanskaffningar
har närmast stupat rakt ned.
Situationen är därför nu sådan, att när
vagnparken, som inte i tillbörlig ordning
kan förnyas, blivit nedsliten och
reserverna har blivit uttömda, så riskerar
vi en mycket kraftig nedskärning
av verksamheten för en hel rad oundgängligen
nödvändiga busslinjer, och
företagen kanske till och med tvingas
att helt upphöra med trafiken. Då blir

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

människorna i dessa delar av landet
åter isolerade.

Det är givetvis inte lätt att här komma
med några direkta rekommendationer,
men jag tror att vad som nu framför
allt behövs är en noggrann kartläggning
av läget, så att man får se i
vilken omfattning ifrågavarande busstrafik
är i behov av stöd och hjälp.
Därefter kan vi lättare anvisa vägar, på
vilka de viktigaste trafiklederna kan
räddas. Jag skall emellertid inte här gå
in på några detaljer. Det passar sig inte.
Mycket kan troligen vinnas genom samtrafik
och genom gemensamt utnyttjande
av vagnparker och garage samt genom
upprättande av gemensamma turlistor
för undvikande av dubbleringar
osv. Huruvida dessa åtgärder kan vara
tillfyllest, är en fråga som utredningen
får svara på. Till sist blir det nog ändå
nödvändigt att anslå någon del av de
skattemedel, som erlägges av bil-, motorcykel-
och mopedägare. Eftersom ju
nämnda trafikmedel ytterst är orsaken
till busstrafikens svårigheter och tillbakagång,
bör de väl lämna ett behövligt
stöd till busstrafiken i detta fall.
Jag rekommenderar den vägen framför
en ändring av skattesatserna för busstrafiken,
och framför allt torde metoden
vara riktigare än någon form av
restitutionsförf arande.

Allt detta är emellertid reflexioner,
som jag tror att beredningen själv kommer
att göra.

Till slut vill jag säga att jag är övertygad
om att statsrådet, som bättre än
de flesta här känner de avlägsna glesbygdernas
behov, skall hålla ett vakande
öga på utredningen, så att dess
arbete utförcs skyndsamt, och se till att
de åtgärder utredningen rekommenderar
också blir föremål för övervägande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Granskning av statsrådsprotokollen

Föredrogs konstitutionsutskottets ine -

Granskning av statsrådsprotokollen

morial nr 14, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll.

Punkten A

Utskottets anmälan att vid granskningen
anledning icke förekommit att
mot någon ledamot av statsrådet tilllämpa
§ lOli regeringsformen.

Punkten föredrogs; och yttrade härvid
:

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! På en del liåll, såväl
inom kammaren som utanför, råder alltjämt
den föreställningen, att konstitutionsutskottets
dechargearbete åsyftar
att tända brasor åt regeringen och genom
skarpa anmärkningar bringa någon
eller några av dess ledamöter på fall.
Detta är emellertid att göra sig överdrivna
förväntningar. Det har, såvitt
jag minns, inte inträffat någonsin, att
en regering har avgått efter att ha blivit
föremål för ett angrepp i ett dechargeutlåtande,
och det hör också till
sällsyntheterna, att ett enstaka statsråd
fälls genom en sådan anmärkning.
Detta är ju inte heller granskningsarbetets
syfte, det hör vi väl komina ihåg,
utan syftet är att vinna rättelse för
framtiden och hålla ett vaksamt öga
över att grundlagarna hålls i helgd och
att riksdagens beslut åtlydes och effektueras.

Det har i detta sammanhang många
gånger vitsordats, att grundlagens 107 §
är i starkt behov av att ersättas med ett
tidsenligare organ för denna granskning,
och vi vet att förslag härom i
sinom tid kommer att framläggas av författningsrevisionen.
Mindre än vid personliga
anmärkningar med politisk
spets torde man då sannolikt komma
att fästa vikt vid felaktig eller olämplig
praxis, åtgärder som, ehuru formellt
riktiga, likväl till sina verkningar kan
vara ogynnsamma o. s. v. Med andra
ord: man kommer förmodligen att syfta
till att den negativa kritiken skall i hög

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

grad ersättas av en mera positiv inriktning.

Vad jag nu sagt bör emellertid inte
förleda någon att tro att vi menar, att
man inte skulle till fullo utnyttja de
granskningsmöjligheter som står oss till
buds under de ännu rådande förhållandena.
Det är ett mycket viktigt arbete
detta, och ju fler verksamhetsgrenar
som läggs under statens domvärjo, desto
angelägnare är det att riksdagen så
långt möjligt utövar en effektiv kontroll.
Vi vet ju vilken kolossal omfattning
statsverksamheten har tagit. Det
fanns en tid, då det inte avverkades
mer än cirka ett par tusen ärenden i
konselj under ett år, och nu är antalet
uppe i mellan 38 000 och 40 000.

Bakom betänkandet ligger, vågar jag
påstå, ett drygt och samvetsgrant arbete.
Ett tjugotal promemorior i de redovisade
anmärkningsärendena har utarbetats
i kansliet, och mycken flit ligger
där bakom. Flera av reservanternas
anmärkningar kan ge anledning till
motkritik, vartill vi får tillfälle att återkomma.
Men jag kan, herr talman, liksom
säkerligen många kamrater i kammaren,
inte värja mig för intrycket, att
särskilt i år finner vi mycket småkrafs,
där man förgäves får efterforska några
bärande anmärknings- eller granskningsprinciper.
På det sättet blir det
ingen kraftig brygd utan en skäligen
tunn soppa, som får tillredas efter Kajsa
Wargs gamla beprövade metod: man tager
vad man haver. Man anmärker t. ex.
på — jag gör inte anspråk på att referera,
utan det blir bara ett ofullständigt koncentrat
av några i raden av småärenden
— att en fattig konstnär fått i en
staten tillhörig fastighet i Gamla stan
hyra en lägenhet tillfälligtvis, så länge
den inte tas i bruk för ett angivet syfte.
Man vill vidare ge ett statsråd varning
för att inom hans departement en registrator
glömt eller försummat att diarieföra
ett sakkunnigutlåtande, som var
knutet till en viss proposition. Man anmärker
på jordförvärvsärenden, där

Kungl. Maj :t och de avgörande remissinstanserna
är på samma linje. Man
ogillar att en ungdomsgård i Norrland
inte fått något av halvmiljonanslaget
ur en fond, avsedd för skapandet av
alkoholfria restauranger av högsta standard,
som skall konkurrera med alkoholserverande
guldkrogar — statsutskottet
har ju för övrigt uttalat tvivel
rörande de alkoholfria restaurangernas
publikunderlag — och ur vilken fond
ännu inga medel ställts till förfogande.
Eller man för fram utnämningsärenden,
där i ett fall Kungl. Maj :t tagit hänsyn
till remissinstanserna, medan det i ett
annat fall — det gällde en lektorsutnämning
— visat sig att en så avgörande
remissinstans som kungl. skolöverstyrelsen
erkänner att, som den säger,
»det här inte är lätt att utpeka den
främste, så välkvalificerade som alla
är». Där är det naturligt att det finns
möjlighet för ett skönsbedömande. Vad
skall man ha statsråd till, om de inte
i tveksamma fall, där synpunkt väger
mot synpunkt — både lämplighet och
yttre meriter — skall få fälla det slutgiltiga
avgörandet? De skall väl inte
vara namnstämplar, som mekaniskt följer
några instanser.

Ett sådant litet ärende sedan som att
några elever i realskolan klagat hos
Kungl. Maj :t och begärt att få dispens
för att få flyttning till nästa klass! Åtgärden
i ärendet är inte föremål för anmärkning,
bara för en s. k. omförmälan,
men denna innehåller en erinran
att statsrådet inte skall befatta sig med
sådana ärenden. Vi upplyste inom utskottet,
att författningsutredningen avser
att verkställa en decentralisering,
så att statsråden inte skall betungas
med sådana ärenden. Sedan kommer i
alla fall några rader, där man ifrågasätter
åtgärdens lämplighet.

Jag anser att denna lilla bukett bekräftar
att utskottets reservanter — åtminstone
flera av dem — inte funnit
exempel på det som man skall efterforska,
nämligen om regeringen hem -

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

fallit åt någon maktfullkomlighet, om
den visat bristande lojalitet mot riksdagens
direktiv eller om den försummat
höra sakkunniginstanser eller att
Kungl. Maj:t har handlat i uppenbar
strid mot dessa instanser. Det menar
jag borde vara föremål för utskottets
undersökning och kritiska observans,
alltså över huvud taget sådana frågor,
som är av räckvidd för hela vårt land.

Jag erkänner, att det finns några sådana
frågor, och dem skall vi återkomma
till längre fram, men jag vill
säga att där man kan finna någon av
här angivna komprometterande faktorer,
där har man anledning till anmärkning;
där sådana inte förefinns hör det
heller inte bli någon anmärkning. Det
är vad utskottet vill förklara inför dechargen.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
ärade ordförande har hållit någonting
som jag med tanke på hans person väl
lämpligast bör kalla en inledningsbetraktelse
till årets dechargedebatt. Tonen
i hans anförande var sådan, att han
syntes mena, att de reservationsvis
framförda anmärkningarna var av så
obetydlig karaktär; underförstått kanske
man skulle säga, att det visar med
vilken visdom vårt land styres, detta att
man inte har hittat någonting kraftigare,
någonting mera substantiellt än
vad som återgives i dessa 14 reservationsanmärkningar.

Tillåt mig att till herr Halléns anförande
foga några kommentarer om utskottets
granskningsrätt, eller jag skulle
hellre vilja säga dess granskningsskyldighet.
Det har — jag måste säga tyvärr
— blivit så markant de sista åren, sedan
vi fick partiregeringar, att utskottets
agerande är representanterna för Kungl.
Maj ds opposition, medan företrädarna
för regeringspartierna använder sin huvudsakliga
tid i utskottet åt att tillbakavisa
de gjorda anmiirkningsyrkandena.

Granskning av statsrådsprotokollen

Jag vill fästa uppmärksamheten vid att
detta inte på något sätt står i överensstämmelse
med den uppgift som konstitutionsutskottet
har i fråga om granskningen
av statsrådets åtgöranden. Konstitutionsutskottet
är enligt vår författning
en domstol — dess ledamöter skall
inte vid fullgörandet av dechargegranskningen
betrakta sig som partirepresentanter,
utan det åligger dem att granska
samtliga i statsrådet förda protokoll
och, sedan de gjort detta, komma med
de anmärkningsyrkanden jämlikt §§ 106
och 107 som de anser befogade.

Men nu har det som sagt blivit så, att
det är representanter för högern och
folkpartiet — i nuvarande läge — som
granskar protokollen tillsammans med
de övriga ledamöterna men sedan ensamma
får svara för anmärkningsyrkandena.
Jag måste påtala den mycket passiva
roll som utövas av socialdemokraternas
och bondeförbundarnas representanter
i utskottet, som är så måna
om prestigen för vederbörande statsråd,
att de inte kan släppa fram ett anmärkningsvrkande,
om det inte är alldeles
uppenbart, att klara felaktigheter —■
brott mot lag o. s. v. — har ägt rum.
Jag erkänner gärna att utskottet praktiskt
taget enhälligt vid några tillfällen
under de senaste tio åren har funnit sig
föranlåtet att komma med sådana anmärkningsyrkanden
i fall, där det alltså
helt enkelt varit omöjligt för utskottets
ledamöter att tillbakavisa anmärkningarna.

Att emellertid när det gäller sådana
anmärkningar, om vilka utskottet har
enats, såsom skedde år 1955 i en
anmärkning mot ecklesiastikministern,
statsrådet Persson — det gällde tillsättande
av några skolvaktmästare — partisinnet
även där kan blomma upp, vilket
så till vida då skedde som statsrådets
egna partivänner fann sig föranlåtna
att reservationsvis framföra
klander mot anmärkningen, fullständigar
närmast bilden av det tillstånd,
som vi har kommit i. Jag finner det

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

därför beklagligt, att utskottets ledamöter
i främsta rummet skall betrakta
sig som ledamöter av ett visst parti och
att utskottets majoritet, jag kan säga
nästan till varje pris, vill skydda statsråden
mot anmärkningar ocli ständigt
kommer med försvar mot de anmärkningar,
som ensidigt kommer från oppositionen.

Det skulle vara märkvärdigt om en
felaktighet av det slaget inte någon
gång hade blivit begången, låt vara att
det kanske inte gäller en ren olaglighet,
så att det inte förelåg skyldighet
för utskottet att mera enhälligt göra anmärkning.
Det skulle som sagt vara
egendomligt, om inte någon gång en
socialdemokrat eller bondeförbundare
vid protokollsgranskningen fann, att
något av dessa 50 000 eller 60 000 ärenden,
som förekommer under ett år, vore
av den art, att det borde föranleda någon
gensaga från utskottets sida.

Jag ger naturligtvis herr Hallén alldeles
rätt i att de grundläggande bestämmelserna
i 105, 106 och 107 §§ i
regeringsformen är föråldrade. De är
till sin ordalydelse sådana, att man kanske
hesiterar att tillgripa dem. Det borde
väl ankomma på författningsutredningen
att ge denna viktiga form av
parlamentarisk kontroll ett sådant innehåll,
en sådan modernisering, att möjligheten
till kontroll skulle underlättas
med hänsyn till de styrelseformer, den
praxis som har utvecklat sig i dagens
Sverige. Men jag nödgas framhålla, att
även med hänsyn till dessa föråldrade
bestämmelser skulle utskottet ha bättre
möjligheter att fullgöra den plikt, som
grundlagarna ålägger det; att vaka
över tillämpningen av lagar och förordningar.

Herr Hallén nämnde, att det vore en
framtidsdröm att tänka sig att utskottets
formuleringar skulle få eu mera
positiv innebörd, att man skulle kunna
tänka sig en form, enligt vilken utskottet
utan att vilja direkt rikta ett personligt
klander mot vederbörande stats -

råd — om jag fattade honom rätt —
hade möjlighet att göra erinran mot en
gängse praxis eller något liknande. Jag
vill då fästa uppmärksamheten vid att
även med nuvarande bestämmelser finns
det en möjlighet för utskottet att tillvarata
dessa i och för sig riktiga synpunkter,
som utskottsordföranden här
har hävdat.

Vi har nämligen denna praxis med
ingresserinringar eller omförmälningar
eller vad man vill kalla den, som inte
är direkt reglerade i lagtexten, men som
då och då har använts för att fästa uppmärksamheten
på ett missförhållande
beträffande praxis, då man inte velat
ge uttalandet en sådan udd, som innefattas
i en anmärkning enligt 107 § regeringsformen.
Vi har på det sättet kritiserat
det försenade utgivandet av
Svensk författningssamling, för att nämna
ett exempel.

Herr ordföranden nämner såsom särskilt
bagatellartad en reservationsvis
framförd ingresserinran, som är utformad
av herr Olofson och undertecknad,
berörande det förhållandet att ungdomar,
som går i realskolor och som har
blivit kuggade i något ämne skall kunna
hänvända sig till Kung], Maj:t och
där få rättelse i sina skrivningar eller
i sina betyg. Det förefaller emellertid
mig vara ett ganska viktigt påpekande
från vår sida. Det måste nämligen betraktas
som någonting ganska abderitiskt,
att det skall i sista hand vara icke
vederbörande lärare och vederbörande
lärarkollegium utan Kungl. Maj :t som i
detta sammanhang uppträder som kriarättare.
I det fallet förefaller det mig
som om det hade varit mycket lämpligt
— och det yrkades också i utskottet —
om utskottet hade kunnat ena sig om en
ingresserinran: att man tycker, att en
sådan anordning är ganska felaktig för
att inte säga löjeväckande.

Jag kan inte gå med på herr ordförandens
karakteristik, att utskottsreservanterna
har sysslat för mycket med
småkrafs, småärenden. Jag medger gär -

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

na, att några av de av herr Hallén valda
exemplen skulle kunna ge sken av att
det verkligen förhåller sig på det sättet,
men han uraktlåt att i det sammanhanget
påpeka, att en så viktig fråga
som oljelagringsberedskapen har tagits
upp av reservanter, och det är ju en
för hela vårt lands ekonomi och försörjning
vital fråga.

En annan fråga, som jag skall tillåta
mig ta upp senare, berör den ominösa
utbetalningen på närmare en halv miljon
kronor till andelsslakteriet i Alvesta.
Det förefaller mig vara en inte
alldeles betydelselös och intresselös anmärkning,
som har väckts inom utskottet.

Om man ser på konstitutionsutskottets
långa historia, så finner man, att
under ett par år på 1870-talet väcktes
tre anmärkningar av följande innebörd.
En gällde nedsättning av minimiåldern
för rekryter till indelta armén, en annan
skatteeftergift för Åtvidabergs kopparfabrikation
och en tredje det lediga
presidentämbetet i kommerskollegium.
Samtliga dessa tre anmärkningar, som
enligt vad jag vill erinra mig, åtminstone
i något fall ledde till en skrivelse
från utskottet med begäran om vederbörande
statsråds entledigande, kan synas
mycket obetydliga. De är kanske till
formen mycket små ärenden, men i
varje fall — jag citerar här ur vad Brusewitz
framhåller i sin långa utredning
i arbetet Sveriges Riksdag — var dessa
frågor för lantmannapartiet, det ledande,
tongivande partiet under dessa år,
av alldeles särskild betydelse. .lag tycker
i varje fall att en del av de ärenden,
som i dag endast har blivit föremål
för reservationsanmärkning, viil
kan jämföras med ovan nämnda.

Sammanfattningsvis skulle jag alltså
vilja säga, i viss mån som ett svar på
vad utskottets ärade ordförande här har
anfört, att jag tror, att även inom ramen
för gällande föreskrifter det finns
en möjlighet för utskottet al! tillämpa
sin granskning av Kung], Maj:ts fögderi

Granskning av statsrådsprotokollen

under granskningsåret på ett sätt som
är mera tilltalande än det som för närvarande
förekommer. Om verkligen utskottets
ledamöter i denna sin egenskap
betraktade sig mindre som partimän,
mindre såsom skyldiga att stödja
en parlamentarisk regering, mera — såsom
författningen också klart anger —
som domare när det gäller Kungl. Maj ds
ämbetsåtgärder, så tror jag att det med
litet energi och litet god vilja skulle
finnas möjlighet för utskottet att bättre
hävda sig.

Jag slutar med att ännu en gång citera
Brusewitz, som i sin nyss citerade
stora artikel säger, att den konstitutionella
granskningen — det gällde väl
tiden omkring 1930-talet — då hade
nått nollpunkten. Jag beklagar, och i
viss mån kanske herr ordföranden ger
mig rätt i det, att den inte har pressats
upp så värst många grader ovanför
denna nollpunkt. Men ansvaret härför
ligger väl i främsta rummet hos konstitutionsutskottet,
hos dess ledning och
i dagens läge hos representanterna för
regeringspartierna.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket erkännsam
för det moderata sätt, varpå Kungl.
Maj ds opposition, om jag får citera herr
von Friesen, hittills uppträtt. Jag vill
bara säga, när han rekommenderade den
moderata och moderna form för erinringars
framställande, som kan förväntas
från författningsutredningen, att vi har
nu en sådan form, nämligen den s. k. omförmälan,
och herr von Friesen vet lika
bra som jag, att inom konstitutionsutskottet
har man, kanske inte alltid men i
de flesta fall. uppfattat en omförmälan
såsom en förkrympt eller fördold anmärkning.
När någon gör en framstöt
och den avvisas, är ofta slutrepliken: Ja,
men ni kan vid åtminstone vara med om
en omförmälan! Den har därför inte så
gott rykte.

Sedan vill jag också säga att herr von
Friesen — det må vara honom förlåtet

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

— kanske inte märkte, att jag gjorde en
viss distinktion i fråga om reservationsanmärkningarna.
Jag sade att vissa av
dem liade större vikt och innebörd och
gällde hela riket — till dem kunde vi
senare återkomma. Det är alldeles klart,
att dit hör oljan och några andra frågor.
Det hade jag i tankarna, och ingen
skall tro, att jag likställer anmärkningen
i fråga om oljan med det myckna
småkrafs varav betänkandet i år vimlar.

Varje år får vi i dechargen den tillvitelsen,
att vi tjänstgör som ett transportkompani,
som okritiskt accepterar
allt vad Kungl. Maj:t gör. Jag sade, att
om vi under granskningen skulle finna
exempel på maktfullkomlighet, grova
försummelser ocli formfel, nonchalerande
av riksdagens direktiv, försummelse
mot att enligt paragraf 10 i regeringsformen
höra de sakkunniga instanserna,
så skulle vi utan tvekan biträda en sådan
anmärkning. Men vi har inte kunnat
finna någon sådan anmärkning, och det
är förklaringen till vår ståndpunkt.

Jag viil sluta, herr talman, med att
säga att vi nu så många gånger har hört
talet om vår bristande uppmärksamhet
i detta arbete och brist på opartiskhet,
att jag innerligt längtar efter den dag
när herr von Friesen om inte precis som
regeringsledamot så åtminstone som regeringsadjunkt
får tjänstgöra här i kammaren.
Jag förmodar att herr Ohlin då
kommer att få oroliga nätter.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Uppfattningen att ingresserinringarna
skulle ha någon speciell
udd mot regeringsledamöter kan
jag inte på något sätt dela, även om
jag vet att herr ordföranden vid många
tillfällen inom utskottet har uttalat den
meningen. Tvärtom har jag uppfattat
just ingresserinringarna som ett sätt att
komma förbi denna personliga udd, den
personliga kritiken mot vederbörande
statsråd. Herr Hallén säger att han visst
är med om kraftiga anmärkningar, när
en regeringsledamot t. ex. har brutit

mot lagen. Men är det inte märkvärdigt,
att under alla de år jag suttit i konstitutionsutskottet
— det är femton eller
sexton år — har även majoritetsanmärkningar
väckts icke från regeringspartiernas
håll utan från oppositionens.
Man kan säga att det konsekvent är
oppositionen som har bestått utskottet
med dess arbete.

Jag kan försäkra min värderade vän
herr Hallén, att i händelse av ett regimskifte,
som vi naturligtvis önskar,
hoppas jag bli i tillfälle att komma
hans profetia på skam, om jag skulle
betros med äran att delta i den konstitutionella
granskningen. Jag har redan
en gång visat att jag har ett ganska gott
alibi i denna fråga, då jag ensam inom
utskottet riktade en reservationsanmärkning
mot en folkpartistisk ledamot
av samlingsregeringen. Efter allt
vad jag sagt i detta avseende kan
jag försäkra herr Hallén att den granskningen,
om det skulle bli ett regimskifte
med en höger- eller folkpartiregering,
kommer att bli precis lika energisk
som den vård mot den nuvarande
regeringen.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få anknyta
till vad herr Hallén sade i sitt
anförande. Herr von Friesen karakteriserade
det som en inledningsbetraktelse.
Man får då säga att den inledningsbetraktelsen
i varje fall inte nådde
de personer vi i första hand här diskuterar.
De tomma statsrådsbänkarna visar
ju att intresset från regeringens sida
som vanligt är lika med noll. Om statsråden
inte är närvarande när oppositionsledamöterna
i konstitutionsutskottet
talar får vi förlåta dem, men när
Kungl. Maj :ts egna representanter i utskottet
talar borde de, tycker man, kunna
visa sig på något sätt. Men herr Hallén
kanske inte ens är förvånad över
detta.

Jag erinrar mig i det sammanhanget
att statsministern för ett antal år sedan

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

meddelade mycket högtidligt i denna
kammare, att regeringen nu hade brutit
den praxis man tidigare haft, nämligen
att inte svara på reservationsanmärkningar.
Nu skulle man gå in för att
i vissa sammanhang göra detta, men
denna praxis kom ju bort efter en dag.

Herr Hallén sade i början av sitt anförande,
om jag inte missuppfattade
honom, att det både inom och utom
riksdagen fanns den uppfattningen, att
107 § i regeringsformen verkligen skulle
kunna användas även i dagens läge
för att bringa statsråd på fall. Det är
väl en något egendomlig uttolkning av
det läge som råder inom riksdagen i
varje fall. Jag tror inte att 107 § i regeringsformen
skall behöva användas på
det sättet.

Nu säger herr Hallén att det som här
har kommit fram reservationsvis mest
är småkrafs, att det inte är någon kraftig
brygd. Han erkänner att det är litet
variation på reservationsanmärkningarna,
men det mesta är tydligen enligt
hans mening småkrafs. Jag skall då be
att få fråga herr Hallén hur han egentligen
ser på den framtida utformningen
av dechargearbetet. Herr Hallén hade
nämligen strax innan sagt, att det ju vore
bra om man kunde ersätta denna negativa
kritik med positiva synpunkter
på rättstillämpningen o. d., anvisa att
riksdagens mening är att så och så
skall en sak skötas. Är det inte detta
man gjort i en del av de små erinringar,
som man ser rätt talrikt förekomma i
årets dechargememorial? Jovisst, herr
Hallén måste bestämma sig för om han
över huvud taget inte med nu gällande
författning vill ha något »småkrafs»
med.

Herr Halléns inställning är synnerligen
formalistisk. Han menar, alt § 107
är en jätteklubba, som man inte kan använda
för sådana här saker. Det kan i
viss utsträckning sägas, att den är ett
grovt verkande medel, men är det då
inte högst formalistiskt att hålla på att
man inte kan göra en uppmjukning av

Granskning av statsrådsprotokollen

konstitutionsutskottets uttalanden? Vi
är på andra områden inom författningslivet
inne på detta. Jag kan också hänvisa
till engelsk praxis. Om man verkligen
från majoritetens sida hade velat
komma fram med de positiva synpunkter,
som herr Hallén talar om, hade det
nog varit möjligt.

Herr Hallén anförde i detta sammanhang
som ett exempel, att en registrator
i ett departement hade »glömt» att diarieföra
ett ärende. Detta är en våldsam
förvrängning av de fakta, som finns presenterade
i anmärkningen. Också herr
Hallén vet, att det inte alls är fråga om
att en registrator gjort sig skyldig till
glömska, utan denne har tydligen inte
fått sig tillställd den offentliga utredning,
som avlämnades. Det dröjde en
månad innan registratorn fick den. Detta
är dock något annat än att man skulle
ha glömt bort saken. Något av småkrafset
kan enligt min mening tydligen vara
en sådan principfråga, som herr Hallén
efterlyste och menade att konstitutionsutskottet
skulle ha kunnat påpeka. Det
är nämligen principen som är avgörande.
Ibland kan det vara en stor sak, som
inte blir registrerad, och ibland en liten.
Ur tryckfrihetsförordningens och konstitutionsutskottets
synpunkt är det väsentliga
att man håller på att principen
skall tillämpas.

I samband med vad herr Hallén talade
om i början av sitt anförande skulle
jag vilja ställa en fråga till herr Sehlstedt.
Vi har ju ett gemensamt intresse
för de konstitutionella frågorna. Jag
har här framför mig en ledare, som
stod i hans tidning för några dagar sedan
och som enligt min åsikt verkar att
på något sätt ge herr Hallén stöd för
hans uppfattning av vad dechargearbetet
skall syfta till. Herr Sehlstedt skriver:
»Så bakvänt som oppositionen tycker
atl det mesta är borde den ju hitta
granna bitar i statsrådsprotokollen att
slå ner på.» Bakom detta måste vid, herr
Sehlstedt, ligga den uppfattningen, att
konstitutionsutskottets dechargearbete i

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

hög grad skulle vara ett politiskt granskningsarbete.
Det är alltså den politiska
ansvarigheten som skulle krävas ut. För
min del anser jag, att det kan förekomma
sådana ärenden, men i stor utsträckning
är nog åsikten felaktig. Den rimmar
heller inte alls med vad herr Hallén
i varje fall yttrade, vad han tyckte
konstitutionsutskottets granskningsarbete
skulle vara, nämligen ett påpekande
av att principer måste upprätthållas,
riksdagens beslut hållas i helgd, etc.

Jag undrar, om det inte vore värdefullt
att här få en precisering för den
debatt, som väl kommer att äga rum
även utanför det forum, där herr Hallén,
herr Sehlstedt och jag får komma
till tals. Menar man verkligen ifrån er
sida, att den politiska ansvarigheten
skulle knytas ihop i konstitutionsutskottet?
Då ber jag att få betona, att jag
för min del har en annan uppfattning.
Jag tror inte, att konstitutionsutskottet
är lämpligt forum för detta. Det är helt
andra saker vi skall syssla med. Jag
kan delvis ansluta mig till herr Halléns
uppfattning om vad som vore önskvärt
att vi skulle behandla. Nu framhåller
herr Hallén upprepade gånger i dag, att
författningsutredningen håller på med
saken och att vi därför bör vänta med
att gå in på några nya vägar. Det vet
herr Hallén lika bra som jag, att oavsett
om vi i författningsutredningen kommer
till resultat eller ej, kommer det ändå
inte att kunna ske något på denna
punkt förrän någon gång inpå 1960-talet.
Under tiden skulle alltså konstitutionsutskottets
dechargearbete fortsätta
i precis samma gamla — förlåt uttrycket
— slentrianmässiga och formalistiska
spår som hittills. Enligt min mening
är detta att beklaga. Det finns andra
vägar om man verkligen vill, och det
är det väsentliga i detta sammanhang.

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! Eftersom jag är litet intresserad
av dessa frågor har jag råkat
att i min tidning avreagera mig i

en ledare som avser konstitutionsutskottets
granskningsverksamhet. Jag har
gjort det närmast med anledning av det
resonemang om konstitutionsutskottets
verksamhet såsom granskningsorgan
vilket på vissa håll förts i pressen. Det
finns nämligen faktiskt några tidningar
— det är dock inte många — som är
intresserade av den granskningsverksamhet
konstitutionsutskottet utför. Jag
har, i den mån jag följt dessa tidningar,
kunnat iakttaga att de i hela sitt sätt
att betrakta denna granskningsverksamhet
liksom utgår därifrån, att om det
icke riktas någon majoritetsanmärkning
mot regeringen, har inte granskningsverksamheten
varit tillräckligt effektiv.
Man delar, såsom herr von Friesen här
i debatten gjort, upp konstitutionsutskottet
på det sättet, att majoriteten inom
utskottet skulle vara den som i alla
väder försvarar regeringen, medan oppositionen
skulle så att säga gräva efter
anmärkningar. Vidare kan som ett faktum
noteras att anmärkningarna i regel
av pressen anses ha rent politiska bevekelsegrunder.

Det är detta resonemang som jag har
tagit upp till behandling i den artikel
som gav herr Dahlén anledning att här
ställa en fråga till mig. Jag har i denna
artikel bara noterat det förhållandet,
att det finns, om man nu skall tro tidningarna,
en borgerlig majoritet som
med vädrande näsor jagar efter byte
vid granskningen av statsrådsprotokollen
och som sliter i sitt anletes svett för
att äntligen hitta en anmärkning mot
regeringen. Gentemot detta har jag
framhållit att om regeringen, såsom herr
Hallén nämnde, behandlar i runt tal
40 000 ärenden per år i konselj och
man efter granskningen av dessa ärenden
har kommit fram till 14 reservationsanmärkningar,
är det väl ett tecken
på att resultatet, trots att man ivrigt
vädrat efter byte, blivit ganska
magert.

Det finns som sagt 14 reservationsanmärkningar,
och eftersom jag i likhet

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

med herr von Friesen tillmäter oppositionen
betydelse i detta sammanhang,
har jag tillåtit mig att granska omfattningen
av den borgerliga oppositionens
deltagande i reservationsanmärkningarna.
Jag har därvid konstaterat att i två
fall har respektive anmärkningar undertecknats
av sju borgerliga medlemmar
av utskottet — det är det högsta
antal oppositionen där kan mönstra —
i två fall av sex ledamöter, i fem fall av
fem ledamöter, i ett fall av fyra ledamöter,
i tre fall av tre ledamöter och
i ett fall av två ledamöter. Inte ens
oppositionen har således i sin granskningsverksamhet
kunnat finna sådan
anledning till anmärkning, att man alltid
förmått samla de sju mannar, som
man har i utskottet, till förmån för ett
anmärkningsyrkande. Om det är så illa
ställt på oppositionskanten, hur skall
man då kunna begära att de som sitter
i majoritetspartierna skall finna det
angeläget att rikta anmärkningar mot
regeringen?

Även om oppositionen tydligen själv
tillmäter resultatet av sin granskning
stor betydelse, så kan man inte med
detta byte inför ögonen undgå att dra
den slutsatsen, att oppositionen inte har
någon särskild anledning att rosa marknaden.
Oppositionen är väl ändå, alldeles
frånsett att herr Dahlén menar att
man skulle ta med vad som helst, ute på
den verkliga jakten när den går igenom
statsrådsprotokollen. Jag har därför,
inte minst med hänsyn till reaktionerna
på vissa håll i pressen, frågat mig hur
det kan komma sig att resultatet blivit
så magert på de drygt 40 000 ärenden
som årligen passerar konseljen. Om oppositionen
verkligen menar att den har
gjort en saklig granskning, är ju skörden
mycket dålig, ja, det är till och
med fråga om rena missväxten. För
mitt vidkommande anser jag att regeringen
snarast är att lyckönska efter
det resultat som minoritetsgranskningen
inom konstitutionsutskottet har gett vid
denna riksdag. Om dessa anmärkningar

Granskning av statsrådsprotokollen

skulle representera höjden av konstitutionell
granskning och oppositionen ju
menar att majoriteten bara gapar och
sväljer, skulle det egentligen finnas anledning
för de borgerliga tidningarna,
inte att slå ned på majoriteten, utan
tvärtom att slå ned på en minoritet som
inte lyckats finna mer än sammanlagt
14 anmärkningar och som dessutom
långt ifrån är enig om att föra fram
dessa anmärkningar inom konstitutionsutskottet.

Detta har, herr talman, varit bakgrunden
för mina uttalanden om dessa saker.
När herr Dahlén ställer frågan, om
man menar att den politiska ansvarigheten
skall knytas ihop via konstitutionsutskottet,
skulle jag vilja returnera
frågan till honom med uppmaning att i
stället rikta den till den tidningspress
här i landet som uppenbarligen har för
sig att konstitutionsutskottets verkliga
uppgift är att framställa politiska anmärkningar
mot regeringen. Enligt mitt
sätt att se finns det inte denna gång
några sådana anmärkningar, inte ens
bland dem som de borgerliga enat sig
om. De övriga ärenden, som punkt efter
punkt framförs som anmärkning, är
snarast av den karaktären, att det är
ytterst anspråksfullt att rubricera dem
som anmärkningar, i synnerhet om det
endast är en minoritet som framställer
dessa.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är litet ledsen över
att herr Sehlstedt inte ville ge sig in i
ett meningsutbyte om vad vi egentligen
skall åstadkomma med konstitutionsutskottets
granskningsarbete. Det var
verkligen min avsikt, att vi skulle kunna
växla några tankar om den saken.
Att här hålla på och diskutera om vem
som skall rikta frågor till vissa tidningar
och sådant kanske inte lönar sig
så mycket.

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

Herr Sehlstedt vidhöll tydligen sin
uppfattning, att anledningen till att
oppositionens ledamöter i konstitutionsutskottet
riktar anmärkningar är av rent
politisk karaktär. Av herr Sehlstedts
statistik, som just visar att oppositionen
inte uppträder enigt i dessa frågor,
framgår väl att de politiska baktankarna
inte kan vara särskilt välutbildade.
Ville man verkligen använda dechargearbetet
som politiskt instrument, skulle
man väl göra utomordentliga försök att
få oppositionens uppträdande enigt,
men det gör man ju inte. Jag tycker
alltså herr Sehlstedts statistik i den mån
den över huvud taget har någon mening
visar, att dechargearbetet inte i första
hand är ett politiskt instrument. Jag vill
understryka att jag inte heller anser att
dechargearbetet bör vara detta. Det
skulle vara roligt, om herr Sehlstedt för
sin del ville hålla med om att dechargearbetet
skall vara något annat än främst
politiskt änsvarsutkrävande. Då kan vi
komma en liten bit framåt i den debatt
som nu utspunnit sig.

Hem von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Hem Sehlstedt upprepade
vad jag några gånger har hört
från konstitutionsutskottets ordförande
såsom något nedsättande för en reservationsanmärkning,
att »han har ju inte
ens kunnat samla alla inom sitt eget
parti till förmån för anmärkningen».
Visar inte detta, som herr Dahlén nyss
påpekade, att vad som här sker är en
rent saklig bedömning av frågorna, varvid
det naturligtvis måste bli en viss
skälighetsprövning? Långt mera märkvärdigt
än att inte alla folkpartister och
alla högermän är med om alla reservationsanmärkningar
är i själva verket
det faktum, att inga socialdemokrater
och inga bondeförbundare någonsin är
med på någon anmärkning. Jag bortser
nu från hem Spångberg, som någon
gång faktiskt gått litet vid sidan om de
andra i sitt parti. Jag tror han är den

ende som någon gång presterat en reservationsanmärkning.

Sedan säger herr Sehlstedt, att det är
ynkligt att man på över 40 000 ärenden
bara skall hitta 14, där regeringen anses
ha gjort fel. Jag vill citera vad ett
mycket framstående, numera avgånget
socialdemokratiskt statsråd sade en
gång till mig, då han blivit föremål för
en anmärkning i konstitutionsutskottet:
»Om Du bara anar hur mycket vi gör
som ni aldrig upptäcker!» Detta är tyvärr
sanning. Var och en som varit med
om att läsa statsrådsprotokollen vet, att
det är alldeles omöjligt att av protokolltexten
dra slutsatser huruvida en felaktighet
är begången eller inte. Faktiskt
kommer, som var och en vet som deltagit
i utskottets granskningsarbete, praktiskt
taget alla anmärkningsanledningar
inte från protokollsgranskningen utan
genom pressen, genom brev från privatpersoner
eller på annat sätt. Så har det
alltid varit och så kommer det alltid att
bli.

Att 14 anmärkningar på 40 000 beslut
skulle vara någon mätare på regeringens
duglighet är ett påstående jag på
intet sätt vill intyga. Det finns en hel
del saker, herr talman, som inte kan
falla under den konstitutionella granskningen
men där regeringens åtgärder är
minst sagt tvivelaktiga. Jag tänker bland
annat på det bedrövliga skådespel som
utspelas kring folkomröstningsfrågan
rörande tjänstepensionerna.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! När herr Dahlén frågar
hur jag tänker mig den framtida utvecklingen,
vill jag hänvisa till författningsutredningen,
där denna sak
dryftas.

Jag vill även reagera mot påståendet,
att jag skulle ha sagt att vi får vänta till
dess att den modernare reformen för
granskningsarbetet kommer och låta utskottets
arbete i dechargehänseende
vila till dess. Jag har tvärtom framhål -

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

lit, att statens växande inflytande på
alla möjliga livsområden ger utskottet
och riksdagen ännu större anledning
att så länge vi har kvar den gamla formen
utnyttja denna till det yttersta.

Sedan kan jag inte neka mig nöjet,
eftersom min ärade vän herr von Friesen
siar om den tid då de borgerliga —
de frisinnade kanske framför allt —
ger en mönsterbild av opartisk objektivitet,
att erinra litet om det förgångna.
1946 enades utskottets tjugo ledamöter
med undantag av två om en anmärkning
mot dåvarande statsrådet Ohlin,
som hade använt medel ur fritidsfonden
åt Bengt Bergs örnar och vildgäss
etc., alltså inte till understöd till människor
såsom avsett var. Hela utskottet
var ense om detta utom två ledamöter.
De två var utskottets enda folkpartister.
Jag menar att starten i objektivitetens
tecken inte ser särdeles löftesrik ut.
Tvärtom, det är ett dåligt varsel!

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hallén slår fast att
konstitutionsutskottet inte skall vänta
till 1960-talet med att försöka sätta i
gång med ett effektivare dechargearbete.
Det var ju glädjande och jag avvaktar
alltså med intresse vad som skall
hända. Jag spetsar till min formulering,
ty när man från majoritetens sida säger
att oppositionen har så litet att komma
med inställer sig onekligen frågan: Vad
har regeringspartiernas representanter
i konstitutionsutskottet gjort de sista tio
åren? Jag väntar nu med spänning på
vad som skall komma de närmaste tio.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Dalilén frågade
mig vad jag hade för uppfattning om
vad man egentligen borde åstadkomma
med granskningen i konstitutionsutskottet.
Jag trodde mig på ett ungefär ha
klargjort hur jag uppfattade situationen.
Eftersom man litet överallt har den
uppfattningen, att konstitutionsutskottets
granskningsverksamhet skall vara

Granskning av statsrådsprotokollen

liktydigt med att utkräva politiskt ansvar
av regeringen — detta är alltså den
allmänna föreställningen t. ex. i pressen,
men inte den som finns här i riksdagen
— har jag tagit upp diskussionen
mot den bakgrunden och försökt klargöra,
att granskningsarbetet så långt
ifrån att vara en politiskt ansvarsutkrävande
granskning enbart innefattar
anmärkningar av skäligen betydelselös
art. Däri ligger på sitt sätt redan ett
konstaterande av konstitutionsutskottets
egentliga uppgift som den ter sig mot
bakgrunden av verkligheten men inte
mot bakgrunden av vad som står i
grundlagen. På den punkten skulle jag
tro att vi i stort sett är eniga.

Sedan menade herr von Friesen, att
min iakttagelse om de 14 anmärkningarna
på de 40 000 ärendena i konseljen
var ett uttryck för att jag liksom ville
fälla några nedsättande omdömen om
detta med hänsyn till fåtalet anmärkningar.
Man kan naturligtvis diskutera
vad som kan anses vara rimligt eller
inte rimligt i de anmärkningar som reservationsvis
har förts fram i dag. Herr
von Friesen medgav dock, att bakom
det faktum att anmärkningarna icke på
alla punkter undertecknats av samtliga
inom oppositionen ändock förelåg en
skälighetsprövning. Detta skulle förklara
att man hade olika antal namn på
de olika reservationsanmärkningarna.
Kan det inte tänkas — jag bara frågar
— alt även de som representerar majoriteten
har ett visst fog för sin skälighetsprövning
när förslag till anmärkningar
förs fram inom konstitutionsutskottet? Herr

HASTAD (h):

Herr talman! Debatten har nu fortskridit
så långt, att det kanske inte är
mycket att tilliigga. Ett par synpunkter
vill dock även jag bidra med.

.lag får då först, i likhet med herr
von Friesen, som ledamot av konstitutionsutskottet
uttala mitt tack till
herr ordföranden i utskottet för den

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

orlovssedel för flit, som han utställt
till utskottet. Jag måste dock även
på samma gång — i likhet med herr
von Friesen — be att få göra en bestämd
reservation när det gäller den
flit regeringspartiernas representanter
ådagalagt i utskottet. Man kan ju möjligen
säga att arbetsfördelningen skall
vara den, att oppositionen letar fram
materialet och regeringspartierna skall
sitta som några slags domare över oppositionen
— det är dock regeringen,
som skall bedömas och dömas. Det
finns ingenting skrivet om denna sak,
men vad som förundrat mig är — herr
Hallén och ärade ledamöter av kammaren
— att det inte ens på ett förberedande
stadium av utskottets granskningsarbete
läggs i dagen något intresse
från regeringspartierna — exempelvis
genom att begära promemorier eller liknande
— att närmare utreda någon fråga,
oavsett om detta sedan skulle leda
till den ena eller andra formen av anmärkning.
Naturligtvis har det hänt någon
enstaka gång under de snart tio år
jag har suttit i konstitutionsutskottet,
att någon representant för regeringspartiet
framställt en begäran om en promemoria
— kanske det gällt just ordföranden
eller herr Spångberg. Men om
någonting varit utmärkande för regeringspartierna
i detta fall är det, att de
överlåtit hela denna spanaruppgift åt
oppositionen. Det är ju detta som vi finner
egendomligt, med den inskränkta
roll i statslivet som vi numera tilldelat
konstitutionsutskottet.

Konstitutionsutskottet har självfallet
en gång i tiden tillmätts större uppgifter
än det kan få i dagens Sverige med
riksdagar, som sammanträder året runt,
samt med ständiga möjligheter till interpellationer,
enkla frågor etc. Konstitutionsutskottets
uppgift är ju inte heller
— jag vill betona detta framför allt
för herr Sehlstedt — att ta förnyad
ståndpunkt till frågor om låt oss säga
beskattningen eller om principerna för
sociallagstiftningen eller om vi skall ha

mer eller mindre sparsamhet i statsförvaltningen.
Alla dessa för en regering
i främsta rummet avgörande frågor avgörs
nu i andra instanser, varför konstitutionsutskottet
anser sig inte behöva
ta upp dem.

Vidare vill jag betona — när man nu
talar om att konstitutionsutskottet är så
föga framgångsrikt i sin jakt efter formfel
— att vi dock lever i ett land som
är känt för rättssäkerhet. Vi har i regeringen
— unikt för hela universum —
två konsultativa statsråd som uteslutande
har att bevaka författningsenligheten
vid regeringsärendenas avgörande. Alla
statsdepartement är fulla av jurister,
vilka naturligtvis delvis anlägger samma
synpunkter. Under sådana förhållanden
skulle det vara utomordentligt
egendomligt, om vi i vårt land skulle ha
en regering, som med öppet sinne begick
grundlagsbrott. Det är väl ingen
som väntar detta heller. Enligt min mening
måste konstitutionsutskottets uppgift
bli mera reducerad, och begränsa
sig främst att undersöka ändamålsenligheten
av administrativ praxis och därvid
kanske ta upp till särskild granskning
fall, vilka blivit föremål för mycken
diskussion i pressen.

Herr Sehlstedt kom nu med statistik
och sade, att det framställts blott 14 reservationsanmärkningar
på 40 000 ärenden.
Ja, men hur många ärenden är det
som har granskats?

Av dessa 40 000 ärenden är kanske
hälften utnämningsärenden. Det är en
gammal tradition inom konstitutionsutskottet
att i regel inte ta upp utnämningsärenden,
eftersom konstitutionsutskottet
inte kan vara rätt forum för
detta. Någon gång har det hänt, att
principiella frågor rörande t. ex. kompetens
för en tjänst eller liknande undersökts
och blivit föremål för omnämnande
uti memorialet i ena eller andra
formen. Men endast i ytterligt få undantagsfall
har det hänt, att någon enstaka
ledamot har velat väcka till livs
ett utnämningsärende. Alla dessa ären -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

den om utnämningar av kaptener, läroverkslektorer
etc. är på det sättet borttagna
från konstitutionsutskottets
granskningsområde.

Jag vill, herr talman, erinra om att
det i regeringsformens § 107 finns en
bestämmelse, som säger, att det är konstitutionsutskottets
uppgift att göra anmärkningar,
om någon föredragande
»icke med oväld, nit, skicklighet och
drift sitt förtroendeämbete utövar». Jag
tycker, att det utskott, som bär uppgiften
att granska förtroendeämbetsmännens
handlande just ur denna synpunkt,
självt borde bemöda sig om att tillämpa
samma sats om oväld, nit, skicklighet
och drift. Om vi tar bort ordet skicklighet,
eftersom dess innehåll är svårare
och delikatare att bestämma, kan
vi nöja oss med oväld, nit och drift. Jag
ställer verkligen till konstitutionsutskottets
majoritet den frågan: Har konstitutionsutskottets
majoritet, som aldrig
framställer någon anmärkning och som
automatiskt avslår alla anmärkningar,
lagt i dagen den oväld, det nit och den
drift som regeringsformen — låt vara i
ett annat sammanhang men just i § 107
— talar om?

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
säga ytterligare ett par ord med anledning
av det önskemål i avseende på
framtiden, som konstitutionsutskottets
ärade ordförande uttalade. Han trodde,
att det vore lämpligt i sammanhang med
den nu pågående författningsrevisionen
att åstadkomma att konstitutionsutskottets
anmärkningar gavs en mindre politiserad
form. Ja, jag tror, att det är
möjligt att införa denna praxis redan
nu, herr Hallén. Det var kanske en del
övergångs- och omställningssvårigheter
för det socialdemokratiska partiet på
1930-talet, men nu har det socialdemokratiska
partiet varit regeringsparti i 25
år, och jag tycker inte att det kunde ha
varit siirskilt svårt att försöka lämna ett
verkligt praktiskt bidrag till en avpolitisering
av frågor, som ingen i konstitutionsutskottct
ens från minoriteten
2 Alu!ra kammarens protokoll

Granskning av statsrådsprotokollen

avsett att göra till politiska. Det har
funnits möjligheter att införa en ny
praxis även med nuvarande bestämmelser
— och jag finner det beklagligt att
dessa möjligheter ej tillvaratagits.

Jag har från denna talarstol vid tidigare
debatter yrkat, att önskemålet enligt
min mening borde vara preciserat
så, att man skulle skilja på två slags
anmärkningar. För verkligt politiska
anmärkningar, vilka enligt vad som redan
från början framgick framställdes
av något oppositionsparti som ett led
i växelspelet mellan regeringspartier
och oppositionen, skulle vi kunna ha
kvar den form som man nu har, att
riksdagen kunde skriva till Kungl.
Maj:t och begära ett statsråds eller hela
regeringens avgång, eller också skulle
det införas ett dagordningsinstitut för
att bereda kammaren möjlighet till ställningstagande.
Det kan emellertid endast
inträffa ytterligt sällan, att konstitutionsutskottet
försöker spela denna stora
roll. Det naturliga blir i stället, att
konstitutionsutskottet i framtiden i
stort åtnöjer sig med den ingalunda
oviktiga uppgiften att göra stickprovsgranskning
när det gäller den administrativa
kontrollen. Härvidlag borde
det vara möjligt att diskutera spörsmålen
alldeles oberoende av partitillhörighet.
Riksdagen kunde sedan i en skrivelse
till Kungl. Maj :t i anslutning till
memorialet uttala önskemål om ändringar
av administrativ praxis i det
ena eller andra hänseendet. Konstitutionsutskottet
skulle alltså framställa
förslag till riksdagen, och riksdagen
skulle pröva dessa på samma sätt som
den förfar exempelvis när det gäller
statsrevisorernas berättelse och de förslag,
som statsutskottet med anledning
av denna berättelse framställer till kamrarna.

.lag tror, att man skulle ha kunnat
komma ganska långt på denna väg redan
med nuvarande bestämmelser. .Tåg
vill peka på att det finns länder, dår
man har lyckats på detta sätt frigöra

1957. Nr 16

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

administrativa anmärkningar från de
politiska — jag pekar i detta sammanhang
endast på Schweiz.

Jag skulle till sist blott vilja tillägga
ett par ord med anledning av herr von
Friesens citat ur min gamle lärare professor
Brusewitz’ bok om riksdagen och
dechargekontrollen. Professor Brusewitz
hade på 30-talet bibragts den uppfattningen,
att granskningen nu hade
kommit ned till nollpunkten, för att använda
herr von Friesens citat. Uppenbarligen
hade Brusewitz då i tankarna,
att granskningen blivit alltmer politiserad.

Detta Brusewitz’ omdöme är dock
enligt min mening i sak icke fullt berättigat.
Dechargegranskningen visar
också en annan och mera positiv sida.
Den energi, med vilken denna mera begränsade
roll att utöva kontroll över
administrativ praxis nu spelas av utskottet,
låt vara huvudsakligen blott av
minoriteten i utskottet, saknar egentligen
motstycke tidigare. Den är enligt
min mening så väsentlig, att den måste
leva kvar, vad som än kommer att ske
med dechargegranskningen vid författningsrevisionen.
Ett skäl för dess kvarlevande,
som för mig ter sig som avgörande,
är att riksdagen måste ha något
organ som äger tillgång till regeringens
alla handlingar, varigenom
riksdagen kan få full insyn i regeringens
arbete. Detta framstår för mig
såsom det mest väsentliga i hela den
konstitutionella granskningen. Dessutom
är det säkerligen många reservationsanmärkningar,
som har stor betydelse
för utgestaltningen av administrativ
praxis, förutsatt att de tillkommit på
uteslutande sakliga grunder — i varje
fall har detta sagts mig av många personer
som har verkat i departementen.
Jag tror att Brusewitz’ omdöme var alldeles
för onyanserat och hårt — det
uttalade jag redan omedelbart sedan
han skrivit sitt arbete. Jag upprepar
att den flit som konstitutionsutskottet
har nedlagt under 1940- och 1950-talen

har faktiskt varit så stor, att den egentligen
saknar motstycke i konstitutionsutskottets
historia.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! De anföranden som oppositionens
talare har hållit har i stort
sett gått ut på att det är oppositionspartiernas
ledamöter i konstitutionsutskottet
som utför granskningen och föreslår
anmärkningar och att socialdemokraterna
och bondeförbundarna huvudsakligen
försvarar regeringen. Jag
skall inte förneka att det ligger någonting
i detta, men jag tror det beror på
det instrument som konstitutionsutskottet
har att arbeta med. Enligt § 107 skall
det nämligen gälla så stora anmärkningar,
att man kan fastslå att regeringen
inte har skött sitt arbete med oväld
eller inte iakttagit rikets sannskyldiga
nytta.

Det är ju klart att oppositionen i och
för sig inte har någonting emot att
framställa sådana anmärkningar, men
det är lika klart att regeringspartiernas
ledamöter undersöker, om det enligt
dessa föreskrifter verkligen finns skäl
att framställa en anmärkning, och de
blir naturligtvis tveksamma om de finner,
att det sakligt sett inte finns anledning
till en sådan anmärkning. Man
kan naturligtvis i och för sig anse att
det borde finnas ett bättre instrument
att arbeta med, så att det kunde framställas
anmärkningar av mildare art
ungefär på det sätt som statsrevisionen
gör.

Oppositionen påstår att den inte
framställer anmärkningarna för att söka
sak med regeringen, och såsom bevis
anförs, såsom herr Sehlstedt tidigare
har talat om, att oppositionspartiernas
ledamöter knappast har kunnat enas
om något enda anmärkningsyrkande.
Ja, låt det gälla som ett bevis för den sa -

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

ken, men låt det också finnas liknande
bevis för att samtliga ledamöter från
regeringspartierna inte alltid är helt
eniga och att det från deras sida inte
endast är fråga om att bara försvara regeringen.

Herr von Friesen nämnde att han har
suttit i konstitutionsutskottet under en
lång tid. Ja, vi kan ju båda erinra oss
hur det var under samlingsregeringens
tid; det var inte lätt att få igenom ett
anmärkningsyrkande då heller, fastän
det nog fanns anledning många gånger.

Själv har jag enligt det uppdrag jag
har fått sökt verkställa granskningen
så lång tid, hälsa och fattig förmåga har
medgivit, men det är inte lätt att finna
så starka skäl för en anmärkning, att
man kan framföra ett yrkande reservationsvis.
Att vinna majoritet, lyckas inte
ofta för någon. Jag erinrar mig en reservationsanmärkning
som jag framställde
vid något tillfälle. Jag arbetade
för att få ledamöter från andra partier
med på denna reservationsanmärkning,
och jag lyckades få med både någon
folkpartist, någon bondeförbundare och
ytterligare någon socialdemokrat, men
sedan stötte jag på motstånd. Kanske
beror sådant på att alla ledamöterna är
så överliopade av granskningsuppgifter,
att de inte får tid att studera nya ärenden
med den saklighet som är nödvändig.
Resultatet blir att man avstår från
att framställa anmärkningar — det gäller
även oppositionen — inte på grund
av bristande intresse utan på grund av
att tiden inte räcker till. Sedan är det
ju alldeles självklart, att om man under
arbetet med ärendet till sist finner att
anmärkningen inte kan framföras med
någon framgång, så avstår man.

Herr Håstad frågade varför inte ledamöterna
från regeringspartierna — han
sade vid något tillfälle, vilket var fel —
låt oss säga oftare försökte få fram en
promemoria och varför detta icke skett
i år. För min del har jag arbetat med ett
stort och svårt ärende — jag skall inte
säga vilket — som jag ansåg att man

Granskning av statsrådsprotokollen

på något sätt borde ha kunnat föra
fram här i riksdagen, men under arbetets
gång fann jag, att det nog inte fanns
någon anledning att enligt § 107 regeringsformen
rikta en anmärkning mot
regeringen, och då avstod jag även från
att låta utarbeta en promemoria. Jag
ansåg nämligen, att om man på ett så
pass tidigt stadium var övertygad om
att en anmärkning icke skulle kunna
framföras med framgång, borde man
inte belasta sekretariatet med arbetet
att upprätta en promemoria.

Då mitt namn blivit nämnt ett par
gånger i denna förberedande debatt har
jag velat göra dessa reflexioner i anknytning
till vad som i denna principdebatt
har sagts om konstitutionsutskottets
arbete och dess förutsättningar.

Efter härmed slutad överläggning lädes
punkten till handlingarna.

Punkten B

Utskottets anmälan att granskningen
ej heller givit anledning till anmälan enligt
§ i Öl regeringsformen mot någon
ledamot av statsrådet.

Lades till handlingarna.

Härefter yttrade:

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Eftersom jag hade herr
Spångberg närmast före mig i talarstolen
skall jag be att få ge honom det erkännandet,
att han såvitt jag kan bedöma
i utskottet under många år försökt
lägga ned ett utomordentligt arbete
på svåra frågor, och jag tycker han är
värd allt erkännande för att han ibland
också lyckats ta fram ting, som vi andra
kanske inte sett upp med.

När jag nu, herr talman, skall övergå
till att diskutera de olika reservationsanmärkningarna
i tur och ordning,
skulle jag först vilja göra en allmän
kommentar i anknytning till den debatt
vi fört under punkt A. För min del
har jag haft och har alltjämt den upp -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

fattningen, att sedan anmärkningar —
det må vara majoritets- eller minoritetsanmärkningar
— väl framställts och redovisats
i utskottets memorial, är det
inte nödvändigt att på varje punkt ha
en debatt här i kammaren. Jag är mycket
angelägen att understryka detta, ty
jag tror att en återgång till tidigare
praxis att endast diskutera sådana anmärkningar,
som befanns vara av speciell
karaktär, av principiell betydelse
■e. d., kanske skulle ytterligare underlätta
uppnåendet av något större enighet
bakom de synpunkter, som framföres
i konstitutionsutskottets memorial.
För min del har jag tidigare sökt följa
denna praxis, och jag avser att göra det
även nu och kommer alltså inte att yttra
mig beträffande varje punkt där jag
varit anmärkare.

I fråga om den första reservationsanmärkningen,
vilken avser den för vårt
land utomordentligt vitala frågan om
oljelagringen, är det ju, som alla kammarens
ledamöter förstår, även en annan
anledning som nödvändiggör att en
utomordentlig återhållsamhet iakttages
vid diskussionen. Ärendet är av den karaktär,
att det inte lämpar sig för långa
offentliga utläggningar. Jag skall därför,
herr talman, inskränka mig till att endast
erinra om ett par punkter i den
sammanfattning som lämnats i reservationsanmärkningen.

Bakgrunden till anmärkningen är ju
den utomordentligt stora ökning av
konsumtionen av oljor av skilda slag,
som ägt rum i Sverige under det sista
årtiondet eller kanske under något
längre tid. Sedan tiden närmast före kriget
har konsumtionen av oljor sexdubblats,
och under 1950-talet har den fördubblats.
Om en sådan konsumtion skall
kunna upprätthållas även i ett avspärrningsläge
är det givetvis nödvändigt att
det sker en däremot svarande ökning
av oljelagringsmöjligheterna. Att en dylik
ökning inte har ägt rum har olika
instanser på skilda sätt och i olika sammanhang
klart fastslagit. Vi har i kon -

stitutionsutskottet försökt att med hjälp
av både det offentliga materialet och
det hemliga materialet bilda oss en uppfattning
om läget sådant det nu ter sig,
och vi har, som vi i anmärkningen
skriver, kommit till att resultatet är
nedstämmande. Jag skall inte vidare
utbreda mig på denna punkt.

Det andra intryck vi erhållit vid arbetet
i utskottet är, att regeringen inte
ens under det år, som granskningen
framför allt avser, har vidtagit alla de
åtgärder som varit möjliga i detta avseende.
Man har inte undanröjt hinder
för en ökad oljelagring och har heller
inte på det sätt som varit möjligt stimulerat
till en ökad oljelagring. Vi har
nu på riksdagens bord ett förslag, som
skall möjliggöra en utvidgning av oljelagringen,
och det är att hälsa med tillfredsställelse.
Det är dock, om jag får
beröra en speciell punkt, utomordentligt
beklagligt, att inga nya beslut under
de senare åren fattats om statsbidrag
till större cisternanläggningar. Jag tycker
att regeringen, främst handelsministern,
som ju har tillgång till alla
fakta i denna fråga, inte borde ha låtit
tillsättandet av oljelagringskommittén
vara ett skäl att här visa en sådan återhållsamhet.

Herr talman! Jag skall inte yttra mer
på denna punkt.

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! Herr Dahléns korta erinringar
på denna punkt ger också mig
anledning att fatta mig mycket kort.

I anmärkningen säges, att resultatet
av den undersökning som gjorts beträffande
lagerkapacitetens utveckling är
nedstämmande. Det är enligt min uppfattning
en mycket överdriven slutsats,
även om den anses vara fälld efter moget
övervägande från reservanternas
sida. Påståendet ger nämligen det intrycket,
att lagringsresurserna är under
all kritik och att vi befinner oss i något
som med ledning av reservationsan -

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

märkningens omdöme skulle kunna betecknas
som en krissituation. Majoriteten
i utskottet har emellertid inte bibringats
den föreställningen.

Så mycket är emellertid uppenbart,
att det föreligger en viss eftersläpning
i fråga om lagringsutrymmena. Den har
emellertid — och det är väsentligt för
bedömningen — sin orsak i faktorer,
som inte torde vara okända för denna
kammare. Jag tillåter mig nämligen —
och det gör att jag kan fatta mig mycket
kort — erinra om det faktum, att anmärkningarna
i allt väsentligt riktar sig
mot förhållanden, som i vederbörlig
ordning underställts riksdagens prövning.
Det gäller anslagen till bergrumsanläggningarna,
det gäller reglerna för
investeringsavgiften, det gäller avvägningen
mellan olika anspråk på utrymmen
inom bvggnadsregleringen. Det
gäller med andra ord punkter, där hänsyn
har måst tas till den ekonomiska
politiken i allmänhet, vilken under
många år präglats av återhållsamhet på
alla områden, och det gäller valet mellan
olika i och för sig mycket angelägna
insatser på skilda avsnitt av arbetslivet.
Oppositionen har i många år krävt flera
bostäder, flera sjukhus, flera skolor,
flera och bättre vägar och åtskilligt annat,
som faller under investeringsanslagen.
Men tillåt mig bara erinra om det
faktum, att såvitt jag har kunnat finna,
har oppositionen strängt taget inte vid
något tillfälle kommit med förslag om
ökad oljelagring.

Jag tillåter mig också hänvisa till vad
herr Håstad nyss sade i den principdebatt,
som föregick denna debatt, nämligen
att konstitutionsutskottet inte bör
ta upp och inte heller tar upp sådana
frågor, som avgöres av riksdagen. Såvitt
jag kan finna, är oljelagringen en
punkt, där riksdagen i de flesta sammanhang
har bestämt de faktorer, som
varit avgörande för den utbyggnad som
hittills skett. Det gör att det väl strängt
taget även ur majoritetens synpunkt och
med hänsyn till kamrarnas beslut i

Granskning av statsrådsprotokollen

olika sammanhang finns mycket liten
anledning att över huvud taget diskutera
detta, inte ens i form av en reservationsanmärkning.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte låta mig
lockas av herr Sehlstedts anförande att
ge mig in på några detaljer. Jag skall
bara be att få säga honom, att om regeringen
tänker sig att använda den möjlighet,
som 56 § riksdagsordningen erbjuder
för att behandla en sådan här
fråga, kanske vi kan föra diskussionen
på ett annat sätt. Jag är emellertid inte
personligen övertygad om att det vore
en lämplig utväg att använda denna paragraf
för att möjliggöra en diskussion.

Att regeringen ändå själv tycker, att
vi befinner oss i ett läge av den karaktär
som vi angivit i reservationsanmärkningen,
kan man möjligen, herr Sehlstedt,
dock komma till genom att hänvisa
till den proposition som är framlagd.

Dessutom skulle jag vilja peka på det
som diskuterades under sista kvartalet i
fjol, nämligen frågan om hur vår oljetillgång
då var. Det är ju nu fastslaget,
att trots att då relativt drastiska ingrepp
fick göras, så var oljeimporten under
det kvartalet den största som förekommit
under något kvartal de senaste två
åren. Det säger en hel del om hur man
såg på läget. För min del vill jag säga,
herr talman, att regeringen bedömde läget
riktigt. Sedan kan man diskutera,
huruvida alla olika detaljer i den ransonering
som infördes var lämpligt avvägda.
Men att bedömningen var riktig
och att ingripanden måste göras är min
bestämda övertygelse.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:

Herr talman! I och för sig är det
knappast något argument som stöder
reservationsanmärkningen, att regeringen
i år kommer med en proposition
om oljelagringsutrymmena. Den propositionen
har sitt upphov i de utred -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

ningar som gjorts, och den bygger uteslutande
på de förslag, som kommit
från utredningens sida och som innefattar
en utbyggnad av oljelagringsreserverna
från 1958 fram till 1962. Jag
tycker att riksdagen 1957 befinner sig i
en rätt god position, när den med ledning
av propositionen kan besluta om
den utbyggnad av reserverna som propositionsförslaget
innefattar.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Under senare år bar
inom konstitutionsutskottet upptagits
till granskning dels det förfarande som
tillämpas i nådeärenden, dels speciella
grupper av sådana ärenden såsom rattfyllerimål,
förskingrings- och förfalskningsmål
o. s. v. Innevarande år har
det avsnitt som gäller förvandlingsstraff
särskilt uppmärksammats. Givetvis vore
det önskvärt, att samtliga nådebeslut
genomginges, men på grund av materialets
stora omfång låter sig detta tyvärr
ej göra.

Jag vill genast, herr talman, bemöta
den kritik, som jag förmodar kommer
från utskottsmajoritetens sida och som
tagit sig uttryck bland annat däri, att
utskottets ärade ordförande betecknat
reservationsanmärkningarna som småkrafs.
Jag antar då, att han i detta inbegrep
också nådeärendena. Vår anmärkning
skulle alltså avse förhållandevis
ringa förseelser, varför de erinringar
vi reservanter haft att göra mot
tillämpningen av nådeinstitutet i tre
särskilt angivna fall vore bevis för att
man från oppositionens sida söker med
ljus och lykta efter angreppspunkter
utan att kunna finna annat än förvandlingsstraffen.
Det är naturligtvis
så, att benådning vid grova brott väcker
större uppmärksamhet än då det
är fråga om mindre grova, men icke
förty ter det sig för mig och övriga reservanter
lika angeläget att även i
fråga om mindre brott andemeningen
i och respekten för gällande lag upp -

rättliålles och icke äventyras genom en
alltför generös nådepolitik. Detta vill
jag säga inledningsvis. Det finns alltså
enligt vår uppfattning lika stor anledning
att utvälja gruppen förvandlingsstraff
som någon annan grupp av nådeärenden.

I princip förhåller det sig ju så, att
böter som icke betalas skall förvandlas
till fängelse. Numera finns det i lag
bestämmelser om mycket liberala anstånds-
och avbetalningsvillkor, detta
för att undvika att bötfällda personer
skall ådömas förvandlingsfängelse. I
vissa fall kan böterna helt bortfalla, och
i de fall, där böterna måst förvandlas,
finns det möjlighet att ge villkorlig dom
och därigenom bevilja anstånd med förvandlingsstraffets
verkställande. Sådant
anstånd beviljas, såvida omständigheterna
ej är sådana, att det finns skäl
antaga att den bötfällde underlåtit att
betala böterna på grund av tredska eller
uppenbar vårdslöshet eller att straffets
verkställighet erfordras för hans
tillrättaförande. Om alltså anledningen
till att böter ej erlagts är oförmåga att
betala, förekommer i allmänhet villkorlig
dom.

Sedan dessa generösa regler infördes
har det visat sig, att antalet förvandlingsstraff
nedbringats till en obetydlighet.
År 1932 gick t. ex. 12,5 procent av
de ådömda bötesstraffen till förvandlingsstraff,
medan motsvarande procenttal
1952 endast var 0,2 procent. Antalet
villkorligt ådömda förvandlingsstraff
har under senare år uppgått till ungefär
0,3 procent av antalet ådömda bötesstraff.

I detta sammanhang bör också observeras,
att domstol, sedan förvandlingsstraff
med böter blivit ålagt, icke har
rätt att ändra förvandlingsstraffet på
grund av att betalning sker. Dessutom
gäller, att hovrätten, som är högsta instans
i dessa mål, icke har rätt att om
den bötfällde uppger sig kunna betala
böterna hänskjuta ärendet till indrivningsinyndigheten
för ny behandling.

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

Syftet med dessa bestämmelser är, att
den bötfällde inte skall få anledning att
spekulera i möjligheten att antingen få
förvandlingsstraffet efterskänkt eller erhålla
villkorlig dom. Funnes ej denna
regel, skulle säkerligen åtskilliga bötfällda
undandraga sig att betala böterna,
tills de ådömts ett ovillkorligt fängelsestraff.

Under granskningsåret har Kungl.
Maj :t behandlat 99 ansökningar om nåd
för personer, som ådömts förvandlingsfängelse.
I 62 fall har ansökningarna
bifallits, därav i 42 fall mot högsta domstolens
avstyrkande. I 42 av dessa 62
fall har beslutet inneburit, att den bötfällde
sluppit förvandlingsstraffet under
förutsättning att han inom viss tid
betalat bötesbeloppet. I 33 av de sistnämnda
42 fallen har högsta domstolen
enhälligt avstyrkt nådeansökningen.

Vi reservanter anser just med hänsyn
till de möjligheter som lagen medger
och som jag nyss berört, att det är förvånansvärt
många benådningar som
Kungl. Maj:t utdelat mot högsta domstolens
avstyrkande. Särskilt anmärkningsvärt
har det förefallit oss, att
Kungl. Maj :t har givit nåd på det sättet,
att vederbörande sluppit förvandlingsstraffet
under förutsättning att han betalade
bötesbeloppet. Detta strider mot
syftet i den nyss relaterade regeln, att
den som ålagts förvandlingsfängelse
icke kan komma ifrån förvandlingsstraffet
genom att betala böterna. Vår uppfattning
är att nåd icke bör meddelas
på detta sätt utan att synnerliga skäl
föreligger.

Det är särskilt tre fall vi reservanter
fäst oss vid. Utan att gå närmare in på
dessa tre, som relateras i vår reservationsanmärkning,
vill jag helt summariskt
säga, att vi i intet fall har kunnat
finna någon annan omständighet, som
kan tänkas ha motiverat nådebeslutet
än att vederbörande i nådeärendet visat
sig kunna betala böterna. T samtliga fall
har mycket lång tid förflutit från tidpunkten
för domens avkunnande, och

Granskning av statsrådsprotokollen

upprepade anmaningar har givits den
bötfällde. I samtliga fall har vederbörande,
så länge böterna varit under indrivning,
icke på något sätt visat vilja
att försöka betala dem. Tvärtom har i
tredje fallet den bötfällde förklarat sig
ämna på allt sätt försvåra bötesindrivningen.
En person som tillåter sig säga,
att han betalar då han kan och har lust
och tillfogar, att så fort ärendet går till
domstol »betalar jag några kronor, så
går det tillbaka igen, så nog ska ni få
jobb», den är inte värd att behandlas
med så stor mildhet som skett. Att efter
ett sådant beteende av nåd slippa
förvandlingsstraffet genom att betala böterna
innebär intet annat än att man
har kunnat köpa nåden.

Jag och mina medreservanter kan
inte anse, att nåd bort förekomma i
dessa tre fall. Följden av en sådan nådepraxis
kan väntas vara, att ingen betalar
sina böter, såvitt han kan undvika
det, förrän han ålagts ovillkorligt förvandlingsstraff.
Lagens bestämmelser
om detta straff blir därför meningslösa.
En så generös nådegivning kan inte vara
ägnad att upprätthålla respekt för
lag och rätt utan befrämjar snarare, som
jag tidigare sagt, spekulation från den
brottsliges sida, då han bibringas den
uppfattningen, att då det gäller förvandlingsstraff
enda villkoret för att bli benådad
synes vara, att han kan deponera
bötesbeloppet.

Slutligen vill jag erinra om vad chefen
för justitiedepartementet, statsrådet
Zetterberg, uttalade i ett interpellationssvar
den 14 maj 1954, att befrielse
från förvandlingsstraff brukade av nåd
meddelas dem som åtoge sig att i stället
betala böter och »under förutsättning
att rimlig ursäkt kan åberopas för försummelsen
att i tid betala böterna». Med
en aldrig så välvillig tolkning av de här
föreliggande omständigheterna har icke
gärna någon rimlig ursäkt kunnat förefinnas,
och diirför anser vi, herr talman,
att nåd ej bort förekomma.

Häri instämde herr Gezelius (h).

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Reservanterna har anmärkt
på att en person av nåd kan slippa
förvandlingsstraffet, under förutsättning
att rimlig ursäkt kan åberopas
och böterna betalas inom viss tid. Men
en sådan person slipper ju därmed inte
undan det straff han ursprungligen
ådömts för begånget brott. Vi skall komma
ihåg att det straff han dömts till är
böter, och att dessa böter vid en senare
tidpunkt har förvandlats till fängelse.
Han har sålunda inte befriats från sitt
egentliga straff. I samtliga här påtalade
fall har bötesbeloppen deponerats, och
man har därför vid nådebeslutets fattande
haft garantier för att böterna
skulle komma att erläggas.

Syftet med nådebesluten i dylika fall
är bland annat att, så långt detta är
möjligt, undvika att bötesfällda personer
sättes i fängelse. Det får nämligen
anses vara i princip olämpligt att personer,
som dömts till bötesstraff, sättes
i fängelse och kommer i kontakt med
livet där — detta alltså under förutsättning
att vederbörande icke tidigare
har gjort sig skyldig till brott, som har
medfört fängelsestraff, och fått avtjäna
det — vilket gäller i endast ett av de tre
påtalade fallen.

Det bör påpekas att det just är bötesstraff,
inte detta straffs förvandling till
fängelse, som domstolen har utmätt för
vederbörandes förseelse eller brottsliga
gärning. När därför förvandlingsstraffet,
som här skett, åter byts ut mot böter,
innebär detta att den bötfällde får
undergå just det straff för sitt brott som
ursprungligen utmätts. Han har sålunda
inte erhållit nåd för det ådömda. Tvärtom
har han fått just det för ifrågavarande
brott utmätta straffet. Jag kan därför
inte förstå annat än att nådebesluten har
varit ytterst rimliga i de påtalade fallen.

Om vederbörande däremot genom förebärande
av allehanda svepskäl vägrat
att deponera bötesbeloppet, och om
han sedan av missriktade, humanitära
skäl befriats från förvandlingsstraffet,

så erkänner jag att detta hade varit anmärkningsvärt.
Men det är inte så frågan
här ligger till.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle
:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
måste väl ändå hålla med om
att det i här ifrågavarande fall har föreburits
svepskäl. Det framkom väl vid
föredragningen i utskottet.

Herr Halléns anförande mynnade ut i
att allan rättfärdighet bör anses vara
uppfylld i och med att de straffade deponerar
bötespengarna. Jag kan inte
dela den uppfattningen. I så fall är det
ju ingen mening med förvandlingsstraffet.
Då blir resultatet bara, som jag tidigare
nämnde då jag för övrigt citerade
vad en åklagarmyndighet sagt, att en
straffad rent av ser möjligheter att kunna
köpa nåd. Och följden av det blir,
som jag också nämnt tidigare, att åtskilliga
straffade inte betalar böterna
förrän de har fått ett ovillkorligt förvandlingsstraff.

Jag vill fråga herr Hallén om detta
verkligen kan vara lämpligt, och om
det står i överensstämmelse med lagens
syften. Man kan väl ändå inte gå hur
långt som helst på den vägen, att bötfällda
inte skall få straffet förvandlat
till fängelse, om man vill upprätthålla
respekten för lagen. Det är ju fullständigt
meningslöst att ha vår nuvarande
lag, om lagens regler inte skall lända
till efterrättelse.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag anser att fröken
Wetterström inte är på det klara med
distinktionerna. Möjligheten till förvandling
av bötesstraff är ett påtryckningsmedel.
När dessa människor —
som jag naturligtvis inte vill ta i försvar
— har fallit till föga och betalat,
har de fått utstå det straff lagen föreskriver.
Men att sedan hävda, att detta
är sådana suspekta människor, att de

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

gärna kan krypa in, är inte alls i överensstämmelse
med lagens mening.

Jag skall ta ett exempel från praktiska
livet. En barnavårdsnämnd har att göra
med en försumlig barnafader, som är
skyldig mycket pengar. Till slut dömer
man honom till intagning på Eriksstad
eller något annat arbetshem. Då blir
han rädd och kommer kvällen före stickande
med låt mig säga 3 000 kronor av
de kanske 5 000 han är skyldig. Inte tar
barnavårdsnämnden då bara och stoppar
dessa pengar i kassan för att ändå
låta mannen åka in på arbetshemmet ett
par månader, utan han får respit, om
han kan prestera pengar också i fortsättningen.
Att under sådana förhållanden
sätta vederbörande i fängelse eller
på arbetshem är som sagt inte brukligt.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag tror inte att herr
Hallén och jag kommer någon vart genom
att resonera om denna sak. Men det
går väl inte att komma ifrån frågan, vad
vi skall ha lagens bestämmelser om förvandlingsstraff
till, om lagen tillämpas
så, att den dag, vederbörande lägger
pengarna på bordet, vet han att han går
fri. Vid en stämning på förvandling är
det ju så, att vederbörande underrättas
om att även om han betalar efter förvandlingsdomslutet,
slipper han ändå
inte förvandlingsstraff. Har en person
genom tredska och vårdslöshet ideligen
visat, att han inte har någon som helst
god vilja samt söker nåd bara med den
motiveringen att han har de erforderliga
pengarna, så tycker jag inte att lagens
syfte uppfylles.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Bara en kort replik i
anledning av utskottsordförandens inbi
gg.

Arhetshemsföreläggande är inte någon
straffmätning, och det är ett känt faktum,
att kommunerna använder det som
ett påtryckningsmedel för att få pengar
av den försumlige betalaren. .lag instäm -

Granskning av statsrådsprotokollen

mer med fröken Wetterström därför att
det är uppenbart, att Kungl. Maj:t här
nådevägen lagt sig i straffmätningen. Vi
har ett fullständigt straffsystem, och
domstolen dömer till böter, när den utgår
från att vederbörande kan betala
dessa — annars kan ju domstolen utdöma
villkorlig dom eller använda andra
reaktionsformer. Men när nåd beviljas
i en så stor procent av fallen mot
högsta domstolens enhälliga avstyrkande,
är det tydligt att Kungl. Maj :t är
inne på fel väg och har givit sig in på
en straffmätning, som enligt min mening
just på det sätt som fröken Wetterström
beskrev rubbar respekten för
den skrivna och tillämpade lagen.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! I det konstitutionsutskottets
memorial, som nu behandlas,
är det en anmärkning som gäller förre
kommunikationsministern och som rör
hans handläggning av ärenden beträffande
tillstånd till linjetrafik med buss.
Vad som är föremål för anmärkning är
det förhållandet, att en statlig utredning,
som avslutat sitt arbete, fått sitta kvar
och tjänstgöra som remissinstans.

Enligt min mening är det inte bara
detta, som är anmärkningsvärt, utan
också att utredningen i fråga över huvud
taget blivit i tillfälle att vara remissinstans
i tillståndsärenden under de
förutsättningar, som här föreligger. Utredningen,
som går under namnet busslinjeutredningen,
har i sitt 1955 dagtecknade
andra betänkande föreslagit
bland annat att juridiska personer, som
driver busslinjeföretag, uteslutande kan
vara aktiebolag som endast eller huvudsakligast
bedriver busstrafik; att varje
förvärv av aktier skall godkännas av Konungen
eller av myndighet, som Konungen
bestämmer; att varje förvärv annorledes
än genom bodelning, arv eller
testamente är ogiltigt, för så vitt inte
Konungens tillstånd förvärvats; att förvärv
av aktier utan sådant tillstånd skall
straffbeläggas och att alla gällande till -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

stånd för linjetrafik med buss automatiskt
skall upphöra att gälla tre år efter
den dag då den av utredningen föreslagna
förordningen blivit lag och alltså
trätt i kraft.

Som synes är dessa förslag ganska
revolutionerande i förhållande till den
nu gällande lagen. Enligt nu gällande
lag kan tillstånd till linjetrafik stipuleras
att gälla »tills vidare», vilket i
praxis inneburit, att tillståndet varit
tämligen obegränsat. Lagens formulering
»tills vidare» fick den utformningen
för att myndigheterna skulle få möjlighet
att i förekommande fall indraga
tillståndet. Detta har skett i mycket
ringa utsträckning.

Gällande lag ger möjlighet till tillstånd
för såväl fysiska som juridiska
personer och vad de senare beträffar
utan speciella förbehåll. Utredningen
föreslår nu att aktier i trafikbolag
endast kan förvärvas efter Konungens
medgivande, och det är i och för sig
en uppseendeväckande nyhet, då detta
slag av aktier till skillnad från alla
andra aktier i den fria marknaden
skulle stå under direkt kontroll och
alltså kunna dirigeras efter gottfinnande,
för att inte säga godtycke.

Om just detta säger utredningen i sitt
betänkande på s. 54 att införandet av
ett system med överlåtelsekontroll är
motiverat av flera skäl. Den säger dessutom,
att om en sådan kontroll befinnes
nödvändig, måste man ingripa i
förväg, ty systemet med överlåtelsekontroll
sättes ur spel, om den nuvarande
utvecklingen får fortsätta. Man befarar,
att alla eller större delen av i fysisk
persons ägo befintliga företag skall
övergå i juridiska personers ägo.

På grund av den inställning, som utredningen
hade kommit till, gjorde den
en hemställan till Kungl. Maj:t, som
tillmötesgick denna på det sättet, att
Kungl. Maj :t i en cirkulärskrivelse
ålade alla tillståndsgivande myndigheter
att höra utredningen i dylika tillståndsiirenden.

Detta skedde redan 1949, och 1955
kunde utredningen med belåtenhet konstatera,
att gällande praxis »temporärt
satts ur tillämpning».

Vad som här skett är alltså att gällande
förordning satts ur spel, att detta
skett med kommunikationsministerns
medgivande och att ett kommittéförslag,
som inte prövats i vanlig ordning eller
över huvud taget blivit föremål för
riksdagens behandling, fått sättas i verket
och tillämpas i praktiken. Om alla
utredningar skulle få göra på det sättet,
kan man fråga sig, hur det skulle
vara möjligt att sedan följa gällande
lagar och förordningar, som alltså temporärt
kunde sättas ur spel bara på önskan
av en utredning, som hade lagt fram
ett förslag. Det är förvånande — och
det är den anmärkningen som kanske
mest har upptagit konstitutionsutskottet
— att utredningen, sedan den avslutat
sitt arbete och lämnat fram sina betänkanden
och borde ha dragit sig tillbaka,
på egen begäran fått sitta kvar
och vara högsta remissinstans i dessa
ärenden för att därmed leda utvecklingen
i de banor utredningen tänkt sig
men till vilka riksdagen aldrig tagit
ställning.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag tillhör de ledamöter
av konstitutionsutskottet, som finns
antecknade vid några reservationer —
måhända reservationer av den art, som
konstitutionsutskottets ordförande i sitt
inlägg vid debattens början kallade för
»småkrafs». Jag skall gärna erkänna,
att reservationerna i mångt och mycket
kanske inte hänför sig till frågor av
någon mera betydande storleksordning,
men jag tror, att de har en viss principiell
betydelse. En av de reservationer,
som jag avgivit, har betecknats

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

med IV. Den rör ett ärende, där av en
statlig myndighet medel begärts för ett
ändamål men använts för ett annat ändamål
— ett anslag har beviljats till
iordningställande av kommittélokaler
men byggnadsstyrelsen bar sedan använt
dessa medel för iordningställande
av en bostad. Det finns ett anslag, som
riksdagen ställt till förfogande, men det
är Kungl. Maj:t som skall bevilja medlen.
I och för sig är det mycket lovvärt
att få till stånd bostäder, men på grund
av den stora brist på kommittélokaler
som föreligger, tycker jag att det varit
anledning att närmare överväga förfaringssättet.
Jag tycker det är anmärkningsvärt
att inte Kungl. Maj :t funnit
anledning att försöka rätta till saken
sedan det genom pressen och på annat
sätt framkommit att medel beviljats för
iordningställande av kommittélokaler
men i själva verket använts för inrättande
av en mindre bostad, som hyrts
ut till en privatperson. Detta har man
gjort, enligt vad som förklarats från
byggnadsstyrelsen, därför att det vid
tidpunkten för lokalernas iordningställande
var flera som tyckte, att man
skulle försöka bereda bostad åt en viss
person. Men sådana anspråk på att få
en bostad finns ju överallt, och därför
är det väl en ganska orimlig princip,
att staten på detta sätt skulle försöka
använda statsmedel för att få till stånd
bostäder.

Jag bar även varit med på den reservationsanmärkning,
som fru Sandström
nyss talade om. Jag skall inte närmare
gå in på det ärendet utan vill bara uttala
min stora förvåning över att Kungl.
Maj :t på detta sätt faktiskt skapar en ny
praxis. Här bar en utredning kommit
med två betänkanden, men efter att ha
avlämnat det andra betänkandet och
fullgjort sitt uppdrag enligt direktiven
åberopar utredningen en skrivelse, där
den fått i uppdrag att yttra sig som remissinstans,
varför den önskar fortsätta.
Detta tillåter också Kungl. Maj:t. Därmed
uppkommer den situationen, att eu

Granskning av statsrådsprotokollen

utredning som fullgjort sitt uppdrag
och redovisat resultaten för Kungl.
Maj:t, får vara kvar som remissinstans
och på detta sätt kan försöka, om jag
får uttrycka det så, att styra de ställningstaganden
som den beslutande
myndigheten skall verkställa. Här skulle
nämligen börja tillämpas ett förslag till
lagstiftning, som utredningen kommit
med, utan att det underställts riksdagens
prövning.

Det kan ju inte vara meningen, att
man skall införa en sådan praxis som
att en utredning skall få tjänstgöra som
remissinstans och där komma med de
synpunkter, som man föreslagit i ett betänkande,
som redan är avlämnat. Då
kan ju den tillståndsgivande myndigheten
lika gärna läsa betänkandet, så ser
den ju vad utredningen avsett med det
förslag den framlagt. Myndigheten har
ju sedan möjlighet att själv ta ställning
och besluta i ärendet. Men här blir det
faktiskt på det sättet, att denna utredning,
busslinjeutredningen, exempelvis
under 1956 fick remitterade till sig inte
mindre än ett trettiotal ärenden. Då
hade den redan ett halvt år tidigare avlämnat
sitt betänkande med det förslag
detta innehöll. Det kan inte vara riktigt
att det skall gå till på det sättet. Jag
fann det vara av intresse att försöka ta
reda på om någon utredning fått arbeta
så tidigare. Men det har inte varit möjligt
att hitta något fall, där en utredning
fått sitta kvar som i detta fall nära två
år efter det den fullgjort sitt uppdrag
och fungera som remissinstans och därvid
ge uttryck för vad den föreslagit i
sitt betänkande. I stället borde väl utredningens
förslag underställas riksdagens
prövning genom en proposition.
Det har man däremot inte gjort, utan
man har överlämnat betänkandet till
överarbetning av 1953 års trafikkommitté.
Det betyder väl, att man kanske
inte tänker lägga fram något förslag i
enlighet med utredningens betänkande.
Under sådana förhållanden är anordningen
ännu mera anmärkningsvärd.

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

Herr NORÉN (s):

Herr talman! Det är reservation nr V
som jag skall säga några ord om.

Det ärende, som anmälts under denna
punkt, har ingående diskuterats i konstitutionsutskottet,
där majoriteten avstyrkt
anmärkningsyrkandet. Reservanterna
anser däremot att en anmälan enligt
§ 107 regeringsformen bör riktas
mot förre chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Andersson.
Det föranleder mig att i korthet referera
vad som förekommit.

Den 10 december 1948 tillsattes den
s. k. busslinjeutredningen. På grund av
vissa undersökningsresultat rörande
överlåtelse av busslinjer anhöll utredningen
hos Kungl. Maj :t den 30 juni
1949, att Kungl. Maj:t ville utfärda cirkulärskrivelse
till statens biltrafiknämnd,
överståthållarämbetet och länsstyrelserna
att under den tid utredningsarbetet
påginge tillstånd till personbefordran
med buss skulle begränsas
till viss tid, högst tre år. I anledning
av utredningens skrivelse förordnade
Kungl. Maj:t den 2 december 1949,
att vederbörande tillståndsbeviljande
myndigheter tills vidare icke finge bevilja
vissa tillstånd till linjetrafik med
buss utan föregående remiss till busslinjeutredningen.
Den 29 juni 1955 avlämnade
busslinjeutredningen sitt andra
och sista betänkande men kvarstår
alltjämt som remissinstans. Betänkandet
bar inte föranlett någon proposition
eller någon lagstiftning, utan det har
överlämnats till 1953 års trafikutredning.

Detta var i allra största korthet vad
som har inträffat.

Om jag uppfattat reservanterna rätt,
riktas deras kritik särskilt mot att busslinjeutredningen
fortsätter sin verksamhet
som remissinstans. Jag vill först invända,
att om man skall ifrågasätta en
anmärkning, så var väl motiven för en
sådan starkare, innan utredningsarbetet
slutförts än efteråt. Det är att märka
att anordningen med busslinjeutred -

ningen som remissinstans har tillämpats
sedan 1949 utan att konstitutionsutskottet
eller någon av dess ledamöter tidigare
riktat någon kritik mot denna anordning.

Den 24 januari 1956 aktualiserades
frågan genom en interpellation av fru
Sandström här i riksdagen och den besvarades
av statsrådet Andersson den
14 mars 1956. Jag förmodar att reservanterna,
som nu gör anmärkning, då
lyssnade både på interpellationen och
svaret. Konstitutionsutskottet var vid
den tidpunkten mitt uppe i sitt granskningsarbete
för 1955, men trots att busslinjeutredningen
verkat som remissinstans
hela året 1955 och i slutet av
året fungerat endast som sådan enligt
Kungl. Maj:ts beslut av 1949 uteblev
varje anmärkningsyrkande även då.

Ett annat tillfälle då busslinjeutredningen
diskuterades var 1954, då en
minoritet i konstitutionsutskottet yrkade
anmärkning mot dåvarande kommunikationsministern,
statsrådet Andersson.
Men inte heller då riktade sig kritiken
mot utredningen såsom remissinstans,
utan kritiken gällde, att dåvarande
statssekreterare Åsbrink som
ordförande i busslinjeutredningen yttrade
sig i trafikärenden, trots att de
klagovägen kunde återkomma till departementet.

Jag vill sluta med att erinra om att
busslinjeutredningen endast fungerat
och fungerar som remissorgan i vissa
ärenden rörande linjetrafiken men att
besluten fattas av de organ, som enligt
lag är behöriga till det.

Jag anser, herr talman, att det inte
finns någon anledning till anmärkning
i detta fall.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Norén säger att
det skulle ha funnits större anledning
att rikta anmärkning mot att man tillät
utredningen att tjänstgöra som remissinstans
under den tid utredningen arbetade.
Jag skall inte gå in på den de -

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

batten, men vad jag framhöll i mitt anförande
och som inte herr Norén på
något sätt bestred, är det anmärkningsvärda
i att sedan utredningen blivit
färdig med det uppdrag den fått enligt
direktiven och avlämnat betänkande
med förslag, så har den alltjämt fått
tjänstgöra som remissinstans. I riksdagsberättelsen
för 1956 talar utredningen
om att den i ett trettiotal fall
lämnat remissvar. Jag efterlyser om det
är någon ny praxis Kungl. Maj:t avser
att införa, eftersom man tidigare inte
kunnat hitta något likartat fall där en
utredning, som fullgjort sitt uppdrag
enligt direktiven, fått vara kvar som
remissinstans. Det är därför jag tagit
upp denna anmärkning och velat föra
fram den via konstitutionsutskottets
granskning av vad som har skett på
denna punkt.

Herr NORÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill fråga herr Stenberg
vad det kan vara för fel i att utredningen
kvarbliver som remissinstans.
Dessa trafikfrågor är ju ännu inte avgjorda,
och som kommunikationsministern
i början av detta plenum upplyste
håller ju 1953 års trafikutredning nu på
med att dryfta samma problem. Ärendet
är sålunda inte slututrett, och jag har
för min del den uppfattningen att det
är oriktigt att rikta kritik mot ett så
grundligt remissförfarande som möjligt.
Vi får ändå komma ihåg att busslinjeutredningen
är mycket sakkunnig, och
det är säkerligen många värdefulla upplysningar
den har kunnat lämna till de
organ, som haft att besluta om tillstånden.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Genom den ingående
redovisning, som herr Norén lämnat i
själva sakfrågan, har han befriat mig
från att närmare gå in på den uppgiften.
Men jag begärde ordet här eftersom
jag ju är en av de förmenta brottslingarna,
som kommunikationsministern

Granskning av statsrådsprotokollen

har tillsatt i denna utredning, och jag
kan kanske berätta litet om hur arbetet
går till.

Saken ligger ju till på det sättet, att
riksdagen någon gång på 1940-talet i en
skrivelse till regeringen hemställde om
en utredning av frågan om en reglerande
lagstiftning beträffande den yrkesmässiga
persontrafiken och speciellt
busstrafiken. Detta har nu gjorts, och
utredningen har i tre särskilda delar
framlagt betänkande med ett nytt förslag
till lag angående företag, som driver
yrkesmässig trafik med omnibus.

Under den tid vi arbetade — det var
1949 —• gjordes en framställning med
hänsyn till att det vid den tidpunkten
förekom byten och affärer med omnibuslinjer.
Det var ju gynnsamt på
den tiden att bedriva omnibustrafik,
och de som hade drivit upp en linje
till att ge ett gott ekonomiskt utbyte
efter att ha fått vederbörligt tillstånd
att bedriva trafik, sålde linjen med
betydande vinster, goodwillvinster.
Den merkostnad, som detta utgjorde
för företaget, måste givetvis tas ut i
form av högre avgifter på resorna. Allmänheten
kom alltså här att sitta emellan
när det gällde dylika affärer. Det
kunde givetvis inte vara rimligt, och
det var ett av de skäl som gjorde att i
det lagförslag, som busslinjeutredningen
har framlämnat, rekommenderas
vissa åtgärder för att inte trafikanterna
skall bli obehörigt uppskörtade. Detta
står angivet i den redogörelse, som
har gjorts av konstitutionsutskottet, och
herr Norén har understrukit detta. Innan
Kungl. Maj :t blir färdig med ett
lagförslag på detta område önskar man
på grund av busslinjeutredningens verksamhet
få höra dess synpunkter väsentligen
i fråga om tidpunkten för tillståndsgivningen.

Busslinjeutredningen fattar inte några
beslut. Ärenden om trafiktillstånd för
omnibustrafik handlägges enligt 1940
års lag om yrkestrafik. I en paragraf i
denna lag säges, att länsstyrelsen skall

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

avgöra, huruvida vederbörande bör erhålla
sådant tillstånd, medan en annan
paragraf föreskriver att tillståndet skall
begränsas till viss tid eller gälla tills
vidare. I avvaktan på den nya lagstiftningen
höres busslinjeutredningen
i frågor som gäller tidrymden för tillståndet
och ingenting mera; den fattar
som sagt inte några beslut.

Utvecklingen särskilt under det sista
året visar att det inte längre göres affärer
med busslinjer i samma utsträckning
som tidigare, och anledningen härtill
är — jag kommer nu in på en sak
som kanske inte direkt hör hit — att
persontrafik med busslinjer tycks bli
allt mindre lönsam.

Fru Sandström angrep här vederbörande
statsråd eller över huvud taget
statsmakterna därför att man inte skulle
ha vidtagit åtgärder för att sörja för att
allmänhetens trafikbehov när det gäller
bussar tillgodoses på ett tillfredsställande
sätt och för att tillse att inte trafikanterna
obehörigt uppskörtas genom
taxehöjningar. Jag vill säga fru Sandström
att det kan komma en tid då fru
Sandström och vi andra måste uppmana
statsmakterna att ingripa för att
medborgarna här i landet över huvud
taget skall få tillgång till sådana kollektiva
trafikmedel som bussar. Det nödrop,
som herr Sundström i Skövde här
upphävde när han talade om de stora
bekymmer i detta avseende som befolkningen
i hans län numera har, utgör
ett varsel om vad som komina kan på
grund av de ökade svårigheter, som
busstrafiken och den kollektiva trafiken
över huvud taget har att kämpa med
i ett läge, där trafikunderlaget minskar
och trafiken även av andra anledningar
inte är lika lönsam som tidigare. Men
den tiden, den sorgen!

Jag har alltså velat påpeka att remisserna
beträffande tillståndsgivningen
har först och främst gått till vederbörande
länsstyrelse och biltrafiknämnden.
Först därefter har busslinjeutredningen
hörts angående tidrymden för

tillståndet. Märkvärdigare är det inte.
Det är också litet säreget att de reservanter,
som nu framställer anmärkning,
inte har observerat att Kungl.
Maj:t redan 1949 gav busslinjeutredningen
denna uppgift att tjänstgöra som
remissorgan. Jag kan svårligen se att
det ur konstitutionell synpunkt är något
avgörande, vid vilken tidpunkt detta
uppdrag har givits och om utredningen
avslutat sitt arbete eller icke. Anser
man rent principiellt att det är olämpligt
med dessa remisser till busslinjeutredningen,
så undrar jag varför man
just nu vaknat och inte tidigare observerat
detta missförhållande — såsom
reservanterna menar — som alltså har
förelegat ända sedan 1949.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste säga att jag
är förvånad över det anförande som
herr Nilsson i Göteborg här hållit, ty
det hade ju mycket litet att göra med
den nu aktuella anmärkningen. Reservanterna
har koncentrerat sin anmärkning
till det förhållandet, att busslinjeutredningen
sitter kvar såsom remissinstans
trots att utredningen fullgjort
sitt utredningsuppdrag. När utredningen
år 1955 avlämnade sitt betänkande,
sade man att utredningen därmed
slutfört sitt uppdrag men att man
fått meddelande om att man även i
fortsättningen skulle vara remissinstans
i berörda frågor.

Herr Nilsson i Göteborg framhåller
nu att utredningen varit remissinstans
ända sedan 1949 och undrar varför vi
reservanter inte tidigare tagit reda på
detta och framställt anmärkning. Ja, vi
vet mycket väl att utredningen varit
remissorgan sedan år 1949, men vår
anmärkning tar som sagt sikte därpå,
att utredningen, trots att dess utredningsarbete
numera avslutats, fortsatt
att tjänstgöra som remissorgan. Vi har
inte kunnat hitta någon utredning, som
tidigare fått göra detta, och vi har fun -

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

nit det principiellt anmärkningsvärt att
så har skett för busslinjeutredningens
del. Det är därför vi funnit anledning
till reservationsanmärkning.

Herr NORÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Busslinjeutredningen
avslutade sitt utredningsarbete, jag vill
minnas i mitten av år 1955, men den
fungerade ända till årets slut som remissinstans.
Då vi i fjol diskuterade dechargen
för 1955, var det emellertid
ingen som framställde anmärkning mot
den saken.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag skall vara mycket
kortfattad, men jag vill säga några ord
eftersom jag deltagit i behandlingen av
detta ärende och instämt i den reservationsvis
framställda anmärkning som
närmare utvecklas i dechargememorialet.

Jag finner det mycket anmärkningsvärt
först att en kommitté sitter kvar
sedan den avgivit sitt betänkande. Detta
är i och för sig ytterst ovanligt. Ännu
mer anmärkningsvärt blir emellertid det
hela, när denna kommitté konstitueras
att fungera som remissorgan trots att
dess betänkande inte har prövats. Jag
vill fråga herr Norén —- den frågan har
framställts redan förut i debatten —
om han känner till något annat fall, då
en kommitté har, sedan den fullgjort
sitt uppdrag, installerats såsom ett remissorgan
av numera ganska lång varaktighet.
Jag vill inte alls ta del i den
sakdebatt, som herr Nilsson i Göteborg
här givit sig in på — själva sakfrågan
har konstitutionsutskottet över huvud
taget inte berört — men jag vill fråga
vad konsekvensen skulle bli, om anslaget
till »kommittéer och utredningar genom
sakkunniga» skulle användas för
att installera varaktiga ämbetsverk.
Busslinjeutredningen har ju dock fungerat
som ett ämbetsverk, låt vara av
särskild beskaffenhet och av mer eller
mindre tillfällig karaktär.

Granskning av statsrådsprotokollen

För mig står det alldeles klart, att
statsmakterna bör vara aktsamma när
det gäller att skapa statliga organ för
vissa uppgifter — t. ex. för att kontinuerligt
avge yttranden över speciella slag
av framställningar. Om så är behövligt,
skall det ske i vanlig ordning genom att
regeringen begär ett anslag för detta
ändamål och presenterar organet för
riksdagen, så att denna bereds tillfälle
att ta ställning till saken. Annars kan
plötsligt, utan att vi har en aning om
det, växa upp en förvaltning i vårt land,
som kan bli hur omfattande som helst.
Detta har för mig varit tillräcklig anledning,
herr talman, att utan någon
som helst tvekan förena mig i den anmärkning,
som herr Stenberg ursprungligen
framställde i utskottet.

Herr NORÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Såvitt jag kan förstå är
det väl den omständigheten att Kungl.
Maj :t anförtrott denna busslinjeutredning
uppgiften att vara remissinstans,
som skulle göras till föremål för anmärkning.
Det är flera år sedan utredningen
erhöll detta uppdrag utan att
konstitutionsutskottet då sade något om
saken. Man diskuterar nu det förhållandet
att den fortsätter med uppdraget,
men kommittén har inte själv lagt sig
till med detta, utan den har fått det av
Kungl. Maj:t.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte riktat någon
anmärkning mot kommittén på något
sätt utan mot Kungl. Maj:t. Det är
mycket vanligt, att en kommitté under
det att dess arbete pågår får uppgiften
att pröva olika framställningar, som
ligger inom dess ämbetsområde. Detta
anses vara värdefullt för kommittén,
och det kan betraktas som en allmänt
accepterad metod för kommittéarbete.
Detta är också en sak, som vi inte har
vänt oss emot.

Den andra frågan är huruvida en
kommitté sedan den upphört med sin

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

egentliga verksamhet skall fortsätta såsom
ett remissorgan. Då är inte kommittén
längre en kommitté, ett utredningsorgan
sådant man tänker sig det,
när man talar om anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga,
utan då har den faktiskt blivit en del
av den av riksdagens anslag beroende
administrationen.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den konstitutionella sidan
av denna fråga är nu så väl belyst,
att man egentligen inte behövde orda
vidare om den. Eftersom herr Nilsson
i Göteborg fann sig föranlåten att stiga
upp och deklarera sin syn på saken
omedelbart efter det att herr Norén
mycket troskyldigt yttrat, att det var en
väldig sakkunskap samlad i denna kommitté
och att den följaktligen kom med
kloka beslut, som man borde acceptera,
måste jag emellertid säga, att det gladde
mig att herr Nilsson i så stor utsträckning
demonstrerade den sakkunskap,
vilken han som medlem av kommittén
besitter.

Herr Nilsson i Göteborg började med
att blanda ihop en del saker, och han
har redan blivit påmind om det. Herr
Stenberg sade nyss, att vad herr Nilsson
talade om egentligen inte var det
som diskuterades här utan något annat.
Herr Nilsson talade först om att riksdagen
hade begärt en utredning och
fått den. All right! Riksdagen begärde
en utredning, som gick över ganska vida
fält. Det var inte bara de stora goodwillersättningarna
som skulle undersökas,
utan det förelåg även i direktiven
en fingervisning om att man skulle undersöka
huruvida stat och kommuner
skulle få rätt till expropriation av enskilda
företag på detta område. Detta
har utredningen inte föreslagit direkt
utan kringgått på annat sätt, men det
skall jag inte uppehålla mig vid.

När man som herr Nilsson i Göteborg

talar om att dessa goodwillersättningar
var så oerhört stora, att de skulle inverka
på taxorna, samt att samhället
därför måste göra något åt dem och
tillsatte en kommitté, som skulle eliminera
allmänheten vådorna därav, må
jag säga, att det är rätt anmärkningsvärt
att höra detta av en sådan expert
som herr Nilsson i Göteborg. Det har
ju aldrig rått någon fri taxesättning på
detta område. Fn företagare, som köpt
ett företag dyrt, har inte omedelbart
lagt ut kostnaden på taxorna, utan taxesättningen
har enligt gällande lag hela
tiden skett och sker fortfarande under
myndigheternas kontroll, utom, herr
Nilsson, när det gäller den statliga delen
av denna trafik.

Sedan påstår herr Nilsson, att det
vore förfärligt om allmänheten skulle
få betala för mycket för nyttigheten att
åka buss, och att det allmänna borde
göra allt för att få förhållandena så bra
som möjligt. I själva verket är det staten
som har åstadkommit höjda taxor
dels genom de investeringsavgifter, som
de privata företagarna fått betala och
som enligt beslutet skulle slå igenom i
priserna och dels genom ideliga justeringar
uppåt av priserna på drivmedel,
samt över huvud taget genom den skattelagstiftning,
som vi för närvarande har.

Vad goodwillersättningarna beträffar,
herr Nilsson i Göteborg, är det ingen
här i landet som betalat så stora
goodwillersättningar för inköp av bussföretag
som staten själv, exempelvis i
statens järnvägars gestalt, överrevisorerna
för statens järnvägar har ju klarlagt
hur stora goodwillersättningar som
betalats av staten.

När sedan, herr Nilsson, er utredning
begärde att få bli remissinstans —
detta skedde på dess begäran och Kungl.
Maj :t villfor denna önskan — då var
det inte goodwillersättningarna och
taxepolitiken man hade i tankarna,
utan en helt annan sak. Goodwillersättningarna
och det som följer därmed
redovisade ni i ert första betänkande,

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

och det är inte aktuellt i detta sammanhang.
Vad som är aktuellt är i stället
riktlinjerna i ert andra betänkande.
Dessa riktlinjer var ni på det klara med
redan 1949, då ni begärde att få bli
remissinstans. Hade ni tänkt er att
uppgiften som remissinstans endast inneburit
att myndigheterna ville höra,
vad ni tyckte, och sedan kunde besluta
själva, då hade ju anordningen varit
rätt meningslös. Var det bara för
att ge till känna er mening, så hade ni
inte behövt sitta kvar som remissinstans
efteråt, ty då hade myndigheterna
kunnat läsa i ert betänkande vad ni
ville.

Nej, herr Nilsson, det gällde inte
goodwillersättningarna och taxorna. Det
gällde i stället det förslag ni sedan lade
fram, nämligen att busstrafiken helt
skulle regleras av staten. Om ert förslag
blivit lag och trätt i kraft skulle alla tillstånd
till busstrafik automatiskt upphöra
att gälla efter tre år, för att de statliga
myndigheter som handlägger dessa
ärenden därefter skulle kunna »städa
upp» och ordna busstrafiken efter edra
intentioner: rationaliseringar och sammanslagningar
av företag samt möjligen
överförande i statens ägo. Staten anses
ju kunna ordna dessa saker bäst!

Herr Nilsson säger att jag snart kommer
att inta en ödmjuk attityd — jag
skall inte säga stå med mössan i hand,
ty det gör inte vi fruntimmer — och
begära att staten skall göra någonting
för busstrafiken på landsbygden. Då
har han i tankarna någonting som herr
Sundström nämnde i början av dagens
plenum, nämligen att det måste göras
någonting åt glesbygdernas trafik. Javisst,
det håller jag med om.

.lag vill dock berätta för herr Nilsson
i Göteborg och övriga ledamöter i kammaren
— om de är intresserade — att
jag nyligen varit uppe i glesbygderna
i fjällvärlden och åhört trafikdebatter.
Man hade i ifrågavarande kommun kommit
underfund med att eftersom staten
ensam var företagare på busstrafikens

Granskning av statsrådsprotokollen

område så hade busslinjetrafiken där
försämrats så till den grad, att man nu
var allvarligt bekymrad. Vad ville man
nu? Man ville inte bara att staten skulle
ordna det bättre utan man ville helt enkelt
att länsstyrelsen — vilket framgår
av en skrivelse, ställd till denna myndighet
— skulle medverka till att privata
företagare åter kunde få börja arbeta
på detta område — för att få bättre
trafikförhållanden.

När jag läste detta, herr Nilsson, undrade
jag om klockan hade klämtat tolv
och börjat gå på ett. Efter den långa utveckling
vi har haft med ett kontinuerligt
överförande av privata trafikföretag
till den statliga sektorn. Jag har haft
många debatter med förre kommunikationsminister
Andersson och även med
någon tidigare kommunikationsminister
om det kontinuerliga överförandet
av enskilda företag till statens ägo, som
skett sedan mitten av 1930-talet och
ända till för något år sedan. — Det har
skett med anslag till ett värde av i genomsnitt
två eller tre miljoner kronor
om året. Det har i dessa sammanhang
sagts mig att jag var en landsbygdens
fiende, eftersom jag satte mig emot
denna utveckling rent principiellt. Skulle
det vara möjligt att upprätthålla trafiken
på landsbygden, bär det sagts, så
måste staten överta den. Skulle staten
ges ekonomiska möjligheter att överta
denna trafik så skulle — som kommunikationsminister
Andersson uttryckte
det — de »feta bitarna» söderut hjälpa
till att finansiera de eländiga linjerna
i norr. Nu har kommunikationsministern
sedan ett par år tillbaka icke medgivit
något ytterligare överförande till
staten av enskilda trafikföretag och
heller icke — i år — föreslagit något
anslag för ändamålet. Epoken tycks således
vara slut nu.

Har vi nu fått glädje av denna utveckling
i glesbygderna, herr Nilsson? Det
har sagts att utvecklingen varit nödvändig
för att få bättre förhållanden,
men har förhållandena blivit bättre?

3 — Andra kammarens protokoll /.9.)7. Nr 10

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

Ingalunda! Varför vill nu herr Nilssons
kommitté sitta kvar som remissinstans
och föreslå de tillståndsgivande myndigheterna
att icke ge tillstånd tills vidare,
utan i stället på tre år? Jo, ni menar
att vad kommittén föreslagit skall
bli lag. Därför bäddar ni i förväg för
den som ni tror kommande utvecklingen.
Ni syftar till att alla överföringar
från fysisk person till juridisk skall
granskas av myndigheterna på ett helt
annat sätt än förut. Ni vill att alla juridiska
personer på detta område skall
vara trafikaktiebolag med ordet »trafik»
i namnet. Vidare är det meningen att
inte en enda aktie skall få köpas utan
Kungl. Maj :ts tillstånd och att Kungl.
Maj :t skall pröva aktieägarnas lämplighet
efter samma bedömningsgrunder
som man prövar dem som skall köra
bussarna. Ni vill inte att detta »överförande»
skall ske okontrollerat. Ingen
människa vet dock i dag om utvecklingen
kommer att bli den som ni tror, ty
den saken är — som så mycket annat —
begravd i 1953 års trafikutredning, som
för närvarande är den stora begravningsplatsen
för de flesta reformer på
detta område.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr NILSSON i Göteborg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hoppas att kammaren
håller mig räkning för att jag inte
i likhet med fru Sandström tar upp en
trafikekonomisk debatt. Jag tror mig
kunna ge mig in på en sådan, och om
jag inte gör det är det inte för att jag
inte skulle förmå svara fru Sandström.

Vad vi skulle diskutera var busslinjeutredningens
uppgift som remissinstans.
Denna uppgift har jag försökt klarlägga.
Jag ser saken så, att Kungl. Maj:ts
uppdrag till busslinjeutredningen att
vara remissinstans ingick i utredningens
uppgift. Då själva utredningsarbetet
som sådant var slutfört återstod den

delen av arbetet, som Kungl. Maj:t ansåg
bestå i att vi skulle yttra oss över
inkomna ansökningar om trafiktillstånd
eller övertagande av omnibustrafik.

Vad beträffar busslinjeutredningens
sakkunskap satt jag här och tänkte på
vilken sakkunskap vi har förlorat när
statsrådet Sven Andersson inte kom på
tanken att lämna oss fru Sandström som
medarbetare.

Fru SANDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Göteborg
säger att Kungl. Maj:t gav uppdraget
att vara remissinstans som ett led i utredningens
arbete. Jag undrar det. Det
står i ert eget betänkande, att ni har
kommit underfund med att den pågående
utvecklingen skulle gå annorlunda
än ni tänkt er. Därför övertalade ni
Kungl. Maj :t att ge er remissinstansuppdraget.
Ni fick det i skrivelsen av
den 2 december 1949. Det var alltså
icke inkluderat i det ursprungliga uppdraget.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Tillåt mig med några
få ord få fästa kammarens uppmärksamhet
på reservationsanmärkning nr
VI som rör ett expropriationsärende i
Karlstad. Herr Håstad nämnde under
principdebatten som föregick denna
debatt om deehargeanmärkningarna att
det är angeläget att konstitutionsutskottets
ledamöter när det gäller vissa
frågor, t. ex. utnämningsfrågor, vinnlägger
sig att företrädesvis ta upp sådant
som berör någon princip och inte
enbart en sakfråga, t. ex. en meritvärderingsfråga.
Jag tror att man gör klokt
i att även på andra frågor anlägga sådana
synpunkter. När det gäller den
fråga, som föranlett mitt anmärkningsvrkande
mot dåvarande kommunikationsministern,
står det principiella
problemet mycket klart för mig. Det är
den gamla motsättningen mellan allmänt
intresse och enskild rätt.

Det rör sig om ett ganska betydande

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

markområde utanför Karlstad på omkring
2 120 000 kvm som dels består av
vanlig tomtmark, som väl är ägnad för
bebyggelse, dels av ett avsevärt skogsområde
och dels, vilket är rätt väsentligt
i detta sammanhang, en mangårdsbyggnad
med tillhörande trädgård som
innehas av rättsinnehavarna, några
stärbhusdelägare. Frågan har stötts och
blötts under en tid av tio år. Staden
och tomtinnehavarna har varit i förhandlingar
om försäljning, och olika
bud har där kommit upp men man har
inte lyckats träffa en uppgörelse. I den
situationen har frågan om expropriation
uppkommit.

Jag kan som motivering för mitt i
utskottet ställda yrkande i allt väsentligt
anföra detsamma som länsstyrelsen
i Karlstad har yttrat. Länsstyrelsen säger
för det första att innan man går till
ett expropriationsförfarande skall alla
möjligheter att nå en frivillig uppgörelse
vara uttömda. Länsstyrelsen, som
ju har möjligheter att lokalt bedöma
denna fråga, säger att alla dessa möjligheter
ännu inte blivit beaktade och
menar att fortsatta förhandlingar skulle
ha ägt rum mellan de båda parterna,
innan man begärde expropriation.

Länsstyrelsen liksom tomtinnehavarna
invänder för det andra, att en expropriation
i själva verket är onödig
därför att man från detta stora tomtområde
redan avstyckat delar för bebyggelse
och alltså varit villig att tillgodose
stadens anspråk på mark för
bebyggelse och att vad beträffar det
stora skogsområdet, som staden också
begär att få expropriera, ingen av ägarna
har vägrat allmänheten att begagna
detta som naturpark. Det liar varit fritt
tillträde till skogsområdet. Av denna
grund skulle stadens anspråk ha kunnat
tillgodoses även utan expropriation.

För det tredje anförs den för mig
väsentligaste synpunkten: skall ändå en
expropriation äga rum bör man åtminstone
av rimlighetsskäl avstå från att
expropriera själva mangårdsbyggnaden

Granskning av statsrådsprotokollen

med kringliggande trädgårdsområde.
Faktum är att staden i svar på ett påpekande
av detta har förklarat att den
inte har något direkt intresse av att
exploatera just detta lilla område, som
ligger ägarna särskilt varmt om hjärtat.
Det föreföll därför rimligt att som
länsstyrelsen och byggnadsstyrelsen har
avsett man skulle ha sträckt sig åtminstone
så långt att själva fastigheten
med kringliggande trädgårdsområde
skulle undantas från expropriation.

Så har emellertid inte skett. Kungl.
Maj :t har medgivit att staden får expropriera
hela området, och det är framför
allt mot detta som vår anmärkning riktar
sig. Jag tycker det är en smula småaktigt
och obilligt av Kungl. Maj:t att
gå så långt i denna fråga, då man uppenbarligen
inte vinner någonting väsentligt
med en sådan åtgärd och då
man uppenbarligen sätter fastighetsägaren
i ett besvärligt läge, när denna
fråga sedermera skall avgöras av domstol.
Fastighetsägaren måste här komma
i ett tvångsläge, och staden måste
genom denna enligt min mening obehöriga
utsträckning av expropriationen
komma i ett favoriserat läge gentemot
tomtinnehavaren.

Detta är, herr talman, innebörden av
den anmärkning som jag jämte några
andra av utskottets ledamöter har gjort.
Den innehåller också en uppmaning till
Kungl. Maj:t att fara varliga fram vid
tillämpningen av denna relativt nya lagstiftning
och inte gå så långt, att rimliga
enskilda intressen åsidosätts. I detta
fall har det uppenbarligen kunnat
visas, att staden inte hade lidit någon
skada om detta område hade undantagits
från expropriationen.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Det är egentligen ingen
i utskottet, som har bestritt nödvändigheten
av alt Karlstads stad får bebygga
denna mark. Ingen har ansett, att detta
kan anstå någon längre tid, utan vi har

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

varit överens om att ärendet är brådskande,
och ingen har gjort gällande, att
priset på marken är lågt. Det är egentligen
dessa ting som frågan har rört sig
om, i detta fall liksom i andra liknande
fall.

Länsstyrelsen framhåller, att staden
har haft ytterligare möjligheter att söka
förvärva marken genom frivillig uppgörelse,
men jag har svårt att förstå
länsstyrelsens inställning härvidlag.
Alla möjligheter har prövats under tio
år, då staden har dragit fram ledningar
för vatten och avlopp, vägar osv. till
området. Det är egentligen dessa ting,
som medför markvärdestegring på ett
sådant här område, och det är därför
nödvändigt att i god tid få en uppgörelse
till stånd, så att marken kan förvärvas
för skäligt pris.

Här har det inte under hela denna
tid gått att få till stånd någon sådan
uppgörelse med markinnehavarna. Att
staden på allt sätt har försökt få en uppgörelse
till stånd framgår av vad man
har bjudit för denna mark. Staden har
låtit en intendent från Stockholm göra
en värdering av området, och han kom
därvid fram till ett exproprieringsvärde
av 450 000 kronor. Markägarna begärde
vid ett tillfälle 600 000 kronor, sedan
de undantagit viss mark, såsom
herr von Friesen nyss erinrade om. Vid
det tillfället taxerades hela egendomen
till 110 000 kronor. Skillnaden mellan
taxeringsvärdet och vad markägarna
begärde är ganska belysande för markägarnas
prispolitik. Staden ansåg sig
inte kunna betala ett dylikt överpris —
den hade att ta hänsyn till skattebetalarnas
förmåga att betala detta pris, och
om den saken fanns det inga politiska
särmeningar i fullmäktige. Man kan
följaktligen här tala om en politisk
enighet i Karlstad.

Staden var emellertid trots detta krav
och trots den tid som hade gått villig
att underhandla, men det var omöjligt''
att komma till en överenskommelse. Det
var då staden år 1953 hos Kungl. Maj :t

begärde tillstånd att med stöd av expropriationslagen
få expropriera området
på skäliga villkor. Jag upprepar
ännu en gång, att några politiska motsättningar
i fullmäktige inte har framkommit
vid behandlingen av denna
fråga. På grundval av framställning
från Karlstads stad meddelade statsrådet
i fjol staden rätt att säkerställa mark
på skäliga villkor för tätbebyggelse genom
att tillåta expropriation av detta
område.

Det är korthet så detta ärende ligger
till. Det finns väl ingen rimlig anledning
att rikta någon anmärkning mot
statsrådet för detta medgivande åt
Karlstads stad.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Mitt yttrande gäller reservationsanmärkning
nr VII.

År 1955 beslöt riksdagen, att lån av
statsmedel skulle få beviljas för inrättande
av alkoholfria restauranger. För
ändamålet anvisades också ett investeringsanslag
på kapitalbudgeten på
500 000 kronor. Med anledning därav
utfärdades en kungörelse om lån av
statsmedel för inrättande av dylika restauranger.

Till grund för beslutet låg en kungl.
proposition av den 17 december 1954
om åtgärder för att främja ett alkoholfritt
umgängesliv. Däri refererades tämligen
ingående de resultat, en utredningskommitté
i berörda fråga kommit
till. I direktiven för utredningen framhöll
dåvarande chefen för finansdepartementet,
statsrådet Sköld, att en väg
att främja ett alkoholfritt nöjesliv, soin
borde prövas av utredningen, skulle
vara att inrätta särskilda alkoholfria
restauranger med ungefär samma standard
som de nuvarande restaurangerna
av god klass. Vidare underströks kraftigt,
att det numera mer och mer blivit
sed att ute på landsbygden samlingslokaler
användes av allmänheten för anordnande
av familjefester och dylikt.

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

En ytterligare utbredning av detta bruk
torde också vara att emotse, sade direktiven.
I samband därmed syntes olika
åtgärder för nykterhetsintressets tillgodoseende
kunna ifrågakomma, exempelvis
tillskapande av möjligheter att
förse lokalerna med en för ändamålet
lämplig utrustning.

Statsrådet Sköld gav i själva propositionen
uttryck för samma uppfattning
som direktiven inneburit. Därvid
nämndes, som jag nyss sade, sådana
samlingslokaler på landsbygden, som
användes av allmänheten för anordnande
av familjefester och dylikt. Detta uttalande,
som icke motsades vare sig av
utredningen eller under ärendets senare
behandling, ger tydligt vid handen,
att propositionen avsåg och riksdagens
beslut kom att avse sådana restauranger
på landsbygden, som, förutom
att de är öppna för servering åt
allmänheten, också erbjuder lämplig
miljö för grupper av olika slag.

1955 års riksdag beviljade, som jag i
början sade, dessa 500 000 kronor till
lån för inrättande av alkoholfria restauranger.
Med anledning därav utfärdades
också den kungl. kungörelsen. Ännu efter
två år har ingen del av anslaget disponerats
för ändamålet. Alla hittills
gjorda ansökningar, sex till antalet, har
blivit avslagna. En sjunde ansökan, som
inkom till finansdepartementet den 1
april 1957, hade ännu icke prövats, då
jag senast hörde mig för om saken.

I fråga om det ärende, anmärkningsyrkandet
närmast gäller, Måvikens ungdomsgård
i Nordingrå kommun, kommer
det givetvis an på ett bedömande.
Förarbetena till kungörelsen ger vid
handen, att den ledande synpunkten varit
att stöd skall lämnas alkoholfria restauranger,
som kan bli i stånd att bjuda
eu effektiv konkurrens åt spritrestauranger
av hög klass. Om dessa restauranger
sedan ligga i stad eller på landet,
spelar i detta sammanhang ingen
avgörande roll. Kravet på standard
måste givetvis avpassas efter bygdens

Granskning av statsrådsprotokollen

förhållanden. Standarden på en restaurang
med vin- och spriträttigheter, belägen
ute i våra mera lantliga turistorter,
är tyvärr inte alltid densamma
som på en ledande spritrestaurang i
någon av våra större städer. Till detta
kommer, att man ute på landet över huvud
taget saknar lokaler för familje- och
firmafester och i stället ofta är hänvisad
till samlingslokaler av högst varierande
standard. Efter förhållandena är
den alkoholfria restaurang, som här varit
på tal, av god klass. De amplaste lovord
är angivna av såväl intendenten för
utskänkningsärenden som också av de
rådgivande nämnderna i Västernorrlands
och Västerbottens län. Till detta
kommer ett uttalande av landshövdingen
i länet, däri han oförbehållsamt ger
uttryck för sin uppfattning om lokalernas
standard, som synts honom mycket
god och tillfredsställande.

Att sedan restaurangen ligger i en
synnerligen vacker trakt med stor turisttillströmning,
försämrar i varje fall
inte standarden.

Med hänsyn till de nu anförda omständigheterna
borde låneansökan ha
bifallits. Utskottet har emellertid avslagit
yrkandet om en anmälan mot föredragande
departementschefen, statsrådet
Sträng, enligt den — jag medger det
gärna — i detta fall mycket föråldrade
§ 107 i regeringsformen. Av den orsaken,
herr talman, kan jag i föreliggande
fall inte ställa något yrkande.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mycket. Men jag vill upplysa
den snälle herr Hammar om att han råkat
ut för en fadäs genom att tala för att
denna ungdomsgård, som drivs av synnerligen
aktningsvärt folk — den står
i Evangeliska fosterlandsstiftelsens regi
— skulle få det anslag den begärt av den
halva miljon, som skulle användas för
att åstadkomma alkoholfria restauranger
av mycket hög klass, vilka personer,

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

som annars går på guldkrogarna, skulle
kunna besöka. Men att tänka sig att
ungdom, som använder sprit, från det
långt avlägsna Härnösand, där det förresten
inte finns någon guldkrog, skulle
resa ända ut till Nordingrå för att i en
upprustad lokal där vänja sig vid ett
nyktrare levnadssätt, det är alldeles
verklighetsfrämmande.

Statsutskottet liar för resten på ett tidigare
stadium uttalat sitt tvivel, huruvida
det publikunderlag kunde skapas,
som fordras för att restaurangen skulle
kunna drivas. Det är att märka att inte
ens en så framskjuten nvkterhetsvän
som herr Englund i utskottet ansett det
vara lönt att gå in på anmärkarens väg.

Nu är det emellertid så lyckligt, vilket
också statsrådet Sträng framhållit,
att Måvikens ungdomsgård kan få ett
annat understöd, nämligen av arvsfondsmedel,
som kan komma till användning
för ungdomsvårdande verksamhet. I så
fall blir också ungdomsgårdens ansökan
bifallen. Men det är alldeles otänkbart,
att den här ifrågavarande fonden,
som är avsedd för speciella syften, skulle
kunna ge anslag eller lån i detta fall.
Om man i Stockholm, där det finns
gott om guldkrogar, kommer på idén
att t. ex. vid Stureplan bygga en asflott
restaurang med spritförbud, så skulle
bidrag möjligtvis kunna utgå. Myndigheterna
har emellertid varit så tveksamma
beträffande möjligheterna att
etablera sådan här verksamhet, att ännu
inte ett öre vare sig till understöd eller
som lån utbetalats av denna halva
miljon.

Herr HAMMAR (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det som utskottets ärade
ordförande säger vore alldeles riktigt,
om direktiven gällt upprättande
av alkoholfria restauranger enbart i de
större städerna för att där utgöra en
konkurrens till guldkrogarna. Emellertid
ber jag att få understryka vad jag
tidigare sagt. I direktiven ingick den

tanken, att man skulle kunna anordna
alkoholfria restauranger även på landet.
Jag citerar på nytt: »Vad särskilt
landsbygden angår, har det numera
mer och mer blivit sed, att samlingslokaler
används av allmänheten för anordnande
av familjefester och dylikt.»
Därefter fortsätter direktiven att tala
om att här skulle det bli stöd från det
allmännas sida. Det är på den punkten,
jag satt in mitt egentliga angrepp, om
man nu kan kalla det för ett angrepp.
Det kom heller aldrig att bli motsagt av
vare sig utredningen eller den senare
behandlingen, att lånemöjligheterna
också skulle gälla landsbygdens samlingslokaler,
vilka användes av allmänheten
för anordnande av familjefester
och dylikt. Lägger jag på frågan den
synpunkt, som återfinnes i direktiven
och som också återfinns i det ursprungliga
förslaget, tycker jag, att det är
ganska klart, att Måvikens ungdomsgård
i det här fallet borde ha fått ett stöd
från statsmakternas sida.

Vad det gäller medel från arvsfonden,
vill jag blott säga, att jag själv tillhör
en ideell organisation, som tillsammans
med andra ideella organisationer
fått gå en törnströdd via dolorosa för
att få litet av dessa medel. Det är så
många ansökningar, och man har så
litet att röra sig med, att den vägen i det
här fallet knappast gett någon hjälp av
betydenhet.

Herr SWEDBERG (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några korta ord i anslutning till reservationen
under punkt X.

Enligt gällande bestämmelser om tillsättning
av rektor vid statsunderstödd
folkhögskola fordras för att kunna antagas
som rektor vid sådan folkhögskola
bl. a. att under minst fyra år med
goda vitsord ha tjänstgjort som lärare
med full tjänstgöring vid läroanstalt under
offentlig kontroll, därav vid statsunderstödd
folkhögskola minst tre år.
Enligt en särskild kungörelse angående

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

meritvärdering vid ansökan till lärartjänst
må vid sådan ansökan till skola,
som står under överinseende av skolöverstyrelsen,
heltidstjänstgöring såsom
instruktör inom ungdomsvårdande sammanslutning
likställas med lärartjänstgöring,
som må tillgodoräknas vid ansökan
till lärartjänst. Det är emellertid
att särskilt märka, att sådan tjänstgöring
icke må inräknas i minimitjänstgöring
som är föreskriven för behörighet
till lärartjänst vid folkhögskolan.

Visingsö folkhögskola — Braheskolan
— som det ju här är fråga om, förklarades
genom beslut av Kungl. Maj :t
den 1 juni 1956 berättigad till statsunderstöd
från och med arbetsåret 1956/57
och står sålunda på grund av detta beslut
under överinseende av skolöverstyrelsen
och är beroende av de bestämmelser
om tillsättande av rektor, som
jag här i korthet angett.

Under sommaren 1956 ledigförklarades
tjänsten som rektor vid nämnda
folkhögskola, och då ansökningstiden
utgått hade åtta sökande anmält sig,
bland dem e.o. förste kanslisekreteraren
i ecklesiastikdepartementet, pol.
mag. Thore Petersson. Av de sökande
förklarade skolöverstyrelsen sex vara
behöriga och lämpliga att inneha tjänsten,
medan skolöverstyrelsen fann att
Petersson icke styrkt sin behörighet.
Av den meritförteckning han åberopade
framgår att han tjänstgjort som vikarierande
lärare i statskunskap och socialpolitik
vid Jordbrukets föreningsskola
i Sånga-Säbv under två månader,
men att han i övrigt icke tjänstgjort
som lärare.

I skrift till Kungl. Maj :t framställde
Petersson anhållan om dispens från den
föreskrivna föregående tjänstgöringen
som lärare, och genom beslut den 21
september 1956 medgav Kungl. Maj d
att Petersson utan binder av gällande
bestämmelser finge antagas till rektor
vid Visingsö folkhögskola.

Då vi reservanter inom utskottet hävdat
den meningen, att ifrågavarande

Granskning av statsrådsprotokollen

dispens icke bort beviljas, har vi —
som klart framgår av skrivningen i det
föreliggande memorialet — grundat
denna vår mening väsentligen på följande
omständigheter.

De organ, på vilkas yttranden över
dispensansökningen Kungl. Maj :t synes
ha stött sig, var icke eniga i att tillstyrka
dispensen. Inom folkhögskolans
styrelse motsatte sig två ledamöter majoritetens
beslut och förklarade att detta
»kom i uppenbar strid med folkhögskolans
intressen». Folkhögskoleinspektören
Vestlund, som ju är kontaktman
mellan folkhögskolan och skolöverstyrelsen
och i denna egenskap bör ha de
allra största förutsättningar att sakligt
bedöma ifrågavarande ärende, reserverade
sig mot skolöverstyrelsens beslut
under särskilt framhållande av att den
som utses till rektor vid en folkhögskola
bör ha erfarenhet som lärare vid denna
skolform för att kunna ge verksamheten
en med folkhögskolans egenart överensstämmande
utformning. I denna uppfattning
har även Svenska folkhögskolans
lärarförening i skrivelse till departementschefen
före ärendets avgörande
förklarat sig helt instämma.

Då det utom den dispenssökande var
sex kompetenta folkhögskollärare, som
sökte tjänsten i fråga, synes det icke ha
varit motiverat att meddela dispensen
och därigenom fullständigt eftergiva det
väsentliga kompetenskravet, viss tids
lärarerfarenhet. Enligt vad utskottet inhämtat
har denna dispensgivning också
väckt mycken irritation och stor olust
inom hela folkhögskollärarkåren. Man
kan väl förstå, om den beviljade dispensen,
särskilt med hänsyn till de sökande,
som kunde åberopa fullgoda meriter,
anses vara för rättskänslan kränkande.
Det kan också befaras alt Kungl.
Maj ds beslut i detta ärende kan komma
att få ytterst allvarliga konsekvenser
både då det gäller att behålla goda lärarkrafter
vid folkhögskolorna och i
fråga om en god rekrytering till denna
betydelsefulla lärarkår.

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

För att inte under några förhållanden
behöva återkomma i denna debatt
vill jag på en gång säga, att detta enligt
mitt sätt att se är en sak av stor och
allvarlig betydelse för hela vårt folk,
för vår ungdom och för vårt lands
framtid. Utskottets ärade ordförande sade
i sitt första anförande här i dag, att
anmärkningsärenden bör ha en betydelse
av räckvidd för hela vårt land.
Det förefaller mig klart att ifrågavarande
reservationsanmärkning ur denna
synpunkt är fullt kvalificerad.

Det är, herr talman, under framhållande
av dessa synpunkter vi reservanter
ansett att utskottet bort göra anmälan
jämlikt § 107 regeringsformen mot
föredragande departementschefen, statsrådet
Persson.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! För undvikande av
missförstånd tror jag det bör understrykas
att det här gäller en dispens,
som Kung], Maj :t har beviljat, och inte
tillsättande av en befattning. Sedan vederbörande
fått Kungl. Maj:ts dispens
har han av styrelsen för Visingsö folkhögskola
tilldelats tjänsten i konkurrens
med andra sökande, varvid hans
meriter sålunda vägts mot de andra sökandenas
meriter. Jag vill också understryka,
att Kungl. Maj:t vid detta ärendes
behandling helt har följt de underordnade
myndigheter som haft att yttra
sig i frågan, nämligen styrelsen för folkhögskolan
på Visingsö och kungl. skolöverstyrelsen.
Men jag vill också understryka
vad herr Swedberg har sagt beträffande
den oro, som man hyser bland
de svenska folkhögskollärarna och också
på andra lärarhåll inför en utveckling,
där man skulle kunna tänka sig,
att den tredje befordringsgrunden skulle
kunna betyda så mycket, att man helt
var beredd att ta avsteg från någon av
de två första befordringsgrunderna.

Jag var själv så tveksam, att jag i
konstitutionsutskottet begärde fram

handlingarna i det här fallet. När jag
tittat ordentligt på dem, försvann dock
min tveksamhet till största delen, bland
annat därför att jag fick klart för mig,
att vederbörande dispenssökande kunde
prestera en utomordentligt imponerande
meritlista, där han visserligen saknade
den tjänstgöringstid som föreskrives
för en blivande folkhögskolerektor men
i stället kunde uppvisa dels omfattande
internationella erfarenheter och dels
erfarenheter från arbete inom folkbildningsverksamhet
o. d. i en utomordentligt
hög grad och av ett sådant slag, att
jag tror att han hade förutsättningar att
vara en utmärkt rektor för en folkhögskola.

Det är också viktigt att framhålla, att
den skola det gäller har en speciell karaktär.
Det är de samverkande bildningsförbundens
folkhögskola, vars
uppgift är att utbilda studieledare, varför
kraven på vederbörande skolchef
kan vara något annorlunda än kraven
på folkhögskolechefer i allmänhet.

Herr talman! Jag vill än en gång understryka,
att den sökande inte har fått
sin tjänst genom Kungl. Maj:ts dispens,
utan skolstyrelsen har bland andra sökande
utsett honom till den. Detta, herr
talman, är skälet till att konstitutionsutskottet
inte har kunnat biträda det av
herr Swedberg ställda anmärkningsyrkandet.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Tillsammans med sex
andra ledamöter av konstitutionsutskottet
har jag riktat en reservationsanmärkning
mot chefen för jordbruksdepartementet.
Saken gäller den jordförvärvslag
som sista gången förnyades och
delvis omarbetades 1955. Denna lag innehåller
ganska vida latituder för skönsbedömningar,
och när den nu har varit
i tillämpning ett helt kalenderår, ansåg
vi, att det vore befogat, att man inom
konstitutionsutskottet tittade på hur lagen
hade tillämpats. Vi har sett på samt -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

liga ärenden, men det är särskilt ett par
av dem som vi har stannat inför.

Inledningsvis vill jag säga, att det är
§§ 3, 4 och 5 som här ligger till grund
för myndigheternas handlande. I § 3
uppräknas dispensabla hinder, medan
§ 5 ersätter den gamla förvärvslagen och
närmast används när gårdar behövs i
rationaliseringssyfte. Enligt § 4 däremot,
som innehåller en del bestämmelser
som inte är ovillkorliga utan kan
tillämpas olika i olika fall — det är alltså
rätt vida möjligheter till bedömning
på olika sätt — skall man vägra förvärvstillstånd
ifall köparen vill förvärva
gården uteslutande för kapitalplacering
eller ifall man har anledning tro,
att han förvärvar den i annat syfte än
att ägna sig åt jordbruk. Det är givetvis
i många fall rätt svårt att pejla människors
motiv och på det området säga
något bestämt. Å andra sidan skall man
ta hänsyn till huruvida vederbörandes
förvärv av gård kan vara till nytta för
jordbruket eller näringslivet i orten,
och man har även i övrigt möjlighet att
ta hänsyn till förhållanden som kan göra
den sökande ägnad att godtagas.

Det är två fall vi har stannat för som
bägge är behandlade enligt § 4. I det
ena fallet är det en kronojägare från
Örebro, som hos lantbruksstyrelsen i
Örebro län sökt tillstånd att få förvärva
den lilla fastigheten Ählberg Stora l15
i Hardemo socken. Den omfattar endast
1972 hektar, varav 8 hektar åker och 11
hektar skog. Hans ansökan avslogs av
lantbruksnämnden. Han gick sedan till
lantbruksstyrelsen. När ärendet därefter
gick på remiss till lantbruksnämnden,
förklarade man där att nämnden för
sin del inte längre tvivlade på sökandens
uppgifter att han tänkte ägna sig
åt jordbruk. Köparen hade uppgivit, att
han ville ha gården för alt anlägga en
plantskola där, när han blev pensionerad.
Han var skogsman och därför intresserad
av sådan verksamhet. Lantbruksstyrelsen
avslog dock hans ansökan
om alt förviirva gården, och

Granskning av statsrådsprotokollen

Kungl. Maj:t följde lantbruksstyrelsens
förslag.

Det andra fallet gäller en fabrikör vid
namn Verner Andersson, som ville förvärva
en större fastighet, Gamlegården
71 i Böne socken, Älvsborgs län. Gården
har en areal på 145,5 hektar, därav 20
hektar åker och 100 hektar skog. Såväl
byggnaderna som åkerjorden och skogen
befinner sig i sådant skick, att det
krävs mycket stora kapitalinvesteringar
för att sätta gården i stånd. Fabrikör
Andersson förklarade sig beredd att
göra dessa investeringar, och han ville
ha gården för att driva jordbruk. Han
hade visserligen tillsammans med några
andra personer ett litet industriföretag,
men han hade av läkare blivit tillrådd
att skaffa sig ett mindre jäktigt arbete,
och eftersom både han och hustrun var
intresserade av jordbruk och dessutom
hade en son på 14—15 år, som tänkte
bli jordbrukare, ville han förvärva denna
egendom. Lantbruksnämnden var
inte enhällig i det fallet, ty lantbruksdirektören
tillstyrkte förvärvet. Men när
ärendet kom tillbaka från lantbruksstyrelsen,
gick majoriteten i lantbruksnämnden
på lantbruksstyrelsens avslagslinje,
och Kungl. Maj:t följde sedan
styrelsens förslag.

Detta är i allt väsentligt föreliggande
fakta. Jag vill här slå fast, att § 4 i här
ifrågavarande lag icke varit tillämplig
i något av dessa fall. Det har här inte
varit fråga om någon spekulation eller
kapitalplacering. Med nuvarande läge
på kapitalmarknaden finns det andra
och bättre möjligheter att placera pengar.
Inte heller har de båda egendomarna
behövts för att rationalisera jordbruket
på andra gårdar, och inga andra ''spekulanter
har trängts åt sidan. Man kan
då fråga sig, varför jordbruksministern
i dessa båda fall inte har kunnat bifalla
ansökningarna om förvärv av gårdarna.
I det första fallet gäller det en
kronojägare, alltså en person som har
sitt arbete och hela sitt intresse knutet
till landsbygden, lantbruket och sko -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

gen. Han vill förvärva ett småbruk för
att slå sig ned där på äldre dagar, när
han blir pensionerad — han hade för
övrigt tänkt bosätta sig på gården genast
— och bruka jorden. Låt oss ställa
detta mot hela situationen på landsbygden,
som enligt en i dagarna utkommen
doktorsavhandling är sådan, att man
kan räkna med att 100 000 mindre jordbruksegendomar
under de närmaste 14
åren kommer att bli utan brukare eller
slås samman med andra jordbruk. Vi
ha gott om mindre jordbruk här i landet,
många fler än vi har brukare till.
Vad är det då ur landsbygdens synpunkt
för mening i att tillämpa lagen så, att
man hindrar denne gamle kronojägare
att bosätta sig på en liten gård på gamla
dar? Såvitt jag förstår är det att tilllämpa
lagen felaktigt.

Det må ha förelegat vilka motiv som
helst för en dylik tillämpning -— det
kan måhända också ha varit bristande
uppmärksamhet från vederbörande
statsråds sida — så tror jag ändå det är
önskvärt att man i jordbruksdepartementet
icke går vidare på en sådan
praxis.

I andra fallet gäller det en person,
som med hänsyn till sin hälsa och sina
personliga intressen, sonens framtida
yrke och familjens förhållanden i övrigt
vill överta en relativt stor men illa skött
gård och sätta den i stånd. Det är med
andra ord ett typiskt fall, då man kan
säga att det skulle vara till gagn för
jordbruket och näringslivet i orten att
vederbörande fick förvärva gården. Här
är det inte fråga om att diskutera lagen
i och för sig. Det råder olika meningar
om den, men det är en annan sak. Här
är det fråga om lagens tillämpning. Vi
har ansett det befogat att peka på dessa
två fall och framhålla önskvärdheten av
att vi på detta område får en mera liberal
tillämpning av lagen — något som
jordbruksministern själv rekommenderade,
när lagen antogs 1955. I båda dessa
fall står besluten i direkt strid mot

jordbruksministerns eget principuttalande,
när lagen antogs.

Herr Magnusson i Tumhult (h) instämde
i detta anförande.

Herr JONSSON i Haverö (s):

Herr talman! Med hänsyn till den
långa debatt som förekommit rörande
dessa reservationsanmärkningar skall
jag försöka fatta mig så kort som det
över huvud taget är möjligt.

Denna reservation under punkt XI
talar väl i stort sett för sig själv, om
man läser den uppmärksamt. Reservanterna
säger nämligen att efter genomgång
av samtliga jordförvärvsärenden
har man stannat för att göra anmärkning
i dessa båda fall. Om man tittar på
dessa ärendens art måste man säga att
de myndigheter, som handlägger jordförvärvsärenden,
snarast vore värda
beröm, när de lyckats så över förväntan.

Herr Svensson i Ljungskile säger, att
vad beträffar den först omnämnde personen,
alltså kronojägare Lindahl, har
lantbruksnämnden uttalat att det finns
skäl antaga, att han icke har för avsikt
att använda jordbruksfastigheten på sätt
som förutsättes. Herr Svensson uppger
att i sitt yttrande till lantbruksstyrelsen
över besvären har lantbruksnämnden
ändrat mening och säger, att man sedermera
kommit till den uppfattningen
att kronojägare Lindahl nog är beredd
att bosätta sig på fastigheten. Här slutar
emellertid herr Svensson i Ljungskile
med uppläsningen av yttrandet i fråga.
Om man fortsätter, så heter det så här:

»Nämnden ansåg det dock tvivelaktigt,
huruvida Lindahl med hänsyn till
de betydande och föga räntabla investeringar,
som ett fullföljande av hans
planer skulle medföra, komme att vidbliva
sin uppfattning.»

Vilka investeringar är det fråga om
här? Det är så, som herr Svensson i
Ljungskile också påpekat, att denna

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

jordbruksfastighet innehåller åtta hektar
åker och knappa tio hektar skogsmark.
Men det framgår samtidigt av
handlingarna, att bostadshuset är obeboeligt
och att ekonomibyggnaderna befinner
sig i mycket dåligt skick. Här är
det således fråga om en mycket stor
investering i fastighetens åbyggnader
och detta på en jordbruksfastighet, om
vilken man med hänsyn till såväl jordbruks-
som skogsarealen kan konstatera,
att det finns ingen möjlighet att
avkastningen av densamma kan förränta
och amortera kostnaderna för nya
byggnader.

Jag förmodar att herr Svensson i
Ljungskile kommer att invända, att
detta behöver inte lantbruksnämnden
bekymra sig om, ty om kronojägaren
vill investera pengarna på detta sätt,
bör det vara honom tillåtet. Så förhåller
det sig emellertid inte. Lantbruksnämnden
har även till uppgift att pröva,
huruvida en fastighet skall bestå som
självständig brukningsdel, och därvidlag
har lantbruksnämnden anfört, att
med hänsyn till rådande förhållanden
anser icke lantbruksnämnden att den
skall kunna bestå såsom självständig
brukningsdel. Det är detta som är den
springande punkten i detta sammanhang.

Att man inte haft något annat att tillgripa
än § 4 i jordförvärvslagen är rätt
naturligt, eftersom denna paragraf i
dylika sammanhang är den enda tilllämpliga.
Detta beror därpå att om det
är någon som förvärvar en jordbruksfastighet
och hos lantbruksnämnden ansöker
om förvärvstillstånd, så förekommer
det icke något enda fall, där sökanden
samtidigt talar om att denna fastighet
vill jag förvärva i syfte att göra
en penningplacering. Man talar inte heller
om huruvida de förutsättningar, som
finns angivna i de av herr Svensson
uppräknade paragraferna, över huvud
taget är för handen. Det tillkommer alltså
lantbruksnämnden att bevisa detta,
och det är, som herr Svensson själv

Granskning av statsrådsprotokollen

nämnde, mycket svårt att åstadkomma
sådana bevis.

Beträffande konstitutionsutskottets
behandling av dessa båda förvärvsärenden
förhåller det sig på det sättet, att
när Kungl. Maj :t har följt lantbruksnämndens
och lantbruksstyrelsens mening,
föreligger det väl ganska små möjligheter
för konstitutionsutskottet att
på uppgifter, som lämnats av en enskild
ledamot, framställa en konstitutionell
anmärkning. Detta är också de
facto anledningen till att konstitutionsutskottet
icke har funnit skäl till anmärkning.
Jag måste för min del säga
att om tvenne jordförvärvsärenden är
så grundligt behandlade, så konsekvent
behandlade och behandlade i överensstämmelse
med gällande författning som
i detta fall, då har konstitutionsutskottet
anledning att tro mera på lantbruksnämnden
och lantbruksstyrelsen såsom
varande de undermyndigheter, som har
att handlägga dessa frågor, än på eventuella
anmärkare, som i större eller
mindre utsträckning kan vara influerade
av rent politiska skäl att göra en
anmärkning.

Därmed har jag inte velat göra gällande
att det är politiska skäl som har
drivit anmärkarna att framställa denna
reservationsanmärkning, men jag vill
dock understryka att det föreligger
större skäl att befara, att anmärkarna
har influerats av dylika motiv, för vilka
man knappast kan misstänka lantbruksnämnden
och lantbruksstyrelsen. Det
är detta som gör, att jag inte anser att
det i detta sammanhang föreligger något
som helst skäl till en konstitutionell
anmärkning. Jag förmenar att Kungl.
Maj:t knappast har haft möjlighet att
handla på annat sätt.

Skulle Kungl. Maj:t i förevarande fall
ha handlat i rakt motsatt riktning och
gått emot de underlydande myndigheterna,
tycker jag att det förelegat större
skäl för konstitutionsutskottet att undersöka,
huruvida Kungl. Maj:ts beslut
hade varit konstitutionellt riktigt.

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Att vi inte funnit mer
än två fall, som vi tagit upp i anmärkningarna,
tar herr Jonsson i Haverö
som ett beröm. Herr Jonsson! Det är ju
18 å 19 fall allt som allt, och man kunde
mycket väl överväga att uppta 4 eller
5 till av dessa 19 fall. Vi har emellertid
nöjt oss med två mycket typiska och
klara.

Det finns ingen annan paragraf än §
4 att behandla detta efter, säger herr
Jonsson vidare. Jo, det finns det visst.
Om fastigheterna behövts för rationaliseringsändamål,
kunde ärendena behandlas
efter § 5, men då fick vederbörande
vara snäll och köpa gården
också, och det vill man inte. Herr Jonsson
har själv betygat, att det inte var
fråga om kapitalplacering, utan samhället
var enligt herr Jonsson tvärtom
tvunget att skydda denna stackars människa
från att köpa gården, därför att
det var en så dålig affär. Detta var ju
egentligen det enda skäl som herr Jonsson
anförde.

Nu tror jag för min del inte att affären
var så dålig. Det finns 150 kubikmeter
skog per hektar, och jag tror att
en kronojägare, som har litet pengar
och är intresserad av gården, skulle ha
kunnat klara saken. Han kunde ha byggt
sig ett hus på området eller skaffat sig
en bostad i ett närbeläget samhälle.

Vad sedan beträffar att Kungl. Maj:t
nödvändigt skulle följa de underordnade
myndigheterna, så är det ju prat.
Vad har vi då Kungl. Maj:t för? Kungl.
Maj:t är ju högsta instans i detta fall.
Att det inte går att framföra någon
anmärkning för lagöverträdelse ligger
ju utanför frågans ram. Det är ju en lag
med vida bedömningslatituder, och det
gäller vilken inriktning man ger lagens
tillämpning. Därvidlag har ju konstitutionsutskottet
ingripit förr, bl. a. i nådeärenden.

Herr JONSSON i Haverö (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Svensson i Ljungskile
framställer saken som om det här
varit fråga om särfall och att lantbruksnämnden
skulle, med hänsyn härtill, ha
använt sig av den kautschukartade § 4
och alltså som något slags välgörenhet
ha låtit kronojägaren köpa fastigheten.
Jag vill då tala om för herr Svensson i
Ljungskile, att detta är inget särfall,
utan det är ärenden av just den typ,
som utgör de största bekymren för lantbruksnämnderna.
Det är inte bara kronojägare
som kommer och begär att få
förvärva fastigheter och önskar leka
jordbrukare, när de uppnått pensionsåldern
— det finns tandläkare och direktörer
av alla slag som bär precis
samma intresse. Skulle lantbruksnämnden
handlat på sätt som herr Svensson
synes begära, skulle detta utan tvivel
verkat prejudicerande för nämndens
fortsatta verksamhet.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara säga två
saker till herr Jonsson.

För det första har jag inte nämnt ett
ord om att detta behandlats som ett
särfall.

För det andra har Kungl. Maj:t i 4 å
5 fall av dessa 18 å 19, som behandlats
dels enligt § 4, dels enligt § 5, gått emot
lantbruksstyrelsen.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Jag skall inte yttra mig
i den fråga, som nyss debatterats, utan
mycket kortfattat säga några ord om reservation
XIII, som rör tillsättandet av
chefsposten i Svenska penninglotteriet.
Jag vill då först betona, att denna reservationsanmärkning
inte har karaktären
av en personfråga utan av en principfråga.

Styrelsen har bl. a. fått uppgiften att
tillsätta chefstjänsten, och det har den
säkert fått avsiktligt. Man har önskat,

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

att chefstjänsten skulle tillsättas så
självständigt som möjligt. Det framgick
dock av interpellationsdebatten för någon
tid sedan — något som inte bestritts
— att i detta speciella fall vederbörande
statsråd, handelsministern,
intervenerat i styrelsen och uttalat ett
mer eller mindre bestämt önskemål att
statsrådet Hjalmar Nilson i Spånstad
skulle tillsättas som chef.

Jag bestrider inte alls — och det gör
inte heller mina medreservanter — rätten
för regeringen att i särskilda fall
ingripa på dylikt sätt, även trots att det
här gäller styrelsens förvaltning. Regeringen
har ju sin ansvarighet för statsägda
företag och kan vilja hävda att en
person är lämplig och att en annan
person, som styrelsen ifrågasätter, är
olämplig.

Men vad jag har velat säga i denna
anmärkning är, att om några sådana interventioner
förekommer, måste de liksom
varje annan handling från statsrådets
och regeringens sida kunna bli
föremål för det dechargegranskande utskottets
prövning.

I detta fall liksom i många andra fall
där det gäller statsägda företag upprättas
i regeringen inga protokoll eller
anteckningar, som ställes till konstitutionsutskottets
förfogande. Det enda,
som synes i protokollen, är att något
statsråd kan få fullmakt i konselj att
själv eller genom ombud föra talan för
staten vid statsägda företags bolagsstämmor.
Men ej heller innehållet härvid
i direktiven, som ju kan vara av
utomordentligt avgörande betydelse för
hela förvaltningen, kommer någonsin till
konstitutionsutskottets kännedom eller
under dess prövning. Jag hävdade redan
i fjol i eu reservationsvis framställd
ingressanmärkning, att detta måste stå
i strid mot grundlagens mening. Ingenting
kan enligt författningen undandragas
konstitutionsutskottets prövning,
och sålunda inte heller den befattning
som regeringen tar med statsägda företag.
Statsråden bör själva enligt min

Granskning av statsrådsprotokollen

mening ha intresse av denna fråga, eftersom
de här lika väl som eljest bör
vara angelägna om att stå för sina handlingar.
Detta är vad vi i huvudsak har
velat säga.

Därtill kommer sedan —- jag uttalar
då i varje fall en personlig mening —
att man inte kan finna att penninglotteriet
tillhör de institutioner som lämpar
sig att användas till politiska reträttposter.
Om penninglotteriet hade hand
om rent politiska spörsmål, t. ex. fördelningen
av lotterimedel mellan stad
och land eller mellan olika kulturella
intressen, då kunde saken ligga annorlunda
till. Nu är ju penninglotteriet en
rent teknisk institution. I detta speciella
fall, där det ju för övrigt avgavs
en reservation i styrelsen, beslöt styrelsen
med anledning av utgången av personvalet
att göra den eljest designerade
till vice direktör för företaget.

Slutligen anser jag mig också berättigad
att uttala, att frågan om reträttposter
för avgående statsråd är en mycket
delikat fråga och bör föranleda försiktighet
och återhållsamhet från regeringens
sida. Det finns självfallet många
statsråd, beträffande vilka till följd av
deras tidigare sysselsättning eller deras
långa tjänstgöring som statsråd, ett
tiotal eller femtontal år, ingen tvekan
råder om att de bör beredas en reträttpost.
När det är fråga om kortare statsrådsförordnanden
tror jag ändock att
man bör vara relativt försiktig härvidlag
och framför allt tillse att inte nya reträttposter
skapas utan de starkaste motiv.
Förr i tiden utövades ju kontroll över
tillsättningen av f. d. statsråd till olika
statliga befattningar genom den efterträdande
regeringen — regeringarna växlade
då. När nu regeringsmakten tills
vidare har blivit mera permanent, finns
det enligt min mening — och det gäller
inte bara i avseende på detta fall —-starka skiil att understryka behovet av
återhållsamhet i förlänandet av reträttposter
åt regeringens egna medlemmar.

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord. Tillåt
mig endast notera det faktum, att penninglotteriet
återfinnes under den allmänna
bolagslagstiftningen och att det
över huvud taget inte kan anses märkvärdigt,
om det förekommer kontakt
mellan vederbörande styrelse, vilket fall
det än må gälla, och aktieägarna. Jag
frågar mig med hänsyn till reservationsanmärkningen,
om det över huvud taget
kan anses oriktigt eller stridande mot
någon som helst princip att aktieägare
och styrelse har kontakt vid utseendet
av chef för företag, även om det är fråga
om ett statligt företag.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill betona, att herr
Sehlstedt inte har yttrat ett ord om det
rent principiella, som var huvudsaken
i denna reservationsanmärkning, nämligen
om förhållandet mellan regeringen
och statsägda företag ur konstitutionell
synpunkt, med hänsyn till granskningen
inom konstitutionsutskottet av regeringens
verksamhet.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Det skulle i så fall förutsätta,
att vederbörande i handelsdepartementet
begått en ren olaglighet, om
de haft kontakt när det gällde den här
posten i bolaget. Jag förutsätter att detta
kunnat ske i överensstämmelse med lagstiftningen
och att det mot den bakgrunden
inte kan anses vara befogat att rikta
en anmärkning, eftersom det är så vanligt
förekommande.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta
överläggningen till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

§ 5

Interpellation ang. beredande av möjlighet
för elever i enhetsskolans åttonde
klass att deltaga i konfirmationsundervisning Ordet

lämnades på begäran till

Fröken OLSSON (s), som yttrade:

Herr talman! Enligt allmänna försöksskolebestämmelserna
kan de elever
i enhetsskolans åttonde klass, vilkas föräldrar
så önskar, beredas erforderlig ledighet
för att delta i konfirmationsundervisning.
Någon anvisning om hur
lång ledighet som får beviljas eller om
från vilka ämnen ledigheten skall tas
lämnas inte. Motsvarande bestämmelse
för folkskolan säger emellertid, att elever
i klass 8 kan befrias från 2 timmars
fritt valt arbete för att delta i konfirmationsundervisning,
och biskopsmötet
har uttalat, att sådan undervisning bör
omfatta minst 60 timmar. Erforderlig
ledighet torde alltså betyda 2 veckotimmar.
Att under större delen av ett
läsår minska antalet lektioner i främmande
språk från 9 till 7 torde vara
uteslutet, åtminstone för de elever, som
förbereder sig för gymnasiestudier. De
två timmarna kan alltså i enhetsskolan
inte tas från de valfria ämnena utan
måste tas från de obligatoriska.

När enhetsskolans kurs- och timplaner
gjordes upp, var det meningen, att
alla elever i sjunde och åttonde klass
skulle få en timme för fritt valt arbete.
Skolkommissionen fäste stor vikt vid
denna så kallade hobbytimme. Det visade
sig emellertid fullständigt omöjligt
att få plats med den för de elever, som
läser två språk. Det är alltså efter
grundliga undersökningar fastslaget, att
det inte går att pressa in en enda timme
till på åttonde klassens schema utan
en väsentlig minskning av kursen för
något annat ämne.

Jag anhåller därför om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet få
rikta följande fråga:

Har statsrådet för avsikt att låta ut -

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Nr 16

Interpellation ang. exporten av fisk till länder med centraliserad import — Interpellation
ang. handläggningen av uppfinnarärenden inom försvaret.

arbeta anvisningar för de förändringar
i enhetsskolans kurs- och timplaner,
som erfordras för att eleverna i åttonde
klass skall kunna beredas ledighet
för konfirmationsundervisning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. exporten av fisk till
länder med centraliserad import

Herr NILSSON i Bästekille (h) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Enligt gällande bestämmelser
är exporten av fisk till länder
med centraliserad import förbehållen
vissa organ. Att det finns skäl som talar
för ett gemensamt uppträdande gentemot
en ensam köpare är självklart.
Emellertid kan lika starka skäl anföras
mot en sådan ordning.

På den tjeckiska marknaden arbetar
exempelvis nu de gamla fria fiskimportörerna
som distributionsföretag, visserligen
nationaliserade eller socialiserade
men ändå som företag med kontakter
hos våra privata fiskexportörer.
Enligt uppgift har det organ, som nu
har monopol på exporten av fisk från
sydkusten, Sydsvensk exportfisk, inte
tillräckligt uppmärksammat de möjligheter
till export som föreligger via dessa
distributionsföretag. Följden härav har
blivit att någön export till Tjeckoslovakien
inte sker för närvarande eftersom
Sydsvensk exportfisk ej kan träffa något
exportavtal. Samtidigt härmed förklarar
privata fiskexportörer att det
går att avsätta torsk på den tjeckiska
marknaden.

Här står uppgift mot uppgift, och den
enda möjligheten att få klarhet i förhållandena
vore enligt min uppfattning att
bereda de privata exportörerna möjligheter
att exportera jämsides med Sydsvensk
exportfisk. De nuvarande bestämmelserna
om monopol har givit till
resultat att fångstbegränsning införts
och fiskarna har gått förlustiga en sä -

ker inkomst. »Sydkustfisk» har exempelvis
i dagarna bestämt att någon överskottstorsk
ej tas emot.

Det synes mig uppenbart att det nuvarande
systemet för fiskexporten inte
är tillräckligt smidigt. Genom att ge
även privata fiskexportörer rätt att jämsides
med Sydsvensk exportfisk söka
finna avsättning för de stora fiskkvantiteterna
skulle inte endast bättre inkomstförhållanden
åstadkommas för fiskarna,
utan landets valutaställning
skulle också förbättras. Att en dylik
rätt skulle innebära några som helst
nackdelar kan jag inte finna.

Med hänvisning till vad ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet Lars Eliasson få framställa
följande frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat
att de nuvarande bestämmelserna
angående export av fisk till länder med
centraliserad import kan medföra vissa
ogynnsamma verkningar?

2) Vill herr statsrådet i så fall medverka
till att exempelvis de aktuella svårigheterna
med exporten på den tjeckiska
marknaden snarast undanröjes genom
att de privata exportörerna ges
rätt att exportera jämsides med de organ
som nu förbehållits ensamrätt till
export?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. handläggningen av
uppfinnarärenden inom försvaret

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr NIHLFORS (fp), som yttrade:

Herr talman! Det svenska försvaret
är i stort behov av svenska uppfinnares
insatser för att kunna vara så effektivt
och rationellt som möjligt. De begränsade
ekonomiska resurserna gör det
siirskilt angeläget att svenska uppfinningar
tas till vara för försvarsmaktens

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 fm.

Interpellation ang. handläggningen av uppfinnarärenden inom försvaret

räkning och att svenska uppfinnare på
det militärtekniska området uppmuntras
genom att de ersättningar som utgår
för gjorda uppfinningar fastställs till
skäligt belopp och alltså inte så lågt, att
det inte sporrar de konstruktiva förmågorna
till att göra tekniska förbättringar
eller nykonstruktioner vilka kan betraktas
som uppfinningar.

I pressen har nyligen återgivits vissa
varningar som ett fackförbund, Försvarets
civila tjänstemannaförbund, utfärdat
till sina medlemmar, som är intresserade
av att söka göra för försvaret
nyttiga uppfinningar. Man varnar försvarets
uppfinnare för att myndigheterna
kommer att söka skära ned ersättningen
för uppfinningarna så långt det
går, varvid beroendeställningen hos
uppfinnaren och kronans monopolställning
på det militärtekniska området
kan komma att utnyttjas. Vidare varnas
för att mycket lång tid kan förflyta,
innan uppgörelse träffas, om uppfinnaren
inte vill gå med på de föreslagna
villkoren.

I fråga om den tid, som åtgår innan
avtal träffas eller ersättning erhålls, föreligger
uppgifter om att det ej är ovanligt
med en tidrymd på 5—8 år.

Som exempel på en militärteknisk
uppfinnares ställning kan här citeras
ur det enhälliga utlåtande, som i visst
fall år 1956 avgavs av statens nämnd för
arbetstagares uppfinningar:

»Att de utdragna förhandlingarna
med hänsyn till kronans monopolställning
på det militärtekniska området,
inom vilket uppfinningen faller, rent
faktiskt verkat såsom ett kraftigt påtryckningsmedel
från kronans sida gentemot
X synes ofrånkomligt... Då ...
överenskommelsen med X i sin nu föreliggande
form icke ger honom skälig
ersättning, bör enligt nämndens mening
icke ifrågakomma att överenskommelsen
göres gällande mot X.»

Om otillbörlig påtryckning förekommer
åstadkommes en negativ effekt
bland dem, som skulle kunna göra goda
insatser för att tekniskt öka vårt försvars
prestanda.

Med anledning av vad ovan anförts
får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet rikta följande
frågor:

Kan statsrådet lämna en redovisning
av hur handläggningen av uppfinnarärenden
inom försvaret tillgår?

Anser herr statsrådet att kritiken är
berättigad och vill herr statsrådet i så
fall snarast vidtaga åtgärder som är till
fördel för uppfinnarverksamheten?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.08.

In fidem
Gunnar Britth

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Fredagen den 10 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Granskning av statsrådsprotokollen
(Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande konstitutionsutskottets
memorial nr 14, angående
granskning av de i statsrådet förda
protokoll nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, enligt förut
gjord anteckning, till

Herr von FRIESEN (fp), som yttrade:

Herr talman! Det reservationsvis
framställda anmärkningsyrkande, varom
jag nu skall säga några ord, är
rubricerat som XIV och rör en på sin
tid åtminstone ganska uppmärksammad
sak, nämligen förhållandena vid Kronobergs
läns andelsslakteri i Alvesta. Anmärkningen
är betingad av det faktum
att Kungl. Maj:t på föredragning av
statsrådet Hedlund har funnit sig föranlåten
att utanordna ett belopp på
över 400 000 kronor som ersättning till
detta slakteri. Konstitutionsutskottets
ärade ordförande sade i inledningsanförandet
till den principdebatt som
föregick detaljgranskningen av reservationsanmärkningarna,
att det var en
skäligen svag soppa som reservanterna
hade kommit med. Jag vågar påstå att
när det gäller den här saken är det
fråga om en nog så kraftig brygd. Det
är en ganska oaptitlig och t. o. m. giftig
sådan som skattebetalarna här har fått
betala med ganska dryga penningmedel.

Sommaren 1953 utbröt det ju ganska
4 — Andra kammarens

explosionsartat en paratyfusepidemi på
olika ställen i Sverige. Man lyckades
ganska snart med hjälp av bakteriologisk
expertis lokalisera härden för smittan
till det av mig nyss nämnda slakteriet
i Alvesta. Efter de utredningar
som företagits råder det ingen som helst
tvekan om att smittade djur hade kommit
in i slakteriet och att de sanitära
förhållanden, som var rådande inom
slakteriet under juni 1953, bidrog till en
ökning av denna smitta.

Vad var det då för sanitära olägenheter
som rådde inom slakteriet? Jo,
de var framför allt av två slag. Först och
främst slaktade man i slakteriet alldeles
för många djur. Man hade rätt att slakta
400, men antalet uppgick ända till 700.
Denna ökade kvantitet av slaktade djurkroppar
skulle sedan nedkylas, men
kylanordningarna var inte på något sätt
avpassade till den större kvantiteten,
med följd att nedkvlningen inte blev så
tillfredsställande som borde ha varit
fallet. Vidare påtalades förhållandena
under transporten — det var ju en ganska
varm sommar. Till detta kom att
vattenförhållandena vid slakteriet sedan
ganska lång tid hade varit föremål för
en rätt allvarlig kritik utan att något
hade åtgjorts för att förbättra vattenhygienen.
Jag skall emellertid inte här
gå närmare in på denna faktor, ty enligt
vad den bakteriologiska expertisen
visat har inte vattenförhållandena, trots
att de var otillfredsställande, haft någon
större betydelse för smittospridningen.

De sakkunniga myndigheter, som uttalat
sig i denna fråga, har utan omsvep
sagt ifrån, att allvarliga sanitära
missförhållanden förelegat vid slakteriet.
Statens bakteriologiska laboratorium
har i ett utlåtande, signerat av

chefen professor Olin, sagt att slakteprotokoll
1957. Nr 1C>

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

riet icke visat erforderlig hänsyn till
risken för smittospridning under slakten
och vid djurkropparnas förvarande
därefter. Medicinalstyrelsen, som gör
till sitt också bakteriologiska laboratoriets
utlåtande, säger för sin del att
slakteriföreningen inte kan frånkännas
ett visst ansvar för epidemiens uppkomst
och spridning. Statskontoret, den
ytterligare myndighet som haft att yttra
sig, finner det uppenbart att ersättning
icke bör utgå till föreningen. Ämbetsverket
får därför, heter det, »avstyrka
att föreningen tillerkännes gottgörelse
för sin förlust».

Det var nämligen på det sättet att på
förslag av Kungl. Maj:t hösten 1953 tillskapades
bestämmelser, som möjliggjorde
att under vissa förhållanden ersättning
skulle utgå till dem, privatpersoner
eller företag, som hade blivit lidande
under epidemien. Medicinalstyrelsen
framhöll särskilt i remissyttrandet att
man ansåg det önskvärt med en restriktiv
tillämpning av bestämmelserna. I
viss mån delade riksdagen också denna
uppfattning och framhöll att frågor om
ersättning till företag borde bedömas
mer restriktivt än sådana som gällde
enskilda personer.

På grundval av framför allt de av den
medicinska bakteriologiska sakkunskapen
ådagalagda missförhållandena måste
jag säga, att jag har funnit det stötande
för rättskänslan att ett företag, som, låt
vara icke medvetet — det är ju aldrig
fråga om någonting sådant — men genom
bristande hygieniska anordningar
gjort sig skyldigt till att människor
drabbats av en viss sjukdom och att en
del t. o. m. dött i denna sjukdom, skall
tillerkännas ersättning av statsmedel.

Det är detta som jag och mina medreservanter
har velat påpeka genom
reservationsyrkandet under XIV, vilket
går ut på att med anledning av det inträffade
en anmärkning jämlikt 107 §
regeringsformen borde framställas mot
föredragande departementschefen, statsrådet
Hedlund.

Vidare anförde:

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag förmodar att kammaren
håller mig räkning för att jag
lämnar ett synnerligen kort svar på vad
herr von Friesen här sagt — denna debatt
har ju pågått i det närmaste hela
dagen.

Jag vill bara, utan att polemisera mot
reservanterna, erinra om följande. Länsstyrelsen
i vederbörande län med landshövding
Bergquist i spetsen har i två
olika yttranden tillstyrkt ersättning enligt
kungörelsen den 18 december 1953.
Att statskontoret har sagt nej, kan inte
alls överraska, ty när har inte statskontoret
sagt nej! Vid nästan alla remisser
under många år — och jag har varit
här åtskilliga år — har det avstyrkt
allting. Det betyder alltså ganska föga.

Veterinärstyrelsen, som är mest sakkunnig,
säger i ett yttrande av den 11
maj 1955: »Mycket starka skäl finns för
antagandet, att den väsentliga förökningen
av bakterierna — och det var
denna som var huvudorsaken till epidemien
— har ägt rum efter det köttet
lämnat slakteriet och kan på grund av
behandlingen vid slakteriet icke rimligtvis
ha haft någon väsentlig betydelse
för uppkomsten eller spridningen av
1953 års epidemi.»

Förlusten som vederbörande slakteri
fick vidkännas var väldig, och den del
som beräknades ha vållats genom myndigheternas
ingripande uppgick till
1 030 000 kronor. Slakteribolaget erhöll
409 000 kronor. Detta kan man ju vid
första påseende finna väl liberalt, men
så liberal var riksdagen detta år i sina
direktiv för hur dess medel skulle erhållas.
Det var därför fullt i överensstämmelse
med riksdagens eget beslut
att anslaget beviljades och medlen utdelades.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
utskottets ärade ordförande här har

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

sagt om länsstyrelsen, som han tydligen
tillmäter en alldeles särskilt stor betydelse,
vill jag svara, att den ju inte besitter
någon särskild bakteriologisk sakkunskap.

I detta sammanhang vill jag citera
vad en gammal vän till mig, en förutvarande
landshövding, yttrade, då jag
relaterade denna historia: »Det förstår
du väl, att ingen som helst länsstyrelse,
där det finns en sådan här slakteriförening,
över huvud taget vågar gå emot
den. Det vore ju döden för länsstyrelsens
framtida popularitet. Det är ganska
mäktiga kontrahenter som det här
rör sig om.»

Vad länsstyrelserna beträffar så finner
man det nu lämpligt från utskottsmajoritetens
sida att åberopa deras auktoritet.
Jag hade alldeles nyss, herr talman,
stöd av länsstyrelsen i Karlstad
när det gällde ett expropriationsärende,
men då gick länsstyrelsen mot vad majoriteten
och Kungl. Maj :t tyckte, och
därför måste man nedvärdera den. Här
däremot måste länsstyrelsen — en i
denna fråga ganska osakkunnig instans
— i stället uppblåsas.

Vad beträffar veterinärstyrelsen —
det gäller dess andra utlåtande, inte
dess första — måste jag med all respekt
för den hävda, att dess uttalande från
vetenskapliga utgångspunkter — även
om jag inte själv är bakteriolog har jag
ganska stora möjligheter att följa ett
resonemang på detta område — inte
kan anses tillfredsställande. Långt större
hänsyn måste man i detta fall ta till
statens bakteriologiska laboratoriums
yttrande. Det bär lämnat en, jag vågar
nästan påstå förintande kritik av vad
veterinärstyrelsen här anfört.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Ilcrr von Friesen påstår,
att vi i detta fall övervärderar länsstyrelsen
i Kronobergs län, medan vi
undervärderade länsstyrelsen i Karlstad.
Vad skall man då säga om anmärkaren
själv? Gör han inte alldeles tvärt -

Granskning av statsrådsprotokollen

om? Han övervärderar länsstyrelsen i
Karlstad och undervärderar den i
Växjö.

Det förvånar mig, att anmärkaren, så
konciliant och sympatisk som han varit
i dag, har mage att upprepa den
insinuanta anspelningen på länsstyrelsens
i Växjö objektivitet, att det skulle
vara döden för dess popularitet att gå
emot slakteriföreningen. Vad frågar
länsstyrelsen efter popularitet? Den år
väl inte på något sätt beroende av folkgunsten!
Sådana argumenta ad hominem
bör vi enligt min mening inte komma
med här i riksdagen.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande länsstyrelsen
i Kronobergs län —• för vilken jag
hyser den största personliga aktning —
vill jag bara säga, att jag inte kan tillmäta
dess utlåtande något större värde,
då det är alldeles uppenbart, att de
myndigheter, som begriper denna fråga,
inte representerar juridisk sakkunskap
utan i stort sett medicinsk. Jag
fäster långt större avseende vid vad de
medicinska auktoriteterna här anfört,
d. v. s. medicinalstyrelsen och statens
bakteriologiska laboratorium.

Vad beträffar mitt yttrande om min
värderade vän landshövdingen i Kronobergs
län undrar jag, om det var så
förskräckligt som herr Hallén gjorde
gällande. Jag tror, att kammarens ledamöter
åtminstone man och man emellan,
när de inte behöver tala offentligt,
skulle ge mig fullkomligt rätt däri. Jag
citerade bara vad en annan erfaren
landshövding sagt. Orden var inte mina
egna, men jag tror att de var ganska
riktiga.

Herr OLOFSON (fp):

Herr talman! I anslutning till första
punkten i de reservationsvis framförda
omförmälningarna ber jag att få göra
ett par korta anmärkningar. Niir konstitutionsutskottet
år 1940 avgav sitt me -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Granskning av statsrådsprotokollen

morial med dechargegranskningen, anförde
utskottet:

»Med anledning av Kungl. Maj :ts beslut
vid samma tillfälle, att på grund av
särskilda i ärendet förekomna omständigheter
förklara en annan vid den
normala prövningen underkänd lärjunge
hava avlagt godkänd studentexamen,
vin utskottet under åberopande av vad
utskottet tidigare i 1933 och 1934 års
dechargebetänkanden anfört, framhålla
betydelsen av att sådana dispenser endast
i sällsynta undantagsfall och då på
synnerligen starka skäl lämnas.»

Med detta uttalande avslutade konstitutionsutskottet
en livlig debatt på 1930-talet om en del fall, där regeringen mot
examinatorer och censorer godkänt vissa
avlagda studentexamensprov. Då
det nu finns anledning att återkomma
till detta tema, kan man konstatera att
den kungliga nåden i dispensens form
har sjunkit betydligt. Den har passerat
genom gymnasiet och befinner sig nu
nere på realskolans stadium. I tre fall,
som iakttagits vid läsningen av ecklesiastikdepartementets
protokoll, har
nämligen regeringen efter överklagande
upphävt beslut angående flyttningar
mellan klasserna 34 och 44 i realskolan.
Jag skall inte ta upp dessa fall till närmare
diskussion. Det gäller en svenskuppsats
och två tyskuppsatser, som ämneslärare,
rektorer och kollegier på platsen
underkänt. Regeringen har på skolöverstyrelsens
råd godkänt vederbörandes
prestationer.

Det är inte, som konstitutionsutskottets
ärade ordförande i sin inledningsbetraktelse
här i förmiddags gjorde gällande,
detta som avses med denna omförmälan.
Det är i stället principen huruvida
regeringen eller ecklesiastikdepartementet
verkligen skall tjänstgöra
som högsta instans när det gäller flyttningsärenden
i våra skolor. Är det inte
en rätt olycklig praxis som håller på
att utvecklas här? Om denna praxis
blir mera känd, kan man befara att
ecklesiastikdepartementet blir överbe -

lastat med en lång rad ärenden, där vederbörande
målsman påyrkar omprövning
av ett underkännande i realskolan.
Jag är rädd för att om denna väg att
vinna ändring i flyttningsbeslut blir
mera allmänt känd, departementet kommer
att få upprätta en hel byrå som
bara sysslar med ärenden av detta slag.

Jag har därför genom denna omförmälan
velat framföra den väl tämligen
opolitiska synpunkten att det är bättre
att stämma i bäcken än i ån i detta fall.
Jag tycker att man kan vara överens
om att med stort förtroende överlåta åt
de lokala skolmyndigheterna, ämneslärare,
rektorer och kollegier, att bedöma
kunskaper och prestationer i skolorna
och om det, för att låna formuleringen
från konstitutionsutskottets utlåtande
1940, »i sällsynta undantagsfall
och på synnerligen starka skäl» skulle
finnas anledning till en omprövning,
anförtro denna åt skolöverstyrelsen,
som ändå är den övervakande myndigheten
över vårt skolväsen. Jag tycker
inte dessa ärenden hör hemma på konseljlistorna,
och det är detta som jag
genom mitt yrkande har velat framhålla.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Herr Olofsons anförande
förefaller mig ganska egendomligt.
I utskottet upplyste vi nämligen om att
arbetet på att avlasta statsråden en massa
uppgifter för närvarande pågår för
fullt. Vi avser en decentralisering av
konseljärendena i stil med den som
genomförts i Norge, så att deras antal
minskas till ett minimum och att ärenden
av denna typ lägges under skolöverstyrelsen.
Herr Olofsons anförande
slår därför in öppna dörrar.

För övrigt är det inte bara detta
anmärkaren framhållit. I sista stycket
av hans omförmälan, där han citerar
skrivelsen av 1948, lyser det igenom
att han anser att det är fel av Kungl.
Maj:t att befatta sig med dessa ärenden.

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Men det är inte Kungl. Maj:t som tagit
initiativet, utan det har skett en framställning
till honom. Detta har vi observerat
samtidigt som vi poängterat, att
vi åsyftar ett system som onödiggör att
sådana småärenden skall behandlas av
Kungl. Maj:t i konseljen.

Herr OLOFSON (fp):

Herr talman! Det är fullt riktigt som
konstitutionsutskottets värderade ordförande
säger, att det redan i utskottet
upplystes om att författningsutredningen
höll på med frågor som dessa, men
den utredningen är ännu inte färdig,
och det kommer kanske att gå flera år
innan den blir det. Därför tycker jag
att det inte skadat att saken påpekats
redan i årets dechargebetänkande.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 40, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 22 februari 1957 dagtecknad
proposition, nr 97, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

A) antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse
av 9 § 2 mom. förordningen den
20 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
samt

3) lag med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns och

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

annan samfällighets utdebitering av
skatt för åren 1958—1965;

B) dels, med godkännande av i propositionen
angivna allmänna grunder
för statsbidrag till kommunerna i anledning
av ortsavdragsreformen, bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda föreskrifter
i ämnet,

dels godkänna vad i propositionen
förordats beträffande vissa skatteunderlagsgraderade
statsbidrag för speciella
ändamål och vissa kommunala bidrag
till statliga utgifter samt bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda härför erforderliga
föreskrifter,

dels ock under sjunde huvudtiteln å
riksstaten för budgetåret 1957/58 till
Skatteersättning till kommunerna, m. m.
anvisa ett förslagsanslag av 295 000 000
kronor.

Propositionen hade hänvisats till bevillningsutskottet
såvitt avsåge ovan
under A) upptagna förslag och i övrigt
till statsutskottet.

I propositionen föreslogs en höjning
av de kommunala ortsavdragen till i
paritet med de vid den statliga beskattningen
nu gällande ortsavdragen och
även i övrigt en direkt anpassning av de
kommunala ortsavdragen till det statliga
ortsavdragssystemet med bland annat
ett särskilt ortsavdrag för ensamma
skattskyldiga med underhållsskyldighet
mot barn även vid den kommunala beskattningen.
Höjningen av ortsavdragen
föreslogs skola träda i kraft den 1 januari
1958 och första gången tillämpas
i fråga om den preliminära skatten för
år 1958 och vid 1959 års taxering.

Höjningen av ortsavdragen skulle förbindas
med statliga bidrag till kommunerna,
vilka bidrag i en del kommuner
skulle successivt minskas. Frågan om
en fortsatt reducering eller avveckling
av statsbidraget i de kommuner, i vilka
bidraget ännu vid 1965 års utgång inte
helt indragits, avsåges skola utredas i
samband med frågan om en allmän
kommunal skatteutjämning.

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

Den nu utgående provisoriska skatteersättningen
till kommunerna i anledning
av 1950 års ortsavdragsreform
föreslogs skola inarbetas i det nya
statsbidraget och reduceras enligt samma
grunder som föreslogos skola tilllämpas
för det nya statsbidraget.

Maximibeloppet för det särskilda avdraget
för nedsatt skatteförmåga vid
den kommunala taxeringen föreslogs
skola bestämmas till 3 000 kronor eller
samma belopp, som nu gäller vid den
statliga taxeringen.

De ovannämnda vid propositionen fogade
författningsförslagen voro i nedan
intagna delar av följande lydelse.

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 48 § 2 mom.
och 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 ävensom anvisningarna
till 50 § punkterna 1 och 2
samma lag skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk —---

nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag
med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I 3 360 kronor, i ortsgrupp
II 3 520 kronor, i ortsgrupp III 3 680
kronor, i ortsgrupp IV 3 840 kronor
och i ortsgrupp V 4 000 kronor.

Skattskyldig, som---stycke sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret
icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom annan ogift
skattskyldig än som avses i nästföregående
stycke, äger, därest han haft hemmavarande
eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn, som
stått under hans vårdnad och för vilket
rätt till allmänt barnbidrag förelegat,
åtnjuta kommunalt ortsavdrag med följande
belopp, nämligen i ortsgrupp I

2 520 kronor, i ortsgrupp II 2 640 kronor,
i ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp
IV 2 880 kronor och i ortsgrupp

V 3 000 kronor. Har skattskyldig som
nyss nämnts haft barn, för vilket allmänt
barnbidrag utgått men vilket icke
stått under hans vårdnad, äger han,
därest han helt eller delvis underhållit
barnet, likaledes åtnjuta ortsavdrag
efter vad i detta stycke sägs, dock endast
om den skattskyldige icke levt
tillsammans med den som har vårdnaden
om barnet.

Annan skattskyldig än i andra, tredje
eller fjärde stycket sägs (ensamstående)
äger åtnjuta kommunalt ortsavdrag med
följande belopp, nämligen i ortsgrupp
I 1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor,
i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp
IV 1 920 kronor och i ortsgrupp

V 2 000 kronor.

Förslag

till

lag med särskilda bestämmelser om
kommuns, landstingskommuns och annan
samfällighets utdebitering av skatt
för åren 1958—1965

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Där i lag eller annan allmän författning
finnes stadgat, att beträffande
kommun, landstingskommun eller annan
samfällighet, som äger beskattningsrätt,
medelsbehovet skall, i den
mån det ej fylles genom andra inkomster,
täckas genom utdebitering i förhållande
till de skattekronor och skatteören,
vilka enligt bestämmelserna i
kommunalskattelagen vid senaste taxering
påförts de skattskyldiga, skola vid
fastställande av utgifts- och inkomststat
för åren 1958—1965 bestämmelserna
i 2—4 §§ gälla.

3 §.

Den utdebitering, som skall verkställas
för ettvart av åren 1960—1965,
skall beräknas i förhållande till det antal
skattekronor och skatteören, som
vid närmast föregående års taxering på -

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

förts de skattskyldiga, med tillägg —
utom i fråga om tingslag — av det antal
skattekronor, som staten skall tillskjuta
i anledning av ortsavdragsreformen.

I anledning av propositionen hade
väckts ett antal motioner.

I de likalydande motionerna 1:425
av fröken Ranmark och 11:535 av fru
Eriksson i Stockholm m. fl. hade hemställts,
att 48 § i den i proposition nr 97
föreslagna lagen om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
måtte få den lydelse, som angivits i
motionerna.

I de likalydande motionerna 1:456
av herr Hagberg m. fl. och 11:572 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte bifalla
Kungl. Maj:ts proposition nr 97 med
de ändringar att dels full kompensation
till kommunerna för skatteunderlagsbortfallet
i samband med höjningen av
de kommunala ortsavdragen skulle utgå
under ett år i stället för föreslagna tre
år, dels rubriken jämte 1 och 3 §§ enligt
förslaget till lag med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering
av skatt för åren 1958—1965
skulle erhålla följande lydelse:

Lag med särskilda bestämmelser om
kommuns, landstingskommuns och annan
samfällighets utdebitering av skatt
för åren 1958—1963.

1 §•

Där i lag eller annan allmän författning
finnes stadgat, att beträffande
kommun, landstingskommun eller annan
samfällighet, som äger beskattningsrätt,
medelsbehovet skall, i den
mån det ej fylles genom andra inkomster,
täckas genom utdebitering i förhållande
till de skattekronor och skatteörcn,
vilka enligt bestämmelserna i
kommunalskattelagen vid senaste taxering
påförts de skattskyldiga, skola vid
fastställande av utgifts- och inkomststat
för åren 1958—1963 bestämmelserna
i 2—4 §§ gälla.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

3 §.

Den utdebitering, som skall verkställas
för ettvart av åren 1960—1963, skall
beräknas i förhållande till det antal
skattekronor och skatteören, som vid
närmast föregående års taxering påförts
de skattskyldiga, med tillägg —
utom i fråga om tingslag — av det antal
skattekronor, som staten skall tillskjuta
i anledning av ortsavdragsreformen.

I de likalydande motionerna I: 464 av
fru Gärde Widemar m. fl. och II: 575
av herr Gustafson i Göteborg m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 97 måtte besluta sådan ändring att
ogift skattskyldig (varmed jämställdes
änka, änkling eller frånskild) med förvärvsarbete
utanför hemmet och med
hemmavarande barn, som stått under
hans vårdnad och för vilket rätt till allmänt
barnbidrag förelegat, skulle medges
samma ortsavdrag som det för gift
skattskyldig gällande.

Till behandling i sammanhang med
den förevarande propositionen hade
utskottet upptagit följande vid riksdagens
början väckta motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:311
av fru Gärde Widemar och fru HamrinThorell
samt II: 382 av fröken Elmén
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i förordningen
om statlig inkomstskatt och
kommunalskattelagen, att hustru, vilken
redovisat inkomst av rörelse eller
arbetsinkomst, som redovisas under inkomst
av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet,
medgives avdrag vid såväl
den statliga som den kommunala taxeringen
med högst 1 000 kronor, samt
därutöver att den, som haft hemmavarande
barn, för vilket rätt till allmänt
barnbidrag förelegat, vid taxeringen till
såväl statlig som kommunal inkomstskatt
medgives ytterligare avdrag med
hälften av arbets- eller rörelseinkomsten,
dock högst tillhopa 3 000 kronor»;

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

II) de likalydande motionerna 1:369
av herr Ohlon m. fl. och II: 455 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts,

»A) att riksdagen måtte besluta

1) sådan ändring av gällande bestämmelser
att ogift skattskyldig (varmed
jämställes änka, änkling eller frånskild)
med hemmavarande barn och
förvärvsarbete utanför hemmet medges
samma ortsavdrag vid den statliga beskattningen
som det för gift skattskyldig
gällande;

2) en höjning av förvärvsavdraget
för gift förvärvsarbetande kvinna med
minderårigt barn från nuvarande 10
procent av inkomsten, dock högst 1 000
kronor, till 20 procent av inkomsten,
dock högst 2 000 kronor;

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa a)

om utredning rörande införande
av barnavdrag vid beskattningen;

b) om utarbetande av en plan för ett
fortsatt reformarbete på skatteväsendets
område genom inom ramen för bevarande
av sunda statsfinanser steg för
steg genomförda skattelättnader; samt

B) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext
beträffande yrkandena under
A 1 och 2».

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
nr 97, såvitt densamma hänvisats till bevillningsutskottet,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 9 § 2 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt; samt

3) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag med
särskilda bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan samfäl -

ligliets utdebitering av skatt för åren
1958—1965; ävensom

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:311
av fru Gärde Widemar och fru HamrinThorell
samt 11:382 av fröken Elmén
m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 369
av herr Ohlon m. fl. och II: 455 av herr
Ohlin m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:373
av fru Svenson m. fl. och 11:457 av
herr Onsjö,

4) de likalydande motionerna 1:425
av fröken Ilanmark och 11:535 av fru
Eriksson i Stockholm m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:456
av herr Hagberg m. fl. och 11:572 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,

6) de likalydande motionerna 1:464
av fru Gärde Widemar m. fl. och II: 575
av herr Gustafson i Göteborg m. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 465
av herrar Gustafsson och Franzén samt
II: 576 av herr Larsson i Hedenäset, såvitt
motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,
ävensom

8) motionen 11:552 av herr Holmberg
m. fl., såvitt motionen hänvisats
till bevillningsutskottet,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Beservationer hade avgivits

I) av herrar Söderquist, Gustafson i
Göteborg och Strandh, vilka i fråga om
ortsavdragen för ensamstående skattskyldig
med hemmavarande barn under
punkterna Al) och 2) hemställt,
att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 97, icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt med bifall till
de likalydande motionerna 1:369 av
herr Ohlon m. fl. och 11:455 av herr
Ohlin m. fl. — såvitt gällde frågan om
ortsavdragen för ensamstående skatt -

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

skyldig med hemmavarande barn —
ävensom till de likalydande motionerna
1: 464 av fru Gärde Widemar m. fl. och
11:575 av herr Gustafson i Göteborg
m. fl. samt i anledning av de likalydande
motionerna 1:425 av fröken Ranmark
och II: 535 av fru Eriksson i
Stockholm m. fl.,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) med bl. a. följande
ändringar och tillägg:

Härigenom förordnas, att 48 § 2 mom.
och 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 ävensom anvisningarna
till 48 § och 50 § punkterna
1 och 2 samma lag skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk----

nedan sägs.

Skattskyldig, som — — — 4 000
kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
haft husföreståndarinna hos
sig anställd eller haft förvärvsarbete
utom hemmet, äger, därest han varit
ogift (varmed jämställes änkling, änka
eller frånskild) och haft hemmavarande
barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat, att åtnjuta kommunalt
ortsavdrag med belopp som i föregående
stycke sägs.

Anvisningar
till 48 §.

Vad i denna paragraf stadgas om
person, som varit här i riket bosatt,
skall på grund av föreskriften i 68 §
tillämpas även å person, som här i riket
stadigvarande vistats. Frågan om en
person varit gift eller om en gift person
levt tillsammans med sin make, liksom
ock frågan huruvida skattskyldig
haft barn eller icke bedömes med ledning
av föreskrifterna i 65 §. Riitt till
allmänt barnbidrag anses föreligga
från och med den dag barnet fötts eller
rätten eljest inträtt till och med den

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

dag barnet fyllt 16 år eller rätten eljest
upphört. Med barn avses jämväl styvbarn
ävensom adopterat barn. Avgörande
för frågan, huruvida skattskvldig
haft husföreståndarinna eller förvärvsarbete
utom hemmet, är det förhållande,
som rått under större delen av beskattningsåret.

2) dels antaga följande
Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av
8 § 1 mom. och 9 § 2 mom. förordningen

den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig
inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 8 § 1 mom.
och 9 § 2 mom. förordningen den 26
juli 1947 om statlig inkomstskatt skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

8 §•

1 mom. Skattskyldig fysisk---

mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig, som — — — 4 000
kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
haft husföreståndarinna hos
sig anställd eller haft förvärvsarbete
utom hemmet, äger, därest han varit
ogift (varmed i denna paragraf jämställes
änkling, änka eller frånskild) och
haft hemmavarande barn för vilket rätt
till allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta
statligt ortsavdrag med belopp
som i föregående stycke sägs.

Gift skattskyldig,---om barnet.

Annan skattskyldig — — — 2 000
kronor.

9 §.

2 mom. För skattskyldig — — —
kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga
hava varit väsentligen nedsatt av anledning,
varom i 50 § 2 mom. andra,
tredje eller fjärde stycket kommunalskattelagen
förmäles, må efter taxeringsnämndens
eller, om besvär anförts
eller ock särskild framställning därom

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

gjorts senast den 30 juni året näst efter
taxeringsåret, prövningsnämndens beprövande
den skattskyldiges taxerade
inkomst minskas, förutom med statligt
ortsavdrag, med ytterligare ett efter omständigheterna
avpassat belopp, dock
högst 3 000 kronor.

Vad härefter — — — beskattningsbar
inkomst.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1958; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om
1958 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1958 eller tidigare år.

dels ock för sin del antaga följande
Förslag
till

förordning angående ändrad lydelse av
4 § 2 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272)

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom.
uppbördsförordningen den 5 juni 1953
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

4 §.

2 mom. I skattetabellerna -—■ — —
utan barn).

Gift, med---av skattskyldiga.

Gift, med----2) avses.

Ogift skattskyldig, som har husföreståndarinna
hos sig anställd eller förvärvsarbete
utom hemmet, skall, om han
har hemmavarande barn för vilket rätt
till allmänt barnbidrag föreligger, likställas
med gift manlig inkomsttagare
som under 2) avses.

Under 3)---av skattskyldiga.

Med ogift---eller hemskild.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1958 och skall dessförinnan
tillämpas såvitt angår upprättandet av
skattetabeller för inkomståret 1958.

II) av herrar Mannerskantz och Nilsson
i Svalöv, vilka ansett att utskottet
under punkten A 3) bort hemställa,
att riksdagen måtte, med förklarande

att Kungi. Maj:ts förevarande proposition,
nr 97, icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, antaga det i propositionen
framlagda förslaget till lag med
särskilda bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan samfällighets
utdebitering av skatt för åren
1958—1965 med de ändringar som föreslagits
i de likalydande motionerna
I: 456 och II: 572.

III) av herrar Söderquist, Gustafson
i Göteborg, Persson i Svensköp och
Strandh, vilka — i fråga om förvärvsavdraget
för gift kvinna — ansett, att
utskottet under punkten B 2) bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 369 av
herr Ohlon m. fl. och II: 455 av herr
Ohlin m. fl. — såvitt gällde frågan om
gift kvinnas förvärvsavdrag — ävensom

1 anledning av de likalydande motionerna
I: 311 av fru Gärde Widemar och fru
Hamrin-Thorell och 11:382 av fröken
Elmén m. fl., antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av
4 % 2 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

4 §.

2 mom. Har gift kvinna, som levt
tillsammans med sin man och som under
större delen av beskattningsåret varit
här i riket bosatt, under året haft
inkomst av rörelse eller av eget arbete,
må hon, om och i den mån sådan hennes
inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag
med 300 kronor eller, om hon haft
hemmavarande barn för vilket rätt till
allmänt barnbidrag förelegat, med 300
kronor jämte 20 procent av nämnda inkomst,
sammanlagt dock högst med

2 000 kronor.

Har gift man, som levt tillsammans
med sin hustru och som under större

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

delen av beskattningsåret varit här i riket
bosatt, under året haft inkomst av
jordbruksfastighet eller rörelse och har
den skattskyldiges hustru utfört arbete
i förvärvskällan till ett värde av minst
300 kronor, må mannen, om och i den
mån inkomsten i förvärvskällan därtill
förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor.

Avdrag enligt detta moment må icke
för makarna tillsammans överstiga 300
kronor eller, om den gifta kvinnan haft
hemmavarande barn för vilket rätt till
allmänt barnbidrag förelegat, 2 000 kronor.

IV) av herrar Spetz, Söderquist, Mannerskantz,
Nilsson i Svalöv, Gustafson i
Göteborg, Persson i Svensköp och
Strandh, vilka — beträffande yrkandet
om utredning om införande av barnavdrag
vid beskattningen — ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till de likalydande
motionerna 1:369 av herr Ohlon m. fl.
och 11:455 av herr Ohlin m. fl. i den
del motionerna här behandlats, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande införande av barnavdrag
vid beskattningen.

V) av herrar Spetz, Söderquist, Mannerskantz,
Nilsson i Svalöv, Gustafson i
Göteborg, Persson i Svensköp och
Strandh, vilka — beträffande yrkandet
om utarbetande av en plan för ett fortsatt
reformarbete på skatteväsendets
område — ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna 1:369
av herr Ohlon m. fl. och II: 455 av herr
Ohlin in. fl., i vad motionerna avsåge
här förevarande fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande av
eu plan för ett fortsatt reformarbete på
skatteväsendets område genom inom

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

ramen för bevarande av sunda statsfinanser
steg för steg genomförda skattelättnader.

VI) av herr Rune Johansson, utan angivet
yrkande.

Härjämte hade ett särskilt yttrande
avgivits av herrar Niklasson, Bengtson
och Jansson i Aspeboda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Inom bevillningsutskottet
har full enighet rått om att de
kommunala ortsavdragen bör höjas till
samma nivå som de statliga ortsavdragen.
Det har även rått enighet om att
kommunerna under en övergångstid genom
statsbidrag skulle erhålla viss kompensation
för det skatteunderlagsbortfall
som blir följden av höjningen av
de kommunala ortsavdragen. Full enighet
har emellertid inte kunnat uppnås
om hur lång tid en sådan kompensation
skall ges från statens sida. Utskottsmajoriteten
förordar bifall till propositionen
i denna fråga, vilket innebär, att
full kompensation skall utgå under de
tre första åren. Sedan skall kompensationen
efter vissa angivna regler avvecklas
under de därpå kommande fem
åren. Kompensationstiden blir i anslutning
härtill för vissa kommuner åtta år.

På högerhåll anser vi att en så lång
kompensationstid icke behövs. Vi anser
att kommunerna skall kunna hinna att
anpassa sig till de nya förhållandena
på kortare tid. Vi anser sålunda, att
s. k. full kompensation inte skall behöva
utgå mer än under det första året och
att avvecklingen sedan börjar redan
vid andra året för att upphöra efter det
femte året. På så sätt skulle vi få en
avvecklingsperiod på endast sex år mot
föreslagna åtta.

Då vi inom högern intagit denna
ståndpunkt, har den i hög grad influerats
av frågan om staten har råd till

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

att lämna full kompensation under tre
år och sedan en viss mindre kompensation
under ytterligare fem år. Den fulla
kompensationen kommer brutto att kosta
staten cirka 500 miljoner kronor per
år. Det sista avvecklingsåret blir kostnaden
över 200 miljoner kronor. För
hela avvecklingstiden blir det statliga
kompensationsbeloppet omkring 3 300
miljoner kronor. Kommer riksdagen
dessutom att bifalla förslagen om en
ökning av pensionerna, då kommer detta
att medföra en total kostnad för staten
under åren fram till 1965 av icke
mindre än 6 000 miljoner kronor. Statens
kostnad enbart för ortsavdragsreformen
och pensionsreformen blir då
under de åtta aktuella åren icke mindre
än cirka 10 miljarder kronor.

Har vi råd — eller kanske rättare uttryckt
— får staten råd med detta?
Efter att i går ha hört en föredragning
i bevillningsutskottet om det aktuella
budgetläget och det beräknade budgetläget
under några år framåt, har jag
personligen blivit mycket tveksam inför
huruvida staten verkligen skall orka
med dessa stora utgifter. Man frågar sig
om det inte vore klokt att gå på högerns
linje i den nu aktuella frågan om statens
kompensation till kommunerna i
anslutning till den kommunala ortsavdragsreformen.
Statens kostnader skulle
då — såsom vi redovisat i högermotionerna
1:456 av herr Hagberg i Malmö
m. fl. och II: 572 av bland andra mig —
bli inemot 600 miljoner kronor lägre.
Såsom budgetläget nu ter sig är det
min bestämda övertygelse att såväl denna
besparing som andra besparingar
måste till.

Då det gäller frågan om statlig kompensation
i detta fall vill jag gärna få
till kammarens protokoll anfört, att utgivandet
av kompensationsmedlen inte
innebär någonting annat än att utgifter
överflyttas från det kommunala till det
statliga skatteområdet. Likaså vill jag
ha konstaterat, att själva ortsavdragsreformen
såsom helhet betraktad inte in -

nebär en skattesänkning utan endast en
skatteomfördelning.

Inom högern strävar vi efter en verklig
och total skattelättnad, en skattelättnad
över hela fältet. Fn sådan kan säkrast
uppnås genom en begränsning av
de offentliga utgifterna — alltså både
av de statliga och de kommunala utgifterna.
Högern har här i riksdagen på
olika sätt försökt få till stånd en minskning
av de statliga utgifterna — en sak
som vi kommer att diskutera mera ingående
i annat sammanhang om någon
vecka. Vi anser också att de kommunala
utgifterna får minskas, om den
efterlängtade skattelättnaden skall kunna
uppnås.

Det är ganska oroväckande att finna,
att de offentliga investeringarna är de
som stiger allra mest. Det borde icke
finnas anledning till att låta kommunernas
utgifter stiga i annan takt än
utgifterna i övrigt i landet. Även på
den kommunala sektorn borde man se
till att utgifterna icke stegras mera än
vad som motsvarar takten i stegringen
av inkomsterna. Det borde inte få vara
så som framgår av redovisningen i
propositionen rörande statsregleringen,
att inkomstökningen endast är cirka 3
procent, medan den kommunala konsumtionen
stigit med 7 procent och de
kommunala investeringarna med icke
mindre än 12 procent. Dessa kommunala
utgiftsstegringar bör också ses i förhållande
till ökningen i den privata
konsumtionen, som blott uppgår till
cirka 2 procent, och till ökningen av
de privata investeringarna, vilka beräknas
utgöra 3 procent — dessa privata
utgifter håller ungefär normal takt med
inkomststegringen. Vi bör alltså eftersträva
en utgiftsminskning på den kommunala
sektorn, men en sådan utgiftsminskning
kan lätt motverkas av en alltför
långt gående kompensation från statens
sida för skattebortfallet i samband
med höjningen av de kommunala ortsavdragen.
.lag skulle därför vilja mana

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

till försiktighet på denna punkt med
kompensationen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservation II av
herr Mannerskantz och mig.

I bevillningsutskottets betänkande nr
40 har utöver den kommunala ortsavdragsreformen
även behandlats vissa
andra saker. Så har bland annat frågan
om utredning rörande införande
av barnavdrag vid beskattningen upptagits
till behandling. På höger- och
folkpartihåll är vi av den uppfattningen,
att genom barnavdrag i kombination
med barnbidrag skulle principen
om skatt efter förmåga bättre komma
till sin rätt för barnfamiljerna. Detta
har vi givit till känna i reservation IV,
och jag ber även att få yrka bifall till
denna. Likaså yrkar jag bifall till reservation
V, som berör frågan om utarbetande
av en plan för fortsatt reformarbete
på skatteväsendets område.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag vill uttrycka min
tillfredsställelse över att bevillningsutskottet
i så stor enighet har kunnat tillstyrka
en höjning av ortsavdragen vid
den kommunala beskattningen. Härmed
når man en skattelättnad med tyngdpunkt
på de mindre inkomsttagarna,
och det är helt i linje med den strävan
som folkpartiet har gjort sig till talesman
för.

Herr talman! Jag finner nu ingen anledning
att beröra frågan om kompensation
till kommunerna, som har realbeliandlats
inom statsutskottet, utan jag
vill inskränka mig till att motivera de
reservationer till det nu föreliggande
betänkandet som jag har varit med om
att underteckna.

Det gäller först en reservation, vari
föreslås en ändring i den kungl. propositionen.
Det iir en liten fråga, finansiellt
sett, med hänsyn till de stora belopp
som det här i övrigt gäller, men
det är en mycket stor fråga för den kategori
som berörs av den. Det gäller bc -

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

skattningen av ofullständiga familjer.
Vidare tänker jag motivera de reservationer
som gäller förvärvsavdraget för
gift kvinna, barnavdrag vid beskattningen
och en plan för fortsatt reformarbete
på skatteväsendets område.

Vad gäller de ofullständiga familjerna,
d. v. s. familjer med barn, där den
ena av föräldrarna saknas, vill jag
först påminna om att det inte är fråga
om en liten grupp. Det torde finnas
ungefär 90 000 sådana familjer i vårt
land där den ena av föräldrarna saknas.
Närapå var tionde familj i detta
land berörs alltså av denna fråga.

Om det nu i en sådan familj finns en
husföreståndarinna, så beskattas familjen
automatiskt efter samma regler som
gäller för gifta personer och får därmed
en fördelaktigare beskattning. När
det talas om husföreståndarinnor tänker
man väl huvudsakligen på sådana
familjer, där hustrun är avliden och
änklingen har tagit en husföreståndarinna.
När husföreståndarinneavdraget
infördes och den principen antogs,
att en ensamstående som har husföreståndarinna
skall beskattas efter samma
principer som en gift person, torde man
ha haft änklingens fall i tankarna. Av
de 90 000 familjer som jag nämnde har
emellertid endast ungefär 10 000 en
manlig familjeförsörjare, och i ungefär
80 000 av dessa 90 000 familjer är det
kvinnan som står ensam med barnen
som hon skall försörja. Dessa familjer
befinner sig ofta i mycket svåra förhållanden.

Man tycker att det inte borde vara
mer än rimligt att dessa ofullständiga
familjer, som faktiskt har en lägre
skattekraft än de fullständiga familjerna,
beskattades efter samma principer
som de fullständiga. Detta har också
påyrkats från flera håll. Familjcutredningen
krävde detta, och socialstyrelsen
tillstyrkte förslaget, när den avgav sitt
remissyttrande över familjeutredningens
betänkande. Vid remissbehandlingen
som föregick avlämnandet av den

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

proposition som vi nu talar om uttryckte
också Landsorganisationen, att
den hyllade principen att de ofullständiga
familjerna skall beskattas efter
samma regler som de fullständiga. Visserligen
har Landsorganisationen här
föreslagit ett lägre ortsavdrag men den
ansluter sig till principen om likartad
beskattning.

Nu är utskottet för närvarande inte
intresserat av att tillstyrka de motioner
som från olika håll har väckts i denna
fråga, och utskottet hänvisar därvid huvudsakligen
till tekniska svårigheter.
Med tanke på dessa familjers förhållanden
skulle jag dock för min del önska
att man tog större hänsyn till de mänskliga
synpunkterna än till de rent tekniska.
Var och en måste förstå att en
familj, där fadern plötsligt rycks bort
genom dödsfall och änkan skall försörja
de minderåriga barnen, får det
svårare att klara sig ekonomiskt än den
hade tidigare när mannen levde. Enligt
de principer som för närvarande tilllämpas
i vår skattelagstiftning drabbas
emellertid denna änka med minderåriga
barn hårdare på två sätt. För det första
får familjen ett lägre ortsavdrag än den
hade tidigare, och för det andra beskattas
den efter den skatteskala, som gäller
för ensamstående och som är hårdare
än den skatteskala, som gäller för
gifta personer. Kan det vara skäligt att
en familj, som så uppenbart förlorar i
skattekraft och så uppenbart får det
mycket besvärligare att reda sig, av staten
och kommunen skall beskattas efter
hårdare principer än den fullständiga
familjen?

Nu har en förbättring härvidlag inträtt
i och med att Kungl. Maj :t har
föreslagit, att den fullständiga familjen
skall få samma ortsavdrag vid den kommunala
beskattningen som vid den statliga,
men fortfarande får en ofullständig
familj lägre ortsavdrag såväl vid
den statliga beskattningen som vid den
kommunala än en fullständig familj.

I motioner från vårt håll har nu före -

slagits att familjer, där den ena av föräldrarna
saknas, skall beskattas efter
samma principer som gäller för gifta
och som gäller för ensamstående med
husföreståndarinna, under förutsättning
att det finns minderåriga barn i hemmet
och hustrun har förvärvsarbete utanför
hemmet. Man kan säga, att det inte är
något stort steg vi föreslår, men vi har
tagit upp den kategori, som vi tycker
har det sämst ställt och som enligt vår
mening uppenbarligen borde få en förbättring.
Jag hoppas, att det nu liksom
förra året skall visa sig, att det finns
ledamöter av denna kammare, som utan
hänsyn till partigränser, av rent mänskliga
skäl stöder den reservation, som
har avgivits i detta sammanhang.

I fråga om förvärvsavdraget har vi
inom folkpartiet ända sedan avdraget
infördes hävdat, att det är för litet. Vi
begärde redan 1952, att det skulle väsentligt
höjas, och nu utgör ju penningvärdeförsämringen
ytterligare ett
argument för en höjning. I enskilda motioner
har det kommit fram mycket intressanta
uppslag till lösning av frågan
om förvärvsavdrag. Jag har för min del
inte ansett mig kunna stödja dessa motioner
i utskottet. Anledningen härtill
är att det ser ut som om den utredning
om förvärvsavdraget, som liar signalerats
så länge, nu äntligen skulle komma
till stånd. Av den anledningen har vi
nöjt oss med att tillstyrka bifall till den
motion från folkpartiets sida, där det
yrkas att man i avvaktan på utredningens
resultat provisoriskt skall höja förvärvsavdraget
från 10 procent till 20
procent av inkomsten, från maximalt
1 000 kronor till maximalt 2 000 kronor,
Vi tycker, att det är så uppenbart att
förvärvsavdraget för närvarande är för
lågt, att denna provisoriska höjning kan
genomföras i avvaktan på utredningens
resultat.

I detta sammanhang, herr talman,
skulle jag vilja rikta en fråga till finansministern.
Vi har så länge hört talas
om denna utredning om förvärvsavdrag,

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

att det vore intressant att få veta, om
finansministern har möjlighet att precisera,
när denna utredning kommer
att tillsättas. Kommer det att ske inom
de närmaste månaderna, eller skall vi
vänta en längre lid? Det skulle vara ytterligare
intressant om finansministern
hade tillfälle att något klargöra sin uppfattning
om hur en sådan utredning
skall läggas upp.

När det gäller beskattningen av barnfamiljer
anser vi det vara önskvärt, att
det kommer till stånd en utredning om
möjligheterna att lätta barnfamiljernas
skattebörda genom en kombination av
barnbidrag och barnavdrag. Vi menar,
att införande av barnavdrag är det enda
medlet att skapa rättvisa mellan familjer
med barn och familjer utan barn i
samma inkomstläge. Familjeutredningen
tillstyrker ju en utredning på området.
Socialstyrelsen var också i sitt
remissyttrande positiv och uttalade, att
en snar utredning skulle vara önskvärd.

Till sist, herr talman, vill jag säga
några ord om den plan för ett fortsatt
reformarbete på beskattningens område,
som vi har begärt från folkpartiets
sida. Ingen av oss vill val, att det skall
vara slut med reformarbetet på beskattningens
område. Alla är vi på det klara
med att det statsfinansiella utrymmet
för ytterligare skattesänkningar utöver
dem som förts fram från vårt håll är
mycket litet. Men det förhållandet borde
väl vara ett argument till förmån för
en utredning, som gör upp en plan där
de olika skattesänkningsbehoven avvägs,
så att man verkligen kan vara säker
på att vi, när de statsfinansiella
förutsättningarna finns för ytterligare
steg på skattesänkningens väg, då också
verkligen kan ta de steg som är mest
angelägna. Hur en sådan utredning
skulle kunna läggas upp har vi närmare
angivit i vår motion, och jag skall nu
inte närmare gå in på detta.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationerna I,
III, IV och V.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! En skattesänkning, som
blir följden av att de kommunala ortsavdragen
höjs till i nivå med de statliga,
har förvisso ingett vissa betänkligheter
på många håll. De bidrag, som
skall utgå till kommunerna som kompensation
för skattebortfallet och för att
undvika en utdebiteringshöjning, är av
en sådan storleksordning att man med
skäl kan säga, att detta är en verkligt
stor skattesänkningsreform.

Om vi vill bedöma läget realistiskt,
tror jag att vi allesammans nödgas medge,
att det är en mycket angelägen uppgift
i dagens läge att eftersträva en totalbalanserad
budget eller i varje fall
ett mindre underskott än vad vi nu
måste räkna med. Utifrån detta önskemål
har det inte saknats röster för att
man borde uppskjuta denna reform
eller i varje fall skjuta på ikraftträdandet.
Sådana röster har också hörts inom
bevillningsutskottet.

Emellertid har den omständigheten,
att penningvärdeförsämringen gjort de
kommunala ortsavdragen otillräckliga,
om man vill uppnå rättvisa i beskattningen,
fått väga tyngre än den likaledes
angelägna uppgiften att eftersträva
bättre budgetbalans. Även nödvändigheten
att anpassa skattebördan efter bärkraft
har gjort ett uppskov med reformen
mycket vansklig.

Glädjande är också att denna stora
skattereform kan genomföras i enighetens
tecken. Denna enighet störs inte
nämnvärt av de reservationer, som är
fogade till betänkandet och som nu
herr Nilsson i Svalöv och herr Gustafson
i Göteborg yrkat bifall till.

•lag skall nu i allra största korthet
söka redovisa den inställning till dessa
frågor, som utskottet har givit uttryck
åt.

I reservation I yrkas en utvidgning
av den rätt till högre ortsavdrag som nu
medges ensamstående, änkling, änka eller
frånskild, som haft husföreståndarinna
och som haft hemmavarande

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat. Reservanterna yrkar att
denna rätt även skall ges i övrigt likställda
personer, som haft förvärvsarbete
utom hemmet. Först är här att märka,
vilket herr Gustafson i Göteborg erinrade
om, att för de kategorier, vilka
faller under den bestämmelse som redan
finns och som jag hoppas fortfarande
kommer att gälla, innebär nu
föreliggande förslag en väsentlig förbättring.
Det högre avdraget kommer
nämligen enligt förslaget i fortsättningen
att kunna tillämpas även vid den
kommunala beskattningen, medan det
hittills endast gällt den statliga.

Nu har herr Gustafson i Göteborg anfört
flera rent humanitära skäl för att
utvidga området att även gälla sådana
skattskyldiga som haft förvärvsarbete
utom hemmet, men som inte haft husföreståndarinna.
När vi inte anser oss
kunna gå med på denna improvisation,
är det inte därför att vi har mindre varma
känslor för de skattskyldiga som berörs
av detta förslag. Vi har nödgats
anlägga andra och mera realistiska synpunkter.
Meningen är ju att förfaringssättet
vid taxeringen genom införande
av avdragsregeln för den kommunala
beskattningen skall bli enhetligare och
förenklad. Om man då utvidgar denna
rätt att gälla en ny kategori, förlorar
man i allt väsentligt den fördel man söker
uppnå genom den ifrågasatta förenklingen.
Men det är kanske inte detta
som behöver vara det avgörande, utan
jag tror att det avgörande härvidlag är,
att vad herr Gustafson här pläderat
för så intimt sammanhänger med förvärvsavdragets
utformning och anpassning.
Eftersom det nu är klarlagt att en
utredning om förvärvsavdragets storlek
och konstruktion skall igångsättas inom
den närmaste tiden, bjuder nog försiktigheten
att man väntar tills man får se
hur detta avdrag kommer att utformas,
innan man försöker att lagstifta så här
tämligen på fri hand. Jag vill nämligen
understryka att det i fråga om skatte -

lagstiftningen är utomordentligt viktigt,
att varje förändring har varit föremål
för utredning och remissförfarande innan
lagstiftningsåtgärder tillgripes. Jag
hoppas emellertid att det skall vara
möjligt att snart slutföra en sådan utredning
så att de synpunkter, som framkommit
redan 1956, då utskottet intog
samma ståndpunkt som i år, och vilka
onekligen har vissa humanitära skäl för
sig, skall kunna beaktas och frågan lösas
på ett sätt som tillgodoser vederbörande
skattskyldiga men ändå icke rubbar de
riktiga principerna för lagstiftningen
på skatteväsendets område.

I reservation nr II bär herr Nilsson i
Svalöv argumenterat för att den fulla
kompensationen till kommunerna för
skatteunderlagsbortfallet skall utgå allenast
under ett år av övergångstiden. Jag
skall inte fördölja att en övergångstid
av åtta år kan synas lång och att det
kanske kunde vara skäl för en förkortning
av densamma. Om en förkortning
här skall genomföras, är det emellertid
enligt min mening ganska viktigt, att
man inte väljer de år, då full kompensation
för skatteunderlagsbortfallet skall
utgå, ty jag tror att kommunerna kommer
att behöva denna treårsperiod för
att anpassa sig till de nya förhållanden
som inträder genom denna avsevärda
höjning av de kommunala ortsavdragen.
Det är främst för att kunna undvika en
mycket kraftig utdebiteringshöjning
som det varit nödvändigt att ha en
så lång tid som tre år. Jag vill erinra
om att det utan denna kompensation
skulle bli en genomsnittlig höjning av
utdebiteringen med 2 kronor per skattekrona,
och höjningen skulle i vissa
extrema fall uppgå ända till 4:88 kr.
En hastig avveckling av kompensationen
för skatteunderlagsbortfallet skulle
alltså göra hela reformen ganska verkningslös,
för att icke säga illusorisk.

Jag måste också fråga mig vad det
är för tanke som ligger bakom denna
framstöt. Jag kan väl aldrig tro att högerns
representanter nu börjar tycka,

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

att det gått för långt i fråga om skattesänkningar
och att eftertankens kranka
blekhet inställt sig. Eller är det så att
man genom att sänka statens bidrag till
kommunerna vill söka få medel till ökade
skattesänkningar på den statliga sidan?
Om det senare är fallet vill jag bestämt
avråda därifrån, ty det är alldeles
uppenbart att hela motivet för denna
reform är, att de kommunala skatterna
tynger mest på de skattedragare,
som bar den minsta bärkraften, och att
alltså en överflyttning av skattebördan
till det kommunala fältet i syfte att möjliggöra
en sänkning av statsskatterna
strider mot hela denna skattereforms
grundläggande motivering. Jag nödgas
därför bestämt avråda från ett biträdande
av reservation nr II.

Förvärvsavdraget, som herr Gustafson
i Göteborg ägnade en viss argumentering,
är enligt mitt förmenande ett
exempel på hur vanskligt det är att
improvisera. I den reservation herr Gustafson
talade för bar man kommit fram
till att föreslå i stort sett en fördubbling
av förvärvsavdraget. Hur bar man
kommit till detta resultat? Jo, genom att
pruta med tre damer som vill tredubbla
förvärvsavdraget. Jag tror att båda yrkandena
är ungefär lika godtyckligt
tillyxade, och jag vill därför bestämt
hävda, att om man verkligen skall genomföra
en reform av förvärvsavdraget
får man lov att avvakta den ifrågasatta
utredningen och låta denna i vanlig
ordning prövas av remissinstanserna
och Kungl. Maj:t i finansdepartementet
och därefter ta ställning till bur förvärvsavdraget
skall anpassas och avvägas.
Jag medger, att det nuvarande
förvärvsavdraget är otillräckligt på
grund av penningvärdeförsämringen
och att det vore önskvärt med en justering,
men den justeringen måste föregås
av en grundlig översyn. Det är nämligen
så, att detta förvärvsavdrag, ehuru
det blir mer och mer allmänt, dock
åtnjutes allenast av en relativt ringa
del av skattedragarna. Följaktligen bör

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

man inte utan vidare försöka komma
fram till lösningar, som inte är från alla
sidor väl övervägda.

Reservationen nr IV avser att återinföra
barnavdraget vid beskattning. Jag
trodde att denna tanke skulle vara definitivt
avförd ur diskussionen genom
1947 års skattebeslut, där man ju gjorde
den genomgripande och enligt mitt förmenande
riktiga reformen, att man införde
ett generellt barnbidrag. Genom
detta blev det möjligt att avskriva avdraget
vid beskattningen.

Jag har roat mig med att titta efter
i bevillningsutskottets utlåtande för 1947
för att se hur delta verkade, och jag
fann där en tabell som visade, att med
det barnavdrag som då var gällande fick
en trebarnsfamilj i högsta dyrort med
en inkomst av 10 000 kronor 250 kronor
i skatteavdrag, medan en inkomsttagare
med 20 000 kronor, som hade tre barn,
i femte dyrorten fick 426 kronor i skatteavdrag.
Det är en metod att hjälpa
barnfamiljerna som jag inte tror är möjlig
att återinföra. Om man skulle applicera
den metoden på nuvarande förhålden,
så tror jag man skulle komma till
lika snedvridna resultat som man kunde
uppvisa år 1947.

Jag vill sålunda hävda, att barnavdrag
vid beskattningen kan man inte
reflektera på, utan hjälpen till barnfamiljerna
bör ges i form av generella
barnbidrag. Vid förbättringen av barnbidragen
nu senast utgick man också
från att barnbidraget skulle höjas men
att skatteavdrag icke skulle komma
i fråga.

Reservation nr V rör planeringen av
det kommande reformarbetet på skattelagstiftningens
område. Jag undrar, om
det är så angeläget att sätta i gång med
nya utredningar på det området. Varje
gång vi stöter på en ny fråga, t. ex. då
det väcks en motion som remitteras till
bevillningsutskottet, så kan man väl i
99 fall på 100 hänvisa till redan pågående
utredningar eller utredningar som
snart skall sättas i gång. Kan plane -

Andru kammarens protokoll 1957. Nr 10

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

ringen inte motiveras, som herr Gustafson
i Göteborg sade, med att man
hoppas på nya skattesänkningar, tror
jag det är en överloppsgärning att sätta
i gång med flera utredningar än de som
pågår. Och utsikterna till ytterligare
skattesänkningar under de närmaste
åren är ganska minimala.

Jag vill inte föregripa behandlingen
av den s. k. kompletteringspropositionen,
men jag förmodar att vi har tittat
i den litet var och funnit vilka utsikterna
är bara för budgetåret 1958/59. Man
får enligt denna proposition vänta sig
ett helt års ersättning till kommunerna
med 500 miljoner, den fulla barnbidragsökningen
med 350 miljoner, att till
skördeskadefonden överföres 100 miljoner,
automatisk stegring av statsutgifterna
200 miljoner, löner utöver de
som utgår 1957/58 på grund av ingångna
avtal 60 miljoner. Det gör en omedelbar
utgiftsstegring på 1 210 miljoner.
Om man därtill lägger det investeringsbehov
som finns och nödvändigheten
av att i framtiden ha en starkare budgetbalans
än nu, helst en totalbalansering,
så förstår man att utrymmet för en
skattesänkning —• och det tror jag vi
får vara överens om — är mycket litet
under de närmaste åren. När en utredning
inte kan ha utsikt att leda till detta
och då det finns tillräckligt med utredningar
som arbetar på skattelagstiftningens
reformering på skilda områden,
så anser jag inte det finns anledning
att bifalla den reservationen heller.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till utskottets hemställan och
avslag på samtliga anförda reservationer.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Sundström anförde,
att det förslag som vi nu behand -

lar, nämligen förslaget om en höjning
av det kommunala ortsavdraget, är en
verkligt stor skattesänkningsreform.
Nej, herr Sundström, enligt min uppfattning
— och det sade jag också i mitt
första anförande — kan vi åtminstone
under de tre första åren inte tala om en
verkligt stor skattesänkningsreform
utan endast om en skatteomfördelningsreform.
Vi överför nämligen endast en
del utgifter från det kommunala till det
statliga området. Att ortsavdragsreformen
inte betyder en verklig skatteminskning
utan endast är en omfördelning
av skatterna torde väl allra bäst
framgå därav, att samtidigt som vi nu
behandlar vad herr Sundström kallar
en skattelättnad, så ligger på riksdagens
bord ett förslag om en ny energiskatt
och en ökad tobaksskatt, som i
stort sett skall ge samma belopp som
behövs för statsbidraget till kommunerna.

Man har visserligen försökt att skaffa
sig en viss motivering för dessa nya
skatter, men lika väl kunde man säga,
att de nya pengar som på det sättet tas
in skattevägen skall täcka kostnaderna
för vad herr Sundström kallar en kommunal
skattelättnad, såvida inte dessa
pengar skall användas för inköp av aktierna
i LKAB eller för statsbidrag till
Statens skogsindustrier etc.

Nej, skall vi få en verklig skattelättnad,
så får vi nog slå in på högervägen,
nämligen alt först genomföra en utgiftssänkningsreform.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Vad beträffar de ofullständiga
familjerna, som till övervägande
del består av ensamma mödrar,
vitsordade dock utskottets talesman behovet
av åtgärder. Jag beklagar bara att
herr Sundström inte vill gå ett steg
längre och biträda reservationens yrkande.

Herr Sundström talade om improvisation
och sade att en fråga sådan som

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

denna måste skickas ut på remiss och
utredas. Men familjeutredningen har i
alla fall tagit upp förslaget i sitt betänkande,
och det har gått ut på remissbehandling,
vid vilken flera remissinstanser
— bland annat socialstyrelsen
— har tillstyrkt förslaget.

Vad sedan angår förvärvsavdraget vill
jag påminna herr Sundström om att vi
från vårt håll har förklarat, att vi är
glada över att utredning kommer till
stånd, och att den bör grundligt diskutera
igenom problemet. Vi menar dock
att förvärvsavdraget alldeles uppenbart
är för litet — vilket också herr Sundström
erkände — och att man därför
som ett provisorium i avvaktan på utredningens
förslag bör höja det till den
nivå jag nyss nämnde. Herr Sundström
kan väl i alla fall inte tro det vara tänkbart,
att utredningen skall komma fram
till ett lägre förvärvsavdrag än det som
är föreslaget i reservationen? Om så är,
vore det intressant att få höra det från
herr Sundström.

Beträffande barnavdraget säger herr
Sundström, att han trodde att tanken
på ett sådant avdrag blev definitivt avförd
ur diskussionen år 7947. Jag vill
då rekommendera herr Sundström att
läsa den utmärkta tidskriften Sociala
Meddelanden, nr 2 för 1956, där socialstyrelsen
yttrar sig över familjeutredningens
betänkande och föreslår en
snar utredning om införande av barnavdrag.
Hur kan socialstyrelsen föreslå
en åtgärd, som enligt herr Sundströms
uppfattning endast gynnar de högre inkomsttagarna?
Ja, det beror väl på att
socialstyrelsen har upptäckt en sak,
som har undgått herr Sundström, nämligen
att barnavdraget icke gynnar de
högre inkomsttagarna, eftersom det avdrag
de erhåller mer än väl kompenseras
av den ökade skatt, som de måste
betala för att finansiera den bortfallande
statsinkomsten. Jag skall gärna
visa herr Sundström den utredning som
gjorts om den saken, om herr Sundström
är intresserad.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl ändå ganska
orimligt att förneka, att det är en stor
skattereform vi nu diskuterar, herr Nilsson
i Svalöv! Den innebär ju att stora
delar av skattedragarna kommer att få
sin kommunalskatt sänkt högst väsentligt,
och skattesänkningen kommer
dessutom dem till del, som har den svagaste
skattekraften. Och det är ju inte
meningen att vi skall höja statsskatten
samtidigt med att vi sänker kommunalskatten.
Följaktligen måste reformen för
det överväldigande antalet skattedragare
i de lägre inkomstklasserna bli en
nettoskattesänkning.

Energiskatten, som herr Nilsson i
Svalöv talade om, är ju motiverad av
skäl, som inte alls är jämförbara med
dem vi nu diskuterar.

Vad sedan beträffar herr Nilssons i
Svalöv förhoppning att vi i denna fråga
skall vandra högerns väg till lägre skatter
genom en minskning på utgiftssidan,
så har ju både herr Nilsson och jag haft
förmånen att lyssna till en redogörelse
för kompletteringspropositionen, och
därvid har vi fått ett starkt intryck av
att några förhoppningar i den vägen
inte kan hysas. Tvärtom har riksdagen
i år fattat beslut, som kommer att föranleda
utgiftsökningar. Om vi ser på
den sammanställning över i år av riksdagen
beslutade utgiftsökningar, som
vi nyss har fått, så kan man fråga vad
de stora attackerna att sänka utgifterna
har lett till. Jo, de har lett till en total
höjning av budgeten med 33 å 34 miljoner
kronor. Och det är samma förhållande
varje år.

Jag vill inte alls förneka att det är
högeligen önskvärt att vi begränsar
statsutgifterna, men det är lätt att säga
tulipanaros, herr Nilsson i Svalöv. Att
göra en är bra mycket värre!

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det var en sak som herr
Sundström sade i sitt första anförande

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

som jag inte hann med att ta upp i min
replik. Herr Sundström sade, att han
inte skulle föregripa diskussionen i anledning
av kompletteringspropositionen,
och sedan satte han omedelbart i
gång med att föregripa den genom att
föra in resonemanget på det allmänna
ekonomiska läget. Jag skall inte falla
för samma frestelse som herr Sundström.
Vi får tillfälle till en ordentlig
ekonomisk debatt om ett par veckor.

Det är väl ingen här i kammaren som
vill göra gällande, att allt reformarbete
på beskattningsområdet skall vara avslutat
i och med de reformer som vi nu
talar om. Nog är det väl ännu viktigare,
om det skulle visa sig att det statsfinansiella
utrymmet är mindre än vad man
eljest hade tänkt, att de mest angelägna
reformerna kommer i första hand. Det
motiverar en planläggning.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Till det sista vill jag
bara säga, att jag har aldrig någonsin
hävdat, att lagstiftningen på skatteområdet
skall avstanna. Jag har suttit nära
tjugo år i bevillningsutskottet och har
sålunda väl reda på att det varje år
kommer mängder med propositioner
med förslag till ändringar och förbättringar
i skattesystemet. Jag hyser inga
förhoppningar om att detta lagstiftningsarbete
skall avslutas, utan jag är
övertygad om att det alltjämt kommer
att fortgå i den takt som är nödvändig.
Men vad jag förnekar är att nya utredningar
fordras för att arbetet skall
kunna bedrivas planenligt — det finns
redan tillräckligt många utredningar
som sysslar med dessa ting.

Mitt »föregripande» av kompletteringspropositionen
bestod ju bara i att
jag redovisade en samling exempel, som
stått i alla tidningar och som det kanske
var onödigt att upprepa, eftersom väl
alla kammarens ledamöter hade kännedom
om det mesta. Jag ville bara motivera
det onödiga i att sätta till utredningar
i avsikt att inom den närmaste

tiden kunna genomföra skattesänkningar.

Vad improvisationer beträffar vidhåller
jag att det ligger en allvarlig fara
i sådana metoder vid bestämmandet av
skatteregler. Herr Gustafson i Göteborg
säger ju själv, att han är glad åt den
utredning som utlovats på området. Ja,
herr Gustafson, då kan vi ju komma
överens om att vi skall vänta tills dess
att utredningens resultat föreligger, så
att vi är säkra på att vi, när vi går att
behandla en så känslig fråga som förvärvsavdragen,
är på säker mark och
har möjlighet att genomföra en reform
som står sig.

Att socialstyrelsen förordar skatteavdrag
för barn är en sak för sig — det
må socialstyrelsen svara för. Jag har
den uppfattningen, att denna metod inte
är den riktiga för att lätta barnfamiljernas
försörjningsbörda, och den
ståndpunkten kommer jag att vidhålla.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Sundström yttrade
i sin replik, att lian tyckte att efter den
föredragning, som vi hade i bevillningsutskottet
i går, borde jag ha klart för
mig, att vi inte kunde tala om vare sig
skattesänkningar eller utgiftssänkningar.
De går nämligen ej att genomföra.
Herr Sundström, just genom att jag
åhörde denna föredragning i går fick
jag klart för mig, att den enda väg vi
i fortsättningen har att vandra är den
väg jag anvisade i mitt förra inlägg —
en utgiftssänkning. Slå vi icke in på
denna väg blir utgifterna oss övermäktiga.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Det förslag, som nu föreligger,
avser ju att föra upp ortsavdragen
vid den kommunala beskattningen
till samma nivå som avdragen vid
den statliga beskattningen. Sedan de
kommunala ortsavdragen sist reglerades
har vi haft en kraftig penningvärdeför -

Fredagen den It) maj 1957 em.

Nr 16

sämring. Den har medfört att kommunerna,
eftersom avdragen legat under
existensminimum, har tagit ut skatt på
inkomster, där någon skattekraft inte
har existerat.

Den åtgärd, som riksdagen i dag går
att genomföra, måste därför hälsas med
tillfredsställelse. Genom den för varje
år fortgående penningvärdeförsämringen
har kommunerna beskattat sina invånare
allt hårdare, och det i snabb takt
ökade skatteunderlaget har medfört
mycket stora skatteinkomster för kommunerna
liksom för staten. Även kommunerna
har alltså fått mycket pengar
att röra sig med, och jag vågar påstå,
att den sparsamhet som bort iakttagas
inte alltid förefunnits, även om jag villigt
medger, att en utomordentligt sund
finanspolitik har förts i de flesta kommuner.

Höjningen av dessa ortsavdrag får till
följd ett stort skattebortfall för kommunerna,
och jag förstår givetvis, att
detta kan skapa svårigheter. Det är därför
nödvändigt att staten genom bidrag
åstadkommer en viss utjämning. Men
när finansministern föreslår, att alla
kommuner och landsting under icke
mindre än tre år — under tiden 1958—
1900 — skall erhålla full kompensation
för de inkomstminskningar som uppstår
genom reformen, vill jag säga att jag
har en helt annan uppfattning. Att det
skall behöva ta tre till fyra år för kommuner
med mycket hög skattekraft att
anpassa sig efter det nya läget är för
mig oförklarligt. Regeringsförslaget innebär,
att staten under dessa tre år, då
full kompensation skall utgå, och under
de fem år, då en viss avveckling skall
förekomma för kommunerna och landstingen,
kommer att överföra drygt 3 300
miljoner kronor. Jag kan inte underlåta
att ställa mig den frågan, om statens inkomster
under de närmaste tre åren
verkligen skall visa sig möjliggöra något
sådant. Trots de flödande skatteinkomsterna
och finansministerns utomordentliga
förmåga att finna nya skatte -

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

objekt torde statskassan under de kommande
åren uppvisa stor brist. Det
torde inte bli möjligt att täcka denna
brist, om inte ett ingrepp görs på utgiftssidan
— eljest måste nya skattehöjningar
till. Därför är det nödvändigt att
även kommunerna iakttar den allra
största sparsamhet.

I motionerna nr 456 i första kammaren
och nr 572 i andra kammaren har
yrkande framställts om att full kompensation
inte skall lämnas mer än under
ett år samt att under följande fem
år statsbidrag skall utgå efter samma
grunder som regeringen föreslagit för
sin femåriga avvecklingsperiod. Jag kan
acceptera denna linje, även om jag anser
att det inte minst på grund av det
under år 1957 ökade skatteunderlaget
— ökningen kan ju för enbart det året
beräknas till cirka 8 procent — borde
ha varit möjligt för de bäst ställda kommunerna
att redan från början bära
verkningarna av de höjda ortsavdragen
utan att få statsunderstöd och utan att
behöva vidta en ökning av den kommunala
utdebiteringen.

Under de senaste åren har många
kommuner och speciellt landstingen lagt
upp mycket stora fonder, vilket tyder
på att för stora skatteuttag ibland gjorts.
Landstingen har ju fonder på över 500
miljoner kronor, och man hör talas om
att vissa kommuner med hjälp av fonderade
medel gör stora investeringar.
Den statliga budgeten och den kommunala
investeringsexpansionen medför
ett hårt tryck på samhällsekonomien i
inflationistisk riktning.

Efter det att finansministern nu har
lagt fram sin kompletteringsproposition
borde det ha funnits anledning för regeringen
att något revidera sin uppfattning
i den fråga vi här diskuterar.
Finansministern yttrar där beträffande
det ekonomiska liiget följande: »Snarast
förstärkes intrycket av en våldsam kommunal
investeringsexpansion.» Det förvånar
mig att finansministern inte låter
detta sitt yttrande följas av några som

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

helst åtgärder för alt rätta till just detta
förhållande.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till statsutskottets
utlåtande nr 95.

Herr PERSSON i Svensköp (fp):

Herr talman! Mot den höjning av de
kommunala ortsavdragen, som här föreslås,
har jag ingen erinran att framställa.
Jag tror att vi inte längre kan
hålla fast vid den ordningen, att kommunerna
får göra sin uttaxering på ett
högre skatteunderlag än det som ligger
till grund för den statliga beskattningen.
Det är endast när det gäller det statsbidrag,
som skall utgå till kommunerna
såsom kompensation för det skatteunderlag
som nu bortfaller genom höjningen
av ortsavdragen, som jag i en
motion tillsammans med herr Jansson
i Kalix och herr Staxäng framfört en
något annorlunda mening än den som
kommit till uttryck i Kungl. Maj :ts proposition.
Vi har grundat denna uppfattning
på i synnerhet tre synpunkter.

Det statsbidrag till kommunerna, som
nu föreslås skola utgå, utgör en mycket
allvarlig påfrestning på statskassan. Man
binder sig för stora årliga utbetalningar
under en följd av år och detta i ett
läge som beskuggas av väntade nya
statsutgifter som är av betydande storleksordning.

Den andra synpunkt, som för oss varit
avgörande, är den, att behovet av
stöd från statens sida för reformens
genomförande är mycket växlande i
olika kommuner. Den procentuella nedgången
i skatteunderlaget på grund av
reformen beräknas av kommunalskatterevisionen
variera mellan 8,8 och 26,7
procent. Det kan därför enligt vår mening
finnas skäl för att ha en större
differentiering av statsbidraget än propositionen
föreslår.

Vår tredje synpunkt gäller det sammanhang
som denna fråga har med en

allmän kommunal skatteutjämning. Jag
ber att få citera och understryka vad
finansministern säger på s. 64 i propositionen
: »Frågan om en effektiv och
efter rationella grunder uppbyggd allmän
skatteutjämning hör---i da gens

läge till de mera angelägna uppgifterna
på kommunalbeskattningens
område.» Finansministern skriver sedan
välvilligt om denna fråga och han
kommer fram till ett löfte om en utredning.
Det är gott och väl. Men har det
inte i denna fråga getts löften ända
sedan början av 1940-talet?

Vi motionärer vill nu göra något mer
än propositionen vill för att underlätta
frågans lösning. Vi vill först i själva
kompensationsbidraget lägga in ett skatteutjämningsmoment,
som verkar tidigare
än som skulle ske enligt det förslag
som återfinnes i propositionen.
Men vi vill framför allt genom de besparingar,
som genom motionens förslag
åstadkommes för statsverket, skapa
möjligheter till statsfinansiellt utrymme
för dessa nya utgifter.

Vad vi alltså föreslår är i första hand
en sådan anordning i fråga om kompensationsbidraget,
att fullt bidrag till
alla kommuner utgår endast under det
första året. Så långt har vi sällskap med
den motion, som avlämnats av herrar
Hagberg i Malmö och Nilsson i Svalöv.
Sedan föreslår vi avskrivning av statsbidraget
efter en skala, som i fråga om
tiden sträcker sig fram till 1965 i likhet
med vad som i propositionen föreslås.
På detta sätt blir avskrivningsskalan
mjukare och smidigare och anpassar sig
bättre efter kommunernas olika skattekraft.
Den skala vi föreslår återfinns
på s. 91 i propositionen. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att alla kommuner,
vars skattekraft inte överstiger 60
procent av medelskattekraften i riket,
enligt vårt förslag kommer att få behålla
hela statsbidraget obeskuret fram
till 1965 liksom de skulle få göra enligt
propositionen.

I detta sammanhang kan man natur -

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

ligtvis beklaga, att vi inte nu kan göra
som vi gjorde 1950, när vi i samband
med beslutet om ett kompensationsbidrag
till kommunerna också gjorde en
mindre justering av de statliga skatteskalorna.
Därigenom förhindrades att
enskilda skattskyldiga i vissa kommuner
fick en höjning av den sammanlagda
skatten.

Jag kan dock inte förstå, att man gör
något våld på reformen genom det förslag
till statsbidrag vi lagt fram i motionen
nr 560 i denna kammare. Man
uppnår även på den vägen det mål som
sattes i direktiven för kommunalskatterevisionen,
nämligen att man skulle
undgå mera betydande utdebiteringshöjning.

Utskottet har ansett sig böra ge kommunerna
den långa anpassningstid som
propositionen föreslår. Genom detta
ställningstagande driver man på den
kommunala expansionstakten, som enligt
finansministerns senaste proposition
utgör ett hot mot samhällsekonomien.
Jag är av den meningen, att man
inte skall göra detta. Eftersom det inte
i utskottet föreligger något reservationsyrkande
om bifall till motionen nr 560,
kommer jag, när utskottets utlåtande
föredras, att ansluta mig till den reservation
som är avgiven av fröken Andersson.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Det är ju tillfredsställande
att kunna konstatera, att alla som
har yttrat sig i denna debatt har sagt,
att de är eniga på den punkt som är
den väsentliga, nämligen då det gäller
att höja de kommunala ortsavdragen till
paritet med de statliga. Jag skulle utan
att på något sätt vilja vara polemisk i
varje fall kunna säga, att i denna skattereform,
som är en skattesänkning — det
vill jag slå fast; det får herr Nilsson i
Svalöv ursäkta — har i varje fall inte
oppositionen någon del på det sättet,
att den varit initiativtagare i någon

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

som helst utsträckning. Oppositionens
insatser på det här området, både då
det gällde den ortsavdragshöjning som
skedde 1950 och den som vi nu skall
besluta om, har ju för själva reformen
varit av mera negativ än positiv art.

I fråga om den reservation, som högern
har avgivit beträffande kompensationen
och som herr Persson i Svensköp
alldeles nyss var inne på, vill jag
säga, att en sådan avveckling av kompensationen
till kommunerna otvivelaktigt
skulle komma att framtvinga avsevärda
utdebiteringshöjningar för en
hel del av kommunerna. Detta har ju till
följd att reformen blir utan värde. Ortsavdragshöjningens
fördelar försvinner,
om man får en lika stor kommunalskatt
som förut. Eftersom kommunalskatten
fortfarande är den skatt, som är den
mest betungande för de mindre skattebetalarna,
är det väl ändå oriktigt att
som herr Nilsson i Svalöv säga, att
detta är ingen som helst skattesänkning
utan bara en omfördelning. Jag vill
emellertid erinra herr Nilsson i Svalöv
— det gjordes kanske också av herr
Sundström — om att riksdagen i fjol
beslöt en sänkning av statsbeskattningen
med 375 miljoner kronor, medan
man i år föreslår en reform på den
kommunala sidan. Under sådana förhållanden
lär väl inte herr Nilsson i
Svalöv med fog kunna göra gällande,
att det bara är en omfördelning och
inte någon verklig skattesänkning.

Vad beträffar den reservation, som
herr Gustafson i Göteborg har varit inne
på, kan jag fatta mig relativt kort.
Det förslag man där har framlagt, går
ut på att ställa de s. k. ofullständiga
familjerna i bättre läge. Jag behöver
inte ta upp något resonemang om huruvida
det är nödvändigt eller inte, ty
vi är vid alla överens om att det är
angeläget att hjälpa dessa familjer i så
stor utsträckning som möjligt. Den förändring,
som reservanterna föreslår beträffande
§ 48, där man med utgångspunkt
från luisföreståndarinneförhållan -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

det, om jag får uttrycka mig på det sättet,
säger att skattskyldiga, som har förvärvsarbete
utom hemmet skall därest
de är ogifta och har barn som är barnbidragsberättigade,
få samma ortsavdrag,
d. v. s. komma i samma läge som
de som har husföreståndarinnor, skulle
ju innebära ett alldeles nytt system. Man
gör där en kombination som egentligen
är mycket märklig. Man sammankopplar
ortsavdrag och förvärvsavdrag och
gör det till ett enda avdrag. Det är väl
alldeles klart att det blir komplicerat,
om man dels försöker koppla ihop ortsavdragen
för dessa ofullständiga familjer
och dels gör dessa ortsavdrags storlek
beroende av om vederbörande har
förvärvsarbete utom hemmet eller ej.

Jag tror att man skall vara mycket
försiktig med att införa ett sådant nytt
system, därför att man ju med den
kombinationen skulle kunna motivera
att ge full avdragsrätt för alla kostnader,
som förvärvsarbetande kvinnor har
på grund av sitt arbete utom hemmet.
Man har ju även förut framfört den
tankegången, att man skall ha avdragsrätt
t. ex. för hemhjälp därför att husmodern
har förvärvsarbete. Jag tror att
man skall vara mycket försiktig att ge
sig in på alldeles nya vägar i detta avseende,
därför att det många gånger
skulle komma att verka betydligt orättvisare
än det system vi nu har. Och
eftersom man dessutom, som jag väl
hoppas, snart får en utredning på detta
område, är det väl ändå inte nödvändigt
att göra detta provisorium, ty det
blir ett provisorium där man inte kan
se hur det egentligen utfaller.

Sedan kan jag bara understryka vad
herr Sundström sade till herr Gustafson
i Göteborg, att även om socialstyrelsen
har förordat barnavdrag, så är det väl
ingenting som säger, att man har gjort
det ur skattesynpunkt och för att man
skall förfara precis som reservanterna
föreslår. Jag tror att man även på detta
område får vara mycket försiktig.

Man var praktiskt taget enig då det

gällde att avskaffa barnavdragen i beskattningen.
När man skulle utvidga
detta till att gälla även den kommunala
sidan så restes, såvitt jag minns, inga
protester emot att man skulle ha likformighet.
Nu har man plötsligt kommit
underfund med att man skall återinföra
dessa avdrag, och man har egentligen
en mycket lustig motivering för
detta. Man säger att det är ett rättviseproblem
det här gäller. Enligt motionärernas
mening har detta rättviseproblem
fått ökad betydelse i och med att
en större andel av inkomsten får avstås
i skatt. Ja, men jag har aldrig kunnat
räkna ut varför detta kan vara ett motiv.
Om man har ett orättvist system —
och jag i varje fall betraktar det som
orättvist, därför att barnavdraget är
olika stort för olika familjer beroende
på deras inkomster — och man avskaffar
orättvisan i detta system, så blir det
väl ändå inte på något sätt rättvisare
eller mera motiverat därför att man
höjt skatten. Systemet som sådant måste
ju vara lika orättvist alldeles oavsett om
skatten är låg eller hög. Det kan inte
vara något som helst motiv i detta fall.

Beträffande ett område, som herr
Magnusson i Borås var inne på, skall
jag be att få säga några ord. Han konstaterar,
att under den tid som har gått
sedan det kommunala ortsavdraget höjdes
sista gången, d. v. s. 1950, har det
skett en penningvärdeförsämring. Den
har givit kommunerna ett större skatteunderlag.
Man har därigenom fått sin
ekonomi sanerad. Men, säger herr Magnusson
i Borås, denna inflationistiska
utveckling har också givit kommunerna
möjligheter till stora investeringar och
en väldig expansion. Ja, om kommunernas
större aktivitet beror enbart på inflationen,
så lär det väl reellt inte ha
blivit någon större expansion.

Då det gäller landstingens och kommunernas
fonder menar herr Magnusson
i Borås, att därigenom att kommunerna
och kanske framför allt landstingen
har kunnat lägga upp stora fon -

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

der för att till stor del skattefinansiera
sina investeringar — till mycket stor
del i varje fall då det gäller landstingen
— så skulle det betyda att man tagit ut
för höga skatter. Men, herr Magnusson,
om man påstår att inflationen åstadkommit
denna expansion men samtidigt
klagar över att kommunerna och landstingen
har fonderat medlen och på så
sätt dragit in skatt till det allmänna, så
kan jag inte få det att stämma. Man kan
inte skylla både fonderingar och expansion
på inflationen och påstå, att det är
felaktigt handlat. Om en kommun eller
ett landsting genom det ökade skatteunderlaget
har kunnat sanera sin ekonomi
genom att skattefinansiera sina
investeringar i större utsträckning än
förut, måste det ju ha varit till fördel,
samhällsekonomiskt sett. Jag tror inte,
som någon av talarna vill göra gällande
med hänvisning till vad som står i kompletteringspropositionen,
att det var de
kommunala investeringar, vilka finansieras
med skattemedel, som finansministern
ansåg vara för stora. Jag tror
absolut inte att han har den uppfattningen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Vad gäller frågan om
barnavdragen vill jag upprepa vad jag
sade i mitt första anförande, nämligen
att vi finner det i princip vara det enda
system, som kan skapa rättvisa mellan
familjer med och utan barn i samma
inkomstläge.

Angående beskattningen av ensamstående
mödrar yttrade herr Kärrlander,
att vad reservanterna vill införa är ett
fullständigt nytt system, ett förvärvsavdrag
som vi blandar ihop med ortsavdrag.
Det förhåller sig ingalunda så,
herr Kärrlander. Det avdrag vi rekommenderar
i vår reservation är ett ortsavdrag.
Vi föreslår, att ofullständiga

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

familjer med barn inom hemmet, där
t. ex. modern har förvärvsarbete utom
hemmet, skall få samma ortsavdrag som
i de fall då makarna sammanlever eller
den ena parten har husföreståndarinna.
Varför har vi då till detta knutit villkoret
om förvärvsarbete utanför hemmet?
Vi menar, att det nu för tiden är
mycket svårt att få tag i husföreståndarinnor
eller hembiträden, som det
numera heter. Ofta får den ensamma
fadern eller modern ordna för barnen
på annat sätt, utackordera dem eller
eljest vidkännas utgifter för dem. Då är
det väl motiverat, att han eller hon skall
ha samma ortsavdrag som den som har
husföreståndarinna?

Om man nu säger, att vi skall avvakta
utredningen om förvärvsavdrag, vill jag
för min del påpeka, att gifta nu har
detta ortsavdrag, vare sig den andra
parten har förvärvsarbete utanför hemmet
eller inte, och det är väl i alla fall
meningen, att vi skall starta från denna
gemensamma utgångspunkt. Jag kan
inte tänka mig, att den nya utredning,
som nu skall tillsättas, också skall börja
tala om ortsavdrag. Nog skulle vi
som grund för vidare åtgärder kunna
lägga att vi får samma ortsavdrag. Sedan
kan förvärvsavdraget diskuteras i
utredningen.

Då nu finansministern är närvarande
i kammaren skulle jag vilja upprepa
min fråga, om han har möjlighet att
meddela, när utredningen om förvärvsavdragen
kommer att tillsättas, och
även om han kan säga något om hur
han tänker sig att utredningen skall
läggas upp.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Kärrlander
skall jag be att få säga, att jag tidigare
anfört, att kommunerna på grund av
att vi haft en inflatorisk utveckling
samtidigt med att ortsavdragen under
så många år fått stå kvar vid samma

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

nominella belopp har fått mycket stora
inkomster. Det är detta som medfört,
att en hel del kommuner kunnat föra
en expansiv politik.

Vad sedan gäller fonderna har jag
yttrat, att det finns en del kommuner,
som lagt upp mycket stora fonder och
använt dessa bland annat för investeringar.
Jag har också speciellt pekat på
landstingen, som har mycket stora fonder.
Genom att de tagit upp för höga
skatter har de kunnat skapa onormalt
stora fonder. Det är dessa, som i dagens
situation kanske kan komma att spela
en inflatorisk roll i vårt samhälle.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först säga till
herr Gustafson i Göteborg, att det inte
är något fel att påstå, att hans förslag
beträffande ensamstående ogifta med
barn är en nyhet, eftersom man ju för
in ett nytt begrepp genom att föreslå
ett ortsavdrag, som skall vara lika stort
som det man får, om man har husföreståndarinna,
och som beror på om
vederbörande har förvärvsarbete utom
hemmet.

Jag förstår herr Gustafson mycket
väl; man vill komma fram till ett bättre
resultat för dessa grupper men har inte
vetat vad man egentligen skall göra och
har då i sin nöd tagit till detta förslag,
men det är en kombination, som varken
herr Gustafson eller jag riktigt kan
överblicka konsekvenserna av.

Ensamstående ogifta med barn har
ett och ett halvt ortsavdrag vid den
statliga beskattningen, och nu får de
det också vid den kommunala. Det kan
mycket väl tänkas, att det ändå uppstår
besvärligheter och att man behöver se till
vad man kan göra i fortsättningen. Innan
man då kommer in på förvärvsavdragssidan
på det sätt, som man nu föreslår
att man skall göra på en gång utan
utredning, menar jag, herr Gustafson,
att det i varje fall är klokt att vänta och
se vad den utredning kommer fram till,

som skall företa en översyn av hela förvärvsavdragsproblemet.

Till herr Magnusson i Borås vill jag,
herr talman, bara säga, att jag inte har
tillvitat honom något annat resonemang
än det han här upprepade, men jag
framhöll att detta resonemang inte klaffade.
Herr Magnusson menar att landstingen
genom att de tar ut för hög skatt
får möjlighet att lägga upp alltför stora
fonder, som sedan användes för att finansiera
investeringar. Men om landstingen
tar ut skatter, som gör det möjligt
för dem att skattefinansiera sina
investeringar och dessutom få till stånd
en fondbildning, så kan det i varje fall
inte vara något som åstadkommer besvärligheter
när det gäller den samhällsekonomiska
balansen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall tillmötesgå herr
Gustafson i Göteborg med att svara honom
på den fråga som han här framställt
till mig och jag skall göra det mycket
kort och koncentrerat: Kungl. Maj:t har
i dagens konselj bemyndigat finansministern
att tillsätta ifrågavarande utredning,
och direktiven för denna utredning
kommer att offentliggöras med det
snaraste.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret. Vi tycker att
det är på tiden att denna utredning blir
tillsatt och vi hoppas att det i direktiven
skall anges att den skall arbeta
snabbt.

Det är riktigt som herr Kärrlander
säger, att om t. ex. familjefadern i en
familj rycks bort får änkan med barn
inte 4 000 kronor i avdrag i ortsgrupp
5, utan 3 000 kronor. Dessutom beskattas
hon efter en hårdare skatteskala än
tidigare, eftersom hon får betala skatt
såsom ogift. Detta förhållande anser vi
inte tillfredsställande, och det är därför

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

som vi i reservationen yrkat på att hon
skall ha samma ortsavdrag som i det
fall då en ensam familjeförsörjare har
husföreståndarinna.

Det är ju ortsavdraget det här gäller
och eftersom jag förutsätter att finansministern
inte i direktiven för den nya
utredningen kommer att säga någonting
om att utredningen skall ompröva
ortsavdraget, så föregriper man inte
denna utredning, om riksdagen nu av
humanitära skäl röstar för reservation
nr I.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Eftersom detta ärende
har remitterats till såväl bevillningsutskottet
som statsutskottet kanske det nu
efter två timmars debatt mellan representanter
för bevillningsutskottet kan
tillåtas även en representant för statsutskottet
att säga några ord.

Jag vill erinra om att det föreliggande
förslaget till grunder för statsbidrag till
kommunerna med anledning av höjningen
av de kommunala ortsavdragen
grundar sig på ett förslag av 1956 års
kommunalskatterevision. Såvitt jag har
mig bekant var förslaget enhälligt vad
beträffar det system, som skulle användas
då man från statens sida skulle betala
statsbidrag till kommunerna. Jag
vill också erinra om att kommittén
mycket starkt underströk, att om man
inte ger kommunerna kompensation för
inkomstbortfallet, måste den kommunala
utdebiteringen öka med, såsom det säges
i utredningen, genomsnittligt 2
kronor per skattekrona. Man har också
gjort en uträkning för vissa kommuner
och kommit till det resultatet, att i
något fall skulle höjningen av den kommunala
utdebiteringen kunna uppgå till
4: 88 kronor per skattekrona.

Det nu framlagda förslaget utgör, såsom
också säges i propositionen, ett
förslag till skattesänkning med speciell
tonvikt lagd på de mindre inkomsttagarna.
Skall det bli någon verklig skattesänkning
för dessa, måste emellertid

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

staten ersätta kommunerna för det inkomstbortfall
som höjningen av de
kommunala ortsavdragen medför och
göra detta under en inte alltför kort
övergångstid. Propositionens förslag
innebär att från statens sida skall lämnas
full kompensation under tre år, och
det är dessa tre år som man från högerhåll
vill reducera till ett år. Herr Nilsson
i Svalöv var här inne på den saken
och ofrågasatte, om staten verkligen
har råd med att lämna full kompensation
under tre år och om det inte i
stället vore klokt att följa högerns linje
i detta fall. Han framhöll också att man
genom att följa högerns linje skulle
spara 600 miljoner kronor för staten
under dessa åtta år. Det kanske ställer
besparingen i något annan dager, om
jag erinrar om att det skulle bli 75
miljoner kronor per år, än om man bara
nämner totalsumman.

Vidare sade herr Nilsson i Svalöv, att
det framlagda förslaget endast skulle
innebära en omfördelning av skattebördorna.
Ja, det är klart att om man
sänker skatten för de lägre inkomsttagarna,
kan det medföra att de högre
inkomsttagarna får betala en större
skatt. Det är ett resultat, som i varje
fall inte för mig framstår såsom avskräckande.

Propositionen innebär för övrigt, att
man under de följande fem åren skall
successivt minska bidraget på så sätt, att
för de i skattehänseende bäst ställda
kommunerna skall det vid femårsperiodens
slut ske en fullständig avveckling
av bidraget, medan för de sämre ställde
kommunerna fortfarande skall utgå ett
bidrag från statens sida. Hur det skall
förfaras med det kvarstående bidraget
förutsättes bli föremål för en särskild
utredning.

Jag för min del förmenar, alt ett bifall
till högerförslaget om alt minska
perioden för den fulla kompensationen
från tre till ett år skulle innebära risk
för att en hel del kommuner tvingades
att höja den kommunala utdebiteringen

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

och kanhända i vissa fall tvingades att
höja den så kraftigt, att den skattesänkning
för de lägre inkomsttagarna,
som åsyftats med reformen, skulle gå
förlorad. Vi har därför inom statsutskottets
majoritet menat, att den i propositionen
föreslagna tiden för avvecklingen
ändå bör ge kommunerna en
mera rimlig tid för anpassning till höjningen
av de kommunala ortsavdragen
och att de också under den tiden skall
ha större möjligheter att anpassa sig till
det nya läge som uppstår då dessa bidrag
inte längre kommer att utgå. Kommunerna
får med andra ord en rimligare
övergångstid enligt propositionens
och utskottsmajoritetens förslag än enligt
förslaget i den till statsutskottets utlåtande
fogade reservationen.

Medan jag nu har ordet vill jag säga
något med anledning av det inlägg som
herr Persson i Svensköp hade för en
stund sedan. Han var inne på frågan om
den kommunala skatteutjämningen. Han
förordade inte systemet i den motion
han väckt utan stannade för att förorda
det system som finns i högerns reservation.
Till detta vill jag bara erinra
om att det såväl i propositionen som i
statsutskottets utlåtande förutsätts, att
när denna reform beslutats skall omedelbart
en utredning tillsättas som just
skall ta hand om frågan om skatteutjämningen
mellan kommunerna. Jag tror
att det förslag som här är framlagt är
avvägt på ett sådant sätt, att riksdagen
kan godta detsamma.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets
förslag i dess utlåtande nr 95.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Eftersom jag har skrivit
mitt anförande kommer jag att följa
god riksdagssed och upprepa en del som
redan sagts i debatten.

Till propositionen nr 97 har jag kommit
med en motion om en ändring i
ortsavdragen för ensamstående med

barn. Propositionen innebär ju en generell
höjning av de kommunala ortsavdragen
och en speciell höjning av
ortsavdragen för ensamstående med
barn. För Stockholms del innebär
detta att man får 600 kronor mer
skattefritt om man är ensamstående
utan barn och 1 600 kronor om man är
ensamstående med barn. Samtidigt blir
höjningen för äkta makar i samma ortsgrupp
2 000 kronor. Skattelindringen
blir störst för de gifta oavsett försörjningsplikt
mot barn. Men det är bara
hälften av alla gifta som har barn under
16 år. Det finns ungefär 700 000 äkta
makar som inte har barn men får del
av denna stora höjning för familjer. Det
är något fler gifta som har barn. Man
gör alltså genom ändringen i ortsavdraget
ingen skillnad mellan barnfamiljer
och barnlösa familjer men väl en skillnad
mellan gifta och ogifta barnförsörjare.
Denna skillnad blir för all del
mindre än förut, men kvarstår dock.

Därtill kommer ett annat avdrag som
ger en skattelindring åt gift kvinna med
barn — jag tänker på det s. k. förvärvsavdraget
— vilket inte den ogifta med
barn kan få. Detta avdrag är 300 kronor
i komunalskatten och kan bli 1 000
kronor i statsskatten.

Utskottet påpekar, att när man år
1952 i statsbeskattningen gav ett halvt
ortsavdrag till ensamstående för barnförsörjningen
så skedde detta därför
att, som det står, »reformen annars
skulle leda till ökad skattebörda för
dessa skattskyldiga». Man ville helt
enkelt efter vad jag förstår ge även denna
kategori del av tudelningens frukter.
Jag vill dock minnas att man 1952
även pekade på att förvärvsavdraget ansågs
vara ersatt med ett och ett halvt
ortsavdrag till den ensamstående. Detta
framfördes i debatten, så nog har de
här två sakerna med varandra att göra.

Det verkliga kritstrecket för utskottet
är uppenbarligen, att man nu har ett
och ett halvt ortsavdrag i statsskatten
och att man har en »önskan om att få en

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

fullständig överensstämmelse mellan de
kommunala och de statliga ortsavdragen».
Denna önskan om samstämmighet
kan ju lika väl uppfyllas, om man inför
ett dubbelt ortsavdrag både i kommunalskatten
och i statsskatten för ensamstående
med barn.

Förordningen skall inte träda i
kraft förrän den 1 januari 1958 och inte
gälla tidigare än vid 1959 års taxering.
Det skulle nog gå med en snabbaktion
att även ändra det statliga ortsavdraget.
Kravet på samstämmighet behöver alltså
inte vara ett hinder för att nu i
kommunalbeskattningen införa det
dubbla avdraget för ensamstående med
barn.

Utskottets resonemang om att dubbelt
ortsavdrag för ensamstående barnförsörjare
skulle spalta upp ensamstående
skattskyldiga ytterligare och medföra
komplikationer i taxeringsarbetet är
däremot obegripligt. Tvärtom blir det
ju, om motionen följes, bara två ortsavdragsgrupper,
enkelt ortsavdrag för
ensamstående utan barn och dubbelt
ortsavdrag för gifta och för ensamstående
med barn. Detta blir i den högsta
avdragsgruppen 2 000 kronor för ensamstående
utan barn samt 4 000 kronor
för ensamstående med barn och
familjer. Med propositionens förslag
får man tre grupper, dels 2 000 kronor
för ensamstående utan barn, dels 3 000
kronor för ensamstående med barn och
slutligen 4 000 kronor för äkta makar
oavsett om de har barn eller ej. Jag
kan inte se att detta är ett enklare
system, som skulle vara så idealiskt att
man för att uppnå den förenkling det
medför inte kan tillgodose den grupp
som skulle behöva detta högre ortsavdrag.

Det höjda ortsavdraget är betänkligt
i ett avseende — detta gäller även det
som föreslås i propositionen — det utgår
nämligen även till en far, som kanske
inte fullgör sina underhållsskyldigheter.
Fn far, som inte lämnar en tusenlapp
till försörjningen till sitt barn, kan

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

få 1 000 kronor skattefritt genom det i
propositionen föreslagna halva ortsavdraget.
Detta är en nackdel, men den
har man som sagt redan accepterat i
propositionen. Om man bifaller reservation
nr I kommer man ifrån detta,
därför att denna i motsats till motionen
i 48 § har insatt en mening som jämställer
ensamstående förvärvsarbetande
med barn och ensamstående som har
barn och har husföreståndarinna. Det
kan inte vara oriktigt att jämställa dessa
två grupper. Avdraget bör inte vara
beroende av om man har sådan ekonomi
och sådan tur att man kan få husföreståndarinna
för sina barn. Om man
tar reservationen kommer man alltså
inte i samma otrevliga situation som
man skulle råka i, om man gåve dubbelt
ortsavdrag åt ensamstående med barn
och läte detta utgå även till den försörjare
som inte har vårdnaden om
barnet.

Ett höjt ortsavdrag löser inte på något
sätt de svårigheter många ensamstående
mödrar har med sin barnförsörjning,
men det kan skapa rättvisa
för många. Den lilla undersökning av
de ensamstående mödrarnas förhållanden
som gjordes i socialstyrelsen visar,
att två tredjedelar av de ogifta, tre
fjärdedelar av de skilda och drygt hälften
av änkorna har förvärvsarbete, och
en hel del, mellan 22 och 35 procent i
de olika kategorierna, har inkomster
som överstiger 8 000 kronor och alltså
skulle få nytta av ortsavdragsreformen.
Den gynnar inte alla men den gynnar
en del och är rättvis ur många synpunkter.

I samband med propositionen om de
kommunala ortsavdragen har också behandlats
motioner om förvärvsavdrag.
Vi har i dag alldeles bestämt fått löfte
om en utredning om förvärvsavdrag.
Jag hoppas att denna inte ensidigt kommer
att beröra förvärvsavdragens höjd
utan får röra hela familjebeskattningen,
åtminstone vad den gäller de förvärvsarbetande
kvinnorna. Den bör alltså få

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

röra även vid andra ingredienser i dessas
skatteförhållanden än förvärvsavdraget,
kanske till och med vid det speciella
ortsavdraget.

Då vi får utredningen ganska snart
och då jag anser att man innan man
tagit ställning till ortsavdragshöjning i
den kommunala beskattningen inte har
kunnat sätta i gång utredningen, anser
jag det omöjligt att i dag yrka bifall till
motionerna om höjda förvärvsavdrag.
Man får väl lugna sig. Har vi väntat så
länge bör höjningen få anstå litet till
så att vi kanske får en bättre lösning
än bara en höjning av förvärvsavdragen.

I förhoppning om att vi skall få
många geniala förslag från den kommitté,
som skall tillsättas, så att sambeskattningen
blir mera följsam till dagens
förhållanden, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation nr I.
Denna är visserligen inte i sin utformning
av lagtexten lika med den motion
jag väckt men har en effekt som är på
något sätt aptitligare, därför att den
inte ger den ensamstående, som har
försörjning av barn men inte vårdnaden,
samma höjning av ortsavdragen
som en ensamstående med barn i sin
vård. Reservation nr I är ur mina synpunkter
fullt tillfredsställande, trots att
den endast är framförd av tre folkpartister.
Jag skulle vara glad om kammaren
ville se sakligt på frågan och ta
reservationen trots att den är magert
stödd i utskottet.

Häri instämde fru 7''horsson (s), fröken
Vinge (fp) och fröken Wetterström
(h).

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Först vill jag konstatera
att högerpartiet dess bättre inte fått någon
medverkan från annat håll i sin
strävan att rulla stenar i vägen för den
demokratiska skattereform som det här
är fråga om. Alla partier är ense om att
gå minst så långt som utskottet föreslagit.
För vår del har vi dessutom försökt

skapa garantier för att den skattelättnad
som nu föreslås åt arbetare och
med dem ekonomiskt jämställda skall
bli bestående. Typiskt för högerns taktik
är att partiet nu, sedan spelet för
dagen är förlorat, försöker manövrera
så, att de fördelar de lägsta inkomstgrupperna
nu får så snart som möjligt
skall tas ifrån dem. Detta syfte har högermotionärerna
försökt uppnå med
förslaget att det skall bli en övergångstid
bara på ett år, och den saken är det
också som reservanterna i statsutskottet
är ute och fäktar för.

Viktigast i det riksdagsbeslut som nu
förestår anser jag vara, att statsmakterna
äntligen godtar principen att varje
medborgare skall ha rätt till ett skattefritt
existensminimum. Det kan man
knappast säga ha varit fallet tidigare
när ortsavdraget bara varit 2 000
kronor.

Kommunistiska partiet har givit sin
ståndpunkt till känna i frågan bl. a. genom
att i fjolårets valpropaganda hävda,
att den första hundralappen av varje
veckoinkomst skall vara skattefri. Det
förslag som nu föreligger innebär ett
stort framsteg, även om det inte är alldeles
vad vi har önskat och som utan
minsta tvivel hade varit berättigat. Men
det går ju flera tåg!

Folkopinionen har också vunnit en
annan betydelsefull framgång gentemot
den skattelinje, vars främsta företrädare
högern är. Kommuner och landsting
skall i första hand under tre år få kompensation
för det skattebortfall som
uppstår genom höjningen av de kommunala
ortsavdragen. Förra gången den
frågan var aktuell föll regeringen tyvärr
undan för de borgerliga kraven,
med resultat att det blev en kraftig höjning
av alla kommunala skattesatser. I
motsvarande grad blev värdet av skattereformen
den gången illusoriskt. Så
skulle det ha blivit även nu, om samma
politik hade följts. Utredningen om den
saken har ju konstaterat, att inkomsttagare
mellan 5 500 och 15 000 kronor

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

skulle ha fått vidkännas en skatteskärpning
om inte ortsavdragsreformen hade
kombinerats med statsbidrag till kommunerna
för minskat skatteunderlag.

Inom de angivna inkomstgränserna,
5 500 och 15 000 kronor per år, finns
praktiskt taget alla arbetare och den
övervägande delen av andra befolkningsgrupper.
Därför har den kommunistiska
riksdagsgruppen ansett, att den
viktigaste åtgärden härnäst är att ge
dessa grupper garanti för att den
skattelättnad som nu kommer att beslutas
också blir bestående, men det blir
den inte om ersättningen till kommuner
och landsting skall avvecklas efter
tre år. Vi kan inte förstå, hur kommuner
och landsting efter de tre åren skall
kunna begränsa sina utgifter så, att det
uppväger värdet av den statliga kompensation
som nu skall utgå under de
närmaste tre åren. Kan kommunerna
inte göra det, blir värdet av dagens reform
också illusoriskt för dem som har
inkomster mellan 5 500 och 15 000 kronor
per år, kanske till och med för dem
som kommer upp i en inkomst av 20 000
kronor per år.

Detta kan inte tillåtas av dem som
över huvud taget menar allvar med sin
förkunnelse om en demokratisk skattepolitik.
Det är däremot begripligt att
högern vill avveckla bidraget till kommunerna
redan efter ett år — därmed
övervältras nämligen skattebördan i
motsvarande grad från dem som har
stora inkomster och förmögenheter till
arbetarna och med dem jämställda
grupper.

Till försvar för en sådan politik, som
högern främst företräder men åt vilken
regeringen enligt min mening har gjort
alltför stora eftergifter även denna gång,
anförs dels att kommunerna under aen
kommande treårsperioden skall anpassa
sig till de förändrade ekonomiska förhållandena
och dels alt hela problemet
om kommunalskatterna skall angripas
av den planerade utredningen om
skatteutjämning. Beträffande den första

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

delen av försvaret vidhåller jag, att det
är illusionsmakeri. Kommunerna måste
som regel redan nu tillämpa en ytterligt
restriktiv politik för att undgå skattehöjningar.
Detta beror inte minst därpå
att statliga utgifter i så hög grad har
övervältrats på kommunerna, att de
ekonomiska relationerna mellan staten
och kommunerna i många avseenden
har förändrats till kommunernas nackdel.

Jag skall visst inte förneka, att det i
vissa kommuner ■— tyvärr bara ett fåtal
— finns möjlighet att åstadkomma
ytterligare inskränkningar, men för det
första gäller det som sagt långt ifrån
alla kommuner, för det andra sker ju
sådana inskränkningar av utgifterna i
flertalet fall på bekostnad av de tjänster
som kommunerna kan ge sina medborgare
och för det tredje rör det sig i det
absolut övervägande antalet fall inte om
sådana summor, att den statliga kompensationen
kan uppvägas.

Dessutom vill jag erinra om att den
förestående ekonomiska situationen för
kommuner och landsting sannerligen
inte ger en sådan bild av välstånd som
bland andra herr Magnusson i Borås
har försökt framställa i denna debatt.
Många kommuner får inom de närmaste
åren kännbara inkomstförluster genom
den pågående avvecklingen av fastighetsskatten,
och under den s. k. anpassningstiden
skall ju flertalet kommuner
enligt statsmakternas egna intentioner
påta sig nya och mycket betydande utgifter
för utbyggnad av skolväsende,
åldringsvård och annat.

En i högsta grad negativ inverkan på
kommunernas ekonomiska läge får också
de tendenser till stigande arbetslöshet
som åter börjat visa sig framför allt
i ett stort antal norrlandskommuner.

För landstingens del, som ju har varit
under debatt bär i dag, har Landstingsförbundet
målat en ganska mörk
bild av det ekonomiska läget, alldeles
oberoende av de svårigheter som uppstår
när de statliga bidragen för skatte -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

bortfallet skall avvecklas. Landstingsförbundet
erinrar bl. a. om en företeelse
som diskuterades redan i remissdebatten
i år, nämligen de utgiftsökningar
som landstingen åsamkas genom kostnadsöverflyttningar
från staten till
landstingen för bl. a. de statliga sjukhusen.
Jag har som exempel på utgiftshöjningen
enbart för denna post erinrat
om att utgifterna för Norrbottens
landsting ökat från 12 000 kronor per
år till 400 000 kronor i årets stat. Nu
förestår dessutom en ökning av landstingens
utgifter genom de nya uppgifter
som landstingen får i fråga om provinsialläkarväsendet,
alkoholistvården,
sinnessjukvården, yrkesutbildningen
och mycket annat.

Att inför alla dessa fakta om läget
försöka intala någon, att kommuner och
landsting skulle inom ganska kort tid
kunna begränsa sina utgifter så, att de
utan skattehöjningar kan avstå från den
statliga kompensationen om några år,
är, som sagt, illusionsmakeri och inte
en realistisk politik. Däremot kan det
möjligen sägas, att den förestående utredningen
om skatteutjämning måhända
leder till förslag, som blir gynnsamma
för kommunerna — därom vet vi ännu
ingenting — men man får då självfallet
inte begränsa sig till en utjämning
mellan kommunerna utan främst ta itu
med frågan om de ekonomiska relationerna
mellan staten och kommunerna.
Det är den avgörande frågan, om man
vill följa en demokratisk linje i skattepolitiken
på detta område, den linje,
som innebär att man i högre grad förskjuter
den samlade skattebördan i riktning
mot de högre inkomsterna och förmögenheterna
till båtnad för alla dem,
som bara har en vanlig arbetarlön att
leva av.

Herr talman! Vår motion och de synpunkter
jag här har anfört anknyter i
huvudsak till statsutskottets utlåtande,
som kommer litet längre ned på föredragningslistan,
och jag ämnar i sam -

band med behandlingen av detta utlåtande
yrka bifall till vår motion nr 552.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga ett
par ord med anledning av det anförande
som herr Holmberg här hållit.

Herr Holmberg gick in på förslaget
om en avveckling efter tre år för de
bättre ställda kommunerna och ville
göra gällande, att det skulle vara liktydigt
med en skatteskärpning efter
denna tid för de lägre inkomsttagarna.
Jag tror inte, att vare sig herr Holmberg
eller jag har möjlighet att spå om
hur det kommer att se ut om tre år,
men herr Holmberg resonerar utifrån
den förutsättningen, att samhällstillståndet
är statiskt. Ändå pågår det väl en
utveckling på detta område, vilken innebär
att skatteunderlaget ökar i de
flesta kommunerna. Det kan måhända
bli nödvändigt med en bättre planering
från kommunernas sida och en ändring
av utgiftspolitiken i och med avvecklingen
av kompensationsbidraget, så att
kommunerna anpassar sig efter det läge,
som härefter kommer att uppstå.
Jag tror dock, att det är riktigt såsom
det har sagts i propositionen och i utskottsutlåtandet,
att det är nödvändigt
att man här binder sig för hur det skall
vara efter denna avvecklingstid.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Jag kan börja med att
säga motsatsen till vad fru Eriksson i
Stockholm sade. Eftersom jag inte har
något skrivet manuskript, kan mitt anförande
bli mycket kort.

Jag vill göra några kommentarer till
statsutskottets utlåtande nr 95. Men låt
mig först konstatera, herr talman, att
den föreslagna reformen har hälsats
med stor tillfredsställelse ute i landet,
framför allt bland de små inkomsttagarna.
Det är ingen nyhet för denna
kammare att det inte är statsskatten
utan kommunalskatten, som utgör den

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

tyngsta bördan för de små och även
för de medelstora inkomsttagarna. Det
är tillfredsställande att statsverket enligt
det föreliggande förslaget skall under
de tre första åren efter reformens
ikraftträdande helt kompensera kommunerna
för inkomstbortfallet. Under
en period av fem år skall det, såsom
här har nämnts förut, ske en successiv
sänkning av kompensationen, och under
tiden skall kommunerna kunna anpassa
sina utgifter efter det nya läget.

Jag vet inte vilken anknytning herr
Nilsson i Svalöv och herr Magnusson i
Borås har till det kommunala livet, men
jag vill säga till dem, att vad som i dag
mest bekymrar kommunalmännen är
hur man under denna tid skall kunna
pressa ner kommunernas utgifter till
det nya läget — kan man inte det blir
ju följden en kraftig höjning av den
kommunala utdebiteringen efter övergångstiden.

Det är rätt förvånande att man i reservationen
till statsutskottets utlåtande
nr 95 har föreslagit, att övergångstiden,
då full kompensation erlägges, skall begränsas
till endast ett år. Både herr
Nilsson i Svalöv och herr Magnusson i
Borås har tidigare under debatten sagt,
alt övergångstiden är alldeles för lång.
Jag vill erinra om att människan enligt
gammal erfarenhet är så danad, att det
uppstår ett nytt behov omedelbart efter
det att hon fått ett behov tillfredsställt.
Det är alldeles likadant med kommunerna
och med staten. Kommunalmännen
får elt svårt arbete, om de på den
tid som föreslås i propositionen skall
kunna genomföra detta konststycke att
anpassa kommunernas idgifter.

Högern har i flera omgångar motionsvägen
försökt åstadkomma en nedbantning
av de .statliga utgifterna. Herr
Mannerskantz har framlagt en hel serie
av motioner om att olika anslag till
statsförvaltningen skall sänkas med
10 000, 50 000, 100 000 eller — på något
ställe — en halv miljon kronor. Emellertid
kan man inte så där utan vidare

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

skära ner vare sig statens eller kommunernas
utgifter. Dessa förslag har varit
illa utarbetade, och jag kan beteckna
dem som rent schablonmässiga prutningar
snarare än som realistiska förslag,
som allvarligt kan prövas.

Det är, herr talman, dessa saker som
jag velat fästa kammarens uppmärksamhet
på. övriga detaljer har berörts
av dem som talat före mig i debatten,
och jag skall därför på denna punkt inskränka
mig till att yrka bifall till
statsutskottets hemställan i dess utlåtande
nr 95. Jag kan i övrigt instämma
i vad som anförts av herrar Sundström
och Kärrlander.

.lag skulle ändå till slut vilja fråga
dem som under debatten framfört krav
på längre gående skattesänkningar än
vad som föreslagits i propositionen och
dem som yrkat på nya utredningar om
ytterligare skattesänkningar: Är det ändå
inte klokt att man i dagens situation
har klart för sig varifrån man skall ta
inkomsterna till våra utgifter, innan
man beslutar om nya skattesänkningar?

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skall fatta mig kort.

För förslaget om det högre ortsavdraget
för ensamstående med förvärvsarbte,
vilka har barn, har herr Gustafson
i Göteborg och fru Eriksson i Stockholm
argumenterat så väl, att jag inte
behöver motivera vidare på den punkten.
.Tåg tycker att den nuvarande konstruktionen,
där avdraget är helt beroende
av om vederbörande har hembiträde
eller husföreståndarinna, förefaller
kolossalt egendomligt. Avdraget borde
naturligtvis vara knutet till barnen
och de omkostnader man har för dem''.
Jag ber från början att få yrka bifall
till reservation nr I).

Vad beträffar frågan om förviirvsavdrag
för gift kvinna, så har det ju i
dag enligt uppgift tillsatts en utredning.
Det är nu tre år sedan riksdagen begärde
en översyn av förvärvsavdragefs

(i — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 16

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

konstruktion. Man kan alltså säga, att
det tagit lång tid innan den utredningen
tillsattes. Vid årets början vågade vi
inte heller hoppas på att en sådan utredning
skulle komma till stånd, och
därför har vi motionerat i frågan.

Det är många ute i landet som väntar
på att den här frågan skall få en lösning.
Den är viktig för den enskilde.
Man kan inte komma ifrån att det här
blir mycket orättvisa förhållanden. Jag
tycker att det är alldeles uppenbart att
en familj, som har en inkomst på
20 000 kronor och där mannen ensam är
förvärvsarbetande och hunstrun alltså
satsar hela sin arbetskraft på hemmet,
har en mycket högre ekonomisk standard
än en familj i samma inkomstklass,
där båda makarna har förvärvsarbete.
Det är klart att det — om man
nu över huvud taget tillmäter hustruns
insatser i hemmet något värde — i samband
med hustruns förvärvsarbete blir
så stora omkostnader inte minst för
barnen och hemmet, att det medför en
väsentlig reducering av inkomsten.

Denna fråga har också mycket stor
betydelse ur samhällets synpunkt. Vart
man kommer ute i landet, så klagas det
över bristen på arbetskraft. Detta gäller
inte minst arbetsområden i samhället,
vilka är mycket betydelsefulla, t. ex.
sjukvård, undervisning och socialt arbete.
Man ökar undan för undan utbildningsmöjligheterna
för att få fler arbetare
på dessa områden, men det
märks i det långa loppet inte någon ökning
av arbetskraftstillgången. Man kan
då naturligtvis undra vart denna arbetskraft
tar vägen. Till stor del beror det
på att kvinnorna, när de gifter sig, märker
att effekten av sambeskattningen är
sådan, att det inte lönar sig att fortsätta
med förvärvsarbetet, varför de slutar.
Detta får man ofta höra när man kommer
ut till sjukhusen. Sjukhuscheferna
säger, att vi säkert skulle ha bättre tillgång
på arbetskraft, om förvärvsavdraget
vore större eller om man på något
annat sätt kunde milda effekten av sam -

beskattningen. Det är framför allt av
denna anledning som jag anser att det
är av utomordentligt stor vikt att man
så snart som möjligt får en ändring till
stånd.

Det har som sagt nu tillsatts en utredning.
Men det kan ta lång tid, innan
den kommer till något resultat, och därför
vill jag till skillnad från fru Eriksson
i Stockholm yrka på att förvärvsavdraget
provisoriskt höjes redan nu.
Jag vill därför instämma i de synpunkter
som framförts i reservation nr III),
där det begärs att förvärvsavdraget skall
vara 20 procent av inkomsten, dock
högst 2 000 kronor, alltså en höjning
från nuvarande 1 000 till 2 000 kronor.

Jag vill ännu en gång betyga, att vi
är glada för att denna utredning kommit
till stånd. Samhället förändrar sig
kolossalt snabbt. Kvinnorna går mer
och mer ut i arbetslivet, och det är
också nödvändigt att de gör det och
inte undandrar näringslivet sin arbetskraft.
Detta gäller framför allt den kvalificerade
arbetskraften, vars utbildning
både stat och kommun varit med om
att bekosta. Det är därför nödvändigt
att dessa arbetstagare i fortsättningen
verkligen kan och vill fullgöra sitt arbete.

Jag her, herr talman, att få yrka bifall
till reservation III).

Fröken Liljedahl (fp) instämde häri.

Herr LARSSON i Hedeniiset (bf):

Herr talman! Jag har tillåtit mig att
i en motion hemställa, att beträffande
den kompensation, som föreslås utgå
till kommunerna, skulle företagas en
blygsam reducering av vad som skulle
ges till de bäst ställda kommunerna,
och att genom det sålunda inbesparade
beloppet skulle skapas underlag för
skatteutjämnande åtgärder till förmån
för de kommuner i landet, som har en
låg skattekraft och ett högt skattetryck.
Jag skall inte tynga debatten med att
upprepa de motiveringar, som kan an -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

föras för ett sådant förslag. Jag nöjer
mig med att omnämna att skatttelindringsnämnden
i sitt remissyttrande har
varit inne på samma linje.

Jag nödgas därutöver i någon mån
polemisera mot statsutskottets skrivning
beträffande denna motion. Det heter
där: »Om motionärernas förslag skulle
godtagas, skulle detta innebära att de
skattskyldiga i omkring 20 av rikets
kommuner skulle få bära kostnader för
de skatteutjämnande åtgärder, som motionärerna
åsyftar; något mera än tre
fjärdedelar av de omkring 30 miljoner
kronor, som enligt motionärernas förslag
skulle överföras enligt dessa åtgärder,
skulle falla på skattskyldiga i Stockholms
stad.»

Jag har ingen anledning att polemisera
mot den matematik som ligger bakom
denna skrivning, men däremot kan
jag icke finna att det förhållandet, att en
stor del av de medel, som skulle erhållas
genom denna inbesparing, skulle
komma från Stockholms stad, kan vara
tillräckligt skäl att gå emot motionens
förslag. I Stockholms stad är antalet
skattekronor per invånare drygt 60.
För att bara ta två exempel till jämförelse
kan jag nämna, att i samtliga
landskommuner i Gotlands län varierar
antalet skattekronor per invånare mellan
17: 07 och 24: 79, det vill säga ungefär
en tredjedel av siffran för Stockholms
stad, och i de nio landskommunerna
i Tornedalcn varierar antalet
skattekronor per invånare mellan högst
17:06 och lägst 12:16, alltså knappt
en fjärdedel av antalet skattekronor
per invånare i den stad, där detta hus
är förlagt. Jag kan inte finna det mot
bakgrunden av dessa förhållanden vara
oriktigt, att Stockholms stad skulle få
betala en större andel av vad som erfordras
för att ordna en effektiviserad
skatteutjämning. Jag kan heller inte
förstå hur en skatteutjämning skall kunna
åstadkommas, om den inte sker på
det sättet, att det tas ifrån dem som
har (let bättre och ges åt dem som har

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

det sämre. Att så måste bli fallet synes
mig ligga i själva uttrycket »utjämning».

Till sist anför statsutskottet i detta
sammanhang, att det är uppenbart, att
den signalerade utredningen om en effektiviserad
skatteutjämning kommer att
ta lång tid i anspråk och att det torde
vara nödvändigt eller i varje fall önskvärt
att förslag framlägges till provisorisk
justering av de bestämmelser som
för närvarande gäller. Jag är övertygad
om att så kommer att bli fallet, framför
allt i det senare hänseendet, och
om man följt skattelindringsnämndens
förslag hade det funnits möjlighet att
på en gång skapa underlag för den
justering som behövs. När nu emellertid
de båda utskott som behandlat denna
fråga icke kunnat biträda motionsyrkandet,
skall jag inte försvåra propositionsordningen
genom att här yrka bifall
till motionen. Jag nöjer mig med att
uttala den förhoppningen, att arbetet för
att nå fram till en effektiviserad skatteutjämning
på allt sätt skall påskyndas.
Jag hoppas vidare att riksdagen, som nu
avvisar den möjlighet som här funnits
att på en gång få ett underlag för finansiering
av denna reform, inte sedermera,
då utredningsarbetet är slutfört
och riksdagen ställes inför finansieringsfrågan,
skall finna så många andra
angelägna uppgifter att det saknas erforderligt
ekonomiskt underlag för att
nå fram till en effektivare skatteutjämning,
till en solidaritet mellan dem som
bygger och bor i olika delar av landet,
oavsett hur skattekraften kan variera.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Larsson i Hedenäset
har här pläderat för sin motion utan
att dock ställa något yrkande. Jag skall
därför inte ta upp någon längre diskussion
med honom på denna punkt. Andemeningen
i den av herr Larsson väckta
motionen är ju att skattehöjningen skul -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

le få slå igenom med 50 öre och att det
härigenom inbesparade beloppet skulle
ge utrymme för en skatteutjämning till
förmån för de sämst ställda kommunerna.

Herr Larsson i Hedenäset har citerat
vad statsutskottet bär skrivit, och jag
skall inte upprepa det, men jag kan åberopa
det citerade. Vi har sagt, att skulle
man gå till väga på det sätt, som föreslagits,
så skulle ungefär två tredjedelar
av skattehöjningen drabba Stockholms
stad. Jag har ingen speciell anledning
att göra mig till talesman för
Stockholms stad i detta sammanhang,
men jag vill ändå ifrågasätta, om herr
Larsson i Hedenäset kan anse det vara
rättvist att höjningen till två tredjedelar
skulle drabba Stockholms stad. Jag
vill erinra herr Larsson om att det även
i Stockholms stad finns en hel massa
låga inkomsttagare, som kanske har lika
svårt, kanske svårare, att klara sig, än
vad man har på landsbygden. Det skulle
väl ändå vara en något underlig form av
skattelindring, om den reformen skulle
innebära att man skulle få vidkännas
en skatteskärpning. Jag tror att vi i detta
sammanhang gör klokt i att följa
statsutskottets hemställan och avvakta
den signalerade utredningen innan vi
vidtar några åtgärder.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Endast ett par ord med
anledning av att fröken Elmén förordar
en omedelbar höjning av förvärvsavdraget.

Genom ortsavdraget kompenserar
man redan nu familjen bättre mot risken
att få barn, än den ensamstående
kvinnan för förekomsten av barn. Där
finns en skillnad, som det är ett intresse
att få utjämnad.

Lägger man sedan på förvärvsavdraget,
så finns även där en skillnad. Den
ensamstående kvinnan med barn får
sålunda i statsskatten ett skattefritt av -

drag på 3 000 kronor, medan den gifta,
förvärvsarbetande kvinnan utan barn
har 4 300 kronors avdrag och den gifta
kvinnan med barn och förvärvsarbete
ett avdrag på 5 000 kronor. Skillnaden
där är sålunda redan nu stor, och det
skulle vara en vinst att få den utjämnad
medelst ortsavdraget först i stället för
att öka klyftan ännu mer genom att
höja förvärvsavdraget för gifta kvinnor
och därefter ta itu med att även justera
förvärvsavdraget. Jag tycker det skulle
vara till fördel för de ensamstående,
om vi väntade med att höja förvärvsavdraget,
tills vi kan ta itu med hela
problemet i ett sammanhang.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
anförde som motivering för utskottets
ställningstagande, att de motionsyrkanden
som jag gjort skulle innebära,
att även låga inkomsttagare i
de relativt rika kommunerna skulle få
vara med och betala den reformen. Ja,
så långt kan jag vara med om hans resonemang,
men när han säger, att även
låga inkomsttagare i Stockholm skulle
drabbas av en skattehöjning, måste jag
påpeka att, såvitt jag har kunnat finna,
är det för en ogift person inte fråga om
att det kan bli en skattehöjning när han
är bosatt i Stockholm, såvida han har
en inkomst under 50 000 kronor per år.
Jag vill till yttermera visso bara anföra,
att i den mån det skulle drabba lägre
inkomsttagare, på så sätt att de inte
skulle få samma skattelindring — jag
förmodar att det var vad som avsågs —
så anser jag ju att det finns fler inkomsttagare
i de lägre inkomstskikten i
kommuner med 15 skattekronor per
invånare, än vad det finns i en kommun
med drygt 60 skattekronor per invånare.
Följaktligen blir resultatet en utjämning,
om det görs på det sättet som i motionen
har föreslagits.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början pro -

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

positioner beträffande utskottets hemställan
i punkten A) 1) nämligen dels
på bifall till utskottets berörda hemställan
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen I av herr
Söderquist m. fl. i motsvarande del; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) 1) i utskottets betänkande nr 40,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen I
av herr Söderquist m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Gustafson
i Göteborg begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
114 ja och 04 nej, varjämte 11 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Beträffande punkten A) 2) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på bifall
i motsvarande del till den med I
betecknade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

I fråga om punkten A) 3) gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till den vid betänkandet fogade
reservationen II av herrar Mannerskantz
och Nilsson i Svalöv; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) 3) i utskottets betänkande nr
40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
II av herrar Mannerskantz och Nilsson
i Svalöv.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Nilsson
i Svalöv begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
155 ja och 29 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B) 1)

Utskottets hemställan bifölls.

Beträffande punkten Ii) 2) gav herr
talmannen, såvitt anginge förvärvsavdraget
för gift kvinna, propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den med III betecknade
reservationen av herr Söder -

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

quist m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafson i
Göteborg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) 2) i utskottets betänkande nr 40,
såvitt denna punkt angår förvärvsavdraget
för gift kvinna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid betänkandet fogade reservationen
III av herr Söderquist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Gustafson
i Göteborg begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
124 ja och 51 nej, varjämte 14 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna del.

I fråga om samma punkt i vad anginge
utredningen om införande av
barnavdrag vid beskattningen gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen
IV av herr Spetz m. fl.; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) 2) i utskottets betänkande nr
40, såvitt denna punkt angår utredningen
om införande av barnavdrag vid beskattningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
IV av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 106 ja och 79 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna del.

Herr talmannen gav till slut propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten, i vad avsåge utarbetande av
en plan för fortsatt reformarbete på
skatteväsendets område, nämligen dels
på bifall till utskottets berörda hemställan
dels ock på bifall till reservationen
V av herr Spetz in. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafson i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) 2) i utskottets betänkande nr 40,
såvitt denna punkt angår utarbetande
av en plan för fortsatt reformarbete på
skatteväsendets område, röstar

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Ändring i kommunalskattelagen m. m. — Riktlinjer för förfarandet vid tillsättning

av vissa lärartjänster m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
V av herr Spetz m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i denna del gjorda hemställan.

Punkten B) 2) i övrigt samt punkterna
B) 3)—B) 8)

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3

Ändring i kommunalskattelagen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) m. in., såvitt propositionen
hänvisats till statsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! På grund av det samband
som föreligger mellan högerns yrkanden
i reservation i bevillningsutskottets
betänkande nr 40 och högerns
yrkande i reservation i statsutskottets
utlåtande nr 95 samt då nu högerns yrkande
enligt reservation i bevillningsutskottets
betänkande ej har bifallits av
riksdagen, har högermotionärerna och
högerreservanterna av formella skäl intet
yrkande i nu föreliggande fråga.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 96, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
om anslag för budgetåret 1957/58
till valutakontoret och till bidrag till
skattetyngda kommuner, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Lades till handlingarna.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Riktlinjer för förfarandet vid tillsättning
av vissa lärartjänster m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjer för förfarandet
vid tillsättning av vissa lärartjänster
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Majt hade i propositionen nr
61, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 8 februari 1957,
föreslagit riksdagen att godkänna av
departementschefen förordade riktlinjer
för förfarandet vid tillsättning av
lärar- och skolledarbefattningar av i
propositionen angivna slag.

De förslag rörande förfarandet vid
tillsättning av lärare och skolledare,
som Kungl. Maj:t framlagt i förevarande
proposition, avsågo tillsättningen av
samtliga kategorier ordinarie och ickeordinarie
lärare till och med 29 lönegraden
vid folkskoleväsendet (försöksskolorna,
enhetsskolan), de högre kommunala
skolorna, de kommunala yrkesskolorna
och de allmänna läroverken
ävensom skolledarna vid dessa skolor
samt de kommunala skolcheferna. Andra
skolformer än de nämnda berördes
icke av förslagen. Den enda lärarkategori
vid nämnda skolor som undantagits
var lektorerna.

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Riktlinjer för förfarandet vid tillsättning

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr
Andersson i Linköping och fru Wallin
väckt motion (11:495), i vilken hemställts,
att riksdagen måtte uttala,
att vid utfärdande av nya meritvärderingsnormer
tjänståren inte finge tillmätas
samma dominerande vikt som för
närvarande gällde för folkskolans klasslärare,

att skoldirektör och förste rektor i
egenskap av kommunal skolchef horde
utses på i huvudsak samma sätt som
nu sker i fråga om kommunal inspektör
och distriktsöverlärare, samt

att, därest riksdagen avvisade förslaget
om kommunal tillsättning av skolchef
eller viss grupp av dem, riksdagen måtte
uttala, att vid tillsättning av sådan
tjänst icke utan synnerliga skäl annan
finge förordnas än den som av den lokala
skolstyrelsen föreslagits;

dels en inom andra kammaren av fröken
Vinge m. fl. väckt motion (II: 502),
i vilken hemställts, att riksdagen måtte
besluta,

att anvisningar angående meritvärdering
skulle fastställas efter förhandlingar
med vederbörande lärarorganisationer,

att betyget vandel i lärarnas tjänstgöringsbetyg
skulle borttagas,

att ordinarie lärare vid allmänna läroverk,
högre kommunala skolor, folkskolan
och enhetsskolan (försöksskolorna)
skulle tillsättas genom fullmakt,
samt

att alla skolledare skulle förordnas av
Kungl. Maj :t;

dels en inom andra kammaren av
herr Rubbestad väckt motion (11:494),
i vilken hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition
nr 61 måtte besluta, att samtliga
lärartjänster vid enhetsskolan skulle
tillsättas av vederbörande kommunala
skolstyrelser;

dels två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

av vissa lärartjänster m. m.

Arrhén m. fl. (I: 399) och den andra
inom andra kammaren av herr Nestrup
(11:503), i vilka föreslagits,

att tillsättning av ämneslärare i teoretiska
läroämnen skulle i enlighet med
den av departementschefen föreslagna
objektivitetsprincipen verkställas av
skolöverstyrelsen efter förord av vederbörande
kommunala skolstyrelse,
samt

att tillsättning av förste rektorstjänst
skulle i enlighet med de bestämmelser,
som komme att gälla för skoldirektörstjiinst,
ske genom Kungl. Maj:t;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Neländer väckt motion (II:
504), i vilken hemställts, att riksdagen
måtte besluta — i första hand — att
alla ordinarie lärare i läroämnen i enhetsskolan
(försöksskolorna), de högre
kommunala skolorna och de allmänna
läroverken, utom vad gällde lektorerna,
skulle tillsättas av skolöverstyrelsen,
eller — i andra hand — att ordinarie
lärare i läroämnen i befordringslönegraderna
Ca 29 respektive Ca 27 vid
ovan nämnda skolor samt ordinarie lärare
vid lärarutbildningsanstalter skulle
tillsättas av skolöverstyrelsen och övriga
lärare i läroämnen, utom vad gällde
lektorerna, av respektive länsskolnämnd.

Utskottet hemställde

I. beträffande tillsättning av lärarbefattningar a)

att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt i anledning
av motionen II: 495, såvitt här vore
i fråga, och motionen II: 502, såvitt den
avsåge meritvärdering och tjänstgöringsbetyg,
ävensom med avslag å motionerna
I: 399 och II: 503, såvitt här
vore i fråga, samt motionerna II: 494
och II: 504 — godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 8 februari
1957 förordade riktlinjer för förfarandet
vid tillsättning av lärarbefattningar
av i statsrådsprotokollet angivna slag;

b) att motionen II: 502, såvitt den

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Riktlinjer för förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster m. m.

avsåge tillsättning medelst fullmakt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. beträffande tillsättning av skolledarbefattningar att

riksdagen måtte — med bifall till
Kungl. Maj ds förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:399 och 11:503,
11:495 samt 11:502, samtliga motioner
såvitt här vore i fråga — godkänna av
departementschefen förordade riktlinjer
för förfarandet vid tillsättning av
skolledarbefattningar av i ovannämnda
statsrådsprotokoll angivna slag.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar O hlon, Axel Andersson,
Arrhén, Skoglund i Doverstorp, Jansson
i Kalix och Slaxäng, fröken Karlsson
och herr Nelander, vilka ansett att utskottet
bort under I. a) hemställa att
riksdagen måtte — i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt motionen
II: 495, såvitt här vore i fråga, och motionen
II: 502, såvitt denna avsåge meritvärdering
och tjänstgöringsbetyg,
ävensom med bifall till motionerna
I: 399 och II: 503, såvitt här vore i fråga,
och motionen II: 504 samt med avslag
å motionen 11:494 — godkänna
av reservanterna förordade riktlinjer
för förfarandet vid tillsättning av lärarbefaltningar
av i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 8 februari
1957 angivna slag;

2) av herrar O hlon, Axel Andersson,
Sunne, Arrhén, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, fröken Karlsson, fröken
Vinge samt herrar Nelander och Helén,
vilka ansett att utskottet bort under I. b)
hemställa att riksdagen måtte, med bifall
till motionen 11:502, såvitt den avsåge
tillsättning medelst fullmakt, besluta
att ordinarie lärare vid allmänna
läroverk, högre kommunala skolor,
folkskolan och enhetsskolan (försöksskolorna)
skulle tillsättas genom fullmakt; 3)

av herrar Ohlon, Axel Andersson,
Arrhén, Skoglund i Doverstorp och
Slaxäng, fröken Karlsson, fröken Vinge

samt herrar Nelander och Helén, vilka
ansett att utskottet under II. bort hemställa
att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och motionen
II: 502 samt med bifall till motionerna
I: 399 och II: 503 ävensom med avslag
å motionen 11:495, samtliga motioner
såvitt här vore i fråga — godkänna av
utskottet förordade riktlinjer för tillsättning
av skolledarbefattningar av angivna
slag;

4) av herr Arrhén, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Mot utskottets allmänna
skrivning i detta ärende rörande tillsättning
av lärare och skolledare har
jag i stort sett ingenting alt erinra. Jag
har emellertid biträtt de tre reservationerna
och vill med några ord motivera
detta.

Vad först angår lärartillsättningen
har departementschefen själv förklarat,
att urvalet av sökande skall ske efter
objektiva grunder och att det fria skönet
icke skall få träda in. Han framhåller
att frågan, vilken myndighet som
skall tillsätta läraren, därvid blir en
lämplighetsfråga. Dessutom gör han det
viktiga tillägget, att ju större erfarenhet
och ju bättre tillgång till kvalificerad
personal den tillsättande myndigheten
har, desto bättre garantier bör det
finnas för att det skall bli en objektiv
tillsättning.

Man frågar sig då, vilken myndighet
som kan ha den största erfarenheten
och tillgång till den mest kvalificerade
personalen. Uppenbarligen måste detta
vara skolöverstyrelsen. Givetvis är denna
sakkunskap på det akademiska och
pedagogiska området av särskild vikt
när det gäller lärare i läroämnen — såsom
jag också framhållit i motion
nr 504.

För närvarande är det ju så att tillsättandet
av ämnesliirare är uppdelat

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Riktlinjer för förfarandet vid tillsättning

mellan Kungl. Maj:t, skolöverstyrelsen
och de lokala skolstyrelserna. Detta har
inneburit att flertalet ordinarie läroverkslärare
tillsatts av Kungl. Maj:t och
en mindre del av skolöverstyrelsen.

Nu har departementschefen gått en
medelväg mellan tidigare system och
utredningens förslag, och för att få ett
enhetligt tillsättningsförfarande har han
tagit länsskolnämnden. Frågan är emellertid,
om man inte vid en så nivellerad
tillsättning tar på sig åtskilliga
nackdelar onödigtvis — åtminstone förmenar
jag detta. Jag anser att länsnämnderna
främst skall ha till uppgift
att samordna skolväsendet. Genom regeringsförslaget
kommer de i väsentlig
grad att få syssla med dessa besvärliga
tillsättningsprocedurer.

Departementschefen har tydligt understrukit
vikten av att ämnesläraren
lämnas möjlighet att samtidigt söka flera
tjänster. Om — som man har anledning
anta — denna möjlighet i stor utsträckning
kommer att utnyttjas och
läraren själv skall få ange vilken tjänst
han vill ha, betyder detta att i många
fall, kanske de flesta, måste flera av de
24 länsnämnderna inkopplas före tillsättningen.
Helt säkert måste det också
bli åtskilliga konferenser med överstyrelsen,
som för varje område har fackmän
med stor erfarenhet och rutin och
dessutom har ett centralt meritarkiv.
Det gäller dock här upp till ett sextiotal
ämneskombinationer. Utan tvekan
måste det finnas större möjligheter till
ett objektivt bedömande, om tillsättningen
av ifrågavarande befattningar
sker centralt.

Detta sistnämnda förfaringssätt måste
också bli betydligt billigare. Skolöverstyrelsen
räknar med en förstärkning
på ifrågavarande rotel av några få befattningshavare,
medan länsnämnderna,
om de nu skall överta arbetet, måste få
en avsevärd förstärkning.

Visst är det bra med enhetlighet. Men
varför skall man prompt driva en fullständig
uniformitet om mindre kostna -

av vissa lärartjänster m. m.

der, större fördelar och en bättre bedömning
kan åstadkommas genom en
uppdelning?

Man kan fråga sig, vilka de vägande
skäl är som gör att man nu mot denna
stora lärargrupps bestämda önskan
skall flytta utnämningsrätten från central
till regional myndighet. Som jag
nyss sagt betonar man uniformitetens
betydelse. Men uniformiteten blir ju
ändock långt ifrån fullständig. Lärarna
i Stockholm skall tillsättas av skolöverstyrelsen
i egenskap av mellaninstans.
Samma är förhållandet med lärarna vid
lärarutbildningsanstalterna. Detta torde
betyda, att cirka 2 000 av landets
0 000 läroverkslärare kommer att tillsättas
av skolöverstyrelsen.

Eftersom sålunda en central tillsättning
av lärare i läroämnen erbjuder
många fördelar vill jag förorda en sådan
och yrkar därför bifall till reservationen
nr I) i denna fråga.

Vad beträffar fullmaktstillsättningen
samt utnämningen av förste rektorer
på samma sätt som skoldirektörer biträder
jag den i reservation nr II) respektive
nr III) framförda meningen
och yrkar sålunda bifall även till dessa.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Om man vill ha ett verkligt
skolexempel på krångel, skall man
gå till de nuvarande reglerna för lärartillsättningen.
Det är inte som herr Nelander
tycks tro bara fråga om å ena
sidan lärare i statliga läroverk och å
andra sidan folkskollärare. Vi har ju
lärare i de kommunala läroverken, och
vi har en mängd olika kategorier av lärare
i enhetsskolan, för vilka delvis gäller
olika och ganska tillkrånglade regler
rörande skilda befattningar. Det
finns en kort redogörelse härför i utskottsutlåtandet.

Jag betraktar propositionen och id -

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Riktlinjer för förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster m. m.

skottsutlåtandet som ett aktningsvärt
försök att sanera denna paragrafdjungel.
Det tycks ju ha suttit hårt åt,
innan denna proposition kunde komma
fram — det påstås till och med att en
partiell regeringskris i januari behövdes,
innan statsrådet kunde bestämma
sig för den medelväg, som propositionen
nu innebär.

När jag för min del är angelägen om
ett enhetligare tillsättningsförfarande
är det givetvis inte, herr talman, bara
för att jag vill att vi skall komma till
rätta med krånglet. Jag fattar förslaget
framför allt som en konsekvens av
våra tidigare beslut på skolans område
— jag fattar det som ett verkligt energiskt
försök att få bort den uppspaltning
av lärare i olika kategorier, som
markeras av olika tillsättningsförfaranden,
vare sig man har detta olika tillsättningsförfarande
på grund av lärarnas
utbildning eller på grund av de
skolformer, där de tjänstgör. Ett annat
skäl till att jag är angelägen om denna
reform, som innebär tillsättning genom
länsskolnämnderna, är att man på det
sättet åstadkommer en viss decentralisering.
Allt skall inte ske i Stockholm.
Om vi menar allvar med våra strävanden
att få bort den kraftigt ökade tillströmningen
till huvudstaden, måste vi
försöka olika vägar för decentralisering.

Herr Nelander nämnde, att skolöverstyrelsen
bar ett merithandlingsarkiv,
som är en värdefull hjälp vid dessa liirartillsättningar.
Jag menar emellertid,
att utdrag ur detta arkiv kan tillställas
de olika länsskolnämnderna, om de så
önskar. Tekniken går ju så snabbt framåt
på kontorsmaskinernas område, att
det säkerligen inte kommer att innebära
något problem.

Jag skulle vidare om dessa tillsättningar
vilja säga, att det är en allmän
erfarenhet, alt många fall är enkla och
entydiga och inte vållar några problem.
Å andra sidan finns det tillkrånglade
fall, som fordrar en bedömning av spe -

ciell sakkunskap. Kan man genomföra
en uppdelning härvidlag, så att de
enklare fallen handläggs av länsskolnämnderna
och de mera kvalificerade
i sista hand centralt, är ju mycket vunnet.
Kan man åstadkomma det? Ja, det
kan man genom besvärsrätten. Om vederbörande
anser, att en länsskolnämnds
beslut är felaktigt, besvärar han
sig hos Kungl. Maj:t. I detta sammanhang
vill jag — jag är glad över att se
statsrådet här i kammaren — mycket
starkt stryka under att för att detta skall
fungera fordras det, att man i departementet
ägnar stor omsorg åt besvärsärendena.
Det får inte bli så, att man
behandlar dem rutinmässigt och tycker,
att man inte skall desavuera länsskolnämnderna.
Det är tvärtom nödvändigt
att man i departementet behandlar alla
dessa s. k. knäckfall så omsorgsfullt, att
man med ledning av besluten i dessa fall
får en serie prejudikat och att man ställer
denna prejudikatsamling både till
länsskolnämndernas och andra intresserades
förfogande. På det sättet kan
man vinna vad man skulle vilja vinna
genom decentraliseringen. Detta innebär
givetvis, att man inte omedelbart
kan få en sådan minskning av personalen
på centralt håll, som jag menar, att
man på lång sikt kan vinna genom decentralisering.
Men jag tror att man,
om detta skall fungera, bör ägna denna
sak mycket allvarlig uppmärksamhet.

Jag skall inte längre uppehålla mig
vid de skäl som gör att jag i själva huvudfrågan
anslutit mig till utskottets
utlåtande. Jag vill endast säga att jag
är medveten om att man är glad över
förslaget bland folkskollärarna, som tidigare
tillsattes lokalt och som anser,
att det blir större garantier för objektivitet
genom att de blir tillsatta av länsskolnämnderna.
Jag vet också, att man
på läroverkslärarbåll är bekymrad, därför
att man förut har tillsatts genom
central instans men nu skall tillsättas
av länsskolnämnderna. Jag menar emellertid,
att lärovcrksliirarna inte behöver

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Riktlinjer för förfarandet vid tillsättning

vara bekymrade, eftersom utskottet så
starkt har strukit under, att urvalet av
sökande skall vara objektivt. Det kan då
inte ha så stor betydelse, om den tillsättande
myndigheten är Kungl. Maj:t,
skolöverstyrelsen eller en länsskolnämnd,
detta så mycket mindre som
besluten kan överklagas.

På en punkt förstår jag emellertid
läroverkslärarnas bekymmer. De har tidigare
fått fullmakt och nu skulle de få
förordnande. Det är därför jag har
motionerat om att även om tillsättning
sker genom länsskolnämnd, skall vederbörande
kunna få fullmakt på tjänsten.
Det är givetvis klart, att om det skulle
bli så, som de som står för reservation
nr I vill, kommer i några fall Kungl.
Maj :t och i andra fall skolöverstyrelsen
att utfärda fullmakt. Om det blir, som
jag tänker mig, skulle länsskolnämnd
utfärda fullmakt. Såvitt jag kan finna,
finns det inget formellt hinder mot
detta. Enligt vad riksdagen uttalade i
höstas är länsskolnämnd en statlig myndighet
och den måste då ha möjlighet
att utfärda fullmakt.

Betydelsen av denna fullmakt är
kanske endast psykologisk. Vederbörande
lärare känner sig därigenom ha
större säkerhet. Skillnaden mellan fullmakt
och förordnande är att om vederbörande
liar fullmakt kan han, om
han gör sig skyldig till tjänstefel, inte
avlägsnas från sin tjänst annat än efter
laga dom och rannsakning. Om han har
förordnande, kan han avlägsnas på administrativ
väg.

På grund av vad jag i detta avseende
anfört ber jag att få yrka bifall till reservation
nr II.

Vidare vill jag yrka bifall till reservation
nr III, som avser tillsättningen
av skolledare. Jag kan nämligen inte
inse, att det finns någon anledning att
göra någon skillnad mellan tillsättning
av skoldirektör och förste rektor.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Det förslag som här fö -

av vissa lärartjänster m. m.

religger är ju en kompromiss, och i
kompromissens natur ligger väl att
ingen av parterna är riktigt nöjd. Jag
är medveten om att det på lärarsidan
finns åtskilliga som är missnöjda över
denna kompromiss, och detsamma är
förhållandet på den andra kanten:
bland skolans målsmän är man inte
heller nöjd. Som en av de långt över
tusen, som ute i bygderna sysslar med
skolfrågorna, kan jag för min del säga
att jag inte är helt tillfredsställd. Jag
anser att man har naggat den kommunala
självstyrelsen för hårt i kanten på
detta viktiga område.

Den kritik, som under en lång följd
av år riktats mot nuvarande regler för
val av klasslärare i folkskolan, är om
inte helt felaktig så i varje fall åtskilligt
överdriven. Detta gäller framför allt
när man säger att ovidkommande hänsyn
av t. ex. religiös eller partipolitisk
natur har fått en avgörande inverkan på
lärarvalet. I den mån man verkligen har
gjort avsteg från en objektiv bedömning
av de sökande, är jag övertygad om
att det skett på helt andra grunder,
framför allt i form av en favorisering
av lärare som redan tidigare har varit
anställda inom skoldistriktet. Och jag
vill inte alltför hårt döma skolmännen i
det fallet. Man har t. ex. ute i en landsbygdsskola
haft en icke ordinarie lärare
tjänstgörande under flera år. Han
har ådagalagt ett gott handlag med
barnen, eleverna har trivts med honom,
målsmännen har gjort detsamma,
och han har haft ett gott samarbete med
skolans ledning. Sedan har tjänsten ledigförklarats
som ordinarie, och andra
lärare har sökt tjänsten. Då har man
funnit att en sökande från en helt annan
landsända, som man inte vet någonting
annat om än att han har kanske en
eller en och en halv poäng mera i enlighet
med gängse meritvärderingsnormer,
enligt vanliga objektiva normer
skulle få förordnandet. Men jag vill inte
döma den lokala skolledningen alltför
hårt, om man i sådana fall förordnat

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Riktlinjer för förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster m. m.

den som redan funnits på platsen. Denna
avvikelse från den strikta objektiva
linjen har inte mötts av några protester
från lärarnas sida. Tvärtom, det
är ju på det sättet att lärarna i stort sett
har talat med två tungor i dessa frågor.
De har talat på ett sätt centralt, när det
gällt att få fram andra normer, men på
ett annat sätt lokalt, när det varit fråga
om att genomföra dem i det praktiska
livet.

Om detta förslag godkännes, som jag
förutsätter, så kommer meritvärderingsnormerna
att få en fullkomligt dominerande
betydelse vid lärarförordnanden.
De blir inte bara en hjälp vid bedömningen,
utan man praktiskt taget slaviskt
binds till dessa normer. Därför
är det angeläget att dessa meritvärderingsnormer
är så utformade, att de
verkligen kan accepteras av alla parter.
För mig — och jag har starkt stöd bland
både unga lärare och skolans målsmän
•—• är det uppenbart, att tjänsteåren för
närvarande väger för tungt i förhållande
till övriga meriter. Därför är jag
tacksam för att utskottet så klart skrivit
under på att man har kommit i ett nytt
läge när man avlägsnar sig från valen
av folkskollärare och övergår till en
utnämning av dem, som enligt normerna
kommer högst i poäng. Jag hoppas
att de, som har fått till uppgift att
skriva anvisningar, noga studerar det
utlåtande som här föreligger.

Det som för mig framstår som principiellt
mest betänkligt är emellertid
att skolchefstjänsterna skall undantagas
från ett kommunalt tillsättningsförfarande.
Det gäller ju folk, som i de
större städerna inte har någon undervisningsskyldighet
alls och som i de
mindre skoldistrikten har en sådan i
begränsad omfattning. Här kan ju inte
de vanliga meritvärderingsnormerna på
något sätt få vara avgörande. Här gäller
det ju i stället vederbörandes allmänna
lämplighet att leda och administrera
verksamheten på området. Jag noterar
emellertid med tillfredsställelse, att det

både i propositionen och utskottsutlåtandet
klart har utsagts, att man skall
ta största hänsyn till de förord som den
lokala skolstyrelsen har avgivit. Gör
man verkligen det, blir det av mindre
praktisk betydelse om man tar det tillsättningsförfarande
som här är föreslaget.

Låt mig sluta med att summera, att
kompromissen om lärartillsättningen ur
skolans och den kommunala självstyrelsens
synpunkt inte är helt tillfredsställande.
Jag kan ändå inte ansluta
mig till det avslagsyrkande, som jag
förmodar att herr Rubbestad strax kommer
att framföra. Jag kan inte göra det
därför att om man skall skapa en helgjuten,
sammansvetsad enhetsskola och
riva ned barriärerna mellan olika lärargrupper
inom denna enhetsskola, då
tror jag det är nödvändigt att vi kommer
så långt som möjligt fram emot en
enhetlig form av lärartillsättning. Ett
avslag på denna proposition och utskottsutlåtandet
skulle endast konservera
den splittring som vi nu har, och
ser man ett avslag på propositionen endast
som en återremiss, är ju föga vunnet
eftersom samma motsättningar ändock
finns kvar.

Jag kommer därför att rösta för utskottets
förslag dock utan entusiasm.
Men jag förutsätter därvid att både vid
författningsskrivandet och vid tillämpningen
ute i länsskolnämnderna, i skolöverstyrelsen
och i ecklesiastikdepartementet
man verkligen slår vakt om det
lilla som ändå blivit kvar av den kommunala
självstyrelsen på detta viktiga
område.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Här har sagts, att det
förslag som föreligger skulle innebära
betydande fördelar gentemot tidigare
bestämmelser. Jag har för min del mycket
svårt att förstå, att fördelarna blir
så stora. Det är underligt, att alla lärare
skall införas under samma norm,

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Riktlinjer för förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster m. m.

både läroverkslärare och de som skall
undervisa i enhetsskolan. Läroverkslärarna
kan enligt min mening ligga utanför
och tillsättas efter nu gällande
grunder, och enhetsskolans lärare bör
också kunna tillsättas efter hittillsvarande
regler.

Enhetsskolan skall ju lyda under de
kommunala myndigheterna. Kommunen
skall vara dess huvudman. Vi har haft
detta system tidigare, och det är klart,
att det har varit värdefullt för skolstyrelserna
att de själva har fått välja sina
egna lärare efter vissa grunder. Man
har fått bättre förhållanden mellan lärare
och skolstyrelser, och framför allt
har det varit till fördel för barnens föräldrar
att veta, alt lärartillsättningen
skett på ett riktigt sätt.

Man har nu velat göra gällande, att
detta tillsättande icke har varit väglett
av objektivitet utan att det har rått viss
partiskhet. Jag har under mina 25 år
som ledamot av en skolstyrelse aldrig
lagt märke till annat än att man där vid
varje tillfälle från de olika partiernas
sida bara har försökt att bedöma allting
objektivt. Misstron mot skolstyrelserna
i detta avseende vill jag bestämt
beteckna som ogrundad. Faktum är att
det har följt betydande fördelar med
denna kommunernas självbestämmanderätt.
Jag har svårt att förstå, varför
man skall ta ifrån kommunerna den
rättighet, som de tidigare har haft, och
det är därför jag har väckt en motion,
som går ut på att alla som skall undervisa
i enhetsskolan skall väljas av de
lokala skolmyndigheterna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 494 i denna kammare.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Det råder väl ingen
tvekan om att detta är en mycket betydelsefull
fråga för vårt skolväsen. Det
märks nog också på det intresse med
vilket den har följts, speciellt av de
berörda parterna men även av människor
utanför lärarkårerna.

Det är givetvis riktigt som någon sade
här, att det föreliggande förslaget är
en kompromiss; vi känner till de motsättningar,
som funnits på olika håll
när det gäller lärartillsättningen. Man
har dock kommit fram till en i mitt
tycke lyckad kompromiss.

Jag förstår mycket väl de kritiska synpunkter
som kommit fram här i fråga
om att kommunerna inte får samma
möjlighet att påverka lärartillsättningen
som förut. När herr Rubbestad säger,
att tillsättningarna i hans skolstyrelse
alltid har skett efter objektiva grunder,
har jag ingen anledning tvivla därpå.
Man måste emellertid konstatera, att saken
inte överallt skötts på det sättet,
och det är sådana fall som väckt viss
uppmärksamhet och skapat den misstro
mot det kommunala tillsättningsförfarandet,
som i viss mån medverkat till
att man nu går ifrån den gamla metoden.

Naturligtvis följer också vissa nackdelar
med att man vid det nya förfaringssättet
så strikt skall följa meritvärderingarna.
Det är givet att det
många gånger kan bli litet för stelbent,
men samtidigt tror jag, att det just inte
finns några andra vägar att gå. Med de
kommentarer som i utlåtandet har fogats
till Kungl. Maj :ts förslag har man
skapat vissa möjligheter till en uppmjukning,
som kan vara värdefull, och
som kommer att tillgodose alla parter
på bästa möjliga sätt.

Motsättningen har varit störst i fråga
om ämneslärarnas tillsättning, och det
är på den punkten vi har en reservation.
Fröken Vinge har redan berört
denna fråga, och jag har inte så mycket
att tillägga. Emellertid tycker jag nog,
att man från ämneslärarhåll, när man
inte vill godta det föreliggande förslaget,
överdriver förmånerna av en central
tillsättning. Jag kan inte förstå annat
än att det system, som här föreslås, är
uppbyggt på ett sådant sätt, att det bör
ge läroverkslärarna fullt betryggande
garantier för en objektiv bedömning.

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Riktlinjer för förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster m. m.

Det är klart att det finns större sakkunskap
hos skolöverstyrelsen än vad
som kommer att finnas hos länsskolnämnderna,
men med den sammansättning
som dessa nämnder får bör man
kunna få fram den sakkunskap och rutin
som behövs för att lösa dessa frågor
på ett tillfredsställande sätt för läroverkslärarnas
del. Det måste vara fullt
befogat med en decentralisering i detta
avseende. Vi eftersträvar ju på olika
områden att kunna förlägga beslutanderätten
hos myndigheterna ute i länen
och slippa den centrala behandlingen
av ärendena. Jag tror att en decentralisering
även på detta område är ett
steg åt rätt håll och att den innebär
en fullt betryggande ordning för läroverkslärarnas
del, i all synnerhet som
de har möjlighet att överklaga tillsättningarna
och få besluten prövade i
högre instans.

Vid denna tidpunkt på dygnet skall
jag inte gå ytterligare in på det föreliggande
förslaget. Jag vill bara säga att
jag på en punkt har svårt att förstå fröken
Vinge, nämligen när hon talar om
läroverkslärarnas bekymmer över att de
enligt förslaget inte skall i fortsättningen
bli tillsatta med fullmakt. Jag har en
känsla av att man överdriver fullmaktens
betydelse. Erfarenheten säger oss
— det bekräftas även av de siffror som
redovisats i utskottsutlåtandet — att det
inte finns många fall där det är fråga
om avsättning av lärare, och det gäller
även folkskollärare, alltså dem som är
anställda i kommunens tjiinst. Jag kan
således inte finna annat än att lärarna
får praktiskt taget samma trygghet i anställningen,
om de anställes utan fullmakt,
som om de anställes med fullmakt.
I praktiken finns det ingen skillnad
mellan dessa båda slag av anställningar,
utan det är närmast fråga om
en formell skillnad som inte kan tillmätas
någon större betydelse.

Slutligen vill jag säga några ord om
en reservation som är fogad till utskottsutlåtandet
och som gäller tillsät -

tande av förste rektorer. Kungl. Maj:t
har föreslagit att skoldirektörerna skall
tillsättas av Kungl. Maj :t, medan förste
rektorerna skall tillsättas av skolöverstyrelsen.
Jag medger att det naturliga
vore att man hade en enhetlig tillsättning
för dessa båda kategorier. I propositionen
säges emellertid att tillsättningen
av skoldirektörerna hos Kungl. Maj:t
närmast är att betrakta som en övergångsform
och att man syftar till att
överföra även denna tillsättning till
skolöverstyrelsen. Med hänsyn till att
den föreslagna tillsättningen av skoldirektörerna
alltså mera är ett provisorium
tycker jag att riksdagen i detta
fall borde kunna följa utskottet, som i
sin tur har följt Kungl. Maj :t.

Herr talman! Med dessa korta kommentarer
ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord om den motion, nr 503, som
jag väckt i detta ärende.

Herrar Andersson i Linköping och
Rubbestad har här omvittnat, att de har
utomordentligt goda erfarenheter av
den kommunala tillsättningen av lärare.
Min erfarenhet i detta avseende är inte
lika god. Vad säger herrar Andersson
och Rubbestad om att man t. ex. i ett
skoldistrikt förklarar 9 lärartjänster lediga,
gör upp ett förslag på 27 sökande,
placerar dem efter deras meriter och
sedan väljer de nio som står längst ned
på förslaget? Kan något sådant — och
det har förekommit — anses vara riktigt? Jag

anser för min del att det bästa
med den kompromiss som här åstadkommits
— och till vilken jag gratulerar
statsrådet — är att vi har kommit
så långt att lärartillsättningen över lag
skall ske efter objektiva grunder. Vi
läroverkslärare har i många år varit
vana vid detta, men så har inte varit
fallet med andra, kommunalt anställda

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Riktlinjer för förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster m. m.

lärare. Jag anser det vara en stor fördel
att denna tillsättning efter objektiva
grunder nu utvidgas att gälla alla
lärarkategorier. Det kommer att eliminera
mycket otrevligheter, som det tidigare
inte har gått att undvika.

Det kan naturligtvis sägas att om nu
lärartillsättningen skall ske efter fullt
objektiva grunder, kan det vara tämligen
likgiltigt vem som skall utöva tillsättningsmakten.
Men det är nog ändå
inte förhållandet. Denna tillsättningsmakt
måste utövas av en myndighet
som besitter sådan sakkunskap att det
finns garantier för en fullt saklig prövning
av tillsättningsärendena. Det förefaller
mig som om de länsskolnämnder,
som nu föreslås bli tillsättningsmyndighet,
icke är tillräckligt kompetenta
för att utöva denna makt, då det
gäller att tillsätta lärare som skall undervisa
på gymnasialstadiet. Undervisningen
på detta stadium handhas till
50—60 procent av adjunkter, och det
kan ifrågasättas, om länsskolnämnderna
har tillräckliga möjligheter att bedöma
kompetensen hos dessa lärare.

Jag kan hålla med om att faran inte
är stor, ty det finns möjlighet att klaga.
Länsskolnämnderna kan begära hjälp
från skolöverstyrelsen. Men varför gå
den omvägen? Varför inte låta skolöverstyrelsen
ha hand om alla de akademiska
lärarnas tillsättning, såsom den
nu har? Det blir ju enklare på det sättet.
De skall ju i alla fall ha hand om
tillsättningen av ungefär en tredjedel,
alla dem som är i Stockholm, dessutom
alla lektorer och alla lärare vid lärarutbildningsanstalter.
Skolöverstyrelsen
har ju, som herr Nelander påpekade,
utomordentligt goda möjligheter att
pröva ansökningar, när lärare söker
plats, genom det kartotek som skolöverstyrelsen
har över alla akademikers meriter.
Det skulle alltså, anser jag, vara
mera praktiskt och billigare att låta
skolöverstyrelsen fortsätta att sköta
dessa tjänstetillsättningar. De kan relativt
lätt klara t. ex. sådana situationer

som inträffar, när en lärare söker ett
tiotal befattningar över hela landet.
Hur skall länsskolnämnderna kunna
klara upp det, om dessa befattningar är
i olika län? Det blir onödig omgång
på det sättet. Skolöverstyrelsen kan
snabbt och till lägre kostnad klara denna
lärarkategoris tillsättning.

Skoldirektörernas tillsättning skulle
jag också vilja säga några ord om. Det
förordas ju i utskottsutlåtandet, att skoldirektörerna
skall tillsättas av Kungl.
Maj:t. Nu är det väl ingen skillnad
rent principiellt på skoldirektörer och
förste rektorer. Därför kan jag inte
förstå varför den ena kategorien skall
tillsättas av Kungl. Maj :t och den andra
inte. Jag tycker det vore klokare att
låta Kungl. Maj:t ha avgörandet både
när det gäller skoldirektörer och när
det gäller förste rektorer. Man skulle
nog på det sättet undvika en hel del
trassel på det kommunala planet.

Med dessa ord skall jag be att få yrka
bifall till reservation nr 1 och nr 3 av
herr Ohlon m. fl.

Min personliga inställning till frågan
om fullmakterna är densamma som herr
Widéns. Jag tror inte att det har så
stor betydelse om läroverkslärarna får
fullmakt eller inte, men jag vet att
många läroverkslärare sätter stort värde
på fullmakten och jag kan inte inse varför
man då inte kan fortsätta att ge dem
fullmakt. Därför, herr talman, ber jag
att få yrka bifall även till reservation
nr 2.

Herr ANDERSSON i Linköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Nestrup ondgjorde
sig över felaktigheter i den kommunala
tillsättningen av lärare och nämnde ett
särskilt fall. Jag har självfallet ingen
anledning att avge någon förklaring i
det speciella fallet. På kommunala liksom
statliga områden begås väl misstag,
kanske inte minst på det kommunala
området. Herr Nestrup drar därav den

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Riktlinjer för förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster m. m.

slutsatsen att den kommunala självstyrelsen
skall avskaffas. Min uppfattning
är att begås det misstag, skall man rikta
strålkastarna mot dessa för att hindra
misstag i fortsättningen. Det är alltså
två vitt skilda slutsatser av samma förhållanden.

Åtskilliga vill sätta likhetstecken mellan
betygspoäng och tjänsteår å ena sidan
och lämplighet å andra sidan, men
jag tror att det finns egenskaper hos en
människa som många gånger betyder
lika mycket eller mera, nämligen den
allmänna lämpligheten för lärarkallet.
Denna kan vi tyvärr inte läsa ut ur
vare sig examensbetyg eller tjänsteårsförteckningar.

Fröken VINGE (fp) kort genmäle:

Herr Nestrup talade om fördelarna
med en central tjänstetillsättning. Det
skall inte förnekas afl denna i vissa fall
kan vara enklare. Men mot detta sätter
jag det stora värdet av att få en enhetlig
tillsättning av alla lärare. Herr Nestrup
undrade varför vi inte kan ha ett tillsättningsförfarande
för de akademiskt
utbildade och ett annat för alla övriga.
Detta kanske inte var så farligt i den
gamla skolan, där akademikerna var
samlade i en skolform och klasslärarna
i en annan. Då var det egentligen bara
vid tillsättning av lärare i övningsämnen,
som detta problem verkligen kunde
bli komplicerat, men nu är det på
annat sätt. Jag föreställer mig att inte
heller herr Nestrup skulle vilja rekommendera
att låta en lärare i låt oss säga
geografi och biologi i realskolan tillsättas
av en myndighet, men en lärare
i samma ämne i enhetsskolan av en
annan. Då blir det dålig rekrytering till
enhetsskolan. Vi kan ju inte heller tänka
oss att inom enhetsskolan tillsätta akademiskt
utbildade på ett sätt, 23:orna
på ett annat och vanliga klasslärare på
ett tredje sätt. Skolreformen förutsätter
helt enkelt denna reform. Vi måste söka
komma ifrån kategoriklyvningen som
funnits mellan olika lärare hittills.

7 — Andra kammarens protokoll 11)57. .V

Herr NESTRUP (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte riva upp
en debatt med herr Andersson i Linköping.
Jag nämnde ett exempel, men
det finns oerhört många. Jag anser, som
jag förut sade, att det är en stor fördel
om vi kan slippa ifrån sådana saker i
fortsättningen som här inträffat. Jag
vet inte om man naggar den kommunala
självstyrelsen så förfärligt mycket i
kanten. Det tycker jag uppriktigt sagt
inte. Det blir väl ändå så, att de kommunala
myndigheterna får mer att säga
till om i vårt skolväsen vid den utformning,
som det så småningom kommer
att få, än vad de haft tidigare, och
då, herr Andersson, kan vi vara så generösa
vid tillsättningen av lärare, så
alt vi kan göra dessa tillsättningar på
objektiva grunder.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Då i dag den lokala
självstyrelsen på lärartillsättningens
område skall begravas, torde det tillåtas
eu av de närmast sörjande att hålla ett
kort minnestal. Detta sker, symboliskt
nog, inför en ödsligt tom kammare.

När riksdagen 1950 fattade sitt principbeslut
om skolreformen var en av
de grundläggande principerna den, att
man skulle värna om och öka skolans
frihet. Det innebar bland annat en decentralisering,
ett överförande av befogenheter
från de centrala myndigheterna
till de lokala, således större frihet
för kommunen vid utformandet av det
egna skolväsendet.

Det utlåtande som vi nu har att ta
ställning till innebär en utveckling i
rakt motsatt riktning. Det innebär en
centralisering och det innebär mer formalism
i betydelsen byråkratism. Skoldistrikten
berövas sin rätt att själva bedöma
och avgöra vem av de sökande
som är mest kvalificerad för de föreliggande
uppgifterna. Detta gäller alltså
om folkskolans och om yrkesskolans
lärare.

Nu utgår jag, liksom utskottet, från

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Riktlinjer för förfarandet vid tillsättning

en för mig självklar regel. Det är den,
att den för tjänsten mest meriterade
skall utses. Tillsättningen skall med
andra ord vara objektiv. Min huvudinvändning
mot det nu föreliggande
förslaget är den, att det inte tillgodoser
denna huvudprincip. Som det nu tydligen
kommer att bli kommer den bäste
bland de sökande att vara den som har
de största formella meriterna. Jag erkänner
gärna att de formella meriterna
ofta kan vara desamma som de reella,
men så är långt ifrån alltid fallet. Den
främsta meriten är inte den formella
poängsumman utan det är den faktiska
lärarskickligheten.

Hur skall vi nu få reda på den? Till
en skolstyrelses och en länsskolnämnds
förfogande står för det första betyget
från lärarutbildningsanstalten. Det betyget
sätts vid början av en bana, således
innan man vet så värst mycket om
lärarens personliga kvalifikationer.
Detta betyg är ingen tillförlitlig värdemätare
på den aktuella lärarskicklighet
som man skall bedöma vid utnämningstillfället.
För det andra har man eventuellt
ett efterprövningsbetyg från lärarutbildningsanstalten,
således en höjning
av det ursprungliga betyget. Den prövningen
försiggår under mycket onormala
förhållanden. Jag vet av egen erfarenhet
hur svårt det är att bedöma
en sådan prestation. För det tredje har
man tjänstgöringsbetyget. Detta är emellertid
standardiserat och garanterar på
sin höjd att läraren inte är direkt undermålig.
Något annat kan man knappast
få ut av det.

Det kan tänkas att en sökande kan
ha höga betyg från lärarutbildningsanstalten
samt normala tjänstgöringsbetyg
men ändå är en likgiltig och slö lärare
med klena undervisningsresultat. Det
kan också hända att han är omöjlig att
samarbeta med. Likaså kan det hända
att han är en terrorist mot eleverna eller
att han i sin dagliga verksamhet är
en sabotör mot den för en viss skolform
uppsatta målsättningen. Ingenting av

av vissa lärartjänster m. m.

detta kan emellertid utläsas ur handlingarna.
Som det är nu försöker skolstyrelserna
att under hand litet närmare
ta reda på den sökandes kvalifikationer.
Närmast till hands ligger det då att
vända sig till den sökandes tidigare
skolchefer. Dessa skolchefer brukar
vara villiga att ge upplysningar och omdömen,
under förutsättning att dessa
förblir konfidentiella. Under sådana
förhållanden kan man vid det nuvarande
valet mellan tre ta hänsyn till de
inhämtade omdömena och på så sätt
bilda sig en uppfattning om vilken lärare
som i själva verket är den skickligaste
bland de sökande. Enligt förslaget
kan man inte göra det; man får endast
ta hänsyn till en »klart dokumenterad»
skicklighet, dvs. de omdömen
man stöder sig på skall finnas i offentliga
handlingar.

Nu frågar jag: Skulle skolcheferna
under sådana förhållanden vara villiga
att på detta sätt nyansera de avgivna
tjänstgöringsbetygen? Tvingas de till
detta, blir tillvaron outhärdlig både för
skolchefen, som skall stå för omdömen
vilka innebär en kartläggning av en lärares
eventuella svagheter, och för läraren,
vars svagheter blir offentligt belysta
på detta sätt. Jag tror detta skulle
vara ett dråpslag mot möjligheterna att
rekrytera lärarkårerna i framtiden.

Sammanfattningsvis vill jagsäga: Den
föreslagna proceduren medger inte en
objektiv prövning av den faktiska lärarskickligheten.
Skoldistriktens rätt att få
den bästa bland de sökande sätts ur
spel och likaså den skickligaste lärarens
rätt att få den sökta tjänsten. Förslaget
strider alltså mot sin egen utgångspunkt,
att den objektivt bäst meriterade
skall utnämnas.

För min del är jag övertygad om att
det fria valet mellan tre ger större garantier
för objektivitet. Jag vet att missbruk
har förekommit, och jag vågar väl
inte förneka att när nu den lokala självstyrelsen
på ett område ramlar samman,
så faller den på sina egna gär -

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

Riktlinjer för förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster m. m.

ningar. Emellertid är det väl ändå numera
sällsynt att man låter politiska,
religiösa eller t. ex. nykterlietspolitiska
synpunkter påverka valet. Det var kanske
vanligt förr i tiden, men jag tror
inte det är så nu. Däremot händer det
kanske inte så sällan att man föredrar
en sökande, som genom tjänstgöring på
orten visat sig vara en god kraft. Jag
tycker nog för min del, liksom herr Andersson
i Linköping, att det är en viss
saklig merit att ha kännedom om ortens
förhållanden, att vara förtrogen med
befolkningens psyke, att vara van vid
de problem som barnen erbjuder. .Tåg
låter emellertid detta vara detta.

Vad som för mig är det viktigaste är
att den tillsättande myndigheten kan ta
hänsyn till sin egen kunskap om de sökandes
verkliga meriter och skicklighet.
Då skoldistriktet får anses ha intresse
av att få den bäste vald, så tillgodoser
valet mellan tre objektivitetsprincipen
på ett bättre sätt än den nu
föreslagna proceduren.

Vid den senaste tillsättningen av folkskollärare
i Stockholm skulle 93 tjänster
tillsättas. Följaktligen sattes 279 av
de sökande upp på förslag eniigt meritvärderingen.
Sedan gjorde man inom
folkskoledirektionen i Stockholm en
undersökning av de sökandes verkliga
meriter. Den undersökningen kan man
inte gärna misstänka för att vara baserad
på bristande objektivitet, eftersom
man ju knappast känner de sökande
i en sådan kommun som Stockholm,
men det slutgiltiga resultatet blev
följande: av den första tredjedelen

bland de 279, nämligen de som ställts
upp i första förslagsrummet, utsågs —
jag har inte de exakta siffrorna — mellan
40 och 50, ur mellangruppen utsågs
mellan 30 och 40 och ur den sista gruppen
— det minns jag — 14 sökande.
Det var ett objektivt förfarande, men
meritgrunderna var andra och riktigare
än de som nu skall tillämpas enligt det
föreliggande förslaget.

.lag menar att vi försämrar möjlighe -

terna att åstadkomma rättvisa för de
sökande och att vi försämrar möjligheterna
för kommunen att få de skickligaste
bland dem som söker.

Jag instämmer med herr Rubbestad
i att regeln om val mellan tre bör kunna
gälla enhetsskolans alla lärare. Jag
tycker, att detta system medger samma
garanti för trygghet i anställningen som
andra tillsättningsförfaranden. Om det
gamla systemet utsträckes till enhetsskolans
alla lärare, tillgodoses intresset
av den kommunala självstyrelsen på
området, skolans frihet ökas, rätten att
få utnämna den skickligaste tillgodoses
liksom den skickligaste sökandens rätt
att få tjänsten.

Nu har jag inte någon som helst förhoppning
om att andra kammaren skall
följa herr Rubbestads linje, och det
finns kanske ur den synpunkten ingen
anledning att här ta upp en strid. Jag
har huvudsakligen velat lätta mitt samvete
genom att deklarera min ståndpunkt
på detta område. Jag kommer i
valet mellan utskottet och reservationerna
att rösta för utskottet, men det
må tillåtas mig här att uttala den förhoppningen,
att den kommande utvecklingen
trols alla hinder skall gå i den
riktningen, att den möjliggör ökad hänsyn
till skoldistriktens önskan att få
den för tjänsten mest skickade. Mycket
beror alltså här på den praxis, som
kommer att tillämpas i kommunernas
skolstyrelser och i länsskolnämnderna.
Jag tror, att det är eu angelägen uppgift
att här söka bevaka kommunens
rätt, som ju i viss mån är garanterad
så till vida, att kommunen i alla fall
skall motivera, varför den vill göra en
avvikelse från den strikta meritvärderingen.

Det är för att uttrycka denna förhoppning,
herr talman, som jag tagit till
orda i denna debatt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Den proposition, som

100 Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Riktlinjer för förfarandet vid tillsättning av

föreligger till behandling, och utskottsutlåtandet,
som i allt väsentligt följer
denna proposition, har här i kammaren
med rätta betecknats såsom en kompromiss,
och det ligger ju i kompromissens
natur att alla inte kan få sina olika
önskemål tillgodosedda. Jag är emellertid
för min del till freds med att denna
proposition i alla fall har samlat en så
väsentlig del av utskottet, som har kunnat
tillstyrka densamma.

Såsom här redan tidigare har påpekats
har man med detta förslag eftersträvat
enhetlighet i tillsättningsförfarandet.
Jag vill understryka, att jag anser
det alldeles riktigt, att olika lärarkategorier,
som kanske har olika utbildning
och i viss mån olika undervisning
men som tjänstgör vid skolformer av
liknande slag och kanske ibland vid
samma skola, tillsättes på samma sätt.

Jag har den bestämda uppfattningen,
att det är en fördel för samarbetet inom
skolorna i fråga, att en sådan enhetlig
tillsättningsprocedur verkligen blir anbefalld,
och den kan naturligtvis inte
åstadkommas på annat sätt än genom en
objektiv meritgranskning. Om man medger
detta, tycker jag inte att man kan
säga att ett sådant förfaringssätt inte
skulle tillgodose kommunernas önskemål.
Kommunerna kan ju inte ha intresse
av annat än att vid varje tillfälle
få de bästa lärarna till de platser,
som är lediga, och jag är övertygad om
att alla goda krafter, vare sig de verkar
lokalt eller centralt, vill samarbeta
för att nå ett sådant mål.

Det har nu sist i debatten och även
något tidigare gjorts gällande, att det
inte kan åstadkommas en verkligt objektiv
tillsättning enligt det system, som
här är föreslaget. Herr Arvidson medgav
emellertid själv, att i den mån kommunerna
har fullgoda motiv för att
frångå en poängmässig meritvärdering
så har de inte bara rättighet utan för
sin egen och för skolväsendets skull
också skyldighet att argumentera så ingående
de någonsin kan för saken, och

vissa lärartjänster m. m.

i så fall är inte de högre myndigheterna
förhindrade att väga även den argumenteringens
beviskraft. Jag tror också,
att det vi enligt propositionen brukar
benämna en fjärde befordringsgrund
har sin betydelse härvidlag och
kan utnyttjas.

När herr Arvidson säger att man i
Stockholm inte kände vederbörande,
men i alla fall gjorde en undersökning
för att få fram vilka som var de bästa
lärarna, så vill jag fråga: Hur har denna
undersökning gått till, vilka personer
har kunnat lämna dylika uppgifter och
vilka uppgifter har dessa lämnat, som
de inte skulle kunnat lämna i en offentlig
handling till en skolstyrelse eller en
länsskolnämnd, som enligt det nya systemet
skall pröva vederbörandes objektiva
värde såsom lärare? Jag kan inte hjälpa
att jag tycker, att herr Arvidsons anförande
visar så stora överdrifter, att
det är omöjligt att tillmäta vad han
säger någon större beviskraft.

Herr Arvidson undrade, om någon
skolledare skulle vilja göra dessa graderingar.
Ja, var det inte skolledare som
gjorde graderingen till Stockholms folkskoledirektion?
Vad var det för sorts
folk som då verkligen hade förmåga att
bedöma? Vi får väl ändå förutsätta att
här lämnats rejäla och klara uppgifter
i varje fall.

Nog har det ibland, även i ärenden
som handlagts hos Kungl. Maj:t, kunnat
komma uppgifter som så att säga
gått utanför den vanliga poängvärderingen.
Det är emellertid inte så ofta,
och det tyder jag nog så, att det i de
flesta fall inte finns några verkligt
bärande skäl för att gå ifrån dessa befordringsgrunder.
Men en annan sak är,
att skolstyrelsen ofta vill välja de lärare,
som den känner och som vid tjänstgöringen
inom kommunen visat sig vara
goda lärare. Skolstyrelsen anser sig på
så sätt få goda lärare och resonerar som
så: »Vad vet vi om de lärares möjligheter,
som tjänstgjort på annan ort,
kanske långt avlägsen från vår kom -

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

101

Riktlinjer för förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster m. m.

mun?» När kommuner haft speciella
önskemål har de, tror jag, gått efter linjen:
man vet vad man har, men man vet
inte vad man kan få. Men dessa andra
lärare kan ju mycket väl vara överlägsna
de lärare som tjänstgjort i den
egna kommunen. Och om man ser på
lärarkollektivet som helhet, finner man
nog att lärarna är ungefär lika bra
överallt. Jag tror inte att man får överdriva
dessa speciella saker, som framskymtat
i ett par anföranden här i kväll.

För övrigt tycker jag att det är underligt,
att herr Arvidson tycks vilja bryta
staven över hela det tillsättningsförfarande
som vi, jag vågar säga i alla tider,
haft när det gällt lärare med just den
kompetens och det tjänstgöringsområde,
som väl herr Arvidson bäst borde känna
till. Anser herr Arvidson sålunda, att vi
på läroverkslärarnas område haft ett
komplett galet tillsättningsförfarande
under hela den tid som vi tillämpat
detta system? Anser herr Arvidson vidare,
att det inte är så noga om vi tills
vidare i läroverken tillämpar ett tillsättningssystem
och i enhetsskolan ett
annat? Det har redan tidigare i debatten
framskymtat, att detta torde kunna leda
till att enhetsskolan får en sämre rekrytering.
Jag tror att den talare som sade
så har bedömt läget riktigt, ty även här
är det nämligen så, herr Arvidson, att
man bedömer enligt principen: man vet
vad man har men inte vad man får.
Jag tror för min del alt många läroverkslärare
hittills sett saken så; de vet
att tjänstgöringen vid ett läroverk är
sådan att den passar dem, men de vet
inte hur tjänstgöringen vid enhetsskolan
blir och om de kommer att trivas
lika bra där. Faktum är att det i varje
fall hittills varit så, att de få iimneslärare
som vi har här i landet fördelat
sig mera på de gamla kända läroverken
än på enhetsskolan. Detta hoppas
jag snart nog skall börja jämna ut sig
genom det nya förfarande som föreslagits.
Det behöver vi faktiskt, och
herr Arvidson och jag, som var kam -

rater i skolkommissionen, borde vara
helt överens om att det är angeläget
att åstadkomma någonting som kan verka
i den riktningen. Jag vill för min
del absolut säga, att så långt det nu
över huvud taget är möjligt att åstadkomma
en både enhetlig och objektiv
tillsättning, tror jag att detta förslag
skall kunna fylla de krav som härvidlag
kan ställas. Jag menar därför att
det är betydelsefullt, att en sådan reform
kan genomföras och tillämpas redan
under de ytterligare år framöver
som vi måste dras med lärarbrist, särskilt
på ämneslärarområdet. Jag anser
att åtskilliga punkter i detta förslag är
sådana, att de kommer att tillgodose
de mindre åtråvärda orterna på samma
sätt som de mera åtråvärda. Även
av den anledningen är denna reform
angelägen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
påminde mig om vårt gamla kamratskap
i skolkommissionen. Jag kan i det sammanhanget
kanske bara erinra om att
den ståndpunkt jag nu företräder var
skolkommissionens. Jag har varit trogen;
statsrådet Persson har gått en annan
väg, men det må vara hänt, man kan ju
utvecklas. Jag vill inte påstå att min
ståndpunkt, som överensstämmer med
skolkommissionens, är den bättre.

Statsrådet var här inne på en utomordentligt
viktig princip. Han talade
om den fjärde befordringsgrunden och
menade, att man på den vägen skulle
kunna få fram den verkliga lärarskickligheten.
Det betyder i själva verket att
man här kräver en ny form för betvgsättning
av eu lärares tjänstgöring. För
närvarande är betygen standardiserade.
I fråga om alla lärarkategorier gäller,
att om en lärare inte direkt missköter
sig, får han det högsta betyget. Till skyl -

102 Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Riktlinjer för förfarandet vid tillsättning

digheten att sätta sådana betyg skulle
emellertid nu komma en skyldighet för
skolchefen eller skolstyrelsen, vilket det
nu är, att nyansera sin betygsättning
och upprätta ett särskilt betyg, innehållande
en beskrivning av lärarens förtjänster
och eventuella fel. Det var på
denna punkt jag uttryckte mina bekymmer.

För att kunna åberopa den fjärde
befordringsgrunden måste man ha ett
papper att stödja sig på, en offentlig
handling av något slag, i varje fall en
protokollsanteckning där det säges, att
en lärare har de och de förtjänsterna
och de och de bristerna, vilka påpekats
av hans föregående skolchefer. Detta
skulle enligt mitt förmenande vara att
göra skolans liv olidligt. Skolchefen
skulle komma på kant med kanske varenda
en av sina lärare, om han var
tvungen att avge sådana omdömen, som
vederbörande skulle få läsa, och lärarna
själva, som blev utsatta för att i en offentlig
handling beskrivas på detta sätt,
komme att känna det mycket otrevligt.
Jag uttryckte farhågor för att man härigenom
skulle försvåra lärarrekryteringen
och göra livet vid skolorna svårare.
Man skall komma ihåg att även
eleverna har tillgång till dessa handlingar.
De får reda på att en lärare kanske
har svagheter i fråga om disciplinen
eller andra svagheter. Det kan bli
en intressant läsning för eleverna. Jag
tror att det är mycket farligt att slå
in på denna väg. Jag tror inte att någon
kommer att göra det, men då kan man
heller inte få den faktiska lärarskickligheten
dokumenterad. Detta var min huvudanmärkning
mot den nya procedur
som här företagits.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Man kan ansluta sig
till mycket av det som herr Arvidson
här sade om objektivitetsprincipen vid
tillsättandet av lärartjänster, men på
en punkt anser jag att man bestämt

av vissa lärartjänster m. m.

måste ta avstånd från herr Arvidsons
ståndpunkt. Det är när han så varmt
talar för konfidentiella uppgifter i samband
med tjänstetillsättningarna. De
konfidentiella uppgifterna i samband
med tillsättning av tjänster är väl ett
ganska oroväckande fenomen. Man
måste hålla i minnet, att det kan vara
sladder, det kan vara förtal, det kan
vara den som lämnar uppgiften som är
terroristen, det kan vara den som lämnar
uppgiften som är sabotören och det
kan vara den som lämnar uppgiften som
är orsaken till det dåliga samarbetet.
Hur skall den som söker tjänsten kunna
bemöta sådana uppgifter, om de inte
finns redovisade i de offentliga handlingarna?
Det var väl också något betänkligt
när herr statsrådet framhöll,
att man även i departementet får upplysningar
vid sidan om de offentliga
handlingarna. Om det finns sådana relevanta
uppgifter, är det väl allå skäl att
se till, att de kommer in i de offentliga
handlingarna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Nej, herr Eliasson, jag
har inte talat om uppgifter vid sidan om
de offentliga handlingarna, utan det
förhåller sig så, att det av dessa handlingar
har framgått saker och ting, som
inte kunnat inrymmas i den vanliga
poängvärderingen. Skolöverstyrelsen
har stått för dessa uppgifter, och vi
har i regel följt skolöverstyrelsen i sådana
fall.

När jag nu, herr talman, åter fick ordet,
vill jag faktiskt upprepa min fråga
till herr Arvidson. Herr Eliasson har nu
visat hur han ser på denna sak. Men jag
vill ändå upprepa min fråga till herr
Arvidson. På vad sätt fick ni i Stockholm
in de uppgifter som herr Arvidson
anser vara bältre och säkrare än
vad de handlingar är som jag vill att
han skall åberopa?

Sedan vill jag också till herr Arvidson

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16 103

Riktlinjer för förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster m. m.

säga, att jag inte har begärt att man
skall nyansera betygen på det sätt som
herr Arvidson uppfattat det, men jag
bär nog tyckt mig märka ibland att man
ändå har nyanserat för litet. Jag tror
att det bar gått bra och i stort sett verkat
rättvist ändå, när det har gällt ämneslärarna,
och därför tror jag att det
kan komma att verka rättvist också i
fortsättningen. Det förefaller mig som
om herr Arvidson menat, att de offentliga
handlingarna inte visar rätt beträffande
lärarskickligheten. Jag skulle
vilja vända på saken och påpeka, att
jag menar, och min erfarenhet från den
tid jag sysslat med lärartillsättningar
säger mig, att det endast är i undantagsfall
de offentliga handlingarna inte ger
lärarskickligheten åtminstone någorlunda
klart. Skulle följden av det föreslagna
systemet bli att man i vissa fall —
jag räknar med att det endast blir i undantagsfall
— bör ha en mera nyanserad
betygssättning, så tycker jag att
skolledarna skulle vara villiga att göra
denna hellre än att, såsom uppenbarligen
nu sker, lämna uppgifter som icke
kan kontrolleras och som icke kan bemötas.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! I mitt första anförande
underströk jag, att formella meriter i
regel också är reella meriter, men jag
tillfogade, att det inte alltid är så att
dessa sammanfaller och att, i de fall de
sammanfaller, detta sammanhang inte
alltid är relevant.

Statsrådet frågade mig, hur man i
Stockholm går till väga, då man inhämtar
upplysningar som inte står i handlingarna.
Det kan jag svara på direkt.
Vederbörande inom förvaltningen försöker
i den mån det är möjligt att åhöra
lektioner, men när det är så många
sökande som här går inte detta, utan
man vänder sig till skolchefen eller
eventuellt till en tidigare skolchef och
inhämtar muntligen deras omdöme om
personer. Det iir klart att dessa omdö -

men avges under ansvar, men något dokument
finns inte. Jag tror inte att
skolcheferna skulle vara villiga att lämna
så pass nyanserade betyg som det
här blir fråga om.

Det är inte rättssäkerheten som här
kommer i trångmål, utan man måste försöka
att vid en värdering av eller en
jämförelse mellan de sökandes förtjänster
i olika avseenden åstadkomma största
möjliga rättvisa. Man kan aldrig
mäta dessa omdömen, och denna mätning
kan inte överklagas, men jag tror
att detta är det enda sätt på vilket man
kan bilda sig en uppfattning om en sökandes
förtjänster. Det är ungefär samma
sak som då man sätter betyg åt en
elev i skolan eller åt en provårskandidat,
d. v. s. man motiverar inte varför
man sätter ett visst betyg. På så vis
skulle rättssäkerheten möjligen kunna
sägas vara satt ur spel på detta område,
men man gör ändå sitt bästa för
att vara rättvis i samarbete med övriga
som har möjlighet att vara med vid värderingen.

Jag kan inte förstå, att detta skulle
vara märkligt på något sätt, men vad
jag vill fastslå är att statsrådet kräver,
antingen att man skall få en mera nyanserad
betygssättning — det är inte
tal om det i förslaget — eller att man
vid sidan av betygen skall ha en beskrivning.
Jag tror att vi är inne på
mycket farliga vägar.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! När herr Arvidson nu
medger, att den reella och formella undervisningsskickligheten
i allmänhet inte
skiljer sig, så reduceras ju problemet
väsentligt. Då behöver det inte bli
fråga om någon nyanserad betygsättning,
utan då gäller det endast att låta
anmärkningarna komma fram, när anledning
därtill föreligger, vilket vi är
överens om skulle komma att ske endast
i ett fåtal fall.

104

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.
Ändring i skatteskalorna för statlig inkomstskatt

Jag vidhåller den karakteristik, som
jag i mitt förra anförande gjorde av
herr Arvidsons önskemål. Om man i en
kommun inte vill följa de offentliga
handlingarna utan hellre önskar besluta
enligt principen »vi vet vad vi har men
inte vad vi kan få», så menar jag att
det systemet inte är riktigt för vår
svenska skola i dag. Vi skall vara skyldiga
att så att säga byta lärare med
varandra, mellan norr och söder, mellan
stad och landsbygd, för att på det sättet
få bristorternas behov tillgodosedda på
ett bättre sätt än vad fallet ibland varit
hittills.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav beträffande punkten
I.a) propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till den med 1) betecknade reservationen
av herr Ohlon m. fl.; samt 3:o) bifall
till utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till
motionen 11:494; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nelander begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) upptagna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
I. a) i utskottets utlåtande nr 97, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade, med 1) betecknade
reservationen av herr Ohlon
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter

hava röstat för ja-propositionen. Herr
Nelander begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
123 ja och 46 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Beträffande punkten I. b) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den med 2) betecknade reservationen
av herr Ohlon in. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Slutligen framställdes i fråga om
punkten II av herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den under
3) upptagna reservationen av herr
Ohlon m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 6

Ändring i skatteskalorna för statlig
inkomstskatt

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 41, i anledning av väckta
motioner angående ändring i skatteskalorna
för statlig inkomstskatt.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 368 av herr Ewerlöf m. fl.
och 11:458 av herr Cassel in. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte antaga
följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 10 §
1 mom. förordningen den 26 juli I9k7
(nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16 105

Ändring

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt — ---

angivna grundbelopp.

För skattskyldig, som åtnjuter ortsavdrag
med belopp som beräknats enligt
8 § 1 mom. andra stycket och som
varit här i riket bosatt under hela eller

8 000	men	icke	12 000	kr.: 800 kr.
12 000	»	»	16 000	»: 1 360	»
16 000	»	»	20 000	» : 2 080	»
20 000	»	»	25 000	» : 3 000	»
25 000	»	»	30 000	»: 4 400	»
30 000		»	40 000	»: 6 050	»
40 000	»	»	60 000	»: 9 850	»
60 000	»	»	100 000	»> : 18 450	»
100 000	»	»	150 000	» : 37 650	»
150 000	»	»	200 000	» : 64 150	»
200 000				: 93 150	»

För annan i detta moment avsedd
skattskyldig än i föregående stycke sägs
utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten

4 000	men	icke	6 000 kr.: 400 kr.
6 000	»	»	8 000	» : 680 »
8 000	»	»	10 000	» : 1 040 »
10 000	»	»	12 000	» : 1 480 »
12 000	»	»	16 000	» : 2 000 »
16 000	»	»	20 000	»: 3 200 »
20 000	»	»	30 000	»: 4 560 »
30 000	»	»	40 000	»: 8 360 »
40 000	»	»	60 000	» : 12 560 »
60 000	»	»	100 000	» : 21 760 »
100 000	»	»	150 000	»> : 41 760 »
150 000	»	»	200 000	» : 69 260 »
200 000				: 99 260 »
Ändå	att —	. — _	— denna	inkomstdel.
Med familjestiftelse — —	- — ekono-

miska intressen.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1958; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga
om 1958 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1958 eller tidigare
år.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 368 av herr Ewerlöf
m. fl. och 11:458 av herr Cassel

i skatteskalorna för statlig inkomstskatt

någon del av beskattningsåret, utgör
grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten
icke överstiger 8 000 kronor: 10 procent
av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten
överstiger:

för	8 000 kr. och 14 %	av återstoden
»	12 000	»	» 18 %	»	»
»	16 000	»	» 23 %	»	»
»	20 000	»	» 28 %	»	»
»	25 000	»	» 33 %	»	»
»	30 000	»	» 38 %	»	»
»	40 000	»	» 43 %	»	»
»	60 000	»	» 48 %	»	»
»	100 000	»	» 53 %	»	»
»	150 000	»	» 58 %	»	»
»	200 000	»	-> 63 %	»	»
icke överstiger	4 000 kronor:	10 pro-

cent av den beskattningsbara inkomsten;
när den beskattningsbara inkomsten

överstiger: för 4 000	kr. och 14	''o av	återstoden
» 6 000	»	»	18 °/	0 »	»
» 8 000	»	»	22 °/	il »	»
» 10 000	»	»	26 °/	0 »	»
» 12 000	»	»	30 °/	i, »	»
» 16 000	»	»	34 °/	0 »	»
» 20 000	»	»	38 °/	0 *	»
» 30 000	»	»	42 °/	0 »	»
» 40 000	»	»	46 °/	0 »	»
» 60 000	»	»	50 °/	''o »	»
» 100 000	»	»	55 °/	0 »	»
» 150 000	»	»	60 °/	0 »	»
» 200 000	»	»	65 °/	''o »	»

m. fl. angående ändrad lydelse av 10 §
1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Mannerskantz och Nilsson
i Svalöv, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till nämnda motioner antaga det
vid motionerna fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 10 § 1
inom. förordningen den 26 juli 1947 (nr
576) om statlig inkomstskatt.

106 Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ändring i skatteskalorna för statlig inkomstskatt

II) av herrar Spetz, Söderquist, Gustafson
i Göteborg, Persson i Svensköp
och Strandh, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! När vi förra året beslutade
om nya skatteskalor för den statliga
inkomstbeskattningen, reagerade vi
från högerhåll starkt inför de nya skalornas
konstruktion. Vi gjorde detta därför
att om de användes vid grundbeloppsnivån,
d. v. s. vid en uttagningsprocent
av 100, så gav det inte då och
ger naturligtvis inte heller nu den skattelättnad,
som vi från högerhåll anser
bör komma till stånd.

Vidare skärpte de nya skalorna progressiviteten
i beskattningen och försvårade
en vidgning av tudelningsprincipens
tillämpningsområde. Ävenså försvårade
de möjligheterna till en breddning
av det proportionella bottenskiktet.

Uen kritik vi från högerhåll förra
året framförde mot de nya skatteskalorna
anser vi oss med samma skärpa
fortfarande kunna framföra. Högern har
därför i en partimotion yrkat att de
nuvarande skatteskalorna måtte ändras
i enlighet med det förslag, som vi redan
förra året framlade beträffande
skatteskalorna, och att ändringen måtte
ske från och med den 1 januari 1958.

Jag vill här endast med några ord
motivera vårt förslag. De krav man i
första hand bör kunna ställa på en skatteskala,
är att skikten i skalan icke i
någon del av densamma göres så små att
progressionen där blir särskilt hård, att
trappstegen mellan de olika skikten blir
i stort sett likformiga samt att marginalskatterna
hålles på en sådan nivå, att
de i minsta möjliga mån får en menlig
inverkan på arbetsvilja, företagsamhet,
sparvilja och deklarationsmoral. Vi gör
gällande att dessa krav icke iakttagits
vid konstruerandet av gällande skatteskala.
Enligt denna skala är skattesat -

sen för gifta enhetlig för en beskattningsbar
inkomst upp till 8 000 kronor,
medan nästa skikt inte omfattar
större beskattningsbar inkomst än 2 000
kronor. Detsamma är fallet beträffande
det därefter följande skiktet. På en
ökning av den beskattningsbara inkomsten
motsvarande föga mer än 4 000
kronor passeras alltså inte mindre än
tre skiktgränser.

Då därtill en väsentlig ökning av
skattesatsen inträder vid övergång från
ett skikt till ett annat, leder nämnda
förhållanden till skärpning av progressionen
som enligt vår mening är alltför
hård. Medan man sålunda för en beskattningsbar
inkomst strax under 8 000
kronor har att erlägga 11 kronor i skatt
för varje ny hundrakrona i beskattningsbar
inkomst, blir motsvarande
skatt fr. o. m. 12 000 kronor 27 kronor,
alltså i det närmaste 2V2 gånger så hög
som i det förstnämnda fallet. Det kan
inte vara rimligt att lägga en så hård
progressionsstegring inom ett relativt
sett så begränsat område strax ovan
bottenskiktet. Man har här anledning
att tala om en »puckel» i skatteskalan.
Detta framkommer tydligt, om man
konstruerar ett diagram, där man med
räta linjer förenar de punkter som anger
skattesatsen vid ny skiktgräns i
skatteskalan. Man får härigenom en bild
av progressionstendensen i en skala. I
motionen nr 458 i denna kammare är
ett sådant diagram intaget, och jag hänvisar
i detta avseende till motionen.

Då vi utarbetat vårt förslag till nya
skatteskalor har vi i första hand försökt
att få bort den puckel som finns
i skatteskalan för gifta personer. Uppenbarligen
är metoden därvid att utöka
skiktet närmast ovan bottenskiktet.
Vi föreslår, att de två skikten för beskattningsbara
inkomster å 8 000—
10 000 och 10 000—12 000 sammanslås
till ett skikt med enhetlig skattesats.
Konsekvensen härav måste hli, att skattesatsen
sänkes även i de närmast högre
liggande skikten. Att låta detta fortgå

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

107

Ändring i skatteskalorna för statlig inkomstskatt

ända upp till skalans översta skikt skulle
emellertid innebära en mycket omfattande
ändring av relationen mellan gifta
och ensamstående skattskyldiga, och vi
har därför för närvarande inte velat
förorda en sådan lösning. Vi har i stället
föreslagit en ny skiktgräns vid 25 000
kronors beskattningsbar inkomst. Av de
diagram, som finns i den tidigare
nämnda motionen, framgår med all tydlighet
att den av mig förut nämnda
puckeln i skatteskalan försvinner.

Jag vill peka på ännu en detalj i de
nuvarande skalorna som vi finner högst
otillfredsställande och som förändras
till det bättre, om våra skalor antas.

Konstruktionen hos de nuvarande
skalorna är sådan, att tudelningsprincipen
vid sambeskattning tillämpas för
beskattningsbara inkomster för äkta
makar upp till 10 000 kronor, d. v. s.
årsinkomster på i runt tal 16 000 kronor.
På grund av att gift förvärvsarbetande
hustru erhåller ett förvärvsavdrag
på minst 300 kronor, kan den sammanlagda
inkomsten för kontrahenterna
i ett äktenskap vara något större
utan att en skatteskärpning inträder som
följd av äktenskapets ingående. De skalor
vi förordar innebär en höjning av
gränsen för tudelningsprincipens tilllämpande,
som nu ligger vid cirka
16 000 kronors inkomst, till cirka 23 000
kronor. För inkomster därutöver är
skillnaden enligt tudelningsprincipen
till en början så obetydlig, att enbart
ett förvärvsavdrag å 300 kronor är tillräckligt
för att hindra merbeskattning
genom äktenskapets ingående för familjeinkomster
upp till drygt 30 000
kronor. Vi betraktar detta som en ytterst
väsentlig vinning.

Ett tillämpande av de här förordade
skalorna skulle vid grundbelopp innebära
eu skattesänkning för helt budgetår
av inemot 500 miljoner kronor. Vid
en förändring av uttagningsprocenten
— åt någotdera hållet — med 5 enheter
ändras beloppet för skattesänkningen
med cirka 175 miljoner kronor.

Herr talman! Jag vill till sist bara
erinra om att de skalor, som vi nu föreslår,
skall ses i belysning av det beslut
som nyss fattats rörande höjningen av
de kommunala ortsavdragen. Då framgår
det, att för gifta personer blir
skattelättnaden i procent för dem som
har en årsinkomst intill 4 000 kronor
100 procent, för dem som har 5 000
kronor 53,1 procent, för dem som har
8 000 kronor 22,3 procent och — för
att ta ett ännu något högre tal — för
dem som har 30 000 kronors årsinkomst
16,3 procent. Vi finner alltså, att i kombination
med den kommunala ortsavdragsförhöjning,
som vi nyss beslutat,
kommer de skatteskalor vi i fjol föreslog
och som vi i år återigen föreslår,
att ge den största skattesänkningen i de
lägsta inkomstskikten, och skattesänkningen
i procent räknat avtar sedan
allteftersom inkomsten stiger.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
mig längre vid denna sak, eftersom vi
förra året vid denna tid diskuterade
skalorna mycket ingående. Jag vill bara
till kammarens protokoll ha antecknat
att det är för oss glädjande, att utskottsmajoriteten
klart har sagt ifrån, att de
skalor som vi föreslår visar en obestridligt
jämnare stegring i skattesatserna
vid stigande inkomster än gällande skalor
gör. Utskottet säger dessutom, att
»vid grundbeloppsnivå har motionärernas
skalor vidare den fördelen att marginalskatten
i alla inkomstlägen utom
de högsta skulle utgå efter lägre procentsats
än enligt gällande skalor».

Utskottsmajoriteten konstaterar emellertid
att om våra skalor antoges och
vi använde dem vid en uttagningsprocent
av 100, skulle de medföra stora
skattelättnader som vi inte har råd till.
Utskottet konstaterar nämligen alt man
inte kan tänka sig en minskning av utgifterna
i nuvarande läge. Från högerhåll
har redan framhållits, att detta är
den enda vägen att gå fram. Eftersom
vi om ett par veckor åter skall ha en
diskussion i denna fråga vill jag, herr

108

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Ändring i skatteskalorna för statlig inkomstskatt

talman, med dessa ord nu endast yrka
bifall till den reservation, som är fogad
till utskottets betänkande av herr Mannerskantz
och mig.

Herr PERSSON i Svensköp (fp):

Herr talman! Ehuru jag inte kan ansluta
mig till det förslag till nya statsskatteskalor,
som framlagts i högermotionen,
har jag dock den uppfattningen
att man inom kort bör göra en översyn
av skatteskalorna. Vad som försvårar
en sådan översyn synes vara framför
allt det förhållandet, att man i debatten
härom inte kan undgå att dra in frågan
om skattetryckets höjd. Bevillningsutskottet
har både i år och förra året, när
denna fråga var uppe, gjort vissa medgivanden
som tyder på att de nuvarande
skatteskalorna är behäftade med brister.
Jag är fullt på det klara med svårigheten
att komponera nya skatteskalor,
men jag tror ändå att man måste hålla
dessa skalor i takt med inkomstutvecklingen
i samhället.

Anmärkningen mot den kraftiga ökningen
av skattesatsen i de inkomstskikt,
som ligger närmast över bottenskiktet,
är enligt min mening befogad.
Progressionen i skattesystemet bör användas
med varsamhet. Den bör inte
användas så att systemet verkar som en
straffbeskattning av kvalificerad arbetskraft
eller på något annat sätt skadar
de produktiva krafterna i samhället.
Det är kanske i synnerhet för ogifta
skattskyldiga som marginalskatten i de
lägre inkomstskikten blir så hög, att
man kan fråga sig om den inle är skadlig
för produktiviteten.

Jag vill vidare erinra om att det bottenskikt
av skatter, där skatten är proportionell
och som för gift skattskyldig
går upp till 8 000 kronors beskattningsbar
inkomst, fastställdes vid de ändringar
i skatteskalorna som genomfördes
1952. Vi har sedan dess haft starkt
stigande nominella inkomster, och det
kunde enligt min mening därför finnas

skäl för att utan alltför långt dröjsmål
bredda bottenskiktet.

Jag tror att man kan göra en sådan
översyn, som jag här talat om, utan så
kraftiga justeringar av nu gällande
skatteskalor som man redovisar i högermotionen.
Med det höga skattetryck
vi har här i landet skulle det förvisso
vara av värde även med mindre justeringar
av de grunder som gäller för
skatteuttag.

Jag har, herr talman, inte något
yrkande.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag skall försöka att
vara mycket kortfattad beträffande högerns
skattesänkningsförslag, som ju
förefaller att bli följetongsartat. Vi har
tidigare diskuterat dessa skalor, senast
föregående år. Vad herr Nilsson i Svalöv
sagt här i kväll är praktiskt taget en
upprepning av alla de skäl som högern
anförde vid detta tillfälle, och det
skulle vara ganska svårt även för mig
att finna några alldeles nya motiveringar
för vår inställning i denna fråga.

Jag skall därför inskränka mig till att
konstatera — något som också anfördes
under debatten i fjol — att det förslag
till nya skalor, som högern hade gjort
upp och som skulle betyda en skattesänkning
på statsskattesidan med 825
miljoner kronor, var utformat så, att
dessa skalor var särskilt gynnsamma för
inkomsttagare i de högre inkomstskikten,
medan de skatteskalor, som utarbetades
av den då sittande skatterevisionen,
tog sikte på en sänkning som framför
allt kom de lägre inkomsttagarna till
godo.

Det var ju också den uppgiften, som
skatterevisionen hade, nämligen att
rätta till det missförhållande som hade
uppstått därigenom, att de lägre inkomsttagarna
hade fått en större skatteskärpning
än de andra på grund av den
penningvärdeförsämring som hade skett
sedan 1952. Det gjordes i fjol. Men där -

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16 109

Ändring i skatteskalorna för statlig inkomstskatt

med var högern inte nöjd utan ville gå
så mycket längre, att högern blev ensam
om sin uppfattning, att det fanns
utrymme för en så stor skattesänkning.

Herr Nilsson i Svalöv säger, att de
nuvarande skatteskalorna är behäftade
med fel. Vi kan vara överens om att det
finns skönhetsfläckar och fel och att
det finns vissa pucklar. Om man inte
tar någon hänsyn till vad det kostar att
göra dessa skalor prydligare, är det
ingen svårighet att rätta till det. Det är
i så fall en rent teknisk sak.

Jag behöver inte säga vad resultatet
av högerns skattesänkningsförslag skulle
bli. Det har herr Nilsson i Svalöv alldeles
nyss talat om genom att citera vad
som står i utskottets utlåtande, nämligen
att det skulle, om man inte skaffar
ekonomiskt utrymme genom minskade
utgifter, betyda skärpningar framför
allt för de lägre inkomsttagarna och i
stället lindringar för de högre inkomsttagarna.

Det var mycket intressant att lyssna
till vad herr Nilsson i Svalöv sade beträffande
det beslut som vi nyss har
fattat. Han säger att om man kombinerar
beslutet om en höjning av de kommunala
ortsavdragen med högerns
skatteskalor, visar det sig, att framför
allt de lägre inkomsttagarna skulle få
en större skattesänkning. Ja, men inte
tänker väl högern tillskriva sig äran av
det? Det inträffar ju även utan högerns
skatteskalor. En höjning av de kommunala
ortsavdragen är till fördel framför
allt för de lägre inkomsttagarna. Att
detta resultat finns kvar, även om högern
skulle få sina nya skatteskalor genomförda,
vill jag inte på något sätt
bestrida.

Motionärerna säger av någon underlig
anledning, att man vid 1947 Ars riksdagsbeslut
var praktiskt taget enig om
att den direkta beskattningen hade nått
den höjd som man kunde tillåta sig. Ja,
vad beträffar påståendet att det skulle
ha förelegat enighet om att man inte
gärna borde överskrida det skattetryck

man införde 1947, vill jag bara utan att
utveckla den saken närmare säga, att
någon enighet på denna punkt knappast
förelåg. Icke framförde högern eller
över huvud taget oppositionen den meningen,
när riksdagsbeslutet 1947 kom
till, att det då blev en höjd på skatten,
som kunde anses vara maximum. Man
anförde ju från det hållet, att det skatteförslag,
som då genomtrumfades, skulle
vara ruinerande för såväl den enskilde
som för näringslivet. Någon enighet på
den punkten tror jag alltså inte att man
kan åberopa nu.

Dessutom får jag till sist beträffande
denna högerns motion säga, att jag mycket
väl förstår herr Nilssons i Svalöv
och över huvud taget högerns restriktivitet
när det gäller kompensationen till
kommunerna för det skatteunderlag,
som faller boi;t på grund av den reform
som vi i dag eller rättare sagt i går
beslöt här. Såvitt jag inte uppfattade
herr Nilsson i Svalöv fel, sade han, att
om man följde högerns linje, skulle det
bli 600 miljoner kronor billigare än enligt
den linje propositionen och bevillningsutskottet
företrädde. Därmed skulle
man alltså, menade väl herr Nilsson
i Svalöv, ha skaffat sig ekonomisk täckning
för att kunna genomföra högerns
skatteskalor. Men då är det inte en
skattesänkning, herr Nilsson, utan då
hade herr Nilsson rätt när han kallade
det en omfördelning av skattebördan
enligt högerns system att omfördela.

Sedan vill jag bara i anledning av
herr Perssons i Svensköp inlägg säga,
att ingen har väl beträffande utformningen
av de skatteskalor som nu gäller
menat, att de skulle vara definitiva.
Det är mycket möjligt att det inte dröjer
så länge innan det kan anses vara
aktuellt att justera ilo skalor vi har nu,
så att vi får dem att passa bättre efter
det ekonomiska läge och den situation
vi då kommit i.

Med detta ber jag få yrka bifall till
utskottets förslag.

Ilo Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Utredning angående jordbrukets kapitalförsörjning

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av herrar Mannerskantz
och Nilsson i Svalöv; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herrar Mannerskantz och Nilsson i
Svalöv.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv yrkade likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 142 ja och 29 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Utredning angående jordbrukets kapitalförsörjning Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 42, i anledning av väckta
motioner om viss utredning angående
jordbrukets kapitalförsörjning.

I de inom riksdagen väckta, till be -

villningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 82 av herr Eskilsson
in. fl. och II: 98 av herr Nilsson i Svalöv
m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en utredning angående möjligheterna
att inom jordbruket skapa
en sådan kapitalbildning, att jordbrukarnas
egen rationaliseringsverksamhet
kan få den omfattning som den allmänna
utvecklingen kräver».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:82 av herr Eskilsson
m. fl. och II: 98 av herr Nilsson i Svalöv
in. fl. om viss utredning angående
jordbrukets kapitalförsörjning icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskantz och Nilsson i Svalöv, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 82 av herr Eskilsson
in. fl. och II: 98 av herr Nilsson i
Svalöv in. fl., måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om en utredning angående
möjligheterna att inom jordbruket
skapa en sådan kapitalbildning, att jordbrukarnas
egen rationaliseringsverksamhet
kunde få den omfattning som
den allmänna utvecklingen kräver.

Härjämte hade ett särskilt yttrande
avgivits av herrar Spetz, Söderquist,
Gustafson i Göteborg, Persson i Svensköp
och Strandh.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Föreliggande betänkande
knyter an till motion nr 98 i
andra kammaren av undertecknad
in. fl. högermän. Denna motion upptar
en mycket utförlig motivering rörande
de skäl, som vi har för en översyn av
den fråga motionen omfattar, nämligen
jordbrukets kapitalförsörjning.

I utskottets betänkande har högerrepresentanterna
fullföljt det yrkande

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

111

Utredning angående jordbrukets kapitalförsörjning

som framställts i motionen och har
framfört ytterligare motivering för vår
åsikt att en översyn borde komma till
stånd.

Herr talman! Eftersom tiden är så
långt framskriden ber jag endast att
med hänvisning till vad som anförts i
den nämnda motionen och i reservationen
få yrka bifall till reservationen
av herr Mannerskantz och undertecknad.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Denna motion om jordbrukets
kapitalförsörjning berör ju,
som herr Nilsson i Svalöv säger, ett
stort problem. Utskottet har inte ansett
att det ens faller inom bevillningsutskottets
verksamhetsområde att ge sig
i kast med att lösa hela det problemet.
Ingen tror heller att det kan lösas enbart
skattevägen, vare sig genom sparstimulerande
åtgärder eller genom något
som har med beskattningen att
göra. Då det gäller den sidan av saken
är ju redan ett flertal utredningar
i gång. Bevillningsutskottet har begärt
en översyn av alla de åtgärder, som
kan tänkas verka sparstimulerande, och
även en del andra problem, som man
berör i denna motion, är eller kommer
att bli föremål för utredningar.

Jag skulle kunna, förutom att jag yrkar
bifall till utskottets betänkande,
också instämma i det särskilda yttrande,
som avgivits till detta betänkande
av herr Spetz m. fl., där man säger att
en allsidig utredning bör komma till
stånd i fråga om produktionslivets kapitalförsörjningsproblem
över hela området.
Man menar emellertid, att det är
någonting som inte faller inom bevillningsutskottets
kompetensområde. Slutsatsen
skulle alltså bli, att denna motion
egentligen inte borde ha blivit
föremål för behandling inom bevillningsutskottet,
men därför att den berör
en del skattefrågor har den blivit
det.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Eftersom herr Kärrlander
här tog upp en fråga, som jag
egentligen från början tänkt beröra
men på grund av den framskridna tiden
inte tog upp, vill jag framhålla att
motionen har fått en mycket knapphändig
behandling i bevillningsutskottet.
Anledningen härtill var att majoriteten
i bevillningsutskottet ansåg att motionen
inte föll inom bevillningsutskottets
kompetensområde.

I anslutning till detta framställde jag
yrkande om att motionen skulle behandlas
av ett sammansatt jordbruksoch
bevillningsutskott liksom skedde
förra året med en motion av snarlik
natur. Detta ville inte utskottet vara
med om. Jag framlade då ett förslag om
att motionen skulle remitteras till olika
instanser, men inte heller detta ville
utskottet vara med om.

I anledning av den behandling, som
motionen nu fått, vill jag bara säga att
den återkommer nästa år.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Trots att tiden är långt
framskriden vill jag till herr Nilsson i
Svalöv säga, att man inte kan jämföra
problemet om jordbrukets kapitalförsörjning,
som inte gärna kan särskiljas
från frågan om näringslivets kapitalförsörjning
över huvud taget, med den
fråga om bensinskatterestitution till
trädgårdsnäringens jordfräsare, som i
fjol behandlades av ett sammansatt
jordbruks- och bevillningsutskott.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

112

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Skolöverstyrelsen: Omkostnader

§ 8

Utgifter under riksstatens åttonde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
8, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Punkterna i—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Skolöverstyrelsen: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 181, s. 389
—391) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 853 000 kronor,
innebärande en anslagshöjning med
67 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Mannerskantz och
Ragnar Bergh (1:276) och den andra
inom andra kammaren av herr Svensson
i Krokstorp (11:307), i vilka hemställts,
såvitt här vore i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av åttonde huvudtiteln
måtte under punkten 181, till
Skolöverstyrelsen: Omkostnader för

budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 833 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 276 och II: 307, såvitt här vore i fråga,
till Skolöverstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 853 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh och Staxäng, fröken
Karlsson och herr Gerhard Nilsson i

Gävle, vilka ansett att utskottet bort
föreslå riksdagen att, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:276 och 11:307, såvitt
här vore i fråga, till Skolöverstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret

1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
833 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! På denna punkt föreligger
en reservation, vari reservanterna
yrkar på en nedprutning av anslaget
med 20 000 kronor. Man motiverar
detta med att det antal tjänster, som
skolöverstyrelsen i höstas begärde i
sina petita, av Kungl. Maj:t har minskats
från 42 till 16. Skolöverstyrelsen
hade i samma petita för sina expenser
begärt i första hand för dessa tjänster
50 000 kronor, men med hänsyn till
den minskning av antalet tjänster, som
Kungl. Maj:t företagit, anser reservanterna
i likhet med vad motionärerna
gjort, att det finns möjlighet att pruta
20 000 kronor.

Jag ber, herr talman, för min del att
få instämma i vad reservanterna anfört
och yrkar bifall till reservationen
på denna punkt.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill påpeka att skolöverstyrelsen
hade begärt 50 000 kronor,
vilket belopp av departementschefen
minskats till 30 000 kronor. Det har
alltså redan skett en nedskärning. Därtill
kommer att enligt de uppgifter, som
i första kammaren lämnats av herr
statsrådet, anslaget för detta ändamål
under tidigare år överskridits. Den ökning
av anslaget, som nu föreslås, är
sålunda inte endast betingad av att antalet
tjänster ökats utan också av att
det redan på ett tidigare stadium förelegat
ett direkt behov av ett större
anslag.

Nr 16 113

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Göingegården begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 8 :o)
i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 9—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18

Bidrag till Göteborgs skolköksseminarium Kungl.

Maj :t hade (punkt 194, s. 455)
föreslagit riksdagen att till detta ändamål
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 99 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Hamrin-Thorell in. fl.
(1:290) och den andra inom andra kammaren
av fröken Elmén in. fl. (II: 315),
i vilka hemställts, att riksdagen till Bi8
— Andra kammarens

Bidrag till Göteborgs skolköksseminarium

drag till Göteborgs skolköksseminarium
för budgetåret 1957/58 utöver tidigare
äskade medel måtte anvisa ett med
20 300 kronor förhöjt statsbidrag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:290 och 11:315, till Bidrag till Göteborgs
skolköksseminarium för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
99 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne och Widén, fröken Karlsson, fröken
Vinge och fröken Liljedahl, vilka
ansett att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:290 och 11:315, till Bidrag
till Göteborgs skolköksseminarium för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 119 300 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fröken

VINGE (fp):

Herr talman! Bristen på skolkökslärarinnor
är katastrofal. 1953 års lärarinneutbildningskommitté
skall ju försöka
bemästra problemet. I årets berättelse
över vad i rikets styrelse sig tilldragit
haver heter det, att kommitténs
betänkande är under uppsättning. Det
är tydligen en sanning med stor modifikation,
ty häromdagen meddelades i
första kammaren, att kommittén fortfarande
arbetar och hoppas bli färdig
i juli. Blir den det — och man får hoppas
att det äntligen är fråga om ett
riktigt besked — skulle vi kunna förvänta
ett förslag om ökad utbildning
av skolkökslärarinnor till 1958 års riksdag.
Men sedan dröjer det ett par år,
innan den ökade utbildningen kommer
att ha effekt och de nya lärarinnorna
är färdiga. Under tiden måste man därför
försöka göra någonting för att provisoriskt
utöka utbildningen.

Det har nu visat sig, att det är möjligt
att öka intagningen vid Göteborgs

protokoll 19.77. Nr 10

114

Nr 16

Fredagen den 10
Allmänna läroverken: Avlöningar

skolköksseminarium i höst från 16 till
24 elever. Skolöverstyrelsen har i en
tiHäggsskrivelse till sina petita föreslagit
detta. Skrivelsen tycks emellertid
ha kommit in så sent, att man inte kunnat
behandla den i departementet, och
förslaget har alltså inte kommit med
i statsverkspropositionen. Men det är
ju ingenting som hindrar riksdagen
från att nu besluta om en sådan ökning
av intagningen.

De som skall komma in på ett skolköksseminarium
behöver en mycket
lång förutbildning. Vi har inhämtat i
utskottet, att det finns en lång rad personer
med sådan, som står i ko för att
komma in på seminarium men inte gör
det på grund av platsbrist. Sedan anställer
man dem emellertid utan utbildning
i skolorna och ger dem samma
lön som de utbildade lärarinnorna.

Även om dessa åtta platser bara är
en droppe i havet bör man i alla fall
göra något. Vi bör öka intagningarna
i höst vid Göteborgs skolköksseminarium
med åtta elever.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde fröken Elmén (fp).

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Utskottet är nog tämligen
enigt om att en utökning bör ske
på detta utbildningsområde, men det
har ändå inte ansett sig nu kunna biträda
det yrkande, som ställes i reservationen.
Anledningen är dels att antalet
elever har ökat under den sista
tiden, och dels att det pågår en utredning
om hur man skall kunna tillgodose
vårt lands behov av skolkökslärarinnor.
Utskottet menar alltså, att denna
utrednings resultat bör avvaktas, men
samtidigt understryker utskottet, att det
bör vara angeläget för vederbörande
departement att se till, att det åtminstone
kan föreligga sådana resultat från
utredningen, att man vid höstens budgetarbete
kan vidta åtgärder för att få

maj 1957 em.

förslag till nästa års riksdag i den riktning
som här åsyftas.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 19—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Allmänna läroverken: Avlöningar

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Under de år jag tillhört
denna kammare har jag varit med om
att besluta om många olika tjänsters
inrättande. En del har kommit till
stånd efter upprepade framställningar,
men andra tjänster har kanske blivit
inrättade efter bara en enda. Det finns
emellertid några tjänster vid läroverken
som skolöverstyrelsen år för år begärt
men som lika fullt vid behandlingen
i departementet blivit avslagna.
Det är fråga om några skolskötersketjänster.
Elva sådana heltidstjänster
finns för närvarande, och skolöverstyrelsen
begär ytterligare sju. Det finns
arbetsuppgifter och underlag för dessa
tjänster vid läroverk i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Gävle och Växjö. I en
motion, nr 167 i denna kammare, har
jag och herr Nestrup tagit upp detta
förslag och begärt tjänsternas inrättande.
Med hänsyn till den långt framskridna
tiden skall jag inte argumentera
om det berättigade i framställningen
utan hänvisar till motionen.

Utskottet har i sin skrivning på s. 48
i utlåtandet välvilligt konstaterat, att
skäl finnes för tjänsternas inrättande,
men slutar skrivningen med att som

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

115

vanligt säga, att det inte nu är berett
att biträda förslaget men att det förutsätter,
att Kungl. Maj :t ägnar frågan
fortsatt uppmärksamhet. Det är mycket
ledsamt att år efter år tröstas med
s. k. välvilliga skrivningar. Jag kan
därför inte uraktlåta att efterlysa något
slags princip vid behandlingen av sådana
här ärenden i departementet. Jag
förstår, att departementschefen eller utskottets
talesman strax vill svara med
orden »avvägningsfråga» eller »behoven
måste ställas mot varandra». Då
vill jag bara fråga: Om många likaberättigade
krav göres gällande, bör det
inte då kunna ordnas något slags köbildning,
så att t. ex. en liten grupp
äntligen någon gång skall kunna komma
fram? Skall de som kommit på efterkälken
alltid befinna sig där?

Här gäller det två viktiga saker, först
och främst skolhälsovården, som enligt
läkarexpertisen inte kan fungera
tillfredsställande utan kvalificerade,
specialutbildade skolsköterskor, men
också ett rättvisekrav för några enskilda
arbetstagare i statlig tjänst. De
sjuksköterskor som här tjänstgör och
har full sysselsättning får arvodesersättning
med timlön. Detta innebär förlust
av s. k. sociala förmåner: ferier,
sjuklön och pension.

I Gävle stad där en kommunal tjänst
inrättats för att säkerställa skolhälsovården
vid läroverket har staden påtagit
sig denna statens förpliktelse vad
beträffar lön och sociala förmåner. Men
det visar sig att vi inte kan få tjänsten
pensionsreglerad, därför att innehavaren
har sin sysselsättning till största
delen vid läroverket, där staten är
huvudman. Staden betalar alltså lön efter
gällande lönegradsplacering, ferier
och sjuklön om hon skulle bli sjuk,
men vi har inte kunnat ordna pensionsfrågan.
Jag kan inte förstå att det är
riktigt vare sig att staden skall påta sig
statens skyldigheter eller att en enstaka
arbetstagare inte skall kunna få
sin rätt.

Allmänna läroverken: Avlöningar

Jag har givetvis inget yrkande eftersom
jag bara har en blank reservation,
men jag vill allvarligt efterlysa en bättre
turordning vid avvägningen mellan
lika berättigade krav.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Under punkten 23 döljer
sig åtskilligt. Jag skall endast beröra
en enda sak.

Gång på gång har man under senare
år i våra tidningar fått läsa, att rektorer
avböjer förnyat förordnande eller
avgått från rektoratet innan tiden för
förordnandet gått ut. Att en rektor avgår
före pensionsåldern har tidigare varit
mycket ovanligt och därför väcker
det stor uppmärksamhet när en rektor
inte vill stå kvar i sin tjänst. Tidningarna
försummar inte heller att intervjua
den avgående. Allmänheten är
starkt intresserad och kanske även
oroad.

Varför vill rektorerna inte fortsätta?
Varför är det svårare att få sökande
till rektoraten? Intervjuer ger besked.
Man trivs inte längre med arbetet eller
också fruktar man, att man inte kommer
att trivas med det och avstår fördenskull
från att söka. Skrivbordsarbetet
tar allt mera tid i anspråk för rektorerna
och allt mindre tid blir över
för den rent personliga kontakten med
elever och lärare, den pedagogiska ledningen
av skolan. Bara löneförfattningarna
lär nu omfatta inemot 300 sidor,
och det är sidor som inte är särskilt
lättlästa. Även om rektorn har en medhjälpare
att räkna ut lönerna är han
dock ansvarig för att de är rätt uträknade
och måste själv sätta sig in i alla
dessa paragrafer. Den ständiga stegringen
av lärjungeantalet, svårigheterna
alt skaffa nya lärare och den ständiga
tillströmningen av nya förordningar,
allt detta ökar hans arbete,
både det mera rutinmässiga skrivbordsarbetet
och det mera krävande
planeringsarbetet. Många rektorer har

116 Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Studiebidrag och stipendier

kommit till gränsen av vad de orkar
med, drar konsekvenserna och avgår.

Jag ser häri en stor fara för effektiviteten
i vårt skolväsende. Vi får inte
de rätta skolledarna, och om vi inte
får det, får vi inte heller de resultat
av skolans arbete som vi väntar oss.
Ecklesiastikministern har haft ögonen
på rektorernas arbetsbörda, men den
obetydliga ökningen av anslaget till arvoden
och avlöningar åt hjälp på rektorsexpeditionerna
täcker inte de utgifter,
som man borde ha för att nå
samma standard som 1953, då dessa saker
senast reglerades. Både statsrådet
och skolöverstyrelsen är på det klara
med att rektorernas arbetsbörda har
ökat både kvantitativt och kvalitativt
sedan 1953 och man vet att arbetsbördan
kommer att öka ytterligare.

Herr talman! Är det inte då nödvändigt
att göra någonting när man vet
hur rektorerna drivs till att ta ut det
sista unset av sina krafter. En motåtgärd
kan vara att regering och riksdag
inte låter skolorna, särskilt inte
läroverken, växa hur mycket som helst.
Man kan också ge rektorerna tillräcklig
och tillräckligt skolad personal för
det kamerala och enklare skrivarbetet.
Det är av vikt att denna hjälp kommer
snart. Rektorernas huvudsakliga uppgift
är dock att leda skolans arbete och
elevernas fostran till goda och kunniga
medborgare. Det är denna deras uppgift
som nu är hotad, och det är detta
som gör att rektorerna inte längre trivs
med sitt arbete så som hade varit bäst
för eleverna och för skolan.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men jag ville ha sagt detta för att påkalla
kammarens uppmärksamhet.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Som herr Nestrup sade
döljer sig åtskilligt under denna punkt
23. För min del har jag begärt ordet
för att säga något om den skolkuratorstjänst,
som beröres av utskottet på s.
46—48.

Det är vid denna sena timme inte att
förmoda, att kammaren kommer att
ägna något större intresse åt denna fråga,
och jag skall inte heller hålla på
länge. Jag skulle bara vilja hemställa
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
att ta denna fråga
under allvarligt övervägande i fortsättningen.
Utskottet förutsätter, att
Ivungl. Maj:t för 1958 års riksdag framlägger
förslag i ämnet. Det vore beklagligt,
om denna utskottets förutsättning
nästa år skulle befinnas vara felaktig.

Den omständigheten att vi kommer
in på detta ämne efter klockan ett på
natten får egentligen inte hindra, att en
person som arbetar både den ena och
den andra tiden på dygnet får en någorlunda
hygglig anställningsform. Det
är inte staten värdigt att under tolv års
tid behålla en person i tjänst i en uppgift,
där han utför ett banbrytande arbete,
utan att ens tillförsäkra honom
lön under hela året.

Det förefaller mig, herr talman, som
om denna fråga ur ecklesiastikdepartementets
synpunkt var så liten, att den
inte kallas en reform utan bara en anslagsfråga,
och därför blir det ingenting
av den. Det är med hänsyn härtill,
som jag har bett att få fästa kammarens
uppmärksamhet på frågan.

Herr talman, jag har inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 24—45

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46‘

Studiebidrag och stipendier

Kungl. Maj:t hade (punkt 223, s.
519—535) föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen förordade
ändrade grunder för studiehjälpen,
dels ock till Studiebidrag och stipendier
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 49 250 000 kronor.

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

117

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Mannerskantz och Ragnar Beryh
(1:276) och den andra inom andra
kammaren av herr Svensson i Krokstorp
(11:307), i vilka hemställts, såvitt
här vore i fråga, att riksdagen vid behandlingen
av punkten 223 under åttonde
huvudtiteln måtte avslå Kungl. Maj :ts
förslag såvitt avsåge införande av grundstipendier,
samt till Studiebidrag och
stipendier för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 40 250 000 kronor; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Gärde Widemar m. fl. (I: 359) och den
andra inom andra kammaren av herr
Helén m. fl. (II: 445), i vilka hemställts,
såvitt här vore i fråga, att riksdagen
måtte

dels godkänna av Kungl. Maj :t förordade
ändrade grunder för studiehjälpen
med i motionerna förordad ändring
i fråga om den övre åldersgränsen för
erhållande av grundstipendium,

dels ock i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om en översyn av gällande regler
för behovs- och studielämplighetsprövningen
i samband med stipendieringen; dels

ock en inom andra kammaren av
herr Onsjö väckt motion (11:442), vari
hemställts, att riksdagen vid behandling
av statsverkspropositionen, åttonde
huvudtiteln, punkt 223, med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag beträffande införande
av generella grundstipendier
måtte besluta att till Studiebidrag och
stipendier för budgetåret 1957/58 anvisa
46 500 000 kronor att disponeras i
överensstämmelse med vad studiehjälpsmyndigheterna
förordat.

Utskottet hemställde
I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionen II: 442 samt motionerna
l: 276 och II: 307, såvitt här vore i fråga,

Studiebidrag och stipendier

a) godkänna av departementschefen
förordade ändrade grunder för studiehjälpen; b)

till Studiebidrag och stipendier
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 49 250 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 359 och II: 445, såvitt
här vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta
verkställa en översyn av gällande regler
för behovsprövningen i samband med
stipendieringen samt i övrigt giva till
känna vad utskottet i anledning av motionerna
anfört.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ragnar Rergh, Staxäng
och Rubbestad, fröken Karlsson och
herr Gerhard Nilsson i Gävle, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionen 11:442 ävensom i anledning
av motionerna 1:276 och 11:307,

a) godkänna av studiehjälpsmyndigheterna
förordade grunder för studiehjälpen; b)

till Studiebidrag och stipendier
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 46 500 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:359 och 11:445, såvitt
här vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa en förutsättningslös översyn
av gällande regler för behovsprövningen
i samband med stipendieringen.

b) av herr Ohlon, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Även vid denna punkt
är fogad en reservation — en reservation
som går ut på avslag av Kungl.
Maj :ts förslag om icke behovsprövade
s. k. grundstipendier men som i stiillet
yrkar på ett bifall till stipcndienämn -

118

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Studiebidrag och stipendier

dens hemställan om en uppräkning eller
ett återställande av de studiebidrag och
de stipendier, som för närvarande utgår,
till deras tidigare realvärde. Detta
synes mig ur många synpunkter vara
betydligt riktigare än Kungl. Maj :ts
förslag.

För närvarande är det ju så, att behovsprövade
stipendier utgår med 75
kronor per månad och studiebidrag
med 60 kronor per månad. Det sistnämnda
bidraget avser i huvudsak hjälp
till inackordering. Det finns också stipendier
till elever vid folkhögskolor,
vid yrkesskolor och vid lantmannaskolor.
Det finns för övrigt även andra
stipendiemöjligheter, som jag dock inte
här skall gå in på.

I utskottets kommentar till Kungl.
Maj:ts proposition finns ganska många
positiva synpunkter. Man har i huvudsak
godtagit propositionen med den
ändringen, att man endast döpt om benämningen
»grundstipendier» till »allmänna
studiebidrag.» Tanken snuddar
omedelbart vid det gamla kända uttrycket
»allmänna barnbidrag», och det är
väl faktiskt också på det sättet, att detta
förslag om obligatoriska bidrag ligger
någonstans emellan barnbidrag och
studielön.

Utskottet har för sitt vidkommande
gjort den anmärkningen till Kungl.
Maj:ts förslag, att det blir en synnerligen
besvärlig administration. Kungl.
Maj:ts förslag innebär ju, att det utan
behovsprövning skall utgå ett bidrag,
som rör sig om 34 kronor per månad
eller, om man så vill, i vissa fall 8 kronor
50 öre i veckan, och det gäller för
kurser om minst fyra månader.

Efter vad jag kan finna sägs ingenting
i propositionen om några villkor,
vare sig i inkomsthänseende eller beträffande
studielämplighet. För min del
anser jag, att det vore betydligt klokare
att följa de gamla beprövade vägarna
med nuvarande stipendier och studiebidrag
och sätta denna hjälp i paritet
med nuvarande penningvärde. Jag är

mycket väl medveten om att detta blir
en uppräkning, som medför en merutgift
för staten, men det blir ändå betydligt
billigare än det nya grundstipendiesystem,
som Kungl. Maj :t föreslår.
Kungl. Maj:ts förslag avses att tilllämpas
från den 1 januari 1958. Det
gäller således halva budgetåret. Studiebidragsnämndens
förslag till uppräkning
gäller hela budgetåret och utgiftsökningen
blir 10 585 000 kronor. För
närvarande utgår både stipendier och
studiebidrag med 35 915 000 kronor. Av
uppräkningen med 10 585 000 kronor
hänför sig 2 565 000 kronor till ökningen
av antalet hjälpsökande elever,
410 000 kronor till studiehjälp åt ickesvenska
elever och 7 610 000 kronor till
merkostnader för återställande av realvärdet.
Sista gången en justering av värdena
skedde var 1953, och det är enligt
min uppfattning ett rättvisekrav, att
man i första hand söker något så när
återställa realvärdet av den sedan länge
utgående och av alla numera godkända
studiehjälpen. Vi bör också komma ihåg,
att såsom jag tidigare nämnde de i
Kungl. Maj :ts förslag redovisade utgifterna
gäller endast halva budgetåret och
att förslaget från studiehjälpsnämnden
blir betydligt billigare.

Herr talman! Jag skall inte längre
uppta tiden med att behandla denna
fråga — jag är medveten om att flera
andra ledamöter av kammaren kommer
att redovisa sin uppfattning. Jag ber få
yrka bifall till den vid denna punkt
fogade reservationen.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Reservanten herr Nilsson
i Göingegården har i sitt anförande
framhållit de rättvisesynpunkter, som
han vill anlägga på frågan om studiehjälp
till barn i 16—18-årsåldern. Det
är också rättvisesynpunkter, som varit
grundläggande för utskottsmajoritetens
ställningstagande.

Vi vet alla, att i den situation som

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16 119

uppstod när de allmänna barnbidragen
infördes, sattes föräldrarna till barn i
16—18-årsåldern i sämre position än
de tidigare befunnit sig i just när deras
barn når upp i en ålder, då både studierna
och barnens uppehälle i övrigt
vållar dem betydande kostnader, anser
sig samhället inte längre ha möjlighet
att ge dem en rimlig kompensation. Den
kompensationen åstadkommes nu delvis
genom de s. k. generella grundstipendierna,
eller, såsom utskottet finner att
de i fortsättningen bör benämnas, de
allmänna studiebidragen, som utgår
med månadsbelopp för dem, som bedriver
regelbundna studier.

Jag tror, att den form som här föreslås
i stort sett är lyckligt konstruerad.
Utskottsmajoriteten har visserligen ansett
det befogat att påpeka vissa brister
i den utredning, som ligger till grund
för Kungl. Maj ds förslag, men bristerna
är inte större än att de bör kunna läggas
till rätta under den tid, som återstår
tills bidragen skall utgå.

Det är, såsom utskottet framhåller,
viktigt att man inte i onödan betungar
skolledarna med den administrativa
apparat, som själva utbetalningen av
dessa medel förorsakar. Dessa skolledare
är redan tidigare så hårt ansträngda,
att det skulle vara olyckligt, om
Kungl. Majd vid den slutliga utformningen
lade utanordningen på denna
instans.

När man emellertid nu gör en sådan
konstruktion, innebär det inte, att de
behovsprövade stipendierna, alltså den
studiehjälp som tar sikte på de individuella
fallen, därmed skulle försvinna.
Det är, såsom utskottet har sagt, önskvärt
att man genom en särskild utredning
åstadkommer en prövning av de
behovsgränser, som man i fortsättningen
önskar tillämpa. Stora grupper av föräldrar
med medelhöga inkomster har
nämligen kommit att missgynnas, och
tiden är inne att se till att även deras
barn kommer i fråga för behovsprövade
stipendier.

Studiebidrag och stipendier

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
vid en speciell punkt, som gäller
studiehjälp åt barn till icke-svenska
medborgare. Genom en generös lagstiftning
kommer de nu i samma situation
som de svenska studerandena, något
som man redan i fjol yrkade i en
motion, och utskottet hälsar med tillfredsställelse,
att Kungl. Maj :t nu har
kunnat tillgodose det önskemålet.

På den punkten kommer emellertid
Sverige att få ta på sig en stor börda
gentemot de nordiska grannfolken genom
att vara föregångsland. Det råder
nämligen ännu icke full reciprocitet
mellan de nordiska länderna, utan studerande
från de andra länderna kommer
hos oss i en mera gynnad position
än svenska studerande, som kommer till
våra grannländer.

Jag skulle särskilt vilja peka på den
situation som har uppkommit för folkhögskolestuderande,
både sådana som
kommer från de övriga nordiska länderna
till Sverige och svenska folkhögskoleelever
som studerar i de nordiska
grannländerna. Jag vill rikta en hemställan
till chefen för ecklesiastikdepartementet
att under det fortsatta arbetet i
departementet se till, att under en övergångstid,
till dess att full reciprocitet
har nåtts mellan de nordiska länderna,
någon försämring inte sker av de speciella
folkhögskolestipendier, som till
ett antal av 30 ges till svenska ungdomar
som reser ut till de övriga nordiska
länderna. Jag hoppas också att studiehjälpsnämnden
vid sin prövning av ansökningarna
ser till, att det inte heller
sker någon försämring i nu utgående
förmåner till nordiska studerande till
ett antal av 100 vid de svenska folkhögskolorna.
Det skulle vara beklagligt,
om tillämpningen av den riktiga och
viktiga princip, som innebiir att vi här
skapar en gemensam nordisk studiemarknad
och att Sverige därvid går i
spetsen, skulle medföra en tillfällig försämring
för vissa elever.

Jag ber med dessa ord, herr talman,

120 Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Studiebidrag och stipendier

att få yrka bifall till utskottets hemställan
under punkt 46.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det är en betydelsefull
och kostnadskrävande reform som föreslås
under denna punkt. Det är alldeles
riktigt som herr Nilsson i Göingegården
och herr Helén har sagt, att man ur
vissa rättvisesynpunkter kunde ha anledning
att ge reformen en annan konstruktion.
Denna proposition kan emellertid
sägas ansluta sig till den allmänna
familjepolitiken, och jag tror att det
kan anföras vägande skäl för att man
åtminstone i denna omgång ger utökningen
av dessa bidrag just denna form
av generella bidrag för vissa åldersgrupper,
vilka utan tvivel är i särskilt
stort behov av en utökning av studiebidragen.

De uppräkningar som görs för de
ännu äldre eleverna står i överensstämmelse
med vad studiehjälpsmyndigheterna
har föreslagit, och jag menar att
de är väl avpassade för sitt ändamål
under de förutsättningar som nu föreligger.
Jag är glad över att utskottet tillstyrker
denna linje.

Vad sedan beträffar den speciella sak,
som herr Nestrup redan under en tidigare
punkt i huvudtiteln har tagit upp,
vill jag säga, om herr talmannen låter
mig ta upp tiden någon minut med det,
att även om våra rektorer är mycket
betungade, så torde den ökning av arbetsbördan
som här läggs på dem inte
bli så våldsam. Jag vill erinra om att
samtidigt anslagen till rektorsexpeditionerna
ändå har uppräknats med ungefär
20 procent, och det bör väl hjälpa
i avsevärd grad. Jag kan inte tänka mig,
att herr Nestrup med sitt föregående
anförande avsåg att säga att vi hellre
skulle sätta stopp för läroverkens möjligheter
att ta hand om de ökande årskullarna.

När nu utskottet också under denna

punkt har pekat på att det kan bli drygt
för rektorsexpeditionerna att administrera
denna nya bidragsform, vill jag
erinra om att jag inte har tänkt mig
detta system som någonting annat än
ett provisorium. Den nya skolstyrelselag,
som antogs i fjol och som skall
träda i kraft om cirka ett år, skapar
otvivelaktigt förutsättningar för att skolstyrelsernas
expeditioner skall kunna
avlasta rektorsexpeditionerna en del
arbete. Vi har ännu inte kunnat fastslå
någonting därvidlag, eftersom den pågående
utredningen om det s. k. redogöraransvaret
först måste ha anvisat
lösningar av vissa svårbemästrade problem
härvidlag. Jag räknar emellertid
med att det skall bli möjligt att på detta
sätt åstadkomma en reform av rektorsexpeditionernas
arbete, som både skall
lätta arbetsbördan för rektorerna och
ge möjligheter att administrera de nya
bidragen.

Vad så slutligen angår den sak som
herr Helén tog upp sist i sitt anförande
vill jag bara kort och gott säga, att jag
har samma uppfattning som han i båda
de punkter som han pekade på. Jag
hoppas att den tiden inte skall vara
avlägsen, då full reciprocitet beträffande
dessa stipendier kan nås mellan de
nordiska länderna, men enligt min mening
ryms inom Kungl. Maj :ts befogenheter
möjlighet att ordna så, att några
försämringar för vissa grupper inte
skall behöva komma i fråga under en
mellantid.

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! I motion nr 307 i denna
kammare har jag föreslagit, att riksdagen
skulle avslå Kungl. Maj:ts hemställan
om införande av s. k. grundstipendier.
Anledningen till denna min
ståndpunkt är bl. a., att det ekonomiska
och statsfinansiella läget är sådant, att
största återhållsamhet måste iakttagas
då det gäller nya utgifter. Jag vill framhålla
att den ökning på 9 miljoner kro -

Nr 16

121

Fredagen den 10 maj 1957 em.

nor, som införandet av grundstipendierna
för nästa budgetår medför, kommer
att fördubblas för det därpå följande
budgetåret. Ett bifall till Kungl. Maj :ts
förslag innebär följaktligen att man för
framtiden bär att räkna med 18 miljoner
kronor i ökade utgifter per budgetår.
Det anser jag att vi i nuvarande
läge inte har råd med.

Jag ber att få yrka bifall till motion
nr II: 307.

Herr ONSJÖ (bf):

Herr talman! Jag har under denna
punkt avlämnat en motion och skall
därför, trots den sena timmen, be att
få säga några ord om hur jag ser på
denna sak.

Den statliga studiehjälpen här i landet
utgår sedan rätt lång tid tillbaka.
Den utgår som vi vet i två olika former,
dels i form av studielån och dels i form
av kontanta studiebidrag. Gemensamt
för hela den statliga hjälpen på detta
område är, att de bidrag som delas ut
skall motsvara ett behov. Den kontanta
studiehjälpen, som utbetalas till elever
vid statliga eller statligt kontrollerade
skolor, utgår dels i form av studiebidrag
och dels i form av stipendier. Studiebidraget
är ju avsett att utjämna skillnaderna
i studiekostnader för de elever,
som bor på skolort, och de elever som
icke bor på skolort, d. v. s. mellan elever
i stad och på landsbygd. Studiebidragen
utgår dels som resebidrag för
dem som dagligen reser mellan bostadsort
och skolort, dels i form av inackorderingsbidrag
för dem som måste inackordera
sig på skolorten. Stipendierna
däremot utdelas till alla oberoende
av bostadsort.

En elev, som bor på landsbygden och
som befinner sig i högsta behovsklass
__för att ta ett exempel som finns redovisat
i propositionen — får nu 60 kronor
i inackorderingsbidrag och 75 kronor
i stipendium, alltså sammanlagt 135
kronor i månaden. Enligt det nu föreliggande
förslaget kommer bidraget för

Studiebidrag och stipendier

inackordering att bli 75 kronor och stipendiet
100 kronor, alltså en höjning
från sammanlagt 135 kronor till 175
kronor för elever i högsta behovsklass.

En förutsättning för såväl studiebidrag
som stipendium är att en elev för
att komma i åtnjutande av dessa förmåner
skall sköta sig och sin utbildning.
För stipendier förekommer dessutom
en lämplighetsprövning; vederbörande
skall visa att han så att säga
är värd att kostas på, han måste ha anlag
och man skall kunna anta att han
kommer att ha framgång i sina studier.

Studielånen tillkom för snart 40 år
sedan, och stipendierna infördes på
1940-talet. Utdelningen har skett efter
ett visst system, som jag tror har förbättrats
undan för undan, i varje fall
administrativt. Men nu införes här något
nytt som inte funnits tidigare. Enligt
propositionens förslag skall nu studiehjälpen
höjas, men endast för de
ungdomar som är över 18 år; det är först
i åldersgrupperna under 18 år som barnbidragen
— som det nu är fråga om —
sätter in. Herr Helén säger att det är
rättvisesynpunkter som dikterat detta.
Jag har emellertid svårt att förstå att
detta förslag kan medföra någon rättvisa.
Vilka konsekvenser får det föreslagna
systemet? Jo, den, som befinner
sig i högsta behovsklassen, får ingen
förbättring utan i stället eu försämring.
De som kommer att få det mesta av
dessa 18 miljoner, som den föregående
talaren sade att det i verkligheten gäller
— familjeberedningen räknade med
19 miljoner — är de som inte behöver
någon hjälp. Det är inte heller endast
de elever, vilka visat sig vara värdiga
hjälp, som får bidrag, ty här krävs inte
ens att vederbörande skall sköta sig. De
behöver inte vara studielämpliga, utan
enda förutsättningen för alt de skall få
detta barnbidrag på 34 kronor i månaden
är att de sitter på skolbänken under
fyra månader av ett år. .lag har svårt
att förstå att det skulle ligga någon
rättvisa i ett sådant system.

122

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Studiebidrag och stipendier

Jag skulle även vilja påpeka att —
något som även utskottet upptäckt —
detta förslag är illa genomtänkt, ja, jag
vågar nästan påstå att det inte är genomtänkt
alls. Det bär blivit något slags
korsning mellan barnbidrag och studiehjälp,
och produkten har blivit ett missfoster,
som inte liknar vare sig det ena
eller det andra. Det är inte ett barnbidrag,
tv barnbidrag utgår till alla,
medan detta barnbidrag endast skall
utgå till dem som sitter på skolbänken.
I ännu mindre grad är det ett studiebidrag,
tv — som jag sade förut — förutsättningen
för studiebidrag är att vederbörande
skall vara lämplig för sina
studier och att han sköter dem.

Det är därför min bestämda uppfattning
att denna uppläggning är olycklig.
Ecklesiastikministern försvarar den,
och det är givetvis hans skyldighet, så
jag kritiserar honom inte för det. Jag
skulle emellertid vilja kritisera honom
för att han ställde sig som pappa till
detta förslag, tv om ett belopp om 19
miljoner kronor nu nödvändigtvis skulle
utbetalas, hade det varit bättre att lägga
det under femte huvudtiteln och redovisa
det som barnbidrag. I själva verket
är det här fråga om barnbidrag. Då
hade man undvikit det merarbete, som
nu otvivelaktigt uppkommer, och detta
trassel och krångel, som kommer att dra
ner en verksamhet som såvitt jag förstår
är uppbyggd efter helt andra och sundare
principer.

Om man fått dessa miljoner för att
höja de andra studiebidragen, skulle
jag tänka mig att det inte behövts någon
ny administration och att man hade
undgått det väldiga trassel som uppkommer
på rektorsexpeditionerna. Hur
man än resonerar blir det stora svårigheter
med de omräkningar, som måste
ske när eleverna passerar en viss åldersgräns.
Dessa pengar hade kunnat fördelas
bland dem som verkligen har behov
därav och som också är lämpliga
såsom mottagare. När man vet hur detta
verkar kan man inte undgå att tänka på

vilken stor nytta och välsignelse dessa
medel skulle ha blivit till om de kommit
till rätt användning.

Vad som gör mig särskilt bekymrad
i detta fall är att jag vet, att om man
disponerar ett så stort belopp som 19
miljoner kronor för detta ändamål, så
kommer det att bli svårt, ja, jag skulle
tro omöjligt att inom de närmaste åren
få en välmotiverad höjning av dessa
studiebidrag. Framställningar därom
kommer att mötas med invändningen
att en höjning med 19 miljoner kronor
skedde så sent som 1957, och på grund
av det statsfinansiella läget blir det inte
någon ytterligare höjning, detta trots att
dessa 19 miljoner kronor inte har något
med studiebidragen att göra.

Jag skall inte här tala om de statsfinansiella
konsekvenserna av detta förslag,
men det är svårt att undgå detta
då man vet att finansministern ständigt
är på jakt efter nya skattekällor. Det
är ju nödvändigt att hålla igen. Vi vet
att det inte minst under denna huvudtitel
finns många anslag, avseende små
belopp, som varit önskvärda men som
blivit föremål för prutning av statsfinansiella
skäl. Det vill då till om
dessa 19 miljoner kronor verkligen skall
kunna anses komma till rätt användning.

Jag kan inte undgå att i detta sammanhang
tänka på ett annat ärende på
dagens föredragningslista. Det avser anslaget
på kapitalbudgeten till studielånen.
Jag har tillsammans med herr
andre vice talmannen Malmborg väckt
en motion om ökning av detta anslag
med 700 000 kronor för att skapa lånemöjligheter
för fattiga, ambitiösa och
begåvade ungdomar, som inte kan fullfölja
sin utbildning på grund av att de
saknar ekonomiska resurser. De begär
inte mer än att få låna pengar, att återbetalas
då de blir färdiga med sina examina.
För den som sysslar med dessa
ting är det upprörande att dessa ungdomar
skall vägras att få lån, då man
samtidigt vet att pengar på detta sätt

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

123

strös ut till dem som inte har behov
därav.

Jag har inte kunnat undgå att ta till
litet starka ord i denna fråga, ty då man
är i den situationen, att den som behöver
inte ens kan få låna pengar, tycker
man knappast att det går att tala
om rättvisa i samband med det nu föreliggande
förslaget. Pengar utbetalas
till dem som inte har behov därav och
som kanske inte ens sköter sig.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla,
att min motion och den vid denna
punkt fogade reservationen skiljer
sig från utskottets förslag därutinnan,
att i reservationen och motionen yrkas
dels att den höjning, som nu föreslås
beträffande åldersgrupperna över

18 år, liksom tidigare skall ske efter
hela linjen, och dels att förslaget om
detta barnbidrag avslås.

Herr statsrådet säger att det föreliggande
förslaget just i fråga om det administrativa
är ett provisorium. Han
tror att administrationen skall bli enklare
längre fram. Varför kan man då
inte dröja litet med att ge ut dessa
pengar? Om regeringen sedermera har

19 miljoner kronor att betala ut, finner
man nog alltid en form för detta. Vad
vi i detta avseende skall sträva efter är
emellertid att hjälpa dem som behöver
hjälp. Därigenom kan vi också tillvarata
vår begåvningsreserv, som inte finns i
de högsta socialgrupperna utan i de
lägre.

Jag yrkar bifall till den vid punkten
fogade reservationen av herr Ragnar
Bergh m. fl.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Herr Onsjö har givetvis
rätt då han säger att man genom en
annan konstruktion av studiebidragen
för 16—18-åringar i vissa fall skulle
kunna nå en större individuell rättvisa.
När herr Onsjö emellertid i samma anförande
säger ifrån, att han icke skulle
vilja vara med om att anslå pengar i

Studiebidrag och stipendier

den utsträckning som erfordras för att
åstadkomma dessa allmänna studiebidrag,
underminerar han samtidigt sitt
eget resonemang. Om man vill åstadkomma
en studiestimulerande effekt av
bred typ så att man verkligen får fram
den begåvningsreserv herr Onsjö talade
om, måste man välja mera generella
utbctalningsprinciper än de individuella,
vilka är utmordentligt viktiga som
ett komplement men inte räcker som allmän
princip.

Herr Onsjö gjorde också en rätt stor
affär av att det här skulle få betalas ut
pengar till folk som bara satt på skolbänken
och över huvud taget inte ens
skötte sina studier. På den punkten tror
jag att herr Onsjö, som i övrigt är så
väl orienterad i dessa frågor genom sitt
arbete i olika studiesammanhang, kommer
att finna att han inte blir sannspådd.
I det förslag till författningstext
som redan finns utarbetat med
hänsyn till väntat riksdagsbeslut har det
nämligen klart sagts ut att skötsamhet
med studierna är ett villkor för att detta
allmänna studiebidrag skall utbetalas.
Jag tar för givet att Kungl. Maj:t på
den punkten kommer att följa det utarbetade
förslaget. Herr Onsjös flera gånger
deklarerade starka oro i det stycket
torde vara onödig.

Slutligen vill jag säga att de mycket
behjärtansvärda fall, som herr Onsjö
här tog upp, och i vilka lån sades vara
den bästa studiehjälpen, är en fråga
som riksdagen får tillfälle behandla i
höst i anledning av väckta motioner om
förbättrad studiehjälp över hela fältet.
Det finns därför ingen anledning att
ta upp den frågan här i kväll.

Herr ONSJÖ (bf):

Herr talman! Herr Helén talade om
den författningstext, som redan är utarbetad,
och den är inte alldeles okänd
för mig. Jag vet vilka svårigheter som
därvidlag föreligger.

Sedan förklarade herr Helén att jag

124

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Studiebidrag och stipendier

rycker undan grunden för mina egna
anmärkningar, när jag inte vill släppa
till pengarna för här ifrågavarande ändamål.
Jag vill visst släppa till pengar,
men jag anser att vi först och främst
skall ge dem bidrag, som bäst behöver
hjälpen. Om vi skall bredda undervisningen,
så vet vi att begåvningsreserven
finns i de lägre socialgrupperna. I de
högsta socialgrupperna behöver man ingen
hjälp. Där går man i högre skolor
den hjälpen förutan. Slå gärna ut bidragen
över hela fältet, om vi har så
gott om pengar, men hjälp först dem,
som bäst behöver hjälpas!

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det är ju så att vårt
samhälle inte bara består av mycket fattiga
och mycket rika människor, utan
det svenska samhället består i stor utsträckning
av människor med medelstora
inkomster. Och för att nå dessa
grupper, herr Onsjö, är det nödvändigt
att gå fram på andra vägar och anslå
större summor än vad herr Onsjö vill
släppa till.

Herr ONSJÖ (bf):

Herr talman! Ja, att det inte bara
finns mycket rika och mycket fattiga
människor här i landet vet vi väl alla,
men det är ju inte den saken vi diskuterar
nu.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav i fråga om mom. I
propositioner på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2ro) bifall till den av
herr Ragnar Bergh m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del; samt 3:o)
bifall till motionen 11:307 av herr
Svensson i Krokstorp; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Krokstorp begärde
likväl votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o

angivna hava flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Svensson i
Krokstorp votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 46 :o) mom. I i utskottets
utlåtande nr 8 antager det förslag,
som innefattas i den av herr Ragnar
Bergh m. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
motionen 11:307 av herr Svensson i
Krokstorp.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 43 ja och 32 nej, varjämte
100 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
46 :o) mom. I i utskottets utlåtande nr
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

125

av herr Ragnar Bergh m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns
flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

Beträffande mom. II gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den av herr Ragnar Bergh m. fl. vid
punkten fogade reservationen i denna
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 47 och 48

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49

Bidrag till folk- och skolbibliotek

Kungl. Maj :t hade (punkt 311, s. 694—
699) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 9 847 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två motioner. I
en inom andra kammaren av fröken
Vinge väckt motion (II: 331) hade hemställts,
att riksdagen ville besluta, dels
att tilläggsbidrag till skolbibliotek enligt
samma grunder som gäller för folkhögskola
skulle kunna utgå jämväl till
annan skola, därest statsbidraget eljest ej
skulle uppgå till 300 kronor, dels att anslaget
till Bidrag till folk- och skolbibliotek
för budgetåret 1957/58 måtte utgå
med ett i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag med 13 000 kronor förhöjt
belopp.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Majrts förslag
samt med avslag å motionen II: 168
ävensom motionen 11:331, till Bidrag
till folk- och skolbibliotek för budget -

Bidrag till folk- och skolbibliotek

året 1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
9 847 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne och Widén, fröken Vinge och
herr Helén, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionen II: 168 och med
bifall till motionen 11:331,

a) besluta, att tilläggsbidrag till skolbibliotek
enligt samma grunder som
gällde för folkhögskola skulle kunna
utgå jämväl till annan skola, därest
statsbidraget eljest ej skulle uppgå till
300 kronor;

b) till Bidrag till folk- och skolbibliotek
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 9 860 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

VINGE (fp):

Herr talman! Den skolbiblioteksreform
vi genomförde häromåret var vi
säkerligen alla glada åt, men tyvärr
uppstod det ett tekniskt missöde vid
reformens genomförande. Några bibliotek
fick nämligen därefter mindre bidrag
än de hade fått förut, en oformlighet
som vi bör försöka rätta till.

I min motion och i reservationen vid
denna punkt har syftats på några bibliotek,
som förut fick 300 kronor men
som nu, om det finns mindre än 60
elever, får ett mindre bidrag. Jag kan
nämna att Karlshamns yrkesskola nu
får endast 110 kronor och Västerviks
yrkesskola endast 135 kronor. Norrlands
trädgårdsskola i Söråker, som
också fick 300 kronor tidigare, får nu
bara 60 kronor. Den skolan har ett
stort bibliotek och har registrerat 577
lån.

•lag nöjer mig med dessa exempel.

När det gäller folkhögskolorna finns
det en undantagsbestämmelse i författningarna,
som säger att om skolorna
enligt huvudregeln skulle erhålla mindre
än 300 kronor, så skall detta belopp

126 Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

lika fullt utgå, om samma belopp tillskjutes
från annat håll. Det är motsvarande
ändring jag vill ha införd i
skolbibliotekförfattningen, och det skulle
kosta 13 000 kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Jag ber att få erinra om
att den skolbiblioteksreform som genomfördes
1955 ändå har verkat i en
riktning som jag tror kan anses vara
tillfredsställande. Jag vill också erinra
om att anslaget för detta ändamål under
det senaste budgetåret ökat med inte
mindre än sex miljoner kronor. Jag tror
alltså, att denna verksamhet och uppskattningen
därav har utvecklats i en
synnerligen tillfredsställande riktning.

Fröken Vinge har berört en detalj,
som det nog i och för sig kan vara berättigat
att påpeka, men jag tror inte
att det gäller något större antal skolor,
utan att det hör till undantagsfallen att
det blivit försämrade förhållanden. Utvecklingen
på detta område går ändå i
en sådan riktning, att man kan motse att
förhållandena även på den punkt som
fröken Vinge berört kommer att rättas
till.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
oek på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 50—58

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 59

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

Kungl. Maj:t hade (punkt 321, s. 714
och 715) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1957/58

anvisa ett förslagsanslag av 1 800 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft fyra motioner. I
två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Mannerskantz och Ragnar Bergh
(1:276) och den andra inom andra
kammaren av herr Svensson i Krokstorp
(11:307), hade hemställts, såvitt
här vore i fråga, att riksdagen vid behandlingen
av åttonde huvudtiteln måtte
avslå förslaget om ett anslag för budgetåret
1957/58 till Bidrag till ungdomens
fritidsverksamhet av 1 800 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:276 och 11:307, såvitt här vore i
fråga, samt motionerna I: 198 och
11:207, till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
för budgetåret 1957/58
anvisa ett förslagsanslag av 1 800 000
kronor.

Beservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh och Staxäng, fröken Karlsson
och herr Gerhard Nilsson i Gävle,
vilka ansett att utskottet bort föreslå
riksdagen att, med avslag å Kungl.
Maj :ts förslag samt motionerna 1:198
och 11:207, bifalla motionerna 1:276
och II: 307, såvitt här vore i fråga, och
till följd därav besluta, att förslagsanslaget
till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
icke skulle uppföras å
riksstaten för budgetåret 1957/58.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Även vid denna punkt
är det fogat en reservation, som går ut
på avslag på anslaget. Det har ju redan
vid den tidigare behandlingen av
detta ärende ifrågasatts att man inom
skolöverstyrelsen skulle göra en utredning
om till vilka dessa anslag gick och
vilka ändamål de tjänade. Efter en så -

127

Fredagen den 10 maj 1957 em.

dan utredning skulle man ta ny ställning
till anslagets storlek och ändamål.
Någon sådan utredning har veterligt inte
redovisats, och i avvaktan därpå föreslår
reservanterna, att detta förslagsanslag
icke skall uppföras på riksstaten
för nästa budgetår.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen under denna punkt.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Det är riktigt att skolöverstyrelsen
skulle göra en utredning
på den här punkten, som herr Nilsson i
Göingegården säger, men detta anslag
har funnits under en alltför kort tid
för att man av verksamheten skulle
kunna göra någon sammanställning av
värde. Det krävs åtminstone ytterligare
ett år innan man kan bedöma detta.

Men vi vet alla hur det ligger till på
nykterhetsfronten. Skall man, samtidigt
som genom spriten miljoner flyter in i
statskassan, dra in ett anslag som avser
att hjälpa ungdomen? Jag tycker nog att
denna sparsamhet är missriktad.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Rimmerfors (fp) instämde i
detta anförande.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Svårigheten i vårt ungdomsarbete
är framför allt att få fram
tillräckligt många ungdomsledare. Det
ökade stöd som kammaren nyss har beviljat
till utbildning av ungdomsledare
tror jag är välbetänkt. När det gäller
bidragen till ungdomens fritidsverksamhet
har detta nog i stor utsträckning
kommit till god nytta inom ungdomsorganisationer
eller tillfälligt bildade
grupper, men jag vill ändå ifrågasätta,
om inte bidraget oftast förfelar sin avsedda
verkan. Det skulle egentligen stimulera
till ny och ökad ungdomsverksamhet,
men det kommer till mycket
stor del redan tidigare organiserade
verksamheter till godo, organisationer

Nr 16

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

som visserligen är tacksamma för bidraget,
men som skulle klara sig bra utan
och har lika stor verksamhet ändå. Det
gäller bland annan scoutrörelsen, som
får en mycket stor del av dessa bidrag.
Jag är själv scoutledare, och i min kår
i Nyköping utnyttjas givetvis möjligheterna
till bidrag, och vi är tacksamma
för vad vi får den vägen. Men vår scoutkår
är inte på något sätt beroende av
dessa anslag. Vi kan klara oss genom
lotterier och basarer eller genom att anlita
andra utvägar, och detta är mycket
värdefullt för ungdomsarbetet genom
att medlemmarna själva får känna ansvar
för och bidra till föreningens ekonomi.

Herr talman! Jag tror att ungdomsarbetet
behöver statligt stöd framför allt
för en utbildning av ungdomsledare och
anställning av sådana, men jag tror att
man utan vidare kan ta bort bidragen
till fritidsgrupperna och ber därför att
få yrka bifall till den av herr Ragnar
Bergli m. fl. avgivna reservationen.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag anser för min del
att det anförande, som vi nu har lyssnat
till, förråder en fullständig ovetskap
om hur det är i praktiken. Om den
scoutkår, som talaren representerar,
inte har behov av anslaget från centralorganisationen
är det ju bara att säga
nej därtill och tala om att man klarar
sig ändå. Men jag skulle vara mycket
dåligt underrättad, om jag inte visste
att Sveriges scoutförbund och övriga
ungdomsorganisationer, som driver liknande
verksamhet, är mycket tacksamma
för det stöd som staten lämnar och
att de skulle bli mycket ledsna, därest
man skulle följa reservanternas förslag.

Är det någonting som vi framför allt
bör undvika att låta ungdomen syssla
med, så är det att den skall behöva hålla
på med en mängd ovidkommande uppgifter
för att skaffa de ekonomiska
möjligheterna till ungdomsverksamhe -

128 Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m.

ten. Staten har en skyldighet i vår tid
att hjälpa dessa frivilligt arbetande organisationer
av olika slag att sätta in
sin kraft på det som är det väsentliga
i verksamheten, nämligen att handleda
ungdomen i skilda hänseenden, så att
den inte skall behöva plottra bort sin
tid och kraft på att genom lotterier och
tillställningar m. m. försöka skaffa det
kapital som är nödvändigt. Jag tror att
Sveriges ungdomsorganisationer är tacksamma
för det bidrag som staten lämnar
och jag tror också, att Sveriges
riksdag gör en verkligt bestående insats
för framtiden genom att ge dessa
organisationer ekonomiska möjligheter
att föra sin verksamhet framåt.

I detta anförande instämde herrar
Dahlén (fp), Keijer (fp), Jacobsson i
Tobo (fp), Carlsson i Huskvarna (fp),
Johansson i Norrköping (s), Boija (fp),
Hamrin i Kalmar (fp), Engkvist (s),
Nilsson i Lönsboda (fp), Olof son (fp),
Löfgren (fp), Nelander (fp), Nestrup
(fp), Svenning (s), Gustafson i Göteborg
(fp), Lundqvist (s) och Sjölin
(fp), fröken Sandell (s) samt herrar
Swedberg (fp), Jacobsson i Sala (s),
Bark (s), Hammar (fp), Mellqvist (s)
och Andersson i Långviksmon (fp).

Punkten 60

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 61

Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 324, s. 718—
720) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål anvisa ett reservationsanslag
av 1 360 100 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft fyra motioner. I
två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Sunne
m. fl. (I: 68) och den andra inom
andra kammaren av herr Hammar m. fl.
(II: 82), hade hemställts, att anslagsposten
till grundbidrag till nykterhetsorganisationer
m. fl. måtte höjas från i propositionen
föreslagna 306 000 kronor
till 500 000 kronor.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte,

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:68 och 11:82, till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 1 360 100 kronor;

b) i anledning av motionerna I: 293
och 11:340 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Sunne och Widén, fröken
Vinge, herr Helén och fröken Liljedahl,
vilka ansett att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:68 och 11:82
till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 1 391 100 kronor;

b) i anledning av motionerna I: 293
och 11:340 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAMMAR (fp):

Herr talman! I här föreliggande fråga
— bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. — har utskottet givit nykterhetsrörelsen
och dess arbete ett mycket
oförbehållsamt erkännande. Kan man
på nykterhetshåll vara annat än tacksam
för följande omdöme: »Utskottet
finner det angeläget att framhålla det
samhällsgagnande arbete, som bedrives
av nykterhetsorganisationerna. Det sy -

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

129

nes utskottet i dagens läge vara av stor
vikt att en stark nykterhetsrörelse kan
bistå samhället i kampen mot alkoholskadorna.
Inför det förändrade nykterhetspolitiska
läge, som inträdde med
den nya lagstiftningen om alkoholförsäljning,
beslöt 1954 års riksdag en väsentlig
utbyggnad av statens bidrag till
nykterhetsrörelserna. Den aktuella situationen
när det gäller folknykterheten
och därmed sammanhängande problem
påkallar emellertid enligt utskottets mening
en ytterligare förstärkning av
statsanslagen på detta område. En sådan
förstärkning bör också enligt utskottets
mening vara statsekonomiskt
motiverad med hänsyn till de avsevärt
ökade intäkter, som alkoholhanteringen
de senaste åren tillfört statsverket.»

Som synes har vi här ett mycket superlativt
omdöme om nykterhetsorganisationerna
och deras arbete, följt av
ett nästan kategoriskt påkallande av en
ytterligare förstärkning av statsanslagen
till dessa organisationers verksamhet
för allmän folknykterhet. Icke utan
intresse avvaktar man då vad utskottet
har att säga om ett par motioner, som
syftar till en sådan förstärkning av det
statliga bidraget, nämligen motionen
I: 68 av herr Sunne m. fl. och II: 82 av
mig själv och några andra. Båda dessa
motioner avser att anslagsposten till
grundbidrag för nykterhetsorganisationer
in. fl. skall höjas från i propositionen
föreslagna 306 000 kronor till
500 000 kronor. Det blir avslag — visserligen
under mycket höviska former,
men ändå avslag. »Utskottet finner sig
icke berett att på tillgängligt material
förorda en anslagsförstärkning till det
ena eller andra slaget av bidrag.» Så
kommer emellertid en verklig ljusglimt:
»Utskottet förutsätter emellertid att
Kungl. Maj:t noga överväger hithörande
problem och för 1958 års riksdag framlägger
förslag till ökat statligt stöd till
nykterhetsrörelsen.»

Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m.

tid så välvilligt formulerad, att man
ett tåg funderar på att låta udda vara
jämnt, dvs. avstå från att yrka bifall till
motionerna. Det vill jag också göra.
Samtidigt hemställer jag likväl om bifall
till den vid punkten 61 :o) fogade reservationen
av herr Axel Andersson m. fl.,
som bl. a. går ut på att anslagsposten
till grundbidrag i enlighet med skolöverstyrelsens
förslag höjs med 10 procent
eller med 31 000 kronor. Därigenom
får nykterhetsorganisationerna åtminstone
någon kompensation för den
kostnadsökning de fått vidkännas under
de senaste åren.

Av utskottets skrivning synes mig
framgå att utskottet i stort sett accepterar
motionernas argumentering för ett
ökat grundbidrag åt de olika nykterhetsorganisationerna.
Det är odisputabelt
att nykterhetsrörelsen under de senaste
åren betydligt ökat sitt medlemsantal.
Verksamheten har också över
hela linjen avsevärt utbyggts och effektiviserats.
Alt fortlöpande hålla denna
vidgande verksamhet i gång och att
ytterligare utöka och förnya densamma
har medfört, att de fasta kostnaderna
för nykterhetsorganisationerna betydlig
ökat. Härtill bidrar även penningvärdeförsämringen.
Allt detta underströks
redan i motionerna.

Låt mig nu nämna några siffror och
fakta på det att kammaren må förstå
varom det egentligen rör sig! För närvarande
får de olika organisationerna
halva lönen till 25 instruktörer. Till
detta kommer resor, traktamenten och
dylikt. Enligt en i dagarna av CFN slutförd
undersökning har nykterhetsrörelsen
vid sidan av dessa statligt understödda
instruktörer icke mindre än femtio
andra instruktörer och ombudsmän.
De olika nykterhetsorganisationerna underhåller
således av egna medel icke
mindre än femtio heltidsanställda ombudsmän
och instruktörer. Alla är de
fältarbetare och ingen av dem sysselsiiltes
på de administrativa avdelningarna.
Denna uppläggning av arbetet är

Utskottet hemställer alltså om avslag
på motionerna. Skrivningen är eineller9
— Andra kammarens protokoll 1957. Nr 1C>

130

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Bidrag till nykterhetsorganisationer m. it».

helt i linje med statsmakternas intentioner.
Men det är klart att dessa femtio
helavlönade arbetare ute på fältet,
för vilka intet statsbidrag utgår, åsamkar
nykterhetsrörelsen stora ekonomiska
bekymmer.

Sannolikt avslöjar jag inte några större
hemligheter ifall jag omtalar, att en
rad organisationer för att kunna vidmakthålla
sin expanderande verksamhet
är nödsakade att lita till lotterier
och dylikt. Detta sätt att skaffa pengar
känns emellertid på många håll som en
börda. Själva förfaringssättet är heller
inte helt invändningsfritt. I varje fall
ter sig detta med lotterier som en förtvivlans
sista utväg — och den borde
verkligen besparas alla de föreningar,
som söker bistå samhället i kampen mot
alkoholskadorna.

Nu invänder någon: Utskottet beställer
ju i tydliga ordalag till 1958 års
riksdag ett ökat statligt stöd till nykterhetsrörelsen.
Om detta är blott gott
att säga. Men inte hjälper denna beställning
våra nykterhetsorganisationer i
deras nusituation. Tyvärr kan de inte
leva på en välvillig skrivning. Det kan
inte vara rätt att behjärta saken samtidigt
som man förhalar den. Systemet
för sent är ett farligt system i vår tid
i fråga om här föreliggande angelägenhet.

Vad man vill söka vinna för en spritfri
miljö är framför allt ungdomen.
Varje pojke och flicka som råkar på
glid kostar samhället icke obetydliga
belopp. Redan nu räknar vi med att
cirka 175 000 barn växer upp i hem,
där far eller mor är alkoholskadad.
Det innebär 175 000 barn inom den direkta
farozonen. Och inom tio år står
vi inför de stora ungdomskullarnas
problem. Då kommer alkoholfrågan —
som förre finansministern Sköld betecknade
som vår största hittills olösta
sociala fråga — att bli ännu mer brännande.

Herr talman! Vad jag här sagt är, synes
det mig, tillräckligt för att under -

bygga ett yrkande om bifall till motionernas
krav på en ökning av anslagsbeloppet
från 306 000 kronor till 500 000
kronor. Ändock stannar jag vid att
hemställa om bifall till reservationen
vid punkten 61. En viss kännedom om
det omöjliga i att kämpa mot statsutskottet
har dikterat detta mitt ställningstagande.

Skulle till äventyrs någon invända,
att anslagshöjningen är så liten, att den
varken kan göra något till eller från
när det gäller nykterhetsorganisationernas
arbete, så vill jag bara svara: Varje
bidrag om än så litet hjälper till aft
utbygga och effektivisera nykterhetsrörelsens
ideellt-sociala arbete fram mot
en allmän folknykterhet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid punkt 61 i statsutskottets utlåtande
nr 8 fogade reservationen av herr Axel
Andersson m. fl.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Under hänvisning till
den föredragning som den föregående
talaren har haft nyss och där han citerade
valda delar av vad utskottet har
sagt i sitt välvilliga utlåtande hemställer
jag om ett bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hammar begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
61 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16 131

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Hammar
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 114 ja och
53 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr ANDERSSON i Långviksmon
(fp) erhöll härefter på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel.

Punkterna 62—94

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 95

Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 305, s. 793
och 794) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1957/58
anvisa ett reservationsanslag av 200 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Rubbestad m. fl.
väckt motion (11:321), vari hemställts,
att riksdagen måtte dels avslå Kungl.
Maj:ts förslag i vad detta innebar att
till skulptören Bror Marklund skulle utbetalas
ett tilläggsbelopp av 15 000 kronor,
dels ock till Konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 185 000 kronor.

Utskottet hemställde, alt riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts för -

slag och med avslag å motionen II: 321,
till Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Staxäng och Rubbestad, vilka ansett att
utskottet bort föreslå riksdagen att, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionen 11:321, till
Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 185 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag skall inte länge
uppehålla debatten, men det här är
ändå en så pass viktig fråga, att jag
inte kan underlåta att säga något.

Saken är ju den att 1946 års riksdag
anslog 50 000 kronor för att pryda kanslihusets
runda gård. För en del av dessa
50 000 kronor anordnade man en
pristävling, och i den deltog en hel del
konstnärer. Den som vann första priset
var denne Marklund, som utfört konstverket.
Statens konstråd träffade avtal
med honom i maj 1950, och det var
meningen, att konstverket skulle vara
färdigt i slutet av 1951. Marklund hann
emellertid inte att göra det färdigt då.
Han fick det färdigt först 1956. I det
kontrakt, som var upprättat och som
var underskrivet av både Marklund och
konstrådet, stadgades, att han skulle utföra
detta arbete för 40 000 kronor.

När skulpturen var färdig, framlämnade
Marklund en räkning på 47 000
kronor, och detta belopp erhöll han,
trots att kontraktet gällde bara 40 000
kronor. Dessutom har han sålt vissa ritningar
och skissmaterial, som han har
fått 15 000 kronor för. Inalles har han
sålunda fått 55 000 kronor för arbetet,
som var kontrakterat för 40 000 kronor.
Detta oaktat har konstrådet nu begärt,

132 Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.
Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader

att riksdagen skall anvisa ytterligare
15 000 kronor, så att hela summan skulle
belöpa sig till 70 000 kronor, som han
skulle ha för detta konstverk.

Jag tycker det är anmärkningsvärt,
att om man har träffat ett avtal med en
viss person, så här efteråt komma och
betala betydligt mer än vad som var
stipulerat. Det brukar man väl i allmänhet
inte göra, utan ett träffat avtal
får man väl fullfölja. Denne Marklund
hade ju skrivit på kontraktet och hade
ingen som helst rätt att erhålla mer än
det som var stipulerat.

Om det hade varit ett vackert konstverk
som hade förfärdigats, så skulle
det naturligtvis ha prytt den runda gården.
Den är ju vacker i och för sig själv
med de fina pelare och dylikt som där
finns. Ett vackert konstverk skulle naturligtvis
kunna tilltala inte bara dem
som har sin vistelse i detta hus, utan
alla dem som kommer på besök skulle
ha förnummit en känsla av behag, om
det hade varit något vackert. Men när
man kommer och får se det beläte som
står där, så måste man säga, att det
känns något underligt i kroppen på en.
Inte kan det väl vara svenska folket värdigt
att slösa pengar på ett sådant här
konstverk, som retar sinnet på litet var,
när man kommer och får se det. Jag är
övertygad om att de flesta av svenska
folket som kommer och får se detsamma,
har precis samma uppfattning som
jag, och om riksdagen skulle bifalla
statsutskottets förslag, kommer de säkerligen
att undra ute i bygderna, vad
det är för figurer, som man har sittande
där uppe i riksdagen, som kan slösa
pengar på dylika konstverk. Jag för
min del vill i alla fall inte vara med
om det.

Jag har reserverat mig mot beviljande
av detta anslag först och främst som
sagt därför att det finns ett kontrakt
som stadgar betydligt lägre summa men
också därför att jag anser att detta
konstverk inte på långt när är värt det
pris som är kontrakterat.

Med hänsyn till den sena timmen vill
jag inskränka mig till det anförda och
ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Det finns i anledning
av herr Rubbestads motion och reservation
två ting att lägga märke till. Det
ena är att anslaget till utsmyckning av
statliga byggnader är ett knappt anslag.
Det utgår med 200 000 kronor och har
gjort det under några år. Statens konstråd
har ansett att en höjning till 500 000
kronor vore motiverad och föreslår att
man i en första etapp skall höja anslaget
till 350 000 kronor. Statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
har inte ansett sig kunna gå med på
detta. Han föreslår att anslaget alltjämt
begränsas till 200 000 kronor, tydligen
av ekonomiska skäl. Detta har utskottet
accepterat. Men nu föreslår herr Rubbestad
att anslaget skall sänkas till 185 000
kronor. Det är faktiskt delta hans aktion
innebär, och det är så till vida ett
mycket märkligt förslag. Jag tror att
den svenska konstvärlden skulle ha all
anledning att protestera emot en lösning
i den riktningen.

Den andra saken, som jag skulle vilja
peka på, är att herr Rubbestad inte
respekterar upphovsmannarätten till
konstnärliga verk. Det är ju så, som
framgår av handlingarna, att konstnären
Marklund har överlåtit skisserna till
detta konstverk till arkivet för dekorativ
konst i Lund. Han har för detta erhållit
en summa av 15 000 kronor. Enligt
uppgift hade Marklund kunnat få
den mångdubbla summan om han hade
sålt skisserna på den fria marknaden.
De skulle då ha skingrats. Av intresse
för museet och för konstforskningen
har han nöjt sig med denna summa.
Med detta må det nu vara hur som
helst, men herr Rubbestad menar att
dessa 15 000 kronor bör inräknas i priset
på ett helt annat konstverk, d. v. s.
han vill förmena Marklund rätten till

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

133

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader

sina skisser. Den uppfattningen är inte
förenlig med respekten för upphovsmannarätten
till konstnärliga verk.

Herr Rubbestad har tidigare vid behandlingen
av detta ärende undvikit —
förståndigt nog såvitt jag förstår — att
dra in konstnärliga värderingar i sin
argumentering. I dag har han gjort det,
det är hans fulla rätt. Men riksdagen
kan ju inte gärna etablera sig som en
konstjury, och själv har jag ingen anledning
att deklarera vad jag tycker om
Marklunds konstverk. Organet härför är
statens konstråd, och av handlingarna
framgår att konstrådet anser att det är
fråga om ett intensivt och konstnärligt
högtstående verk, som Marklund under
flera år nedlagt arbete på vid genomförandet
av detta utsmyckningsuppdrag.

Kostnaderna har Marklund själv redovisat
till 47 000 kronor. Han har inte
begärt någonting utöver de 40 000 kronor
som var kontrakterade och det är
alltså oriktigt när herr Rubbestad påstår
att han i en första etapp fick 7 000
kronor extra och nu föreslås få ytterligare
15 000 kronor. Här är det fråga
om att genom 15 000 kronor kompensera
Marklund för förluster, framför
allt beroende på prisstegringar som i
huvudsak inträffat under själva kontraktstiden,
och dessutom ge honom någon
ersättning för hans arbete. Ur dessa
synpunkter måste detta anslag på 15 000
kronor betraktas som i hög grad skäligt.
Det innebär dessutom inte någon
höjning av anslagsposten.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Att jag vill pruta 15 000
kronor på anslaget till konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader är
konsekvensen av att jag för min del
inte vill vara med om att Marklund
skall ha ytterligare 15 000 kronor, men
i övrigt prutar jag inte alls något av det
anslag departementschefen förordat.

När det sedan gäller upphovsmannarätten
har jag inte bestritt att han har
rätt att sälja detta skissmaterial, som
han ändå var tvungen att frambringa
för att få till stånd detta konstverk.
Detta hade han rätt att sälja. Men ett
faktum är att han redan har bekommit
55 000 kronor för konstverket, och skulle
han nu få ytterligare 15 000 kronor
skulle han erhålla inalles 70 000 kronor.

Det föreföll mig som om herr Arvidson
ville ställa konstrådet utanför allt
slags kritik. Jag anser att konstrådet
också har ett visst ansvar i denna sak,
när man uppmuntrar sådant som det
här är fråga om. Vi vill ha vackra saker
förfärdigade och inte sådana skrämmande
ting som ingen tycker om. Har
vi ett konstråd som inte begriper detta,
bör vi avskaffa konstrådet och se till
att vi får ett annat som har bättre smak,
så att vi kan få se litet bättre konstverk.
Jag har ingenting emot att offra
litet pengar på konstverk, om de är
vackra. Men de skall inte vara sådana
att de skrämmer folk.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! En allvarlig talesman
för utskottsmajoriteten har kanske att
konstatera att reservanten herr Rubbestads
inlägg i likhet med alla västsvenska
förkunnelser av äkta art sönderfaller
i tre delar.

Den första delen gällde frågan, huruvida
konstnären har fått för mycket
betalt eller inte. När herr Rubbestad talar
om den saken, beaktar han inte att
konstverket har under arbetets gång
blivit avsevärt mycket större än som
från början var avsett, och en produkt
av detta slag kostar mera för varje kubikmillimeter.

För det andra bestod herr Rubbcstads
förkunnelse av en fråga, huruvida
konstverket är värt det pris som
staten fått betala. Ja, herr Rubbestad,

134 Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader

de rena hantverksutgifterna för denna
prestation var större än den kontraktssumma
som konstnären från början hade
fått sig tilldelad.

Den tredje och viktigaste delen, som
naturligtvis i denna stund måste ge
kammaren livliga bekymmer, var frågan,
om det verkligen är ett vackert
konstverk eller inte. Herr Rubbestad
får varje gång han passerar konstverket
underliga känslor i kroppen. Nu är
det så, herr talman, att all modern
konst bygger på ett moment av uppeggelse
hos den som uppfångar det konstnärliga
värdet. Jag tror att även herr
Rubbestad, fastän han inte är medveten
därom, blivit delaktig av en verklig
konstnjutning.

Det är naturligtvis ovärdigt för en
talesman för utskottsmajoriteten att påminna
om att detta konstverk skulle, enligt
vad det säges, åskådliggöra någonting
annat än man i första ögonblicket
upptäcker. Den stora modern som bär
det lilla barnet har sagts vara en bild
av den i Sverige rådande koalitionen,
och det kan ju då tänkas att konstverket
inte kunde ha blivit vackrare. Men
detta är alltså inte något påstående som
jag nu vill göra.

Jag ber, herr talman, med hänsyn
till den tidiga timman att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar den värdiga
representanten för statsutskottet för de
kloka ord som han här yttrat.

Herr Helén framhåller att konstnären
har gjort ett större konstverk än
det som ursprungligen var beställt, men
ingen har väl bett honom göra det. Han
har själv begärt att få arbeta om konstverket,
eftersom det i den första utformningen
visade sig vara alltför
otympligt, och han fick då intet som
helst löfte om ökad ersättning, utan
han skulle erhålla det belopp som var
stipulerat, trots att konstverket blev
större än som var avsett.

Vad beträffar den andra frågan: om
konstverket är värt det belopp som
konstnären erhållit, så har jag sagt att
med hänsyn till kvaliteten och utseendet
hos konstverket tycker jag inte alls
att det motsvarar priset. Att herr Helén
har en annan mening om den saken
kan jag förstå, ty många andra uttalanden
av herr Helén har visat att han
ibland har synpunkter som avviker från
andras. Det är väl en sådan inställning
som gör att han nu tycker att detta
konstverk är så förfärligt fint.

Jag förstår också att herr Helén är
mycket vaken för att konstverket skulle
kunna — det var den tredje punkten
i hans anförande — åskådliggöra olika
saker. Att han tyckte att det erinrade
om koalitionen visar att han har god
fantasi. Det är troligt att han också kan
se andra skuggbilder, om han riktigt
väl tittar både fram och bak på figurerna.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Herr Rubbestad förde i
sitt senaste anförande in frågan, varför
konstnären egentligen gjort dessa ändringar.
Jag tror, att jag skall besvara
herr Rubbestads fråga genom att citera
herr Marklunds eget svar: »Gården
tvingade mig. Gruppen var för sluten;
det var för mycket för den klassiska
gården. Den har själv slutenhet och
jämvikt. Det var kontrast som behövdes.
Skulpturen måste slåss med kolonnerna.
Den måste vidgas, öppnas utåt
för att ta emot ljuset ovanifrån. Den
måste bli ett uttryck för dynamisk
sprängverkan. Skulpturens delar måste
sträva bort från centrum som om de
under en våldsamt roterande rörelse
slängdes ut av centrifugalkraften.»

Han kom underfund med detta under
den tid han arbetade med konstverket.

Jag vill, herr talman, gärna påpeka
en annan sak i detta sammanhang. För
de 15 000 kronor, som herr Rubbestad
fört in i diskussionen, har vi på arkivmuseet
hemma i Lund —■ som herr År -

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

135

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader

vidson redan nämnt — fått 13 mindre
skulpturer och 87 stycken stora skisser
i blyerts, i bläck och i tusch. Detta är
ett material, som professor Ragnar Josephson
uppskattat till — såsom herr
Arvidson uttryckte sig för en stund sedan
— ett mycket högt värde. Jag är
förvånad över att herr Rubbestad drar
in dessa 15 000 kronor, som konstnären
fått för förarbetena, i diskussionen, ty
herr Rubbestad håller ju så strängt på
kontraktet, på avtalet. Från den utgångspunkten
borde han inte tala om
dessa pengar; det fanns nämligen i avtalet
en särskild punkt, som gav konstnären
rätt till dessa förarbeten. Herr
Rubbestad är egendomligt inkonsekvent
i denna fråga.

Herr Rubbestad påstår, att konstnären
har fått 40 000 kronor enligt avtalet
och sedan ytterligare 15 000 kronor,
och det betyder — menar herr Rubbestad
— att han fått 55 000 kronor. Det
har han också, men inte för det konstverk
som står här nere. För det som
avtalet gällde har han erhållit 40 000
kronor. 15 000 kronor har han fått för
något annat, som kontraktet inte omfattade.
Om jag köper en gård av herr
Rubbestad för 50 000 kronor och sedan
i ett annat sammanhang långt efteråt
köper inventarier av honom för 25 000
kronor, har jag då betalat 75 000 kronor
för gården? Det är så herr Rubbestad
resonerar, och det är ändå inte
riktigt konsekvent. Skall herr Rubbestad
ta med allting, varför lägger han
då inte också på de 3 000 kronor, som
konstnären fick i tävlingen?

För övrigt tar det faktiskt tid för en
konstnär att utföra en sådan här skapelse.
Vi måste förstå, att det inte bara
är fråga om ett mekaniskt färdigställande.
Den berömde norske konstnären
Vinge anviindc åtta år för frisen på Oslo
handelsgymnasium, för att ta ett exempel.

Herr Rubbestads sätt att tänka och
resonera niir det gäller konst kommer
mig, herr talman, att tänka på hustrun

till den kände danske diktaren Holger
Drachmann. När dagen efter bröllopsnatten
randades skakade hon liv i honom
och sade: »Upp med dig, Holger,
och dikta! Klockan är 7.»

Det är ungefär i den stilen jag föreställer
mig att herr Rubbestad ser på
det konstnärliga skapandet: det är ett
mekaniskt färdigställande, det är att
sätta i gång ett arbete efter en given
skiss. Så enkel är väl ändå inte saken!

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! De 15 000 kronor, som
jag kritiserar, är de som vi har att behandla
nu i dag och som ligger utanför
kontraktet. De 15 000 kronor, som konstnären
fått för skissritningarna, är det
ingenting att göra åt, men därigenom
har han också fått 55 000 kronor. Herr
Blidfors skall komma ihåg, att skisserna
var nödvändiga att göra, innan
konstnären fick i ordning sitt konstverk.
Detta material låg alltså inte utanför
det hela utan hörde till konstverkets
färdigställande. Därför måste man
anse, att också det skall tas med i
bilden.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rubbestad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
95 :o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

136 Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Rubbestad
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 136 ja och
20 nej, varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 96—108

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 109

Kommittéer och utredningar genom
sakkunniga

Kungl. Maj:t hade (punkt 379, s. 811
och 812) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1957/58
anvisa ett reservationsanslag av 750 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Mannerskantz och Ragnar
Bergh (I: 276) och den andra inom
andra kammaren av herr Svensson i
Krokstorp (11:307), i vilka hemställts,
såvitt här vore i fråga, att riksdagen vid
behandlingen av åttonde huvudtiteln
måtte under punkten 379 till Kommittéer
och utredningar genom sakkunniga
för budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 650 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 276 och II: 307, såvitt här vore i fråga,
till Kommittéer och utredningar genom
sakkunniga för budgetåret 1957/58

anvisa ett reservationsanslag av 750 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh och Staxäng, fröken
Karlsson och herr Gerhard Nilsson i
Gävle, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 276 och II: 307,
såvitt här vore i fråga, till Kommittéer
och utredningar genom sakkunniga för
budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 650 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Med hänsyn till den reservation
på 100 000 kronor, som finns
till godo ifrån föregående budgetår på
denna punkt, har ett antal reservanter
föreslagit en prutning av anslaget med
100 000 kronor för kommande års budget.
.lag delar reservanternas uppfattning
och yrkar, herr talman, bifall till
reservationen.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Förra året anslogs på
denna post 600 000 kronor, men för ett
par veckor sedan höjdes anslaget med
150 000 kronor på tilläggsstat. Detta
hade högern inte någonting att säga om.
Högerns representanter reserverade sig
inte mot detta anslag. Under innevarande
budgetår har det alltså utgått ett
anslag på 750 000 kr. för kommittéuppdrag
och efter vad vi kan förstå behövs
samma belopp nästa år. Det finns
inga förutsättningar för de besparingar
som herr Nilsson i Göingegården har
föreslagit. Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

137

vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Göingegården begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
109:o) i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkterna 110 och 111

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 112 och 113

Lades till handlingarna.

§ 9

Lokaliseringen av statliga ämbetsverk

Föredrogs bankoutskotlets utlåtande
nr 17, i anledning av väckt motion om
en allmän utredning rörande lokaliseringen
av statliga ämbetsverk.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! .lag har inte någon anledning
att ställa annat yrkande än utskottet
här har föreslagit av den enkla
anledningen, att motionen i realiteten
är bifallen. Den siktade till en utredning,
och denna utredning är redan tillsatt
av Kungl. Maj:t. Men jag vill ändå
säga några ord med anledning av detta
ärende.

Lokaliseringen av statliga ämbetsverk

Jag väckte i fjol en motion, där jag
med en ganska utförlig motivering försökte
ange min uppfattning beträffande
bebyggelsen i tätorter och på landsbygden.
Den motionen har sedan föranlett
utredningar på ett par punkter. Det
gällde det s. k. aktualitetskravet i jorddelningslagen
och även tätortsbegreppet.
De tankar som förekom angående
sanitetsanläggningar vid enfamiljshus
har i år fullföljts i en motion av herr
Hamrin i Kalmar in. fl., och riksdagen
har nyligen godkänt att man skulle få
använda vissa medel för att forska och
experimentera för att få fram sanitetsanläggningar
för mindre bebyggelse.

Den motion, som sysslar med hur
man skall kunna begränsa Stockholms
tillväxt, är alltså en detalj i det jag anser
bör göras för att ordna bebyggelsestrukturen
i detta land. Motionen bör
inte betraktas som något alternativ till
den framstöt, som gjorts av Torsten Andersson,
vilkens förslag om hur man
skall motverka de stora städernas tillväxt
också finns på föredragningslistan
i dag. Såvitt jag förstår bör man nämligen
använda alla möjliga åtgärder för
den anpassning av bebyggelsen här i
landet, som av olika anledningar kan
anses önskvärd.

Vad beträffar Storstockholm börjar
man nu bli överens på nästan alla håll
om att man här har en befolkningskoncentration
som för vårt land är ogynnsamt
stor. Storstockholm rymmer för
närvarande nära 1,1 miljoner invånare.
Om befolkningens tillväxt fortsätter i
detta område, svepes snart alltsamman
från och med Södertälje till ocli med
Uppsala in i ett sammanhängande tätortsområde,
som då ganska snart kan
nå upp till en befolkningssiffra på ett
par miljoner, detta i ett land som vid
den tiden knappast kan ha mera än 10
miljoner invånare.

De olägenheter som följer med en sådan
befolkningskoncentration är visserligen
inte i alla enskildheter klarlagda,
men man känner i varje fall en hel del

138 Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Lokaliseringen av statliga ämbetsverk

av dem. Det blir svårigheter att ordna
kommunikationer, de långa resorna, de
svårbemästrade problemen med bilarna,
livsmedelstransporterna, det blir de dyrare
beredskapsåtgärderna och åtskilligt
annat. Det kan också pekas på att
om landsbygden fortsätter att tunnas
ut och de stora städerna, inte minst
detta område, växer, kan detta leda till
spänningar i riksstyrelsen mellan landsbygd
och storstadsområde, som inte är
gynnsamma för en demokratisk utveckling
i vårt land. Även när det gäller
kommunalstyrelsen möter problem av
svårbemästrad art, vilka för övrigt också
finns påpekade i ett annat förslag på
dagens föredragningslista.

Vi har i många sammanhang diskuterat
möjligheten att sprida ut delar av
förvaltningen till andra orter än Stockholm.
Det är bara i ett fall, som man
har lyckats att få ett positivt beslut. Det
gäller fiskeristyrelsen, som för några år
sedan förlädes till Göteborg, och jag
tror man vågar säga, att experimentet
inte har varit så särskilt lyckat. Jag har
för min del blivit övertygad om att den
linjen, att man skulle sprida ut ämbetsverken
över landet till ett flertal orter,
av många olika anledningar, som jag
har försökt antyda i den här motionen
och som jag inte skall upprepa, är en
omöjlig linje både med hänsyn till
tjänstemännen, som skall arbeta i förvaltningen,
med hänsyn till allmänheten,
som behöver hålla kontakt med förvaltningen,
och med hänsyn till kostnaderna.

Men om man nu å ena sidan nödgas
konstatera, att man inte kan sprida ut
förvaltningen över landet, och det å
andra sidan är klart, att vi här i stockholmsområdet
håller på att få en ogynnsamt
stor befolkningskoncentration,
återstår såvitt jag förstår bara ett tredje
alternativ och det är frågan huruvida
man kan lägga ett kompletterande förvaltningscentrum
utanför stockholmsområdet.
Var det skall ligga behöver
man inte ha någon bestämd mening om,

eftersom det givetvis måste bli — och
för övrigt redan har beslutats om — en
förutsättningslös utredning. Jag nämnde
Hallsberg i min motion närmast för
att konkretisera mina tankegångar. Naturligtvis
måste en utredning i det fallet
fördomsfritt undersöka, vilka olika
möjligheter som finns.

På en punkt har jag en tämligen bestämd
uppfattning, och det är att om
ett sådant kompletterande förvaltningscentrum
skulle komma till stånd, bör
man lägga det så långt ifrån Stockholm,
att man kommer utanför den egentliga
stockholmsräjongen, detta av flera skäl
både med hänsyn till försörjningen,
med hänsyn till behovet av en landsbygd
i närheten av städer, med hänsyn
till evakueringsmöjligheter och
med hänsyn till försvarssynpunkter.
Ty skulle det tänkas att man i det här
landet hade två förvaltningscentra, bör
de givetvis ligga så långt isär, att man
inte vid en militär konflikt förlorar
bägge i samma svep.

Regeringsrådet Kurt Holmgren har i
en artikel i Dagens Nyheter kommenterat
denna fråga och gjort det på ett
mycket positivt sätt. På en punkt tycks
han emellertid ha missförstått vad jag
skrivit i denna motion. Regeringsrådet
Holmgren framhåller att man inte bör
lägga ämbetsverk i mindre städer än
med 20 000—30 000 invånare och menar
att min antydan om Hallsberg skulle
inrymma en annan uppfattning. Jag har
menat att om man skulle tänka på en
sådan plats som Hallsberg, kan man
göra det, därför att Örebro ligger så
nära som kulturellt centrum. Det skulle
ju ganska snart bli ett stort sammanhängande
tätortsområde, inrymmande
Hallsberg, Kumla och Örebro. Det är
alltså inte fråga om att placera ämbetsmännen
utom räckhåll för ett centrum
på 20 000—30 000 människor utan i ett
ur kulturell synpunkt större centrum.

De två remissinstanser som här har
anlitats, nämligen arbetsmarknadsstyrelsen
och organisationsnämnden, har

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16 139

båda tillstyrkt en utredning, och den
är som sagt redan tillsatt. Det finns därför
inget yrkande som jag har anledning
att tala för, utan jag har endast
velat göra några kommentarer för protokollet
i samband med att ärendet passerar
kammaren.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

§ 10

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående införande
av nytt värmesystem i riksbankshuset
i Stockholm.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Anslag å kapitalbudgeten för
ecklesiastikdepartementet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
92, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20

Statens lånefond för universitetsstudier

Kungl. Maj:t hade (punkt 21, s. 40
och 41) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1957/58 anvisa
ett investeringsanslag av (i 000 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling föreliaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nits Theodor Larsson in. fl. (1:118)
och den andra inom andra kammaren

Statens lånefond för universitetsstudier

av herr Nihlfors m. fl. (II: 128), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till statens lånefond för universitetsstudier
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett investeringsanslag av 8 300 000
kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Gärde Widemar m. fl. (1:359)
och den andra inom andra kammaren
av herr Helén in. fl. (11:445), i vilka
hemställts, såvitt här vore i fråga, att
riksdagen måtte till statens lånefond
för universitetsstudier för budgetåret
1957/58 anvisa ett i förhållande till
Kungl. Maj :ts förslag med 2 300 000
kronor uppräknat investeringsanslag av
inalles 8 300 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:118 och 11:128 samt 1:359 och
11:445, sistnämnda två motioner såvitt
här vore i fråga, till Statens lånefond
för universitetsstudier för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag av
6 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Sunne, Nils Theodor
Larsson och Widén, fröken Vinge,
herr Helén och fröken Liljedahl, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med bifall till
motionerna 1:118 och 11:128 samt
1:359 och 11:445, sistnämnda två motioner
såvitt bär vore i fråga, till Statens
lånefond för universitetsstudier
för budgetåret 1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 8 300 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! .lag beklagar att jag
klockan tre på natten måste ta kammarens
tid i anspråk för att tala om ett
miljonanslag, men jag rår ju inte för att
vi måste ta upp frågan vid denna sena

140

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Statens lånefond för universitetsstudier

timme. Jag beklagar det framför allt
med hänsyn till de studenter som är
beroende av möjligheterna att få lån
från denna statens lånefond för universitetsstudier.

Ur denna fond lämnas räntefria lån
till studerande vid universitet och högskolor,
men det är inte vilka studerande
som helst. Ett villkor är att de skall
vara obemedlade eller mindre bemedlade
och ha utpräglad studiebegåvning.
Att lånen är räntefria innebär att de är
räntefria under studietiden, men efter
examen löper de med ränta.

Kungl. Maj :t har här föreslagit ett
oförändrat anslagsbelopp. Nu måste
man skilja mellan dem som redan är
inskrivna och har fått lån och som enligt
de hittills tillämpade reglerna bör
ha fortsatta lån så länge de är därtill
berättigade — de lånen är i genomsnitt
på 2 200 kronor per år — och å andra
sidan dem som kommer att skrivas in i
höst och får slåss om den lilla del av
anslaget som då är kvar.

Till saken hör att studentantalet till
hösten beräknas öka med 20 procent.
Anslaget till nya lån behöver lyckligtvis
inte öka lika mycket, eftersom det flyter
in en del amorteringar, som kan tas i
anspråk. Det är glädjande, som utskottet
haft tillfälle att konstatera, att dessa
studenter i allmänhet sköter lånen mycket
bra. Det gör, som utskottet har uttalat,
att detta är en synnerligen värdefull
form av hjälp och en hjälp som är
förhållandevis litet kostnadskrävande,
eftersom pengarna efter hand flyter in
igen och kan lånas ut till nya studenter.

Men om nu lånen skall kunna beviljas
i samma utsträckning som förut, behöver
anslaget enligt garantilånenämndens
beräkning vara 8,3 miljoner. Reservationen
till utskottsutlåtandet går
ut på att anslaget skall höjas till detta
belopp, medan departementschefen bara
går med på 6 miljoner. Följer vi departementschefens
förslag, så innebär
det att av de nya låneansökningarna
bara hälften så många kan beviljas nästa

år som i år, och detta under en tid då
vi enligt vad vi väl alla är överens om
bör söka bredda rekryteringen och få
studerande också från andra ekonomiska
skikt än förut. Denna nedprutning
av anslaget äventyrar den sociala
breddningen.

Anledningen till att man är så angelägen
om dessa räntefria lån är att det
för en studerande, som ju är utsatt för
många andra påfrestningar under sin
studietid, är svårt att uthärda denna
tanke att hans skuldbörda växer inte
bara därigenom att lian behöver låna
mer och mer för varje år, utan skuldbördan
växer varje år med ränta och
med ränta på ränta. Det är detta man
vill komma ifrån. Det verkar särskilt
avskräckande på sådana grupper där
man inte genom tradition är van vid att
kunna klara av studieskulder, sedan
man blivit färdig med utbildningen.

Jag vill med hänsyn till den av oss
alla önskade sociala breddningen av
rekryteringen till universitet och högskolor
yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Nihlfors (fp).

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Utskottet är nog till
stora delar överens med den föregående
talaren om att den här formen för beviljande
av lån till universitetsstudier
är synnerligen lämplig för sitt syfte.
Jag vill emellertid erinra om vad fröken
Vinge nämnde i sitt anförande, att
det nu äskas ett investeringsanslag på
inte mindre än 6 miljoner kronor. En
ökning enligt motionärernas och reservanternas
yrkanden till 8,3 miljoner är
ju ändå inte betydelselös ur ekonomisk
synpunkt, även om vi kan vara överens
om att den form, som här tillämpas, är
synnerligen ändamålsenlig.

Utskottet har också poängterat i sin
skrivning, att denna låneform är den
för statsverket minst betungande av de
nuvarande studentsociala åtgärderna,
och utskottet förutsätter att möjlighe -

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

141

terna att förstärka medelsanvisningen
till ifrågavarande ändamål upptas till
ett noggrant övervägande vid höstens
budgetarbete.

Jag tycker nog att vi bör kunna vara
överens om att nöja oss med detta understrykande
från utskottets sida och
avvakta vad departementet kan komma
med nästa år.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Vinge begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
20 :o) i utskottets utlåtande nr 92, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Vinge begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 107 ja och 48 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 21

Allmänna studielånefonden

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: -

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! På denna punkt behandlar
statsutskottet investeringsanslaget
till allmänna studielånefonden. Kungl.
Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag om
investeringsanslag avser 10,5 miljoner
kronor. Det innebär en ökning med 1
miljon kronor. Som herr Onsjö här tidigare
har anfört har såväl han som
jag motionsvägen hemställt om en ytterligare
uppräkning med 700 000 kronor,
vilket står i full överensstämmelse med
studiehjälpsnämndens förslag.

Med hänsyn till tidpunkten på dygnet
skall jag inte ingå på någon närmare
motivering, utan jag vill bara understryka
vad utskottet säger, att ifrågavarande
låneverksamhet på längre sikt
är långt mindre betungande för statsverket
än annan ekonomisk studiehjälp.
Utskottet hade därför gärna sett, heter
det, att departementschefen vid budgetavvägningen
hade kunnat finna utrymme
för en ytterligare uppräkning av anslaget
till det belopp som studiehjälpsnämnden
föreslagit. Så har nu inte kunnat
ske, men utskottet säger att utskottet
finner det synnerligen angeläget att
Kungl. Maj:t för 1958 års riksdag framlägger
förslag om ökad medelsanvisning
för detta ändamål.

I detta uttalande, herr talman, vill jag
helhjärtat instämma. Jag vågar räkna
med att motionerna, såväl herr Onsjös
som min, praktiskt taget är bifallna,
fastän den praktiska tillämpningen skjutes
ett år framåt i tiden.

Med detta anförande, i vilket herrar
Carlsson i Stockholm (fp) och Onsjö
(bf) instämde, var överläggningen slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

142

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Punkten 22

Lån till Uppsala studentkår

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Osvald in. fl. (I: 120) samt den andra
inom andra kammaren av herr Munktell
m. fl. (II: 129) hade hemställts, att 1957
års riksdag måtte anvisa ett lån å
1 280 000 kronor till Uppsala studentkår
för uppförande och inredande av
en studentmatsal med cirka 260 platser
och kafélokal.

Utskottet hemställde

a) att motionerna 1:120 och 11:129
icke måtte av riksdagen bifallas;

b) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ohlon, Axel Andersson,
Sunne, Nils Theodor Larsson och WYdén,
fröken Karlsson, fru Wallin, fröken
Vinge, herr Helén och fröken Liljedahl,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:120 och 11:129,
till Lån till Uppsala universitets studentkår
för budgetåret 1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 1 280 000 kronor;

b) av herr Staxäng, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag vill på samma sätt
som fröken Vinge beklaga för deras
skull, som ärendet rör, att denna utomordentligt
viktiga fråga kommer upp så
sent.

I denna punkt har utskottet yrkat avslag
på motionen, vari har hemställts
om anvisande av lån på 1 280 000 kronor
till Uppsala studentkår för uppförande
av en studentmatsal.

Varför är då den frågan så viktig för
studenterna? Jag vill börja med att
konstatera, att Uppsala studentkår är
den enda större studentkår i landet, som

saknar en av studenterna själva driven
och kontrollerad restaurang. Den bristen
har varit kännbar i över 100 år, och
det är ett faktum, att studenterna i Uppsala
likaså i över 100 år har arbetat för
att få den avhjälpt. Men Uppsala studentkår
är inte rik, och den har inte
kunnat klara av det själv, trots att kåren
enhälligt ansett, att detta är ett av
de mest angelägna studentsociala önskemålen.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
ett par korta konstateranden. För ett
par år sedan gjordes av sociologiska
institutionen i Uppsala en utredning om
uppsalastudenternas matvanor. Därav
framgick, att medeltalet mål lagad mat
per dag för uppsalastudenterna har
sjunkit mycket kraftigt under de senaste
åren.

Utredningen konstaterar att det är en
utveckling, som klart måste sättas i samband
med de högt uppskruvade måltidspriserna
och bristen på moderna och
ändamålsenliga matställen. Jag skulle
önska att kammarens ledamöter såge de
mjölkbarer och smårestauranger, som
uppsalastudenterna genomsnittligt är
hänvisade till. över hälften av de tillfrågade
uteätande studenterna anser
också att de höga matkostnaderna är
en primärt restriktiv faktor beträffande
deras matvanor.

Jag vill vidare konstatera att staten
tillhandahåller kårlokaler för de studerande
vid åtskilliga högskolor och att
det har utgått ränte- och amorteringsfria
lån till exempelvis Akademiska
föreningen i Lund, tekniska högskolan i
Stockholm etc. för utbyggnad av kårlokaler.
Detta har icke skett i Uppsala.
Uppsala är alltså med andra ord klart
eftersatt i dessa avseenden. Vilken roll
detta spelar kan konstateras om man
ser på det förhållandet, att statsstipendienämnden
i Uppsala per månad och
statsstipendiat utbetalar cirka 40 kronor
mer än statsstipendienämnden i Stockholm
för den s. k. kostförmånen. Man
kan också räkna om detta på ett annat
sätt — jag skall inte gå in därpå i de -

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

143

talj — och kommer då till det resultatet,
att om det vore samma matkostnader
i Uppsala som i Stockholm skulle
man i Uppsala kunna utdela icke mindre
än ytterligare mellan 70 och 80 s. k.
hela statsstipendier, omfattande både
kost och logi. Under budgetåret 1955/56
utdelades 474 sådana stipendier, och
man skulle alltså kunna öka antalet med
en mycket stor procent.

Jag konstaterar vidare att den s. k.
studentsociala utredningen år 1948
framhöll att en av studentmatsalarnas
främsta fördelar säkerligen ligger i att
de verkar prisreglerande. Detta har man
ansett sig kunna konstatera exempelvis
i Lund, och det är en av orsakerna till
att matpriserna där är lägre än i Uppsala.

Det skulle, herr talman, vara mycket
mer att säga i detta ärende, men med
hänsyn till, som en del talare brukar
säga, denna tidiga timme konstaterar
jag vidare endast att studentantalet
enligt olika prognoser kommer att stiga
oerhört. Följaktligen kommer den brist
som här föreligger att bli än mera kännbar
under de kommande åren. Det finns
olika sådana utredningar. Jag kan bara
erinra om att universitetsutredningen
har kommit till det resultatet, att de studerandes
antal kommer att stiga från
inte fullt 23 000 år 1955 till ungefär
40 000 år 1965.

Ja, herr talman, jag inskränker mig
till detta och slutar med att varmt vädja
till kammaren att visa förståelse för
de studerande vid vårt största och äldsta
universitet. Det är otvivelaktigt —
det kan jag som lärare vid detta universitet
och som väl kännande till förhållandena
klart konstatera — ett mycket
starkt behov som här föreligger.
Andra kammaren skulle genom att redan
i år antaga det i reservationen
framlagda förslaget också kunna ge studenterna
en verklig uppmuntran, som
inte minst den skulle vara av mycket
stor betydelse.

Lån till Uppsala studentkår

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herrar Hamrin i Kalmar
(fp), Rylander (fp), Hammar (fp),
Fröcliiui (h), Gezelius (h), Heckscher
(h), Eliasson i Stockholm (fp) och Jacobsson
i Tobo (fp), fru Wallin (s)
samt herrar Lothigius (h), Nestrup
(fp), Nilsson i Göingegården (li) och
Agerberg (h).

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Jag har kommit i beröring
med detta problem, sett ur uppsalastudenternas
synvinkel, och jag har
blivit uppriktigt ledsen då jag konstaterat
den oföretagsamhet och brist på
verklig vilja, som sedan många år präglat
statsmakternas handläggning av denna
fråga, vilken redan nu blivit ett för
många studenter brännande problem,
som direkt berör liv och hälsa.

Utskottet har, säges det, varit positivt
i sin skrivning, fast man år efter år
avstyrkt i ärendet väckta motioner. Måhända
har man med dessa välvilliga
skrivningar lyckats freda samvetet, men
studenterna har ingalunda blivit hjälpta
i sina svårigheter. De är inte betjänta
av aldrig så välvilliga utskottsskrivningar.
Vad de behöver är att till överkomligt
pris få ett ordentligt mål lagad
mat varje dag.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Jag ber kammaren observera
att det här ändå gäller ett lån
på 1 280 000 kronor för det ändamål
som det här är fråga om. Det är inte
så, att inte utskottet skulle vara intresserat
av att denna fråga löses på ett sätt
som skulle vara acceptabelt. Vi tror nog
också att behov föreligger för Uppsala
universitet att få denna matsal för studenterna.
Men vi anser frågan vara av
en sådan storleksordning, att vi inte
gärna kan ta ett separat beslut på den -

144

Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Lån till Stockholms högskolas studentkår

na punkt utan att frågan prövas hos
vederbörliga instanser. En sådan prövning
har ju inte ägt rum hittills. Det är
av den anledningen som utskottet även
i år ställer sig mycket positivt till att
en sådan prövning skall komma till
stånd.

Utskottet erinrar också om de tidigare
uttalanden som gjorts i denna lånefråga
från riksdagens sida. Utskottet
förutsätter även att Kungl. Maj:t tar
ifrågavarande ärende under allvarlig
omprövning vid budgetplaneringen för
budgetåret 1958/59. Utskottets yrkande
innebär inte bara ett formellt avslag av
dessa motioner, utan vi hemställer, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
ger till känna vad utskottet anfört beträffande
angelägenheten att tillmötesgå
detta krav.

Jag tror att kammaren gör klokt i att
följa utskottets förslag i detta hänseende
vid årets riksdag. Jag är också övertygad
om att ett sådant beslut skall leda
till resultat i åsyftad riktning.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag skall på grund av
den långt framskridna tiden fatta mig
synnerligen kort.

Jag konstaterar först och främst, att
ett genomförande av förslaget på grund
av penningvärdeförsämringen har blivit
dyrare för varje år. För två år sedan
var kostnaderna beräknade till 985 000
kronor, för ett år sedan till 1 030 000
kronor, och nu är de beräknade till
1 280 000. Detta är en ganska farlig
tendens. Jag tycker att vi borde bifalla
förslaget innan det blir för dyrt.

Med all uppskattning för vad herr
Svensson i Alingsås sade om att han
önskade att det skulle bli resultat och
allting i den stilen, vill jag bara konstatera,
att utskottets skrivning är svagare
i år än förra året. Förra året skrev
nämligen utskottet och bad om förnyad
prövning, så att förslag i ämnet skulle

kunna föreläggas 1957 års riksdag. I år
ber utskottet endast Kungl. Maj:t att ta
frågan under allvarligt övervägande.
Utskottet ber alltså inte ens om ett förslag.

Jag vidhåller mycket varmt mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen av herr Ohlon m. fl.;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Munktell begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
22 :o) i utskottets utlåtande nr 92, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Munktell begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 78 ja och 77 nej, varjämte 10
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 23

Lån till Stockholms högskolas studentkår

I en inom andra kammaren av herr

Nr 16 145

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Håstad m. fl. väckt motion (11:440)
hade hemställts, att riksdagen måtte såsom
ränte- och amorteringsfritt lån till
Stockholms högskolas studentkår, som
en första del av ett totalt statsanslag på
2 250 000 kronor för tillbyggnad av studentkårens
kårhus, för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag av
100 000 kronor.

Utskottet hemställde

a) att motionen II: 440 icke måtte av
riksdagen bifallas;

b) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits

a) av herr Arvidson, och

b) av herr Helén.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag har en blank reservation
på denna punkt, som innebär bifall
till den av herr Ilåstad m. fl. väckta
motionen. På grund av den långt framskridna
tiden skall jag avstå från att
motivera min reservation. Jag inskränker
mig att yrka bifall till den av herr
Håstad m. fl. väckta motionen.

I detta anförande instämde herrar
Håstad (h), Eliasson i Stockholm (fp),
Carlsson i Stockholm (fp), Dahlén (fp)
och Heckscher (h).

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! En av de väsentliga orsakerna
till att statsutskottet inte ansett
sig kunna biträda denna framställning
är att det pågått förhandlingar inom en
av ecklesiastikdepartementet och Stockholms
stad utsedd förhandlingsdelegation.
Där pågår förhandlingar beträffande
studentkårens kårhus, och statsutskottet
har ansett det vara angeläget
att resultatet av dessa förhandlingar avvaktas,
så att man sedan kan ta ställning
till frågan.

10 — Andra kammarens protokoll

Lån till Stockholms högskolas studentkår

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 24

Lades till handlingarna.

§ 12

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 93, i anledning av riksdagens år 1956
församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Punkterna 4, 7, 10, 11, 13—17, 19, 20,
23—25, 27, 29, 34 och 35
Lades till handlingarna.

Övriga punkter

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 94, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1957/58.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1957/58 till Armén: Remontering,
nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1957/58 in. m.
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markför -

1957. Nr 16

146 Nr 16

Fredagen den 10 maj 1957 em.

värv för försvaret jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
flyktingstudenter m. m., och

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 32 § 3 mom. och 33 § 1 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

bankoutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av fullmäktiges i riksbanken
framställning angående anskaffande av
en offset- och koppartrycksrotationsmaskin
för sedeltryckeriet;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 27 § 1 mom. B.
värnpliktslagen den 30 december 1941
(nr 967), dels ock i ämnet väckta motioner,
och

nr 30, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 8 § bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382),
in. m., dels ock i ämnet väckta motioner; tredje

lagutskottets utlåtande nr 20, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 26 § § lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 23,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående dispositionen av vissa
prisutjämningsavgiftsmedel jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 15

Anmäldes och godkändes statsutskot -

tets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under
tionde huvudtiteln, avseende anslagen
inom handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

229, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1956/57
till Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget
Atomenergi;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under kapitalbudgeten
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1957/58 till Säkerhetsanstalter
för sjöfarten och till Fonden
för lån till företagareföreningar
m. fl.;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

233, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen giorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

234, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anordnande av
en ny statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare
m. m.;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1957/58 till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
in. m. för budgetåret 1957/58 jämte
i ämnet väckt motion;

Fredagen den 10 maj 1957 em.

Nr 16

147

nr 238, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående övertagande av
staden Västerviks förpliktelser gentemot
vissa befattningshavare; och

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunder för en
förenklad statsbidragsgivning, avseende
driftbidragen till primärkommunerna.

Härefter anmäldes och godkändes
följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från bankoutskottet nr 228, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående ersättning åt ledamot av allmänt
kyrkomöte, dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

från jordbruksutskottet:
nr 215, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1957/58
m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till Fiskeristyrelsen med
statens fiskcriförsök: Undersökningar

inom sötvattenslaboratoriet samt Fiskeriintendenter
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag för budgetåret 1957/58
till Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök:
Avlöningar och Omkostnader
jämte i ämnena väckta motioner; och
nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till stipendier
jämte i ämnena väckta motioner.

Slutligen anmäldes och godkändes
första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § 2 mom. lagen den
28 september 1951 (nr 649) om straff
för vissa trafikbrott;

nr 241, i anledning av väckt motion
angående framställning till Kungl. Maj :t
om översyn av riksåklagarämbetets
instruktion; och

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 292 § lagen den 17
juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse
m. m.

§ 16

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en
motion, nr 673, av herr Rylander m. fl.,
i anledning av bankoutskottets anmälan
jämlikt § 21 riksdagsstadgan angående
ändrade tjänste- och personalförteckningar
för ombudsmännens expeditioner
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

§ 18

Meddelande ang. felröstning

Ordet lämnades på begäran till

Fröken WETTERSTRÖM (h), som anförde: Herr

talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel vid statsutskottets utlåtande
nr 92 punkt 20. Jag skulle ha
röstat nej i stället för ja.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.36 på natten.

In fidem
Gunnar Britth