1957 ANDRA KAMMAREN Nr 15 (Riksdagens protokoll 1957:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Ijiä

1957 ANDRA KAMMAREN Nr 15

2—8 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 3 maj

Sid.

Svar på interpellation av herr Senander ang. utbetalningen av

statstjänstemannens schablontillägg ........................ 8

Försäljning av det s. k. Bagartorpsområdet i Solna.............. 10

Lånefonden för allmänna samlingslokaler...................... 11

Ny vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m................... 13

Höjning av postavgifter m. m............................... 27

Ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m............... 29

Enhetliga körriktningsvisare på bilar.......................... 45

Snabbutredning av den traflksäkerhetsfrämjande verksamheten och

stödet åt forskningen om trafikolyckornas orsaker ............ 49

Ändring av allmänna läkarinstruktionen och tillägg till allmänna

tandläkarinstruktionen .................................. 52

Främjande av bostadssparande.............................. 56

Interpellationer av:

herr Jansson i Benestad ang. utvidgning av länsstyrelsernas befogenhet
att meddela trafiktillstånd........................ 60

herr Rimmerfors ang. utredningen om avveckling av det privata

vinstintresset i bryggerinäringen ........................ 61

herr Håstad ang. förbättring av pensionsvillkoren för viss personal
vid statens handels- och industrikommissioner.............. 61

Tisdagen den 7 maj

Svar på fråga av herr Braconier ang. publicering av en vit bok om
den svenska utrikespolitiken i det andra världskrigets slutskede . . 64

Svar på herr Gustafsons i Göteborg fråga ang. nedbringande av väntetiden
för biltrafikanterna vid färjorna mellan Svanesund och
Orust samt på herr Johanssons i Torp interpellation ang. uppförandet
av bron i Svanesund, in. m......................... 67

Interpellation av fru Sjövall ang. åtgärder för inpassande av de ensamstående
mödrarna i arbetsmarknaden.................... 75

1—Andra kammarens protokoll 1957. Nr 15

Nr 15

Innehåll

Sid.

Onsdagen den 8 maj fm.

Svar på frågor av:

herr Nihlfors ang. nedsättning av tullsatserna för vissa proteser för

invalider ............................................ 79

fru Torbrink ang. restriktivare bestämmelser för hemvärnsmäns

rätt att förvara eldhandvapen i hemmet .................. 79

herr Nilsson i Göingegården ang. möjligheten att från viss tjänst,
som har betydelse för rikets säkerhet, avstänga tjänsteman, som

visat sig mindre lämpad för tjänsten i fråga................ 81

herr Boija, ang. säkerhetsåtgärderna vid marinförvaltningens ljus kopieringsavdelning.

................................... 81

herr Nilsson i Bästekille ang. grunderna för ersättningen till fiskarna
på skånska ostkusten för lidna stormskador år 1956 ...... 86

Utgifter under riksstatens tionde huvudtitel:

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning............ 90

Säkerhetsanstalter för sjöfarten............................ 93

Bidrag för installation av radiotelefon å mindre handelsfartyg .. 99

Statliga farledsarbeten.................................... 102

Bidrag till mindre hamnar och farleder...................... 104

Bidrag till handelshögskolan i Göteborg...................... 105

Bidrag till Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund m. m.......106

Avsättning till fonden för idrottens främjande................ 107

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande.............. 127

Avsättning till lotterimedelsfonden ........................ 132

Säkerhetsanstalter för sjöfarten m. m......................... 133

Understöd åt båttrafiken i Stockholms skärgård ................ 134

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m............... 136

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m................... 146

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott .. 151

Onsdagen den 8 maj em.

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

(Forts.)................................................ 168

Översyn av åtalsreglerna.................................... 186

Popularisering och ökad spridning av aktieägandet .............. 196

Översyn av riksåklagarämbetets instruktion.................... 201

Ändrad lydelse av 7 § lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m.,
tillika svar på interpellation av herr Lundberg ang. ersättning till

jordägare för s. k. intrång i fiskerätt........................ 208

Understöd åt fiskare ...................................... 221

Innehåll

Nr 15

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 3 maj

Statsutskottets utlåtande nr 82, ang. överlåtelse av kronan tillhörig

mark m. ............................................ 10

— nr 83, ang. anslag å kapitalbudgeten för socialdepartementet ... 11

— nr 84, ang. anslag å kapitalbudgeten för finansdepartementet ... 13

— nr 85, ang. ny vårdanstalt för-alkoholmissbrukare m. m........ 13

— nr 86, ang. anslag till universitetssjukhusen m. m....... 26

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, ang. ändrad lydelse av 1 §

förordningen om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag
för belopp, som tillförts vissa för prisreglering bildade stiftelser
m. .................................................. 26

— nr 38 ang. höjning av vissa postavgifter m. m............... 27

Bankoutskottets utlåtande nr 14, ang. återbetalningsskyldighet i visst

avlöningsärende........................................ 29

Andra lagutskottets utlåtande nr 14, ang. ändring i lagen om arbetstidens
begränsning, m. m................................. 29

Bevillningsutskottets betänkande nr 39, om ändrad lydelse av 7 § förordningen
angående stämpelavgiften....................... 45

Andra lagutskottets utlåtande nr 20, ang. enhetliga körriktningsvisare

på bilar.............................................. 45

— nr 21, om ändring av 25 § 1 mom. förordningen ang. yrkesmässig

automobiltrafik m. m................................... 49

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 23, om folktandvården. . . 49

— nr 24, ang. effektivisering av barnens trafikfostran............ 49

— nr 25, om den trafiksäkerhetsfrämjande verksamheten och forskningen
om trafikolyckornas orsaker........................ 49

— memorial nr 26, ang. remitterande till annat utskott av motioner
ang. kostnaderna för användning av elenergi till hushållsmaskiner

på landsbygden........................................ 52

— utlåtande nr 27, ang. ändring av allmänna läkarinstruktionen och

tillägg till allmänna tandläkarinstruktionen.................. 52

Bankoutskottets utlåtande nr 12, ang. obligatoriskt ungdomssparande 56

— nr 13, ang. främjande av bostadssparande................... 56

Onsdagen den 8 maj fm.

Statsutskottets utlåtande nr 10, rörande utgifter under tionde huvudtiteln
(handelsdepartementet)............................. 90

— nr 80, om anslag till Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget

Atomenergi............................................ 433

— nr 81, om säkerhetsanstalter för sjöfarten m. m.............. 133

Första lagutskottets utlåtande nr 22, om ändrad lydelse av 292 § lagen

om försäkringsrörelse in. in............................... 134

Statsutskottets utlåtande nr 87, ang. understöd åt båttrafiken i Stockholms
skärgård.............................. 154

— nr 88, ang. anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. ........................................... 156

Nr 15

Innehåll

Sid.

— nr 89, ang. övertagande av staden Västerviks förpliktelser gentemot
vissa befattningshavare............................. 146

Statsutskottets utlåtande nr 90, ang. lönegradsplaceringen för vissa

tjänster m. m.......................................... 146

— nr 91, ang. grunder för en förenklad statsbidragsgivning till primärkommunerna
....................................... 151

Bankoutskottets utlåtande nr 16, ang. ersättning åt ledamot av allmänt
kyrkomöte....................................... 151

Onsdagen den 8 maj em.

Första lagutskottets utlåtande nr 16, om ändrad lydelse av 4 § 2 mom.

lagen om straff för vissa trafikbrott........................ 151

— nr 21, om översyn av åtalsreglerna........................ 186

—- nr 23, ang. popularisering och ökad spridning av aktieägandet . . 196

— nr 24, ang. översyn av riksåklagarämbetets instruktion........ 201

Andra lagutskottets utlåtande nr 26, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen

om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus m. m...... 208

— nr 27, ang. fondering jämlikt 39 § lagen om allmän sjukförsäkring 208

— nr 28 ang. ändring av bestämmelserna rörande skyddskoppymp ning.

................................................ 208

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17, om ändring av vattenlagens bestämmelser
rörande torrläggning av mark m. m.............. 208

— nr 18, om ändrad lydelse av 7 § lagen om ersättning för mistad

fiskerätt m. m.......................................... 208

— nr 19, ang. bestämmelser mot spridning av flyghavre.......... 221

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, ang. försäljning av kronoparken

Bogesund m. fl. fastigheter............................... 221

— nr 19, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (jordbruksärenden) 221

— nr 20, rörande Fiskerilånefonden.......................... 225

Torsdagen den 2 maj 1957

Nr 15

Torsdagen den 2 maj

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 24
nästlidna april.

§ 2

Herr talmannen meddelade att herr
Nilsson i Svalöv, som vid kammarens
sammanträde den 24 april med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 174, med förslag
till lag angående ändrad lydelse av
2 § 2:o), 4:o), 5:o), ll:o), 14:o) och
17:o) lagen den 20 maj 1909 (nr 38, s.
3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

§ 4

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner.
Därvid remitterades

till statsutskottet motionerna:
nr 661, av fröken Wallerius och fröken
Karlsson,

nr 662, av herrar Pettersson i Dahl
och Staxäng, samt
nr 663, av herr Thapper m. fl.;
till behandling av lagutskott motionerna: nr

664, av herr Eriksson i Bäckmora
in. fl.,

nr 665, av herr Carlsson i Stockholm,
nr 666, av herr Kollberg in. fl.,
nr 668, av herr Nilsson i Bästekille
m. fl., och

nr 669, av herr Ilraconier m. fl.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets
utlåtanden nr 12 och 13
samt första lagutskottets utlåtande nr 22.

§ 6

Föredrogs den av herr Agerberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående förbättring
av Härjedalens kommunikationer.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Hamrin i Kalmar
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
upprustning av de allmänna vägarna i
samband med beslut om järnvägsnedläggande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Eliasson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet angående allmän
reglering inom administrationen
till förhindrande av olämpliga påtryckningar
och underhandsdirektiv, in. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 15

Torsdagen den 2 maj 1957

§ 9

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att på morgondagens föredragningslista
dels bevillningsutskottets
betänkande nr 39 skulle uppföras närmast
efter andra lagutskottets utlåtande
nr 14, dels ock statsutskottets utlåtanden
nr 10, 80 och 81 samt första lagutskottets
utlåtande nr 22 skulle i nu
nämnd ordning uppföras sist bland två
gånger bordlagda ärenden.

§ 10

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner m. m.;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1957/58 till Personalvårdsverksamhet
m. m.;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av ett
nordiskt institut för teoretisk atomfysik; nr

210, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till statens rättskemiska
laboratorium m. m.; och

nr 211, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag till
epileptikervården för budgetåret 1957/58
m. m.; samt

från allmänna beredningsutskottet:

nr 204, angående skyndsamma åtgärder
i syfte att åstadkomma klargörande
normer för vad offentliga tjänstemän
har att iaktta i sina förbindelser i tjänsten
och privat med leverantörer och
andra företag;

nr 205, angående skyndsam utredning

angående åtgärder mot spritmissbruk i
samband med jakt; och

nr 206, angående beredande av ökade
möjligheter till korttidsanställning
för kvinnor.

§ 11

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård jämte i
ämnet väckt motion,

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. för budgetåret 1957/58 jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående övertagande av
staden Västerviks förpliktelser gentemot
vissa befattningshavare,

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i
ämnet väckta motioner, och

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunder för en
förenklad statsbidragsgivning, avseende
driftbidragen till primärkommunerna,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 16, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
angående ersättning åt ledamot av
allmänt kyrkomöte, dels ock i ämnet
väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen
den 28 september 1951 (nr 649) om
straff för vissa trafikbrott, dels ock i
ämnet väckta motioner,

nr 21, i anledning av väckta motioner
om en översyn av åtalsreglerna,
nr 23, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för en popularisering
och ökad spridning av aktieägandet,
och

nr 24, i anledning av väckt motion
angående framställning till Kungl. Maj :t

Torsdagen den 2 maj 1957

Nr 15

om översyn av riksåklagarämbetets instruktion; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 20
december 1940 (nr 1044) om vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus
m. m.,

nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag angående
fondering jämlikt 39 § lagen den 3
januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
dels ock i ämnet väckt motion,
och

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående ändring av gällande bestämmelser
rörande skyddskoppympning; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av vattenlagens bestämmelser
rörande torrläggning av
mark jämte därtill anslutande statsbidrags-
och låneförfattningar,

nr 18, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 7 § lagen den 1
december 1950 (nr 599) om ersättning
för mistad fiskerätt m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner, och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till motverkande
av spridning av flyghavre; samt
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m., såvitt avser
kronoparken Bogesund i Stockholms
län m. fl. fastigheter,

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden, jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande Fiskerilånefonden, jämte i
ämnet väckta motioner.

§ 12

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 173, angående statstjänstemännens
löner under åren 1957 och 1958 m. m.,
och

nr 176, med förslag till viss för krigsförhållanden
avsedd beredskapslagstiftning
inom finansdepartementets verksamhetsområde.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13

Tillkännagavs, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält att till
utskottet inkommit framställningar angående
pension

dels åt bankofullmäktigen David Halls
änka Helga Hall,

dels ock åt städerskan vid riksdagshuset
Brita Olivia Johansson.

Denna anmälan bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.06.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Fredagen den 3 maj

Kl. 13.00

§ 1

Justerades protokollet för den 26
nästlidna april.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till

Riksdagen.

Med anmälan att ledamoten av riksdagens
andra kammare herr Gösta Skoglund,
som den 14 maj 1954 utsetts till
suppleant för fullmäktig i riksbanken
för valperioden 1954—1957, den 26
april 1957 utnämnts till statsråd och
chef för Kungl. Kommunikationsdepartementet,
få fullmäktige härigenom hemställa
att val av en suppleant för fullmäktig
efter herr Skoglund måtte jämlikt
§ 70 mom. 1. riksdagsordningen
verkställas för återstående delen av
sagda valperiod.

Stockholm den 2 maj 1957.

Å Fullmäktiges vägnar:

Per Eckerberg

Karin Winberg

Kammaren biföll fullmäktiges hemställan.

§ 3

Herr talmannen meddelade, att de
svar på enkla frågor, som enligt föredragningslistan
vid detta plenum skulle
lämnas av statsråden Sträng och Skoglund,
på förekomna anledningar måste
uppskjutas till ett kommande sammanträde.

§ 4

Svar på interpellation ang. utbetalningen
av statstjänstemännens schablontillägg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens

den 3 april lämnade medgivande har
herr Senander frågat mig om det kunde
förväntas, att utbetalningen av statstjänstemännens
schablontillägg komme
att ske vid avlöningstillfället i slutet av
april månad.

Med anledning härav får jag erinra,
att jag i årets statsverksproposition vid
anmälan av frågan om en löneplansrevision
för statstjänstemännen såvitt
nu är i fråga framhöll, att det vid förhandlingarna
om löneplansrevisionen
förutsatts, att för första halvåret 1957
skulle utgå schablonmässigt beräknade
tillägg till 1956 års löner. Dessa tillägg
skulle i princip utgöras av skillnaden
mellan i statsverkspropositionen redovisade
s. k. baslöner 57 och 1956 års
löner. Skulle resultatet av förhandlingarna
om statstjänstemännens löner för
år 1957 komma att innebära ytterligare
lönehöjning, borde denna i vad avsåg
första halvåret 1957 inarbetas i schablontilläggen.
Frågan om den anslagsmässiga
regleringen av löneplansrevisionen
borde till följd härav anmälas
för riksdagen först sedan överenskommelse
träffats om de statsanställdas löner
under år 1957.

Sedan överenskommelse med statstjänstemännens
huvudorganisationer
träffats den 16 april 1957 har nu framlagts
proposition om statstjänstemännens
löner under åren 1957 och 1958.
Innan riksdagens beslut med anledning
av denna proposition föreligger, äger
Kungl. Maj :t ej att besluta om utbetalning
av schablontilläggen. Då riksdagens
beslut i ärendet inte torde kunna
väntas förrän någon av de sista dagarna
under innevarande månad, kan schablontilläggen
således ej utbetalas förrän
under juni månad. Förberedelser kommer
att vidtagas för att utbetalningen
skall kunna ske så snart som möjligt
efter det att riksdagen fattat sitt beslut.

Fredagen den 3 maj 1957 Nr 15 9

Svar på interpellation ang. utbetalningen av statstjänstemannens schablontillägg

Härpå anförde

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka civilministern
för svaret på min interpellation.

Anledningen till interpellationen var
i huvudsak den att det från säker källa
uppgivits, att ingen utbetalning av statstjänstemännens
schablontillägg skulle
ske förrän vid månadsskiftet juni—juli
i år. Detta uppgavs vid en tidpunkt, då
det av allt att döma kunde förutses, att
förhandlingarna om det generella lönetillägget
för 1957 skulle klaras i god tid
före april månads utgång.

Det syntes följaktligen inte finnäs
någon saklig grund för det långa dröjsmålet
ända till i slutet av juni med utbetalningen,
även om man ansåg sig
böra avvakta uppgörelsen beträffande
det generella lönetillägget.

Vid tidpunkten för interpellationen
cirkulerade också uppgifter om att schablontillägget
spelat en viss roll vid uppgörelsen
om det generella lönetillägget.
Det fanns alltså skäl till att genom en
interpellation i saken söka vinna klarhet.
Svaret ger vid handen att utbetalning
kan ske först i juni månad. Om
jag emellertid tolkat svaret rätt, så innebär
detta att utbetalning kommer att
ske före månadsskiftet juni—juli och
alltså före det ordinarie avlöningstillfället.
Även om detta innebär någon
snabbare utbetalning än vad som tidigare
tyckts ha förutsatts, så synes det
mig som om den skulle kunna ske ännu
snabbare.

Civilministern nämner, att förberedelser
kommer att vidtagas för att utbetalningen
skall ske så snart som möjligt
efter det att riksdagen fattat sitt
beslut om proposition nr 173 beträffande
medelsanvisningen och uppgörelsen
om det generella lönetillägget för året.
Om sådana förberedelser vidtages, kan
jag inte förstå varför inte utbetalningen
skall kunna ske redan vid nästa månadsskifte,
d. v. s. maj—juni.

Då riksdagen redan tidigare godkänt
löneplansrevisionen och endast har att
ingå i sakprövning av det generella lönetillägget,
vilket inte brukar vara så
invecklat, då man aldrig hittills rubbat
en träffad uppgörelse och väl knappast
har för avsikt att göra det nu heller, så
borde väl en sådan snabbehandling av
frågan kunna ske, att utbetalning blir
möjlig vid nästa månadsskifte.

Samtidigt som jag än en gång tackar
för svaret, vill jag vidarebefordra det
önskemålet till statsutskottet, att behandlingen
av proposition nr 173 i
denna fråga blir så snabb att utbetalning
av schablontillägget blir möjlig
redan vid nästa månadsskifte eller strax
före den tidpunkt då det stora flertalet
av statstjänstemännen påbörjar sin semester.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts på kammarens
bord liggande proposition nr 173, angående
statstjänstemännens löner under
åren 1957 och 1958 m. m.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj ds proposition nr 176, med
förslag till viss för krigsförhållanden
avsedd beredskapslagstiftning inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
hänvisades propositionen, såvitt angick
förslaget till förordning om taxeringsväsendet
under krigsförhållanden
in. m., till bevillningsutskottet samt i
övrigt till bankoutskottet.

§ 6

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan att till utskottet inkommit
framställningar angående pension

dels åt bankofullmäktigen David Halls
änka Helga Hall,

dels ock åt städerskan vid riksdagshuset
Brita Olivia Johansson.

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957
Försäljning av det s. k. Bagartorpsområdet i Solna

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 87—91, bankoutskottets
utlåtande nr 16, första lagutskottets
utlåtanden nr 16, 21, 23 och
24, andra lagutskottets utlåtanden nr
26—28, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 17—19 och jordbruksutskottets utlåtanden
nr 18—20.

§ 8

överlåtelse av kronan tillhörig mark
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
82, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m. jämte i
ämnet väckt motion.

Punkten 1

Försäljning av det s. k. Bagartorpsområdet
i Solna

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

KARLSSON i Stuvsta (k):

Herr talman! Solna är en stad där
kronan äger 69 procent av all mark i
form av kungliga slott, militära och
andra områden. Själv har staden praktiskt
taget ingen mark för att kunna
bygga bostäder. Staden har över 45 000
invånare och en bostadskö på nära
11 000, den efter förhållandena säkerligen
längsta i riket. Bortåt 3 000 bostadssökande
solnabor saknar helt och hållet
egen bostad, varav ett tusental är ungdomar
som önskar gifta sig. Solna är
med andra ord bekant för en skriande
bostadsnöd med små möjligheter att avhjälpa
den, varvid statens välvilja i
fråga om markresurser är helt utslagsgivande.

I det till behandling föreliggande avtalet
mellan fortifikationsförvaltningen
och Solna drätselkammare förutsättes,
att kronan till staden avyttrar ett mark -

område om 11,85 hektar för ett pris av
9: 50 per kvadratmeter. Det gör cirka
94 000 kronor per hektar, och om jag
skulle fråga någon i dylika ting särskilt
omdömesgill medlem av statsutskottét,
skulle han väl medge att det är bra betalt
för vanlig åker- och ängsmark. Inte
desto mindre har staten till avtalet knutit
det villkoret, att den skall få disponera
hälften av de bostadslägenheter
som skall uppföras på området.

Intet tvivel råder om att det finns ett
stort bostadsbehov också bland de statsanställda,
och det är legitimt att dessa
får bostäder som alla andra. Många
statsanställda står för övrigt i Solnas
bostadskö. Men det måste anses förkastligt
och bidragande till att väcka berättigat
missnöje bland stadens bostadssökande,
att när staden skall bygga bostäder
hälften skall disponeras av en viss
kategori och utan någon som helst turordning.

Alla känner för övrigt till vilka finansiella
svårigheter som bostadsbyggandet
i kommunal regi har att brottas
med för närvarande, och de svårigheterna
kommer säkerligen inte att bli
mindre om regeringens nya bostadsgiv
kommer att accepteras. Det är med hänsyn
härtill orimligt att staten söker lösa
bostadsfrågan för sina anställda på här
föreslaget sätt genom att helt enkelt
bara sälja tomtmark för 9: 50 per kvadratmeter
till en stad, som har en exceptionellt
lång bostadskö men som inte
har möjlighet att köpa mark av någon
annan än staten.

Det invändes att staten gått med på
försäljning av ifrågavarande område av
huvudsakligen det skälet, att bostäder
behövs till statens anställda. Då frågar
man sig emellertid varför staten inte
anser sig böra medverka vid finansieringen
av bostadsbyggandet inom området.
På andra håll, såsom där jag bor,
har statliga och kommunala myndigheter
gått in för att gemensamt bygga bostäder,
varvid man deltar i finansieringen
i förhållande till det antal lägen -

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

heter som skall byggas och som man
kommer att ömsesidigt få disponera.

Inom här ifrågavarande område skall
byggas bostäder med omkring 52 000
kvadratmeters lägenhetsyta. Det blir
alltså flera hundra lägenheter, som staten
kommer att få disponera utan annan
insats än försäljning av mark till
ett för staten själv fördelaktigt pris.

Solna stadsfullmäktige har i skrivelse
till utskottet hemställt om modifikationer
i avtalet, och jag noterar att utskottet,
visserligen utan att tillstyrka
bifall till det konkreta yrkande som
ställts i min och herr Henning Nilssons
motion, likväl lämnat dörren öppen för
Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar
i avtalet, som kan finnas påkallade i
anledning av stadsfullmäktiges framställning.
Med hänsyn härtill skall jag
inte ställa något kontrayrkande till utskottets
förslag. Jag saknar också anledning
att här gå in på de frågor i avtalet,
som kan komma före vid de förnyade
överläggningar, som jag förutsätter
kommer till stånd mellan staten och
respektive kommunala myndigheter.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Anslag å kapitalbudgeten för socialdepartementet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
83, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad avser
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Lånefonden för allmänna samlingslokaler Kungl.

Maj d hade (punkt 7, s. 14—
40) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade
ändringar i bestämmelserna om bidrag
och lån av statsmedel för anordnande
av allmänna samlingslokaler, dels ock
till Lånefonden för allmänna samlingslokaler
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett investeringsanslag av 9 000 000 kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Karlsson i Stuvsta m. fl. väckt motion
(II: 143) hade hemställts, att riksdagen
måtte dels godkänna i motionen förordade
ändringar i bestämmelserna om
bidrag och lån av statsmedel för anordnande
av allmänna samlingslokaler,
dels ock till Lånefonden för allmänna
samlingslokaler för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag av
18 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II: 143

a) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1957 förordade
ändringar i bestämmelserna om bidrag
och lån av statsmedel för anordnande
av allmänna samlingslokaler;

b) till Lånefonden för allmänna samlingslokaler
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett investeringsanslag av 9 000 000
kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr KARLSSON i Stuvsta (k):

Herr talman! Föreliggande fråga om
statens stöd för anordnande av allmänna
samlingslokaler är ett mycket viktigt
socialt spörsmål. Dess specifika vikt
bland andra angelägna sociala behov
har ökat, och detta gäller särskilt i samband
med utvecklingen på nykterhetsoch
framför allt ungdomsvårdens områden.

Det står klart, att byggandet av all -

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Lånefonden för allmänna samlingslokaler

männa samlingslokaler inte kunnat
hålla jämna steg med utbyggnaden av
städer och andra samhällen och än
mindre med de starkt ökade krav på
tidsenliga sådana lokaler, som sammanhänger
med delvis ändrade sociala vanor
och behov hos allmänheten. Bristen
på samlings- och fritidslokaler är så
uppenbar, så dokumenterad av olika utredningar
och i statliga framställningar
till myndigheterna, att varje bevisföring
är överflödig.

Bostadskollektiva kommittén framlade
för två år sedan förslag, som tog
sikte på en väsentligt större insats från
statens sida för anskaffande av allmänna
samlingslokaler, däribland för ungdomsverksamhet
lämpliga. Samtidigt
som kommunernas ansvar i fråga om
att planera liksom att öva tillsyn över
sådana lokaler betonades, framhölls statens
skyldigheter i fråga om finansieringen.
Härvidlag föreslogs betydande
förbättringar i gällande låne- och bidragsbestämmelser,
ägnade att möjliggöra
en väsentlig utökning av lokalbyggandet.

I statsverkspropositionen, kapitalbudgeten,
bilaga 26, tog förre socialministern
Ericsson ställning till kommitténs
förslag. Utan någon egentlig motivering
blev dessa i alla väsentliga stycken avfärdade
och begravda. Vad som kanske
var viktigast, en höjning av det statliga
investeringsanslaget, uteblev helt.

Den verkliga bakgrunden till socialministerns
ställningstagande har senare
blivit uppenbar med all önskvärd tydlighet.
Jag åsyftar den av samme mi
nister signerade propositionen nr 100
om riktlinjerna för den statliga bostadspolitiken.
Kommittén föreslog, att villkoren
för lån till allmänna samlingslokaler,
som bör betraktas som nödvändiga
bostadskomplement, anslutes till
grunderna för de statliga bostadskrediterna.
Socialministern avböjde kommitténs
förslag om införande av statlig
räntegaranti om 3 procent för dylika
lån, om sänkning av räntan från 4 till 3

procent för statslån och om höjning av
den övre belåningsgränsen från 90 till
95 procent. Detta är i och för sig logiskt,
då samme minister i annat sammanhang,
i fråga om bostadslån, föreslagit,
att räntegarantien successivt avvecklas,
räntorna å statslånen höjes och
sänkningen av den övre belåningsgränsen
uppskjutes men inte avböjes.

Min avsikt är inte att här redan nu
dra upp en debatt om regeringens nya
bostadsgiv. Jag avser bara att konstatera,
att återtåget för reaktionens krav
är synkroniserat till en rad områden,
däribland ett som i hög grad berör ungdomens
väl och trivsel i samhället.

Uppenbart är nämligen att bristen på
lokaler, särskilt sådana som är lämpade
för hobby- och fritidsverksamhet, har
fått en särskilt allvarlig återverkan för
ungdomsverksamheten. Tillgången på
tidsenliga lokaler är av grundläggande
betydelse för denna, vilket gång på gång
fastslagits och dokumenterats. Bristen
på allmänna samlingslokaler är därför
i hög grad ett ungdomsproblem, om vilket
alla tycks vara ense, med undantag
för de tillfällen då frågan står om åtgärder
för att avhjälpa denna brist. Då
tycks de flesta ha glömt sina egna konstateranden
och deklarationer.

Av och till dyker ungdomsproblemen
upp i den offentliga debatten inom och
utom detta hus. Då förfasar man sig
över vår tids ungdom, då klankas det
på ungdomen, samtidigt som det här
och var förklaras att det kanske borde
göras något mera för ungdomens väl
och trivsel i samhället. Men så fort det
gäller att företa sig något mera väsentligt
från samhällets sida anmäler sig en
utbredd oförståelse och alla möjliga
svepskäl.

Jag har, herr talman, svårt att föreställa
mig en mera själlös och formalistisk
handläggning av en viktig socialoch
ungdomsfråga än vad statsutskottet
här presterat. Utskottet har inte ens
kostat på sig en s. k. välvillig skrivning.
Ärendet tycks ha behandlats som

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ny vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m.

ett dussinärende, såsom en detalj på ett
löpande band. Man frestas tro att utskottet
helt enkelt inte haft tid att ta
reda på vad saken gäller.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 143, som sökt ange
frågans vikt och betydelse särskilt för
ungdomen och som med utgångspunkt
från den förut nämnda utredningen
framställt praktiska förslag, vilka realbehandlats
och understötts i många remissutlåtanden
över utredningens betänkande
från olika samhälleliga organ
och korporationer.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Den föregående talaren
trodde att utskottet vid behandlingen av
föreliggande ärende inte haft tid att ta
reda på vad saken gällde. Ja, nog lider
vi ibland brist på tid, men ett faktum
är att utskottet har försökt att grundligt
sätta sig in i den fråga som behandlats
under denna punkt. Även om det
inte skulle, enligt vad herr Karlsson i
Stuvsta menar, framgå av utskottets
skrivning, så vet vi nog vad vi här talar
om.

Främst när det gäller storleken av
anslaget till ifrågavarande ändamål har
under senare år olika motionärer givit
sitt missnöje till känna och menat att
det lämnats för litet pengar till saken.
Från utskottets sida har vi som regel
fått lov att framhålla att man för tillfället
inte kunnat satsa mera för ändamålet
än som föreslagits. I år är det fråga
om att satsa 9 miljoner kronor samt
därutöver 3 miljoner kronor, ifall sysselsättningsförhållandena
i landet skulle
kräva och även medge ett större lokalbyggande
av ifrågavarande slag.

•lag vill, herr talman, med dessa ord
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 6—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Lades till handlingarna.

§ 10

Anslag å kapitalbudgeten för finansdepartementet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr

84, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad avser
finansdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 2

Lades till handlingarna.

§ 11

Ny vårdanstalt för alkoholmissbrukare
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

85, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anordnande av en ny
statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 98 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 1 mars 1957, föreslagit
riksdagen att

a) besluta att i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen
förordade förslag skulle anordnas vid
Gudhems kungsgård en ny statlig vårdanstalt
för alkoholmissbrukare samt i
Fagersta en ny statlig vårdavdelning
för alkoholmissbrukare, anknuten till
vårdanstalten å Venngarn;

b) till Vissa byggnadsarbeten vid statens
vårdanstalt å Gudhem för alkoholmissbrukare
under statens allmänna

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ny vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m.

fastighetsfond, socialdepartementet, anvisa
dels å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1956/57 ett investeringsanslag
av 500 000 kronor och dels för
budgetåret 1957/58 ett investeringsanslag
av 4 215 000 kronor;

c) till Statens vårdanstalt å Gudhem
för alkoholmissbrukare: Inventarier för
budgetåret 1957/58 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
400 000 kronor;

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att i överensstämmelse
med vad departementschefen
förordat fastställa personalförteckning
för statens vårdanstalt å Gudhem
för alkoholmissbrukare;

e) godkänna avlöningsstat för statens
vårdanstalt å Gudhem för alkoholmissbrukare,
att tillämpas under budgetåret
1957/58;

f) till Statens vårdanstalt å Gudhem
för alkoholmissbrukare: Avlöningar för
budgetåret 1957/58 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
305 000 kronor;

g) till Statens vårdanstalt å Gudhem
för alkoholmissbrukare: Omkostnader
för budgetåret 1957/58 under femte huhudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
30 000 kronor;

h) till Statens vårdanstalt å Venn garn

för alkoholmissbrukare: Vissa

byggnadsarbeten m. m. vid vårdavdelning
i Fagersta å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1956/57 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 160 000 kronor;

i) till Statens vårdanstalt å Venngarn
för alkoholmissbrukare: Vårdavdelning
i Fagersta för budgetåret 1957/58
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 254 000 kronor;

j) godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för utnyttjande av
Hessleby sanatorium såsom specialanstalt
för tuberkulossjuka alkoholmissbrukare.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra
motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (1:437) och den andra
inom andra kammaren av herr Magnusson
i Borås m. fl. (11:553), hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 98 med beaktande
av de i motionerna framförda
synpunkterna måtte besluta att till Vissa
byggnadsarbeten vid statens vårdanstalt
å Gudhem för alkoholmissbrukare
under statens allmänna fastighetsfond,
socialdepartementet, anvisa dels
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57 ett investeringsanslag
av 500 000 kronor och dels för budgetåret
1957/58 ett investeringsanslag av
3 755 000 kronor samt till Statens vårdanstalt
å Gudhem för alkoholmissbrukare:
Inventarier för budgetåret 1957/58
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 360 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Huss och Edström (I: 432) och den
andra inom andra kammaren av herr
von Friesen m. fl. (II: 540), hade hemställts,
att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att fastställa personalförteckningen
för statens vårdanstalt å
Gudhem för alkoholmissbrukare i överensstämmelse
med ett såsom alternativ
I i propositionen redovisat förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) besluta att i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 1 mars 1957 förordade förslag
skulle anordnas vid Gudhems
kungsgård en ny statlig vårdanstalt för
alkoholmissbrukare samt i Fagersta en
ny statlig vårdavdelning för alkoholmissbrukare,
anknuten till vårdanstalten
å Venngarn;

b) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 437 och II: 553, såvitt nu vore i fråga,
till Vissa byggnadsarbeten vid sta -

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ny vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m.

tens vårdanstalt å Gudhem för alkoholmissbrukare
under statens allmänna
fastighetsfond, socialdepartementet, anvisa
dels å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1956/57 ett investeringsanslag
av 500 000 kronor och dels för
budgetåret 1957/58 ett investeringsanslag
av 4 215 000 kronor;

c) med bifall till Kungl. Maj:ts för slag

samt med avslag å motionerna
I: 437 och II: 553, såvitt nu vore i fråga,
till Statens vårdanstalt å Gudhem för
alkoholmissbrukare: Inventarier för

budgetåret 1957/58 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
400 000 kronor;

d) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:432 och 11:540 bemyndiga Kungl.
Maj :t att i överensstämmelse med vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 1 mars
1957 förordat fastställa personalförteckning
för statens vårdanstalt å Gudhem
för alkoholmissbrukare;

e) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens vårdanstalt
å Gudhem för alkoholmissbrukare,
att tillämpas under budgetåret
1957/58;

f) till Statens vårdanstalt å Gudhem
för alkoholmissbrukare: Avlöningar för
budgetåret 1957/58 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
305 000 kronor;

g) till Statens vårdanstalt å Gudhem
för alkoholmissbrukare: Omkostnader
för budgetåret 1957/58 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
30 000 kronor;

h) till Statens vårdanstalt å Venn garn

för alkoholmissbrukare: Vissa

byggnadsarbeten m. m. vid vårdavdelning
i Fagersta å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1956/57 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 160 000 kronor;

i) till Statens vårdanstalt å Venngarn
för alkoholmissbrukare: Vårdavdelning
i Fagersta för budgetåret

1957/58 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 254 000 kronor;

j) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 1 mars 1957 förordade
riktlinjer för utnyttjande av Hessleby
sanatorium såsom specialanstalt för
tuberkulossjuka alkoholmissbrukare.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Gerhard Nilsson
i Gävle, vilka ansett att utskottet
bort under b) och c)hemställa, att riksdagen
måtte

b) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 437 och II: 553, såvitt nu vore i fråga,
till Vissa byggnadsarbeten vid Statens
vårdanstalt å Gudhem för alkoholmissbrukare
under statens allmänna fastighetsfond,
socialdepartementet, anvisa
dels å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57 ett investeringsanslag
av 500 000 kronor och dels för budgetåret
1957/58 ett investeringsanslag
av 3 755 000 kronor;

c) i anledning av Kungl. Maj :ts för slag

samt med bifall till motionerna
I: 437 och II: 553, såvitt nu vore i fråga,
till Statens vårdanstalt å Gudhem för
alkoholmissbrukare: Inventarier för

budgetåret 1957/58 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
360 000 kronor;

2) av herrar Ohlon, Malmborg och
Ståhl, fröken Elmén, herr Gerhard Nilsson
i Gävle, fru Sjövall och fröken
Liljedahl, vilka ansett att utskottet bort
tillstyrka yrkandet i motionerna 1:432
och II: 540 om att eu läkare skall vara
chef för anstalten och att därför utskottet
under d) bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:432 och 11:540 bemyndiga Kungl.
Maj :t att i överensstämmelse med vad
i reservationen förordats fastställa personalförteckning
för Statens vårdanstalt
å Gudhem för alkoholmissbrukare; -

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ny vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m.

3) av herr Jacobsson, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag vill säga några ord
med anledning av den reservation nr 2
som är knuten till detta utskottsutlåtande.

Vi går nu att besluta om en ny statlig
vårdanstalt för alkoholmissbrukare.
Utformningen av denna anstalt avviker
i väsentlig mån från den som givits tidigare
anstalter av detta slag, därigenom
att vården kommer att bli av medicinsk
karaktär. Den nya anstalten kommer
att bli ett sjukhus för alkoholmissbrukare,
kan man säga. Till detta sjukhus
kommer att remitteras fall som är i
uppenbart behov av medicinsk behandling.
Man räknar med att läkarsynpunkterna
skall dominera på denna anstalt.
Psykoterapi skall helt genomföras, och
det får inte bli någon halvmesyr.

Om nu denna anstalt verkligen skall
bli vad man avser med en medicinsk
anstalt, så är den ju framför allt avhängig
av personalen och personalorganisationen.
I den utredning som föregick
propositionen var man överens om
att en läkare borde vara chef vid en
anstalt av denna typ. När man sedan
skulle besluta om chefskapet ansåg en
minoritet, att det var omöjligt att få läkarexpertis,
varför man gick in för att
anstalten skulle förestås av en administrativ
chef, en direktör. Majoriteten
ansåg dock att anstalten skulle ha en
läkare som chef. Bland majoriteten befann
sig också en läkare, expert på
dessa frågor. Denne ansåg att det inte
var utsiktslöst att få en läkare som var
kunnig på detta område, alldenstund
forskningen går framåt på detta område
och man får fram läkare som är
utbildade.

Nu har departementschefen gått på
minoritetens förslag och alltså föreslagit
en administratör som chef. Detta

har också blivit utskottsmajoritetens
linje. Reservanterna förordar en läkare,
en psykiater, som chef.

Som jag sade förut är det viktigt, att
man här verkligen får en läkare som
är kunnig på detta område och som
kan genomföra den medicinska behandling
som krävs. Tillsätter man en administratör
som chef samt en läkare i
lönegrad 31 så har man inga utsikter
att här verkligen få den kapacitet som
anstalten är i behov av. Därför anser
reservanterna att man bör se till att
chefen är en läkare, i lönegrad 37. Man
förutsätter vidare att det finns möjlighet
för läkaren att få arvodesanställning
vid det psykiatriska sjukhus som kommer
att uppföras i Falköping. Detta
skulle öka hans inkomst. Det väsentliga
är emellertid att en läkare blir chef för
anstalten.

Läkare som chef, vilken vid sin sida
har en administratör till hjälp, är en
rationell organisation när det är fråga
om sjukhus av denna storleksordning
— hundra och upp till hundrafemtio
patienter. Jag skulle här vilja göra en
jämförelse. Om jag inrättar och organiserar
upp en skräddarverkstad, då sätter
jag inte en snickare som chef utan
försöker med all makt att få en kunnig
skräddare som chef för verkstaden. Likadant
i detta fall. Vid en medicinsk
anstalt skall man, anser jag, utgå ifrån
att försöka få en läkare som chef. Därmed
har man också större utsikter att
få den kapacitet som man vill försöka
knyta till sjukhuset. Det gäller att på
det förberedande stadiet få in läkaren i
arbetet.

Det är väldigt viktigt att denna anstalt
från början även får förtroende
bland klientelet. I diskussionen om alkoholistvården
har vi ju hört, att man
saknar den medicinska behandlingen,
den rena sjukhusbehandlingen av klientelet.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen av herr
Ohlon m. fl. där det yrkas att en lä -

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ny vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m.

kare skall vara chef för den kommande
anstalten.

I detta yttrande instämde herr Magnusson
i Borås (h).

Herr CASSEL (h):

Herr talman! I detta hus brukar vi
ganska ofta klaga över att kommunerna
är för dyra när det gäller att uppföra
byggnader av olika slag. Vi har pekat
på de dyra kommunalhusen och de dyra
skolorna och vi har sagt, att kostnaderna
på något sätt måste bringas ned.

Den statliga utredning som just sysslat
med de offentliga byggnaderna,
byggnadsbesparingsutredningen, som
redovisar sitt resultat i det Ödeenska
betänkandet, framhåller bland annat,

»att i dominerande utsträckning byggnaderna
utformats och utförts på ett
sätt som inneburit att betydande kostnader
nedlagts, vilka ej medfört någon
reell ökning av byggnadens kvalitet
eller byggnadstekniska standard och
ej heller inneburit några fördelar för
verksamheten i byggnaden». Utredningen
anser att »besparingar utan försämring
av den reella standarden varit
möjliga av i allmänhet ej under ett tiotal
procent av kostnaderna och i enstaka
fall väsentligt högre».

I vad gäller skolbyggnaderna har man
tagit fasta på detta både i den allmänna
statsbidragsutredningen och i den särskilda
utredning som arbetar med statsbidrag
på folkskolans område. Det kommer
snart en proposition till riksdagen

— den skall vara klar endera dagen

— där man inte längre räknar med kommunens
verkliga kostnader för byggnaderna.
De båda utredningarna har tänkt
sig ett fixt bidragsunderlag på 1 000
kronor per kvadratmeter — detta för
att tvinga kommunerna till återhållsamhet.
Blir det dyrare skall kommunen
nämligen själv få satsa merkostnaderna.
Man räknar med att införandet av
en sådan fix bidragssumma per kvadratmeter
skall pressa ned kostnaderna för
2 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 15

folkskolebvggnaderna med ungefär 15
procent.

Även när det gäller bostadsbyggande
har i första hand den förutvarande departementschefen
på ett föredömligt sätt
varit verksam för att begränsa kostnaderna,
som ansetts orimligt höga. I december
1955 infördes ett system med
fasta belåningsvärden både för egnahem
och för flerfamiljshus. Om dessa
värden överskrids, får man skaffa
pengarna själv.

När vi ser planerna på denna nya
alkoholistanstalt, som inte är en alkoholistanstalt
vilken som helst, det vill
jag gärna vitsorda, utan något av ett
sjukhus, som skall ta hand om speciellt
svårbehandlade fall, måste man, såsom
också departementschefen och utskottet
har gjort, uppmärksamma att kostnaderna
är skrämmande höga. Mark behöver
inte anskaffas i Gudhem, ty mark
finns där redan i statens ägo. En hel del
byggnader finns också, och upprustningen
av personalbostäder kräver inte
mer än 300 000 kronor, i och för sig en
ganska blygsam summa i detta sammanhang.
För att bygga en anstalt som
till en början avses för 100 interner,
räknar man ändå med en kostnad av
5,2 miljoner kronor, d. v. s. för varje
vårdplats över 50 000 kronor. Då är,
märk väl, inte någon kostnad alls medräknad
för den verkstadsbyggnad som
måste till för att skaffa sysselsättning
åt internerna. Vad den skall kosta är
inte beräknat än, och det är svårt att
bilda sig någon föreställning om den
saken. Jag kan utan att dra vittgående
paralleller nämna, att verkstadsbyggnaden
vid det nya fängelset vid Tidaholm
med dess 170 platser beräknats kosta
2 miljoner kronor.

Det är inte ett sjukhus i vanlig mening
man skall bygga. Av de 100 patienter,
som först skall vårdas där, antas
bara 15 vara arbetsoförmögna och
20 ha behov av sysselsättningsterapi.
Av de övriga skall 20 sysselsättas i mekanisk
industri, 20 i jordbruk, It) i träd -

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ny vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m.

gården och 15 i ekonomiskt handräckningsarbete.
Det blir en ganska liten
avdelning för sängliggande människor,
och man behöver inte alla de speciella
avdelningar som är nödvändiga på ett
modernt lasarett. Men ändå kommer
man för denna byggnad upp till ungefär
samma byggnadskostnad som för de
nya lasaretten, som kostar mellan 50 000
och 60 000 per vårdplats. Kostnaden
för denna anstalt blir väsentligt högre
än för de nya sinnessjukhusen, vilkas
byggnadskostnader ligger vid 40 000
kronor per vårdplats. Jämför man med
bostadsbyggandet kan man konstatera,
att varje vårdplats kostar lika mycket,
litet mera till och med, än vad som är
högsta belåningsvärdet för ett egnahem.
Om man leker med tanken att
stoppa in varje alkoholist i ett egnahem
och göra en hel by av egnahem, finner
man alltså att detta inte skulle bli dyrare,
bortsett från behandlingsavdelningarna.

Utskottsmajoriteten har uppmärksammat
denna alltför frikostigt tilltagna
kostnad och vill »starkt understryka
byggnadsstyrelsens uttalande att vid
den fortsatta bearbetningen av byggnadsplanen
alla möjligheter prövas för
en nedskärning av byggnadskostnaderna,
icke blott genom byggnadsteknisk
rationalisering utan även genom en
ytterligare bedömning av de krav som
med bibehållen målsättning ur vårdsynpunkt
måste ställas på lokalernas
art och storlek». Reservanterna har här
haft samma mening som utskottsmajoriteten
men turnerar det annorlunda.
De säger ungefär så här, »en allmän
rekommendation om sparsamhet och
återhållsamhet, när det gäller kostnader
för nya anläggningar, måste statsutskottet
snart göra vid varje nytt projekt
som kommer upp». Vill man åstadkomma
mera än ett allmänt uttalande, måste
man, precis som man har gjort när det
gäller byggnadskostnader för skolor,
flerfamiljshus och egnahem, sätta de
myndigheter, som fortsättningsvis skall

projektera byggnaden och detaljräkna
byggnadsarbetet, under en viss press.
Byggnadsstyrelsen och andra myndigheter
måste ha ett tak att stöta mot som
de inte kan komma förbi. Därför har
vi velat pruta ned kostnadsramen för
hela anläggningen med ungefär 10 procent,
från 5,2 miljoner till 4,7 miljoner.
Det vore enligt min mening klokt om
riksdagen i allmänhet försökte följa
metoden att sätta en fast ram för kostnaderna
och göra den ganska snäv.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den reservation
som avgivits av herr Ragnar Bergh
m. fl.

Herr von FRIESEN (fp) :

Herr talman! Det väckte på sin tid
mycket stor tillfredsställelse, framför
allt hos dem som är sysselsatta med
den medicinska alkoholistvården, att
nykterhetsvårdsutr edningens maj oritet
under ledning av, man får väl säga en
av vårt lands mest framstående kännare
av den medicinska alkoholistbehandlingen,
docent Gunnar Lundquist, hade
samlat sig omkring ett förslag, som i
själva verket innebar en ny giv vad
gäller alkoholistvården. Man skulle upprätta
ett sjukhus för svårartade alkoholmissbrukare,
och man skulle sätta
en läkare som chef.

Vad gäller behandlingen av alkoholskadade
människor har under de senaste
årtiondena de medicinska synpunkterna
allt mera dominerat och de
medicinska vårdmöjligheterna ersatt de
föråldrade vårdmetoder, som på sina
håll fortfarande är gängse. De medicinska
synpunkterna dominerar i flertalet
kulturländer som sysslar med de här
frågorna.

Detta gäller naturligtvis i främsta
rummet de alkoholsjuka — dessa måste
utan gensägelse betraktas som sjuka
människor — som lider av den livshotande
komplikation, som utgöres av delirium
eller alkoholhallucinosen och
vilka i regel måste vårdas på de slutna

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

mentalsjukhusen med användande av
alla tänkbara moderna medicinska resurser.

Men därjämte har vi en betydande
grupp människor — omedelbart före
den bekanta oktoberreformen cirka
15 000 men i år säkerligen betydligt
fler — vilka är att betrakta som slavar
under alkoholen och är direkt beroende
av den, även om många av dem inser
att den är till skada för dem. Precis
samma process äger rum beträffande
dessa människor som beträffande
andra, vilka allmänt betraktas som rent
medicinska vårdfall, nämligen de som
missbrukar narkotika eller sömnmedel.
Man betraktar det som självfallet, att
de som kommit in i ett sådant stadium,
att de blivit slavar under giftet, skall
åtnjuta medicinsk vård. Underligt nog
har dessa synpunkter ännu inte slagit
helt igenom när det gäller alkohol, ett
gift som i princip bar samma verkan
som dessa narkotika. Jag måste tyvärr
säga att propositionen och utskottmajoritetens
utlåtande i viss mån är vittnesbörd
om dessa föråldrade tänkesätt.

Kungl. Maj:t följde inte nykterhetsvårdsutredningens
majoritets förslag,
och det har heller inte statsutskottet
gjort. Varpå grundar sig denna inställning?
Ja, såsom huvudmotivering anför
man, att det med den nuvarande situationen
på arbetsmarknaden för läkare
inte går att få någon kvalificerad läkare
för dessa uppgifter. Man gör jämförelser
med ett annat specialklientel, nämligen
de missanpassade ungdomarna
och talar om de svårigheter som har
rått och fortfarande råder att skaffa en
läkare till det svåraste klientelet, nämligen
vid Roxtuna. Jag har ganska god
kontakt med de läkare i vårt land, som
sysslar med den medicinska alkoholistvården,
och jag är sedan något år tillbaka
ordförande i en speciell läkarförening
för bekämpande av alkoholsjukdomarna.
Med den kännedom jag bar
om saken vågar jag påstå, att farhågorna
är överdrivna.

vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m.

Man kan naturligtvis inte bevisa någonting
i det avseendet, men vad hade
varit naturligare för Kungl. Maj :t och
utskottet än att göra ett försök och utannonsera
platsen som läkare och chef
för anstalten för att se, om man inte
kunde få en kvalificerad kraft. Denna
anstalt ute på Falbygden kommer ju
att vara belägen mycket nära det nya
stora mentalsjukhuset, och jag är övertygad
om att den geografiska belägenheten
verkar lockande på läkare.

Jag önskar i detta sammanhang framhålla,
eftersom jag själv i hög grad sysslat
med behandlingen av alkoholsjuka
människor, att detta i själva verket inte
alls är så svårt, tråkigt och tröttsamt
som många föreställer sig. Det är naturligtvis
främst de som kommer frivilligt,
som man har möjlighet att påverka
i positiv riktning. De utgör faktiskt
ett mycket tacksamt klientel, och
det lönar sig väl att ägna det den medicinska
vård, som vi ännu så länge
har möjlighet att ge.

Det s. k. alternativ II, som utskottsmajoriteten
liksom Kungl. Maj :t har
bundit sig för, innebär att kostnaden
för läkare blir lägre genom att man
har en lekmannadirektör som chef för
anstalten och låter läkaren ha en mera
underordnad ställning. Jag måste fråga,
om man är säker på att det är så
mycket lättare att skaffa en sådan läkare
än en läkare som skulle vara chef för
anstalten. Det tror jag inte alls. Jag
tror, såsom också har framhållits i en
av mig avlämnad motion, att läkare i
mera underordnad ställning vid vissa
av våra alkoholistanstalter helt enkelt
har tröttnat på att ideligen bli desavouerade
av den icke-medicinska sakkunskapen
när det gäller bedömningsfrågor
som i alla fall måste betraktas såsom
medicinska. Jag har också talat
med många läkare som förklarat, att
man i längden inte kommer att finna
sig i att ha en sådan underordnad ställning.

Vilka läkare kommer man då att få

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ny vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m.

tag på, om alternativ II blir antaget?
Det blir väl ungefär som nu: en psykiater
från ett angränsande mentalsjukhus,
vilken kanske ägnar ett par veckotimmar
åt undersökningen av patienterna,
en undersökning som på grund
av tidsbegränsningen knappast i någon
vidare omfattning kan gälla psykoterapi
i detta ords egentliga bemärkelse,
utan får betraktas mera som en allmän
medicinsk registrering av de inneliggande
fallen.

Då man ser efter, vilka remissinstanser
som har yttrat sig över nykterhetsvårdsutredningens
förslag, finner man
att medicinalstyrelsen i huvudsak har
accepterat detsamma. Samma sak gäller
den nyligen tillsatta mentalsjukvårdsdelegationen
och den av mig nyss
nämnda läkarföreningen för alkoholsjukdomarnas
bekämpande.

Naturligtvis finns det remissinstanser
som har anslutit sig till det alternativ
utskottsmajoriteten har stannat för. Dit
hör socialstyrelsen, som — enligt min
mening alldeles felaktigt — ännu så
länge har det högsta överinseendet över
en stor del av alkoholistvården i vårt
land. Dit hör, kuriöst nog, Sveriges
fångvårdsmannaförbund som gör ett uttalande
av innebörd, att alternativ II
ger mycket bättre garanti för att anstalten
får en fast, kontinuerlig ledning.
Menar man verkligen på allvar att
våra sjukvårdsinrättningar, som står
under chefskap av läkare, inte har denna
fasta, kontinuerliga ledning? Och
vad har egentligen Sveriges fångvårdsmannaförbund
att göra med en anstalt
för sjuka människor? Det rör sig ju
inte hiir om kriminella individer, utan
om människor som behöver vård för
sjukdom. Det förefaller mig som om
man i detta sammanhang inte behöver
ta så stor hänsyn till uttalanden av den
typen.

Det råder intet tvivel om att man
hade kommit till en första etapp på
den riktiga vägen, om man i detta fall
hade så till vida brutit med gängse

principer, att man hade antagit alternativ
I, d. v. s. satt en läkare som chef
för anstalten. För framtiden kommer vi
nog att gå mycket längre än så. Jag ser
inte den tid som alltför avlägsen då
landstingen kommer att vara huvudmän
för såväl vården av alkoholsjuka
människor som vården av andra mentalsjuka
och då vi har de psykiatriska
lasarettsklinikerna som basorganisationer
för detta arbete, självfallet i förening
med de slutna mentalsjukhusen
för de svårare fallen. Jag vill räkna med
att den viktiga öppna vården — en fråga
som nykterhetsvårdsutredningen tydligen
ännu inte har penetrerat men som
den enligt förljudande håller på med
för närvarande — i allt väsentligt kommer
att vara förlagd till de psykiatriska
lasarettsklinikerna, där de alkoholskadade
antingen får anmäla sig jämte övriga
psykiskt sjuka som söker öppen
vård eller, om det av praktiska skäl anses
lämpligare, får uppsöka särskilda
mottagningar.

Detta avsteg från en utveckling som
jag betraktar såsom följdriktig och naturlig
är i själva verket en anakronism.
Det kommer, om riksdagen nu antager
utskottsmajoritetens förslag, att fördröja
utvecklingen men inte att hindra
den. Jag är fullständigt övertygad om
att man om något kvartsekel kommer
att betrakta våra nuvarande vårdformer
för alkoholskadade människor såsom
efterblivna och omöjliga, och man kommer
mycket lätt att kunna peka på dåliga
resultat av den i statlig regi bedrivna
behandlingen.

Det är säkerligen, herr talman, bara
en tidsfråga, när man äntligen kommer
att acceptera den uppfattningen, att de
verkliga alkoholisterna är sjuka människor,
som är i behov av medicinsk
behandling. Det finns fortfarande möjlighet
för kammaren att beakta dessa
synpunkter genom att ansluta sig till
den reservation som herr Ohlon m. fl.
har fogat till utskottets utlåtande, och

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ny vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m.

jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till denna reservation.

Herrar Rimmerfors (fp), Gustafsson
i Borås (fp) och Stähl (fp) instämde
häri.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Jag tror inte att det
varit på grund av föråldrade synpunkter
på alkoholistproblemet, som departementschefen
och majoriteten inom
statsutskottet har stannat för den föreslagna
lösningen med en icke-läkare
som chef för Gudhem och därmed gått
emot majoriteten inom nykterhetsvårdsutredningen.
Bakgrunden till detta ställningstagande
har troligen varit de svårigheter,
som föreligger att rekrytera
läkare till de gränsområden inom psykiatrien
som vi nu skapar. Sannolikt
ligger felet ännu längre tillbaka i tiden,
nämligen vid planläggningen av dessa
läkares arbetsuppgifter, då vi kommit
att ge dem en alltför orimlig arbetsbörda,
som gör att läkarna undviker
dessa områden. Den läkare som skulle
vara anställd på Gudhem skulle —
frånsett det rent administrativa arbetet
— få ta hand om 100 patienter, alla
av ganska stor svårighetsgrad. Jag tror
att hela problemet ligger däri, att man
inte från början tillsätter det antal läkare
som behövs för den patientstock
som skall finnas på sjukhuset. Det rapporteras
från exempelvis Norge, att man
där på alkoholistanstalterna har två läkare
på 00 patienter, medan det här
föreslagits en på 100.

Jag tror inte heller att man kan lösa
problemet, om man icke nu får en läkare
som chef, vare sig genom att lita
till konsulter från Falköping eller genom
att senare utöka läkarstyrkan med
hjälp av konsulter. För det första kommer
de — som herr von Friesen påpekade
— att ha mycket kort tid till sitt
förfogande och kan inte utföra något
större arbete pA Gudhem. För det
andra kommer sannolikt arbetsbördan

på mentalsjukhuset i Falköping att växa
så snabbt, att läkarna där inte kan ta
konsultarbete utanför sjukhuset. Det är
en erfarenhet som vi gör på andra håll,
och jag tror att vi kommer att få göra
den även här.

Jag tror inte heller, att man, när det
gäller alkoholistvården, utan vidare får
dra paralleller med de svårigheter som
föreligger att rekrytera läkare till exempelvis
ungdomsvården. Våra underläkare
på sinnessjukhusen har numera stor
erfarenhet av alkoholistvård, medan de
har mycket liten erfarenhet av vård av
ungdomsbrottslingar. Det gör att vi
kanske har betydligt större bas för rekrytering
av läkare till alkoholistvården
än till vården av ungdomsbrottslingar.

Det är ovedersägligt, att vi på Gudhem
med den planläggning anstalten
får, behöver läkare, och det är ovedersägligt
att vi inom alkoholistvården i
stort behöver läkare. Jag tror, att om
man börjar med att placera en ickeläkare
som chef för Gudhem, så kommer
det att uppstå sådana svårigheter,
kalla dem av psykologisk art eller av
arbetsmässig art, att vi senare icke kan
få en läkare till Gudhem.

Det finns även en hel del planläggningsfrågor
nu. Det troliga är att Gurhem
måste byggas mer eller mindre som
ett sinnessjukhus, ty kraven på sjukhuset
kommer sannolikt att bli sådana.
Detta gör att vi behöver en läkare redan
nu.

Dessa synpunkter gör att jag yrkar
bifall till reservation nr 2), vari hemställes
att en läkare måtte anställas som
chef för Gudhem.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Efter fru Sjövalls anförande
skulle jag egentligen kunna avstå
från att yttra mig. Jag begärde emellertid
ordet med anledning av vad herr
von Friesen sade i början av sitt anförande.
Han angav nämligen — såvitt

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ny vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m.

jag kunde uppfatta det alldeles omedvetet
— att majoriteten inom utredningen
i själva sakfrågan hade en helt
annan uppfattning än minoriteten.
Trots att jag själv tillhör den majoritet
i utredningen, som lade fram detta förslag,
måste jag här säga, att kommittén
nog var alldeles enhällig i sin uppfattning
om att en läkare borde vara chef
för denna nya anstalt. Det fanns således
inga delade meningar på den punkten.
Den minoritet i utredningen, som
stannade för ett annat alternativ, gjorde
detta enbart av praktiska skäl. Jag anser
att detta i rättvisans namn bör sägas
här.

När jag ändå har ordet vill jag framhålla,
att jag för min del biträder det
resonemang som förts här om att det
bör vara en läkare som chef. Jag vill
emellertid samtidigt säga, att jag icke
tror på dem som gör gällande, att anstalten,
om det icke blir en läkare, bara
kommer att trampa i de gamla hjulspåren.
För min del vill jag framhålla, att
oavsett om det blir en läkare eller annan
person som chef för anstalten, så
kommer denna ändå att i sin utformning
bli en helt ny typ av vårdanstalt
för alkoholsjuka. Hela uppläggningen
av detta vårdhem, hela den linje, som
man har strävat efter att få fram, innebär
i själva verket någonting nytt på
detta vårdområde.

Jag har ansett mig böra i all korthet
framhålla detta och ber att få yrka bifall
till reservation nr 2).

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Den kraftiga kritik, som
doktor von Friesen riktade mot utskottet,
tycker jag i viss grad har bemötts
av de två närmast föregående talarna,
fru Sjövall och herr Engkvist.
Fru Sjövall framhöll att den syn, som
utskottet haft på denna fråga, säkerligen
inte alls grundade sig på föråldrade
synpunkter, och även herr Engkvist
framhöll ju, att det är något nytt som nu
är å bane beträffande denna nya an -

stalt. Att utskottsmajoriteten ändå gått
på det av utredningen framlagda alternativ
II beror på just det skäl, som departementschefen
funnit vägande och
som också mycket klart och tydligt angivits
i reservationen av herr Ohlon
m. fl., nämligen att det är mycket svårt
att få lämpliga sökande till en chefsläkartjänst
vid Gudhem. Härom anföres
i reservationen följande: »Nu rådande
läkarbrist och hittills befintliga brister
i den socialmedicinska utbildningen begränsar
visserligen möjligheterna att
för chefsläkartjänst vid Gudhem erhålla
en kvalificerad läkare med speciell
erfarenhet av alkoholistvård.»

Det är detta, som gjort att departementschefen
för sin del icke kunnat gå
in för att en läkare skall vara chef för
anstalten. Han har framhållit att det,
om man skulle uppställa detta krav, kan
riskeras att man inte får någon sökande
till denna befattning, och det anser han
vara ur många synpunkter beklagligt.
Departementschefen har därför gått på
den andra linjen, som troligen ger större
säkerhet för att man skall få en kvalificerad
arbetskraft på tjänsten.

Det är alltså dessa synpunkter, som
varit vägledande för både departementschefen
och utskottsmajoriteten. Jag vill
också erinra om att av de myndigheter,
som yttrat sig över utredningens
förslag, har ungefär hälften uttalat sig
för alternativ II och hälften för alternativ
I. Dessa båda alternativ har sålunda
vid den på olika håll företagna
bedömningen befunnits vara ungefär
likvärdiga.

Utskottet har sagt, att vissa skäl talar
för att det — såsom i reservationen förordats
— borde vara en läkarkraft på
ifrågavarande tjänst, men utskottet har
också framhållit, att frågan med hänsyn
till rådande bristsituation bör tas upp
framdeles, då tillgången på för ändamålet
lämpliga läkare är större, och att
man då eventuellt kan gå in för det förslag
som förordats i herr Ohlons reservation.

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ny vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m.

Den andra reservationen, som haft
sin förespråkare i herr Cassel, gäller
ju de ekonomiska spörsmålen. Det är
självklart, att vi inom utskottet alla varit
eniga om att kostnaderna synts
ganska höga, men vi har betonat att här
bör göras besparingar i all den utsträckning
som är möjlig. Vi har låtit kalla till
oss byggnadsstyrelsens arkitekt för detta
byggnadsföretag och har med honom
diskuterat möjligheterna till besparingar
i både det ena och det andra hänseendet,
och vi fick nog ett visst intryck
av att han för sin del ansåg det vara
möjligt att göra åtskilliga besparingar.
Detta har särskilt understrukits i vårt
utlåtande. Att vi emellertid inte har velat,
på sätt herr Cassel förordat, nedskära
beloppet med 500 000 kronor, beror
på att vi ändå har den meningen,
att här kommer att framdeles behövas
medel för en hel del ändamål, exempelvis
för uppförande av fritidslokaler och
verkstadsbyggnader till anstalten, anordningar
som också herr Cassel förklarat
sig vara medveten om att de kommer
att erfordras i en rätt snar framtid.

Detta gör, att vi som sagt starkt understrukit
behovet av att all ekonomisk
försiktighet iakttages när det gäller att
iordningställa denna anstalt. Det är min
förhoppning att vederbörande myndigheter,
när de nu skall sätta i gång dessa
arbeten, också beaktar de synpunkter
som utskottet så starkt understrukit.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag noterar med mycket
stor tillfredsställelse vad utskottsmajoritetens
ärade representant, herr Rubbestad,
här anfört och likaså vad herr
Engkvist nyss yttrat, nämligen att ett
beslut om bifall till utskottsmajoritetens
förslag inte alls innebär, att man bryter
med de medicinska vårdformerna
och ytterligare ger något på hand åt det

socialmedicinska kvacksalveri, som tyvärr
alltför mycket frodas på detta område.
Men, herr Rubbestad, det räcker
inte med denna munnens bekännelse till
moderna vårdprinciper. Det är nämligen
alldeles uppenbart, att andan på en
anstalt och resultatet av anstaltens verksamhet
blir helt och fullt avhängiga av
hurudan personalen är och framför allt
av vem det är som är chef för anstalten.
Vi har redan tidigare anstalter,
som har sjukavdelningar med ett visst
medicinskt inslag, men där dominerar
i alla fall vad jag tillåtit mig beteckna
som det föråldrade anstaltstänkandet på
detta område.

När herr Rubbestad säger att det inte
går att få någon läkare som chef för anstalten
vid Gudhem och utan vidare tror
vad departementschefen anfört härom,
vill jag fråga honom: Hur vet herr Rubbestad
över huvud taget det? Jag upprepar
ännu en gång att jag har ganska
god kontakt med läkare, som sysslar
med dessa frågor, och på grundval av
denna min kännedom om det faktiska
förhållandet skulle jag våga påstå, att
det inte skulle vara så svårt att finna
en lämplig sökande. Varför har man
inte velat göra ett försök i det avseendet?
Om de mera pessimistiska då blivit
sannspådda hade det väl ändå funnits
en möjlighet att företaga en ändring
och som ett provisorium välja det alternativ,
som betecknats med nr II.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Att det skall råda en god
anda på denna anstalt är jag ense med
herr von Friesen om. Men det är klart
att det helt och hållet beror på den person,
som är chef för en dylik anstalt.
Jag vågar inte garantera, att det blir
fallet genom utskottsmajoritetens förslag,
men jag betvivlar också att herr
von Friesen kan garantera, att det blir
en god anda genom tillsättningen av en
sådan som lian skulle vilja förorda.

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ny vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Riksdagen står här inför
ett beslut, som innebär att vi anvisar
stora pengar till en vårdanstalt för
alkoholmissbrukare. Jag har uppfattat
situationen här i kammaren så, att ingen
bestrider nödvändigheten av denna stora
utgift. Den är nödvändig med hänsyn
till den utveckling vi fått. Statsmakterna
har genom åtskilliga åtgärder försökt
bereda vård åt alkoholmissbrukare. Planerna
går ju ut på en fördubbling av
antalet vårdplatser jämfört med 1955.
Det förslag som här föreligger går ut på
att upprätta en alldeles speciell statlig
anstalt. När jag betonar statlig anstalt
menar jag, att den framtida vården och
huvudmannaskapet är föremål för en
utredning som går ut på att undersöka
vad som i det avseendet kan vara lämpligt.
Personligen har jag den uppfattningen,
att de statliga anstalterna skall
vara få men vara anstalter av ett speciellt
slag, som är bättre utrustade än
de vi nu har. Anstalten i Gudhem skulle
bli en sådan.

Det är klart — jag vill att herr Cassel
skall lyssna på detta — att härvidlag
blir det stora utgifter. Alla har vi ju intresse
av att hålla utgifterna nere, och
om det funnes möjligheter att pressa
utgifterna i detta fall skulle jag gärna
gjort det på den tiden då jag var chef
för socialdepartementet, men det fanns
ingen möjlighet därtill. I fråga om en
detalj har jag sagt, att det förefaller som
om man skulle kunna spara pengar, och
den möjligheten skall undersökas om
riksdagen nu biträder Kungl. Maj :ts och
utskottets förslag. Jag hoppas att vi därvidlag
skall kunna spara pengar, men
i övrigt är verksamhetens karaktär sådan,
att man har svårt att finna något
annat förslag, som radikalt avviker från
det föreliggande. Jag har inte kunnat
göra det, men jag erkänner som sagt att
kostnaderna blir stora.

Det är två detaljer vi nu diskuterar,
nämligen dels frågan om vi skall kunna
spara på kostnaderna, en sak som jag

nu berört och som jag inte tror på möjligheten
av utöver vad jag redan sagt.
Den andra detaljen gäller hur vi skall
ordna chefskapet för denna anstalt. Det
behöver inte bli någon debatt om vad
som vore önskvärt. Med den utformning
som denna anstalt fått är vi väl alla
överens om att om vi vågat gå in för
att ha en läkare som chef, borde vi ha
gjort det. Men det gäller ju uppbyggnadsskedet
för denna anstalt, och även
om jag fäster vikt vid herr von Friesens
deklaration nyss lär oss erfarenheten
att det är väldigt bekymmersamt,
om man binder sig för att en läkare
skall vara chef för anstalten men man
inte kan besätta tjänsten. Detta har i
varje fall varit för mig avgörande vid
mitt ståndpunktstagande, att man inte
vågade vid starten ge sig in på den stora
ovisshet det måste innebära att kunna
få en läkare som chef eller inte. Nu säger
herr von Friesen, att vi kunde väl
ha försökt gå den vägen. Ja, det är möjligt.
Jag vill inte bestrida att man kunnat
chansa, men jag ville inte göra det
därför att jag trodde, att om det yppade
sig möjligheter framöver att få tillgång
till läkare på sådana platser, skulle riksdagen
också kunna besluta därom.

Det smärtade mig att herr von Friesen
sade, att vi faller tillbaka i gamla
traditionella spår när det gäller vården
av alkoholmissbrukare. Jag hade verkligen
trott att vi här skulle börja med
något nytt, och det är väl litet ensidigt
av herr von Friesen att säga, att allt
bara beror på om vi får en läkare som
chef eller inte.

Jag har den uppfattningen, herr talman,
att denna anstalt skiljer sig
från den vi nu har tillgång till. Det är
min förhoppning att statsmakterna kommer
att förbättra och bygga ut de andra
två statliga anstalter vi har och att vi
skall kunna få klarhet beträffande huvudmannaskapet
över övriga anstalter.
Därvidlag är jag närmast av den uppfattning,
som herr von Friesen gav uttryck
åt, nämligen att kommuner och

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

landsting får ta hand om vården i stort.
Det är min tro, att vi på det sättet skall
kunna göra en insats och hjälpa dessa
stackars människor som fallit offer för
alkoholismen.

Herr talman! Jag hemställer om att
kammaren bifaller utskottets förslag.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Vi har här i landet en
säregen lust att plocka ut vissa avgränsade
problem och lösa dem hundraprocentigt.
Vi gör det för att kunna peka på
att vi har gjort någonting utmärkt på
ett visst område, medan standarden på
en hel rad andra områden samtidigt är
under all kritik. Om vi t. ex. ser på
standarden vid våra sinnessjukhus och
fängelser, så är den skrämmande dålig,
men i stället för att lösa problemen där
i stort skiljer vi ut ett enda område,
där vi löser alla svårigheter på ett föredömligt
sätt. Min gamla mormor hade
ett uttryck, som är ganska betecknande
för detta sätt att handla. Hon sade att
någonting var antingen liurpan snörp
eller hösan flös — det vill säga antingen
ingenting alls eller också något alldeles
extra stort och fint.

När f. d. chefen för socialdepartementet
säger att han har granskat föreliggande
byggnadsprojekt mycket noga och
försökt att pressa kostnaderna, så tror
jag honom. Vi har erfarenhet av att herr
Ericsson i Kinna har gjort stora insatser
på här ifrågavarande område. Men
när vi ser hur utredningen beräknat och
planerat denna anstalt, så måste vi väl
ändå säga oss, att det kunde ha gjorts
något annorlunda. Här har man t. ex.
planerat ett särskilt biljardrum, miniatyrgolfbana,
reglementscnlig fotbollsplan,
friluftsscen m. m. Det är givetvis
roligt att ha tillgång till allt detta, och
det är ytterst värdefullt att människorna
på anstalten får glädja sig åt dylika
ting, men vi måste väl ändå begränsa
oss något. Varför inte pruta 10 procent
på ett projekt, för vilken enbart den
egentliga anstalten har kostnadsberäk -

vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m.

nats till omkring 5 miljoner kronor, vartill
kommer upprustningen av befintliga
bostadshus och kostnaderna för uppförande
av verkstadslokaler med summor
om vilka vi ännu inte vet någonting. Vi
är ju bär på väg mot kostnader, som
börjar anta Roxtuna-proportioner.

Jag tror, herr talman, att vi måste
hålal oss litet mera på jorden.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! När jag lyssnade till
herr Cassel, drog jag den slutsatsen att
han egentligen inte vill vara med om
att bygga denna alkoholistanstalt. Han
vill snarare bygga en anstalt liknande
alla andra — och vi har tyvärr många
dåliga anstalter här i landet.

Vad det här gäller är dels att bygga
en ny anstalt och dels att förbättra två
andra statliga anstalter, vid vilka vi
skall ta hand om ett särskilt besvärligt
klientel, som vi hyser förhoppningar
om att kunna återföra till full hälsa. Om
detta skall lyckas, måste vi självklart
skapa bästa tänkbara miljö för dessa
alkoholmissbrukare. Det var detta jag
avsåg, när jag sade att anstalten blir
dyr, men att jag ändå har ansett mig
böra acceptera kostnaderna.

Jag hoppas att herr Cassel är ense
med mig i det avseendet, att när det
gäller det stora flertalet anstalter, skall
vi söka skapa en sådan ordning, att frågorna
handlägges på samma sätt som
beträffande våra sjukhus i allmänhet
och att kommuner och landsting skall
få granska utgifterna, men att denna
anstalt ändå är av en så speciell karaktär,
att den tyvärr måste kosta mycket
pengar.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag är helt överens med
herr Ericsson i Kinna om att denna
anstalt skall komma till stånd och utrustas
på bästa sätt för det speciella
klientel som skall vårdas där. Men jag
hävdar ändå, att det bör vara möjligt
att pruta 10 procent på kostnaderna

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ny vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m.

och använda de pengarna t. ex. för inrättande
av ytterligare vårdplatser —
om inte på denna så på andra anstalter.
Det skulle betyda 15 å 20 nya vårdplatser
inom alkoholistvården, och det
skulle som f. d. socialministern vet mer
än väl behövas.

Överläggningen var härmed slutad.

På av herr talmannen framställd proposition
biföll kammaren utskottets under
punkten a) gjorda hemställan.

Beträffande punkterna b) och c) gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till vad utskottet i dessa punkter
hemställt dels ock på bifall till den av
herr Ragnar Bergh in. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkterna

b) och c) i utskottets utlåtande nr 85,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Cassel
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 159 ja och
37 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkterna b) och c).

I avseende å utskottets under punkten
cl) gjorda hemställan framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av herr Ohlon m. fl.; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr von Friesen begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten d)
i utskottets utlåtande nr 85, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr von
Friesen begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 108 ja och
83 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Slutligen biföll kammaren på given
proposition vad utskottet under punkterna
e)—j) hemställt.

§ 12

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtande nr 86, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående vissa
anslag för budgetåret 1957/58 till
universitetssjukhusen m. in.; och bevillningsutskottets
betänkande nr 37, i an -

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

ledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 g förordningen den
19 februari 1954 (nr 71) om rätt att vid
taxering för inkomst njuta avdrag för
belopp, som tillförts vissa för prisreglering
bildade stiftelser, m. m.

Vad utskotten i nämnda utlåtande
och betänkande hemställt blev av kammaren
bifallet.

§ 13

Höjning av postavgifter m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 38, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående höjning av
vissa postavgifter m. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 8 mars 1957 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 108, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att besluta, att befordringsavgifterna
för inrikes brev,
affärshandlingar, trycksaker, varuprov,
varukorsband, paket, postabonnerade
tidningar, utgivar- och kommissionärskorsband,
avgifterna för rekommendation
och assurans samt ersättningen för
förlust m. in. av rekommenderad försändelse
skulle utgå med belopp och
från tidpunkter, som av departementschefen
vid ärendets föredragning inför
Kungl. Maj :t förordats.

Förslaget innebar höjning av portona,
för brev om högst 20 g från 25 till 30
öre och för brev över 500 g från 1 kr.
till 1 kr. 20 öre. Vidare föreslogs en
höjning av den ersättning, som utginge
vid förlust av rekommenderad försändelse.
Taxehöjningen avsåge att förhindra
ett underskott på poströrelsen
under budgetåret 1957/58.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

Höjning av postavgifter m. m.

I) de likalydande motionerna 1:482
av herr Weiland och II: 594 av herr
Rydén, och

II) motionen II: 586 av herr Henning
Nilsson i Gävle in. fl., vari hemställts,
att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 108 måtte besluta
att icke för närvarande godkänna
höjning av befordringsavgifterna för
postabonnerade tidningar samt utgivaroch
kommissionärskorsband.

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj ds förevarande proposition nr 108;

2) att de likalydande motionerna
1:482 av herr Weiland och 11:594 av
herr Rydén icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

3) att motionen 11:586 av herr Henning
Nilsson i Gävle m. fl. icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Den förhöjning av olika
postavgifter, som föreslås i proposition
nr 108, medför en rätt avsevärd ökning
av belastningen på vårt näringsliv. Jag
har i en motion bl. a. särskilt velat fästa
uppmärksamheten på detta faktum, och
även om jag vid utskottsbehandlingen
ansett mig böra avstå från att framställa
något särskilt yrkande, så vill jag
nu säga några ord om den föreslagna
höjningen av postavgifterna.

Först vill jag konstatera, att regeringen
tydligen anser att en lönehöjning
vid ett statligt företag är en naturlig
anledning till att utan vidare höja
priset på de tjänster, som ifrågavarande
statliga företag lämnar. Det kan vara
skiil i att uppmärksamma detta och
hålla det i minnet i andra sammanhang,
ty det bör ju följdriktigt innebära, att
också hela näringslivet skulle äga rätt
att räkna på samma sätt. Men den åsikten
har inte alltid klart uttryckts, lika

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Höjning av postavgifter m. m.

litet som man velat förstå följderna
härav.

En annan iakttagelse kan göras när
det gäller den föreslagna höjningen av
avgifterna för postbefordran av tidningar.
En utredning, som även behandlar
denna fråga, har pågått sedan 1955,
och det lär finnas möjligheter för att
den utredningen blir färdig någon gång
under år 1958. Men trots detta har en
höjning av dessa portosatser föreslagits
redan nu. För en novis i denna kammare
kan det vara angeläget att notera,
att det tydligen inte alltid är uteslutet
att åtgärder vidtas, trots att en utredning
pågår rörande frågan.

Med hänsyn till det ansträngda statsfinansiella
läget anser jag det dock
svårt att alltfort kräva, att en inkomst
på ungefär 2,4 miljoner kronor skall
undandras staten. Det är nämligen det
beloppet posten räknar med att portohöjningarna
för tidningsbefordran
skulle ge i inkomstökning. Men samtidigt
kan jag inte underlåta beklaga, att
det är just tidningar som skall råka ut
för dessa ökade utgifter — tidningar
som i många fall har mycket svårt att
ekonomiskt klara sin verksamhet.

Vad beträffar höjningen av portosatserna
för mass- och gruppkorsband
hoppas jag, att Kungl. Maj:t noga uppmärksammar,
att denna gren är stadd
i stark utveckling. Gruppkorsbanden
t. ex. har från att år 1951 ha omfattat
12,9 miljoner befordrade försändelser
ökat till att år 1956 belöpa sig till inte
mindre än 115 miljoner — alltså en niodubbling
på sex år. Denna enorma utveckling
har givetvis medfört starkt
ökade inkomster för postverket, och det
bör noteras att dessa inkomster har
man fått utan att behöva vidkännas särskilt
höga kostnader för denna verksamhet.
Gruppkorsband behöver ju varken
frankeras eller datumstämplas och
de har inte heller någon individuell
adress, vilket gör det lättare för posten
att dela ut dem. Kungl. Maj :t äger emellertid
rätt att bevilja rabatter för mass -

och gruppkorsband och jag hoppas att
dessa blir så avpassade, att portot för
de större upplagorna om möjligt blir
oförändrat.

Utskottet har ställt sig förstående till
motionen i detta avseende och konstaterar
för det första, att mass- och gruppkorsbandsrörelsen
»är stadd i framåtskridande»,
för det andra att »gällande
porto- och rabattsatser ställer sig fördelaktiga
för postverket ur ekonomisk
synpunkt» och för det tredje, att det är
»angeläget att avgifterna för dessa försändelseslag
avväges så att den gynnsamma
utvecklingen kan fortsätta».
Detta tycker jag är synnerligen betydelsefullt
och jag vill uttala den förhoppningen,
att Kungl. Maj:t beaktar
dessa synpunkter.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Häri instämde herr Braconier (h).

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! I föreliggande fråga har
jag en motion, vari vi hemställer att
riksdagen icke för närvarande skall
godkänna en höjning av befordringsavgifterna
för postabonnerade tidningar
samt utgivar- och kommissionärskorsband.

Vi har självfallet ingen principiell
invändning att göra mot att verken
fastställer sådana taxor och avgifter,
att de kan bära sig. Det är emellertid
härvidlag så, att avgifterna föreslås
fastställda till sådan höjd, att det blir
ett betydande överskott på rörelsen. Vi
anser inte detta nödvändigt. Vi anser
vidare, att när en utredning är i gång
borde man kunna vänta tills den är klar
med sina synpunkter och förslag. Vi
tillämpar denna praxis — tidigare har
vi gjort det i varje fall, har det sagts
mig — att när utredning pågår brukar
man hänvisa till den och inte gå
med på förändringar, innan utredningen
i fråga lagt fram sina synpunkter.

I detta fall tycks man vilja handla
enligt en motsatt princip. Nu anser man

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

det tydligen lämpligt, trots att en utredning
på området pågår, att föregripa
denna och lägga fram förslag till höjning
av avgifterna. Vi anser att detta är
oriktigt.

Med dessa korta ord, herr talman, vill
jag yrka bifall till vår motion nr 586.

§ 14

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående
återbetalningsskyldighet i visst avlöningsärende.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Ändring i lagen om arbetstidens
begränsning m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 16 maj
1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning,
in. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 15 februari 1957 dagtecknad
proposition, nr 80, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning;

2) lag om ändring i lantarbetstidslagen
den 4 juni 1948 (nr 281);

3) lag om ändring i arbetstidslagen
för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr
652); samt

4) lag om ändring i arbetstidslagen
den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell,
restauranger och kaféer.

I propositionen föreslogos sådana
ändringar i allmänna arbetstidslagen,
lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för
detaljhandeln och arbetstidslagen för
hotell, restauranger och kaféer att nuvarande
maximum för den ordinarie
arbetstiden per vecka eller, i fall då
begränsningsperioden är längre än en
vecka, i genomsnitt för vecka skulle
nedsättas från 48 till 45 timmar. Övriga
bestämmelser om begränsning av den
ordinarie arbetstiden, d. v. s. reglerna
om begränsningsperiod (en eller flera
veckor) och dygnsmaximum lämnades
i huvudsak oförändrade, utom beträffande
lantarbetstidslagen, enligt vilken
arbetstiden skulle kunna utsträckas till
47 timmar för arbetsvecka, under förutsättning
att genomsnittet för viss tidrymd,
högst 12 månader, stannade vid
45 timmar i veckan; dygnsmaximum
skulle i överensstämmelse med nuvarande
huvudregel utgöra 10 timmar.
Förslaget medgav arbetsgivare och arbetstagare
att i form av kollektivavtal
träffa överenskommelse om längre veckoarbetstid,
längre begränsningsperiod
eller högre dygnsmaximum än lagen
angåve. För giltigheten av sådan överenskommelse
skulle dock krävas att den
på arbetstagarsidan slutits eller godkänts
av huvudorganisation (fackförbund).
Lagarnas dispensregler och övertidsbestämmelser
föreslogos i sak bli
oförändrade.

Ikraftträdandebestämmelserna hade i
de under 1), 3) och 4) upptagna lagförslagen
avfattats sålunda:

»Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958.

Den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden
för vecka skall dock, i stället för 45
timmar, utgöra 47 timmar under år
1958 och 46 timmar under år 1959.»

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

och beträffande det med 2) betecknade
lagförslaget givits följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958,

De i 4 och 5 § § angivna arbetstiderna
för arbetsvecka eller sju dagar skola
dock, i stället för 45 och 47 timmar,
utgöra 47 och 49 timmar under år 1958
samt 46 och 48 timmar under år 1959.»

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen dels

motionen nr 528 i andra kammaren
av herrar Rubbeslad och Onsjö,

dels ock motionen nr 529 i andra
kammaren av herrar Larsson i Hedenäset
och Gustafsson i Mem.

I motionen 11:528 hade yrkats, »att
riksdagen med ändring av Kungl. Maj :ts
förslag

1) i princip måtte besluta, att maximum
för den ordinarie arbetstiden per
vecka må nedsättas från 48 till 45 timmar,
samt i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om framläggande av förslag till
ikraftträdande härav, när detsamma
kan bedömas lämpligt ur samhällsekonomisk
synpunkt;

2) i anslutning härtill måtte besluta,
att lantarbetstidslagen må få sådan utformning,
att arbetstiden inom jordbruket
må kunna utsträckas till 50 timmar
för arbetsvecka, såframt arbetstiden under
en tidrymd, som ej må överstiga 12
månader, uppgår till i genomsnitt högst
45 timmar för arbetsvecka».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med avslag å motionen
11:528 måtte bifalla förevarande
proposition, nr 80; samt

B. att motionen II: 529 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Nils Theodor Larsson
och Carlsson i Bakeröd, vilka ansett att
utskottet under A. bort hemställa, att
riksdagen — med förklaring att riksdagen
funnit vissa ändringar böra vid -

tagas i de genom propositionen framlagda
lagförslagen — måtte med bifall
till motionen II: 528, såvitt gällde
ikraftträdandet, och med avslag å densamma,
i vad avsåge ändrad lydelse av
4 § förslaget till lag om ändring i lantarbetstidslagen
dels för sin del antaga
de vid propositionen fogade lagförslagen
med de ändringarna att ikraftträdande-
och övergångsbestämmelserna
ersattes av så lydande stadganden: »Om
denna lags ikraftträdande förordnar
Konungen med riksdagen», dels ock i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj:t vid tidpunkt, då genomförandet
av den beslutade arbetstidsförkortningen
kunde bedömas ur samhällsekonomisk
synpunkt lämpligt, ville för
riksdagen framlägga förslag angående
lagarnas ikraftträdande;

2) av herr Mannerskantz, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr CARLSSON i Bakeröd (bf):

Herr talman! Det förslag till förkortning
av arbetstiden som Kungl. Maj :t
har lagt fram har mötts med förståelse
från så gott som alla håll. Andra lagutskottet
har också för sin del varit enigt
om önskvärdheten av en förkortning av
arbetstiden och framhållit värdet av en
ökad fritid. Då jag och herr Nils Theodor
Larsson har varit med om att foga
en reservation till utskottets utlåtande,
har det således inte skett för att vi velat
motsätta oss förslaget som sådant,
ulan anledningen till att vi förutsätter
ett uppskov med reformens ikraftträdande
är helt enkelt den, att vi anser
att samhället i nuvarande ekonomiska
läge knappast har råd att undvara någon
del av vår nuvarande produktionsvolym.
Man kan naturligtvis diskutera
hur stor produktionsminskning den
föreslagna arbetstidsförkortningen
skulle komma att medföra, och man
kan även diskutera andra detaljer i förslaget,
men säkert torde vara, att pro -

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ändring

duktionen kommer att minska eller i
varje fall stagnera som en följd av arbetstidsförkortningen.
Detta är inte någon
önskvärd utveckling just i en tid,
då det ekonomiska läget gör en produktionsökning
i hög grad påkallad.

Från regeringens sida övervägs nu
olika åtgärder för att skaffa ökade inkomster
åt statskassan. Behovet av dessa
ökade inkomster kan ju inte förnekas.
Att just i ett sådant ekonomiskt
läge genomföra en reform, som sänker
vårt lands produktion, anser jag för min
del knappast vara försvarbart. Hade
denna åtgärd varit påkallad av hälsoskäl
eller skett i hälsovårdande syfte,
så hade frågan legat på ett annat plan,
men så är ju enligt sakkunnigas utlåtande
inte förhållandet, så att det motivet
kan ju inte i detta fall framföras.

Frågan om man skall välja en ökad
fritid eller de förmåner som kan vinnas
vid ett förbättrat produktionsresultat
är givetvis, som utskottet framhållit,
ett avvägningsproblem. Det är möjligt
att majoriteten av arbetstagarna
föredrar ökad fritid, men jag är övertygad
om att meningarna i denna fråga
är ganska delade.

Jag skall gärna medge, att förslaget
är försiktigt formulerat och att det successiva
genomförandet av reformen
med en minskning av arbetstiden med
en timme per vecka under första året,
två timmar per vecka under andra året
och tre timmar per vecka under tredje
året ger möjlighet till viss anpassning.
Kvar står dock det faktum, att reformen
kommer att medföra svårigheter
på en del områden, även om som sagt
vissa möjligheter till anpassning föreligger.

Jag skall inte komma med några spekulationer
om hur den ökade fritiden
kommer att användas — det må vara
den enskildes ensak — och jag skall
inte tala om den ökade arbetsbörda,
som genom reformen drabbar de mindre
företagarna inom jordbruk och andra
näringar. Vad jag däremot vill fram -

lagen om arbetstidens begränsning m. m.

hålla är, att den produktionsminskning,
som måste bli följden av denna reform,
och de konsekvenser i fråga om vårt
lands konkurrenskraft gentemot utlandet,
som kan befaras uppkomma, enligt
min mening knappast i tillräcklig grad
har beaktats.

Den brist på arbetskraft som råder
på många områden inger knappast några
förhoppningar om att man genom ökning
av antalet arbetare skall kunna
eliminera befarade produktionsbortfall.
De utomordentligt viktiga och välbehövliga
sociala reformer, som riksdagen
redan beslutat och som planeras,
kommer också att ställa stora krav på
våra ekonomiska resurser. Detta medverkar
till att man ur samhällsekonomisk
synpunkt blir betänksam mot att
nu genomföra den föreslagna arbetstidsförkortningen.

Vi reservanter har därför i detta avseende
anslutit oss till det förslag, som
framlagts i motionen 11:528, där man
begär, att riksdagen för närvarande endast
skall fatta principbeslut om sådan
arbetstidsförkortning som i propositionen
har föreslagits samt i skrivelse till
Kung], Maj:t hemställa, att förslag till
ikraftträdandebestämmelser förelägges
riksdagen vid tidpunkt, då reformen
kan bedömas ur samhällsekonomisk
synpunkt lämplig att genomföra, .lag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

I detta yttrande, under vilket herr
andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
instämde herrar Rubbestad (bf) och
Hansson i Skegric (bf).

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! När jag lyssnade till
min värderade medkämpe på de rödgröna
barrikaderna herr Carlsson i
Bakeröd, som i denna fråga miilt sig ut
ur gemenskapen, så undrade jag om
herr Carlsson i Bakeröd är medveten
om vilken historisk gestalt han kan
komma att bli en gång i framtiden.

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

Det är snart 40 år sedan den nuvarande
arbetstidslagstiftningen genomfördes.
Vid den tidpunkten anmälde
sig som de främsta och hätskaste motståndarna
till reformen Svenska arbetsgivareföreningen
och de mera ultrareaktionära
inom högern, och nu efter
dessa nära 40 år kan vi ju bedöma utvecklingen
och värdet av de farhågor,
som man antydde vid den tidpunkten.
Vi skall komma ihåg att arbetstidsreformen
1919 betydde en arbetstidsförkortning
per dag från 11, 10 och 9 timmar
ned till 8 timmar. Det blygsamma
förslag, som andra lagutskottet nu presenterar,
innebär ju att man undet tre
år årligen skall förkorta arbetstiden en
timme per vecka för att 1960 vara
framme vid 45 timmars arbetsvecka.

Om man ser utvecklingen mot bakgrunden
av de ekonomiska förhållandena
och den genomgripande sociala
omdaning av vårt samhälle, som har ägt
rum sedan arbetstidslagen kom till, så
är det nu ganska naturligt att frågan
om förkortning av arbetstiden har blivit
aktuell.

Under senare år har två utredningar
haft alt syssla med frågor rörande arbetstidsförkortningen.
Vi har arbetstidsutredningen,
som hade i uppdrag
att utreda möjligheterna av en arbetstidsförkortning
för vissa grupper, och
dessutom hade denna utredning i uppdrag
att utarbeta ny arbetstidslag. Den
kom med en del olika förslag till förkortning
av arbetstiden för dem som
arbetar i treskift, för gruvarbetare och
för trafikpersonal. Detta har inte lagstiftningsvägen
genomförts, men avtalsvägen
har en hel del av de grupper,
som arhetstidsutredningen hade att
syssla med, fått en förkortning av arbetsveckan,
som för vissa grupper går
ända ned till 40 timmar per vecka.

Det förslag, som här föreligger, bygger
på ett enhälligt förslag från en annan
kommitté, utredningen om kortare
arbetstid. I denna utredning ingick Arbetsgivareföreningen,
Landsorganisatio -

nen och de demokratiska politiska partierna.
Jag tycker att när herr Carlsson
i Bakeröd är tveksam om de ekonomiska
konsekvenser som detta förslag
innebär, så hade både tiden och platsen
varit lämplig att ge Svenska arbetsgivareföreningen
en erinran om dess enligt
herr Carlssons mening lättsinne att ansluta
sig till förslaget om en förkortning
av arbetstiden. Jag vill framhålla, med
förlov sagt, att i varje fall i denna
fråga hyser jag större tilltro till de insikter
och åsikter, som Svenska arbetsgivareföreningen
redovisar i utredningens
förslag, än till vad den ärade reservanten
här har anfört.

Reservanterna skildrar ju dagens ekonomiska
lägs så, att vi har ett starkt
inflationstryck och stort behov av investeringar
både inom den allmänna
och den privata sektorn, och då menar
man från reservanternas sida — och
motionärerna är ju med i det sällskapet
— att det skulle vara en påtaglig
risk för att verkningarna av arbetstidsförkortningen
ur samhällsekonomisk
synpunkt skulle bli otillfredsställande.
Herr Carlsson i Bakeröd har ju här anfört
detta alldeles nyss.

Gentemot vad reservanterna sålunda
anfört vill jag, utan att gå in på några
detaljer, erinra om att utredningen vid
sina undersökningar kommit till den
slutsatsen, att en förkortning av arbetstiden
med 3 timmar i veckan inte kan
föranleda större betänkligheter, detta
allt under förutsättning att det samtidigt
föres en aktiv ekonomisk politik
och att inte påfrestningarna blir för
stora, med kraftiga lönerörelser etc. Vi
kan väl räkna med att även i framtiden
få behålla den fulla sysselsättningen,
och den tekniska utvecklingen under
senare år har ju resulterat i en kraftig
produktionsökning med åtföljande ekonomiskt
uppsving för näringslivet. Lönerna
för de anställda har ökats, den
allmänna levnadsstandarden har höjts,
och vi befinner oss nu i det läge att
de som arbetar inom industrien önskar

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ändring i

få ut en del av de ökade inkomsterna
i form av förkortad arbetstid.

I detta sammanhang vill jag påpeka
att det stora flertalet av tjänstemän i
både allmän och enskild tjänst, de liandelsanställda,
de kontorsanställdao.s. v.,
sedan länge har en arbetsvecka på omkring
42 timmar och därunder. Vidare
finns det en stor grupp som har en arbetsvecka
på mellan 42 och 48 timmar.
Avtalsvägen har också stora grupper av
arbetare lyckats pressa ned sin arbetstid
till 40—42 timmar i veckan. Jag
tänker t. ex. på treskiftsarbetarna och
andra som har kvälls- och nattarbete,
och även en del andra grupper är redan
på väg ned mot 42-timmarsveckan.
Avtalsvägen har alltså stora grupper
fått en sådan arbetstidsförkortning, att
man närmar sig den s. k. 5-dagarsveckan.

Det är dessa synpunkter som jag har
velat i all korthet anföra. Herr Carlsson
i Bakeröd säger visserligen att reservanterna
inte i och för sig är motståndare
till en arbetstidsförkortning,
men man vill dock inte vara med om
att nu genomföra den. Man framhåller
att tidpunkten inte är lämplig, och för
att komma ifrån bekymret menar reservanterna
att riksdagen, i stället för
att själv bestämma i saken, skall ge regeringen
en fullmakt — på annat sätt
kan väl inte det hela tolkas — att taga
initiativ till att sätta arbetstidsförkortningen
i kraft när regeringen finner
tidpunkten vara lämplig.

Detta anser jag inte alls vara ett riktigt
tillvägagångssätt. Riksdagen bör
själv ta ansvaret och besluta i saken,
och med den enhälliga uppslutning
kring en arbetstidsförkortning, som
skett både från partsorganisationernas
sida och rent politiskt -— med undantag
för herr Carlsson i Bakeröd och
hans medreservanter — så tycker jag
att riksdagen utan att tveka kan ansluta
sig till utskottets förslag, till vilket
jag härmed yrkar bifall.

3 — Andra kammarens protokoll 1957. Ä

lagen om arbetstidens begränsning m. m.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte precis
dela de synpunkter som min kamrat i
vår grönröda samverkan här framfört.
Jag undrar för övrigt, om inte utskottet
i stort har tagit litet för lätt på de ekonomiska
synpunkterna i detta sammanhang.
Det heter i utlåtandet att utskottet,
utan att gå närmare in på de ekonomiska
frågorna, för sin del vill uttala
att en arbetstidsförkortning skall
genomföras. Jag hoppas ändå att utskottets
ledamöter har tagit del av de
yttranden, som avgivits över utredningens
betänkande och där man i många
fall uttalat stora betänkligheter beträffande
de ekonomiska konsekvenserna
av en arbetstidsförkortning. Järnvägsstyrelsen
t. ex. påpekar att en dylik anordning
skulle för deras vidkommande
medföra en utgiftsökning på flera tiotal
miljoner kronor om året.

När kammaren behandlade frågan
om en ökning av postportot framhöll
en talare, att med alla sådana här åtgärder
i form av avgiftshöjningar och annat
åstadkommer man ökade kostnader
på andra områden. Vi bör nog vara
medvetna om att detta nya system med
kortare arbetstid kommer att i stor utsträckning
medföra ökade kostnader.
När den allmänna semestern ökades
från två till tre veckor, anfördes det
mycket starka betänkligheter däremot.
En sådan arbetstidsförkortning som den
föreslagna betyder, om man omräknar
arbetstidsförkortningen till semesterdagar,
att semestern ökas från tre till sex
veckor. Det är mot bakgrunden av sådana
fakta som jag tycker att man har
tagit litet för lätt på de ekonomiska
konsekvenserna i detta hänseende.

Då herr Nilsson i Göteborg gjorde
gällande att samtliga politiska partier
varit företrädda i utredningen, talade
han viil ändå mot bättre vetande. Någon
representant för bondeförbundet
bar inte skrivit under utredningens betänkande,
och bondeförbundet bar inte
deltagit i uppskisserandet av de rikt/•
15

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

linjer som herr Nilsson här talade om
och som han menade att alla var eniga
om. Faktum är det att en del politiska
ombudsmän från socialdemokratiska
partiet och andra partier varit de dominerande
krafterna inom utredningen,
och man får se utredningens förslag
som en konsekvens därav.

Jag skulle för min del anse det klokt
att vi i dag principiellt godkänner förslaget
om arbetstidsförkortning men
väntar med att bestämma den tidpunkt
då förslaget lämpligen bör realiseras.
Vi har nog litet var lagt märke till hur
pressat det ekonomiska läget för närvarande
är, och regeringen måste ju,
såsom herr Carlsson i Bakeröd nämnde,
komma med förslag om ökade pålagor
för alt man skall kunna upprätthålla
den ekonomiska balansen.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) :

Herr talman! När lantarbetstidslagen
antogs av den svenska riksdagen yppade
herr Axel Rubbestad i stort sett samma
farhågor som i dag. Man brukar
med åren lära av erfarenheten, men
vissa människor tycks inte göra det.
Herr Rubbestad har beklagat, att bondeförbundet
inte varit representerat i
denna utredning, men det skall väl inte
herr Nilsson i Göteborg ha skulden
för. Bondeförbundets representant lämnade
ju kommittén strax innan den var
färdig med sitt arbete. Sedan har, såvitt
jag kan förstå, de statsråd, som
företräder bondeförbundet i regeringen,
godtagit propositionen.

Anledningen till att jag begärde ordet
är att herr Nilsson i Göteborg och
jag har hämtat lärdom om arbetstidsfrågorna
från olika utredningar. Jag
skulle annars ha kunnat nöja mig med
att instämma i vad han yttrade. Dessutom
anser jag emellertid, att denna
reform, som vi väl i stort sett enhälligt
kommer att lagfästa, är en så oerhört
stor fråga, att den inte bör komma i
skymundan mera än den gjort under

denna vår. Diskussionen har kretsat
kring en annan socialpolitisk fråga,
men arbetstidsförkortningen, som vi nu
kommer att besluta om, är i varje fall
fullt jämförbar med pensionsreformen.
Att denna fråga dryftats så litet beror
naturligtvis inte på att den saknar betydelse
utan på att man kunnat enas
om dess lösning. Enigheten kring utformningen
har varit fullständig. Den
kommitté, som har utrett frågan, har
inom sig haft företrädare för arbetsmarknadens
parter och de politiska
partierna med undantag av bondeförbundet,
som lämnade utredningen, då
den praktiskt taget var färdig med sitt
arbete. Dessutom har i utredningen
funnits såväl socialpolitisk som ekonomisk
expertis, vilken tillfört arbetet
värdefullt material.

Man märker tydligt, att det skapats
enighet kring saken, när man ser hur
ytterst få motioner som väckts i denna
väldiga fråga. I en motion, nr 529, begär
tvenne ledamöter av denna kammare
en skyndsam prövning av frågan om
hur småföretagarna skall kunna få möjlighet
till arbetstidsförkortning. Detta
krav har utskottet inte ansett sig kunna
biträda. Enligt min mening är det fullständigt
riktigt, att andra lagutskottet
avstyrkt utredningskravet. Man kan
helt enkelt inte ordna denna fråga lagstiftningsvägen.
Det går inte att lagligen
reglera arbetstiden för småföretagarna;
den får de försöka ordna själva.
Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att detta problem har stor
likhet med frågan om semester för småföretagarna,
vilken fråga tidigare utretts
mycket ingående. Ett hundratal
remissorgan granskade utredningen
därom, och alla var av den uppfattningen,
att saken inte kan klaras av
andra än den enskilde eller organisationerna.

Bondeförbundsledamöterna i utskottet
har inte kunnat förena sig med de
övriga av två skäl, som jag skall be att
i korthet få kommentera. Man har för

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ändring i

det första menat, att man i princip skall
anta förslaget, men att de samhällsekonomiska
förutsättningarna inte nu är
för handen för att låta reformen träda
i kraft. Reformen bör alltså, enligt herrar
Carlssons i Bakeröd och Rubbestads
mening, träda i kraft i ett annat konjunkturläge
med mindre full sysselsättning.
För det andra skulle reformen
försämra vår konkurrensförmåga gentemot
utlandet. Nu anser emellertid alla
som haft möjligheter att bedöma denna
fråga -— utredningen om kortare arbetstid,
de flesta remissorgan, regeringen
och utskottsmajoriteten — att den
samhällsekonomiska situationen är sådan,
att vi kan genomföra detta förslag
såsom det är utformat. Men, herr Carlsson
i Bakeröd, om vi skall vänta med
reformen till ett sämre konjunkturläge
med mindre full sysselsättning, då behöver
vi inte hjälp av någon lagstiftning;
då ordnar saken sig alldeles automatiskt.
Det är bara det att denna »arbetstidsförkortning»
i sådant läge kallas
arbetslöshet.

Reformen är vidare utformad med
stor försiktighet och skall träda i kraft
successivt. Talet om produktionsminskning
är inte berättigat, ty det är ingen,
inte ens de mest pessimistiska bedömare,
som tror, att vi får någon sådan.
Vad man får är en minskad produktionsökningstakt,
men arbetstidsförkortningen
för med sig så många faktorer, som
verkar i gynnsam riktning, att jag inte
ens är övertygad om att pessimisterna
får rätt när det gäller att bedöma takten
av produktionsökningen. Att det
blir produktionsminskning tror ingen.
De ekonomiska konsekvenserna har inte
förbisetts, vare sig av utredningen eller
av utskottet. Dessutom har ju en hel del
av de ekonomiska problemen klarats
upp av parterna på arbetsmarknaden
vid de förhandlingar, som nyligen ägt
rum.

Farhågorna för att detta beslut skall
försvåra för oss att konkurrera på den
utländska marknaden är överdrivna.

lagen om arbetstidens begränsning m. m.

Det är för övrigt ett av de argument
som framförts vid praktiskt taget varje
lönerörelse. Men de uppgörelser som
träffas utformas med hänsyn tagen till
utlandskonkurrensen. Detta har man
också gjort när det gäller denna reform.
Arbetsmarknadens parter har ju
satt in detta förslag i dess samhällsekonomiska
och lönepolitiska sammanhang.
Förslaget får alltså med avseende
på utlandskonkurrensen samma effekt
som en lönerörelse.

Redan 1919 anförde man för övrigt
dessa argument, att vi blir efter utlandet.
Men precis som då kan man i dag
peka på att strävandena mot en kortare
arbetstid inte är någon isolerad företeelse
för vårt land, utan att den är
internationell. Alla framstående industriländer
har en kortare arbetstid än
vi. Just i dag når oss meddelande från
Norge, att man där står i begrepp att
reducera arbetstiden till 45 timmar i
veckan år 1960. Det norska kommunal-
och arbetsdepartementet har i dag
offentliggjort den norska arbetstidskommitténs
förslag om en arbetstidsförkortning.
Det visar sig att detta förslag
praktiskt taget är lika det förslag som
här förelagts riksdagen.

Vi kan erinra oss den 27 september
1919, då man antog 48-timmarslagen efter
långa och fräna debatter. Då framtida
forskare skall se på vårt beslut
i dag, så kommer de att i detta beslut
se en fullständig seger för dem som
1919 var anhängare av tron på en kortare
arbetstid.

Med det jag här anfört ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Ilerr KöNIGSON (fp):

Herr talman! Jag vill först, i likhet
med herr Nilsson i Göteborg, uttrycka
min glädje över att vi efter nära 40 år
är i stånd att besluta om en ny generell
arbetstidsförkortning.

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

Även om jag anser att detta är en stor
reform, så tycker jag dock inte att man
skall göra den alltför märkvärdig. Ty
som herr Bengtsson i Varberg påpekade,
pågår för närvarande i de stora industriländerna
ett arbete på att förkorta
arbetstiden. Det sker genom lagstiftning
och det sker genom avtal. Vi
var faktiskt i det läget att vi riskerade
att bli efter. Därför är detta förslag inte
någonting märkvärdigt.

Jag tycker inte att man skall oroa sig
för ett beslut i denna fråga, eftersom
denna reform genomföres under mycket
stor försiktighet. Det har redan sagts
här att arbetstiden skall förkortas med
en timme i veckan under tre år framåt,
så att vi 1960 får en arbetstid av 45
timmar i veckan. Detta är så försiktigt,
att jag förvånar mig över att det finns
ledamöter här i kammaren som inte anser
sig kunna ansluta sig till denna
linje. Vi kan bära denna arbetstidsförkortning,
och jag tror, att vi till och
med skulle kunna bära en något snabbare
takt i förkortningen.

Till sist vill jag säga ett par ord om
dispositionen av denna arbetstidsförkortning.
Visserligen har vi inte att besluta
om den saken, men jag vill ändå
säga att när man genomfört denna arbetstidsförkortning
i full utsträckning,
så bör målet vara att arbetstiden disponeras
så, att vi får en fem-dagars arbetsvecka.
Det är så mycket i det moderna
industrilivet som helt enkelt
tvingar fram ett läge med två fria dagar
i veckan, då vi kan koppla av från
det vanliga arbetet. Den ökade arbetstakten
och ensidigheten i arbetet gör,
att vi mer och mer får behov av en arbetstid
på fem dagar i veckan och med
två lediga dagar.

Ja, herr talman, jag har bara velat
uttrycka min stora glädje över att vi
äntligen kommit fram till att vi ännu
en gång kan besluta om en generell arbetstidsförkortning
efter alla dessa år,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr AHLBERG (h):

Herr talman! Även jag känner behov
av att ge uttryck för en stor tillfredsställelse
över att denna reform, som jag
ingalunda betraktar såsom liten, har utsikt
att genomföras i riksdagen med
stöd från praktiskt taget alla i denna
kammare. Jag tycker inte att det är
nödvändigt att skymma denna goda bild
genom att alltför starkt erinra om de
motsättningar som fanns den gången
man gick in för 48 timmars arbetsvecka.
Världskriget, Washington-konventionen
och det internationella trycket i alla
länder gjorde det möjligt att fatta ett
sådant beslut i Sverige. Jag tycker inte
att det finns någon orsak till att, som
herr Nilsson i Göteborg gjorde, nu 40
år senare friska upp minnet genom att
kritisera dem som den gången var betänksamma.
Vi vet inte i dag i vad mån
den snabbt genomförda väsentliga arbetstidsförkortningen
medverkat till den
största och svåraste depressionsperiod
vårt land genomgått i modern tid, depressionen
1921—1923. Jag var fackligt
verksam de åren och har ett klart minne
kvar från det elände som vi då hade
att kämpa med. I vad mån detta berodde
på den då genomförda åttatimmarsdagen
skall jag inte fälla något omdöme
om, men jag betraktar det som
sannolikt att denna arbetstidsförkortning
påverkade depressionen.

Jag tycker inte heller att det finns
anledning att ringaktande omnämna de
betänkligheter som kommit till uttryck
från bondeförbundet genom de anföranden,
som herr Carlsson i Bakeröd
och hans kollega har hållit. Det är utan
tvivel så, att vi inte får någon arbetstidsförkortning
utan att betala för den.
Den kommer liksom andra sociala reformer
av liknande slag alltid att få
konsekvenser. Det är inte säkert att den
absoluta enighet inom utredningskommittén,
som man nu med glädje har
konstaterat, hade förefunnits, om utredningen
slutfört sitt arbete efter det att
långtidsutredningen kommit med sitt be -

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ändring

tänkande. Det är inte alldeles klart att
reformen kan genomföras utan ekonomiska
olägenheter, såsom herr Bengtsson
i Varberg gör gällande. Det är två
procent varje år under tre år framåt,
som vi skall fram med, och endast under
två förutsättningar, dels att produktionsstegringen
är större än två procent
och dels att arbetstagarna avstår
från att kräva sin anpart i denna genom
höjda löner, håller det hela.

Jag vill för det första understryka att
fullständig enighet uppnåtts mellan de
personer, som representerar olika intressen
i utredningen om denna arbetstidsförkortning.
Där förelåg alltså fullständig
enighet bl. a. mellan arbetsmarknadens
huvudparter och de partier
som var företrädda. Jag betraktar
det följaktligen som mindre tillfredsställande,
att under den senaste valrörelsen
den kommande arbetstidsförkortningen
på något håll framställdes som
ett politiskt framsteg, som man borde
ha stöd för.

För det andra vill jag understryka,
att man denna gång gått fram med en
försiktighet, som syftar till att minska
riskerna så långt detta över huvud taget
är möjligt.

Jag tror därför på möjligheten alt genomföra
denna arbetstidsförkortning
under den avsedda perioden på tre år
utan att vårt näringsliv och vår standard
blir lidande. Detta förhållande,
herr talman, vid sidan av det förhållandet
att vi här kan bli i allt väsentligt
eniga, är något som man med stor tillfredsställelse
vill notera.

Den uppskattning av att denna reform
genomförs i enighetens tecken
som jag gett uttryck för delas, det är
jag viss om, av de övriga i det parti
som jag tillhör.

Jag ber med detta, herr talman, få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Om man tänker på att
det bara är fem år sedan som riksdagen

i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

avvisade ett kommunistiskt förslag om
åtgärder i syfte att minska arbetstiden
med motiveringen att frågan saknade
aktualitet, så är det verkligen glädjande
att i dag få notera att det stora flertalet
ledamöter i Sveriges riksdag nu är beredda
att ta ett bra steg framåt mot en
förkortning av arbetstiden. Fördelarna
av en sådan förkortning för människorna
i produktionen, för dem som jäktas
och hetsas i den alltmera rationaliserade
produktionsprocessen, för dem
som har fått åttatimmarsdagen urgröpt
på grund av de långa avstånden till arbetsplatsen,
för kvinnorna i produktionen,
för ungdomen, dessa fördelar är
så påtagliga att man inte behöver uppehålla
sig vid dem.

För arbetarna är detta på sitt sätt en
fråga om något större rättvisa. Jag tror
inte att tjänstemännen har för kort arbetstid.
Jag tror att deras jobb verkligen
kräver sin man och sin kvinna helt
och hållet, men jag tror att det är en
orimligt stor skillnad mellan arbetstiden
för tjänstemän och för kroppsarbetare.
Nu kommer man litet närmare en
rättvis ordning.

Det är också en fråga om den internationella
utvecklingen. Sverige är ju,
vilket inte minst vi tidigare har framhållit
och som också utredningen i frågan
understryker, egentligen ganska efterblivet
på detta område. Många länder
har genomfört mycket radikala arbetstidsförkortningar
för länge sedan,
långt före det andra världskrigets utbrott,
ocli det är egentligen ganska egendomligt,
att det har dröjt så länge, innan
man här i Sverige funnit tiden mogen
för att genomföra en förkortning
av arbetstiden.

Jag vill erinra hl. a. om att den amerikanska
fackföreningsrörelsen, som ju
inte kan beskyllas för radikalism, nu
ställer upp som en aktuell kampparoll
att genomföra 35—30 timmars arbetsvecka.
Ser vi det steg vi nu skall ta här
i landet ifrån denna synpunkt, finner
vi, att steget är mycket kort och att vi

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

fortfarande, även sedan denna reform
1960 har fullt genomförts, kommer att
befinna oss i den grupp, som har den
längsta arbetstiden bland jämförliga industriländer.

Å andra sidan har vi inte velat ställa
ett säryrkande i denna situation. Att
det har blivit en stark opinion här i
landet för kravet på kortare arbetstid,
att regeringen har framlagt ett förslag
som syftar till att i viss mån tillmötesgå
denna opinion och att det i riksdagen
är så stor anslutning härtill, anser
vi så värdefullt, att vi icke har velat
bryta denna bild av en ganska utvecklad
enighet. Men det är väl ändå rimligt
att fastslå, att man kunde ha tagit ett
större steg härvidlag. De krav, som flera
fackförbundskongresser har rest på
en övergång redan nu till 45 timmars
arbetsvecka och därefter ytterligare ett
stort steg framåt när tiden är mogen,
har fortfarande mycket goda skäl för
sig.

Jag ser emellertid frågan så, att detta
steg kommer att aktualisera åtgärder
utanför riksdagen i syfte att gå vidare
på arbetstidsförkortningens väg. Det
gäller kanske alldeles särskilt en fridag
mer i veckan, ett genomförande av femdagarsveckan.
I och med att 45 timmars
arbetsvecka blir lagfäst och i realiteten
genomförd föreställer jag mig, att stora
arbetargrupper i vårt land kommer att
försöka utnyttja detta till att genomföra
femdagarsveckan. De är naturligtvis
inte nöjda med denna reform, men å
andra sidan kommer de att se den som
ett uttryck för tillmötesgående mot opinionen.
De delar inte de farhågor, som
här och var uttryckts, att en arbetstidsförkortning
av detta slag kommer att få
s. k. samhällsekonomiska verkningar.

Herr Ahlberg ifrågasatte huruvida
inte krisen efter genomförandet av 48-tinnnarsveckan hade ett samband med
den lagstiftningen. Jag tror inte alls,
att det fanns ett sådant samband. Exempelvis
i gruvorna, där jag hade min varelse,
innebar inte beslutet om 48 tim -

mars arbetsvecka några förändringar,
men där hade vi en kris som väl aldrig
senare eller tidigare i den svenska gruvindustriens
historia. Denna kris hade
naturligtvis inte inhemska orsaker, eftersom
malmleveranserna till svenska
köpare var minimala jämförda med de
malmleveranser, som gick ut ur landet.

Jag tycker också, att redan de fakta
som regeringen pekar på i direktiven
för utredningen är övertygande argument
mot de invändningar, som man
här reser om ekonomiska konsekvenser
av 45-timmarsveckan. Bland dessa fakta
nämner jag bara det, att produktiviteten
per arbetstimme har stigit, att nationalinkomsten
har ökat 2,5 gånger sedan
48-timmarsveckan genomfördes och
att levnadsstandarden för arbetarna har
förbättrats väsentligt.

Alla de farhågor, som anmäldes mot
48-timmarsveckan, har sålunda blivit
vederlagda av historien själv och av för
alla lätt kontrollerbara fakta. Kvar står
alltså såsom den avgörande erfarenheten,
att förkortningen av arbetsveckan
i stället för att leda till stagnation gav
nya impulser till produktionsökning.
Jag tror för min del, att det kommer att
bli resultatet också av ett beslut om
övergång till 45-timmarsveckan.

Herr talman! Vi i den kommunistiska
partigruppen stöder det förslag som utskottet
nu framlagt för riksdagen, men
vi kommer att fullfölja kampen, både i
riksdagen och utanför den, för en ytterligare
förkortning av arbetsveckan
i övertygelse om att detta är fullt ekonomiskt
möjligt och framför allt nödvändigt
för det arbetande folket i vårt
land.

Herr talman! Jag ber med detta få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag vill bara tillägga utöver
vad jag framhöll i mitt första anförande,
att vi vid beslut om stora reformer
borde litet mer beakta de eko -

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

nomiska konsekvenserna. Jag tycker att
riksdagen har blivit litet lättsinnig, då
den har att ta ställning till dylika frågor.
Det har gått bra under en tid, men
vi har sett hur kolossalt statsskulden
har ökat. Det räcker inte med de skatter
som vi nu ålägger svenska folket
utan det måste till nya, och sådant tycker
folk ute i bygderna självfallet inte
om. Jag vill framhålla att det särskilt
på landsbygden finns många som inte
gillar att denna ändring företas i nuvarande
tidsläge, om det eventuellt skall
leda till ökade skatter.

Jag har med detta anförande bara velat
framhålla att vi vid avgörande av sådana
här stora frågor bör tänka också
på det ekonomiska läget i vårt samhälle.

Herr ERICSSON i Kinna (s):

Herr talman! Det råder ju nästan
fullständig enighet om att denna arbetstidsreform
är nödvändig. De synpunkter
som herr Rubbestad och herr Carlsson
i Bakeröd har framfört delas väl inte
av så många i detta land. Det är emellertid
riktigt som herr Rubbestad säger,
att riksdagen i sin lagstiftning bör se
till att det inte sker någonting som inte
går att genomföra på grund av bristande
ekonomiska möjligheter.

Herr Rubbestad borde dock tänka på
att det snart är 40 år sedan riksdagen
fattade beslut om en generell arbetstidsförkortning,
och under de 40 åren
har ju inte utvecklingen stått stilla. Organisationerna
på arbetsmarknaden har
i många fall kommit överens om en kortare
arbetstid än lagen stadgar. Den lagstiftning
som nu är gällande och den
lagstiftning som blir gällande om det
föreliggande förslaget antages innebär
maximiregler, men det är inte därmed
sagt att inte parterna fattar beslut om
kortare arbetstid. Herr Rubbestad bör
beakta, att betydande grupper redan
nu har en kortare arbetstid än 48 timmar
per vecka.

Nu har, såsom här tidigare har påpe -

kats, en enhällig kommitté framlagt ett
förslag av det innehåll som propositionen
har tagit upp, och remissinstanserna
är också tämligen eniga om att vi
nu bör ta ett första steg. Förslaget motiveras
inte med allmänna skyddssynpunkter,
eftersom förhållandena på arbetsplatserna
numera dess bättre är sådana,
att det är andra skäl som i första
hand motiverar en arbetstidsförkortning,
exempelvis rent ekonomiska skäl.
Människorna har fått möjlighet att fundera
över huruvida inte en ökning av
fritiden är mera värd än den eventuella
löneförhöjning som man tvingas avstå
från om man väljer en förkortning av
arbetstiden.

De som vill göra gällande, att arbetstagarna
här i landet har drivit sitt krav
på arbetstidsförkortning alltför hårt,
bör nog gå in i sin kammare och fundera
ordentligt på saken. Det är inte
riktigt att man inte har tagit hänsyn till
ekonomiska realiteter. Förslaget präglas
av stor måttfullhet, och dess konstruktion
är sådan, att parterna på arbetsmarknaden
kan träffa uppgörelser som
underlättar ett genomförande av lagens
bestämmelser och ger största möjliga
garanti för en smidig tillämpning.

Det är helt naturligt att människorna
inte vill ha en kortare arbetstid, om de
skall få sin inkomst reducerad, men
förhoppningarna går ju ut på att man
skall kunna bibehålla inkomsterna under
övergången och om möjligt öka dem
något. Om man väljer ökad fritid, innebär
emellertid det att man erkänner,
att förkortningen av arbetstiden innebär
en kompensation för en utebliven
inkomstökning och att man inte har
samma möjligheter att ta ut ökad lön
som man annars skulle ha haft.

Det är alldeles uppenbart att man
måste ta hänsyn till näringslivets allmänna
villkor, och det gäller framför
allt de näringar som arbetar under konkurrens,
nämligen sådana hemmamarknadsindustrier,
som får konkurrera
med importvaror, och våra svenska ex -

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

portföretag. Såsom tidigare har framhållits
innebär emellertid utvecklingen
ute i världen att man på allt fler håll
förkortar arbetstiden. Jag har nu senast
fått ett meddelande om att det i Norge
har lagts fram ett förslag, som syftar till
genomförande av 45 timmars arbetsvecka,
och det har ungefär samma konstruktion
som det lagförslag vi nu behandlar.
Även på andra håll anses det
rimligt att genomföra en förkortning av
arbetstiden.

När man biträder ett sådant här förslag,
gör man det i känslan av att det
skall vara möjligt att effektivisera produktionen
i sådan utsträckning, att man
skall kunna både öka fritiden och bibehålla
inkomsterna eller om möjligt öka
dem även under den tid då ändringen
genomförs. Det har ju skett så tidigare
vid arbetstidsförkortningar, t. ex. när
semestern förlängdes till tre veckor.
Den ändringen märktes inte i vår produktion.
Givet är att det var alldeles
speciella omständigheter som åstadkom
detta. När man talar om att produktionen
kommer att minskas, hyser jag
föga respekt för sådant tal. Man skall
inte bara säga ja och amen till våra statistiska
uppgifter om produktionens volym.
Om vi, för att ta ett exempel, förra
året minskade vår produktion av sågade
trävaror, så berodde det ju inte på
att vår produktionskapacitet på det området
inte räckte till, utan på att den
inte utnyttjades till fullo. Det fanns inte
några köpare till dessa trävaror, och
vi kunde alltså inte effektivt utnyttja
vår produktionsapparat.

Med detta vill jag ha sagt att det för
ett land som Sverige betyder ofantligt
mycket, vilken allmän konjunktur som
råder ute i världen. Om vi får förutsättningar
att sälja våra exportvaror
och därmed hålla vår sysselsättning
uppe och helt utnyttja vår kapacitet,
blir en sådan här reform mycket mindre
kännbar än den skulle vara om den
genomfördes under andra förhållanden.

Jag har ingen anledning att fortsätta

dessa utläggningar, herr talman. Jag vill
endast registrera att även herr Hagberg
gav uttryck åt den meningen, att detta
är ett bra steg framåt. Själv ser jag saken
så, att om man går fram med den
försiktighet och den måttfullhet, som
ådagalagts i propositionen, och tror på
en teknisk utveckling, som leder fram
till en större effektivitet inom näringslivet,
skall det bli möjligt för de enskilda
att få ökad fritid, d. v. s. kortare
arbetstid. All sannolikhet talar alltså för
att detta är en reform på den generella
arbetstidsförkortningens område, som
kommer att följas av andra. Jag känner
mig förvissad om att det inte kommer
att dröja 40 år innan nästa förslag i
samma riktning ligger på riksdagens
bord. Jag ser fram emot eu tid, då vi
kan ta nya steg och betrakta det nu
aktuella steget endast som en etapp
fram emot en kanske radikalare förkortning
av arbetstiden än vad detta förslag,
som jag hoppas kammaren kommer att
biträda, innebär.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Det gladde mig att höra
herr Nilsson i Göteborg och nu senast
herr Ericsson i Kinna understryka en
synpunkt, som jag tror är av stor vikt
i detta sammanhang, nämligen att ökad
fritid under vissa omständigheter kan
vara mera värd än ökad lön. Ett folks
standardhöjning behöver sålunda inte
mätas enbart i pengar, utan det är säkerligen
ett steg i rätt riktning om vi
också kan räkna med innersidan, med
sådant som har att göra med förbättrade
villkor för hemliv, kulturliv och
andeliv.

Det är, herr talman, särskilt två synpunkter
som för mig har varit avgörande
när jag i andra lagutskottet med stor
tillfredsställelse tillstyrkt förslaget om
arbetstidsförkortning. Den ena är hänsynen
till den starkare förslitningen av
det mänskliga materialet i produktionen.
Den andra är förhoppningen om

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

att en kommande, fullt genomförd arbetstidsförkortning
skulle innebära
möjligheten till en renässans för söndagshelgden.

Folk har naturligtvis arbetat hårt i
alla tider, i vissa fall rent kroppsligt
sett hårdare än nu. Frågan är emellertid
om inte det mekaniserade, rationaliserade
och snart nog automatiserade
arbetslivet sliter hårdare på det mänskliga
materialet än forna tiders slit och
släp. Detta är en av anledningarna till
att vi måste, även om det kostar oss något,
se till att vidtaga skyddsåtgärder
för dessa dyrbara tillgångar i vårt samhälle.

Vad söndagshelgden beträffar är jag
nogsamt medveten om att den inte
åstadkommes enbart genom ökad fritid.
Klart är emellertid, att exempelvis den
som, då en eventuell femdagarsvecka
är genomförd, får till sitt förfogande
två fridagar i veckan i stället för en,
måste få bättre tid för både hemmet och
kyrkan, för både trädgårdstäppan och
idrotten, för både studieintresset, kulturlivet
över huvud taget, och behovet
av vila. Om vi kunde komma därhän,
att sportevenemangen flyttades
över till lördagen, måste detta ju betyda
att det för många och stora folkgrupper
bleve möjligt att ägna vilodagen åt gudstjänstliv,
familjeliv och annat sådant,
som verkligen bygger upp ett folks
inre liv.

Med gemensamma ansträngningar
skall det väl ändå vara möjligt för vårt
näringsliv att bära också denna arbetstidsförkortning.
Det slog mig, både i utskottet
och här i kammaren i dag, att
praktiskt taget alla de invändningar,
som nu rests mot denna reform, anfördes
också när åttatimmarsdagen genomfördes.
Självfallet är, att ett näringsliv,
som uppmuntras från statsmakternas
sida mer än vad nu är fallet, blir
bättre rustat att tillgodose dessa intressen.

Det finns ytterligare en omständighet,
herr talman, som gör att jag gärna

ser ett genomförande av den reform,
som nu är föreslagen och som klokt
nog föreslås skola genomföras etappvis
och med stor försiktighet. Jag tänker
härvid på fritiden och dess användning.
Genom den föreslagna successiva
övergången får folkrörelserna bättre
tid på sig att komma vår ungdom och
vårt folk i stort till mötes med åtgärder
som har med fritidens användning
att göra. Vi får rikare möjligheter inom
de kristna och de ideella rörelserna,
inom idrotten, nykterhetsarbetet och
övriga organisationer, att verkligen
bygga upp någonting som stärker vårt
folks inre liv. Med tillfredsställelse yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Herr Svensson i Kungälv (s) instämde
i detta anförande.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Inför den markerade
enighet som kammaren ådagalägger i
denna fråga, om man undantar herr
Rubbestad och herr Carlsson i Bakeröd,
kan det kanske vara onödigt att ytterligare
orda om saken. Men herr Hagbergs
i Stockholm historieskrivning tål
nog en liten granskning. Han försöker
framställa hela frågan och diskussionen
om arbetstidsförkortningen på det sättet,
att riksdagen tidigare skulle ha förklarat
att denna fråga inte är aktuell.
Det är, som jag tidigare nämnde, på
det sättet att arbetstidsutredningen hade
att behandla vissa delproblem beträffande
arbetstidsförkortningen för
speciella grupper, och det var under
den tiden som kommunisterna under
olika år motionerade om olika hithörande
saker; dels motionerade man om
utredningar, som redan pågick, och
dels vid ett tillfälle om införande av
femdagarsvecka. Riksdagen ansåg emellertid
då, att man borde vänta med denna
fråga till dess arbetstidsutredningen
och senare utredningen om kortare arbetstid
var färdiga med sitt arbete.

Herr Hagberg påpekade här, att det

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

nu är möjligt att komma fram till en
femdagars arbetsvecka. Jag vill emellertid
påpeka, att den möjligheten är utesluten
för dem som arbetar inom serviceyrkena.
För dem som har sin sysselsättning
inom trafiken kan en femdagarsvecka
aldrig genomföras. De som
arbetar inom trafiken och inom vissa
delar av handeln måste ju alltid stå allmänheten
till tjänst, alla dagar i veckan
och alla tider på dygnet. Detta kommer
att bli ett stort problem, eftersom fritiden
numera värdesättes så högt, att det
finns folk inom trafikyrkena, som för
att komma från skiftarbetet hellre går
över till yrken med normal arbetstidsförläggning,
även när det medför lägre
inkomst.

I arbetstidsutredningens betänkande
hade jag en reservation, vari jag framhöll
att personalen inom den kollektiva
trafiken borde stå främst i angelägenlietsgrad
för kortare arbetstid. Jag menade
dels att vi lättare skulle kunna
rekrytera personal till dessa grupper,
om vi kunde locka med kortare arbetstid,
dels att skiftarbetet och framför
allt hetsen i trafiken, med den utveckling
mot större fordon och ökade hastigheter
som förekommer, är så påkostande
att det är angeläget att dessa grupper
i främsta rummet kommer i åtanke
när vi skall diskutera en ytterligare förkortning
av arbetstiden.

Den förutvarande socialministern har
i propositionen sagt att detta är en
etapp. Han antydde för övrigt den synpunkten
även här i dag. Jag menar, att
det här kommer att uppstå ett problem.
När arbetstiden förkortas för de grupper,
som redan har en normal arbetstidsförläggning,
så kan vi inom trafikyrkena
inte locka med en kortare arbetstid,
såvida vi inte försöker gå fram
litet snabbare med den reformen än vad
som för närvarande är fallet.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Först vill jag för kammarens
ärade ledamöter deklarera att
jag givetvis i princip är med på arbetstidsförkortningen
och alla andra sociala
reformer, som vårt näringsliv har
ekonomiska möjligheter att bära. Men
jag måste ändå hålla med herr Rubbestad,
då han säger att andra lagutskottet
kanske inte har tänkt sig in i de
ekonomiska konsekvenserna av reformen.
Jag skall här bara ta ett exempel
på den produktionsminskning som arbetstidsförkortningen
skulle komma att
medföra för ett speciellt företag. Det
är visserligen ett extremt fall, varvid
jag utgår ifrån att företaget saknar möjligheter
att rationalisera driften.

AB Volvo i Göteborg är en koncern
med 15 000 anställda. Enligt uppgifter
i pressen hade bolaget under fjolåret
en omsättning på 640 miljoner kronor
och tillverkade ca 45 000 enheter.

En timmes arbetstidsförkortning per
vecka betyder för landet i dess helhet
50 000 arbetares prestation, och en förkortning
på tre timmar i veckan betyder
150 000 arbetares prestation. Drar
vi nu ut konsekvenserna och ser på vad
dessa 150 000 arbetare kan prestera per
år, om de vore anställda i Volvo och
tillverkade detta företags produkter, så
finner vi att värdet av deras produktion
uppgår till 6,4 miljarder kronor,
d. v. s. 450 000 enheter. Jag har velat
anföra detta exempel för att visa att
en arbetstidsförkortning på tre timmar
i veckan har en oerhört stor ekonomisk
betydelse.

Som representant för de små och medelstora
företagen vill jag upplysa kammarens
ärade ledamöter om, hur vi ser
på dessa problem. Vi går med på en
arbetstidsförkortning, men vi anser att
reformens genomförande bör uppskjutas
till dess regeringen har skapat möjligheter
till kreditgivning, som skulle
möjliggöra rationalisering av driften, inköp
av moderna maskiner o. s. v. och på
så sätt ta igen det bortfall, som den av -

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

kortade arbetstiden onekligen innebär.
Yi vill rationalisera, därför att vi önskar
erbjuda våra svenska konsumenter
våra varor till oförändrade priser, och
vi vill också öka vår export. Kammarens
ledamöter skall nämligen betänka
att Sveriges näringsliv inte bara består
av storindustri. Vi har ett fåtal industrier,
som i dagens läge kan bära mycket
stora omkostnader, men vi har också
hundratusentals småföretag, som inte
kan bära vilka bördor som helst. Vi
vill därför ha ekonomiska möjligheter
att köpa maskiner och rationalisera
driften, och vi företagare hoppas att regeringen
i samband med nu väntad lagstiftning
om arbetstidsförkortning skall
vidtaga åtgärder, som ger oss dessa
möjligheter.

Jag vill här dra en parallell. Under
de senaste dagarna har jag bevistat en
internationell mässa i Hannover, där
jag bland annat sammanträffade med
direktören för en större tysk industri.
Han höll ett anförande, i vilket han
bland annat sade: Vi har under de senaste
åren fått lönerna ökade tre gånger,
vi har fått arbetstiden avkortad, och
vi har fått en rad sociala reformer genomförda,
som kostar mycket pengar.
Därför står vi nu inför nödvändigheten
att öka priserna på våra produkter —-tror ni förstås, mina herrar! Nej, det
behöver vi inte. Ty genom att vi har
ställts inför dessa stora problem, har
vi tvingats rationalisera och effektivisera
vår tillverkning, och vi kan därför
i dag i stället sänka priserna med fem
procent.

.lag förmodar att även den svenska
industrien kan gå den vägen, om vi
bara får de erforderliga resurserna.

Jag vill ännu en gång deklarera alt
jag anser eu arbetsvecka på 48 timmar
vara för lång. Vi har troligen rätt snart
45 timmars arbetsvecka, och den dag är
kanske inte alltför avlägsen, då den har
minskats till 40 timmars arbetsvecka.
Jag räknar härvid med den förestående
automationen. Den nuvarande hek -

tiska arbetstakten ställer så stora krav
på arbetstagarna, att vi måste räkna
med att få en kortare arbetstid. Vi ställer
större och större krav på människorna
i produktionen — ge oss därför
resurserna att avkorta arbetsveckan.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
till utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Det är ju att direkt motverka
strävandena att införa en förkortad
arbetstid att här besvära riksdagen
två gånger i samma fråga, men det är
herrar Ahlberg och Rimmerfors som
uppkallat mig till ett genmäle.

Om herr Ahlberg i egenskap av aktiv
förhandlare för tjänstemannagrupperna
skulle hyst lika stora bekymmer och
visat lika stor försiktighet som han gjorde
i sitt anförande nyss, så tror jag inte
att han skulle ha haft särskilt stor framgång
i förhandlingsarbetet, när det
gällde arbetstiden. Jag fick det intrycket
att herr Ahlberg med alla sina reservationer
egentligen borde ha hamnat
på avslagslinjen i denna fråga.

Jag tror inte det är möjligt att föreskriva
olika arbetstider för olika arbetstagargrupper.
Man kan inte bibehålla
en längre arbetstid för arbetarna
och ha en kortare för tjänstemännen.
Av utredningens undersökningar framgick
också med stor tydlighet att
många vill ha en kortare arbetstid,
bland annat av det skälet att tjänstemännen
har det. Av utredningen har
tydligt klargjorts alt människorna vill
ha en kortare arbetstid och att man är
beredd att betala för den. Det är nämligen
klart att den måste betalas, det hoppas
jag framgick av mitt förra anförande.
Men hur högt pris vill arbetstagaren
betala för arbetstidsförkortningen? Det

har klart framgått av de utredningar
som företagits, atl man inte vill
betala priset med sänkt standard, men

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

däremot är man beredd att minska på
takten i standardökning, och av det
skälet har man stannat vid denna försiktiga
utformning av reformen. Det
har tydligt framgått att man högt värderar
den ökade fritiden, som naturligtvis
måste betraktas som en del av
levnadsnivån.

Det finns givetvis ingen människa,
som exakt kan säga, vad som kommer
att ske genom arbetstidsförkortningen.
Arbetstidsförkortningen utgör ju bara
en del av den invecklade samhällsekonomiska
utvecklingen. Ingen kan
säga, att det eller det har arbetstidsförkortningen
åstadkommit. Arbetstidsförkortningens
verkningar är ju av både
gynnsam och ogynnsam karaktär,
olika alltefter de olika branscherna och
företagen, varuproducerande företag
och serviceföretag. Men om allt detta
har skrivits i utredningens betänkande
och i propositionen, och jag skall därför
inte utveckla några synpunkter på
frågan. Det enda man kan göra är att
företa en riskbedömning, och den riskbedömning
som har gjorts har ju betecknats
som realistisk av de remissinstanser,
som yttrat sig i frågan.

Får jag sedan, herr talman, bara säga
några ord till herr Himmerfors. Vi har
i utskottet haft samtal kring frågan hur
den nyvunna fritiden skall utnyttjas.
Därvid har, kan man säga, utkristalliserats
två riktlinjer, en som är positiv
och en som är negativ. Den ena riktningen
blickar framåt och menar att vi
nu kastar loss från 48-timmarsarbetsvecka
och tar ett steg mot 40-timmarsveckan.
Då har man frågat sig: Hur har
samhället och folkrörelserna bedömt
det nya behov som kommer att uppstå
genom den ökade fritiden? Den andra
riktningen — den negativa — undrar hur
den ökade fritiden kommer att användas
och om det kommer att ske på ett
riktigt sätt. Man går och har näraliggande
bekymmer för detta. Utredningen
om kortare arbetstid har snuddat
vid dessa frågor och sagt, att samhäl -

let och dess representanter inte skall
moralisera över vad den enskilde gör
på sin fritid; den enskilde skall få
göra vad han vill på sin fritid. För
många utgjorde ett viktigt motiv för
arbetstidsförkortning att komma ifrån
beroendeställningen. Fn gräns har dock
samhället redan dragit, nämligen att
man inte får företa sig brottsliga handlingar
under sin fritid.

Det är en jättereform som riksdagen
här beslutar, men för den enskilda människan
är det bara ett steg. Vi syftar nu
till 45 timmars arbetsvecka men först
1960 inträffar detta. Första årets förkortning
blir bara en timma i veckan.
Ingen människa kommer alltså att liksom
chockartat ställas inför problemet,
vad han skall göra av en massa nyvunnen
fritid.

Sedan är det, herr Rimmerfors, så
att man kunnat konstatera ett mycket
glädjande, starkt ökat intresse för studier
och annan bildningsverksamhet.
Jag menar, herr talman, att ingenting
tyder på minskat intresse för ett bättre
utnyttjande av den nyvunna fritiden,
och jag ber alltså att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr AHLBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att herr
Bengtsson i Varberg så lever kvar i den
föreställning hans företrädare haft att
han inte kan föreställa sig, att en högerman
med tillfredsställelse deltar i
ett positivt beslut i denna fråga. Jag
har givit uttryck åt denna min tillfredsställelse,
och jag tror att jag härvid
talar på det partis vägnar jag tillhör.
Att då göra gällande, att jag här
talat som om jag skulle yrkat avslag på
utskottets förslag är otillbörligt, tycker

jag.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag tycker att motsättningen
mellan herr Bengtsson i Varberg
och mig är så pass minimal att jag
egentligen inte behövde ånyo ta till

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

orda, om det inte vore så att jag blev
uppfordrad därtill.

När herr Bengtsson i Varberg säger
att vi inte skall moralisera och föreskriva
för folk hur de skall använda sin
fritid skulle det alltså innebära en dom
över oss i 1954 års riksdag, som anslog
särskilda medel till olika fritidsgrupper.
Det är inget moraliserande i att vi
tänker oss hur vi skall vägleda särskilt
ungdomen när det gäller att rätt använda
fritiden.

Nu säger herr Bengtsson i Varberg
också, att detta är så små bitar som
lagts till, att det vållar inget problem,
och därom är jag överens med honom.
Men om vi genomför en fem dagars arbetsvecka
och får fria lördagar, så är
det ingen liten sak. Jag tror att det är
välbetänkt att man inom folkrörelserna,
inte minst inom idrottsrörelsen men
också inom övriga folkrörelser, vakar
över att folk utnyttjar dessa nya, rika
möjligheter att rätt använda fritiden.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen av herrar
Nils Theodor Larsson och Carlsson i
Bakeröd; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

§ 16

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 39, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 7 § förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Enhetliga körriktningsvisare på bilar

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckt motion

Enhetliga körriktningsvisare på bilar

angående enhetliga körriktningsvisare
på bilar.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 106, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herrar Henningsson och Nilsson i
Göteborg hemställt, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en utredning med uppgift
att snabbt inkomma med förslag till bestämmelser
för användning av enhetliga,
väl synliga anordningar för angivande
av färdriktning på bilar».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte lämna förevarande motion II: 106
utan åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Frågan om enhetliga
körriktningsvisare på bilar har uppenbarligen
en mycket mödosam väg för
att nå fram till något, som ur trafikteknisk
synpunkt kan anses tillfredsställande.
Som motionär i frågan kan jag
inte vara till freds med den uppfattning
som kommer till uttryck i utskottets
utlåtande. Utskottet delar tydligen
motionärernas mening, att det inte är
bra som det är, men kommer ändå till
det resultatet att ingenting bör göras.
Jag finner denna uppfattning så mycket
mera underlig som utskottet tidigare
vid behandling av frågan, 1954,
avstyrkte en då framlagd motion av
samma innebörd som den som nu behandlas.
Detta skedde i andra lagutskottets
utlåtande nr 9 och motiveringen
var följande:

»Ur trafiksäkerhetssynpunkt skulle
det uppenbarligen vara en fördel, om
enhetlighet kunde åstadkommas i fråga
om placering och beskaffenhet av körriktningsvisare.
Spörsmålet bör emellertid
övervägas också ur ekonomiska och
andra synpunkter. Enligt vad utskottet
inhämtat torde den i motionen väckta
frågan komma att upptagas till över -

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Enhetliga körriktningsvisare på bilar

vägande av 1953 års trafiksäkerhetsutredning.
Med hänsyn härtill anser
utskottet, att riksdagen icke bör taga
ställning i frågan.»

Utskottet har härtill i sin skrivning
konstaterat, att 1953 års trafiksäkerhetsutredning
i sitt den 15 december
1954 framlagda betänkande inte tagit
upp frågan samt att utredningen inte
framdeles kommer att uppta frågan till
behandling. Således har den motivering,
som gällde vid 1954 års riksdag,
alldeles bortfallit. Hur sedan utskottet
trots detta kan komma till samma resultat
verkar egendomligt.

Utskottet har vidare antecknat, att
Svenska transportarbetareförbundet redan
1934 i skrivelse till kommunikationsdepartementet
framfört önskemål
om enhetliga körriktningsvisare. Vid
samma tid hade bilbesiktningsmannen
B. Nyländer i Borås i skrivelse framhållit
för departementet, att de förefintliga
typerna av körriktningsvisare
både beträffande konstruktion och placering
lämnade mycket övrigt att önska,
varför han hemställde om utredning
rörande de typer som kunde anses vara
lämpliga.

I proposition nr 30 till 1951 års riksdag
förekommer en vägande motivering,
som pekar på att vårt lands trafik,
i betydligt högre grad än övriga
europeiska länders, har behov av en
entydig utrustning för att klargöra ämnade
avvikelser från körriktningen. I
motiveringen heter det bl. a.:

»Utomlands användes i regel bilar,
som äro byggda för den trafikregel,
som gäller i bilens hemland. Sålunda
är vanligen ratten placerad till vänster
på bilar från länder med högertrafik,
t. ex. Amerikas Förenta stater, och till
höger på bilar, vilkas hemland har
vänstertrafik, exempelvis England. Vid
sådan rattplacering är det lättare för
bilföraren att, när han skall företaga den
med egentlig risk förenade kursändringen
— vänstersväng vid högertrafik
och högersväng vid vänstertrafik —

tydligt tillkännagiva den avsedda kursen
genom att sträcka ut handen. Ämnar
bilföraren vända åt andra hållet, är
däremot risken för kollision med andra
fordon i regel obefintlig, eftersom annan
trafik ej korsas. Behovet av teckengivning
är därför i detta fall ej så stort.

I Sverige är däremot förhållandet ett
annat. Det långt övervägande antalet
bilar i vårt land äro vänsterstyrda, trots
att vi ha vänstertrafik. För den som kör
en vänsterstyrd bil ställer det sig ofta
svårt, särskilt i mörker, att utan särskild
körriktningsvisare tydligt tillkännagiva
den kursändring, som hos
oss är mest riskfylld, nämligen högersväng.
Olägenheten härav ur trafiksäkerhetssynpunkt
är uppenbar.»

Frågan om enhetliga körriktningsvisare
berördes emellertid ej närmare
i propositionen eller eljest under ärendets
behandling i riksdagen. Av det
sagda framgår att då det gällt att utforma
klara bestämmelser har det rått
en tveksamhet, som förefaller att vara
ovanligt långtgående — ja, jag tvekar
inte att säga oroväckande.

Frågan är enligt mitt förmenande sådan,
att vi inte kan stå till svars med
ett onödigt dröjsmål. Därtill är den för
betydelsefull. Även med full förståelse
för tanken, att ett spörsmål som detta
hör lösas internationellt, kan man dock
inte komma förbi att vi, på grund av
vår vänstertrafik i dess förbindelse med
rattens vänsterplacering, har ett större
behov av klara signaler än övriga europeiska
länder. Därtill kommer att intet
annat land i Europa har en trafik som
motsvarar den i vårt land.

Som bevis för riktigheten av detta
påstående behöver man endast nämna
antalet motorfordon per hundra invånare.
Under dessa förhållanden kan det
inte vara riktigt att vi skall invänta
vad exempelvis Portugal, Spanien,
Ungern, Österrike, Rumänien med flera
länder kan tänkas ha behov av. Dessa
länders behov på detta område står i
paritet med deras låga trafikintensitet.

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Deras förhållanden kan således i lagstiftningshänseende
ej jämföras med
Sveriges.

Med stöd av vad jag här sagt kan
man ställa sig frågan: Har vi inte rent
av skyldighet att på detta område visa
vägen för de övriga europeiska länderna? Herr

talman! Vi kan inte blunda för
vad som varje dag sker i trafiken. 836
personer, 640 män och 196 kvinnor,
omkom 1956 genom trafikolyckor, enligt
en sammanställning som Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande
har gjort. Siffrorna är endast preliminära
och väntas stiga till omkring
880. Vi har all anledning befara att antalet
kommer att öka i samma mån som
trafiken ökar. Förutom att människoliv
utsläckes är det rent fantastiska summor
som åtgår för att täcka de materiella
skadorna och förlusterna. Hur
stor förlusten är, räknad i förlorade
arbetsdagar, kan endast anges uppskattningsvis.
Men nog är även den betydelsefull.

Man kan naturligtvis ha skäl att fråga,
om det inte finns medel att nedbringa
olycksfallsfrekvensen.

Vi motionärer tror, att just enhetliga
och rätt placerade körriktningsvisare
skulle vara ett medel för att åstadkomma
ett nedbringande av olycksfrekvensen.
Cirka 80 procent av alla kollisioner
sker i samband med s. k. svängande
trafik, d. v. s. när ettdera av de kolliderande
fordonen har haft för avsikt att
ändra körriktning. Då måste det finnas
skäl för antagandet, att i det fall det
mötande eller omkörande fordonets förare
fått klart för sig, åt vilket håll det
andra fordonet ämnat köra, så skulle
kollisionen ha kunnat undvikas. Vi tror
så, därför att vid polisens undersökningar
konstateras i 85 procent av alla
kollisionstillfällen, att kollisionerna får
tillskrivas vad som kallas »den mänskliga
faktorn». Med den mänskliga faktorn
åsyftas den ofullkomlighet att
snabbt reagera, som vi människor ty -

Enhetliga körriktningsvisare på bilar

värr visar — vi reagerar inte alltid på
rätt sätt.

Varpå beror det då, om en fordonsförare
reagerar rätt eller fel? Ja, den
som med fordon rört sig i trafiken vet,
att de olika situationerna inte ger tidsutrymme
för någon omfattande slutledningskonst
rörande vad som är lämpligt
att företa sig. Förarens reaktion sker
spontant och automatiskt. Hurudan
reaktionen blir beror alltså till stor del
på sammansättningen av den bild, som
fastnar på förarens näthinna. Denna
bild omsättes i handling nästan helt
utan förarens medvetenhet. Med vetskap
härom måste man anse det angeläget att
bestämmelserna för fordonens utrustning
med signaler är sådana, att de rätt
använda ger den omgivande trafiken en
så klar och entydig bild som det någonsin
är möjligt.

Vad som kommer att ske på detta område
kan således inte sägas vara betydelselöst.
Andra lagutskottet framhöll
i ett yttrande vid 1954 års riksdag, att
»spörsmålet bör emellertid övervägas
också ur ekonomiska och andra synpunkter»,
men även om så sker står det
klart, att trafiksäkerheten också vid en
sådan jämförelse kommer flera hästlängder
före frågan om kostnaderna.
Jag är övertygad om att de summor
dessa förändringar skulle kosta motorismen
komme att visa sig vara småsmulor
mot de värden som skulle sparas
i människoliv och materiel. Jag vill
i sammanhanget påminna om den utrustning
med reflexanordningar som föreskrevs
fr. o. m. den 1 juli 1956 för
olika fordon — reflexanordningar, som
bl. a. skulle placeras inom ett visst begränsat
utrymme på fordonen. Ingen
kan förneka, att denna bestämmelse föranledde
utgifter för motorismen, men
tillfredsställelsen över att man alltid
har möjlighet att upptäcka parkerade
fordon även nattetid är nu så allmän,
att vid ingen skulle vilja ha denna reform
ogjord.

Naturligtvis avser motionärerna inte

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Enhetliga körriktningsvisare på bilar

alls att föreskrifter skall utfärdas, som
inte skulle ge tillräckligt tidsutrymme
för de ändringar, som bestämmelsernas
ikraftträdande skulle medföra. Men vi
kan inte anse att allt är bra som det är,
och det kan för övrigt inte många av
alla dem som med motorfordon trafikerar
våra gator och vägar. Jag är också
förvissad om att det kommer att dröja
mycket kort tid till dess att de som
ännu inte har bilden av dagens situation
fullt klar för sig kommer till bättre
insikt. Bestämmelser i trafikfrågor, som
är klart och entydigt avsedda att förbättra
trafiksäkerheten utan att i något
avseende hindra möjligheterna att
snabbt komma fram på våra gator och
vägar, måste bli den medicin vi använder
mot den stora fara, som trafiken i
sig själv utgör.

Herr talman! Med starkt stöd av vad
utskottet i sitt yttrande angivit samt av
vad som i övrigt anförts ber jag att få
yrka bifall till motion nr 106.

Häri instämde herr Almgren (s).

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Motionärernas förordande
av en utredning för att få till
stånd enhetliga och väl synliga körriktningsvisare
på bilar är enligt mitt förmenande
väl motiverat. Nu är placeringen
av färdriktningsvisare eller körriktningsvisare
— vilket man nu vill
kalla det — högst olika på bilar av olika
fabrikat. Om man färdas i en vänsterstyrd
bil — och de flesta bilar här i landet
är ju vänsterstyrda — kan man i
tät trafik inte från förarplatsen se, om
en framförvarande bil ämnar vika av
åt höger, för så vitt körriktningsvisarna
på denna bil är placerade på mitten av
fordonet. Man vet faktiskt inte på vilken
punkt av bilen man skall rikta sin
uppmärksamhet för att kunna se, om
föraren har för avsikt att ändra körriktning.

Utskottet säger sig för sin del väl
kunna dela motionärernas uppfattning,

att denna fråga inte är tillfredsställande
ordnad, men menar å andra sidan, att
frågan är av sådan art, att den bör lösas
internationellt.

Beträffande önskvärdheten av detta
behöver det inte råda några delade meningar.
Men om vi ser på det remisssvar
som kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
lämnar på ifrågavarande
motion, finner vi där att frågan varit
uppe till behandling hos ett utskott
inom Europakommissionen, men man
har där inte kunnat enas om någonting
positivt i detta avseende. Om därför vi
här i Sverige, som har den största biltätheten
i detta hörn av världen och
därmed givetvis de största problemen
härvidlag, beslutar oss för att utreda
frågan, så anser jag detta mycket välbetänkt.
Vi vet ju att olyckorna i trafiken
är många, och det bör därför vara
en angelägen uppgift att allt som kan
göras för att öka trafiksäkerheten också
blir gjort.

Herr talman! Med vad jag här har anfört
ber jag att få yrka bifall till motionen
nr 106 i denna kammare.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Med hänsyn till den
långt framskridna tiden och det antal
ärenden som är kvar på listan och även
med hänsyn till att utskottet ju i sak är
ense med motionärerna om att det bör
åstadkommas enhetliga bestämmelser på
detta område, skulle jag kunna inskränka
mig till att endast yrka bifall till utskottets
hemställan.

Jag vill emellertid, herr talman, tilllägga,
att den ena omständigheten, som
gör att utskottet inte har velat tillstyrka
bifall till motionen är, som också de
båda föregående talarna har framhållit,
önskvärdheten av att man här skall få
enhetliga bestämmelser internationellt,
och den andra omständigheten är att
kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
nu har uppdrag att övervaka denna
verksamhet. Det har framgått av det ytt -

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Snabbutredning av den trafiksäkerhetsfrämjande verksamheten och stödet åt forskningen
om trafikolyckornas orsaker

rande, som denna myndighet lämnat utskottet,
att man också följer detta ärende,
och då denna myndighet har möjligheter
att utan ett riksdagsbeslut föreskriva
ändrade bestämmelser på detta
område, så har alltså utskottet ansett det
vara överflödigt med ett riksdagsbeslut.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
62 av herr Huss och II: 35 av herr Carlsson
i Stockholm m. fl. hade yrkats, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om en snabbutredning
av den trafiksäkerhetsfrämjande verksamheten
och stödet åt forskningen om
trafikolyckornas orsaker.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:62 och 11:35 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

§ 18

Föredrogos vart för sig

andra lagutskottets utlåtande nr 21,
i anledning av väckt motion om ändring
av 25 § 1 mom. förordningen den
25 oktober 1940 angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 23, i anledning av väckta motioner
dels om en snabb översyn av folktandvården
och dels om rätt för viss
ungdom till förtursbehandling vid folktandvården,
och

nr 24, i anledning av väckta motioner
angående effektivisering av barnens
trafikfostran.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Snabbutredning av den trafiksäkerhetsfrämjande
verksamheten och stödet åt
forskningen om trafikolyckornas orsaker

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av
väckta motioner om en snabbutredning
av den trafiksäkerhetsfrämjande verksamheten
och stödet åt forskningen om
trafikolyckornas orsaker.

4 — Andra kammarens

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Med anledning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 25, som bygger på motionerna av
herr Huss i första kammaren och herr
Carlsson i Stockholm i andra kammaren,
kan jag inte underlåta att här framföra
några reflexioner.

Motionärerna anser att med hänsyn
till trafikolyckornas omfattning och deras
ödesdigra följder en snabbutredning
bör göras utanför den pågående
trafiksäkerhetsutredningen men i intim
kontakt med denna.

Som det nu ligger till bedrives trafiksäkerhetsforskningen
för att utröna
orsakerna till trafikolyckorna inom
flera institutioner. Statens trafiksäkerhetsråd,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
m. fl. sysslar med detta, men ingenstans
finns tillräckliga medel för att
tillnärmelsevis göra den undersökning
som behövs. För min egen del är jag
övertygad om att forskningen här borde
koncentreras till statens trafiksäkerhetsråd,
som är en institution som har
skapats av riksdagen för att handha
dessa frågor. Här borde alltså en samordning
ske, och denna samordning
borde anförtros åt detta organ. Det är
därför inte ur vägen att motionärernas
önskemål här blir tillgodosedda.

protokoll 1957. Nr 15

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Snabbutredning av den trafiksäkerhetsfrämjande verksamheten och stödet åt forskningen
om trafikolyckornas orsaker

Att jag inte reserverade mig för bifall
till motionen i beredningsutskottet berodde
på att man i beredningsutskottet
var helt ense om att trafiksäkerhetsforskningen
måste ha större anslag och
att trafiksäkerhetsrådet var det permanenta
organ, som hade till uppgift att
vara det samordnande organet och på
vilket ett sådant anslag alltså borde
falla.

När vi i förra veckan tog upp anslaget
till statens trafiksäkerhetsråd och
det då med anledning av en fyrpartimotion
i bägge kamrarna, stödd av en
reservation av herrar Domö och Heckscher,
begärdes ett ökat anslag av
70 000 kronor för denna forskning, så
hoppades jag att man därigenom skulle
något så när kunna tillgodose det skriande
behovet av forskning för att medverka
till en minskning av antalet trafikolyckor,
som växer med den ökade
trafiken.

Majoriteten i denna kammare gick
inte med på denna linje, trots att alla
här måste vara medvetna om hur viktig
denna fråga är. Allmänna beredningsutskottet
har i stället för att hemställa
om utredning sagt så här: »Utskottet
vill i vad gäller motionärernas
begäran om en utredning framhålla att
vi i trafiksäkerhetsrådet redan har ett
permanent organ för övervakning och
samordning och med uppgift att taga
initiativ till åtgärder på de områden
motionerna avser.»

Allmänna beredningsutskottet bar
alltså anfört detta, och utskottet förordar
sålunda ett väsentligt ökat anslag
för att få ordning på detta område.
Olyckan är emellertid, att detta utlåtande
kommer efter det riksdagen redan
har avslagit en sådan begäran förra
veckan. Då det emellertid är så oändligt
viktigt, att vi snabbt får klarhet om
vad som kan göras för att rädda liv på
de svenska landsvägarna och minska
antalet barnolyckor i städerna, kan jag
inte annat än yrka bifall till den i mo -

tionen föreslagna utredningen, så att vi
vid nästa års riksdag får besked om hur
saken egentligen ligger till. Om vi läser
dagens tidningar, får vi veta, att antalet
barnolyckor har stigit alltmera och
att kraftåtgärder måste vidtas på detta
område. Med anledning av diskussionen
om körriktningsvisarna vill jag
säga, att även denna fråga hör till trafiksäkerhetsforskningen,
som kanske
kan göra en hel del nytta när det gäller
att lösa den frågan.

Jag ber alltså med hänvisning till vad
jag anfört att få yrka bifall till motionen
nr II: 35 av herr Carlsson i Stockholm
m. fl., som innebär yrkande om
denna utredning.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Med hänsyn till vad
herr Lothigius här nyss anförde och
även med hänsyn till de allmänna synpunkter
som anfördes i samband med
andra lagutskottets utlåtande nr 20 skall
jag försöka fatta mig mycket kort.

Jag vill till alla delar ansluta mig till
vad herr Lothigius haft att säga. Jag
konstaterar också med tillfredsställelse,
att utskottet i princip är helt ense med
motionärerna och att utskottet dessutom
anfört att det helhjärtat ansluter
sig till motionens syfte. Utskottet säger
också: »Verksamheten är emellertid i
många fall hämmad av ekonomiska
skäl, och det synes även utskottet som
om samordningen av arbetet icke är
sådan, att de tillgängliga resurserna blir
på bästa möjliga sätt tillvaratagna.»

När utskottet är så positivt och samtidigt
säger att det finns en del samordnande
uppgifter, som inte är fullt
tillfredsställande ordnade, frågar man
sig, om inte den logiska konsekvensen
av detta resonemang ändå hade bort
bli, att utskottet tillstyrkt motionen. Såsom
herr Lothigius nyss sade, anför utskottet
i detta sammanhang, att statens
trafiksäkerhetsråd enligt sin instruktion
har sig dessa uppgifter ålagt. Men

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Snabbutredning av den trafiksäkerhetsfrämjande verksamheten och stödet åt forsk -

ningen om trafikolyckornas orsaker

som jag nyss nämnde säger utskottet,
att samordningen inte är bra och att
statens trafiksäkerhetsråd inte i tillräcklig
utsträckning får gehör hos myndigheterna
för sina önskemål. Med hänsyn
härtill vill jag fråga, om inte en utredning
av dessa viktiga problem hade
varit berättigad och hade kunnat medverka
till att myndigheterna på ett helt
annat sätt än hittills hade fått blicken
öppen för att här behöver tas helt andra
tag än man nu gör.

Man kan säga att trafikolyckorna och
det därav orsakade trafiksäkerhetsarbetet
vilar på tre hörnstenar, nämligen
dels den mänskliga faktorn, där även
trafikförordningarna och sådana saker
som körriktningsvisare och hur de används
samt trafikförordningarnas efterlevnad
och allt detta kommer in i bilden,
dels felaktigheter på bilarna, som
gör dessa ytterst trafikfarliga, dels även
vägarnas dåliga beskaffenhet, som också
orsakar en mängd trafikolyckor. För
att få detta ordentligt klarlagt och få
statsmakterna att se sammanhanget mellan
dessa olika faktorer skulle det vara
av värde, att man fick utreda detta och
därefter kunde få bättre överblick över
och gehör för vilka åtgärder som bör
vidtagas. Jag tycker också det är alldeles
orimligt att statsmakterna, då så
många människoliv spills på våra landsvägar
och de materiella skadorna beräknas
till ett värde av 400 miljoner
kronor om året, offrar 400 000 kronor
och nästa år 450 000 kronor till upplysningsverksamhet
på detta område och
endast 100 000 kronor till att utforska
dessa olyckors orsaker. Det är inte några
rimliga proportioner att .svenska staten
bara offrar en halv miljon kronor
för detta ändamål, då man betänker att
en enskild organisation, jag syftar på
MHF, offrar inte mindre än 1,2 miljoner
kronor på trafiksäkerhetsarbetet, av
vilka över en halv miljon kronor hänför
sig till medlemmarnas förcningsavgifter.

Jag tror, att det vore riktigt att man
fick en utredning till stånd, som klargjorde
trafikorsakerna och drog upp
riktlinjerna för det framtida arbetet.
Med hänsyn till den framskjutna tiden
vill jag bara framhålla dessa saker, samtidigt
som jag ber att få yrka bifall till
motionen nr 35 i andra kammaren.

Herr Jönsson i Jämtlands Sikås (fp)
instämde häri.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Motionären begär en
snabbutredning av den trafiksäkerhetsfrämjande
verksamheten. När vi behandlade
frågan i utskottet och såg de
remissyttranden, som kom in från olika
håll, blev vi övertygade om att vad som
här fattades var inte en ny organisation
— inte heller var det egentligen
något fel på de organ man redan skapat
— utan pengar. Vi har ju det statliga
trafiksäkerhetsrådet med experter
av alla sorter och med en förnämlig
ledning, såvitt jag förstår, men när det
bara får 90 000 kronor för sin forskning,
kan man inte vänta sig, hur framstående
personer det än är, att de skall
kunna göra någon stor insats på forskningens
område, samtidigt som de har
till uppgift att samordna den verksamhet,
som försiggår inom olika organ. De
har också att ta egna initiativ för trafiksäkerhetens
främjande. Det säger sig
självt, att vad som här fattas inte är en
organisation, inte riktlinjer och egentligen
inte heller en utredning, utan
pengar.

Det är litet pikant att en ledamot av
utskottet, som biträtt dess avstyrkande
av en utredning, sedan, när lian funderat
på saken, vill tillstyrka den motion,
som han varit med om att avslå. Han
motiverar detta med att han haft hopp
om att man, niir man behandlade sjätte
huvudtiteln, skulle späda på de belopp,
som Kungl. Maj:t var villig att ge till
trafiksäkerhetens främjande. Det var

Nr 15

Ändring av allmänna läkarinstruktionen

tionen

emellertid inte något villkor för utskottets
ställningstagande att man i år skulle
få anslagen höjda. Vi såg saken så,
att en utredning inte lär göra mycket,
om man inte får några pengar men att
motioner om anslag får behandlas i annat
sammanhang.

Det är en märkvärdig tro, att man,
när pengar fattas, skall vinna något genom
att anslå medel till en dyrbar utredning.
Det organ som finns — Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens
främjande — har redan en apparat och
ett ordentligt anslag men behöver mera
för att kunna utöka sin verksamhet.
Likaledes bör man framför allt ge det
statliga trafiksäkerhetsrådet en anständig
ekonomi, när man pålagt det så stora
uppgifter.

Det kan kanske vara roligt att demonstrera,
och jag unnar gärna en högerman
den chansen också, men det bör
inte rubba det lugnare övervägande,
som utskottet har gjort. Den trafiksäkerhetsfrämjande
verksamheten vinner
ingenting på nya organ och utredning
utan på ökade anslag, men det kan vi
inte kräva genom detta utlåtande. Därför
avstyrker vi motionen utan att ett
ögonblick undervärdera det allvarliga
problem, som vi här har behandlat.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp)

Herr talman! Jag ber bara att till utskottets
värderade ordförande få replikera,
att såväl statens trafiksäkerhetsråd
som Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande har tillstyrkt en
utredning, säkerligen mot bakgrunden
av att man därigenom skulle få fram
större förståelse för det arbete, som de
har sig anförtrott och för vilket de
själva utan tvivel vill ha betydligt större
förståelse från statsmakterna. Vad vi
här behöver är alltså förståelse, pengar
och samordning.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemstäl -

till allmänna tandläkarinstruk lan

dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 20

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
memorial nr 26, angående remitterande
till annat utskott av motioner angående
minskning av kostnaderna för
användning av elenergi till hushållsmaskiner
på landsbygden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Ändring av allmänna läkarinstruktionen

och tillägg till allmänna tandläkarinstruktionen Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av
väckt motion angående viss ändring av
allmänna läkarinstruktionen och visst
tillägg till allmänna tandläkarinstruktionen.

I en inom andra kammaren väckt, till
allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion, 11:433, hade herr Spångberg
hemställt, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj :t anhålla om sådan
ändring av allmänna läkarinstruktionen
och sådant tillägg i allmänna tandläkarinstruktionen
att skyldighet komme
att föreligga för läkare respektive
tandläkare att lämna kvitto å mottagna
arvodesbelopp utan särskild framställning
härom.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 433 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! I den motion, som här
föreligger och som utskottet har av -

Fredagen den 3 maj 1957
och tillägg

Fredagen den 3 maj 1957 Nr 15

Ändring av allmänna läkarinstruktionen och tillägg till allmänna tandläkarinstruk tionen -

styrkt, föreslås att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla om en sådan ändring
av allmänna läkarinstruktionen
och sådant tillägg i allmänna tandläkarinstruktionen,
att skyldighet skulle föreligga
för läkare respektive tandläkare
att lämna kvitto å mottagna arvodesbelopp
utan särskild framställning därom.

I motionen har jag anfört två skäl
för detta yrkande. För det första har
jag erinrat om att en patient måste ha
läkarintyg för att få ut ersättning från
allmän sjukkassa eller, när det gäller
statsanställda, från statsverket. Utan sådant
kvitto utbetalar inte sjukkassan
respektive statsverket sin del i kostnaderna
för läkarbesöket. För det andra
har jag framhållit att ett obligatoriskt
lämnande av kvitto skulle underlätta
taxeringsmyndigheternas kontroll. Taxeringsmyndigheterna
använder ju redan
nu denna utväg, men kontrollen
skulle bli effektivare, om läkarna som
regel måste lämna kvitto.

När det gäller den senare saken säger
utskottet att man inte kan i en specialinstruktion
införa regler för taxeringskontroll,
utan att frågan bör lösas
i ett vidare sammanhang. Men det är
ju inte här fråga om några regler eller
föreskrifter för taxeringsmyndigheterna,
även om det är alldeles klart att det
obligatoriska lämnandet av kvitto skulle
underlätta deras arbete.

Förslaget innebär inte heller att läkarkåren
skulle ställas i någon särställning
i förhållande till andra. Även om
det för andra grupper inte föreligger
någon skyldighet att lämna kvitto å erhållna
ersättningar, så har man vidtagit
åtgärder för att kontrollera inkomsterna.
Alla företagare måste t. ex. föra
något slags bokföring och många företagare
måste ställa denna bokföring
med verifikationer på inköp och annat
till taxeringsmyndigheternas förfogande.
Löntagarna måste uppge sina inkomster
och deras arbetsgivare lämnar

också till taxeringsmyndigheterna uppgift
om vederbörandes löner. Löntagarna
står alltså under ett slags dubbelkontroll.
Man kan således ingalunda
säga att en föreskrift, som möjliggör för
taxeringsmyndigheterna att bättre kontrollera
läkarnas inkomster, skulle försätta
denna grupp i en besvärlig särställning.

Det är nästan obegripligt att man
från läkarförbundets sida har avstyrkt
den enkla åtgärd som föreslås i motionen.
Jag skulle emellertid tro att den
överväldigande delen av läkarna inte
alls bär något emot en obligatorisk
kvittogivning. Alla som måste besöka
läkare vet att det i regel har kvittot
färdigt när betalningen skall erläggas.
Det behöver i regel inte vara något bråk
om den saken, och ingen läkare — eller
i varje fall inte många — skulle väl
känna sig förnärmad av en föreskrift
om att kvitto obligatoriskt skall lämnas.
Det är väl ändå inte så trevligt för kåren
som sådan, när en och annan läkare
blir åtalad för falskdeklaration.
Jag tror att sådana åtal skulle förekomma
i mindre utsträckning, om det funnes
en obligatorisk skyldighet att ge
kvitto till patienten, då han erlägger sin
betalning.

Då jag väckte min motion trodde jag
att den skulle röna större förståelse och
vinna större framgång inom utskottet
än vad som här framgår av utskottets
utlåtande. Uppslaget om bättre kontroll
är egentligen inte något nytt för vårt
lands vidkommande. Man har flera
gånger krävt att det skulle vidtas åtgärder
av detta slag. Utskottet har för (ivrigt
självt redovisat sådana framställningar.
Det har gjorts framställningar
här i riksdagen liksom i olika sammanhang
från länsstyrelsernas sida,
och statsrevisorerna bär fört fram frågan
utan att, såsom utskottet också påpekar,
någonting liar gjorts från regeringens
sida. I Finland använder man
just denna metod med obligatoriska

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ändring av allmänna läkarinstruktionen och tillägg till allmänna tandläkarinstruk

tionen

kvitton, och det hela har fungerat till
allmän belåtenhet.

Emellertid har jag inte, då jag framfört
mitt förslag, i första hand tänkt på
taxeringsarbetet, utan jag har främst
tänkt på patienterna och jag skall därför
be att med några ord få beröra frågan
ur deras synpunkt.

Enligt gällande bestämmelser skall
kvitto lämnas av läkare på begäran, såsom
det heter, till den som har behov
av kvitto. Patienten skall alltså enligt
nuvarande regler begära kvitto och han
skall ha behov av kvitto. Denna pragraf
i läkarinstruktionen är synnerligen
klumpigt skriven, och i tandläkarinstruktionen
saknas det helt och hållet
någon motsvarande bestämmelse. Paragrafen
tillkom i samband med den
nya sjukkasselagen, eftersom patienterna
enligt denna lag måste ha kvitto för
att av sjukkassan få ut den ersättning
för läkarvård som de författningsenligt
är berättigade till. Emellertid är paragrafen
skriven på ett sådant sätt, att läkaren
kan få den uppfattningen att det
är han som skall avgöra, om patienten
behöver kvitto eller inte, och det har
inträffat att läkare av denna anledning
vägrat en patient kvitto.

Medicinalstyrelsen säger om denna
tillkrånglade paragraf, att det har visat
sig svårt att tolka bestämmelserna, då
det råder delade meningar om huruvida
det är läkaren eller patienten som
skall avgöra, om behov av kvitto föreligger.
Men, tillfogas det upplysningsvis,
det problemet håller man nu på att utreda
inom medicinalstyrelsen. När man
håller på att diskutera om det är läkaren
som skall avgöra huruvida patienten
har behov av kvitto eller inte,
då är det verkligen på tiden att riksdagen
säger ifrån. Det är väl ändå patientens
sak att avgöra detta.

Hur krångligt det kan bli med nuvarande
bestämmelser framgick för en
tid sedan av en tidningsnotis, som är
ganska intressant i detta sammanhang.

En tjänsteinnehavare i ett av statens
verk hade besökt en läkare och betalt
denne ett par hundra kronor i arvode.
Enligt bestämmelserna inom statsverket
skulle en del av detta belopp ersättas av
statsverket. Patienten hade emellertid
inte begärt något kvitto. Då begärde det
statliga verket genom en av sina tjänstemän
att erhålla kvitto på det erlagda beloppet
så att patienten skulle kunna få
ut det den var berättigad till av statsverket.
Läkaren nekade emellertid att
lämna något kvitto. För att få ordning
på det hela gick man till JO med denna
sak. Då införskaffade läkaren ett intyg
från patienten att denne inte begärt något
kvitto när pengarna erlades. Man
kom då fram till det resultatet, att det
var tveksamt om läkaren var skyldig att
lämna något kvitto. Anmälan till JO har
i anledning härav återkallats.

Nog är det underligt att i ett läge, där
man kan komma fram på ett enkelt och
redigt sätt, ha paragrafer som skall
krångla till det för patienterna på detta
sätt.

Läkarförbundet säger att när patienterna
är så försagda att de inte begär
kvitto, så får de skylla sig själva om de
inte får något kvitto. Ja, men är det
inte så många gånger, när en patient
kommer till en läkare och denne inte
lämnar något kvitto, att man inte talar
med denne läkare så som man talar
med vilken snickare eller företagare
som helst. Det uppstår ett helt annat
förhållande mellan läkaren och patienten.
Patienten är mycket väl medveten
om att han tar läkarens tid i anspråk,
och han vill inte på något sätt stöta sig
med honom. Det är naturligtvis detta
som åstadkommer det förhållandet att
patienten ibland är anspråkslös och försagd
och inte begär något kvitto.

Vad gäller nu detta kvitto för? Kvittot
är dels ett erkännande för en betalning,
dels fyller det nästan samma uppgift
som en check. Den utgör en del av
de kostnader som sjukkassan skall er -

Fredagen den 3 maj 1957 Nr 15

Ändring av allmänna läkarinstruktionen och tillägg till allmänna tandläkarinstruk

tionen

lägga och som patienten får erlägga i
förskott för sjukkassan. Detta förskott
skall sjukkassan sedan betala tillbaka
mot läkarkvittot. Har patienten intet
läkarkvitto, får han inte detta bidrag
som sjukkassan skall ge. Sjukkassan har
ju ingen möjlighet att betala utan kvitto.
Kan man få någon upplysning från utskottets
sida om det finns några möjligheter
att erhålla dessa pengar utan
svårt att förstå varför inte kvittogivningen
skall göras obligatorisk.

Till detta kommer, vilket jag med tillfredsställelse
konstaterar, att riksförsäkringsanstalten
— som främst har dessa
frågor om hand —• helt ansluter sig till
motionen. Den säger att starka skäl talar
för att läkare skall vara skyldig att oberoende
av om begäran framställes eller
icke lämna kvitto å av anstalten fastställt
formulär i samtliga fall, då han
uppburit ersättning för vård. Den tilllägger
att det inte synes rimligt, att patienten
skall behöva styrka, att han har
behov av kvitto för att utfå gottgörelse.

Med stöd av dessa uttalanden — vilka
också vunnit ett visst erkännande från
utskottets sida — ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) :

Herr talman! Motionären begär på
blandade indikationer, att man skall få
inskriven i läkarinstruktionen en skyldighet
för läkarna att ge kvitto utan
att patienten begär det och att det skall
göras ett tillägg i tandläkarinstruktionen
om att också tandläkarna skall ha
skyldighet att lämna kvitto.

Vi har i utskottet förstått obehaget
för en patient att stå och pocka på ett
kvitto hos en läkare som inte frivilligt
ger det. Vi tycker nog att detta är en
situation som inte borde få förekomma.
Om läkaren, fastän patienten har begärt
det, vägrar att lämna sådant kvitto
som är nödvändigt för att patienten
skall få ersättning hos sjukkassan, finns

det möjlighet att få rättelse efter ingripande
från medicinalstyrelsens sida.
Om Kungl. Maj :t ansåge det möjligt att
göra ett tillägg i instruktionen eller om
medicinalstyrelsen kunde göra klart för
läkarna att de bör lämna kvitto även
utan påminnelse, vore det enligt utskottets
mening bra. Det är tänkbart
att vi, om motionen bara tagit upp denna
fråga, skrivit på annat sätt i utlåtandet.

Men i motionen står också andra ting.
Det är tydligen inte bara omtanken om
patienterna som spelat roll för motionären.
Detta framgick också av motionärens
inlägg här. Det är uppenbarligen
önskemålet om att få ett grepp om läkarnas
inkomster som varit det främsta
motivet för denna motion. Detta är också
tanken som ligger bakom förslaget
att ta in kravet på kvitto i tandläkarinstruktionen.
Utskottet har ansett, att
en taxeringsfråga inte bör ordnas på
denna omväg. Det kan inte vara riktigt,
att man för en grupp fria företagare
går vägen över en instruktion för att få
bättre kontroll på deras inkomster. Vill
man nå det syftet, bör man komma
fram med en motion som kräver detta
direkt. Den bör då avse också andra
grupper företagare. Det är alltså inte
någon förståelse för läkare, som är
njugga med att lämna kvitto, som är
anledningen till vårt ställningstagande,
utan bara uppfattningen, att en taxeringsfråga
bör lösas i annat sammanhang.

Frågan om möjligheten att kontrollera
läkare och tandläkare och en rad
andra fria yrkesutövare har varit uppe
i riksdagen förut. Det har väckts motioner
om saken. De har hänvisats till bevillningsutskottet,
som begärt en utredning.
Statsrevisorerna har senare tagit
upp taxeringskontrollen för fria företagare
och begärt en utredning. Frågan
har hänvisats till 1950 års skattelagssakkunniga
och tydligen där övervägts
men icke tagits med i det betänkande,

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Främjande av bostadssparande

som avlämnades. Den blev inte heller
beaktad i den nya taxeringsförordningen,
som vi behandlade för inte så länge
sedan i riksdagen. Problemet har tydligen
inte varit så enkelt att lösa. Och
skall det lösas, får det väl behandlas
i det utskott, där man har taxeringserfarenhet
och har övervägt frågan tidigare.

Eftersom motionären haft dessa blandade
indikationer för att kräva ändring
i läkar- och tandläkarinstruktionen,
har vi endast kunnat ge en sympatiyttring
för hans försök att göra det
lättare för patienterna men inte kunnat
tillstyrka motionen. Jag ber därför
att få yrka bifall till det utlåtande, som
utskottet enhälligt har lämnat.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Spångberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Spångberg
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 148 ja och

14 nej, varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 22

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående ett obligatoriskt ungdomssparande.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 23

Främjande av bostadssparande

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckt motion angående
vissa åtgärder till främjande av
ett bostadssparande.

I en inom andra kammaren under nr
464 av herrar Wedén och Gustafsson i
Skellefteå väckt motion, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning,
hade föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla,

»dels att Kungl. Maj :t låter utarbeta
en vägledning för bostadssparande av
i motionen angivet slag och söker intressera
kommunerna för att tillämpa
ett sådant i större utsträckning;

dels ock att Kungl. Maj :t skall utfärda
direktiv, att den statliga bostadslånegivningen
skall utformas på ett sådant
sätt, att inom kommuner med utpräglad
bostadsbrist och inom vilka ett bostadssparande
kommer till stånd en större
bostadsproduktion kan ske.»

Utskottet hemställde, att motionen
II: 464 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, Danmans, Schmidt, Strandh
och Regnéll, vilka ansett att utskottets
yttrande bort ha i reservationen angiven
lydelse samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, i anledning av
motionen 11:464, måtte inför Kungl.

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Maj :t giva till känna vad sålunda anförts.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Egentligen är det inte
så mycket att säga om denna fråga i
dag, eftersom utvecklingen under det
senaste året har gått i stort sett så som
de, som är intresserade av bostadssparande,
har önskat. Det har blivit allt
flera kombinationer mellan spar- och
affärsbankerna å ena sidan och sparare
och blivande bostadsintressenter å andra
sidan. Det har nu också gått dithän,
att riksdagen helt nyligen, med stöd av
bevillningsutskottets betänkande nr 32,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhållit om
en allsidig och förutsättningslös utredning
rörande åtgärder för att stimulera
sparandet. I motiveringen säges det, att
utredningen bör inte omfatta endast
skattepremiering och sparkontoinsättningar
utan även behandla frågan om
stimulans i olika former av målsparande,
t. ex. bostadssparande.

Sedan motionärerna lagt fram sin
motion har även dåvarande socialministern
i proposition nr 100 uttalat sig
uppskattande om målsparandet, särskilt
bostadssparandet, och man kan i stort
sett ansluta sig till hans uttalande.

Vid behandlingen av bankoutskottets
utlåtande över motionen har vi reservanter
med hänsyn både till uttalandet
av socialministern och till bevillningsutskottets
av riksdagen antagna betänkande
inskränkt oss till att yrka att
uppmärksamhet i fortsättningen ägnas
åt denna fråga under den tid då utredningen
arbetar. Som bekant går ju inte
utredningar så rasande fort.

Vi har framhållit i motiveringen, att
vi önskar att bostadsspararna inte skall
utsättas för risken att det sparande de
presterar inte skall leda till det åsyftade
ändamålet, nämligen att skaffa en
bostad på rimlig tid. Med hänsyn härtill
förutsätter vi att Kungl. Maj:t till -

Främjande av bostadssparande

ser att vid de statliga bostadslånens fördelning
skälig hänsyn tages till orter,
där bostadsbrist råder och där ett mera
betydande bostadssparande presteras.
Det uttalandet önskar vi att riksdagen
skall göra inför Kungl. Maj :t. Vi tycker
att den begäran är så måttlig och så
vettig, att hela utskottet borde ha kunnat
deltaga i framställningen. Emellertid
har, som jag sade, frågan fallit
framåt kraftigt under det senaste året,
och då nu en utredning är på väg, är
det väl inte anledning att dra ut denna
debatt mera.

Jag vill, herr talman, inskränka mig
till att med dessa ord yrka bifall till
reservationen.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig lika
kort som den föregående talaren.

I den motion, som behandlas i föreliggande
utskottsutlåtande, förutsättes
att förtur till lägenhet skall lämnas åt
den som kan prestera ett sparande.
Detta skulle ordnas på så sätt, att Kungl.
Maj:t skulle tillse, att framför allt de
orter där det råder bostadsbrist men
även andra orter, där det presteras ett
omfattande sparande, skulle få en gynnad
ställning vid fördelningen av de
statliga bostadslånen. Ett beslut i enlighet
med detta önskemål skulle alltså
innebära, att riksdagen skulle bemyndiga
Kungl. Maj :t att ingripa reglerande
i uthyrningen av lägenheter i kommunerna
och på det sättet, som vi inom
utskottsmajoriteten sett saken, skapa
stora besvär då det gäller att skaffa
lägenheter åt de människor som står antecknade
vid bostadsförmedlingarna.

Det talas i motionen på ett sätt som
om vi inte tidigare hade ett ganska omfattande
sparande på det här området.
Jag vill erinra om att HSB, Riksbyggen
och även andra organisationer i stor utsträckning
bildar bostadsrättsföreningar
och bygger lägenheter åt dem. En förutsättning
för att man skall kunna erhålla
lägenhet i en bostadsrättsförening är

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Främjande av bostadssparande

som bekant, att man har ett sparkapital
till den insats som skall göras. Detta
sparande är redan i dag ganska omfattande.
Mig veterligt förfar man i allmänhet
så ute i kommunerna när det
gäller att lämna ut dessa lägenheter,
att man inte låter dem gå genom bostadsförmedlingen,
utan de som deltagit
i sparandet inom dessa organisationer
får lägenheterna, men om dessa
människor har en lägenhet att byta
med, överlämnas den till bostadsförmedlingen
och kommer på så sätt den
bostadssökande allmänheten till del.

Det sparande som alltså redan förekommer
är ett frivilligt sparande av
ganska stor omfattning. Den uppfattningen
har inte kunnat bibringas utskottets
majoritet att man skulle kunna
förbättra det sparandet genom att besluta,
att Kungl. Maj:t skulle få ett sådant
bemyndigande som motionärerna
har förutsatt. Detta sparande, som redan
i dag förekommer, måste också av
naturliga skäl öka, eftersom det i många
fall inte är möjligt att hålla kostnaderna
under det tak som har fastställts för
byggandet av bostadshus och merkostnaden
måste täckas av kontant insats. Det
har faktiskt förekommit fall bär i Stockholm
och i Stockholms omgivningar,
där kontantinsatsen, som annars skulle
vara 5 procent, har måst höjas ända till
15—20 procent. Det måste helt enkelt
bli ett mera omfattande sparande på
denna frivilliga väg för att man skall
kunna skaffa fram lägenheter. Mot bakgrunden
av riksdagens beslut i anledning
av bevillningsutskottets betänkande
nr 32, där frågan om det frivilliga
sparandet också avhandlades och som
föregående talare nämnde, har utskottet
nu funnit att riksdagen bör anse motionen
besvarad med de synpunkter som
har anförts i utskottets utlåtande. Jag
hemställer, herr talman, om bifall till
vad utskottet har föreslagit.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag är naturligtvis väl

medveten om att det redan förekommer
ett betydande bostadssparande av det
slag som herr Sköldin talade om. Det
har emellertid varit motionärernas förhoppning,
att de vägar som anvisas i
vår motion skall kunna leda till en ytterligare
stegring av detta bostadssparande,
vilken annars inte skulle komma
till stånd, och kanske framför allt engagera
unga människor att spara till en
bostad i stället för att spara för andra
ändamål, t. ex. en bil, om man verkligen
kan ställa fram bostaden som en gripbar
realitet, vilken de relativt snart kan
komma i besittning av.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman,
närmast för att reagera mot ett
par formuleringar i utskottets utlåtande.
Majoriteten säger i sin skrivning, att
utskottet inte har blivit övertygat om
det ändamålsenliga i att på nuvarande
stadium genom åtgärder från statens
sida söka binda bostadssparandets former.

Jag vill till detta endast säga, att jag
inte vet att någon har försökt övertyga
utskottet om önskvärdheten av att binda
bostadssparandet — i varje fall har inte
motionärerna försökt göra det. Jag förstår
därför inte det fina i kråksången i
utskottets motivering på denna punkt.
Den vägledning som vi har talat om
finner jag vara klok och välbetänkt men
absolut intet tvång gentemot kommunerna.
Det är en serviceåtgärd och ett stöd
för kommunerna, men sannerligen inte
av någon tvingande karaktär. Jag tror
det finns anledning att understryka
detta.

När vi nu dess bättre har fått till
stånd ett rätt betydande bostadssparande
i delvis nya former på en hel
del platser här i landet, skulle det enligt
min mening vara synnerligen olyckligt
om de människor, som presterar
detta sparande, efter någon tid skulle
finna, att den prestation de har gjort
inte leder till någon förbättring i stort
sett i bostadstillgången just på deras ort.

Jag tror att få saker skulle vara så

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

ägnade att effektivt slå ihjäl strävandena
att verkligen öka bostadssparandet
som en erfarenhet av det slag jag här
nämnde, nämligen att det inte skulle bli
något resultat i form av bostadsbyggande
på dessa orter. Det var mot den bakgrunden
som vi formulerade önskemålen,
och jag vill gärna säga att jag är
tacksam för att utskottets reservanter
instämt i vad vi sagt, nämligen att det
verkligen är berättigat att Kungl. Maj :t,
när det gäller de statliga lånen, tar hänsyn
till de orter, där utpräglad bostadsbrist
råder.

Även om jag förstår att kammarens
majoritet naturligtvis kommer att följa
utskottsmajoriteten, skulle jag ändå vilja
begagna tillfället att sända en vädjan
över till kanslihuset, att man där verkligen
uppmärksammar den här saken, ty
— jag vill upprepa det ännu en gång —
det värsta som kunde hända strävandena
att få i gång ett större bostadssparande,
en utveckling som redan är på
väg, vore att de personer, som presterar
detta sparande, och de kommuner, där
det äger rum, finner att det inte leder
till något resultat i form av större bostadsproduktion.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag ber att få understryka
det intresse som finns för förre socialministerns
proposition nr 100, där
han särskilt trycker på betydelsen av att
ett ökat sparande kommer till stånd. Jag
kan här meddela att i Malmö stad har
inte bara sparbankerna utan även affärsbankerna
särskilt intresserat sig för bostadssparandet
genom att bygga både bostadsrättslägenheter
och egnahem. Jag
kan också meddela, att det 1956 fanns
inte mindre än 38 000 sparare i HSB:s
sparkassa och att det var en särskilt
stark ökning av nyspararna för bostadsrättslägenhcter
och egnahem. Det innebär
att en tredjedel av alla medlemmar i
HSB också är med och sparar.

Malmö stad har i samarbete med spar -

Främjande av bostadssparande

bankerna gått in för byggande av egnahem.
Dels bygger staden själv radhusegnahem,
dels bygger sparbankerna på
egna tomter. Det sker i samarbete med
Malmö stads fastighetsnämnd, som tillsatt
en teknisk-ekonomisk kommitté för
att bedriva detta samarbete och för att
på längre sikt och i större sammanhang
lägga upp byggandet av egnahem. Staden
har begärt att få ta sin egnaliemsfond i
anspråk, och man har kopplat in sparandet
i uppläggningen av egnahemsverksamheten.

Vad som kanske framför allt intresserar
herr Wedén är frågan om ungdomssparandet,
och jag kan i korthet redogöra
för hur ungdomssparandet är organiserat
i Malmö.

Minimiåldern för anmälan på bostadsförmedlingen
i Malmö är 20 år till
skillnad från Stockholm, där den är
16 år, och Göteborg, där den är 18 år.
Men för att gynna bostadssparandet har
man infört den bestämmelsen, att sparare
får anmäla sig vid 17 år. De skall
stå lika länge i kön som andra bostadssökande,
d. v. s. ungefär fyra år, men de
är efter fyra år garanterade en lägenhet,
ty Malmö stad har accepterat att man
ställer en särskild kvot till dessa sparares
förfogande. De får spara cirka
500 kronor om året under fyra år. När
de fyra åren har gått, har de alltså sparat
2 000 kronor. Summan blir naturligtvis
större, eftersom det utgår 41/»
procent ränta på dessa pengar.

Fastiglietsnämnden har tillstyrkt och
tillsammans med HSB utarbetat stadgar
och riktlinjer för detta sparande. Man
har exakt lagt upp arbetslinjerna. Jag
kan siiga att den publikation, där de
finns samlade, blivit en bestseller; på
alla platser i landet har man velat veta
hur vi i Malmö lagt upp arbetet på detta
område, och vi har snart inga exemplar
kvar av det trycket. Man startade den
1 januari i år, sedan alla förberedelser
slutförts, och den 1 mars var samtliga
200 lägenheter för i år fulltecknade, och
nu börjar vi alltså med nästa års lägen -

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Interpellation ang. utvidgning av länsstyrelsernas befogenhet att meddela trafiktillstånd -

heter. Egnahemskvoten är ju också rikligt
tilltagen för närvarande, och statsmakterna
har lagt upp det så, att denna
kvot nu kan utnyttjas bättre än tidigare.
Vi har i Malmö begagnat möjligheten
att utöka byggandet av egnahem och
gått in så mycket som möjligt för denna
synnerligen populära och lämpliga typ
av familjebostad.

Jag tror alltså att ett bostadssparande
redan är i gång, både för egnahem och
för bostadsrättsföreningar, och socialministern
har enligt mitt förmenande
rätt då han uttalar att vi först skall
skaffa viss erfarenhet och därefter utarbeta
riktlinjer för gynnande av detta
sparande.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
Svenning för den goda redogörelse han
lämnade för förhållandena i Malmö,
och jag vill uttrycka min livliga uppskattning
av vad som där gjorts i detta
avseende. Tyvärr är det väl dock så,
att det inte är lika bra ställt på andra
orter i landet, där man gärna skulle
vilja se samma allvar bakom dessa strävanden
som tydligen är till finnandes i
Malmö.

Jag förmodar, herr talman, att herr
Svenning inte skulle ha något att invända
emot att få en något bättre säkerhet
för att de bostäder, till vilka det i så
stor utsträckning sparas i Malmö, verkligen
kan komma till utförande.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag lyssnade med stort
intresse till herr Svennings redogörelse
för förhållandena i Malmö. Det är ju
bara tacknämligt att man där har kommit
så väl i gång med bostadssparandet.
Jag kan emellertid inte underlåta att
erinra om vad utskottets talesman yttrade
i fjol när vi diskuterade denna
fråga här i kammaren. Han ställde sig

mycket tveksam till just den sparform,
som nu börjat tillämpas i Malmö, och
sade bl. a. följande: »Jag tror inte att
kommunerna, i varje fall inte de kommuner
där kommunalmännen står folket
nära, skulle vilja vara med om något
sådant.» Jag förmodar att kommunalmännen
i Malmö står folket tillräckligt
nära för att detta påstående nu skall
vara vederlagt.

Från ett par håll har här erinrats om
HSB:s sparfrämjande åtgärder, och det
är riktigt att det på flera orter bedrives
bostadssparande i HSB:s regi. HSB har
emellertid i ett yttrande över bostadsutredningens
förslag framhållit, att intresset
för bostadssparande i en del
kommuner inte är så stort som önskvärt
vore, och HSB säger att detta sparande
sannolikt skulle öka om det helhjärtat
accepterades av kommunerna.
Det är just detta vi motionärer insett,
och det är därför vi i vår motion velat
att statsmakterna skulle försöka intressera
kommunerna för denna sparform
och på det sättet underlätta bl. a.
just HSB:s sparverksamhet.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 24

Interpellation ang. utvidgning av länsstyrelsernas
befogenhet att meddela
trafiktillstånd

Ordet lämnades på begäran till

Herr JANSSON i Benestad (bf), som
yttrade:

Herr talman! Enligt nu gällande bestämmelser
ankommer det på länsstyrelserna
att medge trafiktillstånd för
lastbil intill en masslast av 4,5 ton. Tillstånd
därutöver meddelas av statens
biltrafiknämnd. Detta förfarande har

Fredagen den 3 maj 1957 Nr 15 61

Interpellation ang. utredningen om avveckling av det privata vinstintresset i bryggerinäringen
— Interpellation ang. förbättring av pensionsvillkoren för viss personal
vid statens handels- och industrikommissioner

visat sig i många fall fördröja avgörandet
för ett trafiktillstånd. Det finnes
exempel på att väntetiden varit upp till
två månader och därutöver innan vederbörande
sökande erhållit besked i ärendet.
Då det vidare förhåller sig så, att
länsstyrelserna väl känner länets brooch
vägförhållanden, borde större frihet
för dessa att meddela trafiktillstånd
föreligga. En förenkling ur rent administrativ
synpunkt är också önskvärd.

Med stöd av vad ovan anförts anhålles
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vill statsrådet vidtaga sådana åtgärder,
att länsstyrelserna medgives meddela
trafiktillstånd upp till en gräns av
6 ton?

Denna anhållan bordlädes.

§ 25

Interpellation ang. utredningen om avveckling
av det privata vinstintresset i
bryggerinäringen

Herr RIMMERFORS (fp) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Vid 1954 års riksdag
var frågan om avveckling av det privata
vinstintresset i bryggerihanteringen föremål
för ingående överväganden. Med
ledning av gjorda uttalanden tillsatte
dåvarande statsrådet och chefen för finansdepartementet
på hösten samma år
en kommitté med uppgift att utreda
förevarande spörsmål.

Mot bakgrunden av de ändringar i
maltdryckstillverknings- och ölförsäljningsförordningarna,
som vid innevarande
riksdag föreslås, och med hänsyn
till de verkningar i ogynnsam riktning
som ett eventuellt bifall till detta förslag
kan tänkas medföra ur nykterhetssynpunkt,
framstår åtgärder för en dylik
begränsning såsom ännu mera angelägna.

Med hänsyn härtill anhåller jag, att
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
få rikta spörsmålet,
huruvida han har tillfälle att lämna
kammaren några upplysningar om hur
långt ifrågavarande utredning har fortskridit.

Denna anhållan bordlädes.

§ 26

Interpellation ang. förbättring av pensionsvillkoren
för viss personal vid statens
handels- och industrikommissioner

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HÅSTAD (h), som yttrade:

Herr talman! Personalföreningen vid
statens handels- och industrikommission
har genom Handelstjiinstemannaförbundet
i skrivelse till civildepartementet
den 12 november 1956 berört
pensionsfrågan för personalen vid statens
handels- och industrikommission.
De pensionsvillkor som gäller för krisförvaltningens
personal är genom sin
utformning mycket oförmånliga för
vissa personalgrupper. Som exempel
kan nämnas att en befattningshavare i
24 :e löneklassen hos statens handelsoch
industrikommission ej erhåller högre
pensionsunderlag än den tjänsteman,
som är placerad i 13:de lönegraden
i den ordinarie statsförvaltningen.
Detta innebär att kommissionstjänstemannen
vid full pension skulle erhålla
ett belopp, som för närvarande med
cirka 300 kronor i månaden understiger
det belopp som tillkommer den, vilken
är placerad i samma löneklass men åtnjuter
pension efter de för statsförvaltningen
i övrigt gällande normerna. Efter
hand som indextalet höjs kommer
skillnaden att ytterligare öka.

De befattningshavare, som beröres av
framställningen, uppgår till omkring 55.
Av dessa har ungefär 45 tio års eller

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Interpellation ang. förbättring av pensionsvillkoren för viss personal vid statens
handels- och industrikommissioner

längre statstjänst, och för 17 av dessa
uppgår statstjänsten till 15 år eller mer.
Alla, så när som på 4, har uppnått en
ålder av minst 35 år. Ett 40-tal har anhöriga
(maka och/eller barn), som vid
vederbörandes frånfälle kan ifrågakomma
till erhållande av familjepension.
Om de flesta kan tillika sägas, att de
ägnat en stor del av sina bästa år åt
statens tjänst. I lönehänseende är de
praktiskt sett jämställda med annan
personal i statsförvaltningen. Att hela
pensionsväsendet befinner sig under omgestaltning,
vilken fråga kan komma att
draga ut på tiden, bör inte få medföra
att den lilla grupp inom statsförvaltningen,
som kommissionens personal
utgör, behandlas sämre i pensionshänseende
än andra statsanställda.

Att statsmakterna av naturliga skäl ej
kan ta slutlig ställning till kommissionens
fortsatta verksamhet och organisation,
får ej gå ut över personalens och
anhörigas rätt till pension. Anställningen
hos kommissionen har i verkligheten
utvecklat sig mot allt större likhet med
annan statstjänst i fråga om varaktighet
och avlöningsvillkor.

I motiveringen till proposition nr
129/1948, som ligger till grund för gällande
pensionsförfattning för krisförvaltningen,
har framhållits att lönesättningen
genomgående gjorts högre vid
krisorganen i avsikt att därigenom
kompensera den osäkrare anställningen
och frånvaron av pensionsrätt samt att
detta högre löneläge efter pensionsrättens
införande bibehålies. I fortsättningen
säges visserligen att »denna skillnad
alltmera utjämnats», men det synes
tydligt att löneläget till stor del varit
avgörande vid bestämmelsernas utformande.

I dag finns ingen täckning för detta
resonemang. Som tidigare anförts är lönenivån
hos kommissionen numera anpassad
efter den som gäller för motsvarande
befattningar inom statsförvaltningen.

Jag vill här fästa uppmärksamheten
på att förslag föreligger till innevarande
års riksdag om att handels- och industrikommissionen
från och med den 1 juli
1957 skall ombildas till en statens handelslicensnämnd.

Den 1 juli 1956 överflyttades en stor
del av kommissionens personal till extra
ordinarie befattningar hos kommerskollegium
med därmed följande förbättringar
i pensionshänseende.

Som handels- och industrikommissionen
i år framhållit i remissyttrande synes
det rimligt att återstående personal
bör i pensionshänseende åtnjuta samma
förmåner som utgår till anställda
inom statsförvaltningen, så mycket mer
som detta ej torde få prejudicerande
verkningar av någon räckvidd å personal
hos andra kvarvarande krisorgan.

Med hänsyn till att handels- och industrikommissionen
efter 18 års verksamhet
knappast längre kan betraktas
som ett tillfälligt krisorgan och då de
ovan berörda pensionsspörsmålen synes
mig trängande anhåller jag om
andra kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
få rikta följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att vidta
mått och steg för att snarast åstadkomma
en förbättring av pensionsvillkoren
för den återstående personalen vid statens
handels- och industrikommission?

Denna anhållan bordlädes.

§ 27

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1957/58 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.;
samt

Lördagen den 4 maj 1957

Nr 15

bankoutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av väckt motion
om en allmän utredning rörande lokaliseringen
av statliga ämbetsverk, och
nr 18, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående införande
av nytt värmesystem i riksbankshuset
i Stockholm.

§ 28

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 212, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71)
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för belopp, som tillförts
vissa för prisreglering bildade stiftelser,
m. m.;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj :ts

proposition angående höjning av vissa
postavgifter m. m.; och

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 7 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

§ 29

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 177, med förslag till lag om
folkomröstning i pensionsfrågan m. m.
tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 30

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.44.

In fidem
Gunnar Britth

Lördagen den 4 maj

Kl. 14.00

§ 1

Föredrogs Kungl. Maj:ts på bordet
liggande proposition, nr 177, med förslag
till lag om folkomröstning i pensionsfrågan
m. m.; och hänvisades propositionen,
såvitt angick anslag för budgetåret
1957/58, till statsutskottet och i
övrigt till behandling av lagutskott.

§ 2

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtande nr 8 samt bankoutskottets
utlåtanden nr 17 och 18.

§ 3

Föredrogs den av herr Jansson i
Benestad vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bord -

lagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
utvidgning av länsstyrelsernas
befogenhet att meddela trafiktillstånd.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs den av herr Rimmerfors
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet angående utredningen
om avveckling av det privata
vinstintresset i bryggerinäringen.

Denna anhållan bifölls.

Nr 15

Tisdagen den 7 maj 1957

§ 5

Föredrogs herr Håstads vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet
angående förbättring av pensionsvillkoren
för viss personal vid statens
handels- och industrikommissioner.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 93, i anledning av riksdagens år
1956 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket
jämte i ämnet väckta motioner
m. m., och

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1957/58; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

28, i anledning av väckt motion
angående viss utredning rörande storstädernas
begränsning, och

nr 29, i anledning av väckta motioner
om åstadkommande av en arbetsduglig
administrativ enhet för det s. k. storstockholmsområdet.

§ 7

Anmäldes Kungl. Maj :ts till kammaren
avlämnade proposition nr 175, angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1957/58, m. in.

Denna proposition bordlädes.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.04.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 7 maj

Kl. 16.00

§ 1

Svar på fråga ang. publicering av en vit
bok om den svenska utrikespolitiken
i det andra världskrigets slutskede

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av andra
kammaren herr Braconier har till mig
ställt följande enkla fråga:

Vill Eders Excellens vidtaga åtgärder
för att utrikedepartementet publicerar
en vit bok om den svenska utrikespolitiken
i det andra världskrigets slutskede? Till

svar härpå vill jag meddela att
sedan någon tid en tjänsteman vid utrikesdepartementets
arkiv är sysselsatt
med att sammanställa diplomatiska aktstycken
från nämnda tidsskede, i den
mån hans övriga uppgifter ger honom
tid därtill.

Huruvida resultatet kommer att åter -

Tisdagen den 7 maj 1957

Nr 15

Svar på fråga ang. publicering av en vit bok om den svenska utrikespolitiken i det

andra världskrigets slutskede

ges i en vitbok eller icke, är en fråga
som jag ej kan ta ståndpunkt till förrän
jag fått tillfälle ta del av materialet.

Härpå anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
få framföra mitt hjärtliga tack för
svaret. Det framgår därav inte riktigt,
av vilka skäl utrikesministern anser atl
den utredning, som man är sysselsatt
med inom utrikesdepartementet, eventuellt
inte kommer att publiceras. Om
så icke sker kan detta bero på att materialet
är så knapphändigt, att man inte
anser det värt att publicera. Det kan
också bero på att man anser att det innehåller
sådana hemligstämplade papper,
att man enligt gammal tradition
anser att de icke bör publiceras.

Det kanske, herr talman, må tillåtas
mig att hänvisa till en debatt, som jag
hade här i andra kammaren med hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena just beträffande publiceringen
av dokument rörande Sveriges utrikespolitik.
Då, i december 1952, yttrade
utrikesministern följande: »Det väsentliga
är i detta sammanhang att brännande
frågor redan fått sin belysning
på ett tidigt stadium genom aktpublikationer,
så långt detta varit av praktiska
eller andra skäl möjligt. Det är på denna
väg vi bör vandra också i fortsättningen.
»

Där har således utrikesministern hävdat
att det är ett stort intresse att på ett
tidigt stadium ge den svenska allmänheten
de upplysningar som behövs. Jag
kan också hänvisa till att utrikesministern
i en debatt 1946 — jag tror det var
som svar på en interpellation av herr
Ståhl — framhöll, att Sverige ligger i
främsta rummet när det gäller publicerande
av dessa utrikespolitiska dokument,
och detta var alldeles riktigt när
de orden uttalades 1946.

5 — Andra hammarens protokoll 1957. A

Men vi vet vad som hänt sedan dess;
det har bland annat kommit ut mycket
intressanta memoarer på detta område.
Man kan därvidlag hänvisa exempelvis
till Winston Churchills krigsminnen,
man kan erinra om Hopkins och Lies
memoarer och om det stora arbete om
Englands utrikespolitik, som håller på
att utges i England, och om alla de arbeten
som givits ut i Amerikas förenta
stater. Likaså kan man hänvisa till de
dokument, som lagts fram från norsk
sida beträffande relationerna mellan
Sverige och Norge under det andra
världskriget. I den norska dokumentsamlingen
återges bland annat ett förtroligt
samtal — jag tror att det fördes
i november 1944 — mellan Sveriges
statsminister och den norske utrikesministern
Lie och som var av mycket
intressant karaktär. Såvitt jag vet har
vi i Sverige icke publicerat dessa dokument,
som naturligtvis är av synnerligen
stort intresse för belysandet av
dessa frågor.

En av våra historiker, professor Sture
Bolin — som i högsta grad sysslat
med dessa dokumentsamlingar — har i
festskriften till statsminister Erlanders
50-årsdag framhållit, att det är förvånande
hur bristfälligt materialet är på
vissa viktiga punkter. Ändå kommer det
allt som oftast fram mycket sensationella
uppgifter om Sveriges utrikespolitik.
För några år sedan framfördes
den uppgiften att västmakterna hade
ämnat bomba Göteborg, om Sverige inte
avstode från sin kullagerexport. Dessa
uppgifter bemöttes i denna kammare av
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena, vilket icke hindrade att
ett regeringsorgan skrev, att utrikesministerns
uppgifter var totalt felaktiga
och att Sverige hade fallit undan för —
som man uttryckte sig — »de skrävlande
amerikanarna».

Från vår sida har vi emellertid inte
med några dokument kunnat visa hur
det ligger till. Men när ett regeringsor’r
15

Nr 15

Tisdagen den 7 maj 1957

Svar på fråga ang. publicering av en vit bok om den svenska utrikespolitiken i det
andra världskrigets slutskede

gan på detta sätt i en så central fråga
framför mycket skarpa beskyllningar
mot den svenska utrikesledningen, är
det uppenbart för oss alla att det måste
vara av intresse att även vi publicerar
dessa aktsamlingar. Såvitt jag kan finna
måste den deklaration, som utrikesministern
gjorde här i december 1952,
innebära att han finner det angeläget
att i så stor utsträckning som möjligt
snarast publicera sådana här aktstycken.

Jag kan sluta, herr talman, med att
erinra om att en av våra ambassadörer,
en av våra mest kända diplomater, för
sex år sedan uttryckte den uppfattningen,
att det var regeringens skyldighet
att informera det svenska folket om de
aktstycken, som belyser Sveriges utrikespolitik
under det andra världskriget.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag skall inte ingå på
någon teoretisk diskussion med herr
Braconier om de frågor som han här
berört. Jag vill bara påpeka, att så
länge man har en sekretessregel, som
får anses vara motiverad av vissa intressen,
som är godkända av statsmakterna,
måste man varje gång man gör
undantag från denna regel pröva frågan
mycket noga.

Vad jag sade i mitt svar var, att jag
förbehåller mig att, när jag får se materialet
sammanställt, taga ståndpunkt till
frågan om det lämpligen bör publiceras
eller inte. Därvid gör jag förbehåll för
båda de synpunkter, som herr Braconier
anförde. Det kan förhålla sig så
att materialet inte är av sådant intresse,
att det motiverar en publicering. Det
kan också förhålla sig så att det i detta
material förekommer en del uttalanden
och annat, som det kan vara olägligt att
redan nu publicera. Vi får inte glömma
bort, att det ofta görs mycket frispråkiga
uttalanden i diplomatiska depe -

scher och vid samtal, som blir föremål
för uppteckning, och att de personer,
som gjort sådana uttalanden, kanske
alltjämt är agerande politiker. Det kan
ibland verka ganska stötande att återge
dem så tidigt att vederbörande personer
ännu är verksamma i det politiska livet.

Jag har alltså bara rent allmänt gjort
dessa förbehåll och står fast vid vad jag
sade i mitt svar, att vi får pröva frågan,
när den föreligger färdig för den prövningen.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag är i princip helt
överens med utrikesministern när det
gäller sekretessbelagda handlingar. Jag
vill emellertid erinra om att exempelvis
professor Gihl har tillgång även till
sekretessbelagda handlingar, och då
publiceras de i en annan form.

Nu har i dagarna en tidskrift, som
heter »Aktuellt och historiskt» och som
utges av försvarsstaben, publicerat mycket
intressanta uppgifter rörande planer
på en svensk militär intervention i
Norge. Jag erinrade i mitt första anförande
också om att ett regeringsorgan
hade påstått att utrikesministern i en
för Sveriges utrikespolitik mycket vital
fråga, där det skulle ha förekommit hot
från Amerika, kommit med alldeles felaktiga
uppgifter. För min del fann jag
utrikesministerns framställning helt tillfredsställande.
Det är emellertid givet,
att om man anser att vissa forskare har
rätt att efter Kungl. Maj :ts prövning
kringgå sekretessbestämmelserna och
tillika i en råd utländska memoarsamlingar
och även i officiella publikationer
— jag nämnde en norsk officiell
publikation — publiceras fakta rörande
Sveriges utrikespolitik, vilka vi själva
inte tagit ställning till, måste det vara
möjligt att åtminstone få fram motsvarande
källor från svenskt håll. Det
bör dock inte vara så, att den svenska
allmänheten måste gå till utländska

Tisdagen den 7 maj 1957

Nr 15

Svar på fråga ang. nedbringande av väntetiden för biltrafikanterna vid färjorna

mellan Svanesund och Orust samt på interpellation ang. uppförandet av bron i

Svanesund, m. m.

publikationer för att få uppgifter som
kanske är oförmånliga för vår utrikespolitik.

Jag medger naturligtvis, att det kan
föreligga personliga förhållanden, som
gör att man inte kan publicera alla dokument.
När försvarsstaben emellertid
kan ge publicitet åt en så viktig fråga
som en svensk militär intervention i
Norge, så finns det säkerligen en rad
officiella dokument, som vi skulle kunna
publicera. Vi har gjort det när det
gällt den stora transiteringsfrågan. Jag
tror att det är av ganska stort intresse
för historievetenskapen att få fram dessa
dokument. Som jag erinrade om har
professor Sture Bolin mycket starkt understrukit
angelägenheten av att vi nu
får fram alla dessa akter. Många förhandlingar
skedde per telefon och registrerades
inte i några som helst akter.
Avstår man från att göra denna undersökning
nu, kanske den över huvud
taget inte kan göras senare, eftersom vederbörande
personer eventuellt då är
borta. Akterna skulle på det sättet bli
mycket bristfälliga — hur bristfälliga
kan inte en vanlig människa avgöra
förrän en publicering av dem äger rum.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag vill bara säga, att
den artikel som publicerades av försvarsstaben
även underställdes mitt
ståndpunktstagande, och jag hade inte
någon erinran mot att den publicerades.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. nedbringande av
väntetiden för biltrafikanterna vid färjorna
mellan Svanesund och Orust samt
på interpellation ang. uppförandet av
bron i Svanesund, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet ELIASSON, som yttrade: Herr

talman! I denna kammare har
till mig riktats vissa frågor om trafiken
mellan Orust och fastlandet, vilka synes
böra besvaras i ett sammanhang.

Herr Gustafson i Göteborg har sålunda
frågat mig om jag ämnar vidta några
åtgärder för att väsentligen nedbringa
den särskilt vid veckoskiftena under våren
och sommaren mycket långa väntetiden
för biltrafikanterna å färjleden
Kolhättan—Svanesund.

Herr Johansson i Torp har frågat mig
om jag kan ange när ungefär den av
Kungl. Maj :t i princip beslutade bron
mellan fastlandet och Orust vid Svanesund
kan komma till uppförande och
om jag kan lämna en redogörelse för
vad som från myndigheternas sida kommer
att åtgöras för att på ett tillfredsställande
sätt ombesörja trafiken över
sundet, tills bron blir färdigställd.

Den allmänna vägtrafiken mellan å
ena sidan fastlandet och å andra sidan
öarna Orust och Tjörn betjänas f. n. av
två färjleder, den ena vid Svanesund,
den andra vid Nötesund. Den år efter
år snabbt ökande trafiken särskilt sommartid,
då öarna mottar sommargäster
i betydande antal, har medfört en så
kraftig belastning av färjlederna, att deras
kapacitet blivit otillräcklig. Vid vissa
tidpunkter uppkommer köbildningar
vid färjlägena, och trafikanternas väntetider
blir ofta betydande.

Sedan åtskilliga år föreligger beslut
om anläggning av fasta väg- och broförbindelser
mellan fastlandet ocli öarna
dels från Stenungsund över Stenungsön
till Tjörn och dels från Kolhättan till
Svanesund på Orust. Båda dessa företag
är av sådan storleksordning, att de enligt
gällande bestämmelser skall utföras
med medel från anslaget till byggande
av storbroar. Detta innebär bl. a., att
företagen skall intagas i flcrårsplancn
för byggande av storbroar. Denna plan

Nr 15

Tisdagen den 7 maj 1957

Svar på fråga ang. nedbringande av väntetiden för biltrafikanterna vid färjorna

mellan Svanesund och Orust samt på interpellation ang. uppförandet av bron i

Svanesund, m. m.

revideras vart tredje år och fastställes
av Kungl. Maj :t.

Gällande flerårsplan för åren 1955—
1959 upptar det ena företaget, nämligen
Tjörnförbindelsen. Detta företag, som
beräknas kosta cirka 22 miljoner kronor,
påbörjades i slutet av förra året.
Enligt de ursprungliga planerna skulle
bron bli färdig år 1961. Under vissa förutsättningar
räknar emellertid väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen nu med att
kunna öppna den för trafik ett år tidigare
eller på försommaren 1960.

I år skall denna flerårsplan för byggande
av storbroar revideras och förnyas,
för att därefter avse perioden
1958—1962. Ett förslag till sådan ny
plan har för kort tid sedan utarbetats
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Enligt vad jag inhämtat upptar denna
preliminära plan icke någon bro vid
Svanesund. Styrelsen har nu överlämnat
sitt förslag till länsstyrelserna och länsvägnämnderna
för yttrande. Sedan vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen därefter
överarbetat och slutligt färdigställt förslaget,
skall det underställas Kungl.
Maj :t för prövning. Man står här inför
uppgiften att göra en avvägning mellan
många angelägna storbroprojekt i landet.
Jag vill i det sammanhanget påpeka,
att den preliminära planen för
Göteborgs och Bohus läns del innefattar
inte bara fullföljandet av den mycket
kostsamma Tjörnförbindelsen utan
även påbörjandet av en kostnadskrävande
bro över Göta älv vid Jordfallet, en
bro som väl måste bedömas som synnerligen
angelägen. I det läge ärendet
om storbroplanen nu befinner sig är
det icke möjligt för mig att göra något
närmare uttalande om när en fast förbindelse
över sundet vid Svanesund kan
komma till stånd. Jag kan blott konstatera,
att enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
hittillsvarande bedömande en
sådan bro icke torde bli aktuell under
de närmaste åren.

Vad därefter angår den inför sommarsäsongens
intensiva trafik aktuella
frågan om att förbättra färjdriften vid
Svanesund och Nötesund — som under
vissa trafiktoppar onekligen kämpar
med stora svårigheter — vill jag framhålla
följande. Åtskilligt har här redan
uträttats i samarbete mellan länsstyrelsen
och väg- och vattenbyggnadsverket.

Före år 1947 ombesörjdes trafiken
vid Svanesund av en färja med en kapacitet
av 6 å 8 personbilar. Sistnämnda
år insattes ytterligare en sådan färja i
trafiken. Under vintrarna 1949/50 och
1950/51 förlängdes båda färjorna så att
deras kapacitet ökades till vardera 8 å
10 personbilar. År 1955 insattes en tredje
färja i trafiken. År 1956 färdigställdes
två nya färjlägen, varigenom färjledens
kapacitet ökades till 70 å 80 personbilar
per timme i vardera riktningen.
Särskilda bestämmelser om förtursrätt
för reguljära omnibusturer och
andra särskilt angelägna transporter har
sedan länge gällt.

I vår kommer länet att tilldelas ännu
en färja. Länets färjbestånd bör därefter
kunna disponeras så, att trafiken å Svanesundsleden
under toppbelastning ombesörjes
med fyra färjor med en sammanlagd
kapacitet av 80 å 100 personbilar
per timme i vardera riktningen.

Även vid Nötesund har under de
gångna åren färjlägena ombyggts och
större färja insatts i trafiken. Undersökningar
pågår genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
försorg om att anlägga
en provisorisk, öppningsbar bro
för att söka ytterligare öka trafikkapaciteten
där.

Sammanfattningsvis vill jag konstatera,
att det f. n. icke är möjligt att ange
någon tidpunkt, vid vilken färjförbindelsen
vid Svanesund kan bli ersatt med
en fast broförbindelse, att färjdriften
vid Svanesund i år kommer att erhålla
ökad kapacitet i och med att länet tilldelas
ännu en nybyggd färja, att ytter -

Tisdagen den 7 maj 1957

Nr 15

Svar på fråga ang. nedbringande av väntetiden för biltrafikanterna vid färjorna

mellan Svanesund och Orust samt på interpellation ang. uppförandet av bron i

Svanesund, m. m.

ligare åtgärder till ökning av Nötesundsledens
kapacitet överväges, men att
man, trots de åtgärder som gjorts och
kommer att göras för att nedbringa väntetiderna
för biltrafikanter under topptrafiken,
tyvärr alltjämt torde få räkna
med vissa svårigheter vid dessa farleder
på grund av den kraftigt ökande
motorfordonstrafiken.

Härefter anförde:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Eliasson för svaret. Det är
verkligen på tiden att någonting blir
gjort när det gäller trafiken mellan fastlandet
å ena sidan och öarna Orust och
Tjörn och en del mindre öar å den
andra. Om man nu bortser från Nötesundsfärjan,
som på grund av sitt läge
inte har så stor betydelse för närvarande,
så sker hela trafiken till Orust, Tjörn
och de mindre öarna över Svanesund.
Det finns inom detta område ett trafikunderlag
på cirka 20 000 personer, och
därtill kommer alla turister och andra
resande.

Hittills har ju förhållandena under
sommarmånaderna varit närmast olidliga.
Vid veckoskiftena under sommaren
har det uppstått köer på mellan 3
och 4 timmar när det gällt att komma
över Svanesundsleden. Det måste ju sägas
vara en fullständigt orimlig försening.
En bilist, som en söndagseftermiddag
på sommaren skulle ställa upp
i tävling med en snigel på denna distans,
skulle inte ha några som helst chanser
att vinna det loppet.

Nu skall det visserligen bli en bro
vid Stenungsund 1960 i bästa fall och
en bro vid Svanesund om några årtionden
ytterligare, av statsrådets svar att
döma, men det är ju inte någon så stor
tröst för de hundratals bilister som sitter
och väntar vid fiirjlägena.

Nu innehåller emellertid statsrådet
Eliassons svar en stor nyhet, som jag
personligen är mycket tacksam för.
Statsrådet säger, att länets färjbestånd
nu bör kunna disponeras så att trafiken
på Svanesundsleden under toppbelastning
ombesörjes med fyra färjor.
Hittills har vägförvaltningen i Göteborg
endast räknat med en trafik med tre
färjor under sommarens toppbelastning
trots det nya inköpet, eftersom man
räknar med att ligga med en färja i ständig
reserv. Men jag förstår nu av statsrådets
svar att det hänt någonting under
de allra senaste dagarna och att vi vid
toppbelastning under sommaren har
att räkna med en trafik med fyra färjor,
och det kommer att kunna minska väntetiderna
avsevärt. Vägförvaltningen
har ju räknat med att med tre färjor
kunna ta 80 ä 100 bilar per timme. Får
vi ytterligare en färja, har vi gjort ett
framsteg.

Vid det senaste veckoskiftet stod man,
enligt uppgifter jag har fått, vid Svanesund
med bara två färjor. En var utlånad
inom länet, och en annan var utlånad
till ett annat län, och det var bara
tack vara en kylig väderlek som man
undgick långa väntetider vid förra veckoskiftet.
Om nu statsrådet skulle kunna
vidtaga åtgärder, som gör det möjligt
för Bohuslän att behålla samtliga sina
färjor inom länet och dessutom få fyra
färjor i trafik samtidigt under veckoskiftena
i sommar, torde det i varje fall
bli någon förbättring.

Jag är mycket tacksam för att statsrådet
Eliasson har sin uppmärksamhet
riktad på detta problem. Ett krafttag
bär skulle innebära cn ljusglimt för den
försummade trafiken på Orust och
Tjörn, och skulle förhållandena ändå
inte bli tillfredsställande får vi återkomma.
Det finns uppslag beträffande pendeltrafik
med bussar och liknande, som
kanske i så fall förtjänar närmare prövning.

Nr 15

Tisdagen den 7 maj 1957

Svar på fråga ang. nedbringande av väntetiden för biltrafikanterna vid färjorna

mellan Svanesund och Orust samt på interpellation ang. uppförandet av bron i

Svanesund, m. m.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation. Om jag beträffande
den del som gäller anläggning
av en bro i Svanesund känner en viss,
jag understryker viss, tillfredsställelse
med svaret så verkar detta måhända
förvånande, men det har förekommit
och förekommer nog fortfarande, att
vägmyndigheterna röjt en viss kallsinnighet
mot svanesundsprojektet. Det
har till och med icke saknats antydningar
från det hållet, att svanesundsprojektet
i själva verket vore övergivet
i och med att det andra projektet, bron
till Tjörn, realiserades. Detta skulle
följdriktigt leda till den slutsatsen att
Kungl. Maj :ts beslut 1949 om broar på
båda ställena endast skulle ha varit ett
bollande med ord utan allvarlig mening.
Jag konstaterar att några sådana tankegångar
icke skymtar i statsrådets svar,
och om jag får tolka detta så, att det i
departementet icke finnes några avsikter
att springa ifrån det löfte som Kungl.
Maj :t givit om en bro i Svanesund, så
är jag tillfredsställd i åtminstone denna
del.

I ett avsnitt finner jag svaret synnerligen
intressant. Då länsstyrelsen på sin
tid tillstyrkte, att stenungsundsalternativet
skulle utföras före svanesundsalternativet,
trots att stenungsundsalternativet
var betydligt dyrare, reagerade
man på många håll, ej minst på Orust,
där man menade, att i det ansträngda
ekonomiska läget vore det riktigare att
taga det billigare alternativet och använda
den inbesparade prisskillnaden
till investering på annat håll. Kritikerna
ansåg med andra ord det något utmanande
gent emot andra platser att i
rådande läge på en enda plats satsa 8
å 10 miljoner mer än vad som var oundgängligen
nödvändigt. Efter det Kungl.
Maj:t hösten 1954 följt rådet från länsstyrelsen
och väg- och vattenbyggnads -

styrelsen samt föreskrivit, att den dyraste
bron skulle byggas först, hade en
tidning i Göteborg en intervju med en
framstående representant för länsstyrelsen,
varvid intervjuaren upptog frågan
om ej merkostnaden skulle ha kunnat
användas på annat håll och man
därigenom skulle ha kunnat få fram
mera samt om ej denna kraftiga investering
på en plats skulle ligga länet i fatet
vid kommande medelstilldelning. Intervjuaren
fick emellertid ett nekande
svar, och jag tillåter mig att ur tidningen
citera: »Jag kan upplysa om att representanter
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i fjol på min fråga bestämt
försäkrade att merkostnaden för
tjörnbron inte kommer att åberopas vid
kommande framställningar om anslag
för väg- och broarbeten i Bohuslän.»

Det var väl ej särdeles många som
var tillräckligt optimistiska att tro detta
vara möjligt, och nu finner man av svaret,
att herr statsrådet i samband med
frågan om möjlighet att i kommande
plan uppföra bron i Svanesund betecknar
tjörnförbindelsen som »mycket
kostsam». Häri torde väl ligga en erinran
om att, om Göteborgs och Bohus
län får två så stora saker som den mycket
kostsamma tjörnförbindelsen och
bron vid Jordfallet, så har länet fått vad
länet kan påräkna för tid som denna
dag kan överblickas. Ur herr statsrådets
synpunkt är denna erinran fullt
förståelig, men därmed har också merkostnaden
för den påbörjade bron kommit
in i bilden, och med beklagande
måste jag konstatera, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tyvärr synes ha
svårigheter att kunna uppfylla sitt löfte
till länsstyrelsen. Löftet lärer för övrigt
ha avgivits muntligt av en befattningshavare
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som ej längre är knuten till ämbetsverket,
och är väl ej förpliktande
för verket.

Jag har liksom befolkningen i övrigt

Tisdagen den 7 maj 1957

Nr 15

Svar på fråga ang. nedbringande av väntetiden för biltrafikanterna vid färjorna

mellan Svanesund och Orust samt på interpellation ang. uppförandet av bron i

Svanesund, m. m.

på öarna en nu i det närmaste 20-årig
erfarenhet av vad som både gjorts och
inte gjorts för att bemästra svårigheterna
i fråga om öarnas förbindelser,
och jag vågar ej dela herr statsrådets
något optimistiska syn på framtiden.

Vad beträffar utgångsläget förefaller
det som om herr statsrådet fått ofullständiga
informationer. Jag kan ej bekräfta
uppgiften att färjornas antal i
Svanesund ökats från en färja 1947 till
tre för närvarande. Åren närmast före
1931 hade man en färja i vardera Svanesund
och Nötesund. År 1931 — jag tar
årtalet ur minnet, men jag har telefonledes
i dag fått bekräftat, att mitt minne
på denna punkt är riktigt — anskaffade
det dåvarande vägdistriktet ytterligare
en färja som reserv till bägge färjplatserna.
Reserven stationerades i Svanesund
och insattes där vid sidan om den
ordinarie färjan vid köbildning i trafiken.
År 1947 fanns det alltså i själva
verket i Svanesund icke en utan två
färjor och detta sedan 16 år tillbaka.
Från 1931 till 1955, alltså under 24 år,
varav sista halva tiden i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
regi, gjordes
ingenting utöver att man utredde brofrågan
under 16 år. I detta sammanhang
kan jag ej underlåta att berätta, att sommaren
1945 var dåvarande generaldirektören
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
på besök på öarna för att på platsen
studera brofrågan. Vid ett möte med
ortsbefolkningen inför generaldirektören
gick en orustbo upp och vädjade,
att var man än förläde bron, så borde
det snart bli ett beslut, ty sedan kriget
slutat och trafiken komme att släppas
lös, så skulle förhållandena i Svanesund
komma att växa myndigheterna
över huvudet.

Detta vädjande från Orust om snara
åtgärder upprepades med jämna mellanrum,
men det gick nio år innan beslut
slutgiltigt fattades om vilken bro
som skulle byggas först, och då stan -

nade Kungl. Maj:t för en bro som var
åtskilliga miljoner dyrare än den andra.
Sedan tog det ytterligare två år innan
den beslutade bron påbörjades, och det
kommer att dröja ytterligare tre år innan
den kan vara färdig. Under tiden
har varningarna från Orust besannats,
och förhållandena vid Svanesund har
växt myndigheterna över huvudet. Den
förkortning av byggnadstiden för bron
på ett år, som framskymtat i statsrådets
svar, har emellertid enligt uppgifter i
tidningarna, som icke har motsagts, betingat
en ökning av entreprenadsumman
på en miljon kronor. Vad man vinner
i tid, förlorar man alltså i pengar.

Det är svårt att beskriva vad som i
verkligheten inträffat sedan år 1955, då
enligt statsrådets uppgift en tredje färja
insattes på leden, men enklast kan det
kanske uttryckas så, att sedan Kungl.
Maj :t hösten 1954 fattade beslut i brofrågan,
förspordes det från myndigheternas
sida intresse för att sent omsider
ta itu med förhållandena vid Svanesund.
Det skedde på det sättet att man
anlade två nya färjlägen vid sidan av
de två förutvarande, vilket enligt uppgift
drog en kostnad av cirka en halv
miljon kronor, vartill kom de ökade
materiel- och driftkostnaderna för den
utökade färjtrafiken, en utgift som kunnat
inbesparas om myndigheterna varit
något snabbare i sina utredningar.

De nya färjlägena var färdiga sommaren
1956, och tidningarna meddelade
att nu skulle trafikkapaciteten vid
Svanesund ökas. Redan då figurerade
siffrorna 86—100 fordon i timmen när
man talade om trafikkapaciteten. I
verkligheten blev det dock något annorlunda,
och ortsbefolkningen fick
närmast det intrycket att det var brist
på färjor och att det hela fick ordnas
med hjälp av improvisationer. Titt och
tätt var det mankemang med färjorna
när de bäst behövdes. Rena grönköpingsförhållanden
blev det på hösten

Nr 15

Tisdagen den 7 maj 1957

Svar på fråga ang. nedbringande av väntetiden för biltrafikanterna vid färjorna

mellan Svanesund och Orust samt på interpellation ang. uppförandet av bron i

Svanesund, m. m.

1956, då en färja på ett annat ställe i
länet eldhärjades och behövde ersättas.
Detta återverkade på förhållandena vid
Svanesund, ty ersättningen för den eldskadade
färjan måste ju tas någonstans.
Trafiken över Svanesund ombesörjdes
nu en tid dels av en av de gamla färjorna,
som hade låg kapacitet, dels av
en underlig farkost som kallades färjpråm,
en däckad pråm med fyra utombordsmotorer.
Denna pråm kopplades
till en bogserbåt, och så gick den underliga
färden äver sundet. Vid framkomsten
till färjläget på den motsatta sidan
försökte man köra färjpråmen in i färjläget
med hjälp av de fyra utombordsmotorerna.
Jag hade inte, ledsamt nog,
tillfälle att vara med om den här underliga
kavalkaden, men det har berättats
mig att den sysselsatte en personalstyrka
på lägst 7 och högst 9 man.

Det är tacknämligt, om den utökning
av färjbeståndet som herr statsrådet
ställt i utsikt kan förverkligas. Jag vill
dock säga, att om alla de löften om en
utökning av färjbeståndet, som vi fått
under de senaste åren både i mer officiell
form och genom uppgifter som
tidningarna förmedlat, hade blivit uppfyllda,
så skulle det vid det här laget
ha funnits en respektabel färjflotta i
Svanesund.

Det bör även påpekas att när det talas
om tillskottet av färjor, är det inte alltid
fråga om nya sådana. Vi har för närvarande
en nybyggd färja, men det är den
enda nya färja som i detta sammanhang
uppenbarat sig i Svanesund. Enligt uppgifter
i tidningarna, som inte blivit
motsagda, skall emellertid denna färja
fram på sommaren flyttas till någon
plats uppåt Norrland, och vi skall då
i stället få en färja, som frigöres på någon
plats i stockholmstrakten. Det är
således närmast fråga om att skaffa oss
ersättning, i den mån man kan frigöra
färjor på andra platser.

Jag kan för övrigt bekräfta den upp -

gift om det nuvarande antalet färjor
vid Svanesund som herr Gustafson i
Göteborg lämnade i sitt anförande här.
Senast i går eftermiddag reste jag över
Svanesund och kunde inte där upptäcka
mer än två färjor.

Då det gäller fordonsköerna bör det
observeras att dessa inte bildas bara av
sommargäster, även om de utgör ett
mycket starkt inslag under sommaren.
Vi har vid denna färjled även en mycket
starkt lokalbetonad trafik, och det
förekommer där fordonsköer också under
den kallare årstiden. Det är alltså
inte — såsom man kanske skulle kunna
tro, om man inte kände till förhållandena
på platsen — uteslutande ett sommargästintresse
att förhållandena förbättras,
ty i fordonsköerna fastnar även
lokaltrafiken och nyttotrafiken. Även
om man skulle ställa sig kallsinnig till
sommargästtrafiken och anse att dessa
trafikanter gärna kunde kosta på sig
den tid som det krävs att komma över
sundet, så får man icke bortse från att
lokaltrafiken och nyttotrafiken råkar
ut för samma svårigheter.

Jag kan till alla delar bekräfta vad
herr Gustafson i Göteborg här sagt om
den tid som det tar att komma över
sundet. Jag har mer än en gång bevittnat
sådana förhållanden som han skildrat.
Det är ganska makabert att det
ibland skall ta lika lång tid att komma
tvärs över Svanesund, en sträcka på 900
meter, som att resa med expresståg från
Stockholm till Göteborg, en sträcka på
50 mil.

Jag vill också i korthet framhålla att
fordonsköerna har återverkningar för
vägunderhållet ute på öarna. Det är ont
om grus ute på öarna, och vi måste i
stor utsträckning hämta sådant från
fastlandet och kommer väl att så få göra
även i fortsättningen, såvida inte vägarna
på Orust kan bli permanentade i
större omfattning än vad som nu varit
fallet. Även grusbilarna fastnar emel -

Tisdagen den 7 maj 1957

Nr 15

Svar på fråga ang. nedbringande av väntetiden för biltrafikanterna vid farjorna
mellan Svanesund och Orust samt på interpellation ang. uppförandet av bron i

Svanesund, m. m.

lertid i köerna då sådana bildas vardagar,
såvida man inte förlägger dessa
transporter till nattetid, och detta återverkar
på vägunderhållet ute på öarna,
som för närvarande är synnerligen miserabelt.

Herr talman! Med dessa ord har jag
i någon mån velat så att säga avreagera
mig de olustkänslor som man måste få
inför förhållandena vid Svanesund. Jag
vet mycket väl — jag vill understryka
det — att statsrådet inte har någon delaktighet
i vad som förevarit. Jag vill
också begagna tillfället att framhålla,
att när det gäller den långa tid som förflutit
från det utredningen påbörjades
och till dess beslut fattades, har inte
heller statsrådets närmaste föregångare
i regeringen någon delaktighet. I sista
omgången tog det bara ett halvt år från
det ärendet kom in till departementet
till dess beslut fattades. Däremot har
jag en något annan uppfattning än dåvarande
föredraganden i vägärenden
om hur beslutet borde ha sett ut, men
det är en historia för sig.

Jag skulle i likhet med herr Gustafson
i Göteborg vara mycket tacksam,
därest statsrådet ville vara vänlig och
följa förhållandena vid Svanesund, så
att vederbörande som har med saken
att skaffa kanske skulle känna sig en
smula påpassade.

Herr statsrådet ELIASSON:

Herr talman! Jag tillåter mig att göra
några kommentarer till de synpunkter,
som framförts av herrar Gustafson i
Göteborg och Johansson i Torp.

Jag har erkänt i mitt svar, och jag
vill understryka, att jag är fullt medveten
om att denna färjtrafik inte är tillfredsställande.
Det vore ytterst värdefullt
om man kunde förstärka denna
färjleds kapacitet ännu mera, men jag
skall återkomma till det strax. Det förefaller
åtminstone mig som om det är

svårt att tänka sig att man väsentligt
kan lätta på svårigheterna och förkorta
väntetiderna vid Svanesund, förrän
man får bron till Tjörn färdig. Det
måste väl i alla fall bli en icke obetydlig
lättnad, även om trafik också i fortsättningen
kommer att försiggå med färjor
vid Svanesund.

Jag vill i anledning av vad herr Johansson
i Torp avslutningsvis yttrade
säga, att jag självfallet är beredd att undersöka
varje möjlighet som här kan
stå till buds för att förbättra dessa kommunikationer,
och jag förutsätter givetvis
också att vägmyndigheterna även i
fortsättningen gör allt vad som kan göras
för att med de resurser som står till
buds söka lösa dessa trafikfrågor på
bästa sätt.

I anledning av vad herr Gustafson i
Göteborg yttrade vill jag för klarhetens
skull påpeka, att i mitt interpellationssvar
står, att länet i vår kommer att tilldelas
ännu en färja och att länets färjbestånd
därefter bör kunna disponeras
så att trafiken å Svanesundsleden under
toppbelastning ombesörjes med fyra
färjor med en sammanlagd kapacitet av
80 å 100 personbilar per timme i vardera
riktningen. För att det inte skall
föreligga något missförstånd vill jag säga,
att det är vad man kan räkna med
normalt, ty enligt vad man sagt mig
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall den nya färjan placeras vid Svanesund.
Jag vid inte att mitt yttrande
skall tolkas så, att det ovillkorligen
kommer att finnas fyra färjor där, ty
man får räkna med att om det inträffar
skador på en färja på annat håll kan
det föreligga behov att disponera kanske
inte den nya färjan men någon av
de äldre färjorna som reserv. Men normalt
bör man kunna räkna med dessa
fyra färjor för att klara topptrafiken.

Jag vill tillägga, herr talman, att jag
har ansett det angeläget att undersöka
om man skulle kunna skaffa ytterligare

Nr 15

Tisdagen den 7 maj 1957

Svar på fråga ang. nedbringande av väntetiden för biltrafikanterna vid färjorna

mellan Svanesund och Orust samt på interpellation ang. uppförandet av bron i

Svanesund, m. m.

eu färja, men de kontakter jag under
hand haft med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har inte givit mig intrycket
att det är möjligt att i varje fall i år
få fram en ytterligare färja här, och
jag har fått böja mig för den upplysningen.

Vad sedan beträffar herr Johanssons
i Torp yttrande om byggandet av Svanesundsbron,
har jag påpekat att Tjörnbron,
som ju är under byggnad, kostar
22 miljoner kronor. Man räknar nu
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
med att den bron skall kunna bli färdigställd
våren 1960, ett år tidigare än
beräknat, och det har sagts av herr Johansson
i Torp att det kan medföra en
kostnadsökning. Jag vill inte definitivt
uttala mig i den frågan, men jag vill
säga att i den mån det ankommer på
mig att handlägga det ärendet är jag
beredd att godtaga en viss kostnadsökning
för att genomföra en sådan förbättring
av trafiken, som får bedömas
angelägen. Rent principiellt har jag den
uppfattningen.

Beträffande frågan när en bro kan
komma till stånd vid Svanesund har jag
ansett det orimligt att här ge en deklaration,
eftersom man inom väg- och vattenbvggnadsstyrelsen
har upprättat en
flerårsplan och denna nu är ute hos
länsstyrelserna och länsvägnämnderna
för yttrande. Först sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har färdigställt
förslaget kommer det under Kungl.
Maj:ts prövning.

Jag har dock velat påpeka att denna
preliminära plan inte upptar någon bro
vid Svanesund men däremot en kostnadskrävande
bro vid Jordfallet, en bro
som väl får anses ytterst angelägen. Jag
har därmed inte tagit ställning på annat
sätt än att jag har betonat att det
inte förefaller lätt att få fram en Svanesundsbro,
under de tre år i vart fall
som den reviderade planen nu närmast
kommer att avse.

Något bemötande av uppgifterna om
färjornas antal skall jag inte gå in på.
De uppgifter som jag lämnade härrör
från vederbörande myndigheter.

Jag vill, herr talman, för att det inte
skall bli något missförstånd tillägga, att
jag personligen med hänsyn till föreliggande
fakta och de synpunkter som
kommit fram på dessa kommunikationsproblem
har den uppfattningen att alla
kommunikationsproblem för dessa öar
inte är lösta bara därigenom, att man
bygger en ny bro till Tjörn. Det finns
säkerligen fullgod anledning att med
största uppmärksamhet följa kommunikationsproblemen
på öarna. Däremot
vill jag självfallet inte göra något uttalande
om hur dessa problem skall lösas.
Men jag vill personligen ha sagt, att inte
är de lösta i och med att man får en
färja ytterligare vid Svanesund och att
bron till Tjörn 1960 blir färdig. Det
kommer att krävas ytterligare åtgärder
för att på rimligt sätt förbättra kommunikationerna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! I sitt sista anförande
underströk herr statsrådet den något
pessimistiska uppfattning som han gav
uttryck för i sitt svar beträffande förhållandena
vid Svanesund under de
närmaste åren. Så länge vi har färjtrafik,
kan man naturligtvis inte helt undgå
väntetid. Någon väntetid kan alltid
uppstå vid några tillfällen. Men jag förutsätter
att statsrådet inte kommer att
finna sig i att det under de tre eller
fyra år som återstår till dess bron vid
Stenungsund blir färdig skall ta, som
herr Johansson i Torp sade, lika lång
tid att resa de 900 meterna över detta
sund som det tar att åka expresståg mellan
Göteborg och Stockholm. Om det
skulle visa sig att väntetiderna håller
på att bli långa förutsätter jag att stats -

Tisdagen den 7 maj 1957 Nr 15

Interpellation ang. åtgärder för inpassande av de ensamma mödrarna på arbetsmarknaden -

rådet överväger andra åtgärder för att
minska dem. Jag antydde några tänkbara
sådana i mitt tidigare anförande.

Vad beträffar antalet färjor vidveckoskiften
har statsrådet nu preciserat svaret
så, att man kan räkna med normalt
fyra färjor under toppbelastning, såvida
det inte uppstår någon skada på något
håll som gör att en färja tillfälligtvis
måste tas ur trafik. Jag tar för givet att
statsrådet avser en skada på en färja
inom länet. Den fjärde färjan skall väl
inte vara reservfärja för Norrland och
hela landet. Om detta förverkligas är
mycket vunnet i jämförelse med de planer
man tidigare har haft.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag noterar med mycket
stor tacksamhet att statsrådet i sitt
svar på interpellationen angående Svanesundsfärjorna
och bron där även
ställt i utsikt att en bro vid Jordfallet
mellan Kungälv och Nödinge kommun
kommer att uppföras inom den närmaste
tiden, om jag fattat rätt före 1962.
Färjeläget vid Jordfallet ligger inom det
tätbefolkade göteborgsområdet och trafiken
på rikstvåan från Norge och nerifrån
södra delen av vårt land går i
mycket stor del genom det centrala Göteborg.
Denna led skulle alltså genom
bron vid Jordfallet i väsentlig grad avlastas.
Därtill kan man naturligtvis lägga
den tidsvinst som varje trafikant
kommer att göra genom att slippa vänta
i färjkö eller köra ned den två mil
långa vägen till Göteborg för att i många
fall återvända till så gott som samma
punkt fastän på andra sidan älven.

Sedan en tid tillbaka planeras i Kungälv
ett gemensamt sjukhus för Älvsborgs
län samt Göteborgs och Rohus län. En
bro kommer naturligtvis att underlätta
kommunikationerna till och från detta
sjukhus.

Därtill kommer hänsynen till de personer
som har sitt arbete och sin bo -

stad på olika sidor om älven. Förhållandena
vid Jordfallet har länge varit
otillfredsställande, vilket säkert statsrådet
Eliasson kunnat konstatera bl. a.
vid besök där nere. Mot bakgrunden av
den gamla och monumentala Bohus fästning
och ett fabriksområde strax intill
färjeläget förefaller de två färjorna,
som av folkhumorn träffande men föga
högaktningsfullt kommit att kallas Lusen
och Loppan, visserligen pittoreska
men föga ändamålsenliga år 1957. Jag
tror mig kunna försäkra att folket i
bygden noterar statsrådets löfte med
mycket stor tillfredsställelse. Man har i
sanning väntat länge nog!

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Vid nu skedd föredragning av Kungl.
Maj:ts å kammarens bord vilande proposition
nr 175, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1957/58, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick dels de tre författningsförslagen,
dels ock det procenttal
av grundbeloppet, varmed statlig inkomstskatt
för vissa skattskyldiga föreslagits
skola ingå i preliminär skatt, till
bevillningsutskottet samt i övrigt till
statsutskottet.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 92—94 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 28 och 29.

§ 5

Interpellation ang. åtgärder för inpassande
av de ensamma mödrarna på
arbetsmarknaden

Fru SJÖVALL (s) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I syfte att förbättra de
ensamstående mödrarnas ekonomiska
ställning har i propositioner till årets

Nr 15

Tisdagen den 7 maj 1957

Interpellation ang. åtgärder för inpassande av de ensamma mödrarna på arbetsmarknaden -

riksdag föreslagits en generell uppräkning
av de familjerättsliga underhållsbidragen
och en höjning av maximibeloppet
för bidragsförskotten. Därutöver
föreslås att som komplement till
bidragsförskotten skall av allmänna medel
kunna utgå s. k. fyllnadsbidrag till
de barn, för vilka underhållsbidragen
är lägre än bidragsförskottets maximibelopp.
Förslagen har bl. a. motiverats
med penningvärdeförsämringen och
med att flertalet av de ogifta och frånskilda
kvinnor, som har vårdnad om
barn, i stor utsträckning lever under
mycket knappa förhållanden. Det har
därför ansetts angeläget att på detta sätt
lägga en fastare grund för deras ekonomi.

I propositionerna redovisas olika utredningar,
som under de senaste åren
gjorts i fråga om de ofullständiga familjernas
situation. Enligt socialstyrelsens
mödraundersökning, som omfattade
1 500 ensamstående mödrar, hade 56
procent både bland de ogifta och bland
änkorna en egen årlig inkomst på högst
4 000 kronor. Samma låga inkomstläge
konstaterades för 43 procent av de frånskilda
mödrarna. Det är också anmärkningsvärt
att ett stort antal av dessa
kvinnor tydligen icke hade förvärvsarbete.
Enligt mödraundersökningen
saknade nämligen 31 procent av de
ogifta, 22 procent av de frånskilda och
29 procent av änkorna helt egen arbetsinkomst.

Dessa sifferuppgifter poängterar hur
bekymmersamt många av de ensamstående
mödrarna måste ha det. Man frågar
sig också om dessa kvinnors förmåga
att själva arbeta och att försörja
sin familj verkligen utnyttjas till fullo.
Från min verksamhet har jag erfarenhet
av hur svårt ensamstående kvinnor
även om de i och för sig är arbetsföra
har att få ett fast arbete, t. o. m. om de
tidigare varit ute i förvärvslivet. Därvidlag
spelar för de yngre mödrarna
svårigheten att ordna tillsynen av bar -

nen en avgörande roll, men också sådana
faktorer som kvinnans ålder och
hälsotillstånd kan många gånger utgöra
ett hinder för henne att återgå till ett
tidigare yrke eller att börja i ett arbete
av helt ny karaktär.

Hur betydelsefullt det än är att förbättra
de bidrag från barnafäderna eller
från det allmänna, som dessa mödrar
är beroende av, framstår det som lika
väsentligt att dessa kvinnors förmåga
att själva försörja sig genom eget arbete
utnyttjas helt. Det måste därför
vara angeläget att samhället här ställer
sina resurser till förfogande och lämnar
kvinnorna hjälp i lämpliga former.

Under hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att i en interpellation till statsrådet
fru Lindström ställa följande
fråga:

Vilka åtgärder vidtages från statens
sida för att inpassa de ensamstående
mödrarna på arbetsmarknaden så att
deras förmåga att försörja sig genom
eget arbete utnyttjas på ett effektivt
sätt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppskov med beslut
över vilande förslag till ändrad lydelse
av 22 § 2 mom. och 49 § 2 mom.
regeringsformen samt 1 § 2 mom., 38 §
2 mom., 45 §, 55 § 1 mom. samt 58 och
63 §§ riksdagsordningen, ävensom i ämnet
väckt motion,

nr 8, med uppgift å vilande förslag
till ändrad lydelse av 50 och 54 §§,
55 § 1 mom. samt 58 § riksdagsordningen,

nr 9, med förslag till ändrad lydelse
av 7 § riksdagsstadgan,

nr 10, med uppgift å vilande förslag

Tisdagen den 7 maj 1957

Nr 15

till ändrad lydelse av 24 § riksdagsordningen,

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
m. in.,

nr 12, med uppgift å vilande förslag
till ändrad lydelse av 6 § 1 och 4 mom.
riksdagsordningen och till ändrad lydelse
av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen,

nr 13, med uppgift å vilande förslag
till ändrad lydelse av 96 och 99—101 §§
regeringsformen, och

nr 14, angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll;

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av väckta motioner om en förutsättningslös
utredning angående resningsinstitutet
m. m.;

statsutskottets utlåtanden:
nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) m. m., såvitt propositionen
hänvisats till statsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret
1957/58 till valutakontoret och till bidrag
till skattetyngda kommuner, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner, och
nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för förfarandet
vid tillsättning av vissa lärartjänster
m. ni. jämte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 41, i anledning av väckta motioner
angående ändring i skatteskalorna för
statlig inkomstskatt,

nr 42, i anledning av väckta motioner
om viss utredning angående jordbrukets
kapitalförsörjning, och

nr 43, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående ekonomiska
villkor för rusdrycksutskänkningen,
m. m., dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521), m. m.,
dels ock i dessa ämnen väckta motioner; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen
den 6 juni 1952 (nr 334) om höjning av
vissa underhållsbidrag,

nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 juni
1954 (nr 444) om personundersökning
i brottmål, dels ock väckt motion angående
en årlig redogörelse för nådeinstitutets
handhavande, och

nr 27, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt att i brottmål fullfölja
talan till högsta domstolen m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av väckt motion
angående visst förtydligande av semesterlagen,

nr 24, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftning om ökad insyn
och verklig medbestämmanderätt för de
anställda i företagen,

nr 25, i anledning av väckta motioner
om skydd för arbetstagare mot obefogade
uppsägningar, och

nr 29, i anledning av väckta motioner
om lagändring i syfte att bidraga till
en vederhäftig konsumentupplysning
in. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut:
Avlöningar och Omkostnader, och
nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag jämte
i ämnet väckta motioner.

Nr 15

Tisdagen den 7 maj 1957

§ 7

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 maj 1930
(nr 138) om arbetstidens begränsning,
m. m.;

nr 220, i anledning av väckta motioner
om ändring av bestämmelserna rörande
den yrkesmässiga beställningstrafiken; nr

221, i anledning av väckt motion
angående förbud mot användandet av
utskjutande dekoration å bilarnas fronter; nr

222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 § 2 mom. lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering; nr

223, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i lagen
om socialhjälp; och

nr 224, i anledning av väckt motion
om ändring av 25 § 1 mom. förordningen
den 25 oktober 1940 angående
yrkesmässig automobiltrafik in. m.

§ 8

Herr talmannen meddelade, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
anmält att till utskottet inkommit framställningar 1)

angående bemyndigande för fullmäktige
i riksbanken att taga i anspråk
vissa medel för ombyggnads- och änd -

ringsarbeten i riksbankens fastighet i
Nyköping;

2) angående vissa ändringar i bankoreglementet; 3)

angående vissa eventuella ändringar
i personalförteckningen för riksbanken
m. m.;

4) angående förslag till ändringar i
reglementet för riksgäldskontoret;

5) angående eventuell tillämpning av
statens löneförordning vid riksdagens
verk m. m.; och

6) angående ändrade tjänste- och
personalförteckningar för ombudsmännens
expeditioner m. m.

Dessa anmälningar bordlädes.

§ 9

Tillkännagavs, att följande motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 144, med förslag rörande beredskapslagring
av olja tillställts herr talmannen
under sammanträdet:

nr 670, av herr Svensson i Ljungskile
m. fl.,

nr 671, av herr Svensson i Ljungskile
m. fl., och

nr 672, av herr Kollberg.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.57.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

Onsdagen den 8 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 2 innevarande
månad.

§ 2

Svar på fråga ang. nedsättning av tullsatserna
för vissa proteser för invalider

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nihlfors har frågat
mig, om jag är beredd att vidta erforderliga
åtgärder för att åstadkomma
nedsättning i de tullsatser som för närvarande
tillämpas vid import av vissa
slag av nödvändiga proteser för invalider.

I anledning av denna fråga får jag
anföra följande.

Proteser för invalider är i den gällande
tulltaxan inte behandlade för sig
utan hänföres till flera olika tulltaxenummer
alltefter arten av det material,
varav proteserna tillverkats. I flertalet
fall utgår vikttull, som kan växla mellan
20 öre och 1 kr. 20 öre per kg. Värdetullar
förekommer också, i några fall
8 och i andra fall 15 procent.

Genom de tekniska omläggningar i
tulltaxans uppbyggnad som förordats
av tulltaxekommittén skapas förutsättningar
för en särbehandling av proteserna.
Kommittén har också ansett sig
böra föreslå, att dessa skall bli helt tullfria.
Förslaget har inte mött invändningar.
Den av herr Nihlfors väckta frågan
kan alltså lösas i samband med
statsmakternas prövning av tulltaxeförslaget.

Härpå anförde

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för det positiva svaret.

Den tekniska lösningen av denna fråga
kan alltså snabbt nog komma till
stånd att döma av finansministerns meddelande
här i kammaren. Jag ställer
emellertid omedelbart därefter frågan:
När kommer detta att ske? Jag läste
nämligen i en dagstidning för litet sedan
ett uttalande av generaldirektör
Fahlander i generaltullstyrelsen, att tidpunkten
för genomförandet av denna
ändring var beroende av »krav på nordisk
samordning».

Jag hoppas verkligen, att denna lösning,
som tydligen tekniskt sett går att
genomföra ganska snabbt och som i de
stora tullsammanhangen givetvis är en
mycket liten sak, ändå inte skall fördröjas
genom att frågan tas upp i större
sammanhang, exempelvis till följd av
krav på nordisk samordning. Det vore
över huvud taget olyckligt, anser jag,
om en hel del frågor, vilka i och för sig
är möjliga att lösa separat, skulle få sin
lösning fördröjd genom att man hos oss
i Sverige har en känsla av skyldighet
att ta hänsyn till de större sammanhangen
i Norden. Jag tror, att denna
fråga om proteser för invalider är mycket
lämpad för att lösas separat. Det
kan, såvitt jag förstår, knappast tänkas,
att man i de övriga nordiska länderna
skulle ställa sig avvisande till en separat
lösning i Sverige.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. restriktivare bestämmelser
för hemvärnsmäns rätt att förvara
eldhandvapen i hemmet

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Fru Torbrink har frågat
mig, om det icke vore tillrådligt att
införa restriktivare bestämmelser för

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Svar på fråga ang. restriktivare bestämmelser för hemvärnsmäns rätt att förvara
eldhandvapen i hemmet

hemvärnsmäns rätt att förvara eldhandvapen
i hemmet, åtminstone då det gäller
yngre hemvärnsmän.

Sverige har till skillnad från de flesta
länder icke några stående beredskapsförband.
Vår beredskap bygger på att
de huvudsakligen av värnpliktiga bestående
krigsförbanden snabbt kan mobiliseras.
Under den korta tid, som ligger
mellan tidpunkten för inkallelse av personal
och tidpunkten då denna inställer
sig, svarar bl. a. hemvärnet för den
omedelbara beredskapen. Hemvärnet
lämnar också skydd åt krigsförbanden
under den tid förbandens mobiliseringsarbete
pågår. För att kunna lösa dessa
sina uppgifter på ett tillfredsställande
sätt förutsättes att hemvärnet har hög
beredskap, vilket bl. a. ernås genom att
hemvärnsmännen själva förvarar sin utrustning.

Enligt den proposition rörande tillskapande
av hemvärnet, som framlades
år 1940, uttalades av hemvärnskommittén
att den personliga beväpningen
principiellt borde tilldelas de enskilda
hemvärnsmännen redan i fredstid för
att av dem förvaras. Detta uttalande
godkändes av statsmakterna. Införande
av restriktioner härutinnan skulle innebära
ett rubbande av en av grundtankarna
med hemvärnet, nämligen ett
snabbt gripbart hemortsförsvar.

Att hemvärnsmännen själva får förvara
sin utrustning är vidare av betydelse
ur utbildningssynpunkt.

Innehavet av vapen innebär otvivelaktigt
möjligheter till missbruk och det
är ytterst beklagligt att missbruk förekommit.
Av de skäl som jag i det föregående
åberopat är jag emellertid icke
nu beredd att förorda någon begränsning
av nuvarande rätt för hemvärnsman
att själv förvara eldhandvapen. Jag
vill i detta sammanhang framhålla att
en viss garanti mot att olämpliga personer
blir antagna som hemvärnsmän ligger
i de speciella antagningsbestämmelserna.
Antagning till hemvärnsmän får

sålunda ske först sedan ett kommunalt
organ i vederbörandes hemort yttrat sig.
Riksdagen uttalade vid hemvärnets tillskapande
att riksdagen ansåg denna
medverkan från de kommunala myndigheternas
sida vara av stor betydelse för
en betryggande rekrytering till hemvärnet
samt förutsatte, att största vikt fästes
vid de kommunala organens uttalande
rörande vederbörandes lämplighet
för uppgiften och att den kommunala
myndighetens åsikt inte utan särskilda
skäl frångicks. Jag har all anledning att
förutsätta att vederbörande myndigheter
med största noggrannhet prövar antagning
av personal till hemvärnet och
att därigenom olämpliga personer så
långt möjligt förhindras att komma in
vid hemvärnet.

Härefter anförde

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min fråga.
Tacket skulle ha varit ännu hjärtligare
om försvarsministern hade givit löfte
om att införa bättre kontroll över de
unga hemvärnsmännens vapeninnehav.
Jag tror inte att hemvärnets styrka på
något sätt skulle förringas om vapnen
förvarades på någon depå åtminstone
för de unga hemvärnsmännen. Det kan
ändå inte vara så lyckligt att ungdomar
har tillgång till vapen hemma.

Jag vill från rent principiella utgångspunkter
ifrågasätta, om det över
huvud taget är lämpligt att 17-åringar
skall ges rätt att ha vapen. Likaså tycker
jag 15-årsåldern är i lägsta laget
när det gäller rekrytering till hemvärnet
och att 14-åringar är för unga att
delta i den allmänna skvtterörelsen.

När hemvärnet kom till var det krig,
och såsom statsrådet här sade antog då
statsmakterna ett förslag, att hemvärnsmännen
skulle förvara vapnen hemma
även under fredstid, men jag tycker inte
det gäller större hemvärnsområden än

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

Svar på frågor ang. möjligheten att från viss tjänst, som har betydelse för rikets

säkerhet, avstänga tjänsteman, som visat sig mindre lämpad för tjänsten i fråga,

och ang. säkerhetsåtgärderna vid marinförvaltningens ljuskopieringsavdelning

att vapnen kan förvaras i någon depå,
där de unga hemvärnsmännen får hämta
dem.

Nu sade dock försvarsministern någonting
som jag uppfattar som tecken
på en positiv inställning, nämligen att
han icke nu är beredd att förorda någon
begränsning av nuvarande rätt för
hemvärnsman att själv förvara eldhandvapen.
Jag tar fasta på detta uttalande
och hoppas att försvarsministern ändå
skall ha sin uppmärksamhet riktad på
detta problem, vilket jag ser som ett
ungdomsproblem. Vi har i många andra
sammanhang tillfälle att se, hur ungdomen
ofta frestas att begå oansvariga
handlingar, och vi bör väl inte ge dem
möjlighet till det genom att sätta vapen
i händerna på ungdomar bara därför
att de är med i en hemvärnsorganisation.
Jag vill inte förmena de unga
männen att vara med i organisationer
av detta slag — det är givetvis behövligt
i krigstid, men jag hoppas försvarsministern
vill se till att det blir restriktivare
bestämmelser rörande unga hemvärnsmäns
innehav av vapen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på frågor ang. möjligheten att från
viss tjänst, som har betydelse för rikets
säkerhet, avstänga tjänsteman, som visat
sig mindre lämpad för tjänsten i fråga,
och ang. säkerhetsåtgärderna vid marinförvaltningens
ljuskopieringsavdelning

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

kerhet, avstänga tjänsteman, som visat
sig mindre lämpad för tjänsten i fråga.

Såvitt kan bedömas av frågans formulering
ankommer det närmast på mig
att svara herr Nilsson.

Bestämmelser om avstängning av
tjänsteman finns i allmänna verksstadgan.
Avsikten är att denna stadga efter
hand skall bli tillämplig på de flesta
verk och myndigheter. Enligt 26 §
verksstadgan äger myndighet, därest
åtgärd vidtages för att anställa åtal eller
disciplinärt förfarande inledes mot
tjänsteman, avstänga honom från utövning
av tjänsten, om särskilda skäl är
därtill. Disciplinärt förfarande kan inledas,
om tjänsteman av försummelse,
oförstånd eller oskicklighet åsidosätter
vad honom åligger enligt lag, verksstadgan,
instruktion eller annan författning,
särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet
eller om han visar klandervärt
uppförande i tjänsten eller vanvördnad
mot förman. Bestämmelser om
avstängning av tjänsteman, då åtgärd
vidtages för anställande av åtal eller då
beslut fattats om tjänstemans suspension
eller skiljande från tjänsten, finns
redan i nu gällande instruktioner för
verk och myndigheter.

Anser sig myndighet av annan anledning
ej vilja behålla en tjänsteman, kan
myndigheten, om tjänstemannen har
icke-ordinarie anställning, entlediga honom,
varvid i regel viss uppsägningstid
skall iakttagas. Ordinarie tjänsteman
kan visserligen ej uppsägas från tjänstten,
men myndigheten kan med vissa
undantag förflytta honom till annan
ordinarie tjänst.

Chefen för civildepartementet, herr Härpå anförde:
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Göinge- Chefen för försvarsdepartementet, herr
gården har frågat inrikesministern om statsrådet ANDERSSON:
det enligt gällande tjänstgöringsregle- Herr talman! Herr Boija har frågat
mentc föreligger möjlighet att från viss mig, om jag är i tillfälle att meddela
tjänst, som har betydelse för rikets sä- kammaren, huruvida omständigheterna
6 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 15

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Svar pa frågor ang. möjligheten att från viss tjänst, som har betydelse för rikets

säkerhet, avstänga tjänsteman, som visat sig mindre lämpad för tjänsten i fråga,

och ang. säkerhetsåtgärderna vid marinförvaltningens ljuskopieringsavdelning

kring de bristande säkerhetsåtgärder
vid marinförvaltningens ljuskopieringsavdelning,
som kommit i dagen i samband
med den senaste spionaffären, blivit
klargörande utredda och vilka åtgärder
som vidtagits eller planeras för
att betryggande säkerhetsgarantier kan
uppnås och vidmakthållas.

I den av chefen för försvarsstaben
fastställda instruktionen för handhavandet
inom försvarsväsendet av hemliga
handlingar är vissa bestämmelser
meddelade om mångfaldigande av hemlig
handling. Sålunda får avskrift, kopia
eller utdrag av hemlig handling i
princip endast tagas efter medgivande
av vederbörande chef. Vidare skall
mångfaldigande av hemlig handling med
maskinella eller fotografiska hjälpmedel
övervakas av officer, likställd befattningshavare
eller särskilt betrodd annan
tjänsteman, som chefen utser därtill.
Av intresse i detta sammanhang är
vidare de av marinförvaltningen utfärdade
tillämpningsföreskrifterna till sistberörda
bestämmelse. Dessa föreskriver,
att hemlig handling, som mångfaldigas
av kopieringsanstalten, överlämnas
till föreståndaren av vederbörande
tjänsteman personligen eller försändes
till honom på sätt som är föreskrivet
för cirkulation av hemliga handlingar
inom ämbetsverket. Vidare sägs i tilllämpningsföreskrifterna,
att chefen skall
låta övervaka mångfaldigandet. Sistnämnda
föreskrift tillkom genom verksorder
år 1955 i anledning av att sakrevisionen
anmärkt bl. a. på övervakningen
av kopieringen. Föreskriften ersatte
ett tidigare stadgande av innebörd,
att chefen, i fall så ansågs erforderligt,
skulle utse särskild tjänsteman att
övervaka mångfaldigandet.

Rörande omständigheterna kring säkerhetsåtgärderna
vid den kopiering
som föranlett herr Boijas fråga har utredning
företagits inom marinförvaltningen.
Genom utredningen har till fullo

klarlagts, hur föreståndaren för kopieringsanstalten
kunnat ha möjlighet att
taga kopior för eget bruk av ritningar,
som lämnats till honom för mångfaldigande.
Protokollen över de förhör som
hållits inför souschefen vid marinförvaltningen
har emellertid överlämnats
till militäråklagaren i Stockholm för vidare
handläggning. Då denna handläggning
ännu icke slutförts, anser jag mig
i detta sammanhang endast böra meddela
kammaren, att bestämmelsen i tilllämpningsföreskrifterna,
att chefen
skall låta övervaka mångfaldigandet, av
vederbörande chef givits en annan tolkning
än som från marinförvaltningens
sida varit avsedd, på grund varav föreståndaren
för kopieringsanstalten utfört
den nu aktuella kopieringen utan övervakning.
Utan att föregripa militäråklagarens
ställningstagande vill jag framhålla,
att jag ser synnerligen allvarligt
på det inträffade.

Beträffande frågan om åtgärder vidtagits
eller planeras för att betryggande
säkerhetsgarantier kan uppnås och vidmakthållas
har marinförvaltningen under
hand meddelat mig, att de nu ifrågavarande
tillämpningsföreskrifterna
förtydligats i anledning av det inträffade.
Enligt de nya föreskrifterna skall
mångfaldigandet övervakas av chef eller
av officer, likställd befattningshavare
eller särskilt betrodd annan tjänsteman,
som chefen utser därtill, såvida icke sådan
övervakning blivit särskilt anordnad
av ämbetsverket. Vidare skall den
som övervakar kopieringen medföra de
hemliga handlingarna till kopieringsanstalten
och efter kopieringen återföra
de tagna kopiorna och vijl kopieringen
uppkommet spillpapper, färgblad, stenciler
o. d. Slutligen framhålles, att hemlig
handling icke får utan övervakning
kvarlämnas å anstalten. Marinförvaltningen
har även fastställt ny instruktion
för kopieringsanstalten samt avser
att överse bestämmelserna för budsänd -

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

Svar på frågor ang. möjligheten att från viss tjänst, som har betydelse för rikets

säkerhet, avstänga tjänsteman, som visat sig mindre lämpad för tjänsten i fråga,

och ang. säkerhetsåtgärderna vid marinförvaltningens ljuskopieringsavdelning

ning inom ämbetsverket, i vad de avser
hemliga handlingar, ävensom övriga
sekretessföreskrifter.

Genom de angivna föreskrifterna, som
icke synes kunna misstolkas, torde, i
den mån föreskrifterna efterleves, betryggande
garantier skapas för att kopieringsanstaltens
befattning med hemliga
handlingar icke framdeles skall
medföra risker ur säkerhetssynpunkt.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Boijas fråga.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för civildepartementet
för svaret på min fråga.

Avsikten med densamma var att i någon
mån försöka få klarhet i det dunkla
problemet, huruvida det finns möjligheter
att avkoppla en statstjänsteman,
som uppenbarligen brustit vid utövandet
av sin tjänst. Som alla vet är det
ett speciellt fall, vilket låtit tala mycket
om sig, som föranlett min fråga. I detta
fall har en tjänsteman under flera år
fått anmärkningar och i viss mån ansetts
olämplig för sin befattning utan
att det har föranlett någon förflyttning
eller avkoppling från hans tjänst. Nu
har herr statsrådet lämnat ett klart svar
härvidlag, och kanske inte minst för
pressens del tror jag att det är värdefullt.
Påståendet från fackligt håll, att
ett tillräckligt antal varningar inte
skulle ha givits för att kunna förflytta
vederbörande till annan tjänst, synes
inte mig vara övertygande.

I likhet med den uppfattning som försvarsministern
nyss gav idtryck för i
sitt svar på herr Boijas fråga, ser jag
rätt allvarligt på de möjligheter som för
närvarande finns på det här området.
.lag har mig bekant att det pågår en utredning,
som kanske i någon mån kommer
att få ta ställning även till dessa
problem och som — om jag inte minns

fel — kallas för industriskyddskommittén.
Måhända kommer denna kommitté,
som jag hoppas snart kommer
med sitt betänkande, att redovisa förslag
som gör det möjligt att på ett tidigare
stadium än nu förflytta tjänstemän
som icke anses lämpliga för den
tjänst de innehar.

Som herr statsrådet meddelade i sitt
svar, finns det ju vissa möjligheter att
förflytta vederbörande till annan tjänst.
Däremot kan man inte, såvitt jag förstår,
avkoppla vederbörande, om det
inte föreligger ett domstolsutslag som
visar att vederbörande är olämplig för
sin tjänst. Det är detta, herr talman,
som föranlett mig att ställa denna fråga,
och jag är tacksam för att jag från
statsrådet fått detta klara besked. Jag
vill emellertid än en gång betona att jag
finner det värdefullt att det så snart
som möjligt blir andra bestämmelser, så
att man kan ingripa på ett tidigt stadium.
Behovet härav understrykes av
vad som nyligen förekommit på ett
mycket känsligt område.

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på min fråga.

Tyvärr har ju på sista tiden i vårt
land den ena spioneriaffären avlöst den
andra. Min fråga till försvarsministern
är föranledd av alt föreståndaren för
marinförvaltningens ljuskopieringsanstalt
kommit över handlingar, som han
haft för avsikt att sälja till främmande
makt. Det är alltså en mycket allvarlig
sak. Försvarsministern har också i sitt
svar sagt ifrån, att han ser synnerligen
allvarligt på vad som här inträffat, .lag
tror att denna syn delas av denna kammare
och för övrigt av hela svenska
folket.

Varje gång det inträffar en ny spioneriaffär
ställer man sig helt naturligt

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Svar på frågor ang. möjligheten att från viss tjänst, som har betydelse för rikets

säkerhet, avstänga tjänsteman, som visat sig mindre lämpad för tjänsten i fråga,

och ang. säkerhetsåtgärderna vid marinförvaltningens ljuskopieringsavdelning

frågan, hur det kan ske. Man frågar sig
också, hur säkerhetskontrollen fungerar.
Som regel får man ett lugnande
besked att kontrollen omedelbart skall
skärpas eller att en snabbutredning pågår.
Men ändå dyker spionaffärer upp
i olika sammanhang. Jag är fullt medveten
om att man aldrig helt kan eliminera
riskerna för spioneri, men den
senaste spionaffären borde ha kunnat
förhindras, om erforderliga åtgärder
hade vidtagits.

Försvarsministern lämnade i sitt svar
först en redogörelse för instruktionen
för mångfaldigande av de hemliga
handlingarna, där det föreskrives hur
det skall gå till i sådana sammanhang.
Statsrådet antydde också vad som är
angivet i tillämpningsföreskrifterna,
nämligen bland annat att chefen skall
övervaka mångfaldigandet. Detta har,
enligt vad försvarsministern antytt i
sitt svar, beklagligtvis icke skett, vilket
heror på att vederbörande chef lär ha
givit tillämpningsföreskrifterna en annan
tolkning än marinförvaltningen avsett.
Jag måste betrakta det som märkligt
att man här inte varit mera uppmärksam,
bland annat med anledning
av att — såsom också framhölls i svaret
— sakrevisionen så sent som 1955 riktade
uppmärksamheten på att övervakningen
vid kopieringsavdelningen inte
var vad den borde vara.

Av pressreferaten har också framgått
att de ritningar det här gällde var av
kvalificerat hemlig natur. Av denna anledning,
och därtill med kännedom om
förhållandena på kopieringsavdelningen,
är det förvånansvärt att man inte
effektiviserat kontrollen på avdelningen.

En fråga, som statsrådet icke har berört
i sitt svar, är på vad sätt dessa
hemliga ritningar förvarats. Jag förutsätter
att också detta spörsmål upptagits
i den i ärendet gjorda utredning,
som numera överlämnats till militäråklagaren.
Att försvarsministern inte

har velat redovisa denna utredning i
dag förstår jag.

Om tidningsreferaten emellertid är
riktiga, och jag har tyvärr inte något
annat att hänvisa till, skulle dessa hemliga
ritningar ha förvarats i ett plåtskåp,
till vilket föreståndaren haft nyckel.
Fråga är för övrigt om man kan
förutsätta att skåpet verkligen varit låst.
Det är egentligen ganska otroligt att
hemliga handlingar varit så lättillgängliga,
åtkomliga för en enda person och
kanske vid vilken tid på dygnet som
helst. Från andra sammanhang har jag
den erfarenheten, att hemliga och för
övrigt även mindre hemliga handlingar
förvaras under dubbla lås och på ett
betryggande sätt, åtkomliga endast för
två personer i förening.

Det är alltså, herr talman, inte bara
övervakningen under själva kopieringen
som har eftersatts, utan ritningarna
tycks också ha förvarats på ett ur säkerhetssynpunkt
mindre tillfredsställande
sätt. Försvarsministern har nu i
sitt svar antytt, att den som övervakar
kopieringen hädanefter skall medföra
de hemliga handlingarna till kopieringsanstalten
och efter kopieringen
återföra de tagna kopiorna — jag förmodar
också originalen — spillpapper,
färgblad o. s. v. Jag tror detta är en
riktig och bra åtgärd, som på ett ganska
betryggande sätt kan förhindra ett
återupprepande av vad som nu skett.
Detta förfarande tillämpas ju också regelmässigt
i andra sammanhang.

Som svar på den första delen av min
fråga förklarar alltså herr statsrådet,
att de bristande säkerhetsåtgärderna
vid marinförvaltningens kopieringsavdelning
till fullo klarlagts men att utredningen
inte lämpligen kan offentliggöras
för närvarande. Jag tror det
skulle vara värdefullt om försvarsministern
i ett senare sammanhang, när
tiden kan anses lämplig, ville i den utsträckning,
som kan befinnas rimlig,

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

Svar pa frågor ang. möjligheten att från viss tjänst, som har betydelse för rikets

säkerhet, avstänga tjänsteman, som visat sig mindre lämpad för tjänsten i fråga,

och ang. säkerhetsåtgärderna vid marinförvaltningens ljuskopieringsavdelning

lämna en redogörelse för de verkliga
förhållandena i detta avseende.

Beträffande säkerhetsgarantierna för
framtiden, som berördes i den andra
delen av min fråga, har nya tillämpningsföreskrifter
nu utfärdats, föreskrifter
som jag hoppas inte skall behöva
misstolkas utan på ett betryggande sätt
skall kunna skapa säkerhetsgarantier
för framtiden. Jag ser det som en tvingande
nödvändighet att sådana här händelser
inte upprepas, så långt det nu
står i mänsklig makt att förhindra att
hemliga handlingar på sätt som nu skett
kan komma i obehöriga händer, till
skada för hela vårt land.

När jag är inne på frågan om hithörande
förhållanden inom marinförvaltningen
skulle jag gärna vilja fråga
försvarsministern, om han också är i
tillfälle att ge kammaren en försäkran
om att erforderliga åtgärder har vidtagits
även inom andra delar av försvaret
och dess anstalter för att förhindra
att något liknande inträffar i
annat sammanhang. Jag tror det skulle
vara värdefullt för kammaren att få en
sådan deklaration från försvarsministerns
sida.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Med anledning av den
sista frågan som herr Boija ställde kan
jag försäkra, att både det inträffade och
tvånget att skydda vår försvarsmakt
från insyn från annat håll gör, att försvarsledningen
ägnar stor uppmärksamhet
åt dessa frågor och försöker att
vidta åtgärder, som hindrar att något
liknande kan inträffa igen. Det är det
enda jag för tillfället kan säga.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Genom den senaste
spioneriaffären har framkommit vissa
uppgifter utöver dem som behandlas i
interpellationerna, uppgifter som i och

för sig inte varit mindre uppseendeväckande
därför att de inte varit bestyrkta,
men som måst inge oro och
undran hos allmänheten. Jag syftar på
de uppgifter som förekommit om att
här skulle ha skett atomspionage, men
att man av olika skäl skulle ha föredragit
att beträffande dessa misstankar
inte göra en tillräckligt ingående undersökning.
Polisen och åklagaren har, som
kammarens ärade ledamöter vet, båda
bestämt dementerat att något sådant
skulle ha förekommit, men jag konstaterar
att oron och undran genom dessa
dementier inte helt och hållet har stillats.

Med anledning härav skulle jag vilja
fråga någon representant för regeringen,
huruvida man inte redan i dag är
i stånd till och villig att på denna punkt
avge en förklaring, som bestyrker vad
polis och åklagare offentligen har uppgivit,
eller, om man inte nu är i tillfälle
att avge en sådan förklaring, om man
inte från regeringshåll vill ta under
övervägande att inför offentligheten
förstärka den auktoritet som polis och
åklagare här uppenbarligen behöver.
Då kunde allmänheten få ett bevis för
att man på högsta ansvarig ort står
bakom de dementier som lämnats av
polis och åklagare.

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Ett allmänt uttalande,
sådant som det försvarsministern här
gjorde, är naturligtvis i och för sig bra,
men det skulle vara mycket värdefullare
att verkställa eu undersökning av
hur förhållandena bär ligger till, vilket
jag också förutsätter att försvarsministern
senare kommer att göra. .lag tycker
också att man i det här sammanhanget
skulle ta in försvarets forskningsanstalt
i bilden. Jag vill därvidlag
ytterligare understryka nödvändigheten
av att ingenting här lämnas åt slumpen
eller tillfälligheternas spel. Det förhål -

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Svar på fråga ang. grunderna för ersättningen till fiskarna på skånska ostkusten

för lidna stormskador år 1956

ler sig ju så, att vi här i landet offrar
miljoner för vårt försvar, och det får
inte vara på det sättet, att man på ett
område så viktigt som detta behöver
eftersätta något.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. grunderna för ersättningen
till fiskarna på skånska ostkusten
för lidna stormskador år 1956

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet ELIASSON, som yttrade: Herr

talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nilsson i Bästekille
frågat mig, om jag vill redogöra för de
grunder, efter vilka ersättning för lidna
stormskador hösten 1956 har utbetalats
till fiskarna på den skånska ostkusten.

Med anledning härav får jag först
beträffande behandlingen av ifrågavarande
ärenden anföra följande. Från
fiskare inkomna ansökningar om ersättning
för förlust av fiskredskap i anledning
av stormskador hösten 1956 har
liksom tidigare handlagts av vederbörande
länsstyrelse, i de av herr Nilsson
åsyftade fallen av länsstyrelsen i
Kristianstads län. För värdering av förlusterna
av fiskredskap eller de å
dessa uppkomna skadorna har sistnämnda
länsstyrelse anlitat hushållningssällskapets
fiskerikonsulent, en ledamot
av länets fiskerinämnd samt en
fiskredskapshandlare. Utredning av sökandenas
ekonomiska omständigheter
har skett genom vederbörande landsfiskalers
försorg. Länsstyrelsen har därefter
inhämtat yttranden från fiskeriintendenten
i Västerhavets distrikt och
från fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök.
Genom resolutioner den 19
mars och den 23 april 1957 har länsstyrelsen
fastställt bidrag respektive lån
till sökandena att utgå ur reservations -

anslaget till Bidrag till fiskare för förlust
av fiskredskap m. m. respektive
Statens fiskredskapslånefond.

Såsom utgångspunkt för bestämmandet
av bidrags- och lånebelopp i det
enskilda fallet finnes vissa i propositionen
1935:77 angivna, av riksdagen
sedermera såsom normgivande godkända
grunder. Vad som skall iakttagas
för att enligt dessa grunder ersättning
skall kunna ifrågakomma har sammanfattats
i lantbruksstyrelsens cirkulär
F 53, fastställt den 5 september 1945.

Av nyssnämnda cirkulär framgår
bland annat, att den ersättningssökande
genom förlusten eller skadan skall befinnas
ha råkat i nödställd belägenhet
för att kunna få ersättning. Vid avgörandet
av frågan om huruvida nödställd
belägenhet skall anses föreligga, tages
hänsyn till en rad omständigheter, såsom
sökandens ålder och försörjningsbörda,
den årliga inkomstens storlek
och fördelning på förvärvskällor, tillgångarnas
och skuldernas storlek och
art samt förlustens eller skadans absoluta
och relativa storlek. Det är givet,
att det i många fall är mycket svårt att
avgöra, om nödställd belägenhet skall
anses föreligga eller ej. Sedan många år
tillbaka tillerkännes emellertid sökanden
i tveksamma fall ofta ersättning enbart
i form av ett räntefritt lån, svarande
mot V3 av förlustens eller skadans
värde.

Vidare skall enligt de i nämnda cirkulär
angivna grunderna ersättningens
belopp i regel utgå med högst 2/3 av förlustens
eller skadans värde, varvid regelmässigt
högst hälften skall lämnas
såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet
samt återstoden såsom räntefritt
lån med en amorteringstid av högst åtta
år. Med hänsyn till garnredskapens relativt
begränsade livslängd har emellertid
i praktiken sagda amorteringstid i
regel brukat sättas till högst fem år. Så
har också skett beträffande de lån, som
lämnats i anledning av hösten 1956 i

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

Svar på fråga ang. grunderna för ersättningen till fiskarna på skånska ostkusten

för lidna stormskador år 1956

Kristianstads län inträffade förluster
och skador.

Utöver vad som nu anförts såsom villkor
för ersättning gäller, att förlusten
eller skadan icke skall vara att hänföra
till försummelse eller vårdslöshet från
sökandens sida samt att förlusten eller
skadan icke får anses normalt sammanhänga
med redskapens användning. Ersättning
utgår i regel ej heller om förlustens
eller skadans värde understiger
50 kronor.

Fiskeriintendenten och fiskeristyrelsen
har behandlat de från Kristianstads
län inkomna ansökningarna om ersättning
i anledning av stormskadorna hösten
1956 i enlighet med nyss återgivna
anvisningar. Länsstyrelsen har på något
undantag när följt av fiskeriintendenten
och fiskeristyrelsen avgivet förslag.
Med hänsyn till att de vid utbetalningstillfället
tillgängliga medlen å bidragsanslaget
även skulle användas för
utbetalande av bidrag inom andra län,
där hösten 1956 stormskador å fiskredskap
inträffade, har länsstyrelsen emellertid
reducerat de av fiskeristyrelsen
förordade bidragsbeloppen med cirka
fem procent. Det förtjänar nämnas, att
de fiskare, som icke erhållit bidrag, har
underrättats härom ävensom om innebörden
av de bestämmelser, som länsstyrelsen
haft att tillämpa. Inom Kristianstads
län har bidrag utbetalats till
45 fiskare med belopp varierande mellan
cirka 250 kronor och cirka 4 750
kronor eller till ett sammanlagt belopp
av omkring 62 800 kronor.

Samtliga fiskare, som av länsstyrelsen
ansetts böra tilldelas fiskredskapslån,
har skriftligen tillfrågats, om de
önskar komma i åtnjutande av dylikt.
Därvid har sex fiskare förklarat sig icke
vilja ifrågakomina eller ej låtit sig avhöra.
Med hänsyn till den nuvarande
medelstillgången å fiskredskapslånefonden
har länsstyrelsen hittills meddelat
beslut om utbetalande av 70 procent av
i och för sig godkända belopp. Alla fis -

kare, som erhållit bidrag, har också beviljats
lån. Därjämte har ett tiotal fiskare
beviljats enbart lån. Det för lån
godkända totalbeloppet inom ifrågavarande
län utgör omkring 57 000 kronor.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Nilssons fråga.

Härpå anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet Eliasson få framföra mitt tack
för att han varit vänlig nog att svara
på min fråga.

Jag har också gjort en undersökning
om de saker det här gäller, och beträffande
behandlingen av själva kärnfrågan
är den redogörelse alldeles korrekt,
som statsrådet här lämnat. Skadorna på
fiskarnas redskap har värderats av tre
sakkunniga representanter. I det stycket
finns sålunda ingenting att anmärka.
Men vad man på fiskarhåll reagerat mot
är, att en del fiskare har fått ersättning
och andra inte. Det är riktigt att det i
det cirkulär statsrådet åberopade står,
att vederbörande skall ha råkat i nödställd
belägenhet för att få bidrag och
lån från de medel, som står till förfogande
för ändamålet. Men som statsrådet
själv har sagt i svaret, är det mycket
svårt att dra gränsen och säga, om
någon har råkat i nödställd belägenhet
eller inte.

Jag har i mitt hem fått besök av yrkesfiskare
från min egen kommun, vilka
har redogjort för förhållandena i samband
med erhållande av bidrag, och
jag tvivlar inte ett ögonblick på att den
redogörelse de lämnat är fullständigt
korrekt. De anmärkte just på att en del
fiskare har fått bidrag — vilket de givetvis
inte hade något att erinra mot —
men att andra som befunnit sig i samma
belägenhet, har nekats. Det är detta
man inte har kunnat förstå. Dessa fiskarrepresentanter
anförde som sin mening
— en uppfattning som jag anslu -

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Svar på fråga ang. grunderna för ersättningen till fiskarna på skånska ostkusten

för lidna stormskador år 1956

ter mig till — att det i stället för detta
slumpens spel hade varit riktigare med
en procentuell ersättning för lidna skador.
Ett sådant system hade varit lättare
att tillämpa och lättare att förstå
för berörda fiskare. När den ene yrkesutövaren
får lån och bidrag, medan en
annan fiskare från samma fiskeläge och
i samma situation nekas, är det självklart
att den sistnämnde känner sig
missnöjd.

En av de fiskare som besökte mig
hade en kompanjon. Det var en ung
pojke, som i motsats till vad som är
brukligt hade försökt skaffa sig ett litet
sparkapital — vilket han också hade
lyckats med — och av den orsaken fick
han sin ansökan om bidrag avslagen.
Jag ifrågasätter verkligen om detta kan
vara den riktiga vägen. Här säger man
ju i varje fall indirekt att vederbörande
måste förbruka sitt kapital och komma
i nödställd belägenhet, innan han kan
räkna med att få bidrag.

Jag skall emellertid inte klandra
statsrådet Eliasson härför, ty han har
så nyligen tillträtt sin post, att han inte
har kunnat göra något åt dessa saker.
Men jag vill vädja till statsrådet att försöka
få rätsida på dessa problem, eftersom
jag tror att de kommer att dyka
upp även i framtiden.

Sedan är det också synnerligen angeläget
att statsrådet tar hand om en
annan fråga, som åtminstone delvis hör
hit, nämligen den att fiskarna bör givas
möjligheter att försäkra sina redskap
till fulla värdet. Det kan de inte
göra nu, därför att kostnaderna är för
höga.

Jag ber att än en gång få tacka herr
statsrådet för svaret, och jag hoppas att
positiva åtgärder kommer att vidtagas,
så att vi i framtiden får mera rättvisa
fördelningsgrunder att gå efter, när
dessa frågor åter dyker upp.

Herr statsrådet ELIASSON:

Herr talman! Herr Nilsson i Bäste -

kille har frågat mig efter vilka grunder
ersättningar utbetalas till fiskarna
för lidna skador, och när jag då svarar
på det, så säger herr Nilsson i Bästekille,
att det där känner han givetvis
till förut, men det är inte det saken gäller.
Här är det fråga om rättvisan i att
en del fiskare får bidrag och andra inte.

Hur kan herr Nilsson i Bästekille tro
att jag skall kunna stå här och på rak
arm avgöra, huruvida myndigheterna
har handlagt ifrågavarande ärenden
korrekt? I den mån de förs till mig,
skall jag ta ställning till dem, men hittills
har inga besvär inkommit till
Kungl. Maj:t rörande utbetalningarna.

Sedan tycker jag inte att jag har någon
anledning att här uttala mig kritiskt
mot de bestämmelser, efter vilka
bidrag för närvarande utgår. De har
f. ö. tillkommit i en tid, då jag inte
hade hand om fiskeriärendena. Herr
Nilsson i Bästekille däremot bör ju haft
tillfälle att under årens lopp studera
dessa frågor, när de har varit uppe i
olika sammanhang. Därför tycker jag
inte att man skall föra problemen till
mig i detta fall. Har man den uppfattningen
att bestämmelserna varit felaktiga,
så skulle man väl i vanlig ordning
ha sett till att ändringar vidtagits. Det
spörsmål, som herr Nilsson i Bästekille
här drog upp, hör hemma i annat sammanhang.

Sedan trodde jag också att herr Nilsson
i Bästekille kände till att frågan om
försäkring av fiskeredskap för närvarande
är föremål för utredning — och
det är väl skäl i att avvakta den utredningens
ställningstagande.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr statsråd! Jag sade tydligt och
klart ifrån att jag klandrar inte statsrådet
personligen med hänsyn till den
korta tid han innehaft denna sin post.
Men jag vädjar till honom att i fortsättningen
göra något på det praktiska om -

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

Svar på fråga ang. grunderna för ersättningen till fiskarna på skånska ostkusten

för lidna stormskador år 1956

rådet. Jag förstår mycket väl att vi inte
kan lasta statsrådet Eliasson för vad
som skett under tider som gått, då lian
inte hade ansvaret för denna avdelning
inom departementet. När statsrådet yttrar
att det inte var nödvändigt, att det
nu lämnades en redogörelse för grunderna
för denna utbetalning, vill jag
svara att jag i alla fall anser mig ha
skyldighet att hjälpa statsrådet med att
tala om hur dessa grunder i praktiken
tillämpas, så att statsrådet skall ha möjlighet
att i framtiden rätta till förhållandena
på de punkter, där det har
brustit en hel del.

Jag vet att frågan om försäkring av
fiskeredskap är föremål för utredning,
men jag tycker att den har utretts rätt
lång tid nu. Skulle jag kunna fungera
som pådrivare för statsrådet och hjälpa
honom att i sin tur driva på utredningsmännen,
tycker jag att vi gjort nytta
båda två.

Herr statsrådet ELIASSON:

Herr talman! Jag tror inte alls att jag
kommer att sakna behov av hjälp och
jag får väl då framföra mitt varma tack
till herr Nilsson i Bästekille för hans
beredvillighet på den punkten —• jag
förstår att då löses alla problem på
detta område!

Min anmärkning var inte föranledd
av att jag på något sätt skulle känna
mig illa berörd av att det skulle finnas
anledning till diskussion, huruvida de
bestämmelser, som är antagna under
tidigare år, är riktiga eller inte. Men
jag måste uttala min förvåning över hur
denna fråga är formulerad. Detta kan
kanske, herr talman, bero på att jag har
för ringa erfarenhet av riksdagsarbetet.
Frågan gällde nämligen om jag ville redogöra
för de grunder efter vilka man
utbetalar detta bidrag. Den gällde icke
huruvida jag ville medverka till någon
ändring av dessa grunder.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogos och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälningar jämlikt
g 21 riksdagsstadgan att till utskottet
inkommit framställningar

1) angående bemyndigande för fullmäktige
i riksbanken att taga i anspråk
vissa medel för ombyggnads- och ändringsarbeten
i riksbankens fastighet i
Nyköping;

2) angående vissa ändringar i bankoreglementet; 3)

angående vissa eventuella ändringar
i personalförteckningen för riksbanken
m. in.;

4) angående förslag till ändringar i
reglementet för riksgäldskontoret;

5) angående eventuell tillämpning av
statens löneförordning vid riksdagens
verk m. m.; och

6) angående ändrade tjänste- och
personalförteckningar för ombudsmännens
expeditioner m. m.

§ 7

Föredrogos var efter annan följande
på bordet vilande motioner:

nr 670 och 671, av herr Svensson i
Ljungskile m. fl., och

nr 672, av herr Kollberg.

Motionerna hänvisades, i vad de kunde
avse de delar av Kungl. Maj :ts proposition
nr 144, som hänvisats till bevillningsutskottet,
till detta utskott och
i övrigt till behandling av lagutskott.

§ 8

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial
nr 7—14, sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande
nr 1, statsutskottets utlåtanden nr 95—
97, bevillningsutskottets betänkanden
nr 40—43, första lagutskottets utlåtanden
nr 25—27, andra lagutskottets utlåtanden
nr 23—25 och 29 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 21 och 22.

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning

§ 9

Föredrogs den av fru Sjövall vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till statsrådet
fru Lindström angående åtgärder
för inpassande av de ensamma mödrarna
på arbetsmarknaden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Utgifter under riksstatens tionde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 40, s. 70 och 71) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
400 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Hamrin-Thorell (I: 13)
och den andra inom andra kammaren
av herr Ni hl fors och fröken Elmén
(II: 10), hemställts, att riksdagen måtte
till Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
för budgetåret 1957/58
anvisa ett reservationsanslag av 600 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 13
och II: 10, till Konsumentvaruforskning

och konsumentupplysning för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ståht, fröken Elmén samt herrar Nihlfors
och Löfroth, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:13 och 11:10, till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning för
budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Vid denna punkt föreligger
en reservation som mynnar ut
i ett yrkande om högre anslag till statens
konsumentråd och till konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning.
Reservationen baserar sig på en
motion, som har väckts här i kammaren
av fröken Elmén och mig och där
vi påpekar det något egendomliga förhållandet,
att anslaget i realiteten föreslås
minskat sedan förra året.

För denna konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning beviljade
nämligen 1956 års riksdag ett anslag på
300 000 kronor, avseende första halvåret
1957, alltså sista halvåret av det nu
snart tilländalupna budgetåret. Man hade
då väntat sig, när denna verksamhet
helt överförts i statlig regi och även
med hänsyn till de uttalanden som gjordes
förra året, att man skulle fortsätta
på vägen fram mot en ökad konsumentvaruforskning
och upplysning på detta
område. Man hade alltså väntat att
minst 600 000 kronor — d. v. s. dubbla
summan i förhållande till förra året —
skulle äskas av riksdagen.

Det var därför för många säkerligen
en överraskning, att det på denna
punkt i tionde huvudtiteln i statsverkspropositionen
endast äskades 400 000
kronor, ett belopp som i realiteten in -

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning

nebär en minskning. Jag tillhörde dem
som anslöt sig till förra årets regeringsförslag
om ett förstatligande av Hemmens
forskningsinstitut och därmed
sammanhängande upprustning och förstärkning
av en forskning på detta område,
en forskning som man i vida kretsar,
oavsett ställningstagande till frågan
om förstatligandet av Hemmens
forskningsinstitut, ansåg vara erforderlig
och nödvändig. Vi är alltså minst
sagt besvikna över att redan i starten
finna en avslappning så att säga i det
från regeringens sida tidigare visade intresset
för denna angelägenhet.

I statsutskottets utlåtande påpekas att
av clearingmedel, som tidigare överförts
för ändamål av detta slag, kunde
beräknas att drygt en miljon kronor
stod till förfogande vid innevarande
budgetårs slut. Vidare sägs att det inte
finns något stöd för den i motionen uttalade
uppfattningen, att dessa clearingmedel
icke skulle få användas i budgetutjämnande
syfte. Detta sista påstående
grundar sig på att vi motionärer och reservanter
har gjort gällande, att när
riksdagen förra året tog ställning till
detta anslag fanns clearingmedel disponibla
i större utsträckning än för närvarande,
också då avsedda för ändamål
som har samband med konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning.
Det var alltså inte så, att dessa medel
var avsedda som ett tillskott till de
medel på detta område, vilka efter hand
minskar, utan de fanns i större omfattning
till förfogande förra året, när vi i
riksdagen fattade beslut om detta anslag
på 300 000 kronor. Då räknade väl
också de flesta med att anslaget skulle
bli 600 000 kronor i år. Jag vidhåller
för min del uppfattningen, att även om
det inte finns något formellt stöd för
den, föreligger dock det faktum, att det
inte har ifrågasatts att man skulle blanda
ihop clearingmedlen och anslagsmedlen
till konsumentforskning och
konsumentupplysning.

Vi reservanter räknar givetvis inte

med att få kammaren att ändra den
uppfattning, som utskottsmajoriteten
har givit till känna i utskottsutlåtandet.
Men vi har önskat vara konsekventa och
har så att säga velat följa upp de beslut,
som riksdagen förra året fattade
i denna fråga. Därför ber jag, herr talman,
få yrka bifall till den reservation
som här föreligger om en höjning av reservationsanslaget
till 600 000 kronor.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Föredragande statsrådet
har ju föreslagit 400 000 kronor till
detta ändamål. Därutöver har vi inom
utskottet förvissat oss om att det finns
överskott av vissa clearingmedel, vilka
överförts till handels- och sjöfartsfonden
och får användas för forskning
samt försöks- och upplysningsarbete av
betydelse för konsumenterna. Det belopp
som står till förfogande är ganska
avsevärt. Att under sådana förhållanden
utöka det av Kungl. Maj:t begärda anslaget
har vi inte ansett oss kunna tillstyrka.

Därför, herr talman, ber jag alt få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill bara tillägga
några ord till vad utskottets talesman
här anfört. Jag skall först villigt vitsorda
herr Nihlfors’ intresse för det ämne
som här behandlas. Genom sitt ställningstagande
i det förflutna har han
större fog än hans partivänner på reservationen
i övrigt att ställa krav på
statsmakternas intresse för en upprustning
av konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning. Men reservanterna
har nog missuppfattat situationen
en smula, då de säger, att clearingmedlen
för konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning var avsedda
att utöver anslaget till konsumentrådet
användas för förstärkning av ifrågavarande
verksamhet. Alltsedan riksdagen
1955 beslöt alt anslå 2 miljoner kronor

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.
Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning

ur kolclearingkassans överskottsmedel
— tidigare hade man anslagit 400 000
kronor — att användas för forskning
samt försöks- och upplysningsverksamhet
av betydelse för konsumenterna,
har dessa medel disponerats av Kungl.
Maj :t och utdelningar har beslutats av
Kungl. Maj:t med ungefär en halv miljon
kronor årligen under 1955 och
1956. Med den takten i utdelningarna
skulle clearingmedlen vara uttömda efter
cirka fyra år, d. v. s. efter två år
från innevarande tidpunkt.

När regeringen i fjol föreslog riksdagen
inrättandet av ett statens konsumentråd,
som med större sakkunskap
än vad Kungl. Maj :t besitter skulle överta
främjandet av forskning och upplysning
på detta område, var meningen
bland annat, att denna verksamhet skulle
tillförsäkras ett permanent stöd, som
kunde avlösa det temporära stöd clearingmedlen
hade inneburit och vilket
snart skulle bortfalla. Storleken av det
blivande årliga stödet till forskning
och upplysning till konsumenternas
fromma skulle därvid inte vara mindre
utan helst större än det stöd, som beviljats
av clearingmedel, för att så
småningom öka allteftersom behoven
och de institutionella forskningsresurserna
tillväxte.

Forskningsanslaget bestämdes då
först, som herr Nihlfors påpekade, till
300 000 kronor för det första halva
budgetåret av rådets tillvaro. Det var
beräknat efter en anslagsstat av 600 000
kronor per helår. Clearingmedlen var
avsedda att avlösas av detta anslag, inte
att späda på samma anslag. Medlen administrerades
f. ö. direkt av Kungl.
Maj :t, som utan vidare kunde ha behållit
förfoganderätten över dem och använt
dem som en kassa att plocka extra
anslag ur i hur snabb eller långsam
takt som helst.

Nu föreföll mig detta föga rationellt.
En av huvudprinciperna bakom konsumentrådets
tillblivelse var, att man
skulle decentralisera beslutanderätten

i sådana här frågor från de facto en person
i regeringen till en krets på 15 sakkunniga
representanter för konsumenter
och näringsliv. När därför det anslag
till konsumentrådet övervägdes,
som är föremål för delade meningar
här i dag, ansåg jag att rådet under sitt
första odelade verksamhetsår kunde nöja
sig med ett något lägre anslag över
budgeten mot att jag i stället överförde
dispositionsrätten över clearingmedel
helt på rådet. Clearingmedlen uppgick
då och nu till 1 275 000 kronor. Samtidigt
som vi i kanslihuset gjorde upp
statsverkspropositionen för nästa budgetår,
bemyndigades därför konsumentrådet
i konselj den 21 december i fjol
att förfoga också över dessa clearingmedel
under enahanda villkor som gäller
för anslaget över budgeten. Rådet
må ur clearingmedlen ge sitt anslag den
utfyllnad det kan behöva och även därutöver
utnyttja clearingmedel, såvida
väl vitsordade behov och väl underbyggda
forskningsprojekt övertygar rådet
om det berättigade i ett omgående
ekonomiskt stöd. Att det nya konsumentrådets
verksamhetsmöjligheter härigenom
blir beskurna redan i starten
och skulle utsättas för den »avslappning»,
som herr Nihlfors talade om,
vill jag alltså eftertryckligt dementera.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Statsrådet fru Lindström
sade här att clearingmedlen ej
var avsedda att späda på det föreliggande
anslaget. Nog har jag som ledamot
av konsumentrådet haft den uppfattningen,
att de inte behövde sammanblandas
med budgetanslaget till
denna forskningsverksamhet men att
de givetvis skulle användas. Hur man
än vrider och vänder på denna fråga
om budgetteknik, som man väl får säga
att det är, kommer man ju till slut fram
till att det sammanlagda anslaget minskar
med det belopp som nedprutats i
statsverkspropositionen, där man nu

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

alltså väntat sig läsa 600 000 och fått
läsa 400 000 kronor. Det är klart, att om
man slår ihop detta belopp med clearingmedlen
uppstår troligtvis inte någon
knapphet för nästa budgetår, men när
clearingmedlen så småningom tar slut
kan man säga att de tagit slut tidigare
än som annars skulle ha skett, om konsumentrådet
fått 600 000 för nästa budgetår
i stället för 400 000 kronor. Man
kan givetvis tvista i det oändliga om
hur man bör göra, och det är klart att
jag också begriper att det här måst ske
en avvägning för att få en statsverksproposition
att gå ihop.

Men jag kan för min del inte säga annat
än att det i alla fall blivit en missräkning
för det nystartade konsumentrådet,
att omedelbart vid rådets första
sammanträde, till råga på allt samma
dag statsverkspropositionen lades på
riksdagens bord, första hela budgetårets
anslag är avsevärt mindre än man
tänkt sig. Motionen är alltså ett uttryck
för denna besvikelse.

Jag vill till slut, herr talman, peka på
att när fru Lindström här redovisade
det resonemang, som ledde fram till att
hon som föredragande yrkade på ett
anslag på endast 400 000, så finns det
resonemanget beträffande clearingmedlen
och dispositionsrätten över dessa tyvärr
inte meddelat i statsverkspropositionen,
bilagan 10 huvudtiteln. Det hade
varit till fördel vid läsningen av regeringsförslaget,
om man omedelbart hade
fått klarhet i att en viss kompensation
för anslagsminskningen åstadkommits
genom att konsumentrådet nu ensamt
får disponera över dessa clearingmedel
mot att förut dispositionsrätten
helt låg i Ivungl. Maj:ts hand.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Säkerhetsanstalter för sjöfarten

Punkterna 41—63

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 64

Säkerhetsanstalter för sjöfarten

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 66, s. 116—124) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1957/
58 anvisa ett reservationsanslag av
1 700 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Axet Andersson in. fl. (I: 128) och den
andra inom andra kammaren av herr
Johansson i öckerö m. fl. (11:145), i
vilka hemställts att riksdagen måtte till
säkerhetsanstalter för sjöfarten för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Axel Andersson m. fl. (I: 129) och den
andra inom andra kammaren av herr
Johansson i öckerö m. fl. (II: 146),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hedström och Grym (I: 130) och
den andra inom andra kammaren av
herr Wiklund m. fl. (11:154), i vilka
hemställts att riksdagen måtte till säkerhetsanstalter
för sjöfarten för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 2 550 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Hermansson och Karl Andersson
(I: 296) och den andra inom andra
kammaren av herr Johansson i öckerö
m. fl. (11:302), i vilka hemställts att
riksdagen måtte för budgetåret 1957/58
besluta ett engångsanslag av 40 000 kronor
för uppförandet av en riktad radiofyr
på norra udden av Marstrandsön.

Betriiffande ett anslag på kapitalbudgeten
till säkerhetsanstalter för sjöfarten
samt de i anledning av detta anslag
väckta, under förevarande punkt be -

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Säkerhetsanstalter för sjöfarten

handlade motionerna I: 129 och II: 146
hade utskottet gjort hemställan i sitt utlåtande
nr 81.

Med avseende å nu förevarande anslag
hemställde utskottet

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 128 och II: 145,1: 130 och
11:154, sistnämnda båda motioner såvitt
avsåge medelsanvisningen, samt
1:296 och 11:302, till Säkerhetsanstalter
för sjöfarten för budgetåret 1957/58
anvisa ett reservationsanslag av 1 700 000
kronor;

b) att motionerna I: 130 och II: 154,
i vad de icke behandlats under a), icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Ivar Johansson, Sundelin,
Pålsson, Jacobsson, Ståhl, Jansson
i Kalix och Staxäng, fröken Elmén
samt herrar Rubbestad, Nihlfors och
Löfroth, vilka ansett att utskottet bort
under a) hemställa

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:128 och 11:145, 1:130 och 11:154,
sistnämnda båda motioner såvitt avsåge
medelsanvisningen, samt I: 296 och
11:302, till Säkerhetsanstalter för sjöfarten
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 1 950 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr WIKLUND (s):

Herr talman! När sjöfartsstyrelsen inrättades
1956 som ett organ för alla sjöfartsärenden,
förväntades allmänt en
uppryckning av de eftersläpningar och
brister som uppstått, kanske i någon
mån i avvaktan på det nya verkets tillkomst.
Dess första åtgärd blev en allmän
översyn och upprättande av flerårsplaner
för de olika områdena. Under
denna punkt redovisar sjöfartsstyrelsen
de vid denna allmänna översyn
konstaterade allvarliga bristerna hos
säkerhetsanstalterna för sjöfarten,

främst efter norrlandskusten. Utskottet,
som inte ofta brukar använda starka
formuleringar, har faktiskt i början
av sitt yttrande sagt, att det föreligger
ett starkt behov av ytterligare
åtgärder på detta område. Jag får lov
att något exemplifiera detta starka behov,
sett från de synpunkter som folk
ute i berörda områden anlägger på dessa
problem.

Beträffande exempelvis sjömätningarna
fastslås att 80 procent är mer eller
mindre otillfredsställande, de flesta utförda
på 1800-talet. Mätningarna är faktiskt
upp till 90 år gamla. Om man tar
sikte på under vilka förhållanden dessa
mätningar utfördes på 1800-talet och
vilka resurser man då hade, och sedan
håller i minnet, att inom ett område,
där landhöjningen är en centimeter per
år, kan djupförhållandena sedan sjökortets
tillkomst vara upp till 90 centimeter
mindre än angivet.

Så sent som 1955 påträffades ett
grund i norra Bottenviken på 9,8 meters
djup. Det innebär risker för fartyg
med över 7 meters djupgående. Övre
Bottenvikens farvatten kan med fog
betraktas som tämligen riskabla och,
jag höll på att säga, outforskade.

Med nuvarande resurser tar nymätningar
cirka 40 år att slutföra vad beträffar
utsjömätningar och 75 år i fråga
om kustmätningar. Det nuvarande anslaget
medger mätningars bedrivande
fem månader av året. Sjöfartsstyrelsen
har äskat medel till ökning av dessa
mätningar upp till sex månader för att
bättre kunna utnyttja den dyrbara materielen.
Det betyder en ökning av mätningstakten
med en sjättedel.

Även beträffande fyrar, fyrskepp, radiofyrar
och fasta sjömärken fastslås
allvarliga brister. Det anges i sjöfartsstyrelsens
petita att 2 av 16 fyrskepp
behöver genast utrangeras. Det meddelas
även att på vissa fyrskepp är däcksbalkarna
avrostade, det läcker i manskapshytterna,
maskineriet är utslitet
o. s. v.

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

Sjöfartsstyrelsen planerar i stället för
byggande av nya fyrskepp att bygga
fasta fyrar till samma kostnad, vilket
skulle medföra en minskning av driftkostnaden
med i genomsnitt 100 000
kronor på varje fyrplats. Den plan styrelsen
bär upprättat om en utbyggnad
av en ny fyr vart fjärde år skulle betyda,
att 1990 skulle det finnas kvar tre
fyrskepp i en ålder av respektive 56,
58 och 68 år. Är det inte tid att fundera
på om det verkligen är skäl att
skjuta på påbörjandet av fyranläggningarna?
Enligt den tioårsplan för fyranläggningar
som föreslås skulle nästa år
för sådana anläggningar anvisas 2,2 miljoner
kronor, för fyrskeppen 2,1 miljoner,
för hus- och hamnanläggningar
545 000 kronor och för lotsradiotelefoner
114 000 kronor. Sammanlagt äskas
fem miljoner kronor.

Departementschefen och utskottet föreslår
precis hälften av detta belopp.
Visserligen innebär det en ökning av
mer än 500 000 kronor jämfört med
fjolårets anvisning, men det betyder
dock i realiteten en minskning på
420 000 kronor jämfört med de sista
fem årens genomsnittliga medelsanvisning.
Motiveringen är det allmänna
statsfinansiella läget.

Jag skulle, herr talman, för min personliga
del vilja vända på satsen och
fråga: Har vi ur dessa synpunkter råd
att pruta, och blir det en verklig besparing
med en sådan här prutning?
Vad beträffar verkningarna lokalt har
vi i motionen nr 154 i denna kammare
försökt ange betydelsen därav. För tre
företag i Norrbotten skulle för en månads
längre sjöfart en minskning av företagens
ränte- och merfraktkostnader
uppnås med mer än 1,1 miljoner kronor.
Fn sådan förlängning av tiden för
sjöfarten borde vara möjlig genom eu
bättre isbrytarbcredskap och bättre säkerhetsanstalter
för sjöfarten. Man måste
se dessa ting i ett sammanhang, ty
här gäller det faktiskt farvatten, där inte
ens statsisbrytarna kan klara navige -

Säkerhetsanstalter för sjöfarten

ringen under höstens mörker och isförhållanden.

Jag skall bara nämna några exempel.
Hösten 1955 totalförliste ångaren Westria
i Östra Kvarken. Statsisbrytaren
Ymer hade då grundkänning utanför
Piteå. Hösten 1956 totalförliste ångaren
Meri vid Rödkallen utanför Luleå.
Statsisbrytaren Atle grundstötte utanför
Skellefteå och fick ligga på varv för reparation
från 6 december 1956 till februari
1957. Vad kostar dessa reparationer
samhället, vilka kanske kunde
ha undvikits, om det hade funnits bättre
säkerhetsanordningar och bättre fyranordningar? Så

fort isförhållandena sätter in, måste
fyrskeppen och de lösa säkerhetsanordningarna
dras in, och då måste fartygen
lita till radar och radiopejlingsanordningar,
som i och för sig är bristfälliga
där uppe.

Det hölls en konferens i Norrbotten
om dessa ting 1956. I denna deltog chefen
för sjöfartsstyrelsen, statens isbrytardirektör,
representanter för rederiföreningen
och industrier in. fl. Från
olika håll framhölls betydelsen av seglationstidens
förlängning för företagens
sysselsättning och ekonomi. Det resulterade
i en sammanställning av handelskammaren
över erforderliga åtgärder i
femton punkter. Av dessa har sjöfartsstyrelsen
nu tagit upp fyra i sina petita.
I vår motion understryker vi angelägenheten
av några av dessa ting, nämligen
fullbordande av Nygråns fyranläggning
utanför Piteå, en fast fyr i
Norströms grund utanför Luleå — vilken
är nödvändig med tanke på den nya
malmhamnen för ett hundratal miljoner
kronor, som skall byggas inom detta
område — en radiofyr på Malören för
sjöfart på Kalix- och Haparanda-områdena,
förberedelser för en fast fyr i
östra Kvarken, en anläggning vid Stora
Fjäderägg vid Holmön o. s. v.

Vi har i vår motion sagt ifrån, att
dessa nordliga farvatten faktiskt är eftersatta
på ett sätt som ej kan försvaras,

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Säkerhetsanstalter för sjöfarten

vare sig ekonomiskt eller ur säkerhetssynpunkt.
Denna uppfattning understrykes
av chefen för marinen i hans
remissutlåtande över petita. Han framhåller,
att åtgärderna i första hand behöver
sättas in i de nordliga, hittills
försummade farvattnen. Om man jämför
utvecklingstakten för säkerhetsanstalter
inom sjöfarten med den inom andra
områden, t. ex. landtrafiken med långtradarnas
behov av broar o. d., järnvägstrafiken
och propåerna om flygfält
för hundratals miljoner kronor, kan
man ifrågasätta, om det är rimligt att
vi skall röra oss med sjökort, som är
baserade på redan nu 90 år gamla mätningar.
De blir kanske 165 år innan de
kan ersättas med nya.

I vår motion har vi hemställt om ökning
av medelsanvisningen med 850 000
kronor. Vi hade helst önskat biträda
sjöfartsstyrelsens äskanden. Enligt vår
mening är det väl motiverat, inte minst
ur statsfinansiell synpunkt. Vad skulle
inte en förlängning av sjöfarten med
bara två veckor på hösten och två veckor
på våren betyda i minskade lagerocli
räntekostnader för företagen utefter
Norrlandskusten och därmed för att förbättra
konkurrenskraften och öka möjligheterna
till sysselsättning för människorna
samt i motsvarande mån minska
de sociala utgifterna för samhället. Bara
en månads kortare säsongarbetslöshet
för stuveriarbetare och vissa industriarbetargrupper
skulle mer än täcka
kostnaderna för en kraftigare investeringsverksamhet
i fråga om sjöfartsanordningar.
Jag vill bara ta ett exempel
från den kommun där jag hör hemma.
Varje vinter måste vi sysselsätta 100—
150 arbetslösa säsongarbetare med beredskapsarbete.
En månads förlängning
av deras ordinarie sysselsättning skulle
i samma proportion nedbringa behovet
av beredskapsarbete, och det är möjligt
att uppnå en sådan månads förlängning
genom en förbättring av säkerhetsanordningarna,
en övergång från fyrskepp
och lösa sjömärken till fasta fyrar, till

radar och radiopejlingsanordningar
samt en förstärkning av isbrytarverksamheten.
Varför skulle vi inte i övre
lotsdistriktet kunna få ett nybyggt isbrytarfartyg
som samtidigt är tjänstefartyg? Herr

talman! Att nu yrka bifall till
vår motion skulle väl endast vara en
tom demonstration. Jag ber därför att
få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av herr Karl Andersson
in. fl., i den förhoppningen att
den symboliska anslagsförhöjning, som
skulle ske, därest riksdagen följde reservanterna,
nästa år skall kunna resultera
i en reell anslagsökning till säkerhetsanstalter
för sjöfarten. Man klarar
inte dessa problem bara genom tillskapandet
av ett nytt ämbetsverk. Det
måste också anvisas pengar, om en
upprustning skall kunna ske inom rimlig
tid.

Häri instämde herrar Jansson i Kalix
(s) och Lassinantti (s), fru Jäderberg
(s) samt herrar Carlsson i Bakeröd
(bf), Staxäng (h) och Johansson i Torp
(s).

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Det är inte mycket
att tillägga till vad som sagts av föregående
talare, men jag vill ändå framhålla
några synpunkter. Många gånger
tänker vi inte på den stora betydelse
sjöfarten egentligen har för vårt land.
I sin kommentar till statsverkspropositionen
påvisar chefen för finansdepartementet,
statsrådet Sträng, med en viss
tillfredsställelse att sjöfartsnettot under
år 1956 ökats med — vill jag minnas
— 130 å 150 miljoner kronor, så att det
för närvarande uppgår till mellan 1 100
och 1 200 miljoner kronor. Av vår export
går 95 procent på fartyg.

Föregående talare har nämnt norrlandsproblemet.
Vi förstår vilken betydelse
del har, att sjöfarten på Norrland
har kunnat med hjälp av isbrytare utvidgas
på sätt som skett. Här kommer vi

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Säkerhetsanstalter för sjöfarten

in på frågan om navigeringsmöjligheterna.
Vad bär man egentligen för navigeringsmöjligheter,
när fyrskepp, bojar
och prickar är indragna? Det enda
man har att lita till är fasta fyrar, radio
och möjligtvis vid vissa tillfällen radar.

Vad som här behövs är fasta fvranläggningar,
där sådana går att ordna.
Särskilt svårt är det för en navigatör
under vintertid, när allting är vitt, isen
är vit, landet är vitt; vid sådana tillfällen
finns nästan ingen möjlighet att
få någon fast och säker punkt för pejling.
Vi hade hoppats, att förhållandena
skulle kunna bli bättre, när det nya sjöfartsverket
kom till stånd, men tyvärr
har inte så blivit fallet. Jag tror dock
för min del, att sjöfartsverket besitter
den verkliga sakkunskap, som behövs
för att rätt bedöma frågorna på detta
område. Det som fattas är pengar.

Nästan alla är vi överens om att bättre
förhållanden borde råda. Departementschefen
understryker nödvändigheten
därav, sjöfartsstyrelsen, marinchefen,
motionärerna och utskottet likaså.
Den enda instans som inte är med
på saken är statskontoret. Jag vet inte
i vilken mån statskontoret är sakkunnigt
på detta område; det är i alla fall
ensamt om att ställa sig tvekande. Vi
förstår departementschefen och utskottet,
som talar om att vi skall spara. Det
är alldeles riktigt, men man kan ifrågasätta
om det är riktigt att spara just när
det gäller att förebygga olyckor. Vi skall
tänka på vilka stora värden det här är
fråga om. Staten har nu beställt en ny
isbrytare, som skall kosta 42 miljoner
kronor, om jag inte är fel underrättad.
Vi vet, att ett vanligt handelsfartyg på
7 000 ton i dag kostar 20 miljoner kronor.
Diirtill kommer last o. s. v., med
ett värde som kan uppgå till 10—15
miljoner kronor. Det är alltså oerhörda
summor som står på spel, och det är i
avsikt att skydda dessa värden som
motionerna har väckts. Det gäller rent
av att få förebyggande åtgärder till
stånd.

Naturligtvis kostar också fyrverksamheten
och lotsverkets arbete över huvud
taget pengar, men det beräknas att handelsflottan
till staten inlevererar 23
miljoner kronor om året i lots-, fyr- och
båkavgifter, och det är i alla fall inte
några småslantar.

Det har här erinrats om att de nuvarande
fyrskeppen är gamla, och jag vill
ta några ögonblick i anspråk för att
återge sjöfartsverkets yttrande på den
punkten, då jag tror att det kan vara
värdefullt att ha det bevarat i riksdagens
protokoll för tider som kommer.
Det heter i detta utlåtande: »Vad angår
fvrskeppen är två av dessa i sådant tillstånd
att de, sedan i stället fasta fyrar
byggts, bör utrangeras. För vissa andra
fyrskepp erfordras omfattande reparations-
och moderniseringsarbeten för
att skeppens och de ombordvarandes
säkerhet skall kunna anses tillfredsställande.
Sålunda är på tre fyrskepp däcksbalkarna
starkt avrostade och däcken
så otäta att vatten intränger i hytterna.
Till ett fyrskepp måste nytt framdrivningsmaskineri
anskaffas, då det
gamla varit obrukbart i sex år. Bostäderna
i nyssnämnda och ytterligare tre
fyrskepp måste byggas om, enär de inte
tillnärmelsevis fyller fartygsinspektionens
krav på motsvarande bostäder i
andra fartyg.»

Jag tycker att sjöfartsstyrelsens yttrande
säger alldeles tillräckligt. Jag
undrar hur man skulle reagera inför
motsvarande förhållanden på landbacken.
Vi kan tänka oss att på en arbetsplats,
t. ex. en verkstad, vattnet rinner
in genom taket, när det regnar ute, eller
att så sker i ett sovrum — det gäller ju
också sovhytterna på fyrskeppen. Då
skulle man nog visa sitt missnöje och
det skulle säkert bli en ändring. Men
i det här fallet tycks det hela inte betraktas
som så farligt.

Jag vill understryka vad som sagts
om att därest vi kunde komma därhän
att fyrskeppen kunde utbytas mot fasta
fyrar, skulle vi spara årligen 100 000

7—Andra kammarens protokoll 1957. Nr 15

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Säkerhetsanstalter för sjöfarten

kronor på varje fyrskepp som ersattes
med fast fyr.

Det är svårt att skjuta saken på framtiden.
Vi har t. ex. befälsfrågan som
inger bekymmer. För närvarande har
många fartyg till stor del befäl utan behörighet,
och det betyder att ansvaret
för befälhavaren blir ännu större. Vidare
har vi problemet med sjömätningarna.
Det har från sjöfartsstyrelsen sagts
att med den takt, vari dessa nu bedrives,
kommer det att ta 35—40 år innan utsjömätningen
är färdig och 75 år innan
det blir klart med kustmätningen. Detta
är helt enkelt orimligt, särskilt med
tanke på att fartygen för varje år blir
allt större och samtidigt mera djupgående
och gör högre fart.

Jag upprepar än en gång att man
givetvis måste iaktta sparsamhet, men
det är ju här fråga om handelsdepartementet,
där det i alla fall kommer in en
del pengar. Det finns andra huvudtitlar,
som är omättliga och där det anslås en
mängd pengar som bara försvinner. Jag
vill också erinra om att det här är fråga
om ett relativt blygsamt belopp.

Jag vill något beröra en annan sak
under denna punkt, nämligen frågan
om en riktad radiofyr på Marstrandsön.
Det har förut talats om nödvändigheten
av radiofyrar, och jag vill framhålla att
vid disigt och dåligt väder kan det
många gånger vara svårt att få en säker
ortsbestämning, särskilt då när det är
pålandsvind. En radiofyr ger under alla
förhållanden en säker ledning. Denna
planerade fyr vid Marstrand står ju i
närheten av inloppet till Uddevalla. Uddevalla
hamn har fått en allt större betydelse
— delvis beroende på det stora
varvet därstädes. Många båtar går in för
att bli reparerade där, och många båtar
byggs där, Uddevalla hamn har också
fått en större betydelse som vinterhamn
därför att den tämligen länge är isfri.
1950 gick 405 båtar in där med lots och
1956 var det 1 095 lotsningar. Vi skall då
märka att det endast är de större farty -

gen som tar lots. Tusentals andra mindre
båtar går in utan lots.

Till slut vill jag poängtera vad föregående
talare sade att detta belopp är
så pass blygsamt, att man nästan skulle
vara frestad att yrka bifall till motionerna.
Detta vore emellertid endast en
gest, och därför ber även jag att få yrka
bifall till den vid denna punkt fogade
reservationen, av herr Karl Andersson
m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Gustafson i Göteborg (fp), Königson
(fp), Andreasson (s) och Hamrin i
Kalmar (fp).

Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! Detta är en fråga som
inte blott berör Norrland, fast det kan
verka så. Sjöfartsräddningen vid norrlandskusten
behöver förbättras på olika
sätt, vilket framgått av vad de två föregående
talarna sagt. Jag vill dock anlägga
en annan synpunkt på denna fråga.
Staten har under de senaste tio till
femton åren satsat åtskilligt på den
norrländska industrien, och under de
närmaste fem åren skall staten också
lägga ut åtskilligt vid förstatligandet av
malmindustrien. Det belopp som staten
har lagt ut och kommer att lägga ut
under den närmaste tiden uppgår till
ungefär 2 miljarder kronor. När staten
alltså sagt A för att förstatliga industrien,
då tycker jag också att staten
skall säga B och anslå medel, så att
denna industri kan få utvecklas normalt
och inte hämmas på grund av dåliga
förhållanden, och det är sådana
som här påtalats.

Även jag finner att reservationen
innebär en mycket blygsam förhöjning.
Jag tycker att sjöfartsstyrelsens förslag
även skulle ha blivit riksdagens. Då jag
nu förstår att detta inte kan gå igenom,
har även jag i statsutskottet biträtt reservationen.
och jag ber att få yrka
bifall till denna.

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

Bidrag för installation av radiotelefon å mindre handelsfartyg

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Vi är tydligen alla ense
om det angelägna i att ytterligare åtgärder
vidtas för sjöfartens säkerhet.
Frågan är bara i vilken takt vi har
möjlighet att göra dessa förbättringar.

Kungl. Maj :t har föreslagit en höjning
av tidigare anslag med 530 000
kronor och inte ansett sig kunna gå
längre. Statsutskottets majoritet har
inte heller ansett sig kunnat föreslå en
större summa än den Kungl. Maj:t begärt.

Jag skulle tro att, sedan vi tagit del
av finansministerns kompletteringsproposition
till budgeten, är vi ännu mindre
benägna att gå så mycket längre.
Propositionen visar hur pass ansträngt
läget är. Motionärerna och de som talat
för reservationen här har ju också stannat
för en ganska blygsam utgiftsökning.
Bakom detta ligger naturligtvis,
att inte heller dessa vågat komma med
någon mera avsevärd utgiftsökning för
att rätta till dessa förhållanden.

Herr talman! I dagens läge har majoriteten
i statsutskottet stannat för att
tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag. Utöver
detta yrkande har vi dock, för att saken
skall påskyndas, tillstyrkt att befogenhet
meddelas Kungl. Maj:t att igångsätta
vissa arbeten under året, även om
detta anslag icke förslår att täcka hela
kostnaden.

Med denna motivering ber jag att
få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Johansson i öckerö
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande

voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
64: o) i utskottets utlåtande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 100 ja och 111 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till den vid
punkten fogade reservationen.

Punkten 65

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 66

Bidrag för installation av radiotelefon
å mindre handelsfartyg

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Rikard Svensson m. fl. (1:24) och den
andra inom andra kammaren av herr
Johansson i öckerö in. fl. (II: 11), hade
hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret
1957/58 under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
30 000 kronor, att användas såsom bidrag
för installation av radiotelefon å
handelsfartyg under 300 ton.

100

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Bidrag för installation av radiotelefon å

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 24 och II: 11 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Karl Andersson, Rikard
Svensson, Staxäng och Löfroth, vilka
ansett att utskottet bort hemställa att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:24 och 11:11, till Bidrag för
installation av radiotelefon å mindre
handelsfartyg för budgetåret 1957/58
anvisa ett reservationsanslag av 30 000
kronor;

b) av herr Ståhl, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Under de senaste åren
har ju framkommit många tekniska
hjälpmedel som vi skall vara mycket
glada för. Inte minst gäller detta sjöfartens
område. Vad som på det området
kanske varit till den största nyttan och
kanske räddat de flesta människoliven
är den trådlösa telegrafen och på senare
år radiotelefonen. Detta är ganska
dyrbara saker. Det är klart att de fartygsägare
som har det bra ekonomiskt
ställt har kunnat skaffa sig radiotelefon.
De större båtarna över 500 ton är
lielt enkelt skyldiga att ha sådan. Men
för dem som har det besvärligt ekonomiskt
är det nästan omöjligt att skaffa
radiotelefon. Till denna senare kategori
hör våra småfraktare.

Staten har sedan flera år tillbaka
lämnat bidrag till installationsavgifter
för radiotelefoner på fiskebåtar. Dessa
bidrag bar varit till oerhört stor nytta
och välsignelse. Jag skall inte dra fram
alla exempel som finns på att en båt
kunnat få hjälp tack vare att man kommit
i förbindelse med land eller annat
fartyg. Jag skall bara från de två tre
senaste åren nämna några händelser
som gällt fiskebåtar.

I december 1955 var två båtar nödställda
ute på Nordsjön. Det var Exide

mindre handelsfartyg

från Björkö och Västfart från Hönö. I
bägge dessa fall blev besättningarna räddade
tack vare att de fick förbindelse
med land. Exide hade legat i två dygn
och var färdig att sjunka, då den blev
bärgad av en norrman. Det var sex man
ombord. Västfart blev bärgad av en
svensk tankbåt tvärs för Orkney-öarna.
Också den låg ett par tre dygn innan
den blev bärgad. Senaste fallet hade vi
i fjol vår. Det var en nästan nybyggd
båt — Kandia från Hönö — den hade
bara gått ett par resor — som blev sönderskuren
av is utanför Vinga, men tack
vare att besättningen på telefon fick
förbindelse med Göteborgs radio kom
isbrytaren Göta Lejon och en minsvepare
till platsen och lyckades bärga både
båt och folk. Då kanske det bara skulle
ha dröjt ett fåtal minuter till dess att
den sjunkit. Båten låg nästan i marvatten.

Det finns också exempel på småfraktare
som förlist tätt utanför land utan
att kunna meddela sig med någon. Isvintern
1956 blev ju Humber, en liten
lastbåt på väg från Visby till Stockholm,
liggande i isen. Enligt uppgift
fanns det både isbrytare och andra farkoster
relativt nära, men ingen visste
vad som skett förrän båten saknades
men då var det för sent. Vi har haft
andra liknande fall, Nanny uppe på
norrlandskusten och Freja. I samtliga
dessa fall gick alla man bort, men hjälp
hade stått att få om de hade kunnat meddela
sin belägenhet. Kanske har vi som
är på landbacken svårt att sätta oss in
i besättningens situation, när de ligger
ute och behöver hjälp men inte kan lämna
något meddelande. Här har vi ju
telefon att tillgå. Här kan vi ringa efter
brandkåren om det är eldsvåda och
efter ambulansen om det är sjukdom,
och det är bara fråga om minuter till
dess hjälpen kommer, men vad skall
de göra, som är ute till havs utan hjälp?
De är helt enkelt hänvisade till sig själva,
och i många fall kan de inte klara
situationen.

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

101

Bidrag för installation av radiotelefon å mindre handelsfartyg

Nu hade vi motionärer tänkt oss ett
anslag på 30 000 kronor för ett år, varur
bidrag till radioinstallationer skall kunna
lämnas till fartyg under 300 ton. Jag
vill nämna att installationsavgiften för
en radiotelefon är 900 kronor, vartill
kommer kostnader för ledningar o. s. v.
Men inte nog med det; för varje år
måste man betala 800 kronor i telefonhyra.
Vi tycker med rätta att det är
mycket att behöva betala 300 kronor
för installation av en vanlig telefon,
men sedan har vi inte så särskilt dyr
hyra att betala årligen.

Utskottet har missuppfattat motionen
när det sagt att vi har begärt anslag
även till årsliyran. Vad vi har begärt är
att riksdagen skall bevilja 30 000 kronor
att användas såsom bidrag för installation
av radiotelefon å handelsfartyg
under 300 ton, och det är vår mening
att det bör utgå högst 1 200 kronor
till en båt för installationen.

Det kan finnas en hel del ytterligare
att säga i detta ärende, men jag skall
inte ta upp tiden längre. Jag inskränker
mig till att yrka bifall till den vid punkt
06 fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Johansson i Torp (s), Carlsson i Bakeröd
(bf) och Staxäng (h).

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag skall inte på något
sätt vända mig mot den sakkunniga
skildring herr Johansson i öckerö har
lämnat av förhållandena; jag tror att
den i allt väsentligt är riktig. Fråga är
dock om ett anslag på 30 000 kronor
utgör någon varaktig hjälp. Vi har haft
föredragningar inom utskottet och sökt
knyta kontakter på olika håll för att
informera oss om detta ärende. Utskottet
instämmer i uttalandet om angelägenheten
av att man underlättar för
såväl handelsfartyg som fiskefartyg att
skaffa radiotelefon, men vi bär kommit
till det resultatet, att om man skall

kunna åstadkomma någonting av verkligt
värde i detta fall, bör vi få ett förslag
från berörda myndigheter och från
Kungl. Maj:t, så att de bakomliggande
förhållandena blir utredda. Det är
egentligen detta utskottet framhåller
när det tillråder Kungl. Maj :t att ägna
frågan särskild uppmärksamhet.

Vi befinner oss alltså här på samma
linje. Även utskottet anser att denna
fråga bör föras fram, men utskottet vill
ha den säkrare underbyggd och utformad,
innan det vill tillstyrka något anslag.
Jag skulle tro att även den grupp,
som herr Johansson här företräder med
sådan känsla anser att det ger ett bättre
resultat i längden.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag förstår utskottets
välvilliga inställning till denna fråga,
men jag anser det vara bättre att riksdagen
i dag visar sin välvilja genom
att bevilja dessa 30 000 kronor. Det kan
nämligen hända en hel del innan denna
utredning blir färdig, om den skall bli
lik andra utredningar.

Jag vädjar till kammarens ledamöter
att biträda reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen av herr Karl Andersson
m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Johansson
i öckerö begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
GG: o) i utskottets utlåtande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

102 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Statliga farledsarbeten

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Karl Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Johansson
i öckerö begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
130 ja och 72 nej, varjämte 13 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 67—75

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76

Statliga farledsarbeten

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 78, s. 144 och 145) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
50 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Hermansson och Karl
Andersson (I: 295) och den andra inom
andra kammaren av herr Johansson i
Torp m. fl. (II: 205), hemställts, att riksdagen
måtte till statliga farledsarbeten
för budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:295 och 11:205, till Statliga farledsarbeten
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 50 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Karlsson, Karl Andersson, Jans -

son i Kalix och Staxäng, vilka ansett att
utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:295 och 11:205, till Statliga farledsarbeten
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 500 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Det ligger i sakens natur,
att den dag då denna huvudtitel
behandlas får en fläkt av sjöfartsdag
över sig. Det är också naturligt, att man
då möter en hel del gamla bekanta ärenden,
och den nu föredragna punkten,
som gäller farledsarbetena, är också en
gammal bekant. Det medför, att de argument,
som anföres från det ena eller
det andra hållet, också är bekanta numera.
Det kan bara bli några få variationer,
och jag kan då fatta mig tämligen
kort. Jag vill dock säga några ord
i anslutning till punkten.

Utskottet erinrar om att riksdagen
två år i rad, 1955 och 1956, har avslagit
likartade motioner om en höjning av
anslaget med 450 000 kronor till upprensning
av Toftösund söder om Mollösund.
Ja, det är riktigt att riksdagen på
detta sätt har avslagit motionerna, men
jag vill erinra om att utskottsmajoriteten
år 1955, om jag inte minns fel, förordade
ett bifall till en motion i samma
syfte som den nu förevarande, medan
kamrarna gick på reservationslinjen.
Debatten i andra kammaren hade
närmast karaktären av en diskussion
om huruvida de statliga mudderverken
kunde sysselsättas. Dåvarande föredragande
i regeringen, statsrådet Hjalmar
Nilson, påstod bestämt, att någon fara
inte var för handen för att väg- och vatlenbyggnadsstyrelsens
mudderverk inte
skulle bli sysselsatta. Det var möjligen
ett av de starkaste skälen för åtminstone
andra kammaren att följa reservationen
och avslå motionsyrkandet.

Det visade sig emellertid senare, att

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15 103

denna statsrådets uppfattning inte höll.
Det blev inte full sysselsättning för de
dyrbara mudderverken och den specialutbildade
personal, som kräves för skötseln
av dessa verk. Motiveringen för att
man borde sätta i gång med arbeten på
denna del av inomskärsfarleden i Bohuslän
var alltså riktig, inte minst med
hänsyn till möjligheterna att sysselsätta
mudderverken.

Jag har gjort mig underrättad om
hurudan situationen är i dag, och jag
har till min förvåning funnit, att sjöfartsstyrelsen
numera har fått inrikta
sig på att uthyra mudderverk, då man
för dem saknar arbetsuppgifter i egen
regi. Jag hade knappast tänkt mig att
sjöfartsstyrelsen skulle komma att i viss
utsträckning tjänstgöra som uthyrningsbyrå
för att tillhandahålla statlig materiel
till kommuner och enskilda företag
i stället för att använda materielen
i egna arbeten, men så tycks faktiskt
vara förhållandet. Om inte försöken att
sysselsätta statens mudderverk med enskilda
och kommunala uppgifter lyckas,
kommer mudderverken att ligga
sysslolösa i brist på anslag, och för den
farled det här gäller, nämligen Toftösund,
är det i största utsträckning fråga
om muddringsarbeten.

Jag kanske också bör upprepa vad
jag anförde i en debatt år 1955, nämligen
att uppsvensken, som kanske bara
har sett Bohuslän och dess solbelysta
kust under några korta sommarveckor,
måhända tycker att det är skäligen onödigt
att anordna en inomskärsfarled.
Tyvärr finns det också en vinter, då
västanstormen vräker på och bränningarna
gör det svårt att komma fram, då
turisterna håller sig borta och sommartrafiken
är nedlagd.

Om en sådan situation skulle inträffa
någon enstaka gång under sommaren,
kan turistseglarna lägga till vid en brygga
och avvakta lugnare väder. Men
nyttotrafiken måste gå, och givetvis är
svårigheterna ännu större under vintern.
Detta gör att denna farled är av

Statliga farledsarbeten

ytterligt stort intresse för den bohuslänska
kusttrafiken.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till den vid
punkten 76 av herr Gustaf Karlsson
m. fl. fogade reservationen, vilket innebär
bifall till de motioner som väckts
i ämnet.

I detta anförande instämde herrar
Andreasson (s), Staxäng (h) och Carlsson
i Bakeröd (bf).

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Vid utskottets behandling
av det här ärendet har vi kommit
till den uppfattningen, att i jämförelse
med många andra, såsom ytterst angelägna
betecknade anslag, så bör nog
detta anslag komma i andra hand. Vi
säger i utlåtandet: »I en tid, då allvarliga
ansträngningar måste göras för att
på alla områden inom samhällslivet i
möjligaste mån begränsa investeringsverksamheten,
kunde utskottet emellertid
icke finna, att ifrågavarande projekt
borde ha företräde framför många
viktiga arbeten, som av angivna skäl
måst eftersättas.»

Det betyder emellertid inte att vi
avser, att detta arbete på något sätt
skulle vara onödigt, men vi har icke
kunnat föra fram det som en förstaplansfråga,
som skulle gå före andra
angelägna investeringar.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 77 och 78

Vad utskottet hemställt bifölls.

104

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Punkten 79

Bidrag till mindre hamnar och farleder

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 81, s. 147 och 148) att till
ifrågavarande ändamål för hudgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
700 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Hesselbom m. fl. (I: 66)
och den andra inom andra kammaren
av herr Andreasson m. fl. (II: 71), hemställts
att förevarande anslag för nästa
budgetår måtte uppföras med 1 000 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 66 och II: 71, till Bidrag till byggande
och underhåll av mindre hamnar och
farleder för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 700 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Karl Andersson, Rikard
Svensson, Jansson i Kalix, Staxäng och
Löfroth, vilka ansett att utskottet bort
hemställa att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:66 och 11:71,
till Bidrag till byggande och underhåll
av mindre hamnar och farleder för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

b) av herr Thun, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
ett anslag till byggande av
mindre hamnar. Principen bör vara att
det här skall vara likställighet med den
restitution av bensinskatt med 100 procent,
som jordbruk och fiske får. Det

belopp, som den mindre sjöfarten erlägger
i bensinskatt, beräknas till 2,3
miljoner kronor. Riksdagen begärde
1955 en utredning, som nu verkställes
av sjöfartsstyrelsen, i syfte att få närmare
klargjort hur stort detta belopp
är. Som jämförelse kan nämnas att jordbruk
och fiske — som jag tidigare sade

— av automobilskattemedlen får en restitution
på 100 procent. Till vägbyggen
och underhåll av vägar lämnas 78 procent
av de bensinskattemedel som kommer
på bilismen. För småbåthamnarna
är motsvarande procenttal inte större
än 30. Även om riksdagen skulle besluta
enligt reservationen, så skulle procenttalet
inte bli större än 43. Skulle denna
restitution bestämmas efter samma
grunder som när det gäller vägbyggandet,
så skulle ett anslag på 1,8 miljoner
kronor vara nödvändigt. Departementschefen
har föreslagit att det nu skall
utgå 700 000 kronor för detta ändamål.
Reservanterna vet — och det vet utskottet
också — att den erlagda bensinskatten
betydligt överskrider detta belopp.
Olägenheterna av dåliga småbåthamnar
anser reservanterna vara så
stora — bl. a. blir det årligen stora
skador på båtbeståndet i dessa hamnar

— att de icke velat avvakta resultatet
av denna utredning. Reservanterna
sträcker sig emellertid inte till att föreslå
hela det belopp, som efter dessa beräkningsgrunder
borde utgå, utan de
föreslår en uppräkning av det föreslagna
anslaget med 300 000 kronor till en
miljon kronor.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den vid denna
punkt av herr Karl Andersson in. fl.
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Staxäng (h) och Johansson i Torp (s).

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Inom sjöfartsstyrelsen
pågår för närvarande en utredning om
den skäliga storleken av detta anslag,
och i avvaktan på resultatet av denna

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

105

utredning, som beräknas vara färdig
någon gång under år 1957, har Kungl.
Maj:t inte ansett sig böra höja anslaget
i fråga. Utskottet har under föreliggande
omständigheter icke funnit någon
anledning att frångå Kungl. Maj:ts
förslag utan tillstyrker detsamma.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels oek på bifall till den vid punkten
fogade reservationen av herr Karl
Andersson m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Andreasson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
79 :o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Karl Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkterna SO—.92

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 93

bidrag till handelshögskolan i Göteborg

Efter punktens föredragning anförde

Bidrag till handelshögskolan i Göteborg

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag vill säga några ord
med anledning av den blanka reservation,
som fogats vid denna punkt av
herr Ohlon och fröken Elmén.

Vid handelshögskolan i Göteborg
finns det över 500 studenter men endast
5 professorer. Dessutom finns det
3 docenter, 5 biträdande lärare och ett
par assistenter. Detta förhållande, att
alltså handelshögskolan i Göteborg uppenbarligen
är underbemannad, både
absolut och vid en jämförelse med handelshögskolan
i Stockholm, har lagt en
mycket stor börda på professorerna vid
Göteborgs handelshögskola, till förfång
för forskningen. Dessa professorer bär
en 50 procent längre undervisningstid
än universitetsprofessorerna har.

De biträdande lärare, som finns vid
handelshögskolan, är väl meriterade
och får utföra ett mycket kvalificerat
arbete, men de har en synnerligen osäker
ställning. De har för närvarande en
årlig ersättning av cirka 17 000 kronor,
men de har ingen som helst pensionsrätt
och ingen anställningstrygghet.
Villkoren är sålunda synnerligen otillfredsställande,
och man kan verkligen
vara tacksam för att handelshögskolan
trots dessa förhållanden fått behålla
sina skickliga lärare så länge som faktiskt
blivit fallet. Om man emellertid
inte snabbt vidtar åtgärder på detta
område, föreligger risk för att dessa
lärare lämnar handelshögskolan och
övergår till någon verksamhet, där de
får bättre betalt och tryggare anställningsförhållanden.
Det torde då bli
synnerligen svårt att tillsätta posterna
med kompetenta och skickliga krafter.

Handelshögskolans styrelse har anfört
ett exempel som verkligen är belysande.
Den biträdande läraren i ekonomisk
geografi lämnade sin befattning i
slutet av år 1955 för att tillträda eu
bättre avlönad anställning utanför handelshögskolan.
Under de 1 ''/a år som
därefter förflutit har man försökt få en
kompetent kraft som lärare i detta

106 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

ämne, men vid kontakter med folk, som
haft erforderliga kvalifikationer, har
svaret blivit: Nej, för oss är faktiskt en
fast lärarbefattning vid en yrkesskola
eller en praktisk realskola mera lockande
än de villkor, som kan erbjudas
innehavaren av en lärarbefattning vid
handelshögskolan. Denna post har ännu
icke kunnat besättas.

Styrelsen för handelshögskolan i
Göteborg har i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhållit att fem lektorstjänster
skulle inrättas vid handelshögskolan. I
samband därmed skulle en docentur
och befattningarna som biträdande lärare
dras in. Denna hemställan har
statsrådet lämnat utan bifall med hänvisning
till att det från vissa remissinstansers
sida framhållits, att resultatet
av universitetsutredningens arbete
borde avvaktas.

Nu är emellertid läget vid handelshögskolan
i Göteborg prekärt i detta
avseende, och jag vill fästa uppmärksamheten
på att, då universitetsutredningen
tillsattes, ecklesiastikministern
i sina direktiv anförde att han var angelägen
att framhålla, att utredningen
inte borde få hindra en prövning under
tiden av universitetens och högskolornas
framställningar mot bakgrunden av
den dagsaktuella situationen. Här har
vi verkligen en dagsaktuell situation,
och även om jag nu av formella skäl
inte kan ställa något yrkande, skulle
jag ändå vilja vädja till handelsministern
att uppmärksamma denna situation
så att frågan kan lösas redan nästa
år.

I detta anförande instämde herrar
Antby (fp), Königson (fp), Andreasson
(s), Bengtsson i Göteborg (h) och
Schmidt (fp) samt fröken Elmén (fp).

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 94—106

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 107

Bidrag till Sveriges kvinnliga bilkårers
riksförbund m. m.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Under denna punkt har
behandlats en motion som gäller anslag
till Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund.
Denna organisation har sedan
1949 åtnjutit bidrag från femte huvudtiteln
för utbildning av bilförare för
det civila transportväsendets behov under
beredskap och krig. Anslaget utgick
under de två första åren med 10 000
kronor och ökades från budgetåret
1951/52 till 15 000 kronor. Under åren
1954/55 och 1955/56 var anslaget 20 000
kronor, men i 1956 års statsverksproposition
drogs det plötsligt in, varvid
departementschefen angav att anledning
hade saknats att numera understödja
denna verksamhet med medel
från arbetsmarknadsstyrelsens anslag.
Det var under detta anslag medel tidigare
utgick.

Jag, och många med mig, trodde då
att avsikten kanske närmast var att anslaget
skulle flyttas över till tionde huvudtiteln,
eftersom det ekonomiska försvaret
sorterar därunder, men så var
tydligen inte fallet. Nu tog riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap upp
denna fråga i sina anslagsäskanden till
1957 års riksdag med, som jag tycker,
en mycket stark motivering. Det pekades
på svårigheten att fylla behovet av
reservförare till det civila transportväsendet
under beredskap och krig och
framhölls att utbildning av sådana bilförare
ansågs synnerligen angelägen.
Vidare ansåg riksnämnden, att lika väl
som nu staten ger anslag till utbildning
av kvinnliga bilförare då det gäller
krigsmakten och civilförsvaret, så borde
den också göra det när det gäller
det civila transportväsendet. Det påpekades
också att behovet av skolade bilförare
blir mycket stort, varför det vore

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

107

Avsättning till fonden för idrottens främjande

önskvärt att så många som möjligt utbildade
sig för sin uppgift.

Ändå fann sig departementschefen
inte beredd att tillstyrka anslaget, vare
sig för innevarande eller kommande
budgetår. I vår motion sträcker vi oss
inte så långt som riksnämnden, som har
yrkat på 30 000 kronor för vartdera
budgetåret, utan vi stannar vid 20 000
kronor, som är lika med det anslag som
tidigare utgått. Det visar sig att statskontoret
har tillstyrkt anslaget och
ingenting har att invända mot att kostnaderna
för utbildning av de kvinnliga
bilförarna anvisas under tionde huvudtiteln.

Nu säger emellertid utskottet, att det
inte utan närmare utredning kan bedöma,
om statsmedel i fortsättningen
bör utgå till utbildningsverksamheten,
men också att det förutsätter, att Kungl.
Maj:t, med hänsyn just till vad riksnämnden
har sagt i denna sak, låter
ytterligare utreda frågan. I avvaktan
därpå är utskottet inte berett tillstyrka
de medel som vi motionsledes har begärt.

Jag vet naturligtvis inte hur man har
resonerat inom utskottet, men om det
skulle vara så att man har tänkt sig, att
numera, när det finns så oerhört många
som innehar körkort, skulle denna utbildning
vara ganska obehövlig, då
skulle jag, herr talman, vilja invända,
att det väl inte på något sätt kan vara
tillräckligt endast med innehav av körkort,
när det gäller så krävande uppgifter
som det här är fråga om. Det kan
inte vara samma sak att föra en personbil
som en tung lastbil med varutransporter,
och därtill under besvärliga
och extraordinära förhållanden.

Både från de frivilliga organisationernas
och de ansvariga myndigheternas
sida har man, när man diskuterat
denna sak, utan vidare ansett, att det
föreligger ett utpräglat behov här, och
därför har jag litet svårt att begripa att
det skall vara nödvändigt med en dylik
utredning. Det uteblivna anslaget inne -

bär att all nyrekrytering har måst stoppas.
Detta är bekymmersamt och föga
tillfredsställande. Jag tror att jag vågar
påstå, att Sveriges kvinnliga bilkårer
verkligen helhjärtat har gått in för sin
utbildningsuppgift och att de också utfört
ett mycket gott arbete. Då är det
inte ägnat att stimulera kvinnornas beredskapsvilja
om staten inte ger dem
sitt stöd.

Jag vet, herr talman, att det vore alldeles
fåfängt att yrka bifall till motionen.
Jag beklagar bara, att utskottet
inte har kunnat biträda den, även om
det genom sin skrivning har hållit dörren
öppen genom att förutsätta att
Kungl. Maj:t får undersöka frågan. I
den förhoppningen att herr statsrådets
inställning i fortsättningen inte skall
bli negativ till denna sak, skulle jag
bara slutligen vilja vädja till honom,
att han så snart som möjligt låter verkställa
denna undersökning. Det kan
inte vara tillräckligt att i en kritisk
situation uteslutande lita till ovana, om
än aldrig så beredvilliga människor,
som är villiga att rycka in och göra
sin insats. Det räcker inte, utan det behövs
också, och i första hand, en specialutbildad
personal.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 108—116

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 117

Avsättning till fonden för idrottens
främjande

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 122, s. 214—216) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av 10 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

108

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

Hansson m. fl. (1:38) och den andra
inom andra kammaren av herr Allard
m. fl. (11:42), i vilka hemställts att
riksdagen vid beslut om avsättning till
fonden för idrottens främjande för budgetåret
1957/58 ville höja det av Kungl.
Maj:t föreslagna beloppet å 10 000 000
kronor med dels 500 000 kronor, speciellt
avsedda för stöd åt föreningsarbete
och ungdomsidrott, dels med
1 200 000 kronor, avsedda att bestrida
på budgetåret 1957/58 kommande del
av kostnaderna för om- och tillbyggnad
av Stadion i Stockholm,

dels en inom andra kammaren av
herrar Hamrin i Jönköping och Swedberg
väckt motion (11:148), vari hemställts
att riksdagen måtte besluta, att
ingen del av förevarande anslag skulle
få disponeras för stöd åt boxningssporten,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Johansson i Stockholm m. fl.
väckt motion (11:243), vari hemställts
att förevarande anslag måtte uppföras
med 14 383 000 kronor och att härutöver
ett belopp, som motsvarade ett anslag
av tio kronor per år och medlem, måtte
ställas till de lokala idrottsföreningarnas
förfogande.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 38 och II: 42 samt II: 243,
till Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1957/58 anvisa
ett anslag av 10 000 000 kronor;

b) att motionen II: 148 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen yttrade utskottet bland
annat:

»Med hänsyn emellertid till rådande
ekonomiska läge anser utskottet sig böra
biträda vad departementschefen förordat
beträffande medelsanvisningen. Härav
följer, att utskottet avstyrker motionerna
I: 38 och II: 42 samt II: 243. Utskottet
vill dock med anledning av vad
i förstnämnda båda motioner anförts

framhålla, att utskottet förutsätter, att
det föreslagna sättet för bestridande av
kostnaderna för Stadions om- och tillbyggnad
begränsas till att gälla nästa
budgetår. Uå Stadion i viss utsträckning
torde vara att betrakta som ett
självförsörjande företag, bör det enligt
utskottets mening undersökas, om icke
Stadion i annan ordning än medelst
ianspråktagande av idrottsanslaget skall
kunna finansiera återstoden av ifrågavarande
kostnader.»

Reservation hade avgivits av herr
Ståhl, fröken Elmén samt herrar Nihlfors
och Löfroth, vilka ansett, att anförda
stycke i utskottets yttrande bort
ha följande lydelse:

»Utskottet, som biträder Kungl. Maj:ts
förslag till medelsanvisning, vill dock
med anledning av vad i motionerna
1:38 och 11:42 anförts framhålla, att
vad beträffar nästkommande budgetår
förevarande anslag endast belastas med
hälften av de till 1 400 000 kronor för
nämnda budgetår beräknade kostnaderna
för Stadions om- och tillbyggnad,
d. v. s. med 700 000 kronor, och att Stadionledningen
i annan ordning har att
finansiera återstående del av de för
ändamålet erforderliga kostnaderna. Utskottet
förutsätter vidare, att Kungl.
Maj :t i samband med anslagsberäkningarna
för det därpå följande budgetåret
överväger möjligheterna av att ställa
erforderliga medel för angivna ändamål
till förfogande annorledes än medelsi
ianspråktagande av idrottsanslaget.»

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ALLARD (s):

Herr talman! Under denna punkt föreslår
statsutskottet i likhet med departementschefen
att 10 miljoner kronor
skall avsättas till fonden för idrottens
främjande nästkommande budgetår. I
jämförelse med vad som utgår för innevarande
år innebär detta en ökning
med 150 000 kronor. Då emellertid en

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

109

Avsättning till fonden för idrottens främjande

anslagsreservation på ungefär samma
belopp har funnits tillgänglig under
detta år, är det belopp som anvisas för
nästa budgetår detsamma som har funnits
tillgängligt i år.

Förbättringen av idrottsanslaget beror
i stort sett på att medel för nästkommande
budgetår inte behöver tagas
i anspråk för vårt deltagande i olympiska
spel, vilket varit fallet under innevarande
budgetår. De medel, som på
det sättet frigöres, går emellertid i huvudsak
åt för att täcka automatiska utgiftsstegringar
och tillgodose det ökade
behov som föreligger på framför allt
ungdomsidrottens område. Någon effektiv
förbättring av det statliga stödet
till föreningarnas verksamhet och till
ungdomsidrotten kan inte åstadkommas
inom den anslagsram på 10 miljoner
kronor som nu föreslås.

Det mest oroande, när man skall ta
ställning till föreliggande förslag, är
emellertid att möjligheterna för våra
landskommuner, städer och föreningar,
som äger idrottsplatser, blir starkt försämrade
i vad gäller att kunna få bidrag
nästa år. Anledningen härtill är,
att den nu pågående, nödvändiga ombyggnaden
av Stockholms Stadion kommer
att starkt belasta idrottsanslaget.
Stadion äges av svenska staten. Det
sorterar under ecklesiastikdepartementet,
och Stadions styrelse har därför,
när man ställts inför nödvändigheten
att bygga om, gjort en framställning till
ecklesiastikdepartementet om medel
härför. Man har därvid begärt 2 400 000
kronor. Innevarande år har för nämnda
ombyggnad anvisats 375 000 kronor.
Dessa pengar togs emellertid från det
anslag, som föregående års riksdag beviljade
till fonden för idrottens främjande.
I den skrivelse, där anslaget anvisades,
meddelades att nämnda belopp
på 375 000 kronor var att betrakta som
ett första bidrag till ombyggnadskostnaderna.
Byggnadsprogrammets fullföljande
innebär att kostnaderna för ombyggnaden
av Stadion nästa år kommer

att uppgå till 1 400 000 kronor. Om dessa
pengar skall tagas från fonden för idrottens
främjande, betyder det att större
delen av de medel, som skulle stå till
förfogande för hela landet, kommer att
gå åt för Stadions ombyggnad.

Situationen är nämligen den, att av
de anslag riksdagen anvisar till idrotten
avdelas varje år 2,5 eller 2,6 miljoner
kronor som bidrag till idrottsanläggningar,
och av den summan går en
del till s. k. mindre anslag och förbättringsanslag,
vilka är maximerade till
3 000 kronor. För bidrag till större anläggningar
har under senare år stått
kvar omkring 2 miljoner kronor per år,
och den summan har fördelats på ett
flertal anläggningar. Under budgetåret
1954/55 fick 109 anläggningar del av
dessa pengar, under 1955/56 var anläggningarnas
antal 84, och för innevarande
budgetår är det 65 anläggningar
som kommer i fråga. Den starka nedgången
under de senaste åren är beroende
på att Stadion har kommit med i
bilden — bland annat med de 375 000
kronor, som anvisats innevarande år.

För de anläggningar, som har fått
anslag, har högsta bidraget, med undantag
för Stadion, varit 40 000 kronor. Om
nu under nästa budgetår för Stadions
ombyggnad skall tagas 1 400 000 kronor,
så förbrukas ungefär tre fjärdedelar
av hela det anslag, som skulle ha utgått
till bidrag åt större anläggningar.
Denna stora summa på 1 400 000 kronor
till en enda idrottsplats under ett
och samma budgetår kan lämpligen
ställas i relation till den högsta summa
som utgått till andra anläggningar under
de senare åren, alltså 40 000 kronor.
Om nämnda stora belopp till Stadion
beviljas nästa budgetår, kommer
de 600 000 kronor, som finns kvar, troligen
att räcka till högst 30 bidrag till
idrottsplatser i landet i övrigt. Kön av
väntande bidragssökande är lång. Man
räknar med att omkring 225 ansökningar
om bidrag ännu inte har kunnat beviljas,
och en avsevärd ytterligare tids -

Ilo Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

förskjutning kommer att bli följden, om
inte medel anvisas på annat sätt än vad
som nu föreslås.

De pengar som utgått ur idrottsanslagen
som bidrag åt kommuner och föreningar,
som äger idrottsplatser, har
inte kunnat täcka alla kostnader för nybyggnad
och underhåll, men de har varit
en synnerligen värdefull stimulans.
För fattiga föreningar, som äger idrottsplatser,
har även de små bidragen därvidlag
varit av största betydelse. När
därför 1 400 000 kronor nu skall tagas
från anslaget för nästa budgetår och
medelstilldelningen till andra idrottsplatser
skall skjutas ytterligare på framtiden,
finns det all anledning att betrakta
situationen som oroande. Detta
har också Riksidrottsförbundets överstyrelse
framhållit i ett uttalande, som
har tillställts riksdagens partigrupper.

I Riksidrottsförbundets överstyrelse
är landsortsrepresentationen övervägande.
Inte heller statsutskottet anser
att den situation som uppstått är särskilt
lycklig. Utskottet är i sin skrivning
mycket kritiskt inställt till att Stadion
skall ta i anspråk en så stor del
av de pengar som ställs till förfogande.
Utskottet framhåller bl. a. följande:
»Denna extra belastning av anslaget
torde medföra, att möjligheterna att
inom övriga delar av landet ur fonden
erhålla bidrag till olika slags anläggningar
för idrottsändamål, komma att
avsevärt minskas. Detta är icke tillfredsställande,
helst som av inkomna
ansökningar att döma bidragsbehovet
härvidlag är betydande.»

Det är ju en mycket klar motivering
för att medel till Stadion borde ha anvisats
på annat sätt. Förhållandet är
det, som jag påpekade inledningsvis, att
staten äger Stadion. Det är den enda
idrottsplats som staten äger. Staten bör
därför, liksom andra idrottsplatsägare,
känna de skyldigheter och förpliktelser,
som följer med innehavet av idrottsplatsen
— förpliktelser som innebär att
idrottsplatsen skall hållas i sådan funk -

tion, att den kan fylla sitt ändamål.
Medel till ombyggnaden borde därför
också ha anvisats på annat sätt än som
nu sker och som får till följd att idrottsplatsbyggen
i landsorten får stå tillbaka.

Med vad jag här anfört och med ytterligare
hänvisning till vad utskottet
uttalat ber jag att få yrka bifall till motion
nr 42 i andra kammaren. Det innebär
en ökning av anslaget för idrottens
främjande med 500 000 kronor för stöd
åt ungdomsidrott samt att 1 200 000 kronor
ställs till förfogande för de kostnader,
som ombyggnaden av Stadion medför.

I detta yttrande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Gezelius (h), Lundqvist (s), Andreasson
(s) och Mellqvist (s).

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Innan kammaren går
att fatta beslut i denna fråga vill jag
i anledning av herr Allards anförande
lämna några upplysningar, som jag tror
kan vara av betydelse.

Det har för mig under höstens lopp,
när huvudtiteln skulle uppgöras, starkt
understrukits att ombyggnaden av Stadion
i Stockholm var ett mycket starkt
idrottsligt önskemål. Detta poängterades
av såväl representanter för stadionstyrelsen
som av företrädare för Riksidrottsförbundet.
Själv vill jag villigt
erkänna, att jag var ytterligt tveksam.
Redan de ursprungliga planerna ansåg
jag vara alltför ambitiösa för att kunna
läggas till grund för en diskussion mellan
representanter för handelsdepartementet
och för idrottsrörelsen. Därför
skedde också till en början en viss nedprutning
av de önskemål som här framkommit
i avsikt att få fram de belopp
som skulle ligga till grund för de fortsatta
överläggningarna.

Det var dessutom klart, att ett bifall
till stadionstyrelsens önskemål skulle

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

111

Avsättning till fonden för idrottens främjande

kunna befaras medföra, att det bleve
mindre pengar över för andra i och
för sig mycket viktiga och önskvärda
idrottsliga ändamål. Men detta tror jag
att alla vi, som deltog i överläggningarna,
hade klart för oss. Ändå framhölls
med skärpa från såväl stadionstyrelsen
som från de företrädare för Riksidrottsförbundet,
vilka deltog i överläggningarna,
att det var nödvändigt att denna
ombyggnad av Stadion kom till stånd,
vid äventyr att Sverige annars inte
skulle kunna stå som värd för de till
sommaren 1958 planerade europamästerskapen
i allmän idrott. Själv undersökte
jag vilka andra idrottsplatser som
skulle kunna erbjuda motsvarande möjligheter
men kom till samma resultat
som representanterna för idrotten, nämligen
att det var vanskligt om Sverige
i så fall skulle kunna gå i land med att
stå som värd för europamästerskapen
i allmän idrott.

Under dessa förhållanden lät jag representanterna
för stadionstyrelsen och
för Riksidrottsförbundet klart förstå, att
ett bifall till deras framställning med
all sannolikhet skulle komma att medföra
en minskning av de anslagsmedel
som stod till buds bl. a. för idrottsplatser
i andra delar av landet. Det var,
som herr Allard här framhållit, inte
fråga om några smärre belopp utan om
belopp, som i förhållande till vad staten
anslår för idrottsliga ändamål var
av ganska betydande storlek. Dessa representanter
förklarade emellertid för
mig, att ehuru detta var synnerligen
beklagligt var de för sin del beredda
att ta även den konsekvensen. Det var
under dessa omständigheter som jag
trots mycken tvekan inte längre ville
uppskjuta mitt ställningstagande till
denna angelägenhet utan lämnade de
medel som erfordrades för att planeringen
skulle kunna påbörjas. Det är
detta som ligger bakom de uttalanden
som gjorts i propositionen och som jag
tror i någon mån också skymtar fram
i utskottsmajoritetens uttalande.

Jag har inte för avsikt att ta kammarens
tid i anspråk mycket längre, men
jag vill tillfoga, herr talman, att man
naturligtvis kan ifrågasätta lämpligheten
av att en anläggning av Stadions
typ ägs av staten. Det har en historisk
bakgrund; annars har det ju ansetts
vara en kommunal angelägenhet att
svara för idrottsplatsanläggningar. Jag
vill ytterligare tillfoga, att jag finner
det vara värt att pröva frågan om Stadions
framtid och över huvud taget var
ansvaret för denna idrottsanläggning i
fortsättningen skall ligga. Jag anser det
ingalunda självklart, att staten även i
fortsättningen skall ha ansvaret för
denna byggnad. Om jag vid mina överväganden
kommer fram till att en utredning
bör tillkallas, kan kanske resultatet
av den bli att idrottsfonden i
någon mån kan komma att kompenseras
för de medel, som här utläggs för
den av idrottsfolket som nödvändig ansedda
ombyggnaden av Stadion. Jag vill
framhålla att om inte frågan om europamästerskapen
i allmän idrott aktualiserats,
tror jag inte samma starka skäl
för en ombyggnad av Stadionborgen i
dagens läge kunnat anföras.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som statsrådet
säger, alt det är ett starkt idrottsintresse
att Stadion blir ombyggt bland
annat därför att Sverige skall kunna stå
som värd för europamästerskapen i fri
idrott nästa år. Men om man av statsrådets
anförande möjligen också kunde
få det intrycket, att man inom Riksidrottsförbundet
accepterat att medlen
till denna ombyggnad skulle tagas ur
fonden för idrottens främjande, är
detta felaktigt.

Jag känner inte till vad som förekommit
vid de överläggningar, som representanter
för stadionstyrelsen haft
med statsrådet, men däremot känner
jag mycket väl till att i det remissyttrande
som Riksidrottsförbundet avgivit
till handelsdepartementet beträffande

112

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

medelsanvisningen till Stadion, har förbundet
mycket starkt framhållit dels
intresset av att Stadion blir ombyggt
men dels också att medel till denna
ombyggnad inte borde tagas ur fonden
för idrottens främjande, vilket skulle få
till följd att landsortens intressen därigenom
finge stå tillbaka. Om Riksidrottsförbundet
skall användas som argument
i denna debatt kan detta endast
ske med utgångspunkt från den
ståndpunkt, som kommer till synes i
motion nr 42 i andra kammaren.

Jag kan hålla med statsrådet om att
man kan ifrågasätta, om staten skall
äga en idrottsplats. Men nu är ju förhållandet
det att staten äger Stadion.
Detta kan vi inte komma ifrån genom
att ifrågasätta det riktiga däri. När staten
i dag äger denna idrottsplats, borde
staten fördenskull också känna samma
ansvar och samma förpliktelser som
andra idrottsplatsägare.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Bara ett par ord till
herr Allard. Remissen från Riksidrottsförbundets
förvaltningsutskott avgavs
innan överläggningarna kommit i ett
avgörande skede beträffande Stadions
ombyggnad och de möjligheter som stod
till buds härför. Jag vill inte bestrida
att de företrädare för Riksidrottsförbundet
som förde diskussionerna med
oss kanhända inte kunde tala på hela
Riksidrottsförbundets vägnar. De gjorde
dock intet annat gällande och det var
detta som jag hade att utgå ifrån. Hade
den upplysning som jag nu fått på denna
punkt lämnats mig vid det tillfället,
hade jag i varje fall väntat med mitt
ställningstagande tills riksdagens beslut
i denna fråga hade förelegat.

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Endast en kort replik.
Det är ju representanter för stadionstyrelsen
som haft överläggningar med
statsrådet. Att någon av dem även till -

hör Sveriges riksidrottsförbund kan
inte tagas till intäkt för att de representerar
Riksidrottsförbundet. Den inställning
som Riksidrottsförbundet har
i denna fråga har framlagts i det remissvar,
som förbundets förvaltningsutskott
på begäran avgivit till handelsdepartementet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Även andra idrottens
företrädare än de som tillhör stadionstyrelsen
deltog i dessa överläggningar.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag är en av de femton
i denna kammare, som tillsammans med
herr Allard har motionerat i denna fråga,
och jag skulle av den anledningen
vilja framföra några synpunkter.

Först vill jag understryka att den
svenska idrottsrörelsen är tacksam för
den hjälp den kan få av samhället,
från kommuner, från landsting och
från staten. Det är emellertid inte det
saken gäller nu, att vi skulle vara särskilt
missbelåtna, utan om vi kommer
med ökade krav sker detta av den anledningen
att vi tror oss fylla en så
viktig samhällsuppgift, att det skulle
vara angeläget för statsmakterna att stimulera
oss litet mera i vår verksamhet
i ungdomsfostrande syfte. Det är därför
vi har tagit oss friheten att motionera
om bland annat en höjning med
500 000 kronor till föreningsarbete och
ungdomsidrott.

Vi gör detta i en känsla av att hela
samhället i dag är besjälat av en önskan
att göra allt för att försöka hjälpa
de stora ungdomsskaror vi har att räkna
med både i dag och i framtiden.
När vi i denna kammare många gånger
har diskuterat ungdomsbrottsligheten,
har vi starkt strukit under att allt som
kan göras bör göras för att söka stödja
de ungdomsorganisationer, som frivilligt
vill åta sig denna hjälpande uppgift.
Eftersom årskullarna i åldersgrup -

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

113

Avsättning till fonden för idrottens främjande

pen 13—18 år kommer att öka med
upp till 25 procent innan år 1958 är
till ända, tyckte vi att det skulle vara
angeläget om man kunde något förstärka
just ungdomsanslaget genom
större bidrag från statskassan.

Naturligtvis förstår vi att man inte
alltid kan få de äskanden beviljade som
man gör utan måste finna sig i att de
blir nedprutade. Jag tror också att den
svenska idrottsrörelsen i detta fall skulle
kunna finna sig i de prutningar, som
vidtagits från Kungl. Maj :ts och statsutskottets
sida, om man inte förmörkat
bilden för idrottsrörelsen genom att här
dra in anslagsmedel, som man traditionellt
inte brukar ta ur fonden för idrottens
främjande, och detta vid ett tillfälle
då man måste upprusta och utbygga
en statlig idrottsanläggning, nämligen
Stadion. Då finner man lämpligt
att överföra den anläggningens upprustning
även till det traditionella
idrottsanslaget. När man, som herr Allard
här sagt, regelmässigt brukar kunna
ställa 2 miljoner till förfogande för
idrottsanläggningar varje år, skall nu
staten för att upprusta sin enda idrottsplats
använda tre fjärdedelar och beröva
alla kommuner möjlighet till upprustning
av idrottsplatser. Jag säger
alla, ty 1955/56 fanns det 1 412 000 kronor,
nästan exakt den summa det här
gäller, till förfogande för idrottsanläggningar
över hela landet, och det
året kunde man hjälpa 84 idrottsanläggningar.
Man skulle alltså i en enda
pott upprusta Stadion för det man ett
föregående år kunde hjälpa 84 idrottsanläggningar
med ute i den svenska
landsorten. Det kan inte vara rimligt
att göra på det sättet, och jag finner
det djupt beklagligt att statsrådet kommit
in på denna linje att ta medel från
idrottsfonden för att upprusta statens
egen idrottsplats.

Jag tycker att man skulle kunna tänka
sig någon annan möjlighet att anskaffa
medel för upprustning och utbyggnad
av Stadion. Det är utan tvekan
8 — Andra kammarens protokoll 1957. A''

på det sättet att vi i idrottsrörelsen gärna
ser att man kan åstadkomma denna
upprustning, och vi är också glada över
att vi får europamästerskapen i fri
idrott, det är helt naturligt. Men vi anser
att det är så viktigt för den svenska
idrottsrörelsen att man kan få hjälp av
det s. k. stimulansbidraget för att bygga
ut idrottsplatser över hela landet,
att frågan om vi skall ha europamästerskap
eller inte i Sverige 1958 icke får
vara avgörande därest det blir fråga
om att beröva alla övriga idrottsplatser
i landet stimulansbidrag för sin upprustning.

Därför tycker jag det är angeläget att
riksdagen i dag verkligen allvarligt
överväger om man inte ändå skulle
kunna tänka sig en ändring i vad
Kungl. Maj :t och statsutskottet här har
föreslagit. Jag tänker mig den möjligheten,
att man i första hand bifaller de
motionsyrkanden som är framställda,
men eftersom ett enhälligt statsutskott
har avvisat dem av finansiella skäl är
det väl knappast tänkbart. Men jag tycker
i alla fall att det skulle hedra riksdagen
om den sade ifrån till Kungl.
Maj :t, att om det nu skall tas medel
ur det s. k. idrottsanslaget får de i alla
fall begränsas. Och det finns en liten
reservation till statsutskottets utlåtande.
Det är fyra ledamöter som reserverat
sig och sagt, att man får begränsa sig
till halva summan, nämligen 700 000
kronor, och i varje fall inte ta tre fjärdedelar
av det anslag man kan tänka
sig kommer att ställas till förfogande.
Jag tycker därför att riksdagen skulle
ha möjlighet att besluta åtminstone i
enlighet med reservationen.

När statsrådet här nämnde, att han
närmast hade stöd hos representanterna
för Riksidrottsförbundet för att göra
på detta sätt, så tycker jag inte att det
finns något bärande motiv för att framföra
det i riksdagen. Statsrådet meddelade
nämligen också, att innan han tog
upp denna fråga till avgörande hade
yttrande kommit från Sveriges riksr
15

114

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

idrottsförbund, där förbundet sagt att
man inte hade någonting emot utbyggnad
och tillbyggnad av Stadion, men att
man däremot gick bestämt emot att
medel skulle tas ur fonden. Man fick lov
att klara anslagsgivningen på annat
sätt, svarade Riksidrottsförbundet, så
det visste statsrådet redan när frågan
var föremål för avgörande. Därför tycker
jag nog att man skulle ha tagit
större hänsyn till alla anspråk ute i
landet än till den enda egna idrottsplatsen.
Jag tror också att man har möjligheter,
om man vill, att från statens sida
klara medelsanvisningen för upprustning
av Stadion. Det redovisas 80 å 90
miljoner per år från tipsmedel, och
när det nu gäller 1,4 miljon eller 2,4
miljoner, som det blir totalt, gör det väl
inte så mycket om man skulle nagga
dessa medel något i kanten. Vill man
inte detta, har man möjlighet att arrangera
någon form av idrottslotteri.
Man har ju haft teaterlotteri när det
gällt att upprusta teatrar som staten
äger. Vill man inte det, kan man arrangera
en extra tipsomgång. Statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
är ju inte främmande för den saken.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde
herrar Ahlberg (h), Hedin (h), Stiernstedt
(h), Eriksson i Bäckmora (bf),
Agerberg (h), Lothigius (h) och Nyhage
(h).

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag känner behov att
vid denna punkt, som ligger rätt långt
vid sidan av den politiska allmänningen,
säga några ord, och jag vill förutskicka
att jag kommer att ställa ett yrkande,
även med risk att möjligen bli
ansedd som en smula monoman. Det
kan ju lätt bli så, när man driver en
sak litet hårt och envist, eftersom man
är övertygad om att den är riktig.

Vad jag har att säga anknyter till en
motion i denna kammare, nr 148, som

kort och gott går ut på att över huvud
ingen del av de anslag, som går till
idrottens främjande, skall få disponeras
för stöd åt en verksamhet, som det är
ett kulturintresse icke att stödja utan
att bekämpa, nämligen den s. k. boxningshanteringen.

Jag måste få lov att säga att statsutskottets
reaktion inför detta mycket
rimliga och, som jag strax skall söka
visa, mycket välmotiverade krav förvånat
mig. Det framgår nämligen, att
utskottet helt enkelt går förbi problemet
på det viset, att man förklarar, att
det inte kommer riksdagen vid vad det
är för verksamhet man anslår medel till.
Så här står det nämligen nederst på sidan
78 i förevarande utskottsutlåtande:
»Då enligt utskottets mening riksdagen
inte lämpligen bör uttala sig för vilka
idrottsgrenar som böra ifrågakomma för
erhållande av bidrag från anslaget, kan
utskottet icke tillstyrka yrkandet i motionen
II: 148, att boxningssporten bör
undantagas från bidragstilldelning ur
anslaget.»

Man måste, som sagt, få lov att beteckna
detta ställningstagande från utskottets
sida som ganska märkligt. Ty
vad innebär det? Jo, det innebär, såvitt
jag kan bedöma saken, att man här lämnar
helt åsido sådana konsiderationer,
som i alla andra sammanhang betraktas
som fullkomligt självklara, d. v. s. att
man tar ställning till arten och angelägenheten
av de ändamål som i det ena
eller andra fallet avses med ifrågavarande
anslagstilldelning.

Vad det nu aktuella anslaget beträffar,
ligger ju faktiskt saken så till att vi här
i riksdagen tidigare tydligt deklarerat
vår starkt kritiska inställning till denna
företeelse, som man nu alltså är i
färd med att med icke ringa belopp subventionera.
Detta avståndstagande skedde,
när man här i riksdagen för två år
sedan alldeles enhälligt beslöt ta boxningshanteringen
— denna i sanning
bedrövliga avart av idrott, som strängt
taget utan alla omständliga utredningar

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

115

Avsättning till fonden för idrottens främjande

borde kunna anses dömd — under speciell
observation genom det utredningsbeslut,
som då fattades och som gick ut
på en undersökning och ett klarläggande
av sportens skadeverkningar. Jag
måste i detta sammanhang uttala min
besvikelse och förvåning över att detta
önskemål från riksdagens sida ännu inte
kunnat effektueras. Någon utredning
har alltså ännu inte kommit till stånd
och det är livligt att beklaga. Men nog
är det, när denna företeelse ju faktiskt
ligger — tillåt mig beteckna det så —
i karantän, underligt, att man skall
fatta ett beslut här i riksdagen, som innebär,
att man ger sig till att stödja
denna verksamhet. Jag tycker att det är
i grunden främmande för riksdagens
traditionella sätt att arbeta och att angripa
problemen.

Vad är det för någonting, herr talman,
som man alltså här i riksdagen
står i begrepp att satsa pengar på, att
ekonomiskt stödja och uppmuntra? Jag
tror faktiskt det kan vara skäl att, när
nu ett osökt tillfälle därtill ges, se litet
närmare på den saken. Först vill jag
dock för undvikande av allt missförstånd
ha sagt, att jag personligen är beredd
att gå mycket långt, när det gäller
att även med allmänna medel stötta
under en idrottsrörelse, som arbetar på
en sund basis och med en riktig målsättning,
och det tror jag svensk idrottsrörelse
generellt taget gör. Jag menar
med andra ord, att det betydande anslag
vi nu går att besluta verkligen innebär
en god och ändamålsenlig kapitalplacering
både på kortare och längre
sikt, inte minst med hänsyn till läget i
dag inom ungdomsvärlden. Min frondering,
om jag får kalla det så, skjuter inte
in sig på idrottsanslaget soin sådant
utan på den speciella punkten om boxningshanteringen.

Många gånger har det förvånat mig,
att idrottsrörelsen, som har så många
förnämliga representanter i detta hus,
inte tagit saken i egna händer och gjort
sig kvitt allt samröre med boxningshan -

teringen. Det hade inneburit en självsanering,
som åt idrottsrörelsen som sådan
skulle ha skapat ännu mer av goodwill
än den redan har. Tillåt mig slå
fast, att med boxningen ombord seglar
idrottsrörelsen med lik i lasten. Det är
ett påstående som jag är övertygad om
att många även i idrottsrörelsens egna
led innerst inne är beredda att verifiera.
Jag skulle alltså vilja tillropa herrarna
i den ansvariga idrottsledningen
ett ord och det är detta: Gör upp räkningen
en gång för alla med boxningen,
skilj er ut från all umgängelse med den
sporten och gör det helst omgående!
Tyvärr har man ännu inte sett några
tecken som tyder på att en sådan omprövning
från ansvarigt idrottshåll skulle
vara på väg. Kanske skall man trots
allt inte ge upp hoppet på den punkten.
Hur som helst borde det i varje fall vara
riksdagen angeläget att reagera och reagera
på ett sätt som inte kan missförstås.
Ty ett faktum är väl ändå, att boxningssporten
principiellt och i sina yttringar
skiljer sig radikalt från varje
annan här i landet utövad idrott.

Till bilden hör att det ligger i boxningssportens
idé, ja, helt enkelt ingår
i fastställda regler, att dess utövare har
full rätt att hur eftertryckligt som helst
slå ned en motståndare och skada honom,
fysiskt och psykiskt. En boxare
har rätt att slå praktiskt taget hur hårt
som helst och med vilket resultat som
helst, d. v. s. med skada och dödsfall
som följd. Sådant förekommer titt och
tätt inom denna sport.

Jag vill, herr talman, bestämt påstå,
att någon som helst motsvarighet till de
systematiskt och medvetet iscensatta
våldshandlingar, som konstituerar en
boxningsuppgörelse, icke går att uppleta
inom någon annan idrottsgren. Vad
som inom andra idrottsgrenar — med
rätta — betecknas såsom beklagliga
olyckshändelser och som regelbrott, blir
när det gäller boxningen något prisvärt,
en förutsättning helt enkelt för framgång
och seger. .lag kan omöjligen för -

116

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

stå, att det medicinskt sett kan ges någon
nåd för denna verksamhet, och från
vissa synpunkter är man väl i sin fulla
rätt att beteckna hela företeelsen som
en kultursjukdom och en kulturfara.

Jag tror också att man kan våga påståendet,
att opinionen mot boxningen
här i landet befinner sig i växande. I
varje fall är det alldeles bestämt förhållandet
på många håll ute i världen,
exempelvis i Belgien, Norge och
Schweiz. I land efter land har boxningssportens
existensberättigande ställts under
debatt och det förtjänar antecknas
till protokollet, att på Island har helt
nyligen genom en av alltinget antagen
lag ett direkt förbud utfärdats mot allt
vad boxning heter. Det var läkaropinionen
som där drev fram ett ingripande,
och Island är alltså det första land i
den västliga delen av världen som resolut
visat stopptecken. Jag tycker nog att
islänningarna är värda en särskild
applåd för den saken.

Men i dag, herr talman, är det alls inte
fråga om något förbudsyrkande. Vad
som begäres är inte något annat än att
den svenska riksdagen skulle undandra
boxningen det stöd, som man hittills
givit den i form av en rundliänt medelstilldelning.
Det är, som sagt, allt som
begäres, och jag har svårt att förstå, att
det skulle ligga för mycket i en sådan
begäran.

Herr talman! Jag kan inte föreställa
mig, att det här i kammaren skulle finnas
någon som inte vet tillräckligt om
vad boxning är för något för att vara på
det klara med att den i varje fall inte
förtjänar det allmännas stöd, och vid
sådant förhållande skall jag fullfölja
min avsikt och ber att få yrka bifall
till motion nr 148, som innebär att ingen
del av förevarande idrottsanslag får disponeras
för stöd åt boxningssporten.

Häri instämde herr Swedberg (fp),
fröken Höjer (fp), herrar Keijer (fp)
och Carlsson i Huskvarna (fp), fru
Thorsson (s), herrar Carlsson i Tibro
(fp), Johansson i öckerö (fp), Nelan -

der (fp), Andersson i Långviksmon
(fp) och Staxäng (h).

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Tillsammans med några
andra ledamöter av den kommunistiska
gruppen har jag i motion nr 243 yrkat
på en väsentlig höjning av idrottsanslaget.
Vi har inte sträckt oss så långt, att
vi krävt att statsmakterna skulle infria
de utfästelser som de gjorde när de
genom Tipstjänst övertog tipsmedlens
flödande inkomstkälla. Om statsmakterna
hade hållit sina löften, skulle — för
att anknyta till de siffror som herr
Stenberg nyss anfört — idrottsrörelsen
erhålla fem å sex gånger så mycket i
anslag som den för närvarande får eller
närmare 60 miljoner kronor i stället för
10 miljoner kronor. Vi har emellertid
ansett det fullkomligt lönlöst att begära
att statsmakterna skulle hålla sina löften,
och vi har därför nöjt oss med att
motionsvis understödja Svenska riksidrottsförbundets,
Korporationsidrottsförbundets
och andra centrala organisationers
krav på att anslaget skulle
uppföras med 14 383 600 kronor.

Därutöver har vi föreslagit, att de lokala
idrottsföreningarna skulle få ett
anslag motsvarande 10 kronor per aktiv
medlem. Det är de små lokala idrottsföreningarna
i olika stadsdelar och ute
i bygderna som bildar den massbasis,
varifrån toppidrotten utvecklas. Utan
bredd på idrotten blir det ingen topp.
Verksamheten inom dessa små föreningar
upprätthålles genom hårt slit
och otroliga uppoffringar av medlemmarna
och enskilda entusiaster som
sköter det frivilliga organisationsarbetet.
Den mesta delen av deras tid går
åt till att organisera lotterier, basarer,
hopsamling av tombuteljer, papper och
lump och annat för att finansiera klubbarnas
utgifter. Vi har föreslagit den
understödsform, som jag här nämnt,
för att just småklubbarna skulle få ett
handtag ur de tipsmedel som flödar in
till statskassan. Statsmakterna har inte,

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15 117

Avsättning till fonden för idrottens främjande

trots att de tar in så mycket tipsmedel,
visat någon som helst frikostighet mot
idrotten. Man kan i detta sammanhang
snarare använda bilden, att staten svältfodrar
en av sina bästa mjölkkor.

Utskottet har avstyrkt vår motion och
följer helt regeringen, som begränsar
anslaget till 10 miljoner kronor. Den
blygsamma höjningen med 150 000 kronor
är, som här påvisats, inte heller
någon realitet. Anslaget har i verkligheten
inte höjts. I år behövs det inte
något engångsanslag för olympiad, men
i stället låter man en stor engångsutgift
inkräkta på det ordinarie anslaget,
nämligen ombyggnaden av Stockholms
gamla olvmpiastadion. Det är dock en
så central angelägenhet, att det varit
väl motiverat, att antingen ecklesiastikministern
eller handelsministern hade
uppfört det behövliga beloppet som ett
engångsanslag utöver det ordinarie anslaget.
I stället föreslår som sagt utskottet
och regeringen, att man skall ta
hela 1,4 miljon kronor eller sju tiondelar
av det anslag, som avdelas för
idrottsanläggningar över hela riket.
Hela det övriga Sverige skulle alltså
för året få 000 000 kronor, vilket är en
futtig summa, när även tämligen blygsamma
anläggningar går på miljoner.
Av 225 ansökningar räknar man med
att möjligen kunna bevilja 34. Medan
man kunde ge 109 anläggningar bidrag
för tre år sedan bär man nu sänkt antalet
till knappt mer än en fjärdedel
därav.

Kommunerna har redan nu på grund
av penningvärdets fall fått överta så
många andra statsutgifter för skolväsendet
och annat, att staten borde känna
det som en skyldighet att på detta område
bidra till att skapa anläggningar,
vilka särskilt ligger Sveriges ungdom
om hjärtat. Från alla håll kommer berättigade
protester mot statens förfaringssätt.
Sveriges riksidrottsförbund
har med skärpa klargjort dess konsekvenser.
Förbundet anser, att de mest
angelägna byggnaderna ändå måste ut -

föras och att man därför måste ta
pengar från anslaget till den levande
idrotten, vilket är särskilt farligt i en
tid, när ungdomskullarna ökar.

Vi kan jämföra med andra länder,
där man visar en helt annan frikostighet
och en helt annan förståelse för
idrottsrörelsen. I vårt grannland Finland
brottas man just nu med ekonomiska
svårigheter av betydligt större
räckvidd än de vi talar om här i landet,
men ändå ger man en mycket större
del av tipsmedlen till idrotten och
stöder denna mycket mera frikostigt.
Detta visar sig också i den finska idrottens
uppgång, jämfört med den svenska
idrottens nedgång på det internationella
tävlingsplanet. Givetvis är detta
inte bara en fråga om pengar. Sverige
kan naturligtvis inte hävda sig på samma
sätt som under åren närmast efter
kriget, då vi var nästan det enda krigsskonade
landet, men frikostighet i fråga
om byggande av idrottsplatser, frikostighet
mot de små idrottsorganisationerna
och möjligheter att skaffa flera
tränare skulle snart ge Sverige en helt
annan rangplats på de internationella
tävlingsbanorna.

Handelsministern försökte nyss ge
Riksidrottsförbundet en del av ansvaret
för att så mycket gick till Stadion. Jag
vill erinra om att förbundet dock har
föreslagit 3 177 000 kronor utöver de
10 miljonerna och att utgiften för Stadions
ombyggnad mycket väl kunnat
rymmas inom den ramen.

Bekymren för den .svenska ungdomen
luftas mycket ofta i den svenska riksdagsdebatten.
Det talas om spritmissbruk,
om ökad kriminalitet och om
moralisk förslappning. Då och då voterar
vi om anslag, som med större eller
mindre sannolikhet anses motverka de
nedbrytande tendenserna. Litet mera
generositet mot idrotten skulle ge säkrare
resultat. Idrottsrörelsen är den
verkliga massrörelsen bland Sveriges
ungdom. Den utlöser hundratusentals
ungdomars aktivitet och fångar i sär -

118

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

skilt hög grad deras intresse. De som
vill hävda sig inom idrotten måste
vinnlägga sig om disciplin och ett sunt
levnadssätt. Det kan visserligen sägas,
att idrotten dras med en svans, som
ibland bär sig illa åt, men tro inte att
man kan bekämpa de många tombuteljernas
vittnesbörd på åskådarplatserna
genom att tvinga de aktiva idrottsledarna
och idrottsmännen att uppehålla
sina organisationer just med insamling
av tombuteljer. Det aktiva idrottsintresset
kan ge hållning och stadga åt
en ungdom, som hotas av rotlöshet. Det
kan visserligen inte ersätta de organisationer,
som vill ge ungdomen en livsåskådning
och ett livsmål, men just
detta att den fångar ungdomens intresse
och utlöser dess aktivitet leder till att
det blir mindre ungdom på glid. Vid
valtillfällen talar alla partier gärna om
sitt intresse för ungdomen. Här finns
ett tillfälle att visa det i praktisk handling.
Förvånar det någon, att ungdomen
är skeptisk mot politiken? Statsmakterna
lovar ut 70 procent av tipsmedlen
till idrotten och slänger sedan åt dem
en bråkdel av denna summa. Den lovar
att bygga bostäder, men ungdomar som
vill bilda hem får vänta i åratal. Löftena
om idrottshallar och gymnastiksalar
skjutes ständigt åt sidan. Exemplen
kan mångfaldigas.

Det var inte länge sedan chefen för
gymnastiska centralinstitutet avgick
som protest mot att icke ens de mest
nödvändiga anslag blev beviljade.

Visa litet mera generositet mot den
ungdom, som skall bygga framtidens
Sverige, så blir den mindre skeptisk!
Ungdomen jämför med all rätt snålheten
mot deras speciella intressen med
frikostigheten till militäranslag och förintelsemedel.

Jag yrkar, herr talman, bifall till vår
motion nr 243 i denna kammare. Jag
hyser inga stora förhoppningar. Jag vet
hur det går till i riksdagen. Partierna
avdelar 15 partisaner som är direktengagerade
i idrottsrörelsen, och sedan

röstar hela grupperna i övrigt emot
deras förslag. Vi kommer emellertid om
vårt förslag avslås att stödja den motion,
som väckts av herr Allard m. fl.,
och i sista hand reservationen, som
dock innebär 700 000 kronor mera till
idrottsplatsbyggen än utskottets förslag.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Eftersom jag är ansvarig
för den reservation som är fogad
till denna punkt, kan det kanske tillåtas
mig att säga några ord. Jag skall be att
få börja med att anknyta till herr Hamrins
i Jönköping uttalande, som jag är
den förste att förstå men som jag tycker
möjligen tydde på en viss missuppfattning
av vad anslaget på denna punkt
verkligen gäller. Vad man vänder sig
mot måste väl vara professionell boxning,
medan vad som kommer i fråga
för detta, för övrigt relativt blygsamma,
anslag på 36 800 kronor är
den rena amatörboxningen, som hittills
inte visat sig medföra några större
faror. Här har emellertid utskottet följt
en gammal praxis att bespara riksdagen
mödan att ta ställning från fall till fall
om fördelningen av de bidrag som skall
lämnas ur detta anslag. Jag tror att det
i längden kan vara bra för riksdagen
att slippa avgöra om det skall gå så
och så många tusen kronor till den ena
eller andra idrottsgrenen.

Emellertid vill jag konstatera — och
här kommer jag över till huvudfrågan
— det ganska märkliga förhållandet, att
Kungl. Maj:t i år har gjort ett avsteg
från den princip, som tidigare har följts
vid anslagsfördelningen. Den formella
gången är den, herr talman, att Riksidrottsförbundets
förvaltningsutskott
gör upp ett förslag till idrottsanslagets
fördelning. Detta förslag går sedan till
Kungl. Maj :t för fastställande. I år däremot
gavs det, efter vad jag bär kunnat
inhämta, besked från kanslihuset om att,
sedan de 1,4 miljoner, som behövdes
för stadionombyggnaden, dragits bort,

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

119

Avsättning till fonden för idrottens främjande

skulle återstoden, om man nu kan tala
om någon återstod, lämnas till Riksidrottsförbundets
förvaltningsutskott att
fördela.

Detta är en princip, som jag skulle
vilja påtala. Jag gör det sä mycket hellre
som jag ser att handelsministern nu
har återkommit till kammaren. Att
Kungl. Maj :t i förväg, utan att avvakta
Riksidrottsförbundets förslag till anslagsfördelning,
ryckt bort huvuddelen
av det anslag på inte fullt två miljoner
kronor, som går till idrottsanläggningar
av den större typen, innebär — det har
tidigare konstaterats både av herr Allard
och herr Stenberg i debatten — att
detta belopp på 1,4 miljon undandras
idrottsanläggningar i de större kommuner
som får bidrag under denna del av
anslaget. Resultatet av detta är att våra
kommuner ute i landet nu får betala
stadionombyggnaden. Någonting annat
är det inte som händer. Om inte staten
på det sättet tvingade Riksidrottsförbundets
överstyrelse att avstå från dessa
medel skulle — därom kan man vara
övertygad — fördelningen inte bli sådan
som den här är gjord, utan kommunerna
skulle ha fått en rimligare fördelning
efter behovsprincipen.

Man skulle helt enkelt kunna uttrycka
det så, herr talman, att här gäller det
ett kommunintresse kontra ett statsintresse.
Detta uttryck är så mycket mera
befogat som handelsministern för en
stund sedan medgav, att om Stadion
inte vore i statens ägo, dit den överlämnades
omedelbart efter olympiska spelen
1912, utan liksom andra idrottsanläggningar
varit en kommunal egendom,
skulle Stockholms stad ålagts att stå för
kostnaden för ombyggnaden, och då
skulle också kommunerna ute i landet
kunnat få de bidrag till sina idrottsanläggningar,
som de enligt gammal hävd
skall ha ur detta anslag.

Jag vill alltså framföra en gensaga
mot den principiellt oriktiga behandlingen
i kanslihuset av idrottsanslaget
denna gång. Jag anser att frågan om för -

delningen precis som vanligt skulle ha
gått till Riksidrottsförbundets förvaltningsutskott
för inhämtande av förslag
och att Kungl. Maj :t sedan skulle ha tagit
ställning med ledning av detta. Genom
vad som nu har skett har idrottsanläggningarna
ute i landet, som kanske
är i större behov av bidrag, från början
ställts på undantag och berövats
möjligheten att få de anslag, som de annars
rimligen skulle ha fått.

Därtill kommer en annan synpunkt,
som jag verkligen tycker är angelägen
att understryka. Under utskottsbehandlingen
har vi begärt in alla räkenskaperna
från Stadion för att verkligen
kunna se hur det hela gestaltar sig. Om
jag då undantar fotbollsstadion ute i
Solna kan man konstatera, att ingen
idrottsanläggning i Sverige tillnärmelsevis
ger så stora inkomster som Stadion.
Jag vill bara erinra om det betydande
netto, som det senaste stora
evenemanget gav, ryttarolympiaden.
Det skulle även förvåna mig mycket om
inte europamästerskapen i allmän idrott

— för vilket ändamål ombyggnaden
skall ske — också kommer att uppvisa
ett netto, som kanske inte är så obetydligt.
Vore det då inte rimligt att vänta
med denna mycket ojämna fördelning,
i varje fall tills man fick se hur ombyggnaden
kan finansieras på ett sunt
och riktigt sätt?

Utöver vad jag här sagt — och jag
menar att detta är en rimlig begäran

— vill jag emellertid tillägga något, som
även framhållits från något håll här under
debatten. Det är klart att Stadion
på ett sätt är ett
När det därför gällt fördelningen av
dessa 1 400 000 kronor har jag varit
tveksam om man skulle föreslå att ingenting
av detta skulle ställas till Stadions
förfogande. Vi hade då dessa båda
motioner att överväga. Jag förstår
att herr Allard här yrkar bifall till sin
motion. Jag vill dock fästa kammarens
uppmärksamhet på att om man följer
den kommer man till eu merutgift på

120

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

denna punkt på inte mindre än
1 700 000 kronor, varav ett anslag på
1 200 000 kronor för stadionombyggnaden.
Även om jag gärna velat vara med
om ett sådant yrkande har jag i dessa
ekonomiskt ansträngda tider tagit det
för alldeles givet, att det skulle vara
omöjligt att få kamrarnas bifall till ett
yrkande om att öka idrottsanslaget med
bortåt två miljoner kronor, som föreslås
i herr Allards m. fl. motion. Jag
förstår att herr Allard ställer detta yrkande,
då han är ledamot av stadionstyrelsen
och inte så lätt kan vara med
på den prutning av anslagsbeloppet till
Stadion som min reservation innebär.

Jag vill dock fästa uppmärksamheten
på att reservationen icke innebär någon
anslagshöjning. Vi följer därvidlag alla
de önskemål som finansministern och
andra stränga rikshushållare kan hysa.
Vi håller oss inom den ram som handelsministern
uppdragit. Vi säger dock,
att eftersom Stadion inte är något särintresse
utan bör jämställas med övriga
idrottsanläggningar, eftersom Stadion
dessutom är en ovanligt räntabel idrottsanläggning
och eftersom det faktum att
staten äger Stadion inte bör ställa anläggningen
i en sådan särklass, att kommunerna
ute i landet skall vara med och
finansiera Stadions om- och tillbyggnad,
så är det rimligt att man låter åtminstone
hälften av de 1 400 000 kronorna
som det här gäller finansieras
i annan ordning. Det bör inte vara
omöjligt för stadionledningen att finna
ett sådant intresse för den ombyggnad
som här är aktuell, att de 700 000 kronorna
skall kunna anskaffas. Nog bör
Stadion kunna skötas så, att den ringa
del som det här ändå är fråga om —
det är kanske drygt hälften av hela ombyggnadsbeloppet
— skall kunna förräntas
på vanligt sätt eller också med
stöd i annan ordning. Jag tycker att
hänsynen till kommunerna ute i landet,
som även har att lämna betydande årliga
bidrag till sina idrottsanläggningar,
gör att kammaren bör överväga att

stödja den linje som är föreslagen i
den reservation, som är fogad till denna
punkt.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den av mig m. fl.
framförda reservationen.

Häri instämde herr Lothigius (h).

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Ehuru det kanske är
överflödigt vill jag börja med att göra
en personlig deklaration. Jag tror att
jag kan göra det å statsutskottets vägnar.
Ingen skall tro, att inte vi som
tillhör utskottsmajoriteten även har en
positiv inställning till idrotten. Trots
detta förhåller det sig så -— och detta
upprepas i detta hus gång på gång —
att ett belijärtansvärt ändamål inte kan
få allt vad som skulle behövas. Detta
gäller inte bara idrotten; jag skulle
kunna peka på sjukhusbyggen och
många andra ting. Är det så, att vi skall
iaktta återhållsamhet, måste vi vara
konsekventa. Jag bortser nu från vad
herr Johansson i Stockholm sade att det
finns så väldigt gott om pengar. Sitter
man inte i ansvarig ställning så har
man väldigt gott om pengar.

Jag noterade med tillfredsställelse,
att herr Ståhl visade en viss sparsamhetsvilja
när han inte ville yrka bifall
till herr Allards motion utan endast till
reservationen. Men enligt denna skall
pengarna ändå skaffas från annat håll,
och ett bifall till reservationen innebär
därför en utgiftsökning på 700 000 kronor.

Det bör nog redovisas hur det verkligen
ligger till med denna anslagsfråga.
Det är visserligen sant, att det
inte blir någon anslagshöjning, om man
frånräknar vad som skall utgå till Stadions
ombyggnad, men om man såsom
utskottsmajoriteten har gjort betraktar
vad staten ger idrottsrörelsen som helhet,
finner man, att anslaget ökas jämfört
med föregående år. Som kammarens
ärade ledamöter kan se i vår skriv -

Nr 15

121

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

ning erinrar utskottet om att anslaget
föregående år uppräknades med 850 000
kronor, vari ingick ett engångsbelopp
av 350 000 kronor för vårt deltagande i
olympiaden. Utöver den förbättring av
medelstillgången, som gjordes föregående
år och som nu bibehålies, har departementschefen
föreslagit, att anslaget
för nästa budgetår skall höjas med
ytterligare 150 000 kronor eller till
jämnt 10 miljoner kronor.

Man säger — och det ligger någonting
i detta — att en del visserligen skall gå
till Stadions ombyggnad, en fråga som
jag återkommer till, men om man ser
saken från statens synpunkt, är det
ändå fråga om en ökning av utgifterna.
Den som inte har respekt för pengar
kan säga, att 150 000 kronor inte är
någonting att tala om, men såsom jag
inledningsvis sade måste vi vara återhållsamma.
Även om man är idrottsvän,
vilket jag är, måste man vara konsekvent
och iakttaga återhållsamhet också
här.

Vad gäller skillnaden mellan den reservation,
som herr Ståhl har talat för,
och utskottets utlåtande, så är utskottsmajoriteten
inte heller tillfredsställd
med att finansieringen av Stadions omoch
tillbyggnad skall ske på detta sätt.
Jag citerar ur utskottets skrivning:
»Utskottet vill dock med anledning av
vad i förstnämnda båda motioner anförts
framhålla, att utskottet förutsätter,
att det föreslagna sättet för bestridande
av kostnaderna för Stadions omocli
tillbyggnad begränsas till att gälla
nästa budgetår. Då Stadion i viss utsträckning
torde vara att betrakta som
ett självförsörjande företag, bör det enligt
utskottets mening undersökas, om
icke Stadion i annan ordning än medelst
i anspråktagande av idrottsanslaget
skall kunna finansiera återstoden
av ifrågavarande kostnader.»

Om riksdagen följer reservationen,
skall Stadions ledning skaffa dessa
700 000 kronor. Lyckas man inte med
det, blir det alltså ingen upprustning

av Stadion. Utskottsmajoriteten har inte
velat binda sig i detta avseende.

Jag tycker inte heller att det är alldeles
adekvat att säga som herr Ståhl
gör, att det är idrottsrörelsen i landsorten,
som får betala vad om- och tillbyggnaden
av Stadion kostar. Det kan
med lika fullt fog sägas, att man får
vänta ett år längre än om inte detta
hade kommit emellan, såvida det inte
kommer att ta flera år, vilket dock även
utskottsmajoriteten har vänt sig mot.

När herr Ståhl talar å idrottsrörelsens
vägnar, bör han göra klart för sig,
att Stadion är någonting värdefullt för
idrottsrörelsen i dess helhet, t. o. m. för
de mindre idrottsföreningarna ute i
landsbygden.

Jag vill också säga ett par ord med
anledning av det yrkande som herr
Hamrin i Jönköping här ställde om bifall
till sin reservation angående vad
han kallar boxningshanteringen. Han
fick många instämmanden i sitt anförande,
men jag tror att kammarens ledamöter
bör göra klart för sig vad saken
gäller. Herr Ståhl tog upp denna
sak, och jag ger honom rätt i vad han
därvidlag sade. Tror verkligen kammarens
ledamöter, att det skulle vara klokt
av riksdagen att ge sig in på att bestämma,
vilka som skall få anslag från
riksidrottsförbundet? Jag är övertygad
om att vi i så fall skulle ge oss in på
någonting, som vi senare inte skulle
vara särskilt belåtna med. »Gör upp
räkningen med boxningshanteringen!»,
säger herr Hamrin. Ja, han var själv
inne på att den som borde göra det är
idrottsrörelsen själv, och däri ger jag
honom rätt. Herr Ståhl har erinrat om
det blygsamma belopp som boxningsförbundet
fått av dessa pengar, nämligen
36 800 kronor. Vi bör kunna förutsätta,
att den ansvariga idrottsledningen
i landet kan bedöma lika bra som eller
bättre än riksdagen, huruvida bidrag
bör utgå eller ej. Vad vi, som tillhör utskottsmajoriteten,
är rädda för på denna
punkt är att riksdagen ger sig in på

122 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.
Avsättning till fonden för idrottens främjande

en bedömning av vilka sportgrenar som
skall ha anslag. Det är på det sättet man
skall se vår skrivning på s. 78. Jag tror
inte, att herr Hamrin har någon anledning
att nu förvåna sig över skrivningen,
när jag har redovisat utskottets principiella
inställning.

Om vi hade haft gott om pengar och
inte varit tvungna att iakttaga återhållsamhet,
hade jag tillhört dem som gärna
skulle se att även idrotten fick ökad
medelstilldelning, men jag anser, att vi
i detta avseende måste vara konsekventa.
Skall vi vara det, herr talman,
måste vi också i detta avseende biträda
det förslag, som framlagts av statsutskottet
och till vilket jag yrkar bifall.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har behov av att på
en punkt eller kanske ett par replikera
herr Ståhl och även utskottets ärade
talesman.

Herr Ståhl syntes föreställa sig, att
jag i min värdering av den företeelse
jag här tillåtit mig slå ned på, fallit offer
för någon sorts missuppfattning.
Här skulle, menade herr Ståhl, kunna
göras en boskillnad — han använde
inte det uttrycket men det var väl innebörden
— mellan å ena sidan den yrkesmässigt
bedrivna boxningssporten
och å andra sidan den boxningsverksamliet,
som bedrives inom riksidrottsförbundets
ram. Jag vill här bestämt
hävda, att det inte är möjligt att företa
någon sådan boskillnad, helt enkelt
därför att det i princip är fråga om alldeles
samma sak. Det är i princip alldeles
samma regler som gäller, och reglerna
tillåter att utövaren av sporten
utan några egentliga restriktioner går
så till väga, att han för att få övertaget
åsamkar sin motståndare skada med i
många fall långtgående allvarliga följdverkningar.
Det är alltså, herr Ståhl,
inte möjligt att göra någon skillnad härvidlag.
Det förvånade mig, att herr

Ståhl ens ville ge ett finger åt denna
verksamhet — inte ens idrottsrörelsens
representanter här i kammaren har
gjort någon ansats i den riktningen.

Jag vet inte om herr Ståhl liksom jag
har stor behållning av att då och då gå
till Bertil Malmberg, som i ett sammanhang
sagt ett ord som jag kom att erinra
mig just nu: »Du får ej bli så vidsynt,
att du finner förmildringsgrunder
för det avskyvärda.» Det är ett skaldeord
som jag tycker, mutatis mutandis,
kan anföras också i detta sammanhang.

Sedan vill jag bestämt hävda, att riksdagen
bör vara suverän att ta ställning
i en sådan fråga som denna. Herr Ståhl
och även utskottets talesman syntes
mena, att riksdagen borde besparas besväret
att ingå på en prövning härvidlag.
Jag tycker nog det ligger så till, att
riksdagen inte kan komma undan sitt
ansvar att ta ställning och att pröva,
hur anslaget i detta fall används.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Thapper sade i
sitt anförande, att det rörde sig om
pengar, som måste tagas från annat
håll. Det är inte riktigt i detta fall.
Pengarna kommer regelbundet vecka
för vecka in till Tipstjänst som bygger
på idrottsutövningen. Det bestämdes
från början att 70 procent av dem
skulle gå tillbaka till idrotten. Vad vi
har föreslagit är alltså bara att statsmakterna
skall ålägga sig en blygsam
begränsning av ett femtonårigt löftessvek
gentemot idrottsrörelsen.

Herr STENBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av att herr statsrådet har återkommit
till kammaren. I en tidigare
ordväxling med herr Allard ville statsrådet
göra gällande, att ledande män
inom Riksidrottsförbundet hade vid förhandlingar
gått med på att man skulle

Nr 15 123

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

ta av det traditionella idrottsanslaget
även för upprustningen av Stadion. Sedan
sade statsrådet i en replik, att förhandlingarna
fördes sedan Riksidrottsförbundet
hade kommit med sitt remisssvar
angående medelsanvisningen till
Stadion.

I Riksidrottsförbundets remissvar har
emellertid noga angivits, att man inte
har någonting att erinra mot en utbyggnad
och upprustning av Stadion, men
man motsätter sig bestämt att pengarna
tas ur fonden för idrottens främjande
och anser att medel bör anvisas annan
väg.

Jag ville passa på tillfället att lämna
denna förklaring när herr statsrådet söker
stöd hos Riksidrottsförbundets ledande
män för vad han nu föreslår riksdagen.

Herr Thapper säger att man inte kan
få allt man begär. Nej, det förstår jag,
och jag påpekade det inledningsvis. Vi
har dock betraktat idrottsanslaget som
ett belopp, vilket riksdagen ställer till
förfogande för hela den svenska idrottsrörelsen
och av det beloppet brukar traditionsenligt
en viss del användas för
idrottsanläggningar. Det har under senare
år regelmässigt blivit 2 miljoner.
När nu samma belopp ställs till förfogande,
föreslår Kungl. Maj:t att riksdagen
skall besluta att tre fjärdedelar av
dessa 2 miljoner skall gå till statens
enda idrottsplats, nämligen Stadion.
Stadion skall alltså få så mycket som
begärs, medan andra idrottsanläggningar
i landet skall stå i ko och vänta —■
för närvarande är det 225 som väntar.
Skall man dränera fotbollsplanen i någon
liten ort i landet, hjälper det inte,
herr Thapper, hur positiv statsutskottets
skrivning än är — man kan inte gå
till en järnhandlare med statsutskottets
utlåtande som borgen för att köpa dräneringsrör
— utan man måste handla
genom att anvisa medel. Vi kan inte klara
oss bara på eu positiv skrivning.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag får säga att herr
Hamrin i Jönköping ger denna sak och
i varje fall mitt inlägg onödigt stora
proportioner.

Herr Hamrins inlägg är ett exempel
på den typ av diskussion, som statsutskottet
med sin skrivning har velat undvika,
nämligen en subjektiv värdering
från olika kammarledamöters sida av
olika idrottsgrenar och ett bedömande
av i vilken mån idrottsgrenarna bör
komma i åtnjutande av anslag. Jag tror
det är riktigare och sundare att vi inte
här i kammaren gör en sådan värdering,
som måste bli subjektiv.

För övrigt hade det väl varit riktigast
om herr Hamrin i detta sammanhang
frågat statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet, varför han har
avkopplat den utredning om boxningssporten,
som föranleddes av en motion
av bland andra herr Hamrin. Utredningen
är lagd på is, och jag vet inte
när den kommer att fortsätta. Det hade
väl varit riktigare av herr Hamrin att
gå den vägen för att nå sitt syfte än att
föreslå anslagsvägran.

Herr Thapper anför som ett yttersta
argument, att Stadion är av stort värde
även för landsorten. Jag vill replikera,
att det otvivelaktigt är så — alla vi från
landsorten har väl varit på Stadion —
men inte anser vi i landets övriga kommuner
en om- och utbyggnad av Stadion
vara så angelägen, att vi vill finansiera
den. Vi tycker nog att staten
står närmare till, eftersom staten är Stadions
ägare. Dessutom har jag nyss påvisat,
att Stadion ingalunda är en så dålig
affär som många idrottsanläggningar
ute i landet.

När man sedan, som herr Thapper
gjorde, hänvisar till det ökade kapitalbehovet,
skulle jag vilja säga, att om
man går den av herr Thapper föreslagna
vägen, så blir i stället kommunerna
tvungna att på annat sätt anskaffa de
belopp som eventuellt erfordras utöver
vad som kan erhållas från statsanslaget,

124

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

sedan huvudparten därav tagits till arbetena
på Stadion. Kapitalbehovet blir
alltså inte mindre om man följer utskottets
väg.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att utskottets motivering är sådan, att
den borde utmynna i ett avslag på
Kungl. Maj:ts förslag beträffande Stadion,
men utskottet gör i stället en tvärvändning.
Den logiska konsekvensen av
utskottets skrivning är bifall till reservationen.

Herr THAPPER (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Hamrin i Jönköping
vill jag säga, att jag inte yttrat
mig vare sig för eller emot boxningssporten.
Jag har emellertid vänt mig
emot att man, som herr Hamrin här föreslagit,
skulle reglera detta via riksdagens
anslagsbeslut. Jag tror det är en
olycklig väg och att vi inte skall lägga
oss i anslagsfördelningen utan med förtroende
överlåta den på Riksidrottsförbundet.

Herr Stenberg säger, att han vill att
hela anslaget skall stå till idrottsrörelsens
förfogande. Det vill jag också, så
där är vi överens, men jag räknar även
Stadion till idrottsrörelsens angelägenheter.

Herr Ståhl anser, att vi kan vara
överens om att Stadion är ett hela landets
intresse. Jag är emellertid rädd
för — och jag tror att herrarna också
skall vara försiktiga i det avseendet —
att man skall försöka få fram ett motsatsförhållande
mellan upprustningen
av Stadion och av övriga idrottsplatser.
Detta bör enligt min mening undvikas.
Det är väl ändå, herr Ståhl, inte så lätt
att skaffa pengar, och jag utgår från att
också stadionstyrelsen gör vad den kan
i detta hänseende, även om den så att
säga har denna garanti bakom sig. Jag
understryker vidare, att det ändå tydligen
har förekommit överläggningar
mellan handelsministern och stadionstyrelsen
på denna punkt. Jag betrak -

tar även arbetet beträffande Stadion
som ett intresse för idrottsrörelsen i
dess helhet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Bara ett kort ord till
herr Stenberg.

Representanter för stadionstyrelsen
och för idrotten har framhållit för mig,
att anordnandet av EM-tävlingarna var
ett första rangens idrottsintresse och att
dessa tävlingar inte kunde komma till
stånd om inte Stadion ombyggdes. Det
är något som inte kan bestridas. Det
kan heller inte bestridas att dessa representanter,
när de ställdes inför nödvändigheten
att välja, valde stadionhygget
framför andra ändamål, men det
kan ju hända att några av dem har hävdat
en annan mening i andra sammanhang.
Däråt kan jag inte göra annat än
beklaga, att det finns folk som talar
med två tungor.

Mitt intresse för idrotten behöver jag
inte ge uttryck för i denna kammare;
det har jag haft tillfälle att manifestera
i andra sammanhang. Jag har emellertid
med glädje sett att statsmakterna i
år även i en annan form kunnat främja
och stödja idrotten, nämligen genom
det beslut som fattats beträffande nöjesskatten.
Även i det sammanhanget
kommer idrotten sålunda i ett gynnsammare
läge under det kommande året än
den har befunnit sig i under tidigare
år.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! För tredje gången ber
jag att få understryka idrottsrörelsens
tacksamhet för den hjälp vi får på olika
områden. Det bär jag gjort i mina tidigare
anföranden, och jag vill göra det
ännu en gång. Debatten gäller emellertid
inte detta utan frågan, om man

Nr 15

125

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Avsättning till fonden för idrottens främjande

av det traditionella idrottsplatsanslaget
skall ta tre fjärdedelar till statens egen
idrottsplats. Det är nämligen vad Kungl.
Maj :t och statsutskottets majoritet funnit
anledning att göra, och det är detta
vi opponerar oss mot. Enligt vår mening
är det nödvändigt med idrottsplatser
ute i landet i övrigt. Detta anslag
utgör ett stimulansbidrag, och sådant
bidrag kan också tillerkännas staten,
men de medel, som därutöver behövs
för att ställa statens idrottsplats
i ordning, får staten anskaffa på annat
sätt liksom kommunerna får göra. Göteborgs
stad upprustar en idrottsplats för
30 miljoner kronor, Malmö stad en för
15—18 miljoner kronor, men inte får
de pengar därtill från idrottsplatsanslaget.
De har klarat av sina kostnader
själva, och jag tycker att också staten
och stadionstyrelsen skulle kunna klara
denna detalj på annat sätt än genom att
ta av dessa medel, som anvisats för alla
våra idrottsplatser.

Det är inte honnett av herr statsrådet
att försöka gå bakom idrottsrörelsens
ledande män och säga, att de vid
förhandlingar har biträtt denna fördelning.
överstyrelsen är i alla fall den
högsta beslutande myndigheten mellan
riksförbundsmötena, och den hade frågan
uppe till behandling så sent som
för en vecka sedan och uttalade därvid
sin bestämda protest mot det sätt, på
vilket Kungl. Maj:t och statsutskottet
behandlat denna fråga, överstyrelsen
önskade i första hand att herr Allards
motion skulle bifallas, men i andra
hand hoppades man få reservationen
antagen av riksdagen. Det är en riksdagens
angelägenhet att tala om hur
medlen skall användas. Här har riksdagen
möjlighet att till Kungl. Maj :t
säga ifrån, att tre fjärdedelar av det
traditionella anslaget inte skall tas till
en enda idrottsplats.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! .lag vill säga till herr
handelsministern, att vi självfallet är

överens om att det är angeläget att vi
till europamästerskapen nästa år får
Stadion i ordning. Men det finns ju,
herr handelsminister, anledning att
anta, att dessa stora tävlingar också
kommer att ge Stadion betydande inkomster.
Hade det då inte varit rimligare
att ställa exempelvis ett lån till
förfogande och sedan se hur denna kredit
lämpligen skulle kunna finansieras.
Då hade man inte på det sätt som nu
blir fallet behövt ta ifrån ett stort antal
kommuner det relativt blygsamma bidrag,
som de har rätt att få från detta
anslag.

Jag tillåter mig också påpeka, att jag
i mitt tidigare anförande påtalade den
princip som handelsministern använt
denna gång; i stället för att underställa
riksidrottsförbundets förvaltningsutskott
hela anslaget och i vanlig ordning be
om ett förslag till fördelning, så har
handelsministern minskat anslaget med
de pengar som behövs för Stadions ombyggnad
och på det sättet föregripit den
allsidiga prövning av anslaget, som man
tidigare haft och som man borde ha
fått även i år men som nu inte kan
komma till stånd.

Jag tycker nog inte att Stadion blir
illa tillgodosett om man följer den väg
som reservanterna föreslagit. Det är en
skälig anslagsdel och en skälig del som
får finansieras på vanligt sätt.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag beklagar att jag
nödgas förlänga debatten. Jag vill bara
förklara att jag inte har någon som
helst avsikt att krypa bakom Riksidrottsförhundet.
Däremot har jag ansett det
vara en idrottens egen sak att avgöra,
om Stadions ombyggnad kan vara så
angelägen, att man var beredd att ta de
konsekvenser som här diskuteras. Som
svar på den frågan har jag åtminstone
av några av idrottens representanter
och av representanter för stadionstyrelsen
fått ett ja.

126 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.
Avsättning till fonden för idrottens främjande

Jag var själv — det har jag redovisat
tidigare i debatten — ytterligt tveksam,
och kanhända, herrar Ståhl och Stenberg,
hade det varit klokare av mig att
helt enkelt avslå den framställning som
stadionstyrelsen hade lagt på mitt bord.
Men jag undrar vilka uttalanden som
då hade kommit att göras. Därmed hade
i själva verket, enligt vad idrottens folk
förklarat för mig, europamästerskapen
eller i varje fall det svenska värdskapet
för denna tävling kommit att äventyras.
Det var det ansvaret jag ansåg att i
första hand idrotten borde ta. Det var
också anledningen till att jag, när man
framhöll att denna anslagsfrågas behandling
inte kunde uppskjutas, tog i
anspråk de pengar, som herr Ståhl nu
i sitt sista anförande talat om. Några
andra medel, varifrån lån eller något
sådant skulle kunna beviljas, står inte
till förfogande.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Får jag säga till herr
statsrådet, att när stadionstyrelsen av
honom tillfrågades, huruvida man av
honom ville ha anslag för att täcka hela
medelsbehovet för ombyggnaden, så är
det väl alldeles självklart att man svarade
ja. Jag tycker att det hade legat
nära till hands för herr statsrådet att
inför detta spontana ja underställa riksidrottsförbundets
förvaltningsutskott
prövningen av hela anslaget. Det har
herr statsrådet icke gjort. Det är i år
första gången som förvaltningsutskottet
inte haft tillfälle till denna allsidiga
prövning. Det ja, som stadionstyrelsen
svarade, borde väl närmast ha stimulerat
herr statsrådet till en sådan allsidig
prövning i stället för att föranleda honom
att stryka ett streck över den.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Bara en replik till herr
statsrådet. Jag har allt intresse för att
vi skall försöka få europamästerskapen
1958 till Sverige. Jag är inte på något
sätt motståndare till detta, men jag tror,

som jag framhöll i mitt första anförande,
att det skulle ha varit möjligt att
företa en till- och ombyggnad av Stadion
på annat sätt än genom att ta av
de knappa medel som står till alla
andra idrottsplatsers förfogande.

Vi skall även ha ett annat storevenemang
1958, nämligen VM i fotboll. Jag
är lika intresserad av att få detta förlagt
till Sverige, och det kommer vi att
få. Men vi måste ha garantier från samhällets
sida även för att kunna genomföra
dessa mästerskap. Fotbollsförbundet
har också hos Kungl. Maj :t begärt
att få en extra tipsomgång. Det tycker
jag är ett alldeles utomordentligt uppslag,
som även skulle ha kunnat tillämpas
när det gäller till- och ombyggnaden
av Stadion inför europamästerskapen
i fri idrott. Jag förstår inte varför
man inte vill göra det beträffande Stadion.
Det borde väl gå lika bra som när
det gäller världsmästerskapen i fotboll.
Jag är angelägen om båda dessa evenemang,
men jag tror att de kan klaras
utan att man går den väg, som Kungl.
Maj:t och utskottet funnit anledning
att gå.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i mom. a), nämligen på l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till motionen 11:42 av herr Allard
m. fl.; samt 3:o) bifall till motionen
11:243 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Allard
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits propositionen om bifall till den
av honom m. fl. väckta motionen II: 42
följande voteringsproposition efter given
varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
117:o) mom. a) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

127

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen 11:42 av herr Allard m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Allard begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Härvid avgåvos 137 ja
och 68 nej, varjämte 15 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b)

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen 11:148; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner beträffande motiveringen,
nämligen dels på godkännande av utskottets
motivering dels ock på godkännande
av denna motivering med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Ståhl begärde emellertid votering, i anledning
varav följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering under
punkten 117 :o) i utskottets utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
denna motivering med den ändring däri,
som föreslagits i den vid punkten fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 109 ja
och 107 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.

Punkten 118

Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 123, s. 216 och 217) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av 1 250 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Axel Andersson och Danmans (I:
114) och den andra inom andra kammaren
av herr Carlsson i Stockholm
m. fl. (II: 141), hade hemställts att riksdagen
måtte för budgetåret 1957/58 anslå
25 000 kronor till stöd för den verksamhet,
som bedreves av Riksorganisationernas
campingkommitté.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 114 och II: 141, till Avsättning
till fonden för friluftslivets

128

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

främjande för budgetåret 1957/58 anvisa
ett anslag av 1 250 000 kronor;

b) att motionen 1:37 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

c) att motionen II: 149 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Ståhl, fröken Elmén och herr Löfroth,
vilka ansett att utskottet bort under a)
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 114 och II: 141,
till Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret 1957/58
anvisa ett anslag av 1 275 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! När man läser utskottets
utlåtande under punkt 118, söker
man förgäves efter någon anknytning
till de synpunkter, som familjeberedningen
har anfört om ökat stöd till semesterformer,
anpassade till barnfamiljernas
behov och ekonomiska förutsättningar.
Det förefaller nästan som om
utskottet helt har fångats av campinglivets
lockelser och charm.

Campinglivet är emellertid bara en
form för semestertillvaron, och den kan
givetvis utnyttjas också av familjer, men
när det gäller barnfamiljer — och särskilt
då barn i yngre ålder — är det
nödvändigt med fastare anordningar
och bättre möjligheter än vad campinglivet
ger, om semestern skall bli vad
den är avsedd att vara.

Familjeberedningen har förordat att
större anslag skall utgå till fonden för
friluftslivets främjande för att möjliggöra
bidrag därifrån till semesteranläggningar,
som är lämpliga för barnfamiljerna.
Det är att märka, att när
denna fond kom till, beviljades den ett
anslag på 3 miljoner kronor. Under
krigsåren skars detta belopp ner till 1
miljon kronor, vilket var det lägsta anslag
som någonsin anvisats. Det sades
vidare vid fondens tillkomst att det

borde vara lämpligt att 20 procent av
tipsmedlen fick gå till denna fond och
till stöd åt semesterlivet. Om man jämför
de knappa anslag fonden har haft
att röra sig med under de senaste åren,
med de ökade krav på semestermöjligheter
som kommit fram med vår förbättrade
standard, så förstår man hur
otillräckliga anslagen för dessa ändamål
är.

Jag vet att det anordnas semesterbyar
och att det praktiseras s. k. bygdesemester,
och det är semesterformer
som familjerna utnyttjar i ganska stor
utsträckning, men det är ändå önskvärt
att familjerna får möjligheter att njuta
av semestern under former, där hela
familjen slipper ifrån hushållsbestyren.
Jag tänker här närmast på husmödrarna.
De är ingalunda befriade från
en stor del av sitt arbete i och med
att familjerna flyttar ut i en stuga på
landet eller i en semesterby. Hushållsarbetet
följer med. Man skulle därför
önska att det fanns bättre möligheter att
tillgodose hela familjens semesterbehov.

På grund av de knapphändiga anslagen
från fonden har bidragen måst
inskränkas till sådana organisationer,
som uteslutande har semesterverksamhet
på sitt arbetsprogram. Det finns i
vårt land organisationer, som av ideella
motiv har ordnat familjesemester
och bedrivit verksamheten med ekonomiska
uppoffringar under en följd av
år, men de har ändå inte haft möjlighet
att komma i åtnjutande av anslag
från fonden. Detta beror som sagt på
den knappa anslagsgivningen.

Jag förstår att det i dagens situation
inte går att skapa bättre förhållanden
på detta område, men jag uttrycker en
varm förhoppning om att man, när 1958
års statsverksproposition skall skrivas,
kan se möjligheter att tillgodose fonden
med medel på ett bättre sätt än vad
som skett hittills. Jag skulle också ha
önskat att utskottet hade tryckt på betydelsen
av den stora utbyggnad av familjesemestern,
som vi nu står inför.

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

129

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

När utskottet emellertid inte har gjort
detta, hoppas jag att Kungl. Maj:t i nästa
års statsverksproposition skall finna
utrymme för ett betydligt förhöjt anslag,
som kan komma familjesemesterverksamheten
till godo.

Herr talman! Jag har för dagen intet
yrkande men har ändå inte velat underlåta
att anföra dessa synpunkter i
den debatt som här föres.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag har vid denna
punkt en motion i en visserligen liten,
men därför icke oväsentlig sak, om ett
anslag på 25 000 kronor till stöd för den
verksamhet, som bedrives av Riksorganisationernas
campingkommitté. Denna
kommitté, som är sammansatt av representanter
för Motorförarnas Helnykterhetsförbund,
Cykel- och Mopedfrämjandet,
Motormännens Riksförbund, Skidoch
Friluftsfrämjandet, Svenska Turistföreningen
och Kungl. Automobil Klubben,
har en omfattande verksamhet
igång, då antalet campingplatser i Sverige
tycks öka för varje år och nu uppskattningsvis
torde vara uppe i cirka
500. Samma tendens torde vara förhanden
även utomlands, eftersom campingfrågorna
stått i förgrunden vid flera,
för att inte säga de flesta, av de senaste
årens stora internationella turistkonferenser,
t. ex. den i Schweiz 1956.

Hittills har genom campingkommitténs
försorg inventerats cirka 170 av
dessa 500 campingplatser. Kommittén
vill medverka till en allmän strävan att
modernisera och förbättra campingplatserna.
Intresset är mycket stort i
hela landet, inte minst i Norrland. Ännu
återstår mycket innan Sverige har
nått lika långt som flera andra länder
på detta område.

Landet behöver, synes det mig, ett
nät av välordnade, moderna campingplatser
med anordningar och service
.särskilt inriktade att betjäna motorturisterna,
icke minst de utländska, som
9 — Andra kammarens

tycks öka för varje år. På grund av
kommitténs undan för undan växande
arbetsbörda och därmed sammanhängande
ökade kostnader har bland de organisationer,
som är anslutna till kommittén,
den frågan uppstått, om man
i fortsättningen anser sig kunna bära
denna ökade ekonomiska börda eller
om man blir tvungen att inskränka
verksamheten eller rent av nedlägga
den.

Visserligen har utskottet skrivit mycket
välvilligt till förmån för att anslaget
skall utgå och menar att Kungl.
Maj:t är oförhindrad att bestrida de
kostnader det här gäller ur redan utgående
medel i fonden för friluftslivets
främjande. Efter vad vi hört av den föregående
talarinnan, så är ju trängseln
stor inom denna fond, och det blir säkerligen
svårigheter att få in ytterligare
anslag. I likhet med reservanterna i utskottet
anser jag därför att nämnda
fond bör uppräknas med här ifrågasatt
belopp och ber att få yrka bifall till
den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr Rimmerjors (fp) instämde i
detta anförande.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! De motioner som
väckts i anslutning till detta förslag
rullar upp ett helt komplex av problem.
Alla måste vara överens om att det inte
är bra som det nu är på friluftslivets
område. Tvärtom har förhållandena där
på senare år blivit betydligt försämrade.
Detta beror inte alls på att svenska
folkets naturvett skulle ha försämrats.
Tvärtom är det i stigande. Men
det beror helt enkelt på att folk på
grund av motoriseringen och bättre
kommunikationer i övrigt samt på
grund av de ändrade semesterförhållandena
har helt andra möjligheter att
komma ut i naturen än tidigare.

Tyvärr ökas emellertid också motsättningarna
mellan friluftsfolk och

protokoll 1957. Nr 15

130

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

markägare i samma takt som folks vistelse
ute i naturen. Detta kommer sig
dock i allmänhet inte av markägarnas
ovilja mot gäster över huvud taget —
jag säger i allmänhet, ty det finns undantag
— utan konflikterna mellan
markägare och friluftsfolk har nog till
allra största delen sin grund i markägarnas
mycket dåliga erfarenheter av
den hart när otroliga nedskräpning, som
besökarna gör sig skyldiga till, och i
den vandalisering, som de på många
andra sätt låter gå ut över den mark,
där de befinner sig som gäster.

Allemansrätten är en omistlig tillgång,
och jag skulle i det sammanhanget
vilja hänvisa till en artikel av herr
Gösta Netzén för några veckor sedan i
tidningen Arbetet. Vi vet kanske inte
att riktigt uppskatta värdet av allemansrätten
förrän vi blivit av med den.
I Frankrike är det åtminstone i några
departement så, att man helt enkelt inte
får campa annat än inom vissa avgränsade
campingområden. Förbudet har
där tillkommit inte på grund av omtanke
om markägarna utan på grund
av omtanke om camparnas egen säkerhet,
men man märker i alla fall när man
kommer dit ut, hur tråkigt det är med
sådana förhållanden. Blir det hos oss
nödvändigt att begänsa allemansrätten,
får vi nog vara glada om vi kan hålla
inskränkningen inom campingområdets
ram och slippa gå längre.

Som det nu är, ställer man sig på
många håll obenägen att upplåta mark
till badplatser eller till campingområden,
där kommunerna skulle svara för
ordning och renhållning, och detta av
den anledningen, att det inte finns möjlighet
att hålla allmänheten inom sådana
upplåtna områden. Det blir kanske
på det sättet, att områdena med sina
kiosker, vattenledningar och vad det
nu är drar människor till sig, men så
beger sig dessa utanför området och
grisar till genom att kasta konservburkar,
papper etc. utan att kunna
kontrolleras av den vaktmästare som

inom området vakar över att platsen
hålls snygg. Men det är inte trevligt,
när det skräpas ned utanför områdena,
och jag förstår de markägare, som av sådana
här skäl är ovilliga att släppa till
mark, även om kommunen har förklarat,
att den gärna skall hålla snyggt. Det
finns å andra sidan exempel på kommuner
som sagt ifrån, att de inte vill
lägga ned någonting på att ordna fritidsområden
med bad och campingplatser
och motiverar detta dels med
att markägarna ju i alla fall inte kan
hindra allmänheten att komma, dels
med att det är huvudsakligen utsocknes
som kommer och utnyttjar platsen, varför
man inte anser det vara kommunens
angelägenhet att ordna sakerna.

Ett sådant resonemang — jag tänker
särskilt på ett aktuellt fall i södra Sverige,
där staden-kommunen icke velat
åtaga sig att hålla rent på en badplats
— visar det berättigade i herr Levins
motion. Herr Levin har framhållit, att
detta inte är uteslutande en kommunal
angelägenhet, utan att även genom statens
försorg bidrag borde lämnas till
ordnandet av bad- och campingplatser
med bilparkering. Även om jag själv
är litet tveksam, när det gäller bidragsformen
sådan den angivits i herr Levins
motion, måste jag instämma i motionens
syfte. Resonemanget rörande
den stad jag åberopar mig på visar
också det berättigade i herr Nils B.
Hanssons i Ronneby motionsvis framförda
önskemål om en utredning av
dessa frågor. Jag tror att väl skötta badoch
campingplatser i kommunal regi
skulle kunna få markägarna att överge
sin obenägenhet att ställa mark till förfogande
för sådana här ändamål, så att,
till båda parters nytta och trevnad, konflikter
inte behövde uppkomma i framtiden.

Utskottet har anfört, att campingkommittén
har sin uppmärksamhet riktad
på de relaterade missförhållandena,
men jag har liksom på känn att en särskild
utredning snabbare skulle lämna

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

131

Avsättning till fonden för friluftslivets främjande

resultat. Utskottets skrivning innebär i
alla fall en liten uppmaning till Kungl.
Maj:t att se till att någonting blir gjort,
och jag skall därför nöja mig med att
yrka bifall till reservation nr 9) av herr
Stålil m. fl. Jag är helt ense med reservanterna,
så mycket mer som det vill
synas som om semesterbyarna kommer
med i spelet och vill dra till sig en
stor del av det ringa anslag som står
till förfogande. Semesterbyarna är, såvitt
jag kan finna, rent kommunala angelägenheter
— de är kommunala affärsdrivande
verk, inriktade på att bära sig
själva, och det finns ingen anledning
för staten att bidragsvägen uppmuntra
dessa företag. Men med tanke på de
synnerligen talföra män, som på vissa
håll står i spetsen för dessa semesterbyar,
kan man frukta det värsta för
camping- och badplatserna och liknande
inrättningar.

Herr talman! Jag ber att få sluta med
att ännu en gång yrka bifall till reservationen
nr 9).

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Reservanterna, herr
Ståhl in. fl., föreslår att anslaget skall
uppräknas med 25 000 kronor, att användas
för den av campingkommittén
bedrivna verksamheten. Enligt vad utskottet
har inhämtat har denna kommitté
icke hos Kungl. Maj :t begärt några
pengar, och under sådana förhållanden
och då Kungl. Maj :t i sitt förslag har
höjt anslaget till friluftslivets främjande
med 150 000 kronor, anser sig utskottet
icke böra tillstyrka mer än vad Kungl.
Maj :t föreslagit.

Det har under debatten dragits upp
en hel del andra problem, som jag inte
alls skall ingå på. Utskottet har emellertid
inte på något sätt undervärderat den
verksamhet som pågår för att gynna
friluftslivet, men jag tror att vi i dagens
läge inte bör gå utöver den summa, som
i propositionen föreslås.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Det var egentligen herr
Wachtmeisters anförande som uppkallade
mig, då jag trodde han åsyftade
den stad, som jag representerar, men
så lär inte vara förhållandet. Men eftersom
jag nu begärt ordet vill jag säga,
att det räcker inte med att kommunerna
vill ordna bad- och campingplatser. Vi
kommer ibland i kollision med markägarna,
och då är det ofta omöjligt alt
komma till något resultat. Vi har i Blekinge
ett alldeles speciellt fall, där
markägaren inhägnat med taggtråd en
badplats, som sedan årtionden använts av
befolkningen. Vi lyckades efter stora
ansträngningar få taggtråden flyttad ett
stycke, men fortfarande är denna badplats,
en av länets bästa, inhägnad med
taggtråd som hindrar människorna att
komma till platsen.

Kommunen har försökt få en uppgörelse
med denne markägare för att skapa
en ordnad campingplats och har förklarat
sig beredd att stå för kostnaderna,
men också detta har visat sig
omöjligt. Om man inte med gällande
lagstiftning kan få till stånd ordnade
förhållanden, är det uppenbart att här
måste vidtagas andra åtgärder. Jag tror
att det finns ett starkt intresse ute i
kommunerna för att få ett ordnat friluftsliv.
Man kan emellertid inte begära
att små landskommuner, som kanske
inte har någon direkt nytta av turistoch
campinglivet, skall lägga ned stora
summor på saken, och då måste staten
hjälpa till för att sanera detta viktiga
område för både turister och andra. Vi
måste få en samordning till stånd med
hänsyn till den strukturförändring som
skett inom friluftslivet och med hänsyn
till att bilismen kommer att spela en
allt större roll. I varje fall tror jag som
sagt att det finns ett positivt intresse
för saken ute i kommunerna. Det iir
därför all anledning att mycket noga bevaka
denna fråga, så att markägare inte
stoppar den naturliga utvecklingen och

132 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Avsättning till lotterimedelsfonden

den möjlighet människorna bör ha att
kunna njuta av bad- och friluftsliv.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid punkten fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan
oförändrad.

Punkten 119

Avsättning till lotterimedelsfonden

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 124, s. 217—219) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1957/58
anvisa ett anslag av 18 700 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Johansson i Stockholm m. fl. väckt motion
(11:438) hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa att lotterimedlen hädanefter
skulle fördelas enligt 1938 års principbeslut,
enligt vilket hälften av lotteriinkomsten
skulle avsättas till lotterimedelsfonden
för stöd åt konstnärlig
verksamhet, samt att riksdagen under
tionde huvudtiteln måtte besluta att till
Avsättning till lotterimedelsfonden för
budgetåret 1957/58 anvisa ett anslag av
24 miljoner kronor.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:366 och 11:438, i vad
de avsåge medelstilldelningen till Avsättning
till lotterimedelsfonden, för
budgetåret 1957/58 anvisa ett anslag av
18 700 000 kronor;

b) att motionerna 1:298 och 11:312
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

c) att motionen I: 366, i vad den icke
behandlats under a), icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

d) att motionen 11:438, i vad den

icke behandlats under a), icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Helt kort och utan
några som helst förhoppningar skall
jag beröra ett parallellfall till den debatt
vi nyss hade om tipsmedlen.

När det tidigare teaterlotteriet omorganiserades
till penninglotteriet, beslöts
som bekant att hälften av inkomsterna
skulle gå till teatrar och annan konstnärlig
och kulturell verksamhet. Men
redan året därpå började avstegen också
på den fronten. Det är inte litet pengar
som kommer in där heller. Redan innan
lotteriverksamheten kom under
förra statsrådets Spånstads nitiska och
insiktsfulla ledning spelade man in
110 miljoner kronor om året, men av
denna summa gick inte stort mer än
tiondelen till det avsedda ändamålet.

När vi i år har föreslagit en ökning
av anslaget, som skulle ge åtminstone
femtedelen av lotterimedlen till dessa
ändamål, har detta skett närmast med
hänsyftning på underbetalningen inom
våra teatrar och orkesterföreningar. Jag
vet inte om kammarens ledamöter är
på det klara med vilka löner som utbetalas
vid de statsunderstödda stadsteatrarna.
Den högsta medellönen betalas
vid Göteborgs stadsteater med 1 200
kronor i månaden. I Uppsala är den
bara 900 kronor, i Norrköping 850 och
i Hälsingborg 775 kronor, vilket betyder
att hälften av lönerna måste ligga
under dessa summor och alltså under
lönen inom alla utpräglade låglöneyrken
i detta land.

Jag vet att teaterfolket har en avtalsrörelse,
och den uppskrivning som nu
skall ske kanske medför någon liten förbättring.
Men en sådan underbetalning
av folk som ägnar sig åt konstnärlig
verksamhet leder antingen till att de
svälter sig fram eller splittrar sig genom
jakt efter film-, radio- eller statist -

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

133

engagemang, vilket knappast är till nytta
för deras konstnärliga utbildning.

Jag har som sagt inga förhoppningar
om framgång. Jag vill emellertid ytterligare
bara påpeka att senast i förra
veckan gick musikerna vid Göteborgs
stadsteater i strejk under repetitionerna
på Carmen. Det missnöje som detta
återspeglar bör riksdagen uppmärksamma.

Jag yrkar, herr talman, bifall till motion
nr 438.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionen II: 438;
och biföll kammaren utskottets hemställan
oförändrad.

Punkterna 120—122

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 123

Lades till handlingarna.

§ 11

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

80, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1956/57 till
Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget
Atomenergi.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Säkerhetsanstalter för sjöfarten
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

81, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
under kapitalbudgeten
gjorda framställningar om anslag

Säkerhetsanstalter för sjöfarten

för budgetåret 1957/58 till Säkerhetsanstalter
för sjöfarten och till Fonden
för lån till företagareföreningar m. fl.
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Säkerhetsanstalter för sjöfarten

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t beträffande kapitalbudgeten (bilaga
31, punkt 2, s. 3 av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 3 januari 1957) föreslagit
riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1957/58 anvisa
ett investeringsanslag av 800 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de i dess utlåtande nr 10,
punkten 64, angivna motionerna I: 129
och II: 146, i vilka yrkats att till detta
ändamål måtte anvisas ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor.

Under hänvisning till sitt utlåtande
nr 10 hemställde utskottet, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:129 och 11:146, till Säkerhetsanstalter
för sjöfarten för budgetåret 1957/58
anvisa ett investeringsanslag av 800 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Ivar Johansson, Sundelin,
Pålsson, Jacobsson, Ståhl och
Staxäng, fröken Elmén samt herrar
Nihlfors och Löfroth, vilka ansett att
utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 129 och II: 146,
till Säkerhetsanstalter för sjöfarten för
budgetåret 1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 900 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Med hänvisning till den
diskussion som fördes under punkten
64 i utskottets utlåtande nr 10 ber jag

134

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

att få yrka bifall till reservationen av
herr Karl Andersson in. fl. under statsutskottets
utlåtande nr 81 punkt 1.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johansson i öckerö begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
i utskottets utlåtande nr 81, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 292 § lagen den 17 juni
1948 (nr 433) om försäkringsrörelse
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Understöd åt båttrafiken i Stockholms
skärgård

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
87, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård jämte i
ämnet väckt motion.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
124, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 15 mars 1957, föreslagit
riksdagen att till Understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård för budgetåret
1957/58 under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 250 000
kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herrar Karlsson i Stuvsta och
Johansson i Stockholm väckt motion
(II: 622) hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin
mening giva till känna de synpunkter
på trafikens ordnande i Stockholms
skärgård som i motionen anförts.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Understöd
åt båttrafiken i Stockholms skärgård för
budgetåret 1957/58 under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
250 000 kronor;

b) att motionen II: 622 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr KARLSSON i Stuvsta (k):

Herr talman! Det nuvarande tillståndet
i fråga om båttrafiken i Stockholms
skärgård måste betraktas som oefterrättligt.
Det privatbolag, som har hand
om trafiken, saknar intresse för att modernisera
tonnaget och rationalisera
driften, därför att samhället sedan
många år frikostigt betalar underskottet
genom ständiga subventioner av skattemedel.

Typiskt är följande. I höstas begärde
och fick Waxholmsbolaget 400 000 kro -

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

135

Understöd åt båttrafiken i Stockholms skärgård

nor för innevarande seglationsår utöver
den halva miljon som bolaget årligen
erhåller enligt 1952 års avtal. Det blir
alltså 900 000 kronor. Men det gick inte
många månader förrän bolaget ånyo
hotade att slå vantarna i bordet och begärde
ytterligare 450 000 kronor eller
exakt 1 354 700 i årligt bidrag. Alternativt
— märk väl! — begärde bolaget att
få köra på löpande räkning, med inbetalningar
i förskott och avräkning vid
seglationsårets slut. Detta senare, rätt
oblyga förslag är typiskt för hela situationen.
»Vi kör, om ni betalar, annars
inte» — säger bolagets representanter
till de samhälleliga myndigheterna: staten,
Stockholms stad och Stockholms
läns landsting.

Vad svarar då dessa myndigheter? I
propositionen om tilläggsanslaget i höstas
meddelades, att man från statens
sida uttryckligt förklarat, att detta tillläggsanslag
vore att betrakta som en
engångsåtgärd, nödvändig för att vinna
den tid som behövdes för en mera definitiv
lösning av trafikproblemet i
fråga. Det första man gjorde vid de förnyade
förhandlingarna med bolaget var
att erbjuda dessa 400 000 kronor även i
fortsättningen genom ökat kontant anslag,
nedskärning av trafikplanen och
taxehöjningar. Det var rätt naturligt att
bolaget svarade med att begära lika
mycket till.

Men jag skall inte skälla på förhandlarna,
tv det hela är ju en fråga om direktiven,
som i sin tur betingas av de
perspektiv som myndigheterna har beträffande
denna sorglustiga sak.

Frågan är om vi skall ha kvar de
gamla Waxholmsbåtarna, som förbrukar
kol ungefär som sälar konsumerar
strömming, som är dyra i drift, otidsenliga
och åbäkiga. Eller skall det bli något
nytt, lätta och snabba sjöbussar
bland annat? Men då måste det uppenbarligen
bli en ny huvudman för trafiken,
tv det är ju tydligt att Waxliolmsbolaget
inte vill ha något annat än nya
subventioner.

I motion nr 622 har undertecknad och
herr Johansson i Stockholm skisserat
ett förslag till lösning i form av ett statskommunalt
trafikföretag, som i samarbete
med de statliga och kommunala
trafikföretagen till lands inom området
ombesörjer trafiken i skärgården.
Jag skall inte här återupprepa motiveringarna
för förslaget. Men jag vill likväl
göra ett par påpekanden eller kanske
förtydliganden till spörsmålet om
varför ett sådant företag enligt vår mening
bör vara statskommunalt.

Statens ansvar för tillfredsställande
trafikförhållanden för den bofasta befolkningen
i skärgården står utom all
diskussion. Men inom Stockholms stads
område bor en miljonbefolkning, som
naturligt nog har stora fritidsintressen
knutna till den stora och vackra skärgården.
Har staten något trafikansvar i
detta sammanhang? Uppenbarligen, alldenstund
de statliga trafikorganen på
andra håll i landet i möjligaste mån söker
tillmötesgå allmänhetens behov även
då det gäller semester- och fritidsresor.
Till detta kommer att sommartrafiken
borde kunna ge det överskott, som kan
behövas för att täcka ett eventuellt underskott
under vintertrafiken för i huvudsak
den bofasta skärgårdsbefolkningen.

Att vi föreslagit ett statskommunalt
företag är betingat av i huvudsak två
skäl. Genom att staten, Stockholms stad
och Stockholms läns landsting nu gemensamt
subventionerar trafiken har
de redan erkänt ett visst gemensamt
ansvar för saken. Dessutom har Stockholms
stad och länets landsting, särskilt
med hänsyn till de nämnda fritidsintressena
hos den miljonbefolkning de
representerar, stora intressen att bevaka
i ett sådant trafikföretag.

Hur skall det då faktiskt bli med trafiken
i Stockholms skärgård? Ja, därom
tycks ingen veta något. Här begär regeringen
en kvarts miljon för nästa budgetår
samt fullmakt att få ordna saken
på ett eller annat vis, och utskottet

136 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

accepterar. Vi motionärer har angett
vad vi anser vara den bästa lösningen
samhällsekonomiskt liksom också ur
trafiksynpunkt, och för att betona att
vi inte vill ha något att göra med den
nuvarande oefterrättligheten vill jag,
herr talman, yrka bifall till motion nr
622 i denna kammare.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Under hänvisning till
vad statsutskottet har skrivit på sidan
4 i föreliggande utskottsutlåtande ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

§ 15

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
88, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus
in. m. för budgetåret 1957/58 jämte i
ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
103, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 1 mars 1957, föreslagit
riksdagen att

dels besluta om vissa byggnads- och
upprustningsarbeten vid statens sinnessjukhus; dels

bemyndiga Kungl. Maj :t att godkänna
vissa avtal, bl. a. om förvärv av
markområden m. m.;

dels medgiva att Långsjö sekundäravdelning
finge försäljas för en köpeskilling
av 75 700 kronor;

dels till Vissa byggnadsarbeten vid
statens sinnessjukhus m. m. under statens
allmänna fastiglietsfond, inrikesde -

partementet, för budgetåret 1957/58 anvisa
ett investeringsanslag av 33 050 000
kronor;

dels till Utrustning av nya sinnessjukhus
för budgetåret 1957/58 under elfte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 3 060 000 kronor;

dels ock till Lån till föreningen Kronprinsessan
Victorias kustsanatorium för
vissa ombyggnadsarbeten för budgetåret
1957/58 under fonden för låneunderstöd,
inrikesdepartementet, anvisa ett
investeringsanslag av 950 000 kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft
dels motionen II: 556 av fru Eriksson
i Ängelholm m. fl.,

dels ock motionen II: 557 av herr
Skoglund i Umeå.

I motionen 11:556 hade anhållits, att
riksdagen vid sitt ställningstagande till
användningen av Kronprinsessan Victorias
kustsanatorium i Vejbystrand ville
ta hänsyn till vad i motionen anförts
samt till de skrivelser, som inkommit
i ärendet, och överväga om det vore
ekonomiskt försvarbart och beträffande
vårdplatsförlusten lämpligt samt i
övrigt tillrådligt att genomföra den i
propositionen nr 103 föreslagna ändringen
av verksamheten vid kustsanatoriet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. besluta

a) att vid Psykiatriska sjukhuset i
Stockholm skulle i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 1 mars 1957 förordat
förslag verkställas renovering av sjukhusets
vårdavdelningar för en beräknad
kostnad av 900 000 kronor;

b) att vid Sundby sjukhus vid Strängnäs
skulle i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen förordat
förslag verkställas om- och tillbyggnad
av centralköket för en beräknad
kostnad av 1 225 000 kronor;

Nr 15

137

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

c) att vid Birgittas sjukhus i Vadstena
skulle i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen förordat
förslag uppföras tre nya vårdpaviljonger
för en beräknad kostnad
av 4 800 000 kronor;

d) att vid S:ta Gertruds sjukhus i
Västervik de av 1955 års riksdag beslutade
två nya vårdpaviljongarna skulle
uppföras i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen nu
förordat förslag för en beräknad kostnad
av sammanlagt 2 700 000 kronor;

e) att vid S:ta Gertruds sjukhus i
Västervik skulle i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen
förordat förslag utföras anslutning av
vissa vårdpaviljonger till sjukhusets
centrala värme- och varmvattensystem
för en beräknad kostnad av 740 000 kronor; f)

att vid S:t Lars’ sjukhus i Lund
skulle i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen förordat
förslag uppföras byggnad för arbetsterapi
m. m. för en beräknad kostnad
av 1 780 000 kronor;

g) att vid S:ta Maria sjukhus i Hälsingborg
den av 1956 års riksdag beslutade
ombyggnaden av administrationsbyggnaden
skulle verkställas i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
nu förordat förslag för
en beräknad kostnad av 1 200 000
kronor;

h) att vid S:ta Maria sjukhus i Hälsingborg
skulle i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen
förordat förslag uppföras byggnad för
arbetsterapi för en beräknad kostnad
av 1 130 000 kronor;

i) att vid S:ta Maria sjukhus i Hälsingborg
skulle anordnas undervisningslokaler
m. in. för en beräknad
kostnad av högst 545 000 kronor;

j) att vid S:ta Maria sjukhus i Hälsingborg
skulle i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen
förordat förslag verkställas utbyte av
pannor i sjukhusets panncentral in. in.

för en beräknad kostnad av 700 000
kronor;

k) att vid S:t Jörgens sjukhus i Göteborg
skulle i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen
förordat förslag uppföras nya byggnader
för administration och medicinskt
centrum m. m. för en beräknad kostnad
av 3 140 000 kronor;

l) att vid Restads sjukhus i Vänersborg
skulle i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen förordat
förslag verkställas ombyggnad av
vårdpaviljong K10 för en beräknad
kostnad av 1 640 000 kronor;

m) att i Falköping skulle i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
förordat förslag uppföras
nytt sinnessjukhus för en beräknad
kostnad i nu redovisade delar av

31 000 000 kronor;

n) att vid Mariebergs sjukhus i Kristinehamn
skulle i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen
förordat förslag uppföras en vårdpaviljong
K 58 för en beräknad kostnad av
1 700 000 kronor;

o) att i Örebro skulle i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
förordat förslag uppföras
nytt sinnessjukhus för en beräknad
kostnad i nu redovisade delar av

32 000 000 kronor;

p) att vid Säters sjukhus i Säter
skulle i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen förordat
förslag uppföras en samlingssal för en
beräknad kostnad av 650 000 kronor;

([) att vid Säters sjukhus i Säter skulle
i huvudsaklig överensstämmelse med
av departementschefen förordat förslag
verkställas reparation av värmeledningskulvertar
m. m. för en beräknad
kostnad av 550 000 kronor;

r) att vid Gådeå sjukhus i Härnösand
den av 1955 års riksdag beslutade renoveringen
av administrationsbyggnaden
m. m. skulle verkställas i huvudsaklig
överensstämmelse med av departe -

138

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.
Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

mentschefen nu förordat förslag för en
beräknad kostnad av 575 000 kronor;

s) att vid Sidsjöns sjukhus i Sundsvall
skulle i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen förordat
förslag anordnas lokaler för adminisiration
och medicinskt centrum
in. m. för en beräknad kostnad av
640 000 kronor;

t) att vid Sidsjöns sjukhus i Sundsvall
skulle i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen förordat
förslag anordnas sopförbränningsugn
samt verkställas upprustning av
sjukhusets värme- och varmvattensystem
för en beräknad kostnad av
500 000 kronor;

u) att vid Umedalens sjukhus vid
Umeå skulle i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen
förordat förslag uppföras byggnad för
undervisningslokaler och elevbostäder
för en beräknad kostnad av 1 170 000
kronor;

v) att i Stockholms län skulle uppföras
ett nytt sinnessjukhus, förlagt till
Upplands Väsby;

x) att vid Kronprinsessan Victorias
kustsanatorium i Barkåkra måtte få i
huvudsaklig överensstämmelse med av
departementschefen förordat förslag
verkställas de ombyggnadsarbeten, som
erfordades för dess användning för
vård av vissa psykiskt efterblivna, tilllika
höggradigt vanföra, för en beräknad
kostnad av 950 000 kronor;

IL bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
avtal med

a) Växjö stad angående villkoren för
anslutning av S:t Sigfrids sjukhus till
stadens avloppssystem m. m.;

b) Örebro stad om överlåtelse till
Kungl. Maj :t och Kronan av markområde
för nytt sinnessjukhus m. m.;

c) Bollnäs landskommun och Bollnäs
stad om överlåtelse till Kungl. Maj :t och
Kronan av markområde för nytt sinnessjukhus
m. in.;

d) Sala stad eller Köpings stad om
överlåtelse till Kungl. Maj :t och Kronan

av markområde för nytt sjukhus för
vård av höggradigt psykiskt efterblivna
m. m.;

III. medgiva, att Långasjö sekundäravdelning
måtte på de villkor, som funnes
angivna i det i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 1 mars
1957 redovisade avtalet, få försäljas för
en köpeskilling av 75 700 kronor;

IV. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionen 11:557 till Vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. för budgetåret 1957/58 under
statens allmänna fastighetsfond anvisa
ett investeringsanslag av 33 050 000
kronor;

V. till Utrustning av nya sinnessjukhus
för budgetåret 1957/58 under elfte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 3 060 000 kronor;

VI. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II: 556
till Lån till föreningen Kronprinsessan
Victorias kustsanatorium för vissa ombyggnadsarbeten
för budgetåret 1957/58
under fonden för låneunderstöd anvisa
ett investeringsanslag av 950 000
kronor.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits

1) av herr Gustaf Andersson

2) av herr Söderberg

3) av herr Stöld

4) av herr Persson i Växjö

5) av fröken Liljedahl.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fru ERIKSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Under punkten »Bidrag
till vissa ombyggnadsarbeten m. m. vid
Kronprinsessan Victorias kustsanatorium
i Barkåkra» har jag och mina medmotionärer
velat fästa kammarens uppmärksamhet
på vissa förhållanden, som
enligt vår mening är otillfredsställande.
Vi vänder oss mot de höga kostnader
för vårdplatserna, som skulle bli

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15 139

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

följden av ombyggnaden. Före år 1955
var det av medicinalstyrelsen för kustsanatoriet
fastställda vårdplatsantalet
259, vilket antal nämnda år ändrades
till 215. Genom den ombyggnad, som nu
anses vara nödvändig för att bereda
vård åt sinnesslöa och tillika vanföra
patienter, kommer vårdplatserna inom
den egentliga sjukhusbyggnaden att
uppgå till endast 113. Denna minskning
beror på att sinnesslöa patienter måste
vårdas inom slutna avdelningar, varför
på varje avdelning måste anordnas särskild
matplats. Man måste också i övrigt
för dessa patienter ha ökade utrymmen.
Alla dessa måste tas av avdelningarnas
vårdutrymmen. Förlusten av
vårdplatser skulle uppgå till 78 stycken,
och denna förlust kommer genom
den föreslagna omändringen att bli permanent,
även om anstalten i framtiden
kan användas för andra ändamål.

År 1956 vårdades vid kustsanatoriet
i genomsnitt 143 patienter. I dag är patientantalet
155. Dagkostnaden har varit
33 kronor 25 öre. Medicinalstyrelsen
bar i sin kostnadsberäkning kommit
fram till att dagkostnaden skulle uppgå
till 29 kronor. Denna sänkning skulle
åstadkommas främst genom begränsning
av personalstyrkan, och man pekar
då huvudsakligen på ekonomipersonalen.
Yi motionärer har litet svårt att
förstå vilken ekonomipersonal man
skulle kunna rationalisera bort. Byggnaderna
är desamma och behöver samma
skötsel som tidigare. Ombyggnaden omfattar
även installation av oljeeldning i
panncentralen, och någon personalbesparing
kan knappast komma i fråga
här, då man väl inte kan lämna en så
stor anläggning utan ständig tillsyn och
bevakning. Personalen i tvätt och kök
man nog inte minska. Där får vi behålla
samma anial som år 1956, eller kanske
vi tvärtom får räkna med vissa utökningar.
Tvättmängden kommer att öka,
då sinnesslöa patienter dels förorenar
mera och dels kommer att ha sjukhuskläder,
medan de patienter som nu vis -

tas på sanatoriet använder sina egna
kläder. Därför har vi svårt att förstå,
hur man skall kunna minska 1956 års
utgiftssiffra, cirka 1 740 000 kronor,
allrahelst som en överenskommelse har
träffats om en höjning av lönerna för
all personal. Eu beläggning med i medeltal
113 patienter per dag eller 41 245
vårddagar per år skulle alltså innebära
en dagkostnad på 42 kronor och 24 öre,
d v. s. en förhöjning med cirka 9 kronor
per dag och patient. Som jämförelse
vill jag nämna, att klientelet på Vipeliolm
kostar 14 kronor och 61 öre. Medicinalstyrelsens
uträkning av dagkostnaderna
grundar sig endast på en förmodan
att personalstyrkan kan begränsas.
Säkra siffror kan man inte erhålla
annat än efter ingående undersökningar
på platsen.

Det vore nog lämpligare, om man
sökte andra utvägar för att anskaffa
nödvändiga vårdplatser för psykiskt
efterblivna, t. ex. på anstalter som ligger
på andra platser, där de är litet
mera undandragna allmänhetens insyn
och där ändringar inte behöver vidtas,
som medför framför allt förlust av
vårdplatser. Den av medicinalstyrelsen
påtalade underbeläggningen av kustsanatorierna
skulle kunna hävas, om annat
lämpligt klientel kunde jämsides
med nuvarande patienter vårdas där.
Under senare tid har kustsanatorierna
erbjudits mottaga ett stort antal MSpatienter
för efterbehandling. Detta antal
skulle med all säkerhet vara tillräckligt
för att fylla de platser, som nu inte
kan beläggas med polio- eller tuberkulospatienter.

För MS-patienterna är enligt läkaruttalande
sanatoriet mycket lämpligt. De
kan tillgodogöra sig baden både sommartid
och vintertid genom den förnämliga
bassäng, som sanatoriet förfogar
över. Sanatoriet ligger mycket vackert
och har över 80 tunnland park och
skog, vilket också är en värdefull tillgång
för detta klientel. De MS-sjukas
antal iir stort och likaså deras upptag -

140 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

ningsområde. De saknar även en särskild
anstalt. Länsstyrelsen i Kristianstads
län har förordat, att MS-patienter
skulle kunna vistas på kustsanatoriet.
Jag ber att få citera vad förste provinsialläkaren
i länet säger:

»En omändring av anstalten till vårdhem
för polioskadade kan ske på kort
tid utan att några extra byggnader behöver
uppföras, och det är minst lika
trängande att ordna vårdmöjligheter
för MS-sjuka som för psykiskt efterblivna
med höggradig vanförhet. De MSsjuka
får ofta dragas med långvarig invaliditet,
och en effektiv vård av dessa
är behövlig.»

En annan anstalt som ligger i nära
anslutning till sanatoriet är DVR:s sommarkoloni
Sommarsol. Det har under 30
år skett ett mycket värdefullt samarbete
mellan dessa anstalter. På sjukhuset har
patienterna under vintrarna fått vila
och rekreation, och om somrarna har
de i stor utsträckning sökt sig till Sommarsol,
som varje år tagit emot cirka
700 vanföra som sommargäster. Både
dessa f. d. patienter på kustsanatoriet
och många andra av Sommarsols gäster
har tagit kontakt med läkarna på kustsanatoriet
för att få sina bandage och
proteser eftersedda. De flesta av Sommarsols
gäster har såsom nämnts tidigare
varit patienter på kustsanatoriet
och läkarna där har alltså haft ingående
kännedom om deras olika krämpor. Det
säges nu att om sjukhuset lägger om
driften, får nuvarande ortopedläkare
och bandageverkstad tills vidare stanna
kvar på platsen, men det kan ifrågasättas,
om det nya klientel som skall
komma i längden gör det erforderligt
att ha en kvalificerad ortopedläkare och
eu bandageverkstad vid sjukhuset.

Vejbystrands samhälle och badort har
växt upp kring sanatoriet. Detta är nu
52 år gammalt och det har visat sig att
grundaren av sjukhuset haft den rätta
hlicken för de fördelar som en sådan
samhällsbildning innebär. Patienterna
har stora möjligheter att utan särskilt

tillstånd fritt och ogenerat röra sig i
samhället och de känner sig hemmastadda
där. Ortsbefolkningen har på
ett föredömligt sätt tagit emot dessa
sjuka och visat stor förståelse för dem.
Många av långliggarna har också blivit
bofasta på platsen. De har slagit sig
ned där som hantverkare och grundat
små verkstäder.

När detta förhållande från Sommarsols
sida påpekats för direktionen vid
kustsanatoriet, har man erkänt att man
inte tidigare beaktat det.

Herr talman! I anslutning till vad jag
här anfört ber jag att få yrka bifall till
motion nr 556 i denna kammare.

Häri instämde herr Xilsson i Bästekille
(h).

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Vid 1954 års riksdag
godtogs en proposition om vård och utbildning
av psykiskt efterblivna, vilken
i princip innebar att landstingen
blev huvudmän för vården av det mera
lätthanterliga klientelet, medan staten
skulle åta sig att svara för det klientel
som kräver vård på specialanstalter.
Detta senare klientel kan först och
främst delas upp i två stora grupper:
man talar om vissa psykiskt efterblivna
och om höggradigt psykiskt efterblivna.
Till gruppen »vissa psykiskt efterblivna»
räknas de som förutom den psykiska
defekten lider av blindhet, dövhet,
vanförhet eller epilepsi, och man hänför
dit även de asociala imbecilla och
de hypersexuella. Den andra stora gruppen
benämnes som sagt höggradigt psykiskt
efterblivna.

Det är alltså till frågan om vårdnaden
av dessa båda grupper av sjuka
som vi här i dag skall ta ställning. Vårdplatsbehovet
för dessa grupper är nu
kartlagt och man räknar med att det
behövs 3 100 vårdplatser. Föreliggande
utlåtande från statsutskottet gäller
bland annat byggandet av ett sjukhus i
Mellansverige för 500 patienter. Förslå -

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

141

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

get beträffande förläggningen av detta
sjukhus gäller i dag Sala eller Köping.
Tidigare har man haft flera andra platser
på förslag, men nu står valet mellan
de nämnda platserna. Enligt min
uppfattning bör de medicinska synpunkterna
vara det primära vid förläggningen
av sjukhus i allmänhet. Jag försökte
strida för denna ståndpunkt, då
det i fjol framlades förslag om förläggning
av det nya sinnessjukhuset för
Gävleborgs län till Gävle-orten eller till
Bollnäs, och man har nu på flera håll
kommit underfund med att det beslut
som den gången fattades måhända inte
var det lyckligaste. Men den striden
skall vi inte riva upp i år; vi som då
stannade i minoritet håller dock på att
de medicinska synpunkterna bör vara
(ie primära.

När det gäller det här föreslagna nya
sjukhuset säger man att Sala och Köping
är likvärdiga såsom förläggningsplats.
Det finns normallasarett på båda
ställena, och tillgång till övrig medicinsk
expertis kan erhållas genom samarbete
med sjukhusen i Västerås eller
Uppsala. Men det kan också anläggas
andra medicinska synpunkter, som kanske
gör att meningarna om förläggningsplatsen
blir delade. Jag tänker t. ex. på
lämpligheten av att på en plats sammanföra
olika grupper av svårartat
vårdklientel, och jag skulle vilja något
uppehålla mig vid den synpunkten.

I Sala finns Salberga sjukhus, som för
närvarande har 330 manliga patienter
och som är avsett för det klientel som
rubriceras såsom asociala imbecilla och
hypersexuella. Genom vissa ombyggnader
skulle antalet vårdplatser vid Salberga
sjukhus reduceras till 222 eller,
om man dit förlägger en påtänkt barnavdelning,
till 286. Nu säger departementschefen
i proposition nr 103 att en
förläggning av det nya sjukhuset till
Sala är att föredraga.

Departementschefen talar om att Sala
och Köping ur medicinska synpunkter
är likvärdiga men nämner också kom -

munikationssynpunkter och allmänna
lokaliserings-, arbetsmarknads- och bostadsförsörjningssynpunkter.
Även om
en sammanslagning av de båda sjukhusen
skulle kunna ske, en fråga till
vilken departementschefen ännu inte är
beredd att ta ställning, menar han att
man skulle kunna godta ett sjukhus på
t. ex. 786 vårdplatser, alltså 500 i det
nya sjukhuset jämte de 286 som skulle
komma att finnas på Salberga i fortsättningen.
Vidare talar han om att
Sala stad har erbjudit sig att kostnadsfritt
upplåta erforderlig mark och att
det finns tre tomter att välja på, varav
en är i direkt anslutning till Salberga
sjukhus. Allt detta, menar departementschefen,
talar för att det vore lämpligt
att lägga det nya sjukhuset till Sala.

Jag skulle vilja sätta i fråga just om
det är så lämpligt att i direkt anslutning
till Salberga sjukhus med dess
klientel lägga detta nya sjukhus med
500 patienter blandat klientel, män och
kvinnor, och alltså sammanföra alla
dessa på samma tomtområde.

Utskottet har i stort sett stött departementschefen
och talar om att lokaliserings-,
arbetsmarknads- och bostadsförsörjningssynpunkterna
och möjligheterna
till besparing skall beaktas och förordar
alltså Sala som lämplig förläggningsort.

Herr talman! Då jag vid detta ärendes
behandling i tredje avdelningen ej
ställt något annat yrkande än utskottets
gör jag det givetvis inte nu heller. Jag
vill dock allvarligt ifrågasätta om det
är lämpligt att sammanföra två så svårartade
vårdklientel till en och samma
plats.

Kommittén som arbetar med planläggningen
för utbyggnaden av dessa
sjukhus anser Köping vara bästa förläggningsplatsen
och har t. o. in. velat
göra gällande att om detta planerade
sjukhus kommer till Sala, man då måste
vidtaga åtgärder för att omdisponera
platserna vid Salberga sjukhus och förflytta
de patienter som nu finns där till

142

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

m. m.

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

annan ort. Ett sådant förfaringssätt kan
väl inte vara välbetänkt.

Då ställningstagandet ännu inte är
definitivt, vill jag uttala den förhoppningen,
att departementschefen efter
samråd med de medicinska experterna
måtte ompröva saken, så att man kan
undvika det som kommittén anser bli
konsekvensen av sjukhusets förläggning
till Sala, nämligen salbergaklientelets
flyttning till annan ort. Då skapas nya
problem att lösa.

Så till sist några ord med anledning
av förslaget att på Kronprinsessan Victorias
kustsanatorium ordna vårdplatser
för vanföra psykiskt efterblivna. Det är
klart, att dessa patienter också måste
placeras någonstädes och att man på
grund av den ortopediska utrustningen
vid sanatoriet ansett denna plats särskilt
lämplig. Det finns dock, som också
påpekats i medicinalstyrelsens skrivelse,
andra klientel som väntar på vård
och som också behöver tillgång till ortopedisk
behandling och sjukgymnastik.
Jag tänker då på multipel skleros-patienterna
och spastikerna. Dessa grupper,
för vilka det förmodligen måste ordnas
rikssjukhus, skulle kanske kunna tillgodogöra
sig de välgörande havsbaden
i större utsträckning än nu föreslagna
klientel kan göra.

Enligt propositionen är förläggningen
av vanföra psykiskt efterblivna till
Vejbystrand att anse som ett provisorium.
Jag vill hoppas att detta innebär,
att man vid ställningstagandet till hur
vårdplatser skall ordnas åt MS-sjuka
och spastiker även kan räkna med Vejbystrand.
Detta givetvis under förutsättning
av att det i övrigt ur medicinska
synpunkter anses lämpligt. Jag vill därmed
också understryka vad fru Eriksson
har sagt i denna fråga.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Jag har bara velat anföra dessa synpunkter
på de frågor, som ännu inte är
definitivt avgjorda utan som kanske
kan omprövas, så att man finner en
ännu bättre lösning.

Fru RENSTRöM-INGENÄS (s):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 88 som här behandlas föreslår en
välbehövlig och välkommen upprustning
av sinnessjukhusvården i landet.
Jag vill säga några ord om en liten detalj
i denna stora fråga, eftersom jag är
motionär. Det gäller just användningen
av Kronprinsessan Victorias kustsanatorium.
Jag instämmer helt med utskottets
uttalande att det inte är försvarligt,
att vårdplatserna vid kustsanatoriet inte
ens tillnärmelsevis blir utnyttjade. Detta
är så mycket mindre försvarligt som
vi har otillräckligt med vårdplatser för
sjuka av annat klientel än det som detta
kustsanatorium inrättats för. Men när
en omläggning av verksamheten sker
är det angeläget att saken noga övervägs,
så att utnyttjandet blir det bästa
möjliga.

Jag anser att Kronprinsessan Victorias
kustsanatorium hellre borde användas
för MS-vårdens räkning än på det sätt
som här föreslagits. Nu har både fru
Eriksson och fröken Liljedahl talat för
denna sak, varför jag inte skall säga
mycket mer därom.

I ett interpellationssvar som herr inrikesministern
lämnade mig förra året
förklarade statsrådet, att det inte vore
lämpligt att en grupp inom neurotikervården
— det var de MS-sjuka frågan
gällde — valdes ut och särskilda vårdmöjligheter
bereddes dem. Inom neurotikervården
i dess helhet är det stor
platsbrist. De MS-sjuka kunde endast i
den mån den allmänna platsbristen avhjälptes
få sitt vårdbehov tillgodosett.

Om man godtager denna ståndpunkt
när det gäller nybyggnader så tycker
jag dock, att frågan i dagens diskussion
ligger annorlunda till. Här är en stor
anstalt, som icke längre behövs för sitt
ursprungliga ändamål. Den är redan
delvis utnyttjad för MS-vårdens räkning
med goda erfarenheter. Det finns läkaruttalanden
om att såväl anstalten som
övriga förhållanden — såvitt man kan
bedöma saken — är mycket passande

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

143

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

just för vård av MS-sjuka. Platsbristen
inom neurotikervården är alltjämt lika
skriande som förut. Om nu en grupp av
dessa sjuka blir hjälpt genom att kustsanatoriet
får användas för dem, så betyder
det ju att trycket lättar över hela
linjen och att hjälpen blir till nytta för
alla neurotikersjuka.

Jag vädjar därför till statsrådet att ta
frågan under förnyad prövning. Jag instämmer
slutligen i fru Erikssons yrkande
om bifall till motionen nr 556 i
denna kammare.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tar först upp det
som sist behandlades här av den senaste
talaren. Det gäller alltså frågan
om huruvida vi kan godta Kungl. Maj :ts
förslag om en provisorisk ändring av
Kronprinsessan Victorias kustsanatorium
till ett sjukhus för psykiskt efterblivna
och vanföra patienter. Det är
skäl i att här också erinra om — och
detta framgår även av Kungl. Maj :ts
proposition nr 103 — alt det yppats
olika meningar om lämpligheten härav.

Statsrådet säger också på s. 98 i propositionen
bland annat: »Därest riksdagen
icke har något att erinra däremot,
torde det emellertid få ankomma
på Kungl. Maj :t att efter prövning av
samtliga förekommande omständigheter
besluta i huvudsaklig överensstämmelse
med medicinalstyrelsens förslag. Befinnes
detta icke kunna godtagas, torde
frågan ånyo få föreläggas riksdagen.»
Möjligheterna till en ytterligare prövning
av Kungl. Maj :t är således för
handen.

Vi som står för detta utlåtande känner
ungefär till invändningarna. Jag
har för min del det intrycket att utskottet
har menat, att om inte några
ytterligare tungt vägande invändningar
kan framkomma, är det inte försvarligt
med en beläggning av Apelvikens och
Kronprinsessan Victorias kustsanatorium,
vilken icke tillnärmelsevis mot -

svarar det för sanatorierna fastställda
platsantalet. Utskottet har således icke
funnit tillräckliga skäl anförda för ett
avstyrkande av departementschefens
förslag.

Vidkommande fröken Liljedahls resonemang
om de medicinska betänkligheterna
mot att förlägga sinnessjukhuset
— som Kungl. Maj :t föreslår — till
Sala, har vi klart för oss, att det finns
sakkunskap av större mått än frökan
Liljedahls som menar, att dessa betänkligheter
inte är så tungt vägande att
man av hänsyn till dem behöver avstå
från att fullfölja förslaget. Utskottet har
också varit medvetet om att det funnits
delade meningar beträffande platsen
för sjukhuset. I anledning därav har utskottet
också tagit närmare del av andra
invändningar som med fog kunnat göras.
Vi har kommit till den slutsatsen,
att vi vill ge företräde åt förslaget att
förläggningen sker till Sala. Vi förutsätter,
att det, därest en godtagbar överenskommelse
kan komma till stånd med
staden, bör ankomma på Kungl. Maj :t
att godkänna detta. I annat fall bör
Kungl. Maj :t vara oförhindrad att besluta
om sjukhusets förläggning till
Köping.

Med det här anförda ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag i samtliga dessa punkter.

Fröken LILJEDAHL (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill bara tala om för
herr Åkerström en sak som icke torde
vara honom obekant, nämligen att den
sakkunskap, som uttalat de betänkligheter
jag här fört fram, inte bestod av
undertecknad. I den byggnadskommitté
som utreder dessa ärenden och gett uttryck
för dessa uppfattningar finns
medicinalstyrelsens högsta expertis på
psykiatriens område, och synpunkterna
framfördes vid föredragning i statsutskottets
tredje avdelning under närvaro
av bl. a. herr Åkerström.

144

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! Jag blev av fröken Liljedahls
anförande föranledd att begära
ordet för replik. Hon anlade medicinska
synpunkter på frågan om förläggningen
av detta sjukhus för psykiskt efterblivna
och ansåg att de medicinska synpunkterna
var det primära. Det är ju
alldeles riktigt. Över huvud taget var
fröken Liljedahls reflexioner fullkomligt
på sin plats i detta sammanhang.

Jag måste emellertid ändå göra vissa
invändningar. Även annan expertis än
den som fanns i utredningskommittén
har uttalat sig i dessa frågor. Jag vill
särskilt peka på att överläkaren vid Salberga
sjukhus, doktor Salzman, som ju
också är expert har förklarat, att det
inte torde föreligga några medicinska
skäl för att förlägga sjukhuset på annat
håll. Det klientel det här gäller är ju
dels manliga och dels kvinnliga patienter.
De svårigheter, som enligt fröken
Liljedahl kunde uppkomma genom kontakter
mellan de på Salberga sjukhus
intagna asocialt imbecilla och det klientel,
som det här är fråga om, finns ju
redan inom detta sjukhus murar, var
det än kommer att ligga.

I och för sig är det naturligtvis ganska
riskabelt att blanda ihop två sjukhus
på detta sätt, men man kan ju heller
inte återgå till det gamla systemet
med stängsel och fullständig avstängning
av patienterna. Det vore ju ett steg
bakåt.

Det finns således skäl för att de medicinska
synpunkterna i detta fall inte
lägger hinder i vägen för att sjukhuset
förlägges i närheten av det gamla Salberga
sjukhus. För övrigt vill jag i detta
sammanhang erinra om att man i Lund
har sjukhuset för höggradigt psykiskt
efterblivna, Vipeholm, och S:t Lars sinnessjukhus,
och såvitt jag känner till —
jag har försökt ta reda på den saken -—
har det aldrig förekommit några ol5-genheter där av detta slag.

Med tanke på möjligheterna att få
annan medicinsk expertis än den, som

finns vid ett normallasarett med kirurgi-,
medicin- och röntgenläkare, ligger
sjuhuset i Sala synnerligen väl till. Att
resa från Köping eller Sala till centrallasarettet
i Västerås, som har dessa specialiteter,
är ungefär lika besvärligt —
det tar ungefär 30 minuter i båda fallen.
Dessutom har Sala bättre möjligheter
att få kontakt med Uppsala och därigenom
vinnes de fördelar, som hänvisats
till i propositionen och även i utskottets
utlåtande vad gäller det rena forskningsarbetet.
Det tar ju inte längre tid
att resa mellan Uppsala och Sala än
t. ex. mellan Vällingby och Stockholm.

Herr talman! Jag har velat erinra om
dessa saker, men jag vill på samma
gång konstatera, att de övriga skäl, som
statsutskottet har anfört, nämligen utom
de medicinska frågorna också kommunikationsfrågorna
och de ekonomiska
frågorna, är värda beaktande i detta
sammanhang, även om särskilt de ekonomiska
frågorna får anses vara av underordnad
betydelse. Om man räknar
med att det i detta fall skulle kunna
förekomma ett visst samarbete i administrativt
hänseende, får dock även det
stor betydelse.

Jag vill slutligen påpeka, att panncentralen
vid Salberga sjukhus befinner
sig i sådant skick, att den kräver
en fullständig ombyggnad inom den
närmaste tiden, vilket torde komma att
kosta ungefär tre miljoner kronor. Också
av ekonomiska skäl är det berättigat
att förlägga sjukhuset till Sala.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Efter den debatt om
den statliga sinnessjukvården, som för
några veckor sedan utspann sig i denna
kammare, tycker jag att det är anledning
att inför det beslut, som riksdagen
i dag står att fatta, uttala sin
stora glädje och tillfredsställelse över
det ytterligare kraftiga steg framåt mot

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

145

Byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

en upprustning av sinnessjukvården,
som i och med detta beslut kommer att
tagas. Det kommer att betyda ytterligt
välkomna förbättrade möjligheter att
intensifiera vården av de mentalt sjuka,
något som vi väl alla är eniga om att
försöka komma fram till.

Jag skall inte gå närmare in på de
huvudfrågor, som statsutskottets utlåtande
nr 88 sysslar med, utan ta upp
några av de synpunkter, som fröken
Liljedahl och herr Jacobsson i Sala
anfört beträffande förläggningen av
sjukhuset för höggradigt psykiskt efterblivna.

Jag viil bestämt uttala min fulla anslutning
till den principiella synpunkt,
som fröken Liljedahl anlade, nämligen
att de medicinska synpunkterna bör
vara de primära utgångspunkterna för
överläggningarna om förläggningen av
sjukhuset. Men i anslutning till detta
vill jag erinra om vad som förevarit
under behandlingen av detta ärende.
Det har gått fram och tillbaka mellan
byggnadskommittén och remissinstanserna,
tillbaka till byggnadskommittén
och slutligen handlagts i departementet.

På ett tidigt stadium, redan efter det
första förslaget från byggnadskommittén
i februari 1956, framhöll åtskilliga
remissinstanser och framför allt de, där
medicinsk sakkunskap var särskilt företrädd,
att det var ytterligt önskvärt att
få en sådan förläggning av detta sjukhus
att man dels kunde få samarbete
med alla de många medicinska discipliner,
som egentligen endast finns företrädda
i våra universitetsstäder, och
dels kunde få forskningssynpunkterna
tillräckligt beaktade. Åtskilliga av remissinstanserna
i första omgången önskade
därför få sjukhuset förlagt till
Uppsala.

Av skäl som jag inte behöver närmare
redovisa betraktades det som omöjligt
att förlägga detta nya sjukhus till en
stad, där så oerhört många andra angelägna
byggnadsbchov står på dagordningen.
Mcntalsjukvårdsdclegationen
10—Andra kammarens protokoll 1957.

framhöll i sitt första remissyttrande,
att om det av praktiska skäl befanns
omöjligt att förlägga själva sjukhuset
till Uppsala, borde man söka förlägga
en mindre avdelning i Uppsala för att
tillgodose framför allt forskningssynpunkterna
och lägga sjukhuset på sådant
avstånd från Uppsala, att ett intimt
samarbete kunde etableras mellan
forskningsinstitutionerna där och själva
sjukhuset. Den medicinska sakkunskapen
har ju förhoppningar om att
man genom en intensifierad forskning
skall kunna förbättra vårdmöjligheterna
och därmed måhända göra patienterna
mer arbetsdugliga än de för närvarande
har möjlighet att bli. Forskningssynpunkterna
väger alltså oerhört
tungt när det gäller att avgöra förläggningen
av detta sjukhus.

Nu instämde byggnadskommittén vid
sin andra behandling av detta ärende
i den uppfattningen, att man borde
söka beakta forskningssynpunkterna,
och den liar därför framlagt förslag om
inrättande av en sådan avdelning på
80 vårdplatser i Uppsala. Däremot vidhöll
byggnadskommittén sin uppfattning
att själva sjukhuset borde förläggas
till Köping. Såvitt jag förstår måste
accepterandet av tanken på en forskningsavdelning
i Uppsala leda till den
slutsatsen, att själva sjukhuset borde
ligga så nära Uppsala, att detta intima
samarbete med forskningen kunde möjliggöras.
Detta leder i sin tur, såvitt jag
förstår, till att man bör ge förord åt
Sala som förläggningsort.

En rad praktiska skäl talar dessutom
för förläggning av sjukhuset till Sala,
vilka jag inte skall uppehålla mig vid,
eftersom de är utförligt refererade i
propositionen och utskottets utlåtande.
Vad jag framför allt fäst avseende vid
är den möjlighet som kanske i framtiden
kommer att erbjuda sig att genom
ett intimt samarbete mellan vård och
forskning öppna nya fält för behandling
av den kategori människor det häl
gäller och göra det möjligt för dem att
Nr 15

146 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

föra ett mera normalt liv än de för närvarande
har möjlighet till.

Frågan är fortfarande i viss mån öppen,
huruvida sjukhuset skall förläggas
till Sala eller Köping, även om förord
har givits åt Sala. Jag har dock inte
velat underlåta att framföra dessa synpunkter,
som enligt min mening talar
till förmån för en förläggning i Sala.

Eftersom statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet är inne i kammaren,
vill jag framföra en varm vädjan,
att det inte skall dröja alltför länge innan
man realiserar tanken på en forskningsavdelning
i Uppsala. Jag är övertygad
om att man därigenom skulle få
bättre möjligheter i framtiden att ge en
beklagansvärd kategori människor en
förbättrad, intensifierad och mera aktiv
vård.

§ 16

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående övertagande av staden
Västerviks förpliktelser gentemot vissa
befattningshavare.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

90, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 120 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civil -

ärenden för den 15 mars 1957, föreslagit
riksdagen att dels godkänna de i bilagan
till statsrådsprotokollet i ärendet
upptagna förslagen om placering i lönegrad
av vissa tjänster m. m., dels godkänna
övriga i statsrådsprotokollet berörda
förslag, dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder
för förslagens genomförande fr. o. m.
den 1 juli 1957, dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att vidtaga av förslagen betingade
ändringar i vederbörliga personalförteckningar,
dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att för budgetåret 1957/58 medge
de överskridanden av maximerade anslag
och anslagsposter, som kunde föranledas
av vad sålunda föreslagits, dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga av
förslagen betingade ändringar i med
stöd av riksdagens beslut utfärdade avlönings-
och pensionsförfattningar, dels
godkänna de framlagda grunderna för
en friare lönesättning för högskoleutbildad
teknikerpersonal, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda de
närmare föreskrifter, som kunde finnas
erforderliga för ett genomförande
härav.

I propositionen framlades förslag till
ändrad lönegradsplacering av tjänster
på grundval av överenskommelser, som
efter förhandlingar träffats med personalens
huvudorganisationer. Förslagen
avsågo bl. a. viss arbetsledarpersonal
samt personal i bevakning och arbetsdrift
vid fångvårdsanstalterna.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal
motioner.

I motionen 1:481 av herr Sigfrid
Larsson hade hemställt, att riksdagen
måtte besluta att de elva tjänsterna såsom
överkonstapel vid fångvårdens
jordbruksdrift måtte erhålla placering
såsom jordbruksföreståndare (10) respektive
trädgårdsmästare (1) i lönegrad
All.

Utskottet hemställde

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15 147

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

A. att motionen 1:481 icke måtte av
riksdagen bifallas;

B. att motionerna 1:480 och 11:601
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionen II: 602 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

D. att riksdagen måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och motionen II: 151 godkänna de i bilagan
till statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 15 mars 1957 upptagna
förslagen om placering i lönegrad
av vissa tjänster in. m.;

2. godkänna övriga i statsrådsprotokollet
berörda förslag;

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens
genomförande fr. o. m. den 1 juli
1957;

4. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i vederbörliga
personalförteckningar;

5. bemyndiga Kungl. Maj :t att för
budgetåret 1957/58 medge de överskridanden
av maximerade anslag och anslagsposter,
som kunde föranledas av
vad sålunda föreslagits;

6. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i med
stöd av riksdagens beslut utfärdade avlönings-
och pensionsförfattningar;

7. godkänna de framlagda grunderna
för en friare lönesättning för högskolutbildad
teknikerpersonal;

8. bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda
de närmare föreskrifter, som kunde finnas
erforderliga för ett genomförande
av vad under 7. föreslagits;

9. i anledning av motionerna 1:463
och 11:587 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört beträffande
likalönsfrågan.

I motiveringen yttrade utskottet bland
annat:

»Enligt vad utskottet inhämtat har
frågan om löncställningen för överkonstaplarna
i jordbruksdriften ansetts inte
äga sådant samband med den speciella

frågan om löneställningen för befattningshavarna
i verkstadsdriften, att förslag
om förhöjd lönegradsplacering för
den förra kategorien ansetts böra framställas
i detta sammanhang. Då utskottet
finner tillräckliga skäl inte föreligga
för avsteg från förhandlingsöverenskommelsen
på denna punkt, får utskottet
avstyrka ifrågavarande motionsyrkande.
»

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Sundelin,
Pålsson, Jacobsson, Bengtson, Malmborg
och Staxäng, fröken Elmén samt
herrar Nilsson i Göingegården, Nelander
och Gustafsson i Mem, vilka ansett
att ovan anförda stycke i utskottets yttrande
bort ha följande lydelse:

»Enligt utskottets mening har i motionen
anförts vägande skäl för en förbättrad
lönegradsplacering för de ifrågavarande
överkonstaplarna vid fångvårdens
jordbruksdrift. Med hänsyn
härtill anser utskottet — som inte i
detta sammanhang finner sig kunna
taga definitiv ståndpunkt till frågan om
lönegraden och antalet ifrågakommande
tjänster — motiverat att ifrågavarande
spörsmål snarast möjligt upptages
till förnyad prövning genom Kungl.
Maj ds försorg. Utskottet föreslår att
riksdagen, i anledning av motionen
1:481, i skrivelse till Kungl. Maj:t ger
till känna vad utskottet sålunda anfört»;
samt att utskottet under A. bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionen 1:481, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört beträffande löneställningen
för överkonstaplar vid fångvårdens
jordbruksdrift.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! I anslutning till den
proposition som här skall behandlas
har det väckts en rad motioner. I de
flesta fall har utskottet presterat en så

148 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

hygglig skrivning, att den inte har givit
anledning till någon reservation. Det
är endast på en punkt som en reservation
har avlämnats till detta betänkande,
nämligen i fråga om överkonstaplarna
vid fångvårdens jordbruksdrift.

Fångvården bedriver ju jordbruk vid
en rad av sina kolonier, och fångvårdens
jordbruk har under senare år undergått
en fortlöpande rationalisering i
takt med utvecklingen inom enskild
jordbruksdrift. Denna rationaliseringsprocess
har medfört ökade krav på
driftledarnas utbildning, praktik och
arbetsledaregenskaper. Man har därför
frågat, varför denna kategori icke
har fått en löneplacering som är jämförlig
med löneplaceringen av andra befattningshavare
med likartat arbete.

Jag vill framhålla att det ställs ganska
stora krav på dessa befattningshavare.
Vid ledigförklarande av en tjänst
som överkonstapel vid fångvårdens
jordbruksdrift uppställs följande krav:
Sökanden skall ha genomgått lantbruksskola,
helst tvåårig, ha väl vitsordad
praktik vid jordbruk och erfarenhet
som arbetsledare samt ha intresse och
fallenhet för fångvårdsarbetet. Sökande
till överkonstapeltjänster vid exempelvis
Tygelsjös koloni skall i stället ha
genomgått trädgårdsskola och ha motsvarande
praktik i trädgårdsskötsel.

1 föreliggande förslag angående lönegradsplacering
för arbetsledartjänster
inom fångvården har följande antal yrkesmästare
i verkstadsdriften föreslagits
uppflyttade: 4 från lönegrad 12 till
den nya lönegraden 13, 11 från den nya
lönegraden 11 till den nya lönegraden
12, 8 från den nya lönegraden 9 till den
nya lönegraden 11 och 6 från den nya
lönegraden 8 till den nya lönegraden 9.
För överkonstaplarna föreslås ingen
ändring av lönegradsplaceringen. Dessa
kan emellertid i fråga om krav på
utbildning, yrkeskunnighet, arbetsledaregenskaper
samt beträffande tjänsteutövning
och ansvar jämföras med de
högst placerade yrkesmästarna, vilkas

lönegradsplacering jag alldeles nyss redogjort
för. Det måste uppfattas som
stötande och orättvist att dessa överkonstaplar
vid fångvårdens jordbruksdrift
får stå kvar i den gamla löneställningen.
Man kan fråga efter anledningen
härtill. Att någon uppflyttning icke
skett för deras del kan kanske sammanhänga
med att denna lilla grupp av befattningshavare
haft ringa möjligheter
att vid de centrala löneförhandlingarna
få sina välmotiverade anspråk på löneförbättringar
tillgodosedda. Detta är en
sak som inte bara gäller detta fall, utan
den har vi tyvärr kunnat konstatera
även vid andra lönesättningar.

Det må också framhållas att tjänsterna
som jordbruksföreståndare och trädgårdsmästare
vid statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården är
upptagna i den nya 12 lönegraden.

Motionärerna har i sin motion framhållit
att det har anförts vägande skäl
för en förbättrad löneplacering för de
ifrågavarande överkonstaplarna vid
fångvårdens jordbruksdrift. Reservanterna
har dock inte gått så långt som
motionärerna, vilka direkt begärt att
riksdagen skall inplacera dessa tjänster
i lönegrad All. Det har visat sig förut
att när det, som här är fallet, gäller en
överenskommelse, så kan man knappast
göra någon ändring, utan det får ske
via en omprövning. Det är också den
vägen som reservanterna har föreslagit.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den av herr Ohlon
in. fl. till utlåtandet fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! Jag vill endast säga
några få ord med anledning av utskottets
yttrande beträffande vissa tjänster
vid universiteten och högskolorna och
den motion, nr 602, som väckts i ämnet.

Det rör sig hä:'' om den betydelsefulla

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

149

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

gruppen assistenttjänster och tjänster
som biträdande lärare. Dessa befattningshavare
är, som tidigare i dag framhållits
här i kammaren, arvodesanställda och
saknar sålunda den fastare anställningsformens
fördelar. Ett önskemål borde
vara att ge denna grupp av befattningshavare,
som till allra största delen ägnar
sitt liv åt en fortsatt lärargärning,
en tryggare anställningsform. Utskottet
säger nu ha sig bekant, att det i anslutning
till universitetsutredningens
översyn av gällande föreskrifter rörande
de biträdande lärarna har förutsatts,
att en reglering av anställningsförhållandena
för denna grupp skall kunna
komma till stånd före den 1 juli 1958.
Jag vill uttala min tillfredsställelse över
detta positiva uttalande. Jag fattar detta
så, att det innebär ett eo-sättande av
ifrågavarande tjänster.

I fråga om den nu aktuella arvodesregleringen
vill jag endast uttrycka den
förhoppningen, att det kommer att tas
hänsyn till den i motionen omnämnda
eftersläpningen i förhållande till jämförbara
tjänster.

Jag har, herr talman, intet yrkande,
men jag har i anslutning till behandlingen
av detta ämne velat framföra
dessa synpunkter.

Herr Gustafson i Göteborg (fp) instämde
häri.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det förslag till lönegradsplacering
som vi nu behandlar är
ett resultat av dels de förhandlingar,
som fördes med statstjänstemännen under
december månad i fjol, dels de förhandlingar
som förts under mars månad
i år, då det gällt att ändra på normerna
för lönegradsplaceringarna.

Det är riktigt som herr Staxäng framhållit,
att utskottet är enhälligt utom
beträffande en detalj i uppgörelsen. Den
detaljen avser de i fångvårdens jordbruksdrift
verksamma överkonstaplarna,
som får stanna kvar i lönegrad 14

och som alltså inte flyttas upp på samma
sätt som yrkesmästarna vid verkstadsdriften,
vilka kommer upp i 16
lönegraden. Vidare har man ändrat benämningen
på dessa överkonstaplar till
förste förman.

Här vill man från motionärernas och
reservanternas sida göra en beställning,
som såvitt jag kan begripa måste komma
att binda de kommande förhandlingarna.
Detta strider enligt mitt sätt
att se mot principen om den fria förhandlingsrätten.
Jag vill erinra kammarens
ledamöter om att de här ifrågavarande
tjänsterna har varit föremål för
en mycket ingående undersökning och
att den placering, som man kommit
fram till, har skett i fullt samförstånd
med fångvårdsstyrelsen. Ovanpå denna
ingående undersökning har emellertid
träffats en överenskommelse med vederbörande
tjänstemannaorganisationer,
och det bör väl ändå ge en garanti
för att den överenskomna inplaceringen
får anses vara riktig.

Att det sedan skett en förändring av
relationerna mellan dessa tjänster och
tjänsterna som yrkesmästare vid verkstadsdriften
kan väl inte få vara avgörande
vid bedömandet av frågan, huruvida
den nu aktuella gruppen skall uppflyttas
i lönegradshänseende eller inte.
Om den synpunkten anlades på lönefrågorna,
skulle man över huvud taget aldrig
kunna förändra relationerna mellan
några grupper. Jag tror mig också våga
påstå att det rent sakligt sett är en riktig
ändring av relationerna som här
genomförts. Om man gör en jämförelse
med den enskilda marknadens förhållanden,
och det önskar man ju från
statstjänstemannens sida göra i alla
andra avseenden, är det väl uppenbart
att de, som är arbetsledare inom fångvårdens
verkstadsdrift, får anses vara
ett strå vassare än förmännen vid fångvårdsstyrelsens
jordbruksdrift.

Vidare vill jag erinra om att utskottet
i fråga om vaktfruarna gjort en skrivning,
vari utskottet för sin del under -

150 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

stryker, att därest arbetsuppgifterna är
helt likartade anser utskottet det vara
naturligt att också löneställningen skall
vara densamma. I det här fallet är emellertid
icke arbetsuppgifterna likartade,
men reservanterna förmenar att löneställningen,
trots olikheterna i arbetsuppgifter,
skall vara densamma.

Jag vill, herr talman, beträffande
jämförelserna med lönesättningen på
den öppna marknaden endast tillägga
några ord. Herr Staxäng var ju inne på
att det skett en utveckling av fångvårdens
jordbruksdrift på samma sätt som
fallet varit inom den enskilda sektorn
och att det medfört ett ökat ansvar för
dessa arbetsledare. Detta är väl i och
för sig riktigt, men utvecklingen måste
då också ha medfört ett ökat ansvar för
arbetsledarna inom det enskilda jordbruket.
Om man gör en jämförelse mellan
arbetsledarna inom det enskilda
jordbruket och arbetsledarna inom den
mera tekniskt betonade delen av det enskilda
näringslivet, skall man också där
finna en mycket väsentlig skillnad i
lönesättningen.

Jag skall inte förlänga denna debatt,
herr talman, utan ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Bara några få ord i anledning
av herr Gustafssons i Stockholm
synpunkter. Han framhöll att inte
heller den av reservanterna begärda
omprövningen — vi har icke yrkat bifall
till motionen utan endast begärt en
omprövning — skulle kunna komma till
stånd enligt den praxis som riksdagen
tillämpat vid behandlingen av dylika
frågor. Riksdagen har emellertid vid
ett tillfälle skrivit till Kungl. Maj:t och
begärt en omprövning av löneställningen
för en viss kategori. Den gången stod
valet mellan en inplacering i högre
lönegrad och en omprövning, och utskottet
gick på omprövning. Det har

sålunda förekommit att riksdagen gjort
sådana framställningar till Kungl. Maj:t.

Man kan inte säga att överkonstaplarna
vid jordbruksdriften har andra
arbetsuppgifter än yrkesmästarna vid
verkstadsdriften. De har olika arbetsområden,
men arbetsuppgifterna är
ganska likartade. Båda personalgrupperna
är arbetsledare, och det krävs
rätt stora kvalifikationer även av personalen
vid jordbruksdriften. Jag tror att
en bedömning av dessa arbetsuppgifter
blir ytterst subjektiv. Vi har inte kunnat
finna annat än att den nu föreslagna
löneplaceringen tycks vara orättvis
men har trots detta stannat vid att endast
begära en omprövning.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Staxäng har rätt
då han säger, att reservanterna endast
begärt en omprövning, men i reservationen
uttalas att man anser det motiverat,
att ifrågavarande spörsmål snarast
möjligt upptages till förnyad prövning
genom Kungl. Maj:ts försorg. Det
måste väl innebära en beställning till
Kungl. Maj :t om upptagande av denna
fråga, och om det skall vara någon mening
med denna beställning, måste den
väl avses skola resultera i att dessa befattningshavare
uppflyttas i en högre
lönegrad.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Staxäng
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15 151

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 90, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Staxäng begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 116 ja och 100 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtande nr 91, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående grunder för en förenklad
statsbidragsgivning, avseende driftbidragen
till primärkommunerna, jämte i
ämnet väckta motioner; och

bankoutskottets utlåtande nr 16, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
angående ersättning åt ledamot av
allmänt kyrkomöte, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om
straff för vissa trafikbrott

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen
den 28 september 1951 (nr 649) om
straff för vissa trafikbrott, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 februari 1957 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 72, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga
följande vid propositionen fogade
förslag till

Lag om ändrad lydelse av 4 § 2 mom.
lagen den 28 september 1951 (nr 649)
om straff för vissa trafikbrott

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom.
lagen den 28 september 1951 om straff
för vissa trafikbrott skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

4 §

2 mom. Är det ej styrkt, att förare av
bil eller motorcykel eller av traktor med
släpfordon var så påverkad, som i 1
mom. första stycket sägs, men uppgick
alkoholkoncentrationen i hans blod till
0,5 men ej till 1,5 promille, skall han
straffas med dagsböter, lägst tio, eller
fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1957.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fem
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr 404 av herrar Huss och Edström,
nr 405 av herr Werner, och
nr 406 av herr Englund m. fl.;
inom andra kammaren
nr 505 av fru Sjövall och herr von
Friesen, samt

nr 506 av herr Engkvisl m. fl.

I motionerna 1:404 och 11:505, vilka
voro likalydande, hade hemställts,

»att riksdagen måtte — i första hand

152 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

— under uttalande att reviderat förslag
om trafiknykterhetslagstiftningen bör
föreläggas 1958 års riksdag avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 72,

— i andra hand, i händelse av bifall
till propositionen — uttala dels att påföljden
enligt 33 § vägtrafikförordningen
för förseelse mot trafikbrottslagen
vid alkoholpåverkan mellan 0,5 och 0,8
promille icke bör vara återkallande av
körkort annat än när särskilda omständigheter
så påkallar, utan att i stället
varning i första hand bör meddelas,
dels att någon ändring i 35 § vägtrafikförordningen
angående interimistiskt
återkallande av körkort icke kan anses
påkallad».

Motionerna 1:406 och 11:506 voro
likalydande. I dessa hemställdes,

»att riksdagen för sin del ville besluta
att med bifall till vad Kungl. Maj :t föreslagit
beträffande § 4 till nämnda paragraf
foga följande ytterligare moment.

§ 4.

1 mom.---.

2 mom. ----.

3 mom. För någon eljest motorfordon

vid sådan tidpunkt efter föregående al koholförtäring,

att blodalkoholhalten
måste antagas till följd av förtäringen
vara förhöjd, straffes med dagsböter,
högst 20.

4 mom. Befinnes förare hava varit
påverkad av starka drycker eller framgår
eljest av blodundersökning, att han
förtärt sådana drycker, skall förtäringen
anses hava ägt rum före eller under färden,
såvida han ej visar, att förtäringen
i dess helhet skett efter färden. Vad nu
sagts skall dock icke gälla sådan förtäring
efter färden, som ägt rum utan att
föraren därvid insett eller hort inse, att
färden kunde giva anledning till undersökning
om brott mot denna lag.

att riksdagen ville förorda, att 74 §
vägtrafikförordningen erhåller följande
ändrade lydelse.

§ 74

Polisman äger för kontroll av nykter -

hetstillståndet hos förare av motordrivet
fordon taga prov å förarens utandningsluft.
Då anledning därtill föreligger,
må dylikt prov tagas även å cyklist
eller förare av fordon förspänt med dragare.

Polisman, så ock---under färd.

att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
anhålla om omprövning, huruvida de nu
vid blodalkoholhaltberäkningen tillämpade
säkerhetsmarginalerna alltjämt
böra bibehållas».

Utskottet hemställde

A. att riksdagen —• med avslag å det
i motionerna 1:404 och 11:505 framställda
yrkandet om avslag å propositionen
ävensom med avslag å motionerna
1:405 samt 1:406 och 11:506, de
båda sistnämnda i vad de avsåge 4 §
lagen den 28 september 1951 (nr 649)
om straff för vissa trafikbrott — måtte
antaga det vid propositionen fogade
lagförslaget;

B. att riksdagen, i anledning av motionerna
I: 404 och II: 505 i vad de berörde
ändringar i 33, 34 och 35 §§ vägtrafikförordningen,
måtte som sin mening
giva till känna vad utskottet härom
angivit;

C. att motionerna I: 406 och II: 506, i
vad de avsåge ändring i 74 § vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
och omprövning av de vid blodalkoholhaltberäkningen
tillämpade säkerhetsmarginalerna,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Ahlkvist, fru Gärde Widemar
samt herrar Arrhén och Gezelins,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen — i anledning av motionerna
I: 404 och II: 505 ävensom med
avslag å motionerna 1:405 samt 1:406
och II: 506 — icke måtte bifalla det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen
den 28 september 1951 (nr 649) om
straff för vissa trafikbrott.

2) av herrar Lodenius, Englund och

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

153

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

Gustafsson i Borås, vilka ansett att utskottet
bort under A. och C. hemställa,

A. att riksdagen — med avslag å det
i motionerna 1:404 och 11:505 framställda
yrkandet om avslag å propositionen
ävensom med avslag å motionen
I: 405 — måtte i anledning av motionerna
I: 406 och II: 506, i vad de avsåge
ändring i 4 § lagen den 28 september
1951 (nr 649) om straff förvissa
trafikbrott, för sin del antaga följande
förslag till

Lag om ändrad lydelse av 4 § lagen
den 28 september 1951 (nr 6k9) om
straff för vissa trafikbrott

Härigenom förordnas, att 4 § lagen
den 28 september 1951 om straff för
vissa trafikbrott skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

4 §.

1 mom. Den som---under tju gofem.

Till samma---nyss sagts.

Hade förare---stycket sägs.

2 mom. Är det ej styrkt, att förare av
bil eller motorcykel eller av traktor
med släpfordon var så påverkad, som
i 1 mom. första stycket sägs, men uppgick
alkoholkoncentrationen i hans blod
till 0,5 men ej till 1,5 promille, skall
han straffas med dagsböter, lägst tio,
eller fängelse i högst sex månader.

3 mom. För någon eljest motorfordon
vid sådan tidpunkt efter föregående alkoholförtäring,
att blodalkoholhalten
måste antagas till följd av förtäringen
vara förhöjd, straffes med dagsböter,
högst tjugo.

4 mom. Befinnes förare hava varit
påverkad av starka drycker eller framgår
eljest av blodundersökning, att han
förtärt sådana drycker, skall förtäringen
anses hava ägt rum före eller under
färden, såvida han ej visar, att förtäringen
i dess helhet skett efter färden.
Vad nu sagts skall dock icke gälla sådan
förtäring efter färden, som ägt rum
utan att föraren därvid insett eller bort
inse, att färden kunde giva anledning

till undersökning om brott mot denna
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1957.

C. att riksdagen, i anledning av motionerna
I: 406 och II: 506 i den mån de
icke besvarats genom vad utskottet under
A. hemställt, måtte förorda att i 74 §
vägtrafikförordningen den 28 september
1951 intages föreskrift i enlighet
med vad i denna reservation angivits.

3) av herr Erik Svedberg.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Det rör sig här om en
fråga, där många motioner har väckts
och flera reservationer fogats till utskottsutlåtandet.
Tvärtemot vad som är
brukligt har jag därför ansett det lämpligt
att jag, då jag redogör för utskottsmajoritetens
ställning, lämnar en allmän
orientering om vad det rör sig om.
Motionerna och reservationerna går in
i varandra, och jag tror det skulle vara
mycket villsamt för kammarens ledamöter
att få någon klar uppfattning om
vad detta avser.

Den nu gällande trafiknykterhetslagstiftningen
har i sina väsentliga delar
bibehållits oförändrad alltsedan 1941.
Alla vet väl, hur denna lagstiftning i
huvudsak är beskaffad. Jag tror att alla
vet, att det finns två olika brottstyper,
varav det grövre benämnes rattfylleri,
och kammarledamöterna vet säkert också,
att straffet för detta brott är mycket
strängt, fängelse i högst ett år. Det
utdöms också regelmässigt fängelse i
en eller annan månad för detta brott.
Där omständigheterna är mildrande kan
det emellertid bestraffas med dagsböter,
dock inte under 25. Rattfylleri föreligger
i första hand då någon har fört
motorfordon och man kan bevisa att
han varit påverkad av starka drycker;
han har kanske tagit snedsteg och allt

154 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

möjligt sådant. Men det finns också en
legal presumtion: om han har en alkoholhalt
av 1,5 promille i blodet anses
han ha begått rattfylleri, om han också
kört bilen aldrig så bra. Det lindrigare
brottet, varpå straffet utgöres av lägst
10 dagsböter eller fängelse i högst sex
månader, avser de fall då föraren, utan
att ha varit så starkt påverkad som förutsättes
för rattfylleri, likväl vid färden
haft en blodalkoholhalt av 0,8—1,49
promille. I praktiken bestraffas det
brottet med dagsböter, men kommer
man upp emot gränsen till det högre
brottet, 1,5 promille, så dömes där ofta
till fängelse också för detta ringare
brott.

Under den tid som förflutit sedan
1941 har antalet motorfordon i vårt
land och därmed trafikfrekvensen företett
en avsevärd ökning, och under de
senare åren har denna ökning blivit
alltmera markant. Denna utveckling
och den därmed följande betydande ökningen
av antalet trafikolyckor har på
ett påtagligt sätt aktualiserat frågan om
vidtagande av åtgärder till förbättrande
av trafiksäkerheten. Det är utom tvekan
att trafiknykterlietslagstiftningen här
har en mycket viktig funktion att fylla.

Det är väl inte så, att så förfärligt
många av dessa trafikolyckor direkt kan
hänföras till rattfylleri eller trafikonykterhet.
I själva verket är det för en ganska
ringa procent man kan leda i direkt
bevis att så är fallet. Vi får dock räkna
med att åtskilliga av de trafikolyckor
och trafikintermezzon, som grundar sig
på onykterhet vid ratten, inte blir upptäckta.
I realiteten är alltså ett jämförelsevis
mycket större antal trafikintermezzon
beroende på onykterhet
vid ratten. För övrigt måste man säga
att just dessa olyckor som beror på
onykterhet vid ratten är alldeles särskilt
stötande. De är ju så onödiga. Man
kan aldrig komma ifrån att en hel del
människor kommer att köra bil som
egentligen inte borde göra det. De är
olycksfåglar, som egentligen inte kan

köra vare sig det ena eller det andra
fordonet, eller de har en alltför ringa
körskicklighet, trots att de någon gång
har tagit körkort. Dessa kan man inte
komma ifrån, men man borde rimligen
kunna komma ifrån de olyckor som har
att göra med onykterhet i trafiken.

Vi har nu en särskild anledning att
fästa avseende vid denna sak: det från
den 1 oktober 1955 tillämpade friare
försäljningssystemet i fråga om rusdrycker.
Vi vet alla hur det systemet
har verkat ute i vårt land. Vi vet att det
har blivit avsevärt fler fall då man får
se människor onyktra ute i trafiken,
vare sig de nu är gångtrafikanter eller
framför något fordon.

Ända sedan 1949 har utredning pågått
om en effektivisering och modernisering
av lagstiftningen på detta område,
och frågan om rattfylleriet har
även tagits upp på det nordiska planet.
Det kan synas som om resultatet av utredningen
och de företagna övervägandena
är obetydligt — det går ju ut på
att den nedre straffbarhetsgränsen skall
sättas vid en alkoholkoncentration i
blodet på 0,5 promille — och att det
därför är ett onödigt reformförslag som
nu förelagts riksdagen. Departementschefen
har emellertid av flera skäl förklarat
sig icke vara beredd att just nu
överväga en mera vidsträckt reform.
En av anledningarna härtill har departementschefen
angivit vara att det synes
angeläget, att vissa vetenskapliga undersökningar
kommer till stånd bl. a.
rörande alkoholens omsättning i människokroppen
och att i anslutning till
undersökningsresultaten trafiknykterhetslagstiftningen
i sin helhet göres till
föremål för översyn. Hur denna översyn
skall göras och de vetenskapliga
undersökningarna bedrivas bör enligt
departementschefen göras till föremål
för fortsatta överväganden i samråd
med chefen för justitiedepartementet.
Det är tydligen meningen att den gamla
frågan, huruvida inte trafiknykterhetsreglerna
med hänsyn till hithörande

Nr 15

155

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

brotts allvarliga beskaffenhet bör överföras
till allmän strafflag, skall prövas
närmare i samband med behandlingen
av straffrättskommitténs förslag till
brottsbalk.

Utskottsmajoriteten hälsar med tillfredsställelse
att trafiknykterhetslagstiftningen
i dess helhet kommer att bli
föremål för översyn och vill med hänsyn
till lagstiftningens stora betydelse
understryka angelägenheten av att denna
översyn kommer till utförande utan
dröjsmål samt att behövliga reformer
snarast genomföres. Det kan emellertid
synas tveksamt huruvida man nu skall
göra en begränsad reform. Man kan
säga att det är så litet som i så fall skall
göras nu, denna lilla ändring av straffbarhetsgränsen
från 0,8 till 0,5 promille,
att man lika gärna kan vänta med det —
även om ändringen i och för sig är berättigad
— till dess vi kan göra de stora
ändringarna efter verkställd översyn.
Ja, det kan naturligtvis vara ett skäl för
avslag, att hela komplexet skall tagas
upp i ett sammanhang, men det finns
ändå skäl som talar för att vi nu, på sätt
som föreslås i propositionen, gör en
mindre jämkning av den nedre straffbarlietsgränsen.
Hur än lagstiftningen
på detta område i framtiden kommer
att se ut, blir det säkerligen nödvändigt
att bibehålla en nedre gräns för straffbarheten,
baserad på något slag av promilleberäkning.
Vidare är det uppenbart
att den nuvarande nedre gränsen
under alla förhållanden är för högt tilltagen.
Man kan tryggt påstå att den
gränsdragningen i varje fall saknar stöd
i den forskning som ägt rum på detta
område. Propositionens förslag synes
därför kunna betraktas som en etapp
på vägen mot en mera fullständig reformering
med den inriktning av reformarbetet
detta kan väntas få. Även
om detta reformarbete bedrives skyndsamt,
är det ändå ofrånkomligt att det
kommer att dra något ut på tiden, beroende
på att man måste avvakta resultaten
av pågående forskningar. Ty

har man med forskningsverksamhet att
göra, så vet man som bekant aldrig var
det slutar. Utskottsmajoriteten har på
grund härav intet att erinra mot att det
nu företas en utvidgning beträffande
den nedre gränsen av straffbarhetsområdet.

När det gäller att bestämma denna
gräns kan naturligtvis skilda meningar
föreligga. Utskottsmajoriteten delar
emellertid departementschefens uppfattning,
att tiden nu är mogen att i lagstiftningen
ge uttryck åt att alkoholförtäring
och förande av motorfordon i
princip är oförenliga med varandra,
och utskottsmajoriteten är för sin del
med på att ganska långtgående och
skärpta krav skall göras gällande mot
motorförarna. Den avvägning, som
gjorts i propositionen, anser sig majoriteten
i nuvarande läge kunna godtaga.
Jag vill erinra om att den stöder sig
på många olika utredningar och undersökningar,
som har gjorts rörande alkoholens
verkningar på en rad funktioner
och kombinationer av funktioner,
som har betydelse vid förandet av motorfordon.
Det gäller sådant som skärpan
i iakttagelserna, uppmärksamheten,
värderingsförmågan, reaktionstiden och
förarens kontroll över sina egna rörelser.
Det har visat sig, att små alkoholmängder
inte har någon märkbar betydelse
men att prestationerna börjar
bli sämre, när alkoholkoncentrationen
i blodet når över cn viss gräns, tröskelvärdet.
Alldeles i närheten av tröskeln
är förändringen till det sämre obetydlig,
men den stiger sedan raskt. Tröskelns
höjd beror på vilka funktioner
det iir fråga om. Mycket enkla prov, som
avser tämligen okomplicerade funktioner,
ger sålunda höga tröskelvärden,
men komplicerade prov, som kräver full
uppmärksamhet och koncentration för
att de skall kunna genomföras felfritt,
kan däremot ge så låg tröskel som 0,2
promille. Tröskelns höjd varierar något
från person till person, beroende på vederbörandes
konstitution, men man har

156

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

funnit, att vid 0,5 promille är det knappast
någon, hur god konstitution han än
har, som undgår en reducering av den
förmåga som behövs i trafiksituationer.
Att det går så bra i trafiken som det
gör för många, vilka har en hög alkoholkoncentration,
beror på att inga
komplicerade situationer uppstår, varför
föraren inte behöver ta alla sina resurser
i anspråk. Men händer det någonting
särskilt, är en sådan förare
handikappad.

Det har också genom dessa prov kunnat
utredas, om en förare efter att ha
förtärt alkohol verkligen kör lika försiktigt
som han eljest skulle ha gjort.
Laboratorieförsöken har visat, att så
inte är fallet. Försökspersonerna själva
har ofta blivit förvånade, då de fått
reda på sina dåliga resultat — de har
trott, att de varit fullt kapabla att köra
felfritt. Det är mycket karakteristiskt
för alkoholen, att den dämpar självkritiken
och skapar en ökad självtillit, som
står i direkt motsättning till den faktiska
förmågan i skilda hänseenden. På
grund härav blir den alkoholpåverkade
benägen att ta större risker än han
skulle göra i helt opåverkat tillstånd.

Dessa utredningar gjordes, innan trafiknykterhetsutredningen
lade fram sitt
betänkande, men även därefter har på
olika håll i Europa och även på andra
ställen i världen företagits utredningar.
Vi har haft förmånen att få redogörelser
för dessa utredningar och deras resultat
under utskottsbehandlingen, och
jag tror inte jag behöver riskera att någon
utskottsledamot skall tala emot mig
när jag säger, att resultaten av dessa
nya utredningar bestyrker utskottets
åsikt, att man vid gränsen 0,5 promille
kan vara säker på att det regelmässigt
inträder en avsevärd försämring av förmågan
att köra bil.

Den föreslagna gränsen kan förväntas
påverka den stora massan av motortrafikanter
att iaktta större försiktighet
i bruket av alkohol. Siffran 0,8 ligger
så pass högt, att den inte på samma sätt

kan verka återhållande på motorföraren.

Däremot har utskottsmajoriteten funnit,
att det just nu inte föreligger på
vetenskapliga undersökningar grundad
täckning för att bestämma promillegränsen
till ett lägre värde än 0,5, och
majoriteten vill alltså för närvarande
inte vara med om någon ytterligare
sänkning av gränsen liksom ej heller,
som i ett par motioner har yrkats, om
införande av ett slags straffbelagt totalförbud
mot spritförtäring i samband
med körning av motorfordon. Mot ett
sådant förbud kan vägande invändningar
göras även frånsett att det inte
kan grundas på några vetenskapliga
resultat. En bestämmelse som den föreslagna
skulle nämligen kunna befaras
försvåra att trafiknykterhetslagstiftningen
får önskad förankring i breda
folklager, och en sådan förankring eftersträvar
vi ju. Jag måste också säga,
att jag har tyckt mig märka en glädjande
utveckling i den riktningen, att folk
i allmänhet reagerar mot trafikonykterhet
i alla former.

Vidare skulle säkerligen praktiska
svårigheter uppstå vid tillämpningen,
och det kunde få till följd, att flertalet
brott av detta lindrigare slag mycket
sällan eller kanske aldrig skulle komma
att beivras. Och att ha lagar, som
inte upprätthålles i praktiken, är ju ett
oting. Man kan i det hänseendet tänka
på Norge, där man har en lagstiftning,
som stadgar förbud för förare i yrkesmässig
trafik att alls ha förtärt någon
sprit under en viss tid före körning.
Det visar sig att denna bestämmelse är
så gott som satt ur spel. Det förekommer
inte i praktiken, att man åtalar en
förare med mindre man misstänker, att
han har så högt promilletal som stadgas
i den norska lagen för att man skall
rubricera hans fordonsframförande som
rattfylleri, nämligen 0,5. Jag har talat
med den norske justitieministern om
denna sak, och det var han själv som
sade att det förhåller sig så. Det är för

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

157

Ändrad lydelse av 4 § 2

övrigt en sak för sig, att inte vilja ta
bort en bestämmelse, som man haft
sedan 25—30 år, och en helt annan sak
att införa den, när man vet att den inte
kommer att tillämpas.

I samband med resonemanget om den
nedre gränsen vill utskottsmajoriteten
erinra om den utredning, som företagits
av statens rättskemiska laboratorium
rörande den s. k. tillbakaräkningen.
Jag skall inte närmare gå in på
detta problem, men envar förstår att
det gäller att från blodprovets resultat
räkna sig tillbaka till den promillehalt,
som föraren kan ha haft vid själva körningen.
Det har visat sig, att detta är
förenat med mycket stora vanskligheter
och riksåklagaren har anbefallt särskild
försiktighet härvidlag. Utskottet
understryker nödvändigheten av att
iaktta sådan försiktighet så länge man
laborerar med en nedre gräns, som helt
grundar sig på blodalkoholhalten vid
körtillf ället.

Ett särskilt skäl att nu inte töva med
en reform beträffande den nedre gränsen
av det straffbara området är att
Nordiska rådet 1956 antog en rekommendation
till de nordiska regeringarna
att vid lämplig tidpunkt uppta förhandlingar
för att söka förenhetliga lagstiftningen,
varvid bland annat borde
eftersträvas att, oavsett hur de grövre
formerna av trafiknykterhetsbrotten avgränsades,
finna en viss lägre på promilleregler
grundad straffbarhetsgräns.
Om propositionen nu bifalles kommer
man här att ta ett första steg till enhetlighet
på området, i det att den nedre
gränsen kommer att överensstämma
med vad som gäller i Norge för gränsen
för rattfylleri över huvud taget.
Någon fullständig nordisk enighet kan
man nog inte vänta sig på lång tid på
grund av att man i Danmark och Finland
ännu inte velat gå med på några
promilleregler utan helt nöjer sig med
fri bevisprövning.

I motionen 1:405 upptas trafiknykterhetsbrotten
till behandling ur krimi -

mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

nalpolitisk synpunkt. Med åberopande
av ett förslag av strafflagberedningen i
dess slutbetänkande med förslag till
skyddslag, att dagsböter skall kunna
ådömas jämte villkorlig dom eller fängelse,
föreslår motionären att man vid
rattfylleri skall genomföra ett första experiment
med kombination av dagsböter
och annan åtgärd. Och detta, förmenar
motionären, skulle lätt kunna
ske utan att det skulle få någon prejudicerande
betydelse, särskilt som bestämmelserna
om rattfylleri nu finns i
en särskild lag och inte i strafflagen.

Härigenom skulle enligt motionären
åstadkommas en smidigare anpassning
av brottspåföljden efter det enskilda
fallets särart, något som bland annat
skulle medföra minskning av den belastning,
som det mycket stora antalet
rattfylleristraff avtjänande fängelsefångar
ständigt utgjort på fångvården.
Det är förvisso sant, att det förhåller
sig på det sättet. Under 1956 insattes i
fångvårdsanstalterna omkring 10 000
nykomlingar, och av dem var i runt tal
en tredjedel trafikbrottslingar, i huvudsak
rattfyllerister.

Utskottet finner att det är omöjligt
att just nu realisera motionärens förslag.
Att införa särskilda reaktionsformer,
väsentligen avvikande från de allmänt
gällande beträffande ett enda slag
av brott, skulle inte vara tilltalande.
Frågans upptagande redan nu måste anses
föregripa prövningen av den stora
reformen rörande det straffrättsliga
reaktionssystemet, något soin i varje
fall inte synes böra ske på allenast motionsvis
framfört förslag. Kungl. Maj:t
bör väl i alla fall ha ett ord med i laget
när det giiller en så viktig reform.
Utskottet har emellertid en positiv inställning
till reformer i den riktning
motionen anger. Fn reaktionsform, som
gör det möjligt att samtidigt tillämpa
böter och villkorlig dom, synes utskottsmajoriteten
synnerligen lämplig för
flertalet av de brott, som det är fråga
om här och som nu så gott som undan -

158 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

tagslöst föranleder ovillkorligt frihetsstraff.
Man kan säga, att utskottsmajoriteten
alltså väntar på ett förslag i sådan
riktning, som även skulle få stor
betydelse för vårt fångvårdsväsen och
dess möjligheter att bereda plats för
dem som måste behandlas inom fångvården.

I fråga om den förebådade översynen
av trafiknykterhetslagstiftningen i sin
helhet har utskottsmajoriteten utvecklat
några allmänna synpunkter på inriktningen
av det kommande reformarbetet.
Eftersom dessa synpunkter har tilldragit
sig viss uppmärksamhet — bland
annat har pressen mottagit dem välvilligt
— skall jag här lämna en kort redogörelse
för dem.

För att hos motorförarna inskärpa
vikten av avhållsamhet från alkohol i
samband med förandet av motorfordon
har det synts lämpligt att för de lindriga
fallen även i fortsättningen räkna
med en brottstyp av karaktären ordningsförseelse,
för vilken straffet som
regel skall utgöra böter. För angivande
av gränsen till det straffbelagda området
nedåt torde det även i fortsättningen
vara nödvändigt att stadga en promilleregel,
som upptar en viss lägre
gräns, då enligt forskningens resultat
regelmässigt avsevärt nedsatt körskicklighet
inträder. Denna gräns kan möjligen
komma att sättas något lägre än
0,5 promille. Det beror på vad forskningen
kan ha kommit till vid det tillfälle
då en ändring sker. Av olika skäl
synes det emellertid utskottsmajoriteten
böra övervägas att, i stället för att som
i gällande lag och enligt propositionens
förslag anknyta straffbarheten till blodalkoholhalten
vid körningen, låta straffbarheten
bli beroende av det faktum,
att föraren vid färden i sin kropp har
en alkoholmängd, som leder till uppnående
eller överskridande av denna
gräns, oavsett om gränsen uppnås under
körningen eller först efter det denna
avslutats. Detta är icke en fri uppfinning
av utskottsmajoriteten, utan det

är ett förslag som alternativt har framlagts
av en av utredningsmännen, nuvarande
justitieombudsmannen Bexelius.
Emot en sådan anordning kan inte
rimligen riktas några mera vägande betänkligheter
ur straffrättslig synpunkt.
Däremot skulle uppenbarligen åtskilliga
fördelar vara förenade därmed. Enligt
vad som blivit upplyst vid utskottsbehandlingen
visar de senaste rönen inom
alkoholforskningen, att då blodalkoholkurvan
är i stigande graden av påverkan
i allmänhet är mera markerad
än under den fallande fasen. Vidare
uppvisar kurvan för olika individer under
i övrigt något olika förhållanden,
såsom bl. a. vid förtäring i eller utan
samband med intagande av mat eller
under varierande tidrymder, mycket
starka variationer, vilket ibland kan ta
sig det uttrycket, att även vid förtäring
av jämförelsevis stora mängder alkohol
blodalkoholmängden endast stegras
mycket begränsat. Det är emellertid
uppenbart, att en förare som förtär rusdrycker
under sådana förhållanden i
alla fall utgör ett latent hot mot trafiksäkerheten.
Det är ju ofta en tillfällighet
när i förhållande till tiden för rusdrycksförtäringen
körningen påbörjas
och hur lång tid den sedan fortsättes.
Att förandet av motorfordon skulle vara
tillåtet en viss sträcka, som föraren beräknas
kunna tillryggalägga innan han
skulle uppnå den bestämda promillegränsen,
men därefter skulle vara otillåtet
och straffbart synes inte vara rationellt.
Särskilt i städer och andra
tättbebyggda samhällen, där ofta kortare
körningar förekommer, inbjuder onekligen
en sådan regel med direkt anknytning
av straffbarheten till blodalkoholhalten
vid körning till spekulationer
och antaganden beträffande i
vilken omfattning rusdrycksförtäring
kan ske utan att straffpåföljd riskeras.
»Hinner jag hem eller hinner jag inte?»
kan en som sitter och dricker fråga sig.
Det måste även anses direkt stötande
för den allmänna opinionen, som krä -

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

159

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

ver nykterhet vid ratten, att en förare,
som veterligen intagit en icke obetydlig
kvantitet rusdrycker, skall kunna i
nära samband därmed företaga en, låt
vara kortare, färd med motorfordon
utan att riskera påföljd.

Jag kan erinra om ett rättsfall, som
nyligen gick genom pressen, där en person
som hade 1,96 promille alkoholhalt
vid blodprovet sedermera friades från
allt ansvar, ty när man gav sig till att
räkna tillbaka så var det inte säkert att
det varit 0,8 promille vid körningen.
Detta måste ju vara stötande. Man kunde
nämna ett annat fall, där en mycket
uppseendeväckande olycka inträffade
med flera omkomna. Föraren hade
druckit 20 centiliter en kort stund innan,
men när man räknade tillbaka så
var det inte säkert att det varit 0,8 promille
vid körningen, och man kunde
inte straffa honom för rattonykterhet
eller rattfylleri.

Den skisserade anordningen skulle
inte i lika mån som den nuvarande
ordningen vara ägnad att föranleda motorförarna
till dylika spekulationer huruvida
de hinner hem eller inte. Det
kan förväntas, att därigenom skulle skapas
ett verksamt medel att inskärpa
vikten av att man över huvud taget inte
dricker sprit alls när man skall köra
bil. Med det nuvarande systemet är ju,
som jag nämnde, förknippade vanskligheter
vid verkställandet av denna tillbakaräkning,
och dessa vanskligheter
skulle så gott som helt förvinna beträffande
den lägre gränsen, vilket otvivelaktigt
skulle vara en fördel.

Vad gäller återstående delar av det
straffbelagda området, som alltså inte
nu är uppe till avgörande, så har utskottsmajoriteten
också meddelat vissa
riktlinjer, som utskottet för sin del anser
rimliga för reformarbetet. Man anser
sålunda, att tiden nu är inne att
överväga, huruvida inte regleringen
med straffbarhctcns direkta anknytning
till blodalkoholviirdena bör helt slopas
beträffande denna övre griins och er -

sättas av fri bevisprövning från domstolarnas
sida och en straffmätning under
hänsynstagande till samtliga i det
enskilda fallet föreliggande omständigheter.
Naturligtvis får vid en sådan bevisprövning
blodprovet en mycket avgörande
betydelse. Jag vill säga detta
med anledning av ett uttalande som jag
såg i pressen, där man tydligen trodde
att blodprovet skulle på något sätt ha
spelat ut sin roll om man gick in för
fri bevisprövning. Det är inte alls händelsen.
I Danmark, där man har fri
bevisprövning, straffar man faktiskt för
det grövre brottet rattfylleri vid en betydligt
lägre promillegräns än vi nu
har. Redan vid 1,0 promille döms nämligen
till fängelse i Danmark, och man
fordrar inte mycket mer bevisning än
blodprov, men å andra sidan kan man
ta hänsyn till särskilda omständigheter.

Otvivelaktigt har i domstolspraxis utvecklats
en alltför schablonmässig tilllämpning.
I sådana fall, där såvitt av
utredningen framgår föraren trots
straffbar blodalkoholhalt inte uppvisat
någon högre grad av påverkan och genomfört
körningen utan att det hänt
någonting, utmätes ofta straff, som inte
står i rimlig proportion till straffreaktionen
mot andra och mera kvalificerade
gärningar, som innefattar hög påverkningsgrad
och kanske svåra trafikolyckor.
Innebörden härav blir, att
framkallande av den fara, som onykterhet
i trafiken utgör, i själva verket kommit
att bestraffas i stort sett lika hårt
eller hårdare än om de befarade skadliga
verkningarna av onykterheten skulle
ha inträtt. Det förtjänar framhållas,
att detta slag av trafikonykterhet, då
alltså ingenting händer men vederbörande
förare blivit beslagen med alltför
hög promillehalt, utgör det övervägande
antalet sådana brott. Det kan också anmärkas,
att rådande praxis vid bedömning
av trafiknykterhetsbrott och fall
av enbart vårdslöshet i trafik företer väsentliga
avvikelser när det gäller relationen
mellan den straffrättsliga sank -

160 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

tionen och brottet. Det är bara sällan
och vid mycket grova fall av vårdslöshet
i trafik, som ovillkorligt frihetsstraff
utdömes. Däremot utdömes, som jag
nämnde, regelmässigt fängelsestraff vid
rattfylleri. Det är ingen tvekan om att
de s. k. promillereglerna bidragit till utvecklingen
av denna praxis.

Det är lämpligt att en översyn sker
också av straffskalornas omfång. Då
återfallsfrekvensen i fråga om trafiknykterhetsbrott
är jämförelsevis låg,
bör man kunna tänka sig, att även i fråga
om rattfylleri vid förstagångsförseelse
böter och villkorlig dom kan komma
i fråga i större utsträckning än nu
är fallet. Jag vill emellertid i det sammanhanget
anmärka, att man naturligtvis
får vara försiktig härvidlag och inte
gå för långt i den andra riktningen. Som
jag nämnde är det nämligen utan tvivel
på det sättet, att en hel del rattfylleribrott
och trafiknylcterhetsbrott undgår
beivran genom att vederbörande — hur
han nu kan det — klarar sig hem mer
eller mindre slingrigt. Därför är det
nödvändigt att även i fortsättningen ha
en ganska skarp straffreaktion mot dessa
brott. Utskottsmajoriteten menar
emellertid, att man skulle kunna med
böter och i enstaka fall villkorlig dom
kunna nå lika långt utan att samhället
behöver engagera sig i bestraffningen
med fängelsestraff i samma utsträckning
som för närvarande är fallet.

Vid införande av en anordning som
den nu skisserade kommer den kliniska
undersökning, som i samband med blodprovstagning
regelmässigt utföres av läkare
för att påvisa alkoholpåverkan
hos den undersökte, att erhålla ökad
betydelse. Det är därför angeläget att en
översyn sker av hur undersökningen
skall äga rum. Utskottet har haft tillfälle
att samråda med en i dessa ting
synnerligen erfaren läkare och vetenskapsman.
Det har givit utskottet grundad
anledning att anta, att man kan utbygga
dessa undersökningar så, att de

ger bättre resultat än för närvarande är
fallet.

Detta var något om utskottets funderingar
om hur det fortsatta reformarbetet
skall gestalta sig.

En del perifera frågor har kommit
upp i detta sammanhang i ett par motioner,
i vilka i första hand yrkas avslag
och i andra hand har begärts, alt
utskottet skulle uttala dels att påföljden
vid trafiknykterhetsbrott enligt 33 §
vägtrafikförordningen vid en alkoholpåverkan
mellan 0,5 och 0,8 promille
icke bör vara återkallande av körkort
annat än när särskilda omständigheter
så påkallar utan att i stället varning i
första hand bör meddelas, dels att någon
ändring i 35 § vägtrafikförordningen
angående interimistiskt återkallande
av körkort icke kan anses påkallad.

Utskottsmajoriteten har vid behandlingen
av denna fråga observerat, att om
man inte gör någon ändring i vägtrafikförordningen
på detta område, kommer
det att medföra, att man utan vidare
drar in körkort vid en så låg promillehalt
som 0,5. Det är ju såsom också
anförts i dessa motioner så, att körkortsindragningen
ofta drabbar mycket
ojämnt. För sådana personer, som för
sin yrkesutövning är beroende av körkort,
kan en indragning betyda vida
mer än för andra kategorier. Det skulle
därför te sig mycket hårt, om en person
redan vid detta låga promilletal av 0,5
nödvändigtvis skulle få körkortet indraget.
Utskottsmajoriteten anser sig
därför böra förorda, att en sådan ändring
av bestämmelserna på detta område
genomföres, att möjlighet ges att om
särskilda skäl så påkallar stanna vid
varning i sådana fall, där det rör sig
om förstagångsförseelser av förhållandevis
lindrigt slag. I detta läge bör enligt
utskottets mening den av departementschefen
förutsatta ändringen av
35 § vägtrafikförordningen, enligt vilket
stadgande i dess nuvarande lydelse
åklagarmyndigheten kan interimistiskt
omhändertaga körkort från den som

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15 161

Ändrad lydelse av 4 § 2

uppvisat en blodalkoholhalt av 0,8 promille,
ske på det sättet, att gränsen sänkes
till 0,5 promille men att vid brott
av lindrigare slag omhändertagande
icke skall äga rum med mindre det rör
sig om upprepad förseelse.

I reservation nr 1 har reservanterna
förklarat sig anse, att man inte kan
sänka den lägre straffbarhetsgränsen
utan att samtidigt vidtaga sådan ändring
av bestämmelserna på detta område,
att brott av lindrigare slag i regel
inte skall föranleda annat än varning,
om inte särskilda skäl motiverar indragning
av körkortet. Det förefaller som om
det inte skulle vara någon större skillnad
i uppfattningen mellan dessa reservanter
och utskottsmajoriteten. Jag kan
aldrig tänka mig att reservanterna anser,
att man inte skulle dra in körkortet
vid upprepad förseelse.

Utskottsmajoriteten vågar också räkna
med att den ändring av dessa bestämmelser
i vägtrafikförordningen, som utskottsmajoriteten
förordar, skall genomföras
samtidigt med att propositionens
förslag genomföres. Majoriteten har ju
lyckan att till sig räkna den nuvarande
kommunikationsministern, och det är
väl att förvänta att han i sin nya höga
ställning kommer att vidhålla den uppfattning,
som han en gång haft som
enkel utskottsledamot.

I detta sammanhang vill jag anmärka,
att utskottsmajoriteten även beträffande
körkortsindragningen har anfört
vissa synpunkter på det blivande reformarbetet.
Enligt utskottets mening
bör det men en motorförare lider genom
alt hans körkort indrages kunna beaktas
vid bestämmande av den straffrättsliga
påföljden för hans brott. En förutsättning
härför är emellertid, att frågan om
körkortets indragning avgöres av domstol
i samband med prövning av mål om
ansvar för trafikonykterhet eller rattfylleri.
Från några håll har också framförts
deii meningen, att domstol under
alla förhållanden skulle vara bättre ägnad
än länsstyrelse att bedöma frågor
It—Andra kammarens protokoll 1957.

lom. lagen om straff för vissa trafikbrott

om indragning av körkort i sådana fall
då ifrågasatt åtgärd föranledes av trafiknykterhetsbrott.
Risken för schablonmässig
bedömning av dylika frågor
skulle elimineras, om körkortsfrågan
kunde i samband med rättegången avgöras
av domstolen, som har fått fullständiga
uppgifter om under vilka omständigheter
körningen och alkoholförtäringen
bar ägt rum.

Trafiknykterhetsutredningen föreslog
på sin tid, att om en förare befunnits
vara påverkad av starka drycker eller
av blodundersökning framgått att han
förtärt sådana drycker, skulle förtäringen
anses ha ägt rum före eller under
färden, såvida han inte visade att
förtäringen i dess helhet skett efter färden.
Detta skulle dock inte gälla sådan
förtäring efter färden, som ägt rum utan
att föraren därvid insett eller bort inse,
att färden kunde ge anledning till undersökning
om trafiknykterhetsbrott.

I ett par motioner har nu yrkats att
ett sådant stadgande, innebärande omkastning
av bevisbördan i mål om ansvar
för trafiknykterhetsbrott, skall införas.
Jag vill då fästa uppmärksamheten
på att i vårt lands brottmålsprocess
gäller såsom en grundläggande regel, att
det i brottmål skall ankomma på åklagaren
att styrka sina ansvarspåståenden.
Utskottets ledamöter med undantag av
de reservanter, som bar samlat sig under
reservation nr 2, vill i anledning av
detta yrkande understryka vad som från
flertalet remissinstansers sida i anledning
av trafiknykterhetskommitténs förslag
uttalats därom, att en sådan regel
skulle innebära ett klart avsteg från allmänt
omfattade principer om bevisbördans
fördelning i brottmål. Såsom från
flera håll framhållits har domstolarna
i stor utsträckning möjlighet att vid sin
bevisprövning lämna utan avseende påståenden
om spritförtäring efter färden,
och min långa domarerfarenhet besannar,
att man inte drar sig för att skriva
bort sådana skäl som åberopas av en
rattfyllerist när han gör gällande att
Nr 15

1C2

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

han skulle ha druckit sprit först efter
färdens avslutande. Även om en eller
annan ful fisk skulle slippa igenom nätet,
är detta ändå bättre än att man
skulle göra ett klart avsteg från vad som
i övrigt gäller. Olägenheterna av att
ändra på bevisbördan skulle vara större
än de olägenheter som nu finns.

I ett par motioner har vidare påyrkats
införande av ett stadgande i 74 §
vägtrafikförordningen om rätt för polisman
att å fordonsförare föranstalta
om prov av utandningsluften för konstaterande
av alkoholpåverkan, vilket
prov i fråga om motorfordonsförare
skulle få ske stickprovsvis. De reservanter,
som samlats under reservationerna
nr 2 och nr 3, har förordat en sådan
ändring av den angivna paragrafen i
vägtrafikförordningen, under det att
övriga utskottsledamöter har avstyrkt
motionerna i denna del. Utskottet har
inhämtat att hos statspolisen användes
eu apparat som kallas för Alcotest, och
den har demonstrerats inför utskottet —
en polisman var hygglig nog att dricka
ett par starköl och visa oss hur apparaten
fungerade. Den är mycket lättskött
och man kan ha den med när radiopatrullerna
rycker ut. Det går också
ganska smärtfritt att använda den på
de misstänkta rattfyllerister eller trafikonyktra
personer som man kan råka på,
och apparaten ger omedelbart utslag.
Det är inte heller fråga om något större
ingrepp i den undersöktes kroppsliga
integritet.

Emellertid faller en provtagning med
denna apparat under stadgandet i 28
kap. 12 § rättegångsbalken om kroppsbesiktning,
och en åtgärd enligt detta
stadgande får enligt nu gällande lag
icke ske med mindre än den person,
som göres till föremål för åtgärden, skäligen
kan misstänkas för brott varå frihetsstraff
kan följa. Man får alltså inte
använda apparaten med mindre än att
man verkligen kan misstänka, att vederbörande
har gjort sig skyldig till antingen
rattfylleri eller trafikonykterhet

— det räcker med att man misstänker
honom för det mindre grova brottet.
Enligt vad utskottet inhämtat kommer
inte heller apparaten till användning
under andra omständigheter. När den
användes på detta sätt är den till stor
nytta, emedan den hjälper polisen med
att utsortera fall, där det inte finns anledning
att underkasta vederbörande
blodprov. Består han detta enkla prov,
finns det ingen orsak att släpa i väg honom
till läkare för blodprovstagning.

Däremot synes det utskottsmajoriteten
betänkligt att, såsom yrkas i motionerna,
utöka användningsområdet till
fall, då man inte har några objektiva
skäl att misstänka vare sig rattfylleri
eller trafikonykterhet men ändå vill
företa stickprov, t. ex. i trafikkontroller.
Jag tror, att det skulle väcka ett
oerhört missnöje, om vanligt hyggligt
folk, som kanske kommer från kyrkor
och missionshus, plötsligt skulle bli
stoppade på vägen och nödgade att
andas i en sådan apparat. Därtill kommer,
att man ännu saknar närmare erfarenhet
av denna apparat och hur användandet
av den verkar på den allmänna
opinionen. I varje fall bör man
nog se tiden an. Alltså vill utskottsmajoriteten
inte tillstyrka bifall till motionerna
i denna del.

Med dessa ord, herr talman, har jag
belyst hela detta område. Jag beklagar,
att mitt anförande blivit långt, men jag
tror, att kammarens ledamöter ändå
har vunnit på att jag lämnat en allmän
exposé. Nu får motionärerna och reservanterna
kasta sig över de delar av
ärendet, för vilka de har visat särskilt
intresse.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) :

Herr talman! Det förslag till skärpt
lagstiftning mot rattonykterhet, som nu
ligger på riksdagens bord, kommer —
som jag och många med mig menar —

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

163

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

ingen dag för tidigt. Rattfylleriet ökar
för närvarande i en takt, som inger de
allvarligaste farhågor för den fortsatta
utvecklingen. Det kan vara lämpligt att
som aktuell bakgrund till proposition,
utskottsutlåtande och reservationer ge
några aktuella siffror.

Polisen och statens rättskemiska laboratorium
tillhandahåller ett material,
som är nog så talande. Enligt den preliminära
snabbstatistiken hos statistiska
centralbyrån omhändertog polisen under
år 1956 sammanlagt 11 553 personer
som misstänkta för rattfylleri. År 1955
var siffran 9 066. Det blev alltså en
ökning med 2 478 eller med 27 procent.
För Stockholms del utgjorde antalet
år 1956 gripna misstänkta rattfyllerister
1 621, en ökning med 426 eller i procent
drygt 36. Statistiken skulle säkert
ha sett ännu värre ut, om vi inte hade
haft körförbudet under helgerna från
mitten av november till årets slut.

Från statens rättskemiska laboratorium
rapporterar docent Roger Ronnichsen,
att hela antalet blodprovsanalyser
uppgick till 12 002. Det innebär en
stegring från år 1955 med 2 177 eller
med 22 procent. Även här måste man
rycka in i bilden körförbudet under
veckohelgerna. Stegringen med 22 procent
har egentligen försiggått under endast
10 månader av fjolåret.

Man må tillmäta denna statistik det
värde den har; den talar dock sitt allvarliga
språk. Troligen är situationen
långt allvarligare än vad den officiella
statistiken utvisar. Sakkunniga beräknar
med ledning av erfarenheterna från
trafikkontroller, att dagligen mellan
100 och 300 starkt spritpåverkade förare
kör omkring i vår huvudstad. Det
finns föga anledning att tro, att siffran
procentuellt är gynnsammare i landsorten.

Nu kan man givetvis ta i håll med
detta problem från olika utgångspunkter.
Man kan peka på bättre trafikövervakning,
främst genom förstärkning av
de polisiära resurserna. Man kan re -

kommendera intensifierad upplysningsverksamhet
och ökade insatser från
hemmens, skolornas och organisationernas
sida — på längre sikt är allt
detta nödvändigt — men även lagstiftning
måste till. Rattfylleri måste i det
allmänna medvetandet mer stämplas
som brott än som nu är fallet. Det är
inte en förseelse av mera oskyldigt
slag, som man — såsom ibland sker —
kan skämta bort. Jag kan betyga, att
problemet brott-orsak-straff i många
fall hör till det mest intrikata här i
världen, och ju mer man lär känna människan,
arv och miljö, dess mer lågmäld
blir man när det gäller att döma. Men,
herr talman, när det gäller rattfylleri
finns inte några dolda djup. Här finns,
som jag ser det, inga som helst förmildrande
omständigheter. Den som eljest
vill veta kan få reda på att även
en ringa alkoholförtäring diskvalificerar
honom som bilförare. Vet han nu
detta och ändå förtär sprit, må han stå
sitt kast och ta det straff, som samhället
pålägger honom.

I december 1955 fanns totalt cirka
3 650 intagna på olika fångvårdsanstalter.
Av dessa avtjänade 470 straff för
rattfylleri. En undersökning har givit
vid handen, att det kraftiga tillskottet
under senare år av till korttidsstraff
dömda till alldeles övervägande del faller
på denna kategori. Inom den grupp
som har högst tre månaders frihetsstraff
svarar rattfylleristerna för inemot 90
procent av ökningen enligt eu artikel i
Svenska Dagbladet.

Vi har nu väl reda på att orsakerna
till trafikolyckorna är många, men vi
vet säkert att människan är den viktigaste
faktorn i 85 procent av alla trafikolyckor.
Då är det ju naturligt, att
intresset koncentreras just kring människans
uppträdande i trafiken.

Kommunikationsministern deklarerar
att »tiden nu synes vara mogen för att
i lagstiftningen giva uttryck åt att alkoholförtäring
och förande av motorfordon
i princip iir oförenliga med var -

164 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

andra», medan å andra sidan en så
pass hög promillehalt som 0,5 anses
böra vara tolerabel utan att föraren kan
göras ansvarig därför. »Fullständig avhållsamhet
från sprit i samband med
bilkörning är den enda hållbara riktpunkten»,
deklarerade statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet vid ett
möte förra året, och i princip säger
statsrådet Andersson detsamma, men
när det gäller förverkligandet av principen
och att realisera det enda hållbara,
vågar man inte ta steget fullt ut.

Jag har förut i denna kammare hävdat,
att just ur folkpedagogisk synpunkt
vore det klokt att hamra in den
principen: ingen sprit vid ratten. Utskottet
menar att en lagstiftning, sådan
som vi i reservation nr 2 hävdar, icke
skulle ha förankring i de breda folklagren.
Ja, detta är en trosfråga, och
dylika ting är alltid svåra och kan diskuteras
till tidens ände, men jag kan
inte underlåta att ge till känna, att just
ur opinionsbildande synpunkt är det
nedslående att lagstiftningen inte konsekvent
vågar hävda det absolut oförenliga
i alkoholförtäring i samband med
förande av motorfordon. Vi vet nu att
även en ringa förtäring av alkohol nedsätter
reaktionsförmågan hos förare av
motorfordon och ju förnämligare maskinen
är dess allvarligare blir denna
sak. Vi vet till fullo, att 0,5 promille
inte är den skyddsgräns som skulle eliminera
riskerna. Om jag tar t. ex. linktrainern,
en apparat som man använder
för att testa flygare under flygmässiga
förhållanden, så visar den klar påverkan
vid blodalkoholhalter även under
0,2 promille. Utskottets ordförande herr
Rylander har för övrigt i sitt anförande
framhållit en del fakta om det s. k.
tröskelproblemet. Många flygbolag har
dragit konsekvenserna av dessa fakta
och undan för undan gjort bestämmelserna
om sprit i samband med flygtrafik
mycket strängare än vad som gäller
landsvägstrafiken.

Det vore ur vår synpunkt det mest

riktiga både psykologiskt och pedagogiskt
— utan att anlägga nykterhetspolitiska
synpunkter på frågan utan i stället
naket trafikmässiga — att i lagtexten
skriva så som vi föreslagit. Men,
herr talman, även om man nu säger att
inga absolut säkra slutsatser kan dras
av hittills gjorda undersökningar beträffande
blodalkoholhalten — den i
USA gjorda s. k. Holeomb-undersökningen
står dock ovederlagd — så borde
den av statsrådet Andersson åberopade
allmänna erfarenheten, att stundom
även en obetydlig alkoholförtäring
kan ge föraren en falsk säkerhetskänsla,
som gör att han underskattar
riskerna i trafiken, leda fram till de
slutsatser vi gjort i reservation nr 2 när
det gäller promillehalten. Vi har den
uppfattningen, att den princip som ger
uttryck för ogillande av varje bruk av
alkohol i samband med motortrafik borde
ha som naturlig följd en lagstiftning
som kongruerar med principen. Olyckor
i trafiken som vållas genom en förares
alkoholförtäring är särskilt upprörande,
därför att de måste sägas vara
onödiga. En lagstiftning som stannar
inom gränsen 0,5 promille kan sägas ha
den följden, att den vidmakthåller sedvänjan
— i strid med ett klart samhällsintresse
— att en viss grad av alkoholförtäring
är acceptabel. Däri ligger en
indirekt fara. Det är ur denna synpunkt
av folkpsykologiska skäl som vi menar
att »ingen sprit vid ratten» är att föredraga.

De farhågor som man uttalat för att
den lagstiftning, som vi i reservationen
föreslagit, icke skulle vinna tillräcklig
förankring i det allmänna rättsmedvetandet,
vill jag gärna stiilla i ljuset av
den opinionsundersökning som statistiska
centralbyrån företog på uppdrag
av MHF. Denna undersökning visade,
att 56 procent av de tillfrågade var för
eu skärpning av nuvarande bestämmelser
mot trafikonykterhet. Av dessa 56
procent ansåg hela 81 procent, eller 45
procent av samtliga tillfrågade, att den

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

165

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

påvisbara blodalkoliolhalten i samband
med bilkörning borde kriminaliseras.
Denna, som jag ser det, glädjande klara
inställning mot all spritförtäring i samband
med trafikutövning vore förtjänt
av det starka stödet av en lagstiftning.

Herr talman! Jag skall sluta med att
säga, att även vi reservanter anser att
förslaget om att sänka promillegränsen
från 0,8 till 0,5 är ett steg i rätt riktning,
och det får vi vara tacksamma för.
Vi anser emellertid att det varit bättre
att även i lagtexten på det sätt vi föreslagit
hävda »ingen sprit vid ratten».
Fortsatt forskning vill även vi på det
varmaste förorda. Jag yrkar alltså bifall
till reservation nr 2.

Fru SJÖ VALL (s):

Herr talman! Inom utskottet har rått
oenighet vid bedömningen av denna fråga,
och därav framgår ganska klart hur
svårbedömd den är och sänkningen
från 0,8 till 0,5 promille är bara ett delproblem.

När det gäller hela frågeställningen
måste vi principiellt göra klart för oss
vad det är vi vill straffa, om det är en
trafikfarlighet, en viss alkoholkonsumtion
eller en viss blodalkoholhalt. Vill
man angripa trafikfarligheten och inskärpa
hos människor att de inte får
vara bilförare om de inte är goda sådana,
måsle vi komma ihåg att endast
mellan tre och fem procent av alla trafikbrott
beror på att föraren varit spritpåverkad.
Till detta har man sagt, att
de förare som blir tagna endast utgör
eu ringa del, medan resten slinker undan.
Även om vi säger att tre gånger så
många skulle vara spritpåverkade, innebär
detta att 85 procent av alla trafikolyckor
förorsakas av en annan kategori
än de som druckit sprit.

I motiveringen för att vi skulle förbjuda
spritförtäring i samband med bilkörning
bär det framhållits, att ingen
förare får sänka sin maximala körskicklighet,
och därför får han inte förtära

alkohol och på det sättet sänka den. På
motsvarande sätt måste det då gälla för
varje annan förare, att han inte på något
sätt får sänka sin maximala trafikskicklighet.
Vi har andra faktorer som
kanske är lika allvarliga i detta sammanhang.

Vi har trötthetsfaktorn som kanske
förorsakar många olyckor. Man har anfört
att vid en alkoholkoncentration av
0,5 promille skulle vissa kroppsfunktioner
ändras. Dessa är dock isolerade
och har inte något säkert utslagsgivande
värde för själva trafiksäkerheten. Man
har bl. a. nämnt provet på mörkeradaptionen
och sagt att spriten är så farlig,
därför att den gör vederbörande upprymd,
så att han inte lägger märke till
atl han ser sämre, medan den trötte föraren
märker att hans synsinne försämras.
Men då den trötte föraren inte avbryter
sin körning, är han lika farlig
som den upprymde, lätt spritpåverkade
föraren med samma dåliga mörkeradaption.

Vi har också andra problem som vållar
olyckor inom denna sektor på 85
procent eller hur mycket det nu skall
vara. Det är alla de som tar mediciner.
Det finns två grupper vanliga mediciner
som i detta sammanhang har betydelse,
dels barbitursyrepreparal och
dels antihistamingruppen, sjösjukemedel.
Båda nedsätter körskickligheten.
Amosyt t. ex. i kombination med en
pilsner är en betydligt farligare förtäring
än små mängder sprit och amosytkoffein
är receptfritt.

Om någon trafikolycka inträffar på
grund av dessa faktorer, har vi praktiskt
taget inga prov vi då kan göra. Tröttheten
är svår att fastställa, men även när
det är fråga om barbitursyrederivaten
gäller, att man måste äga ett väl utvecklat
speciallaboratorium för att kunna
utföra prover, men man kan ändå inte
lämna några säkra viirden. Detta gör
med andra ord att om det är själva trafikfarligheten
vi vill straffa, kommer eu
mycket stor grupp att gå fria från straff,

166

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

därför att vi inte kan bevisa deras farlighet.
Jag skulle tro, att förekomsten
av blodprov på alkoholhalt har gjort att
man förenklat denna del av problemställningen
och fått oss att övervärdera
vad den betyder för trafiksäkerheten.

Vill man straffa alkoholförtäring som
sådan och fastslå, att man inte får dricka
sprit i samband med bilkörning,
kommer vi om igen in på mycket svåra
problem. Dels vet vi att omkring 80 procent
av den vuxna manliga befolkningen
dricker sprit, från litet till mycket,
dels kan vi inte heller med hjälp av en
viss alkoholkoncentration, som man
ställt upp som straffbarhetsnorm, komma
fram till några fixa regler, därför att
promillehalten inte anger hur mycket
vederbörande druckit. Det har visat sig
att det vetenskapliga material som ligger
bakom reglerna om alkoholkoncentrationen
icke kan ge fullgott svar på hur
mycket en människa får dricka inom
den straffbara delen av skalan. Alla de
kurvor vi har är uträknade på det sättet,
att man gett en försöksperson en
viss mängd sprit och låtit honom förtära
den på en gång och sedan bestämt
koncentrationen i blodet och utsöndringen.
På det sättet dricker inte människor
sprit utan förtär litet, äter, spär
på o. s. v. Det vet ni alla hur det går till
i samband med en festmiddag, eventuellt
med eftersläckning. Vi har inte
några kurvor på fördelningen vid sådan
förtäring. Vi har dock tillräckligt mycket
material för att veta, att även med
engångssupning vid prov är det många
faktorer som får resultaten att variera.
Det kan tänkas att en människa dricker
två glas rödvin och därav får en alkoholkoncentration
på 0,5 promille. Det
kan tänkas att en människa dricker 15
cl sprit och icke når upp till en alkoholkoncentration
på 0,5 promille. Jag
tror icke att man kan få in i människors
medvetande, att den som har
druckit två glas vin skall straffas, om
han gripits så att säga i galet ögonblick,
medan den som druckit sprit skall gå

fri. Det skulle kunna vara en norm för
lagstiftningen, om denna alkoholkoncentration
utgjorde ett mått på den påverkan
som rådde i det ögonblick då
provet togs. Det visar sig emellertid vid
nya forskningar, som man håller på med
i Uppsala, att det alls icke är säkert att
koncentrationen går parallellt med graden
av påverkan.

Skulle vi ha en teoretiskt riktig gräns,
är det ingen tvekan om att nollvärdet
vore det riktiga, men vi får ju aldrig
befolkningen att acceptera detta. Även
om vi sänker gränsen från 0,8 till 0,5,
betyder det dock att vi därmed skjuter
in oss på de hyggligaste medborgarna.
De människor som har mellan 0,8 och
1,5 promille är de som dricker ganska
oreserverat och hör hemma bland alkoholisterna,
men de som ligger nere vid
0,5 är vanliga medborgare, kanske en
stor del av denna kammares medlemmar.

Det betyder med andra ord att vi
håller på att skapa en brottstyp som
kanske kommer att kunna tillämpas
på största delen av de svenska
medborgarna utan att vi kan tala om,
när de är brottslingar. Om någon
kommer till mig och frågar, när han
är ur farozonen och kan sätta sig
i bilen igen efter att ha förtärt så och
så mycket under de eller de betingelserna,
så kan jag icke lämna ett bestämt
besked. Vi måste, om vi vill straffa en
stor grupp människor, tala om för dem,
hur de skall undvika att begå detta
brott, och vi äger i dagens läge icke material
nog att ge ett enda säkert råd om
när man får sätta sig i sin bil efter att
ha förtärt sprit.

Om gränsen sättes vid 0,5, måste
exempelvis en kirurg avstå från att köra
bil till lasarettet, därför att han är spritpåverkad,
men han får operera när han
kommer fram. I Norge har man bestämt
att yrkeschaufförer icke får förtära
sprit under åtta timmar innan de skall
köra. Men står han i reserv och inkallas
av någon anledning, får han köra

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

167

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

även om han druckit sprit. Om exempelvis
en ambulansförare plötsligt inkallas
och hans alkoholkoncentration då
är över 0,5, så straffas han emellertid.
Vad skall en ambulansförare göra, som
får påringning om en utryckning? Skall
han riskera att bli brottsling? Vi kan
inte säga, när han skall ge arbetsgivaren
besked om att han inte får stiga in
i bilen. Det är likgiltigt om gränsen sätts
vid en koncentration av 0,5 eller 0,0
promille — vi kan inte i något fall
svara, när man är i den säkra zonen.

Vi bör komma ihåg att det alltid finns
möjlighet att straffa den som spritpåverkad
— vare sig han är på den ena
eller andra sidan av promillegränsen —
begår en trafikförseelse, om han kommer
i konflikt med andra paragrafer.
Till och med den som bara vinglar på
vägen kan straffas för vårdslös körning,
och den bildråpare som smiter från sitt
offer kan straffas, oavsett om han är
spritpåverkad eller icke — härvidlag
har man skärpt straffen under senare
år. Det är inte alls så att den lindrigt
alkoholpåverkade bilföraren alltid går
fri från straff i nuvarande läge.

Man har talat en del om den personliga
integriteten när det gäller drunkometerprovet
och kanske även blodprovet.
I det sammanhanget vill jag påpeka,
att det finns ytterligare ett fall där det
ät svårt att bedöma, i vilken mån man
kan ta hänsyn till den personliga integriteten.
Enligt de nya bestämmelserna
skall det även tagas ett urinprov för
att man med hjälp av det värde man
därvid erhåller skall kunna säga, om
resorptionskurvan går uppåt eller nedåt.

Nu lär sig folk mycket fort, så jag
avslöjar nog ingenting, som inte de
flesta skulle kunna lära sig på 14 dagar,
nämligen att det kanhända vore listigt
att späda ut urinen för att klara sig på
så sätt. Det betyder med andra ord att
man måste föreskriva, att detta urinprov
skall lämnas under sådan kontroll,
all det inte finns någon möjlighet för
vederbörande — man eller kvinna —-

att späda ut urinprovet. För mig ter sig
detta som ett större ingrepp i den personliga
integriteten än om det tas blodprov
eller om man skall andas i en
drunkometer.

1 Danmark tar man två blodprov. Här
i Sverige har det sagts, att man inte kan
göra det, eftersom man inte kan hålla
vederbörande kvar på sjukhuset så
länge. Jag tror dock, att det, när det
gäller en för den enskilde så allvarlig
sak, inte är någon svårighet att övertala
honom att bli kvar på sjukhuset eller
hos läkaren så länge, att man kan ta
ytterligare ett blodprov och ett urinprov
efter en timme, så att man får
säkrare grund för bedömning. Det kan
hända, att det andra provet icke behöver
tas av läkare utan kan göras av en
väl utbildad laboratoriesköterska. Det
är nämligen så, att blodprovet icke analyseras
av läkare utan av laboratoriepersonal.

Det finns andra frågetecken att sätta
i kanten. Hur stort värde vill vi tillmäta
den fria bevisföringen, och hur
stort värde skall vi tillmäta den kliniska
bedömningen, satt emot alkoholblodkoncentrationen?
Jag vill påminna
om att läkaren, när han tar blodprov,
icke erhåller några som helst uppgifter
till skillnad från domstolen, som har
hela utredningen förutom uppgift om
blodvärdet. Läkaren får bara höra att
vederbörande varit inblandad i någonting
och att blodprov skall tas.

Dessutom har det visat sig, att läkarna
ger mycket varierande uppgifter om
graden av påverkan. De ställs inför
situationer, där någon skall fällas på
deras ord. Om vederbörande anses påverkad,
har det kanske avgörande betydelse
för honom. När man inte känner
mannen i fråga och kanske aldrig har
sett honom tidigare, är det svårt att ta
steget till alt skriva på detta papper:
»så starkt påverkad att...». Man går
gärna till den lindrigare delen av skalan.
Dessutom kan bedömningen påverkas
av alt den berusade iir chockad cl -

168 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

ler har fått en skallskada, och man ser
ju honom inte förrän flera timmar efter
att det hela har hänt, och det kan då
vara mycket svårt att avgöra, vilken
grad av berusning som förelegat i
brottsögonblicket.

Tillika brukar det vara de yngsta läkarna
på lasaretten som oftast har jour
och därmed ställes inför svåra problem.
Om man toge reda på vilka läkare
som har skrivit på dessa intyg om påverkan,
tror jag att det kunde hända,
att man kommer fram till att de, som
på ett mycket tidigt stadium talar om
påverkan är de som har kännedom om
alkoholsjukdomar och rus, och att de
övriga hellre friar. Jag vet det inte,
men det kan tänkas, att läkarens eget
kunnande i dessa frågor kommer att bli
avgörande.

Hur vi än ställer oss kan jag inte se
annat än att trafikbrotten kommer att
höra till våra allra vanligaste brott, någonting
som vi alla riskerar att råka ut
för. Därför tror jag att hela frågeställningen
bör prövas på ett annat sätt än
genom att man rycker ut en liten del.
Det kan hända, att det vore riktigare
att skapa nya strafformer för att klara
problemet. Det kan hända, att körkorts -

indragning är en god åtgärd; det kan
hända att det är en dålig åtgärd. För
min del ter den sig mycket olustig —
den liknar gamla tiders straffpåföljd,
och vederbörande är som regel av med
sitt körkort i sju, åtta månader. Det
finns också andra frågeställningar när
det gäller både körkortsprövning och
körkortsindragning. Vi har mycket litet
kunskaper om i vilken mån sådana åtgärder
kan öka trafiksäkerheten, och
det är ju ändå målet för hela denna lagstiftning.

Herr talman! Med hänvisning till att
vi i dagens läge har så litet kunskaper
att bygga på skulle jag vilja ansluta mig
till den reservation, som avgivits av
herr Ahlkvist m. fl.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
förste vice talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till kl. 19.30,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.11.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 8 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om
straff för vissa trafikbrott
(Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande första
lagutskottets utlåtande nr 16, i anled -

ning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 4 § 2 mom. lagen den 28 september
1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott,
dels ock i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid till en början ordet, för ett kort
genmäle till

Herr RYLANDER (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag skulle bara med ett
par ord vilja replikera fru Sjövall, vilkens
yttrande ju som alltid var intres -

Nr 15

169

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

sant att lyssna till. Fru Sjövalls uttalande,
att det inte finns några kurvor beträffande
alkoholförtäring som är utspridd
i tiden, var emellertid inte riktigt.
Jag skulle tro att dessa kurvor iute
är publicerade ännu, men det har gjorts
sådana undersökningar både på rättskemiska
laboratoriet, där det utförts en serie
kurvor över fördelad förtäring under
en längre tid, och på karolinska institutet,
där man har ett 25-tal kurvor
med fördelad förtäring. Personer har
fått förtära sprit med upp till tio timmars
spridning, och det har visat sig
att de som druckit 30—40 cl inte har
kommit upp till mer än 0,5—0,7 promille.

Vidare tror jag inte att fru Sjövall
har rätt då hon säger att man kan få
0,5 promille genom att dricka ett par
glas vin. Det har gjorts försök även i
detta avseende. Personer har fått dricka
en hel flaska vin, och detta har avsatt
0,5—0,6 promille. Vidare har den iakttagelsen
gjorts, att om man genom förtäring
i olika repriser långsamt kryper
upp till exempelvis 0,5 promille och
sedan stannar på denna nivå en längre
tid, så är alkoholpåverkan större än om
en litet större ranson drickes på en
gång och promilletalet hastigt går upp
och stannar där en kortare tid.

Det mesta av vad fru Sjövall anförde
var för övrigt egentligen argument mot
all rattfyllerilagstiftning som tar promillebestämmelser
till hjälp. Man får
inte glömma att det här rör sig om en
preventivlag för att förekomma trafikolyckor
och annat.

Jag har aldrig hävdat att de polisanmälda
trafikolyckorna skulle vara av
större omfattning än vad fru Sjövall
här angav, men det är den skillnaden
mellan dessa olyckor och dem, som vållas
av personer som är trötta eller av
annan anledning kör dåligt, att de förstnämnda
olyckorna är fullkomligt onödiga.
Man kan med en preventiv lagstiftning
råda bot på dem. Den möjlig -

heten föreligger säkerligen inte beträffande
de andra olyckorna.

Fru Sjövall tog också till sådana argument
som att det skulle vara ett så
oerhört ingrepp i den personliga friheten
om en person måste undergå ett
visst prov på ett visst sätt; jag säger
inte vilket prov som avses. Jag tror
inte den, som skall undergå Rombergs
skärpta prov och plocka upp en del
små föremål från golvet o. s. v., tycker
att det är så förfärligt om han skulle få
lämna ett sådant prov under medverkan
av något vittne.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är så sant som det
är sagt när utskottets talesman i sitt
anförande slog fast att det inträder en
avsevärd försämring av bilförarens reaktionsförmåga
vid en promilleenhet av
0,5.

Jag vet av erfarenhet att kammarens
ledamöter alltid lyssnar mycket förstrött
när man läser innantill, men icke
dess mindre vill jag citera sammanfattningen
på s. 233 i trafiknykterhetsutredningcns
betänkande, där det heter:
»Då från några håll blodprovets tillförlitlighet
som bevismedel i rattfyllerimål
satts i fråga, har utredningen låtit verkställa
omfattande vetenskapliga undersökningar
härom. Dessa har givit vid
handen att blodalkoliolhalten är en
lämplig och säker mätare av påverkan.
Undersökningarna har vidare visat att
alkohol inte förekommer i blodet vare
sig hos friska personer eller sockersjuka,
för så vitt de inte förtärt alkohol.
Själva metoden att fastställa blodalkoliolhalten
fyller också enligt undersökningarna
alla rimliga rättssäkerhetskrav.
Utredningen föreslår dock några
ytterligare tekniska anordningar i samband
med själva blodprovstagningen.»

Det heter vidare: »Undersökningar,
företagna enligt olika metoder och av -

170

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

seende såväl laboratorieexperiment,
körbaneprov och undersökningar i den
verkliga trafiken, har visat att en nedsättning
av körfunktionerna med därav
följande riskökning i allmänhet föreligger
vid blodalkoholhalten 0,3—0,4 promille.
Vid 0,5 promille torde de allra
flesta förare ha drabbats av sådan
funktionsnedsättning.»

Detta är det material man haft att
bygga på vid de hittillsvarande diskussionerna
av dessa frågor här i kammaren.

Första lagutskottet skrev i sitt utlåtande
år 1955 att vid blodalkoholvärden
av minst 0,5 promille en nedsättning av
körförmågan har konstaterats i klart
övervägande antalet fall. Vi menar att
den naturliga följden av detta borde
vara att man även i lagtexten får in en
bestämmelse, som måste leda till vad vi
kallar »ingen sprit vid ratten». Det är
vad som realiter ligger i 4 § 3 mom. i
det i reservationen nr 2 intagna lagförslaget.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Uppgiften om att två
glas vin under vissa betingelser skulle
kunna ge en blodkoncentration på 0,5
promille är hämtad ur trafiknykterhetsutredningens
betänkande. Jag tror också
att 25 fall inte är ett tillräckligt omfattande
material för en undersökning.
Den ena av de undersökningar som
gjorts, den s. k. Gärdesundersökningen,
har kritiserats mycket hårt i propositionen,
och det visas ju där att de värden
man kommit fram till svänger inom
en marginal på 500 procent. Då är det
inte vetenskap längre.

Vad jag vill begära är en ytterligare
utredning så att vi får en säkrare grund
för vad vi gör. Det kan till och med
hända att vi kommer fram till en skärpning,
men i dagens läge kan vi inte
lämna klara besked. Det kan hända att
det är skenbart jag hellre vill gå på
linjen att icke tillåta någon alkoholkon -

sumtion, men vi måste ju ange inom
vilken tid alkoholkonsumtion inte tilllåtes
och hur snart efter sådan förtäring
en person får sätta sig vid ratten igen.
Detta kan vi inte göra med det material
vi för närvarande äger. Därför tror
jag att det är riktigt med en utredning.

Jag har mycket svårt att förstå synpunkten,
att enbart de trafikolycksfall
som inträffat på grund av onykterhet
skulle vara onödiga. Det är en massa
psykologiska faktorer som gör att folk
dricker sprit. Men alla olyckor, vilka
har de andra orsaksfaktorer som vi här
talat om, är väl också onödiga, t. ex. de
olyckor som inträffar därför att förarna
är uttröttade eller därför att de tagit
smärtstillande tabletter eller sömnmedel
— dem måste vi också komma ihåg
i det här sammanhanget. Det är att
skjuta litet över målet när man säger,
att det är allvarligare att bli överkörd
av en förare som är berusad än av någon
annan. För mig är det lika allvarligt
att bli överkörd av någon som inte
är berusad. Det är de skador jag får
som för mig är det avgörande. Man
glömmer hela den andra sektorn om
man skjuter in sig enbart på rattfylleriet.
Det är en svaghet att vi inte angripit
den andra sidan av problemet, nämligen
trafiksäkerheten över huvud taget.
Det är därför jag föreslår en ytterligare
utredning.

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! När jag säger att dessa
trafikolycksfall är onödiga, så är det
därför att man kan råda bot mot dem
genom en preventivlag. Man kan bringa
människor att låta bli att dricka sprit
innan de kör, om man har en lämplig
lagstiftning. Men jag tror inte att det
går att skriva en lag som förhindrar
människor att köra bil när de är trötta.
Inte heller kan man genom lagstiftning
förhindra en person som kör dåligt
från att sätta sig vid ratten om han i
alla fall fått körkort. Det är detta som

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15

171

Ändrad lydelse av 4 § 2

är det avgörande när jag säger att de
olyckor som inträffar på grund av rattfylleri
är onödiga.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Sjövall tog ett
exempel, som jag något skulle vilja titta
på. Om jag missförstått eller inte alls
förstått exemplet, får fru Sjövall själv
kontrollera. Hon tog exemplet om en
ambulansförare. Jag kan inte låta bli
att artigt tacka fru Sjövall för det
exemplet. Det avsåg väl att gå illa åt
0,5-linjen, men i själva verket talar det
ju högljutt för vår reservation. Ambulansföraren
skulle råka i en svår situation,
om han befarade att han druckit
så mycket alkohol, att promilletalet
översteg 0,5 och någon annan förare i
så fall skulle få lov att rycka ut. Han
skulle komma i en svår konfliktsituation.
Men samma problem kvarstår ju,
såvitt jag kan förstå, även vid 0,8-linjen.
Jag kan inte tänka mig att föraren
skulle vara en sådan expert, att han kan
avgöra hur mycket sprit han kan förtära
utan att uppnå 0,5 promille respektive
0,8 promille. Ambulansföraren, som
står i samhällets tjänst och vars körskicklighet
måste stå på toppen, har,
såvitt jag förstår, inte rätt att dricka
sprit då han befarar att hans körskicklighet
i någon mån blir nedsatt. Han må
ta konsekvenserna av det arbete han
har. Det vet han klart, och om vår linje
följes, så frestas han inte att förtära
sprit, utan han håller sig nykter. Detta
gäller givetvis alla bilförare.

Jag skulle vilja vädja både till fru
Sjövall och till alla andra: låt oss hjälpa
denne ambulansförare ur den där situationen
genom att gå på den linje, som
vi skisserat.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! I den norska lagstiftningen
har man en bestämmelse om att
vissa yrkesförare inte får förtära sprit
8 timmar innan de skall inställa sig till

inom. lagen om straff för vissa trafikbrott

tjänstgöring. Insjuknar den ordinarie
föraren kan en vikarie inkallas. Denne
kan icke straffas om han druckit sprit,
ty han kunde inte veta att han skulle
tjänstgöra. Vi måste ge denne man
klara regler för när han skall svara ja
eller nej då han blir kallad till arbete.

Det gäller inte bara ambulansföraren,
det exemplet tog jag för att skärpa det
hela — utan det gäller oss alla.

Jag skulle vilja gå på linjen med absolut
nykterhet, om jag trodde att den
vore möjlig att genomföra. Men eftersom
80 procent av alla män i Sverige
dricker sprit, kan vi inte stifta en lag
om att de skall vara nyktra, ty den kommer
inte att följas. Vi måste här som i
andra sammanhang göra det bästa möjliga
av situationen. Annars skulle jag
som sagt gärna ansluta mig till reservanternas
linje, men den är ju praktiskt
ogenomförbar, tv människorna är nu en
gång inte sådana.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Tillåt mig motivera min
anslutning till den av en utskottsminoritet,
företrädd av herr Alilkvist m. fl.,
fogade reservationen nr 1 till utskottets
utlåtande. Den kan förefalla i viss mån
förbryllande, eftersom vi har till större
delen biträtt utskottets utlåtande. Vi har
också verksamt bidragit till formuleringen
av utskottets motivering, men vi
drar en helt annan slutsats än majoriteten
av vad den motiveringen innehåller,
och det är vissa saker, som jag
skall be att få gå närmare in på. Det kan
inte hjälpas att jag i första hand kommer
att anlägga synpunkter, som har
med våra allmänna principer när det
gäller strafflagstiftningen att göra. Jag
skall alltså inte uppehålla mig vid de
saker som nu senast har dryftats, nämligen
frågan om tillförlitligheten hos
verkställda utredningar och sådant.

Vi reservanter är fullständigt ense
med utskottsmajoriteten när den understryker
alt trafiksäkerhctslagstiftningen
är i behov av en översyn och en omfat -

172 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

tande reglering. En sådan översyn pågår,
men nu har man ur detta mycket
viktiga arbete brutit ut en liten detalj,
nämligen frågan om 0,5 eller 0,8 promille.
Den frågan är en mycket liten
fråga, ty den gäller ju endast i vad mån
man kan tala om en vetenskapligt grundad
gräns där en minskning av en förares
förmåga att köra väl skulle inträda.
Det som bestraffas i detta fall är inte
själva bandlingen, vårdslösheten, i och
för sig, utan det är framkallandet av
fara. Jag straffas med fängelse, om jag
med en alkoholbalt i blodet på 1,5 promille
kör in min bil i garaget en natt,
när det är 20 grader kallt, och jag straffas
för detta även om jag bara kör 5 meter
på min egen gård, där det inte föreligger
några som helst risker.

Vi är fullt överens med utskottet i en
sak, nämligen att vi måste koppla av
sambandet mellan bilkörning och alkoholförtäring
över huvud taget. Som lagstiftningen
nu är konstruerad, bar emellertid
varje rubbning i lagen mycket
starka konsekvenser.

Utskottet säger, och där delar reservanterna
utskottets mening, att den
föreslagna ändringen endast får anses
som en etapp på vägen mot en fullständig
reformering, i den riktning som reformarbetet
kan väntas få.

Om vi bryter ut denna detalj ur lagsammanhanget,
så är reservanterna
övertygade om att hela reformarbetet,
som omfattar betydligt viktigare områden,
kommer att i hög grad försenas.
Utskottet skriver — och reservanterna
är där i stort sett ense med utskottet —
att vi inte kan nöja oss med endast
denna reform, utan vi måste också ange
riktlinjerna för det framtida reformarbetet,
så att denna detaljfråga passas
in i hela straffsystemet och anpassas
till övriga åtgärder, som också måste
vidtagas.

Med den föreslagna ändringen av nedre
straffbarhetsgränsen från 0,8 till 0,5
promille följer också en mycket tråkig
konsekvens, som Kungl. Maj :t inte har

beaktat. I och med att man i en förares
blod konstaterar en alkoholhalt på 0,8
promille följer obligatoriskt en indragning
av körkortet, även om föraren icke
har utgjort någon fara för trafiksäkerheten.
Denna körkortsindragning blir
ovillkorlig och sker dessutom utan att
ärendet varit föremål för domstols prövning.
Den är sålunda en följd av förseelsen
att ha druckit sprit. Om vi nu
sänker nedre gränsen till 0,5 promille,
blir också körkortsindragningen obönhörlig,
eftersorti Kungl. Maj:t inte bar
samordnat propositionens förslag med
en ändring av 35 § i trafikförordningen,
som stadgar sådan indragning för
alla bilförare med 0,8 promille alkohol
i blodet. Utskottet rekommenderar där
att Kungl. Maj:t skall företa en ändring
i 35 § i förordningen, och utskottet betonar
även att körkortsindragningen
dels inte bör vara ovillkorlig och dels
att åtgärden inte skall företagas förrän
efter upprepad förseelse. Ävenså
ifrågasätter utskottet om inte hela frågan
bör avgöras av domstol. Jag har i
utskottet yrkat att detta skall vara ett
villkor för att Kungl. Maj:t skall få genomföra
den föreslagna ändringen.

Utskottet menar väl att detta är en
sak, som Kungl. Maj :t kan klara upp
själv, och utskottets ärade ordförande
framhöll nyss att han utgick ifrån att
Kungl. Maj:t inte skulle sätta lagen i
kraft förrän vi fått en ändring i trafikförordningen,
som eliminerade nämnda
olägenheter. Jag har emellertid krävt
att utskottet skulle ställa som villkor att
den i propositionen föreslagna ändringen
icke får genomföras utan en samtidig
ändring av trafikförordningen. Mera
bråttom är det inte med att genomföra
ändringen.

Om vi säger att Kungl. Maj:t skall
ha rätt att i trafikförordningen företa
de ändringar, som Kungl. Maj:t vill
göra, så måste riksdagen se till att en sådan
förordning inte fastställes utan
riksdagens hörande. Det synes mig fullständigt
otänkbart att riksdagen skulle

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15

173

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

kunna tolerera att Kungl. Maj:t före den
1 juli i år i en förordning knyter an en
ytterligare påföljd för begånget brott.
Med hänsyn till konsekvenserna kan vi
reservanter inte vara med om att riksdagen
godkänner den i propositionen
föreslagna lagändringen.

Utskottet önskar också många andra
saker, bland annat en reformering av
bestämmelserna för körkortsindragning.
Om här ifrågavarande förordning genomföres,
och om det inte samtidigt
sker en ändring i trafikförordningen
före den 1 juli 1957, så uppstår det en
glugg, som utskottets ordförande har
förklarat skall fyllas. Vi reservanter vill
dock inte vara med om att genomföra en
strafflagstiftning som innebär ett provisorium.
Vi är nämligen på det klara
med att denna lagändring om några år
kommer att följas av en behandling av
hela problemkomplexet. Vi kan omöjligen
tolerera några provisorier på strafflagstiftningens
område eller en behandling
av delfrågor i ett stort komplex.
Här gäller det både rättstilliten och
rättssäkerheten för medborgarna, och
då är det allra viktigaste att vi dröjer
med behandlingen, så att vi når det som
både utskottet och reservanterna vill
nå, nämligen en friare bevisprövning
och en uppspaltning i brott och ordningsförseelser.

Det är ett brott mot ordningsbestämmelserna
att förtära sprit och att låta
sig påverkas av denna över en viss
gräns. Det är riktigt, som utskottet säger,
att denna gräns måste finnas. Den
ligger nu vid 0,8 promille. Nu vill emellertid
eu del ha den vid noll, vilket inte
alls motsvarar möjligheterna. Det skulle
stöta det allmänna rättsmedvetandet,
om man inte ens fick dricka en starköl.
Men en ordningsförseelse av angiven
art skall inte vara kombinerad med ett
obligatoriskt fängelsestraff och en obligatorisk
körkortsindragning. Vi skall
komma ihåg, att av 2 000 undersökta
fall, varav 500 med dödlig utgång, hänförde
sig 10 till personer, som var på -

verkade av sprit, således en försvinnande
liten del. Men det finnes ett stort
antal fall av vårdslöshet i trafik utan
samband med rattonykterhet som leder
till straff för vållande till annans död.
Av dem som döms för detta brott får
flertalet — två tredjedelar av fallen —
endast dagsböter. Domstolarna har alltså
där möjlighet att ta hänsyn till de förmildrande
omständigheterna. Hur illa
en sådan person än kör, kan han få
dagsböter, och får han frihetsstraff,
kan han få villkorlig dom. Då inträder
det egendomliga förhållandet, att om
jag är under 18 år och stjäl en bil och
dessutom är rattonykter, kan jag få
villkorlig dom, därför att jag samtidigt
döms för egendomsbrott. Men enbart
för rattonykterhet får jag det inte. Där
är det ett obligatoriskt frihetsberövande,
och jag har ingen möjlighet att
hindra att jag, hur förmildrande omständigheterna
än är, berövas mitt levebröd,
om jag t. ex. är handelsresande,
chaufför eller dylikt.

Man kan med rätta säga att man skall
kräva nykterhet av dessa kategorier,
men det finns dock fall som är synnerligen
förmildrande. .lag behöver inte
som exempel nämna ambulansförare,
utan det kan inträffa, att min granne
blir dödssjuk. Det gäller att föra honom
snabbt till lasarett, och jag måste
ta risken men samtidigt veta, att jag
kan få fängelsestraff, även om jag kör
aldrig så varligt i trafiken.

Det är det som gör det så ömtåligt
att rycka ut denna lilla detalj i stället
för att avvakta en utredning över hela
fältet. Det är nödvändigt att dels undvika
provisorier, dels undvika förut
nämnda tråkiga konsekvens av lagstiftningen
och dels samordna den med bedömandet
över huvud taget av detta
brott.

Jag är alltså anhängare av att man
skall söka få bort spritförtäring vid bilkörning,
men det når man inte på annat
sätt än genom att skapa en särskild
brottsgrupp, ordningsförseelsen, och so -

174

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

dan ge domstolen fri bevisprövning
över hela fältet, så att den person som
verkligen handlat grovt ovarsamt kan få
ett strängare straff. Nu har det blivit ett
schablonstraff på en å två månaders
fängelse. Och så träffar vid straffverkställigheten
dessa herrar samman, av
vilka en del inte har utsatt någon för
fara, med andra som gjort sig skyldiga
till grov vårdslöshet. Det har blivit
en custodia honesta för dem som vet
med sig att de de facto icke handlat
vårdslöst eller att deras körning icke
inneburit någon som helst fara för annan.
Domstolarna bör få en fri bevisprövning,
så att de kan reagera hårdare
mot dem, som kör vårdslöst och vållar
annan lidande och död.

Vi vill samordna dessa frågor.

Utskottet har enligt min och reservanternas
mening i sin redogörelse för
vad som är önskvärt beträffande denna
framtida lagstiftning anfört övervägande
skäl för ett avslag samt för ett påskyndande
av en översyn och omfattande
reformering i ett vidare sammanhang.

Jag är tyvärr övertygad om att ett
bifall till utskottets förslag dels kommer
att leda till straffrättsligt mycket betänkliga
konsekvenser och dels försena
det arbete, som trafikutredningen har
att göra och som omfattar en allmän
översyn. Vi kommer aldrig till rätta
med svenska folkets levnadsvanor, och
vi kommer aldrig till rätta med just det
vi vill i detta fall, nämligen den avkoppling
av sambandet mellan alkoholförtäring
och förande av bil jag här
talat om, såvida vi inte anpassar våra
åtgärder efter den allmänna rättsuppfattningen,
gärna ledd i viss riktning
av riksdagen. Vi kommer aldrig till
rätta med dessa problem genom en
skräcklagstiftning, tv det förhåller sig
så, som fru Sjövall mycket riktigt påpekade,
att för många människor är det
inte farligt att dricka två glas rödvin
eller, som herr Englund tyvärr sade i
sin motion men senare fick ta tillbaka,

att dricka 15 cl sprit på fastande mage
utan att få 0,5 promille alkoholkoncentration.
Då frågar sig medborgaren var
gränsen går för ett straffbart handlande,
och då är han ute på ett fritt fält. I
stället borde han resonera så, att dricker
jag sprit, åker jag fast för en ordningsförseelse
och får dagsböter, men
jag får som varje annan medborgare
dra fram de förmildrande omständigheterna.
Jag döms inte över så att säga en
kam till en månads fängelse ovillkorligt
och indragning av mitt körkort. Övervägande
skäl talar alltså för att nu avslå
Kungl. Maj :ts proposition under
hänvisning till den mycket positiva motivering
som reservanterna i full överensstämmelse
med utskottets argumentering
har lämnat för detta avslagsyrkande.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
nr 1 av herr Ahlkvist m. fl.

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att Kungl. Maj:t
kommer att bli mycket måttligt tacksam,
om riksdagen skulle avslå denna
proposition även på den motivering,
som herr Gezelius har anfört. Men jag
skall, herr talman, bara beröra en annan
sak, som herr Gezelius var inne på.
Han visade en så oerhörd misstro mot
Kungl. Maj :t att han hävdade, att det
uttryckligen skulle fastslås villkor för
att genomföra den ändring av vägtrafikförordningen,
som utskottsmajoriteten
har påyrkat. Jag tror mig kunna
säga, att det skulle verka i hög grad
egendomligt, om någon ändring skulle
ha genomförts i vägtrafikförordningen,
utan att Kungl. Maj:t inhämtat riksdagens
mening. Nu skedde ingen ändring
i bestämmelserna, men innehållet blev
ett annat genom antagande av propositionen,
och det är i så fall en riktig ordning
att inte särskilt underställa riksdagen
frågan om det ändrade innehållet
i vissa paragrafer i vägtrafikförordningen.
När nuvarande statsrådet Skog -

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15

175

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

lund står med bland dem som bildar
utskottsmajoriteten, så tror jag inte det
finns någon risk för att han skulle genomföra
denna lagstiftning och därmed
gå ifrån en åsikt som han hade i utskottet,
där han ansåg, att en sådan
ändring rörande körkortsindragningen
som påyrkats av majoriteten var klok
och vettig. Nu skall jag inte provocera
statsrådet Skoglund att ta till orda, eftersom
han inte som statsråd har hand
om denna sak. Men jag hoppas att statsrådet
Andersson, som handlagt ärendet,
får tid att komma in i denna kammare
och försäkra, att utskottets önskan i
detta hänseende skall respekteras. Jag
tycker det vore att gå på tok för långt
att ställa några villkor och fördenskull
uppskjuta saken ett helt år.

Sedan må man ha vilken åsikt man
vill om att detta är en liten ändring

o. s. v. Utskottsmajoriteten har ju ansett,
att visst är ändringen i och för sig
liten, men den går i rätt riktning. Jag
sticker inte under stol med att jag anser
det viktigt att i denna tid, när spriten
flödar, inta en stramare attityd beträffande
förande av motorfordon efter
förtäring av rusdrycker.

Herr GEZELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! På de första ord som
utskottets ordförande nyss yttrade kan
jag svara, att jag söker inte regeringens
tacksamhet utan jag betraktar detta som
en rent saklig angelägenhet. Och jag
måste bekänna att jag skulle bli mycket
förvånad om statsrådet Skoglund —
frågan ligger ju nu inom hans fögderi
— skulle till den 1 juli 1957 kunna genomföra
denna författningsändring under
åberopande av utskottets utlåtande.

Utskottet talar om olika önskemål beträffande
det framtida reformarbetet
och säger: »Utskottet anser sig därför
böra förorda en sådan ändring av bestämmelserna
på detta område att möjlighet
ges att, om särskilda skäl så påkallar,
stanna vid varning i sådana fall
diir det rör sig om en förstagångsför -

seelse av förhållandevis lindrigt slag.»
1 konsekvens härmed bör enligt utskottet
en ändring av 35 § i vägtrafikförordningen
göras.

Här tar man in bland allmänna riktlinjer
för det framtida arbetet ett uttalande
om att man förordar denna bestämmelse.
Skall riksdagen kunna åtnöja
sig med detta eller ens med en förklaring
från den nu tjänstgörande departementschefen,
att så skall ske? Jag
anser att riksdagen skall vara med och
godkänna ändringarna av vägtrafikstadgan.

Jag förstår inte varför utskottets ordförande,
som dock själv måste hysa
starka betänkligheter häremot ur straffrättsliga
synpunkter, är så angelägen
om att understryka att tidpunkten just
nu är inne för denna ändring. Kan det
möjligen bero på att lagutskottets ordförande
i Nordiska rådet intagit denna
ståndpunkt och nu gärna vill genomdriva
en beställning, som hittills endast
Norge har effektuerat?

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
på att utskottsmajoritetens
yttrande om dessa önskvärda ändringar
av vägtrafikförordningen inte står att
läsa i samband med dess uttalande om
riktlinjerna för det framtida reformarbetet,
utan ändringarna beröres på
s. 19, där utskottet behandlar den ifrågasatta
lagändringen. Utskottets utvecklande
av riktlinjerna för en framtida
reform börjar först på s. 21, längst ned.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Först några få ord rörande
herr Gezelius’ siffror om trafikolyckor
som förorsakas av spritmissbruk.
Det var den vanliga uppgiften om
ett mycket ringa antal olyckor, och jag
kom att tänka på ett uttalande av statsrådet
Lindell, där han säger: »Det är
uppenbart att den andel av bilolyckor -

176

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

na som vållats av påverkade förare är
betydligt större än de siffror som den
officiella statistiken utvisar.» Han bevisar
detta genom att påpeka, att enligt
statistiken spritpåverkan hos bilföraren
skulle ha förorsakat olyckan endast i
3—5 procent av olycksfallen. Det är att
märka, att procenttalen ansluter till polisens
olycksfallsutredningar, som ju
ingalunda omfattar alla olyckor utan
bara de grövre. Statsrådet Lindell påpekade
också att utredningarna i många
fall sker vid en senare tidpunkt, och då
framkommer ingenting som ger polisen
anledning misstänka alkoholpåverkan
vid olyckstillfället. — Det kan vara
värt att fästa till kammarens protokoll,
att man inte får trösta sig med dessa
låga siffror, även om det skulle vara
önskvärt att herr Gezelius hade rätt.

Men det verkligt tveksamma i hela
debatten kring rattfylleriet är ändå
själva promilletänkandet. Det är samma
förhållande som med det gamla ransoneringssystemet:
så och så mycket sprit
tål en människa, ty det säger lagen att
man får förtära. Det är lätt att hänge
sig åt sådant önsketänkande, när lagstiftningen
säger, att så och så stort
kvantum är tillåtet. Resonemanget håller
naturligtvis inte, även om vi måste
ha vissa siffror. Erfarenheten visar att
reaktionen ju är högst olika hos olika
människor.

Här föreslår nu Kungl. Maj :t och utskottet,
att den nedre straffbarlietsgränsen
sänkes från 0,8 till 0,5 promille.
Det är otvivelaktigt ett steg i rätt riktning,
men även den sålunda hyfsade
ekvationen är, sedd ur trafiksäkerhetssynpunkt,
minst sagt otillfredsställande.
Den föreslagna förbättringen av möjligheterna
att ingripa vid en något lägre
grad av alkoholpåverkan är i och för
sig värdefull, men den motverkas, synes
det mig, av de uppmjukningar, som
samtidigt föreslås. Både den fria bevisprövningen
och resonemanget om villkorlig
dom, liksom också den större
mildheten vid körkortsindragningar,

kan komma att uppfattas snarare som
en uppmuntran än som något verkligt
avskräckande för rattfylleristerna. Detta
sker, ärade kammarledamöter, mitt
uppe i en period av våldsamt stegrad
rattfyllerifrekvens. Man känner sig i det
läget manad att instämma med den
energiske och kunnige MHF-direktören
Rune Andréasson, när han enligt referat
från den internationella motor- och
trafikexpon i Hälsingborg i ett föredrag
i måndags yttrade: »Man frågar
sig onekligen om alkoholen har en sådan
makt i vårt svenska samhälle att
man inte genom en radikal lagstiftning
vågar skilja den från trafiken, det område
där alkoholens skadeverkningar
framstår tydligast.»

Direktör Andréasson tillägger: »Endast
enkla och klara regler kan vinna
förankring i den allmänna opinionen
och här skiljer sig inte trafiknykterhetsfrågan
från andra lagar som sammanhänger
med trafiksäkerheten.» En
sådan enkel och klar formulering finns
i 4 § 3 mom. i det förslag som är framlagt
i reservationen av herr Lodenius
in. fl. Den undviker själva ordet nollgräns,
eftersom en sådan gräns kan vara
vetenskapligt svår att definiera, men
den säger tillräckligt tydligt och klart
ifrån vad saken gäller. Det är en till
lagtext översatt formulering av begreppet:
Ingen sprit vid ratten. Jag undrar
om vi inte borde vara mogna för att nu
la detta frimodiga steg.

Såväl Kungl. Maj:t som utskottet utgår
principiellt från den regeln: Ingen
sprit i samband med bilkörning. Det är
erkännansvärt och jag noterar med särskild
tacksamhet att nästan alla talare
här utgått från denna maxim. Det är
ett utomordentligt framsteg, synes det
mig, att sådana toner höres från den
svenska riksdagen, och vi får väl ändå
se till att vi underbygger folkmeningen
med sådan förkunnelse.

Konsekvensen borde då bjuda att man
även i lagstiftningen fullföljer den principen.
Man läser den fina inledningen,

Onsdagen den

Ändrad lydelse av 4 § 2

både i propositionen och i utskottsutlåtandet,
och tänker så här i förstone:
Detta måste med nödvändighet utmynna
i ett förslag att varje spritförtäring
i samband med bilkörning skall kriminaliseras.
Så allvarlig är nämligen argumenteringen.
Detta kom inte minst
till uttryck i det förnämliga anförande
som utskottets ordförande, herr Rylander,
höll före middagsrasten.

Emellertid finner man sedan till sin
förvåning att såväl Kungl. Maj:t som
utskottet bromsar upp strax före slutet,
vägrar att dra de enda riktiga konsekvenserna
och slutar med att i realiteten
säga: Litet sprit vid ratten. Och
så är vi där igen. Man ger med ena
handen och tar tillbaka med den andra.
Typiskt är i det stycket ett så förnämligt
uttalande, som det statsrådet Lindell
gjorde vid internationella kongressen
mot alkoholism i Istambul i höstas.

Han hävdar där med en utomordentligt
skicklig bevisning att »ökad olycksfallsrisk
inträder redan vid relativt låga
alkoholhalter. De flesta förare», fortsätter
statsrådet, »kan antas vara okunniga
om vid vilket promillevärde nedsättningen
i deras förarförmåga börjar.
Mot bakgrunden härav kan det synas
påkallat att kriminalisera varje alkoholförtäring
i samband med körning, alltså
även ett enstaka glas Öl eller vin.
Inte minst ur propagandistisk synpunkt
skulle en sådan förbudsföreskrift säkert
vara av stort värde; den skulle ge stark
pregnans åt kravet på nykterhet i trafiken.
Ingen, absolut ingen sprit vid
ratten!»

Så långt är jag hundraprocentigt ense
med statsrådet Lindell och det skulle
förvåna mig om inte huvudparten av
kammaren också är det. I varje fall ger
de synpunkterna uttryck för en mycket
bred opinion ute i landet, oavsett personlig
inställning till absolutismen. Man
är helt enkelt rädd för att nästa gång
själv bli rattfylleristernas offer, och de
farhågorna är befogade.

Det kändes fördenskull snopet när jag
12 — Andra kammarens protokoll 1957.

S maj 1957 em. Nr 15 177

mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

kom till slutet av statsrådet Lindells föredrag
och fann, att han inte vågade
eller ville dra de konsekvenser, som han
nyss själv bedömt som riktiga och önskvärda.
Han — och han är inte ensam
om det — faller undan för talet om att
en lagstiftning byggd på parollen »ingen
sprit vid ratten» åtminstone för närvarande
skulle sakna allmän resonans i
rättsmedvetandet och alltså inbjuda till
överträdelse.

Det var väl också den tanken fru
Sjövall här var inne på, när hon två
gånger talade om att det här är ogenomförbart,
eftersom 80 procent eller kanske
mer av de svenska männen använder
alkohol. .lag tycker nog att det ligger
för mycken defaitism och för mycken
resignation i en sådan ståndpunkt.
Det är sant att det är dåligt ställt, men
skall vi acceptera alla de olyckor, som
följer med det, istället för att gå så
långt som möjligt för att eliminera
dem? Vi måste väl också försöka uppfostra
vårt folk, särskilt människor i
sådana yrken, som är speciellt knutna
till vår tekniskt fulländade och synnerligen
komplicerade tillvaro. De som
har med de människovårdande yrkena
att göra är också i farozonen. Man kan
nog förstå den räddhåga, som ligger
bakom denna eftergift, men den är icke
desto mindre beklaglig.

Nu sägs det, att folk själva skall bedöma
hur mycket de tål, innan omdömet
är avtrubbat och körskickligheten
nedsatt. Ja, det låter bra, men kravet
förefaller i det här sammanhanget, när
vi i övrigt går så milt fram, vara orimligt.
Spriten utmärkes ju av att den avtrubbar
just den finare bedömningsmekanismen.
Av den som håller på att bli
avtrubbad, kräver man nu att han skall
bedöma när han börjar bli avtrubbad.
Inte ens i nyktert tillstånd kan de flesta
människor ange hur mycket de tål innan
reaktionsförmågan påverkas.

Det finns — låt mig få nämna det till
sist, herr talman — en alldeles högaktuell
utredning i denna fråga, verkställd
Nr 15

178

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

av statistiska centralbyråns utredningsinstitut
under ledning av doktor Roland
von Euler. Man har där genom en
rätt omfattande gallup sökt få reda på
allmänhetens inställning till frågan om
alkoholförtäring i samband med bilkörning.
Jag nöjer mig med afl citera
en av frågorna och svaret på den. Man
ställde ett representativt urval på ett
par tusen personer inför denna fråga:
»Känner ni till hur många centiliter
sprit en man normalt kan dricka på
fastande mage utan att få en promillehalt
i blodet, som är straffbar vid bilkörning?»
Inte mindre än 77 procent
svarade på den frågan: »Vet inte.»

Även mot bakgrunden av dessa fakta
anser jag det vara betydligt lättare att
få alla bilförare att begripa parollen:
»Ingen sprit vid ratten.» Det är just
dessa enkla formuleringar som direktör
Andréasson talade om.

Jag är, herr talman, ingalunda blind
för svårigheterna, och jag respekterar
de synpunkter som här har framförts
av herr Rylander och andra. Men är
inte läget så allvarligt att vi måste ta
de nackdelarna, och är inte parollen
»ingen sprit vid ratten» i detta fall
uttryck för en sådan ansvarsmedveten
omsorg om trafiksäkerhet och människoliv,
att vi frimodigt bör hävda
den?

Det skulle vara olyckligt om riksdagens
behandling av denna fråga i dag
i något avseende komme att uppfattas
som en eftergift åt den förkastliga seden
att köra bil sedan man har använt
sprit, och ännu värre vore det om man
kunde läsa ut någon tendens av flathet
emot dem som ideligen riskerar eget
och andras liv genom att använda sprit
och sedan köra motorfordon. I det läget,
herr talman, kommer jag att yrka
hifall till reservationen nr 2 och hoppas
att den går igenom, eftersom den går
något längre än utskottets förslag utan
att på något sätt vara doktrinär. Skulle
den inte segra, kommer jag att ge mitt
stöd åt utskottets förslag.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Det är anmärkningsvärt
att utskottet å ena sidan oreserverat
ansluter sig till departementschefens
uttalande, att tiden nu är mogen
att i lagtexten ge uttryck för att alkoholförtäring
och bilkörning är oförenliga,
men å andra sidan pläderar för
vissa väsentliga uppmjukningar i påföljderna
för den som ertappats med att
köra bil spritpåverkad. Det kan låta bestickande
att man skall beakta de men
en fordonsförare lider genom att hans
körkort dras in, när straffpåföljden bestämmes
för hans brott. Men en fordonsförare,
som dricker sprit innan han sätter
sig vid ratten, ökar därvid medvetet
riskerna i trafiken, ett handlingssätt
som med hänsyn till vad som kan inträffa
bör bedömas strängare än exempelvis
en omedveten felparkering. Men
felparkeraren får aldrig villkorlig dom,
vilket dock utskottet anser sig böra förorda
till och med vid så grova rattfvlleribrott
som över 1,5 promille. Är å
andra sidan omständigheterna kring
spritförtäringen i samband med bilkörning
sådana, att den skyldige varit mer
eller mindre omedveten om det farliga
sambandet mellan sprit och trafikutövning,
torde det vara absolut motiverat
att en sådan person helt skiljes från
möjligheterna att köra bil. Omskolning
är här säkert en betydligt billigare preventiv
åtgärd från samhällets sida än
kostnaderna för en inträffad olycka,
som när det gäller rattfylleri ofta är
av allvarlig storleksordning.

Det kan också, med stöd av fakta från
1949 års trafiknykterhetsutrednings undersökning,
ifrågasättas om inte en
utökad och resolutare indragning av
körkorten skulle bidraga till ökad trafiknykterhet
och vidga förståelsen för
lagtextens ord om att bilkörning och
spritförtäring är oförenliga begrepp. Att
dricka sprit innan man sätter sig att köra
bil visar alltid på en så betydande
grad av omdömeslöshet, att det inte
finns några sakskäl att andraga för en

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15

179

Ändrad lydelse av 4 § 2

uppmjukning i påföljderna. Trafiksäkerheten
kommer enbart att vinna på
att sådana förare fråntas möjligheten att
framföra fordon. Att samhället reagerar
hårt efter en inträffad olycka hjälper
varken trafikolycksoffret eller hans anhöriga.
En poliskontroll med drunkometer
vore i sådana fall en betydligt
humanare och effektivare hjälp både
mot den omdömeslöse bilisten och mot
hans offer.

1949 års trafiknykterhetsutredning visade
också att rattfylleristen ofta gör sig
skyldig till återfall. På senaste tiden har
visserligen hävdats att så inte är fallet,
men jag har förgäves sökt någon utredning
som jävar trafiknvkterhetsutredningens
påståenden. Det får med hänsyn
härtill anses betydelsefullt ur trafiksäkerhetssynpunkt,
att den opålitlige
effektivt hindras från att vidare framföra
fordon. I detta sammanhang förtjänar
också understrykas den officiella
statistikens otillförlitlighet som mätare
på den omfattning rattfylleriet verkligen
har i trafiken. Jag skall i det avseendet
komplettera vad herr Rimmerfors
hade att säga med ytterligare några
ord.

Endast olyckor, som varit föremål
för polisutredning, återfinns i den officiella
statistiken. Långt ifrån alla olyckor
underkastas polisutredning. I Sverige
anmäldes år 1956 till trafikförsäkringsbolagen
över 130 000 trafikskador,
men endast omkring 1/3 brukar utredas
av polisen. Beaktas hör att om en alkoliolpåverkad
förare förorsakat en olycka
är han med hänsyn till straffpåföljden
säkert ganska angelägen om att saken
inte kommer till polisens kännedom.
Man får alltså räkna med vederbörandes
villighet »att göra upp i godo»,
om han förorsakat eu olycka. Hur få
olyckor, som blir föremål för polisutredning,
visar utom de nämnda siffrorna
jämväl en undersökning av doktorerna
Hindmarsh och Linde. Av 505
olycksfall hade endast 12 procent undersökts
av polisen.

mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

Undersökningen av en inträffad trafikolycka
företages oftast långt efter att
den inträffat, och det är inte säkert att
det då framkommer någonting, som tyder
på att alkoholpåverkan varit den
direkta eller medverkande orsaken till
olyckan. Man har ju endast förarens egna
utsagor och vittnesberättelser att gå
efter. Att olyckan inte utreds omedelbart
efter att den inträffat beror på
många orsaker; bl. a. måste eventuellt
skadade omhändertagas, fordon forslas
bort, vägen röjas upp etc. Man kan således
utgå ifrån att på grund härav ett
stort antal olyckor, som haft alkoholpåverkan
hos föraren som orsak, inte
kommer med i de officiella uppgifterna.

Vidare återfinns i den officiella statistiken
inte alla de fall, där blodalkoholhalten
varit tillräckligt hög för att
alkoholpåverkan mycket väl kunnat vara
orsak till olyckan men samtidigt
så låg, att påverkan inte framgått av
yttre tecken och således inte iakttagits
av polis eller vittnen.

Skulle man vid utarbetandet av den
officiella statistikens uppgifter jämväl
taga hänsyn till här anförda förhållanden
skulle antalet bli väsentligt större
än det officiellt redovisade. Men man
kan emellertid inte nöja sig med att bara
säga att de officiella uppgifterna är
missvisande. Helt naturligt uppställer
sig frågan: Hur stort är det antal trafikolyckor,
som förorsakas av alkoholpåverkade
förare?

Många undersökningar har gjorts i
syfte att belysa den roll alkoholen verkligen
spelar som orsak till trafikolyckor.
Dessa undersökningar, vilka visar riskökningen
genom alkoholpåverkan samt
antalet trafikolyckor såväl med dödlig
utgång som andra, som förorsakas av
alkoholpåverkade förare, ger en helt
annan bild av situationen än den officiella
statistiken och bestyrker vad man
erfarenhetsmässigt anat.

Vad körkortsindragningarna beträffar
återkallas för närvarande här i .Sverige
årligen omkring 5 000 körkort. Gir -

180

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

ka 80 procent av indragningarna sker i
samband med onykterhet, och antalet
rattfyllerister visar en ökning som är
vida större än ökningen av trafikolyckorna
i stort. Under 1956 togs över
11 000 personer för rattfylleri och under
samma år gjordes cirka 12 000
blodprovsundersökningar.

Herr talman! Jag skall fatta mig kort.
Det synes mig självklart att spritförtäring
icke kan förenas med framförandet
av motorfordon och därför helt bör förbjudas
i samband därmed. Promilletänkandet
anser jag vara fördömligt, särskilt
av den anledningen att ännu ingen
med visshet vet, om alkoholhalten i blodet
låter sig med bestämdhet fixeras. Åtskilliga
konkreta exempel har fött en, såsom
det vill förefalla, välgrundad tveksamhet
på denna punkt. Att låta frågan
om frihetens förlust avgöras med hjälp
av metoder, som alltså inte kan påvisas
vara helt tillförlitliga, är ur rättssäkerhetens
synpunkt högst otillfredsställande.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 2 av
herr Lodenius in. fl.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Det är ingen tvekan om
att inte det förslag till ny trafiknykterhetslagstiftning,
som kammaren i dag
har att behandla, innebär ett stort framsteg.
Det är inte minst fallet genom den
rent psykologiska verkan som den föreslagna
skärpningen av bestämmelserna
kommer att få. Naturligtvis skall man
inte övervärdera betydelsen av en sänkning
av promillegränsen från 0,8 till
0,5, men hela den attityd som förslaget
representerar kommer, såvitt jag förstår,
att få en rent psykologisk betydelse.
Ur den synpunkten vill jag betyga
min tillfredsställelse med det som här
föreslagits av Kungl. Maj :t och utskottsmajoriteten.

Under den diskussion som i dag förts
i kammaren har både av dem, som talat

för reservation nr 1, d. v. s. för ett uppskov
med den föreslagna skärpningen,
och av representanterna för utskottsmajoriteten,
som inte velat gå till nollgränsen,
allmänt framhållits att det
egentligen inte borde ske någon spritförtäring
i samband med förandet av
motorfordon. Så långt är tydligen alla
överens; någon talesman för en annan
uppfattning har inte uppträtt. Men av
praktiska skäl vill man ändå inte gå så
långt som till nollgränsen, och man åberopar
huvudsakligen det motivet att ett
sådant ställningstagande inte skulle finna
stöd i det allmänna rättsmedvetandet.
Fru Sjövall har här, mycket skickligt
för övrigt, argumenterat just efter
den linjen och framhållit att eftersom
minst 80 procent av den manliga befolkningen
använder sprit och man ju
inte gärna kan göra om människorna,
så gäller det att se verkligheten i ögonen.
Enligt fru Sjövalls mening skulle
det alltså inte bland denna stora skara
av medborgare finnas någon resonans
för den uppfattning som ett införande
av nollgränsen skulle innebära. För min
del vägrar jag bestämt att tro att alla
dessa 80 procent som använder alkohol
skulle representera ett motstånd mot
regeln: ingen sprit i samband med förandet
av motorfordon. Samtidigt som
trafikonykterheten och rattfylleriet ökar,
har man även kunnat konstatera en allt
mer utbredd förståelse för just kravet
på nykterhet vid ratten. Jag har själv
vid åtskilliga tillfällen, när jag varit tillsammans
med människor som inte är
helnykterister, observerat hur de tackat
nej till sprit därför att de om några
timmar skulle sätta sig vid en bilratt.
Jag tror således inte att man bör försöka
göra gällande att det inte skulle
vara möjligt att skapa ett rättsmedvetande
till förmån för något sådant som
nollgränsen. Det är enligt vad jag förstår
felaktigt att argumentera på så sätt.

Till slut vill jag något beröra en detalj
i detta sammanhang. Det gäller möjligheten
för polismän att använda sär -

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15 181

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

skild apparatur för att konstatera huruvida
det är fråga om rattfylleri. Utskottet
har ansett att en sådan provningsmetod
skulle vara ett värdefullt hjälpmedel
i polisens arbete, men utskottet
anser det också betänkligt att vidga användningsområdet
till att omfatta även
fall där objektiva skäl för misstanke om
rattfylleri inte föreligger. Man frågar
sig då när sådana skäl kan anses föreligga.

Herr Gezelius har också talat om fördelarna
med den fria bevisbedömningen
och bevisföringen. Jag vill nog påstå,
att denna fria bevisbedömning erbjuder
stora vanskligheter. Detta bar
också klart visats av 1949 års trafiksäkerhetsutredning
men kanske ännu
tydligare genom den nyare undersökning,
som företagits av den kände norske
professorn Jakob Molland. Han bar
gjort en undersökning av ett material
om 4 000 diagnoser under en treårsperiod,
varvid det gällde att fastställa
blodalkoholhalten och antalet, som av
läkare vid klinisk bedömning förklarades
påverkade. Det visade sig därvid,
att av dem som hade 0,5 promille alkohol
i blodet endast 31 procent förklarades
vara påverkade. Av dem som hade
1 promille förklarades blott 58 procent
påverkade, och endast 76 procent av
dem, som hade så hög blodalkoholhalt
som 1,5 promille, ansågs av läkare påverkade.
Först när man kom upp i 3
promille förklarades samtliga påverkade.
Jag ber kammarens ledamöter observera,
att dessa bedömningar gjordes av
läkare. En polisman har väl med all
sannolikhet ännu sämre möjlighet att
bedöma denna sak. Det är just förtäringen
av små doser, som kan upptäckas
med apparatur för utandningsprov,
och det borde därför vara värdefullt
med sådana prov vid inträffad
olycka. En allmän användning av utandningsprovet
får också en preventiv
verkan. Vetskapen om att polisen när
som helst kan prova en trafikants nykterhet
torde avskräcka många som för -

tärt alkohol från att sätta sig vid ratten.
Detta är en rätt viktig detalj, som jag
ansett mig böra ta upp i denna diskussion.

Med ledning av den bedömning, som
jag har kunnat göra — vilken helt naturligt
är lekmannamässig, det vill jag
gärna betona — har jag inte kommit
till någon annan slutsats än att jag, herr
talman, för min del måste biträda reservation
nr 2 i det föreliggande ärendet.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen övertog ledningen av kammarens
förhandlingar, instämde herrar
Alemi/r (s) och Bark (s) samt fru
Lindskog (s).

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Jag skall inte använda
så lång tid för att deklarera den ståndpunkt,
som jag ämnar inta till detta förslag.
Jag vill erinra om att det har förlupit
en avsevärd tid, innan förslaget
om skärpta åtgärder mot rattfylleri kommit
till sitt nuvarande stadium. 1945 års
trafiksäkerhetskommitté hade som en
av sina viktigaste uppgifter att utreda
frågan om lämpliga åtgärder för att
motverka rattfylleriet. I en framställning
till Kungl. Maj :t föreslogs, att åtgärder
skulle vidtagas för en skärpt
lagstiftning. Det har sålunda förflutit
tio år sedan denna framställning gjordes.
När det nu föreligger ett förslag
till skärpt lagstiftning till behandling,
måste jag säga, att det är ganska blygsamt.

I den allmänna propaganda, som föres
av motororganisationer och andra trafiksäkerhetsintresserade
grupper och enskilda,
driver man med all rätt parollen:
»Ingen sprit vid ratten!» Det är det
enda normala och det enda, som den
allmänna opinionen anser vara riktigt
för den, som har att föra fordon i trafiken
av vilket slag det än vara må. Då
förefaller det mig strida mot denna allmänna
syn, att det här föreligger en
lagstiftning som säger: »Så mycket sprit

182 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Andrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

får du dricka, att promilletalet understiger
0,5» — tidigare 0,8 — »men i
den händelse du går över dessa 0,5 promille,
då klipper lagen till.» Hur skall
man komma från dessa motstridigheter,
att man i den allmänna trafiksäkerhetens
intresse propagerar för en ökad
trygghet i trafiken genom att förarna
avstår från sprit, medan lagstiftningen
säger, att någon liten spritkonsumtion
ändå är tillåten?

Redan 1945 års trafiksäkerhetskommitté
ansåg, att skärpta åtgärder skulle
vidtas över hela området, alltså även i
fråga om grövre rattfylleribrott. Först
utredningen och sedan regeringen och
första lagutskottet har låtit den högre
gränsen vara oförändrad samt inskränkt
sig till att sänka den lägre från 0,8 till
0,5 promille. Man har således gjort någonting
som i folkmun plägar uttryckas
så: att hänga de små bovarna och låta
de stora gå fria.

När man läser utskottets utlåtande
och även när man lyssnar till utskottets
ordförande så märker man inte
någon större entusiasm för de förslag
som han här redovisat. Man säger i utskottsutlåtandet
att de reformer som
ytterligare bör göras snarast bör komma
till utförande. Utskottet menar också
att det kan synas tveksamt, huruvida
det i propositionen framlagda begränsade
förslaget nu bör genomföras.

När det nu ligger till på det sättet att
man inte ens inom utskottet är tillfredsställd
över det förslag som nu framlagts
— en ny utredning anses vara nödvändig
— då anser jag att man bör avslå
förslaget. Med dessa ord vill jag yrka
bifall till den av herr Ahlkvist m. fl.
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att alkoholen spelar en mycket stor
roll när det gäller framkallandet av trafikolyckor.
Men alkoholen i trafiken är
ett mycket vidsträcktare begrepp än alkoholen
vid ratten. De flesta olycksfal -

len uppkommer inte på grund av att
motorförare varit berusade eller påverkade
av alkohol utan att cyklister,
fotgängare och andra trafikanter varit
påverkade. Där spelar alkoholen alltså
en avgörande roll när det gäller framkallandet
av olyckor.

När det å andra sidan gäller motorförarnas
alkoholförtäring och den inverkan
detta har på olycksfallsfrekvensen
tror jag inte att man skall göra sig
alltför stora förväntningar av de möjligheter
som skulle kunna finnas att få
ned trafikolyckorna génom att förbättra
tillståndet på detta område. Detta hindrar
inte att rattfylleriet är en mycket
allvarlig sak. Det har redan sagts och
kan inte nog ofta upprepas, att de olyckor
som beror på rattfylleri i ovanligt
hög grad är upprörande, meningslösa
och onödiga. Därför är det anledning
att försöka göra allt vad vi kan för att
få ned olycksfallsfrekvensen på grund
av rattfylleri så mycket som möjligt.

Lagstiftningen på detta område är i
sällsynt grad komplicerad. Jag var själv
medlem i trafiknykterhetsutredningen
som 1953 lade fram ett betänkande i
denna fråga. Vi byggde på vetenskapliga
undersökningar av de faktorer som
inverkar på förmågan att föra motorfordon
under påverkan av alkohol. Den
undersökning som låg till grund för
vårt betänkande har emellertid blivit
föremål för mycken kritik, en kritik
som man inte utan vidare kan avvisa.
Det är därför naturligt att man ställer
sig rätt tveksam att nu sänka promillegränsen
från 0,8 till 0,5. Jag tror inte
att en sådan åtgärd kan grundas på en
alltför tungt vägande vetenskaplig bevisning.
Men jag har i alla fall velat ta
till orda för att säga, att jag går med på
eu sådan sänkning. Jag vill vara med
om den därför att jag tror, att det är
viktigt att vi får bättre regler än för
närvarande. Då bortser jag inte från
risken av att vi med en sådan strängare
regel kommer att döma en eller annan
till ansvar som inte vållat någon skada

Nr 15

183

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 4 § 2

och heller inte utgjort någon latent fara
i trafiken.

Ändamålet med sänkningen till 0,5
bör vara att ge människorna i detta
land en tankeställare, att bilda underlaget
för en strängare allmän opinion.
Vi kan erinra oss hur det var innan vi
hade vår nuvarande rattfyllerilagstiftning.
Man såg mycket nonchalantare på
dessa problem på den tiden än man
gjorde efter det att denna lagstiftning
trätt i kraft. Man märker således lagstiftningens
opinionsbildande verkan.
Det har blivit så att förnuftigt och skötsamt
folk accepterat den nuvarande
rattfyllerilagstiftningen och lärt sig, alt
en klok och förståndig människa inte
dricker sprit — eller i varje fall ytterst
litet — i samband med bilkörning. Vi
skall gå vidare på den vägen, gå ett
stycke längre och göra reglerna ännu
litet strängare — dock icke strängare än
att vi kan få den allmänna opinionen
med oss.

Att, som några talare velat föreslå,
gå ned till 0-linjen anser jag vara att gå
för långt. De som driver den meningen
bortser från den oerhört allvarliga konsekvensen
att man med en sådan lagstiftning
komme att döma tusentals
människor och därmed socialt brännmärka
dem utan att de begått någon
förseelse som de själva eller deras omgivning
komme att betrakta som straffvärd.
Vill man verkligen ta den konsekvensen
att man utsätter sig för att folkopinionen
kommer att gå emot den nya
lagstiftningen i stället för att gå med
den? Folk kommer att reagera mot en
lagstiftning som de anser vara för
sträng — åtminstone i de enskilda fall,
som man får inom sitt synfält.

Vi skall också tänka på att om man
väljer denna 0-linje så måste man göra
straffreaktionen ytterligt blygsam. Straffet
verkar annars som en orimlig konsekvens
av en liten förseelse. Sätter vi
däremot gränsen till 0,5, då kan vi ta
till en kraftigare straffreaktion från
samhällets sida vid en överträdelse.

mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

Det har sagts av herr Gezelius att det
vore skäl att vänta, eftersom man först
skulle ändra regeln i 33 § i vägtrafikstadgan
om återkallande av körkort.
Jag kan förstå honom, det vore i och
för sig riktigt att göra detta på en gång.
Jag är emellertid inte så förfärligt ömsint
när det gäller återkallande av körkort.
Körkortet är ett förtroendebevis,
ett bevis på att människan gjort sig
känd för nykterhet och ordentlighet.
Den som kört omkring med 0,5 promille
har inte längre gjort sig känd för
nykterhet och ordentlighet, och därför
är det inte så farligt om han får sitt
körkort återkallat. Det förekommer
ganska ofta att människor, som gjort
sig skyldiga till enkelt fylleri, även ett
enda enkelt fylleri, och blir straffade
för detta, får sitt körkort indraget, därför
att de inte längre kan anses kända
för nykterhet och ordentlighet. Jag tror
att det är ett kraftigt stöd i strävandena
att hålla svenska folket någorlunda nyktert
just att körkortet återkallas. Det är
detta som ungdomen är särskilt rädd
för.

Jag kommer alltså i huvudfrågan att
följa utskottets linje och menar att vi
skall lagstifta om saken redan nu och
välja 0,5 promille.

Beträffande drunkometern har jag
emellertid inte samma mening som utskottet.
Drunkometern tycker jag med
fördel skall kunna användas vid en rutinmässig
undersökning. När statspolisen
ordnar kontroller, stoppas hundratals
fordon. I dessa sitter många gånger
förare som visserligen inte är så påverkade
att man av deras sluddrande tal
eller spritluktande andedräkt kan dra
slutsatsen att de druckit sprit men som
skulle avslöjas vid ett drunkometerprov.
Gör man detta till rutin, så att det inte
verkar som misstänksamhet mot någon
enskild förare utan låter alla som stoppas
gå igenom det, förgriper man sig
inte på någons personliga integritet.
Därför vill jag på den punkten stödja

184

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

den reservation som avgivits av herr
Lodenius m. fl.

Herrar Hseggblom (h) och Svensson
i Krokstorp (h) instämde häri.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Listan är lång och tiden
är kort. Jag vill därför rekordkort
motivera min anslutning till den av herr
Ahlkvist m. fl. avgivna reservationen,
nr 1. Detta mitt ståndpunktstagande är
uteslutande föranlett av att ingen garanti
nu finns för att Kungl. Maj:t verkligen
kommer att följa den av utskottsmajoriteten
uttalade uppfattningen att
bestämmelsen om återkallelse av körkort
bör ändras så, att körkortsindragning
inte blir obligatorisk redan vid en
promillelialt mellan 0,5 och 0,8. Först
i samband med att en sådan ändring
företas anser jag mig kunna gå med på
en sänkning av den nedre promillegränsen.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Tyvärr har jag inte varit
i tillfälle att följa debatten i denna
kammare. Jag skall därför inte nu när
debatten tycks lida mot sitt slut ge mig
in på någon behandling av frågan i
stort. Men det sista anförandet ger mig
i varje fall anledning att säga, att jag
för min del är helt beredd att acceptera
de ändringar i propositionen som föreslås
i utskottets utlåtande. Det kommer
alltså, om utskottets utlåtande accepteras,
inte att bli fråga om att körkortet
skall dras in, då promillehalten är under
0,8. Jag vet inte om det behöver
sägas något annat. Jag förstår att i debatten
har rått oklarhet på denna punkt.
Jag har meddelat detta i första kammaren,
och jag ville också ta tillfället
i akt att före voteringen meddela det
också här.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Vad förutvarande kommunikationsministern
här har anfört

innebär för mig ingen garanti att Kungl.
Maj :t kommer att ändra körkortsbestämmelsen.
Vid riksdagens början lovade
justitieministern t. ex. att i vår
lägga fram det vilande grundlagsförslaget
i folkomröstningsfrågan i proposition.
Hur uppfylldes det löftet?

Herr GEZELIUS (li):

Herr talman! Jag är, herr statsråd,
tveksam om innebörden av svaret. När
statsrådet förklarar att han godkänner
utskottets utlåtande, innebär detta ingen
utfästelse att till den 1 juli 1957 genomföra
en ändring i 33 § vägtrafikförordningen.
Lagutskottet har inte begärt en
ändring till den 1 juli 1957 utan förordat
att det skulle ske en ändring. Nu
är min fråga: Är regeringen beredd att
till den 1 juli 1957 genomföra en ändring
av förevarande bestämmelser i vägtrafikförordningen
utan att höra riksdagen?
Det är bara fråga om detta. Annars
står min argumentering fast.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Såvitt jag förstår kan
regeringen göra denna ändring, och då
skall den också bli gjord.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Det svaret innebär alltså
att regeringen när det gäller ändringen
i vägtrafikförordningen, som berör
strafflagstiftningen, inte ämnar inhämta
riksdagens yttrande om vilken
form ändringen bör ha. Skall man följa
lagutskottets allmänna uttalande, att det
skall ges varning vid första förseelsen
och att körkortet skall dragas in först
vid upprepad förseelse? Man kan konstatera
i detta sammanhang att återfallen
i rattfylleri är mycket få, färre än
vid alla andra brott.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Såvitt jag förstår är
Kungl. Maj :t oförhindrad att ändra denna
vägtrafikförordning, som promulge -

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15

185

Ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott

rades efter riksdagens hörande, om
Kungl. Maj:t villfar den begäran som
riksdagen enligt vad jag hoppas kommer
att om en stund besluta framställa.

Jag vill nämna att första kammaren
med 93 röster mot 38 har antagit utskottets
förslag, och om även denna
kammare, som jag hoppas, fattar samma
beslut, så har väl riksdagen mycket
grundligt blivit hörd om en tilltänkt
ändring i vägtrafikförordningen.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Får jag fråga lagutskottets
vördade ordförande, vad han menar
med att Kungl. Maj :t skulle efter
riksdagens hörande hinna promulgera
denna lagstiftning till 1 juli 1957. Betyder
det att Kungl. Maj :t före utgången
av maj skall hinna inhämta vårt yttrande
och promulgera lagen den 1 juli
1957, då vi begär att denna lagstiftning
skall träda i kraft, eller skall vi ha en
urtima riksdag under juni?

Herr R YLAN DER (fp):

Herr talman! Herr Gezelius måtte inte
ha uppfattat mitt föregående anförande.
Jag sacfe där mycket tydligt, att om
Kungl. Maj:t beslutar beakta de önskemål
som riksdagen har uttryckt, så anser
jag att riksdagen har blivit hörd om
ändringen.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag kan bara instämma
i vad herr Rylander säger: något ytterligare
hörande av riksdagen behövs
inte.

Herr GEZELIUS (h):

Jag vill konstatera att detta innebär,
att om vi antar utskottets utlåtande, så
har vi därmed antagit även motiveringen
och anslutit oss till de däri framställda
önskemålen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav beträffande punkten
A. propositioner på 1 :o) bifall till

utskottets hemställan; 2:o) bifall till
den av herr Ahlkvist m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den av
herr Lodenius m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gezelius begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontraproposition i
huvudvoteringen upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den med 2:o) betecknade
hava flertalets mening för sig.
I fråga om kontrapropositionen begärde
herr Engkvist dock votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten A. i första lagutskottets
utlåtande nr IG antager det förslag,
som innefattas i den av herr Ahlkvist
m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det förslag, som innefattas i den
av herr Lodenius m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Borås begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 107 ja och 81 nej, varjämte
29 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontrapro -

186 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Översyn av åtalsreglerna

position i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
punkten A. i första lagutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 16,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Ahlkvist m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Gezelius begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 149 ja och 62 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av herr Lodenius
m. fl. avgivna reservationen i
fråga om denna punkt; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 2

Översyn av åtalsreglerna

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta motioner
om en översyn av åtalsreglerna.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 320 i första kammaren av herr Alexanderson
och nr 401 i andra kammaren
av herr Eliasson i Stockholm om en
översyn av åtalsreglerna. I motionerna
påtalades, att gällande rätt syntes medge
onödigt stort utrymme för ett diskretionärt
bedömande av åtalsärenden, i
det att en åklagare finge anses ha rätt
att åtala redan då sannolika skäl för
den misstänktes fällande förelåge men
ej torde vara skyldig åtala förrän han
på objektiva grunder kunde motse fällande
dom. Motionärerna, som ansåge
rätten att åtala böra sammanfalla med
plikten att åtala, hemställde därför, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om utredning rörande
översyn av åtalsreglerna».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 320 och II: 401, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson och Eliasson i Stockholm,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till föVevarande
motioner, I: 320 och II: 401, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning rörande översyn av .åtalsreglerna.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Svensk rätt intar i
princip den ståndpunkten, att åklagaren
har skyldighet att åtala, då brott
föreligger. Man brukar säga, att vårt
åtalssystem bygger på »legalitetsprincipen».
Motsatsen härtill brukar benämnas
»opportunitetsprincipen», enligt vilken
åklagaren själv avgör om han tycker
att det är lämpligt eller icke lämpligt
att åtala brottet. Om denna principiella
utgångspunkt är alla ense.

Det föreligger emellertid enligt min
mening vissa brister i åtalssystemet,

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

dels så att man icke otvetydigt fastslagit
vid vilken bevisgräns ett åtal skall
väckas, dels så att bevisgränserna, enligt
den förhärskande uppfattningen om var
dessa går, är så utformade, att rätten
att åtala icke sammanfaller med plikten
att åtala. Området mellan åtalsrätt och
åtalsplikt har — såvitt jag kan finna på
grund av rent lagteknisk ofullkomlighet
— utstakats så att oavsiktligt avsteg
gjorts från legalitetsprincipen till förmån
för opportunitetsprincipen.

Jag skall något kommentera dessa
båda brister var för sig. Jag tar då
först oklarheten om bevisgränsen för
åtalsrätten.

När åklagaren får in polisrapporten
eller som man nu säger förundersökningsprotokollet
över ett i regel anmält
brottsligt förfarande, ställs han oftast
inför frågan: Räcker bevisningen eller
räcker den inte för att den misstänkte
skall fällas till ansvar för vad som lagts
honom till last? Skall åklagaren skriva
av ärendet eller skall han låta det gå
vidare till rättens prövning genom att
väcka åtal? Bevislägena är givetvis i de
olika ärendena så olikartade och så
mångskiftande, att två åtalsärenden ur
denna synpunkt sällan är exakt lika.
Åklagaren kan därför av lättförklarliga
skäl i sitt avgörande ingalunda räkna
med annat än att lagstiftaren principiellt
— men i vart fall på ett otvetydigt
sätt —- angivit, när han anser att
ett åtal skall komma till stånd. Så har
emellertid icke skett. Då åklagaren i ett
tveksamt bevisläge har att taga ståndpunkt
till om åtal skall väckas eller
icke och i det sammanhanget gör sig
frågan, vid vilken bevisgräns svensk
rätt vill att åtal skall komma till stånd,
får han ett oklart och Ii 11 och med motsägande
svar. Jag skall något utveckla
vad jag åsyftar.

I 13 kap. (i § strafflagen står: »Den
som väcker åtal ehuru han icke har
sannolika skiil därtill, dömcs för obefogat
åtal till fängelse eller böter.» I
kommentaren till denna bestämmelse

Nr 15 187

Översyn av åtalsreglerna

beskrives detta bevisläge på följande
sätt: »Sannolika skäl till åtal torde föreligga,
när vid jämförelse mellan skälen
för och emot att ett åtal kan bifallas, de
förra överväga eller åtminstone äro lika
starka. Inom marginalen mellan sannolika
skäl och fulla skäl är det strafffritt
att anställa åtal. Huruvida omständigheterna
äro tillräckliga för att utgöra
sannolika skäl avgöres enligt normalt
bedömande!»

Något lekmannamässigt uttryckt har
alltså lagstiftaren här sagt ifrån att bevisningen
måste vara minst 50 procent
för att åklagaren själv skall kunna klara
sig från åtal. Den bevisgräns som
anges i denna strafflagsparagraf är enligt
min mening så klart utformad som
möjligt. Man frågar sig då: Får denna
strafflagsparagraf begagnas som utgångspunkt
då det gäller att processrättsligt
avgöra frågan om åtalsrätten?
Föreligger kanske rent av åtalsplikt vid
denna gräns? Man frågar sig också, om
åklagaren har rätt att åtala, så snart
bevisningen nått den styrka som anges
i 13 kap. 6 § strafflagen. När åklagaren
under sin bevisbedömning av åtalsärendet
gör sig frågan, huruvida han har
rätt att åtala om han har sannolika
skäl för åtalet, bör han enligt min mening
kunna kräva att lagstiftningen ger
honom upplysning i eu så viktig fråga.

Men här slutar klarheten. Undersöker
man vad som är gällande rätts ståndpunkt
härvidlag, skall man finna, att
den är synnerligen oklar. Låt mig bara
gå till remissinstanserna i detta ärende
för att påvisa vilken tvekan som råder.
Samtidigt som de olika remissinstanserna
är ense om att någon översyn av
åtalsreglerna icke behövs, har de var
för sig kommit till olika uppfattningar
om en så fundamental sak som när rätt
till åtal enligt svensk lagstiftning skall
anses föreligga.

Riksåklagarämbetet, vars uppfattning
sammanfaller med motionärernas, utgår
från att riitt att åtala föreligger, så snart
man har sannolika skäl. Jag citerar

188 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Översyn av åtalsreglerna

ur riksåklagarämbetets remissyttrande:
»Åklagaren är berättigad att åtala, så
snart sannolika skäl föreligger att den
misstänkte skulle bli sakfälld.»

Svea hovrätt är något tveksam om
huruvida detta är riktigt, och framhåller
att det må »anmärkas att det med
hänsyn till den straffrättsliga karaktären
av det lagstadgande som berör
åtalsrätten kan vara skäl att med viss
försiktighet åberopa 13 kap. 6 § i diskussionen
kring skillnaden mellan åtalsrätt
och åtalsplikt».

Advokatsamfundets styrelse är ännu
mer tveksam och framhåller: »Huruvida
det är befogat att beteckna nyss angivna
förhållande så, att åklagaren har
en ’åtalsrätt’, som sträcker sig ned till
de gränser vilka utstakats av de anförda
lagbestämmelserna, måste enligt styrelsens
mening starkt ifrågasättas.»

Går man slutligen till 1951 års rättegångskommitté,
som också yttrat sig i
ärendet, finner man, att den har en
mot t. ex. riksåklagaren och jag skulle
tro åklagarmyndigheten i övrigt direkt
avvikande mening om när åtalsrätt enligt
svensk lag skall anses föreligga.
Den anser icke att man av ifrågavarande
strafflagsparagraf kan dra den
slutsatsen att det föreligger en rätt för
åklagaren att åtala vid sannolika skäl.
Man säger: »Har han (åklagaren) sannolika
skäl för åtal men ej skäl av sådan
styrka att fallet kommer över gränsen
för åtalsplikt, drabbas han visserligen
ej av ansvar, men det är oegentligt
att fördenskull tala om åtalsrätt.»
Rättegångskommittén menar alltså att
det kan vara fel av åklagaren att åtala
även över denna bevisgräns men att
felet icke bör för åklagaren föranleda
ansvar.

Ja, var man tveksam före motionen
om när åtalsrätt förelåg, har efter de
olika remissyttrandena denna tveksamhet
ökat. Man hade då väntat sig att
lagutskottet enbart på denna grund skulle
ha tillstyrkt motionen, som endast går
ut på en utredning i ärendet. Då nu så

icke skett, hade man väntat att utskottet
självt skulle göra ett uttalande om
gällande rätts ståndpunkt härvidlag. Så
är emellertid icke fallet. Utskottet framhåller
uttryckligen att det icke tar ställning
härtill. Utskottet skriver: »Vid diskussion
av motionernas förslag synes
först böra framhållas, att det — såsom
utvecklats av ett par remissinstanser —
är tveksamt, om man på gällande lagbestämmelser
kan grunda en sådan konstruktion
som den av motionärerna antagna
innebärande, att ehuru åtalsplikt
inträder vid tillräckliga skäl, en åtalsrätt
skulle föreligga redan vid sannolika
skäl. Utan ställningstagande härtill»
. ..

Jag tycker egentligen icke att man
skulle behöva framhålla ytterligare skäl
för en utredning. Det måste väl i vart
fall vara eftersträvansvärt att få en klar
bestämmelse om när man anser att
åtalsrätt föreligger. Vi har en bestämmelse
— den rent straffrättsliga om
obefogat åtal —- men man svävar i ovisshet
om huruvida den får begagnas som
utgångspunkt för frågan om när åtalsrätt
processrättsligt föreligger. Utskottet
har inte lämnat något besked på
denna viktiga punkt, och remissinstanserna
är, som jag framhållit, oense.

Vad jag här anfört är som nämnt enligt
min mening tillräckligt för att man
skall verkställa en översyn av åtalsreglerna.
Jag vill emellertid för fullständighetens
skull även beröra den andra
brist som jag inledningsvis pekade på,
nämligen olägenheten, som jag ser det,
av att »åtalsrätt» och »åtalsplikt» icke
sammanfaller.

Som jag redogjort för råder det ovisshet
om när åtalsrätt skall anses föreligga.
Jag utgår emellertid från att man
— som en remissinstans, riksåklagaren,
framhållit — har åtalsrätt vid sannolika
skäl. Som utskottet påpekat har
åklagaren emellertid icke plikt att åtala
vid denna bevisgräns. Såsom i utskottsutlåtandet
framhållits har processlagberedningen
uttalat att åklagaren har

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15

189

skyldighet att åtala först »då han på
objektiva grunder kan motse den misstänktes
sakfällande». Åtalsplikt har åklagaren
först vid »fulla skäl» eller »tillräckliga
skäl» eller vad man nu vill
kalla denna gräns för. Det är härigenom
man — såvitt jag kan se oavsiktligt
— gjort en eftergift i legalitetsprineipen
till förmån för opportunitetsprincipen.
Man har med andra ord överlämnat
åt den enskilde åklagarens eget
skön att avgöra om han i gränsområdet
mellan »sannolika skäl» och »fulla skäl»
tycker det är lämpligt att åtala. Ur uniformitetssynpunkt,
med utgångspunkt
från att största möjliga enhetlighet i
rättstillämpningen bör åstadkommas,
är en sådan anordning enligt min mening
olycklig.

Har en befattningshavare rätt att åtala
bör han också ha plikt att åtala. Vad
är det för mening med att säga att
åklagaren här har åtalsrätt men samtidigt
säga att han inte har någon åtalsplikt? I

motionen har pekats på olika vägar
för att bringa åtalsrätten och åtalsplikten
att sammanfalla. En utväg är att föreskriva
att åtalspliktsgränsen lägges
där man nu har åtalsrättsgränsen. Mot
detta har utskottet anfört att det skulle
»leda till ökning av totala antalet åtal
och, relativt sett, en än större ökning
av antalet ogillade åtal. Olägenheterna
härav för såväl det allmänna som de enskilda,
vilka efter måhända påfrestande
och kostnadskrävande processer skulle
frias från ansvar, ligger i öppen dag».
Jag kan förstå utskottets betänkligheter
i detta avseende och böjer mig för denna
motivering och anser att denna åtalsrättsgräns
nog iir olämpligt vald.

En annan ifrågasatt möjlighet att
åstadkomma större uniformitet har varit
att eu sådan åtalsskyldighet skulle
kombineras med en förberedande domstolsprövning
av åtalens befogenhet.
Denna utväg avvisar utskottet med alt
processkommissionen tidigare bestämt
avvisat tanken på en sådan ordning.

Översyn av åtalsreglerna

Jag böjer mig även beträffande denna
utväg för utskottets motivering.

Däremot kan jag inte inse varför utskottet
avvisat en tredje av motionärerna
ifrågasatt utväg, som i utskottets utlåtande
fått följande skrivning: »Men
om man — såsom ett av motionärernas
förslag synes avse — skulle bringa åtalsrätten
att sammanfalla med den nuvarande
åtalsskyldigheten genom att utan
ändring av rekvisiten för obefogat åtal
helt allmänt stadga, att åklagare, frånsett
vissa undantagsfall, ej finge åtala i
annat fall än då skyldighet därtill förelåge
torde en sådan regel ej utsäga annat
än vad som ändock anses gälla och
synes ej kunna få någon praktisk betydelse.
»

Om detta är praxis, varför kan man
då icke legalisera denna praxis? Invändningen
att det ej synes kunna få
någon praktisk betydelse är enligt min
mening inte riktig.

I reservationen har vi på denna
punkt framhållit följande: »Även om
sådana grunder av naturliga skäl måste
bliva ganska allmänt formulerade måste
likväl något vara att vinna genom mera
exakt utformning. I andra liknande
sammanhang har man ansett detta möjligt.
Sålunda rör sig lagstiftningen med
en så pass allmänt hållen inskränkning
i åtalsrätten som att åtal skall ske först
då det är ur ''allmän synpunkt påkallat’.
Med den kommentar som lagstadgandet
fått måste man konstatera att
det vid t. ex. bedömande av när olovligt
förfogande skall åtalas trots sin allmänna
formulering väl motiverar sin
existens. En översyn av reglerna för
åtal skulle även leda till god vägledning
för praxis i ämne, varom så gott som
ingenting skrivits.»

Jag vill emellertid upprepa att vad
som för mig framstår såsom det viktigaste
av dessa två skäl är att remissinstanserna
är oense om en så fundamental
sak som niir riitt till åtal enligt
svensk rätt föreligger, och utskottet har
på den punkten inte lämnat något be -

190 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Översyn av åtalsreglerna

sked. De remissinstanser, som utskottet
har vänt sig till, är dessutom ganska
snävt tilltagna. Trots att denna fråga
närmast synes vara en speciellt processrättslig
fråga, har ingen av de juridiska
fakulteterna yttrat sig i ärendet. Vad
som begärs i motionen är bara en förutsättningslös
utredning i frågan, herr
talman.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Jag måste säga, att det
är en ganska teoretisk skillnad, denna
mellan rätt och plikt att åtala, som herr
Eliasson i Stockholm har dragit fram.
Ett bevis för att man över huvud taget
tydligen klarar sig med sitt goda omdöme
ute i landet hland åklagare och i
domstolar är ju, att ingen av alla de
remissinstanser som utskottet har hört
har ansett att någon utredning borde
komma till stånd. Utskottet har hört sådana
instanser som riksåklagarämbetet,
Svea hovrätt, 1951 års rättegångskommitté,
Föreningen Sveriges landsfogdar,
Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Föreningen
Sveriges landsfiskaler, Sveriges
advokatsamfund, åklagarmyndigheterna
i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Man kan inte komma ifrån att frågan
om huruvida åtal skall ske eller inte
ytterst beror på åklagarens eget omdöme.
Jag tror att en åklagare nästan
aldrig kommer att sitta och fundera
över om han har rätt eller plikt att åtala,
utan att han i stället fattar ett beslut
om han skall åtala eller inte. Med den
alltmer förbättrade standard som åklagarna
har fått i vårt land tror jag, att
man även i fortsättningen kan räkna
med att gå fram på det sättet. Det skulle
nog vara omöjligt, åtminstone med den
erfarenhet jag har av hur riksdagsärenden
brukar handläggas, att mot dessa
många enstämmiga remissinstansers uttalande
med någon framgång komma
och föreslå riksdagen en utredning här,
när vi i alla fall utreder så mycket.

Sedan sade herr Eliasson, att antalet

remissinstanser var snävt tilltaget. Jag
erkänner, att det var synd, att inte utskottet
kom att infordra utlåtanden också
från de juridiska fakulteterna, men
det är kanske en tröst att jag nästan
har på känn, att de också i så fall skulle
ha uttalat sig olika — det brukar dessa
professorer göra — och då hade vi stått
på samma sätt som nu. Remissinstanserna
utses på det sättet, att presidiet i
utskottet föreslår dem, varefter utskottets
ledamöter kanske föreslår några ytterligare
instanser. Dessa förslag brukar
man rundhänt gå med på. Hade herr
Eliasson eller någon annan begärt att
de juridiska fakulteterna skulle få yttra
sig, så skulle vi naturligtvis ha villfarit
denna önskan.

Jag tycker inte att det är rimligt att,
när dessa olika instanser — som herr
Eliasson mycket riktigt har påpekat —
tänker olika i en del saker, första lagutskottet
skulle sätta sig till doms över
dem och säga: så skall det vara.

Jag är ledsen att jag inte här kan svara
lika uttömmande som herr Eliasson
har frågat. Herr Eliasson har gått igenom
hela utskottsutlåtandet, och jag
tror att kammarledamöterna aldrig
skulle förlåta mig om jag också gick
igenom det och kanske gjorde några
reflexioner i anslutning därtill.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
understryka, att avgörandet om åtal
skall väckas til syvende og sidst måste
ligga på åklagarnas omdöme. Att detta
omdöme sedan växlar från en åklagare
till en annan, är inte mera märkvärdigt
än när en domstol dömer, men en annan
inte. Den skillnaden mellan oss
människor kan vi aldrig komma ifrån.
Skulle det bli en mycket påtaglig skillnad
i fråga om hur olika åklagare bedömer
en sådan sak som ett åtal, så
tror jag inte man kommer ifrån det på
aannat sätt än att man, som Svea hovrätt
har sagt, finge anordna en överprövning
med föreskrifter för åklagare
att i brottssaker av någon större betydelse
motivera sina beslut och under -

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15

191

ställa dem närmast högre åklagare.
Skulle en sådan överprövning anses behövlig
i större utsträckning, finge man
väl tänka sig att ytterligare öka åklagarnas
kompetens. Och en utvidgad
överprövning kommer naturligtvis i sin
tur att föranleda, att man måste ställa
ytterligare arbetskraft till förfogande.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Fröding
(li), fru Johansson i Skövde (s)
och herr Lnndqvist (s).

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Herr Rylander säger,
att om remissinstanserna tänker olika,
så skall inte utskottet sätta sig över dem
och uttala sin mening, när det är så
lärda instanser som uttalat sig. Men,
herr Rylander, om remissinstanserna
tänker olika, finns det inte då anledning
att låta verkställa utredning för att
få fastställt vad som är gällande rätt?
Hur skall åklagaren resonera? Här säger
den ena remissinstansen: »Ni har rätt
att åtala, om ni har sannolika skäl», och
den andra remissinstansen säger: »Ni
har inte rätt att åtala, om ni har sannolika
skäl.» Skall åklagaren då säga, att
det här är två lärda remissinstanser, av
vilka den ena sagt si och den andra sagt
så; jag vet inte vad jag skall göra? Han
har väl rätt att kräva besked om vad
som är gällande rätt på området.

Kommer remissinstanserna, som i
detta fall skett, till olika resultat på en
så fundamental punkt som den när vi
har rätt att åtala här i Sverige, då finns
all anledning att verkställa en utredning
för att få fastställt vilken av remissinstanserna
som har rätt, eftersom
första lagutskottet inte anser sig självt
kunna bilda sig en mening i frågan.

Herr Rylander sade vidare: Yi får väl
lita på att åklagarna bar gott omdöme.
— Hur skall det gå om man kryper undan
med den motiveringen? Vi har ju
domare med gott omdöme, men vi säger

Översyn av åtalsreglerna

inte att vi inte behöver t. ex. regler om
hur en huvudförhandling skall föras
eller om vad en dom skall innehålla.
Invändningen att man måste lämna
mycket åt det enskilda omdömet är intet
skäl mot att reglera ett område som
kan regleras. Det är ett argument för
att göra vad man kan för att hindra
inkonsekvenser och avhjälpa mänsklig
bristfällighet.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till reservationen, som går ut på en förutsättningslös
utredning rörande åtalsreglerna.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Remissinstanserna har
åtminstone inte tänkt olika i ett avseende.
De har varit ense om att motionen
inte borde bifallas.

Jag vill också säga att det inte har varit
beroende på rädsla att första lagutskottet
inte har velat sätta sig till doms
över de höga remissinstanserna. Det
skulle ha varit ett nöje att göra det, om
vi hade haft tid till det. Men det är väl
ändå litet väl mycket begärt, att första
lagutskottet i dessa bråda tider skulle
precisera vad som är gällande rätt, när
alla instanser har redovisat nyanser rörande
deras sätt att uppfatta frågan.
Jag hoppas att det här i riksdagen, på
läktarna eller annorstädes, finns någon
som kan skriva en juridisk avhandling
om den saken. Det är nämligen tydligt
alt det måste bli en vetenskapsman som
får kasta sig över den uppgiften — och
den kommer att ta lång tid att lösa! I
varje fall tror jag inte att vi skall dra
in den frågan på den politiska vädjobanan
och besluta om den, innan vetenskapen
har behandlat ärendet.

Rara det att vi har klarat oss så här
länge utan några större olyckor — herr
Eliasson i Stockholm har ju själv med
framgång bestått svåra prov som åklagare
och klarat sig ur många vanskliga
situationer — tycker jag tyder på alt
det så att säga just nu inte är någon ko

192

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Översyn av åtalsreglerna

på isen. Det finns förmodligen svårare,
viktigare och mera angelägna frågor att
utreda.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Det är väl ändå konstigt
som här gjorts av herr Rylander att
bara åberopa remissinstansernas slutsats
att motionen icke skall bifallas. Vi
skall väl se till instansernas motivering
i första hand, på vilka grunder de har
avstyrkt motionen. Den första har sagt
att gällande rätt är lika med A, den andra
har sagt att den är lika med B, den
tredje att den är lika med C och den
fjärde att den är lika med D. Alla förklarar
vad gällande rätt är och att de
avstyrker motionen. Skall vi då bara se
till remissinstansernas avslagsyrkande,
inte till deras motiveringar? Det är i så
fall en underlig ståndpunkt.

Sedan säger herr Rylander att det
finns så många andra nyttiga spörsmål
att utreda, att vi inte bör utreda just
denna fråga. Jag vet nu inte om det är
så riktigt. Jag tycker att det är en viktig
princip vi här diskuterar. Likhetsprincipen
underskattas ofta av juristerna.
De anser att den allra viktigaste
principen är att se till att vi får ett sådant
rättssystem, att ingen människa
blir oskyldigt dömd. Jag delar givetvis
denna uppfattning, men fördenskull bör
vi inte underskatta värdet av likhetsprincipen.
Vi bör försöka att så långt
som möjligt tillskapa en rättvisa, som
är i görligaste mån lika för alla. Riksåklagarämbetet
skrev en gång i sitt yttrande
över ett ärende, att allmänhetens
tilltro till rättstillämpningen är lika viktig
som en riktig rättstillämpning. Det
ligger mycket i det.

Om människorna misstänker att det
straff, som under vissa förutsättningar
drabbar den ene, inte under samma förhållanden
drabbar den andre, så rubbas
lätt tilliten. Frågan om vad som är gällande
rätt beträffande åtalsrätten är enligt
min mening ingen oviktig sak att få
utredd, och yrkandet om en förutsätt -

ningslös utredning anser jag vara ett
viktigt led i sammanhanget.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
motivera varför jag kommer att stödja
reservationen. Jag gör det, därför att jag
från rent principiella utgångspunkter
anser att det är ett allmänt rättssäkerhetskrav,
att all lagstiftning skall ha ett
så preciserat innehåll som möjligt. Vi
bär inte minst under senare år sett så
många avskräckande exempel på hur
lösligt en lag kan skrivas, att jag tycker
att det är allt skäl att understödja
de försök som göres för att få lagen
mera preciserad.

Jag förstår mycket väl herr Rylanders
synpunkter, men även om reglerna i
detta fall skulle vara svåra att precisera
och även om de måste bli ganska
allmänt formulerade, tycker jag ändå
att en utredning av det slag som yrkas i
motionen vore ett steg i rätt riktning.

Herr talman! Med hänsyn till den
långt framskridna tiden skall jag inskränka
mig till det anförda som motivering
för att jag kommer att rösta för
reservationen.

Herr Lothigius (h) instämde häri.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Det var ett uttalande av
utskottets ordförande som något förvånade
mig. Han sade, att man kan ju
skriva en avhandling om detta. Men
herr Rylander vet mycket väl att denna
fråga diskuterats synnerligen ingående
inte bara i svensk rätt utan också i utländsk
rätt, och normerna är ju mycket
osäkra. Man måste säga, att det funnits
alla skäl att remittera frågan till de juridiska
fakulteterna, ty man kan väl
tänka sig att de juridiska instanser, som
uttalar sig i en så vittgående fråga ser
saken från den vetenskapliga synpunkt
som måste vara relevant.

Jag skall inte gå så långt som herr
Eliasson och säga, att man skall konstituera
en plikt av en rätt. Jag anser att
denna bevisföring kan leda till en

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15

193

mängd okynnesåtal, om man utan vidare
konstituerar en viss plikt, och jag
tror att det skulle medföra en viss rättsosäkerhet.
Det vet herr Rvlander, att
det knappast finns någon yngre forskare
som i en avhandling vågar ta upp ett
så omstritt problem som detta, i varje
fall inte om han eftersträvar en docentur
i ett ämne, där skola står mot skola.
Jag tycker att man kunde ha kostat på
sig att ge motionärerna ett erkännande
om att de framför intressanta synpunkter.

Även om jag i mycket delar den kritik,
som herr Rylander av praktiska
skäl kom fram till, anser jag dock att
det återstår att bevisa, hur man skall
kunna komma till något som kan kallas
mera den objektiva rätten, klara regler
för att väcka åtal.

Herr Rylander sade, att vi vet att erfarenheten
av nu gällande bestämmelser
varit ganska god. Hur vet vi det?
Hur vet vi, om man har åtalat i alla de
fall, där ett åtal varit berättigat? Har
vi inte sett, hur herr Eliassons mångåriga
kamp i en uppmärksammad rättsaffär
i början stötte på patrull från olika.
håll? Man har till att börja med frågat
sig, om inte anklagelserna var ytterst
subjektiva, men så småningom har
en allmän rättsuppfattning skapats med
åtföljande utslag. Det var mycket viktigt,
att det fanns en person som energiskt
vidhöll sin uppfattning. Herr
Eliasson har visat modet att mot andra
hävda sin mening även niir det fanns
mycket skarpsinnigt folk som menade,
att det inte förelåg något tillförlitligt
underlag för den inställning, som herr
Eliasson intog. Detta visar, herr Rylander,
att man inte utan vidare kan säga,
att de åtalsregler vi nu har konstituerar
rättssäkerheten i vårt land.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! .lag vill bara korrigera
ett missförstånd, som jag tror att herr
Braconier gjorde sig skyldig till. Han
13 — Andra kammarens protokoll 1957.

Översyn av åtalsreglerna

utgick utan vidare från att jag ansåg att
åtalspliktsgränsen skulle flyttas ned till
åtalsrättsgränsen. Det var bara ett av de
alternativ som jag fört fram, och jag har
där sagt att jag beträffande det alternativet
böjt mig för utskottets motivering.
Detta innebär emellertid icke avsteg
ifrån att jag anser att åtalsreglerna kan
utformas på ett mera preciserat sätt.
Detta har jag framhållit i mitt anförande.

Vad beträffar hörande av de juridiska
fakulteterna har jag gjort vad jag kunnat
i den vägen i utskottet. Jag har skrivit
till utskottet och bett att en juris professor
i Uppsala skulle inkallas för att
höras såsom sakkunnig. Denne professor
anser, enligt vad han sagt till mig,
att det enligt hans mening mycket väl
går att utforma dessa regler på ett bättre
satt än vad som skett.

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig, som herr
Braconier påstod, använt uttrycket, att
de nuvarande reglerna skulle konstituera
rättssäkerhet. Detta var nog herr
Braconiers egen översättning —• jag var
aldrig inne på det området. Rättssäkerheten
är något som man inte skall tala
om i detta sammanhang, ty ordet har
så många betydelser och så många gradationer.
Däremot vågar jag säga, att
det inte såvitt jag vet förekommit något
som visar på motsatsen, nämligen att
reglerna fungerar särskilt illa och att
det föreligger behov av speciella åtgärder
just nu. Skulle så vara fallet, måste
alla dessa myndigheter som yttrat sig
ha väldigt dåligt reda på sakerna.

Jag har visst inte underskattat herr
Eliasson i detta hänseende — det tror
jag att han själv kan vitsorda från våra
många samtal — och jag har beklagat,
att utskottet inte kommit att infordra
yttranden från de juridiska fakulteterna.
Men ni vet ju hur det går till,
niir man skall infordra yttranden över
motioner. Utskottets presidium och sekreteraren
sitter där och söker efter
fr 15

194 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Översyn av åtalsreglerna

lämpliga myndigheter, och dessa kan
bli rätt många. När man så bestämt sig,
brukar man föredra saken i utskottet.
Vad är då naturligare än att om en motionär
hyser önskemål om att någon
viss instans skall höras, han själv eller
någon god vän till honom inställer sig i
utskottet och begär, att yttrande skall
infordras från denna instans, om nu utskottets
presidium skulle ha förbisett
den?

Att man inte vänder sig till en viss
juris professor är väl förklarligt, när
man vet, hur vanskligt det är att just
höra en. Det kan ju vara någon annan
professor vid ett annat universitet som
hyser avvikande åsikt, och ibland kan
två professorer vid samma universitet
ha olika mening, vilket inte gör frågan
enklare.

För resten är det väl ingenting som
hindrar, fastän jag inte vill inbjuda till
det, att herr Eliasson återkommer med
sin motion. Jag skall lova att i så fall
åtminstone i här berörda hänseende
uppfylla alla rimliga önskningar, och
vi skall höra alla juridiska fakulteter
som finns i landet.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr Rylander säger att remissinstanserna
varit bergsäkra. Så är inte alls
förhållandet. Läs Svea hovrätts yttrande
på den punkten! Men även om det
vore på det sättet att de dömande instanserna
varit bergsäkra, helt av samma
uppfattning, så vet herr Rylander
från rättens historia, att när det är brytningstider
inom rätten uppstår ofta
kontroversiella meningar mellan rättsvetenskap
och dömande instanser, vilket
ger anledning till nya regler.

Herr Rylander vet att den livliga diskussion
som förts här gäller objektivitet
i rätten, alltifrån Hägerström och
fram till en av de ledande danska rättsvetenskapsmännen,
Ross, osv. Det hade
varit rimligt, att man sökt få fram klarare
åtalsregler, ty detta gäller rättssäkerheten.
Får man inte åtala i de fall,

då det senare skulle kunna bevisas att
utan klarare åtalsregler går en del bovar
fria, så vore väl detta ändå något
önskvärt att söka få nya bestämmelser,
om man vill uppnå större rättssäkerhet.
Rättsvetenskapen här i landet
skall hjälpa oss att belysa olika metoder
för att komma fram till klarhet.

Herr RYLANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte med mitt
yttrande på något sätt underskattat
rättsvetenskapen. Jag har tvärt om tillräckligt
tydligt sagt att detta är en fråga
som angår rättsvetenskapen. Jag förstår
inte herr Braconier när han säger
att de dömande myndigheterna skulle
kunna vara de som stoppar. Om ett
åtal väckes har ju de dömande myndigheterna
bara att finna sig däri och bedöma
saken.

Vad Svea hovrätt beträffar så anförde
jag just denna hovrätt som ett exempel.
Där väljer man en helt annan väg för
att komma till rätta med detta. Om det
uppstår några missförhållanden på detta
område får det bli en överprövning
— något som står omnämnt längst ned
på s. 11 — en överprövning sedan en
underåklagare underställt sina åtalsbeslut.

Herr BRACONIER (li) kort genmäle:

Herr talman! Vad kan det vara för
nackdel med att remittera till de juridiska
fakulteterna? Det kan väl inte
vara något fel med att remittera till
rättsvetenskapsmännen? De här berörda
remissinstanserna är inte helt
säkra på saken. Man använder ju
ord som »knappast» osv. Detta är
dock en opolitisk fråga, en fråga som
bör ligga en åklagare varmt om hjärtat,
kanske särskilt en åklagare som
har sysslat med det mest uppmärksammade
rättsfallet under senare år. Vi
har ingen annan metod att tillämpa för
att få fram vad man kallar mesta möjliga
objektiva regler. Det är ofta rättsvetenskapen
som ligger till grund för

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15

195

lagstiftningsarbetet. Det är intet orimlig
krav att ett utskott skall vända sig
till dessa fakulteter.

Jag håller i väsentligheter med herr
Rylander om hans bevisföring när det
gäller det rent praktiska. Däremot är
det svårt att kunna förverkliga herr
Eliassons intentioner, när han säger att
man skall konstituera en plikt för en
åtalare att åklaga, även i av allt att
döma ytterst osäkra fall.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det är givetvis svårt
för en lekman att säga någonting i själva
sakfrågan, i varje fall att säga någonting
självständigt. Jag har emellertid
haft tillfälle att lyssna till den inventering
av argument och motargument
som föreligger här och har inte
bara lyssnat i kammaren utan även i
andra sammanhang. Vi befinner oss ju
också de flesta i den situationen att vi
är tvingade att ta ståndpunkt även till
frågor, där vi inte är fackmän, varför
jag nu her att få säga några ord.

När jag har lyssnat till argumenteringen
i denna fråga har jag för min
del blivit övertygad om att den vida
gräns mellan åtalsrätt och åtalsplikt
som förefinnes inte är till fördel för
rättssäkerheten. Jag tycker att det är
en billig begäran att vi får en närmare
utredning av dessa förhållanden. Här
gäller det avgöranden som i de flesta
fall fattas av en enda människa, utan
något fullföljande i annan instans, medan
man när ett åtal väckes har eu ingående
prövning, där flera personer är
engagerade. Bakom reservationen står
också både en man med erfarenhet som
åklagare och en domare; jag kan väl
få erinra om detta utan att därmed på
något sätt underkänna dem som står
på den andra sidan.

För min egen del vill jag, herr talman,
rösta för reservationen, då jag tror
all kammaren gör klokt i alt härvidlag
söka få en utredning till stånd.

Översyn av åtalsreglerna

Herr ONSJÖ (bf):

Herr talman! Jag anser, såsom herr
Svensson i Ljungskile sade i början av
sitt anförande, att här gäller det frågor
som det är svårt för en lekman att bilda
sig en uppfattning om. I varje fall är
det svårt för en sådan att ge sig in i
det rättsvetenskapliga resonemang, som
här pågår. Men det är som sagt också
så, att fastän vi är lekmän tvingas vi att
ta ståndpunkt. I första lagutskottet är
det ju så att majoriteten av ledamöterna
måste betrakta sig som lekmän, men
vi tvingas ändå att ta ståndpunkt.

För att vi skall kunna bedöma en
fråga av denna beskaffenhet, har vi då
ingenting annat att göra än att försöka
inhämta yttranden av dem som är berörda
av saken och som man har anledning
tro skall förstå den bättre än man
själv kan göra. Här har diskussionen till
stor del gällt, huruvida utskottet verkligen
vänt sig till de remissinstanser
som utskottet hade bort rådfråga. Jag
hörde inte om utskottets ordförande
räknade upp dem —■ de står alla i utskottets
utlåtande. Remissinstanserna
har varit riksåklagarämbetet, Svea hovrätt
och 1951 års rättegångskommitté.
Därjämte har utskottet berett Föreningen
Sveriges landsfogdar, Föreningen
Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges
landsfiskaler och Sveriges advokatsamfund
tillfälle att yttra sig över
motionerna.

Vid sitt yttrande har riksåklagarämbetet
fogat ett yttrande av åklagarmyndigheterna
i Stockholm, Göteborg och
Malmö. Man kan inte rimligen påstå annat
iin att i varje fall en del av dem som
yttrat sig begriper dessa saker, och
samtliga har avstyrkt motionen. Även
om man nu remitterat ärendet till en
professor i Uppsala, där motionärerna
kanske förut gjort sig underrättade om
att han har en annan mening, så hade
det väl inte varit troligt att utskottet intagit
en annan ståndpunkt än alla dessa
remissinstanser bara därför att en professor
kunnat mobiliseras — med all

196 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Popularisering och ökad spridning av aktieägandet

aktning för dem som har avvikande
åsikter. Är det något fel här, får ett initiativ
växa fram på ett helt annat sätt
än så att första lagutskottet och riksdagen
skulle fatta beslut med anledning
av en enskild motion — med all aktning
för både en åklagare och en häradshövding,
som här varit motionärer.
För resten är det så att herr Alexanderson
för sin del inte har drivit denna
sak så hårt som herr Eliasson har gjort.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Häri instämde herr Jacobsson i
Sala (s).

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag förstår inte varför
herr Rylander, som ju är sakkunnig i
dessa frågor, bara skall säga att dessa
remissinstanser avstyrkt motionen. Jag
förstår att en lekman säger detta därför
att han anser att han inte själv kan gå
in i ett sakligt bedömande. Men, herr
Rylander, jag har ännu inte fått svar
på den fråga som för mig är det viktigaste
motivet för att dessa regler behöver
ses över. Riksåklagaren säger nämligen
i sitt remissyttrande att gällande
rätt är att en åklagare får åtala redan
vid sannolika skäl; hovrätten säger att
det är tveksamt om en åklagare får åtala
vid sannolika skäl; Advokatsamfundets
styrelse säger att det är synnerligen tvivelaktigt
om en åklagare har rätt att
åtala redan vid sannolika skäl; och
slutligen, märk väl, 1951 års rättegångskommitté
säger, att en åklagare
icke har rätt att åtala redan vid sannolika
skäl, utan hans åtalsrätt ligger
långt därutöver, den ligger kan man
säga vid gränsen till fulla skäl.

Här har alltså fyra remissinstanser
olika uppfattningar om en så viktig
punkt i vårt rättsväsende som när en
åklagare skall gå så långt mot en medborgare,
att han skall väcka ett åtal.
Man måste väl ha rätt att kräva att

man är överens om vad som är gällande
rätt i en så fundamental fråga. Jag
förstår inte att det kan föreligga någon
tvekan om att det är motiverat med en
utredning om denna sak.

Beträffande denna andra brist som
jag har påpekat, att åtalsrätt inte sammanfaller
med åtalsplikt och att man
kanske skulle kunna få mera bestämt
utformade regler, förstår jag att man
kan säga, att det är svårt att utforma
sådana regler, men vi vet inte mycket
om dessa möjligheter. Men varför inte
låta detta också vara ett skäl för en utredning
om åtalsreglerna vid vilken
även den processrättsliga sakkunskapen
får yttra sig?

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Sedan herr talmannen med klubbslag
befästat detta beslut utan att dessförinnan
ha varseblivit någon begäran om
votering, erhöll herr MUNKTELL (h)
ordet och yttrade: Herr talman! Jag begärde
i varje fall votering sekunden innan
klubban föll, vilket flera av dem
som sitter här kan intyga.

§ 3

Popularisering och ökad spridning av
aktieägandet

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för en popularisering
och ökad spridning av aktieägandet.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft en i andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 263 av herr Magnusson i Borås m. fl.
I motionen hemställdes, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hem -

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15 197

Popularisering och ökad spridning av aktieägandet

ställa att Kungl. Maj :t måtte verkställa
erforderlig översyn av 1919 års lag om
fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet
i syfte att möjliggöra en
popularisering och ökad spridning av
aktieägandet, ävensom vidtaga de åtgärder
som erfordras för att bland de i
samhällets tjänst anställda stimulera intresset
för aktieförvärv».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 263, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Domö, Gezelius och Fröcling, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av förevarande
motion, 11:263, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av
lagen om fondkommissionsrörelse och
fondbörsverksamhet.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Jag har i detta ärende
reserverat mig för bifall till ett av de
motionsvis framställda yrkandena,
nämligen motionärernas begäran om en
översyn i visst syfte av 1919 års lag om
fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet.
Tillåt mig, herr talman, att
även denna gång i största korthet, om
det också tyvärr inte kan bli rekordkort,
motivera min inställning.

I motionen har icke direkt utsagts
vilket stadgande i lagen som speciellt
ansågs vara i behov av översyn. Motionärerna
måste emellertid närmast ha
avsett 10 § andra stycket, där det ju
sägs att fondkommissionärer ej må uppmuntra
personer, som uppenbarligen
saknar nödig erfarenhet i ekonomiska
förhållanden, att spekulera i fondpapper.
Denna föreskrift lär nämligen ha
föranlett tveksamhet hos bland andra
sådana fondkommissionärer som våra
banker om tillåtligheten av att genom
upplysningsverksamhet eller på annat

sätt propagera för bildande av aktiesparklubbar
eller för aktieförvärv över
huvud taget, i varje fall inför en bredare
publik. En sådan tveksamhet, den må
vara berättigad eller inte, vore enligt
min mening djupt att beklaga. Enligt
den åsiktsriktning, som jag företräder
och som ju ofta sagt sig eftersträva en
egendomsägande demokrati, bör nämligen
så många medborgare som möjligt
engageras även i aktiesparandet. Att en
breddning av detta sparande äger rum,
torde för övrigt med nuvarande inkomst-
och förmögenhetsfördelning
vara ofrånkomligt, om näringslivets skriande
kapitalbehov skall kunna tillfredsställas.
En sund och saklig upplysningsverksamhet,
avsedd att göra hela vårt
folk mera aktieminded, bör därför göras
tveklöst tillåtlig.

Tiden efter första världskriget präglades
av en stark misstro mot aktieförvärv.
Detta må ha varit naturligt med
hänsyn till de många företagsfallissemang
och de många ruinerande aktiespekulationer
som detta krig bar i sitt
sköte. Det förevarande stadgandet har
uppenbarligen influerats av denna misstro,
och så har säkerligen också varit
fallet med exempelvis förmynderskapslagens
placeringsbestämmelser, vilka såväl
vi som folkpartiet tidigare, ehuru
förgäves, sökt få reviderade i en mera
aktievänlig anda.

Förhållandena torde emellertid ha radikalt
förändrats sedan tiden för första
världskriget och även sedan mellankrigstiden.
Aktiemarknaden har sålunda
nu i hög grad stabiliserats, och kreditrestriktioner
och skatteregler torde numera
göra tidigare spekulationsköp av
aktier omöjliga. Den som nu köper aktier
lär inte ha annan spekulation i sikte
än att försöka erhålla en något så niir
inflationssäker penningplacering. Aktiesparandet
har också på senare år visat
sig vara avsevärt mera värdebeständigt
än bank- och obligationssparandet. Om
aktieinnehavet inom exempelvis eu aktiesparklubb
dessutom blir fördelat på

198 Nr 15

Onsdagen den 8 inaj 1957 em.

Popularisering och ökad spridning av aktieägandet

många objekt, torde placeringen kunna
anses i hög grad säker.

Oaktat motionen, som förut nämnts,
inte direkt klargjort vilket stadgande i
fondlagen som närmast avsågs, har
dock åtskilliga remissinstanser i varje
fall indirekt tillstyrkt den begärda översynen.
Redan den långa tid som förflutit
sedan lagens tillkomst torde för övrigt
göra en sådan översyn motiverad.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Med hänsyn till den sena
tidpunkten skall jag fatta mig mycket
kort. Jag kan instämma i vad herr
Fröding här anfört.

Denna motion utgör ju framför allt
ett led i högerpartiets strävan att sprida
äganderätten till allt större grupper
i samhället. En ökning av det personliga
sparandet är också av utomordentligt
stor betydelse för hela vår samhällsekonomi.
Teknikens utveckling kommer i
framtiden att kräva stora kapitalinsatser,
och i det läget är det nödvändigt,
att näringslivet får bättre tillgång till
riskvilligt kapital. Jag har nämligen
den uppfattningen, att svenska folket
har möjlighet att få fram detta kapital
utan att behöva följa regeringens väg,
att kapitalet skall drivas fram genom
ett statligt tvångssparande skattevägen.
Det är visserligen sant, att det är dyrt
för näringslivet att skaffa sig rörelsekapital
genom aktieemissioner, men då vi
för närvarande är i ett sådant läge, att
obligationsmarknaden praktiskt taget är
stängd, behöver det enskilda näringslivet
anlita utvägen att skaffa kapital genom
aktieemissioner. För spararna är
det också angeläget att kunna placera
sina tillgångar på ett inflationssäkert
sätt, vilket ju aktiesparandet otvivelaktigt
utgör.

Punktsparandet har sina fördelar, då
man därigenom kan få fram intresse

för sparandet. De initiativ som tagits av
olika affärsbanker och sparbanker för
att skapa målsparande för bostadsförsörjningen
är värda all respekt. Ifrån
bankernas sida har man också gått in
för att intressera allmänheten för aktiesparklubbar.
Det torde för samhället
vara minst lika angeläget att få fram ett
punktsparande när det gäller näringslivets
behov av driftkapital som när det
är fråga om kapital för bostadsförsörjningen.
Varje hinder mot ett spridande
av aktieägandet bör därför enligt min
mening borttagas.

På grund av det anförda ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den föreliggande
reservationen.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Man har här talat om
tidens knapphet och flykt, och jag tycker
faktiskt att det här är ett sådant
ärende som man inte skall utbreda sig
alltför mycket om.

I motionen har påyrkats en översyn
av en lag utan att man har sagt vad det
är för fel på lagen och vad som skulle
motivera en sådan översyn. Tack vare
det skarpsinne som finns representerat
i första lagutskottet har man upptäckt
en paragraf i lagen, som man trodde att
motionärerna möjligen ville ha ändrad.
Det visade sig också vara riktigt, efter
vad som förmodades av högerns utskottsrepresentanter,
att det var vad
som låg bakom motionen. Men man borde
ju helst också ha sagt varför denna
paragraf skulle ändras. Utskottet har
inte kunnat finna att detta stadgande,
10 § andra stycket, skulle verka hindrande
för den utveckling motionärerna
vill åstadkomma. Även om man skulle
anse önskvärt att sparandet i större utsträckning
skulle inriktas på aktieförvärv
— något som utskottet inte har ansett
sig böra ta ställning till, då det ju
är en fråga som egentligen inte hör under
utskottet — så saknas därför anledning
att göra en översyn av fond -

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15

199

Popularisering och ökad spridning av aktieägandet

kommissionslagen. Jag känner själv till
exempel på att banker gjort inviter till
sparande av detta slag utan att lagbestämmelsen
har ansetts hindra detta.

Jag vill nämna att första lagutskottet
har försökt bli av med denna motion,
eftersom vi ansåg att den rätteligen borde
behandlas av bankoutskottet, men
vid den hänvändelse, som gjordes i saken,
framhölls att när det förelåg ett yrkande
på en direkt lagändring, så gick
det inte att överlämna motionen till
bankoutskottet, utan den måste behandlas
i första lagutskottet.

Motionärerna har också begärt vidtagande
av åtgärder för att hos anställda i
samhällets tjänst stimulera intresset för
aktieförvärv. Det är att märka att samtliga
remissinstanser som yttrat sig i
denna fråga givit uttryck åt den uppfattningen,
att det i första hand bör ankomma
på näringslivet att sörja för erforderlig
information om aktieförvärv,
och denna uppfattning delas av utskottet.
Dessutom är att märka att motionen
inte tillstyrkts av någon remissinstans
med undantag för Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation, som
emellertid inte har kostat på sig någon
motivering för sin inställning. Och det
är ju i hög grad sakkunniga sammanslutningar
som man här vänt sig till:
Bankföreningen, Fondhandlareföreningen,
Sparbanksföreningen, TCO, LO,
bank- och fondinspektionen, Industriförbundet
och Stockholms handelskammare.
Någon av dessa hade väl i så fall
bort tillstyrka en översyn.

Jag vill också erinra om att vad gäller
den rent ekonomiska sidan, alltså
frågan om det önskvärda i ett aktiesparande,
sett ur den ekonomiska politikens
synpunkt, så ligger det ju bos bankoutskottet
en motion, nr 465 i denna
kammare av herr Ohlin m. fl., vilken
motion omfattar ett avsnitt som rör frågan
om ett vidgat aktiesparande. Även
i denna motion antydes att det kan bli
erforderligt med ändring av lagstiftningen,
men det har inte framförts nå -

got direkt yrkande därom, förmodligen
därför att man inte gärna kan komma
med ett sådant yrkande och få det ordentligt
utrett, förrän man vet hur man
vill stimulera till ett sådant aktiesparande.
Hur man skall gå till väga därvidlag
kan till äventyrs få betydelse för
frågan om huruvida den nuvarande lagstiftningen
bör ändras eller om en ny
lagstiftning bör tillkomma.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag skulle inte ha tagit
kammarens tid i anspråk, om inte herr
Rylander hade ytterligare tillspetsat utskottsmajoritetens
negativa inställning
till önskemålet om att man skulle se
över lagen om fondkommissionsrörelse.
Det måste nog medges att denna lag går
stick i stäv mot strävandena att popularisera
aktieägandet. Detta är också,
såsom herr Fröding nämnde, en alldeles
naturlig sak med tanke på att denna
nu snart fyrtioåriga lag till bakgrund
har det första världskrigets jobberi.
Syftet med lagen var, såsom det
hette, att från statens sida vidta »åtgärder
till hämmande och kontroll av fondbörsspel».
Redan lagens terminologi är
i hög grad otidsenlig. Jag behöver bara
peka på en sådan omständighet som att
lagen använder det numera utpräglat
negativa uttrycket »fondspekulation» i
fullt neutral betydelse, där vi nu skulle
tala om »aktieköp i placeringssyfte» eller
något sådant. Nog får man, när man
hanterar 1919 års riksdagstryck nere i
biblioteket, ett intryck av att dammet
behöver blåsas inte bara från volymerna
utan också från paragraferna.

Men även om utskottsmajoritcten nu
inte är med på en översyn av fondkommissionslagen,
har eu del av motionens
syfte uppnåtts genom att tillsynsmyndigheten
och lagutskottet självt uttalat,
att gällande lag inte behöver tolkas så

200

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Popularisering och ökad spridning av aktieägandet

att den utgör något hinder för aktiv
propaganda för aktieköp. På den punkten
kan vi motionärer alltså känna oss
nöjda.

Däremot tycker man nog som motionär,
att det är mindre tillfredsställande
att utskottsskrivningen så ensidigt för
de samhällsekonomiska synpunkterna
på aktiesparandet i förgrunden. Utskottet
tar inte alls upp motionens resonemang
om den principiella önskvärdheten
av att göra allt flera medborgare
till delägare i landets näringsliv genom
att intressera dem för aktieköp. Jag vill
gärna understryka att detta för oss är
något väsentligt.

Penningsparandet har ju blivit svårt
misskrediterat genom försämringen av
penningvärdet. Värdebeständighet för
det sparade kapitalet har blivit ett förstaplanskrav
hos långtidsspararna precis
som hos pensionstagarna, för att
knyta an till den aktuella pensionsdebatten.
I aktieplacering kan man nu visa
på en sparform med anknytning till realvärden
och till landets produktion,
vilket betyder goda chanser till värdebeständighet.
Man har här en möjlighet
bredvid andra — främst tänker jag på
egnahcmssparandet — att på nytt aktivera
sparintresset. För oss som undertecknat
motionen är ett sådant vidgat
aktieägande ett steg på vägen mot den
egendomsägande demokratien.

Beträffande önskemålet om att staten
skulle medverka till att intressera
sina anställda för aktieköp kan man väl
till sist säga, att det för en modern arbetsgivare
är en naturlig sak, att han
skall vara positivt inställd till sparverksamhet
bland de anställda. Sparklubbar
på arbetsplatserna är en välkänd
företeelse, men i många fall tar
arbetsgivaren betydligt större aktiv del
i sparfrämjande åtgärder än vad som
krävs i fråga om sparklubbarna. Det är
därför ganska förvånande, att staten
som arbetsgivare skall ställa sig så kallsinnig
mot att informera sina anställda
om aktiesparandet.

Herr Rylander sade, att ingen instans
hade i detta avseende tillstyrkt motionen
med undantag av Sveriges hantverks-
och småindustriförbund. Jo, positivt
har bl. a. TCO svarat. Bank- och
fondinspektionen betecknar i sitt remissvar
en sådan information som en
samhällelig uppgift men avråder underligt
nog i samma andedrag från att
staten skulle engagera sig för denna
samhälleliga uppgift. Varför skall just
staten som arbetsgivare underlåta att
fullgöra sina samhälleliga uppgifter?
För mig ter sig motionens önskemål betydligt
rimligare än utskottets avslag.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Jag vet inte i vilket
hänseende jag har tillspetsat utskottets
skrivning, men jag beklagar, om jag
alldeles i onödan uppkallade herr Regnéll
till bemötande.

Jag vill bara påpeka, att det förhållandet
att utskottet inte har gått in på
önskvärdheten av aktiesparande helt
enkelt beror därpå att detta inte tillhör
första lagutskottets gebit utan bankoutskottets.
I vanliga fall brukar motioner
inte sättas upp på det sätt som här
skett utan punktvis, så att varje avdelning
kan gå till rätt utskott. Hade så
skett i denna motion, hade motionen beträffande
en del kunnat remitteras till
lagutskott och beträffande en annan del
till bankoutskottet. Om det varit fallet
här, hade vi väntat i första lagutskottet
tills bankoutskottet yttrat sig. Jag är
ledsen, att vi tyvärr inom första lagutskottet
rent ut sagt aldrig sysslar med
sådana här ekonomiska spörsmål. Jag
tror inte heller, att det hade varit lyckligt
om vi gjort det denna gång. Detta
innebär ingen underskattning av motionärernas
åsikt att frågan är angelägen,
så mycket mindre som det — såsom jag
påpekade — finns en motion hos banko -

Nr 15 201

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Översyn av riksåklagarämbetets instruktion

utskottet, där denna sak tagits upp på
det andra planet.

Hade den här föreliggande motionen
först blivit belyst av bankoutskottet och
sedan kommit till första lagutskottet,
kanske då med närmare upplysningar
om i vilka avseenden lagen borde överses,
hade, förmodar jag, även lagfrågan
fått en annan utgång. Att man inte är
särskilt sinnad att se över lagen, när
alla dessa remissinstanser anser det
överflödigt, är väl ganska naturligt.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Jag vill till alla delar
ansluta mig till vad herr Rylander nyss
framförde. Det föreligger ju en motion
-— nr 465 i andra kammaren — i vilken
det yrkas på en undersökning av det
allmännas möjlighet att genom ändring
eller komplettering av rådande lagstiftning
underlätta tillkomsten av aktiesparklubbar,
investeringsbolag, investeringsfonder
med låga aktievalörer, etc.
Denna motion kommer i sak att i dagarna
behandlas av bankoutskottet. Jag
vill ha anmält detta såsom en förklaring
till att jag inte vill binda mig för
något beslut i dag utan ämnar avstå
från att rösta.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Fröding begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
yrkade likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 145 ja och 38
nej, varjämte 30 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren liade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Översyn av riksåklagarämbetets
instruktion

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckt motion
angående framställning till Kungl.
Maj :t om översyn av riksåklagarämbetets
instruktion.

Första lagutskottet hade till behandling
föreliaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 474, av herr Eliasson i Stockholm.
I motionen hemställdes, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om översyn av riksåklagarämbetets
instruktion med särskilt iakttagande
av behovet att närmare reglera den
i 3 § omförmälda anvisningsrätten».

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av förevarande motion, II:
474, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
som sin mening ge till känna vad utskottet
i utlåtandet angivit.

Reservation liade avgivits av herrar
Larsson i Stockholm och Eliasson i
Stockholm, vilka ansett att utskottet
hort hemställa, att riksdagen i anledning
av förevarande motion, 11:474,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t an -

202

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Översyn av riksåklagarämbetets instruktion

hålla om översyn av riksåklagarämbetets
instruktion med särskilt iakttagande
av behovet att närmare reglera den
i 3 § omförmälda anvisningsrätten.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skall be att något
få beröra bakgrunden till den motion
som föranlett utskottsutlåtandet.

I en del fall har i samband med riksåklagarämbetets
ingripande i olika åtalsärenden
uppkommit oklarhet om vad
riksåklagarens hänvändelse till åklagaren
inneburit. Man har i sådana fall
ställt sig frågan om det endast varit
fråga om råd, som riksåklagaren har givit
och som åklagaren kunnat följa om
han velat, eller om det varit fråga om
en order, som åklagaren haft att följa.
Har hänvändelsen skett med bindande
ansvar för riksåklagaren? I detta sammanhang
har även formerna för denna
anvisningsrätt diskuterats.

Det är alldeles självklart, att riksåklagaren
kan ingripa och skall kunna
ingripa mot underordnad åklagare om
misstanke uppkommit att denne handlat
felaktigt. Det är också givet, att han
skall kunna ge ett råd om han finner
att saken så påkallar. Det har härvid
inte anmärkts mot att t. ex. riksåklagaren
vid besök av någon person som
företräder den misstänkte eller i samband
med kritik mot åklagaren i pressen
ingriper genom att infordra handlingar
eller yttrande om saken och om
så är påkallat vidtar åtgärder genom att
lämna råd eller bindande anvisningar i
saken. Det är inte den sidan av riksåklagarens
verksamhet som i detta sammanhang
diskuterats. Det har emellertid förekommit
att riksåklagaren utan någon
sådan undersökning försökt att inverka
på åklagarens ståndpunkt. Riksåklagaren
har härvid som regel påpekat, att
han icke ägt kännedom om målet men
icke desto mindre i imperativ form uttryckt
sin uppfattning. Om åklagaren i

sådant fall ändå stått fast vid sin ståndpunkt
har sådan hänvändelse ibland
förkn:ppats med att riksåklagaren för
åklagaren framhållit det obehag, som
åklagaren utsatte sig för om dennes
handlingssätt icke skulle visa sig vara
riktigt. Sådana underhandsdirektiv synes
ofta ha varit betingade av en överdriven
rädsla för att pressen skulle rikta
anmärkning i saken. Trots att riksåklagaren
vid sådana tillfällen framhållit,
att han inte varit närmare insatt i
ärendet, har det likväl, med hänsyn till
åklagarens underordnade ställning, varit
ägnat att starkt dirigera åklagarens
beslut i viss riktning. Å andra sidan har
riksåklagaren icke ansett att han vore
ämbetsmannamässigt ansvarig för åtgärden.
Det är framför allt sådana mellanformer
mellan råd och bindande anvisningar
som har förefallit synnerligen
betänkliga.

Jag skall ange några exempel för att
närmare belysa vad jag åsyftar. Jag har
först en hänvändelse från riksåklagaren
till underordnad åklagare angående förundersökningsåtgärd.
I ett sådant fall
vände sig riksåklagaren per telefon till
eu åklagare sedan han fått besök av
företrädare för den misstänkte och
framhöll för åklagaren, att han borde
låta anstå med visst förhör. Riksåklagaren
sade att han inte på annat sätt
tagit del av ärendet. Då åklagaren ansåg
att förhöret likväl skulle komma till
stånd framhöll riksåklagaren, att han
inte ville ha ärendet för »överprövning».

Jag tar ett exempel om hänvändelse
angående återtagande av häktningsframställning.
Riksåklagaren meddelade
per telefon, att han fått besök av en
person som väl kände den misstänkte.
Denne hade velat gå i god för att den
misstänkte var en hederlig person. Riksåklagaren
ville att åklagaren om möjligt
skulle återkalla ingiven häktningsframställning.
Åklagaren begärde att få
komma upp på ämbetet för att föredra
ärendet, men riksåklagaren förklarade

Nr 15

203

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Översyn av riksåklagarämbetets instruktion

att han var så »pressad» att han inte
kunde medhinna föredragning. När
åklagaren framhöll att häkningsframställningen
icke kunde återkallas på det
av riksåklagaren framförda skälet framhöll
riksåklagaren, att han inte ville ha
»en ny aaltonahistoria» (ett häktningsärende,
som icke lett till fällande dom).

Jag vill nämna en hänvändelse angående
ingivande av häktningsframställning.
Sedan i pressen riktats stark kritik
mot viss person för brottsligt förfarande,
vände sig riksåklagaren per
telefon till en annan åklagare och framhöll
därvid, att man skulle kunna undvika
»skandal» om man kunde driva
ärendet till häktning. Åklagaren ville
diskutera de juridiska förutsättningarna
för frågan om brott förelåg, men riksåklagaren
ville inte ingå i närmare diskussion
om den saken. Åklagaren var
för sin del i detta läge obenägen för åtgärden.
Under diskussionen nämnde
riksåklagaren att »vi tål inte en skandal
till».

Jag tar ett fall, där man har ifrågasatt
vem som hade ansvaret för en sådan
hänvändelse. En person hade, misstänkt
för mord, begett sig till Paris.
Under tiden visade sig att det inte alls
var fråga om ett så pass allvarligt brott.
Vederbörande skulle hämtas med flyg
från Paris. I detta läge vände sig riksåklagaren
till åklagaren och det bestämdes
i samråd dem emellan och med
kriminalpolischefen, att vissa avspärrningsåtgärder
för pressen skulle vidtas
ute vid flygplatsen i Bromma. En överkonstapel
misshandlade därvid en pressfotograf,
som försökte komma in. överkonstapeln
blev åtalad och dömd för
detta. I samband med att diskussion
uppkom i pressen om vem som verkställt
avspärrningsåtgärden gjorde riksåklagaren
ett uttalande om alt han icke
hade med saken att göra, detta så mycket
mindre som han icke vore behörig
att besluta om avspiirrningsåtgärder,
som vore en rent polisiär åtgärd. Åklagaren
fick t. o. in. ett koncept till en

tjänsteskrivelse, som åklagaren skulle
tillställa riksåklagaren, i vilken skrivelse
riksåklagarens befattning med ärendet
skulle bortförklaras.

Jag kan anföra ett annat fall, där man
ifrågasatt vem som hade ansvaret för
givet råd. Under samtal med riksåklagaren
på en underordnad åklagares initiativ
frågade den senare, om han i visst
läge kunde förfara på av åklagaren
föreslaget sätt. Riksåklagaren bejakade
detta. I samband med presskritik intog
emellertid riksåklagaren den positionen,
att han icke hade med saken att göra.
För åklagaren framhöll han, att denne
måste skilja på »underhandsråd» och
råd som lämnades i tjänsten.

I visst fall har man t. o. m. ansett sig
kunna träffa avtal om att behandla
tjänsteåtgärd som en »underhandsåtgärd».
Det är ett fall som tidigare inte
varit publicerat och som inträffat relativt
långt senare än dessa nu relaterade
fall. En åklagare hade fått en remiss
att besvara från JK-ämbetet huruvida
han lämnat vissa uppgifter till
Tidningarnas telegrambyrå. Åklagaren
vägrade att svara JK med den motiveringen,
att TT liksom andra tidningsredaktioner
var underkastad sekretessbestämmelserna
i detta sammanhang.
Då tog riksåklagaren kontakt med vederbörande
åklagare. Det bestämdes —
i fullt samförstånd med den underordnade
åklagaren — att denne under hand
skulle skicka in en redogörelse till riksåklagaren,
där han under åberopande
av den etik som råder inom åklagarkåren
skulle säga sig inte vilja undandra
sig att inför sin högste chef rapportera
vad som sagts. Sedan skulle
riksåklagaren förete denna handling för
JK. För den händelse JK inte reagerade
negativt, skulle skrivelsen behandlas såsom
officiell. Reagerade däremot JK så,
att han ansåg att vad åklagaren sagt till
TT var förkastligt, skulle skrivelsen behandlas
som en underhandsskrivelse,
med andra ord betraktas som om den
över huvud taget inte existerat.

204

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Översyn av riksåklagarämbetets instruktion

Vid diskussion om dessa och liknande
fall bär från visst håll framhållits,
att det inte finns något i riksåklagarens
instruktion som reglerade sådana förfaranden.
Åklagaren står administrativt
i lydnadsförhållande till riksåklagaren.
Ingenting förbjuder vad man i dagligt
tal kallar för påtryckning. Enligt min
mening är det uppenbart, att liknande
tillvägagångssätt är olyckliga.

Riksåklagaren, som har hörts av utskottet,
har framhållit, att praxis enligt
hans mening varit tillfredsställande. Utskottet
har emellertid, såvitt jag har
kunnat tolka utskottet, ställt sig tveksamt
till dessa uppgifter, eftersom utskottet
bestämt sig för att föreslå skrivelse
till Kungl. Maj :t och därvid framhålla,
att bindande anvisningar alltid
bör utfärdas skriftligen eller i varje fall
medföra skriftlig bekräftelse samt att
vid utövandet av rent rådgivande verksamhet
bör iakttagas, att det klart kommer
till uttryck att meddelade råd icke
är bindande.

Men om nu utskottet i denna del har
en uppfattning som sammanfaller med
motionärens, så har jag svårt att förstå
varför inte utskottet har ansett att detta
förhållande skulle kunna regleras i riksåklagarämbetets
instruktion. Ett reglerande
av dessa förhållanden i instruktionen
skulle på ett helt annat sätt bli
bindande för befattningshavaren. Det
skulle bli betydligt lättare att avgöra,
om ett felaktigt förfarande har tillämpats
i det enskilda fallet, i synnerhet
som man i diskussionen just i dessa
frågor direkt har framhållit, att bestämmelser
saknas i gällande instruktion.

I samband med en sådan översyn kunde
man också ta upp vissa andra regleringsspörsmål
i anslutning till en numera
utbildad praxis.

Det är på dessa skäl som jag och
ytterligare en ledamot av utskottet har
avgivit en reservation, och jag hemställer
om bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr FRÖDING (h) :

Herr talman! Jag beklagar, att jag i
kväll har behövt gå upp tre gånger, men
det kanske bara blir tre minuter denna
gång. Jag måste till en början, herr talman,
avslöja, att jag nog ursprungligen
var inställd på att herr Eliassons förevarande
motion borde avslås. Jag bibragtes
nämligen från början — kanske
utan grund — den uppfattningen, att
riksdagsmannen Eliassons motionerande
i denna sak var i något för hög grad
influerat av vissa inträffade personliga
meningsmotsättningar mellan stadsfiskalen
Eliasson och riksåklagaren.

Jag blev emellertid, herr talman, under
ärendets fortsatta handläggning
mera positivt inställd till motionen och
var för övrigt den inom utskottet, som
framställde det yrkande, som kom att
ligga till grund för dess utlåtande, vars
utformning nog kan anses innebära ett
mycket välvilligt ställningstagande till
motionens syfte.

Vad som kom att föranleda detta mitt
slutliga ställningstagande var närmast
den omständigheten, att det visade sig
vara inte så alldeles lätt att från riksåklagaren
erhålla en slutgiltig redogörelse
för ämbetets nuvarande praxis i
de hänseenden, varom nu är fråga. När
denna slutgiltiga redogörelse till sist erhållits,
fann jag det därför vara motiverat
att söka få ämbetets sålunda uppgivna
praxis så att säga spikad genom
den i utlåtandet föreslagna skrivelsen
till Kungl. Maj :t, vilken skrivelse man
väl kan anta kommer att av justitieministern
vidarebefordras till riksåklagarämbetet.

Utskottsmajoriteten har nämligen ansett
riksåklagarens sålunda slutgiligt
uppgivna praxis vara godtagbar och
har vid sådant förhållande inte ansett,
att något skulle vara att vinna med en
ändring av själva instruktionen. Bakom
utskottets utlåtande står ju, såsom herr
Eliasson själv antytt, samtliga utskottets
ledamöter utom herr Eliasson och
en partikamrat till honom.

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15

205

Översyn av riksåklagarämbetets instruktion

Jag inskränker mig till att med dessa
ord, herr talman, yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag förstår inte herr
Frödings betänkligheter, om det nu var
så svårt att inom utskottet få fram ett
slutligt ställningstagande från riksåklagarens
sida och man inte fick riktig
klarhet i vad han i själva verket själv
ansett vara praxis. Är det inte då av
desto större betydelse att den praxis,
som man anser vara den riktiga, efter
en utredning blir fastslagen i en instruktion?
Om utskottet odelat hade
trott på dessa uppgifter, att praxis hade
varit tillfredsställande, skulle det ju
vara fullkomligt onödigt av utskottet att
föreslå en skrivelse till Kungl. Maj :t om
att vissa saker skulle tillämpas noggrant
i framtiden.

Herr Fröding frågar vad man därutöver
skulle vinna med att få detta fastställt
i instruktionen. Ja, för det första
skulle man få till stånd en utredning,
där de åklagare hördes, vilka har varit
föremål för dessa påstådda påtryckningsåtgärder
— det är olika åklagare.
För övrigt kan jag erinra herr Fröding
om att herr Gezelius inte heller, enligt
vad han anförde i utskottet, stod så
främmande för dylika så kallade »vinkar»
till åklagarna från riksåklagarens
sida i olika åtalsärenden. Sedan man
hade fått till stånd en utredning, där
man hörde de personer som hade något
att upplysa om, kunde man ta ordentlig
ställning till vad som instruktionsmässigt
borde göras. För det andra skulle
ett inskrivande av vissa regler i instruktionen
på ett helt annat sätt än en
skrivelse till Kungl. Maj :t förebygga eu
upprepning av missbruk, och en sådan
instruktion skulle också kunna tjäna
som förebild för andra åklagarinstruktioner.

Om dessa ytterst allvarliga påståen -

den framställes mot rikets högsta åklagarmyndighet,
anser jag det inte vara
nog att man säger sig vara tveksam och
skriver till Kungl. Maj :t, att vissa regler
skall tillämpas noga i framtiden; man
bör väl först ordentligt ta reda på vad
som har skett och vad man i framtiden
kan göra för att förebygga sådana missförhållanden.
Jag kan inte säga annat
än att det i en sådan situation är rimligt
att begära en översyn av instruktionen.

Herr ONSJÖ (bf):

Herr talman! Jag kanske som lekman
får blanda mig i denna fråga.

I motion 474 av herr Eliasson i Stockholm
har det gjorts gällande, att riksåklagarämbetet
inte fungerar riktigt
som det borde göra, och herr Eliasson
har under debatten här strukit under
detta ytterligare och sagt att det borde
kunna rättas till genom en mera preciserad
instruktion för riksåklagaren.

Utskottet har med stort allvar studerat
denna fråga och försökt bilda sig
en uppfattning om vad som kan ligga
bakom. Motionen har också helt naturligt
remitterats till dem som i första
hand är berörda av saken, framför allt
underåklagarna, till stadsfiskalernas,
landsfogdarnas och landsfiskalernas
föreningar. Av remissinstanserna har
stadsfiskalsföreningen tillstyrkt motionen,
medan de övriga har avstyrkt den.

.lag skall tillåta mig att läsa upp vad
landsfogdarna säger — de är ju inte
vilka som helst. »Vad beträffar de generella
direktiv som meddelas från RÅ
har dessa, såvitt för styrelsen är känt,
icke skett i annan form än genom cirkulärskrivelser
till åklagarmyndigheterna.
Från föreningens synpunkt kan
dessa cirkulärskrivelser icke utgöra motiv
för den begärda översynen av ämbetets
instruktion. Icke heller har, såvitt
kommit till styrelsens kännedom, i
enskilda fall lämnats anvisningar eller
direktiv som till silt innehåll varit så -

206

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Översyn av riksåklagarämbetets instruktion

dana, att de skulle kunna anföras till
stöd för den föreliggande motionen.

Här står alltså påstående mot påstående.
Herr Eliasson har nu åberopat enskilda
fall. Det gjorde han också i utskottet,
och det föranledde mig och flera
andra ledamöter att föreslå, att riksåklagaren
personligen skulle komma till
utskottet för att redogöra för praxis.
Den redogörelse han då lämnade fick
stå fullkomligt oemotsagd. Det hade varit
bra om herr Eliasson då hade sagt
ifrån, så att man hade kunnat bilda sig
en mera opartisk uppfattning om vad
som är rätt och fel i detta sammanhang.

Det intryck, som jag och jag tror alla
inom utskottet utom herr Eliasson fick,
är att riksåklagarämbetet i stort sett
fungerar tillfredsställande. Det är ju en
relativt ny institution, som nog hade
sina svagheter och brister i början, och
även nu kan det kanske begås fel. Vi
måste dock förstå, att om denna institution
över huvud taget skall ha någon
uppgift att fylla, måste den kunna ta
initiativ. Naturligtvis kunde en preciserad
instruktion vara av värde inte
minst för riksåklagarämbetet självt, men
å andra sidan tror jag inte det går att
snöra in verksamheten i alltför snäva
bestämmelser, om ämbetet skall kunna
fylla sin uppgift.

Utskottet har kommit till den slutsatsen,
att det i varje fall för närvarande
inte finns någonting att vinna
med en översyn av instruktionen, och
detta har utskottet starkt understrukit
i utlåtandet. Herr Fröding har redan
sagt, att denna skrivning har utformats
som motivering för ett avstyrkande av
motionen, men i sista omgången kom
utskottets nu föreliggande förslag till
kläm upp. Jag trodde det var en kompromiss,
och därför anslöt jag mig till
förslaget. Den som läser utlåtandet finner
att det är litet oformligt. Utskottet
stryker ju under att det inte finns anledning
att företa en översyn enligt yrkandet
i motionen men slutar med att
föreslå en skrivelse till Kungl. Maj :t.

Jag håller med herr Eliasson om att det
är litet oformligt, och jag var inte själv
tilltalad av kompromissen. Utlåtandet
får alltså inte uppfattas som något slags
halvt bifall till motionen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! I slutet av sitt anförande
kom herr Onsjö in på det som jag
hade för avsikt att tala om. Jag vill särskilt
fästa uppmärksamheten vid vad
han sade om att det här är fråga om
en kompromiss. Utskottet gick ganska
långt för att tillmötesgå herr Eliasson i
Stockholm, och därför har skrivningen
blivit sådan den blivit. Att jag accepterade
den och inte yrkade direkt avslag
på motionen berodde uteslutande på
att jag trodde att herr Eliasson inte
skulle reservera sig. Nu gjorde emellertid
herr Eliasson det.

Han har kanske i någon mån slagit
till reträtt när han i sin reservation
godkänner riksåklagarens rätt att meddela
anvisningar. Det var egentligen
den saken som tvisten från början gällde
— man ville ha ordentliga gränslinjer
uppdragna mellan anvisningar och
råd. Anvisningar skall lämnas skriftligt,
menar utskottet, men åklagaren får
efter eget skön bedöma, i vilken mån
han skall följa råd.

Så långt var man således överens,
men man ansåg också, att med hänsyn
till att riksåklagarämbetet endast fungerat
i tio år och att det tar en viss tid
innan man kunnat utbilda en praxis
och finna den rätta formen, så kunde
man godta riksåklagarens förklaring då
det gällde anvisningar och råd. Men
vad herr Eliasson sagt i sin motion och
vad han säger i sin reservation är någonting
helt annat. Det har inte nämnts
i denna debatt, men jag anser att kammarens
ledamöter bör fästa särskild
vikt vid det. Det är nämligen inte bara
fråga om att vi skall ha anvisningar

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15

207

Översyn av riksåklagarämbetets instruktion

och råd, utan det är också fråga om
alt beskära riksåklagarämbetet så pass
kraftigt, att det i viss utsträckning
skulle komma att förlora sin betydelse.
I reservationen heter det:

»Härvid torde även övervägas om
icke instruktionen även i vissa andra
hänseenden bör reglera vad som enligt
riksåklagaren blivit praxis i fråga om
ämbetets ingripanden. I detta sammanhang
bör övervägas att införa bestämmelser
om att råd företrädesvis bör
lämnas på begäran av den lägre åklagaren,
att ämbetet under pågående förundersökning
bör ingripa först när
misstanke föreligger om att åklagaren
gjort sig skyldig till tjänstefel eller eljest
handlat felaktigt, att ämbetet icke bör
kunna beordra nedläggande av redan
väckt åtal eller återkalla fullföljd talan
med mindre obefogat åtal föreligger
samt att ämbetet icke mot åklagarens
egen uppfattning bör kunna tvinga denne
att vidtaga förundersökningsåtgärd
eller väcka åtal. — Dessutom synes en
närmare reglering av rätten att meddela
generella anvisningar påkallad,
därvid torde beaktas att möjlighet icke
beredes ämbetet att anvisningsvägen
giva föreskrifter angående åtgärder,
som rätteligen kräver lagändring.»

Det är således ett ganska kraftigt ingripande
mot riksåklagarens funktioner
som krävs av reservanterna. Jag vill i
detta sammanhang använda ett ord, som
användes här ganska ofta, nämligen ordet
rättssäkerhet. Vi bör inte bara ha
rättssäkerhet åt ett håll, utan vi bör ha
rättssäkerhet åt alla håll. Riksåklagaren
är den högste granskaren av åklagarnas
verksamhet, och även där behöver vi
ett visst mått av rättssäkerhet. Det måste
därför finnas möjligheter för riksåklagaren
att på olika sätt ingripa mot
honom underställda åklagare. Det är
just mot detta försök att inskränka på
riksåklagarens möjligheter som jag har
reagerat.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ELIASSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Till herr Jacobsson i
Sala vill jag för att förebygga alla missförstånd
säga, att jag i princip inte vill
inskränka riksåklagarens möjlighet att
granska underordnade åklagares verksamhet
i annan utsträckning än som
framgått av de exempel jag här redogjort
för. En sådan form av intervention
vill jag inte ha i åklagarverksamlieten,
och det tror jag inte heller herr
Jacobsson vill. Det är inte fråga här
om att på något sätt beskära riksåklagarämbetets
rätt. De exemplifieringar,
som gjorts i samband med ifrågasatta
ändringar i instruktionen, är inte annat
än vad riksåklagaren själv inför utskottet
angivit vara nuvarande praxis.

Jag håller med herr Onsjö om att
detta utskottsutlåtande är en oformlighet.
Utskottet säger ju egentligen: Här
är allting gott och väl, men man kan
inte riktigt så noga veta, och därför
skall vi ändå skriva till Kungl. Maj :t.
Vad är det för logik? Finner man sig
vara tveksam om hur det förhåller sig
i detta avseende, så är det väl riktigt
att utreda saken.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen, som nu återtagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Eliasson i
Stockholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

208 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Eliasson
i Stockholm begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 142
ja och 00 nej, varjämte 11 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Föredrogos vart för sig

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
20 december 1940 (nr 1044) om vissa
av landsting eller kommun drivna sjukhus
m. m.,

nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag angående
fondering jämlikt 39 § lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
dels ock i ämnet väckt motion,
och

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående ändring av gällande bestämmelser
rörande skyddskoppympning;
samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 17,
i anledning av väckta motioner om viss
ändring av vattenlagens bestämmelser
rörande torrläggning av mark jämte
därtill anslutande statsbidrags- och låneförfattningar.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ o

Ändrad lydelse av 7 § lagen om ersättning
för mistad fiskerätt m. m., tillika
svar på interpellation ang. ersättning till

jordägare för s. k. intrång i fiskerätt

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 7 § lagen den 1
december 1950 (nr 599) om ersättning
för mistad fiskerätt m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Herr statsrådet Eliasson hade tillkännagivit
att han hade för avsikt att i
samband med behandlingen av detta
ärende besvara herr Lundbergs interpellation
angående vissa spörsmål rörande
ersättning till jordägare för s. k.
intrång i fiskerätt.

Genom en den 8 mars 1957 dagtecknad
proposition, nr 129, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till

Lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den
1 december 1950 (nr 599) om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.

Härigenom förordnas, att 7 § lagen
den 1 december 1950 om ersättning för
mistad fiskerätt m. m. skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

7 §.

Den som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds
beslut äger draga frågan
under domstols prövning, såframt han
väcker talan inom tre månader från det
nämndens beslut delgavs honom. Talan
skall väckas vid rätten i den ort där vattenområdet
eller, om det är beläget under
flera domstolar, dess huvuddel ligger.
I beslutet skall intagas erinran om
vad den missnöjde sålunda har att iakttaga.

Kronan vare pliktig att, i den mån
annat ej föranledes av vad i 18 kap. 6
och 8 §§ rättegångsbalken stadgas, er -

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15

209

Ändrad lydelse av 7 § lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m., tillika svar på

interpellation ang. ersättning till jordägare för s. k. intrång i fiskerätt

sätta motparten hans kostnader å målet
i underrätten. Vad sålunda stadgas
skall, om kronan fullföljer talan, äga
tillämpning jämväl å sådana kostnader
i högre rätt som åsamkas motparten genom
kronans fullföljda talan.

Väckes ej---laga kraft.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
men äger ej tillämpning
beträffande ärende, i vilket fiskevärderingsnämnd
meddelat beslut före
ikraftträdandet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat fyra i anledning av
densamma väckta motioner.

I propositionen hade föreslagits, att
kronan skulle erhålla samma rätt som
ersättningssökande att väcka talan vid
domstol i anledning av fiskevärderingsnämnds
avgörande.

I en inom andra kammaren väckt motion,
nr 611, hade herr Lundberg, med
hänvisning till att lagen om ersättning
för mistad fiskerätt i den praktiska
tillämpningen i åtskilliga fall kommit
att medföra orättmätiga ersättningar
och att hittills gjorda värderingar icke
kunde betraktas som i laga ordning
tillkomna, hemställt, »att riksdagen
måtte besluta att antaga Kungl. Maj:ts
förslag om ändrad lydelse av 7 § lagen
den 1 december 1950 om ersättning för
mistad fiskerätt in. in. med den ändringen
att ikraftträdandet får följande
lydelse: Denna lag träder i kraft dagen
efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling. Beträffande
beslut som meddelats av fiskevärderingsnämnd
före denna lags ikraftträdande
må talan jämlikt 7 § väckas inom
3 månader efter ikraftträdandet, samt
att utskottet i (ivrigt vidtager de eventuella
ändringar i lagtext etc. som er -

fordras för att de ovan angivna önskemålen
beaktas».

Utskottet hemställde

A. att riksdagen — med avslag å motionerna
I: 484 och II: 610, II: 611 samt
II: 612 — måtte bifalla förevarande proposition; B.

att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t såsom sin mening giva
till känna vad utskottet anfört i anledning
av propositionen ävensom motionerna
1:484 och 11:610 samt motionen
II: 612.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr statsrådet ELIASSON:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har dess ledamot herr Lundberg
till vederbörande statsråd riktat
följande frågor.

1. Har de i interpellationen berörda
ägande- och nyttjanderättsproblemen
samt slöseriet i samband med ersättning
till jordägare för s. k. intrång i fiskerätt
uppmärksammats?

2. Om så är fallet, kan riksdagen lämnas
en redogörelse för principer, ersättningsnormer,
omfattning, kammarkollegiets
prövning etc. vid fastställandet av
ersättningsbeloppen?

3. Kan man förvänta ett initiativ från
Kungl. Maj:t för att komma till rätta
med de nämnda problemen och kommer
Kungl. Maj :t att bevaka samhällsintresset
vid den eventuella uppdelning
av skär och holmar som aktualiserats i
«amband med fiskerättsfrågorna?

Då de i interpellationen behandlade
spörsmålen huvudsakligen faller inom
fiskets område, torde det ankomma på
mig att besvara densamma.

I interpellationen har framförts åtskilliga
anmärkningar i fråga om fiskevärderingsnämnderna
och deras verksamhet.
Bland annat synes herr Lundberg
vilja ifrågasätta, om nämnderna
erhållit en sådan sammansättning, att

14 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 15

210 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 7 § lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m., tillika svar på

interpellation ang. ersättning till jordägare för s. k. intrång i fiskerätt

de uppställda kraven på opartiskhet och
erfarenhet i värderingsfrågor uppfyllts.
Med anledning härav får jag framhålla,
att såsom ordförande i samtliga 10
nämnder tjänstgöra häradshövdingar.
I övrigt har varje nämnd två ledamöter
jämte suppleanter för dessa, vilket sammanlagt
utgör 40 personer. Av dessa är
för närvarande 16 riksdagsmän, 3 landstingsman,
4 kommunalmän, 3 nämndemän
och återstående 14 jordbrukare.
Såväl ordförandena som ledamöterna
och suppleanterna har utsetts av Kungl.
Maj :t.

Det ligger i sakens natur, att fiskevärderingsnämnderna
omöjligen själva
kan besitta all den sakkunskap i olika
hänseenden, som erfordras för att alla
skilda intressen i ersättningsmålen skall
kunna allsidigt belysas. Av redogörelser
som inhämtats från nämndordförandena
framgår emellertid, att nämnderna
innan ett ärende avgöres verkställer
eller låter införskaffa synnerligen
noggrann utredning angående de
förhållanden, som är av betydelse för
ställningstagandet. Det kan här bli fråga
om att genom förhör med personer
i orten kontrollera sakägarnas uppgifter
eller att inhämta yttranden från
fiskerimyndigheterna, lantmäteriet,
häradsskrivare etc. Vad särskilt angår
kronans intressen, bevakas dessa författningsenligt
av kammarkollegiet, som
alltid får tillfälle att framföra sina synpunkter.
Genomföres det i propositionen
nr 129 framlagda förslaget om rätt
för kronan att fullfölja talan mot fiskevärderingsnämnds
avgörande, torde det
bli betryggande sörjt för att kronans
och det allmännas intressen i förevarande
ärenden icke eftersättes.

Jag övergår härefter till den fråga,
som framför allt givit interpellanten
anledning till anmärkning, nämligen
storleken av de utdömda ersättningsbeloppen.

Jag vill då framhålla, att varken i de
av interpellanten påtalade fallen eller

i övriga avgjorda ärenden synes finnas
något som tyder på att nämnderna tilllämpat
värderingsgrunder, som strider
mot lagens syfte, t. ex. på så sätt att
nämnderna såsom interpellanten antytt
skulle ha bestämt ersättningen efter
priset för förvärv av äganderätten
till både vattenområde och grund i
stället för efter intrång i fiskerätten.
Det kan också nämnas att i de två fall,
då ersättningsfråga dragits under domstols
prövning — i det ena fallet upp
till hovrätt — domstolen höjt de av
vederbörande nämnd fastställda beloppen.

I detta sammanhang torde jag få
uppehålla mig vid de värderingsgrunder,
som användes vid bestämmandet
av ersättningsbeloppens storlek. Värderingsgrunden
måste med nödvändighet
bli olika från fall till fall, beroende på
att det kan röra sig om förlust av vitt
skilda slags fisken, såsom efter strömming,
gös, lax, ål, hummer etc. Dessutom
kan de särskilda ortsförhållandena
spela in. Allt detta gör att någon
enhetlig, för alla fall gällande värderingsregel
inte kan uppställas, utan att
ibland fångstmängden, ibland arrendevärdet,
ibland den direkta inkomstminskningen
är värderingsgrund eller
att t. ex. rena expropriationsprinciper
tillämpas. Det kan för övrigt förtjäna
tilläggas, att man just i nu nämnda förhållande
har att söka en av de främsta
anledningarna till att man valt ordningen
med särskilda organ för prövningen
av ersättningsanspråken.

Ersättningarna torde otvivelaktigt
komma att uppgå till högst betydande
belopp. I detta hänseende kan nämnas,
att hittills utdömts över 5 000 000 kronor
oaktat endast en mindre del av
ersättningsmålen avgjorts. I de ännu
ej avgjorda målen — alltså de flesta ■—
föreligger preciserade ersättningsyrkanden
å mer än 40 000 000 kronor. Härtill
kommer sådana anspråk, vilka ännu
ej slutligt angivits men som även dessa

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15

211

Ändrad lydelse av 7 § lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m., tillika svar på

interpellation ang. ersättning till jordägare för s. k. intrång i fiskerätt

torde komma att gälla mycket stora
belopp. Uppenbart är emellertid, att en
begränsning av ifrågavarande utgifter
inte är möjlig utan att själva lagstiftningen
på området ändras. Detta kan
dock enligt min uppfattning inte komma
i fråga, främst på grund av att jag
icke kan förorda någon rubbning i
principen, att ersättning bör utgå, då
den nya fiskerättslagstiftningen föranleder
intrång i bestående enskild rätt.

Vad slutligen angår det av interpellanten
berörda spörsmålet om en uppdelning
av skär och holmar i samband
med ärendena om mistad fiskerätt, får
jag anföra följande. Interpellanten synes
här åsyfta det förhållandet, att fiskevärderingsnämnderna
vid sin prövning
av ersättningsfråga måste taga ställning
till utsträckningen av det allmänna vattenområdet.
Det är då att observera, att
detta ställningstagande endast har avseende
å själva ersättningsfrågan. Något
rättsligt avgörande för framtiden beträffande
sträckningen av gränsen mot
det allmänna vattenområdet kan det alltså
inte bli tal om i sådant sammanhang.
Emellertid har kammarkollegiet erhållit
uppdrag att verkställa utredning angående
det allmänna vattnets rättsliga
ställning. Med hänsyn härtill och då det
torde kunna antagas, att de av interpellanten
angivna problemen kommer
att behandlas vid nämnda utredning,
finner jag inte anledning att här vidare
ingå på detta ämne.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat herr Lundbergs interpellation.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Eliasson för svaret på min interpellation.
Samtidigt får jag dock beklaga att
de statsråd, som egentligen borde stå
till svars i denna fråga, antingen har
avgått eller nu är frånvarande.

.lag förstår mycket väl, att när statsrådet
Eliasson nu svarar på min inter -

pellation, så blir svaret i stora stycken
beroende av uppfattningarna hos de
tjänstemän, som varit med om ärendets
handläggning tidigare. Men jag förstår
också att interpellationssvaret i det väsentliga
inte kan avvika mycket från
statsrådet Eliassons egen uppfattning,
och jag måste därför granska svaret
från den utgångspunkten, att de redovisade
synpunkterna delas av statsrådet.

När jag för ungefär tre månader sedan
framställde min interpellation, var
orsaken härtill att jag frågade mig, huruvida
tillämpningen av 1950 års lag
överensstämde med vad riksdagen och
tredje lagutskottet då förutsatte. Utskottet
sade den gången följande: »Vid bedömande
av ersättningens storlek bör
beaktas att de nya reglerna kunna för
en och samma rättsägare få både gynnsamma
och ogynnsamma verkningar,
och över huvud synes det, på sätt fiskerättskommittén
framhållit, ej oberättigat
att vid uppskattningen av liden skada
viss hänsyn tages även till allmänna
fördelar i skilda hänseenden som den
nya lagstiftningen i praktiken må medföra
för den ersättningsberättigade.»

Utskottet förutsatte vidare, att när
det gäller utseende av nämndens ledamöter
stora anspråk skulle ställas på
dem beträffande opartiskhet och erfarenhet
av värderingsfrågor.

Sedan riksdagen antagit detta utskottsutlåtande
— som jag för min del
yrkade avslag på — och därvid understrukit
att man skulle pröva såväl fiskevärderingsnämndernas
sammansättning
som ersättningarnas storlek, liar jag frågat
mig, om den nu praktiserade tilllämpningen
verkligen överensstämmer
med vad riksdagen förutsatt. När jag
gjorde mig den frågan, fick jag eu
känsla av att det bär skett något på
här ifrågavarande område, som ger anledning
förmoda att byråkratien har
satts ur funktion på något sätt, att de
organ som skall bevaka att riksdagens

212

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 7 § lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m., tillika svar på

interpellation ang. ersättning till jordägare för s. k. intrång i fiskerätt

beslut verkställes och att samhällets
intressen tillvaratages brustit i uppmärksamhet
och inte iakttagit den
svenska riksdagens beslut.

Jag anser att det såväl ur principiella
som ekonomiska och andra synpunkter
är angeläget att de personer,
som skall effektuera riksdagens beslut
och föra ut dem i praktisk tillämpning,
lär sig begripa att riksdagen inte får
betraktas som en nullitet. Det har de
emellertid gjort i detta sammanhang.
Oavsett om man anser riksdagens beslut
vara kloka eller inte — det är en annan
sak — bör man, när riksdagen har fattat
ett beslut, ha rätt kräva att både
departement och andra skall se till, att
man inte ger sig in på avvägar utan
följer dessa beslut.

Herr statsrådet nämnde här, att
nämndernas sammansättning skulle vara
sådan, att det inte fanns något att anmärka
därpå, och han nämnde som
exempel att häradshövdingar satt som
ordförande i dessa nämnder. Jag vill då
säga, att jag i detta sammanhang men
även i andra sammanhang framhållit,
att juristerna inte har de insikter i ekonomiska
ting, vilka gör det möjligt för
dem att bedöma ekonomiska konsekvenser
av intrång m. m. De har tyvärr inte
den utbildning som behövs; detta är
inget klander mot dem utan endast ett
påpekande.

Herr Ståhl sade för några dagar sedan,
att när jurister allt mer och mer
kommer in på olika poster och blir bestämmande,
skall de väl inte vara tjänare
åt en arbetsgivare i djupare mening
utan också vara tjänare åt ett levande
samhälle, i vilket de skall säga ja
och nej enligt sin övertygelse. Herr
Ståhl gav även uttryck åt den uppfattningen
att vi nu i riksdagen och annorstädes
kommit i händerna på jurister i
sådan utsträckning, att lekmannen —
oavsett om han kan de juridiska formlerna
eller inte — praktiskt taget sätts
ur spelet. Jag skall i fortsättningen för -

söka att genom en del exempel bemöta
herr statsrådets uppfattning om att ledamöterna
i dessa nämnder på grund
av att de är jurister skulle vara speciellt
lämpade för sina uppgifter.

När det gäller advokaterna och exempelvis
kontrollen från myndigheternas
sida har man författningsenligt gjort
gällande, att kammarkollegiet skall klara
dessa frågor. Men efter vad jag kan
förstå har man inte sett till att kammarkollegiets
representant kunnat
hävda kronans intresse med den kraft
som behövts. Det är att beklaga, att så
varit förhållandet.

Herr statsrådet menar då det gäller
ersättningarna, att det inte finns någonting
som tyder på att värderingsnämnderna
skulle ha handlat felaktigt på något
sätt. Han anser tvärtom, att rimliga
anspråk skulle ha tillgodosetts. Jag har
ingen anledning och rätt att kommentera
vissa händelser, men när exempelvis
dödsboet efter en general får 40 årslöner
å 10 000 kronor, d. v. s. 400 000
kronor, för intrång i fiskerätten är det
alldeles självklart att mången arbetare
frågar sig, när han samtidigt vet att vi
i andra sammanhang behöver inkomster
och behöver ta ut skatter: Är det rimligt
att vi för ett intrång, som kan diskuteras,
till ett dödsbo skall utge 400 000
kronor i sådan ersättning? Jag vill
nämna ytterligare ett exempel. En person
inköpte en egendom för 50 000 kronor.
Fastigheten är taxerad för 72 500
kronor, varav 16 000 kronor avser fisket.
Han får nu i ersättning 73 500 kronor
plus ersättning åt en advokat som
han anlitat, d. v. s. över tusen kronor
mera än vad fastigheten som helhet är
taxerad till. Han har, som nämnts, betalat
50 000 kronor för den. Man skall
kanske inte fråga, om detta är rimligt
eller inte, men det är tydligt att statsrådet
anser det vara en rimlig värdering.
Stockholms stad bär exempelvis
fått ca en halv miljon kronor för att
stadens invånare skall kunna få tillgång

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15

213

Ändrad lydelse av 7 § lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m., tillika svar på

interpellation ang. ersättning till jordägare för s. k. intrång i fiskerätt

till fiskevatten. Är det rimligt att man
ger Stockholms stad detta? Frälsningsarmén
har fått ca 120 000 kronor i ersättning.
Vad beträffar de två överklaganden
det här gäller har, som statsrådet
var inne på, i ena fallet en tandläkare
Arosenius i Arboga tidigare blivit
tilldömd 50 000 kronor men fått
74 300 vid överklagandet, i det andra
fallet har den person det gällde tilldömts
11 000 kronor och senare fått
15 000 kronor. Det ar ju god ränta på
kapitalet. Jag har även andra intressanta
domar här. Jag kritiserar inte domarna,
men eftersom herr statsrådet
menar, att förhållandena är rimliga,
kan man ju bli fundersam.

Ett bolag, som jag känner mycket bra
till, har fått 92 000 kronor. Jag frågade
en ingenjör där, om det varit något
intrång. -— Nej, det kan jag inte säga,
svarade han, men det var en jurist i
Uppsala som ringde mig och ville ha
en fullmakt på det hela. — Men det är
ju brottsligt förfarande, sade jag, att
du tar ut 92 000 kronor, när du inte lidit
någon skada. Hur skall du kunna
förklara det? — Men snälla du, sade
han, jag har ju inte begärt någon viss
summa; jag har utan vidare fått 92 000
kronor, och det tar man väl emot. —
Då sade jag: Det är ju på det sättet, att
huvuddelen av ditt vatten har du timmermagasin
på. — Det är riktigt, men
jag kan inte ge mig in på detta. Jag har
ju givit fullmakt åt juristerna, och eftersom
juristerna nu ringt upp varje
fiskerättsiigare, har det blivit på detta
sätt.

Låt mig gå vidare! En hederlig äldre
man sade: Jag skall väl begära 500 kronor
för intrång på min fiskerätt. Ungarna,
som var litet mera djärva, ansåg att
han borde begära åtminstone 1 000 kronor.
Så kom en jurist och fick fullmakt.
Ersättningen blev mellan 70 000 och
100 000 kronor!

Det är ju rimliga anspråk och rimliga
ersättningar enligt statsrådets ut -

tryck. Jag har en hel lista här på liknande
saker, som jag inte behöver referera.
Man blir verkligen förvånad, när
det förfars på detta sätt. En person, som
fick 125 000 kronor, sade när man ville
att han skulle betala av 50 000 kronor
på ett lån, att detta väl var alldeles
orimligt, ty det hade inte skett något
intrång, och han hade inte gjort någon
värdeförlust. En grosshandlare fick
34 000 kronor för intrång ■— han hade
bara gett 35 000 kronor för hela fastigheten.
Det är märkligt, att när det sedan
gällt att värdera egendomarna, så
har man inte ansett att de lidit någon
skada eller att värdet på något sätt
skulle ha minskat.

Nu har man givit ut fem miljoner kronor,
och man skall ge ut åtminstone 40
miljoner kronor till enligt beräkningsgrunderna.
Skattebetalare och andra
frågar sig: Är detta rimligt? Är det inte
en verksamhet som påminner om Pettersson
& Bendel eller skall vi säga Ebberöds
bank? Det måste väl ändå för
dem som satts att handha våra angelägenheter
vara väsentligt att inte ösa ut
pengar hur som helst ur statskassan. 40
miljoner kronor, ja, kanske 50 miljoner
kronor, som det kommer att kosta i
framtiden, är mycket pengar för vanliga
människor. När det föreslås, att
elskatter o. d. skall tillgripas, frågar
man sig: Är det rimligt att den och den
skall få ut så mycket? Ja, en arbetare
säger kanske: Är det riktigt att ett dödsbo
skall få ut 40 årslöner om 10 000
kronor på ett bräde utan någon som
helst prestation?

Jag skulle kunna fortsätta. Redan det
anförda visar emellertid tydligt värdet
av de försäkringar jag fick år 1950, inte
minst från statsrådsbänken, att det inte
var någon fara utan att allt skulle gå så
bra. Åtminstone för vanliga människor
verkar förhållandena i dag mycket underliga.

Antag att ett bolag erhållit låt mig
säga en halv miljon kronor för intrång

214

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 7 § lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m., tillika svar på

interpellation ang. ersättning till jordägare för s. k. intrång i fiskerätt

på fiskerätt och anlägger timmerbommar
eller försäljer området för industriellt
ändamål. Man har ju inte fått betalt
endast för intrånget utan även för
hela fiskvattnet och dessutom i många
fall för egendomen.

Kan vi då anse att den allmänna fiskerättsinnehavaren,
d. v. s. vi alla, hela
samhället, har rätt att av den som äger
vattenområdet kräva ersättning för intrång
i fiskerätten? Jag skulle vilja
ställa denna fråga, ty den är ganska intressant.
Har vi betalat fulla värdet,
ibland expropriationsvärdet för hela
egendomen, skall vi komma ihåg att det
enda vi har förvärvat är allmänhetens
rätt att fiska på vissa områden.

Det har sagts att man vid prövningen
av värdet har gått schablonmässigt till
väga. Man säger att man tar upp 11 kg
fisk på så och så lång tid — oavsett om
man gör det eller inte — till ett pris av
2: 20 eller vad det vara månde, och sedan
har man kapitaliserat och lagt på
vissa procent, och så blir det sådana
här stora summor.

Jag frågade även dåvarande jordbruksministern
1950, hur det skulle gestalta
sig om jag ville ut på vattnet med
en båt och fiska; en del människor tycker
det är trevligt att fara ut på vattnet
i båt. Det kan förekomma och har förekommit
att man förvägrats att ha en båt
förlagd vid ett fiskevatten. Man vägras
t. o. in. av staten, d. v. s. domänstyrelsen,
tillstånd att få lägga till med båten
vid en kust. Är det nu enskilda vatten
och strand runt om ett sådant område,
där vi fått allmän fiskerätt men där
man ändå inte har möjlighet att få
lägga till med en båt vid en brygga,
skulle jag vilja fråga om man på detta
sätt rent av kan göra en allmän fiskerätt
obefintlig.

År 1950 sade statsrådet mycket optimistiskt
— alltså inte statsrådet Eliasson
utan dåvarande jordbruksministern:
»Gränslagen förhindrar inte ett
tillfredsställande av rekreationsintres -

sen. Det är fritt, såsom tidigare sagts,
för John Lundberg i Uppsala eller för
vem som helst — även för den som inte
är riksdagsman och inte har, enligt herr
Lundbergs terminologi, en riksdagsmans
ekonomiska möjligheter — att ge
sig ut på de enskilda vattnen, om han
finner nöje i det. Om han vill ro eller
åka motorbåt eller segla eller göra vad
som helst sådant på enskilt vatten, så
kan ingen makt i världen hindra honom
därifrån.»

Jag passar på tillfället att fråga i dag,
eftersom vi har sakkunnigt folk närvarande:
Är detta uttalande riktigt? Och
tillämpar man för närvarande denna
rätt att nyttja annans strand i den anda
som statsrådet förutsatte? Och kan man
förutsätta att domänstyrelsen i fortsättningen
får ett påpekande om att kronans
vatten skall användas under dessa
fria förhållanden?

Jag måste säga att det är många underliga
företeelser som kommit i dagen
på detta område. Justitieministern —
det vill jag inom parentes säga — har
skaffat oss många underliga lagar och
har kostat svenska staten så mycket, att
man kan få en känsla av att han är för
dyr för ett litet land; den saken skall
jag emellertid inte närmare beröra i
detta sammanhang. Justitieministern
har nu lagt fram en proposition, av vilken
framgår att han anser att kronan
skall ha rätt att överklaga en fiskerinämnds
beslut. Det är ju bra om denna
lag kommer till stånd. Huruvida den får
någon praktisk betydelse vill jag låta
vara osagt. När man finner att de ersättningar
som tillämpats kan av högre
instans anses vara för låga, då måste
man fråga sig om det inte borde vara
folk med vanligt ekonomiskt sunt förnuft,
som hade hand om denna verksamhet.
Jag tror att man över huvud
taget skall akta sig för att ha domare i
nämnder av detta slag. Jag tvivlar naturligtvis
inte på att de kan sina paragrafer,
men det är ju tillämpningen här -

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15

215

Ändrad lydelse av 7 § lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m., tillika svar pa

interpellation ang. ersättning till jordägare för s. k. intrång i fiskerätt

vidlag — och den är av ekonomisk natur
— som det är fråga om.

Jag har i anslutning till denna proposition
väckt en motion, där jag yrkar
på att allt som nämnderna hittilldags
beslutat skall kunna förklaras som en
nullitet. Det är nu sju, åtta år sedan
jag läste kompendierna, men det har
sagts från något håll att om någon dom
är orimlig i förhållande till lagens mening,
så skall den förklaras som en nullitet.
Jag kan inte i detta sammanhang
säga om beloppen i fråga är orimliga
eller inte, men så mycket skulle man
väl ändå kunna säga som att deras storlek
icke står i överensstämmelse med
vad riksdagen har beslutat. Därför menar
jag att riksdagen skall ge Kungl.
Maj:t möjlighet att dels skaffa lämpligt
folk i dessa nämnder och dels överklaga.
Då skulle man kunna pröva alla
ärenden. Av denna anledning har jag
ansett att Kungl. Maj:ts lagförslag i
fråga om ikraftträdandet bör få följande
lydelse: »Denna lag träder i kraft dagen
efter det att lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling. Beträffande
beslut, som meddelats av fiskevärderingsnämnd
före denna lags ikraftträdande,
må talan jämlikt 7 § väckas
inom tre månader efter ikraftträdandet.
» Vidare har yrkats att utskottet i
övrigt skall vidta eventuella ändringar
i lagtexten.

Då det gäller denna fråga har utskottet
skrivit: »Vad slutligen angår hemställan
i motionen II: 611 av innebörd
att riksdagen måtte besluta antaga en
lagändring som medger kronan rätt att
iiven i de fall, då fiskevärderingsnämnds
beslut vunnit laga kraft mot
kronan, väcka talan mot beslutet inom
tre månader från lagens ikraftträdande,
avstyrker utskottet förslaget om dylik
retroaktiv lagstiftning såsom helt stridande
mot grundläggande svensk rättsåskådning.
» Detta har tredje lagutskottet
sagt, och lika vid som hela detta

ärende, som jag har försökt referera så
kort som möjligt, strider emot vad som
ansetts vara svensk rättsåskådning, så
anser jag det vara självfallet, att om
någon felaktighet inträffar skall man
icke stimulera eller ge favör åt dem
som utnyttjat en situation på ett otillbörligt
sätt. Jag måste rent allmänt säga,
att jag har haft ett mycket stort intresse
för och stor tilltro till våra svenska jurister,
men när man får se hur det har
förfarits i detta fall, samlande av fullmakter
m. m., måste man säga att om
juristerna förfar på ett sådant sätt, då
var det oklokt när vi ändrade rättegångsbalken
och gjorde monopol på ordet
advokat.

Efter det svar jag fått på min interpellation
nu efter tre månader och
med anledning av propositionen och
min motion kommer jag till den uppfattningen,
att även om juristerna inom
utskottet och på annat håll nu säger att
vi icke får göra på ett visst sätt, så
skulle det ur riksdagens egen synpunkt
vara angeläget att visa att inte bara juristernas
sätt att tänka och handla är
grundläggande för rättsskipningen. Det
skulle väl även vara angeläget att riksdagsmännens
— de valda förtroendemännen
för det svenska folket — uppfattning
kommer till synes i detta sammanhang.
Därför yrkar jag bifall till
min motion nr 611 i denna kammare,
och jag hoppas innerligt att vi i fortsättningen
skall få slippa liknande beslut
och liknande förfarande både i den
svenska riksdagen och i rättstillämpningen.

Herr statsrådet ELIASSON:

Herr talman! Det är ju riktigt som
herr Lundberg sade, att dessa bestämmelser
har tillkommit för åtskilliga år
sedan, och att jag inte har deltagit i
utformandet av dem. Men bestämmelserna
grundar sig på en lagstiftning,
som riksdagen tagit. När herr Lund -

216 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 7 § lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m., tillika svar på

interpellation ang. ersättning till jordägare för s. k. intrång i fiskerätt

berg började sitt anförande med att han
förstår att mitt svar är beroende av
tjänstemännen i departementet, så vill
jag inte förneka det. Det är ju inte alla
som besitter all den juridiska sakkunskap
som man kan vara i behov av när
man berör detta problem.

Jag vill gärna erkänna, för att det
inte skall uppstå missförstånd här, att
jag inte har den sakkunskapen. Men jag
trodde att herr Lundberg visste, att när
det lämnas ett interpellationssvar finns
det tillfälle för regeringens alla ledamöter
att framföra sina synpunkter, och
herr Lundberg bör ju inte vara okunnig
om att det i den svenska regeringen
finns juridisk expertis, som just har
till uppgift att också granska vad regeringen
gör ur juridisk synpunkt. Även
om jag inte besitter all den sakkunskap
som herr Lundberg skulle önska, är det
i alla fall på några centrala punkter
som jag anser mig kunna hysa en uppfattning,
och det är de punkter som jag
tycker är grundläggande för svensk
rättsåskådning.

Här frågar herr Lundberg om de ersättningar,
som har utbetalats enligt
fiskevärderingsnämndernas beslut, överensstämmer
med riksdagens mening, sådan
den utformats av lagutskottet i det
utlåtande som riksdagen godkände för
några år sedan. Jag måste säga, herr
talman, att jag är förvånad över en sådan
argumentation. Här har riksdagen
sagt att ersättning skall utgå och man
har beslutat tillsätta fiskevärderingsnämnder;
Kungl. Maj:t har tillsatt dem.
Det är väl deras sak att pröva ersättningsanspråkens
rimlighet, det är ju det
de skall göra. Det är orimligt att begära
att jag skall stå här i riksdagen och
göra en värdering huruvida dessa värderingsnämnders
beslut följer lagstiftningen
eller inte. I den mån de inte
följer lagstiftningen skall man väl fullfölja
talan mot det beslut som föreligger.
Kungl. Maj:t har ju här skapat en
rätt för kronan att fullfölja talan.

Sedan säger herr Lundberg att sammansättningen
av dessa nämnder inte
är den bästa. Jag beklagar att jag inte
råkar känna alla dessa häradshövdingar
och alla andra som sitter där, men
jag har ingen anledning att utgå från
annat än att vederbörande statsråd här
sökte få de människor som han ansåg
mest kompetenta att kunna ta ställning
till detta. När herr Lundberg uttalar sig
om juristutbildningen, måste jag säga
att jag i motsats till herr Lundberg inte
har förmåga att avgöra om juristutbildningen
är tillfredsställande eller inte.
Men om herr Lundberg säger att juristerna
saknar sakkunskap på det ekonomiska
området, bör han inte glömma
bort att det här är 10 häradshövdingar
men 40 andra ledamöter och suppleanter,
varav 16 riksdagsmän.

Jag skall inte uttala mig om huruvida
vissa ledamöter saknar ekonomisk sakkunskap
eller sunt förnuft. Det överlåter
jag åt var och en att själv bedöma.
Det är praktiskt folk man har som
nämndledamöter.

Sedan vill jag tillägga, herr talman,
att om jag uppfattade herr Lundberg
rätt, sökte han lägga in i mitt yttrande
en tolkning, som jag inte kan finna
vara korrekt. .lag har inte sagt, att de
utdömda ersättningarna är rimliga. Det
är värderingsnämndernas sak att avgöra,
och man får nu möjlighet att fullfölja
talan mot fiskevärderingsnämnds
avgörande till domstol. Vad jag har sagt
är, att det finns ingenting som tyder på
att värderingsnämnderna tillämpat
grunder, som strider mot lagens syfte.
Dessutom bär jag påpekat att i de båda
fall, då ersättningsfrågor dragits under
domstols prövning — i det ena fallet
upp till hovrätten — har domstolen höjt
det av vederbörande nämnd fastställda
beloppet.

Med anledning av herr Lundbergs
kritik av rättstillämpningen vill jag,
även om jag är lekman på det juridiska
området, säga, att på en punkt kan det

Nr 15

217

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 7 § lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m., tillika svar på

interpellation ang. ersättning till jordägare för s. k. intrång i fiskerätt

väl inte bli fråga om att göra avkall,
nämligen att en enskild, som genom det
allmännas ingripande förorsakas intrång
eller mister en rätt som han har,
skall ha ersättning för detta. Jag vill
till herr Lundberg ställa frågan, om han
har en annan uppfattning eller om herr
Lundberg kanske menar, att här skulle
existera något slags mystisk allemansrätt,
så att ingen äger någonting. Det
är en grundprincip i vår lagstiftning,
att om det allmänna ingriper genom
expropriation eller på annat sätt mot
en enskild och berövar honom något
som han äger, så skall ersättning utgå.
Jag är förvånad över att herr Lundberg
efter alla sina uttalanden om att
det brister i rättsordningen här inte
klart deklarerat, om han anser, att ersättning
skall utgå för intrång. Jag kanske
inte skall vara så förvånad över
detta, när jag vet, att herr Lundberg
har väckt en motion som tredje lagutskottet
ju har avstyrkt och som går ut
på att man skall ändra lagstiftningen,
sedan vissa mål har avgjorts, och inte
bara nöja sig med det utan att man
skall ha en lag som skall tillämpas
retroaktivt på beslut som redan har
vunnit laga kraft. Jag är som sagt lekman,
men jag har svårt att förstå, hur
man med en sådan argumentation själv
skall kunna göra anspråk på att fälla
omdömet att det är så stora brister i
vårt rättsväsende.

Med anledning av herr Lundbergs
fråga, huruvida en person har rätt att
ha en båt i ett vatten, där han inte
har strandrätt och som inte utgör allmänt
vatten, vill jag bara säga, att var
och en väl förstår, att det inte är möjligt
för mig att här på rak arm svara
på detta. .lag vet inte ens om eu jurist
skulle kunna svara på det på rak arm.

Eftersom herr Lundberg i intcrpellationen
och även i sitt anförande tagit
upp saken kanske jag med hänsyn till
den uppmärksamhet som frågan väckt
skulle nämna ett par fall som berörts.

För att ge en uppfattning om hur nämnden
kommit fram till sitt värderingsbelopp
vill jag beröra dess ställningstagande
därvidlag utan att avge något
omdöme om nämndens tillämpning av
lagstiftningen.

I ena fallet gäller det fiskerättsägare
vid Mälaren, omkring 140 stycken, vilka
tillerkänts ersättning med 2 300 000
kronor jämte ränta. Därvid yrkades 250
kronor per hektar frivatten. Det utgör
efter 4 procent det kapitaliserade värdet
av en till 10 kronor beräknad årlig
nettoinkomst per hektar frivatten. Det
är här fråga om att få fram ett kapitaliserat
värde av en beräknad årlig
nettoinkomst som kan godtagas. Till
detta värde kom man efter att ha uppskattat
bruttointäkten till 11 kilo fisk
efter ett medelpris av 2:25 per kilo.
Härifrån drogs sedan omkostnaderna,
beräknade till 60 procent av bruttoinkomsten.
Till stöd för yrkandet framlades
fångstuppgifter och självdeklarationer,
och inför nämnden hördes sakägare,
fiskare, fiskeriassistenter samt
en representant för sötvattenslaboratoriet.
Vidare avgavs på begäran av kammarkollegium
yttrande av fiskeristyrelsen,
därvid styrelsen i stort sett kom
fram till samma hektarvärde som yrkats
eller 250 kronor.

Fiskevärderingsnämnden sänkte emellertid
detta värde, såsom interpellanten
anförde, till 225 kronor, enär kostnadsavdraget
ansågs vara i underkant och
det dessutom var tvivelaktigt, om man
kunde räkna med bestående bruttoavkastning
av 11 kilogram fisk per hektar.
Hänsyn har icke tagits till jordägarnas
ökade möjligheter till fiske med fasta
redskap, eftersom dylika inte användes
i här ifrågavarande vatten. Beträffande
det fall, som återgavs i interpellationen
angående en grosshandlare — det
hänfördes till fiskevärderingsnämnden
för saltsjökusten i Gävleborgs och Uppsala
län — vill jag påpeka för herr
Lundberg, att ersättningsbeloppet inklu -

218

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 7 § lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m., tillika svar på

interpellation ang. ersättning till jordägare för s. k. intrång i fiskerätt

derar ränta. Den egentliga ersättningen
var sålunda 26 500 kronor.

Jag vill än en gång, herr talman, understryka,
att jag anser mig varken ha
möjlighet eller anledning att diskutera
huruvida de utdömda ersättningarna
skulle vara fel eller inte. Vad man synes
kunna konstatera är att nämnderna utgått
från värderingsgrunder, som icke
strider mot lagens syfte. När jag uttalat
mig i denna fråga har jag betraktat
det som självklart — i varje fall enligt
min rättsåskådning — att man inte här
skall ändra på en lagstiftning sedan vissa
ärenden avgjorts, än mindre införa
retroaktiv lagstiftning. Dessutom vill
jag understryka det självklara i att man
skall ge ersättning, när man från det
allmännas sida berövar någon enskild
hans rätt.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det sägs här, att det
finns åtskillig juridisk expertis i den
svenska regeringen. Det har jag aldrig
bestritt, men då finns det väl också anledning
för regeringen att följa sådana
här ärenden och utnyttja expertisen för
att verkligen se till, att kronan inte
åsamkas förluster.

Jag har inte heller förnekat, att riksdagen
sagt att ersättning skall utgå.
Däremot har jag frågat herr statsrådet,
om han anser det rimligt när det gällde
en viss fastighet som man betalt 50 000
kronor för. Jag vet inte, om herr statsrådet
har studerat handlingarna lika
väl som jag gjort — jag tror det är § 34
i värderingsnämndens protokoll där
värderingsreglerna beskrives. Grosshandlaren
gav 50 000 kronor för hemmanet.
Det var taxerat till 72 500 kronor.
Med ränta blev det utdömda beloppet
73 500 kronor. Juristen fick sig tilldömt
1 020 kronor. Här var det ändå
inte fråga om något intrång i rättigheter,
tv möjligheten kvarstår att fiska
på samma sätt som förut.

Det påstås också, att värderingsnämnderna
är sammansatta av praktiskt folk.
Jag skulle vilja fråga, om sammansättningen
är lämplig, när resultatet av en
värdering kan bli sådant som i detta
fall. Eftersom regeringen har tillgång
till så många juridiska experter är mina
möjligheter till kritik i detta sammanhang
begränsade. Här är det dock inte
fråga om vad riksdagen beslutat rörande
ersättning för intrång i enskild rätt
utan om rimligare beräkningsgrunder.

Jag vill även passa på att tala om att
det till grosshandlaren har betalats ut
33 881 kronor. Statsrådet gjorde ett litet
misstag, ty räntan hade inte kommit
med. Han hade givit 35 000 kronor för
hela egendomen.

Beräkningarna vid kusten har jag
vissa möjligheter att bedöma, eftersom
jag känner till fiskerätten vid kusten
sedan åtminstone 45 år tillbaka. Det är
här fråga om en person, som — efter
vad jag förstår — aldrig haft något
fiskevatten. I denna trakt har det alltid
existerat allmän rätt; det vet jag, eftersom
min släkt haft hand om byns handlingar
i några hundra år. År 1833 hade
man exempelvis ett sammanträde på
Uppsala slott, varvid det uttryckligen
sades ifrån, att man skulle förfara i fråga
om detta vatten som av ålder varit.
Nu är det annorlunda. En person köper
ett hemman av ett bolag, och så får han
utan vidare 3 000 kronor i ersättning.
Det skall villigt erkännas, att den bil
han skaffat för pengarna är bra att ha.
Det har blivit många bilar i Uppsala
för ersättningarna, och dem skall man
inte missunna folket på landsbygden.
Jag frågar dock, om det är rimligt att
sådana här ersättningar skall ges år
1957. Att det skett tidigare vet jag mer
än väl. Det är väl inte meningen att
man skall ge alla dessa direktörer, jurister,
tandläkare och andra någon sådan
välgörenhetsersättning. I den politiska
agitationen har de sagt: »Vi vill
inte vara med om att betala skatt. Vi

Nr 15

219

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ändrad lydelse av 7 § lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m., tillika svar på

interpellation ang. ersättning till jordägare för s. k. intrång i fiskerätt

protesterar mot den understödstagaranda,
som finns ute i bygderna.» De
har också röstat på ett visst sätt, men
när de har möjlighet att leka kronrullning
visar de inga som helst hämningar.
Detta är litet underligt, och jag tycker
inte, att svensk lagstiftning skall uppamma
sådana företeelser, som vi fått
uppleva efter år 1951.

Jag vill erinra om att jag år 1950 i
denna kammare mycket bestämt varnade
för det här eländet och yrkade
avslag på lagförslaget, och det var också
flera kammarledamöter som då stödde
mig. Riksdagen har nu fått se ett
resultat av det hela som jag tror att
ingen 1950 kunde drömma om. Kalaset
kostar för all del bara 40, 50 eller 60
miljoner kronor, men vad som inträffat
är nog en hälsosam lärdom för både
jurister, regering och riksdag.

Herr statsrådet ELIASSON:

Herr talman! För att det inte skall
råda någon oklarhet på den punkten
vill jag framhålla att värderingsnämnderna
består, förutom av häradshövdingen,
av två ledamöter och suppleanter
för dem. Dessa ledamöter har
rösträtt och kan alltså göra sig gällande
vid värderingsnämndernas beslut.

Vidare vill jag än en gång, eftersom
herr Lundberg ifrågasätter om de utbetalade
ersättningarna varit rimliga,
framhålla, att jag inte kan uttala mig
om huruvida ersättningarna varit rimliga
eller icke. Vad jag sagt är att det
inte finns någonting som tyder på att
de värderingsgrunder, varifrån nämnderna
utgått, strider mot lagens syfte.
Dessutom har jag påpekat att i de två
fall, där man har dragit ersättningsfrågan
under domstols prövning — i
det ena fallet under hovrätts prövning
— har domstolen höjt det belopp som
vederbörande nämnd fastställt.

Under sådana förhållanden tycker
jag inte att det bör vara mycket att

tillägga. Om herr Lundberg har den
uppfattningen att ersättningsbeloppen
är för höga, så blir det ju efter genomförandet
av det förslag, som Kungl.
Maj :t nu framlagt och som tredje lagutskottet
tillstyrkt, möjligt för kronan
att väcka talan vid domstol och få prövad
skäligheten av de beslut värderingsnämnderna
fattar. Då kan man väl
inte säga att det är otillfredsställande
sörjt för en domstolsmässig prövning
av frågan, huruvida ersättningarna är
rimliga eller inte.

Men detta gäller de ärenden, där fiskevärderingsnämnderna
ännu inte har
fattat beslut. Liksom tredje lagutskottet
har jag en annan mening än herr Lundberg
om möjligheterna att genomföra
en lagstiftning som är retroaktiv så till
vida att även de beslut, som redan fattats
av fiskevärderingsnämnderna och
som vunnit laga kraft, skall kunna underställas
domstols prövning. En sådan
uppfattning i en rättsfråga som denna
har jag inte någon som helst förståelse
för. Även om jag är lekman, kan jag
inte finna annat än att det inte är några
överord av tredje lagutskottet, när man
betraktar en sådan tankegång som att
det skulle ske en omprövning av beslut,
som redan vunnit laga kraft, såsom
stridande mot vad som är grundläggande
för svensk rättsåskådning.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Resultatet av nämndernas
verksamhet får väl ändå, herr statsråd,
anses vara ett uttryck för om
nämnderna är bra eller dåligt sammansatta.
Visst har det varit lekmän med
i nämnderna, men man borde väl ändå
— jag talar nu bara om de nämnder jag
känner till och vilkas handlingar jag
gått igenom — ha följt lagens intentioner
och sett till alt det i värderingsnämnderna
placerats personer med åtminstone
någorlunda god kroppslig och
andlig vitalitet. .lag vill inte med detta

220

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Andrad lydelse av 7 § lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. m., tillika svar på

interpellation ang. ersättning till jordägare för s. k. intrång i fiskerätt

rikta något klander mot nämndledamöterna
— de har väl under ett långt
liv hunnit göra sitt — men man kan ju
inte in i sena hösten ha samma kraft
och vitalitet som tidigare.

Vad beträffar frågan om att ompröva
beslut som redan vunnit laga kraft, så
skall jag villigt erkänna att statsrådet
Eliasson inte kan vara insatt i sådana
saker, och det har jag inte heller begärt.
Men han har ju försvarat vad som
sagts i interpellationssvaret, och jag vill
därför fråga honom om det ändå inte
är ett underligt förfarande, att i detta
sammanhang skall den ena parten få
begära en viss ersättning och sedan erhålla
det som begärts, medan samhället
icke har någon möjlighet att hävda sig.

Oavsett om ett ärende går till högre
rätt eller inte, så är ju resultatet det
som blir avgörande, och jag överlämnar
åt herr statsrådet att pröva skäligheten
av de ersättningsnormer som tillämpats.
Jag måste emellertid, herr talman, säga,
att dessa normer har upprört dem som
bor vid kusten. Man kan inte begripa
att om man 1950 har sålt ett hemman
för 12 000 kronor, så skall sedan den
nye ägaren erhålla 24 000 kronor i ersättning
för intrång på en fiskerätt som
utövas i precis samma omfattning som
förut. Sådant kan inte vanliga människor
begripa, och herr statsrådet borde
väl också förstå att det här har skett
någonting orimligt, som borde rättas
till. Men det kan inte ske med mindre
än att man ger möjligheten att komma
till rätta med detta underliga förfarande
en tillbakasyftande verkan. Sådan
som lagen är måste det vidtas andra
åtgärder än som kanske hittills varit
fallet.

Herr statsrådet ELIASSON:

Herr talman! Jag tror inte det lönar
sig för mig att diskutera så mycket mera
med herr Lundberg. Det är inte mycket
mening med att i detta sammanhang

i kammaren anföra att en person får så
och så mycket ersättning och gav så
och så mycket för sin egendom. Här
skall väl ändå ersättningen utgå efter
värdet, oavsett om vederbörande köpt
egendomen billigt eller dyrt. Eller har
herr Lundberg en annan uppfattning
om ersättningen?

För det andra har här kommit till synes
en uppfattning, som jag inte vill
låta stå oemotsagd. Visserligen innebär,
som också framgår av utlåtandet, Kungl.
Maj ds proposition, att kronan nu får
rätt att fullfölja talan vid domstol. Men
fördenskull skall man inte som herr
Lundberg påstå, att ingen bevakar det
allmännas intressen. Det vet, förmodar
jag, ändå herr Lundberg att kammarkollegium
har till uppgift att göra.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag skall helt kort yrka
bifall till utskottets utförliga och enhälliga
förslag.

Trätan mellan statsrådet och herr
Lundberg tänker jag inte lägga mig i.
Jag skulle emellertid vilja rekommendera
statsrådet att med intresse och
uppmärksamhet följa vad som sker och
har skett härvidlag. Man kan inte komma
ifrån, att det har skett en del ganska
uppseendeväckande saker. När man
tittar på en del av dessa ärenden, kan
nian inte spåra mycket av den återhållsamhet
vid ersättningarnas utdömande
som utskottet och riksdagen rekommenderade
1950.

Herr Lundberg har två gånger understrukit
att han 1950 varnade för hur
mycket det skulle kosta, när han talade
emot lagförslaget. Nu ser vi, menar han,
hur det gick. Ja, herr Lundberg gick
emot förslaget om den nya lagen, men
varför gjorde han det? Han påstod att
den nya lagen betydde att man skulle
ge strandägarna väldiga vattenområden
som de inte tidigare haft. Han gick alltså
ingalunda emot förslaget därför att

Onsdagen den 8 maj 1957 ein.

Nr 15

221

han trodde att den nya lagen skulle dra
med sig stora ersättningsanspråk. Hade
lian haft rätt 1950 när han här påstod
att lagen gav strandägarna stora områden
som de inte tidigare hade haft,
skulle detta knappast ha kunnat föranleda
några ersättningsanspråk.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Till herr Levin vill jag
säga att jag med stöd av all juridisk expertis
med undantag av Dahlberg 1897
hävdade att grunden i vattenområdet
inte kunde tillhöra enskild medan däremot
fiskerätten kunde göra det.

När det gällde ersättningen sade jag
till herr Levin eller vem det var som
försvarade utskottet, att om staten ville
hr i gång en kronrullning var det dess
sak, men jag ville yrka avslag på detta.
Tillsammans med en del andra fick jag
också en opinionsyttring till stånd. Herr
Levin skall komma ihåg att det inte
bara var fråga om rätten till grunden
utan också om ersättningen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den av herr
Lundberg väckta motionen 11:611; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den

Understöd åt fiskare

ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen II: 611 av herr Lundberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan oförändrad.

§ 7

Föredrogos vart efter annat

tredje lagutskottets utlåtande nr 19,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning med
vissa bestämmelser till motverkande av
spridning av flyghavre; och

jordbruksutskottets utlåtande nr 18, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar
m. in., såvitt avser kronoparken
Bogesund i Stockholms län m. fl.
fastigheter.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Ytterligare utgifter å tilläggsstat II,
avseende jordbruksärenden

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1956/57, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden, jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Understöd åt fiskare

Propositionen innebar, att ett belopp
av 100 000 kronor skulle ställas till förfogande
för detta ändamål.

222

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Understöd åt fiskare

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 476 av herr Jonsson,
Jon, och herr Svedberg, Erik, samt
II: 608 av herrar Asp och Eriksson i
Bäckmora, i vilka motioner yrkats att
riksdagen måtte för ifrågavarande ändamål
anvisa ett reservationsanslag av
150 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 476 och II: 608, till Understöd
åt fiskare å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
reservationsanslag av 150 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Bertil Andersson, Sigfrid
Larsson, Mossberger, Kristiansson, Yngve
Nilsson, Gustafson i Dädesjö, Johanson
i Västervik och Franzén i Motala
samt fru Jäderberg, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å motionerna
I: 476 och II: 608, till Understöd
åt fiskare å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor,

b) av herr Agerberg, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Förevarande punkt gäller
anslag på tilläggsstat för understöd
åt fiskare på ostkusten, som råkat ut för
felslaget fiske under år 1956.

Det är särskilt strömmingsfisket som
i det närmaste helt misslyckats, enligt
vad Gävleborgs läns fiskarförbund och
länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekat.
Detta har medfört vissa sociala följdverkningar
i form av avflyttning, övergång
till andra yrken eller ekonomiska
svårigheter.

För fiskarbefolkningen är det givet -

vis ganska naturligt att jämföra den situation
de har råkat i med svartrostfallen
och felslagen skörd samt med hänvisning
till det stöd som vid olika tillfällen
getts jordbruket anhålla om statens
hjälp i denna nödsituation.

I ett yttrande av fiskeristyrelsen över
länsstyrelsens i Gävleborgs län hemställan
om stöd, betecknas stödet som
nödvändigt. Statskontoret tillstyrker
likaså, men anser att detta stöd inte bör
fä formen av lån utan bör utgöra ett
kontantunderstöd till fiskare som råkat
i ekonomiska svårigheter i enlighet med
vad riksdagen i början av 1930-talet beslöt
i liknande fall.

Departementschefen har ställt sig välvillig.
Han påpekar att för liknande
nödsituationer har tidigare medel funnits
tillgängliga under anslaget Understöd
åt fiskare. Anslaget är emellertid
förbrukat för innevarande budgetår,
och departementschefen begär 100 000
kronor att av Kungl. Maj :t på lämpligaste
sätt fördelas bland de hjälpbehövande.
Hjälpen bör utsträckas till behövande
utefter hela ostkusten.

När jordbruksutskottet behandlade
denna punkt i tilläggsstaten skedde
detta för att vinna tid preliminärt före
motionstidens utgång. Vid denna preliminära
behandling förklarades enstämmigt
från fiskarnas representanter i
utskottet, att man i stort sett var nöjd
med det preliminära beslutet om bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.

Sedermera väcktes det emellertid en
motion om en höjning med 50 000 kronor
utöver vad Kungl. Maj :t äskat. Man
gjorde detta med den kategoriska motiveringen
i motionen, att 100 000 kronor
var otillräckligt. Vid den slutliga behandlingen
i utskottet segrade motionens
yrkande med en rösts majoritet
vid voteringen. Nio av utskottets ledamöter
reserverade sig för bifall till
Kungl. Maj :ts förslag.

Vi reservanter menar, att det vid den
slutliga utskottsbehandlingen inte lämnades
några som helst sakskäl för att

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15

223

100 000 kronor var för litet eller att
150 000 kronor skulle vara ett bättre avvägt
anslagsbelopp. Vi ifrågasatte om
motionärerna härvidlag bättre hade
kunnat bedöma medelsbehovet än
Kungl. Maj :t. Vi betvivlar att så är fallet.
Det torde i stället vara så, att det
av Kungl. Maj :t äskade beloppet motsvarar
det aktuella behovet av kontantunderstöd
åt fiskare, som av anförd orsak
råkat i ekonomiska svårigheter.
Några andra behov i sammanhanget är
anslaget inte avsett att täcka.

Därutöver torde dock vissa åtgärder
behöva vidtagas för bistånd till fiskarbefolkningen
på ostkusten. Orsakerna
till den uteblivna fisktillgången behöver
undersökas. En förbättring av de sociala
villkoren för fiskarbefolkningen
bör också övervägas. Därför har reservanterna
i sin skrivning förutsatt, att
Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följer
utvecklingen inom ifrågavarande
trakter och vidtar de ytterligare åtgärder
som med hänsyn till förhållandena
kan anses påkallade.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att denna skrivning är avsevärt
mera positiv och vittgående än utskottsmajoritetens,
som endast stannat
för att föreslå en höjning av anslaget
med 50 000 kronor och därmed punkt
och slut. Vi menar att ostkustfiskarnas
problem icke löses med de nu ifrågasatta
kontantunderstöden. Ur den synpunkten
torde var och en förstå, att reservanternas
förslag både innebär en
lindring i de ekonomiska besvärligheterna
för stunden samt även ett uppslag
till lösning på bredare bas och med
större effekt för framtiden än utskottsmajoritetens
svagt motiverade och
tveksamt formulerade förslag om en
höjning med 50 000 kronor.

Till slut vill jag bara erinra om att
första kammaren vid voteringen har
godkänt reservationen med 68 röster
mot 52 för utskottsförslaget. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Understöd åt fiskare

Herr ERIKSSON i Bäckmora (bf):

Herr talman! När riksdagen nu har
att pröva frågan om ekonomiskt bidrag
till ostkustfiskarna, är den frågan föranledd
av det felslagna fisket under
fjolåret, kanske främst i Gävleborgs län,
som i mannaminne inte haft så dåligt
fiske som under år 1956.

Inom jordbruksutskottet har det icke
rått några delade meningar om behovet
av särskilda stödåtgärder. Vad
däremot gäller stödbeloppets storlek har
meningarna gått isär. Majoriteten i utskottet
har samlat sig kring ett anslag
på 150 000 kronor, medan reservanterna
inte vill sträcka sig längre än till
100 000 kronor.

Det torde vara ostridigt, att fisket på
ostkusten under fjolåret inneburit något
av en ekonomisk katastrof för fiskarna
där, vilkas försörjningsunderlag i
många fall äventyrats. Inom Gävleborgs
läns fiskförsäljningsförening har man
gjort en utredning angående fiskarnas
inkomstförhållanden. Denna utredning
ger vid handen, att medan fisket under
år 1955 i medeltal gav 3 400 kronor per
fiskare, så gav det år 1956 endast 1 421
kronor, d. v. s. inkomsten gick ned mycket
kraftigt.

Dessa siffror talar tydligare än något
annat om det verkliga nödläge, som fiskarna
kommit i och som bland annat
föranlett länsstyrelsen i Gävleborgs län
att göra en framställning till regeringen
om särskilda stödåtgärder. Med dessa
små inkomster har fiskarna knappast
haft möjligheter att försörja sig, än
mindre att förnya utrustningen i fråga
om redskap eller båtar. Många har därför
sett sig nödsakade att överge yrket,
medan andra åter har ökat sin skuldsättning.
Antalet yrkesverksamma fiskare
inom Gävleborgs län har sedan år
1946 nedgått med icke mindre än 567
stycken. Det säger någonting om de nyrekryteringssvårigheter,
som finns i
detta yrke.

Orsaken till det dåliga fisket har sakkunniga
på området sökt klarlägga, och

224 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Understöd åt fiskare

de har kommit fram till att det sannolikt
beror på ogynnsamma väderleksförhållanden.
Är det antagandet riktigt,
skulle man kunna hoppas på ett omslag
till ett bättre och gynnsammare fiske.
Statens stödåtgärder får därför ses som
eu tillfällig hjälp till självhjälp.

Enligt utskottets mening skall bidraget
fördelas mellan fiskare från Uppland
och utefter hela norrlandskusten.
Det säger sig självt, att om bidraget
inom detta stora område skall bli till någon
verklig hjälp, så tarvas här minst
150 000 kronor. Yi var inte eniga i utskottet
om det beloppet, men reservanterna
höll med oss om att det sannolikt
var otillräckligt. Jag har därför
mycket svårt att inse, att det är en hållbar
motivering för reservanternas ståndpunktstagande,
när man i ena ögonblicket
är ense med utskottsmajoriteten
om såväl behovet som anslagsbeloppets
otillräcklighet för att sedan reservera
sig för ett lägre anslag.

I dessa dagar står fiskarna på ostkusten
inför starten av en ny säsong. Man må
inte förvåna sig, om tveksamhet gör sig
starkt gällande med hänsyn till fjolårets
erfarenheter. Från den synpunkten
kommer ett bidrag från statens sida inte
bara att få ekonomisk betydelse utan
jämväl att tjäna som ett moraliskt stöd
åt fiskarna.

Ur såväl samhällets som folkförsörjningens
synpunkt måste det vara angeläget
att fiskarkåren inte försvinner.
Nu kan man visserligen säga, att 50 000
kronor mera inte löser fiskarnas problem.
Ja, det är möjligt, men i detta fall
betyder ytterligare 50 000 kronor en
tredjedel mera i bidrag, och det är säkert
välkommet i detta läge.

Jag har därför, herr talman, en alldeles
bestämd känsla av att kammarens
ärade ledamöter inte behöver hysa några
farhågor för slöseri med statens medel,
därest man biträder utskottsmajoritetens
förslag. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ANDERSSON i Långviksmon
(fp):

Herr talman! Med hänsyn till den sena
timmen skall jag inte förlänga debatten
onödigt mycket. Jag skulle kunna
nöja mig med att instämma med den
föregående talaren, herr Eriksson i
Bäckmora. Samtidigt vill jag poängtera,
att de argument och siffror han har anfört
beträffande fiskarna utefter hälsingekusten
inom Gävleborgs län också
gäller för fiskarna inom Västernorrlands
län.

Jag har här i min hand en ekonomisk
utredning över yrkesfiskarnas inkomster
dels av fisket och dels av annan
verksamhet under åren 1955 och 1956.
Jag måste säga att den utredningen är
skrämmande. Inkomsterna ligger faktiskt
långt under existensminimum. För
Västernorrlands del gäller det mer än
500 fiskare, och deras bruttoinkomst av
fisket under 1956 var i medeltal endast
1 636 kronor. Utredningen omfattar var
och en av yrkesfiskarna inom detta
område. Vi har hört i det föregående att
medelinkomsten är ungefär densamma
för fiskare i Gävleborgs län.

Fisket betyder ju rätt mycket i vårt
näringsliv och är en viktig faktor i vår
folkförsörjning. Jordbrukarna har kunnat
få skördeskadeersättning, och jag
anser det vara rätt och billigt att också
våra fiskare får ersättning genom statens
medverkan när fisket slår fel. Man
brukar säga att över vädret och fisket
rår allenast Vår Herre. Här gäller det
ett inkomstbortfall som landets fiskare
inte rår över, på samma sätt som jordbrukarna
inte kan hjälpa om skörden
slår fel.

Reservanternas talesman nämnde, att
det inte finns någon reell motivering
för majoritetens yrkande, och han ansåg
att Kungl. Maj:t hade bättre reda
på hur mycket som går åt för att hjälpa
dessa fiskare än motionärerna har.
Kungl. Maj:ts förslag innebär att anslaget
skall utgöra 100 000 kronor. Om vi
slår ut detta belopp på mer än 500 fis -

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15 225

kare bara inom Västernorrlands län,
blir det inte fullt 200 kronor per fiskare,
och sedan tillkommer alla fiskare
i Gävleborgs län och kanske också andra
fiskare utefter kusten som behöver
hjälp. Man kan lätt räkna ut, hur mycket
var och en då får i ersättning.

Nu sägs det, att en ökning med 50 000
kronor inte gör så mycket. Nej, det är
sant, men en fiskare som får 200 kronor
om anslaget är 100 000 kronor har möjlighet
att få 300 kronor om det finns
150 000 att dela på.

Jag skall inte förlänga debatten ytterligare
utan inskränker mig till att yrka
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafson i Dädesjö
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets utlåtande nr 19,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och votcringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 99 ja och 95 nej, var -

Understöd åt fiskare

jämte 14 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 3—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande Fiskerilånefonden
jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Herr TALMANNEN yttrade:
Beträffande föredragningslistan för
kammarens nästa sammanträde hemställer
jag att kammaren måtte besluta,
dels att konstitutionsutskottets memorial
nr 13 skall uppföras på föredragningslistan
för det kammarens sammanträde,
som infaller näst efter det första
lagutskottets utlåtande i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 127, med
förslag till instruktion för riksdagens
ombudsmän, blivit andra gången bordlagt,

dels ock att övriga ärenden skall uppföras
i följande ordning:

konstitutionsutskottets utlåtande nr
14,

bevillningsutskottets betänkande nr
40,

statsutskottets utlåtanden nr 95—97,
bevillningsutskottets betänkanden nr
41 och 42,

samtliga de ärenden, som på dagens
föredragningslista står uppförda såsom
2 gånger bordlagda men som icke slutbehandlats
vid dagens sammanträde,
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 1,

första lagutskottets utlåtanden nr 27,
25 och 20 i nu angiven ordning,

andra lagutskottets utlåtanden nr 23
—25 och 29,

15 — Andra kammarens pratakall 1937. Nr 13

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

226 Nr 15

jordbruksutskottets utlåtanden nr 21
och 22,

konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial nr 7—12 samt, sist,

bevillningsutskottets betänkande nr
43.

Denna hemställan hifölls.

§ 11

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
225, till Konungen i anledning av Kung).
Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 226, angående dels en snabb översyn
av folktandvården och dels rätt för
viss ungdom till förtursbehandling vid
folktandvården; samt

nr 227, angående effektivisering av
barnens trafikfostran.

§ 12

Föredrogs följande till kammaren inkomna
anhållan om ledighet:

Till Riksdagens andra kammare

För bevistande av internationella
sjuksköterskeförbundets kongress och
styrelsesammanträden i Rom anhåller
undertecknad om ledighet från deltagande
i riksdagsgöromålen under tiden
21—31 maj 1957.

Stockholm den 8 maj 1957

Gerda Höjer

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.50 på natten.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM S7
70548*