1957 ANDRA KAMMAREN Nr 14 (Riksdagens protokoll 1957:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957 ANDRA KAMMAREN Nr 14

24—26 april

Debatter m. m.

Onsdagen den 24 april fm.

Sid.

Minnesord över avliden ledamot av kammaren.................. 5

Likställighet i princip mellan pensionärer vid av staten övertagna

järnvägar och vid statens järnvägar ........................ 6

Säsongutjämnande åtgärder inom byggnadsfacken m. m........... 15

Anslag till vissa vägbyggnadsarbeten ......................... 23

Översyn av gällande abortindikationer........................ 24

Interpellation av herr Nilsson i Bästekille ang. tillämpningen av förordningen
om avgift vid investering i motorfordon ............ 39

Onsdagen den 24 april em.

Översyn av gällande abortindikationer (Forts.).................. 40

Föreskrifter om formell kompetens för kommunala revisorer....... 59

Utgifter under riksstatens sjätte huvudtitel:

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m......... 61

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m................. 75

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp....... 78

Statens bilinspektion: Avlöningar ..........................__82

Statens trafiksäkerhetsråd m. m............................ 84

Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning ........... 86

Ersättning till postverket för befordran av tjänsteförsändelser ... 87

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga .............. 89

Fredagen den 26 april

Inbjudan till Finlands enkammarriksdags 50-årsjubileum......... 94

Skatteavdrag för gåvor till humanitära och vissa andra samhällsnyttiga
ändamål samt till internationell hjälpverksamhet bland flyktingar
................................................. 95

1-—Andra kammarens protokoll 1957. Nr li

Nr 14

Innehåll

Sid.

Ändrad lydelse av 13 § 2 mom. lagen om folkpensionering ........ 109

Åtgärder för att förhindra sexualförbrytelser mot kvinnor och barn . 112
Interpellationer av:

herr Hamrin i Kalmar ang. upprustningen av de allmänna vägarna

i samband med beslut om järnvägsnedläggande............. 115

herr Agerberg ang. förbättring av Härjedalens kommunikationer . 116
herr Eliasson i Stockholm ang. allmän reglering inom administrationen
till förhindrande av olämpliga påtryckningar och underhandsdirektiv
m. m.................................... 117

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 24 april fm.

Statsutskottets memorial nr 79, ang. personalvårdsverksamhet m. m.

(gemensam votering).................................... 5

Statsutskottets utlåtande nr 70, om likställighet i princip mellan pensionärer
vid av staten övertagna enskilda järnvågar och motsvarande
pensionärer vid statens järnvägar..................... 6

Bankoutskottets utlåtande nr 11, om säsongutjämnande åtgärder inom

byggnadsfacken m. m................................... 15

Statsutskottets utlåtande nr 74, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat

II (utrikesdepartementet)................................ 22

— nr 75, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (handelsdepartementet)
.............................................. 22

— nr 76, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet)
.......................................... 22

— nr 77, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet)
........................................ 23

— nr 78, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (finansdepartementet)
.................................................. 24

Onsdagen den 24 april em.

Första lagutskottets utlåtande nr 14, om översyn av gällande abortindikationer
........................................... 24

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, ang. föreskrifter om formell

kompetens för kommunala revisorer ....................... 59

Statsutskottets utlåtande nr 6, rörande utgifter under sjätte huvudtiteln
(kommunikationsdepartementet) ..................... 61

Fredagen den 26 april

Statsutskottets utlåtande nr 71, ang. inrättande av ett nordiskt institut

för teoretisk atomfysik.................................. 95

— nr 72, ang. anslag till statens rättskemiska laboratorium m. m. . 95

— nr 73, ang. anslag till epileptikervården m. in................ 95

Innehåll

Nr 14

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 36, om rätt till skatteavdrag för
gåvor till humanitära och vissa andra samhällsnyttiga ändamål

samt till internationell hjälpverksamhet bland flyktingar ...... 95

Andra lagutskottets utlåtande nr 15, ang. dispensmöjlighet för erhållande
av trafikkort trots nedsatt fysisk lämplighet.............. 109

— nr 16, om ändring av bestämmelserna rörande den yrkesmässiga

beställningstraflken.................................... 109

— nr 17, ang. förbud mot utskjutande dekoration å bilarnas fronter 109

— nr 18, ang. ändrad lydelse av 13 § 2 mom. lagen om folkpensionering
................................................. 109

— nr 19, ang. ändringar i lagen om socialhjälp................. 112

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22, om utredning ang. gengasberedskapen
........................................ 112

Första lagutskottets utlåtande nr 17, om åtgärder för att förhindra

sexualförbrytelser mot kvinnor och barn ................... 112

Jordbruksutskottets utlåtande nr 14, ang. reglering av priserna på fisk

m. .................................................. 115

— nr 15, ang. anslag till Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök:
Undersökningar inom sötvattenslaboratoriet samt Fiskeriintenden ter

m. m.............................................. 115

— nr 16, om anslag till Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök:

Avlöningar och Omkostnader............................. 115

— nr 17, rörande anslag till stipendier........................ 115

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Nr 14

Onsdagen den 24 april

Kl. 14.00

§ 1

Minnesord över avliden ledamot av
kammaren

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord:

Det meddelande, som nådde oss under
påskhelgen om statsrådet Sture Henrikssons
bortgång, har fyllt oss alla
med djup förstämning. Trots sin ungdom
och den relativt korta tid av något
mer än åtta år Henriksson tillhörde denna
kammare, hade han tillvunnit sig
allas aktning för sin obestridliga kunnighet
på de områden där han verkade
och för den skicklighet varmed han
framförde sina meningar.

Han tillhörde bevillningsutskottet och
var även livligt verksam i utredningsarbete
i beskattningsfrågor, senast som
ordförande i kommittén rörande den
indirekta beskattningen. Från sin verksamhet
inom den fackliga rörelsen förde
han också med sig till arbetet i riksdagen
en stor erfarenhet rörande arbetsmarknadens
problem. Som statsråd
framträdde han i kammaren endast vid
ett tillfälle.

Jag är förvissad om att vi alla känner
det som en förlust att denne unge,
högt begåvade man för alltid lämnat
vår krets och därmed det arbete i samhällets
tjänst, som han var så väl rustad
för. I stark medkänsla med den
bortgångnes anhöriga lyser vi frid över
Sture Henrikssons minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 79

föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:27 och 11:44, till
Personalvårdsverksamhet m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 277 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 27 och II: 44, till Personalvårdsverksamhet
m. m. för budgetåret
1957/58 anvisat ett reservationsanslag
av 327 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med
82 Ja och 119 Nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med . . 73 Ja och 57 Nej,

vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 82 Ja och 119 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 155 Ja och 176 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Nej-propositionens innehåll.

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Likställighet i princip mellan pensionärer vid av staten övertagna järnvägar och

vid statens järnvägar

§ 3

Justerades protokollen för den 9, den
10, den 11, den 12 och den 13 innevarande
april.

§ 4

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg och ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed intygas att riksdagsman Eric
Nilsson, Svalöv, på grund av sjukdom
(njursten) är förhindrad deltaga i Riksdagens
arbete under några dagar framåt.

Svalöv den 23/4 1957

Göran Bergström
Provinsialläkare

Länslasarettet i Falköping

Härmed intygas, att Einar Karl Sigfrid
Setterberg, f. 10/2 1904, på grund
av sjukdom är oförmögen till arbete
fr. o. m. 23/4 1957 och tills vidare.

Med. avd. den 20/4 1957

H. Wahlnnd
t. f. las.läk.

Till Riksdagens andra kammare

Med anledning av resa till Tyskland
på offentligt uppdrag anhåller undertecknad
om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 24/4 t. o. m. 27/4.

Stockholm den 23 april 1957

Sam Norup

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herrar Nilsson i Svalöv och
Setterberg från och med gårdagen tills
vidare samt herr Norup under tiden
den 24—27 innevarande månad.

Herr talmannen anmälde, att herr
Jansson i Kalix meddelat att han på
grund av trafikhinder blivit förhindrad
att inställa sig till kammarens plenum
denna dag.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds å bor -

det vilande proposition nr 172, med
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
m. m.

§ 6

Föredrogs och remitterades till bankoutskottet
den på kammarens bord liggande
motionen nr 641, av herr Stenberg
m. fl.

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter första
lagutskottets utlåtande nr 17 och jordbruksutskottets
utlåtanden nr 14—17.

§ 8

Likställighet i princip mellan pensionärer
vid av staten övertagna järnvägar
och vid statens järnvägar

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
70, i anledning av väckta motioner om
likställighet i princip mellan pensionärer
vid av staten övertagna enskilda
järnvägar och motsvarande pensionärer
vid statens järnvägar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hesselbom m. fl. (I: 41) och den andra
inom andra kammaren av herr Andreasson
m. fl. (11:38), hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära skyndsam utredning och
förslag till 1958 års riksdag om likställighet
i princip mellan pensionärer vid
av staten övertagna enskilda järnvägar
och motsvarande pensionärer vid statens
järnvägar.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 41 och II: 38 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Hesselbom, Sunne,
Thapper och Stähl, fröken Elmén samt
herrar Andreasson och Kelander, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 41 och II: 38, i skrivelse till

Onsdagen den 24 april 1957 fm. Nr 14

Likställighet i princip mellan pensionärer vid av staten övertagna järnvägar och
vid statens järnvägar

Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning
och förslag till 1958 års riksdag
om likställighet i princip mellan
pensionärer vid av staten övertagna enskilda
järnvägar och motsvarande pensionärer
vid statens järnvägar.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Föreliggande ärende är
en gammal bekant. Motionärerna har
här yrkat på en utredning med förslag
till 1958 års riksdag, innebärande likhet
i princip mellan pensionärer vid av staten
övertagna enskilda järnvägar och
motsvarande pensionärer vid statens
järnvägar. Motiveringen för detta är
att utfallet efter 1939 års principbeslut
för de enskilda pensionärerna blivit
olika, alltefter vilket år de här berörda
järnvägsföretagen förstatligats.

Utskottet har, inte minst av kostnadsskäl,
då den årliga utgiften beräknas till
3,4 miljoner kronor, avstyrkt motionen.
Härvid bör dock uppmärksammas, att
de ifrågavarande pensionärernas ålder
i allmänhet är 75 år och däröver, vilket
innebär, att denna summa mycket
snabbt kommer att reduceras.

Göteborgs stad begärde vid de förhandlingar,
som fördes om statsövertagandet
av Bergslagernas järnvägar, att
dennas befattningshavare skulle erhålla
full statspension. Någon erinran mot
denna begäran gjordes inte av statsmakterna.
Man kanske kan anmärka, att
pensionen borde ha ordnats redan före
förstatligandet. Däremot kan anföras,
att Göteborgs stad också hos dåvarande
BJ hemställt om detta men fått beskedet,
att frågan beräknades bli löst vid
statsövertagandet. Så har emellertid inte
skett, och detta är anledningen till att
den motion väckts, till vilken jag, herr
talman, ber att få yrka bifall.

Häri instämde herr Lundqvist (s).

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Frågan om att ge samma
pension åt f. d. befattningshavare
vid övertagna enskilda järnvägar som
åt statens egna pensionärer har ju, såsom
föregående talare nämnde, flera
gånger tidigare förts inför riksdagen.
Vid ett par tillfällen — senast i fjol —
har motionsvrkandet vunnit andra kammarens
bifall men på grund av första
kammarens ställningstagande fallit. Nu
har vi frågan här på nytt. Liksom vid
tidigare tillfällen frågan varit uppe anser
jag det vara skäligt att medge enskilda
järnvägars pensionärer likställdhet
med statens järnvägars. De får nu
bara 80 procent av statspensionerna.

De under en viss period nästan på
löpande band övertagna enskilda järnvägarna
var av mycket olika beskaffenhet.
Somliga hade en dålig ekonomisk
ställning och var inrangerade i en lägre
grupp. Andra var bättre rustade och
några — däribland Bergslagernas järnvägar
— kunde gott jämföras med SJ.
Vid övertagandet fick befattningshavarna
statens löner och erhöll så gott som
genomgående — det skall gärna erkännas
— en lönelyftning. De som pensionerades
efter nämnda tidpunkt fick
också statens pension, men de som
frånträtt tjänsten bara helt kort tid
före övertagandet fick behålla sin gamla
grundpension.

Nu säger man. att sådana tröskelproblem
ofta uppstår, och det kan vara
sant, men här gäller det dock befattningshavare,
som kanske under 30 å 40
år gått sida vid sida i samma tjänst.
Ingen påstår, att staten har juridisk
skyldighet att utbetala samma pension,
men vore det inte skäligt och rimligt?
Därtill kommer att vid övertagandet
överlämnades pensionsfonder från de
banor som hade egna sådana. Så småningom
kom hela de enskilda järnvägarnas
pensionskassa på 168 miljoner kronor
i statens hand. BJ hade på sin tid
46 miljoner kronor i sin fond.

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Likställighet i princip mellan pensionärer vid av staten övertagna järnvägar och

vid statens järnvägar

Vad Bergslagernas järnvägar beträffar
har dess pensionärer vid olika tillfällen
framhållit, att de icke anser sig
ha blivit rättvist behandlade. När deras
uppgifter inte stämmer med järnvägsstyrelsens
beror det på att den senare
strikt följer den träffade överenskommelsen,
vilken baserades på 1946 års
pensioner, medan pensionärerna anser,
att åtminstone de år 1947 utbetalade
tillfälliga bidragen bort medräknas.
Övertagandet skedde ju år 1948.

Angående 1947 års gratifikationer
gav vid förhandlingarna dåvarande
verkställande direktören Simonsson enligt
protokollet följande upplysning:

»Aprilbidraget ägde samband med de
då pågående löneförhandlingarna med
personalen. BJ:s styrelse hade då uppvaktats
av Järnvägsmannaförbundets
ombudsmän, vilka förklarat att hänsyn
måste tagas till pensionärernas behov
av högre tillägg, såvida löneförhandlingarna
skulle gå i lås. Överenskommelse
träffades vid bordet och detta
skedde i full överensstämmelse med
förstatligandeberedningens direktiv.»

Så långt dåvarande verkställande direktörens
yttrande.

Det gäller ju här en grupp gamla pensionärer
på 70—80 år, och gruppen blir
mindre för varje år. Skall dessa gamla
få någon nytta av likställigheten, får
det inte dröja alltför länge med ett beslut
därom.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen, vilken
begär en skrivelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om skyndsam utredning
och förslag till nästa års riksdag om
principiell likställighet mellan de pensionärer
som det här gäller.

I detta anförande instämde herrar
Gustafson i Göteborg (fp) och Königson
(fp).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Den fråga som kammaren
här har att ta ställning till är, så -

som herr Andreasson påpekat, en gammal
bekant. Riksdagen har inte mindre
än fyra gånger tidigare haft detta ärende
till behandling, och vid varje tillfälle
har man, såsom även i år skett,
från motionärernas och reservanternas
sida gjort gällande att det skulle vara
ett rättvisekrav att frågan bringades till
en för berörda parter godtagbar lösning.

Men när det år 1948 träffades överenskommelse
om övertagande från statens
sida av Bergslagernas järnvägar,
bringades ju frågan till en då i varje
fall för parterna godtagbar lösning.
Riksdagen godkände avtalet om statens
övertagande av Bergslagernas järnvägar,
och i avtalet ingick som en integrerande
del frågan om en pensionsreglering
för de hos Bergslagernas järnvägar tidigare
anställda befattningshavarna.
Enligt denna uppgörelse erhöll de, som
avgått ur tjänst före statens övertagande
av Bergslagernas järnvägar, 80 procent
av motsvarande statliga pension,
vilket innebar en betydande förbättring
av tidigare utgående pensionsförmåner.
Man hade i Bergslagernas järnvägar en
kassapension som i stationskarlsgruppen
utgick med 1 848 kronor per år.
Denna pension höjdes vid övertagandet
med 1 116 kronor till 2 964 kronor
per år. Jag vill vidare erinra om att
för befattningshavarna vid andra av
staten övertagna järnvägar var förbättringen
ännu mer markant. I något av
de enskilda företag, som övertogs av
staten, utgjorde pensionen endast 924
kronor per år och i andra företag 1 470
kronor. Pensionsregleringen år 1948 innebar
alltså i vissa fall en fördubbling
och i andra fall t. o. m. en fyrdubbling
av tidigare utgående pensioner.

Detta är, herr talman, några synpunkter
på själva sakfrågan vid sidan av det
allmänna känslotänkande som i år såväl
som tidigare tycks mig i hög grad prägla
behandlingen av detta ärende. Jag
har velat begagna tillfället att slå fast

Onsdagen den 24 april 1957 fm. Nr 14

Likställighet i princip mellan pensionärer vid av staten övertagna järnvägar och

vid statens järnvägar

att de här berörda befattningshavarna
har fått en bättre pension än de skulle
ha erhållit, om inte företaget övertagits
av staten.

Man talar om den stora orättvisa som
drabbat dessa pensionärer. Vari består
då denna orättvisa? Ja, man har både
tidigare och i år pekat på det förhållandet,
alt principbeslutet om statens
övertagande av de enskilda järnvägarna
träffades år 1939, medan det i varje fall
för Bergslagernas järnvägars del dröjde
till år 1948 innan övertagandet faktiskt
verkställdes. Det är för mig något oklart
vad man från pensionärernas och motionärernas
sida åsyftar med denna
hänvisning till beslutet av år 1939. Vill
man göra gällande att pensionsregleringen
borde ha fått retroaktiv verkan
från 1939, eller menar man att enda anledningen
till statsövertagandet av de
enskilda järnvägarna skulle vara att
förbättra pensionerna för de anställda?
Det finns ju fortfarande enskilda järnvägar
som inte har övertagits av staten.
Skulle det också för deras befattningshavare
ske en retroaktiv förbättring
från år 1939? Eller vad menar man över
huvud taget med detta tal om orättvisa?

Jag vill anföra ytterligare några fakta.
överenskommelsen av år 1948 innebar
att 1946 års förmåner skulle bilda
utgångspunkt för pensionsregleringen,
och denna utgångspunkt godkändes
av den berörda gruppens organisation,
Svenska järnvägsmannaförbundet. Det
är denna utgångspunkt som motionärerna
och pensionärerna nu inte vill godta.
Man vill vid en jämförelse med de
statliga pensionerna även räkna med
de extra tillägg av ren gratifikationskaraktär
som bolagsstyrelsen i Bergslagernas
järnvägar beslutade om i mars
månad 1947, alltså efter det att avtalet
med staten om ett övertagande var
klart.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
fråga den föregående ärade talaren, herr
Nclander, om det överensstämmer med

hans och hans partis principiella uppfattning,
att det i efterhand bör från
statens sida ske en reglering av dessa
pensioner, när det tidigare träffats en
frivillig överenskommelse mellan Järnvägsmannaförbundet
och staten om pensionernas
höjd. Man har ju från det
håll herr Nelander företräder givit sin
anslutning till den s. k. frivilliglinjen i
den allmänna pensionsfrågan, och i detta
fall har det faktiskt träffats en frivillig
överenskommelse om pensioner
för dessa grupper.

Låt mig vidare, herr talman, erinra
om vad järnvägsstyrelsen i ett yttrande
av den 14 mars 1948 säger angående
förfaringssättet från den tidigare bolagsstyrelsens
sida, när man efter den
tidpunkt, då överenskommelse träffats
med staten om ett övertagande, beslutat
om extra tillägg på pensionerna: »Vad
beträffar tillgodoräknandet av den s. k.
marsgåvan, vill styrelsen endast framhålla
det egendomliga i att den förutvarande
bolagsstyrelsens frikostighet
mot pensionärerna kommit till uttryck
först efter sedan det blivit klart, att
följderna därav skulle drabba staten.
Det förefaller högst anmärkningsvärt,
att sedan avtal om statsförvärv träffats
den 2 mars 1947, ordföranden och verkställande
direktören i GDG kunde anse
sig ha befogenhet att följande dag med
personalrepresentanter överenskomma
om en utbetalning, som skulle drabba
staten, och sedermera — trots i § 4 av
dessa avtal från säljaresidan lämnad
garanti — järnvägsstyrelsen ovetande
åstadkomma bindande beslut därom.

Det är ju alltid lätt förorda eu utgift,
som man vet skall drabba andra
än de egna huvudmännen. I beaktande
av dels omständigheten, att dyrtidstillägget
för första kvartalet beslutades
först efter det avtalet med staten träffats,
trots att bolagsstyrelsen säkerligen
haft tillfälle ordna därmed förut, dels
den mycket avsevärda försämring i BJ:s
ekonomiska läge, som inträffat under

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Likställighet i princip mellan pensionärer vid av staten övertagna järnvägar och

vid statens järnvägar

år 1947, känner sig järnvägsstyrelsen
följaktligen icke övertygad av påståendet,
att om den förutvarande bolagsstyrelsen
fungerat under hela 1947, med
andra ord om statsförvärvet uppskjutits
tills vidare, dyrtidstillägg åt pensionärerna
med all säkerhet skulle ha beviljats
även för tredje kvartalet 1947. Då
man beträffande frågan vad som skulle
ha hänt, om utvecklingen tagit en annan
riktning, aldrig kan komma längre
än till lösa förmodanden, synes den av
pensionsutredningen förordade begränsningen
till vad som inträffat före
statsavtalets träffande vara välbetänkt.»

Detta är, enligt mitt förmenande, belysande
för hur man tycker sig kunna
handla då man inte själv behöver ta
konsekvenserna av sitt handlande.

Låt mig ytterligare, herr talman, peka
på att riksdagen år 1948 särskilt underströk
att några rättsliga förpliktelser
gentemot de pensionärer som avgått
före statsövertagandet samt deras efterlevande
över huvud taget inte åvilade
staten. Man betecknade i stället pensionsregleringen
som ett statligt inskridande
av humanitära bevekelsegrunder.

Sedan kommer jag till frågan om
kostnaderna. Herr Andreasson försökte
här göra gällande, att denna grupp pensionärer
är i mycket snabbt avtagande,
varför kostnaderna vid ett bifall till
motionen mycket snabbt skulle reduceras.
Låt mig erinra om att vid den
beräkning av kostnaderna som järnvägsstyrelsen
år 1953 gjorde, kostnaderna
uppgick till 3,6 miljoner kronor.
Vid en förnyad beräkning finner man
att siffran i år är 3,4 miljoner kronor,
således en minskning med 200 000 kronor.
Detta innebär en minskning på
50 000 kronor om året, en reducering
som icke skett i den hastiga takt som
herr Andreasson vill göra gällande.

Till detta kommer något som enligt
mitt sätt att se är det allvarligaste vid
ett bifall till det föreliggande motionsyrkandet.
Man kan inte komma ifrån,

att ett sådant bifall måste få konsekvenser
på andra områden. Vi har exempelvis
de av staten övertagna enskilda biloch
busslinjerna. Där har man en pensionsreglering
av ungefär samma innebörd.
Vi har vidare de inom vägväsendet
före förstatligandet anställda. Även
dessa har en pensionsreglering som avviker
från den som gäller för statsanställda
pensionärer. Dessutom har vi
alla de befattningshavare för vilka
tjänsten genom en tjänsteförteckningsrevision
flyttats upp i högre lönegrad.
I alla dessa fall kan man givetvis med
samma skäl åberopa rättvisesynpunkter
och kräva jämställdhet med de statliga
pensionärerna.

För min del vill jag uttala en varning
för att här fatta ett beslut som kan
komma att medföra konsekvenser i en
omfattning som nu år svår att överblicka.
Med hänvisning till vad jag här anfört
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till statsutskottets förslag.

Herr ANDREASSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
erinrade om att vid statsövertagandet
1948 hade träffats en överenskommelse
som innebar, att dessa pensionärer
i princip fick 80 procent av
den summa som utgick till statspensionärerna.
Detta är riktigt. Jag vill dock
erinra herr Gustafsson om att Järnvägsmannaförbundet,
som förde dessa
pensionärers talan, framförde krav på
att dessa pensionärer skulle få samma
pension som utgick till motsvarande
pensionärer vid SJ. Detta lyckades man
emellertid icke få igenom, utan man
kom till det nuvarande läget.

Som gammal fackföreningsmän och
förhandlare måste väl ändå herr Gustafsson
känna till, att om man inte lyckas
lösa en sak vid ett förliandlingstillfälle,
så återkommer man givetvis
ända tills man får ett godtagbart resultat.
Så gör man på den privata sektorn,

Onsdagen den 24 april 1957 fm. Nr 14

Likställighet i princip mellan pensionärer vid av staten övertagna järnvägar och
vid statens järnvägar

och så bör givetvis även vara fallet
här. Det skall i princip inte vara någon
skillnad mellan de statsanställdas möjligheter
och möjligheterna för de i enskild
tjänst anställda.

Herr Gustafsson efterlyser vidare vad
som skulle ha inträffat om övertagandet
hade skett redan 1939. Ja, då hade
det övervägande antalet av dessa befattningshavare
haft statspension. Endast
en försvinnande liten del hade avgått
före 1939. Denna summa hade alltså
knappast varit någonting att räkna
med.

Herr Gustafsson varnar också för
att man kan få följdverkningar av ett
sådant här beslut. Han nämner bland
annat att man skulle kunna tänka sig
en tjänsteförteckningsrevision i efterskott.
Vi har behandlat sådana här
ärenden förut, herr Gustafsson, och det
har gällt samma befattningshavare som
det nu är fråga om. Vi har dock aldrig
från vår sida ställt något sådant yrkande.

Herr NELANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Avdelningens ordförande
vände sig gång på gång mot ett uttryck
som pensionärerna och andra
skulle ha använt, nämligen att det gällde
ett rättvisekrav. Själv har jag inte
använt ordet rättvisekrav, men jag har
sagt, att det är skäligt och billigt att
staten genomför denna justering, och
jag har i mitt första anförande andragit
motiv härför.

Herr Gustafsson frågade också, om
det överensstämde med min principiella
inställning, och även mitt partis, att
staten skulle ingripa och göra en reglering
i detta fall. Herr Gustafsson hänvisade
därvid till vårt ställningstagande
till tilläggspensioneringen, där vi förfäktade
en frivilliglinje. Jag kan inte
förstå varför parallellen skall dras ut
till frivilliglinjen. Här är det dock staten
som är arbetsgivare. Det är den

stora skillnaden. Den förhandling som
har föregått det avtal, som har slutits om
dessa pensioners ikraftträdande, var
visserligen inte pensionärerna med om,
men Järnvägsmannaförbundet har godtagit
avtalet.

Som saken ligger till nu, har pensionärerna
ingen möjlighet att förhandlingsvägen
ta upp detta problem, utan
frågan gäller huruvida staten vill göra
denna justering, som ur många synpunkter
är motiverad. Jag vill också
framhålla, vad som refererats i tidigare
debatter, nämligen vad Göteborgs
stadskollegium har uttalat. Det har
bland annat sagt, att »vid de förhandlingar
som på senare tid har förts mellan
representanter för Göteborgs stad
och vederbörande statliga myndigheter
---förutsattes bl. a. att pensionärerna
vid ifrågavarande bolag i pensionshänseende
icke skulle bli sämre
ställda än pensionärerna vid SJ», och
denna ståndpunkt har bekräftats i ett
yttrande den 19 februari 1947.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Andreasson säger,
att jag som gammal fackföreningsmän
borde veta att man vid förhandlingar
försöker rätta till vad man inte lyckats
med på en gång. Men det är ändå den
principiella skillnaden här, att det har
träffats en överenskommelse vid ett tillfälle
om en viss pensionsnivå. Jag har
också fått lära mig, herr Andreasson,
att respektera en överenskommelse som
man har träffat. Det har aldrig under
min verksamhet som fackföreningsförhandlare
fallit mig in att först träffa
en överenskommelse och sedan exempelvis
springa till Sveriges verkstadsförenings
styrelse och säga: Den här
överenskommelsen vill vi att ni skall
ändra. — Man försöker ju i stället att

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Likställighet i princip mellan pensionärer vid av staten övertagna järnvägar och

vid statens järnvägar

ändra den under förhandlingsmässiga
former. Så har inte skett här, utan nu
vill man, att riksdagen skall ändra en
träffad överenskommelse.

Sedan vill jag till herr Nelander säga,
när han tydligen känner sig sårad av
att jag förde in resonemanget om hans
anslutning till frivilliglinjen i det här
sammanhanget, att de befattningshavare
det gäller ändå aldrig någon dag har
varit anställda i statens tjänst. De har
varit anställda i privat tjänst tidigare,
och det är för dem som herr Nelander
nu vill, att det skall ske en pensionsreglering
genom avtal mellan arbetsgivar-
och arbetarparterna.

Herr Nelander hänvisade till ett yttrande
av Göteborgs stadskollegium. Men
man kom där ganska sent fram till
denna välvilja mot pensionärerna. Hur
gjorde man när Göteborgs stad hade något
att säga till om i detta bolag? Jo,
då överlät man åt Svenska arbetsgivareföreningen
att sköta förhandlingarna
för bolaget. Då var det inte fråga om
att man hade någon större välvilja till
övers för dessa befattningshavare, och
resultatet av det blev, vilket framgår av
alla siffror som redovisats, att dessa befattningshavare
fick både sämre pensioner
och ett sämre löneläge än de
hade som var anställda i statens tjänst.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att om man, såsom herr Gustafsson,
intar en rent formalistisk ståndpunkt
till detta ärende, så kan man
med bibehållen logik slutföra resonemanget,
vilket också här har skett. Nu
är det emellertid inte bara fråga om att
betrakta spörsmålet ur formalistisk
synpunkt, och jag tycker absolut inte
en representant för arbetarna skall göra
det.

Herr Gustafsson förklarade för öv -

rigt, att då man gav ifrågavarande pensionärer
de pensioner de nu har, handlade
man utifrån humanitära synpunkter.
Det skulle inte vara så illa, om
herr Gustafsson och hans meningsfränder
i det här spörsmålet litet mera
såg till den humanitära sidan än till
den rent formalistiska. Om man endast
utgår från att en uppgörelse är träffad,
och att det föreligger ett gammalt riksdagsbeslut
i viss riktning, kommer
man självklart in på en linje som innebär
att man går emot det krav som
här rests.

Jag vågar upprepa vad jag har sagt
tidigare, nämligen att detta är ett rättvisekrav.
Jag gör det inte minst i nuvarande
läge, eftersom man även från
det partis sida som herr Gustafsson
representerar har i en offentlig utredning
medgivit det berättigade i, att ålderspensionen
för löntagare här i landet
skall utgå med minst 65 procent av
inkomsten. Man har därmed erkänt att
detta är vad som erfordras för en anständig
ålderspensionering. Det är väl
under sådana förhållanden inte rimligt
att med hänvisning till formella skäl
utan vidare avslå kravet från dessa pensionärer,
som endast har 80 procent av
vad som tillkommer andra statspensionärer,
d. v. s. en väsentlig sänkning i
förhållande till statspensionärerna, som
ju dock i pension får knappa 65 procent
av sin tidigare inkomst. När man
nu reducerat pensionerna med 20 procent,
hur vill man då förklara att man,
såsom fullt riktigt är, förordar en minimipension
på minst 65 procent åt alla
löntagare här i landet? Sedan man angivit
att 65 procent av inkomsten under
de 15 bästa inkomståren är ett minimum
av vad som behövs för ålderspensionering,
tycker jag det är absolut
oriktigt att fasthålla vid att vissa pensionärer
skall klassas ned bara därför,
att de varit anställda hos privata arbetsgivare,
och att deras pensioner skall
sänkas med hela 20 procent i förhål -

Likställighet i princip

vid statens järnvägar

lande till statspensionärernas pensioner.

Nu säger herr Gustafsson, att det här
är fråga om att visa tillbörlig respekt
för en överenskommelse. Ja, men herr
Gustafsson känner väl till från sin fackliga
verksamhet att det har inträffat
och alltjämt inträffar, att man så småningom
återkommer till en träffad överenskommelse
för att bättra på den. I regel
är ju — såsom också har framhållits
beträffande detta fall — en överenskommelse
resultatet av en kompromiss,
och följaktligen får man räkna
med att krav på ytterligare förbättringar
oupphörligt kan framkomma.

Jag måste också säga, att jag finner
det ganska egendomligt att en regering
av den nuvarandes karaktär inte har
tagit vederbörlig hänsyn till att det föreligger
en stark opinion i riksdagen
till förmån för en förbättring av dessa
pensionärers läge. Jag tycker att en regering,
som skall representera småfolket
här i landet, borde ta ad notam att
den folkvalda kammaren två år i följd
har fattat beslut i enlighet med det krav
som här föreligger. Regeringen borde
ha tagit hänsyn till detta faktum och
framlagt en proposition i ärendet.

Slutligen skulle jag vilja framhålla,
att jag finner det makabert att man här
kalkylerar med kostnaderna till och
med så långt, att man beräknar antalet
dödsfall bland pensionärerna.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till reservationen.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Jag är en av dem som
har undertecknat denna motion. .lag
har gjort det av den anledningen, som
här tidigare påpekats, att de det här
gäller är gamla trotjänare vid de enskilda
järnvägarna. Jag skulle tro, att de
yngsta av dessa är i 70 -75-årsåldern.
Visserligen har mcdellevnadsåldern
höjts rätt väsentligt under de senare

Nr 14

vid av staten övertagna järnvägar och

årtiondena, men det är väl ändå alltjämt
så, att det går snabbare undan
för dem som kommit över de 70 åren,
och det blir nog rätt billigt för statskassan,
om staten nu bättre tar hand
om dessa gamla trotjänare.

Utgångsläget för dessa pensionärers
löneläge har varit för lågt. Det beror på
att de enskilda järnvägarna inte hade
någon möjlighet att vid löneuppgörelserna
träffa samma avtal som exempelvis
SJ eller BJ. Därför hade de låg lön
och fick låga pensionsförmåner, men
denna grupp har dock erlagt pensionsavgifter
under en följd av år.

Statsmakterna ansåg det av rent rationaliseringsskäl
lämpligt att förstatliga
järnvägsnätet, och detta järnvägsnät
har fört kulturens landvinningar
utöver hela vårt land. Även de som arbetat
vid de enskilda järnvägarna har
ju gjort en samhällsnyttig gärning.

Den uppgörelse som nu har träffats
är ju, såsom här har påtalats, tillkommen
i ett tvångsläge. Jag tror, att aktieägarna
i Bergslagernas järnvägar fick
den utdelning de behövde, men jag
tycker inte att det skulle vara ur vägen,
om befattningshavarna där och vid
andra järnvägar kunde få litet mera inför
ålderns dagar. Vi bör inte tala ringaktande
om detta rättvisekrav, ty vad
motionärerna begär innebär ingen nyhet
i riksdagens historia. Jag vill erinra
om att riksdagen 1947 reglerade
pensionerna för de gamla statsanställda,
bl. a. de gamla rallarna. Dessa var tidigare
pensionerade enligt ett äldre, ett
nyare och ett nyaste pensionssystem,
alltså tre olika system. Det hade företagits
en utredning, och dåvarande finansministern
Wigforss sade bl. a.:
»Jag finner mig även för egen del med
understrykande av den i promemorian
intagna motiveringen böra biträda förslaget.
I enlighet härmed får jag förorda
att de till regleringen i denna del
ifrågakommandc pensionerna omregleras
med beaktande av de nya pensions -

Onsdagen den 24 april 1957 fm.
mellan pensionärer

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Likställighet i princip mellan pensionärer vid av staten övertagna järnvägar och

vid statens järnvägar

underlagen, som skola tillämpas fr. o.
m. 1 juli 1947 .. .».

Bankoutskottet sade i sitt utlåtande
nr 46 år 1947: »Genom den nu föreslagna
pensionsregleringen vinnes över
hela linjen i såväl tjänste- som i familjepensionshänseende
full likställighet för
samtliga pensionstagare, oavsett när avgången
ur tjänst ägt rum. Trots de betydande
kostnader som föranledes av
ifrågavarande omläggning anser sig utskottet
böra biträda Kungl. Maj:ts förslag,
vilket, samtidigt som det åstadkommer
önskvärd likformighet och förenkling
på pensionsväsendets område,
tillgodoser ett länge framfört rättvisekrav.
»

1947 års riksdag slog fast, att vissa
rättvisekrav kunde tillgodoses vid en
pensionsreglering. Den gången gällde
det de gamla rallarna och de gamla
pensionärerna i statens tjänst. Det hade
uppståt! vissa orättvisor mellan grupperna,
men man drog 1947 ett streck
över det hela och samtliga gamla statspensionärer,
som varit anställda under
dessa reglementen, fick enhetliga pensioner.
Såsom bankoutskottet sade kostade
det en del, men man åstadkom
i varje fall rättvisa.

I dagens läge kan vi inte fastställa
hur rättvisa skall se ut i detta hänseende,
men reservanterna yrkar på att
det skall göras en utredning, och i detta
yrkande viil jag instämma. Jag anser att
det bör göras en utredning, så att vi
får se vad det hela kommer att kosta
statskassan. Jag tror inte att vi behöver
vara rädda för retroaktivitet i pensionerna.
Vi behandlar ju gång efter annan
pensionsfrågor här i riksdagen,
och jag har inte märkt att det blir någon
retroaktiv tillämpning. Jag tror
inte att den risken föreligger heller för
de befattningshavare, varom det nu är
fråga.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det föreligger ingen meningsskillnad
mellan hem Senander och
mig i vad gäller lämpligheten av att
genomföra en allmän pensionsreglering
på den nivå som pensionsutredningen
här har föreslagit. Jag tror också att vi
kan vara fullt överens om att vi bör
hjälpas åt med den saken. Här gäller
det en liten avgränsad grupp.

Jag vänder mig emellertid emot herr
Senanders uppfattning, att det här skulle
vara fråga om ett rättvisekrav. Man
kan nämligen i så fall hävda att det är
ett rättvisekrav att alla andra grupper,
som varit anställda i enskild tjänst,
också skall få pensioner enligt dessa
normer.

Jag reagerade vidare när herr Senander
sade, att pensionerna har sänkts
till 80 procent av vad de statliga pensionärerna
får. I verkligheten är ju förhållandet
helt omvänt: man har höjt
pensionen från en lägre nivå och upp
till 80 procent av de statliga pensionerna.

Till herr Lundqvist vill jag bara säga,
att jag inte ett ögonblick vill förneka
att dessa gamla pensionärer har gjort
eu samhällsgagnelig insats. Jag vill
emellertid fråga herr Lundqvist: Har
inte också alla andra, som varit anställda
i privat tjänst, gjort en samhällsgagnelig
gärning i sitt liv? Här gäller
det dock eu grupp som inte har arbetat
en enda dag i statens tjänst.

Herr Lundqvist yrkar bifall till reservationen
med dess hemställan om en
utredning. Ja, vad är det som skall utredas?
Kostnaderna har utretts av järnvägsstyrelsen
så sent som i år och har
beräknats till 3,4 miljoner kronor. Jag
vet inte vad som skall utredas; den utredning
som behövs är redan verkställd.

Herr talman, enligt mitt sätt att se
har det inte inträffat något som bör
föranleda riksdagen att inta en annan

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Nr 14

Säsongutjämnande åtgärder inom byggnadsfacken m. m.

ställning till detta ärende än riksdagen
gjorde redan år 1948.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Jag har inte förnekat,
att övriga medborgare utför en samhällsnyttig
gärning. Jag drar här en
parallell med de gamla rallarna, som
inte hade haft tillfälle att erlägga pensionsavgifter
tidigare, beroende på att
riksdagen icke hade löst pensionsfrågan
för dessa sina anställda på sådant
sätt att avgift kunde erläggas. Riksdagen
har visat, att man i ett visst läge
kan åstadkomma en utjämning mellan
olika grupper, och i detta fall har man
principiellt godkänt en pensionsreglering
på basis av en träffad uppgörelse.
Det hade också Väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet
och Järnvägsmannaförbundet
tidigare gjort för sina
äldre, nvare och nyaste pensionärer,
men 1947 års riksdag reglerade den
frågan. Det är en liknande utredning
om dessa förhållanden jag vill ha utförd
i detta sammanhang och därför yrkar
jag bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andreasson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 70, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter

intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Andreasson
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 107 ja
och 85 nej, varjämte 13 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Säsongutjämnande åtgärder inom byggnadsfacken
m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta motioner
om säsongutjämnande åtgärder inom
byggnadsfacken m. m.

I två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 380 i första kammaren av
herrar Lindblom och Snndelin och nr
463 i andra kammaren av herrar Carlsson
i Stockholm och Wedén, hade hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställer att Kungl. Maj :t
i så god tid förelägger riksdagen förslag
till säsongutjämnande åtgärder inom
byggnadsfacken, att giltighetstiden
för lagen om tillståndstvång för byggnadsarbeten
inte behöver ytterligare
förlängas».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:380 och 11:463
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Ewerlöf, utan angivet yrkande;
och

2) av herrar Danmans, Mannerskantz,
Nordqvist, Carlsson i Tibro och Löfgren,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
de likalydande motionerna 1:380 och

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Säsongutjämnande åtgärder inom byggnadsfacken m. m.

II: 463 i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa att Kungl. Maj :t ville föranstalta
om åtgärder i säsongutjämnande
syfte av de slag som reservanterna
angivit.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Då jag i likhet med några
andra ledamöter av bankoutskottet
inte har kunnat ansluta mig till utskottets
utlåtande i denna fråga, vill jag med
några ord ytterligare belysa den avvikande
mening som vi har låtit komma
till uttryck i den till utlåtandet fogade
reservationen.

Byggnadsregleringen har enligt min
uppfattning alltmer visat sig sakna sådan
betydelse att det kunde anses motiverat
att låta den fortbestå. Varje gång
frågan om fortsatt giltighet behandlas
anförs olika skäl mot regleringens
avskaffande. Hållbarheten hos dessa
skäl blir allt mindre bärande.

Såsom i de här aktuella motionerna
har anförts har en betydelsefull förändring
ur säsongutjämningssynpunkt uppstått
av helt andra orsaker än byggnadsregleringen.
Då man det oaktat begär
att riksdagen skall föreslå, att Kungl.
Maj:t framlägger förslag i säsongutjämnande
syfte, så ligger däri ingenting
så anmärkningsvärt som utskottet bär
anfört i betänkandet. Det är endast ett
uttryck för praktisk politik med syfte
att förhindra, att underlåtenhet att redovisa
andra befintliga möjligheter av
säsongutjämnande karaktär skall göra
det möjligt att motivera en ytterligare
förlängning av en obehövlig byggnadsreglering
med hänvisning till vådorna
ur säsongutjämningssynpunkt av regleringens
slopande.

I remissyttrandena finns många faktorer
redovisade som kan åberopas i
detta sammanhang. .lag skall inte förlänga
behandlingen av detta ärende genom
en upprepning av sådana synpunkter,
i synnerhet som många argument

har anförts då frågan om byggnadsregleringen
behandlades. Låt mig bara uttala
den förhoppningen, att rådande
företeelser av improduktiv och missriktad
skråanda inom olika delfack kan
bringas till en förnuftigare lösning och
att betydelsen härav klart redovisas liksom
av de nya möjligheter som erbjuder
sig genom nya byggnadsmetoder,
exempelvis elementfabrikation.

Herr talman! Med vad jag här i korthet
har anfört ber jag att få yrka bifall
till reservationen av herr Danmans
m. fl.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag delar herr Löfgrens
uppfattning, att det inte nu finns anledning
att ta upp någon längre debatt,
eftersom vi för bara några månader sedan
och flera gånger tidigare på grundval
av tredje lagutskottets yttranden
har behandlat lagen om byggnadsreglering.
Det finns således inte någon större
anledning att upprepa alla de argument,
som har anförts för eller emot
regleringen. Jag vill bara erinra om att
byggnadsfacken, som i hög grad berörs
av denna fråga, och Landsorganisationen
har den mycket bestämda uppfattningen,
att lagen om byggnadstillstånd
har påverkat byggnadsverksamheten
här i landet i gynnsam riktning
ur social och ekonomisk synpunkt.

Skulle vi upphäva denna lagstiftning,
skulle vi dessutom därmed avhända oss
ett lokaliseringsinstrument, som har varit
till stort gagn. Här har vid flera
tillfällen talats i riksdagen om lokaliseringspolitiken,
och det föreligger motioner
till årets riksdag om lokaliseringen
av statliga ämbetsverk. Det är
alldeles uppenbart, att många företag
nu har byggt anläggningar i landsorten
därför att vi haft denna lagstiftning.
Jag vill inte säga att det har utövats
något tvång, men eftersom byggnadstillstånd
i de större städerna inte har kunnat
beviljas i så stor utsträckning, har
många industrier prövat möjligheterna

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Säsongutjämnande åtgärder

att flytta ut till landsorten och har etablerat
sig där med utomordentlig framgång Jag

anser att tiden inte är inne i dag
att diskutera denna fråga, men jag vill
framhålla, att om lagstiftningen skulle
upphävas, måste vi i dess ställe skapa
ett annat instrument. Jag vill påpeka
att motionärerna egentligen motsäger
sig själva när de vill avskaffa det nuvarande
instrumentet och samtidigt säger,
att Kungl. Maj :t bör framlägga
förslag till andra åtgärder i säsongutjämnande
syfte.

Trycket är heller inte så betydande.
Det är bara en tredjedel av verksamheten
som ligger under regleringen, men
det är en betydelsefull tredjedel, och
vi får tack vare detta möjlighet att öka
sysselsättningen under vintern och på
så sätt åstadkomma en säsongutjämning.
Skulle vi inte ha möjlighet att reglera
denna tredjedel, skulle det innebära
betydande vådor ur sysselsättningssynpunkt.
Jag vill påpeka att arbetsmarknadsstyrelsens
och länsarbetsnämndernas
verksamhet inte är av negativ art;
tvärtom utför de ett värdefullt arbete
för att stimulera enskilda och kommuner
till en kontinuerlig byggnadsverksamhet.

Jag tror, herr talman, att det finns
gott belägg för den ståndpunkt utskottet
har intagit och jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Inte heller jag skall ta
upp någon längre debatt om byggnadsregleringen
och dess vara eller icke
vara, eftersom den frågan redan avgjorts
här i kammaren och varit föremål för
behandling helt nyligen.

Jag blev emellertid uppkallad av vad
herr Andersson i Ronneby här sade om
byggnadsregleringen såsom lokaliseringsinstrument.
Jag vill i detta avseende
hänvisa till vad jag yttrade för någon
månad sedan och endast ytterligare

inom byggnadsfacken m. m.

understryka, att det väl ändå är så, att
de företagsekonomiska synpunkterna,
vilka också som regel sammanfaller med
de samhälleliga, måste få bli de dominerande
och avgörande vid bedömandet
av frågan, vart en industri eller en
rörelse skall förläggas. Byggnadsregleringen
är i det fallet ett farligt instrument.

Herr Andersson anmärkte mot oss
motionärer att vi ville ha en utredning
angående säsongutjämnande åtgärder
inom byggnadsfacken innan byggnadsregleringen
avskaffas. Jag anser för min
del att de faktiska siffrorna, inte minst
för denna vinter, visar att byggnadsregleringen
inte fyllt ändamålet att avskaffa
säsongarbetslösheten. Samtidigt
betraktar vi emellertid säsongarbetslösheten
såsom ett allvarligt missförhållande
i vårt samhälle, ett ont, som drabbar
en kategori av arbetstagare mycket hårt
under vintrarna. Vi menar att riksdagen
bör kunna gå med på att en utredning
företages i syfte att utröna om det
inte finns andra metoder, som bättre än
byggnadsregleringen kan tjäna syftet att
avskaffa denna säsongarbetslöshet. Jag
pekade vid den tidigare debatten på
vissa praktiska utvägar, bl. a. på en ökning
av vintertilläggen för att uppmuntra
till byggande under vintern och på
gemensamma ackord, som har prövats
bl. a. här i Stockholm och som innebär
att olika kategorier av byggnadsarbetare
slår sig ihop om gemensamma ackord,
vilket förfaringssätt verkar stimulerande
och befrämjande då det gäller
att skapa en jämnare sysselsättning. Jag
framhöll också, att det nu pågående
elementbyggeriet, där byggnadselementen
tillverkas vid fabriker, ger möjligheter
att bereda byggnadsarbetare sysselsättning
vid dessa fabriker under vintern
och att sedan föra ut dem på byggnadsplatserna
när årstiden blir mera
tjänlig för arbete där. Det är sådana
praktiska problem som en utredning —
några förståndiga karlar som sysslar
med dessa frågor — skulle sätta sig ned

2 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr H

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 fm.
Säsongutjämnande åtgärder inom byggnadsfacken m. m.

och penetrera för att söka nå praktiska
resultat.

Det förefaller som om regeringspartierna
nu bundit sig så hårt vid byggnadsregleringen,
att man betraktar denna
såsom varande det enda instrumentet
för att bemästra säsongarbetslösheten,
och så länge det instrumentet finns,
vill man inte ens pröva några andra vägar.
Enligt min mening borde man företaga
erforderlig utredning och försöka
nå fram till en annan ordning, så att vi
så småningom kunde komma ifrån denna
ändå i många avseenden besvärliga
reglering.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag har svårt att dela
herr Carlssons i Stockholm uppfattning,
att byggnadsregleringen skulle utgöra
något hinder för den rationaliseringsverksamhet
som försiggår inom byggnadsbranschen.
Skulle inte de, som är
anhängare av denna form för att hålla
säsongarbetslösheten i byggnadsfacket
inom rimliga gränser, vara lika intresserade
av elementhusbygge och den rationalisering
som försiggår på byggnadsområdet?
Däremot är det möjligt
att vi inte är lika optimistiska beträffande
effekten av denna form av rationalisering,
som för övrigt berör en alltför
begränsad del av byggnadsverksamheten
för att man på den vägen omedelbart
skulle kunna vinna de resultat
man syftar till. Det är ett program på
mycket lång sikt.

Herr Carlsson sade vidare, att det är
de företagsekonomiska synpunkterna
som skall vara utslagsgivande för industriens
lokalisering. Vem har påstått att
det inte skulle förhålla sig så? Men, herr
Carlsson, kan man med säkerhet påstå,
att det alltid sammanfaller med de företagsekonomiska
synpunkterna, att man
a priori vill utbygga industrierna i
Stockholm mer än staden önskar och
mer än tillgänglig arbetskraft ger möjlighet
till? Vi, som är av en annan upp -

fattning än herr Carlsson, är inte utan
erfarenheter på detta område. Jag är
från Blekinge, och jag kan berätta att
den lokalisering av anläggningar till
Karlskrona, som L. M. Ericsson företagit
efter rekommendation från arbetsmarknadsstyrelsen,
utfallit utomordentligt
väl. Personalen vid fabriken ökar
stadigt med hundratals man per år, och
anläggningen är nu en storindustri. Jag
tror att denna utflyttning till landsorten
företagsekonomiskt sett utfallit mycket
lyckligt för L. M. Ericsson. Företaget
har ju också anlagt en fabrik uppe i
Söderhamn.

Dessa åtgärder har inte inneburit
några vådor. De ligger tvärtom helt i
linje med den här i riksdagen väckta
folkpartimotion, som syftar till en
minskning av koncentrationen till storstäderna.
Herr Carlssons synpunkter
sammanfaller sålunda inte alls med den
utveckling vi i dag önskar att samhället
skall undergå och ligger inte i linje
med de obestridliga fördelar som
vunnits.

Vi vill inte att industrierna skall lokaliseras
på ett sätt, som är företagsekonomiskt
omöjligt, men det är å andra
sidan alldeles uppenbart, att en lämplig
rådgivning kan få företagen att diskutera
andra möjligheter till lokalisering
än de tidigare tänkt sig. Det tror jag för
min del är betydelsefullt, herr Carlsson!
Det som nu sker är inte framtvingat,
utan det sker i stort sett frivilligt. Vi
har haft en lagstiftning, som gjort det
möjligt att föra förutsättningslösa diskussioner
om vad som varit bäst för
företaget och landet.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra herr Andersson
i Ronneby om att även jag är
från Blekinge. Om det är någon fördel
i denna debatt att vara det, så står vi
där på samma linje.

Vad sedan gäller de företagsekono -

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Nr 14

Säsongutjämnande åtgärder inom byggnadsfacken m. m.

miska synpunkterna vid en industris
lokalisering, så är de ju intimt sammanknippade
med frågan var det finns
tillgång på arbetskraft, och eftersom det
knappast finns någon arbetskraft att
tillgå i storstäderna, så brukar de båda
sakerna sammanfalla. De utredningar
som göres då en ny industri startar eller
en befintlig utvidgar sin verksamhet
kommer som regel också fram till
att verksamheten bör förläggas till
andra platser än storstäderna.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s) kort
genmäle:

Herr talman! Efter herr Carlssons i
Stockholm senaste replik skulle jag kunna
avstå från att orda vidare i denna
sak, ty herr Carlsson sade ju själv att
man inte flyttar ut av tvång utan därför
att det inte finns någon arbetskraft i
Stockholm. Jag hade inte kunnat argumentera
bättre själv för min ståndpunkt
än vad herr Carlsson gjorde i det fallet.

Sedan vill jag säga att jag bor i Blekinge
året runt, medan herr Carlsson
väl ser sig omkring i det vackra landskapet
bara på sommaren. Därför har
kanske herr Carlsson inte riktigt samma
insikter i landskapets näringsliv som
jag har. Jag förmodar att det förhåller
sig på det sättet.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! I den motion vi här diskuterar
har man krävt att en utredning
skall göras om möjligheterna att i byggnadsfacket
företaga åtgärder i säsongutjämnande
syfte utan att anlita byggnadsreglering.
Jag skall därför avstå
från att här närmare ingå på lokaliseringspolitiken,
vilket skulle föra litet
för långt.

Jag vill emellertid säga till herr Andersson
i Ronneby, att vi ju har någonting
som heter Industriens produktionsråd,
och såvitt jag vet samarbetar man
diir mycket bra med arbetsmarknadsstyrelsen.
Niir produktionsrådet ger råd
och anvisningar i dessa ting, tar det

hänsyn till tillgången på arbetskraft. Vi
bär alltså här ett frivilligt samarbete,
som det finns all anledning att fortsätta
med. Enligt mitt sätt att se behöver vi
inte ha en byggnadsreglering, som ger
tvångsmakt åt statliga organ för att ett
samarbete av detta slag skall kunna fortsätta.
Jag tror att man i längden når
det bästa resultatet med ett samarbete
på frivillighetens grund, och då kan
säkert både de samhällsekonomiska och
företagsekonomiska synpunkterna vinna
beaktande.

Jag begärde emellertid ordet främst
för att säga en annan sak. Vi har ju tidigare
varit överens om — fastän det
verkar som om man nu håller på att
ändra mening i regeringspartierna -—
att vi på lång sikt skall sträva efter att
avskaffa byggnadsregleringen. Vi har
åtminstone tidigare varit överens om
att regleringen medför avsevärda olägenheter.
Jag behöver här inte hänvisa
till de framstående, sakkunniga byggmästare,
som så många gånger har framhållit
vilka olägenheter regleringen för
med sig, men jag kan ju ändå nämna
chefen för HSB och åtskilliga andra
stora byggmästare, även sådana som jag
tror sedan gammalt har förbindelse med
det socialdemokratiska partiet. Men om
vi är överens om målsättningen att på
längre sikt komma bort från byggnadsregleringen,
och om man även inom
regeringspartierna anser att regleringen
har gynnsamma säsongutjämnande
verkningar, varför kan man då inte vara
med om att förbereda ett kommande beslut
om en successiv avveckling av
byggnadsregleringen genom att pröva
andra möjligheter att utjämna säsongerna
i byggnadsfacket? Varför är man
så skuggrädd, att man inte vill och vågar
utreda vilka möjligheter som finns
att nå en utjämning på andra vägar än
genom byggnadsregleringen? Ligger det
dynamit i en utredning, som syftar till
att visa på de möjligheter som finns att
utan statligt regleringstvång nå en jämn
sysselsättning? Var ligger det farliga i

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Säsongutjämnande åtgärder inom byggnadsfacken m. m.

att utreda det viktiga spörsmålet om en
så god utjämning av säsongarbetslösheten
som möjligt? Vilken är förklaringen
till att man tycker det är så fruktansvärt
att gå med på en utredning om
andra säsongutjämnande åtgärder än
statligt regleringstvång?

Man gör sig onekligen dessa frågor.
Råder det inom regeringspartierna
ängslan för att det kan komma fram
goda metoder av den art, som angives i
den till utskottets utlåtande fogade reservationen,
där det påvisas att argumenten
för byggnadsregleringen som säsongutjämnande
faktor inte är hållbara?
Jag kan inte finna någon annan
förklaring till att man här vill gå emot
en så naturlig sak som en utredning än
den, att man är rädd för att utredningen
kan komma fram till ett gott resultat,
varigenom man skulle förlora ett argument
för att behålla den statliga regleringen.
Det är tydligen förkärleken för
att reglera så mycket som möjligt som
gör, att man inte vågar gå med på en
utredning om andra metoder.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Så fort vi kommer in
på frågan om frihet eller tvång har herr
Ohlin en utpräglad förmåga att komma
in i ett högt röstläge. Är det verkligen
nödvändigt, herr Ohlin, att det alltid
skall gå troll i ord? Vi har haft tider,
då en stor del av byggnadsarbetarna
bara hade full sysselsättning under en
tredjedel eller hälften av året. Det var
ett slöseri med arbetskraft och ett slöseri
med folkhushållets tillgångar.

Bakom utskottet står i detta fall hela
byggnadsfacket, alltså de närmast berörda
arbetarna, och de direkt berörda,
herr Ohlin! De säger bestämt nej till att
slopa byggnadsregleringen, ty de anser
den vara ett utomordentligt instrument
för säsongutjämning.

Herr Carlsson i Stockholm sade, att
det instrumentet har inte fungerat tillräckligt
bra. Skulle man dra ut konse -

kvenserna av det yttrandet skulle det
innebära, att regleringen borde vara
ännu strängare, så att sysselsättningen
under vinterhalvåret ökar. Det förhåller
sig inte så, att det inte sker någonting
här. Ständigt rationaliseras industrien,
även byggnadsindustrien. Vi har
fått i gång elementhusbyggen och en utveckling
sker kontinuerligt.

När herr Ohlin åberopar framstående
experter inom byggnadsbranschen, kanske
det kan tillåtas mig att åberopa
herr Wallander som är en obestridlig
expert på detta område. Han säger att
vi skall inte kasta bort detta värdefulla
instrument för utjämning.

Herr Ohlin talar så mycket om frivillighet.
Jag vill då säga att vi märkte
skillnaden i landsorten, när ett organ
för lokaliseringsfrågor saknades. Här
skall man inte ha ett tvång utan ett
samarbete så långt det över huvud taget
är möjligt. Jag har med konkreta exempel
visat att när statsmakterna haft tillgång
till en lagstiftning, har det blivit
möjligt att säga till industrierna: »Det
finns inte arbetskraft och utrymme på
en viss plats för en industri, men det
finns i andra områden av landet. Kan
ni inte i stället försöka där?» De har
försökt, och herr Ohlin, som är ekonom
av facket, måste medge att om industrien
ständigt ökar sitt arbetarantal
och sin produktion och det slår väl ut,
har man fått en lyckad syntes av det
frivilliga samarbete som skett även om
lagen funnits i bakgrunden. Den har
alltså inte varit någon hämmande faktor
utan en faktor som främjat vad vi
nu försöker främja i riksdagen, nämligen
ett näringsliv, som är starkt inte
bara i en ort utan över hela landet. Jag
tror alltså att det finns ett mycket
starkt skäl att bibehålla denna reglering.

Det förhåller sig dock inte så, att vi
vill upprätthålla regleringarna längre
än nödvändigt, och det visar väl också
den ständigt minskade sektorn av byggnadsregleringen
— den utgör i dag

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Nr 14

Säsongutjämnande åtgärder inom byggnadsfacken m. m.

ungefär en tredjedel. Det anger utvecklingen
och framkomstvägarna. Fortfarande
är det dock en mycket betydelsefull
sektor, ty den omfattar de stora företagen
och industribyggena, där man när
hösten kommer kan säga: Vill ni bygga
i vinter går det bra. Då har vi arbetskraft
och sysselsättning. På så sätt får
vi den utjämning vi behöver och som
vi syftar till.

Varför skall det ständigt gå troll i
ord, herr Ohlin? Varför skall vi tala
om tvång i alla sammanhang? Människorna
känner faktiskt inte denna
byggnadsreglering som ett tvång. Vi
uppfattar den verksamhet, som länsarbetsnämnderna
utövar, som en stimulerande
verksamhet. Där inventerar man
enskilda företagares och kommuners
byggnadsbehov, samordnar dem och
lägger upp arbetsplaner i förhållande
till tillgången på arbetskraft. Byggnadsregleringen
är alltså inte en negativ
utan en positiv faktor, som vi i dagens
läge inte vill avstå från. Det finns ingen
anledning att sia om vad som skall ske
längre fram i tiden.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Kammaren observerade
säkerligen, att herr Andersson i Ronneby
inte sade ett enda ord i sin replik
om det som saken gäller, nämligen om
man skall gå med på en utredning om
åtgärder i säsongutjämnande syfte, utan
han talade om byggnadsregleringen i
största allmänhet. Som herr Carlsson i
Stockholm redan påpekat har vi vid ett
tidigare tillfälle diskuterat den saken.
Nu gäller frågan, huruvida man skall
undersöka andra säsongutjämnande åtgärder
än byggnadsregleringen.

Jag frågade: Varför kan man inte
vara med om denna utredning? Herr
Andersson svarade: Byggnadsfacket är
motståndare etc. Nej, herr Andersson,
det som ni därvid hänvisar till är att
byggnadsfacket är mot byggnadsregleringens
upphävande. Det är emellertid

inte det saken gäller nu. Har ni någon
anledning motsätta er en utredning om
andra säsongutjämnande åtgärder än
byggnadsregleringen? Vad kan det i så
fall vara för anledning? Varför inte
acceptera att det är bättre ju fler vapen
samhället kan ha att välja på när det
gäller att verka säsongutjämnande? Om
dessutom de metoder som kan komma
fram är mindre tvångsbetonade än de
nuvarande är väl detta en fördel?

Herr Andersson säger att det går troll
i ord. Det går väl ändå inte att bestrida,
att byggnadsregleringen innebär tvång
och att om man kan finna en möjlighet
att lösa de ekonomiska problemen med
mindre tvång är väl detta bra! Jag kan
inte förstå något annat än att den avvisande
inställning, som majoriteten här
intar, är ogrundad, såvida man inte
tycker det är bra i och för sig att bibehålla
en reglering. Tycker man inte
det, borde man vara med om att utreda
andra metoder, som kan göra regleringen
överflödig. Man har dock många
gånger sagt, att man skall sikta mot en
avveckling av denna reglering.

Herr Andersson säger att vi skall inte
nu tala om vad som kan ske om ett år
eller två. Jo, det skall vi. Vi skall i god
tid förbereda saken, så att vi har de
möjligheter till förfogande som vi behöver
för att lösa de problem som ininställer
sig när regleringen avvecklas.
Om man inte vill vara med om att förbereda
detta, betyder det i verkligheten
att man bäddar för att bevara regleringarna.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Det är ju inte herr
Ohlin som skrivit motionen utan det är
andra ledamöter av folkpartiets riksdagsgrupp,
som gjort sig den mödan.
Att herr Ohlin sedan tar del i debatten
är naturligtvis i och för sig utomordentligt
bra, ty då får vi höra den högsta
sakkunskapen i det sammanhanget. Jag
vill emellertid säga till herr Ohlin, att

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 fm.
Säsongutjämnande åtgärder inom byggnadsfacken m. m.

om han gjort sig besvär med att läsa
motionen, så står det faktiskt i den, att
man avser att regleringen inte skall förlängas,
när giltighetstiden utgår den 30
juni 1958, och där har vi nog en annan
uppfattning.

De vägar, medel och metoder man anvisar
för ett slopande av byggnadsregleringen
vilar faktiskt på en synnerligen
svag grund. Vi anser att byggnadsregleringen
på grund av den utveckling som
skett inte alls inneburit något hämmande
tvång, utan vi bedömer frågorna sådana
de föreligger. Vi anser, att byggnadsregleringen
varit en positiv åtgärd
för att nå den säsongutjämning som
skett och som varit till stort gagn. Säsongutjämningen
är dock ännu inte tillräcklig,
eftersom det uppstår en viss
vinterarbetslöshet, framför allt på grund
av den strukturförändring, som ständigt
försiggår inom byggnadsbranschen.

Det finns kanske ingen större anledning
alt fortsätta denna debatt, herr
Ohlin. Jag tror att vi lugnt kan avvakta
den utveckling som sker, och vi skall
inte tillsätta utredningar ens därför att
herr Ohlin begär dem, om vi inte anser
dem vara nödvändiga.

Herr OHLIN (fp):

Får jag bara konstatera, att majoriteten
ju är med om att man skall sikta
på en avveckling av byggnadsregleringen.
Herr Andersson i Ronneby har i
sina tre anföranden, såvitt jag kunnat
upptäcka, icke angivit ett enda skäl till
att vi inte skulle förbereda denna avveckling
genom att utreda alla uppslag
som kan komma fram till att på annat
sätt än genom byggnadsregleringen
uppnå en säsongutjämning.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen av herr Danmans
m. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervä -

gande ja besvarad. Herr Löfgren begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr It, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herr Danmans m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Löfgren
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 115 ja och
86 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,
och

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Nr 14

avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Anslag till vissa vägbyggnadsarbeten

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
77, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
125 (bilaga 4, s. 17 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 15 mars 1957) föreslagit
riksdagen att till Vissa vägbyggnadsarbeten
å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
reservationsanslag av 15 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Grym (1:475) och
den andra inom andra kammaren av
herr Jansson i Kalix m. fl. (11:607), i
vilka under hänvisning till det aktuella
arbetsmarknadsläget — speciellt för
Norrbottens läns vidkommande — hemställts
att riksdagen måtte till förevarande
ändamål anvisa ett anslag om
24 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 475
och 11:607, till Vissa vägbyggnadsarbeten
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 15 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Jacobsson, Jansson i Ka -

Anslag till vissa vägbyggnadsarbeten

lix och Löfroth, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna 1:475 och
11:607, till Vissa vägbyggnadsarbeten å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 24 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen; och

2) av herr Karl Andersson, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr WIKLUND (s):

Herr talman! I detta utlåtande redovisas
arbetsmarknadsstyrelsens anslagsäskanden
för bekämpande av arbetslösheten
med 29 miljoner kronor, varav
5 miljoner på arbetslöshetsanslaget och
24 miljoner under anslaget till vissa
vägbyggnadsarbeten. Departementschefen
har prutat ned det sistnämnda äskandet
till 15 miljoner kronor och utskottet
ansluter sig härtill. Arbetsmarknadsstyrelsens
prognos för utvecklingen
på arbetsmarknaden i Norrbotten är
dyster, något som ytterligare understrukits
av länsarbetsnämnden i Norrbotten,
som för mitten av mars redovisat
3 750 arbetslösa i Norrbotten, varav
1 200 i beredskapsarbeten. Arbetsmarknadsstyrelsen
konstaterar, att den
tidigare bristen på arbetskraft numera
är begränsad till specialutbildad arbetskraft,
och mot bakgrunden av dessa
prognoser verkar åtgärden att pruta på
anslagen mycket orealistisk för oss
motionärer. Dessutom har arbetsmarknadsstyrelsen
meddelat länsarbetsnämnden
i Norrbotten, att beredskapsarbetena
på vägbyggnadsområdet skall upphöra
från den 1 maj och övriga beredskapsarbeten
från den 18 maj. Men den
tidpunkt, när dessa arbeten skall upphöra,
måste enligt vårt sätt att se anpassas
efter den sena våren samt tillgången
till arbete i öppna marknaden
och får inte fixeras till ett visst datum,
dikterat av knappa medelstillgångar.

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Översyn av gällande abortindikationer

Herr talman! Av de skäl, som vi anfört
i motion nr II: 607, ber jag att få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av herr Jacobsson m. fl.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Det utlåtande som kammaren
nu behandlar anknyter till proposition
nr 125. Där lämnas förslag
rörande ytterligare utgifter å tilläggsstat
II för skilda departement, bland
andra socialdepartementet och kommunikationsdepartementet.
Under rubriken
Socialdepartementet redovisas läget
på arbetsmarknaden, de åtgärder som
vidtagits och skall vidtagas för arbetslöshetens
bekämpande liksom kostnaderna
härför. Som herr Wiklund redan
har nämnt har till kostnader för arbetslöshetens
bekämpande upptagits ett belopp
av 5 miljoner kronor och för vissa
vägarbeten, som likaledes avser arbetslöshetens
bekämpande, 15 miljoner kronor.
Herr Wiklund erinrade även om
att arbetsmarknadsstyrelsen för sin del
föreslagit ett betydligt högre belopp än
15 miljoner kronor, nämligen 24 miljoner,
och herr Wiklund berörde också
läget på arbetsmarknaden.

Jag vill inte bestrida riktigheten av
de uppgifter som herr Wiklund lämnade,
men å andra sidan måste jag betona,
att vi vid utskottsbehandlingen
ansett oss kunna utgå från Kungl. Maj:ts
uppgifter. Dessa 15 miljoner kronor
skall användas för arbeten under den
allra närmaste tiden. Eftersom vi utgått
ifrån att Kungl. Maj:t haft tillräcklig
översikt över området och en fast grund
vid bedömningen, har vi ansett oss
kunna acceptera Kungl. Maj:ts förslag.

Med hänsyn härtill ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen av herr Jacobsson

m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Översyn av gällande abortindikationer

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
om en snar översyn av nu gällande
abortindikationer.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
5 i första kammaren av herr Ollén m. fl.
och nr 8 i andra kammaren av herr
Gustafsson i Borås m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t hemställa, att en översyn
göres, snarast möjligt, av nu gällande
abortindikationer».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 5 och II: 8, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Domö, Ollén och Gustafsson i Borås, fru
Boman och fru Lidman-F rostenson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till förevarande
motioner 1:5 och 11:8, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära, att
en översyn snarast möjligt gjordes av
nu gällande abortindikationer.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Ibland brukar vi börja

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Nr 14

våra anföranden här i kammaren med
att försäkra talmannen, att vi skall fatta
oss kort. Jag kan tyvärr, herr talman,
inte lova det denna gång. Jag skall dock
inte börja med att lämna en redogörelse
för de indikationer eller abortmotiveringar,
som vi alla är överens om
och som finns redovisade på första
sidan i utskottets utlåtande.

Vi har i motionen begärt en översyn
av alla indikationerna i lagen och menar
att vetenskapens landvinningar inte
minst på ärftlighetsforskningens område
motiverar detta. Vad vi särskilt vänder
oss emot är den vaga formuleringen
av den medicinsk-sociala och den social-medicinska
abortmotiveringen.

Jag är livligt övertygad om att den
etiska frågan om livets rätt har en plats
i diskussionen om abort. Vår lagstiftning
har, som väl är, avskaffat dödsstraffet.
Vi ger således den, som enligt
gamla lagar skulle avlivas på grund av
grova brott, möjlighet att återvinna frihet
och en ny livsstart. Det ofödda barnet
åtnjuter inte, som jag ser det, samma
rätt. Vi vet ingenting om detta barns
möjligheter. Det är ett oerhört ansvar
man tar på sig, om man dömer det att
aldrig få leva som människa, aldrig få
utveckla de möjligheter det kan bära
inom sig. Läkaren utsläcker inte livet
på en till synes obotligt sjuk människa,
även om hon lider av mycket svåra
smärtor.

All läkarens konst och kraft mobiliseras
den ena timmen för att hjälpa en
mor att föda ett efterlängtat barn -—
kanske han lyckas, kanske han misslyckas.
Timmen efteråt står han inför
uppgiften att plocka fram ett friskt spirande
litet människoliv hos en kvinna,
som enligt hans mening väl kunde ha
burit fram sitt barn. När förra året professor
Clarence Crafoord lyckades rädda
livet på den lilla österrikiska flickan
Gundi Hofer — blue baby kallad •— så
jublade hela Österrike och modern
Hildegard visste inte, hur hon skulle

Översyn av gällande abortindikationer

kunna tacka sitt barns räddare. Det var
en seger till livets ära.

Även om vi nu med tillfredsställelse
konstaterar en påtaglig nedgång i aborterna
— från 1951 räknat ett par tusen
— så offras likväl tusentals spirande
människoliv, av vilka de allra flesta
säkerligen hade samma rätt att leva som
många av oss som sitter i denna kammare.

Sveriges läkarförbund antog för några
år sedan femton s. k. läkarregler, av
vilka punkt 4 lyder så: »Läkaren skall
besinna sin plikt att skydda och bevara
människoliv alltifrån dess tillkomst i
moderlivet.» Man kan, herr talman,
mänskligt sett säga, att detta är en av
de få trygga punkterna i tillvaron. I
alla sammanhang eljest erkänner vi
detta. Det är bara när det gäller det
nyfödda barnet, som regeln inte gäller.

Jag tror väl att tillägget i § 1 i 1938
års lag år 1946 — den s. k. socialmedicinska
indikationen — till sitt
syfte hade att försöka bättre komma till
rätta med de kriminella aborterna. Det
skulle ske genom att man trubbade av
på de medicinska kraven och starkare
underströk de sociala momentens betydelse.

Enligt mitt sätt att se är det en primärfråga
att först fastställa vad en
abort verkligen är. Jag kan inte godkänna
allehanda subjektiva uppfattningar
om fostret som ett det, som kan
tas bort, enär det inte är välkommet.
Ingen som på allvar diskuterar dessa
frågor sakligt kan komma ifrån, att en
abort är ett rationellt släckande av
människoliv. För läkaren är fostret en
levande, unik, mänsklig organism, ett
litet hjälplöst blivande människobarn,
som i sig förkroppsligar egenskaper och
anlag från båda föräldrarna. Här, menar
jag, rör man vid kärnpunkten i den
sak det här gäller. Har läkaren rätt eller
har de rätt som menar, att läkaren bara
befriar dem från ett det, som vållar
dem stora bekymmer. Jag hävdar, att
läkaren bar rätt och att lians plikt är

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Översyn av gällande abortindikationer

att se till fostrets rätt till liv och att
denna rätt först i yttersta nödfall får
förmenas. Läkaren får inte bli en exekutor,
som effektuerar en beställning
undertecknad av medicinalstyrelsen.
Medicinalstyrelsen har ju även slagit
fast, att varje läkare för sig tar ansvar
och har att i sista hand avgöra, om
abort skall ske eller ej.

Detta betraktelsesätt sammanfaller
även med vad den biologiska vetenskapen
och juridiken har att säga. Professorn
i anatomi och embryologi Ivar
Broman säger i denna fråga: »Vi vet
nu att människan redan från början då
hon endast är ett 3 millimeter långt
embryo har ett eget hjärta som pumpar
hennes eget blod genom hennes ådror,
vilka är skilda från moderns. Den som
får veta detta förstår naturligtvis omedelbart,
att människovarelsen i fråga
redan då börjat leva sitt eget liv. Det
är även klart att om fostret så tidigt är
en levande människoindivid, så är ett
avsiktligt avbrytande av havandeskapet
liktydigt med ett avsiktligt dödande.
Många abortsökande har inte detta klart
för sig utan betraktar ingreppet som en
operation mot en svulst, som är deras
privatsak och rättighet att avlägsna från
sin kropp.»

I den förut av mig citerade codex
ethicus säger Sveriges läkarförbund:
»Människans liv börjar i befruktningen
och tydligen bör individen åtnjuta sina
rättigheter till liv från denna tidpunkt.»
Man hävdar här att då livet börjat sin
normala utvecklingsfunktion i moderlivet
är individen för handen.

Spörjer man nutida jurister hur de
ser på denna fråga så svarar de: »Från
det ögonblick befruktningen ägt rum,
är ett foster i juridisk mening för handen
såsom ett självständigt brottsobjekt.
»

Summan av vad jag här velat säga är,
att när abortsituation är för handen,
antingen man bedömer den från etisk,
biologisk eller juridisk synpunkt eller
alla tillsammans, kan rätten till liv inte

reduceras från två till ett. I och med
att man talar om moderns nödsituation
måste man även tala om fostrets nödsituation.
Alla är eniga om att vid en
för modern livshotande situation måste
fostret offras med moderns tillåtelse.
Vi har i motionen icke gjort gällande,
att moderns förverkligade livsvärde
skall parallelliseras med fostrets potentiella
livsvärde, men fostrets rätt till liv
måste skyddas till det yttersta — det är
syftemålet med vår motion. När vi hävdar
en översyn så beror det bl. a. på
att senare års forskningar ger stöd
däråt, men framför allt menar vi att
yttre omständigheter, som nu verkar
nerbrytande på moderns liv och hälsa,
icke får lösas abortvägen. Nu löser
samhället i en del fall ett socialt problem
genom att offra fostrets liv. Men
därmed har ju samhället gått in på en
väg, som tillåter att fostrets potentiella
livsvärde degraderas till förmån för
faktorer av materiell art.

Nu erkänner vi att om samhället erbjöd
den abortsökande en ljusare situation,
skulle många inte söka abort, men
eftersom vi inte har denna situation att
erbjuda, så får vi vara generösare i tillståndsgivningen
enligt den social-medicinska
indikationen. Det måste vara en
angelägenhetsgrad av första ordningen
att vidta sådana sociala åtgärder, att
ingen av social misär frestas att abortera.

I vår sociallagstiftning är vi måna
om att garantera åldringarna trygghet,
det avtagande livet skall skyddas. I fråga
om det begynnande livet är vi mer
oklara. Den gamle har rätt att leva, men
fostrets rätt till liv är satt under debatt,
dels i det allmänna medvetandet — vilket
de kriminella aborterna ger vid handen
— dels i lagstiftningen. I lagen sätter
sig samhället till domare över livet,
och i medicinalstyrelsens social-psykiatriska
nämnd avgöres saken ibland genom
omröstning, där en röst kan bli
till liv eller död. Märk, jag klandrar
inte detta, ty så måste det vara, men

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Nr 14

den lag som skall följas får inte ha en
sådan formulering, att samhället löser
ett socialt problem genom att offra
fostrets liv.

Lagen säger att om ett foster är 35 cm
långt och då livsdugligt, så skall alla
vetenskapens resurser mobiliseras till
livets bestånd, men om det inte når upp
till den siffran så skall det offras på
läkarens operationsbord. Lagen måste
då ha så fasta formuleringar, att den
ger, så långt det nu går, rätt åt de båda
som beröres — modern och barnet —
och ger rättens klara insegel även åt
läkaren som skall handla.

Man har svårt att komma ifrån den
tanken, att lagens svävande formuleringar
även kommit att förändra uppfattningen
om vad en abort innebär,
och sakkunniga säger att grupper, som
tidigare inte skulle ha reflekterat på
kriminell abort, nu återfinnes bland legalt
abortsökande, där de ogifta visar
tendens till minskning och de gifta tendens
till ökning. De som hos medicinalstyrelsen
år 1939 sökte abort fördelar
sig på följande sätt: Gifta var 45,7 procent,
men tio år senare är siffran uppe
i 65,1 procent. Ogifta var 1939 51,9 procent
men tio år senare har siffran sjunkit
till 26,4 procent (s. 48 i utredningen).
En granskning lokalt av de legala
aborterna visar, att i dagens läge är 70
procent av de abortsökande gifta. Det
material, som inkommit till medicinalstyrelsen,
visar en markant förskjutning
mot de gifta kvinnorna.

Jag är övertygad, herr talman, om att
vi alla vill mödrarnas väl och att vi
alla bar respekt för det gryende livet.
Men jag kan inte, som många gör, se
att lagen i dess olika tillämpning på
grund av svävande formuleringar främjar
vad vi alltså avser. Jag anser att lagens
svaghet är, att den inte på ett tillbörligt
sätt tar sikte på att det alltid
är två individer att ta hänsyn till. Visst
skall det sägas att vår värld i hög grad
brister just i hänsyn till livet. Då kan
det kanske synas barnsligt att man skall

Översyn av gällande abortindikationer

ta hänsyn till ett litet foster, men jag
undrar om inte hela den kultur, som vi
i västerlandet dock vill bygga, bygger
just på känslan för alla individers rättigheter.
Det måste framstå för alla som
en ytterst allvarlig sak och tillgripas endast
sedan alla tänkbara behandlingsformer
och åtgärder misslyckats, om
man för att ta vård om en individ tillgriper
metoden att beröva en annan
rätten till liv.

Jag tror inte, att abortproblemet löses
med ett alexanderhugg, men jag
hoppas innerligt att de legala aborterna
alltfort skall minska. 4 000 är dock
en alltför hög siffra. Vi väntar på sociala
åtgärder, som gör den gravida
kvinnans ställning lättare. Jag hoppas
på den dagen hela kammaren vill medverka
till åtgärder, som förbättrar situationen.
Detta hindrar dock inte, att
starka skäl föreligger för en översyn
av nu gällande abortindikationer, varvid
inte minst den medicinska sakkunskapen
bör kopplas på och få säga sitt
ord. Det måste anses vara något genomgalet,
om t. ex. ett sådant problem som
bostadsfrågan skall lösas genom abortering.
Jag skall inte trötta kammaren
med några exempel på att så sker. Sådana
torde andra kunna lämna bättre
än jag.

Det synes mig vara riktigt som någon
framhåller i en tidningsartikel, att
»abortfrågan under senare år förlorat
sin karaktär av rent medicinskt spörsmål
och att sociala aspekter alltmer
vunnit beaktande». Detta är från mina
utgångspunkter en ytterst allvarlig sak.
Det måste sägas vara en samhällets
bankruttförklaring inför uppgiften att
lösa individuella sociala problem. Det
är oss ovärdigt att vi, under det vi talar
om standardhöjning och ålderdomsskydd,
inte lika energiskt griper oss an
med att minska den totala abortfrekvensen,
då vi ändock vet, att bland orsaksfaktorerna
finns mycket som väl är tillgängligt
för social profylax och terapi.
Mitt hopp står här till vad familjeråd -

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Översyn av gällande abortindikationer

givningskommittén orkar komma fram
med i sitt betänkande.

Även om samhället vidtar de åtgärder,
som är tänkbara i socialt hänseende,
kommer man dock inte till rätta
med den fråga det här gäller utan ett
större ansvar inför hela sexualproblemet.
Många kvinnor tvingas till abortkuratorn,
därför att barnafadern, mer
eller mindre omänskligt, driver henne
därhän. Ingen skall heller tro, att det
är bara vad man brukar kalla flamsig
ungdom som söker abort; det är människor
ur snart sagt alla befolkningsskikt,
höga och låga. Mycket bottnar,
som jag ser det, i en omogen, ansvarslös
och onaturlig syn på sexuallivets mening
och funktion. Orsaken till detta
skall jag inte här gå in på. Jag vill dock,
herr talman, tillägga, att jag anser att
en omprövning borde ske i riktning mot
ökat ekonomiskt och juridiskt ansvar
för barnafadern. Det är skamlöst, att
kvinnan ensam ofta får bära alla bördor,
då hon kanske är den minst skyldiga.

Det torde vara ganska ofruktbart att
mer ingående diskutera frågan om huruvida
de legala aborterna minskat de
illegala. När utredningen har ordat färdigt
om detta blir slutklämmen: »I stor
utsträckning rör vi oss med spekulationer,
och det kan ju tänkas att minskningen
är endast skenbar och att det i
själva verket skett en ökning av de kriminella
aborterna i stället.» Detta är
konklusionen av det hela. Man kan bara
säga, att tillägget i lagen år 1946 inte
blev det lock, som tillslöt Pandoras ask,
för att tala i bild.

Att legal abort inte alltid varit den
enda tänkbara utvägen för dem, som
fått abort beviljad av medicinalstyrelsen
på olika indikationer, framgår av
privata undersökningar, som gjorts av
läkare sedan abort beviljats. Läkaren,
som skulle utföra operationen, tog sig
tid att tala ut med dessa människor —
det gällde ett 80-tal fall -— och visade
dem, vad en abort verkligen innebar av

fysiska och psykiska risker, samt angav
tänkbara alternativ. 32 kvinnor avstod
från att begagna sig av de givna aborttillstånden.
Efter tre år skedde en efterundersökning,
varvid det visade sig, att
26 var glada över att de fött sina barn.
Det måste ha varit en ganska unik situation
att se en av dessa mödrar stå lutad
över sitt två och ett halvt år gamla barn
och säga: »Och dig hade man tanke på
att ta livet av en gång!» Detta illustrerar
i sin tur, att inte alla aborttillstånd
givs sedan alla tänkbara utvägar prövats.
Det går inte att säga: »När kurator
och medicinalstyrelsen sagt sitt är
intet mer att tillägga. Då skall man
handla.»

Det har i detta sammanhang föga betydelse
om abort beviljats på indikationen
»svaghet» eller »förutsedd svaghet».
Att just den socialmedicinska indikationen
här är ett vanskligt instrument
kan inte förnekas. Läkaren får
aldrig tjäna som en samhällets expeditör
utan måste själv ta ansvar för både
modern och det barn som är på väg,
detta även sedan ärendet passerat både
rådgivningsbyrå och medicinalstyrelse.
Svenska gynekologförbundet synes vara
enigt om att en översyn av lagen är motiverad
trots de sista årens minskade
antal legal-aborter och har även i en
PM förut rekommenderat de ändringar,
som kan tänkas i formuleringarna.

Herr talman! Bara ett par ord om tvåläkarintygen!
I vår motion har vi tagit
upp frågan om tvåläkarintygen och
stannat för att man vid översynen bör
uppmärksamma även dessa. Abortutredningen
föreslår helt abrupt, att man
skall slopa dem.

Den utredning, som genom medicinalstyrelsens
försorg utfördes i Stockholm
förra året, visade att saken nog är
värd uppmärksamhet. När man läser
utredningens rapport har man svårt att
värja sig för den tanken, att välsituerat
folk har lättare att denna väg få abort,
då ju dessa fall går förbi rådgivningsbyråerna.
År 1955 beviljades 86 procent

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Nr 14

av alla aborter av medicinalstyrelsen
och 14 procent på tvåläkarintyg eller
i siffror 3 922 respektive 638 fall. Vad
som alldeles särskilt intresserar mig
när det gäller utredningen om tvåläkarintygen
är det faktum, att 97 procent
av privatfallen på Södersjukhuset fått
graviditeten avbruten på psykiatriska
indikationer. Jag vill dock inte, herr
talman, plädera för tvåläkarintygens
slopande, såsom abortutredningen föreslagit.
Jag tror att detta förfaringssätt
är nödvändigt i vissa brådskande nödlägen,
och det vore för resten ganska
orimligt om inte tvenne läkare med i
lagen föreskriven kompetens skulle i
indicerade fall få besluta om abort. De
fall som det här gäller är ju inte, om
lagen följes, beroende av någon socialutredning.
Önskar myndigheterna 1''å en
närmare inblick i handläggningen av
dessa fall, kan man kräva att få en utförligare
rapport. Detta har också utredningen
rekommenderat. Vi har genom
att ta upp saken i vår motion bara
velat föra den in i blickfältet vid en
översyn av indikationerna.

Vidare vill jag, herr talman, säga
några ord om senkomplikationerna. I
vår motion har vi som motiv för en
översyn av abortlagen även angivit de
s. k. senkomplikationerna, vilka läkarna
nu mer än förut uppmärksammat. Med
abort förenad sterilitet hos kvinnan
framhålles nu med skärpa av läkarna
såsom en senkomplikation, och plågsamma
och svårbotade cystbildningar
uppträder åratal efter aborten. Professor
Svanberg på Södersjukhuset har på
de senaste åren gjort ingående undersökningar,
som visat att i 10—15 procent
av de fall, där legal abort utförts,
liar man kunnat konstatera dylika
sjukliga förändringar.

Medicinalstyrelsen har i sitt remissutlåtande
tagit upp denna fråga och
förmenar att de nämnda komplikationerna
bör kunna undvikas, om en annan
operationsmetod användes. Den
formulering, som medicinalstyrelsen i

Översyn av gällande abortindikationer

detta sammanhang begagnar, är mycket
försiktig, vilket hedrar medicinalstyrelsen.
Det kan nämligen ifrågasättas,
om det hela bara är en metodfråga. Jag
har, herr talman, tagit mig friheten att
på egen hand forska litet i denna sak
och då av sakkunniga fått veta att siffran
10—15 procent när det gäller fall
med senkomplikationer inte är för hög,
utan mycket väl står sig. Det har t. o. m.
ifrågasatts, huruvida inte denna siffra
är tilltagen i underkant.

I de 175 fall, som slumpartat kommit
in på Södersjukhuset under tre, fyra
år och som haft svåra efterkomplikationer,
hade legal abort utförts. Om den
operationsmetod, som använts, säger
man från kirurghåll att metoden en
gång var ansedd som den allra förnämsta,
och från gynekologhåll framhålles
att de nya vägar, som nu rekommenderas,
är oprövade och att man vet
lika litet om vilka följder som dessa
nya metoder kan föra med sig, som vad
fallet varit i fråga om den nu använda
metoden. Vid den senaste nordiska gynekologkongressen
i Oslo sade kongressens
ordförande sammanfattningsvis,
sedan man i två dagar diskuterat frågan
om operationsmetoden vid abort:
»Det finns tydligen ingen metod som
är säker.»

Jag anser alltså att vår skrivning i
motionen, grundad på erfarenheter som
gjorts och som redovisats i pressen,
står sig och talar för bifall till kravet
på en översyn. Den forskning, som pågår
för att komma till rätta med dessa
problem, noterar vi med stor tillfredsställelse.

Slutligen vill jag, herr talman, något
beröra frågan om lagens oklarhet
när det gäller indikationerna eller
abortmotiveringarna. Det är påtagligt
att denna oklarhet har till följd olika
tolkningsbeslut och att handlingsfriheten
är nära nog obegränsad när det gäller
att fastställa vad som skall anses vara
svaghet eller förutsedd svaghet. Linjerna
flyter ihop och lagen tolkas olika

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Översyn av gällande abortindikationer

i olika instanser. Medicinalstyrelsen redovisar
ett påfallande litet antal fall
som fått abort på socialmedicinsk indikation.
Går jag återigen till det s. k.
norrköpingsmaterialet, som utgöres av
legala aborter utförda efter år 1946,
visar detta att i 22 procent av fallen
förelåg rent medicinsk indikation, medan
69 fall hänfördes till gruppen socialmedicinsk
indikation, 9 procent till
gruppen ärftlighetsindikation och intet
fall till gruppen humanitär indikation.
En annan medicinsk auktoritet gör gällande
att indikationerna för legalt avbrott
av havandeskap har under de senaste
åren fördelat sig så, att 75—80
procent av alla legala aborter skett på
socialmedicinska indikationer, medan
icke fullt 20 procent skett på medicinska
eller andra indikationer. Tendensen
är alltså påtaglig till den sociala
abortmotiveringens fördel.

Medicinalstyrelsen avstyrker en översyn
av indikationerna men är försiktig
i sin motivering och säger att »i stort
sett är lagen tillfredsställande». Jag kan,
herr talman, väl förstå denna ytterligt
försiktiga formulering, eftersom medicinalstyrelsen
i december 1956 i samband
med den av Stockholms sjukhusdirektion
begärda utredningen om tvåläkarintygen
skrev att även om lagen
i huvudsak vore bra, så funnes det ett
behov av att revidera den i vissa avseenden.
Med vår motion syftar vi just till
att hjälpa medicinalstyrelsen att få till
stånd en översyn av indikationerna,
där den medicinska expertisen särskilt
skall få komma till tals.

Herr talman! De flesta av remissinstanserna
har tillrått en översyn och
förordar, såsom exempelvis medicinska
fakulteten i Lund, att den medicinska
sakkunskapen blir rikligt företrädd vid
denna översyn. Positiva till en översyn
är alltså: Svensk kuratorsförening, Sveriges
läkarförbund, Svenska gynekologförbundet,
Svenska psykiatriska föreningen,
medicinska fakulteterna i
Uppsala och Lund och karolinska in -

stitutets lärarkollegium. Av de Övriga''
avstyrker somliga, under det att någon
tillstyrker med avvikande motiveringar..

Herr talman! Jag ber om överseende
för detta kanske alltför långa anförande
och yrkar bifall till reservationen.

I detta yttrande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde
herrar Hedin (h), Boija (fp), Hamrin i
Jönköping (fp), Carlsson i Huskvarna
(fp), Rimmerfors (fp), Wachtmeisler
(h), Löfgren (fp), Nilsson i Lönsboda
(fp), Olofson (fp) och Nelander (fp),
fröken Wallerius (h) samt herrar Hammar
(fp), Edlund (h), Dickson (h),.
Staxäng (h), Rubbestad (bf), Johansson
i öckerö (fp), Andersson i Långviksmon
(fp), Carlsson i Tibro (fp), Carlsson
i Bakeröd (bf) och Swedberg (fp)..

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! Den diskussion vi för i
kammaren i dag följs med intresse av
en icke liten del av vårt folk. Vi rör
oss visserligen kring ett helt litet avsnitt
i lagstiftningen, frågan om indikationerna
för rätten att avbryta ett
havandeskap, men detta är en del av en
mycket större fråga: de ovälkomna barnen
och deras öde.

Abortfrågan har ju, inte minst under
de senaste tjugo åren, funnits med i
samhällsdiskussionen. Tillkomsten av
abortlagen 1938 och dess komplettering
1946 har inte dämpat den, snarare motsatsen.
När den i år åter kommit upp i
riksdagen, kan man väl förstå att detta
på sina håll ansetts onödigt och irriterande.
Men är inte det förhållandet, att
den regelbundet kommer åter, ett vittnesbörd
om dess allvar? Årets motion
om en översyn av abortindikationerna
har ju samlat ett mycket stort antal undertecknare
från samtliga demokratiska
partier. Även första lagutskottets majoritet
har betygat att abortsituationen
är allvarlig.

Men sedan delar sig uppfattningarna

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Nr 14

om vad man kan och bör göra. Utskottsmajoriteten
menar, att man skall vänta
och se och hoppas på en förbättring.
Reservanterna, liksom motionärerna,
anser att man aktivt bör gripa sig an
med problemen genom att än en gång i
de medicinska och sociala instanserna
pröva hela abortfrågan och särskilt då
den social-medicinska indikationen.

Vi har sett — och det konstaterar vi
med tillfredsställelse — att statistiken
pekar på en vikande tendens för de legala
aborterna. Skulle vi våga tyda detta
som ett växande ansvar för de ofödda
barnen och en förbättring av förhållandena
för de kvinnor som ovälkommet
blivit gravida, vore det glädjande. Ännu
mera glädjande skulle det vara, om vi
hade någon tillförlitlig antydan om att
också de kriminella aborterna minskat.
Då skulle man kunna säga, att det ljusnat
i abortsituationen.

Vi är vid bedömningen väsentligen
hänvisade till omdömen från dem som
i sin dagliga gärning särskilt får syssla
med aborter och abortsökande. Och deras
omdömen är inte särskilt optimistiska.
Så säger en känd lasarettsläkare:
»Inga säkra tecken på att legal abortering
minskar den kriminella har hittills
presterats, ty mot en sådan effekt av
de legala aborterna talar för övrigt i
högsta grad t. ex. det förhållandet att
de kriminella aborterna till cirka 70
procent gäller ogifta, under det att de
legala till 70 procent består av gifta eller
''samboende’ kvinnor. Det torde alltså
vara så, att vi som ett rent tillägg till
den kriminella aborteringen fått en legal
abortering av flera tusen per år.
Genom lagen har alltså tillkommit en
helt ny grupp kvinnor, på vilka fosterfördrivning
göres.» — Detta omdöme
om verkan av främst den socialmedicinska
indikationens tillkomst torde
icke kunna jävas ens av de vikande siffrorna
i statistiken.

En annan läkare, en kvinna med en
omfattande verksamhet som bakgrund,
har givit uttryck för sina betänkligheter

Översyn av gällande abortindikationer

inför abortlagen och bl. a. sagt: »För
den enskilda människan kommer det
alltid att te sig så, att det som är tillåtet
i lagen aldrig kan vara förkastligt eller
farligt. Man talar ofta om att abortbyråerna
räddat så och så många människor
från abort. Men man glömmer att den
nya lagen har skapat ett stort abortklientel,
som nu aborterar, som aldrig
annars skulle ha drömt om att söka en
abort, utan själva rett upp sin situation.
Att man då kan övertala en del av dessa
att avstå från abort är inte så egendomligt.
»

»Det är också så», säger samma läkare,
»att det är en stor skillnad om en
människa tvingas att själv ta ansvaret
eller om någon annan tar det åt henne.
Bedömer någon annan saken och man
får ett papper på att det är nödvändigt
och behöver göras, kan man lättare slå
sig till ro och tänka att det väl är rätt
och bra.» Och så citerar hon en patient
som fått legal abort och därvid berövats
möjligheten att sedan bli mor.

Det är, herr talman, inte möjligt att
känna annat än osäkerhet inför den
praktiska verkan av abortlagens socialmedicinska
indikation när man lyssnat
till vad ett stort antal läkare och socialkuratorer
berättar om. För att ingen
missuppfattning skall ske vill jag emellertid
gärna understryka, att motionen
ju inte går ut på att utan vidare slopa
den social-medicinska indikationen,
utan att en allmän översyn görs av
lagen.

Låt mig, herr talman, få tillägga, att
jag inte har någon övertro på lagstiftningsåtgärder
på ett område som detta.
Lagstiftning måste dock finnas, det är
sant, och den skall vara så hjälpsam
som möjligt mot den enskilda människan
och vägleda henne till hennes
bästa. .lag tror att en översyn av abortlagen
skulle kunna främja detta syfte.
Vad som emellertid särskilt behövs —-och där finns ännu mycket att göra —
är en personlig vägledning och effektiv
materiell hjälp i en pressande situa -

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Översyn av gällande abortindikationer

tion för dem som råkat i en ovälkommen
graviditet. Man måste djupt beklaga
att samhällets hjälporgan alltjämt
ofta saknar tillräckliga både personella
och ekonomiska resurser.

Men, herr talman, den mest djupgående
förändring, som enligt min uppfattning
behöver ske, gäller själva människosynen,
respekten för även en liten
människas värde och hänsynen till
andra människors välfärd. Här lämnar
den förhärskande sexualmoralen åtskilligt
att önska. I botten av abortsituationen
ligger en markant hållningslöshet
i fråga om normerna för utlevandet av
sexualiteten. Mycket skulle vara vunnet
om den generation, som nu är föräldrar
och ledare på samhällslivets olika områden,
mer helhjärtat i tal och föredöme
bär gåve höga ideal åt den uppväxande
generationen. Nu nödgas man inte sällan
konstatera, hur normlösheten trängt in
även i folkgrupper som man väntat annat
av.

Det är också tydligt, herr talman, att
man i abortdiskussionen alltför ofta
förbiser fostret. Detta är ju, såsom herr
Gustafsson i Borås nyss påpekade, biologiskt,
religiöst och moraliskt från befruktningsögonblicket
en mänsklig individ,
som främst har eu rättighet —
den att få leva. För några veckor sedan
gav Socialmedicinsk Tidskrift på ledande
plats uttryck åt denna tanke då
den skrev: »Den grundläggande ut gångspunkten

för alla överväganden i
abortfrågan är varken befolkningspolitisk
eller juridisk till sin natur. Människolivet
är heligt alltifrån sin tillkomst
-— detta bör vara den biologiska och
etiska grunden för alla betraktelser och
åtgärder i frågan.»

Vi får heller inte glömma, att i det
kristna evangeliet, som utgör vår kulturs
grundval, är de bärande tankarna
att värna livet samt att den enskilda
människan har ett eget värde och en
egen bestämmelse. Som ett uttryck för
hur man på kristet håll ser på abortsituationen
vill jag, herr talman, citera

slutorden i det yttrande, som Svenska
ekumeniska nämnden avgivit i anledning
av 1950 års abortutrednings betänkande:
»Enligt den kristna människouppfattningen
är människan en människa,
om ock i vardande, så snart konceptionen
skett. Att avbryta fostrets liv
betyder därför ett utsläckande av ett
begynnande mänskligt liv. Denna
grundinställning måste få konsekvenser
både för abortlagstiftningen och för
samhällets hjälpåtgärder; den får under
inga omständigheter leda till passivitet
varken inför sociala missförhållanden
eller svårigheter av medicinsk art. Varje
enskilt fall måste bedömas utifrån en
levande och vaken ansvarskänsla med
tanke på att det verkligen är fråga om
att utsläcka ett spirande människoliv.
Det är fråga om en livssyn som lagstiftningen
måste stå i överensstämmelse
med för att därmed ge uttryck för människans
okränkbarliet som människa,
vilken i lika mån gäller fostrets liv och
en vuxen människas.» Detta uttalande
torde vara representativt för vad en stor
del av vårt folk tänker i den stora fråga
som sysselsätter oss.

Herr talman! Med dessa erinringar
ber jag att få yrka bifall till den vid
första lagutskottets utlåtande nr 14 fogade
reservationen.

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Utskottsmajoriteten delar
fullt ut den allvarliga grundsyn som
motionärerna har på denna fråga. Det
är ingen tvekan om att den är så viktig
och betydelsefull, att den kräver
oavlåtlig uppmärksamhet från statsmakternas
sida. Jag tror, att vi allesammans
har svårt att frigöra oss ens
ett ögonblick från denna känsla när
denna fråga skymtar mot oss då och då
under livets gång. Själv har jag mycket
nära konfronterats med dessa problem.
Under den första tiden av min
nu mer än trettioåriga domarverksamhet
förekom ännu barnamord och

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Nr 14

fosters läggande å lönn. Detta är brott,
som numera dess bättre alldeles har
försvunnit. Jag har sedermera fått vara
med om många fall, då den dystra epilogen
efter illegala aborter spelats upp
inför rätten. Det har flera gånger gällt
dödsfall. Jag har i min verksamhet mött
den utsläpade modern, och jag har fått
se in i dystra hem, där en alkoholists
eller hustruplågares hustru kämpat med
förtvivlan. Det samlade intrycket av
dessa erfarenheter är hur förfärligt ensamma
dessa kvinnor har varit med
sina svårigheter.

Enligt min mening får en kvinna
inte själv bestämma över det foster,
som hon bär i sin kropp, utan det bör
vara noga reglerat vilka åtgärder samhället
kan tillstädja att hon vidtar. Man
har många gånger önskat att samhället
kunnat hjälpa henne i hennes prövnings
stund och över huvud taget under
den svåraste tiden. Det är tyvärr så, att
hon många gånger inte har haft någon
att vända sig till, och hon har inte alltid
kunnat vända sig ens till anhöriga.
Tvärtom har hon ofta nog kunnat just
där möta den största oförståelsen, och
i ett sådant läge tål en kvinna inte så
mycken oförståelse. Den man, som ofta
skymtar i bakgrunden, har ibland, då
han verkligen uppenbarat sig, varit lika
förtvivlad och rådvill som kvinnan
själv, men mången gång har han helt
lyst med sin frånvaro. I vissa fall har
han spelat en rent ynklig roll.

Dessa erfarenheter har också sagt
mig, att det är ett nästan orimligt svårt
och tungt ansvar, som enligt naturens
ordning lagts på kvinnorna, och jag
har ofta beklagat, att det inte bar funnits
någon möjlighet för oss att ändra
på denna ordning och skapa rimligare
proportioner, så att mannen får bära
sin andel av ansvaret. Jag delar herr
Gustafssons i Borås m. fl. uppfattning
om att det är en etisk fråga om livets
rätt det liäi är fråga om, men å andra
sidan får vi inte förbise, att det här
inte gäller ett självständigt liv på sam3
— Andra kammarens protokoll 1957. Nr 14

översyn av gällande abortindikationer

ma sätt som i fråga om fött barn, utan
det är fråga om ett potentiellt liv, vars
värde man får väga mot andra värden,
i första hand mot moderns liv och hälsa.
Det visar sig också, att även motionärerna
går med på att man ingår på en
sådan värdering; de godkänner ju medicinska,
eugeniska och humanitära indikationer.
Det skulle man inte kunnat
göra, om det hade förelegat samma värde
och samma rätt till liv för ett foster
som för ett barn. Ingen skulle ju komma
på den idén att döda ett fött barn
därför att det hade ärftlig belastning
eller för att det tillkommit under utövande
av våld eller tvång mot modern.
Här föreligger alltså en skillnad, och det
är naturligtvis mycket svårt att göra
dessa avvägningar. Det vore mycket lättare
ifall det vore fråga om två liv som
båda vore fullkomligt komparabla. Det
gäller att väga det spirande livet inte
bara mot moderns liv, utan kanske mot
många andras liv, vilka är beroende av
modern. För övrigt kan man väl med
medicinalstyrelsen säga att denna etiska
sida av saken i stor utsträckning är en
fråga om lidandets problem.

Man har inte heller på en gång kommit
fram till den uppfattning som vi nu
har. Först 1939 blev det tillåtet att släcka
ett fosters liv på eugeniska och humanitära
indikationer. Förut gällde endast
den medicinska och även den vid
sidan av lagen såsom något som man
måste taga hänsyn till i föreliggande
intressekollisioner.

Då motionärerna nu begär en översyn
av abortindikationerna, har de väsentligen
inriktat sig på den socialmedicinska
indikationen, den som enligt
vår lag gör abortframkallning tilllåten,
när det med hänsyn till kvinnans
levnadsförhållanden och omständigheterna
i övrigt kan antas, att hennes
kroppsliga eller själsliga krafter skulle
allvarligt nedsättas genom barnets tillkomst
och vården om barnet. Man har
menat, att denna indikation, som innebär
att man skall skåda in i framtiden,

Nr 14

Onsdagen den 24 april f957 fm.

Översyn av gällande abortindikationer

inte ger en sådan preciserad vägledning
som måste finnas i en så viktig situation.

Jag skall i förbigående peka på en
del statistik för att åskådliggöra problemets
storlek. Jag vill då först peka
på tabell 2 i utskottsutlåtandet, som
avser en jämförelse mellan de nordiska
länderna beträffande legala aborter under
ett år. Tabellen utvisar för Sverige
ett jämförelsevis lågt antal legala
aborter i förhållande till de andra nordiska
länderna. Av tabell 1 framgår vidare,
att de legala aborterna hos oss
har gått ned avsevärt i antal under de
senaste fem åren, och av tabell 3 kan
man utläsa att antalet avslagna abortansökningar
under de senaste åren stadigt
har stigit.

Vi kan sålunda redan nu iaktta en
tendens mot restriktivare prövning, men
som medicinalstyrelsen har påpekat
måste man akta sig för att dra vittgående
slutsatser av statistiken. Materialet
är ju inte alldeles lika det ena och det
andra året, och dessutom är det klart
att även personliga omständigheter spelar
in vid prövningen. Av de år 1955
redovisade legala aborterna var endast
8,2 procent grundade på social-medicinsk
indikation, och i genomsnitt har
det väl varit omkring 10 procent.

När 1946 års lagändring kom till, varigenom
den social-medicinska indikationen
infördes, ansågs det att man med
den samhällsutveckling som skett inte
kunde komma ifrån att andra indikationer
än de medicinska, humanitära
och eugeniska kan vara lika tungt vägande
och göra kvinnans situation så
pressad, att en abort kan vara enda
lösningen. Såsom medicinalstyrelsen
mycket riktigt har påpekat utgör ju
inte vare sig sjukdom, kroppsfel eller
svaghet i och för sig indikation för legal
abort. Det avgörande är kvinnans
tillstånd och hur mycket lidande hon
anses kunna utstå utan allvarlig fara för
liv och hälsa. Medicinalstyrelsen menar
att analoga synpunkter måste anläggas

vid tillämpningen av den social-medicinska
indikationen.

Det är självfallet svårt att för ett sådant
bedömande ge en preciserad vägledning.
Det är svårt att säga, hur mycket
en kvinna tål. Det torde vara en allmän
kuratorserfarenliet att vad den ena
modern klarar av utan svårighet kan
betyda ett fullständigt sammanbrott för
den andra. Det är alltså svårt att komma
med annat än jämförelsevis vaga
regler på detta område.

Man avsåg emellertid att något förtydliga
gränsen för den medicinska indikationen
genom att införa även denna
social-medicinska indikation, men
såsom herr Gustafsson i Borås redan
har sagt är gränsen fortfarande flytande
och i hög grad beroende på läkarnas
och i sista hand medicinalstyrelsens socialpsykiatriska
nämnds uppfattning.
Genom att något vidga möjligheten till
legal abort trodde man sig också kunna
minska del skrämmande stora antalet
illegala aborter. Det var dock inte meningen
att man skulle införa något slags
slapphet på detta område. Första lagutskottet
sade 1946 att det uppenbarligen
var förenat med stora svårigheter
att ange de olikartade förutsättningarna
i lagtext på sådant sätt, att tillämpningsområdet
inte bleve för snävt och möjlighet
till missbruk samtidigt förebyggdes.
Utskottet underströk att bestämmelserna
inte medgav abort på rent sociala
skäl; även medicinska synpunkter
skulle anläggas vid bedömningen. Det
förutsattes emellertid inte att sjukdom,
kroppsfel eller svaghet nödvändigtvis
skulle förefinnas hos kvinnan vid tiden
för ingreppet — i det hänseendet var det
en utvidgning. Man tog närmast sikte på
en mera långsam utslitning av kvinnans
krafter.

Man kan nu säkerligen med fog göra
gällande, att det är en helt ny kategori
— framför allt gifta kvinnor — som numera
söker legal abort, men man får
då inte glömma, att det bland annat var
just dessa kvinnor man ville nå med

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Nr 14

samhällets hjälpåtgärder av olika slag,
i värsta fall också med att bereda dem
möjlighet till abort.

Det är också troligt att många kvinnor
som nu söker abort, knappast, om varje
möjlighet att få sådan på legal väg varit
utesluten, skulle vända sig till illegala
abortörer. Men det kan ju inte vara
samhället likgiltigt — i varje fall inte i
våra dagar med våra stora sociala ambitioner
— om ett stort antal kvinnor
skulle mer eller mindre långsamt slitas
ner därför att de inte har kommit i
kontakt med samhällets hjälporgan. Jag
tror inte att det är möjligt att i ett slag
göra en ändring som skulle innebära att
man helt skulle bortse från kvinnans
sociala förhållanden. Det har ju för all
del varit många kvinnors lott genom
århundraden att få totalt slita ut sig
och gå bort i förtid eller leva kvar med
ett halvt liv, men tänker vi oss något
sådant i fortsättningen? Jag tror knappast
det.

Vad sedan beträffar de kriminella
aborterna, synes det mig som om motionärerna
inte har ägnat dessa det intresse
som varit påkallat. Det verkar
som om motionärerna beträffande dem
resignerat i något slags hopplös tro, att
ingenting kan göras däråt och att det
viktigaste är att samhället inte blir på
något sätt inblandat när det gäller aborter.
»Vi torde ha en kriminell abortfrekvens
av ungefär samma omfattning,
som vi haft de senaste 40—50 åren»,
heter det i motionerna, och det verkar
som om det enligt motionärernas mening
inte var något att göra åt den saken.
Det är glädjande att medicinalstyrelsen
iir av en annan uppfattning och
anser att de kriminella aborterna bör
ägnas en långt större uppmärksamhet
än vad fallet hittills varit och att de
inte utan vidare får betraktas som ofrånkomliga.
Jag tror nog också att det
skall bli möjligt att få större kännedom
om dessa kriminella aborter än man
hittills kunnat få. Vid karolinska sjukhusets
psykiatriska klinik pågår för

Översyn av gällande abortindikationer

närvarande en större efterundersökning
av ett stort antal kvinnor, vilkas ansökningar
om abort avslagits. Denna undersökning
torde också komma att ge värdefulla
upplysningar angående lagändringens
verkan med hänsyn till de illegala
aborterna.

Man har hittills inte kunnat klart bevisa,
att den nya lagstiftningen verkligen
lett till ett minskat antal aborter,
men å andra sidan har antydningarna,
att lagen i dess nuvarande utformning
rent av skulle ha ökat det totala antalet
aborter, inte heller på något sätt blivit
bestyrkta. Det finns sålunda inte något
direkt stöd för ett antagande att man
inte lyckats nå det klientel, som traditionellt
anlitat kriminella abortörer.
Det är fortfarande ett stort antal ogifta
kvinnor som vänder sig till abortkuratorerna,
trots att många av dem får sina
ansökningar avslagna. Personligen är
jag ganska övertygad om att det bland
det legala abortklientelet finns åtskilliga,
både gifta och ogifta, som i annat
fall inte skulle ha dragit sig för att
vända sig till illegala abortörer.

Det är väl också uppenbart att det
fortfarande är förenat med mycket större
risker för en kvinnas liv och hälsa
att anlita sådana abortörer än att gå
den legala vägen, även om riskerna nu,
på grund av större skicklighet också
hos de illegala abortörerna, är mindre
än förr. Även om man utgår från det i
och för sig osannolika antagandet, att
de kriminella aborterna inte skulle innebära
större fysiska risker än de legala,
så måste, som medicinalstyrelsen
påpekat, de psykiska riskerna vara avsevärt
större. Det är självfallet en helt
annan sak för en kvinna att — förutom
att hon inlåter sig på det i och för sig
vågsamma företag som en illegal abort
alltid innebär — också veta att hon begår
en kriminell handling.

Motionärerna har ansett att som riktpunkt
för en översyn bör anges att —
som de uttryckt sig — den lagliga aborteringen
bör nedbringas till minsta

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Översyn av gällande abortindikationer

tänkbara omfattning. Av vad jag nyss
anfört om de kriminella aborterna torde
framgå, att utskottsmajoriteten inte
kan finna en sådan målsättning vara
riktig. Enligt majoritetens uppfattning
måste målet i stället vara, att den sammanlagda
legala och illegala aborteringen
nedbringas.

Med denna utgångspunkt måste man
ställa sig tveksam inför strävandena att
märkbart åtsnäva abortindikationerna.
Som jag förut sagt torde man inte kunna
draga några närmare slutsatser angående
sambandet mellan den legala och
den illegala aborteringen. Det är i alla
fall rimligt att antaga att åtskilliga kvinnor,
som nu går den legala vägen, vid
en sådan skärpande lagändring skulle
drivas över till illegal abortering. Det
bör inte förvåna oss om kvinnorna, efter
en sådan skärpning av lagen, med mindre
samvetsbetänkligheter än nu skulle
tillgripa kriminell abort, i medvetandet
om att de tidigare, d. v. s. med den nu
gällande lagen, kanske skulle ha fått lagens
stöd för en abort. Samhället kan
inte stå likgiltigt inför en sådan utveckling.

Det är enligt utskottsmajoritetens mening
inte någon vinst med att kunna
redovisa gynnsammare siffror beträffande
den legala aborteringen än som
r.u är fallet, om samtidigt flera kvinnor
i den belägenhet, som utlöser önskan
om abort, antingen inte kan nås av den
hjälp samhället kan lämna och på grund
därav mer eller mindre långsamt slites
ned, eller också i större utsträckning
vänder sig till illegala abortörer med
alla de risker detta medför. Vi får besinna
att för en kvinna, som råkat i en
ovälkommen graviditet, abort ofta framstår
som den enda utvägen, när hon
först överväger sin situation. Det är
inte ovanligt att en sådan kvinna är på
gränsen till sjukdom. Oftast är hon psykiskt
och ibland också fysiskt nere.
Ofta är hon alldeles ensam och övergiven,
och hon finner sin situation förtvivlad.
I detta tillstånd kan hon vara

benägen att pröva vilka möjligheter som
helst, och hon kan företaga rent desperata
handlingar.

Erfarenheterna under de gångna åren
har visat, att en allmänpreventiv strafflagstiftning
på detta område ingalunda
avhåller kvinnorna från abortingrepp.
Lagstiftningen bör därför enligt utskottsmajoritetens
mening vara så utformad,
att det finns utsikt till att de
hjälpande organen får kontakt med så
stor del som möjligt av de kvinnor som
har planer på abort. Ingen lär kunna
betvivla att en generösare lag ger betydligt
gynnsammare tillfällen därtill än en
lag, som inte synes lämna minsta möjlighet
öppen för abort, även om tillämpningen
inom lagens ram göres restriktiv.
Om en sådan kvinna tror det vara
möjligt att på legal väg nå det mål, som
hon i sin ensamhet och förtvivlan finner
vara den enda lösningen, är det
troligt att hon vänder sig till de samhällets
hjälporgan, som står till förfogande.
Det kan väl hända att en och
annan kvinna, som inte alls har någon
rimlig anledning till abort, vänder sig
dit, men hon lär väl också bli avslöjad.
Det har omvittnats, att det är sällsynt
att kvinnor söker abort utan att kunna
förebringa några i lagens mening goda
skäl — låt vara att dessa ofta inte är
tillräckligt starka för att hon också
skall få sin ansökan bifallen. Om nu en
kvinna vänder sig till samhällsorganen,
finns det utsikter, att hon kan få stöd
och hjälp, och hon kan kanske förmås
att välja en annan väg än abort. Problem,
som från början för henne tett sig
som oöverkomliga, kan ofta genom samtal
med en förstående kurator läggas till
rätta och få sina rätta proportioner.
Som det tidigare sagts finns det bland
orsaksfaktorerna många som är väl tillgängliga
för social profylax och terapi.
Den statistik som man har på detta område
är inte heller avskräckande. Jag
har här siffror från Stockholms hjälpbyrå.
Det totala antalet sökande 1955
var i runt tal 1 900, av vilka i runt tal

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

800 födde sina barn. Året därpå var det
i runt tal 1 700 abortsökande, och även
då var det i runt tal 800 som födde sina
barn. Båda åren var bland dem som
födde sina barn ungefär hälften gifta
och hälften ensamstående. Enligt vad
jag hört uppges av en kurator, går det
lättare och lättare för varje år att få
abortsökande kvinnor att avstå från
abort. Här har vi en gren av den samhälleliga
omvårdnaden, där de rent
personliga insatserna blir utslagsgivande.
Här har man användning både för
ett varmt hjärta, en livsbejakande inställning
och framför allt för ett kallt
huvud när det gäller att skärskåda vederbörandes
problem. Därför måste
samhället se till att vi får tillräckligt
många läkare och kuratorer, som är
hängivna den sak för vilken de arbetar
och som kan anslå tillräckligt med tid.
Särskilt läkarna har väl i våra dagar
för litet tid att ägna åt abortsökande.
Att mycket kunde uträttas, om läkarna
verkligen kunde ge sig mera tid, visar
den redogörelse, som en uppsalaläkare
lämnade i Svensk Läkartidning och som
här tidigare omnämnts av herr Gustafsson
i Borås. Det gällde en ytterligare påverkan
på kvinnor, som redan hade fått
tillstånd till abort och av vilka en stor
del kom att avstå från aborten. Hade
läkaren före abortansökans bifallande
gjort detsamma, hade väl möjligheterna
varit ännu större att få dem att avstå.

Abortkuratorerna har bekräftat att
deras möjligheter att lämna materiellt
stöd i många fall varit den bästa hjälpen
för att få kvinnorna att avstå från abort.
Det är mycket angeläget att samhället
här ställer tillräckliga resurser till förfogande.
För närvarande är de alldeles
för små.

•lag vill erinra om att då den socialmedicinska
indikationen infördes, så
sattes denna utvidgning av abortindikationerna
i samband med rådgivningsinstitutionen.
Trots att denna institution
ännu inte är helt utbyggd, iir erfarenheterna
goda. De siffror jag redan

Översyn av gällande abortindikationer

nämnt säger en hel del. Inom inte mindre
än 13 landstingsområden finns emellertid
ingen sådan institution. Det är
angeläget att en fullständig utbyggnad
sker snarast möjligt. Den familjerådgivning,
som för närvarande övervägs
av särskilda sakkunniga, har också stor
betydelse. Det är nämligen att märka
att äktenskapliga konflikter ofta förekommer
bland de abortorsaker som
kvinnorna anger. Vi får emellertid inte
glömma att den sociala utvecklingen i
vårt land under de senaste åren — hur
lyckosam den på sitt sätt än varit —
inte lett fram till tillfredsställande förhållanden
på viktiga områden av största
betydelse när det gäller denna fråga.
Jag nämner sådana saker som bostadsproblemet
och alkoholproblemet. Där
återstår mycket att göra. En del återstår
nog också att göra när det gäller
att bereda familjer med barn och ensamstående
mödrar en mera tryggad
ekonomisk ställning. Det allmänna reformarbetet
har alltså stor betydelse för
hur vi skall kunna lösa abortfrågan. Vi
får inte vänta oss att detta skall gå fort,
men enligt utskottsmajoritetens mening
är det den enda framkomliga vägen att
på längre sikt lösa abortfrågan. Det är
jngen mening med att inskränka de legala
aborterna, om de kriminella fortfarande
skall öka. Vi kan aldrig nå det
verkliga idealtillståndet på detta område
lika litet som på något annat, men
vi kan enligt utskottsmajoritetens mening
nå ett långt stycke längre än nu.

Mot bakgrunden av den utveckling
som ägt rum och med hänsyn till att de
legala aborterna stadigt gått ned —
trots att de abortförebyggande institutionerna
ännu inte utbyggts till full storlek
— kan majoriteten inte anse att
liden är inne för att nu göra en översyn.
Jag tror visst att man framdeles
skall göra en sådan översyn av abortindikationerna
och att man då kanske
kan nå fram till bättre resultat. .lag tror
för övrigt att det skulle vara olämpligt
att nu göra en översyn; då kanske mo -

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 fm.

Översyn av gällande abortindikationer

tionärerna skulle bli över hövan bönbörda.
Vi måste komma ihåg att det
varit tal om att införa en rent social
indikation, fastän sådana förslag hittills
avvisats. Den utredning, som föregick
1946 års ändring, ifrågasatte införande
av en rent social indikation,
men justitieministern ansåg, att en sådan
åtgärd inte borde övervägas för det
dåvarande. 1950 års abortutredning
fann också lämpligt att en rent social
abortindikation infördes i fall då kvinnan
på grund av asocialt levnadssätt
vore uppenbart olämplig att handha
vårdnaden om barnen men då någon
ärftlig orsak härtill inte kunde visas.
Nu har vid remissförfarandet en majoritet
inom socialstyrelsen tagit upp
detta förslag, och ett par remissinstanser
vill ha en förutsättningslös utredning.
En blick på nyare lagstiftning och
förslag till lagstiftning i våra grannländer
visar också, att vi inte är så särskilt
radikala här i landet. Jag skall
inte trötta med att ingå därpå. Vem som
helst kan läsa om den saken på s. 3 i
utskottets utlåtande. Man har i en del
av vårt grannländer anlagt mycket vidare
sociala aspekter än vad vi har gjort.

Herr Gustafsson i Borås berörde de
s. k. tvåläkarintygen. Jag skall inte ingå
närmare på den saken. Jag tror vi är
ense om att vi inte kan undvara dessa
intyg, även om det vill synas som om
det har förekommit vissa missförhållanden
med dem. Jag tror inte att man
kommer till rätta med den saken på
annat sätt än genom starkare kontroll
från medicinalstyrelsens sida. Medicinalstyrelsen
har också förklarat att
kontrollen bör göras starkare, men hittills
har det inte funnits tillräckliga anslag
till den erforderliga arbetskraften.
Dessutom kan man väl utgå ifrån —
vilket någon remissinstans också har
gjort — att vi kan komma till rätta med
missförhållandena på detta område, genom
att medicinalstyrelsen utfärdar
mera utförliga direktiv och föreskrifter
för läkarna.

Sedan berörde herr Gustafsson i Borås
också frågan om de s. k. senkomplikationerna.
Han visste så mycket om
dem, som jag inte vet, och jag skall därför
inte gå så djupt in på den frågan
som han gjorde. Men medicinalstyrelsen
har ju framhållit att sådana komplikationer
endast uppkommer vid en
särskild operationsmetod, och att man
bör kunna undvika dem. Med detta besked
från medicinalstyrelsen, som ju är
vår högsta medicinska auktoritet, ger
jag mig tills vidare till tåls, till dess
medicinalstyrelsen kommer med ett
nytt besked.

Det är också att märka att vetenskapliga
undersökningar göres rörande olika
slag av komplikationer, och att en av
de allra viktigaste och mest omfattande
av dessa undersökningar för närvarande
pågår. Vi bör väl avvakta resultaten
av dessa undersökningar, innan vi sätter
i gång med en utredning på detta
område.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Johansson
i Norrköping (s), fröken Bergegren
(s), fru Eriksson i Stockholm (s),
fröken Höjer (fp), herr Larsson i Stockholm
(fp), fru Torbrink (s), fru Löfqvist
(s), fröken Elmén (fp), fröken
Liljedahl (fp) samt herrar Mellqvist
(s), Ågren (fp) och Bark (s).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är en mycket allvarlig
fråga huruvida de legala aborterna
efter införandet av den sista paragrafen
i abortlagen har minskat de
kriminella aborterna. De officiella rapporter
man har att gå efter ger inte stöd
lör att så skett. Jag är inte glad över
att behöva säga det, ty det vore mycket
roligare att kunna konstatera att de legala
aborterna till 50 procent eller ännu
högre minskat de kriminella. Om man

Onsdagen den 24 april 1957 fm. Nr 14

Interpellation ang. tillämpningen av förordningen om avgift vid investering i
motorfordon

emellertid ser till abortutredningens
skrivning i betänkandet ser man att
man rör sig med spekulationer. Det
gäller naturligtvis på båda sidor, det
skall man ha klart för sig. När man
tycks luta åt att anse att legala och illegala
aborter förhåller sig till varandra
ungefär som vattnet i två kommunicerande
kärl är man inne på felaktiga
vägar, vilket abortutredningen konstaterar
på s. 45. Det säges där att man rör
sig med spekulationer, och slutklämmen
blir att det kan lika väl vara så, att
de legala aborterna kommer som tillskott
till de illegala.

De som lyssnade på radiodebatten
1953 kanske kommer ihåg att man där
var inne på denna fråga. Där sade dr
Simon i Norrköping t. ex.: »Noggranna
undersökningar i Stockholm, Malmö,
Lund och Norrköping har nämligen visat,
att efter lagens tillkomst de kriminella
aborterna inte har minskat. De
legala aborterna har helt enkelt med
andra ord bara blivit ett rent tillskott
till de kriminella. De legala rekryteras
också av ett helt annat klientel än
de kriminella.» Så långt vill jag inte gå.
Det är emellertid sagt av en sakkunnig
i en radiodebatt och man kan inte gå
lörbi det.

Professor Sjövall skriver i tidningen
Arbetaren den 29/1 1954: »Även om
legalaborter i begränsad omfattning ersätter
kriminella utgör dock de flesta
legalaborter ett kvantitativt betydande
tillskott till den ''normala’ abortfrekvensen.
Tydligen har lagen på det sätt den
tillämpas öppnat portarna för ett nytt
abortklientel. Sedan abortlagen började
tillämpas har därigenom spirande människoliv
utsläckts till ett antal som sammanlagt
motsvarar befolkningen i en
mindre stad.»

.lag skulle kunna räkna upp den ena
auktoriteten efter den andra, som säger
på samma sätt. Det är ingen glädje att
konstatera det, men så är det. Om det
överensstämmer med verkligheten kan

jag inte bedöma, men jag vågar påstå
att ingen kan bevisa motsatsen.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr förste vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta överläggningen
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komine att fortsättas.

§ 14

Interpellation ang. tillämpningen av förordningen
om avgift vid investering i
motorfordon

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Bästekille (h), som
yttrade:

Herr talman! Riksdagen beslöt i januari
1955 att för sagda år införa särskild
investeringsavgift å motorfordon,
såväl begagnade som nya. Uppbördstekniskt
utformades förslaget så att avgiften
uttogs vid registrering av fordon.

Det har inträffat att motorfordonsköp,
som ägt rum redan under 1954,
kommit att beläggas med investeringsavgift.
Fordonet har under 1954 köpts
och efter kort tid sålts utan att registrering
vidtagits. Av en eller annan anledning
har man först under 1955 uppmärksammat
att fordonet icke registrerats
vid den första av de ovan nämnda
transaktionerna. Dåvarande innehavaren
av fordonet har medelst erkännande
å ett strafföreläggande erkänt, att
förseelse begåtts mot vägtrafikförordningen
samt erlagt böter i anledning
härav.

Erkännandet har emellertid även haft
samma verkan som ansökan om registrering.
Eftersom denna med ansökan
likställda åtgärd företagits under 1955
har bestämmelserna i förordningen om
avgift vid investering i motorfordon
1955 blivit tillämpliga.

Med stöd av ovanstående hemställes
om kammarens tillstånd att till statsrå -

40 Nr 14 Onsdagen den 24 april 1957 em.

det och chefen för finansdepartementet
få ställa följande frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat,
att, på i interpellationen närmare
angivet sätt, förordningen om avgift vid
investering i motorfordon år 1955, tilllämpats
med avseende å sådan investering
under 1954?

2) Anser herr statsrådet detta förhållande
stå i överensstämmelse med grunderna
för sagda förordning?

3) Om så icke är fallet, ämnar herr
statsrådet vidtaga nödiga åtgärder för
att personer, som på i interpellationen
angivet sätt ålagts skyldighet att betala
avgift, hålles skadeslösa?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.09.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 24 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Översyn av gällande abortindikationer
(Forts.)

Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att överläggningen rörande första
lagutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av väckta motioner om en snar
översyn av nu gällande abortindikationer
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet, jämlikt förut gjord
anteckning, till

Herr LUNDQVIST (s), som yttrade:

Herr talman! Då jag tillhör majoriteten
i utskottet ber jag att få anföra
några synpunkter. Vår värderade utskottsordförande
har redan på ett förtjänstfullt
sätt berört alla de sakuppgifter,
som kan behöva framföras i detta
sammanhang. För min del ville jag närmast
vända mig mot herr Gustafssons
i Borås uppläggning av frågan. Man
skulle därav nästan kunna få det intrycket,
att vi som tillhör majoriteten
i utskottet inte skulle hysa samma re -

spekt för fostrets liv som reservanterna.

Ja, den frågan torde kunna diskuteras,
även med utgångspunkt från reservanternas
egen mening, som finns återgiven
på sid. 36. Man framhåller där
såsom önskvärt, att »abort ej medges i
andra fall än då detta ur alla synpunkter
ter sig oundgängligen nödvändigt
och att dessa fall, där samhället sålunda
medverkar till att utsläcka mänskligt
liv, bli avgränsade på ett fullt klart
sätt».

Man kan då fråga, om det är själva
antalet liv, som samhället skulle medverka
till att utsläcka, som skiljer reservanterna
och utskottsmajoriteten. Vi
har ju inom utskottet varit överens om
att det kan finnas tillfällen •— detta erkänner
också reservanterna — då frågan
kan ställas: Är det lämpligt att låta
fostrets liv gå före moderns, om modern
genom ännu en födsel kanhända riskerar
sin hälsa? Man måste därvid också
ta hänsyn till om modern har flera
barn, som är beroende av henne. Vi
blev överens på den punkten. Man erkände
att det kan finnas tillfällen då
det är berättigat med abort.

Man fick vidare det intrycket av herr
Gustafssons anförande, att samhället av

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Nr 14

i dag skulle vara mera likgiltigt för fostrets
liv än tidigare. Ja, det beror på hur
man ser saken. I min barndom var det
gott om barn i stugorna. Det var inte
ovanligt med tio, tolv barn — hade man
bara fem, som i mitt hem, ansågs det
vara en liten familj. Men om damerna
och herrarna studerar statistiken från
den tiden skall ni finna, att ungefär
10 procent av barnen dog under det
första levnadsåret — i dag närmar vi
oss siffran 1 procent. Och går vi längre
upp i åldrarna kan jag omtala, att när
många av mina s. k. läskamrater kom
upp i produktionskraftig ålder gjorde
lungsoten sitt verk, och de gick bort i
unga år.

Jag vill med detta ha sagt att de
hjälpåtgärder, vi är överens om i dagens
läge, icke har verkat så att vi numera
skulle ha mindre respekt för fostrets
liv än tidigare, utan vi försöker
tvärt om genom en familjevänlig politik
föra de barn som föds till världen
upp i en produktionskraftig ålder, till
glädje för föräldrarna och till gagn för
samhället.

Vi i utskottsmajoriteten har fortfarande
den uppfattningen, att vi inte har
råd att slösa med vårt människomaterial.
Vi skall försöka hjälpas åt så att
alla barn, som föds eller är i fosterstadiet,
får möjlighet att utvecklas till
samhällsdugliga medborgare. En skillnad
mellan oss och reservanterna är
kanske den att vi frågar oss, när en
kvinna är i en så förtvivlad situation
— hon kan vara utsliten eller övergiven
på ena eller andra sättet — att hon
endast ser mörkt på livet: Skall en sådan
kvinna då vända sig till en sakkunnig,
som samhället kan stiilla till hennes
förfogande, eller till en kvacksalvare?
Det är här vi inte har kunnat följa
reservanterna. Vår uppfattning dikteras
bl. a. av den omständigheten, att
exempelvis medicinalstyrelsen anser,
att man i dagens läge icke bör gå längre
när det gäller revision av gällande lagstiftning,
utan man bör avvakta vilka

Översyn av gällande abortindikationer

åtgärder som från samhällets sida anses
böra vidtagas för att hjälpa de förtvivlade,
blivande mödrar som söker abort.

Herr Gustafsson i Borås citerade en
del uttalanden ur abortutredningens betänkande.
Jag skall inte läsa mycket
därur, men jag anser att jag har anledning
att anföra några rader, som belyser
skillnaden mellan en legal abort genom
samhällets medverkan, efter rådgivning
av den psykiatriska nämnden i
medicinalstyrelsen, eller tvåläkarsystemet,
och den illegala aborten. I detta
betänkande finns på s. 239 en beskrivning
av hur det går till då man lämnar
illegal abort. Jag vill redan på detta stadium
fråga om man tror, att inte med
de metoder, som används vid illegal
abort, följdverkningarna kan bli många
gånger farligare för modern, än vid den
legala aborten.

Efter en längre redogörelse om abortprovokationen
relateras, att av dem som
var undersökta hade två avlidit sedan
de förts till sjukhuset. Ingreppen i övrigt
stannade i nio fall vid »försök till
abort» i strafflagens mening, och av
dessa blev två fall inlagda på sjukhus.

Under begreppet hemmagjord sond
har hänförts 2 fall, där järntråd överdragen
med ventilgummi, och 1 fall,
där gummislang, armerad med en träpinne,
kommit till användning. I de övriga
fallen har den hemmagjorda sonden
utgjorts av en specialbehandlad
elektrisk ledningstråd. I de 3 fall, som
i tabellen betecknats som »övriga», har
ebortredskapet utgjorts av cykeleker,
vidjekvist och metallrör.

Jag vill inte läsa längre — det anförda
är ruskigt nog. Och jag frågar mig:
Kan det ur kristen synpunkt anses
lämpligare att minska möjligheterna att
få legal abort för att i stället driva dessa
förtvivlade kvinnor i händerna på
sådana här marodörer? Icke enbart den
som utfört aborten utan även andra inblandade
kan i dylika fall också få ett
grepp över de behandlade kvinnorna,
som följer dessa med utpressning o. dyl.

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Översyn av gällande abortindikationer

kanske livet ut. Vidare har ju medicinalstyrelsen
anfört, att i och med att
man driver en kvinna till illegal abort,
ger man henne ju det intrycket, att hon
medverkat i en kriminell handling. Kan
det vara gagneligt? Är det inte bättre
att vi i så fall använder de sociala
hjälpåtgärder, som vi i dagens samhälle
kan begagna — att vi har rådgivningsbyråer
och läkare, som har möjlighet
att på ett tidigt stadium lämna modern
den rådgivning som behövs och som
kanske gör att hon i sista stund väjer
undan från abort? Hon ser, att hon kan
få hjälp i ett förtvivlat läge och föder
fram det barn hon måhända innerst
inne vill ha men som hon med hänsyn
till sakläget för dagen eljest inte skulle
ha vågat föda till världen.

Jag tror att vi inom utskottsmajoriteten
har lika stor omtanke om fostret och
det uppväxande släktet som någonsin
reservanterna har. Det har redan sagts
mycket i denna fråga, och jag skall inte
förlänga debatten. Jag har endast velat
anföra dessa synpunkter som ett belägg
för att vi från majoritetens sida har full
respekt för fostrets liv och för moderns
liv, och därför vill vi icke på frågans
nuvarande stadium gå med på denna
utredning. Vi vill, i likhet med vad medicinalstyrelsen
och delvis även socialstyrelsen
anfört, först se hur de hjälpåtgärder
verkar, som samhället nu kan
ställa till förfogande, innan vi skulle gå
till en skärpning av lagstiftningen — en
skärpning, som skulle kunna driva de
kvinnor jag talat om i händerna på
kvacksalvare, på illegala abortörer.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Vidare anförde:

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Vill man offentligt och
samtidigt sakligt diskutera abortproblemet,
stöter man på två principiella svårigheter.
Den första är att man inte i detalj
kan diskutera något enskilt fall och

därmed ge en rättvis belysning åt alla
de faktorer, som kan komma att bli avgörande
vid den slutgiltiga bedömningen,
därför att en sådan detaljrikedom
omedelbart skulle lämna möjligheter för
många människor att identifiera kvinnan
och hennes familj.

Den andra svårigheten är att det —
såsom utskottet påvisat i sitt utlåtande
•— råder en mycket stor oklarhet om
nomenklaturen, till och med bland läkare
och inom medicinalstyrelsen. I
abortutredningens betänkande redovisar
t. ex. medicinalstyrelsen en del fall.
Man har där under rubriken »Svaghet»
lämnat exempel på en patient, för vilken
uppenbar självmordsrisk förelåg. I
andra sammanhang kan man från kollegernas
sida finna, att de betecknar en
schizofreni såsom socialmedicinsk indikation.
Ordet »svaghet» har kommit
att beteckna psykisk sjukdom, medan
däremot ordet »sjuk» kommit att betyda
kroppslig sjukdom. Det ligger kanske
en språkets makt över tanken i detta
att vi kallar psykiska sjukdomar för
»svaghet» och att vi därför är benägna
att undervärdera dem, framför allt i
detta brännbara sammanhang.

Diskussionen kring aborten kommer
många gånger att röra sig kring sociala
indikationer. Inte heller här har vi någon
bestämd gränsdragning och kan
inte ha det. Det finns ingen enskild
människa som inte lever i en social
cmgivning, där sociala faktorer kommer
att vara avgörande för den människans
tillvaro. Detta gäller både män
och kvinnor, både friska och sjuka, och
det gäller även abortsökande.

Jag vill endast ta ett mycket förenklat
exempel. Vi förutsätter att vi har två
kvinnor, som har reumatiskt hjärtfel
och som söker abort därför att de icke
vågar gå graviditeten ut. Kanske man
inte heller vågar låta dem riskera förlossningen,
eller man befarar att det senare
uppkommer problem, huruvida de
kommer att orka med vården av barnet.
Vi kanske på grund av hjärtfelets na -

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Nr 14

tur avråder dem från att sköta sitt barn,
att t. ex. lyfta det. Om den ena av dessa
kvinnor bor i en enplansvilla och har
alla möjligehter att från anhöriga erhålla
hjälp eller har råd att anställa
hembiträde, så får hon föda sitt barn,
ty man kan då bereda henne tillräcklig
vila under graviditeten och tillräcklig
hjälp efter förlossningen. Om den andra
kvinnan med exakt samma hjärtfel bor
fem trappor upp i ett hus utan hiss och
om hon är nyinflyttad i samhället och
saknar alla hjälpmöjligheter, erhåller
bon abort, ty under dessa påfrestningar
kan hon inte klara det hela.

Man frågar sig i vilket av dessa två
fall det är sociala faktorer som kommer
att vara avgörande. På det sättet finner
vi många gånger att dylika s. k. sociala
skäl blir avgörande, och det är inte alla
gånger fattiga människor som får abort
på grund av liknande skäl.

När man diskuterar abortfrågan måste
man också komma ihåg, att det icke
finns några rent sociala abortindikationer.
Det har sagts här under dagens diskussion
att lagtexten är svävande, när
det gäller dessa social-medicinska indikationer.
Jag vet inte om den är särskilt
svävande, jag kan i varje fall garantera
att i praktiken är den det inte.
Det har hänt många gånger att vi tillfrågats
vad vi har för bedömningsgrunder
vid beviljande eller avslående av
abort, och både mina kolleger och jag
är överens om att det finns endast en
enda bedömningsgrund, och det är kvinnans
eget hälsotillstånd plus hela den
situation hon lever i. Det finns intet fall
som identiskt liknar något annat, men
för alla som erhåller abort gäller, att
det förutsättes att ett sjukdomstillstånd
antingen är manifest, då kvinnan söker,
eller att man med ledning av undersökningen
och alla uppgifter man får om
henne finner, att det är ett begynnande
svaghetstillstånd, där risken är så stor
att man måste räkna med en betydande
försämring i samband med förlossningen.
Jag vill poängtera att ingen kvinna,

Översyn av gällande abortindikationer

som är frisk vid undersökningstillfället,
erhåller abort. Skulle hon vara frisk
då, bedöms hon äga krafter nog att
klara det hela. Många av kvinnorna
kommer sent, fjortonde till adertonde
veckan, och därför är det många gånger
så sent lättare att avgöra deras framtida
hälsotillstånd.

Reservanterna har framhållit att det
skulle vara så allvarligt att många av de
abortsökande är gifta. Men det är ju
rätt självfallet och naturligt att så är
förhållandet. Yi har ändå den högsta
fruktsamheten hos de gifta och därför
också det högsta antalet abortsökande
där. Man har också poängterat att den
nuvarande abortlagstiftningen skulle ha
lett till att grupper, som tidigare icke
sökt abort, numera skulle försöka få sådan
beviljad, grupper som alltså icke
skulle ha aborterat illegalt.

När det gäller att avväga, huruvida
illegala och lagliga aborter står i ett bestämt
förhållande till varandra, utgör
detta, som framhållits, spekulationer.
Men det utgör också spekulationer, om
man på något sätt söker svara på frågan,
huruvida abortlagen har gjort att
andra, nya grupper dragits in i problemet.
Dessutom är det i sak rätt oväsentligt,
eftersom utgångsläget vid beviljande
är ett sjukdomstillstånd hos
kvinnorna. Det som framlockar detta
sjukdomstillstånd är ju många gånger
framför allt de täta graviditeterna. Det
är också yttre faktorer, som framhållits
här i diskussionen. Det kan vara bostadsförhållanden,
alkoholism hos mannen
m. m. Här kommer vi in på det förhållandet,
att de sociala faktorerna utgör
en belastningsfaktor på människorna,
även på gravida kvinnor, och att
kombinationen miljö och påfrestning
kan skapa sjukdomstillstånd. Det är
också mycket karakteristiskt att i både
Danmark ocli Sverige liar de läkare, som
sysslat med abortproblemet, stött på
och beskrivit i facklitteraturen identiska
sjukdomstillstånd hos dessa kvinnor
med många barn. I Danmark har

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

översyn av gällande abortindikationer

denna företeelse fått ett namn, som vi
inte tycker är särskilt bra men som dock
säger vad det gäller, nämligen kronisk
belastningsneuros. Det är förvisso inte
bara hos äldre kvinnor utan många
gånger hos unga kvinnor med flera
barn som man stöter på samma sjukdomsbild.

Det har också diskuterats vad begreppet
»förutsedd svaghet» skulle kunna
innebära. Jag vill i detta sammanhang
bara ta ett enda exempel för att
belysa hur vi ställs inför problemet
»förutsedd svaghet». Varje år söker ett
par kvinnor abort, som kommer från
religiöst bigotta kretsar. Icke så sällan
händer det att de är gravida med en
gift församlingsbröder. Jag vill inte på
något sätt antyda, att situationen är
särskilt unik eller anmärkningsvärd för
just denna grupp. Det är bara så att
problematiken kanske framträder skarpt
på grund av de åsikter, som dessa människor
offentligt förfäktar. Det händer
att den gifte mannen starkt pressar
kvinnan till abort för att inte vad som
har inträffat skall bli känt. Vi ställs då
inför uppgiften att avgöra, huruvida
just denna kvinna tål den påfrestning
som det innebär att föda ett barn och
kanske helt utstötas ur den gemenskap,
där hon
hemma. Anser vi, att hon är stark nog
att klara detta, får hon inte abort. Anser
vi, att hon totalt skulle bryta samman
och att hon saknar alla hjälpmöjligheter,
får hon abort.

Jag vill i det sammanhanget beröra
en sak som inte har framhållits i motionen
och inte heller i reservationen, men
som tagits upp i debatten i dag, nämligen
mannens ansvar. I sak är det faktiskt
så, att om mannen ställer sig
bakom kvinnan och han är fullt arbetsduglig,
så att familjen kan ta ännu ett
barn, är det mycket sällan som kvinnan
önskar abort. Då är det faktiskt manren,
som pressar henne till detta, och
vi har ännu i samhället inte på något
sätt löst frågan om mannens ansvar.

Reservanterna har framhållit, att man
borde förhindra eller undanröja önskan
om abort. Långt viktigare är väl
ändå, att man hindrar en oönskad graviditet,
men det diskuteras inte vare sig
i motionen eller av reservanterna. Den
enda utvägen här är födelsekontroll, ett
problem, som enligt min erfarenhet är
lika känsloladdat och svårbemästrat
som själva abortproblemet.

Det är intressant att se, att det är 35
manliga och 3 kvinnliga motionärer
och att man från deras sida även framhållit,
att vi behöver ökade hjälpåtgärder
från samhällets sida för att lösa
abortproblemet. De hjälpåtgärder vi behöver
är av långt större omfattning än
som framskymtar i debatten här — det
gäller praktiskt taget en omdaning av
samhället. Det är kort och gott en önskedröm,
och vi lär därför aldrig helt kunna
lösa abortproblemet. Men det vore
tacknämligt, om proportionen män—-kvinnor, när vi kvinnor återkommer i
andra kvinnosaksfrågor, råkade bli av
samma storleksordning som i detta sammanhang.

Jag vill också erinra om vad som
framgår av tabellen på s. 21 i utskottets
utlåtande, nämligen att den legala
abortfrekvensen är lägst i Sverige, trots
att vi har den mest liberala lagstiftningen.
Den är högst i Norge, som saknar
lagstiftning på detta område. Det
är med andra ord inte alla gånger lagstiftningen
som är avgörande. Jag vill
också understryka vad som sagts tidigare,
nämligen att det väsentliga i problemet
är ju den höga illegala abortfrekvensen,
som är 2 å 3 gånger så hög
som den lagliga. Även om kvinnorna
har vänt sig till rådgivningsbyråer, så
är det intet som säger, att de inte aborterar
efter avslag. Vid en undersökning
som gjorts i Sverige och en som gjorts
i Danmark har det visat sig, att omkring
20 procent aborterar illegalt efter
erhållet avslag från rådgivningsbyrån
och att det framför allt är de friskaste
kvinnorna som aborterar illegalt. Det är

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Nr 14

de som har styrka och krafter nog att gå
den vägen. Därför ställer jag mig mycket
tveksam till den omnämnda uppsalaundersökningen,
enligt vilken man skulle
kunna övertala kvinnorna att avstå
från abort. Värdet av densamma är kanske
inte så entydigt som har gjorts gällande.
Det är ingen som helst svårighet
att övertala en sjuk och trött människa
att avstå från någonting, särskilt om det
ligger i ens egen hand att bevilja den
sak det gäller, när man kort och gott
kan säga, att man inte beviljar det. Den
sjuka människan har i regel intet annat
att göra än att acceptera. Det är min
erfarenhet, och exakt samma erfarenhet
är gjord av chefen för Mödrehjelpsinstitutionen
i Köpenhamn.

Jag vill också säga att vi vet mycket
litet om de risker som abortoperationen,
såväl den lagliga som den olagliga,
för med sig. Enligt abortutredningens
betänkande är i varje fall inte riskerna
vid abort högre än vid förlossning, när
aborten företas på sjukhus. Det är även
tveksamt, om riskerna vid illegal abort
är särskilt stora. Vi vet absolut ingenting
om sterilitetsriskerna.

Med anledning av att enligt ovannämnda
undersökning 10 å 15 procent
skulle ha fått cystbildningar efter genomförd
abortoperation, vill jag säga att
det gäller en typ av cystbildningar, som
är mycket vanliga hos kvinnor. Det är
en vanlig sjukdom, och det är mycket
svårt att säga, om den har samband med
genomgången abortoperation eller inte.
Det är anmärkningsvärt, om frekvensen
skulle vara så hög som 10 å 15 procent,
att det skulle ha tagit nära 20 år, innan
vi fått erfarenhet av densamma, siirskilt
med tanke på det stora antalet aborter
som årligen företas på våra sjukhus.

.Tåg vill litet beröra tvåläkarutlåtandena.
Ilur vi än formulerar lagstiftningen
och hur vi iin bestämmer förfaringssättet
kommer möjlighet till missbruk
i enstaka fall alltid att föreligga. Detta
gäller både tvåläkarförfarandet och det
C-läkarintyg, som en ensam läkare kan

Översyn av gällande abortindikationer

avge. Tvåläkarutlåtandena är enligt min
mening absolut nödvändiga i många
situationer, inte bara när kvinnorna
kommer sent utan också när de är starkt
pressade. De innebär nämligen en besparing
på två eller tre veckor för kvinnornas
del. Man kan operera dem ett
par dagar efter det att de kommit och
sökt med hjälp av tvåläkarintyg. Skickas
handlingarna till medicinalstyrelsen,
tar det två ä tre veckor innan de
intages på sjukhus. Från Lunds medicinska
fakultet har man framhållit, att
tvåläkarutlåtandena i princip lämnar
större garantier än C-utlåtandena. Detta
är riktigt. Av de två läkare, som avger
utlåtandet, är den ene operatören och
den andre en läkare i tjänsteställning,
som Konungen föreskriver, vilket i
praktiken betyder en överläkare. Detta
innebä>- uånga gånger, att de har ett
helt annat ansvar inför vad de gör. Vilken
legitimerad svensk läkare som helst
äger däremot rätt att utfärda C-intyg.

Jag vill understryka, att vi alla betraktar
aborten som en nödlösning och som
en kompromiss, tyvärr inte den enda
kompromiss vi återfinner i samhället. I
anslutning till vad herr Rylander yttrade
om svårigheten att avväga fostrets
och moderns rätt i förhållande till varandra
skulle jag vilja framhålla, att inte
ens kyrkan entydigt löst detta problem,
ity att den bestämmer, att fostret inte
har liv förrän vid 35 cm längd. När
denna uppnåtts, begraves fostret i vanlig
ordning, men dessförinnan sker inte
någon begravning. Även för gynekologen
blir det många gånger ett mycket
svårt och kompromissfyllt ställningstagande
i samband med komplicerade
förlossningar, då man måste avgöra huruvida
fostret skall offras eller icke för
att man skall kunna rädda modern.
Också vid vissa sjukdomstillstånd hos
kvinnan — framför allt hjärt- och njursjukdomar
— händer det, att man veckor
före den väntade förlossningen
måste sätta i gång densamma, därför
att man inte vågar låta kvinnan gå tiden

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Översyn av gällande abortindikationer

ut. Här gäller det alltså livsdugliga foster,
som man är tvungen att offra.

För kvinnorna finns det en biologisk
skillnad — jag kan inte kalla den annat
— i graviditeten före och efter det
att hon känt fosterrörelser. Hon upplever
den på ett helt annat sätt efteråt,
och det finns kvinnor som avstår från
abort enbart för att de får höra, att de
kommer att känna fosterrörelser innan
operationen blir utförd. Allt detta medverkar
till att man icke kan jämföra ett
offrande av fostret med ett offrande av
en vuxen människas liv. Framför allt
gör kvinnorna det icke själva. De går
till abortören, om inte samhället hjälper
dem. Det kanske i detta sammanhang
icke är det viktigaste att de tror
sig utföra en straffbar handling, utan
den psykiska påfrestningen ligger i att
de nödgas söka hjälp hos människor av
en art, som samhället valt att i alla
andra sammanhang se ned på, kanske
med skäl. Det har visat sig, att abortörerna
ofta är kriminellt belastade, och
det har många gånger hänt, att kvinnorna
vänt i trappuppgången eller när de
sett abortören. — Alla kvinnor vet vad
saken gäller; de vet att de offrar ett
liv, men de anser sig nödda att göra
det, och hur väl vårt samhälle än är
konstruerat, måste tusentals kvinnor
välja denna utväg, därför att samhället
inte har resurser att bistå dem.

Jag vill för herr Gustafsson i Borås
framhålla, att vi läkare inte är någon
sorts exekutörer, som exekverar en beställning
från medicinalstyrelsen. Vi är
fullt medvetna om det oerhörda allvaret
i hela detta problem, och vi är också
fullt medvetna om frågans reella innebörd,
kanske mer än någon annan
grupp i samhället, eftersom vi mera påträngande
upplever de frågeställningar
som det gäller. Vi har lärt oss, att vi är
tvingade att ta denna kompromisslösning
så som samhället ser ut, och vi har
också lärt oss, att det icke kan vara vår
skyldighet som läkare att hänvisa dessa
kvinnor till abortörer, utan på något

sätt måste samhället och vi hjälpa dem,
även om det sker under dessa allvarliga
och trista former.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Sjövall ville göra
gällande, att indikationerna inte var
svävande utan att man kunde finna någorlunda
fasta konturer. Hur skall man
då förstå t. ex. docenten Ingelinan-Sundberg,
när han i en artikel för inte så
länge sedan skriver: »Vi läkare står
tveksamma inför den legala abortens
tillämpning. Vi behöver klarare distinktioner
om vad som är övervägande medicinska
och sociala indikationer.» Det
måste vara klent beställt med förståndet
hos docent Ingelman-Sundberg!

Fru Sjövall framhöll i sitt anförande,
att porten hos medicinalstyrelsen och
hos läkarna är så trång, att ifall ett
tillstånd ges, aborten är den enda utvägen.
Jag har stor respekt, herr talman,
för medicinalstyrelsen, men jag tror ändå,
att det finns möjligheter att det beviljas
aborter utan att den har reda på
alla omständigheter och att den ger tillståndet
just därför. Medicinalstyrelsen
fattar sitt beslut på grund av de handlingar
som presenteras. Den möter abortklientelet
på papperet med andra ord.
Något annat är inte tänkbart. Läkarenoperatören
möter däremot människan
och kan ta upp frågan med henne på ett
personligt sätt, sedan hon fått aborttillstånd.
Då kommer det ofta fram — har
man sagt mig — sakförhållanden, vilka
patienten icke tidigare meddelat och
vilka kan motivera en ny syn på hela
indikationsinställningen. Många har likväl
den uppfattningen, att när medicinalstyrelsen
har sagt sitt ord, är detta
nära nog ett imperativ, som skall åtlydas.
Om läkaren förklarar för patienterna

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Nr 14

att lagen och medicinalstyrelsen ger rätt
till en utväg ur trångmålet, en utväg som
väl kan tävla med andra och bör betraktas
som ett yttersta råd, då mötes detta
resonemang med tvivel om huruvida
läkaren har rätt att så behandla ett statligt
ämbetsverks beslut. Så skriver man
i Svensk läkartidning nr 7 för 1950.

Vidare säger fru Sjövall att kvinnorna
går till abortör, om samhället inte hjälper
dem. Men hur kan då medicinalstyrelsen
våga att varje år vägra cirka
1 500 abortsökande att få legal abort?

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Såsom varande en av de
läkare, som har heltidstjänst vid en
abortbyrå, vill jag för herr Gustafsson
omtala, att när man insänder ett intyg
till medicinalstyrelsen om att en kvinna
bör få abort, så ligger bakom detta
ett arbete som i storleksordning närmast
påminner om en sinnesundersökning.
Det har skett många timmars utredning
av läkare och kuratorer, innan
ett sådant intyg författas.

Jag tror att medicinalstyrelsen lika
väl som läkarna får ta risken av att
kvinnor, som vägras legal abort, ibland
företar illegal abort. Det är i så fall en
felbedömning som vi gör, ty om det
finns allvarliga skäl att tro att kvinnorna
kommer att förverkliga sitt hot om illegal
abort, så lämnas de tillstånd till
legal abort, eftersom vi anser att det är
bättre att aborten utföres på sjukhus
med alla de garantier, som detta innebär,
än att kvinnan vänder sig till en abortör.
Det hindrar emellertid inte som
sagt att det kan begås fel från vår sida
liksom över huvud taget i alla mänskliga
sammanhang.

Herr LUNDQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara erinra om
att ingen läkare kan tvingas att utföra
abort. Tnte ens medicinalstyrelsen kan
alllså tvinga en läkare att göra det; när
läkarna utför abort sker det efter moget
övervägande och under ämbetsmannaansvar.

Översyn av gällande abortindikationer

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja fråga
fru Sjövall, om hon fasthåller vid vad
hon här sade om att kvinnor, som inte
får legal abort, i stället går till abortör.
Jag tyckte att det var ett alldeles för
onyanserat yttrande.

Fru Sjövall ansåg att man inte utan
vidare kunde godta erfarenheterna från
Uppsala. Hur vet fru Sjövall det? Av den
redogörelse, som lämnats i två artiklar
i Svensk läkartidning, framgår att det
var fråga om ett 80-tal kvinnor, som fått
tillstånd till legal abort. Vederbörande
läkare tog sig emellertid före att personligen
samtala med kvinnorna om deras
situation. Han vägrade inte, märk
väl, att utföra den av medicinalstyrelsen
utlovade aborten, men efter ingående
samtal avstod 32 av kvinnorna från
abort. En efterundersökning 2—3 år senare
visar, att 26 av dessa kvinnor var
mycket glada över detta läkarens personliga
ingripande i själavårdande och
hjälpande syfte.

Jag har därför ytterligt svårt att förstå
just detta tal om att när rådgivningsbyråerna
och medicinalstyrelsen gått
igenom alla handlingar och penetrerat
ärendet till botten, så är det absolut säkert
att man inte kan komma till något
annat resultat än som skett. Hade inte
denne läkare tagit ett enskilt initiativ,
hade ett 30-tal barn, som nu lever i högönsklig
välmåga, aldrig blivit födda.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Uppgiften om att 20 procent
av kvinnorna har aborterat illegalt
sedan deras ansökan om legal abort blivit
avslagen grundar sig på en undersökning,
som jag själv gjort och som
omfattar 1 000 abortärenden i Göteborg.

Vad vidare beträffar min erfarenhet
av abortfall och av att det inte är någon
som helst svårighet att förmå tillräckligt
sjuka kvinnor att avstå från att
ansöka om abort, så bygger jag denna
på min verksamhet sedan 1942 såsom

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Översyn av gällande abortindikationer

gynekolog och psykiatriker; jag torde
vid det här laget vara en av landets
verkliga storabortörer.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Efter allt vad som här
sagts i denna fråga skall jag inte ta upp
tiden med något längre resonemang. Jag
har inte heller för avsikt att på något
sätt försöka bemöta fru Sjövalls egendomliga
insinuation nyss om kvinnor
från vad hon kallade religiöst bigotta
kretsar som gjorts gravida av någon
»församlingsbröder». Jag vill bara säga
att det förvånar mig att fru Sjövall ville
göra ett sådant uttalande här i riksdagen,
särskilt sedan hon strax förut förklarat
att svårigheten med en debatt som
denna just är, att man inte kan ta upp
till diskussion konkreta och enskilda
fall. Vi får tydligen vara tacksamma för
att fru Sjövall inte namngav vederbörande
församlingsbröder, men när man
går så långt att man utpekar en viss,
mycket lätt igenkänd och tydligen
mycket föraktad grupp, som är lokalt
begränsad, så är det i sak detsamma som
att diskutera vissa bestämda människors
förhållanden. Tillvägagångssättet är
inte särskilt hedrande, allra minst för
en ledamot av den svenska riksdagen.

Låt mig sedan, herr talman, erinra
om att en framstående kvinnoläkare,
som deltog i 1950 års abortutredning,
betecknade all abortering som ett samhällets
nederlag. Att den illegala är det,
därom är vi naturligtvis alla överens.
Det är ingen som vill bestrida det, och
den är vi ute för att försöka nedbringa
eller helt eliminera. Där är vi väl överens
med herr Lundqvist, med utskottets
ärade ordförande och andra som talat
här.

Men även de ingrepp, som medicinalstyrelsen
medger på grundval av den
nuvarande lagstiftningen, är säkerligen
ofta att beteckna som nederlag. Min
frågeställning är den, om vi skall resignera
inför detta problem eller om vi

skall göra nya ansträngningar för att
försöka lösa det. Det gäller ju dock
företeelser, som i ordets egentliga mening
är livsfientliga. För min del är
svaret klart: Vi får inte slå oss till ro
så länge vi har så pass många kvinnor,
som ångrar att de en gång i panik och
förtvivlan begärde abort och därvid lät
sitt handlingssätt i rätt hög grad påverkas
av den lagstiftning vi har. Den föreföll
dem vara som ett löfte, att så får
man göra i en förtvivlad situation.

Kan man klandra en ung blivande
mor för att hon litar på lagstiftningen
och medicinalstyrelsen? Naturligtvis
inte. Det är kusligt att tänka på att riksdagen
kan tänkas sitta och stifta lagar
som inte står sig inför samvetets domstol
och inför högre rätt.

Vi kan heller inte slå oss till ro, menar
jag, så länge det finns läkare, som
allvarligt protesterar och som gör det
med hänvisning till sitt samvete och sitt
ansvar inför läkarens codex ethicus.
För mig är samtalen med några av de
läkare, som verkställer abortlagens bestämmelser,
som i sitt dagliga arbete sålunda
har att avbryta havandeskap, helt
avgörande i denna fråga. Jag tycker att
det är upprörande, att riksdagen gång
på gång skall vägra åtminstone en omprövning
av indikationsbestämmelserna,
när denna omprövning påyrkas just
av läkare, av dem som i så hög grad är
personligt engagerade i saken. Man kan
inte avfärda läkaropinionen med motiveringen
att deras mening är ovidkommande,
d. v. s. att saken inte angår dem.

Vad skall vi då göra? Jag vill kraftigt
understryka det som i dag sagts av herr
Gustafsson och herr Keijer och många
andra talare, att vi inte får spara någon
möda eller några medel när det gäller
att socialt och personligt hjälpa blivande
mödrar. Det får inte, ärade kammarledamöter,
i vårt välfärdssamhälle sägas,
att vi låter situationer uppkomma,
där brist på ekonomisk trygghet motiverar
dödandet av människoliv. Jag har
brukat stödja och jag kommer att i fort -

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Nr 14

sättningen rösta för tillräckliga ekonomiska
anslag för de abortförebyggande
åtgärderna.

Till slut, herr talman, anser jag alltjämt,
att tillräckliga skäl föreligger för
en översyn av de abortbestämmelser vi
har. Vi motionärer har inte begärt något
annat. Det förefaller mig gåtfullt,
att första lagutskottet skall ha något att
invända mot en saklig prövning av indikationerna.
Vad har man där att
frukta? Är det nu så att det finns sakliga
invändningar mot de indikationsbestämmelser
vi har, då må man ändå
ge de läkare och lekmän rätt, som kräver
att vi sätter oss ned och tänker över
det i lugn och ro nu när några år har
gått sedan lagen antogs. Är det å andra
sidan så, att en översyn inte skulle leda
till några nämnvärda förändringar, så
har man åtminstone fredat sitt samvete
med att man gjort en förnyad undersökning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Fru THORSSON (s):

Herr talman! I början av denna månad
fick jag ett brev från en kvinna någonstans
i Sverige, som i detta lade fram
den situation i vilken en av hennes anförvanter
lever, en situation som jag
fick hennes tillåtelse att redovisa här i
kammaren. Denna anförvant, en 32-årig
kvinna, är just nu gravid för tolfte
gången. Hon har fått åtta barn, varav
fem lever, och därtill utstått tre missfall.
Familjen har sin försörjning genom
mannen, som delvis är sjuklig, och den
har därtill ett småbruk på fyra tunnland.
Bostaden består av två rum och
kök, omodernt. Kvinnan själv är nervös
och trött, har en hämoglobinhalt på 60
procent och därtill en besvärlig hudsjukdom
under graviditeterna. Hon har
fått avslag på sin abortansökan i medicinalstyrelsen.

Så kan alltså tillämpningen av den
lag te sig, som motionärerna nu åter går

Översyn av gällande abortindikationer

till angrepp mot såsom alltför löslig och
slapphänt.

I det utomordentligt sakkunnigt och
skickligt skrivna utlåtande, som första
lagutskottet avgivit över motionen, finns
det egentligen endast ett par ord, som
jag icke helt kan instämma i. Medan
utskottet på sid. 35 — med viss reservation
— talar om den nuvarande legala
abortfrekvensen som uttryck för en
omisskännligt hoppingivande tendens,
har jag den uppfattningen, att bakom
nedgången i den legala frekvensen under
senare år kan dölja sig en bekymmersam
uppgång i den illegala frekvensen.

När man tillämpar lagstiftningen mera
restriktivt, är det stor risk — det talar
all erfarenhet för, och det framhåller
ju också utskottet i annat sammanhang
— för att ett växande antal kvinnor
aldrig tar kontakt med samhället i fråga
om sitt abortärende utan går raka vägen
till illegalabortören. Avslagsprocenten
i medicinalstyrelsen har fördubblats
från år 1951 till 1956. Det behöver nog
inte råda någon större tvekan om att
detta är ett uttryck för en restriktivare
tillämpning av lagen. Möjligheten till
kontakt mellan samhället och de abortsökande
kvinnorna, möjligheten att skapa
förtroende bland dem för samhällets
hjälpvilja, möjligheten att sätta in samhällets
hjälpresurser och därmed ge tillfälle
till ett verkligt abortförebyggande
arbete, allt detta försvåras, om kvinnorna
avskräcks från att gå den legala
vägen.

Den enda punkt där det råder en
nära nog allmän enighet i abortfrågan
är denna: aborten är en allvarlig sak,
det är en nödlösning, som aldrig är att
löredra framför positiva utvägar ur en
svår situation.

Gentemot herr Gustafsson i Borås, som
åberopar undersökningar som anses ha
visat det oberättigade i beviljade aborttillstånd,
vill jag säga, att ingen har påstått
att vi hittills byggt ut den utredande,
prövande och hjälpande apparaten

4 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr li

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Översyn av gällande abortindikationer

så, att alla abortärenden handlagts som
vi skulle önska. Jag vill gärna säga till
herr Gustafsson — jag antar att han
känner till det men av förbiseende glömde
att säga det för en stund sedan i sin
replik till fru Sjövall — att de abortsökande
kvinnorna, som doktor Arén i
Uppsala övertalat att avstå från abort
trots tillstånd, icke kommit via en rådgivningsbyrå
till medicinalstyrelsen
utan via ett utredningsförfarande, som
vi icke kan vara tillfredsställda med
utan som vi måste försöka förbättra genom
en utbyggnad av rådgivningsinstitutionen.
Denna väg måste vi gå. Genom
en alltmer utbyggd rådgivningsinstitution
kan man få en säkrare grund för
uppfattningen att aborten måste vara en
nödlösning. Det är min förhoppning, att
familjerådgivningskommitténs ''väntade
betänkande skall kunna bilda grundval
för en fortsatt utbyggnad efter delvis
nya linjer av denna institution med tillräckligt
kraftigt tilltagna samhälleliga
resurser till sitt förfogande. Därmed får
vi en möjlighet att verkligen sätta in de
positiva åtgärder i abortsituationen som
skulle minska abortfrekvensen.

Till dessa åtgärder hör, herr Gustafsson
i Borås, icke en skärpning av abortlagstiftningen.
Hur oförståeligt det än
är för herr Gustafsson kan jag utifrån
en praktisk erfarenhet av något tiotusental
abortärenden försäkra, att en
skärpning av lagstiftningen innebär ett
större antal släckta fosterliv, för att nu
använda herr Gustafssons egen terminologi.
Det är detta som är den väsentliga
skillnaden mellan motionärerna och oss
som kämpar mot dem, att de med en
cynism, som jag finner föga förenlig
med den religion som de aktivt bekänner
sig till, tar sikte på den legala aborten,
medan vi aldrig kan göra annat än att
vilja försöka förebygga aborten som
sådan.

»Den lagliga aborteringen skall nedbringas
till den minsta tänkbara omfattning»,
sägs det i motionen med ungefär
samma formulering som för två år

sedan. Jag måste ha sagt, herr talman,
att få saker som har uttalats i den affektladdade
abortdiskussionen har upprört
mig mera än detta. Bara vi inte får några
legala aborter att officiellt registrera
statistiskt, siffror som stör samvetet och
oroar det etiska sinnelaget, så får tydligen
vad som helst hända i den illegala
hanteringens skumrask. De illegala
aborterna ser vi ju inte, dem kan vi aldrig
exakt beräkna, och de behöver tydligen
inte heller försämra vårt goda samvetes
nattsömn. Huvudsaken är att de
legala aborterna nedbringas till minsta
tänkbara omfattning. Det är den hyckleriets
politik i abortfrågan som så präglar
åtskilliga andra länder, men som vi
trodde att vi hade besegrat. Den politiken
sanktioneras eller rent av påbjuds
mom kyrkan i en del länder som tror,
att man med dogmer och hård disciplin
kan få förtvivlade människor att lyda
samhällets drakoniska påbud. Men, herr
Gustafsson i Borås, förtvivlade och lidande
människor går sina egna vägar
för att få hjälp och lindring när inte
samhället står dem till buds. Därav har
vi det otäcka träsket av hundratusentals
och åter hundratusentals illegala
aborter i de katolska länderna.

Detsamma skulle bli följden här, om
motionärernas linje skulle bli erkänd.
Men vi vill inte ha det tillståndet tillbaka,
vi vill bekämpa aborterna i dagsljuset
där vi kan få klarhet om motiv
och orsaker, situation och problem.

Därtill vill jag ha sagt, herr talman,
att redan det slag av offentlig debatt
kring abortfrågan som förs genom motionärernas
kampanj mot abortlagen
åstadkommer skadeverkningar av just
det slag som man säger sig vilja bekämpa.
Det bör herr Gustafsson i Borås och
medmotionärerna få klart för sig, att
trots allt deras tal om respekt för det
ofödda livet driver deras aktioner mot
abortlagen här i riksdagen för varje
gång ett antal kvinnor till illegalabortören,
vilket leder till en säker död för
detta ofödda liv. Rådgivningsbyråerna

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Nr 14

registrerar vid sådana tillfällen ständigt
en nedgång i besöksfrekvensen och återbud
för redan avtalad mottagning. Kvinnor,
soin får kontakt med samhällets organ
och tillgång till den hjälp dessa kan
ge, klarar måhända sin situation utan
abort — ett växande antal av dem som
får denna kontakt klarar upp situationen.
Åtskilliga av dem blir emellertid
skrämda av dessa ständiga attacker mot
lagstiftningen och går i stället raka vägen
till illegalabortören. Det är vad herr
Gustafsson i Borås åstadkommer med
sina regelbundet vartannat år återkommande
motioner mot abortlagen, samtidigt
som han talar om att »fostrets rätt
till liv måste skyddas». Jag ber om ursäkt,
herr Gustafsson, men någon som
helst respekt för detta föga kristligt
barmhärtiga sätt att agera i en djupt
allvarlig fråga kan jag inte hysa. Åtskilligt
av det som byggts upp under
det senaste decenniet i syfte att sanera
och rensa upp i det illegala abortträsket
raseras genom aktioner av detta slag.
Det kan väl ändå inte vara till någon
tillfredsställelse för herr Gustafsson att
veta, att han ökar ångesten och lidandet
hos en grupp kvinnor som sannerligen
tidigare har det svårt nog ändå.

Herr talman! Den genomtänkt konsekventa
inställningen till abortfrågan
inom en del trossamfund, som baseras
på principen om det biologiska livets
absoluta okränkbarhet och som säger
att abort under inga förhållanden kan
tillåtas, den inställningen är hård och
obarmhärtig, men den är rätlinjig och
principfast. Man kan hysa respekt för
den, även om man inte delar den. Så
snart man går ifrån den inställningen,
blir det fråga om graderingar och avvägningar.
Jag har mycket svårt att
förstå hur motionärerna kan ta sig rätt
till monopol på etiken för just den gradering
de har stannat för. Om man över
luivud taget skall kunna införa någon
sorts graderad etik, kan ju lika gärna
den gräns, som abortlagens anhängare
vill sätta för de legala aborterna, vara

översyn av gällande abortindikationer

uttryck för den högsta etiska åskådning.
Har man en gång lämnat de fasta normerna,
som representeras av det ovillkorliga
förbudet mot varje abort, kan
jag inte finna särskilt stort berättigande
för de upprörda tonfallen och de stora
orden i fråga om en lag, som tillkommit
i avsikt att på längre sikt och genom ett
tålmodigt och mödosamt arbete nedbringa
det totala antalet aborter. Inte
heller Läkarförbundet, vars codex ethicus
om skydd för livet i alla dess former
åberopas av motionärerna och har
citerats av herr Gustafsson här under
eftermiddagen, hyllar i praktiken den
uppfattning som där fastslås. Tvärtom
sade man i remissyttrandet över abortutredningens
betänkande att abortlagens
indikationer under nuvarande
förhållanden måste betraktas som nödvändiga.

Jag anser det angeläget, herr talman,
att söka åstadkomma en rättelse i fråga
om ett missförstånd, som motionärerna
gjort sig skyldiga till, och det inte för
första gången, i årets motion. Man säger
att »efter 1946 års tillägg ökade de legala
aborterna starkt». Detta är ett misstag,
som tydligen behöver korrigeras
åtskilliga gånger. Ökningen satte in flera
år tidigare, frekvenskurvan steg kontinuerligt
från 1942 för att kulminera
år 1951. Den uppenbara orsaken är att
kännedomen om 1938 års lag spreds
successivt och särskilt starkt i områden
där en rådgivningsbyrå upprättades.
Detta faktum kommer att accentueras
med tillkomsten av varje ytterligare rådgivningsbyrå,
ty detta idlöser det latenta
behov av hjälp som kvinnor i denna
situation i så stor utsträckning bär på,
hjälp som än så länge i ett visst antal
fall tyvärr måste bestå i tillstånd till
legal abort. Vi bör kunna följa denna
utveckling utan panik, som ett nödvändigt
genomgångsstadium till en period,
där de förebyggande resurserna
på både det sociala, ekonomiska och
icke minst det personliga planet är
åtskilligt större än i dag.

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

översyn av gällande abortindikationer

Över huvud taget finns det nog fog
för uppfattningen att lagändringen 1946,
som motionärerna riktar huvudangreppet
mot, icke åstadkommit särskilt stor
ändring i lagens tillämpning. Ökningen
av de legala aborterna skulle troligen ha
kommit ändå. Flertalet kvinnor, som
efter 1946 fått legal abort på socialmedicinsk
indikation, skulle troligen kunnat
få tillstånd även före 1946. Snarare har
den nya indikationen verkat så, att den
klarare avskärmat den indikation som
nu benämnes medicinsk-social eller
svaghetsindikation och där även gränsen
till den rena sjukdomsindikationen
många gånger är flytande. Detta
stämmer med de slutsatser, som abortutredningen
kom till efter granskning
av indikationsställandet under åren
1947—1952. Där kunde man konstatera,
att den lilla grupp kvinnor, växlande
mellan 5 och 10 procent av det totala
antalet, 1955 åtta procent, som har beviljats
abort på social-medicinsk indikation,
i allra största utsträckning redan
befann sig i ett uttalat svaghetstillstånd
vid tillståndsgivningen, vilket kunde
beräknas ha blivit än mer försämrat, om
graviditeten fortsatt.

Man blir allvarligt bekymrad över
halten i angreppet mot abortlagen, när
direktorn för Sigtunastiftelsen i en artikel
i Morgon-Bladet för en tid sedan
tillät sig kalla denna social-medicinska
indikation för lagens skenhelighetsparagraf.
Man blir än mer allvarligt bekymrad
över det sätt, varpå herr Gustafsson
här på eftermiddagen liksom i motionen
argumenterade kring siffrorna
för den social-medicinska indikationen
med försåtliga glidningar — eller
var det månne okunnighet? — mellan
benämningarna på denna och lagens övriga
indikationer och med ett källmaterial,
som icke kan godkännas ur medicinsk
och statistisk synpunkt. Herr
Gustafsson åberopade det s. k. norrköpingsmaterialet,
som från de utgångspunkter
vi här diskuterar abortfrågan
är värdelöst. Har ett ärende överläm -

nats till medicinalstyrelsens prövning,
en prövning som grundar sig på läkarintyg
och en prövning i vilken två läkare
deltager, så får man också för all
vidare bedömning av abortfrågan acceptera
den indikation som medicinalstyrelsen
ställer. Min erfarenhet säger, att
läkare, som är särskilt restriktivt inställda
till abortlagstiftningen, för sin egen
bedömning sätter den social-medicinska
indikationen, s. k. förutsedd svaghet, på
så gott som alla de fall, där det icke
föreligger klar livsrisk för kvinnan.

Herr Gustafsson utnyttjade för sin
argumentering en samling abortärenden,
om vilka man inte vet vare sig hur
bedömningen har skett eller på vad sätt
indikationen har ställts. Sedan påstår
han, att detta material verifierar uppfattningen,
att 75—80 procent av de
beviljade aborterna är social-medicinska.
Herr talman! Jag är nykomling i
denna kammare, men jag trodde inte att
debatterna här fördes på det planet!

I samma artikel i Morgon-Bladet som
jag nyss åberopade talas om »den propaganda
för legal abortering som myndigheterna
medverkat i». Artikelförfattaren
har samma grunda insikt i innebörden
och tillämpningen av den svenska
abortlagen som riksdagsmotionärerna
har. Lagstiftningen tillämpas på det
hela taget — naturligtvis med undantag
— restriktivt, så restriktivt att man kan
vara bekymrad över att dess syfte motverkas,
nämligen att på lång sikt nedbringa
det totala antalet aborter. Det är
en ingående, omständlig och många
gånger påfrestande procedur för en
kvinna att genomgå hela utredningsoch
prövningsförfarandet för legal
abort. Den abortmentalitet som lagens
kritiker så ofta talar om framskapas inte
genom vårt nuvarande sätt att tillämpa
lagen. Ansvaret för den eventuella förekomsten
av en abortmentalitet bör snarare
läggas på dem som genom sina inlägg
i abortdebatten skapar ett falskt intryck
av att legal abort ges åt snart sagt
vem som helst hur som helst, och bland

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Nr 14

dem är åtskilliga av motionens undertecknare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken Olsson (s) instämde i detta
yttrande.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Först vill jag säga, att
herr Lundqvist och jag nog är alldeles
överens om att det mest effektiva sättet
att komma till rätta med det här problemet
är att vidtaga de sociala åtgärder
som är nödvändiga.

Jag har tidigare, herr talman, redovisat
det material jag har lyckats skaffa.
Om fru Thorsson inte vill erkänna att
det är vetenskapligt, kan jag inte hjälpa
det. Materialet är dock sammanställt av
läkare, som väl bör ha någorlunda väl
reda på vad de säger. Jag tror dock,
herr talman, att de som lyssnade på
mitt inledningsanförande till denna debatt
håller mig räkning för att jag åtminstone
försökte föra debatten på ett
sakligt och icke affekterat plan. Huruvida
debatten sedan har hamnat på ett
lägre plan får kammaren själv döma om.

Jag anser ingalunda att lösningen av
problemet ligger i att de legala aborterna
pressas ned, men om det är så som
många auktoritativa personer säger — i
Eskilstuna, i Lund, i Malmö, i Norrköping
och på många andra håll — att
en del av de legala aborterna kan sägas
komma som ett plus till de illegala, då
är det ju inte underligt om en del frågor
ställs.

Fru Inga Thorsson har, synes det mig,
i sitt anförande skjutit högt över målet.
Jag har, herr talman, under de åtta år
jag suttit i riksdagen ingalunda kommit
tillbaka med abortmotioner vartannat
år. Varifrån har Fru Thorsson
fått det? Förra gången frågan var uppe
här i kammaren var det herr Hoppe
som stod bakom, även om jag också
skrev på motionen, och herr Hoppe är

Översyn av gällande abortindikationer

ju fru Thorssons partivän. Jag tycker
fru Thorsson bör läsa på bättre i kammarens
protokoll innan hon kastar fram
sådana påståenden!

När fru Thorsson sedan vill bryta staven
över mig, tycker jag hon kan ta med
andra, som är bra mycket mer auktoritativa
i detta sammanhang. Vår motion
bar behandlats av ett flertal remissinstanser,
och bland dem som ställer
sig positiva är Svensk kuratorsförening,
Sveriges läkarförbund, Svenska gynekologförbundet,
Svenska psykiatriska föreningen,
medicinska fakulteterna i Uppsala
och Lund och karolinska institutets
lärarkollegium. Det kan väl därför ändå
inte vara så tokigt som fru Thorsson vill
göra gällande när vi begär att få en
översyn av dessa indikationer.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Fru Thorsson sade sig
som nykomling i kammaren vara förvånad
över att debatten fördes på en så
låg nivå. Detta hade hon panna att säga
omedelbart efter sina egna ord om en
hyckleriets politik i abortfrågan och
om att motionärernas framstöt äventyrar
den sak som vi gemensamt kämpar
för, nämligen att nedbringa den totala
abortfrekvensen.

Jag måste en gång för alla bemöta
detta tal som både fru Sjövall och fru
Thorsson har fört, nämligen att vi, som
har motionerat i denna fråga, skulle ha
skjutit in oss enbart på den legala aborteringen.
Vi ha gång efter annan så tydligt
som det är möjligt — för min del
alldeles nyss — understrukit att man
med alla tänkbara sociala hjälpmedel
måste söka komma åt hela abortproblemet,
som är ett frätsår i den svenska
samhällskroppen. Varför skall vi behöva
bli missförstådda och feltolkade på den
punkten? Så mycket heder borde vi
ömsesidigt kunna visa varandra, att vi
inte misstänkliggör avsikterna.

Vad saken gäller i detta sammanhang

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Översyn av gällande abortindikationer

är ju emellertid en paragraf i lagstiftningen,
som avser att reglera läkarnas
ingrepp. Självfallet är det den vi motionerat
om, men för säkerhets skull betonar
vi gång på gång i tal och skrift
att det är hela den totala abortfrekvensen
vi vill komma till rätta med. Fru
Thorsson kan räkna med oss i denna
falang som pålitliga understödjare då
det gäller sociala hjälpåtgärder, både beträffande
rådgivningsbyråerna och i
fråga om familjesociala stödåtgärder.

Fru THORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herrar Rimmerfors och
Gustafsson i Borås får ursäkta mig att
jag i min argumentering mot deras
ståndpunkter beträffande abortlagen går
efter vad de själva skrivit i sin egen
motion. Efter ett konstaterande i förbigående
på sid. 17, att vi torde ha en
kriminell abortfrekvens av ungefär samma
omfattning som vi haft de senaste
40 eller 50 åren, har man helt lämnat
alla resonemang, alla funderingar och
alla bekymmer beträffande den kriminella
abortfrekvensen och drar på nästa
sida slutsatsen, att fostrets rätt till liv
måste skyddas genom att den lagliga
aborteringen nedbringas till minsta
tänkbara omfattning. Det är de konsekvenser
en sådan strävan förverkligad
skulle innebära, som jag har kallat
en hyckleriets politik, och det omdömet
står jag för även gentemot dem som vill
uppfatta detta som ett uttryck för alltför
långtgående argument.

Då herr Gustafsson åberopade diverse
gvnegologisk sakkunskap som stöd för
uppfattningen, att de legala aborterna
skulle ha kommit att som ett plus läggas
ovanpå den illegala abortfrekvensen,
vill jag framhålla att denna uppfattning
motsäges av den ganska grundliga
utredning som abortutredningen
verkställt. Abortutredningen själv var
icke av den uppfattningen, att dess undersökningar
och slutsatser var av sådan
art att man kunde beteckna dem

som helt tillförlitliga. Abortutredningens
kritiker har varit betydligt mera säkra
på sin ståndpunkt i fråga om betänkandets
slutsatser. Så mycket vill jag dock
säga, att den i abortutredningens betänkande
framförda uppfattningen, att
de illegala aborterna gick ned i frekvens
samtidigt som antalet legala aborter steg
i höjden, är grundad på väl så sakligt
och tillförlitligt material som det betänkandets
kritiker åberopar som stöd
för sin uppfattning. Utredningen har vid
sitt bedömande också kunnat ta med i
bilden vissa faktorer, som kritikerna
icke har kunnat utnyttja. Jag är alltså
böjd för att betrakta de slutsatser beträffande
sambandet mellan legal och
illegal abortfrekvens som jag och mina
medledamöter i abortutredningen kommit
till, som mera tillförlitliga än den
kritik som sedan kommit till synes och
som i dag citerats av herr Gustafsson
och andra motionärer. Det är starkare
skäl som talar för att det faktiskt finns
ett sådant sammanhang mellan den legala
och den illegala abortfrekvensen,
att en sänkning av den legala medfört en
stegring av den illegala. Det är därför
— jag upprepar det, herr talman — som
det är ganska bekymmersamt att iaktta
den kraftiga nedgång i den legala abortlrekvensen
med 40 procent, som skett
sedan år 1951.

Fru LIDMAN-FROSTENSON (h):

Herr talman! Det är endast en reflexion
med anledning av denna debatt
om abortindikationerna som jag är tacksam
att få framföra.

För en tid sedan redogjordes i pressen
för den sociallagstiftning som ligger
bakom barnavårdsnämndernas verksamhet.
Man fick en klar uppfattning om
den bärande tanken i denna lagstiftning:
att barnet, som inte självt kan föra sin
talan, skall få sin rätt bevakad, både
juridiskt och vad den elementära vården
beträffar, och att vederbörande
myndigheter inte drar sig för att hävda

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Nr 14

barnets rätt till och med gentemot dess
egna föräldrar. — Har det ofödda barret
fått det försvar i svensk lagstiftning,
som det har rätt till?

Jag minns att jag som nykomling i
Kina frågade en kineskvinna hur många
veckor gammal hennes nyfödda gosse
var, och fick svaret: Han är ett år gammal.
Det var första gången jag konfronterades
med den uppfattning, som är
allmän bland österns folk, att födelsen
endast innebär en miljöförändring: barnet
har redan varit en människa nio
månader i moderlivet. Vi talar om barnets
första andetag, om första gången
det ser dagens ljus, som om det först
efter födelsen begynt sitt liv. Jag tycker
att den inställning, som jag fann hos
denna kineskvinna och hennes likar, är
mycket riktigare. Den är vackrare och
den står närmare livet självt. Det är inte
födelsen som tänder livet, utan avlelsen.

Om vi anser att så eller så många
veckor av fostrets liv ligger inom gränserna
för vår bestämmanderätt över
dess liv eller död, vad hindrar oss att
se på samma sätt på den åldriga och
hjälplösa människa, vilkens liv ur samhällets
synpunkt måste innebära en social
belastning och som kanske förlorat
de flesta av sina sinnesförmögenheter
och inte klart uppfattar vad som sker
omkring henne? Utgör inte fostret rent
biologiskt en mycket starkare sammanstrålning
av liv?

I medvetande om att den uppfattning
en människa har om livets helgd betyder
mycket för hennes ställningstagande
i dessa frågor, även i för henne
själv svåra och bekymmersamma situationer,
och att den mentalitet vår lagstiftning
skapar är viktigare än själva
lagstiftningen, ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen av herr
Domö m. fl.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Debatten i denna fråga
liar pågått ganska länge, och kammaren
har visat ovanligt stort intresse för och

Översyn av gällande abortindikationer

lyssnat till vad som sagts från båda sidorna.
Det är som det bör vara, ty vi
kan väl, vilken sida vi än befinner oss
på, vara överens om att denna fråga är
mycket känslig och att skäl kan anföras
för och emot båda ståndpunkterna.

Denna fråga kan diskuteras ur känslosynpunkt,
den kan diskuteras ur samhällssynpunkt,
och den kan diskuteras
ur kristna synpunkter. Alla olika uppfattningar
har väl här förts till torgs.
Om man ser problemet ur en enda synpunkt,
nämligen samhällssynpunkten,
kan man ställa frågan: Kan det verkligen
utan vidare sägas, att samhället har
råd att avstå från de barn, som inte får
födas? Denna fråga har ställts av andra
än mig, och jag kan föra fram den även
här i riksdagen, ty också den saken tål
att diskutera. Jag har under de senare
åren haft tillfälle att lyssna till flera
läkare, som yttrat sig i denna fråga.
Dessa läkare har kanske hyst litet olika
uppfattningar, men huvudparten av dem
har dock haft den åsikten, att någonting
borde göras för en översyn av bestämmelserna
på detta område.

Det är rätt naturligt att vi här har
två ståndpunkter. Från den ena sidan
har framhållits att allt i stort sett är
bra som det är och att vi under alla omständigheter
inte kan göra något åt saken
i nuvarande stund. Företrädarna för
den andra uppfattningen hävdar, att
bestämmelserna om abortindikationerna
borde överses för att de om möjligt
skulle kunna bringas i bättre överensstämmelse
med intentionerna hos de läkare,
som utgör majoriteten inom läkarkåren.

Man har resonerat om kvinnans rätt
till liv och om barnets rätt till liv. Låt
mig från början deklarera att jag delar
de läkares uppfattning som anser, att om
man befinner sig i den situationen att
man kan rädda antingen moderns liv
eller det ofödda barnets liv, så råder
det ingen tvekan om att moderns liv
måste räddas först. Den saken tycker
jag helt enkelt är onödig att diskutera.

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Översyn av gällande abortindikationer

Här har med känslomättad stämma
sagts, att det gäller den utslitna kvinnan.
Jag skall gärna erkänna att det i många
fall är så. Det är inte tu tal om den
saken. Men vi har väl alla någon gång
varit på sjukhus och kunnat se, att det
inte gäller bara den utslitna kvinnan,
utan att det också gäller den charmanta
kvinnan, som — enligt vad en lekman
kan förstå — inte lider av någon som
helst sjukdom. Naturligtvis har hon rätten
på sin sida, ty hon har ju ett läkarintyg
på att hon behöver abort. Jag tror
alltså att vi bör reducera talet om att
det här endast gäller den utslitna kvinnan.
Så är inte alls förhållandet. I denna
debatt har två kvinnor, nykomlingar
här i riksdagen, yttrat sig. Det är läkaren,
fru Sjövall, och fru Thorsson. Låt
mig från början säga rent ut att det var
med mycket stort nöje som jag lyssnade
till fru Sjövall, som i ett modest anförande
framförde sina synpunkter. Jag
vill gärna ge henne min honör för det
sätt, på vilket hon talade för sin uppfattning.
Tyvärr kan jag inte säga detsamma
om fru Thorsson. Hon beklagade
sig över att debatten fördes på ett plan,
som hon tidigare inte trott skulle kunna
förekomma i riksdagen. Jag skulle vilja
säga öppet och klart till fru Thorsson,
ett om denna debatt från början hade
förts i den ton och den anda, som hon
själv angav, så hade debatten varit urspårad
för länge sedan. Därmed har jag
inte sagt, att vem som helst inte får
yttra sig hur han vill här i kammaren.
Men det skulle vara lyckligt om fru
Thorsson kunde lära någonting härvidlag
av sin partivän fru Sjövall. Hon var
enligt min bestämda uppfattning ett
föredöme. Det skulle även klä fru Thorsson
om hon ville förstå, att likaväl som
hon anser sig ha rätt att framföra sin
uppfattning i denna fråga, så har de
ledamöter, som ser frågan ur kristna
synpunkter, rätt att framföra sin mening.
Det tillhör våra demokratiska rättigheter,
och jag tycker att vi skall lära oss
respektera detta.

Jag undrar om de ledamöter, som anser
att det är bra som det är på detta
område, inte skulle ha en del att lära
av den debatt som fördes i Danmark
beträffande denna fråga i fjol. Även där
var det en delvis ganska upprörd debatt.
Där sades av en man till förespråkarna
för en utvidgning av abortindikationerna,
att det nog skulle vara nyttigt om
dessa någon gång finge vara med och se
hur det går till när en abort utförs. Måhända
fick de då klart för sig att frågan
inte är så enkel som att sitta i en riksdagsbänk
och bara trycka på en knapp.
Måhända skulle det också ge anledning
till litet eftertanke.

Sedan skulle jag vilja fråga vad det är
utskottsmajoriteten är så rädd för. Här
begärs en översyn. Skulle en sådan översyn
visa, att det inte går att ändra på
den lagstiftning vi har, så fick vi böja
oss för detta faktum. Men en översyn
kan väl aldrig skada. Jag begriper alltså
inte vad det är utskottet är rädd för.
Utskottsordföranden lät framskymta i
sitt anförande, att det då möjligen skulle
kunna framföras krav på att vi borde ha
även enbart sociala indikationer. Men
det kan väl ändå knappast tänkas att vi
år 1957 på allvar skulle ta upp en debatt
om att införa åtgärder som skulle minska
vårt befolkningstal samtidigt som vi
med ljus och lykta söker skaffa fram
erforderlig arbetskraft.

Det skulle vara mycket mer att tillägga
i denna sak, men jag vill här endast
framhålla, att det var eu sak i fru Sjövalls
yttrande som något förvånade mig.
Hon sade att detta var en kompromisslösning
och kom till slutsatsen att samhället
inte har råd att hjälpa till på
något annat sätt. Jag tillhör dem som
öppet och klart säger ifrån, att om samhället
inte har andra möjligheter att
hjälpa än att säga åt en människa — för
att citera herr Rylander — i nödens
stund, att vi kan hjälpa dig att släcka
det liv du bär under ditt hjärta, då har
samhället lidit ett nederlag i kampen
för människan.

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Nr 14

Jag instämmer med dem som yttrat
sig om mannens ansvar i detta sammanhang.
Det kan mycket väl understrykas
mer än en gång, att det brister oerhört
på den punkten.

Till slut vill jag säga, att det för oss
alla här i kammaren gäller att vi under
känsla av ansvar för den gemensamma
uppgiften bör försöka hjälpa till att
rädda liv, ej medverka till att släcka liv.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LUNDQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till den siste
ärade talaren säga, att vi i utskottsmajoriteten
mycket ingående har tänkt
oss in i den svåra situation som läkarna
råkar i, när det gäller legala aborter.
Vi har förståelse för svårigheterna där.
Men vi har också förståelse för hur den
kvinna känner sig, som kommer i händerna
på en illegal abortör, en kvacksalvare.
Det är om det striden står.

Sedan är det ju bra om herr Nilsson
i Bästekille har detta i tankarna, när vi
skall bevilja anslag för mödrahjälp,
barnbidrag och dylikt. Högern har hittills
inte visat något större intresse vid
denna riksdag, när det har gällt att medverka
till förbättrade anslag på det området.
Vi kanske kan emotse en förbättring
nu i det avseendet. Den hälsar
jag i så fall med tillfredsställelse.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill ställa den frågan
till herr Lundqvist: Var det inte avsikten,
när vi i denna kammare fattade
beslut om att medge legala aborter, att
vi därigenom skulle nedbringa antalet
illegala aborter? Och är det så i dag att
de illegala aborternas antal har gått ned,
och att de förhoppningar vi den gången
fäste vid lagen har infriats? Nej, det
tror jag inte.

När herr Lundqvist sedan talar om
mödrahjälp och barnbidrag, vill jag svara
att det ju gudskelov inte är så att

Översyn av gällande abortindikationer

varenda moder i detta land söker abort.
Jag tillhör de människor som säger: Låt
oss sätta in hjälpen på de områden där
den bäst behövs, i stället för att plottra
bord den. En dag blir vi ändå i denna
kammare av ekonomiska skäl tvungna
att sätta in hjälpen där den behövs bäst
och låta andra hjälpbehov komma i efterhand.

Herr LUNDQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Det svar jag ville ge på
herr Nilssons i Bästekille första fråga
är det nog svårt att bevisa riktigheten
av, men jag har den uppfattningen, att
om vi beskär möjligheterna till legala
aborter, så medverkar vi samtidigt till
en ökning av de illegala. Det är så jag
ser den frågan. Jag vidhåller därför att
vi inte skall försvåra möjligheterna att
erhålla legal abort, ty då driver vi kvinnorna
i händerna på kvacksalvare-abortörer.

Jag tackar än en gång för välviljan,
om man från högerns sida i fortsättningen
vill hjälpa oss att genomföra
sociala hjälpåtgärder, både när det gäller
de ännu ofödda och de barn som redan
är födda och som skall träda ut i
livet.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt deltaga
i denna debatt. Anledningen till
att jag ändå har begärt ordet är den
aggressivitet som kommit till uttryck i
några av de senaste anförandena. För
egen del är jag i hög grad benägen att
tala med små bokstäver i detta oerhört
svåra och intrikata problem.

Jag tror inte att vi på detta område
kan vara utan en lagstiftning av ungefär
den typ, som vi nu har. Man kanske kan
säga med ett bibelord, att det är på det
sättet för våra hjärtans hårdhets skull.
Det är inte lätt att sätta sig in i de förtvivlade
situationer många människor
hamnar i ocli som inte bara bottnar
i individuella problem, utan som i
hög grad hör samman med hela vårt

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

översyn av gällande abortindikationer

samhälle och dess många skiftande
miljöproblem. Det är kanske som Jarl
Hemmer skriver i sin bok En man och
hans samvete: »Stundom snor livet sig
samman i en kokande virvel av smärta»,
och det är mycket svårt för den ena
människan att döma över den andra.

.lag har varit tveksam om hur jag
skulle rösta i denna fråga, och när jag
nu ändå har beslutat mig för att rösta
för reservationen, så vill jag foga den
kommentaren till protokollet, att jag
är övertygad om att vi aldrig restlöst
kan lösa detta problem på lagstiftningens
väg. Det kommer alltid att finnas
många svåra problem kvar, vare sig vi
justerar lagen eller inte. Men det finns
ju en hel del omstritt material, och det
skadar inte att vi ser över det och undersöker
om vi inte kan nå fram till en
ökad grad av helhet.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! I fråga om relationerna
mellan legala och illegala aborter har
jag tagit mig friheten att citera personer
som jag trott skulle vara så pass auktoritativa,
att riksdagen kunde ha intresse
av att få lyssna till vad de säger. Jag
har citerat professor Alf Sjövall, som
har en tjugoårig erfarenhet på detta område.
Jag hinner inte upprepa vad han
sagt, och det torde också vara onödigt
för dem som lyssnade på min första
replik. Jag har citerat doktor Simon
i Norrköping och vad han sade
i radiodebatten angående undersökningar
i Stockholm, Malmö, Norrköping
och Lund, där han framhöll att
undersökningarna visat, att efter lagens
tillkomst de kriminella aborterna
inte syns ha minskat o. s. v. Jag har
också citerat vad abortutredningen säger
på s. 44: »Det kan ju tänkas att
minskningen endast är skenbar och att
det i själva verket skett en ökning av
den illegala abortfrekvensen i Stockholm.
» Detta gäller alltså efter tillkomsten
av 1946 års lag. Nu säger fru

Thorsson att detta är av sådan karaktär
att jag närmast skall betecknas med epitetet
»skrymtare» eller vad annat grant
hon hade att säga om mig.

Herr talman! Jag vill göra gällande
att prövningen av en abortansökan alltid
måste innebära ett etiskt ståndpunktstagande.
Ställningstagandet måste
sålunda i varje abortärende präglas av
en etisk grundsyn och får inte avgöras
av vad som må te sig som mer eller
mindre praktiskt lämpligt. Det måste
nämligen fasthållas att varje abortansökan
dock avser att utsläcka liv och att
abort därmed är ett angrepp på det
största värde, som vår västerländska
civilisation känner. Jag kan därför,
herr talman, icke på något villkor gå
med på vad som nämndes i första kammarens
debatt, där man avslutade debatten
med följande: »Barnen har också
rätt att få leva ett människovärdigt liv,
och när de inte kan få det, anser jag
kanske det lika bra att de inte kommer
till världen.» Detta säges och skrives i
välfärdssamhället 1957 i vårt land.

Herr talman! Jag skall sluta med ett
citat från medicinska fakulteten i Lund:
»I en fråga som denna, där stora skillnader
råder i själva grundåskådningen,
gör sig över huvud taget kravet på en
översyn hela tiden påmint. Fakulteten
kan därför tillstyrka, att en förutsättningslös
utredning kommer till stånd,
i vilken medicinsk sakkunskap blir
rättsligt företrädd.»

Det är detta, herr talman, som vi
har önskat och ingenting annat.

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Den i abortlitteraturen
utomordentligt väl bevandrade herr
Gustafsson i Borås citerar abortbetänkandet
ungefär som en viss potentat
bibeln. Jag kan också läsa abortbetänkandet,
och dess huvudkonklusion vad
gäller undersökningen om sambandet
mellan legal och illegal abortfrekvens
lyder: »Vad som främst skett under se -

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Nr 14

Föreskrifter om formell kompetens för kommunala revisorer

nare år torde alltså innebära, att uppgången
av antalet legala aborter har
motsvarats av en liknande nedgång av
antalet illegala aborter.»

Detta är utredningens huvudslutsats,
som baseras på ett material, som jag
fortfarande hävdar är tillförlitligare,
mera omfattande och baserat på säkrare
metoder än de undersökningar herr
Gustafsson åberopar.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag är ledsen att återigen
behöva ta till orda, men när fru
Thorsson säger att detta är slutklämmen
i abortbetänkandet, så har hon
fel. På sid. 234 finns en sammanfattning.
Där heter det: »Några säkra slutsatser
angående de illegala aborternas fördelning
torde ej heller kunna dragas,
med undantag av att de synes förekomma
i större utsträckning i storstäderna
än i landet i övrigt.» Det är det sista
utredningen säger.

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Meningen före den av
herr Gustafsson citerade s. k. slutklämmen
lyder: »En undersökning av de
förändringar, som antalet illegala aborter
har undergått 1947—49 visar, att
antalet synes vara i sjunkande i hela
landet medan det är stationärt i Stockholm.
»

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Bästekille begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Nilsson
i Bästekille begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
123 ja och 54 nej, varjämte 14 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2

Föreskrifter om formell kompetens för
kommunala revisorer

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
angående föreskrifter om formell
kompetens i viss omfattning för kommunala
revisorer.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Frågan om kompetenskrav
i viss utsträckning för kommunala
revisorer är ju ingalunda ny, såsom
också påpekats både i motionen och i
konstitutionsutskottets utlåtande. Åter
och åter har framstötar gjorts — och
kommer väl även att göras i framtiden
— för att försöka åstadkomma större
trygghet för att skattebetalarnas pengar
blir förvaltade på tillfredsställande
sätt.

Vid behandlingen av de förslag som
gjorts har konstitutionsutskottet vid
upprepade tillfällen uttalat, att det skulle
vara till fördel för den kommunala för -

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Föreskrifter om formell kompetens för kommunala revisorer

valtningen, om fackmässig revision i
större utsträckning komme till användning,
men att man hoppades, att förbättrad
revision skulle kunna åstadkommas
på frivillighetens väg. På
många håll har man också lyckats skapa
organisationsformer, där krav på
sakkunnig revision tillgodosetts och där
förvaltningen över huvud taget fungerar
perfekt. På andra håll har man inte
lyckats bemästra svårigheterna, och på
många håll är revisionen tyvärr bristfällig
eller direkt dålig. Det är skam
till sägandes inte längre någon sensation,
när man i pressen läser om
oegentliglieter, underslev eller förskingringar
i kommunala sammanhang. Det
är inte heller ovanligt att man får läsa
uttalanden som dem som stod i Stockholms-Tidningen
i påskveckan: »Revisorerna
litade blint på tjänstemannen»
och »Den åtalade tjänstemannen åtnjöt
ett grundmurat förtroende».

Man frågar sig givetvis, varför det
alltjämt föreligger påtagliga brister i
den kommunala förvaltningen och revisionen
på så många håll, trots alla de
försök som otvivelaktigt gjorts att
åstadkomma en förbättring. En del speciella
förhållanden i dagens samhälle
torde härvidlag spela en framträdande
roll. Bland annat har samhällsutvecklingen
— inte minst den tekniska evolutionen
— skapat ekonomiska problem
av en omfattning som gårdagens lagstiftare
inte anade. Vidare präglas kommunalpolitiken
på många håll av en ädel
tävlan mellan ambitiösa kommunalmän
om vem som kan uppvisa den livligaste
fantasien och den största uppfinningsrikedomen
när det gäller att finna nya
verksamhetsområden, där kommunerna
skall engagera sig, d. v. s. där skattebetalarnas
pengar skall sättas in och riskeras.
De flesta kommuner kan i dag
uppvisa en rikhaltig flora, ibland t. o. m.
ganska vildvuxen, av företag, bolag, föreningar,
stiftelser o. s. v., där större
eller mindre engagemang har gjorts.

I utskottsutlåtandet citeras ett utta -

lande i samband med behandlingen av
proposition nr 210 år 1953 med förslag
till ny kommunallag, vari det säges att
kommunerna, vad gäller revisorer såväl
som övriga förtroendeposter, är
bäst betjänta av att utse de lämpligaste
personer som står till buds. Ja, självfallet
vore det så, men hur är det i
praktiken? Alla vet ju att när det gäller
att välja både det ena och det andra,
så brukar det tillämpas en strängt proportionell
fördelning efter partiernas
storlek i fullmäktigeförsamlingarna, och
det är långt ifrån alltid säkert att det
blir sakkunskapen eller erfarenheten
eller andra förutsättningar för befattningen
eller uppdraget som fäller utslaget
vid valet. Vidare blir det många
gånger så, att på några i och för sig
mycket dugliga och framstående personer
hopas uppdragen, så att det blir
omöjligt att tillfredsställande klara dem
alla.

När oegentligheter uppdagas finner
man alltför ofta, hur flertalet av de
ansvariga styrelseledamöterna eller revisorerna
förklarar, att de själva varit
överlupna av alltför många arbetsuppgifter
för att noggrant kunna följa verksamheten,
men att han eller hon har
litat på de andra. Det kanske kan vara
värt att i detta sammanhang ur den
nyssnämnda tidningsartikeln även citera
följande sats: »Mannen åtnjöt allmän
aktning i staden och var betrodd
med en mängd kommunala uppdrag.»

Vad beträffar kommunala företag vill
jag påpeka, att verkställande direktören
i Kommunalekonomiska föreningen

— vilkens sakkunskap och erfarenhet
jag förmodar att ingen vill ifrågasätta

— i ett föredrag vid årsstämman förra
året påpekade, att det förelåg en stor
och påtaglig lucka i den kommunala
revisionen.

Herr talman! Jag är väl medveten om
att det i detta fall liksom alltid är lättare
att påtala och peka ut felen och
bristerna än att komma tillrätta med
dem. Jag är dock övertygad om att man

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Nr 14

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

på många av de håll, där det nu brister,
verkligen skulle kunna åstadkomma en
väsentlig förbättring, om man krävde
åtminstone något mått av sakkunskap
av de personer som skall granska den
kommunala förvaltningen och de kommunala
räkenskaperna. Jag ställer intet
yrkande, herr talman, men vill uttala
mitt beklagande av att konstitutionsutskottet
inte har intagit en mer positiv
ställning i denna fråga.

Häri instämde herr Magnusson i
Tumhult (h).

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):

Herr talman! Huvudmotionären ställde
intet yrkande, och jag skall inte
heller länge uppehålla mig vid denna
fråga.

Så sent som år 1953 antog riksdagen
en ny kommunallag, och i samband med
lagstiftningen då prövades även frågan,
huruvida en bestämmelse om auktoriserade
revisorer i kommunala sammanhang
skulle lagfästas. Jag skall citera något
av vad departementschefen framhöll
i propositionen:

»I anledning av att man i ett par yttranden
framfört önskemål att vissa kompetenskrav
skall uppställas för de kommunala
revisorerna vill jag erinra om
att riksdagen vid flera tillfällen avvisat
härom väckta förslag under hänvisning
till att utvecklingen i riktning mot
en mera fackmässig revision borde
främjas på frivillighetens väg av kommunerna
själva och deras sammanslutningar.
» Och han fortsatte något längre
fram: »Stipulerandet av vissa kvalifikationer
för revisorerna skulle därför
innebära ett visst underkännande av
kommunernas förmåga att tillgodose
sina egna intressen. Det skulle också ge
revisorskapet en särställning bland de
kommunala förtroendeuppdragen, som
synes böra undvikas.»

Det var hland alla remissinstanser,
som yttrade sig över förslaget till ny
kommunallag år 1953, endast en läns -

styrelse som yrkade på en lagstiftning i
detta hänseende. Utskottet har inte heller
nu ansett sig kunna tillmötesgå motionärernas
önskemål. Jag anser att deras
framställning var rätt opåkallad, ty
det har visat sig sedan kommunsammanslagningen
1953, att de kommunala förbunden
anlitats i synnerligen hög grad
vid revisionerna. Jag kan för jämförelsens
skull nämna, att år 1950 anlitade
endast var fjärde kommun auktoriserad
revisor, men att i år 679 av 809 anlitar
auktoriserade revisorer. Kommunerna
synes därför sköta dessa angelägenheter
på ett utmärkt sätt, och det finns ingen
anledning att påtvinga kommunerna
bestämmelser som skulle irritera i stället
för att göra nytta.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 3

Utgifter under riksstatens sjätte
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
in. in.

Punkterna 1—S

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Allmän översikt över beräkningen av
väganslagen m. m.

Före behandlingen av de olika anslagen
till vägunderhåll och vägbyggnader
hade Kungl. Maj:t (punkt 9, s. 21—28)
lämnat en översikt över beräkningen av
väganslagen m. in.

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

Utskottet hemställde

I. att motionerna I: 105 och II: 156
samt I: 182 och II: 235, sistnämnda bägge
motioner i vad de avsåge arbetskraftens
fördelning, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
vad riksdagens år 1956 församlade revisorer
under § 18 i sin berättelse förordat,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet anfört;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av föredragandens uttalande i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 3 januari 1957 samt med bifall
till motionerna I: 266 och II: 364, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört.

I motiveringen hade utskottet bland
annat yttrat:

»Enligt utskottets mening äro — med
hänsyn till de trängande behov som
föreligga på detta område — avsevärt
högre investeringar motiverade, men å
andra sidan kan icke bortses från de
spänningar i samhällsekonomien som
onekligen göra sig gällande. Såsom vidare
av hl. a. långtidsutredningen framhållits
föreligga även på andra samhällsområden
stora investeringsbehov
av hög angelägenhetsgrad, för vilkas
täckande resurserna äro otillräckliga.
Vid den avvägning de skilda investeringarna
emellan som till följd härav
måste ske torde det vara ofrånkomligt,
att vissa begränsningar vidtagas även
med avseende å vägväsendets investeringar.
Med hänsyn härtill har utskottet
— om ock med tvekan — funnit sig
böra godtaga den av Kungl. Maj :t förordade
ramen om 295 milj. kr. för de
statliga väginvesteringarna under kalenderåret
1958. Utskottet vill dock i
anslutning härtill kraftigt understryka
föredragandens uttalande att, därest ut -

vecklingen så skulle medgiva, en höjning
av rambeloppet bör vidtagas.»

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Pålsson, Jacobsson,
Domö, Petterson i Degerfors, Jansson i
Kalix, Rnbbestad, Widén, Löfroth och
Kelander, vilka ansett att ovan intagna
stycke i utskottets yttrande bort ha följande
lydelse:

»Den därvid föreslagna begränsningen
av ramens omslutning till ett belopp
av 295 milj. kr. har emellertid utskottet
med hänsyn till de trängande behov
som föreligga på detta område icke funnit
sig kunna godtaga. Även med beaktande
av angelägna investeringsbehov
på andra samhällsområden framstår
nämligen enligt utskottets uppfattning
en höjning av nämnda rambelopp som
ofrånkomlig. En sådan höjning synes
lämpligen kunna ske med utgångspunkt
från den plan som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
lagts till grund för
dess revision av de s. k. flerårsplanerna
för landsbygdens vägar och broar för
åren 1958—1962 och som för resp. år
upptager följande totalbelopp, nämligen
330, 360, 410, 480 och 570 milj. kr. Utskottet
vill i enlighet härmed för förstnämnda
kalenderår förorda ett rambelopp
av 330 milj. kr. för sagda investeringar.
Någon anslagshöjning för uppnående
av en sådan höjning av investeringsramen
torde ej vara erforderlig.
Den av styrelsen förutsatta fördelningen
på skilda byggnadsanslag med 125
milj kr. till riksvägar, 182 milj. kr. till
länsvägar, 10 milj. kr. till ödebygdsvägar
och 13 milj. kr. till storbroar synes
också vara lämpligt avvägd och följaktligen
böra godtagas.»

Härjämte hade ett särskilt yttrande
avgivits av herrar Skoglund i Doverstorp,
Heckscher och Hjalmarson.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Vid behandlingen av

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Nr 14

Allmän översikt

denna huvudtitel i statsutskottet har
jag anslutit mig till den reservation, som
är undertecknad av herr Karl Andersson
i Rixö m. fl. Skälet till detta mitt
ställningstagande är att finna i det äskande
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
överlämnat till årets budgetberedning.
Av detsamma framgår att motorfordonstrafiken
ökat i sådan utsträckning,
att det investeringsprogram,
som uppgjordes för femårsperioden
1954/55—1958/59 och som låg till grund
för 1954 års riksdagsbeslut, har visat
sig alldeles otillräckligt. En betydande
eftersläpning i programmet har uppstått
även på grund av de investeringsbegränsningar,
som företagits under den
gångna delen av denna period.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
meddelar vidare, att den till 1955 års
långtidsutredning har anmält ett investeringsbehov
för vägväsendet under
den närmaste tioårsperioden, som måste
uppskattas till 8 miljarder kronor. Av
detta belopp skulle inte mindre än 6
miljarder falla på statliga vägföretag,
medan 2 miljarder skulle omfatta kommunala
väg- och gatunät. Enligt styrelsens
mening skulle det sålunda för
att tillgodose detta investeringsbehov
årligen åtgå 600 miljoner kronor på
den statliga sektorn och 200 miljoner
på den kommunala sektorn för att en
efter näringslivets och motorismens behov
anpassad ut- och ombyggnad av
våra vägar skall kunna göras.

Med hänsyn till det ogynnsamma utgångsläget,
främst då kanske med hänsyn
till eftersläpningen på projekteringssidan,
stannar styrelsen emellertid
vid ett äskande av 450 miljoner kronor.
Detta innebär en uppräkning till 1955
års priser, från de 425 miljoner som
1954 års riksdag har fattat beslut om.
Skulle man ha gått fram till dagens priser
hade äskandet måst höjas till 475
miljoner kronor, men det iir fortfarande
projekteringarna som ligger väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i fatet.

Statsrådet Hjalmar Nilson som under

över beräkningen av väganslagen m. m.

sin statsrådstid lade fram denna kungl.
proposition, hade emellertid inte ansett
att tidpunkten skulle vara inne för ett
ställningstagande nu till långtidsutredningens
program. Med hänsyn till innevarande
års investeringsram, sammanlagt
282 miljoner kronor, ansåg sig
statsrådet böra stanna vid ett investeringsbelopp
för 1958 på 295 miljoner
kronor. På grund av de stora reservationer
som finns tillgängliga för vägbyggnadsändamål
stannade statsrådet
dock slutligen vid ett anslagsäskande
på detta område till årets riksdag, som
uppgick till 175 miljoner kronor.

Utskottet, som vitsordar det trängande
behovet av ökade anslag för investeringar
inom vägväsendet, påpekar att
avsevärt högre investeringar vore motiverade
och konstaterar, att utskottet
redan tidigare erinrat om behovet av
en effektiv och framsynt upprustning av
vägnätet, samt beklagar, att Kungl. Maj:t
icke heller i årets statsverksproposition
har ansett sig kunna uppdraga riktlinjer
för vägpolitiken på längre sikt.

Efter att ha kostat på sig dessa vackra
rader om vår vägpolitik är man sedan
beredd att ta ställning i enlighet med
Kungl. Maj:ts äskande. Därmed kan
man säga att många av de vackra drömmar
och förhoppningar, som det vägintresserade
svenska folket har hyst
under de gångna åren, återigen har begravts
i tysthet.

Vi reservanter inom utskottet — tio
till antalet — har inte kunnat finna det
riktigt med en sådan behandling av ett
av våra viktigaste samhällsavsnitt, kommunikationernas
utbyggnad till det
.svenska folkets tjänst, inte minst med
hänsyn till näringslivets behov av vägutbyggnader
och vägombyggnader och
till städernas och samhällenas behov av
att få anslutningsvägarna omgjorda efter
motorismens behov i dag. Vi bär ansett
det vara rimligt att de skatter, som tas
ut för detta ändamål, skall komma vägarna
till godo så snart som möjligt. Eu
eftersläpning på detta område innebär

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

allvarliga näringspolitiska konsekvenser.
Vi tror att en utbyggnad och ombyggnad
av vägväsendet är nödvändig
för att bilismen — inte minst lastbilstrafiken
— skall kunna betjäna näringslivet
på ett sätt som främjar dess utveckling.

Därför har vi, herr talman, stannat
för en reservation, som innebär att det
stycke i utskottets yttrande på s. 21,
som börjar med »Enligt utskottets» och
slutar med »bör vidtagas», i stället skall
få följande lydelse:

»Den därvid föreslagna begränsningen
av ramens omslutning till ett belopp
av 295 milj. kronor har emellertid utskottet
med hänsyn till de trängande
behov som föreligga på detta område
icke funnit sig kunna godtaga. Även
med beaktande av angelägna investeringsbehov
på andra samhällsområden
framstår nämligen enligt utskottets uppfattning
en höjning av nämnda rambelopp
som ofrånkomlig. En sådan höjning
synes lämpligen kunna ske med
utgångspunkt från den plan som av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen lagts till
grund för dess revision av de s. k. flerårsplanerna
för landsbygdens vägar och
broar för åren 1958—1962 och som för
resp. år upptager följande totalbelopp,
nämligen 330, 360, 410, 480 och 570 milj.
kronor. Utskottet vill i enlighet härmed
för förstnämnda kalenderår förorda ett
rambelopp av 330 milj. kronor för sagda
investeringar. Någon anslagshöjning för
uppnående av en sådan höjning av investeringsramen
torde ej vara erforlig.
Den av styrelsen förutsatta fördelningen
på skilda byggnadsanslag med
125 milj. kronor till riksvägar, 182 milj.
kronor till länsvägar, 10 milj. kronor till
ödebygdsvägar och 13 milj. kronor till
storbroar synes också vara lämpligt avvägd
och följaktligen böra godtagas.»

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Rnbbestad (bf).

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Vid denna punkt har
herr Hjalmarson, herr Skoglund i Doverstorp
och jag avgivit ett särskilt yttrande,
i vilket vi motiverar att vi har
förenat oss med utskottsmajoriteten och
inte kunnat följa reservanterna.

Jag vill gärna framhålla att när det
gäller själva sakfrågan, vikten av att
utbygga vägarna, finns det ingen meningsskiljaktighet
mellan herr Jansson
i Kalix och de övriga reservanterna
å ena sidan och oss å den andra. I själva
verket är det av mycket stor betydelse
för Sveriges ekonomi, att vi får
möjlighet att bygga ut vårt vägväsende.
En stor del av vår exportindustri har
redan börjat begagna vägtrafik i stället
för järnvägstrafik vid sina transporter.
Det visar sig ha mycket stora fördelar
för inte bara den inre handeln utan
även för den yttre, att varorna kan föras
så att säga från port till port. Investeringar
i förbättrade vägar skulle utan
all fråga kunna betraktas som utomordentligt
räntabla investeringar.

Klart är också att vårt vägväsende
inte är utbyggt på ett sådant sätt, som
vi ur denna synpunkt skulle önska. Till
och med våra huvudvägar är otillräckliga
för att bära den tunga trafik som
nu går fram över dem, och ännu mera
otillräckliga för att bära den trafik som
man kan vänta under de närmaste åren.
En kraftig utbyggnad av vägväsendet
förefaller sålunda motiverad, och för
vår del skulle vi mycket önska, att vi
kunde stödja reservationen eller om
möjligt rent av gå ännu längre.

Att vi inte har kunnat göra detta utan
har blivit tvungna att förena oss med
utskottsmajoriteten i detta fall beror i
själva verket på omständigheter, som
har mycket litet med vägväsendet och
vägproblemen att göra. Det är inte meningen,
herr talman, att här uppta en
allmän ekonomisk debatt, men det är
ändå så, att frågan om vägväsendet måste
bedömas mot bakgrunden av det allmänna
ekonomiska läget. Det brukar

Onsdagen den 24 april 1957 em. Nr 14

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

ibland sägas, att det finns möjligheter
att bygga ut vägarna; vi har automobilskattemedelsfonden.
Pengarna är för
handen, säger man, och varför inte begagna
dem? I själva verket är det ju på
det sättet, att automobilskattemedelsfonden
inte existerar: de pengar som
bilismen betalat för vägbyggen finns
inte för det ändamålet. Automobilskattemedelsfonden
är en ren bokföringsoperation.
Den existerar inte på papperet
ens i den utsträckning som papperspengar
existerar på papperet; den består
bara av några rader i en statsverksproposition,
och med de raderna kan
man inte bygga några vägar.

Skall man kunna genomföra ytterligare
vägbyggen krävs för det ändamålet
nytt kapital och frågan är: Var
skall man ta det nya kapitalet? Vi är
för närvarande i den situationen, att
hela den svenska kapitalmarknaden genomgår
en allvarlig kris. För alla möjliga
slag av produktiva ändamål finns
inte det kapital som skulle erfordras.
Själva produktionen begränsas i fråga
om sina kapitalinvesteringar, och sådana
ändamål som i andra hand skall
tjäna produktionen måste i samma mån
också begränsas. Det finns ingen kapitalmarknad,
på vilken man kan få fram
de pengar som behövs för ökade vägbyggen.
Enda sättet att göra det är i
själva verket, att staten lånar pengar i
riksbanken, eller med andra ord, att
man trycker sedlar för de belopp, med
vilka man skall bekosta ytterligare vägbyggen.

I den situationen har vi inte ens möjlighet
till sådana investeringar som är
ekonomiskt motiverade, ja, nästan nödvändiga.
Vi får lov att avstå från sådant,
som på längre sikt skulle vara
utomordentligt värdefullt för det svenska
samhället, helt enkelt därför att
Sveriges ekonomi inte har skötts på ett
sådant sätt, att vi har tänkt tillräckligt
långt framåt. Vi liar förbrukat vårt kapital
för de omedelbart föreliggande
behoven, och vi har därmed berövat

oss möjligheterna att göra nya nödvändiga
investeringar, som har produktivt
värde på längre sikt.

Det är med hänsyn till detta läge och
endast med hänsyn härtill, som vi för
vår del är ur stånd att biträda reservanternas
ståndpunkt, och det är på
den grunden som jag nu anhåller att få
yrka bifall till utskottets hemställan på
denna punkt.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Argumenten förhöjande
av den föreslagna investeringsramen
för vägbyggande är enligt min mening
så starka, att jag utan tvekan har anslutit
mig till reservationen. Utskottet
säger självt på s. 21 tredje stycket, att
»med hänsyn till det trängande behov
som föreligger på detta område är avsevärt
högre investeringar motiverade».
Trots detta konstaterande vill man med
hänsyn till andra investeringsbehov
ändå inte tillstyrka någon höjning.

Från regeringshåll talas i dessa dagar
mycket om att vi måste koncentrera
oss på produktiva investeringar. Om
sådana finns på något område, må det
väl vara i vägbyggandet. Alltsedan 1954,
då de nya bilskatterna infördes, har det
utlovats, att dessa skulle användas till
vägarna. Trots detta har inte ens det
minimiprogram som uppgjordes 1954
följts, utan väginvesteringarna har årligen
begränsats, och vi har nu en eftersläpning
på detta område, som om den
fortsätter kan bli katastrofal.

När det 1955 var fråga om den stora
och kostnadskrävande trafikreformen
om övergång till högertrafik, sades det,
att det visserligen fanns medel att genomföra
densamma men att dessa medel
kunde komma till bättre användning
för vägbyggande. Så blev det inte
alls. I stället växer för varje år skillnaden
mellan inlevererade bilskattemedel
och de summor som anslås till vägarna.
Hundratals miljoner fonderas, vilket vi

Andra kammarens protokoll 1957. Nr 14

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

vet är detsamma som att de går till
andra utgifter. Medan vägbyggandet
sätts i efterhand och vägunderhållet
försummas, växer bilparken varje år —
trots de hämmande pålagor som varit
avsedda att hejda denna utveckling.

I en prognos, som överlämnats till
regeringen, har man förutsett, att det
1960 kommer att finnas en bil på vartannat
hushåll. Delegationen för översiktlig
vägplanering har för kommande
tjugoårsperiod preliminärt beräknat
nödvändiga investeringar till 15 å 20
miljarder. Den plan som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
med ledning därav
uppgjort innefattar en successiv
höjning av rambeloppet. Mot den av
departementschefen förordade ramen
på 295 miljoner kronor skulle enligt
styrelsen för 1958 behövas 330 miljoner
kronor, vilken summa vi reservanter
anser skälig — detta så mycket mer
som en sådan utökning inte torde fordra
någon anslagshöjning. Även om man
medger, att nödvändiga avvägningar
måste göras, är det väl ändå orimligt,
att man nu skall skära ned utbyggandet
till ett minimum för att kanske 1960
forcera detsamma.

Sparsamheten är förvisso redan iakttagen
beträffande vägarna. Kan vi inte
åstadkomma en så ringa ramutvidgning
som den reservanterna nu föreslagit, är
det väl närmast en bankruttförklaring.
Om inte en vidgning sker, torde i många
län inga nya vägbyggen kunna igångsättas.
Tilläggas kan, att delegationen
för översiktlig vägplanering beräknat,
att vinsterna för trafikanterna av det
föreslagna tjugomiljardersprogrammet
genom vägförkortning, högre hastighet
o. s. v. skulle uppgå till inte mindre än
tio miljarder kronor eller halva kostnadsbeloppet.

Ett exempel på sådana besparingar
kan Lundavägsbygget anses ge. Genom
de trafikvinster som erhållits beräknas
detta vägbygge redan efter några få år
vara helt betalt och förräntat.

Det torde utan vidare vara klart, att

bättre vägar ger en höjd konkurrensförmåga
åt näringslivet. De skänker
också mer än andra åtgärder ökad trafiksäkerhet,
och de betyder bättre villkor
för landsbygdens folk. Man kan ju
också nu bygga dessa vägar med moderna
vägmaskiner och med en rimlig
arbetskraftsinsats. Mig synes alltså starka
skäl tala för att kammaren stöder
reservationens förslag vid punkten 9 om
ett till 330 miljoner kronor förhöjt rambelopp.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr von SETH (h):

Herr talman! Nu i tjällossningstiden
är det aktuellt att resonera om vägarna.
Jag hörde nyligen en ganska god historia
om dem. Vid ett påskkalas hade man
en frågesporttävlan, och en av frågorna
löd: »Vad är en slamkrypare för något?»
Svaret lär ha blivit: »Det är väl en
långtradare på riksettan under tjällossningstiden.
»

Herr talman! Jag tror inte att det är
någon överdrift att påstå, att vi nu i
den tjällossning, som pågår i en del län
och som kanske kommer att bli ännu
värre i andra, får en påminnelse om
de försyndelser, som gjorts när det gällt
att hålla vägarna i stånd. De kommer
nu i dagen i allra högsta grad. Som
motionär i vägfrågan skulle jag vilja
lägga fram några synpunkter.

Först och främst skulle jag vilja hävda,
att vi med regeringens investeringsprogram
inte har några möjligheter till
om- och nybyggnad av våra vägar. De
grusvägar som finns slits onormalt hårt
och pressas nu till det yttersta. Detta
gör, att de måste lagas ideligen utan
någon bestående verkan. Därigenom stiger
underhållskostnaderna, och pengar
dras undan från nybyggnad och ombyggnad
av vägarna. Med dåliga vägar
följer också att fordonsparken slits
onormalt kraftigt. Bilarnas livslängd
blir mindre, och genom att ett stort an -

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Nr 14

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

tal av dem får importeras försämras vår
handelsbalans.

En sak skulle jag särskilt vilja peka
på, därför att den kanske i den allmänna
debatten inte bar blivit, jag vill inte
säga tillräckligt belyst — ty det har
den — men uppmärksammad, nämligen
de oerhörda förluster som vi gör varje
år på grund av att våra lastbilar inte
kan utnyttjas till fullo. Det ligger ju så
till, att på grund av axeltrycksbestämmelserna
lastbilarnas kapacitet inte helt
kan tagas i anspråk. I ett föredrag vid
1956 års skogsvecka framhölls, att en
försiktig kalkyl gav vid banden att vi
härigenom per år gör en förlust av 145
miljoner kronor. Det har nu kommit
fram siffror också för år 1956. Detta
år ökade förlusten med inte mindre än
9 miljoner kronor. Under år 1956 har
vi med andra ord, herr talman, på
grund av att lastbilarnas kapacitet inte
kunnat utnyttjas förlorat 154 miljoner
kronor. Detta motsvarar nära 5 000 oanvända
dieselbilar, och det innebär en
stegring av fraktkostnaderna per timme
med 20 procent; jag upprepar siffran
— den är inte felsagd — 20 procent.
Detta drabbar hårt vissa län och ännu
hårdare andra, framför allt då skogslänen.
Värst drabbat är Norrbottens
län, där de totala transportförlusterna
under år 1956 uppgick till 12,9 miljoner
kronor, alltså i det närmaste 13 miljoner
kronor. Per bil betyder detta en
ökning av transportkostnaderna med
ungefär 10 000 kronor.

Då kan man fråga: Har det varit
nödvändigt att sätta vägarna på den
svältkost de fått nöja sig med under de
senare åren? 1 det särskilda yttrande,
som avgivits under punkt 9 och för vilket
herr Heckscher nyss redogjorde,
har herrar Skoglund, Heckscher och
Hjalmarson kommit till det resultatet,
att den nuvarande eftersläpningen på
vägbyggandets område är en följd av
den ekonomiska politik som den nuvarande
regeringen fört. .lag är emellertid
inte beredd att dra konsekvenserna

så långt som herr Heckscher gjorde genom
att inte vilja gå med på en ökning
av de medel som skall anslås till vägarna.
Jag anser att de pengar, som lägges
ned på vägarna, kommer hela landet
till godo. De kommer landets näringsliv
och inte minst den svenska landsbygden
till godo. Transportkostnaderna
får ju betalas inte bara av bilägarna,
utan också av oss alla såsom konsumenter
av olika varor.

För närvarande har ju automobilskattemedelsskattefonden,
såsom herr
Heckscher mycket riktigt påpekade,
inte ens så mycket värde som om fonden
bestode av papperspengar. Om finansministern
hade varit närvarande,
skulle jag ha velat fråga honom, hur
han tänker återställa denna fond. Därest
en verkställande direktör i ett enskilt
företag, herr talman, hade handskats så
med någon fond, som skulle ha kommit
en viss del av detta företag eller de
anställda inom företaget till godo, att
han inte kunde redovisa för dessa pengar,
så skulle han ha blivit avskedad. Nu
är vi i den situationen, att genom finansministerns
åtgöranden har automobilskattemedlen
försvunnit, och tydligen
inte bara dessa medel utan också
andra fonder. Jag tänker bland annat
på en fond, som skulle komma pensionsväsendet
till godo och som utgöres
av den höjda bolagsskatten, som ju skall
steriliseras. Vi kan inte längre nöja oss
med en sådan ordning, utan automobilskattemedlen
måste på ett eller annat
sätt skaffas fram till gagn både för bilväsendet
och landets ekonomi.

Med detta för ögonen drar jag mig
inte för att förena mig med dem som
här yrkat bifall till den reservation,
som är betecknad nr 1) och som innebär
ett blygsamt ytterligare tillskott för
upprustandet av vägväsendet.

Herr Svensson i Krokstorp (h) instämde
i detta anförande.

Herr andre vice talmannen MALMUORG
(fp):

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

Herr talman! Man kan med fog göra
gällande att de frågor, som vi nu behandlar,
liör till de mer väsentliga som
kammaren har att handlägga. Jag tycker
därför att det är skäligt att vi, trots den
relativt sena timmen, ägnar dessa spörsmål
verklig uppmärksamhet, och jag
skall tillåta mig att i anslutning till de
anföranden som här hållits liksom till
utskottets betänkande söka framlägga
några fakta och allmänna synpunkter.
Jag gör det inte minst för att belysa situationen
så realistiskt som möjligt. Att
jag såsom utskottets talesman därvid
söker motivera utskottets ställningstagande
får väl anses naturligt.

Som väl alla känner till, har vi en
femårsplan för vårt vägväsende. I den
nuvarande femårsplanen har det nu gått
snart tre år, och för dem har riksdagen
beviljat anslag till väginvesteringar enligt
det program som vi lade upp 1954.
Vad beträffar kalenderåret 1958 förutsättes
emellertid nu, att det skall ske
en väsentlig nedskärning. Det är också
att märka, att under åren 1955, 1956 och
1957 har investeringsverksamheten inte
fullföljts i överensstämmelse med programmet,
utan den har skurits ned genom
beslut i efterhand av Kungl. Maj:t.
Vidare har det skett inskränkningar av
byggnadstillståndskvoten för städer och
samhällen med ty åtföljande nedskärningar
av de kommunala väginvesteringarna.
Under hänsynstagande till
kostnadsstegringarna och dessa restriktioner
vill jag här lämna några uppgifter
om verksamhetens omslutning, ställd
i relation till de förslag som ursprungligen
framförts av väg- och vattenbyggnadsverket
och Kungl. Maj :t.

År 1954 uppgick för landsbygdens del
omslutningen till 85 procent av planens
anslag. År 1955 sjönk den till 75 procent
och år 1956 till 72 procent. För
innevarande år kan vi räkna med en
omslutning på 65 procent. Till belysning
av läget vill jag i detta sammanhang
också nämna, att 1958 skulle investeringarna
enligt 1954 års plan ha

uppgått till 425 miljoner kronor. Såsom
tidigare här framhållits upptar statsverkspropositionen
för nämnda år ett
rambelopp på 295 miljoner kronor, men
man räknar med hänsyn till befintliga
behållningar med att medelsanvisningen
skall kunna begränsas till 175 miljoner
kronor.

Vad städerna beträffar är motsvarande
procentsiffror för omslutningen 82
för år 1954, 47,5 för år 1955 och 55,5 för
år 1956. Därvidlag har alltså skett än
ännu hårdare beskärning.

Ett par av de föregående talarna har
varit inne på frågan om automobilskattemedelsfonden
och de reservationer
som har uppstått genom de reduceringar
som vidtagits i väginvesteringarna.
Man framför ofta i pressen liksom vid
diskussionen i övrigt varierande uppgifter
om dessa ting, och därför kan
det, herr talman, vara motiverat att till
riksdagens protokoll få antecknat de
siffror, som såvitt jag kunnat finna är
de riktiga. Jag finner av dem att det
den 1 juli 1956 i reservationer fanns
512 miljoner kronor och i fonden drygt
258 miljoner kronor, vilket blir 770
miljoner kronor. Den 1 juli innevarande
år beräknas reservationer och fond ha
vuxit till respektive 675 och 325 miljoner
kronor eller till sammanlagt en miljard.
Gjorda beräkningar visar, att man
nog får förutse att nästa 1 juli summan
har ökat med minst något hundratal
miljoner.

Det kan finnas goda skäl att göra en
rad reflexioner i anslutning till de anförda
sifferuppgifterna. Herr von Seth
gjorde det för sin del. Jag skall bara,
herr talman, understryka det faktum,
att bilismen har fullgjort sin andel när
det gäller att skapa förutsättningar för
ett rationellt utbyggande av vägväsendet.

Herr Jansson i Kalix erinrade om uttalanden
i statsverkspropositionen om
en omprövning av vägpolitiken och vad
föredraganden därvid hade anfört. Yi
känner väl alla till att problemet att

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Nr 14

Allmän översikt

ompröva vägpolitiken diskuterats under
de två sista åren. Det har varit aktuellt
att lägga upp ett program, man kanske
kan säga, i stor stil.

Såväl i fjol som i år har föredraganden
anfört, att han inte anser tidpunkten
härför lämplig. I fjol hänvisade han
dels till att delegationen för översiktlig
vägplanering inte var färdig med sitt
arbete och dels till att långtidsutredningens
arbetsresultat inte förelåg. I år
har han på nytt anfört att vägdelegationen
inte är färdig, och han har dessutom
anknutit till långtidsutredningens
betänkande, som nu föreligger. Vi vet
att långtidsutredningen som sin uppfattning
anfört, att det inte finns några
möjligheter att företa en utbyggnad av
väginvesteringarna på det sätt som tidigare
varit avsett. Tvärtom, säger utredningen,
måste vi räkna med begränsning
i betydande utsträckning, och man
kan inte, säges det, komma upp till någon
högre nivå förrän någon gång i
början av 1960-talet.

Föredragande statsrådet knyter sitt
resonemang till detta betänkandes uttalande,
och mot den bakgrunden och det
allmänna ekonomiska läget anser han
sig böra räkna med en investeringsram
för 1958 om högst 295 miljoner kronor.
Men i det sammanhanget anför också
statsrådet, att det får anses ankomma
på Kungl. Maj :t att, därest utvecklingen
skulle möjliggöra en ökning av vägbyggnadsverksamheten,
vidtaga en höjning
av detta rambelopp. Ja, herr talman, det
är mot den bakgrunden vi i utskottet
har haft att ta ställning, och jag får uppriktigt
säga, att det inte har varit alltför
lätt.

Herr Nelander, som talade för reservationen
och ett högre anslagsbelopp,
citerade en passus i utskottets utlåtande
som motiv för sin uppfattning, och det
kanske är betecknande för den situation
vi befinner oss i. Ingen som läser utskottets
betänkande kan undgå att lägga
märke till hur starkt vi har understrukit
behovet av investeringar i syfte att

över beräkningen av väganslagen m. m.

utbygga vårt vägväsende. Men vi har
vid bedömningen av frågan inte kunnat
bortse från de spänningar som förefinns
i det samhällsekonomiska läget.
Vi har i vårt resonemang anknutit till
långtidsutredningen, om vilken jag tidigare
talat, och vi har i anslutning därtill
erinrat om att det finns mycket
trängande, väsentliga investeringsbehov
på andra samhällsområden. Vi har i det
läget tvingats till en avvägning och därvid
kommit till den slutsatsen, att det
ter sig ofrånkomligt att göra vissa begränsningar
även när det gäller investeringarna
till vägväsendet.

Med utgångspunkt från det resonemanget
har vi ansett oss böra acceptera
Kungl. Maj:ts förslag, alltså ett rambelopp
på 295 miljoner kronor och en begränsning
av medelsanvisningen till 175
miljoner kronor, eftersom medel i övrigt
kan tas från förefintliga reservationer.
Men vi har också, och det är kraftigt
understruket, vågat förutsätta att
det skall bli möjligt för Kungl. Maj:t att
under 1958 höja detta rambelopp så, att
vi når upp till en betydligt högre investering.

Vi har också i vårt uttalande anfört,
att vi räknar med att under de närmaste
åren kontinuerliga höjningar skall kunna
ske av investeringarna på hithörande
område. Mot bakgrunden av den något
pessimistiska bedömning jag här framfört,
kanske man säger att det inte kan
vara möjligt. Jag vill därvid erinra om
att de flerårsplaner som vi gör upp för
byggande av vägar och broar omfattar
en viss period. Den vi nu tillämpar gäller
till och med 1959, men man förutsätter
att gällande flerårsplan efter tre
år skall omprövas. Så har också skett
nu i år. Den reviderade plan som alltså
föreligger gäller fram till och med 1902.
Denna plan har tidigare åberopats i dag.
För min del skall jag bara nämna, att
den nya planen för femårsperioden
1958—1902 upptar ett totalbelopp av
2 150 miljoner kronor. Långtidsutredningen
bär för sin del ansett att vi un -

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

der femårsperioden 1956 till 1960
måste begränsa oss till 1 650 miljoner
kronor. Detta är alltså en betydande
nedskärning i förhållande till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens plan, en reducering
med inte mindre än 500 miljoner
kronor. Investeringarna skulle —
som jag nyss antydde — därvid öka
mycket starkt år 1960. Investeringskurvan
skulle alltså bilda ett knä 1960. Den
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förutsatta kurvan skulle ha en högre liggande
utgångspunkt och ge en jämnare
stegring.

Jag vill i detta sammanhang understryka,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
investeringskurva innebär en
förskjutning i tiden med två år i jämförelse
med långtidsutredningens. Jag
tycker därför, herr talman, att utskottets
uttalande, att vi anser oss ha rätt
att räkna med kontinuerliga höjningar,
är realistiskt just med hänsyn till det
av mig anförda förhållandet.

Ja, herr talman, jag kan i väsentliga
delar instämma med reservationens talesmän
om de stora investeringsbehov
som föreligger på vägväsendet område.
A andra sidan har jag också sökt motivera,
att vi med hänsyn till de behov
som föreligger på andra samhällsområden
med beklagande måste finna oss i
denna begränsade investering. Det kunde
för övrigt vara mycket att tillägga,
men jag skall för tillfället nöja mig med
vad jag anfört och yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr statsrådet ELIASSON:

Herr talman! Jag har inte deltagit
vid utformningen av den vägbudget
som här diskuteras, men jag tar mig
ändå friheten att säga några ord i anslutning
till den diskussion som förts
samt i anslutning till utskottets utlåtande.

När man diskuterar vägpolitiken kan
det finnas skäl att påpeka, att de totala
utgifterna för vägväsendet har fördubblats
sedan början av 1950-talet. Trots
detta har vi obestridligen den situationen,
att våra vägar inte motsvarar de
krav som man kan ställa på dem i dag.
Detta har emellertid samband med att
vägarna till stor del är byggda under
tider när anspråken var annorlunda än
nu. Under det senaste världskriget och
åren närmast därefter blev också vägväsendet
av kända orsaker eftersatt.
Man kan inte komma ifrån att en utbyggnad
av vägväsendet måste ta en
viss tid i anspråk. Man kan inte på en
enda gång anpassa alla vägarna i landet
till det moderna bilsamhällets krav.

För min del vill jag klart säga ut, att
jag är lika medveten som någon annan
om att vi har ett stort behov av en fortsatt
upprustning av vägväsendet. Motorismen
har ju haft en mycket snabb
utveckling och man räknar ju med —
åtminstone vissa beräkningar tyder på
detta — att vi 1960 kan få en ökning
av personbilsparken till 1 miljon eller
1,2 miljoner. Denna ökning skulle föranleda
väldiga krav på våra vägar. Anspråken
stiger också med hänsyn till
den förskjutning vi har mot allt tyngre
och större lastbilar.

Det behöver knappast sägas många
ord om vad ett väl utbyggt vägnät betyder.
Det har många fördelar — vilket
också sagts här. Man kan utnyttja lastbilarnas
kapacitet bättre om broarna
och vägarna får ökad bärighet. Gör man
vägrätningar förkortar man körlängden.
Detta betyder tidsvinst. Beläggning i
ökad omfattning av våra vägar betyder
minskat slitage på fordonen. Allt detta
är ju fördelar, särskilt för näringslivet
och inte minst för skogsbruket. Det
betyder en bättre transportekonomi,
och det betyder att vårt lands möjligheter
att hävda sig på utlandsmarknaden
stärks. Det är också naturligt att
goda vägar har inflytande även på trafiksäkerheten.

Onsdagen den 24 april 1957 em. Nr 14

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

Jag behöver ju här inte säga många
ord om anledningen till att man trots
detta inte har byggt flera vägar. Det
sammanhänger med att det har varit
nödvändigt att göra en begränsning av
vägväsendets investeringar likaväl som
vi har fått göra begränsningar på andra
områden av samhällslivet. Nu frågar
man sig hur det kommer att bli i fortsättningen
med väginvesteringarna.

Här har utskottsmajoriteten godtagit
den av Kungl. Maj:t föreslagna ramen
av 295 miljoner kronor för de statliga
väginvesteringarna under 1958. Majoriteten
har inte velat ändra på den avvägning
mellan olika investeringar, som
har gjorts vid höstens budgetarbete, och
för min del kan jag inte finna annat än
att utskottets ståndpunkttagande härvidlag
är riktigt. Man kan inte utan
vidare göra en väsentlig förskjutning
i avvägningen mellan investeringsanspråken.

Herr Nelander och även andra har
talat om att riksdagen bör gå med på
den föreslagna ökningen med 35 miljoner
kronor. Ja, vem skulle kunna
önska mera än en nybliven vägminister
att få mer pengar att röra sig med, men
man kan inte trolla bort det faktum, att
om man gör en sådan ökning, så betyder
det en motsvarande upplåning för
staten, och det innebär ett motsvarande
tryck uppåt på räntan.

När jag hörde herr Nelander tala om
detta, gjorde jag den reflexionen, att
man ju på hans håll yrkar, att vi inte
bara skall öka vägbyggandet utan också
bygga flera tusen lägenheter mer per
år, vi skall ha flera skolor och göra allting
bättre än det nu göres. Det är inte
möjligt att isolera alla dessa önskemål
från den faktiska situationen såsom
herr Heckscher har påpekat. Herr
andre vice talmannen har också erinrat
om att kapitalmarknadsläget inte precis
är sådant, att det ter sig frestande att
öka den statliga upplåningen.

Jag skall inte gå närmare in på herr
von Setlis anförande, eftersom det redan

har bemötts av herr Heckscher. Detta
uttryck att en slamkrypare numera är
att jämställa med en långtradare på
riksettan får jag väl närmast betrakta
som ett utslag av herr von Seths sedvanliga
förmåga att uttrycka sig milt i
olika sammanhang. Jag har också farit
litet på riksettan utan att behöva bli
någon slamkrypare. Jag vill inte bestrida,
att vi har svåra tjälskador i vissa
delar av landet, men jag vill å andra
sidan säga, att det inte finns någon anledning
att göra detta problem större
än det är, vilket man ju försöker på
sina håll. Vad som hittills har hänt
innebär icke någon katastrof, jämförbar
med 1951 års situation, vilket man kan
få ett intryck av när man läser vissa
tidningsartiklar. Tjälskadorna är med
säkerhet mer omfattande än i fjol, men
situationen är för närvarande inte sådan,
att man kan tala om en katastrof
av samma omfattning som 1951.

Utskottet har, såsom andre vice talmannen
framhöll, nöjt sig med att godta
Kungl. Maj :ts förslag om en ram på
295 miljoner kronor för väginvesteringarna
men har samtidigt velat framhålla
önskvärdheten av att väginvesteringarna
fortlöpande ökas under de närmaste
åren.

Jag kan ju, herr talman, inte föregripa
Kungl. Maj :ts ställningstagande i
denna fråga, men jag är helt på det
klara med att en fortlöpande ökning av
väginvesteringarna ur många synpunkter
är önskvärd, inte minst med hänsyn
till vägarnas produktionsfrämjande betydelse.

Det är uppenbart, att den hastigt
växande biltrafiken och övergången till
allt tyngre lastbilar ökar slitaget på
våra vägar och ställer allt större krav
på vägunderhållet. Jag vill dock understryka,
att medel för det s. k. normalunderhållet
hittills årligen har ställts
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förfogande helt i den utsträckning som
styrelsen har begärt. Samtidigt med detta
normalunderhåll anmäler sig emel -

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.
Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

lertid även behov av åtgärder för att
förbättra sådana grusvägar, som i avvaktan
på en ombyggnad kan göra god
tjänst ännu någon tid, om de blir föremål
för lättare förstärkningsarbeten och
förses med enklare beläggningar.

I detta sammanhang vill jag peka på
de försök, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har satt i gång med oljebehandling
av grusvägar för att underlätta
deras skötsel. Försöken har hittills
omfattat ungefär 180 km och har kostat
cirka 2,5 miljoner kronor förutom kostnaderna
för vägbanans iordningställande.
Under innevarande år planerar
styrelserna att utföra oljebehandling av
ungefär 350 km. Det råder ingen tvekan
om att det är både praktiskt och
nödvändigt att i ökad omfattning inrikta
underhållsarbetet på enklare beläggning
av härför lämpade vägar och
göra en förstärkning av svaga vägbanor
och broar. Mycket kan här göras för
att förbättra vägstandarden, men även
här blir det en avvägningsfråga när det
gäller att bedöma hur stor omfattning
denna verksamhet kan få under de närmaste
åren.

För innevarande budgetår beräknas
sammanlagt 280 miljoner kronor kunna
ställas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förfogande för såväl normalt
som intensifierat vägunderhåll. Hänsyn
har härvid måst tagas till att medel
skall finnas disponibla, om tjällossningen
i vår skulle bli så besvärlig, att
den s. k. katastrofreserven på 5 miljoner
kronor, som disponeras av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, inte skulle
räcka till. Det är bl. a. av detta skäl,
som Kungl. Maj :t har innehållit 7 av
de 280 miljonerna fram till den 12
april, då man efter samråd med vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen ansåg sig
kunna slussa ut dessa 7 miljoner kronor.

För dagen är alltså läget det, att vägoeh
vattenbyggnadsstyrelsen disponerar
10—12 miljoner kronor för avhjälpande
av tjälskador utöver vad som normalt

är att vänta. Huruvida dessa medel
kommer att behövas för ändamålet är
för dagen omöjligt att säga, men i den
mån så inte blir fallet kommer dessa
pengar efter styrelsens eget bedömande
att sättas in på särskilda underhållsarbeten
i form av enklare beläggningar
och lättare förstärkningsanordningar.

För nästa budgetår har Kungl. Maj:t
i statsverkspropositionen räknat med
att underhållet skulle få en omslutning
av 290 miljoner, och därvid har man
inte velat göra någon skillnad mellan
det s. k. normala och det intensifierade
underhållet utan har ansett det lämpligt
att anförtro åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att själv fördela medlen.
Man har anledning att utgå från att
styrelsen i enlighet med sina intentioner
kommer att söka utnyttja så mycket
som möjligt av dessa medel till sådana
förstärkningar och beläggningar
som jag tidigare talade om.

Nu hemställer utskottet, att riksdagen
skall för nästa budgetår till vägunderhåll
anvisa 30 miljoner kronor mer än
Kungl. Maj:t har föreslagit. För egen
del har jag, herr talman, ingenting att
erinra mot detta utskottets ställningstagande,
att 300 miljoner kronor bör
anvisas för detta ändamål och att anslaget
vid budgetårets början skall i
sin helhet ställas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förfogande.

Herr von SETH (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet ansåg, att
skadorna under tjällossningen inte på
något sätt innebär en katastrof. Det har
jag inte heller påstått. Jag anser att vi
kan vara glada över att vi inte har ett
sådant läge som rådde 1951. I en rapport
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för cirka fjorton dagar sedan konstaterade
emellertid vägförvaltningarna,
att tjälskadorna var svåra i norra
delarna av Götaland och i Svealand,
och man konstaterade att situationen
var alldeles särskilt bekymmersam i

Onsdagen den 24 april 1957 em. Nr 14

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

Värmlands län, där vid den tiden inte
mindre än 1 450 km vägar var avstängda
för lastbilstrafik. Jag vill inte ett
ögonblick lasta den nye vägministern
för den saken, men vi torde dock kunna
vara överens om att vägarna inte befinner
sig i det skick de borde vara.

Statsrådet var inte belåten med att
jag litet tillspetsat använde ordet slamkrypare.
Jag vill då replikera, att landets
vägmän och bilister nog hade väntat
sig ett frankare uppträdande av vägministern,
när han nu har tillfälle att
utan att avge några bragelöften dock
ange ett program för vägväsendets upprustning
i framtiden.

Herr statsrådet ELIASSON:

Herr talman! Jag tror inte jag uttryckte
mig så, att det var herr von
Setli som hade skrivit dessa tidningsartiklar
om att tjälskadorna är katastrofartade,
utan jag pekade på att man
vid läsning av vissa tidningar kunde få
ett sådant intryck.

Jag hoppas det också framgick av
mitt anförande, att jag är helt på det
klara med att tjälskadorna är allvarliga.
De är större än i fjol men ändå,
såvitt man nu kan bedöma, inte att
jämföra med skadorna 1951. Man bör
nog tona ned problemet till vad det är

— därmed vill jag ingalunda säga att
vi bör underskatta det. Vi har ändå
så många vägar här i landet, som inte
har den tjälsäkerhet och den bärighet
som motsvarar dagens krav. Jag tycker
också det är rätt allvarligt, att en
så stor tlel av våra vägar på grund av
tjällossningen iir avstängda för lastbilstrafik,
eftersom det betyder ett avbräck
för näringslivet. Min reflexion bör ses
mot bakgrunden av att jag har den karta
som har upprättats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
på grundval av rapporterna
om tjälskador, och jag tycker
inte den ger oss anledning att göra tjälskadorna
till någonting värre iin de iir

— de är svåra nog ändå.

Jag vet inte vilka anspråk herr von
Seth kan resa på en nybliven vägminister
— jag förstår att jag aldrig kommer
att motsvara dem — men såsom jag
sade i mitt anförande kan jag inte
stå här i kammaren och föregripa
Kungl. Maj:ts ställningstagande till de
planer, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kommer att förelägga Kungl.
Maj :t. Man skall nämligen göra en revision
av flerårsplanerna och ta ställning
i varje fall principiellt till det förslag
om stamvägnät, som jag förmodar
kommer att framläggas till hösten, och
dessutom ta ställning till långtidsutredningens
betänkande och de remissyttranden
som har avgivits över detta, så
att man kan bedöma våra investeringsproblem
på längre sikt. Det är väl under
sådana förhållanden orimligt att begära,
att jag skulle göra en deklaration
nu om hur stora väganslagen kan beräknas
bli under de närmaste åren. Däremot
underströk jag i mitt anförande,
att jag är helt på det klara med att det,
såsom jag uttryckte saken, är önskvärt
att vi får en fortlöpande ökning av väginvesteringarna
under de kommande
åren. Jag vill klart säga ifrån, att jag
finner detta vara önskvärt. Sedan blir
frågan om man under budgetarbetet
eller vid ställningstagandet till långtidsutredningens
betänkande kan komma
i det läget, att man får möjlighet
att göra avvägningen så, att större utrymme
erhålles för vägbyggande. Den
dagen, den sorgen! Mera kan jag, herr
talman, inte säga i dagens situation.

Herr von SETH (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
framhålla, att det ju iir statsrådet Eliasson
som är förslagsställaren hos regeringen,
och jag står nog fast vid att dagens
inlägg inte inger några särskilt
starka förhoppningar om att han där
skall bli den ivrige förslagsställare som
vi från väghåll och från bilisthåll
önskar.

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

Herr ANDERSSON i Björkäng (bf):

Herr talman! Under denna punkt bar
utskottet behandlat en motion, som jag
och ett par kamrater väckt under nr 235
i denna kammare och vari begärts mera
pengar till vägväsendet. Jag behöver ju
inte stå här och räkna upp hur mycket
pengar jag anser skulle behövas till
vägväsendet, och jag behöver inte heller
tala om att vägarna varit dåliga
under denna tjälskottsperiod. Man
tycks här i kammaren vara överens om
att det skulle behövas mera pengar till
vägarna. Utskottets talesman har emellertid
berättat för oss, att det finns
andra investeringar som är lika angelägna,
och efter vad jag kunnat konstatera
under rätt många år i denna kammare,
så har man ju ansett en hel del
investeringar vara mera angelägna än
investeringarna på vägväsendets område.
Jag vill bara erinra om att man
alltid förebrått regeringen att det byggts
för litet bostäder i storstäderna. Jag
tror, herr talman, att det måste göras
en ny avvägning mellan investeringarna,
och då bör det beaktas att man kanske
på landsbygden vill ha en litet större
andel av investeringarna än tidigare.
Man kan nog inte bara ge efter för nödropen
från storstadshåll om ökat bostadsbyggande,
utan det blir kanske
ofrånkomligt att också tänka på att försöka
ge folk möjligheter att stanna kvar
ute på landsbygden, där det finns bostäder.
På det sättet skulle det möjligen
kunna åstadkommas sådana förändringar
beträffande investeringarna, att
litet mera kunde disponeras för vägarna.

Jag tillhör inte dem som begär det
omöjliga av regeringen, men då jag här
i kammaren bär väckt en motion, som
siktar på att ta ut mera pengar och
alltså skulle ge anledning till ökade
skatter, har jag inte gjort detta utan att
vara fullt på det klara med att det gäller
en mycket nödvändig investering.
Jag vill därför, herr talman, till den
nye vägministern rikta en maning att
i regeringen verka för en sådan om -

prövning av investeringarna, att man
bygger litet mindre bostäder i storstäderna
och ökar anslagen till vägväsendet.

Jag ber, herr talman, att för dagen
få yrka bifall till den vid denna punkt
fogade reservationen av herr Karl Andersson
m. fl.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag har ju tidigare instämt
med herr Jansson i Kalix, som
yrkade bifall till reservationen, och jag
hade tänkt nöja mig med det. Under
debatten har emellertid framkommit en
del saker, som jag skulle vilja säga ett
par ord om.

Jag förstår utskottsmajoriteten när
den framhåller, att man får lov att väga
dika investeringsobjekts angelägenhet
mot varandra. Det vill jag naturligtvis
vara med om. Men frågan är då, om
man här verkligen träffat rätt, när man
går in för att göra besparingar på vägområdet.
Det har ju från alla håll deklarerats
vilket stort värde och vilken stor
betydelse goda vägar har. De som i dessa
dagar har rest ute på landsbygden
har sett i vilket dåligt skick våra vägar
för närvarande befinner sig med dessa
svåra tjälskott. Härigenom uppstår risker
för alla som trafikerar våra vägar.
Man kan då ställa frågan: År detta det
rätta området att göra begränsningar
på i den grad som här föreslås? Jag
måste säga att jag för min del finner
detta vara en oriktig avvägning. Det
tinns så många andra områden, där
man skulle kunna vidtaga vissa besparingsåtgärder,
som inte skulle medföra
lika stora nackdelar som här blir fallet.
Herr Andersson i Björkäng framförde
härvidlag en del synpunkter, som jag
gärna vill instämma i.

När det gäller bostadsbyggandet kan
vi tänka på att man här i Stockholm river
ned stora områden med bra lägenheter
och bygger upp nya fastigheter
i stället. Vore det inte på sin plats att

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Nr 14

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.

bär se till, att det inte användes så stora
summor för detta ändamål som nu är
fallet? Det är inte tu tal om att här
pågår en standardförbättring. Det är
inte bara bostadsbristen man avhjälper,
utan det är fråga om en standardförbättring,
som gärna kunde anstå. Det
är mera angeläget att använda dessa
pengar för vägändamål. Jag vill också
påpeka, att de pengar, som regeringen
anslår, inte enbart användes för investeringar,
utan här ges stora anslag än
för det ena, än för det andra ändamålet.
Riksdagen biföll för någon tid sedan ett
anslagsäskande på över 200 miljoner
kronor för ökning av statstjänstemännens
löner. För närvarande pågår förhandlingar,
som kommer att medföra
en ytterligare utgiftsökning på flera tiotals
miljoner kronor. Sammanlagt blir
det bortåt 300 miljoner kronor i ökade
utgifter för löner till statstjänstemän.
Vi jordbrukare, som utgör en ungefär
lika stor del av befolkningen som statstjänstemännen,
får nöja oss med en ökning
på cirka 30 miljoner kronor, alltså
en tiondel av vad statstjänstemännen
får. Skulle det inte vara på sin plats att
regeringen i stället använde en del av
dessa pengar för bättre ändamål?

Jag tror alltså att det finns möjligheter,
bara man vill, att få fram pengar
för det viktiga ändamål som vårt vägväsende
utgör.

Det är dessa synpunkter som gör att
jag yrkar bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring beträffande motiveringen, som
föreslagits i den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Jansson i Kalix begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
9:o) i utskottets utlåtande nr G, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring beträffande motiveringen, som
föreslagits i den vid punkten fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens utgång,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
106 ja och 81 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 10—14

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Bidrag till underhåll av enskilda vägar
m. m.

Efter föredragning av punkten yttrade: Herr

AHLSTEN (fp):

Herr talman! Tillsammans med några
medmotionärer bar jag vid denna
punkt avgivit en motion, i vilken begärts
att en utredning skall göras rörande
möjligheterna för staten att helt
eller delvis överta underhållet av de enskilda
vägarna. Vid behandlingen av
denna fråga har utskottet hänvisat till
att den tanken gång efter annan har
förts fram hiir i riksdagen, och utskottet
har med hänsyn till riksdagens tidi -

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.

gare ställningstaganden till frågan icke
ansett sig kunna biträda motionen.

Härvid har utskottet hänvisat till att det
ifrågavarande enskilda vägnätet, d. v. s.
de enskilda vägar till vilka underhållsbidrag
för närvarande utgår, motsvarar
50 % av längden av det allmänna vägnätet.
Vi har nyss beviljat ett anslag på
300 miljoner kronor för underhåll av
allmänna vägar. Med utgångspunkt från
en uppskattad underhållskostnad för
dessa enskilda vägar samt ett statsbidrag
på 65—80 procent har man framräknat
ett anslagsbehov av 17,5 miljoner
kronor för underhåll av de enskilda
vägarna — och det är ju fullständigt
orimliga proportioner mellan de
båda anslagsbeloppen.

Jag har knappast träffat på någon
fråga, som i dagens läge är så brännande
aktuell för landsbygden som frågan
om vägunderhållet av de enskilda
vägarna. Man kan också ställa den frågan,
om vi över huvud taget längre har
några enskilda vägar i vårt land. Trafikmedlen
på de allmänna vägarna
måste ju användas även på de enskilda
vägarna. Den tid är förbi, då en jordbrukare
körde fram sin spannmål, hämtade
sin konstgödsel, forslade slaktdjur
och mjölk m. in. till slakthus, mejeri
och spannmålsmagasin. All trafik måste
nu också gå på de enskilda vägarna,
och därmed har deras betydelse i hög
grad ökat. Men vägunderhållet skötes i
dag inte på samma sätt som tidigare.
Den som bär de största och bästa maskinerna
kan underhålla vägarna billigast.
Detta gör att jordbrukarna inte
kan sköta vägunderhållet längre. Därför
vänder de sig i sin nöd till kommunerna,
som blir tvungna att bilda
vägdistrikt. Där får kommunerna investera
stora belopp i dyrbara maskiner,
väghvvlar, gruskvarnar o. s. v., men
maskinerna kan inte utnyttjas i tillräcklig
omfattning, och därför blir det felaktiga
investeringar.

Det har tidigare i debatten framhållits
att vi inte kan investera hur myc -

ket som helst i våra vägar, utan att vi
måste göra en avvägning mellan kostnaderna
för vägunderhåll och andra
önskemål på investeringsområdet. Ja,
det ligger mycket i det. Men staten har
nu en mycket förnämlig maskinpark
och en tekniskt kunnig personal. Staten
kan därför underhålla vägarna på ett
hundraprocentigt riktigt sätt. Det gör
man emellerid inte, utan av någon anledning
låter man kommuner och enskilda
göra felaktiga investeringar för
att klara underhållet av de enskilda vägarna.
Detta måste vara en fullständigt
felaktig metod.

När utskottet nu förklarat, att denna
fråga har återkommit till riksdagen
gång på gång och att utskottet därför
inte kan ta upp den, vill jag framhålla
att utvecklingen går så hastigt, att vi
här i riksdagen måste se till att staten
verkligen följer med i den rationaliseringstakt,
som förekommer bl. a. inom
jordbruket. Det är orimligt att ställa
höga rationaliseringskrav på jordbruket
och säga att man där skall förbilliga
driften och därmed bidra till samhällets
utveckling men samtidigt säga
nej till att göra en insats för att underlätta
denna rationalisering och i stället
låta utvecklingen på vägväsendets område
gå i rakt motsatt riktning mot vad
den borde göra.

Jag beklagar att statsutskottet inte
bär orkat intressera sig i högre grad
för denna fråga utan bara har hänvisat
till den tidigare behandlingen av ärendet.
Jag förstår att det inte tjänar någonting
till att ställa något yrkande om
bifall till motionen. Jag beklagar detta.
Men jag garanterar att frågan kommer
tillbaka till riksdagen, och då blir det
kanske inte bara i en enkel motion. Vi
får kanske lov att se till att andra krafter
också ställes bakom, så att vi får
en bättre ordning när det gäller detta
vägunderhåll. Det finns bara en lösning,
nämligen den att jordbruket och landsbygdsbefolkningen
lösgöres från hela
detta problem — som man inte själv

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Nr 14

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.

kan klara upp — och att staten övertar
hela vägunderhållet. Därmed ger man
landsbygdsbefolkningen den service,
som den har rätt att kräva, om den skall
göra sin insats till gagn för hela vårt
samhälle.

Herr talman! Jag har velat göra dessa
randanmärkningar i anledning av den
väckta motionen. Jag kommer inte att
ställa något yrkande, men jag lovar att
frågan skall komma tillbaka.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Nilsson
i Lönsboda (fp), Jönsson i Jämtlands
Sikås (fp), Andersson i Långviksmon
(fp) och Johnsson iKastanjegården (fp).

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Jag måste uttala min
förvåning över herr Ahlstens skarpa uttalande,
att statsutskottet inte orkat med
att ägna denna fråga någon uppmärksamhet
varken nu eller tidigare. Jag vågar
påstå att vi både nu och tidigare
ägnat detta spörsmål ingående uppmärksamhet.
Vi har i vårt utlåtande i
en mening sammanfattat motiveringen
för vårt ställningstagande. Jag tillåter
mig citera: »Med hänsyn till de svåröverskådliga
konsekvenser av ekonomisk
och organisatorisk natur ett statligt
övertagande av ett vägnät av denna
omfattning skulle medföra kan enligt
utskottets mening ett dylikt övertagande
i vart fall f. n. svårligen komma till
stånd.» Jag skall med ett par ord belysa
vad vi syftar på med denna koncentrerade
sammanfattning.

Det är för det första obestridligt att
ett förstatligande av underhållet av det
enskilda vägnätet måste komma att
medföra betydligt högre kostnader för
det allmänna iin man räknar med i föreliggande
motion. Likaså är det uppenbart
att det statliga viigväsendet inte
kan övertaga underhållet av det stora
enskilda vägnätet utan en väsentlig ut -

ökning av den nuvarande organisationen.
Jag vill också tillägga, att den nuvarande
maskinparken är alldeles otillräcklig.

Det må också erinras om att för att
statsbidrag skall beviljas till underhåll
av enskild väg kräves att den försättes
i ett för dess ändamål tillfredsställande
skick. Det övervägande antalet enskilda
vägar har karaktär av utfartsväg från
bebyggelse och standarden är relativt
låg. Om det allmänna vägväsendet skulle
underhålla dessa vägar komme omfattande
arbeten att krävas för att iståndsätta
dem på sådant sätt att de kan underhållas
med vägväsendets maskiner
och redskap.

Man kan också anföra att om staten
skulle övertaga detta underhåll, komme
det att medföra betydande skärpning
av kraven på underhållets standard och
medföra väsentligt ökade kostnader.

Vi har nu som tidigare erinrat om att
bidragsgivningen till de enskilda vägarna
kraftigt har ökat under senare
tid. Det gäller såväl i fråga om väglängd
som bidragsprocent. När det gäller bidragsprocenten
beviljade riksdagen en
ökning så sent som vid förra årets riksdag.

Vi vågar därför säga, att ansträngningar
gjorts och görs att nå ett tillfredsställande
resultat bidragsvägen. Vi
har, herr talman, kommit fram till den
slutsatsen att ett bifall till motionen inte
kan anses motiverat. Jag ber i anslutning
till det anförda att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! Jag har i utskottets utlåtande
fåfängt sökt efter svar från någon
remissmyndighet, men jag har inte
funnit ens det i en fråga, som är av så
avgörande betydelse, som denna faktiskt
är för den svenska landsbygden
i dag. .lag vill ha sagt detta till herr
andre vice talmannen.

I motionen yrkar vi på eu utred -

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp

ning, och i en sådan utredning får man
bedöma frågan i dess helhet. Jag föreställer
mig att varken jag eller någon
annan kan bedöma denna sak på ett sådant
sätt att man kan säga att här kan
ingenting göras. Det skulle vara synnerligen
olyckligt, om man i en fråga
av så stor betydelse skulle inta en sådan
ståndpunkt.

När frågan sist var föremål för avgörande
beslöt riksdagen höja normalbidaget
från 60 till 65 procent och bidraget
under särskilda förhållanden
från 75 till 80 procent. Det förelåg emellertid
yrkanden från tre länsstyrelser,
från RLF och Länsvägnämndernas förbund
om att det skulle höjas ytterligare,
ända upp till 90 procent. Nu frågar
man sig: Finns det någon anledning
att hålla på med en bidragsgivning
på detta område på ända upp till
80—90 procent med allt vad därtill hör
av kontroll, uppskattningar och krångel
på olika håll, när man vet att man har
möjlighet att utföra detta arbete billigare
med en ordentlig maskinpark, som
jordbruket självt inte rimligen kan anskaffa.
Jag föreställer mig att skall
landsbygdsbefolkningen bo kvar i bygden
kommer vi därhän, att vägarna
måste få sin översyn. Är det så att kostnaderna
skulle bli så höga som här
sagts innebär det, att uppskattningen är
felaktig, och då får man ha andra utgångspunkter
när det gäller denna sak.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 16—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp

Kungl. Maj:t hade (punkt 21, s. 48—
51) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 26,5
milj. kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Svensson i Ljungskile väckt motion
(11:451) hade hemställts, att riksdagen
måtte till Bidrag till anläggningar för
vattenförsörjning och avlopp för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 50 milj. kr.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionen
11:451 samt med bifall till motionerna
1:109 och 11:153, 1:110 och 11:155
samt 1:178 och 11:238, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore i fråga, till
Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
30 000 000 kr.;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 178 och 11:238, såvitt nu
vore i fråga, besluta att kostnader för
upprättande och revision v generalplan
för vattenförsörjning och avlopp
finge bestridas av förenämnda anslag
till bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp;

III. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 179 och II: 239, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört rörande bidrag till
forsknings- och undersökningsverksamheten
beträffande vatten- och avloppsfrågorna; IV.

att motionen 1:111 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Näsström.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Under denna punkt har
utskottet haft att ta ställning till en motion
rörande den enstaka bebyggelsens
avloppsproblem med tanke på en intensifierad
forskning och samordning av
alla de spörsmål, som rör denna be -

Onsdagen den 24 april 1957 em. Nr 14

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp

byggelses avlopp. Jag är tacksam för
den positiva inställning som utskottet
visat till de synpunkter, som framlagts
i motionen, men jag skulle ändå vilja
göra några kommentarer till motionen
och till de problem som föreligger.

Landsbygdens problem har under senare
år alltmer kommit i förgrunden.
Detta har berott på flera olika orsaker.
Jag kan peka på t. ex. jordbrukets rationalisering,
som har friställt arbetskraft
och bidragit till att avflyttningen från
landsbygden bär fortgått. Det är också
andra orsaker som man bör komma
ihåg när man resonerar om landsbygdsfrågorna.
Vi fick 1947 en helt ny byggnadslagstiftning,
som införde begreppet
tätbebyggelse som en motsättning till
den enstaka bebyggelsen eller glesbebyggelsen.
Det är sannolikt så att den
mycket restriktiva hållning, som myndigheterna
intagit då det gällt att tolka
dessa begrepp — byggnadslagstiftningen
bär inte heller lämnat någon utförlig
tolkning — har medverkat till att bebyggelsen
mer och mer blivit lokaliserad
till tätorterna.

Förra året fick 1954 års fastighetsbildningskommitté
tilläggsdirektiv för att
undersöka, om man möjligen skulle kunna
införa mer liberala regler då det
gällde tolkningen av just tätbebyggelsebegreppet.
Men för att komma till rätta
med dessa problem fordras säkerligen
att man först ger sig i kast med landsbygdens
avloppsfråga. Forskning rörande
dessa angelägenheter pågår för
närvarande på många håll, och flera
centrala ämbetsverk är intresserade.
Vad de saknar är nog i stort sett medel
och kanske också forskare. Den samordning,
som väl alla hoppas på då det
gäller vattenvården i stort och som kammaren
kommer att få behandla så småningom,
hoppas också jag skall föra
dessa frågor framåt, men vad som behövs
är en samordning i ett större sammanhang
beträffande hela vattenvården.

När 1950 års avloppsutredning 1955
framlade sitt betänkande framgick där -

av ganska klart, hur olöst den enstaka
bebyggelsens avloppsfråga var. Genom
denna utredning fick man egentligen
bara reda på att de nu brukliga avloppsanläggningarna
i stort sett inte fungerade
och att det saknades medel för att
undersöka, bur man verkligen skulle
lösa frågan. Medicinalstyrelsen har visserligen
senare utgivit råd och anvisningar
om hur en avloppsanordning
inom glesbebyggelse skall se ut, men
man kan ändå slå fast att någon slutgiltig
lösning av hithörande problem
har vi inte kommit fram till ännu. Det
är fortfarande nödvändigt att intensifiera
forskningen och få en samordning
till stånd rörande dessa angelägenheter.

Som utskottet mycket riktigt påpekar
är man från statsmakternas sida villig
att satsa miljarder — fyra miljarder under
den närmaste tioårsperioden — på
att utbygga avloppsanläggningarna. Det
är säkerligen väl använda pengar, om
man då använder någon eller några miljoner
för att forska och undersöka, om
det verkligen är en riktig investering
man gör genom att satsa dessa miljarder.
Det är i förhoppning om att den
blivande centraliseringen av vattenvården
skall ta hänsyn inte minst till den
enstaka bebyggelsens avloppsproblem
som jag noterar, att utskottet i stort sett
har ställt sig välvilligt till denna vår
motion. Det betyder nämligen oerhört
mycket, inte enbart för landsbygden,
att dessa frågor löses. Det betyder kanske
ännu mer för den enskilde, om han
får större möjligheter att viilja den boplats
han själv önskar.

På det håll, där man anser att tätorten
är den slutgiltiga lösningen på bebyggelseproblemet,
möter man ofta den
åsikten, att landsbygdens intresse i detta
avseende är att återgå till det tillstånd
som rådde, innan vi genomförde nuvarande
regler i jorddelningslagen, alltså
under den tid då skiftesstadgan tillät,
att var och eu bosatte sig där han själv
önskade. Detta är — låt mig säga det,
herr talman — en vrångbild av den in -

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp

ställning som i varje fall jag personligen
har till dessa problem. Jag är fullt på
det klara med det stora intresse som det
allmänna har av att minska kostnaderna
för gemensamma anläggningar, men jag
är också övertygad om att man bör kunna
komma till rätta med problemen,
både landsbygden och den enskilde till
nytta.

Jag har intet yrkande, herr talman.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Vid denna punkt föreligger
ett antal motioner, och flera av
dessa har ett visst inbördes sammanhang.
Några representanter från västkusten
har väckt en motion, I: 178 och
II: 238, som går ut på dels en begäran
om höjning av anslagsbeloppet från
26,5 miljoner, som Kungl. Maj :t föreslagit,
till 30 miljoner, dels att medel skulle
tas i anspråk ur detta belopp för en
revision av de generalplaner för vattenförsörjning
och avlopp, som nu håller
på att bli för gamla i många län. Jag
var med om de förberedande resonemangen,
när denna motion planlades,
och jag hade inte någon avvikande mening.
Anledningen till att inte mitt namn
står på motionen är att jag ansåg, att
man borde begära ett högre belopp för
vatten och avlopp än som påyrkas i
motionen.

Jag kan också instämma i vad herr
Hamrin i Kalmar har sagt om motionen
II: 239, en motion som även jag undertecknat
och som delvis ansluter till en
motion jag väckte vid förra årets riksdag.

Utskottet har behandlat båda dessa i
år väckta motioner mycket välvilligt.
Till den ena har det helt anslutit sig genom
att hemställa om bifall till den,
och den andra har utskottet så till vida
biträtt som utskottet rekommenderat,
att Kungl. Maj:t skall få ta i anspråk
pengar ur det stora anslaget för bidrag
till forsknings- och undersökningsverksamhet
rörande vatten- och avloppsfrå -

gor. Jag skall i detta fall bara be att få
stryka under önskvärdheten av att man
försöker få denna verksamhet intensifierad
utan dröjsmål. Om man kunde
finna lämpliga anordningar för särskilt
ströbebyggelse men även för mindre
tätorter eller viss anhopning av bebyggelse
på landsbygden och kunde få till
stånd en lösning av sanitetsproblemet
för denna bebyggelse, så skulle ju detta
kunna påverka den revision av generalplanerna
för vatten och avlopp som begärts
i den andra motionen. Ingenting
torde vara mera önskvärt än att man
kunde lösa frågan om sanitetsanordningarna
för denna typ av bebyggelse
och samtidigt kanske spara åtskilligt
med pengar vid förverkligandet av dessa
generalplaner för vatten och avlopp.
Jag vill därför uttala den förhoppningen,
att man inom regeringen inte skall
lämna någonting ogjort som kan göras
för att sätta fart på denna forskningsocli
försöksverksamhet.

Jag har vidare i en motion begärt, att
anslaget för vatten och avlopp skulle
höjas till 50 miljoner. Det är en relativt
stor höjning — det är jag medveten om.
Jag vill emellertid stryka under att yrkandet
ju inte innebär, att riksdagen
skulle engagera sig för ett enda öre i
ökade utgifter utöver vad som redan har
beslutats. Det är endast fråga om att i
något snabbare takt lämna de bidrag,
som redan har beviljats, och de skall
väl under alla förhållanden betalas ut.
Som utskottet relaterar är läget det, att
med den nuvarande anslagsbevillningen
och den lilla höjning, som föreslagits,
sker inte någon stor ändring, ty det råder
en eftersläpning på fyra och ett
halvt år vid utbetalandet av beviljade
bidrag för kommunerna. Det skulle behövas
50 miljoner om året i tre år för
att avverka de nu beviljade bidragen,
och då hade man alltså kvar den eftersläpning
på tre år som uppkommer genom
vad som beviljas under tre år
framåt. Yi behöver sålunda 50 miljoner
om året i tre år för att nedbringa vän -

Onsdagen den 24 april 1957 em. Nr 14

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp

tetiden från fyra och ett halvt till tre
år, och det tycker jag är det minsta som
kan begäras i detta sammanhang.

Under remissdebatten förklarade finansministern
på tal om barnbidragen
att »om detta hus i praktiskt taget 100-procentig enighet beslutade sig för att
utställa vissa växlar på framtiden, så
betraktar jag det som en politisk anständighetsfråga
att de växlarna också
inlöses». Nu är ju växlar utställda här,
och jag tycker det är lika relevant i det
här sammanhanget att växlarna inlöses.
Enligt finansministerns egen terminologi
skulle det alltså vara en politisk anständighetsfråga,
att man här får en annan
ordning till stånd.

Såsom läget nu är inträffar det — jag
har konkreta exempel på det från det
län där jag är hemma — att man utfärdar
byggnadsförbud på landsbygdsområden
i avvaktan på att kommunen skall
ordna med vatten och avlopp. För den
kommun jag tänker på kostar det emellertid
8 å 9 miljoner kronor. Det bidrag
som kommunen enligt gällande förordning
skulle få för detta arbete, kan man
inte få ut på 4 å 5 år, och ifall kommunen
vill låna pengarna, stöter det på
kreditrestriktionerna, så att på den vägen
kommer man inte heller fram, utan
det enda skulle vara att taxera ut även
de medel, som skulle utgå i statsbidrag,
vilket naturligtvis en kommun betänker
sig för, när den har många andra järn
i elden. Resultatet blir, att människor
flyttar ifrån landsbygden till orter, där
vatten- och avloppsfrågorna redan är
ordnade. Redan 1955, då eftersläpningen
var betydligt mindre, förklarade vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, att det
knappast var möjligt att längre uppskjuta
ett ställningstagande till frågorna
om att åstadkomma jämvikt mellan bidragsmedel
och bidragsbehov. Sedan
bar denna bristande balans ökat i mycket
hög grad.

•lag skall, herr talman, inte uppta
kammarens tid med att orda längre om
den bär saken. Jag är lillräckligt gam -

mal i detta hus för att veta, att jag inte
får de 50 miljonerna, men jag tror i alla
fall, att det kan vara nyttigt att frågan
ställts och ställts rätt, och jag tycker det
bär är en riktigt ställd fråga. Vi behövde
minst 50 miljoner kronor på detta område.
Och naturligitvis får man det aldrig
på yrkande av en motionär, utan i
nästa omgång får det väl komma förslag
från Kungl. Maj:t. Jag hoppas att
det gör det, men jag ber nu ändå att få
yrka bifall till denna motion för att i
alla fall få papper på ett avslag.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! I denna punkt har utskottet
ansett sig böra bifalla en del motioner
åtminstone i viss utsträckning.
Jag finner det motiverat, att i denna
fråga framföra några synpunkter utöver
dem som utskottet har framlagt.

Såväl i motioner som i herr Svenssons
i Ljungskile anförande har man
påtalat de olägenheter som följer med
eftersläpningen i bidragsgivningen, och
dessa vill jag för min del starkt understryka.
Eftersläpningen medför betydande
orättvisor och olägenheter särskilt
på grund av nuvarande ränte- och kreditläge.
Uppskovet med utbetalning av
bidraget innebär helt enkelt, att bidraget
genom ränteförlusterna minskas till
ungefär 80 procent av sitt avsedda värde.
Det är uppenbart att för att avveckla
balansen och nedbringa väntetiden
fordras två ting, nämligen ökade bidrag
och ökade personalresurser. Vad bidragen
beträffar bar vi sträckt oss ett stycke
utöver Kungl. Maj:ts förslag, men vi
bar inte kunnat följa det förslag herr
Svensson i Ljungskile framfört och bär
yrkat bifall till.

Jag vill också säga ett par ord om den
aktualiserade frågan om revideringen
av generalplanerna. Dessa planer bekostades
på sin tid helt och hållet av
statsmedel, och kostnaden uppgick, enligt
vad vi inhämtat, till 2,5 miljoner

0 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr lb

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Statens bilinspektion: Avlöningar

kronor. Det är uppenbart, att här behövs
en översyn. Lång tid har gått sedan
dessa planer uppgjordes, och så
länge statsbidrag till vatten- och avloppsledningar
över huvud taget utgår,
är det mycket som talar för att staten
ombesörjer och bekostar den översyn,
som kommunerna inte själva är i
stånd att göra. Vad det innebär för
kostnader har vi ingen bestämd uppfattning
om, men enligt sakkunskapen
rör det sig om relativt begränsade belopp.
Inte minst väsentligt är, att forskningen
på detta område bedrives i större
utsträckning än hittills. Man kan nog
säga att här råder en eftersläpning, och
med hänsyn till de väldiga investeringar
det här rör sig om, måste denna eftersläpning
i forskningsarbetet vara en
ekonomisk snedbelastning.

Vi har därför ansett oss böra i vårt
uttalande understryka, att staten intensifierar
forskningsarbetet på detta område.
Vi har ju heller inte några andra
icke statliga huvudintressenter på detta
forskningsområde, och därför blir det
staten som måste ta hand om det. Vi menar
också att medel till denna forskning
kan tas ur anslaget till vatten och
avlopp. Sedan får det väl bero på Kungl.
Maj:t i vilken utsträckning medel skall
tas ur detta anslag.

Herr talman! Med det anförda ber
jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till motionen 11:451; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 22

Statens bilinspektion: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (punkt 22, s. 52—
58) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad

avlöningsstat för statens bilinspektion,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58, dels ock till Statens bilinspektion:
Avlöningar för samma budgetår
anvisa ett förslagsanslag om
2 441 600 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hade i sammanhanget behandlat
bland andra två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Sveningsson och
Ebbe Ohlsson (I: 268) och den andra
inom andra kammaren av herr Magnusson
i Borås m. fl. (11:365), i vilka —
såvitt nu vore i fråga — hemställts att
riksdagen måtte besluta att till Statens
bilinspektion: Avlöningar för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
2 621 880 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen,
samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om en höjning av avgiften för
kompetensprov för körkort med 10 kronor.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:64 och 11:92 samt 1:268
och II: 365, sistnämnda bägge motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens bilinspektion,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1957/58;

b) till Statens bilinspektion: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 2 441 600 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen;

II. att motionerna I: 84 och II: 83 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; III.

att motionerna I: 268 och II: 365,
såvitt de avsåge avgifter för kompetensprov
för körkort, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hesselbom, Skoglund i Doverstorp,
Heckscher och Hjalmarson, vilka ansett
att utskottet under III. bort hemställa

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Nr 14

att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:268 och 11:365, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om en höjning av avgiften för
kompetensprov för körkort med 10 kr.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det förelåg på denna
punkt en motion i denna kammare av
herr Magnusson i Borås m. fl., som gick
ut på att man skulle företa en höjning
av avgifterna för körkort och en förstärkning
av statens bilinspektion utöver
vad Kungl. Maj:t hade företagit.

Under behandlingen i utskottet har
jag för min del inte kunnat bli övertygad
om att tillräckliga skäl är förebragta
för att gå längre än Kungl. Maj:t
föreslagit i fråga om att förstärka bilinspektionens
personal. Men däremot
är det moment i motionen, som går ut
på att man bör höja avgifterna för körkort,
starkt motiverat. Dessa avgifter är
mycket låga. I verkligheten är det en
mycket liten del av kostnaderna för att
få körkortet som ligger i själva körkortsavgiften;
huvuddelen är kostnaden
för att gå igenom en bilskola. Samtidigt
har avgifterna varit oförändrade ända
sedan 1948, och det kan därför finnas
all anledning att räkna upp dem redan
med hänsyn till förändringen i penningvärdet.
Därtill kommer att den i och
för sig kanske måttliga inkomstökning,
som skulle följa av detta, med fördel
kan användas till en höjning av anslaget
för trafiksäkerlietsforskning, som
vi i det följande har föreslagit.

Jag ber därför, herr talman, att under
punkten 22 få yrka bifall till den
med nr 3) betecknade reservationen till
utskottsutlåtandet.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! På denna punkt förekommer
en motion, där det föreslås att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om eu snabb -

Statens bilinspektion: Avlöningar

utredning rörande återinförande av avgifter
för kontrollbesiktning av motorfordon.

Beträffande den motionen har vi i
utskottet erinrat om att den nuvarande
automobilskattens storlek i praktiken
bestämts med utgångspunkt från att besiktningarna
skall vara avgiftsfria. Vid
sådant förhållande har vi ansett att
rent principiella skäl talar för att man
inte återgår till att uttaga besiktningsavgifter
av fordonsägarna.

Nu gällde den reservation, som herr
Hecksclier talade för, att höja avgiften
för körkort. Man kan kanske inte säga
att den som tar körkort utan vidare är
fordonsägare, men han har väl för avsikt
att skaffa sig en bil och kommer
då att räknas till gruppen fordonsägare,
alltså samma kategori som det talas
om i den av mig anförda delen av utskottsutlåtandet.
Vi tycker, herr talman,
att det inte är rimligt att belasta dessa
blivande fordonsägare med ytterligare
avgifter. Av överläggningen här i dag
har väl till fullo framgått att bilisterna
verkligen är beskattade mycket hårt.
I anslutning till det anförda ber jag få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag skall inte säga
många ord ytterligare, men jag vill
framhålla att sannerligen inte alla som
tar körkort betalar automobilskatt, och
det kan kanske vara motiverat att man
lägger en rimlig avgift på körkortstagarna
just med tanke på att så många
av dem som tar körkort icke på annat
sätt bidrar till statens utgifter på denna
punkt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja be -

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Statens trafiksäkerhetsråd m. m.

svarad. Herr Heckscher begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
22 :o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 23—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31

Statens trafiksäkerhetsråd m. m.

Kung], Maj:t hade (punkt 31, s. 08—
72) föreslagit riksdagen att till Statens
trafiksäkerhetsråd för budgetåret 1957/
58 anvisa ett anslag av 132 600 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Bengtson m. fl.
(I: 267) och den andra inom andra
kammaren av herr Lothigius m. fl.
(11:366), i vilka hemställts att riksdagen
måtte dels till statens trafiksäkerhetsråd
m. m. för budgetåret 1957/58
anvisa ett anslag av 146 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen, dels
ock till kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret

1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
170 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 267
och II: 366, i vad desamma berörde förevarande
anslag, till Statens trafiksäkerhetsråd
m. m. för budgetåret 1957/58
anvisa ett anslag av 132 600 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I motiveringen anförde utskottet
bland annat:

»Med hänsyn till den betydelse trafiksäkerhetsrådets
verksamhet har för
ökade kunskaper rörande trafikolyckornas
natur och orsaker m. m. framstår
den i motionerna föreslagna medelsanvisningen
som i och för sig eftersträvansvärd.
Vad angår medelsanvisningen
för nästa budgetår anser emellertid
utskottet, att de av Kungl. Maj:t
föreslagna anslagsökningarna böra godtagas.
Beträffande anslaget till Kostnader
för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
gör utskottet hemställan under
nästföljande punkt.»

Reservation hade avgivits av herrar
Domö, Skoglund i Doverstorp, Heckscher
och Hjalmarson, vilka ansett att
detta stycke i utskottets yttrande bort
ha följande lydelse:

»Utskottet har inte velat motsätta sig
Kungl. Maj :ts förslag till medelsanvisning
under förevarande anslag. Vad angår
medelsbehovet för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
anser sig utskottet
böra biträda det i motionerna I: 267
och 11:366 framställda yrkandet om
uppräkning av anslaget med 70 000 kr.
utöver Kungl. Maj :ts förslag för att möjliggöra,
att kvalificerad forskningshjälp
fastare knytes till rådet och att erfarenheter
inhämtas från USA på trafiksäkerhetens
område. Härom gör utskottet
hemställan under nästföljande punkt.»

Punkten föredrogs; och anförde därvid:
''

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Nr 14

Herr HECKSCHER (li):

Herr talman! Det har i jämförelse med
föregående år skett en uppdelning av
punkt 31. Vad det här gäller är att få
till stånd en viss höjning av anslaget
för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning.
Motiveringen därför återfinnes
under punkt 31, medan själva anslagsförslaget
är upptaget under punkt
32.

Vad sakfrågan beträffar tror jag att
man inte kan hysa någon tvekan om
att det är mycket angeläget att få till
stånd en förbättrad trafiksäkerhetsforskning.
Med den oerhörda omfattning,
som trafiken på våra vägar har, och
de många olyckor, som där förekommer,
finns det all anledning att på vetenskaplig
väg försöka få fram metoder
för ökad trafiksäkerhet.

Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till reservation nr 4.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Under denna punkt har
Kungl. Maj :t föreslagit en omläggning
av anslagstekniken och vi har från utskottets
sida ansett oss böra biträda
detta förslag.

Vad själva anslaget beträffar utgår det
för innevarande år med 116 600 kronor
när det gäller kansliets verksamhet och
med 90 000 kronor för den vetenskapliga
trafiksäkerhetsforskningen. Departementschefen
har nu förordat en höjning
av det förra anslaget till 132 600
kronor och av det senare till 100 000
kronor.

Jag vill inte, herr talman, bestrida
att det kan anföras skäl för att ytterligare
höja anslaget till den vetenskapliga
forskningen, men med hänsyn till
rådande läge och de omständigheter,
som åberopats, har vi inom utskottet
ansett oss böra biträda Kungl. Maj :ts
förslag, och jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Statens trafiksäkerhetsråd m. m.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Till grund för reservationen
vid denna punkt ligger en fyrpartimotion,
där det begäres en ökning
av anslaget till statens trafiksäkerhetsråd,
och jag skall be att få anföra några
fakta såsom stöd för detta yrkande.

De prognoser som uppgjorts tyder ju
på en fördubbling av fordonsbeståndet
år 1965. Trafikolyckorna har redan stigit
avsevärt i antal, nämligen från
17 260 år 1939 till 45 569 år 1955, och
de kostar allmänheten, staten och försäkringsbolagen
tillsammans över 400
miljoner kronor om året. Jag vet inte
hur många av kammarens ledamöter
som var närvarande, när landshövding
Wagnsson vid en av MHF anordnad
konferens här i riksdagshuset för några
veckor sedan gav en skrämmande bild
av den berörda situationen.

Den trafiksäkerhetsforskning, som utföres
av statens trafiksäkerhetsråd, består
av vetenskapliga undersökningar i
syfte att minska olycksfrekvensen inom
trafiken, men på grund av personalbristen
har forskningsverksamheten stundom
fått lämnas å sido för avgivande
av remissutlåtanden och liknande uppgifter
som åvilar rådet. Rådet har inte
heller kunnat i erforderlig omfattning
följa den utländska forskningen på området.
En närmare kontakt med motsvarande
amerikanska institutioner
skulle vara av stort värde för att få
klarhet om de problem som möter.

Förutom att rådet tjänstgör som remissinstans
och bedriver forskningsverksamhet
om olycksorsakerna, för rådet
statistik, i synnerhet snabbstatistik,
över de olyckor som sker. Det undersöker
sambandet mellan samhällsplanering
och biltrafik, vilket inte är minst
viktigt, och det har en stor uppgift att
fylla när det gäller alla barnolycksfall.
Själva forskningen bedrives av kvalificerade
vetenskapsmän från våra högskolor,
men man är rädd att mista en
stor del av denna arbetskraft, om man
inte kan få en liten ökning av anslaget.

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning

Man har inte ens medel för att kunna
följa den utländska litteraturen. Om vi
jämför med förhållandena utomlands
ser vi, att t. ex. i England inte mindre
än 60 personer är sysselsatta med trafikforskning
och i Amerika ett ännu
större antal. Det vore enligt min mening
rimligt att någon svensk finge resa till
Förenta Staterna och där följa forskningen
på detta område.

Rådet har en högt kvalificerad styrelse
med herr Axel Strand i spetsen.
Den omfattar jurister, en statistiker, en
psykolog, en fordonstekniker, en fysiolog
o. s. v. Det är nödvändigt att de
får fortsätta sitt arbete med dessa viktiga
frågor.

Herr talman! Jag skall inte yrka bifall
till motionens förslag om ett ytterligare
anslag på 13 400 kronor för att
knyta en amanuens till kansliet, vilket
består endast av en kanslichef, en sekreterare
och ett kanslibiträde. Det skulle
behövas en utökning av personalen,
men jag förstår, att det vid denna sena
timme inte är lönt att tala för en sådan.
Däremot borde det ligga i kammarens
intresse att ge detta bidrag på 70 000
kronor till själva trafiksäkerhetsforskningen.
Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till den vid punkten 31
fogade reservationen av herr Domö
m. fl.

I detta anförande instämde herr Carlsson
i Stockholm (fp).

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Heckscher begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

statsutskottets hemställan i punkten
31 :o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Heckscher
begärde dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 133 ja och 48
nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 32

Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning Kungi.

Maj:t hade (punkt 32, s. 72)
föreslagit riksdagen att till Kostnader
för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 100 000 kr., att
avräknas mot automobilskattemedlen,
från vilket anslag skulle bestridas kostnader
för olika slags utredningar och
undersökningar av både långsiktig och
mera aktuell karaktär på vägtrafiksäkerhetsforskningens
område såväl inom
statens trafiksäkerhetsråd som på dess
uppdrag vid särskilda institutioner och
dylikt.

I de under punkten 31 omförmälda
motionerna I: 267 och II: 366 hade föreslagits,
att anslaget för nästa budgetår
skulle uppföras med 170 000 kr.

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Nr 14

Ersättning till postverket för befordran av tjänsteförsändelser

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 267
och II: 366, i vad desamma avsåge förevarande
anslag, till Kostnader för vetenskaplig
trafiksäkerhetsforskning för
budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Domö, Skoglund i Doverstorp, Heckscher
och Hjalmarson, vilka under förutsättning
av bifall till reservationen
under föregående punkt ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna
I: 267 och II: 366, såvitt nu vore i fråga,
till Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1957/
58 anvisa ett reservationsanslag av
170 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 33—64

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65

Ersättning till postverket för befordran
av tjänsteförsändelser

Kungl. Maj:t hade (punkt 65, s. 136
—149) föreslagit riksdagen att till Er -

sättning till postverket för befordran
av tjänsteförsändelser för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
33,2 miljoner kronor.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört i fråga om tjänstebrevsrätten;

II. att riksdagen måtte till Ersättning
till postverket för befordran av tjänsteförsändelser
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 33 200 000
kronor.

I utskottets motivering anfördes bl. a.:

»De praktiska skäl, som kunna åberopas
för bibehållande av tjänstebrevsrätten
för de statliga myndigheterna,
tala även här för att icke statliga organ
med nyss antydd verksamhet skola bibehålla
tjänstebrevsförmånen. De institutioner
m. fl., varom här är fråga, representera
huvudparten av tjänstebrevsrätten
inom den icke statliga sektorn.
Vid sådant förhållande synes ur administrativ
synpunkt några egentliga fördelar
inte stå att vinna genom att slopa
tjänstebrevsförmånen för återstoden av
de icke statliga organen. Utskottet delar
således Kungl. Maj:ts uppfattning, att
tjänstebrevsrätten f. n. inte bör inskränkas,
men vill understryka departementschefens
uttalande om att kontrollen av
de icke statliga organ som ha sådan rätt
bör intensifieras samt att stor restriktivitet
bör iakttagas, när fråga uppkommer
att tilldela ytterligare icke statliga
organ sådan rätt.»

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Karlsson, Hesselbom, Sundelin,
Birger Andersson, Jansson i Kalix,
Svensson i Alingsås, Löfroth, Kelander
och Heckscher, vilka ansett att ovan intagna
stycke i utskottets utlåtande bort
ha följande lydelse:

»Ehuru vissa praktiska skäl kunna
sägas tala för ett bibehållande av tjänstcbrevsrätten
för icke-statliga organ med
här antydd verksamhet, anser utskottet
likväl de principiella betänkligheterna

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Ersättning till postverket för befordran

mot bibehållandet av tjänstebrevsförmånen
för icke-statliga organ väga tyngre.
Utskottet förordar således att tjänstebrevsrätten
för icke-statliga organ m. fl.
slopas. För att bereda dessa organ möjlighet
att i annan ordning äska bidrag
från staten till sina portokostnader synes
förslaget dock icke kunna genomföras
förrän tidigast den 1 juli 1958.»

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Vid denna punkt föreligger
en reservation av nio av statsutskottets
ledamöter ur tre olika partier,
vilken går ut på att tjänstebrevsrätten
för icke statliga organ skall slopas från
och med den 1 juli 1958 eller möjligen
från en ännu något senare tidpunkt.

Hela frågan om tjänstebrevsrätten har
varit föremål för diskussion ganska
länge och även tagits upp i utskottet
eller åtminstone avdelningen. Det har
ibland satts i fråga, att man borde avskaffa
tjänstebrevsrätten också för statliga
organ. Det har nu inte reservanterna
menat; däremot har de inte varit
Övertygade av statsverkspropositionens
motivering för att också de icke statliga
organen skulle kunna få behålla sin
tjänstebrevsrätt.

I själva verket är tjänstebrevsrätten
ganska slumpvis fördelad. Somliga icke
statliga organ har råkat få den; andra
har icke råkat få den. Det kan inte vara
möjligt att hitta någon grundsats, enligt
vilken rätten har fördelats.

Nu säger man från deras sida som
inte vill göra några förändringar att
detta må vara sant, men det kan vara
besvärligt eftersom de myndigheter
som nu har tjänstebrevsrätt måste begära
särskilda anslag, om man tar ifrån
dem denna rätt. Det är på den grunden
reservanterna gått med på att förändringen
inte skall träda i kraft förrän
1 juli 1958.

Jag vill gärna framhålla, att det är
en viss skillnad mellan att ha tjänste -

av tjänsteförsändelser

brevsrätt och att ha ett anslag för sina
portoutgifter. Det kan inte råda något
tvivel om att en del av de icke statliga
organ som har tjänstebrevsrätt faktiskt
belastar postverket med en hel massa
försändelser, som de aldrig skulle ha
skickat i väg, om det kostat dem något.
Tyvärr är det nog ganska uppenbart —
åtminstone i några fall — att tjänstebrevsrätten
på detta sätt föranleder
direkta missbruk — inte missbruk i den
meningen att det skulle föreligga ohederligheter
men missbruk i den meningen
att man inte iakttar nödig sparsamhet
med statens medel. Även om detta
missbruk i och för sig inte har någon
särskilt stor omfattning, förefaller det
oss vara av en så pass stor principiell
betydelse, att denna något tillfälliga
förmån till vissa organ nu bör avvecklas.

På den grunden yrkar jag, herr talman,
bifall till reservationen nr 6 av
herrar Gustaf Karlsson in. fl.

Herr Jansson i Kalix (s) instämde
häri.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Som herr Heckscher
nämnde har en omfattande undersökning
ägt rum beträffande tjänstebrevsrätten.
I anslutning till den har generalpoststyrelsen
uttalat, att man här bör
skilja på statliga institutioner och ickestatliga
institutioner. Beträffande de
förra har man funnit att alla skäl talar
för att bibehålla tjänstebrevsrätten. Beträffande
de icke statliga institutionerna
synes styrelsen i princip utgå ifrån,
att dessa i fortsättningen inte bör komma
i åtnjutande av denna rätt. Det är
emellertid, herr talman, intressant att
konstatera, att samtidigt som man säger
detta, framför man skäl för att vissa
icke statliga institutioner, såsom en del
kommunala och kyrkliga organ, sjukvårdsanstalter
samt de allmänna sjukkassorna,
tills vidare bör behålla denna
rätt.

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Nr 14

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga

I denna fråga har avgivits remissyttranden
bl. a. från riksräkenskapsverket
och statens organisationsnämnd. Riksräkenskapsverket
ansluter sig till generalpoststyrelsens
uttalande beträffande
tjänstebrevsrätt för statliga institutioner.
Detta gör också statens organisationsnämnd.
Beträffande icke statliga institutioner
förordar båda dessa remissinstanser
en utbyggnad av tjänstebrevsrätten
i jämförelse med generalpoststyrelsens
förslag. Kungl. Maj :t har anslutit
sig till den uppfattningen.

Det råder alltså stor samstämmighet
om att ett stort antal icke statliga institutioner
i fortsättningen skall ha denna
rätt. Under sådana förhållanden är
det knappast någon fördel, om man slopar
tjänstebrevsrätten för återstoden av
de icke statliga organen. Därför har vi
ansett oss böra acceptera Kungl. Maj :ts
förslag om ett bibehållande av tjänstebrevsrätten
för statliga organ över hela
linjen och för ett stort antal icke statliga
organ. Därvid har vi kraftigt understrukit
departementschefens uttalande
att man bör vara mycket noga med
kontrollen av de icke statliga organens
utnyttjande av tjänstebrevsrätten och
att man likaså bör vara verkligt restriktiv
när det gäller att tilldela ytterligare
institutioner denna rätt.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Heckscher begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

G5:o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den vid punkten
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Heckscher
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgå vos 113 ja och
67 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 66 och 67

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 68

Kommittéer och utredningar genom
sakkunniga

Kungl. Maj:t hade (punkt 69, s. 151)
föreslagit riksdagen att till Kommittéer
och utredningar för budgetåret 1957/58
anvisa ett reservationsanslag av 315 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Sveningsson (I: 269)
och den andra inom andra kammaren
av herr Magnusson i Tumhult m. fl.
(11:369), i vilka hemställts att riksdagen
måtte besluta att till Kommittéer
och utredningar genom sakkunniga för
budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 215 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga

måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
1:269 och 11:369, till Kommittéer och
utredningar genom sakkunniga för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 315 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Domö, Skoglund i Doverstorp,
Löfroth, Heckscher och Hjalmarson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:269 och 11:369, till
Kommittéer och utredningar genom
sakkunniga för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 215 000
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det gäller här kommittéanslaget,
och som på de övriga huvudtitlarna
har här företagits en uppdelning,
så att ett visst belopp, i detta fall
85 000 kronor, skall överföras till departementets
avlöningsanslag. Det nuvarande
anslaget är 350 000 kronor.
Skulle man ta bort de 85 000 från det,
så kom man alltså ned till 265 000, ett
anslag som i verkligheten skulle vara
oförändrat.

Nu finns det reservationer på ungefär
155 000, och vi har därför menat att
man utan skada skulle kunna räkna ned
detta anslag. Det har därför föreslagits
i reservation nr 7 av herr Ohlon m. fl.
att anslaget skall sättas ned till 215 000
kronor. Tillsammans med denna reservation,
om den skulle vara oförändrad
vid nästa budgetårs ingång, skulle man
då i alla fall komma upp till ett väsentligt
större belopp än det som under
föregående budgetår förbrukades.

Departementschefen har i stället sagt
att med hänsyn till förutsebar ökad belastning
skall anslaget räknas upp med
50 000 kronor. Någon konkret motivering
för dessa förutsägelser om en ökad
belastning finns emellertid inte i stats -

verkspropositionen, och under sådana
förhållanden har det synts oss reservanter
rimligt att med hänsyn till de reservationer
som föreligger till anslaget
räkna ned summan på angivet sätt.

Jag ber därför att få yrka bifall till
reservation nr 7 av herr Ohlon m. fl.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! På det här området har
vi nu fått ordning och reda. Kostnaderna
för utredningar och kommittéer bestrides
nu med särskilda anslag. Det
har kanske inte alltid varit så tidigare.
Herr Heckschers och reservanternas
förslag innebär, att man skär ned detta
anslag med 100 000 kronor. Vi som tillhör
oppositionen gör ofta och det med
fog gällande, att vi har svårt att vinna
gehör för våra synpunkter och förslag.
Vad beträffar utredningsstadiet så finns
det ju i alla fall en viss om än begränsad
möjlighet att göra sina synpunkter
gällande och vinna gehör för den uppfattning
som man från oppositionshåll
företräder. Därför synes det, herr talman,
vara diskutabelt ur oppositionssynpunkt
att beskära kommittéanslagen.
Då blir nämligen möjligheterna att på
utredningsstadiet göra insatser mer begränsade,
och det kan inte vara förnuftigt.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Om herr andre vice talmannen
kan garantera, att de utredningar,
som kommunikationsdepartementet
sätter i gång, är sådana att de är
fördelaktiga med hänsyn till oppositionens
politiska ståndpunkt, skulle situationen
vara en annan än den nu är.
Jag känner mig nämligen alldeles övertygad
om att vilket departement det än
är fråga om i denna regering, så kommer
statsråden att företrädesvis sätta i
gång sådana utredningar som är fördelaktiga
för deras egen politik och ute -

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Nr 14

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga

sluta de utredningar som oppositionen
anser vara behövliga, även om dessa i
verkligheten skulle vara mycket mer
påkallade än de som regeringen själv
önskar.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Jag tycker att herr
Heckscher kräver det omöjliga, när han
förmenar att jag skulle ge garantier för
att de utredningsförslag som framläggs
är ur oppositionens synpunkt sett acceptabla.
Jag anförde, att vi har en
möjlighet, om än begränsad, att påverka
utvecklingen. Men det är alldeles
uppenbart, herr Heckscher, att om man
skär ned anslagen för utredningsarbetet,
och därmed begränsar detsamma,
så blir dessa möjligheter med naturnödvändighet
ännu mindre. Därför tycker
jag att det ur oppositionens synpunkt
sett är klokt att här ansluta sig
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Heckscher begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
68 :o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Heckscher begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
148 ja och 40 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 69

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 70

Lades till handlingarna.

§ 4

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1956/57 till
Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget
Atomenergi,

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under kapitalbudgeten
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1957/58 till Säkerhetsanstalter
för sjöfarten och till Fonden
för lån till företagareföreningar
m. fl. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m. jämte i
ämnet väckt motion,

nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad
avser socialdepartementets verksam -

Nr 14

Onsdagen den 24 april 1957 em.

hetsområde, jämte i ämnet väckta motioner,

nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde,

nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anordnande av en
ny statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare
m. in. jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 8G, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1957/58 till universitetssjukhusen
in. in.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71)
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för belopp, som tillförts
vissa för prisreglering bildade stiftelser,
m. in.,

nr 38, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående höjning av vissa
postavgifter m. m. jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 7 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

bankoutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av delegerades för riksdagens
verk framställning angående återbetalningsskyldighet
i visst avlöningsärende; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 16 maj
1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning,
in. in., dels ock i ämnet väckta motioner,

nr 20, i anledning av väckt motion
angående enhetliga körriktningsvisare
på bilar, och

nr 21, i anledning av väckt motion om

ändring av 25 § 1 mom. förordningen
den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig
automobiltrafik in. in.; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 23, i anledning av väckta motioner
dels om en snabb översyn av folktandvården
och dels om rätt för viss ungdom
till förtursbehandling vid folktandvården,

nr 24, i anledning av väckta motioner
angående effektivisering av barnens trafikfostran,

nr 25, i anledning av väckta motioner
om en snabbutredning av den trafiksäkerlietsfrämjande
verksamheten och stödet
åt forskningen om trafikolyckornas
orsaker,

nr 26, angående remitterande till annat
utskott av motioner angående
minskning av kostnaderna för användning
av elenergi till hushållsmaskiner
på landsbygden, och

nr 27, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av allmänna läkarinstruktionen
och visst tillägg till
allmänna tandläkarinstruktionen.

§ 5

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 191, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

192, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; -

Onsdagen den 24 april 1957 em.

Nr 14

nr 194, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde;
samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 198, angående åtgärder för ökad
simkunnighet; och

nr 199, angående åtgärder till förhindrande
av skadegörelse av mink.

§ 6

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 144, med förslag rörande
beredskapslagring av olja, tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 7

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 146, angående folkhögskolans
ställning och uppgifter, motionerna:
nr 642, av fröken Höjer in. fl.,
nr 643, av herr Jansson i Benestad
in. fl., och

nr 644, av herr Allard m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 150, med förslag till lag om
kommunalförbund, m. in., motionen nr
645, av herr Sköld in in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 151, med förslag till lag om
fiskearrenden, in. in., motionerna:

nr 646, av herr Andersson i Ryggestad
m. fl.,

nr 647, av herrar Jonsson i Strömsund
och Sundelin,

nr 648, av herrar Persson i Appuna
ocli Lundberg, ocli

nr 649, av herr Fröding in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 152, med förslag till lag om
prästval, m. m., motionerna:
nr 650, av herr Staxäng in. fl.,
nr 651, av herrar Olof son och Nilsson
i Lönsboda, och

nr 652, av herr Svemingsson in. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 153, angående en reform av
den territoriella pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga organisationen
i riket m. m., motionerna:
nr 653, av herr Börjesson m. fl.,
nr 654, av herr Magnusson i Tumhult
m. fl., och

nr 655, av herr Svemingsson m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 154, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m. så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m., motionen
nr 656, av herr Carlsson i Stockholm
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 157, med förslag till lag om
rätt för kommun att uttaga avgift för
vissa upplåtelser ä allmän plats, m. in.,
motionen nr 657, av herr Carlsson i
Stockholm;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 171, med förslag till lag om
jordfästning in. m., motionerna:

nr 658, av herr Staxäng m. fl., och
nr 659, av herr Kilstno; samt
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 153, angående en reform av den
territoriella pastoratsindelningen och
den församlingsprästerliga organisationen
i riket m. in., motionen nr 660, av
herr Svensson i Krokstorp m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.03 på natten.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Fredagen den 26 april

Kl. 13.00

§ 1

Inbjudan till Finlands enkammarriksdags
50-årsjubileum

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

FINLANDS RIKSDAG HAR ÄRAN
INRJUDA

Sveriges Riksdag
att låta sig representeras vid den högtidlighet
varmed Finlands Enkammarriksdag
begår sitt FEMTIOÅRS JUBILEUM
i Helsingfors den tjugotredje maj
nittonhundrafemtiosju klockan 14
PÅ RIKSDAGENS VÄGNAR
V. J. Sukselainen
Talman

Väinö Leskinen Toivo Kujala

Vicetalman Vicetalman

Anhålles att meddelande om de utsedda
representanterna måtte tillsändas
riksdagens talman före den 1 instundande
maj.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få hemställa,
att kammaren måtte besluta att för sin
del antaga den erhållna inbjudningen,
under förutsättning att första kammaren
fattar samma beslut.

Frågan om representationen har behandlats
vid talmanskonferens, och i
enlighet med konferensens mening anhåller
jag vidare, att kammaren måtte
besluta att uppdraga åt kamrarnas talmän
att ordna med representationen
vid ifrågavarande högtidlighet.

Vad herr andre vice talmannen sålunda
hemställt bifölls.

§ 2

Föredrogs Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 144, med
förslag rörande beredskapslagring av
olja; och hänvisades propositionen, såvitt
angick förslaget till förordning om
oljeavgift m. m., till bevillningsutskottet
och i övrigt till behandling av lagutskott.

§ 3

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 642, av fröken Höjer m. fl.,
nr 643, av herr Jansson i Renestad
in. fl., och

nr 644, av herr Allard m. fl;
till konstitutionsutskottet motionen nr
645, av herr Sköldin m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

646, av herr Andersson i Ryggestad
m. fl.,

nr 647, av herrar Jonsson i Strömsund
och Sundelin,

nr 648, av herrar Persson i Appuna
och Lundberg,

nr 649, av herr Fröding in. fl.,
nr 650, av herr Staxäng m. fl.,
nr 651, av herrar Olofson och Nilsson
i Lönsboda, samt

nr 652, av herr Svenungsson m. fl.;
till statsutskottet motionerna:
nr 653, av herr Börjesson m. fl.,
nr 654, av herr Magnusson i Tumhult
m. fl, och

nr 655, av herr Svenungsson m. fl.;
till behandling av lagutskott motionen
nr 656, av herr Carlsson i Stockholm
m. fl.;

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

till konstitutionsutskottet motionen
nr 657, av herr Carlsson i Stockholm;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

658, av herr Staxäng m. fl., och
nr 659, av herr Kilsmo; samt

till statsutskottet motionen nr 660, av
herr Svensson i Krokstorp m. fl.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 10 och 80—86,
bevillningsutskottets betänkanden nr 37
—39, bankoutskottets utlåtande nr 14,
andra lagutskottets utlåtanden nr 14, 20
och 21 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden och memorial nr 23—27.

§ 5

Föredrogs den av herr Nilsson i Bästekille
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående tillämpningen
av förordningen om avgift vid investering
i motorfordon.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 71, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av ett
nordiskt institut för teoretisk atomfysik,
nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till statens rättskemiska
laboratorium m. m., och

nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag till
epileptikervården förbudgetåret 1957/58
m. in. jämte i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Skatteavdrag för gåvor till humanitära
och vissa andra samhällsnyttiga ändamål
samt till internationell hjälpverksamhet
bland flyktingar

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 36, i anledning av väckta motioner
om rätt till skatteavdrag för gåvor
till humanitära och vissa andra
samhällsnyttiga ändamål samt till internationell
hjälpverksamhet bland flyktingar.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 45 av
herr Weiland m. fl. och 11:50 av herr
Carlsson i Tibro m. fl., vari hemställts
»att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
anhålla om utredning rörande rätt till
avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
av förslagsvis belopp upp till 10
procent av den taxerade inkomsten med
ett högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis
1 000 kronor, om den skattskyldige
skänkt beloppet till humanitära,
litterära, religiösa eller vetenskapliga
ändamål eller till undervisningsändamål»; II)

de likalydande motionerna I: 134
av fröken Andersson m. fl. och 11:173
av herr Munktell m. fl., vari hemställts
»att riksdagen måtte medgiva skattskyldig,
som under beskattningsår för vilket
taxering verkställes år 1958 eller år
1959, lämnat penninggåva till internationell
hjälpverksamhet bland flyktingar,
att vid taxering till statlig inkomstskatt
utöver eljest medgivna avdrag åtnjuta
avdrag med belopp, motsvarande
vad den skattskyldige enligt från auktoriserad
hjälporganisation utfärdat kvitto
visat sig ha under beskattningsåret
utgivit såsom sådan gåva, dock högst
tio procent av den beskattningsbara inkomsten,

att riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Maj :t att bestämma till vilka organisationer
gåvorna skall lämnas för att avdragsrätt
skall få åtnjutas, samt

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Skatteavdrag för gåvor till humanitära och vissa andra samhällsnyttiga ändamål

samt till internationell hjälpverksamhet bland flyktingar

att riksdagen måtte uppdraga åt vederbörande
utskott att utarbeta erforderlig
lagtext».

Utskottet hemställde

1) att de likalydande motionerna I: 45
av herr Weiland m. fl. och 11:50 av
herr Carlsson i Tibro m. fl. om rätt att
vid taxering till skatt åtnjuta avdrag
för gåvor till humanitära och vissa andra
samhällsnyttiga ändamål icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
ävensom

2) att de likalydande motionerna
I: 134 av fröken Andersson m. fl. och
II: 173 av herr Munktell m. fl. om rätt
att vid taxering till statlig inkomstskatt
åtnjuta avdrag för penninggåva till internationell
hjälpverksamhet bland flyktingar
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits
I) av herrar Söderquist, Kronstrand
och Gustafson i Göteborg, vilka ansett
dels att utskottets yttrande bort ha
annan, i reservationen angiven lydelse,
dels att utskottet bort hemställa

1) att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna 1:45 av herr
Weiland m. fl. och II: 50 av herr Carlsson
i Tibro m. fl. måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande
rätt till avdrag vid taxering till
statlig inkomstskatt av förslagsvis belopp
upp till 10 procent av den taxerade
inkomsten med högsta avdragsgillt
belopp av förslagsvis 1 000 kronor, om
den skattskyldige skänkt beloppet till
humanitära, litterära, religiösa, vetenskapliga
ändamål eller till undervisningsändamål,
samt

2) att de likalydande motionerna
1:134 av fröken Andersson m. fl. och
II: 173 av herr Munktell m. fl. om rätt
att vid taxering till statlig inkomstskatt
åtnjuta avdrag för penninggåva till internationell
hjälpverksamhet bland flyktingar,
måtte anses besvarade med vad
dessa reservanter anfört;

II) av herrar Hagberg, Nilsson i Svalöv,
Persson i Svensköp och Anderson
i Sundsvall, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Vilket parti vi än tillhör
är vi nog överens om att det i vårt
land finns en hel rad frivilliga organisationer
på det humanitära, litterära,
religiösa, pedagogiska och vetenskapliga
området, som utför ett stort och i
djupaste mening samhällsnyttigt arbete.
Tanken att staten skulle utsträcka sitt
verksamhetsområde på ett sådant sätt,
att den skulle överta både ansvaret och
arbetsuppgifterna från dessa organisationer,
är oss givetvis alldeles främmande.
Däremot bör staten på lämpligt
sätt stödja dessa strävanden. Det kan
ske genom direkta bidrag, som skattebetalarna
får vara med att betala. Men
det är inte möjligt, ja, det är inte ens
önskvärt att staten helt finansierar det
ideella arbetet på detta område. Att det
inte är möjligt att staten finansierar
detta arbete, får vi gång på gång erfara
här i riksdagen; ändamål, som vi
alla måste erkänna är mycket ömmande
och för vilka det verkligen skulle
behövas anslag, får stå åt sidan på
grund av statsfinansiella skäl, detta i
ett läge då vi har högkonjunktur och
stora skatteinkomster.

Att det inte är önskvärt att staten helt
finansierar de frivilliga organisationerna,
är vi väl också överens om. Om en
människa personligen ger ett ekonomiskt
bidrag till en organisation, så
skapar det ett mycket större personligt
intresse och engagemang hos den människan
än om hon skulle få ge bidraget
anonymt via skattsedeln. Den enskilde
har då också möjlighet att välja
vilket ändamål han vill stödja. Det
måste också vara ett intresse att folkrörelserna
för sin existens inte blir helt
beroende av statliga beslut.

Fredagen den 26 april 1957 Nr 14 97

Skatteavdrag för gåvor till humanitära och vissa andra samhällsnyttiga ändamål
samt till internationell hjälpverksamhet bland flyktingar

Man har då frågat sig: Har inte statsmakterna
någon möjlighet att stödja
dessa allmännyttiga ändamål på ett sådant
sätt att det inte innehär någon
större påfrestning för statskassan och
samtidigt ger organisationerna så stor
rörelsefrihet som möjligt? Det är då
den tanken kommit upp och kommit
fram i motioner här i riksdagen år efter
år, att staten skulle i vårt land, i
likhet med vad som sker i en rad andra
länder, i viss begränsad utsträckning ge
rätt till avdrag vid taxering till statlig
inkomstskatt för gåvor till dessa ändamål.
Man har år efter år motionerat om
utredning i ämnet, men dessa motionsyrkanden
har avslagits.

Det är klart att en sådan metod skulle
innebära ett visst inkomstbortfall för
staten, men genom avdragsmetoden
skulle de allmännyttiga ändamålen ju
inte bara tillföras det belopp, varmed
statens skatteinkomster minskar, utan
också ett 3 å 4 gånger så stort belopp,
vilket den enskilde medborgaren då
skulle betala. Samtidigt skulle den enskilde
medborgaren stimuleras att frivilligt
avsätta någon del av sin årsinkomst
för andra ändamål än egenintressets,
och det måste väl, såsom framhållits
i den till nu förevarande betänkande
fogade reservationen, sägas höra till
demokratisk fostran.

När frågan var uppe förra året märkte
vi i bevillningsutskottet en i viss mån
ändrad inställning till dessa problem.
Tidigare hade man varit övervägande
negativ, men nu märkte vi ett positivt
intresse, inte minst hos bevillningsutskottets
ordförande. Det fanns ett positivt
intresse för att denna fråga skulle
utredas, och utskottet gjorde en skrivning,
vari påpekades att frågan i viss
mån redan var under utredning hos
skattelagssakkunniga och att det därför
inte skulle behövas någon särskild
skrivelse till Kungl. Maj:t för att få erforderlig
utredning till stånd. Det framhölls
alt denna utredning borde pröva

de synpunkter, som motionärerna framfört,
och utskottets talesman försäkrade
här i kammaren, atl bevillningsutskottet
hade en positiv och välvillig inställning
till motionärernas yrkande. Man
tyckte emellertid att riksdagen inte borde
ta ställning till frågan förrän de
skattelagssakkunniga hade slutfört sin
utredning. Nu har denna utredning
kommit, och tiden borde därför vara
inne för riksdagen att verkligen ta upp
denna fråga till en ordentlig belysning.

Det är ett ganska imponerande dokument
på 228 sidor som skattelagssakkunniga
åstadkommit, och man tycker
därför att frågan skulle ha kunnat utredas
på ett verkligt ingående sätt. Men
om jag talar om att av dessa 228 sidor
endast sex ägnats detta problem, så förstår
kammarens ledamöter, att någon
ingående utredning har de sakkunniga
inte ägnat denna fråga. Varför har de
inte gjort det? Jo, det heror helt och
hållet på att skattelagssakkunniga intagit
en negativ ställning till frågan om
en utvidgning av avdragsrätten för periodiskt
understöd. Man har i stället
valt att föreslå kraftigare inskränkningar
i möjligheterna att få avdragsrätt
för periodiskt understöd, och då
tycker man sig tydligen från den utgångspunkten
inte kunna föreslå en utvidgning
på det område som vi här talar
om. Man har inte gjort någon egentlig
utredning i frågan. Det som finns
på dessa sex sidor är i huvudsak ett
upprepande av de invändningar mot
tanken på skatteavdrag, som vi mött i
de olika betänkandena från bevillningsutskottet
under de senaste åren. Men vi
har i alla fall invändningarna samlade
här, och jag skall i korthet gå igenom
dessa invändningar, som skattelagssakkunniga
kommit fram till vad gäller vår
tanke. Man säger sålunda att om det
skulle vara så, att den som ger pengar
till ett allmännyttigt ändamål skulle få
avdragsrätt intill visst belopp vid taxeingen,
skulle det innebära att stödet

Andra kammarens protokoll 1957. Nr 1b

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Skatteavdrag för gåvor till humanitära och vissa andra samhällsnyttiga ändamål

samt till internationell hjälpverksamhet bland flyktingar

till de allmännyttiga ändamålen och
deras organisationer skulle bli ojämnt.
Man säger att omfattningen av bidraget
skulle bli beroende på den energi
som de olika organisationerna kunnat
lägga i dagen i sitt insamlingsarbete.
Och man säger vidare, att det inte är
säkert att bidragens antal och storlek
alltid skulle rätta sig efter ändamålets
angelägenhetsgrad och behovets storlek.

Ja, det är självklart att det kan vara
på det sättet, men kan det verkligen
inte sägas vara ett intresse, att de olika
organisationerna får vända sig till medborgarna
och att också medborgarna
får ha frihet att ge till den organisation
de finner lämpligast och bäst vara i
behov av bidrag. Att staten här skulle
ingripa och gradera de olika ändamålen,
är ju omöjligt. Däremot måste sägas,
att staten bör göra en gränsdragning
mellan de organisationer, som är
berättigade till avdrag och sådana som
inte är det.

Man säger vidare att särskilt de större
inkomsttagarna skulle utsättas för en
hård press från organisationernas sida
vid insamlingsarbetet. Man ömmar här
för de större inkomsttagarna och säger,
att detta vore beklagligt. Jag tycker
inte alls att det är beklagligt om
de som har goda inkomster genom de
olika organisationerna inbjödes att dela
med sig av sina inkomster till ändamål
som är klart allmännyttiga.

Man säger vidare att avgränsningen
av de ändamål som skulle berättiga till
avdragsrätt skulle möta betydande svårigheter.
Ja, det är klart att det innebär
vissa svårigheter att göra denna avgränsning,
men i de länder där man
har denna rätt, t. ex. i Förenta staterna,
Kanada och Västtyskland, har detta
inte mött några svårigheter. Och man
gör ju för övrigt redan nu på andra
områden av skattelagstiftningen en
gränsdragning, varför det problemet
inte är olösligt. Sedan säger man, att
egentligen bör staten ge direkta bidrag

och att denna avdragsrätt skulle utgöra
ett indirekt skatteavdrag, där man inte
så noga kan pröva ändamålets art, och
man tillägger, att de statliga bidragen
lämnas efter detaljprövning beträffande
varje särskilt ändamål, därvid villkoren
för bidragets utnyttjande och angelägenhetsgrad
noggrant regleras. Ja,
men hade vi inte här i kammaren
häromdagen ett mycket blygsamt motionsyrkande
om bidrag till De blindas
förening, som alla var överens om var
ett verkligt ömmande och berättigat bidag.
Man ansåg sig emellertid av statsfinansiella
skäl inte kunna bevilja detta
extra bidrag. Här har vi ansett att bidragsgivandet
från enskilt håll skulle
ge ökad stimulans och spela en stor
roll.

Vidare säger man att taxeringsarbetet
skulle kompliceras, och det är klart
att så i någon mån skulle ske, men vi
är övertygade om att några oöverstigliga
tekniska hinder inte här föreligger.
Det visar också erfarenheterna från
andra länder.

Nu har skattelagssakkunniga inte helt
stängt dörren för vår tanke utan har
tänkt sig, att man möjligen skulle kunna
gå fram en annan väg. Men de som
här motionerat — de kommer inte från
ett enda parti, utan motionen har underskrivits
av representanter för samtliga
demokratiska partier — menar, att
det verkligen vore på tiden att en utredning
kommer till stånd. Vi skulle
därför vilja vädja till kammaren att
inte låta snålheten bedra visheten utan
rösta för den reservation som är fogad
vid utskottsbetänkandet och som går ut
på att man här bör vidta en utredning
om möjligheterna att genom skatteavdrag
stimulera gåvor för allmännyttiga
ändamål. Med dessa ord, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen
nr I.

I detta anförande instämde herrar
Löfgren (fp), Ahlsten (fp), Widén (fp)
och Neländer (fp).

Fredagen den 2G april 1957

Nr 14

Skatteavdrag för gåvor till humanitära och vissa andra samhällsnyttiga ändamal

samt till internationell hjälpverksamhet

Herr SWEDBERG (fp):

Herr talman! Det är i min egenskap
av medmotionär i detta ärende som jag
tillåter mig att säga några ord.

Först vill jag då i allt väsentligt instämma
i de synpunkter, som herr Gustafson
i Göteborg här har redovisat. Sedan
är det ett särskilt förhållande som
jag gärna vill fästa uppmärksamheten
vid, ett förhållande som jag anser vara
förtjänt av beaktande i detta sammanhang.

Vi har som bekant nyligen fått en religionsfrihetslag,
vilken i flera hänseenden
innebär ett avgjort framsteg i förhållande
till tidigare gällande ordning.
Men det är uppenbart att det ändå är
åtskilligt övrigt att önska i fråga om en
konsekvent tillämpning av religionsfrihetens
i denna lag knäsatta princip.

Lagen tar principiellt sikte på likställighet
mellan och samma villkor för
skilda trossamfund, men man kan inte
påstå att denna likställighet har genomförts
på ett konsekvent sätt. Den s. k.
kyrkoskatten är i egenskap av kommunalskatt
avdragsgill vid taxering till
statlig inkomstskatt. Och då prästernas
löner inom svenska kyrkan till mycket
väsentlig del utgår av kyrkoskatten, innebär
detta i praktiken att skattefrihet
medgives svenska kyrkans medlemmar
för deras bidrag till avlöningar åt kyrkans
präster. Det förefaller mig fullt
konsekvent att en liknande bestämmelse
borde gälla även för frikyrkosamfunden,
så att medlemmarna av olika frikyrkoförsamlingar
hade motsvarande möjligheter
att göra avdrag vid taxering för
sina bidrag till sina pastorers löner.

Nu förstår jag att man kan invända,
att en sådan anordning skulle stöta på
betydande praktiska och tekniska svårigheter.
Liksom herr Gustafson i Göteborg
inser jag mycket vid att sådana
svårigheter kan uppstå. Det kan emellertid
inle gärna bli fråga om andra
svårigheter än sådana, som med god
vilja kan övervinnas och som i rättvi -

bland flyktingar

sans namn och i religionsfrihetens anda
borde övervinnas.

Jag räknar vidare med den invändningen
att det i fråga om frikyrkoförsamlingarnas
medlemmar skulle komma
att gälla relativt större skattebefrielse
därför att dessa är relativt få och de
summor det här skulle bli fråga om
därför kan beräknas bli betydligt större.
Det förefaller mig dock som om man
lika väl kan argumentera från alldeles
motsatt utgångspunkt. Man kan säga
alt möjligheter till skatteavdrag borde
vara mera motiverade för de medborgare,
som har större utgifter för i stort
sett enahanda ändamål som det, för
vilket andra erhåller skattebefrielse.
Att frikyrkoförsamlingarnas medlemmar
av eget val och fri vilja offrar för
ändamål, som numera i allmänhet bedömes
vara samhällsnyttiga, borde i alla
händelser på intet sätt förringa värdet
och betydelsen av deras ekonomiska
insatser.

Fastän jag har funderat rätt mycket
på dessa förhållanden, har jag dock avstått
från att motionera i denna fråga,
främst av det skälet att jag inte vågat
hysa några som helst förhoppningar om
att vinna gehör för eu reform efter de
linjer, som jag här mycket kortfattat
antytt. Jag har emellertid velat föra saken
på tal i samband med behandlingen
av förevarande ärende.

I motionen och reservationen har
man begärt att en utredning skulle göras
angående begränsad möjlighet till
skatteavdrag bl. a. för den kategori
svenska medborgare och det slags gåvor,
som jag här har berört. De synpunkter
jag framhållit synes mig utgöra
en stark motivering för bifall till
reservationen.

Herr talman! Med stöd av det anförda
ber jag att få yrka bifall till den av
herr Söderquist m. fl. avgivna reservationen.

100

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Skatteavdrag för gåvor till humanitära och vissa andra samhällsnyttiga ändamål

samt till internationell hjälpverksamhet bland flyktingar

Herr CARLSSON i Tibro (fp):

Herr talman! Då jag förra året hade
tillfälle att i denna kammare redovisa
min inställning i denna fråga, vill jag
nu som motionär endast i korthet anföra
ett par synpunkter.

I likhet med vad fallet var förra året
har utskottsmajoriteten nu avstyrkt motionärernas
yrkande, med bland annat
den motiveringen, att främjandet av
allmännyttiga ändamål icke bör ske genom
skattelättnader utan i form av anslag
direkt från statsmakterna. Utskottet
skriver på sidan 9 i sitt betänkande
följande: »Motionärerna anför emellertid
som ett huvudsakligt argument för
sin mening att avdraget är berättigat
genom sin stimulerande inverkan på
de skattskyldigas beredvillighet att ge
bidrag till allmännyttiga ändamål. Utskottet
vill inte bestrida att det ifrågasatta
avdraget skulle få en viss sådan
inverkan, men enligt utskottets uppfattning
bör främjandet av behjärtansvärda
eller eljest allmännyttiga ändamål —
som riksdagen vid flerfaldiga tillfällen
tidigare uttalat —■ inte ske i form av
lättnader vid beskattningen utan i förekommande
fall genom direkt bidrag
från statens sida.»

Denna utskottets motivering för avslag
känner vi väl till. Jag har stor respekt
för både fasta normer och principer
på olika områden och i olika sammanhang,
men vi vet väl alla, att det
kan inträffa sådana förhållanden, att
även principer måste omprövas. Om stora
värden står på spel, är det angeläget
att åtgärder vidtas i så god tid, att
minsta möjliga skada åstadkommes. Den
idealitet, som blommade rikast i vårt
land efter de stora folkrörelsernas genombrott
och som burit frukt i form
av en mängd sociala reformer på olika
områden, synes tyvärr vara i avtagande.
Som exempel kan anföras att många av
de samlingslokaler, som våra fäder
byggde för olika ändamål, håller på att
avfolkas, ja, till och med förfalla. Vis -

serligen byggs det för närvarande —
särskilt i städer och tätorter — fritidslokaler
och ungdomsgårdar på statens
och kommunernas bekostnad och instruktörer
anställs och avlönas, allt för
att åt ungdomen ge det stöd som vi alla
är intresserade av och vill vara med om
att ge. Jag har med intresse följt denna
verksamhet och jag tror mig kunna
konstatera att resultaten därav i stor utsträckning
beror på vilka personer, som
varit ledare för ungdomen, och deras
personliga inställning till denna uppgift.

Statsbidrag är nog bra och i många
fall nödvändiga, men vi motionärer anser,
att enskilt stöd åt humanitär och
ideell verksamhet, inte minst då det
gäller vår ungdoms ledning och fostran,
är av så stort värde att det på allt
sätt bör uppmuntras. Beviljad avdragsrätt
på upp till tio procent av inkomsten
kan väl anses vara en rimlig avvägning
för statens medverkan.

Att vi motionärer stannat vid just
tio procent har delvis sin förklaring
däri att det finns många människor —
även med små inkomster — som regelbundet
avstår just tio procent av sin inkomst
för att stödja en verksamhet, som
de finner behjärtansvärd. Dessa och
många andra människor, som avstår en
större eller mindre del av sin inkomst
för allmännyttiga ändamål, anser vi gör
en så betydelsefull insats, att de bör
uppmuntras på det sätt som i motionen
föreslås.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr PERSSON i Svensköp (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
emedan jag har en blank reservation
fogad till detta utskottsbetänkande.

Jag skall då först be att få säga några
ord om en av de motioner, som vi nu
behandlar. Den har kommit på riksdagens
bord under en följd av år och

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

101

Skatteavdrag för gåvor till humanitära och vissa andra samhällsnyttiga ändamål

samt till internationell hjälpverksamhet bland flyktingar

den går ut på införande av avdragsrätt
vid taxering för gåvor, som den skattskyldige
skänkt till humanitära, litterära,
religiösa eller vetenskapliga ändamål,
ävensom till undervisningsändamål.
Motionärerna inskränker sig till
att begära en skrivelse till Kungl. Maj :t
med anhållan om utredning.

Bevillningsutskottet har avvisat motionsyrkandet
med hänvisning till att
frågan är till viss del föremål för Kungl.
Maj:ts prövning och till en annan del
föremål för fortsatt utredning.

Jag kan inte göra någon invändning
mot detta utskottets ställningstagande.
Under sådana förhållanden är det inte
påkallat att skriva till Kungl. Maj:t om
saken. Sedan kan man naturligtvis under
tiden diskutera om det ur såväl
principiella som praktiska synpunkter
är möjligt och önskvärt att införa detta
nya moment i skattelagen. Meningarna
om den saken kan vara delade, och jag
har respekt för båda de meningsriktningar
som här kommer till synes.

Jag är fullt överens med motionärerna
om att det ur samhällets synpunkt är
av värde, om medborgarna frivilligt engagerar
sig för människovårdande uppgifter.
Frågan är bara om de skall få
göra detta med obeskattade pengar eller
skall göra det med beskattade pengar,
eller med andra ord, vilket skall gå
först: det tvångsmässiga skatteuttaget
eller det frivilliga givandet?

Principen i fråga om skattskyldighet
har ju hittills varit, att det beskattningsbara
beloppet framkommit, sedan man
beaktat dels omkostnaderna för intäkternas
förvärvande och dels de kostnader
för det nödvändiga livsuppehället,
som innefattas i ortsavdragct. På
det belopp, som sedan återstår, dragés
skatten, och först därefter förfogar den
skattskyldige över sin inkomst efter
fritt val. 1950 års skattclagssakkunniga
säger, alt avsteg från denna regel föreligger
endast så till vida att avdrag av

sociala skäl medges för vissa försäkringsavgifter.

Jag måste nog, herr talman, hålla
med om att om man inför den ordningen,
att den skattskyldige får disponera
obeskattade pengar efter fritt val,
så innebär detta införande av en ny
princip. Det är möjligt att den frivilliga
verksamhet, varom det här är fråga,
i många fall skulle behöva stödet av
en sådan skattepremiering, men det är
väl ändå meningen, att denna verksamhet
skall vara ett utflöde av det goda
hjärtelaget och inte av ekonomiska beräkningar
eller av skattetänkande.

I detta sammanhang kan jag inte
underlåta att påpeka, att den som gör
en humanitär insats — och enligt min
mening en sådan av första ordningen —■
genom att ta vård om behövande, t. ex.
åldriga anhöriga, inte alltid har möjlighet
att åtnjuta någon skattelättnad därför.
Avdrag för periodiskt understöd medges
endast under vissa villkor, och skattelättnad
på grund av stor försörjningsbörda
medges endast om försörjningsbördan
väsentligt nedsätter skatteförmågan.
Många skattebetalare får därför
i detta hänseende göra stora uppoffringar
av de medel som återstår, sedan
skatten dragits, och jag frågar mig, om
det inte vore mera påkallat att för
dessa införa ett skattefritt avdrag än
att bereda skattelättnad för gåvor till
sådana ändamål som det här är fråga
om.

När man nu talar om andra länders
skattelagar och skatteväsende, ser man
bort från alt vi i vårt land har en samhällsverksamhet
i humanitära, kulturella
och sociala syften, som är av enastående
omfattning. Vi bestrider utgifterna
för sådana ändamål i stort sett
genom vad som erlägges i kommunalskatt
och landstingsskatt, och vid statsbeskattningen
åtnjutes avdrag för dessa
utgifter genom kommunalskatteavdrag.
Jag tycker alt även den principen är
riklig. Om man därutöver vill göra nå -

102

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Skatteavdrag för gåvor till humanitära och vissa andra samhällsnyttiga ändamål

samt till internationell hjälpverksamhet bland flyktingar

got i de goda syften, varom här är fråga,
anser jag att vi inte våldför oss alltför
mycket på frivilligheten genom att
säga, att det får göras med beskattade
pengar. Men motionärerna har kanske
en annan mening, och jag skall inte
vidare polemisera mot dem.

De praktiska svårigheter för taxeringsarbetet
som skulle uppkomma, om
detta nya moment infördes i skattelagarna,
skall jag inte gå in på. Jag hänvisar
i detta fall endast till vad 1950
års skattelagssakkunniga anfört, vilket
delvis refereras i utskottets betänkande.
Vi måste enligt min mening vara
mycket restriktiva i fråga om att ytterligare
belasta vårt skattesystem med
bestämmelser som gör taxeringsförfarandet
än mera invecklat. Jag hör visserligen
till dem som anser, att skattetrycket
här i landet är för hårt, men
jag tror inte att rätta vägen till en
lättnad i skattetrycket är att införa nya
avdragsbestämmelser.

Trots alla de negativa invändningar
som jag här gjort, herr talman, tycker
jag ändå att skattelagssakkunnigas uppslag
bör beaktas. Det visar på möjligheten
att vidga det sociala försäkringsavdraget,
så att det kan inrymma åtminstone
någon del även av sådana utgifter
som dem det här är fråga om. I
synnerhet om den skattskyldige binder
sig för fasta avgifter under någon längre
tid till ett sådant här ändamål, anser
jag att det kan övervägas att undanta
dessa avgifter från beskattning. Jag
tycker nog att utskottet kunde ha skrivit
litet starkare i detta avseende, och det
är detta jag har velat ge till känna med
min blanka reservation och med vad
jag nu sagt. Jag har, herr talman, intet
yrkande.

Herr Vigelsbo (bf) instämde häri.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):
Herr talman! Jag kan i stort sett instämma
i de uttalanden som nu gjorts

av herr Persson i Svensköp. I utskottsbetänkandet
redovisas emellertid även
en motion, som är väckt i första kammaren
under nr 134 och i andra kammaren
under nr 173, vilken rör ett
specialfall. Jag tror för min del, att hur
behjärtansvärt det än skulle vara att
avdrag finge göras för alla de olika
ändamål, som räknats upp i motion
11:50, kan man ändå komma in på sådana
vägar, att det är ganska ovisst,
hur skattelagstiftningen skulle verka.
I likhet med föregående talare tror jag
därför att den vägen inte är lämplig.

Det kan emellertid tänkas speciella
förhållanden, som ger anledning till
en särlagstiftning; vi hade under andra
världskriget vid olika tillfällen just en
sådan speciallagstiftning, syftande till
att skapa möjligheter att snabbt få ihop
pengar för ett speciellt ändamål. Jag
tror att vi, efter de händelser som under
föregående år inträffade i Ungern,
har anledning att återigen här i vårt
land införa en sådan här särbestämmelse,
som ger oss möjlighet att få
fram pengar hastigt och lätt. Motion
II: 173 syftar till att underlätta möjligheterna
att ge gåvor just till flyktinghjälp.
Jag tror inte att vi hade kommit
in på några farliga vägar, om vi hade
gjort den lilla avvikelse som det här
talas om. Jag skulle gärna ha velat
yrka bifall till motionen, men alldenstund
den inte innehåller någon lagtext,
är det ju inte möjligt att ställa ett
bifallsyrkande. Jag har emellertid med
dessa ord velat motivera min egen mening
i denna sak, men jag vet, att i
denna mening instämmer även herr
Nilsson i Svalöv, som avgivit en blank
reservation till detta utskottsbetänkande.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Frågan om skattebefrielse
för gåvor av olika slag har varit
föremål för behandling vid otaliga

Nr 14

103

Fredagen den 26 april 1957
Skatteavdrag för gåvor till humanitära och vissa andra samhällsnyttiga ändamål

samt till internationell hjälpverksamhet

tillfällen. Sådana skatteavdrag har också
beslutats under särskilda förhållanden.
Sålunda fick man under året före
och året efter andra världskriget skatteavdrag
för gåvor till luftvärnet och
sjövärnskåren, och 1944 och 1945 var
det skattefrihet för lijälparbetct för
lindrande av nöd bland civilbefolkningen
i krigshärjade länder. Det var
sålunda exceptionella förhållanden, som
framkallade ett avsteg från regeln, att
man skall gå mycket försiktigt fram
när det gäller att bevilja avdrag av
olika slag.

Sedermera har från utskottets sida
intagits en mera restriktiv hållning,
och vid upprepade tillfällen har utskottet
uttalat och kamrarna understrukit,
att endast i rena undantagsfall
skall avvikelser från beskattningsreglerna
ske och att det i princip är riktigare,
att statsverket genom direkta
anslag stöder en behjärtansvärd sak
än att gå vägen via skattebefrielser.
Jag tror att det är nödvändigt att man
följer denna av riksdagen rekommenderade
väg. Annars råkar man in i
mycket underliga förhållanden. Jag anser
att det anförande som herr Swedberg
höll här var ett skolexempel på
till vilka, jag höll på att säga absurditeter
man skulle komma, om man skulle
gå in på dylika petitesser.

Den kyrkliga skatten, som är avdragsgill
vid kommunal taxering, består
till övervägande del av utgifter
för ändamål, som inte har med den
kyrkliga verksamheten att göra. När vi
behandlade frågan om religionsfriheten
här i riksdagen, klargjordes det, att
den som utnyttjade möjligheten att utträda
ur statskyrkan, skulle få sin
kyrkoskatt sänkt med 40 procent. 60
procent av den kyrkliga skatten går
sålunda till civil bokföring och begravningsändamål
och andra rent kommunala
uppgifter. Av nämnda 40 procent
skulle man sedan börja skilja ut
vad som åtgår till prästlöner. Vidare

bland flyktingar

skulle man skilja ut vilka uppgifter av
rent kommunal art, som prästen utför
och som vi sålunda alla skall bidraga
till, och vilken del av lönen som går
till rent kyrkliga ändamål. Det skulle
bli en uppdelningsprocess som skulle
bli fullkomligt orimlig, både ur kontrollsynpunkt
och även — medge det
— ur rent praktiska och principiella
synpunkter. Jag tror därför att man
bör akta sig för sådana regler, vilka
i ännu högre grad än nu är fallet skulle
komplicera hela beskattningsförfarandet.
Vilka nya anledningar till svårigheter
och orättvisor som därav
skulle uppkomma är lätt att föreställa
sig.

Nu har emellertid skattelagssakkunniga
upptagit frågan om dels avdragsrätt
för sådant som kan hänföras till
periodiskt understöd, dels möjligheterna
att inkludera i försäkringsavdraget
ett visst bidrag till humanitära ändamål.
Jag är förvånad över att herr
Gustafson i Göteborg, innan detta förslag
har varit remissbehandlat och behandlat
av Kungl. Maj :t, ställer sig här
och recenserar detta betänkande på
denna punkt och framför kritik mot
det. Det var ju en fullkomlig överloppsgärning.
Kritiken borde väl sättas in,
när förslaget föreligger i sådant skick,
att det för riksdagen blir fråga om att
ta ställning till det förslag som beredningen
har framfört. Jag kan inte erinra
mig, att någon tidigare på ett sådant
tidigt stadium har börjat polemisera
mot de synpunkter som framförts
i ett sakkunnigbetänkande.

Dessutom är det, såsom utskottet här
framfört, så att när det verkligen gäller
stora och betydelsefulla saker får
man lita på att staten, riksdagen träder
emellan och gör en verklig hjälpaktion.
Det har visat sig vid olika tillfällen.
1956 års riksdag beviljade sålunda
7 miljoner kronor till Förenta
Nationernas flyktingkommissariat, och
inte mindre än It) miljoner kronor an -

104 Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Skatteavdrag för gåvor till humanitära och vissa andra samhällsnyttiga ändamål

samt till internationell hjälpverksamhet bland flyktingar

visades på tilläggsstat II för att bestrida
kostnaderna för hjälp till Ungerns
flyktingar.

Nu har man från flera talares sida
sagt att just vid ett sådant tillfälle
skulle det vara bra att ha en beredskapslagstiftning
som man kunde hänvisa
till och enligt vilken den som ger
en gåva för sådant ändamål skulle få
skatteavdrag. Jag är inte övertygad om
att detta skulle ha så stor effekt. Jag
vill erinra om med vilken spontanitet
vädjan om hjälp i Ungernfrågan möttes
av svenska folket. Jag tror att ingen
tänkte på skatteavdrag i det ögonblicket,
utan var och en gav efter fattig
förmåga så mycket han orkade. Enligt
min mening är det fullkomligt felaktigt
att i sådana situationer vädja bara till
den enskildes krassa önskan att få göra
avdrag på skattsedeln. Han bör kunna
ge sin gåva utan tanke på att han får
ett sådant vederlag i andra hand. Jag
vill slutligen rikta en allvarlig varning
mot att börja krångla med avdrag för
alla möjliga ändamål. Då vet vi sannerligen
inte var vi kommer alt hamna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Häri instämde herrar Gustafsson i
Borås (fp) och Onsjö (bf).

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att man kan
sammanfatta det som sagts av bevillningsutskottets
talesman i denna fråga
i följande ord: »Rubba inte våra cirklar!
Vi har rutat in allt så bra och hittar
så bra överallt. Kom nu inte med
besvärliga förslag, som kan rubba våra
inrutade tankegångar!» Det är just det
som vi som företräder minoriteten vill
göra. Vi menar att här står vi inför ett
behov som är så stort, att herrarna på
majoritetens sida allvarligt bör överväga
om de inte borde ta sin grundinställning
under omprövning.

Här säger man att vi nu helt plötsligt
skulle börja ge hjälp med obeskattade
pengar. Men de pengar den enskilde
medborgaren frivilligt avstår för
allmännyttiga ändamål har han ju själv
inte någon ekonomisk vinning av. Det
bör ju vara ett motiv för att han får
skatteavdrag. Man säger också att här
skall det goda hjärtelaget träda fram.
Javisst, det goda hjärtelaget måste finnas,
annars blir det inga gåvor över
huvud taget. Men om det ges möjlighet
till skatteavdrag för sådana gåvor, blir
det möjligt att ge större gåvor, och jag
är säker på att de frivilliga organisationerna
här i landet har svårt att förstå
herr Sundströms inställning i detta
avseende.

Här är det inte fråga om någon krass
önskan om skattebefrielse, herr Sundström.
Här är det fråga om möjlighet
att av en begränsad inkomst kunna ge
mera till dessa frivilliga ändamål än
man eljest kan göra.

Nu säger man här att vi inte kan
göra jämförelser med förhållandena i
USA, ty här har vi en större samhällelig
verksamhet. Det är sant att vi bär
större samhällelig verksamhet här, men
ingen av oss skulle komma på idén att
säga att samhället skall överta all frivillig
verksamhet. Så länge det finns
behov av frivillig verksamhet finns det
också behov av att stimulera gåvor till
en sådan verksamhet.

Herr Sundström säger sedan att jag
står här och kritiserar — kan man
tänka sig: kritiserar —- en utredning
som är framlagd. Ja, skulle jag inte ha
rätt till det, herr Sundström, som ledamot
av denna kammare när vi nu behandlar
den fråga det gäller? Utredningen
har för övrigt sagt nej, den har
icke lagt fram något förslag till avdrag
här. Den har sagt, att man kan tänka
sig att i ett kommande sammanhang
möjligen pröva frågan om avdragsrätt.
Men utredningen har inte lagt fram något
förslag, och det är vår absoluta

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14 105

Skatteavdrag för gåvor till humanitära och vissa andra samhällsnyttiga ändamål

samt till internationell hjälpverksamhet bland flyktingar

rättighet och skyldighet som reservanter
att redovisa också vad utredningen
sagt.

Herr SWEDBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundström har ju
visat att jag räknade alldeles rätt i fråga
om de anmärkningar och erinringar,
som jag väntade och anmälde redan i
mitt förra anförande, emot de synpunkter
jag tillät mig framhålla. Jag tycker
emellertid att då han säger att mina
synpunkter skulle leda till absurda konsekvenser,
så är det ett något starkt
ord.

Jag begärde, herr talman, ordet närmast
för att med tillfredsställelse konstatera
att herr Sundström icke gjorde
någon som helst anmärkning emot konsekvensen
av den principiella! synpunkt
som jag framhöll, nämligen en
konsekvent tillämpning av religionsfrihetens
princip. Jag vill till detta bara
än en gång säga, att jag icke har tänkt
och för närvarande i alla händelser inte
har några planer på att motionera i den
fråga, som jag har tillåtit mig att bringa
på tal. Men jag har ansett, som jag redan
tidigare sade, att den är en motivering
för den mycket ringa skattebefrielse
som förevarande motion syftar
till, och jag vidhåller, herr talman,
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är ganska viktigt
att hålla cirklarna, herr Gustafson i
Göteborg, ty redan nu är taxeringsförordningen
och taxeringsförfarandet så
pass komplicerade att det visst inte är
någon angelägenhet att gå utöver de
regler som finns och tillskapa nya och
besvärliga tillämpningsregler. Vår strävan
har under de senaste åren gått ut
på att genom schablonavdrag och på
annat sätt underlätta taxeringsarbetet
för att genomföra en effektivare och
rättvisare beskattning, och det är cirk -

lar som det är synnerligen värdefullt
att man slår vakt om för att inte återigen
komma in i svårigheter, som gör
att stora belopp blir obeskattade på
grund av svårigheterna att hantera
taxeringsinstrumenten.

Herr Gustafson sade vidare, att om
man beviljar skattefrihet, så har man
utsikter att få större gåvor. Ja, det är
riktigt, men samtidigt som man ger
möjligheter till detta, så minskas, herr
Gustafson i Göteborg, statens möjligheter
att understödja liknande ändamål
i precis samma grad. Vinsten är väl
bara den, att den som har möjligheter
att ge dylika gåvor kan stoltsera med
ett större belopp. När det gäller stödet
till den verksamhet, varom det är fråga,
blir effekten precis densamma.

Herr Swedberg var glad över att jag
inte hade tagit ställning till hans uppslag
ur religionsfrihetens synpunkt och
att jag sålunda skulle kunna ur denna
synpunkt anse hans propå berättigat.
Ja, jag vågar säga att jag är lika varm
anhängare som herr Swedberg av religionsfriheten,
men jag vill erinra om
att den, som vill undgå att bidra till det
allmännas kostnader för rent kyrkliga
ändamål, har genom den nya lagstiftningen
på religionsfrihetens område
möjlighet att göra detta. Om man begär
utträde ur statskyrkan, slipper man ju
att betala något till kyrkliga ändamål.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundström gjorde
sig skyldig till ett ganska underligt
misstag i sin argumentering, och om
det är så, att herr Sundström har byggt
sin negativa inställning till motionerna
på en felaktig uppfattning, så bör väl
herr Sundström ta saken under förnyat
övervägande.

Herr Sundström säger, att i samma
män som den enskilde får avdragsrätt
vid taxeringen för bidrag till här ifrågavarande
ändamål, minskas statens möj -

106

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Skatteavdrag för gåvor till humanitära och vissa andra samhällsnyttiga ändamål

samt till internationell hjälpverksamhet bland flyktingar

ligheter att ge gåvor till dessa ändamål
lika mycket och därför blir effekten
densamma när det gäller understödets
omfattning. Men det måste, herr Sundström,
vara ett oriktigt resonemang. Om
jag på skattsedeln får betala ett visst
belopp i skatt för ett bidrag till ett allmännyttigt
ändamål, så kan givetvis
staten sedan lämna detta skattebelopp
i bidrag till vederbörande verksamhet.
Men får jag ett skatteavdrag för mitt
bidrag, så kan jag lämna tre eller fyra
gånger så mycket pengar som eljest till
ifrågavarande ändamål — jag får ju
själv satsa den del av beloppet som inte
motsvarar skatten.

Klart är alltså att med den metod,
som vi föreslår, finns det praktiska
möjligheter att tillföra dessa allmännyttiga
ändamål tre, fyra gånger så
stora bidrag som om man skulle gå
vägen via staten. Genom skattefriheten
stimuleras också den enskilde medborgaren
till att frivilligt stödja verksamhet
av detta slag, och det är väl något
som vi alla borde vara intresserade av.

När det talas om de besvärligheter,
som en skattefrihet i detta avseende
skulle föra med sig, vill jag fästa uppmärksamheten
på att vad motionärerna
och reservanterna begär är en utredning.
Nog bör väl frågan ha en sådan
betydelse, att vi här i riksdagen skulle
kunna bifalla kravet på en utredning.
Det finns ute i landet en växande opinion
för en sådan lösning som motionärerna
ifrågasatt, och om förslaget blir
avslaget i år kan jag försäkra herr
Sundström att vi skall komma tillbaka,
till dess man är villig att göra saken
till föremål för en allsidig utredning.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf):

Herr talman! När det goda hjärtat
talar är det ganska lätt att komma fram
med förslag, som måste stöta på patrull
då man sätter sig in i vad förslagen
realiter innebär.

Det brukar alltid talas om hur krångliga
våra skattelagar är. Här är det
fråga om en mängd olika skattefria gåvor,
som skulle redovisas i deklarationerna,
och även om det har i motionerna
pekats på vissa bestämda ändamål
— humanitära, litterära, religiösa
och vetenskapliga — så är därmed ingalunda
klart vilka gåvor som skall vara
skattefria. Vad skall egentligen betraktas
som humanitära ändamål, och hur
skall man ställa sig när det gäller gåvor
till olika religiösa ändamål? Det kan
kanske på en plats finnas tre, fyra, fem
gudstjänstlokaler, som tillhör olika religiösa
samfund, och alla anser det berättigat
att de får skattefria gåvor för
att kunna behålla sin lokal, även om
den skulle stå till hälften outnyttjad.

Vad blir för övrigt konsekvensen ur
skattesynpunkt för det allmänna? Ja,
därom kan vi ingenting säga i dag, och
vi skulle inte heller, därest motionerna
skulle förverkligas, kunna säga någonting
därom förrän om några år, då
man vid taxeringarna fått se resultatet av
att gåvor till vissa ändamål inte skulle
beskattas. För övrigt är det ju inte fråga
om helt obeskattade medel. Man talar
här bara om den statliga inkomstskatten,
men det finns ju också en kommunal
skatt, och den är väl för de flesta
människor större än den statliga. Jag
kan därför inte se att förslaget är tillräckligt
genomtänkt ens i detta avseende.

Jag måste säga, att jag blev en smula
förvånad, när herr Gustafson i Göteborg
här, såvitt jag uppfattade honom
riktigt, beskyllde utredningsmännen för
att ha gått till verket med förutfattad
mening. Jag frågade ett par tre kamrater
i bänkarna och de hade nog fått
samma intryck som jag av herr Gustafsons
yttrande på denna punkt, men det
kan vara möjligt att det är fråga om
ett missförstånd — det kommer väl att
framgå av protokollet. Jag vill i varje
fall nu säga, att jag inte har fått samma

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14 107

Skatteavdrag för gåvor till humanitära och vissa andra samhällsnyttiga ändamal

samt till internationell hjälpverksamhet

uppfattning som herr Gustafson när det
gäller utredningsmännen i denna fråga
eller vårt utredningsväsende över huvud
taget.

Det sägs sedan, att man inte skall
rubba cirklarna. Jag tror, att om vi
skulle få en statistik över vilket utskott
här i riksdagen som mest har rubbat
cirklarna när det gäller frågor, som vi
har att handlägga, skulle bevillningsutskottet
slå rekordet, ty det klagas allmänt
bland människor ute i bygderna
över att man varje år ändrar skattelagarna
till någon del, och ofta på mer
än en punkt, så att de har svårt att följa
med. Man kan inte beskylla bevillningsutskottet
för konservatism i detta avseende.

Jag understryker vad här har sagts
om att vi har en skatteskala som gör,
att om jag skänker en tusenlapp och
har en viss inkomst betyder det att jag
realiter ger ut 800 kronor, under det
att det, om jag står i en annan inkomstklass,
bara kostar mig realiter 350
kronor.

Jag tror inte, att de människor, som
sysslar med sådana här saker, är villiga
att gå med på ett bifall till motionerna,
vilket skulle öka krånglet och
arbetet för taxeringsmyndigheterna. Vi
införde schablontaxeringen för någon
tid sedan för att avhjälpa de största
bristerna och de värsta besvären som
vi hade med villafastigheter och egna
hem. Detta skulle bli ett återfall och
medföra nytt krångel i taxeringen. Jag
finner inte heller någon rättvisa i ett
sådant förslag.

.lag skall sluta med att för herr Swedberg
framhålla, att jag tror att vi skall
följa den man som sade: »Given kejsaren
vad kejsaren tillhör o. s. v.»

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad

bland flyktingar

herr Jansson i Aspeboda yttrade om
min inställning till utredningen om
periodiskt understöd vill jag bara upprepa
vad jag sade, nämligen att utredningen
har valt att inskränka möjligheterna
till avdragsrätt för periodiskt
understöd på andra områden. Detta är
sant — det kan var och en se, som har
läst betänkandet — och det kan därför
vara naturligt för dem att inte vilja gå
med på en utvidgning av möjligheterna
till periodiskt understöd på detta område.
Bevillningsutskottet sade förra
året, att man borde ta upp denna fråga
i samband med frågan om periodiskt
understöd. Nu finns inte denna utväg,
enligt vad utredningen sagt, och det är
därför vi velat ha en ny utredning. Vi
kan inte förstå vad det skulle vara för
fel att bifalla denna anhållan.

Herr Jansson i Aspeboda påstår, att
bevillningsutskottet har rekord när det
gäller att rubba cirklarna. Nog tycker
jag, att en och annan skattelagstiftning
inte har varit alltigenom nödvändig,
men här borde man verkligen kunna
vara tillräckligt fördomsfri för att ägna
denna fråga en djupgående prövning.

Avslutningsvis vill jag citera några
rader, som finns i en av årets motioner.
Det är ett yttrande vid 1943 års riksdag
av dåvarande statsministern. Han vänder
sig i samband med ett förslag om
tillfällig avdragsrätt mot en argumentering
av den typ som herr Sundström
här framfört med följande ord:

»Men man glömmer bort, att genom
denna metod mobiliseras också en betydande
enskild hjälp. Här ställes man i
valet mellan om staten ensam skall
överta hela kostnaden för hjälpen eller
om man samtidigt genom en statlig åtgärd
skall uppmuntra till enskilda insatser.
Det är nämligen inte utan vidare
klart, att man, därest avdrag inte kan
medges, kan mobilisera den enskilda
hjälpen i samma omfattning. Jag skulle
tro, att den svenska riksdagen och den
svenska regeringen under de närmaste

108

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Skatteavdrag för gåvor till humanitära och vissa andra samhällsnyttiga ändamål

samt till internationell hjälpverksamhet bland flyktingar

åren kommer att ställas inför uppgifter
av humanitär natur, som medför ganska
stora anspråk på statskassan, men jag
tror inte, att det vore lyckligt, om man
förfor på det sättet, att den svenska
allmänheten slutligen fick den uppfattningen,
att allt sådant stöd skall lämnas
genom staten och att den enskilde
egentligen inte har någon uppgift att
fylla därvidlag . . .»

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag har deltagit i utskottsbehandlingen
av detta ärende, och
i likhet med motionärerna anser jag, att
frågan om att kunna stimulera intresset
för att lämna anslag till dylika ändamål
är mycket behjiirtansvärd och att
det skulle vara lyckligt, om den på något
sätt kunnat lösas. När utskottet ändå
har kommit till en uppfattning som är
motsatt motionärernas, måste det ligga
synnerliga skäl bakom.

Ett av dessa skäl är att man skulle
införa en ny princip i vår skattelagstiftning,
nämligen periodiska understöd
som mottagaren inte skulle vara
skyldig att ta upp såsom inkomst. Ett
annat skäl — det som för mig vägt
tyngst men vilket det här sagts mycket
litet om — är de ökade svårigheter som
skulle följa vid taxeringarna. Dem har
man från motionärernas och reservanternas
sida sökt vifta bort. Jag tror, att
det skulle bli synnerligen svårt för en
taxeringsnämnd att kunna avgöra, huruvida
det föreligger religiösa, humanitära
eller allmännyttiga skäl, och på
grundval därav bestämma, om en gåva
skall befrias från skatt eller inte. Förslaget
skulle enligt mitt sätt att se medföra
ytterst stora svårigheter och ökat
krångel och alltså innebära ett steg i
rakt motsatt riktning mot vad vi strävar
efter, nämligen att förenkla taxeringsförfarandet
och på så sätt skapa
tid och utrymme för att kunna komma
åt de skattskyldiga, som man förmenar

sig ha anledning att ägna större uppmärksamhet.

Härtill kommer en annan synpunkt.
Hur skall det bli för dem, som tillhör
religiösa föreningar och där betalar avgifter,
jämfört med dem, som tillhör
fackföreningar och dylikt? Motionärerna
säger här, att det skulle medges avdragsrätt
för understöd till religiösa,
humanitära och vissa andra ändamål.
Detta kan såvitt jag förstår innebära,
att medlemsavgifter till religiösa föreningar
skulle falla under bestämmelsen.
Hur det blir med dem, som betalar
fackföreningsavgifter, in. fl. synes ej
bekymra motionärerna. Det är väl detta
som ytterst ligger bakom de skattesakkunnigas
resonemang om att de s. k. sociala
avdragen bör efterses och att frågan
således bör lösas i ett enda sammanhang.

Ja, herr talman, det här är några av
de skäl som föresvävat mig och, förmodar
jag, flera av bevillningsutskottets
ledamöter när vi inte kunnat tillstyrka
motionärernas framställning.
Det är således ingen ovilja mot syftet.
Det är de rent praktiska svårigheterna,
som legat bakom vårt ställningstagande
och som gjort det omöjligt för oss att
gå med på denna framställning.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen av herr Söderquist
in. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 36, röstar

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

109

Ändrad lydelse av 13 § 2 mom. lagen om folkpensionering

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Söderquist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 118 ja och
50 nej, varjämte 25 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 8

Föredrogos vart för sig andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av väckt motion
angående stadgande av dispensmöjlighet
för erhållande i vissa fall av trafikkort
trots nedsatt fysisk lämplighet,

nr 16, i anledning av väckta motioner
om ändring av bestämmelserna rörande
den yrkesmässiga beställningstrafiken,
och

nr 17, i anledning av väckt motion
angående förbud mot användandet av
utskjutande dekoration å bilarnas
fronter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Ändrad lydelse av 13 § 2 mom. lagen om
folkpensionering

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av dels Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 13 § 2 mom.
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 22 februari 1957 dagtecknad
proposition, nr 96, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att
antaga följande förslag till
Lag

angående ändrad lydelse av 13 § 2 mom.
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering

Härigenom förordnas, att 13 § 2 mom.
lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering
skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

13 §.

2 mom. Där inkomst — — — av
Konungen.

Vid uppskattningen av förmögenhets
avkastning skall denna höjas med 20
procent av det belopp, varmed förmögenheten
må överstiga för gift pensionsberättigad
15 000 kronor och för annan
pensionsberättigad 20 000 kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1957.

Pensionsförmån, som utgår vid lagens
ikraftträdande, må dock minskas endast
såvitt följer av lagrummets tidigare lydelse.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat

dels två i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna 1:444 av
herr Andersson, Torsten, m. fl. samt
11:551 av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.,

dels ock fyra före propositionens avlämnande
väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna 1:133 av

110 Nr 14 Fredagen den 26 april 1957

Ändrad lydelse av 13 § 2 mom. lagen om folkpensionering

herr Persson, Einar, m. fl. samt II: 178
av fru Lindskog m. fl. ävensom

de likalydande motionerna I: 327 av
herr Jansson, Erik, samt II: 396 av herrar
Johansson i Södertälje och Sköldin.

I motionerna 1:444 och 11:551 hade
yrkats, »att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 96 för sin del måtte
besluta, att 13 § 2 mom. lagen den 29
juni 1946 om folkpensionering må få
följande lydelse:

Där inkomst---av Konungen.

Vid uppskattningen av förmögenhets
avkastning skall denna höjas med 10
procent av det belopp, varmed förmögenheten
må överstiga för gift pensionsberättigad
15 000 kronor och för annan
pensionsberättigad 20 000 kronor».

Utskottet hemställde

A. att riksdagen, med avslag å motionerna
1:444 och 11:551, måtte bifalla
förevarande proposition nr 96;

B. att motionerna I: 327 och II: 396,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

C. att motionerna I: 133 och II: 178
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Svenson och herr Larsson i Hedenäset,
vilka ansett att utskottet under A. bort
hemställa,

att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget — måtte med bifall till
motionerna I: 444 och II: 551 för sin
del antaga följande förslag till
Lag

angående ändrad lydelse av 13 § 2 mom.
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering

Härigenom förordnas, att 13 § 2 mom.
lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering
skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

13 §.

2 m o in. Där inkomst — — — av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1957.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Föreliggande ärende
avser ju dels en höjning av det s. k.
skärpningsfria förmögenhetsbeloppet
vid prövning av de behovsprövade pensionsförmånerna,
dels också en höjning
av skärpningsprocenten från tidigare
10 till 20 procent. I detta senare hänseende
har vi reservanter anmält en avvikande
mening och yrkat på bibehållande
av procenttalet 10.

Förslaget om höjning av skärpningsprocenten
medför, att pensionstagare
som uppnår pensionsåldern efter den
1 juli detta år blir utsatta för hårdare
behovsprövning än de som uppnått pensionsåldern
före detta datum. Redan vid
en förmögenhet, exempelvis ett egnahem
eller ett mindre jordbruk, taxerat
till över 20 833 kronor när det gäller
ensamstående och 31 250 när det gäller
äkta makar, åstadkommes en försämring
av de behovsprövade folkpensionsförmånerna.

Det har synts oss synnerligen tvivelaktigt,
om det över huvud taget kan
vara riktigt att genomföra en sådan
skärpning. Därtill kommer de speciella
förhållanden som synes oss vara för
handen just nu. Det råder väl en allmän
enighet om att en förstärkning och
förbättring av folkpensionsförmånerna
inom en icke alltför avlägsen framtid
skall beslutas. Det framgår av pensionsberedningens
betänkande, att ledamö -

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

Ändrad lydelse av 13 § 2 mom. lagen om folkpensionering

terna av denna kommitté varit eniga
inte blott om en förstärkning av folkpensionerna
utan även om en liberalisering
av behovsprövningen. När en sådan
reform väntas ske, kan det då vara
lämpligt att för en — vi får anta och
hoppas —- rätt kort mellantid göra en
försämring? För vår del har vi kommit
till det resultatet, att detta knappast
kan vara motiverat. Det kan inte
vara rättvist, anser vi, att göra på det
sättet, och det vållar även onödig irritation
om den som uppnår pensionsåldern
efter den 1/7 kommer i sämre
ställning än den som uppnått pensionsåldern
före detta datum.

Jag skall inte, herr talman, trötta
kammaren längre, utan nöjer mig med
att med hänvisning till det anförda be
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Det föreliggande regeringsförslaget
grundar sig på en utredning,
som är verkställd av kungl. pensionsstyrelsen.
Regeringen uppdrog på
sin tid till pensionsstyrelsen att undersöka
vilken inverkan den nya fastighetstaxeringen
skulle få på de inkomstprövade
pensionsförmånerna. Efter vederbörlig
remissbehandling av det
framlagda förslaget, varvid praktiskt
taget alla remissinstanser tillstyrkte, har
det föreliggande förslaget lagts fram.

Det är riktigt, som herr Larsson i Hedenäset
här säger, att det hela är elt
provisorium. Detta har emellertid även
betonats i propositionen och av utskottet.
Det gällde ju att försöka skydda
pensionärerna mot de förhöjda taxeringsvärdena.
Förslaget innebär ju alt
inte endast förmögenhet i form av fast
egendom påverkar dessa pensionsförmåner
utan även annan förmögenhet.
Då man nu har höjt de skärpningsfria
beloppen med hundra procent — för
äkta makar tillsammans från 15 000 till
30 000 kronor och för ensamstående

från 10 000 till 20 000 kronor —• har
man gått något längre än vad som motsvarar
taxeringsvärdenas höjning, åtminstone
när det gäller de egna hemmen.
Det visar sig då, att man kommer
upp till relativt höga förmögenhetsbelopp,
om man skulle behålla den nuvarande
skärpningsprocenten vid 10. Man
har därför föreslagit siffran 20, och
detta har utskottet godtagit.

Vidare är det inte meningen att det
skall ske en omräkning av samtliga de
inkomstprövade pensionerna utan endast
för nykommande. I något fall kan
naturligtvis det resultatet inträffa som
herr Larsson i Hedenäset här har angivit,
men i det stora hela innebär detta
ändå en sådan förbättring, att utskottet
har ansett sig böra tillstyrka förslaget.

Jag betonar ännu en gång, att detta
är ett provisorium och att det kommer
att prövas i samband med det pensionsförslag,
som riksdagen kommer att få ta
ställning till inom en icke allt för avlägsen
tid.

Herr talman! Jag ber med vad jag här
har sagt att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Herr Jacobsson i Tobo
nämnde, att praktiskt taget alla remissinstanser
har tillstyrkt pensionsberedningens
förslag. Jag vill inte söka förneka
detta men vill dock påpeka, att
de som närmast beröres av detta ärende,
icke har biträtt förslaget beträffande
en höjning av skärpningsprocenten.
Sveriges folkpensionärers riksorganisation
har nämligen i sitt yttrande icke biträtt
detta förslag.

Herr Jacobsson i Tobo nämnde vidare,
att behovsprövade folkpensionsförmåner
skulle kunna utgå även vid
relativt stora förmögenheter — som väl
orden föll — om procenttalet bibehålies
vid 10. Ja, det framgår ju av reciten
i utskottsutlåtandet liksom av propositionen
och den utredning, som gjorts av

112

Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Åtgärder för att förhindra sexualförbrytelser mot kvinnor och barn

pensionsstyrelsen. För närvarande tilllåtes
vid invalidpension för äkta makar
en förmögenhet av upp till 57 429 kronor
innan de behovsprövade förmånerna
helt försvinner. Om förmögenheten
har formen av ett eget hem och taxeringsvärdet
höjes med 35 procent, som
ju regering och utskott räknat med, så
kommer fastighetsvärdet att höjas till
77 629 kronor. Det blir följaktligen en
avsevärd sänkning, om gränsen enligt
vad utskottet nu förordar skall vara
52 250 kronor, och ändå större blir ju
skillnaden i den mån man måste räkna
med en större höjning av taxeringsvärdet.

Herr Jacobsson i Tobo sade till sist,
att propositionens förslag utgör en förbättring.
Jag vill inte förneka att en
höjning av det skärpningsfria beloppet
innebär en förbättring, och i det hänseendet
har vi ju anslutit oss till propositionens
förslag, men vi har inte kunnat
biträda att man ger med den ena handen
och tar tillbaka med den andra.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Hedenäset begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 10

Föredrogos vart för sig

andra lagutskottets utlåtande nr 19, i
anledning av väckta motioner angående
vissa ändringar i lagen om socialhjälp;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om en skyndsam utredning angående
gengasberedskapen.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 11

Åtgärder för att förhindra sexualförbrytelser
mot kvinnor och barn

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att förhindra
sexualförbrytelser mot kvinnor och
barn.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Min avsikt är icke att
dra upp en debatt kring denna fråga.
Jag kommer inte att ställa något yrkande
men vill på ett par punkter göra ett
påpekande. Jag vill varmt understryka
vad utskottet anfört i senare delen av
sitt utlåtande.

Jag är inte riktigt tillfredsställd med
påståendet att detta slag av brottslighet

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

113

Åtgärder för att förhindra sexualförbrytelser mot kvinnor och barn

inte bär ökat. Det är nog ändå en ganska
märkbar ökning, även om antalet
bokförda och till polisen anmälda brott
inte har stigit. Den saken kan vi ju se
i tidningarna dag för dag. Senast i dag
kan vi läsa om ett sådant brott som inträffat
under gårdagen och för vilket
en niding efterspanas — det är inte
fråga om det brott, som förövades i
Fittja och som man nu någon tid har
sysslat med, utan om ett nytt fall.

Jag vill säga ifrån — det kanske inte
framgår klart av motionen —• att jag
inte har någon som helst önskan att
skärpa straffbestämmelserna för brottslingarna.
Det är inte alls min linje, utan
min åsikt är, att man måste göra allt
för att förebygga sådana brott, som
det här är tal om. Jag hyser inte något
agg eller hat mot dessa brottslingar,
men däremot är jag starkt intresserad
av att vi inte försummar något tillfälle
att skydda kvinnor och barn.

Det sägs ofta i samband med sådana
brott som det här är tal om, att de inte
vållar något men för flickan eller kvinnan
i fråga. Det tycker jag är att ta alldeles
för lätt på saken. Vem vet vilka
följder det kan få för ett barn? Barnet
kanske utan att lida någon direkt
kroppslig skada får en chock, vars
verkningar står kvar hela livet.

Jag vill för att exemplifiera den saken
anföra ett fall, som jag har följt under
hela min tid som lärarinna. Ett av
de första åren jag var i yrket mötte jag
en skara flickor i 12- eller 13-årsåldern.
Bland dessa fanns en som snarare låg
över än under medelmåttan i begåvningshänseende.
Hon verkade alltid
isolerad och sökte inga kontakter, och
jag ställde mig naturligtvis undrande
inför detta. När jag kom i kontakt med
hennes föräldrar fick jag veta, att denna
flicka hade varit strålande glad tills
hon i femårsåldern hade blivit överfallen
av eu sexualförbrytare. Han hade
blivit skrämd och fullföljde inte sin avsikt.
Det hette då att flickan som väl
var inte hade lidit något men. Nej, hon

hade tydligen inte gjort det kroppsligen,
men jag har följt henne långt fram
i tiden och vet att hon aldrig har blivit
annat än denna skygga, försagda och
ängsliga tvp. En sådan följd tycker jag
kan vara ännu värre än om hon hade
fått enbart ett kroppsligt men.

Jag anför detta som en förklaring till
att jag inte låter första lagutskottets utlåtande
passera och inte förklarar mig
enbart nöjd med skrivningen. Jag menar
att skrivningen är mycket positiv,
men det räcker inte med att vi riksdagsledamöter
läser den och säger att
det som där är sagt är klokt. Viktigare
är att de, som i höst skall förbereda
nästa års statsverksproposition, läser
vad som står i utlåtandet och verkligen
tar det i beaktande. Det innebär att de
bör vara generösa när det gäller anslagen
till forskning på detta område.

Det är närmast detta, herr talman,
som har givit mig anledning att begära
ordet i denna sak. Jag har som sagt icke
något yrkande.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag hade inte från början
tänkt yttra mig i denna fråga, men
efter fröken Karlssons anförande anser
jag det finns skäl för mig att säga några
ord om hur utskottet har sett på detta
spörsmål.

Vi är alla överens om att det är ett
oerhört mörkt kapitel som berörs både
i motionerna och i utskottets utlåtande.
Gång efter annan förövar sexualförbrytare
handlingar, vilka är svarta som det
egyptiska mörkret. Jag skall emellertid
inte svärta kammarens protokoll med
att lämna några realistiska skildringar;
det räcker med att hänvisa till vad som
står i pressen.

Hur skall man nu komma till rätta
med detta problem? Man kan gå olika
vägar. Man kan kräva skärpta straff,
och det gör man ofta i den allmänna
debatten. Den vägen är relevant, om
det kan sägas att lagen inte ger rum för

8 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 14

114

Nr 14

Fredagen den 2(j april 1957

Åtgärder för att förhindra sexualförbrytelser mot kvinnor och barn

straff som kan anses vara berättigade.
Vad säger nu lagen på denna punkt?
För vissa otuktsbrott skall enligt strafflagens
kapitel 18 dömas från och med
fyra till och med tio år. För mindre svåra
brott dömes från och med ett till
och med sex år. För andra varierande
otuktsbrott dömes till två, fyra och upp
till åtta år. Om sexualförbrytare genom
sin handling åsamkar kvinnan svår
kroppsskada, kan straffarbete utdömas
med åtta eller tio år eller på livstid.

När vi i utskottet behandlade frågan,
är jag övertygad om att vi alla läste på
dessa lagar rätt ordentligt, och föredraganden
gav en mycket klar och utförlig
bild av de straff som kan ådömas
förbrytare av det här slaget. Motionärerna
har inte kommit med något
förslag om var en lagskärpning skall
sättas in. En annan sak blir naturligtvis
sedan domstolarnas tillämpning av de
olika lagrummen på vederbörande
brottsling, men den saken kan vi ju inte
bestämma.

Vi har haft denna fråga på kamrarnas
bord vid riksdagarna 1949, 1951, 1952
och så nu vid denna riksdag.

Jag tror att motionen har behandlats
i utskottet med allt det allvar som ämnet
kräver. Motionen har varit på remiss
hos fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, statens medicinska
forskningsråd och en del andra
institutioner. Någon har tillstyrkt motionen,
andra har anslutit sig till motionens
syfte, men de flesta har inskränkt
sig till att understryka behov
och önskemål av olika slag.

Jag var från början — det vill jag
gärna deklarera — mycket starkt betänkt
på att i utskottet gå fram med en
reservation och tillstyrka motionen.
Men då utskottet var enigt om själva
saken och kom att diskutera vägarna,
fann jag det vara riktigare att ansluta
mig till den skrivning som utskottet
gjort. Utskottet framhåller att bestämmelserna
i fråga om utskrivning och
permission från anstalter har skärpts

— vi skall komma ihåg det —- i ett
nyligen utsänt cirkulär. Straffrättskommittén
har i sitt förslag till brottsbalk
redovisat sina synpunkter, och lagförslagen
kommer väl snart på riksdagens
bord.

Jag vill dock, herr talman, starkt
framhäva, att utskottet icke vill skjuta
undan en allvarlig sak med vad man
brukar kalla en välvillig skrivning. När
utskottet säger, att brott av det slag
det här gäller måste bekämpas efter
andra linjer än genom en ökning av
åren på fängelse, så är det allvarligt
menat, och vi har också anvisat vägarna
härför. Det är ju som regel fråga om
abnorma människor. Vi måste då få
reda på de brottsbefrämjande faktorerna
och få veta om och i vilken mån det
kan skapas bättre möjligheter till medicinsk
behandling av sedlighetsbrottslingarna.
Forskningen vet eller känner
inte några fullt effektiva metoder härvidlag.
Forr var man tydligen på det
klara med att operativa ingrepp av viss
art gav en nära nog hundraprocentig
garanti. Nu svävar man på målet även
beträffande dessa ingrepp och säger att
detta inte gäller i alla fall.

Jag vill, herr talman, här deklarera
att orsaken till att jag ställt mig bakom
denna utskottets skrivning ■— och detsamma
gäller nog åtskilliga andra inom
utskottet — är att vi räknar med en
snabbt intensifierad forskning. Det är
nödvändigt att brottslingens både psykiska
och fysiska status blir klarlagd
så långt detta står i mänsklig makt. Han
måste så att säga genomlysas, så att
vi kan få grepp om det dunkla spel, som
leder till brott av det slag som fyller
oss alla med avsky. Ingen tror väl att
normalt utrustade människor begår dåd
av detta slag mot barn och åldringar.
När vi kommit till klarhet här och fått
ett fundainent att stå på, kan vi lättare
komma till rätta med straffsatser
och frihetsberövanden och en hel del
annat, som kommer in i blickfältet.

Jag vill sluta med att understryka ut -

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

115

skottets uttalande om vikten av att den
medicinska och kriminologiska forskningen
på detta område intensifieras
och att erforderliga medel ställes till
förfogande, ett uttalande som alltså går
i ungefär samma riktning som fröken
Karlssons anförande här i kammaren.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1957/58
m. m. jämte i ämnet väckt motion,
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till Fiskeristyrelsen med
statens fiskeriförsök: Undersökningar

inom sötvattenslaboratoriet samt Fiskeriintendenter
in. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 16, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag för budgetåret 1957/58
till Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök:
Avlöningar och Omkostnader
jämte i ämnena väckta motioner, och
nr 17, i anledning av vissa utav
Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar
rörande anslag till stipendier
jämte i ämnena väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att statsutskottets
utlåtanden nr It) och 81 skulle uppföras
sist bland 2 gånger bordlagda ärenden
på föredragningslistan för nästa sammanträde.

§ 14

Interpellation ang. upprustning av de
allmänna vägarna i samband med beslut
om järnvägsnedläggande

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Kalmar (fp), som yttrade: Herr

talman! Inom järnvägsstyrelsen
pågår sedan någon tid en utredning rörande
de trafiksvaga bandelarnas framtida
öde. Utvecklingen på det trafiktekniska
området synes alltmer försvåra
den fortsatta driften av ett flertal järnvägar
runt om i vårt land, för den händelse
det allmänna inte är berett att
bära de förluster driftens uppehållande
innebär.

De flesta av järnvägarna, som är föremål
för utredning och därför råkat i
farozonen, är belägna inom områden
där även kommunikationerna i övrigt
är mindre väl utvecklade. Det är en
landsbygd med dåliga allmänna vägar
och glesa bussförbindelser, som i regel
kommer att drabbas av järnvägsrationaliseringen.

Det är förklarligt att de berörda invånarna
och kommunerna under sådana
förhållanden med oro ser fram mot
ännu sämre kommunikationer, sedan
också järnvägen anses ha tjänat ut.
Även om det allmänna med maktmedel
mot en kompakt lokal opinion kan genomföra
en så genomgripande åtgärd
som nedläggandet av en järnväg innebär,
vore det ur alla synpunkter bättre
om även den lokala opinionen kunde
stämmas mildare till åtgärden.

För den händelse det i samband med
framläggandet av planerna på en järnvägs
indragande också från det allmänna
kan ges bindande utfästelser att de
allmänna vägarna inom området kommer
att rustas upp med förtur och SJ:s
bussförbindelser göras tätare, kommer
säkerligen förståelsen för SJ:s rationaliseringsarbete
att öka ute i de berörda
bygderna.

Vikten av att de berörda kommunerna
i god tid får taga del av utrednings -

116 Nr 14

Fredagen den 26 april 1957
Interpellation ang. förbättring av Härjedalens kommunikationer

arbetet och det resultat utredningen
kommer till kan inte tillräckligt understrykas,
även om jag är övertygad om
att järnvägsstyrelsen i sitt eget intresse
icke försummar att informera kommunerna
om sina planer. För allmänheten
vore det dock av stort intresse att få
kännedom om hur statsmakterna avser
att handlägga de sannolikt i fortsättningen
allt vanligare ärendena rörande
nedläggandet av en järnväg.

På grund av ovanstående får jag härmed
anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
rikta följande fråga: Är

herr statsrådet beredd att medverka
till att i samband med beslut om
järnvägsnedläggande jämväl beslutas om
de allmänna vägarnas upprustande och
tryggande av kommunikationsförhållandena
inom de berörda områdena?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. förbättring av
Härjedalens kommunikationer

Herr AGERBERG (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Kommunikationsfrågorna
i landskapet Härjedalen har under
senare tid fått ökad aktualitet genom de
förändringar i tågförbindelserna, som
enligt uppgift är planerade. Då sådana
ändringar i regel medför försämrade
förbindelser, är det naturligt att såväl
kommunala myndigheter som turistorganisationer
och inte minst den del av
befolkningen, som för sin utkomst är
beroende av turistnäringen, känner sig
oroliga.

Turistnäringen har speciellt för västra
Härjedalen fått en mycket stor betydelse
och skulle med all sannolikhet kunna
utvecklas ytterligare, om resemöjligheterna
vore bättre. För närvarande
går det fortare och är billigare att resa
från Stockholm till Boden än från
Stockholm till Fjällnäs i västra Härje -

dalen -— om man skall använda resemöjlighet
med sovvagn — trots att avståndet
till Boden är i det närmaste
1 100 km mot endast 800 km till Fjällnäs.
De förhållandevis höga resekostnaderna
sammanhänger med att kommunikationerna
i Härjedalen delvis utgöres
av busslinjer, varvid genomgående zontariffberäkning
icke tillämpas, ehuru
även busslinjerna drives av statens järnvägar.
Detta är ett för glesbygderna
utan järnväg synnerligen otillfredsställande
förhållande, som snarast borde
rättas till. Det kan även erinras om att
de prisnedsättningar, som tillämpas för
studerande vid järnvägsresor mellan
studieorten och hemorten, icke gäller
för den del av resan, som företages med
SJ:s busslinjer.

För turisterna till västra Härjedalen
bar från SJ:s sida försök gjorts med
vissa speciella förbindelser. Sålunda
framfördes under någon tid en natträlsbuss
med vilfåtöljer, »Härjedalingen»,
mellan Stockholm och Hede. Tyvärr indrogs
dock denna förbindelse ganska
snart, med den motiveringen att den
inte frekventerades så att den blev lönsam.
Enligt många bedömare berodde
detta åtminstone till en del på att den
inte hunnit bli inarbetad och komma in
i turisternas och resebyråernas medvetande,
innan den indrogs. Det torde
vara ett allmänt önskemål att denna
eller annan liknande förbindelse återinföres,
eventuellt på prov under ytterligare
någon tid.

Det står givetvis klart att även statens
järnvägar måste anlägga ekonomiska
synpunkter vid planering av trafiken.
Emellertid har det även från statsmakternas
sida vid upprepade tillfällen
framhållits att enbart ekonomiska synpunkter
inte kan få vara bestämmande,
när det gäller kommunikationerna i de
typiska glesbygderna. För bibehållande
av skäliga levnadsbetingelser för befolkningen
i Härjedalen är ett lösande av
kommunikationsfrågorna av grundläggande
betydelse. Den skärpta beskatt -

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

117

Interpellation ang. allmän reglering inom administrationen till förhindrande av
olämpliga påtryckningar och underhandsdirektiv, m. m.

ning av fordon och drivmedel, som genomförts
under de senaste åren och
som särskilt hårt drabbat trakter med
långa avstånd, har ytterligare aktualiserat
dessa frågor.

Med hänvisning till vad ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att medverka
till åtgärder för en förbättring av
landskapet Härjedalens kommunikationer
med hänsyn såväl till turistnäringens
som till den bofasta befolkningens
behov?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. allmän reglering
inom administrationen till förhindrande
av olämpliga påtryckningar och underhandsdirektiv,
m. m.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Herr ELIASSON i Stockholm (fp),
som yttrade:

Herr talman! I riksdagsdebatt i andra
kammaren den 8 december 1953 berördes
ett inom justitiedepartementet i anslutning
till viss presskritik mot riksåklagarämbetet
aktualiserat ärende.

Hr Waldemar Svensson anförde härvid:
»Ett väntat inlägg som uteblivit,
är däremot justitieministerns svar på
stadsfiskal Lennart Eliassons skrivelse
i mitten av maj. Denna skrivelse var ju
föranledd av en framställning från justitiedepartementet
genom riksåklagaren
Maths Heuman samt en från riksåklagarämbetet
till Eliasson överlämnad
resolution av den 13 april i år. Jag vet
att det finns åtskilliga som med intresse
följer vad som sker och som lagt märke
till att svaret uteblivit. Jag tror att det
vore en fördel om de saker, varom

skriftväxlingen rörde sig, bleve offentligt
klarlagda.»

I replik till herr Svensson yttrade
statsrådet: »En fråga som herr Svensson
i Ljungskile alldeles i inledningen
av sitt anförande snuddade vid var, att
man väntade svar på stadsfiskal Eliassons
skrivelse vari han i våras anmälde
att han inte hade fått tillräcklig hjälp
i sin viktiga verksamhet som åklagare
i Lundquistmålet. Det har kommit svar
på den frågan på det sätt som jag tycker
är det riktigaste. Jag har nämligen
vid tre olika tillfällen under försommaren,
sommaren och hösten genom departementet
övertygat mig om, att han
fått all den hjälp, både polisiär och annan
expertis, som han behöver för sin
åklagarverksamhet. Det var det väsentliga
i den skrivelsen, som dessutom
innehöll en del mera perifera ting och
antydningar om missförstånd om vad
som kunde ha förekommit vid samtal
och dylikt.»

I den åsyftade remisskrivelsen hade
emellertid icke funnits någon begäran
om personalförstärkning. Av denna
framgick att personalfrågan icke längre
var aktuell utan att påpekandet härutinnan
gällt anmärkning för tidigare
underlåtenhet. Den utgjorde en av flera
anmärkningspunkter i Lundquistmålet
och andra mål. Detta framhölls i en ny
skrift till statsrådet den 20 februari
1954. Sedan först erinrats om innehållet
i det föregående remissvaret, varvid
bl. a. i korthet rekapitulerats olika påtryckningsfall,
anfördes: »Då min

skrift — vilken icke innehållit begäran
om personalförstärkning utan fastmera
uppgift om att det i fall där tidigare
underlåtenhet från riksåklagarens sida i
detta hänseende påtalats personalfrågan
redan vore tillfredsställande ordnad —
icke får tolkas på sätt som skett utan
innefattar påståenden om vissa närmare
beskrivna felaktigheter från riksåklagarens
sida, får jag härmed vördsamt
hemställa att utredning måtte verk -

118 Nr 14

Fredagen den 26 april 1957

Interpellation ang. allmän reglering inom administrationen till förhindrande av
olämpliga påtryckningar och underhandsdirektiv, m. m.

ställas genom justitiekanslern i egenskap
av riksåklagaren disciplinärt överordnad
myndighet.»

Något besked om vilka åtgärder statsrådet
vidtagit i anledning av dessa
skrifter har icke heller härefter lämnats.

Sedan en längre tid förflutit utan att
åtminstone såvitt jag kunnat utröna något
åtgjorts från statsrådets sida skrev
jag till JO i saken, som icke fann anledning
till åtgärd i ärendet. Härvid vill
jag dock upplysa om att den bevisning
jag förklarat mig beredd att närmare
angiva icke upptagits. Bl. a. åsyftades
hörande av vissa åklagare som varit utsatta
för påtryckningsförsök ävensom i
ett ärende — där riksåklagaren sökt
förmå underordnad åklagare att lämna
uppgifter ägnade att giva en oriktig bild
av riksåklagarens medverkan i ärendet
— infordrande av ett koncept som tillställts
den underordnade åklagaren av
riksåklagaren.

Med anledning av vad sålunda förekommit
hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framställa
följande interpellation:

1) överväger herr statsrådet någon
allmän reglering inom administrationen
till förhindrande av olämpliga påtryckningar
och underhandsdirektiv?

2) Vilka åtgärder har herr statsrådet
vidtagit med anledning av innehållet i
ovan berörda skrifter?

3) Är det icke lämpligt att person
som gör framställning till departementet
erhåller svar från departementet
även om hans framställning icke föranleder
åtgärd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Till bordläggning anmäldes

bankoutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående ett obligatoriskt ungdomssparande,
och

nr 13, i anledning av väckt motion
angående vissa åtgärder till främjande
av ett bostadssparande; samt

första lagutskottets utlåtande nr 22,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 292 § lagen den 17 juni 1948
(nr 433) om försäkringsrörelse m. m.

§ 18

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från utrikesutskottet:
nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 75 om godkännande av
Sveriges anslutning till stadgan för det
internationella atomenergiorganet; och
nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation; från

konstitutionsutskottet:
nr 208, i anledning av väckta motioner
angående uppmjukning av stadgandet
i § 28 regeringsformen om svenskt
medborgarskap såsom villkor för erhållande
av offentlig tjänst i Sverige;
från bankoutskottet:
nr 203, i anledning av väckta motioner
om upphävande av den i valutalagen
för Kungl. Maj:t givna fullmakten
att medgiva öppnande och granskning
av brev och andra försändelser för valutakontroll;
samt

från tredje lagutskottet:
nr 200, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av vattenlagens bestämmelser
rörande syneförrättning för
torrläggning av mark m. m.

§ 19

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 174, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o),
5:o), 11 :o), 14:o) och 17:o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.

Fredagen den 26 april 1957

Nr 14

119

Maj ds regeringsrätt tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 20

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 661, av fröken Wallerius och fröken
Karlsson, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition, nr 153, angående en
reform av den territoriella pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga
organisationen i riket m. m.,

nr 662, av herrar Pettersson i Dahl
och Staxäng, likaledes i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 153,

nr 663, av herr Thapper m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition,
nr 159, med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,
m. in.,

nr 664, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 161, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§
lagen den 27 juni 1902 (nr 71) innefattande
vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar,

nr 665, av herr Carlsson i Stockholm,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 164, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § lagen den
6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i
riket, m. m.,

nr 666, av herr Kollberg in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition,
nr 167, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § allmänna ransoneringslagen
m. m.,

nr 667, av herrar Dahlén och Ileckscher,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 168, angående uppskov med
beslut över vilande förslag till ändrad
lydelse av 22 § 2 mom. och 49 § 2 mom.

regeringsformen samt 1 § 2 mom., 38 §
2 mom., 45 §, 55 § 1 mom. samt 58 och
63 §§ riksdagsordningen,

nr 668, av herr Nilsson i Bästekille
in. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 171, med förslag till lag om
jordfästning m. m., och

nr 669, av herr Braconier m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 172, med förslag till lag om ändring i
rättegångsbalken m. m.

Motionen nr 667 remitterades omedelbart
till konstitutionsutskottet. Övriga
motioner bordlädes.

§ 21

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens andra kammare,
Stockholm

Härmed får jag vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under
veckan 29 april—4 maj för att deltaga
i sammanträde med Europarådets rådgivande
församling i Strasbourg.

Stockholm den 26 april 1957

Gunnar Heckscher

För deltagande i Europarådets vårsession
anhålles om ledighet från riksdagsgöromålen
fr. o. m. den 27/4 till
och med den 6/5 1957.

Stockholm den 26 april 1957

Walter Sundström Tore Bengtsson
i Halmstad

Ingemar Andersson Gunnel Olsson

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.06.

In fidem
Gunnar Britth