1957 ANDRA KAMMAREN Nr 12 (Riksdagens protokoll 1957:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957 ANDRA KAMMAREN Nr 12

5—10 april

Debatter m. m.

Fredagen den 5 april

Svar på frågor av:

herr Hansson ang. redovisning av remissvaren i pensionsfrågan... 5

fröken Karlsson ang. åtgärder för tillvaratagande av äldre kvinnlig

arbetskraft .......................................... 5

herr Ståhl ang. en förklaring till stärkande av allmänhetens förtroende
för polisens förhörs- och behandlingsmetoder........... 6

herr Nihlfors ang. möjligheten att anordna kyrkofullmäktigval samtidigt
med annat allmänt val.......................... 8

Anslag till folkskoleväsendet m. m.

Bidrag till kostnaderna för fria läroböcker................... 10

Folkhögskolor: Understöd ................................ 18

Läroanstalter för blinda: Avlöningar........................ 22

Skolor för döva: Avlöningar............................... 24

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare......... 25

Fiskefartygs förseende med räddningsflottar.................. 28

Klarläggande av vissa arbetsmarknads- och andra problem i samband
med ökad automation inom industri och förvaltning m. m.. . 29

Normer för vad offentliga tjänstemän har att iakttaga i sina förbindelser
i tjänsten med leverantörer och andra företag........... 32

Det statliga utredningstrycket............................... 37

Förlag och bokhandel för det offentliga trycket................. 38

Fångvårdsanstalt i Ulriksfors m. m........................... 40

Interpellationer av:

herr Löfroth ang. nedläggande av driften vid Törefors, m. m., .... 44

herr Johansson i Torp ang. uppförandet av bron i Svanesund .... 45

1—Andra kammarens protokoll 1957. Nr 12

Nr 12

Innehåll

Sid

Tisdagen den 9 april

Svar på frågor av:

herr Hamrin i Jönköping ang. utredningen om lagskydd åt frikyrkopastors
tystnadsplikt .................................. 49

herr Karlsson i Stuvsta ang. Stor-Stockholms trafikutredning av år

1949 ................................................ 50

Interpellation av herr Lindström ang. utredningen om den svenska

travsportens organisation, m.m............................. 52

Onsdagen den 10 april fm.

Svar på interpellationer av:

herr Johansson i Stockholm ang. införande av kunskapsprövning
för elever från förberedande privatskolor, som söka inträde i läroverken
............................................ 57

fröken Karlsson ang. ökning av utbildningskapaciteten av slöjdlärarinnor
............................................. 61

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation............. 66

Utgifter under riksstatens fjärde huvudtitel:

Påskyndande av pågående utredningsarbete rörande försvarsfrågan 76

Armén: Inventarier m. m................................. 82

Armén: Övningar m. m................................... 84

Armén: Anskaffning av tygmateriel m. m.................... 84

Armén: Frivilliga skytteväsendets befrämjande ............... 85

Marinen: Övningar m. m.................................. 87

Marinen: Fartygsbyggnader m. m........................... 88

Marinen: Anskaffning av vapenmateriel m. m................. 88

Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m................ 89

Flygvapnet: Drift och underhåll av flygmateriel m. m.......... 89

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar .................... 90

Personalvårdsverksamhet m. m............................ 94

Utgifter under riksstatens elfte huvudtitel:

Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd: Avlöningar..... 100

Utrustning m. m. av beredskapssjukhus vid krig eller krigsfara . . 102

Statens sinnessjukhus: Avlöningar.......................... 104

Statens sinnessjukhus: Omkostnader........................ 121

Bidrag till driften av vårdanstalter för psykiskt efterblivna..... 123

Karolinska sjukhuset: Avlöningar.......................... 127

Serafimerlasarettet: Avlöningar ............................ 133

Akademiska sjukhuset i Uppsala: Avlöningar till läkare........ 135

Bidrag till utbildningskurser för instruktionssköterskor och husmödrar
vid sjukvårdsanstalter m. fl.......................... 136

Bidrag till avlöningar m. m. inom förebyggande mödra- och barnavård
................................................ 137

Innehåll

Nr 12

Sid.

Abortförebyggande åtgärder .............................. 138

Interpellation av herr Hagnell ang. äganderätten till Generalstabens
litografiska anstalt, m.m.............................. 141

Onsdagen den 10 april em.

Anslag till universiteten m. m.

Uppsala universitet: Avlöningar ........................... 142

Lunds universitet: Avlöningar ............................ 155

Bidrag till Stockholms högskola............................ 156

Tandläkarhögskolan i Malmö: Avlöningar.................... 158

Ändring i kommunalskattelagen, m.m......................... 162

Ändring i förordningen om nöjesskatt......................... 197

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 5 april

Statsutskottets utlåtande nr 56, om anslag till folkskoleväsendet m. m.

(fr. o. m. punkt 4)...................................... 10

— nr 57, ang. dispositionen av vissa äldre anslag avseende ecklesiastikdepartementet
...................................... 27

— nr 58, ang. pensionering av viss arbetspersonal .............. 27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13, om andra nordiska medborgares

jämställande med svenska med avseende å rätten till fiske..... 27

— nr 14, rörande rätten att överklaga ägodelningsrätts beslut angående
avstyckning för bostadsbebyggelse på landsbygden....... 27

— nr 15, om ändring i förordningen ang. skogsvårdsstyrelser m. m. 27

Jordbruksutskottets utlåtande nr 9, ang. bidrag till väg- och flottleds byggnader

m. m. å skogar i enskild ägo .................... 27

— nr 10, ang. fortsatt stöd åt djursjukhuset i Hälsingborg....... 28

— nr 11, om fiskefartygs förseende med räddningsflottar......... 28

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 14, om vissa med ökad automation
inom industri och förvaltning m. m. förenade problem . 29

— nr 15, ang. normer för vad offentliga tjänstemän har att iakttaga

i sina förbindelser i tjänsten och privat med leverantörer och
andra företag ......................................... 32

— nr 16, ang. åtgärder mot spritmissbruk i samband med jakt .... 37

— nr 17, ang. det statliga utredningstrycket................... 37

— nr 18, om förlag och bokhandel för det statliga, kommunala och

internationella trycket .................................. 38

Utrikesutskottets utlåtande nr 4, ang. anslutning till stadgan för det

internationella atomenergiorganet......................... 39

Statsutskottets utlåtande nr 59, ang. fångvårdsanstalt i Ulriksfors
m. m................................................. 40

— nr 60, ang. avstående av allmänna arvsfonden tillfallen kvarlåten skap.

................................................ 44

— nr 61, ang. försäljning av allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter
................................................ 44

Nr 12

Innehåll

Sid

Bevillningsutskottets betänkande nr 35, om restitution av skatt å bensin
för skördetröskor.................................... 44

Onsdagen den 10 april fm.

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, med redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation ..................................... 66

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4, ang. säkerställande av allmänhetens
obehindrade tillgång till offentliga handlingar.......... 76

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifter under fjärde huvudtiteln
(försvarsdepartementet) ................................. 76

— nr 11, ang. utgifter under elfte huvudtiteln (inrikesdepartementet)
................................................. 100

Onsdagen den 10 april em.

Statsutskottets utlåtande nr 62, om bidrag till bombsäkra cisternanläggningar
för flytande bränslen.............................. 142

— nr 63, om anslag till universiteten, m. m.................... 142

— nr 64, ang. anslag å kapitalbudgeten för justitiedepartementet . . 162

— nr 65, ang. anslag å kapitalbudgeten för inrikesdepartementet . . 162

Statsutskottets memorial nr 66, i anledning av kamrarnas skiljaktiga

beslut om ungdomsvårdsskolorna ......................... 162

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, om ändring i kommunalskattelagen
m. m............................................ 162

— nr 34, ang. ändring i förordningen om nöjesskatt............. 197

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

Fredagen den 5 april

Kl. 13.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 29
nästlidna mars.

§ 2

Svar på fråga ang. redovisning av remissvaren
i pensionsfrågan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hansson har frågat
om jag är villig att inför den upplysningskampanj
som skall föregå folkomröstningen
i pensionsfrågan snarast
möjligt redovisa de inkomna remissvaren.

Som svar härpå kan jag meddela, att
inom socialdepartementet förberedes en
sammanställning av remissvaren, vilken
är avsedd att publiceras i samma form
som skedde med remissutlåtandena över
pensionsutredningens år 1955 avgivna
betänkande. Som bekant redovisades
dessa utlåtanden i en särskild volym av
serien statens offentliga utredningar
(SOU 1956: 31).

Härpå anförde

Herr HANSSON (bf):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min enkla fråga.
Jag vill med tillfredsställelse också notera
innehållet i svaret. En sådan sammanställning,
som vi fick förra gången
av remissutlåtandena, är precis vad man
skulle önska inför denna upplysnings -

kampanj. Om den snabbhet, med vilken
statsrådet har svarat på frågan, också
kommer att karakterisera publiceringen
av denna sammanställning, är min
tillfredsställelse ännu större.

Anledningen till denna fråga var just
detta, att vi skall ha folkomröstning om
pensionsfrågan. Jag har den principiella
uppfattningen, att detta inte är någon
lämplig fråga att ha folkomröstning om.
Fördenskull kommer det att krävas ganska
mycket av upplysningskampanjen.
Om denna kan grundas på ett så rikligt
material som möjligt, kan detta
bara lända saken till gagn. Det var just
därför jag menade att svaren från dessa
remissinstanser, som ju dock har större
möjligheter att bedöma denna fråga än
de enskilda människor har som skall ta
ställning till den, kan ha stort värde i
detta sammanhang.

Jag vill understryka nödvändigheten
av att dessa remissvar publiceras så
snabbt som möjligt och även önskemålet
att de kan publiceras oavkortade. Sammanställningen
av remissutlåtandena
över den Åkessonska utredningen var,
såvitt jag har fattat det, inte oavkortad.
Jag vill gärna uttala förhoppningen att
dessa remissyttranden, om inte deras
omfattning lägger hinder i vägen, publiceras
in extenso.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. åtgärder för tillvaratagande
av äldre kvinnlig arbetskraft

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Fröken Karlsson har
frågat mig vilka åtgärder som vidtagits

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Svar på fråga ang. en förklaring till stärkande av allmänhetens förtroende för

polisens förhörs- och behandlingsmetoder

och som kan väntas bli vidtagna för att
tillvarataga äldre kvinnlig arbetskraft.

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

Min företrädare på socialministerposten
gav i ett interpellationssvar till herr
Ohlin så sent som den 11 december
1956 ett utförligt svar rörande möjligheterna
att bereda arbete åt äldre arbetskraft.
Däri framhölls — och jag delar
helt den uppfattningen — att erfarenheterna
såväl i vårt land som i
andra länder visar, att de aktiva arbetsförmedlingsåtgärderna
i förening med
lämplig omskolning och fortbildning
ger de bästa resultaten. Den ytterligare
förstärkning av arbetsförmedlingen,
som innevarande års riksdag beslutat,
ger arbetsförmedlingen möjligheter till
något ökade insatser även på detta område.

Såsom framhölls i det nämnda interpellationssvaret
har arbetgivarna — såväl
enskilda som samhälleliga — ett
stort ansvar för den äldre arbetskraftens
sysselsättning. Det är ytterst angeläget
att genom lämpliga omplaceringsåtgärder
på arbetsplatsen söka garantera
den äldre arbetskraften försatt
arbete. Genom att på detta sätt undvika
permitteringar av äldre nås de bästa
resultaten. Någon skillnad råder i detta
fall inte mellan män och kvinnor, och
jag tror inte, att det skulle gagna kvinnorna
på arbetsmarknaden om de särbehandlades.

Vidare anförde:

vill bara helt kort och gott till statsrådet
få framföra hennes tack.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! För att undvika missförstånd
ber jag att få framhålla att
min utgångspunkt har varit, att när en
fråga framställes skall den om möjligt
besvaras inom en vecka. Jag utgick
ifrån att fröken Karlsson hade ungefär
samma önskemål. Jag anmälde därför
svaret till riksdagen. Jag fick besked
så sent som i går om att fröken Karlsson
eventuellt inte skulle kunna anträffas.
Vi har gjort allt för att komma
i förbindelse med henne. Jag ber om
ursäkt för att detta inte lyckats, men att
frågan har besvarats så tidigt är endast
betingat av en vilja att tillmötesgå
önskemålet om snabba svar på frågorna,
som jag vet att riksdagens ärade
ledamöter hyser.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Min kritik var kanske
inte direkt riktad mot socialministern,
även om jag önskat att kontakt hade erhållits
med fröken Karlsson innan svaret
avgavs. Jag vet att ett sådant meddelande
brukar ges dagen före. Jag är också
av den uppfattningen att det är ytterst
önskvärt, att svar på enkla frågor
ges så snabbt som i detta fall.

Jag tycker emellertid att det är egendomligt,
att ett av riksdagens utskott
anordnar resor under plenidagar. Det
var den saken jag avsåg i mitt anförande.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att å fröken
Karlssons vägnar få tacka för det svar
som här har givits. Jag beklagar att fröken
Karlsson inte haft möjlighet att
själv mottaga svaret, tydligen på grund
av att hon inte blivit underrättad om att
hon skulle få det i dag. Efter vad jag
har hört sägas befinner hon sig på resa
med statsutskottets andra avdelning. Jag

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. en förklaring till
stärkande av allmänhetens förtroende
för polisens förhörs- och behandlingsmetoder Herr

förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

Svar på fråga ang. en förklaring till stärkande av allmänhetens förtroende for
polisens förhörs- och behandlingsmetoder

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Ståhl har frågat mig om
jag är villig att i anslutning till vad som
förekommit under rättegången mot den
för spioneri dömde turkiske medborgaren
Bedros Zartaryan avge förklaring,
som ytterligare stärker allmänhetens
förtroende för polisens försäkran
att i vårt land endast användes med
demokratisk rättsuppfattning förenliga
förhörs- och behandlingsmetoder. Till
svar härå får jag anföra följande.

Zartaryan har bl. a. klagat över beskaffenheten
av de arrestlokaler, vari
han förvarats under anliållningstiden.
Enligt vad jag gjort mig underrättad om
är de åsyftade förvaringsrummen ej i
sämre skick än som motsvarar den genomsnittliga
standarden hos befintliga
polisarrester. De anlitade lokalerna uppfyller
de krav i fråga om inredning och
belysningsförhållanden m. m., som föreskrives
i tillämpliga författningar.

Sedan Zartaryan anhållits blev han
efter några dagars förlopp helt oförmodat
våldsam. Hans beteende tog sig därvid
sådana uttryck, att det bl. a. med
hänsyn till dem som bodde i närbelägna
hus befanns nödvändigt, att mitt i natten
flytta över honom till en annan arrestlokal.
Innan han påföljande dag blev
undersökt av tillkallad läkare ansågs
det nödvändigt att han, främst för att
han inte skulle skada sig själv, belädes
med fängsel. Så snart han lugnat sig befriades
han från dessa. Sammanlagt torde
han ha varit försedd med fängsel
omkring tre timmar. Sedan den undersökande
läkaren konstaterat, att Zartaryan
kommit i ett hysteriskt orostillstånd
underkastades lian kontinuerlig
läkarvård till dess han återfick sin normala
själsförfattning. Enligt vad den
medicinska expertisen upplyst är det
ingenting ovanligt att cellvistelse efter
relativt kort tid utlöser hysteriska reaktioner
av den art som förekommit i detta

fall. Vederbörande läkare har vidare
förklarat, att användandet av fängsel
måste anses ha varit en under de rådande
omständigheter nödtvungen och icke
minst med hänsyn till den anhållnes
egen säkerhet påkallad åtgärd. Det kan
härtill anmärkas, att gällande författningsföreskrifter
ger rätt att belägga en
anhållen med fängsel om han icke säkert
kan vårdas på annat sätt.

Vid den utredning som jag låtit verkställa
har ingenting framkommit, som
tyder på att Zartaryan — som orden
lyder i herr Ståhls fråga — skulle ha
varit föremål för andra förhörs- och behandlingsmetoder
än dem med demokratisk
rättsuppfattning förenliga.

Härpå anförde

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på denna fråga.
Svaret är lugnande, och för mig
personligen är det — det vill jag säga
— inte överraskande.

Att jag framställde frågan berodde till
största delen därpå, att ifrågavarande
polispersonal, genom de beskyllningar
som framkommit vid förhören i rådhusrätten,
kommit att framstå i en dager
som naturligtvis måste kännas mycket
besvärande. Eftersom denna personal
har att arbeta i tysthet och inte kan
framträda med några offentliga bevis,
tyckte jag att det var viktigt, att inrikesministern
fick tillfälle att avge en
förklaring i riksdagen. Det är sant att
statspolischefen Georg Thulin gjorde
ett uttalande — jag vill minnas dagen
innan jag framställde min fråga. Detta
uttalande blev emellertid inte så uppmärksammat
att det helt kunde lugna
den oro som fanns. Dessutom är ju inrikesministern
högsta instans.

Utöver det inrikesministern meddelat
i svaret vill jag tala om för kammaren,
att jag genom polisens mellankomst
blivit i tillfälle att dels avlyssna en

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Svar på fråga ang. möjligheten att anordna kyrkofullmäktigval samtidigt med annat
allmänt val

bandupptagning av det omstridda förhöret
med Zartaryan, dels också göra
en visit i de båda polisarrester, där
Zartaryan förvarades och som han klagat
på. Beträffande bandupptagningen
vill jag säga, att det där inte finns någunling
som på något sätt tyder på att
det skulle ha förekommit några övergrepp
eller — som Zartaryan uttryckte
det — något hot, våld eller någon psykisk
tortyr. Samtalet fördes genomgående
i en lugn och lågmäld ton, där
förste kriminalassistenten Roupé genom
bekräftelse gav Zartaryan tillfälle att
göra rättelser, för den händelse några
missuppfattningar skulle ha inträffat
beträffande hans utsagor. Man har som
helhet ett intryck av att det var ett stillsamt
och lugnt förhör, trots att det upprepades
vid en mängd olika tillfällen.

Beträffande de celler, i vilka Zartaryan
förvarades — dels polisarresten
i Stockholm och dels en arrestlokal i
någon förort -— kan sägas, att de, såsom
inrikesministern i sitt svar förklarade,
är av precis samma typ som de,
i vilka andra rannsakningsfångar förvaras.
Det är klart, att det inte är fråga
om några inbjudande inackorderingsrum.
I det sammanhanget kan jag efter
ett färskt besök verkligen intyga att
de förbättringar, som polisen har behov
av, vilket den flera gånger i sina framställningar
påpekat, på många håll är
i hög grad påkallade. Men det har inte
varit fråga om några andra förvaringsplatser
för Zartaryan än för alla andra.
Zartaryan uppger, att cellen skulle ha
saknat ljus och att den varit mörk som
en kyrkogård, som det heter i protokollet.
Därom kan jag säga, att fönstren
ju i regel sitter högt upp och i något
fall i taket, men dagsljus finnes i samtliga
de celler, i vilka han förvarats.

Beträffande de fängsel, som Zartaryan
belädes med, kan sägas, att de är av
precis den vanliga typ som polisen använder.
De har kommit till användning
vid de tillfällen, när Zartaryan varit så

orolig, att man har känt en viss oro
för att han skulle tillfoga sig själv skador.
Det händer inte så sällan i cellerna,
att en fånge grips av exaltation och
försöker utsätta sig själv för vissa skador.
För att försäkra sig om att ingenting
händer vidtar polisen då sådana
säkerhetsåtgärder som det här är fråga
om.

Sedan jag sett såväl den personal det
här gäller som de fängsel som använts,
har jag dock det bestämda intrycket
att inga övergrepp eller förhastade åtgärder
vidtages mot internerna. Det är
naturligtvis inte lätt att ha med polisen
att göra, men å andra sidan är personalen
van vid hur den skall behandla
folk, som anförtros den. Det är här
fråga om stabila karlar. Jag fick det bestämda
intrycket av dem jag träffade
och vilka haft med denne fånge att göra,
att ingenting inträffat, som man
hade anledning att känna oro över. Med
hänsyn till den personal det här gäller
tycker jag att det är av vikt, att detta
klargöres från denna plats så effektivt
som möjligt. Jag är angelägen att understryka,
att det icke är kriminalpolisen
som handhar skötseln av internerna i
rannsakningshäktena utan den lokala
polisen, varför denna anklagelse träffar
båda personalgrupperna. I betraktande
av de svårigheter, som polisen för närvarande
har i sin verksamhet på både
det ena och det andra området, är det
inte mer än rätt att, när man känner
fullt förtroende för dess arbetsmetoder,
detta också säges ut så att det hörs vida
omkring. Allmänheten bör få klarhet,
att vi här i kammaren har fullt förtroende
för polisens arbetsmetoder.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. möjligheten att anordna
kyrkofullmäktigval samtidigt med
annat allmänt val

Ordet lämnades på begäran till

Fredagen den 5 april 1957 Nr 12

Svar på fråga ang. möjligheten att anordna kyrkofullmäktigval samtidigt med an
nät allmänt val

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nihlfors har frågat,
om jag är i tillfälle att meddela
huruvida församlingsstyrelsekommittén
kan väntas framlägga förslag rörande
möjligheten att anordna kyrkofullmäktigval
samtidigt med annat allmänt val
så att eventuella ändringar i nu gällande
ordning skall kunna beslutas till 1958
års kyrkofullmäktigval.

Som svar vill jag anföra följande.

Med anledning av två motioner hemställde
1955 års riksdag i skrivelse till
Kungl. Maj:t den 15 december 1955, att
frågan om lämpligare tidpunkt för
kyrkofullmäktigvalen måtte överlämnas
till församlingsstyrelsekommittén
för övervägande. Så skedde också.

Från församlingsstyrelsekommitténs
ordförande har jag under hand inhämtat,
att kommitténs arbete i denna del
ännu befinner sig på ett förberedande
stadium. Något bestämt besked på herr
Nihlfors fråga kan jag i dagens läge
därför inte lämna.

Vidare anförde

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret på min
fråga. Anledningen till att jag ställt
denna fråga, trots att jag vet att en utredning
pågår, är att vi här i Stockholm
i höstas hade tillfälle att prova
anordnandet av kyrkofullmäktigval
samtidigt med annat allmänt val. Enskede
och Brännkyrka församlingar hade
uppdelats i ett flertal mindre församlingar,
och kyrkofullmäktigval måste
alltså komma till stånd.

Nu har det emellertid tidigare visat
sig, att kyrkofullmäktigvalen just i
Stockholm haft klent valdeltagande.
Man har kunnat konstatera ett mycket
dåligt röstningsprocenttal. Åren 1946 och
1950 uppgick exempelvis valdeltagan -

det här i Stockholm vid kyrkofullmäktigval
till cirka 20 procent, och detta
procenttal sjönk år 1954 till 15 procent.
Samtidigt visar deltagandet i valen till
stadsfullmäktige, som ju i regel företas
en månad tidigare, cirka 80 procent.

Hur var det då i höstas i Enskede
och Brännkyrka, där valdeltagandet vid
tidigare kyrkofullmäktigval varit mellan
11 och 12 procent? Jo, sammanläggningen
med andrakammarvalet gjorde
att valdeltagandet steg till 74 procent
i kyrkofullmäktigvalet. Det är alltså
nästan sju gånger så många röstande
som när valet kom separat en månad
efter allmänt val. Det innebär att valdeltagandet
bara var 8 procent mindre
i kyrkofullmäktigvalet i jämförelse med
deltagandet i det samtidiga andrakammarvalet.

Nu kanske någon tror att kassationsprocenten
på grund av misstag var
mycket stor när det blev samtidiga val.
Den var givetvis större än den brukar
vara; dock inte mer än 3 procent, och
då får man räkna med att det var
många, som inte var tillräckligt informerade
om dessa två samtidiga val,
då det bara var i två församlingar i
Stockholm som de skulle äga rum.

Med hjälp av dessa siffror, herr talman,
vill jag bara betona att jag tror
det skulle vara till nytta för kyrkofullmäktigvalen
om man kunde få en
sammanläggning av dem med annat,
allmänt val. Ett valdeltagande på 11
procent är ju eu alltför låg siffra för att
man skall kunna säga att det är ett
demokratiskt val. Det föreligger mycket
stora risker för kupper med så
lågt valdeltagande, och man måste givetvis
ur demokratisk synpunkt göra
allt för att intressera allmänheten för
dessa val. Det enklaste är därför att anordna
dem samtidigt med ett annat
val, som i regel tilldrar sig större intresse
från medborgarnas sida.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Folkskolor m. m.: Bidrag till kostnaderna för fria läroböcker m. m.

§ 6

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 150, med förslag till lag om
kommunalförbund, m. in.; och

till behandling av lagutskott propositionen
nr 154, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 26 §§
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m.

§ 7

Föredrogs den av herr Brccconier vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
angående tillgodoräknande av
tidigare offentlig tjänst i annat nordiskt
land vid beräkningen av tjänstår i
Sverige för erhållande av pension.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Anslag till folkskoleväsendet m. m.

Fortsattes behandlingen av statsutskottets
utlåtande nr 56, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1957/58 till folkskoleväsendet, yrkesundervisningen
och gymnastiska centralinstitutet
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 4—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Folkskolor m. m.: Bidrag till kostnaderna
för fria läroböcker m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 241, s. 569
och 570) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1957/58

anvisa ett förslagsanslag av 9 960 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sveningsson (1:287)
samt den andra inom andra kammaren
av fröken Wetterström och herr Staxäng
(11:317), i vilka hemställts »att
riksdagen måtte besluta avslå Kungl.
Maj:ts hemställan om ett förslagsanslag
av 9 960 000 kronor till Folkskolor
m. m.: Bidrag till kostnaderna för tillhandahållande
av fria läroböcker m. m.
samt uppdraga åt utskottet att i anledning
härav vidtaga erforderliga författningsändringar».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 287 och II: 317 till Folkskolor m. m.:
Bidrag till kostnaderna för tillhandahållande
av fria läroböcker m. m., för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 9 960 000 kronor;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört rörande
kostnaderna för skolornas läroböcker.

Reservation hade avgivits av herrar
Arrhén, Skoglund i Doverstorp och Nilsson
i Göingegården samt fröken Karlsson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag å
Kungl. Maj :ts förslag, bifalla motionerna
I: 287 och II: 317 och till följd därav
besluta, att förslagsanslaget till Folkskolor
m. m.: Bidrag till kostnaderna
för tillhandahållande av fria läroböcker
m. m. icke skulle uppföras å riksstaten
för budgetåret 1957/58.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fröken

WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Då jag tillsammans med
herr Staxäng är motionär i den fråga
som vi skall behandla under denna

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

Folkskolor m. m.: Bidrag till kostnaderna för fria läroböcker m. m.

punkt, där vi har yrkat avslag på
Kungl. Maj:ts framställning om statsbidrag
till fria läroböcker vid folkskolorna,
ber jag att helt kortfattat få säga
hur jag ser på denna fråga och också
få ange vad som bar varit grundmotivet
till motionen.

Visserligen framstår för mig den ekonomiska
sidan av saken, alltså ett statsanslag
på 9 960 000 kronor, i dagens
läge som ett slöseri med skattebetalarnas
pengar, men det väsentliga för mig
är i alla fall att frågan har en oändligt
mycket större betydelse, nämligen
rent psykologiskt ur uppfostringssynpunkt.
Jag är nämligen alldeles övertygad
om att det inte är en riktig väg
vi är inne på, då vi skänker bort läroböcker,
om vi verkligen vill uppfostra
barn och ungdom till sparsamhet och
aktsamhet om vad de får sig anförtrott.
Erfarenheten visar också på
många håll, att det man får till synes
gratis lär man sig aldrig värdesätta och
vårda. Otaliga exempel har man från
olika håll, som visar, att ett sådant här
system har en rent demoraliserande
verkan. Det uppammar faktiskt nonchalans
och ovarsamhet. När det t. ex.
förekommer att barn river ur det blad
i historieboken, där dagens läxa står,
bara för att slippa bära hem en tung
bok, då går det väl långt. Då blir man
betänksam och undrar med rätta om
det kan vara ett riktigt system som vi
tillämpar. Jag tror det, herr talman, i
varje fall inte. Det är ganska naturligt
att barn inte har något intresse av att
ta reda på vad en ganska dyrbar bok
kostar, eftersom far och mor inte själva
har köpt den till dem. Att sedan boken
rent av kan bli dyrare för föräldrarna
när utgiften kommer på skattsedeln än
om de köpt den direkt, kan man inte
gärna begära att barnen skall ha något
begrepp om. Inte heller kan man ju begära
att de själva skall förstå att vårda
sig om vad de erhåller om de inte får
föräldrarnas stöd därtill. Tyvärr är det
många föräldrar som inte tillräckligt

beaktar detta och som alltså inte inpräntar
hos barnen, att det är deras
skyldighet att vara aktsamma om saker
och ting och att varje sak representerar
ett värde. Visserligen bär skoldistrikten
själva rätt att bestämma om läroböckerna
skall utlämnas som gåva eller som
lån, men i praktiken förhåller det sig
nog så, att det på många håll inte blir
fråga om lån. Om man inte tillämpar
utlåningsmetoden, kan det givetvis vara
både rimligt och riktigt att kostnaderna
för de dyrbara böckerna inte skall
belasta familjernas ekonomi, utan att
kommunen i sådana fall träder emellan,
men nog är det väl ändå något galet
när det händer att en och samma
familj får flera exemplar av samma
bok. I sådana fall tycker man att syskonen
gärna kunde ärva böckerna efter
varandra.

I detta sammanhang skulle jag gärna
vilja påpeka att jag för min del inte
tror att det är absolut nödvändigt att
ge ut nya upplagor av läroböckerna så
ofta som nu ibland sker.

Det säger sig självt att det helt säkert
skulle verka återhållande på kommunerna,
om staten inte trädde emellan
med statsbidrag. Kommunerna skulle
bli mera sparsamma. Jag tycker alltså
inte, herr talman, att det vore på något
sätt förnuftigt att ändra bestämmelserna
på det sätt som föreslagits av utredningen
om förenklad statsbidragsgivning.
Utredningen vill visserligen
slopa statsbidraget men önskar samtidigt
införa skyldighet för skoldistrikt
att tillhandahålla läroböcker. Nog är
det väl ändå eu helt annan situation i
dagens samhälle än den som var när
bestämmelserna om de fria läroböckerna
infördes. Den allmänna inkomstutvecklingen
och den därmed följande
välståndsökningen motiverar — som
jag bedömer saken — inte längre denna
missriktade generositet från samhällets
sida. Jag tror inte alt det kan vara nyttigt,
att man mer och mer avlyfter föräldrarnas
naturliga ansvar för och om -

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Folkskolor m. m.: Bidrag till kostnaderna för fria läroböcker m. m.

sorg om barnen. Det är enligt min mening
ett system som kan föra till många
ganska bedrövliga konsekvenser.

Jag kan inte finna att den närmare
utredning, som utskottsmajoriteten talat
om, är behövlig. Denna statsutgift
på nära 10 miljoner kronor borde, tycker
jag, utan vidare kunna försvinna.
Kommunerna kunde själva få avgöra
hur de vill ordna denna fråga på ett
förnuftigt sätt både ur skolans och ur
hemmens synpunkt.

Med vad jag här sagt ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den vid
punkten fogade reservationen.

Häri instämde herr Staxäng (h).

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! När denna reform med
fria läroböcker infördes på skolans område
hälsades den säkerligen med mycket
stor tillfredsställelse ute i landet.
Man kan ju, som motionärerna, säga, att
tiderna har förändrats sedan dess och
att den ekonomiska ställningen har blivit
bättre för familjerna. Den som känner
till förhållandena, särskilt inom
arbetarleden, vet emellertid å andra sidan
att det även nu finns många familjer
i detta land som skulle få det bekymmersamt
med att ekonomisera utgifterna
för läroböcker till sina barn
som går i skolan. Jag vet att det under
tidigare skeden förekommit, att vi här
i landet vid olika skolor haft elever som
icke haft ekonomiska resurser att skaffa
sig ens sina läroböcker. Om man nu
skulle vidtaga en sådan åtgärd som högermotionärerna
föreslagit och alltså
helt avslå den begäran som framställts
från departementets sida, så undrar jag
vad som skulle inträffa på många håll.
Jag tror att det skulle bli ett bekymmer,
inte minst för skolledarna och för
lärarkårerna ute i bygderna, då åtskilliga
elever icke skulle ha resurser att
tillgodose sitt behov av läroböcker. Man
kan naturligtvis säga, att då det verk -

ligen föreligger behov av att det allmänna
trädde till, skulle undantag kunna
göras. Särskilda bidrag skulle kunna
utgå till just de elever som vore i ett
alldeles speciellt behov av hjälp. Men,
ärade kammarledamöter, vi har både
inom skolväsendet och på andra områden
haft en tid, då man tillämpade ett
system med uppdelning i grupper. Förhållandena
inom skolväsendet var då
sådana, att några elever utpekades som
mottagare av understöd i en eller annan
form, i fråga om läroböcker, skrivmateriel
eller något annat. Är det verkligen
meningen att vi skall ta ett steg tillbaka
för att komma i samma läge som vi befann
oss i för årtionden sedan?

Fröken Wetterström påpekade att det
slösas med läroböcker och att eleverna
inte vårdar sina böcker så som de borde
göra. Det är möjligt att sådana fall förekommer.
Fröken Wetterström hänvisade
mycket riktigt till att det här gäller en
uppfostringsfråga, och det är min uppfattning
att det under alla förhållanden,
inte bara från föräldrarnas sida utan
också från lärarpersonalens, bör meddelas
en undervisning som gör, att barnen
på ett verkligt sätt värderar den
materiel och de böcker som de får från
skolan.

Det resonemang som har förts också
beträffande statsbidragsutredningens
förslag — och detta vill jag på förekommen
anledning särskilt understryka
— kommer icke att innebära att statsbidraget
i detta avseende helt kommer
att bortfalla. Det sägs nämligen tydligt
och klart i proposition nr 112, att statsbidraget
skall indragas, men att man
skall ge kompensation i annan form
från statens sida för att tillgodose skolans
behov på detta område.

Herr talman! Jag tror, att om riksdagen
skulle ta ett steg i den riktning som
motionärerna syftar till, skulle man ute
i bygderna bli mycket förvånad över
ett sådant ställningstagande. Jag ber
med dessa korta ord att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

Folkskolor m. m.: Bidrag till kostnaderna för fria läroböcker m. m.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag vill bara säga några
få ord i anledning av den siste talarens
inlägg, särskilt hans uppgift angående
indragandet av detta statsbidrag via
den statsbidragsutredning, vars beslut
riksdagen nu har att behandla. Det är
ju så, att det kommer inte i fortsättningen
att utgå direkta bidrag till detta
ändamål, utan — vilket också nämnts
— i stället i en annan form. Jag har
också fått upplysning om att om riksdagen
skulle besluta, att statsbidrag till
läroböcker inte skall utgå, så måste
detta innebära viss ändring på hela
statsbidraget i ett visst avseende.

Beträffande sakfrågan vill jag här
oförbehållsamt nämna, att jag i den
stora fråga som vi diskuterade häromdagen,
nämligen de fria skolmåltiderna,
ställde mig mycket tveksam och avstod
i voteringen. Men i denna fråga, som vi
nu skall besluta i, hyser jag inte den
minsta tvekan om att läget är sådant,
att statsbidraget icke längre är behövligt.
Här har erinrats om vissa svårigheter
som familjer förr i tiden hade.
Det är icke samma förhållanden nu.
Vi får icke förbise att det förekommer
verkliga missförhållanden i vad gäller
vården av dessa böcker. Det rör sig här
inte bara om enstaka fall, utan om något
som är ganska genomgående, att
just genom att barnen får det gratis har
försummelsen att vårda denna materiel
kommit att antaga upprörande proportioner.
Ur ren uppfostringssynpunkt är
det nödvändigt att en ändring göres här.
Det finns andra former av hjälp som är
mycket mera nödvändiga; inte minst
gäller det stipendierna. Därför, herr talman,
har jag på denna punkt inte hyst
den minsta tvekan om att ansluta mig
till den motion som reservanterna förordar
bifall till.

Fru KENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! När jag hörde fröken
Wetterström liit det nästan som om

hon menade att det skulle vara regel
att barn rev ur blad ur sina läroböcker
för att slippa ta dem med sig hem, och
då måste jag protestera. Jag har själv
undervisat i många år, och jag vet att
jag en gång kommit på en pojke med detta.
Det blev självfallet ett allvarligt samtal
mellan den pojken och mig, och så
skulle alla lärare ha gjort. Alla lärare
försöker tala med barnen om att de
skall vara aktsamma om sina läroböcker
och försöka vårda dem. Det är
heller ingen regel, att barnen far illa
med sina böcker.

Det är på det sättet kanske inte överallt
men i många kommuner, att när
läsåret är slut, samlas de böcker upp
som barnen haft till låns. Lärarna går
igenom, granskar och gallrar bort böcker
som är bristfälliga, och försöker
ordna det så, att en ny klass skall kunna
använda samma böcker. Det kan dock
vara svårt att göra detta ibland. När
det gäller t. ex. räkneläror kan det ha
kommit en ny upplaga ulan att man
egentligen förstår varför. I den nya
upplagan är det kanske bara en del
ombrytningar av samma räkneexempel.
Det kan medföra en viss förlust i undervisningstid
om barnen sitter med
olika upplagor av läroboken. Därför
försöker man i det längsta plocka ihop,
så att samma upplaga av läroboken användes
av alla barn i klassen. Försöker
man att från förlagen få fram exemplar
av den gamla typen, svarar de bara, att
dessa är indragna och inte finns kvar.
Det verkar som om förlagen hade intresse
av att ge ut nya upplagor onödigt
ofta och utan att det är pedagogiskt
motiverat.

Om man följer det förslag, som högern
kommit med, skulle följden bli,
att kommuner med god ekonomi toge
på sig uppgiften att ge barnen fria läroböcker,
men i andra, fattiga kommuner
skulle detta inte ske. Det skulle alltså
bli olikhet i de bördor barnfamiljerna
liar att bära för barnens skolgång. Trots
alla vackra ord om vår goda standard

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Folkskolor m. m.: Bidrag till kostnaderna för fria läroböcker m. m.

finns det inånga föräldrar i detta land
som skulle tycka, att det är en ganska
tung ekonomisk belastning att betala
barnens skolböcker.

Det har här talats om att två syskon
bör kunna använda samma lärobok,
men det är långt ifrån säkert att det
kan ordnas. De behöver nog även i fortsättningen
var sin bok, båda barnen
kan ju samtidigt behöva använda boken
i skolan. Föräldrarna skulle snart bli
tvungna att skaffa barnen var sin bok.

Jag tycker att de fria läroböckerna
är en så bra förmån, att vi inte skall
dra oss för att ge anslag därtill även i
fortsättningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill säga till fru
Renström-Ingenäs att jag inte med det
exempel jag anförde ville på något sätt
generalisera. Jag vill verkligen innerligt
hoppas att det inte är så illa ställt överallt
i landet att barnen river ut sidorna
i sina läroböcker o. s. v. Men jag har
ändå — trots att jag inte är vare sig
lärare eller förälder — kommit i kontakt
med ganska mycket skolfolk och
vet därför, att sådant fördärv av böcker
förekommer på sina håll. Jag vill
därför inte att fru Renström-Ingenäs
skall få stå som ensam tolk för uppfattningen
bland skolfolket, ty lärarna
är på många ställen inne på samma
linje som jag i denna fråga. Det råder
med andra ord delade meningar bland
lärarna. Det är klart att erfarenheterna
kan vara bättre i en skola och sämre i
en annan. Jag kan inte dela den slutsats,
som fru Renström-Ingenäs kom
fram till, nämligen att frågan om fria
läroböcker eller ej till slut skulle bli
enbart beroende av kommunens ekonomi.
Det avgörande här är den personliga
inställningen bland kommunalmännen,
om restriktivitet skall iaktta -

gas eller ej — ej enbart ur ekonomisk
synpunkt. Jag tror att det är bättre
att gå in för den metoden att man lånar
ut böckerna och samtidigt säger till barnen,
att om de sköter böckerna väl, så
kan de få köpa dem för en billig penning,
men att de får ersätta böckerna
om de missköter dem. Jag tror att ett
sådant system skulle vara av större
värde även för barnen själva än att utan
några som helst restriktioner dela ut
böckerna gratis, vilket kan resultera i
att man i samma familj får onödigt
många böcker av samma slag.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag har här fäst mig vid
högerrepresentanternas kategoriska påståenden
om hur skolbarnen sköter sina
böcker. Fröken Wetterström förklarade
att vi här har praktiserat en missriktad
generositet från statens sida, och herr
Staxäng sade att vårdslöshet med skolböcker
förekommer inte bara i enstaka
fall utan är en allmän företeelse. Det är
ett mycket dåligt betyg dessa talare ger
åt sina hemkommuner i fråga om både
lärare och elever.

De synpunkter fru Renström-Ingenäs
här redovisat överensstämmer däremot
med mina egna. Jag har nämligen
också under många år varit i tillfälle att
i ett mycket stort skoldistrikt studera
denna sak, och jag kan därför säga att
förhållandena alls inte är sådana, som
de här har målats ut. Jag tror att vi här
har att göra med en uppfostringsfråga.
När vi fick bestämmelsen om att man
antingen kunde låna ut läroböckerna
eller skänka bort dem, försökte man
nog i regel att ta vara på skolböckerna,
eftersom de ju är dyrbara och mycket
väl kan bevaras från klass till klass, varigenom
kostnaderna för nyanskaffningen
begränsas.

För alla dem, som det allra minsta
har haft med barn att göra, är det självklart
att eleverna är av skilda slag. Det
finns sådana, oavsett social miljö, som

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

Folkskolor m. m.: Bidrag till kostnaderna för fria läroböcker m. m.

alltid river sönder sina böcker. De är
helt enkelt inställda på att göra så. Men
å andra sidan finns det också elever
som väl vårdar sina böcker. De är av
en helt annan läggning. Och min erfarenhet
är, att förhållandena i regel inte
är sådana som högerns representanter
här har målat ut dem. Tvärtom vårdar
de flesta barn sina böcker väl. Helhetsresultatet
tror jag är beroende av lärarnas
inställning och intresse av att eleverna
håller sina böcker snygga och
hela. Jag tror därför att vi här mera
har att göra med en uppfostringsfråga
beträffande såväl lärare som elever, där
det gäller att framhålla vikten av att
handskas försiktigt med det allmännas
ägodelar, och att man skall iaktta samma
försiktighet med kommunala eller
statliga medel som med sina egna.

Enligt min mening är förhållandena
i allmänhet inte så dåliga som det här
har sagts, och jag tror att missbruken
utgör undantag, som är betingade av
speciella orsaker. Sådana missbruk får
man heller inte bort genom att låta elever
och föräldrar betala böckerna själva.
Jag minns hur det var på den tiden
läroböckerna utdelades efter behovsprövning
och då man skulle från fall
till fall avgöra om barn från en viss familj
skulle ha fria läroböcker. Det systemet
tycker jag inte är värdigt vårt
svenska samhälle. Även om levnadsstandarden
och inkomsterna över lag har
höjts här i landet och föräldrarna har
fått det bättre sedan dess, tror jag ändå
inte att standarden är så hög, att alla familjer
utan svårighet kan betala barnens
böcker eller skolmåltider o. s. v. Det föreligger
säkert fortfarande behov av att
samhället ser till att barnen får läroböckerna
gratis, och det bör ske utan
åsättande av klasstämpel, i klart medvetande
om att det här gäller våra barn
och deras framtid, oavsett från vilken
familj de kommer.

Detta förslag från högern att ta bort
en social förmån tycker jag inte vittnar
om den omtanke om de små i samhäl -

let, som högerpartiet i andra sammanhang
har sagt sig vara besjälat av.
Tvärtom tycker jag att förslaget är ett
tecken på den stenåldersmentalitet som
behärskade högern förr i tiden. Den dyker
här upp igen. När partiet nu har
fått luft under vingarna, anser man sig
böra göra en insats, men vi konstaterar
därvid att förslaget får konsekvenser
för de små i samhället.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill säga herr Dahl
att jag inte kan förstå, att det kan vara
något fel i att dra in en social reform,
om man är övertygad om att reformen
inte är till gagn, och det är den inte enligt
min tro i detta fall.

Vidare vill jag säga — jag skall inte
ge mig in på någon polemik — att jag
vet inte hur herr Dahl har kunnat komma
till den uppfattningen av vad jag
har sagt, att jag utgått från förhållandena
i min egen kommun. Jag har inte
alls tagit något exempel därifrån, och
jag vill bara säga att det endast var ett
helt allmänt uttalande.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s) kort

genmäle:

Herr talman! Fröken Wetterström
sade att bara därför att en pojke ryckt
ut ett blad ur en bok fördömer hon hela
systemet med fria läroböcker. Men som
herr Dahl redan påpekat är det faktiskt
på det sättet att det finns disharmoniska
barn, barn som har en trotsinställning
till allt och alla, och antingen familjen
köpt boken eller pojken fått den genom
skolans försorg kan hans allmänna trotsinställning
komma att gå ut över boken.
Jag tror inte alls att ungen tänker på
om han fått boken gratis. Han känner
sig helt enkelt i upprorsstämning och
då kan sådant inträffa som att läroboken
eller något annat blir föremål för
hans negativa handlande. Det tycker jag

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Folkskolor m. m.: Bidrag till kostnaderna för fria läroböcker m. m.

inte är något bevis för att de fria läroböckerna
skulle demoralisera barnen.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Fröken Wetterström är
liksom jag från Linköping, och hon har
meddelat kammarens ledamöter att hon
kommit i kontakt med mycket skolfolk
och fått höra talas om att vandalisering
av skolböckerna förekommit. Hon skyndade
sig att i en replik efteråt, sedan
jag begärt ordet, tala om att denna uppfattning
inte bygger på erfarenhet från
Linköping. Låt mig, herr talman, säga
att jag har också en viss kontakt med
skolfolk. Jag har i tio år tillhört Linköpings
skolstyrelse, därav under ett
flertal år som ordförande, men jag har
inte fått samma uppfattning om vandalisering
av skolböckerna. Jag har med
detta inlägg bara velat säga ifrån, att
den tolkning av situationen som fröken
Wetterström gör finns det ingen fast
hållpunkt för, i varje fall inte i Linköping.
Jag har nämligen under de tio år
som jag tillhört skolstyrelsen från det
håll som fröken Wetterström representerar
inte någon gång hört talas om den
saken; det borde jag väl ha hört, men
så har icke varit fallet.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag förmodar att herr
Andersson i Linköping och jag känner
skolfolk även utanför linköpingsområdet,
och därför inte nödvändigtvis behöver
basera vår uppfattning i denna
fråga enbart på erfarenheter från vår
egen stad men eftersom vi har så olika
politiska åskådningar bedömer vi var
och en på sitt håll frågan på helt olika
sätt. Jag kan aldrig förstå att man i
alla sammanhang, även när det inte är
nödvändigt, skall låta staten stå redo
att betala allting som ändå vi skattebetalare
slutligen får betala. Jag tycker
inte att detta är förnuftigt och inte
heller till gagn för vare sig föräldrar
eller barn.

Herr ANDERSSON i Linköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Till det sista vill jag
bara tillägga, att skillnaden mellan fröken
Wetterström och mig i vad gäller
skolfrågor är, att jag sysslat med skolfrågor
i tio år, men att fröken Wetterström
inte alls gjort det.

Herr DAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! När fröken Wetterström
säger, att man inte i alla sammanhang
skall låta staten stå för fiolerna
vet jag dock, att högern har olika
uppfattningar i nu förevarande bidragsfråga.
Från Karlstad t. ex. upplyses det,
att högern där motionerat om fria läroböcker
i de högre skolorna. Det råder
alltså inte samstämmighet i uppfattningen
över hela landet. Det är i detta
sammanhang fråga om en allmän nedskrotning
av de sociala förmånerna,
som högern håller på att genomföra.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! I anslutning till vad fru
Renström-Ingenäs nyss sade vill jag
föreslå något bättre än vad högern gör
när det gäller att spara på statens medel:
att samhället självt tar hand om utgivningen
av läroböckerna och gör slut
på det monopol och det ohämmade ocker
i fråga om statsmedel, som våra två
största förlagskoncerner bedriver i
vinstgivande samverkan, delvis — som
fru Renström-Ingenäs gav exempel på
— genom ett ständigt utgivande av nya
obetydligt retuscherade upplagor, som
sedan skall inköpas.

Jag är i viss mån förekommen av herr
Dahl i fråga om vad fröken Wetterström
sagt därom, att det är ingenting att fästa
sig vid att man tar bort en social reform.
Det är alldeles riktigt att det är en
allmän nedskrotning av alla reformer
av betydelse för de arbetande människorna
som högern föreslagit, inte till
glädje för skattebetalarna, utan det hela
skall ju ersättas med så mycket större
rustningsutgifter.

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

Folkskolor m. m.: Bidrag

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Vad som ger mig anledning
till att ånyo ta till orda är påståendet
att det i uttalandena från vårt håll låg
något slags insunation om att lärarna i nu
förevarande hänseende inte skulle göra
sin plikt. Det är min fasta övertygelse
och det bör klart sägas ifrån, att lärarna
lika väl nu som förr uppmanar barnen
att väl vårda sina böcker. På den
punkten föreligger ingen brist. Detta
gäller inte bara lärare som fru Renström-Ingenäs,
utan många andra också
som enligt min mening har skött denna
sak bra. Men från lärarhåll har i ett mycket
stort antal fall uttalats, att sedan fria
läroböcker med statsbidrag införts har
det inträtt en avgjord försämring. Lärarna
har mycket svårare att få eleverna
att sköta böckerna. Det kan finnas
olika fall, men saken går inte att bestrida.

Sedan vill jag yttra mig principiellt
om en detalj. Jag skall inte ta upp herr
Dahls tal om stenåldersmentalitet och
dylikt. Men bör man inte göra en något
differentierad bedömning av de sociala
åtgärderna? En reform kan ha varit
försvarbar och nödvändig i en tid,
då arbetsförtjänsterna var mindre och
levnadsstandarden över huvud taget lägre.
När vi emellertid kommit in i ett annat
tidsskede med bättre förtjänster,
finns det väl stort fog för en översyn
av de sociala åtgärderna. Kommer man
då fram till att en social åtgärd har så
att säga en baksida — t. ex. att den medför
ur ren uppfostringssynpunkt menliga
följder — bör man väl objektivt
kunna ta upp frågan om avveckling av
åtgärden.

Jag ser saken inte minst från föräldrarnas
synvinkel. Jag bar kanske haft
fler barn i skolan än de andra som yttrat
sig i denna debatt. Låt mig fråga,
bur många barn som klär sina böcker
numera. Det var eu bjärtesak för oss
föräldrar att sköta böckerna, som de
ofta ärvde från varandra. Har föräldrarna
och barnen fortsatt med detta?
2 — Andra kammarens

till kostnaderna för fria läroböcker m. m.

Nej, ser man förhållandena som de verkligen
är, kommer man inte att måla i
så ljusa färger som här skett.

Jag är inte främmande för att systemet
med de fria läroböckerna har varit
till nytta, men det tål också en översyn.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Herr Staxäng säger, att
det skett en tydlig försämring av barnens
sätt att sköta sina böcker och att
många lärare fått göra den erfarenheten.
År det så, tror jag det beror på att
vi har flera nervösa barn än förr —
barn på vilka man ser, att de på något
sätt inte är till freds med livet. Vad denna
tråkiga utveckling kan bero på, vet
jag ej. Men jag tror inte att barnen skulle
vara mera lugna, mera harmoniska, mera
aktsamma om läroböckerna, om föräldrarna
betalade böckerna än om kommunen
står för denna utgift.

Men så frågade herr Staxäng, om det
var vanligt nu, att barnen satte papper
på böckerna. Ja, det skall vara både rutiga
och blommiga omslag och helst
omslag av plast för att barnen skall vara
nöjda, och det är åtminstone min erfarenhet
att lärarna kontrollerar, att omslag
sätts på böckerna.

Fröken Wetterström sade, att hon
hade sina uppgifter från lärare och inte
själv hade erfarenhet av skolstyrelsearbete
eller genom egna barn. Kanske är
hennes bristande erfarenhet orsak till
att hon har den uppfattning hon har i
denna fråga.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag vill bara göra det
påpekandet, att när man i denna fråga
mobiliserar ett sådant skäl som barnens
nervositet, så tror jag att man
börjar sakna argument.

Herr NYHAGE (h):

Herr talman! Till skillnad från herr
Andersson i Linköping har jag ingen
tioårig erfarenhet som skolstyrelseordförande
att bygga på, men jag har där -

prolokoll 1957. Nr 12

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Folkhögskolor: Understöd

emot en tioårig erfarenhet som lärare,
och jag tror mig därför ha kommit problemen
aningen närmare än herr Andersson.
Jag måste tyvärr konstatera,
att det slarvas en hel del med läroböckerna.
Jag har själv varit med om att
efter läsårets slut samla ihop böckerna
från alla klasser i skolan och sortera ut
de böcker, som inte går att använda
längre. Det har då tyvärr visat sig, att
många böcker inte mera kunnat användas
i undervisningen. Jag tror dessutom,
att om föräldrarna fick betala
läroböckerna, skulle de på ett helt annat
sätt förstå vad dessa böcker är värda,
och de skulle därför också fostra
barnen till att sköta böckerna — något
som tyvärr inte sker i tillräcklig utsträckning
i dag.

Herr talman! Jag ber att få ansluta
mig till reservationen, som innebär bifall
till fröken Wetterströms motion.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):

Herr talman! Jag ansluter mig till utskottets
mening, närmast av det skälet,
att det belopp på närmare tio miljoner
kronor, som man vill spara, kommer
att övervältras på kommunerna. Fröken
Wetterström säger, att man skall minska
på skattsedlarnas poster. Ja, det
blir väl i verkligheten så, att denna
summa bara sätts på en annan rad,
nämligen på raden för kommunalskatt.
I många av våra landskommuner har vi
högre kommunalskatt än statsskatt, och
jag tror inte att landskommunerna är
särskilt tacksamma över detta försök
att övervältra kostnaderna från staten
på kommunerna.

Herr talman! Med dessa ord yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

med övervägande ja besvarad. Fröken
Wetterström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
13 :o) i utskottets utlåtande nr 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Svensson i Stenkyrka
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
148 ja och 26 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 74—29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Folkhögskolor: Understöd

Kungl. Maj:t hade (punkt 258, s. 592
—594) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 10 492 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Wolgast (I: 124) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Hammar och Bark (11:125), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte be -

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

vilja statsbidrag för nästa budgetår till
ytterligare fyra nya folkhögskolor och
med anledning härav uppräkna statsbidraget
till här angivet ändamål för
budgetåret 1957/58 till 300 000 kronor,
vilka yrkanden överensstämde med ett
av skolöverstyrelsen i dess äskanden
för nästa budgetår framlagt förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 124 och II: 125, till Folkhögskolor:
Understöd för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 10 492 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Boman, Sanne och Ståhl, fröken
Vinge, herr Ilelén och fröken Liljedahl,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 124 och II: 125, till
Folkhögskolor: Understöd för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
10 642 000 kronor.

Punkten föredrogs, och anförde därvid
:

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! I anslutning till denna
fråga — Folkhögskolor: Understöd ■—
har herr Wolgast i första kammaren
och herr Bark och jag i andra kammaren
väckt likalydande motioner, som
går ut på att riksdagen måtte för nästa
budgetår besluta om anslag till ytterligare
fyra nya folkhögskolor och att
statsbidraget till detta ändamål med anledning
härav må för budgetåret 1957/58
uppräknas med 150 000 kronor. Utskottet
har inte funnit sig böra biträda vårt
yrkande utan tillstyrker i stället bifall
till den kungl. propositionen, som stannar
vid statsbidrag för endast två nya
folkhögskolor. Till de skäl, som anförts
i motionerna, vill jag foga ytterligare
några reflexioner.

Årligen avvisas ett stort antal ungdomar,
som söker inträde vid våra folk -

Folkhögskolor: Understöd

högskolor. Hur många det i själva verket
rör sig om har inte varit möjligt att
fastställa. Så mycket kan ändå sägas,
att det finns skolor, där antalet avvisade
sökande till vinterkursen varit dubbelt
så stort som det antal, vilket kunnat
tas emot. Och detta har inte varit
någon engångsföreteelse; år efter år har
skolorna stått inför samma situation.

Det vet också vederbörande om, inte
bara de skolor det gäller utan även
skolöverstyrelsen, departementet och
departementschefen.

Vad vore då naturligare, än att statsmakterna
med glädje hälsade varje initiativ,
som tas till upprättande av nya
folkhögskolor eller till omläggning av
gamla skolor med mera speciell karaktär
till att bli verkliga folkhögskolor,
som accepterar den svenska folkhögskolans
allmänna program och målsättning,
samtidigt som de fritt arbetar vidare
efter sina egna intentioner? Omsatt
i handling skulle detta innebära,
att statsmakterna årligen borde ge ett
så stort anslag, att varje skola, som av
överstyrelsen blir behörighetsförklarad
till statsbidrag såsom folkhögskola, också
kunde få påräkna ett sådant anslag.

Skolöverstyrelsen har för kommande
budgetår begärt ett anslag för ytterligare
fyra nya folkhögskolor. De i motionerna
gjorde yrkandena överensstämmer
således helt med överstyrelsens
äskande. Det är mig också bekant,
att ansökningar just nu ligger inne från
fyra folkhögskolor, som önskar bli förklarade
berättigade till statsbidrag.
Kungl. Maj:t har emellertid inte begärt
medel för mer än två nya skolor, och
statsutskottets majoritet har på denna
punkt följt den kungl. propositionen.
Blir nu statsutskottets hemställan riksdagens
beslut, kommer detta att innebära
att två av dessa skolor — för den
händelse alla fyra blir kvalificerade att
erhålla statsbidrag — under ytterligare
ett eller flera år blir nödsakade att bära
hela kostnaden för lärarlöner, elevstipendier
och liknande betungande ut -

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Folkhögskolor: Understöd

giftsposter. Bakom dessa skolor står frivilliga
organisationer, vilkas medlemmar
har offrat stora belopp för igångsättande
av skolorna. Till det kommer
— och det är inte att förglömma — alla
driftsutgifterna under den tid skolorna
hittills varit i verksamhet.

Redan arbetar i vårt land 89 statsbidragsberättigade
folkhögskolor. Det betyder
emellertid inte, att behovet av
skolor är fyllt eller ens börjar fyllas. I
lördags utdelades Kungl. Maj :ts proposition
nr 146 angående folkhögskolans
ställning och uppgifter. Bättre stöd för
de synpunkter jag här gjort mig till tolk
för kan inte tänkas än just den propositionen.
Där står bl. a., att skolöverstyrelsen
visserligen finner att den mycket
kraftiga ökningen av elevtillströmningen
sedan 1930-talet kanske huvudsakligen
är att tillskriva den omständigheten,
att folkhögskolorna i stor omfattning
kommit att anlitas av elever, som
önskat vinna kompetens för tillträde till
viss yrkesutbildning. Anmärkningsvärt
är emellertid, tillfogar överstyrelsen,
att expansionen ägt rum under en tid,
som inte bara karakteriserats av en
fortgående levnadsstandardhöjning utan
också av att de åldersgrupper, varur
folkhögskoleeleverna rekryterats, utgjort
en ringa andel av befolkningen.
Enhetsskolans genomförande torde icke
komma att minska behovet av folkhögskolor
under förutsättning att dessa successivt
anpassar sin undervisning till
det nya läget. Skolöverstyrelsen framhåller
till slut, att folkhögskolorna, även
med en försiktig och återhållsam bedömning
och oavsett de onormalt stora
årsgrupper, som nu klappar på dess
dörrar, för framtiden torde kunna räkna
med minst samma möjligheter till utveckling
som karakteriserat de senaste
årtiondena.

Samma tongångar möter i departementschefens
yttrande i folkhögskolepropositionen.
Han säger bl. a., att det
är troligt att utvecklingen i samhälle
och näringsliv kommer att öka kravet

på en utbildning utöver den som enhetsskolan
ger. I synnerhet kommer
detta att gälla inom yrken, där konkurrens
råder om platserna. Symptomatiskt
är väl också att elevtillströmningen
till folkhögskolorna kraftigt vuxit
under de senaste två årtiondena, samtidigt
som ungdomskullarnas storlek
minskat och möjligheterna till annan
högre skolgång mångdubblats. Sker en
anpassning efter det nya läget, slutar
statsrådet, kommer folkhögskolorna att
även i fortsättningen ha en mycket väsentlig
uppgift att fylla i det svenska
samhället.

Vad jag här nu senast sagt är mer
eller mindre ordagranna citat ur den
nya folkhögskolepropositionen, citat
där jag låtit såväl skolöverstyrelsen som
chefen för ecklesiastikdepartementet
komma till tals. Hur skall man då efter
sådana positiva uttalanden till förmån
för de svenska folkhögskolorna förklara
ecklesiastikministerns njugghet i här
föreliggande fall? Med sitt blygsamma
äskande bromsar han faktiskt upp tillkomsten
av nya folkhögskolor. Det kan
inte förklaras på annat sätt, än att han
är tveksam om huruvida den starka tillströmningen
av inträdessökande till
folkhögskolorna kommer att stå sig.
Han tycks därför anse, att det är bäst,
all en del av folkhögskolans expansionsbehov
tills vidare tillgodoses genom
provisoriska åtgärder. I den stora folkhögskolepropositionen
föreslås sålunda,
att man prövar upprättandet av provisoriska
filialfolkhögskolor. Det är givetvis
av värde att dylika uppslag tillvaratas.
Där det är nära till en tätort med
god tillgång till offentliga lokaler, är
måhända den utvägen att varmt rekommendera
för en redan verksam folkhögskola.
Saken bör i varje fall enligt min
mening undersökas. Men tror man, att
det på det sättet nämnvärt går att minska
behovet av flera permanenta folkhögskolor,
fruktar jag för att man hänger
sig åt ett önsketänkande.

Så här ligger nämligen saken tilL

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

Tanken på provisoriska utvidgningsmöjligheter
för folkhögskolan väcktes
från början av skolöverstyrelsens s. k.
planeringskommitté för de stora årskullarna.
Kommittén utgick från följande
faktum. För närvarande befinner sig
90 000 ungdomar i den egentliga folkhögskoleåldern,
d. v. s. i 20—21-årsåldern.
Om tio år kommer motsvarande
siffra att ha stigit till 135 000. Sedan
sjunker den igen. Härav drog kommittén
den slutsatsen, att provisorier är
nödvändiga för att under ett eller annat
årtionde framöver möta en exceptionellt
stark trängsel framför folkhögskolans
portar. Sedan kommer strömmen
av inträdessökande så småningom att
åter tunnas ut.

Resonemanget är naturligtvis alldeles
riktigt — ur en del synpunkter. Tittar
man litet närmare på planeringskommitténs
siffror, finner man emellertid
minst lika starka argument för nödvändigheten
av en permanent utvidgning
av folkhögskolornas verksamhet i vårt
land. Ur betänkandet kan man bland
annat hämta den uppgiften, att den procentuella
andelen av folkhögskoleelever
inom varje årskull har ökat utan avbrott
sedan 1944, för pojkarnas del från
4,3 procent till 7,3 procent, och för flickornas
del från 7,8 procent till 17,7
procent.

Men folkhögskolans kontinuerliga tillväxt
går mycket längre tillbaka än till
1944. Det vet vi, som varit med i det
arbetet. Särskilt anmärkningsvärt är
härvidlag, att denna tillväxt i lika mån
omspänner 1930-talets ekonomiska lågkonjunktur
som den därefter följande
högkonjunkturen.

Det finns ingen anledning att tro annat
än att det också inom de nästföljande
årskullarna skall växa fram en allt
större andel av sådana ungdomar, som
efter några år ute i förvärvslivet kommer
att känna behov av en folkhögskolekurs.
Och även om vi nu — inför genomförandet
av enhetsskolereformen —
vågade oss på det antagandet, att ung -

Folkhögskolor: Understöd

domens efterfrågan på folkhögskoleplatser
plötsligt skulle stanna upp vid sin
nuvarande nivå, och vidare antoge att
hela den efterfrågan på plats vid våra
folkhögskolekurser, som nu icke alls
kan tillgodoses, kunde elimineras genom
den förbättrade folkskoleundervisningen,
så skulle ändå 1970, då de rekordstora
årskullarna redan passerat
folkhögskoleåldern, utrymme behövas
för att ta emot 14 400 ungdomar i stället
för de nuvarande 11 000 eleverna.

Herr talman! Vad jag här velat framhålla,
är följande: Varje strävan att öka
folkhögskolans kapacitet är i dagens
läge även på längre sikt värt statsmakternas
stöd. Det är därför allt skäl att
utnyttja den möjlighet, som i dag synes
föreligga, nämligen att bereda plats för
ytterligare fyra folkhögskolor, som förklarar
sig villiga att bedriva sin verksamhet
i enlighet med stadgan för statsunderstödda
folkhögskolor.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid denna
punkt av herr Ohlon in. fl. avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herr Rimmerfors
(fp).

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Jag tror inte det finns
några delade meningar beträffande folkhögskolan
som sådan och dess nyttiga
verksamhet på olika områden. I praktiskt
taget alla samhällsskikt har vi stor
uppskattning av den verksamhet, som
utföres inom folkhögskolornas ram genom
den undervisning som där lämnas
medborgarna i olika ämnen.

Vad beträffar herr Hammars anförande
är det ju bara den skillnaden
mellan hans uppfattning och departementschefens,
att herr Hammar vill ha
slörre anslag för att man skall kunna
lämna bidrag till ytterligare några skolor.
Jag ber med anledning av detta
bara att få erinra om att eu viss utökning
dock skett redan enligt dcparte -

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Läroanstalter för blinda: Avlöningar

mentschefens förslag till riksdagen. Jag
vill också erinra om att Kungl. Maj :t
och utskottet föreslår en anslagsökning
med 749 000 kronor, och med denna
ökning anser jag nog, att även herr
Hammar för tillfället skulle kunna vara
tillfredsställd. Det utgör också ett erkännande
åt folkhögskolorna och deras
verksamhet.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hammar begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
30 :o) i utskottets utlåtande nr 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Hammar begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 126 ja och 48 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Punkterna 31—33

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34

Läroanstalter för blinda: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 262, s. 596
—602) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1957/58, vidtaga av departementschefen
angiven ändring i personalförteckningen
för läroanstalterna för blinda,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för läroanstalterna
för blinda, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1957/58,
dels ock till Läroanstalter för blinda:
Avlöningar för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 1 326 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av fröken Liljedahl och herr
Nestrup väckt motion (11:166), vari
hemställts, att riksdagen ville besluta
att inrätta sex biträdande husmoderstjänster,
varav en för Tomteboda blindinstitut
och övriga vid skolinternaten
för döva.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 166,
såvitt här vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1957/58, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för läroanstalterna
för blinda, som föranleddes
av vad departementschefen anfört,

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för läroanstalterna
för blinda, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1957/58;

c) till Läroanstalter för blinda: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 1 326 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Sunne, fröken Vinge och fröken Lilje -

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

dahl, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionen II: 1G6, såvitt här
vore i fråga,

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för läroanstalterna för
blinda, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1957/58;

c) till Läroanstalter för blinda: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 1 337 700 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Alltsedan år 1950 har
skolöverstyrelsen i sina anslagsäskanden
under denna punkt begärt inrättandet
av tjänster som biträdande husmödrar
vid blind- och dövskolorna. I motiveringen
har bl. a. framhållits, att det
beträffande dessa skolor har vid flera
tillfällen framförts klagomål över påfallande
brister då det gäller den personliga
omvårdnaden av eleverna på
internaten. Dessa framställningar från
skolöverstyrelsen har emellertid inte
kunnat godtas av departementschefen,
och de framställningar som motionsledes
gjorts här i riksdagen har också
blivit resultatlösa. I år har jag i motion
nr 106 i denna kammare åter tagit
upp saken. Jag framhåller i denna motion,
att husmodern med sina många
uppgifter inte hinner med att vara den
ställföreträdare för barnets mor som
önskvärt vore och att husmödrarna på
dessa skolor därför är i stort behov av
väl kvalificerade medhjälpare.

Talesmän för utskottsmajoriteten har
vid den senaste behandlingen av ärendet
i idskottet velat göra gällande, att
ställföreträdaren för modern i första
hand utgöres av de vid internatet an -

Läroanstalter för blinda: Avlöningar

ställda vårdarinnorna och att man inte,
såsom motionärerna gjort, kan jämföra
dessa internat med internatskolor för
fullsinnade barn, där några motsvarande
tjänster som biträdande husmoder
inte finns. Jag är fullt medveten om att
det finns vårdarinnor som kan fylla de
krav man har rätt att ställa på dem,
men vårdarinnorna har inte den ställning
vid skolorna, att de kan ta initiativ
och genomföra de ändringar och
förbättringar, som de vid den dagliga
vården av barnen finner vara av behovet
påkallade.

Jag känner inte själv till alla de skolhem
det här är fråga om, men jag har
ordentligt besett ett av dem och vet att
förhållandena där lämnar mycket övrigt
att önska. Sovrummen var trista
och fattiga på färgglädje, möblerna avskavda
och tråkiga. Över huvud taget
saknades känslan av hem. Jag tror därför
inte att det är så välbeställt i fråga
om dessa hem som man inom utskottet
gjort gällande.

Som ledamot i en centralstyrelse för
hem för psykiskt efterblivna barn har
jag också haft tillfälle att se, hurusom en
husmoder med rimlig arbetsbörda kan
uträtta underverk då det gäller trevnad
och hemkänsla på ett internat.

Jag tror att det finns ett stort behov
av de tjänster som föreslagits i motionen.
I motsatt fall hade det väl inte
funnits någon anledning för skolöverstyrelsen
att år efter år komma igen
med detta krav. Jag ber därför, herr
talman, att i enlighet med mitt ställningstagande
då denna fråga tidigare
behandlats få yrka bifall till den reservation,
som vid denna punkt avgivits
av herr Sunne m. fl.

Herr SVENSSON i Alingås (s):

Herr talman! Jag ber endast att få
erinra om vad utskottet har skrivit på
s. 24, där utskottet understryker det uttalande
i denna sak, som tidigare gjorts
från såviil utskottets som riksdagens sida.
Innebörden av detta uttalande är

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Skolor för döva: Avlöningar

kort sagt, att statsmakterna bör med
allra största intresse följa den verksamhet
det här gäller och söka, i den
mån det finns möjligheter och resurser
därtill, tillgodose föreliggande behov
såväl i personellt som i ekonomiskt avseende.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 35—43

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 44

Skolor för döva: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (punkt 272, s.
611—616) föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att, med tilllämpning
tills vidare från och med budgetåret
1957/58, vidtaga av departementschefen
angiven ändring i personalförteckningen
för skolorna för döva,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för skolorna för
döva, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1957/58, dels ock till
Skolor för döva: Avlöningar för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 4 305 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft den under punkten
34:o) angivna motionen 11:166, i
vilken med avseende å förevarande anslag
yrkats inrättande av fem biträdande
liusmoderstjänster vid skolinternaten
för döva.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anslutning till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionen
II: 166, såvitt här vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med

budgetåret 1957/58, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för skolorna
för döva, som föranleddes av vad departementschefen
anfört,

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för skolorna för
döva, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1957/58,

c) till Skolor för döva: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 4 305 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Sunne, fröken Vinge och fröken Liljedahl,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionen II: 166, såvitt här vore i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1957/58, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för skolorna
för döva, som föranleddes av vad
departementschefen anfört,

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för skolorna för döva, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1957/58,

c; till Skolor för döva: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 4 358 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Med den motivering
som jag tidigare anfört ber jag att få
yrka bifall till reservationen av herr
Sunne in. fl.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Fredagen den 5 april 1957 Nr 12

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare

Punkterna 45—75

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76

Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare

Kungl. Maj :t hade (punkt 305, s.
684—687) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1957/58
anvisa ett förslagsanslag av 1 125 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Gerhard Nilsson i
Gävle m. fl. väckt motion (II: 213), vari
hemställts, att riksdagen måtte fastställa
antalet bidragsrum för budgetåret
1957/58 till 1 000 samt till Främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 1 250 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 213,
till Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare för budgetåret 1957/58
anvisa ett förslagsanslag av 1 125 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Boman, Sunne, Arrhén, Skoglund
i Doverstorp, Ståhl, Nilsson i
Göingegården, Gerhard Nilsson i Gävle,
Nelander och Helén samt fröken Liljedahl,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionen 11:213, till Främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 1 250 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr GERHARD NILSSON i Gävle

(h):

Herr talman! Jag vill först uttala ett
tack för den positiva inställning till frågan
om lärlingsutbildning hos hant -

verksmästare, som framgår av statsutskottets
skrivning. Jag hade emellertid
nog väntat, att man efter detta positiva
uttalande skulle även i handling redovisa
denna inställning genom bifall till
motionens hemställan om höjning av
antalet bidragsrum till 1 000. Jag vill
understryka, att detta icke är något särintresse
för hantverkarna. Förslaget
om 1 000 bidragsrum har framlagts av
det för yrkesutbildningsfrågorna ansvariga
ämbetsverket, nämligen överstyrelsen
för yrkesutbildning.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att vad som behövs med
hänsyn till ungdomen är effektiva och
snabbt verkande åtgärder. Det är under
de närmaste åren, som någonting
måste ske och ske skyndsamt. Det är
nu som de stora årskullarna kommer
fram på arbetsmarknaden, det är nu
som ungdomarna behöver utbildningsmöjligheter.
Yrkesskolornas pågående
utbyggnad räcker härvidlag inte på
långt när till. Den är i bästa fall avslutad
vid en tidpunkt, då årskullarna
redan börjar minska.

Som jag ser saken, är det inte ett
grupp- utan ett samhällsintresse att effektiva
åtgärder sätts i gång. Det är
därför jag och mina medmotionärer
funnit den föreslagna utbildningsformen
så lämplig.

Låt oss komma ihåg, att det här inte
är fråga om något slags understöd till
hantverkarna. Vad staten i detta fall
kan göra är att genom dessa bidrag
täcka en del av de betydande utbildningskostnader,
som uppstår även vid
utbildning av lärlingar ute på verkstäderna.
Ur statens synpunkt är detta utan
tvekan den ekonomiskt mest fördelaktiga
utbildningsform som finns på området
i dag.

Denna utbildningsform har vidare
fördelen att snabbt kunna anpassas efter
rådande förhållanden. Utbildningen
kan utvidgas under de närmaste åren,
när de stora årskullarna kommer ut på
arbetsmarknaden, och den kan lika

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare

snabbt minskas ned, när årskullarna
minskar.

Vi känner alla till hur siffrorna härvidlag
ligger till. Under femårsperioden
1956—1960 stiger antalet ungdomar i
åldersgruppen 15—19 år från 450 000
för närvarande till 600 000. Under den
därpå följande femårsperioden fram till
1965 når denna våg av ungdomar åldersgruppen
20—24 år; därefter sjunker
den. Det är alltså i år och de närmaste
åren, som åtgärderna måste sättas
in.

Mot bakgrunden av de här nämnda
siffrorna förstår nog alla, hur absolut
otillräckliga de i propositionen föreslagna
800 bidragsrummen är. Utbildningsbehovet
är mångdubbelt större.
Även de av överstyrelsen för yrkesutbildning
och i motionen föreslagna
1 000 bidragsrummen är i och för sig
alldeles otillräckliga. De skulle i själva
verket, om man ser saken realistiskt,
behöva vara dubbelt eller flerdubbelt
så många.

Att jag likväl begränsat mig till denna
måttliga och även av yrkesöverstyrelsen
föreslagna höjning beror på hänsynen
till att begränsa statens utgifter.
Jag vill dock understryka, att genom
ett stöd till den ekonomiskt fördelaktiga
utbildningsform, som jag här förordar,
minskar i själva verket kostnaden per
utbildad yngling eller flicka, och att de
pengar vi satsar på denna praktiska
yrkesutbildning ger samhället den bästa
valuta, som i dag kan fås för pengar
på detta område. Jag vill erinra om att
bidraget, som det här är fråga om, är
1 500 kronor för en 3- eller 4-årig utbildningstid,
vilket gör att hantverksmästaren
får 375 kronor eller högst
500 kronor per år för sin insats som
utbildare, medan utbildningen på verkstadsskola
kostar cirka 4 000 kronor
per år, alltså 12 000, eventuellt 16 000
kronor per utbildad lärling. Det är alltså
inte här fråga om en merutgift för
staten om man beviljar dessa 125 000
kronor. Det blir i stället en utomordent -

ligt stor besparing för staten om man
utnyttjar den möjlighet som här står
till buds, och det skulle förvåna mig
om riksdagen inte utnyttjar den.

Vi måste se realistiskt på denna sak.
Vi måste också liksom överstyrelsen
för yrkesutbildning ha ögonen öppna
för det faktiska läget på arbetsmarknaden,
vi måste skapa starkt ökade yrkesutbildningsmöjligheter
för de ungdomskullar,
som nu träder fram på arbetsmarknaden
och med full rätt gör
gällande, att de bör ha samma utbildningsmöjligheter
som ungdomarna före
och efter dem. Det får inte bli så, att
de stora skarorna ungdomar de närmaste
åren kommer i ett sämre läge än
andra. Här har samhället och statsmakterna
möjligheter att, låt vara inom ett
begränsat område, för en ringa kostnad
skapa bättre utbildningsmöjligheter inom
de praktiska yrkena.

Sakkunskapen inom förvaltning och
näringsliv stöder denna linje, och jag
hemställer om bifall till motionens förslag
att till främjande av lärlingsutbildningen
hos hantverksmästare måtte för
budgetåret 1957/58 utgå ett förslagsanslag,
som är 125 000 kronor högre än
det av departementschefen föreslagna.
Detta innebär, att det förslagsanslag
som utgår skall täcka kostnaderna för
1 000 bidragsrum och utgå med sammanlagt
1 250 000 kronor.

Herr Gezelius (h) instämde häri.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Jag kan i många stycken
instämma med herr Gerhard Nilsson
i Gävle beträffande den form av
yrkesutbildning, som detta avsnitt avser.
Av egen erfarenhet som gammal
hantverkare vet jag, att undervisningen
på arbetsplatserna är av utomordentlig
betydelse för de olika yrken som berörs
därutav. Men, herr Nilsson, det är
ju så här i världen, att man inte kan få
allt vad man önskar. Man får ta litet i
taget. Så får vi göra här också.

Fredagen den 5 april 1957 Nr 12

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare

Under de gångna åren har antalet anslagsrum
undan för undan kunnat ökas.
Vad departementschefen föreslagit innebär
ju också en ökning med 200 bidragsrum.
Antalet kommer alltså med
detta upp till 800. Jag tror att detta är
ett steg i rätt riktning. Det är väl det
väsentliga som för ögonblicket kan göras.
Det framgår också av departementschefens
skrivning, att det är särskilda
skäl, som föranlett departementschefen
att inte gå längre i sina äskanden
just i år. Det föreliggande förslaget
innebär i alla fall en anslagshöjning
med 395 000 kronor. Det är åtskilliga
andra poster som också kräver sin
tribut.

Även om herr Gerhard Nilssons synpunkter
är synnerligen behjärtansvärda,
anser sig utskottet inte kunna gå
längre än till bifall till departementschefens
förslag. Jag hemställer om bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gerhard Nilsson i Gävle begärde
emellertid votering, i anledning. varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
7G:o) i utskottets utlåtande nr 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning, llerr talmannen tillkänna -

gav, att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gerhard Nilsson i
Gävle begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
103 ja och 69 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 77—88

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 89

Lades till handlingarna.

§ 9

Föredrogos vart efter annat
statsutskottets utlåtanden:
nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
och

nr 58, i anledning av väckt motion
om skyndsam översyn av gällande föreskrifter
angående pensionering av viss
arbetspersonal;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
om nordiska medborgares jämställande
med svenska med avseende å rätten
till fiske,

nr 14, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande rätten
att överklaga ägodelningsrätts beslut
angående avstyckning för bostadsbebyggelse
på landsbygden, och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 30 maj
1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser
m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr. 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till bidrag till väg- och

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Fiskefartygs förseende med räddningsflottar

flottledsbyggnader in. m. å skogar i
enskild ägo, och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt stöd åt
verksamheten vid djursjukhuset i Hälsingborg.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 10

Fiskefartygs förseende med räddningsflottar Föredrogs

jordbruksutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckt motion
om anvisande av medel för befrämjande
av fiskefartygs förseende med
räddningsflottar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag har till detta utlåtande
fogat en blank reservation. Orsaken
är den, att jag vill säga några ord
om anledningen till att vi väckt den
i utlåtandet behandlade motionen.

När katastrofer vid olika tillfällen inträffar
försöker vi ju ta reda på orsakerna
till dem. Vi försöker även ta reda
på vad som kan göras för att förebygga
en upprepning. Dess värre har det under
de senaste åren hänt ganska stora
olyckor med fiskebåtar, olyckor som i
flera fall har krävt människoliv. Jag
behöver bara nämna den senaste olyckan
som hände för fjorton dagar sedan
utanför Utklippans fyr då tre fiskare
i sina bästa år förlorade livet.

Vad beträffar katastrofen med blekingefiskarna
nere i Danzigbukten för
några år sedan vet alla, att det var
stormen som förorsakade denna. De
som känner till förhållandena vet också,
att dessa båtar är så små, att de inte
kan ha någon livbåt ombord. Om de
skulle ha en sådan, bleve den i allt fall
så liten, att den inte vore till någon
nytta i farliga situationer.

Under de två, tre senaste åren har
vi i Sverige importerat gummiflottar av
engelskt patent. Dessa flottar har godkänts
av sjöfartsstyrelsen, och de har
också fått sanktion i övriga länder. Den
tar inte stor plats ombord, är endast
94 centimeter lång, 44 centimeter hög
och 40 centimeter bred. Fn sådan flotte
kan bära sex man och är heller inte
svår att ha ombord på en båt, om denna
inte är alltför liten. Med ett enkelt handgrepp
i en lina kan den uppblåsas genom
en teknisk anordning, och på ett
par, tre minuter är den färdig att användas.

Även på de fiskebåtar, som har livbåt
ombord, är det många gånger ganska
besvärligt att få denna i sjön på
ett sådant sätt att den inte vattenfylles.
Vi vet, att större lastbåtar har livbåtar
hängande i dävertar på båda sidor, vilket
betyder att man åtminstone i de
flesta fall kan sjösätta livbåtarna på
läsidan. En fiskebåt däremot har i allmänhet
sin livbåt placerad på babordssidan,
och att där sjösätta en livbåt för
den händelse att detta är lovartsidan
är i de flesta fall dömt att misslyckas,
om det råder kraftig vind.

Vi har i denna motion begärt ett anslag
på 25 000 kronor för att därmed
försöka att öka fiskarnas möjligheter
att anskaffa sådana flottar. De billigaste
kostar 2 800 kronor. Vi har föreslagit,
att ett bidrag skall utgå med 25 procent
på anskaffningsvärdet, vilket skulle betyda
700 kronor. Anslaget skulle därigenom
bli tillräckligt för hjälp till anskaffande
av ett 30-tal flottar. Det är
klart att det kan sägas, att fiskarna
själva bör ordna med de säkerhetsanslalter,
som är nödvändiga. Som en liten
upplysning kan jag nämna att cirka
30—35 sådana flottar finnes på större
fiskebåtar på västkusten. Det är många
gånger besvärligt att anskaffa sådana
flottar för mindre båtar, vilkas ägare
förfogar över svagare ekonomiska resurser.
Vi har emellertid närmast tänkt
på sådana båtar, som inte har möjlig -

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

Klarläggande av vissa arbetsmarknads- och andra problem i samband med en ökad

automation inom industri och förvaltning m. m.

het att ha livbåt ombord, särskilt då
sådana som tillhör ostkustfiskarna.

Herr talman! Jag skall i dag inte
framställa något yrkande om bifall till
motionen, ty jag tror att tillfälle därtill
kan beredas ett annat år.

Häri instämde herrar Staxäng (h),
Johansson i Torp (s) och Andersson i
Ronneby (s).

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 11

Klarläggande av vissa arbetsmarknadsoch
andra problem i samband med en
ökad automation inom industri och förvaltning
m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av
väckta motioner om klarläggande av
vissa arbetsmarknads- och andra problem
i samband med en ökad automation
inom industri och förvaltning m. in.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! I detta utlåtande har
herr Königson och jag reserverat oss,
men klämmen i vår reservation är densamma
som utskottsmajoritetens. Detta
kanske väcker en smula förvåning bland
de ärade kammarledamöterna, och jag
vill bara kort och gott säga, att det
inom utskottet varit delade meningar
om själva proceduren och det formella
tillvägagångssättet när man skall reservera
sig. Hela reservationen är ju annars
— som kammarledamöterna nogsamt
märker — skriven i avsikt att man
skall komma fram till en kläm som, om
den fått framföras, skulle ha inneburit
att reservanterna begärt att riksdagen
skulle ge till känna vad som i utskottsutlåtandct
anförts. Vi reservanter har
nämligen ansett att automationen och
den rationaliseringsutveckling, som

automationen medför, skulle komma att
skapa problem som icke utan vidare
skulle kunna tänkas bli så lätt lösta.

Vi har ansett — och det har också
framhållits i motionen, där vi begärt en
kartläggning av de problem som kan tänkas
uppstå — att framför allt sysselsättningsproblemen
bör ägnas särskild uppmärksamhet.
Nu har visserligen utskottsmajoriteten
också varit positiv i sitt yttrande
över motionen i vad den avser
kartläggningen. Men vi reservanter tycket
att man, särskilt när det gäller arbetslöshetsproblemen
i en framtid, tagit
litet väl lätt på frågan. Vi har ansett
att man från utskottets sida gott
kunde gett till känna att det dock finns
vissa riskmoment, som man helst bör
planera mot i god tid. Såväl ändrade
konjunkturförhållanden som befolkningsstrukturens
förändring — bl. a.
ålderssammansättningen — jämte de
brister vi för närvarande har när det
gäller yrkesutbildning kan medföra omställningssvårigheter,
vilka man inte
kan nonchalera. Naturligtvis tror inte
vi reservanter, att utskottsmajoriteten
vill nonchalera dessa problem, men vi
har velat att man skulle peka på problemen
litet mera konkret och inte
bara utgå från att det nog ordnar sig
ändå.

TCO har när det gäller kartläggningsbehovet
klart yrkat bifall till motionen
i denna del. Det anges mycket kortfattat
på s. 3 i utlåtandet, att TCO tillstyrker
en sådan kartläggning. I TCO:s
yttrande har uttalats att det skulle vara
av stort värde om en sådan kartläggning
kunde öga rum. Man har då pekat
på att så skett i andra länder. TCO har
ansett att frågan var av sådan vikt, att
organisationen borde beredas tillfälle
att med någon representant deltaga i
utredningsarbetet.

Att det, som framhölls i TCO:s yttrande,
redan förekommit kartläggningar
av autoinationsproblcmen framgår
av rapporter som har publicerats i Sve -

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Klarläggande av vissa arbetsmarknads- och andra problem i samband med en ökad

automation inom industri och förvaltning m. m.

rige helt nyligen av bl. a. direktör Sven
Åsbrink, som tillsammans med LO-ekonomen
Arne Henriksson i höstas företog
en resa till USA för att studera automationen
och dess problem. I en tidskriftsartikel
säger herr Åsbrink att ett
särskilt kongressutskott igångsatte en
utredning just i fråga om automationens
problem, och den utredningen ansågs,
när den publicerades, så värdefull,
att den blivit nästan en automationens
bibel. Nästan varje firma och organisation
tar del av detta kongressutskotts
rapport om sin utredning. Arbetsmarknadsproblemen
är också, skriver herr
Åsbrink, i Amerika av den storleksordningen,
att man där mycket sysselsätter
sig med dem i debatten. Man har även
börjat skissera en speciell beredskap
mot automationens arbetslöshetsrisker
helt vid sidan om den mera konventionella
arbetslöshetsberedskap, som man
naturligtvis alltid har.

Vid behandlingen av denna motion
har arbetsmarknadsstyrelsen givetvis
fått tillfälle att yttra sig, och det är
ganska naturligt att den givit till känna,
att den anser sig ha som självklar
uppgift att planera även mot arbetslöshetsrisker,
som kan uppkomma i samband
med ett snabbare genomförande
av en automation. Jag vill bara påpeka
detta, herr talman, att man i framstegslandet
USA ansett sig böra inrikta sig
på en speciell beredskap vid sidan om
den mera vanliga beredskap mot arbetslöshet,
som ankommer på vederbörande
arbetsmarknadsorgan att planera.

Såsom framgår av vad jag sade i början
av mitt anförande i fråga om reservationsklämmen
kan jag, herr talman,
inte yrka bifall till motionen och egentligen
inte heller till reservationen i annan
mån än att jag med detta anförande
ger till känna vilken hemställan jag
för min del anser att reservationen
egentligen skulle utmynnat i. På grund
av den formella situationen blir det så -

lunda inget annat yrkande från min
sida än utskottsmajoritetens.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är inte någon som
ansett, att det problem, som berörs i
denna motion, skulle vara litet, men
från alla de håll, där man har yttrat
sig, har man sagt att man vet så litet
om det. Även TCO har ju som motionären
här påpekat sagt, att vissa utred
ningsbehov kan finnas men att åtskilligt
redan är utrett i annat sammanhang.
I många stycken torde det endast
bli fråga om ett sammanställande
av redan förefintligt material. Man hänvisar
också till kommittén för maskinell
databehandling och säger, att erfarenheterna
är för små för att man skall
veta vad man på detta stadium skall
utreda.

Jag är litet förvånad över detta särskilda
yttrande därför att jag inte
kan utläsa något annat än det, som står
i utskottets utlåtande. Det är precis
samma sak, inte det ringaste tillägg,
bara en ommöblering av ord och ingenting
nytt. Därför har inte heller något
yrkande ställts. Utskottet är lika intresserat
som dessa två reservanter av att
man är beredd att möta den arbetslöshet
man kan vara ängslig för vid en
automation.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
sade att vi vet så litet om detta
och att man inte vet vad man skall utreda.
Jag framhöll i mitt tidigare anförande
att man tydligen i Amerika är
medveten om att det föreligger ett behov
av att utreda dessa frågor, ty där
har de statliga myndigheterna, som jag
nämnde, genom ett kongressutskotts
initiativ företagit en utredning redan
år 1955. Likaså är man där angelägen
att få till stånd en speciell beredskap i
god tid.

Det verkar som om fru Eriksson an -

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

Klarläggande av vissa arbetsmarknads- och andra problem i samband med en ökad

automation inom industri och förvaltning m. m.

såg att vi motionärer var ute i för god
tid, att vi helt enkelt var för tidigt ute.
Jag kan då inte underlåta att erinra om
att vi motionärer faktiskt inte var först
på plan. Det förhåller sig nämligen så,
att nuvarande socialministern Torsten
Nilsson under valrörelsen år 1956 vid
tre tillfällen tog upp frågan om automationen
i en framtid och de bekymmer
och problem som skulle kunna uppkomma
i samband med en sådan utveckling.
Jag har skaffat fram TT:s
referat av det föredrag som nuvarande
socialministern höll i Säffle den 26
augusti 1956, och jag kan citera ordagrant:
»En förutsättning härför» — det
var alltså fråga om bättre levnadsvillkor
i framtiden — »är dock att vi genom i
god tid genomförd planering lär oss
behärska de frigjorda naturkrafterna,
annars kan omställningsprocessen bli
en lidandets väg för miljoner.»

Jag tycker nog — som jag också hade
tillfälle att säga under valrörelsen — att
detta uttryckssätt var att se för många
spöken på ljusa dagen. Nu verkar det
som om fru Eriksson menade att det
inte fanns några spöken alls. Det är väl
ganska naturligt att jag helt kan ansluta
mig till statsrådet Nilssons uttalande
om angelägenheten av en planering i
god tid. Att man inom socialdemokratien
utnyttjade intresset för automationen
på ett speciellt sätt i partipropagandan
under valrörelsen framgår
av en affisch som löd så här: »Automation
— men inte arbetslöshet. Fackföreningsfolket
röstar med socialdemokraterna.
»

Jag tror att fackföreningsfolket är
angeläget att det finns eu planering i
god tid mot en snabb automation inom
industrien och förvaltningen, en planering
som sker så tidigt att man inte
blir överraskad när det uppstår just sådana
saker som omställningssvårigheter.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! DO, som företräder

fackföreningsfolket, har beretts tillfälle
att yttra sig över dessa motioner. LO anser
att automationens verkningar visserligen
noga bör studeras men ifrågasätter
om det är lämpligt att nu
ingångsätta en statlig utredning. Landsorganisationen
anför vidare att en effektivisering
av arbetsförmedlingsverksamheten,
yrkesvägledningen och arbetsmarknadspolitiken
över huvud taget
är en mycket angelägen uppgift, som
emellertid icke bör begränsas till att
enbart möta de faror och följder, som
aktualiseras av en utökad automation.

Ingeniörsvetenskapsakademien framhåller
att det är tveksamt om en utredning
av omskolnings- och utbildningsproblemen
i nuvarande läge kan ge
några betydande resultat. Vad man är
tveksam om är just om det finns så
mycket att utreda. Man är emellertid
ingalunda ointresserad av att gripa in
om det behövs.

I det av reservanterna avgivna yttrandet
säges ingenting utöver vad utskottets
utlåtande innehåller, även om
reservanterna genom sin hänvisning till
Ingenjörs vetenskapsakademiens yttrande
åberopar en del erfarenheter från
Amerika, där arbetslöshetsberedskapen
mot automationen anses vara bättre än
den är här i Sverige. Det är svårt att veta
hur pass hållbart detta uttalande är
när man inte har någon kännedom om
beredskapen mot arbetslösheten i övrigt.
Jag tror inte att det mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna
råder så stor skillnad vare sig i intresse
för en beredskap mot automationen
eller beträffande kunskap om hithörande
förhållanden. Utskottsmajoriteten
och reservanterna intar samma ståndpunkt,
fastän reservanterna velat utveckla
sin uppfattning på ytterligare
en sida.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag tror inte att denna
reservation tillkommit på grund av att

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Normer för vad offentliga tjänstemän har att iaktta i sina förbindelser i tjänsten

och privat med leverantörer och andra företag

vi velat ytterligare utöka riksdagstrycket.
Som jag tidigare antydningsvis
framhöll avsåg de motionärer, som var
ledamöter av allmänna beredningsutskottet,
att få fram ett yttrande av utskottet
som kunde givas Kungl. Maj:t
till känna till den verkan det hava
kunde. Detta visade sig emellertid till
slut icke vara formellt möjligt. Utskottets
yttrande, som ju måste sägas vara
välvilligt, utmynnade i ett yrkande om
avslag på motionerna, vilket gjorde det
formellt omöjligt att ge Kungl. Maj :t
till känna utskottets synpunkter. Reservationen
var som sagt avsedd att utmynna
i en hemställan, att utskottets
synpunkter skulle givas Kungl. Maj :t
till känna, men av formella skäl gick i
slutomloppet detta icke för sig. Dessa
förhållanden känner fru Eriksson till
lika bra som jag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Normer för vad offentliga tjänstemän
har att iaktta i sina förbindelser i tjänsten
och privat med leverantörer och
andra företag

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av
väckt motion angående skyndsamma
åtgärder i syfte att åstadkomma klargörande
normer för vad offentliga
tjänstemän har att iaktta i sina förbindelser
i tjänsten och privat med leverantörer
och andra företag.

I en inom andra kammaren väckt, till
allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion, 11:483, av herr Håstad hade
yrkats, att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsamma åtgärder i syfte att,
eventuellt först i provisorisk form,
åstadkomma klargörande normer
(»standards of etliics») för vad offentliga
tjänstemän hade att iaktta i sina

förbindelser i tjänsten och privat med
leverantörer och andra företag.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av motion 11:483 måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört.
Utskottet hade bland annat anfört: »Att

de i motionen upptagna samhällsviktiga
frågorna prövas på sätt
som framgår av vad ovan anförts, är
enligt utskottets mening förenat med
stora fördelar och utskottet vill starkt
understryka angelägenheten av att det
inom statens sakrevision och Institutet
för bekämpande av mutor och bestickning
pågående arbetet fullföljes energiskt
och målmedvetet.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Braconier och Ny hage,
vilka ansett att ovan intagna stycke i
utskottets yttrande bort ha följande
ändrade lydelse:

»Att de i motionen upptagna samhällsviktiga
frågorna prövas, på det sätt
som framgår av vad ovan anförts, är
enligt utskottets mening förenat med
stora fördelar och utskottet vill starkt
understryka angelägenheten av att det
inom statens sakrevision och Institutet
för bekämpande av mutor och bestickning
pågående arbetet fullföljes
energiskt och målmedvetet. Utskottet
förutsätter även, att, sedan dessa frågor
blivit föremål för de överväganden, som
här förordats, riksdagen får tillfälle att
efter en av Kungl. Maj:t lämnad redogörelse
ta ståndpunkt till dessa betydelsefulla
problem.»

2) av herr Björkäng, utan angivet
yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag tror inte det finns
någon anledning att i denna i och för
sig mycket aktuella fråga dra upp någon
större debatt. Inom utskottet har

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

Normer för vad offentliga tjänstemän har att iaktta i sina förbindelser i tjänsten

och privat med leverantörer och andra

man varit överens om att svensk förvaltning
sedan gammalt har åtnjutit anseende
för att i stort sett vara fri från
korruption. Vi bär i allmänhet varit
förskonade från de uppseendeväckande
korruptionsprocesser som man haft i
många andra länder. Vad som inträffat
den senaste tiden kan väl näppeligen
rubba den traditionella uppfattningen.

Såsom framgår av det tryck som vi
har här, har de remissinstanser som är
tillfrågade i detta ärende framhållit,
att själva strafflagens bestämmelser om
vad som skall kallas »muta» eller »otillbörlig
belöning» inte är alldeles klara.
Det framhölls under den förberedande
diskussionen på sina håll i utskottet
att det kanske hade varit rimligare att
ändra själva lagen och att det ligger
något egendomligt i att införa, så att
säga vid sidan av lagen, någonting som
man skulle kunna kalla en hederskodex
för ämbets- och tjänstemän.

Å andra sidan är det väl klart, att
man aldrig i en lag av strafflagens natur
kan ge en brottskatalog som är så
fullständig, att den täcker alla de fall
det kan bli fråga om. Det har i en del
verk funnits utfärdade regler om vad
tjänstemännen har att iakttaga när det
gäller entreprenörer. Det förefaller
emellertid som om dessa regler är något
olikartade, och framför allt har det
från tjänstemännens egna organisationer
framhållits, vad även riksåklagarämbetet
i sitt remissutlåtande gör gällande,
att det är av värde att tjänstemännen
vet vad de har att rätta sig efter.
Det är inte så att strafflagen utesluter
varje form av belöning, utan den
utesluter vad man kallar otillbörlig belöning.

Omdömena om vad som är att betrakta
som otillbörlig belöning kan naturligtvis
vara ganska olika. Att licrr
Nyliage och jag reserverat oss mot utskottets
skrivning beror inte på att vi
i stort sett är av annan uppfattning än
utskottsmajoriteten, utan därpå att des3
— Andra kammarens protokoll 1957. ?

företag

sa spörsmål enligt vår mening kan aktualisera
en lagändring, om undersökningen
ger vid handen att de ifrågasatta
reglerna är otillräckliga både som
skydd för allmänheten och som skydd
för tjänstemännen. Reservanterna har
ansett en redogörelse för dessa regler
vara av värde för riksdagens bedömande
av den aktuella situationen. Riksdagen
får därefter besluta om man skall
gå vidare och ändra själva lagen eller
nöja sig med en hederskodex.

Herr talman! Jag ber att i anslutning
till den motivering jag här anfört få
yrka bifall till den av herr Nyhage och
mig vid detta utlåtande fogade reservationen.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag har ingenting att
erinra mot utskottets utlåtande. Att jag
ändå tagit till orda beror på att jag vill
peka på en del följdverkningar som synes
bli resultatet av en mycket uppmärksammad
mutprocess uppe i Norrland.
Det är ju så att domen har fallit,
och därom är det ingenting att säga.

Men det förefaller som om de som är
fullständigt oskyldiga, tredje man skulle
man kunna säga, i det här fallet kommunen
och de anställda, här kan komma
att drabbas hårdast, såvida inte något
undantag göres i den s. k. upphandlingsförordningen.
Kommunen, det är
en liten jordbrukskommun som ligger
fyra å fem mil utanför Sundsvall och
har omkring 2 500 invånare, har en
enda industri, vars öde helt beror av
hur denna upphandlingsförordning
kommer att tillämpas. För kommunens
del innebär det att, om verket skulle
läggas ned, skatteintäkterna kommer att
sjunka med mellan 15 och 20 procent,
och för de anställda — det är ett nittiotal
arbetare och tjänstemän — ter sig
framtiden mycket oviss. Kommunen ligger
avlägset till från egentliga industricentra
i distriktet, och det kommer
r 12

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Normer för vad offentliga tjänstemän har att iaktta i sina förbindelser i tjänsten

och privat med leverantörer och andra företag

att bli mycket stora svårigheter för de
anställda att bo kvar i sin gamla hemkommun
och ha sysselsättning på annan
ort.

Orsaken till att problemet tagit dessa
proportioner är ju främst att företaget
icke gärna kan söka sig ny marknad.
Praktiskt taget hela produktionen har
gått till vägförvaltningen och i någon
mån till SJ. Blir det, som jag nyss sade,
så att denna upphandlingsförordning
strikt kommer att tillämpas, så kan detta
få de konsekvenser som jag här i
korthet sökt skissera.

Man kan fråga sig om det skulle ha
inträtt en dylik situation om det hade
gällt en storindustri, som haft staten
som sin väsentliga köpare. Jag har med
det anförda, herr talman, avsett att peka
på de speciella svårigheter som kan bli
följden för denna lilla landsortskommun,
i den händelse inget göres åt saken,
och hoppas att sakrevisionen även
tittar på detta avsnitt. Med detta, herr
talman, vill jag yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att polemisera mot utskottet
utan snarare för att uttala min tacksamhet
mot detsamma för dess välvilliga
behandling av min motion.

Jag kanske såsom en anledning till
att jag väckte denna motion kan ange,
att jag redan i våras i en interpellationsdebatt
framförde just dessa synpunkter
i fråga om en moralkodex, som
nu diskuteras i motionen och som, såvitt
jag kunnat finna, vunnit en tämligen
allmän anslutning bland de hörda
myndigheterna. Innan jag väckte motionen
i julas vände jag mig till sakrevisionens
ordförande generaldirektör
Wilhelm Björck, för att höra hur långt
man inom revisionen hunnit med det arbete
som behövdes för att fabricera en
moralkodex av detta slag. Efter över -

läggningar med parter och andra intresserade
och efter de uppgifter jag
fick av sakrevisionens ordförande, att
man egentligen inte börjat med saken
och att man väntade att det snarast
skulle ta något år eller så innan denna
uppgift kunde bli slutförd, och med
hänsyn till sakens stora vikt ansåg jag
mig böra aktualisera frågan genom en
riksdagsmotion. Som framgår av motionen
och delvis av utskottsutlåtandet
samt av herr Braconiers anförande
finns det åtskilligt på denna punkt som
behöver klargöras.

Motionen har inte — i varje fall inte
i sin kläm —- gått så långt att den velat
ta upp frågan om förhållandet mellan
statstjänare, offentliga ämbets- och tjänstemän,
å den ena sidan, och enskilda
å den andra i hela dess vidd. Jag vill
endast understryka vad herr Braconier
nyss yttrade om att själva den lagliga
regleringen av brottet »bestickning» är
mycket oklar och nog kan tarva en utredning
i och för sig. Jag har ingen
anledning att här diskutera de domar
som fällts hittills, men åtminstone i ett
av dessa fall — det har inte samband
med processen i Sundsvall -— kan man
uttala en viss förvåning över den ståndpunkt
domstolen intagit. Jag gick igenom
handlingarna i målet fullständigt
och tyckte då närmast, att domen var
mild.

Sedan har vi också gränsdragningen
mellan vad som är »tillbörligt» och
»otillbörligt» i fråga om förhållandet
mellan offentliga tjänstemän och enskilda,
samt ytterligare, för det tredje,
vilket jag inte berört i klämmen men
väl i motionen i övrigt, vad man i Amerika
kallar Conflict of interest, d. v. s.
obehörigt sammanfallande intressen
hos dem som har att träffa beslut. Ett
faktum är att just det problemet i Amerika
ägnas kanske lika stor uppmärksamhet
som frågan om korruption i
den ena eller den andra formen. Jag
hade tillfälle att ägna ett visst intresse

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

Normer för vad offentliga tjänstemän har att iaktta i sina förbindelser i tjänsten

och privat med leverantörer och andra

åt dessa frågor när jag för några år sedan
gjorde en studiefärd i Amerika
och satt på kongressen under halvannan
månad samt lyssnade till undersökningar,
som man i kongressutskotten
gör när det gäller frågan om renlighet
i förvaltningen, s. k. »investigations»,
som är oerhört hänsynslösa ur svensk
synpunkt på grund av den rätt att höra
vittnen på ed, som man samtidigt äger
praktisera i de amerikanska utskotten.
Jag kanske bara, utan att bli långrandig
på något sätt, kan nämna ett eller ett
par exempel på hur sträng man är i
sina krav i Amerika. Det republikanska
partiets ordförande Guy Gabrielson —
antagligen svenskättling — var ordförande
i ett företag, vilket sedan gammalt
hade ett statslån som beviljats under
depressionen. Detta var under Trumans
lid. Han gick då på bolagets vägnar
och efter styrelsens beslut in till
den statliga myndigheten med begäran
om lättnad allenast i fråga om amorteringstiden.
Det framkallade en fullkomlig
storm i Amerika att en amerikan,
som var så fast engagerad i politiken,
över huvud taget skulle kunna våga att
göra en framställning om en favör, inte
åt honom personligen utan åt det företag
vars direktör han var. Det republikanska
partiets senatorer, åtminstone
en majoritet av dem, krävde då att han
omedelbart skulle avgå. Han vägrade
men blev inte återvald vid nästa val.
Det demokratiska partiets ordförande
var utsatt för en liknande affär. Han
hade hänvisat en industriman från sin
egen delstat, Missouri, till en viss statlig
myndighet och bara ringt upp denna
och sagt, att ni får besök av den och
den, som önskar framföra det och det
önskemålet. Att det demokratiska partiets
ordförande kunde på detta sätt
å en annans vägnar vända sig till myndigheten
betraktades också som otillbörligt.
Visserligen protesterade Truman
mot detta, men även denne ordförande
måste avgå. Vi tycker för vår

företag

del att detta är mycket hårt, kanske
rent av obilligt, men jag har velat nämna
det som exempel på hur långt man
i Amerika anser sig skyldig att gå i
stränghet för att försäkra sig om förvaltningens
renhet.

Man hade i Amerika nyligen en affär,
där en biträdande försvarsminister
måste avgå, därför att hans hustru hade
fått ett leveranskontrakt till det departement,
där maken var tjänsteman
— och utan att han själv på något sätt
hade bidragit till utgången av ärendet.
Han tvingades av Eisenhower och oppositionen
att avgå.

Jag har velat nämna detta som exempel
på hur angelägen man i Förenta
staterna är att tillse att förvaltningen
bäres upp av hög moral. Det är möjligt,
eller rättare sagt ganska troligt, att
man i Amerika har tvingats till dessa
drastiska motåtgärder med hänsyn till
de korruptiva förhållanden som tidigare
rått där, men något av intresse
har exemplen även för vårt land.

Även när det gäller mutor och bestickning
är lagstiftningen i Amerika
oändligt mycket hårdare än i Sverige.
Jag läste nyligen om ett fall, där borgmästaren
i Portland hade häktats, därför
att han hade tagit emot 500 dollar
av transportarbetarnas organisation,
och han hotades därför av ett fängelsestraff
på femton år.

Jag skall nöja mig med detta och uttalar
i övrigt min glädje över att utskottet
så pass enhälligt som skett har givit
sin anslutning till de tankar jag utvecklat
i min motion, till vilken jag har hämtat
mina förebilder utifrån. Det finns
exempel att hämta också från andra
länder, men jag har inte haft tillfälle
att studera dem på samma sätt som jag
gjort med exemplen från Amerika.

Nu återstår bara en liten fråga, nämligen
den huruvida den eventuella moralkodex,
som sakrevisionen håller på
att förhandla med olika myndigheter
och organisationer om, skall utfärdas av

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Normer för vad offentliga tjänstemän har att iaktta i sina förbindelser i tjänsten

och privat med leverantörer och andra företag

regeringen eller av myndigheterna var
för sig, eller om den skall på något sätt
underställas riksdagen. Om jag har förstått
utskottets utlåtande rätt, så anser
man i utskottet att det senare är onödigt.
Naturligtvis kan man rent formellt
säga, att då en moralkodex av detta
slag inte har lags karaktär och lags valör,
finns det ingen anledning att behandla
den på samma sätt som en lagstiftning.
Men såvitt jag förstår finns
det andra vägar att gå fram på i sådana
här fall. Man kan sålunda låta riksdagen
yttra sig över moralkodexen, innan
den utfärdas. Systemet med sådant
yttrande är ju mycket vanligt när det
gäller lagutskotten. Vi får yttra oss om
byggnadsstadgan och en mängd andra
stadgor osv. Vi fattar inga beslut i frågorna
utan avger endast yttranden, som
kan vara till ledning, när Konungen utnyttjar
sin författningsenliga rätt enligt
§ 89 R. F. Det kan inte vara något
hinder att förfara på samma sätt i detta
fall. Tvärtom synes det mig vara utomordentligt
viktigt och värdefullt att riksdagen
kräver att så skall ske, ty om någon
myndighet skall så att säga ha ansvaret
för den allmänna samhällsmoralen
i dessa stycken, så måste det vara
riksdagen. Detta är en fråga, som i eminent
hög grad sammanhänger just med
riksdagens kontrolluppgifter, och det
är framför allt ur den synpunkten jag
tycker det hade varit naturligt att beredningsutskottet
anslutit sig till den
uppfattning, som nu endast har kommit
till uttryck i reservationen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Vi har i utskottet lyssnat
till en föredragning av den man i
sakrevisionen, som närmast är ansvarig
för utredningen av vilka normer som
skall gälla för ämbetsmännen vid upphandlingar
för det allmänna. Vid denna

föredragning fick vi en mycket bestämd
känsla av att man kommer att gå förståndigt
till väga vid utarbetandet av
dessa regler. Bland annat har man varit
inne på tanken att begränsa den
grupp av tjänstemän, som skulle beröras
av bestämmelserna. Reglerna skall
med andra ord inte tillämpas för alla.
Vidare fick vi veta vilka slag av favörer
man speciellt skall ha sin uppmärksamhet
riktad mot, och det har också
föreslagits en värdegräns, under vilken
ingripanden inte skulle göras.

Resonemang rörande hela detta problemkomplex
skall föras mellan sakrevisionen
och representanter för olika
organisationer jämte Institutet för bekämpande
av mutor och bestickning,
och när överenskommelse träffats om
bestämmelsernas utformning, skall även
kommunerna underrättas härom. Då får
vi regler, som kan accepteras av alla.

Reservanterna har emellertid krävt
att frågan också skall av Kungl. Maj:t
redovisas för riksdagen och att vi här
skulle yttra oss över densamma. Den
tanken är inte framförd i motionen utan
har kommit till senare. Men nu är det
så att sakrevisionen varje år till Kungl.
Maj :t avger en årsberättelse, vilken
bland annat tillställes statsrevisorerna
och statsutskottets ledamöter, och däri
kommer givetvis även denna fråga att
redovisas. Man har också från sakrevisionens
sida framhållit att denna fråga
är så omfattande att man har för avsikt
att i skrivelse till Kungl. Maj :t meddela
vad som åtgjorts i saken. För vår del
tycker vi att det är tillräckligt. Det är
riktigt att inte blanda oss i det administrativa
på det sättet, när vi nu har
fått mer än vad motionären krävde.
Han krävde närmast att man med det
snaraste skulle vidta om inte annat så
dock provisoriska åtgärder. Vi bär fått
en redogörelse som vi tycker borgar för
att man gör så mycket som det är möjligt
att göra. Vi tycker att riksdagen
kan låta sig nöja med detta och med

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

alt ta del av den redovisning, som inflyter
i årsberättelsen från sakrevisionen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! När utskottets ordförande,
fru Eriksson i Stockholm, säger
att den föredragning som vi hade i utskottet
visar att utredarna tänkt gå förnuftigt
till väga, så förhåller det sig ju
så att vi alla appellerar till sunda förnuftet.
Men man har mycket olika meningar
om vad som är förnuftigt ■— det
må sedan gälla konstverk, som man tycker
borde kastas i sjön, eller annat, och
det gäller nästan allt som vi diskuterar
här.

Denna fråga är dock komplicerad.
Man skulle kunna nöja sig med lagen,
om alla hade samma uppfattning om
vad som är en otillbörlig belöning —
i sådant fall hade vi inte haft något
problem. Här är det i själva verket fråga
om komplement till strafflagen, och
därför har vi reservanter ansett det
värdefullt att riksdagen får yttra sig.
Jag anser som sagt att det varit värdefullt
för den kommande diskussionen i
denna fråga, som ingalunda är betydelselös,
att riksdagen hade framfört
sin åsikt.

§ 13

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av
väckt motion om skyndsam utredning
angående åtgärder mot spritmissbruk i
samband med jakt.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Det statliga utredningstrycket

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av
väckt motion angående prövning av
frågan om förbilligande, modernisering
och större spridning av det statliga
utredningstrycket.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! I den motion som jag
har väckt men som från utskottets sida
inte ansetts böra föranleda någon riksdagens
åtgärd har jag intresserat mig
för frågan, om man kunde få en större
spridning av exempelvis utredningsbetänkanden
via de statsunderstödda studieförbunden.

I utskottsutlåtandet meddelas bland
annat att vissa rabatter kan erhållas,
dock icke vid köp genom Nordiska bokhandeln,
som i regel distribuerar dessa
betänkanden. I utlåtandet heter det
även: »Föreningar och sammanslut ningar

kan dock vid direkt hänvändelse
till vederbörande departement inköpa
ett större antal av ett betänkande eller
en sammanfattning till 40 % rabatt.
Dessa exemplar får dock icke återförsäljas
till enskilda medlemmar av sammanslutningen.
»

Kunskapen om denna möjlighet till
rabatt, som alltså skulle gynna många
intressen — de flesta människor är ju
medlemmar i någon förening — tror
jag för min del är mycket litet spridd.
Jag skulle därför gärna ha velat att utskottet
rekommenderat, att något meddelande
tillställdes studieförbund och
organisationer om möjligheten att erhålla
denna väsentliga rabatt på 40 %.
Detta vore en åtgärd som skulle kunna
innebära ökad spridning av dessa betänkanden.

I övrigt, herr talman, anser jag mig
inte behöva ta upp tiden med ytterligare
diskussion i detta ämne.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

§ 15

Förlag och bokhandel för det offentliga
trycket

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av
väckt motion om inrättande av ett förlag
och en bokhandel för det statliga,
kommunala och internationella trycket.

I en inom andra kammaren väckt, till
allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion, II: 120, hade fru Thorsson hemställt,
att riksdagen måtte genom skrivelse
till Konungen anhålla om en utredning
angående inrättande av ett förlag
och en bokhandel för det statliga,
kommunala och internationella trycket.

Utskottet hemställde, att motion
II: 120 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru THORSSON (s) :

Herr talman! Med anknytning till vad
allmänna beredningsutskottets ärade
fru ordförande yttrade i onsdags om de
friska tag, som kunde anses karakterisera
en motionär i denna kammare, som
dristar sig att begära ett direkt riksdagsbeslut
i ett ärende, vill jag i all stillhet
erinra om att den motion som nu
diskuterats, nr 120, inte ådagalagt fullt
så friska tag. I motionen hemställes om
»en utredning angående inrättande av
ett förlag och en bokhandel för det statliga,
kommunala och internationella
trycket». Utskottet hänvisar i sitt avstyrkande
utlåtande till att frågan om
inrättande av ett statligt bokförlag för
kort tid sedan prövades av en offentlig
utredning.

Nu förhåller det sig så att bokutredningen,
som arbetade med sitt uppdrag
åren 1948—1952, i enlighet med sina direktiv
hade att granska frågan från andra
synpunkter än dem som aktualiserats
i den motion, vars öde vi nu diskuterar.
I direktiven till bokutredningen framhöll
chefen för ecklesiastikdepartemen -

tet: »De sakkunnigas huvuduppgift blir
således att utreda, vilka åtgärder som
från det allmännas sida böra vidtagas
för att såsom ett led i den eftersträvade
kulturella upprustningen göra värdefull
litteratur tillgänglig för alla svenska
hem.»

Herr talman! Vi bör väl i denna kammare
vara överens om att det offentliga
trycket utgör värdefull litteratur och
också om att en större spridning av det
officiella trycket i och för sig skulle
vara ett led i den eftersträvade kulturella
upprustningen. Men chefen för
ecklesiastikdepartementet sade några
rader längre ned i direktiven, att även
frågan om det officiella trycket torde
böra förbigås av de sakkunniga, och av
den anledningen har bokutredningen
stannat vid ett allmänt uttalande på
denna punkt, som också citeras av utskottet,
nämligen att en allmän samordning
av statens officiella publiceringsverksamhet
däremot syntes utredningen
av vissa skäl både önskvärd och nödvändig.

Hur denna allmänna samordning
lämpligast skall ske borde enligt motionen
undersökas av en utredning. I bokutredningens
uppfattning om samordningen
av det officiella trycket som
både önskvärd och nödvändig instämmer
man ju gärna, när man något litet
har granskat de många vägar, på vilka
den allmänintresserade medborgaren
måste leta sig fram till det tryck, som
nu publiceras av stat och kommuner
samt av internationella och andra officiella
organisationer på många håll
utanför våra gränser. Även länder så
fria från socialistiska betraktelsesätt
som Förenta staterna och Storbritannien
har insett, att det är ett allmänt
medborgerligt intresse att få det officiella
trycket så rationellt ordnat som
möjligt. Jag behöver väl knappast i
denna kammare exemplifiera, hur fjärran
vi i Sverige är från ett sådant rationellt
spridningssätt, som alltså bokutredningen
för fem år sedan betecknade
som både önskvärt och nödvändigt. Hur
det praktiskt skall ordnas, därom borde

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

Förlag och bokhandel för det offentliga trycket

ju en utredning kunna ge besked, men
det kan väl principiellt sägas, att det
liksom i Förenta staterna och i Storbritannien
borde i Sverige finnas åtminstone
ett ställe, som erbjöde en fullständig
översyn av detta officiella tryck.

Allmänna beredningsutskottet stöder
sin relativt välvilliga skrivning och sitt
avstyrkande på en förmodan, att ekonomiska
skäl skulle tala mot den väg
till samordning av det officiella trycket,
som motionen främst pekar på.
Vilket det ekonomiska utbytet skulle bli
av en sådan verksamhet i vårt land,
som det här är fråga om, kan inte bedömas
enbart på grundval av den utredning
som har presenterats av motsvarande
verksamhet i Storbritannien,
nämligen av Her Majesty’s Stationery
Office. Just detta om det ekonomiska
utbytet av en sådan verksamhet i Sverige
är ju en av de frågeställningar, som
utredningen skulle klarlägga. Kunde
man finna former, varigenom vi i ett
förlag och en bokhandel förenade Her
Majesty’s Stationery Officer förebildliga
verksamhet i fråga om spridning
av det officiella trycket med ett gott
samarbete med bokhandelsvärlden i övrigt
rörande detta tryck, skulle servicen
på detta område förbättras avsevärt
jämfört med de nuvarande förhållandena.

Herr talman! Om saken är betydelsefull
— och det verkar som om utskottet
ändå tycker det — och om läget för
närvarande inte är tillfredsställande —
och det verkar som om utskottet är ense
med motionären om det — varför då
inte sätta sig ned och fundera på hur
det skall göras bättre än för närvarande?
Om den väg, som motionen anvisar,
inte förefaller utskottet lämplig, varför
inte då tillstyrka en utredning, som enligt
svensk praxis ju blir förutsättningslös,
för att finna en lämpligare väg?

.lag ber, herr talman, eftersom det
tyvärr inte finns någon reservation till
utskottets utlåtande, att med vad jag nu
sagt få yrka bifall till motionen nr 120.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är en förtjusande
motivering för en utredning detta, att
man inte vet någonting. Vi skulle naturligtvis
kunna utreda vad som helst, men
det ligger väl förnuft i att försöka hejda
utredningar, som det inte går att finna
någon annan hållbar motivering för än
att det finns missförhållanden, som
man tror skulle kunna avskaffas.

I motionen föreslås ett statligt bokförlag
och en statlig bokhandel. Denna
fråga har varit uppe i bokutredningen.
I motionens motivering påpekas, att en
statlig bokhandel finns i England, men
om denna engelska bokhandel vet vi, att
den går med en ordentlig förlust, trots
att den inte har den konkurrens i den
privata bokhandeln, som en liknande
inrättning skulle ha här i Sverige. Bokhandeln
i Sverige ligger på ett ovanligt
högt plan. Jag vet inte om jag har rätt,
men jag tror att den inte har sin motsvarighet
någonstans i världen. Det är
relativt lätt att via bokhandeln få vilket
tryck man vill. Med de marginaler
som nu råder — statskontoret har ju
intygat, att marginalerna är relativt
pressade •— vore det säkert svårt att
driva ett statligt bokförlag och dessutom
göra trycket billigare och distributionen
bättre.

Vi har inte i utskottet funnit, att vi
kunde knyta några förhoppningar till
en dylik förändring. Därför tyckte vi
inte, att vi hade rätt att begära en utredning,
och med den motiveringen har
vi också avstyrkt motionen. Jag yrkar,
herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 16

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande,
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Fångvårdsanstalt i Ulriksfors, m. m.

position angående godkännande av Sveriges
anslutning till stadgan för det internationella
atomenergiorganet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Fångvårdsanstalt i Ulriksfors, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående fångvårdsanstalt i Ulriksfors,
m. in., jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 77 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 1 februari
1957, föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
avtalsbestämmelser om förvärv av en
fabriksanläggning i Ulriksfors av det
innehåll, som angivits i statsrådsprotokollet,
dels oek godkänna det förslag
att i Ulriksfors inrätta en fångvårdsanstalt,
som föredragande departementschefen
framlagt.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Huss och Siinne (1:411) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hamrin i Jönköping m. fl. (11:526),
hade hemställts att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 77 måtte
dels bifalla Kungl. Maj:ts hemställan om
bemyndigande att godkänna avtalsbestämmelser
om förvärv av fabriksanläggningen
i Ulriksfors, dels ock, med avslag
på det förslag att i Ulriksfors inrätta
en fångvårdsanstalt, som departementschefen
framlagt,

a) besluta att i Ulriksfors skulle anordnas
en fångvårdskoloni för 50 intagna
till en kostnad av högst 1 825 000
kronor;

b) besluta att skillnaden mellan det
av departementschefen angivna beloppet,
2 625 000 kronor, och ovan angivna
belopp, 1 825 000 kronor, eller 800 000
kronor, måtte få av Kungl. Maj:t ställas

till fångvårdsstyrelsens förfogande för
anskaffande av välbelägna fångvårdsanstalter;
samt

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att av de
belopp, som i statsverkspropositionen
beräknats för Ulriksforsanstalten under
fångvårdsanstalternas avlönings-, omkostnads-
och utrustningsanslag, ställa
ej erforderliga delar för en mindre Ulriksforsanstalt
till fångvårdsstyrelsens
förfogande för under b) avsedda fångvårdsanstalter.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. bemyndiga Kungl. Maj :t att godkänna
avtalsbestämmelser om förvärv
av fabriksanläggningen i Ulriksfors av
det innehåll som i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för
den 1 februari 1957 angivits;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:411 och 11:526 godkänna det förslag
att i Ulriksfors inrätta en fångvårdsanstalt,
som departementschefen i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 1 februari 1957
framlagt.

Reservation hade avgivits av fröken
Elmén, som ansett att utskottet bort under
II. hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:411 och
II: 526,

a) besluta att i Ulriksfors skulle anordnas
en fångvårdskoloni för 50 intagna
till en kostnad av högst 1 825 000
kronor;

b) besluta att skillnaden mellan det
av departementschefen angivna beloppet,
2 625 000 kronor, och det av utskottet
angivna beloppet, 1 825 000 kronor,
eller 800 000 kronor måtte få av Kungl.
Maj:t ställas till fångvårdsstyrelsens förfogande
för anskaffande av välbelägna
fångvårdsanstalter;

c) bemyndiga Kungl. Maj :t att av de
belopp, som i statsverkspropositionen
beräknats för Ulriksforsanstalten under

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

fångvårdsanstalternas avlönings-, omkostnads-
och utrustningsanslag, ställa
ej erforderliga delar för en mindre Ulriksforsanstalt
till fångvårdsstyrelsens
förfogande för under b) avsedda fångvårdsanstalter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det kan förefalla egendomligt
att i det beträngda läge, vari
fångvården befinner sig med överbeläggning
på olika anstalter, i en reservation
påyrka en begränsning av antalet
platser på Ulriksfors. Det kanske synes
ändå mera egendomligt, när man också
vet, att de byggnader man här går att
förvärva är av utomordentligt god kvalitet,
där man kan få lokaler som är bra
och som ligger nära ett välordnat samhälle
och i en vacker trakt.

Men frågan är, om man skall anlägga
fångvårdssynpunkter eller övervägande
arbetsmarknadspolitiska synpunkter på
denna fråga. Lokalerna har ju varit i
användning för en textilindustri, som
bar lagts ned, och man är naturligtvis
angelägen att få användning för lokalerna
och sysselsättning för dem som
varit sysselsatta i industrien. Å andra
sidan gäller det för fångvården att få
nya platser men samtidigt att man ser
till att vårdsynpunkterna blir beaktade.

Nu vill man för framtiden bygga ut
Ulriksfors med 132 platser, men förhållandet
är det, att inom den norra anstaltsgruppen
är behovet av ökat platsantal
inte stort. Remissyttrandena går
emot varandra. Såväl statskontoret som
fångvårdsstyrelsen bar ju tvekat om
lämpligheten att utöka den norra anstaltsgruppen
och ansett, att man i stället
bör bygga ut den södra anstaltsgruppen.
Vi bar ju antagit en räjongplan,
som går ut på att man skall ha vissa räjonger
och inom dessa räjonger skall
man rekrytera klientelet. Den huvudsakliga
motiveringen därför är, alt man
skall se till att en fånge inte kommer

Fångvårdsanstalt i Ulriksfors, m. m.

alltför långt bort ifrån anhöriga och
familj, så att man bryter kontakterna,
detta med hänsyn till återanpassningen
i samhället.

Det är en fråga till som här aktualiserats,
nämligen de dyrbara fångtransporterna,
som varje år diskuteras i tredje
avdelningen. Hur skall man kunna nedbringa
kostnaderna för fångtransporterna? Det

blir alltså två olika sociala synpunkter,
som här kommer att stå emot
varandra dels arbetsmarknadspolitiska
synpunkter, de lokala intressena, och
dels fångvårdsintressena.

I reservationen vill man, att man för
framtiden skall bygga ut Ulriksfors med
50 platser och de medel man får över,
vilka beräknas bli cirka 800 000 kronor,
skulle användas för att bygga ut
platser i södra och mellersta Sverige,
där det enligt fångvårdsstyrelsen
finns möjligheter att bygga ut lika
snabbt som vid Ulriksfors. Vad som är
det viktiga och väsentliga är naturligtvis
snabbheten, att man snabbt får fram
nya platser.

Jag vet, herr talman, att jag står
som ensam reservant i denna fråga, men
jag anser den vara så viktig, att vi inte
får låta de arbetsmarknadspolitiska synpunkterna
överväga. Jag minns hur det
var i fjol, när det gällde förläggning av
mentalsjukhuset till Bollnäs eller till
Gävle. Då lät man de arbetsmarknadspolitiska
synpunkterna överväga och
gav avkall på de rent medicinska synpunkterna.
Ilär gäller det principerna
för den framtida fångvården. Jag är
rädd för att man kan komma att förlägga
anstalterna slumpartat och därmed
bryta räjongplanerna och planeringen
för fångvårdens utbyggnad. Jag
ber därför att få yrka bifall till reservationen.

Innan jag lämnar talarstolen skulle
jag vilja säga, att om man nu här bryter
räjongplanen, blir man antagligen
nödsakad att ta en del klientel söderifrån.
Då kanske man bör uppmärksam -

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Fångvårdsanstalt i Ulriksfors, m. m.

ma, att det finns en hel del ungkarlar
hland fångklientelet, en del som inte
har några förankringar, som är rotlösa.
För dem kan det kanske vara värdefullt
att komma upp till en omgivning som
denna. Man bör nog lägga an på att av
dem som man tar längre ifrån och
ifrån storstäderna välja ut sådana, som
inte har några förankringar, t. ex. ungkarlar,
för vilka det kanske kan vara
lämpligt att komma ifrån storstadens
djungel till den miljö man har uppe i
Ulriksfors.

Jag ber som sagt att få yrka bifall till
reservationen.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Då utskottet gått att
pröva detta ärende, har vi varit mycket
angelägna om att sätta oss in i de
verkliga förhållandena, framför allt därför
att fångvårdsstyrelsen och den byggnadskommitté
som utreder dessa frågor,
inte varit fullt eniga. Vi har därför låtit
kalla in till avdelningen representanter
för dessa bägge parter, som fått lägga
fram sina olika synpunkter. I valet mellan
de olika synpunkter, som därvid
framkom, har utskottet enhälligt, med
undantag för fröken Elmén, stannat för
att biträda det förslag som fångvårdens
byggnadskommitté framlagt. Detta har
självklart skett ur olika synpunkter,
framför allt har vårdsynpunkten för
detta klientel, som man måste ta hand
om inom fångvården, varit avgörande.
Det saknas ju förfärligt många platser
inom fångvården, och här gavs det tillfälle,
där man mot en mycket billig penning
kunde skaffa 132 nya platser för
detta ändamål.

Ulriksfors har ju varit ett industrisamhälle,
men industrien där har måst
slå igen på grund av olika förhållanden.
Här var prima byggnader, dels en fabriksbyggnad
i mycket gott skick och
dels en hel del bostäder som också var
utmärkta, och man fann därför att här
var en möjlighet att bereda platser ganska
billigt.

Det förslag, som utskottet har gått in
för, stannar alltså vid en kostnad av
ungefär 20 000 kronor per plats, om det
anordnas såsom Kungl. Maj:t föreslagit,
under det att det förslag fröken Elmén
förordar kostar inte mindre än 36 000
kronor per vårdplats. Det är självklart
att man under sådana omständigheter
inte kunnat vara med om detta dyrare
förslag. Det är inte alls uteslutande ur
arbetsmarknadssynpunkt som utskottet
gått på denna linje utan framför allt
därför att det var en utmärkt bra anordning
ur fångvårdssynpunkt. Till relativt
billiga priser får man dessa lokaler.
Byggnadskommittén hade förordat
detta, och vi fann det synnerligen angeläget
att det kunde realiseras på detta
sätt.

Att det sedan kan bli litet lång väg
för transporter är vi fullt på det klara
med, och det har vi betonat. Men vi har
också uttalat i utskottsutlåtandet att vi
vill ha till stånd en översyn av hela detta
system med fångtransporter. Särskilt i
de fall då det nu skall vara två förare
med varje fånge har vi ifrågasatt om
det verkligen skall vara erforderligt.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Rubbestad talar om
kostnaderna, och det är klart att per
plats blir investeringarna mindre i Ulriksfors
än längre söderut. Men vi kommer
inte ifrån driftkostnaderna, kostnaderna
för transporterna. Herr Rubbestad
säger att man begärt en översyn
av kostnaderna för fångtransporterna.
Ju längre transporterna blir, desto nödvändigare
blir det naturligtvis med två
förare för var och en som man transporterar.
Det är lättare på kortare avstånd
att ha en vaktkonstapel i stället för två.

Det är inte bara fångvårdsstyrelsen
som här gått emot detta, utan en myndighet,
som herr Rubbestad annars brukar
fästa stort avseende vid, nämligen

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

statskontoret, har också uttryckt en
viss tveksamhet i sitt remissyttrande,
och inom fångvårdens byggnadskommitté
var det nog också delade uppfattningar
om en viss tveksamhet på denna
punkt.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Alldenstund Ulriksfors
ligger i min hemkommun har jag ansett
att jag skulle säga några ord i detta
sammanhang. Det är ju för all del rätt
vanligt, när det gäller planer på en
fångvårdsanläggning någonstans i landet,
att representanter för de lokala organen
kommer och protesterar; det är
många gånger allt annat än begärliga
saker.

Nu är det emellertid så att vi i Norrland
kanske är mindre bortskämda, och
vi är därför glada åt allting som vi kan
få till våra områden. Yi har också från
kommunalt håll helhjärtat accepterat
tanken på att det skulle förläggas en
fångvårdsanstalt till dessa fabrikslokaler.

Däremot har jag inte fått den uppfattningen
vid de tillfällen jag haft att följa
byggnadskommitténs utredningar, att
man har fäst något större avseende vid
de arbetsmarknadsmässiga förhållandena.
Vid alla de resonemang vi har
fört om detta har de kommitterade
poängterat att deras uppgifter givetvis
var att på det lämpligaste sättet lösa
frågan ur ren fångvårdssynpunkt. Vi
har aldrig från kommunalt håll kunnat
tänka att de som vi tycker naturligtvis
rätt starka arbetsmarknadsmässiga skälen
på något sätt skulle kunna bli avgörande
för detta, .lag har som sagt den
uppfattningen att varken kommittén eller
statsutskottet har fastnat för denna
synpunkt.

Det är väl ändå ganska uppenbart, att
när man bar en nybyggd anläggning av
Ulriksfors’ karaktär, som ligger ungefär
i Sveriges mitt och kan ställas till
förfogande för detta ändamål, har man

Fångvårdsanstalt i Ulriksfors, m. m.

möjlighet på grund av de stora lokalerna
att ta itu med en annan sysselsättning.
Det är ju meningen att här skall
bli fabrikation av monteringsfärdiga
trähus. Jag förutsätter att det skulle
vara ganska otänkbart att staten vid ett
nybygge av en fångvårdsanstalt skulle
kunna bygga sådana lokaler. Råvaran
för denna tillverkning finns ju där uppe,
och ur den synpunkten är det, såvitt
man kan bedöma, mycket lämpligt att
utnyttja Ulriksfors.

Det är klart att Ulriksfors ligger mycket
avlägset, men vi i Norrland är vana
att färdas långa vägar, och anstalten är
ju ändå avsedd för den norra räjongen.
Jag tror inte att konsekvenserna ur kostnadssynpunkt
skulle bli så farliga som
man velat göra gällande. Fångvårdsstyrelsen
har i sitt yttrande utgått ifrån
att praktiskt taget hela klientelet vid
Ulriksfors skulle rekryteras från Långholmen
och Härianda. Det är naturligtvis
glädjande att Norrland har så liten
brottslighet, men det kommer ändå en
hel del interner från de norrländska
områdena, och fångvårdsstyrelsens beräkningar
i detta fall kan därför inte
hålla streck.

Härutöver må det tillåtas mig — även
om det kanske är något ovidkommande
och i någon mån betingat av lokalpatriotiska
skäl — att säga några ord i anledning
av den passus i fångvårdsstyrelsens
yttrande, där man framhåller att
det knappast kan råda något tvivel om
att en förflyttning till Ulriksfors kommer
att uppfattas som en deportation
och att fångarna därför kommer att
söka dra sig ur förvisningen genom
rymning.

Man konstruerar från denna utgångspunkt
fram ett antagande, att det på
grund av dessa rymningsrisker skulle
bli fråga om eu onormalt stark bevakning
vid denna anstalt, och så säger
man, att det kan vara tvivelaktigt om
det går att rekrytera denna personal
på frivillighetens väg med någorlunda
kompetenta sökande. Att gå nattlig be -

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Förlängd motionstid — Interpellation ang. nedläggande av driften vid Törefors,

m. m.

vakning i 35 graders kyla kommer för
många att te sig föga tilltalande.

Detta är alltså fångvårdsstyrelsens
uppfattning om förhållandena i Norrland,
och det må givetvis vara den tilllåtet
att ha denna mening. Jag är dock
för min del glad över att statsutskottet
har sett något annorlunda på saken och
haft en riktigare åsikt om de förhållanden,
som kan råda i Ulriksfors. Själv
har jag kommit till den uppfattningen,
att detta är en billig lösning, en av de
billigaste man kan åstadkomma. Man
kommer ganska fort att ha ombyggnadsarbetet
färdigt, och man får placera
fångarna där. Bägge sakerna får anses
vara av stort värde i nuvarande situation.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 18

Föredrogos vart för sig
statsutskottets utlåtanden:
nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avstående i visst
fall av allmänna arvsfonden tillfallen
kvarlåtenskap, och

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
samt

bevillningsutskottets betänkande nr
35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om
restitution av skatt å bensin, som användes
vid drift av skördetröskor.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 19

Förlängd motionstid

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som på begäran erhöll ordet, yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
146 måtte med hänsyn till ärendets omfattning
utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter femton dagar
från propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 20

Interpellation ang. nedläggande av
driften vid Törefors, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr LÖFROTH (fp), som anförde:

Herr talman! Samtidigt som Kungl.
Maj:t framlade proposition nr 117 angående
Aktiebolaget Statens skogsindustriers
skiljande från domänverket för
att direkt underställas Kungl. Maj :t och
närmast sortera under handelsdepartementet
kunde i tidningarna i övre Norrland
läsas, att några Assi-företag i Norrbotten
var i farozonen. Tidningarna
kunde nämligen omtala, att några av
bolaget tillhöriga mindre anläggningar,
däribland Törefors som inköptes för
ett par år sedan, stod inför den mörka
utsikten att nedläggas. I propositionen
anges emellertid icke något om en eventuell
sågverksdöd, än mindre vilken eller
vilka anläggningar, som skulle komma
i fråga vid en dylik rationalisering
från bolagets sida.

När sågverksdriften för fyra å fem
år sedan hotades med total nedläggelse
på grund av dålig råvaruförsörjning
framkom förslag, att AB Statens skogsindustrier
skulle övertaga Törefors AB
och fortsätta sågverksrörelsen och wall -

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

Interpellation ang. uppförandet av bron i Svanesund, m. m.

boardfabriken. I maj 1953 tillsattes också
eu kungl. utredning med landshövding
Folke Thunborg som ordförande.
I sina tre betiinkanden, avgivna 1953
och 1954, föreslog kommittén, att Assi
skulle bemyndigas inköpa Törefors AB
för 850 000 kronor. Detta vann också
regeringens och riksdagens gillande.
Utredningskommittén ansåg vidare, att
i samband med en upprustning av sågverksrörelsen
även wallboardfabriken
skulle moderniseras eller ny sådan uppföras,
eventuellt annan industri som
Assi fann lämpligt uppföra.

Den vid övertagande av Törefors befintliga
wallboardfabriken har skrotats
ned, och bolagets verksamhet i Törefors
är begränsad till den egentliga sågverksrörelsen,
som drives betydligt reducerad
och med en minskad arbetsstyrka.
Det sågade virket fraktas å lastbilar
den 4 mil långa vägen till Karlsborgs
bruk, där det upplägges.

Töre kommun, inom vilken Törefors
är beläget, har alltid haft att brottas
med hårda ekonomiska problem och
med besvärliga sysselsättningsfrågor.
Under senare år har försörjningsläget
ytterligare försämrats. År 1955 fick dock
kommunen och dess styrande nytt mod
och såg med en viss tillförsikt på framtiden,
då AB Statens skogsindustrier
övertog sågverket i Törefors, en tillförsikt
som den s. k. töreutredningen och
länsstyrelsen i Norrbottens län också
hyste.

I juni 1956 gjorde länsstyrelsen i samråd
med ledningen för Töre kommun
och länsarbetsnämnden en ny framstöt
till Kungl. Maj :t med anhållan att AB
Statens skogsindustrier snarast måtte
vidtaga lämpliga åtgärder att utvidga
driften vid Törefors. Den 10 januari
1957 fick länsstyrelsen ett klart men
negativt besked, att framställningen i
juni 1956 icke föranleder någon vidare
åtgärd. Enligt min mening bör en kommande
utredning rörande AB Statens
skogsindustriers framtida ställning,
vilken utredning jag förutsätter kom -

mer till stånd, fästa största möjliga beaktande
vid de synpunkter i fråga om
en industriell verksamhet i Törefors,
vilka bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens
län framfört.

Även om de människor, som bygger
och bor inom Töre kommun, vill hoppas
att sista ordet ännu icke sagts i den
aktuella Törefors-frågan, råder dock
en berättigad oro över det ovissa tillståndet,
som vilar över kommunen. Ett
klart besked — antingen det ena eller
det andra — från statsmakternas sida
är därför mycket påkallat.

Med stöd av vad jag här anfört hemställes
om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Är herr statsrådet i tillfälle meddela,
om AB Statens skogsindustrier har
för avsikt att inom närmaste tiden helt
nedlägga driften vid Törefors, eller
kommer tidigare planerad upprustning
av sågverket att verkställas?

2. Planeras från Kungl. Maj:ts sida
annan industriverksamhet inom Töre
kommun för att därmed kunna minska
på sysselsättningsproblemen, som så
hårt drabbat denna kommun?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Interpellation ang. uppförandet av bron
i Svanesund, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Torp (s), som
yttrade:

Herr talman! Under 1930-talet uppkom
fråga att ersätta färjan i Svanesund,
mellan Orust och fastlandet, med
bro. Efter flera års utredningar dömde
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
år 1943 företaget till utförande. Länsstyrelsens
utslag överklagades av klagande
utanför Orust, vilka ville ha förlagt
bron till grannön Tjörn, vid Stenungsund
på fastlandet. Efter nya och

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Interpellation ang. uppförandet av bron i Svanesund, m. m.

långa utredningar avgjorde Kungl. Maj:t
saken så, att det ansågs föreligga behov
av bro både i Svanesund och vid Stenungsund.
Kungl. Maj:t förklarade sig
vilja sedermera, efter anmälan av
kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
bestämma den turordning i vilken
företagen skulle utföras.

Återigen blev det årslånga utredningar,
nu för att bestämma turordningen.
År 1954, ca 16 år efter det brofrågan
först börjat utredas, kom ärendet
åter under Kungl. Maj :ts prövning.
Utredningen visade nu att stenungsundsbron
skulle taga längsta tiden att
utföra med en tidsskillnad på ungefär
ett år (41/2 resp. 3% års byggnadstid).
Stenungsundsbron skulle därtill draga
den största investeringen, med en skillnad
på 8 miljoner kronor (20 miljoner
resp. 12 miljoner) allt i avrundade tal.
Till den större kostnaden för stenungsundsbron
kom dessutom att om
denna bro valdes, kvartod likväl kostnaden
för färjdriften i Svanesund, som
måste uppehållas intill dess den 1 princip
beslutade bron där bleve färdigställd.

Kungl. Maj :t bestämde att bron vid
Stenungsund skulle utföras först.

Då Kungl. Maj :t sålunda valde att i
första hand låta utföra det företag som,
särskilt i fråga om kostnad, låg så avsevärt
över det andra, måste Kungl. Maj :t,
såvitt jag kan bedöma, ha sett optimistiskt
på investeringsmöjligheterna
både då och framdeles.

Arbetet på den beslutade bron igångsattes
mot slutet av år 1956.

Emellertid betydde självfallet icke
Kungl. Maj:ts beslut i turordningsfrågan
att de trafikproblem som åstadkommit
behovet av bro därmed var
bringade ur världen. Den omedelbara
följden av den långt utdragna utredningstiden
blev att trafikvolymen svällde
långt utöver färjinrättningens kapacitet.
Öarna Orust och Tjörn har tillsammans
ett befolkningstal på 19 000
invånare och är en eftersökt uppehålls -

ort för sommargäster och turister, och
allt detta måste sätta sin prägel på trafiken.
Det uppstod ideligen allvarliga
trafikstockningar vid färjstället i Svanesund.
Hundratals bilar i kilometerlånga
köer med väntetid på flera timmar
har ej varit någon sällsynthet.

Vid den revision av flerårsplanerna för
vägbyggnader som företogs hösten 1954,
efter det Kungl. Maj :t fattat beslut i
turordningsfrågan, försökte vägmyndigheterna
komma till rätta med svårigheterna
i Svanesund genom att anvisa medel
till anläggande av två nya färjlägen
vid sidan om de två som redan
fanns på platsen. Från Orusts sida varnades
för denna investering, som kunde
befaras leda till att trafiken endast
växte i motsvarande grad och svårigheterna
komme att kvarstå i stort sett
oförändrade. Invändningarna avvisades
och färjlägena utfördes. Vad därefter
inträffat synes tyvärr endast ha bekräftat
de från Orust framförda invändningarnas
riktighet. Av meddelanden i
dagspressen helt nyligen förefaller det
som om myndigheterna nu också vitsordar
detta. Bl. a. har planer på en
pontonbro på annat håll mellan Orust
och fastlandet skymtat.

Då här berörda frågor är av allra
största betydelse för orten i fråga får
jag anhålla om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet Eliasson
få framställa följande frågor:

1) År herr statsrådet i tillfälle att
kunna angiva när ungefär den av Kungl.
Maj :t i princip beslutade bron i Svanesund
kan komma till utförande?

2) Kan herr statsrådet vidare lämna
redogörelse för vad som från myndigheternas
sida kommer alt åtgöras för
att på ett tillfredsställande sätt ombesörja
trafiken över sundet intill dess
bron blir färdigställd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 5, i an -

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

ledning av Kungl. Maj :ts skrivelse med
överlämnande av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation;

konstitutionsutskottets utlåtande nr 4,
i anledning av väckta motioner angående
föreskrifter till säkerställande av
allmänhetens obehindrade tillgång till
myndigheters offentliga handlingar;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

4, i anledning av Kungl. Majrts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1956/57
till Bidrag till uppförande av bombsäkra
cisternanläggningar för flytande
bränslen,

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1957/58 till universiteten, den medicinska
undervisningen m. m., jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 64, i anledning av Kungl. Majrts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 65, i anledning av Kungl. Majrts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 66, i anledning av kamrarnas skilj -

aktiga beslut i fråga om vissa åtgärder
beträffande ungdomsvårdsskolorna;

bevillningsutskottets betänkanden r
nr 32, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner, och

nr 34, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående utlämnande av vissa lån utan
hinder av gällande kreditrestriktioner,
nr 9, i anledning av väckta motioner
om upphävande av den i valutalagen
för Kungl. Maj rf givna fullmakten att
medgiva öppnande och granskning av
brev och andra försändelser för valutakontroll,
och

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder i syfte att göra i
bank sparat kapital värdebeständigt;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
om en snar översyn av nu gällande
abortindikationer,

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående lagändringar i syfte att möjliggöra
för banker och andra kreditinstitut
att vid framtida övergång till
fem dagars arbetsvecka införa lördagsstängning,

nr 19, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående domstolarna
och rättegången vid krig eller
krigsfara m. m., och

nr 20, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag
om upphävande av 24 kap. 3 § kyrkolagen,
in. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

tredje lagutskottets utlåtande nr 16,
i anledning av väckta motioner om viss
ändring av vattenlagens bestämmelser
rörande syneförrättning för torrläggning
av mark in. in.;

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

jordbruksutskottets utlåtande nr 13,
i anledning av väckta motioner om utredning
angående införande av en allmän
fiskevårdsavgift; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

19, i anledning av väckta motioner
om en undersökning av fortutbildningsmöjligheterna
för olika personalgrupper
inom sjukvårdens område,
nr 20, i anledning av väckta motioner
om beredande av ökade möjligheter
till korttidsanställning för kvinnor, och
nr 21, i anledning av väckta motioner
om beredande av lättnad i husmödrarnas
arbetsbörda genom samordning och
intensifiering av arbetet för en rationell
bostadsplanering.

§ 23

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1957/58 under statens allmänna
fastighetsfond m. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av yrkesskada;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1957/58;
och

nr 164, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om

anslag för budgetåret 1957/58 till Musikaliska
akademien och musikhögskolan
m. m.

§ 24

Tillkännagavs, att riksdagens revisorers
berättelse rörande rikets indelning
i län tillställts kammaren.

Denna berättelse bordlädes.

§ 25

Anmäldes Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade proposition nr 151,
med förslag till lag om fiskearrenden,
m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 26

Herr talmannen anmälde följande till
honom under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 614, av herr Severin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
138, angående dispositionen av vissa
prisutjämningsavgiftsmedel, och

nr 615, av herrar Senander och Johansson
i Stockholm, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 143, med
förslag till förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26
maj 1954 (nr 521), m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 27

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.25.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 9 april 1957

Nr 12

Tisdagen den 9 april

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 2 och
den 3 innevarande april.

§ 2

Svar på fråga ang. utredningen om lagskydd
åt frikyrkopastors tystnadsplikt

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Hamrin i Jönköping, har
frågat mig, om jag är villig medverka
till att den av riksdagen begärda utredningen
om lagskydd åt frikyrkopastors
tystnadsplikt snarast kommer till stånd.

Till svar på herr Hamrins fråga vill
jag meddela att den skrivelse, vari riksdagen
begärde utredningen, redan i
juni 1954 — såsom riksdagen särskilt
förutsatte — överlämnades till 1951 års
rättegångskommitté. Enligt vad jag inhämtat
är kommittén f. n. sysselsatt
med utredning av den omfattande och
betydelsefulla frågan om utvidgning av
den fria rättegången. Kommitténs arbete
härmed beräknas bli slutfört i år.
Därefter avser kommittén att, jämte
vissa andra till kommittén överlämnade
frågor, även upptaga spörsmålet om
frikyrkopastors tystnadsplikt.

Härefter anförde:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! .lag ber att få tacka
statsrådet och chefen för justitiedepar4
— Andra kammarens

tementet för det svar jag fått på min
fråga, men jag skyndar mig att tillägga,
att jag inte är helt igenom tillfredsställd
med det. Jag hade mig väl bekant att
denna fråga om tystnadsplikten och lagskyddet
blivit hänskjuten just till 1951
års rättegångskommitté. Vid mina privata
sonderingar i ärendet hade jag
emellertid fått det bestämda intrycket
att frågan där hade sorterats in i en
lång ko — och rätt långt ner i kön förresten
—- av andra frågor som väntade
på tur, och det tycks ju också av
statsrådets svar att döma förhålla sig
ungefär på det sättet. Jag måste beteckna
den ordningen som klart otillfredsställande.
Det kan inte vara riktigt,
även om det uppenbarligen finns ett
visst samband här mellan å ena sidan
frågan om lagskydd åt frikyrkopastors
tystnadsplikt och å andra sidan den
problematik som just denna kommitté
sysslar med. Jag säger att »det uppenbarligen
finns ett visst samband», men
jag kan inte förstå, att det sambandet
skall vara så oupplösligt och så självklart,
att inte denna enligt min åsikt
mycket viktiga och alltjämt oreglerade
fråga skulle varit förtjänt av att isolerat
och separat utredas. Om den tagits
upp som ett problem för sig, hade det
också blivit möjligt att koppla in sakkunskap
och intressen som här självfallet
skulle ha anmält sig.

När jag nu har tillfälle därtill, vill
jag också säga att jag finner det över
huvud taget otillfredsställande, att angelägna
utredningsärenden på detta sätt
slussas in i stora utredningsbassänger,
där de självfallet riskerar att mer eller
mindre försvinna i det stora sammanhanget.

Jag vill alltså understryka att denna
fråga är av sådan storleksordning och

protokoll 1957. Nr 12

Nr 12

Tisdagen den 9 april 1957

Svar på fråga ang. Stor-Stockholms trafikutredning av år 1949

innebörd, att den hade förtjänat en egen
utredning. Så länge denna fråga är
oreglerad, kommer ett betydande osäkerhetsmoment
att kvarstå, något som
är till men i lika mån för den frikyrkopastor,
som det här gäller, i hans själavårdande
verksamhet, som för de människor
han därvid kommer i kontakt
med, de må vara färre eller flera. För
min del tror jag att de är ganska många,
och de är säkert lika många som när
det gäller statskyrkoprästers engagemang
i detta avseende. Detta förhållande
skapar en otrygghetskänsla, som jag
bedömer som ganska allvarlig. Jag anser
att detta ärende är av sådan natur,
att det inte borde få förhalas.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Det är ganska förvånande
att herr Hamrin tycks mena, att jag
skulle ha behandlat detta ärende på ett
annat sätt än att lämna det till 1951 års
rättegångskommitté. Det förhåller sig
nämligen så, som jag redan angav i mitt
svar, att första lagutskottet uttryckligen
har förklarat att utredningen lämpligen
kunde ske inom 1951 års rättegångskommitté,
som har att verkställa översyn
av rättegångsbalken med därtill anslutande
lagstiftning och administrativa
författningar. Genom detta av riksdagen
godkända utlåtande har alltså riksdagen
direkt förklarat, att utredningen borde
ske på det sätt, som jag sedan har gått
i författning om, men som herr Hamrin
nu tycks anse olämpligt.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) :

Herr talman! Herr statsrådets svar
här nyss gav ju dock vid handen, att
denna kommitté har så stor arbetsbörda,
att detta ärende alldeles påtagligen
kommer att hamna långt ned i
kön av ärenden. Vid sådant förhållande
synes det mig påkallat att ompröva, om
detta förfaringssätt verkligen är det
mest ändamålsenliga och tillfredsstäl -

lande. Det var så, herr statsråd, jag såg
saken.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Kommittén tillsattes år
1951 och hade mycket riktigt ett stort
uppdrag, ty de många olika problemen
inom rättegångsbalken hänger ihop. Det
var alltså väl bekant för riksdagen, att
det gällde en kommitté med vidsträckt
arbetsområde, när riksdagen tre år efter
kommitténs tillsättning direkt rekommenderade
att kommittén skulle ha
hand om denna fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. Stor-Stockholms
trafikutredning av år 1949

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet HENRIKSSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Karlsson i Stuvsta
har frågat mig när Stor-Stockholms trafikutredning
av år 1949 kan tänkas avge
sitt betänkande. Efter vad jag erfarit
har utredningen inriktat sitt arbete på
att bl. a. efter en ingående analys av
förortstrafiken få fram principplaner
för utbyggnaden av det kollektiva trafiksystemet.
Flera sådana planer har
utarbetats under arbetets gång och delgivits
vederbörande intressenter. Den
trafiktekniska delen av arbetet har nu
i det närmaste slutförts, och ett betänkande
häröver väntas kunna bli klart
till i sommar. I en andra del av utredningens
arbete avser man att redovisa
undersökningar om möjligheterna till
att samordna den kollektiva trafikverksamheten
i stockholmsområdet i
fråga om befordringsvillkor och linjesträckningar.
En redogörelse härför
torde komma att kunna framläggas innan
årets slut.

Tisdagen den 9 april 1957

Nr 12

Svar på fråga ang. Stor-Stockholms trafikutredning av år 1949

Härpå anförde

Herr KARLSSON i Stuvsta (k):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret på min fråga.

Frågan ställdes på grund av den aktualitet
som den mera långsiktiga generalplaneringen
nu har för Stor-Stockholmsområdet.
Därvid har kommunikationsväsendets
utveckling grundläggande
betydelse, särskilt för planeringen
av bostadsbyggandet. Den snabba utvecklingen,
som hädanefter kommer
att bli särskilt markerad inom förortsområdet,
ställer kommunikationsproblemen
på framskjuten plats. Det är här
fråga om både utveckling och samordning
av kommunikationerna inom området.
Det måste betraktas som en efterbliven
ordning att folk på resan till och
från sitt arbete skall behöva betala flera
avgifter på grund av att varje slag av
egentlig samordning saknas i fråga om
trafikmedlen.

De problem som det här gäller har
betydande omfattning men är också angelägna.
De pockar på en snabb lösning
och på en lösning på längre sikt. Det
finns därför många som i likhet med
mig tycker, att Stor-Stockholms trafikutredning,
som är satt att bearbeta
dessa problem, har tagit väl grundlig
tid på sig, vid det här laget cirka
åtta år.

Jag har anledning att i stort sett vara
tillfredsställd med svarets innehåll. Ett
delbetänkande förutses före sommaren
och ett annat före årets slut. Ett utredningsresultat
utlovades redan för ett år
sedan vid en tidnings förfrågan hos utredningen.
Jag betraktar de nu lämnade
beskeden som auktoritativa.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds å

bordet liggande proposition nr 151, med
förslag till lag om fiskearrenden, m. m.

§ 5

Föredrogos var för sig följande på
kammarens bord vilande motioner; och
remitterades därvid

till jordbruksutskottet motionen nr

614, av herr Severin m. fl., samt

till bevillningsutskottet motionen nr

615, av herrar Senander och Johansson
i Stockholm.

§ C

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
riksdagens revisorers berättelse
rörande rikets indelning i län.

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter utlikesutskottets
utlåtande nr 5, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 4, statsutskottets
utlåtanden och memorial nr 4,
11 och 62—66, bevillningsutskottets betänkanden
nr 32 och 34, bankoutskottets
utlåtanden nr 8—10, första lagutskottets
utlåtanden nr 14 och 18—20,
tredje lagutskottets utlåtande nr 16,
jordbruksutskottets utlåtande nr 13
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 19—21.

§ 8

Föredrogs den av herr Löfroth vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående nedläggande av
driften vid Törefors, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Johansson i
Torp vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation

52 Nr 12 Tisdagen den 9 april 1957

Interpellation ang. utredningen om den svenska travsportens organisation, m. m.

till herr statsrådet Eliasson angående
uppförandet av bron i Svanesund, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Interpellation ang. utredningen om den
svenska travsportens organisation, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDSTRÖM (s), som yttrade:

Herr talman! När statsmakterna år
1923 beslöt återinföra totalisatorn vid
hästsporttävlingar med riktlinjer, som
i stort sett fortfarande gäller, kunde
man inte förutse den enorma utveckling
som skulle ske. Från begynnelseårets
totalisatoromsättning, i runt tal 150 000
kronor, har siffrorna gått i höjden, så
att 1956 års totalisatoromsättning var
inte mindre än 174 miljoner kronor.
Statens andel av totalisatorinkomsterna
är varje år betydande och uppgick förra
året till över 20 miljoner kronor. Men
staten är direkt engagerad i denna verksamhet
även i andra avseenden. I riksstatens
nionde huvudtitel, under rubriken
Hästavelns främjande, finns upptagna
kostnader för denna verksamhet
på över 1,5 miljon, och i kapitalbudgeten
meddelas, att statens lånefond för
hästavelns främjande även kommande
budgetår, liksom innevarande, avser att
utlämna 1,5 miljon kronor. Det bör alltså
finnas väl grundad anledning för
riksdagen att syna de förhållanden som
ligger bakom denna verksamhet.

Den stora omfattning, som travsporten
tagit under tiden sedan totalisatorn återinfördes
1923, borde i och för sig utgöra
tillräckligt skäl för att en översyn
nu göres. I fråga om fotbollstips och
penninglotteri är det så, att staten driver
dessa verksamheter helt i egen regi.
Även om jag naturligtvis inte ifrågasätter
ett förstatligande av hästsporten
och den i samband därmed drivna totalisatorverksamheten,
så måste det i
alla fall anses nödvändigt med en översyn
och en modernisering av de regler,

som gäller för verksamheten. Belysande
för hur otidsenliga de nuvarande bestämmelserna
är, är väl de uppgifter
som vi såg i tidningarna häromdagen,
att sakrevisionen, som hade intresse att
titta på travsällskapens verksamhet för
erhållande av upplysningar, var helt
beroende av välviljan från travsällskapens
styrelser. Men även i andra avseenden
är arbets- och organisationsformerna
för travsporten ytterst otidsenliga
och egenartade. Nyligen har exempelvis
från Göteborg uppgifter offentliggjorts
som visar, att verksamheten
fått en felaktig inriktning, väl värd
både undersökning och framför allt
ändring. En av de synnerligen stötande
bristerna med den nuvarande travsportorganisationen
är, att det aktiva travfolket
i stor utsträckning är utestängt
från deltagande i ledningen av verksamheten.
De här antydda uppgifterna
från Göteborg avslöjar exempelvis, att
så sent som 1955 sällskapet bestod av
endast elva medlemmar, av vilka inte
mindre än tio var ledamöter av eller
suppleanter i sällskapets styrelse. Flertalet
av dessa styrelseledamöter var
emellertid även ledamöter i styrelsen
för AB Åbyfältet, vilket bolag tar hand
om stora delar av inkomsterna vid Åbybanan,
något som inte minst de höga
arvodeskostnaderna ger besked om.

När herr statsrådet, som jag hoppas,
nu kommer att ta itu med den nuvarande
organisationen och, sedan den begärda
utredningen verkställts, kommer
med förslag om ändringar av organisationen,
så är det klokt att vara beredd
på att möta ett betydande motstånd från
starka krafter, som har intresse av att
det nuvarande tillståndet konserveras.

Jag finner det på sin plats att inför
kammaren redogöra för en historia,
som dess bättre är ganska enastående i
vårt land men som visar, att det på
detta område är nödvändigt med offentlig
debatt och ett offentligt ingripande.
De ovan refererade uppgifterna från
Göteborg kom till offentligheten efter

Tisdagen den 9 april 1957

Nr 12

Interpellation ang. utredningen om den

en tjänsteskrivelse från lantbruksstyrelsen
den 1 december 1955, vari infordrades
preciserade uppgifter om bolaget
och sällskapets ekonomiska förhållanden
under åren 1952—1954. De begärda
uppgifterna inkom till lantbruksstyrelsen
först i april och delvis i maj 1956,
då man i Göteborg uppenbarligen hade
behov av en tidsfrist för organisatoriska
förändringar, som skulle göra bilden
litet snyggare. Bl. a. hade de tidigare
höga arvodena sänkts till ungefär hälften.
För denna lika betydande som för
vederbörande tydligen pinsamma »standardsänkning»
ansåg man på travhåll
byråsekreterare Schöldström i lantbruksstyrelsen
huvudsakligen ansvarig. Och
nu inträffade vad som är signifikativt
för svensk travsport av i dag. Den som
vågar sätta sig upp emot travsportens
självvalda giganter gör icke detta ostraffat.
Svenska travsportens centralförbund,
däri både styrelseordföranden
och sekreteraren i Travsällskapet i Göteborg
är ledamöter, ingav sin bekanta
anmälan mot byråsekreterare Schöldström
för att han under tjänstesamtal
med vissa travsällskap skulle ha omnämnt
en av honom utgiven totalisatorbok.
Om herr Schöldström under tjänstetid
propagerat för sin totalisatorbok,
saknar betydelse för sammanhanget.
Det är väsentligt att slå fast, att denna
eventuella verksamhet på intet sätt skulle
ha skadat Svenska travsportens centralförbund.
Dess åtgärd att anmäla honom
för tjänstefel måste bedömas som
en ren repressalieåtgärd. Det är stötande
för vår rättskänsla att detta kan ske
i vår moderna tid i vårt land.

Låt mig också ge ett belysande exempel
av styrelsesammansättningen inom
Stockholms travsällskap. T det reglemente
som utfärdats av Svenska travsportens
centralförbund och som i stort
sett reglerar travsportverksamheten heter
det, att i styrelsen för travsällskap
får högst eu tredjedel vara hästägare.
Eftersom Stockholms travsällskaps styrelse
består av nio ledamöter, kan följ -

svenska travsportens organisation, m. m.

aktligen högst tre vara hästägare. För
så vida inte, som det heter i travreglementet,
Svenska travsportens centralförbund
ger sitt särskilda medgivande.
Något sådant medgivande har ingen
kunnat tänka sig, och i styrelsen sitter
följaktligen tre hästägare. Vilka är då
de övriga sex? Jo, det heter i det tidigare
berörda reglementet, att ledamot
travsällskapet, för så vitt inte Centralförbundets
medgivande får vara funktionär,
med undantag för sekreteraren i
travsällskapet, försåvitt inte Centralförbundet
ger sitt särskilda medgivande.
Och i detta hänseende har Centralförbundet
varit synnerligen generöst,
eftersom av de återstående sex ledamöterna
fem är funktionärer vid Solvalla
och den sjätte f. d. måldomare.

Låt mig slutligen anföra ytterligare
ett av huvudskälen för en ändring av
den nuvarande travsportorganisationen
och behovet av en översyn av den statliga
tillståndsgivningen för totalisatorspelet.
Ett av de avgörande motiven för
statsmakternas välvilja till denna spelform
har naturligtvis varit att — som
det heter i bestämmelserna — »höja
och fördjupa intresset för en på premieringens
grund lagd uppfödning».
Det är väl därmed bland annat avsett,
att hästägarna och uppfödarna skulle
kunna få ett ekonomiskt utbyte av verksamheten,
så att de uppmuntras till att
hålla en häststam, som är önskvärd för
vårt land. Här kan det måhända vara
på sin plats att peka på det förhållandet,
att den sporthäst — nämligen den
nordsvenska travaren — som iir den
för arbetskörning avgjort mest lämpade,
iir i det närmaste portförbjuden på
de stora travbanorna. Ett ökat utrymme
för denna travartyp skulle skapa eu
värdefull beredskapsreserv av levande
dragkraft. Utvecklingen går tyvärr i
detta hänseende inte i önskvärd riktning.
Det ekonomiska utbytet för hästägarna
ocli uppfödarna är uppenbarligen
alldeles orimligt. För att belysa
det nuvarande tillståndet vill jag anföra,

Nr 12

Tisdagen den 9 april 1957

Interpellation ang. utredningen om den svenska travsportens organisation, m. m.

att en försiktig beräkning av det ekonomiska
utbytet för hästägarna vid
Solvalla travbana visar, att de under
1956 tillsammans gjorde en förlust på
inte mindre än cirka 900 000 kronor.
Denna uppseendeväckande siffra visar,
att det inte finns en sund ekonomisk
grundval för travsporten, ur hästägarnas
synpunkt sett, och det dåliga ekonomiska
utfallet drabbar direkt och indirekt
uppfödarna.

Det har även här i riksdagen väckt
uppmärksamhet och förvåning att hästägarna
vid Solvalla, som uppenbarligen
gör stora ekonomiska insatser, icke tillerkänts
förhandlingsrätt gentemot det
funktionärstyrda Travsällskapet. En demokratisk
förhandlingsordning, som är
vedertagen princip inom alla andra
områden i vårt samhälle, borde snarast
åläggas alla, som tilldelas totalisatortillstånd.
Man kan med hänsyn till de
här relaterade förhållandena lätt förstå
det alltmer berättigade kravet från hästägarnas
sida på ett medinflytande då
det gäller travsporten här i landet.

Med ovan anförda motivering anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
interpellation:

Har herr statsrådet för avsikt att inom
den närmaste tiden igångsätta den begärda
utredningen angående den svensda
travsportens organisation och arbetsformer
samt den till densamma knutna
totalisatorverksamheten? Om så är fallet,
är det då herr statsrådets avsikt att
denna utredning skall bli allsidig?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 5,
i anledning av väckta motioner angående
uppmjukning av stadgandet i § 28
regeringsformen om svenskt medborgarskap
såsom villkor för erhållande
av offentlig tjänst i Sverige;

statsutskottets utlåtanden:
nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde,

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
och

nr 70, i anledning av väckta motioner
om likställighet i princip mellan
pensionärer vid av staten övertagna enskilda
järnvägar och motsvarande pensionärer
vid statens järnvägar; samt
bankoutskottets utlåtande nr 11, i anledning
av väckta motioner om säsongutjämnande
åtgärder inom byggnadslacken
m. m.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 165, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1957/58 till folkskoleväsendet,
yrkesundervisningen och
gymnastiska centralinstitutet m. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fångvårdsanstalt
i Ulriksfors, m. in.;

Nr 12

Tisdagen den 9 april 1957

nr 168, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående avstående i visst
fall av allmänna arvsfonden tillfallen
kvarlåtenskap; och

nr 169, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter;

från bevillningsutskottet:
nr 179, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna
om restitution av skatt å bensin, som
användes vid drift av skördetröskor;
från tredje lagutskottet:
nr 170, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ändring av
villkoren för vinnande av mätningsmannakompetens; nr

176, i anledning av väckta motioner
om nordiska medborgares jämställande
med svenska med avseende å rätten
till fiske;

nr 177, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande
rätten att överklaga ägodelningsrätts
beslut angående avstyckning för bostadsändamål
på landsbygden; och
nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 30 maj
1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser
m. m.; samt

från sammansatta stats- och andra
lagutskottet:

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1957/58 till Bidrag
till sjukkassor m. in.; och

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen om allmänna
barnbidrag, m. in.

§ 13

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner tillställts kammaren,
nämligen

nr 145, med anhållan om riksdagens

yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1956 och
1957 vid dess åttonde ordinarie möte
fattade beslut,

nr 155, angående vissa ändringar i
personalförteckningen för domänverket,
m. in.,

nr 156, med förslag till lag om utlämning
för brott,

nr 157, med förslag till lag om rätt för
kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser
å allmän plats, m. in.,

nr 160, angående omorganisation av
sjukgymnastutbildningen m. in., och
nr 165, angående nya riktlinjer för
tillämpningen av kungörelsen den 5 juni
1953 (nr 475) om eftergift i vissa fall
av belopp, vilka lämnats såsom ekonomiskt
bistånd av utlandsmyndighet.
Dessa propositioner bordlädes.

§ 14

Anmäldes följande till herr andre
vice talmannen under sammanträdet avlämnade
motioner i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition, nr 117, angående
teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier, m. m„
nämligen

nr 616, av herr Hagnell,
nr 617, av herrar Strandh och Christenson
i Malmö,

nr 618, av herr Ohlin in. fl.,
nr 619, av herr Jansson i Kalix m. fl.,
och

nr 620, av herr Holmberg m. fl.
Vidare anmäldes följande motioner:
nr 621, av herr Holmberg in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 118, angående rörelsemedel för domänverket,

nr 622, av herrar Karlsson i Stuvsta
och Johansson i Stockholm, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 124, angående
understöd åt båttrafiken i Stockholms
skärgård,

nr 623, av herr Nyhage m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 132, angående statsunderstöd åt
de politiska ungdomsorganisationernas
ungdomsfostrande verksamhet,

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

nr 624, av fröken Elmén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 139, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 8 § bidragsförskottslagen den
11 juni 1943 (nr 382), m. in.,

nr 625, av fru Ewerlöf m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 139, samt

nr 626, av herrar Petterson i Degerfors
och Persson i Appuna, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr

143, med förslag till förordning om ändring
i rusdrycksförsäljningsförordningcn
den 26 maj 1954 (nr 521), m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.17.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 10 april

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Svar på interpellation ang. införande av
kunskapsprövning för elever från förberedande
privatskolor, som söka inträde
i läroverken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Johansson i Stockholm
frågat mig, om regeringen har för
avsikt att införa kunskapsprövning för
de elever från förberedande privatskolor,
som söker inträde i läroverken, så
att dessa icke längre kommer i särskilt
gynnad ställning jämfört med andra inträdessökande.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Interpellationen har en principiellt
mycket viktig bakgrund, nämligen frågan
om tillförlitligheten i den intagningsmetod,
som för närvarande till -

lämpas för inträdet i första klassen av
läroverken och därmed jämförliga skolformer.
Fram till 1928 föreskrevs inträdesprov
i samtliga ämnen för alla
inträdessökande till klass 1 i läroverken.
Prövningen begränsades därefter
för flertalet sökande till modersmålet
och räkning. Den för närvarande tilllämpade
s. k. prövningsfria intagningen
infördes 1949 efter flera års förberedande
försök under 1940-talet. Metoden
innebär, att intagningen grundas
på folkskolebetygen på så sätt, att inträdesökande,
som i sitt folkskolebetyg
uppnår en viss lägsta poängsumma, är
frikallad från inträdesprövning. I mån
av konkurrens om platserna i intagningsklasserna
sker intagningen vid de
allmänna läroverken i viss bestämd ordning,
i första hand alltefter betygssumman.
Nyssnämnda lägsta poängsumma
utgör för inträde i första klassen av
treårig realskollinje 17 och i första klassen
av fyra- eller femårig linje 1372.

Självfallet har den prövningsfria intagningen
liksom alla andra hittills använda
och påtänkta intagningsmetoder
vissa brister. Möjligheten till felplaceringar
vid intagningen till urvalsskolor -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Svar på interpellation ang. införande av kunskapsprövning för elever från för beredande

privatskolor, som söka inträde i läroverken

na torde aldrig kunna helt elimineras.
Åtskilligt liar emellertid gjorts för att
förbättra tillförlitligheten i folkskolans
betygsgivning. Redan 1940 utfärdade
skolöverstyrelsen anvisningar för betygssättningen.
Sedan 1944 tillhandahålls
standardprov i modersmålet och
matematik, som gör det möjligt för läraren
att avgöra hur hans klass förhåller
sig till betygsgenomsnittet. Vissa
jämkningar av reglerna för poängberäkningen
m. in. har även skett. Jag vill
här också understryka, att frågan om
det lämpligaste intagningsförfarandet
icke är definitivt löst genom den prövningsfria
intagningen. I den pedagogiska
debatten är denna fråga ständigt
aktuell. Självfallet har intresset närmast
inriktats på metodens lämplighet
beträffande de elever, som ligger i
gränszonen kring de föreskrivna lägsta
poängsummorna, men med hänsyn till
att minimigränserna i praktiken har
höjts på grund av den ökade tillströmningen
på många orter kan problemet
sägas ha aktualitet över en ganska vid
skala. Det kan i detta sammanhang vidare
påpekas, att inom skolöverstyrelsen
tillkallade sakkunniga föreslagit åtgärder
för ett rättvisare urval bland de
inträdessökande, som står i närheten
av den nedre poänggränsen, innebärande
att vissa språkliga och matematiska
prov skulle föreläggas eleverna i deras
vanliga folkskoleklasser under vårterminen
närmast före den aktuella övergången
till högre skola. Beredningen
inom skolöverstyrelsen av detta sakkunnigförslag
är ännu icke avslutad.

Vad jag nu anfört beträffande den
prövningsfria intagningen gäller alltså
i första hand folkskolans elever.

Vad så beträffar de av interpellanten
avsedda privata förberedande skolorna
vill jag först säga några ord om dessa
skolors ställning i skolväsendet. Privat
förberedande skola kan upprättas efter
medgivande av folkskolestyrclsen, som
också bär alt närmast under skolöver -

styrelsen öva inseende över sådan skola.
Enligt folkskolestadgan har folkskolestyrelsen
också möjlighet att förbjuda
fortsättande av en dylik skolas verksamhet,
om styrelsen finner att skolan
ej motsvarar det avsedda ändamålet eller
att undervisningen i skolan är anordnad
i strid mot de i folkskolestadgan
givna föreskrifterna. Något statsbidrag
utgår icke till dessa skolor.

Redan i samband med att den prövningsfria
intagningen vid högre skolor
infördes år 1949 erhöll skolöverstyrelsen
Kungl. Maj:ts bemyndigande att efter
särskild ansökning av föreståndare
för privat förberedande fyrklassig skola
medge att betyg från skolans fjärde
klass skall vid intagning i högre skolor
medföra samma kompetensvärde som
betyg från lägst fjärde klass i folkskolan.
Ett motsvarande bemyndigande
med avseende på privata förberedande
sexklassiga skolor har lämnats överstyrelsen
år 1950. Det ligger alltså i skolöverstyrelsens
hand att avgöra i vad
mån de förberedande privatskolornas
elever skall ha samma rätt till prövningsfri
intagning som folkskoleleverna.
Eljest följer av läroverksstadgans
bestämmelser att elev från privatskola
skall undergå inträdesprövning i alla
ämnen, för vilka betygspoäng räknas.

Skolöverstyrelsens här avsedda medgivande
lämnas för ett år i sänder. En
särskild kontroll av betygssättningen i
de förberedande privatskolorna utövas
på så sätt, att överstyrelsen följer de
från dessa skolor intagna elevernas betygsresultat
under de två första terminerna
i den högre skolan. I de fall, då
en sådan elev erhållit betyg, som måste
anses lågt, meddelar överstyrelsen vederbörande
privatskola, att eleven inte
lyckats så, som man hade anledning att
vänta med hänsyn till hans betyg från
privatskolan, och skolan anmodas att
inkomma med förklaring.

Vårterminen 1950 utdelades åt de 487
eleverna från fyrklassiga privata skolor

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Svar på interpellation ang. införande av kunskapsprövning för elever från för

beredande privatskolor, som söka inträde i läroverken

sammanlagt 116 underbetyg i samtliga
sju läroämnen, därav över hälften i det
för eleverna nya ämnet engelska. Siffran
116 innebär, att antalet underbetyg
per läroämne för privatskoleleverna utgjorde
3,4 procent. Motsvarande siffra
för hela elevklientelet uppgick till 4,4
procent. Privatskoleleverna har enligt
dessa siffror alltså lyckats genomsnittligt
bättre än övriga elever.

Efter granskning av betygen från
höstterminen 1955 och vårterminen 1956
har överstyrelsen infordrat tio förklaringar.
I samtliga fall har överstyrelsen
godtagit de avgivna förklaringarna och
förlängt vederbörande skolors rätt att
utfärda betyg, som berättigar deras elever
till prövningsfri intagning.

Avslutningsvis vill jag i anledning av
interpellationen ange, att jag inte för
dagen finner det påkallat med någon
ändring av de av Kungl. Maj :t meddelade
bestämmelser, som nu gäller i denna
fråga. Det är emellertid angeläget, att
betygssättningen i de privata förberedande
skolorna såsom underlag för en
prövningsfri intagning i högre skolor
följes med uppmärksamhet av de berörda
myndigheterna, främst de lokala
folkskolestyrelserna. Jag kan också till
sist meddela, att inom folkskoledirektionen
i Stockholm redan pågår en särskild
undersökning i ämnet, vilken
eventuellt kan leda till vissa förslag från
folkskoledirektionens sida.

Härefter anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber först att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret, särskilt för hans betonande av
den principiella betydelsen av de frågor
som ställts i interpellationen och
vikten av att de, som vid nuvarande
trängsel i läroverken försöker komma
in där, skall få tävla på någorlunda lika
villkor. Jag tackar vidare för statsrådets

redogörelse för möjligheterna att stävja
förefintliga missförhållanden och beträffande
de åtgärder som vidtagits
bl. a. av folkskolestyrelsen i Stockholm.
Jag finner dock för min del inte dessa
ingripanden vara tillräckliga, och jag
skall därför helt kort upprepa några av
de fakta jag anfört i min interpellation.

Det är bekant för alla att betygssättningen
i de lägre folkskoleklasserna
sker efter mycket låga normer. Jag har
undersökt några folkskoleklasser i
Stockholm, alla på samma stadium, och
funnit att betyget stora A icke tilldelats
någon elev i någon av dessa klasser.
Stora A utdelas bara om det kommer
en alldeles exceptionell begåvning i något
särskilt ämne. Jämför detta med
förhållandena vid Broms skola, den
s. k. tronföljarskolan eller prinsskolan.
Där fanns i en klass med 18 elever 20
stora A och en hel massa små a. I
Ehrenborg—Åkermarks förberedande
samskola förekom bland 33 elever i
fjärde klassen 28 stora A.

Börd och rikedom åtnjuter många
företräden i vårt land, men till dem
hör inte någon företrädesrätt till särskild
begåvning. Yi tror helt enkelt inte
på att det skulle ha blivit en sådan
översvämning av toppbegåvningar just
i dessa skolor. Där måste vid betygssättningen
tillämpas någon särskild norm,
som avviker från den norm som enligt
gällande regler skall följas, nämligen
den som användes vid de allmänna
folkskolorna. Det är också klart att de
som kommer med så hög poängsumma
utan vidare går förbi de elever, som
står i ko vid våra trånga läroverksportar
och som kanske har en mycket
större studiebegåvning men som inte
har sådana förmåner när det gäller betygssättningen.

Vad finns det då för möjligheter att
ingripa mot detta förhållande och vilka
åtgärder har man vidtagit? Jo, säger
ecklesiastikministern, dels har folkskolestyrelsen
gjort en undersökning, sär -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Svar på interpellation ang. införande av kunskapsprövning för elever från för

beredande privatskolor, som söka inträde i läroverken

skilt av ett fall vid Beskowska skolan,
som jag senare skall tala om, och dels
har skolöverstyrelsen följt de elever,
som gått till läroverk men där fått underbetyg.
Skolöverstyrelsen har begärt
förklaringar i några av dessa fall, vilka
förklaringar godkänts.

Men redan det faktum, att alla dessa
A- och a-begåvningar, när de kommer
till läroverken, visar sig få en genomsnittligt
föga högre betygssumma än de
andra, är ju någonting anmärkningsvärt.
Detta kan inte heller vara någon
rättvisa mot de andra barnen vid dessa
läroverk och framför allt inte mot dem
som blivit utestängda. Ty även om man
sedan gör efterprövningar, har de ju i
alla fall kommit in och får stanna i
läroverken, och motsvarande antal barn
från andra skolor har inte kommit in.
Men sedan menar jag, att det är en
mycket otillfredsställande efterprövning
som gjorts. Man borde också efterpröva
i vilken grad dessa A och a stått sig vid
den fortsatta vandringen genom läroverket.
Någon sådan undersökning har
icke ägt rum.

Sedan min interpellation framställts
aktualiserades i lördags en annan fråga
genom den undersökning, som folkskolestyrelsen
i Stockholm gjort beträffande
vissa intagningar vid Beskowska skolan.
Det visade sig att inte mindre än
22 elever från Bromsska skolan, tronföljarskolan,
gått utom de vanliga normerna
och kommit in i Beskowska
skolan utan att den av Stockholms stad
tillsatta intagningsnämnden i sex fall
ens fått reda på det. Medan 19 poiing
varit normgivande för intagningen i de
vanliga läroverken, så kunde man från
tronföljarskolan slinka in i Beskowska
skolan på både 12 och 14 poäng. Man
kunde dessutom komma in utan prövning
och trots att man anmält sig för
sent. Det gällde i det här fallet, som
pressen redan meddelat, två söner till
elt par av Sveriges främsta finansmän.
.lag har därför använt ordet »tronföl -

jarskola» i vidare bemärkelse. Det är
ju inte bara inom monarkien som ämbeten
är ärftliga. Våra stora finansdynastier
börjar också bli ärftliga. Jag
vill erinra om att också direktörsposterna
i två av våra storbanker samt i våra
största gruv-, cement- och bokförlagskoncerner
går i arv. Det är därför
högst anmärkningsvärt att man måste
använda sådana här genvägar i skolorna.
Det kan ju inte inge förtroende
hos folk att de blivande innehavarna av
dylika framstående poster i de höga
finans- och andra dynastierna måste
gå krokvägar och slinka in på tolv
poäng, när vanliga ungdomar måste ha
19 för att komma in i läroverk.

Det är glädjande med den undersökning
folkskolestvrelsen har igångsatt
och som redan har lett till en varning
till Beskowska skolan, men därutöver
tycker jag att man också bör undersöka
en del andra privatskolor i detta
hänseende. Likaledes bör man undersöka
sambandet mellan exempelvis
Bromsska skolan och Beskowska skolan
och de vägar förbi den vanliga tågordningen,
som man där har beträtt.

Vi talar ju om att vi vill ha en demokratisk
skola, i vilken grundregeln är
att unga begåvningar skall få tävla på
någorlunda lika villkor. Det är illa nog
med de förmåner de förmögna skikten
redan har tack vare sina pengar, och
som avspeglar sig i att ungdomarna
från socialgrupp 1 — d. v. s. 5 procent
av svenska folket — besätter 58 procent
av platserna vid våra universitet och
högskolor. .lag tycker som sagt att detta
är mer iin tillräckligt, utan att de härutöver
skall ha ytterligare genvägar av
här påtalat slag. Visserligen finns det
ett klassiskt ordspråk, som säger att
ingen mur är så hög att inte eu med
guld lastad åsna kan ta sig över, men
jag anser att vi bör se till att undantag
från den regeln giires vid portarna
till våra läroverk. Jag konstaterar också
med glädje att folkskolestyrclsen i det -

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Svar på interpellation ang. införande av kunskapsprövning för elever från för beredande

privatskolor, som söka inträde i läroverken

ta fall tycks ha tagit itu med hårdhandskarna.

Jag vill här göra en jämförelse. Vi har
som bekant både privata och statliga
skolor, där andra regler än de här påtalade
gäller. Jag tänker här närmast
på kvällsskolor och liknande, där studiebegåvade,
ofta äldre människor och
ofta från landsorten, efter korrespondensstudier
eller studier på egen hand
läser för att klara en studentexamen.
För dem gäller mycket stränga regler.
De måste bland annat pröva i varje
ämne, och studierna är hårda. Vid examen
blir de hörda i alla ämnen. Privatistexamen
räknas också i allmänhet
som mycket svårare att ta än ordinarie
examen vid ett läroverk. Jämför nu
dessa studerandes arbete med deras,
som i överklasskolorna slinker förbi
med betygssummor på 12 ä 14 poäng —
d. v. s. 5 poäng lägre än vad andra
ungdomar kommer in på — och lägg
därtill att genomsnittsbetvgen vid dessa
skolor är 5 poäng högre än vid de vanliga
skolorna vid intagningen. Sedan
blir det givetvis en utjämning, när de
väl har kommit in.

Jag tackar ännu en gång för interpellationssvaret.
Jag anser emellertid att
också en undersökning bör göras av
sambandet mellan exempelvis Bromsska
skolan och Beskowska skolan — och
diverse andra privatskolor — samt att
man också gör jämförande undersökningar
som visar hur betygsinnehavarna
klarar sig i fortsättningen.

Herr talman! Jag anser slutligen att
tillräckliga skäl föreligger för att "här
ifrågavarande överklasskolor suspenderas
från den prövningsfria intagningen
med anledning av det inträffade samt
att Beskowska skolan suspenderas från
sin examensrätt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! För att inte någon sammanblandning
av olika frågor skall ske

här i debatten vill jag ytterligare framhålla
följande.

Herr Johanssons interpellation gäller
frågan om betygssättningen i de förberedande
privatskolorna och frågan om
rätten till prövningsfri intagning på
grundval härav. Den undersökning inom
Stockholms folkskoledirektion, som
jag omnämnde i mitt interpellationssvar,
pågår fortfarande och gäller just
betygsättningen i de förberedande privatskolorna
och frågan, om denna sker
enligt gällande anvisningar.

En annan fråga är spörsmålet om intagningen
av elever i privatläroverkens
första klass, det må gälla elever från
folkskolan eller elever från privata
förberedande skolor. Härom har en särskild
undersökning gjorts inom folkskoledirektionen
i Stockholm avseende
ett visst bestämt privatläroverk.

De av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelserna
om intagningen i privatläroverken
innefattar föreskrifter om
att eleverna skall ha uppnått viss minimipoäng
på samma sätt som vid intagningen
i de allmänna läroverken,
alltså exempelvis 13,5 poäng för intagning
på 5-årig realskollinje. Däremot
har från statens sida icke uppställts något
villkor om att vid intagning i privatläroverk
de elever, som uppnått den
formella minimipoängen, skall intas i
viss ordningsföljd alltefter poängsummans
storlek. Liksom vid de allmänna
läroverken har elev, som ej uppnått minimipoängen,
rätt att undergå inträdesprövning
för att på den vägen söka komma
in. Med det aktuella fallet i Stockholm
förhåller det sig emellertid så,
att staden sedan några år tillbaka — i
samband med en höjning av det kommunala
bidraget — såsom bidragsvillkor
uppställt att intagningen vid privatläroverken
i Stockholm samordnas med
den i övrigt redan centraliserade intagningen
vid stadens läroverk.

De statliga bestämmelserna kräver
alltså, att de elever, som tas in i pri -

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Svar på interpellation ang. ökning i utbildningskapaciteten av slöjdlärarinnor

vatläroverken, antingen uppnått formell
minimipoäng från skola, vars betyg
godkännes för prövningsfri intagning,
eller undergått godkänd inträdesprövning.
I Stockholm gäller därutöver
som villkor för bidrag från stadens sida,
att intagningen samordnas med den övriga
intagningen i läroverken i staden.
Sistnämnda villkor har, enligt vad jag
inhämtat, av den centrala intagningsnämnden
tillämpats så, att intagningen
även vid privatläroverken i princip
skall ske i turordning alltefter betygssumman.
Det är villkoret om den samordnade
intagningen som enligt vissa
uppgifter i pressen skulle ha åsidosatts
av ett privatläroverk i Stockholm.

Jag kan tillägga, ehuru jag menar att
det framgick av mitt interpellationssvar,
att skolöverstyrelsen är inställd
på att göra de undersökningar som kan
behövas för jämförelse på olika sätt av
hur det förhåller sig med betygsnivån
i olika skolor, och att det finns all
anledning tro, att därest något anmärkningsvärt
därvid kommer fram, det också
kommer förslag om hur man skall
undvika dylikt.

Jag sade ju att förklaringar hade infordrats
och att förklaringar hade godtagits.
Om någonting annat kommer att
inträffa, kommer vi säkerligen att få
förslag till motverkan även där.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Med anledning av statsrådet
Perssons sista anförande vill jag
bara säga beträffande en fråga, som jag
inte kunnat nämna i min interpellation,
att jag med glädje hälsar att uppmärksamheten
är riktad även på den saken.
Jag förmodar att man i fortsättningen
också i dessa privatskolor tittar litet på
den ordinarie betygsättningen i de olika
klasserna ocli inte bara på betygsättningen
vid inträdet och vid slutexamen.
Det upprörande här är ju, att inträdcsvillkoren
alldeles suveränt satts åt sidan,
och att folk kommer in utan att

ha fullgjort vad som gäller för inträdessökande
i andra skolor.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Svar på interpellation ang. ökning i utbildningskapaciteten
av slöjdlärarinnor

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fröken Karlsson frågat, om
jag har för avsikt att föreslå provisoriska
åtgärder för att öka utbildningskapaciteten
av slöjdlärarinnor intill
dess beslut i anledning av 1953 års lärarinneutbildningskommittés
betänkande
hunnit ge full effekt.

Lärarinneutbildningskommitténs åsyftade
förslag torde komma att avlämnas
inom kort. Interpellanten räknar med
att proposition i anledning därav skall
kunna föreläggas 1958 års riksdag och
att tillgången på examinerade slöjdlärarinnor
följaktligen skulle komma att
öka först år 1960 eller 1961.

Vad gäller den nuvarande utbildningskapaciteten
får jag erinra om följande.
Fram till 1955 uppgick antalet
vid de husliga seminarierna utexaminerade
slöjdlärarinnor till omkring 56 årligen.
Genom utbyte och dubblering av
vissa kurser har kapaciteten ökats till
ungefär 70 årligen från och med år 1956
och därefter ytterligare till 90 ä 100
årligen från och med innevarande vårtermin.
En relativt sett betydande ökning
av utbildningskapaciteten inom
denna sektor av lärarutbildningen för
det husliga området har således skett
under de senaste åren.

Då man i likhet med interpellanten
torde höra räkna med att förslag i anledning
av lärarinneutbildningskommitténs
väntade betänkande skall kunna
framläggas för 1958 års riksdag, synes
interpellantens direkta fråga närmast
avse, huruvida 1957 års riksdag kommer
all föreläggas ytterligare förslag

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Svar på interpellation ang. ökning i utbildningskapaciteten av slöjdlärarinnor

beträffande slöjdlärarinneutbildningen
utöver dem som upptagits i statsverkspropositionen.
Det är inte min avsikt
att föreslå något sådant.

Vad beträffar antagandet att ett förslag
till 1958 års riksdag i anledning av
kommittébetänkandet skulle resultera i
en ökning av tillgången på slöjdlärarinnor
först 1960 eller 1961, så förhåller
det sig väl så, att varken fröken Karlsson
eller jag kan bedöma detta med någon
bestämdhet, förrän vi åtminstone
vet vilka förslag som själva betänkandet
innehåller och vilka utvägar till en
ökad utbildningskapacitet som där kan
komma att anvisas.

Härpå anförde:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag konstaterar med ett beklagande
att det svaret inte gör någon
enda människa glad, åtminstone inte
den som i våra skoldistrikt bland sina
arbetsuppgifter har att skaffa lärare i
kvinnlig slöjd då det ju nästan är uteslutet
att få examinerade krafter vare
sig det gäller ordinarie tjänst eller kortare
eller längre vikariat. Inte heller
kan svaret vara glädjande för föräldrar,
som nog gärna ser att deras barn
undervisas av pedagogiskt utbildade lärare
i ämnet. Och ännu en kategori av
intresserade människor måste verkligen
med mycket stort bekymmer ta del av
svaret. Det måste vara uttryck för ett
mycket ljumt intresse för ämnet slöjd
och för den del av yrkesutbildningen
det här är tal om; jag syftar, herr talman,
på de flickor som längtar efter
och visar sig ha god fallenhet för slöjdlärarinneyrket.
Många har skaffat sig
en omfattande och dyrbar utbildning,
vida överträffande de av Kungl. Maj:t
uppställda fordringarna för inträde vid
befintliga slöjdseminarier, men de får
dock lov att avvisas. För dem måste

statsrådets svar vara mycket beklämmande.

Jag skall be att med några exempel
få bevisa vad jag menar, så att kammaren
har klart för sig, att jag inte på något
sätt gör mig skyldig till överdrifter.
Vad själva utbildningskapaciteten beträffar
vill jag gärna erkänna, att statsrådets
uppgifter att denna ökat från att
1955 utgöra 56 utexaminerade till att i
år vara cirka 90 är riktiga. Men vi vet
ju, att det årliga rekryteringsbehovet
enligt skolöverstyrelsens beräkningar
ligger mellan 150 och 175 slöjdlärarinnor
och att vi har en kraftig eftersläpning
på flera hundra sådana lärarinnor
— en brist, som kommer att bli större
undan för undan. Därför kan man
knappast säga, att läget förbättrats avsevärt,
och den av statsrådet nämnda
ökningen är inte på långa vägar tillräcklig
för att täcka den brist som
finns. Nej, det måste verkligen krafttag
till för att vi skall få en ordentlig ökning
av examinationen, kunna motverka
eftersläpningen och fylla behovet.

En utredning har visat, att av landets
cirka 400 yrkesskolor med sömnadskurser
över hälften saknade pedagogiskt
skolad lärarkraft i kvinnlig slöjd.
Skolöverstyrelsens planeringskommitté
angav i sin PM år 1955, att 10 procent
av undervisningen i kvinnlig slöjd vid
statliga och högre kommunala skolor
bedrevs av personer utan examenskompetens.
Läget har icke förbättrats utan
snarare försämrats sedan dess.

Svårigheten att skaffa slöjdlärarinnor
är givetvis mest kännbar på landsbygden
däri inbegripna försöksdistrikten,
men även i städerna har man svårigheter.
Jag vill anföra ett exempel från
Stockholm.

Under en fyrtiodagarsperiod hade
man innevarande vårtermin här i Stockholm
haft 24 vikarier, för längre eller
kortare tid, av vilka endast 3 var examinerade
lärare i kvinnlig slöjd. Av de
21 icke examinerade tjänstgjorde ett
flertal under längre tid och en del

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Svar på interpellation ang. ökning i utbildningskapaciteten av slöjdlärarinnor

tjänstgör terminen ut, trots att de saknar
varje seminarieutbildning för sin
arbetsuppgift.

Så några ord om dem som jag allra
mest ömmar för och som egentligen i
första hand var orsaken till att jag besvärade
statsrådet med en interpellation.
Det är de unga flickor, som gärna
vill bli slöjdlärarinnor och skaffat sig
en dyrbar förutbildning så att de har
mycket större kvalifikationer än de som
stipulerats för inträde vid handarbetsseminarium
men måste avvisas på grund
av platsbrist. Till Nordenfeltska skolan
i Göteborg sökte i fjol 76, varav endast
14 kunde antagas. Till Andrea Eneroths
högre handarbetsseminarium i Stockholm
sökte 110. Av dessa fyllde 109 inträdesfordringarna,
men endast 28 kunde
tagas emot. Liknande siffror skulle
kunna anföras från en mängd platser.
Och när jag säger, att dessa sökande
uppfyllde, menar jag inte att de endast
uppfyllde de av Kungl. Maj:t fastställda
inträdesfordringarna, utan de låg på
grund av konkurrensen mycket över.
Så t. ex. hade av 42 avvisade utom student-,
real- eller normalskolekompetens
tvåårig verkstadsskola, förberedande
kurs vid handarbetsseminarium, sömnadsutbildning,
vävkurser om minst tre
månader, tillskärarkurs o. s. v.

Jag skulle kunna ge flera bevis på att
vi är i ett prekärt läge. Jag vill emellertid
inte besvära statsrådet och kammaren
längre utan skall sammanfattningsvis
bara säga, att vi står inför det faktum,
att vi sedan länge har ett stort
behov av lärare i kvinnlig slöjd, att
många duktiga och väl kvalificerade
flickor önskar utbilda sig till slöjdlärarinnor,
att mycket litet har gjorts på
detta utbildningsavsnitt — utom det att
den ena utredningen har följt på den
andra — och slutligen att statsrådet
icke har för avsikt att i år föreslå någon
förstärkning, vilket jag livligt beklagar.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Även om jag är på det
klara med att bristen på slöjdlärarinnor
inte har minskat utan snarare ökat under
senare tid, förstår jag uppriktigt
sagt inte vad fröken Karlsson menar
med sin interpellation och på vad sätt
hon väntade, att jag skulle kunna göra
henne glad med ett interpellationssvar.
Vi har ju dock ökat kapaciteten rätt
väsentligt under den tid utredningsarbetet
pågått, delvis med utredningens
hjälp. De utbildningsanstalter som finns
på området är helt fullbelagda. Utredningen
håller på att slutföra sitt arbete,
och både fröken Karlsson och jag hoppas
att ett förslag skall kunna framläggas
för nästa års riksdag. Skolöverstyrelsen
har inte framlagt något förslag
om ytterligare provisoriska förbättringar
i sina petita i fjol höst, och såvitt
jag vet har inte fröken Karlsson i
motion i anslutning till statsverkspropositionen
påvisat, att det skulle finnas
ytterligare möjligheter. Jag förstår faktiskt
inte vad som i dagens läge mera
skulle kunna göras till dess att utredningen
snart kommer med sitt betänkande.

Fröken KARLSSON (h):

Jo, jag kan tala om hur jag hade
tänkt mig att statsrådet skulle kunnat
glädja oss. Först har en utredning arbetat
på detta område, och sedan har den
avlösts av en annan, om vilken det
heter i berättelsen vid 1956 års riksdag
om vad i rikets styrelse sig tilldragit
haver, att kommittén beräknar
att kunna framlägga förslaget om seminarieutbildning
under det första halvåret
1956. Eftersom detta inte blev av
hade man räknat med att statsrådet ändå,
i avvaktan på att denna utredning
skulle bli klar, hade lagt fram ett provisoriskt
förslag. Det var detta jag
avsåg.

I berättelsen till årets riksdag heter
det, att »betänkandet är under sättning
och skall avlämnas i början av år
1957». Detta var anledningen till att jag

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Svar på interpellation ang. ökning i utbildningskapaciteten av slöjdlärarinnor

icke motionerade, ty jag väntade att betänkandet
skulle läggas fram när som
helst, eftersom det redan i december
var under sättning. Nu är vi i mitten
av april, och ändå har vi inte sett till
det. Jag var också på det klara med att
det skulle ha varit onödigt att besvära
utskottet och kammaren, ty eftersom en
utredning pågick skulle väl en sådan
motion — i likhet med de motioner
som hade väckts 1953 och 1954 — ha
avslagits med hänvisning till pågående
utredning.

Vad jag efterlyste var alltså närmast
ett initiativ från departementshåll.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! När man ett antal år
har varit verksam inom ett skoldistrikt
och sett hur det blivit svårare och svårare
för varje år att skaffa kompetent
arbetskraft till de viktiga läraruppgifter
som det här är fråga om, blir man
ärligt talat förvånad över att statsrådet
var förvånad över att interpellanten
var besviken över detta interpellationssvar.
Det är nämligen en fruktansvärd
kontrast mellan detta lama svar och
den iver, med vilken man annars brukar
framhålla i skoldebatter betydelsen
av den praktiska undervisningen på
olika områden, bland annat den det här
gäller.

Det är ju inte bara fråga om att bibringa
eleverna vissa kunskaper och
färdigheter. I det här sammanhanget
vill jag gärna betona det önskvärda i
att vi får en sådan slöjdutbildning, att
flickorna inte bara får utbildning i
textilslöjd utan även viss elementär utbildning
i träslöjd och att pojkarna får
lära sig att åtminstone sy i en knapp
och laga en reva i ett blåställ.

En annan sak som man inte kan undgå
att lägga märke till, om man har
möjlighet att titta på slöjdutställningar
i olika skoldistrikt, är den stora skillnaden
mellan elevarbetena. Jag vågar
inte uttala mig om själva det tekniska

utförandet, men vem som helst kan konstatera
att på somliga håll har man
gjort verkligt omväxlande arbeten. Man
märker att eleverna får hålla på med
föremål som de är glada åt att få arbeta
med. Detta betyder oerhört mycket för
känslan för arbetet. I andra fall åter
visar man prov på mycket enformiga
slöjdserier. Man gör då ovillkorligen
den reflexionen att det i regel förefaller
att vara så, att den mera omväxlande
undervisningen sker i distrikt med utbildade
slöjdlärare.

Inte heller kan man undgå att lägga
märke till vilka möjligheter en duktig
slöjdlärare har att påverka elevernas
smak. Detta har en mycket stor betydelse
för deras konsumtionsval, undervisningen
blir på lång sikt ett led i en
konsumentupplysning. Det är därför
inte likgiltigt vilken utbildning läraren
har. Det räcker inte med att bara vara
en duktig sömmerska, något som man
ibland tröstar sig med ute i skoldistrikten.

Det kanske allra väsentligaste för mig
är frågan, om läraren har pedagogisk
utbildning eller inte. En slöjdlärare, som
ju undervisar i ett praktiskt ämne, har
möjlighet att nå en kontakt med eleverna
som inte är möjlig att få under teoretiska
timmar, och han eller hon kanske
också just under dessa timmar kan få
kontakt med sådana elever, som har
svårt att göra sig gällande i den teoretiska
undervisningen.

Bristen på utbildade lärare är ett allvarligt
problem, som vi är mycket bekymrade
över ute i skoldistrikten. Jag
beklagar att ecklesiastikministern verkar
så föga intresserad av denna fråga.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! De båda föregående talarna
måste väl ändå medge, att vi brukar
inte handla så lättvindigt här i landet
vare sig i regeringen eller i riksdagen,
att vi lägger fram ett mer eller

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Svar på interpellation ang. ökning

mindre grovt tillyxat förslag av någon
slags epautbildningskaraktär, medan en
utredning håller på att arbeta med den
viktiga frågan.

Med anledning av vad fröken Karlsson
senast anförde vill jag genmäla, att
jag inte liade blivit förvånad alls, om
hon i höstas på ett så tidigt stadium
som möjligt hade framställt en interpellation,
eftersom lärarinneutbildningskommitténs
förslag då inte förelåg. Då
hade det i varje fall funnits den möjligheten
att jag kunde ha förklarat, varför
jag inte under pågående budgetberedning
kunde yxa till ett förslag av
den art, som fröken Karlsson tydligen
tänkt sig.

Men att man tar det förhållandet att
betänkandet inte blev tryckt under de
första månaderna av detta år till utgångspunkt
för att nu önska ytterligare
förslag till detta års riksdag är något
förvånande. På det sättet brukar vi
inte gå till väga i sådana här angelägenheter.
Jag kan väl inte tänka mig annat
än att både fröken Karlsson och
fröken Vinge menar, att när betänkandet
blir färdigt skall det ut på remiss
— något förslag kan givetvis inte göras
upp i departementet med förbigående
av en sådan remissbehandling.

Eftersom man måste hålla propositionstiderna
— vilket jag förmodar att
de ärade talarinnorna anser också vara
det riktiga — förstår var och en att till
den 20 mars skulle det varit omöjligt
att få fram ett hållbart förslag härvidlag,
ett som inte skulle gå ut på bara en
förenklad utbildning, en ren nödlösning
med andra ord. Om det är det som
fröken Karlsson eftersträvar, så finns
det möjlighet att få fram någonting före
1960/Cl, som vi har resonerat om tidigare.
Tiden är inte absolut försutten för
en sådan sak. .lag tycker ändå inte det
iir riktigt att här anklaga departementet
för bristande initiativ, när i alla fält
utbildningen under pågående utredning,
då man i vanliga fall inte brukar
5 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr

i utbildningskapaciteten av slöjdlärarinnor

göra någonting, har, jag vågar nästan
säga, i det närmaste fördubblats.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Det är väl ingen som
önskar, att man skall få en utbildning
av epakaraktär, som statsrådet nämnde.
Här är vi i ett så prekärt läge, att det
knappast finns något annat område inom
folkskolan, där vi har det så dåligt
ställt som här. Att dessutom utredningen
tagit så lång tid — det hette ändå
att det skulle vara en snabbutredning
— lastar jag inte utredningen för, ty
jag förstår, att den bär många arbetsuppgifter.
Men under sådana förhållanden
hade man väl ändock kunnat tänka
sig, att statsrådet under tiden skulle ha
kommit med förslag till en lösning. Så
har dock skett på många andra områden
inom skolväsendet.

Att jag inte i höstas framställde någon
interpellation, berodde helt enkelt
på, att jag trodde, att det skulle komma
något förslag ifrån utredningen eller,
om den inte var färdig, från statsrådet.
Jag heklagar, att jag överskattat statsrådets
intresse för saken.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag undrar vad fröken
Karlsson egentligen kallar det, att vi
genom initiativ från departementets sida
under den tid utredningen pågått
faktiskt har ökat utbildningskapaciteten
från 56 till 90 å 100.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Om statsrådet hade varit
intresserad av att driva fram denna
sak, skulle statsrådet ha sett till att lärarinnoutbildningskommittén
fått sitt
sekretariat förstärkt, så att den kunnat
arbeta snabbare. Statsrådet erinrar sig
säkerligen, att vi i fjol vid denna tid
hade ett bestämt löfte, kanske inte av
herr statsrådet, men det sades allmänt,
att utredningen skulle vara klar någon
12

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Redogörelse från Nordiska rådets svenska

gång i september i fjol. Sedan gick det
månad efter månad. Man fick veta att
kommittén var litet fördröjd, och att
sekreteraren hade så många olika utredningsuppdrag
samtidigt. Därför har
vi hamnat i denna situation. Det hade
kunnat bemästras från departementets
sida.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid till
utrikesutskottet propositionen nr 145,
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1956 och 1957
vid dess åttonde ordinarie möte fattade
beslut;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 155, angående vissa ändringar i personalförteckningen
för domänverket,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 156, med förslag till lag om
utlämning för brott;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 157, med förslag till lag om rätt
för kommun att uttaga avgift för vissa
upplåtelser å allmän plats, m. m.; samt
till statsutskottet propositionerna:
nr 160, angående omorganisation av
sjukgymnastutbildningen m. m., och
nr 165, angående nya riktlinjer för
tillämpningen av kungörelsen den 5
juni 1953 (nr 475) om eftergift i vissa
fall av belopp, vilka lämnats såsom ekonomiskt
bistånd av utlandsmyndighet.

§ 4

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner.
Därvid hänvisades

till statsutskottet motionerna:
nr 616, av herr Hagnell,
nr 617, av herrar Strandh och Christenson
i Malmö,

delegation

nr 618, av herr Ohlin m. fl.,
nr 619, av herr Jansson i Kalix
m. fl., och

nr 620, av herr Holmberg m. fl.;
till jordbruksutskottet motionen nr
621, av herr Holmberg m. fl.;
till statsutskottet motionerna:
nr 622, av herrar Karlsson i Stuvsta
och Johansson i Stockholm, samt
nr 623, av herr Nyhage m. fl.;
till behandling av lagutskott motionerna: nr

624, av fröken Elmén m. fl., och
nr 625, av fru Ewerlöf m. fl.; samt
till bevillningsutskottet motionen nr
626, av herrar Petterson i Degerfors och
Persson i Appuna.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden nr 67—70 och
bankoutskottets utlåtande nr 11.

§ 6

Föredrogs den av herr Lindström vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående utredningen
om den svenska travsportens organisation,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Onsdagen den 10 april 1957 fm. Nr 12 67

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Vi har framför oss på
bordet ett utlåtande som är synnerligen
lakoniskt, ett av de mest kortfattade utlåtanden,
som föreligger. Vad man än
må säga om detta, kan man väl vara
enig om att det knappast kan stimulera
såsom en utgångspunkt för en debatt
om Norden eller det arbete som Nordiska
rådet har utfört under sitt sista
verksamhetsår, och det är med anledning
därav, som jag har gjort det särskilda
yttrande, som står att läsa i utskottets
utlåtande.

Vad jag här säger, nämligen att det
varit önskligt, att utrikesutskottet vid
granskningen av berättelsen hade ingått
på prövning av vissa i redogörelsen
upptagna ärenden, är egentligen bara
en fortsättning av vad jag yttrade i
sammanhang med Nordiska rådets tillkomst.
Åtskilliga av kammarens ledamöter
erinrar sig kanske de debatter
som fördes 1953 och 1954 om förhållandet
mellan Nordiska rådet och de
komponerande staternas parlament, i
detta fall den svenska riksdagen. Efter
mycken diskussion, vari även regeringen,
bland andra utrikesministern, deltog,
enades man, såvitt jag har förstått
situationen rätt, om en ordning, enligt
vilken regeringen skulle lämna en rapport
till riksdagen och rapporten i sin
tur skulle kunna bilda grundvalen för
en riksdagsdebatt i ärendet.

I dag kan ju ingen anmärkning alls
riktas mot regeringen. Den har tvärtom
i år överlämnat till oss en utomordentligt
utförlig berättelse, som ger oss alla
en mycket god bild, inte bara av det
senaste årets verksamhet utan också av
tidigare års. Om någon anmärkning kan
göras vid behandlingen av detta skall
anmärkningen riktas mot oss själva som
riksdagsmän.

.lag utgår ifrån att i allmänhet de
problem, som Nordiska rådet sysslar
med, inte lämpar sig för att mängas in
i den vanliga stora utrikesdebatten. I
rapporten behandlas ju skolfrågor, jord -

bruksfrågor, fiskefrågor, allt frågor av
mera inrikespolitisk karaktär, som alldeles
skulle komma bort i den stora,
mera planetariska utrikesdebatten. Vad
vi här har förutsatt är alltså ungefär
detsamma som har gällt Europarådet,
vars verksamhet ansetts böra åtskiljas
ifrån den stora utrikesdebatten och behandlas
för sig, något som också riksdagen
och utrikesutskottet för ett par
år sedan uttalat sig för. Självklart kan
det finnas undantagsfrågor även beträffande
Norden. Jag tänker då på problem
som tullunion, försvar etc.

När det gäller förhållandet mellan
riksdagen och det Nordiska rådet bör
det erinras om att man i Norge varit
mera angelägen än i Sverige att hålla
på det komponerande landets parlamentariska
rättigheter. Där har ju åtskilliga
diskussioner utspunnit sig i
stortinget om den politik som de norska
stortingsmännen i rådet har fört.
Det förefaller dock, om man skall säga
sanningen, som om detta intresse hos
stortinget under det sista året, att döma
av bläddringar i stortingsprotokollet,
skulle ha svalnat något.

Det kanske må tillåtas mig, herr talman,
att bara ett par minuter dröja vid
själva Nordiska rådets konstruktion.
När Nordiska rådet tillkom — i viss
mån med Europarådet som förebild —
kunde man ha sagt, att ett av två ting
skulle kunna hända, antingen att varje
stat ängsligt och partikularistiskt vakade
över sina rättigheter och att rådet
skulle förlamas i sin verksamhet, eller
också att resolutioner skulle så att säga
fabriceras på löpande band liksom i
det blå, ocli detta förhållande skulle
uppmuntras av den omständigheten att
ledamöterna i Nordiska rådet knappast
kunde sägas ha ett primärt ansvar för
vad som där skedde utan endast ett
sekundärt. Primärt ligger ju ansvaret
dels på regeringarna och dels på hemparlamenten.
I någon mån kan man väl
säga att Europarådets verksamhet har
gått i den senare stilen, d. v. s. att fa -

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Redogörelse från Nordiska rådets svenska

brikationen av resolutioner, som inte
alltid varit verklighetsbetonade, har
varit mycket stor.

Nu efter några års praktisk erfarenhet
kan man väl beträffande det Nordiska
rådet tryggt resolvera, herr talman,
att det förra inte alls inträffat,
glädjande nog; någon förlamning, någon
partikularism har knappast framträtt.
Å andra sidan kan det inte heller
sägas att det senare har inträffat, i
varje fall inte i tänkt eller tänkbar utsträckning.
På det hela taget synes det
mig — och jag tror att det är många
som delar den uppfattningen — att
Nordiska rådet har gått ganska realistiskt
till sitt verk, att man där har upptagit
i vår tid genomförbara program,
och att det är detta som förklarar att
reaktionen ute i de olika nordiska länderna
gentemot Nordiska rådets verksamhet
har varit så liten som den faktiskt
varit.

Emellertid kan man ju inte komma
ifrån att det finns åtskilliga spörsmål
av rent principiell natur involverade i
den moderna nordismen sådan som den
utvecklas genom Nordiska rådet. Även
den som själv betraktar sig som mycket
avancerad nordist sedan många år —
för min egen del från den tid jag var
tidskriftsredaktör — kan inte undgå att
observera problemställningen Norden
eller Europa. En risk finns otvivelaktigt
för att våra internationella organisationer
överbetonas eller liypertrofieras.
Vi får för en och samma sak ett
svenskt organ, ett nordiskt organ, ett
västeuropeiskt eller Europarådsorgan
och slutligen något globalt organ genom
FN eller FN:s olika »agencies». Det är
inte svårt att så att säga »nordisera»
det mesta av vad vi sysslar med här i
Sverige, om man verkligen vill anstränga
sig. Men förutsättningen för
Nordiska rådets verksamhet måste väl
ändå vara att man ger sig in på sådana
arbetsuppgifter, beträffande vilka det
föreligger ett verkligt levande behov av
någon form av kooperation eller inte -

delegation

gration, och att man inte sysslar med
ting, där behovet är mera artificiellt.

Uppenbarligen har vi ett mycket stort
behov av samarbete när det gäller låt
oss säga trafik, ett sådant praktiskt problem
som nordkalottens naturtillgångar,
viss samfälld lagstiftning, den gemensamma
nordiska arbetsmarknaden och
vissa kulturella anordningar. Inte förty
kan man inte, när man läser hela denna
långa kedja av resolutioner, komma
ifrån att det finns en fara för »konstgjord
andning». Jag tänker framför allt
på det område som jag i någon mån
känner till, nämligen det kulturella. Det
föreslås nu många nya stipendieformer.
I och för sig är detta mycket önskligt
och ter sig från ideell synpunkt välmotiverat.
Men jag måste konstatera att
under de tolv år, då jag såsom lärare
varit knuten till Stockholms högskola,
har ännu inte någon av mina studenter
önskat studera i ett annat nordiskt
land, utan i den mån det varit fråga om
studier utomlands har de önskat resa
till England, Frankrike, Tyskland,
Schweiz, Amerika eller andra sådana
länder. Man har med andra ord velat
bryta den isolering, vari Sverige tidigare
befann sig gentemot Europa och
den stora världen. Jag säger inte att det
inte kunde ha varit önskvärt med ytterligare
studier i Norden. Tvärtom hade
det varit mycket lämpligt, om studierna
på detta sätt även kunnat utbredas till
våra grannländer. Men det kan inte
hjälpas att åsynen av denna stora förteckning
över nya nordiska stipendier
och de förmåner, som skulle vara förenade
därmed, ger ett intryck av att
man liksom kämpar mot strömmen, och
inriktar sina ansträngningar, krafter
och anslag på åtgärder som för närvarande
inte kan betraktas som särskilt
aktuella. Om all hypertrofiering gäller
ju dessutom att den är dyrbar, leder till
byråkrati och tar mycken tid i anspråk
för de människor i ledande ställning
som är predestinerade att delta i det
internationella arbetet.

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

Eftersom mycket av detta nordiska
arbete utföres i gemensamma kommittéer
och eftersom i varje samnordiskt
kommittéarbete ligger någon form av
utfästelse för framtiden — en utfästelse
som lätt kan bli bindande — är det
enligt min uppfattning, herr talman,
mycket naturligt att den svenska riksdagen
får diskutera åtminstone vissa
väsentliga frågor på, vad jag skulle vilja
kalla, rapportstadiet, alltså på det stadium
då de förberedande åtgärderna
via regeringens rapport första gången
anmäles för riksdagen. Det är möjligt
att utrikesutskottet inte är det allra
bästa forum för en prövning av frågorna
på detta stadium. Utrikesutskottet
består ju till förnämsta delen av
partiledarna, och partiledare är ju mycket
upptagna personer, som ofta sitter
med klockan i hand för att hinna till
nästa sammanträde och som ganska naturligt
sällan har tid att ingå i någon
grundlig prövning av frågor som för
dem inte i detta fali kan vara av primärt
intresse. Dessutom kan utrikesutskottet
inte gärna, hur utskottet än
sammansättes, inrymma en tillräckligt
allsidig sakkunskap när det gäller alla
de områden som beröres av exempelvis
den här diskuterade regeringsrapporten
rörande Nordiska rådets verksamhet.

Jag skulle därför, herr talman, våga
åtminstone kasta fram den tanken att
denna mycket värdefulla rapport sönderstyckades
när den kom till riksdagen
och att dess olika delar skickades
till vederbörande specialutskott, låt oss
säga skol- och trafikfrågorna till statsutskottet,
vissa lagfrågor och konstitutionella
frågor kanske till ett sammansatt
konstitutions- och lagutskott, socialfrågorna
till andra lagutskottet, fiskefrågorna
till jordbruksutskottet o. s. v.
.lag är alldeles övertygad om att dessa
utskott skulle ägna respektive frågor ett
mycket stort och dessutom mycket sakkunnigt
intresse. Det skulle ju inte möta
något hinder att man sedan knöt ihop
det hela till eu gemensam nordisk de -

batt genom att man ordnade det så, att
vederbörande utskottsutlåtanden avlämnades
samtidigt till kamrarna. Självfallet
kunde det vid en dylik fördelning
av ärendena återstå några mycket viktiga
frågor, t. ex. frågan om en nordisk
tullunion, som lämpligen borde behandlas
av utrikesutskottet.

Om man ser på årets rapport måste
man liksom tidigare konstatera att den
rymmer ganska många viktiga principiella
ting, som förberedande behandlats
av Nordiska rådet eller som mera
definitivt behandlats vid Helsingforssammanträdet.
Jag tänker på frågan om
nordiska medborgares rätt att inköpa
jordegendom i vilket nordiskt land som
helst, frågan om pension för tjänster
som innehafts i annat nordiskt land,
frågan om likvärdig utbildning på olika
områden inom medicinen, frågan om
en nordisk passunion etc. Alla dessa
frågor är av mycket stor principiell
vikt och skulle mycket väl lämpa sig
som utgångspunkt för en förbererande
diskussion här i riksdagen.

I det läge, vari ärendet nu befinner
sig, skall jag inte ta upp någon enstaka
av dessa frågor till diskussion, men jag
vill blott peka på ett sådant problem
som frågan huruvida vi i enlighet med
den nordiska samfärdselkommitténs betänkande
skall skapa en nordisk passunion
eller inte. När skall denna fråga
få diskuteras i riksdagen för övrigt?
Det förefaller som om regeringen delvis
skulle själv lösa frågan, men det är
kanske möjligt att det också kommer
eu proposition. Under alla förhållanden
gäller det ett mycket viktigt problem,
eftersom tre av de nordiska länderna
befinner sig på Atlantpaktsidan, ett annat
nordiskt land har sina relationer
österut och Sverige för en alliansfri
politik. Det ligger då i sakens natur att
flyktingpolitiken måste vara ett mycket
svårt och delikat problem just för vårt
land och alt det självfallet kan råda
tvekan, huruvida vi ännu är färdiga att
så att säga förflytta våra passgränser

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

till Sönderjylland, Saima, Trondheim
eller andra långt avlägsna delar av Norden.
Blir det effektivare och billigare?
Står den ideella vinsten av en nordisk
passunion i relation till de många nya
svårigheterna och ökade kontrollbesvären?
Jag skall som sagt inte ta upp
saken till diskussion, utan jag nöjer mig
med att påvisa frågeställningen.

Jag vill alltså, herr talman, personligen
gärna deklarera — och jag tror,
att många andra är av samma mening
— att man imponeras av den aktivitet,
som Nordiska rådet har utvecklat under
sin korta tid, och är mycket glad över
de oavvisliga framsteg, som under så
få år kunnat nås. Lika bestämt hävdar
jag emellertid, att själva konstruktionen
av Nordiska rådet, detta att ansvaret
primärt inte ligger hos Nordiska rådets
delegater utan hos regering och riksdag,
gör det nödvändigt, att riksdagen
kontinuerligt och grundligt följer rådets
verksamhet.

I detta anförande instämde herrar
Braconier (h) och Lothigius (h).

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
Nordiska rådets verksamhet. Den har
herr Håstad redan talat mycket om, och
jag har ingen anledning att polemisera
mot honom. Jag vill endast referera litet
av vad som förekom i utskottet. Herr
Håstad tycker ju, att redovisningen är
för mager. Vi skulle ha haft en fylligare
sådan och särskilt tagit upp några
konkreta frågor. Utskottet har hänvisat
till den bifogade uppställningen,
som är lämnad från regeringen. Mot
regeringen hade herr Håstad ingenting
att anföra. Han ansåg, att dess redovisning
var riktig. Vad som förekommit
vid den sista sessionen och även vad
som förekommit tidigare är ju redovisat,
och därigenom finns det, herr Håstad,
möjlighet att ta upp vilken fråga
som helst, som rör Nordiska rådet.

Nu önskar i alla fall herr Håstad, att

vi skulle ha nämnt vissa frågor, exempelvis
den s. k. passunionen. Det föreligger
27 st. rekommendationer. Vilken
av dessa skall man anse allra viktigast?
Olika medlemmar ha naturligtvis olika
intressen. Den ene anser t. ex. passunionen
vara mest betydelsefull, medan
kanske andra tycker att den nordiska
marknaden betyder mera eller
ett utbyte av läkare, samarbete i fråga
om sjöfarten och allt möjligt annat är
viktigast. I utskottet var alla utom herr
Håstad eniga om att vi inte skulle nämna
någon viss fråga, men vilken riksdagsman
som helst kan naturligtvis ta
upp en fråga till diskussion i kammaren.
Han kan kritisera eller instämma.
Om detta lilla papper från utrikesutskottet
är tämligen magert, är det man
hänvisar till, nämligen Kungl. Maj ds
skrivelse nr 214, så mycket fylligare.
Där finns allt material man egentligen
kan behöva.

Sedan nämnde herr Håstad också, att
man exempelvis i det norska stortinget
debatterar ärendena mycket mera än
här. Det är riktigt. Man har gjort det
även tidigare. I Norge har man diskuterat
ärendena innan delegaterna rest
till Nordiska rådet. Detta har vi för vår
del avböjt, därför att de delegater, som
riksdagen utser, bör vara fria och
obundna och kunna ta ställning precis
som vanliga representanter i riksdagen,
som valda förtroendemän, och inte bindas
i förväg. Vi känner alla till, att när
en fråga kommer upp kan det läggas
olika aspekter på den. Det händer
många gånger att det vid en session kan
komma fram saker, som gör, att vederbörande
får en annan inställning än
han förut hade.

Herr Håstad hävdar vidare, att utrikesutskottet
kanske inte är rätt forum
utan att det vore riktigare, att de olika
frågorna delades upp på de utskott, som
finns här i riksdagen. Detta är en helt
ny tanke. Annars får jag understryka,
att Nordiska rådet inte är något beslutande
organ utan gör rekommendatio -

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

ner och överlämnar frågor till regeringen.
Tar regeringen upp dem, kommer
de i sin tur till vederbörande utskott.
Sedan kan man kanske diskutera,
vem som är upphovet till förslaget,
Nordiska rådet eller någon annan. Rapporterna
är av ungefär samma slag som
Europarådets. Jag vet inte om, att det
har varit något gny mot detta.

Sedan är naturligtvis frågan om man
vill, att de olika sakerna skall stimulera
fram debatter eller inte. I den
svenska riksdagen har vi aldrig ansett
det som en huvuduppgift att ha stora
debatter, utan huvuduppgiften är noggrann
prövning av frågorna i de förberedande
instanserna. Ger denna anledning
till debatt, när den redovisas i
kamrarna, blir det väl också debatt där.
Det är självklart, att det här kan bli en
stor debatt om Nordiska rådet, ifall de
olika frågorna tas upp från ledamöternas
sida.

Det är möjligt att det kan anses, att
Nordiska rådets detaljfrågor i en stor
utrikesdebatt är för små och försvinner,
men det står också de olika ledamöterna
fritt att i en allmän utrikesdebatt
ta upp vilka frågor de vill. Då är
det också möjligt, herr Håstad, att ta
upp dessa detaljfrågor.

Herr talman! Jag ville bara lämna
den förklaringen från utskottets sida,
att vi, med undantag av herr Håstad,
varit eniga om att formulera vårt utlåtande
på detta sätt.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Håstads anförande
föreföll mig liksom det bekanta biet
vid betraktandet sönderfalla i tre delar.
.lag skall tillåta mig några mycket
korta kommentarer till var och en av
dessa tre delar.

Först talade herr Håstad om Nordiska
rådets arbete i största allmänhet, .lag
måste, säkert i likhet med mina kolleger
här bland Nordiska rådets delegater
från denna kammare, känna mig
mycket tacksam över att herr Håstad

fällde på det hela taget välvilliga omdömen.
Han sade emellertid sedan, och
det har han säkerligen helt rätt i, att
rådet skall syssla med att förbereda och
medverka till samarbete, där det verkligen
finns ett levande behov av utvidgad
nordisk kontakt. Det finns en viss
risk för konstgjord andning, sade herr
Håstad. Jag tror att delegaterna är väl
medvetna om att Nordiska rådets arbete
bör koncentreras. En av riskerna
med det oinskränkta individuella initiativet,
som både herr Håstad och jag
i olika sammanhang brukar hålla på,
är möjligen att en del småsaker, som
är en smula artificiella, kan komma upp
till behandling, men de tar i så fall en
mycket ringa del av rådets tid i anspråk,
så olyckan är kanske inte så
stor. Men det är klart att det ändå är
önskvärt att sådant, som t. ex. föreningarna
Norden kan sköta precis lika
bra, får lämnas åt dem. Därvidlag tror
jag att man får lita till den praxis, som
kan uppkomma inom rådet.

Då herr Håstad som exempel härpå
nämnde tanken på flera nordiska studiestipendier,
tyckte jag att hans exempel
inte var särskilt väl valt. Enligt mitt
sätt att se är detta faktiskt en så viktig
fråga, att det väl kan behövas att riksdagsrepresentanterna
även inom Nordiska
rådet verkar pådrivande.

Herr Håstads studenter har inte visat
någon större lust att studera i andra
nordiska länder, säger han, utan reser
hellre till det egentliga utlandet. Jag
finner av egen erfarenhet högst angeläget
att de studerande kan bedriva
studier både i det egentliga utlandet
och i andra nordiska länder än Sverige.
Möjligen har herr Håstad inte tillräckligt
stimulerat sina studenter att
studera t. ex. enkammarproblemets utveckling
i Danmark, något som skulle
vara mycket intressant att få framlagt
inför svensk publik.

Jag kommer, herr talman, till den
andra delen av herr Håstads anförande,
vilken var mera antydd än preciserad.

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

Två gånger nämnde herr Håstad att ansvaret
ligger hos regeringen och riksdagen
och icke hos rådets delegater;
därför borde, det skymtade vagt fram,
på något sätt ansvar utkrävas av delegaterna
för de ståndpunkter som de
intagit. Riksdagen borde i varje fall
på något sätt ge sin mening till känna,
det var väl det dunkla talets innersta
mening. Som ett led i detta ville herr
Håstad dels ha mera utförliga utlåtanden
från utrikesutskottet om konkreta
frågor, som behandlats i rådet, och
dels stycka sönder rapporterna och
hänvisa de olika delarna till olika utskott,
som sedan skulle uttala sig om
dem.

Jag tycker nog, herr talman, att herr
Håstad här själv har givit ett gott exempel
på konstgjord andning. Kan det
verkligen vara någon mening i att riksdagsutskotten
efter en session i Nordiska
rådet, som är en rådgivande institution,
skulle ge sig till att behandla
de olika tankegångar, som där kommit
fram? Var skulle vi hamna, om de
svenska riksdagsutskotten inte bara
skulle behandla konkreta initiativ av
regering eller av riksdagens ledamöter
utan också skulle utvecklas till ett
slags debattforum, och man skulle
börja resonera så, att den eller den frågan
har debatterats i Nordiska rådet
och därför också skall debatteras i utskottet?
Man skulle rent av kunna tänka
sig att den som inte har motionerat i
januari kan få upp en fråga i Nordiska
rådet litet senare, beroende på när rådet
sammanträder, och den vägen få
upp frågan i utskotten. Detta är en
mera formell synpunkt, som jag inte
tillmäter större betydelse, men nog är
det tvivelaktigt om det kan anses berättigat,
att riksdagen tar upp frågor
och kanske i viss mån genom uttalanden
tar ställning till dem eller gör
kommentarer, som tydligt pekar i viss
riktning, när det inte föreligger några
konkreta förslag av vanlig art för riksdagen
att behandla.

Över huvud taget kunde jag inte följa
med herr Håstads tal om ansvaret som
ligger hos regeringen och riksdagen.
Detta borde, tycker jag, närmast leda
till den motsatta slutsatsen att utskotten
just därför inte borde ta upp och i
detalj diskutera de saker, som debatteras
i Nordiska rådet, som är en rådgivande
institution.

Nu kommer jag, herr talman, till den
tredje punkten, där jag mera kan hålla
med herr Håstad. Han säger att det är
naturligt att riksdagen diskuterar dessa
frågor och att enskilda riksdagsledamöter
gör kommentarer i debatten. Ingenting
kan vara naturligare, tycker jag.
Som utrikesutskottets vice ordförande
påpekar har det varit tillfälle till det en
gång och det blir ytterligare tillfälle till
det i dag.

Man kan väl inte fästa någon större
vikt vid att utrikesutskottet inte i detalj
kommenterar de olika spörsmålen.
Som den föregående talaren påpekade
har ju också den svenska delegationens
rapport givit en utförlig redovisning
rörande rådets arbete det sista året och
även gjort en viss tillbakablick. Herr
Håstad tycktes heller inte mena att
denna redovisning är knapphändig.
All right, då finns det material för
just den debatt här i kammaren som
jag, i likhet med herr Håstad, alltid
välkomnar när kammarens ledamöter
har synpunkter att framföra.

Jag delar herr Petterssons i Dahl
uppfattning att det är svårt att tro, att
man skulle gagna denna debatt genom
att utrikesutskottet skulle försöka göra
formuleringar i dessa frågor — det
skulle i så fall bli kortfattade formuleringar.
Jag tycker att detta skulle bli
besvärligt eftersom den utförliga rapport
som den svenska delegationen presenterar
utgör ett mycket bättre diskussionsunderlag.

Jag tackar herr Håstad för att han
velat göra dessa nordiska spörsmål till
föremål för debatt här i kammaren. Jag
hoppas att han inte skall förtröttas att

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

fortsätta med det med utgångspunkt
från delegationens rapporter. Det finns
dock knappast någon anledning att följa
herr Håstad i den uppfattningen, att
delegationsrapporterna skulle styckas
sönder på olika utskott eller att utrikesutskottet
skulle komma med mera
detaljerade omdömen.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Debatten har kanske
rört vissa subtilileter, som en sådan
här ansträngande dag som i dag kanske
inte borde kräva så lång tid. Jag vill
emellertid komma med ett par tillägg
till vad jag först yttrade.

När jag tog statskunskaparna som
exempel har jag endast velat säga, att
det hos den studerande ungdomen inom
många ämnesområden — förhållandena
kan vara olika, jag kan bara yttra mig
med ledning av min erfarenhet — faktiskt
föreligger ett intresse att komma
ut i världen och att, som jag sade, bryta
den gamla svenska isoleringen. Man vill
ut i världen och inte stanna i Norden.
Jag kan kanske i något enskilt fall stimulera
någon att skriva en doktorsavhandling
om ett visst ämne, men de
allra flesta studenter kan jag inte påverka
i detta hänseende. Det är därför
jag valt detta exempel för att framhålla,
att det kanske finns uppgifter, där Nordiska
rådet faktiskt kommer att arbeta
mot strömmen. Detta säger jag hur mycket
jag än personligen välkomnar all
utbyggnad av nordiska stipendier.

Sedan några ord om herr Ohlins
stora sak, som han sade, det dunkla
talet hos mig om ansvarigheten. Jag
är förvånad över att herr Ohlin, som
eljest har så oerhört lätt för att fatta,
i detta fall inte vill bemöda sig härom.
Vad jag sagt är detta: Nordiska rådet,
liksom Europarådet, har den konstruktionen,
att den rådgivande församlingen
inte själv kan genomföra någonting.
Den kan endast komma med råd.
Följaktligen har dess ledamöter inte
något primärt ansvar. Så långt är allting

solklart. Nu har jag aldrig talat om att
vi skall utkräva ansvar på det Nordiska
rådets delegater. Den omständigheten
att ansvaret primärt vilar på andra
organ än dessa rådgivande gör det däremot
för oss mycket angeläget att kontinuerligt
följa detta råds verksamhet.
Jag kan inte förstå att det på något sätt
eller ur någon synpunkt skulle ligga en
fara i eller vara en otymplighet om Nordiska
rådet tagit upp en viss fråga och
svenska riksdagen vill diskutera huruvida
denna fråga bör lösas nordiskt
eller delvis svenskt och — om man är
av den förra uppfattningen — huruvida
det finns några särskilda synpunkter
att tillägga. Enligt min mening är man
självfallet i behov av denna fortlöpande
granskning, i positiv anda, och detta
sammanhänger med att alla dessa gemensamma
utredningar ändå faktiskt
leder till bindningar. Riksdagen har
nämligen inte fullt fria händer, när ett
samnordiskt kommittéutlåtande utarbetats.
Det kan finnas många detaljer
där riksdagen skulle vilja göra en ändring
eller säga att detta passar sämre
för Sverige än för andra länder, men
med hänsyn till just denna samnordiska
anda tvingas vi att jämka och försöka
genomföra en samfälldhet så långt som
möjligt.

När man vet att det lätt uppstår sådana
bindningar och att allt förberedande
arbete delvis har karaktären av
en utfästelse, då synes det mig vara
mycket naturligt att riksdagen, i de fall
då riksdagen har en annan uppfattning
eller då vederbörande utskott har känt
ett behov alt göra särskilda uttalanden,
får uppta en diskussion på ett förberedande
stadium. Jag kan inte tänka
mig annat än att en sådan kontinuerlig
kontroll häst överensstämmer med hela
den konstruktion av delegatskapet sådant
som detta i statuterna utformats
för det Nordiska rådet.

Herr EDENMAN (s):

Herr talman! En liten erfarenhet, som

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

jag i dag på morgonen fick då en nordisk
metodkonferens för tentamensgiltighetsfrågor
öppnades på Stockholms
högskola, gör att jag inte tycker att
herr Håstads exemplifiering av det nordiska
kulturella samarbetet är särskilt
lyckad. Det är alldeles självklart, att
en student som skall bekosta en utlandsvistelse,
många gånger föredrar ett annat
land än något av de nordiska, men
detta är inte ett faktum som kan vändas
som en anmärkning mot Nordiska
rådet. Nordiska rådet har en stor ära
av att akademiska myndigheter och
även statsmakter, kommittéer och andra,
år efter år har tvingats att redovisa
vad man har gjort på det ytterligt centrala
område som nordisk tentamensgiltighet
är. Jag skulle ha missförstått
hela Nordiska rådets arbete på detta
område, om man inte utgår ifrån att den
nordiska gemensamma examensmarknaden
skymtar i bakgrunden.

Nu har alla de nordiska ländernas
regeringar genomfört sådana bestämmelser,
att det blir möjligt för en student
att t. ex. ta tentamen i statskunskap
i Uppsala eller i Köpenhamn och sedan
resa hem till sitt eget universitet och
få betyget inskrivet som en del av sin
examen. Jag föreställer mig att det
kommer att bli mycket lättare för professor
Håstad, om han har trångt på
sina seminarier — och det vet jag att
han har — om han uppmanar några av
sina elever att under en tid förlägga
sina studier till Köpenhamn eller Helsingfors.
De kan komma tillbaka efter
att ha tenterat i Köpenhamn eller Helsingfors
och få betyget inskrivet i en
svensk filosofie kandidat- eller filosofie
magisterexamen. Jag vill, herr talman,
just mot bakgrunden av denna
konferens, som i dag och några dagar
framåt pågår i Stockholm och som har
tagit upp ämnena historia och botanik,
anföra detta som exempel på Nordiska
rådets möjligheter att på centrala områden
nå resultat.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har avsiktligen inte
yttrat mig om giltigheten av tentamina
i Norden, tv på det området anser jag
att åtgärder har varit mycket behövliga
och vi statskunskapare har alla
stött deras tillkomst. Jag har själv på
ett annat område som regeringens delegat
arbetat för samma sak också när
det gäller studier i andra delar av Europa,
men det går mycket sakta i backarna
när det gäller dessa ting. Jag vill
tillägga att vi vid Stockholms högskola
säkerligen redan utan några bestämmelser
faktiskt skulle ha tillämpat sådan
giltighet för betyg från andra nordiska
länder. Skulle någon student ha kommit
till mig och sagt att han läst den och
den kursen vid Helsingfors eller Oslo
universitet, skulle detta ha tagits i betraktande.
För Stockholms högskola
kommer det nya inte att innebära någon
större reell nyhet.

Herr Edenman talade alltså om något
som jag inte berörde. Vad jag har sagt
är, att vad som än görs på det nordiska
området, kan vi aldrig hindra våra studenter
att hellre fara ut till England,
Frankrike, Tyskland, de stora världsländerna,
och därigenom bryta isoleringen,
än att förlägga sina studier till
grannländerna. Det är bara detta faktum
jag velat påpeka och därmed belysa
de svårigheter, med vilka den nordiska
kulturpolitiken har att kämpa.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Till herr Håstads senaste
uttalande om stipendierna vill jag
bara foga den enda reflexionen, att det
för mig framstår som önskvärt att så
många som möjligt av våra studerande
får tillfälle såväl till en studieresa i
det egentliga utlandet som även till att
vistas någon tid vid ett annat nordiskt
universitet. Man behöver inte sätta upp
det ena mot det andra och tala om vilket
som är viktigast. Mitt personliga in -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation

tryck är att båda delarna är önskvärda
och viktiga. Jag har inte träffat någon
studerande, som fått tillfälle till en sådan
studievistelse i annat nordiskt land
men inte varit tacksam för den saken.

Jag begärde ordet, herr talman, för
att göra en kommentar på en annan
punkt. Herr Håstad skulle förklara det
som jag erkänner att jag inte riktigt
hade fattat, nämligen vad han menade
med talet om att ansvaret ligger hos
riksdagen och regeringen och att man
därför bör kräva fastare former för
ställningstagandet till de frågor som
diskuterats i Nordiska rådet. Då säger
herr Håstad på följande sätt — och
denna gång var han lätt att förstå! Om
genom initiativ från Nordiska rådet en
utredning tillsättes av regeringarna angående
en nordisk lösning av ett visst
spörsmål, kommer detta att innebära
en viss bindning för riksdagarna. Det
var därför herr Håstad menade, att innan
en sådan bindning göres borde
riksdagen på ett mera emfatiskt sätt ta
ställning till sådana projekt.

Herr talman! Om herr Håstad verkligen
allvarligt menade detta, var det
en mycket långtgående tanke, ty den
måste egentligen innebära, att regeringen
inte på någon punkt skall ha någon
initiativrätt att tillsätta nordiska utredningar
utan att först ha rådfört sig med
riksdagen. Jag är en varm anhängare
av att vi inte skall koncentrera för stor
makt hos regeringen utan att riksdagen
skall värna om sin medbestämmanderätt.
Jag tror dock, att det skulle vara
mycket opraktiskt och hinderligt för
det nordiska samarbetets utveckling,
om man här skulle bygga vidare på
herr Håstads tankegång. Genom att Nordiska
rådet, så som har skett, lämnar
en utförlig redovisning, har riksdagen
och dess ledamöter möjlighet att på
varje punkt ta ställning. Om rådet på
någon punkt rekommenderar en nordisk
utredning, som herr Håstad vill
sätta sig emot, har herr Håstad tillfälle

att träda upp här i kammaren och säga
detta. Men när herr Håstad tydligen
vill utvidga det hela till att man skall
göra något mera för att trygga att riksdagen
får behandla frågorna här till
och med innan en utredning sättes i
gång, då kan jag inte tro annat än att
detta skulle innebära en byråkratisering,
som i onödan skulle försvåra en
utveckling av de nordiska kontakterna.

Jag sympatiserar, herr talman, helt
med herr Håstads säkert av varmt nordiskt
intresse förestavade yttrande i
denna fråga. Jag är angelägen om att
l-etona, att min polemik mot honom
inte i minsta mån innebär att han inte
är lika intresserad som någon annan
för nordiskt samarbete. Jag är mycket
tacksam för att han tar upp en sådan
debatt, men jag kan inte följa honom,
om han i stället för en oinskränkt fri
debatt på grundval av delegationens
rapport vill sätta in byråkratiska former,
vilka jag tror i verkligheten skulle
bli hindersamma.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag ber först att få
framhålla, att den svenska riksdagen i
och med Nordiska rådets tillkomst inte
har delegerat det minsta av makt till
detta råd. Riksdagen har fortfarande
kvar alla sina befogenheter. Därför kan
det redan ur den synpunkten vara ganska
naturligt, att riksdagen diskuterar
alla problem, som kan tänkas uppstå,
även om Nordiska rådet tagit upp dem.

Vad regeringen beträffar kan det
först sägas, att många av dess åtgärder
på det nordiska området tillkommit som
en följd av riksdagsskrivelser. Det skulle
vara ganska intressant att göra en undersökning
av huruvida inte de flesta
nordiska initiativ, som tagits av regeringen,
har sin grund i eu ursprunglig
riksdagsskrivelse. Men kvar står självfallet,
att regeringen även har sin egen
initiativrätt. Beträffande denna gäller

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

dock att riksdagen har alla möjligheter
till kontroll, och den förbehåller sig i
alla sammanhang — liksom även herr
Ohlin gör — rätten att kontrollera regeringen
i dess så att säga fria nordiska
verksamhet.

Herr Ohlin använder slutligen ordet
»byråkratisering». Är det riksdagssvenska
att säga, att det är byråkratisering,
om man begär att riksdagen eller
ett utskott skall äga att granska rapporter
eller göra ett uttalande om en fråga,
som behandlats i Nordiska rådet? Är
inte detta att använda ordet i alldeles
felaktig mening? Vad det gäller är —
jag upprepar det för sista gången —
att på alla stadier av en frågas behandling
förbehålla den svenska riksdagen
och dess utskott möjligheter till en fortlöpande
kontroll. Det är bara detta jag
har velat understryka. I vilken mån utskotten
sedan utnyttjar dessa möjligheter
sammanhänger självfallet med det
sakliga bedömandet av de föreliggande
frågorna.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
angående föreskrifter till säkerställande
av allmänhetens obehindrade
tillgång till myndigheters offentliga
handlingar.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Utgifter under riksstatens fjärde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Påskyndande av pågående utredningsarbete
rörande försvarsfrågan

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SENANDER (k):

Herr talman! De sammanlagda militärutgifterna
slukar i det närmaste 2,5
miljarder kronor. Redan detta är en
utgiftssumma, som inte står i rimlig
proportion till landets ekonomiska bärkraft.
När denna stora utgiftspost skall
trängas med utgifter för sociala och
kulturella ändamål, är det uppenbart
att med den prioritet man ger militärutgifterna
i vårt land de sociala och
kulturella angelägenheterna får stå tillbaka.

Utskottsutlåtandet signalerar emellertid
ännu högre militärutgifter. ÖBplanen
rekommenderas till snabbt övervägande.
Det betyder, att man inte drar
sig för en kostnadsram av cirka 3,5
miljarder kronor om året. Dessutom
förutsättes, att denna väldiga utgift
skall göras, som det numera heter, värdebeständig.

Det är inte förvånande att allt flera
människor ställer sig frågan var det
hela skall sluta. Frågan är berättigad.
Med de perspektiv som öB-planen innesluter
finns det ingen gräns för utgiftsökningarna.

Tyngden i de militära utgifterna
trycker allt hårdare landets ekonomiska
liv. Det är inte härvidlag enbart
fråga om den andel av nära 40 procent
som militärutgifterna tar av den direkta
skatten. På grund av deras karaktär av
improduktiva utgifter utgör de dessutom
en ständig inflationsrisk. Utan
tvivel spelar också generalernas upprepade
krav på ökade militärutgifter
och statsmakternas benägenhet att falla
undan för kraven en icke obetydlig
roll för den strama ekonomiska politik,
som bland annat tagit sig uttryck i de
ständigt återkommande fordringarna
att löntagarna skall visa återhållsamhet
i löneanspråken.

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Påskyndande av pågående

Utskottets rekommendation, att resultaten
av utredningen kring öB-planen
med dess förutsatta kraftiga ökning av
militärutgifterna snarast bör framläggas,
är anmärkningsvärd, inte minst
med hänsyn till de allt angelägnare
anspråk som måste tillgodoses på det
socialpolitiska området. Den stora pensionsreformen
blir, såvitt man nu kan
se, förverkligad i sin mest kostnadskrävande
del, nämligen i fråga om folkpensionerna.
Om inte familjeutredningens
vittomfattande förslag skall bli
endast skådebröd, måste dessa genomföras
inom en nära framtid. Sjukvården
är i behov av en betydande upprustning,
likaså undervisningen och
forskningen. Slutligen vill det verkliga
krafttag till för att lösa bostadsfrågan,
som nu befinner sig i ett katastrofalt
läge.

Att statsmakterna i en sådan situation
engagerar sig för ytterligare militära
utgifter, är i hög grad anmärkningsvärt.
Detta är en klar eftergift för
högerns mångåriga och högröstade krav
på ökade militärutgifter. Högern har
som bekant särskilt vid årets riksdag
på ett synnerligen utmanande sätt demonstrerat
sin avsikt att till varje pris
få till stånd en svensk upprustning av
stormaktsformat. Dess många attacker
mot utgifterna för sociala ändamål har
utan tvivel bland annat syftat till att
skapa utrymme för höjda militärutgifter.
Högern har sålunda krävt minskning
av utgifterna för mödrahjälpen
och mödrahjälpsnämnderna, hemvårdarinne
verksamheten, daghemsverksamheten,
ferieresor för barn, samlingslokaler,
bosätt ningslåneverksamheten
o. s. v. Lägger man till detta att högern
även påfordrat långtgående nedskärningar
på kulturbudgeten, bland
annat av stipendieanslagen med 18 miljoner
kronor, så står det ganska klart
att högern är beredd atl offra vitala
sociala och kulturella intressen till förmån
för eu svensk upprustning.

Tyvärr synes högern nu inte längre

utredningsarbete rörande försvarsfrågan

vara ensam om sina krav på nya militärutgifter.
Det förefaller som om även
regeringen och utskottet skulle ha kapitulerat
för högerns och överbefälhavarens
anspråk. Statssekreteraren i försvarsdepartementet
har nämligen, som
av handlingarna framgår, tillställt utskottet
en avskrift av en skrivelse från
chefen för försvarsdepartementet till
överbefälhavaren med uppdrag för
denne att verkställa en överarbetning
av ÖB-planen. Enligt skrivelsen har ett
samråd ägt rum med 1955 års försvarsberedning,
varvid man överenskommit
om vissa direktiv för uppdraget. Direktiven
visar att regeringen och 1955
års försvarsberedning accepterat ÖBplanens
grundprinciper. Visserligen
förklaras det att kostnaderna bör beräknas
så, att de kan rymmas inom 95
procent av de i ÖB-planen beräknade
kostnaderna, men samtidigt förulsättes,
som jag tidigare nämnt, att kostnaderna
göres värdebeständiga. Detta innebär
i realiteten att, trots reduceringen
till 95 procent, militärkostnaderna enligt
dagens penningvärde skulle stiga
med cirka 1 miljard kronor.

Direktiven är dessutom anmärkningsvärda
ur andra synpunkter. Det
är svårt att ur dem utläsa vad som i
verkligheten åsyftas. Som bekant räknade
ÖB-planen med atomvapen samt
gas- och bakteriestridsmedel. Denna
oerhört betydelsefulla fråga antydes
endast svagt i direktiven, som härom
säger: »Konsekvenserna av införandet
av nya vapen klarlägges.» Även om
denna punkt är dunkel till sin formulering,
så synes den förutsätta möjligheten
av att atom- samt gas- och bakteriestridsmedel
kan komma att tillföras
försvarsmakten. Det är av stor betydelse
att ett tydligt besked lämnas i
denna viktiga fråga. Det var visserligen
inte så länge sedan försvarsministern
och efter honom utrikesministern
yttrade sig i fråga om atomvapnet i sådana
ordalag, att det knappast kunde
råda någon tvekan om att regeringen

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Påskyndande av pågående utredningsarbete rörande försvarsfrågan

var motståndare till anskaffande av
detta vapen, men direktiven för överarbetningen
av ÖB-planen är så alarmerande,
att ett nytt besked är på sin
plats.

Forceringen för att förverkliga ÖBplanen
mitt under det att en försvarsutredning
håller på med sitt arbete är
egendomlig även ur en annan synpunkt.
Nedrustningssträvandena, som länge
legat i dödvatten, har på senare tid visat
vissa tecken att göra framsteg. Sovjetunionen
och övriga öststater har för
övrigt redan avsevärt minskat sina militära
styrkor, och England har signalerat
en reduktion av sin militärbudget
med inte mindre än 200 miljoner pund.
Den amerikanska delegaten i FN:s nedrustningskommission,
Harold Stassen,
har enligt färska meddelanden föreslagit
en allmän nedskrivning av militärutgifterna
med 25 procent. Utan tvivel
måste detta betecknas som konkreta
bevis på att nedrustningstanken inte är
död utan hålles levande av en tvingande
nödvändighet.

Vad än resultaten av nedrustningssträvandena
slutligen blir, så är det
dock ett faktum att de existerar och
växer i styrka. Det bör i sammanhanget
erinras om att utrikesministern under
den nyligen hållna utrikesdebatten uttalade
sig med en viss optimism om arbetet
i FN:s nedrustningskommission,
och vad som därefter inträffat motsäger
inte hans uttalande. Vårt land tycks
emellertid trots allt bereda sig för att
fortsätta på upprustningens väg. Det
verkligen överraskande meddelandet i
statsutskottets utlåtande, att en överarbetning
av ÖB-planen skall ske i enlighet
med dess grundprinciper och med
en förutskickad försvarskostnadsram
på cirka 3,5 miljarder kronor, är oroande.
Utan tvekan kommer svenska folket
att känna sig oroat av denna åtgärd,
som mera synes bygga på förutsättningen
av ett svenskt deltagande i ett eventuellt
krig än på förutsättningen att vårt
land skall fullfölja sin neutralitetslinje.

Detta är en seger för högerns och
folkpartiets äventyrliga linje i försvarsfrågan.
Betecknande nog föreligger inga
reservationer mot utskottets uttalande
i denna punkt, ett uttalande som helt
ansluter sig till den linje regeringen
efter samråd med 1955 års försvarsberedning
skisserat i fråga om ÖB-planen.
En ny helig allians tycks ha slutits i
försvarsfrågan. I denna allians fattas
emellertid en betydelsefull kraft, nämligen
det svenska folket. Även i vårt
land har allt flera betänksamma röster
höjts mot den svenska upprustningens
inriktning. Det är även väl känt att betydelsefulla
grupper i riksdagen icke
godvilligt accepterar de ökade militärutgifterna
utan kräver en reducering.

Även militärtekniskt sett råder delade
meningar om ändamålsenligheten i
det svenska försvarets uppbyggnad.
Förre finansministern Sköld har sålunda
påpekat, att det kan ifrågasättas
huruvida det dyrbara dagjaktflyget har
någon funktion att fylla, när numera
bombplanen är readrivna och har lika
stora hastigheter som jaktplanen. För
vår del har vi från liknande utgångspunkter
och med särskilt understrykande
av robotvapnens ökade betydelse,
vilka ohjälpligt sätter jaktflyget i efterhand,
vänt oss emot den starka utbyggnaden
av flyget. Vi har ansett att de
väldiga kostnaderna för flyget inte motsvarar
dess militära värde och att de
därför borde sättas in på vapen som
inte under krigets första dagar riskerar
tillintetgörelse utan ger möjlighet
till ett långvarigt motstånd.

Då vi i en motion framfört yrkanden
om beskärning av de av regeringen äskade
anslagen till militärväsendet, så
har det skett därför att vi ansett situationen
vara sådan, att det är mera motiverat
att satsa på fredsmöjligheterna
än på krigsriskerna. Även om det internationella
läget nu kan synas vara mera
spänt än för exempelvis ett år sedan,
så finns det å andra sidan stora möjligheter
att uppnå en ny avspännings -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Påskyndande av pågående utredningsarbete rörande försvarsfrågan

period. Fredskrafterna i världen är
utomordentligt starka, och de stater,
som strävar till fred, ökar i antal. De
tidigare koloniala eller halvkoloniala
staterna kan utan tvekan inräknas bland
fredskrafterna. Dessutom utbreder sig
den uppfattningen alltmera, även bland
statsmännen, att det i ett atombombsoch
robotkrig knappast kommer att finnas
någon segrare. Det enda säkra i ett
kommande krig är en allmän förintelse
av människor och materiella värden.

Det är med dessa utgångspunkter som
vi ansett oss böra hävda den meningen,
att man bör eftersträva en nedskärning
av försvarsutgifterna och resa motstånd
mot generalernas strävanden att
göra vårt lands försvar till en kopia av
stormakternas militärmaskinerier. Finns
det en allvarlig mening bakom deklarationerna
om svensk neutralitet i krig
— och det förutsätter vi absolut — så
måste vårt försvar organiseras därefter
och utan inriktning mot vare sig öst
eller väst.

Våra motionsvis framförda förslag
till besparingar innebär, att anslagen
till övningar och material nedskäres
med 245,5 miljoner kronor samt att beställningsbemyndigandena
nedbringas
med 255 miljoner kronor.

Herr talman! Med undantag för vårt
yrkande om repetitionsövningarnas inställande,
i vilken fråga riksdagen redan
fattat beslut, kommer jag vid varje
punkt att yrka bifall till vår motion.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Man kan hålla med herr
Senander så långt, att vi väl alla skulle
önska att det vore ett sådant tillstånd
i världen, att inte någon nation behövde
offra så stora summor på försvarsutgifterna
och militärutgifterna
som vi gör. Men det är ju en sak att
önska och handla efter önskningarna
och en helt annan sak att bedöma liiget
såsom det verkligen är och ta hänsyn
härtill. Del är här som herr Senander

enligt min uppfattning gör sig skyldig
till, skall vi säga, en mycket stark
missbedömning. När jag lyssnade till
herr Senander fick jag nog det intrycket,
att han i stor utsträckning saknar
sinne för ordens valör i olika sammanhang.
När han säger, att vi här i
landet skulle ge prioritet åt militärutgifterna,
så vet jag inte med vilket annat
land han jämför. Det är klart att
2,5 miljarder kronor är mycket pengar,
det kan vi vara överens om. Men herr
Senander bortser från något som säges
i både utskottsutlåtandet och departementschefens
förslag, nämligen att vi
hållit försvarskostnaderna praktiskt taget
oförändrade under en fyraårsperiod.
Då det under denna period har
förekommit prisstegringar och då det
dessutom på grund av teknikens utveckling
krävs allt dyrare materiel för
att upprätthålla ett modernt försvar, så
förstår vi, att försvarets effektivitet har
blivit mindre än den skulle ha varit,
om vi åtminstone låtit försvarsutgifterna
stiga i takt med prisstegringarna.

Nu säger herr Senander att vi gjort
en klar eftergift åt högern i detta fall.

Jag förstår inte vad herr Senander
där fotar sitt påstående på. Herr Senander
förbiser att vi såväl i utskottet
som i den sittande försvarsberedningen

— jag erinrar om att det i beredningen
sitter representanter för samtliga demokratiska
partier — är eniga om att det
här skall ske en överarbetning. Vi har
i utskottet noterat att chefen för försvarsdepartementet
efter samråd med
försvarsberedningen och med dess enhälliga
tillstyrkan har givit ÖB i uppdrag
att verkställa en överarbetning av
det år 1954 framlagda förslaget till riktlinjer
för krigsmaktens fortsatta utveckling,
och att detta skall ske mot
bakgrunden av det aktuella läget och
framtidsutsikterna i militärt, tekniskt
och ekonomiskt avseende. Detta iir inte

— som herr Senander har velat göra
gällande — detsamma som all vi har
beställt en oförändrad öB-plan, utan

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Påskyndande av pågående utredningsarbete rörande försvarsfrågan

man har på militärt håll fått i uppdrag
av försvarsministern — med försvarsberedningens
tillstyrkan — att överarbeta
ÖB-planen. Det är sålunda fullständigt
oriktigt att säga som herr Senander,
att både regeringen och utskottet
tycks ha kapitulerat för militären i
detta fall. ÖB-planen är inte genomförd,
och den går kanske inte att genomföra.
Men det har skett en förskjutning
i tiden, och vi är nu ense om att en
överarbetning av planen bör ske. Man
kan således här inte använda uttrycket
forcering, som herr Senander gör.

Sedan sade herr Senander, och det
låter ju mycket bestickande, att Sovjetunionen
har minskat sina rustningar.
Men Sovjetunionen har ju enorma styrkor
under vapen, herr Senander, och
det är klart att man kan minska på
dem. Men här i landet har vi praktiskt
taget inga andra under vapen än de,
som ligger under utbildning. Jämförelsen
haltar därför alldeles kolossalt.

Vad England beträffar skall det bli
mycket intressant att se vad resultatet
blir av det förslag som där lagts fram.
Jag tror emellertid att det ännu är alldeles
för tidigt att där draga några
bestämda slutsatser.

När herr Senander talar om vårt
lands fortsatta upprustning, så tycker
jag som sagt att det verkar som om han
saknade sinne för ordens valör. Herr
Senander rekommenderade oss att fullfölja
vår neutralitetslinje — men vad
innebär det? Måste vi då inte också
ha ett visst försvar, vissa styrkor att
sätta bakom, om vi skall kunna kräva
respekt för vår neutralitetslinje? Erfarenheterna
säger oss att det är nödvändigt.

Sedan skulle jag gärna vilja instämma
i herr Senanders ord om att fredens
krafter i världen vore så utomordentligt
starka, men läget i världen tycker jag
i dag inte vittnar härom, och herr Senander
erkände ju också själv att läget
i flera avseenden inte verkar särskilt
ljust. Jag tror därför att det är mycket

klokt att på detta område uppträda försiktigt
och avvakta utvecklingen.

Jag poängterar att det i utskottet har
rått full enighet — med undantag på
några punkter — om att vi bör avvakta
och se vad följden kan bli av överarbetningen
av öB:s förslag samt att vi
under tiden skall hålla oss till i stort
sett oförändrade försvarsutgifter. Den
mindre stegring, som har ägt rum i år,
är betingad av ofrånkomliga kostnader,
såsom löneökningar och dylikt. Jag tror
att det i nuvarande läge är en klok linje
som departementschefen och utskottet
här har slagit in på.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Om man skall ta herr
Thappers lugnande uttalanden för kontanta,
så skulle det som utskottet här föreslår
inte vara så farligt. Men i utlåtandet
säges ju ändå, att en överarbetning
av ÖB-planen skall ske med iakttagande
av planens grundprinciper, och
att man skall hålla sig inom en kostnadsram,
som uppskattningsvis beräknas
till cirka 3,5 miljarder kronor om
året. Detta är fakta i saken. Och en sådan
utredning tillstyrker utskottet!

Dessutom framhåller utskottet att utredningen
skall ske i snabbt tempo. Det
kallar jag att forcera ett så vittomfattande
förslag som det ÖB framlagt om
organisationen av försvarsväsendet.

Sedan vill jag klart och bestämt deklarera
att vi visst inte är några försvarsnihilister.
Vi förstår värdet av att
ha ett försvar. Vad vi vänder oss emot
är att man organiserar det svenska försvaret
så, att det närmar sig ett stormaktsförsvar.
Vi vill försvara neutraliteten,
men vi anser att det kan ske betydligt
billigare men ändå lika effektivt
som på det sätt ÖB förutsätter i
sin plan.

Vad sedan minskningen av Sovjets
militärstyrkor beträffar, så är ju den

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Påskyndande av pågående utredningsarbete rörande försvarsfrågan

ett faktum, som ingen kan bestrida. Hur
stort landet sedan är och hur stark militärmakt
man där måste ha för att försvara
sina långa gränser, är ju en helt
annan sak. Faktum kvarstår att Sovjetunionen
har skurit ned sin armé med
nära två miljoner man, medan man här
i Sverige är beredd att gå andra vägen,
alltså att öka, samtidigt som även andra
länder än öststaterna går in för att
begränsa sina rustningar.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Att herr Senander
kallar det forcering när man från försvarsministerns
och regeringens sida
begärt att denna utredning skall ske i
snabb takt är förvånande att höra. Denna
planering har ett dubbelt syfte, nämligen
att vi vill komma i det läget att
vi kan planera, och vidare har all erfarenhet
lärt oss att det inte minst viktiga
är att man har en långtidsplanering
för att inte behöva råka ut för
onödiga kostnader.

Jag erinrar också om, vilket herr Senander
även var inne på när han nämnde
siffran 95 procent, att det är olika
alternativ, som man här har att räkna
med. När herr Senander säger att vårt
försvar närmar sig ett stormaktsförsvar,
har jag mycket svårt att förstå denna
jämförelse. Vi behöver bara tänka på
Sovjetunionen, eftersom han själv
nämnde detta land, och att Sovjet minskat
sin armé med så och så många
miljoner man, en siffra som jag inte
vet om herr Senander citerat riktigt.
Men det är ingalunda på det sättet, att
vi skulle öka vår armé, i vart fall inte
när det gäller manskap och sådant. Vad
det är fråga om är en avvägning av de
tekniska resurserna, och det torde man
inte kunna komma ifrån i något land.
När det talas om att vi får stegrade utgifter
återkommer jag till vad jag sagt
förut, nämligen att vi i stort sett hållit
försvarsutgifterna på samma nivå under
en fyraårsperiod. Jämfört med an6
— Andra kammarens

dra länder har vi faktiskt minskat försvarskostnaderna.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag anser det verkligen
uppseendeväckande i detta utskottsutlåtande
vara den förklaring som avgivits
av regeringen om de nya direktiven
för öB-utredningen. En nedskärning
av ÖB-planen med 5 procent, som
förutsättes, innebär ju en oerhört mycket
större militärbudget än den vi för
närvarande har. Om vi tar hänsyn till
förändringen i prisnivån och andra
omständigheter, såsom att vapnen blivit
dyrare på grund av den tekniska utvecklingen,
och utgår från regeringens
egen ståndpunkt med en nedskärning
till 95 procent, så är den siffra herr Senander
nämnde på 3,5 miljarder inte
överdriven. Minskar man med ytterligare
5 procent sjunker siffran något,
men det kommer i alla fall att bli oerhört
mycket mer än 3 miljarder.

Om det nu är så, som jag tyckte mig
höra av utskottets talesman, att detta inte
bör tolkas som ett ställningstagande i
förväg till hur den framtida försvarsordningen
skall utformas, är det i och
för sig tillfredsställande. Man får väl
utgå ifrån att statsmakterna under alla
förhållanden kommer att förbehålla sig
rätten att kritiskt pröva alla förslag
som framkommer. Men i själva regeringens
skrivelse till ÖB är givet ett förhandslöfte,
ty jag antar att när både högern
och folkpartiet gått med på denna
skrivelse och dess huvudlinjer och när
högern avstått från sin ursprungliga
tanke att göra en särskild reservation,
så är det just på grund härav. Detta
måste vid uppfattas så att regeringen
redan givit ett förhandslöfte om ÖBplanen
i väsentliga delar med en ganska
oväsentlig nedskärning.

Tidigare har det varit så i Sveriges
riksdag, att försvarsfrågan varit den
stora skiljelinjen mellan höger och vänster,
och ett tag, åtminstone i fjol, såg

protokoll 1957. Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Armén: Inventarier m. m.

det ut som om det återigen höll på att
uppstå ett sådant läge. Jag undrar vad
de som exempelvis på socialdemokratiskt
håll uttalat bekymmer för tendensen
till ständigt växande militärutgifter
egentligen har dragit för slutsatser av
regeringens nya erbjudande i försvarsfrågan.
Det lovar inte nedrustning, det
lovar inte begränsning av de militära
utgifterna, utan det innebär en betydande
ökning av försvarskostnaderna.
Det är den ena sidan av saken.

Den andra sidan gäller regeringens
resonemang om militärtekniska och militärstrategiska
förutsättningar. År det
verkligen möjligt — jag ställer denna
fråga till statsrådet och chefen för socialdepartementet,
som ju tydligen är
den som ändå ivägsänt denna skrivelse
till ÖB om bearbetning av öB-planen,
som nu anmäles av utskottet -— att man
inte måste pröva om på dessa områden?
Den brittiske fältmarskalken Montgomery
har nyligen hävdat, att på grund
av de nya vapnen är det alldeles uteslutet
att exempelvis försvara en stormakt
så geografiskt begränsad som England.
Försvaret från luften, säger han,
måste begränsas till att försvara utskjutningsbanorna
för de nya raketprojektilerna.
Jag vill inte gå in på fältmarskalk
Montgomerys uppfattning i
detta avseende, men det är ganska anmärkningsvärt,
att det inte från militärt
håll rests någon invändning mot
denna sensationella framställning av
den förändrade situationen i militärt
hänseende, och jag måste för min del
fråga, när jag nu ser på regeringens nya
direktiv för en forcerad bearbetning av
ÖB-planen: Har verkligen ingenting förändrats?
Kan vi verkligen hålla fast vid
den målsättning som bestämdes 1948?
Vi kan naturligtvis göra det på papperet,
men är vi ärliga mot folket? Är det
ärligt mot oss själva att resonera på
detta sätt? Jag tycker det är den reflexion
man gör.

Sakläget är följande. Medan England
nu sätter som en uppgift att nedpressa

militärutgifterna med i runt tal tre
miljarder svenska kronor, har den svenska
regeringen givit direktiv till en bearbetning
av ÖB-planen, som innebär
en ökning av våra militärutgifter med
i runt tal en miljard kronor. Jag anser
att detta spörsmål borde ägnas en något
större uppmärksamhet än vad hittills
varit fallet. Jag kan inte betrakta regeringens
skrivelse som något annat än
en kovändning, en reträtt inför de militaristiska
kraven på ytterligare väldiga
militärutgifter.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2—32

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33

Armén: Inventarier m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 41, s. 83—87) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
4 500 000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Christenson i Malmö
m. fl. väckt motion (II: 159) hemställts,
att riksdagen måtte besluta att ett anslag
å 800 000 kronor skulle beviljas till
förstärkning av utgående anslag till de
olika försvarsgrenarna för nyanskaffning
av madrasser och annan sängutrustning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 159,
såvitt nu vore i fråga, till Armén: Inventarier
m. m. för budgetåret 1957/58
anvisa ett reservationsanslag av 4 500 000
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Arméintendenturförvaltningen
har beräknat att det behövs

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

ett anslag på tre miljoner kronor för att
förbättra säng- och madrassutrustningen
vid försvaret. En fördelning på tre
å fyra budgetår skulle betyda cirka en
miljon kronor i anslag per år. Framställningen
från militärt håll är närmast
föranledd av försvarets sjukvårdsstyrelses
och regementsläkarnas aktion
för bättre madrasser, varigenom läkarna
avsett att kunna minska sjukskrivningarna
på grund av dåliga ryggar.

Av denna anledning väckte jag en
motion om anslag på 800 000 kronor för
bättre sängutrustning. Jag var angelägen
om att man på militärt håll skulle
kunna komma i gång med en upprustning
av logementens standard, något
som i högsta grad har försummats.

Vad jag främst syftar till är att öka
trivseln i kasernerna och förläggningarna.
Trivseln för värnpliktiga och äldre
inkallade har jag vid ett par andra
tillfällen fört på tal i riksdagen. Jag
vill sålunda erinra om kravet på extraförplägnad
vid hårda övningar och om
bibehållandet av militärmusiken. Enligt
min åsikt är trivseln en viktig faktor
i soldatutbildningen. Skapar man
inte en riktig anda inom den militära
utbildningen, förfelar den ofta sitt syfte.

Det gäller att komma till rätta med
trivselproblemet i de militära förläggningarna.
Därvid måste ett konservativt
tänkande elimineras. De moderna
militärerna börjar alltmer inse trivselns
betydelse för truppen.

Sedan jag väckt denna motion har
två stockholmstidningar skildrat kasernlivet
och givit en skrämmande bild
av ohygieniska logement, som inte kan
väcka några trivsclkänslor till liv. Bara
en sådan detalj som att det inte finns
lampor vid bädden är ett bevis på kortsynthet.
Läsning på fritid bör på allt
sätt uppmuntras.

Militärläkarna befinner sig på enig
front då de gör gällande, att sängutrustningen
bör ändras väsentligt. Framför
alll kräver de att halmmadrassen
skall bort. Denna uppfattning delas ock -

Armén: Inventarier m. m.

så av militärer av olika grader. Det är
inte rimligt att våra värnpliktiga skall
ligga sämre än fångarna på Långholmen.

Statsmakterna bär ett tungt ansvar
när trivselfrågan åsidosättes inom militärlivet.
Det har ofta lett till antimilitarism,
och många värnpliktiga har
drabbats av olust och skrämsel inför
allt vad militärt heter. Reaktionen mot
den bristande trivseln i militärförläggningarna
har tagit sig nya uttryck. Den
ökade spritkonsumtionen, särskilt bland
rekryterna, är en skrämmande tendens
som säkerligen kommer att öka, om
inte trivselmomentet kommer att inta
en mer central plats i militärlivet.

Med den utredning och de starka motiveringar,
som arméintendenturförvaltningen
och försvarets sjukvårdsstyrelse
har presterat — men som utskottet
inte synes ha observerat — ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till motion
nr 159 i denna kammare.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag skall inte ingå på
någon diskussion med den ärade motionären
om hemtrevnaden i kasern. Jag
vill bara erinra om vad det enhälliga
statsutskottet har sagt, nämligen att den
fråga, som berörts i motionen, tycker vi
är av sådan innebörd, att förslaget i
ärendet bör i första hand av vederbörande
myndighet underställas Kungl.
Maj:ts prövning. Det är den enda riktiga
vägen.

Nu har någon utredning inte skett,
och det är sannerligen inte gott för utskottet
att då ta ställning. Visserligen
är det sant som motionären säger, att
arméintendenturförvaltningen gjort en
undersökning rörande utbyte av halmmadrassen
mot annan, men medel har
inte äskats för ändamålet. Om jag ser
till marinen har medel äskats, men någon
utredning har inte företagits. Inom

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Armén: övningar m. m. — Armén: Anskaffning av tygmateriel m. m.

flygvapnet har varken någon utredning
gjorts eller medel äskats.

Vi tycker alltså att den riktiga vägen
är att frågan tas upp av vederbörande
myndigheter, så att vi får ett begrepp
om vad saken innebär och framför
allt vilka kostnader som uppkommer.

Jag ber att med dessa få ord få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall därtill
med den ändring, som föranleddes av
bifall jämväl till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Punkten 34

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 35

Armén: övningar m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 43, s. 88—90) att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
31 500 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Öhman m. fl. (I: 258)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg in. fl. (11:305), hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att förevarande
anslag måtte uppföras med
23 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 258 och II: 305, såvitt nu vore i fråga,
till Armén: övningar m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 31 500 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr II: 305.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 36—47

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42

Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 51, s. 97—101) att dels medgiva
att ett belopp av högst 40 000 000
kronor av det till armétygförvaltningens
förfogande stående rörelsekapitalet
under budgetåret 1957/58 måtte få utnyttjas
i enlighet med vad av departementschefen
angivits dels, bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva utläggande av
beställningar å tygmateriel m. m. inom
en kostnadsram av 215 000 000 kronor,
dels ock till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1957/
58 anvisa ett reservationsanslag av
305 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels förberörda båda likalydande motioner
I: 258 av herr öhman m. fl. samt
II: 305 av herr Hagberg m. fl., i vilka
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
förevarande anslag måtte uppföras
med 250 000 000 kronor och det begärda
beställningsbemyndigandet med
165 000 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Svärd (1:351) och den andra
inom andra kammaren av herr Wachtmeister
(11:437).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts för -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Armén: Frivilliga skytteväsendets befrämjande

slag och med avslag å motionerna I: 258
och II: 305, såvitt nu vore i fråga, samt
I: 351 och II: 437,

a) medgiva, att ett belopp av högst
40 000 000 kronor av det till armétygförvaltningens
förfogande stående rörelsekapitalet
under budgetåret 1957/58
finge utnyttjas i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1957 angivits;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar å tygmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
215 000 000 kronor;

c) till Armén: Anskaffning av tygmateriel
in. m. för budgetåret 1957/
58 anvisa ett reservationsanslag av
305 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SENANDER (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion
nr 11:305.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till motionerna
I: 258 och II: 305 i förevarande del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 43 och 44

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45

Lades till handlingarna

Punkterna 46—53

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54

Armén: Frivilliga skytteväsendets
befrämjande

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksda -

gen (punkt 63, s. 113 och 114) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 1 625 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Mannerskantz (I: 257)
och den andra inom andra kammaren
av herr Wachtmeister m. fl. (11:439),
hemställts, att riksdagen måtte till Armén:
Frivilliga skytteväsendets befrämjande
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 1 775 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 257 och II: 439, till Armén: Frivilliga
skytteväsendets befrämjande för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 1 625 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Av öB-utredningen beröres
såvitt jag kan finna inte vissa saker
inom den frivilliga försvarsverksamheten,
t. ex. skyttet. Den höjning av
anslaget, som begärs i motion 11:439,
avser skjutbaneunderhållet. Bara under
den senaste veckan har vi i tidningarna
kunnat läsa om två fall, där förlupna
kulor varit nära att vålla svåra olyckor,
i det ena fallet beroende på att banorna
varit i allmänt dåligt skick, i det andra
fallet beroende på den utveckling som
ägt rum inom skytteverksamheten.
Hemvärnet skjuter i allt större utsträckning
med automatvapen, och dessa
har den egenskapen, att när man
skjuter automateld, stegrar sig vapnen.
Detta medför, att de flesta av våra skjutbanor
inte räcker till, och det finns
risk för att kulorna går över kulfånget.
Därför måste vi nu bygga på banorna
upptill för att få tillfredsställande säkerhet.

Ett genomgående drag i årets budgetbehandling
har ju varit att kompensa -

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Armén: Frivilliga skytteväsendets befrämjande

tion lämnats — i de flesta fall åtminstone
— för den automatiska kostnadsstegringen.
Skvttet har emellertid inte
fått någon sådan kompensation. Tvärtom
håller, på grund av anslagets fastlåsning,
anläggningarna för skytteverksamheten
på att förfalla i ganska skrämmande
takt, till men för verksamheten
och med risker för allmänheten. Genom
en olycklig skrivning från arméstaben
blev skyttet för några år sedan
av med en del av anslaget. Inte minst
på staben har man senare kommit underfund
med sitt misstag och försökt
rätta till det. Man har förutsatt, att anslaget
skulle komma under »För försvaret
gemensamma ändamål» — men tyvärr
utan effekt.

Vi har nyss beviljat hemvärnet ökat
löneanslag. Men tänker vi på att hemvärnets
skjututbildning i mycket stor
utsträckning sker i det frivilliga skyttets
regi utan att skyttet betingar sig
ett öres ersättning vare sig för banornas
begagnande eller för instruktörernas
arbete? Är det inte rätt egendomligt,
att eleverna har avlöning, lärarna däremot
ej?

Jag vill härmed ingalunda ha sagt,
att vi skulle införa något slags dagarvode
i frivilliga skytterörelsen — en
för varje aktiv skytt fullständigt främmande
tanke — utan bara det, att skyttet
bör ha ersättning åtminstone för
sina bankostnader. Dessa är i alla fall
bara en ringa bråkdel av de kostnader,
som skyttarna själva tar på sig.

Det frivilliga skytteväsendet blir inte
delaktigt av några tipsmedel. Med idrotten
har skyttet det gemensamt, att för
goda resultats uppnående krävs ovillkorlig
nykterhet. I motsats till fotboll
och friidrott, där ett fåtal agerar på
planen och ett betydligt större antal är
betalande åskådare och därigenom bidrager
till verksamhetens finansiering,
är däremot inom skyttet varenda man
verkligt aktiv, så gott som uteslutande
hänvisad till sig själv för rörelsens
ckonomisering.

Riktpunkten måste inom fjärde huvudtiteln
— liksom på andra håll —
vara största möjliga effektivitet. För
min del kan jag knappast finna att man
inom utskottet i det här fallet valt rätt
sikte. Med all respekt för utskottet fruktar
jag att man skjuter bom, när man
låter våra skjutbanor förfalla som nu.
Utskottet är i sitt utlåtande inte på
minsta vis negativt, och det är vi tacksamma
för. Men man säger att med den
restriktiva anslagsprövning, som i rådande
läge krävs, det inte är möjligt att
medge någon anslagshöjning.

Det finns nog även inom fjärde huvudtiteln
ineffektiva anslag att ge sig
på, så att ett anslag som skjutbaneanslaget
— effektivt till sista öret — hade
kunnat beviljas. Som ett exempel på
sådan överflyttning inom huvudtitelns
ram av ett ineffektivt eller åtminstone
minre effektivt anslag kan ju nämnas
den militära presstjänsten. 1954 års
riksdag begärde med anledning av
statsrevisorernas anmärkning en omläggning
av denna verksamhet. Trots
påstötningar i tidningar av olika politiska
åskådningar har man inte hittills
märkt att man lagt i dagen någon mera
anmärkningsvärd energi på militärt
håll för att efterkomma nyssnämnda
riksdagsbeslut.

Jag yrkar därför bifall till motion nr
439. Tillåt mig bara, innan jag slutar,
att i förbigående utan yrkande vidröra
en annan sak, anslaget till lottorna
under punkt 152, som kommer litet
senare. För att förkorta debatten tar
jag upp den saken nu. Dagarvodet har
där visserligen föreslagits höjt från 6
till 8 kronor, en sak som man i och för
sig liar all anledning att vara tacksam
för. Men det kan inte förnekas att lottarekryteringen
trots denna i utsikt ställda
förbättring är svag, på sina håll nära
nog katastrofalt dålig. Man får nog tänka
sig en omarbetning av lottornas arvoden
i framtiden, antingen så att de
kommer i nivå med civilförsvarets,
som går ända upp till 15 kronor per

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

dag, eller också så att de i skattehänseende
likställes med värnpliktigas terminslön,
d. v. s. blir icke skattepliktig
inkomst. Det är ju i alla fall här en
ytterst ringa ersättning för barnvakter,
förlorad arbetsförtjänst och allt besvär
de frivilligt tar på sig.

Herr talman! I detta avseende har jag
som sagt intet yrkande; jag ville bara
i tid bringa den saken på tal.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Det är inte särskilt svårt
att begära ökade anslag och tala för
det. Det är betydligt bekymmersammare
att skaffa fram pengar till dessa ökade
anslag.

Vi är eljest överens om att vi måste
iaktta återhållsamhet, och det har vi
inom första avdelningen i statsutskottet
ansett oss nödsakade till även på denna
punkt.

Vad beträffar säkerhetsanordningarna
har utskottet sagt, att vi hoppas, att
Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på att säkerhetssynpunkterna
tillgodoses i största möjliga utsträckning.
Man får alltså göra det vid fördelningen
av anslaget, men vi måste
vara försiktiga med anslagsökningar,
och därför vågar vi oss inte på en ökning
här.

Det är naturligtvis bekvämt för en
enskild motionär att säga, att man kan
spara på det ena eller det andra anslaget
i stället, men det är inte så lätt att
göra det. Det är nog så att varje post
som finns här kan motiveras från olika
utgångspunkter.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Beträffande det sista,
att det inte skulle vara så lätt att pruta,
är jag nog inte av någon annan åsikt än
herr Thapper. Jag bara åberopar mig
på statsrevisorerna, och jag förmodar
att de har trängt in i saken.

Marinen: Övningar m. m.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
motionen 11:439; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 55—72

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 73

Marinen: övningar m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 83, s. 133—135) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
26 000 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner I: 258 av herr Öhman
m. fl. samt II: 305 av herr Hagberg m. fl.
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
förevarande anslag måtte uppföras med
20 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 258 och II: 305, såvitt nu vore i fråga,
till Marinen: övningar m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 26 000 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 305 i denna kammare.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 74—78

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Marinen: Fartygsbyggnader m. m. — Marinen: Anskaffning av vapenmateriel m. m.

Punkten 79

Marinen: Fartygsbyggnader m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 89, s. 138—149) att dels besluta
de fartygsbyggnader för flottan,
som föreslagits i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3 januari
1957, dels godkänna de ändringar av
tidigare planer för verksamheten under
förevarande anslag, som angivits i förenämnda
statsrådsprotokoll, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att i enlighet med i
samma statsrådsprotokoll angivna grunder
medgiva utläggande av beställningar
inom en kostnadsram av 100 000 000
kronor, dels ock till Marinen: Fartygsbyggnader
m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanlag av
107 000 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner I: 258 av herr Öhman
m. fl. samt II: 305 av herr Hagberg
m. fl. hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 87 000 000 kronor och beställningsbemvndigandet
med 85 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:258 och 11:305, såvitt nu vore i
fråga,

a) besluta de fartygsbyggnader för
flottan, som i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 3 januari 1957
föreslagits;

b) godkänna de ändringar av tidigare
planer för verksamheten under
förevarande anslag, som i förenämnda
statsrådsprotokoll angivits;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i samma statsrådsprotokoll
angivna grunder medgiva utläggande av
beställningar inom en kostnadsram av
100 000 000 kronor;

d) till Marinen: Fartygsbyggnader

in. m. för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 107 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 305 i denna kammare.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 80

Marinen: Anskaffning av vapenmateriel
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 90, s. 149—151) att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva utläggande
av beställningar å vapenmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
85 000 000 kronor, dels ock till Marinen:
Anskaffning av vapenmateriel

m. m. för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 85 000 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner I: 258 av herr öhman
m. fl. samt II: 305 av herr Hagberg m. fl.
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
förevarande anslag måtte uppföras med
70 000 000 kronor och beställningsbemyndigandet
med 70 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 258 och II: 305, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att medgiva
utläggande av beställningar å vapenmateriel
m. m. inom en kostnadsram
av 85 000 000 kronor;

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel

av flygmateriel m. m.

b) till Marinen: Anskaffning av vapenmateriel
m. m. för budgetåret 1957/
58 anvisa ett reservationsanslag av
85 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 305 i denna kammare.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 81 och 82

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 83

Lades till handlingarna.

Punkterna —101

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 102

Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m.

Kung], Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 116, s. 173—178) att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 3 januari 1957
angivits medgiva utläggande av beställningar
å flygmateriel m. m. inom en
kostnadsram av 640 000 000 kronor, dels
ock till Flygvapnet: Anskaffning av

flygmateriel m. m. för budgetåret 1957/
58 anvisa ett reservationsanslag av
490 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat fyra motioner. I förberörda

m. m. — Flygvapnet: Drift och underhåll

båda likalydande motioner 1:258 av
herr Öhman in. fl. samt II: 305 av herr
Hagberg in. fl. hade hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 390 000 000 kronor
och beställningsbemyndigandet med
450 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 254
och II: 301 samt I: 258 och II: 305, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 3 januari
1957 angivits medgiva utläggande av beställningar
å flygmateriel m. m. inom
en kostnadsram av 640 000 000 kronor;

b) till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
490 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 305 i denna kammare.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
motionen II: 305; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 103

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 10''i

Flygvapnet: Drift och underhåll av
flygmateriel m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riks -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

90 Nr 12

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar

dagen (punkt 118, s. 180—184) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
106 000 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner I: 258 av herr öhman
m. fl. samt 11:305 av herr Hagberg
m. fl. hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 90 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:258 och 11:305, såvitt nu vore i
fråga, till Flygvapnet: Drift och underhåll
av flygmateriel m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 106 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 305 i denna kammare.

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
motionen 11:305; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 105—107

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 108

Lades till handlingarna.

Punkterna 109—115

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 116

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt 131, s. 196—200) att dels be -

myndiga Kungl. Maj :t att vidtaga av departementschefen
förordade ändringar
i personalförteckningen för försvarets
forskningsanstalt, dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat
för försvarets forskningsanstalt, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1957/58, dels ock till Försvarets
forskningsanstalt: Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
4 620 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lundström och Söderquist (1:252)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Boija och Wedén (II: 298), i
vilka hemställts att riksdagen med ändring
av Kungl. Maj :ts förslag måtte besluta
om inrättande av sex tjänster för
forskardocenter i Ce 30 med placering
vid försvarets forskningsanstalt till en
sammanlagd kostnad av 142 128 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Eskilsson och fröken Andersson
(1:253) och den andra inom andra kammaren
av herr Munktell m. fl. (II: 297),
i vilka hemställts att riksdagen med
ändring av Kungl. Maj :ts förslag härutinnan
måtte besluta att inrätta sex nya
tjänster vid försvarets forskningsanstalt
för forskardocenter i lönegrad Ce 30
och att anvisa därför behövliga anslag
eller 142 128 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 252
och II: 298 samt I: 253 och II: 297,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt,
som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1957
föreslagit;

b) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för försvarets

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

forskningsanstalt, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1957/58;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 4 620 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Jacobsson, Svärd, Skoglund i
Doverstorp, Malmborg och Ståhl, fröken
Elmén samt herrar Nihlfors, Heckscher
och Hjalmarson, vilka ansett att utskottet
bort föreslå riksdagen att, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med
bifall till motionerna 1:252 och 11:298
samt 1:253 och 11:297,

b) fastställa av dem framlagd avlöningsstat
för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1957/58;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 4 762 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Såsom framgår av detta
utskottsutlåtande och också av uppläggningen
och intresset för dagens försvarsdebatt
ligger bakom detta utlåtande
en uppgörelse mellan partierna på
alla väsentliga punkter. Eftersom de fyra
demokratiska partierna har givit sin
anslutning till den skrivelse, som här
tidigare under den första punkten har
diskuterats och som försvarsministern
riktat till överbefälhavaren om en ny
överarbetning av öB-förslagct, har vi
inte kunnat finna att det i år föreligger
anledning till någon diskussion av försvarsfrågan
över huvud taget, även om

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar

där naturligtvis är många punkter, som
är ägnade att inge bekymmer.

Om alltså enighet kan sägas råda om
det föreliggande betänkandet, så tror
jag att även beträffande denna punkt,
116, som gäller anslaget till försvarets
forskningsanstalt, råder enighet mellan
majoriteten i utskottet och reservanterna
så till vida som det för det första
är riktigt och nödvändigt att i denna
tekniska tidsålder satsa det mesta möjliga
på en effektiv försvarsforskning
men även för det andra att försvarets
forskningsanstalt sådan den är skall
upprustas med alla de resurser som man
anser sig ha ekonomiska möjligheter
till.

Jag är den förste att omvittna, att en
sådan upprustning har ägt rum sedan
anstalten omorganiserades år 1954. Under
förra budgetåret inrättades 11 nya
forskarbefattningar. Under det nu löpande
budgetåret har anstalten tillförts
14 sådana befattningar, och under kommande
budgetår föreslår Kungl. Maj:t
13 nya sådana. Emellertid är det inte
antalet befattningar som garanterar, att
de forskningsuppgifter som föreligger
helt och hållet kan genomföras. Mängden
av forskningsmateriel, som är beställd
hos forskningsanstalten, är i nuvarande
läge för anstalten sådan, både
kvalitativt och kvantitativt sett, att där
behövs en förstärkning. Detta har inte
heller bestridits ifrån utskottsmajoritetens
sida.

Man har då sagt, att det skulle vara
en riktig och lämplig väg att inrätta
sådana befattningar som det här gäller
•— det är fråga om mycket högkvalificerade
forskare i universitetsdocents
ställning -— till ett antal av sex, såsom
anstalten har begärt, under en begränsad
övergångstid med möjlighet att innehavarna
frigörs, när de aktuella
forskningsuppgifterna är färdiga. Det
är, herr talman, vad reservationen av
herr Ohlon in. fl. innebär. Det medför
en kostnadsskillnad på 142 000 kronor,
och reservanterna menar, att detta be -

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar

lopp i nuvarande situation måste tillföras
anstalten.

Jag skall nöja mig med dessa korta
ord. Utöver dem vill jag bara säga, att
när utskottsmajoriteten argumenterar
mot denna utökning med att konstatera,
att dessa forskardocenter icke ingår i
försvarets forskningsanstalts organisation,
är detta intet argument. Det är inte
meningen annat än att de genom en
tillfällig anställning skall kunna bidra
till att effektuera de forskningsuppgifter,
som just nu föreligger inom anstalten.

Jag ber att härmed, herr talman, få
yrka bifall till den vid punkt 116 fogade
reservationen av herr Ohlon m. fl.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag hade trott, att utskottets
representant skulle ta till orda
omedelbart efter herr Ståhl. Nu vill jag
bara i likhet med herr Ståhl säga några
få ord om vår ståndpunkt i denna
fråga.

Jag tror, att jag kan lugna herr Senander
i hans bekymmer över att de
förslag, som här föreligger, i så hög
grad skulle vara influerade från högerhåll.
Det är tvärtom alldeles klart,
att vi inom högern känner mycket stark
oro över den begränsning av försvarsutgifterna,
som har ägt rum. Vi har också
tidigare motionsvis framfört yrkanden
om vissa höjningar. Att vi nu avstått
från att driva dessa yrkanden i utskottet
beror naturligtvis delvis på att saken
är överlämnad till utredning på initiativ
av försvarsberedningen, men det
beror också på att vi däri ser ett tecken
på att man från de olika partiernas sida
är villig att fortsättningsvis försöka
hålla försvarsfrågan över partierna. Och
det är enligt vår uppfattning mycket
viktigt att så sker.

Jag skall tillåta mig att åter citera
herr Senander. Han sade, att om det
skall finnas någon allvarlig mening i
vår neutralitetspolitik, måste vårt för -

svar inrättas därefter. Det är så sant
som det är sagt, men innebörden är en
helt annan än den herr Senander försökte
göra gällande. Vi som står ensamma
måste ju offra förhållandevis
mera på vårt försvar än den, som kan
bygga på samverkan med andra.

Här har också under diskussionen
åberopats Englands exempel. Betydelsen
av det nya engelska försvarsförslaget är
är — såsom herr Thapper redan framhållit
— oklar. Vi kan därav inte dra
några bestämda slutsatser, men en sak
tycks i alla fall vara uppenbar, nämligen
att man i England i än högre grad
än tidigare kommer att satsa på de rent
tekniska momenten av försvaret. Under
sådana förhållanden framstår det för
oss liksom för herr Ståhl såsom speciellt
angeläget att man när det gäller
forskningen gör allt som över huvud
taget är tänkbart för att följa med och
såvitt möjligt befinna sig långt framme
i utvecklingen. Om vi skall kunna hålla
våra försvarskostnader nere och detta
oaktat ha ett försvar som svarar mot
ett alliansfritt lands behov, då är försvarsforskning
en uppgift av allra största
betydelse.

Det föreligger också nu ganska stor
enighet beträffande försvarets forskningsanstalt.
Man är ense om att anstaltens
resurser bör förstärkas för att
man på den vägen skall kunna få en
bättre utgångspunkt för våra försvarsansträngningar.
Därtill kommer att
pengar för forskning i stor utsträckning
sparar pengar för andra ändamål.
Meningsskiljaktigheten gäller också
egentligen en enda punkt, nämligen det
här förut berörda spörsmålet angående
forskardocenturerna. Jag skulle med
några ord vilja antyda vad det är fråga
om.

Inrättandet av forskardocenturer
skulle innebära att forskningsanstalten
finge möjlighet att till sig knyta yngre
naturvetenskapsmän, som redan är docenter
och alltså hunnit en bit på den
vetenskapliga banan och som genom en

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

sådan forskardocentur skulle få tillfälle
att inrikta sitt fortsatta forskningsarbete
på uppgifter av betydelse för försvaret.
Detta är en sak av ganska stor
vikt. Unga naturvetare, särskilt sådana
som har avlagt disputationsprov, är
ytterst begärliga både på den akademiska
banan och på andra områden.
Skall försvaret ha möjlighet att för sitt
forskningsarbete dra till sig de bästa
krafterna, måste man sörja för att det
finns befattningar som är tillräckligt
lockande för vederbörande, och då är
forskardocenturerna av särskilt intresse.
En vanlig docentur vid våra universitet
är förenad med en undervisningsbörda
som särskilt i naturvetenskapliga
ämnen kan vara, om inte överväldigande,
så dock rätt betydande, och tillgången
till forskardocenturer vid universiteten
är förhållandevis liten. Den
som däremot kan få en forskardocentur
vid en anstalt av den typ det här gäller
får därigenom möjlighet att ostörd av
andra uppgifter ägna sig åt naturvetenskapligt
forskningsarbete, och det måste
vara lockande för åtminstone rätt
många av de naturvetenskapliga docenterna
att få en sådan anställning vid
forskningsanstalten. Detta är i så fall
till fördel för försvarsforskningen, men
kommer sannolikt i rätt stor utsträckning
även den naturvetenskapliga forskningen
i allmänhet till godo.

Jag finner det rimligt att man från
riksdagens sida tar hänsyn till dessa
omständigheter och att man därför fullt
ut tillgodoser forskningsanstaltens önskemål
i detta hänseende.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till reservationen.

Herr THAPPEIt (s):

Herr talman! Herr Ståhl har ju själv
erinrat om att forskningsanstalten ingalunda
blivit omilt behandlat när det
gäller personalförstärkning. Anstalten
har, såsom herr Ståhl nämnde och såsom
utskottet redovisat i sitt utlåtande,
fått elva nya befattningshavare i fjol

Försvarets forskningsanstalt: Avlöningar

och fjorton innevarande år samt skulle
enligt departementschefens förslag få
tretton nya tjänster under kommande
budgetår. Vi inom utskottsmajoriteten
har nog ansett att man f. n. får nöja
sig med denna förstärkning, eftersom
det ju gäller att iaktta återhållsamhet
med utgifterna även på denna punkt.

Vidare ville herr Ståhl göra gällande
att när utskottet hänvisar till att de
föreslagna ytterligare tjänsterna saknar
motsvarighet i anstaltens nuvarande organisation,
så är inte detta något argument.
Men om man fortsätter att läsa
vad utskottet skriver om denna sak,
skall man nog finna att det är fråga om
ett verkligt argument. Utskottet säger
nämligen att det är möjligt att ett tillförande
till anstalten av tjänster av
denna typ kan vara till fördel för anstalten,
men frågan synes utskottet ur
skilda synpunkter böra bli föremål för
närmare prövning innan man går in för
dessa tjänster.

Med dessa kortfattade ord ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Ståhl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11G :o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Personalvårdsverksamhet m. m.

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Ståhl begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 126 ja och 86 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna in—146

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 147

Personalvårdsverksamhet m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(punkt 163, s. 239 och 240) att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
277 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Weiland m. fl. (1:27)
och den andra inom andra kammaren
av herr Gustafsson i Bogla m.fl. (II: 44),
hemställts, att riksdagen måtte för ökat
bidrag till soldathemsverksamheten utöver
vad som av Kungl. Maj:t under
förevarande punkt föreslagits för budgetåret
1957/58 anvisa 50 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 27
och II: 44, till Personalvårdsverksamhet
m. m. för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 277 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Ivar Johansson, Sundelin, Pålsson,
Jacobsson, Malmborg och Ståhl,
fröken Elmén samt herrar Rubbestad,
Nihlfors och Heckscher, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna

1:27 och 11:44, till Personalvårdsverksamhet
m. m. för budgetåret 1957/58
anvisa ett reservationsanslag av 327 000
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Vid behandlingen av
denna punkt, som gäller personalvårdsverksamheten,
har utskottsavdelningen
genom föredragningar och på annat sätt
i allo fått verifierat, att det inte bara är
den del av personalvården som handhas
av de militära myndigheterna som
har betydelse. Även soldathemsverksamheten,
som meningsskiljaktigheterna
här närmast gäller, har stort värde
i detta hänseende.

Soldathemsverksamheten bedrivs av
frivilliga krafter. Den största organisationen
på detta område är Föreningen
Soldaternas vänner, som sedan många
år vid våra förläggningsplatser genom
sina s. k. soldathem tar hand om de
inkallade, bereder dem en fristad i olika
former och en fritidssysselsättning
samt dessutom, vilket under utskottsbehandlingen
med skärpa betonats,
även ger möjlighet till inkallade som
vill fortsätta med studier eller privatverksamhet
av något slag att göra detta.

Jag tror inte att det från något håll
inom utskottet ansetts vara diskriminerande,
att dessa soldathem är förbundna
med kristen verksamhet. Detta har
nog på de flesta håll i stället betraktats
som ett plus. Vad som från alla håll antytts
är, att soldathemmen — speciellt
efter den 1 oktober 1955 — visat sig ha
ett avgjort värde för att främja nykterhet
och goda seder bland de inkallade.
Inte från något håll, varken civilt eller
militärt, har någon invändning eller
kritik riktats mot soldathemsverksamheten.
Tvärtom har det antytts, att de
är av lika stor betydelse nu som de var
innan man på militärt håll vidtog de
delvis rätt omfattande åtgärderna för
personalvårdande verksamhet.

Onsdagen den 10 april 1957 fm

nr- i o

Om det alltså är klart, att denna form
av personalvård är lika nödvändig nu
som någonsin tidigare, så är det också
ett obestridligt faktum, att detta är den
billigaste formen av personalvård som
man över huvud taget prövat inom det
militära. Frivilliga krafter står för huvuddelen
av de kostnader, som här
krävs. Endast en mindre del har anslagits
av staten. Framför allt är detta
statsanslag motiverat därav, att man
från det allmänna velat visa sin uppskattning
av det frivilliga arbete som
här bedrivs.

Nu har emellertid det anslag som för
närvarande utgår och som uppgår till
100 000 kronor -— alltså en relativt obetydlig
del av hela kostnaden — inte
ändrats sedan 1950. Detta har medfört
att realvärdet av anslaget i hög grad
minskats. Med hänsyn till den roll, som
soldathemsverksamheten spelar, har
man därför från militärt håll — närmast
från försvarsstabschefen — sagt,
att man i varje fall bör soulagera soldathemmen
för penningvärdeförsämringen,
så att man inte behöver lasta
över kostnaderna på de kommuner och
landsting som har kunnat träda emellan.
Detta har under de senare åren
skett i rätt hög grad. På många håll har
landsting och kommuner lämnat bidrag
till denna verksamhet, vilket ändå helt
och hållet är en statens skyldighet, eftersom
det är staten som inkallar de
värnpliktiga.

Eftersom departementschefen inte ansett
sig kunna gå med på att tillstyrka
en höjning med 50 000 kronor har man
från motionärernas sida sagt, att det
är rimligt att man här ger ett soulagemang
för de kostnadsfördyringar som
soldathemmen fått vidkännas. Man har
föreslagit ett med 50 000 kronor höjt
belopp. Det är denna anslagshöjning,
herr talman, som reservanterna under
punkt 147 liar yrkat bifall till.

Eftersom detta belopp inte ur någon
synpunkt kan anses vara prejudicerande
och således verka höjande på övriga

Personalvårdsverksamhet m. m.

anslag på fjärde huvudtiteln — dessa
anslag har vi alla, som herr Hecksclier
underströk, varit med om att hålla tillbaka
-— och eftersom dessutom denna
lilla anslagshöjning är i hög grad befogad
och behjärtansvärd, vågar jag uttala
en förhoppning, att kamrarna skall
hjälpa soldathemsverksamhetens målsmän,
i främsta rummet Föreningen Soldaternas
vänner, att klara denna verksamhet
genom att bifalla merbeloppet
50 000 kronor.

Herr talman! Med stöd av denna motivering
får jag yrka bifall till den vid
punkt 147 fogade reservationen av herr
Ohlon m. fl.

Herr Rimmerfors (fp) instämde i detta
anförande.

Herr GUSTAFSSON i Bogla (s):

Herr talman! Jag tillhörde motionärerna
till den fyrpartimotion, som väcktes
förra året och vari yrkades 100 000
kronor högre statsbidrag för soldathemsverksamheten.
Jag fick då genom
vad utskottets ärade talesman anförde,
den uppfattningen, att det var möjligt
för Kungl. Maj :t att genom vissa omdisponeringar
ge soldathemsverksamheten
en del medel utöver vad som fanns anslaget
för budgetåret, och då det inte
förelåg någon reservation, ansåg jag
det lönlöst att ställa något yrkande om
bifall till motionen. Jag riktade dock
en vädjan till försvarsministern att beakta
soldathemsverksamhetens bekymmersamma
läge och med positiv välvilja
beakta vad vi i motionen yrkat.
Min vädjan till försvarsministern har
dock icke medfört någon höjning av
statsbidraget till soldathemsverksamheten
i årets statsverksproposition. När vi
nu återkommer i år — jag vill erinra
om att det också i år är en samlingsmotion
med riksdagsledamöter från
olika partier — har vi varit så blygsamma,
att vi inte yrkat på mera än en
höjning av statsbidraget med 50 000
kronor, trots att det är tydligt att det

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Personalvårdsverksamhet m. m.

hade varit rimligt att öka anslaget med
100 000 kronor. Jag hade nog föreställt
mig, att statsutskottet skulle ha visat
förståelse för den mycket värdefulla
frivilliga andliga vård som soldathemmen
bedriver genom att bereda de
värnpliktiga lämpliga fritidslokaler,
och att utskottet skulle ha tagit hänsyn
till att de varit framgångsrika i sin nykterhetsvårdande
verksamhet och tagit
åtskilliga fruktbärande initiativ. Våra
försvarsutgifter, som ju för närvarande
uppgår till två och en halv miljarder,
kan inte påverkas av detta blygsamma
anslag.

Också i detta fall borde nog det ofta
citerade uttrycket »människan i centrum»
kunna tillämpas, ty det gäller att
räcka en hjälpande hand åt unga värnpliktiga,
som befinner sig i en ålder,
där de kanske genomlever en kris. Det
är en ganska allvarlig sak att ryckas
ifrån hemmiljö, arbetsliv och det civila
samhället i övrigt för att genomgå en
lång militärutbildning. Jag minns med
tacksamhet det soldathem, som fanns
vid Jönköpings regemente i Skillingaryd,
och vilket värde det hade för oss.
Det var den enda fritidslokal vi hade.
Vi bildade det året en manskör, som
hade två sångaftnar, och det var en
mycket inspirerande fritidssysselsättning.

Soldathemmen bygger huvudsakligen
på frivilliga bidrag. Föreningen Soldaternas
vänner får förutom statsbidraget
en rikskollekt och andra frivilliga bidrag.
Svenska kyrkan tillsammans med
Soldaternas vänner och de frikyrkliga
samfunden och en del andra kristna
organisationer offrar mycket för denna
förnämliga verksamhet, som jag inte
tror att någon annan ideell organisation
kan genomföra på sätt som nu sker
genom soldathemmens verksamhet.

Jag kan i övrigt helt instämma i herr
Ståhls synpunkter. Jag vill yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl. Den innebär
bifall till årets motion om en höjning

av statsbidraget med 50 000 kronor. Jag
vill vädja till kammarens ledamöter att
bifalla reservationen.

Herr CARLSSON i Tibro (fp):

Herr talman! Den fråga som statsutskottet
under punkt 147 haft att behandla
gäller personalvården vid våra
regementen. Ur ekonomisk synpunkt
och i jämförelse med övriga frågor,
som vi i dag har att ta ställning till,
kan det synas vara en liten fråga. För
min del anser jag, att denna fråga har
så stor betydelse för vårt land och vårt
folk, att den bör ägnas den största uppmärksamhet.

Den anslagsökning på 50 000 kronor
till stöd åt soldathemsverksamheten,
som av chefen för försvarsstaben föreslagits
och som har fått stöd av ett flertal
motionärer, har inte av utskottsmajoriteten
kunnat tillstyrkas. Detta är
beklagligt, och jag ifrågasätter om verkligen
de ledamöter av statsutskottet,
som ställt sig avvisande, har haft tid att
sätta sig in i vad saken gäller. Det är
här fråga om en grupp människor, som
intar en särställning i vårt samhälle.
Det gäller den stora skaran av unga
män, som nödgas lämna sina hem, sin
anställning och den miljö i vilken de
levat för att under ett års tid fullgöra
sin värnplikt.

Redan för 75 år sedan fanns i vårt
land människor, vilka insåg nödvändigheten
av att man på våra förläggningsplatser
iordningställde soldathem för
att de värnpliktiga skulle ha någonstans
att gå på sin fritid. Då denna verksamhet
visat sig vara av stort värde, har
den under årens lopp åtnjutit allmänhetens
förtroende och stöd. Även myndigheterna,
såväl militära som civila,
har på olika sätt genom uttalanden givit
till känna, att soldathemmens verksamhet
har stor betydelse i vår gemensamma
strävan att hjälpa de unga männen
genom en kritisk period av deras
liv. Det kan vara av intresse att ta del

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

av en regementschefs synpunkter på
denna verksamhet.

För sex år sedan blev det nere i
Skövde, som är en stor garnisonsstad,
aktuellt att vi skulle inreda ett nytt soldathem.
Vi fann det nödvändigt att informera
allmänheten om denna sak, då
vi behövde dess stöd. Därför anordnades
ett informationsmöte, och såsom
huvudtalare kallades dåvarande chefen
för Göta trängregemente, överste Sten
Camitz. Jag ber, herr talman, att få citera
några korta avsnitt ur hans tal,
vilka jag finner vara väl lämpade att
fogas till kammarens protokoll, överste
Camitz sade bl. a.:

»Soldaten är — liksom all ungdom —
påverkbar. Han är lätt att locka med
på något nytt, bara det låter spännande.
Han kan då rentav bli entusiastisk.
Kommer en dålig ledartyp, som är högröstad
och har förmåga att med väl
valda argument verka övertygande, kan
han lätt följa med på oöverlagda dumheter.
Men han kan lika lätt följa en
rättrådig kamrat och lyssna till dennes
mera omdömesgilla och avvägda synpunkter
och tankar. Det är naturligt.
Han är ung, hans erfarenhet av livet är
icke så stor, hans omdöme är icke tränat.
I själ och hjärta är han icke dålig.
Tvärtom. Han är sund och oförvillad,
men han saknar den inre styrka och
fostran, som kan skydda honom för livets
frestelser och törnar. Vi måste med
tolerans och överseende söka förstå den
unge soldaten, emedan han under sin
värnpliktstid undergår en såväl psykisk
som fysisk utveckling. Denna process
kan inte gå spårlöst förbi. Inlärandet
av militära kunskaper och färdigheter
i förening med en hård fysisk träning
fordrar en psykisk anspänning, som kan
sätta hans karaktärsegenskaper på svåra
prov. Befälet som leder hans fostran
måste ha hjälp särskilt i fråga om den
andliga fostran, som icke under denna
tid får cftersiittas.»

Därefter fortsätter överste Camitz:

»Det iir därför min uppfattning att
7 — And rit kammarens

Personalvårdsverksamhet m. m.

de pojkar, som komma från soldathemmens
miljö, kunna inverka positivt på
sin omgivning — kanske icke så mycket
genom att föra sina åsikter till torgs
utan fastmer genom sitt exempel i handling.
Jag tror också att de pojkar, som
jag nämnde nyss även påverkade befälets
uppfattning om soldathemmens goda
inflytande på soldaterna. Befälet
torde i övrigt icke fått fullt klart för
sig vare sig soldathemmens verksamhet
eller betydelse för den enskilde soldaten.
»

Slutligen säger överste Camitz:

»Ett glädjande faktum inom soldathemsverksamheten
är den tolerans och
vidsynthet som gör sig gällande särskilt
mellan de olika religiösa åsiktsriktningarna,
men även utåt i kontakten med
truppförbandens personal och övriga
soldathem.

Jag kan ej heller undgå att uttrycka
min beundran för att en rörelse vuxit
sig så fast och fått en sådan betydelse
inom landet — uteslutande och så gott
som enbart på frivillighetens väg. Visserligen
utgå vissa bidrag från staten,
men dessa äro ganska små. Denna frivilliga
insats av pengar och arbete visar
på att stora delar av Sveriges folk
hyser ett varmt intresse för sina värnpliktiga
soldater och söner och att omtanken
om individen är stor. Därmed
visa dessa människor förutom intresse
för soldaten och försvaret även ett efterföljansvärt
exempel och omdöme.»

Jag skulle härtill kunna säga något
om hur det för närvarande står till
inom denna verksamhet. För att motsvara
tidens krav har våra soldathem
under senare år moderniserats och även
nya hem har skapats. Under år 1955 bedrevs
verksamhet i 35 soldatliem, som
åtnjuter statsbidrag. Den totala kostnaden
belöpte sig på 1 048 000 kronor.
Statsanslaget täckte omkring 9 procent
av denna summa.

Som en jämförelse kan nämnas hur
man i Danmark ser på denna fråga. Där
utgår statsanslag för verksamheten. Före

protokoll 1957. Nr 12

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Personalvårdsverksamhet m. m.

år 1952 uppgick anslaget till 60 000 kronor,
men detta år fördubblades summan
till 120 000 kronor med retroaktiv
verkan för ett halvt år. År 1956 dubblades
anslaget till 240 000 kronor, likaledes
med retroaktiv vtrkan för ett halvt
år. Förutom statsanslaget har man i
Danmark under vissa år utanordnat bidrag
från tipsmedel på upp till 100 000
kronor för byggande av nya hem. Därjämte
pågår en märkesförsäljning, som
sker över hela landet med justitiedepartementets
tillstånd och som inbringar
cirka 200 000 kronor.

När det i vårt land för närvarande
föreligger risk för att en del soldathem
nödgas inskränka sin verksamhet och
några t. o. m. står inför hotet att få läggas
ned på grund av underskott i budgeten,
ber jag att få yrka bifall till reservanternas
förslag, vilket innebär att
anslaget för denna verksamhet uppräknas
med 50 000 kronor.

Häri instämde herr Neländer (fp).

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det är många som redan
har yttrat sig, och jag skall inte förlänga
debatten mycket. Jag vill bara
säga, att personalvårdsverksamheten
över huvud taget byggdes ut i stor utsträckning
under det andra världskriget.
Det var då, under den långa beredskapen,
som man fick klart för sig hur
viktigt det är att den militära personalen
blir omhändertagen och får hjälp
med att lösa rent personliga problem.

Sedan dess har en permanent organisation
skapats även inom själva förbanden.
Man har ibland sagt, att personalvårdsfrågorna
därmed skulle vara lösta.
Jag tror emellertid, herr talman, att
detta är oriktigt. Inte minst på det område
som vi nu behandlar behövs det
fortfarande personliga och frivilliga insatser.
Det arbete som utförs vid soldathemmen
är en del av personalvården.
Skulle arbetet helt och hållet överflyttas
på den av staten bekostade perso -

nalvården, så skulle därmed följa kostnader
som är betydligt större än de som
här har ifrågasatts. Det gäller för oss
att få möjlighet att fortfarande utnyttja
ett frivilligt arbete, som är av stor betydelse
för den enskilde men också för
försvaret som helhet.

Jag anser, herr talman, att det är av
vikt att vi ger soldathemsverksamheten
det mycket blygsamt ökade stöd, som
här är ifrågasatt och som i själva verket
inte betyder någonting annat än en
senkommen kompensation för de kostnadsökningar
som har ägt rum. Jag ber
att få yrka bifall till reservationen.

I detta yttrande instämde herr Nilsson
i Bästekille (h) och fru LidmcmFrostenson
(h).

Herr THAPPER (s):

Herr talman! Vi som tillhör utskottsmajoriteten
intar också en förstående
inställning till detta problem, men skall
vi hålla igen på utgifterna måste vi
göra det på samtliga punkter. Man kan
naturligtvis säga som herr Gustafsson i
Bogla, att 50 000 kronor är ett obetydligt
belopp. Det är riktigt om man ser
det isolerat, men här kommer vi in på
en avvägning, på vilka punkter vi skall
medge anslagsökningar, och vi måste
vara konsekventa. Statsutskottet anser,
att om vi skall hålla igen utgifterna,
måste vi vara sparsamma på samtliga
punkter, och vi anser att man inte heller
på denna punkt kan gå med på någon
ökning. Vi har inte någon annan
mening än reservanterna om angelägenheten
av denna verksamhet, även om
den kanske hade större betydelse förr
än den har nu.

Sedan vill jag säga till herr Carlsson
i Tibro, att det ingalunda är så, som
han försökte göra gällande, att majoriteten
inte skulle veta vad det här är
fråga om. Vi har dock haft en ingående
föredragning om dessa saker i första
avdelningen och har studerat denna
verksamhet. Vi anser dock att man bör

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

lägga sparsamhetssynpunkter även på
denna sak.

Med dessa korta ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag måste erkänna att
jag inte ämnar rösta för utskottets förslag
utan för reservationen, men jag vill
ändå försvara utskottet i ett avseende.
Herr Carlsson i Tibro fällde ett väl
kärvt omdöme om statsutskottet. Det
skall i rättvisans namn erkännas, att
utskottsmajoriteten positivt står på reservationens
linje. Man talar om den
gagnande verksamhet som på detta sätt
bedrivs och säger att den egentligen
skulle vara i behov av en ökad medelstilldelning,
men av ekonomiska skäl har
man avstått från att tillstyrka en ökning.
Ingen kan därför påstå att statsutskottet
är kallsinnigt.

Det som gör att jag vill yttra mig i
denna fråga är, att jag under flera år
har kunnat följa soldathemsverksamlieten.
I början ställde jag mig något
skeptisk. Jag ansåg att verksamheten
begränsade sig till ett visst klientel, en
mera utvald skara, men det har visat
sig — på den punkten måste jag vända
mig mot min vän herr Thapper —• att
verksamheten har fått större betydelse,
eftersom det klientel som anknyter till
verksamheten, har varit i ständigt
växande.

Det är här inte fråga om att utbygga
verksamheten utan om att hålla den vid
liv. Soldathemmen har en hel del utgifter
som de inte längre kan klara. De
har stora kostnader för samkväm och
den service som därmed följer, för anskaffande
av film och för föreläsningar.
De arbetar med underskott, och både
kyrkliga och frikyrkliga organisationer
är överlupna av ideliga vädjanden att
hjälpa soldathemmen i deras nödläge.
Det tycker jag är bevis för att detta
anspråkslösa anslag står i en särställning.
Alldeles säkert är att om kamma -

Personalvårdsverksamhet m. m.

ren bifaller förslaget om en ökning med
50 000 kronor, så kommer det att göra
ett synnerligen gott intryck ute i landet.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr CARLSSON i Tibro (fp):

Herr talman! Jag ber att för kammaren
få poängtera, att mitt uttalande med
anledning av att statsutskottets majoritet
icke kunnat bifalla den föreslagna
anslagsökningen till stöd åt soldathemsverksamheten
var av följande lydelse:
»Detta är beklagligt, och jag ifrågasätter
om verkligen de ledamöter av statsutskottet,
som ställt sig avvisande, har
haft tid att sätta sig in i vad saken gäller.
» Jag respekterar statsutskottet till
alla delar och vet att utskottet har att
ta ställning till många stora och betydelsefulla
frågor, men jag föreställer
mig, att utskottets ledamöter kanske
inte har tid att sätta sig in i en fråga
som denna, som väl trots allt rent ekonomiskt
är en liten och obetydlig fråga.
För soldathemsföreståndarna, som tidigare
haft mycket dåligt betalt och först
under de senaste åren äntligen i någon
mån vunnit rättelse i sina avlöningsförhållanden,
betyder det emellertid oerhört
mycket, om de kan få så stor lön,
att de har möjlighet att existera. För
dem är alltså detta en stor fråga.

Jag ville endast göra detta tillrättaläggande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ståhl begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
147:o) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

100

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 97
ja och 115 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
punkten fogade reservationen.

Punkterna 148—157

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 158

Lades till handlingarna.

Punkterna 159—168

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 169

Lades till handlingarna.

§ 10

Utgifter under riksstatens elfte
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under elfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd:
Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 6, s. 33—
39) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58, dels ock till Medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 418 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sundelin och Lindblom (I: 71) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (11:77), hade hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte besluta ökning av medelsanvisningen
under förevarande anslag
med 29 970 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 71
och II: 77, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58;

b) till Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd:
Avlöningar för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 418 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin och Jacobsson, fröken
Elmén, herrar Widén och Helén samt
fröken Liljedahl, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 71 och II: 77, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58;

Onsdagen den 10

Medicinalstyrelsens

b) till Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd:
Avlöningar för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 448 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fröken

LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Med anledning av reservation
nr 1 vid detta utlåtande vill
jag säga några ord.

Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
har under sin förvaltning
ett beredskapsförråd av sjukvårdsmateriel
till att anskaffningsvärde av mera
än 40 miljoner kronor. Denna materiel
är upplagd dels i tio centralförråd, dels
i en mängd lokala förråd ute i landet.
Tillsynen av förråden är emellertid som
framhållits i petitan inte tillfredsställande.
Man kräver därför en viss utökning
av personalen för att en förbättring
i detta avseende skall kunna komma
till stånd. Departementschefen är
emellertid inte beredd att tillstyrka den
begärda personalförstärkningen.

I motionerna 1:71 och 11:77 framliålles,
att med hänsyn till de stora värden
som förråden representerar är det
högst otillfredsställande, att som nu
sker kontroll och tillsyn av förråden på
grund av brist på personal endast kan
ske vart tredje år. Motionärerna begär
förstärkning av personalen i enlighet
med medicinalstyrelsens förslag. Det
innebär, att det skulle anställas en assistent
i Ce 22 och ett kanslibiträde i
Cell samt att ett kontorsbiträde i Ce 8
anställes på heltid i stället för som nu
på halvtid. Sammanlagda kostnaden för
detta skulle medföra en uppräkning av
anslaget med 29 970 kronor.

Vi reservanter understryker, att det
arvode som nu utgår inte utgör garanti
för någon noggrannare kontroll av förråden
i fråga. Vi menar också, som jag
vid punkt (i närmare kommer att motivera,
att man tillfälligt kan minska matericlanskaffningen
för att den förstärkta
personalen skall få möjlighet

april 1957 fm. Nr 12 101

sjukvårdsberedskapsnämnd: Avlöningar

att inspektera förråden i den utsträckning,
som är av behovet påkallad. Den
förstärkning av personalen vid nu befintliga
förråd som här begäres synes
oss högeligen påkallad, varför vi yrkar
bifall till i motionen framställda krav.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till reservation nr 1 i
detta utlåtande.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Utskottet har under
denna punkt erinrat om att när sjukvårdsberedskapsnämndens
nuvarande
organisation fastställdes erhöll nämnden
en relativt stark kansliorganisation.

I samband därmed ansågs dock, att
organisationen kunde begränsas, sedan
en genomgång av beredskapsområdet
verkställts. Även utskottet anser det
vara av vikt att det sker en fortlöpande
kontroll av förrådshållningen, men innan
denna organisation har vunnit
stadga, så att personalbehovet bättre
kan bedömas, finner utskottet sig inte
kunna tillstyrka motionärernas förslag
eller följa reservanterna.

Det är av dessa skäl, herr talman,
som utskottet har hemställt om bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, och jag ber
att få yrka bifall till denna hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels oek på bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Liljedahl
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3:o)
i utskottets utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

102 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.
Utrustning m. m. av beredskapssjukhus vid krig eller krigsfara

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 4 och 5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Utrustning m. m. av beredskapssjukhus
vid krig eller krigsfara

Kungl. Maj:t hade (punkt 9, s. 43—
49) föreslagit riksdagen att till Utrustning
in. m. av beredskapssjukhus vid
krig eller krigsfara för budgetåret 1957/
58 anvisa ett reservationsanslag av
4 800 000 kronor.

I de under punkten 3 nämnda likalydande
motionerna I: 71 av herrar Sundelin
och Lindblom och II: 77 av herr
Ohlin m. fl. hade hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte besluta
minskning av medelsanvisningen
under förevarande anslag med 1 493 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 71 och II: 77, såvitt nu vore i fråga,
till Utrustning m. m. av beredskapssjukhus
vid krig eller krigsfara för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 4 800 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin och Jacobsson, fröken
Elmén, herrar Widén och Helén samt
fröken Liljedahl, vilka ansett att utskottet
bort föreslå riksdagen att i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 71 och II: 77,

såvitt nu vore i fråga, till Utrustning
m. m. av beredskapssjukhus vid krig
eller krigsfara för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 3 307 000
kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Enligt sjukvårdsberedskapsnämndens
beräkningar anses det
ur beredskapssynpunkt lämpligt, att vi
lägger upp ett förråd av sjukvårdsmateriel
för sammanlagt 110 000—112 000
vårdplatser. För dessa vårdplatser är
materielbehovet nu tämligen väl fyllt,
och det återstår endast att skaffa materiel
till ytterligare 9 000 vårdplatser.
Med hänvisning till dessa omständigheter
anser vi reservanter liksom motionärerna
i motionerna I: 71 och II: 77,
att det inte är nödvändigt att anskaffa
den återstående delen av sjukvårdsmaterielen
i så hastig takt som den departementschefen
föreslår.

Den i punkt 3) omtalade bristen på
möjligheter att ägna förråden nödig tillsyn
har också givit oss anledning framhålla,
att medelsanvisningen för nästa
budgetår med fördel kan inskränkas
till att avse materiel för 1 000 vårdplatser
i stället för de 2 800 vårdplatser,
som departementschefen har förordat.
Reservanternas förslag innebär en
minskning av anslaget för innevarande
budgetår med 1 493 000 kronor.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 2
av herr Ohlon m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Reservanterna vill här
pruta på en utgift, men det är inte alltid
detsamma som att spara pengar. De
har en annan mening än utskottet om
hur pass brådskande det är att utrusta
beredskapssjukhusens hela antal vårdplatser.
För egen del brukar jag dock

Nr 12 103

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Utrustning m. m. av beredskapssjukhus vid krig eller krigsfara

inte tillhöra dem, som anser det nuvarande
läget vara så allvarligt, att vi i
panikens tecken behöver vidtaga några
åtgärder, och det har Kungl. Maj :t ej
heller föreslagit.

Reservanterna har sagt, att vi för
närvarande inte behöver ha så stor beredskap,
som Kungl. Maj:t har förordat,
och att vi därför inte behövde uppställa
som mål att iordningställa det föreslagna
antalet vårdplatser vid beredskapssjukhusen
så snabbt som Kungl.
Maj :t föreslagit. Detta är emellertid en
omdömessak. Det gäller hur vi ser på
angelägenheten av att på detta område
ha en tillfredsställande beredskap.
Kungl. Maj:t har begärt medel för iordningställande
av 2 800 vårdplatser, och
detta har utskottet godtagit. Det är alltså
här skiljelinjen går mellan utskottet
och reservanterna.

Herr talman! Med det anförda ber
jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Herr Åkerström sade,
om jag uppfattar honom rätt, att vi reservanter
anser, att vi inte behöver
ställa i ordning det antal vårdplatser,
som är angivet i statsverkspropositionen.
Det har vi emellertid inte sagt. Vi
har bara förklarat, att vi inte anser att
vi i dag behöver iordningställa så
många platser som 2 800, eftersom vi
inte har möjlighet att ens sköta den
materiel ordentligt, som vi nu har. Vi
tycker därför att man inte skall anskaffa
mera materiel än vad vi har
möjligheter att vårda.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Fröken Liljedahl gör
gällande, att vi inte kan sköta vår nuvarande
materiel ordentligt, men reservanterna
har inte kunnat bevisa den
saken och har därför inte heller fått
stöd för sin uppfattning. Den meningen

får därför stå för reservanternas egen
räkning.

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Det står faktiskt i statsverkspropositionen,
där medicinalstyrelsen
motiverar sin anhållan om utökning
av personal, att vården inte kan
skötas tillfredsställande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Liljedahl begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 6:o)
i utskottets utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifaliit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Liljedahl begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
141 ja och 58 nej, varjämte 12 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 7—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

104

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Punkten 24

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 29, s. 116—
158) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
statens sinnessjukhus, som påkallades
av vad departementschefen föreslagit,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens sinnessjukhus,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1957/58, dels ock till
Statens sinnessjukhus: Avlöningar för
nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 116 975 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Huss och Edström (I: 73) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Höjer m. fl. (II: 93), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta nyanställning
av personal vid statens sinnessjukhus
i överensstämmelse med vad i dessa
motioner föreslagits samt att erforderligt
anslag härför beviljas,

dels en inom första kammaren av herr
Snygg väckt motion (1:72),

dels en inom första kammaren av
herr Thun väckt motion (I: 300),

dels en inom andra kammaren av herr
Johanson i Västervik m. fl. väckt motion
(II: 358), vari hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen under elfte
huvudtiteln: Statens sinnessjukhus måtte
besluta att ekonomipersonalen vid
statens sinnessjukhus i Ce 5 skulle utökas
med 35 mot av departementschefen
föreslagna 13 samt att erforderliga
medel skulle ställas till förfogande
härför,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Sjöström-Bengtsson m. fl. (1:39) och
den andra inom andra kammaren av fru
Thorsson m. fl. (11:28), i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen,
med ändring av Kungl. Maj:ts

förslag i proposition nr 1 under riksstatens
elfte huvudtitel, punkten 29, måtte
besluta att i fråga om personal för befintliga
platser på de statliga sinnessjukhusen
skulle inrättas 251 nya tjänster
som egentlig vårdpersonal och 70
nya tjänster som ekonomibiträden samt
att 40 000 kronor skulle anvisas för fortsatt
försöksverksamhet i fråga om psykologernas
medverkan i sinnessjukvården,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Sundelin och Lindblom
(I: 75) och den andra inom andra kammaren
av herr Ohlin m. fl. (11:76), i
vilka föreslagits, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte besluta att antalet
nya befattningar som ekonomibiträden
för centralkök och servering skulle
höjas från av departementschefen föreslagna
13 till 70 samt att vederbörande
anslag måtte uppräknas med erforderligt
belopp.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj.ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:73 och 11:93, 1:72,
1:300, 11:358, 1:39 och 11:28 samt
I: 75 och II: 76, sistnämnda fem motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus, som
påkallades av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1957 förordat;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för statens sinnessjukhus,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58;

c) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 116 975 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:73 och 11:93, 1:72,
1:300, 11:358, 1:39 och 11:28 samt
I: 75 och II: 76, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört
rörande den fortsatta utbyggnaden
av personalorganisationen.

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12 105

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Wiclén, fru
Thorsson, herr Helén, fru Sjövall och
fröken Liljedahl, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 73 och II: 93, II: 358, I: 39 och II: 28,
med bifall till motionerna I: 75 och
II: 76, sistnämnda fem motioner såvitt
nu vore i fråga, ävensom med avslag å
motionerna I: 72 och I: 300,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus, som påkallades
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 3 januari 1957 förordat;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för statens sinnessjukhus,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58;

c) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 118 861 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 73 och II: 93, I: 72, I: 300,
11:358, 1:39 och 11:28 samt 1:75 och
11:76, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört rörande
den fortsatta utbyggnaden av personalorganisationen
;

b) av herr Hesselbom, och

c) av herr Thnn, de båda sistnämnda
utan angivna yrkanden.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Den upprustning som
skett beträffande vården vid de statliga
sinnessjukhusen under de senaste åren
skall tacksamt noteras. Det har rått enighet
inom alla partier, att vi i princip
vill ge lika god vård åt dem som vårdas
på sinnessjukhusen som åt dem som
vårdas på kroppssjukhusen. Tyvärr har
vi inte nätt dit ännu. Bristen på vårdplatser
är ännu mycket oroväckande.

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

På tillgängliga 18 800 platser vårdas
omkring 22 000 patienter, vilket innebär
en överbeläggning med i runt tal 15
procent. Trots denna överbeläggning
finns en ko av 1 500 exspektanter anmälda
för vård på sjukhusen. Nya
vårdplatser kommer genom riksdagens
tidigare beslut under nästkommande
budgetår att tas i bruk bland annat vid
Gullberna sjukhus. Flera nya sjukhus
planeras, och vi får tillfälle att senare
godkänna en proposition om ytterligare
utbyggnader och ombyggnader för denna
vårdgren.

Det vi i dag skall besluta om gäller
anslag för driftkostnader vid våra sinnessjukhus.
Trots de planerade utbyggnaderna
måste vi under ännu en avsevärd
tid — till dess balans på vårdplatser
uppnåtts — försöka se till att de befintliga
vårdplatserna är i sådant skick,
att de kan till fullo utnyttjas och att
vården i görligaste mån kan följa den
medicinska utvecklingen med dess krav
på moderna behandlingsmetoder. Detta
är främst ett humanitärt krav. Det är
också viktigt, att man på ett rationellare
sätt kan utnyttja varje befintlig vårdplats,
så att de som är intagna för vård
verkligen också får vård. Sjukhustidens
varaktighet kan genom rationell vård
avkortas till förmån inte minst för dem
som befinner sig i vänteköerna.

Ett av de stora problemen är bristen
på läkare. Inte bara inom sinnessjukvården
utan också inom många andra
vårdområden påtalas dagligen den svåra
bristen på psykiatriker. Personalfrågan
över huvud taget har stor betydelse
inom mentalsjukvården. Vid en
inventering av personalbehovet vid dessa
sjukhus, som man företog inom medicinalstyrelsen
för några år sedan,
kom man fram till att en utbyggnad av
personal för nu befintliga platser borde
ske med 200 tjänster varje år under en
femårsperiod för att man inom rimlig
tid skulle kunna förbättra vårdförhållandena
och införa en människovärdig
dagordning. Detta schema för utök -

106 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

ning av personalen har dock inte respekterats
vid behandling av anslagsäskandena
i departementet. Budgetåret
1955/53 begärde medicinalstyrelsen 230
tjänster för befintliga sjukhus, men man
fick 107. 1956/57 begärdes 292 tjänster
och departementschefen prutade ned
antalet till 143. Medicinalstyrelsen anser,
att för att eftersläpningen i någon
mån skall kunna klaras behövs för
kommande år på dessa sjukhus 461
tjänster. Departementschefen går med
på 166. Det är att märka, att medicinalstyrelsens
förslag får anses som ett absolut
minimiförslag. Styrelsen har redan
prutat ned direktionernas förslag
med inte mindre än 223 tjänster. -—-Dessa siffror gäller för de befintliga
sjukhusen. För sjukhuset i Gullberna
har departementschefen sträckt sig
längre, och reduceringen av medicinalstyrelsens
förslag har endast rört 27
tjänster.

Utskottet har haft att ta ställning till
ett stort antal motioner, knutna till denna
punkt, i vilka krav framförts beträffande
olika hithörande områden. Utskottet
har emellertid icke på någon
punkt ansett sig kunna föreslå riksdagen
någonting utöver vad Kungl. Maj:ts
förslag innebär.

Som reservant har jag jämte åtta andra
ledamöter av statsutskottet gått in
för ett förslag till riksdagens kamrar,
som skulle medge avsevärda förbättringar
på vissa särskilt påvisbara områden.
Jag måste beklaga, att den förstärkning
som begärts för den interninedicinska
konsultverksamheten kunnat
endast till hälften tillstyrkas. Erfarenheterna
av samarbetet mellan internister
och psykiatrer har visat sig vara
synnerligen värdefulla för vården.

Med anledning av den stora bristen
på psykiatriker finner vi reservanter,
att det är synnerligen goda skäl för
riksdagen att i någon mån medverka
till att nyblivna läkare intresseras för
psykiatrisk verksamhet. Detta anser vi
borde ske genom att två randutbild -

ningstjänster i psykiatri inrättas, en vid
Ulleråkers sjukhus och en vid S:t Jörgens
sjukhus. Tjänsterna föreslås placerade
i lönegrad Cg 29.

Vad övrig personal beträffar har vi
begränsat oss till tre särskilda områden.
Det gäller bättre nattövervakning, möjlighet
till förlängd uppevaro samt förbättringar
av kosten. Vi har i reservationen
inte kunnat ta upp motionärernas
samtliga krav utan inskränkt oss till
dessa områden, som vi anser vara synnerligen
viktiga. Man är ju faktiskt nu
på sinnessjukhusen tvungen att sluta
dagen, eller låt mig säga börja natten,
klockan 18. Patienterna låses in i sina
sovsalar och får så vanligen tillsyn
två eller tre gånger under natten. Vi
anser inte att detta är i överensstämmelse
med den sjukvård som bör ges
nervösa, trötta, deprimerade människor.
Patienterna behöver ha kontakt
med personal under längre tid av dagen
för att kunna avlasta sin ångest,
sin oro och sina bekymmer. När de låses
in så tidigt som klockan 18, kan
lätt en oro uppkomma hos dem, som
kanske kunnat bemästras, om det funnits
personal, som patienterna kunnat
få tala med —- de hade då inte behövt
vara så uteslutande hänvisade till varandra
och utan någon tillsyn. Vi menar
därför, att det verkligen är ett humanitärt
krav, som man har rätt att ställa
på en välfärdsstat —• en sådan vill vi
ju gärna anse vårt land vara —• att personal
i så stor utsträckning står till förfogande,
att det kan bli en längre dag
och bättre övervakning. Vi kan inte
förstå att det skall vara nödvändigt att
ha en sådan dagordning som nu, och vi
tycker, att denna inte är förenlig med
begreppet »vård».

Med herr talmannens tillåtelse skall
jag i detta sammanhang behandla också
punkt 25, som har nära anknytning till
punkt 24. Jag vill beröra bl. a. personalfrågan
för köken. Jag har ju tidigare
sagt, att vi särskilt vill ha personalen
utökad för övervakning och för -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12 107

längd uppevaro. Den tredje personalgruppen
är alltså ekonomipersonalen.

Kostens sammansättning och hela frågan
om utspisning på mentalsjukhusen
har ju inte någon direkt motsvarighet
vid kroppssjukhusen. Vid vissa sinnessjukhus
har det årligen förekommit anslagsöverskridanden
för utspisningen,
och detta har föranlett medicinalstyrelsen
att göra en kostnadsundersökning
vid tio sjukhus. Denna undersökning
har blottat vissa brister i kosten, framför
allt vad beträffar förberedelsearbetet
och serveringen. Pressen har ju engagerat
sig ganska hårt i denna fråga,
och beskrivningarna har kanske i en
del fall varit något överdrivna. Men
även om så skulle vara fallet kvarstår
faktum, att det finns goda skäl för huvudmannen
— i detta fall alltså för staten
och då inte minst för oss här i riksdagen
såsom folkets valda ombud — att
se efter vad som kan och bör göras för
att kosten på sinnessjukhusen skall kunna
få samma standard som kosten på
kroppssjukhusen.

Utredningen visar bland annat att
dagkostnaden år 1955 utgjorde kr. 2: 02
vid sinnessjukhusen, medan motsvarande
siffra vid kroppssjukhusen var kr.
2: 83. Även om man räknat bort 15 öre
per dag, som anses kunna motsvara
merkostnaden för dietmat vid kroppssjukhusen,
är dock skillnaden högst avsevärd,
och detta måste givetvis inverka
på kostens kvalitet.

För att komma till rätta med denna
högst betydelsefulla angelägenhet har
utredningen visat, att den första och
viktigaste åtgärden är att förbättra centralkökens
kapacitet genom bättre teknisk
utrustning och genom anskaffande
av elektriskt uppvärmda matvagnar för
transporten av maten mellan kök och
vårdavdelningar.

Anslaget till anskaffande av inventarier
över huvud taget är hårt beskuret
av departementschefen. Medicinalstyrelsen
har begärt en uppräkning till delposter
för inventarieanskaffning under

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

nästa budgetår med 825 000 kronor. Departementschefen
har beviljat en uppräkning
av anslaget med endast 175 000
kronor. Av de av medicinalstyrelsen begärda
anslagen beräknades 200 000 kronor
till upprustning av centralköken.
I uppgifter under hand har det påpekats
från medicinalstyrelsen, att upprustningen
av köken är den mest angelägna
åtgärden för att kunna åstadkomma
en verklig kostförbättring.

Den andra åtgärden i syfte att kunna
framtvinga bättre mat är att kraftigt utöka
ekonomipersonalen. På den punkten
har vi reservanter begärt 70 nya
tjänster, medan departementschefen har
föreslagit 13. Den tredje punkten i fråga
om maten var alltså en höjning av kostpriset
per dag för att möjliggöra inköp
av bättre råvaror. Detta har departementschefen
förstått och har där föreslagit
en höjning av anslaget till kr.
2:40 per dag vid tio sjukhus och till
kr. 2: 20 vid övriga sjukhus.

Matens betydelse på ett sjukhus är
stor. För de mentalt sjuka, som i allmänhet
inte lider av kroppsliga sjukdomar,
utgör måltiderna en omväxling
i tillvaron, en stimulans som de väl behöver.
Att det finns förståelse för dessa
synpunkter visar också den mängd motioner
som avlämnats på denna punkt.
Reservanterna har efter de informationer
vi fått i utskottet ansett det viktigt
att först och främst försöka få centralköken
tekniskt bättre utrustade, att man
får tillräckligt med personal och kan
skaffa bättre råvaror. Det är av denna
anledning som vi reservanter inte tagit
upp de många motionsförslagen om en
ökning av kostpriset per dag. Vi har
gått in för att trycka på de två förstnämnda
önskemålen: bättre utrustning
och mer personal. Vi räknar med att
detta skall påverka råvarorna och att
det hela skall samverka till att åstadkomma
en bättre kost på våra sjukhus.

Med dessa ord tror jag att jag någorlunda
har redogjort för vad vi i reservationerna
under punkterna 24 och 25

108

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

har velat framhålla. Ännu ett reservationsyrkande
gäller ett anslag på 6 000
kronor, men då jag vet att en av motionärerna
kommer att beröra den frågan,
avstår jag därifrån för att inte förlänga
debatten.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de reservationer som är knutna
till dessa punkter av herr Ohlon m. fl.

Häri instämde fröken Elmén (fp).

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Först ber jag att få instämma
i allt vad fröken Liljedahl sagt
på denna punkt. Men när ett utskott år
från år tar upp frågan om att det behövs
förbättringar på ett visst område,
tror jag att andra kammaren bör titta
litet närmare på saken och undersöka
vad som hänt i detta fall beträffande
sjukvårdspersonalen under en något
längre tid tillbaka än den som fröken
Liljedahl berörde.

Det finns alldeles särskilda skäl att
göra detta i år därför att departementschefen
— som jag senare skall visa —
är så optimistisk i sina uttalanden beträffande
sinnessjukvården. Jag tror
inte att patienterna runt om på våra
sinnessjukhus är så optimistiska som
departementschefen just nu är. Jag tror
också att vi alla måste tänka på ekonomien
och på att få en balans i det
hela. Är det då verkligen nödvändigt
att förkasta ett förslag om minskning av
anslaget till inventarier vid beredskapssjukhusen
på en och en halv miljon
kronor och vägra en höjning av anslaget
till den mycket, mycket behövliga
sinnessjukhuspersonalen ?

I ett uttalande av medicinalstyrelsen,
återgivet i 1954 års statsverksproposition,
heter det: »Den intensifiering av
den statliga sinnessjukvården, som antages
kunna reducera behovet av förefintliga
vårdplatser, förutsätter en effektiv
upprustning av vårdens resurser. För
att genom ökad patientomsättning minska
vårdplatsbehovet kräves ökat antal

läkare och annan personal. De personalförstärkningar,
som under senare år
beviljats av statsmakterna, ha endast
utgjort en del av vad medicinalstyrelsen
föreslagit och ha inte medfört någon
effektiv ökning av vårdresurserna.»

Då begärde medicinalstyrelsen åtta
läkare till befintliga vårdplatser — jag
talar hela tiden om befintliga platser.
Man fick en. Man begärde tolv tjänster
för kontorspersonal men fick ingen.
Man begärde 175 för sjukvårdspersonal
men fick 17, man begärde 16 för ekonomipersonal
och fick minus 3; sammanlagt
begärdes 211 tjänster och man
fick 15. Just då syftade man till 18 000
rationellt ordnade vårdplatser. När vi
talar om sinnessjukvården skall vi komma
ihåg vilket jätteområde det är fråga
om. I realiteten vårdades då 21 000 patienter,
det var 17 procents överbeläggning.
Nu har man räknat om behovet,
och nu syftar man till 21 000 vårdplatser.

Departementschefen sade då att den
föreslagna intensifieringen av sjukvården
fordrade bl. a. läkare och välutbildad
sjukvårdspersonal i tillräckligt antal.
Medicinalstyrelsen hade 1954 hemställt
om förstärkning av kontorspersonalen
med 8 befattningshavare som en
utmärkt möjlighet att »i görligaste mån
avlasta läkare, personalföreståndare,
uppsyningsmän och föreståndarinnor
från skriv- och expeditionsgöromål».
Utan den ringaste motivering avstyrkte
departementschefen detta förslag. Det
föreslagna nettotillskottet har jag redan
talat om.

I motionerna framförda yrkanden om
utökning av personalen föranledde utskottet
att dels uttala att en personalförstärkning,
som ger möjlighet till effektivisering
av sjukvården, framstår
såsom en angelägenhet av första ordning,
och dels förorda att riksdagen i
en skrivelse till Kungl. Maj :t anhölle om
största möjliga personalförstärkning till
befintliga vårdplatser vid sjukhusen.
Det var alltså 1954.

Nr 12

109

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Vid 1955 års riksdag upprepade medicinalstyrelsen
kravet på ökat antal
tjänster för sjukvårdspersonal. Departementschefen
fann även ett stort behov
av ytterligare vårdtjänster och underströk
samtidigt att även moderniserade
medicinska centra borde förses med
erforderlig personal, så att de skulle
kunna utnyttjas till fullo. Man vet ju
att de ofta utgör s. k. flaskhalsar, som
hindrar en rationell vård. Departementschefen
reducerade den gången
medicinalstyrelsens förslag, som var på
177 tjänster till befintliga platser, med
70. Statsutskottet fann vid förnyat besök
å sinnessjukhus att trots den stora
personalförstärkning som föreslagits —
107 nya tjänster till cirka 18 000 vårdplatser
— var det behov av ytterligare
personalförstärkning, om sinnessjukvården
skulle kunna komma i nivå med
kroppssjukvården. Redan detta år började
man alltså tala om detta. Utskottet
förordade att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla att förslag
framlades om största möjliga ytterligare
personalförstärkning. Det är roligt att
se hur positivt utskottet är varje år när
det gäller att önska.

Medicinalstyrelsens förslag till 1956
års riksdag innebar en planmässig ökning
av de skilda personalkategorierna.
För att kunna bemästra överbeläggningen
under utbyggnads- och övergångstiden
beräknade medicinalstyrelsen en
utökning av vårdpersonalen under en
femårsperiod, precis som fröken Liljedahl
har sagt, med i genomsnitt 200 nya
tjänster per år.

Sjukvårdspersonalen, sade medicinalstyrelsen,
bör befrias från enklare göromål
såsom städning och dylikt. Till sådant
arbete vore det inga svårigheter
att få personal. Anställ den, frigör sjukvårdspersonalen!
De 200 nya tjänsterna
borde fördelas med 21 för central sjukvårdspersonal,
44 för avdelningsbiträden
och 135 till övrig vårdavdelningspersonal.
Vid behandlingen av detta
medicinalstyrelsens äskande citerade

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

departementschefen statens sjukvårdsutredning,
vilken som norm hade tagit
en tjänst per 2,8 patienter mot då förefintliga
en tjänst för 3,5 manliga och
en för 3,7 kvinnliga patienter.

Med hänsyn till att beslutad grundutbildning
för vårdpersonal började först
1956 samt att rekryteringssvårigheter
förelåg vid vissa sjukhus reducerade departementschefen
medicinalstyrelsens
förslag från 229 tjänster för sjukvårdspersonal
till 120 samt styrelsens förslag
till kontorspersonal från 28 till 12
tjänster. Statsutskottet hade ånyo att
behandla motioner med förslag om ökat
antal tjänster till befintliga vårdplatser.
Samtidigt som Kungl. Maj:ts förslag
tillstyrktes gav utskottet uttryck för den
uppfattningen, att såväl ekonomiska
som humanitära hänsyn gjorde en ytterligare
utökning av vårdresurserna
till nästa budgetår i hög grad påkallad.
Vad skall man använda för ord i
svenska språket för att få någonting
gjort?

Vid utformningen av anslagsäskandet
till 1957 års riksdag förutsatte utskottet,
att åt utbyggnad av personalorganisationen
skänktes särskilt beaktande. Nu
är vi alltså framme vid anslagsäskandet
för 1957/58, och det borde väl då
vara på tiden att ett verkligt krafttag
sker i fråga om upprustning av vårdpersonalen
vid befintliga avdelningar,
om inte andra kammaren skall nöja sig
med att tala vackert. Jag vill bara säga
att varken patienter eller personal har
någon glädje av att vi talar vackert.

I år motiverar medicinalstyrelsen
ytterligare sina förslag. Speciellt understrykes
att det för en effektiv
sjukvård krävs differentieringsmöjligheter
i fråga om sjukvårdspersonalens
arbete. Avdelningens sjukvårdspersonal
kan vid kompletteras med ekonomipersonal
och således frigöras för sin huvuduppgift,
patientvärden och de personliga
kontakterna med patienterna.
De enligt planen icke erhållna 100 tjänsterna
för föregående år yrkas nu som

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

ett extra plus. Man kan tycka att medicinalstyrelsen
efter alla uttalanden av
statsutskottet har all anledning att nu i
år vara litet optimistisk. Mentalsjukvårdsdelegationen,
som är en kommitté
under den stora kommittén för översyn
av hälso- och sjukvården, har kraftigt
understrukit behovet av ökad sjukvårdspersonal
på detta område. Vid bifall
till medicinalstyrelsens förslag, sägs
det, kan man ändock inte förvänta annat
än en ringa ökning av vårdstandarden
inom denna eftersatta del av vår
sjukvård.

Vad föreslår nu departementschefen?
Jo, att sjukvårdspersonalen ökas med
139 tjänster på befintliga vårdavdelningar.
Därmed reduceras medicinalstyrelsens
förslag med 183 tjänster.
Från och med 1954 till och med 1957
års riksdag har medicinalstyrelsen yrkat
875 tjänster på befintliga platser.
Departementschefen har tillstyrkt 368.
Medicinalstyrelsen har då, som fröken
Liljedahl i dag tidigare understrukit,
kraftigt reducerat de yrkanden, som
framställts från alla de olika sinnessjukhusen.
I kanslihuset sitter man sedan
och stryker den ena tjänsten efter
den andra. Att resultatet blir, att sjuka
får göras i ordning för natten många
timmar i förväg, att man inte hinner
vare sig tala med dem eller tänka på
deras behov, tycks man inte vara vidare
bekymrad för.

Vad säger utskottet i år? Jo, utskottet
har funnit, att yrkandena i motionerna
i huvudsak är bärande. Men man kan
naturligtvis å andra sidan inte bortse
från »att den planmässiga utbyggnaden
av personalorganisationen bör ske med
beaktande av andra angelägna behov
ävensom rekryteringssvårigheter och
svårigheter att anskaffa bostäder».
Emellertid finns det faktiskt personal,
som man utan svårighet kan få och som
just kan hjälpa sjukvårdspersonalen att
hinna med sitt arbete. Sedan säger utskottet
nu igen, att »utskottet förväntar
att Kungl. Maj:t i största möjliga ut -

sträckning beaktar motionärernas förevarande
yrkanden vid framläggande av
förslag till nästa års riksdag i fråga om
den fortsatta utbyggnaden av personalorganisationen».
Ja, medan gräset gror
dör kon, och medan gräset gror här,
blir inte sinnessjukvården en hit bättre.

Jag sade i början att departementschefen
i år är mycket optimistisk. Jag
tyder det åtminstone så, när departementschefen
säger följande: »Målet för
mentalsjukvårdens upprustning är att
föra upp denna vårdgren till samma
standard och klass som kroppssjukvården.
» Jag vill livligt instämma i att det
är målet. Samtidigt vill jag säga, att vi
når inte något mål, om vi inte tar några
krafttag.

Vidare säger departementschefen, att
det viktigaste är att platserna är rationellt
ordnade samt kanske framför allt
att personalen är större och bättre utbildad.
Jag tänker inte ta upp något
nämnvärt av utbildningsfrågan i dag.
Jag hoppas få tillfälle att ta upp den frågan
i annat sammanhang. Jag skall på en
annan punkt tala några ord om den.
Jag vill emellertid livligt instämma i departementschefens
förut nämnda yttrande.

I fortsättningen säger departementschefen:
»En förstärkning av personalen
av olika kategorier är av väsentlig betydelse
för att ge patienterna på de
statliga mentalsjukhusen en vård och
behandling, likvärdig med kroppssjukhusens,
och genomföra den differentiering
av de sjuka som är så angelägen
för att nå detta mål.» Slutligen säger departementschefen:
»En fortsatt utbyggnad
av personalorganisationen i såväl
kvantitativt som kvalitativt hänseende
måste därför anses vara angelägen.» Ja,
den har ju ansetts vara angelägen alla
dessa år, och jag tror inte andra kammaren,
som här har suttit och hört på,
har försuttit någon tid genom att en
liten stund ägna sig åt denna för hela
svenska folket mycket viktiga fråga.

Herr talman! På denna punkt har jag

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

måst reducera mina önskemål i motionen
för att försöka få igenom någon
liten ytterligare förbättring. Jag yrkar
alltså bifall till reservation nr 3 a under
punkt 24.

Får jag samtidigt, herr talman, säga
ett par ord om det yrkande, som jag
kommer att framställa under punkt 25.
Frågan gäller just personalen. Denna
har i många år talat om att den behöver
en bättre utbildning. Nu har medicinalstyrelsen
föreslagit vad man i utlandet
på många sjukhus och även här på en
del håll vid kroppssjukhusen tagit upp,
nämligen undervisning för den redan
anställda personalen, fortgående föreläsningar
och samkväm omkring utbildningsfrågor
och problem inom den moderna
sinnessjukvården. Medicinalstyrelsen
begär nu 6 000 kronor för denna
försöksverksamhet bland en personal,
som vi hittills inte offrat mycket på.
Fastän vi hade en motion och påpekade
för utskottet, att det här gäller bara
6 000 kronor, har utskottet ändå inte
kunnat gå med på denna lilla usla summa
för att ge personalen litet mera av
de kunskaper, som den behöver och
önskar sig. Man tycker verkligen, att
det är egendomligt. Jag återkommer senare
med yrkande på denna punkt.

Herr förste vice talmannen återtog nu
ledningen av kammarens förhandlingar.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Vid behandlingen av
detta ärende i statsutskottets tredje
avdelning framställdes frågan om eftersläpningen
inom mentalsjukvården
skulle vara mer markerad i Sverige än
annorstädes. Tvärtom föreligger samma
problem i fråga om otillräcklig personal,
ålderdomliga sjukhus, bristfällig
utrustning m. in. överallt, och inom
många länder är förhållandena avsevärt
sämre än hos oss.

Att så starka krav de senaste decennierna
rests på att mentalsjukvården

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

skall upprustas i sådan utsträckning,
att den får samma resurser som kroppssjukvården,
bottnar icke enbart i humanitära
strävanden, även om dessa i
sak ensamma skulle kunna vara tillräckliga.
Att kraven rests så relativt
sent, beror framför allt på att den mycket
stora omvärdering av psykiska sjukdomar,
deras orsakssammanhang och
deras behandlingsmöjligheter, som vi
nu finner, är en sen produkt av den
medicinska forskningen. Även läkarna
resignerade förr i världen, och till stor
del beror sinnessjukvårdens utformning
under gångna, om än näraliggande tidsskeden
just på de tidigare bristande
medicinska resurserna inom hela detta
fält.

Under de sista decennierna har vi
inom mentalsjukvården upplevt att
forskningen gjort sådana framsteg, att
de medicinska resurserna här börjat nå
fram till samma uppsving som vi upplevde
inom hela kroppssjukvården på
1920- och 1930-talen. Dessa ökade medicinska
resurser skärper de krav, som
vi ställer på mentalsjukvårdens upprustning
och på den takt, i vilken denna
bör försiggå.

Att vi här endast har framlagt ett
detaljprogram, som gäller framför allt
personalupprustningen inom sinnessjukvården
under kvällar och nätter,
har också en rent medicinsk motivering.

För en del år sedan genomdrevs en
ny linje inom förlossningsvården. Kvinnorna
skulle få föda »utan fruktan». I
sak innebar detta program endast att
man erkände, att en så säregen process
som en förlossning frammanar ängslan
och oro hos den födande kvinnan, samt
att man förstod, att detta kunde hävas
helt enkelt genom att någon individ
fanns i förlossningsrummet hela tiden,
någon kvinnan kunde ty sig till.

För de flesta psykiska sjukdomar är
det karakteristiskt, att de frammanar
ängslan och oro, som ofta stegras till
ångest, en ångest som är mycket svå -

112

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

rare att uppleva än den ångest, som
t. ex. ett kroppsligt smärttillstånd utlöser.
Den senare har en bestämd orsak
och upplevs därför annorlunda, blir
mera manövrerbar för den sjuke. Den
kroppsligt sjuke slåss med realiteter,
därför att han tror, att de kan förklaras
av den sjukdom han har, och därför
accepterar han dem också på ett annat
sätt. Den psykiskt sjuke slåss ofta med
spöken — hans ångest har ingen orsak,
som han kan ta i och fatta, vilket för
honom leder till både att ångesten växer
och att den upplevs på ett oliyggligare
sätt.

Trots våra ökade behandlingsmöjligheter
kvarstår, att vårt kunnande om
de psykiska sjukdomarnas orsaker är
otillräckligt. Vår enda behandlingsmöjlighet
är ofta att se till, att en psykiskt
sjuk människa inte i ensamhet och isolering
behöver uppleva ett ångesttillstånd.
Tyvärr förhåller det sig så, att
ångestbenägenheten hos de flesta människor
är starkast under natten och de
tidiga morgontimmarna, just de tidpunkter
då personaltillgången är sämst
på våra mentalsjukhus, ja, så dålig att
patienterna tvingas till sängs tidigt och
sedan hålles inlåsta på sina rum.

Bakom utskottsreservationen, som går
ut på att vi redan nu skall erhålla möjligheter
att upprusta mentalsjukvården
inom detta begränsade område, ligger
alltså rent medicinska aspekter. Dessa
sjuka skall icke lämnas utan mänsklig
kontakt just när de behöver den och
när denna därtill ofta är den enda
hjälp vi kan ge. Även om de vistas
många i samma rum kan kontaktmöjligheterna
mellan dessa människor på
grund av deras psykiska sjukdom vara
obefintliga, och de kan därför ofta inte
nå in till eller hjälpa varandra.

Det framhålls ofta, att den största
personalbristen inom mentalsjukvården
ligger inom läkarsektorn. Detta är riktigt,
men endast i begränsad omfattning.
Utan bistånd av tillräcklig övrig
personal kan ingen läkare uträtta nå -

got. Då han lämnat avdelningen måste
andra träda till och utföra resten av
arbetet. Ingen lär kunna beräkna effekten
av det arbete läkarna och sjukvårdens
personal i övrigt lägger ned. Ett
kan säkert dock slås fast: genom personalbrist
kommer sjukdomstiderna säkerligen
att förlängas för patienterna,
eftersom trots allt vår främsta behandlingsmöjlighet
fortfarande är den psykoterapi
som personalen ger.

Mentalsjukvården måste upprustas,
därom är vi alla ense. Just detta anslagsyrkande
kommer emellertid att avslås
under motiveringen, att vi icke har
råd därtill i dagens läge. Jag skulle
vilja fråga: Har vi bättre råd nästa år
— eller nästa?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Till att börja med skall
jag be att få instämma i de uttalanden
som gjorts tidigare under debatten om
den glädjande upprustning som har påbörjats
inom den statliga mentalsjukvården.
Denna upprustning är ett bevis
för den positiva inställning som regering
och riksdag har till behovet av
kraftiga förbättringar på detta ytterligt
eftersatta vårdområde. Det finns på alla
håll en fullständig enighet därom, att
målet för denna upprustning måste vara
att föra upp denna vårdgren till samma
standard och samma klass som
kroppssjukvården.

Det är väl alldeles uppenbart att det
såsom ett led i denna upprustning är
ytterligt viktigt att nya vårdplatser tillföres
mentalsjukvården, och så sker
även för varje år. Det är lika glädjande
att kunna konstatera hur lyhörd man
är till kraven på en hög standard på
de nytillkommande vårdavdelningarna
och de nya sjukhusen. De nya sjukhus,
som vi nu får, kan såvitt jag förstår
skapa förutsättningar för en mental -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

113

sjukvård som vi inte på någon punkt
behöver skämmas för.

Men det är lika viktigt att erinra sig
att den stora sektorn inom den statliga
mentalsjukvården utgöres av de äldre
sinnessjukhusen, alltså av de vårdresurser
som kallas för »befintliga vårdplatser».
För hela den tid, som vi nu kan
överskåda, måste de äldre sinnessjukhusen
finnas kvar, och man måste vårda
sjuka människor på dessa sjukhus, som
departementschefen i elfte huvudtiteln
har karakteriserat på ett sätt som inte
innebär någon som helst överdrift.

Nu är ju en upprustning beslutad och
igångsatt även när det gäller de befintliga
vårdplatserna. Men det är med bekymmer
som man observerar att takten
i upprustningen på personalsidan har
sackat av och att den en gång uppgjorda
planeringen inte har kunnat följas.
Det är att märka att detta resonemang
gäller de befintliga vårdplatserna
och alltså inte de nya vårdplatserna,
beträffande vilka det i detta sammanhang
inte finns anledning till bekymmer.
Men just det förhållandet, att det
är i fråga om de befintliga vårdplatserna
som man har halkat efter, skärper
en standardskillnad eller låt mig
säga en klasskillnad inom mentalsjukvården
som måste vara ytterligt olustig.

Vi får alltså inom detta vårdområde
nya, utmärkt utrustade sjukhus med
tillfredsställande personaltäthet, samtidigt
som vi har kvar ett stort bestånd
av äldre sjukhus med sämre miljö för
patienterna, sämre vårdmöjligheter och
därför också betydligt mindre utsikter
för de sjuka att tillfriskna, detta trots
de betydande framsteg som forskningen
på detta område har gjort och som i
och för sig möjliggör ett ganska snabbt
tillfrisknande för de mentalt sjuka patienterna.
Det är sålunda helt beroende
på eu slump eller på otur, om man råkar
vara bosatt inom ett område, där
det finns ett äldre sinnessjukhus, och
man blir mentalt sjuk och kommer alt
vårdas på detta sjukhus med betydligt
8 — Andra kammarens protokoll l!).r>7. Nr

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

mindre möjligheter att få en sådan vård
att man kan bli frisk än om man skulle
vårdas på ett nytt sjukhus.

Vi är väl alla medvetna om att denna
klasskillnad inom mentalsjukvården
omöjligen kan avskaffas på en enda
gång. Vi måste för flera år framåt dras
med de otillräckliga vårdresurserna på
de äldre sjukhusen. Men också dessa
sjukhus måste upprustas, och det måste
ske efter en plan, varvid det viktiga är
att ett en gång uppgjort tidsschema hålles.
Såvitt jag förstår kan vi inte när
det gäller mentalsjukvården, som väl
vad de äldre sinnessjukhusen beträffar
är vårt mest eftersatta vårdområde, stå
till svars med mindre än att den en
gång planerade upprustningen genomföres.
Det är också detta som vi reservanter
tagit sikte på, när vi avgivit vår
reservation till statsutskottets utlåtande
på denna punkt.

Vad beträffar de läkartjänster som
har föreslagits av medicinalstyrelsen i
dess petita, vet alla hur stort behov som
finns av sådana tjänster, och jag skall
här bara med några siffror belysa detta.
På de statliga sinnessjukhusen utgör
läkarantalet en läkare per 131,3 patienter.
De sämst utrustade av dessa sjukhus
har ett ännu högre patientantal per
läkare: för S:t Sigfrids sjukhus i Växjö
är siffran 147 och för S:ta Maria i Hälsingborg
139. Om man jämför dessa
sjukhus med t. ex. Stockholms mentalsjukhus,
skall man finna att Beckomberga
har en läkare på 54,3 patienter
och Långbro sjukhus en läkare på 52,7
patienter. Det föreligger med andra ord
en relativt stor skillnad i standard.

Trots detta har vi inte i vår reservation
tagit upp förslag om de ytterligare
läkartjänster som medicinalstyrelsen
äskat, eftersom vi vet att det med nuvarande
situation på läkarfronten är
lönlöst att besluta inrätta tjänster som
inte sedan kan besättas. Det enda undantaget
är att vi i enlighet med medicinalstyrelsens
förslag hemställer om
inriittande av två randutbildningstjäns12 -

114

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

ter vid två mentalsjukhus i universitetsstäder,
nämligen Ulleråker i Uppsala
och S:t Jörgen i Göteborg. Vi menar,
såsom fröken Liljedahl här betonat, att
om man kan intressera nyblivna medicine
licentiater att ta en sådan randutbildningstjänst
under ett år, så kan
man kanske hoppas att därmed få in
dem just på det psykiatriska området.

Det är beträffande vårdpersonalen
som vi i reservationen särskilt velat
framföra önskemål. Det finns en plan
uppgjord av medicinalstyrelsen med den
målsättningen att vårdpersonalen skall
omfatta en tjänst på 3,1 vårdplatser. För
närvarande har vi en tjänst på 3,4 vårdplatser.
Låt mig också här göra en jämförelse
med Stockholms kommunala
sinnessjukhus. På Beckomberga har vi
en tjänst på 2,56 och på Långbro en på
2,38. Där är alltså standarden i fråga
om personaltäthet avsevärt högre.

Nu har medicinalstyrelsen i sina anslagsäskanden
för nästkommande budgetår
tagit upp de tankegångar, som
man i fjol förde fram i anslutning till
den reviderade generalplan, som 1956
års riksdag beslutade om. På grund av
denna generalplan hade medicinalstyrelsen
tänkt sig att personalen skulle
utökas så att man kunde nå målet en
tjänst på 3,1 vårdplatser. Detta skulle
ske under en femårsperiod med cirka
200 tjänster per år. Förra året skars
planen ned från 229 till 120 tjänster.
Medicinalstyrelsen önskade i år ta igen
denna eftersläpning och därtill lägga
de nya 200. Medicinalstyrelsen föreslog
därför 322 vårdpersonaltjänster. Detta
förslag blev nedskuret med 183 till 139
tjänster.

I reservationen har ju inte framlagts
något förslag om att gå upp ända till
medicinalstyrelsens förslag. Det är med
en viss tveksamhet man accepterar en
viss nedskärning, eftersom även medicinalstyrelsens
förslag innebär en rätt
kraftig nedprutning av direktionernas
önskemål och representerar, som jag
här har sagt, ett minimiprogram. Vi har

i stället tagit sikte på två bestämda områden,
där förhållandena för närvarande
är sådana, att vi tycker att vi bör
föra fram dessa till riksdagens beskådande
och prövning.

Inte mindre än 251 av de 322 tjänster
som medicinalstyrelsen önskade, avser
ändamål som är så trängande nödvändiga
att tillgodose, att vi inte kan underlåta
att ta upp saken. Det gäller 94
tjänster för att förstärka vaktpersonalen
och komma ifrån det system vi för
närvarande har med ett stort antal patienter
inlåsta i ett rum från det de är
lagda klockan sex på eftermiddagen och
till nästa morgon med viss övervakning
bara ett par gånger på natten. Det gäller
vidare 157 tjänster för att möjliggöra
att den normala dygnsrytmen inte
skall förändras på det sättet för dessa
människor, att de behöver lägga sig
utan några sysselsättningsmöjligheter
redan klockan sex på dagen. För de
medicinska skälen som föreligger för
detta önskemål har fru Sjövall redan
redogjort på ett sätt som ingen annan
i denna kammare kan göra. Jag skall
därför här inte gå in på någon motivering.

Departementschefen har tillstyrkt 109
av dessa 251 tjänster. Vi har tyckt att
vi inte kan gå under medicinalstyrelsens
förslag på denna punkt och föreslår
därför att alla de 251 tjänsterna
tillsätts.

Vad sedan beträffar förstärkningen
av ekonomipersonalen är också mentalsjukhusen
ytterligt knapphändigt utrustade.
Arbetsstyrkan i centralköken uppgår
inte till hälften av den som finns i
representativa kroppssjukhus. Kostförhållandena
på mentalsjukhusen blir
därför avsevärt sämre än på kroppssjukhusen.
Det är bristen på personal
på ekonomiområdet jämte den otillräckliga
maskinutrustningen som är den
förnämsta orsaken till att kosten är så
otillfredsställande som den är på de
statliga mentalsjukhusen.

Maten är inte färdigberedd när den

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

115

lämnar centralköken, helt enkelt därför,
att det inte finns personal tillräckligt
för att göra den serveringsklar. Potatisen
är inte skalad, och fisken är inte
rensad. Allt detta måste göras i avdelningsköken,
som är mycket bristfälligt
utrustade med uppvärmningsanordningar
och kantinvagnar för att hålla maten
varm. I flera fall finns det en kokplatta
som enda uppvärmningsanordning i ett
avdelningskök, som skall förse inte en
utan flera avdelningar med serveringsklar
mat. Man kan till nöds hålla såsen
varm. Potatisen och fisken blir kalla
och oaptitliga.

Dietmaten, som naturligtvis också
måste förekomma på ett mentalsjukhus
i ganska stor utsträckning, är i många
fall en parodi på smaklig och tilltalande
dietmat. Önskemålet är att maten
skall kunna så beredas i centralköket
att den är serveringsklar när den går
upp till avdelningsköket. Detta önskemål
har resulterat i ett krav på 70 ekonomibiträdestjänster
för att potatisskalning,
fiskrensning och sådant skall
kunna göras i centralköken. Av dessa
70 har departementschefen tillstyrkt 13.
Vi ställer i reservationen förslag om de
ytterligare 57, som skulle möjliggöra
hygglig standard i personalavseende i
centralköken på tio av de större mentalsjukhusen.

Jag har, herr talman, förstått att debatten
här rör sig också om punkt 25
och skall därför säga några ord också
om kostnadsstaten. Vi hade ju önskat
en höjning med 200 000 kronor utöver
det av departementschefen föreslagna
beloppet. Detta förslag har ställts för
att möjliggöra en upprustning av centralköken
på de tio större sinnessjukhus
som ingår i den undersökning som
medicinalstyrelsen har gjort.

Nu kan man naturligtvis säga — och
jag har på känn att detta ligger under
departementschefens resonemang — att
vi har en klumpsumma anslagen på inventarieposten
och att man kanske kan
spara på annat för att skapa utrymme

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

för den ytterligt önskvärda upprustningen
av centralkökens maskinutrustning
och därmed förutsättningar för
bättre kost. Vi vet alla hur otroligt eftersatt
inventariebeliovet är över huvud
taget, i fråga om möbler, sängar, belysningsarmatur
och annat. På den summa
som anvisats för inventarier finns
det ingenting att spara, och det kommer
såvitt jag förstår inte att bli möjligt
att genomföra ens minimiupprustningen
av centralköken, om man inte
lägger till de 200 000 kronor som detta
kräver.

Herr talman! Jag ber att med detta få
instämma i yrkandena om bifall till reservation
nr 3 a vid punkten 24.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! När jag hörde de föregående
talarna yttra sig i debatten undrade
jag om jag verkligen skulle säga
någonting. Jag har dock avlämnat en
motion i frågan, en motion som är mera
blygsam i sina krav än de föregående
talarna varit och som den reservation
är som här föreligger vid denna punkt.
Jag kanske ändå får ta tiden i anspråk
några minuter.

Jag har för min del accepterat departementschefens
resonemang när han säger,
att det finns rekryteringssvårigheter
för vissa tjänster på sinnessjukhusen.
Detta gäller de mera kvalificerade
tjänsterna. Å andra sidan har jag litet
svårt att acceptera resonemanget om
ekonomibiträden. Här bör inte rekrvteringssvårigheterna
vara lika stora som
när det gäller de högre tjänsterna. När
det gäller ekonomibiträdena, som är
placerade i Ce 5, finns det möjligheter
att ordna rekryteringen från de gifta
kvinnorna. Rekryteringen skulle således
här inte vara något särskilt problem.

Det är klart att man blir betänksam
när man först konstaterar, att kökspersonalen
på sinnessjukhusen relativt sett
endast är hälften så stor som personalen
på vissa kroppssjukhus. Sedan kon -

116 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

staterar man även att dagkosthållet vid
sinnessjukhusen ligger avsevärt under
det kosthåll som finns vid kroppssjukhusen.
Rent principiellt har medicinalstyrelsen,
departementschefen och statsutskottet
varit överens om att det inte
bör vara någon skillnad i detta avseende
mellan kroppssjukliusen och sinnessjukhusen.

Jag kan förstå statsutskottet när det
säger, att vi inte med en gång kan flytta
upp standarden på sinnessjukhusen till
samma nivå som kroppssjukhusens. I
min motion har jag också endast yrkat
på att man skulle följa medicinalstyrelsens
förslag beträffande dagkosthållet
och att detta skulle räknas upp till 2: 50
om dagen. Standarden kommer ändå att
ligga under kroppssjukhusens.

Jag har inte ansett att det funnits
möjlighet att med en gång utöka ekonomipersonalen
till sammanlagt 70, som
medicinalstyrelsen föreslagit. Jag har
begränsat mig till 50 procent av den
ekonomipersonal som medicinalstyrelsen
äskat anslag för. Detta innebär en
uppräkning med 22 ekonomibiträden i
Ce 5, om man utgår från vad departementschefen
begärt. Även om denna
motion skulle bli bifallen — vilket knappast
är troligt —• så finns det fortfarande
stora möjligheter att ta initiativ
på detta område i vad gäller att lyfta
upp vårdstandarden på mentalsjukhusen
till kroppssjukhusens nivå.

Jag förstår, herr talman, att det inte
går att på en gång öka statens kostnader
på det sätt man skulle vilja göra på
detta område. Detta är ju en avvägningsfråga,
men man kan fråga sig vilka
ändamål som skall få prioritet. Borde
inte sjukvården få en förmånsställning
i detta fall?

Herr talman! Jag skall inte nu ställa
något yrkande utan vill vänta och höra
vad statsutskottets talesman kommer
att anföra. Sedan får jag se om jag kommer
att yrka bifall till min motion.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Statsutskottets tredje
avdelning har haft anledning att ta särskilt
allvarligt på denna fråga. Det har
vi gjort förr om åren också.

Vi har haft förmånen att hos oss få
ha chefen för medicinalstyrelsen och
hans närmaste män. Jag får kanske också
avslöja att vi även gav vederbörande
departement tillfälle att samtidigt redogöra
för hur man där ser på denna
fråga.

I detta fall är det som i så många
andra — den siste ärade talaren var
även inne på detta resonemang — en
avvägning mellan olika uppgiftsbehov.
Vederbörande fackministrar får väl regelmässigt
finna sig i att deras ursprungliga
äskanden inte kan genomföras.
Det är ju sed här i landet, att
finansdepartementet måste titta på alla
önskelistor och sedan ge det beskedet,
att man inte kan få så mycket pengar
på de särskilda områdena. Det är ungefär
vad som här har skett. Om man sålunda
i riksdagsdebatterna särskilt riktar
sig mot fackministrarna, så är det
kanske att skjuta på pianisten.

Vi som sitter i statsutskottet — det
gäller inte bara tredje avdelningen, utan
det gäller tillika de övriga avdelningarna
— får försöka bilda oss en föreställning
om hur avvägningen skall ske. Det
är klart att riksdagens utgiftsprövande
utskott måste ha rätt att ändra på vad
regeringen har föreslagit. Där prövar vi
förslagen från allmän synpunkt, och det
måste föreligga mycket starka skäl om
vi skall gå med på några höjningar av
den samlade slutsumman i statsbudgeten.
Om vi skall göra höjningar, får vi
också vara så goda och rekommendera
genomförbara prutningar. Det är inte
nog med att man prutar, utan prutningarna
skall också vara genomförbara.

Jag vill tillägga att allt vad som har
sagts från denna talarstol om dessa två
punkter har delgivits avdelningen. Ingenting
av allt detta har vi tappat bort
eller inte haft anledning att ta ställ -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

117

ning till. Givetvis är det alltid angenämt
att kunna stå upp och säga: »Vi
är så mycket mer mänskliga än andra.
Vi bjuder på två punkter här ett par
miljoner mer än den snåla utskottsmajoriteten.
» Emellertid är det nödvändigt
för oss att göra denna avvägning och
söka hålla igen.

När jag hörde de talare — särskilt de
kvinnliga — som varit uppe i denna debatt
tidigare, fann jag att det nog inte
■\ar så liten skillnad mellan dessa kvinnors
försök att vara vederhäftiga. De
två senaste anförandena var såvitt jag
kan se vederhäftiga, men jag vågar inte
ge det betyget åt de två första anförandena
av kvinnliga ledamöter, i synnerhet
inte kvinnan nr 2. Vad hon hade
ott säga gick närmast ut på att ingenting
skulle ha gjorts. Det förefaller mig
omöjligt att stå för ett sådant påstående
om man vill vara vederhäftig. En kvinnlig
läkare, som för övrigt har psykiaterkompetens,
sade att förhållandena på
detta område är bättre i Sverige än i
vissa andra länder.

Utskottsmajoriteten har om denna sak
sagt bl. a. följande: »Ändock är det med
tillfredsställelse utskottet konstaterar,
att förslagen i stort sett motsvarar de
intentioner åt vilka utskottet gav uttryck
i sitt föregående år avgivna utlåtande
i ämnet.» De ärade kammarledamöterna
kan på s. 36 i föreliggande
utskottsutlåtande läsa, vilka nya
tjänster som enligt detta förslag skall
inrättas.

Nu kan man om detta säga, att det
visserligen är ett betydande antal tjänster
men att det ändå är ett alltför litet
steg mot en förbättring av förhållandena
på sinnessjukvårdens område, särskilt
om standarden skall komma upp
i den nivå som gäller för kroppssjukvården.

Här har bl. a. det resonemanget förts
Iram, att kroppssjukvården står på en
högre nivå därför att det inte är staten
som haft ansvaret för den. Jag hör till
dem som menar att denna eftersläpning

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

på sinnessjukvårdens område har möjliggjort
en kraftig upprustning på
kroppssjukvårdens område. Om det varit
samma huvudman för både sinnescell
kroppssjukvården, skulle nog skillnaden
inte varit fullt så stor som den är
i dag. Under senare år har vi dock
kunnat konstatera en betydande upprustning
inom sinnessjukvården.

Nu kan det invändas, att detta gäller
de nya sjukhusen men att just ingenting
görs åt de äldre. Det sker en oförsvarlig
eftersläpning med en klasskillnad
som följd, kan man säga, och de
som bor i närheten av ett äldre sinnessjukhus
får finna sig i att i den mån
de behöver vård placeras på ett gammalt
sjukhus, där man får sämre vård.
Ja, detta är nog i stort sett ofrånkomligt.
Jag erinrar mig emellertid att
tredje avdelningen vid en resa besökte
ett äldre sinnessjukhus och ett nyare.
På båda dessa sjukhus presenterades
statistik över »omsättningen» av patienter.

På det äldre sjukhuset sade man, att
omsättningen var låg, beroende på att
man i stor utsträckning fick patienter
som inte kunde bli friska på så kort tid.
Man fick ofta ta hand om sådana som
det inte var någonting att göra åt. På
det nya sjukhuset, som hade bättre resurser
i fråga om både läkare och utrustning,
kunde man däremot visa upp
en mycket högre omsättning, beroende
på att man i större utsträckning fick
hand om patienter som hade en chans
att bli friska. Det förefaller mig att
vara en riktig beskrivning av vad som
sker därvidlag, och då är det inte riktigt
hållbart att säga, att det genomgående
måste innebära att människor,
som bor i närheten av de äldre sinnessjukhusen,
är hänvisade till att få sämre
vård.

Hiir har vi haft anledning att resonera
om både punkt 24 och punkt 25.
Linder punkt 25 kommer vi bl. a. in på
frågan om kostens standard — det var
den fråga som herr Johanson i Väster -

118 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

vik särskilt berörde. Såsom han erinrade
har vi sagt, att vi inte alls betraktar
det som tillfredsställande att standarden
här är olika, och det överensstämmer
också med Kungl. Maj :ts uppfattning.
Vi måste sträva efter att så
fort det finns möjligheter härtill komma
upp till samma standard som gäller
för kroppssjukvården.

Vi fick också vid en föredragning
från medicinalstyrelsens sida veta, att
flaskhalsen härvidlag är maskin- och
inventariebeståndet i sjukhusens kök.
Fackmannen härvidlag sade, att den
första insatsen nog bör göras på det
området, och det har vi understrukit i
vår skrivning.

Herr talman! Jag har den uppfattningen,
att jag inte behöver ge mig in
i polemik och försöka bemöta allt som
ar sagt i detta sammanhang — det
skulle ta för mycken tid och för stort
utrymme i protokollet — men fru Sjövall
ställde en direkt fråga. Majoriteten
anför, att vi i dagens läge inte kan sträcka
oss längre, och det överensstämmer
med Kungl. Maj:ts uppfattning. Då
uppkommer frågan: Har vi bättre råd
ett annat år? Ja, vi har hittills ändå
kunnat ta ett steg i sänder. Vi har tagit
rätt stora steg ett år och kanske vi
tar mindre steg nästa år. Med stöd av
\ad utskottet skrivit och i någon mån
med stöd av vad som sagts under denna
överläggning kan vi hoppas att vederbörande
fackminister skall kunna få
tillräckligt med pengar, särskilt för sinnessjukvården,
för att vi ett kommande
år skall kunna ta ett betydande steg i
fråga om upprustningen på sinnessjukvårdens
område och speciellt vad gäller
de äldre sjukhusen.

Med dessa ord, herr talman, och under
hänvisning i övrigt till vad utskottet
har anfört under dessa båda punkter
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru THORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! I anslutning till herr

Åkerströms anförande vill jag säga, att
jag delar hans uppfattning att det inte
är den omständigheten att staten är huvudman
för sinnessjukvården som gör,
att den har blivit så eftersläpande i jämförelse
med kroppssjukvården. Det är
helt andra orsaker, som har varit avgörande.
Jag tror inte, att vi hade varit
i ett stort annorlunda läge, om landstingen
under de gångna åren hade varit
huvudmän för sinnessjukvården.

Det är också riktigt som herr Åkerström
säger, att det måste ske en avvägning
mellan en mängd ytterligt angelägna
behov över hela fältet av den statliga
verksamheten. Uppfattningen om
var man skall öka resurserna måste naturligtvis
grundas på personliga värderingar.
Den som har syn- och hörselintryck
i hjärnan av hur det ser ut på
de gamla sinnessjukhusen i dag är
kanske mer benägen än andra att ge en
större del av resurserna till detta ytterligt
eftersatta område, och det är vad
vi försöker föra fram.

Jag kan som exempel nämna de gamla
vårdavdelningarna, där rummen är låsta
nattetid. Läget är sådant, att läkarna
förklarar sig icke kunna ta ansvar för
vad som sker nattetid, när patienterna
är lämnade utan ordentlig övervakning.
Jag kan inte se hur man kan stå till
svars med att ett sådant system består,
när man har möjligheter att med inrättande
av 97 nya tjänster ordna bevakning
nattetid.

Jag kan instämma med herr Åkerström
i att det tagits ordentliga steg
framåt på detta område, men de stora
stegen har ändå tagits beträffande de
nya sjukhusen. Det har inte tagits några
särskilt stora steg framåt när det
gäller de gamla sjukhusen och de där
befintliga vårdplatserna. Faktum är att
eftersläpningen växer för varje år, och
den blir för varje år allt svårare att inhämta.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12 119

Fröken LILJEDAHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste först uttala
min förvåning över att utskottets talesman
kan stiga upp i denna talarstol och
säga att de föregående talarna varit
ovederhäftiga, utan att ange vari denna
ovederhäftighet består. Jag tycker
man bör få veta vilka felaktigheter man
gjort sig skyldig till och om det skett avsiktligt
eller oavsiktligt. Jag håller för
min del på att det finns täckning för
vad jag i dag framfört i kammaren, och
jag vill därför bestrida att jag kommit
med några osanningar.

Herr Åkerström sade att det måste
föreligga mycket starka skäl för att man
skall kunna gå längre än departementschefen
gör. Det kan hända att det förhåller
sig så, men jag tycker nog att de
i detta fall anförda skälen är mycket
starka och att man alltså har orsak att
yrka på större resurser på detta område.

Jag började mitt tidigare anförande
med att säga att jag tacksamt noterade,
att det försiggick en upprustning och
att alla var eniga om att en upprustning
skulle komma till stånd. Jag kan inte
på något sätt förstå herr Åkerströms
insinuanta tal i detta sammanhang.

Herr Åkerström talade vidare om en
»snål» utskottsmajoritet. Det är ingen
som har sagt att utskottsmajoriteten är
snål. Beträffande punkten 6:o) i detta
utlåtande gick utskottsmajoriteten längre
än jag ville göra. Jag ville där spara
cirka 1,5 miljoner kronor. Jag ansåg
det vara bättre att lägga ned 1,9 miljoner
kronor på vård av levande sjuka
människor än att offra 1,5 miljoner kronor
på död materiel, som man inte har
råd att vårda. Här blir det som alltid en
avvägningsfråga.

Jag ber att av herr Åkerström få veta
i vilket avseende jag varit ovederhäftig,
och jag yrkar bifall till den av herr
öhlon m. fl. vid denna punkt fogade
reservationen.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Herr Åkerström ansåg

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

att det på kvinnan nr 2 lät som om ingenting
hade gjorts på detta område.
Kvinnan nr 2, det är jag det, herr Åkerström.
Om herr Åkerström hade lyssnat
till vad jag sade så skulle han ha
märkt, att mitt tal var späckat med fakta.
Sådana letade jag förgäves efter i herr
Åkerströms svar. Det innehöll inga fakta.
Jag kan inte hjälpa att jag inte hade
mer att komma med. Jag talade om vad
som gjorts, och jag talade endast om
den sjukvårdspersonal som finns tillgänglig
för redan befintliga vårdplatser.
Dessa platser utgör den största delen
av de vårdplatser vi har att erbjuda
våra sinnessjuka.

Jag är fullt överens med herr Åkerström
om att vi har att göra en avvägning
då vi anvisar medel till olika ändamål.
I detta fall hade statsutskottet
haft så kolossalt goda möjligheter att
fundera över om det var mera nödvändigt
att utrusta beredskapssjukhusen än
att företaga denna upprustning av sinnessjukhusen.
Om herr Åkerström haft
tillfälle att gå runt på olika sjukhus och
se att det finns en del inventarier, som
eventuellt kunde lånas ut till beredskapssjukhusen
om något plötsligt skulle
hända, hade han kanske funnit att
man kunde ha väntat litet med den nyss
berörda medelsanvisningen på 1,5 miljoner
kronor till utrustning av beredskapssjukhusen.

För min del tror jag inte att man kan
dröja med den nu föreslagna upprustningen
av sinnessjukvården. Herr Åkerström
talade hånfullt om att det bara
är kvinnor som är uppe i denna fråga.
Det förhåller sig ju så, herr Åkerström,
att vården på våra anstalter faktiskt
huvudsakligen sköts av kvinnor, åtminstone
är de i majoritet. De har inte
varit med så länge och pratat i riksdagen,
i kommittéer och utskott, men de
kommer. De skall nog få igenom sina
önskemål, och de kommer inte att ge
sig, ty de kommer att stödja sig på fakta
och visa vad som är gjort och vad som
behöver göras.

120 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Statens sinnessjukhus: Avlöningar

Herr Åkerström talade något om att
dessa sjukhus skulle användas av de
kroniska patienterna. Det förhåller sig
emellertid så, att Sverige är indelat i
räjonger, och om någon i Bohuslän blir
sinnessjuk hamnar han på S:t Jörgens
sjukhus och inte på det fina Gullberna
sjukhus, där de sjuka från Blekinge
intages. Man skall väl veta litet vad man
talar om.

Det var roligt att höra fru Sjövalls
anförande, men jag skall passa på att
säga, att jag alltid har varit ledsen över
att läkarna på dessa sinnessjukhus inte
förstått värdet av en väl utbildad, kunnig
sjukvårdspersonal. Varför har de
inte legat i för att få sådan? Har de
möjligen inte haft ork att verka för
att sjukvårdspersonalen skulle få den
utbildning, som nu mycket långsamt
åstadkommes? Ännu är denna utbildning
långt ifrån färdig.

Det är dock internationellt erkänt, att
det långt ifrån bara är vetenskapen och
läkarna, som svarar för de resultat som
uppnås. Nej, Världshälsoorganisationen
säger, att skall ett folk verkligen få njuta
av vetenskapens landvinningar på
det medicinska området, skall det finnas
en väl utbildad, en kunnig och en i
tillräckligt antal förefintlig personal
på alla olika områden. I det fallet behöver
vi sannerligen hjälpas åt.

Jag är inte säker på, fru Thorsson,
att det inte är litet felaktigt att staten
har dessa frågor om hand, ty nu har
staten att genom medicinalstyrelsen ta
ställning till alla dessa önskemål, som
framställes av våra olika sinnessjukhus.
Medicinalstyrelsen känner inte till hur
det verkligen ser ut hos den sjuke på
samma sätt som en landstingets lasarettsdirektion,
där ordföranden går runt
och tittar hur det förhåller sig och får
höra av dem som har vården om hand
hur det verkligen ligger till.

Denna centralisering tror jag har varit
en av orsakerna till att vi inte fått
fram dessa önskemål tidigare. Nu tycks
de ändå vara litet bättre på väg. Låt

oss också laga så, att det inte bara blir
fråga om vackra ord utan att mera blir
gjort!

Jag yrkar bifall till reservationen vid
punkt nr 24.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! När det gällde den uppgift
jag lämnade från en resa, som tredje
avdelningen gjort till sinnessjukhus,
åberopade jag vad som anförts av vederbörande
på de två sjukhusen och
sade, att jag trodde de hade rätt; mer
var det inte.

Sedan har jag tydligen retat damerna
1 och 2 genom att tala om att jag fann
en viss skillnad i viljan att vara vederhäftig.
Bokstaven »o» fanns inte med.
Om inte damerna har förstått, att en sak
kan beskrivas mer eller mindre vederhäftigt,
beklagar jag detta.

Fru Thorsson driver resonemanget,
att eftersläpningen på de äldre sjukhusen
blir större och större. Ja, men ärade
kammarledamöter! Antalet som behöver
vård på sinnessjukhus ökar ändå
inte fullt ut i samma takt som vi tillskapar
nya vårdplatser på de nya sjukhusen.
Planerna går ut på att successivt
avfolka också de äldre sjukhusen. Det
är även på den vägen vi gör de verkliga
insatserna för att komma i fatt eftersläpningen.

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Jag anser inte, herr
Åkerström, att det är någon skillnad
på att icke vara vederhäftig och att vara
ovederhäftig. Det är nog endast språknyanser,
som man kan sätta likhetstecken
emellan. Kvar står alltså det
faktum, att herr Åkerström riktat beskyllningar,
som vi inte kan anse oss
ha fått preciserade.

Sedan säger herr Åkerström, att vi
skall avfolka sjukhusen. Det är vi medvetna
om, och det är det vi vill. Det
är därför vi vill ha rationell vård åt
våra sjuka för att de inte skall behöva
ligga så länge på sjukhusen. Har vi

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

121

bättre tillgång till personal, kan vi ge
bättre vård, och patienterna behöver
då inte ligga kvar så länge. Kanske vi
uppnår det målet så småningom, men
jag tror varken herr Åkerström eller
jag får uppleva den dagen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen av
herr Ohlon m. fl.; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Liljedahl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottet hemställan i punkten 24 :o)
i utskottets utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 106 ja och 99 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 25

Statens sinnessjukhus: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 30, s. 159—
166) föreslagit riksdagen att till Statens
sinnessjukhus: Omkostnader för budget -

Statens sinnessjukhus: Omkostnader

året 1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
46 545 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft följande
motioner, nämligen

dels en inom andra kammaren av
herr Johanson i Västervik m. fl. väckt
motion (11:358) rörande kosthållet vid
sinnessjukhusen,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Sjöström-Bengtsson m. fl. (1:39) och
den andra inom andra kammaren av
fru Thorsson m. fl. (II: 28), i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen,
med ändring av Kungl. Maj:ts
förslag i proposition nr 1 under riksstatens
elfte huvudtitel, måtte besluta
att anvisa 1 800 000 kronor på delposten
Övriga utgifter: Inventarier under punkten
Statens sinnessjukhus: Omkostnader,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sunclelin och Lindblom (1:75) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (11:76), i vilka föreslagits,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte besluta att anslaget för engångsanskaffningar
av inventarier till
de statliga sinnessjukhusen måtte höjas
från av departementschefen föreslaget
belopp 450 000 kronor till 570 000 kronor,
varvid det ökade beloppet helt
skulle anslås till erforderlig upprustning
av centralköken, att kostanslaget
för sinnessjukhusen måtte beräknas efter
kronor 2: 50 per vårddag vid de tio
sjukhus, där enhetskost skulle genomföras,
och kronor 2: 30 vid övriga .sjukhus
samt att vederbörande anslag måtte
uppräknas med erforderligt belopp,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Huss ocli Edström (I: 74) och
den andra inom andra kammaren av
fröken Höjer och fru Thorsson (II: 94),
i vilka föreslagits att riksdagen måtte
besluta, att studieverksamhet enligt medicinalstyrelsens
förslag skulle anord -

122 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Statens sinnessjukhus: Omkostnader

nas vid statens sinnessjukhus samt att
6 000 kronor härför måtte anslås.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:74 och 11:94, 11:358,
1:39 och 11:28 samt 1:75 och 11:76,
sistnämnda fem motioner såvitt nu vore
i fråga, till Statens sinnessjukhus: Omkostnader
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 46 545 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:74 och 11:94, 11:358,
I: 39 och II: 28 samt I: 75 och II: 76, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört rörande koststandarden
och personalutbildningen
vid sinnessjukhusen.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ohlon, Sundelin och
Jacobsson, fröken Elmén, herr Widén,
fru Thorsson, herr Helén, fru Sjövall
och fröken Liljedahl, vilka ansett att
utskottet bort hemställa

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
1:75 och 11:76, såvitt nu vore
i fråga, med bifall till motionerna I: 74
och 11:94, 1:39 och 11:28 samt med
avslag å motionen 11:358, sistnämnda
tre motioner såvitt nu vore i fråga, till
Statens sinnessjukhus: Omkostnader för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 46 751 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:74 och 11:94, 11:358,
I: 39 och II: 28 samt I: 75 och II: 76, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört rörande koststandarden
vid sinnessjukhusen;

b) av herr Hesselbom, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 4:o) av herr
Ohlon m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag vill än en gång
framhålla att i reservanternas yrkande
på denna punkt även ingår ett anslag på
6 000 kronor till någon liten förbättring
av utbildningen för personalen vid våra
sinnessjukhus. Det är här fråga om en
försöksverksamhet, som bedrives i andra
länder och som även vi har börjat
med vid ett antal kroppssjukhus. I
reservanternas yrkande ingår som sagt
även denna blygsamma summa.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid denna punkt avgivna reservationen.

I detta anförande instämde fru Thorsson
(s).

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den av
herr Ohlon m. fl. vid punkten fogade
reservationen; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Liljedahl begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
25 :o) i utskottets utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.

123

Onsdagen den 10 april 1957 fm. Nr 12

Bidrag till driften av vårdanstalter för psykiskt efterblivna
Punkten föredrogs; och yttrade där -

liava röstat för ja-propositionen. Fröken
Liljedahl yrkade likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 111 ja
och 90 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 26—38

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39

Bidrag till driften av vårdanstalter för
psykiskt efterblivna

Kungl. Maj:t hade (punkt 45, s. 189—
194) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till driften av vårdanstalter för psykiskt
efterblivna för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 8 465 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Aastrup (1:28) och den andra inom
andra kammaren av fröken Liljedahl
och herr Rimmerfors (11:32), hade
hemställts, att i enlighet med medicinalstyrelsens
förslag 95 000 kronor måtte
anslås för halvöppen daghemsvård för
psykiskt efterblivna.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 28
och 11:32, till Bidrag till driften av
vårdanstalter för psykiskt efterblivna
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 8 405 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Elmén och fröken Liljedahl, vilka ansett
att utskottet bort föreslå riksdagen
att i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:28
och 11:32 till Bidrag till driften av
vårdanstalter för psykiskt efterblivna
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 8 500 000 kronor.

vid:

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! I 1954 års lag om undervisning
och vård av vissa psykiskt efterblivna
barn finns uppräknade en mängd
olika former för verksamheten inom
här ifrågavarande område. Det gäller
dels vårdhemsmöjligheter, dels arbetshem,
yrkesliem, upptagningshem för
småbarn o. s. v. och så naturligtvis särskolor
av olika slag, ordnade som internat
eller externat. En del av dessa
vårdformer görs obligatoriska, men om
några står det i lagen: »där så finnes
lämpligt bör» o. s. v. Hit hör bl. a. daghem
för halvöppen vård, d. v. s. möjlighet
för de barn som vistas i sina hem
att viss del av dagen komma i åtnjutande
av vård och sysselsättningsmöjligheter
samt lek ute i det fria. Detta
är en vårdform som börjar ta gestalt
i städerna ute i landet och som visat
sig vara av behovet synnerligen påkallad.
De psykiskt efterblivna barnen är
den största gruppen av de handikappade
barnen. Inte mindre än 20 000 barn
är i behov av undervisning i särskolor
eller vård på vårdhem i någon form.
F. n. saknas emellertid minst 500 platser
på särskoleinternaten, och likaså råder
stor brist på vårdhemsplatser för barn.
Under sådana förhållanden måste en
hel del barn vårdas i privata hem.

Många föräldrar föredrar också att,
så länge de orkar och i den mån det är
möjligt för dem, behålla sitt barn i det
egna hemmet. Detta sker ofta under stora
påfrestningar inte minst för modern,
som ju hela dagen blir bunden av att ha
barnet omkring sig. Barnen blir också
mycket isolerade genom att de inte kan
leka med andra barn. Man kan inte
släppa ut dem utan tillsyn även om man
har en aldrig så fin lekgård där man
bor. Det är omöjligt för dessa barn att
på egen hand få kontakt med fullsinnade
barn, varför behovet av daghem för
halvöppen vård åt dessa barn syns mig

Nr 12

124

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Bidrag till driften av vårdanstalter för psykiskt efterblivna

synnerligen stort. Det gäller ju dels att
se till att modern får nödig avkoppling
några timmar dagligen och dels, framför
allt, att barnet får tillfälle till lek
och sysselsättning med andra barn på
ungefär samma utvecklingsstadium.

Till verksamhet av denna art, som
föreslagits av 1951 års sinnesslövårdsutredning
i ett betänkande avgivet år
1955, begär medicinalstyrelsen för kommande
budgetår 95 000 kronor, över
betänkandet har en mängd remissinstanser
fått yttra sig, och alla, med
undantag av statskontoret, har tillstyrkt,
att statsbidrag måtte utgå till dylik
verksamhet. Statsbidragets storlek är
f. n. 600 kronor per år och plats för
s. k. heldagsvård, d. v. s. vård som
överstiger 6 timmar, samt 300 kronor
per år och plats för lialvdagsvård,
d. v. s. vård under kortare tid än 6
timmar per dag. Med tanke på att driftbidrag
till vårdhemmen utgår med 1 200
kronor per år och plats en summa
som inte tillnärmelsevis motsvarar de
verkliga kostnaderna — är denna vårdform
ur statsfinansiell synpunkt att föredraga.
Avsaknaden av tillräckligt antal
vårdplatser talar också för vikten
av att kravet på vård å vårdhemmen
hålles tillbaka. Det snäva utrymme för
dessa vårdformer, som skisserats av
långtidsplaneringen, då det gäller investeringar
för en sådan verksamhet
för sjukvårdsändamål, gör ju också att
man måste inrikta sig på att ha familjevård
i större utsträckning och söka
sig nya vägar för att kunna bemästra
situationen.

I Gävle har vi sedan ett par år en liten
avdelning för halvöppen daghemsvård
åt sådana här barn. Det började
som en försöksverksamhet efter påtryckningar
— jag säger efter mycket starka
påtryckningar — från föräldrarna till
sådana här handikappade barn. På den
korta tid som gått sedan vi startade
denna verksamhet har vi sett att daghemmen
haft stor betydelse för de barn,
som inte varit vana vid att ha lekkam -

rater. De liksom vaknar upp då de tillsammans
med likartade kamrater försöker
under lek och sysselsättning med
sakkunnig ledning finna på något nytt.

Jag kan inte förstå varför denna
glömda grupp av barn inte skall ha möjlighet
till daghemsvistelse som andra
förskolebarn i vårt land. Varför skall
de sättas i undantagsställning om de
vårdas i sina hem? Departementschefen
säger mycket fint och trevligt och bra
bl. a.: »Det är angeläget att sådan vård
i tillräcklig grad kan erbjudas härför
lämpade efterblivna.» Därefter erinrar
han om att statsbidragsgivningen till
kommunerna för närvarande är föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

Herr talman! Jag har försökt hitta
denna vårdform i det omtalade betänkandet,
men den finns inte omtalad vare
sig där eller i den med anledning av
betänkandet lämnade propositionen. Det
gäller här stimulansbidrag till sekundärkommuner,
och det är f. n. inte tal
om ändring av statsbidrag till vård och
undervisning av psykiskt efterblivna
eller fråga om omprövning eller sammanslagning
med statsbidrag för närstående
verksamhetsområden; åtminstone
är det inte aktuellt just för ögonblicket
och med anledning av det nämnda
betänkandet.

Jag menar att om man tänker närmare
på saken skulle man kunna ge
detta lilla statsbidrag, som skulle utgöra
en stimulans för denna verksamhet som
verkligen är av behovet påkallad. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 5:o) av fröken
Elmén och mig.

Fröken Elmén (fp) instämde i detta
yttrande.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Alla som haft med anstaltsvård
av något slag att göra — och
i synnerhet vi som haft kontakt med
sådana patienter, som vårdats länge
på anstalterna — vet att personalens

125

Onsdagen den 10 april 1957 fm. Nr 12

Bidrag till driften av vårdanstalter för psykiskt efterblivna

största svårighet är att hålla kontinuerlig
kontakt med vederbörandes hem.
Den familj, som år efter år har en anhörig
liggande på anstalt, glömmer nämligen
lätt bort honom. Men här har vi
nu fått en annan typ av vårdhem, daghemmen,
som från familjen lyfter den
tunga börda, som det alltid innebär att
ha ett eller flera psykiskt efterblivna
barn. På dessa daghem tar man hand
om barnen på ett utomordentligt sätt,
samtidigt som kontakten med familjen
upprätthålles, eftersom barnen ju kommer
hem till familjen varje dag. Barnens
anhöriga vill också gärna ha vården
ordnad på det sättet.

Jag har en gång tidigare, när det
gällde sinnessjukvårdeiT, talat om dessa
hem. Nu prövas metoden sålunda på ett
annat område av vår sjukvård, och jag
tror faktiskt att det är framtidens melodi
att flytta över en större del av vården
på dessa daghem. Då kommer vi
ifrån så kolossalt mycket bekymmer,
och dessa psykiskt efterblivna, alltså
inte fullt normalt utvecklade barn kan
hålla kontakt med det vanliga livet och
får därmed lättare att fortsätta i sin
utveckling mot ett mera normalt liv.

För föräldrarna och för barnen själva
är denna typ av anstaltsvård utomordentlig.
På de få ställen, där man börjat
arbeta med saken, är man övertygad
om att det kommer att bli något
bra. Det är lätt att se, att kostnaderna
blir mindre. Varför då inte genom statsbidrag
understödja arbetet och skapa
intresse för uppsättandet av sådana här
vårdhem? Jag tror, att detta nya system
kommer att visa sig utomordentligt väl
lämpat inte bara för denna gren av sjukvården
utan också för andra.

Herr talman! Jag ber alt få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag kan instämma i allt
vad de två föregående talarna sagt i
denna fråga, och jag skulle egentligen

kunnat begränsa mig till detta instämmande.
Men frågan ligger mig personligen
så varmt om hjärtat, att jag ändå
begagnar tillfället att få säga några ord
om den.

Fröken Liljedahl har förebragt alla
de sakliga skäl, som talar för att det
särskilda statsbidrag införes, som skulle
göra det möjligt att tillämpa familjevårdsprincipen
även för de psykiskt
efterblivna barnen, och fröken Höjer
har i sitt anförande dragit fram de
emotionella och psykologiska skälen för
att vi bör medverka härtill.

Det har framhållits, att detta system
blir billigare. Ja, det vet vi alla, så fort
det går att minska trycket på den slutna
anstaltsvården, så blir kostnaderna
lägre. Jag skall emellertid nu bara säga
några ord om de grupper det är fråga
om. Det gäller nämligen inte bara barnen
utan även föräldrarna.

De psykiskt efterblivna barnen har
inte betraktats såsom sjuka i vanlig mening
utan såsom barn, som man skall
gömma undan, inte visa och inte låta
få den konfrontation med omvärlden,
som är nödvändig. Det blir ett lidande
för föräldrarna, som vill skydda barnen,
och det blir en belastning för barnen,
som ytterligare tynger ner deras
svåra förhållanden. Dessa barn måste,
precis som normala barn, få komma ut
och leka med andra barn och få sysselsättning
i olika former. Och de är
kanske i ännu högre grad än normala
barn beroende av den ömhet, det tålamod
och den trygghet, som bara ett
hem kan skänka. Föräldrarna själva —
det har vi kunnat konstatera i ett oändligt
antal fall — fäster sig vid dessa
barn med en sådan hudlös ömhet, att
det kan bil en verklig tragedi. Skicka
bort barnen nödgas de kanske förr eller
senare, först och främst med hänsyn
till syskonen som växer upp och för
vilka det inte är bra att dessa barn
finns i hemmen.

Om man genom ett särskilt statsbidrag,
som inte är större än 95 000 kro -

126 Nr 12 Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Bidrag till driften av vårdanstalter för psykiskt efterblivna

nor, kan, som vi gjort på andra områden,
här föra in familjevårdsprincipen,
så är det för mig ofattbart, att man
skulle underlåta att göra detta. Vi har
ju infört denna princip för andra grupper
av barn. Men nu går utskottet, som
fröken Liljedahl uttryckte det, så fint
och nätt förbi problemet genom en välvillig
skrivning. Vi är emellertid inte
betjänta av dessa välvilliga skrivningar.
Jag tror, jag nästan skulle föredra att
ett utskott fräste ifrån sig, framför att
det skriver på detta välvilliga sätt och
bara åstadkommer, att allt stoppas upp
— ingenting kan ske.

Herr talman! Jag är medveten om att
detta är en mera temperamentsfull än
saklig reaktion, men med den motivering
jag i övrigt förebragt, ber jag att
få yrka bifall till den av fröken Elmén
och fröken Liljedahl vid punkt 39 avgivna
reservationen.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Med tanke på den nyss
apostroferade s. k. välvilliga skrivningen
liar man väl anledning anta, att det
motionsförslag, som på denna punkt
under vårriksdagen väcktes av fröken
Liljedahl och mig om bidrag till vården
av psykiskt efterblivna barn eller —
som det nu mestadels heter — utvecklingsstörda
barn, har fallit framåt. Den
skrivning som föreligger torde i själva
verket utgöra en rekommendation till
Kungl. Maj :t att på nytt överväga att
i statsverkspropositionen nästa år återkomma
till ärendet. Olyckan är emellertid
att man på ett viktigt vårdområde
därmed förlorar ett år. Jag skulle därför,
herr talman, med instämmande i de
synpunkter som redan framförts, i korthet
vilja peka på ytterligare ett par
skäl, varför jag tror att kammaren gör
rätt i att denna gång följa reservationen.

Den grupp det här gäller är större än
man i allmänhet tänker sig. Det rör sig
om cirka 120 000 barn under 16 år, och
det är vidare fråga om en grupp, som

måste betraktas som eftersatt. Detta
vårdområde har inte fått den upprustning
som är nödvändig. Därtill kommer
ytterligare en omständighet, nämligen
att det som vi föreslagit och som medicinalstyrelsen
har tagit upp i sina önskemål
i viss mån är en försöksverksamhet,
ehuru på ett område där vi redan
kommunalt och lokalt har gjort så goda
erfarenheter — i synnerhet gäller detta
i Stockholm — att vi verkligen önskar,
att verksamheten kunde utvidgas.

När det gäller denna kategori av efterblivna
barn kan vi konstatera, att
föräldrarna gärna vill behålla dem hemma,
och det skall vi vara tacksamma
för; det råder ju en skriande brist på
vårdplatser. Var skulle vi göra av dessa
100 000 lätt utvecklingsstörda barn —
eller 120 000, om vi medräknar även
de svårare fallen — om alla föräldrar
lastade över dem på den slutna vården?
Dessutom är det ju så, att dessa barn
på grund av sjukdomens art är så oändligt
beroende av kontakten med föräldrarna,
att en skilsmässa från hemmen,
ett hänskjutande till den slutna vården,
innebär ett lidande för både barnen och
föräldrarna. Därför har medicinalstyrelsen
tänkt sig — och motionärerna
instämmer helt och fullt däri — att det
skulle vara en utomordentlig hjälp om
vi kunde avlasta hemmens börda genom
daghem. På det sättet för vi över ytterligare
ett område till den öppna vården.
Inom hela vår sjuk- och socialvård gynnar
vi ju den principen att man skall
försöka få hemmen att behålla så mycket
som möjligt av omvårdnaden.

Det är härvidlag uppenbarligen fråga
om ett riksintresse. Medicinalstyrelsen
har begärt 95 000 kronor för ändamålet
och bygger därvid på den sakkunskap,
som representeras av 1955 års sinnesslövårdsutredning.
Såsom redan har
påpekats har alla remissinstanser tillstyrkt
med undantag av statskontoret,
vars uppgift väl i hög grad måste anses
vara att säga nej.

Ett bifall till utskottets förslag i dag

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

127

skulle betyda att ansvaret för denna
försöksverksamhet skjutes över på de
kommunala organen och landstingen.
Detta låter säga sig, men uppenbarligen
skulle vi animera ett ökat igångsättande
av en sådan här verksamhet, om vi inrymde
den bland de för närvarande
statsbidragsberättigade. Jag vill gärna
yrka bifall till reservationen i förhoppning
om att vi vågar ta denna utgift,
som visserligen kan betraktas såsom avsevärd
men vilken dock går till ett ändamål,
som är en nödvändig del av den
upprustning vi principiellt har gått in
för.

Låt mig säga till sist, herr talman:
Runt om i landet har vi tusentals hårt
prövade föräldrar som med spänning
ser fram emot realiserandet av denna
nya, utomordentligt betydelsefulla vårdform,
som vi kallat halvöppen daghemsvård
av utvecklingsstörda barn. Jag
vädjar till kammaren att ge förslaget
sitt stöd och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen av fröken
Elmén och fröken Liljedahl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Vi har i utskottet fått
uppgifter om att ute i landet mödrarna
till de barn det här är fråga om inte
alltid är så ense om det lämpliga i att
gå den av motionärerna föreslagna vägen.
Utskottet har dock för sin del givit
uttryck åt den meningen, att man
bör närmare undersöka om det inte
skulle kunna ges ett stöd här och även
under vilka former detta kunde ske.
Detta innebär sålunda att vi har en positiv
inställning till den tanke, som är
framförd i motionen.

Det heter i utlåtandet: »Utskottet vill
emellertid framhålla önskvärdheten av
att Kungl. Maj:t ägnar särskilt beaktande
åt möjligheterna att i lämplig
form bereda verksamheten det stöd, som
befinnes erforderligt.» Med hänvisning
härtill ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Liljedahl begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
39:o) i utskottets utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Liljedahl yrkade
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 140 ja och 62 nej,
varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 40—44

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45

Karolinska sjukhuset: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 52, s. 207—
226) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3 januari
1957 föreslagna ändringar i personal -

128 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar

förteckningen för karolinska sjukhuset,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för karolinska
sjukhuset, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1957/58, dels ock
till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 28 927 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz m. fl. (1:202) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Östlund och Edlund (II: 221),hade hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte för budgetåret 1957/58 under
elfte huvudtiteln till Karolinska
sjukhuset: Avlöningar anvisa ett förslagsanslag
av 28 617 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:202 och
11:221, i vad de berörde förevarande
anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, vilka
påkallades av vad departementschefen
förordat i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1957;

b) godkänna av utskottet förordad
avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58:

c) till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 28 827 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett
att utskottet bort föreslå riksdagen
att i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:202 och 11:221, i
vad de berörde förevarande anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, vilka påkallades
av vad departementschefen förordat

i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1957;

b) godkänna i denna reservation intagen
avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1957/58;

c) till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 28 627 000 kronor.

b) av fröken Liljedahl, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Fröken

LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Jag har en blank reservation
på denna punkt, och jag vill bara
med några ord motivera den.

Det är ett stort och gammalt önskemål
att all personal, som kommer i direkt
beröring med de sjuka på våra
sjukvårdsinrättningar, skall ha elementära
kunskaper om vård av sjuka, d. v. s.
att de vet någonting om t. ex. hur man
skall bädda en sjuksäng, lyfta en sjuk,
sköta den sjukes hygien o. s. v. Tyvärr
har vi lång väg att gå, innan vi når dit.

Vid karolinska sjukhuset har på uppdrag
av direktionen en kommitté med
representanter för sjukhusförvaltningen
och civilförvaltningens personalförbund
verkställt en undersökning beträffande
viss utbildning av lägre sjukvårds- och
ekonomipersonal. Detta har resulterat i
förslag om en viss utbildning: det skulle
bli åtta grundutbildningskurser å två
veckor för nyanställd biträdespersonal
och det föreslås också två utbildningskurser
för undersköterskor om vardera
åtta veckor. Kostnaderna för denna
kursverksamhet beräknas till omkring
119 000 kronor. Direktionen anför bärande
motiveringar för sitt krav. Alldeles
frånsett vad direktionen säger om
betydelsen för sjukhusen att på detta
sätt stabilisera rekryteringen av personalen
vill jag just nu göra mig till tolk
för patienterna.

Sjuksköterskorna på sjukhusen är alltför
fåtaliga på varje vårdavdelning och

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

129

mycket upptagna av andra uppgifter.
De hinner därför inte att i större utsträckning
deltaga i rutinarbetet beträffande
patienternas dagliga vård, personliga
hygien, matning av patienterna och
dylikt. Därför iir det mycket viktigt, att
de personer, som sätts till dessa uppgifter,
får veta litet om vad saken gäller,
innan de skickas in för att hjälpa
de sjuka vid bädden. Jag vill gärna hoppas,
att det snart skall bli möjligt att
även på statens sjukhus få till stånd en
sådan kursverksamhet, som man med
stor framgång praktiserat inom landstingens
sjukvård sedan flera år.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men jag vill uttala önskemålet att man
i framtiden får till stånd en sådan utbildningsverksamhet.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Anledningen till att jag
begärt ordet på denna punkt är, att det
har väckts en motion, vari kräves —
utan att ange hur man skall göra ifrågavarande
prutningar — en minskning
med 200 000 kronor av anslaget till karolinska
sjukhuset, 50 000 kronor av anslaget
till serafimerlasarettet och 50 000
kronor av anslaget till Akademiska sjukhuset.
Jag konstaterar, när högern nu
har fortsatt med dessa genomgående
sovvagnsmotioner, att högern kysser och
slår ihjäl med samma varma själ. För
en stund sedan kysste man varmt svärdet,
men nu när det gäller ett socialt
ändamål, vården av sjuka människor,
är man beredd att med samma varma
själ slå ihjäl värden, som man väl ändå
borde slå vakt om.

Det är att konstatera, att samma motionär,
som undertecknat motionen
I: 202, har yrkat en ökning med 150 000
kronor av anslaget till skyttet. Här kommer
han och säger utan någon som helst
motivering, att vi av anslaget till läkare
skall ta hort 200 000 kronor ifrån karolinska
sjukhuset och 50 000 kronor ifrån
Akademiska sjukhuset m. m. Jag måste
säga att vi har rätt att ställa frågan, var
9 — Andni kammarens protokoll 1957. A

Karolinska sjukhuset: Avlöningar

man skall göra dessa prutningar. Jag
vill erinra om att i propositionen i fråga
om sjukhusen endast föreslås 3,5 nya
tjänster utöver de 13,5 tjänster som riksdagen
förut har beställt i detta sammanhang.
Mot denna bakgrund vill jag fråga
den ärade högermannen och motionären:
Vilka läkartjänster skall man nu
ta bort exempelvis vid Akademiska sjukhuset
och vid karolinska sjukhuset?
Avser man att minska antalet läkare
som hjälper människor med reumatiska
sjukdomar? Jag förmodar, att man, när
den frågan ställs, kommer att säga: nej,
vi vill visst inte vara med om att man
skall minska i fråga om dessa läkare.
Avser man läkare vid medicinska eller
kirurgiska kliniken, hudkliniken, barnkliniken,
barnpsykiatrien, lungkirurgien,
blodgivarcentralen eller någon annan?
Eftersom en av högerns motionärer
är från Norrland och tillhör denna
kammare, skulle jag vilja fråga om vi
exempelvis när det kommer en brännskadad
eller eu skadad i annat avseende
till vår plastikkirurgiska klinik skall
säga: »Ja, det är visserligen riktigt att
Ni har 40 procents brännskada» — det
kom två sådana föregående vecka —
»men eftersom vi saknar läkare får Ni
vara god och resa hem till Ert län igen,
vi kan inte ge hjälp.» Att försöka fabricera
motioner där man generellt kräver
borttagande av läkartjänster, det vittnar
om en oerhörd cynism, ty det ställer
människorna utanför möjligheten att få
sjukvård.

Vi har exempelvis på plastikkirurgiska
kliniken två års väntetid. Tror någon
att vi där kan göra inskränkning? Då
det gäller exempelvis thoraxkirurgi,
hjärtsjukdomar, människor med bröstfe],
tror herrarna och damerna att man
kan säga till patienterna, att vi saknar
möjligheter till den röntgenspecialitet
som är erforderlig och att vi saknar läkare
för att göra de ingrepp som är
nödvändiga i sammanhanget? Jag vill
ställa frågan direkt eftersom en av motionärerna
tillhör denna kammare: ViIr
12

130 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar

ka läkartjänster vid karolinska sjukhuset
vill man dra in? Det går inte an att
bara säga ut i luften att vi skall dra in
200 000 kronor där, utan det gäller ju att
säga vilka tjänster som skall bort. Samma
fråga vill jag ställa då det gäller
Akademiska sjukhuset: Vilka tjänster
vill man ta bort? Eller menar man att
läkarna på våra sjukhus nu skulle ha
sådana arbetsförhållanden att deras arbetskraft
skulle kunna ytterligare utnyttjas?
Den som sitter i en sjukhusdirektion
och får bevittna att läkare kanske
får börja operera klockan halv åtta
på morgonen och fortsätta till tio, elva
och halv tolv på kvällarna, måste säga
att det är orimligt att begära mer av
dem. Men det är tydligen så att man vill
göra inskränkningar här, eller menar
man att vi skulle kunna göra avdrag på
de löner som utgår till våra läkare? Jag
tror att det är en fullständigt orimlig
inställning, som spåras i denna motion
och som framträder i olika sammanhang
när det gäller sociala frågor.

Jag har begärt ordet dels för att få
säga ifrån i vad gäller detta motionerande
om sjukvården, men dels också därför
att jag till inrikesdepartementet vill
göra en vädjan i fråga om läkartjänster
vid våra statliga sjukhus. Vi har nämligen
stora köer av människor, som står
och väntar på att bli behandlade för
sjukdomar av allvarlig art och som vi
kan bota om de i tid kommer under läkarbehandling.
Det är bara så, tyvärr,
att vi på praktiskt taget alla kliniker saknar
tillräckligt antal läkare och annan
personal, och därför vill jag vädja till
inrikesdepartementet att tvärtemot den
cyniska inställning, som har kommit
fram i den motion jag här talat om, försöka
göra en kraftansträngning för att
ställa medel till förfogande för anställande
av tillräckligt antal läkare och personal
i övrigt.Investeringar i sjukvården
av denna art är inte att kasta bort pengar,
ty vi skall komma ihåg att genom en
bättre läkar- och sjukhusvård har vi
skapat möjligheter för de sjuka att for -

tare komma hem och komma ut i produktionslivet.

Det är visserligen riktigt när man talar
om att vårdkostnaderna per dag har
ökat i ganska kraftig omfattning. Men,
ärade kammarledamöter, om man tar
hänsyn till det förhållandet att vårdtiden
på våra sjukhus kan nedbringas och
att människorna relativt hastigt kan
komma ut i produktionslivet igen, så
måste man säga sig att en god sjukvård
inte bara är det riktiga ur humanitär
synpunkt utan också ur ekonomisk synpunkt
för både land och folk.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag samtidigt
som jag ställer en vädjan till vederbörande
i inrikesdepartementet att vid
den kommande prövningen av frågor
om läkartjänster och andra sjukvårdstjänster
inom kroppssjukvården och angränsande
områden försöka vara litet
mer generösa än vad som för närvarande
är fallet.

Under detta yttrande övertog herr
andre vice talmannen ånyo ledningen
av förhandlingarna.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Efter denna fruktansvärda
salva från herr Lundbergs sida
är det nätt och jämnt jag vågar ta till
orda. Men herr Lundberg skall inte tro
att det här går att dra en så skarp gräns
mellan cynism och socialt kännande
som herr Lundberg vill göra gällande.
Vet herr Lundberg hur stor den prutning
är som vi vill göra på anslaget till
karolinska sjukhuset? Jo, den utgör
200 000 kronor av en stat på 28,9 miljoner
kronor. Jag är inte så duktig i matematik,
men under det herr Lundberg
talade gjorde jag en hastig uträkning
och kom till det resultatet att dessa
200 000 kronor motsvarar 0,67 procent
av hela anslaget. Vad som här skulle
vara cynism ligger alltså mycket nära
det som skulle representera det sociala
samvetet.

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12 131

Det var emellertid, herr talman, inte
detta som jag närmast ville säga. Jag
skulle vilja något beröra frågan om utbyggnaden
av karolinska sjukhuset och
den takt, vari denna sker. Karolinska
sjukhuset befinner sig ju i mycket
snabb utveckling, något som man lätt
kan avläsa på de anslag som under
årens lopp beviljats för ändamålet. År
1954 var anslaget 18,9 miljoner kronor,
år 1955 19,8 miljoner kronor, år 1956
25 miljoner kronor och år 1957 28,9
miljoner kronor. Sjukhusets direktion
har begärt en ökning av anslaget från
föregående år på 4,3 miljoner kronor,
och enligt utskottets förslag skall anslaget
ökas med 3,8 miljoner kronor. Det
är alldeles klart att detta innebär att
den förnämliga institution som karolinska
sjukhuset utgör raskt utvecklas
till att bli ett kraftcentrum i kampen
mot sjukdom och lidande, och ingen
kan ju ha något att erinra däremot. Vi
är tvärtom eniga om att det måste offras
mycket stora medel för sådana
ändamål.

En annan sak är att man även inom
utskottsavdelningen kanske ställde sig
litet undrande på en del punkter. Det
finns ju inom sjukhuset en mycket stor
mängd medicinska specialiteter, vilkas
behov måste vägas mot varandra. Man
kan aldrig få råd att på en gång tillgodose
dem alla och göra eu utbyggnad
av sjukvården i den takt, som både herr
Lundberg och vi andra skulle önska.
Då skulle man komma upp till astronomiska
belopp, som vi över huvud taget
inte kan skaka fram. Det måste alltså
ske en avvägning, vilken är mycket svår
att göra. Inte ens företrädarna för de
olika medicinska specialiteterna känner
till behoven inom andra områden
än det egna och även de har därför mycket
svårt att väga det ena utbyggnadskravet
mot det andra. Man har emellertid
försökt göra en sådan avvägning,
och jag gissar att man trots allt har
lyckats ganska väl.

Det är alltså inte mot utbyggnaden

Karolinska sjukhuset: Avlöningar

av karolinska sjukhuset som vi på högerhåll
vänder oss, liksom inte heller
mot den takt i vilken utgifterna för
detta ändamål stigit. När vi har velat
pruta 200 000 kronor, har det skett av
precis samma skäl som då utskottsmajoriteten
har velat pruta 100 000 kronor.
Utskottsmajoriteten har nämligen
prutat 100 000 kronor därför att den
endokrinologiska institutionen inte kan
komma i gång så snabbt som man väntat
sig och således löneanslaget för detta
ändamål inte kan beräknas gå åt.
Detsamma gäller emellertid, herr talman,
lungkliniken. När denna klinik
blir färdig, skall den bestå av tio avdelningar,
men ännu har bara en enda avdelning
kunnat iordningställas och
öppnas. De övriga avdelningarna är inte
klara, och man vet inte huruvida de
kommer att bli färdiga under budgetåret
1957/58; avdelningarna kommer att successivt
iordningställas, den ena efter
den andra. Emellertid är bostadsbeståndet
vid karolinska sjukhuset så dåligt,
att de nya avdelningarna till en början
inte kan användas för sitt egentliga ändamål,
utan i stället måste tas i anspråk
för att inrymma personalen till dess
personalbostäderna hunnit bli färdiga.

Allt detta gör att det inte går att få
igång verksamheten vid lungkliniken så
fort som man trott, och det gör också
att de avlöningsanslag på 1,6 miljoner
kronor, som är beräknade för denna
verksamhet, enligt vad initierade har
försäkrat mig, under inga omständigheter
kommer att gå åt. Vi har därför menat,
alt man skulle kunna pruta 200 000
kronor. Då skulle man ändå ha kvar
1,4 miljoner kronor för lungkliniken,
men det är mycket osannolikt att institutionen
kan komma att förbruka ens
detta belopp. Därför iir det ingen motvilja
mot att höja anslagen i och för sig,
ingen motvilja mot att göra karolinska
sjukhuset till en verklig kraftkälla i
kampen mot sjukdomarna som är orsak
till att vi här velat göra eu besparing.
Det iir kanske inte heller fråga om nå -

132 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar

gon reell besparing, lika litet som utskottets
nedprutning på 100 000 kronor
för endokrinologiska institutionen är
det. Kommer inte verksamheten på institutionen
i gång på den tid man tänkt
sig, blir det vad vi än beslutar mindre
belastning på löneanslaget än vad
Kungl. Maj :t haft anledning att räkna
med.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Ragnar Bergh m. fl.
avgivna reservationen.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra om att
dessa besparingar ligger på avlöningssidan
och att de i första hand skulle
träffa läkartjänsterna. På karolinska
sjukhuset är det fråga om 10 nya tjänster.
Jag vill fråga, hur många av dem
som skall dras in. Då det gäller Akademiska
sjukhuset i Uppsala vill man
spara 50 000 kronor. Vilka tjänster skall
dras in där?

Beträffande utvecklingen inom sjukvården
är det riktigt att kostnaderna
stiger, men det gör de därför att vi numera
har en humanitär inställning till
både sjukvård och människor och vill
komma från den gamla tidens metod att
reglera folkmängden medelst en dålig
sjukvård.

Herr Wistrand har ju såsom chef för
karolinska sjukhusets byggnadskommitté
icke haft namn om sig att vara
slösaktig. Jag tror inte heller, att han
är det i detta sammanhang.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! När jag lyssnade till
herr Lundberg, som var uppe för att ge
stöd åt utskottets yrkande, gjorde jag
den reflexionen, att han från talarstolen
ville framhäva de stora bristerna på
kroppssjukvårdens område, medan för
en stund sedan så många var överens
om att de verkligt stora bristerna fanns
inom mentalsjukvården. Herr Lundberg
har dock rätt i att det även på kropps -

sjukvårdens och närgränsande områden
föreligger brister, som vi inte orkat
med att avhjälpa. Så långt är vi alldeles
överens, herr Lundberg och jag.

Herr Cassel sade, att yrkandet i högerns
reservation kunde anses bygga på
ungefär samma motivering som utskottet
självt bygger på, när det tillstyrker
ett nedskärande av anslaget med 100 000
kronor. Jag förmodar, att herr Cassel
inte blir arg på mig, om jag föreslår honom
att vi skall enas om att man kan
vara vederhäftig i högre eller lägre grad.

Jag vill, herr talman, med detta yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten av herr Ragnar Bergh m. fl.
fogade reservationen; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Cassel begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
45:o) i utskottets utlåtande nr It, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen av
herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Lundberg yrkade
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 176 ja och 35 nej, var -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12 133

jämte 5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 4ö

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 47

Serafimerlasarettet: Avlöningar

Kung]. Maj:t hade (punkt 55, s. 230
—237) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga av departementschefen
föreslagna ändringar
i personalförteckningen för serafimerlasarettet,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
serafimerlasarettet, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1957/58, dels
ock till Serafimerlasarettet: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 7 901 000 kronor.

I de under punkten 45 nämnda likalydande
motionerna 1:202 (av herr
Mannerskantz m. fl.) och 11:221 (av
herrar östlund och Edlund) hade hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte för budgetåret 1957/58 under
elfte huvudtiteln till Serafimerlasarettet:
Avlöningar anvisa ett förslagsanslag
av 7 851 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1: 202 och II: 221, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för serafimerlasarettet, vilka påkallades
av vad departementschefen förordat
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1957;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för serafimerlasarettet,
att tillämpas tills vidare fr. o. in.
budgetåret 1957/58;

c) till Serafimerlasarettet: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 7 901 000 kronor.

Serafimerlasarettet: Avlöningar

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:202 och 11:221, såvitt nu
vore i fråga,

b) godkänna i denna reservation
framlagd avlöningsstat för serafimerlasarettet,
att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1957/58;

c) till Serafimerlasarettet: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 7 851 000 kronor.

b) av fröken Liljedahl, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Vid denna punkt finns
under rubriken »neurologiska kliniken»
på sid. 230 i statsverkspropositionen en
framställning om anslag för anställandet
av en vaktmästare i Cg 11. Motiveringen
för denna tjänst finns att läsa
på sid. 232 i elfte huvudtiteln: »Vid
neurologiska kliniken har sex sängar
avdelats för vård av paraplegiker. Som
hjälp vid lyftningen av dessa patienter,
som under det akuta sjukdomsskedet
måste vändas varje eller varannan timme
dygnet om till undvikande av liggsår,
erfordras en manlig sjukvårdare.»

Jag har inte för avsikt att yrka avslag
på denna tjänst, även om jag kanske
skulle ha lust till det. Jag har bara
några små funderingar om hur och av
vad slags personal dessa patienter
sköts, då den ende manlige sjukvårdaren
inte tjänstgör. Jag förmodar att det
blir sjukvårdsbiträden, som då får

134

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Serafimerlasarettet: Avlöningar

rycka in till patienternas undsättning.
De är i lönehänseende placerade i 5
lönegraden.

Vid den lönedebatt, som vi hade här
i kammaren i slutet av februari månad
i år, gjorde civilministern med skärpa
gällande, att det är arbetsuppgifterna
som bestämmer lönen. Jag kan inte uraktlåta
att citera vad vi kan läsa från
den debatten i andra kammarens protokoll.
Civilministern sade: »Det faktiska
förhållandet är emellertid att det
är arbetsuppgifterna som är bestämmande
för lönen. Inte har det någon
betydelse, om det är en man eller en
kvinna som söker en kontorsbiträdestjänst.
Den för kontorsbiträdestjänst
gällande lönen kommer, oberoende av
befattningshavarens kön, att utgå. Inte
heller finns det någonstans bestämmelser
om en manlig bottenlön. Det finns
inte utsagt i någon författning, att vi
har en manlig bottenlön. Det har talats
om vaktmästarna. Men jag vet inte att
det föreligger något som helst förbud
att anställa en kvinnlig vaktmästare i
de för vaktmästare gällande lönegraderna.
»

Litet längre ned säger civilministern:
»Det finns ett par punkter — det skall
jag gärna erkänna — som man kan diskutera.
Det gäller vaktfruarna inom
fångvården, och det gäller vissa kvinnliga
befattningshavare inom sinnessjukvården.
Men därutöver kan jag inte
finna att vi har något egentligt likalönsproblem,
ty i övriga fall utgår lönen
med hänsyn till arbetsuppgifterna, oberoende
av de anställdas kön.»

Det låter bra, men just det föreliggande
förslaget strider mot civilministerns
uttalande. För vaktfruarna och
vaktkonstaplarna gäller olika lönegrader,
och detsamma är fallet med skötare
och sköterskor i sinnessjukvården.
Skillnaden är där två lönegrader, men
när det är fråga om en manlig sjukvårdare
är skillnaden inte mindre än
sex lönegrader.

Den manlige sjukvårdaren kallas i

förteckningen vaktmästare, men i motiveringen
manlig sjukvårdare. Motiveringen
talar tydligt om arbetsuppgifterna.
Alla som har någon kunskap om
sjukvård eller vård av gamla vet, att
detta arbete att lyfta och vända lama
patienter är ett arbete som utförs av
tusentals sjukvårdsbiträden i vårt land
varje dag. Vi som vill ha en ny och rättvisare
värdesättning av kvinnans arbetsinsats
får här ännu ett bevis på att
det inte är så helt med genomförandet
av förklaringarna om att det är arbetsuppgifterna
som bestämmer lönesättningen.
Jag vill bara konstatera detta
och har för dagen, herr talman, inte något
yrkande på denna punkt.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! När det gäller anslaget
till avlöningar har det föreslagits en
höjning med i det närmaste 500 000
kronor. Vi har föreslagit att höjningen
skall begränsas till 450 000 kronor,
framför allt därför att på ökningen av
avlöningsanslaget icke följer något
större antal vårdplatser. Samma motivering
gäller när det är fråga om Akademiska
sjukhuset under punkten 54.

Jag ber under denna punkt få yrka
bifall till den av herr Bergh m. fl. avgivna
reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan under förevarande
punkt och vill bara tillägga,
att fröken Liljedahls anförande, som
egentligen inte kräver någon överläggning,
innehåller påståenden som det råder
delade meningar om. Hon har anfört
sin och kanske många andras uppfattning,
men det föreliggande förslaget
beror av en annan bedömning, i
fråga om till vilken lönegrad man under
vissa förutsättningar kan hänföra
en manlig sjukvårdare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

135

Akademiska sjukhuset i Uppsala: Avlöningar till läkare

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen av
herr Ragnar Bergh in. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 48—53

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54

Akademiska sjukhuset i Uppsala: Avlöningar
till läkare

Kungl. Maj:t hade (punkt 62, s. 242—
249) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga av departementschefen
föreslagna ändringar

1 personalförteckningen för akademiska
sjukhuset i Uppsala, dels godkänna av
departementschefen förordad avlöningsstat
för akademiska sjukhuset i
Uppsala, att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1957/58, dels ock
till Akademiska sjukhuset i Uppsala:
Avlöningar till läkare för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av

2 347 000 kronor.

I de under punkten 45 nämnda likalydande
motionerna I: 202 av herr Mannerskantz
m. fl. och 11:221 av herrar
Östlund och Edlund hade hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte för budgetåret 1957/58 under elfte
huvudtiteln till Akademiska sjukhuset
i Uppsala: Avlöningar till läkare anvisa
ett förslagsanslag av 2 297 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 202 och II: 221, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för akademiska sjukhuset i Uppsala,
vilka påkallades av vad departementschefen
förordat i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3
januari 1957;

b) godkänna av utskottet förordad
avlöningsstat för akademiska sjukhuset

1 Uppsala, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1957/58;

c) till Akademiska sjukhuset i Uppsala:
Avlöningar till läkare för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av

2 347 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården samt fröken
Karlsson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 202 och
II: 221, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för akademiska sjukhuset i Uppsala,
vilka påkallades av vad departementschefen
förordat i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3
januari 1957;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för akademiska sjukhuset
i Uppsala, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1957/58;

c) till Akademiska sjukhuset i Uppsala:
Avlöningar till läkare för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 2 297 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Ragnar Bergh in. fl.
avgivna reservationen.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

136 Nr 12 Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Bidrag till utbildningskurser för instruktionssköterskor och husmödrar vid sjuk
vårdsanstalter m. fl.

Punkterna 55—101

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 102

Bidrag till utbildningskurser för instruktionssköterskor
och husmödrar vid sjukvårdsanstalter
m. fl.

Kungl. Maj:t hade (punkt 111, s. 339
—345) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till utbildningskurser för instruktionssköterskor
och husmödrar vid
sjukvårdsanstalter m. fl. för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av 140 000
kronor.

I en inom andra kammaren av fröken
Liljedahl m. fl. väckt motion (II: 142)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till bidrag till ordinarie utbildningskurser
för instruktionssköterskor
och husmödrar vid sjukvårdsanstalter
in. fl. för budgetåret 1957/58 anvisa ett
i förhållande till departementschefens
förslag med 14 128 kronor förhöjt anslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen II: 142,
till Bidrag till utbildningskurser för instruktionssköterskor
och husmödrar vid
sjukvårdsanstalter in. fl. för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av 140 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herr Jacobsson,
fröken Elmén, herr Widén och
fröken Liljedahl, vilka ansett att utskottet
bort föreslå riksdagen att, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med
bifall till motionen 11:142, till Bidrag
till utbildningskurser för instruktionssköterskor
och husmödrar vid sjukvårdsanstalter
in. fl. för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av 154 100
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade där vid: -

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! En reservation är knuten
till punkt 102, som gäller bidrag till
utbildningskurser för instruktionssköterskor
och husmödrar vid sjukvårdsanstalter.
Denna utbildning sker i Svenska
sjuksköterskeföreningens regi. Svenska
sjuksköterskeföreningen tog 1917
initiativ till dessa kurser för utbildning
av husmödrar och instruktionssköterskor.
Det var naturligtvis det starka behovet
av utbildning samt Svenska sjuksköterskeföreningens
stora ansvarskänsla
som gjorde, att man satte i gång
med dessa kurser. Sedan 1935 utgår
statsanslag till kurserna. 1946 års kommitté
för sjuksköterskeutbildning framlade
år 1948 förslag om att denna utbildning
skulle helt förstatligas. År 1955
beslöts, att man skulle se över detta förslag
för att sedan framlägga ytterligare
ett förslag om förstatligande.

Tyvärr har personalen vid den avdelning
hos medicinalstyrelsen som har
hand om dessa utbildningsfrågor varit
så överlupen med arbete, att man icke
kunnat fullfölja denna utredning. För
närvarande utgår två tredjedelar av omkostnaderna
som statsbidrag. Nu begär
man från medicinalstyrelsen att man
tills vidare skall kunna få tre fjärdedelar
av omkostnaderna i statsbidrag och
dessutom 5 500 kronor för pensioner.
Eftersom dessa kurser inte är förstatligade
kan man inte få pension enligt
SPA-reglementet. Detta gör att hela pensionsfrågan
blivit fördyrad. Man måste
ordna pensionsförmånen för dem som
är anställda för kurserna och man har
en anslutning till SPP. Detta betyder
en kostnad av upp till 20 000 kronor
per år.

Man tycker, herr talman, att det är
orimligt, att dessa kurser i fortsättningen
i så stor utsträckning skall bekostas av
Svenska sjuksköterskeföreningen. Dessa
kurser är ju nödvändiga för den administrativa
och pedagogiska personalen
på våra allt större sjukhus. Kurserna är

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

137

Bidrag till avlöningar m. m. inom förebyggande mödra- och barnavård

dokumenterat nödvändiga och därför
vore det naturligtvis statens sak att
överta utbildningen.

När nu inte utredningen är klar, har
framlagts en motion som — i likhet
med medicinalstyrelsens förslag — går
ut på att tills vidare tre fjärdedelar av
kostnaderna skulle utbetalas som statsbidrag
vilket också reservationen yrkar
på. Detta betyder att det nuvarande anslaget
skulle höjas med 14 128 kronor.
Man kan tycka att det är rimligt att
staten betalar åtminstone tre fjärdedelar
av kostnaderna i avvaktan på förslaget
om ett förstatligande.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kan nöja mig med
att hänvisa till vad utskottet har sagt
här. Utskottet kan — i avvaktan på resultatet
av den inom medicinalstyrelsen
pågående översynen av den högre utbildningen
för sjuksköterskor — icke
tillstyrka någon höjning av statens andel
i kostnaderna för sjuksköterskeföreningens
kursverksamhet. Detta innebär
ju, som här redan sagts av fröken
Elmén, att det är en skillnad i uppfattningen
om hur stort statsbidraget skall
vara. Vi har dock här föreslagit, att
staten skall ge ut 140 000 kronor som
bidrag för denna verksamhet.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till utskottets hemställan.

Punkterna 103—111

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 112

Bidras till avlöningar m. m. inom förebyggande
mödra- och barnavård

Punkten föredrogs; och yttrade där vid: -

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja säga ett
par ord om den förebyggande barnavården
med anledning av att jag har
avgivit en blank reservation.

Det har visat sig att den förebyggande
barnavården har givit goda resultat
då det gäller de somatiska sjukdomarna.
På grund av kontrollen av spädbarn och
småbarn har barnadödligheten gått tillbaka
högst väsentligt. Sverige har nämligen
den lägsta barnadödlighetsprocenten
i världen. När det gäller uppfostringsfrågor
förekommer emellertid inte
särskilda läkarmottagningar i den utsträckning
som vi skulle önska. Det
finns statsbidrag till sådan verksamhet,
men läkarna anser sig inte kunna klara
denna verksamhet — den ligger liksom
utanför deras utbildning.

Nu har medicinalstyrelsen föreslagit
att man skulle stimulera läkarna till att
ta upp sådan verksamhet genom att man
skulle anordna kurser i barnpsykiatri
för dem. Detta förslag har departementschefen
inte tagit upp, och jag har
inte heller kunnat vinna förståelse för
det i utskottet. Jag kommer av den anledningen
inte att ställa något yrkande.

Behovet av rådgivning i uppfostringsfrågor
för småbarn är stort, och
en sådan verksamhet behövs verkligen.
Vi har inte barnpsykiatriker ute på
landsbygden, och vi har mycket få privatpraktiserande
läkare med denna specialitet.
Jag vill därför innerligt hoppas
att vi, även om det inte sker på det
sätt man nu har tänkt sig, skall genom
förslag från mentalvårdsdelegationen få
till stånd eu rådgivning beträffande
barn med uppfostringssvårigheter.

.lag har som sagt inget yrkande på
denna punkt.

Herr ÅKERSTRÖM (s);

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan under
denna punkt.

138

Nr 12

Onsdagen den in april 1957 fm.

Abortförebyggande åtgärder

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Det är väl ingen av oss
som inte i sak delar fröken Liljedahls
önskemål angående en utbyggnad av
verksamheten på detta område, om vilken
vi alla vet att den är ytterligt önskvärd.
Emellertid vill jag i anknytning
till vad fröken Liljedahl anförde säga,
att det inom mentalvårdsdelegationen
pågår en utredning om hela den psykiska
barna- och ungdomsvårdens framtida
organisation. Utredningen beräknas
bli färdigställd under detta år, och
vi förutsätter att vi sedan den blivit
klar skall få ta ställning till denna verksamhets
stora utbyggnadsbehov. Vi hoppas
också att reella resurser skall kunna
ställas till förfogande liksom att det
lilla avsnitt som fröken Liljedahl här
berörde då skall bli tillgodosett.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 113—115

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 116

Abortförebyggande åtgärder

Kungl. Maj:t hade (punkt 125, s. 368
—370) föreslagit riksdagen att till
Abortförebyggande åtgärder för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
284 000 kronor.

1 en inom andra kammaren av herr
Gustafsson i Borås in. fl. väckt motion
(II: 7) hade hemställts, att riksdagen
måtte under elfte huvudtiteln Medicinalstyrelsen:
Abortförebyggande åtgärder
bevilja ett anslag av 340 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 7,
till Abortförebyggande åtgärder för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 284 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde där vid: -

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag är livligt medveten
om vanskligheten i att tala mot det mäktiga
statsutskottet, men jag måste ändå
göra det med några ord.

Vi har förut i riksdagen sagt i många
sammanhang, att abortfrågan är av sådan
betydelse, att den kräver oavlåtlig
uppmärksamhet från samhällets sida.
Den gömmer i sig en mängd problem
av både etisk, humanitär, social och
ekonomisk natur, vilka väl senare kommer
att ventileras här i kammaren när
vi kommer till första lagutskottets
ärenden.

När jag i årets början läste elfte huvudtitelns
punkt 122, ansåg jag att vad
medicinalstyrelsen äskade i fråga om
abortförebyggande åtgärder var både
skäligt och väl motiverat. Pengarna behövs
synnerligen väl för att man skall
komma till rätta med de frågor som
kuratorerna på rådgivningsbyråerna
har att brottas med inte minst när det
gäller s. k. katastroffall, då kvinnor som
besöker kuratorerna är i överhängande
behov av hjälp. Det är klart att man
kan hänvisa dem till socialvården, och
det bör man väl göra, men jag har en
känsla av att en hel del skulle kunna
vinnas om byråerna hade större ekonomiska
möjligheter.

Man räknar med att under året få ytterligare
omkring 1 300 nyinskrivna
abortsökande och behöver för detta arbete
en uppräkning av anslaget med
26 000 kronor. Behoven i fråga om laboratoriearbete,
kursverksamhet och
rådgivning är även en motivering för
att utskottet kunde ha visat sig mer
generöst än regeringen och höjt anslaget
med 34 000 kronor eller sammanlagt
med 60 000 kronor såsom medicinalstyrelsen
har begärt, särskilt med
tanke på att pengarna i stor utsträckning
behövs till hjälp åt kvinnor i ekonomiskt
betryck. Den höjning av kuratorernas
medel som har skett från år
till år tycker jag är upprörande liten.
Skall familjerådgivningskommittén mö -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

139

tas av samma ekonomiska hjälplöshet
när den kommer med sina förslag, då
har den sannerligen inte mycket att
vänta.

Herr talman! Jag skall inte tala längre
denna gång. Jag nöjer mig med att
yrka bifall till motion nr 7 i denna kammare,
som innebär en höjning med
60 000 kronor av anslaget till det ändamål
varom här är fråga. Jag fruktar att
snålheten bedrar visheten om man inte
ställer de fattiga tusenlappar till förfogande
som det här är fråga om för
hjälp åt människor som så väl behöver
hjälp.

Häri instämde herr Rimmerfors (fp).

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag har till denna punkt
fögat en blank reservation närmast med
tanke på att jag skulle få tillfälle att
bär i kammaren anföra några principiella
synpunkter.

Jag har också skrivit under en motion,
som har behandlats i första lagutskottet
och som kommer senare på
dagordningen. I konsekvens med att jag
vill få en något restriktivare tillämpning
av framför allt den social-medicinska
indikationen för aborter tycker
jag att man måste försöka hota sociala
svårigheter med sociala hjälpåtgärder.

Kammaren har för några veckor sedan
behandlat bland annat mödrahjälpsfrågan,
och flera av dem, som då talade
för ett högre anslag, förde också
in abortfrågan i bilden — jag tänker
på fruarna Löfqvist och Thorsson och
på herr Lundqvist i Trollhättan. Det
sades då, att en av motiveringarna då
mödrahjälpen en gång infördes var att
den skulle ha ett abortförebyggande
syfte, .lag vill understryka detta.

Hit hör också barnbidragen och över
huvud taget eu familjevänlig politik.
Det finns människor som skrivit under
denna motion om en restriktivare tilllämpning
av framför allt den socialmedicinska
indikationen och som rös -

Abortförebyggande åtgärder

tat mot höjning av anslagen till mödrahjälp,
allmänt barnbidrag och en del
andra saker. Jag finner att detta knappast
kan vara ett konsekvent handlande.
Vill man verka för en restriktivare
tillämpning av den social-medicinska
indikationen måste man också försöka
göra den ekonomiska miljön för barn
och mödrar så god som möjligt.

Det anslag som vi i dag har att ta
ställning till beträffande den direkt
abortförebyggande verksamheten gäller
abortkuratorerna. Jag vet mycket väl,
att det finns andra hjälpåtgärder, såsom
herr Gustafsson i Borås underströk —
jag pekar på mödrahjälpen, socialhjälpen
och privat hjälpverksamhet. Men vi
bör ha klart för oss, att den blivande
modern befinner sig i en krissituation
när hon söker abort. Det är kanske då
inte lämpligt att säga till henne att hon
skall gå till socialvården för att denna
skall göra en utredning o. s. v. Det tar
lång tid, och det är besvärligt. Hon behöver
genast en hjälpande hand, inte
bara sten utan bröd, tillsammans med
goda ord och vänlig omtanke.

Jag är medveten om att abortfrågan
är oerhört svårlöst. Jag vill passa på
tillfället att ta avstånd från en del uttalanden
från den opinion, som bär upp
motionen och som ibland skjuter över
målet. Vi är väl alla på det klara med,
antingen vi vill tillstyrka motionen eller
gå emot den, att detta är en ytterst
grannlaga fråga, som är svår att ta ställning
till. Vi är väl också övertygade om
att det gäller att skydda liv så långt det
är möjligt.

Jag har, herr talman, inget yrkande.
Jag har bara velat framföra dessa synpunkter.

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Jag tror inte att jag är
alltför förmäten, om jag säger att jag
tror att utskottet i dess helhet är lika
positivt inställt till den rådgivningsverksamhet
i abortförebyggande syfte

140 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Abortförebyggande åtgärder

som motionärerna, vilka företrätts av
herr Gustafsson i Borås.

När emellertid statsutskottet avstyrkt
denna motion, vill jag erinra om att den
abortförebyggande verksamheten för
närvarande bedrives såsom en försöksverksamhet.
Utskottet hänvisar också
i sin skrivning till att hela denna verksamhet
ligger under prövning av den av
statsrådet Lindström tillsatta familjerådgivningskommittén.
Jag vill gärna
som ordförande i denna kommitté säga,
att vi har i uppdrag att utreda, om det
inte bör läggas en ny och betydligt
breddad bas för hela denna rådgivningsverksamhet
i förhållande till vad
nu är fallet. Kommittén kommer inom
kort att kunna redovisa sitt uppdrag
och tidigt på hösten framlägga sitt betänkande.
I detta läge anser jag, att det
skulle vara ytterligt olyckligt att försöka
arbeta fram en utbyggnad av den
gamla organisationen på detta område,
eftersom det skulle kunna tänkas komma
att försvåra en eventuell omorganisation
med en önskvärd vidgning och
breddning av den hjälpande och förebyggande
verksamheten för de kvinnor
som det här gäller. Därför har jag i
statsutskottet varit med om att avstyrka
den föreliggande motionen, även om
jag i minst lika hög grad som motionärerna
har den uppfattningen, att vi här
behöver mycket kraftigt förstärka de
samhälleliga resurserna.

Men det finns ett skäl till, herr talman,
för att nu ta motionärernas yrkande
med ro, nämligen att medicinalstyrelsen
troligen räknar för optimistiskt
i sina petita beträffande möjligheterna
att igångsätta ytterligare abortrådgivningsbyråer.
Även om man skulle
önska att nya speciella sådana byråer
kommer till stånd, tror jag ändå inte
att detta hinner göras under påföljande
budgetår, varför grunden för motionärernas
äskanden på det hela taget inte
existerar.

Beträffande den kurs för utbildning
av abortkuratorer, varom motionen ock -

så handlar, vill jag erinra om att socialinstitutet
under åttonde huvudtiteln
fått tillstyrkt ett anslag till en påbyggnadskurs
för mentalhygienisk rådgivningsverksamhet,
och medicinalstyrelsen
har själv för sin del frånträtt önskemålet
om anslag till en speciell kurs för
abortkuratorer. Det ligger helt i linje
med den syn på abortfrågan som innebär,
att vi inte skall specialutbilda folk
enbart för denna uppgift, utan att den
skall ingå som ett led i en vidgad verksamhet.
De blivande abortkuratorerna
kommer alltså att få sin önskvärda fortbildning
ordnad genom den kurs som
socialinstitutet kommer att få medel till
under nästa budgetår, och det är alltså
varken önskvärt eller behövligt, att medicinalstyrelsen
anordnar en särskild
kurs för detta ändamål.

Jag ber, herr talman, att få yrka bitall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att polemisera mot fru Thorsson — hennes
uttalande var ytterst positivt — men
jag vill dock erinra kammarens ledamöter
om att denna försöksverksamhet inspirerats
från statens sida och att de
som handhaft verksamheten uppmanats
att utvidga densamma undan för undan
och upptaga verksamhet på den ena
platsen efter den andra. Om man går
på den linjen, att en verksamhet skall
utbyggas, krävs det självfallet att det
också ställs mera medel till förfogande,
om arbetet inte skall misslyckas. Så har
skett från det ena året till det andra.

Fru THORSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att en utbyggnad
av försöksverksamheten har
varit mycket önskvärd, men jag har
den uppfattningen, att man inte under
den tid familjerådgivningskommittén är
sysselsatt med en utredning på hela
detta område skulle söka åstadkomma
en ytterligare utbyggnad härav, utan

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

141

Interpellation ang. äganderätten till Generalstabens litografiska anstalt, m. m.

i stället avvakta resultatet av kommitténs
utredningsarbete. Eftersom detta
resultat kommer att föreligga inom
några få månader, finns det inte någon
anledning för riksdagen att i dag förstärka
anslaget till den tidigare försöksverksamheten.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag instämmer i herr
Svenssons i Kungälv uttalande, att en
del av den opinion, som funnits och
alltjämt finns beträffande frågan om
abortförebyggande verksamhet, skjutit
över målet eller med andra ord inte varit
tillräckligt vederhäftig.

Fru Thorsson har här ytterligare underbyggt
utskottets motivering, och jag
nöjer mig med att erinra om vad utskottet
skrivit i sitt utlåtande: »Med hänsyn
till att familjerådgivningskommittén
ännu ej avlämnat några förslag rörande
den abortförebyggande rådgivningsverksamheten
och då departementschefen
förordat en höjning av de
s. k. kuratorsmedlen samt medlen för
anordnande och upprätthållande av
verksamheten med sammanlagt cirka
24 000 kronor, är utskottet icke berett
tillstyrka den av motionärerna begärda''
medelsanvisningen.»

Med hänvisning till det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på hifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, all kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

116:o) i utskottets utlåtande nr 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Punkterna 117—135

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 136 och 137

Lades till handlingarna.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 11

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
anförde:

Jag får meddela kammaren, att vid
morgondagens plenum kl. 13.00 endast
bordläggningar och andra formella
ärenden kommer att behandlas. De
ärenden, som ej medhinnes vid dagens
kvällsplenum, kommer att företagas till
avgörande vid fredagens plenum kl.
13.00.

§ 12

Interpellation ang. äganderätten till

Generalstabens litografiska anstalt,
m. m.

Herr HAGNELL (s) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

142

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Herr talman! Den 27 december år
1872 förklarade sig herr G. L. Dreyer,
innehavare av Generalstabens lithografiska
inrättning, vilja »till Svenska staten
såsom gåfva öfverlemna hela denna
materiel enligt de inventarieförteckningar,
som deröfver äro upprättade på
det att inrättandet af en större lithografisk
inrättning för Statens räkning
derigenom må underlättas».

Den 28 december samma år förklarades
i skrivelse till herr Dreyer: »Och
liar Kongl. Maj:t, som med nådigt välbehag
upptagit ifrågavarande af Eder
gjorda erbjudande, funnit godt att detsamma,
såsom för staten fördelaktigt,
i nåder antaga» ----

På grund av att den skrivelse, i vilken
Konungen förklarade sig vilja
emottaga donationen, finns i »Registra -

tur uti Landtförsvarsärenden», anhåller
jag härmed om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
framställa följande
frågor:

Då det nu gått 85 år sedan Konungen
tog emot donationen och upprättade
Generalstabens litografiska anstalt, vore
det intressant att få veta, hur Kungl.
Maj:t handhar äganderätten till detta
statliga företag och vårdar sig om företagets
intressen

samt vilka planer Kungl. Maj :t har beträffande
detta företag för den närmaste
framtiden.

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.08.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 10 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
02, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1956/57 till
Bidrag till uppförande av bombsäkra
cisternanläggningar för flytande
bränslen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Anslag till universiteten m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
63, i anledning av Kungl. Maj ds under

åttonde huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1957/58
till universiteten, den medicinska undervisningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Uppsala universitet: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (punkt 74, s. 114—
129 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den
3 januari 1957) föreslagit riksdagen att
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1957/58, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Uppsala
universitet, som föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna
av departementschefen angiven avlöningsstat
för Uppsala universitet, att

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

143

tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1957/58, dels ock till Uppsala
universitet: Avlöningar för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
13 600 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling föreliaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Osvald in. fl. (1:32) och den andra
inom andra kammaren av herr Hallén
m. fl. (11:72),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Osvald och fru Hamrin-Thorell (1:35)
och den andra inom andra kammaren
av herr Lundberg m. fl. (II: 37), i vilka
hemställts att riksdagen i avvaktan på
resultatet av pågående organisationsundersökningar
måtte avslå Kungl.
Maj :ts förslag om personalindragningar
vid universitetsbiblioteken i Uppsala
och Lund från och med den 1 april
1958,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Osvald m. fl. (1:117) och den andra
inom andra kammaren av herr Nilsson
i Göingegården m. fl. (II: 133).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 32
och 11:72 ävensom 1:35 och 11:37,
sistnämnda bägge motioner såvitt här
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1957/58, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Uppsala
universitet, som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1957/58;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 1.3 600 000 kronor;

Uppsala universitet: Avlöningar

II. med anledning av motionerna
I: 117 och II: 133 i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört
angående den virologiska avdelningen
av hygienisk-bakteriologiska institutionen
vid universitetet i Uppsala.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin, Jacobsson och Arrhén,
fröken Elmén, herrar Widén, Nilsson i
Göingegården och Blidfors, fröken
Vinge samt herrar Heckscher och Helén,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 32
och II: 72 ävensom med bifall till motionerna
I: 35 och II: 37, såvitt här vore
i fråga,

b) godkänna i reservationen framlagd
avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1957/58;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 13 606 000 kronor;

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr NETZÉN (s):

Herr talman! Med herr talmannens
tillstånd vill jag redan vid denna första
punkt i statsutskottets förevarande utlåtande
ta upp en fråga, som återkommer
vid en senare punkt i utlåtandet
men som har sin motivering just under
punkt 1.

Det gäller här den i år för sjiilte

144

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Uppsala universitet: Avlöningar

gången förolyckade framställningen om
att riksdagen skulle infria sin mycket
gamla utfästelse att förvandla preceptoratet
i ämnet ekonomisk historia i
Lund till professur.

Redan 1947 beslöt riksdagen inrätta
detta preceptorat i ekonomisk historia
vid Lunds universitet. Avsikten då, som
aldrig ifrågasattes, var att snarast möjligt
förvandla detta preceptorat till professur.
Ärendet firar alltså i år tioårsjubileum,
utan att egentligen någonting
annat har hänt än att statsutskottet har
uttalat sig allt mera välvilligt i sina
avstyrkande utlåtanden över hela den
serie motioner som framförts 1951,1953,
1954, 1955 och 1956. Även i år har samma
envisa krav framförts i motionerna
nr 20 i första och 22 i andra kammaren.
Liksom motionärerna upprepade
gånger har framfört otaliga skäl för sitt
yrkande har också statsutskottet gradvis
skärpt sin »välvilja».

Så småningom har också kanslern
för rikets universitet funnit provisoriet
ohållbart, en sak som de studerande i
ämnet har mycket dystra erfarenheter
av från de gångna tio åren. Universitetskanslern
har därför i sina anslagsäskanden
i år tagit upp frågan för första
gången, sedan också preceptoratet i
Uppsala begärts förvandlat till professur.
Det är bara Kungl. Maj:t, som
framhärdar med sin negativa inställning
till denna mycket rimliga begäran
att avlösa ett från början som provisorium
avsett arrangemang. Denna negativism
när det gäller att efterkomma
riksdagens uttryckliga önskan från 1947
har också i år accepterats av statsutskottet,
denna gång liksom förra året
under hänvisning till 1955 års universitetsutredning.
Utskottet säger sig tro,
att universitetsutredningen inom kort
torde komma med förslag i ämnet och
att frågan därför »i ett större sammanhang
blir föremål för Kungl. Maj:ts
prövning».

Det är samma utskott — jag vill erinra
kammarens ärade ledamöter där -

om — som 1951 påtalade, att handläggningen
av detta ärende i Lund »tagit
så lång tid i anspråk, vilket föranlett
vissa svårigheter och omgångar för
de studerande».

År 1953 skärpte statsutskottet sitt omdöme
och fann det inte bara beklagligt
utan synnerligen beklagligt med det
dröjsmål som uppstått och som inte
bara åstadkommit vissa utan som det
hette mycket stora svårigheter för de
studerande. När dessa svårigheter påtalades
i riksdagen 1953, ansåg emellertid
ecklesiastikministern att kritiken
hänförde sig till förfluten tid — och
det kanske var riktigt. Det gällde då
framför allt några specificerade olägenheter
med studieplanerna och examinationsrätten
som berövats preceptorn
av universitetsmyndigheterna i
Lund, vilket sedermera emellertid har
rättats till. Det är för övrigt den hittills
enda påtagliga framgången, när det
gäller detta av riksdagen så många gånger
behandlade ärende. Efter det beskedet
togs frågan som sagt upp på nytt
såväl 1954 som 1955 och 1956, och den
återkommer även i år.

Statsutskottet har faktiskt vid alla
de tillfällen motioner väckts i detta
ärende nära nog excellerat — om jag
får uttrycka mig så — i välvilliga skrivningar,
men preceptoratet i ekonomisk
historia går nu in i sitt andra decennium
utan att något annat hänt än att
statsutskottet har uttalat sin välvilja i
anslutning till det som var riksdagens
intentioner för precis tio år sedan.

Nu hänvisar utskottet som sagt till
vad som säges beträffande preceptoratet
i Uppsala. Det är möjligt att obehaget
blir mindre på det sättet. Det finns
väl heller ingen särskild anledning att
ta upp en diskussion på den punkten,
om detta för Lunds vidkommande kan
innebära att frågan kan föras fram till
en snabbare lösning.

Som jag redan tillåtit mig erinra om
har man denna gång också hänvisat till
universitetsutredningens pågående ar -

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

145

bete, och det är väl därför till univertetsutredningen
man nu får knyta förväntningarna
om att något mera skall
ske än de hittills vanliga välvilliga utskottsutlåtandena.

Jag vill heller inte förbigå den omständigheten,
att universitetskanslern
nu för första gången har tagit upp denna
fråga och mycket bestämt förklarat
att han delar motionärernas uppfattning,
att den nuvarande innehavaren
av preceptoratet hade professors kompetens
redan 1949 och att något hinder
på den punkten alltså inte längre föreligger
samt att det fördenskull finns
starka skäl för att man till innehavare
av den nya professuren utser den nuvarande
preceptorn.

Herr talman! Jag har med det anförda
endast velat något litet komplettera ämnet
ekonomisk historias lidandes historia
under det decennium som gått. Jag
tillåter mig hysa den uppfattningen och
förhoppningen, att det nu skall vara
slut med uppskoven så att vi äntligen
kan emotse ett förslag av universitetsutredningen,
som leder till en effektuering
av vad riksdagen så bestämt uttalade
sig för redan 1947.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! I de synpunkter, som
herr Netzén nu framförde i fråga om
ämnet ekonomisk historia, kan jag helt
och fullt instämma. När jag trots detta
har anslutit mig till utskottets förslag,
beror det på att vi har haft den uppfattningen,
att man kan ställa särskilt stora
förhoppningar på universitetsutredningen.
Det är väl inte farligt, om jag
säger, att vad man hoppas är, att universitetsutredningen
skall föreslå att
samtliga precepturer skall förvandlas
till professurer. Det skulle vara mycket
värdefullt, om vi under denna debatt
kunde få veta, huruvida det finns grund
för denna vår förhoppning.

Men det var inte för att tala om denna
sak, som jag begärde ordet, herr tal -

Uppsala universitet: Avlöningar

man, utan för att säga något om den
fråga, som behandlas i reservationen.
Jag hoppas att herr talmannen tillåter
mig, i likhet med herr Netzén, att därvid
samtidigt beröra frågor som avser
både Uppsala och Lunds universitetsbibliotek,
eftersom det gäller samma
spörsmål.

När riksdagen nyligen behandlade anslaget
till kungl. biblioteket, beslöts
bl. a. att kungl. biblioteket skulle få sådan
personalförstärkning, att det fick
möjligheter åta sig en central katalogisering
av det svenska trycket. Det förhåller
sig så, att det finns fem olika
svenska bibliotek, som får ett pliktexemplar
av allt svenskt tryck, och detta
katalogiseras f. n. på alla fem biblioteken.
Jag tillät mig att redan i fjol i en
motion framhålla, att detta var opraktiskt,
och jag yrkade då på åstadkommandet
av denna centralkatalogisering.
Jag är därför mycket glad över att en
sådan nu kommer till stånd.

Från och med nästa år kommer alltså
kungl. biblioteket att katalogisera detta
tryck och skicka ut katalogkorten till
de andra biblioteken. Det är givet, att
detta medför en minskning av arbetet
på de andra bibliotekens katalogiseringsavdelningar,
något som man också
räknade med skulle kunna åstadkommas
genom centralkatalogiseringen.

Men nu är att märka, att det dröjer
innan det nya systemet hinner verka.
Det överraskar mig, att inte departementschefen
tycks ha observerat detta
och att inte heller utskottet har gjort
det. Det tryck som det här gäller levereras
från tryckerierna direkt till biblioteken.
Det skall vara inlämnat någon gång
före 1 mars, men det visar sig alltid,
att allt trycket inte kommit in till den
tidpunkten. Därefter vidtar en period,
då man i biblioteken måste granska
tryckerileveranserna för att so vad man
fått och inte fått. Då det gäller 12 000
nummer måste man förstå, att det tar
tid att kontrollera leveranserna och reklamera
vad som fattas. Detta gör att

10 — Andra kammarena protokoll 1957. Nr 12

146

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Uppsala universitet: Avlöningar

man måste räkna med att man inte förrän
under tredje kvartalet fått in böckerna
från föregående år. Dessa bibliotek
skulle alltså någon gång under tredje
kvartalet 1958 kunna få glädje av den
centralkatalogisering, som kungl. biblioteket
har åtagit sig. Därtill kommer
att det givetvis blir en del anpassningsproblem,
när de nya katalogkorten skall
inordnas i det gamla katalogsystemet.

Nu vill departementschefen och utskottet
minska på personalen vid de
båda universitetsbiblioteken redan från
den 1 april 1958. Men man borde i varje
fall kunna vara överens om att detta är
för tidigt. Därtill kommer att vi ännu
inte vet, hur stora personalbesparingarna
kommer att bli. Vi vet inte, hur
många tjänster som skulle kunna dras
in; den saken undersöker f. n. statens
organisationsnämnd. Denna räknar med
att vara färdig med sina undersökningar
inom en mycket nära framtid. Sedan
den har kommit med sina förslag, kan
man bedöma situationen. Jag menar,
att vi bör avvakta resultatet av nämndens
undersökningar innan vi tar ställning
till frågan om personalindragningar.

Sedan hör till saken, att bristen på
arbetskraft länge har varit kännbar
på flera avdelningar vid dessa båda
bibliotek. Det föreföll som om departementschefen
var på det klara med
den saken i fjol — det var väl därför
som departementschefen tillsatte denna
organisationsundersökning. Universitetsbiblioteken
hade begärt personalförstärkning,
och statsrådet förklarade, att
innan man tog ställning i departementet
till deras önskan, ville man ha en
organisationsundersökning.

Nu lär organisationsnämnden under
hand ha meddelat, att den kommer att
föreslå personalförstärkning på andra
avdelningar i universitetsbiblioteken.
Då förefaller det ju klokast, att man
försöker överflytta personal från katalogiseringsavdelningarna
till de andra
avdelningarna. Det är ju svårt att i de

låga lönegraderna få duglig personal.
Har man då personer, som är upptränade
och som visat sig lämpliga, förefaller
det mig ytterst opraktiskt att avskeda
dem den 1 april för att så om ett
par månader ta in andra personer och
lära upp dem på de arbetsuppgifter det
kan bli fråga om.

Det är av sådana skäl jag menar, att
vi borde uppskjuta ställningstagandet
till den personalindragning, som sannolikt
kommer att kunna göras på katalogiseringsavdelningarna
längre fram.

Men sedan är det en sak, som reservanterna
påpekar och som jag hoppas
att departementschefen vill behjärta,
och det är det ökade studentantalet.
Jag såg en uppgift — jag tror det var
i en tidning för i dag — att man räknar
med att studentantalet under de närmaste
tio åren kommer att ungefärligen
fördubblas. Det är givet, att denna kraftiga
ansvällning medför ökade anspråk
också på universitetsbiblioteken.

Den sak vi tvistar om gäller anslag
till 21li arbetskraft i assistent- eller biträdesgrad
under ett kvartal. Jag hemställer,
herr talman, om bifall till reservationen,
som innebär att vi uppskjuter
ställningstagandet till frågan om
och när denna personal skall dras in.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Med anledning av den
reservation, för vilken fröken Vinge
nyss talat, skulle jag också vilja säga
några ord.

Det råder ingen tvekan om att ett genomförande
av centralkatalogiseringen
måste medföra, att vissa befattningshavare
blir överflödiga vid vartdera av
universitetsbiblioteken i Uppsala och
Lund. Indragningen har ju beräknats
till 2Va befattningshavare på vartdera
stället. Att dessa befattningshavare skulle
kunna dras in genom centralkatalogiseringens
införande är ingalunda en
bedömning, som gjorts av ecklesiastik -

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

147

departementet på egen hand. Departementet
stöder sig på en mycket noggrann
undersökning, som gjorts av statens organisationsnämnd.
Organisationsnämnden
är sedan någon tid tillbaka sysselsatt
med mycket ingående undersökningar
rörande universitetsbibliotekens
arbetssätt. Avsikten med undersökningarna
är att organisationsnämnden
skall lägga fram förslag om en radikal
rationalisering av universitetsbibliotekens
verksamhet.

Ett led i rationaliseringen är just
den centralkatalogisering, som föreslagits
i statsverkspropositionen och redan
för någon vecka sedan beslutats av
riksdagen. Det är givet, att centralkatalogiseringen
möjliggör besparingar på
universitetsbiblioteken — det är ju
själva syftet med den. De pliktexemplar,
som bokförlagen enligt gällande bestämmelser
är skyldiga att överlämna till
kungl. biblioteket i Stockholm, universitetsbiblioteket
i Uppsala, universitetsbiblioteket
i Lund, stadsbiblioteket i
Göteborg och stadsbiblioteket i Umeå —
alltså fem exemplar — katalogiseras för
närvarande av dessa bibliotek var för
sig, och det kan ju inte vara någon vidare
rimlig och rationell anordning.

Meningen är nu, att kungl. biblioteket
från och med den 1 januari 1958 skall
katalogisera detta tryck efter en viss
metod, som organisationsnämnden i
samråd med biblioteksteknisk expertis
låtit utarbeta. Kungl. biblioteket skall
tillställa vart och ett av de nämnda universitetsbiblioteken
och stadsbiblioteken
exemplar av de katalogkort, som
gjorts upp och mångfaldigats av kungl.
biblioteket. Katalogiseringcn skall således
i fortsättningen göras på kungl.
biblioteket, och man slipper ifrån att
göra den separat på varje universitetsbibliotek.

Som jag sade tidigare, spar vi genom
centralkatalogiseringen arbetskraft
bland annat på universitetsbiblioteken.
Om så inte skulle ske, vore ju själva
reformen meningslös. Kan man inte

Uppsala universitet: Avlöningar

spara arbetskraft på universitetsbiblioteken,
är det ju inte rimligt att gä med
på den kraftiga personalökning, som
faktiskt kommer att ske på kungl. biblioteket
efter den 1 juli i år enligt det
beslut, som riksdagens kamrar fattat
just för att möjliggöra denna centralkatalogisering.
För egen del tycker jag
det är fullkomligt absurt att tänka sig,
att centralkatalogiseringen inte skulle
möjliggöra personalbesparingar på universitetsbiblioteken,
och organisationsnämnden
har ju också efter en ingående
och objektiv undersökning kommit fram
till att man genom centralkatalogiseringen
sparar arbetskraft motsvarande
2l/2 befattningshavare på vartdera universitetsbiblioteket.
Det är sålunda just
organisationsnämnden, som vid ingående
studium av de fakta det här är
fråga om har angivit storleksordningen
av personalindragningen.

Jag bar ansett det angeläget att detta
förhållande kom till uttryck i statsverkspropositionen
i samband med att förslag
lades fram om en betydande personalförstärkning
på kungl. biblioteket
i samband med centralkatalogiseringen.
Jag anser det nämligen viktigt att man
slår fast, att centralkatalogiseringen
skall följas av en minskning av universitetsbibliotekens
katalogiseringspersonal
— märk väl att det är katalogiseringspersonal
det bär är fråga om.

Centralkatalogiseringen innebär också,
att man går in för ett enhetligt katalogiseringssystem.
Enligt organisationsnämndens
uppfattning är det inte meningen,
alt den centrala katalogiseringen
i fortsättningen vid varje universitetsbibliotek
skall byggas ut med en
mängd finesser, eventuellt olika på olika
håll. Det är alltså inte meningen att
den arbetskraft, som genom centralkatalogiseringen
lösgöres vid universitetsbiblioteken,
i stället skall användas
för att vid dessa bibliotek differentiera
katalogiseringcn i en utsträckning, som
inte är förenlig med den centrala katalogiseringcns
syften. Det bar synts

148

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Uppsala universitet: Avlöningar

mig verkligt angeläget att få detta fastslaget
i denna debatt.

Om det på grund av omständigheter,
som man inte kunde förutse i höstas
och inte heller nu med säkerhet kan
förutse, skulle visa sig, att man vid
universitetsbiblioteken inte hinner med
att katalogisera allt 1957 års tryck efter
det gamla systemet till den 1 april
1958, får man anlita extra arbetskraft
för delta ändamål. Jag vill erinra om
att universiteten i Uppsala och Lund
har icke-ordinarie anslagsposter, som
överstiger 3,6 respektive 3,3 miljoner
kronor. På dessa posler finns självfallet
så mycket medel för extra arbetskraft,
att även biblioteken kan få pengar
till tillfällig personal, om så skulle behövas.
Det är dock endast för sista
kvartalet under det budgetår, som vi
nu beslutar om, som denna indragning
föreslås.

När fröken Vinge säger att trycket
normalt är mycket försenat, kan jag
naturligtvis inte bestrida att så i en
del fall kan vara förhållandet, men
faktum är dock, att man inte får någon
katalogisering av detta tryck vid
universitetsbiblioteken för 1958. Det är
alltså inte fråga om någon löpande katalogisering
för det nya året. Jag kan
därför inte tänka mig att eftersläpningen
skulle bli så stor. Men i den mån det
blir en eftersläpning som måste klaras
upp, står alldeles säkert inom de nämnda
icke-ordinarie posterna vissa medel
till förfogande för att kunna klara
upp arbetet under det kvartal det är
fråga om.

Vi är alla på det klara med att organisationsnämndens
huvudförslag beträffande
universitetsbiblioteken måste vara
framlagt vid en sådan tidpunkt, att
man kan ta hänsyn till detsamma vid
budgetberedningen för nästa budgetår.
Det måste sålunda bli fråga om att ta
ställning till den personalstyrka dessa
bibliotek behöver från den 1 juli 1958.
Förekommer eftersläpningar även då —
detta har inte tydligt kommit fram i

denna debatt ännu, men förhållandet
har omnämnts i första kammaren — är
det givet, att om inte rationaliseringen
kan bedrivas hårdhänt och ge klara resultat,
så kan det övervägas huruvida
den personal, som det nu är fråga om
att dra in, kan anses böra komma till annan
användning vid universitetsbiblioteken.
Men det kan inte bli fråga om att
för ännu ett helt budgetår härvidlag
handla i blindo, utan det måste bli möjligt
att ta en mera definitiv ståndpunkt.

Vad vi strider om här gäller endast
vissa befattningshavare under ett enda
kvartal. Jag vågar som sagt bestämt
hävda, att man kommer att kunna använda
medel ur till universitetens förfogande
stående anslagsposter för att
reda upp ett eventuellt eftersläpningsproblem.
Något annat är icke tänkbart.

Jag har ansett det vara riktigt att
när man gör en sådan reform som denna
centralkatalogisering och för riksdagen
presenterar den som en verklig
rationalisering, så bör man också visa
att reformen visserligen medför en ökning
av statsutgifterna på ett håll men
att dessa utgifter mer än väl kompenseras
av besparingar på annat håll.

Jag tycker det är riktigt att en sådan
reform, som man är fullt och fast övertygad
om är en verklig rationalisering,
genomföres så tidigt som möjligt —
det tidigaste möjliga var efter mitt sätt
att se från och med nästa budgetår —
och att det göres trots att det finns olösta
organisationsfrågor på de områden
där besparingarna skall komma.

Jag tror att det för vår samlade"biblioteksverksamhet
och även för universitetsbiblioteken
är en riktig linje, som
Kungl. Maj :ts proposition här har presenterat,
och jag hoppas för min del att
denna kammare bifaller utskottsförslaget,
som är lika med propositionen på
detta område.

Fröken VINGE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först säga till
herr statsrådet, att vi är fullkomligt

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

149

överens om betydelsen av denna centralkatalogisering,
och vi är också överens
om att den på lång sikt kommer att medföra
personalbesparing vid katalogiseringsavdelningarna.
Det är endast tidpunkten
vi diskuterar.

Nu säger statsrådet, att om det uppstår
brist på arbetskraft kan man i stället
anlita extra arbetskraft för 1957 års
tryck från annat anslag, och då behöver
biblioteken inte komma i en förtvivlad
situation. Men då måste statsrådet å
andra sidan medge, att det inte blir någon
besparing för detta kvartal. Det
hade varit mera rationellt, när statsrådet
själv säger att vi i nästa statsverksproposition
kommer att få förslag till
omorganisation av biblioteken från den
1 juli 1958, att vänta med denna förändring
detta enda fattiga kvartal.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag kan inte förstå annat
än att varken fröken Vinge eller jag
kan med bestämdhet i dag uttala oss
om hur personalbehovet på katalogiseringsfronten
vid universitetsbiblioteken
ligger till den 1 april nästa år. Jag håller
fortfarande fast vid att det är så angeläget
att få centralkatalogiseringen i
kraft så snart som möjligt, att det mer
än väl uppväger den lilla olägenhet det
här kan bli fråga om under det sista
kvartalet av nästa budgetår för universitetsbiblioteken.

Hade jag däremot — vilket jag givetvis
inte rimligen kunde göra — föreslagit,
att denna personalbesparing skulle
genomföras redan från den 1 juli i år,
hade fröken Vinge haft rätt. Jag skulle
tro, att hon hade haft någorlunda rätt
att klandra mig även om jag hade sagt
alt personalbesparingen skulle träda i
kraft den 1 januari nästa år. Men jag menar
för min del, att propositionen har
tagit rimliga hänsyn och att det därför
skall visa sig vara större fördel med den
linje Kungl. Maj:t föreslår än om man

Uppsala universitet: Avlöningar

— vilket förefaller mig ha varit det
enda alternativet annars — hade uppskjutit
centralkatalogiseringen på KB ett
år. Jag förstår mycket väl, att åtminstone
inte fröken Vinge menar att detta
senare borde skett, men det har inte varit
så alldeles klart, att alla reservanter
eller motionärer har tagit avstånd från
en sådan linje.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vill ansluta mig till
den argumentering, som herr Netzén utvecklat
beträffande professuren i ekonomisk
historia. Redan 1938 väcktes den
första motionen rörande en professur i
Lund i ekonomisk historia av Karl Wistrand.
Alla som känner till den diskussion,
som inte minst i år förts om den
historiska vetenskapen, och läst vad som
står i våra läroböcker och som generation
efter generation av skolungdom fått
lära sig, vet ju att de resultat, som t. ex.
preceptor Bjurling i Lund kommit till
beträffande grundläggande fakta, har
medfört betydande omvärderingar. Att
detta inte kommit in i läroböckerna är
naturligtvis en brist.

Men det är också en underlig upprustning
av de svenska universiteten, att ett
sfi markant uttalande av ett riksdagsutskott
år efter år med betonande av det
påtagliga faktum herr Netzén utvecklat,
att det finns massor av studenter som
studerar historia och icke har en professor
i en sådan central del av det
historiska ämnet som ekonomisk historia,
icke föranlett någon ändring i detta
avseende. Man undrar ju: År inte historia
ett av de centrala ämnena? Det är
ju ett centralt ämne i utbildningen för
många av dem som skall undervisa bl. a.
i gymnasiet. Det gäller här en företrädare
för den ekonomiska historiesyn,
som visat hur gamla uppfattningar, som
man kan säga i decennier liar varit rådande
i läroböckerna, måste revideras.
Skall inte en sådan forskare få en professur? -

150 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Uppsala universitet: Avlöningar

Herr Netzén utvecklade vältaligt just
hur de studerande själva uppfattar detta,
att man inte har en företrädare i fakulteten
med professors ställning. Det är
uppenbart att de, som skall ägna sig åt
vetenskapliga studier i historia, har
större möjligheter därtill, om företrädaren
för detta ämne är professor och på
det sättet är likvärdig med företrädare
för andra delar av den historiska forskningen.

Jag vill, herr talman, i likhet med
herr Netzén uttala min förvåning över
att denna professur inte har inrättats.
Det gäller ju inte någon stor summa. I
andra sammanhang kan man ju ofta
peka på att statsbudgeten är så ansträngd,
att man inte kan gå med på
tillskapandet av nya tjänster, som medför
stora utgifter för statskassan, men
så är ju här ingalunda fallet. Här har
man ju en fast tjänst, som medför pensionsrätt
för innehavaren, och löneskillnaden
mellan en preceptor och en professor
är ju ganska liten. Vad kan det
vara för rimlig anledning till att man i
nära två decennier på detta sätt går
emot en ganska stark opinion?

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
reservationen nr 1 och även till reservationen
vid punkt 7.

Häruti instämde herr Adamsson (s).

Herr EDENMAN (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt delta
i debatten på denna punkt, men då såväl
utskottet som herr Netzén och utskottets
talesman här i kammaren har
åberopat universitetsutredningen, vars
ordförande jag är, vill jag gärna säga
några ord med anledning av herr Netzéns
skildring av ämnet ekonomisk
historias historia för att tala med honom
själv. Jag vill också göra det, därför att
jag vid liknande debatter här i kammaren
på utredningens vägnar har bestämt
avböjt, att universitetsutredningen skulle
få äran att tjänstgöra som något slags
papperskorg för avvisade motioner. I

det här fallet finns det dock enligt min
mening skäl för utskottets hänvisning
till utredningen, och jag vill med några
ord motivera detta.

Den grupp det här gäller är ju laboratorer
och preceptorer. Den gruppen
är inte enhetlig. Man kan i varje fall
skilja mellan två undergrupper inom
denna. Den mindre gruppen omfattar
sådana, som man skulle kunna karakterisera
som helt självständiga företrädare
för särskilda ämnen, alltså ämnen, som
inte är företrädda av professorer. Till
den gruppen hör det ämne som här diskuteras,
ekonomisk historia i Lund, men
självklart också samma ämne i Uppsala.
Men det vore lika lätt för herrar Netzén
och Braconier att nämna ett annat
lundaämne, nämligen zoofysiologi i
Lund, som där företrädes av en laborator.
Det finns inte något rimligt skäl för
att det skall vara en laboratur i zoofysiologi
i Lund och en professur i samma
ämne i Uppsala. Representanter från
Uppsala skulle med samma skäl kunna
säga, att det är orimligt, att man har en
professur i limnologi i Lund men bara
en laboratur i samma ämne i Uppsala.
Vad skulle inte göteborgarna kunna
säga, som får nöja sig med en preceptur
i statistik, när alla övriga lärosäten har
professur i detta ämne? Det finns ytterligare
några precepturer i denna grupp.

Det är alldeles självklart, att det inte
går att här plocka ut en enda preceptur,
i detta fall den i ekonomisk historia
i Lund, och säga, att just den bör just
nu omändras till professur. Det vore,
tycker jag, att begå en orättvisa mot de
i hög grad meriterade personer, som
har liknande tjänster på andra orter
eller i andra ämnen.

Den andra gruppen av laboratorer är
de som mera har karaktären av biträdande
forskare och lärare. De är inte
självständiga. Det finns professurer i
ämnena. Det är den större gruppen.

Nu iir hela lärarorganisationen vid
universiteten under utredning. Vi avser
att på försommaren, om allt går väl,

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12 151

kunna lägga fram ett betänkande, som
kommer att ta upp dessa frågor om universitetsundervisningens
organisation.
Eftersom fröken Vinge direkt frågade
mig, hur det egentligen ligger till på
denna punkt, så vill jag gärna ifrån
denna plats, trots att det är emot sedvana,
klart deklarera — eftersom utredningen
är så enig på den punkten och
har varit det så länge och skälen är så
starka — att vi avser att föreslå, att
samtliga befattningar tillhörande den
förstnämnda gruppen, som vi hoppas
kunna precisera, skall på en gång förändras
till professurer. Det finns inte
något skäl till att personer, som inom
universitetsvärlden gör professors arbete
både som forskare och som lärare,
skall ha en lön, som är 5 000 å 6 000
kronor lägre än lönen för en kollega,
som råkat få professors titel, desto
mindre som man har kravet på att de
skall vara professorskompetenta.

Den andra gruppen av laboratorer
kan vi gå förbi i detta sammanhang,
och den har ju inte heller varit uppe
till diskussion här.

Jag hoppas med detta lilla inlägg
ändå ha stött utskottet i någon mån, och
jag vågar dela ansvaret med utskottet
denna gång i dess hänvisning till universitetsutredningens
arbete.

Herr NETZÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har strängt taget
inte någon anledning till polemik mot
herr Edenman med hänsyn till hans
mycket välvilliga inställning. Vad som
föranledde mig att begära ordet var att
jag tyckte, att det kanske var något fel
i motiveringen att jämställa alla precepturer
och alla laboratorsbefattningar
och beteckna dem som likvärdiga. Jag
skulle tro att man måste tillmäta dessa
befattningar ett större respektive mindre
värde med hänsyn till dels vad som
varit förutsättningen för att man en
gång inrättat till exempel eu preceptur,
dels med hänsyn till omfattningen av

Uppsala universitet: Avlöningar

det intresse ett visst ämne rönt vad beträffar
anslutningen från de studerande.
Det är väl närmast detta, som har
förorsakat, att vi har varit åtskilliga,
som under dessa år — sex år å rad —
har velat hävda riksdagens anseende
genom att visa, att den är i stånd att
genomdriva sina egna uttalade önskningar
att den preceptur, som inrättades
så tidigt som 1947, snarast möjligt
skulle förändras till professur.

Det är av dessa skäl som vi motionärer
tillåtit oss att ideligen återkomma
och lika ofta fått besked om statsutskottets
utomordentligt välvilliga inställning.
Men därutöver har ingenting
annat hänt än att frågan ytterligare
lagts på is. Jag vill därför, herr talman,
till sist uttala de ihärdiga och envetna
motionärernas tack till herr Edenman
för det löfte som han på universitetsutredningens
vägnar här givit, att
preceptoratet i ekonomisk historia vid
Lunds universitet äntligen efter en tioårig
lidandets historia skall förvandlas
till en professur.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Till vad herr Netzén
sade vill jag endast tillägga något som
herr Edenman glömde tala om, nämligen
att kanslern för rikets universitet
har på första plats satt upp kravet på
en professur i ekonomisk historia vid
Lunds universitet. Det är alltså inte fråga
om någon godtycklig värdering från
motionärernas sida. Även om riksdagen,
såsom herr Edenman menar, i
detta avseende inte skall få säga sin mening,
kan vi således hänvisa till den
ståndpunkt som intagits av kanslern.

Om det är riktigt att resonera som
herr Edenman här gör, så förvånar det
mig att vi under senare år fått — såsom
även framgår av detta utlåtande —■
en rad nya professurer. Kan herr Edenman
utan vidare säga, att dessa professurer
bör ha företrädesrätt framför
en professur, som kanslern för rikets

152

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Uppsala universitet: Avlöningar

universitet ansett vara av första angelägenhetsgraden
när det gäller Lunds
universitet?

Herr EDENMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte någon annan
uppfattning än herr Netzén och
herr Braconier om betydelsen av ämnet
ekonomisk historia, men jag är inte
så djärv, att jag skulle våga mig på att
offentligen påstå, att just detta ämne
är så oerhört viktigt i jämförelse med
de andra ämnen som jag här nämnt och
som befinner sig i exakt samma läge.
Jag vill erinra om limnologien, alltså
sötvattensbiologien. Vem vågar påstå
att inte detta är ett betydelsefullt ämne?
För att ta kemigruppen, så är det
ytterligt tveksamt, om man i längden
kan hålla på att analytisk kemi inte bör
komma upp i professorsklass. Jag vill
inte, herr talman, förlänga debatten,
men det skulle nog vara lätt att sticka
någon göteborgare i samvetet och erinra
om den orättvisa som begås mot
Göteborg, när ämnet statistik, som sannerligen
är ett centralt ämne, inte i
Göteborg är representerat med någon
professur.

Vad jag velat visa med mina exempel
är ingenting annat än att det inte
går att bara ta ut en av dessa laboraturer
och säga att just den är särskilt viktig,
när det i själva verket finns en grupp
av laboraturer som är så viktiga, att de
borde placeras i professorsklass. Vad
man kan beklaga är att inte regering
och riksdag tidigare kunnat lyfta upp
hela denna grupp av tjänster. Det hade
varit lämpligt, om man från Iundahåll
och från oppositionens sida över huvud
taget gått till aktion på den punkten.

Vad beträffar kanslerns tillstyrkande
av eu uppflvttning av preceptoratet i
ekonomisk historia, så beror det ju
helt enkelt därpå, att man i Lund har
av olika skäl samlat sig omkring just
detta krav, varefter kanslern tillstyrkt
framställningen. Man har också fram -

fört kravet på en professur i zoofysfologi,
men det ämnet har inte kommit
lika högt upp på listan — något ämne
måste ju stå högst och något längre
ned.

Jag tycker att man i nuvarande läge
kunde ge sig till tåls, när det såsom
jag här sagt nu är fråga om hela laboratorinstitutionens
vara eller icke vara.
Det skulle föra alldeles för långt att nu
gå in på den frågan, och det bör man
väl för övrigt lämpligen vänta med tills
betänkandet föreligger. Såsom jag framhöll
i mitt föregående anförande ligger
hela universitetens lärarorganisation
i stöpsleven, och jag tycker inte
att preceptorn i ekonomisk historia vid
Lunds universitet personligen behöver,
i det förnämliga sällskap vari han befinner
sig, känna sig illa behandlad.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Edenman sade att
man i Lund hade samlats kring kravet
på en uppflyttning av preceptoratet i
ekonomisk historia. Anser herr Edenman
att man gjorde det av rent subjektiva
skäl och att man inte i en fakultet
har objektiva grunder för sitt ställningstagande
lika väl som kanslern har
det när han under ämbetsmannaansvar
skall göra en placering? Jag vill erinra
herr Edenman om att han, jag vill minnas
i ett tal inför Lunds studentkår, för
något år sedan framhöll, att om universiteten
i sina framställningar till
Kungl. Maj :t hade med större eftertryck
framställt sina krav, skulle det kanske
ha gått litet bättre och hastigare med
upprustningen av universiteten.

Här i riksdagen går det ju, herr
Edenman, så till, att man i motioner
samlar sig kring krav på tjänster som
man anser vara värdefulla, och sedan
får riksdagen fälla avgörandet. Vi motionärer
har i detta fall år efter år funnit,
att ett riksdagens eget utskott anser
att den kraftsamling, som skett från
Lunds universitets sida, inte har varit

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

153

så godtycklig som herr Edenman velat
göra gällande. Den har varit objektiv
ur utskottets och även ur riksdagens
synpunkt kan man säga.

Herr EDENMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill be herr Braconier
att fundera på ett litet problem,
som ligger på objektivitetens plan.

Om jag inte missminner mig, har herr
Braconier under de senaste åren kämpat
— och med all rätt — för uppflyttning
inte bara av preceptoratet i ekonomisk
historia utan även av laboraturerna
i cytologi och barntandvård.
Det går ju inte att göra någon direkt
jämförelse mellan dessa ämnen, men
jag har velat erinra om hur oerhört
svårt det är att säga att det ämne, som
står först på listan, objektivt sett bör
stå där. Det skulle vara utmärkt, om
herr Braconier själv kunde ge ett exempel
på möjligheterna att göra objektiva
värderingar, när det gäller dessa tre
likartade tjänster i Lund och Malmö.

Herr NETZÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker, att herr
Edenman har litet för stora pretentioner
på en grupp enkla motionärer, när
han vill att vi skall ta upp alla eftersatta
områden inom universitetsorganisationen.
Vi nöjer om blygsamt med
att peka på vad riksdagen själv uttalade
sig för och om för tio år sedan. Det är
ingen av oss som ett ögonblick betvivlar,
att herr Edenman satt fingret på
andra problem, för vilkas lösning vi
hoppas att det också skall gå att vinna
samling och finnas ekonomiska resurser.
Den omständigheten, att dessa andra
bristområden finns, utgör emellertid
ingen motivering för att man utan
några ekonomiska skäl skall ha behövt
förhala denna fråga. Universitetskanslern
nämner, att det rör sig om drygt
4 000 kronor. Det kan inte gärna vara
ekonomiska skäl, som i så fall har hindrat
att eu så stor grupp studerande som
65 stycken, varav 20 på högstadiet, i

Uppsala universitet: Avlöningar

ämnet ekonomisk historia skall vara
sämre ställd än övriga studerande i ämnet
historia.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag behöver inte ta upp
tiden med att referera statsutskottets
ståndpunkt när det gäller professuren
i ekonomisk historia, ty den saken har
herr Netzén redan berört. Statsutskottet
finner det synnerligen beklagligt, att
frågan inte lösts förut, och förväntar
bestämt, att det nu äntligen skall bli
slut på provisoriet. Utskottet och motionärerna
är alltså absolut överens,
och herr Netzén hade inte heller något
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag.

Beträffande den andra frågan, vid
vilken det föreligger en reservation,
har statsrådet lämnat en utförlig redogörelse.
Jag kan alltså fatta mig kort
även i detta fall. Det rör sig här faktiskt
om två frågor. Dels kan en del
personal dras in med anledning av centralkatalogiseringen,
och dels kommer
det eventuellt att behövas mer personal
på andra områden. Därom pågår en
undersökning.

Det är klart — som fröken Vinge
framhöll — att man inte kan avskeda
personal den 1 april och sedan anställa
ny personal den 1 juli. Förslaget från
organisationsnämnden blir emellertid
färdigt tidigt i höst. Drygt ett halvår
före den 1 april kommer man alltså att
veta, vilka av dem som friställs på det
ena området, eventuellt kommer att behövas
på andra områden. Det behöver
inte bli några underligheter. Det måste
finnas möjligheter att ordna övergången
så att man får behålla dem som behövs
även i fortsättningen utan att
man därför föregriper undersökningen
ocli nu bestämmer vilka man skall behålla
eller att man skall behålla alla.

Den eftersläpning med trycket, som
enligt fröken Vinge skulle kunna ta tre
kvartal, finns det som sagt möjlighet
att klara med extra personal. För öv -

154 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Uppsala universitet: Avlöningar

rigt är det omöjligt, att vi kan behöva
lika stor personal härför, som det normalt
behövs för att klara katalogiseringen
dels av allt nytt som kommer in under
de tre kvartalen och dels av eftersläpningen
från föregående år. Tvärtom
måste man tycka, att när denna
personal finns kvar under första kvartalet
och blir helt befriad från befattningen
med det nykomna trycket, bör
den kunna ägna sig mera åt det som
släpar efter från 1957, så att det inte
behöver bli så mycket kvar till de följande
kvartalen som i vanliga fall. Sedan
kan man ordna det lilla, som kan
bli kvar, med extra personal.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Även om jag inte förmår
följa herr Edenman i hans något
äventyrliga jämförelse mellan ämnena
ekonomisk historia och t. ex. limnologi
och deras betydelse för samhället, måste
jag ändå ge honom ett erkännande
för att han givit kammaren ett ganska
viktigt och enligt min mening bindande
löfte.

Det har av olika talare för de två motioner,
som det här är fråga om, framhållits,
att denna professur är ett gammalt
riksdagsönskemål. Aldrig har jag
tidigare vunnit ett så snabbt och villigt
gensvar på min vädjan om namnunderskrifter,
som då jag väckte denna motion
om en professur åt preceptor K. G.
Hildebrand. Jag hade säkerligen kunnat
samla en oerhörd mängd underskrifter,
men riksdagen är kritisk mot dessa s. k.
petitionslistor. Jag blev emellertid starkt
övertygad om att kammaren var medveten
om vilken oerhört viktig befattning
det gällde och vilken kvalificerad
vetenskapsman det var fråga om och
att den förväntade ett infriande av löftena.
Herr Edenman har nu i så ostentativa
och klara ordalag deklarerat sin
uppfattning, att man bör kunna vara

förvissad om att denna professur redan
nästa år skall bli verklighet.

Det är egentligen anspråkslösa krav,
som man ställer på statskassan: bortåt
800 kronor i begynnelsen och när beloppet
blir som högst 5 000 kronor mera
än för preceptorsbefattningen. Jag vill
inte anföra detta som argument, ty jag
erkänner att det ligger något i att man
inte skall sära ut en viss befattning, när
den kan ses i jämförelse med andra.
Herr Edenman har också meddelat, att
de skall komma i grupp, och det bör
riksdagen kunna förvänta.

Både herr Edenman och statsrådet
bör efter denna debatt ha en stark
känsla av att det verkligen står en riksdagsopinion
bakom kravet på en professur
i ekonomisk historia.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Vinge begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) i utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

155

des. Därvid avgåvos 114 ja och 90 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 2—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Lunds universitet: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 80, s. 135
—157) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade
överenskommelser för inordnande av
vissa lärarbefattningar vid de medicinska
fakulteterna i Lund och Göteborg
i läkarorganisationen för vederbörande
undervisningssjukhus, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att, med tillämpning
tills vidare från och med budgetåret
1957/58, vidtaga av departementschefen
angivna ändringar i personalförteckningen
för Lunds universitet, dels
godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för Lunds universitet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1957/58, dels ock till Lunds
universitet: Avlöningar för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
13 200 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Holmquist och Huss (I: 20) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Adamsson och Hraeonier (11:22);

dels ock de under punkten 1 angivna
likalydande motionerna I: 35 och II: 37,
i vilka yrkats avslag på Kungl. Maj:ts
förslag om personalindragningar vid
universitetsbiblioteken i Uppsala och
Lund.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:20 och 11:22 samt 1:35 och 11:37,

Lunds universitet: Avlöningar

sistnämnda bägge motioner såvitt här
vore i fråga,

a) godkänna av departementschefen
förordade överenskommelser för inordnande
av vissa lärarbefattningar vid de
medicinska fakulteterna i Lund och Göteborg
i läkarorganisationen för vederbörande
undervisningssjukhus;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1957/58, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Lunds
universitet, som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

c) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för Lunds universitet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1957/58;

d) till Lunds universitet: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 13 200 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ohlon, Sundelin, Jacobsson,
Arrhén och Skoglund i Doverstorp,
fröken Elmén, herrar Widén och
Nilsson i Göingegården, fröken Vinge
samt herrar Iieckscher och Helén, vilka
ansett att utskottet bort föreslå riksdagen
att, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 20 och II: 22 ävensom med bifall till
motionerna 1:35 och 11:37, såvitt här
vore i fråga,

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1957/58, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Lunds
universitet, som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

c) godkänna i reservationen framlagd
avlöningsstat för Lunds universitet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1957/58;

d) lill Lunds universitet: Avlöningar

156 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Bidrag till Stockholms högskola

för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 13 206 000 kronor;

b) av herr Holmquist, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Med samma motivering
som jag nyss hade ber jag få yrka bifall
till reservationen.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen av
herr Ohlon m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 9—24

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25

Bidrag till Stockholms högskola

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HÅSTAD (h):

Herr talman! Det föreligger ingen
reservation på denna punkt. Däremot
har det väckts några motioner i den här
behandlade frågan. Jag skall inte nu ta
upp dessa på annat sätt än att jag vill
uttala mitt beklagande — kanske också
min förundran — över att det inte varit
möjligt för statsutskottet och dess
andra avdelning att ta en mera positiv
ställning till frågan om en forskningsprofessur
åt professor Tilander vid
Stockholms högskola.

Professor Tilander är ju, som de flesta
vet, en av vårt lands mest uppmärksammade
nyfilologer. Än mer, han har
vunnit berömmelse i svenska och ut -

ländska akademier för sina mycket
djupgående och originella rättshistoriska
forskningar — framför allt rörande
den iberiska världen — forskningar,
som han bedrivit med stöd av handskrifter
som han med mycket detektiviskt
arbete själv samlat in i Spanien
och Portugal.

Jag hade tillfälle att i fjol lämna en
mera utförlig redogörelse för detta
forskningsarbete, för hela det stora program,
som professor Tilander ställt upp
för sig. Jag skall emellertid inte upprepa
det nu. Jag vill endast än en gång
här för kammaren framhålla, att vi i
professor Tilander har en lidelsefullt
aktiv vetenskapsman av världsformat. Få
människor torde gå upp i sin vetenskapliga
uppgift med en sådan iver och
en sådan passion som professor Tilander.
Han har dessutom — vilket jag
framhöll i fjol och som inte torde vara
statsutskottet obekant efter den hearing
som anordnades med honom för ett par
veckor sedan — erbjudit sig att till staten
skänka sitt stora handbibliotek, som
enligt uppgift från vetenskapligt håll
innehåller en serie exceptionellt märkliga
handskrifter; dessa har professor
Tilander själv insamlat. Hur stort värde
detta representerar, är jag självfallet
inte alls kompetent att ha någon uppfattning
om. Jag tror dock att åtminstone
professor Tilander själv uppskattar det
till ett värde, som avsevärt skulle överstiga
lönen för en forskningsprofessur
under de få år som professor Tilander
har kvar till pensionsåldern. Jag skulle
ha funnit det ganska naturligt, om man
från statens sida här hade accepterat
hans donation och samtidigt också givit
honom denna möjlighet att ägna sina
återstående år helt och fullt åt forskningen.
Vi får inte glömma, mina damer
och herrar, att professor Tilander
nu närmar sig den ålder, då det gäller
att reservera alla krafter för att föra
de många och stora forskningsuppgifterna
i land. Professor Tilander är ju
några och sextio år, och hans många

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

157

uppgifter kommer att ta åtskilliga år i
anspråk innan de kan slutföras.

Vi fick nyss en påminnelse om vad
det kan betyda för forskningen om en
framstående vetenskapsman dör något
hastigare än man hade anledning att tro.
Jag syftar på professor Nils Ahnlund,
som mer än de flesta även förtjänade ett
sådant forskningsstipendium, men hastigt
föll ifrån. Det var stora uppgifter
som väntade honom, exempelvis att fullfölja
Stockholms stads historia eller den
stora monografien om Axel Oxenstierna.
.lag tycker därför att det är beklagligt,
att man från regeringens och från statsutskottets
sida inte har visat den generositet
som man i detta fall hade bort
visa och även den klokhet och omsorg
om forskningen, som en tilldelning av
en forskningsprofessur åt denne frejdade
lingvist vid Stockholms stads högskola
skulle ha inneburit.

Medan jag har ordet, herr talman,
skulle jag vilja tillägga, att problemet om
särskilda möjligheter för vissa synnerligen
bemärkta forskare blir aktuellare
och aktuellare. Jag åberopar än en gång
fallet Nils Ahlund, där denne med sin
ofantliga lärdom borde ha kommit i
betraktande under sina sista högskoleår.
Eftersom universitetsberedningen nu
snart så att säga springer in på sista
varvet, skulle jag vilja ifrågasätta om
inte universitetsberedningen skulle kunna
överväga att inrätta ett visst antal
fasta forskningsprofessurer, låt oss säga
fem eller så.

Vi har en motsvarighet till detta i
Finland i Finska akademien. I denna,
som består av tolv ledamöter, är nu åtskilliga
från andra områden än vetenskapens
— från det litterära och konstnärliga
livet — men det finns också
vissa platser för vetenskapsmännen. I
denna akademi har bland annat invalts
nobelpristagaren professor Virtanen liksom
nyligen helsingforsuniversitetets
rektor, professor Ravila. Dessa ledamöter
av Finska akademien får bibehålla
sin lön — jag tror att den till och med

Bidrag till Stockholms högskola

blir något förhöjd — och dessutom
ställs till deras förfogande assistenter,
amanuenser och alla forskningsresurser.

Det är alltså ett visst fixerat antal som
får denna ställning. Universiteten får
själva välja in förtjänta ledamöter. Jag
tycker själva den tankegång, som har
realiserats i Finland i och med instiftandet
av denna akademi, vore någonting
som vi borde ta vara på här i Sverige.
Därför vågar jag hemställa, att
universitetsberedningen måtte ta upp
denna tanke till övervägande. Jag har,
herr talman, intet yrkande.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Herr Håstad har delvis
själv givit utskottet argument för att
inte biträda denna motion. Det är i och
för sig naturligtvis ytterligt värdefullt
att en sådan framstående forskare får
några år på sig före pensionsåldern att
ägna sig helt åt forskning, men detta
gäller många forskare. Herr Håstad
nämnde själv någon, och det finns säkert
flera. Det blir alltså här liksom i
föregående ärende svårt att ta ut en
enstaka forskare och bevilja honom
denna förmån, medan man är medveten
om att det finns andra fall som vore
minst lika behjärtansvärda.

Det problem herr Håstad var inne på
sist, då han gjorde en jämförelse med
Finland, är ett annat och mycket större
problem. Naturligtvis vore det mycket
önskvärt att få något liknande här. Jag
vill dock absolut protestera mot den
hopkoppling som här gjordes med professor
Tilanders erbjudande att donera
sitt bibliotek till staten. Det är ett mycket
vackert erbjudande, och självfallet
vore det värdefullt för staten att förvärva
detta bibliotek, men det får inte
gå till så, att man lämnar ekonomiskt
vederlag för en professur. Det är en
hopkoppling, som verkar mycket obehaglig.
Det är säkert inte menat så som
det kommer att verka i framställningen,
och jag tror att det vore olyckligt om

158 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Tandläkarhögskolan i Malmö: Avlöningar

man fick den uppfattningen, att om
staten på detta sätt gör en ekonomisk
vinst, inrättar man en forskarprofessur
i ett fall, där så annars inte skulle ha
gjorts.

Jag har intet annat yrkande än om
bifall till utskottets förslag.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Jag tycker, att den
första motivering fröken Olsson anförde
var litet egendomlig. Fröken Olsson
säger, att det säkerligen finns
många forskare som är särskilt förtjänta,
och varför skulle då just professor
Tilander ha en personlig forskningsprofessur?
Då kan jag fråga, varför
professor Gerstad i så fall skulle ha
det. Det är väl svårt för utskottet och
andra att säga, att just professor Gerstad
är mer framstående än andra. Jag
missunnar inte alls professor Gerstad
hans ställning — jag vet, att det finns
särskilda omständigheter i detta fall.
Hans krafter är försvagade, åtminstone
har ecklesiastikministern personligen
sagt det åt mig, och jag accepterar det
skälet. Men jag frågar fröken Olsson
vilket annat namn som i detta sammanhang
har varit aktuellt. Vilket namn har
framförts med sådan styrka och sådan
bärande motivering som professor Tilanders,
vars namn förts fram av akademier
i Sverige och utlandet, av universitetsmyndigheterna
och två gånger
av universitetskanslern?

Fröken Olsson sade visserligen, att
det inte var fullt smakligt att här ta
upp frågan om Tilanders personliga
bibliotek. Ja, i princip kan jag lätt följa
fröken Olsson, mer hurudant är läget i
detta fall? Professor Tilander har försökt
få denna möjlighet att natt och dag
arbeta med forskning utan att hindras
av den stora undervisning som en professur
i ett lärarämne — i detta fall
franska språket — innebär. Han har av
regeringen fått avslag på denna framställning.
Det har inte visat sig någon

möjlighet att här beveka regeringen.
Då har han frågat, om det skulle vara
möjligt att underlätta situationen genom
att han till statsmakternas förfogande
ställde sitt bibliotek, som han har
samlat in med stora personliga uppoffringar.

Vad ligger det för otillbörligt i detta?
Jag kan inte finna att det ligger någonting
otillbörligt däri. Det är så att säga
ett förtvivlans nödrop från professor
Tilander, när statsmakterna inte på något
sätt har velat beakta de alldeles
särskilda skäl som har förelegat. Jag
kan inte heller se att staten på något
sätt skulle förlora på detta, och allra
minst tror jag att vårt anseende som
kulturnation härigenom skulle förlora
något.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 26—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35

Tandläkarhögskolan i Malmö: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 109, s. 259
—262) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen angiven
avlöningsstat för tandläkarhögskolan i
Malmö, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1957/58, dels ock
till Tandläkarhögskolan i Malmö: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 2 798 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Huss m. fl. (1:34) och
den andra inom andra kammaren av
fröken Karlsson m. fl. (II: 36), i vilka
hemställts att riksdagen måtte besluta
att laboratorsbefattningen i barntandvård
vid tandläkarhögskolan i Malmö
från och med den 1 juli 1957 skulle omändras
till professur i ämnet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12 159

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för tandläkarhögskolan
i Malmö, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1957/58;

b) till Tandläkarhögskolan i Malmö:
Avlöningar för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 2 798 000 kronor; c)

i anledning av motionerna I: 34
och 11:36 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ohlon, Sundelin, Jacobsson,
Arrhén och Skoglund i Doverstorp,
fröken Elmén, herrar Widén och Nilsson
i Göingegården, fröken Vinge samt
herrar Heckscher och Helén, vilka ansett
att utskottet under c) bort föreslå
riksdagen att i anledning av motionerna
1:34 och 11:36 besluta, att laboratorsbefattningen
i barntandvård vid
tandläkarhögskolan i Malmö skulle från
och med budgetåret 1958/59 omändras
till professur i ämnet med laboratorn
A. E. Syrrist som professurens förste
innehavare;

b) av herr Gustaf Karlsson, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

KARLSSON (h):

Herr talman! I föreliggande fråga om
inrättande av en professur i barntandvård
råder det inga delade meningar i
sak. Vi är och har under flera år varit
överens om att det är nödvändigt att
denna professur inrättas, men jag vill
ändå säga några ord om saken.

Framför allt tycker jag att det är
värdefullt att lämna en liten historik,
som visar hur riksdagen gång efter annan
genom sina uttalanden och beslut
har understrukit, att denna professur
bör inrättas. Det har dock icke tagits
hänsyn till riksdagens beslut.

Vid 1955 års riksdag föreslogs eu utredning
om behovet av en professur i
barntandvård. Då uttalades att någon

Tandläkarhögskolan i Malmö: Avlöningar

utredning inte var behövlig; man menade
att så snart det framträdde någon
för professur kompetent person vid
våra tandläkarhögskolor skulle man
överföra laboraturen till professur efter
petitaframställning.

Redan samma år upptog Malmö tandläkarhögskola
i sina petita ett sådant
överförande av laboraturen till professur,
enär det då vid högskolan fanns en
laborator med professors kompetens.
Universitetskanslern tillstyrkte, men
trots detta lämnades framställningen
utan avseende.

Vid riksdagen 1956 motionerades det
i frågan, och ett enhälligt utskott uttalade
följande: »---synes det ut skottet

angeläget, att ifrågavarande laboratur
i enlighet med kanslerns förslag
omvandlas till professur, varigenom
högskolan erhåller en önskvärd förstärkning
på det viktiga område, som
barntandvården representerar. Utskottet
förutsätter att förslag i ämnet kommer
att föreläggas nästa års riksdag.»

De som är mer bevandrade i detta
hus än jag påstår, att en sådan skrivning
inte bara kallas mycket stark utan
rent av är en beställningsskrivning,
men däri hade de fel, märker jag.

Så kom en ny petitaframställning och
en ny framställning från kanslern.
Framställningen lämnades ändå utan
avseende i årets statsverksproposition.
En ny motion kom givetvis, och nu
säger utskottet, att det vidhåller sin
tidigare inställning till frågan och att
det är mycket viktigt alt den delen av
tandvårdsverksamheten och undervisningen
vid tandläkarhögskolan förstärkes
genom en professur i harntandvård.
— Detta var alltså bara en liten historik.

Nu kan man kanske säga, att detta
inte är mycket att bråka om när utskottet
skrivit så positivt i år och ytterligare
betonat, att förevarande fråga
enligt utskottets mening bör vinna sin
lösning vid nästa års riksdag. Reservanterna
menar, att det kanske kunde

160 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Tandläkarhögskolan i Malmö: Avlöningar

vara ett visst stöd om man nu mera
preciserade tidpunkten för professurens
inrättande. Att komma med motioner
tycks inte göra någon nytta. Herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
har tidigare i dag rekommenderat
mig att komma med motioner i
en viss annan fråga, men i föreliggande
ärende har jag bevis för att det inte
gör någon nytta, försåvitt man inte på
högsta ort anser att man måste ta hänsyn
till riksdagens uttalande i anledning
av motionen. Det är den saken
som givit mig anledning att besvära
kammaren med ett yttrande.

Det kan väl ändå inte vara riktigt att
det inte skall bli något resultat när
riksdagen år efter år — i detta fall tre
år i rad — så starkt uttryckt en önskan
att en professur skall komma till stånd.
Det är väl ändå knappast meningen
med riksdagens beslut.

Jag ber, herr talman, att med mitt
lilla anförande få yrka bifall till den
vid punkten 35 knutna reservationen av
herr Ohlon in. fl.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! På grund av den långa
föredragningslistan skall jag i huvudsak
inskränka mig till att i alla delar
instämma i fröken Karlssons yttrande.
Jag vill bara tillägga, att skillnaden mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna
ligger i att majoriteten fortfarande
litar på att en beställningsskrivning tjänar
någonting till. Vi har tyvärr fått
belägg nu för att så inte är fallet. Reservanterna
vill däremot att riksdagen i
år skall fatta beslut om denna professur,
men för att inte belasta en hårt ansträngd
budget menar vi att detta beslut
skall träda i kraft så, att professuren
inrättas från den 1 juli 1958. Vi vill alltså
att riksdagen skall besluta om det
som tydligen också utskottsmajoriteten
hoppas att man skall vinna.

Fördelen med att följa vår linje är
för det första att vi då säkert vet att

professuren kommer att inrättas och för
det andra att åtgärder för besättande av
professuren kan börja på ett tidigare
stadium, så att den verkligen kommer
till stånd från det datum som vi tydligen
är överens om.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Här är, såsom reservanterna
har framhållit, en mycket liten
nyansskillnad mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna. Vi är alla överens
om att denna professur bör komma
till stånd snarast möjligt, och det har
ju statsutskottet kraftigt understrukit.

Skälet till att vi de föregående åren
gjort en s. k. beställningsskrivning —
vilket för övrigt föreslås även i år —
i stället för att, som motionärerna nu
kräver, fatta direkt beslut är att det,
såsom herr Edenman sagt i en tidigare
diskussion, finns så många angelägna
och likartade fall, att det är svårt att
säga, att något av dem är absolut viktigare
än alla de andra. Utskottsmajoriteten
resonerar så, att vi visserligen anser
att denna professur bör komma till
stånd men att det kan tänkas alt det,
när statsverkspropositionen skall skrivas,
visar sig finnas så många andra,
ännu angelägnare behov, att det icke
är möjligt att bereda utrymme för detta.

Jag vill inte vara så elak som att fråga
motionärerna, vilken av de professurer
Kungl. Maj :t har föreslagit i år de skulle
vilja vänta med för att få denna i stället,
men det är faktiskt sådana avvägningar
som blir nödvändiga.

Jag tror inte Kungl. Maj:t är mindre
intresserad än riksdagen av denna professur,
men det gäller att göra en avvägning.
Utskottsmajoriteten anser i år
liksom förra året att vi så bestämt har
sagt ifrån vad riksdagen önskar, att vi
kan vara övertygade om att Kungl. Maj :t
vid sin avvägning nästa år tar hänsyn
till detta, och om det finns några som

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

101

helst möjligheter, får vi denna professur.
Nyansskillnaden ligger i graden av
förtroende till Kungl. Maj:t, och det är
kanske inte så egendomligt att det finns
en sådan skillnad. I varje fall har utskottet
ytterligare understrukit det önskemål
som framförts två år tidigare,
och vi hoppas att det skall gå att få till
stånd denna professur till nästa år.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
återkomma i debatten, men efter fröken
Olssons anförande är jag tvungen
att göra det.

Fröken Olsson påpekade först skiljaktigheten
mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna och sade, att det kan
vara nödvändigt att skriva så som utskottet
har föreslagit för att Kungl.
Maj:t skall kunna bedöma, vilka ändamål
som skall gå före. Ja, då står vi på
samma osäkra grund som förut. Det är
precis detta vi misstänkte kunde komma
att ske, om vi inte fastställde en viss
tidpunkt. I annat fall kommer detta yrkande
återigen att jämföras med andra,
och då kommer professuren måhända
inte alls till stånd.

Jag vill också säga till fröken Olsson,
att det för reservanterna inte alls är
tal om att vi skall få denna professur
i stället för någon annan. Yi menar att
denna lilla merutgift på något över
7 000 kronor inte behöver förorsaka att
annan professur sätts åt sidan.

Jag vill slutligen erinra om att det
under de senaste åren stått allt klarare
för svenska folket, att det krävs större
insatser på barntandvårdens område.
Det är verkligen värt det lilla tillskott
i pengar som det här kan bli tal om, att
denna del av undervisningen vid tandläkarhögskolan
i Malmö ställes i paritet
med de övriga grenarna av undervisningen.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Tandläkarhögskolan i Malmö: Avlöningar

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Vinge begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
35 :o) i utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre
vice talmannen tillkännagav, att han
funne tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 114 ja och 94 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 36—81

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten S2

Lades till handlingarna.

§ 3

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
11 —Andra kammarens protokoll 1957. Nr 12

162 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

64, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad avser
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

65, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—il

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 12 och 13

Lades till handlingarna.

§ 5

Föredrogs statsutskottets memorial nr

66, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om vissa åtgärder beträffande
ungdomsvårdsskolorna.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 32, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 8 februari 1957 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 71, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse
av 10 § och 11 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt;

3) förordning angående ändring i
förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)
om kvarlåtenskapsskatt; samt

4) förordning om ändrad lydelse av

22 § 1 mom. taxeringsförordningen den

23 november 1956 (nr 623).

I propositionen föreslogos fortsatt
successiv avveckling av fastighetsbeskattningen
samt vissa åtgärder för att
i beskattningshänseende neutralisera
verkningarna av den höjning av taxeringsvärdena,
som kunde förutses vid
1957 års allmänna fastighetstaxering.

Repartitionstalet för fastighetsbeskattningen
föreslogs sålunda sänkt
till 2,5, intäkt av en- och tvåfamiljsfastighet
skulle beräknas efter 2,5 procent
av det nya taxeringsvärdet, och för fastighet,
vilken av ägaren nyttjades såsom
bostad, skulle medgivas ett extra
avdrag å 200 kronor. Skattepliktsgränsen
för byggnad på annans mark föreslogs
höjd till 3 000 kronor. Det extra
avdraget vid beräkning av inkomst av
kapital skulle höjas till 300 kronor för
ensamstående och till 600 kronor för
äkta makar gemensamt. Beloppet för
skattefri förmögenhet och för skattefri
kvarlåtenskap slutligen föreslogs höjt
till 80 000 kronor.

Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370) var i nedan intagna delar
av följande lydelse:

Härigenom förordnas, att 5 § 4 mom.,

24 § 2 mom., 25 § 3 mom., 39 g 3 mom.
och 47 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 samt anvisningarna till
47 § samma lag skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

5 §.

4 mom. Därest värdet av byggnad
eller med varandra sammanhängande
byggnader, som äro uppförda å mark,
för vilken garantibelopp icke skall upp -

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12 163

tagas såsom skattepliktig inkomst för
byggnadsägaren, understiger 3 000 kronor,
föreligger icke skatteplikt för byggnaden
eller byggnaderna.

24 §.

2 mom. Är annan fastighet inrättad
till bostad åt en familj jämte personliga
tjänare (enfamiljsfastighet) eller två familjer
jämte personliga tjänare (tvåfamiljsfastighet)
och föreligger ej fall,
som avses nedan i sista stycket, skall såsom
intäkt av fastigheten upptagas ett
belopp motsvarande för helt år räknat
två och en halv procent av fastighetens
taxeringsvärde året näst före taxeringsåret.
Finnes ej taxeringsvärde åsatt för
året näst före taxeringsåret, beräknas
intäkten på grundval av fastighetens
värde, uppskattat enligt de grunder,
som gällt för åsättande av taxeringsvärde
för året näst före taxeringsåret.

Vad i — — — använda fastighetsdelen.

Har fastighet,---icke ske.

Vad i---publikt boställe.

25 §.

3 mom. I fråga---liknande av gäld.

Utöver avdrag som i föregående stycke
sägs må dock fysisk person, som blivit
för året näst före taxeringsåret eller
för taxeringsåret mantalsskriven å honom
tillhörig fastighet, som avses i 24 §
2 inom., i fråga om nämnda fastighet åtnjuta
ett extra avdrag med, för helt år
räknat, 200 kronor, dock högst med det
belopp, som jämlikt sistnämnda lagrum
skall upptagas såsom intäkt av fastigheten.
Äger skattskyldig endast del av fastigheten,
skall avdraget i motsvarande
mån nedsättas. Vad i detta stycke stadgas
skall gälla jämväl beträffande oskift
dödsbo under förutsättning att någon
delägare i boet blivit mantalsskriven å
fastigheten.

Har fastighet, —--använda fas tighetsdelen.

Till utskottet hade hänvisats ett antal

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

i anledning av propositionen väckta
motioner.

I de likalydande motionerna I: 409 av
herr Werner in. fl. och II: 509 av herr
Onsjö in. fl. hade hemställts

»1) att riksdagen måtte besluta, att
det i propositionen föreslagna schablonavdraget
å 200 kronor vid beräkning
av inkomst av en- och tvåfamiljsfastighet
även må gälla vid beräkning
av värdet av bostadsförmån å jordbruksfastighet,
som bebos av ägaren, samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta förslag
till härför erforderlig författningstext; 2)

att riksdagen med avslag på Kungl.
Maj:ts förslag om höjning av det extra
avdrag, som f. n. medges vid beräkning
av inkomst av kapital, i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
och förslag till sådana åtgärder för
stimulerande av nysparandet, att sparandet
i form av amortering av skuld
kan premieras i samma utsträckning
som övrigt sparande».

I de likalydande motionerna I: 410
av herr Sörlin in. fl. och II: 510 av herr
Jacobson i Vilhelmina m. fl. hade hemställts
att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 71 måtte
besluta att vid sänkning av repartitionstalet
till 2,5 kompensation skulle utgå
till vissa kommuner i enlighet med vad
i motionerna anförts.

I de likalydande motionerna I: 412 av
herr Spetz in. fl. och 11:522 av herr
Sjölin in. fl. hade hemställts

I) att riksdagen med ändring av vad
Kungl. Maj:t föreslagit i propositionen
nr 71 måtte besluta

1) dels höja det av departementschefen
föreslagna avdraget om 200 kronor
vid schablontaxering för en- och tvåfamiljsfastighetcr
till 400 kronor, dels
utsträcka detta avdrag att giilla alla fastigheter,
som ägdes av fysisk person och
vilka taxerades enligt 24 § 2 mom. KL
så att det t. ex. även komme att omfatta
sommarstugor,

164 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

2) avslå den av departementschefen
föreslagna ändringen av 5 § 4 mom. KL
och i stället antaga ett tillägg till 47 §
samma lag av innehåll att garantibelopp
skulle angivas i hela hundratal kronor,
så att överskjutande belopp som icke
uppginge till helt hundratal kronor
bortfölle, samt

II) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig lagtext.

I de likalydande motionerna I: 417 av
herr Hagberg m. fl. och II: 525 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
förslag i propositionen nr 71 i vad avsåge
ändring i kommunalskattelagen
och i stället för sin del antaga ett av
motionärerna framlagt förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit ett antal
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner.

I de likalydande motionerna I: 209 av
herr Ohlon in. fl. och II: 254 av herr
Ohlin m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att förordningen
om kvarlåtenskapsskatten skall upphöra
att gälla från utgången av år 1957».

I de likalydande motionerna I: 216
av herr Bengtson m. fl. samt II: 258 av
herrar Pettersson i Norregård och Andersson
i Björkäng hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att närmare
utredning angående i motionerna föreslagen
sparform måtte föreläggas riksdagen.

I de likalydande motionerna 1:309
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:390 av
herr Cassel m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte antaga av dessa motionärer
framlagda förslag till 1) förordning
om bostadssparande och 2) lag
angående ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

I de likalydande motionerna 1:371

av herr Aastrup och II: 459 av herr
Kollberg m. fl. hade hemställts

1) att riksdagen måtte för sin del
besluta en höjning till 400 kronor för
ensamstående resp. 800 kronor för äkta
makar av det allmänna avdraget enligt
46 § 2 mom. första stycket 3) kommunalskattelagen
för premier för kapitalförsäkringar
in. m.,

2) att riksdagen måtte för sin del besluta
skattelättnader för frivilligt enskilt
sparande enligt de riktlinjer som
angåves i motionerna, samt

3) att erforderliga författningstexter
måtte utarbetas av vederbörande utskott.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 71 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) för sin del antaga ett av utskottet
framlagt förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), i vilket 5 § 4 inom., 24 §
2 mom. och 25 § 3 inom. voro av följande
Ivdelse:

5 §.

4 mom. Därest värdet av byggnad
eller med varandra sammanhängande
byggnader, som äro uppförda å mark,
för vilken garantibelopp icke skall upptagas
såsom skattepliktig inkomst för
byggnadsägaren, understiger 3 000 kronor,
föreligger icke skatteplikt för byggnaden
eller byggnaderna.

24 §.

2 mom. Är annan fastighet inrättad
till bostad åt en familj jämte personliga
tjänare (enfamiljsfastighet) eller två
familjer jämte personliga tjänare (tvåfamiljsfastighet)
och föreligger ej fall,
som avses nedan i sista stycket, skall
såsom intäkt av fastigheten upptagas ett
belopp motsvarande för helt år räknat
två och en halv procent av fastighetens
taxeringsvärde året näst före taxeringsåret.
Finnes ej taxeringsvärde åsatt för
året näst före taxeringsåret, beräknas
intäkten på grundval av fastighetens

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12 165

värde, uppskattat enligt de grunder,
som gällt för åsättande av taxeringsvärde
för året näst före taxeringsåret.

Vad i — — — använda fastighetsdelen.

Har fastighet,---icke ske.

Vad i---publikt boställe.

25 §.

3 mom. I fråga---liknande

avgäld.

2 mom., i fråga om nämnda fastighet
åtnjuta ett extra avdrag med, för helt
år räknat, 200 kronor, dock högst med
det belopp, som jämlikt sistnämnda lagrum
skall upptagas såsom intäkt av
fastigheten. Äger skattskyldig endast
del av fastigheten, skall avdraget i motsvarande
mån nedsättas. Vad i detta
stycke stadgas skall gälla jämväl beträffande
oskift dödsbo under förutsättning
att någon delägare i boet blivit
mantalsskriven å fastigheten.

Har fastighet,---använda fastig hetsdelen.

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § och 11 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 581) om kvarlåtenskapsskatt; samt

4) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 22 § 1 mom.
taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623);

B) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, alt förslag om
fastighetsskattens slutliga avveckling
måtte föreläggas senast 1960 års riksdag
samt att Kungl. Maj :t måtte låta
verkställa härför erforderlig utredning;

C) att riksdagen måtte, i anledning

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

av de likalydande motionerna I: 216 av
herr Bengtson m. fl. samt 11:258 av
herrar Pettersson i Norregård och Andersson
i Björkäng, de likalydande motionerna
1:309 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 390 av herr Cassel m. fl., såvitt
motionerna avsåge bostadssparande,
ävensom de likalydande motionerna
1:371 av herr Aastrup och 11:459 av
herr Kollberg m. fl., såvitt motionerna
avsåge sparkonto hos bank, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig
och förutsättningslös utredning rörande
åtgärder för att stimulera sparandet;
samt

D) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:209
av herr Ohlon m. fl. och II: 254 av herr
Ohlin m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:215
av herrar Gustafsson och Sundin samt
II: 259 av herr Nilsson i Tvärålund,

3) de likalydande motionerna 1:216
av herr Bengtson m. fl. samt 11:258 av
herrar Pettersson i Norregård och Andersson
i Björkäng,

4) de likalydande motionerna 1:309
av herr Ewerlöf in. fl. och II: 390 av
herr Cassel m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:371
av herr Aastrup och II: 459 av herr
Kollberg m. fl.,

6) de likalydande motionerna 1:409
av herr Werner m. fl. och 11:509 av
herr Onsjö in. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:410
av herr Sörlin m. fl. och II: 510 av herr
Jacobson i Vilhelmina m. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:412
av herr Spetz m. fl. och II: 522 av herr
Sjölin in. fl.,

9) de likalydande motionerna 1:413
av herr Spetz och II: 523 av herr Sjölin
in. fl.,

10) de likalydande motionerna 1:414
av herrar Hansson och Anders Johansson
samt 11:519 av herr Strandh,

11) de likalydande motionerna 1:415
av herrar Birke och Arrhén samt II: 521
av herr Bengtsson i Göteborg in. fl.,

166 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

12) de Iikalydande motionerna 1:416
av herr Lindblom m. fl. och 11:520 av
herr Ahlsten m. fl.,

13) de Iikalydande motionerna I: 417
av herr Hagberg m. fl. och 11:525 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., samt

14) motionen 11:524 av herrar Larsson
i Hedenäset och Nilsson i Tvärålund,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg,
Gustafson i Göteborg och Strandh,
vilka ansett

a) att utskottet under punkten Al)
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 71 icke kunnat av
riksdagen oförändrad bifallas samt i
anledning av de Iikalydande motionerna
I: 412 av herr Spetz m. fl. och II: 522
av herr Sjölin in. fl., för sin del antaga
25 § 3 mom. kommunalskattelagen i följande
lydelse:

25 §.

3 mom. I fråga — — — liknande
avgäld.

Utöver avdrag som i föregående stycke
sägs må dock fysisk person beträffande
honom tillhörig fastighet, som
avses i 24 § 2 inom., i fråga om nämnda
fastighet åtnjuta ett extra avdrag med,
för helt år räknat, 400 kronor, dock
högst med det belopp, som jämlikt sistnämnda
lagrum skall upptagas såsom
intäkt av fastigheten. Äger skattskyldig
endast del av fastigheten, skall avdraget
i motsvarande mån nedsättas. Vad i
detta stycke stadgas skall gälla jämväl
beträffande oskift dödsbo.

Har fastighet,---använda fas tighetsdelen.

b) att utskottet — under hänvisning
till innehållet i de Iikalydande motionerna
1:209 av herr Olilon m. fl. och
11:254 av herr Ohlin m. fl. — bort
under punkten A 3) hemställa, att riks -

dagen måtte antaga ett i reservationen
intaget förslag till förordning om upphävande
av förordningen den 26 juli
1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt;

II) av herrar Hagberg och Nilsson i
Svalöv, vilka under punkten Al) hemställt,
att riksdagen måtte — med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 71 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning
av de Iikalydande motionerna
I: 417 av herr Hagberg m. fl. och II: 525
av herr Nilsson i Svalöv m. fl. — för
sin del antaga det av utskottet framlagda
förslaget till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar och
tillägg, att 24 §, 25 § 1 mom., 45 §, 46 §
1 mom. samt anvisningarna till 25 §,
punkterna 2 och 3 av anvisningarna
till 24 §, punkt 1 av anvisningarna till
36 §, punkt 2 av anvisningarna till 38 §
och punkt 1 av anvisningarna till 54 §
skulle erhålla i nämnda motioner angiven
lydelse ävensom att 25 § 3 och
4 mom., punkt 6 av anvisningarna till
24 § ocli punkt 3 av anvisningarna till
39 § skulle upphöra att gälla; samt ansett
att utskottet under punkten C bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av de Iikalydande motionerna
1:216 av herr Bengtson in. fl. samt
II: 258 av herrar Pettersson i Norregård
och Andersson i Björkäng, de likalydande
motionerna I: 309 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 390 av herr Cassel
m. fl., såvitt motionerna avsåge bostadsoch
amorteringssparande, ävensom de
Iikalydande motionerna 1:371 av herr
Aastrup och 11:459 av herr Kollberg
m. fl., såvitt motionerna avsåge sparkonto
hos bank, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande åtgärder
för att stimulera sparandet;

III) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Kollberg, Nilsson i Svalöv, Gustafson
i Göteborg och Strandh, vilka ansett
att utskottet — under hänvisning
till innehållet i de Iikalydande motio -

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

167

nerna 1: 309 av herr Exverlöf in. fl. och
II: 390 av herr Cassel in. fl. samt de
likalydande motionerna I: 371 av herr
Aastrup och 11:459 av herr Kollberg
m. fl. — bort under punkterna D 4)
och D 5) hemställa, att riksdagen för
sin del måtte antaga ett i denna reservation
intaget förslag till lag om ändrad
lydelse av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

IV) av herrar Niklasson, Bengtson
och Vigelsbo, vilka ansett att utskottet
under punkten D 6) bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av de likalydande
motionerna 1: 409 av herr Werner
m. fl. och 11:509 av herr Onsjö
m. fl., i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsam utredning och förslag
till sådana åtgärder för stimulerande
av nysparande, att sparande i
form av amortering av skuld kunde
premieras i samma utsträckning som
övrigt sparande.

Sedan herr andre vice talmannen anmält
ärendet till handläggning, lämnades,
beträffande föredragningsordningen,
ordet till

Herr SUNDSTRÖM (s), som yttrade:

Herr talman! I avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 32 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A 1 på det
sätt, att först föredrages det däri framställda
förordningsförslaget paragrafvis
med anvisningar, slutbestämmelser, ingress
och rubrik sist, varefter utskottets
hemställan i punkten A 1 föredrages; att

vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet i dess
helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas
i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

I enlighet härmed föredrogs nu punkten
A) i), utskottets förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen, 5 § 4
mom. Därvid anförde:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 32 är i mycket hög grad
präglat av utskottets åstadkomna kompromisser.
Sålunda anser ett enhälligt
utskott att fastighetsskatten bör avskaffas
och att denna fråga slutgiltigt bör
bli behandlad senast vid 1960 års riksdag.
I uttrycket »senast» ligger att utskottet
ingenting har att invända emot
att berörda fråga kan bli utredd i så
god tid, att den kan tas upp till behandling
redan vid 1959 års riksdag.

Då det gäller fastighetsskattens vara
eller icke vara har vi från högerhåll
energiskt arbetat för dess slopande. Vi
gjorde det bland annat år 1953, då vi
föreslog att repartitionstalet skulle sänkas
från dåvarande 5 till 3. I anslutning
till en då framlagd kungl. proposition
stannade riksdagen för ett beslut om ett
repartitionstal av 4, men samtidigt uttalades
därvid från riksdagens sida att
ur principiella synpunkter tillräckliga
skäl inte förelåg för ett bibehållande av
fastighetsskatten och att den därför
borde avvecklas.

I den proposition som nu föreligger
säger sig statsrådet ha tagit ytterligare
ett steg i riktning mot denna utveckling
genom att föreslå en sänkning av repartitionstalet
till 2,5. I en motion har
herr Hagberg i första kammaren och
jag tillsammans med ett mycket stort
antal partikamrater framhållit, att vi
inte ansett utvecklingstakten tillräckligt
snabb. Vi föreslår därför i motionen att
repartitionstalet skall sättas till 1,5. Man
måste nämligen ta i betraktande, att
Kungl. Maj :ts proposition väl huvudsakligast
tillkommit därför, att det under
valrörelsen 1956 från regeringspartiernas
sida gavs ett löfte om att de höjda
taxeringsvärden, som blir följden av
årets fastighetstaxering, inte skulle med -

1C8 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

föra några ökade skatter för fastighetsägarna,
ett löfte som av dem som är
något insatta i frågan, hur taxeringsvärdet
verkar på olika skatter, inte togs
på fullt allvar. Det är nämligen tekniskt
sett omöjligt att infria löftet med mindre
än att vid berörda skatteberäkningar
de gamla taxeringsvärdena läggs som
grund. Av propositionen framgår också
att det blott är en del fastighetsägare
som får en oförändrad skatt, medan
många fastighetsägare får sina skatter
väsentligt höjda på grund av de ökade
taxeringsvärdena.

När jag i detta sammanhang talar om
skatter bör det observeras, att jag säger
»skatter» och inte bara »fastighetsskatt»,
ty de höjda taxeringsvärdena
kommer även att inverka på andra skatter
än fastighetsskatten.

Vår motion tillkom dels för att påskynda
takten i fastighetsskattens avveckling
och dels för att neutralisera
verkan av höjningen av taxeringsvärdena
för en ännu större grupp av fastighetsägare
än som inrymmes i Kungl.
Maj:ts proposition. Att herr Hagberg
och jag inte fullföljt vårt motionsvis
framförda yrkande om ett repartitionstal
av 1,5 beror på den kompromiss i
utskottet, som jag inledningsvis berörde
och som innebär att utskottet utan en
enda reservation föreslår, att fastighetsskatten
skall avskaffas senast 1960 och
att de problem av olika slag, som kan
uppkomma i samband med avvecklingen,
blir föremål för en skyndsam utredning.
Det är min förhoppning att
finansministern tar fasta på vad utskottet
här har sagt och att utredningen
blir tillsatt fortast möjligt.

Ett problem vid fastighetsskattens
avskaffande blir inkomstunderlagets
minskning i vissa kraftverkskommuner.
Denna fråga går emellertid att lösa, åtminstone
i de flesta fall, och den borde
egentligen ha lösts redan i samband
med 1953 års beslut om sänkning av
repartitionstalet från 5 till 4. Att den
inte blev ordnad då, beror enligt min

uppfattning på att man helt enkelt
glömde bort den saken. Därför tog vi
från högerhåll upp frågan i en motion
år 1954. Motionen blev då avslagen,
men bevillningsutskottet förklarade, att
om repartitionstalet skulle sänkas ytterligare
eller om fastighetsskatten helt avskaffades,
så måste den fråga vi aktualiserat
i vår motion tagas upp till diskussion
på allvar. Vi har därför i år tagit
upp den på nytt i en motion, men även
på den punkten har vi i anslutning till
kompromissen avstått från att fullfölja
yrkandet, trots att vi anser att frågan
provisoriskt borde omedelbart lösas i
enlighet med de riktlinjer vi dragit upp
i vår motion. Här finns plats för ett
regeringsinitiativ till 1958 års riksdag.

Det betänkande vi här behandlar är
tyvärr inte på alla punkter enhälligt,
t. ex. i vad det avser beskattningen av
egnahemsvillor. Den schablontaxering
av dessa, som beslutades av 1953 års
riksdag, har vi från högerhåll aldrig
kunnat sympatisera med. Det motiv regeringspartierna
anförde, då schablontaxeringen
tillkom, nämligen att intäkten
av en- och tvåfamiljsfastigheter
skulle jämställas med den inkomst vederbörande
fått, om det investerade kapitalet
i stället hade satts in på bank,
har vi inte kunnat förstå. Konsekvensen
av ett sådant resonemang måste bli ytterst
betänklig. Hela inkomstbegreppet
blir nämligen därigenom godtyckligt.
Man kommer att skatta för en antagen
inkomst. Varför då inte säga att exempelvis
alla jordbrukare med 10 hektar
åker skall skatta för ett visst belopp,
och alla som har 30 hektar skall skatta
för ett annat bestämt belopp — eller
varför inte säga att en läkare som har
investerat så och så stort kapital i sin
utbildning skall skatta för ett visst belopp
o. s. v.? Exemplen kan mångfaldigas.
Sådan blir konsekvensen av det
resonemang som fördes 1953, då schablontaxeringen
tillkom. Det går inte att
anlägga ett sådant betraktelsesätt.

På högerhåll anser vi, att så länge det

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

109

egna hemmet är att räkna som en förvärvskälla,
skall det också beskattas
efter den verkliga intäkten, vilken är
beroende bland annat av vilka underhålls-
och försäkringskostnader m. m.
som villan kräver. Intäkten är också
beroende av den värdeminskning, som
det egna hemmet undergår genom att
det blir äldre för varje år som går. Är
regeringspartierna villiga att diskutera
huruvida egnahemmet skall betraktas
som en förvärvskälla eller inte? I så
fall skall vi på högerhåll gärna deltaga
i en sådan diskussion.

I den högermotion jag tidigare berört
har vi yrkat att schablontaxeringen
av villafastighet skall ersättas med
ett system, där full avdragsrätt gives för
reparationer och andra omkostnader.
Detta yrkande har vi fullföljt i reservation
II i förevarande betänkande.

Vad villataxeringen beträffar är det
en sak, som jag också med några ord
vill beröra. I den kung], propositionen
föreslås ett schablonavdrag vid schablontaxeringen
på 200 kronor, detta för
att i någon mån infria vallöftet från i
höstas. Detta avdrag kommer emellertid
inte att befria alla egnahems- och
villafastighetsägare från en ökning av
inkomstskatten. Där har vi också ett
bevis för att löftet från i höstas inte
blivit infriat i sin helhet. Schablonavdraget
blir inte allmängiltigt; vissa villkor
skall vara uppfyllda för att vederbörande
fastighetsägare skall få detta
avdrag. Det skall prövas av taxeringsnämnden.
När schablontaxeringen för
fyra år sedan beslutades här i riksdagen,
var ett av motiven, att denna
schablontaxering skulle förenkla taxeringen.
Taxeringsnämnden skulle exempelvis
inte behöva silta och pröva reparationsavdragen
och andra eventuella
avdrag. Hur blir det nu i många fall?
Jo, nu skall taxeringsnämnden i stället
för reparationsavdrag och dylikt pröva,
om vederbörande fastighetsägare skall
få dessa schablonavdrag. Den s. k. enkla
schablontaxeringen kommer mången

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

gång enligt min uppfattning att i hög
grad tillkrånglas genom de schablonavdrag,
som nu föreslås i den kungl.
propositionen.

Bevillningsutskottets betänkande behandlar
även sparstimulerande åtgärder.
Också på denna punkt har i stort
enighet uppnåtts inom utskottet. Bevillningsutskottet
framhåller enhälligt, att
en ökning av det enskilda sparandet
vore synnerligen angelägen och att de
förslag till sparfrämjande åtgärder, som
från olika håll framförts, bör bli föremål
för en allsidig och förutsättningslös
utredning. Utskottet framhåller vidare,
att sparstimulerande åtgärder bör
vidtas utan dröjsmål. Det är därför att
hoppas, alt finansministern omgående
tillsätter den utredning som utskottet
enhälligt föreslagit.

I fråga om sparandet har vi från högerhåll
många gånger framhållit, att det
s. k. målsparandet är av ytterst stor
vikt och på alla sätt bör uppmuntras.
Högern har i detta avseende såväl i år
som tidigare i motioner framlagt förslag
om skattelättnad vid s. k. bostadssparande,
som är ett av de mest typiska
exemplen på ett målsparande. Yi har i
den motion som är framlagd i år utarbetat
en lagtext till ett sådant sparande,
och jag anser att denna väl kunde
läggas till grund för ett omgående
beslut i frågan. Att herr Hagberg och
jag ändå inte i utskottet yrkat på detta,
beror på den kompromisslösning som
uppnåtts i utskottet rörande en utredning
om sparfrämjande åtgärder.

Det är emellertid en sak som förvånar
mig, och det är, att utskottet dels säger
att utredningen skall vara allsidig och
förutsättningslös, men dels säger att utredningen
inte bör omfatta s. k. amorteringssparande,
varom förslag föreligger
från såväl högern som bondeförbundet.
Om vissa av de föreslagna sparfrämjande
åtgärderna skall undantas
från utredningen kan man fråga: Blir
då denna utredning allsidig och förutsättningslös?
.lag kan inlc finna, att så

170

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

blir fallet. Utskottet har ju då här gett
vissa direktiv för utredningen, och jag
menar att det är inte utskottet som skall
ge direktiv, utan det får ankomma på
statsrådet att lämna direktiv åt utredningen.
Herr Hagberg och jag har därför
i reservation II yrkat, att även amorteringssparandet
skall tas med i utredningen.
Jag vill här passa på att säga,
att detta gäller såväl det amorteringssparande,
som vi från högerhåll har
föreslagit, som det amorteringssparande,
vilket föreslagits från bondeförbundshåll.
Jag vill också klart deklarera,
att om propositionsordningen nu
blir sådan, att bondeförbundets reservation
eventuellt skulle komma upp i en
slutomröstning, kommer jag personligen
att rösta för denna bondeförbundsreservation,
ty i stort är det inte mycket
som skiljer dessa båda förslag åt —
åtminstone inte när de skall överlämnas
till en utredning, som tar upp problemet
i hela dess vidd.

Försäkringssparande! är i regel ett
långsiktigt sparande. Liksom målsparandet
bör det långsiktiga sparandet
framför allt främjas. Försäkringsavdragens
höjande är ett medel härför. Penningvärdets
fall, införandet av obligatorisk
sjukförsäkring etc. är också motiv
för att försäkringsavdragen bör höjas
till de i reservation III av herr Hagberg
m. fl. angivna beloppen, nämligen till
400 kronor för ensamstående och 800
kronor för gift skattskyldig.

I den kungl. propositionen nr 71 behandlas
även beloppen för skattefri förmögenhet
och kvarlåtenskap. Det i propositionen
framlagda förslaget är av
provisorisk natur och avser endast att
gälla vid 1958 års taxering. Förslaget
bygger på en promemoria, avgiven av
arvsskattesakkunniga i december 1956.
De sakkunnigas förslag var enhälligt,
men i promemorian understrykes starkt,
att det är ett provisoriskt förslag och
att de olika kommittéledamöterna i det
fortsatta utredningsarbetet inte är bund -

na vid det ställningstagande som skett
i detta provisoriska förslag.

Själv betraktar jag det framlagda förslaget
som en rent provisorisk lösning,
tillkommen i kompromissens tecken
och avsedd att gälla endast för ett år.
Finansministern säger också i propositionen
klart ifrån, att ett slutgiltigt förslag
bör kunna framläggas redan till
1958 års riksdag. Det är mot denna bakgrund
som det får ses, att framför allt
jag själv såsom tillhörande arvsskattesakkunniga
men också högerns övriga
representanter inte i år tagit upp frågan
om kvarlåtenskapsskattens avskaffande.
Hur vi inom högerpartiet ser på
denna skatt lär väl för alla vara bekant
vid det här laget. Vi gick emot skatten
redan då den infördes år 1947, vi har
gång på gång motionerat om dess avskaffande,
och vår representant i 1949
års skatteutredning gick på samma linje,
d. v. s. för kvarlåtenskapsskattens slopande.
Någon tvekan om högerns inställning
kan inte råda. Vi har inte ansett
någon utredning behövlig, men vi
gick med på att ändå bli representerade
i utredningen i tanke att det nu äntligen
skulle kunna bli något resultat rörande
kvarlåtenskapsskattens avskaffande.
När nu utredningen pågår under
medverkan från vårt håll, anser vi det
mest korrekt att invänta utredningens
resultat, som torde komma att föreligga
redan i år, innan vi framlägger något
yrkande i frågan.

Från folkpartiets sida föreligger nu
en reservation i det betänkande, som
vi i dag behandlar, med yrkande om
kvarlåtenskapsskattens avskaffande från
och med den 1 januari 1958. I princip
skulle jag kunna ansluta mig till detta
förslag, något som också kommit till
klart uttryck i högerreservationen. Ändå
kommer jag inte, herr talman, att rösta
för folkpartiets reservation. Det förhåller
sig nämligen så — utöver vad jag
nyss har sagt om utredningen — att
bakom folkpartiets yrkande ligger tanken
på att kvarlåtenskapsskattens av -

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

171

skaffande skulle förbindas med en höjning
av arvslottsbeskattningen. Från
högerhåll kan vi inte vara med härom.
Skälen mot kvarlåtenskapsskatten, som
jag inte nu skall gå in på, är enligt min
och högerns mening så vägande, att
skatten utan vidare bör tas bort. Högern
är väl också det enda parti som
alltsedan år 1947 hävdat, att kvarlåtenskapsskatten
helt bör bort utan att på
ett eller annat sätt inbakas i arvsskatten.

Herr talman! Jag framhöll nyss, att
jag av anförda skäl inte kan rösta för
folkpartiets reservation, men jag vill
tillägga, att jag å andra sidan inte heller
kan rösta mot reservationen. Jag
kommer därför på denna punkt att avstå
från att rösta. För övrigt yrkar jag
bifall till reservationerna II) och III).

Herr förste vice talmannen övertog
under detta anförande ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 32 behandlas, som herr
Nilsson i Svalöv nyss framhöll, frågan
om åtgärder i syfte att stimulera sparandet.
Det är särskilt rörande det i betänkandet
redovisade, i motion nr II:
459 framlagda förslaget, som jag skulle
vilja påkalla kammarens uppmärksamhet.

Förslaget innebär i korthet, att den
del av inkomsten, som en skattskyldig
sparar på särskilt sparkonto i bank,
icke skall göras till föremål för inkomstbeskattning,
förrän sparbeloppet uttages.
Låter den skattskyldige beloppet
stå inne i fem år, behöver han inte
skatta för hela beloppet vid uttaget
utan endast för 75 procent. Bibehåller
den skattskyldige beloppet på sparkontot
under tio år, skall han inte behöva
skatta för mer än 50 procent av det uttagna
beloppet.

Detta sparsystem skall tillämpas på
det sättet, all löntagare slipper erlägga

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

preliminär A-skatt för den del av lönen,
som arbetsgivaren insätter på den
anställdes sparkonto. För inkomsttagare
med B-skatt, som inte låter arbetsgivaren
göra insättningen på sparkonto,
kommer skattelättnaden i samband med
taxeringen genom att den skattskyldige
får avdrag för det sparbelopp han själv
insatt på sitt sparkonto. Kontrollen av
dessa och arbetsgivarens insättningar
kan genomföras på det enkla sättet, att
den skattskyldige i deklarationen bifogar
ett bankintyg om vad som står inne
på hans sparkonto.

Vid uttag från sparkontot skall det
uttagna beloppet återföras till beskattning,
varvid banken skall göra visst
källskatteavdrag. Om uttaget skall banken
underrätta taxeringsmyndigheten.

Den skattefria insättningen bör begränsas
till 3 000 kronor per år, och
en maximigräns skall sättas för sparkontot
vid 30 000 kronor. Så länge den
skattskyldige har medlen kvar på sitt
sparkonto, sker alltså inte någon beskattning,
och den ränteavkastning han
kan erhålla på det insatta beloppet kommer
i normalfallet att bli befriad från
inkomstskatt på grund av det sparavdrag,
som medges vid beräkning av inkomst
av kapital.

För att särskilt tillgodose det långsiktiga
sparandet föreslås, som jag redan
antytt, att för sparbelopp, som bindes
för längre tid, en definitiv skattelättnad
skall medgivas, vars storlek blir
beroende på tiden för beloppets innestående
på sparkonto.

Den definitiva skattelättnad som skulle
följa, därest de sparade medlen kvarstår
fem år eller längre, bör ha en särskild
stimulerande effekt, detta så mycket
mera som den skattskyldige genom
detta system får en viss utjämning av
sina inkomster vid beskattningen. Dessa
skattelättnader skulle kunna stimulera
till ökad arbetsinsats under de produktiva
åren. Avkastningen av en extra
arbetsinsats, som den enskilde tar på
sig, skulle nämligen kunna till viss del

172 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

skattefritt komma honom till godo under
år, då han på grund av ålder eller
av andra skäl inte kan ta på sig något
extra arbete.

I anknytning till en beskattning av
den enskildes utgifter i stället för hans
inkomster har diskuterats ett förslag,
framlagt av en engelsk nationalekonom.
Motiveringen för en sådan beskattning
av utgifterna är, att sparandet särskilt
skulle komma att gynnas och att den
enskilde skulle få ett intresse av att öka
sin arbetsinsats. Emellertid är en sådan
utgiftsbeskattning förenad med åtskilliga
praktiska svårigheter, som ingalunda
är mindre än de som sammanhänger
med en inkomstbeskattning. Det
förslag som är framlagt i motionen
åsyftar att med inkomstbeskattningen
förena vissa av de fördelar, som skulle
följa med en beskattning av den enskildes
utgifter.

Bevillningsutskottet har enhälligt tillstyrkt
att en utredning igångsattes om
lättnader för sparandet på särskilt sparkonto.
Denna utredning -—• som jag
kraftigt vill tillstyrka — skall enligt utskottets
mening vara förutsättningslös.
Emellertid har utskottet, såsom herr
Nilsson i Svalöv påpekade, ansett att
det s. k. amorteringssparandet icke bör
omfattas av denna utredning.

Enligt min mening är det synnerligen
angeläget att man inom en snar framtid
kommer fram till en praktisk lösning
i fråga om stimulerande åtgärder
för banksparande. Denna sparform är
nämligen enklast att administrera och
sedan man vunnit erfarenhet av lättnader
för detta sparande bör det vara
möjligt att ta upp även andra sparformer
till bedömande. Jag ställer mig inte
alls avvisande till det s. k. amorteringssparandet
och önskvärdheten av att
även ge sparande i denna form en stimulans,
men jag har liksom bevillningsutskottets
majoritet ansett, att en utvidgning
av utredningen även till denna
sparform skulle kunna bli tidsödande
och fördröja en lösning av det enk -

lare problemet, nämligen banksparandet.
Det är nämligen att märka att en
kontroll av det s. k. amorteringssparandet
måste anordnas på ett annat sätt
än vid ett banksparande och att större
praktiska svårigheter är förknippade
med en kontroll av sådant amorteringssparande.

Genom den begränsade målsättning,
som utskottet förordat för utredningen
om sparstimulerande åtgärder, har, som
jag hoppas, goda möjligheter skapats
för att mycket snabbt få fram ett konkret
förslag beträffande sådana sparformer
som är lättast att kontrollera.
Detta är motiveringen till att jag inte
kan ansluta mig till den av herr Nilsson
i Svalöv förordade reservationen.

I reservation nr III av herr Hagberg
m. fl. har föreslagits, att det allmänna
avdraget för premier för bl. a. kapitalförsäkringar
skall höjas till 400 kronor
för ensamstående och 800 kronor för
äkta makar. Till stöd för detta yrkande
får jag hänvisa till att detta allmänna
avdrag, för närvarande högst 300, respektive
600 kronor omfattar även avgiften
för den obligatoriska sjukförsäkringen
och att denna avgift uppgår till
ett relativt betydande belopp, i Stockholm
t. ex. för äkta makar 299 kronor,
vilket sålunda kommer att konsumera
hälften av det avdrag som nu medges.
På grund härav och med hänsyn till att
sparavdraget vid inkomst av kapital nu
kommer att höjas bör detta allmänna
avdrag för försäkringspremier ökas till
föreslaget belopp. En balans mellan olika
sparformer bör upprätthållas och en
sådan balans kan endast ernås genom
att det allmänna avdraget för försäkringspremier
höjes till det i reservationen
angivna beloppet.

I fråga om upphävandet av kvarlåtenskapsskatten
kan jag inte dela herr
Nilssons i Svalöv och utskottets uppfattning,
att riksdagen bör avvakta den
pågående utredningen. Det parti jag
representerar har aldrig accepterat
denna skatteform och anser att kvar -

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12 173

låtenskapsskatten bör upphävas i och
med innevarande års utgång. Formerna
härför finns redovisade i motion nr 245
i denna kammare.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till utskottets hemställan med
de ändringar däri, som förordats i de
med I) och III) betecknade reservationerna.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall först uttala
min tillfredsställelse över att den viktigaste
punkten i föreliggande betänkande
har kunnat uppnå enighet i utskottet,
nämligen den som gäller att sänka
repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen
till 2‘/2 procent. De reservationer
som finns antecknade till utskottsutlåtandet,
berör detaljer, som i och för
sig kan vara nog så betydelsefulla, men
de berör inte huvudfrågan. Vidare rör
ju också reservationerna ting, som inte
alls har något egentligt samband med
fastighetsbeskattningen. Jag skall här i
allra största korthet beröra några av
dessa reservationer.

Det är först beskattningen av en- och
tvåfamiljslnis som kommer i blickpunkten.
Där har utskottet haft en mycket
stor sortering att välja på när det gällt
att fastställa vad som skall bli lag på
det området. Först och främst hade utredningsmannen
ifrågasatt, att man
skulle ha kvar tre procent i fråga om
repartitionstalet men att man skulle ge
särskilda utjämningsavdrag på 400 kronor.
Utredningsmannen utgick i sina
beräkningar från den förutsättningen,
att taxeringsvärdena nu skulle komma
att höjas med ungefär en tredjedel.
Sannolikt är det en uppskattning, som,
om man ser det i genomsnitt och undantar
skogen, ganska nära kommer att
hålla.

Emellertid ville departementschefen
dels förenkla taxeringsförfarandet, dels
ge en ytterligare säkerhetsmarginal. Departementschefen
föreslår diirför att re -

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

partitionstalet bestämmes till 2,5 men
att det särskilda avdraget sänkes till 200
kronor. Resultatet av detta blir, att om
inte taxeringarna höjs mer än 35 procent,
så drabbas villaägarna inte av någon
ökad beskattning.

Nu vill folkpartiet visserligen ha repartitionstalet
2,5 men föreslår samtidigt
400 kronor i särskilt avdrag. Högern
har föreslagit 1,5 i repartitionstal
men intet avdrag. Nu har vi hört av
herr Nilsson i Svalöv, att högern inte
har kunnat fullfölja detta yrkande. Det
förvånar mig inte alls. Ett bifall till
detta yrkande skulle nämligen ha inneburit,
att fastighetsvärdena måste ökas
med ungefär 100 procent, innan det
skulle blivit någon skattehöjning, och
ett sådant resultat är naturligtvis orimligt.

Om man emellertid följer folkpartiets
linje, skulle man komma till det resultatet,
att för en villa med 20 000 kronors
taxeringsvärde skulle detta värde
behöva höjas med 100 procent, innan
skatteökning skulle komma i fråga, och
på en villa, som taxeras till 50 000 kronor,
skulle höjningen behöva vara 52
procent, innan någon skatteökning behöver
befaras. Det är uppenbart, att ett
bifall till detta förslag skulle gå långt
utöver vad som är syftet med hela denna
nya författning.

Denna författning avser nämligen
inte, som herr Nilsson i Svalöv gjorde
gällande, att i nämnvärd utsträckning
vara ett ytterligare steg mot fastighetsbeskattningens
avskaffande. Visserligen
kommer fastighetsskatten att bli lindrigare
än nu, men det väsentliga syftet
med reformen är ju, att de högre fastighetsvärdena
inte skall föranleda ökad
beskattning. På grund härav har det
inte heller ansetts nödvändigt att i detta
sammanhang framföra förslag om kompensation
åt kommunerna för skattebortfall.

Jag tror för min del att propositionens
förslag om 2,5 procent i repartitionstal
och 200 kronor i särskilt av -

174

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

drag är väl avvägt, och jag vill därför
rekommendera kammaren att följa utskottets
tillstyrkande av propositionen
på denna punkt.

Då det gäller de sparfrämjande åtgärderna
har man här kunnat glädja sig
åt en rad framställningar, som enligt
mitt förmenande varit mer eller mindre
fantasibetonade. Jag skall inte i detalj
gå igenom dem, men jag kan nämna att
det är inte mindre än nära ett halvt dussin
mycket långtgående förslag som har
framlagts. Det gäller först och främst
avdrag som sättes in på sparkonto, utredning
om visst sparkonto och, som
herr Nilsson i Svalöv påpekade, ett
visst amorteringssparande. Detta senare
är en fråga som ansetts vara av sådan
stor betydelse att man inte har
kunnat avstå ifrån den reservation,
som högern har avgivit under punkten
C.

Jag tror emellertid att detta amorteringssparande
som endast skulle gälla
annan fastighet men inte jordbruksfastighet,
är en propå som inte kan bli
samlande, och jag tror dessutom att frågan
är av sådan invecklad natur att det
inte är rimligt och lämpligt att medtaga
den i de utredningsuppdrag, som
utskottet förordar att Kungl. Maj :t skall
effektuera. Det som annars innefattas i
utskottets förslag till utredning är alldeles
tillräckligt omfattande för att det
skall bli en mycket vidlyftig och en
mycket långtgående utredning som kommer
att krävas.

Beträffande försäkringssparandet har
både herr Kollberg och herr Nilsson i
Svalöv anslutit sig till det förslag, som
har framlagts i en reservation, om att
höja avdraget för försäkringspremier
till 400 kronor för ensamstående och
800 kronor för äkta makar. Mot detta
förslag vill jag rikta en gensaga. Jag
tror att ett sådant avdrag som detta,
som inte föranledes av redovisning av
några särskilda försäkringspremier som
blivit erlagda, kan vara motiverat utifrån
önskemål att kunna få en förenk -

ling av taxeringsförfarandet. Men dessa
säravdrag, som man mer och mer börjar
tillämpa och införa i beskattningen,
tror jag kommer att leda till mycket betänkliga
resultat. Det är säkerligen
omöjligt att tillämpa den rättvisa och
enhetlighet i beskattningen, som har
varit utmärkande för hela vår skattelagstiftning,
om vi på detta sätt skall
börja tillyxa det ena schablonavdraget
efter det andra och sedan ständigt och
jämt yrka på att det skall öka. Jag vill
därför bestämt varna för detta avdrag.

Däremot skulle jag vilja säga, att det
förslag till uppmuntrande av sparandet,
som återfinnes i propositionen, är värt
all den anslutning det kan få. Det innebär
nämligen att man skall höja avdraget
för inkomst av förmögenhet så att
det blir 300 kronor för ensamstående
och 600 kronor för makar. Det betyder
att en ensamstående skulle med nuvarande
ränteläge vara fullt befriad från
skatt på avkastning av kapital upp till
7 000 kronor, och för äkta makar skulle
det vara skattefri avkastning av sparat
kapital på 14 000 kronor. Det är ett avdrag,
som till sina konsekvenser är fullt
klart, och dessutom krävs det en bestämd
prestation för att erhålla avdraget.

Herr Kollberg framställde pliktskyldigast
ett yrkande om bifall till reservationen
om kvarlåtenskapsskattens avskaffande.
Det är ju en gammal bekant
som kommer igen, och vi har för en
kort tid sedan haft frågan uppe. Men
det var mycket intressant att iakttaga
den reservation gentemot detta yrkande,
som herr Nilsson i Svalöv gjorde.
Han polemiserade nämligen mot tanken
att i samband med kvarlåtenskapsskattens
avskaffande arvslottsskatten skulle
höjas. Men folkpartiet tycks inte ha något
emot en sådan åtgärd. Detta föranledde
mig till en stilla reflexion, att
när allt kommer omkring kanske man
ändå kommer underfund med att dessa
ständiga attacker mot kvarlåtenskapsskatten
inte blir den stora framgång

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

175

och den stora fördel för arvslottstagare,
som man vanligen föreställer sig. Jag
tycker också att när nu frågan är under
utredning, så tyder dessa ständiga
yrkanden om avskaffande på att man
vill spela den ståndaktige tennsoldatens
roll.

Vad beträffar schablonen för villabeskattning
diskuterade herr Nilsson i
Svalöv här mycket ingående denna detalj
i förslaget. För min del kan jag
fatta mig kort och referera vad utskottet
säger på denna punkt. Utskottet har
ju också diskuterat frågan, men har
inte på något sätt kunnat dela de principiella
betänkligheter som herr Nilsson
här fört till torgs. Utskottet anser
att man inte i princip kan gå med på
att taxeringarna skall påverkas av det
sätt, varpå den skattskyldige tillgodoser
sitt bostadsbehov. Det är därför enligt
utskottets mening ägnat att främja
jämlikhet och rättvisa i beskattningen,
om denna grundsats även tillämpas beträffande
skattskyldiga som tillgodoser
sitt bostadsbehov genom att förvärva
en- eller tvåfamiljsfastigheter. Det kan
inte vara stridande mot detta betraktelsesätt
att värdet av den förmån, som
ligger däri, att man har insatt eget kapital
i fastigheten, blir föremål för beskattning.
Att så sker, kan inte på något
sätt läggas schablonförfarandet till
last, utan det är fullt försvarbart att
det finns en schablon som även tillgodoser
rättvisan på detta område.

Dessutom skall vi komma ihåg att
schablonförfarandet väsentligen har tillkommit
för alt förenkla taxeringsarbetet,
och då inga principiella invändningar
reses mot detta förfarande och
det därtill är värdefullt ur praktisk synpunkt,
så tror jag inte att det finns något
skäl att följa högerreservanterna på
denna punkt.

Med det anförda tror jag mig ha bemött
det mesta av vad reservanterna anfört,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Sundström framhöll
att propositionen var uppbyggd på
ett sådant sätt att taxeringsarbetet skulle
förenklas. Procentsatsen för beräkning
av intäkten av villafastigheter hade därför
i likhet med repartitionstalet satts
till 2,5. Vidare hade man, i stället för
att följa utredningsmannen, infört ett
s. k. schablonavdrag på endast 200 kronor.
I anslutning härtill polemiserade
herr Sundström mot en högermotion,
som gick ut på att om schablontaxering
skulle användas, borde den procentsats,
efter vilken intäkterna för egnaliemsfastigheter
beräknades, endast vara 1,5.

Att dessa högermotionärer föreslog en
procentsats på 1,5, berodde dels därpå
att de ville ha till stånd samma förenkling
som finansministern åsyftat, och de
anknöt därför procentsatsen till det repartitionstal
som vi från högerhåll föreslagit,
nämligen 1,5, dels berodde det
därpå att de ville eliminera den skärpning
av skatten från villaägarna som
uppstod när schablontaxeringen infördes.
Men nu är det ju så, herr Sundström,
att vi på högerhåll allt sedan
1953 gått in för schablontaxeringens avskaffande,
och det har högerreservanterna
gjort även i år. Därför har vi reservanter,
sedan vi accepterat kompromissen
om att inte röra det repartitionstal
som finansministern föreslagit, inte
längre sysslat med talet 1,5 för villafastigheter,
utan vi har bara fasthållit vid
kravet på schablontaxeringens fullständiga
avskaffande.

Herr Sundström ansåg att man i motionerna
från flera håll rört sig med
fantasibetonade avdrag. Jag skall inte
ta upp någon diskussion med herr Sundström
om den saken. Den kommande utredningen,
som jag hoppas att finansministern
snarast tillsätter, får väl anledning
att syssla med frågan, och när
resultatet av utredningens arbete föreligger,
blir det säkerligen tillfälle att
diskutera, huruvida beloppen varit fan -

176

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 era.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

tasibetonade eller ej. Jag hoppas att vi
då samtidigt får tillfälle att diskutera
amorteringssparandet, tv om utredningen
blir förutsättningslös, måste den väl
även omfatta denna sparform.

Herr Sundström slutade med att säga
att kravet på rättvisa och jämlikhet i
beskattningen fordrade att man beskattade
räntan på det kapital som insatts i
bostadsfastigheter. Från högerhåll är vi
av den uppfattningen att rättvisa och
jämlikhet i beskattningen förutsätter att
kapitalet beskattas efter den verkliga
avkastning som det lämnar, och därför
vill vi ha bort schablontaxeringen.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundström tycktes
vilja ha en ytterligare motivering varför
folkpartiet yrkar på upphävande av
kvarlåtenskapsskatten. Jag skall i korthet
ange några av motiven för denna
vår inställning.

Vi betraktar den rättsliga grunden
för denna skatteform såsom ytterst
bräcklig. De praktiska olägenheter, som
skatten medför, är uppenbara och erkända,
och genom sin konstruktion
drabbar skatten orättvist de skattskyldiga.
Dessutom, herr Sundström, verkar
den hämmande på det enskilda sparandet.

Jag hoppas att herr Sundström tills
vidare nöjer sig med dessa punkter.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Nilsson i
Svalöv vill jag bara beräffande schablonens
verkan säga, att den anordningen
att ränta på en viss avkastning av det
kapital, som villaägaren själv har insatt
i fastigheten, blir föremål för beskattning,
tror jag vara ett medel att
åstadkomma enhetlighet och rättvisa i
beskattningen. Den strider inte mot att
man bedömer villafastigheten med hänsyn
till den verkliga avkastningen, ty
om man tillämpar den schablon, som
nu kommer till, och tar 2,5 procent på
det taxerade beloppet med avdrag för

verkliga ränteutgifter, kommer man nog
fram till ett riktigt resultat.

Beträffande de »fantasibetonade avdragen»
yttrade jag ingenting i den vägen.
Vad jag betecknade som fantasibetonat
var de sparpropåer som hade
framkommit, och jag står för att vissa
av dessa uppslag nog måste anses vara
ganska luftiga och fantasibetonade. Om
t. ex. bostadssparandet upp till 5 000 å
10 000 kronor skall vara skattefritt, tror
jag att vi kommit in på något, som det
är synnerligen svårt att vara med om.
Jag förmodar emellertid, att den kommande
utvecklingen kommer att skala
bort vad som är fantasibetonat och möjligen
lämna kvar en del uppslag, som
kan vara av värde när det gäller att
åstadkomma något, som vi alla är överens
om är önskvärt, nämligen ett ökat
sparande.

På herr Kollbergs ytterligare resonemang
om kvarlåtenskapsskatten skall
jag inte vidare ingå.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! I sitt första anförande
polemiserade herr Sundström emot att
man från högerhåll och även från folkpartihåll
föreslagit, att avdragen för försäkringssparande
skulle höjas till 400
respektive 800 kronor. Han sade, att en
sådan höjning bl. a. skulle krångla till
taxerings- och deklarationsarbetet. Om
vi redan förut har ett avdrag på 300
respektive 600 kronor och detta sedan
höjs till 400 respektive 800 kronor, blir
det väl inte något ökat krångel? Krångel
blir det däremot med det nya schablonavdrag,
som har införts för villafastighetsbeskattningen.
Jag kan inte underlåta
att för kammaren klargöra hur
vissa remissinstanser mycket starkt har
tryckt på detta förhållande. Jag vill tilllåta
mig att citera länsstyrelsen i Jönköpings
län, som yttrar: »Det kan emellertid
ifrågasättas, om inte floran av
schablonavdrag vid taxeringen på detta
sätt kommer att växa ut till ett alltför

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

177

stort och invecklat system.» Länsstyrelsen
slutar med ett uttalande om att just
ur förenklingssynpunkt får kanske
schablonavdragen avskaffas. Riksskattenämnden
är lika kritisk. Den säger
bl. a.: »Riksskattenämnden finner sålunda,
att de av utredningsmännen föreslagna
åtgärderna komma att få till
följd, att redan vunna och åsyftade lättnader
i deklarations- och taxeringsförfarandet
till viss del bortfalla.» Härvid
syftade riksskattenämnden på det nya
schablonavdraget vid villafastighetstaxeringen.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag yttrade inte alls, att
ökningen av avdragen skulle tillkrångla
taxeringsförfarandet. Jag förklarade
tvärtom, att dylika avdrag kan vara berättigade,
om de avser att förenkla
taxeringen. Vad jag i första hand ville
framhålla var att om man genomför
schablonavdrag får de inte tagas till i
sådan storleksordning, att de vedervågar
en rimlig enhetlighet och rättvisa i
beskattningen. Just de citat ifrån länsstyrelsen
i Jönköping, som herr Nilsson
i Svalöv sist anförde, var fullt i överensstämmelse
med den tankegång, som
jag sökte utveckla i mitt första anförande.

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! Det utskottsutlåtande,
som här föreligger, är ju tillkommet på
grund av den proposition, som finansministern
framlagt delvis för att kompensera
de utgiftsökningar, som skall
ske på grund av de högre fastighetsvärden,
vilka framkommit vid den fastighetstaxering
som verkställes i år och
vars slutgiltiga resultat vi kanske ännu
inte riktigt fullt känner. Den sänkning
som har skett av rcpartitionstalet ifrån
4 procent till 2,5 procent innebär givetvis
en avsevärd förbättring för fastighetsägarna.
Vi har inte velat gå längre
när det gällt att sänka repartitionstalct
12 — Andra kammarens protokoll 1957.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

än till dessa 2,5 procent, vilket för övrigt
också överensstämmer med propositionens
innehåll.

Nu säger man att man skulle ha kunnat
sänka repartitionstalet ytterligare.
Herr Nilsson i Svalöv bär ju förordat,
att man skulle gå ner till 1% procent.
Men det är en hel del saker som gör,
att man inte utan vidare kan sänka
repartitionstalet alltför kraftigt utan att
detta återverkar på vissa kommuners
möjligheter att finansiera sin verksamhet.

Man invänder dessutom att denna
blygsamma sänkning av repartitionstalet
inte motsvarar den ökning av taxeringsvärdena
som kommer att ske. Det
har ju talats om att vi skulle få kompensation
för de högre taxeringsvärdena,
men jag är inte övertygad om att
det ligger inom möjligheternas ram att
ge kompensation för taxeringsvärdenas
stegring i alla avseenden. Jag tror inte
att det finns någon regering, vare sig
den nuvarande eller någon annan, som
skulle kunna i proposition framlägga
förslag om ett system som på alla håll
täckte konsekvenserna av fastighetsvärdenas
stegring.

Nu diskuterar man fastighetsbeskattningens
avskaffande, något som bondeförbundet
har krävt sedan länge, och
utskottet förutsätter att fastighetsskatten
skall avskaffas 1960. Jag hoppas att
denna avveckling skall kunna komma
till stånd. Men kommer samhällets kostnader
för administration eller andra
ändamål att minska enbart av den anledningen
att fastighetsskatten avskaffas?
De samhälleliga kostnaderna kommer
att bli precis lika stora.

Jag förbehåller mig därför, herr talman,
rätt att först vid den tidpunkt, då
jag får se vad som skall sättas i stället,
yttra mig om vad resultatet blivit av
högerns och våra framställningar om
fastighetsskattens avskaffande. Man är
till dess man sett detta väldigt rädd att
få något i stället, som inte är mycket
bättre. Kanske finansministern redan
Nr 12

178 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

har räknat ut vad han skall sätta i stället.
Jag vet det inte.

Det har visat sig att fastighetsskatten
under senare år i stor utsträckning inte
har varit effektiv, åtminstone inte på de
mindre och medelstora jordbruken. Effektiv
har den varit företrädesvis på
mycket stora jordbruk. Jag utgår från
att fastighetsskatten trots höjningen av
taxeringsvärdena, med den sänkning av
repartitionstalet som skett, inte heller
i fortsättningen kommer att beröra
jordbruk som har inkomster till högre
belopp än 2% procent av fastighetens
taxeringsvärde. Om inte det treårsavtal,
som jordbruket har, har lurat oss alltför
mycket, skall vi inte riskera sådan
fastighetsskatt för de närmast kommande
åren heller. Dessutom har vi också
måst ta hänsyn till kraftverkskonnnuner,
badortskommuner och vissa andra,
som kommer att förlora en avsevärd del
av sina skatteintäkter, om fastighetsskatten
avskaffas.

Vi hoppas emellertid få se en utredning
på denna punkt och att det så
småningom skall komma till stånd en
jämnare och riktigare fördelning av
skattebördan, men vi är fullt på det
klara med att det kommer något i fastighetsskattens
ställe. Vad det blir, vet
vi inte. Vi får vänta och se.

En annan form av kompensation, som
diskuterats, är de 200 kronor, som annan
fastighet skall få. Beträffande det
förslaget sade herr Nilsson i Svalöv att
det var ett infriande av ett vallöfte som
gavs under höstens valrörelse. Jag tycker
det var vackert gjort av dem som
lovat detta och infriat det. Jag skulle
vilja veta i vilken utsträckning högern
har infriat sina vallöften. I det fallet
ligger vi nog avsevärt före, även om
inte resultatet blev mera än de 200
kronorna.

Förmögenhetsskatten kommer också
att lätta, genom att det skattefria avdraget
höjs från 50 000 till 80 000 kronor.
Samma är förhållandet med kvarlåtenskapsskatten.
Jag hoppas också att

vi till nästa riksdag får skatteskalorna
omräknade, så att full rättvisa vederfares
kapitalägarna i detta fall.

Beträffande kvarlåtenskapsskatten kan
jag med skäl säga — liksom herr Nilsson
i Svalöv — att vi från bondeförbundet
aldrig har biträtt denna skatt.
Vi har ansett att kvarlåtenskapsskatten
är en skatt som föga sammanfaller med
de principer, som enligt vårt förmenande
bör vara grundläggande för ett
skattesystem i ett demokratiskt samhälle.
Vi har bekämpat kvarlåtenskapsskatten
och vi kommer att göra det i
fortsättningen. Vi hoppas att den utredning
som nu arbetar för att avskaffa
kvarlåtenskapsskatten skall komma
fram med ett positivt resultat. Vi vill
inte alls på något sätt binda denna utredning
för ett visst slutresultat. Huvudsaken
är att kvarlåtenskapsskatten
i sin nuvarande skepnad försvinner.

Beträffande åtgärder för ett ökat sparande
är det meningen att en ensamstående
skall få dra av 300 kronor av
sina bankränteinkomster och äkta makar
600 kronor på det skattepliktiga
beloppet. Jag tycker att detta är en bra
form att stimulera kapitalsparande. Jag
kan dock inte vara med om att erkänna
att det är rättvist gentemot den som
amorterar skulder. Jag kan nämligen
inte förstå — det kanske är något fel
hos mig — att inte amorterandet av en
skuld skulle vara ett lika effektivt sparande
som det som sker när en person
sätter in pengar på banken. Jag anser
att ett amorteringssparande är lika behjärtansvärt
och ur samhällets synpunkt
måste betraktas som lika effektivt
som ett sparande i form av insättning
av pengar på banken. Då tycker
jag att det är orättvist att den ena formen
skall premieras och den andra
inte. Den som betalar av en skuld på
ett eget hem eller på en jordbruksfastighet
får många gånger slita hårdare
än den som skaffar sig möjligheter att
lägga undan pengar och sätter in dem
på banken. Jag kan inte förstå att man

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

179

till och med vägrar att utreda frågan
och undersöka möjligheterna till att
stimulera till amorteringar av skuld.

Vi reservanter är medvetna om svårigheterna
att finna former för att ge
den premiering åt amorteringssparandet
som vi anser vara önskvärt. Det är
också därför som vi i vår reservation
— den med nr IV betecknade reservationen
av herr Niklasson m. fl. — har
sagt, att vi önskar en utredning av frågan.
Vi hoppas att en så behjärtansvärd
sak skall stödjas av riksdagens andra
kammare så att vi kan få ett positivt
beslut. På den punkten ber jag således,
herr talman, att få yrka bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen nr
IV av herr Niklasson m. fl.

Innan jag lämnar talarstolen skulle
jag ur lekmannasvnpunkt vilja säga
några ord om det mycket omdiskuterade
sparandet. Det förefaller som om
själva begreppet sparande har råkat i
bakvatten på ett eller annat sätt. Man
har sagt att detta beror på de höga
skatterna och att det beror på penningvärdets
fall. Det är möjligt; jag skall
inte försöka ge mig in på någon diskussion
om hur det ligger till. Men är
det inte också så att hela vår livsföring
har ändrats till sin karaktär. Under
gångna tider var det två mycket starka
drivfjädrar som sporrade människan
att spara, ja, nästan tvingade henne att
spara. Den ena var omsorgen om barnens
utbildning, den andra tanken på
den egna ålderdomsförsörjningen. Numera
har samhället i allt större omfattning
övertagit dessa båda uppgifter. Vi
kan inte komma ifrån att detta i mycket
hög grad har påverkat sparandet.
Man har inte samma tvång över sig
härvidlag. De drivfjädrar som tidigare
fanns har eliminerats. Jag utgår ifrån
alla de försök till främjande av sparande
som har gjorts från samhällets
sida och från riksdagens sida. På initiativ
av regeringen har det vidtagits
åtgiirder för att stimulera sparandet. Vi
måste dock konstatera — jag tror alt

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

nästan alla talare i denna diskussion
har understrukit det — att dessa försök
mer eller mindre misslyckats. Om vi
nu skall utreda frågan om det fortsatta
sparandet nödgas vi kanske angripa
hela problemet om de enskilda medborgarnas
sparande från helt andra utgångspunkter
— detta med hänsyn till
de ändrade förhållanden under vilka vi
i dag lever, då både ungdomens utbildning
och ålderdomsförsörjningen undan
för undan har tryggats, vilket jag för
övrigt anser vara fullt riktigt.

Ja, herr talman, detta var endast
några reflexioner i anledning av frågan
om sparandet. Jag ber slutligen att få
yrka bifall till reservationen nr IV) av
herr Niklasson m. fl.

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Även jag vill uttala min
stora tillfredsställelse över att bevillningsutskottet
tagit så klar ställning till
frågan om fastighetsskatten. Det är på
tiden att man söker avveckla den särbelastning
som vi så länge har haft på
en del fastigheter. Med nuvarande inkomster
är det rimligt, att även kommunalskatterna
fördelas efter bärkraften.

Däremot är jag, herr talman, inte lika
belåten med den ställning bevillningsutskottet
intagit till det yrkande, som
framförts i motioner av herrar Hagberg
i Malmö och Nilsson i Svalöv in. fl.
rörande bland andra kraftverkskommunerna.
Det är alldeles klart, att en sänkning
av repartitionstalet, på sätt finansministern
föreslagit i år, kan få till resultat,
att skatteunderlaget från ett kraftverksföretag
sjunker. I så fall får naturligtvis
även kraftverkskommunen
finna sig i en minskning. Men om det
förhåller sig så att kraftverksföretaget
har en högre inkomst än som motsvarar
det nuvarande procentavdraget eller det
procentavdrag man skulle ha haft att
räkna med i framtiden vid ett rcpartitionstal
av 4 procent och företaget allt -

180 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

så konnner att få lika högt underlag för
sin kommunalskatt som tidigare, då kan
jag inte förstå att man skall ta ifrån
kraftverkskommunen en del skatteunderlag
och flytta över det till andra
kommuner. Vi har redan varit med om
att riksdagen en gång åstadkommit en
sådan minskning för kraftverkskommuner
— det var 1953, då repartitionstalet
sänktes från 5 till 4 procent. Borde vi
inte då ha kunnat vara överens om
att nu hindra en sådan överflyttning
av skatteunderlaget? Det är väl i själva
verket så, åtminstone är det min uppfattning,
att en alltför stor del av kraftverksföretagens
inkomster beskattas på
andra håll inte minst i Stockholm. Varför
skall vi nu utan varje utredning och
utan att någon som helst motivering
anförts förvärra den situationen?

Jag skall tillåta mig att anföra ett exempel
på hur resultatet kan bli. I Jokkmokks
kommun i Norrbotten finns
kraftverk, som nu är taxerade till 219
miljoner kronor. Med det repartitionstal
på 5 procent, som vi tidigare hade,
fick kommunen ta ut skatt från kraftverken
på minst 109 500 skattekronor.
Var inkomsten precis 5 procent av
taxeringsvärdet fick Jokkmokk ensamt
uppbära kommunalskatten på kraftverksföretagens
inkomst. Men hur blir
det nu, om vi räknar med 2,5 procents
fastighetsskatt på gällande taxeringsvärde
och i övrigt följer finansministerns
och bevillningsutskottets förslag?
Skatteunderlaget för Jokkmokk sjunker
till ungefär 67 800 skattekronor, medan
den kommun där huvudkontoret är beläget
tillföres nära 5 500 skattekronor
och distributionskommunerna nära
35 600 skattekronor. För Jokkmokks del
representerar detta ett bortfall på mera
än 41 000 skattekronor. Det betyder en
kraftig skatteförlust även för en så pass
stor kommun som Jokkmokk. Enligt den
senaste statistiken jag har haft till mitt
förfogande hade Jokkmokk 1955 cirka
442 000 skattekronor och en utdebitering
på sammanlagt 17 kronor per skat -

tekrona. Skulle vi öka kommunens skatteunderlag
med 41 000 skattekronor och
räkna med samma utdebiteringsbehov
som 1955, finge vi som resultat en utdebiteringsminskning
på 1 krona 10 öre
per skattekrona.

Vi kommer inom den närmaste tiden
att behandla förslaget till en höjning
av de kommunala ortsavdragen och i
samband därmed om kompensationen
till kommunerna. Jag har anledning att
räkna med att riksdagen kommer att
ge kommunerna kompensation för det
skattebortfall ortsavdragshöjningen beräknas
medföra åtminstone under en
övergångstid. Det är då föga konsekvent
att låta en sådan här sak passera utan
att försöka hindra en skatteunderlagsöverflyttning,
som är av så stor betydelse.

Nu kan man naturligtvis invända att
taxeringsvärdena säkert kommer att
stiga även för kraftföretagen och att
Jokkmokk och andra kraftverkskommuner
därför får en viss kompensation.
Men det är en argumentering, som går
vid sidan av det relevanta i saken. För
det första får man väl gå ut ifrån att
höjningen helt och hållet eller åtminstone
i väsentlig grad bara återspeglar
penningvärdeförsämringen. För det andra
kan ju inte argumentet om att taxeringsvärdena
kommer att höjas motivera
att den kommun, där huvudkontoret
är beläget, eller en distributionskommun
skall kunna få ett flerfaldigt
större skatteunderlag från ett visst
kraftverksföretag än dessa kommuner
fick tidigare. Man har ju inte anledning
att tro att det är vad man kan kalla
fattiga kommuner, som opåräknat får
sitt skatteunderlag höjt genom sänkning
av repartitionstalet.

Det förslag som motionärerna lagt
fram överensstämmer i princip med vad
kommunalskatteberedningen föreslog i
ett betänkande 1942 i samband med ett
yrkande om att garantibeskattningen
skulle utbytas mot en fristående objektskatt.
Det innebär, att andra kommuner

Nr 12 181

Onsdagen den 10 april 1957 em.

än kraftverkskommunen skall tilldelas
skatteunderlag bara i sådana fall då inkomsten
överstiger 5 procent av taxeringsvärdet.
På så sätt skulle man i förekommande
fall få precis samma fördelning
som då repartitionstalet var 5 procent.

Det skulle krävas en formell ändring
av fördelningsreglerna i kommunalskattelagen.
Men denna formella ändring
krävs just för att man inte skall få en
ändring i den faktiska fördelningen.
Att principen är riktig erkändes av bevillningsutskottet
1954. Då skyllde man
på att sänkningen från 5 till 4 procent
inte var så betydande. Men, fortsatte bevillningsutskottet,
om fastighetsskatten
skulle avskaffas eller om man skulle gå
så långt som en del motionärer då föreslagit,
nämligen till 3 procent, då måste
man naturligtvis ta upp frågan. Jag har
svårt att förstå, att bevillningsutskottet
mot bakgrunden av detta uttalande ställt
sig så kallsinnigt till det förslag jag refererat.
Var spärregeln 1954 befogad vid
repartitionstal på 3 procent, bör den ju
vara ännu mer motiverad, om man går
ner till 2,5 procent.

Bevillningsutskottet har inte ens försökt
att argumentera mot motionärernas
förslag. Utskottet nöjer sig med att saken
skall utredas intill dess frågan om
fastighetsskattens avskaffande läggs
fram 1960. Jag förstår, att det inte lönar
sig att i dag yrka bifall till det förslag
herrar Hagberg och Nilsson i Svalöv
m. fl. framfört, trots att det nu kommer
att bli stora orättvisor för en hel
del kommuner, särskilt i Norrland. Men
jag förenar mig med herr Nilsson i
Svalöv om en hemställan till finansministern
att inte vänta till 1960 med
den här specialfrågan. Jag tycker inte
att det borde behövas någon särskild utredning,
då det inte gäller någon faktisk
utan bara en formell ändring av nuvarande
fördelningsregler. Men det
tycks ju vara så, att riksdagen, även
om den anser ett förslag i och för sig
vara riktigt, vill ha frågan framförd från

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

regeringens sida för att den skall kunna
accepteras. Jag upprepar därför min
vädjan till finansministern att redan
nästa år ta upp denna delfråga i en
proposition till riksdagen.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag skall ta upp till bemötande
några av de synpunkter som
herr Nilsson i Svalöv och herr Östlund
har gjort sig till tolk för.

Herr Nilsson sade i början av sitt
anförande, att utskottsutlåtandet var en
kompromiss, och det är ju riktigt. Jag
vill bara tillägga, att herr Nilssons anförande
inte var särskilt kompromissbetonat.
Jag förstår lika litet som herr
Vigelsbo, att ett löfte skulle vara mindre
värt därför att det har givits i en valrörelse.
Jag tycker inte heller det är
nödvändigt att dra fram den saken, om
man har andra argument till sitt förfogande.

När herr Nilsson i Svalöv sedan talade
om att den föreslagna sänkningen av
repartitionstalet från 4 till 2,5 procent
skulle trots detta innebära en avsevärd
höjning av skatten för många, glömde
han att tala om, att det säkert är fler
som med den ordning som föreslås i
dag får sin skatt sänkt.

Jag skall därefter ta upp den fråga,
som herr östlund nu sist berörde och
som även herr Nilsson i Svalöv tidigare
var inne på, nämligen fastighetsbeskattningen
för kraftverkskommunerna. Högern
har ju tidigare trott sig kunna lösa
problemet genom att företa ändringar
i vinstfördelningsreglerna. Herr Östlund
sade liksom herr Nilsson i Svalöv,
att det bara gäller en formell ändring
och att det inte behövs någon utredning
eller någon vidlyftig formulering
för en så enkel sak. Ja, det är möjligt
att detta kan genomföras, men det hjälper
ju inte kraftverkskommunerna. Det
räcker inte med att man vidtar denna
s. k. formella ändring. Det kan i vissa
fall innebära en hjälp, men det är ing -

182

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

en lösning av problemet, och det är
därför alldeles nödvändigt att göra en
utredning för att se på vad sätt man
skall kunna komma förbi detta problem
när fastighetsskatten avskaffas fullständigt.
När det gäller kraftverk som inte
redovisar någon vinst hjälper det ju inte
om man har andra regler för vinstfördelningen.
Jag kan som exempel ta
Ålidens kommun i mitt län. Där har
staten en ganska stor kraftverksanläggning,
som 1955 lämnade underskott. Garantibeskattningen
var där effektiv till
100 procent, men om vi inte hade haft
någon garantibeskattning alls, så skulle
det ha medfört en höjning av den kommunala
inkomstskatten med 3 kronor
46 öre, från 9 kronor 45 öre till 12 kronor
91 öre. I ett sådant fall, herrar
högermän, hjälper det inte med ändrade
vinstfördelningsregler. I Jämtlands
län finns det en kommun, som
visserligen har vinst på kraftverket
men där ersättningskraften levereras
från ett kraftverk som disponeras av
två industriföretag. Det är troligt att
dessa företag i en sådan situation skulle
ha sådana avskrivningsmöjligheter till
sin disposition, att inte heller den kommunen
skulle ha någon som helst nytta
av ändrade vinstfördelningsregler.

Den väg, som högern förordar, innebär
alltså ingen lösning. Man måste utreda
frågan för att komma fram till
hållbara regler.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
om den uppfattning som högern företräder
när det gäller schablontaxeringen.
Denna uppfattning är ju inte ny; högern
har varit motståndare till schablontaxeringen
sedan den infördes, därför att
man — som herr Nilsson i Svalöv uttryckte
det — aldrig förstått motivet.
Högern säger sig vilja ha en beskattning
som grundar sig på den verkliga
inkomsten. Här antar man att det egna
kapital, som är nedlagt i en villafastighet,
skall lämna avkastning med 3
eller 2,5 procent. Men, herr Nilsson i
Svalöv, inte kan man väl säga att den

beskattning av bostadsvärdet, som man
hade tidigare och där man, som herr
Nilsson mycket väl vet, taxerade 1 rum
och kök, 2 rum och kök o. s. v. till en
viss summa och där det gjordes avdrag
för underhålls- och reparationskostnader,
mera grundade sig på verkliga inkomster
än vad fallet är med den nuvarande
schablontaxeringen. Det är väl
alldeles tvärtom, herr Nilsson! Om jag
har ett eget kapital på 10 000 kronor
nedlagt i en villafastighet och det vid
taxeringen räknas med en avkastning
på 2,5 procent av detta kapital, så innebär
detta en fördel jämfört med att
jag har pengarna innestående på en
bank, där ju räntan f. n. är betydligt
högre än 2,5 procent.

Det förhåller sig sannerligen inte
heller så, vilket man gjort gällande, att
detta skulle krångla till taxeringen.
Krångel var det förut för taxeringsnämnderna
— vilket herr Nilsson, som
har praktisk erfarenhet av taxeringsarbetet,
känner till — när de skulle bedöma
vad som var att hänföras till underhåll
och vad som kunde anses vara
grundförbättring av en fastighet och
alltså inte avdragsgillt. Det förhåller
sig alltså på ett helt annat sätt än herr
Nilsson försöker göra gällande. Är
man beredd att återgå till den gamla
taxeringsformen för villafastigheterna,
så är man nog inte så rädd för krångel.
Jag tror inte, ärade riksdagsledamöter,
att det är där skon klämmer för högern.
Högerns motstånd beror mera på att
det inte ges så stor rörelsefrihet när
det gäller avdrag för mer eller mindre
nödvändiga reparationer.

För att inte alltför mycket förlänga
denna diskussion skall jag endast i korthet
säga ett par ord om den reservation,
som avlämnats av folkpartiet, och
som gäller en ändring av 24 §. Dels
vill man höja avdraget från 200 till 400
kronor och dels vill man att avdraget
skall kunna utnyttjas även av sådana
fastighetsägare, som inte är mantalsskrivna
i den kommun där fastigheten

Onsdagen den 10 april 1957 cm.

Nr 12

183

ligger. Avdraget skall alltså utsträckas
att även gälla sommarvillor, sportstugor
och dylikt. Detta skulle för många
sommarvillekommuner betyda att de
inte skulle få några skatteinkomster alls
från dessa fastigheter, eftersom dessa
sommarstugor med 2,5-procentsschablonen
inte kommer att lämna någon avkastning.
Dessutom skulle ägarna få åtnjuta
det extra avdraget och från sina
andra inkomster täcka detta underskott.

Jag tror nog att bevillningsutskottet,
när det följt Kungl. Maj ds förslag beträffande
det problem, som jag här som
hastigast vidrört, säkerligen gått sä
långt som det i dag är möjligt. Man skulle
nog ge sig in på vissa äventyrligheter,
om man ginge längre än utskottet här
föreslagit.

Jag skall beträffande den del av bevillningsutskottets
betänkande som rör
sparandet inte säga mer än att det här
finns så pass många förslag, att det är
nödvändigt att göra en allsidig och helt
förutsättningslös utredning. Min personliga
mening är, att denna utredning
inte skall forceras fram, så att den lämnar
ett lika dåligt resultat som vissa
sparfrämjande åtgärder som vidtagits
förut.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr andre vice talmannen övertog
under detta anförande ånyo ledningen
av förhandlingarna.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall bli mycket
kortfattad.

Herr Kärrlander vänder sig mot att
vi från högerhåll velat ha en lösning
av kraftverkskommunernas problem,
och han säger att vårt förslag icke ger
någon lösning. Herr Kärrlander, vi har
från högerhåll sagt att vårt förslag inte
ger någon definitiv lösning, men det
återställer det förhållande, som var rådande
före 1953 års beslut, för de kom -

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

muner som har kraftverk som lämnar
överskott. Jag har inte erfarenhet av
mer än Sydsvenska Kraft AB, och jag
vet att det bolaget lämnar utdelning på
sina aktier. För de kraftverkskommuner
som beröres av detta kraftverk löser
vårt förslag delvis problemet. Vi
har sagt att vårt förslag bör vara ett
provisorium tills frågan blir klarlagd,
och från den ståndpunkten kan vi nog
inte vika.

Vad gäller krånglet med schablonavdraget
för villafastigheter vill jag hänvisa
till min replik till herr Sundström,
där jag framför allt citerade vad riksskattenämnden
och länsstyrelsen i Jönköpings
län har sagt, och jag kunde ta
fram ännu fler remissinstanser som påtalat
besvärligheten med det nya
schablonavdraget.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande herr Nilssons
i Svalöv uttalande, att ett bifall
till högerns förslag om ändrade vinstfördelningsregler
för kraftverkskommunerna
skulle återställa det förhållande
som rådde före år 1953, vill jag säga
att detta, som jag tidigare framhållit,
gäller endast under förutsättning att
vederbörande kraftverk lämnar vinst.
I annat fall är lösningen utan värde.

Med anledning av herr Nilssons yttrande
om krånglet med det extra schablonavdraget
må framhållas, att man ju
inte alltid skall påstå att ett i ett remisssvar
gjort uttalande, som någon som är
motståndare till själva saken kan finna
det behagligt att citera, verkligen stärker
vederbörandes argumentering.

Herr PERSSON i Svensköp (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att redovisa min uppfattning i ett
par detaljfrågor i det betänkande vi
här debatterar.

Den ändring, som bevillningsutskottet
föreslår beträffande § 5 i kommunalskattelagen,
innebär att byggnad, som
är belägen å mark som tillhör annan

184 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

skattskyldig, undantages från skatteplikt
om värdet understiger 3 000 kronor.
Beträffande denna ändring föreslår
utskottet vidare, i likhet med finansministern,
att den skall träda i
kraft redan vid 1957 års allmänna fastighetstaxering.

Jag vill uttala min betänksamhet mot
att besluta en ändring av skattelagarna,
som skall iakttagas vid en taxering som
redan är avslutad. Den allmänna fastighetstaxeringen
skall i länen vara avslutad
senast den 25 mars, och fastighetslängderna
skall vara avlämnade till
den lokala skattemyndigheten senast
den 31 mars. Huvudskrifter av längderna
jämte sammandrag skall senast den
25 april insändas till länsstyrelsen. Sedan
detta har skett återstår det, såvitt
jag kan se, endast en möjlighet att effektuera
ett sådant beslut som det nu är
fråga om. Beslutet kan verkställas av
fastighetsprövningsnämnderna.

Den som något känner till hur svår
arbetsbelastningen är hos dessa beskattningsnämnder
måste fråga sig om det
är nödvändigt att öka denna belastning
genom en sådan ändring av bestämmelserna
i § 5, som nu föreslås. Jag
vill fråga vad som hade äventyrats om
man uppskjutit ikraftträdandet av
ändringen till den särskilda fastighetstaxeringen
år 1958.

Denna ändring av § 5 i kommunalskattelagen
ifrågasattes inte i den departementspromemoria
som legat till
grund för propositionen. Den har föreslagits
av en remissinstans i ett avgivet
yttrande. Verkningarna av denna åtgärd
har därför inte belysts av någon
utredning eller vid remissbehandlingen
av ärendet. Även vid de ändringar av
skattelagarna, som beslutades av 1955
års riksdag, togs det upp ett förslag
som framkommit först vid remissbehandlingen.
Ändringarna kan kanske i
och för sig synas vara av ringa betydelse,
men jag vill erinra om att vår
skattelagstiftning är invecklad och
systematiskt uppbyggd, och det kan

därför behöva undersökas och belysas
hur de ifrågasatta ändringarna klaffar
i förhållande till systemet i övrigt. Jag
ställer, herr talman, inte något yrkande
på denna punkt utan vill endast ge till
känna denna min uppfattning.

Det är en annan fråga, som i detta
bevillningsutskottets betänkande är redovisad
under rubriken »Sparstimulerande
åtgärder». Där har utskottet i anledning
av vissa motioner föreslagit
riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande sådana åtgärder.
Jag hälsar detta utskottets förslag
med tillfredsställelse. Utskottet har
emellertid i motiveringen skrivit bort
en motion från bondeförbundshåll, vari
begäres utredning av frågan huruvida
inte även sådant sparande, som sker
i form av amortering av skulder, kunde
på något sätt stimuleras. Jag är fullt på
det klara med de svårigheter som ett
sådant förslag kan möta, kanske inte
minst när det gäller att avgränsa den
skuldsättning, varom här är fråga, från
den skattskyldiges övriga skulder. Jag
vill emellertid understryka vad som i
dessa motioner framhålles, nämligen att
för skuldsatta företagare är amortering
av skulder den enda form av sparande
som är möjlig att genomföra. Det hade
därför varit av stort värde, om man
genom en utredning hade fått belyst om
det finns en framkomlig väg att premiera
även sådant målsparande. Vad
som säges i högermotionen om amorteringssparande
tar ju endast sikte på
skuldsättning, som uppkommit vid anskaffande
av egen bostad och begränsar
sig till annan fastighet än jordbruksfastighet.
Jag ansluter mig därför i denna
fråga till reservation IV) av herr
Niklasson m. fl., vilken är fogad till
punkten D i utskottets utlåtande.

Utskottet motiverar i huvudsak sitt
avslagsyrkande med att frågan är av
intrikat natur. Det är den visserligen,
men även intrikata frågor bör en utredning
kunna ge sig i kast med. All före -

185

Onsdagen den 10 april 1957 em.

tagsamhet är numera synnerligen kapitalkrävande
varför inte minst nystartande
företagare åsamkas stor skuldsättning.
Om man kunde ge dessa ett
handtag på något sätt, vore det enligt
min mening behjärtansvärt.

Herr talman! Samtidigt som jag uttalar
min tillfredsställelse över det väsentliga
i det förslag som bevillningsutskottet
här framlägger, bar jag velat
ge till känna att jag i några detaljfrågor,
av vilka jag här bar redovisat ett par,
har en annan mening än utskottet.

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! Redan 1953 beslutade
riksdagen principiellt att fastighetsskatten
skulle avskaffas. Detta är den fjärde
riksdagen sedan dess, men ännu föreligger
ingen plan för fastighetsbeskattningens
avveckling. De försök, som från
olika håll gjorts, har inte föranlett
några åtgärder. Riksdagsmajoriteten har
varit angelägen om att avvisa alla förslag,
som syftat till att lindra fastighetsskattens
många gånger mycket orättvisa
verkningar. Jag tänker här särskilt på
egnahemsägarna, vilka nästan alltid får
vidkännas en effektiv fastighetsbeskattning.
Detta är såsom bekant sällan fallet
beträffande hyresfastigheter. Och
ändå tillåter sig utskottet tala om ett
ensidigt gynnande av egnahemsägarna!

Detta oupphörliga uppskov kan inte
undgå att medföra nya orättvisor för
fastighetsägarna. Visserligen torde nu
alla vara ense om att kommunerna blir
allt mindre beroende av fastighetsskatten,
emedan inkomstskatten dominerar
allt mer, men genom att t. ex. ortsavdragen
kommer att höjas, blir fastighetsägarna
i viss utsträckning missgynnade
genom att de erforderliga skattehöjningarna
övervältras på dem.

I ett annat sammanhang förklarade
finansminister Sträng att han var mycket
mån om att undvika en övervältring
av skattebördan. Det var i fjol tal
om uppskov med fastighetstaxeringen,

Nr 12

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

och finansministern yttrade då följande:
»Men jag ber reservanterna komma
ihåg, att det svenska folket inte bara
består av skogsägare och ägare av fast
egendom. Vi har kanske t. o. m. ett
flertal, som är löntagare, och som saknar
fast egendom. För dem måste ett
förskjutande av en revidering av taxeringsvärdena
framstå som ett försök att
gynna vissa grupper på andra gruppers
bekostnad. Är man beredd att ta den
konsekvensen helt och fullt ut och ärligt
tala om att det är detta som ligger
i bakgrunden, då kan ingen neka reservanterna
att föra fram sina önskemål
om att skjuta på fastighetstaxeringen.
»

Att herr Sträng sedan under fjolårets
valrörelse måste frångå kravet på den
med stort patos hävdade uppfattningen
att den förestående fastighetstaxeringen
av rena rättviseskäl måste resultera i
ökade fastighetsskatter, är en annan
men nog så pikant sak. Det blev en fullständig
helomvändning. Finansministern
gav nämligen som bekant en enmansutredare
i uppdrag att framlägga
ett förslag, vilket skulle innebära en
eliminering av den skattehöjning som
de höjda fastighetsvärdena annars
skulle resultera i.

Det anges i propositionen att syftet
med det förslag som riksdagen nu har
att behandla inte bara skulle vara att
eliminera den skatteliöjande effekten av
de nya fastighetsvärdena utan att därjämte
successivt avveckla fastighetsskatten.
Genom att minska repartitionstalet
från 4 till 2,5 kompenserar man en
höjning av fastighetsvärdena upp till
60 procent. Ett faktum synes dock vara
att taxeringsvärdena i många fall höjes
mycket mera. Värden på 100 procent är
kända, och för skogsfastigheter säges
värden med 300 procents höjning förekomma.
Med en dylik tendens kan man
sålunda inte tala om en avveckling av
fastighetsskatten, även om repartitionstalet
sänkes.

Vill man nu ta ett verkligt steg mot

Onsdagen den 10 april 1957 em.

186 Nr 12

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

avveckling, så hade det varit önskvärt
att tillgripa en annan kompletterande
metod, som utan att verka oförmånlig
för kraftverkskommunerna hade medfört
verkliga förbättringar för dem som
i regel har effektiv fastighetsskatt.

Den motion om ett skattefritt bottenavdrag
på 20 000 kronor för alla fastigheter,
som jag har framlagt i denna
kammare, fyller detta krav. Förslaget
innebär att det s. k. garantibeloppet
med det föreslagna repartitionstalet på
2,5 minskar med 500 kronor. Det är
mycket beklagligt att utskottet inte har
velat acceptera detta förslag ens i år,
när alldeles särskilda skäl föreligger,
utan har lyckats uppnå enighet om avslag
efter en kompromiss om att begära
att förslag om fastighetsskattens avveckling
skall föreläggas senast vid 1960 års
riksdag.

Med den erfarenhet som under de
gångna åren vunnits, kan förhoppningar
om att detta förslag skall medföra
något verkligt resultat knappast hysas.
Men det vore önskvärt att bevillningsutskottet
mer än hittills sökte befrämja
avsikten med ifrågavarande framställning.
Med hänsyn till kompromissen i
utskottet skall jag inte yrka bifall till
motionen.

Regeringsförslaget innebär också, att
den s. k. schablontaxeringen av inkomst
från en- och tvåfamiljsfastigheter skall
ske efter andra grunder än hittills. För
min del har jag tidigare deklarerat
min uppfattning, nämligen att det inte
kan vara felaktigt att i detta fall använda
en schablonregel. Sättet på vilket
den enskilde skaffar sig bostad
borde egentligen vara en privatsak. Jag
delar herr Nilssons i Svalöv uppfattning
på den punkten. Antingen vederbörande
vill bo i hyreshus eller i eget
hus, bör han dock behandlas på lika
sätt ur skattemässig synpunkt. Men avkastningen
av det kapital som investeras
i senare fallet bör ju beskattas.
Mot detta kan knappast vara något att
invända rent principiellt. Grunderna

kan däremot diskuteras. Hittills har en
procentsats om tre enheter ansetts som
lämplig avkastningsränta. Från vårt
håll har vi vid upprepade tillfällen yrkat
på att procentsatsen skulle sättas till

2 Va för att bättre svara mot sparkasseräntan.
Någon anslutning till denna
uppfattning har inte vunnits.

Men nu helt plötsligt, när det allmänna
ränteläget höjts, föreslår finansministern
en sänkt räntesats — just den
vi tidigare flera gånger förgäves motionerat
om, när den allmänna räntan var
lägre. Sänkningen av procentsatsen från

3 till 2 Va kompenserar emellertid endast
ett med 20 procent höjt taxeringsvärde.

För att minska skattehöjningseffekten
föreslår nu finansministern, att ett avdrag
på 200 kronor från avkastningsbeloppet
dessutom skall få göras. Det motsvarar
ett taxeringsbelopp på 8 000
kronor, som sålunda kan anses vara
fritt från beskattning. För att i varje
fall söka undgå en skattehöjning på
grund av taxeringsvärdenas stegring
vore det berättigat att höja avdraget till
400 kronor, såsom utredningsmannen
på sin tid föreslog.

Det är kanske i detta sammanhang
lämpligt att erinra om att villafastigheternas
stegrade värden är beroende på
bostadsnöden och det försämrade penningvärdet
och inte har något att göra
med en verklig värdestegring. Man kan
nog säga, att den ökade förmögenheten
är rent fiktiv. Att under sådana förhållanden
ålägga egnahemsägarna ökade
hyreskostnader synes inte vara rimligt.

Jag vill belysa frågan med ett exempel.
Antag att ett eget hem tidigare varit
taxerat till 50 000 kronor, men att
taxeringsvärdet nu höjts till 75 000 kronor.
Det taxerade beloppet för en skuldfri
fastighet har då hittills varit 1 500
kronor men skulle nu bli 1 675 kronor.
Detta visar att avdraget bör sättas till
400 kronor för att man skall undgå skattehöjning
för så många som möjligt.

Till slut, herr talman, skall jag säga

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

187

några ord om sommarstugorna. Enligt
regeringens och utskottets förslag skall
dessa sättas i särklass — för att inte
säga i strykklass. Sommarstugeägaren,
som inte är mantalsskriven i sin stuga,
skall nämligen inte få något avdrag
alls. Är detta rimligt? Herr Kärrlander
var inne på frågan och menade, att det
med hänsyn till sommarstugekommunerna
inte var rimligt att tillåta sådana
avdrag, som folkpartiets ledamöter i utskottet
har föreslagit. Men det förefaller
mig, som om han gjort sig skyldig
till en tankeglidning i sitt resonemang,
ty redan nu har inte de sommarstugekommuner,
som det här var fråga om,
någon inkomst genom schablontaxeringen.
Den inkomst, de har genom den
egentliga fastighetsbeskattningen, är det
ju meningen att slopa. Sålunda skulle
kommunerna inte få något utbyte av
fastigheterna. En annan sak är, att det
kanske under vissa omständigheter kan
vara rimligt att den blivande utredningen
tar under övervägande, hur man
skall förfara med de sommarstugekommuner,
som verkligen haft utgifter för
sommarstugeinnehavarna. Men det är
ingalunda vanligt, att sommarstugeägarna
får några som helst favörer från
respektive kommuner.

Man kan i alla fall fråga: Är det verkligen
straffvärt att ha ett rekreationsställe?
Motorbåt i lyxklass får man ha,
transportabel stuga får man ha, kolonistuga
på ofri grund får man också ha
men en grundfast sommarstuga på egen
grund det vare förbjudet eller i varje
fall straffbelagt. Man måste fråga sig,
om det finns någon rimlig motivering
för detta.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr I och III.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte alls jag, som
gör någon glidning, utan det är herr
Sjölin som gör det.

Det förhåller sig på det enkla sättet
när det gidler schablontaxeringen för

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

sommarvillor, att om man följde folkpartiets
förslag om att fördubbla schablonavdraget
till 400 kronor och låta
det utgå även till dem, som inte är mantalsskrivna
inom kommunerna, skulle
det bli en förlust för den kommun, där
fastigheten är belägen, därför att avdraget
tar över fastighetsbeskattningen vid
repartitionstalet 2l/a och blir ändå mer
markant om man helt avskaffar garantibeskattningen.
Dessutom är det så,
herr Sjölin, att detta extra schablonavdrag
kan utnyttjas på det sättet, att
om sommarvillan enligt schablontaxeringen
på 2‘/2 inte lämnar sådan avkastning,
att det finns utrymme för detta
avdrag på 400 kronor, får vederbörande
sommarstugeägare dra av ifrågavarande
underskott i sin hemkommun. Hur då
herr Sjölin skulle kunna krångla till det
så, att det inte blir någon förlust för
den kommun, där sommarstugan är belägen,
vet inte jag. Men det får herr
Sjölin själv klara ut.

Sedan får jag, herr talman, säga några
ord beträffande det avdrag om 20 000
kronor, som folkpartiet har föreslagit.
Det betyder, framför allt när det gäller
sommarstugekommunerna, som har
sagts här förut och jag upprepar bara
de tidigare anförda argumenten, eftersom
de är fullt giltiga även i dag, detsamma
som om vi beträffande framför
allt sommarvillorna skulle fullständigt
avskaffa fastighetsbeskattningen på en
gång i de flesta fallen.

Herr SJÖLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I det sista fallet har
herr Kärrlander naturligtvis rätt, men
meningen är ju att vi skall avskaffa fastighetsskatten
— frågan är bara i vilken
takt avvecklingen skall äga rum. Enligt
min mening vore det rimligt att redan
nu besluta om detta bottenavdrag för
att därigenom lindra beskattningen för
alla de egnahemsbyggare, som lider
under den nuvarande fastighetsbeskattningen.

Beträffande schablontaxeringen har

188

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

herr Kärrlander fel. En sommarstugekommun
har ingen favör i form av inkomstskatt
från sådana, som inte är
skrivna i kommunen. Om jag har en
sommarstuga i en kommun där jag inte
är skriven, utgår ingen kommunalskatt
till kommunen där min fastighet ligger,
utan endast en statlig inkomstskatt.

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Klockan går på 12 och
det börjar förmärkas en smula oro i
kammaren, men jag kan försäkra att
jag inte skall följa de senaste talarnas
exempel och hålla långa föreläsningar,
utan jag skall i all korthet endast framhålla
några synpunkter sedda från den
trakt som jag representerar.

I den proposition, som ligger till
grund för repartitionstalets sänkning
från nuvarande 4 till 2,5, åberopas en
utredning. Den avser en beräkning av
verkningarna i Ådals-Lidens, Ragunda
och Högdals kommuner, om de på vattenkraftverk
belöpande effektiva skattekronorna
vid 1956 års taxering skulle
bortfalla. Det är inga skrämmande siffror
som denna utredning visar. Resultatet
skulle bli en skattehöjning på respektive
45, 24 och 24 öre per skattekrona.

Men vad vi i dag inte vet är, hur bortfallet
av skattekronor kommer att verka
i de kommuner, som i motsats till de
nyss nämnda inte har kraftverk utan endast
dammbyggnader, vilka icke kommer
att lämna några effektiva skattekronor,
därest fastighetsskatten borttages
helt om några år.

Det är för övrigt ganska egendomligt
att denna utredning, som man låtit
verkställa inom departementet, avser
kommuner med kraftverk. Man tycks
inte veta — detta framgår i varje fall
inte av bevillningsutskottets betänkande
— att det finns någonting som heter
sjöregleringar och dammbyggnader.
Man talar bara om kraftverk och kraftverkskommuner.
Det hade inte skadat
— jag hoppas att bevillningsutskottet

inte tar illa upp — om utskottet hade
rest upp till Lappmarken och sett på
följderna av framfarten där av kraftverksbyggarnas
och regleringsföretagens
pågående arbeten.

Det rör sig här om kommuner i inlandet,
främst Lappmarken, där man
redan nu har ytterst hög utdebitering
och där ytterst omfattande sjöregleringar
och dammbyggnader ägt rum eller
pågår. Alla dessa arbeten medför en
rubbning i dessa kommuners ekonomi.

En viss ansvällning av den kommunala
förvaltningsapparaten är oundviklig
under byggnadstiden, då man har
ett visst tillskott av skattekronor från
anläggningsarbetarna, men därefter
kommer en besvärlig omställningsprocedur,
som bl. a. utmärkes av minskat
antal skattekronor och befolkningsminskning.
De människor, vilkas hus
och hem och jord blir dränkta och
överdämda, flyttar ifrån kommunen och
söker sin utkomst på andra håll i landet.

Det är verkligen ett hårt öde, det vill
jag betona, att de trakter, som får bära
de största bördorna och skadorna på
grund av åtgärder som är ofrånkomliga
för skapande av ökad elektrisk energi
för södra och mellersta Sveriges behov,
skall tillskyndas ytterligare svårigheter
genom dagens beslut att sänka repartitionstalet.
De härav hårdast drabbade
kommunerna borde enligt min mening
beredas en rimlig kompensation, något
som jag tillsammans med några andra
norrlandsrepresentanter har motionerat
om.

Sedan några ord om en fråga som det
hittills inte resonerats om. Hurdant blir
läget, mina damer och herrar, för vissa
norrlandskommuner i inlandet om några
år, när fastighetsskatten för bolagens
och kronans stora skogsinneliav helt
bortfaller? När vi nu, även under de
senaste åren, trots de höga virkespriserna
i regel fått nöja oss med endast garantiskatten,
blir med all sannolikhet
dessa kommuners inkomster av bolagsoch
kronoskogarna plus minus noll.

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

189

Men det är en sak jag är särskilt orolig
över — ja, jag är ju mycket orolig
över vad jag nyss berörde också. Utskottet
hemställer i sitt yrkande under
B) »att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att förslag om fastighetsskattens
slutliga avveckling måtte
föreläggas senast 1960 års riksdag
samt att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa
härför erforderlig utredning;».
Det är konstigt. Herr Östlund berörde
inkomstskattens fördelning. I denna sak
har det inte varit någon brådska — här
har man inte velat forcera. Samarbetsdelegationen
— det var de fyra nordligaste
länens landshövdingar och deras
sekreterare, överdirektör Wik —
uppvaktade dåvarande finansministern
statsrådet Per Edvin Sköld i december
1954 och framhöll det orättvisa i fördelningen,
som går ut på att inkomsten
skall beskattas med 10 procent i den
kommun, där huvudkontoret varit beläget,
med 25 procent i den kommun,
där kraftverket är beläget och med 65
procent i den eller de kommuner, där
förbrukningen ägt rum. Huvudparten
kommer ju då på Stockholm. Men i
denna fråga vidtogs inga åtgärder.

Det har även gjorts en uppvaktning
hos den nuvarande finansministern av
nyssnämnda samarbetsdelegation, även
den utan resultat. I fjol interpellerade
så herr Larsson i Hedenäset om denna
sak. Det blev intet resultat. Men i år
togs samma ämne upp av herr Nilsson
i Tvärålund, och i samma veva som
hans interpellation skulle besvaras, beslutade
Kungl. Maj :t att frågan skulle
utredas.

Det är ingen avundsvärd lott att vara
representant för en landsända, för vilken
en del göres för att försämra för
hållandena. Herr östlund var inne på
fördelningsfrågan. Men jag vill säga till
herr östlund: Inte blir det några pengar
från statens vattenfall. Därifrån deklareras
ju ingen vinst, utan överskottet
får gå till nya investeringar. Skall vi
leva på de fem procent, som högern ta -

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

lar om, blir det inte för fett för de norrländska
kommunerna.

Jag vill sluta med att säga, att som
saken nu ligger till har vi, som i den
svenska riksdagen representerar dessa
bygder, absolut intet annat att hoppas
än att den utredning, som finansministern
ställer i utsikt och som även bevillningsutskottet
accepterat innan fastighetsskatten
helt skall försvinna,
måtte komma att ge våra bygder full
rättvisa.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till den av mig och
ett flertal andra norrlandsrepresentanter
väckta motionen 11:510, vari hemställes,
att kompensation skall utgå till
vissa kommuner.

Herr ÖSTLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jacobson i Vilhelmina
var ju särskilt upprörd över fördelningen
av de vinster, som kommer
från kraftverken, men han sade i annat
sammanhang, att det inte finns några
vinster.

Jag medger, att för de kraftverk, som
ägs av vattenfallsstyrelsen, redovisas
vinsterna ganska underligt. Man har
sagt mig, att räntan på anläggningskapitalet
debiteras på hela skuldsumman
oberoende av hur mycket som avskrivits.
På denna punkt finns anledning
till en erinran, ty det är självklart, att
kraftverkskommunerna förlorar på
detta.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag upptar kammarens tid vid denna
sena timme. Jag skall endast beröra ett
avsnitt och i samband därmed komma
med ett förslag.

Det^iar från olika håll väckts motioner
med anledning av den proposition,
som behandlas i förevarande betänkande,
i vilka begärts kompensation åt de
kommuner, närmast vattenkraftkommunerna,
som kommer i sämre läge genom
den sänkning av repartitionstalet, som

190

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

föreslagits. Utskottet skriver, att de genomförda
undersökningarna, som inriktats
på i detta hänseende särskilt
känsliga kommuner, ger vid handen, att
utdebiteringshöjningen i flertalet av
dessa kommuner skulle bli måttlig. Herr
Jacobson i Vilhelmina har ju redan berört
urvalet av de kommuner, där undersökningar
gjorts. Jag vill bara tilllägga,
att om vi har en kommun som
Jokkmokk, som onekligen orsakas utdebiteringshöjningar
och som redan tidigare
har en kommunal utdebitering av
17 kronor per skattekrona, så är det
kanske inte bara fråga om, hur stor höjningen
blir, utan man måste väl även
ta in i bilden det utgångsläge som kommunen
har, när den drabbas av en ytterligare
skattehöjning.

Jag kan inte finna utskottets ställningstagande
i detta hänseende tillfredsställande.
Jag vill markera, att inbyggarna
i de kommuner, som har kraftverksanläggningar
av olika slag, liksom
även skogskommuner, där statsverket
och bolagen äger skogen, är bekymrade
över den sänkning av repartitionstalet
som föreslås. Det är uppenbart att deras
oro och bekymmer skulle vara ännu
större, om en ytterligare sänkning
till 1,5 skulle biträdas. Det har redan
sagts både av herr Kärrlander och av
herr Jacobson, Vilhelmina, att de 5 procent,
som erbjuds av högern, är något
ganska värdelöst. Jag ber att få hänvisa
till att det i motionen sägs att en inkomst
på 5 procent av taxeringsvärdet
skulle beskattas i kommunen i den män
inkomsten förslår. Det har framställts
som om detta skulle leda till ett återställande
av utgångsläget år 1953.

Jag skulle ha lust att föreslå, att de
som resonerar på det sättet skulle ta
och undersöka vilka inkomster d^ norrländska
kraftverksföretagen redovisar.
Det är ganska enkelt att se, att de inkomster
som de i dag redovisar är
märkvärdigt nära 4 procent av taxeringsvärdet,
och det är stor risk för att
i den mån repartitionstalet sänks —

framför allt om det sänks till 1,5 —
de inkomster som redovisas av både
statliga, kommunala och privata kraftverksföretag
kommer att motsvara repartitionstalet.
De erbjudna 5 procenten
är endast en hägring, som vi, även
om vi i många hänseenden får göra en
ökenvandring i Norrland, inte har någon
anledning att bli attraherade av.

Det föreslås av utskottet att vi skall
biträda en skrivning, som fastlåser att
fastighetsskatten skall slopas senast vid
1960 års riksdag. Jag är inte övertygad
om att de besvärliga problemen för kommuner
som har kraftverksanliiggningar
och som har bolags- och kronoskogar,
går att lösa under den tiden. Frågan
är, om det inte kunde vara lämpligt
att bara ta en etapp på vägen, att
bara lösa fastighetsskattens slopande för
sådana fysiska personer, som är bosatta
på sina fastigheter. Om det blir målsättningen,
kan det måhända finnas möjligheter
att lösa frågan till 1960 utan att
kommunerna orsakas svårigheter.

Vi har sett och upplevt hur våra bygder
har lämnats därhän i ett sämre ekonomiskt
läge. Vi är rädda för att detta
skall upprepas, och det är därför som
jag skall be att få hemställa, att riksdagen
under punkten B, där det föreslås
en skrivelse till Kungl. Maj:t om
fastighetsskattens slopande senast vid
1960 års riksdag, i stället måtte besluta
följande:

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning rörande
frågan om fastighetsskattens slutliga
avveckling i vad avser sådana fastigheter
som äges av fysiska personer,
vilka är boende och mantalsskrivna på
fastigheten, samt att förslag härom måtte
föreläggas 1960 års riksdag».

Herr JANSSON i Aspeboda (bf):

Herr talman! När jag hörde herr
Nilsson i Svalöv öppna denna debatt
kunde jag inte undgå att erinra mig de
debatter vi hade här i kammaren i fjol
vid ungefär denna tid. Vad som har

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

191

givit upphov till den långa och livliga
debatt vi har haft i dag är ju den nu
avslutade fastighetstaxeringen — ja,
den kanske inte är riktigt avslutad,
eftersom klagomål kan gå till andra
instanser än taxeringsnämnderna, som
nyss har sagt sitt ord.

Man förutspådde i fjol, att det skulle
bli nästan en revolution, om vi skulle
våga oss på ett annat förfaringssätt än
det gamla systemet som vi haft när det
gällt att bestämma en skogs taxeringsvärde.
Emellertid säger herr Nilsson,
att vad som nu har framkommit och
som återfinnes i bevillningsutskottets
betänkande är en produkt av kompromisser.
Ja, i långa stycken är det väl
det, men det förefaller ändå som om
högerns talesman inte var så värst missbelåten
med det resultat som vi kommer
till, trots att man inte till alla delar
kan nå det mål man kanske har
trott att man skulle nå.

Jag vill trösta dem, som ser alltför
mörkt på detta, med att vi utöver de åtgärder,
som nu har vidtagits för att
motverka garantiskattens höjning på
fastigheterna, speciellt jordbruksfastigheterna,
inom kort kommer att besluta
något, som också kommer att inverka
på frågan huruvida det blir en effektiv
garantiskatt på en fastighet eller icke.
Jag syftar på höjningen av de kommunala
ortsavdragen. När vi nu har fått igenom,
att ortsavdragen får dras ifrån det
belopp som utgör garantiskattebclopp
i fall det inte finns några inkomster, så
kommer garantiskatten även med de
gamla taxeringsvärdena att helt utebli.
Med denna reform motsvarar det nuvarande
ortsavdraget på 1 840 kronor för
äkta makar i ortsgrupp 3 ett taxeringsvärde
av 4f> 000 kronor. Höjer vi det
kommunala ortsavdraget till samma belopp
som det .statliga, får vi inte en effektiv
garantiskatt för fastigheter förrän
vid ett taxeringsvärde av över
147 000 kronor. Därmed har vi ju kommit
så pass långt på vägen när det gäller
alt avveckla garantiskatten, att en -

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

dast de fastigheter återstår, vilkas taxeringsvärde
ligger över 147 000 kronor i
tredje ortsgruppen. Jag kan nämna att
i den kommun jag tillhör har vi endast
en sådan fastighet, och den har ett taxeringsvärde
av 153 000 kronor.

Men för att ändå inte glömma bort den
propaganda som högern bedrev under
valrörelsen i höstas med anledning av
fastighetstaxeringen och dess följder, så
får jag nog säga att jag är glad över att
det blivit en kompromiss, som så helt
och hållet kommer högerns propaganda
på skam i det fallet. Man predikade ju
i ur och skur, att det skulle drabba de
små fastigheterna, och man lär inte
kunna påstå, att det är små fastigheter
som är taxerade till 147 000 kronor. Inte
ens med det gamla taxeringsvärdet på
46 000 kronor vill jag påstå att det är
fråga om några små fastigheter. Jag
vill erinra om detta.

Vad beträffar avskaffandet av fastighetsskatten
hade vi ju en ingående debatt
om den saken för fem år sedan.
Jag talade då bland annat om kraftverken
och om följderna av fastighetsskattens
avskaffande för deras vidkommande.
Jag påpekade att i en storkommun
i Kopparbergs län var ett enda
kraftverk taxerat till 19 miljoner kronor,
under det att storkommunen, som
dock var en rätt burgen sådan, endast
var taxerad till 17 miljoner kronor. Vi
har ju väntat på att få en utredning
om hur vi skall lösa denna fråga. Jag
förstår därför de tre talare från norrlandsbänken,
som här efter varandra
har framhållit särskilt kraftverkens betydelse
för norrlandskommunerna ur
beskattningssynpunkt. .lag vill emellertid
i detta sammanhang understryka vad
herr Larsson i Hedenäset nämnde om
de sifferuppgifter man kan få av kommunalmän,
kommunalkamrcrare och
kommunalordförande, när man kommer
upp lill Norrland. I en kommun har
man ell bolag, som har 19 000 hektar
skog, och där har man fält garantiskatten
plus 481 kronor i inkomstskatt. I

192

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

nästa kommun, som jag besökte, talade
man om att resultatet varit bättre — där
hade man från en fastighet på 13 500
hektar, alltså 27 000 tunnland, fått garantiskatten
plus 1 341 kronor i inkomstskatt.
Men jag fick inte glädja mig
över det resultatet så värst länge, tv när
jag kom till nästa kommun talade man
om att man från 4 000 hektar skog under
ett flertal år bara fått garantiskatten.

När det gäller kraftverken och de
stora skogskomplex som det här rör sig
om är det ju en mycket gammal fråga,
hur vi skall kunna åstadkomma en lagstiftning,
som ger de kommuner, där
dessa objekt finns, en sådan del av de
värden det här rör sig om, att man kan
säga att dessa kommuner har vederfarits
rättvisa. Jag hoppas att den utredning,
vars resultat vi väl väntar så småningom
skall komma, skall kunna ge oss
en vägledning härvidlag, så att vi skall
kunna besluta om den saken. Visserligen
har det framkastats, att man skulle
kunna begära att få 5 procent på dessa
fastighetsvärden, men om man synar saken
mera i sömmarna, kanske man kan
finna bättre och rättvisare vägar. Det
finns nämligen sådana objekt, som kanske
inte ens lämnar 4 eller 5 procents
avkastning.

På tal om schablontaxeringen vill jag
nämna, att jag under många år haft
tillfälle att studera det gamla systemet
och handlägga hundratals deklarationer
enligt detta och vet därför väl vilka svårigheter
det medför. Jag gjorde precis
samma anmärkning mot detta system
som gjorts här i dag, att innan schablontaxeringen
kom till, kunde det hända,
att den som hade tur kunde få rusta
upp en gammal fastighet och få avdrag
för detta med kanske både 10 000 och
15 000 kronor, medan den som året därpå
företog en sådan reparation inte fick
något avdrag. Jag minns att förre finansministern
Sköld redogjorde för en
utredning som han låtit göra, enligt vilken
det i det långa loppet skulle jämna

ut sig med de båda systemen. Schablontaxeringen
kom ju närmast till för
att vi skulle slippa hålla på med den
minutiösa kontrollen om vad som var
sanning, när man påstod att man hade
reparerat sin gård.

När det gäller sparandet har vi ju
försökt finna någon acceptabel linje.
Men är det någon i kammaren som har
funnit den effektiva kontrollmetod, som
här behövs för att vi inte skall få se
alltför inånga oriktiga påståenden i deklarationerna
utan kunna kontrollera,
att det är fråga om ett sparande som
verkligen bör premieras?

Jag skall sluta med att säga, att det
ändå vore önskvärt, om man ville ägna
någon tanke åt amorteringssparandet,
ty vad skall den som köper sig ett eget
hem tycka, när han som under tidigare
år måhända har fått en viss premie,
finner att i och med att han lyfter sina
pengar i banken och skaffar sig ett eget
hem och gör samma årliga avsättningar
som förut får han inte samma premie
som tidigare. Här blir det något av rivalitet
mellan två kanske lika goda sparare.
Därför tycker jag nog, att även
denna fråga borde ha kunnat få vara
med i en översyn.

Det finns ett annat problem, som jag
i detta sammanhang skall be att få påminna
finansministern om. Vi har begärt
att få en utredning — den är nu
klar — om avdragsrätt för försäkringspremier,
ifall man har inkomst från en
kommun men bor i en annan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag och till vad
som föreslås i reservation nr IV.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets förslag till momentets lydelse
godkändes.

24 § 2 mom. föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservation II) av herr Hagberg
och mig själv.

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12 193

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr andre vice talmannen
propositioner dels på godkännande av
utskottets förslag till momentets avfattning
dels ock på godkännande av den
lydelse, som föreslagits i den av herrar
Hagberg och Nilsson i Svalöv vid betänkandet
fogade, med II) betecknade
reservationen; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
24 § 2 mom. i bevillningsutskottets
föreliggande förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
24 § i den lydelse, som föreslagits i den
av herrar Hagberg och Nilsson i Svalöv
vid betänkandet fogade, med II) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
godkänt utskottets förslag till lydelse av
24 § 2 mom.

25 § 3 mom. föredrogs; och anförde
därvid:

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till reservation I) a av herr Spetz
m. fl.

13 — Andra kammarens protokoll 1957.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på godkännande av
25 § 3 mom. i utskottets föreliggande
förslag dels ock på godkännande av
lagrummet i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Spetz m. fl. vid betänkandet
fogade, med I) betecknade
reservationen; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kollberg begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
25 § 3 mom. i bevillningsutskottets
föreliggande förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
lagrummet i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Spetz m. fl. vid betänkandet
fogade, med I) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Kollberg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 123 ja och 85 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 25 § 3
mom.

Nr 12

194 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

Återstående delar av utskottets förevarande
förslag

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A) 1)

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut med avseende å lagförslaget.

Punkten A) 2)

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten A) 3) föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation I) b av herr Spetz
m. fl.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade, med I) betecknade
reservationen av herr Spetz m. fl. i
motsvarande del; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kollberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i
punkten A) 3) i utskottets betänkande
nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade, med I)
betecknade reservationen av herr Spetz
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter

intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Kollberg begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
120 ja och 59 nej, varjämte 34 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten A) i)

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B)

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):

Herr talman! Jag ber att få föreslå,
att kammarens beslut under denna
punkt måtte ges den utformningen, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om utredning rörande
frågan om fastighetsskattens slutliga
avveckling i vad avser frågan om fastigheter
som äges av fysiska personer,
vilka är boende och mantalsskrivna på
fastigheten, samt att förslag härom måtte
föreläggas 1960 års riksdag.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till det
av herr Larsson i Hedenäset under överläggningen
framställda yrkandet; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i
Hedenäset begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12 195

följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 32,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Larsson i Hedenäset under
överläggningen framställda yrkandet.

Punkten C) föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr II av herr Hagberg
och undertecknad. Reservationen
avser amorteringssparande.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid betänkandet fogade, med II)
betecknade reservationen av herrar
Hagberg och Nilsson i Svalöv i motsvarande
del; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
C) i utskottets betänkande nr 32,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade, med II)
betecknade reservationen av herrar Hagberg
och Nilsson i Svalöv i motsvarande
del.

Punkterna D) 1)—D) 3)

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna D) 4) och D) 5) föredrogos
i ett sammanhang; och anförde
därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr III av herr Hagberg
m. fl. Reservationen avser försäkringsavdraget.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade, med III) betecknade
reservationen av herr Hagberg
m. fl.; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Svalöv begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Onsdagen den 10 april 1957 em.

196 Nr 12

Ändring i kommunalskattelagen, m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
D) 4) och D) 5) i utskottets betänkande
nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade, med III)
betecknade reservationen av herr Hagberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde dock
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 123 ja och 88 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten D) 6) föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med nr IV betecknade reservationen.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade, med IV) betecknade
reservationen av herr Niklasson
m. fl.; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Vigelsbo
begärde emellertid votering, i an -

ledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
D) 6) i utskottets betänkande nr 32,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade, med IV)
betecknade reservationen av herr
Niklasson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Vigelsbo begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
125 ja och 68 nej, varjämte 18 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten D) 7)

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 510 i denna kammare.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den i ämnet väckta motionen 11:510;

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

197

och biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna D) 8)—D) 14)

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr JANSSON i Aspeboda (bf), som
yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla,
att jag vid omröstningen rörande punkten
D) 6) tryckte på fel knapp.

§ 7

Ändring i förordningen om nöjesskatt

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 34, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om
nöjesskatt jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! I bevillningsutskottet
har 1954 års nöjesskatteutredning på
olika punkter ställts emot propositionen.
I ett flertal motioner har framlagts
yrkanden, som överensstämmer med utredningens
förslag. Jag vill dock ge finansminister
Sträng en eloge för att han
velat vara med om att i vissa delar
hyfsa den krångliga nöjesskatteförordningen.
Jag noterar bl. a. med tillfredsställelse,
att finansministern har slopat
restaurangdansskatten. Den har inte
gett statsverket några större inkomster,
men den har varit irriterande för restaurangfolket
och gästerna.

Jag är dock besviken när departementschefen
vill stadfästa en ny krånglig
lagstiftning i fråga om gränsdragningen
mellan teater- och revyföreställningar.
Jag har läst åtskilliga remissyttranden
under min riksdagsmannaverksamhct
— och även före denna

Ändring i förordningen om nöjesskatt

tid — men så starka motiveringar har
jag knappast tidigare tagit del av som
när det gäller att jämställa teater och
revy. Därvid fäster jag mig inte så
mycket vid intresseorganisationernas —
exempelvis folkparksorganisationernas
— remissvar, men desto mera vid de utlåtanden
som kommit från länsstyrelser,
vilka ju är specialister på gränsdragningssvårigheterna.

Jag skall inte upprepa vad länsstyrelserna
i Malmöhus, Kalmar och Örebro
m. fl. län sagt om svårigheterna vid
gränsdragning mellan teater och revy,
men jag vill i korthet erinra om att i
dessa remissvar framhållits, att revyn
har ett visst samhällsintresse genom att
den ofta speglar tidens ansikte och belyser
dagens händelser, ger publiken en
tankeställare och sätter problemen under
debatt. En revy är en mönstring av
de aktuella händelserna och personerna,
ofta med satirisk udd. Revyn kan
därför jämställas med en teaterpjäs
med samhällssatiriskt innehåll.

Man framhåller också i dessa remisssvar
från länsstyrelserna, att man inte
utan vidare kan hävda, att teaterföreställningar
har större kulturellt och
konstnärligt värde än revyerna. En
närmare granskning av repertoaren
kommer att bli myndigheternas uppgift
för att avgöra hur en nöjestillställning
av ifrågavarande art skall behandlas i
nöjesskattehänseende. Säkerligen kan
sådana kvicka och begåvade teaterförfattare
som Karl Gerhard och Kar de
Mumma skriva ett teaterstycke, som experterna
troligen kommer att betrakta
som teaterpjäs. Sätter man ett nytt namn
på en revy, t. ex. Komisk rapsodi eller
Karl Gerhards strövtåg, blir den säkerligen
betraktad som teaterföreställning
och sålunda skattefri, eller också kommer
invecklade skatteprocesser i släptåget.
Vi får en typisk krångellagstiftning,
om riksdagen antar föreliggande förslag.

Beskattningen av biografföreställningar
har varit föremål för många
olika debatter och utredningar. Nöjes -

198 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ändring i förordningen om nöjesskatt

skatteutredningens förslag om en skattesats
på 35 procent, samordnad med
producentandelssystem och en speciell
skattesänkning för landsortsbiograferna,
är ett steg i rätt riktning.

Utskottet understryker departementschefens
uttalande, att skattelindring såvitt
möjligt helt bör komma biografföretagen
till godo — i annat fall bör
skattebefrielsen omprövas. Hur detta
uttalande skall tolkas är svårbedömligt.
Är detta ett hot? Inom branschen har
ingåtts avtal för år framåt om en procentuell
fördelning av intäkterna minus
nöjesskatten. Statsmakterna bör ha klart
för sig, att avtal föreligger mellan parterna.
Det är en internationell praxis,
som tillämpas, och som bekant importerar
vi till 90 procent utländsk film.
Att bryta avtal är en tvivelaktig rekommendation
av statsmakterna och ett allvarligt
ingrepp i avtalsfriheten.

I motion 508 har från folkpartihåll
gjorts ett yrkande om att ett belopp av
100 kronor i veckan skall vara skattefritt
— en acceptabel lösning av frågan.
Nya skattesänkningskrav kommer
snart att resas i riksdagen. Läget kan
bli sådant, att det inte räcker med en
skattesänkning utan att man rent av
får subventionera biografrörelsen, om
man vill ha biografer på landsbygden.
Televisionen här i landet beräknas få
en omfattande verksamhet om ett eller
annat år. Det har allmänt omvittnats i
andra länder, som tidigare påbörjat televisionsverksamhet,
att besöksfrekvensen
vid biograferna går ned i betydande
grad. De skattesänkningspropåer, som
jag och andra motionärer gjort oss till
tolk för, kommer säkerligen att bli aktuella
ganska snart i den svenska riksdagen,
om biografbesöksfrekvensen
sjunker.

Staten kommer att få ökade intäkter
av biograferna. Enligt riksräkenskapsverkets
beräkningar kommer statens inkomster
på grund av biljettprisernas
höjning att ökas med cirka sex miljoner
kronor, varför en sänkning av bio -

grafskatten till 35 procent inte skulle
minska statens inkomster. Med vårt högskattesystem
— i dubbel bemärkelse —
kan konstnärliga svenska filmer knappast
produceras utan större risker för
filmproducenterna. Vårt land är litet,
och våra filmer kan på grund av språket
inte bli någon stor exportvara. Vi
får därför gå varligt fram med beskattningen.
En hård statsbeskattning kommer
att utmynna i en sänkt konstnärlig
standard för svensk filmproduktion.
Och det är väl inte det målet som statsmakterna
strävar efter?

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag skall försöka att
fatta mig kort.

Jag vill konstatera, att utskottet är
enigt, och det är såvitt jag förstår en
stor framgång, eftersom meningarna
har varit mycket delade vid alla de tillfällen,
då nöjesbeskattningen förut har
diskuterats. Nu har bevillningsutskottet
kunnat åstadkomma enighet omkring
det förslag som Kungl. Maj:t har framlagt.
De förändringar, som bevillningsutskottet
föreslagit, nämligen ytterligare
lindringar när det gäller landsbygdens
biografer och idrottsrörelsen, är
inte av sådan storlek, att de förändrar
det faktum, att bevillningsutskottet i
huvudsak har följt Kungl. Maj:ts förslag.

Det är sålunda inte mycket mer att
säga om denna sak. Herr Christenson
i Malmö är litet missnöjd med vissa beslut.
Jag vill då säga, att en förändring
enligt herr Christensons förslag inte
skulle göra gränsdragningen mellan teater
och revy lättare. Den skulle bara
förskjuta gränsen nedåt, men svårigheterna
att få lättolkade regler är naturligtvis
lika stora.

När herr Christenson i Malmö räknar
upp en råd remissinstanser, som
har följt samma linje som han, vill
jag säga, att han i varje fall glömde bort
två, som har en viss betydelse i detta
sammanhang, nämligen Karl Gerhard

Nr 12

199

Onsdagen den 10 april 1957 em.

och Kar de Munima. De har också uttalat
sig i överensstämmelse med herr
Christensons förslag.

Beträffande herr Christensons bekymmer
för hur man skall tolka bestämmelserna
i fråga om stöd åt småbiografer
vill jag säga, att man såvitt
jag förstår skall tolka bestämmelserna
alldeles som det står. Det kan inte vara
svårt. Om det sedan inom branschen
uppstår vissa kontroverser mellan biografägare
och filmuthyrare angående
fördelningen, behöver det väl inte bekymra
oss i dag.

Jag kan instämma i vad herr Christenson
i Malmö har sagt om att det är
beklagligt, att Kungl. Maj:t inte ansåg
sig ha möjlighet att framlägga förslag
till ett nytt stödsystem för den svenska
filmen. Om man hade försökt utforma
ett stöd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad nöjesskatteutredningen har
föreslagit, tror jag det skulle ha varit
till nytta inte minst för statsmakterna.
Jag hoppas emellertid, att Kungl. Maj:t
så snart det är möjligt låter utreda detta
problem och framlägger ett förslag i
den riktning som bevillningsutskottet
har önskat.

Herr talman! Jag har lovat att fatta
mig synnerligen kort, och jag skall nu
begränsa mig till att yrka bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har i mitt tidigare
anförande redovisat mina synpunkter,
varför jag kan fatta mig mycket kort.

Herr Kärrlander tror att jag fäst
stor vikt vid de uttalanden som Karl
Gerhard och Kar de Mumma har gjort.
Jag vill emellertid i detta sammanhang
fästa herr Kärrlanders uppmärksamhet
på att även LO och TCO har ansett i
sina remissvar, att revyföreställningar
bör jämställas med teaterföreställningar.

Herr GEZELIUS (li):

Herr talman! Enligt nu gällande nö -

Ändring i förordningen om nöjesskatt

jesskatteförordning gäller att vissa ideella
organisationer åtnjuter befrielse
från nöjesskatt till den del skatten för
varje tillställning icke överstiger 150
kronor. Denna gräns föreslås nu höjd
till 300 kronor. Skattebefrielsen anknytes
här till karaktären och syftet hos
den organisation, som anordnar nöjestillställningen.
Den anknytes icke till
karaktären hos nöjestillställningen.

När nöjesskatteförordningen tillkom
1945, hävdade jag i riksdagsdebatten,
att tävlingar eller uppvisningar i idrott
och gymnastik icke skulle hänföras till
»nöjestillställningar», som borde göras
till föremål för beskattning. Mitt huvudargument
var att sådana tävlingar och
uppvisningar i idrott och gymnastik
utgör en oundgänglig form av och en
integrerande del i den ideella verksamhet,
som idrottsorganisationerna utövar.
Verksamheten går ju bland annat ut på
att ge ungdomen tillfälle till tävlan sinsemellan
och tjänar dessutom ett omedelbart
propagandaintresse.

Jag beklagade 1945, att bevillningsutskottet
icke fasthöll vid den riktiga
ståndpunkten, som kom till uttryck i
propositionen, att tillställningens art
här vore avgörande. Ingenting har tillkommit
som har rubbat denna min inställning.

1954 års nöjesskatteutredning, vars
förslag ligger till grund för förevarande
proposition, anslöt sig till min principiella
ståndpunkt och föreslog, att uppvisningar
och tävlingar i icke professionell
sport, idrott och gymnastik,
skulle helt fritas från nöjesskatt. Så är
förhållandet i bland annat övriga nordiska
länder, ett flertal andra länder i
Europa och i England när det gäller
amatöridrott. Nu föreslår den engelska
regeringen, att även den professionella
idrotten skall helt fritas från nöjesskattebelastning.

Kungl. Maj:t följde icke nöjesskatteutredningen
på denna punkt, och bevillningsutskottet
har heller icke ansett
sig kunna godta utredningens förslag.

200

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ändring i förordningen om nöjesskatt

Det skall emellertid tacksamt noteras,
att bevillningsutskottet så till vida har
godtagit själva principen, att utskottet
nu föreslår en särskild skattelindring,
som hänför sig till »nöjestillställningens
art, nämligen när fråga är om uppvisning
eller tävling i sport, idrott eller
gymnastik». Detta förslag kommer otvivelaktigt
att ge de många mindre föreningarna
ett betydelsefullt stöd i deras
idrottsliga verksamhet — det konstaterandet
gör jag med stor tillfredsställelse.

Jag vågar hysa den förhoppningen,
att Sverige en gång skall sluta upp kring
nöjesskatteberedningens av 1954 tanke
och sluta upp vid sidan av de nordiska
länderna och många andra länder, som
icke belägger tävlingar och uppvisningar
i idrott och gymnastik med någon
nöjesskatt.

Ehuru jag alltjämt står fast vid min
uppfattning, att dessa tävlingar i icke
professionell idrott och gymnastik icke
bör beläggas med nöjesskatt, skall jag,
herr talman, för att inte i det nu aktuella
läget föranleda någon längre principdebatt,
avstå från att yrka bifall till
motion 518 i andra kammaren och i
stället ansluta mig till bevillningsutskottets
förslag.

Herr Ahlberg (h) instämde i detta
yttrande.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Vid denna sena timme
skall jag begränsa mig till att i anslutning
till motionen II: 516 till herr statsrådet
rikta en vädjan att det s. k. producentandelssystemet
måtte läggas till
grund för en proposition och att den
propositionen om möjligt måtte komma
till 1958 års riksdag. Jag gör detta därför
att jag anser, att vi har behov av att
försöka få fram kvalitetsfilm i vårt
land. Jag vill alltså vädja till herr statsrådet
att göra en kraftansträngning för
att tillmötesgå de krav som framställes
i denna motion.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag har i motion nr
515 i denna kammare, tyvärr avstyrkt
av utskottet, med åberopande av ett
rejält och renhårigt remissyttrande av
länsstyrelsen i Malmöhus län yrkat på
att i varje fall boxningshanteringen, som
jag omöjligen kan betrakta som någon
sund idrottsutövning, inte skulle bli
föremål för någon skattelättnad i det
här sammanhanget. Jag skall emellertid
för ögonblicket avstå från att utförligt
argumentera för min åsikt att
denna verksamhet inte är förtjänt av
något stöd. Jag kan göra det så mycket
hellre som jag förmodar att det längre
fram under riksdagen blir tillfälle att
återkomma till ämnet i samband med
att riksdagen skall besluta om medelsanvisning
till fonden för idrottens främjande.
Jag skall, herr talman, nöja mig
med att — även om effekten endast blir
symbolisk — kort och gott yrka bifall
till motion nr 515 i denna kammare.

Herr talman! Av formella skäl och
efter överläggning med sekreteraren
skall jag be att få återkalla mitt nyss
gjorda yrkande. Jag vidhåller emellertid
självfallet de synpunkter i övrigt
som jag här i största korthet anfört.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 8

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 75, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12 201

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,

nr 77, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde.

§ 9

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 4, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga
statsutgifter för budgetåret 1957/58
under fjärde huvudtiteln, avseende anslagen
inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 10

Tillkännagavs, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält att till
utskottet inkommit

dels, från fullmäktige i riksgäldskontoret,
framställning med förslag till dekorering
av första kammarens plenisal,
dels ock, från fullmäktige i riksbanken,
framställning om medgivande för
fullmäktige att av riksbankens medel
taga i anspråk visst belopp för omläggning
av värmesystemet inom riksbankshuset
i Stockholm.

Dessa anmälningar bordlädes.

§ 11

Anmäldes Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade propositioner:

nr 161, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen
den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
och

nr 164, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § lagen den 6 juni
1925 (nr 170) om polisväsendet i riket,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Herr andre vice talmannen anmälde
följande under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 627, av herr Hallén, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 143,
med förslag till förordning om ändring i
rusdrycksförsäljningsförordningen den
26 maj 1954 (nr 521), m. m., och

nr 628, av herr Persson i Växjö m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 147, angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område,
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Riksdagens andra kammare

Enär undertecknad avser att företaga
en affärsresa till vårens exportmässor i
Milano och Hannover, anhåller jag
vördsamt om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden 24/4 t. o. m. 2/5 1957.

Gösta Darlin

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 14

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar

14 — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 12

202 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

vice talmän i riksdagens andra
kammare samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 26 mars 1957.

På därom gjord framställning beviljades
förste stenografen Erland Dahlén
entledigande från sin befattning med
utgången av innevarande mars månad.
Till förste stenograf efter Dahlén utsågs
stenografen jur. kand. Göte Fahlin
och till stenograf reservstenografen redaktören
Rune Söderström. Därjämte

förordnades till reservstenograf jur.
kand. advokaten Majken Carlbom, som
alltsedan den 21 januari tjänstgjort som
reservstenograf hos kammaren.

In fidem
Gunnar Britth

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.37 på natten.

In fidem
Gunnar Britth

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM ST
704681