1956 FÖRSTA KAMMAREN Nr 27 (Riksdagens protokoll 1956:27)

RIKSDAGENS

wLmSEL

|-51zäJEi3L‘:

l‘sägg-1

PROTOKOLL

1956 FÖRSTA KAMMAREN Nr 27

31 oktober—1 november

Debatter m. m.

Onsdagen den 31 oktober Sid.

Remissdebatt rörande kungl. proposition ang. investeringsavgift för
år 1957 m. m............................................. 3

Svar på interpellation av herr Persson, Helmer, om återgång till
lägre penningränta ........................................ 37

t Första kammarens protokoll 1956. Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 187, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Norge för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet.

Kungl. proposition ang. investeringsavgift
för år 1957 m. m.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 188, med förslag till förordning om
investeringsavgift för år 1957, m. m.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! I sitt första brev till korintierna
13: 8 skriver aposteln Paulus:
»Men profetians gåva, den skall försvinna,
och tungomålstalandet, det skall taga
slut, och kunskapen, den skall försvinna.
»

Herr talman! Valrörelsen är förbi, och
nu ger det sig hur det skall gå med profetiorna,
för att inte tala om kunskapen.
Underbara tider är sannerligen rådande!
Under valnatten upplystes svenska folket
om vad som sker i det som synes ske.
Upplysningen förmedlades så att säga på
högsta nivå av en av våra mest betydande
politiska tänkare. Det var bondeförbundets
ledare som talade. Och vad hade
han att omförmäla? Jo, att bondeförbundarna
massvis överger sina fäders
jord och beger sig till städer och tätorter,
medan foikpartister och framför allt
högermän stannar kvar på den fäderneärvda
torvan. Men det mest egendomliga
med denna gigantiska folkvandring var,
att de före detta bondeförbundare, som
hamnat i städerna, inte längre vill kännas
vid sin gamla politiska åskådning
utan övergår till högern och framför allt
folkpartiet.

Så förklaras, att bondeförbundet förlorat
väljare i samma takt som urbanise -

ringen ökat. Allt är ju så enkelt och
klart, bara man tänker på det riktiga sättet.

Sedan nu valrörelsens epilog skrivits,
måste man fråga sig, om inte den där
processen kommer att fortsätta i samma
takt som förut: en väldig förflyttning av
bondeförbundare till städerna och folkvandrarnas
automatiskt följande politiska
omvändelse. Sällan i vårt lands historia
har man mött en sådan självuppoffring,
ansvarskänsla och trofasthet mot
höga ideal som bondeförbundets statsråd
demonstrerat. När fosterlandet kallar sina
bästa söner, är de beredda till vilka
uppoffringar som helst, inte bara offer
av personlig art utan också av partiets
ställning på längre sikt. Jag vill understryka
på längre sikt. Ty otvivelaktigt
förhåller det sig så, att tack vare socialdemokratiens
tillbakagång har det reducerade
bondeförbundets aktier stigit på
den politiska höstmarknaden. Det är alldeles
riktigt som herr Werner framhöll
för en tid sedan, att trots lidna förluster
har partiets parlamentariska betydelse
ökat. Inget parti kan för närvarande
komma förbi bondeförbundet. Därför
måste man förvåna sig över att han finner
socialdemokraternas hållning vid utformningen
av det nya regeringsprogrammet
överraskande tillmötesgående.
Den socialdemokratiska förhandlingsdelegationen
har helt enkelt gjort en dygd
av nödvändigheten.

Om herr Werner varit försiktig i sina
uttalanden, har däremot herr Rubbestad
varit så mycket mera öppenhjärtig. Han
var principiellt motståndare till en fortsatt
koalition. Men för honom var det
främst fråga om en terminsaffär. Det
gällde att sälja sig dyrt, och det har bondeförbundet
gjort, menade herr Rubbestad.

Om den träffade överenskommelsen
mellan koalilionsparterna är inte så
mycket att säga. Mestadels innehåller
den ju gammalt nytt, varom de flesta kan

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1950

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

vara eniga. Kanske bör här understrykas,
att socialdemokraterna genom det
nya programmet bundits till en mera
realistisk, en mindre socialistisk och —
vill jag hoppas — till en så småningom
mera företagsviinlig politik. Om så är
fallet, har den borgerliga koalitionsbrodern
kanske gjort och kan den göra en
insats. Men jag säger som Napoleons
mamma: »Förutsatt att det här håller.»
Som bekant höll inte Napoleons politik
så värst länge. Den gamla korsikanska
damens skepsis var sålunda berättigad.

Om den brännande tjänstepensioneringen
har redan framhållits, att man
kommit överens om att på det nu vanliga
sättet lägga den frågan på is. Tills vidare
åtminstone!

Intressant är emellertid, att vi inom
folkpartiet i regeringsprogrammet återfinner
åtskilliga av våra gamla önskemål.
En av de främsta punkterna i det
aktuella regeringsprogrammet är de föreslagna
utlåningsfonderna, 50 miljoner
kronor till jordbruket och trädgårdsnäringen
samt 30 miljoner kronor till småindustri
och hantverk. Under riksdagsdebatterna
i våras gjordes flera gånger
gällande att kreditrestriktionerna framför
allt träffade de små företagen. Med
anledning härav verkställde Svenska
Handelsbanken i somras en undersökning
av hur kreditgivningen slagit ut på
olika företag. Resultatet blev vad man
redan förut hade på känn. Från maj 1953
till maj 1956 hade småföretagens krediter
i banken stigit från 240 till 300 miljoner
kronor. Över huvud taget har gällt
att kreditgivningen till de små företagen,
vare sig man går ned till företag med 50
eller 25 anställda, procentuellt har ökats
i förhållande till den totala kreditgivningen.

Samma utveckling lär ha skett inom
andra motsvarande banker. Kreditåtstramningen
har alltså inte främst gått
ut över de små företagen utan över de
större. Detta hindrar dock inte, att svårigheterna
varit större för småföretagens
vidkommande.

Vad som förekommit kan ge anledning
till vemodiga reflexioner. I början
av detta års riksdag upptog vi inom folk -

partiet denna fråga till övervägande. Regeringen
hade ju för detta ändamål —
det gällde företagsföreningarna — föreslagit
en fondbildning på 3 miljoner kronor.
Vi hade klart för oss, att denna
summa var alldeles otillräcklig, men för
att kunna vinna gehör för en större generositet
gentemot de mindre företagen
inskränkte vi oss till att föreslå en fördubbling
av anslaget till 6 miljoner. Socialdemokraterna
vägrade blankt. En utökning
av låneanslaget skulle äventyra
den ekonomiska politiken, och bondeförbundet
kunde bara gå med på en höjning
av beloppet till 4,5 miljoner kronor. I
april månad i år var 4,5 miljoner, för att
inte tala om de 3 miljonerna, en övre
gräns, ett heligt tal. Vad därutöver beviljades
var av ondo. I oktober månad är
det däremot ingen risk för den ekonomiska
balansen att anslå 30 miljoner eller,
om lånefonden för jordbruket tas
med, 80 miljoner kronor! Förunderliga
äro Herrens vägar! Du vet icke min son,
med vilken visdom världen styres.

En annan punkt i regeringsprogrammet
lyder: »Förslag framlägges för riksdagen
om sådana åtgärder, att de ökade
taxeringsvärdena icke föranleder höjd
beskattning.»

Rland annat med hänsyn till nuvarande
ovissa läge på fastighetsmarknaden
motionerade herr Spetz i våras i denna
kammare om uppskov med den fastighetstaxering,
som enligt taxeringsförordningen
skall verkställas år 1957. Motionen
avstyrktes av bevillningsutskottet
men förordades i en reservation av utskottets
högermän och folkpartister. När
frågan kom före i denna kammare, blev
herr Spetz svårligen uppläxad av finansministern
i ordalag, som endast denne
är mäktig. Herr Sträng höll före att här
förelåg ett oblygt försök att gynna vissa
grupper på andra gruppers bekostnad.
Han menade, att framför allt skogsägarna
skulle vinna på ett uppskov. Deras
fastighetsskatt enligt nu gällande taxeringsvärden
är alldeles för låg, sade han.
En ny fastighetstaxering skulle innebära
en uppräkning av skogsfastigheternas
taxeringsvärden med någonting mellan
70 och 85 procent. Underförstått var, att

Onsdagen den 31 oktober 1950

Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

med samma procentsatser skalle skogsågarnas
fastighetsskatt stiga.

Det måtte emellertid ha hänt någonting
på försommaren. Då igångsattes
nämligen en utredning, som skulle föreslå
sänkt garantibelopp för fastighet.
Detta beräknas nu till fyra procent av
fastighetens taxeringsvärde.

Angående utredningens målsättning
gav den halvofficiella socialdemokratiska
broschyren »Aktuellt för dej», upplysning
under valrörelsen. Diir hette det
nämligen: »Fastighetspriserna har gått
upp. Taxeringsvärdena följer efter. De
påverkar fastighetsskatten 1958. Men vi
vill inte låta den stiga. Därför avser man
att sänka uttagningsprocenten för fastighetsskatten
och på det sättet motverka
höjningen av taxeringsvärdena.»

Vad är den yttersta sanningen och
vem har rätt? Herr Sträng i vårmånaden
maj, då han ansåg att skogsägarna
skattemässigt skodde sig på löntagarnas
bekostnad, eller de socialdemokratiska
broschyrförfattarna under sommaren,
vilka dekreterade, att fastighetsskatten
inte skulle tillåtas stiga?

Varför var det så angeläget, att fastighetstaxeringen
skulle verkställas just år
1957, trots att taxeringsmyndigheterna
var mer än skeptiska, om den inte finge
utmynna i en ökad fastighetsbeskattning?
Kanske är avsikten att bereda fastighetsägarna
bättre kreditmöjligheter —■
ja, hur otroligt det än låter, har faktiskt
finansministern snuddat vid den tankegången
i ett föredrag i slutet av maj månad.
Men en sådan tankegång strider
ju mot kreditåtstramningen, ty det kan
väl inte förhålla sig så, att vi här möter
ett ovanligt eklatant vittnesbörd om den
politiska taktikens lek med människornas
barn.

Rättvisa eller icke-rättvisa, i dag har
vi regeringsprogrammets utfästelse att
den höjda fastighetstaxeringen icke får
leda till höjd beskattning. Det är skönt
för oss utomstående att veta på vilket
ben herrarna står.

I koalitionsprogrammet 1951 hette det,
att den under fyrtiotalet förda bostadspolitiken
skulle fullföljas. Här har otvivelaktigt
regeringen följt sitt program,

såsom det förefintliga läget på bostadsmarknaden
uppvisar. I år utsägs i motsvarande
program: »Att skapa ökad tillgång
på goda bostäder till rimliga kostnader
förblir en central uppgift för den
samhälleliga politiken. Bostadsbyggandet
ges den omfattning, som tillgången
på arbetskraft gör möjlig.» Det var ju
bra; nu skall vi inte behöva frukta för
arbetslöshet bland byggnadsarbetarna
fram på vårkanten nästa år, såsom fallet
var i år.

I detta sammanhang understrykes, att
särskild vikt skall tillmätas byggnadsforskning
och andra åtgärder som är ägnade
att effektivisera och förbilliga byggandet.
Jag vet inte, om regeringens ledamöter
tagit del av uttalandena vid
Byggnadstekniska föreningens i Göteborg
konferens för någon tid sedan. Under
en av dessa byggdagar talade HSB:s
drivande kraft, arkitekt Sven Wallander.
Han berättade bl. a., att ett 600 000-kronors
bygge sysselsätter en företagare, fyra
konsulenter, två arbetsledare och i
runt tal tjugo byggnadsarbetare, allt summariskt
angivet. Men för att bygget skall
få sättas i gång och fullföljas måste 55
tjänstemän ha avlämnat sitt utlåtande om
det ifrågasatta projektet. Konklusionen
var att det måste rensas upp i den kommunala
kontrollapparaten. Byggnadsindustrien
arbetar med en black om foten
av alltför många kontrollanter, som lägger
sin näsa i blöt. Den kommunala byråkratien
är minst lika närgången och perfektionistisk
som den statliga, ofta mera.
»Det gäller att vara på den säkra sidan!»
Känns uttrycket igen? Det är någonting
att komma ihåg, när vi inom kort går
att behandla förslaget om en våldsam utökning
av byråkratien på skolans område.

Vid samma tillfälle, alltså vid dessa
byggdagar i Göteborg, saltade byggmästare
Olle Engkvist på med en önskelista
under rubriken: »Om jag finge råda.
» Under krigsåren var det, sade han.
självklart, att vi fick dras med allsköns
restriktioner, men det försäkrades då, att
dessa inte skulle stå kvar en enda dag
längre än nödvändigt. I dag är förhållandena
om möjligt värre iin för elva år

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 195G

Kungi. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

sedan. Vad hjälper det med tekniska och
organisatoriska förbättringar inom byggnadsindustrien,
om ett onödigt byråkratiskt
system tillätes sätta käppar i hjulen? I

våras avgav kungl. bostadsstyrelsen
ett utlåtande, som gick ut på att bvggnadsregleringen
visat sig vara själva
motsatsen till planhushållning i detta
ords egentliga betydelse. Regeringens
ryckighet, hette det i utlåtandet, har försvårat
varje omsorgsfull planläggning av
byggnadsverksamheten, vilket är särskilt
betänkligt med hänsyn till bostadsinvesteringarnas
kapitalkrävande och varaktiga
natur.

Tekniken skall vi nog komma till rätta
med, yttrade en annan fackman, bara vi
får lite mera ordning med de samhälleliga
bromsarna inom byggnadsverksamheten.

Då nu regeringen säger sig vilja bidraga
till att effektivisera och förbilliga
byggandet, skulle det vara av intresse att
höra, hur den ställer sig'' till nyss anförda
spörsmål. Det får inte bli så, att en
utsträckt byggnadsforsknings landvinningar
motverkas av en meningslös byråkratisk
apparat.

Landet har behov av en stark regering
med fast inre konsolidering och en stadig
kurs, som inte ramlar i farstun för
allsköns populära överbud, en regering
som fullföljer den under de sista fem
åren förda lyckosamma politiken, brukar
herr statsministern framhålla. Synd bara
att statsministern inte tycks vara vidare
pigg på att närmare utforma vad
han menar med den stadiga kursen. Nu
är det många som efter hans tal erinrar
sig cirkusföreställningen i fjol, där i tur
och ordning programpunkterna lågränta,
tvångssparande, höjd ränta och extra bolagsskatt
avlöste varandra på den politiska
manegen. Det var många trogna väljare
som kände sig vimmelkantiga inför
denna galopp. Hur det i övrigt står till
med konsekvensen och fastheten framgår
av de nyss lämnade exemplen rörande
kreditgivningen till småföretagarna eller
fastighetsbeskattningen.

Enligt den auktoritativa uttolkaren i
tidningen Folket innebär den nyss träffade
koalitionsuppgörelsen, att »den eko -

nomiska politiken på alla väsentliga avsnitt
kan föras med samma stramhet och
fasthet som hittills».

Låt oss se, hur det förhåller sig med
stramheten och fastheten. Ett kriterium
härpå har vi i utvecklingen av konsumentprisindex,
levnadskostnadsindex med
skatterna ej medräknade. Om årsmedeltalet
för nämnda index år 1949 sättes till
100, hade det vid slutet av 1952, då koalitionsregeringen
fungerat 1 1/4 år, stigit
till 128. Samma tal gällde vid slutet av
år 1953. År 1954 var det något högre, nämligen
129, men i slutet av förra året hade
det sprungit upp till 137, och för närvarande
torde konsumentprisindex ligga någonstans
mellan 139 och 140. För stora
grupper medborgare har emellertid levnadskostnaderna
stigit betydligt mer än
vad dessa siffror utvisar, eftersom de icke
inkluderar skatterna. Mot bakgrunden av
vad som här skett kan ställas uttalandet
i regeringsförklaringen, att »de allmänna
riktlinjer för regeringspolitiken, varom
de båda parterna enades år 1951, har
kunnat hävdas på ett tillfredsställande
sätt». En av de främsta punkterna i
regeringsöverenskommelsen 1951 var
dock ett fast penningvärde. Jag har
många gånger förut sagt, att alla har inte
möjlighet att kompensera sig för prisstegringarna.
Det finns många svenska medborgare
som frågar sig: »Hur skall det
gå med Pinnebergs?»

Trots detta talas det på regeringshåll
om den strama och återhållsamma ekonomiska
politik, som bedrivits från regeringens
sida. Hur kan detta vara möjligt?
Inbillar man sig verkligen att svenska
folket tror på denna slogan? Varför
har vi i vårt land gått så bet på uppgiften
att hålla den ekonomiska balansen,
såväl inåt som utåt, under kontroll? Var
ligger felet? Vi har dock genomlevat en
period med sällsynt gynnsamma bytesförhållanden
vid våra affärer med främmande
länder, fått bra betalt för våra
exportprodukter och haft en relativt låg
prisnivå för importerade varor.

Vi har en koalitionsregering. »I detta
vansklighetens land

du fåfängt lyckan söker.

Du knyter dina vänskapsband

och dina skatter öker.»

Onsdagen den 31 oktober 195G

Nr 27

Kungl. proposition

Jag menar inte att regeringen och dess
stödgrupper i den svenska riksdagen
lågt sig till med några skattegömmor på
statens bekostnad. Det är en annan sorts
skatter, det är fråga om, skatter som
folket känner inpå bara benen. Vi har
varit fångna i en illusion, illusionen att
pålagor av olika slag skulle varit ägnade
att bringa jämvikt i samhällsekonomien.
Nu vet vi att den metoden inte
räcker, inte ensam leder till målet.

Framför allt har de slcattepolitiska åtgärderna
gått ut över de produktiva företagen
i avsikt att tvinga dem till återhållsamhet
i fråga om investeringarna.
Det har ju varit en trossats, att inflationens
drivkraft skulle komma från investeringsfronten.
Men trots stegrade företagsskatter
av olika slag har penningvärdets
försämring fortsatt. Det måste alltså
vara något fel i själva metodiken. Må
det vara nog, för att bevisa vad frågan
gäller, att anföra ett par siffror:

Privatföretagarnas med investeringsskatt
belagda nyinvesteringar torde uppgå
till omkring 3 miljarder kronor per
ar, medan den privata konsumtionen
belöper sig'' till 10 gånger så mycket eller
omkring 30 miljarder. Härav torde
framgå att en obetydlig åtstramning på
konsumtionssidan måste få betydligt
större effekt än en kraftig nedskärning
av investeringarna. Det skall villigt erkännas,
att dessa två faktorer inte är
oberoende av varandra. En investeringsökning
tenderar mot en ökning av löneinkomsterna
med tv åtföljande ökning
av konsumtionen. Men även om hänsyn
tas till detta samband torde stå klart, att
pristrycket f. n. i varje fall framför allt
kommer från konsumtionssidan.

Det spörsmål vi står inför har mer
än en aspekt. Det är inte bara en fråga
för dagen utan ett spörsmål på lång sikt.
Från utländska observatörer och från
internationella organisationers sida har
Sveriges ekonomi under de sista åren
varit föremål för alltmer närgången uppmärksamhet.
Man har förvånat sig över
nedgången i vår industriproduktions
slegringstakt, jämfört med flera andra
industriländer. Det ser ut som om vi
mer och mer skulle börja att släpa efter.

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.
Orsakerna till denna eftersläpning kan
vara flera. När freden kom, var vår produktionsapparat
i det väsentliga intakt.
Vi hade därför ett försprång i jämförelse
med konkurrerande länder. Detta
försprång har vi nu förlorat. De krigshärjade
länderna — det gäller framför
allt Västtyskland — har nödgats bygga
upp sin förstörda produktionsapparat
från grunden och gjort den tiptop modern,
medan vi på många håll stagnerat
och kommit på efterkälken.

Den väsentliga orsaken till att vi sackat
efter torde vara, att de konjunkturdämpande
åtgärderna framför allt gått
ut över näringslivet och dess förnyelse.
Kreditrestriktionerna har ensidigt inriktats
på privatföretagens investeringar
och i varje fall i mindre grad träffat
de offentliga investeringarna, för att nu
inte tala om konsumtionen — både den
offentliga och den privata — som fått utvecklas
ganska fritt. De industriella nyinvesteringarna
har under tidsperioden
1951—1955 legat betydligt efter vad långtidsutredningen
år 1951 förutsatte. Detta
är så mycket mera bekymmersamt som
tekniken runt om i världen befinner sig
i en skalömsningsprocess, vars innebörd
vi endast oklart kan skönja. Tills vidare
har den restriktiva politikens följder
främst framträtt inom hemmaindustrien,
där textilbranschen kämpar en förtvivlad
kamp. Men även exportindustrien
börjar få en viss känning av det bistrarare
ekonomiska klimatet. Den vid vårriksdagen
förutsatta ökningen i den industriella
produktionen har ej infriats.
Härmed har också förutsättningen för de
i år inträffade lönestegringarna i betydlig
grad bortfallit.

Vad exportindustrien beträffar var det
trävaruproduktionen som först fick känning
av de hårdare villkoren på världsmarknaden.
Nu har till denna försämring
i fråga om trävarorna kommit en
försvårad avsättning för trämassa, särskilt
sulfitmassa, som bl. a. tagit sig uttryck
i en pressning nedåt av priserna
på den internationella marknaden. Även
på andra områden av vår exportindustri
förekommer en för många svenska förelag
besvärande utländsk konkurrens.

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 195G

kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Hur förhållandena för vår massaindustri
kommer att te sig om ett eller annat
år, när expansionen av den amerikanska
och kanadensiska massaindustrien gör
sig gällande, återstår att se. Även eljest
optimistiska bedömare börjar att se pessimistiskt
på situationen.

Inför detta läge har statsmakterna all
anledning att revidera sin inställning till
näringslivet och dess problem. Kan det
vara klokt att behålla den hämsko på
näringslivet som alla dessa nya pålagor
utgör: den extra bolagsskatten, investeringsavgiften
och de restriktiva varuvärderingsreglerna?
Hela arsenalen skall
emellertid utnyttjas även nästa år, om
regeringen får sin vilja igenom. Och
det får den givetvis.

Vi är stolta över det nuvarande välståndet
i vårt land. Under valmötena
och vid andra dylika uppvisningar brukar
välståndet tillskrivas den kloka och
framsynta politik som det största partiet
bedrivit. Partiledarna är dock tillräckligt
intelligenta för att inse, att detta
inte är hela sanningen. Somliga menar,
att det är motsatsen till sanningen.
Ställ bara den frågan, varifrån det allmänna
fått medlen till alla de sociala
utgifter, som vi är berättigat stolta över!
Mellan valen, särskilt då de ledande
träffar näringslivets folk, brukar svaret
vara: »Det är ni inom näringslivet,
som skaffar oss pengarna!» De kommer
från våra naturtillgångar, från malmen,
skogen och vattenfallen, från fabrikerna,
verkstäderna och sjöfarten. Men naturtillgångarna
skulle vara värdelösa,
om inte företagens ledare och arbetare
genom uppfinningar och rationalisering,
genom fantasi och framåtanda skapade
välståndet. Låt oss inte heller glömma
vårt rationaliserade, högt utvecklade
jordbruk!

I det moderna produktionslivet, vare
sig det gäller industrien eller jordbruket,
utgöres grunden av en rikt förgrenad
forskning, grundforskning som målforskning.
Varje miljon som tas ut från
företagen i extra skatter betyder en miljon
mindre i forskning, rationalisering
och utbyggnad. När vi bygger ut och effektiviserar
vår produktionsapparat, byg -

ger vi för framtiden. Vi har i vår politik
under efterkrigsåren inte tillräckligt
tänkt på våra efterkommande och deras
möjlighet att göra sig gällande i en alltmera
hårdnande internationell konkurrens.

Den förra veckan utkomna höstrapporten
från konjunkturinstitutet utgör
ingen uppbygglig läsning. Rapporten är
nyktert saklig, såsom anstår en statlig
myndighets utlåtande. Ändå kan inte
institutet uraktlåta att i sin slutliga sammanfattning
understryka, att framställningen
kommit att belysa »vissa egenheter
i det ekonomiska systemet och den
ekonomiska politiken». Tendenserna till
överkonjunktur inom den svenska ekonomien
har visserligen dämpats, framför
allt på arbetsmarknaden, men bristen på
jämvikt är fortfarande påtaglig i fråga
om löneutvecklingen och utrikeshandeln,
säger konjunkturinstitutet. En ytterligare
minskning av efterfrågan på arbetskraft
kan medföra större risker för arbetslöshet
än tidigare under efterkrigstiden,
heter det vidare. Underskottet i
bytesbalansen gentemot utlandet synes
inte enbart bero på den högt uppdrivna
inhemska efterfrågan, utan också på vissa
s. k. strukturella förändringar, som
ökat svenskarnas benägenhet att köpa
importerade varor, inte bara nödvändighetsvaror
utan också rena lyxartiklar.
Såvitt jag förstår, menar institutet att
svenskarna lagt sig till med för fina vanor.
Institutet håller före, att de konjunkturpolitiska
åtgärder, som finansministern
och riksbanken vidtagit för att
återställa den ekonomiska jämvikten,
hittills inte lett till åsyftad effekt. Institutet
uttrycker sig i följande ord:

»Tar man således för givet att strukturändringar
i både konsumtion, investeringar
och produktion tenderat att
oavsett det aktuella konjunkturläget
ständigt öka importen, framstår det inte
som särskilt märkvärdigt att de konjunkturella
medel som satts in har varit otillräckligt
effektiva; det blir vanskligt, för
att inte säga omöjligt, att med enbart
konjunkturella medel styra ekonomien
kring en på förhand given hög aktivitetsnivå
och med samma medel motverka

Onsdagen den 31 oktober 195(5

Nr 27

Kung!, proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

konsekvenserna av en dylik kontinuerligt
pågående strukturell omvandlingsprocess.
»

•lag förutsätter att kammarens ledamöter
förstått innehållet i detta citat och
i likhet med konjunkturinstitutet inte
finner det hela så särskilt märkvärdigt.

Det personliga sparandet har i år varit
lägre än i fjol, framgår det av rapporten.
För den fortsatta ekonomiska utvecklingen
blir företagens möjligheter
att finansiera sina fasta investeringar av
väsentlig betydelse. Det förefaller sannolikt,
att företagen nästa år kommer att
möta svårigheter att finansiera en oförändrad
investeringsvolym.

Måttet på förändringar av ett enskilt
hushålls ekonomi under ett år anges av
huruvida hushållet ökat eller minskat sina
ekonomiska tillgångar. Inom folkhushållet
markeras motsvarande förlopp av
bytesbalansens utveckling. Svenska folkhushållets
bytesbalans utvisade år 1954
ett underskott på 16G miljoner kronor.
Förra året var underskottet 414 miljoner,
och i år beräknas det uppgå till 450 miljoner.
Då är för varje år det s. k. sjöfartsnettot
medräknat, som i år beräknas
bli 1 175 miljoner kronor.

Valutareserven företer däremot en
skenbar stabilitet med någon dragning
nedåt, men det beror på att den s. k. förskjutningsposten
ökat. Med förskjutningsposten
menar man att importen inte
till fullo betalats utan att krediter erhållits
från de utländska leverantörernas
sida. De utländska krediterna kan naturligtvis
på kort sikt sägas upp, och då
möter vi ett motsvarande underskott i
valutareserven. Med ett ord, vi har under
de sista åren levat över våra tillgångar,
och detta i trots av alla de åtgärder som
i form av olika pålagor och restriktioner
pålagts näringslivet. Investeringarna har
inte minskat, och det beror, såsom konjunkturinstitutet
framhåller, på att de finanspolitiska
åtgärderna »verkat som ett
incitament till en förskjutning från privat
till statlig investeringsefterfrågan».

Kanske man rent av inte skulle behöva
ta sin tillflykt till strukturförändringarna
i samhället för att förklara utgången
av den ekonomiska politiken i form

av översysselsättning, löneglidning och
prisstegringar med s. k. konsekvensprisstegringar,
som vi bevittnat de senaste
åren. Åtminstone inte helt! Kanske man
också borde hålla ett öga på statens egna
åtgöranden.

Apropå konsekvensprisstegringarna så
träder i morgon de nya taxorna vid statens
järnvägar i kraft. Det blir den fjärde
taxehöjningen sedan år 1950. Koalitionens
utflykter under dessa fem år har
alltså kännetecknats av nära nog en taxeförhöjning
per år. Sammanlagt innebär
regeringens ekonomiska exkurser, att biljettpriserna
i stort sett kommer att ligga
47 procent över 1950 års nivå. Taxeförhöjningen
torde vara ofrånkomlig, eftersom
järnvägarnas budget annars skulle
förete ett underskott för innevarande räkenskapsår
på 00 miljoner kronor. Järnvägarna
är givetvis oskyldiga, de är nog
i stort sett bra skötta. De är endast offer
för ett system, som verkat över hela samhällslivet,
och taxeförhöjningen är att
räkna som ett symtom på systemets sätt
att verka.

Vid en presskonferens i fredags bekräftade
finansministern ryktet, att han
skulle pröva »ett kompanjonskap med
speldjävulen». Det kom nu inte som någon
överraskning. Jag har länge fruktat,
att det skulle gå den vägen med herr
Sträng. Till yttermera visso hoppades
han på att som kumpaner kring roulettebordet
få med sig regeringens övriga ledamöter.
Så får vi då barnensdagslotteri
två gånger om året till svenska folkets
förnöjelse. Nog skulle det väl vara möjligt
att kunna övertyga skattebetalarna
om att de bör låta sina för mycket betalda
skatter kvarstå i statsverket på annat
sätt än genom hasardspel — ja, jag
är inte moraliskt bekymrad -— exempelvis
genom en normal ränteersättning och
genom att det föres en sådan politik att
tilltron till penningvärdet åtcrställes.

Mot den tanken, att man skulle söka
få till stånd en utjämning mellan höstoch
vårhalvåret i statens kassaställning,
har jag givetvis intet att erinra. Jag tror
att det är en klok åtgärd. Men skulle det
inte vara möjligt att närma till varandra
terminerna för återbetalning av över -

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kung!, proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

skjutande skatt och inbetalning av kvarstående
skattemedel?

Herr talman! Jag sade för en stund
sedan:

»I detta vansklighetens land
du fåfängt lyckan söker»,

men det var nog ändå en överdrift, sett
mot bakgrunden av vad som utspelas i
öster och nere i söder. Vi har våra skärmytslingar
om hur samhällets styrelse
bör utgestaltas i dag och i morgon. Vi
har olika uppfattningar om hur grunden
bör läggas för att en kommande generation
skall finna sig väl till rätta i vårt
land. Med dagens världspolitiska händelseförlopp
för ögonen ter sig alla dessa
kontroverser dock små och obetydliga.
Vi är ett ensartat folk med frihetskänslan
förankrad i en lång historisk utveckling.
Vi har tanke-, yttrande- och samvetsfrihet,
ett folkligt styrelsesätt för
fria medborgare. Vi har möjlighet att
under öppna förhandlingar länka vårt
folks fortsatta tillvaro in på banor, som
kan ge trivsel för det stora flertalet. Vi
bör ägna en tacksamhetens tanke åt denna
vår privilegierade ställning.

Men privilegier förpliktar. Svenska
folket vill säkert göra allt det har i sin
makt att hjälpa Ungerns lidande skaror,
som nu kämpar för att vinna elementär
frihet och rätt. Hela vårt folk, i varje
fall den överväldigande delen av vårt
folk, hyser varmt deltagande med dessa
kvinnor och män som strider för att avkasta
sig oket. Måhända är kampen tills
vidare förgäves. Men så småningom skall
väl frihetens timme slå även för de folk,
som i dag är slagna i diktaturens bojor.

»Vad våldet må skapa är vanskligt
och kort.

Det dör som en stormvind i öknen
bort.»

Herr EWERLöF (h):

Herr talman! Av vad herr Olilon yttrade
i slutet sitt av anförande, framgår
det att vi samlats till detta första möte
vid höstsessionen under intrycket av
störa och skakande händelser ute i världen.

Förhållandena i Marocko, Algeriet och
Tunisien har ju länge utgjort och förblir
alltjämt en oroshärd utan att slutet
ännu låter sig skönjas. Oron i arabvärlden
har även manifesterats genom Egyptens
attack mot Suezkanalens internationella
status. Ett tålmodigt arbete har varit
i gång för att tillvarataga denna frågas
betydelsefulla internationella aspekter.
Det har varit tillfredsställande, att
det svenska ställningstagandet i detta
ömtåliga sammanhang kunnat ske i enighetens
tecken. Jag vill också gärna ge
utrikesministern mitt erkännande för
hans personliga insats vid frågans tidigare
handläggning.

Allt detta är nu ett passerat stadium.
Över en natt har läget förändrats genom
att England och Frankrike skridit
till ockupation av kanalzonen. Åtgärden
har sammanhang med Israels desperata
militära aktion på egyptiskt område på
Sinaihalvön. Härmed har, såvitt jag förstår,
en situation skapats som kan sätta
världsfreden i fara. Förenta Nationerna
kan komma att stå inför sin hittills största
påfrestning.

Trots dessa dramatiska händelser är
vi nog ändå mest engagerade av att det
börjar knaka i fogarna på det ryska satellitväldet.
Det rör sig om spontana
folkresningar i avstaliniseringens spår
för att avskudda eller åtminstone lätta
det ryska oket och äntligen få något av
den verkliga demokrati, som varit folkdemokratierna
förmenad. Dess bättre ser
det ut som om Polen skulle kunna vinna
en första etapp av den åtrådda friheten
utan blodsutgjutelse. I Ungern är
slutakten ännu inte spelad. Som herr
Ohlon redan givit uttryck åt, har vi med
djup medkänsla och beundran följt det
tappra ungerska folkets kamp, ojämn i
den mån den måst föras mot ryska trupper,
stridsvagnar och artilleri. Må de
tunga offer, som bragts, visa sig ej ha
varit förgäves. Även om det är en droppe
i ett hav, så värmer det oss att svenska
folket i Röda Korsets och Rädda
Barnens regi kunnat lämna snabb hjälp
med angelägna förnödenheter. Sovjet har
ånyo tvingats att visa sitt verkliga ansikte.
Det går inte ihop med den frynt -

Onsdagen den 31 oktober 195(>

Nr 27

Kungl. proposition

liga Genéve-minen, med talet om mänskliga
rättigheter och undertryckta folks
rätt till frihet, om icke-inblandning och
respekt för andra staters suveränitet.
Allt detta är avsett för opportunistisk
användning i den diktatoriska maktpolitikens
tjänst. Det är en läxa, som även
vi har anledning att ännu en gång lära
oss och dra de utrikespolitiska och försvarspolitiska
konsekvenserna av.

På hemmaplan kan det synas som om
ingenting hänt. Den gamla regeringen
sitter alltjämt i klistret på taburetterna.
Men bakom kulisserna har det hänt en
hel del. Den tendens i borgerlig riktning,
som när det gäller andrakammarvalen
varit kontinuerlig alltsedan 1944, har vid
det nyss förrättade valet fortsatt och
lett tiil att de borgerliga partierna för
första gången sedan 1932 fått majoritet
både i väljarkåren och i andra kammaren.
Det var med spänning man avvaktade,
vilken inverkan detta väsentliga
faktum skulle få på regeringsproblemet,
i all synnerhet som bondeförbundet återigen
fått vidkännas allvarliga förluster,
uppenbarligen föranledda av partiets
samverkan i regeringsställning med socialdemokraterna.
Klistrel höll, om också
med ett nödrop. Den handling, som
beseglade uppgörelsen, påminner mig
närmast om ett äktenskapsförord, där
man lagt vissa familjeangelägenheter till
rätta även med tanke på eventuell skilsmässa.
Att lägga sig i denna uppgörelse
känns för en utomstående nästan som att
bryta mot privatlivets helgd, i synnerhet
sedan man tagit del av hur lyckosam de
gångna fem årens förbindelse framstår
för de i sanning anspråkslösa kontrahenterna.
Nog kan man väl tala om ett
inklinationsparti, när en förbindelse,
som väsentligen tillkom på grund av
enighet om en rörlig penningpolitiks
otjänlighet som vapen mot inflationen,
kunnat fortsätta av bara farten även sedan
man sett sig nödsakad att tillämpa
en penningpolitik, som bara måst göras
mera extrem, därför att den inte vidtogs
i tid.

Herr Ohlon har varit nog ofin att
blanda sig i familjeangelägenheterna,
och jag känner mig därför befriad från

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.
att för egen del behöva göra detsamma.

Härmed må vara hur som helst; jag
kan inte ur formell parlamentarisk synpunkt
göra någon invändning mot det
avgörande kontrahenterna träffat. Tillsammans
behärskar de alltjämt majoriteten
i båda kamrarna, och på dem har
det ankommit att bedöma, vilken lösning
som ur landets synpunkt bäst motsvarar
valresultatet och det onekligen brydsamma
läget. Innebörden är ju likväl,
att ett borgerligt parti, som lidit stora
förluster på sin tidigare samverkan med
socialdemokraterna, väljer att även i
fortsättningen bära upp den socialdemokratiska
dominansen. Säga vad man
vill, men inte står det i överensstämmelse
med rörelseriktningen i valmanskåren.
Det visar att tiden tyvärr ännu
inte är mogen för mera samlande lösningar,
lösningar som ser till helheten
framför gruppintressen. Enligt min mening
— och jag har framhållit den vid
många tillfällen — har hela efterkrigstiden
präglats av förslösade möjligheter
att i omstridda frågor nå lösningar på
verkligt bred bas. Detta behöver ju inte
nödvändigt förutsätta ett samregerande.
Men det förutsätter vilja och förmåga
hos dem, som företräder en knapp majoritet,
att ta vederbörlig hänsyn till en
minoritet, som omfattar så gott som halva
nationen. Detta gäller naturligtvis i
lika grad, om majoriteten är socialdemokratisk
eller borgerlig. Fråga är emellertid,
om inte de vanskligheter, särskilt
på det ekonomiska området, som alltmer
tornar upp sig, borde ge företrädarna
för samtliga demokratiska partier
anledning att söka underbygga möjligheterna
för en framtida samverkan även
på regeringsplanet.

Då vid diskussionen om den nuvarande
parlamentariska situationen även
förstakammarproblemet kommit in i bilden,
vill jag för min del förklara att jag
inte är beredd att av opportunistiska
skäl slopa den garanti för kontinuitet som
en första kammare utgör. För mig är
förstakammarproblemet en fråga om vissa
av utvecklingen betingade reformer,
inte om ett avskaffande. Så är t. ex. den
nuvarande valordningen, såsom jag ti -

12 Nr 27 Onsdagen den 31 oktober 1950

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

digare haft anledning framhålla, mycket
otillfredsställande ur proportionell synpunkt.
Ja, man kan i dag nästan tala om
omvänd proportionalitet. Kammaren har
nu 13 högerrepresentanter och 25 bondeförbundare,
under det att högern vid
sista valet fick nästan dubbelt så många
röster som bondeförbundet. — Jag skulle
ju kunna tillägga, att kammaren själv
kunde lämna ett bättre bidrag till sin
fortsatta existens genom att visa litet
mera intresse för handläggningen av
ärendena i den egna kammaren än vad
som just nu visas.

Som jag redan antytt, finner jag det
nya regeringsprogrammet föga inbjudande
till en fruktbärande diskussion.
Jag vill i stället beröra vissa frågor, varom
programmet inte ger något besked.

Konjunkturinstitutets höstrapport, som
i det hela är föga ägnad att stämma till
optimism, konstaterar vad vi alla länge
har vetat, att de omedelbara produktiva
investeringarna i vårt land är otillräckliga.
De är otillräckliga framför allt mot
den bakgrunden, att den internationella
konkurrensen uppenbarligen hårdnat
till igen. Den erfarenheten gör alla våra
exportföretag, och vi kan inom olika
branscher även på hemmamarknaden
konstatera en kärvare atmosfär. I och
för sig är en sådan utveckling ingenting
att beklaga sig över. En starkare konkurrensbenägenhet
i det ekonomiska livet
måste betraktas som en fördel ur
den ekonomiska effektivitetens och ur
konsumenternas synpunkt. Förutsättningen
för att ett sådant resonemang
skall kunna föras i praktiken är emellertid,
att det svenska näringslivet får möjligheter
att bibehålla och förbättra sin
konkurrensförmåga. I mera begränsad
bemärkelse är detta en fråga om skydd
mot olika slag av dumping och möjligheterna
att tävla på rimliga villkor både
på hemmamarknaden och på exportmarknaden.
I båda dessa avseenden är
tullfrågorna och en effektiv lagstiftning
för skydd mot dumping av stor betydelse.
Man kan inte befria sig ifrån
känslan att vår antidumpingberedskap
är ineffektiv och alltför tungrodd. Vi
hinner helt enkelt inte med i dansen, i

synnerhet inte inför de blixtattacker,
som utan hänsyn till priser och kostnader
sättes in från öststaternas sida.
Tulltaxekommittén har ansett denna fråga
ligga utanför dess uppdrag, vilket
måste beklagas med hänsyn till det pressade
läge, vari ett stort antal företag befinner
sig i dag. Tulltaxekommittén är
nu i praktiken färdig med sitt arbete,
och vi får väl i en nära framtid taga
ställning till dess förslag. I avvaktan
härpå vill jag endast framhålla angelägenheten
av att tilltänkta tullsänkningar
måtte tillvaratagas för erhållande av
kompensation i form av utländska tullmedgivanden.

På längre sikt är emellertid tullfrågan
inte det avgörande för vår konkurrensförmåga.
Denna bestämmes i långt högre
grad av det investeringsutrymme,
över vilket det produktiva livet kan förfoga.
I princip förefaller vi alla vara
överens om den saken. Regeringen har
gång på gång deklarerat, att en politik
som arbetar med investeringsbegränsningar
som sitt främsta medel endast
kan vara kortfristig. Varken med hänsyn
till vår valutareserv, vår sysselsättning
eller vår framtida levnadsstandard
kan vi fortsätta med tekniken att köpa
schematisk balans av kort varaktighet i
vår ekonomi till priset av eftersatta investeringar.
Detta negativa sätt att hålla
en konstlad jämvikt blir allt ineffektivare
och allt riskfylldare, ju längre man
fortsätter med det. Nå, om vi nu är överens
i princip, så uppkommer frågan vad
vi vill göra i praktiken. Det förefaller
mig, som om just denna fråga borde vara
den centrala både för dagens debatt
och i de diskussioner, som kommer att
följa under den närmaste tiden.

Vilket investeringsutrymme som står
till förfogande måste till slut bli beroende
på sparandets omfattning. Det
finns ingen väg udenom detta faktum.
Man har då — teoretiskt sett -— två vägar
att välja på. Man kan på olika sätt
åstadkomma ett mer eller mindre omfattande
tvångssparande, eller man kan
satsa på uppgiften att effektivt främja
det frivilliga sparandet. Jag tror inte att
det i längden finns någon möjlighet att

Onsdagen den 31 oktober 1950

Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 in. m.

på en gång rida på båda dessa hästar.
EU tvångssparande får, hur man än utformar
det och hur väl man än maskerar
det, en ödesdiger effekt på det frivilliga
sparandet. Sparförmågan minskar,
särskilt småsparandets personliga
sparutrymme, och sparviljan mattas.
Tvångssparandet betyder att man flyttar
över ansvaret från spararna till myndigheterna,
och det kan man naturligtvis
göra, men då får man vara beredd på
att ta konsekvenserna. Tvångssparandet
lägger väsentligen kapitalbildningen i
statens hand, bygger under kompensationstänkandet
och gör sparfrågan till
en intressepolitisk avvägning, där, som
ej sällan i sådana sammanhang, ovidkommande
hänsyn blir dominerande.

Både av principiella skäl och med
hänsyn till tvångssparandets följder väljer
vi i högerpartiet det frivilliga sparandets
linje. Vad regeringspartierna
väljer, vet ingen. Frågan är, om de själva
vet det. För oss framstår med den
utgångspunkten brett upplagda åtgärder
till det frivilliga sparandets främjande
icke blott som önskvärda utan även som
ofrånkomliga. Uppgiften är av brådskande
natur, icke minst därför att det alltid
tar tid, innan ett sparvänligt klimat hinner
växa fram och innan det ger utslag
i en ökad sparbenägenhet. Det gäller att
låta sparvänligheten genomsyra hela politiken,
skattepolitiken, den ekonomiska
politiken och äganderättspolitiken och
att under en övergångs- och anpassningstid
på bred front vidtaga speciella
sparstimulerande åtgärder. I sistnämnda
hänseende har höstriksdagen en möjlighet
att göra en insats vid behandlingen
av vår uppskjutna sparmotion.

»Detta har ni sagt förut», svarar man
från regeringshåll. Ja visst har vi det,
men ännu har våra framstötar icke lett
till resultat, och ju längre tiden går, desto
tydligare blir det att en omställning
och omedelbara åtgärder är av nöden.
Självfallet måste man vara beredd att
diskutera både uppläggningen och utformningen
av de omedelbart sparfrämjande
åtgärderna. Vi för vår del är beredda
till varje sakligt meningsutbyte
även på den punkten, men låt mig redan

från början få deklarera att vi inte tror
på de långfristiga resultaten av de ohöljda
vädjanden till människornas lotterioch
spelinstinkt som tycks vara högsta
mode bland dagens makthavare! Att
systematiskt appellera till dagdrömmar
om den plötsliga och i verklig mening
oförtjänta rikedomen är att underminera
själva grunden för ett långsiktigt sparande,
för ett sparande som ger hållbara
samhällsekonomiska fördelar. Man
behöver inte uppehålla sig vid de allmänmoraliska
synpunkter man kan lägga
på detta sätt att spekulera i ett primitivt
spekulationsraseri. Man kan bara
slå fast att vägen över lotterivinster
aldrig kan leda till en fast grund för
framåtskridandet och jämvikten, varken
för den enskilda människan eller för
samhället.

Den kungliga propositionen om nästa
års stora skattelotteri är anmärkningsvärd,
icke minst ur formella synpunkter.
Vad är det som här sker? Genom en
alldeles uppenbar undanmanöver inkräktar
regeringen på riksgäldsfullmäktiges
kompetens. Regeringen ingriper på ett
område, där enligt gällande grundlag
och enligt hävdvunnen svensk praxis
riksdagens verk — riksgäldsfullmäktige
— har uteslutande kompetens. Den formalistiska
täckning man i propositionens
kläm skaffat sig för denna uppseendeväckande
åtgärd är icke tillfredsställande.
Man har inte ens aktat nödigt
att höra riksgäldsfullmäktige i saken.
Det är väl ändå en sak som vederbörande
utskott får rätta till.

Om syftet, som man förmenar att detta
skattelotteri skall tjäna, råder inga
delade meningar. Redan i våras aktualiserade
vi inom högerpartiet frågan om
att få en utjämning till stånd i de stora
säsongvariationer, som kännetecknar
statens utgiftsbehov. Vi framlade i detta
sammanhang ett enkelt och praktiskt
förslag till frågans lösning. Detta förslag
har nu underkänts av den orsaken,
att man inom finansdepartementet
icke anser en ränta på 7 procent tillräckligt
lockande för att människor skall
gå med på att skjuta på sina ekonomiska
anspråk på staten. Har man tänkt på vil -

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

ket omdöme man därmed fällt om den
ekonomiska politik, som man bedriver?
Lotteritanken i den nu föreslagna utformningen
kan komma att desorganisera
premieobligationsmarknaden och åtminstone
på kort sikt störa följderna av
de kursstödjande åtgärder på denna
marknad, för vilka man för icke så särskilt
länge sedan beslöt sig. Det är uppenbarligen
fråga om en engångsåtgärd.
Får jag då fråga: Är meningen
den, att vi varje år skall ha ett stort
skattelotteri, där lottsedlarna säljes strax
före jul och inlöses strax före midsommar,
men att beslut därom skall fattas
en gång om året — således en ny form
till övriga former av permanenta engångsåtgärder? Endast

beslutsamma åtgärder till det
frivilliga sparandets främjande kan skapa
grunden för en kapitalmarknad, som
verkligen fungerar, och därmed för en
produktiv investeringsvolym av den
storlek vi uppenbarligen är i oundgängligt
behov av. Detta förutsätter också
att de hinder för företagssparandet, som
extraskatterna på företagen innebär,
omedelbart försvinner. Vi måste för att
kunna lösa de produktiva uppgifter vi
har framför oss bereda möjlighet till ett
ökat företagssparande.

Hur allvarligt läget i själva verket är
efter den 25-procentiga höjningen av
bolagsskatten samt de ändrade reglerna
för avskrivning och alldeles särskilt beträffande
varulagervärdering, med investeringsavgiften
som ytterligare påbröd,
framgår klart och, såvitt jag kan
finna, oemotsägligt av den framställning
som de stora näringsorganisationerna
enligt gårdagens tidningar ingivit till
Kungl. Maj:t. Det är fara å färde, och
ingen som ivrar för rikets väl kan gärna
slå dövörat till.

Nya skäl har tillkommit utöver dem
som tidigare åberopats till stöd för kravet
på ökade möjligheter till produktiva
investeringar. Den nedsättning av arbetstiden
som planeras med början år 1958
måste kunna mötas med omfattande och
kostnadskrävande rationaliseringsåtgärder
för att i möjligaste mån motväga den
produktionsminskning som eljest blir

följden. En annan omständighet är att
vi måste i god tid kunna anpassa våra
förhållanden till den utveckling mot
större gemensamma marknader, som nu
kan skönjas, vare sig det blir fråga om
en nordisk marknad eller en europeisk
sådan. Arbetet på en gemensam nordisk
marknad är ju i full gång, och det har
vi väl all anledning att stödja i princip.
Men jag vill begagna tillfället understryka
vikten av att detta arbete bedrivs med
all möjlig hänsyn till det perspektiv,
som samarbetet på ett vidare europeiskt
plan öppnar. Jag tror inte, att vi skall
nöja oss med att här bara ställa oss passivt
avvaktande. Det skulle vara av stort
intresse, om handelsministern kunde delge
kammaren något om regeringens syn
på detta vittutseende problem.

Vad särskilt investeringsavgiften beträffar,
som i proposition nr 188 föreslås
förnyad för år 1957, har jag haft tillfälle
att flera gånger och senast vid remissdebatten
förra hösten närmare utveckla
skälen till att vi bestämt motsätter oss
densamma. Dessa skäl gäller alltjämt,
bara med ökad styrka, när det nu är fråga
om förnyelse för ytterligare ett år,
varför jag inte skall uppta tiden med att
upprepa dem.

Jag kan emellertid inte låta stå oemotsagd
en nyhet i finansministerns utläggning
av texten, som måhända får betraktas
som ett offer på koalitionens altare.
Det gäller hans resonemang att, i den
händelse en lättnad i den restriktiva ekonomiska
politiken är möjlig, denna lättnad
i första hand bör gälla kreditpolitiken,
medan investeringsavgiften skulle
bibehållas. Enligt mitt sätt att se är det
att ställa sakerna på huvudet. Det är dock
så, att investeringsavgiften rimligen måste
betraktas som ett komplement till en
restriktiv kreditpolitik. Av de båda åtgärderna
är kreditpolitiken det mera
allmänna medlet som har verkningar
över det vidaste fältet, medan investeringsavgiften
är en specialåtgärd som
riktar sig till ett speciellt område av
samhällsekonomien. Genom en restriktiv
kreditpolitik syftar man till att få en
efterfrågebegränsande effekt icke bara
när det gäller investeringsområdet utan

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungl. proposition

indirekt också när det gäller konsumtionsområdet.
En restriktiv kreditpolitik
betyder höjd ränta och minskad tillgång
på kredit. Därigenom blir det visserligen
dyrare och svårare att få medel
för investeringar, men därigenom blir
det också dyrare och svårare för företagen
att skaffa sig mera rörelsekapital för
att finansiera löneökningar, ökade lager
o. s. v. Om man nu tänker sig en möjlighet
att lätta på den restriktiva politiken
och att denna lättnad i första hand skulle
få avse kreditpolitiken, så skulle detta
innebära icke blott att räntan sänktes
utan även att kredittillgången blev större.
Det skulle emellertid vara i hög grad
äventyrligt, i ett läge då vi fortfarande
har att räkna med starka lönestegringstendenser,
att på detta sätt lätta kredittillgången.
Företagarnas motstånd mot
lönehöjningar skulle därigenom försvagas,
och den fortlöpande konsumtionsökning
som är, och under de senaste
åren varit, det allvarligaste hotet mot
vår ekonomiska stabilitet skulle därigenom
få en ytterligare stimulans. Ännu
mera äventyrlig skulle en sådan politik
vara, om man samtidigt bibehöll en speciell
straffskatt på investeringar. Den
ensidighet i den ekonomiska politiken,
som vi framför allt vänt oss emot och
som innebär att de efterfrågebegränsande
åtgärderna i så avgörande grad riktas
just mot investeringsområdet, skulle
därigenom ytterligare skärpas.

Vad bilaccisen beträffar behöver det
väl knappast sägas att den ur våra synpunkter
inte blivit mera acceptabel därför
att den höjts, förvandlats från tillfällig
till permanent och gjorts till en ny
allmän inkomstkälla för staten i stället
för att avses för vägändamål.

Om de omedelbart produktiva investeringarna
skall kunnat bättre tillgodoses,
kan inte gärna de offentliga investeringar,
som inte har denna karaktär, tillåtas
expandera i den takt de hittills gjort. En
viss begränsning av den offentliga investeringsverksamheten,
för både statens
och kommunernas del, ter sig ofrånkomlig.
Detta är icke någon lätt eller angenäm
uppgift, men den blir inte angenämare,
om man bara skjuter den framför

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.
sig. Budgetbehandlingen pågår nu som
bäst i departementen. Jag förmodar att
samtidigt trycket från olika verk och
styrelser börjat göra sig gällande. Här är,
såsom vi tidigare tillåtit oss antyda, en
angelägen uppgift som skulle gå lättare
att lösa vid en samverkan över partilinjerna.
Detsamma förefaller mig gälla i
många andra fall.

Men som jag tidigare i mitt anförande
måst konstatera har denna tanke uppenbarligen
ingen aktualitet för dagen. Regeringspartierna
är ännu inte beredda
till samverkan, utan litar enbart till uppgörelser
sinsemellan, föredrar att hålla
diskussionen inom sin egen snäva ram.
Att själva utvecklingen undan för undan
kommer att göra tanken på en samverkan
alltmer levande är jag övertygad
om. Det ligger på något sätt i luften. De
gångna årens besvikelser, de många
misslyckade försöken att votera fram
ekonomisk jämvikt medverkar väl härtill,
men också en allt vidare spridd
känsla av att politiken inte kan hålla sig
utanför den utveckling som kännetecknar
samhällslivets alla andra områden.
Överallt ser vi hur formerna för ett förnuftigt
samförstånd mellan olika grupper
och intressen växer fram. överallt
ser vi hur man strävar efter att utjämna
motsättningar och stoppa undan
prestigehänsyn. Det skulle vara bra
märkvärdigt, om vi som sysslar med politisk
verksamhet och som i vår dagliga
gärning oupphörligt konfronteras med
dessa strävanden skulle kunna dra en
gräns som skär av den politiska sfären
från den allmänna tendensen i tiden.

Herr talman! Vi avvaktar den dag, då
regeringskontrahenterna skall finna, att
de icke är sig själva nog.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Kammaren torde finna
helt naturligt, att jag begagnar det tillfälle
som remissdebatten erbjuder att
säga några ord om de händelser som
tiar inträffat under de senaste veckorna
och dagarna på det utrikespolitiska fältet,
detta så mycket hellre som bägge

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 195C

Kungi. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

de oppositionstalare som hittills bär haft
ordet har varit inne också på detta frågekomplex.

Det är två skilda grupper av händelser
som jag vill beröra. Den ena gruppen
gäller vad som har inträffat i Polen
och Ungern, och den andra gruppen
gäller Suezkanalfrågan och den
därmed sammanhängande konflikten i
Mellersta östern mellan Israel och arabstaterna.

Vad som skett i Polen är ju strängt taget
i första hand ett inrikespolitiskt
händelseförlopp. Ett för världen plötsligt
och oväntat utbrott av ett vida spritt
missnöje med den rådande regimen medförde
en inre omvälvning, en omvälvning
som nu synes ha nått vissa resultat.
Såvitt man kan bedöma innebörden
av denna omvälvning gäller det att
kravet på nationell oavhängighet och
självbestämmanderätt har slagit igenom.
Det polska folket vill inte finna sig i att
Polen skall vara vad man kallar en satellitstat.
Det tycks ju vara fråga om, inte
ett övergivande av kommunismen såsom
ekonomiskt system, men väl en förändring
av den till ett slags nationell kommunism,
en ny version av titoismen i
Jugoslavien.

Dessa interna förändringar i det politiska
systemet i Polen, som vi hoppas
blir varaktiga, har givetvis också vissa
utrikespolitiska verkningar.

När ett land saknar självständighet
och handlingsförmåga och är helt beroende
av en främmande makt, kan det
rent allmänt sägas, att läget är labilt, att
det är vissa risker för eruptioner som
kan sprida sig också till angränsande
länder och ur den synpunkten vara ett
oroselement i världen, övergången till
ett större mått av demokrati har vi givetvis
att på svensk sida hälsa med tillfredsställelse,
eftersom vi själva är demokrater.
Vi har också anledning, förefaller
det mig, att betrakta det skedda
såsom på längre sikt ägnat att minska
motsättningen mellan väst och öst.

Vad Ungern beträffar har väl sannolikt
händelseförloppet i Polen inverkat
på utvecklingen. Liknande tendenser
som i Polen har uppenbarligen verkat

under ytan i Ungern. Det visar ju att
det i längden inte lyckas att kväva ett
folks politiska frihetskänsla och frihetsidéer
uteslutande genom en tvångsregim.
I Ungern har inte omvälvningen,
om det förblir en sådan, kunnat gå för
sig lika smärtfritt som i Polen, öppna
strider mellan rebellerna—frihetskämparna
på ena sidan och militären på den
andra har ju lett till blodsutgjutelser i
en omfattning, som vi för närvarande
inte har närmare uppgifter om, men
som tydligen är ytterst betydande. Sovjetryska
trupper har varit förlagda i landet
och de har anlitats -— man vet inte
riktigt på vems tillskyndan. Det är djupt
beklagligt att världen skall behöva bevittna
skådespelet av främmande militärs
insättande mot de folkmassor i
Ungern, som demonstrerat för frihet och
ökad demokrati. Hur läget är just nu
är ganska oklart.

Den ungerska frågan har emellertid
fått en internationell innebörd genom
sovjetryska truppers ingripande, och saken
har som bekant tagits upp av Förenta
Nationerna, något som vi ur svenska
synpunkter finner naturligt och rimligt.
I Sverige sympatiserar vi säkerligen
mycket allmänt med dessa ungerska
patrioter som kräver frihet och oavhängighet
för sitt land, och vi vädjar till
Sovjetunionen att dra tillbaka sin militär
ur landet och att i enlighet med den
av Sovjet ofta proklamerade principen
att inte blanda sig i andra staters interna
förhållanden avbryta sin intervention
i Ungern. Vi hoppas också att Förenta
Nationernas säkerhetsråds ingripande
skall kunna bidraga till att främja en
fredlig och tillfredsställande utveckling.

Vad beträffar Suezkanalfrågan, så har
ju den sitt aktuella ursprung i den åtgärd,
som den egyptiska presidenten vidtog,
när han i kraft av sin ställning som
envåldshärskare i Egypten utfärdade ett
dekret om nationalisering av Suezkanalbolaget.
Han gjorde detta säkerligen i
medvetande om att det måste framkalla
starka politiska återverkningar och på
det viset vara ett riskmoment.

Huruvida man sedan kan betrakta
denna åtgärd som ett övergrepp ur folk -

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

rättslig synpunkt är en fråga som är mera
omtvistad. Det förekommer ju inte så
sällan och är accepterat såsom uttryck
för godkända regler bland nationerna,
att ett land genom lagstiftning genomför
en nationalisering av företag, även om
dessa äges av utlänningar eller om utlänningar
har ekonomiskt intresse i dem.
Under förutsättning att det då ges ersättning
på ett tillfredsställande sätt betraktas
det inte som ett folkrättsligt övergrepp,
ehuru det i detta fall internt från
aktieägarnas och delägarnas synpunkter
måste betraktas som ett övergrepp, att
en koncession, som inte hade utlöpt utan
skulle gälla ytterligare tolv år, plötsligt
sättes ur kraft. Men, som sagt, det är en
intern fråga. Håller man sig till den internationella
rätten är det i varje fall
en omtvistad fråga.

Den femmannakommitté, i vilken även
Sverige var representerat och som hade
att ta upp diskussioner med president
Nasser om lösning av Suezkanalfrågan,
uttalade i sin skrivelse, att det beträffande
spörsmålet huruvida här förelåg
ett folkrättsbrott rådde olika meningar
bland de 18 stater, som stod bakom programmet
för en uppgörelse, och att man
inte behövde fördjupa sig i den frågan
utan borde rikta uppmärksamheten
på den framtida lösningen. Det förslag,
som de 18 staterna hade enat sig om,
accepterar ju också faktiskt nationaliseringen
som ett fullbordat faktum. Det
begärdes inte i förslaget, att bolaget skulle
återinsättas i sina rättigheter, utan
det förutsattes en skälig ersättning för
de ekonomiska förlusterna.

Det blev såsom man kunde vänta en
stark reaktion mot den egyptiska åtgärden,
och särskilt gjorde sig denna reaktion
gällande i England och Frankrike.
Det är i och för sig förklarligt. Först
och främst var de ekonomiska intressena
förankrade i dessa bägge länder;
engelska staten äger 40 procent av aktierna,
och en majoritet av aktierna ligger
på ett stort antal franska händer.
Man kunde därför säga att det var ganska
naturligt och rimligt att England
och Frankrike vidtog vissa repressalicåtgärder
genom att frysa inne tillgång 2

Första kammarens protokoll W56. Nr 27

ar, som tillkom Egypten och som fanns
i dessa båda länder. Eftersom ersättning
inte givits — ersättning var erbjuden,
men man visste inte hur bestämmelserna
härom en gång skulle utformas —
kunde det vara en rimlig åtgärd att dessa
länder skaffade sig en pant för sina
ersättningsanspråk i anledning av nationaliseringen.
Man måste också ha förståelse
för att dessa länder och kanske
framför allt England fann att det var
politiska risker förenade med regimförändringen
i kanalen. Man hade ju redan
förut fått bevittna hur den egyptiska
regeringen genomfört blockadåtgärder
mot Israel i trots av konventionen 1888,
som stadgar att ingen diskriminering får
ske gentemot främmande länder när det
gäller sjöfarten i kanalen och att ingen
bojkott får ske.

Jag skall inte ingå på det mycket omständliga
försvar, som den egyptiska regeringen
å sin sida presenterade när
frågan var uppe i säkerhetsrådet. Jag
kan bara i korthet nämna, att försvaret
gick ut på att eftersom det fanns ett undantag
i konventionen för det fall att
Egypten var i krig, så borde detta undantag
i detta fall tillämpas, enär krigstillstånd
rådde mellan Egypten och Israel.
De hade visserligen ingått avtal om
vapenstillestånd, men vapenstillestånd
är inte detsamma som fred, och därför
förelåg här krig, och Egypten ansåg sig
följaktligen berättigat till dessa bojkottåtgärder.
Det är den egyptiska ståndpunkten
i mycket stark förkortning. Jag
skall inte gå närmare in på den, men
det har varit en övervägande uppfattning,
som jag tror är riktig, att diskrimineringen
var ett bestämt rättsligt övergrepp
gentemot Israel och gentemot de
stater, som hade undertecknat 1888 års
konvention rörande sjöfarten i kanalen.

Vad som framkallade mycken undran
och många farhågor, under det kanalfrågan
diskuterades i olika kretsar i de olika
länderna, var att det både i England
och i Frankrike och på en del andra håll
och även från officiella representanter
för dessa länders regeringar gavs uttryck
åt den uppfattningen, att här kunde
man använda militärt tvång för att

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Rungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

återföra Egypten till ordningen, om jag
så får uttrycka det. Man lät förstå, att
om man inte kunde få en ur internationell
synpunkt tillfredsställande lösning
av kanalfrågan, skulle man kunna använda
militärt tvång.

Detta talesätt föreföll mycket främmande
med tanke på att vi ju har Förenta
Nationerna, där alla berörda makter
är medlemmar, och Förenta Nationernas
stadga tillåter inte några ensidiga
militära åtgärder, tillåter inte vad
vi här hemma med en juridisk term kallar
egenmäktigt förfarande. Talet om militära
aktioner var därför olycksbådande.
Det kunde tyda på att de länder, vilkas
regeringar förde detta tal, skulle vara
beredda att utan hänsyn till Förenta Nationerna
och dess principer på egen
hand företaga militära åtgärder för att
tvinga fram en viss lösning av Suezkanalfrågan.

Detta påminner något om en del händelser
under mellankrigstiden, efter
första världskriget, då vi hade Nationernas
förbund, som ju också avlyste
våldsåtgärder staterna emellan. Jag tänker
på exempelvis Korfuaffären, när
Mussolini lät ockupera ön Korfu därför
att en italiensk general blivit skjuten,
som det antogs av greker. Mussolini tog
då som repressalieåtgärd den grekiska
ön Korfu i besittning och använde den
som påtryckningsmedel för att få en
uppgörelse, som han kunde anse tillfredsställande.
Jag vill också påminna
om när den franske presidenten Poincaré
lät franska trupper gå in i Ruhrlandet
för att skaffa sig pant för Frankrikes
skadeståndsanspråk. Sådana åtgärder
blev på den tiden starkt kritiserade,
i varje fall av de stater som villo
göra allvar av Nationernas förbund och
dess principer. Inte minst i Sverige
framkom stark kritik mot ett dylikt egenmäktigt
förfarande.

Det visade sig också under debatterna
om Suezkanalfrågan att en mycket utbredd
opinion i många länder starkt reagerade
mot det franska och engelska
talet om ensidig militär aktion, och
från många håll sades det att militära
tvångsåtgärder inte kunde ifrågakomma

utan att vara rekommenderade av Förenta
Nationernas säkerhetsråd. Jag skulle
för min del vilja gå ett stycke längre
och säga, att inte heller säkerhetsrådet
har någon befogenhet att påbjuda eller
rekommendera militära tvångsåtgärder
när det gäller att lösa en internationell
fråga. Det förutsättes i Förenta Nationernas
stadga att sanktioner kan användas
gentemot en angripare, men ingen kan
väl påstå att Egypten är angripare därför
att Egypten genom lagstiftning har
nationaliserat Suezkanalbolaget.

Frågan hänsköts till Förenta Nationerna,
och under behandlingen där nåddes
ett visst mått av enighet. Jag vill inom
parentes säga, att de skandinaviska länderna
arbetade mycket energiskt för att
frågan skulle gå dit och ansåg att det
var den enda rätta vägen sedan det visat
sig att man inte omedelbart kunde
komma till en uppgörelse med Egypten.
Behandlingen där ledde, som sagt, fram
till en resolution, som alla kunde ena
sig om. Det ställdes upp sex särskilda
punkter rörande principerna för en lösning
av kanalfrågan, som alltså även
Egypten var villigt att acceptera.

'' Så ligger frågan för närvarande, men
tanken var att efter Förenta Nationernas
första behandling av frågan skulle
det bli underhandlingar mellan England,
Frankrike och Egypten för utformande
av ett mera preciserat förslag till en lösning
av denna fråga. Sådana förhandlingar
tycks ännu inte ha kommit till
stånd.

Som ett led i behandlingen av Suezkanalfrågan
bildades, som kammarens
ledamöter säkert erinrar sig, en trafikantförening
omfattande de flesta av de
18 stater, som enat sig om ett gemensamt
program såsom en första utgångspunkt
vid behandlingen av denna fråga. Till
denna trafikantorganisation har även
svenska regeringen på Sveriges vägnar
anslutit sig. Vi gjorde det först när vi
hade fått visshet om att av de olika versioner
av trafikantorganisationens uppgifter,
som hade presenterats å ena sidan
till en början från franskt och engelskt
håll ocli å andra sidan från amerikanskt
håll, hade den amerikanska upp -

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kung!, proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

fattningen om organisationens uppgifter
i stort sett vunnit allmän anslutning.
Denna uppfattning gick ut på att trafikan
torganisationen skulle försöka att på
det praktiska planet få kontakt med
Egyptens myndigheter, när det gällde
att om möjligt ordna upp kanaltrafiken
utan att föregripa en kommande principiell
lösning. Vidare talades det om att
trafikantorganisationen skulle kunna
överta vissa uppgifter, för den händelse
man kom till en definitiv uppgörelse inom
Förenta Nationernas ram.

Det var alltså en förutsättning bland
annat för Sveriges medverkan i trafikantorganisationen,
att denna icke skulle
vara någon stridsorganisation, bojkottorganisation
eller något i den stilen, över
huvud taget skulle trafikantorganisationen
endast användas för att främja en
lösning med fredliga medel. Detta underströks
från många håll, bland annat
från alla de skandinaviska ländernas
sida.

I detta läge inträffade nu för två dagar
sedan att man fick höra, att Israel hade
uppträtt på skådeplatsen och med avsevärda
truppstyrkor invaderat Egypten.
Det gav från Israels sida ingen som helst
offentlig förklaring om vad denna militäraktion
hade för uppgift och hur man
ansåg sig kunna försvara den. Det lämnades
bara denna nakna uppgift, att de
israeliska trupperna redan var långt inne
på egyptiskt territorium.

Jag måste säga att personligen kan jag
inte underlåta att anse detta vara en
ödesdiger dårskap från Israels regerings
sida. Vi är väl medvetna om de svårigheter
som staten Israel har haft under alla
år sedan den bildades. Landet har levat
under hotet från arabländerna, som i
grund och botten anser att Israel saknar
existensberättigande såsom stat inom
denna region. Vi är också medvetna om
att de talrika gränsintermezzona måste
ha framkallat en stark nervositet i Israel.
Vi har viil ibland inte kunnat undgå att
säga oss, att Israels motåtgärder mot sådana
gränsintermezzon har varit påfallande
hårda. Man har mer än en gång
undrat, varför Israel har vidtagit så omfattande
repressalier, något som inte

kunnat undgå att försvaga Israels ställning
inför den allmänna opinionen i
världen. Israel har också från Förenta
Nationernas säkerhetsråd fått uppbära
klander för sina omfattande repressalieåtgärder.

Men denna attack mot Egypten på
bred front är oförklarlig. Det har inte
lämnats någon kommentar som på något
vis kan göra den begriplig.

Israels aggression -— man kan inte använda
ett mildare ord — föranledde
Förenta staternas regering att omedelbart
hänvända sig till Förenta Nationernas
säkerhetsråd. Från amerikansk sida
presenterades i går för säkerhetsrådet
ett resolutionsförslag som såvitt jag förstår
var helt i överensstämmelse med
Förenta Nationernas principer och stadga.
I detta resolutionsförslag yrkades, att
Israel skulle av rådet anmodas att dra
tillbaka sina trupper bakom stilleståndsavtalets
gränser. Förenta Nationernas
medlemmar uppmanas att inte stödja Israel
vare sig militärt eller ekonomiskt.
Denna resolution kom under behandling,
men dess antagande föll på veto från
England och Frankrike. Två stater lade
ned sina röster, Belgien och Australien.

Samtidigt som denna behandling i
Förenta Nationerna pågick fick världen
veta genom uttalanden i engelska underhuset
och i franska deputeradekammaren,
att engelska och franska regeringarna
hade ingripit på egen hand i denna
situation. Utan att avvakta behandlingen
i Förenta Nationerna och, tycks det, utan
att på något vis informera Förenta Nationerna
hade de riktat ett ultimatum
till Egypten och Israel att Egypten och
Israel skulle dra tillbaka sina stridskrafter
ett visst antal kilometer från kanalen,
men däremot inte bakom stilleståndsavtalets
gränser såsom den amerikanska
resolutionen förordade. Vidare begärdes
att man från egyptisk och israelisk sida
skall acceptera att franska och engelska
trupper landsättes i syfte att hindra
sammanstötningar mellan Israels och
Egyptens trupper och trygga sjöfarten i
kanalen. Vare sig Egypten och Israel
svarar ja eller nej på detta ultimatum
kommer de cngelsk-franska trupperna

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kungi. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

under alla förhållanden att landsättas i
denna region, enligt vad som har meddelats.
Sannolikt har väl landsättningen
nu påbörjats, eftersom fristen utgick i
natt.

Denna ensidiga militära aktion är synnerligen
uppseendeväckande. Den innebär
att dessa båda västmakter sätter sig
i Förenta Nationernas ställe och på ett
sätt, som är föga förenligt med Förenta
Nationernas principer, på egen hand företar
en militär aktion i syfte att lösa
den uppkomna Suezkanalfrågan, som
alltså på detta sätt sammankopplats, kan
man säga, med de gamla konflikterna
mellan Israel och arabländerna.

Sverige är ju medlem av Förenta Nationerna,
och jag måste på regeringens
vägnar uttala ett djupt bekymmer i anledning
av att dessa metoder kommer till
användning från de båda västmakterna,
metoder som saknar täckning i Förenta
Nationernas stadga och vidtages av länder,
som vi eljest betraktar som varma
anhängare av Förenta Nationernas principer.
Jag uttalar den förhoppningen att
Förenta staterna måtte så småningom
lyckas i sina ansträngningar inom Förenta
Nationernas säkerhetsråd att upprätthålla
organisationens principer och
successivt vinna stöd för försöken att
vinna både säkerhetsrådets medlemmar
och världsopinionen för en politik, som
kan leda till en fredlig lösning av den
uppkomna allvarliga konflikten.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Oppositionens båda talesmän
har byggt upp sina anföranden i
remissdebatten på en kritik mot regeringens
ekonomiska politik. Jag hade
kanske inte förväntat, att man i det avseendet
skulle gå ifrån gamla hederliga
vanor. Man har också bitvis åberopat
konjunkturinstitutets rapport och sökt
täckning i vissa formuleringar där för
denna sin framförda kritik.

Jag tror att det ändå är riktigt att kosta
på sig — även om jag skall försöka
göra det kort — en allmän översyn över
del ekonomiska läget, just med utgångs -

punkt från den publikation, som konjunkturinstitutet
har presenterat kammarens
ledamöter.

Vi är ju tvingade i vårt land, eftersom
vår ekonomi är så beroende av den internationella
ekonomiska utvecklingen,
att se oss omkring i världen och försöka
att med utgångspunkt därifrån avläsa läget,
så långt det nu sig göra låter. Konjunkturinstitutet
redovisar för Förenta
staternas vidkommande, att investeringsexpansionen
därstädes fortsätter i en
närmast ökad takt. Den avlugnande period
som man kunde inregistrera för något
år sedan med en viss nedgång i bostadsbyggandet
och bilförsäljningen har
nu efterträtts av nya och klara impulser
i uppåtgående riktning. Bilförsäljningarna
har fått ett nytt uppsving. Jordbrukspriserna,
som under tre, fyra år stadigt
har fallit, har nu på senare tid börjat gå
uppåt igen. Det föreligger, säger konjunkturinstitutet,
alla förutsättningar för
en fortsatt högkonjunktur i denna för
hela världsekonomien så dominerande
världsdel. Administrationen strävar efter
att bemästra inflationstendenserna, bl. a.
med så vardagliga ingripanden som total-
och överbalansering av den federala
budgeten och genom penningpolitiska
ingripanden, som tagit sig uttryck i ett
flertal räntestegringar.

Ser vi på England är det ingen tvekan
om att engelsmännen har djärvt angripit
inflationstendenserna med medel, som
varit åtskilliga grader hårdare än vi tilllämpat
här hos oss och som också glädjande
nog börjar ge vissa resultat. Jag
vill bara erinra om den mycket kraftiga
omsättningsskatt på bilismen som engelsmännen
tvingas hålla, eftersom bilarna
för deras del är exportartiklar som ger
landet valuta, vartill kommer att man
helt enkelt inte anser sig ha råd att tillgodose
de inhemska bilkonsumenterna i
den utsträckning, som de skulle önska.
Man måste alltså styra över bilarna på
export för att få valuta. Kammarens ledamöter
kanske för någon tid sedan läste
i de svenska tidningarna att när den
populära svenska bilen Volvo började
kunna göra sig gällande på den engelska
marknaden — det hade etablerats en or -

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

ganisation för försäljning i England av
denna populära bil — så visade det sig
att engelsmännen i omsättningsskatt fick
betala 5 300 i svenska kronor räknat för
PV 444. Våra niohundra eller ettusen
kronor är sålunda en mycket mild västanfläkt
jämfört med vad herr Ewerlöfs
partivän Macmillan anser nödvändigt,
när han ser på bilismen som ett ekonomiskt
problem i England. Vidare kan
man konstatera att engelsmännen vidhåller
sitt mycket hårda grepp över ekonomien
med både finanspolitiska och penningpolitiska
medel.

I Västtyskland kännetecknas läget av
en stark expansion glädjande nog även
på investeringssidan, men det har också
kunnat iakttagas, hur man där från administrationens
sida gradvis har nödgats
schacka inflationstendenserna med för
oss ganska välkända vapen. Man för en
utpräglat försiktig finanspolitik, skatterna
är fortfarande höga. Under det senaste
året har tillkommit en kreditpolitisk
åtstramning av sträng valör. Man
har kostat på sig räntestegringar i ett
par etapper. Visserligen har på allra sista
tiden också en liten räntesänkning företagits,
men den har kanske varit betingad
av speciella skäl. Kvar står i varje
fall att man håller ett diskonto på
5 procent, som hör jämföras med vårt
diskonto på 3 3/4 procent.

I Frankrike kännetecknas läget av betydande
risker för pris- och lönestegringar.
Betalningsbalansen har försämrats.
I både England och Västtyskland
kan man för dagen avläsa en klar benägenhet
att inskränka bostadsbyggandets
omfattning, en åtgärd som man där anser
vara erforderlig för att dämpa överkonjunkturen.

En sådan här liten rundblick, herr
talman, över våra grannländer ger följaktligen
vid handen, att såvitt man nu
kan se konjunkturen fortfarande är aktiv
och pressande och att denna konjunktur
kommer att bestå. Man kan visserligen
hoppas på en glädjande prisstabilitet
i fråga om råvarorna, men det
finns påtagliga risker för prishöjningar
i konsumentledet både på grund av förviintade
stigande löner och omkostnader

i allmänhet. Sådan är således den situation
som finns utanför oss och som naturligtvis
i icke oväsentlig utsträckning
påverkar bedömningarna när det gäller
vår interna politik.

Om vi ser på läget i vårt eget land, så
finner vi väl att överkonjunkturen under
år 1956 något dämpats. Konjunkturinstitutet
konstaterar ju att framför allt
arbetsmarknaden i dag är betydligt mer
balanserad än den var under år 1955.
Jag tror emellertid inte att man behöver
bli uppskrämd av konjunkturinstitutets
formulering som kanske kunde ge anledning
att tro att vi har arbetslöshetsproblem
framför oss. Om vi ser på sysselsättningen
bland byggnadsarbetarna,
kan vi konstatera att arbetslösheten
bland dem den 15 oktober i år — det är
den senaste rapport som finns tillgänglig
— var så liten som 1,7 procent. Vintersysselsättningen
torde inte heller behöva
befaras bli något problem. Vi har i
dag 59 000 lägenheter under byggnad mot
54 000 lägenheter motsvarande tidpunkt
år 1955 och 52 000 lägenheter motsvarande
tidpunkt år 1954. I konjunkturrapporten
redovisas en enquéte bland företagarna,
som visar att 70 procent av alla
företag, som under hösten har tillfrågats
av länsarbetsnämnderna, har förklarat,
att de fortfarande har underskott på yrkesutbildad
arbetskraft, och 25 procent
av företagen redovisat en brist även på
icke yrkesutbildad arbetskraft. Jag tror
således att man med förtröstan kan se
på den kommande sysselsättningssituationen,
även om jag är angelägen att understryka
att vi självfallet måste se om
vår arbetsförmedlings funktionsduglighet,
då problemet med omflyttning av
arbetskraft till följd av en större rörlighet
nu kan aktualiseras. Sett ur nationalekonomisk
synpunkt är detta en förbättring
i jämförelse med den hårda bundenhet
av arbetskraften som den höga
sysselsättningen hittills ha föranlett.

Lönehöjningarna har under år 1956
varit ovanligt stora. Den samlade avtalsrörelsen
gav 4 procents höjning, och
i rapporten redovisas vidare en fortskridande
löneglidning, så att man presumerar
en sammanlagd lönestegring un -

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kung!, proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

der innevarande år på mellan 8 och 9
procent.

Nu tror jag nog att den siffran kan
vara värd en närmare analys. Hela löneglidningsproblemet
är ju inte så enkelt
som man kanske vid ett hastigt påseende
föreställer sig. Där bakom ligger bland
annat ökade ackordsprestationer, och i
den mån löneglidningen beror därpå är
den helt naturlig och riktig och knappast
något uttryck för en överansträngning.
Den beror ju då på en ökad produktivitet
hos den enskilde arbetaren.
Bakom löneglidningen ligger vidare en
omflyttning från mindre lönsamma verksamhetsområden
till bättre och högre
betalda sysselsättningar. En sådan ständigt
fortgående omflyttning kan inte heller
tas till intäkt för någon specifik löneglidning.
Det är en naturlig sak att om
svenska folket genom strukturomläggningar
väljer bättre betalda sysselsättningar,
så stiger lönerna, det är inte tal
om något annat. Man bör i detta sammanhang
observera att näringslivets expansion
framför allt har försiggått inom
vissa exportindustrier — inom verkstadsindustrien,
inom järnbruk och gruvor
— och att denna lett till en förstärkning
på arbetarsidan. Samtidigt har
skett en reduktion av sysselsättningen
på vissa andra områden, t. ex. genom
den ständigt fortgående avflyttningen
från jordbruket; och lantarbetarkåren
är ju än i dag en relativt sett lågt avlönad
arbetarkår. Vi har också haft en vikande
sysselsättning inom textilindustrien,
vars arbetare inte heller tillhör de
högre betalda grupperna.

Man räknar med att den privata konsumtionens
fasta priser under 1955 skall
stiga med tre procent. Jag betraktar detta
som tillfredsställande. Det är ett gott
resultat i fråga om årlig stadigvarande
förbättring, och vi kan inte gärna göra
gällande, att det borde vara högre. Vi
kan således se tillbaka på år 1956, som
vi nu diskuterar, som ett för de svenska
konsumenterna och allmänheten hyggligt
år.

Det har ju talats om sparviljan, och
jag skall be att få återkomma ett litet
grand till den. Konjunkturinstitutet har

ju redovisat den något överraskande
konklusionen, att sparviljan under år
1956 har varit sämre än sparviljan under
år 1955. Nu vill man ju gärna lägga
in i ordet sparande, att det innefattar
hur mycket den enskilda människan lägger
undan av sina inkomster och inte
lever upp för dagen. Det brukar ju vara
en populär framställningsform framför
allt från oppositionens sida att göra gällande,
att först den dagen då vi kan hänvisa
til! stabila priser och en lugn ekonomi
har man förutsättningar för individens
frivilliga och självständiga sparbenägenhet.
Nu visade ju år 1955 en
ganska stark prisstegring, då däremot
1956 har visat bilden av glädjande stabila
priser. Man räknar med att prisstegringen
från den 1 januari till den sista
september har varit 1,6 procent, och
man räknar med att denna siffra i stort
sett skall hålla under hela året. Denna
gamla tanke, att det är de stabila priserna
som stimulerar det individuella
sparandet, stämmer inte överens med
konjunkturinstitutets slutsatser. Jag vill
inte underkänna oppositionens uppfattning;
jag tror snarare att man skall ta
konjunkturinstitutets spekulationer om
förändringarna i sparandet med en viss
reservation.

Jag nämnde nyss att konsumtionspriserna
hade stigit med 1,6 procent. Är
man intresserad av de tabeller som redovisas
i rapporten, så får man bland
annat besked om det i och för sig intressanta
förhållandet, att det framför
allt är bränslet som har drivit upp prisläget.
Bostadskostnaden har ju stigit, och
där är det bränslet som är avgörande.
Livsmedlen har legat ganska lugnt; prisstegringen
är där bara 1 procent. Kläderna
har överraskande nog blivit billigare,
och om man inte behöver befara
några ytterligare prisstegringsimpulser
utifrån, räknar man med att vi skall ha
ett år av lugn prisutveckling.

När konjunkturinstitutet kommer in
på investeringarna, så är man ju inne på
ett område som står i den politisk-ekonomiska
debattens centrum. Här konstaterar
emellertid konjunkturinstitutet, att
för 1956 tenderar investeringarna att

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Klingl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

växa något i förhållande till föregående
år. Medan industriinvesteringarna, som
ju här är det intressanta, under 1955
ökade med endast 1 procent i volym, så
tyder en av institutet verkställd enquéte
på en volymmässig ökning, där man rör
sig med så pass disparata tal som lägst
2 och högst 5 procent för 1956. Bostadsinvesteringarna,
som minskades under
1955, har ökats under 1956. De totala
privata investeringarna beräknas under
1956 ligga ungefär 3 procent högre än
för ett år sedan, de offentliga investeringarna
2 procent högre än då. Om jag
ser tillbaka på den sista tolvmånadersperioden,
så har sålunda den privata investeringssidan
legat någon noslängd
före den offentliga. Ett sådant konstaterande
är viktigt därför att man i den
politiska debatten gärna upplyses om att
de offentliga — de statliga och kommunala
— investeringarna har en benägenhet
att breda ut sig på de privata investeringarnas
bekostnad.

Man kan inte underlåta att i detta sammanhang
göra ett par rätt intressanta
reflexioner. När oppositionen sätter in
sina stötar mot investeringsavgiften, så
kommer ju som ett brev på posten en
mer eller mindre lång utläggning om investeringsavgiftens
förödande verkningar
på investeringsbenägenheten. Om
man så här i historiens kalla siffermässiga
belysning försöker se hur det har
utvecklat sig, har man knappat någon
anledning att säga, att oppositionens
uppfattning är riktig. Om vi ser tillbaka
på hur bruttoinvesteringarna i vårt
land har stigit år från år så visar det
sig, att under år då vi icke alls hade
någon investeringsavgift, låt mig säga
år 1948, så ökade investeringarna med
0,8 procent och under 1949 med 0,6 procent.
Således en obetydlig ökning. År
1950 hade vi en våldsam aktivitet på
investeringsfronten. Den procentuella
ökningen var nära 11 procent. År 1951
sjönk intresset så långt, att investeringarna
minskades med 0,6 procent — visserligen
mot bakgrunden av den höga
nivå, vi hade 1950. 1952 satte vi in den
första investeringsavgiften. Den fick det

förunderliga resultatet, att investeringarna
ökades med 1,6 procent medan det
året förut var en minskning med 0,6
procent. Vi fortsatte med investeringsavgiften
år 1953 och fick en investeringsökning
på 11,6 procent. Vi tog bort
investeringsavgiften år 1954 och fick en
ökning på 7,5 procent. Vi satte in investeringsavgiften
på nytt år 1955. Man
redovisade då en investeringsökning på
styvt 2 procent, och i år torde man kunna
räkna med en investeringsökning av
mellan 2,5 och 3 procent.

Nu ligger det ju inte så enkelt till när
man skall göra jämförelser på detta område,
men vad jag har velat säga med
detta är helt enkelt, att investeringsavgiften
trots allt inte är avgörande för investeringsbenägenheten.
Det finns andra
bevekelsegrunder, som för industriens
del väger mycket tyngre. Den mest avgörande
faktorn är kanske orderlistornas
omfattning, den egna uppfattningen
om vad man kan sälja och vilka priser
man kan ta ut.

Kanske vill man då dra den slutsatsen
av min siffersammanställning, att
investeringsavgiftens verkan skulle vara
så obetydlig att vi över huvud taget inte
borde behöva ha någon investeringsavgift.
Jag tror dock att investeringsavgiften
är nödvändig, därför att investeringssiffrorna
skulle ha varit ännu högre,
om inte investeringsavgiften funnits
i ett iäge där inflationstendenserna börjar
bli för besvärande och investeringarna
tar en sådan omfattning, att de hotar
att kasta oss ur balans. Men att investeringsavgiften
skulle vara förödande
för investeringsintresset, det är att
ta til! alltför kraftiga uttryck.

I fråga om produktionen finner man
på industrisidan de starkaste ökningarna
inom malmbrytningen och metallindustrien.
Järnmalmsgruvorna har under
den sista 12-månadersperioden kunnat
uppvisa en ökning på icke mindre än 12
procent, ökningen för järn- och metallverken
är 8 procent, och verkstadsindustrien
har haft en sysselsättningsökning
med 3 procent. Till och med pappers-
och massaindustrien redovisar

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Rungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

kraftiga ökningar. Reduktionerna liar
man på andra områden, i första hand
träindustrien.

Jag sade nyss, att orderlistorna och
industriföretagarnas uppfattning om affärsutvecklingen
är avgörande för investeringarna.
Vi kan i dag konstatera att
varvsindustrien från september 1955 till
februari 1956 hade en 60-procentig ökning
av orderstocken och att den ökningen
fortsatt under sommaren, så att
siffrorna för augusti månad i år ligger
85 procent högre än siffrorna för samma
månad förra året och motsvarar sysselsättning
under en fyraårsperiod. Detta
är utan tvekan helt avgörande för
varvsindustriens investeringsbenägenhet,
och min kollega socialministern kan
också från byggnadsberedningens utkikspunkt
berätta för kammaren, hur
varvsindustrierna nu ligger på och begär
att få göra nyinvesteringar till utomordentligt
stora belopp.

I fråga om den totala produktionen
visar konjunkturrapporten, att man för
1956 har anledning att räkna med en
produktionsökning av nära 3 procent.
Jag tycker att också den siffran är tillfredsställande,
på samma sätt som jag
gjorde gällande att siffran för konsumtionsökningen
var tillfredsställande.

Resultatet av vår utrikeshandel är naturligtvis
ett mörkt inslag i bilden, och
herr Ohlon har bl. a. ägnat en del av
sitt inlägg åt att närmare diskutera den
saken. Vi säljer för närvarande allt vi
kan producera, och vi säljer till hyggliga
priser, men vi köper också utifrån
i mycket stor utsträckning, och vi köper
till priser vilkas utveckling går ungefär
parallellt med utvecklingen av våra
exportpriser. Resultatet är ett underskott
i vår bytesbalans, och även om
det, såsom här har sagts, inte nu tar sig
uttryck i en bristande valutareserv, så
är det ändå en utveckling som en vacker
dag kan försätta oss i ett farligt läge,
om låt mig säga kredit- och ränteförhållandena
i vårt land skulle förändras på
sådant sätt i jämförelse med andra länders,
att det kan bli angeläget alt kräva
in de utställda växlarna.

Inför denna situation har regeringen

inte kunnat säga någonting annat än att
detta är ett uttryck för att temperaturen
i vår ekonomi fortfarande är i överkant.
Det gäller alltjämt att modigt och
envetet våga driva en hård ekonomisk
politik. Om vi har en benägenhet att leva
högre än vi i själva verket orkar med,
så måste den ansvariga administrationen
se på detta som en realitet och planera
sin ekonomiska politik med hänsyn
därtill.

Regeringen har följaktligen sagt sig,
då man tills vidare måste känna inflationstrycket
som det mest avgörande
framtidsperspektivet och då vi nu står
inför den osäkra faktor i den ekonomiska
ekvationen, som den omfattande lönerörelsen
utgör, att det inte är riktigt
att ge människorna intrycket att vi börjar
svikta i vår målmedvetenhet att
energiskt hålla en stram ekonomisk linje.

Skulle löntagarorganisationerna få
den uppfattningen är det ingen tvekan
om att de vill gardera sig eller rusta sig.
Då finns anledning för dem att säga: Den
prisstabilitet som vi ändå kunnat glädja
oss åt under år 1956, är kanhända ett
passerat skede — här är det bäst att
vi rustar oss för alla eventualiteter. Får
vi en lönerörelse, som spelas ut efter
dessa känslor och meningsriktningar, är
det ingen tvekan om att vi dragit nya
pinnar till inflationens brasa och längre
fram sitter i den situationen, att läget
är ännu besvärligare än vad det är i dag.

Jag tror det var herr Ewerlöf som
underströk nödvändigheten av att staten
i sitt eget ekonomiska handlande
föregår med goda exempel när det blir
erforderligt med en stramhet i den allmänna
livsföringen. Jag kan försäkra
herr Ewerlöf att jag skall, åtminstone
vad jag förmår, försöka göra det, och
jag tror att jag har regeringen helt med
mig på den linjen. Jag vore ytterst tacksam,
om vi sedermera i riksdagen sluppe
ifrån försök från oppositionens sida att
förstöra denna vår mödosamt hopsträvade
budget, en budget som jag hoppas
nästa budgetår såväl som innevarande
budgetår skall karakteriseras av en sådan
styrka att staten inte skall behöva
gå ut och konkurrera på en alldeles för

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungl. proposition

trång kapitalmarknad. Får jag hjälp av
oppositionen på den punkten, kan herr
Ewerlöf kanske sätta i praktisk politik
någonting av de samförståndssträvanden,
som jag tyckte mig utläsa ur hans
anförande. Det är ju möjligt att det
skall finnas en större chans till detta i
år, när vi inte har ett allmänt riksdagsmannaval
framför ögonen som vi hade
när vi diskuterade förra årets budget.

Herr Ohlon började sitt anförande
med en bekännelse: tungomålstalandets
tid är slut. Jag tog det som en självbekännelse
från herr Ohlons sida, och det
är inte utan att jag följaktligen förväntade
mig ett anförande, som också skulle
hålla den stilen. Nu tyckte jag nog att
herr Ohlon syndade mot sin egen inledande
förklaring, när han på nytt kom
in på de gamla agitatorstagen.

Herr Ohlon säger att folkpartiets synpunkter
på flera olika områden går igen
i regeringsprogrammet. Herr Ohlon är
vemodig — som han själv uttrycker det
— över att man nu inom socialdemokratiska
partiet och bondeförbundet kunnat
ena sig om en förstärkning av krediterna
till jordbruk, småindustri och
hantverk, ty det ville ju folkpartiet för
ett år sedan, men då var, enligt herr
Ohlons uppfattning, regeringen ganska
svårflirtad på den punkten.

Herr Ohlon gjorde en del citat. Han
citerade t. ex. Oxenstierna inkorrekt,
men det må väl inte vara min sak att
korrigera honom beträffande den saken.

Herr Ohlon förde vidare fram frågan
om fastighetstaxeringen och sade att
även där hade folkpartiet synpunkter,
som nu tydligen skall komma fram i
det regeringsprogram som regeringspartierna
enat sig om. Jag vill i fråga om
fastighetstaxeringen — eftersom herr
Ohlon kritiserat min inställning i våras
och min inställning nu — helt enkelt
säga att det inte ligger någonting av
dissonans i detta. Genom den fastighetstaxering,
som sker år 1957, får man riktiga
och rättvisa värden för beskattningen
av större kapital nedlagda i fastigheter.
De åtgärder, som nu är på gång
och som regeringspartierna har varit
eniga om, är ju endast vidtagna för att

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.
hindra en skattehöjning för egnahemsägarens
bostadskostnad och för att ägaren
av ett familjejordbruk och en hantverkare
icke skall behöva betala högre
skatt på sina arbetsredskap, om jag får
använda det uttrycket.

Jag tycker nog att herr Ohlon knappast
har någon anledning att i detta sammanhang
vara vemodig. Ser man till
saken och inte till de rent partitaktiska
spekulationerna, borde väl herr Ohlon
gå omkring här i kammaren med ett
glatt uttryck över sin väna nuna, eftersom
man ju faktiskt på de punkterna
tillmötesgått honom. Vemodet har jag
med detta velat försöka hjälpa herr Ohlon
att komma över.

Herr Ewerlöf kritiserade skattelotteriet,
och den frågan var även herr Ohlon
inne på. Det är rätt intressant att
avlyssna oppositionstalarnas reaktion
inför den till omfånget blygsamma proposition,
som nu ligger på riksdagens
bord. Man är helt ense med regeringen
om att bevekelsegrunderna är riktiga.
Det är önskvärt att få en jämnare fördelning
av statsverkets utgifter under
kalenderåret. Det är önskvärt för statskassan
att slippa ifrån de väldiga återbetalningsbeloppen
på skatt före jul och
i stället få dem förskjutna till våren nästa
år, då statskassan befinner sig i det
läget att den kan klara återbetalningarna
utan att behöva ställas inför låneproblem.

Herr Ewerlöf och herr Hjalmarson
väckte ju en motion vid vårriksdagen
just för att realisera de önskemål, som
kommer till uttryck i regeringens nu
framlagda lilla proposition. Men herr
Ewerlöf och herr Hjalmarson föreställde
sig att man skulle nå ett resultat genom
att premiera dem, som lät pengarna
stå inne, med en 7-procentig ränta.

Nu uppgår dessa skatteåterbetalningar
i medeltal till 240 kronor. Om man skulle
ha gått på högermotionen, skulle man
följaktligen ha lockat människorna med
en summa av — vill jag minnas — 8
kronor 40 öre för att få dem att avstå
ifrån att ta ut dessa pengar och köpa
julklappar för dem och i stället spara
dem i sex månader.

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Rungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Jag vet inte om det var herr Ewerlöf
som fällde yttrandet: »Är det inte någonting
av en inkompetensförklaring för
regeringens politik, om man inte tror sig
kunna locka människorna med en ränta
på sju procent.» Ja, herr Ewerlöf, vi
kunde inte locka människorna med en
ränta på åtta procent i premiesparobligationerna.
Då är det väl ganska otroligt
att man nu skulle kunna locka människorna
med en sjuprocentig ränta.
Skillnaden mellan den vanliga hankräntan
och herr Ewerlöfs ränta är 3 kronor
40 öre i ovan anförda exempel. Av
de kronorna låter sig förmodligen folk
inte lockas att avstå från julklappspengarna
för att spara dem till i maj eller i
juni följande år. Jag tror att jag har avläst
folkdjupens innersta tankar ganska
riktigt, om jag tillåtit mig tvivla på att
dessa 3 kronor 40 öre skulle vara tillräcklig
stimulans. Eftersom vi är ense
om bevekelsegrunderna har jag sagt mig,
att kanske ändå ett lotteri, där räntan
lottas ut i form av vinster, kan vara tillräckligt
attraktivt, så att herrar Ewerlöfs
och Ohlons samt mina synpunkter
blir tillfredsställda.

Sedan säger båda oppositionstalarna,
att man inte skall moralisera på denna
punkt. Men man skulle ha varit döv på
båda öronen om man inte lagt märke till
det moraliserande, som låg bakom inläggen.
Nu får herrarna bestämma sig:
antingen skall ni moralisera eller låta
bli att moralisera. Men när ni båda är
överens med mig om bevekelsegrunderna
och finner det önskvärt att få till
stånd en utjämning av statsverkets utbetalningar
och vi vidare är överens om
att det inte är lämpligt att moralisera —■
ja, då finnes väl knappast anledning att
hålla några debatter i denna fråga.

Herr Ewerlöf var inne på en intressant
synpunkt i sitt anförande. Som den ärlige
och allvarlige man herr Ewerlöf är,
ser han den ekonomiska situationen så
besvärande och så farlig, att han tror
att det behövs något av gemensamma
tag över partigränserna för att klara upp
situationen. Herr Ewerlöf tog avstånd
från tanken på samlingsregering. Det får

vi väl vara tacksamma för. Det finns tydligen
inte på något håll gehör för en sådan
tanke. Men herr Ewerlöf fortsatte
med att säga, att majoriteten ändå måste
se till att den tar hänsyn till minoriteten.
Ja, det bör naturligtvis majoriteten göra
— majoriteten bör kanske gå så långt, att
den även tar hänsyn till den minoritet,
som tagit till sin livsuppgift i varje fall
vid varje val att förtala och sprida falska
rykten om nästan. Jag vet inte, om vi är
i stånd till ett sådant objektivt hänsynstagande,
men nog kan jag förklara för
herr Ewerlöf att jag skall göra ett försök.

Herr Ewerlöf citerade vidare näringslivets
skrivelse. Om man följer pressen
under de senaste veckorna, finner man
att det är alldeles förbluffande vad den
press, som är herr Ewerlöf närstående,
nu är frispråkig i förhållande till tiden
före den 16 september. Jag läste en artikel
i Medborgaren, som väl är en publikation
som får betraktas såsom herr
Ewerlöfs speciella partiorgan. Där finns
vissa formuleringar, som är värda att citeras.
Man säger: »De enskilda investeringarna
knappas av, medan konsumtionen
växer.» Man diskuterar vidare vad
som händer vid en flodvåg av lönestegringar
samt fortsätter: »Med ena handen
söker man strama åt krediten, med den
andra späder finansministern på penningmarknaden
via riksbanken.» »Regeringspartierna
gav stora löften i valet,
vilkas infriande kommer att fordra enorma
summor av folket.» »Arbetstidsförkortningen
blir också en dyrbar affär.
Barnbidragen kommer att kräva stora
summor.» »Det behövs ett konsekvent
ekonomiskt program med produktionsfrämjande
inriktning, sparvänligt och
företagsvänligt.» Så slutar man med att
säga: »Säkert är att den ekonomiska politiken
inte kan fortsätta som hittills med
ensidig inriktning i vissa fall» — det
skall naturligtvis vara mot företagaroch
investeringssidan — »och effektiva
skygglappar i andra» — detta skall naturligtvis
vara mot löntagar- och konsumentsidan.

Herr Kugelberg höll ett tal för en tid

Onsdagen den 31 oktober 195G

Nr 27

Kungl. proposition

sedan, vari han yttrade: »Medan den privata
konsumtionen för närvarande uppgår
till ca 30 miljarder kronor per år»,
— vilket är riktigt i och för sig — »utgör
de privata nyinvesteringarna endast
mellan 2 och 3 miljarder kronor. Det
är alltså genom att skära ned detta relativt
blygsamma belopp som statsmakterna
vill återställa balansen. Å andra sidan
är man som bekant på ledande håll
redan flitigt sysselsatt med att formulera
nya planer på hur man ytterligare
skall kunna öka konsumtionen och detta
t. o. m. inom den allra närmaste framtiden.
Man skulle här med fog kunna
tala om ett slags schizofreni inom den
ekonomiska politiken.»

Jag utgår ifrån att herr Kugelberg
träget och troget vid varje politiskt val
lägger i valurnan den röstsedel, där herr
Ewerlöf toppar listan. Men nog är det
väl ändå en helt annan frispråkighet nu
än vad det var före den 16 september.
Då var det ju ingen måtta på oppositionens
välvilja. Om vi var schizofrena, så
led väl oppositionen av höggradig schizofreni.
Då skulle skattesänkningarna späda
på konsumtionskraven, inte bara med
375 miljoner kronor utan med 825 miljoner
kronor. Då ställdes impertinenta
frågor till finansministern i radio och
annorstädes: »Tänker finansministern
genomföra ett tvångssparande» -— som
ju skulle drabba konsumtionen •— »tänker
finansministern genomföra en omsättningsskatt»
— som ju skulle drabba
konsumtionen. Ja, även om man inte
precis har anspråk på att bli alltför rätlinjigt
behandlad, finns det väl ändå
gränser. Den gamle Ignatius Loyola sade
på sin tid, att ändamålet helgar medlen,
och jag kan inte uraktlåta att konstatera
att det emellanåt känns, som om
han skulle ha lärjungar ända fram till
1956.

Ja, herr talman, jag har med detta
endast litet mera objektivt velat referera
den ekonomiska situationen och det
ekonomiska läget såsom regeringen ser
på det hela. Jag har också velat kommentera
några inslag i oppositionsledarnas
inlägg här i dag.

ang. investeringsavgift för år 1957 m. in.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern och jag
resonerar så till vida från skilda utgångspunkter,
att finansministern anser att
vad som för närvarande består i den
ekonomiska politiken inte kan ändras,
under det att vi från våra utgångspunkter
vill ha en annan ekonomisk politik
över huvud taget. Det är detta som ligger
bakom meningsskiljaktigheterna
under valrörelsen. Och vad beträffar vårt
skattesänkningsförslag vill jag redan på
detta stadium säga att jag hoppas att finansministern
inte föreställer sig att vi,
när valet är över, skulle avstå från denna
tanke. Den ingår som ett avgörande
led i den ändrade ekonomiska politik
som vi vill ha genomförd. Sedd isolerad
för sig kan åtgärden på kort sikt
sägas leda till ökad konsumtion, men
sedd såsom ett led i en omläggning av
en politik, som låst fast sig i höga skatter,
måste den te sig annorlunda.

Finansministern har själv gång på
gång förklarat att denna politik med ensidiga
åtgärder till undanträngande av
investeringarna måste vara kortfristig.
Men hur är det? Vi ställs år efter år inför
precis samma problem, nämligen att
parterna på arbetsmarknaden seglar på
sin egen sjö, och det leder till sådana
resultat, som vi inte rår med. Vi måste
försöka åstadkomma jämvikt genom att
vidta alla möjliga åtgärder. Och vilka
åtgärder? Jo, åtgärder som tränger tillbaka
de privata investeringarna. Det är
mot denna politik, som inte längre är
kortfristig utan hotar att bli bestående
i fortsättningen, som vi bestämt vänder
oss.

Jag tycker inte att det är trevligt att
diskutera med olika siffror och statistiska
uppgifter och sådant där, men jag
måste lägga fram dylikt material när
det gäller att belysa hur investeringsutvecklingen
har varit från år 1950 till år
1955. Enligt uppgifter som kan hämtas
från den framställning som gjorts till
regeringen från näringsorganisationerna
uppgick investeringarna år 1955 inom
den svenska industrien till 1 912 miljoner
kronor — exklusive underhåll — de rena

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kungi. proposition ang. investeringsavgift
nettoinvesteringarna. År 1950 uppgick de
— mätt i 1955 års penningvärde -— till
2 020 miljoner kronor. Nivån var således
högre 1950 än 1955, och ändå skulle enligt
den s. k. långtidsutredningen investeringarna
under perioden 1951—1955
genomsnittligt hållas på samma nivå som
år 1950. Enligt Industriens utredningsinstitut
har denna målsättning underskridits
med omkring en och en halv
miljard kronor i 1955 års penningvärde.
Det är alltså inte bara fråga om att vi
inte har kunnat hålla 1950 års nivå, utan
vi har gått tillbaka när det gäller de industriella
investeringarna sedan år 1950,
om vi bedömer det hela med ett fast penningvärde.
Detta sker samtidigt som man
kan konstatera, att man ute i världen i
övrigt för en politik, som framför allt
går ut på att uppmuntra investeringar
och produktionsutveckling.

Samtidigt har de offentliga investeringarna
ökat enormt från år 1950 till
år 1955. De offentliga investeringarna
har enligt de siffror jag har här framför
mig ökat med ca 40 procent och den
offentliga konsumtionen med 28 procent,
under det att ökningen för den privata
konsumtionen stannat vid 13 procent.
Det är dessa siffror som visar vad som
skett under dessa år och som lett fram
till ett resultat, som säger oss att vi inte
kan fortsätta på denna väg. Vi kan inte
täppa till våra välståndskällor på det
sätt som vi gör med denna politik, utan
den måste läggas över på en annan bog.

Vad nästa år beträffar så föreföll mig
finansministern bedöma läget ganska optimistiskt
även i fråga om möjligheterna
till investeringar, men konjunkturrapporten
säger uttryckligen att under
omständigheter, som inte förefaller alldeles
osannolika, kommer industriens
finansieringsproblem i ett så prekärt läge
under år 1957, att industriens investeringar
icke kan upprätthållas på oförändrad
nivå. Så skriver konjunkturinstitutet.
Samtidigt har vi som underlag för
den debatt vi för i dag ett förslag om
förlängning av investeringsavgiften även
under nästa år. Det går helt enkelt inte
ihop.

för år 1957 m. m.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern karakteriserade
själv sitt anförande såsom objektivt.
Detta yttrande torde motivera
vad jag sade i inledningen av mitt anförande.
Herr Sträng är nöjd med situationen
— ja, naturligtvis, det vore
förfärligt annars! Vi har hört år efter år
att nu är det ekonomiska läget på väg
att balanseras. Herr Sträng är den tredje
finansministern som kommer med samma
förkunnelse. Ändå vet i att det inte
har blivit så utan ati vi har rutschat utför
och att penningvärdet undan för
undan försämrats.

Det kanske mest intressanta i finansmininsterns
anförande var siffrorna
över hur investeringsutvecklingen tedde
sig de år vi haft investeringsavgift
och de år då någon sådan inte förekommit.
Skall man dra någon slutsats av de
siffror som finansministern här anförde
så är det den, att dessa pålagor är fullständigt
meningslösa och bara ägnade
att belasta omkostnadskontot för företagen
och försvåra möjligheten för dem
att förnya sin produktionsapparat. Vi
får dessutom inte se investeringsavgiften
isolerad utan måste se den i sammanhang
med den ökade bolagsskatten och de
skärpta lagervärderingsreglerna. Allesammans
verkar ju i samma riktning,
nämligen att förhindra företagens expansion,
förnyelse och rationalisering.

Jag vet inte om finansministern har
tagit del av en sammanställning som nyligen
lämnades i Creditanstalt-Bankvereins
Monatsberichte. Det var en sammanställning
som rörde industriproduktionens
expansion inom OEEC-länderna,
Förenta staterna och Kanada. De för
varje land angivna indexsiffrorna avsåg
produktionen 1955, när man som jämförelseår
tog det sista förkrigsåret, 1938,
för vilket index satts = 100. Hurudan
är nu industriproduktionens utveckling
i berörda länder? Jo, det visar sig, att
visserligen har Sverige gått framåt liksom
andra länder, men Sverige befinner
sig på sladden i den här raden av länder,
där täten intas av USA och den
sista länken i kedjan är Frankrike.

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungl. proposition

Jag var vemodig, sade jag i mitt första
anförande. Det gav finansministern anledning
att skämta. Jag var vemodig därför
att det rådde så ringa sammanhang
mellan regeringens ståndpunkt i fråga
om anslagen till de mindre företagen
och om fastighetsbeskattningen i april
respektive maj månader i år samt regeringens
ståndpunkt enligt vad man
någon gång i september beslutat vid koalitionsuppgörelsen.
Dessa ståndpunkter
hänger-inte ihop. Ingen dialektik i världen
från finansministerns sida kan fördölja
det faktum, att här har begåtts kovändningar,
ganska enastående i vår moderna
politiska historia, uteslutande i
taktikens tecken. Jag är ledsen över att
våra ledare har så svårt att vara konsekventa
i sitt handlande.

Herr statsrådet STRÄNG:

Det är faktiskt ett par saker till som
jag borde ha besvarat. Herr Ewerlöf
riktade kritik mot vår skattelotteriproposition,
om jag får kalla den så, för att
den icke skulle ha haft en konstitutionellt
korrekt presentation. Herr Ewerlöf
påpekar att riksgäklskontoret skall vara
verkställighetsorgan, och hur kan regeringen
föregripa riksgälden i dess
grundlagsenliga rättigheter, undrar han.

Jag har inte sett problemet så, utan
jag har helt enkelt menat att här inbjuder
regeringen riksdagen att godkänna
ett förslag. Riksdagen har att godkänna
det eller att vraka det. I förra
fallet har riksdagens eget verk, riksgälden,
ju inget annat att göra än att verkställa
beslutet. Eftersom jag är den optimist
som jag är har jag trott att det
fanns en viss anledning att anta, att
riksdagen skulle kunna gå med på detta
förslag. Både högern, folkpartiet och de
bägge regeringspartierna är ju ense om
bevekelsegrunderna. Då har jag inte heller
ansett det vara galet om riksgälden
gör vissa förberedelser för att föra ut
detta projekt i verkligheten. Det vore
väl någonting av inkompetens — så kan
vi väl kalla det — om man efter ett beslut
i positiv riktning av riksdagen skulle
nödgas konstatera att det inte kan of -

ång. investeringsavgift för år 1957 in. m.
fektueras därför att tiden blivit så långt
framskriden att riksgälden inte kan hinna
göra någonting. Jag tror inte att det
finns någon egentlig anledning att kritisera
den konstitutionella presentationen
av förslaget. Riksdagen är suverän
att anta det eller inte, och för den händelse
riksdagen skulle acceptera det har
det varit klokt och riktigt att också vidta
vissa förberedande åtgärder.

Herr Ewerlöf protesterade vidare mot
själva den tågordning vid de ekonomiska
spärrarnas insättande och borttagande,
som kommit till uttryck i propositionen
om investeringsavgift och omsättningsskatt
på bilar. Herr Ewerlöf
säger, att det i stället bör vara tvärtom:
först tar man bort investeringsavgiften,
och om man sedermera kan gå vidare
på liberaliseringens väg, kan man börja
diskutera lättnader på det penningpolitiska
området.

I propositionen har resonemanget
förts på så sätt, att en ränteförändring,
om jag tar den som exempel, kan företas
vid vilken tidpunkt som helst och att
företagen kan anpassa sitt handlande
därefter i den takt som de själva finner
möjlig. Härav följer ju, att om läget
för dagen talar för behov av en fortsatt
restriktiv politik, men man likväl
vill bevara möjligheten att på grund av
ändringar i det ekonomiska läget under
det kommande året vidta jämkningar av
denna politik, så bör man nu fatta beslut
om investeringsavgiften för 1957

— vi beslutar om de finanspolitiska
spärrarna med ett års giltighetstid i allmänhet
— men behålla möjligheten till
förändringar på det penningpolitiska området
under årets lopp, därest sådana förändringar
blir erforderliga.

Yi förmenar således, att finanspolitikens
spärrar har mera långsiktskaraktär
och inte kan ändras från månad till
månad — de sätts in för ett år i taget

— {nedan däremot penningpolitiken kan
användas för de snabba finjusteringarna,
om man får använda det uttrycket.

Dessutom har herr Ewerlöf kanske
inte presenterat en alldeles korrekt redovisning
när han säger, att kreditpolitiken
och de penningpolitiska ingrep -

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Rimgl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

pen har en förmåga att slå mera rättvist
och generellt över hela fältet, medan
finanspolitiken inte har samma rättvisande
verkan. Här i kammaren har
ju oändligt många gånger diskuterats
just kreditpolitikens brister i avseende
på dess generella verkningar. Den rad
av självfinansierande exportföretag, som
vi har, är dock relativt oberörda både
av räntejusteringar i en eller annan riktning
och av kreditskärpningar, om nu
sådana är erforderliga. Däremot träffar
ju investeringsavgiften direkt bruttomässigt
alla nyinvesteringar. Det bör
kanske också anmärkas eller i varje
fall meddelas, att i det förslag till ny
investeringsavgift, som ligger på riksdagens
bord, har det skett vissa liberaliseringar.
Vi höjer det skattefria bottenbeloppet
från 20 000 till 30 000 kronor
och ger därmed ett gott handtag åt
småföretagsamheten. Med en avi åt herr
Ohlon i hans första anförande vill jag
framhålla att det, trots bankdirektör
Browaldhs artikel i publikationen Index,
ju ändå i praktiken är på det sättet,
att de små och mindre motståndskraftiga
företagen har det besvärligare
att klara sig i en kreditpolitiskt stram
atmosfär än de större, välkonsoliderade
och självfinansierade företagen.

Investeringsavgiften har således en
generell verkan, som inte får underskattas.
Jag är därför inte överens med herr
Evverlöf när han gör gällande, att man
just genom de penningpolitiska ingripandena
får den rättvisande och generella
verkan som investeringsavgiften
inte ger möjlighet till.

Herr Ewerlöf sade i sitt senaste anförande
— om jag fattade honom rätt —
att vi ändå måste beakta att de produktiva
industriinvesteringarna är de viktigaste
för oss. Principiellt har jag
ingenting emot att skriva under en sådan
förklaring. Det är alldeles uppenbart,
att fortsatt välstånd och standardstegring
betingas av just de industriella
framsteg, som vår i och för sig mycket
välskötta industriella produktionsapparat
kan prestera. Men det går inte att
så där enkelt ställa de privata industriinvesteringarna
emot de offentliga in -

vesteringarna. Ju mer man tittar på detta
problem, desto mer finner man hur
hopvävt det hela i själva verket är. Den
privata industriens produktivitetsutveckling
är ju klart betingad av att de
offentligt drivna kraftverken kan byggas
ut och därmed ge de erforderliga resurserna
för expansionen på den privata
sidan. Våra vägbyggen och våra
järnvägsbyggen — över huvud taget de
offentliga investeringarna — är integrerande
delar av ett privat näringslivs
framåtskridande. Det är ju så självklart,
att man väl inte behöver utveckla det
närmare.

Jag ber att få erinra om en sak som
kanske inte alla tänkt på. Det är lätt att
ropa på ett större bostadsbyggande, och
den senaste valrörelsen karakteriserades
ju av en mycket hård kritik från högeroch
folkpartihåll över att regeringen
inte har presterat mera i fråga om bostadsbyggande
än vad som har skett.
Men man får inte se bort ifrån att det
för varje tusental bostäder krävs en
kommunal investering i vägar, gator och
avlopp. Vi accepterar ju inte, att man
bygger bostäder hur som helst och i
vilken kvalitet som helst. Det är ingen
tvekan om att kommunernas anspråk på
lånemarknaden i dag, vilka i långa stycken
rör sig om att få medel till gator,
vägar och avlopp, är betingade av det
bostadsbyggande, som kännetecknar de
senaste åren, med en lokalisering av bostadsområdena
som gjort de kommunala
investeringarna ännu mera påfrestande
än de tidigare varit.

Jag är i likhet med herr Ewerlöf fullt
på det klara med den osäkerhet och de
reservationer, som alla sifferexposéer
för med sig. Men om man t. ex. granskar
investeringsutvecklingen under den
senaste tolvmånadersperioden och härvid
följer de officiella siffrorna, finner
man, att bruttoinvesteringarna under
den senaste tolvmånadersperioden beräknas
stiga med mellan 2 och 3 procent,
vilket är mer än ökningen från
1954 till 1955. Under samma tid redovisas
för de privata investeringarna en
ökning på mellan 2 och 4 procent; man
skulle kanske våga sig på att säga att

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgifi för år 1957 m. m.

ökningen här är 3 procent. Beträffande
bostäderna är stegringen mellan 2 och
5 procent jämfört med 1 procent föregående
år. När det gäller de offentliga
investeringarna svarar — trots all den
återhållsamhet som präglar försvarsministerns
handläggning av försvarshuvudtiteln
— militärutgifterna för den
största investeringshöjningen under den
senaste tolvmånadersperioden. De militära
investeringarna har från 1955 till
1956 ökat med 5 procent, väginvesteringarna
med mellan 2 och 3 procent, utgifterna
för sjukvård, undervisning och
förvaltning har minskat med cirka 2
procent och affärsverkens investeringar
med likaså 2 procent. De kommunala investeringarna
har ökat med mellan 2 och
4 procent.

Om man analyserar dessa siffror och
tror åtminstone någonting på den siffermässiga
redovisning, som är ett resultat
av den konjunkturforskning och konjunkturanalys
samt den nationalekonomiska
forskning vi har, finner man sålunda,
att det inte finns något underlag
för de populära påståendena att de kommunala
och offentliga investeringarna
sväller på den privata sektorns bekostnad.
Det är snarare tvärtom. Bilden är
mycket mera nyanserad. Och framför
allt, herr Ewerlöf, bör man inte glömma
bort hur inflätade de privata och
offentliga investeringarna är i varandra.

Herr EWERLÖF (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill börja med att
säga några ord om riksgälden och om
grundlagens inställning till frågan om
handhavandet av rikets gäld. Jag använde
det uttrycket, att jag inte ansåg att
den formalistiska täckning för tillvägagångssättet,
som man valt i denna proposition,
var tillfredsställande.

Jag är fullt medveten om att man från
rent formalistiska utgångspunkter kan
säga som finansministern, att regeringen
inte har gjort annat än kommit med en
hövlig förfrågan, om inte riksdagen skulle
vilja begagna sin uteslutande befogenhet
att handla i dessa ting genom att

uppdra åt riksgäldskontoret att utföra
den här saken. Men detta är naturligtvis
inte vad man menar, när man talar om
att riksdagen har en i förhållande till
Kungl. Maj:t fullständig självständighet.
Det vet vi väl, att riksdagen inte är självständig
i en situation där Kungl. Maj:t
kommer till riksdagen och begär att riksdagen
skall besluta det ena eller andra.
Menar herr finansministern, att Kungl.
Maj:t en vacker dag skulle kunna komma
till riksdagen och begära, att riksdagen
måtte ålägga riksbanken att vidtaga
den ena eller andra ändringen i sin
kreditpolitik eller i räntesättningen eller
någonting i den vägen? Det är naturligtvis
ett drastiskt exempel, men rent formellt
skulle det ju ligga ungefär på
samma plan.

För dem som är måna om att bevaka
alla de sammanhang, där regeringen tangerar
gränserna för vad grundlagen säger,
är det nödvändigt att reagera mot
vad som här skett. Jag tycker att det är
ett minimikrav, att det utskott, som nu
får frågan till behandling, inleder denna
behandling med att inhämta riksgäldskontorets
yttrande i saken, så att detta
blir tillgängligt innan ärendet skall avgöras
i riksdagen.

Jag övergår så till finansministerns resonemang
om investeringsavgiften och
räntan. Jag tycker att detta är ganska intressant,
och jag tillmäter det som finansministern
sagt i propositionen mycket
stor betydelse. Jag utgick ifrån att finansministern,
som den kloke man han
är, inte yttrat sig som han gjort av egen
drift utan därtill nödd och tvungen på
grund av just koalitionen. Jag hoppas att
finansministern får tillfälle att i tryck
ta del av vad jag sagt på den punkten;
jag tror inte att det utan vidare kan avvisas.

Finansministern säger nu, att det inte
är så att kreditpolitiken är generell. Nej,
tyvärr. Den borde vara generell, men
den är det inte. Vi anser att det fortfarande
råder väsentliga brister i fråga
om den penningpolitik vi nu bedriver
därför att stora områden har undantagits.
Först och främst har allt vad

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

bostäder lieter prioriterats, och nu står
vi inför något som vi hört talas om tidigare,
nämligen prioritering av jordbruk
med så och så mycket, småindustri
med så och så mycket o. s. v. För varje
gång man på det viset bryter ut olika bitar
gör man penningpolitiken en otjänst,
ty det ligger i dess natur att den skall
kunna fungera fullkomligt generellt. Det
är däri dess stora betydelse ligger såsom
medel i en inflationsbekämpning i
förhållande till alla de olika punktåtgärder,
som regeringen i övrigt föreslår
och genomför.

Finansministern talade ännu en gång
ifrån den utgångspunkten, att vår kreditpolitik
inte skulle vara generell därför
att man med den inte kommer åt
de självfinansierande företagen. Det är
en stor villfarelse att det skulle förhålla
sig så. I själva verket befinner sig
även de företag ■— om det nu finns några
sådana längre —• som skulle ha en möjlighet
att vara självfinansierande trots
den politik, som här drives, om inte i
precis samma så i det närmaste samma
läge som alla andra därigenom att de
får bedöma räntabiliteten för de investeringar,
som de vill göra, med hänsyn
till den generella kreditpolitik som
förs i landet. När det gäller för dem att
bedöma lönefrågor, lagerfrågor och allt
sådant, måste det ske ifrån utgångspunkten
om det är möjligt att skaffa det rörelsekapital,
som behövs för att hålla
rörelsen i gång på en högre nivå. Kreditpolitiken
och räntesättningen får därför
återverkan även på de självfinansierande
företagen, och man skall inte tro
att investeringsavgiften är nödvändig för
att hålla speciellt dem i schack. Nu är
det ju inte endast dessa företag som
drabbas, utan investeringsavgiften drabbar
hela investeringsfältet över huvud
taget; där måste den även av finansministern
betraktas såsom sekundär i förhållande
till kreditpolitiken.

Jag skall vara glad om vi kunde ena
oss om att verkligen göra kreditpolitiken
så generell som möjligt, på det att den
verkligen skall kunna fylla sitt ändamål.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Det är endast med tvekan
som man i dag tar till orda för att
yttra sig om våra inrepolitiska spörsmål
med hänsyn till de skakande underrättelser,
som vi har fått under det senaste
dygnet om den utrikespolitiska situationen.
Jag skulle om Frankrikes och
Englands åtgärder vilja använda ännu
starkare ord än utrikesministern gjorde
för en stund sedan, om det vore möjligt
att inpassa dem i det parlamentariska
språkbruket. Jag måste i varje fall säga
att det ser mycket hotande ut.

Jag hörde herr Ohlon i ett femtio minuters
anförande klandra i poetiska,
elaka och ironiska vändningar allt vad
regeringen gjort under det senaste året.
Men så kom han ett par minuter in på
den mörka utrikespolitiska situationen,
och då tog han faktiskt tillbaka det mesta
av vad han hade sagt. Han menade, att
det är små tvistigheter vi har här i Sverige
om vi jämför med förhållandena
utomlands. Jag vill hjärtligt instämma
med herr Ohlon på den punkten.

Herr Ewerlöf tyckte inte att regeringsförklaringen
innehöll något som var värt
att diskutera. Han hade hellre velat diskutera
det som inte fanns där. Mot bakgrunden
av den utrikespolitiskt hotande
situationen skall jag be att få läsa upp
en passus ur regeringsdeklarationen, som
jag tycker passar mycket bra i detta nu.
Där heter det: »Regeringen skall slå vakt
om en alliansfri utrikespolitik i fred som
syftar till neutralitet under krig. Ingen
tvekan få råda om vår beslutsamhet att
stå utanför stormakternas militära allianser,
samtidigt som vi är beredda att
till det yttersta försvara vår frihet och
vårt oberoende mot varje angripare. Sveriges
utrikespolitik har tillvunnit sig en
respekt ute i världen, som i ett kritiskt
läge kan bli en ovärderlig tillgång för vår
nation. En fast regeringskurs förblir en
väsentlig garanti för ansvar och konsekvens
inom utrikespolitiken.»

Jag hoppas att det inte behöver upprepas
vad som skett tidigare, att en eller
annan partiledare uttalat sig i tvetydiga
ordalag om vår absoluta neutralitetskurs.

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Det kan bli mycket farliga situationer
framöver.

Herr Ewerlöf talade i dag mycket om
nödvändigheten av större samförstånd i
politiken och att man borde ta större
hänsyn till oppositionen o. ss v. Han hoppades
att framgångarna i valet för högern
borde leda till att det togs större
hänsyn till vad högern föreslog. Jag vill
härtill säga, att i den mån jag har deltagit
i utskottsarbetet här i riksdagen
har vi gjort allt vad vi har kunnat från
socialdemokraternas och vår sida för att
tillmötesgå olika meningsriktningar och
om möjligt få enhetliga utlåtanden. Det
har vi också lyckats med många gånger
i statsutskottet. Men en och annan gång
kommer partifrågor i vägen, och då är
det omöjligt. Första villkoret för att det
skall kunna bli ett samförstånd, herr
Ewerlöf, är att högern frångår den demonstrationspolitik
som den nu fört så
länge och i stället håller sig till vad som
är reellt genomförbart.

Efter valet råder det ingen vidare god
atmosfär mellan partierna. Finansministern
hade några beska ord att säga om
oppositionspartiernas sätt att baktala och
illa berykta sin nästa. Bondeförbundet
har ännu större anledning att protestera
på den punkten. Högern har anställt en
formlig klappjakt på bondeförbundare.
Vi märkte väl alla när valresultaten kungjordes,
att jublet hos högern var särskilt
stort då man lyckats erövra ett bondeförbundsmandat.
Det var, tycktes högern
anse, den största segern att man kunnat
ta ett bondeförbundsmandat. Min älsklingsförfattare,
Frans G. Bengtsson, som
tyvärr avled i förtid, berättar i en av
sina essäer en historia om en lantjunkare
i en kommun, som tyckte sig märka en
svalnad hjärtlighet på kommunalstämman
sedan han föreslagit skottpengar på
bönder. Faktum är nog nu att det hos
bondeförbundet råder en något svalnad
hjärtlighet gentemot högern efter höstens
valstrid.

Vad beträffar valresultatet så var bondeförbundets
röstförluster relativt måttliga,
om man tar hänsyn till det handikapp
som ligger i uttunningen av landsbygds 3

Första lcammarens protokoll 1956. Nr 27

befolkningen. Herr Ohlon må säga vad
han vill om vad som försiggår när landsbygden
avfolkas, det är dock ett faktum
att denna befolkningsomflyttning påverkar
bondeförbundets väljarunderlag.
Dessutom måste man ta hänsyn till den
skrupelfria agitation som bedrevs mot
vårt parti särskilt från högern. Det framställdes
som ett stort framsteg ur borgerlig
synpunkt, om man kunde tillfoga bondeförbundet
så stora förluster att det
skulle tvingas gå ur regeringen och därmed
förlora sitt inflytande. Vilket lysande
mål att sträva efter för den konservativa
högern att slå ned bondeförbundet
för att få en rent socialdemokratisk regering!
Om röstminskningen var ganska
måttlig, så var på grund av otur i vallotteriet
mandatminskningen stor, och
den skulle ha varit ännu större om någon
av de valmetoder som högern och
folkpartiet förordat hade varit gällande.

Trots valutgången får såväl högern
som folkpartiet finna sig i att bondeförbundet
inte tar order av dem i regeringsfrågan.
I nuvarande läge saknas
förutsättningar för en borgerlig koalitionsregering.
Att högern som ett extremt
ytterlighetsparti skulle kunna få
något att säga till om i en framtida borgerlig
regering, vilken givetvis måste
driva centerpolitik, är helt uteslutet.

Det är skada att det inte funnits förutsättningar
för en regering av högermän
och folkpartister. Annars skulle det
ha varit lärorikt att pröva de andra medel
i den ekonomiska politiken, som högern
och folkpartiet i största allmänhet
propagerar för i riksdagen och i sina
talrika tidningar. Nu har man fått en
stor del av allmänheten att tro, att om
man bara fick bort regeringskoalitionen,
så skulle allting återgå till normala förhållanden.
I verkligheten är skillnaden
den, att medan regeringsmajoriteten för
att påverka den privata efterfrågan såväl
på investerings- som på konsumtionssidan
tillämpat en kombination av finanspolitiska
och kreditpolitiska medel,
så har oppositionen velat använda endast
räntevapnet med åtfiiljande kreditåtstramning.
Vi hörde nyss herr Ewer -

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

löf ganska kraftigt beklaga, att man inte
lyckats göra de penningpolitiska åtgärderna
fullt generella därför att man velat
i någon mån undantaga vissa kategorier.
Vanligt sunt förnuft säger ju, att
om man endast skall lita till rörlig ränta
—- vilket under rådande förhållanden
hade betytt ständiga höjningar — så
hade detta hårda vapen med drastiska
kreditinskränkningar som nödvändig
följd vållat näringslivet vida större olägenheter
än som nu blivit fallet vid en
kombination av olika medel i kampen
mot inflationsfaran. Vart den rörliga
räntan för har vi exempel på från England,
som nu har ett diskonto på 5 1/2
procent mot 3 3/4 procent i Sverige.
Ändå har England även i övrigt mycket
hårda restriktioner. I Västtyskland har
man för närvarande ett diskonto av 5
procent — det var för någon tid sedan
5 1/2 procent.

I fråga om den offentliga sektorn upprepar
högertidningarna i vart och vartannat
nummer, att regeringen för en
lättsinnig utgiftspolitik. Här i riksdagen
har vi väl i stället den erfarenheten, att
det är regeringen som håller igen och
att det är mycket svårt att mot finansministerns
veto få igenom en anslagshöjning.
Inget parti kan svära sig fritt från
försök att höja utgifterna; högern är härvidlag
inte bättre än vi andra så snart
det rör sig om ändamål som ligger partiet
om hjärtat. De s. k. besparingsaktionerna
har varit rena spegelfäkteriet.
Från höstens radiodiskussioner erinrar
sig nog allmänheten den pressande agitation
som bedrevs för att tvinga fram
högsta möjliga statliga prestation på bostadspolitikens
område i storstäderna.

I regeringsprogrammet framhålles, att
den gångna femårsperioden utmärkes av
en gynnsam ekonomisk utveckling och
ett kraftfullt reformarbete på samhällslivets
alla områden. En snabb produktionsökning
har möjliggjort en betydande
standardförbättring för flertalet medborgare.
Det mörka inslaget i bilden utgör
en försämring av penningvärdet och
påfrestningar på valutareserven. Det visar
känsligheten för inflationistiska stör -

ningar i en ekonomi som präglas av full
sysselsättning och snabb framstegstakt.

Den svaga punkten är betalningsbalansen
med en långsamt sjunkande valutareserv.
Vid en diskussion nyligen i Nationalekonomiska
föreningen yttrade
professor Montgomery härom följande,
som förtjänar att citeras:

»Den fulla sysselsättningens politik
har bragt betalningsbalansen ur lag litet
varstans. Jag hoppas ingen tolkar det
så att jag skulle vara motståndare till
den fulla sysselsättningen, men jag vill
att man skall veta vilket pris man betalar
för den. Sedan får man välja. Det
pris vi måste betala om vi skall hålla
full sysselsättning är ständig risk för inflation
och en ofta återkommande svaghet
i betalningsbalansen, som gör oss
inkapabla att exportera kapital till de
underutvecklade länderna och på så vis
stimulera handeln.»

Detta torde vara en kärnpunkt, men
samtidigt en fråga som inget parti velat
vidröra i valrörelsen för att inte utsätta
sig för misstanken att vilja ha tillbaka
gamla tiders för hela samhället så pressande
arbetslöshet. Folkpartichefen har
haft mycket besvär att förklara ett för
länge sedan fällt yttrande om en viss
omställningsarbetslöshet, och högern
strör allmänna fraser omkring sig utan
att närmare precisera vart den syftar.

Det är väl emellertid ingen som kan
göra gällande, att risken för en fortsatt
löneinflation skulle minska om man nu
toge bort t. ex. investeringsavgiften och
lade hela tyngden på de penningpolitiska
medlen. Herr Ewerlöf trodde att
företagarna skulle bli starkare, när det
gällde att motstå lönekrav, om de hade
svårt att få krediter. Jag skulle dock tro
att investeringsavgiften är en direkt utgift,
som måste minska företagens benägenhet
att tillmötesgå alltför stora krav
på löneökningar.

Finansministern yttrar i propositionen,
att det inte nu kan ifrågakomma att
mjuka upp den ekonomiska politiken,
utan att denna måste fortsätta med i huvudsak
oförändrad grad av restriktivitet.
En fortsatt återhållsamhet måste därför

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 in. m.

prägla behandlingen av offentliga utgifter.
På samma sätt måste nuvarande åtgärder
för att bromsa ökningen av de
privata investeringarna tills vidare bibehållas.
Finansministern gör sedan det
enligt min mening — men inte herr
Ewerlöfs — värdefulla uttalandet, att
om läget för dagen talar för behovet av
en fortsatt restriktiv politik, men man
likväl vill bevara möjligheten att på
grund av ändringar i det ekonomiska
läget under det kommande året vidtaga
jämkningar i den ekonomiska politiken,
bör man nu fatta beslut om allmän investeringsavgift
för 1957 och behålla
möjligheten till en räntesänkning under
loppet av detta år, därest en sådan skulle
befinnas möjlig. Det bör sålunda i
första hand bli penningpolitiken, som
användes för snabba finjusteringar. Därest
det skulle bli möjligt att under det
kommande året genomföra en lindring,
skulle denna alltså i första hand avse de
kreditpolitiska åtgärderna.

Skulle nu den utrikespolitiska situationen
utvecklas i sin värsta form, är jag
rädd för att det är bara tomma önskningar,
som vi hyser, ty vi vet ju ingenting
alls om vilka följder en sådan utveckling
kan föra med sig.

Regeringsprogrammet av den 13 oktober
innehöll det betydelsefulla meddelandet,
att särskilda kreditlättnader
skall beredas hantverk och småindustri
för att jämna ut de svårigheter, som drabbat
småföretagen mer än andra genom
kreditrestriktionerna. För supplementär
kreditgivning till jordbruk och trädgårdsnäring
avses 50 miljoner kronor,
och anslaget till småföretagarföreningarna
för utlåning till hantverk och småindustri
skall förstärkas med 30 miljoner
kronor.

Herr Ohlon gjorde gällande alt småföretagen
inte har blivit sämre behandlade
än andra, vilket också har sagts
från bankhåll. Men jag har lagt märke
till att när man då talar om småföretag
sätter man gränsen vid 25 eller 50 anställda.
Det är ju inte precis vad vi menar
med småföretag.

Som ett exempel på hur den politiska
atmosfären förgiftats under den från al -

la hämningar frigjorda valrörelsen må
följande anföras. Man fick till sin häpnad
läsa ett uttalande av en företrädare
för Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
nyvald riksdagsman för högern,
att småföretagarna var minst sagt
tveksamma om regeringskoalitionens
nya giv i fråga om kreditlättnaderna på
30 miljoner kronor till hantverks- och
småindustriföretag. Detta stod att läsa
i en högertidning den 20 oktober. Den
23 oktober samlades representanter för
landets 24 företagarföreningar och antog
en resolution, vari med hänvisning
till regeringsprogrammet framhölls, att
det nu gäller att utan dröjsmål kreditvägen
hjälpa företagen att komma över
de akuta svårigheterna för att undvika
permitteringar, driftnedläggelser, konkurser
etc. Man hemställde om proposition
i ärendet redan till höstriksdagen
—• vilket jag hoppas hela tiden varit meningen
•— och att de särskilda anslagen
ställs till förfogande redan från den 1
januari 1957.

Man förstår att männen i ledet kan ha
svårt att orientera sig, om man erinrar
sig vad höger- och folkparticheferna
kunde tillåta sig i det beryktade radioekot
den 13 oktober om regeringsprogrammet.
De hade endast sura och hånfulla
anmärkningar om alltsammans. Högerchefen
kom med sina vanliga klyschor,
bland annat om att bondeförbundet
var socialiserat. Folkpartichefens
anförande var mest att likna vid en uppläsning
av ett kapitel ur Jeremias klagovisor
— allting var på tok.

På sista tiden har ett ramaskri höjts
för att Stockholms stad inte skall få samma
utrymme på lånemarknaden för sina
investeringar som den hittills haft. Medan
andra samhällen med mycket svagare
skatteunderlag tvingats finansiera sina
investeringar till betydande del genom
utdebitering, har Stockholms stad
i årtionden lånat till nära nog alltsammans.
Det har varit en god affär för staden,
eftersom penningvärdet undergått
en så avsevärd försämring. Det talas
ibland om vad spararna har förlorat genom
penningvärdeförsämringen under
de gångna åren. Här får nu dessa lån

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

återbetalas i ett helt annat penningvärde
än det vari de upptagits. Jag tycker
inte att det är för mycket begärt att kommunerna
blir någorlunda jämställda i
fråga om lånemöjligheterna. Stockholms
stad får väl finna sig i samma villkor
som andra kommuner.

Ett av de värdefullaste inslagen i regeringsprogrammet
är den skogspolitiska
deklarationen. Alla skogsägarkategorier
är överens om att inga ansträngningar
får sparas när det gäller att genom förbättrad
skogsvård på lång sikt söka få
fram ännu större tillskott än för närvarande
till vårt folks välstånd. Vi inom
bondeförbundet har dessutom alltid hävdat
det ofrånkomliga sambandet mellan
jordbruk och skogsbruk och bestämt
motsatt oss varje försök att försvaga
bondeskogsbrukets ställning. I stora delar
av landet ligger enda möjligheten att
komplettera ofullständiga jordbruk i att
förstärka dem med skog.

I regeringsdeklarationen slås fast att
bolagsförbudslagen till bondeskogsbrukets
skydd bör bestå men erhålla en förenklad
avfattning. Det finns naturligtvis
ingen anledning att förhindra byten av
skog bolag emellan, under förutsättning
att vederbörande lantbruksnämnd får
ett avgörande ord med i laget för att
tillse att erforderliga kompletteringsåtgärder
icke försvåras. Trekantsbyten har
redan planerats av vissa lantbruksnämnder.
Ett av dessa förslag, från Gävleborgs
iän, har nyss godkänts av Kungl. Maj:t,
och man torde kunna vinna mycket på
denna väg. Det är inte riktigt såsom ofta
påstås att det skulle föreligga risk för
en ytterligare uppspaltning av skogen
med försämrade produktionsmöjligheter
som följd. Det blir i stället en bättre arrondering
och ett rationellare utnyttjande
av skogsinnehavet. Såväl staten
som bolagen har många utspridda skogsskiften,
som med fördel för driften kan
sammanläggas med bondeskog. Att bondeskogsbrukets
ställning hävdas genom
frivillig samverkan och att strävandena
härutinnan bör främjas av det allmänna
ligger helt i linje med vårt program liksom
att det allmänna bör verka för frivilligt
sammanförande av skogsmark till

bättre arrondering genom förmedlande
av utbyte av skogsägor.

Vidare framhålles i regeringsdeklarationen
att prövning bör ske av det berättigade
i kravet på att bilskattemedel
kommer till användning för utvidgning
och upprustning av skogsvägnätet. Inom
ramen av i 1947 års riksdags beslut
i frågan anförda synpunkter skall förslag
framläggas till åtgärder för komplettering
av ofullständiga jordbruk med
skog även från bolag och med dem i gällande
lagstiftning på förevarande område
jämställda samt från staten, varvid
även bytesfrågan uppmärksammas. Staten
skall slutligen — det icke minst viktiga
— medverka till att jordbrukarna
kan erhålla för ändamålet avpassad kredit.

Regeringsprogrammet innehåller mycket
annat, men jag skall inte, herr talman,
trötta med uppräkningar. Jag tycker
emellertid att det borde ha intresserat
herr Ewerlöf att det står där, att
utredningen om kvarlåtenskapsskatten
och reformering av arvsskatten skall så
bedrivas att förslag kan föreläggas 1958
års riksdag. En omprövning av dessa frågor
har ju högern, liksom också det parti
jag tillhör, länge kämpat för.

Jag ber att också få säga ytterligare
några ord om småföretagen och deras
krediter. Herr Ohlon var djupt besviken
över att vi nu i uppgörelsen om fortsatt
regeringssamverkan lyckats utverka en
extra kredit till småföretagarna på 30
miljoner kronor, medan bondeförbundet
och folkpartiet i vintras i riksdagen inte
kunde få anslaget höjt med en enda miljon.
Jag deltog i behandlingen av den
frågan i statsutskottet och hade då herr
Ståhl från andra kammaren att resonera
med. Vi gjorde naturligtvis vårt bästa
för att få igenom en ökning, men det
gick inte. Jag kan bara konstatera att
vi i bondeförbundet tycks ha större
framgång, när vi samarbetar med socialdemokraterna
än när vi samarbetar med
folkpartiet. Jag kan inte ge någon annan
förklaring på det hela.

Här har också talats en del om bilaccisen,
och man har klandrat att pengarna
inte går helt och hållet till vägvä -

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. ni.

sendet. Jag misstänker att den frågan
kommer att diskuteras mycket livligt.
Vad man strängt taget inte alls bar talat
om i dag är däremot att begagnade bilar
nu blir befriade från accis. En sådan
befrielse har man dock under alla år
haft som ett främsta krav, och vi vet ju
att detta varit ett mycket starkt önskemål
ute i landet. Då kunde man väl ändå
kosta på sig ett erkännande, när regeringen
nu tillmötesgår detta krav.

Likaså tycker jag att man från oppositionens
sida kunde erkänna att det är
ett framsteg att gränsen för investeringsavgiftens
utgående böjts från 20 000 till
30 000 kronor, för att man skall slippa
pressa de mindre företagen i onödan.
Men det tycks vara så, att varken herr
Ewerlöf eller herr Ohlon nu efter valet
är särskilt känslig för småföretagarnas
intressen. De har tvärtom velat framhålla
att det inte gått någon nöd på dem.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han i samband med remiss till
utskott av förevarande kungl. proposition
ämnade besvara herr Helmer Perssons
interpellation om återgång till lägre
penningränta, erhöll nu ordet och anförde: Herr

talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Helmer Persson till
mig framställt följande interpellation:

»Överväger regeringen att inom den
närmaste tiden vidtaga åtgärder för en
återgång till en lägre penningränta?»

Med anledning härav vill jag svara följande.

Såsom jag i tidigare sammanhang haft
anledning understryka handhas kreditpolitiken
av riksbanken. Det kan alltså
inte ankomma på mig att göra uttalanden
om vilka penningpolitiska åtgärder som
övervägs för den närmaste framtiden.

Jag kan emellertid försäkra att utvecklingen
följes med uppmärksamhet av alla
som bär ansvar för den ekonomiska
politikens olika grenar. Nuvarande ränteläge
kommer givetvis inte att bibehållas
längre än vad som bedömes nödvändigt
för att trygga den samhällsekono -

miska balansen. Räntevapnet har ju också
den förtjänsten att kunna snabbt anpassas
till ett förändrat ekonomiskt läge.
Jag bedömer emellertid dagens ekonomiska
situation så, att det gäller att med
den ekonomiska politikens hela register
energiskt och påpassligt avvärja de faror
för vårt välstånd och fortsatte framstegsarbete,
som otvivelaktigt alltjämt ligger
på lur. Att i ett sådant läge göra generella
uppmjukningar på en så väsentlig
punkt som kreditpolitiken vore mycket
oklokt.

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för det svar jag har erhållit.
Jag har frågat, om regeringen
överväger åtgärder för att sänka penningräntan,
men svaret ger inte annat
besked än att frågan följes med uppmärksamhet
och innehåller inget bestämt
löfte om en sänkning av räntan.
Därför kan jag ju inte förklara mig helt
tillfredsställd med det svar jag erhållit.

Regeringen angav som motivering för
räntestegringen, att den samhällsekonomiska
situationen utvecklats dithän, att
räntevapnet måste tillgripas för att bland
annat bromsa investeringarna. Nå, har
nu räntehöjningarna generellt verkat
hämmande på investeringsvolymen? Nej,
så har inte blivit fallet. Storindustriens
investeringar har ökats, och det är naturligt
att så blir fallet, ty storindustrien
har genom räntehöjningen stimulerats
till ökade investeringar. Det råder
som bekant en intim sammanflätning av
storindustrien och bankerna i vårt land.
Räntehöjningarna har tillfört bankerna
mera pengar, och därmed har man just
skapat de betingelser som varit ägnade
att stimulera en ökad investeringsvolym
inom storindustrien. I detta avseende
måste jag säga, att regeringens räntepolitik
egentligen har misslyckats. Kvar
står såsom ett faktum, att räntehöjningen
begränsar det stora folkflertalets
konsumtionsförmåga. Hyrorna har stigit,
bostadsproduktionens kostnader har

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 195G

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

stigit, jordbrukets omkostnader har
ökats, vilket automatiskt medfört stigande
livsmedelspriser. Alla de argument
som regeringen i flera år har anfört mot
räntehöjningen äger sin fulla giltighet
i den nuvarande ekonomiska situationen,
men regeringen sprang ifrån sitt
program och fick bland annat därför ett
bakslag i årets val.

Jag upprepar vad jag förut anfört i
min interpellation: »En sänkning av
penningräntan skulle skapa betingelser
att sänka bostadshyrorna och livsmedelspriserna.
Ett bibehållande av den höga
räntan berikar ytterligare de rika och
gör det svårare för regeringen att bemästra
den ekonomiska politiken.»

.lag vill emellertid efterlysa logiken i
det svar finansministern lämnat mig och
de kommentarer han fogat till förslaget
om allmän investeringsavgift för år
1957. Där sägs bland annat, att om man
beslutar om allmän investeringsavgift
för år 1957, så finns det möjligheter att
sänka räntan. Därav framgår, att finansministern
anser, att det finns betingelser
för att sänka räntan år 1957, såvida
riksdagen beslutar om en allmän investeringsavgift,
men intet av detta återfinnes
i det interpellationssvar som jag
erhållit här i dag, och därför vore det
på sin plats, att statsrådet här närmare
angåve, vad han menar i det ena och
det andra fallet.

Till sist vill jag säga, att de många
årens diskussioner om huruvida räntan
skulle höjas eller inte har givit vid handen,
att regeringen reellt haft avgörandet
i sin hand. Nu menar finansministern
att det inte ankommer på honom
att göra uttalanden om vilka penningpolitiska
åtgärder som kan bli aktuella.
Man måste ju säga, att det är nog en
alltför blygsam attityd. Mig veterligen
försökte inte regeringen att undslippa
räntehöjningen med hänvisning till att
exempelvis riksbanken och inte regeringen
hade det reella avgörandet i sin
hand. Regeringen fastställde realiteter
att räntan skulle höjas, och den har enligt
min mening också befogenhet att
vidtaga de åtgärder som är erforderliga
för att räntan skall kunna sänkas.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! En höstlig remissdebatt
halvannan månad efter ett andrakammarval
blir lätt efterklang till den nyss
avslutade valrörelsen. Herr Ohlons inledande
tal, som började likt en högmässopredikan
i en svensk lantkyrka, illustrerade
på ett alldeles speciellt sätt
detta påstående. Med detta har jag inte
velat göra gällande, att det inte skulle
finnas anledning att ägna valresultatet
eftertanke och begrunden. Valutgången
har medfört en viss ökad rörlighet inom
vårt politiska liv, som inte inbjuder till
att excellera i ordlekar och anekdoter
utan borde locka även oppositionen till
ökad medvetenhet om sitt ansvar och
sina förpliktelser i en parlamentarisk
demokrati.

Vad som hänt efter valet har demonstrerat,
att socialdemokratien och bondeförbundet
inte har fallit för frestelsen
att slå in på den breda partiegennvttans
väg utan noga övervägt det ansvar
som väljarna tilldelat dessa partier
även efter valet. En motgång var
valet för vårt parti, den saken finns
ingen anledning att bestrida. Minskningen
i röster blev visserligen obetydlig i
förhållande till 1952 års val, men om
man ser på vår andel i väljarkåren, finner
man att vi minskat från 46,1 procent
till 44,6 procent. En så låg andel
av väljarkåren har vi inte haft vid något
riksdagsmannaval sedan 1932.

För bondeförbundet är naturligtvis
tillbakagången än mer kännbar, i all
synnerhet som mandatminskningen blev
procentuellt större än röstförlusterna.

Vad det gäller de övriga partierna kan
konstateras — det har gjorts nu alltsedan
valdagen — att det var ytterliglietsriktningarna,
högern och kommunisterna,
som vann valet. Folkpartiet
gjorde en framryckning i förhållande
till 1954 års resultat men minskade sin
andel av väljarkåren jämfört med föregående
riksdagsmannaval.

Vilka konsekvenser skulle då valutgången
få för regeringsfrågan? Det har
varit det stora diskussionsämnet i den
allmänna debatten från det valresultatet
blev känt fram till dessa dagar. Jag

Onsdagen den 31 oktober 1950

Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

vill ingalunda förneka att det höjts röster
även inom vårt parti för att låta
förskjutningen i valmanskåren åt oppositionens
håll tas som förevändning för
att överlämna regeringen åt oppositionen.
På bondeförbundshåll har SLU-ordföranden
i ett uttalande i radions dagens
eko offentligt givit uttryck för
denna mening. Han ansåg att högern och
folkpartiet borde få tillfälle att söka infria
sina vallöften.

Visst kan man roa sig med denna tankelek,
men den, som har gett sig in i
det politiska spelet, vet att ens hetaste
önskedrömmar måste underordna sig
vad som gäller för samtliga partier i en
demokrati som vår — nämligen parlamentarismens
spelregler. Dessa regler
säger att regeringen skall tas från det
parti eller den partikonstellation, som
har det starkaste underlaget i riksdagen.
Socialdemokratien har bestämt sitt
handlande därefter. Innebörden av vår
inställning är väl känd av ledamöterna
i denna kammare. I första hand pekar
valutslaget på att de regerande partierna
borde undersöka möjligheterna att
fortsätta regeringsutövningen. Socialdemokratien
och bondeförbundet har enbart
i andra kammaren 125 mandat mot
den borgerliga oppositionens 100. Med
partiernas nuvarande mandatfördelning
kan det inte uppletas en regering med
starkare underlag i riksdagen. Som vi
vet, lyckades det socialdemokratiens och
bondeförbundets förhandlare att ena sig
om ett regeringsprogram, som har fått
stöd av de ledande instanserna inom
respektive partier. Därmed har regeringsfrågan
fått sin enligt valutslaget
mest naturliga lösning.

Det har i den allmänna debatten spekulerats
om vad som skulle ha hänt,
om bondeförbundet föredragit att lämna
regeringen. Mot socialdemokratiens
106 röster i andra kammaren, vars sammansättning
bäst återspeglar det aktuella
opinionsläget inom väljarkåren, skulle
då stå högerns och folkpartiets 100
röster. I den situationen är en socialdemokratisk
minoritetsregering det närmast
till bands liggande alternativet.

Först när det konstaterats, att det uppenbart
finns ett mot vår politik riktat
majoritetsblock i andra kammaren är,
såsom statsministern uttryckte det i ett
offentligt föredrag, den tidpunkten inne,
då socialdemokratien har rätt att lämna
ansvaret ifrån sig, om den skall fullfölja
sina parlamentariska förpliktelser.

Regeringsfrågan har alltså tills vidare
lösts på ett sätt, som väl överensstämmer
med våra parlamentariska traditioner.
Vi har sluppit återgå till 20-talets svaga minoritetsregeringar med
hoppande majoriteter. Den nuvarande
regeringen har bakom sitt program för
fortsatt framstegspolitik, fotad på sund
ekonomi, en fullt tillfredsställande majoritet
i kamrarna.

Det är å andra sidan fullständigt klart,
att koalitionsregeringen inte är lika
stark i dag som före valet. Inom bondeförbundets
ledande instanser har meningarna
efter valet av allt att döma varit
mycket delade i fråga om fortsatt
regeringssamarbete.

Jag vill här anknyta till vad jag inledningsvis
sade om den ökade rörligheten
i det politiska läget. Vi har kommit
i en situation, då det ställs större
krav på ansvarskänslan och medvetenheten
om demokratiens och parlamentarismens
förpliktelser även hos politikerna
inom oppositionslägret. Högern
och folkpartiet får kanske bereda sig
för den uppgift, som tillkommer en opposition
i ett land med parlamentariskt
styrelseskick, nämligen att efter engelskt
mönster handla som en skuggregering,
med den insikten klar för sig att de växlar,
som i dag ställs ut till svenska folket,
kan komma att få inlösas i ansvarsställning.

Att man även på borgerligt håll börjar
känna på sig, att man behöver anpassa
sig för en ny situation, då man
inte längre kan leva under ansvarslöshetens
privilegium, har framgått av några
uttalanden i högerpressen.

»Låt oss se upp i god tid», utropade
högerns huvudorgan Svenska Dagbladet
för en tid sedan och tilläde: »Det
gäller att inte bli tagen på sängen. Frå -

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Rungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

gan om regeringsalternativ bör för
alla eventualiteters skull redan nu debatteras
inom högern och folkpartiet».

Det låter höra sig. Men man måste
nog konstatera, att oppositionens beredskap
inför en ny parlamentarisk situation
ännu inte kommit till några synliga
uttryck.

Ett utomordentligt tillfälle att markera
en förvandling från häcklande oppositionsledare
till ansvarskännande statsmän
hade herrar Ohlin och Hjalmarson,
då de på grund av en tyvärr inte sällsynt
omdömeslöshet från Radiotjänsts
aktualitetsavdelnings sida fick spela rollen
som ensamma kommentatorer till
den nya regeringsdeklarationen. Om de
nu inte hade den goda smaken alt avböja
deltagande på angivna villkor,
hade det väl ändå varit lämpligt, att de
delgett svenska folket vilken alternativ
politik de bägge partierna ämnade föra
i den nya politiska situationen.

Den, som väntade sig något sådant,
blev dock grymt besviken på radioekot.
De bägge partiledarna presenterade recensioner
av den hafsigt redovisade regeringsdeklarationen
i en stil, som bättre
hade passat på en borgerlig kvällstidnings
ledarsida än i den politiskt
neutrala svenska radion.

Så här yttrade sig bland annat högerledaren
Hjalmarson: »En handfull människor
ur ett socialistiskt parti sätter sig
bak stängda dörrar tillsammans med
lika många ur ett borgerligt parti och
snickrar ihop en regering, som sedan
framträder med ett färdigt program, vilket
mera påminner om de långa smörgåslistor
man får i Köpenhamn än om
något annat. Skillnaden är egentligen
bara den, att på smörgåslistorna står
tydligt angivet vad godsakerna kostar.
Den detaljen har programförfattarna
glömt.»

Ja, jag undrar, om högerns gruppledare
i denna kammare, herr Ewerlöf,
vars saklighet jag uppskattar, anser detta
vara ett värdigt sätt att föra polemik
i vår nuvarande parlamentariska situation.
Åtminstone har jag svårt att ana
några statsmannatankar bakom de formuleringar,
som herr Hjalmarson fann

för gott att sända ut till de svenska hemmen.

Låt mig så vid denna höstliga remissdebatt
även få uttrycka en förhoppning
beträffande högerns insatser inom den
närmaste framtiden. Jag önskar att högerns
propagandamakare beträffande
partiets politik och agitation i stort skall
inta samma underordnade roll, som vederbörande
gör vid partiets framträdande
i denna kammare. Den tid vi nu går
in i passar mindre för partifinurlighet
än för saklig skärpa.

Jag har citerat herr Hjalmarson. Låt
mig nu även återge ett uttalande, som
är acceptabelt och politiskt renhårigt.
Det fälldes under remissdebatten hösten
1954, alltså för två år sedan, av herr
Ewerlöf. Han yttrade då bland annat
följande: »Det är två intryck från valveckorna
som jag särskilt fäst mig vid.
Det ena är att väljarna i glädjande omfattning
visade sig besitta förvärvad immunitet
mot valpropaganda i vedertagen
bemärkelse. Det andra var att det
gick att tala öppenhjärtigt med folk —
även om ting som brukar betraktas som
impopulära.

Det uppmuntrar oss inom högerpartiet
att fortsätta vår konkreta och sakliga
politik för att undan för undan bygga
ut vår rörelses positiva alternativ i de
väsentliga avseenden, där regeringspolitiken
från våra utgångspunkter icke kan
accepteras.»

Jag vill ingalunda sätta i fråga att en
valrörelse från högerns sida, som bär
herr Ewerlöfs signatur, skulle kunna få
ett förlopp, som överensstämmer med
den nyss nämnda beskrivningen. Men
som karakteristik av vad som presterats
från högerns håll under den gångna valrörelsen
får beskrivningen ett lätt drag
av parodi. Inte är det öppenhjärtigheten
då det gäller att frankt upplysa väljarna
om impopulära ting eller viljan att
bygga ut högerns positiva alternativ, som
främst fallit i ögonen vid ett studium av
högerns insatser i årets val.

Vad som varit mer iögonenfallande i
oppositionens propaganda har varit
vädjandena till den krassa egoismen hos

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungl. proposition

människorna, appellerna till känslorna
i stället för till förnuftet.

Det är i stället socialdemokratien, som
liar fått svara för den ekonomiska upplysningsverksamheten
i årets valrörelse.
Gentemot oppositionspartiernas skattesänkningspropaganda
och överbudspolitik
har vi försökt klargöra för Väljarna
att de värden som vi vill främja •— full
sysselsättning, ekonomisk stabilitet och
fortsatt reformverksamhet •—- inte kan
värnas utan en stram ekonomisk politik
från samhällets sida.

Så några ord också om det ekonomiska
läget! Det kan konstateras, att det
svenska folkhushållet som helhet alltjämt
präglas av högkonjunktur. Inom
vissa näringsgrenar eller delar därav har
dock nedgångstendenser i någon mån
gjort sig gällande. Någon uppluckring av
restriktionspolitiken i stort finns det
alltså inte anledning till.

I det nuvarande läge''t har man dock
orsak att understryka kravet på en aktiv
lokaliseringspolitik från statsmakternas
sida. Det finns anledning att räkna
med lokala sysselsättningsproblem till
följd av strukturförskjutningar inom
konsumtionen och hårdare internationell
konkurrens. I det läget är det viktigt
att samhället visar ökat intresse för
näringslivets strukturproblem. Glädjande
nog har regeringen också i sin programförklaring
tillkännagett, att den avser
att ge fortsatt och ökat stöd åt en
aktiv lokaliseringspolitik till båtnad för
bygder och orter, som hotas av avflyttning
och liknande svårigheter.

Till slut, herr talman, kan inte heller
jag underlåta att med några ord beröra
de händelser utanför våra gränser, som
under den senaste tiden har gjort ett så
djupt intryck på vårt folk. Utvecklingen
i Ungern ger oss en påminnelse om
värdet av att leva i ett demokratiskt uppbyggt
samhälle och erinrar om allt det
som förenar de demokratiska partierna
i denna riksdag.

När ett folk hindras från att ge uttryck
för sin mening genom fria val,
finner förr eller senare dess frihetslängtan
andra uttryck. Inom svensk arbetarrörelse
hoppas vi att under en nära

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.
framtid kunna knyta kontakter med en
fri och i vår mening demokratisk socialistisk
rörelse i Ungern.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Det val som genomfördes
förra månaden skapade i viss mån ett
nytt politiskt läge. Jag tänker därvid inte
enbart på regeringskoalitionens nederlag,
utan också på att arbetarrörelsen för
första gången på tjugo år förlorat majoriteten
bland väljarna och i andra kammaren.

Den kommunistiska framgången, som
med hänsyn till de omständigheter under
vilka valkampanjen genomfördes, var betydande
och visar att vårt parti ånyo befinner
sig på frammarsch, blev emellertid
inte tillräckligt stor för att kompensera
den socialdemokratiska förlusten.
Ur den synpunkten må utgången beklagas.

Valet aktualiserar också en översyn
av valbestämmelserna. När varje kommunistiskt
mandat måste betalas med
32 336 röster, medan högern får sina
mandat för 15 803 röster, kan man inte
tala om demokratisk rättvisa. Vid en
rättvis mandatfördelning skulle kommunisterna
ha fått ytterligare fem nya
mandat och högern tre mandat mindre.
En demokratisering av valordningen
borde under dessa omständigheter framstå
som en självklar åtgärd.

Förlusten av arbetarmajoriteten är
emellertid den allvarliga fråga som valutslaget
aktualiserar. Hur detta nederlag
skall repareras är en angelägenhet inte
bara för det socialdemokratiska partiet
utan för hela den samlade arbetarrörelsen.
En grundlig diskussion inom alla
arbetarorganisationer, politiska såväl
som fackliga, om orsakerna till valutslaget
bör genomföras, och det förefaller
mig, som om den socialdemokratiske partiledaren
och statsministern själv borde
vara angelägen om en sådan debatt. När
herr Erlander tillträdde sin post som
partiledare och statsminister, hade hans
parti 115 mandat i andra kammaren. När
han firade sitt tioårsjubileum på denna
post finns 106 socialdemokrater i sam -

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 195G

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

ma kammare, och välj arprocenten har
krympt till 44,6. En grundlig självrannsakan
om orsakerna till detta förefaller
mig ganska nödvändig.

Jag vet att det pågår en ganska omfattande
diskussion inom det socialdemokratiska
partiet om valets lärdomar. Som
jag inledningsvis sade, är valutslaget en
angelägenhet för hela arbetarrörelsen,
och jag skall därför tillåta mig att ge ett
litet bidrag till denna nyttiga diskussion.
Jag vänder mig därvid till socialdemokraterna
i och utanför denna kammare.

Det är så, att arbetarna har givit er
sitt stöd i många fall. Ni har fått majoritet.
Ni har folkets fullmakt att genomföra
ert program. Men ni har inte använt
denna fullmakt, och därför förlorar
ni steg för steg förtroendet. Arbetarväljarna
stannar hemma, en del löper också
över till de borgerliga partierna i förhoppning
att därigenom åstadkomma någon
ändring i politiken. Det är undfallenheten
och i vissa fall rena kapitulationen
inför högerns och folkpartiets
demagogiska politik, kombinerad med
påtryckning från storfinansen, som framkallat
nederlaget.

Den första socialdemokratiska regeringen
efter kriget upphöjde arbetarrörelsens
efterkrigsprogram till regeringsprogram.
Bland många förträffliga punkter
i detta program var en som löd:
»Prisstegringarna skall stoppas.» Praktiken
blev som bekant en annan. Sedan
dess har levnadskostnaderna ökat med
55 procent. Penningvärdet har undergått
en fortlöpande försämring. En del
arbetargrupper har lyckats kompensera
detta genom lönestegringar, inte i första
hand avtalsmässiga utan genom den s. k.
löneglidningen. Men stora grupper av arbetare,
och i särskild grad de lägre statstjänarna,
vilkas löneläge är direkt beroende
av riksdagens beslut, har inte
fått tillbörlig kompensation för de prisstegringar
som ofta varit ett direkt resultat
av riksdagens och regeringens åtgärder.
Småsparare, försäkringstagare
och andra har förlorat många hundra
miljoner på penningvärdeförsämringen.

Det är väl klart att en sådan politik
skapar missnöje, att en sådan politik

hjälper högern och folkpartiet att utveckla
sin demagogi. Det erkännes också
inom socialdemokratien, att röstförlusterna
just bland statstjänarna är särskilt
stora. Men vågar nu regeringen draga
konsekvenserna av detta och snabbt
rätta till missförhållandena? Jag vet att
de lägre statstjänarna inte tror på det,
förrän de fått bevis om verkligt praktiska
åtgärder.

Eller tag skattefrågan som högern
och folkpartiet har fått leva högt på i
flera valrörelser. Sent omsider vid årets
vårriksdag kom ett regeringsförslag om
skattesänkning, men det var en alldeles
för blygsam sänkning för att kunna tillfredsställa
de berättigade krav, som
mindre och medelstora inkomsttagare
ställer. Det går inte att fortsätta med en
skattepolitik som innebär att ungefär en
tredjedel av arbetsinkomsten hämtas avskatteverket.
Sådant skapar befogat
missnöje, i synnerhet som folk mycket
väl vet att staten tar ut mer i skatt än
vad som behövs för att finansiera statsutgifterna.

Det förslag vi har ställt om att den
första intjänta hundralappen i veckan
skall vara skattefri är inte bara realistiskt
utan också vad den stora majoriteten
skattebetalare behöver. Det kan i nuvarande
dyrtid betraktas som ett minimum.
Jag hoppas att den utlovade sänkning
av kommunalskatten, som skall beslutas
nästa år, kommer att medföra en
verklig skattelättnad för alla mindre och
medelstora inkomsttagare. Men jag är
långt ifrån säker. Det ser ju ut, som om
regeringen med sin kreditpolitik gentemot
kommunerna och sin strävan att
på kommunerna övervältra kostnader,
som egentligen skulle åvila staten, åstadkommer
så betydande ökningar av kommunalskatten
nästa år, att den bebådade
kommunala skattesänkningen blir illusorisk,
om man jämför med nuvarande
kommunala skattebörda.

Till de missnöjesanledningar, som förorsakade
det socialdemokratiska valnederlaget,
hör bostadsbristen. I storstäderna
och industricentra växer bostadsköerna
år efter år. Men regeringen håller
igen bostadsbyggandet och går dess -

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungl. proposition

utom in för att sänka standarden. Den
nya giv i bostadsfrågan, som i dagarna
signalerats, blir en ny chock för hyresgäster
och bostadssökande. Enligt det
förslag, som offentliggjorts i pressen,
skall hyrorna i alla hus som byggts efter
kriget stiga med 12—18 procent. Även
för äldre hus signaleras kraftiga hvresstegringar,
vilket kommer ovanpå den
störa hyreshöjning som hlev det omedelbara
resultatet av räntehöjningen i fjol
våras.

Ingen arbetarväljare kan bli glad över
en sådan politik, som närmast liknar
högerns recept att lösa bostadsfrågan,
nämligen på så sätt, att de mindre inkomsttagarna
inte skall få råd att hyra
människovärdiga bostäder.

Till detta lilla inlägg i den socialdemokratiska
diskussionen om valets lärdomar
vill jag foga endast två frågor.
Den ena gäller kulturpolitiken och skolfrågan.
Jag måste säga att regeringens
politik på dessa områden präglas av en
ofattbar snålhet och en nästan otrolig
brist på förutseende. Jag skall bara ta
ett exempel från landets huvudstad. Här
i Stockholm finns ett nvbyggnadsbehov
för skolor till ett belopp av 162 miljoner
kronor. Nu begär man för nästa år
att få bygga för 50 miljoner kronor.
»Men», säger skoldirektören, »om det
blir som under de senare åren, får staden
inte ens bygga för hälften». Läget
här i Stockholm är sådant, att ett 60-tal
skolor står ofullbordade. Det fattas 114
gymnastiklokaler, 31 samlingssalar, ett
30-tal skolbad, ett 10-tal skolmåltidslokaler,
många lokaler för läkarmottagningar,
slöjd, bibliotek o. s. v. Man måste
nu använda 499 provisoriska klassrum,
upplyser skoldirektören, och antalet
dubblerade avdelningar i folkskolan uppgår
till inte mindre än 303.

Detta gäller bara Stockholm, men läget
är säkert inte bättre på många andra
platser. Det är klart att en regering,
som driver en politik som för till kris
på det ena området efter det andra, alstrar
missnöje och åstadkommer valnederlag
och passivitet bland de väljarmas,
sor, som borde stödja en framstegsvänlig
politik. Det iir inte ekonomiskt nödvän -

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.
digt att driva en politik, som länder till
de resultat, som här i korthet har skildrats.

Den sista fråga, som jag i det här
sammanhanget vill föra in, gäller regeringens
militära politik. Nu begär generalerna
ytterligare över 300 miljoner kronor
till rustningar. De stöder sig därvid
bl. a. på de försäkringar, som försvarsministern
gav på den socialdemokratiska
partikongressen i våras, när han
sade att det var omöjligt att begränsa
de militära utgifterna till den nivå dessa
nu har. Om generalerna får igenom
sitt krav, är utgifterna snart uppe i den
fantastiska summan av 3 000 miljoner
kronor om året till rustningar.

Jag har många gånger förut i denna
kammare frågat —• och jag upprepar frågan:
Är denna miljardrullning till militära
ändamål en vettig och försvarbar
politik? Vi kommunister, och med oss en
växande opinion inom hela arbetarrörelsen
och bland bönderna, svarar nej
på den frågan. Vi anser att det är oförsvarligt
att på hittillsvarande sätt fortsätta
upprustningen. Det är en politik
som underhåller inflationstendenserna,
undergräver penningvärdet och hindrar
genomförandet av nödvändiga sociala
och kulturella åtgärder. Vi anser att vi
har fått stöd i valet för vår ståndpunkt
att militärpolitiken bör omläggas. Vad
Sverige behöver är ett neutralitetsförsvar,
som kan uppbyggas för ungefär
hälften av de nuvarande rustningskostnaderna.
Minst en miljard om året kan
sparas in och användas för ändamål, som
kommer hela folket till godo. Vi kommer
att fullfölja en sådan politik, 6om
vi anser vara till gagn för hela vårt
land.

Låt mig sedan säga ett par ord även
till det andra regeringspartiet — bondeförbundet
-— som förlorat 100 000 röster,
sedan koalitionsregeringen kom till!
Man kan inte förklara denna röstminskning
enbart med avflyttningen från
landsorten. För det första röstar ju inte
alla i landsorten på bondeförbundet,
för det andra har ju de, som röstat med
bondeförbundet tidigare, också rösträtt
när de bor i städer eller industrisamhäl -

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kung!, proposition ang. investerir.gsavgift för år 1957 m. m.

len, och för det tredje är bondeförbundets
röstförlust större än som motsvaras
av avflyttningen från landsbygden under
koalitionsregeringens tid.

Orsaken måste således även här vara
att söka i den politik, som bondeförbundet
i regeringsställning bedriver. Och
det är väl inte så svårt att förstå, i vilket
dilemma bondeförbundet har råkat.
Det går nämligen inte att samtidigt företräda
godsägarnas, storböndernas, småböndernas
och arrendatorernas intressen,
därför att de har så vitt skilda intressen.
Bondeförbundets regeringspolitik
har också gått ut på att i första hand
gynna storbönderna, kanske i förhoppning
att därmed kunna konkurrera ut
högern — vilket ju inte lyckats. I stället
har resultatet blivit missnöje med regeringspolitiken
både bland böndernas
stora massor och bland stora delar av
arbetarklassen.

Vi kommunister önskar inte att bondeförbundet
skall utplånas i svensk politik,
och vi skulle därför vilja råda bondeförbundet
att noga genomtänka sin hittillsvarande
politik och bryta med den
i långa stycken. Vi vill tillråda bondeförbundet
att sätta de mindre och medelstora
jordbrukarnas intressen i centrum
för sin politik och gå in för att förse
behövande jordbrukare inte bara med
stödskog, som nu utlovats, utan även med
jord.

Driv igenom en sänkning av räntan
och inrikta er politik över huvud taget
emot storfinansen, mot monopolens och
bankernas utplundring av jordbrukarna!
Se till att sådana skandaler som svartrostersättning
och svinpremier eller lämnande
av ersättning till jordbruk, som
inte drabbats av missväxt, inte upprepas!
Under sådana omständigheter skulle
också bland arbetarna förståelsen för
samverkan med bönderna bli betydligt
större än den är för närvarande.

Sedan några ord om det nya regeringsprogrammet,
vars tillkomst tydligen
har kostat mycken svett och möda.
Det har både positiva och negativa sidor,
men i stort sett kan det läggas till
grund för en demokratisk framstegspolitik.

Vi kommunister solidariserar oss helt
med regeringens deklaration till förmån
för fortsatt alliansfrihet och neutralitet.
En sådan deklaration är nödvändig, inte
minst med anledning av de allt tydligare
strävandena från högern och folkpartiet
att koppla vårt land samman med västblocket.
Sveriges utrikespolitiska ställning
skulle enligt vår mening stärkas,
om riksdagen — såsom kommunisterna
föreslagit — vidtoge åtgärder för att
skaffa garantier från stormakterna och
grannländerna om att vår neutralitet
respekteras i händelse av storkrig.

En vidgad handel åt olika håll är nödvändig
både med hänsyn till det internationella
läget och med hänsyn till sysselsättningsfrågan
på längre ''sikt inom
landet. Konjunkturrapporten varnar för
övrigt för arbetslöshetsrisk. Jag vill i
detta sammanhang ställa en fråga: Är
det inte av intresse för svenska företagare
och arbetare, att handelsutbytet
med ett sådant jätteland som Kina vidgas?
Är det politiska och ideologiska
skäl som gör, att vi ännu inte har ett
handelsavtal med detta land? I så fall
för vi en mycket kortsiktig och dåligt
genomtänkt politik.

Jag kom för några dagar sedan tillbaka
från en sex veckors studieresa i
Kina. När jag såg det väldiga uppbyggnadsarbete
som där försiggår med primitiva
redskap och maskiner, kunde jag
inte undgå att göra den reflexionen, att
här borde finnas en väldig marknad för
svensk industri. Man tar sikte på att under
loppet av tio till femton år förvandla
det tidigare feodala och halvkoloniala
Kina till en modern industristat.
Redan enligt den första femårsplanen,
som slutföres nästa år, skall man ha
färdigbyggt eller rekonstruerat 500 industriföretag
— en del är giganter med
upp till 80 000 arbetare.

Man anlägger många nya industristäder.
En av dem, som jag besökte, sysselsatte
40 000 man i byggnadsarbete. Arbetarnas
viktigaste redskap var små bärkorgar
och bambustänger. Ett stort järnoch
stålkombinat skall emellertid uppföras,
och när det hela blir färdigt har
staden en befolkning på omkring 300 000

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungl. proposition

människor. Jag nämner detta bara i förbigående
såsom ett exempel på vilken
omfattande nydaningsverksamhet som
pågår i detta väldiga land och vilken
mängd maskiner som Kina under överskådlig
tid sannolikt behöver köpa från
utlandet. Där tycker jag att svensk industri
skulle hålla sig framme och inte
ställa sig sist i kön.

Jag sade, att det kanske var ideologiska
och politiska skäl som gör att det,
såvitt jag förstår uträttas så litet från
svensk sida för att utveckla handeln
med Kina. Till dem — kanske inom
högern och folkpartiet — som går omkring
med sådana skygglappar för ögonen
vill jag bara säga, att kapitalisterna
i Kina mår alldeles utmärkt och trivs
med den nya regimen. Det är nio partier
som samverkar i parlamentet och i
regeringen. Samarbetet går bra. Alla arbetar
för landets framtid och storhet.

Om jag på det sättet kan lugna några
som har ideologiska skygglappar för
ögonen, vill jag också nämna, att jag
hade tillfälle att samtala med Kinas
störste kapitalist. Han bor i Shanghai
och var ägare till 26 stora industriföretag,
som värderades till 100 miljoner
veng, d. v. s. närmare 250 miljoner i
svenska kronor. Han var själv medlem
av parlamentet. Som så många andra
privata företagare hade han begärt, att
staten skulle bli hälftendelägare i företagen.
Efter en undersökning av företagens
ställning hade regeringen och statsmakterna
gått med på förslaget, och nu
drivs företagen som halvstatliga. Den tidigare
ägaren är anställd som direktör.
För det har han naturligtvis vanlig direktörslön,
men dessutom erhåller han
o procent årligen på sina företags värde,
d. v. s. 5 miljoner yeng. Han var
mycket nöjd med den nya ordningen.
Det gick bättre nu än tidigare. Han hade
garantier för full avsättning för produktionen,
och arbetsproduktiviteten hade
ökat. Han sade till sist, att numera insåg
han — och inte bara lian, utan
många andra i liknande ställning — att
den väg som kommunisterna anvisat är
den enda riktiga för Kina och dess folk.

Jag nämner detta bara för att möjligen

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.
lugna dem som tror att där kommunisterna
har det avgörande inflytandet får
inga andra göra sig gällande. Motsatsen
är fallet, under förutsättning att också
de andra vill gagna landets och folkets
sak.

Om jag med denna lilla utflykt till Kina
bar kuunat väcka något intresse hos
dem, som har med svensk utrikeshandel
att göra, är jag tillfredsställd.

Till regeringsdeklarationen i övrigt
har jag för dagen inte så mycket att tilllägga.
Jag vill endast peka på några frågor
som vi i vårt parti anser vara synnerligen
aktuella. För det första bör en
verklig lönelyftning för de lägre statstjänarna
komma till stånd ganska omedelbart.
För det andra bör bostadsbyggandet
ökas, dels för att mildra bostadskrisen,
dels för att hindra den arbetslöshet
inom byggfacken, som man annars
kan riskera. För det tredje bör, trots
herr Strängs svar i dag på interpellationen,
en räntesänkning skyndsamt genomföras
för att minska levnadskostnader
och hyror och lätta på böndernas skuldbördor.
För det fjärde bör åtgärder vidtas
för att ompröva den militära rustningspolitiken.

Låt mig till sist, herr talman, också
ägna några ord åt de senaste händelserna
på utrikespolitikens område. Vad som
skett under de senaste dygnen ger ju anledning
till allvarlig oro för ett nytt storkrig.
Som utrikesministern nyss erinrade
om, har ju det oerhörda inträffat, att
tre makter, Israel, England och Frankrike,
öppnat krigshandlingar emot Egypten.
De har utan rimlig anledning brutit
stilleståndsöverenskommelsen från 1949
mellan Israel och dess grannländer. De
har grovt förbrutit sig mot Förenta Nationernas
stadga och ställt världen inför
det. fruktansvärda hotet av ett nytt förödande
krig. Det finns ingenting som kan
ursäkta detta oerhörda övergrepp. Egyptens
rättighet att nationalisera Suezkanalen
kan, som också utrikesministern här
intygade, inte bestridas av någon som
respekterar en nations suveränitet. Bakom
angreppet mot Egypten ligger storkapitalistiska
intressen, dels profitintresset
hos aktieägarna i det gamla Suezbolaget,

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

dels rustningskapitalets intressen att
hämta in nya jättevinster på leveranser
av krigsmateriel. Krigshandlingarna mot
Egypten kan icke nog hårt fördömas, och
Sverige som är ett neutralt och fredsälskande
land bör här göra sin stämma
hörd bland dem som vill upprätthålla
freden, bland dem som vill respektera
varje folks nationella frihet och suveränitet.

Jag vill i det sammanhanget uttala min
tillfredsställelse med den deklaration,
som utrikesministern nyss gjorde i denna
allvarliga fråga.

Tidigare talare i denna debatt har berört
de händelser som utspelats i Ungern
under de sista dagarna. De blodiga strider,
som utkämpats, är djupt beklagliga.
Jag skall inte i detta sammanhang gå in
på någon granskning av orsakerna till
att en fredlig demonstration kunde utveckla
sig till den blodiga uppgörelse
som utspelats. Det material som ännu
föreligger är alltför ofullständigt för att
möjliggöra en hållbar värdering av vad
som skett. Men en sak förefaller ganska
klar. Det ungerska folkets stora massa
har inte kämpat för kapitalismens återförande,
har icke kämpat emot socialismen.
Den har kämpat mot vissa tragiska
missgrepp, som den tidigare regeringen
gjort sig skyldig till och inte velat korrigera.
Det är min förhoppning att misstagen
nu skall bli rättade, att den ungerska
folkmakten skall stabiliseras och att demokratien
skall vidgas och fördjupas.

Sovjettruppernas ingripande i striderna
skedde, enligt vad som meddelades i
nyheterna i dag, på begäran av den tidigare
regeringen. Mig förefaller detta ha
varit en olycklig politik av denna regering.
I överensstämmelse med min principiella
uppfattning om varje lands nationella
suveränitet måste jag beklaga,
att trupper är förlagda till främmande
territorium. Detta gäller såväl i öst som
i väst. Jag är emellertid inte helt övertygad
om att exempelvis herr Ewerlöf
från högern, vilken tidigare berörde händelserna
i Ungern, är av samma mening
när det gäller utländska baser. Det var
påfallande att han inte hade ett enda fördömande
ord att säga om det engelsk -

fransk-israeliska överfallet på Egypten
och inte heller om de 500 krigsbaser som
Förenta staterna har på främmande territorium.
Det är just denna maktpolitik,
denna politik med krigsbaser på främmande
mark, som skapar den spänning
och den fara för ett världskrig, som nyss
så drastiskt illustrerats av anfallet mot
Egypten.

Vi kommunister vidhåller vår ståndpunkt,
som vi i många år deklarerat, att
man skall göra slut på maktpolitiken, att
alla trupper vilka de än är skall dras
hem till sitt hemlands territorium, att de
internationella tvistefrågorna skall lösas
genom förhandlingar och att inre strider
inom ett land skall avgöras av det egna
landets folk.

Låt mig till sist på mitt partis vägnar,
säga att vårt parti helhjärtat stöder de
humanitära hjälpaktioner för Ungerns
folk, som redan kommit i gång.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag antar att vi allesammans
med ovanligt stort intresse har
lyssnat till herr öhmans deklaration i
dag och alldeles särskilt intresserat oss
för slutet av hans deklaration, ty det
visar tydligare än det har visats tidigare
att det kommunistiska partiet nu har
börjat den där anpassningen, som det
har talats om, för att kunna bibehålla
den lilla kontakt partiet alltjämt har
med svensk arbetarklass. Efter det att
Ryssland gjort slut på den stalinska
epoken kändes förstås i luften, när man
höll pekfingret upp i vinden, att det
drog en annan vind i världen, och då
sade man sig att det är nog bäst att vi
i tid börjar anpassa oss efter den nya
vinden och vänder seglen därefter. Det
är på den vägen kommunisterna fortsatt,
när de nu givit sin sanktion åt de ungerska
arbetarna, studenterna och bönderna.

Herr öhmans anförande här i dag utgör
en fortsättning på denna utveckling,
när lian står och fördömer allt det som
hör samman med att trupper hålls i
främmande land, något som de väster -

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungl. proposition

ländska demokratierna har vänt sig emot
under hela den tid Ryssland genom sin
militära makt har hållit satellitstaterna
i fångenskap. Nu skall ni alltså börja
sadla om så nätt för att ni, såsom jag
sade från början, inte skall tappa kontakten
med svensk arbetarklass, och det
tror ni förstås att det skall svensk arbetarklass
falla för! Tror ni verkligen
det? Tror verkligen herr öhman att
svensk socialdemokratisk arbetarklass,
som han här i denna talarstol alldeles
nyligen stått och givit råd, skall ta honom
som rådgivare, han som från samma
talarstol tidigare förfäktat den politik
som ryssarna nu själva fördömer, han
som kröp på sina bara knän till Moskva
och beundrade Stalin? Tror herr
Öhman, att vi, sedan herr öhman har
avsvurit sig den politiken, är en acceptabel
rådgivare för oss i vårt land? Tror
han verkligen att vi skulle rätta oss efter
hans råd, när det dock är på det
sättet att man exempelvis i Ungern, där
man nu tänker föra en socialdemokratisk
politik, först får offra 20 000 ungrares
liv för att driva herr öhmans meningsfränder
ut ur Ungern?

Det var emellertid inte närmast för
denna sak jag begärde ordet. Det har
från oppositionens sida i denna debatt
gjorts försök att skapa begravningsstämning
omkring det svenska näringslivets
ställning i dag. Man har gjort gällande
att här möter svårigheter som
skulle om inte hota oss med omedelbar
undergång, så i varje fall bli mycket
svåra att övervinna. En sådan begravningsstämning
har man sökt skapa under
tio års tid, under hela den tid vi har
haft socialdemokratiskt betonad regering
här i landet, och det kommer man
förmodlingen att fortsätta med, så länge
man inte har makten själv. Jag skall inte
spilla flera ord härpå, ty andra har
talat tillräckligt om det.

Jag skulle emellertid vilja säga att det
bekymmer, som här hyses, inte är det
enda bekymmer vi liar i vårt land, och
det utgör kanhända för dagen inte heller
det största bekymret. Det största bekymret
för en stor mängd svenska hem
i dag är resultatet av det beslut, som fat -

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.
tades för ett par år sedan och som ledde
till att vi fick den fria spriten den 1 oktober
1955. Det sades i detta sammanhang
att vi hade räknat med en övergångstid.
Det angavs inte, hur länge den
skulle vara, men man gick ut ifrån att
övergångstiden skulle bli svår i många
avseenden både för den enskilde och
för samhällets olika funktioner, och det
har den också blivit.

Jag tror inte att jag gör mig skyldig
till någon överdrift, om jag säger att
dessa svårigheter har blivit större än de
allra flesta tänkte sig. I den situation,
som uppkommit, har frågan blivit vad
man skall göra för att kunna råda bot
på det rådande tillståndet. När man tar
del av de många uppslag som kommer
fram dels från tidningarna, dels från enskilda
personer i skilda sammanhang
och dels i tidningarnas insändarspalter,
finner man, att det råder stor villrådighet
om vad som bör göras. Den villrådigheten
bidrar knappast till att underlätta
de åtgärder som otvivelaktigt måste
vidtagas. Man bör göra klart för sig
vilket avsnitt som det är angelägnast
att angripa. Jag anser det angelägnaste
vara att så snart som möjligt ordna en
alkoholistvård som blir effektivare än
den vi har. Jag vill därmed inte säga,
att man inte bör göra annat också. Men
eftersom åtgärderna på alkoholistvårdens
område förmodligen tarvar de
längsta förberedelserna, tror jag att det
är angeläget att man börjar där. Om
man vill åstadkomma en effektiv alkoliolistvård,
måste man bryta med de nuvarande
formerna. Man måste inrikta
sig på en alkoholistvård, som blir mer
effektiv och mindre kostnadskrävande
och som utnyttjar alkoholisternas arbetskraft,
i den mån det är möjligt. En sådan
vård måste ta sikte på att de personer,
som omhändertas på den egentliga
alkoholistanstalten i den form som
vi har nu och den som vi kommer att
få efter en utbyggnad i olika avseenden,
inte minst medicinskt, efter en tillräcklig
tids vistelse där sättes i arbete
mot avtalsenlig lön. På så sätt skulle man
ta vara på deras arbetskraft. Man skulle
vidare ge dem möjlighet att betala för

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 195(5

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

sina familjers försörjning, och de skulle
ha en plats att återvända till, när de
kommer ut från förbättringsanstalten.
De skulle då också otvivelaktigt ha lättare
för att anpassa sig till samhället som
sådant, och de skulle vinna i självkänsla.

Jag skall här inte närmare i detalj
redogöra för hur det borde vara, utan
jag har endast velat framhålla, att en
sådan reform bör komma till stånd.

Därutöver skulle jag vilja säga ett ord
om storflygfältet. Det riktades mycket
kraftiga varningar mot förslaget att förlägga
storflygfältet till Halmsjön, när
frågan behandlades av riksdagen. Men
vid det tillfället lyssnade man inte till
varningarna. Sakkunskapen hade sagt att
Halmsjön var den lämpligaste platsen,
och följaktligen blev flygfältet förlagt
dit.

Sedan man lagt ned 23 miljoner kronor
på flygfältet, har man kommit underfund
med att det fältet inte är lämpligt.
När man nu gjort ett så pass grundligt
misstag, finns det väl ändå anledning
att man, innan man eventuellt gör
ett nytt misstag, undersöker saken riktigt
grundligt. Nu bär det gjorts en ny
undersökning, och det har sagts, att man
inte heller skulle vara beredd att anta
jordbroförslaget. Det har tillsatts en ny
kommitté, som skall utreda frågan på
nytt. Men den kommittén har samma utgångspunkt
som man tidigare haft, nämligen
att ett storflygfält skall förläggas
till stockholmstrakten. Det är detta jag
anser vara det grundläggande felet i hela
diskussionen om var ett storflygfält
skall förläggas och om hur det skall utbyggas.
Det finns nämligen i stockholmstrakten
inte sådana utrymmen för ett
flygfält av den storlek som ett storflygfält
i framtiden kommer att få, att det
är möjligt att till rimliga kostnader förlägga
storflygfältet dit. Att Stockholm
ligger i utkanten av Europa och vid sidan
om de stora genomgående framtida
linjerna i den internationella flygtrafiken
är ytterligare en anledning att förlägga
storflygfältet söderut.

När denna fråga första gången behandlades,
föreslog jag att storflygfäl -

tet skulle förläggas till åhustrakten, där
man hade fälten nära nog färdiga och
där man har utrymme för en utvidgning,
som kan bli praktiskt taget hur stor som
helst. Där kan man också bygga till betydligt
lägre kostnader än som är möjligt
i Stockholm. Jag tror inte ett ögonblick
att jag skall vinna gehör för denna
tanke nu heller, men för att den inte
skall dö bort helt och hållet i den allmänna
debatten har jag velat upprepa
den.

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Det har i dag här i kammaren
talats om tungomålstalande. Ett
gott exempel på vad det är fick vi i herr
Elowssons utbrott med anledning av mina
ord om de utrikespolitiska händelserna
och om vår ställning till baspolitiken.
Han hävdade att kommunisterna nu för
en ny politik i denna fråga. Det är inte
alls så, herr Elowsson. Vi har icke gjort
någon som helst frontförändring. Vi har
hela tiden förfäktat den meningen att
baspolitiken borde upphöra, att främmande
trupper i såväl öst som väst skulle
återföras till sina hemland och att frågorna
bör lösas genom fredliga förhandlingar.
Det är således inget nytt krav,
som vi här ställer. Men jag måste fråga:
när har vi hört här i kammaren eller
när har vi kunnat läsa i herr Elowssons
tidning, att han framställt krav om att
exempelvis den amerikanska basen på
Island skall utrymmas? Jag har aldrig
hört en viskning från herr Elowssons
sida om någonting sådant. Men det kanske
vore på tiden att det kom.

Till sist vill jag bemöta detta tal om att
vi håller på att förlora kontakter och att
vi måste, som herr Elowsson säger, ändra
om vår politik. Jag vill be herr Elowsson
att titta litet närmare på valsiffrorna.
Såvitt jag vet, har det parti, som han
representerar, förlorat åtskilliga kontakter,
under det att det parti, som jag representerar,
har vunnit åtskilliga nya.
Det borde väl ändå herr Elowsson komma
ihåg, innan han förfaller till sådana
utbrott, som vi nyss hörde.

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungl. proposition

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Här har i dag talats en
hel del om det val till riksdagens andra
kammare som har hållits under innevarande
år. Vi från bondeförbundet kan
inte säga, att det valet liar gått i vårt
tecken på något sätt, utan vi skall inte
vara blyga för att erkänna motgången.
Man kan ju fråga sig vad anledningen
kan vara till att just regeringspartierna
skulle gå tillbaka och oppositionspartiterna
vinna terräng. På den frågan kan
ju väljarna bäst svara vad de anser. Åtminstone
inom vår väljarkår anser vi
att mycket av den förda politiken varit
av det slag, att det inte kunnat accepteras
av de stora väljarmassorna. Nu kan
man ju fråga sig, om inte regeringen
borde ha intagit en annan ställning, när
valsiffrorna blev kända. Jag vill inte alls
uttala mig om hur socialdemokraterna
bort handla — det bedömer de bättre
själva — men för min del anser jag nog,
och jag tror att jag har ganska många
bakom mig därvidlag, att vi bort lämna
regeringen, eftersom väljarna inte längre
velat acceptera det samarbete, som vi
haft med socialdemokraterna och som
jag anser har varit många gånger mycket
fruktbärande.

Bondeförbundet hade haft all anledning,
anser jag, att lämna regeringen,
därför att det regeringsprogram, som
uppgjordes när vi inträdde i regeringen
år 1951, inte har hållits. Det var inte
mycket av det programmet som fanns
kvar, när årets val ägde rum. Skilda omständigheter
hade gjort att en hel del
fått ändras. Nya förhandlingar borde ha
inletts, eftersom man måst vika från en
hel del av vad som fanns med i den
första överenskommelsen.

När herr Ohlon öppnade debatten här
i kammaren i dag, började han med att
citera aposteln Paulus och ägnade därefter
en hel kvart av sitt anförande åt
bondeförbundet. Jag är inte så hemma
i apostlagärningarna som herr Ohlon,
men kom att tänka på ett annat skriftens
ord, som skulle kunna tillämpas på
herr Ohlon, nämligen det som talar om
att någon kom i fårakläder, men invärtes
var en glupande ulv.

4 1''örsta kammarens protokoll 19C>6. Nr 27

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Jag tror inte att allt det skall, som
från oppositionen under höstens val riktades
mot bondeförbundet, är på något
sätt befogat. Tidningarna skrev ju efter
valen att tiden nu är inne för ett samarbete
mellan de tre borgerliga partierna.
Det är klart att man kan tänka sig
ett sådant samarbete, men det bör väl
knappast — såsom här skett — föregås
av försök att nedgöra det parti, som
man sedan vill ha samarbete med. Agitationen
mot oss innehöll också ganska
missvisande uppgifter. Jag vill alltså fästa
herrar Ohlons och Ewerlöfs uppmärksamhet
på att med sådant tillvägagångssätt
vinner man inte ett samarbete.

Det är klart att de åtgärder, som måst
vidtagas för att något så när bevara den
ekonomiska balansen i vårt land, i
mångt och mycket inte varit ägnade att
samla röster för regeringspartierna. Särskilt
de under senare år genomförda
kreditrestriktionerna har haft en så förlamande
inverkan på stora delar av vårt
näringsliv, att jag för min del inte tror
att det finns någon möjlighet att fortsätta
med dem i längden. Det hade enligt
min mening varit befogat att ta upp de
ekonomiska spörsmålen till en närmare
granskning.

Vad jag framför allt vill klandra regeringen
för är att den bara vill använda
en enda väg för att nå målet. Man lägger
nu bara på nya skatter, inför investeringsavgift,
bilaccis etc. för att på det
sättet försöka bemästra situationen.
Finns det då ingå andra vägar att gå?
Jo, det finns andra mycket effektiva
vägar för att komma till rätta med problemen.
Men man tycks inte vilja slå
in på dessa vägar. Vid den senaste remissdebatten
tillät jag mig framhålla att
det vore skäl att införa ett allmänt prisoch
lönestopp. LO:s dåvarande ordförande
svarade, att arbetarpartiet inte
kunde gå med på något sådant. Man vågade
från arbetarpartiets sida helt enkelt
inte ta det ansvaret, utan man söker
i stället genomtrumfa andra åtgärder
som verkar mindre irriterande.

En möjlig utväg är ju att införa en allmän
omsättningsskatt som verkar över
hela fältet och drabbar alla. Den bebo -

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kung!, proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

ver inte tas till alltför kraftigt. Jag skulle
tro att 3 procent i allmän omsättningsskatt
skulle suga upp tillräckligt
med medel till statskassan och dessutom
ha den fördelen att vi kunde slopa alla
de andra extra pålagorna.

Vad som kanske framför allt bidragit
till att skapa den ekonomiska situation,
i vilken vi nu befinner oss, är den fria
importen. Det skall, säger man, inte finnas
några hinder för importen av varor,
utan landets gränser skall därvidlag stå
öppna. Vi skall, hävdar man, fritt kunna
importera de varor som svenska folket
önskar köpa. Det låter mycket vackert
att säga att det inte skall finnas något
hinder för den fria importen. Men
låt oss kasta en blick på vår handelsbalans!
Förra året hade vi ett underskott
på 1 200 miljoner kronor, och i
år räknar man med att underskottet
skall bli ännu större. Sjöfartsinkomsterna
utjämnar visserligen en del av underskottet
i handelsbalansen, men faktum
är att vi i vår handelsbalans har ett
underskott på många hundra miljoner
kronor. Detta underskott medför att vårt
penningvärde försämras och att vår valutareserv
minskas. Vi står kanske snart
i den situationen, att de åtgärder, som är
vidtagna från regeringens sida, ingalunda
räcker för att kunna bemästra de svårigheter
som här kan uppstå.

Vi vet heller inte vilka lönekrav som
kan komma att resas i den stundande
avtalsrörelsen. Produktionsökningen uppgår
till mellan 3 och 4 procent. Löneglidningen
utöver avtalen ligger mellan
8 och 9 procent. Det skulle vara mycket
intressant, om vi i dag kunde få veta,
hur långt man kommit i underhandlingarna
på löneområdet och vilka krav som
där rests. Hur tänker man sig från regeringens
sida kunna bemästra situationen,
för den händelse löntagarna skulle
kräva större löneökningar än vad som
motsvaras av produktionsökningen under
det gångna året? Vi får inte blunda för
att ett dylikt krav från löntagarsidan
kunde medföra allvarliga faror för vårt
land.

Regeringen har nu föreslagit att den
hittills utgående bilaccisen skall om -

vandlas till en icke tidsbegränsad omsättningsskatt
på nya bilar. Enligt den
framlagda propositionen skall de pengar,
som inflyter genom omsättningsskatten
på nya bilar, ingå i den allmänna
budgeten. Jag kan inte tänka mig att åtminstone
bondeförbundet i gemen kan
acceptera en sådan linje. Man vill här
från regeringens sida beskatta bilarna på
ett särskilt sätt och ta ut mer pengar än
vad som är nödvändigt för vägunderhåll
och vägbyggen. Genom alt ändra namnet
på denna pålaga från bilaccis till omsättningsskatt
anser man sig ha möjlighet
att låta pengarna ingå i den allmänna
budgeten. Om denna omsättningsskatt på
nya bilar nu över huvud taget skall tas
ut, bör den enligt min mening icke ingå
i den allmänna budgeten utan användas
för vägunderhåll och vägbyggen i framtiden.

Så som det ekonomiska läget nu utvecklat
sig i vårt land tvingas vi nog helt
enkelt att överväga en viss importbegränsning.
Det kan vi inte, säger man, tv
det strider mot ingångna tullavtal etc.
Men ett faktum är ju att andra länder
garderat sig för en ohämmad import av
varor, av vilka man själv producerar mer
än som kan finna avsättning inom det
egna landet.

Situationen för fruktodlarna i vårt
land är mycket beklaglig. Stora mängder
god svensk frukt ligger och förstörs eller
ruttnar på grund av att vi importerar så
mycket utländsk frukt, att folket i vårt
land inte har möjlighet att konsumera
den svenska fruktskörden. Jag vet inte
vad detta beror på, ty det är ju allmänt
känt och omtalat att den svenska frukten
är bättre än den utländska. Det måste väl
vara förtjänsten på den utländska frukten
som gör att man inom handeln är
mera angelägen om att handla med den,
men nog borde man väl med god vilja
från regeringens sida kunna hjälpa de
svenska fruktodlarna ur deras svåra dilemma
för närvarande. Man bjuder ju
inte ens så mycket för den svenska frukten
som det har kostat att bespruta den
för att hålla den fri från skorv och dylikt.

För jordbrukets del ansåg man ju i

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

våras, att skördeutsikterna var mycket
goda, och det var de. Man trodde att
skörden skulle bli mycket god, men dessa
förhoppningar har i betydlig grad
grusats genom den dåliga väderleken,
och de priser som man vid avtalets ingående
ansåg att man skulle uppnå har
inte på något sätt kunnat uppnås. Det är
så lätt att ställa förhoppningar, när man
ser hur det utvecklar sig på våren, men
man vet inte hur det blir förrän man
får in skörden i ladan. Jag hoppas i alla
fall, att utvecklingen i fråga om priset
på jordbruksprodukter skall kunna hålla
sig något så när inom den ram som man
har avsett i det nyss ingångna treårsavtalet.

Jag lyssnade med mycket stor uppmärksamhet
på finansministerns anförande
här i kammaren, när han talade
om de nya taxeringsvärdena. Vi hörde
ju också finansministern i radiodebatten
före valet, då han sade att de nya taxeringsvärdena
inte skulle medföra ökade
skatter. Jag kunde inte uppfatta, hur han
klarade ut det här i sitt tal, men jag
skulle vilja efterlysa, hur finansministern
skall kunna befria fastighetsägarna
från högre skatter, då taxeringsvärdena
höjs. Det kan ju gå, om finansministern
är beredd att höja de skattepliktiga förmögenheterna
högst betydligt. Detta kunde
naturligtvis hjälpa till en hel del, men
inom många områden anser man att
taxeringarna bör höjas med 60—70 procent,
och detta kan bli till mycket stort
förfång för dem som blir taxerade efter
de hittillsvarande priserna, eftersom vi
har sett hur priserna, särskilt på skogsprodukter,
har fallit under den senaste
tiden.

Herr talman! Jag har med detta bara
velat klarlägga min inställning till den
nyss träffade överenskommelsen om regeringssamverkan.
Jag skall lojalt försöka
uppfylla de plikter som vi liar åtagit
oss, men jag vill också förbehålla mig
rätt att sjiilv få deltaga i förhandlingarna,
när de stora spörsmålen kommer att
avgöras. Man kan kanske inte alltid acceptera
de linjer som regeringen drar
upp, utan man bör kanske kunna i viss
mån jämka på olika håll.

Jag skulle också vilja säga, att den oro
som nu råder ute i världen är mycket beklaglig
och att jag hoppas och tror, att
utvecklingen inte skall gå dithän att ett
nytt världskrig skall kunna utbryta. Det
är med djupt deltagande som vi sett vad
Ungerns folk lider, och det är säkerligen
värt allt beaktande, vad som från svensk
sida kan göras för att hjälpa dessa människor.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att i all korthet försöka besvara en fråga,
som herr Ewerlöf ställde till mig för
en stund sedan. Tyvärr hade jag inte
tillfälle att höra frågan, då jag var inne
i andra kammaren, men jag har förstått
att han efterlyste ett besked från regeringen
om hur regeringen ser på strävandena
att åstadkomma en gemensam
europeisk marknad.

Det må då vara mig tillåtet att göra en
liten tillbakablick. Någon gång under
förra halvåret av 1955 sammanträffade
de sex i kol- och stålunionen samarbetande
länderna till ett möte i Messina.
Man kom där överens om att på allvar
söka åstadkomma en tullunion mellan
dessa länder. Sedan dess har ju arbetet
inom sexmaktsgruppen pågått, och vid
överläggningar inom Parisorganisationen,
OEEC, har arbetet inom sexmaktsgruppen
hela tiden uppmärksammats.
Man har från OEEC:s sida efterlyst redogörelser
för hur sexmaktsgruppens arbete
fortskridit. Samtidigt har man från
vissa länders sida, däribland inte minst
vårt eget, försökt tillvarata möjligheterna
att med OEEC:s hjälp driva fram
tullsänkningar inom Europa. Vi har känt,
att om OEEC-länderna samverkade inom
GATT, skulle det vara möjligt och lättare
att åstadkomma effektivare tullsänkningar
än om vart och ett av länderna i
Västeuropa ginge fram inom GATT-organisationen
vart för sig.

Som ett resultat av förberedande överläggningar
mellan vissa länder i OEEC
framlades närmast på svenskt initiativ en
plan för en tullsänkning för alla västeuropeiska
länder. Det var en automa -

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

tisk tullsänkningsplan, det var fråga om.
Detta framlades vid ett ministermöte,
som hölls i juli månad detta år. Den planen
mötte allmänna instämmanden även
från länder som inte deltagit i det förberedande
arbetet, bl. a. Tyskland. Likaså
har Italien förklarat sig införstått
med dessa strävanden, även om man ansåg
sig förhindrad att i detalj ta ställning
till planen. Från engelsk sida framhölls,
att någon ståndpunkt till den inte
kunde tas. England ansåg att det var ett
annat spörsmål som i detta läge gjorde
sig gällande och som var viktigare att
man försökte lösa, nämligen frågan om
en mera vittgående europeisk ekonomisk
integration. Man pekade i det sammanhanget
på planerna att åstadkomma en
tullunion för de sex länder, som deltagit
i Messinakonferensen, och man
framhöll att undersökningar och utredningar
borde verkställas inom OEEC:s
ram för att närmare belysa frågan, huruvida
det var möjligt att ansluta även
andra länder till en sådan tullunion, ansluta
dem i formen av ett frihandelsområde.
Det förhåller sig ju på det sättet
•— jag ber om överseende, om jag låter
alltför skolmästaraktig i kammaren i
detta sammanhang -— att i en tullunion
har man gemensamma tullar utåt och
inga tullar inom unionen. Ett frihandelsområde
däremot innebär att man har
tullfrihet mellan de i frihandelsområdet
ingående länderna men rätt för områdets
länder att gentemot tredje land,
alltså land som inte ingår i frihandelsområdet,
fixera tullarna alltefter varje
enskilt lands behov. För England var
det omöjligt att tänka sig en anslutning
till en tullunion med hänsyn till det intresse,
som England har för hela samväldet.
Av den anledningen begärde England
att man i stället skulle undersöka
möjligheterna att skapa ett frihandelsområde,
anslutet till en tullunion mellan
sexmaktsstaterna. Det blev också
ministerrådets beslut att dessa undersökningar
utan dröjsmål skulle sättas
i gång och bedrivas av vederbörande
organ inom OEEC.

Det är klart att en rad spörsmål och
frågor här anmäler sig. Jag skall bara

i korthet exemplifiera dem utan att alls
försöka vara uttömmande i min redogörelse.

En första fråga är vilka varukategorier
som skall ingå i ett sådant frihandelsområde.
En annan fråga är vilka
övergångsbestämmelser som blir erforderliga
i de olika sammanhangen. En
tredje fråga: Vilket maskineri och vilken
administration behöver organiseras
upp för att övervaka och kontrollera
verksamheten? Som ytterligare spörsmål
kan nämnas, vilka undantag av tillfällig
natur som kan vara erforderliga när det
gäller de i frihandelsområdet ingående
länderna. Slutligen möter den mycket
viktiga frågan, hur man skall förhindra
en transitohandel att medföra för de olika
länderna skadliga verkningar. I den
mån länderna inom frihandelsområdet
har olika tullmurar utåt kan det ju vara
lockande för dessa länder att försöka
täcka sin import från tredje land via
transitohandeln över det land som har
de lägsta tullarna.

Som jag nyss sade innebär detta inte
på något sätt en uppräkning av alla de
spörsmål som är föremål för utredning
och diskussion, utan endast en kanske
rätt ofullständig exemplifiering. Men den
räcker väl ändå för att ge en antydan om
problemets oerhörda räckvidd och svårlösbarhet.

Emellertid har redan utredningar i enlighet
med ministerrådets beslut i somras
igångsatts inom OEEC:s sekretariat
och inom handelsstyrelsen. I dessa har
Sverige hela tiden deltagit. Inom den
svenska regeringen har vi sagt oss att
dessa strävanden på intet sätt står i konflikt
med våra strävanden att åstadkomma
en gemensam nordisk marknad, utan
mycket väl låter sig förenas med dem.
Det kan vara värt att allvarligt överväga,
om inte länderna i Västeuropa på
detta sätt borde knytas ekonomiskt mera
samman. Därför har vi som sagt på olika
sätt deltagit i dessa utredningar och undersökningar.
Samtidigt har vi givetvis
genom våra egna organ och myndigheter
på detta område parallellt bedrivit
utredningar inom vårt eget land. Kommerskollegium
är sålunda inkopplat på

Onsdagen den 31 oktober 195G

Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

utredningsarbetet och tar upp problemen
allteftersom de anmäler sig i det internationella
sammanhanget.

Tidtabellen för utredningsarbetet innebär
att man hoppas nå fram till ett
preliminärt resultat i början av år 1957,
ett resultat som skall göra det möjligt att
i varje fall besvara frågan, huruvida den
tanken är fruktbärande att till en eventuell
sexmaktsgrupp, som utgör en tullunion,
ansluta ett frihandelsområde.

Det är givet att vägen till en västeuropeisk
ekonomisk integration av detta slag
är lång och mödosam. Utom alla de tekniska
problem, som man ingalunda ännu
ser lösningen på, föreligger ju mycket
väsentliga politiska svårigheter. Redan
inom sexmaktsgruppen finns både politiska
motsättningar och motsättningar
av ekonomisk art, vilka ingalunda ännu
har överbryggats. Under sådana omständigheter
tror jag att det är skäl att varna
för en alltför överdriven optimism
beträffande resultaten på detta område.
Vi vet sannerligen inte i dag, om eller
när ett sådant samarbete kan komma till
stånd. Jag tänker då inte på de händelser,
som timat under den sista veckan
och de sista timmarna; redan dessförinnan
fanns det all anledning att hysa en
viss skepsis i fråga om möjligheterna
att den här vägen verkligen åstadkomma
ett vidgat ekonomiskt samarbete. Vi har
ändå från svensk synpunkt ansett det
värdefullt att göra vad vi kan för att
stödja strävandena i denna riktning. Om
denna tanke kan förverkligas, innebär
det ju för vårt vidkommande att åtskilliga
ändringar i gällande tullagstiftning
och annan lagstiftning kommer att bli erforderliga.
När vi kommer att kunna
överblicka detta och därpå grunda förslag
till riksdagen, kommer självfallet
kanske också en mera fruktbärande debatt
kring dessa frågor att kunna äga
rum.

Detta var, lierr talman, egentligen vad
jag både att säga i anslutning till herr
Ewcrlöfs fråga.

Får jag, när jag iindå har ordet, bara
göra ett litet tillägg. Jag har förstått att
herr Ewcrlöf också efterlyst ett mera
effektivt skydd mot dumpingåtgiirder än

det vi har i vår nuvarande antidumpingtullagstiftning.
Jag är gärna överens med
herr Ewerlöf om att vår lagstiftning på
detta område är ett relativt svårhanterligt
instrument när det gäller att förhindra
skadeverkningar på svenska industrier
på grund av tilfälliga av dumping
föranledda kraftiga prissänkningar.
Jag är angelägen att understryka vad jag
hade tilfälle att i går framhålla i en interpellationsdebatt
i andra kammaren,
nämligen att man under alla "omständigheter
bör pröva olika vägar för att förhindra
att bestående skada vållas det
svenska näringslivet av tillfällig och
dumpingartad export från utlandet. Erfarenheterna
under de år vi haft antidumpingtullar
— det var fram till mitten
av år 1955 och gällde då nylonstrumpeområdet
— säger oss emellertid att
denna typ av motåtgärder är besvärlig
att administrera och handha. Ju längre
en sådan lagstiftning är i kraft, desto
lättare blir det för de utländska exportörerna
att kringgå den.

Jag utvecklade som sagt dessa frågor
närmare i en interpellationsdebatt i andra
kammaren i går. Jag vill bara tillägga
att man kanske får söka sig fram även
på andra vägar. Det har vi ju redan gjort
när det gällt att skydda vår egen textilindustri
gentemot en export av uppenbar
dumpingkaraktär från Östeuropa.
Det sker genom att handha importlicensgivningen
på ett sådant sätt, att inte verkningarna
blir till orcparabel skada för
industrien.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är handelsministern
mycket tacksam för hans vänlighet att
besvara den fråga jag ställde, som närmast
var föranledd av att det märkliga
har inträffat, att England mot tidigare
förmodan har förklarat sig intresserat
av att eventuellt ansluta sig till en integration
på detta område inom Västeuropa
mellan de sex staterna, låt vara
på frihandelsbasis. Jag har ju det intrycket,
att om detta nu verkligen kommer
att resultera i någonting, kommer
det med nödvändighet att förutsätta att

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

vi försöker vara med i denna sammanslutning,
ty skulle England ansluta sig
till den, är det väl mycket svårt att tänka
sig att vi skulle ställa oss utanför.
Det är angeläget att vi under alla de utredningar,
som skall föregå en sådan,
visar ett verkligt positivt intresse för
denna tanke. Därtill kommer ju att den
på visst sätt griper in i vårt sysslande
med den nordiska marknaden. Man har
litet svårt att föreställa sig hur det skulle
te sig. —• Kan man ha både en nordisk
marknad och gå in såsom nordisk marknad
i den europeiska? Det finns åtskilliga
tecken, inte minst med hänsyn till
motståndet i Norge, som skulle kunna
tyda på att det skulle finnas större utsikter
för oss att gemensamt ansluta oss
till en europeisk sammanslutning än att
realisera den nordiska marknad, som nu
är i sina födslovåndor.

Denna kombination av frågor, å ena
sidan den nordiska marknaden och å
andra sidan utsikten till en europeisk
marknad, komplicerar förhållandena,
men jag har redan på detta stadium velat
understryka, att jag tror att vi har anledning
att redan från början ställa oss
mycket positiva till en utveckling mot
en europeisk marknad, även om den
skulle ligga mera avlägset till.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är helt överens med
herr Ewerlöf om att det vore svårt att
tänka sig, att Sverige och Norden skulle
stå utanför en gemensam europeisk
marknad där även England ingår. Våra
meningar är på den punkten inte alls
delade. Däremot har jag inte lika svårt
som herr Ewerlöf att se, att en nordisk
gemensam marknad skulle kunna vara
ansluten till ett större europeiskt frihandelsområde.
Lika väl som sexmaktsstaternas
tullunion skulle ingå i ett sådant
område, bör även en gemensam nordisk
marknad kunna anslutas. Just av den
anledningen är strävandena på det nordiska
området sannerligen inte ett alternativ,
utan i hög grad kanske en väg
fram emot ett mera vidgat europeiskt
samarbete.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! När vi riksdagsmän allt
emellanåt får kontakt med medborgarna
ute i landet, händer det numera allt oftare
att man till oss riktar frågan: »Varför
sysslar ni i riksdagen nu för tiden
så ytterst sällan med frågor och problem,
som ligger på ett högre plan, alltså ovanför
det enbart materiella? Har ni alldeles
förlorat intresset för idépolitik, för
andliga och moraliska värden, för
grundläggande och vägledande normer
o. s. v.?»

Dessa frågor förvånar egentligen
ingen. De synes mig tvärtom vara synnerligen
berättigade. Innerst inne torde
väl heller ingen av oss gärna kunna förneka
det. Vi har här i riksdagen tyvärr
alltför mycket — jag vågar säga det —
drunknat i den mängd av spörsmål som
hör samman med våra rent ekonomiska
förhållanden, med vår traktan efter allt
högre levnadsstandard och ett utökande
av vår allmänna sociala omvårdnad etc.
Och visst är det mycket betydelsefullt
att vi ägnar de härmed sammanhängande
intressena och problemen all nödig
uppmärksamhet och omtanke, men det
finns dock någonting annat, något som
sett på djupare och längre sikt är långt
betydelsefullare för ett folks liv och fortbestånd
än så.

Då man analyserar de strömningar
och yttringar, som för dagen kännetecknar
vårt eget folk, kan det inte hjälpas
att man får en stark känsla av att vi behöver
någonting annat, något som kan
så att säga lysa och värma och framför
allt inspirera och vägleda vårt folk och
alldeles särskilt vår ungdom på dess väg
framåt. Jag tror knappast att jag behöver
närmare redogöra för vad jag i detta
fall åsyftar, men jag bör kanske ändå
med några ord beröra frågan, nämligen
det ökade spritmissbruket. Bakgrunden
är känd, och jag kan därför fatta mig
kort. De dagliga nyheterna ger en ytterligare
stark belysning av densamma, och
genom vad som redan förut yttrats i olika
sammanhang framstår läget för oss
alla såsom högst allvarligt och oroväckande.
Jag kan emellertid inte underlåta
att i förbigående uttrycka min förvåning

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

över att ingen av denna kammares
gruppledare och inte heller någon annan
ledamot med undantag av herr
Elowsson i Kristianstad med ett enda
ord i dagens debatt har vidrört denna
fråga, som för mig framstår såsom vårt
folks för dagen mest brännande fråga.

Man har talat om motbokens avskaffande
och spritens frisläppande och om
hur denna riksdagens åtgärd sedermera
har utlöst krafter och beteenden inom
vårt folk, som hotar att bli för detsamma
ödeläggande. Nu efteråt kan beslutet
självfallet klandras. Det är som vi vet
alltid lätt att vara efterklok. Men just vid
tiden för beslutets fattande var det ett
ytterst begränsat fåtal, som hävdade någon
annan mening.

Visst kan man säga att det var ett
missgrepp att släppa spriten fri innan
samhället var berett att till fullo möta
konsekvenserna. Och visst kan man rikta
en allvarlig kritik även mot det sätt,
på vilket denna övergång i många avseenden
sedermera har utformats. Men
den största av alla missräkningar var väl
ändå den, att vi här i riksdagen till synes
satsade altför högt på vårt svenska
folks förmåga att möta de frestelser, som
var förenade med spritens frisläppande.

Nog motsåg vi alla att själva övergången
skulle bli svår, men ingen kunde
väl då ana, att framför allt ungdomen
skulle så ohejdat hänge sig åt spritmissbruket
som fallet sedermera visat sig
vara. Någon »övergång» tycks det nu inte
bli fråga om. Man har tvärtom mycket
starka skäl att befara motsatsen.

Jag skall inte här ge mig in på någon
mer eller mindre realistisk skildring av
vad som dagligen sker i samband med
det ohejdade spritmissbruket. Därom
ger våra dagstidningar tillräckliga besked.
Jag vill bara säga, att vad vi i detta
fall läser och hör talas om och ser omkring
oss, det är endast som en stilla
krusning på ytan mot vad som i verkligheten
sker. De verkliga och hjärtskärande
tragedierna utspelas i det tysta — i
hemmen —• där tusendcn och åter tusenden
av mödrar och barn dagligen lever
under ett spritens inferno, som inte
i ord kan beskrivas.

Vi riksdagsledamöter har onekligen
ett mycket stort ansvar inte blott mot
dessa spritens direkta offer utan än mer
mot alla dom som oförskyllt får lida för
dess skull. Jag vill innerligt hoppas, att
vi alla inser det allvarliga i läget och är
medvetna om nödvändigheten av ett
snabbt och effektivt ingripande på ena
eller andra sättet. Jag kan inte med bästa
vilja i världen dela den optimism, som
hävdar att vi skall vänta i fem år eller
ännu längre för att se, om inte en bättring
möjligen kan komma av sig själv.
Det vore förvisso ansvarslöst att under
en dylik väntetid låta så många liv och
så stora både mänskliga och andra värden
gå till spillo. Här krävs tvärt om
handling och handling snart!

Tillåt mig, herr talman, att i detta
sammanhang även peka på en annan sak.
Vi läste för inte så länge sedan om hur
bränneriidkarrörelsens främste representant
i detta land uttryckte sin ohöljda
glädje och tillfredsställelse över att
nämnda rörelse — tack vare årets goda
potatisskörd — hade utsikter att kunna
färdigställa hela 40 miljoner liter brännvin
för inhemsk konsumtion. Inför ett
yttrande av dylikt slag och inför en rörelse
av sådan art kan man inte undgå
att göra vissa reflexioner. Man frågar
sig: Finns det något uns logik i våra
strävanden att förbättra vår folknykterhet,
när vi samtidigt tillåter och förskaffar
oss inkomster på en hantering, som
uppenbarligen mer än något annat medverkar
till vårt folks och vår ungdoms
fortsatta nedsupning?

Jag ställer än en gång frågan: Var har
vi logiken? Var finns det samhälleliga
ansvaret? Och slutligen: Är en dylik
hantering värdigt ett kultursamhälle?

Det är obestridligt att alkoholfrågan
och dess menliga inverkan på och sammanhang
med flera av våra samhällsuppbyggande
strävanden är av sådan art,
att den måste ägnas den allra största
uppmärksamhet. Inte minst får vi beakta
föredömets stora betydelse. Det är
högst anmärkningsvärt hur man i dessa
dagar på vissa håll beskärmar sig över
spriten ocli vad den åstadkommer.
Detta gäller särskilt inom sådana kret -

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

sar, där man aldrig haft förståelse för
eller i övrigt gjort något för en spritfri
livsstil. Det är lätt att i detta fall säga
hur andra skall leva, men hur lever man
själv? Det är lätt att använda Jakobs
röst, men vems är händerna? Är det inte
månne så, att vi äldre i många fall ger
ungdomen ett dåligt föredöme inte bara
när det gäller förhållandet till spriten
utan också i många andra avseenden?
Vore det inte en naturlig och konsekvent
följd av vad som nu sker, att man exempelvis
inom såväl kommunala som övriga
instanser allmänt gick in för en spritfri
representation? Den frågan har aktualiserats
ifrån nykterhetshåll och andra
ansvarskännande håll vid flera olika
tillfällen tidigare. Nu borde frågan ur
ren föredömessynpunkt vara mogen för
ett realiserande mot bakgrunden av vad
som sker.

Men jag undrar hur många som verkligen
är beredda att göra det. Man blir
faktiskt förtvivlad, när man konstaterar
med vilket lättsinne och med vilken ansvarslöshet
såväl enskilda medborgare
som samhälleliga grupper ger sig spriten
i våld. Man blir det inte minst då man
å andra sidan dagligen och stundligen
iakttar spritbrukets ödelägande inverkan
på hem, individ och samhälle. Ett är säkert.
Vi skulle i dag behöva en omfattande
och genomgripande väckelse, ja, vi
skulle behöva en ny Peter Wieselgren,
som kunde öppna ögonen på vårt folk
och återföra detsamma till besinning.

Jag vill, herr talman, i fortsättningen
också understryka, att de yttringar och
beteenden, som för närvarande kännetecknar
vissa grupper bland vårt folk,
emellertid inte härleder sig enbart från
det spritmissbruk som vi här har talat
om, även om detta givetvis bär en mycket,
mycket stor del av skulden. Vi bevittnar
parallellt härmed också en andlig
och moralisk uppluckring och nivellering,
som medför att man kastar gamla
grundläggande sanningar och bärande
normer över bord. Den kulturradikalism,
som alltmer gör sig bred här i landet,
avsätter även sina tydliga spår i beteenden
och handling. Det skall bevars anses
som »modernt och kulturellt» att fri -

göra sig från gångna tiders tänkesätt
med avseende på religion och moral
och vad i övrigt därmed sammanhänger.
De bärande och vägledande livsnormer,
som vi äldre en gång tillägnade oss genom
tio Guds bud, har varit rättesnöret
för gångna generationers liv och handlande,
men de är det inte längre för stora
delar av det yngre släkte, som vi möter
i dagens samhälle.

Jag vill inte här uppträda som moralisk
domare, det vare mig fjärran, men
jag kan ändå inte underlåta att ge uttryck
för den rent personliga uppfattningen,
att mycket av det som vi i dag
bevittnar och med indignation förfasar
oss över, är en direkt följd av ett allt
större åsidosättande och förgätande av
dessa grundläggande och uppehållande
livsregler. Nu sägs det att man inte skall
predika moral för andra. Nåväl, det må
så vara. Jag vet att moralpredikanter inte
är populära, och jag har själv inte någon
tanke på att uppträda som sådan.
Men vi måste ändå medge, att den uppluckring
som har skett och alltjämt sker
på detta område, synbarligen leder till
ett träsk av andlig och moralisk försumpning
som hotar att bli vårt folks
öde.

Ett är säkert, nämligen att mycket
skulle vara annorlunda och bättre inom
vårt eget folk och även ute i umgänget
nationerna emellan, därest en ny inställning,
grundad på moraliskt ärliga och
altruistiskt humanitära synpunkter mer
än hitintills finge göra sig gällande.

En av våra västsvenska tidningar kritiserade
häromdagen riksdagsman James
Dickson i andra kammaren för att han
vid Europarådets senaste sammanträde
i Strassburg hade mod att bryta en lans
för M. R. A:s — det vill säga Moralisk
upprustnings — strävanden och syftemål.
Jag måste bekänna att jag i detta
avseende personligen står helt och hållet
på herr Dicksons sida. Yi behöver
nämligen en helt annan mentalitet bland
dem, som i dag bär ansvaret för folkens
öden, än den, som under det gångna
halvseklet har skänkt oss två förödande
världskrig och kanske från och med i
dag har givit oss inledningen till ett

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungl. proposition

tredje världskrig med allt vad detta kan
komma att medföra. Man måste såväl
de enskilda människorna emellan som
nationerna emellan börja tänka om och
låta sig ledas av helt andra principer än
dem, som i så stor omfattning hittills
varit vägledande.

Herr talman! Som slutlig sammanfattning
av vad jag här anfört, särskilt när
det gäller våra egna förhållanden här
hemma, vill jag för det första starkt understryka
nödvändigheten av ett snabbt
och effektivt ingripande mot det tilltagande
spritmissbruket. För det andra
vill jag även efterlysa vad man från ansvarigt
regeringshåll ämnar vidtaga för
slags åtgärder i syfte att motverka den
rent moraliska upplösning, som i stigande
omfattning kännetecknar stora delar
av vårt folk. Tiden hastar, och vårt ansvar
förbjuder oss att stillatigande och
med armarna i kors bevittna vad som
nu sker.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Det är ju ganska naturligt
att våra inrikespolitiska problem
med hänsyn till de senaste dagarnas och
de senaste timmarnas utrikespolitiska
händelser får mindre proportioner än
vanligt i en sådan här remissdebatt. Vi
hyser väl alla en varm och innerlig förhoppning
att konflikten mellan Israel
och Egypten snabbt skall kunna få en
fredlig lösning och att riskerna för en
utvidgning av kriget skall kunna elimineras.
Vi hoppas väl också att den senaste
tidens händelser i Östeuropa skall
leda till en successivt ökad frihet för
folken där från diktatur och förtryck.
De polska ocli ungerska folkens frihetssträvanden
har ju redan givit positiva
resultat, som vi med glädje noterat, samtidigt
som vi helt naturligt starkt reagerat
mot försöken att slå ned frihetsrörelsen
med militära maktmedel. Många
människoliv har ju frihetskampen krävt
i Ungern, men till sist måste väl ändå

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.
de, som vill försvara diktaturen — inte
bara med egna maktmedel, utan också
med främmande militära maktmedel —
komma att inse att stridsvagnar och kanoner
inte kan utplåna ett folks frihetslängtan.

I vår inrikespolitiska debatt står samhällsekonomien
i förgrunden. Under innevarande
år har vi haft en, kan man
säga, relativt god stabilitet. Men med
hänsyn till högkonjunkturen utomlands,
som ytterligare kan stegras på grund av
den internationella politiska spänningen,
och med tanke på de förestående lönerörelserna
kan vi tyvärr inte räkna med
någon snabb avveckling av alla de åtgärder,
som vidtagits i inflationsbekämpande
syfte. Jag tycker att det finns anledning
och att det borde ha funnits anledning
också från oppositionens sida
att med tillfredsställelse notera de lättnader,
som ställts i utsikt och som är
välkomna. Det kan inte bestridas, att det
är de mindre företagen som drabbats
hårdast av kreditåtstramningen, och
därför är det tillfredsställande att i det
nya regeringsprogrammet bebådats lättnader
i kredithänseende för jordbruk,
hantverk och småindustri. Lättnaderna
är som sagt välkomna, men det är ingen
som tror att de löser alla kreditproblem
för de mindre företagen.

Med tillfredsställelse kan också noteras
de lättnader, som föreslagits i fråga
om investeringsavgiften och bilaccisen.
Beträffande investeringsavgiften skall
det avgiftsfria beloppet, såsom redan påpekats,
höjas från 20 000 till 30 000 kronor,
och när det gäller bilaccisen skall
ju bussarna, som svarar för en viktig
del av kommunikationerna särskilt på
landsbygden, undantas från accis. Även
slopandet av bilaccis för begagnade bilar
är en välkommen lättnad.

Herr talman! Jag skulle vilja göra några
personliga reflexioner om kreditpolitiken
och frågan om investeringarna.
Man har nog både inom regeringspartierna
och inom oppositionen haft alltför
överdrivna förhoppningar om en
snabb effekt av kreditåtstramningen i
inflationsdämpande riktning. Verkningarna
hittills för de större företagen i

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

allmänhet synes ju vara relativt begränsade
bland annat på grund av ökad kreditgivning
från utlandet, förskjutningar
i skatteinbetalningen från bolagen och
ökad kreditgivning från företag med
god likviditet till kreditbehövande företag.

1 ett läge med påtagliga inflationsrisker
kan man inte undgå att begränsa
även näringslivets investeringar. En
överfull sysselsättning och ett försämrat
penningvärde är ju inte önskvärda. Men
investeringsbehoven är utomordentligt
stora i vårt samhälle, inte minst inom
näringslivet, och vi är alla säkert medvetna
om att på längre sikt är det helt
enkelt nödvändigt att vi ger ökat utrymme
åt näringslivets investeringar, om vi
skall kunna nå en relativt snabb höjning
av vår levnadsstandard och vårt land
skall kunna behålla och stärka sin ställning
på världsmarknaden. I dag köper
man i regel inte nya maskiner därför att
de gamla är utslitna, utan därför att de
nya är effektivare än de man har förut.
Man är tvungen att skaffa sig dessa
nya maskiner för att kunna hålla sin
ställning i konkurrensen. En fortsatt rationalisering,
man må kalla den automation
eller någonting annat, ställer stora
krav på investeringar, och arbetstidsförkortningen
likaså. Atomkraftens utnyttjande
för fredliga ändamål som energikälla
och som värmekälla ställer oss också
inför stora kapitalslukande investeringar.
Därför vill jag som min mening
säga — det är kanske inte någon nyhet
i den politiska diskussionen, men jag
tycker det finns anledning att understryka
det — att nödvändigheten av att
på kortare sikt begränsa investeringarna
för att upprätthålla den samhällsekonomiska
stabiliteten inte får skymma nödvändigheten
av en anpassning av den
ekonomiska politiken på längre sikt för
att stimulera de produktiva investeringarna.

Jag tror att om man vill se realistiskt
på vår ekonomiska politik kan man inte
komma ifrån att det finns ett visst fog
för den kritik som framförts, att åtstramningen
borde ha satts in mera mot konsumtionen
och mindre mot investering -

arna. Men jag skulle vilja tillägga att en
sådan kritik knappast förefaller befogad
från oppositionens sida, eftersom
denna exempelvis har motsatt sig införandet
av bilaccisen. Denna är ju ändå
ett medel att begränsa den privata konsumtionen.
Herr Ohlon sade här att
tungomålstalandets tid är förbi. Ja, det
skulle man kunna vänta sig nu när valet
är över, men jag tycker inte att herr
Ohlons anförande visade att tungomålstalandets
tid var förbi.

Herr Ohlon säger bland annat att pristrycket
i hög grad kommer från konsumtionssidan,
och det tror jag är ett riktigt
konstaterande. Men om vi, som herr
Ohlon också sade, skall kunna öka de
produktiva företagens investeringar på
bekostnad av den privata och offentliga
konsumtionen, då vill jag gärna ställa
den frågan till herr Ohlon: Vilket recept
har herr Ohlon för att nå detta mål? Det
var utmärkta synpunkter, men man fick
inte något besked om vad folkpartiet
egentligen vill. Inte ens när valet är över
är tungomålstalandets tid förbi i folkpartiet.
Vilka konkreta åtgärder, herr
Ohlon, vill folkpartiet och oppositionen
i övrigt förorda för att nå just det man
vill — en begränsning av konsumtionen
till förmån för de produktiva investeringarna? Man

måste ju konstatera att folkpartiet
inte har prutat på några statsutgifter.
Dess politik har ju inte varit att begränsa
den offentliga konsumtionen,
utan snarare tvärtom. Folkpartiets ställningstagande
i skattefrågan innebär inte
att man skulle velat begränsa medborgarnas
konsumtionsmöjligheter utan att
man velat skapa en möjlighet till ökning
av den privata konsumtionen. Jag vill
för min del också säga att om man från
oppositionens sida vill föra en sådan politik,
dessutom vill öka bostadsbyggandet
avsevärt och därjämte vill lägga tyngdpunkten
i den ekonomiska politiken på
en rörlig ränta, som ju främst riktar sin
udd mot de privata investeringarna, så
förstår jag inte hur man skall kunna förverkliga
ett program om att begränsa
konsumtionen till förmån för investeringarna.
Jag tycker det skulle vara gans -

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungl. proposition

ka värdefullt att få litet mera kött på
benen i den här debatten, d. v. s. om
oppositionen talade om vad den verkligen
vill — eller är det allmänna talesätt
och ingenting annat som man rör sig
med?

För att nå en bättre avvägning mellan
konsumtion och investeringar är det ju
av utomordentlig betydelse hur exempelvis
den förestående avtalsrörelsen kommer
att gestalta sig. På tjänstemannasidan
synes man inrikta sig på ganska betydande
löneökningar nästa år. Detta
kan knappast vara ägnat att främja möjligheterna
till en återhållsam lönerörelse
över hela linjen. Det förefaller mig som
om detta problem borde ägnas särskild
uppmärksamhet inom oppositionen, där
man under valrörelsen, inte minst i radiodebatterna,
ville ge väljarna ett intryck
av att oppositionen ställde sig mycket
välvillig till ganska kraftiga lönehöjninger
åtminstone för vissa tjänstemannagrupper.

För min del vill jag klart och bestämt
säga att det skulle vara synnerligen
olyckligt om avtalsrörelsen nästa år
skulle skapa nya svårigheter för balansen
i vår samhällsekonomi, ja, inte bara
det utan också aktualisera kravet på nya
åtgärder mot näringslivets investeringar.
En sådan politik skulle stå helt i strid
med önskemålet om en återhållsam konsumtionsutveckling
till förmån för investeringarna,
och detta är väl en målsättning
som vi alla anser nödvändig att förverkliga
på längre sikt.

Det ligger ju i det sammanhanget nära
till hands att säga någonting om bostadspolitiken.
Oppositionen har även på denna
punkt varit väldigt rundhänt med löften
i årets valrörelse. För min del har
jag aldrig i ett valföredrag eller annars
talat om nödvändigheten av att öka vårt
bostadsbyggande avsevärt. Jag tror inte
att det är klokt att man ger löften om en
väsentlig utvidgning av bostadsbyggandet,
detta med hänsyn till näringslivets,
jag höll på att säga enorma investeringsbehov.
Jag är, herr talman, nog kättersk
att tro att det inte går hur länge som
helst att i nuvarande omfattning ge prioritet
åt bostadsbyggandet inom den kre -

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.
ditram som vi för närvarande har. Om
denna hårda kreditåtstramning skall
fortsätta, så tror jag att man tvingas att
ompröva denna fråga, hur mycket man
än i valrörelsen talat om nödvändigheten
av bostadsbyggande.

Jag skulle vilja säga att redan på kortare
sikt kommer vi inte ifrån behovet
att ompröva bostadspolitiken, åtminstone
i vissa avseenden. Det har ju också
varit regeringens intentioner, eftersom
den har tillsatt en bostadsutredning som
just nu i dagarna avlämnat sitt betänkande.
Huvudlinjerna i detta förslag kan
jag utan vidare acceptera, nämligen att
man bör eftersträva en fortsatt avveckling
av de generella subventionerna,
bortsett från egnahemsbvggandet, som
enligt min mening ur många synpunkter
bör få en stimulans, samtidigt som man
förbättrar bostadsstödet för barnfamiljer
och andra relativt begränsade inkomster.
Detta innebär en fortsättning på den politik
som har förts på senare år att söka
avveckla de generella subventionerna.
Jag är för min del i varje fall medveten
om att man också i fortsättningen får gå
fram i etapper, om man inte skall riskera
att här få ett irritationsmoment av
alltför besvärande art i löneförhandlingarna.
Jag menar alltså att det förslag som
föreligger, oavsett om man gillar det i
alla detaljer eller inte, i varje fall betecknar
ett steg i rätt riktning.

Möjligheterna till en lättnad på kreditmarknaden
för näringslivet beror ju
också på om låneanspråken kan begränsas
från andra håll. Stockholms stad, som
i år tagit i anspråk 63 procent av utrymmet
på obligationsmarknaden för kommunal
upplåning, har ju av riksbanken
fått besked om att detta inte kan få fortsätta.
Det är ett besked som man vill
ge riksbanksledningen ett erkännande
för. Det har givits i ett läge då många
andra kommuner tvingas att höja sin utdebitering.
I det sammanhanget kan man
inte underlåta att uttala sin förvåning
över att en stor folkpartitidning i huvudstaden,
som fortfarande kommer att
vara knuten till folkpartiet, uttalat en
ivrig förhoppning om att finansministern
skulle vara mera tillmötesgående

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift
mot Stockholms stads lånekrav, som
framförts vid en uppvaktning av stadens
representanter, än riksbankschefen varit.
Detta är i sanning märkliga toner
från ett håll, där man så kraftigt har anmärkt
på att vi har osjälvständiga riksbankschefer
som låter sig dirigeras av
kanslihuset.

Här har ordats så mycket om valresultatet
och regeringsfrågan att jag inte
skall yttra mig därom. Jag vill bara peka
på några punkter, där jag tycker det
finns anledning att uttala en särskild tillfredsställelse
med hänsyn till motioner
och annat som har varit före här under
senare år. Det gäller punkter som delvis
har berörts av herr Näsgård. Jag
tänker på att man skall genomföra lättnader
i beskattningen av fastigheterna,
så att inte de höjda taxeringsvärdena
leder till en skattehöjning för fastighetsägarna
i allmänhet. Vidare skall man
inte ha någon uppmjukning av bolagsförbudslagen,
medan däremot vidgade
möjligheter till komplettering med skog
av ofullständiga jordbruk nu ställts i utsikt
i regeringsprogrammet. Jag noterar
också med tillfredsställelse att regeringsprogrammet
innebär ett tillmötesgående
av krav som jag tillsammans med andra
bondeförbundare tidigare framställt om
en effektivare kommunal skatteutjämning
och om användande av bilskattemedel
för byggande av skogsbilvägar.

Liksom herr Johansson har jag inte
kunnat undgå den reflexionen att det är
litet märkligt att verkningarna av den
fria spriten har berörts så litet under
dagens remissdebatt, åtminstone i denna
kammare. Utvecklingen efter den 1
oktober 1955 är ju utomordentligt beklämmande,
åtminstone för dem som
inte i detta sammanhang vill framträda
som professionella optimister. Spritkonsumtionen
ha ju kraftigt ökat, och fylleriförseelserna
har ungefär fördubblats i
antal, och vissa tecken, i varje fall en
undersökning som gjorts i mitt län, tyder
på att fylleriet bland ungdomen och
kvinnorna ökat i ganska oroväckande
grad samtidigt. Möjligheterna att bereda
alkoholisterna vård är alltför begränsade.

för år 1957 m. m.

För egen del röstade jag icke för den
så kallade nykterhetspolitiska giv som
motbokens omedelbara avskaffande innebar.
Men det är en ganska klen tröst,
när man ser på vad som nu har hänt. Nu
är inte problemet hur vi har röstat, utan
nu är problemet vad som skall göras.
Skall man bara vänta och se hur det går
i fortsättningen för att kallt konstatera
att övergångssvåriglieterna blir större
eller mindre än man räknade med och
hur utvecklingen blir i Sverige jämfört
med utvecklingen i andra länder? Jag
måste för min del säga att i ett läge, när
många människor super sönder sig, bör
problemet inte betraktas som en statistisk
fråga. Det väsentliga är inte om
läget har blivit bättre eller sämre än vi
väntade, utan såvitt jag förstår måste
det centrala problemet i dag vara vad
vi skall göra för att rädda mänskliga
värden. Vi måste göra vad som kan göras
för att rädda individer och hem från
undergång, om vi skall känna vårt ansvar
för våra medmänniskor. Jag hoppas
att det råder enighet på den punkten.

Sveriges nykterhetsvänners landsförbund
har för en tid sedan beslutat hemställa
hos regeringen om en snabbutredning
av läget och en utredning även om
de åtgärder som kan anses befogade för
att mildra verkningarna av nykterhetsreformen.
Bland de åtgärder som Landsförbundet
här har antytt som möjliga är
registrering av inköp, begränsning av
försäljningstiderna, utökad nykterhetsvård,
en ny upplysningskampanj, ökat
stöd åt ungdomsrörelserna, ändring i
beskattningen och avskaffande av ombudsköpen,
som gör det alltför lätt för
tonåringar att komma över sprit. Det
kan i detta sammanhang nämnas, att
Dalarnas distrikt av Svenska nykterhetsvårdsförbundet
nyligen antog en resolution,
i vilken man krävde att minimiåldern
för rätt att uppträda som ombud
vid inköp av sprit skulle höjas från nuvarande
18 till 21 år, d. v. s. samma
krav som jag framförde i en motion vid
vårriksdagen men som då avslogs under
motivering att man ville avvakta utvecklingen.

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Herr talman! För min del delar jag
Landsförbundets uppfattning om angelägenheten
av att regeringen icke försitter
någon tid utan tillsätter en utredning,
som så snabbt som möjligt söker
bilda sig en uppfattning om läget och
om tendenserna på detta område och
som också söker att så snabbt som möjligt
lägga fram förslag om de åtgärder
som kan vidtagas för att mildra reformens
verkningar för individer, hem och
samhälle. Jag skulle, herr talman, vilja
ställa den frågan till finansministern,
om regeringen avser att tillsätta en utredning
efter ungefär de riktlinjer, som
Landsförbundet har hemställt hos regeringen
om. Det skulle vara värdefullt,
om ett svar på den frågan kunde lämnas
under denna debatt.

Häri instämde herr Werner (bf) och
herr Nilsson, Bror, (bf).

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Årets riksdagsval har ytterligare
understrukit den betydelse första
kammaren har för det socialdemokratiska
partiets maktutövning. Allt under
det socialdemokraterna vid val efter val
förlorat mandat i andra kammaren och
sedan länge förlorat majoriteten såväl i
kammaren som inom väljarkåren, består
dess majoritet i första kammaren. Som
vi alla vet beror detta på den eftersläpning
i den politiska opinionens utslag,
som ligger i nuvarande system för den
successiva förnyelsen av första kammaren.

Det råder alltjämt delade meningar
om huruvida vi här i Sverige skall fortsätta
med tvåkammarsystem eller om vi
skall övergå till enkammarsystem. En
sak borde man väl ändå vara överens
om, nämligen att det valsystem som konstruerar
första kammaren är föråldrat
och oformligt. Även för dem som i första
kammarens egenskap av en utjämnande
och balanserande faktor mot tvära kastningar
i maktinnehavet ser ett oeftergivligt
skäl för tvåkammarsystemets bestånd,
måste det framstå som orimligt att
ett parti, som val efter val stannar i minoritet
inom väljarkåren, ändå i kraft

av en decenniegammal väljaropinion
skall besitta majoritet i den ena kammaren.

Herr Ewerlöf har förklarat, att han
inte är anhängare av ett enkammarsystem.
Det må då kanske tillåtas mig att
säga, att jag har en annan och motsatt
mening. Enligt min uppfattning vore det
naturligt och riktigt, om vi överginge till
det parlamentariska system, som många
andra länder funnit bäst, och införde
ett enkammarsystem. Skulle detta inte
kunna ske inom rimlig tid, måste dock
såvitt jag förstår en ordentlig revidering
av reglerna för första kammarens
successiva förnyelse med det snaraste äga
rum. Det finns måhända sätt på vilka
man kan bevara första kammarens karaktär
av utjämnande faktor i vårt parlamentariska
liv utan att ge avkall på
kravet om avsevärt snabbare avspegling
i kammarens sammansättning av den politiska
opinionens förändringar. Omloppstiden
för den politiska opinionens
inflytande i första kammaren kunde med
fördel minskas avsevärt. Nu är det så
att upp till tolv år gamla opinionsyttringar
bildar grunden för vissa förstakammarmandat.
Jag tror att en sådan
reform skulle kunna ske utan att det behövde
innebära någon fara för hastiga
omvälvningar i den politiska balansen.

Nödvändigheten för socialdemokratien
att förena sig i regeringsställning med
ett annat parti har ytterligare understrukits
av årets val. Hur angeläget det
varit att vidmakthålla koalitionen har
också för allmänheten klart framgått av
det resultat, som regeringsförhandlingarna
medförde. Finansministern sade för
en stund sedan, att om opositionen ville
se vad som framkommit i det nya regeringsprogrammet
objektivt och inte partitaktiskt,
så skulle oppositionen i flera
avseenden kunna känna sig belåten och
inte behöva vara vemodig. För min del
tror jag att även om man är belåten med
vissa överenskommelser i regeringsprogrammet,
så måste man känna sig djupt
vemodig över den partitaktiska syn som
från de två regeringspartierna lagts på
viktiga sakfrågor.

Herr Ohlon har påvisat, hur man över

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

en natt •— valnatten — har ändrat ståndpunkt
i åtskilliga frågor. Inte kan del
vara objektiva och sakliga bedömningar
som föranlett dessa förändringar. Skälet
är helt visst så partitaktiskt som man
rimligen kan begära och — jag kan tilllägga
— åtminstone ur socialdemokratisk
synpunkt inte helt oförståeligt. Hade
nämligen förhandlingarna mellan bondeförbundet
och socialdemokraterna inte
lett till resultat, skulle det ha inneburit,
att socialdemokraterna, om de stannat
kvar i regeringsställning, nödgats förlita
sig på kommunisternas stöd för att över
huvud taget få majoritet för sina förslag
vid gemensamma voteringar. Man kan
konstatera, att årets val i detta avseende
ytterligare tillspetsat den parlamentariska
situationen. Det är med sannolighet
obehaget att vara utlämnade till
kommunisternas godtycke som gjort att
socialdemokraterna vid regeringsförhandlingarna
visat sig så medgörliga för
anspråken från bondeförbundet.

Herr Birger Andersson uttalade för en
stund sedan här i kammaren vid en analys
av valutgången, att regeringspartiernas
motgång berott på att dessa hade
fört en saklig politik, medan oppositionen
vädjat till den kalla egoismen. Jag
tycker mig nästan kunna spåra att valutgången
har gått herr Andersson djupt
till sinnet, när han tror sig ha rätt till
en sådan tolkning. Om man från regeringens
sida anser att man behöver ett
budgetöverskott på t. ex. 1 200 miljoner
kronor, finner jag knappast detta vara
uttryck för en större saklighet, än om
man från oppositionens sida anser att
budgetöverskottet gott kan vara några
hundra miljoner kronor mindre. Valutgången
och dess avspegling i mandatfördelning
och röstsiffror för regeringspartierna
får nog motiveras med andra
skäl.

En väsentlig orsak till regeringspartiernas
bakslag vid årets val torde ha
varit den tilltagande misstron hos allmänheten
mot de löften och utfästelser,
som från de maktägandes sida gång efter
annan givits. En talare sade för en stund
sedan, att oppositionspartierna strött
omkring löften och att det var svårt att

tro att dessa löften skulle kunna förverkligas.
Jag vill bara konstatera, att om så
varit fallet, borde man i varje fall ha
haft anledning att hoppas, att de löften
som kommer från regeringspartiernas sida
skall förverkligas. Ty där har man
ju makten och kan ur den synpunkten infria
de löften som lämnats. Då och då
händer emellertid motsatsen. Man har i
dessa dagar fått nya exempel på vad
det kan röra sig om, då de s. k. tillfälliga
investeringsavgifterna på nytt föreslås
förlängda och då en av dessa avgifter,
bilaccisen, ersätts med en permanent
omsättningsskatt. Bilaccisen tillkom
ju i det uppenbara syftet att tillfälligt
begränsa bilköpen. Jag minns hur
den dåvarande finansministern förklarade,
att han inte alls var angelägen om
att accisen skulle ge staten inkomster.
Han skulle anse bilaccisens funktion på
ett långt bättre sätt fullgjord, om det
inte skulle inflyta några bilaccismedel
alls till staten, därför att folk slutade
köpa bilar under ett års tid.

Från framstående representanter för
regeringspartierna underströks också
den betydelse, som det innebar att bilaccisen
var av tillfällig natur. I bevillningsutskottets
uttalande sade man rent
ut att verkningarna av en sådan skatt
som denna berodde på att den var tidsbegränsad
och att tidsbegränsningen var
relativt snäv. Trots detta förlängdes accisen
ytterligare. Nu i år har man inte
förlängt accisen, men man har gjort om
den tillfälliga avgiften till en fast skatt.
Man tar visserligen bort accisen på gamla
bilar, men höjer i stället procenttalet
på de nya.

När man bevittnar sådana saker förundrar
man sig sannerligen inte över
att väljarna tappar förtroendet för myndigheternas
utfästelser. Här infördes
alltså en avgift för att förmå folk att
uppskjuta planerade bilköp ett år. Förmodligen
fanns det sådana, som verkligen
sköt upp sina bilköp i tron på att
accisen skulle försvinna. Sedan förlängdes
accisen ett år. Det är väl sannolikt,
att resultatet den gången inte blev fullt
så bra som första gången. Men skulle
någon till äventyrs även under det and -

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

ra året ha uppskjutit sitt bilköp i avvaktan
på bilaccisens försvinnande, så har
han sannerligen blivit grundligt bedragen.
Nu blir det inte under överskådlig
tid något slut på tillägget till bilpriset.
Tvärtom har avgiften höjts med ett par
procent. Den som trott på myndigheterna,
bestraffas för detta genom att nödgas
betala en ännu högre skatt. Hur kan
riksdagsmajoriteten, socialdemokrater
och bondeförbundare, under sådana förhållanden
förvåna sig över att väljarna
vänder dem ryggen?

Skall man införa en omsättningsskatt,
så bör man, enligt min mening, inte gå
till väga på sätt som här skett. Det ger
en falsk bild av vad man syftar till, när
man säger att en åtgärd är tillfällig, men
sedan likväl permanentar den. Jag kan
härtill foga, att det ju inte är första gången
som tilltron till statsmakternas utfästelser
svikits. Det har skett tidigare att
tillfälliga bestämmelser permanentats
och s. k. extraskatter fått bestående karaktär.

Investeringsavgiften över huvud taget
skall jag inte närmare ingå på. Vi från
folkpartiet har i olika tidigare sammanhang
deklarerat vår ståndpunkt därvidlag.
Jag kan emellertid inte underlåta
att säga några ord i anledning av herr
Näsgårds och herr Eliassons resonemang
rörande Stockholms stads investeringslån.
Utan att alltför mycket gå in på frågan
vill jag framhålla, att jag inte tror
att den är så enkel som den tycks förefalla
de två talarna. Upplåning till investeringar
i Stockholm är ju ingen ny
historia. Sådan upplåning har pågått under
många år, ja flera decennier, och
den är av mycket stor omfattning. Det
har medfört att amorteringarna på gamla
låneskulder är mycket stora. Det är
alltså betydande belopp, som Stockholms
stad återför till kapitalmarknaden varje
år.

Jag kan nämna att 1954 utgjorde den
fasta upplåningen 108 miljoner kronor.
Därav återfördes 65 miljoner till kapitalmarknaden
i form av externa amorteringar
m. m. Nettobeloppet blev alltså
43 miljoner kronor. År 1955 lånade
Stockholms stad 105 miljoner kronor,

varav 70 miljoner kronor återfördes till
kapitalmarknaden. Nettoupplåningsbeloppet
blev alltså 35 miljoner kronor. Denna
för Stockholms stads förhållanden starkt
begränsade upplåning under två år medförde
en mycket besvärlig situation, och
upplåningen har därför i år stigit till
230 miljoner kronor, varav dock 75 miljoner
kronor återförts till kapitalmarknaden.
Nettoupplåningen för 1956 blir
sålunda 155 miljoner kronor. Det rör sig
alltså om 75 miljoner kronors upplåning
i genomsnitt per år under den sista treårsperioden.

Om man nu från de organ, som reglerar
penningmarknaden, under en lång
tid, många decennier, tillåtit en mycket
stor upplåning för investeringsändamål,
så kan man knappast, utan att det medför
stora svårigheter, hastigt koppla om
och bara strävt säga ifrån att upplåningarna
nu måste skäras ned mycket starkt.
Det kommer att innebära —- med hänsyn
till de kraftiga amorteringar, som
jag nyss nämnde om -— att möjligheterna
till nya investeringar blir mycket
starkt begränsade.

Herr Eliasson nämnde att Stockholms
stad tagit i anspråk 63 procent av utrymmet
på obligationsmarknaden. Jag
vill då erinra om att städernas och kommunernas
upplåning inte bara sker på
obligationsmarknaden. Den av herr Eliasson
anförda siffran speglar därför inte
det verkliga läget när det gäller upplåningen.

Jag har roat mig med att titta i en
del handlingar för att få fram uppgifter
om hur stor andel som Stockholms stad
har tagit i anspråk av det totala nysparandet
inom berörda sektor av kapitalmarknaden,
d. v. s. hos försäkringsbolag,
sparbanker —■ inklusive postsparbanken
— kassor och stiftelser. Det totala
nysparandet inom denna sektor har
under de tre senaste åren uppgått till
mellan 2 300 och 2 500 miljoner kronor
per år. Denna del av kapitalmarknaden
skall bl. a. försörja det bostadsbyggande,
det anläggande av kraftverk etc., som
utföres av kommunerna och staten, i den
mån staten nu lånar upp pengar för
dessa ändamål. Den andel av det totala

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

nysparandet som Stockholms stad tagit
i anspråk är relativt liten. Den uppgick
år 1954 till ungefär 3 procent, år 1955
till något över 1 procent och år 1956
till ungefär 6 procent. Man anser på sina
håll, att bostadskrediterna rimligtvis
bör avdragas från nysparandet eftersom
de står i ett slags särklass. Om bostadskrediterna
frånräknas, återstår ett totalt
nysparande av cirka 1 000 miljoner kronor
per år. Den procentuella andel av
nysparandet minskat med bostadskrediterna
som Stockholms stad tagit i anspråk
utgjorde omkring 4 procent år 1951,
drygt 3 procent år 1955 och drygt 15
procent år 1956. Detta är naturligtvis i
och för sig en icke föraktlig andel, men
med hänsyn till de mycket betydande
investeringsbehov som föreligger i en sådan
storstad som Stockholm kan man
inte säga att denna andel utgör någon
överbelåning.

Herr Eliasson var även inne på bostadsbyggandet.
Det är naturligtvis lättare
för herr Eliasson än för oss som
bor i Stockholm och som har direkt känning
av den skriande bostadsbristen i
huvudstaden att ställa sig kritisk till
kraven på ett tillgodoseende av behovet
av nya bostäder. Det skulle medföra
synnerligen stora svårigheter om bostadsbyggandet
i Stockholm skulle behöva
ytterligare begränsas. Uppförandet
av nya bostäder för emellertid också
med sig att staden måste göra väldiga
investeringar i gator, ledningar etc. i de
nya samhällen som år efter år växer
upp kring stadskärnan. Alla ungdomar
som vill gifta sig vet hur svårt det är
för dem att kunna få en bostad i Stockholm,
om de inte anmält sig på bostadsförmedlingen
många år i förväg. Det går
inte att sätta stopp för bostadsbyggandet
i Stockholm, ty det skulle resultera
i nära nog katastrof.

Man kan inte heller gärna stoppa tunnelbanebygget
mitt i ett av dess viktigaste
avsnitt då man står beredd att
knyta ihop tunnelbanegrenarna.

Det bör även observeras att då det
gäller kraftverksbyggen o. s. v. måste
Stockholms stad tillgodose behov, som i
allmänhet inte föreligger på samma sätt

i andra städer ute i landet. Där har
man t. ex. inte samma kommunikationsproblem.
Kommunikationerna sköts ofta
av enskilda bussbolag. Detta är emellertid
inte möjligt i en stad av Stockholms
storleksordning, utan där måste staden
själv investera stora belopp i sina kommunikationsorgan.

Med det anförda har jag, herr talman,
velat understryka nödvändigheten av att
de organ, som har att reglera penningmarknaden,
vid bedömningen och behandlingen
av Stockholms stads låneframställningar
tar all den hänsyn som
är nödvändig för att man icke skall
åstadkomma stora och svåröverskådliga
skadeverkningar. Jag kan inte heller underlåta
att fastslå, att när man från riksbankens
sida anser sig nödsakad företa
sådana här ingripanden, så är bakgrunden
den, att regeringen icke har lyckats
i sin skötsel av landets ekonomi. Därför
tvingas man då och då till att genomföra
häftiga räddningsaktioner för penningvärdet
av det slag som det nu är
fråga om. Men ofta är dessa räddningsaktioner
mer dramatiska än verksamma.
Med dylika åtgärder åstadkommer man
knappast någon varaktig förbättring.

Herr ELIASSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag har bott i Stockholms
stad i nära femton år, och jag har
numera flyttat härifrån. Jag känner alltså
något till stockliolmsförhållandena,
och jag har för min del gjort åtminstone
en liten insats för att minska efterfrågan
på bostäder i Stockholm — jag medger
ju att det inte blev något stort tillskott.
Men jag tycker nog att herr Lundströms
försvar för Stockholms kommunalpolitik
inte är särskilt imponerande. Underligt
nog har jag under alla dessa femton år
i Stockholm, inte träffat en enda stockholmare
som har försvarat den förda
kommunalpolitiken, vare sig det gällt
folk som har tillhört socialdemokraterna,
folkpartiet eller högern. Och jag har aldrig
heller träffat en kommunalman ute i
landet, som har ansett att den politik
som här har förts kan betraktas som något
föredöme.

Onsdagen den 31 oktober 195G

Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Efter denna allmänna reflexion vill jag
säga, att då herr Lundström så starkt
trycker på den stora bostadsbristen och
misstänker att jag kanske skulle tänka
på att alldeles slopa bostadsbyggandet
här, att det har jag inte tänkt. Men jag
har tänkt att man bör få till stånd en
bättre samordning mellan bostadspolitik
och ekonomisk politik, och — herr
Lundström — man skulle kanske kunna
minska bostadsbristen och efterfrågan
på bostäder i Stockholm väsentligt, om
man inte lockade hit folk med en låg utdebitering.
Detta kan kanske vara något
att fundera över.

Så sade herr Lundström, att det ju inte
bara är obligationsmarknaden, man får
ta hänsyn till, ty det är inte endast på
den vägen som kommunerna lånar. Men
— som herr Åsbrink framhållit — är det
avgörande att Stockholm i högre grad
än andra kommuner följt en politik med
upplåning och att det har varit påtagligt
inte bara i år, samt att Stockholm har lånat
mest. Vid sista årsskiftet var situationen
den, att Stockholms upplåning var
mer än 3 000 kronor per invånare eller
ungefär dubbelt så mycket som de mest
skuldsatta av de övriga kommunerna.
Denna upplåning är omkring femtio procent
högre än statens upplåning, utslagen
på alla invånare i landet.

Till sist, herr talman, kan jag inte underlåta
att göra ännu en reflexion. Herr
Ohlon yttrade, att vi skulle försöka begränsa
den privata konsumtionen till förmån
för investeringarna. Är det inte ett
utmärkt medel för att nå det målet, att
man höjer kommunalskatten i Stockholm
till vad andra medborgare här i landet
får betala? Då blir det ju större utrymme
för de produktiva företagens investeringar.

Ilerr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har med den del av
mitt anförande som handlade om Stockholms
stads upplåning närmast velat säga,
att när man ger sig in på beskärningar
i fråga om lånetillstånden, så bör man
ta hänsyn till den mycket långa tid, under
vilken en stor upplåning fått ske, och
de mycket betydande amorleringsbördor,

5 Förslå kammarens protokoll 1956. Nr 27

som staden har. Man bör därför gå så
smidigt fram, att man inte åstadkommer
några större och mer bestående skador.

Jag tror inte att man löser stadens bostadsfråga
med att icke locka hit folk genom
att ta ut en eller annan krona mer
i skatt. Om Stockholms stad har haft något
lägre skatt än andra städer, så har ju
stockholmarna i alla fall haft att vidkännas
betydligt högre kostnader i andra
avseenden. Det är väl inte obekant för
herr Eliasson, som har bott här i femton
år, att mycket annat är betydligt dyrare
här, inte bara hyror utan också andra
utgifter. Jag tror därför inte att skattefrågan
har på något avgörande sätt påverkat
inflyttningen till Stockholm. Däremot
har ju Stockholms egenskap av huvudstad
och förläggningsort för en mängd
centrala administrativa organ medfört
att inflyttningen blivit särskilt stor.

Till sist vill jag säga, att jag inte kan
förstå, att det är möjligt att göra en sådan
jämförelse beträffande upplåningen
som herr Eliasson gjorde, när han jämförde
stadens upplåning per invånare
med den genomsnittliga siffran för statens
upplåning. Det finns ju alltför väsentliga
skillnader. Man kan ju inte bara
se på siffrorna; man måste ju också se
på de förhållanden som ligger bakom.

Herr ELIASSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag glömde att säga till
herr Lundström i mitt förra anförande,
att jag i själva verket tror — det är möjligt
att jag misstar mig — att Stockholms
stad har all anledning att vara glad över
riksbankschefens ställningstagande. För
det första därför att Stockholms stad
slipper att fortsätta en lånepolitik efter
folkpartiets mönster här i riksdagen
med större och större ränteutgifter och
större och större amorteringar, och för
det andra, herr Lundström, därför att
jag har en liten misstanke: Kan det inte
rent av hända, att Stockholms kommunalpolitiker
iir ganska tacksamma för
att man nu har fält riksbankschefen att
skylla på, när man genomför cn skattehöjning,
som väl alla förstår ändock var
ofrånkomlig?

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Får jag påpeka att den lånepolitik,
som Stockholm har fört, icke är efter
folkpartiets mönster. Denna lånepolitik
har påbörjats och bedrivits under de
trettio år då det rådde en socialdemokratisk
regim i Stockholms stad. Det är i
stor utsträckning konsekvenserna av den
lånepoliliken som dagens skattedragare
i Stockholm måste taga i form av betydande
amorteringar.

Jag tycker därför att herr Eliasson
borde tala litet med sina koalitionsbröder
om detta problem. Det vore av ett
visst intresse.

Herr GEIJER (s):

Herr talman! Om vi nu i debatten får
återgå från frågan om Stockholms stad
till det ekonomiska läget så skulle jag
vilja framhålla att vi, såsom redan tidigare
har sagts här i dag, fortfarande lever
i en typisk högkonjunktur. Även om
den samhällsekonomiska balansen är
bättre än den var för ett år sedan, finns
det risker för att en inflation på nytt
kan sätta in. Men jag vill framhålla att
även om vi befinner oss i en typisk
högkonjunktur så börjar dock kreditåtstramningen
nu kännas allt hårdare
inom näringslivet. Vi har fått rapporter
från många håll — det har erinrats om
det i riksdagsdebatten och vi har erfarit
det i andra sammanhang •— att olika
branscher och företag även inom industrigrenar
med mycket hög sysselsättningsgrad
och goda konjunkturer börjar
få svårigheter. Detta beror naturligtvis
till viss del på den brist på krediter som
nu förekommer och som gör att företagen
måste dämpa sin aktivitet och till
och med permittera folk.

Härtill skulle jag då vilja lägga att
detta naturligtvis har varit avsikten med
kreditåtstramningen. Ty om en kreditåtstramning
icke hade visat den effekt
som nu börjar göra sig gällande, ja, då
skulle den icke ha tjänat någonting till.

Men det är självklart att när åtstramningen
börjar visa sina verkningar och
skapa svårigheter på olika håll, medför
det också att de, som drabbas av

svårigheterna, vill tala om detta. Jag
framhöll för min del i remissdebatten i
början av detta år att vi säkerligen skulle
komma dithän att kreditåtstramningen
skulle visa en effekt som kanske till
och med för många företagare blev hårdare
än de själva hade räknat med som
krävde en kreditåtstramning efter andra
regler än som dittills tillämpats. Inte
minst eftertryckligt framhöll jag då att
vi förmodligen skulle få uppleva att
företagare inom småindustri och hantverk
komme att låta höra av sig. Vi har
redan nu sett att just den typen av företag
pekar på att kreditåtstramningen för
deras del varit ogynnsam. Det är kanske
också naturligt att den har varit det,
ty företag av den typen är ju i allmänhet
kapitalfattiga och har därmed lättare
att komma i svårigheter av den art
som nu uppstår på många håll inom vårt
näringsliv.

Jag vill emellertid tillägga att de svårigheter,
som nu förekommer, inte är
lokaliserade enbart till de små företagen.
Jag vill gärna framhålla att även
större företag i dag möter svårigheter av
det slag som har följt med kreditåtstramningen.
Och jag tillägger ånyo att detta
ju från början varit avsikten.

Jag vill också säga att förekomsten av
dessa svårigheter i och för sig inte utgör
någon anledning till att nu lätta på
kreditåtstramningen. De dämpande åtgärder
som har genomförts måste ju vidhållas
så länge det finns risk för att vi
på nytt skall råka ut för bristande balans
i samhällsekonomien — det var rubbningen
av denna balans som framför allt
föranledde kreditåtstramningen — och
så länge det finns risk för att vi kan
råka in i en inflation måste en stram politik
bedrivas. Det är ett faktum att en
inflationsfara ännu föreligger.

Vi måste ju ändå säga oss att vårt
lands industri trots alla dessa åtstramande
åtgärder har utvecklats förvånansvärt
väl. Herr Ohlon sade på förmiddagen
att stegringstakten i vår produktion har
avtagit och är mindre under år 1956 än
tidigare år. Förmodligen förhåller det
sig på det sättet, och i viss mån kan
detta nog bero på de åtstramande åtgär -

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungi. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

der som vidtagits. Tv det är väl svårt
att vidtaga åtgärder som stramar till ekonomien
utan att detta ganska fort får
återverkningar på den produktion som
vi vill upprätthålla inom landet. Säkerligen
beror avtagandet i stegringstakten
delvis på de åtgärder som har beslutats
av regering och riksdag. Men vi har ju
ansett att dessa åtgärder ändå har varit
nödvändiga. Samtidigt som vi konstaterar
detta, är det ingen överdrift att
påstå att vår industri i alla fall haft en
gynnsam utveckling. Även om utrikeshandeln
inte utvecklats på det sätt som
vi skulle önska, måste vi ju ändå säga
oss att stegringen av den svenska exporten
har varit ganska glädjande och
betydligt större än många någonsin vågat
hoppas på. Jag vill erinra om att
verkstadsexporten under år 1956 kommer
att uppvisa en ökning med omkring
20 procent och järnbruksexporten med
ungefär 30 procent. Ingen inom dessa
branscher har vågat räkna med en så
stor ökning på ett enda år. Om den utvecklingen
fortsätter — vilket vi naturligtvis
önskar — så är det mycket glädjande.
Men det är inte säkert att den
gör det, tv att exporten kunnat drivas
upp i år så mycket som har skett, beror
naturligtvis inte bara på vår skicklighet,
utan även på den utpräglade högkonjunktur
som nu råder runt om i världen
och den brist på varor som därmed
gör sig gällande framför allt i alla industrialiserade
länder.

Det läge som nu råder och som utmärkes
av en brist på arbetskraft inom
vissa branscher och samtidigt ett överskott
på arbetskraft inom andra branscher
eller vid vissa företag, nödvändiggör
naturligtvis effektiva arbetsförmedlingsorgan.
Ännu har vår arbetsförmedling
kanske inte satts på alltför hårda
prov. Men om åtstramningen på det ekonomiska
området bibehålls, kan utvecklingen
— det är lätt att gissa sig till redan
nu — leda till arbetslöshet på vissa
orter, medan betydande underskott på
arbetskraft förefinns på andra håll. Tendenser
till det finns redan nu, t. o. m.
på ett sådant område som verkstadsindustrien,
där det råder lokal arbetslös -

het samtidigt som industrien på andra
orter importerar arbetskraft från främmande
länder. Det är självfallet önskvärt
att vi så långt som möjligt bereder
sysselsättning för de friställda svenska
arbetarna. En av de viktigaste förutsättningarna
för att kunna flytta folk är
ju att det finns tillgång på bostäder. När
man därför talar om vår bostadsproduktion
och önskvärdheten av att bygga mera,
är det ett faktum, som man inte kommer
ifrån, att bostadsproduktionen som
helhet måste vägas mot behovet av andra
investeringar. En alltför stor bostadsproduktion
minskar ju våra möjligheter till
andra investeringar, främst på det industriella
området, och därför måste bostadsproduktionen
liksom andra investeringar
vara föremål för en avvägning.
Det går nog inte att beträffande bostadsproduktionen
föra en så lättsinnig propaganda,
om jag får uttrycka det så, som
skedde under valrörelsen, då man av
uttalanden av företrädare för de borgerliga
partierna många gånger fick det
intrycket, att det existerade enbart ett
bostadsproblem här i landet medan man
helt bortsåg från andra förekommande
behov.

Även om man utgår ifrån att bostadsproduktionen
måste hållas så hög som
möjligt men ändå inte kan hållas så hög,
som skulle vara önskvärt och nödvändigt,
måste vi nog ha klart för oss att
den i högre grad måste sätta in på industriorterna
för att på så sätt skapa
möjligheter för industriföretagen att erhålla
den arbetskraft, som de behöver,
ty möjligheterna i dag för ett industriföretag
att kunna få i varje fall yrkesarbetare
hänger intimt samman med
möjligheten för företaget att bereda den
nye arbetaren en människovärdig bostad.
Vill vi därför hålla produktionen
uppe på en hög nivå och söka bringa
upp den ännu högre, måste bostadsbyggandet
komma in i sammanhanget. En
förutsättning för att nå detta resultat är
att bostadsbyggandet ökas på de orter,
som ur produktions- och exportsynpunkt
är betydelsefulla.

Från olika talares sida har under denna
debatt yrkats eller uttalats önskvärd -

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kungi. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

heten av att vi skulle lätta på en del av
de åtstramande åtgärder som vidtagits.
Jag lyssnade med intresse till herr Ohlons
resonemang omkring investeringsavgiften.
Låt mig som min mening säga,
att investeringsavgiften har haft en ytterst
liten praktisk verkan när det gäller
investeringslusten hos företagen. Om
man därför har investeringsavgiften
kvar eller om man slopar den, kommer
sannolikt inte att ha någon nämnvärd
praktisk effekt. Att investeringarna måste
ligga på en hög nivå har det uttryckts
önskan om från alla håll, och det är
självklart att de måste göra det. Här är
det en dragkamp mellan investeringar
och konsumtion. Frågeställningen för
framtiden är, hur man skall få till stånd
en rimlig avvägning mellan investeringar
och konsumtion. Om man nu skulle
gå till mötes de borgerliga önskemålen
när det gäller investeringsavgiften och
i ännu högre grad när det gäller bilaccisen
och andra liknande åtgärder,
skulle det självfallet vara ett handtag
just åt konsumtionen, och det skulle vara
ett steg till nackdel för den ökade industriella
investering, som man annars
talar så varmt för.

När man kan lätta på de olika åtstramande
åtgärder, som vidtagits under de
senaste åren, skulle jag för min del vilja
säga, att det nog finns områden som är
betydligt viktigare att ägna intresse åt
än bilaccisen. Skall man lätta på de åtgärder,
som nu har åtstramande verkan,
bör man enligt min mening se på sådana
åtgärder, som har effekt på produktionen.
Det är självklart att varje människa,
som skall köpa en bil, gärna vill
slippa undan att betala bilaccisen. Men
den omständigheten bör ju inte vara
vägledande för riksdagen vid behandlingen
av frågan, utan man bör se den
i ett större ekonomiskt sammanhang på
samma sätt som man får göra med alla
andra frågor, som vi har att ta ställning
till i denna församling.

I denna debatt har man också — kanske
inte så mycket men ändå något —
varit inne på frågan om de kommande
avtalsrörelserna, och jag förstår mycket
väl att det finns de som med intresse

väntar att i synnerhet jag skall säga någonting
om den saken. Jag skulle då
bara vilja framhålla, att vid bedömningen
av denna fråga inom fackföreningsrörelsen
har vi inga illusioner, utan vi
gör bedömningen på grundval av den
faktiska ekonomiska utveckling, som
äger rum här i landet. Den saken har
också kommit till uttryck i det uttalande,
som redan har gjorts efter ett första
sammanträde inom fackföreningsrörelsen.
Det betyder ingenting annat än att
man konstaterar, att utrymmet för löneökningar
är begränsat. Vi utgår ifrån
att den bedömningen kommer att stå sig
även under den återstående delen av
detta år.

Därmed har jag väl ungefär sagt hur
vi inom fackföreningsrörelsen bedömer
lönefrågan, men jag skulle därtill vilja
lägga ytterligare en sak. Man har från
borgerligt håll försökt göra lönemarknaden
till viss del politiserad, och det finns
ingenting som är olyckligare på arbetsmarknaden
än då man försöker använda
lönefrågorna i politiskt syfte.

Jag avser det utnyttjande av lönefrågorna
i politiskt syfte, som har skett på
statstjänarområdet. Är då statstjänarnas
löner låga eller inte? Ja, låt mig konstatera
att de lägre statstjänarna har ett
lågt löneläge och att det naturligtvis är
önskvärt att få till stånd en lyftning där.
Låt mig dock tillägga, att de lägre statstjänarnas
löner alltid varit låga. Skillnaden
i dag mot tidigare är bara, att man
förr inte så mycket fäste sig vid det låga
löneläget, därför att en högre grad av
trygghet då var förknippad med statstjänsten
än med tjänst inom privat industri.
I dag har tryggheten i det enskilda
näringslivet också blivit bättre
genom den politik med full sysselsättning,
som vi har bedrivit här i landet.
Därmed har naturligtvis de lägsta statstjänarnas
låga löneläge kommit att framstå
i mer bjärt belysning än tidigare.

Jag vill understryka att man inte —
även om det kan vara politiskt gångbart
— skall låta förleda sig att använda lönefrågorna
i politiskt propagandasyfte.
Jag förmodar att statstjänarna, framför
allt de lägre statstjänarna, kommer att få

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungl. proposition

en lönejustering som resultat av de förestående
löneförhandlingarna, men när
man i valrörelsen och på annat sätt
framför allt från folkpartihåll har utnyttjat
lönefrågorna i politiskt syfte, så
har man samvetsgrant avstått från att
nämna, att det på den privata lönemarknaden
finns de som har lika dåligt betalt
och att det även finns störa grupper,
som har ännu sämre betalt. Man skulle
från borgerligt håll och speciellt inom
folkpartiet ha anledning att fråga sig:
Är det inte skäligt att i samband med en
lönelyftning för statstjänarna, framför
allt de lägre, något som också enligt min
mening är befogat, göra en motsvarande
lyftning för dem i det privata näringslivet,
som befinner sig i samma läge?
Det har kanske inte passat att säga
detta med hänsyn till företagarna, men
jag vill klart understryka, att det finns
skäl att lyfta även de lågt avlönade där.

Trots att lönefrågorna nu blivit politiserade
så som i verkligheten skett, hoppas
jag att det skall bli möjligt att föra
löneförhandlingarna på ett sådant sätt,
att vi kan bevara den ekonomiska stabiliteten
i landet. Det är inte säkert att
löneförhandlingarna kan föras så, att
man stannar inom den produktivitetsram
som konjunkturinstitutet talar om
— det vill jag inte ge några utfästelser
om — men man kanske ändå kan
komma till ett resultat som är försvarligt
och som icke äventyrar den balans,
som vi alla vill upprätthålla.

Man förfasar sig ofta över att lönestegringarna
under året är så stora, större
än parterna egentligen kommer överens
om, och skyller det på något som kallas
löneglidning, ett begrepp som alla nämner
men som få i grund och botten kan
redogöra för. Låt mig säga: Gör icke
för stort nummer av detta! Vad som kallas
löneglidning är faktiskt många gånger
underlaget för den stegrade produktion,
som vi alla så gärna önskar få til!
stånd, och om nu en del människor med
ett rörligt lönesystem och ackordsarbete
kan skaffa sig en något högre förtjänst
genom en större arbetsprestation, så må
det vara väl unnat, då ökningen har
underlag i en större produktion. Och

ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.
detta förekommer i långt större utsträckning
än man många gånger tror, då man
diskuterar begreppet löneglidning. Det
är fråga om utökad ackordsättning och
övergång till nya betalningsformer, som
tar ut individens krafter i högre grad
än tidigare men samtidigt ger honom en
ökad förtjänst. En sådan lönestegring
kan inte ha ekonomiska skadeverkningar,
och man bör heller inte göra alltför
stort nummer av den vid jämförelser olika
grupper emellan, vare sig inom fackföreningsrörelsen
själv eller mellan fackföreningsrörelsen
och andra löntagarkategorier
i samhället.

Det skulle finnas mycket till att säga
om det ekonomiska läget. Jag vill emellertid
till sist understryka, att det för
fackföreningsrörelsens vidkommande är
ett vitalt intresse, att produktionen kan
hållas på eu hög nivå och att investeringarna
kan hållas så högt som möjligt,
inte bara nu i en högkonjunktur, utan
även när konjunkturen viker. Ty hur
blir då utvecklingen? Jo, då konjunkturen
viker aldrig så litet, minskar det omtalade
investeringsintresset från industriens
sida, såsom skedde under åren
1953 och 1954. Och man måste säga att
även om det är angeläget att investera
när konjunkturen är hög, är det lika angeläget
att investera när konjunkturen
går nedåt, ty då blir konkurrensen ännu
hårdare. Industrien bedömer det emellertid
som mera riskabelt ur ekonomisk
synpunkt att investera under lågkonjunktur.
Jag vill dock understryka att är
det på det sättet — och det anser vi vara
ett faktum — att vi bör hålla investeringarna
på en hög nivå under en högkonjunktur,
så har vi rätt att även under en
lågkonjunktur ställa det anspråket på både
samhälle och näringsliv, att det skall
investeras så mycket som möjligt, ty behovet
är då lika stort eller ännu större.

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! Innan jag går in på den
fråga, som jag egentligen tänkte tala om
här i dag, måste jag med några ord beröra
vad den föregående talaren anfört.

Jag delar hans uppfattning om att de

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kung!, proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. in.

lägre statstjänarna liksom låglönegrupperna
inom den privata sektorn bör få
en lönelyftning. I det stabila läge, som vi
alla är överens om att vår ekonomi i dag
befinner sig i, tror jag att ett status quo
när det gäller löneläget i stort sätt vore
det mest önskvärda — med två undantag.
Det ena gäller låglönegrupperna och det
andra har avseende på löneglidningen.
Jag skall be att få komplettera vad den
föregående talaren sade om löneglidningen.
Det är riktigt, som han sade, att det
för de anställda inom vårt näringsliv,
som arbetar på ackord, i en god konjunktur
blir en lönestegring under pågående
avtalsperiod. Det pågår en fortlöpande
rationalisering, och en rationalisering
kan inte genomföras friktionsfritt,
om inte också arbetarparten får del av
rationaliseringens fördelar under det löpande
avtalsåret. Inom svensk järnhantering
beviljades en generell löneförhöjning
för detta år med omkring fyra procent.
Vad blev då löneökningen? Den
blev åtta procent, och de ytterligare fyra
procenten kom till genom denna löneglidning,
en löneökning som ägt rum på
grund av att ackordsatserna ändrades i
samband med rationaliseringen.

Herr Geijer sade någonting som gjorde
mig orolig, och många med mig. Han
nämnde att han inte ville stå som garant
för att lönekraven eller ens de beviljade
löneförhöjningarna kommer att hålla sig
inom produktionsstegringens ram. Jag
kan ur hans synpunkt förstå, att han inte
vill binda sig. Vi skulle kanske på båda
sidor om förhandlingsbordet kunna acceptera
hans arbetshypotes, om vi kunde
få tvååriga löneavtal. Det skulle vara en
synnerligen stor fördel, om vi förskonades
ett år från dessa långdragna förhandlingar,
och det skulle vara till fördel för
stabiliteten i vårt ekonomiska liv, om vi
kunde få tvååriga avtal. Jag hoppas och
tror att den nye LO-chefen genom sin
auktoritet kommer att medverka till att
detta mål uppnås åtminstone på vissa
områden.

Efter dessa inledande ord om herr
Geijers anförande vill jag gå in på min
egentliga fråga i dag. Det är inte en fråga
som rör det politiska stridsfältet, utan

ett annat också mycket omstritt och omdiskuterat
spörsmål, nämligen frågan om
förläggningen av vårt nya storflygfält.
Vi trodde alla att vi var eniga på den
punkten för en tid sedan — SAS, luftfartsstyrelsen
och näringsorganisationerna
har alla givit sin nära nog hundraprocentiga
anslutning till tanken på att
förlägga flygfältet till Jordbro. Men plötsligt
ställes detta alternativ helt åt sidan,
och skälen därför är, som. vi vet, av militär
art. Jag tror att man har rätt att
uttala en viss skepsis mot de synpunkter,
som framförts på militärt håll. Vi är alla
överens om att flyget är framtidens kommunikationsmedel
framför alla andra.
Om vi jämför halmsjöalternativet med
jordbroalternativet, skulle ett accepterande
av halmsjöalternativet innebära
att miljontals passagerare från hundratusentals
flygplan skulle få färdas 60 km
längre än om flygplatsen var förlagd till
Jordbro. Vad skulle detta inte betyda i
form av ökat slitage, ökad bensinåtgång,
tidsförlust m. m.? Detta är klara fakta
som inte kan vederläggas.

Om vi häremot ställer de militära hänsynen,
tror jag att vi kan uttala oss med
ganska stor reservation och tveksamhet.
Till skillnad från de synpunkter jag anfört
om flyget som framtidens kommunikationsmedel
och som grundar sig på
klara fakta, vilar över de militära skälen
bevisligen ett visst dunkel. Jag tror, herr
talman, att en civil kan uttala sig på detta
område med lika stor — eller kanske
man kan säga lika liten — sakkunskap
som en militär. Man kan i detta fall också
åberopa militärer mot militärer. Jag
vill hänvisa till sådana mycket förnämliga
vittnen som marskalkarna von Mannstein
och Montgomery, vilka på senare
tid framlagt ytterst kätterska uppfattningar
mot traditionell militär sakkunskap.
Jag skulle också vilja hänvisa till
en ledande artikel i Morgontidningen,
som stod att läsa för några dar sedan under
rubriken »30 dagars krig». Den ställer
många av våra traditionella uppfattningar
på huvudet när det gäller beredskapslagstiftning,
när det gäller hållande
av reservlager m. m., och jag skulle även
vilja säga när det gäller frågan om stor -

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

flygplatsen. Att med ledning av dessa
militära skäl belasta vårt i framtiden
främsta kommunikationsmedel med stora
extra kostnader kan knappast försvaras.
Vårt försvar är dyrt nog ändå för att vi
därtill skall lägga de kostnader som en
felaktig förläggning av storflygplatsen
medför.

Jag tror mig kunna tala för en mycket
stor del av det svenska näringslivet, när
jag hävdar dessa synpunkter, i varje fall
när det gäller frågan om flygplatsens förläggning
— även om vad jag anfört om
de militära skälen är mina egna synpunkter.
Det har uppstått en stor missräkning
inom näringslivet över att kommunikationsministern
inte lagt fram någon
proposition i ämnet till höstriksdagen.
En lika stor eller ännu större missräkning
väckte de direktiv som han lämnade
den nya utredningen. Där uteslöts
helt tanken på Jordbro. Man talade om
Skå-Edeby som ett möjligt alternativ —
om det inte rentav borde ges företräde
— till Halmsjön. Efter vad jag hört, är
det nog ganska problematiskt att lägga
en flygplats där. Pekar utredningarna
därvidlag i negativ riktning, vill jag
hemställa, att kommunikationsministern
utan dröjsmål åter aktualiserar en undersökning
om Jordbro.

Jag kom i förmiddags in i kammaren
just när herr Nils Elowsson talade om
storflygplatsen. Jag blev mycket angenämt
berörd, när han sade att den bör
ligga söder om Stockholm. Men jag fick
en chock, när han slutade med att säga
att den skulle ligga vid Åhus nära Kristianstad!
Jag måste först betrakta det
som småskurna lokalpatriotiska synpunkter
men efter närmare övervägande
fann jag, att herr Elowsson kanske i vissa
avseenden ändå hade rätt, fastän han
inte utvecklade sina synpunkter tillräckligt
utförligt. Jag tror säkert, att hans
synpunkter inte skiljer sig så mycket
från mina. Kan man inte komma överens
om var man skall lägga en storflygplats i
närheten av Stockholm, kan man lika
gärna lägga den i Köpenhamn, eventuellt
med en komplettering i Åhus, ty i framtiden
behöver man kanske två flygplatser
inom detta område. Det skulle bety -

da att de stora kometerna, som flyger
mellan New York och Moskva, landar i
Köpenhamn, eller kanske i Åhus, och att
vi får nöja oss — bildlikt talat — med
spårvagnar för transporterna från Åhus
eller Köpenhamn till Stockholm.

Man säger ofta, att sakkunskap, icke
blott militär utan även civil sakkunskap,
har viss förmåga att verka miljöskadande
på civila personer. Detta gäller även kommitté-
och utskoltsledamöter, om denna
sakkunskap ges tillfälle till alltför lång
påverkan. Självfallet skall man vid ett så
viktigt avgörande som det här är fråga
om — både hos den beslutande och den
verkställande makten — taga vederbörlig
hänsyn till sakkunskapen. Men, mina damer
och herrar, vi får inte heller glömma
att det finns en mycket viktig sak
som heter det sunda förnuftet. Och erfarenheten
säger oss, om vi studerar vår
historia, att när vi följt sunda förnuftet
mot sakkunskapen, har vi mången gång
handlat rätt. Jag tror att så är fallet även
när det gäller storflygfältets förläggning.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Att jag var mycket kortfattad
när jag tidigare i dag talade om
storflygfältet, berodde på att jag hade
så ringa förhoppning om att vinna gehör
för den tanke som jag fört fram
både för tio år sedan och i dag. När jag
alltjämt håller på den tanken, möts jag
av invändningen, att om vi skulle behöva
elt storflygfält i Skåne, kan vi lika
gärna använda Kastrup. Det är iordningställt
och kan utbyggas. Det är en fullkomligt
riktig invändning. Men det ligger
i sakens natur, att inte ens ett storflygfält
kan byggas ut hur mycket som
helst. Man talar för närvarande om trängseln
på våra gator, vilken föranletts av
det ökade antalet bilar. Man får emellertid
även räkna med trängsel i luften
över ett flygfält. Det är inte möjligt för
ett flygfält att klara mer än ett visst
antal starter och landningar. I denna del
av Europa behöver vi därför ett flygfält,
som kompletterar Kastrupfältet. Det
bör läggas så nära Kastrup som möjligt,

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgäft för år 1957 m. m.

om vi skall göra den största ekonomiska
vinningen. Det kan vi göra på det sätt
jag föreslagit.

Herr BENGTSON (bf>:

Herr talman! Dagens remissdebatt hålles
i skuggan av de stora världspolitiska
problemen, och allesamman har vi väl
känt en viss olust eller i varje fall ringa
entusiasm inför att tala om de saker,
som vi nu arbetar med i vårt eget land.
Utrikesministerns redogörelse belyste
läget ytterligare och gav oss även en
klar bild av vad som står före på det
området. De täta radionyheterna har
än mera understrukit att det är en ytterst
allvarlig situation som råder.

Om jag ändå skall säga något om vårt
eget läge så vill jag anknyta till valresultatet.
Det finns väl knappast någonting
som ger så stora möjligheter till kommentarer
som ett valresultat. Detta är
kanske naturligt, eftersom intresset
strax före ett val drives upp mycket
högt och dessutom svenska folket går
fram ganska flitigt och röstar. Genom
att vi vartannat år har riksdagsmannaval
eller kommunala val går det också
att få fram olika utgångspunkter för
jämförelserna, och kan man inte utläsa
framgång på det ena sättet så kanske det
finns möjlighet på något annat. Marginalrösterna
gör också att en ökning eller
minskning i röster kan slå mycket olika
ut i mandathänseende. Jag skall inte göra
några längre siffermässiga kommentarer
till valet utan kan bara ärligen konstatera,
att det parti som jag tillhör hade
en motgång i detta val. Jag vill dock
tillägga att denna motgång var betydligt
större i mandat räknat än som varit motiverat
med hänsyn till röstförlusten. En
förlust på 25 000—30 000 röster och en
förlust på 7 mandat kan inte precis
anses motsvara vartannat.

Herr Ohlon talade om flyttningen från
landsbygden. Det vare mig fjärran att
göra gällande, att herr Ohlon plagierar
någonting eller citerar någonting utan
att ange källan. Jag vill dock säga att
tankegången att bondeförbundarna flyttar
från landsbygden i större utsträck -

ning än andra var exakt densamma som
förekommit i en tidning som jag har
mycket stor aktning för, nämligen Grönköpings
Weckoblad. När nu två sådana
auktoriteter som Grönköpings Weckobiad
och herr Ohlon talat om denna flyttning
skulle jag vilja säga, att man kanske
kan besvara artigheten genom att också
yttra något om hur det ligger till med
denna flyttning från landsbygden för
vårt parti. Det finns socknar där bondeförbundet
har samlat 70—80 procent av
rösterna. En flyttning därifrån kan inte
gärna utfalla på annat sätt än att det
blir en starkare tillbakagång just för
bondeförbundarna. Dessutom är det ju
de yngre åldersgrupperna som flyttar och
har flyttat, och eftersom de äldre går
bort efter hand får vi en stor nackdel av
flyttningen från landsbygden.

De siffermässiga kommentarerna efter
,ralen har varit mycket rikliga, men uttalandena
om vilka konsekvenser valet
skulle leda till har varit betydligt sparsammare.
Före valet förekom ett allmänt
tal om att detta skulle resultera i
att vi skulle få en annan regering, och
det underförstods att oppositionspartierna
antagligen skulle stå för den regeringen.
Det har dock varit en förvånansvärt
stor skillnad i diskussionen om regeringsfrågan
före valet och efter valet.
Jag måste säga, att efter valet var intresset
från högern och folkpartiet ovanligt
svagt för att bilda någon regering.
Man kunde inte alls skönja samma segertoner
i uttalandena efter valet. Jag kan
faktiskt inte anse att Shakespeare är
för gammal eller utsliten när han säger
— vilket jag kan anföra på tal om oppositionens
intresse för regeringsbildandet:
»Så går beslutsamhetens friska hy
i eftertankens kränka blekhet över.»

Hur man än kommenterar ett val står
i alla fall de nakna siffrorna på partiernas
styrkeförhållanden kvar. Som det
nu är har det blivit ganska svårt att
få fram så många möjligheter till regeringskombinationer.
Det har sagts tidigare,
och det kan kanske ytterligare
understrykas, att trots att det parti som
jag tillhör har fått ett minskat antal
mandat, så har faktiskt dess inflytande

Onsdagen den 31 oktober 1956

Nr 27

Kung!, proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

blivit minst lika stort nu som tidigare.
Man kan kanske också konstatera att
detta förhållande kommer att bestå under
flera år framåt. På ett sätt kan man
uppvisa att detta är till förmån för vårt
land, i varje fall från min synpunkt sett,
därför att det leder till att det kan föras
en fastare och bestämdare politik, vilket
vi anser är till nytta för vårt land.
Å andra sidan kommer väl oppositionen
att fortsätta med en del teoretiska
spekulationer, som alltmera kommer att
avlägsna sig från realiteten.

Det var intressant att höra att herr
Ewerlöf förde fram tanken på samarbete.
Jag måste säga, att enligt min bedömning
har inte högern visat något särskilt stort
intresse för samarbete. Samarbete innebär
— och måste innebära — att det
blir ömsesidiga eftergifter. I annat fall
blir det inte möjligt att över huvud taget
samarbeta. När nu högern så bestämt
driver vissa linjer i den ekonomiska politiken
kan man fråga sig: Är högern villig
att göra några eftergifter och gå på
en något ändrad linje, om man på det
sättet kan nå samförstånd? Jag framställer
denna fråga också därför att det
parti jag tillhör speciellt har arbetat för
samarbete i svensk politik. Då har vi
ofta fått uppbära mycket hård kritik
just från herr Ewerlöfs parti, där man
sagt att vi inte var så mycket att lita
på som på högern och att vi har gått
vägar som vårt parti egentligen inte
borde beträda.

Man kan fråga i första hand om den
ekonomiska politiken: Är det risk för
inflation? Det skulle man kanske inte
behöva göra, ty det råder väl enighet
om att det föreligger risk för inflation.
Då är frågan, vilka åtgärder som i så
fall skall vidtas för att förhindra en inflation.
Det har förordats, att en hel del
av de åtgärder, som vi ansett oss böra
vidta för att förhindra inflation, skall
tas bort. Man säger, att de måste tas bort
för att de är så betungande. Men om de
inte hade någon inverkan, kan de — om
man skall vara konsekvent — väl inte
ha så stor betydelse.

Vad vill man egentligen från oppositionens
sida? Tidigare har vi, vad vi än

(i Första kammarens protokoll 1956. Nr 27

förde fram, i ekonomiska debatter fått
det beskedet, att det fanns andra medel
som var bättre, särskilt då räntan. Nu
har det kanske inte direkt berott på
samarbetsviljan, men i varje fall har högern
och folkpartiet i den delen fått sin
vilja fram. Vi har fått en högre ränta,
och nu är det tyst på den punkten. Jag
får säga att högerns och folkpartiets rekommendationer
verkar alltmer trevande.

Vi har hela tiden från vår sida förordat
samarbete. Vi har till och med för
åtskilliga år sedan sagt, att det borde
komma till stånd en samlingsregering,
och därefter har vi i mer begränsad
form — i form av koalitionsregering —
strävat efter att i samarbete lösa de problem
som finns att lösa i vårt land. Fortfarande
står ju en betryggande majoritet
av svenska folket bakom den nuvarande
politiken.

Det var egentligen detta, herr talman,
som jag ville framföra: vissa principuttalanden
om vad som hänt efter valet.
Men jag skulle kanske också ge mig in
på vissa andra avsnitt av den ekonomiska
politiken.

När herr Ewerlöf åtskilliga gånger har
varnat för att den politik som nu förs
är skadlig, i synerhet för företagsamheten,
kan man omigen fråga sig: Vad är
det som är hotande nu? Är det investeringarna,
som börjar bli så små, att man
tycker att det blir besvärligt? Är det så
att arbetsmarknaden visar oroande tendenser
med stark arbetslöshet? Eller är
det vinsterna som är så dåliga för företagen,
att de inte vill fortsätta? Begär
man konkret besked, tror jag att det är
svårt att få fram några oroande tendenser
i den riktning som herr Ewerlöf har
talat om vid så många tillfällen.

Vad vi från vår sida anser vara allvarligt
är, att de mindre motståndskraftiga
har haft svårigheter som följd av
de åtgärder som vidtagits. Det gäller
jordbrukare och småföretagare. Därför
har vi verkat för att i den senaste regeringsöverenskommelsen
förordats vissa
lättnader för jordbrukare och småföretagare
beträffande kredilrestriktionerna.

Så skulle jag vilja beröra en sak som

Nr 27

Onsdagen den 31 oktober 1956

Kungl. proposition ang. investeringsavgift för år 1957 m. m.

alltid tilldrar sig en viss uppmärksamhet,
nämligen bilaccisen. Det talas om
betydelsen av att vidta åtgärder för att
öka produktionen. Lastbilar och annat
som gäller transportväsendet är givetvis
viktigt för produktionen. Men är det
så oerhört betydelsefullt för produktionen
att det finns ett stort antal personbilar?
I den ekonomiska politiken gör man
ett mycket stort nummer av att det måste
finnas många personbilar, och man säger
att bilaccisen är ogynnsam. Då är
det kanske på sin plats att någon gör
sig till tolk för den stora gruppen fotgängare,
som finns i vårt land. Det kan
kanske med en liten överdrift sägas, att
de jagas på vägarna. Jag skulle vilja fråga,
om bilen är någonting oantastbart,
som man inte får lägga några bördor
på. Det talas alltid om att för den händelse
man lägger någon skatt på bilarna,
så måste denna skatt gå till vägväsendet.
Jag kan inte riktigt förstå, varför
jag skall betala skatt när jag köper
exempelvis Beethovens musik. Man kan
också fråga sig, om det är befogat att ta
skatt på t. ex. läskedrycker och skokräm.
Det kan vara befogat, men det kan
finnas även andra områden, där det kan
tänkas vara riktigt att ta ut en viss skatt.
I de flesta andra länder är också beskattningen
på bilismen betydligt högre
än i Sverige.

Jag vill slutligen säga med anledning
av det tal om samförstånd från högerns
sida, som jag noterar med tillfredsställelse,
att vi kanske skulle kunna nå fram
till samförstånd i fråga om den tilltagande
alkoholkonsumtionen. Jag skall
inte gå in på hur det nya systemet har
slagit ut. Vi kan bara konstatera, att absolut
sett ar alkoholkonsumtionen mycket
hög i vårt land. Detta ger all anledning
till oro och manar oss till att vidta
åtgärder. I vilken form vi skall vidta
åtgärder kan diskuteras, men det borde
kunna bli samförstånd om att man vidtar
åtgärder för att få ned alkoholkonsumtionen.

Jag vill, herr talman, sluta med att
framhålla betydelsen av samförstånd på
en punkt som är viktigare än någon annan:
den kritiska situationen på det

världspolitiska fältet. Där om någonsin
är det väl viktigt att vi i vårt land är
på samma linje, en alliansfri utrikespolitik.
Men detta behöver inte betyda,
att vi ställer oss utanför de internationella
sammanhangen. Trots de nuvarande
svårigheterna får vi hoppas på att det
organ som arbetar för internationell
fred och säkerhet — Förenta Nationerna
—- skall kunna göra någonting också
i den svåra situation som råder i dag.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. proposition,
såvitt angick medgivande att överskrida
viss anslagspost i avlöningsstaten
för kontrollstyrelsen, till statsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna
yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 189, med förslag angående visst lotteriförfarande
i samband med återbetalning
av överskjutande preliminär skatt;
och

nr 192, angående anslag till inköp av
polioympämne.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner: nr

612, av herr Bergh, Ragnar, m. fl.,
nr 613, av herr Ohlon,
nr 614, av herr Arrhén m. fl.,
nr 615, av herr Arrhén,
nr 616, av herr Arrhén m. fl.,
nr 617, av herr Arrhén m. fl.,
nr 618, av herrar Bergman och Åman,
samt

nr 619, av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl,,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till skolstyrelselag
m. m.

Torsdagen den 1 november 1956

Nr 27

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 620, av herr Lundström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536);
och

nr 621, av herr Eriksson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om skydd för vissa
kartor, m. m.

På framställning av herr talmannen
medgav kammaren, att de anslag, som
utfärdats till sammanträdets fortsättande
på aftonen, finge nedtagas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.30.

In fidem
G. H. Berggren

Torsdagen den 1 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 161, i anledning av vissa i Kungl.
Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57 behandlade
allmänna frågor;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57 i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän bered -

skapsstat för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser staterna för statens
allmänna fastighetsfond och försvarets
fastighetsfond; samt

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

tredje lagutskottets utlåtande nr 26, i
anledning av väckta motioner om utredning
rörande fiskerätten i kronans vatten;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av väckta motioner
om viss inventering beträffande ofullständiga
småbruk invid eller arrendegårdar
under fideikommissen; samt
nr 35, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan angående möj -

Nr 27

Torsdagen den 1 november 1956

ligheterna att bättre utnyttja lantmanna- med förslag till förordning om investeskolornas
jordbruk i undervisningshän- ringsavgift för år 1957, m. m.
seende. -

Anmäldes och bordlädes en av herr
Birke under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad motion, nr 622, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition

Kammarens
kl. 10.03.

sammanträde avslutades
In fidem

G. H. Berggren

Stockholm 1966. Kung!. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

661674