1956 FÖRSTA KAMMAREN Nr 17 (Riksdagens protokoll 1956:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956 FÖRSTA KAMMAREN Nr 17

4—9 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 4 maj Sid.

Anslag till kostnader för allmänna fastighetstaxeringen 1957 .... 4

Årligt understöd åt G. S. Holmberg ............................ 5

Avdragsrätt för gåvor till humanitära ändamål m. m........... 6

Regleringen av restauratörernas utskänkningsvinst .............. 10

Ändrade bestämmelser för lån ur kraftledningslånefonden m. m. . . 12

Statsbidragsgrunderna inom yrkesskolväsendet ................ 17

Längmanska donationsfonden ................................ 18

Tisdagen den 8 maj

Interpellation av fru Svenson ang. väntetiderna vid testning av

allergiska spädbarn ...................................... 29

Onsdagen den 9 maj

Sänkning av den statliga inkomstskatten m. m................. 31

Avgivande av en neutralitetsförklaring från Sveriges sida m. m. . . 86

Reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd .... 90

Anslag under åttonde huvudtiteln:

Allmänna läroverken .................................... 105

Bidrag till vissa privatläroverk ............................ 108

Studiebidrag åt läroverkselever m. m....................... 108

Stipendier för studier genom korrespondens m. m........... 111

Inrättande av skolhem vid högre läroanstalter .............. 113

Kurser för folkskollärare m. fl................... 114

Folkbiblioteksväsendet ....................... 116

Utbildning av ungdomsledare .............................. 120

Ungdomens fritidsverksamhet ............................ 124

Instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer.......... 127

Centralförbundet för nykterhetsundervisning ................ 128

t Första kammarens protokoll 1956. Nr 17

Nr 17

Innehåll

Sid.

Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m................... 131

Barnfilmkommittén ...................................... 132

Sänkning av hyrorna m. m................................... 134

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 4 maj

Statsutskottets utlåtande nr 95, ang. försäljning av viss televerket
tillhörig fastighet ........................................ 4

— nr 96, ang. stat för riksgäldsfonden ........................ 4

— nr 97, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: statens allmänna

fastighetsfond ............................................ 4

— nr 98, ang. vissa tjänster vid kommunikationsverken ........ 4

— nr 99, ang. anslag till avlöningar till personal vid 1956 års

jordbruksräkning m. m................................... 4

— nr 100, ang. höjning av vissa enligt allmänna resereglementet

utgående traktamenten m. m............................... 4

— nr 101, ang. livränta eller pension åt G. S. Holmberg ........ 5

Bevillningsutskottets betänkande nr 34, ang. avdragsrätt för gåvor

till humanitära ändamål m. m............................. 6

nr 41, ang. ändring i grunderna för reglering av restauratörer nas

utskänkningsvinst .................................... 10

Jordbruksutskottets utlåtande nr 25, ang. ändring av bestämmelserna
för lån ur kraftledningslånefonden m. m............... 12

Statsutskottets utlåtande nr 94, ang. riksdagens revisorers berättelse
om verkställd granskning av statsverket m. m............. 17

Onsdagen den 9 maj

Bevillningsutskottets betänkande nr 40, ang. ändrad lydelse av 10 §

1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt .............. 31

Utrikesutskottets utlåtande nr 3, ang. avgivande av en neutralitetsförklaring
från Sveriges sida m. m......................... 86

— nr 4, ang. vissa av Europarådets rådgivande församling fattade

beslut ................................................. gg

Konstitutionsutskottets memorial nr 8, ang. granskning av de i

statsrådet förda protokoll .................................. gg

Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. utgifterna under åttonde huvudtiteln
(ecklesiastikdepartementet) .......................... 105

Första lagutskottets utlåtande nr 26, ang. ratifikation av rättshjälpsavtal
mellan Sverige och Frankrike ........................ 134

— nr 27, ang. skyldigheten för utländsk man att i rättegång vid

svensk domstol ställa borgen m. m......................... 134

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16, ang. ändring i fiskerättslagen

m- m................................................... 134

— nr 17, ang. ändrad lydelse av 3 § lagen om rätt till fiske____ 134

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 14, ang. utredning rörande
statstjänstemännens fackliga rättigheter m. m......... 134

nr 23, ang. sänkning av hyrorna samt minskning av egnahemsägarnas
omkostnader .................................... 434

Fredagen den 4 maj 1956

Nr 17

Fredagen den 4 maj

Kammaren sammanträdde kl. 13.00.

Justerades protokollen för den 27 och
den 28 nästlidne april.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträde, som komme
att hållas onsdagen den 16 innevarande
månad, företaga val av valmän och
suppleanter för utseende av ej mindre
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret
än även suppleanter för riksdagens
fullmäktige i näpmda bank och
kontor.

Detta förslag antogs.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1956/57
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående eftergivande av
viss återbetalningsskyldighet till statsverket;
och

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avgiftsfri upplåtelse
av kronoegendomen Arnö l1 (Biskops-Arnö)
i övergrans socken till stiftelsen
för föreningen Nordens institut.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 216, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan om omläggning
av riksdagens budgetarbete;
och

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr
337) om

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
218, till Konungen angående regleringen
för budgetåret 1956/57 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
in. m.

Anmäldes och godkändes sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 219, till
Konungen i anledning av väckta motioner
angående restitution av skatt å bensin
för vissa motordrivna fordon inom
trädgårdsnäringen.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579)
om nykterhetsvård, m. m.;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av en
konvention mellan Sverige och Italien
rörande social trygghet; samt

nr 222, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag angående
fondering jämlikt 39 § lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
dels ock en i ämnet väckt motion.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken;
samt

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 12 § lagen den 8 april 1927
om dödande av förkommen handling.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: -

4 Nr 17 Fredagen den 4 maj 1956

Anslag till kostnader för allmänna fastighetstaxeringen 1957

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
televerket tillhörig fastighet;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1956/57;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser
staten för statens allmänna fastighetsfond;
och

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
om anslag för budgetåret 1956/57
till avlöningar till personal vid 1956 års
jordbruksräkning m. m.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Anslag till kostnader för allmänna
fastighetstaxeringen 1957

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kostnader för allmänna fastighetstaxeringen
år 1957 för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
4 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten anfört;

»Under erinran om att bevillningsutskottet
i sitt betänkande nr 37 hemställt,
att de likalydande motionerna I: 114 och
II: 161 om uppskov med nästa fastighetstaxering
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd, får statsutskottet med
tillstyrkande av Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hemställa, att riksdagen må,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
till Kostnader för allmänna fastighetstaxeringen
år 1957 för budgetåret 1956/
57 under sjunde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 4 000 000 kronor.»

Reservationer hade anmälts

a) av fröken Andersson, herr Cassel
och fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag,
besluta att anslaget till Kostnader för
allmänna fastighetstaxeringen år 1957
icke skulle uppföras å riksstaten för budgetåret
1956/57;

b) av herrar Sundelin, Malmborg i
Skövde, fröken Elmén och fröken Vinge,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Vid denna punkt finns
fogad en reservation, vari yrkas avslag
på de 4 miljoner kronor, som äskas till
täckande av kostnaderna för allmänna
fastighetstaxeringen år 1957. Yrkandet
bygger på uppfattningen att det hade
varit lämpligare att dröja med denna
taxering till längre fram. Anslagsfrågan
behandlades ju i statsutskottet innan bevillningsutskottets
betänkande nr 37 hade
behandlats i kamrarna. Detta skedde
emellertid i onsdags, då det beslöts att
sådan taxering skall äga rum år 1957.
Reservanterna anser givetvis fortfarande,
att det hade varit önskvärt att dröja med
denna taxering. Då emellertid riksdagen
redan har beslutat, att fastighetstaxering
skall äga rum 1957, är det, herr
talman, näppeligen lämpligt att nu ställa
något yrkande. Jag har endast velat förklara
den reservation som här föreligger.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 100, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående höjning
av vissa enligt allmänna resereglementet
den 21 november 1952 (nr 735)
utgående traktamenten m. m. jämte i
ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Fredagen den 4 maj 1956

Nr 17

Ang. årligt understöd åt G. S. Holmberg

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 101, i anledning av väckt motion
om livränta eller pension åt G. S. Holmberg.

I en inom andra kammaren av herr
Ekdahl m. fl. väckt motion (II: 449) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att tillerkänna Göte Sebastian Holmberg
— vilken den 13 januari 1945 skadats
under beredskapstjänstgöring —• en livränta
eller pension, avvägd med hänsyn
till hans invaliditet och anpassad
efter det inkomstbortfall, som Holmberg
drabbats av och som ej kompenserades
genom till Holmberg utgående livränta
och invalidpension, samt att riksdagen
måtte taga i övervägande huruvida och
i vilken mån gottgörelse till Holmberg
skulle kunna utgå även retroaktivt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, i anledning av motionen
II: 449, medgiva att till Göte Sebastian
Holmberg finge, räknat från och
med den 1 januari 1956, från anslaget
till Diverse pensioner och understöd
m. m. under hans återstående livstid utbetalas
ett årligt understöd av 2 000 kronor,
varå rörliga tilläggsförmåner cj
skulle utgå.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Statsutskottet har behandlat
denna fråga såvitt jag förstår
mycket välvilligt i det skick som den
presenterats för utskottet. Jag tänker inte
heller yrka någonting annat än bifall til!
utskottets förslag. Anledningen till att
jag har tagit till orda är att jag gärna i
kammarens protokoll vill ha in, att man
icke med ett riksdagsbeslut i dag skall
anse saken slutgiltigt reglerad.

Det förhåller sig nämligen på det sättet
att de läkarintyg, som här föreligger,
inte bara tycks svära i vissa avseenden
mot sunt förnuft utan tycks svära också
mot varandra. Nu hänger väl detta något
samman med att sjukdomsbilden i åtminstone
visst avseende har förändrats.
Den har förändrats på det sättet, atl
vederbörande numera är fullständig invalid,
under det att han, när riksförsäk -

ringsanstalten fastställde ersättning, icke
ansågs vara invalid till mer än 10 procent.
Om man läser ett intyg, som en läkare
vid namn Jernmark utfärdat den
23 oktober 1951, finner man att sjukdomsbilden
— och därmed hela detta
ärende — har undergått en påtaglig förändring.
Det heter nämligen i detta läkarintyg:
»Holmberg företer en utbredd
pares (förlamning), mest uttalad i höger
kroppshalva. Ryggraden företer en
vänsterkonvex scolios (snedrygg). Höger
arm hänger rakt ned utefter bålen och
är i sin helhet något svullen. Samtliga
leder iiro i det närmaste stela med obetydlig
passiv och alls ingen aktiv rörlighet.
Armbågs-, hand- och fingerleder
stå i sträckställning och kunna ej aktivt
böjas. Höftleden i höger ben står i ca
25 gr. böjställning med ringa passiv och
ingen aktiv rörlighet. Höger knä i sträckställning.
Vid försök till rörelser uppstår
kloniska (hastiga) ryckningar i
lårmuskulaturen. Ingen aktiv rörlighet.
Fotleden står i lätt plantarflexion (böjning
i fotsulan) med ringa passiv och
ingen aktiv rörlighet. Vid försök till passiva
rörelser uttalad fotklonus (hastiga
fotmuskelryckningar). Benet släpas vid
gång. Vänster ben: grova kraften tydligt
nedsatt. Sammanfattning: Holmberg
får anses oförmögen att genom eget arbete
i väsentlig grad bidraga till sitt
uppehälle.»

Det är alldeles uppenbart att denna
persons sjukdom har undergått en sådan
förändring, att det måste vara motiverat
att det blir resning i målet. Detta
kan uppnås genom att sådan begäres
hos högsta domstolen, som äger att medge
resning även när det gäller beslut av
försäkringsrådet. Sådan resning bör också
begäras i detta fall.

Jag har velat anföra detta, ty vid en
eventuell ändring av ersättningsbeloppet
kan det ju bli fråga om huruvida däri
skall inräknas det belopp, som riksdagen
nu går att bevilja.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LEANDER (s):

Herr talman! I detta fall liksom i så
många andra liknande, som vi prövat

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Om avdragsrätt för gåvor till humanitära ändamål m. m.

inom femte avdelningen, föreligger olika
läkarutlåtanden. Det är ofta ganska
svårt för oss att avgöra vilka utlåtanden,
de positiva eller negativa, som vi bör ta
mest hänsyn till. I den mån det är oss
möjligt försöker vi nog att ta största hänsyn
till de läkarutlåtanden som stöder
en framställning av denna art, och det
har vi även gjort i detta fall.

Denna ersättningsfråga är som många
andra rätt gammal. Olycksfallet inträffade
år 1945. Sedan dess har ärendet prövats
av Kungl. Maj:t två gånger. Efter
avstyrkande av riksförsäkringsanstalten
har Kungl. Maj:t inte ansett sig böra
vidta någon ändring i riksförsäkringsanstaltens
tidigare beslut. Hur beklagligt
det än kan vara i många sådana här fall
kan avdelningen icke helt bortse från
de intyg, som riksförsäkringsanstaltens
läkare har avgett.

Herr Elowsson refererade ett läkarintyg,
som avgivits av doktor Jernmark.
Detta är ett senare intyg, som skrivits så
sent som i oktober 1951. Mot doktor Jernmarks
intyg står emellertid ett annat
och tidigare av professor Antoni. Det
har varit mycket svårt för oss att kunna
finna någon som helst samstämmighet
mellan dessa båda läkarutlåtanden. Vi
har dock ansett oss i detta fall kunna
desavuera riksförsäkringsanstaltens beslut
med stöd av de läkarintyg som i övrigt
har presenterats.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Om avdragsrätt för gåvor till humanitära
ändamål m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 34, i anledning av väckta
motioner om rätt till skatteavdrag för
belopp, som skänkts till humanitära, litterära,
religiösa eller vetenskapliga ändamål
eller till undervisningsändamål.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalvdande

motionerna I: 308 av herr Weiland m. fl.
och II: 246 av herr Carlsson i Tibro
m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande rätt till avdrag vid taxering
till statlig inkomstskatt av förslagsvis
belopp upp till 10 procent av
den taxerade inkomsten med ett högsta
avdragsgillt belopp av förslagsvis 1 000
kronor, om den skattskyldige skänkt beloppet
till humanitära, litterära, religiösa
eller vetenskapliga ändamål eller till undervisningsändamål.

Utskottet hade i det nu förevarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
308 av herr Weiland m. fl. och 11:246
av herr Carlsson i Tibro m. fl. om rätt
att vid beskattning åtnjuta avdrag för
gåvor till humanitära och vissa andra
allmännyttiga ändamål måtte anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Söderquist, Kristensson i
Osby, Sjölin och Gustafson i Göteborg,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till de
likalydande motionerna I: 308 av herr
Weiland m. fl. och II: 246 av herr Carlsson
i Tibro in. fl., i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning rörande rätt
till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
av förslagsvis belopp upp till
10 procent av den taxerade inkomsten
med ett högsta avdragsgillt belopp av
förslagsvis 1 000 kronor, om den skattskyldige
skänkt beloppet till humanitära,
litterära, religiösa eller vetenskapliga
ändamål eller till undervisningsändamål; II)

av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Skall välgörenhet och
idealitet beskattas? Den frågan kanske
man, utan att bli ansedd för att vara
alltför elak, kan komma med när man
läser bevillningsutskottets betänkande
med anledning av motionerna om rätt till
skatteavdrag för belopp, som skänkts till

Fredagen den 4 maj 1956

Nr 17

Om avdragsrätt för gåvor till humanitära ändamål m. m.

humanitära, litterära, religiösa eller vetenskapliga
ändamål eller till undervisningsändamål.

Utskottets majoritet hävdar nu liksom
tidigare den meningen, att detta bör ske,
och anser denna princip vara så betydelsefull
att man icke kan frånträda
den. Reservanterna liksom motionärerna
hyser en motsatt mening och grundar
sitt ställningstagande på erfarenheter som
man gjort i andra länder, där man genomfört
en sådan lagstiftning som det
här är fråga om.

Det hårda skattetrycket och det statliga
maskineriet för välgörenhetens ordnande
stimulerar i allmänhet inte — såsom
jag ser saken — till offervilja. Men
det kanske inte är riktigt att i vårt väl
inrutade samhälle uppmuntra människorna
till hjälpsamhet och offervilja?
Vi kanske i stället skall göra motsatsen?
Då når vi väl slutligen fram till det idealsamhälle
som vi alla strävar efter?
Nej, jag tror inte att en enda av kammarens
ledamöter anser att detta är vägen
till idealsamhället. Fastmer är jag
övertygad om att vi alla sätter stort värde
på välvilja och idealitet och tror att
dessa egenskaper är ytterligt värdefulla
ting i den mänskliga sammanlevnaden.
Har vi råd att avvara dem? Nej, svarar
jag igen. Om vi påstår detta, beror det
på, att vi felbedömer läget.

Tyvärr är det nog så, att de flesta
betalar sina skatter av tvång och utan
någon större glädje. Den enskilde saknar
ju i regel varje som helst inflytande på
hur skattepengarna används, och han får
betala dem till både det han gillar och
till det han ogillar. Detta förhållande har
man beaktat i USA och därför vänt på
saken, så att den enskilde med glädje
gör en insats för samhället, som är betydligt
större än den han skulle ha gjort
genom att betala den skatt han blivit
ålagd. Och därtill kommer att i stället
för den naturliga motvilja, med vilken
han ser på skattsedeln, odlas givandets
glädje och ansvarskänslan människor
emellan. Det kan nog inte förnekas att
häri ligger ett stort värde, som samhället
bör taga vara på och väl vårda.

Häremot invänder utskottet, att staten

bäst kan bedöma var pengarna gör mest
nytta. Detta uttryckes i utskottets betänkande
på följande sätt: »Då fråga om
sådan avdragsrätt varit under bedömande,
har från riksdagens sida uttalats,
att bestämmelser av detta slag innebure
en avvikelse från de principer, som låge
till grund för gällande skattelagstiftning
och att främjandet av behjärtansvärda
eller eljest allmännyttiga ändamål icke
borde ske i form av lättnader vid beskattningen
utan i förekommande fall
genom direkt bidrag från statens sida.»

Dessvärre hyser inte allmänheten samma
höga tanke om statens förmåga att
bäst kunna bedöma var pengarna gör mest
nytta, utan i stället den allra största
misstro till detta tal. Har man inte sett,
sägs det, hur staten misshushållar med
skattepengarna? Därför kan man sannerligen
inte tillägna sig någon hög tanke
om statens förmåga att bedöma vilka
behov som är mest angelägna. Kanske
skulle man kunna få hysa den kätterska
tanken, att många enskilda även på här
berörda område har bättre omdöme än
staten och skulle kunna få enskilda människors
frivilliga gåvor att ge betydligt
bättre resultat än statens centrala dirigering
av skattemedlen. Amerikanska staten
har varit klok nog att inse detta,
heter det i ett uttalande i denna sak,
och därför får man i Amerika göra avdrag
i sin deklaration för gåvor till
välgörande ändamål.

Det är en form av kulturell utarmning
när ett folk passivt överlåter åt staten
att helt ta hand om den ideella verksamheten,
har det sagts i ett annat sammanhang,
och jag tror att man kan instämma
i detta påstående.

Det är inte något orimligt förslag som
motionärerna kommit med. Det är i stället
ytterst välgrundat och skulle, såsom
förut framhållits, säkerligen gagna samhället
i stor utsträckning, om det genomfördes.
Det är, om jag bedömer saken
rätt, inte riktigt samma hårt avvisande
tongångar i utskottets utlåtande i år som
tidigare, något som jag tar mig friheten
att tolka så, att utskottet inte ställt sig
alldeles främmande för den tanke som
ligger bakom motionen.

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Om avdragsrätt för gåvor till humanitära ändamål m. m.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Söderquist m. fl. till
utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag har tillsammans med
herr Nilsson i Svalöv begått en blank
reservation. Några ord till förkaring därav
torde vara på sin plats.

Utskottet konstaterar, att, i den mån
motionerna åsyftar avdragsrätt för sådana
gåvor, som faller under begreppet periodiskt
understöd, är frågan därom föremål
för utredning av skattelagssakkunniga
och syftet med motionerna alltså
i denna del redan tillgodosett. I betänkandet
anföres vidare: »Utskottet finner
det för sin del lämpligt att de sakkunniga
vid sin prövning av frågan om avdrag
för periodiskt understöd jämväl
tar principiell ställning till spörsmålet
om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga
ändamål och därvid överväger de
synpunkter motionärerna anfört.»

Det ligger nu så till att, om utskottet
hade gått in för att föreslå skrivelse till
Kungl. Maj :t för att ge till känna, vad utskottet
här anfört, skulle med denna
skrivning alla ha kunnat förena sig därom.
Utskottsmajoriteten ville dock inte
vara med om det, och det är anledningen
till att betänkandet företer bilden av
ett splittrat utskott. För min del lägger
jag ansvaret därför i främsta rummet på
utskottsmajoriteten.

Nu har ju herr Söderquist och hans
medreservanter inte gått på den linje
som jag här antytt och som skulle ha
möjliggjort ett enhälligt utskott, utan de
har gått på ett bifall till motionerna.
Detta innebär, med mitt sätt att se, sådana
direktiv för den avsedda utredningen,
att jag inte har kunnat stödja yrkandet
därom. Jag vill sålunda meddela, att,
om det blir votering i denna fråga, kommer
jag inte att ansluta mig till den reservation,
som är avgiven av herr Söderquisl
m. fl., utan jag kommer att rösta
med utskottsmajoriteten. Men jag beklagar
än en gång att utskottet inte blev enhälligt.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det förslag som framställs
i motionen har ju varit uppe till
behandling vid flera olika tillfällen. Det
har varit litet olika i gestaltningen, men
utskottet har alltid avvisat det. Och det
beror på att utskottet anser, att man inte
bör understödja allmännyttiga ändamål
utan att veta vad man understöder.
Det vet man, om riksdagen beviljar särskilda
anslag för ett visst ändamål, men
det vet man inte, om man medgiver en
generell avdragsrätt. Då kan ju vederbörande
ge pengar åt det eller det ändamålet,
och därigenom ger staten också
ett bidrag genom skatteminskningen.
Men det kan i många fall vara på det sättet,
att hade frågan om bidrag till dessa
ändamål kommit inför riksdagen, hade
riksdagen inte velat ge något bidrag. Vid
prövningen hade riksdagen kanske funnit
andra ändamål vara mera värda ett
understöd och därför avslagit framställningarna.
Utskottet anser det inte vara
riktigt att enskilda givare på det där sättet
skall kunna dirigera statsbidrag.

Detta är den principiella invändning
som reses mot hela förslaget. Detta tolkar
herr Weiland på det sättet, att man
inte vill uppmuntra till hjälpsamhet. Han
talar om bristande ansvarskänsla för
andra människor och påstår att utskottets
inställning kan leda till kulturell utarmning
o. s. v. Han använder ord, som
är så starka att de egentligen underminerar
sig själva.

Jag undrar om det inte är på det sättet
när det gäller hjälpsamhet och ansvarskänsla
inför institutioner eller sammanslutningar
eller grupper av enskilda, att
det är individen som av en inre nödvändighet,
av sitt samvete eller genom, hela
sin personlighet tvingas att hjälpa. Jagbegriper
inte, herr Weiland, att det skall
vara nödvändigt att få en klapp på axeln
av staten för att man skall kunna visa
ansvarskänsla och hjälpsamhet. Ju varmare
ens personlighet är, desto mindre
behövs sådana klappar på axeln.

I ett annat avseende förstod jag emellertid
herr Weiland alltför väl. Han talade
om den misstro mot statsmakterna
som fanns; man fick genom statens åt -

Fredagen den 4 maj 1956

Nr 17

Om avdragsrätt
gärder betala till både vad man gillade
och vad man ogillade.

Ja, det blir man tvungen till när man
lever i en gemenskap. Emellanåt måste
vi betala till sådant som vi kanske helst
inte ville ha något anslag alls eller ett
mindre anslag till. Det är gemenskapen
som tvingar fram detta. Herr Weiland
yttrade sig på ett sådant sätt, att jag nästan
så smått undrade, om den franske
partiledaren monsieur Poujade hade tagit
säte och stämma här i kammaren.

Till slut vill jag endast säga, att detta
är den välvilligaste skrivning som utskottet
någonsin har kostat på motioner
i detta syfte. Utskottet skriver, att periodiska
understöd är under övervägande
och att man då får ta ställning till
huruvida gränsen mellan avdragsgilla
och inte avdragsgilla understöd skall vara
en annan än nu. Om man vill dra
gränsen välvilligare när det gäller periodiska
understöd, får man också överväga
huruvida inte enstaka gåvor skall
behandlas på annat sätt än nu. Denna
skrivning är som sagt välvillig, men bakom
den ligger ingen större sympati för
motionerna från, jag tror, utskottets majoritet.
I stället är det vår förhoppning,
att man om dessa frågor blir väl utredda
skall kunna i fortsättningen slippa motioner
av det slag som nu år efter år har
bragts på riksdagens bord. En förutsättningslös
prövning och utredning är vad
som efterlyses, och det är därför utskottet
föreslår riksdagen att den måtte anse
dessa motioner besvarade med vad utskottet
anfört, vilket förutsätter en viss
prövning av motionerna.

Hur skulle kontrollen ordnas, om man
bestämde sig för att ge avdragsrätt beträffande
alla enstaka gåvor? Motionärerna
föreslår att en lista skall göras
upp. Hur tjock skulle den listan bli, om
den skulle uppta alla de institutioner
som kunde berättiga till avdrag för enstaka
gåvor? Det skulle säkerligen bli
en jättelista, och jag tror att det vore
mycket svårt att genomföra en sådan anordning.
Bara tanken förefaller mig nästan
spökartad. Och kom ihåg, att vi dock
i dessa tider strävar att åstadkomma en
enkel deklaration ocli ett enkelt taxe -

för gåvor till humanitära ändamål m. m.

ringsförfarande. Detta är ett mycket dåligt
bidrag till förenklingen av deklarationer
och taxeringar, till strävandena
att göra det lättare för enskild man.

Visserligen står fyra av folkpartiets representanter
såsom reservanter inom utskottet,
men jag hoppas att jag inte förnärmar
någon folkpartist, om jag säger
att den mest taxeringssakkunnige medlemmen,
herr Spetz, saknas bland reservanterna.
Måhända kan detta vara en
tankeställare för några.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Jag ber också att få understryka
— vilket jag redan förut sade
— att utskottets skrivning i år är välvillig.
Men när sedan herr Sjödahl påstod,
att mina ord hade varit så oerhört
starka, så undrar jag om man inte kan
säga, att också herr Sjödahls ord var synnerligen
starka.

Jag tror inte att saken ligger riktigt så
till som herr Sjödahl här sökte framställa
den. Skulle det vara alldeles omöjligt
att åstadkomma en utredning, som visade
hur man bör gå till väga i detta avseende?
Det är dock ett faktum att man
har kunnat göra det i Amerika, England,
Västtyskland, Canada och vilka andra
stater det nu är som gått in för en lagstiftning
av detta slag. De har i alla fall
kunnat ordna saken, men för oss är det
totalt omöjligt. Vi skulle få en tjock lista,
som vore omöjlig att hantera, säger
herr Sjödahl. Jag tror inte på detta; det
är litet för starka ord, eller kanske jag
rent av skulle kunna säga mycket för
starka ord. Jag tror att det går att ordna
saken utan att det blir sådana svårigheter,
som herr Sjödahl påstod kommer att
inställa sig.

Sedan fick jag inte något svar på den
första frågan jag ställde: Skall välgörenhet
och idealitet beskattas? Det blir ju
faktiskt i detta fall fråga om en beskattning
av människors välgörenhet och
idealitet. Jag tror inte att någon i denna
kammare vill vara med om att gå den
vägen, utan jag tror fastmer att man

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Ang. regleringen av restauratörernas utskänkningsvinst

helst vill ordna denna fråga ungefär såsom
motionärerna föreslagit.

Jag lovar inte, herr Sjödahl, att inte
motionen skall komma en gång till. Det
är mycket möjligt att den gör det, och
kanske flera gånger. Den kommer ända
till dess att vi har kommit därhän, att vi
gått med på samma lagstiftning som man
har i Amerika och där funnit vara så
utomordentligt bra, att man ökat avdragsrätten
i stället för att minska densamma.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Det är ju alldeles uppenbart
att jag inte kan undgå att känna
mig annat än smickrad av att av herr
Sjödahl bli utnämnd till något slags expert
på dessa frågor. Jag bara beklagar,
att herr Sjödahl inte i förrgår hade samma
inställning!

I det föreliggande ärendet har jag måhända
i stort sett samma inställning som
herr Velander. När jag anslutit mig till
utskottets skrivning är det på den grund,
att jag tycker att denna — även om man
kanske skulle önskat att den varit mera
positiv — i alla fall ger vid handen, att
utskottet önskar ett övervägande av dessa
spörsmål. Vi förväntar att ett sådant
övervägande också kommer att ske. Under
sådana omständigheter hade jag,
herr talman, inte någon anledning att
anmäla någon reservation.

Jag ber alltså att få instämma i herr
Sjödahls yttrande så till vida att jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Söderquist in. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Weiland begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 34,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Weiland begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej —- 24.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. regleringen av restauratörernas
utskänkningsvinst

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 41, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående provisorisk
ändring i grunderna för reglering av restauratörernas
utskänkningsvinst.

I en den 16 mars 1956 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 138, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att godkänna av föredragande departemenscliefen
enligt samma protokoll
förordade provisoriska ändringar i grunderna
för reglering av restauratörernas
utskänkningsvinst.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
anfört bland annat:

Fredagen den 4 maj 1956

Nr 17

Ang. regleringen av restauratörernas utskänkningsvinst

»Utskottet delar departementschefens
uppfattning att det med hänsyn till de
aktuella övergångssvårigheterna för restaurangnäringen
kan vara skäligt att tillfälligt
avbryta avvecklingen av restauratörernas
vinst på utskänkning av sprit
och starkvin. Propositionen tillstyrkes
alltså i denna del. Utskottet vill emellertid
för sin del understryka, att detta icke
innebär något avståndstagande från förenämnda
1937 års principbeslut att avveckla
utskänkningsvinsterna. Slutmålet
bör sålunda alltjämt vara att någon vinst
å utskänkningen icke skall förekomma.
Huruvida och i vad mån det kan vara
befogat att bereda restauratörerna ersättning
för vissa med utskänkningen förenade
kostnader och på vad sätt en sådan
ersättning eventuellt skall ges, är frågor
till vilka ställning får tagas sedan nu
pågående utredning slutförts. Redan nu
bör emellertid klart sägas ifrån att vid
denna framtida prövning utgångsläget i
princip bör vara detsamma, som om något
avbrott i vinstavvecklingen aldrig ägt
rum. Den omständigheten att restaurangnäringens
förhållanden delvis ändras genom
uppskovet med vinstavvecklingen
bör således icke sedermera kunna åberopas
som skäl för en förmånligare behandling
i det ena eller andra avseendet
för någon eller några kategorier restaurangidkare
än vad som eljest skolat följa.

Gentemot den föreslagna ändringen rörande
de allmänna bolagens spillmånsersättningar
har utskottet för sin del
icke något att erinra.

Under åberopande av vad sålunda anförts
får utskottet hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 138, godkänna
de provisoriska ändringar i grunderna
för reglering av restauratörernas utskänkningsvinst,
som förordats i propositionen.
»

Reservation hade anförts av herrar
Veländer och Nilsson i Svalöv, vilka ansett
att de båda nyss återgivna styckena
av utskottets yttrande bort erhålla följande
lydelse:

»Utskottet delar departementschefens
uppfattning att det med hänsyn till de

aktuella övergångssvårigheterna för restaurangnäringen
kan vara skäligt att tillfälligt
avbryta avvecklingen av restauratörernas
vinst på utskänkning av sprit
och starkvin. Propositionen tillstyrkes
alltså i denna del.

Gentemot den föreslagna ändringen rörande
de allmänna bolagens spillmånsersättningar
har utskottet för sin del icke
heller något att erinra.»

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Redan för tre år sedan
tillkallade chefen för finansdepartementet
särskilda sakkunniga med uppgift
att verkställa en utredning rörande
verkningarna för restaurangnäringen av
utskänkningsvinstens avveckling in. m.

Från sådan utgångspunkt har reservanterna
funnit det onödigt, för att inte
säga olämpligt, att det stycke på s. 4 i
betänkandet, som börjar med orden »Utskottet
delar departementschefens uppfattning»
etc., givits den utformning,
som här skett. Dylika erinringar, avsedda
för en kommitté i arbete med av
Kungl. Maj:t givna direktiv för utredningsuppgiftens
fullföljande, har synts
reservanterna icke böra ifrågakomma.

Jag vill särskilt rikta uppmärksamheten
på de tre sista meningarna å s. 4 i
utskottets betänkande, där det heter:
»Huruvida och i vad mån det kan vara
befogat att bereda restauratörerna ersättning
för vissa med utskänkningen
förenade kostnader och på vad sätt en
sådan ersättning eventuellt skall ges,
är frågor till vilka ställning får tagas, sedan
nu pågående utredning slutförts. Redan
nu bör emellertid klart sägas ifrån
att vid denna framtida prövning utgångsläget
i princip bör vara detsamma,
som om något avbrott i vinstavvecklingen
aldrig ägt rum. Den omständigheten
att restaurangnäringens förhållanden delvis
ändras genom uppskovet med vinstavvecklingen
bör således icke sedermera
kunna åberopas som skäl för en förmånligare
behandling i det ena eller
andra avseendet för någon eller några
kategorier restaurangidkare än vad som
eljest skolat följa.»

Detta betyder bl. a., att om det nu av -

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Ang. ändrade bestämmelser för lån ur kraftledningslånefonden m. m.

sedda avbrottet i vinstavvecklingen varar
exempelvis i fem år, skall vinstkvantiteterna
minskas med 5/25 eller sålunda
med 1/5. Inte kan det vara riktigt, när
alla hithörande spörsmål är överlämnade
till utredning av en särskild kommitté,
att inlåta sig på sådana uttalanden
som — om det skall vara någon
mening med dem — måste vara avsedda
att beaktas just av denna kommitté?
Det är från sådana utgångspunkter som
den till utskottsbetänkandet fogade reservationen
får betraktas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Utskottets skrivning, som
herr Velander vände sig emot, är huvudsakligen
avsedd att understryka, att
om vinstavvecklingen för restauratörerna
nu avbrytes, är det en sak för sig,
men det är ingenting som på något sätt
påverkar det principbeslut, som riksdagen
en gång bär fattat om att vinstavvecklingen
helt och hållet skall slutföras.
Den principen rubbas alltså inte
av att man tillfälligtvis avbrutit vinstavvecklingen.
Någonting därutöver har
utskottet inte velat säga.

Utskottet har tillika sagt, att om man
kommer att ta upp frågan om kostnadsersättning
i stället för den vinst på
spritutskänkningen, som vederbörande
haft — vi vet ingenting härom, men en
kommitté arbetar nu med detta spörsmål
— får också den frågan prövas i sin
helhet utan att bedömningen skall påverkas
av att man nu tillfälligtvis har avbrutit
vinstavvecklingen.

Det har varit utskottet alldeles fjärran
att vilja påverka den sittande kommitténs
arbete — den får arbeta efter sina
direktiv. Utskottet utgår ifrån att denna
kommitté, liksom kommittéer i allmänhet
här i landet, bedriver sitt arbete omsorgsfullt
och förutsättningslöst, och vi
får se, vilket resultat kommittén kommer
till. Utskottet har velat förbehålla
sig ett fullt fritt ställningstagande till
det förslag, som kommittén framlägger
och som i en eller annan form kommer
på riksdagens bord. Utskottets uttalan -

de kan således icke vara bindande för
kommittén i dess arbete, utan bara en
proklamation från utskottets sida, där
det föreslår riksdagen att säga: »Vi förbehåller
oss full fri prövningsrätt, när
det nya förslaget lägges på riksdagens
bord!» Något annat innehåller uttalandet
icke.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag har litet svårt att
förstå herr Sjödahl. Det förhåller sig ju
ändå på det sättet, att utskottsmajoriteten
här uttalar — höll jag på att säga —
sin oomkullrunkeliga mening i ett visst
hänseende, och det är väl ett bestämt
uttryck för utskottsmajoritetens uppfattning.
Vad avser herr Sjödahl då med att
orda om att utskottet förbehåller sig
full frihet att taga ställning, sedan kommittén
slutfört sin uppgift? Utskottet
har ju uttalat sin uppfattning, och meningen
är väl inte att frånfalla den! Nej,
avsikten har varit, att uttalandet inte
skall undgå kommitténs uppmärksamhet.
Reservanterna har däremot velat
hävda, att kommittén endast skall vara
bunden av de direktiv, som är meddelade
för utredningsuppdragets fullföljande.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu förevarande betänkandet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid betänkandet fogade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. ändrade bestämmelser för lån ur
kraftledningslånefonden m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna
för lån ur kraftledningslånefonden,
m. m.

Fredagen den 4 maj 1956

Nr 17

Ang. ändrade bestämmelser för lån ur kraftledningslånefonden m. m.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:472 av herr Franzon
m. fl. och 11:509 av herr Andersson
i Dunker m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta dels att ett kapitaltillskott
om 5 000 000 kronor skulle tillföras
kraftledningslånefonden, dels ock
att lån ur kraftledningslånefonden skulle
kunna beviljas jämväl för upprustning
av befintliga distributionsnät.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte

1) med bifall till motionerna 1:472
och II: 509, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungi.
Maj :t ville låta företaga den författningsändring,
som utskottet förut i utlåtandet
förordat;

2) avslå motionerna I: 472 och II: 509,
såvitt de avsåge medelsanvisning.

I motiveringen hade utskottet förklarat
sig tillstyrka sådan ändring av bestämmelserna
för lån ur kraftledningslånefonden,
att lån ur nämnda fond skulle
kunna beviljas jämväl för upprustning av
distributionsnät, varmed menades förnyelse,
omläggning eller förstärkning av sådant
nät.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Tjällgren, Uno Olofsson,
Sigfrid Larsson, Johnsson i Kastanjegården,
Pettersson i Dahl och Nilsson
i Lönsboda ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
2 hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna 1:472 och 11:509,
såvitt nu vore i fråga, till Kraftledningslånefonden
å kapitalbudgeten, statens utlåningsfonder,
för budgetåret 1956/57
anvisa ett investeringsanslag av 5 000 000
kronor.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! Den elektriska kraftens
utbredning och användningsmöjligheter
är säkerligen en av nutidens allra
största tillgångar. De stora avstånden
och den relativa glesbebyggelse, som
råder här i landet, har emellertid inne -

burit, att ganska betydande kostnader
måst nedläggas på de olika distributionsnätens
fullföljande. Statsmakterna har
också med berömvärd beredvillighet
ställt medel till förfogande såväl i form
av direkta statsbidrag för nyanläggningar
som för beviljande av lån.

En hel del av de ledningar, som byggdes
för 20, kanske 30 år sedan, var emellertid
inte projekterade i sådan utsträckning
och i en sådan dimensionering, att
de fyller nutidens krav. Det rådde också
brist på koppar under krigstiden, varför
järnledningar måste tillgripas som nödfallsåtgärd.
Detta har inneburit, att en
hel del gamla ledningar är i mycket
starkt behov av upprustning och ombyggnad.
Kraftbehovet har vidare ökat.
De nuvarande ledningarna behöver sålunda
ersättas av starkare och mer kraftgenomsläppande
ledningar.

Nu har ju visserligen jordbruksutskottet
i sitt utlåtande nr 25, punkten 1, på
grund av den föreliggande motionen
och givetvis också med hänsyftning till
de yttranden, som framkommit med anledning
av denna motion, beredvilligt
tillstyrkt, att de medel, som finnes tillgängliga
i kraftledningslånefonden, också
skall få användas för upprustning och
omläggning av redan befintliga ledningsnät.
Jag ber, herr talman, att få instämma
i denna utskottets hemställan och
hoppas också, att den skall av riksdagen
bifallas.

Jordbruksutskottet har däremot inte
kunnat gå med på det i motionen framställda
yrkandet om ytterligare medelsanvisning
till hithörande ändamål. Man
skymtar där bakom statskontorets yttrande,
men det vore väl underligt om
inte statskontoret, som alltid brukar avstyrka
nya medelsanvisningar, inte skulle
ha gjort det även nu. Man måste dock
räkna med, att här föreligger ett belijärtansvärt
ändamål. Hittills har ju förhållandet
i allmänhet varit det, att styrelserna
i våra distributionsföretag, vilka i
allmänhet omfattar en halv eller i vissa
fall en hel socken, har gått i borgen
och tagit lån i bankerna. Nu är detta
emellertid inte längre möjligt på grund
av investeringsbegränsningen, och följ -

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Ang. ändrade bestämmelser för lån ur kraftledningslånefonden m. m.

aktligen står man inför den situationen
att antingen måste de ledningsnät, som
är mycket bristfälliga, helt avstängas, eller
också måste man ta risker till både
liv och egendom. Det är klart att man
måste se denna fråga ur säkerhetssynpunkt.
Elektriska ledningar är så pass
farliga, inte minst ur brandrisksynpunkt,
att upprustningar måste ske på detta område.
Man står sålunda inte inför något
annat val än att endera anskaffa medel
för att rusta upp ledningsnäten eller också
avstänga dem.

Man kan också ibland fråga sig, om
man skall stirra sig alltför blind på investeringsbegränsningen.
När vi ändå
har råd att medgiva investeringar åt såväl
statsägda som enskilda företag för
kraftverk och högspänningsledningar för
många miljoner kronor, borde man också
kunna vara med om att ställa några
miljoner till landsbygdens förfogande för
upprustning på det elektriska området.
Att märka är också att de myndigheter
som närmast beröres av denna fråga,
nämligen kommerskollegium och elektrifieringsberedningen,
har tillstyrkt motionerna.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 25, punkt 2, fogade reservationen.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Det framgick av reservantens
anförande, att han i stort sett
var tillfredsställd med utskottets behandling
av dessa motioner, även om
han diskuterade de delade meningarna
om storleken av det belopp, som för
detta ändamål bör ställas till förfogande.

För några dagar sedan behandlade vi
sjätte huvudtiteln, och vi var då även
inne på frågan om en utökning av den
elektriska tillsyningsmyndigheten, vilket
hade föreslagits i elkraftsutredningens
betänkande. Man följde då Kungl.
Maj:ts förslag. Nu vill man här göra en
större utbyggnad och en ganska omfattande
förstärkning av detta kapitaltillskott.

Utskottet har i princip anslutit sig
till motionärernas och reservanternas
mening att en uppmjukning av bestämmelserna
för kraftlånefonden bör ske,
så att medel ur fonden skall kunna användas
även för upprustning och förstärkning
av distributionsnäten. Utskottet
har följaktligen biträtt motionärernas
förslag i denna del. Utskottet har
däremot inte kunnat biträda det andra
yrkandet i motionerna, som rör frågan
om anslag. Vi har inhämtat, att i fonden
finnes tillgängligt ett belopp av omkring
3 250 000 kronor. Det har visat
sig att det under åren 1950/52 inte gått
åt mer än 300 000 kronor. Vi har räknat
med att det tar så lång tid för vederbörande
myndighet att syna in dessa
anläggningar, att detta inte hinner
ske i större utsträckning än vartill nu
finnes tillgängliga medel. Vidare bör den
viktiga frågan om personalresurserna
beaktas. Utskottet har för övrigt inte
kunnat bli övertygat om att behov föreligger
att anslå det större beloppet, 5
miljoner kronor, varigenom ju sammanlagt
8 250 000 kronor skulle ställas till
förfogande.

Jag tycker att motionärerna, som nått
det väsentliga av vad de yrkat, skulle
vara tacksamma. När de nu ändå har
yrkat bifall till punkt 2 rörande anslaget
på 5 miljoner, vill jag i likhet med
utskottet yrka avslag på denna framställning.
Enligt min mening har utskottet
gått så långt som det varit möjligt.

Jag hemställer därför, herr talman,
om bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! I förrgår diskuterade vi
bland annat lokaliseringsfrågor, och jag
fick den uppfattningen, att inte någon
i kammaren var emot att vi om möjligt
i framtiden skulle hindra befolkningskoncentrationen
till de större tätorterna
och se till att bland annat industriföretag,
större och mindre, kunde
förläggas till landsbygden eller till
mindre tätorter. Det framhölls med rätta,
att man måste lägga företagsekonomiska
synpunkter på sådana frågor.

Fredagen den 4 maj 1956

Nr 17

Ang. ändrade bestämmelser för lån ur kraftledningslånefonden m. m.

Men om det nu är ett intresse att få ut
små industrier — kanske även större
industrier — på landsbygden, bör man
också söka skapa sådana förutsättningar
ute i glesbygderna, att företagen kan
förläggas dit. Bland de företagsekonomiska
förutsättningarna synes mig en
vara mycket betydelsefull, nämligen att
man har tillräckligt med elkraft.

Utskottet har varit välvilligt mot motionärerna
så långt, att utskottet sagt
sig kunna gå med på att bestämmelserna
ändras därhän, att de medel, som nu
står till förfogande och som ursprungligen
var avsedda endast för nyanläggningar,
också skall kunna användas för
upprustning, utökning och ombyggnad
av befintliga distributionsnät. Det är ju
tacknämligt att utskottet har gått med
på det. Men utskottet vill inte ta det
andra steget, att ge pengar så att denna
författningsändring skulle kunna leda
till några påtagliga praktiska resultat.

Såsom herr Olofsson redan påpekat är
alla remissinstanser rörande eniga om
att det föreligger ett stort behov just av
förnyelse, omläggning och förstärkning
av distributionsnäten. Statskontoret talar
om det alltmera trängande behovet
av upprustning av redan befintliga anläggningar,
men avstyrker — av gammal
vana, såsom herr Olofsson sade — att
någon medelsanvisning skall ske och
hänvisar till den strama ekonomiska politik
som nu förs. Även om man i likhet
med mig är vän av en sådan politik behöver
man väl fördenskull inte bli
fullkomligt paralyserad, så att man inte
kan gå med på några medelsanvisningar
alls. Jag vill påpeka, att det här dock
gäller endast en lånefond. Det är alltså
inte fråga om bidrag, utan bara ökade
möjligheter till lån.

AU det i detta fall är angeläget att ökade
lånemöjligheter skapas har ju utskottet
tydligt och klart framhållit. Utskottet
talar om fara »för olycksfall
och brand». Utskottet fortsätter: »Ett
betydande antal distributionsföretag
saknar numera möjlighet alt tillgodose
konsumenternas behov av elektrisk kraft
i tillräcklig mängd eller av nöjaktig

kvalitet.» Utskottet skulle ha kunnat tilllägga,
att strömförlusterna givetvis blir
betydande, om man har dåliga, överbelastade
nät. Ser man det ur rent ekonomisk
synpunkt, kan man säga att det är
ett slöseri att vänta med upprustningen
av distributionsnäten. Jag kan därför
inte undgå att bli förvånad över utskottsmajoritetens
inställning, och jag tycker
att det skulle vara märkligt, om kammaren
skulle följa utskottet.

Herr talman! Jag vill med detta bara
be att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! Beträffande medlens
tillräcklighet är det ju så, att något
egentligt behov av lånemedel inte har
förelegat tidigare, ty vid en nyanläggning
görs det upp förslag som innebär,
att vederbörande måste göra en viss insats
per tariffenhet — resten har utgått
i form av direkta kontanta statsbidrag.

För övrigt måste jag säga, att jag är
mycket tacksam, herr Anderberg, för
utskottets förslag om författningsändring.
Jag är övertygad om att frågan
kommer att lösas, även om det kanske
inte sker precis på det sätt som jordbruksutskottet
eller motionärerna har
tänkt sig.

Beträffande vad som skrivits under
sjätte huvudtiteln om det ansträngda
läget för statens elektriska inspektion
— den hinner inte sköta sina åligganden
och har stor arbetsbelastning •—
måste jag säga, att det helt enkelt är en
polisiär uppgift för staten att se till att
ledningarna är av sådan kvalitet, att
drifttillstånd kan lämnas. Men skall inspektionens
ansträngda läge vara ett
skäl för att upprustningen skall eftersättas,
så är det ett mycket beklagansvärt
skäl.

Herr IfANSSON (fp):

Herr talman! Jag vill säga herr Sigfrid
Larsson, att jag inte alls känt mig
»paralyserad». Tvärtom tror jag mig ha

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Ang. ändrade bestämmelser för lån ur kraftledningslånefonden m. m.

bedömt detta ärende mycket kallt och
realistiskt. Att det finns behov av upprustning
av distributionsnätet är vi ju
alla ense om, och det har herr Anderberg
redan sagt. Det är väl närmast fråga
om hur stort belopp som skall ställas
till förfogande. Nu har vi funnit
den lösningen, att vi gör kraftledningslånefondens
medel tillgängliga även för
upprustning av gamla ledningar. Det
innebär med hänsyn till hur denna lånefond
har utnyttjats under senare år
att ungefär 3 miljoner kronor för nästa
budgetår ställs till förfogande för lån
till distributionsnätets upprustning. Reservanterna
vill gå längre och fylla på
fonden till 8 miljoner.

Den fråga vi har att ta ställning till är
alltså: skall lånemedel om 3 eller 8 miljoner
kronor ställas till förfogande? Jag
har bedömt läget så att det behövs ett
handtag. Tre miljoner är en vacker
summa. Låt oss börja med den och stanna
där, detta särskilt med hänsyn till
nuvarande ekonomiska läge. När vi fått
ett års erfarenhet kan vi ta upp frågan
på nytt och se vad som ytterligare kan
behövas. Vi i utskottsmajoriteten är alltså
inte paralyserade, herr Sigfrid Larsson,
utan har nog sett realistiskt på denna
fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Jag får säga att jag inte tvivlar på
att den föregående talaren bedömt frågan
kallt, och jag tvivlar inte heller på
att han också bedömt den nyktert och
klokt. Men så har väl även lantbruksstyrelsen,
kommerskollegium, elektrifieringsberedningen,
landsbygdens elnämnd
och andra gjort! De säger att
de tycker att motionärernas förslag är
klokt, och de menar att medel behöver
ställas till förfogande. De där tre miljonerna
är ju medel som redan finns i fonden,
och de skall kanske också delvis
användas till nyanläggningar. Det är i
något remissvar, det minns jag, poängterat
att man kan beräkna att det kommer
in ett mycket stort antal ansökning -

ar om lån ur denna fond — jag tror
rent av det var kommerskollegium som
skrev detta. Då räcker sannolikt inte
dessa tre miljoner långt, när de inte enbart
skall användas för upprustning. Jag
tycker att för att vinna full effekt här,
när detta nu är så angeläget, såsom påpekats
från många håll och inte minst
av utskottsmajoriteten själv, är det
lämpligt att tillmötesgå motionärerna
även när det gäller medelsanvisningen.

Herr ANDERBERG (s):

Elkraftsutredningens betänkande har
varit ute på remiss och är nu under behandling
i departementet. Regeringen
kommer därefter att ta ställning, och det
kan förväntas att till nästa års riksdag
kommer förslag som tillgodoser herr Sigfrid
Larssons önskemål. Det är för utskottet
fullt klart att utredningarna tar
sin tid och att det dröjer innan man kan
sätta i gång med upprustningen av dessa
företag. Med den erfarenhet man har
av det tidigare utbyggnadsarbetet räknar
vi med att de medel, som nu står
till förfogande, mycket väl kan räcka
under det budgetår som kommer.

Vidare tycker jag att herr Sigfrid
Larsson skulle ha klart för sig att vi
lever under knapphetens stjärna och att
vi måste iaktta all möjlig sparsamhet
vid olika tillfällen, både när det gäller
anslag och när det gäller lån. Den ene
finner ett anslag mera betydelsefullt och
kämpar för detta, den andre sätter större
värde på ett annat. Men vi måste
försöka begränsa oss, när hela den ekonomiska
politiken går ut på begränsning.
Fastän utskottsmajoriteten funnit denna
elektrifiering synnerligen påkallad har
den dock inte i detta fall kunnat föreslå
något nytt större kapitalanslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
vardera punkten av utskottets i det nu
ifrågavarande utlåtandet gjorda hemställan.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten 1 hemställt.

Fredagen den 4 maj 1956

Nr 17

Ang. statsbidragsgunderna inom yrkesskolväsendet

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 42.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 94, i anledning av riksdagens år 1955
församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. m.

Statsutskottet, till vars förberedande
behandling riksdagens år 1955 församla2
Första kammarens protokoll 1956. Nr 17

de revisorers berättelse jämte de i anledning
därav från vederbörande ämbetsverk
och myndigheter till Kungl.
Maj :t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, hade efter tagen kännedom
av vissa handlingar och inhämtande
av för ärendenas utredning i övrigt
erforderliga upplysningar, i förevarande
utlåtande underställt riksdagens
prövning de av revisorerna gjorda framställningar,
som ansetts från utskottets
sida påkalla yttranden.

Punkterna 1—3

Lades till handlingarna.

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 6 och 7

Lades till handlingarna.

Punkten 8

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 9—11

Lades till handlingarna.

Punkten 12

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13

Lades till handlingarna.

Punkterna ib— 16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Lades till handlingarna.

Punkten 18

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 19

Ang. statsbidragsgrunderna inom yrkesskolväsendet Under

ecklesiastikdepartementet, § 22,
hade revisorerna funnit det angeläget att
en omläggning till större likformighet av
statsbidragsgrunderna inom yrkesskolväsendet
genomfördes så snart ske kunde.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten yttrat:

»Med hänsyn till yrkesundervisningens
betydelse anser sig utskottet böra

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Ang. Längmanska donationsfonden
kraftigt understryka vad revisorerna anfört
rörande behovet av en översyn av
bestämmelserna på förevarande område,
syftande till enklare bidragsregler och
större enhetlighet de olika bidragsformerna
emellan. Huruvida denna översyn
bör verkställas av de sakkunniga som
tillkallats för utredning av frågan om
den centrala ledningen av yrkesskolväsendet
eller ske i annan ordning undandrager
sig utskottets bedömande. Härutinnan
torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att fatta beslut.

Under erinran jämväl att årets riksdag,
med godkännande av vad utskottet
i sitt utlåtande nr 53 hemställt, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhållit, att Kungl.
Maj:t för 1957 års riksdag måtte framlägga
förslag om införande av byggnadsbidrag
till lokala yrkesskolor och sådana
centrala yrkesskolor som nu icke äro berättigade
till dylikt bidrag, hemställer
utskottet, att riksdagen må i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville vidtaga åtgärder i det av utskottet
angivna syftet.»

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill endast deklarera
att jag är mycket glad över att
statsrevisorerna har erinrat om denna
sak. Denna punkt har den allra största
betydelse för kommunerna i vårt land.
Jag vill erinra om vad skolöverstyrelsen
bär skrivit på s. 50: »Frågan om byggnadsbidraget
anser skolöverstyrelsen
dock vara av sådan vikt för den pågående
utbyggnaden av yrkesskolväsendet
och försöksverksamheten med 9-årig enhetsskola,
att den bör lösas redan nu.»

Jag tror att det är av mycket stort
värde för kommunalmännen över hela
landet att få veta vad man har tänkt på
denna punkt just när de kommunala
utredningarna pågår. Jag tänker närmast
på de regioner av kommuner som
måste gå tillsammans för att lösa yrkesundervisningsproblemet.
Det uttalande,
som såväl statsrevisorerna som statsutskottet
här har gjort, bör vara av det
allra största värde för dessa kommunalmän.

Herr talman! Jag vill endast framhål -

la, att denna sak kommer att få en mycket
stor betydelse för det framtida yrkesskolundervisningsväsendet,
och ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkten 20

Ang. Längmanska donationsfonden

Under ecklesiastikdepartementet, § 23,
hade revisorerna föreslagit, att frågan
om en sammanslagning av de i de Längmanska
donationsmedlen ingående Aoch
B-fonderna skulle utredas.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling föreliaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Arrhén in. fl. (I: 15) och den andra inom
andra kammaren av herr Ericsson
i Näs m. fl. (11:23), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om att Kungl. Maj:t ville
låta utreda frågan om användande av
den Längmanska A-fondens avkastning
till främjande av det kulturella samarbetet
mellan Sverige och Finland i enlighet
med motionernas syfte samt, därest så
visade sig möjligt, vidtaga åtgärder till
förverkligande härav;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Grym m. fl. (I: 109) och den
andra inom andra kammaren av herr
Jansson i Kalix m. fl. (II: 103), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte dels uttala,
att den Längmanska A-fonden skulle
disponeras jämlikt andemeningen i testamentet
och att förslag om ändrade användningsföreskrifter
alltså avvisades,
dels hos Kungl. Maj:t hemställa om en
utredning såvitt anginge den närmare
tolkningen av testamentets bestämmelser
om A-fondens utnyttjande för de ändamål,
som ursprungligen avsetts, eller
andra därmed jämförliga syften i Norrbottens
län, beträffande tidpunkten för
avkastningens ianspråktagande samt i
fråga om sammansättningen av det or -

Fredagen den 4 maj 195G

Nr 17

gan, som skulle besluta om medlens användning.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning
av riksdagens revisorers förevarande uttalande
ävensom motionerna I: 15 och
II: 23 samt I: 109 och II: 103, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville föranstalta om en utredning rörande
användningen av den i de Längmanska
donationsmedlen ingående s. k. Afonden.

Reservation hade anmälts av herr
Ragnar Bergh, som likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Som av statsutskottets
utlåtande framgår har vi, några norrlänningar,
väckt motioner i anledning av
riksdagens revisorers uttalande rörande
frågan om den i längmanska donationsmedlen
ingående s. k. A-fondens användning.
Vi motionärer har framför
allt velat kraftigt understryka att Afonden,
d. v. s. grundfonden, skall disponeras
i enlighet med andemeningen i
testamentet och att varje attack — den
må sedan komma från vilket håll som
helst — om ändrade användningsföreskrifter
avvisas av riksdagen.

Mot en utredning, som statsrevisorerna
också varit inne på, har vi inte haft
någonting att invända såvitt angår den
närmare tolkningen av testamentets bestämmelser
om A-fondens utnyttjande
för de ändamål, som Längman ursprungligen
avsett, eller andra därmed jämförliga
syften i Norrbottens län.

Även statsutskottet finner en utredning
väl motiverad men vill inte göra
något uttalande för vilket ändamål Afondcn
framdeles bör utnyttjas. Utskottet
anser att frågan härom får närmare
prövas under utredningsarbetets gång
»varvid tillbörligt beaktande bör skänkas
de synpunkter som framlagts såväl
av revisorerna och vederbörande remissmyndighcter
som i nyssberörda motioner».

Denna skrivning kan jag icke helt

Ang. Längmanska donationsfonden
och fullt godta. Vad vi i våra motioner
109 i första och 103 i andra kammaren
har föreslagit har jag i korthet refererat.
I den i första kammaren av herr
Arrhén m. fl. väckta motionen nr 15
och i den i andra kammaren väckta motionen
23 av herr Ericsson i Näs m. fl.
föreslås, att frågan om användande av
den längmanska A-fondens avkastning
till främjande av det kulturella samarbetet
mellan Sverige och Finland måtte
utredas.

Statsrevisorernas förslag är för alla
känt, varför jag icke behöver referera
det nu — möjligen något senare.

För min del anser jag att statsutskottet
utan vidare borde ha avstyrkt de av
herrar Arrhén och Ericsson i Näs väckta
motionerna. Det är att märka att finnarna
ju själva har motsvarande donationer
för finska behov. Jag kan aldrig
tänka mig att finnarna å sin sida vore
villiga att plottra bort donationsmedel
till varjehanda ändamål, som inte står
i ungefärlig överensstämmelse med
Längmans yttersta vilja och testamente.
För övrigt tror jag att finnarna resonerar
som så: »Sköt ni svenskar först och
främst om den finska minoritet som
finns inom Sveriges gränser i Norrbotten,
innan ni ger er in på att strö ut
längmanska donationsmedel utanför
landets gränser, medel som uteslutande
är avsedda för olika ändamål i den
nordligaste landsändan.»

I de av herrar Arrhén och Ericsson i
Näs väckta motionerna säges att »Längman
upprättade sitt testamente till förmån
för de finska och svenska folken».
I och för sig är detta alldeles riktigt!
Men, märk väl! Längman gjorde i sitt
testamente eu uppdelning — Finland
skulle få sin andel, Sverige sin. Visserligen
vållade bestämmelserna om donationernas
uppdelning ganska stark missstämning
i Finland, men det är en annan
sak. Då borgmästare C. G. Bergstedt
i Finland på sin tid gjorde allvarliga
föreställningar beträffande testamentets
innehåll, bl. a. att Sverige icke
bort komma i fråga som testamcnlstagare,
så hade Längman blivit mycket
uppbragt över Bergstcdts kritik och gen -

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Ang. Längmanska donationsfonden
mält, att han i flera år noga övertänkt
saken samt att han, som vore svensk
till börden, därför velat ihågkomma Sverige.

Längmans testamente har alltså tillkommit
efter moget övervägande, och
hans yttersta vilja måste respekteras -—•
lika väl som varje annan testators eller
donators, sedan må de heta Wallenberg,
Kempe eller någonting annat.

I sitt uttalande har statsrevisorerna
»starkt ifrågasatt» om icke A-fonden
bör uppgå i den längmanska kulturfonden,
då det enligt revisorerna kan konstateras,
att A-fondens medel icke lämpligen
kan nyttiggöras i anslutning till
det syfte testator haft med bestämmelserna
om denna fond.

Jag måste säga, att vi i Norrbotten
har varit mycket förvånade över detta
uttalande, bl. a. därför att det är verklighetsfrämmande.
Det finns inga som
helst svårigheter att på ett ändamålsenligt
sätt finna användning för den längmanska
grundfonden i enlighet med donationens
ursprungliga syften.

Jag har fått skrivelser bl. a. från Pajala
och Korpilombolo kommunalnämnder
med förslag om A-fondens användning,
som skulle komma befolkningen
till nytta.

Jag skall inte närmare gå in på vad
länsstyrelsen i Norrbottens län i sitt remissutlåtande
sagt, men jag ber att få
citera ett par korta satser: »Bland övriga
i testamentet uppräknade men av
revisorerna icke närmare berörda uppgifter
märkes sålunda inrättandet av
mönsterjordbruk och mönsterskogsbruk,
avhjälpande av följderna av missväxt
och naturkatastrofer, bidrag till vattenavlednings-
och dikningsföretag samt
bistånd åt handel, industri och slöjd.
Därtill kommer, att enligt testamentets
avfattning den däri gjorda uppräkningen
allenast utgör en exemplifiering.» På
ett annat ställe skriver länsstyrelsen i
Norrbottens län följande: »De klimatiska
och geografiska förhållandena i
Tornedalen medför, att riskerna för
missväxt och naturkatastrofer måhända
är större samt på grund av invånarnas
svaga ekonomi svårare att bära där än

på andra håll i landet. Länsstyrelsen
vill endast erinra om de stora översvämningarna
sommaren 1954, vilka bl.
a. i Tornedalen orsakade svår missväxt
och omöjliggjorde höskördens bärgning.
För att förhindra att kreatursstammen
helt eller till övervägande del måste
nedslaktas, utdelades — i avvaktan på
och som komplement till de av statsmakterna
senare beslutade stödåtgärderna
— som foderhjälp till behövande
jordbrukare omkring 270 000 kronor.
Dessa medel bestod dels av gåvor från
enskilda personer och sammanslutningar
och dels av anslag från den till länsstyrelsens
förfogande stående s. k. nödhjälpsfonden,
vars kapital till och med
i viss utsträckning måste tagas i anspråk.
Det är givet, att tillgång till avkastningen
från en fond av A-fondens
storlek skulle utgöra en god borgen för
det snabba ingripande, som är av nöden
i en sådan katastrofsituation som
den nyss omnämnda.» Ja, man skulle
kunna mångfaldiga dessa exempel.

Statskontoret säger i sitt yttrande
bl. a.: »Revisorerna har för sin del ifrågasatt,
om icke A-fonden — liksom tidigare
C-fonden — borde uppgå i B-fon den,

även benämnd kulturfonden.--

Enligt punkten 2 av bestämmelserna rörande
A-fondens disposition skulle densamma
komma till användning ''för hungers-,
missväxt- och farsotsår, brand och
andra natur påkommande skador och
olyckor, såsom watten öfversvämning,
jordras, hagel m. m. dylikt’. Ehuru under
det århundrade, som förflutit sedan
donator avfattade sitt testamente,
stat och kommun på olika sätt kommit
att inskrida med sociala stödåtgärder,
torde det icke kunna bestridas att även
härutöver hjälpbehov kunna aktualiseras
just vid sådana naturkatastrofer eller
andra olyckor, som donator omnämnt.
» Statskontoret tar alltså avstånd
från revisorernas uttalande i denna del.

Justitiekanslern har år 1951 bedömt
de sociala uppgifter som bestämts i
Längmanska A-fonden såsom under nuvarande
samhällsförhållanden på intet
sätt onyttiga.

Att statsrevisorernas anmärknings -

Fredagen den 4 maj 1956

Nr 17

värda uttalande framkallat tidningsskriverier
är ingenting att förvåna sig över.
Jag skall be att få citera vad högerorganet
Haparandabladet skriver den 24
december 1955. Det är grosshandlare
Axel Styrman som fört pennan. Han slutar
på följande sätt: »Länets myndigheter
och riksdagsmän böra härvidlag bevaka
våra intressen, så att bidrag från
Längmanska A-fonden kommer folket
till godo i enlighet med testators yttersta
vilja och testamente och att den av statsrevisorerna
framkastade tanken om sammanslagning
av A-fondens medel till Bfonden
ej får ske.»

Jag skall be att få citera vad Norrländska
Socialdemokraten skriver fredagen
den 20 april 1956 under rubriken
»Längmans yttersta vilja». Man skriver
där i slutet: »Det märkliga har inträffat,
att en enskild man velat höja den
sociala och ekonomiska standarden i en
bygd, där numera alla ansvarskännande
medborgare anser åtgärder i detta
syfte önskvärda. Riksdagen har understrukit
detta krav genom att föreskriva,
att en särskild utredning om näringslivets
förkovran skall företas. I detta läge
måste statsrevisorernas förslag att Norrbottens
befolkning skall berövas cirka
400 000 kronor per år uppfattas som en
skandal. Men en ännu större skandal
inträffar, om Sveriges riksdag, folkets
representanter, begår ett moraliskt oförsvarligt
övergrepp mot en död mans
otvetydigt ådagalagda yttersta vilja.»

Dessa uttalanden, som jag här citerat,
stödjes förvisso av en enhällig folkopinion
i den nordliga landsändan.

Såsom jag redan har sagt är jag icke
nöjd med statsutskottets hemställan. Jag
hade egentligen tänkt göra ett annat yrkande,
främst då om avslag på motionerna
1:15 och I: 23, men vid närmare
eftertanke har jag beslutat att avstå
därifrån, helt enkelt därför att jag vet
att det är så svårt, för att inte säga
omöjligt, att få bifallet ett yrkande, som
inte har stöd i någon reservation.

Vi får lita till den utredning som sannolikt
kommer till stånd och får ta
hand om dessa spörsmål angående den
Längmanska A-fonden. Med all rätt kan

Ang. Längmanska donationsfonden
vi också förvänta att utredningens sammansättning
inte blir så ensidig att norrbottningarna
lämnas utanför.

Eric Johan Längmans yttersta vilja
och testamente måste respekteras.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att gå in i polemik mot de uppfattningar,
som herr Grym gjort sig till
tolk för. Jag vill sträcka mig så långt,
att jag erkänner, att de synpunkter, som
han redovisat, ingalunda saknar relevans,
när det gäller att bedöma de spörsmål,
som det här är fråga om. Men jag
hävdar, att det inlägg, som herr Grym
nu gjorde och eventuellt andra talare
kommer att göra i sakdebatten, inte har
sin plats på dagens föredragningslista
utan borde ha förlagts till det tillfälle,
då vi har materialet i utrett skick framför
oss.

Såsom herr Grym och andra, som gått
igenom dessa papper, vet, är det mycket
intrikata spörsmål, som det här gäller
att ta ställning till. Donationsbestämmelserna
ligger långt tillbaka i tiden,
och samhället har i väsentliga avseenden
förändrats under de gångna hundra
åren. Med anledning därav är jag glad
över, att utskottet tagit den ståndpunkt,
som här redovisas, nämligen att man är
beredd att utreda frågan. Jag kan därvid
anknyta till samma synpunkter beträffande
utredningens sammansättning,
som herr Grym anförde. Tar Kungl.
Maj:t ställning till saken och presenterar
sin ståndpunkt för oss i en proposition,
har vi möjligheter att på ett annat
sätt än i dag kunna ta ställning till
frågan.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr I5ERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag har fogat en blank
reservation till utskottets utlåtande i
denna punkt för att få tillfälle att ge uttryck
åt några funderingar, som inte rör
utskottets yrkande, vilket jag ju biträtt

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Ang. Längmanska donationsfonden
och som innebär bifall till revisorernas
hemställan, utan närmast avser utskottets
motivering. Som jag emellertid om
en stund skall visa, kan man till nöds
även acceptera utskottets motivering,
och jag kommer därför inte heller på
den punkten att göra något yrkande.

Längman, som dog i början av 1860-talet, tillhör den typen donatorer som i
sin goda vilja att vara hjälpsamma råkat
ut för missödet att ge mycket detaljerade
föreskrifter om donationsmedlens
användning. Han föreskrev en så lång
tidsfrist, att avkastningen kan komma
till användning först nästa år. Det är
lätt att inse att det under den långa mellantiden
har inträffat en hel del som
rubbat förutsättningarna för de detaljerade
föreskrifterna om donationsmedlens
användning.

När herr Grym nyss med en viss
känslobetonad skärpa vände sig mot vad
han kallar för en attack i syfte att åstadkomma
ändrade användningsföreskrifter
för donationsmedlen, bör det uttrycket
närmast konfronteras med följande
detaljföreskrifter i donationsbrevet.
Längman skriver där bl. a. att avkastningen
skulle användas som bidrag till
jordegummor, d. v. s. vår tids barnmorskor,
och doktorer, läkemedel, bidrag till
sjuka, fattiga och orkeslösa samt understöd
och livräntor åt oäkta och ej
skyddsägande barn, landsvägar o. s. v.
Revisorerna bär som jag tror med god
rätt ansett, att vi inte nu för tiden behöver
använda donationsmedel till att
avlöna barnmorskor och läkare, inte
heller för att bekosta fattigvård och läkemedel
eller oäkta barns underhåll och
uppfostran o. s. v. Alla dessa i och för
sig angelägna önskemål tillgodoses ju
numera på annat sätt genom staten,
landstingen och kommunerna. Då revisorerna
uttalat, att det är svårt att tillgodose
donators ursprungliga syften,
har bl. a. det som jag nu nämnt anförts
som exempel.

Det råder emellertid ingen tvekan om
att en hel del av de ändamål, som Längman
ville tillgodose, också kan tillgodoses
inom ramen för hans föreskrifter.
Då riksdagens revisorer nu föreslagit en

utredning innan eventuellt beslut fattas
om permutation har de gjort detta för
att kunna åstadkomma en avgränsning
av användningsområdet för donationsmedlen
på sådant sätt, att donators yttersta
vilja tillgodoses i all den utsträckning
som detta är möjligt med hänsyn
till nutida förhållanden. Vid en sådan
permutation kan det inte gärna bli tal
om att använda donationsmedlen till
jordegummor, oäkta barns underhåll etc.

Det är troligen bristen på nödvändiga
distinktioner härvidlag som har förorsakat
det missförstånd som herr Grym
gjorde sig skyldig till när han betecknade
som förvånande, att revisorerna
kunnat säga att det nu skulle finnas vissa
svårigheter att tillgodose donators
ursprungliga syften. Det kan väl inte sägas
vara förvånande om man betänker
att vi nu för tiden rimligen bör avlöna
barnmorskorna, för att åter ta dem
som exempel, på annat sätt än Längman
har tänkt sig.

Jag betecknar det för övrigt såsom
en logisk kullerbytta att han här på en
gång kan säga, att det inte är några svårigheter
att tillämpa donators föreskrifter,
och samtidigt begär en tolkning av
dem. Skulle det inte finnas några svårigheter
att tillämpa föreskrifterna, kan
det väl inte behövas någon tolkning av
dem.

I Längmans testamente finns en bestämmelse
som innebär, att de hjälpåtgärder,
som han ville att avkastningen
skulle användas till, skulle, som han
uttryckte det, ta sin början norr ifrån.
Det betyder i vårt land Tornedalen.
Denna bestämmelse är inte bara fullt
klar, utan den måste också tillgodoses
vid en permutation.

När det yrkas i herr Gryms motion
att bestämmelserna skall tolkas på sådant
sätt att man efterlever andemeningen i
donators önskan, må jag säga, att det
i varje fall närmar sig ohövlighet mot
Kungl. Maj:t att över huvud taget förutsätta,
att Kungl. Maj:t vid en permutation
inte skulle tillgodose en så tydlig
önskan som den som donator uttalat
på den punkten.

Jag kommer alltså, herr talman, till

Fredagen den 4 maj 1956

Nr 17

den slutsatsen, att det här behövs en
utredning som gör det möjligt att pengarna
kommer till användning. Det finns
önskemål, som i enlighet med donators
önskan kan tillgodoses. De bör också
tillgodoses och tillgodoses i den ordningen
att man börjar norrifrån såsom
donator tänkt sig. Det är detta utredningen
bör avse.

Frågan, huruvida denna fond nu skulle
hopslås med kulturfonden eller inte,
finns det inget förslag om från revisorernas
sida. På den punkten har revisorerna
endast anfört ett exempel på hur
pengarna skulle kunna komma till användning
och alltså ifrågasatt denna
form av användning, men de har omedelbart
därtill knutit den förutsättningen
att pengarna i första hand skall
komma översta Norrland till godo och
avse ändamål, som gagnar den landsändans
utveckling. Jag skulle tro att en
något noggrannare läsning av vad statsrevisorerna
har skrivit skulle gett herr
Grym en klarare bild av vad de menat.

Jag biträder resonemanget i herr
Gryms inlägg då det gäller uppfattningen
att det nog skulle innebära en avvikelse
från Längmans yttersta vilja, om
ett i och för sig så behjärtansvärt ändamål
som främjandet av det kulturella
utbytet med Finland tillgodosåges genom
avkastning från den här fonden,
detta av det skäl, som redan har anförts,
nämligen att det finns en parallell donation
på den finska sidan.

Nu har utskottet skrivit att den utredning,
som revisorerna begärt, bör komma
till stånd. Utskottet skriver vidare
att det räknar med att de synpunkter,
som framförts i de väckta motionerna,
därvid bör komma under beaktande.
Hade utskottet där endast använt ordet
»beaktande», hade jag kanske blivit litet
mer kritisk mot utskottets skrivning.
Det står emellertid »tillbörligt beaktande»,
och i det sammanhanget måste jag
tolka ordet »tillbörligt» såsom en restriktiv
anvisning. Jag räknar därför liksom
herr Grym med att min vän Arrhéns
motion inte kominer att leda till av honom
önskat resultat. 1 motsats till herr
Gryms tvivel räknar jag också med att

Ang. Längmanska donationsfonden
den utredning, som skall ske, självfallet
kommer att syfta till att tillgodose
donators vilja. Ett uttalande från riksdagens
sida av ett önskemål i den riktningen
skulle tyda på en misstro mot
Kungl. Maj:t och utredningen som jag
för min del inte hyser. Jag kan därför
inte biträda det förslaget.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskotets hemställan.

Herr GRYM (s) kort genmäle:

Herr talman! Detta var ungefär vad
jag hade väntat att herr Bergh skulle
säga. Han försöker slingra sig undan
saken så mycket som möjligt, och han
vill skjuta över allt på Kungl. Maj:t. För
övrigt angrep herr Bergh mig, precis
som om jag skulle vara den som har felat.

Det börjar klarna ganska mycket efter
herr Berghs anförande. Det är nog
herr Bergh som inte varit riktigt vaken
när han läste vad statsrevisorerna skrivit.
Det är ju länsstyrelsen i Norrbottens
län som är bestämd motståndare
till vad statsrevisorerna skrivit liksom
pressen i Norrbotten utom NorrbottensKuriren
som är mycket nära lierad med
herr Bergh. Herr Bergh har försökt klargöra
sitt ståndpunktstagande i en ledare
i Norrbottens-Kuriren, men av allt
att döma har herr Bergh misslyckats i
det försöket.

Nu talar herr Bergh så mycket som
möjligt om jordegummor och sådana
där saker, men varje vettig människa
måste ju begripa att Längman, som var
en klok man, inte menade att t. ex. jordegummor
skulle ha lika mycket i anslag
från fonden som låt oss säga mönsterjordbruk,
torrläggningsföretag o. s. v.
Det är alldeles uppenbart.

Yad beträffar tanken att överföra Afonden
till B-fonden vore detta utan
minsta tvivel att åsidosätta Eric Johan
Längmans yttersta vilja och testamente.
Han har ju testamenterat en viss del
av sin förmögenhet till kulturella ändamål,
men den stora fonden, A-fonden,
har han inte avsett för sådana ända -

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Ang. Längmanska donationsfonden
mål. Sedan må herrarna säga precis vad
ni vill. Jag har också läst testamentet
mycket noga.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att
de längmanska donationerna ursprungligen
bestod av tre delar: A-fonden, som
vi i dag diskuterar, B-fonden eller, som
den kallas, kulturfonden, och en C-fond,
som dock Kungl. Maj:t på riksdagens
begäran år 1951 sammanslog med kulturfonden,
därför att de ändamål, vartill
den fonden var avsedd, inte längre
hade aktualitet.

Det är ju alltid så med gamla donationer
att det kan bli besvärligt att tilllämpa
dem i praktiken, när det blir aktuellt
att taga dem i anspråk. Det blir
inte enklare när donator som i detta
fall har givit så detaljerade bestämmelser
som han gjort.

När statsutskottet nu haft att ta ställning
till såväl de föreliggande motionerna
som revisorernas uttalande, har
det inte varit möjligt för utskottet att
med det material, som har stått till utskottets
förfogande, och på den tid, som
utskottet har haft på sig för att handlägga
ärendet, bilda sig någon bestämd
uppfattning om vilken väg som vore att
föredraga. Därför har utskottet kommit
fram till att hela frågan måste göras
till föremål för en grundlig utredning.

Det är detta resonemang som ligger
bakom utskottets förslag, vilket jag ber
att få yrka bifall till.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag tror inte att kammarens
ärade ledamöter skulle uppskatta
att jag tog upp en strid med herr
Grym som vi med fördel kan klara av
på hemmaplan. Det är bl. a. av det skälet
som jag inte citerat några ortstidningar.
Jag har också, som den hyggliga
människa jag är, inte heller velat utsätta
Norrländska Socialdemokraten för
det allmänna beskådande som ett citerande
skulle innebära. Allt vad som skri -

vits där hemma och till och med sagts
i förstamajtal tror jag att vi kan lämna
åsido i detta sammanhang.

Jag vill utan vidare säga att de valpolitiska
bitankar som skymtat på sista
tiden torde ha varit fjärran från herr
Grym. De missförstånd från hans sida,
som enligt min mening lett honom till
felaktiga slutsatser, hänger samman med
att herr Grym är tornedaling och därför
har ett alldeles speciellt ortsintresse av
att Tornedalen enligt donators vilja i
första hand skall komma i fråga. Detta
tycks ha medfört ett känsloengagemang
i detta sammanhang, som jag tror man
får räkna med när man skall gå att bedöma
honom. Jag avstår därför i fortsättningen
— herr Grym kan läsa i protokollet
vad som redan är sagt — från
att polemisera vidare i fråga om vad
revisorerna faktiskt menat. Det finns i
tryck.

En sak tror jag det dock är angeläget
att framhålla en gång till, nämligen
att det inte finns något förslag om att
den fond, som det nu är fråga om, skall
slås ihop med kulturfonden, utan revisorerna
har skrivit, att det kan »starkt
ifrågasättas». På ett annat ställe säges
det, att donators syfte torde kunna förverkligas
exempelvis på så sätt, att man
vid nyttiggörande av fondens kapital
tar särskild hänsyn till behovet av teknisk
forskningsverksamhet för det norrländska
näringslivets utveckling och
förkovran. Och ställ nu, herr Grym, detta
i samband med att början skall ske i
norr. Vad som är avgörande i detta sammanhang
är alltså att här icke föreligger
något förslag, utan ett uppslag. Av
remissmyndigheterna har en del tyckt
att man kan gå i den riktningen, medan
andra polemiserat häremot. Sedan får
man se av utredningen vad som är bäst.

Det är två saker som är klara, nämligen
för det första att man skall försöka
tillgodose donators syfte, och det ligger
närmast på det ekonomiska och därmed
också på det sociala planet, och för det
andra att man skall börja i övre Norrland.
Det är det primära. Sedan får utredningen
visa i vilken omfattning man
kan tillgodose donators rent bokstavli -

Fredagen den 4 maj 1956

Nr 17

ga bestämmelser. Meningsutbytet härom
får man lämpligen spara till ett senare
tillfälle. Jag tror det hade varit värdefullt,
om kinderna inte blivit fullt så
heta i den här frågan.

Herr GRYM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bergh vill försöka
göra gällande att det här skulle föreligga
något missförstånd från min sida.
Så är inte fallet, herr Bergh. Jag
tror nog att jag ganska väl förstår den
här saken. Det är inte tu tal om det.

Sedan säger herr Bergh att jag är
tornedaling. Det är alldeles riktigt, det
är jag, och det skäms jag inte för. Men
det vore stiligt om herr Bergh åtminstone
någon gång skulle vilja visa sin
goda vilja gentemot tornedalingarna.
Det hoppas jag verkligen att herr Bergh
kommer att göra i denna fråga, som är
av så pass stor betydelse för denna
bygd.

Jag är inte ensam om mina synpunkter
på denna fråga. Herr Berghs partivän,
grosshandlare Styrman i Haparanda,
har skrivit i Haparandabladet på
sätt som jag tidigare omnämnt. Vad säger
herr Bergh om det? Herr Bergh känner
ju herr Styrman mycket väl, och
så vitt jag kan förstå är herr Styrman
en klok man, trots att han är högerman.

Jag skall inte närmare gå in på dessa
saker, utan vill endast framhålla att
jag aldrig sagt, att det föreligger något
förslag från statsrevisorernas sida, Men
nog har statsrevisorerna uttalat sig
ganska bestämt, när de skrivit att det
kan »starkt ifrågasättas», om inte Afonden
bör överföras till B-fonden. Och
därmed skulle norrbottensbygden gå
miste om dessa ungefär 400 000 kronor
per år, som utgör avkastningen av fonden.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Denna debatt framvisar
en mycket tilltalande tavla av djupt tillfredsställda
människor, som uppträder,
nästan i ström. Det är en rätt ovanlig

Ang. Längmanska donationsfonden

företeelse i en församling som denna,
där ju inte precis tillfredsställelsen brukar
vara det primära, när man yttrar
sig.

Vi, som uppträtt i denna debatt, har
samtliga slutat med att uttala vår stora
tillfredsställelse med den utlovade utredningen.
Vad som här skett är därutöver,
att vissa representanter för motionerna
109 i första kammaren av herr
Grym och 103 i andra kammaren av herr
Jansson i Kalix pläderat för sina i motionerna
framförda synpunkter, vilket
jag inte kan förmena dem. Jag har emellertid
för min del undvikit att gå in på
det resonemang, som föres i den av
mig väckta motionen, därför att jag anser
— som jag sade i mitt förra anförande
•—■ att tillfället är litet illa valt
med hänsyn till att här rekommenderats
en utredning. Våra parlamentariska
arbetsformer innebär ju, att när man i
detta avseende kommit fram till ett
enigt beslut, brukar man till utredning
förtroendefullt överlämna det arbetsmaterial,
som föreligger, och undvika att
binda utredningen vid några ståndpunkter.

Herr Bergh uttalade den fromma förhoppningen,
att min motion skulle falla
under bordet i utredningen. Jag förmenar
inte herr Bergh att nära detta
önskemål, men det står dock i utskottets
eget uttalande en erinran om, att
justitiekanslern har funnit »vägande
skäl föreligga för en permutation (d. v. s.
en omvandling av donationens ursprungliga
syfte), främst med hänsyn till, att
samhällsförhållandena nu, då fonden
skall nyttiggöras, är så helt annorlunda
än på testators tid». Det illustrerade
också herr Bergh i sitt anförande på ett
mycket förträffligt sätt.

Ja, herr talman, såsom frågan ligger
till har jag ingenting mer alt tillägga,
än att jag återigen uttalar min tillfredsställelse
med att utskottet på vägande
skäl stannat för en rekommendation för
en utredning. Jag nöjer mig i övrigt med
den förvissningen, att man, när tiden
är mogen, har tillfälle att återkomma i
detta ärende.

Nr 17

Fredagen den 4 maj 1956

Ang. Längmanska donationsfonden

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag var litet tveksam,
om jag skulle begära ordet ytterligare i
denna fråga. Det är ledsamt att behöva
påpeka, men det innebär ett bekräftande
av min iakttagelse, att denna diskussion
icke från herr Gryms sida föres
med den kylighet som är erforderlig''
för att han egentligen skall kunna se och
bedöma objektivt när han säger att han
hade hoppats, att herr Bergh någon gång
skulle vilja visa sin goda vilja att tillgodose
Tornedalens intressen. -—• Då diskussionen
kommer på det planet, tycker
jag att jag bör sluta.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Sedan kammaren nu
någon stund hört på herrarna Gryms
och Berghs försök att tolka det Längmanska
testamentet, står det väl fullt
klart, hur riktigt och välgrundat statsutskottets
förslag är. Det är alldeles uppenbart,
att varken ett riksdagsutskott
eller riksdagens kamrar är rätt forum,
i det läge frågan nu har, för en
tolkning av bestämmelserna.

Möjligen har vi också gjort en annan
reflexion: det är kanske närmast en
fråga om vem av de två herrarna som
skall bli ledamot i den kommitté, som
Kungl. Maj:t framdeles kommer att tillsätta.
Vi får väl hoppas, att det ges
utrymme för båda!

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag ber att få påpeka
för herr Pålsson i Lit, att jag för min
del inte alls är så sugen på att bli ledamot
i vare sig den ena eller andra
utredningskommittén — det finns kanske
andra som är mer efterhängsna när
det gäller sådana uppdrag än vad jag är.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt.

Punkterna 21—23

Lades till handlingarna.

Punkten 24

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 25 och 26
Lades till handlingarna.

Punkten 27

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 28 och 29
Lades till handlingarna.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1956/57 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

224, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
verksamheten vid Apelvikens och
Kronprinsessan Victorias kustsanatorier;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
polisväsendet i vissa delar av Norrbottens
län; och

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
civil reservläkarkår.

Fredagen den 4 maj 1956

Nr 17

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 173, med förslag till lag om ändring
i vattenlagen m. m.

Anmäldes och bordlädes av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan

gjorda anmälningar, att till utskottet inkommit
framställningar

dels från fullmäktige i riksbanken angående
förhyrning av lokaler för riksbanken
i fastigheten Rosenbad i Stockholm
samt angående reparation och inredning
av dessa lokaler;

dels ock från fullmäktige i riksgäldskontoret
om pension för städerskorna
vid riksdagshuset Beda Andersson och
Ester Johansson.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckta motioner
om avgivande av en neutralitetsförklaring
från Sveriges sida m. in.; samt
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1955 vid dess
sjunde ordinarie möte fattade beslut;

konstitutionsutskottets memorial nr 8,
angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

statsutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
egentliga statsutgifter för budgetåret
1956/57 under åttonde huvudtiteln, avseende
anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner in. in.;

bevillningsutskottets betänkande nr
40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposi -

tion med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
jämte i ämnet väckta motioner; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:fs
proposition angående ratifikation av
rättshjälpsavtal mellan Sverige och
Frankrike; samt

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § lagen den 19 november
1886 (nr 84 s. 14) angående skyldighet
för utländsk man att i rättegång vid
svensk domstol mot inländsk man ställa
borgen för kostnad och skada;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i fiskerättslagen m. m.; samt
nr 17, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 3 § lagen den 1 december 1950
(nr 596) om rätt till fiske; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

14, i anledning av väckt motion angående
utredning av frågan om rätt för
tjänstemän i offentlig tjänst att komma
i åtnjutande av samma rättigheter som
tillkommer andra löntagare; samt

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående sänkning av hyrorna samt
minskning av cgnahemsägarnas omkostnader.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.12.

In fidem
G. II. Berggren

Nr 17

Tisdagen den 8 maj 1956

Tisdagen den 8 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 2 innevarande
månad.

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare

■Med hänvisning till bilagda läkarintyg
får undertecknad härmed vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet
till och med den 15 maj 1956.

Höjen, Sunne den 3 maj 1956

Osc. Werner

Härmed intygas, att riksdagsmannen
Oscar Werner, Sunne, som den 18/4—
den 28/4 1956 varit intagen på karolinska
sjukhusets medicinska avdelning,
fortfarande bör avhålla sig från arbete
t. o. m. den 15/5 1956.

Karolinska sjukhuset den 28/4 1956

L. Engstedt
Förste underläkare

Till riksdagen första kammare

Hänvisande till bifogade läkarintyg
får jag härmed vördsamt anhålla om förlängd
ledighet från riksdagsarbetet
t. o. m. måndagen den 14 maj 1956.

Huskvarna den 5 maj 1956

Göran Karlsson

Härmed intygas, att riksdagsman Göran
Karlsson, f. den 14/7 1914, Huskvarna,
som varit sjukskriven på grund av
parotitis ep., fortfarande är att betrakta
som arbetsoförmögen t. o. m. den 13/5
1956 på grund av komplikation till ovannämnda
sjukdom.

Huskvarna den 4 maj 1956

Gösta Nord

De begärda ledigheterna beviljades.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 231, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk
ändring i grunderna för reglering
av restauratörernas utskänkningsvinst.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 232, till Konungen i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående.ändrad lydelse av lagen
den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete samt angående
fortsatt giltighet av samma lag, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 173, med förslag till lag om ändring
i vattenlagen m. m.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälningar, att till utskottet
inkommit framställningar

dels från fullmäktige i riksbanken angående
förhyrning av lokaler för riksbanken
i fastigheten Rosenbad i Stockholm
samt angående reparation och inredning
i dessa lokaler;

dels ock från fullmäktige i riksgäldskontoret
om pension för städerskorna
vid riksdagshuset Beda Andersson och
Ester Johansson.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 3 och 4, konstitutionsutskottets
memorial nr 8, statsutskottets
utlåtande nr 8, bevillningsutskottets
betänkande nr 40, första
lagutskottets utlåtanden nr 26 och 27,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 16 och
17 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 14 och 23.

Tisdagen den 8 maj 1956

Nr 17

Interpellation ang. väntetiderna vid testning av allergiska spadbarn

På framställning av herr talmannen
beslöts att bevillningsutskottets betänkande
nr 40 skulle uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

177, med förslag till ändrad lydelse
av 6 § riksdagsordningen; samt

nr 181, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Nya Zeeland för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter.

Interpellation ang. väntetiderna vid testning
av allergiska spädbarn

Fru SVENSON (bf) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! De allergiskt betingade
sjukdomarna hos spädbarn utgör ett svårbemästrat
problem inom sjukvården. Det
är självfallet av största vikt att uttömmande
diagnoser av sådana sjukdomsfall
kan fastställas utan ödesdigra dröjsmål.
För att klarlägga orsakerna till dessa
sjukdomstillstånd krävs emellertid i regel
omfattande och tidsödande undersökningar,
s. k. testningar. Antalet sjukhusläkare
med uppgift att testa allergiska
spädbarn är uppenbarligen alltför ringa
och motsvarar på intet sätt behovet. Härigenom
uppstår långa väntetider för barn
som kan vara i trängande behov av undersökning
och vård. Enligt tillgängliga
uppgifter förekommer det att allergiska
spädbarn nödgas »stå i ko» i 1 å 2 år för
testning vid poliklinik.

Med hänvisning till dessa förhållanden
anhåller jag om kammarens tillstånd
att fråga statsrådet och chefen för inrikesdepartementet: Har

herr statsrådet uppmärksammat
de långa väntetiderna för testning vid
sjukhus av spädbarn med allergiska sjukdomar? Ämnar

herr statsrådet vidta åtgärder
för att minska dessa väntetider?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

102, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.
samt anslag för budgetåret 1956/57 under
åttonde huvudtiteln till skolöverstyrelsen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

103, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställlning om anslag för budgetåret
1956/57 till inredning och utrustning av
nya lokaler vid Musikaliska akademien
med musikhögskolan jämte i ämnet väckta
motioner m. m.;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1956/57 till bidrag till fiskares
försäkring;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1956/57 till bidrag till den lokala polisorganisationen
å landsbygden m. in, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1956/57 till epileptikervården
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 107, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motionsvis
väckt förslag att åvägabringa full likställdhet
mellan pensionärerna vid de
av staten övertagna enskilda trafikföretagen
och pensionärer vid statens järnvägar; nr

108, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1956/57 till Tandläkarhögskolan
i Stockholm: Avlöningar; samt

nr 109, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av

Nr 17

Tisdagen den 8 maj 1956

tilläggsavtal till avtalet den 24 december
1936 mellan Sverige och Frankrike för
undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande direkta
skatter, in. in.;

nr 42, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av investeringsavgiften
och den särskilda investeringsavgiften
för år 1956 m. in.; samt

nr 46, i anledning av väckta motioner
angående ändring av bestämmelserna
om beskattning av resekostnads- och
traktamentsersättningar;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om jordbrukskasserörelsen in. m., dels
ock i ämnet väckta motioner;

nr 27, i anledning av dels väckt motion
om viss åtgärd för att stimulera
ökat ungdomssparande, dels ock väckta
motioner om genomförande av viss form
av bostadssparande; samt

nr 28, angående fullmäktiges i riksgäldskontoret
förslag beträffande utarbetande
av ett person- och sakregister
till riksdagens protokoll med bihang för
åren 1951—1960;

andra lagutskottets utlåtande nr 29, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ersättning åt
smittbärare, m. in., såvitt propositionen
behandlats av andra lagutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Skogsvård m. m.: Vägoch
flottledsbyggnader å skogar i enskild
ägo jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om utredningar beträffande vissa aktuella
ungdoms- och uppfostringsfrågor
samt om åtgärder för motverkande av
ungdomsbrottsligheten m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 589, av herr Grym, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund i
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag;

nr 590, av herr Svärd m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt samarbete mellan staten
och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag; nr

591, av herr Persson, Helmer, och
herr Norling, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående fortsatt
samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag;

nr 592, av herr Andersson, Lars, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt samarbete mellan staten
och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag; nr

593, av herr Nyström, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
fortsatt samarbete mellan staten och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund
i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag;

nr 594, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på
jordbrukets område m. m.;

nr 595, av herr Andersson, Lars, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område in. in.;

nr 596, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på
jordbrukets område in. m.; samt

nr 597, av herr Persson, Helmer, och
herr Norling, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
m. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.08.

In fidem
ti. H. Berggren

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Onsdagen den 9 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 233, till Konungen i anledning av
väckta motioner om viss ändring av bestämmelserna
för lån ur kraftledningslånefonden,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 177, med förslag till ändrad lydelse
av 6 § riksdagsordningen.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 181, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Nya Zeeland för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande inkomstskatter.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 589, av herr Grym;
nr 590, av herr Svärd m. fl.;
nr 591, av herr Persson, Helmer, och
herr Norling;

nr 592, herr Andersson, Lars; samt
nr 593, av herr Nyström.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 594, av herr Ohlon m. fl.;
nr 595, av herr Andersson, Lars;
nr 596, av herr Eskilsson m. fl.; samt
nr 597, av herr Persson, Helmer, och
herr Norling.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 102—-106 och
memorial nr 107—109, bevillningsutskot -

tets betänkanden nr 39, 42 och 46, bankoutskottets
utlåtanden nr 26—28, andra
lagutskottets utlåtande nr 29, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 26 och 27 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 22.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 40, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § 1
mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr
576) om statlig inkomstskatt jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 23 februari 1956 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 88, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändrad
lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Propositionen grundade sig på ett av
1955 års statsskatterevision avgivet betänkande
med förslag till nya skatteskalor
och avsåg en sänkning av den statliga
inkomstskatten för fysiska personer med
verkan från och med den 1 januari 1957.

Skattesänkningen, vars tyngdpunkt var
förlagd till de mindre inkomsttagarna,
skulle enligt förordningsförslaget komma
till stånd genom jämkningar av skatteskalorna
i överensstämmelse med ett av
statsskatterevisionen framlagt, såsom R 2
betecknat alternativ, vilket kunde beräknas
medföra ett skattebortfall av 375 miljoner
kronor årligen.

Till utskottet hade hänvisats följande i
anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna 1:535
av herr Birke m. fl. och 11:683 av herr

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

Hjalmarson m. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 88 måtte

1) antaga i motionen infört förslag till
förordning om ändrad lydelse av 10 § 1
mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr
576) om statlig inkomstskatt;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte skyndsamt företaga
en utredning rörande frågan om
ett återinförande av harnavdragen vid
beskattningen och om en förbättring av
förvärvsavdraget för gift kvinna samt för
riksdagen framlägga de förslag utredningen
kunde föranleda;

3) uttala, att statsbidragen till kommuner
borde utformas så, att kommunernas
intresse av sparsamhet i förvaltningen i
största möjliga utsträckning främjades,
ävensom att övriga åtgärder borde vidtagas,
vilka kunde vara ägnade att nedbringa
kommunernas utdebiteringsbehov; 4)

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte, efter härom
företagen utredning, för 1957 års
riksdag framlägga förslag om en indexreglering
av dels ortsavdragen, dels skatteskalornas
skiktintervaller för den beskattningsbara
inkomsten;

II) de likalydande motionerna I: 536
av herrar Öhman och Norling samt II:
681 av herr Hagberg in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts proposition nr 88 samt
beaktande av vad som i motionerna utvecklats,

1) uttala att de ortsavdrag, som gällde
vid statlig och kommunal inkomstbeskattning,
borde successivt för hela landet
och inom en tidrymd av tre år höjas
till 5 200 kronor för gift samt ensamstående
med försörjningsplikt och till 2 600
kronor för övrig ensamstående;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om sådan komplettering av direktiven
för de sakkunniga för höjning av
de kommunala ortsavdragen, att förslag i
enlighet med vad som yrkats under
punkt 1 bleve utformat till sådan tid -

punkt, att det kunde föreläggas 1957 års
riksdag för beslut;

III) de likalydande motionerna 1:537
av herr Ohlon m. fl. och II: 682 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av proposition nr
88 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att behov förelåge av en samlad
översyn genom en parlamentariskt sammansatt
utredning med uppgift att framlägga
en plan för fullföljande av årets
skattereduktion genom successiva skattelättnader
de närmaste åren och att denna
utredning borde arbeta så snabbt, att en
proposition kunde föreläggas nästa års
riksdag; ävensom

IV) motionen II: 680 av herr Sjölin,
vari hemställts om sänkning med en enhet
av vissa procenttal i de av Kungl.
Maj :t föreslagna skatteskalorna.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 21 av
fru Wallentheim m. fl. och II: 28 av fru
Eriksson i Stockholm m. fl., vari hemställts,

a) att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i förordningen om statlig inkomstskatt,
att ortsavdragen för ensamstående,
som hade vårdnaden om barn
under 16 år, bleve lika stora som för gifta
skattskyldiga, samt

b) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att utredningen
om de kommunala ortsavdragen m. m.
måtte meddelas direktiv att pröva frågan
om motsvarande ändringar i fråga om
den kommunala beskattningen;

2) de likalydande motionerna I: 293
av herr Ohlon m. fl. och II: 224 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, bland annat,
att riksdagen måtte besluta

a) att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning angående
en ökad rättvisa vid avvägningen av beskattningen
mellan barnfamiljer och öv -

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

riga genom införande av barnavdrag vid
inkomstbeskattningen, samt

b) att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att frågan om höjning av förvärvsavdraget
i syfte att minska sambeskattningseffekten
måtte skyndsamt utredas,
så att förslag snarast kunde föreläggas
riksdagen;

3) de likalydande motionerna 1:294
av fru Gärde Widemar och fru HamrinThorell
samt II: 242 av fröken Elmén
och herr Wedén, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring
i förordningen om statlig inkomstskatt
och kommunalskattelagen, att hustru,
vilken redovisat inkomst av rörelse eller
arbetsinkomst, som redovisats under inkomst
av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet,
medgåves avdrag vid såväl
den statliga som den kommunala taxeringen
med högst 1 000 kronor, samt
därutöver att den, som haft hemmavarande
barn, för vilket rätt till allmänt
barnbidrag förelegat, vid taxeringen till
såväl statlig som kommunal inkomstskatt
medgåves ytterligare avdrag med hälften
av arbets- eller rörelseinkomsten,
dock högst tillhopa 3 000 kronor;

4) de likalydande motionerna I: 295 av
fru Gärde Widemar m. fl. och II: 244 av
herr Gustafson i Göteborg m. fl., vari
hemställts, att riksdagen ville besluta sådan
ändring av gällande bestämmelser,
att ogift skattskyldig (varmed skulle
jämställas änka, änkling eller frånskild)
med hemmavarande barn och förvärvsarbete
utanför hemmet i beskattningshänseende
jämställdes med sådan skattskyldig'',
som haft husföreståndarinna,
samt att det högre ortsavdraget för ensamstående
med barn finge åtnjutas till
dess barnet fyllt 18 år, såvida barnet
icke dessförinnan förskaffat sig egen deklarationspliktig
inkomst;

5) de likalydande motionerna I: 301 av
fröken Ranmark m. fl. och II: 230 av fru
Eriksson i Stockholm, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att redan nu
tillgodose barnfamiljerna genom en större
skattelindring än för övriga, alternativt
genom ett skatteavdrag av 00 kronor

il Första kammarens protokoll 1956. Nr 17

per barn eller genom att medge familjer
med två eller flera barn ett extra kommunalt
ortsavdrag och detta intill dess
frågan om lättnader i barnfamiljernas
ekonomiska ställning i sin helhet prövats
;

6) de likalydande motionerna I: 443
av herrar Ebbe Ohlsson och Magnusson
samt II: 572 av herr Agerberg in. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte antaga i
motionerna införda förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) och förordning
om ändring i förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

7) de likalydande motionerna 1:446
av fröken Andersson och II: 573 av herr
Cassel, vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att skattskyldig, som försörjde
barn, för vilket barnbidrag utginge,
skulle erhålla ett med 1 000 kronor för
varje sådant barn förhöjt ortsavdrag.

Det i de likalydande motionerna
I: 535 av herr Birke m. fl. och II: 683
av herr Hjalmarson m. fl. framlagda förordningsförslaget
upptog skatteskalor,
som beräknats medföra ett skattebortfall
av omkring 825 miljoner kronor för helt
år.

I de likalydande motionerna I: 537 av
herr Ohlon m. fl. och 11:682 av herr
Ohlin m. fl. hade motionärerna anslutit
sig till de av Kungl. Maj:t föreslagna
skatteskalorna men förklarat sig ha för
avsikt att i vederbörlig ordning vid årets
riksdag framlägga förslag om sänkning
av uttagningsprocenten till 95 procent.

De i de likalydande motionerna I: 443
av herrar Ebbe Ohlsson och Magnusson
samt 11:572 av herr Agerberg in. fl.
framlagda författningsförslagen inneburo,
att förvärvsavdrag skulle få åtnjutas
av gift kvinna, som själv dreve jordbruk,
samt att det avdrag å 300 kronor, som
vid statlig taxering tillkomme gift man,
vars hustru biträdde i jordbruk eller rörelse,
skulle utsträckas att gälla även vid
kommunal taxering.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Majrts förevarande proposition
nr 88 och med avslag å dels de likalydande
motionerna 1:535 av herr Birke
m. fl. och II: 683 av herr Hjalmarson
in. fl., i vad motionerna avsåge ändring
av 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, dels ock motionen 11:680
av herr Sjölin, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 21 av
fru Wallentheim m. fl. och II: 28 av fru
Eriksson i Stockholm m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 295
av fru Gärde Widemar m. fl. och II: 244
av herr Gustafson i Göteborg m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 301
av fröken Banmark m. fl. och II: 230 av
fru Eriksson i Stockholm,

4) de likalydande motionerna I: 446
av fröken Andersson och II: 573 av herr
Cassel,

5) de likalydande motionerna 1:293
av herr Ohlon m. fl. och II: 224 av herr
Ohlin m. fl., i vad motionerna behandlats
i detta betänkande,

6) de likalydande motionerna I: 294
av fru Gärde Widemar och fru HamrinThorell
samt 11:242 av fröken Elmén
och herr Wedén,

7) de likalydande motionerna I: 443 av
herrar Ebbe Ohlsson och Magnusson
samt II: 572 av herr Agerberg m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 535
av herr Birke in. fl. och II: 683 av herr
Hjalmarson m. fl., i vad motionerna ej
behandlats under A,

9) de likalydande motionerna 1:536
av herrar öhman och Norling samt
II: 681 av herr Hagberg m. fl. ävensom

10) de likalydande motionerna 1:537
av herr Ohlon m. fl. och II: 682 av herr
Ohlin m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut an -

fört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg och Nilsson i
Svalöv, vilka på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna I: 535 av herr
Birke m. fl. och II: 683 av herr Hjalmarson
in. fl., i vad motionerna avsåge ändring
av 10 § 1 inom. förordningen om
statlig inkomstskatt, samt med avslag å
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 88 och motionen II: 680 av herr Sjölin,
antaga det vid motionerna I: 535 och
II: 683 fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

B) att riksdagen måtte

1. med bifall till de likalydande motionerna
I: 535 av herr Birke m. fl. och
II: 683 av herr Hjalmarson m. fl. ävensom
de likalydande motionerna I: 293 av
herr Ohlon m. fl. och II: 224 av herr
Ohlin m. fl., i vad motionerna avsåge
här förevarande fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte skyndsamt företaga en utredning
rörande frågan om ett återinförande av
barnavdragen vid beskattningen samt, så
snart de ekonomiska förutsättningarna
förelåge, för riksdagen framlägga de förslag
utredningen kunde föranleda;

2. a) med bifall till de likalydande
motionerna I: 443 av herrar Ebbe Ohlsson
och Magnusson samt II: 572 av herr
Agerberg m. fl. för sin del antaga de vid
motionerna fogade förslagen dels till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) dels ock till
förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; b)

med bifall till de likalydande motionerna
I: 535 av herr Birke m. fl. och
II: 683 av herr Hjalmarson m. fl. samt
i anledning av de likalydande motionerna
I: 293 av herr Ohlon in. fl. och II: 224
av herr Ohlin m. fl., i den del motionerna
här behandlats, i skrivelse till Kungl.

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
skyndsamt företaga en utredning rörande
frågan om en förbättring av förvärvsavdraget
för gift kvinna samt för riksdagen
framlägga de förslag utredningen
kunde föranleda.

3. med bifall till de likalydande motionerna
I: 535 av herr Birke in. fl. och
II: 683 av herr Hjalmarson m. fl., i vad
motionerna avsåge förevarande fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte, efter härom företagen
utredning, för 1957 års riksdag framlägga
förslag om en indexreglering av
dels ortsavdragen och dels skatteskalornas
skiktintervaller för den beskattningsbara
inkomsten;

4. med bifall till de likalydande motionerna
1:535 av herr Birke m. fl. och
II: 683 av herr Hjalmarson m. fl., i vad
motionerna avsåge förevarande fråga,
uttala, att statsbidragen till kommuner
borde utformas så, att kommunernas intresse
av sparsamhet i förvaltningen i
största möjliga utsträckning främjades,
ävensom att övriga åtgärder borde vidtagas,
vilka kunde vara ägnade att nedbringa
kommunernas utdebiteringsbehov; II)

av herrar Kristensson i Osby, Söderquist,
Kronstraiul, Sjölin och Anderson
i Sundsvall, vilka av angivna orsaker
hemställt,

A) att riksdagen---(lika med

utskottet)---statlig inkomstskatt;

B) att riksdagen måtte

1. a) med anledning av de likalydande
motionerna 1:21 av fru Wallentheim
in. fl. och II: 28 av fru Eriksson i Stockholm
m. fl. ävensom de likalydande motionerna
1:295 av fru Gärde Widemar
in. fl. och 11:244 av herr Gustafson i
Göteborg in. fl.

dels för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändrad
lydelse av 48 § 2 mom. samt anvisningarna
till 48 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370),

dels antaga i reservationen infört förslag
till förordning angående ändrad

lydelse av 8 § 1 inom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,

dels ock antaga i reservationen infört
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 4 § 2 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);

b) med bifall till de likalydande motionerna
I: 293 av herr Ohlon m. fl.
och II: 224 av herr Ohlin m. fl. ävensom
de likalydande motionerna I: 535 av herr
Birke m. fl. och 11:683 av herr Hjalmarson
in. fl., i vad motionerna avsåge
här förevarande fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning
om införande av barnavdrag vid
beskattningen i syfte att nå ökad rättvisa
vid avvägningen av beskattningen
mellan barnfamiljer och övriga;

2. a) med anledning av de likalydande
motionerna I: 294 av fru Gärde Widemar
och fru Hamrin-Thorell och II: 242 av
fröken Elmén och herr Wedén

dels för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändrad lydelse
av 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), dels
ock antaga i reservationen infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 2 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

b) med bifall till de likalydande motionerna
1:293 av herr Ohlon m. fl. och
II: 224 av herr Ohlin m. fl., i vad motionerna
avsåge här förevarande fråga,
samt i anledning av de likalydande motionerna
1:535 av herr Birke in. fl. och
11:683 av herr Hjalmarson m. fl., i den
del motionerna här behandlats, ävensom
de likalydande motionerna I: 443 av
herrar Ebbe Ohlsson och Magnusson och
11:572 av herr Agerberg m. fl. i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att frågan
om en vidare höjning av förvärvsavdraget
i syfte att minska sambeskattningseffekten
måtte skyndsamt utredas,
så att förslag snarast kunde föreläggas
riksdagen;

3. med bifall till de likalydande motionerna
1:535 av herr Birke in. fl. och
11:683 av herr Hjalmarson in. fl.,

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten ni. m.

i vad motionerna rörde här förevarande
fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte,
efter härom företagen utredning, för
1957 års riksdag framlägga förslag om
en indexreglering av dels ortsvadragen
och dels skatteskalornas skiktintervaller
för den beskattningsbara inkomsten;

4. med bifall till de likalvdande motionerna
I: 537 av herr Ohlon in. fl. och
II: C82 av herr Ohlin m. fl. i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en samlad översyn
genom en parlamentariskt sammansatt
utredning med uppgift att framlägga
en plan för fullföljande av årets skattereduktion
genom successiva skattelättnader
de närmaste åren och att denna utredning
måtte arbeta så snabbt, att en
proposition kunde föreläggas nästa års
riksdag.

De i herr Kristenssons i Osby m. fl.
reservation under B 1 a införda författningsförslagen
inneburo, att ensamstående
skattskyldig, som haft förvärvsarbete
utom hemmet, skulle, därest han haft
hemmavarande barn för vilket rätt till
allmänt barnbidrag förelegat, äga åtnjuta
samma ortsavdrag som gift skattskyldig,
vilken levt tillsammans med andra
maken. De i samma reservation under
B 2 a upptagna författningsförslagen inneburo
bland annat, att förvärvsavdraget
för gift kvinna skulle höjas från högst
300 kronor till högst 500 kronor; för
gift kvinna med hemmavarande barn,
för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat, skulle avdraget vid den statliga
beskattningen höjas med 20 procent
av inkomsten, dock högst till 2 000 kronor
(för närvarande 10 procent respektive
1 000 kronor).

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Till att börja med skulle
jag gärna vilja säga ett par ord om vad
jag dristar mig att beteckna som övertron
på högbeskattningen såsom inflationsdämpande
instrument. Vi känner ju
så väl till denna term, som i oändlig utsträckning
förekommer i alla våra skattedebatter
under de senaste åren: »högbeskattning
som inflationsdämpande in -

strument». Det heter så ofta i de kretsar,
som bestämmer här i landet, att man
med en beskattning av denna typ är i
stånd att i en tid av inflationistiska
spänningar, som termen lyder, suga upp
vad man brukar kalla köpkraftsöverskottet.
Detta tema har, som jag påpekade,
flitigt varierats under de senaste åren.
Man kan knappast slå upp en socialdemokratisk
tidning utan att påträffa reflexioner
kring just detta ämne. Jag
vill inte underlåta att nämna, att jag
sålunda häromdagen såg en socialdemokratisk
tidning påstå, att högern »genom
en lättsinnig skatteminskning är redo
att kasta ut ytterligare köpkraft till
inflationshotets förstärkning».

Så vitt jag har kunnat finna, betraktas
på åtskilliga håll denna tes, som jag här
tagit till »ingångsspråk», tesen om högbeskattningens
under alla förhållanden
inflationsdämpande effekt, såsom ett
axiom som inte behöver någon närmare
bevisning — det är helt enkelt på det
sättet, påstår man. Men, herr talman, jag
skulle verkligen vilja fråga: Saknas det
argument för en alldeles motsatt uppfattning?
Jag är inte så säker på det.

Låt mig, ärade kammarledamöter, peka
på åtminstone några argument mot en
sådan uppfattning, vilka erfarenhetsmässigt
utan vidare erbjuder sig. Med erfarenhetsmässigt
menar jag, att det i kraft
av erfarenheterna är möjligt för var och
en att bilda sig en uppfattning i den
föreliggande frågan.

Jag skall anföra några få punkter. Förhåller
det sig inte för det första så, att
en överbeskattning, synnerligast om den
blir bestående en längre tid, tar sig uttryck
i en växande benägenhet att söka
kompensation? »Vad får jag över, sedan
skatten betalats», frågar man sig. Detta
nettotänkande, om jag får använda den
termen, har blivit allt vanligare, och jag
vågar verkligen ifrågasätta, huruvida inte
alla de ärade ledamöter, som är församlade
bär i kammaren, åtskilliga gånger
i vardagslivet har konfronterats med
just den frågeställningen: Vad får jag
över när skatten har betalats? Det är en
frågeställning, som naturligtvis förekom
även tidigare men som då inte alls spe -

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

lade den dominerande roll, som nu är
fallet.

Förhåller det sig för det andra inte
så, att en bestående överbeskattning leder
till en avtagande beredvillighet att
åta sig den skattebörda, som gällande
bestämmelser fixerar? Jag syftar här,
som kammaren väl förstår, på de mycket
olustiga företeelser i våra dagars
Sverige, som vi mera rakt på sak brukar
kalla för skatteflykt och deklarationsskoj.
Dessa företeelsers intima sammanhang
med högbeskattningen lär inte under
några omständigheter gå att förringa
eller bortförklara. Jag kommer
tillbaka till den punkten om ett litet
ögonblick.

För det tredje vill jag erinra om vad
1949 års parlamentariskt sammansatta
skatteutredning enhälligt skrev — det
har kanske sina risker att påminna om
detta vid det här tillfället, men jag vill
i alla fall göra det. Skatteutredningen,
där alla partier var företrädda, avgav enhälligt
en principdeklaration som löd sålunda:
»Vår undersökning rörande de
direkta skatternas verkningar har givit
oss stöd för den uppfattningen, att en
lättnad i den direkta beskattningen för
närvarande är ett samhällsintresse av
största betydelse. Främst med hänsyn
till arbetsvilja och deklarationsmoral
finna vi det angeläget, att det nuvarande
trycket av den direkta beskattningen
mildras.»

Detta skattekommitténs förslag förelädes
som bekant 1952 års riksdag i form
av en kungl. proposition, och i kamrarna
— jag vill understryka det, mina damer
och herrar — restes inga invändningar
mot denna principdeklaration i
skattefrågan, en principdeklaration som
är av fundamental betydelse, när vi över
huvud taget diskuterar dessa ting. Det är
mycket möjligt, att man här kommer att
säga, att departementschefen exempelvis
har uttryckligen i sina uttalanden i propositionen
förklarat, att han anser en
skattesänkning »angelägen». Detta är riktigt.
Utskottets talesman kommer kanske
också att säga, att utskottet självt betecknar
en sänkning av den direkta beskattningen
av fysiska personer såsom »syn -

nerligen önskvärd». Ja, herr talman, detta
är också riktigt.

Men vad är motivet för finansministern
och för utskottsmajoriteten, när de
uttalar att en skattesänkning är »angelägen»
eller »synnerligen önskvärd»? Såvitt
jag har kunnat finna består departementschefens
motiv väsentligen i en hänvisning
till den omständigheten, att en
skattesänkning har ställts i utsikt och att
detta löfte bör uppfyllas. Detta är en
mycket hedervärd ståndpunkt. Men jag
skulle gärna direkt till herr statsrådet
vilja ställa en fråga, huruvida inte herr
statsrådet möjligen kan vara i tillfälle
att här inför kammaren redovisa även
ytterligare motiv för den skattesänkning,
som han föreslår.

För det fjärde skulle jag vilja fråga:
Leder inte en dylik överbeskattning till
en så påtaglig minskning av viljan till
frivilligt sparande, att resultatet hotar
att bli ett sammanlagt sparande, som
med hänsyn till inkomstutvecklingen är
otillfredsställande och i förhållande till
behovet är otillräckligt? Frågan är från
min sida närmast av retorisk karaktär,
ty ingen lär väl här kunna påstå, att det
sammanlagda sparandet för närvarande
är tillfredsställande eller att det är tillräckligt
i förhållande till behovet. Fn
överbalansering av budgeten, som åstadkommes
genom att man tar ut väsentligt
mer i skatter än utgifterna motiverar,
framstår — jag vågar säga detta, herr
talman — allt tydligare för skattebetalarna
som ett tvångssparande, och ett
tvångssparande som måste vara så mycket
mindre tilltalande för skattebetalarna
som det ju inte resulterar i någon ökning
av deras egna tillgångar. Från den
synpunkten undrar jag, om man inte
rent av skulle vara berättigad att beteckna
ett dylikt tvångssparande såsom vad
jag skulle vilja kalla för en maskerad
skattesocialism.

För det femte vill jag framhålla följande.
Högskatteperioden här i landet inleddes,
såsom vi väl kommer ihåg, genom
den s. k. skattereformen år 1947.
Det är av ett visst intresse att hålla i
minnet just delta årtal 1947. Vad har
hänt sedan dess? lin ligt socialstyrelsens

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

levnadskostnadsindex — det kallas ju
numera konsumentprisindex — liar levnadskostnaderna
från juni månad 1947
till och med februari månad 1956 stigit
med 46 procent. Denna uppgång i konsumentprisindex
på 46 procent speglar

— det måste vi med ledsnad konstatera

— en högst betydande penningvärdeförsämring.
Denna inflation är som vi vet

— vi måste medge det för oss själva,
vare sig vi vill det eller inte — till en
mindre del importerad genom koreakrisen,
men till den alldeles övervägande
delen hemlagad.

Man klagar i dessa dagar, åtminstone
från det största regeringspartiets sida,
rätt bitterliga över den urholkning av
barnbidrag och ortsavdrag, som penningvärdeförsämringen
föranlett. Det är inte
möjligt att slå upp en enda socialdemokratisk
tidning eller lyssna till ett enda
tal av en socialdemokratisk talare utan
att ställas inför detta problem. Och det
är fullständigt riktigt —- penningvärdeförsämringen
har föranlett en betydande
urholkning av dessa förmåner. Det
finns ingen anledning att protestera mot
en sådan karakteristik.

Kammarens ledamöter har helt säkert
konstaterat, hurusom detta spörsmål spelat
en betydande roll i årets förstamajdemonstrationer
— det är väl en överloppsgärning
att påpeka detta. Där fanns
bl. a. en banderoll med inskriptionen:
»Rättvisa åt barnfamiljerna». Det var en
av de officiella banderollerna, och den
torde ha presenterats vid hundratals möten
runt om i landet. Jag har sett bilder
från förstamajmöten, där man skådar något
av våra statsråd i en talarstol, utläggande
dagens text, förkunnande ordet,
mot en bakgrund av en sådan banderoll:
»Rättvisa åt barnfamiljerna». Det är ett
krav. Det är första maj: man kräver.
Men, herr talman, ett sådant krav på
rättvisa åt barnfamiljerna måste ju förutsätta
en förvissning om att de för närvarande
lider under en svår orättvisa,
ty vore man inte övertygad om detta,
vore det meningslöst att kräva rättvisa.

Jag vill inte bestrida, att det finns
orättvisor. Barnfamiljerna lider under
orättvisor, och det är rimligt att kräva

rättvisa åt dem. Men är det inte underligt
att skåda våra statsråd den första
maj tala, omgivna av banderoller med
ett sådant krav? Vem riktas egentligen
detta krav till? Av vem är det, som man
kräver denna rättvisa?

Jag vill inte här vara närgången, men
under alla omständigheter måste man väl
vara berättigad att säga, att det inte är
den enligt uppgift sedan många år tillbaka
maktlösa och förvirrade oppositionen,
som skall utpekas såsom den skyldige.
Ansvaret bör väl läggas på helt annat
håll.

Nå, detta var en liten utvikning. Av
propositionen, liksom av bevillningsutskottets
betänkande, har vi fått en klar
bild av den inflationistiska utvecklingen
sedan 1947. Jag har redan angivit uppgången
i levnadskostnaderna på dessa
år, den var 46 procent. Mot bakgrunden
av detta konstaterande, som alltså bevillningsutskottet
självt gör, är det väl inte
alldeles ur vägen att ställa frågan: Vad
har högbeskattningen, vilken ju just under
denna period nått sin fulla slagkraft,
gjort för att bromsa denna ytterligt beklagliga
penningvärdeförsämring? Det
vore intressant att här få ett svar på den
frågan. Vad har den gjort för att hindra
urholkningen av vissa sociala förmåner,
som man här talar om? Vad har den
gjort för att hindra urholkningen av ortsavdragen?
Jag tror inte jag behöver erinra
kammarens ledamöter om att samtliga
ortsavdrag nu är reellt sett lägre än
1947. Minskningen är relativt sett störst
för de ensamstående.

Funnes någon slagkraft i denna tes
om överbeskattning som inflationsdämpande
faktor, vore det rimligt och logiskt,
att denna utveckling inte inträffat
eller i varje fall inte tagit den omfattning,
som vi nu allesammans är medvetna
om att den har gjort.

Men, herr talman, nu kommer jag till
en rätt viktig synpunkt: även om det
skulle ligga någonting i den tes, som jag
här har diskuterat, även om en mera betydande
skattesänkning skulle leda till
utpumpning av köpkraft, som det brukar
heta, d. v. s. verka inflationsdrivande,
d. v. s. ytterligare penningförstörande,

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

så kan val näppeligen den effekten uppkomma
vid en skattesänkning av den typ
vi föreslår, d. v. s. en skattesänkning som
till sista öret är täckt av motsvarande
utgiftsminskningar för statsverkets del.

Jag reser den frågan här, och jag kanske
kan få ett svar på den i fortsättningen:
Om man, på det sätt soin vi tilllåtit
oss föreslå, begränsar möjligheterna
till offentlig efterfrågan, har man ju
genom eu skattesänkning inte vidtagit
någon åtgärd som är ägnad att öka den
samlade efterfrågan. Från samhällsekonomiska
synpunkter kan därför, menar
jag, inga avgörande skäl anföras mot
vårt skattesänkningsförslag.

Ytterligare skulle jag vilja erinra om
en sak, som tidigare understrukits från
vårt håll. För att göra vår skattesänkning
verkligt inflationssäker har vi, som kammarens
ledamöter måhända observerat,
kompletterat detta förslag med rätt till
skatteavdrag, som syftar till att öka det
frivilliga sparandet. För det ändamålet
använder vi en del av budgetöverskottet,
som ingenting annat är än ett statligt
tvångssparande. Men våra sparstimulerande
åtgärder är så utformade, att budgetöverskottet
minskar endast i den mån
det personliga sparandet ökar minst fyra
gånger så mycket. Blir det alltså inget
ökat personligt sparande såsom en följd
av detta vårt förslag, så minskar ju heller
inte budgetöverskottet.

I ganska vida delar av regeringspressen
har man på senaste tiden uppenbarligen
känt sig »sittlich entriistet» över
högerns uppträdande i skattefrågan. Man
har lagt pannan i bekymrade veck, och
man har allvarligt förebrående vänt sig
mot vår meningsriktning, som här kommer
och — jag citerar ur en ansedd socialdemokratisk
tidning — »drämmer till
med en skattesänkning på 825 miljoner
kronor».

Ja, herr talman, hur skall man mot
bakgrunden av en sådan karakteristik av
vårt förslag då våga beteckna finansministerns
förslag? Det kan väl dock knappast
anses opassande att beteckna finansministerns
skattesänkningsförslag
som en bjudning med armbågen. Tv, ärade
kammarledamöter, vad innebär i själ -

va verket denna s. k. skattesänkning på
375 miljoner för helt budgetår räknat?
Först har vi här det ganska egendomliga
förhållandet, att man bortser från den
omständigheten, att denna skattesänkning
— liksom naturligtvis de övriga
skattesänkningsalternativ som här presenteras
— delvis ätes upp av den höjning
av folkpensionsavgiften, som ju också
är avsedd att träda i kraft 1 januari
nästa år. Denna höjning av folkpensionsavgiften
beräknas, som vi vet, tillföra
statsverket 175 miljoner kronor per år.
375 minus 175 blir 200. Man kan alltså,
herr talman, om man så vill säga att
nettoeffekten av finansministerns skattesänkning
blir 200 miljoner kronor.

Men vidare — och detta är enligt min
uppfattning betydligt viktigare — fäster
man sig vid att regeringsförslaget endast
på några få punkter, om man tar penningvärdesförsämringen
i betraktande,
återför beskattningen till eller under den
nivå, där den befann sig år 1947. Jag
tycker att detta är en ganska fundamental
synpunkt på hela förslaget. När man
talar om denna skattesänkning bör man
hålla i minnet, att även med den skattesänkningen
kommer vi endast i några få
fall tillbaka till den nivå, där vi befann
oss 1947. Detta gäller om vi håller oss
till gifta skattskyldiga, medborgare med
inkomster från och med cirka 8 000 kronor
till och med 12 000 kronor. Alla övriga
skattskyldiga, såvä|> gifta som ogifta,
har även efter denna s. k. skattesänkning
att betala en skatt, som ej oväsentligt
ligger över vad de hade att betala
1947, då högskatteperioden höll sitt intåg
i vårt land. Fn halvmesyr är det vänligaste
omdöme man kan ge detta förslag
till nya skatteskalor. Det är en skattesänkning,
som faller ojämnt; den skärper
progressionen, vilket icke ens bevillningsutskottet
velat bestrida, och den
kompenserar bara delvis — jag tror jag
kan säga i undantagsfall — den skatteskärpning,
som penningvärdesförstöringen
åstadkommit.

Så ett par ord om vårt förslag. Högerlörslaget
innebär, att vi vill sänka den
statliga inkomstskatten för gifta med 23
och för ensamstående med 19 procent.

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

Dessa siffror siiger kanske i och för sig
inte så mycket, men måhända har följande
påpekande större intresse för kammarens
ledamöter. Vårt förslag leder för
alla inkomsttagare till lägre skatt än regeringsförslaget.
I synnerhet har vi försökt
lägga oss vinn om att åstadkomma
kraftiga skattesänkningar för de särskilt
hårt pressade mellanskikten, dit bland
annat större delen av de nu straffbeskattade
äkta makarna hör. Ett markerat drag
i den skatteskala, som nu är i kraft för
äkta makar, är att progressionen är särskilt
stark för beskattningsbara inkomster
närmast överstigande bottenskiktet.
Vi har där en företeelse, som vi i våra
debatter i bevillningsutskottet brukar
kalla för »puckeln». Den »puckel», som
sålunda kan konstateras i den nuvarande
skatteskalan för äkta makar, skulle
vid ett accepterande av propositionens
förslag icke blott kvarstå utan även bli
än mer markerad.

I den av oss föreslagna skalan för gifta
skattskyldiga har i förhållande till gällande
grundskala — som jag redan antytt
— en särskilt kraftig nedpressning
skett av skattesatserna för beskattningsbara
inkomster mellan 10 000 och 25 000
kronor. Vi har, om jag så får säga, koncentrerat
oss på detta stora skikt, samtidigt
som vi presenterat en skattesänkning,
som också för de lägsta inkomsttagarna
är förmånligare än vad regeringen
föreslår.

Inkomsttagarna i det skikt, som jag nu
talar om, alltså mellan 10 000 och 25 000
kronor, blir ju, såsom alla så väl känner
till, allt talrikare. Inslaget i detta skikt
av kroppsarbetare och lägre tjänstemän
blir allt mera markant. Vad som är särskilt
viktigt att observera är att i skiktet
mellan 10 000 och 25 000 återfinnes de i
eminent grad produktiva åldrarna, på
vilka vår fortsatta välståndsökning så
väsenltigt beror.

Vad speciellt barnfamiljerna beträffar
må erinras om att 1954 års familjeutredning,
som ju har kommit i rampljuset på
ett markant sätt under den senaste tiden,
bar uppgett — ocli det tycker jag är ett
ganska intressant påpekande — att barnfamiljernas
andel i den direkta statsskat -

ten minus barnbidragen år 1948 utgjorde
14 procent, medan den numera skulle
vara uppe i 22 procent. Det har sålunda
inträtt en väsentlig förskjutning under
dessa år. Denna är till yttermera visso
huvudsakligen att finna hos familjer med
mer än ett barn. 1 detta förhållande ser
vi på vår kant en ytterligare anledning
att redan nu — i avvaktan på resultatet
av den utredning om återinförande av
barnavdragen och om förbättring av förvärvsavdraget
för gift kvinna, som vi
förordar — söka åstadkomma en lindring
för dessa hårt tyngda mellanskikt.

I detta sammanhang, herr talman, skulle
jag gärna vilja påpeka, att cirka 325
miljoner av den skattelindring, som vi
föreslår, kommer på barnfamiljerna. Det
är det sätt, på vilket vi anser oss böra
tillmötesgå kraven på omedelbar lindring
för barnfamiljerna, vilket emellertid
inte utesluter kompletteringar i framtiden,
när våra resurser så medger.

Som kammarens ledamöter säkert funnit
karakteriserar bevillningsutskottet
vårt förslag på följande sätt: »Vid tilllämpning
av dessa skalor skulle skatten
för nästan alla gifta och för en stor del
av de ensamstående reellt sett bli lägre
än 1947.» Detta omdöme av bevillningsutskottets
majoritet är objektivt och riktigt.

Bevillningsutskottets majoritet har
också nödgats konstatera att de skalor,
som vi föreslår, får »ur teknisk synpunkt
anses ha vissa företräden framför
de i propositionen föreslagna». Detta utskottets
uttalande är också riktigt.

Jag kanske sedan får göra ytterligare
ett citat. Utskottets majoritet förklarar
beträffande de av oss föreslagna skalorna,
att de måste anses så uppbyggda, att
de »ger en jämnare stegring av skattesatsen
vid stigande inkomst, underlättar
en framtida breddning av de enhetliga
skikten» o. s. v.

Det är klart att vi på vår kant med
tillfredsställelse noterat dessa erkännanden
från bevillningsutskottets sida. Men
jag tycker nog, herr talman, att de av
bevillningsutskottet påpekade fördelarna
inte bara utgör tekniska företräden
i vårt förslag. Jag bär nog en ganska

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Kr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

bestämd mening om att de också har ett
väsentligt substantiellt innehåll.

Herr talman! Jag föreställer mig att
åtskilliga av kammarens ledamöter har
intresse av att ta del i denna debatt.
Jag skall därför inte ytterligare fördjupa
mig i ämnet utan stanna vid vad jag här
anfört. Jag slutar med att understryka,
att vi inom högern betraktar det icke
minst som en psykologisk nödvändighet,
att den långa perioden av skatteskärpningar
— såväl av riksdagen beslutade
som automatiskt uppkommande — äntligen
brytes, och detta på ett sådant sätt,
att människorna verkligen får klart för
sig att en ny skattepolitik inledes.

Jag ber att få hemställa om bifall till
reservationen I) av mig och herr Nilsson
i Svalöv.

Herr SöDERQUIST (fp):

Herr talman! Reservation nr II) till
det föredragna utskottsbetänkandet, som
undertecknats av bl. a. mig och herr
Kronstrand här i kammaren, tar främst
sikte på några motioner, som väckts i
samband med propositionen nr 88 samt
i ett par fall under motionstiden vid riksdagens
början. Den sysslar däremot endast
obetydligt med de föreslagna skatteskalorna.

Detta betyder emellertid ingalunda,
herr talman, att man inom folkpartiet
skulle anse dessa skalor vara alldeles
fullkomliga och helt utan brister. Skalorna
är ju, vilket torde vara bekant, resultatet
av en överenskommelse, en kompromiss,
inom 1955 års statsskatterevision
mellan folkpartiets, socialdemokraternas
och bondeförbundets representanter
där. Det torde väl under sådana förhållanden
snarast vara ganska naturligt,
att skalorna icke helt tillfredsställer alla
ens inom de partierna. Vi har emellertid
för vår del ansett oss böra godtaga det
i propositionen framlagda skatteskaleförslaget,
som helt överensstämmer med revisionens
alternativ 2.

För säkerhets skull vill jag dock framhålla,
att detta vårt ställningstagande icke
innebär ett godtagande av den uppfattningen,
att den aktuella skattesänk -

ningen skulle få en tilfredsställande omfattning
endast genom att man utan vidare
använder de nya skatteskalorna
med 100 procents skatteuttag. Redan i
ett särskilt yttrande till statsskatterevisionens
betänkande har jag för min del
gjort det uttalandet, att om budgetförhållandena
så medger, bör uttagningsprocenten
vara lägre än 100. Om denna uppfattning
är jag ingalunda ensam, vilket
också kommit till många uttryck i motioner
och på annat sätt. Hur stor skattesänkningen
just nu bör kunna bli,
torde väl komma att diskuteras vid ett
senare tillfälle, då också yrkanden kommer
att framställas.

Även beträffande reservationens innehåll
i övrigt skall jag försöka att uttala
mig så kort som möjligt.

Ensamstående skattskyldig, som har
vårdnad om barn, har enligt de regler,
som för närvarande gäller i fråga om den
statliga inkomstbeskattningen, endast under
vissa betingelser rätt till samma ortsavdrag
som gift skattskyldig. Denna rätt
inträder om vederbörande hade husföreståndarinna
under beskattningsåret
och barnets ålder icke överstigit 16 år.
För de fall den ensamstående med barn
inte haft husföreståndarinna minskas
ortsavdraget med en fjärdedel till ett belopp,
som motsvarar en och en halv gång
det som gäller för ensamstående utan
barn.

Vid den kommunala inkomstbeskattningen
gäller liknande bestämmelser
ehuru med den viktiga skillnaden att
ensamstående, som haft vårdnaden om
barn men som icke haft husföreståndarinna,
inte har haft rätt till större ortsavdrag
än ensamstående utan barn.

Det är alltså så, att ensamstående,
som har vårdnad om barn men inte haft
husföreståndarinna anställd, är ogynnsamt
behandlad i jämförelse med gift
skattskyldig. Förhållandet har uppmärksammats
i ett flertal motioner, bl. a. av
fru Gärde Widemar m. fl. och fru Wallentheim
in. fl. i denna kammare.

Det har i motionerna bl. a. framhållits,
att det knappast torde vara tidsenligt att
göra den mera gynnsamma behandlingen
i skattehänseende beroende på om ve -

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

derbörande haft husföreståndarinna eller
inte. Den bakomliggande motiveringen
till att rätten till det högre ortsavdraget
har förbundits med detta villkor
är, att det högre ortsavdraget skall »kompensera»
för kostnaderna för husföreståndarinnan.
Bristen på hembiträden
har emellertid lett till att den ensamstående
modern eller fadern måste för
barnens omhändertagande och hemmets
skötsel under sin bortovaro i förvärvsarbete
använda sig av kollektiva anordningar
av olika slag, daghem, förskolor,
städhjälp, måltidsinackorderingar
m. m. Deras kostnader är därför i allmänhet
av motsvarande omfattning som
om de haft husföreståndarinna. De borde
därför ha rätt till samma ortsavdrag.

Reservanterna delar motionärernas
uppfattning och föreslår, att riksdagen
beslutar sådan ändring av gällande författningsbestämmelser
att ensamstående
skattskyldig, som under beskattningsåret
haft vårdnaden om barn, skall ha rätt
till samma ortsavdrag som gift skattskyldig,
vilken levt tillsammans med andra
maken. Ändringen bör såsom föreslagits
av fru Gärde Widemar m. fl. omfatta
taxeringen såväl till statlig som kommunal
inkomstskatt.

I fru Gärde Widemars m. fl. motion
har vidare yrkats, att sådant förhöjt ortsavdrag
skall få åtnjutas t. o. m. det beskattningsår
varunder den ensamståendes
barn fyllt 18 år. I princip anser vi
en uppflyttning av åldersgränsen, som
f. n. är 16 år, motiverad med hänsyn
bl. a. till utbildningskostnaderna för barnet.
Det synes oss emellertid riktigare
att söka lösa denna fråga i ett större sammanhang,
varigenom alla skattskyldiga
med försörjningsplikt gentemot barn
skulle behandlas lika. Vi föreslår således,
att villkoret för den ensamståendes
rätt till samma ortsavdrag som för gift
skattskyldig utformas så, att vederbörande
under beskattningsåret skall ha
haft hemmavarande barn, för vilket rätt
till allmänt barnbidrag förelegat. Vidare
anser vi, såsom föreslagits i motionerna
1:295 och II: 244, att även det villkoret
bör stadgas, att vederbörande skattskyl -

dig haft förvärvsarbete utanför hemmet.

Inkomstbortfallet för det allmänna till
följd av här föreslagna justering torde
inte överstiga 10 miljoner kronor för helt
år, varav högst 6 miljoner kronor för
statsverket.

Nu gällande regler för äkta makars beskattning
fastställdes vid 1952 års riksdag
efter förslag av 1949 års skatteutredning.
Den lösning sambeskattningsfrågan
då erhöll kan inte anses tillfredsställande.
Bland annat slopades det tidigare
gällande förvärvsavdraget, som var
högst 1 000 kronor, och ersattes med ett
enhetligt avdrag om 300 kronor eller
samma belopp som vid den kommunala
beskattningen. För kvinnor med barn
bestämdes förvärvsavdraget till 10 procent
av inkomsten, dock högst 1 000 kronor.
I kompenserande syfte vidtogs viss
omläggning av skatteskalorna samt höjdes
ortsavdragen. Den samlade effekten
av dessa ändringar var visserligen att
gränsen för den s. k. sambeskattningseffekten
vid den statliga inkomstskatten
— det inkomstläge där ökning av statsskatt
inträder till följd av giftermål —
försköts något uppåt. Fortfarande kom
emellertid, såsom framhållits i de likalydande
motionerna nr 293 i första kammaren
av herr Ohlon m. fl. och nr 224 i
andra kammaren av herr Ohlin in. fl.,
sambeskattningen att vara ett problem
för ett mycket stort antal skattskyldiga,
och förhållandena har sedan dess ingalunda
förbättrats.

Vi reservanter delar den bl. a. i dessa
motioner framförda uppfattningen, att
man vid beskattningen av äkta makar i
alltför ringa utsträckning beaktar de
merkostnader som vissa gifta kvinnor
med förvärvsarbete får vidkännas för
inkomstens förvärvande. I särskilt hög
grad gäller detta sådana fall, då familjerna
har minderåriga barn. Herr Hagberg
har också framhållit detta i sitt
nyss hållna anförande. En höjning av
förvärvsavdraget framstår därför som
synnerligen väl motiverad.

Riksdagen har med bifall till då väckta
motioner år 1954 uttalat sig för en
översyn av förvärvsavdraget och i skri -

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

velse till Kungl. Maj:t hemställt härom.
Någon sådan översyn har dock inte kommit
till stånd, och enligt de planer som
finansministern har gett till känna i
propositionen nr 88, som vi nu behandlar,
skulle frågan skjutas ytterligare på
framtiden.

I de likalydande motionerna nr 294
i första kammaren av fru Gärde Widemar
och fru Hamrin-Thorell samt nr 242
i andra kammaren av fröken Elmén och
herr Wedén har föreslagits en omedelbar
höjning av förvärvsavdraget. Detta
förslag innebär i huvudsak att avdraget
för förvärvsarbetande gift kvinna utan
minderårigt barn fastställes till högst
1 000 kronor och för kvinnor med minderårigt
barn till ytterligare 50 procent
av inkomsten, dock högst 3 000 kronor.
Justeringarna skulle gälla vid såväl den
statliga som den kommunala beskattningen.

Med hänsyn till det nuvarande otillfredsställande
tillståndet och i betraktande
av den jämförelsevis långa tid en
reform på detta område förhalats och
enligt departementschefens planer skulle
ytterligare förskjutas, anser vi det väl
motiverat, att en viss höjning av förvärvsavdragen
beslutas redan i år. En
sådan höjning skulle vara av provisorisk
karaktär i avvaktan på den mera
stadigvarande förbättring, varom utredning
bör omedelbart påbörjas, så att förslag
härom kan snarast föreläggas riksdagen.

Med hänsyn till höjningens provisoriska
karaktär anser vi den böra för
närvarande begränsas till belopp som
något understiger den som föreslagits
i de nyssnämnda motionerna. Vi föreslår,
att med bibehållande av nuvarande
konstruktion i princip förvärvsavdraget
vid taxering till såväl kommunal som
statlig inkomstskatt höjes från nuvarande
högst 300 kronor till högst 500 kronor;
om den gifta kvinnan har barn,
för vilket rätt till allmänt barnbidrag
förelegat, bör avdraget vid den statliga
beskattningen höjas till belopp som motsvarar
ytterligare 20 procent av inkomsten,
dock högst 2 000 kronor. För
närvarande gäller 10 procent av inkoms -

ten, dock högst 1 000 kronor. I analogi
med nuvarande regler bör avdraget vid
den statliga beskattningen för gift man,
som haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och vars hustru där utfört
arbete, bestämmas till 500 kronor, om
värdet av hustruns arbete uppgått till
minst 500 kronor. Inkomstbortfallet genom
dessa förhöjningar kan uppskattas
till något under 50 miljoner kronor för
helt år för statsverket och till cirka 15
miljoner kronor för kommunerna.

Såsom jag nyss framhållit bör frågan
om en ytterligare förbättring av förvärvsavdraget
för framtiden göras till föremål
för omedelbar utredning. I detta
sammanhang bör man även söka lösa
frågan om att till den kommunala beskattningen
utsträcka den rätt, som för
närvarande vid den statliga beskattningen
tillkommer gift man, vars hustru biträtt
honom i hans jordbruk eller hans
rörelse. Likaså bör denna utredning pröva
frågan om rätt till förvärvsavdrag för
gift kvinna med inkomst av jordbruk,
som hon själv bedrivit, i samma omfattning
som nu gäller i det fall att hon
har inkomst av rörelse eller eget arbete.

Det svenska skattesystemet bygger som
bekant på principen om skatt efter förmåga.
I ett viktigt avseende innebär
emellertid de svenska skattereglerna ett
väsentligt avsteg från denna princip,
nämligen i fråga om barnfamiljernas beskattning.
Såsom framhållits i motionerna
nr 293 i första kammaren och 224 i
andra kammaren, tas nämligen i vårt
land — med bortseende ifrån det högre
ortsavdraget och den progressiva skatteskalan
för gifta samt vissa andra undantag
av mindre betydelse i detta sammanhang
— vid beskattningen ingen
hänsyn till en familjs barnförsörjningskostnader
och den nedsättning i skatteförmågan
som härigenom inträder. Starka
skäl kan därför anföras, menar vi.
för en sådan förändring av beskattningsreglerna
att principen om skatt efter
bärkraft kommer till sin rätt också när
det gäller barnfamiljerna. Detta skulle
kunna ske genom införande av barnavdrag
vid beskattningen. Genom barnav -

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.
Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

drag vid beskattningen åstadkommes
nämligen en mera rättvis avvägning av
skattebördan mellan barnfamiljer och
övriga skattskyldiga, en avvägning som
sker inom varje inkomstklass för sig.

En skyndsam utredning bör enligt vår
uppfattning komma till stånd i syfte att
pröva frågan om införande av barnavdrag
vid beskattningen. Därvid bör också
övervägas möjligheterna att bestämma
åldersgränsen för barnet till 18 år.
Avdraget bör gälla såväl den statliga
som den kommunala beskattningen. Vi
föreslår att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär en sådan utredning.

I två likalydande motioner — 1:535
av herr Birke in. fl. och 11:683 av herr
Hjalmarson m. fl. — har påyrkats utredning
och förslag rörande indexreglering
av dels ortsavdragen, dels skatteskalornas
skiktintervaller för den beskattningsbara
inkomsten. Yrkanden i
samma riktning har framförts inom riksdagen
bl. a. genom motioner av herrar
Ohlon och Ohlin vid 1952 års riksdag.
Vi reservanter anser den uppfattning,
som kommit till uttryck i årets motioner
och i de nämnda motionerna vid
1952 års riksdag, vara riktig. Även om
invändningar av i huvudsaik teknisk art
kan resas mot tanken bör dock enligt
vår mening möjligheterna att motverka
den skärpning av det reella skattetrycket,
som åtföljer en penningvärdeförsämring,
närmare prövas. Herr Hagberg
bär tidigare talat åtskilligt om penningvärdeförsämringens
inverkan på skatten.
Jag kan avstå från att ytterligare orda
härom. Vi tillstyrker det förslag som
framlagts i de nyss nämnda båda motionerna.

Såsom framhållits i två likalydande
motioner — 1:537 av herr Ohlon m. fl.
och II: 682 av herr Ohlin in. fl. ■— bör
de sänkningar av inkomstbeskattningen,
som är möjliga att besluta i år, endast
ses som ett steg på vägen mot en rimligare
beskattning. Ett flertal angelägna
skattesänkningsuppgifter förestår. Några
av dessa är föremål för utredningar av
måhända huvudsakligen teknisk karaktär.
Andra sådana bör enligt de förslag,
som framställts från folkpartihåll, ytter -

ligare tillkomma. Det är emellertid dessutom
angeläget att på grundval av gjorda
uppskattningar av det framtida utrymmet
för skattesänkningar uppgöra en
plan och lämplig turordning för dessa
skattesänkningar. En sådan uppskattning
bör självfallet också ta hänsyn till
behovet av reformer på det sociala och
kulturella området. Ett utredningsarbete
av här angiven karaktär synes naturligast
ankomma på en allsidigt sammansatt
parlamentarisk kommitté. Vi biträder
för vår del det i de nämnda motionerna
framförda yrkandet om verkställandet
av en samlad översyn genom en
parlamentariskt sammansatt utredning,
som skulle ha till uppgift att framlägga
en plan för fullföljande av årets skattereduktion
genom successiva skattelättnader
för de närmaste åren. Utredningen,
som givetvis bör arbeta i nära kontakt
med de särskilda utredningar som redan
är tillsatta och under arbete eller som
skulle tillkomma i de berörda skattefrågorna,
bör enligt vår mening kunna arbeta
så snabbt att delförslag kan föreläggas
nästa års riksdag.

Jag hänvisar i övrigt, herr talman, till
de av mig nämnda motionerna och till
innehållet i den med II) betecknade reservationen,
till vilken jag ber att få
yrka bifall.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag lyssnade med stort
intresse på de anföranden som nyss har
hållits. Kammaren har nu för första
gången i en skattedebatt tagit del av ett
stort anförande av herr Hagberg, och det
kan kanske vara värdefullt att vid sidan
av de vanliga företrädarna för högerns
synpunkter i skattefrågorna få stifta bekantskap
också med honom. Jag är glad
över att han med så friskt mod har kastat
sig in i dessa debatter. Jag är förvissad
om att hans deltagande i dem kommer
att bli av värde för kammaren —
utan att jag därför på något sätt vill förringa
högerns andra företrädare.

Men detta är en sak. En annan fråga
är vilket argumentativt värde som kan
ligga i de föregående talarnas anföran -

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

den. Därom har jag nog en annan mening
än dessa båda talare.

Det föreliggande regeringsförslaget,
som av utskottet har tillstyrkts, om en
skattesänkning på 375 miljoner kronor
har ju utformats på det sättet, att tyngdpunkten
av skattesänkningen lagts på de
lägre inkomsttagarna. Men det är alldeles
uppenbart att en så betydande skattesänkning
ger skattebetalarna möjligheter
att öka sin konsumtion med motsvarande
belopp. Hur önskvärd den standardhöjning
än är, som åstadkoms genom
att folk får behålla mer av sina
pengar än eljest, innebär dock denna
skattesänkning en viss risk i ett samhälle,
där det råder en sådan konjunktur att
varje ökning av efterfrågan kan medverka
till — jämte andra ting — att
bringa de ekonomiska förhållandena ur
balans. Det kan naturligtvis därför vara
tveksamt, om man bör genomföra en
skattelättnad. Men det har nu förelegat
åtskilliga skäl för att man borde göra
det, samtidigt som man både statsfinansiellt
och kulturpolitiskt vidtager åtgärder
för att på annat sätt försöka hålla
den ekonomiska konjunkturen i styr.

Vad den statsfinansiella sidan beträffar
har ju undan för undan av regeringen
och av oppositionspartierna framförts
ökade krav på utgifter av olika slag. Man
vill tillika ha en sänkning av kommunalskatten
genom höjda ortsavdrag, vilket
måste betyda ökade utgifter för staten,
under förutsättning att staten skall
kompensera kommunerna för deras förluster.
Det rör sig här om avsevärda belopp.
Man tycks vara ense om att barnbidragen
skall höjas; även här blir det
fråga om betydande utgiftsökningar.
Också i en rad andra avseenden kommer
inte minst oppositionspartierna med
krav på ytterligare utgiftsökningar. Det
är uppenbart att allt detta måste utsätta
statsfinanserna för ett visst tryck, som
man inte bör ringakta.

Det blir därför möjligt att gå till denna
reform endast under förutsättning att
en tämligen stram allmän finans- och
kreditpolitik föres. Jag vill erinra om att
man beräknar, att statsinkomsterna bud -

getåret 1957/58 inte kommer att ökas på
samma sätt som under de föregående
åren. Så långt man nu kan se, skulle inkomstökningen
då stanna upp och en
stagnation inträda.

Under sådana omständigheter är det
givetvis något litet av ett äventyr att ge
sig in på en skattesänkning. Vi är säkerligen
ense om att allmänna inkomstökningar
för både löntagare och företagare
leder till större efterfrågan på
varor, och om tillgången på varor inte
ökas i samma proportion som penningmängden,
så är det alldeles uppenbart
att de ökade statsinkomsterna utgör en
mycket bedräglig grund att bygga skattesänkningar
på, liksom ökningar av statens
utgifter. Vi lever dock på randen av
en hotande inflation, och egentligen tyder
inga tecken på att det finns utrymme
för någon särskilt stor ökning av
statsutgifterna eller särskilt kraftig sänkning
av skatterna.

Men trots dessa omständigheter och
de hämningar, som de ålagt regeringen
och bevillningsutskottet då de stannat
vid en skattesänkning på 375 miljoner
kronor, vilar inga hämningar hos oppositionspartierna,
allra minst hos högern
och kommunisterna, som i detta avseende
är, tycker jag, tämligen hämningslösa.

Kommunisterna bär föreslagit att man
— visserligen under en treårsperiod —
skulle höja ortsavdragen. Vad skulle det
betyda? Jo, att staten får en skatteminskning
på 600 miljoner kronor. Vidare
skall staten ersätta kommunerna deras
förluster genom höjningen av ortsavdragen;
tanken är väl ändå att staten
skulle ersätta kommunerna för deras förluster.
Det är svårt att beräkna utgiftsökningen
för staten genom att kommunerna
ersättes för sina förluster, men
om jag kalkylerar med ett belopp av 700
å 800 miljoner kronor, så skulle kommunisternas
förslag faktiskt innebära en påfrestning
på .statens finanser av storleksordningen
1 1/4 å 1 1/2 miljard. Nog får
man siiga, att det är tämligen hämningslöst
av kommunisterna att framlägga ett
sådant förslag. Men man kan begripa

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

handlingssättet när det gäller ett oppositionsparti,
som liar allt att vinna och
ingenting att förlora genom rika löften.

Litet mera betänksam blir man när det
gäller högern. Den framlägger ett förslag
om skattesänkning, som enligt beräkningarna
skulle kosta 825 miljoner kronor,
d. v. s. 450 miljoner kronor mer än
regeringen vågat sig på att föreslå riksdagen,
eller drygt en fördubbling. Jag
vill erinra om att detta inte heller är
högerns enda skattesänkningsförslag,
utan den vill ju avskaffa bolagsskatten,
investeringsavgiften, bilaccisen, vissa
arvsskatter och den höjda bolagsskatten,
sänka förmögenhetsskatten, o. s. v. Det
är minsann inte så litet man från högerns
sida menar att det svenska samhället
orkar med i fråga om skattesänkning!
Det rör sig om sänkningar som i
rundhänthel tävlar med kommunisternas
förslag, kanske till och med överträffar
dem litet grand.

Folkpartiet är i denna tävlan med högern
och kommunisterna alldeles slagef
ur brädet, åtminstone när det gäller den
skattesänkningsfråga som vi nu behandlar.
Folkpartiet har anslutit sig till skalorna
men vill ha 95 procents uttagning.
Detta betyder en skattesänkning av 170
miljoner, och det beloppet är enligt folkpartiets
mening lätt att åstadkomma. Och
i jämförelse med högerns och kommunisternas
förslag är det onekligen mycket
lättare att åstadkomma. Emellertid vill
folkpartiet också sänka bolagsskatten
och investeringsavgiften, ta bort av arvsskatterna
i varje fall kvarlåtenskapsskalten
och sänka förmögenhetsskatten etc.
Folkpartiet tävlar fullt ut med högern på
alla andra fält än detta. När det gäller
just sänkningen av statsskatten är folkpartiet
absolut distanserat — där ligger
högern många hästlängder före, liksom
kommunisterna. Folkpartiet får piska på
sin häst riktigt ordentligt för att komma
något så när i jämnhöjd med den starkt
framsprängande högern och med kommunisterna,
som lufsar på så gott de kan.

Det verkar som om oppositionspartierna
helt lever i lycklig okunnighet om
att vi har full sysselsättning i vårt samhälle,
med en konjunktur som syssel -

sätter alla och allt. Vi lever alltså på
brädden av ett inflationsbråddjup, och
det gör att vi måste vara försiktiga, både
statsfinansiellt och konjunkturpolitiskt.
Jag vet inte varför man har glömt
allt detta. Är det av gammal vana? Alla
åtgärder för att hålla högkonjunkturen
inom något så när rimliga gränser, så
att den inte verkar alltför inflationsdrivande,
har ju under en lång följd av år
bekämpats av högern och folkpartiet.
Det är väl därför av gammal vana som
man fortsätter att blunda.

Man säger, och det har sagts från
denna talarstol i dag, att det förslag om
sänkning av statsskatten, som här ligger
på kammarens bord, egentligen bara är
motiverat av att det har utlovats en
skattesänkning. Det är inte motiverat
bara av ett sådant löfte. Men det är ju
klokt att inte ge löften förrän man ser
att det finns möjligheter att genomföra
dem. Eftersom regeringspartierna begränsar
sig till att ge löften, som kan
genomföras, kommer ju också den stunden,
då de verkligen infriar dem. Hur
högern och folkpartiet skall kunna bemästra
konjunkturen och våra statsfinanser
med alla de löften, de strör omkring
sig — särskilt folkpartiet med sina
förslag om ökade utgifter men ändock
minskade skatter — vet de väl inte ens
själva. Det är kanske därför de begär
en parlamentarisk utredning för att försöka
få reda i allt det kaos, som deras
önskningar i olika avseenden framkallat.

Bakom den skattesänkning, som här
föreslås, finns emellertid en stark motivering,
och den har ju också omnämnts
av de föregående talarna. På grund
av penningvärdeförändringen har det
onekligen skett en verklig skatteökning,
som dessutom har verkat på ett så olyckligt
sätt, att den i stort sett i större utsträckning
träffat mindre inkomsttagare
än högre. Detta gör att man måste försöka
gripa sig an denna skattesänkning
på det sättet, att man framför allt försöker
hjälpa de lägre inkomsttagarna.

Nu säger man på olika håll — det
kanske mest poängteras av högern men
även av folkpartiet — att här gäller det

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

att omsider bryta den skatteökningsperiod,
som fullföljts under många år. Och
så försöker man att hålla denna myt
vid liv, ty detta tal hör inte till historiens
område utan till myternas.

Många i denna kammare —- kanske
det stora flertalet — var med om en
skattesänkning år 1947, då skatterna för
det stora folkflertalet sänktes med åtskilliga
hundratal miljoner kronor. Jag
erkänner att man samtidigt höjde skatterna
för de allra största inkomsttagarna
och förmögenhetsägarna, men det innebar
i alla fall en skattesänkning för
den stora massan av det svenska folket.
Under 1950-talets början kom vidare
den kommunala ortsavdragsreformen,
som bidrog till att sänka skatterna för
åtminstone vissa grupper av de minsta
inkomsttagarna i kommunerna. År 1952
medverkade herr Hagberg och andra till
en skattereform, som betydde en skattesänkning
av rätt betydande mått och
som kostade rätt mycket. Visserligen ville
högern och folkpartiet då gå längre,
men att det var en skattesänkning är väl
uppenbart. Förra året slutligen genomfördes
ändringar i taxeringsförordningen,
varigenom man skulle få ett enklare
förfarande, men för att nå detta mål
måste man offra något hundratal miljoner
kronor, som i första hand blev en
skattelättnad för många små inkomsttagare.

Vi har alltså under dessa år — från
år 1947 till i år — haft fyra olika skattesänkningsreformer,
som nu fullföljes av
den femte.

Det har också förekommit skatteskärpningar,
men dessa har i det stora
hela varit motiverade såsom konjunkdämpande
åtgärder. Det har varit sådana
ting som höjning av bolagsskatten,
investeringsavgiften, bilaecisen och
en hel del annat. Det har i stort sett
varit sådana skatteskärpningar, som varit
betingade av kampen mot konjunkturerna,
och dessa skatteinkomster har
ju också behandlats på ett annat sätt
än andra skatteinkomster, därför att de
varit betingade av andra förhållanden.
Att vi haft en höjning av bilskatten, beroende
på att vi nu har ett större an -

tal bilar, en helt annan förslitning av
våra vägar och helt andra krav från
motorfolkets sida än förr, har motiverats
av speciella behov. När det gäller
den direkta beskattningen, som vi här
diskuterar, har det varit en serie av
skattesänkningar — några större och
andra mindre, men det har gått i den
riktningen, och nu fortsätter man med
årets reform.

Om skatteskalorna, som vi nu bygger
upp denna skattesänkningsreform på,
är de två regeringspartierna och folkpartiet
ense, under det att högern har
lagt fram ett fullständigt nytt förslag.
Man har från folkpartiets, bondeförbundets
och vår sida varit ense om att lägga
upp skatteskalorna så att man därmed
mest skulle hjälpa de mindre inkomsttagarna,
och skall man lägga om
skatteskalorna så att man mest hjälper
de mindre inkomsttagarna och alltså
inte bara skall sänka beloppen enligt
existerande skatteskalor med 10 eller 15
procent eller vad man vill, måste det
bli en ökad progression. Hur en sådan
ändring av skatteskalorna, som hjälper
de mindre inkomsttagarna mest, skall
kunna genomföras utan en ökad progression,
skulle jag vilja få reda på.

Alla har genom denna reform, som
framlagts av regeringen, fått skattelättnad.
Den procentuella skattelättnaden
utgör ungefär 17 för de lägsta inkomsttagarna
och minskas undan för undan
så att det bara blir en skattelättnad på
en procent för dem, som är uppe i de
allra högsta inkomstlägena. Det är denna
procentuella större hjälp åt de mindre
inkomsttagarna och mindre hjälp åt
de större inkomsttagarna som har åstadkommit
denna progression. Vill man nå
målet, måste man också vilja medlen
— vill man hjälpa de mindre inkomsttagarna
mer, får man ta den ökade
progressionen. Detta har godkänts av
alla de tre partierna men inte av högern
— jag förmodar att även kommunisterna
skulle ha godkänt denna sak,
om de varit med i utskottet eller i kommittén.
Eftersom vi har en progressiv
beskattning, betyder det naturligtvis i
pengar räknat mer, ju högre inkomst -

Nr IT

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

skikt vederbörande tillhör. En skatteminskning
med en procent i mycket höga
inkomstskikt betyder ju mycket mer
i pengar än 17 procent i låga inkomstskikt;
detta sammanhänger med progressiviteten,
och det kan vi inte komma
ifrån. Är det så, att skatterna ökas,
drabbar detta i pengar räknat mest de
högre inkomstskikten och mindre de
lägre inkomstskikten. Sänker man skatterna,
blir det i pengar räknat mindre
skattesänkning för de mindre inkomsttagarna
än för de högre. För att sänkningen
emellertid inte skall bli alltför
hög för de högre inkomsttagarna och
allt för låg för de mindre inkomsttagarna,
har man ökat progressiviteten.

Men kom ihåg, att regeringspartierna
bara anser detta vara ett första steg!
Redan statsskatterevisionen skrev, att
om man vill göra något mera energiskt
för de smärre inkomstskikten, måste
man ge sig in på kommunalbeskattningen.
Regeringen har vid flera tillfällen
i olika propositioner uttalat denna mening,
och inom utskottet har man givit
stöd åt samma mening. Praktiskt taget
samtliga partier har givit uttryck åt den
uppfattningen, att vi måste gå vidare
när det gäller de kommunala ortsavdragens
höjning och därigenom åstadkomma
ytterligare sänkning för de mindre
inkomsttagarna.

Om man vill göra det, måste man nog
gå litet försiktigt fram i andra avseenden,
ty skattesänkningen över de kommunala
ortsavdragen kostar åtskilligt.
Skulle man höja det kommunala ortsavdraget
med 1 000 kronor i högsta
skiktet, blir det ändå, om staten skall
ersätta allt — jag vet inte vad kommittén
kommer till för förslag eller vad
regeringen eller riksdagen vid sin prövning
kan komma till för förslag — en
affär på ungefär 320 miljoner kronor.
Är det så, att man vill höja ortsavdraget
med 2 000 kronor, blir det en affär
på inemot 510 miljoner kronor. Vill man
alltså ta detta andra steg, får man se
till, att vi har möjligheter att göra det
nästföljande år — det kommer att kosta
ungefär 500 miljoner kronor. Det
kommer att ge en inkomsttagare med

4 000 kronor, som är gift, ungefär 110
kronor i skattelättnad, om man höjer
ortsavdraget med 1 000 kronor till 3 000
kronor, och inte fullt det dubbla, om
man höjer det till 4 000 kronor. För
personer i inkomstskikten upp till
15 000 kronor — där vi enligt vad jag
gissar har ungefär 70 procent av alla
inkomsttagare — skulle det bli en sänkning
med något mellan 90 och 95 kronor,
och om man höjer ortsavdraget
med 2 000, skulle det bli ungefärligen
190 kronor i skattelättnad. Detta skulle
alltså ge de lägre inkomsttagarna något
helt annat och mycket mer än som kan
åstadkommas genom högerns förslag
om en skattesänkning med 825 miljoner
kronor. Den reform, som regeringen föreslagit,
innebär också att man i större
utsträckning hjälper de små inkomsttagarna
än om man bara sänker uttagningsprocenten
med 10. Men för de högre
inkomsttagarna blir det inte så mycket.
Även hundratusenkronorsmannen
får genom höjningen av det kommunala
ortsavdraget en skattesänkning, men
den blir inte större än 50 kronor. Det
kan man ha och inte ha. Höjes ortsavdraget
med 2 000 kronor, får hundratusenkronorsmannen
99 kronor. Det är
väl också vad man kan ha och vad man
kan mista; det betyder ingenting i hans
fall. Men för de små inkomsttagarna
kommer det att betyda åtskilligt, och
det är därför av utomordentligt stor
vikt, att man hela vägen försöker bädda
för denna ortsavdragsreform som
kan komplettera den statliga skattesänkningen
så att de många små inkomsttagarna
kan få litet mer av påtaglig
lättnad.

Alla utom högern synes sålunda vara
ense om de skatteskalor vi för närvarande
har — vi får väl skjuta upp dusten
med folkpartiet till ett senare tillfälle,
då de får konkurrera med högern. Låt
oss därför se litet närmare på högerns
förslag om en skattesänkning med 825
miljoner kronor. Det är klart att man
med dessa 825 miljoner — om man
bortser från önskvärdheten av att hjälpa
framför allt de små inkomsttagarna
— kan göra tekniskt mycket sköna ska -

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang-, sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

lön Det är bara synd att denna skattetekniska
kosmetik skall kosta 450 miljoner.
Man tycker, att det är litet för
mycket uti den skönhetstävlan, som högern
upptagit med regeringsförslaget.

Men det viktiga är: Kan man med dessa
825 miljoner åstadkomma en skattesänkningsreform,
som folk i allmänhet
kan betrakta som rättvisare än den regeringen
föreslagit? Man har ordnat det
mycket bra på det sättet, att det blir en
större skattesänkning för alla grupper
än enligt regeringsförslaget. Men för femtusenkronorsinkomsttagaren
blir det 5
kronor mer än vad statsskatteförslaget
ger, och en femma ger kanske anledning
till tacksägelse. För sextusenkronorsmannen
blir det 14 kronor mer, och det är
kanske också anledning till tacksägelse.
Men kom ihåg, att i detta inkomstskikt
under 7 000 kronor, som enligt en grov
beräkning jag gjort med hjälp av tillgängliga
siffror 1954 ändå omfattade
400 000 gifta inkomsttagare, skulle man
få nöja sig med en ökning av cirka 14
kronor eller mindre. I tiotusenkronorsläget
skulle det bli 49 kronor. Det är ju
litet grand. Men kom ihåg, att en höjning
av de kommunala ortsavdragen till
4 000 kronor skulle i detta fall ge det
fyrdubbla. Men så kommer vi dit där
de stora vinsterna skulle göras. Vid en
inkomst av 20 000 kronor skulle regeringens
skatteskalor ge 216 kronor, alltså
åtskilligt mer än för de lägre grupperna.
Det är ändå litet pengar, men
enligt högerns förslag skulle det bli 653
kronor, sålunda tre gånger så mycket.
En förbättring med 437 kronor är ju
något mer att ta på än 5 eller 14 kronor.
Vid en inkomst av 30 000 kronor
skulle med regeringens förslag •— om
man räknar efter tredje ortsgruppen —
skattesänkningen bli 346 kronor. Här distanseras
regeringens förslag kolossalt
av högerförslaget, enligt vilket skatteminskningen
skulle bli 1 535 kronor eller
det femdubbla. Inkomsttagare i detta läge
borde försöka ordna en demonstration
och tacka högern för denna gåva,
som går utöver regeringens förslag med
nära 1 200 kronor. Femtiotusenkronorsmannen
får nu en skatteminskning med

4 Första kammarens protokoll 1956. Nr 17

560 kronor ungefär. Han skulle enligt högerförslaget
få 2 677 kronor. Även han
får således fem gånger så mycket. Hundratusenkronorsmannen,
som nu skulle få
den blygsamma summan på något över

I 000 kronor, skulle få 5 658 kronor. Nu
skall vi inte tala om fyrahundratusenkronorsmannen,
det är kanske inte så
hänsynsfullt. Han skulle enligt regeringens
förslag få 2 000 kronor och enligt
högerns 16 981 kronor. En sådan inkomsttagare
är ju — man kan ju ur skattesynpunkt
säga tyvärr — inte så vanlig,
och det betyder därför inte så mycket.
Men hela detta förslag lägger huvudvikten
i skattesänkningen på de stora inkomsttagarna
jämfört med det förslag,
som de tre andra partierna har enat
sig om. Det får ju vara högerns sak att
göra det. Men det får också vara vår sak
att uppmärksamma detta faktum. Kom
ihåg, att den högsta skatteminskningsprocenten
kommer i inkomstskiktet
25 000—30 000 kronor, där skattesänkningen
uppgår ungefär till 30 procent.
Där ligger tyngdpunkten i högerns skattepolitiska
omsorger om det svenska folket.

Man kan säga, att den progressionsskärpning,
som hoppet från bottensatsen

II upp till 17 ''/o skulle bli, då man kommer
upp till 14 000 kronor och något
mer för ett gift par, är stor. Men varje
procents skattesänkning för det lägsta
skiktet, där man har 60 procent och
kanske fler av alla skattebetalare, kostar
ungefär 160 miljoner kronor. Följden
av hela resonemanget blir, att skall
man göra någonting där nere, kostar det
så mycket, att man inte kan göra något
motsvarande där uppe. Men tar man
då 450 miljoner till utöver de 375 miljonerna,
kan man naturligtvis lägga upp
en skala, som ger lika mycket där nere
och mycket mer där uppe och blir tekniskt
»skön».

Jag vill erinra om att det i skatteskalan
finns exempelvis detta hopp mellan
11 och 17 procent, vilket betyder, att
medan man för eu inkomst därutöver,
om man bara tar hänsyn till statsskatten,
förut för de sista 100 kronorna betalade
11 kronor i skatt till staten och

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

behöll 89 kronor, får man i det närmast
högre skiktet betala 17 kronor och
behålla 83. Det blir givetvis en höjning
i marginalskatten, från det ena skiktet
till det andra, vilken är rätt stor. Med
450 miljoner kronor kan man emellertid
putsa upp det hela. Men jag förstår inte,
varför man inte med ytterligare 450
miljoner skulle ha kunnat göra en mycket
skönare skala och ännu bättre till
förmån för de många inkomsttagarna här
i landet än vad högern lyckats åstadkomma.
Tekniskt sett verkar den mycket
skön, men till sina verkningar tycker
jag den är litet brutal.

Jag vill vidare erinra om att när vi ser
på marginalskatten — som man gör så
mycket affär av från oppositionens sida
— betyder regeringens förslag jämfört
med högerns att man i inkomstskiktet
8 000 kronor till 10 000 kronor, där regeringens
förslag är 21,7 procent, på den
sista hundrakronan i allmän skatt till
staten betalar kronor 21: 70. Hur blir
det enligt högerns förslag? Jo, kronor
20: 80, alltså en skillnad på 0,9 procent,
från 21,7 till 20,8 procent. Men går vi
upp till 20 000 och 30 000 kronor är det
en skillnad på 8 procent i marginalen,
och går vi upp till 100 000 kronor finns
ändå en skillnad i marginalskatten på
5,3 procent. I inkomstskiktet 8 000—
10 000 kronor, där vi kanske för närvarande
har industriarbetarnas stora
massa, blir marginalsänkningen inte en
procent. Det tycks emellertid vara alldeles
nödvändigt, att 20 000- 30 000-kronorsmannen
skall ha en sänkning på 8
procent, för att han skall kunna, som man
säger, eggas att skaffa ytterligare någon
hundralapp eller tusenlapp, medan det
för massan där nere räcker med 0,9 procent.
Även 100 000-kronorsmannen behöver
tydligen uppmuntras, med 5,3 procents
sänkning.

Man har i högerns förelag råd att
hjälpa de stora inkomsttagarna och de
få, men man har inte råd att hjälpa de
små och smärre inkomsttagarna och de
många. Jag tycker, att vi i riksdagen
skulle enas om att på ett mycket, mycket
stort djup begrava högerns förslag med
alla röster mot högerns.

Folkpartiets förslag överensstämmer
ju med regeringens, och det föreligger
således ingen skillnad mellan folkpartiet
och oss nu. Men folkpartiet knyter näven
i byxfickan och skall visa fram den
om några veckor, då man vill sänka uttagningsprocenten
från 100 till 95 procent.
Jag är en smula frestad att titta på
vad detta skulle innebära. Med en sänkning
av cn tjugondei av den skatt, som
skulle uttagas enligt regeringens förslag,
skulle 6 000-kronorsmannen få ytterligare
7 kronors sänkning, 8 000-kronorsmannen
skulle få 17 kronors sänkning
och 10 000-kronorsmannen 27 kronors
sänkning. När vi sedan kommer upp till
20 000 kronor, blir sänkningen 105 kronor,
och vid 30 000 kronor blir den 250
kronor. Vid 100 000 kronor blir sänkningen
1 746 kronor, och vid 400 000
kronor —ja, det blir bara 10 000 kronor!
Om man har en viss skala och sänker
uttagningen från 100 till 95 procent,
måste det verka så, att de stora pengarna
kommer till de stora inkomsttagarna.
Det ligger i hela konstruktionen. Men
därför är frågan, om man inte i en tid,
då det gällde de små inkomsttagarna och
deras ställning, borde ha omarbetat skalorna
så, att man använt de där 170 miljonerna
till att hjälpa de smärre och
mindre inkomsttagarna relativt mera.
Detta har folkpartiet inte velat, och i
den uppfattningen kommer det att framhärda,
såvitt jag kan förstå.

Det finns många andra ting, som är
upptagna i reservationerna och som utskottet
har måst behandla men som jag
inte tror att jag i någon större utsträckning
skall behöva ta kammarens tid i
anspråk för. Det finns dock en sak, som
är principiellt viktig och där riksdagen
står inför ett avgörande. Vill riksdagen
fortsätta den politik och alltjämt hävda
den uppfattning som den hävdade år
1947 att stryka barnavdragen och i stället
gå in för barnbidrag? Varför strök
man barnavdragen? Dessa innebar att
den skattskyldige fick dra av så och så
mycket per barn och därigenom minska
sina skatter. Man strök dessa avdrag
därför att de verkade på det sättet att i
de lägre inkomstskikten gav de en viss

Onsdagen den 9 maj 195G fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

minskning av skatten, men i de högre
skikten blev det en mycket större minskning,
och i de allra högsta inkomstskikten
fick man en ännu större minskning.
Ju högre inkomst man hade, desto större
effektivt barnbidrag fick man alltså, och
denna orättvisa — att ge minst åt de lägre
inkomsttagarna och mest åt de högre
— ansåg riksdagen att man borde avlägsna.
Därför strök riksdagen barnavdragen
och gick i stället in för barnbidrag.
Jag minns mycket väl att högern
och folkpartiet var envisa och ivriga
motståndare till denna linje. Nu har
plötsligen både högern och folkpartiet
tagit upp sin gamla ståndpunkt från
1947. Det är rätt egendomligt, ty 1949
års skatteutredning skrev på den punkten,
efter vad jag tror, enhälligt följande:
»Sedan avdrag för barn numera avskaffats
vid beskattningen och ersatts
med allmänna barnbidrag, äro makar
med barn och makar utan barn i princip
likställda vid taxering. Utredningen
har diskuterat frågan, huruvida denna
likställighet bör bibehållas, och funnit
sig icke böra föreslå någon ändring i
detta avseende.» Där antecknades icke
någon reservation till detta. Bland kommitténs
ledamöter fanns den av mig
högt värderade herr Hagberg, och från
folkpartiets sida deltog i kommittén herr
Petrén som suttit i denna kammare.

Nu har den saken tagits upp igen. Den
rättvisa åt barnfamiljerna som herr Hagberg
efterlyste på detta område har tydligen
varit höljd i ett töcken sedan 1947.
Vi skriver ju nu ändå 195G. Det har alltså
gått nära tio år. Men nu tas detta upp
på nytt, nu blåses det upp, nu skall det
bli rättvisa åt barnfamiljerna. Vilken
rättvisa? Antag att regeringens förslag
går igenom. Jag vet inte om det är ett
djiirvt antagande. Men om man satte in
ett barnavdrag på 1 000 kronor, skulle
det betyda, att G 000-kronor.sfamiljen
skulle för det första barnet få ett barnbidrag
på 110 kronor. Det är ju tacknämligt.
För det andra barnet skulle denna
familj få 46 kronor, för det tredje ingenting
och för det fjärde ingenting. Nu kan
man från högerns sida säga: Ja, där
finns ju inte mer skatt att ta. Nej, det

finns det visserligen inte, men det effektiva
barnbidraget blev för en ettbarnsfamilj
i detla inkomstläge 110 kronor,
för en tvåbarnsfamilj 156 kronor, och
det blev inte mera vare sig för tre- eller
fyrbarnsfamiljen eller för den som har
ännu fler barn. Detta är inte rättvist.

Hur skulle det bli för 10 000-kronor.sfamiljen?
Där blir det 110 kronor för
varje barn över hela linjen. Den familjen
får 110 kronor om den har ett barn, har
den två barn får den det dubbla, för tre
barn det tredubbla o. s. v. För 12 000-kronorsfamiljen blir det också 110 kronor
per barn, och det är det ingenting
att säga om. Men när vi kommer upp till
20 000-kronorsfamiljen skulle skatteminskningen
för ett barn betyda ett effektivt
barnbidrag på 270 kronor, alltså
något mellan det dubbla och det trefaldiga
av vad 10 000—12 000-kronorsfamiljen
får. För det andra barnet får 20 000-kronorsfamiljen litet mindre, 255 kronor,
och för det fjärde blir det 199 kronor.
Det håller sig dock för varje barn
mellan 200 och 270 kronor, alltså minst
det dubbla och i vissa fall nära det trefaldiga
av vad 10 000-kronorsfamiljen
får. Skulle vi djärvas gå upp till 50 000-kronorsfamiljen skulle vi få ett avdrag
på ungefär 430 kronor för varje barn,
alltså omkring fyra gånger så mycket
som för 10 000—12 000-kronorsfamiljen.
200 000-kronorsfamiljen, om jag skall
köra med den, får sex gånger så mycket,
det blir ett barnbidrag av 650 kronor
för varje barn, medan inkomsttagaren
mellan 8 000 och 10 000 kronor får
110 kronor. Att det skulle vara rättvisa
åt barnfamiljerna att göra en sådan fördelning
som ger mer åt de rikare familjerna
och mindre åt de fattiga, kan jag
inte förstå. Nog är det rättvisare att behålla
det systemet som ger åt de olika
familjerna i olika inkomstskikt samma
belopp. Det finns ingen anledning all
ersätta barnbidragen med barnavdrag,
och det finns heller ingen anledning att
kombinera barnavdrag och barnbidrag,
tv det skulle också betyda att man i
större utsträckning gav de rikare familjerna
mera för deras barnuppfostran än
man gav åt de fattigare familjerna. När

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

det gäller barnens uppfostran, utbildning
och vård, bör vi nog se till att man får
minst lika mycket i familjer med smärre
inkomster som i familjer med större.

Frågan om ogifta skattskyldiga med
barn är säkert mycket beaktansvärd och
mycket ömmande. Men i sin skrivning
förutsätter utskottet, att den frågan kommer
att beaktas och skall beaktas i de
utredningar som nu sitter. Utskottet förväntar
att denna sak rätt snart kommer
under riksdagens bedömning.

När det gäller förvärvsavdragen vet
vi, att det finns en provkarta på olika
förslag. Där, om någonstans, får man
begära en parlamentarisk utredning för
att bringa någon reda på alla de olika
önskemålen. Riksdagen begärde en sådan
år 1954, och den nuvarande finansministern
har lovat, att när ortsavdragskommittén
kommer med sitt förslag och när
man kan överblicka det statsfinansiella
läget, skall man försöka komma med en
utredning och förslag. Det är ingen lättlöst
fråga, och man bör inte hoppa in
på den med några provisoriska åtgärder.
Låt oss avvakta utredningen!

Beträffande den parlamentariska utredningen
om skattesänkning och reformer,
som folkpartiet även från denna
talarstol i dag har efterlyst, vill jag upprepa
vad jag nyss sade. Jag tycker det
skulle vara mycket angenämt, om folkpartiet
först ville försöka bringa reda på
sina egna önskemål om utgiftsökningar
och skattesänkningar. Här kommer man
med önskemål om utgifter av alla de
slag. Gradera dem, ge vissa förtursrätt,
och låt andra komma i efterhand! Folkpartiet
kommer med skattesänkningsförslag
av en massa olika typer. Jag har
förut nämnt vilka det här. Det vore tacknämligt
om folkpartiet även där först
ville bringa reda i sitt eget hjärnkontor.
Ty man kan väl inte begära tillsättning
av en parlamentarisk utredningskommitté
för att bringa reda inom folkpartiets
egna led om dess önskningar i olika avseenden,
utan där får partiet självt börja
och sedan framlägga något förslag till
riksdagens prövning.

Herr talman! Detta förslag är ett nytt
steg på skattesänkningsvägen. Regering -

en har annonserat och utskottet har
anammat att det inte är sista steget, utan
att man kommer att fortsätta i olika avseenden.
Viktigast finner utskottet vara,
att man ger sig på frågan om de kommunala
ortsavdragen. Det finns alla förutsättningar
för att man skall kunna göra
någonting, kanske rätt mycket, under ett
följande år. Men för att man skall kunna
hjälpa där hjälpen mest behövs, får
man nog vara litet försiktig och inte,
som högern vill, i så utomordentlig utsträckning
hjälpa där hjälpen minst behövs.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! I början av sitt anförande
slog herr Sjödahl upp sitt vänliga
fönster på vid gavel, möjligen därtill
föranledd av de ljumma och vårliga vindar,
som i dag drar in över rikets huvudstad.
Senare stängde han emellertid
till det, i varje fall delvis, och lämnade
blott en liten springa kvar. Jag tackar
honom personligen för de älskvärdheter,
han serverade mig. Det var roligt
att höra detta, och det bringar i erinran
alla de angenäma debatter, vi haft i bevillningsutskottet.
Varför skulle vi inte
kunna fortsätta dem även inför detta
forum?

Men å andra sidan måste jag nog reagera
mot ett par uttalanden av min ärade
vän. Herr Sjödahl förklarade på ett
ställe följande: Högern lägger effekten
på de stora inkomsttagarna, och han tilllade
några minuter senare ungefär följande:
Man har råd att hjälpa de stora
och få, men inte de många och små.
När herr Sjödahl yttrade detta, hade
han uppenbarligen helt stängt till sitt
vänliga fönster och gjort detta med ett
väldigt brak, men herr Sjödahl, stämmer
detta uttalande med verkligheten? Herr
Sjödahl måste ju säga sig själv att så
kan det omöjligen vara. Sådana påståenden
kan man naturligtvis göra utanför
denna kammare, men jag ifrågasätter,
om de har avsedd effekt på ledamöterna
av denna församling.

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

Högern lägger effekten på de större
inkomsttagarna! Herr Sjödahl, låt oss
se hur de två förslagen ter sig vid en
kritisk granskning. Regeringen har föreslagit
en skattesänkning på 375 miljoner
kronor, högern på 825 miljoner. Hur
fördelar sig denna sänkning på inkomsttagarna?
Skattskyldiga med inkomst upp
till 10 000 kronor får 109 miljoner kronor
enligt regeringens förslag, enligt högerns
160 miljoner kronor. Det är mer
än 50 miljoner kronor utöver vad regeringen
erbjuder den lägsta gruppen. Går
vi till gruppen 10 000—30 000 kronor,
får de enligt regeringens förslag 235
miljoner kronor, enligt högerns förslag
525 miljoner. Som jag tidigare påpekat,
har vi på vårt håll med full avsikt lagt
synnerlig vikt vid detta skikt. 10 000—
30 000 kronor, därför att vi och alla i
denna församling vet, att inom detta
skikt i huvdsak finns de produktiva åldrarna
i samhället, de åldrar, vilka bär
ansvaret för en fortsatt välståndsutveckling
för vårt folk. I detta skikt finns
också, herr talman, den stora majoriteten
av barnfamiljer. Detta lär väl inte
herr Sjödahl kunna bestrida.

Kommer vi sedan till vad vi kanske
kan våga kalla toppskiktet, 30 000 kronor
och däröver, får detta enligt regeringens
förslag 31 miljoner och enligt
högerns förslag 140 miljoner. Jag vågar
verkligen vädja till kammarens ledamöter:
Kan man mot bakgrunden av dessa
siffror, vilka jag inte tror, att herr Sjödahl
kan bestrida, hävda den mening
som herr Sjödahl gör gällande, nämligen
att vårt förslag är konstruerat med
tonvikten på de stora inkomsttagarna?

Herr Sjödahl gjorde ett annat uttalande.
Han räknar uppenbarligen kategoriskt
med att skattesänkningen medför
en ökad konsumtion med motsvarande
belopp. .lag blev verkligen litet förbluffad,
när jag hörde detta uttalande, ty
den ärade talaren förutsätter tydligen
att en skattesänkning i sin helhet, vare
sig den nu är 375 miljoner, som regeringen
vill genomföra, 550 miljoner som
folkpartiet vill genomföra eller 825 miljoner,
som högern vill genomföra, till

sista öret går till ökad konsumtion. Herr
Sjödahl! Detta är väl dock en ganska
orealistisk inställning. Man måste väl utgå
ifrån, att den väsentliga delen av
detta belopp kommer att sparas. Herr
Sjödahl har själv 1952 här i riksdagen
varit med om att knäsätta den tesen, att
en skattesänkning måste förväntas komma
att stimulera sparandet. Man kan
väl inte omfatta denna tes och samtidigt
räkna med att en ökad konsumtion måste
bli den oundvikliga följden av en skattesänkning
och bli lika stor som denna.

Slutligen måste jag säga, att herr Sjödahl
lade ned en, som jag tycker, något
för stor möda på att räkna upp de skattesänkningsreformer,
med vilka vi blivit
välsignade under de senare åren. Han
kom fram till att vi fyra gånger hade
fått en sådan »reform», och att vi nu
står inför en femte. Men, herr Sjödahl,
om vi har fått alla dessa skattesänkningsreformer
och om de gör skäl för
namnet, hur skall man då kunna förklara
den oro, som råder bland människorna
i skattefrågan? Den kan väl knappast
vara en följd av någon agitation från
de oppositionella partierna. Den måste
väl ha en mera reell underbyggnad, och
jag vill erinra om att herr Sjödahl själv
i utskottets betänkande förklarat, att
denna opinion kommit till allmänt uttryck
hos de remissinstanser, som här
uttalat sig.

Herr SÖDERQUIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjödahl satte, såvitt
jag förstår, likhetstecken mellan
barnbidrag och barnavdrag.

Jag för min del bär nu trott, att barnavdragen
är något, som man skall använda
för att ta hänsyn till skattekraften
inom olika inkomstskikt. Det är väl
ändå sfi, herr Sjödahl, att oavestt vilken
inkomst man kan ha, har man större
skattekraft, om man är barnlös än om
man har ett, två eller flera barn. Det
måste vara uppenbart.

Herr Sjödahl menar, att vi skall acceptera
en sådan tanke som, att om
man får barnavdrag, och därmed skatte -

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 195C fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

minskning, betyder det att man får barnbidrag.
Det kan man naturligtvis säga,
om man vill, men om man godtar tanken,
att skatten skall utgå efter förmåga,
kan det inte vara orimligt att hävda, att
den som har större familj har mindre
skattekraft och därför bör ha mindre
skatt.

Herr Sjödahl talade vidare ganska raljerande
om tanken på 95 procents uttag
eller över huvud lägre uttag än 100
procent. Han menade, att detta skulle
verka orättvist, eftersom den, som har
liten inkomst, inte får så mycket större
skattesänkning därigenom än vid ett uttag
av 100 procent. Det är naturligtvis
i och för sig riktigt. Men är man inte
överens om att skatteskalorna är till
för att reglera skatten efter den olika
bärkraften inom olika inkomstskikt, medan
uttagningsprocenten skall användas
för att reglera statens inkomster och få
fram den penningmängd, man behöver
för att täcka statens utgifter? Herr Sjödahl
tycks anse, att för den händelse
statens inkomstbehov skulle sjunka, måste
man ändra skalorna för att kunna ta
ut mindre skatt och vice versa. Så har vi
andra knappast uppfattat saken, och så
resonerade man inte heller under skatterevisionens
arbete.

Slutligen talade herr Sjödahl något
om den stora förvirringen inom folkpartiet,
och att den skulle ha gjort, att
man begärde den parlamentariska utredningen.

Vi har föreslagit en hel del skattelindringar,
sade herr Sjödahl. Det är också
alldeles riktigt. Och om nu riksdagen
skulle bifalla folkpartiets reservation
här i dag, skulle man därmed, såvitt jag
förstår, ha uttalat sig för fortsatta skattesänkningar.
Herr Sjödahl tycks mena,
att det är folkpartiets skyldighet att i så
fall klara upp frågan om turordning
o. s. v. Jag anser nog för min del, att
detta är så pass viktiga ting, att det kan
vara rimligt att en parlamentarisk utredning
får hand om saken. Denna skulle
självfallet göra alla dessa avvägningar
och komma fram med den turlista och
de förslag, som vi menar är behövliga
och rimliga.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagberg menade,
att det inte var riktigt av mig att karakterisera
högerns förslag jämfört med utskottets
på det sättet, att jag sade att högerns
förslag mera tillgodoser de storas
och fås intressen och mindre de mångas
och smås. Jag hänvisade i mitt anförande
till att enligt högerns förslag skattesänkningen
i procent blir störst i inkomstskiktet
25 000—30 000 kronor. Det är rätt
få inkomsttagare vi har i det inkomstskiktet
och däröver. Man måste väl räkna
inkomsttagarna i skiktet 25 000—30 000
kronor till gruppen relativt stora inkomsttagare,
åtminstone gör jag det. Det är ju
här fråga om människor med relativt goda
inkomster, och de är relativt få till
antalet.

Jag nämnde vidare, att för 10 000-kronorsmannen skulle det enligt högerns
skattesänkningsförslag bli 49 kronor,
d. v. s. 50 procent mer. För 30 000-kronorsmannen
innebär högerns förslag en
ökning från 346 till 1 535 kronor. För
100 000-kronorsmannen skulle det bli
en femdubbling, för att nu inte tala om
att en inkomsttagare med 400 000 kronor
skulle få nära 17 000 kronor. Jag tycker
alltså att jag gav belägg för min uppfattning.

Jag tror inte heller att jag uttalat mig
på det sätt som herr Hagberg gjorde gällande,
nämligen att en skattesänkning
skulle komma att konsumeras upp till
sista öret. En väsentlig del kommer att
sparas, menade herr Hagberg. Jag tror
inte att det blir så oerhört mycket som
kommer att sparas. Hur mycket det blir
är svårt att säga, beroende på den allmänna
okunnigheten om sparandebeteendet
här i Sverige. Men nog kommer en
mycket stor del, ja, det allra mesta att
konsumeras.

Visst finns det en oro hos människorna
för skatten. Medborgarna vill ha lägre
skatt. Här står vi politiker i Sverige liksom
andra länder i den situationen, att
vi får säga till svenska folket, att man
får jämföra vad man betalar i skatt med
vad man får ut i folkpensioner, sjukförsäkring,
barnbidrag, skolutbildning o. s. v.
Både vi och alla andra partier får vid

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

höstens val ställa den frågan till folket:
Vill ni finna er i att betala dessa skatter
mot att ni får de förmåner de ger? och
vill ni — den frågan kommer vi också
att ställa — om det, såsom vi förmenar,
även i fortsättningen blir möjligt med en
skattesänkning, ha denna skattesänkning
i sådan form att man framför allt hjälper
de mindre skattebetalarna?

Det är vidare uppenbart att skattetrycket
är olika, beroende på om vederbörande
har barn eller inte. Men den saken
försöker man klara upp genom barnbidragen.
Det är en social synpunkt som
där sätter in. Hela vårt skattesystem med
dess progressivitet har ju faktiskt också
ett socialt syfte, nämligen att utjämna inkomstskillnaden
mellan stora och små
inkomsttagare. Detta sociala syfte söker
man nu ytterligare främja genom att bygga
vidare på barnbidragssysfemet.

Genom regeringens och utskottets förslag
och skrivning är enligt min mening
den turordning, som bör tillämpas i fråga
om de olika utgifts- och skattefrågorna,
tämligen klarlagd. Man kan inte genom
en parlamentarisk utredning klara
av folkpartiets olika förslag. Man kan inte
på den vägen komma till klarhet om
vilken turordning folkpartiets förslag
bör ha, t. ex. då det gäller dess förslag
rörande bolagsskatten, förmögenhetsskatten,
investeringsavgiften eller vissa konjunkturbekämpande
åtgärder. Den saken
får klaras upp genom att bedömas mot
bakgrunden av det vid varje tillfälle rådande
konjunkturpolitiska läget.

Herr HAGBERG (li) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjödahl antydde
ännu en gång i sitt senaste anförande, att
syftet med högerns förslag skulle vara att
gynna de stora inkomsttagarna. Jag måste
tyvärr bedröva herr Sjödahl med ytterligare
några siffror.

Om vi ser på inkomstfördelningen här
i landet, visar det sig, att gruppen beskattade
personer 0—10 000 kronor i
årsinkomst omfattar 1 970 000 inkomsttagare.
Det är förmodligen de människorna,
som herr Sjödahl menar vara de
många och små. Om vi sedan ser på

gruppen 10 000—30 000 kronor, så omfattar
den 1 205 000 inkomsttagare. Skillnaden
i antal är alltså inte så förfärligt
stor mellan dessa två grupper, och i varje
fall är den inte så stor, att man har
anledning att rikta så grava anmärkningar
mot högern som herr Sjödahl gjorde
för att speciellt tillgodose de stora inkomsttagarna.

Herr Sjödahl berörde också mitt
ståndpunktstagande i 1949 års skatteutredning
till frågan om barnavdragen.
Det är riktigt vad herr Sjödahl här sade.
Vi gjorde enhälligt det uttalande, som
herr Sjödahl citerade. Men herr Sjödahl
glömde bort att påpeka, att detta gjordes
mot bakgrunden av vårt enhälliga uttalande
om en skattesänkning. Den skattesänkningen
kom dock tyvärr aldrig till
stånd, därför att finansministern desavuerade
oss på den grundläggande
punkten. Vi föreslog en skattesänkning
genom ett uttag på 100 procent, alltså vid
grundbeloppsnivå, men den dåvarande
finansministern satte vår skattesänkning
i huvudsak ur spel genom att föreslå ett
uttag på 110 procent, som riksdagsmajoriteten
sedermera, d. v. s. år 1952, godtog.
Det är en viktig omständighet, som
inte får förbises.

Sedan tillkommer, herr Sjödahl, ytterligare
det förhållandet att sedan 1952
har tyvärr den inflationistiska utvecklingen
fortgått, vilket bland annat lett
till den urholkning av olika sociala förmåner,
som så starkt påpekades i majtalen,
antagligen också av herr Sjödahl
själv.

Herr EWERLöF (h):

Herr talman! Jag har ju förmånen att
kunna hänvisa till vad herr Hagberg här
förut anfört. Det förefaller mig som om
genom, honom allt väsentligt blivit sagt
av vad som är att säga från vår sida i
dagens situation. Jag vill därför inskränka
mig till några kompletteringar och
understrykningar.

I detta sammanhang framkommer på
ett mera markerat sätt än eljest, när vi
strider i smått och stort, den skillnad i
samhällssyn som förefinnes mellan å ena
sidan majoritetspartiet och å andra si -

Nr 17

Onsdagen den 9 inaj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

dan oss. På majoritetssida!! har man ju
den uppfattningen att staten skall mer eller
mindre allt bestyra. Man har undan
för undan ökat den statliga sfären i tron
att man den vägen bäst gagnar även de
enskilda medborgarna, under det att vi
på vår sida utgår från att det finns en
gräns, inom vilken den enskilda människan
bör ha sin handlingsfrihet och att
detta utrymme blivit alltför trångt. Vi
har sedan åratal tillbaka haft som den
kanske främsta punkten på vårt program
att åstadkomma en ordentlig skattesänkning.
Vi anser det ägnat att skapa både
en säkrare framstegstakt och en större
trivsel, om de enskilda människorna
lämnas en större sfär än vad de nu har,
klämda av det ständigt ökade skattetrycket.

Det är dessa åsikter som vi vill intressera
människorna för och vi tror oss stå
i god samklang med en alltmer utbredd
opinion härutinnan.

Inför den framstöt, som vi gjort med
vår motion om skattesänkning, vill man
lägga argumentationen på den bogen, att
det är bluff och lättsinne att komma med
ett sådant förslag och att det är någonting
som ett oppositionsparti tillåter sig
i konkurrensen om väljarna där det gäller
att vara duktigast och bjuda över.
Det är icke i något hänseende på det
sättet med det förslag som vi har lagt
fram. Vi har i detalj underbyggt detta på
ett sådant sätt, att det inte med fog kan
sägas att vi genom detta förslag på något
sätt luckrar upp inflationsförsvaret
och medverkar till en ökning av konsumtionen,
som skulle kunna äventyra den
mycket smala balansen. Jag kan redan
nu säga — herr Hagberg har för övrigt
sagt det förut — att vi har den uppfattningen,
att den höga skattepolitik som
hittills bedrivits långt ifrån är inflationsbekämpande,
utan tvärtom i sig själv innefattar
ett element som driver på inflationen.
De ständiga kriser som hotar
när vi såsom nu balanserar på kanten
från månad till månad skulle, enligt vårt
sätt att se, snarare motverkas, för den
händelse vi nu gick över till ett mindre
accentuerat skattesystem än det som vi
för närvarande har.

Vi får ju om någon vecka tillfälle att
diskutera innebörden av minskningarna.
Men jag är angelägen att framhålla, att
när det gäller det närmaste budgetåret,
då skatterna endast kommer att påverka
budgeten under ett halvår, så innebär ju
vårt förslag en sänkning med 125 miljoner
kronor utöver de 100 miljoner kronor
som regeringsförslaget kostar. Emot
dessa 125 miljoner kronor har vi yrkanden
om direkta sänkningar av anslag på
statsbudgeten. Dessutom har vi att täcka
vissa höjda anslag, som vi yrkat på. I båda
dessa hänseenden har vi täckning genom
verkliga besparingsförslag. Vi har
dessutom yrkat på besparingar av mera
formell karaktär, vilka går till ett belopp
av ej mindre än 40 miljoner kronor.
Dem tar vi inte på något sätt i anspråk
för genom våra yrkanden minskade inkomster
eller höjda utgifter. Någon ökning
av konsumtionen kommer således
icke till stånd. I stället räknar vi med
en minskning i den mån skattelättnaden
leder till ökat sparande.

Detta gäller ju det närmaste budgetåret,
som belastas med mindre än en
tredjedel av det totala skattebortfallet.
Under det därpå följande budgetåret
ställer sig förhållandena så, att kostnaderna
enligt majoritetsförslaget blir 375
miljoner kronor och enligt vårt förslag
825 miljoner, alltså en skillnad på 450
miljoner kronor. Då kan vi redan nu
konstatera, att de minskningar som vi
föreslår redan för detta budgetår kommer
att för följande budgetår representera
ett belopp mellan 235 och 250 miljoner.
Därefter skulle kvarstå i runt tal
200 miljoner kronor av skillnaden. Vi
kan alltså vara med om alla förslag som
kan tas upp till diskussion i följande års
budget, t. ex. om sänkning av de kommunala
ortsavdragen och vad därtill hör,
men beträffande detta glapprum på i
runt tal 200 miljoner har vi resonerat så.
att vi icke är i stånd att ett följande
budgetår medverka till en höjning av
barnbidragen, som vi har beräknat skulle
kräva ett belopp av ungefär denna
storleksordning. När vi ansett oss böra
vila på hanen i denna fråga till dess vi
hunnit växa in i den skattesänkning som

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

vi föreslår, är det därför att denna skattesänkning
— såsom också herr Hagberg
bär påpekat — i så hög grad kommer
just barnfamiljerna till godo. Det är inte
mindre än 325 av våra 825 miljoner som
går till barnfamiljerna. Vi bar inte den
känslan, att det ankommer på oss som
nu sitter här att på kort sikt lösa snart
sagt alla frågor, även om det är sådana
som inte gäller detta sekel utan t. o. m.
tiden efter år 2000, vilket ju skymtar
fram när det gäller pensionsreformen.
Vi anser att man bör kunna begränsa sig
till att lösa våra dagars problem, och vi
tror att man kan ta litet i sänder. För
oss är det alldeles klart, att vi ger prioritet
åt denna rejäla skattesänkning framför
dessa andra ting, som vi på ett eller
annat sätt gärna vill medverka till men
som kanske kommer att bli något fördröjda.

Jag gjorde redan i remissdebatten den
utfästelsen, att vi icke skulle yrka någon
sänkning av den direkta skatten,
för vilken vi inte ansåg oss lia täckning
genom motsvarande minskningar av anslag.
Det anser vi oss ha hållit. Jag förklarade
också, att vi syftade i varje fall
inte medvetet till att göra någon uppluckring
av restriktiviteten i budgeten
genom att för olika ändamål utnyttja det
budgetöverskott som förelåg eller den
mycket påtagliga marginal som budgeten
innehåller genom de osedvanligt stora
avskrivningarna. Dessa reserver står således
även oss till godo för ett senare följande
budgetår. Det enda vi sagt har varit
att vi anser det nödvändigt att åstadkomma
effektiva åtgärder för ytterligare
uppmuntrande av det enskilda sparandet,
och för det ändamålet har vi väckt
en motion, som tyvärr är bordlagd till
hösten, om avdrag för sparformer av
olika slag. Vi har räknat ut, att dessa
avdrag skulle representera ett belopp av
ungefär 70 miljoner kronor, även om det
är ganska svårt att göra en sådan beräkning,
och vi menar att dessa avdrag
icke skulle ha några andra samhällsekonomiska
följder än att man förvandlade
ett offentligt tvångssparande till ett enskilt
sparande av större omfattning iin
det offentliga sparande som skulle falla

bort genom skatteavdragen. Dessa avdrag
är nämligen delvis så konstruerade, att
om inte ett flera gånger så stort sparande
sker, blir det inte heller någon kostnad
för det allmänna. De 70 miljoner
kronor som vi räknar med kommer ju
inte till uttryck vare sig under det kommande
budgetåret eller det därpå följande;
det blir på grund av taxeringsväsendet
först budgetåret därefter som röner
inverkan, och det blir därför inte någon
omedelbar minskning ens av det överskott
som finansministern för sin del kan
redovisa i budgeten. Vi har varit mycket
noggranna på varje punkt med att
se till, att det inte skall finnas någon
blotta av den karaktär, att det skulle
kunna sägas att vi varit lättsinniga och
inte insett behovet av restriktivitet i det
spända läge där vi för närvarande befinner
oss.

Sedan återstår endast den olika värdering
som vi vill göra. Å ena sidan står
de som vill fortsätta med att låta staten
undan för undan taga hand om mer och
mer av de enskildas inkomster för att
å deras vägnar ombesörja olika angelägenheter,
å andra sidan de som nu tycker
att man bör lämna ett större utrymme
åt de enskilda människorna att handla
själva. Vi tror att den senare vägen
skulle leda till en jämnare och lyckligare
samhällsutveckling.

Man kan ju ifrågasätta huruvida vad
vi här i dag diskuterar •— det förslag
från bevillningsutskottet som ligger på
bordet — verkligen kan kallas för en
skattesänkning. Naturligtvis kan man
formellt göra det. Här har nu talats om
att det har ägt rum en rad skattesänkningar
sedan år 1947, men det märkvärdiga
är ju att resultatet av alla dessa
skattesänkningar, om man går till det
föreliggande majoritetsförslaget, kommer
till uttryck blott i två, tre lägen på den
stora skalan. Dessa skattebetalare har
kommit något under 1947 års nivå, men i
övrigt står ju kvar en ökning av skattetrycket
sedan 1947 på åtskilliga procenl.
Högern har däremot syftat till att åstadkomma
någonting som skulle kunna sägas
vara en verklig minskning av det
skattetryck som kom till år 1947.

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

Jag erinrar om hur det gick till den
gången. Man hade ju gått och hoppats att
när kriget väl var över, skulle skattetrycket
här i landet kunna minska. Man
hade helt och hållet funnit sig i de olika
skatter, som undan för undan pålades
under kriget, ty man fann det naturligt
i solidaritetens intresse att göra allt vad
som stod i vår makt för att värja oss i
den situationen. Men man trodde att när
freden kommit, skulle detta lojalt skattebetalande
folk få någon lättnad. Nu
har herr Sjödahl här betonat att det
skedde en skattesänkning för de mindre
inkomsttagarna. Men det hlev inte någon
skattesänkning totalt sett. Det som
lyftes av från de mindre inkomsttagarna
lades ju i stället på den övre delen av
skalan, och det ledde till de mycket höga
marginalskatter som gäller i dag.

Detta var således innebörden av 1947
års beslut. Vi hade inte kommit längre
än till år 1949, förrän det rådde en ganska
allmän mening i riksdagen —• trots
de häftiga meningsskiljaktigheter som
förelåg år 1947 — att det skattesystem
som infördes 1947 innefattade risker för
arbetsvilja, deklarationsmoral och sparande
och behövde en översyn i avsikt
att, som man trodde, i alla fall åstadkomma
en lättnad i skattetrycket. Vad hände?
Jo, medan den tillsatta kommittén
arbetade, inträdde de utomordentligt stora
försämringar av vårt penningvärde,
som gjorde att när kommittén lade fram
sitt enhälliga förslag, hade den inte mäktat
med att föreslå en skala som innebar
en minskning av 1947 års skattetryck.
Man hade inte ens kunnat alldeles bortarbeta
den ökning av skattetrycket som
hade ägt rum genom penningvärdets försämring.
Men i allt väsentligt skulle dock
den höjning av skatten, som hade inträtt
sedan år 1947 på grund av penningvärdeförsämringen,
elimineras. Det var den
skattesänkning som i det läget erbjöds,
under förutsättning att skalan tillämpades
med ett uttag på 100 procent. Resultatet
försämrades ju emellertid ytterligare
— såsom här tidigare påpekats — genom
att man bestämde sig för att ta ut
skatten med 110 procent.

Vi liar under de gångna åren levat i

den tron att när det kunde bli fråga om
att åstadkomma en skattelättnad, skulle
det naturliga vara att man i första hand
återgick till skalornas hotten och minskade
skattetrycket från 110 till 100 procents
uttag. Men vad har vi då mött för
resonemang? Jo, då har man med en vältalighet,
för vilken herr Sjödahl kanske
Ur alldeles särskilt representativ, stått
upp här i talarstolen och förklarat med
djupa brösttoner att det inte kan komma
i fråga att en skattesänkning skulle
företas på det sättet att man gick ned
från 110 till 100 procent, eftersom detta
för det högre skiktet skulle representera
så och så många tusen kronor i skattesänkning,
under det att det betydde bara
några kronor för dem som kommer
längst ned på skalan. Någon motsvarande
invändning gjordes ju inte då man
höjde från 100 till 110 procent. Då var
det aldrig tal om att höjningen medförde
ett så mycket större belopp för dem som
befinner sig högre upp på skalan. Men
när det blir fråga om att återgå till de
100 procenten, anser man detta fullkomligt
uteslutet. Precis samma resonemang
går igen i dag, när herr Sjödahl lägger
ut texten om skalornas verkningar för
det ena och det andra inkomstskiktet.
Han gör sig till tolk för en uppfattning
om rättvisa, konsekvens och fair play
som vi inte kan dela, och vi måste därför
komma till andra slutsatser när det
gäller skalornas utformning än majoriteten
har gjort.

Vi har således ännu inte på något stadium
kommit därhän att det skattetryck,
som infördes år 1947, har minskats, och
det förslag som utskotlsmajoriteten nu
har framlagt innebär icke heller en sådan
skattesänkning att vi kommer under
den nivån annat än rent undantagsvis.

Jag skulle önska att diskussionen —■
i den mån det nu är möjligt i varje fall
inför detta forum — skall föras med rent
sakliga utgångspunkter, varvid vi resonerar
med varandra om bärkraften i den
ena åsikten och i den andra. Är det för
mycket begärt av mina meningsmotståndare
att de avstår från att beteckna det
genomtänkta förslag, som här föreligger

Onsdagen den 9 maj 195G fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. in.

från högerns sida, som lättsinne, bluff
och valdemagogi. Det är uttryck för en
allvarlig och väl genomtänkt åskådning,
som vi tror skall vinna förståelse från
allt större grupper i folket, och det är
uppgjort med all möjlig omsikt, under
beaktande av det spända läge i vilket vi
befinner oss samhällsekonomiskt sett.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är egentligen litet
tveksam om hur denna debatt skall föras
och hyfsas. I grund och botten borde den
vara en diskussion om skatteskalornas
konstruktion — och därvidlag är ju inte
meningarna nämnvärt delade; både folkparti,
bondeförbund och socialdemokrati
har enat sig om att acceptera det förslag
till skatteskalornas konstruktion,
som är resultatet av en utredning vilken
sedermera godtagits av regeringen. Folkpartiet
har emellertid förklarat, att man
ämnar föreslå en generell reduktion med
5 procent, när vi om någon vecka skall
behandla riksstatens slutreglering och
uttagsprocenten för statsskatten, och om
jag fattat det hela rätt, har högern redan
nu konstruerat sina skalor så, att där inkluderas
en väsentligt större generell reduktion
vid sidan om en, låt mig säga,
mera naturlig omkonstruktion av själva
skatteskalan. Med det sista har man följaktligen
fört in nästa veckas debattfråga
i dagens debatt; och det är väl i nuvarande
läge rätt svårt att föra en skattedebatt
utan att se dessa frågor såsom den
del av det samhällsekonomiska problemet,
som de onekligen är.

Jag skall villigt erkänna att regeringen
sade sig, när förslaget framlades för riksdagen,
att detta är väl vad vi kan presentera
riksdagen utan tråkiga konsekvenser
för de samhällsekonomiska och konjunkturpolitiska
bedömningar som vi
tvingas att i andra sammanhang göra i
dagens läge. Om jag skall vara ärlig, får
jag nog säga att det av regeringen presenterade
förslaget faktiskt är ett förslag
i överkant, mot bakgrunden av de
konjunkturpolitiska och samhällsekonomiska
bedömningar, som man nu tror
sig kunna göra.

Herr Hagberg kallar detta att bjuda
med armbågen. Jag får säga, att det tillhör
en finansministers kanske inte alltid
så trevliga uppgift att försöka se läget
från en stramare utgångspunkt än han
många gånger skulle önska, och jag tror
att riksdagen nog skulle bli inte bara
överraskad utan på längre sikt djupt besviken
och desillusionerad, om den skulle
möta en finansminister som vid vart
och vartannat tillfälle serverade aptitliga
smörgåsbord.

När jag nu säger att regeringens förslag
troligen ligger i överkant, så gör jag
det självfallet mot bakgrunden av dagens
bedömningar, som kommit till uttryck i
propositionen om riksstatens slutreglering.
Vi hade ju sagt oss, när statsverkspropositionen
presenterades den 11 januari,
att vi med hela denna serie av
olika åtgärder borde ha rimliga möjligheter
att hålla inflationstendenserna i
schack och hoppas på en balans i samhällsekonomien
under 1956. Vi byggde
på undersökningar om vad som skulle
bli den troliga privata och allmänna investeringen
och konsumtionen, om våra
exportmöjligheter och importbehov etc.,
med andra ord på undersökningarna om
nationalbudget och försörjningsbalans.

I en enkät som gjordes i mars månad,
visade det sig emellertid, att trots de —
jag skall inte förneka det — ganska hårda
ingripanden mot företagssidan, eller
om man vill säga investeringssidan, som
karakteriserade år 1955, så har tydligen
inte de optimistiska bedömningarna och
förhoppningarna på företagarsidan kalmerats
nämnvärt. Enkäten tydde ju på
en investeringsökning med bortåt 400
miljoner, d. v. s. att nationalbudgetens
årssiffra på 2 procents ökning av de privata
investeringarna i det slutreglerade
budgetförslaget är höjd till 5 procent.

Bakom denna utveckling, sammanställd
med övriga företeelser på området,
ligger en omständighet som i och
för sig är avskräckande. Vi kunde i början
av året presentera riksdagen den relativt
tillfredsställande bilden av en valutareserv,
som i varje fall skulle vara
oförändrad under 1956 — i och för sig
en blygsam motivering och ett modest

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. in.

önskemål. Jag tillät mig också säga i
årets finansplan, att i en tid, då hela
svenska folket har arbete och vi säljer
på världsmarknaden till relativt hyggliga
priser allt vi kan sälja, så bör en målsättning,
som innebär oförändrad valutareserv,
anses vara blygsam, men icke den
ideala målsättningen. 1 propositionen om
riksstatens slutreglering redovisar vi
emellertid nu det uttryck för den hårdare
spänningen i samhällsekonomien,
som består i att man får räkna med en
nedgång i valutareserven med drygt 400
miljoner. Delvis förklaras nedgången av
att våra terms of trade är mindre fördelaktiga
än vi trodde vid årsskiftet, men
delvis är det också annat som ligger
bakom och som visar någon grad högre
inflationsfeber i samhällsekonomien än
vi räknade med vid årsskiftet.

Skall nu detta spädas på genom att
man är generösare än vad regeringen
föreslagit, genom längre gående skattesänkningar,
innebär det ju — det måste
väl ändå alla erkänna — knappast någon
konsekvent antiinflationspolitik.
Det är ett försök att se bort från en
kall, obehaglig och krass verklighet
och att hänge sig åt någonting, som jag
vågar rubricera såsom ett önsketänkande,
som kan vara försvarbart i andra
lägen men inte nu.

Det förslag, som här föreligger, innebär
något som ju kommit fram i debatten
under dagen, att man på längre
sikt — jag talar inte bara om nästkommande
budgetår, ty man är ju tvungen
att se det på längre sikt — späder på
den konsumtionsefterfrågan, som ändå
är någonting av ett problem i vårt
land, med enligt högerförslaget 450 miljoner
kronor och enligt folkpartiförslaget
150 miljoner kronor. Till det bör
man ju — såsom också framhölls av
herr Sjödahl — lägga att det finns en
rad andra krav från oppositionens sida,
som har precis samma effekt, d. v. s.
en påspädning av efterfrågan såväl på
investerings- som konsumtionssektorn.
Det är kraven på avveckling av bilaccisen,
slopandet av den skärpta bolagsskatten
och investeringsavgiften. Bara
de båda sista skatterna representerar ju

per år ett belopp av 375 miljoner kronor.
Jag vill minnas att herr Sjödahl i
sitt anförande sade, att ett helt och fullt
accepterande på längre sikt av högerns
förslag kommer att innebära, att man
sätter i gång 1 500 aktiva miljoner i
efterfrågan, fördelade visserligen på både
investerings- och konsumtionssidan.
Folkpartiets förslag ligger kanske 500
miljoner kronor lägre. I dagen situation
måste jag nog — öven om jag gör herr
Ewerlöf ledsen — betrakta detta såsom
ansvarslöst lättsinne.

Man kan ju, såsom herr Ewerlöf försökte
göra, motivera högerförslaget med
att säga: »Bakom vårt förslag ligger en
annan samhällsåskådning, en annan
principiell uppfattning om hur ekonomien
skall skötas här i landet, och därest
man följer vår uppfattning, får man en
del goda ting gratis, nämligen ett sparande,
den enskilda människans förtroende
för framtiden, en effektiviserad deklaration,
en ärligare taxering och flera
andra goda ting, som sammantaget kommer
att ge ett resultat, som innebär att
den skrämmande bild, som finansministern
nu målar, aldrig behöver komma på
ögats näthinna.» Jag har tidigare sagt
att jag inte ett ögonblick tror på denna
framtidsteckning. Jag skall senare utveckla
den saken litet närmare.

Jag vill emellertid redan i detta samhanhang
säga, att här har vi ändå att ta
hänsyn till vissa åtaganden, som riksdagen
har gjort och som riksdagen är
inställd på att göra, och skall det politiska
livet vara ärligt och konsekvent
■— om man deklarerar vissa ting, som
man vill göra, och sedan vill ta konsekvenserna
av dem — får man inte göra
det hela så enkelt, att man bara frågar,
hur vi skall klara det för nästa budgetår,
eller, hur vi skall kunna, såsom herr
Ewerlöf säger, skaffa balans för 125 miljoner
kronor, vilket är högerns skatteöverbud
för nästkommande budgetår.

Till att börja med måste jag här slå
fast, att budgetåret 1956/57 är ett i
inkomsthänseende utomordenligt fördelaktigt
budgetår. Detta förhållande är
betingat av flera omständigheter. Vi har
faktiskt fått in dubbla betalningar på

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

fastighetsskatten, nämligen dels den
gamla reguljära efterbetalningen, som
gjorts på denna skatt, och dels medel,
som inflyter genom de källskatteavdrag,
vilka efter omläggningen nu sker på
fastighetsskatten. Båda dessa kontributioner
sammanfaller tidsmässigt under
nästa budgetår och ger oss en extra fördel
i inkomstavseende. Vi har också en
annan, ehuru mycket diskutabel fördel,
som dock är en faktisk realitet, nämligen
en inkomstlyftning på 10 å 12 procent,
som självfallet avsätter en större
skattebetalning till statskassan. Vi har
inte något intresse av att ställa våra
prognoser för framtiden på inkomststegringar
av 10 å 12 procent. Vi har alla
ett intresse av att realistiskt räkna med
inkomststegringar, som står i harmoni
med den produktionsstegring, som är
naturlig för vårt folkhushåll och vårt
samhällsliv. Med denna utgångspunkt
för prognoserna och med utgångspunkt
från vårens lönerörelse kommer inte
denna hastiga tillströmning skattevägen
av statsinkomsterna att bli någon permanent
företeelse för låt mig säga budgetåren
1957/58 och 1958/59.

Vi har trots detta åtagit oss vissa förpliktelser
— jag kan säga att denna kammare
och medkammaren varit ense om
att ställa ut växlar i en utsträckning,
som politisk hederlighet tvingar oss att
inlösa. En av växlarna är — riksdagen
har här gjort en klar beställning till regeringen
— att barnbidragen skall justeras
1957. Jag skall inte ge mig in på någon
spekulation om vad detta förslag
kommer alt innebära; det ingår såsom eu
del i ett större sammanhang av familjepolitisk
offensiv. Tillåt mig bara att upplysningsvis
säga, att ett återställande av
barnbidragens värde till 1947 års reala
nivå är ungefär cn kostnadsfaktor på
något över ett par hundra miljoner kronor.
Vi har varit ense därom. Visserligen
har högern på denna punkt anmält
en avvikande uppfattning — herr Ewerlöfs
sista anförande var ju ganska klargörande
i detta avseende, när han sade
att barnfamiljerna fick vänta och att det
var viktigare med skattesänkningarna.
Det var ärligt besked, och vi vet, var vi

har högerpartiet därvidlag. Men herr
Ewerlöf har bara 17 procent av den
svenska väljarkåren bakom sig och en i
förhållande härtill något så när rimlig
del av riksdagsmännen i båda kamrarna.
De övriga 83 procenten av svenska folket
i egenskap av väljare och i egenskap
av riksdagsmän har en annan uppfattning
när det gäller höjningen av barnbidragen,
och självfallet skall väl denna
växel lösas in.

Vi är hundraprocentigt ense om att
nästa steg på skattesänkningens väg skall
vara en lindring av den kommunala beskattningen.
T. o. in. herr Ewerlöf är
överens med mig därom — det framgick
av hans sista uttalande. Om man ser det
på längre sikt, bör det väl ändå vara ett
rimligt mål att ha de skattefria ortsavdragen
på en likartad nivå såväl när det
gäller den statliga som den kommunala
beskattningen. Herr Sjödahl uppskattade
kostnaderna för en sådan reform,
under förutsättning att staten kompenserar
kommunerna helt, till 510 miljoner
kronor. Jag är inte beredd att på
denna punkt presentera kanske fullt så
exakta siffror, men jag tror att herr Sjödahl
i stort sett träffat rätt, när han
nämnde detta som en plausibel summa
då det gällde att klara en ordentlig lindring
i den kommunala beskattningen. I
vad mån kommunerna själva skall ta på
sig kostnaderna, vill jag inte diskutera,
men att staten inte kommer undan att ta
en mycket väsentlig del av denna utgift
är för allesammans alldeles uppenbart.

När jag sedan lyssnade till herr Ewerlöfs
försök att här presentera en saklig
argumentering för detta överhud på 825
miljoner kronor, måste jag ändå säga
mig, att även om jag inte tvivlar på herr
Ewerlöfs ambition att vilja göra noggranna
analyser och försök att få formell täckning
för vad som här erfordras, tror jag
att det fattas vissa element i hela denna
beräkning som gör att herr Ewerlöf kommer
fel, när han gör sin slutsummering.
Jag vet inte, om herr Ewerlöf tänkt på
en sådan sak som att vi vid varje år står
inför automatiska kostnadsstegringar på
den svenska budgetens utgiftssida, vilka
jag helt enkelt inte ser någon möj -

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

lighet att komma undan. En blygsam
uppskattning av de rent automatiska utgiftsstegringarna
rör sig om ett par
hundra miljoner kronor, och då tar jag
ändå bort en så väsentlig del som. försvarets
huvudtitel. Försvarets huvudtitel
kommer ju nästa år tveklöst att räknas
upp med 68—70 miljoner kronor, ty vi
bör inte ha två års inställda repetitionsövningar
å rad. Med hänsyn till materielanskaffningen
speciellt på flygets område
och med den tekniska utveckling, som
är i gång, blir det väl, såvitt jag kan förstå
— utan att jag här vill ställa några
förpliktande prognoser —• inte alldeles
överraskande, om nästa års försvarshuvudtitel
kommer att belöpa sig till bortåt
ett hundratal miljoner kronor högre än
vad försvarshuvudtiteln kostar i år.

Jag har här nämnt, att vi i ärlighetens
intresse är förpliktade att presentera förslag
om förstärkta barnbidrag, och vi
hoppas och hela riksdagen är överens
om att vi skall presentera förslag om en
kommunal skattesänkning. Vi har i en
proposition, som ligger på riksdagens
bord, om jordbruksprissättningen för
kommande treårsperiod redovisat, att
100 miljoner kronor nästa år skall avsättas
av statsmedel till den skördeskadefond.
som skall utgöra en trygghet för
det svenska jordbruket, när långtidsuppgörelsen
skall gälla. Mot bakgrunden av
att vi inte skall behöva räkna med inflationsinkomster
och mot bakgrunden av
vad jag här i övrigt anfört är det väl
klart, att herr Ewerlöfs beräkning inte
går ihop. Den går inte ihop, om jag ser
den på längre sikt, och jag tror inte heller
den går ihop för nästa budgetår. Jag
skall inte nu ta upp någon polemik med
herr Ewerlöf, eftersom vi om någon vecka
får det angenäma nöjet att studera
högerpartiets skuggbudget och se på dess
olika poster.

Jag tror, att det är en gammal klok
skattepolitik vi följt. Jag har funnit vid
mina kontakter med de kommunala församlingarna
ute i landet, att den skattepolitiken
bär omfattats av praktiskt taget
alla partier. Denna skattepolitik innebär,
att man håller ett något så när
stadigt och jämnt skatteuttag, att man

inte bara ser på nästkommande år, utan
ställer in sig på vad som kommer i framtiden
och dimensionerar sin skattepolitik
efter vad framtiden kräver. Jag tror
inte, att det är någon nämnvärd vinst
med att i år gå ut med onyanserade skattesänkningar,
som inte kommer att hålla
på lång sikt. Det är visserligen valår och
om man ser det från en sådan utgångspunkt
— själv är jag mycket reserverad
på denna punkt — kan det kanske anses
tacknämligt att presentera kraftiga skattesänkningar.
Men jag tror med hänsyn
till det svenska parlamentariska livet,
och regeringens och riksdagens förhållande
till de svenska medborgarna, att
det är riktigare att föra en skattepolitik,
som siktar litet längre framöver än en
skattepolitik som karakteriseras av kraftiga
skattesänkningar, när vi har val,
och skattehöjningar under åren mellan
valen. Jag kan inte tänka mig, att man
kan gå i land med de åtaganden, som
herr Ewerlöf och högerpartiet skisserat
med mindre det måste bli fråga om förslag
till skattehöjningar redan 1957.

Herr Ewerlöf motiverar sin ståndpunkt
utifrån mera idémässiga utgångspunkter.
Jag har hört argumenten sa
pass många gånger, att det inte precis
var nyhetens fräschör över det hela.
Herr Hjalmarson, som i medkammaren
har benägenhet att tala mera folkligt,
brukar presentera problemen på detta
sätt: Skall vi ha förtroende för den enskilda
vardagsmänniskan eller skall regeringen
tänka för den enskilda vardagsmänniskan?
Härmed kommer man
ifrån högerpartiets sida in på frågan,
huruvida en kraftig skattesänkning kommer
att ge oss alla dessa goda ting, i
första hand detta utökade sparande, som
skall vara grunden för den ökade investering
som vi tror och vet, att vi kommer
att behöva för framtiden. Herrar
Sjödahl och Hagberg förde en diskussion
om det nyss. .lag skulle vilja komplettera
den på en punkt.

Det finns naturligtvis vissa utsikter att
kraftiga skattesänkningar kan medföra
ett sparande i större utsträckning, nämligen
under förutsättning att skattesänkningen
utan reservationer med sin stör -

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

sta tyngd förlägges till de inkomstlagen,
där man har behovs- och konsumtionsönskemålen
i stort sett och, i många fall,
helt uppfyllda. Men de skattesänkningar,
som man i riksdagen vill vara med om
■—- och enligt min mening med full rätt
— har här annonserats såsom skattesänkningar
med huvudvikten vid de lägre
inkomsttagarna. Sedan kan naturligtvis
herr Ewerlöf vara indignerad över
bristande konsekvens i skattepolitiken
här i riksdagen genom att nämna, att när
man höjer uttagningsprocenten från 100
till 110, då talas inte därom, men då man
sänker uttagningsprocenten, för man in
denna nya sak, som innebär att man omändrar
skatteskalorna. Men nu råder den
uppfattningen hos svenska folket och
svenska riksdagen, att har vi utrymme
för skattesänkning, är det de lägre inkomsttagarna
som så långt möjligt skall
få åtnjuta den skattesänkningen. Till den
ändan ligger ju ett förslag från regeringen
på riksdagens bord, som procentuellt
innebär skattesänkningar upp till nära
17 procent i förhållande till den nuvarande
statsskatten när det gäller de lägsta
inkomsttagarna, men sänkningen reduceras
till blygsamma 1 procent, när
man kommer upp till de allra högsta inkomstlägena.

Folkpartiet har ju presenterat ett förslag,
där huvudvikten ligger vid skattesänkningar
i botten, men där man ändå
ger vissa handtag även högre upp, på ett
helt annat sätt än regeringsförslaget innebär.
Högern går ännu längre, och jag
skall självfallet inte ta upp tiden med aft
repetera den mycket detaljerade redogörelse
för hur skatteskalorna skulle slå
ut i praktiken, som redan förekommit i
dagens debatt. Men jag vill säga, att varje
gång man företar en skattesänkning
med den större tyngden förlagd till de
högre inkomstskikten, skapar man ett incitament
till ett ökat personligt sparande,
helt enkelt av det enkla skälet att där
är behovstillfredsställelsen inte något
problem. Varje gång man konstruerar en
skattesänkning, där huvudpunkten ligger
hos de små inkomsttagarna, har man
mindre möjligheter att få till stånd ett
personligt sparande. Det är så självklart,

att det skall man inte försöka bestrida.
Trots detta har ju ändå de flesta i denna
kammare ansett, att en skattesänkning
bör ha en social motivering, och att man
får ta risken av att sparandeeffekten blir
sämre för att vinna förmånen av att de,
som i första hand behöver skattesänkning,
också får den.

Nu kan naturligtvis herr Ewerlöf säga:
»Ja, men vårt förslag innebär också eu
högre skattesänkning för de allra minsta
i samhället». Jag är beredd på den invändningen.
Men man bör självfallet
kunna kosta på sig det, om man är beredd
att spendera 825 miljoner i stället
för 375. Det är emellertid inte lika enkelt,
om man vill klara sina åtaganden
och effektuera en beställning som riksdagen
har gjort. Herr Ewerlöf och hans
partivänner reserverade sig inte, när
riksdagen för några veckor sedan beställde
förstärkta barnbidrag, och då får vi
väl säga att det är en opinionsyttring
från en enhällig riksdag att få detta effektuerat
under 1957. Vill man skapa underlag
för detta och vill man skapa underlag
för den kommunala skattesänkning,
som är typiskt social i sina verkningar
enligt den mening, som jag lägger
in i begreppet, ja, då har man inte råd
att i dag spendera de här pengarna. Om
högern går ut och säger att dess skatteförslag
är vänligare mot de små inkomsttagarna,
så är detta inte hållbart på litet
längre sikt. Det är som förslag en dagsslända,
men det är ju inte från den utgångspunkten
vi skall se på det här
problemet.

Herr Ewerlöf och jag har tidigare talat
om sparande här i kammaren. Jag
åhörde med intresse herr Ewerlöf, när
han sade att högern vill reducera statens
inkomster med 70 miljoner kronor
och placera detta i sparstimulerande arrangemang
över skattepolitiken, så att
man får tillbaka ett reellt sparande som
är tre gånger större eller 210 miljoner
kronor. Detta låter för bra för alt vara
sant, och herr Ewerlöf har inget underlag
för denna sin deklaration annat än
en allmän tro och förhoppning om att
det blir på det sättet. Jag tror för min
del — och här ställer jag tro emot tro —

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

att herr Ewerlöf kommer att bli besviken
på sina sparandemöjligheter, när han
presenterar det där förslaget om 70 och
210 miljoner kronor.

Jag har tidigare sagt här att i och
med samhällets sociala utbyggnad, varigenom
fruktan för ålderdom, fruktan
för sjukdom och fruktan för arbetslöshet
blir mindre än vad de var i det
gamla samhället, är det personliga incitamentet
för sparande inte lika starkt
som det var tidigare. Man kan naturligtvis
säga, att om man studerar statistiken,
ger den vid handen att vi under
1955 har haft ett överraskande gott sparande,
och man hoppas att vi 1956 också
skall ha ett gott sparande. Jag tror
att mycket av det sparande, som redovisas
1955 och kommer att redovisas
1956, är en form av personligt tvångssparande
som icke såsom i gamla tider
betingas av fruktan för ålderdom, sjukdom
och arbetslöshet utan av den faktiska
realiteten, att har jag en verksamhet
eller har jag vissa utgifter som jag
måste göra och det är svårare att låna
pengar, då får jag helt enkelt försöka
att finansiera det själv. Jag tror att den
skärpta kreditmarknaden och den hårdare
atmosfär, som inträdde under 1955
och som fortsätter under 1956, kommer
att få som en låt mig gärna säga välkommen
konsekvens att folk helt enkelt
personligen tvingas att spara för att klara
sin egen budget, om det nu gäller en
mindre rörelse, ett jordbruk eller någonting
annat som man skulle ha varit böjd
att låna pengar till. Avbetalningsöverenskommelserna
inom bilhandeln innebär
att var och en, som skall köpa en bil,
måste betala 50 procent av värdet kontant
och resten inom en tidrymd av 12
månader, och detta är naturligtvis ett
starkt incitament till sparande för alla
presumtiva bilköpare. Kunde man gå till
en bilhandlare och han sade: »Du får
två år på dig att amortera, och jag nöjer
mig med 25 procent kontant» — ja, då
vore läget helt annorlunda.

Det blir här inte ett frivilligt sparande,
utan ett tvångsbetonat personligt sparande.
Håll det i åtanke, herr Ewerlöf,
och drag inte för stora växlar på alla

de goda resultat vi skulle få fram genom
det rent frivilliga sparande som
herr Ewerlöf är ute efter!

Herr Hagberg ställde i sitt anförande
några frågor till mig. En del av dem var
av ganska typiskt retorisk art, och det
är därför tämligen meningslöst att besvara
dem. Retorik är rolig i och för
sig men ger ju fasligt litet reellt. Herr
Hagberg frågar: Vad har regeringen gjort
för att hindra inflation och penningvärdeförsämring?
Ja, det har förts åtskilliga
debatter i denna kammare om
detta. Vi blir väl aldrig ense om huruvida
det, som vi har gjort, är riktiga
åtgärder eller inte, men jag tror att herr
Hagberg väl ändå är den siste som skulle
klaga på aktivitet från regeringssidan
när det har gällt att komma till rätta
med spirande inflationstendenser. Om
sedan herr Hagberg inte har gillat metoderna
och tekniken, så är det en annan
sak. Därom har vi rättighet att håll oss
med olika uppfattningar.

Herr Hagberg var också angelägen att
framhålla att högerns skatteförslag till
sista öret kommer att balanseras av motsvarande
kostnadsreduktioner. Jag skall
förklara för herr Hagberg att jag — men
vi skall spara den debatten en vecka till
— skulle bli mer överraskad än jag har
blivit någon gång i hela mitt liv, om
detta skulle hålla. Det är min personliga
uppfattning. Det går inte att klara
detta, sådant som läget är i dag.

Sedan säger herr Hagberg, att finansministern
bjuder med armbågen. Det
må vara hänt. Det är kanske en finansministers
stil. Men herr Hagberg säger
vidare, att finansministern tar tillbaka
skattesänkningen genom höjda folkpensionsavgifter.
Det var ett argument som
jag knappast hade väntat från herr Hagbergs
sida. Skattesänkningen är en sak,
och förbättrade folkpensioner är en annan
sak. Att de råkar sammanfalla i tiden
gör inte, att man har rättighet att
säga, att de är en och samma sak. Jag
har aldrig kunnat drömma om att herr
Hagberg inbillar sig, att det svenska
folket skall kunna få bättre folkpensioner
eller en ordentlig tjänstepension
utan att vara med och betala. Man kan

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

betala härför över budgeten och höja
skatterna ytterligare, och man kan betala
genom socialförsäkringsavgifter. Vi
i regeringen har sagt oss, att den senare
vägen i detta läge är en väg som man
allvarligt får sträva att komma in på.
Jag vet inte, om herr Hagberg har någon
annan uppfattning, men jag tror
det inte. Därför var det väl bara en sådan
där retorisk klyscha som slank ur
herr Hagberg och som han bör spara
några månader. Herr Hagberg kan använda
den litet längre fram, om jag inte
är i närheten och har tillfälle att lägga
saken till rätta.

Bakgrunden till herr Hagbergs inlägg
var ju bl. a., att vi här i landet har ett
skattetryck, som är till den grad hårt,
att lättnader är erforderliga, ju större
desto bättre. Jag kan hålla med om att vi
har ett hårt skattetryck och att det behöver
lättas. Ett uttryck för detta är
det förslag som ligger på riksdagens
bord. Men jag är tvingad att se det i
dess konjunkturpolitiska och samhällsekonomiska
sammanhang, och jag är
tvingad att se det mot det framtidsperspektiv
som vi har i fråga om statsverkets
inkomster och utgifter. Men för att
inte denna bild skall bli alltför ensidig,
skall jag citera ett uttalande som jag
läste i herr Hagbergs eget liv- och husorgan,
d. v. s. i Svenska Dagbladet —
trots att herr Hagberg är skåning tar
jag mig friheten att kalla detta organ
för i varje fall högerpartiets liv- och
husorgan. Den 7 mars 1956 presenteras
en artikel med grafiska framställningar
om skattetrycket i vårt land och vissa
andra länder. Det är ingen tvekan om
att Sverige i fråga om den statliga och
kommunala direkta beskattningen ligger
högt. Men Svenska Dagbladet har
ju varit så korrekt, att man också har
redovisat den slutliga skattebelastningen.
Man har tagit med den direkta beskattningen,
bolagsskatterna, de obligatoriska
socialförsäkringsavgifterna och
de indirekta skatterna och baserat detta
på ett material från OEEC. Tidningen
framhåller, att siffrorna naturligtvis
får tas med vissa reservationer, men i

5 Första kammarens protokoll 1956. Nr 17

grova drag ger en riktig bild av hur
läget är. Bland de 9 eller 10 nationer,
som här är uppräknade, visar det sig,
att i fråga om den totala skattebelastningen
leder överraskande nog Västtyskland
med 33,4 procent. Som nummer
två kommer Frankrike med 32,9 procent,
som nummer tre kommer Nederländerna
med 30,1 procent, som nummer
fyra kommer England med 28,8
procent. Sedan kommer Sverige och
Norge som nummer fem och sex med
praktiskt taget samma totala skattebelastning.
Lägst ligger, efter vad jag kan
se här, Belgien med nära 23 procent.
Gör man något slags medelberäkning,
ligger faktiskt Sverige närmare den
lägsta än den högsta punkten på skalan.
Jag vill även för min egen del göra
samma kommentarer som den värderade
publikationen Svenska Dagbladet,
nämligen att man får ta siffrorna med
vissa reservationer, men att de ändå i
grova drag kan ge ett riktigt uttryck för
skattebelastningen. Det bör kanske i en
sådan här debatt också sägas, att man
nog av de tidigare talarnas anföranden
fått ett bestämt intryck av att Sverige
ledde i fråga om skattetunga för medborgarna.

Det fanns en och annan detalj i herr
Hagbergs anförande, som jag nog tyckte
var litet vårdslös argumentmässigt.
Herr Hagberg säger, att man genom det
förslag, som nu ligger på riksdagens
bord, har återställt skattetrycket från
1947 för bara ett fåtal. Men det finns
750 000 gifta skattedragare som har en
inkomst mellan 10 000 och 20 000 kronor.
De får sänkt skatt i förhållande
till 1947, om nu riksdagen biträder regeringens
förslag. Det är ungefär hälften
av alla gifta skattedragare. De får
lägre skatt än de hade 1947, och det
stämmer således inte riktigt, om man
säger, att det är ett litet fåtal.

Vidare får man komma ihåg, att saken
kommer alt framstå i en annan dager,
när vi, som jag hoppas, efter 1957
har kunnat genomföra den kommunala
skattesänkning som vi eftersträvar. Gör
vi då en jämförelse med utgångsläget

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

1947 efter en reform av både statsskatt
och kommunalskatt, kommer herr Hagberg,
om han vill vara ärlig, att få föra
en helt annan argumentering här ifrån
kammarens talarstol.

Jag tror att det finns en ganska kraftig
majoritet bland riksdagens ledamöter
som sättor den kommunala skattesänkningen
före en generell nedsättning
av skatteuttaget i den statliga beskattningen.
Detta är fortfarande ett uttryck
för den sociala motivering, som jag anser
att man bör föra in även i skattepolitiken.
Sedan hör det till, herr Ewerlöf,
att med denna bakgrund tvingas regeringen
till en ekonomisk politik, som
skär sig ganska väsentligt mot herr
Ewerlöfs utgångspunkter, men där har
vi, som sagt, andra uppfattningar.

Jag tror att det är riktigt att den
kommunala skattesänkningen blir nästa
reform. Den kommer att accepteras
av svenska folkets flertal utan någon
som helst diskussion.

När det sedan här reservationsvis i
samband med dagens skattedebatt har
förts fram en rad andra önskemål om
ensamståendes beskattning, om en översyn
av takten i fråga om fortsatta framtida
skattesänkningar och i fråga om
förvärvsavdrag o. s. v., skulle jag kunna
erinra om vad jag sade i en interpellationsdebatt
i andra kammaren för något
halvår sedan, nämligen att det finns
en sådan rad med önskemål om liberaliseringar
och justeringar av gällande
skattelagstiftning på alla upptänkliga
—• ibland frågar man sig, om det inte
också är oupptänkliga — områden, att
vi inte alls saknar material för att agera
här i fortsättningen. Är vi ense om att
den kommunala skattesänkningen är
nästa etapp på skattesänkningsvägen och
att den kommer att kosta, kommunalt
och statligt, bortåt 500 miljoner kronor
— jag avstår från att säga hurdana proportionerna
är — och om vi sedan kommer
underfund med hur framtidsperspektivet
i övrigt budgetmässigt ser ut,
behöver man inte befara att någon tid
går förlorad, därest riksdagen följer utskottet
och helt enkelt avstår från alla
dessa fina planläggningar i dagens läge.

Låt oss, rått talat, säga: Vad blir det
över till skattesänkningar, när vi får
genomföra dagens skattesänkning och en
ordentlig kommunal skattesänkning?
Har vi detta klart för oss, kan det vara
tid alt föra in de andra tingen såsom
justeringar av periodiskt understöd och
förvärvsavdrag och mycket annat i diskussionen
och tänka på vilken tågordning
man skall tillämpa.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Först ett par konstateranden
i anledning av finansministerns
anförande!

Om jag får börja, där han slutade, vill
jag för det första säga att det framgår av
högerns förslag i reservationen, att vi är
fullt beredda att medverka till såsom
nästa steg en sänkning av kommunalskatten.
Vi är medvetna om att man
icke kan i statsskatten genom skalor
sänka skatten för de lägre inkomsttagarna
längre än vad vi har gjort i vår
skala. Den sänkning, som skall till för
de lägsta inkomsttagarna, måste gå via
kommunalskatten. Det problem, som där
reser sig, är hur mycket av sänkningen
som staten skall övertaga och hur mycket
som skall stanna på kommunerna,
och även på den punkten finns ett uttalande
i högerförslaget.

För det andra skulle jag vilja säga att
finansministern missuppfattade min
skakning på huvudet. Vi har icke från
vårt håll tagit del i beställningen av
barnbidrag till nästa års riksdag. Det
var redan vid tiden för beslutet härom
förutsett att detta var någonting som vi
med hänsyn till vårt skatteförslag fick
ställa oss utanför.

Jag vill vidare säga att jag i långa
stycken kan följa finansministerns resonemang.
över huvud taget är det givande
att diskutera med finansministern,
men jag kan inte finna något argument
som verkligen drabbade det förslag
till skattesänkning som vi nu har
framlagt i finansministerns hänvisning
till behovet av automatiska utgiftsstegringar,
höjningar av anslagen till försvaret
m. m. Allt detta skall ju finansmi -

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

nistern komma ut med jämte sin skattesänkning
på 375 miljoner kronor.

Nu menar han att vi inte skulle kunna
vara med om detta. Jag har emellertid
framhållit att de besparingar, som vi
föreslår för nu kommande budgetår,
kommer att för därpå följande budgetår
representera ett belopp om, grovt räknat,
mellan 235 miljoner och 250 miljoner
kronor. För vårt skatteförslag som
gäller 450 miljoner kronor utöver majoritetens
krävs alltså ytterligare 200 miljoner
kronor. De 200 miljonerna, grovt
tillyxat, är väl vad som kommer att motsvara
barnbidragen, som vi inte kan vara
med om.

Sedan vi har konstaterat detta, är vi
lika ställda i fortsättningen till övriga
krav på ökningar i budgeten, om vi nu
kan komma sams om dem. Vad ligger
det för lättsinne i detta?

Vi begriper att detta förslag får
vi inte igenom, men det finns inte ett
mera konkret sätt att redovisa ett alternativ
än att tala om hur vi på dessa
punkter skulle ha önskat att riksdagens
beslut hade gått. På det viset gör vi bäst
klart vad det är för politik som vi önskar
ta ansvaret för.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror herr statsrådet
gjorde sig skyldig till ett litet misstag i
sitt anförande. I den ur hans synpunkt
vällovliga avsikten att »komma åt» högern
framhöll han, att högern bara representerar
17 procent av väljarna och
följaktligen blott 17 procent av ledamöterna
i riksdagen. Detta är riktigt. Högern
har sin egen linje, men det är väl
fel åt! säga, att de övriga 83 procenten
står på den andra linjen, ty detta gäller
endast i fråga om skatteskalorna. Det gäller
inte beträffande skattesänkningens
omfattning. Där har folkpartiet en helt
annan ståndpunkt än regeringen och
dess partier. Regeringen föreslår en skattesänkning
av 375 miljoner och en uttagsprocent
av 100, men folkpartiet föreslår
en uttagsproccnt av 95, vilket betyder
eu skattesänkning på 550 miljoner.
Vill man forisätta eu diskussion upplagd

efter den linjen, så får man väl åtminstone
väga procenttalet 60 mot procenttalet
40, d. v. s. 60 procent för en skattesänkning
på 375 miljoner och 40 procent för
en större skattesänkning.

Vidare anställde herr statsrådet vissa
jämförelser — såvitt jag kunde fatta, med
ledning av en artikel i Svenska Dagbladet
— mellan skattetrycket i vårt land
och en rad andra länder. Herr statsrådet
är väl i alla fall ense med mig därom,
att sådana jämförelser ofta är mycket
svåra att göra. Skatteskalorna kan vara
identiska i det ena landet och i det andra,
men man måste också ta i betraktande,
hur avdragssystemet är utformat i de
olika länderna. Herr statsrådet känner
säkert till exempelvis den danska beskattningen.
Danskarna har ett avdragssystem,
som i realiteten betyder, att det
samlade skattetrycket i Danmark är ej
oväsentligt lägre än i Sverige.

Vad skattetrycket i vissa andra länder
vidare beträffar får vi ju, herr statsråd,
tänka på att dessa länder har genomlidit
och genomkämpat två världskrig med all
den förstörelse och förödelse och all den
tillintetgörelse, som därmed följt, och
med allt det återuppbyggnadsarbete, som
där behövs. Jag föreställer mig att många
av kammarens ledamöter har personlig
erfarenhet av hur det såg ut i Europa
åren efter 1945. Oändliga krav måste naturligtvis
ställas på dessa krigshärjade
länder, när det har gällt att röja upp i
detta elände.

Vad Västtyskland beträffar, har detta
land också alt dras med problemet att
miljoner och åter miljoner människor
flytt från Östtyskland till Västtyskland.
Jag har inte i huvudet den exakta siffran,
men jag skulle tänka mig, att det är
ungefär 10 miljoner människor, som
kommit över, som man måst ta hand om.
Det är, synes det mig, ganska självklart,
att skattetrycket under sådana förhållanden
måste bli avsevärt.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är naturligtvis litet
i det blå att diskutera alternativ ifrån
herr Kwerlöfs sida, när vi ännu inte sett

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

det på bordet. Men om nu herr Ewerlöf
menade, att han inte är så intresserad
av höjda barnbidrag ocli dessutom går in
för konkreta besparingsåtgärder, nämligen
en försiktigare takt i utbyggnaden
av vattenfallen, en stramare investering
för statens järnvägar även när det gäller
ganska ömtåliga avsnitt, och vissa andra
ting, och att denna besparing under
det kommande budgetåret, 1957/58 kommer
att fortsätta och utveckla sig från
125 till 250 miljoner, så kan naturligtvis
herr Ewerlöf delvis ha täckning. Men
jag vill ju bara säga, att herr Ewerlöf
kanske någon gång i sin stilla kammare
under ensamma stunder ändå måste fråga
sig, om detta besparingsalternativ, när
det kommer att redovisas konkret, är
praktiskt möjligt att genomföra i det
samhälle där vi lever.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker det vittnar
gott om de sparförslag, som vi har låtit
skymta redan under resans gång här under
riksdagen, att t. o. in. finansministern
begagnar sig av tillfället att peka på
det där prutandet på statens järnvägars
lånebudget med de tio miljonerna och på
vattenverksbyggandet. Jag förstår att det
betraktas som tacksamt, i synnerhet i ljuset
av järnvägsolyckorna. Det var ju en
olycka för oss att dessa saker skulle komma
att sammanfalla, men var och en vet
ju innerst inne att något verkligt samband
inte finns där. Det rörde sig om en
förskjutning på några veckor av vissa
arbeten från ett år till ett annat.

Jag erkänner gärna, att även jag fann
dessa minskningar pinliga, men jag kan
lugna finansministern med att de kom
till för att kompensera det ur budgeten
för en enstaka gång utflyttade anslaget
till repetitionsövningar. Då vi motsatte
oss detta, kom vi i det läget att vi inte
bara skulle prestera vad som behövdes
för att få vårt skatteförslag att gå ihop,
utan också skulle skaffa de 70 miljoner
som vi ville ha kvar i budgeten för repetitionsövningar.
Det var då dessa sparförslag
kom fram, som jag hoppas ni
skall slippa få se igen, lika väl som jag

hoppas att vi skall slippa få se en budget
som icke upptar vederbörligt ordinarie
anslag till fullgörande av repetitionsövningarna.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! När man suttit och åhört
denna debatt om regeringens skattesänkningsförslag,
så har man blivit alldeles
på det klara med — om man nu
inte varit det förut — att det är valår i
år. Var och en försöker ju att åstadkomma
så gott resultat som möjligt.

Inom skatteskalekommittén var såväl
socialdemokraterna som folkpartiet och
bondeförbundet överens om de skatteskalor,
som är framlagda i den kungl.
propositionen. Det är självklart att vi
skulle velat gå längre. Det skulle ha varit
mycket tacknämligt, om skatten kunnat
sänkas till den nivå, som exempelvis
högern föreslagit, vilket skulle innebära
en sänkning med 825 miljoner kronor.
Om vi skulle anamma ett så vittomfattande
förslag som högerns och sänka
skatten med 825 miljoner kronor, skulle
det dock kunna få skadliga konsekvenser.
Det pågår ju för närvarande en
skatteskaleulredning, avseende den kommunala
beskattningen. Om den kommunala
beskattningen skulle komma att
sänkas med 500 miljoner kronor eller
någonting liknande — kommittén har
visserligen ännu inte tagit ställning till
storleken av sänkningen, men jag utgår
i mitt resonemang från det beloppet
— så är vi väl ändå överens om att det
inte går att genomföra en så kraftig
sänkning av statsskatten som högern föreslagit,
utan att vi i så fall måste skaffa
andra skatteinkomster.

Inom skatteskalekommittén var högerns
representant av avvikande mening,
men det gällde bara skiktet mellan
20 000 och 30 000 kronor och däröver.
Beträffande bottenskiktet var vi överens.
Det var alltså bara i fråga om de högre
inkomsterna som delade meningar yp -

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. in.

pade sig. Det är självklart att det skulle
ha varit mycket tacknämligt, om vi kunnat
förorda en högre skattesänkning
även för de större inkomsterna. Det visade
sig dock icke möjligt att åstadkomma
med hänsyn till de direktiv som finansministern
hade utfärdat och som vi
ju måste följa. Samtidigt visste vi att
förslag skulle komma att framläggas om
en sänkning även av kommunalbeskattningen.
Detta är av mycket stort värde,
mina herrar. Den kommunala beskattningen
är lika tyngande, om icke ännu
tyngre än den statliga beskattningen. Men
skall vi göra en kommunal skattesänkning,
avseende en sänkning av antalet
skattekronor, och kommunerna sedan
måste höja skatteprocenten för att få in
det belopp, som behövs för att finansiera
kommunens angelägenheter, måste jag
säga att en sådan reform är av noll och
intet värde. Jag anser för min del att en
kommunal skattesänkning — vare sig
nu den åstadkommes genom en sänkning
av skalorna eller genom höjda ortsavdrag
— skall kompenseras av statsmedel.
I annat fall innebär det inte någon
lättnad för kommunerna. Ett sådant tillskott
till kommunerna skulle innebära
ett ytterligare mycket starkt grepp i
statskassan.

Nu är det kanske många som sitter och
undrar, varför inte bondeförbundet vill
sänka skatten eller om det är bara därför
att partiet sitter i regeringen, som vi
inte vill vara med om en verkligt stor
skattesänkning. Jo, visst vill vi sänka skatterna,
och jag vill här, såsom jag gjort
många gånger förut, ifrågasätta, om regeringen
verkligen varit så sparsam som
vi har rätt att kräva. Med de väldiga inkomster,
som nu står till förfogande, har
regeringen kanske släppt ut litet mera
pengar än vad som varit av nöden påkallat.
Så snart vi får en löneutveckling,
som överstiger vad regeringen räknat
med, så säger man därifrån, att nu måste
skatten skärpas för att suga upp en del
av de medel som till följd av löneökningarna
kommer ut på marknaden och
eljest användes kanske för inköp av varor,
som är avsedda för export. Det är
naturligtvis också ett sätt att resonera.

Men jag tror att regeringen i stället borde
intaga en något hårdare hållning vid
uppgörelserna än hittills varit fallet. Annars
tror jag inte att vi kan komma ifrån
den inflationsrisk som finns för närvarande
och som funnits under en längre
tid.

Finansministern sade att vår valutareserv
har sjunkit med 400 miljoner kronor.
Det är mycket riktigt. Men hur skall
det då inte bli i fortsättningen, när vi ser
att vår import överstiger vår export med
över 1 000 miljoner om året? Under de
månader, som är tillryggalagda i år, har
vår import överstigit exporten med flera
hundra miljoner kronor. Detta kan väl
inte hjälpa upp vår valutasituation utan
kommer tvärtom att skada den allvarligt,
om det får fortsätta. Jag har gång
efter annan påpekat, att man är alltför
lyhörd från regeringens sida när det gäller
krav om import av varor av olika
slag. Regeringen borde se till, att våra
valutatillgångar ransoneras, så att vi inte
kommer i ett verkligt bekymmersamt
läge. Men då svarar man från regeringens
sida, att det kan vi inte göra, ty då
skulle vi komma i konflikt med frilistningen,
Gattavtalet etc.

Om man skulle anamma de olika skattesänkningsförslag
som här framlagts,
framför allt högerns, undrar jag i vilken
situation vi till slut skulle hamna. Från
högerns sida invänder man visserligen,
att man också föreslagit vissa besparingar.
Det är riktigt, men fråga är, om
dessa besparingar verkligen täcker de
väldiga belopp som här skulle krävas för
att kunna genomföra den begärda skattesänkningen.

Även från folkpartiets sida begär man
i olika motioner skattesänkningar. Då vi
var överens i skatteskalekommittén, hade
jag nog väntat, att man från det hållet
inte skulle komma med några ytterligare
krav på skattesänkning. Det hade
i så fall varit bättre, om man framfört
dessa krav redan i skatteskalekommittén.
I en folkpartimotion begärs nu ett
förvärvsavdrag av 500 kronor för gift
kvinna utan barn. Om barn finns, skulle
därutöver 20 procent av inkomsten upp
till 2 000 kronor vara avdragsgill. I eu

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

motion av fru Gärde Widemar yrkas att
gift kvinna utan minderåriga barn skall
medges ett avdrag av 1 000 kronor samt
att avdraget för kvinna med barn skall
fastställas till 50 procent av återstående
inkomst, dock högst 3 000 kronor, både
statligt och kommunalt. Ett förverkligande
av dessa krav skulle medföra en avsevärt
större skattesänkning än vad propositionen
innehåller. Det skulle innebära
minst 120 miljoner kronor mer i
skattesänkning än regeringen föreslagit.

Jag vill här för min egen del deklarera,
och jag tror att jag i denna fråga
har mitt parti bakom mig, att vi från
bondeförbundets sida är mycket angelägna
att snarast möjligt få till stånd en
skattesänkning för hela svenska folket.
Men den skattesänkningen vill vi ha utformad
på sådant sätt, att även den kommunala
beskattningen kan sänkas, ty den
är verkligen mycket betungande för närvarande.
Av den anledningen, herr talman,
har vi ansett oss kunna nöja oss
med att i dag stanna vid det förslag, som
vi enades om i höstas, nämligen att nu
genomföra en lättnad av den statliga beskattningen
med 375 miljoner kronor för
att kunna återkomma till nästa år och
då ge kommunerna ett handtag. Jag tror
att detta kommer att utgöra en bättre
hjälp för hela folket än om vi nu skulle
genomföra en så stor skattesänkning, att
vi kanske sedan komme att tvingas att
öka statens inkomster genom direkta eller
indirekta skatter för att över huvud
taget få finanserna att gå ihop.

Jag skall, herr talman, inte närmare
ingå på frågan om de förbättrade sociala
förmånerna. Det finns väl ingen som vill
minska folkpensionerna, utan tvärtom
vill alla söka förbättra dem. Även barnbidragen
behöver naturligtvis i viss mån
höjas. Men jag tycker ändå att det skulle
bli en väl invecklad ordning, om vi både
hade barnbidrag och förvärvsavdrag.
Man får väl välja antingen det ena eller
andra. Antingen får vi hålla oss till det
nuvarande systemet med barnbidrag och
förbättra dem, i den mån så blir möjligt,
eller också får vi återgå till den tidigare
ordningen med förvärvsavdrag.

Det förvånar mig i viss mån att man

i denna debatt inte nämnt vissa andra
sociala förmåner, som uppgår till betydande
belopp. Det har bland annat varit
märkligt tyst om bidragen till bostadsbyggandet.
Här utgår ju mycket stora
statliga bidrag. Jag har visst ingenting
emot att det byggs bostäder, så att folk
får någonstans att bo. Men den svenska
statskassan kan väl ändå inte i längden
bära hur stora utgifter som helst på detta
område. Vi måste hör helt enkelt så
småningom få till stånd en reglering, så
att byggandet anpassas efter våra tillgångar.
Det kanske kan bli nödvändigt
att i första hand inrikta bostadsproduktionen
på hyreshus och större byggnader,
som kan göras billigare. Regeringen
bör ta upp frågan, om vi verkligen har
råd att fortsätta med det bidrag till byggande
av egnahem som tidigare utgått
med 8 000 kronor och nu är nere i hälften.
Här skulle kunna göras en besparing
i de statliga utgifterna, utan att det kunde
sägas medföra någon skada för samhället.
Kan man åstadkomma tillräckligt
med dylika besparingar, kan det bli
möjligt att genomföra en större skattesänkning
än som nu föreslagits. Om man
emellertid ständigt ökar på de sociala
förmånerna i minst samma takt som staten
får in skattepengar, blir det ju ingenting
över för en ytterligare skattesänkning.

Jag vill alltså, herr talman, här deklarera,
att vi för vår del ingenting har att
invända mot en skattesänkning. Vi skulle
gärna ha varit med om en högre skattesänkning
än den nu föreslagna men har
ansett oss böra nöja oss med regeringens
förslag med tanke på vad som är att vänta
på det kommunala området.

Sedan må det förlåtas mig att jag säger,
att hade vi inte haft valår i år, tror
jag inte att vare sig högern eller folkpartiet
skulle ha föreslagit en så stor
skattesänkning som de nu har gjort. Det
är ju mycket fördelaktigt att gå ut i en
valstrid och säga till svenska folket:
»Här sitter socialdemokrater och bondeförbundare
i regeringen och vill inte
vara med om någon skattesänkning, men
vi vill ha en skattesänkning.» Det kan
vara mycket fördelaktigt att göra det.

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

Men jag tror också att man bör visa något
ansvar även när det gäller att föreslå
skattesänkningar. Man måste också
kunna göra klart att det är möjligt att
genomföra dem.

Med dessa ord vill jag, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Det har sagts så många
visa ord här i dag att mycket inte torde
vara att tillägga. Herr Sjödahl gjorde
emellertid ett par uttalanden som uppkallade
mig till replik.

Herr Sjödahl yttrade till en början att
folkpartiet i själva verket har yrkat så
mycket vid denna riksdag att partiet i
närvarande stund inte vet var det står.
Och folkpartiet skulle ha begärt en ny
utredning för att partiet skulle få klargjort
för sig självt vad det menar. Nu
kanske man inte får ta herr Sjödahl alltför
allvarligt på denna punkt — herr
Sjödahl kunde nämligen inte hålla sig
för skratt när han yttrade dessa ord,
och det håller jag honom räkning för.
Hans uttalande var tydligen menat som
en retorisk överdrift. Jag har här en
uppställning, herr Sjödahl, över allt vad
folkpartiet har yrkat under denna riksdags
gång, och jag skall gärna stå till
tjänst och visa herr Sjödahl den uppställningen
efter debatten.

Vidare anförde herr Sjödahl i början
beträffande den av regeringen föreslagna
skattesatsen, att det är självklart att
den absoluta skatteminskningen blir
störst för de större inkomsttagarna. Ja,
det står ju också att läsa i utskottets
betänkande. Men när han sedan kom
fram till folkpartiets förslag om att uttagningsprocenten
skulle nedsättas till
95 procent, då blev det en annan låt. Då
anklagades folkpartiet för att vilja gynna
de större inkomsttagarna. Jag förstår
inte vad det finns för konsekvens i dessa
herr Sjödahls bägge yttranden. Såvitt
jag förstår strider de mot varandra.

Herr Sjödahl menade också att när
vi ville gå längre än majoriteten, hade
det varit vår skyldighet att konstruera
eu helt ny skatteskala i stället för att

begära en reducerad uttagningsprocent.
Men det förhåller sig ju dock så, som
förut har sagts i debatten, att skatteskalan
är en grundval för utmätandet av
skatten. Sedan är det riksdagens sak att
med hänsyn till det statsfinansiella läget
bestämma vilken uttagningsprocent för
varje år som skall bli gällande. Herr
Sjödahls resonemang tycks mig innebära
att man varje gång skatten höjs kan
använda den gamla skatteskalan, men
att man när skatten sänks, måste konstruera
en ny skatteskala. Man skall alltså
ha två skatteskalor i beredskap: en
vid skattehöjning och en vid skattesänkning.
Detta har väl ändå aldrig varit
lagstiftarens mening.

I utskottets betänkande finns en passus
som jag fäst mig vid, där det på typisk
kanslisvenska sägs att »önskemålen
om en allmän och snar sänkning av de
direkta skatterna torde vara allmänt omfattade».
Ja, det torde man kunna säga.
Det är snällt sagt. Nyligen har det gjorts
en gallupundersökning hos det svenska
folket om vad det tänker om våra skatter,
och den undersökningen ledde till
mycket intressanta resultat.

Jag ber att få förutskicka att sådana
undersökningar naturligtvis kan bli
missvisande, ty om man bara ställer den
frågan till folket, om det vill ha sänkt
skatt, svarar väl det övervägande flertalet
ja. Skall det vara något värde med
en sådan undersökning, måste det framställas
kompletterande frågor, så att man
får en mera nyanserad bild av vad folk
tycker och tror. Detta var vad som skedde
i denna undersökning. Den är representativ
i det att den omfattade alla
s. k. socialgrupper vilka representerades
i proportion till sin numerär i det svenska
samhället, och enligt statistiska experter
är materialet fullt tillräckligt.

Den första fråga som ställdes var följande:
»Om ni tänker på de utgifter, som
ni anser att staten bör bestrida, vad anser
ni då om den skatt ni själv (och er
make) betalar: Är den för hög?» Icke
mindre än 70 procent svarar: För hög,
25 procent svarar: Rimlig, ocli 1 procent
säger att skatten är för låg. Fyra
procent vet ingenting.

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

Det lustiga är att den procent, som
anser att skatten är för låg, inkluderar
mycket stora inkomsttagare. En inkomsttagare
som har så stora inkomster,
att spärregeln med 80 procents maximal
uttagning tillämpas, tycker att så länge
den regeln finns, kan han aldrig få högre
skatt än han har, och de andra kan
gärna betala litet mera. Dessutom finns
det ju en del ideellt inriktade människor
även bland de högsta inkomsttagarna.

Men nu kan någon fråga: Hur fördelar
sig dessa procenttal på olika inkomsttagare
i samhället? På den punkten
visade undersökningen, att av personer
med mindre än 10 000 kronors
årsinkomst — inte beskattningsbar inkomst
och inte deklarerad inkomst utan
verklig inkomst — anser 64 procent att
skatten är för hög och 30 procent att
den är rimlig. Men, som sagt, en sådan
fristående fråga ger inte så förfärligt
mycket, utan den måste kompletteras
med andra frågor.

Den andra frågan som gjordes vid
denna undersökning var formulerad på
följande sätt: Tror ni att folk i er ställning
skulle få det bättre eller sämre,
om statens utgifter minskades och skatterna
sänktes? Svaret blev, att 61 procen
anser att de skulle få det bättre, 19
procent att det inte skulle bli någon
skillnad alls och 7 procent att det skulle
bli sämre. 13 procent trodde ingenting.

Här kommer jag in på den fråga som
herr statsrådet Sträng var inne på i dag
och som jag också vill minnas att han
berörde vid remissdebatten i januari,
nämligen att med den sociala omvårdnad
som vårt samhälle nu i alla fall ger
— även om- man skulle önska sig den
ännu mera utsträckt — finns det inte
längre samma intresse bland medborgarna
för att spara. De är inte längre
pressade till det i samma utsträckning
som förr. Men herr statsrådet begår säkerligen
här ett psykologiskt misstag.
Det finns dock i samhället en hel del
underliga människor, som resonerar så:
Jag tycker att livet blir rikare och in -

tressantare, om jag får ordna mina förhållanden
mera av egen drift än om
andra skall göra det för mig. Jag föreställer
mig att det är det där draget hos
medborgarna, som har kommit fram vid
besvarandet av frågan nummer två.

Den tredje frågan som ställdes var:
Antag att ni hade att välja emellan att bo
i ett av följande två samhällen; i det ena
tar staten och det allmänna i så stor
utsträckning som möjligt hand om den
enskildes ekonomiska trygghet genom
sociala förmåner, i det andra hjälper
staten endast dem som eljest skulle lida
nöd men låter för övrigt människorna
ordna sin ekonomiska trygghet i görligaste
grad själva. I det senare samhället
blir ju skatterna lägre. Vilket av dessa
samhällen skulle ni föredra att bo i?

Och vad blev svaret? Jo, 73 procent
skulle föredra att bo i lågskattesamliället
och 22 procent i välfärdssamhället.
5 procent hade ingen mening. Här är
fördelningen den, att av inkomsttagare
under 10 000 kronor föredrar 68 procent
lågskattesamhället och 25 procent välfärdssamhället.
Det underliga är, att
här kommer partierna in, vilket de inte
gjort annars. De borgerliga partierna —-högern och folkpartiet — föredrar till
90 procent lågskattesamhället, medan
det bland socialdemokraterna är 55 procent
som föredrar detta. Endast bland
kommunisterna finns en annan inställning.
Det är framför allt de som bor i
städerna som är kritiska emot det s. k.
högskattesamhället.

Sedan kommer frågan nummer fyra,
och resultatet där är det egendomligaste
av alla. Vilket anser ni bör komma i
första hand: en höjning av barnbidragen
eller en allmän skattesänkning?
Svaret blir, att 77 procent vill ha en
allmän skattesänkning och 20 procent
en höjning av barnbidragen, medan 3
procent är tveksamma. Det är självklart,
att här kommer den mänskliga egoismen
med i spelet. Bland dem som inte
har några barn är det 85 procent som
viil ha en allmän skattesänkning, bland
dem som har ett barn är det 79 procent,
bland dem som har två barn är det 66

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

procent och bland dem som har tre eller
flera barn 54 procent.

Jag vill starkt understryka, att här gör
sig sannolikt ett visst önsketänkande
gällande, men trots alla reservationer så
visar dock denna undersökning en
strömning inom det svenska folket för
närvarande, som innebär att folket i gemen
tycker att de är för hårt beskattade.
Därvid är det nog riktigt, såsom statsrådet
Sträng sagt tidigare i dag, att det
bland de breda lagren framför allt är
kommunalskatten som trycker.

Men jag har den känslan, att riksdagen
vid beskattningen har kommit bort
från folkmeningen; man möter här ungefär
samma företeelse som då det förra
året gällde omröstningen om högereller
vänstertrafik -— där visade det sig
ju, att den svenska riksdagen befann sig
alldeles vid sidan av folkopinionen. När
vi inom folkpartiet har yrkat på något
längre gående åtgärder än de två koalitionspartierna
gjort, så förmenar jag att
vi åtminstone på den punkten befinner
oss i bättre kontakt med stämningen i
landet.

Att det händelsevis är val i år, hade
jag så när glömt bort. Men koalitionspartiernas
talare har inte gjort det. De
sammanställer vårt skattesänkningskrav
med det faktum, att det i år är valår.
Detta vittnar väl ändå om att det är
herrarna själva som omedvetet bär på
dylika tankar. Vi firar i dagarna hundraårsminnet
av Sigmund Freuds födelse,
och psykoanalysen har som bekant bland
annat visat, att i människornas yttranden
inte sällan deras innersta begär,
drifterna, omedvetet kommer fram. Det
är väl någonting av detta vi har bevittnat
i dagens debatt. Det kanske inte är
någon tillfällighet, att den skattesänkning,
som även majoriteten i dag är med
om, första gången annonserades under
valrörelsen 1954 och effektueras valåret
1956.

Ja, herr talman, här har ordats så
mycket om denna sak, att jag inte har
någonting ytterligare att tillägga, utom
att jag förenar mig med herr Söderquist
i yrkandet om bifall till reservation
II.

Herr ÖI4MAN (k):

Herr talman! Det förslag till skattesänkning,
som vi nu har diskuterat under
mer än fyra timmar, är enligt den
mening jag företräder ett steg i rätt
riktning. Men man skall inte ha stora
anspråk på skattesänkning, om man anser
förslaget tillfredsställande. Av ett totalt
skatteuttag till staten på 3,8 miljarder
kronor förklarar sig nu regeringen
och utskottet villiga att avstå från 375
miljoner kronor ■—• och det i en tid med
flödande statsinkomster, när budgeten
inte bara är totalbalanserad, utan i väsentlig
grad överbalanserad.

Förslaget ter sig i mina ögon särskilt
otillfredsställande, om man beaktar
den skärpning av skattetrycket som under
de senare åren har drabbat framför
allt de mindre inkomsttagarna. Enligt
de tabeller som redovisas i propositionen
har det reella skattetrycket från
1947 till 1955 ökat med 33 procent för
inkomsttagare med 4 000 kronor om
året, med 25,6 procent för dem som har
5 000 kronor om året och med 20,1 procent
för dem som har 6 000 kronor i
årsinkomst. Jag vill här inskjuta, att
det är omkring en miljon skattedragare,
eller närmare en tredjedel av samtliga,
som har årsinkomster under 5 000 kronor;
och det är framför allt dessa grupper
som har förlorat på den inflation
vi genomlevt under efterkrigsåren. Men
ju högre upp man kommer i inkomstgrupperna,
dess mindre har skattetrycket
ökat. Jag erinrar om att enligt det
i propositionen redovisade materialet
har skattetrycket vid 30 000 kronors årsinkomst
ökat endast med 0,9 procent
och vid 50 000 kronors årsinkomst med
6,8 procent. Vid 100 000 kronors årsinkomst
är ökningen 5,2 procent; och för
de största inkomsttagarna, sådana som
tar in exempelvis 400 000 kronor om
året — dit får väl i första hand miljonärerna
räknas —• har skattetrycket under
efterkrigstiden minskat med 2,1 procent.

Det är klart att eu sådan utveckling
ur den stora allmänhetens synpunkt är
långt ifrån tillfredsställande. Det minsta
som nu kan begäras av de lägre inkomst -

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

tagarna, är väl ändå att skattebelastningen
inte skall vara högre än 1947. Men
när det gäller de små inkomsttagarna,
sträcker sig inte förslaget så långt. Den
som har 5 000 kronor om året får ju,
om detta förslag går igenom, sin skatt
sänkt med hela 12 kronor om året, vid
6 000 kronors inkomst blir skattesänkningen
31 kronor, vid 8 000 kronors inkomst
70 kronor och vid 10 000 kronors
inkomst 109 kronor. Detta innebär med
andra ord att de allra flesta av arbetarna
här i landet, om detta förslag går
igenom, på sin höjd får ett par kronor
i veckan; jag har vid beräkningarna utgått
från siffrorna för gift skattebetalare
bosatt i ortsgrupp 3. Däremot får de som
har goda inkomster så mycket mera i
skattesänkning. Vid en inkomst av
30 000 kronor om året blir det en skattesänkning
med 346 kronor, vid 50 000
kronor en skattesänkning med 560 kronor
och vid 100 000 kronor en skattesänkning
med 1 099 kronor.

När nu regeringen äntligen anser, att
statsfinanserna klarar sig bra, även om
man avstår från 375 miljoner kronor i
skattemedel, vad finns det då för rimlig
anledning att fördela den summan på
alla skattebetalare? Enligt den mening,
som jag förfäktar, är det de mindre inkomsttagarna,
låt mig säga de som har
årsinkomster upp till 12 000 kronor, som
framför allt har drabbats av skatteskärpningen
och som främst behöver en
lindring i beskattningen. Jag kan inte
finna några som helst acceptabla skäl
för att ge direktörer i liundratusenkronorsklassen
en tusenlapp om året i skattesänkning.

I den motion, som från vårt håll
väckts i anslutning till den föreliggande
propositionen, har vi pekat på en väg,
som skulle medföra en verklig lindring
för de mindre inkomsttagarna. Det har
talats ganska litet om den sidan av saken
här i dag, men vi har förordat en
sådan höjning av de skattefria ortsavdragen
att den första hundralappen, som
en familjeförsörjare förtjänar i veckan,
skall vara fri, i varje fall från statlig
beskattning. Det tycker vi är en rimlig
begäran. Med nuvarande prisnivå räc -

ker ju en hundralapp inte till stort mer
än mat, åtminstone inte i barnfamiljerna.

Hur en sådan höjning av ortsavdragen,
som vi förordat, skulle verka för
mindre inkomsttagare, har ju också uträknats
av de sakkunniga. De beräknar,
att vid en höjning av ortsavdragen med
1 000 kronor skulle först och främst alla
inkomsttagare under 5 000 kronor bli
skattefria. En person med 6 000 kronors
inkomst om året skulle få sin skatt sänkt
med 69,5 procent. Vid 8 000 kronors årsinkomst
skulle skatten sänkas med 30
procent, och vid en årsinkomst av
10 000 kronor skulle sänkningen uppgå
till 18,4 procent.

En skattesänkning efter dessa linjer
skulle alltså verkligen gynna de mindre
inkomsttagarna, och den skulle enligt de
sakkunnigas beräkningar inte kosta mera
för statsverket än ungefär 400 miljoner
kronor, d. v. s. obetydligt mera än
den av regeringen och utskottet nu förordade
skattesänkningen, där man slår ut
375 miljoner kronor på så sätt, att de
stora inkomsttagarna får mera i skattelindring,
under det att de små får mindre.
För ungefär samma inkomstbortfall
skulle man således kunna genomföra
denna väsentliga skattelindring för de
befolkningsgrupper här i landet, som
verkligen behöver en lindring i beskattningen.
Det är en sådan linje, vi förordat
i vår motion, där vi med hänsyn till
rådande omständigheter föreslagit, att
man under en treårsperiod successivt
skulle genomföra en skattesänkning.

Jag må i detta sammanhang uttala min
förvåning över hur bevillningsutskottets
talesman — om han verkligen läst den
kommunistiska motionen, vilket jag hoppas
att han gjort — kan hävda att vår
ståndpunkt i stort sett skulle sammanfalla
med den ståndpunkt, som högerns
representanter här i riksdagen har förfäktat.
Det finns inga soin helst beröringspunkter
i det avseendet. Herr Sjödahl
polemiserade i och för sig mycket
effektfullt mot det påståendet själv, även
om han — jag vet inte av vilka skäl —
måste söka binda samman det förslag
till skattesänkning för de mindre in -

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

komsttagarna, som vi lagt fram, med det
förslag till skattesänkning för de stora
inkomsttagarna, som högern kommit
med. Högerns förslag innebär ju också
en väsentlig prutning på ett flertal av
de sociala förmåner, som riksdagen beviljat
och som vi hela tiden har understött,
då vi anser att det varit en riktig
politik.

Tillåt mig i detta sammanhang också
erinra om en annan sak. Man kan inte
på allvar tala om att sänka skatten, om
man inte å andra sidan tar i beaktande
vilka utgiftsposter i statens budget som
kan skäras ned. Jag vill härvidlag bara
erinra om följande enkla fakta. Statsskatten
beräknas för år 1957 ge 3,8 miljarder
kronor. Under samma år, det har
•också här omvittnats av finansministern,
får vi lägga ned inemot två och en
halv miljard på krigsmakten. Det är
klart, att skatterna måste hållas höga
med en sådan utgiftspolitik. Men jag tror
att det vore till nytta för folkupplysningen
här i landet, om regeringspartierna
och andra, som håller på dessa höga
militärutgifter, talade om för folk, att
av varje hundralapp man erlägger i statsskatt
tar generalerna mellan 70 och 75
kronor. Det är på den punkten, och det
har också kommunisterna föreslagit,
man måste ingripa, om man verkligen
skall kunna åstadkomma en skattesänkning
av betydelse för de breda lagren
av skattedragare här i landet.

Nu har ju utskottet, sin vana troget,
följt regeringens förslag. Man har följt
det, trots att man erkänner att den linje
kommunisterna föreslagit, nämligen höjning
av ortsavdragen, skulle medföra betydande
skattelättnader för mindre inkomsttagare.
Men trots detta nöjer man
sig med en justering av skatteskalorna,
som i stort sett bara konserverar de direkta
orättvisorna i beskattningen. Det
parti jag representerar har ansett detta
vara otillfredsställande, även om naturligtvis
den minsta skattesänkning för de
lägre inkomsttagarna är välkommen.

Med vad jag här har anfört ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till motionen
530 i denna kammare.

Herr AVAHLUND (bf):

Herr talman! Alldeles nyss sade en
av de närvarande kammarledamöterna
till mig: »Har du begärt ordet i denna
fråga? Du tillhör ju inte bevillningsutskottet!
Vad vet du egentligen om det
här?»

Vad han sade innebar kanske rent av
en djupare sanning än vad han själv avsåg.
De frågor vi diskuterar här i dag
är tyvärr förbehållna ett konsilium, där
bevillningsutskottets ärade ledamöter utgör
kärnan. Vårt skattesystem är så tillkrånglat,
att inte ens folkrepresentanterna
och ännu mindre folket självt kan
veta något nämnvärt om de principer,
som ligger till grund för beskattningen.
Man kan ju slå upp s. 2 i bevillningsutskottets
betänkande. Man finner där en
tabell med marginalprocenterna. Man
vet, att det förekommer ortsavdrag, men
man vet inte hur dessa ortsavdrag verkar.
Jag har inte närmare satt mig in
i den kommunistiska motionen, men jag
undrar, om det inte skulle vara nyttigt
för kommunisterna att se, hur deras höjda
ortsavdrag kommer att verka i de
högre inkomstklasserna.

Det talas om »svenska folkets urgamla
rätt att sig självt beskatta» -—- men vad
är den rätten värd, när man inte vet
mycket om varför man får den skatt som
man pålägges? Det skulle också vara nyttigt
med ett enklare skattesystem också
för att driva bort en hel del av den
dimbildning som existerar då man diskuterar
skattefrågorna, inte minst i valrörelserna.

Att försöka slå fast någon enkel princip
för hur den nu föreslagna skatten
utmätes, är inte möjligt när man kommer
ett stycke upp i inkomstskalan. Upp till
8 000 kronor för äkta makar kan man
säga, att enligt grundskalan har man att
betala 11 procent på sin inkomst, vartill
kommer en rabatt på 400 kronor. Då
bortser jag från ortsavdragen med sin
dyrortsgruppering; den vill ju vi från
vårt håll taga bort. Men när man kommer
högre upp, då verkar progressiviteten.
Det är ju orsakssammanhanget
härvidlag som gör, att man inte tycks

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

komma överens i dag, då det gäller att
diskutera barnbidragen kontra beskattningen.

Nu säger man ifrån högerhåll direkt
och rejält ut: »Vi vill inte vara med på
att höja barnbidragen nästa år. Vi vet
att barnbidragen förlorat i realvärde,
men vi kan inte tillgodose det, då vi vill
ha ytterligare skattesänkning.»

Från vårt håll menar vi, att när man
resonerar om barnbidragen, så är det
just ett skatteproblem man diskuterar.
Jag behöver väl inte påminna om att
barnbidragen ju kom till som en ersättning
för de ortsavdrag för barn, som tidigare
har funnits i beskattningen. Men
den saken tycks man glömma bort. Vi
vill alltså här åstadkomma en höjning
av barnbidragen och vi betraktar det
som en skattelindring för barnfamiljerna.

Situationen blir sålunda den, att såväl
högern som vi vill ha skattesänkning,
fastän vi vill ha skattesänkning på
olika sätt. Vi anser, att barnfamiljerna
bör gå i förtur. Man kan visserligen säga,
att det finns barnfamiljer som inte betalar
någon skatt, men de är inte många
och saknar därför betydelse ur ekonomisk
synpunkt när man diskuterar detta
problem. Menar för övrigt högern att
de fattiga barnfamiljerna skall lämnas
utanför?

Så säger man ifrån folkparti- och högerhåll,
att man vill återinföra ortsavdragen
för barn i beskattningen. Jag är
ledsen att här behöva vända mig mot
våra mycket nyförvärvade vänner i folkpartiet
när det gäller familjepolitiken.
Vi var ju så överens i andra lagutskottet
och också här i riksdagen om — såsom
nyss framhölls av herr Söderquist -— att
skatten bör utgå efter skattekraft, och
vi var också ense om att skattekraften
inte bara bestämmes av de inkomster
familjen har utan också av hur många
det är som skall dela denna inkomst.
Vi var och är, herr Söderquist, fullständigt
ense på den punkten.

Men när det nu gäller att fortsätta
resonemanget och vi kommer fram till
ortsavdragen i beskattningen, så kan vi
med hänsyn till den progressiva effekt -

stegringen med inkomsten för vår del
inte vara med — just från de utgångspunkter
som både herr Söderquist och
jag tidigare har anslutit oss till. Herr
Sjödahl har här mycket utförligt redovisat
effekten av ortsavdragen vad beträffar
barnen, och jag behöver därför
inte göra det. Låt mig bara få säga, herr
talman, att om man skulle införa ett
ortsavdrag på 1 000 kronor för varje
barn kommer en 5 000-kronorsfamilj att
få 110 kronor i skattelindring för det
första barnet, men inte någonting alls
för de följande barnen, en 20 000-kronorsfamilj
kommer att få det dubbla beloppet
för alla barn, och en 50 000-kronorsfamilj
kommer att få mer än det fyrdubbla
beloppet för alla barn. Det är
som sagt denna progressivitet, som vi
inte kan acceptera. Vi kan erkänna, att
barnkostnaderna stiger med inkomsten
•— det gör de visst — men de stiger ingalunda
progressivt.

Vi skulle kunna vara med om att diskutera
barnavdragen både med högern och
folkpartiet, men vi vill då ha dem annorlunda
konstruerade. Vi vill ha ett
avdrag på skattsedelns slutbelopp. Då
ser man ju direkt vad som utgår för
varje barn, och då kan vi diskutera hur
stora dessa avdrag skall vara.

Vi har av praktiska skäl accepterat
barnbidragen. Systemet med avdrag på
skattsedeln var bondeförbundets ursprungliga
förslag i denna fråga och vi
står fast vid det fortfarande, även om
vi menar att det numera är onödigt att
genomföra några ändringar. Det finns
för övrigt en fördel med barnbidragen,
och det är att de utbetalas till modern
— det kanske inte har så stor praktisk
betydelse, men är otvivelaktigt en fördel
ur psykologisk synpunkt. Vi är emellertid
beredda att diskutera dessa ting.
Bortser man från vad jag nyss sade, innebär
det bara en bokföringsfråga, om
man vill ha barnbidrag i form av direkta
bidrag eller i form av avdrag på
skattsedeln — naturligtvis måste man
tillämpa direkta bidrag inom de inkomstskikt,
där det inte finns skattepliktig inkomst.

I övrigt är det inte mycket att till -

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

lägga i denna diskussion. Jag måste säga
att den liar varit anmärkningsvärt saklig.
Vad som man bär att diskutera är
naturligtvis högerns olika förslag till
nedprutningar, där frågan om barnbidragen
är medtagen. Vad man har att
diskutera är: Vågar vi i dagens situation
sänka skatten mera kraftigt och på så sätt
slänga ut penningvärdesförsämrande
köpkraft i marknaden? Det är ju om
dessa ting debatten i dag till stor del
cirklat. Det är att hoppas att vår diskussion
sedan inte skall få en annan färg,
när valrörelsen börjar komma i gång.

Herr Ohlon pejlade folkopinionen. Jag
vill säga att sådana där Gallupundersökningar
särskilt när det gäller skatteområdet
inte säger så mycket. Det är
klart att går man ut och frågar folk:
»Vill ni ha sänkt skatt?» svarar man:
»Ja» — även om det, såsom skedde i
undersökningen, ställes olika alternativ
mot skattesänkningen. Då vore det bättre
att studera människors reaktioner i
övrigt inför det höga skattetrycket -—
ty skattetrycket är högt; det anser vi också.
Det finns här i riksdagen inte något
högskatteparti eller lågskatteparti; vi vill
alla ha skattesänkning, men det förhåller
sig ju på det sättet, att de partier,
som sitter i regeringsställning, har ett
ansvar för statsfinanser och penningvärde
och inte kan sänka skatten för mycket.

Jag vill gärna medge, att de procentsatser,
som tillämpas genom marginalskatterna,
är höga, och det värsta är att
de inverkar på folks tänkesätt. Det har
utbildats ett skattctänkande i vårt land
av den innebörden, att folk undandrar
sig inkomster, eftersom det inte skulle
var någon mening med att tjäna pengar.
Man väljer fritid i stället för arbete. Jag
tror dock inte att man skall överbetona
denna aspekt. Men en annan aspekt, som
naturligtvis är mycket väsentlig, är att
skattetänkandet tar sig sådana uttryck
att man på alla sätt försöker undgå att
betala skatt — jag menar med fullt lagliga
medel. De höga inkomsttagarna har
jo råd att anställa skickliga och högt
avlönade skattejurister för att utnyttja
lagstiftningens alla kryphål och möjlig -

heter. Vi behöver bara se oss om i vår
bekantskapskrets för att litet varstans
finna personer, som inte kommer så högt
i taxering men som har en livsföring
som vederbörande inte bort ha med hänsyn
till vad taxeringen markerar. Jag
tycker, herr talman, att det bör sägas
att det i vårt samhälle börjar växa fram
en ekonomisk överklass av framgångsrika
deklaranter. Men det är en sak att
konstatera detta. En annan sak är vilka
medel man kan tillgripa för att komma
ut ur den situation i vilken vi befinner
oss. Jag ser att finansministern har lämnat
kammaren, men jag skulle i alla fall
vilja deklarera, att jag undrar om vi inte
i den situation, vari vi befinner oss, får
tänka på att flytta över en del från direktbeskattningen
till indirekta skatter
— en överflyttning som absolut inte behöver
påverka progressiviteten i beskattningen
utan kan arrangeras så, att skattetrycket
blir detsamma som nu.

Det är ju klart att man särskilt i tider
då det är inflationsfara har anledning
att försöka flytta över beskattningen
från inkomster till utgifter. Man vill att
folk skall spara, och då bör man sätta in
instrumentet just där man åstadkommer
sådan effekt. Indirekt beskattning innebär,
att personer som sparar blir skattebefriade.

Men jag vill inte utveckla denna tankegång
i dag, herr talman! Den ligger i
ytterkanten av det ämne som vi nu har
att diskutera.

Jag vill med vad jag har sagt, herr
talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! I denna skattesänkningsdebatt
skall jag begränsa mig till några
specialfrågor där jag har väckt motioner
tillsammans med andra kammarledamöter.

Till en början skall jag säga några ord
om beskattningen av ogift skattskyldig
med barn. För närvarande gäller, att om
en ogift skattskyldig med barn har en
husföreståndarinna anställd får han eller
hon samma ortsavdrag som gäller för gift

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1950 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

skattskyldig. Förutsättningen är alltså att
vederbörande har en hemhjälp och att
denna är fast anställd. Med den brist som
råder på huslig arbetskraft är det ett
relativt fåtal som lyckas få tag på ett
hembiträde. De flesta får klara sig genom
att anlita kollektiva anordningar av
olika slag och tillfällig hjälp, och det
ställer sig lika dyrbart som en s. k. husföreståndarinna.
Det förefaller då otidsenligt,
att man alltjämt uppställer som
villkor för att komma i åtnjutande av
det förmånliga ortsavdraget att vederbörande
skall ha en husföreståndarinna.
Det vore väl rimligare om förekomsten
av barn uppställdes som villkor i stället
för förekomsten av husföreståndarinna.
Merkostnaden för den ogifta förvärvsarbetande
blir lika stor antingen omhändertagandet
av barnen och hemmet skall
ordnas på det ena eller på det andra sättet.
Enligt min åsikt skulle den orättvisa,
som nu finns, lätt kunna ändras
genom det tillägg till lagtexten som
gjorts i herr Kristenssons m. fl. reservation.
Man har helt enkelt till villkoret
att ha husföreståndarinna fogat orden
»eller haft förvärvsarbete utom hemmet».
Det ligger ingen rättvisa i att den som
lyckas få tag på ett hembiträde skall i
denna dyrortsgrupp få 1 000 kronor högre
ortsavdrag än den som betalar ut
samma belopp i daghemskostnader och
för tillfällig hemhjälp.

Utskottsmajoriteten säger också att
den delar den uppfattningen, att de ensamstående
mödrarnas ekonomiska situation
är bekymmersam, men den avstyrker
förslaget och erinrar om att lättnader
för vissa grupper kan komma att
övervägas i andra sammanhang. Man syftar
då på beredningen inom socialdepartementet
för familjepolitiska åtgärder.
Men även om denna beredning kommer
fram med förslag om höjning av barnbidragen
och andra åtgärder, så kvarstår
ju alltjämt den orättvisa som vi här
har påpekat i fråga om ortsavdragen.
Denna orättvisa kan nämligen inte rättas
till annat än genom en lagändring,
och de statsfinansiella följderna av en
sådan lagändring skulle bli ganska små.

Jag skall på den här punkten be att få

yrka bifall till herr Kristenssons m. fl.
reservation.

Ett annat av de krav som vi motionärer
har framfört är att den förmån, som
nu får åtnjutas i form av förhöjt ortsavdrag
för ogift som har hemmavarande
barn, inte skall upphöra förrän barnet
fyller 18 år, såvida barnet inte dessförinnan
skaffat sig egen deklarationspliktig
inkomst. För närvarande upphör
denna förmån samtidigt som det allmänna
barnbidraget slutar att utgå för barnet,
d. v. s. vid 16 års ålder. Vid denna
ålder hos barnet inträder alltså för försörjaren
den dubbla försämringen, att
barnbidraget bortfaller och att skatten
dessutom höjes. I de fall då barnet inte
har avslutat sin utbildning vid 16 års
ålder och saknar egen inkomst inträffar
i realiteten, att utgifterna för barnet är
desamma som förut, ja i många fall har
de rent av ökat. Det verkar knappast
riktigt att den omständigheten, att man
inte vågat sig på att utsträcka tiden för
barnbidragens utbetalning längre än till
16 års ålder, nu skulle få omöjliggöra en
mera realistisk utformning av skattereglerna.

På denna punkt har jag emellertid för
dagen inget yrkande.

Till slut skall jag säga några ord om
förvärvsavdraget. Det är en gammal fråga
som återkommer varje år och som
säkert kommer att finnas på dagordningen
tills den får eu bättre lösning än den
för närvarande bär. Här ser man verkligen
de obotfärdigas förhinder. Trots att
riksdagen 1954 begärde en utredning och
trots att alla — eller i varje fall så gott
som alla — är överens om att det nuvarande
avdraget är otillräckligt, har ingenting
åtgjorts. Finansministern säger att
frågan skall tas upp efter utredningen
om de kommunala ortsavdragen, och utskottsmajoriteten
förklarar att det är den
nöjd med. Vi har helt nyligen fått en utredning
angående barnkostnaderna. Där
har man räknat ut att den hemarbetande
hustruns arbetsinsats i en tvåbarnsfamilj
normalt har ett värde av 5 000 kronor.
En yrkesarbetande hustru, som nödgas
anlita främmande arbetskraft och tjänster
för att ta hand om sina barn och sitt

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

hem under sin bortovaro, har som regel
motsvarande merkostnad. Den borde
rimligtvis få dras av i deklarationen, då
den är en absolut nödvändig utgift för
inkomstens förvärvande. Det schablonavdrag
som vi nu har på 300 kronor upp
till 1 000 kronor var redan vid sin tillkomst
alldeles för litet, och allteftersom
penningvärdet har sjunkit och omkostnaderna
har ökat har det blivit allt otillräckligare.
Det är ett oavvisligt krav från
alla dessa familjer att få en bättre anpassning
av förvärvsavdraget till de
verkliga merkostnaderna.

Om man jämför två familjer med lika
stora inkomster och antar, att i den ena
mannen har hela inkomsten och att i
den andra makarna förtjänar den gemensamt,
så måste, om dessa familjer
skall ha lika hög standard, den förvärvsarbetande
hustrun få göra ett avdrag för
sina merkostnader. Först då kan man
tala om lika skatteförmåga mellan familjerna
och om att man skipar skatterättvisa.

Herr Elofsson kunde inte förstå folkpartiets
inställning till förvärvsavdraget,
och han blandade ihop barnbidrag med
förvärvsavdrag. Såvitt jag vet hade 1955
års statsskatterevision inte till uppgift
att yttra sig om förvärvsavdraget, och
det avgavs inte heller något yttrande
över detta. Därför tycker jag knappast
man kan säga, att folkpartiet i kommittén
har bundit sig för någon viss linje
då det gäller förvärvsavdraget, utan man
får väl anse att partiet har helt fria händer.
Dessutom förstår jag inte, hur någon
kan ha svävat i okunnighet om att folkpartiet
sedan länge stött kravet på ett
förhöjt förvärvsavdrag för yrkesarbetande
gifta kvinnor. För min del kan jag
inte se sammanhanget mellan barnbidrag
och förvärvsavdrag. Jag förstår inte hur
man kan säga, att om förvärvsavdraget
höjes, kan barnbidraget tas hort. Det är
inte alls några storheter som kan jämföras
med varandra. Ett barnbidrag kan
inte på något sätt ta hort önskvärdheten
av ett rättvist förvärvsavdrag för den yrkesarbetande
gifta kvinnan.

Det har gått så långt, att det för många
gifta kvinnor inte lönar sig att vrkesar -

beta. De får faktiskt inte ut någonting
alls av sitt arbete, sedan skatten och merkostnaderna
för barnen och hemmet betalats.
Det förekommer här en dubbel avbränning,
som gör att denna grupp blir
hårdare beskattad än någon annan arbetstagargrupp
här i landet. Skattesänkningen
borde alltså framför allt komma
den gruppen till godo. Den nuvarande
beskattningen har också lett tifl att åtskilliga
gifta kvinnor har lämnat sitt yrkesarbete
och låter bli att utnyttja den
utbildning och de kunskaper de har fått,
många gånger på statens bekostnad.
Många andra, som kanske älskar sitt arbete
och inte gärna vill sluta, fortsätter
att arbeta, men de är utsatta för en hård
ekonomisk press, och frågan är väl hur
länge de orkar. Allt detta sker i en situation,
då det saknas kvinnlig arbetskraft
på praktiskt taget alla områden. Se bara
på lärarområdet. Det är oerhört ont om
kvinnliga lärare, och helt säkert skulle
både på detta och på andra områden
lockas fram arbetsvilliga kvinnor, om
förvärvsavdraget vore rimligt och deras
arbete lönade sig något bättre än för
närvarande.

Det uppskov, som utskottsmajoriteten
förordar i denna fråga, anser jag oförlåtligt.
Det förslag till förvärvsavdragets
utformning, som återfinnes i herr Kristenssons
reservation, innebär ett grundbelopp
på 500 kronor och en maximering
till 2 000 kronor. Det är enligt min uppfattning
alltför låga belopp. I den motion
jag har väckt i ämnet har jag yrkat
betydligt högre belopp, men med hänsyn
till att reservationen förordar de
nämnda beloppen som ett provisorium
och yrkar eu utredning av frågan i övrigt,
har jag för dagen intet annat yrkande
än det som återfinnes i reservationen
av herr Kristensson in. fl.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Det är ganska naturligt,
att människor reagerar mot att över
huvud taget betala skatt, och det är väl
föga sannolikt att vi någonsin kommer
ned till en sådan skattenivå, att vi kommer
att betala skatt med glädje. Enligt

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

min uppfattning är det därför tomt prat,
när man talar om att ta ut en skatt som
människorna vill betala. Skattebetalning
är för artskild från andra utbetalningar
för att kunna ge någon känsla av att
det är just en viss skattesats som bör
tillämpas. Också om högern skulle få igenom
sitt skattesänkningsförslag, skulle
det ändå kvarstå som säkert, att de
flesta människor skulle önska få ännu
lägre skatt. Förklaringen till denna obenägenhet
att betala skatt ligger väl närmast
i att gentjänsten för utgivandet av
skattepengarna ligger mera avlägset än
när någon köper en vara som han får
direkt i sin hand. Att nå fram till en
skatt, som alla människor är belåtna
med, är därför någonting som jag tror
är omöjligt.

Sedan är det fråga om vilka utgifter
staten bör åta sig och hur avvägningen
skall ske mellan olika inkomsttagare.
Vad gäller statens utgifter har det redan
flera gånger visats, att det parti
som skyltar med den största skattesänkningen
har gått en ganska besynnerlig
väg i fråga om besparingarna, en väg
som övriga partier inte gärna kan acceptera.
Ändå betvivlar jag att högern
— när den slutligen skall räkna igenom
budgetförslaget — verkligen kan få täckning
för sitt skattesänkningsförslag. Det
har hänt tidigare att högern har lagt
fram förslag om skattesänkning och inte
kunnat få täckning. Vi minns mycket
väl hur det var med de fria avskrivningarna,
som skulle ha medfört inkomstbortfall,
något som högern den gången
inte ville ta hänsyn till.

Det egentliga föremålet för debatten
här i dag är skatteskalornas utformning.
Därvidlag är det tre partier som är
eniga. Högern har emellertid inte velat
acceptera den föreslagna skärpningen
av progressionen. Det har redan exemplifierats,
hur högerns förslag kommer
att verka när det gäller de större inkomsttagarna.
Vi vet, att högerns förslag
innebär alt högern ger större förmåner
åt de större inkomsttagarna och inte
vill gå med på den något skärpta progression
som är föreslagen.

Det har nämnts, att skatterna skulle

vara sådana, att de rent av skulle innebära
en socialisering. Men var skall man
i så fall kunna dra gränsen? Kan man
verkligen dra en gräns för en viss skatt
och säga, att på den ena sidan är det
socialisering och på den andra sidan är
det inte socialisering? För en inkomsttagare
med låt oss säga 8 000 kronor
om året ger högerförslaget 32 kronor
om året mera i skattesänkning än regeringsförslaget,
d. v. s. ungefär 5 kronor
varje skatteuppbörd. Vill man verkligen
påstå, att regeringsförslaget i det fallet
betyder socialisering, medan högerförslaget
inte skulle betyda socialisering?
Det blir nog rätt svårt att få människorna
att tro på sådana gränser!

Jag vill konstatera att vi å vår sida
menar, att de föreslagna skatteskalorna
är väl utformade efter dagens läge. Jag
har en stark känsla för de små inkomsttagarna.
Det skulle förresten vara intressant
att veta, om högern kan påvisa
någon olägenhet med den progression,
som nu kommer att fastställas. Har det
varit så tidigare, att de större inkomsttagarna
varit mera ovilliga att betala
skatt än de mindre? Måste vi tänka på
att ändra progressionen i andra riktningen,
eller i varje fall inte våga oss
på att skärpa den? Jag tror inte det går
att påvisa några olägenheter i det fallet.

När jag nu uttalat min anslutning till
de skatteskalor, som utskottet har tillstyrkt,
vill jag framhålla en sak som är
av allra största betydelse, nämligen
kommunalskatterna. Ursprungligen var
det meningen att de kommunala ortsavdragen
skulle vara lika stora som de
statliga. Detta kunde dock inte genomföras,
och vi har aldrig kunnat komma
fram till samma siffror för de kommunala
ortsavdragen. Det är oerhört betydelsefullt
för oss att få kommunalskatten
lägre. När man talar om t. ex. en
10-procentig skattesänkning, som flera
gåpiger har föreslagits, får människorna
ofta den uppfattningen, alt de skall få
ett 10 procent mindre belopp på sina
skattsedlar. Var och en här vet ju, att
detta ingalunda stämmer med verkligheten,
utan att man också måste ta hänsyn
till kommunalskatten, som utgör

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

hälften och ibland mer än hälften av
summan på skattsedeln. Nästa steg på
skattesänkningens område bör därför bli
att försöka åstadkomma en sänkning av
kommunalskatten.

Det har redan påtalats, att detta kommer
att kräva stora kostnader. I det
sammanhanget vill jag särskilt framhålla,
att högerns skattesänkningsförslag är
mycket pressat —- jag tror att t. o. m.
högern själv erkänner detta. Om man
nu skulle tänka sig att besluta i enlighet
med högerns förslag, skulle detta enligt
min uppfattning ställa till mycket
stora svårigheter för det steg, som vi
önskar ta i nästa etapp, d. v. s. att få
högre kommunala ortsavdrag. I det fallet
måste vi tänka på att kompensera
kommunerna på något sätt. Det är alltså
enligt min uppfattning så, att högerns
skattesänkningsförslag faktiskt lägger
stenar i vägen för en kommunal skattesänkning.

Det är möjligt att högern har den
uppfattningen, att det skall vara så. Vi
har ju sett det beträffande de bidrag
som kommunerna nu får på grund av
de ändringar i de kommunala ortsavdragen
som senast genomfördes. Ett par
år har högern velat pruta på dessa bidrag
till kommunerna.

Det är ytterligare en sak, som jag
tycker är oklar och som kanske i detta
sammanhang kunde diskuteras. Det gäller
pensionsavgifterna. Vid flera tillfällen
har man sagt, att eftersom pensionsavgifterna
höjs tar man därigenom bort
en del av skattesänkningen. Ja, det är
möjligt att man kan resonera så. Men
vad vinner högern på den punkten? Det
vore intressant att veta. Förra gången vi
behandlade denna fråga fastställdes
pensionsavgiften till 1,8 procent av inkomsten,
men den gången yrkade högern
på att det skulle vara 2 procent.
Nu vet vi, att högern säger sig vilja höja
folkpensionerna. Det kunde vara intressant
att få en deklaration om hur en höjning
i så fall skulle finansieras. Det förefaller
som om man nu ville anmärka
på att pensionsavgifterna höjs. Vill man
alltså hellre gå vägen över statsbudgeten
för att finansiera högre folkpensioner?

(> Första kammarens protokoll 1996. .Yr I,

Jag tycker det skulle vara av intresse att
få besked också på den punkten.

Med dessa små kommentarer, herr
talman, vill jag konstatera att jag anser,
att de nu föreslagna skatteskalorna är
utformade på ett riktigt sätt och så, att
vi kan bereda vägen för det som jag vill
framhålla som alldeles speciellt viktigt,
nämligen en kommande kommunal skattesänkning,
där kommunerna kan få någon
sorts kompensation från statens sida.
Med detta vill jag yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande de olika delarna av utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan.

Rörande punkten A, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i punkten A i den av
herrar Hagberg och Nilsson i Svalöv vid
betänkandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
JO punkten A, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i punkten A i den av herrar
Hagberg och Nilsson i Svalöv vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr tal -

82 Nr 17 Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

mannen förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 120;

Nej — 15.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkterna
B 1 och B 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkter hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i punkten B 1 a i den av
herr Kristensson i Osby m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställanden, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes, upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
40 punkterna B 1 och B 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i punkten B 1 a i den av
herr Kristensson i Osby in. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun -

nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —86;

Nej — 32.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna B 3 och
B 4 hemställt.

I fråga om punkten B 5, yttrade nu
vidare herr talmannen, komme propositioner
att framställas dels beträffande utskottets
hemställan, såvitt anginge frågan
om ett återinförande av barnavdragen
vid beskattningen, dels beträffande
utskottets hemställan, i vad den avsåge
frågan om en förbättring av förvärvsavdraget
för gift kvinna, dels ock beträffande
utskottets hemställan i övrigt.

Beträffande utskottets hemställan, såvitt
anginge frågan om ett återinförande
av barnavdragen vid beskattningen,
fortsatte herr talmannen, hade
yrkats l:o) att densamma skulle
bifallas; 2:o), av herr Hagberg, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i punkten B 1 i den av honom
och herr Nilsson i Svalöv vid betänkandet
avgivna reservationen; samt 3:o), av
herr Söderquist, att kammaren skulle
godkänna det förslag, som innehölles i
punkten Bibi herr Kristenssons i Osby
m. fl. vid betänkandet anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herrar Hagberg och Söderquist begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Söderquists
yrkande.

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

Herr Hagberg äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes, upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående nu förevarande
del av punkten B 5 i bevillningsutskottets
betänkande nr 40 antager bifall till herr
Söderquists yrkande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Hagbergs yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 39;

Nej — 49.

Därjämte hade 49 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 40
punkten B 5, såvitt angår frågan om ett
återinförande av barnavdragen vid beskattningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i punkten Bli den av herrar
Hagberg och Nilsson i Svalöv vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —94;

Nej — 35.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande utskottets hemställan i
punkten B 5, i vad den avsåge frågan om
en förbättring av förvärvsavdraget för
gift kvinna, anförde nu vidare herr talmannen,
hade yrkats dels att berörda
hemställan skulle bifallas, dels ock, av
herrar Hagberg och Söderquist, att de
förslag skulle antagas, som innefattades i
punkterna B 2 b i de vid betänkandet
avgivna reservationerna.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan i
angivna del vara med övervägande ja besvarad.

Herrar Hagberg och Söderquist begärde
votering, i anledning varav uppsattes,
upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 4b
punkten B 5, såvitt angår frågan om en
förbättring av förvärvsavdraget för gift
kvinna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas herrar Hagbergs
och Söderquists yrkanden i ämnet.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herrar Hagberg och Söderquist
begärde rösträkning, verkställ -

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

des nu votering medelst omröstningsapparat;
oeh befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 44.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På sedermera gjord proposition bifölls
utskottets hemställan i återstående delar
av punkten B 5, i vad den ej besvarats genom
kammarens föregående beslut.

Angående punkterna B 6 och B 7, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
l:o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas; 2:o), av herr Hagberg, att det
förslag skulle antagas, som innefattades i
punkten B 2 a i den av honom och herr
Nilsson i Svalöv vid betänkandet avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr Söderquist,
att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innehölles i punkten B 2 a i
herr Kristenssons i Osby m. fl. vid betänkandet
anförda reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och förklarade
sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställanden vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig
finna de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Hagbergs yrkande i ämnet.

Herr Söderquist äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes, upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkterna B 6
och B 7 i bevillningsutskottets betänkande
nr 40 antager bifall till herr Hagbergs
yrkande, röstar

.Ta;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till herr
Söderquists yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning''
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 40;

Nej — 42.

Därjämte hade 55 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 40
punkterna B 6 och B 7, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i punkten B 2 a i den av herr
Kristensson i Osby m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda;

Ja — 91;

Nej — 32.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen deii 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. sänkning av den statliga inkomstskatten m. m.

1 fråga om punkten B 8, anförde nu
herr talmannen, komme propositioner
att framställas dels beträffande utskottets
hemställan, såvitt anginge frågan om
en indexreglering av ortsavdragen och
skatteskalornas skiktintervaller, dels beträffande
utskottets hemställan, i vad den
avsåge frågan om ett uttalande rörande
utformningen av statsbidragen till kommuner,
dels ock beträffande utskottets
hemställan i övrigt.

Beträffande utskottets hemställan såvitt
anginge förstnämnda fråga, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till berörda hemställan, dels ock att de
förslag skulle antagas, som innefattades
i punkterna B 3 i de vid betänkandet avgivna
reservationerna.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan i förevarande
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes, upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 40
punkten B 8, såvitt angår frågan om en
indexreglering av ortsavdragen och skatteskalornas
skiktintervaller, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antagas de förslag, som
innefattas i punkterna B 3 i de vid betänkandet
avgivna reservationerna.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt lians
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 91;

Nej — 43.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå gjordes propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan, i vad den
avsåge frågan om ett uttalande rörande
utformningen av statsbidragen till kommuner,
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i punkten B 4
i den av herrar Hagberg och Nilsson i
Svalöv vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i återstående delar
av punkten B 8, i vad den ej besvarats
genom kammarens föregående beslut.

Ytterligare gjordes enligt de i fråga om
punkten B 9 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt vidare
på bifall till motionen I: 536; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen gjorde herr talmannen jämlikt
de beträffande punkten B 10 framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i punkten B 4 i den av herr
Kristensson i Osby m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Södevquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes, upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 40
punkten BIO, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Om avgivande av en neutralitetsförklaring från Sveriges sida m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i punkten B 4 i den av herr
Kristensson i Osby in. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —• 93;

Nej — 43.

Om avgivande av en neutralitetsförklaring
från Sveriges sida m. m.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
om avgivande av en neutralitetsförklaring
från Sveriges sida m. m.

I en inom första kammaren av herr
öhman och herr Norling väckt motion,
nr 402, ävensom i en Iikalydande inom
andra kammaren av herr Hagberg i
Stockholm m. fl. väckt motion, nr 476,
hade föreslagits,

dels att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att en neutralitetsförsäkran
av följande innehåll
måtte avgivas:

»Sverige förklarar härmed sin ständiga
neutralitet, inom ramen för de åtaganden
landet iklätt sig genom medlemskapet
i Förenta Nationerna;

Sverige kommer att till det yttersta
försvara sin neutralitet och med insättandet
av hela sin försvarskraft göra allt
för att hindra varje försök till kränkning
av den territoriella integriteten;

Sverige förpliktar sig att i händelse
av krig iakttaga absolut opartiskhet och
strikt iakttaga vedertagna internationella
rättsnormer för neutrala stater;

Sverige kommer inte att ingå i militära
allianser och inte tillåta främmande
stater att upprätta militära stödjepunkter
på svenskt territorium.»;

dels att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära, att förhandlingar
måtte upptas med Sovjetunionen, Förenta
Staterna, England, Frankrike, Polen,
Tyska demokratiska republiken,
Tyska förbundsrepubliken, Norge, Danmark
och Finland om att de måtte garantera
och respektera den svenska neutraliteten.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
anfört:

»Utskottet begränsar sitt yttrande till
att fastställa den sakliga innebörden av
motionärernas förslag och att därom uttala
sig.

Deras aktionsplan kan icke vara avsedd
att utgöra ett stöd åt den utrikespolitiska
riktlinje de svenska statsmakterna
fullfölja. Ty vad de förorda innebär
en omläggning av nu tillämpade
grundprinciper för svensk utrikespolitik.

Ingen tvekan råder, vare sig inom eller
utom landet, om de svenska statsmakternas
föresats att fasthålla vid deras
självvalda politik att icke genom anslutning
till något av stormaktsblocken
förminska möjligheten för vårt land att
icke indragas i en eventuell stormaktskonflikt.
Denna politik är på alla håll
väl känd. Den har rönt växande förståelse
och respekt.

Vore motionernas syfte begränsat till
ett understrykande av denna politik
skulle icke mer vara att säga från utskottets
sida än att motionerna som
överflödiga icke kräva åtgärd från riksdagen.

Men motionärerna avse något helt annat.
Deras förslag innefattar en permanent
bindning av svensk utrikespolitik
för varje tänkbart läge i en oförutsebar
framtid och därtill att ställa denna bindning
under garanti av ett antal främmande
makter.

En omläggning av denna art av vår
utrikespolitik finner utskottet icke vara
vare sig påkallad av nu rådande läge el -

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Om avgivande av en neutralitetsförklaring från Sveriges sida m. m.

ler innebära ett ändamålsenligt tillgodoseende
för framtiden av svenska intressen.
En dylik omläggning bör av riksdagen
avböjas med uttryckligt vidhållande
av de grundsatser för Sveriges utrikespolitik
som regering och riksdag,
med stark förankring inom svensk folkmening,
anslutit sig till och som de utan
vacklan böra fullfölja.

Utskottet hemställer att riksdagen måtte
avslå motionerna i första kammaren
nr 402, av herrar Öhman och Norling,
och i andra kammaren nr 476, av herr
Hagberg m. fl.»

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag har med en viss förvåning
tagit del av utrikesutskottets svar
på en motion som jag jämte några andra
ledamöter har väckt. I utskottsutlåtandet
påstås nämligen, att vi föreslagit en omläggning
av nu tillämpade grundprinciper
för svensk utrikespolitik. Detta är
en tolkning av motionens syfte och innehåll,
som saknar varje grund. Motionen
syftar till raka motsatsen mot vad utskottet
påstår. Den avser att fullfölja och
slärka den neutrala linje som vårt land
har följt i sin utrikespolitik under snart
150 år. Jag anser det emellertid betydelsefullt
att om möjligt här i riksdagen få
fram en entydig tolkning av den svenska
utrikespolitikens grundprinciper, och
jag måste därför ställa ett par frågor,
framför allt riktade till utskottets ordförande.

Den första frågan lyder så: Är grundprinciperna
för svensk utrikespolitik, att
vårt land skall vara alliansfritt i fred
och stå neutralt i krig? I varje fall har
jag för min del tolkat den svenska utrikespolitikens
grundprinciper så, och
jag tror att denna tolkning mycket väl
överensstämmer med en allmän uppfattning
bland vårt folk.

Om vi nu är eniga om att Sverige skall
vara alliansfritt och neutralt, innebär det
då en omläggning av utrikespolitiken,
om vi försöker att skapa största möjliga
garantier för att vår neutralitet i händelse
av krig skall respekteras? Det är
den andra fråga jag vill ställa. Jag vill
understryka, att vi i vår motion icke fö -

reslagit någon ensidig respekt och garanti,
utan vi har föreslagit en allsidig.
Vi har föreslagit, att riksdagen skulle anta
en neutralitetsförsäkran, och den har
vi formulerat på följande sätt:

»Sverige förklarar härmed sin ständiga
neutralitet, inom ramen för de åtaganden
landet iklätt sig genom medlemskapet
i Förenta Nationerna;

Sverige förpliktar sig att i händelse av
krig iakttaga absolut opartiskhet och
strikt iakttaga vedertagna internationella
rättsnormer för neutrala stater;

Sverige kommer inte att ingå i militära
allianser och inte tillåta främmande stater
att upprätta militära stödjepunkter
på svenskt territorium.»

Jag är tämligen övertygad om att de
flesta ledamöter av denna kammare anser
att Sverige bör föra en utrikespolitik
i överensstämmelse med den av oss föreslagna
deklarationen, men jag måste säga
att det är ganska förvånande, att så
pålitliga anhängare av neutraliteten som
bondeförbundets och socialdemokraternas
ledamöter i utrikesutskottet kunnat
gå med på ett avslagsyrkande och godkänna
en motivering för detta avslagsyrkande
som tydligen dikterats av utskottets
ordförande, vars inställning till
dessa frågor vi känner sedan tidigare,
eller möjligen av högerpartiets ledning.

I utskottsutlåtandet står vidare, att motionärernas
förslag »innefattar en permanent
bindning av svensk utrikespolitik
för varje tänkbart läge i en oförutsebar
framtid och därtill att ställa denna
bindning under garanti av ett antal
främmande makter». Ja, vi vill verkligen
att Sverige i varje tänkbart läge skall
stå neutralt och inte ge sig in i krigsäventyr.
Men när nu utskottet värjer sig
mot en sådan »bindning» av svensk utrikespolitik,
måste väl utskottet mena att
grundprincipen för vår utrikespolitik
inte skall vara neutraliteten, utan att vi
så att säga skall ha händerna fria för att
kunna gå ut i krig vid en eller annan

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Om avgivande av en neutralitetsförklaring från Sveriges sida m. m.

tidpunkt. På något annat sätt kan i varje
fall inte jag tolka vad utskottet här har
skrivit, och jag beklagar om detta är utskottets
mening. Det måste ju inte minst
i omvärlden skapa den uppfattningen att
Sveriges riksdag endast under vissa betingelser
vill att landet skall stå neutrart
och att riksdagen under andra betingelser
är beredd att överge neutraliteten för
att deltaga i krig inte bara för att försvara
vår nationella frihet ifall det skulle
påfordras — vilket jag anser vara
självklart — utan även för andra syften.

Vad vi föreslagit i vår motion är inte
alls vad utskottet påstår i sitt sökande
efter argument, nämligen att binda Sverige
under garanti av »ett antal främmande
makter». På detta allmänna sätt
har vi inte formulerat vår ståndpunkt. I
motionen har vi skildrat det läge, som
nu råder i världen, och påvisat att det
finns två väldiga maktgrupper. Huvudmakten
i den ena är USA, i den andra
Sovjetunionen. Vårt land ligger bildligt
talat mitt emellan dessa block och kan
bli krossat, om det skulle bli krig mellan
stormakterna. Därför har vi inte såsom
utskottet påstår i sin motivering, föreslagit
att Sverige skulle vända sig till vilka
främmande makter som helst och begära
garantier för vår neutralitet, utan
vi bär föreslagit helt konkret att Sverige
skulle vända sig till stormakterna i de
två blocken och till samtliga av Sveriges
övriga grannländer.

Jag måste fråga utskottet: Hur kan
man hävda att ett sådant initiativ skulle
kunna skada den svenska neutraliteten?
Skulle inte ett sådant initiativ i stället
stärka vår neutrala ställning? Varför då
inte upptaga frågan, sådan den är ställd,
till realdiskussion? Jag vet inte, men
kanske råder på något håll tvivel om att
någon eller några av stormakterna skulle
vilja avge en försäkran att respektera
den svenska neutraliteten. Det är kanske
detta som har föresvävat utskottet. Är
man inom utskottet måhända ängslig för
att den eller de stormakter, som till äventyrs
skulle vägra att respektera en svensk
neutralitet, kunde komma i ofördelaktig
dager hos det svenska folket?

Enligt min mening skulle det vara av

stor betydelse för vårt land, om åtgärder
i motionens syfte vidtoges. Sådana
åtgärder kan, såvitt jag förstår, endast
få en mycket positiv verkan: Att respekten
för svensk neutralitetsvilja skulle stiga
ute i världen. Jag vågar verkligen tro,
att riksdagens majoritet inte delar utrikesutskottets
mening, inte delar den
åsikten, att vi skall lämna vägarna och
möjligheterna öppna för de svenska
statsmakterna att i en given situation
kunna manövrera landet in i krigsäventyr.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till motion nr 402 i denna
kammare.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Jag föreställer mig att
det inte kräves någon längre debatt i
detta ärende här i kammaren. Visserligen
kan en del av vad som anförts i motionen
och som nu sagts från herr Öhmans
sida beträffande olika aspekter av
det internationella läget föranleda den
ena och den andra reflexionen, men jag
tänker inte alls ge mig in på sådant. Det
viktiga i detta fall är att man har klart
för sig vad motionärernas förslag går ut
på, och utrikesutskottet har ansett det
vara sin huvuduppgift att klargöra den
saken för kamrarna.

Då jag läste motionen och frågade mig
själv, vad förklaringen kan vara till att
man väcker en motion av denna innebörd,
så kunde jag tänka mig två möjligheter.
Den ena är att motionärerna menat,
att utrikesutskottet inte skulle begripa,
att det i motionen är fråga om en
förändring av den nuvarande svenska
utrikespolitiken. Den andra förklaringsgrunden
är naturligen, att motionärerna
själva inte förstått vad det är de föreslår.

Bägge dessa antaganden är oartiga,
ehuru åt olika sidor. Vad det första antagandet
beträffar, så kan det ju inte
upprätthållas sedan man läst utrikesutskottets
yttrande. Vad det andra antagandet
beträffar, så beklagar jag att herr
Öhman genom sitt anförande tyvärr har
bekräftat det; motionärerna har inte förstått
vilken innebörd deras förslag har,

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Om avgivande av en neutralitetsförklaring från Sveriges sida m. m.

och det är vad utrikesutskottet velat
klargöra.

Herr öliman sade att syftet var att
stödja regeringens utrikespolitik. Jag tilllåter
mig att ge ett råd: Om det är allvar
med den saken, så finns det ett mycket
enkelt sätt att tillgodose syftet, nämligen
att frånträda yrkandet i dessa motioner
och ansluta sig till utrikesutskottets
yttrande, som utmynnar i att motionärernas
förslag avböjes med uttryckligt
vidhållande av de grundsatser för Sveriges
utrikespolitik som regering och
riksdag, med stark förankring inom
svensk folkmening, anslutit sig till och
som de utan vacklan bör fullfölja. Det
är mitt råd till herr öhman.

Jag yrkar bifall till utrikesutskottets
utlåtande.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ställde ett par frågor
med direkt adress till herr Sandler, men
han undvek sorgfälligt att besvara dem.

Jag ville från utrikesutskottets ordförande
ha en tolkning av grundprinciperna
för svensk utrikespolitik. I utlåtandet
säges att motionen strider mot den svenska
utrikespolitikens grundprinciper.
Jag ställer än en gång frågan: Är våra
grundprinciper alliansfrihet i fredstid,
neutralitet i händelse av krig? Det skulle
vara intressant att få ett entydigt svar
— ja eller nej — på den frågan.

Herr Sandler vill ha fria händer. Ja,
det förstår jag mycket väl. Herr Sandler
ville ha fria händer också på 1930-talet, när han själv beklädde utrikesministerposten,
och den friheten bestod i
att Sverige fördes till krigets rand, fastän
den svenska folkmeningen var så
starkt för neutralitet, att man tvingades
befria regeringen från en sådan utrikesminister.

Nu vill herr Sandler på nytt ha fria
händer. För vad? Vilken bindning är
herr Sandler rädd för? Är herr Sandler
rädd för att binda oss för neutralitet och
alliansfrihet, eller vad är det fråga om?

Det är dessa enkla frågor, vi har ställt
i vår motion. Jag är ganska övertygad
om att det svenska folket icke hyser nå -

gon rädsla för en sådan bindning. Det
är andra intressen, som spelar in, när
utrikesutskottets ordförande hävdar, att
detta strider mot vår utrikespolitiska
linje.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Herr öhman förstår fortfarande
ingenting av vad den här saken
gäller. Om man befinner sig i den belägenheten,
är det mycket naturligt att
man helst vill tala om någonting annat
än vad vi har att diskutera i dag.

De frågor, som herr Öhman har ställt
till mig, är besvarade i utrikesutskottets
utlåtande. Det behövs endast innanläsningskonst
för den saken.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt
vidare på bifall till motionen I: 402; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa
av Europarådets rådgivande församling
år 1955 vid dess sjunde ordinarie möte
fattade beslut, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 8, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hade på
därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden
från och med den 10 januari 1955 till
och med den 9 januari 1956 i statsrådet
förda protokoll.

Därjämte hade på därom särskilt gjorda
framställningar till utskottet överlämnats dels

utdrag av det över kommunikationsärenden
den 27 januari 1956 förda

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

protokoll i vad det avsåge ärende angående
besvär av kontorsskrivarna Anna
Grahn och Elly Nordensvärd, båda i
Stockholm, i fråga om tillsättande av
en bokhållartjänst vid statens järnvägar;

dels utdrag av det över ecklesiastikärenden
den 17 februari 1956 förda protokoll
i vad det avsåge ärende angående
indragning av ett antal prästerliga tjänster
inom Stockholms stift, m. m.

Utskottets nu föreliggande memorial
var indelat i tre särskilda, med A—C betecknade
punkter.

I punkten A hade utskottet anmält, att
vid den granskning av nyss omförmälda
protokoll och övriga handlingar, som i
överensstämmelse med grundlagens föreskrift
av utskottet företagits, anledning
icke förekommit att mot någon ledamot
av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

I punkten B hade utskottet anmält, att
granskningen ej heller givit utskottet anledning
till anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot någon ledamot av statsrådet.

I punkten C hade utskottet, under erinran
om sina i tidigare dechargememorial
gjorda uttalanden i ämnet, förklarat, att
utskottet finge ånyo understryka betydelsen
av att sådana åtgärder vidtoges
att — där ej synnerliga skäl till annat
föranledde — författningar kungjordes i
Svensk författningssamling i god tid före
ikraftträdandet.

Vid punktvis skedd föredragning av
förevarande memorial lades detsamma
till handlingarna.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar
mot vissa statsråd

Vid punkten B av memorialet funnos
fogade sex särskilda reservationer, innefattande
avslagna yrkanden om anmälan
enligt § 107 regeringsformen mot
vissa ledamöter av statsrådet, nämligen

I) av herrar Weiland, Raynar Bergh,
Håstad, Swedberg och Svensson i Ljungskile; II)

av herr Dahlén;

III) av herrar Weiland, Ragnar Bergh,
Ollen, Håstad, Svensson i Ljungskile,
Nordkvist i Kalmar och Stenberg, vilka
ansett, att utskottet bort göra anmälan
mot föredragande departementschefen,
statsrådet Sträng, med anledning av
Kungl. Maj:ts enligt protokollet över finansärenden
för den 30 december 1955
fattade beslut att godkänna vissa med
Äutomobilhandlarförbundet, Cykel- &
sporthandlarnas riksförbund samt Sveriges
radiohandlares riksförbund träffade
överenskommelser om regler för avbetalningshandeln; IV)

av herrar Yngve Nilsson, Håstad,
Swedberg, Svensson i Ljungskile och
Hammar, vilka ansett, att utskottet bort
göra anmälan mot föredragande departementschefen,
statsrådet Persson, med
anledning av Kungl. Maj:ts enligt protokollen
över ecklesiastikärenden för den
20 maj 1955 och den 17 februari 1956
fattade beslut i ärenden angående indragning
av ett antal prästerliga tjänster
inom Stockholms stift m. in.;

V) av herr von Friesen;

VI) av herr von Friesen.

Därjämte hade vid punkten C av memorialet
fogats tre reservationer, avseende
avslagna yrkanden angående omförmälan
av vissa ärenden, nämligen

I) av herrar Englund, Weiland, Yngve
Nilsson, Swedberg, Svensson i Ljungskile
och Nordkvist i Kalmar samt fröken
Wetterström, vilka ansett, att utskottet
bort göra ett uttalande rörande handläggningen
av nådeärenden, innehållande
bland annat, att chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg,
bort kunna utan dröjsmål i väsentliga
delar tillmötesgå av riksdagen i skrivelse
den 25 maj 1955 framförda önskemål
i ämnet;

II) av herrar Yngve Nilsson och Nilsson
i Göingegården; samt

III) av herrar Ollen, Yngve Nilsson,
Håstad, Svensson i Ljungskile, Hammar
och Stenberg.

Angående dessa reservationer yttrade
nu:

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. reservationsvis

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Med anledning av det
ecklesiastikärende, som är upptaget i
konstitutionsutskottets memorial nr 8
under punkten IV, ber jag att få anföra
följande.

År 1953 avlämnade pastoratsindelningssakkunniga
sitt betänkande med
förslag till allmänna riktlinjer för pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga
organisationen. De angav
därvid vissa normer för bl. a. tätortspastoraten,
och de föreslog, att det vid
en folkmängd av 2 000—4 000 invånare
skulle finnas en prästerlig tjänst, vid en
folkmängd upp till 9 000 två prästerliga
tjänster, vid en folkmängd upp till 15 000
tre tjänster, vid en folkmängd upp till
22 000 fyra tjänster och vid en folkmängd
upp till 30 000 fem tjänster. Statskontoret,
som hade detta ärende på remiss,
gick ett steg längre och föreslog att
på varje prästtjänst skulle finnas ytterligare
cirka 1 000 invånare samt att storstadspastoraten
i vissa fall skulle kunna
utökas till 45 000 invånare med ett antal
av sex prästtjänster. Svenska pastoratens
riksförbund svarade i sitt yttrande, att
varje prästtjänst borde ha 1 000 invånare
mindre än vad de sakkunniga föreslagit.
Yttrande inhämtades vidare av 1953 års
kyrkomöte, som framhöll, att jämkningar
i de av de sakkunniga föreslagna normerna
vore nödvändiga, om icke församlingsvården
skulle komma att eftersättas.
I övrigt anslöt sig kyrkomötet till de sakkunnigas
förslag.

Den 20 maj 1955 fattade Kungl. Maj:t
på föredragning av statsrådet Persson
beslut om att Brännkyrka och Enskede
församlingar i Stockholm skulle uppdelas
i sex nya församlingar. Denna indelning,
som skulle träda i kraft vid årsskiftet
1956/57, innebar i stort sett ett avsteg
från de normer, som hade anvisats
av pastoratsindelningssakkunniga och
som även godkänts av 1953 års kyrkomöte.

Redan vid starten får fem av de nybildade
församlingarna ett betydligt större
invånarantal än vad som rekommenderats
av de sakkunniga såsom varande det
högsta tänkbara, nämligen 30 000. Tre av

framställda anmärkningar mot vissa statsråd

församlingarna får t. o. in. större antal
invånare än det av statskontoret förordade
antalet, 45 000, och det säger kanske
inte så litet i detta sammanhang. Den
största av församlingarna blir Hägersten
med 65 500 invånare och med 11 000 invånare
på varje prästtjänst. Det lär nog
vara mycket svårt, för att inte säga omöjligt,
att få det kyrkliga arbetet att fungera
tillfredsställande i en så pass stor församling.
Hur skall man hinna med de
olika förrättningarna? Jag tror inte någon
vill att vare sig vigsel, dop eller
jordfästning skall utföras på löpande
band eller såsom kollektivförrättning.
Dessa förrättningar har av ålder varit
familjernas interna högtid, om det varit
glädje eller sorg, och det bör de nog få
förbliva även för framtiden.

Den nya indelningen tycks sålunda redan
från början vara otillfredsställande,
och konsekvensen av densamma är anmärkningsvärd
därigenom, att samtidigt
som detta beslut genomfördes med resultat
att antalet prästerliga tjänster ökade
med 10, fick kammarkollegium i uppdrag
att förbereda en indragning av ett
motsvarande antal prästerliga tjänster i
övriga delar av Stockholms stad och
Stockholms stift. Kammarkollegium
framlade omsider sitt förslag, och regeringen
beslöt den 17 februari 1956 att
indraga 9 tjänster. Det hela innebär således,
att Kungl. Maj:t här genomfört en
organisation, som både vad gäller församlingarnas
folkmängd och antalet invånare
per prästtjänst innebär ett åsidosättande
av såväl tidigare praxis som
1953 års kyrkomötes uttalande. Det ser
också ut, som om villkoret för deii nya
indelningen i Stockholm vore, att de
prästerliga tjänsternas antal inte finge
öka, trots den folkökning som förekommit.
På varje prästtjänst kommer enligt
förslaget 7 425 invånare mot av de sakkunniga
föreslagna 6 000 ocii enligt tidigare
praxis 5 000 invånare. Allvarliga invändningar
liar rests av kammarkollegiet
och domkapitlet mot denna nya
princip, som icke prövats av riksdagen.

Enligt reservanternas uppfattning har
lid dessa beslut tillämpats principer,
som ej haft stöd i tidigare praxis eller i

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

riksdagens uttalande och som försvagat
den kyrkliga organisationen i Stockholms
stad och Stockholms stift. Vi har
därför ansett, att en anmälan borde göras
jämlikt § 107 regeringsformen mot
föredraganden av dessa ärenden, statsrådet
Persson.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord med anledning av vad som
förekommer i reservationen nummer III.

Vi har på senare tid, kanske mest under
kriget, alltmer fått bevittna, att
Kungl. Maj:t träffat frivilliga överenskommelser
med näringslivet. När jag nu
tar upp dessa s. k. frivilliga överenskommelser
till någon liten granskning,
gör jag detta på grund av vad som förekommit.
Redan från början vill jag dock
fastslå, att det i vissa situationer kan
vara naturligt och praktiskt fördelaktigt
med en överenskommelse, som får formen
av ett avtal mellan två parter. Men
detta får inte enligt min mening bli en
väg till nya former av lagstiftning och
därför användas vid alla möjliga tillfällen.
Med anledning av ingångna s. k.
frivilliga överenskommelser rörande avbetalningshandeln,
så vill jag framföra
några synpunkter, som torde böra beaktas.

I regel förhåller det sig väl så, att ena
parten, organisationen, redan från underhandlingens
början är i underläge,
och därför kan man kanske säga, att
utgången är på förhand bestämd. Den
andra parten kan ju alltid, när det anses
behövligt, ta fram lagstiftningshotet.
Ett avtal bör ju bygga på ömsesidigt förtroende
mellan någorlunda likställda
parter. 1 annat fall blir det ju ej ett avtal
utan ett diktat från ena partens sida.
Här kommer också konsumenternas intressen
in i bilden. Det kan vara fråga
om en konkurrensbegränsande åtgärd.
Kan det inte här också vara fråga om
mera våld än nöden kräver? Någon dispensregel
har man inte ansett sig böra
taga med i avtalet. Men däremot har man
gått så långt, att även den som icke är
medlem av den organisation, som staten

underhandlar med, skall genom organisationens
försorg avkrävas förbindelse
att utgiva skadestånd, om han bryter det
mellan staten och organisationen träffade
avtalet.

I punkten 12 i avtalet heter det bl. a.:
»Vid ingåendet av denna överenskommelse
förutsattes, att om avbetalningshandeln
av lagstiftaren göres till föremål
för reglering i penningpolitiskt syfte,
lagstiftningen icke skall göras tilllämplig
på bilhandlare, som omfattas av
avtalet.» Sålunda är lagen på förhand
satt ur funktion för vissa medborgare.
Kan det vara riktigt? Jag tror, att man
kan ställa den frågan.

Om detta skriver en framstående jurist
i tidskriften »Ekonomen» några
tänkvärda ord, som jag skall be att få
citera. Han säger: »När staten reglerar
genom lagstiftning, inberäknat fullmaktslagstiftning,
uppträder den gentemot företagarna
och andra, vilkas intressen beröres,
som opartisk och ensam bestämmande,
såsom suverän inom de gränser
som det demokratiska statsskicket ger.
När staten reglerar genom ''förhandlingar’
och ''frivilliga överenskommelser’ använder
den ett förfarande för statlig
verksamhet för vilket inga skrivna regler
finns. Men efter mönster från andra
håll borde den inte möta den organisation,
vars medlemmars intressen är på
tapeten, såsom suveränen sin undersåte
utan såsom en part vilken överlägger
med sin motpart om hur man på bästa
sätt och i samförstånd skall ordna en
gemensam angelägenhet. Men detta gör
staten ofta inte. Tvärtom har det förekommit
att statens företrädare kommit
till ''förhandlingarna'', rustade med suveränens
maktmedel och med mer eller
mindre öppet visad avsikt att använda
dem i samma ögonblick som organisationen
visar ansatser att bli obekväm
att ''förhandla'' med.»

Vidare säges det: »För att det skal)
vara någon mening med förhandlingar
har man rätt att förutsätta, förutom att
de skall föras mellan jämbördiga parter,
att utgången av dem icke skall vara given
på förhand.»

Vidare säges följande: »Var och en

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

som är det minsta kritiskt lagd måste
finna situationen vid förhandlingar av
det här slaget bjuda mycket av intresse.
-----Man slås till en början helt allmänt
av att staten lånar sig till att medverka
i ett förfarande som efter gängse
språkbruk är något helt annat än det utges
för att vara. Man är van att utgå från
att staten skall se till att seglande under
falsk flagg i betydelsefulla sammanhang
stävjas, inte främjas. — Sen måste man
göra den reflexionen att vad som åstadkommes
genom ''förhandlingarna’ och de
''frivilliga överenskommelserna’, i varje
fall vid de tillfällen då förhandlingarna
drivs för att undvika en lagstiftning vartill
förslag finnes, är en reglering som
borde genomförts medelst en lag. När
den genomföres på annat sätt framstår
detta såsom stridande mot grundläggande
regler för vår demokratiska samhällsordning.
— De bestämmelser som kommer
att gälla i stället för lagen får inte
karaktär av rätt. De kan genomföras
utan granskning av sakkunniga instanser
och utan riksdagens medverkan.
Gängse garantier för att samhälleliga åtgärder
håller måttet ur tekniska och
rättsliga synpunkter kan sålunda falla
bort. Om rikdagen genom förfarande
med ''förhandlingar'' hålles utanför i frågor,
som bort underställas den i form
av ett lagförslag, förefaller detta innebära
avgöranden utan att allmänheten
genom folkrepresentationen fått tillfälle
att ta sina intressen till vara.

Därmed kommer man in på nästa
egendomlighet i sammanhanget. Staten
''förhandlar'', t. ex. angående reglering av
avbetalningshandeln, med branschorganisationerna,
vilka företräder säljarintressena.
Man kan fråga sig om inte allmänheten
som köpare och konsumenter
har anspråk på att också vara företrädd
vid dylika ''förhandlingar''. Som konsument
lär allmänheten få i en eller annan
form betala priset för den reglering, som
skall genomföras vid ''förhandlingarna''.»

Det är givetvis så, att när man ser
på denna sak, måste man instämma i
vad denne jurist har framhållit med de
här nyss citerade orden.

Herr talman! .lag ber sålunda att få

poängtera att reservanternas ställningstagande
i detta avseende är välmotiverat.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Det som här framförts
av herr Yngve Nilsson, skall jag inte
närmare gå in på, då jag förmodar att
det senare i dag från annat håll kommer
att tas upp till behandling.

Jag har begärt ordet för att med några
ord kommentera det anförande, som herr
Weiland nyss här höll. Det väsentligaste
i herr Weilands kritik var naturligtvis
den del, där han sade att riksdagen var
åsidosatt. Han formulerade det på det
sättet, att man utan riksdagens hörande
stipulerat, att en eventuell lagstiftning
inte skulle göras tillämplig på en viss
yrkesgrupp. Då vill jag först och främst
säga, att när en sådan här överenskommelse
träffas, är det väl självklart, att
riksdagen inte kan vara delaktig när det
sker i den formen. Däremot är det naturligt,
åt! riksdagen får kännedom om
saken och att det anmäles för riksdagen.
Jag vill, herr talman, påpeka att
detta också i vederbörlig ordning bär
skett. Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att det i årets statsverksproposition,
bil. 1 på s. 17, finns en passus
där avbetalningshandeln beröres, då
den allmänna ekonomiska politiken förs
på tal. Där sägs det bland annat följande:
»Med stigande inkomststandard tenderar
konsumtionsutvecklingen, som erfarenheterna
från USA visar, att i ökad
utsträckning baseras på avbetalningsköp.
Det är av vikt att man i god tid får
kontroll över denna utveckling, så att
inte den redan förut tillräckligt stora
efterfrågan på konsumtionsvaror erhåller
en artificiell påspädning genom en
alltför snabbt växande avbetalningshandel.
På grundval av en av stabiliseringsnämnden
i höstas framlagd promemoria
har förhandlingar förts med olika branscher
i syfte att genom överenskommelser
om skärpta villkor ernå cn viss begränsning
av denna handel. Dessa förhandlingar
har nyligen resulterat i överenskommelser
med de i delta samman -

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

hang viktigaste branscherna.» De förhandlingar
som bär förts har sålunda
anmälts för riksdagen, och envar hade
haft möjlighet att i remissdebatten ta
upp detta problem till närmare belysning.

Om sedan herr Weiland menar, "att
Kungl. Maj:t på något sätt har föregripit
riksdagen, vill jag erinra honom om
att det uttalande som har gjorts i samband
med den här överenskommelsen
måste tolkas på det sättet, att Kungl.
Maj:t har sagt, att Kungl. Maj:t inte hav
för avsikt att ta något initiativ i en eventuell
lagstiftningsfråga. Detta har sagts
inte bara till bilbranschen, utan om jag
minns rätt har en liknande passus intagits
i alla de avtal som träffats under
året. På något annat sätt kan detta inte
tolkas. Kungl. Maj:t kan ju inte föregripa
riksdagen, utan Kungl. Maj:t måste
tala å egna vägar, och yttrandet måste
därför tolkas på det sättet, att Kungl.
Maj:t inte har för avsikt att ta något
initiativ i en sådan fråga. Det kan för
övrigt tänkas, herr Weiland, att riksdagen
tar ett initiativ till en sådan lagstiftning,
och då kan Kungl. Maj:t inte
gärna vägra sin medverkan till att lagstiftningen
träder i kraft. Men i så fall
har man uppsägningsklausulen. Jag vill
erinra om att i den överenskommelse,
som kommerskollegium på sin tid träffade
med bilbranschen, var uppsägningstiden
tre månader. Nu har tiden krympt
samman till en månad, vilket naturligtvis
ger Kungl. Maj:t möjlighet att säga
upp avtalet, om en riksdagsbehandling
skulle göra detta nödvändigt.

Sedan sade herr Weiland, att organisationen
befann sig i underläge och att
utgången av förhandlingarna var på förhand
given. Det ger mig anledning, herr
talman, att fråga, hur oppositionen egentligen
vill ha det på den här punkten.
Kungl. Maj:t övervägde ju att föreslå
riksdagen en lagstiftning. Så remitterades
stabiliseringsnämndens förslag till
olika institutioner. De avstyrkte lagstiftning
och menade att man borde gå på
de fria överenskommelsernas väg. Då tillmötesgick
Kungl. Maj:t detta önskemål.
Men inte heller det är bra, utan nu kri -

tiserar man. Därför måste jag fråga, hur
man egentligen vill ha det. Det är ju
ganska lätt att få till stånd en lagstiftning.
Man behöver bara säga upp detta
avtal, så är alla besvärligheter undanröjda.
Man måste också tänka på konsekvenserna
av sina handlingar när man
nu kritiserar det som här är gjort.

Herr PETTERSSON (s):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av det anförande
som hölls av herr Yngve Nilsson. Han
hade önskat, att man hade kunnat rikta
en anmälan gentemot statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet när
det gällde vissa åtgöranden beträffande
prästtjänster här i Stockholm. Det
kan ju kanske vara skäl i att erinra om
vad reservanterna själva säger. De talar
om alt det har varit en kraftig folkökning
i Stockholm, som har utsatt icke
blott den borgerliga utan även den kyrkliga
organisationen för utomordentliga
påfrestningar. Man säger också, att den
inre stadens församlingar på grund av
citybildningen har minskat i folkmängd,
under det att det snabba bebyggandet
av stadens ytterområden lett till att en
krets av församlingar med landsbvgdskaraktär
inom loppet av ett par årtionden
förvandlats till tätbefolkade stadsområden.
Denna förskjutning av befolkningen
har påpekats gång efter annan,
och man har också vid något tillfälle
velat anmärka mot statsrådet för att
han inte vidtagit åtgärder för uppdelning
av vissa församlingar. År 1955
skedde emellertid en uppdelning av
Brännkyrka och Enskede församlingar,
så att sex nya församlingar tillkom, var
och en ett pastorat. I samband med att
man gjorde denna uppdelning tillkom
tio prästerliga tjänster för dessa nya
pastorat. Då uppstod frågan, hur man
skulle kunna få dessa nya tjänster. Vi
vet att det råder prästbrist i det här
landet. Det har gjort, att man har måst
bevilja dispenser för att få fram präster,
och det har sagts mig, alt man i
vissa fall varit tveksam om sådana dispenser
över huvud taget skulle ha läm -

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

nats med hänsyn till vederbörandes
kvalifikationer, men prästbristen har
nödvändiggjort dispenserna. När man
nu skulle tillsätta tio prästtjänster, var
frågan, varifrån man skall få prästerna.
Det måste vara naturligt att det i
detta fall blev förflyttningar. Om det nu
— såsom här i en reservation säges —
har skett en folkmängdsminskning i innerstaden
och en ökning i ytterområdena,
måste det väl vara naturligt att
man gör indragningar där folkmängden
har minskat för att låta prästerna flytta
över till de områden, där folkmängden
har ökat. Det är denna åtgärd som
statsrådet har vidtagit. Jag tycker att
den är riktig och att det inte finns något
som helst skäl att göra någon anmälan
mot den.

Herr NILSSON, YNGVE, (h) kort genmäle: Herr

talman! Med anledning av herr
Petterssons yttrande vill jag framhålla
en sak som jag nämnde redan i mitt
första anförande, nämligen att de nya
församlingar som uppstod vid delningen
av Brännkyrka och Enskede fick så
stor folkmängd att man är rädd för att
det inte skall gå att klara upp administrationen
på ett hyggligt sätt. Vad
det sedan gäller de indragna tjänsterna
i några pastorat mitt i de centrala delarna
av Stockholms stad vill jag säga
att på Kungsholmen blir det ett invånarantal
av över 8 000 per tjänst, i Adolf
Fredriks församling 6 000, i Johannes
5 000 och i Hedvig Eleonora 5 800. Detta
visar efter vad jag kan förstå att
man borde ha gått litet grand varligare
fram. Vi skall ändå betänka att om
prästtjänsternas antal slås ut på antalet
invånare inom det område som det
här gäller, så kommer det ungefär 7 400
invånare på varje prästtjänst.

Jag skulle tro att de uppgifter som
jag framförde står sig vid en noggrann
granskning, och jag har ingen anledning
att ta tillbaka vad jag här har
framhållit.

Herr PETTERSSON (s):

Herr talman! Förhållandet var ju det
att man måste försöka få dessa tio präster
någonstans ifrån. Hade man inte
kunnat vidta dessa åtgärder inom
Stockholms stift måste man ha tagit dem
från ett annat stift, och vi vet att bristen
är lika stor där. Det fanns alltså
ingenting annat att göra.

Vidare skulle jag också vilja säga att
det inte går att göra de jämförelser beträffande
folkmängden som här har
gjorts, därför att det är så mycket som
skiljer mellan Stockholms stad och Göteborg
och det övriga landet när det
gäller arbetsuppgifterna. Här i Stockholm
är ju hela den bokföring som prästerskapet
har att syssla med centraliserad
till ett för samtliga församlingar
gemensamt mantalsverk. Dessutom bär
man här i Stockholm också en mycket
stor icke prästerlig expeditionspersonal.
När man drar fram befolkningstalet för
varje prästtjänst, får man komma ihåg
att man inte utan vidare kan säga att
det skall vara samma antal i Stockholm
som i landsorten, tv detta skulle innebära
att den som innehar en tjänst här
skulle ha färre arbetsuppgifter än den
som tjänstgör utanför Stockholm, och
det kan naturligtvis inte vara riktigt.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja yttra
några ord med anledning av det avvisade
förslag till omförmälan som förekommer
på sidan 42 och följande i utskottets
utlåtande. Denna omförmälan går tillbaka
till ett utlåtande av ett sammansatt
konstitutions- och första lagutskott i fjol.
Den avser justitieministerns handläggning
av nådeärenden.

Detta utskott uppmärksammade att
justitieministern i vidsträckt omfattning
fattade beslut i sådana nådeärenden utan
att högsta domstolen, som har att yttra
sig i dylika fall, hade haft tillgång till
mer än en del av det material som var
utgångspunkten för justitieministerns bedömning
av nådeansökan. Ett sådant yttrande
från högsta domstolen är föreskri -

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

vet i grundlagen, och det är baserat på
en grundlagsparagraf, som är av sådan
ålder att det vid den tidpunkt då den
avfattades, inte fanns den svit av olika
slag av experter som anses ha en sakkunnig
mening i fråga om sådana här
ärenden. Det kunde således vid denna
avfattning inte vara tal om att föreskriva
någon distansordning mellan olika grupper
av sakkunniga. Men jag skulle ta för
givet att om en grundlagstiftare i dag
från samma utgångspunkter som de ursprungliga
grundlagstiftarna skulle ha
haft anledning att överväga distansordningen
mellan olika sakkunniga vid avgivande
av yttrande, så skulle han utan
vidare ha förklarat att det är rimligt att
den högsta juridiska instansen när den
yttrar sig över en sådan där nådeansökan
har tillgång till hela det material
som ligger till grund för prövningen.
Justitieministern kan ju inte få ett kvalificerat
råd av högsta domstolen, om
denna bara har tillgång till en del av de
omständigheter med hänsyn till vilka nådeansökningen
bör bedömas. Jag har försökt
att undersöka processrättsdoktrinen
på denna punkt, men den tycks inte ha
varit inne på dessa frågeställningar. Men
om jag får använda ett uttryck, som juristerna
brukar använda, tycker jag att
det ligger i sakens natur att om högsta
domstolen yttrar sig till ledning för justitieministern,
bör domstolen ha kännedom
om materialet i dess helhet. Det
tyckte också det sammansatta utskottet
i fjol. Man sade i det sammanhanget:
»Om det — undantagsvis — sedan högsta
domstolen avgivit yttrande i ärendet,
skulle framkomma nya upplysningar,
som synas kunna leda till annat bedömande
än förut, bör nytt yttrande inhämtas.
»

Jag var själv med i detta utskott, och
vi var kompakt eniga i utskottet om att
det borde vara på detta sätt.

Jag vet inte varför, men det förefaller
mig som om justitieministern hade något
slags negativ idiosynkrasi i förhållande
till högsta domstolen. Han har
med anledning av utskottets uttalande i
fjol under året ansträngt sig för att försöka
hitta en instansordning vid nåde -

ärendenas bedömning, som skulle göra
högsta domstolens yttrande överflödigt.

Det har utarbetats eu promemoria på
den punkten. Den har varit på remiss
och underkänts av eu rad instanser, så
det förefaller som om det näppeligen
skulle vara möjligt för justitieministern
att gå den vägen. Det är således antagligt,
att högsta domstolen kommer att
vara kvar vid sin nuvarande funktion i
detta ärende, och då har man problemet
i dess ursprungliga gestaltning.

Där finns enligt mitt sätt att se inte
bara den självklara grundsatsen, att den
instans som skall ge ett råd bör få veta
alla fakta som kan influera på rådet, utan
också detta, att även om justitieministern
inte är bunden att följa detta råd är
det av högt värde, att trycket av högsta
domstolens bedömning obrutet kommer
med bland de faktorer som bör få bestämma
nådeinstrumentets handhavande.

Jag har en känsla — jag använder uttryckligen
det ordet, tv jag har inte
grundat min åsikt på ett ingående studium
av alla de uttalanden som justitieministern
kan ha gjort i frågan -— av
att justitieministern är så fångad av uppgiften
att söka genom denna nådepraxis
omvandla den svenska rättsskipningen i
eu riktning som han betraktar som humanare
än den som vunnit uttryck i
strafflagen, att han inte vill vara bunden
av detta auktoritativa avgörande av högsta
domstolen. Jag kan respektera en sådan
åskådning, men jag skulle respektera
den ännu mera om den vore grundad
på en ingående analys av den svenska
brottslighetens orsaker och inte bara
på en ganska löst hopkommen doktrin.

Jag har emellertid, herr talman, inte
bara en saksvnpunkt på detta, utan jag
har också en formell. Här i Sverige är
väl ändå avgränsningen mellan ett särskilt
statsråd och riksdagen när det gäller
huvudreglerna för straffrättens utformning
sådan, att det bör ankomma
på riksdagen att bestämma nya straffregler.
De skall inte regleras i nådepraxis av
en intresserad justitieminister. Xådeinstitutet
är inte avsett att ha denna vidsträckta
användning, och det är därför,
herr talman, jag finner det angeläget —

Onsdagen den 9 maj 1950 fm.

Nr 17

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

jag kan ju inte här ställa något yrkande
— att den enhälliga grundsats åt vilken
det sammansatta utskottet i fjol gav uttryck
också vinner respekt i justitieministerns
kommande handhavande av
nådeinstitutet.

Herr ELFVING (s):

Herr talman! Herr Englund beskyllde
justitieministern för »negativ idiosynkrasi»
i förhållande till högsta domstolen.
Det skulle vara intressant att veta,
hur det är med herr Englund gentemot
justitieministern.

Emellertid utgör det aktstycke som
här föreligger en reservationsvis framförd
omförmälan, icke någon anmälan,
och denna försiktiga hållning visar, att
reservanterna själva är medvetna om
svagheten i underlaget. Jag skulle för
min del vilja säga rent ut att underlag
helt enkelt saknas för någon åtgärd i
detta ärende. Därmed saknas också anledning
att gå närmare in på herr Englunds
principiella resonemang, hur intressant
detta i och för sig än är. Jag
tycker det framgår genom ett enkelt påpekande
av vad som förevarit.

Det utskottsutlåtande från i fjol, som
herr Englund har talat om, utmynnade i
en hemställan att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville ge till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört. Det var alltså
redan då fråga om den vagaste form
av riksdagsskrivelse, som vi har i praxis
här i huset. Denna hemställan bifölls av
riksdagen.

I fråga om föredragningsorganisationen
vid nådeärenden sade utskottet att
detta spörsmål torde böra bli föremål
för närmare övervägande inom justitiedepartementet,
»därvid olika vägar kunde
prövas». Beträffande en ifrågasatt nådenämnd
framhölls det, att det syntes
naturligt att detta spörsmål komme i beaktande
inom departementet i samband
med överväganden som i övrigt torde böra
företagas beträffande nådeinstitutet.

Denna på det stora hela taget mycket
försiktigt formulerade riksdagsskrivelse
ledde till att det inom departementet tillsattes
en utredning angående handlägg 7

Första kammarens protokoll Yr 17

ning av nådeärenden. Denna utredning
ledde till en i början av december månad
i fjol dagtecknad promemoria i ärendet,
som innehöll förslag till väsentliga
ändringar i lagstiftningen om nådeinstitutet.
Dit hörde förslaget att högsta domstolen
icke längre skulle höras utan ersättas
av en särskild nämnd. Beredning
och föredragning av nådeärendena sades
inte vara fullt lämpligt organiserade för
närvarande o. s. v.

Femton myndigheter och sammanslutningar
har därefter yttrat sig över denna
promemoria, och flertalet avstyrkte det
lagförslag som promemorian innehöll.

Med en sådan hållning ifrån remissinstanserna
blev det givetvis ingen proposition
i ämnet till vårriksdagen, men
det behöver ju inte betyda att frågan är
avskriven. Under behandlingen i konstitutionsutskottet
stod det klart, att ett förslag
i ämnet kan väntas inom den närmaste
tiden. Senast nästa års riksdag
kan beräknas ha tillfälle att behandla
frågan.

Att under sådana förhållanden komma
med en kritik, som dessutom inte rör sig
om någonting annat än en omförmälan,
har för majoriteten i konstitutionsutskottet
framstått såsom föga rimligt. Det måste
vara ganska obilligt att kräva en omläggning,
medan utredningen pågår. Den
nya given, om jag så får säga, lades fram
i början av december, den kritiserades
sönder, och man får börja om igen. Att
man då skulle börja experimentera med
tillvägagångssätt, som måhända vid den
slutliga lösningen inte kommer i fråga,
kan ju inte vara att rekommendera.

Det framstår alltså för majoriteten som
om justitieministern haft goda skäl för
att vänta med en omläggning av praxis,
till dess hela fältet kan överblickas i ett
sammanhang, och det kan ju inte bli
möjligt förrän efter slutförandet av ett
ganska vidlyftigt och svårbemästrat utredningsarbete
inom departementet.

Med den ståndpunkten, herr talman,
vill jag säga att det förefaller ganska naturligt
att konstitutionsutskottets majoritet
inte har funnit att ens en omförmälan
kan vara någonting annat än en överloppsgärning
i detta sammanhang.

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Jag vill säga ett par ord
om reservation IV närmast för att kommentera
en del yttranden av herr Yngve
Nilsson. Utskottsmajoritetens talan har
ju redan förts av herr Pettersson. Jag
kan instämma med honom, men jag skulle
också vilja göra ett par tillägg.

Först och främst vill jag säga att herr
Yngve Nilsson och jag säkert är överens
om att vi inte i onödan bör försvaga
den kyrkliga organisationen. Däremot
kan jag inte följa honom och övriga reservanter,
när de påstår att ecklesiastikministern
och regeringen här har infört
nya principer och gått ifrån tidigare
praxis. Herr Yngve Nilsson sade att de
nya församlingar, som har tillkommit
vid omorganisation av Brännkyrka och
Enskede församlingar, från början var
för stora, då invånarantalet överstiger
den maximisiffra, 30 000 personer, som
kyrkomötet en gång uttalat sig för. Ja,
det är riktigt att så är fallet. En av
dem är särskilt stor, nämligen Hägerstens
församling, men vi fick upplysning
om att förberedelser redan vidtagits för
att dela den.

Vad är det för ny princip som har
införts? Har den inte funnits tidigare? Jo,
det förhåller sig faktiskt på det sättet,
att det sedan 40—50 år tillbaka icke vid
något tillfälle förekommit att en församling
i Stockholm med mindre än 35 000
invånare delats upp på två. Många gånger
har de varit betydligt större, ja, ända
till dubbelt så stora, innan en uppdelning
skett. Och hur ligger det till, sedan
uppdelning skett? Då tror man kanske
att församlingarna inte har blivit
större än att de omfattar 30 000 invånare.
Jo, det har vi exempel på att de
har blivit. Vi har ett exempel från år
1917. Då Katarina församling delades,
kom moderförsamlingen att omfatta över
40 000 invånare. Reservanterna har sålunda
inget underlag för påståendet att
här har tillämpats nya principer.

Den andra punkt, som reservanterna
anmärker på, är indragningen av prästtjänster.
Herr Pettersson har redan svarat,
att det är svårt att besätta nya prästtjänster.
Vid omorganisationen av Bränn -

kyrka och Enskede var det inte så lätt
att skaffa prästerliga befattningshavare.
Därför minskades församlingarna i
Stockholms city med nio präster. Det
har man nu anmärkt på. Herr Nilsson
sade att antalet innevånare per präst genom
indragningarna blivit för stort. Det
kan medges att siffran är relativt hög men
man bör beakta de arbetsuppgifter i form
av bokföring m. in. som utöver den andliga
vården åvilar prästerna i glesbygder
jämfört med Stockholm samt skillnaderna
i församlingarnas geografiska
utbredning. Jag vill också erinra om att
kammarkollegium säger, att med beaktande
av det svävande läge, i vilket hela
frågan om den prästerliga organisationen
för närvarande befinner sig, »synes
det kollegiet motiverat att vid bedömande
av möjligheten att indraga prästerlig
tjänst i Stockholms församling utgå
från för handen varande medeltalssiffra
i fråga om relationen mellan präst- och
invånarantalet i staden, alltså 7 425».

Nu är det en ny princip som införts,
säger herr Nilsson, att man i samband
med en omreglering av församlingsväsendet
i Stockholm tillsätter nya befattningar
i vissa områden, där inflyttningen
varit stor, och minskar antalet präster
i andra områden. Nej, det är ingen
ny princip. Om vi ser till tiden från
1913 till 1948, skall vi finna att det har
indragits icke mindre än 62 kyrkoherdetjänster
och 64 komministertjänster utöver
samtidigt inrättade dylika tjänster.
Inte heller på den punkten är det alltså
någon ny praxis eller ny princip som
har införts.

Då invänder herr Nilsson att i ett par
av dessa församlingar, nämligen Kungsholmen
och Matteus, kommer, sedan man
tagit bort en präst i vardera församlingen,
talet 7 425 att överskridas. Det är
riktigt beträffande dessa båda församlingar,
men det gäller inte beträffande de
fyra övriga. Vi får också ta i betraktande
att inom dessa båda församlingar
sjunker folkmängden undan för undan.
Vid det sista årsskiftet visade det sig att
folkmängden under året sjunkit med 540
i Kungsholmen och 935 i Matteus. Ungefär
samma siffror för den årliga minsk -

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

ningen har man haft sedan 1951. Vi kan
därför utgå ifrån att inom något år är
inte befolkningen per präst större än det
tal som jag nyss nämnde.

Man kan inte komma till annan slutsats
än att reservanterna liar mycket svag
grund för sitt yrkande om anmälan. De
åtgärder, som ecklesiastikministern vidtagit,
innebär inte — jag vill särskilt understryka
detta — införande av några
nya principer, som skulle strida mot
praxis eller mot riksdagsuttalanden. Icke
heller kan man väl påstå att vad som
skett här i Stockholm försvagat den
kyrkliga organisationen. Det är väl i stället
så, att tillskapandet av fyra nya församlingar
inom Brännkyrka—Enskedeområdet
har förstärkt denna organisation.

Herr talman! Jag delar sålunda utskottets
uppfattning att någon anledning
till anmälan mot ecklesiastikministern
i här berörda frågor inte föreligger.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Herr Elmgren sade att
alla de frivilliga överenskommelser, som
träffats, var lika. Men i utskottets utlåtande
står det på s. 20 bl. a. följande:
»Inga andra organisationer än Automobilhandlarförbundet
och pianoförbundet
ha ålagts att infordra förbindelser från
icke organiserade detaljhandlare.» De
frivilliga överenskommelser, som träffats,
måste alltså ha varit en smula olika.

Sedan är det ett par andra frågor,
som jag också skulle vilja ställa här.
Först och främst vill jag fråga, om det
inte kan förhålla sig så, att denna metod
med frivilliga överenskommelser
strider mot andan i gällande lagstiftning
om konkurrensbegränsning. Jag vill också
ställa frågan, om inte Kungl. Maj:t
genom dessa frivilliga överenskommelser
har varit med om att skapa en form
av karteller. Åtminstone förefaller det
mig, som om det vore på det sättet. Men
det är kanske inte så särskilt lätt att
klara dessa frågor, så att det klaffar på
alla punkter.

Herr ELMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Tyvärr hörde jag inte
riktigt herr Weilands första fråga. Om

han trodde, att jag sagt, att alla överenskommeler
var lika, var det ett missförstånd.
Jag sade endast, att de på en
punkt — nämligen i fråga om utfästelsen
i lagstiftningsavseende — innehåller
detsamma.

Herr Weilands andra fråga gällde, om
inte Kungl. Maj:t genom överenskommelser
av denna art medverkar till att skapa
karteller. Jag vill då försäkra herr
Weiland, att det trots denna överenskommelse
är möjligt med konkurrens både i
fråga om priser och kvalitet. Det skapas
således inte någon kartell på det sättet.
Jag skulle kunna hålla med herr Weiland
så långt, att om importörer och
distributörer sluter en överenskommelse,
blir det därigenom ett samarbete mellan
dem, som kanske kan lägga grunden
till överenskommelser av annat slag.
Men den risken får vi ta för de fördelar
vi vinner i fråga om inskränkning
i krediterna i denna handel.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Med anledning av att
herr Sigfrid Larsson gjorde gällande, att
några principer inte har ändrats vid
omorganisationen i Stockholm, ber jag
att få citera vad kammarkollegiet anförde
i sitt yttrande den 27 oktober 1955.
Kammarkollegium anför: »Efter vad som
framgår av Kungl. Maj:ts beslut i ärendet
motiveras indragningen i fråga av
den utökning av den prästerliga organisationen,
som skett i Brännkyrka och
Enskede. Den principiella utgångspunkten
synes vara, att det totala antalet församlingspräster
inom stiftet icke får stiga.
Utökningen av organisationen inom
vissa pastorat bör sålunda föranleda
motsvarande minskning av organisationen
i andra pastorat.»

Herr Sigfrid Larsson förklarade vidare,
att antalet invånare i pastoraten inte
ökat nämnvärt. Jag vill då erinra om
att vi har en sakkunnigutredning från
år 1953 och ett kyrkomötesuttalande likaledes
från 1953, som stöder de sakkunniga.
När regeringen emellertid sedan
fattat sina beslut, har den gjort ett
stort avsteg från vad de sakkunniga uttalat.

100

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman! I dessa debattens sista
minuter kan jag inte undertrycka några
reflexioner.

Detta skall ju representera det tillfälle,
då riksdagen utövar sin kontroll över
regeringens ledamöter. Vi ser, hurusom
intresset för denna debatt, som förs i
skuggan av den stora skattedebatten
nyss, inte är särskilt stort från ledamöternas
sida. Regeringsbänken är tom.
Det föreligger dock i detta memorial en
enhällig omförmälan från utskottet. Det
har berättats mig att statsministern har
kommenterat den i andra kammaren.
Han tycker kanske inte att det är behövligt
att göra det i första kammaren. Vad
det kan bero på, vet jag inte. Kanske
beror det på att första kammaren är
mera regeringstrogen än andra kammaren
— kanske beror det på andra omständigheter.

Hur som helst vill jag säga, att om
resultatet av dechargearbetet är magert,
så är detta icke konstitutionsutskottets
fel, utan det beror på systemet. Vi har
haft 39 000 ärenden att gå igenom, och
då förstår kammarens ärade ledamöter,
hur lång tid vi har kunnat ägna åt varje
enskilt ärende. Det måste, som var och
en yet, gå så till, att man delar upp regeringsprotokollet
och sitter och läser
rubrikerna. Det fordras stor intuition
från konstitutionsutskottets ledamöter
för att förstå att bakom det eller det
ärendet kanske finns anledning till anmärkning.

Nej, detta arbete måste läggas om, om
det skall bli något resultat av det hela.
Konstitutionsutskottet kastar ut sitt nät
varje år, och fångsten blir dålig. Det kan
bero på att fiskevattnet inte är vidare
givande, men det kan också bero på att
det nät, som vi använder, har stora maskor
och över huvud taget är bristfälligt.

Jag ville, herr talman, säga detta vid
detta tillfälle. Jag tycker dessa ting någon
gång skall påpekas från konstitutionsutskottets
ledamöters sida.

Herr ELFVING (s):

Herr talman! Med anledning av att
herr Wahlund nyss apostroferade stats -

ministerns frånvaro i kammaren kan jag
upplysa, att statsministern just stod i
andra kammarens talarstol, när den omförmälan,
som herr Wahlund åsyftade,
föredrogs i första kammaren. Att av
statsministern fordra inte endast personlighetsklyvning
utan även personklyvning,
är väl litet för mycket.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Nilsson säga, att han givetvis läste rätt
innantill, då han citerade kammarkollegium.
Faktum kvarstår dock att den
princip, som kammarkollegium tror sig
ha funnit, inte har följts. Det tillsattes
10 prästerliga tjänster, medan det drogs
in 9. Det var alltså inte samma antal.

Sedan hänvisade herr Nilsson till kyrkomötets
förslag. Det är ju bara än så
länge ett förslag. Reservanterna påstår
att en ny princip tillämpats, jämfört
med vad som tidigare skett i liknande
fall. I mitt förra inlägg lämnade jag ett
flertal exempel på att så ej är fallet.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! När den här dechargedebatten
nu håller på att närma sig slutet
skall jag be att få framföra några funderingar
närmast i anslutning till det inlägg
som herr Wahlund gjorde för några
ögonblick sedan. Han gav uttryck åt den
förmodan att då det hela tedde sig en
smula magert, så kunde detta bero på
att fiskevattnet inte var så givande eller
också på att maskorna var litet för
grova.

Jag undrar, om man inte skulle kunna
uttrycka en ganska nära besläktad uppfattning
på det sättet, att det väl ändå
börjar bli mer och mer klart att konstitutionsutskottets
granskning av statsrådens
ämbetsutövning alltmer framträder
som en ruin av någonting ärevördigt förgånget,
någonting som på sin tid fyllde
den avsedda uppgiften. Vår konstitution
förutsätter ju egentligen en latent motsättning
mellan första och andra statsmakten,
och konstitutionsutskottets uppgift
var inte minst att hävda riksdagens
ställning i vårt konstitutionella liv. Nu

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

101

Ang. reservationsvis

ombesörjes den uppgift, som förut var
hela utskottets, till väsentlig del av oppositionen,
ty vad den vidkommer finns
den latenta motsättningen mellan den
första och andra statsmakten kvar.

Den majoritet i riksdagen, som utgör
regeringsunderlaget, behärskar också
konstitutionsutskottet. Vidare förhåller
det ju sig så, att det är utskottet som sådant
som gör anmärkning, och att ett inom
utskottet väckt förslag om en anmärkning
inte betraktas på samma sätt
som en motion, i fråga om vilken utskottet
är skyldigt att redovisa skälen för sitt
avvisande. Därav följer, att reservationsanmärkningen
eller reservationsomförmälan
blir redovisad i trycket men däremot
icke de skäl, som har föranlett majoriteten
att inta sin ståndpunkt. Detta
är någonting som sammanhänger med
utskottets i det fallet något säregna arbetsformer.

Sedan blir det ju såsom i dag en diskussion
i kamrarna. Det anses höra till
etiketten att de statsråd, som reservationerna
sysslar med, inte behöver vara
närvarande i kamrarna. Det har som bekant
inträffat att de gått hem och lagt sig
att sova. Reservanterna motiverar sina
reservationer, och så uppträder majoritetens
talesmän, icke utan att i det fallet
anta skepnaden av regeringens advokater.

Och så slutar det hela med ingenting.
Det slutar med ingenting, inte på grund
av saklighetens tyngdlag, utan på grund
av maktens tyngdlag.

Det kan väl ändå inte råda något tvivel
om att den procedur, som vi kommit
in i, inte motsvarar dechargeinstitutets
uppgift och inte heller är ägnad att stärka
riksdagens ställning i förhållande till
företrädarna för den första statsmakten.
Man skulle kanske också kunna tillägga
att proceduren heller inte precis är ägnad
att förbättra konstitutionsutskottets
undan för undan minskade anseende.
När jag talar om att utskottets anseende
minskat, iir därmed ingenting sagt om
dess personella uppsättning, utan vad
som skett har sin grund i de helt ändrade
förhållanden, under vilka utskottet
numera arbetar.

framställda anmärkningar mot vissa statsråd
Jag skulle alltså vilja komplettera herr
Wahlunds inlägg genom att ge uttryck åt
en önskan att man mera allmänt ville
finna att det nu verkligen vore på tiden
att hela dechargeinstitutet anpassades efter
de ändrade förhållandena. Det är inte
mindre nödvändigt att bevara det nu
än förr. Omständigheterna har fört med
sig att regeringsmakten har blivit starkare
och starkare i vårt land, inte på
grund av innehavarnas kapacitet, utan
på grund av andra omständigheter. Men
om den iakttagelsen är riktig, är det lika
riktigt, att kontrollen är desto nödvändigare.
För min personliga del tror jag
inte att det går att fortsätta så värst länge
till med den sortens dechargedebatter
som vi nu haft under ett flertal år.

Häri instämde herr Arrhén (h):

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Med anledning av herr
Sigfrid Larssons senaste anförande ber
jag att få framhålla att i kammarkollegiets
yttrande av den 27 oktober 1955
också uttalas ordagrant: »Enligt praxis
anses invånarantalet per präst i stad
icke böra överstiga 5 000.» Sedan har
de sakkunniga i sitt utlåtande angivit
ett invånarantal av 6 000, och detta anslöt
sig 1953 års kyrkomöte till. Såsom
Kungl. Maj:t nu har reglerat dessa tjänster,
har man emellertid kommit upp i
ett antal av 7 425 invånare per präst,
och detta måste väl sägas vara ett avsteg
från vedertagen praxis och princip.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att begära ordet med anledning av den
inriktning debatten tagit nu mot slutet.
Jag tänker då inte på herr Yngve Nilssons
anförande utan på de mera principiella
erinringar som gjorts av herr
Wahlund och i synnerhet herr Bergh.
Jag skall emellertid inte gå in på någon
debatt mer med herr Bergh om förhållandet
mellan opposition och majoritet.
Herr Bergh framställde det ju så, att oppositionen
iir den som företräder riksdagen
i dess ursprungliga maktutövning

102

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 195G fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

och att majoriteten använder sig av
makl, oppositionen av saklighet. Den
beskrivningen är alltför förenklad och
grov för att behöva bemötas.

Jag begärde ordet närmast för att säga,
att om man skall debattera dessa saker,
slår man i viss mån in öppna dörrar,
därest man inte i debatten kommer
med några konstruktiva uppslag. En allmän
kritik av dechargeförfarandet är i
denna stund ganska onödig, eftersom
författningsutredningen just fått i uppdrag
att granska dechargeförfarandet.
Att i en sådan stund ta upp en mera
allmän missnöjesdebatt, tror jag
inte är riktigt lyckligt. Skall det vara
någon mening med debatten, måste det
som sagt vara några konstruktiva bidrag
till hur dechargearbetet skall
ordnas i framtiden. Herr Wahlund är
själv ledamot av författningsutredningen,
och jag förmodar att han där kommer
att göra sitt inflytande gällande för att
få till stånd en annan ordning.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Jag kan inte befria mig
från en känsla av stark reaktion mot
herr Berghs yttrande, utan att begära
ordet för att bemöta det. När herr Bergh
kritiserar konstitutionsutskottet och det
arbete, som där utföres, och säger att
majoriteten inte motiverar sin ståndpunkt,
är väl den kritiken tämligen obefogad,
eftersom det enligt gammal praxis
och hävdvunnen mening i detta land
bör vara den som riktar en anmärkning
som också skall motivera den. Den, som
inte har någon anmärkning att framföra,
har icke gjort framställning om
ändring och skall väl därför inte heller
motivera någonting som inte finns.

Sedan talar herr Bergh om konstitutionsutskottets
minskade anseende. Jag
vet inte om det är riktigt, att detta anseende
har minskats, men om så är förhållandet,
måste väl det bero på den
större eller mindre uppskattningen av
de alster som produceras i konstitutionsutskottet,
ocli eftersom herr Berghs
anmärkning framföres i anslutning till
dechargedebatten, måste den gälla de

reservationer som har avgivits i konstitutionsutskottet.
Om han menar att dessa
reservationer minskar konstitutionsutskottets
anseende, bär jag ingen anledning
att opponera mig.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag skulle misstänka, att
om herr Carl Albert Anderson hade tillhört
riksdagen för några år sedan, då
här också diskuterades om slika ting
och man framförde tanken på att konstitutionsutskottets
arbete skulle organiseras
så, att dess dechargebetänkanden
mer anpassade sig efter utlåtandena i
andra ärenden, t. ex. lagfrågor, så skulle
sannolikt hans inlägg icke ha gjorts
i vad det avser den del, där herr Anderson
klandrade mig för att jag påtalade
att de, som läser utskottets utlåtande,
inte får veta motiveringen till att utskottet
avvisar framställda förslag om anmärkning
eller omförmälan. Det är ingen
orimlig tanke, att ett vidhållet förslag
om en anmärkning eller omförmälan inom
konstitutionsutskottet behandlas precis
så som en motion behandlas av ett
annat utskott eller t. ex. en motion i en
kommunallagsfråga behandlas i konstitutionsutskottet.
I sådana fall ger ju utskottet
alltid en motivering för tillstyrkan
eller avslag.

Beträffande vad herr Carl Albert Anderson
hade att säga om mitt yttrande
om konstitutionsutskottets minskade anseende
i vårt parlamentariska liv vill
jag tillfoga att det hela hänger samman
med den utveckling som vi genomlöpt
och som har medfört, att förutsättningarna
för konstitutionsutskottets dechargearbete
radikalt förändrats i och med
parlamentarismens genomförande. Här
är inte fråga om något värdeomdöme
om att vi fått ett parlamentariskt styrelseskick,
men ett faktum är att de förutsättningar
som fanns, när de nuvarande
formerna infördes, var andra än nu sedan
parlamentarismen genomförts. Jag
framhöll redan förut att jag inte har
sagt något ont om de högt ärade ledamöterna
av utskottet, utan vad jag ville
säga var att förutsättningarna för detta

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

Nr 17

103

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd

arbete ändrats så radikalt, att för att
anseendet skall återupprättas och arbetet
bli sådant, som grundlagstiftarna avsett,
måste sannolikt dechargeförfarandet
få helt andra former än det nu har.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Vad som här sagts av
de senaste talarna, professor Wahlund
och herr Bergh, har uppenbarligen
missuppfattats av några talare. Det riktas
alltså här icke någon kritik mot
konstitutionsutskottets personuppsättning
i dag, utan kritiken riktar sig mot
konstitutionsutskottets verksamhet i dagens
konstitutionella miljö. Den situation,
i vilken vi just här i dag befinner
oss, illustrerar nog också detta förhållande
på ett mycket påtagligt sätt: tomma
regeringsbänkar, medan vi ensamma
diskuterar. Hade vi befunnit oss i
en folkrepresentation, som vore utrustad
för att i parlamentarisk mening hålla
en dechargedebatt, skulle regeringsbänkarna
i nuvarande stund ha varit,
om inte fullt besatta, så i varje fall talrikt
besatta, ty regeringsmedlemmarna
måste ju — om de är tjänare åt en parlamentarisk
demokrati — vara intresserade
av vad oppositionen säger. Men
det är icke vår regering. Och varför?
Jo, därför att konstitutionsutskottet liksom
dechargeinstitutet fortfarande lever
kvar i sin 1800-tals miljö och bäres upp
av de föreställningar, som var gällande
omkring år 1809. Herr Bergh har tidigare
erinrat om detta, och det är absolut
riktigt att göra ett sådant påpekande.

Jag har tidigare vid flera tillfällen
fört dessa förhållanden på tal, och jag
minns, att jag vid ett tillfälle t. o. in.
fick ett instämmande i mina synpunkter
från regeringsbänken, som då verkligen
hyste en ensam regeringsledamot.
Men det har inte blivit någon fortsättning
på det, utan man har, med en viss
belåtenhet naturligtvis — det är väl
tröghetslagen, som gör sig gällande —
på regeringsbänken accepterat en under
1800-talets »konstitutionella» regim
utbildad praxis. Därmed har emellertid

hela dechargen och vad därmed sammanhänger
utsatts för faran att do strådöden.

Jag har, herr talman, endast velat
erinra om dessa synpunkter, som tidigare
under mer auktoritativa former
hävdats här i kammaren av professor
Herlitz.

Till sist ber jag emellertid att få uttala
min tillfredsställelse över att hela
detta problem nu verkligen synes bli
föremål för övervägande i den kommitté,
som herr Elmgren nyss talade om.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Jag vill endast tillägga till vad jag
förut yttrade, herr talman, att då jag
begärde ordet med anledning av herr
Berghs yttrande, så var det därför att
jag visserligen inte är främmande för
att man kan diskutera dechargeförfarandet,
men jag anser, att detta problem
är så pass stort och betydelsefullt, att
det inte bör dryftas här i form av onyanserade
stickrepliker och att man på
den grundvalen skall fälla ett värdeomdöme
om det nuvarande dechargeförfarandet.
Såvitt jag har mig bekant —
herr Bergh hänvisade till föregående
diskussioner här i kammaren och i riksdagen,
och jag beklagar att jag inte haft
äran att vara ledamot så länge, att jag
känner till dessa ting annat än genom
vad som stått i pressen — är dock även
detta problem föremål för uppmärksamhet
i författningsutredningen. Antingen
bör man väl då vänta med debatten,
tills utredningens förslag är
framlagt, eller också bör man ta upp
frågan särskilt — och den möjligheten
har ju herr Bergh såsom numera ledamot
av konstitutionsutskottet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

178, med förslag till lag om rätt
att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag),
m. m.; och

nr 180, angående godkännande av en
den 22 mars 1956 avslutad överenskom -

104

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 fm.

melse mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland rörande återställande
av rättigheter på det industriella
rättsskyddets område, m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 234, i anledning av riksdagens år
1955 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
m. m.;

nr 235, i anledning av Kungl. Majtfs
proposition angående försäljning av viss
televerket tillhörig fastighet;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1956/57;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen av -

ser staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1956/57
till avlöningar till personal vid 1956 års
jordbruksräkning m. m.;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av vissa
enligt allmänna resereglementet den 21
november 1952 (nr 735) utgående traktamenten
m. m.; och

nr 241, i anledning av väckt motion
om livränta eller pension åt G. S. Holmberg.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.06.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17

10&

Onsdagen den 9 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Anslag till allmänna läroverken

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt,

I. att riksdagen måtte besluta, att samrealskolorna
i Alingsås, Kungälv, Piteå,
Sandviken och Trollhättan från och med
budgetåret 1956/57 eller den senare tidpunkt,
Kungl. Maj:t bestämde, skulle ombildas
till högre allmänna läroverk med
den linjeorganisation, Kungl. Maj:t bestämde,
skolande ombildningen tillgå sålunda,
att första ringen vid ombildningen
omedelbart upprättades och sedan ytterligare
en ring per år, till dess gymnasiet
vore i sin helhet färdigbildat; allt
under villkor att vederbörande kommuner
åtoge sig att tillhandahålla för respektive
högre allmänna läroverk erforderliga
undervisningslokaler jämte inredning
och möbelutrustning, bostad åt
rektor eller motsvarande kontant ersättning
samt bostad åt erforderlig vaktmästarpersonal
eller, efter Kungl. Maj:ts
medgivande i varje särskilt fall, motsvarande
kontant ersättning;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:100 och 11:92, II:

524 — såvitt nu vore i fråga och i vad
motionen innebure avsteg från Kungl.
Maj:ts förslag — 1:251 och 11:405, I:
252 och 11:412, 11:427, såvitt nu vore
i fråga, samt 1:102 och 11:91,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1956/57, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för de allmänna
läroverken, vilka föranleddes av
vad departementschefen förordat;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1956/57;

c) till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
förslagsanslag av 136 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:251,.
av herr Arrhén, samt 11:405, av herrar
Nestrup och Nihlfors, hade hemställts,
att riksdagen i stället för att lämna det
av Kungl. Maj:t begärda bemyndigandet
måtte besluta sådan ändring i avlöningsstaten
för de allmänna läroverken,
att 379 nya adjunktstjänster i lönegraden
Ca 29 inrättades för budgetåret
1956/57.

I de likalydande motionerna 1:252,
av herr Arrhén, samt II: 412, av herr
Nestrup och fröken Löwenhielm, hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att, i avvaktan på beslut angående
treårig realskola, ytterligare folkskollärartjänster
i lönegrad Ce 23 icke
skulle inrättas vid allmänna läroverk,
högre kommunala skolor, statsunderstödda
privatläroverk och i folkskolan inbyggda
realskollinjer.

Vid punkten hade reservation anmälts
av, utom annan, herr Arrhén, som dock
ej antytt sin mening.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Förevarande punkt innehåller
många olika moment. Bland annat

106

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Anslag till allmänna läroverken

förekommer där ett stycke angående
praktisk lärarutbildning. Skolöverstyrelsen
hade föreslagit inrättande av en hel
rad provårsanstalter — jag tror det var
sex stycken. Kungl. Maj:t har nöjt sig
med att föreslå två anstalter men därutöver
krävt, att en effektivisering och ett
större utnyttjande skulle ske av utbildningen
vid redan befintliga läroanstalter
av detta slag.

Utskottet har inte haft någonting att
erinra emot vad Kungl. Maj:t har anfört
utan har tvärtom understrukit Kungl.
Maj :ts synpunkter. I fråga om nu nämnda
moment skriver utskottet på s. 14 i
utlåtandet: »Med hänsyn till storleken
av det antal icke-ordinarie lärare med
erforderlig teoretisk utbildning, som ännu
icke genomgått praktisk lärarkurs,
finner utskottet det vara synnerligen
önskvärt, att den praktiska lärarutbildningens
kapacitet utökas och icke minst
att detta sker genom ett intensivare utnyttjande
av redan befintliga resurser.»

Det förhåller sig för närvarande på
det sättet, att inte mindre än 1 300 akademiskt
utbildade lärare saknar vederbörlig
praktisk utbildning. Nu är den
siffran inte fullt så avskräckande som
man i första ögonblicket skulle vara böjd
att tro, ty flertalet av dessa är unga lärare
som vill inhämta vissa praktiska erfarenheter,
innan de genomgår den för
deras fortsatta yrkesutbildning så väsentliga
praktiska kursen.

För att återgå till frågan om ett mera
effektivt utnyttjande av redan befintliga
lärarutbildningsanstalter, förutsätter detta
önskemåls förverkligande en sådan
rekrytering av lärarpersonalen vid dessa
anstalter, att i varje fall alla ordinarie
lärare inom ett kollegium kan utnyttjas
för ändamålet. Statsmakterna har ju också
försökt att tillgodose det önskemålet
genom att placera dessa lärare högre på
löneskalan på det sättet, att varje vid
provårsanstalt tjänstgörande ordinarie
lärare — för övrigt även extra ordinarie
lärare — får betalt för två extratimmar
utan tjänstgöring, vilket motsvarar ungefär
två lönegrader extra.

För rekryteringen av dessa tjänster
gäller inte riktigt samma befordrings -

grunder som eljest, och jag skulle vilja
trycka på vikten av att statsmakterna
bättre utnyttjar sin fria möjlighet att
rekrytera dessa läroanstalter. De är ganska
dyra inrättningar på grund av den
extra betalning, som lärarna där får, och
skall utskottets önskemål här kunna förverkligas
— ett önskemål som för övrigt
tydligen delas av Kungl. Maj:t — måste
man tillse, att varje vid praktisk lärarutbildningsanstalt
tjänstgörande lärare kan
begagnas för lärarutbildningen. Man
måste tillse, att där inte finns ett inslag
av lärare, som visserligen lyfter den högre
lönen men som inte har förmåga att
fullgöra den handledande uppgift, som
tillkommer honom gentemot de lärarkandidater,
vilka är hänvisade till läroverket
i fråga.

Jag vill understryka, att den mera fria
befordringsprocedur, som här gäller beträffande
lärarna, även har tillämpning
vid tillsättningen av rektorstjänsterna
vid dessa läroanstalter. Det är av vikt att
man får rektorer, som kan samarbeta
med lärarna och som har förståelse för
och grepp på lärarutbildningen. Får man
bara tillräckligt kvalificerade rektorer,
bör sedan ansvaret läggas på dem, och
vid rekryteringen bör rektorerna i detta
fall ha mera att säga till om än vid andra
läroanstalter. Detta är en fråga, som
inte bara har en pedagogisk innebörd
utan även en ganska stor ekonomisk
räckvidd.

Jag har, herr talman, givetvis intet yrkande.
Jag har bara velat foga dessa reflexioner
till förevarande passus i utskottets
utlåtande.

Herr ARRHÉN (h) :

Herr talman! Jag har vid denna punkt
ett par motioner, som står redovisade
på s. 9 i utlåtandet, vilket föranleder
mig till några kommentarer.

Det var så, att 1952 träffades den s. k.
läroverksläraröverenskommelsen, som då
gick ut på att antalet adjunktstjänster
i Ca 29 i huvudsak skulle motsvara behovet
av ämneslärartjänster i gymnasiet
och i realskolans två högsta klasser,
bortsett från rektors- och lektorstjänster

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17

107

samt lärarinnetjänster i Ca 27. Detta gav
till synes ett visst underlag för tillsättandet
av dessa tjänster. Redan påföljande
år träffade emellertid statsmakterna andra
föranstaltningar, som i viss mån syntes
skära sig mot den föregående år träffade
överenskommelsen, nämligen genom
förhandlingarna inom civil- och
ecklesiastikdepartementen, som ledde
till inrättandet av de s. k. 23-lönegradslärartjänsterna.
Därigenom garanterades
anställandet av ett fixerat antal folkskollärare
i Ca 23, svarande mot behovet i
klasserna 1", 25 och 1‘. överenskommelsen
innebar samtidigt, att de hade möjlighet
att fortsätta sin tjänstgöring antingen
i realskolan eller inom försöksverksamhetens
högstadier.

Detta ledde redan påföljande år till
att stor förvirring uppstod, när det gällde
att tolka 1952 års läroverksläraröverenskommelse.
Statsutskottet konkluderade
alltså redan 1954, att ordalagen i läraröverenskommelsen
inte gav någon
ledning för tolkningen utav den paragraf
det här gällde. Uttrycket fälldes
med anledning av, att skolöverstyrelsen
i det årets petita hade gjort en tolkning,
som kanske bäst stod i överensstämmelse
med vad man även inom läroverkslärarorganisationen
ansåg vara det riktiga.

Formuleringen ansågs emellertid inte
vara otvetydig. Den kunde ge anledning
även till en mer restriktiv tolkning —
de härvid åberopade skälen härför finner
jag ingen anledning att i dag ge mig
in på. Statsutskottet föredrog därför i
det läget — inte utan rätt — att träffa ett
mer salomoniskt avgörande, som visserligen
inte accepterade skolöverstyrelsens
tolkning men knappast heller Kungl.
Maj:ts.

När frågan återkom vid 1955 års riksdag,
förelåg samma läge, nämligen att
skolöverstyrelsen vidhöll sin tolkning av
överenskommelsen från 1952, under det
att departementschefen i det läget tydligen
hade för sin del blivit tveksam och
lovade att för framtiden, när det gällde
att fixera det antal tjänster, som skulle
placeras i Ca 29, hålla kontakt med vederbörande
lärarorganisation, vari utskottet
i fjol livligt instämde.

Anslag till allmänna läroverken

Frågan ligger i år till på exakt samma
sätt. Skolöverstyrelsen har vidhållit
sin tolkning av 1952 års överenskommelse,
departementschefen sin från i fjol,
nämligen att förbehålla sig rätt att senare
fixera antalet tjänster efter överenskommelse
med lärarorganisationerna.

Det är alltså den första av mina motioner,
jag nu talat om. Denna innebär att
jag följer skolöverstyrelsens tolkning —
av förklarliga skäl.

Sedan har vi den andra motionen, som
jag i korthet också här vill omnämna.
Den går ut på att den nuvarande situationen,
särskilt på grund av det nära förestående
införandet av en treårig realskola,
har ryckt undan grunden för de
tidigare avtalen rörande fördelning av
tjänster, vare sig det nu gäller läroverkslärarfronten
eller 23-lönegradslärarsektorn.
Vi säger därför, att det vore bäst
att i år uppskjuta placeringen av 23-1Önegradstjänster
inom den treåriga realskolan,
de inbyggda realskolorna eller
realskolan över huvud taget.

Detta är alltså motionernas innebörd.

Sedan har emellertid andra ingredienser
tillkommit. Det har nämligen under
förhandlingarna i utskottet meddelats
oss, att Kungl. Maj:t just med anledning
av dessa onekligen förvirrade förhållanden
har för avsikt att så snart vardagsmödorna
från denna riksdag är undanstökade
dirigera arbetskraft för att utreda
dessa förhållanden. Detta sker lämpligast
genom upptagande av nya förhandlingar
med respektive lärarorganisationer.
Vid sådant förhållande, som vi
uttrycker oss här, har vi i nuvarande läge
inte direkt anledning till annat än att
konstatera detta. Vi överlämnar dessa
naturligtvis rätt intrikata spörsmål till
bedömande hos Kungl. Maj:t. Vi får möjlighet
att vid en senare tidpunkt ta ytterligare
ställning till sakfrågorna.

Jag har därför, herr talman, intet yrkande.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Då jag tror kammarens
ledamöter är angelägen om att vi nu skall
få så korta överläggningar som möjligt,

108 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Anslag till bidrag till vissa privatläroverk

elever m. m.

vill jag bara hänvisa till utskottets skrivning
på denna punkt och ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 6—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Anslag till bidrag till vissa privatläroverk

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Privatläroverk: Bidrag till
vissa privatläroverk för budgetåret 1956/
57 anvisa ett förslagsanslag av 8 820 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr
Andersson i Dunker m. fl. väckt motion
(11:549), i vilken hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att förevarande anslag
för budgetåret 1956/57 skulle omfatta
även Solbacka läroverk samt höjas med
344 000 kronor till 9 164 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Hamrin-Thorell (I: 254) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Vinge m. fl. (11:417), i vilka hemställts,
att riksdagen beträffande Viggbyholmsskolan
måtte besluta, att bidrag till lärarlönerna
vid gymnasiet skulle utgå
med 78 procent av kostnaderna i stället
för som Kungl. Maj:t föreslagit med två
kronor per elev och dag av läsåret.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
11:549 samt 1:254 och 11:417,
till Privatläroverk: Bidrag till vissa privatläroverk
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 8 820 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Jacobsson och 1 Vidén,
fröken Vinge samt herr Helén ansett, att

— Anslag till studiebidrag åt läroverks utskottet

bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med bifall till motionerna
I: 254 och II: 417 samt med avslag å motionen
11:549, till Privatläroverk: Bidrag
till vissa privatläroverk för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 9 015 000 kronor.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag har på denna punkt
anmält en reservation som avser bifall
till ett motionsyrkande om statsbidrag
till lärarlöner vid gymnasiet i den s. k.
Viggbyholmsskolan. Denna skola arbetar
ju i likhet med många andra privatskolor
under mycket besvärliga ekonomiska
förhållanden, och elevavgifterna är mycket
höga. Skolan står sedan lång tid under
skolöverstyrelsens överinseende, och
den har examensrätt i gymnasiet. Vi har
därför ansett det rimligt att skolan
skulle i statsbidragshänseende komma i
ett något gynnsammare läge än för närvarande.

Därför ber jag, herr talman, att få,
yrka bifall till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets,
hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 18—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28

Anslag till studiebidrag åt läroverkselever
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
angivna ändrade grunder för studie -

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17

109

Anslag till studiebidrag åt läroverkselever m. m.

bidrag åt elever vid vissa läroanstalter,
dels till Studiebidrag och stipendier åt
lärjungar vid allmänna läroverk m. fl.
läroanstalter för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 20 200 000 kronor.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
innebar bland annat, att maximigränsen
för resebidrag till dagligen resande
elev skulle höjas från 25 till 40
kronor per månad.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wolgast (I: 256) och den andra inom
andra kammaren av herr Larsson i
Luttra m. fl. (II: 418), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att höja
maximigränsen för resebidrag till dagligen
resande elever till femtio kronor
samt i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,
dels att Kungl. Maj:t ville låta utreda
frågan om vilken förändring av
stipendier och studiebidrag, som borde
vidtagas för att bringa dessas värde i
bättre överensstämmelse med det aktuella
kostnadsläget, dels ock att Kungl.
Maj:t ville förelägga 1957 års riksdag
förslag i frågan;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lindblom in. fl. (1:421) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:513), i vilka, såvitt här var
i fråga, hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att i enlighet med ett av studiehjälpsnämnden
framlagt förslag studiehjälp
från och med budgetåret 1956/57
skulle utgå jämväl till icke svenska medborgare,
samt att riksdagen med instämmande
i vad i motionerna anförts måtte
till Studiebidrag och stipendier åt lärjungar
vid allmänna läroverk m. fl. läroanstalter
anvisa ett med 800 000 höjt
förslagsanslag av 21 000 000 kronor.

Det i motionerna 1:421 och 11:513
framställda förslaget om anslagshöjning
avsåg en höjning av maximigränsen för
resebidraget till dagligen resande elev
till 46 kronor för elev, som åtnjötc en -

bart frukostbidrag, och 40 kronor för
elev, som åtnjöte både frukostbidrag och
bidrag till ytterligare en måltid.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 256 och II: 418 samt
1:421 och 11:513 —- sistnämnda båda
motioner såvitt här vore i fråga —

a) godkänna av departementschefen
angivna ändrade grunder för studiebidrag
åt elever vid vissa läroanstalter;

b) till Studiebidrag och stipendier åt
lärjungar vid allmänna läroverk m. fl.
läroanstalter för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 20 200 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Ohlon, Sundelin, Jacobsson, Malmborg i
Skövde och Widén, fröken Vinge samt
herr Helén, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:421 och 11:513,
såvitt här vore i fråga, ävensom med avslag
å motionerna I: 256 och II: 418,

a) dels godkänna i reservationen angivna
ändrade grunder för studiebidrag
åt elever vid vissa läroanstalter, dels ock
besluta att i enlighet med förslag av studiehjälpsnämnden
studiehjälp från och
med budgetåret 1956/57 skulle utgå jämväl
till icke-svenska medborgare;

b) till Studiebidrag och stipendier åt
lärjungar vid allmänna läroverk m. fl.
läroanstalter för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 21 000 000 kronor.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Denna punkt avser anslag
för studiebidrag och .stipendier åt
lärjungar vid allmänna läroverk och
motsvarande läroanstalter. Det är en anslagspost
som tillkom 1946 och som har
vuxit kraftigt under årens lopp. Även i
år har Kungl. Maj:t äskat ett ökat belopp
för ändamålet.

Ilo

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Anslag till studiebidrag åt läroverkselever m. m.

Bland de elever som inte kan komma
i åtnjutande av studiebidrag från statsverket
befinner sig icke-svenska medborgare.
Efter den flodvåg som gick
fram över Balticum under det senaste
världskriget hamnade en massa baltiska
flyktingar här i Sverige, och ett stort
antal barn till dessa flyktingar befinner
sig vid våra offentliga läroanstalter. Flertalet
av dessa balter har fått svenskt
medborgarskap, och deras barn kan då
komma i åtnjutande av studiebidrag och
stipendier från det här anslaget. Men av
en eller annan anledning finns det kvar
ett antal balter, som icke vunnit svenskt
medborgarskap, beroende på att de har
kommit in i landet senare eller av andra
skäl. Även deras barn frekventerar våra
läroanstalter, och de får ingenting trots
att de ofta befinner sig i sämre ekonomiskt
läge än kamrater vilkas föräldrar
har vunnit svenskt medborgarskap.

Jag har haft tillfälle att följa en hel
rad baltiska flyktingbarns vandring genom
läroverk och kunnat konstatera att
här är fråga om ett gott inslag i det
svenska samhället. Studiehjälpsnämnden
har begärt att anslaget skulle vidgas, så
att även denna kategori av elever skulle
få del av understödet, och en motion har
avlämnats i överensstämmelse med
nämndens hemställan.

Under denna post utgår anslag för olika
ändamål, bl. a. i form av resebidrag
till elever som reser till och från läroverksorten,
elever som ofta är svårt handikappade
jämfört med sina kamrater.
På grund av prisförhöjningarna har det
visat sig, att maximigränsen för resebidrag
till dylika elever inte längre kan
behållas. Studiehjälpsnämnden har också
begärt att den skall höjas. I en av de
motioner, som här har väckts, yrkas likaledes
bifall till studiehjälpsnämndens
förslag. Tyvärr skulle uppfyllandet av
dessa önskemål kräva ganska mycket
pengar, och därför har Kungl. Maj:t varit
restriktiv, i varje fall i år.

Utskottet har behjärtat motionärernas
önskemål och sagt, att goda skäl kan anföras
för en utvidgning av kretsen av
de studiehjälpsberättigade. Utskottet tänker
då främst på de utländska eleverna.

Enligt utskottets mening är det önskvärt
med ett snart och positivt ställningstagande
till nämndens förslag i denna
del. Även i frågan om resebidragen ställer
sig utskottet positivt utan att dock
begära anslag utöver vad Kungl. Maj:t
har äskat.

Sådan begäran har framställts i en
reservation under denna punkt, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill bara säga, att
denna anslagspost har under relativt få
år kommit upp i så pass stort belopp
som 20 200 000 kronor — den har enbart
i år ökat med 800 000 kronor.

Jag kanske också får säga, att jag har
varit med i studiehjälpsnämnden och
begärt att även ungdomar från andra
länder skulle få de här stipendiemöjligheterna.
Men jag förstår att det är
svårt att tillfredsställa alla krav under
samma år, och därför har jag för min
ringa del måst böja mig för de propåer
som departementschefen här har redovisat.
Det är dock riktigt som herr Ohlon
säger, att vi i utskottet har varit fullständigt
överens om att detta är ett
behjärtansvärt ändamål, och vi hoppas
att departementschefen så fort ske kan
kommer med ett positivt förslag i detta
avseende.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag vill inte låta stå alldeles
oemotsagt ett yttrande av herr Ohlon,
som jag inte anser vara riktigt. Han
sade, att man har kommit på det klara
med att maximum för resebidragen inte
är tillräckligt, men att Kungl. Maj:t
varit alltför njugg.

Det är väl ändå, herr Ohlon, att ställa
saken på huvudet. Under flera år har
vi nu haft ett maximum av 25 kronor
per månad. Den kungl. propositionen i
år höjer detta till 40 kronor per månad.
Men inom studiehjälpsnämnden har man

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17

111

Anslag till stipendier för studier genom korrespondens m. m.

resonerat så, att den som behöver två
måltider på skolorten skulle få nöja
sig med dessa 40 kronor, medan den
som inte behöver två måltider i stället
skulle kunna få mellanskillnaden såsom
ett ökat resebidrag. Detta kan inte vara
riktigt, herr Ohlon. Den 46-kronorslinje,
som herr Ohlon m. fl. har motionerat
om, har ganska ringa fog för sig.

För övrigt vill jag säga i denna kammare
liksom jag i morse sade i andra
kammaren, att det inte gäller för oss att
försöka uppmuntra barnen att resa hur
långt som helst dagligen. Det tål nämligen
inte deras skolarbete vid, utan man
får i stället försöka inackorderingslinjen.

Vad sedan beträffar resonemanget om
de studerande, som inte har svenskt
medborgarskap, instämmer jag helt och
fullt i vad herr Näsström anförde ur
studiehjälpsnämndens synpunkt, nämligen
att det är önskvärt att vi här går
längre. Men jag har inte kunnat finna
att fullt underlag och tillräcklig utredning
föreligger för att gå längre i år. Vi
har dock för de senaste åren gjort vissa
utvidgningar även här, och vi undersöker
möjligheterna till reciprocitet med
vissa främmande länder, främst de nordiska.
Går detta i lås, finns det större
möjligheter att snart nog ta ytterligare
steg.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 29

Anslag till stipendier för studier genom
korrespondens m. m.

Under punkten 233 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungi. Maj:t föreslagit riksdagen att dels
medgiva, att för budgetåret 1956/57

finge till stipendier, som under denna
punkt avsåges, utdelas högst 95 000 kronor,
dels till Stipendier för studier genom
korrespondens och vid enskilda
realskolor med kombinerad undervisning
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
reservationsanslag av 50 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Kristiansson m. fl. (I: 253) och den andra
inom andra kammaren av herr Johanson
i Västervik m. fl. (II: 432), i vilka
hemställts,

att riksdagen enligt studiehjälpsnämndens
i statsverkspropositionen refererade
förslag måtte besluta höjning av de
ur förevarande anslag utgående stipendierna,
innebärande

I. beträffande korrespondensstudierna

a) en höjning från högst 250 till högst
300 kronor av det årliga stipendiebeloppet,

b) ett fastställande av det antal stipendier,
som finge utgå till varje stipendiat,
till fyra vid studier för realexamen
och fem vid studier för studentexamen
och

c) införande i stället för det förhöjda
belopp av 450 kronor, som nu kunde
utgå vid deltagande i preparandkurs under
sista studieåret, av ett engångsstipendium
(utöver årsstipendierna) av 600
kronor för deltagande i dylik kurs;

II. beträffande studierna vid enskilda
realskolor med kombinerad undervisning
en höjning från högst 350 till 450
kronor av det årliga stipendiebeloppet,

samt att riksdagen måtte medgiva, att
för budgetåret 1956/57 finge till stipendier,
som under denna punkt avsåges, utdelas
högst 125 000 kronor;

dels ock de likalydande motionerna
1:421 av herr Lindblom in. fl. och
II: 513 av herr Ohlin m. fl., i vilka, såvitt
här var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte med godtagande av studiehjälpsnämndens
förslag i fråga om an -

112

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Anslag till stipendier för studier genom

slagsbeloppets storlek dels medgiva, att
för budgetåret 1956/57 finge till stipendier,
som under denna punkt avsåges,
utdelas högst 125 000 kronor, dels till
Stipendier för studier genom korrespondens
och vid enskilda realskolor med
kombinerad undervisning för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag av
SO 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 253 och II: 432, till
den del de innebure avsteg från Kungl.
Maj:ts förslag, samt motionerna 1:421
och II: 513 —- såvitt här vore i fråga —

a) medgiva, att för budgetåret 1956/57
finge till stipendier, som under denna
punkt avsåges, utdelas högst 95 000 kronor; b)

till Stipendier för studier genom
korrespondens och vid enskilda realskolor
med kombinerad undervisning för
budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Ohlon, Sundelin, Jacobsson, Malmborg i
Skövde och Widén, fröken Vinge samt
herr Helén, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
med bifall till motionerna 1:4?1
och II: 513, såvitt här vore i fråga, samt
till motionerna 1:253 och 11:432,

a) dels godkänna i reservationen angivna
ändrade grunder för stipendier
för studier genom korrespondens och
vid enskilda realskolor med kombinerad
undervisning, dels ock medgiva, att för
budgetåret 1956/57 finge till stipendier,
som under denna punkt avsåges, utdelas
högst 125 000 kronor;

b) till Stipendier för studier genom
korrespondens och vid enskilda realskolor
med kombinerad undervisning för
budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 80 000 kronor.

korrespondens m. m.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Sedan ett antal år utgår
även stipendier för studerande som bedriver
sina studier genom korrespondens
eller genom kombinerad korresspondensundervisning
och annan undervisning.
För det allmänna är detta
en billig studieform, och jag tror att
för dem som lämpar sig för egna studier
är det en mycket nyttig form av
utbildning; de lär sig nämligen på ett
tidigt stadium att själva organisera och
sköta sina studier. Jag skulle tro att
erfarenheterna visar, att de som privatistvägen
kommit fram till real- och
studentexamen har klarat sig ovanligt
bra senare i livet, inte minst därför att
de tidigt blivit vanda vid självständigt
arbete.

Staten har, som sagt, sedan några år
utdelat stipendier för detta ändamål,
och studiehjälpsnämnden har nu begärt
ett ökat anslag. Departementschefen säger,
att också enligt honom finns vissa
skäl för ytterligare höjning av denna
anslagspost, och utskottet stryker under
att det finns mycket starka skäl för en
förbättring av studiehjälpen åt detta
elevklientel. Utskottet nöjer sig emellertid
med att förutsätta, att Kungl. Maj:t
skall närmare överväga frågan och komma
med de förslag till förbättringar som
ett sådant övervägande kan leda till.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid detta ämne, herr talman, utan jag
inskränker mig att yrka bifall till vad
i reservationen till den förevarande
punkten anförts.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Ohlon säger, att detta är ett mycket behjärtansvärt
ändamål, och utskottet säger
också i sin skrivning att det »förutsätter,
att Kungl. Maj:t efter närmare
överväganden av vilka förbättringar, som
kunna vara erforderliga och möjliga, för
riksdagen framlägger förslag i ämnet».

Jag tycker för min del att vi skulle ha
kunnat enas i avdelningen och i utskottet,
men nu har så inte blivit fallet, utan
här har anförts en reservation från folk -

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17

113

Anslag till inrättande av skolhem vid högre läroanstalter

partihåll. Men man får ingenting för intet,
och ett bifall till denna skulle betyda
en anslagshöjning på 70 000 kronor. Jag
vill uttrycka den förhoppningen att man
skall komma fram till en anslagshöjning
så fort ske kan, men nu ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 30

Anslag till inrättande av skolhem vid
högre läroanstalter

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna II: 380
samt 1:421 och 11:513 — sistnämnda
båda motioner såvitt här vore i fråga —
till Bidrag till inrättande av skolhem fot1
lärjungar vid högre läroanstalter för
budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 1 200 000 kronor.

I motionen II: 380, av herr Holmberg,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till bidrag för inrättande av
skolhem vid högre läroanstalter anvisa
ett reservationsanslag på 3 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 421, av
herr Lindblom in. fl., och II: 513 av herr
Ohlin m. fl., hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte med godtagande
av i motionerna föreslagen ändring
av anslagets benämning för budgetåret
1956/57 anvisa ett belopp av
3 000 000 kronor med bemyndigande för
Kungl. Maj:t att medgiva bidrag inom
en medelsram av 5 000 000 kronor, samt
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning fac 8

Första kammarens protokoll 1956. Nr 17

träffande behovet av elevhem på längre
sikt.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Sundelin, Jacobsson,
Malmborg i Skövde och Widén,
fröken Vinge samt herr Helén ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
med bifall till motionerna II: 380,
såvitt gällde anslagsbeloppet, samt I: 421
och II: 513 — sistnämnda båda motioner
såvitt här vore i fråga —

a) medgiva, att bidrag, som avsåges
under denna punkt, finge under budgetåret
1956/57 beviljas inom en bidragsram
av 5 000 000 kronor;

b) till Bidrag till inrättande av skolhem
för lärjungar vid högre läroanstalter
för budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Ecklesiastikministern
yttrade nyss när det var fråga om ökade
resebidrag, att det inte var lämpligt, att
elever som bor för långt borta från hemorten
företog dagliga resor mellan hemorten
och skolorten.

Jag kan för min del understryka vall
departementschefen här yttrade. Man
kan inte dagligen resa hur långt som
helst. Men enda möjligheten för sådana
elever — det är främst landsbygdselever
—• att få högre skolutbildning är att
skaffa sig inackordering.

Förr i världen var det inga svårigheter,
åtminstone inte vid de gamla stiftsläroverken,
att få inackordering under
realskole- eller gymnasietiden. Det fanns,
om inte annat, långa rader av änkor, som
hade sina hem öppna för studerande
ungdom och som hade sin bärgning på
denna verksamhet. Den sortens verksamhet
har alltmera försvunnit, och det har
blivit allt svårare för ungdomar ifrån
andra orter än skolorten att erhålla inackordering.
Då har man i stället trätt
emellan med skolhem, som kan ta emot
ett större antal elever. Det är särskilt
i vissa landsändar, som ett sådant behov

114

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Anslag till kurser för folkskollärare m. fl.
av skolhem förefinns. Staten lämnar anslag
för inrättandet av skolhem, men anspråken
på ytterligare skolhem har långt
ifrån kunnat uppfyllas.

Jag tror att vi här möter en av de
mest angelägna sakerna inom denna huvudtitel.
Vi kan inte inrätta högre skolor
överallt i bygderna, utan ett stort antal
landsbygdselever och andra får ty sig
till tätorter, där det finns högre skolor.
Detta kommer att bli fallet även efter det
att enhetsskolan har genomförts.

Det är visserligen fråga om stora pengar,
men jag tror att det är pengar som
kommer att väl förränta sig. Jag vill i anslutning
till statsrådet Perssons yttrande
nyss om att man inte skall låta eleverna
resa hur långt som helst yrka bifall till
reservationen under denna punkt.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Inga delade meningar råder
mellan herr Ohlon och mig om behovet
av flera skolhem. Vi har också
varje år haft ett anslag på riksstaten till
detta ändamål. Det har under förra året
ökats och i år föreslagits bibehållet vid
den högre summan.

Jag är emellertid den förste att erkänna
att det hade varit önskvärt med ännu
högre anslag på denna punkt, men det
hade inte varit stor mening i att föreslå
något sådant, då vi vet att byggenskapen
i gemen och ävenledes på detta område
är beroende av vad vi över huvud taget
kan bygga här i landet.

Herr Ohlon befinner sig i den behagliga
situationen att inte behöva föreslå
vad vi skall minska på för att få fram
just detta slag av byggen, men när vi i
regeringen har diskuterat frågan har vi
måst se över hela fältet, och vi har då
kommit till det resultatet att här föreslå
en oförändrad byggnadskvot. Under sådana
förhållanden har jag inte haft någon
anledning att föreslå en höjning av
anslagssumman.

Det är givet att vi så snart det blir
möjligt kommer att öka anslaget på detta
område, men jag hoppas att denna kammare,
liksom tidigare andra kammaren,
med tanke på den investeringsbegräns -

ning som vi har gått in för denna gång
nöjer sig med utskottets förslag.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Efter departementschefens
klarläggande anförande skall jag
nöja mig med att yrka bifall till utskottets
förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med föreliggande yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 31—55

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56

Anslag till kurser för folkskollärare m. fl.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kurser för lärare m. fl. vid läroanstalter
tillhörande folkundervisningen
för budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 566 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Sjöström-Bengtsson och fru Carlqvist
(I: 273) och den andra inom andra kammaren
av fröken Karlsson m. fl. (II:
407), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till fortbildningskurser
för lärare rörande röst- och talrubbningar
anvisa ett anslag av 12 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
fröken Ager och fru Andrén väckt motion
(II: 422), vari hemställts, att skolöverstyrelsen
måtte ges möjlighet att till
föreståndare vid skolmåltidskurser om
en månad respektive sex veckor utbetala
ett arvode av 200 kronor per kurs.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17

115

riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 273 och II: 407 ävensom motionen
11:422, till Kurser för lärare m. fl.
vid läroanstalter tillhörande folkundervisningen
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 566 000 kronor.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Vi är här några stycken,
som vågat oss på att väcka en motion i
enlighet med ett förslag från skolöverstyrelsen
om ett anslag på 12 000 kronor
för att under nästa läsår kunna få till
stånd en kurs för specialutbildning av
lärare för barn med tal- och röstsvårigheter.

Vad det är fråga om för barn behöver
jag väl knappast nämna. Vi hade en
sådan kategori på tal häromdagen; det
var barn med kluvna gommar. Det finns
också läspande barn och barn som inte
kan säga »r» vare sig på uppländskt eller
skånskt vis och barn med andra sådana
lyten, som det tar tid att arbeta
bort. Och det låter sig inte göra om man
inte vet hur det skall gå till.

Nu skulle jag egentligen kunna vara
nöjd med den lilla klapp på axeln, som
utskottet har gett oss. Det har sagt, att
det mycket väl förstår angelägenheten
av vår begäran, men utskottet är ändå
inte berett att biträda det i motionen
framställda yrkandet utan förutsätter,
»att Kungl. Maj:t så snart omständigheterna
det medger till förnyad prövning
upptager spörsmålet».

Jag vill påpeka att det här är fråga
om endast 12 000 kronor för att utbilda
lärare som kan ta hand om dessa barn.
Sedan det inrättats ett social-pedagogiskt
seminarium, som vi kanske får så småningom,
tror jag att denna utbildning
kan förläggas dit, men just i år liar vi
ingen möjlighet att göra något åt saken,
om vi inte får till stånd denna kurs, som
faktiskt kostar endast 12 000 kronor. Och
dessa 12 000 kronor tycker jag sannerligen
inte kan rubba statsfinanserna på
något vis.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna nr 273 i denna kammare
och 407 i andra kammaren.

Anslag till kurser för folkskollärare m. fl.
Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Fru Sjöström-Bengtsson
underströk mycket starkt, att yrkandet
i motionen kostar bara 12 000 kronor.
Det är visserligen sant att denna motion
inte kostar mera än dessa futtiga 12 000
kronor, men vi i statsutskottet har inte
kunnat se saken på det sättet. Vi har
fått se den i ett större sammanhang och
fått räkna ut vad alla motioner kostar
sammanlagt. Det finns säkerligen många
motioner, som kan vara lika behjärtansvärda
som denna men som vi måst avstyrka,
och därför har vi inte heller
kunnat tillstyrka bifall till den här föreliggande
motionens yrkande.

Jag vill också nämna att utskottet har
skrivit mycket välvilligt på denna punkt.
Jag tycker att motionärerna kunnat vara
nöjda med den skrivningen. Andra kammaren
har ju också tagit utskottets förslag.

Jag vill sluta med att uttrycka förhoppningen,
att denna fråga skall kunna
lösas inom en mycket nära framtid.
Jag tror också att det kommer att ske
med den inställning som departementschefen
har till ärendet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Jag har mycket svårt att
nöja mig med bara några vanliga ord!
Jag vill att riksdagen skall anslå 12 000
kronor till ändamålet. Med bara en skrivning
i utskottets betänkande kan vi inte
lära några barn att tala. Men får vi utbilda
talpedagoger för 12 000 kronor,
finns det hopp om att vi skall kunna
hjälpa många av de barn det här är fråga
om.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna 1:273 och 11:407; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till ut -

116

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Anslag till folkbiblioteksväsendet

skottets hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Sjöström-Bengtsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes av
bifall till motionerna I: 273 och II: 407.

Då emellertid fru Sjöström-Bengtsson
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 44.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 57—89

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 90

Anslag till folkbiblioteksväsendet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Understöd åt folkbiblioteksväsendet
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
förslagsanslag av 9 263 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att till Svenska sjömansbiblioteket
skulle liksom för närvarande utgå statsunderstöd
med 45 000 kronor, varav
20 000 kronor utan villkor om tillskott
från annat håll och återstoden under

villkor av minst hälften så stort tillskott
från annat håll.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Osvald (I: 105) och den andra inom
andra kammaren av fröken Vinge m. fl.
(11:94);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Gärde Widemar m. fl. (I: 169) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén m. fl. (II: 408);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Holmquist och Kristiansson (I: 234)
och den andra inom andra kammaren
av herr Netzén m. fl. (11:429);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Arrhén m. fl. (1:269) och den
andra inom andra kammaren av herr
Svensson i Göteborg m. fl. (II: 384), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte anslå
ett belopp av 70 000 kronor till Svenska
sjömansbiblioteket för budgetåret
1956/57, varav 30 000 kronor utan eljest
gällande villkor om visst tillskott från
annat håll.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och motionerna 1:269 och 11:384
ävensom med avslag å motionerna 1:105
och II: 94, I: 234 och II: 429 samt 1:169
och 11:408 — de båda sistnämnda motionerna
såvitt de avsåge medelsanvisning
—• till Understöd åt folkbiblioteksväsendet
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 9 288 000 kronor;

b) i anledning av motionerna I: 169
och 11:408, såvitt de icke behandlats
under a, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet på grund av
motionerna anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström, Pålsson, Einar Persson, Nils

Onsdagen den 9 maj 195C em.

Nr 17

117

Thcodor Larsson och Johansson i Mysinge,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under a hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med avslag å motionerna
1:105 och II: 94, I: 234 och II:
429, 1:269 och 11:384 samt 1:169 och
11:408 — de båda sistnämda såvitt de
avsåge medelsanvisning — till Understöd
åt folkbiblioteksväsendet för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 9 263 000 kronor.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
anslag till olika bibliotek. Utskottet
har varit enigt utom när det gällt
anslaget till sjömansbiblioteket.

Det statliga anslaget till detta bibliotek
utgår för närvarande med 45 000 kronor.
Tillsammans med understöd från
andra håll uppgår medelstillskottet till
97 170 kronor. Den största bidragsgivaren
vid sidan av staten är Svenska sjöfolksförbundet.
Vidare lämnar en hel råd
kommuner bidrag med större eller mindre
belopp. Sedan har vi redarna, som under
förra budgetåret i poster på mellan
50 och 500 kronor lämnade sammanlagt
11 220 kronor i bidrag.

Sjömansbiblioteket tjänar ett mycket
vällovligt syfte. På den punkten har nog
både utskottsmajoriteten och reservanterna
ungefär samma inställning. Men vi
reservanter menar, att redarna kunde ge
större anslag än vad de gjort hittills. Vi
är också rädda för att om staten nu lämnar
ett större bidrag, kommer detta att
hos vissa andra bidragsgivare, exempelvis
städer och kommuner, tas till intäkt
för en minskning av anslagen. Vi vet att
på många håll, där man begärt anslag
till sjömansbiblioteket och även fått det,
har utgången hängt på bara en enda röst.
Det är mycket troligt, att om staten nu
går med på ett högre anslag kommer
kanske kommuner och städer, såsom jag
nyss sade, att minska sina bidrag. Och
då kommer det totala medelstillskottet
till sjömansbiblioteket i alla fall att bli
oförändrat.

Anslag till folkbiblioteksväsendet

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av herr Näsström
m. fl. under p. 90 avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herr Larsson,
Nils Theodor, (bf).

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag skall till att börja med
be att få rätta ett misstag i herr Perssons
framställning. Om jag inte hörde
fel så gjorde herr Persson gällande, att
till sjömansbiblioteket utgår anslag av
offentliga medel med inte mindre än
97 000 kronor. I själva verket är bidraget
från staten 45 000 kronor. Därutöver
utgår anslag från ett antal sjöfartskommuner,
varjämte, såsom herr Persson sade,
också redarna lämnat vissa bidrag.

Av herr Perssons framställning tyckte
jag mig kunna utläsa, att han menade att
det var redarnas sak att lämna erforderliga
bidrag för denna verksamhet. Det
kan man ju säga, men så länge redarna
inte gör det måste det allmänna träda
emellan. Det är dock här fråga om en
kategori av människor, som betalar skatt
till svenska staten och sina hemortskommuner
utan att komma i åtnjutande av
alla de förmåner som staten och kommunerna
lämnar andra svenska medborgare.

För närvarande finns det ungefär
26 000 anställda i den svenska handelsflottan.
Det motsvarar en stad av Landskronas
storlek. Landskrona har för sina
bibliotek offentliga anslag, statliga och
kommunala, på sammanlagt 132 000 kronor.
Sjömansbiblioteket får tillsammans
av staten och kommunerna 65 000 kronor.
Bokbeståndet i Landskrona är
47 500 och i sjömansbiblioteket 54 000.

Att sjömansbiblioteket har kunnat
växa upp så kraftigt som skett sammanhänger
med de frivilliga bidrag som lämnats
emellanåt, senast ifrån de vid handelsflottan
anställda, som har gjort en
insamling, vilken gett 30 000 kronor, för
att klara sjömansbiblioteket under de rådande
svårigheterna. Denna insamling är
emellertid en engångsföreteelse.

Biblioteket sänder årligen ut till far -

118 Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Anslag till folkbiblioteksväsendet

tygen omkring 1 700 vandringsbibliotek,
som utnyttjas dels individuellt och dels
i den livliga studiecirkelverksamhet som
bedrivs ombord på fartygen.

Jag har haft tillfälle att genom ordföranden
i Svenska sjömansbiblioteket,
som är en nära vän till mig, få närmare
insyn i denna verksamhet. Jag har därvid
kommit till den uppfattningen, att
det är en mycket välsignelsebringande
gärning, som utföres inom sjömansbibliotekets
organisation. Vi får komma
ihåg, att en betydande del av den svenska
handelsflottans anställda sällan är
hemma. Det förekommer att besättningsmän
är ute på världshaven år efter år
utan kontakt med hemlandet och utan
att få någon nytta av de skatter som tas
ut av sjöfolket.

Ju mer jag begrundat denna fråga, ju
mer har jag kommit till den åsikten, att
det är en gärd av rättvisa mot vårt sjöfolk
att de får det högre anslag, som sjömansbibliotekets
styrelse har begärt och
utskottet nu har föreslagit. Vi får komma
ihåg, att för det svenska folkhushållet
spelar sjöfarten en mycket väsentlig roll.
Det är svårt att rekrytera den svenska
handelsflottan, och om vi skall räkna
med att få samma resultat i fortsättningen
som hittills genom det svenska sjöfartsnettot,
får vi tillse att allt göres för
att öka trivseln ombord och därigenom
underlätta rekryteringen.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till utskottets
hemställan.

I herr Ohlons yttrande instämde herrar
Arrhén (h), Hansson (fp), Huss
(fp), Sunne (fp) och Hagberg (h).

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag vill bara rätta ett
misstag. Det är mycket möjligt att jag
uttryckte mig otydligt, eftersom herr
Ohlon ansåg att jag hade sagt att statens
bidrag utgår med 97 000 kronor.
Detta är emellertid den sammanlagda
summa, som utgår till dessa sjöfartsbibliotek
från alla olika myndigheter, statsbidraget
inberäknat. Jag håller fortfarande
fast vid att rederinäringen skulle
kunna bidraga med ett högre belopp

i detta fall, eftersom detta lär ha en
viss betydelse för rekryteringen av inhemsk
arbetskraft, så som det sägs i
motionen.

Det belopp som föreslagits i reservationen,
45 000 kronor, är ju detsamma
som Kungl. Maj:t har föreslagit, och jag
vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! I föreliggande situation
är det naturligtvis otacksamt att ytterligare
argumentera för sparsamhet på
denna punkt genom bifall till Kungl.
Maj:ts förslag, d. v. s. till reservationen.
Men jag vill i alla fall göra ett försök
— under framhållande av att det inför
vad som skall hända senare i år är klart
att det här gäller en ganska stor grupp,
som det kan vara väl värt att uppvakta
med vackra blommor. Jag kan därför
mycket väl förstå den långa raden av
instämmanden i herr Ohlons sista anförande.
Dessutom rör det sig ju här om
en grupp, omstrålad av romantik, som
man gärna ger detta stöd. Om det hade
varit ett vanligt år, hade man kanske
inte varit så uppmärksam på denna
punkt, att man hade velat gå ifrån
Kungl. Maj :ts förslag.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna kanske redan onödigt långa debatt,
men jag ber att få yrka bifall till
den vid punkten avgivna reservationen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det är kanske inte så
mycket att säga om de synpunkter som
herr Larsson lade på detta ärende, men
jag måste ju poängtera att det inte kan
finnas något sammanhang mellan detta
ärende och vad som skall ske i höst.
Jag vågar nog också säga att blomstren
hinner vissna på vägen över havet till
båtarna, om det nu skulle vara några
blomster som man tänkt sig att sända
genom att bifalla den motion, som jag
varit med om att underteckna. Det är
glädjande att 25 av utskottets 30 ledamöter
står bakom detta beslut, och det

Nr 17

119

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

är ju ledsamt att 5 har stannat kvar vid
Kungl. Maj:ts förslag.

Det kanske inte alltid är lämpligt att
framföra så många synpunkter vid en
frågas behandling i kammaren, men jag
skulle vilja vädja till kammarens ledamöter
här att följa utskottets förslag på
denna punkt. Det är enkla, klara rättviseskäl
som talar för det. Vi måste ha
klart för oss, att förhållandena på sjön
är inte romantiska, och det är inte heller
romantiska motiv som varit avgörande
för dem som vill verka för bättre
förhållanden för sjöfolket. Det är andra
förhållanden nu än när visorna skrevs
om segelfartygen.

Folket på båtarna befinner sig, som
herr Ohlon sade, i regel ute i främmande
länder. De är ofta borta i åratal och
kommer sällan hem. Till stor del är det
fråga om tankfartyg, som ligger i hamn
bara 10 till 12 timmar men är till havs
i en å två månader. Möjligheterna till
avkoppling under fritid är inte stora
på det sätt som vi hemma på landbacken
är vana vid under vår fritid. Det
måste beredas dem möjligheter att utnyttja
fritiden ombord. Därvidlag har,
det måste man säga, redarna ådagalagt
en mycket modern inställning. Om man
ser på en modern båt och jämför förhållandena
där med dem på båtar byggda
för 15—20 år sedan, märker man hur
inställningen har ändrats i fråga om
sjöfolkets behov av ordnad fritid ombord.

Här gäller det den del av sjöfolkets
fritid som är beroende av sjömansbibliotekets
försörjning. Det måste väl vara
riktigt att staten griper in på detta område,
där det av praktiska skäl inte är
möjligt att ordna så, att kommunerna
träder till med hälftenbidrag som de
gör i många andra fall på biblioteksområdet.
Staten bidrar i detta fall med
45 000 kronor, men resten av de 97 000
kronor, som gått till verksamheten, har
man fått ihop genom insamlingar av
belopp varierande mellan 10 kronor och
upp till 7 000 kronor. De som har hand
om bibliotekets verksamhet bär varit
tvungna att varje år skriva mängder av
brev och tigga slantar, och sjöfolket har

Anslag till folkbiblioteksväsendet

självt fått vara med om att ordna kroninsamlingar
för att få in pengar till de
vandringsbibliotek som finnes ombord
på båtarna.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herrar Elmgren (s),
Eriksson (s), Hesselbom (s) och Anders
Johansson (fp), fröken Ranmark (s) och
herrar Oscar Carlsson (s) och Pettersson
(s), fru Sjöström-Bengtsson (s) samt
herr Sjödahl (s).

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det kan ju vara onödigt
att fortsätta denna debatt. Jag begärde
emellertid ordet med anledning av herr
Larssons, Nils Theodor, anförande. Jag
vill göra klart för honom och andra, att
syftet med de instämmanden, som kom
efter herr Ohlons anförande, var att inför
kammaren markera, att det inte var
någon, som hade någon tanke på vad
som skall hända i höst. Instämmandena
kom från olika partier, och meningen
var, som sagt, att därigenom komma sådana
fantasier, som herr Larsson närde,
att förflyktigas.

Jag vill också erinra om att när den
här frågan kom till statsutskottets plenum,
var rollerna ombytta, så att det,
som nu är reservation, då var avdelningens
skrivning. Det svängde i utskottet,
och siffrorna blev de som nu redovisas.
Detta markerar väl tillräckligt starkt att
man uppfattat, vad det här är fråga om.

Vad som för mig i övrigt mycket bidragit
till att jag behjärtat sjömansbibliotekets
framställning är, att jag sett förhållandena
på nära håll. Jag vill inte påstå,
att jag själv är någon större sjöman,
men jag har genom min bosättningsort
möjlighet att se fartyg och sjöfolk på
nära håll. Jag har ju inte kunnat undgå
att märka, vilken roll denna detalj spelar
i sjömännens dagliga liv. Den saken
understryks också av det utomordentliga
resultatet av sjöfolkets egna insamlingar
till detta ändamål.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

120

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Anslag till ntbildning av ungdomsledare

Herr ELFVING (s):

Herr talman! Jag biträder uppfattningen
att ändamålet med det här anslaget i
och för sig är mycket behärtansvärt och
att saken därför bör ordnas. Men jag har
i utskottet röstat för den linje, som där
förvandlades till reservationen, och jag
vill gärna med ett par ord motivera varför
jag gjorde det.

Det hänger uteslutande samman med
den principiella uppfattningen att den
anslagshöjning, som det här är fråga om,
för en upprustning av sjömansbiblioteket
borde företas icke via skattebudgeten,
utan med hjälp av till Kungl. Maj:ts
förfogande stående medel som är sammanskjutna
för sjöfartens räkning. Frågan
har som bekant tidigare diskuterats i
utskott och kamrar, och jag har då biträtt
den uppfattningen att finansieringen
borde ske på den vägen. Jag håller
fast vid den linjen.

Men jag vill gärna understryka att det
inte finns någon som helst skillnad i
uppfattning mellan dem, som här talar
och kommer att rösta för utskottsmajoritetens
förslag, och dem, som talar och
kommer att rösta för reservationen, när
det gäller nödvändigheten av att sjömansbiblioteket
får denna upprustning.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särsklTt
angående vartdera momentet av utskottets
i den nu ifrågavarande punkten
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande mom. a förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nämnda moment hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Näsström m. fl. vid förevarande punkt
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Person, Einar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter

given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
90 mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Näsström m. fl.
vid nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b hemställt.

Punkterna 91—98

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 99

Anslag till utbildning av ungdomsledare

Under punkten 329 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
Utbildning av ungdomsledare för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 381 500 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Pettersson (1:50) och den andra inom
andra kammaren av herr Bengtsson i
Varberg (11:67), i vilka hemställts, såvitt
här var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att höja anslaget under budgetåret
1955/56 till Utbildning av ungdomsledare
från 381 500 till 554 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bror Nilsson (I: 278) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bark m. fl. (II: 389), i vilka hemställts,

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17

121

såvitt här var i fråga, att riksdagen vid
behandlingen av anslaget Utbildning av
ungdomsledare (åttonde huvudtiteln,
punkt 329) måtte anvisa ett belopp av
419 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 50 och II: 67 ävensom
1:278 och II: 389, samtliga motioner såvitt
här vore i fråga, till Utbildning av
ungdomsledare för budgetåret 1956/57
anvisa ett reservationsanslag av 381 500
kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Birger Andersson och Elfving, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Vid denna punkt och
även vid de två efterföljande punkterna,
som alla har ett visst samband med varandra,
har jag inom utskottet antecknat
en blank reservation. Med anledning därav
känner jag mig förpliktad att säga några
ord för att förklara anledningen till
detta.

På alla dessa tre punkter har väckts
motioner om en höjning av anslagen. Det
gäller utbildning av ungdomsledare, bidraget
till ungdomens fritidsverksamhet
och bidraget till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationerna. På de
två senare punkterna har från högerns
sida yrkats rent avslag.

När dessa anslag kom till år 1954 var
det ju närmast — och det är angeläget
att här framhålla — med tanke på den
nya nykterhetslagstiftningen. Den anda,
i vilken man beslöt dessa anslag, fick
ett uttryck i vad särskilda utskottet år
1954 skrev, nämligen att varje åtgärd,
som främjar ungdomens sunda verksamhetslust
och därigenom motverkar den
ofta neddragande passivitet, vilken fåV
ett siirskilt markant uttryck i storstädernas
fritids- och nöjesliv, samtidigt verkar
socialpolitiskt och kriminalpolitiskt
förebyggande. Det var inför vad man befarade
efter det att spriten blev fri som
man ville ge möjligheter för ungdomsor -

Anslag till utbildning av ungdomsledare

ganisationerna att ta band om den s. k.
föreningslösa ungdomen. Det har visat
sig att denna verksamhet varit glädjande
framgångsrik. Idrottsrörelsen och de
opolitiska ungdomsorganisationerna har
lyckats ta hand om nya skaror av ungdomar
och inlemma dessa i någonting
som sliter dem från nedbrytande och
osunda vanor.

Nu har det emellertid ansetts, att de
medel, dessa stimulansbidrag, som staten
ställt till förfogande, inte varit tillräckliga.
Skolöverstyrelsen har begärt
att få ökade anslag, men denna begäran
har inte kunnat beviljas av regeringen.
I stället har det i propositionen från
ecklesiastikdepartementet framskymtat,
att man skall göra en översyn, som kan
komma att innebära att dessa anslag i
stället för att höjas kommer att sänkas.
Detta hot om cn sänkning av anslagen är
ungdomsorganisationerna mycket oroade
av. De anser att de gör en för samhället
synnerligen gagnelig gärning, när de tar
hand om den föreningslösa ungdomen,
och att de bör ha möjligheter att kunna
fortsätta denna verksamhet, när de på
detta sätt avlyfter bekymmer från staten
och kommunerna. Dessa instruktörer
och ungdomsledare, som hittills visat
stor entusiasm för arbetet, kan inte hur
länge som helst arbeta med de begränsade
reurser de har.

I departementschefens yttrande framskymtar
— och det har tydligen varit
anledningen till att statsutskottets andra
avdelning och sedermera statsutskottet
skrivit som man gjort •— att särskilda
utskottet år 1954 skulle ha ansett att de
anslag, som då fixerades, inte skulle vara
bundna för framtiden utan att man så
småningom skulle kunna krympa anslagen.
Denna tolkning är emellertid inte
riktig. Särskilda utskottet skrev, att efter
översyn av verksamhetens omfattning
och beskaffenhet borde prövas, huruvida
anledning kunde finnas att fixera beloppet
vid den höjd, som i propositionen —
det var alltså propositionen år 1954 ■—
antagits vara motiverad. I det yttrandet
finns jo inte något, som säger att beloppet
inte skulle kunna sättas högre än det
för närvarande är.

122

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Anslag till utbildning av ungdomsledare

Det skulle vara värdefullt, om ecklesiastikministern
till nästa års riksdag
ville presentera en höjning av anslagen
under de punkter, förevarande punkt
och de två efterföljande, vid vilka en
blank reservation har antecknats. Utan
en höjning av bidragen blir det nämligen
svårt att fortsätta denna verksamhet, som
hittills har visat sig vara så värdefull.
I en tid, då vi slår vakt om utbyggnad
och förstärkning av det allmänna skolväsendet,
skulle det vara inkonsekvent
och egendomligt att inte bygga ut stödet
åt de fria och frivilliga ungdomsorganisationernas
fostrande verksamhet.
Det är dock folkrörelserna, som är de
främsta fostrarna av ungdomen till praktisk
demokratisk medborgaranda. Därför
bör man lämna allt det stöd som är möjligt
till de organisationer, som har påtagit
sig denna fostran.

Med dessa ord, herr talman, har jag
velat motivera varför den blanka reservationen
har antecknats på denna och
de två efterföljande punkterna.

Herr ELFVING (s):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i de synpunkter, som här har anförts.
Jag vill till dem endast lägga ett påpekande,
nämligen att det bland de medborgare,
som sysslar med ungdomsproblemen,
finns en markerad strömning att
lägga tyngdpunkten vid förebyggande åtgärder.
Statsministern underströk för
sin del denna synpunkt i ett interpellationssvar,
som han gav mig vid fjolårets
riksdag. Vi får dessutom inom några
dagar i denna kammare att behandla ett
just i dag delat utskottsutlåtande rörande
ett flertal ungdomsmotioner, som går
på samma linje. Det blir naturligtvis
också i längden mycket billigare att
lägga ned kostnaderna på de förebyggande
åtgärderna, och dit hör i högsta grad
den fostrande verksamhet, som utövas i
främsta rummet genom ungdomsorganisationerna
och deras verksamhet även
bland ungdom, som inte tillhör organisationer,
än att lägga kostnaderna på
korrigcringsåtgärder. Vi har ju även vid

årets riksdag haft talrika tillfällen att
höra hur dyr den senare utvägen är.

Jag avser med mitt deltagande i den
blanka reservationen i statsutskottet
främst att inför kommande års behandling
av denna fråga fästa uppmärksamheten
vid att propositionens skrivning
i punkten 330 och utskottets skrivning
särskilt i punkten 100 inte rimligen bör
eller behöver tolkas så, att det rör sig
om att sätta ett definitivt tak för utvecklingen
av dessa anslag, utan att summorna
i fortsättningen liksom hittills
bör kunna fastställas, sedan man noga
har prövat det verkliga behovet och användningen
av de anslag som redan beviljats.

Man kan helt understryka vad departementschefen
och utskottet säger —
vilket är en påbyggnad av vad särskilda
utskottet anförde 1954 — nämligen att
en översyn av anslagens användning är
berättigad. Det är alltid befogat att se
efter hur anslagsmedel användes, och
detta gäller naturligtvis inte i mindre
grad här. Men en sådan översyn 6kall
inte på förhand ges en negativ ton. I
stället bör det vara självklart att de åtgärder,
som man kommer fram till, skall
vara betingade av en avvägning mellan
anslagsbehoven och resultaten av den
verksamhet man får till stånd. Jag tror
inte att någon skall kunna göra gällande,
att dessa pengar på något sätt blivit
illa använda. Tvärtom har ju de redovisningar,
som hittills framlagts offentligt,
gått ut på att nya stora skaror av
svensk ungdom kunnat nås av fritidsverksamheten
och via den av de olika
ideella ungdomsorganisationerna.

Det är inte nödvändigt att lägga till
många ord — man behöver inte mer än
peka på de svårigheter, under vilka dessa
organisationer arbetar i konkurrensen
med det moderna nöjeslivet och allting
annat som tävlar om ungdomens intresse.
Jag tror att det står ganska klart för oss
alla, hur viktigt det är att det, jag vill
säga, dyrbara arv vi här i landet har i
våra folkrörelser inte förspilles av den
anledningen, att vi inte i tid skulle se
upp inför de faror som en anslagsbegränsning
just nu skulle kunna föra

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17

123

med sig här, då nu stora nya grupper
av ungdom träder in i den ålder när ett
positivt stöd är som mest påkallat.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Denna verksamhet är så
betydelsefull, att jag — fastän jag helt
kan instämma med herrar Andersson och
Elfving — ytterligare vill understryka
vikten av att vi inte bara får behålla de
nuvarande anslagen, utan att de helst
bör ökas, om möjligheterna därtill finns.

Erfarenheterna av denna verksamhet
har, kan jag säga, varit odelat goda, och
det är mycket glädjande att konstatera
den utveckling verksamheten undergått.

När det nu nämnes att frågan skall
utredas, vill jag säga att vi inte har
någonting emot den saken. Men det bör
framhållas, såsom också här har sagts,
att utskottsutlåtandet 1954 inte får tolkas
så, att det på något sätt skulle bli
fråga om en sänkning. Tvärtom skulle
jag mycket gärna vilja vädja till ecklesiastikministern
att nästa år, om det är
möjligt, hellre söka åstadkomma en ytterligare
höjning av anslaget.

Vid behandlingen tidigare i år av en
motion angående landsbygdens kulturliv
hänvisades just till de nu ifrågavarande
anslagen. Vid det tillfället förutsattes att
de gör stor nytta, och även det understryker
att man bör överväga möjligheterna
att höja anslagen.

Jag har velat säga detta och inte bara
nöja mig med ett instämmande, därför
att jag anser det betydelsefullt att i alla
sammanhang understryka den stora nytta
dessa anslag redan gjort och deras
värde för framtiden. Det är önskvärt att
detta beaktas i fortsättningen.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Då jag hörde herr Birger
Andersson citera särskilda utskottets
skrivning 1954, erinrade jag mig
mycket väl bakgrunden till den. Det förhöll
sig verkligen så att man inom utskottet,
när de enligt vad vi tyckte mycket
stora anslagen på olika områden
presenterades, var vid den tidpunkten

Anslag till utbildning av ungdomsledare

oroad inför frågan: Kan vederbörande
organisationer på ett rationellt sätt utnyttja
dessa stora belopp? Det var detta
bekymmer som låg bakom särskilda utskottets
skrivning.

Numera är ju situationen en annan —
organisationerna har fått vänja sig in i
användningen av sådana medel — och
därför anser nog även jag, att det är anledning
att vara varsam vid översynen,
innan man gör någon beskärning av anslagen.

Herr PETTERSSON (s):

Herr talman! Jag skulle vilja säga några
ord med anledning av att jag är motionär
i dessa spörsmål.

Det hade nog varit synnerligen betydelsefullt,
om man kunnat företa den
äskade höjnignen av anslagen. När vi
slopade restriktionssystemet och övergick
till en annan ordning, var ju avsikten
i första hand att de 10 miljoner,
som den individuella kontrollen hade
kostat skulle överföras till förebyggande
åtgärder. Efter vad jag kan förstå, har
man knappast ännu kommit upp till den
summan, och när situationen samtidigt
i vissa avseenden kan anses vara bekymmersam,
är det ju all anledning att
i varje fall inte nu börja ta bort eller
inskränka de åtgärder man tänkte sig
vid omläggningen. I stället borde man
ge allt stöd åt de förebyggande åtgärderna.

Särskilda utskottets ordförande sade
just nu, att de bekymmer, som utskottet
hade, gällde frågan, om dessa pengar
skulle kunna komma till användning på
ett förnuftigt sätt. Nu har det visat sig
att de faktiskt kommit till användning
och, vågar jag säga, på ett förnuftigt
sätt. Den utbildning av ungdomsledare,
som skett, har varit och är mycket betydelsefull
— det råder ju i detta land
en allvarlig brist på ungdomsledare. Det
finns all anledning att understödja denna
verksamhet — det har vi nytta av
allesammans. Det hade därför varit angeläget
att denna verksamhet hade fått
ett ökat stöd för att ytterligare kunna
utvidgas.

124

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Anslag till ungdomens fritidsverksamhet

Det som kanske framför allt gav anledning
till motionen var uttalandet i
statsverkspropositionen om att skolöverstyrelsen
skulle överväga, vilka åtgärder
som kunde finnas påkallade för att hålla
statens ekonomiska engagemang för
ändamålet inom rimliga gränser utan att
bidragsformens stimulanskaraktär äventyrades.
Jag vet inte riktigt vad man
menar med detta uttalande. Menar man
att den fritidsverksamhet, som nu bedrives,
skall begränsas i vad den gäller
fritidsgrupperna? Eller skall vi begränsa
det antal olika uppgifter, som man
sysslar med, och säga att de och de sakerna
får man göra, men inte de och
de? Jag tror, att en sådan begränsning
är högst olycklig. Eller är det meningen
att begränsa bidragets belopp? Det
är mycket ringa; det utgår med 2 kronor
per deltagare till täckande av lokalkostnaderna
och med högst kronor 4: 50
per deltagare till täckande av materialkostnader.
Jag undrar vad det egentligen
skall tjäna till att minska dessa bidrag.
De är bara en liten del av den
sammanlagda kostnaden men är ändå så
stora, att de kan stimulera kommuner,
organisationer och andra att ta initiativ
till att få denna verksamhet till stånd.
Det har man nu gjort, och det finns all
anledning att se till, att verksamheten
kan utvidgas, ty all erfarenhet och alla
utredningar säger oss att den ungdom,
som är med i föreningar, och den ungdom,
som har en sund fritidssysselsättning,
klarar sig betydligt bättre när det
gäller spritmissbruk och brottsliga handlingar.
Det finns därför all anledning att
stödja de krafter, som vill vidta åtgärder
för att ge ungdomen möjligheter till
en sund och god fritidssysselsättning.

Om det hade varit möjligt, skulle jag
ha yrkat bifall till de motioner det här
gäller, men det kan knappast låta sig
göra gentemot ett enhälligt statsutskott.
Jag skulle emellertid vilja uttala den
bestämda önskan, att skolöverstyrelsen
icke skall behöva framlägga sådana här
förslag och att till nästa års riksdag icke
skall framläggas förslag, som innebär en
begränsning av denna verksamhet. De
förslag, som skall framläggas, bör i stäl -

let gå ut på ett ökat stöd till denna verksamhet.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Jag har endast begärt
ordet för att instämma med de talare,
som nu uttalat sig för ökat anslag till
ungdomsverksamheten. Det gäller här
utgifter, som staten får igen mångdubbelt,
ty det finns här i landet ett otal
ungdomar, som uppoffrar sig i detta arbete
utan att få ett enda öres ersättning
för det arbete, de nedlägger på
många olika områden. Om inte samhället
understödde detta arbete, skulle vi
stå oss slätt i den situation, vari vi nu
befinner oss.

Jag ber sålunda att helt få instämma
med de talare, som förordat bidrag till
denna verksamhet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt.

Punkten 100

Anslag till ungdomens fritidsverksamhet

Under punkten 330 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 1 300 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hagnar Bergh (1:276) samt den andra
inom andra kammaren av herr von Seth
(11:533), i vilka hemställts, såvitt här
var i fråga, att riksdagen måtte avslå
vad Kungl. Maj:t hemställt under punkt
330 i åttonde huvudtiteln till Bidrag till
ungdomens fritidsverksamhet;

dels de under nästföregående punkt
angivna, av herrar Pettersson samt
Bengtsson i Varberg väckta likalydande
motionerna I: 50 och II: 67, i vilka hemställts,
såvitt här var i fråga, att riksdagen
måtte avvisa i statsverksproposi -

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17

125

tionen framlagt förslag rörande direktiv
angående begränsning av anslagsgivningen
till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet; dels

ock de under nästföregånde punkt
angivna, av herrar Bror Nilsson samt
Bark m. fl. väckta likalydande motionerna
1:278 och 11:389, i vilka hemställts,
såvitt här var i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av anslaget till Bidrag
till ungdomens fritidsverksamhet
måtte för budgetåret 1956/57 anvisa ett
förslagsanslag av 1 400 00 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte — med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:276 och 11:533, 1:50 och
II: 67 samt I: 278 och II: 389, samtliga motioner
såvitt här vore i fråga — till
Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
förslagsanslag av 1 300 000 kronor.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Arrhén och Skoglund i
Doverstorp samt fröken Karlsson, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte — med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna I: 50 och
II: 67,1: 278 och II: 389 ävensom med bifall
till motionerna 1:276 och 11:533,
samtliga motioner såvitt här vore i fråga
-— besluta, att förslagsanslaget till Bidrag
till ungdomens fritidsverksamhet icke
skulle uppföras å riksstaten för budgetåret
1956/57;

b) av herrar Birger Andersson och Elfving,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det har redan antytts,
vad det här rör sig om. Jag kan knyta an
till 1954 års riksdagsbeslut. Då ställde
vi oss litet fundersamma beträffande de
anslag, som står redovisade under punkterna
100 och 101 i detta utlåtande, ty vi
fann, att anslagen hade en tämligen lös
anknytning till de nykterhetsbefrämjande
syften, det här gällde att tillgodose.
Vi fann också — och det var vi inte ensamma
om — att det förelåg ganska sto -

Anslag till ungdomens fritidsverksamhet

ra brister, att bidragen skulle komma
vissa förgreningar av det rena nöjeslivet
till godo och att det uppställda målet att
stimulera ungdomens självverksamhet
skulle bli lidande på detta. Det gavs under
dessa dagar ganska drastiska exempel
på vad man skulle kunna förvänta i
det här sammanhanget. Jag vill inte påstå,
att de farhågor, som vi då närde, på
ett mera extremt sätt blivit illustrerade
i fortsättningen. Jag fäster emellertid
uppmärksamheten på att dessa bidrag
var, när de beviljades, avsedda såsom
s. k. stimulansbidrag — detta betonades
av särskilda utskottet 1954 och har nu i
år betonats både av departementschefen
och i statsutskottets skrivning.

Herr Pettersson, Georg, som här nyss
yttrade sig, uttalade den förhoppningen,
att dessa pengar skulle komma till användning
på ett förnuftigt sätt — såsom
han uttryckte sig. Jag hoppas det också,
och jag har inte något material, som
skulle kunna jäva en dylik förhoppning.
Jag fäster emellertid uppmärksamheten
på att man även i departementet nog är
närmast intresserad av att försöka göra
klart för sig, hur det ser ut i kulissen
bakom de här anslagsbevillningarna, som
man nu har gjort i två år. Man vill få
konkreta grepp om hur dessa pengar användes.
I denna åstundan instämmer
statsutskottet, när det i sin skrivning på
s. 92 i föreliggande utlåtande yttrar:
»Utskottet finner departementschefens
avsikt, att anmoda skolöverstyrelsen att
i samband med petita för budgetåret
1957/58 företaga utredning i denna fråga,
välbetänkt.»

Jag har med det sagda, som kammarens
ledamöter behagade konstatera, inte
uttalat några tvivel rörande eller några
direkta fördömanden av detta anslag, ty
självfallet har också vi på vår kant intresse
för varje verksamhet, som kan vara
ägnad att på ett verkligt effektivt sätt
gagna de syften, det här gäller. Vi har
också visat detta, genom att vi har velat
fixera dessa anslag till ett visst område
av ungdomsverksamheten, nämligen i
form av ett med 400 000 kronor förhöjt
anslag till Sveriges riksidrottsförbund.
Nog har jag, som har ganska god kon -

126

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Anslag till ungdomens fritidsverksamhet

takt med ungdomsledare i olika ställningar,
ofta hört -— om jag får säga det
på ett allmänt sätt — att man har sympatier
för ett dylikt sätt att se på denna fråga,
därför att man är rädd för att dessa
pengar plottras bort. De försvinner i det
tomma intet, och den nytta man har av
dem kan tänkas vara en chimär. Det är
emellertid anledningen till att vi i år
fortfarande vidhåller yrkandena i de
motioner, som här föreligger och som
utgör upprepningar av yrkanden i motioner
från 1954 och 1955. Det är min
förhoppning, att sedan vi sett resultatet
av den av departementschefen rekommenderade
utredningen i skolöverstyrelsen,
det skall visa sig, att våra farhågor
har varit överdrivna. I det läget tror jag
också, att vi kan ta vår inställning till
dessa anslag under ett förnyat övervägande.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen under
punkten 100.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Vi hade nyss en lång debatt
angående anslaget till fritidsverksamheten,
och det är åtskilliga talare,
som har uttryckt oro för att detta anslag
skall minska nästa år. Sedan stiger emellertid
en representant för högern upp
och tycker, att dessa anslag redan nu är
för stora, och yrkar därför avslag på anslaget.
Jag tror nog att man kan säga, att
det har funnits möjligheter för honom
att utöva sin sparsamhetsiver när det varit
fråga om andra punkter i statsverkspropositionen
än just denna punkt där
det gäller anslag till så viktiga saker som
kulturfrågor och bidrag till ungdomens
fritidsverksamhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) :

Herr talman! Det är en händelse som
ser ut som en tanke att på kammarens
bänkar nu ligger allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 22 i anledning

av väckta motioner om utredningar beträffande
vissa aktuella ungdoms- och
uppfostringsfrågor samt om åtgärder för
motverkande av ungdomsbrottsligheten
m. m. Jag kan inte förstå annat än att
den, som läser utlåtandet och närmare
tittar på den statistik som där förekommer
och över huvud taget försöker att
följa med diskussionen kring ungdomsbrottsligheten
i våra dagar, på det varmaste
behjärtar de förebyggande åtgärder
som avses med de anslag vi ger till
utbildande av ungdomsledare och främjande
av ungdomens fritidssysselsättningar.

Jag kan inte underlåta att påpeka vilken
betydelse som utskottet i sitt utlåtande
och — skulle jag tro — över huvud
taget alla, som sysslar med dessa
problem, lägger på just de förebyggande
åtgärderna. Hur skall man eljest
komma till rätta med det fruktansvärda
problem som ungdomsbrottsligheten utgör
i våra dagar i synnerhet i storstäderna,
där ungdomarna samlas och där
bostadsproblemet är så svårlöst, att de
omöjligen kan finna plats för en trevlig
fritidssysselsättning i sina hem. På
grund av de små förhållanden, som där
råder, har de ingen annan möjlighet än
att söka sig ut. Att de då tages emot av
ideella föreningar och av ungdomsledare,
som verkligen begriper sig på
dem, som ger dem en sund och trevlig
sysselsättning, en sysselsättning som
passar en modern ungdom, är — det
måste man ändå inse — det enda sättet
såvitt jag kan se att möta denna våg av
ungdomsbrottslighet.

Jag ansluter mig därför på det varmaste
till dem, som vill bygga ut dessa
förebyggande åtgärder. Jag tror inte, att
några s. k. hårdare tag hjälper. Däremot
tror jag på de moderna ungdomsledarna
och deras möjligheter att ta emot
ungdomarna i föreningarna och i fritidslokalerna
med lämpliga sysselsättningar.
Där tror jag vi bär en väg ut
ur nu rådande svåra situation som just
gäller den moderna ungdomen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17

127

Anslag: till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer

Herr PETTERSSON (s):

Herr talman! Det var herr Arrlién
som närmast uppkallade mig genom att
föra fram frågan om hur de här pengarna
används. Man kan väl säga att det
finns få områden där så pass mycket
regler är givna som just här. Det är ju
bestämt om antalet deltagare, det är sagt
att man skall ha en plan för verksamheten,
och dessutom skall det finnas
ett kommunalt organ som skall ta emot
anmälan och godkänna den som skall
bli ledare. Jag tycker att man därmed
har så pass goda garantier, att det inte
finns någon anledning att hysa tveksamhet
om medlens användning. Jag får
säga att jag är mycket förvånad över
högerns inställning, när den yrkar avslag
på detta anslag.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Jag kunde kanske ha nöjt mig med
att instämma i vad herr Pettersson har
sagt, men känner behov att få säga att
jag är ganska förvånad över att höra
herr Arrhén här förklara att man inte
vet vart dessa pengar går. Han vill ha
en kartläggning av hur de används, och
eftersom han saknar denna kartläggning
yrkar han avslag på alltsammans.
Man skall alltså inte ge några pengar,
man skall inte se hur detta fungerar,
men man skall ändå gå och fundera
över vad man skall göra. Det påminner
något om ordspråket att medan gräset
växer dör kon. Jag tror att vi i detta
fall verkligen får se hur saken ligger
till. Tidigare har i en rad anföranden
poängterats hur nödvändig denna verksamhet
är bland ungdomen, hur gagnerik
den är, och att då helt enkelt klippa
av den bara för att man skulle få
tillfälle att fundera över hur man skall
göra i fortsättningen, det är nog att gå
litet för långt. Jag tror att högern här
har drivit sin sparsamhetsiver litet in
absurdum.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Det var ett moment i
herr Arrhéns anförande som jag inte

vill låta stå oemotsagt. Herr Arrhén säger
att högern hellre vill ge pengar åt
idrotten, och det är sant att där ökar
man anslaget men ingalunda med samma
belopp som man här vill spara. Här
är föreslagna två anslag av tillhopa
1 602 400 kronor, och jag tyckte mig höra
att herr Arrhén sade att man ville ge
400 000 kronor till idrotten. Det blir en
liten nätt besparing på 1 200 000 kronor
att sätta upp mot högerns skattesänkningsförslag.

När herr Arrhén säger att han inte
har något material vill jag bara uppmana
honom att titta på bevillningsutskottets
betänkande nr 40. Där finns,
kanske det material som kan vara motivering
här.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på godkännande
av den av herr Arrhén m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 101

Anslag till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte -— med bifall till
Kungl. Maj:ts under punkten 331 av åttonde
huvudtiteln i statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med avslag
å motionerna 1:50 och 11:67, I:
276 ocli 11:533 ävensom 1:278 och II r
389, samtliga motioner, såvitt här vore
i fråga — till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer för
budgetåret 1956/57 anvisa ett anslag av
302 400 kronor.

I de likalydande motionerna I: 276, av
herr Hagnar Rergh, och 11:533, av herr
von Setli, hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte avslå vad
Kungl. Maj:t hemställt under punkt 331

128

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Anslag till Centralförbundet för nykterhetsundervisning

i åttonde huvudtiteln till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer.

Reservationer hade anmälts
a) av herrar Arrhén och Cassel samt
fröken Karlsson, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
— med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:50 och 11:67, I:
278 och 11:389 ävensom med bifall till
motionerna 1:276 och 11:533, samtliga
motioner såvitt här vore i fråga — besluta,
att anslaget till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer
icke skulle uppföras å riksstaten för
budgetåret 1956/57;

b) av herrar Birger Andersson och Elfving,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med a) betecknade reservationen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr andre vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, att i avseende på
den nu ifrågavarande punkten endast
yrkats, av herr Arrhén, att kammaren
skulle godkänna den av honom m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare enligt herr
Arrhéns yrkande; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 102

Anslag till Centralförbundet för nykterhetsundervisning Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Centralförbundet
för nykterhetsundervisning för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 750 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Englund m. fl. (1:282)

och den andra inom andra kammaren
av herr Lindberg m. fl. (II: 443), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte till Bidrag
till Centralförbundet för nykterhetsundervisning
för budgetåret 1956/57
anvisa ett reservationsanslag av 775 000
kronor, varav 225 000 kronor avsåges
för täckande av förbundets avlöningskostnader
under posten för administrationskostnader.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:282 och 11:443, till Bidrag
till Centralförbundet för nykterhetsundervisning
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 750 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Sundelin, Jacobsson,
Malmborg i Skövde och Widén, fröken
Vinge samt herr Helén ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 282 och II:
443, till Bidrag till Centralförbundet för
nykterhetsundervisning för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag av
775 000 kronor, varav 225 000 kronor avsåges
för täckande av förbundets avlöningskostnader
under posten för administrationskostnader.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! I denna punkt av det föreliggande
statsutskottsutlåtandet behandlas
frågan om bidrag till Centralförbundets
för nykterhetsundervisning
verksamhet. I de i anslutning till statsverkspropositionen
i denna del väckta
motionerna framhålles bland annat att
Centralförbundet i samband med riksdagens
beslut 1954, som här tidigare har
omnämnts i debatten, om en omläggning
av nykterhetspolitiken tilldelades
utvidgade betydelsefulla uppgifter. Det
statliga inflytandet över förbundets
verksamhet ökades. Kungl. Maj:t utser
nu sex av de tolv ledamöterna i styrelsen,
däribland ordföranden. Förbundet
har numera karaktären av halvstatlig

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17

129

Anslag till Centralförbundet för nykterhetsundervisning

institution och fungerar som ett samarbetsorgan
mellan staten och folkrörelserna
rörande upplysning och undervisning
i alkoholfrågan.

I propositionen 1954 föreslogs att till
bestridande av avlöningskostnaderna
för förbundets personal skulle anvisas
ett belopp av 200 000 kronor för år. Inom
denna kostnadsram fastställdes också
förbundets personalorganisation och
lönevillkoren för personalen. Anställningsvillkoren
ansluter sig i huvudsak
till det statliga lönereglementet, och befattningarna
är pensionsreglerade i statens
pensionsanstalt. Då sedermera lönerna
har höjts för statstjänstemannen,
har Centralförbundets styrelse funnit
det nödvändigt att bevilja förbundets
personal motsvarande löneökningar. Nu
har man hittills nödtorftigt lyckats klara
dessa löneökningar på grund av att
vissa tjänster inte kunnat tillsättas förrän
vid en senare tidpunkt än som från
början var beräknat. Men det går inte
att inom ramen av 200 000 kronor klara
lönehöjningarna för nästa budgetår. Efter
de genomförda höjningarna uppgick
lönekostnaderna för de fast anställda
vid det senaste årsskiftet till
218 450 kronor. Skall sedan dessa anställda
få en höjning som svarar mot
den som riksdagen i år beslutat för statstjänstemännen,
blir detta belopp ytterligare
ökat. Dessutom måste förbundet
använda extra personal i någon utsträckning.
Centralförbundet har därför hemställt
om en ökning av bidraget till lönekostnader
med 25 000 kronor, vilket
skolöverstyrelsen även tillstyrkt. I den
reservation som är fogad till denna
punkt i utskottets utlåtande, reservation
nr 13, yrkas bifall till denna hemställan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

För vinnande av tid kanske jag med
herr talmannens tillåtelse kan få i detta
sammanhang något vidröra vad som
behandlas under nästa punkt, nämligen
punkt 103. Där behandlas frågan om bidrag
till nykterhetsorganisationer m. m.
och en framställning från skolöverstyrelsen,
att medel för budgetåret 1956/57

i) Första kammarens protokoll 1996. Nr 17

skulle beräknas för avlöningsbidrag till
ytterligare två auktoriserade instruktörer,
den ena avsedd för Motorförarnas
helnykterhetsförbund och den andra avsedd
för De kristna samfundens nykterhetsrörelse.
I motioner har denna skolöverstyrelsens
framställning biträtts. Beträffande
de ifrågavarande två nykterhetsorganisationerna
framhålles det, att
Motorförarnas helnykterhetsförbund är
statt i en mycket kraftig utveckling, vilket
motiverar ökat stöd från samhällets
sida, detta också med tanke på förbundets
arbete för ökad trafiksäkerhet. Då
jag har vissa kontakter med Motorförarnas
helnykterhetsförbund, skulle jag personligen
vilja säga, att jag har den uppfattningen
att förbundet utför en mycket
samhällsgagnelig verksamhet. Om
De kristna samfundens nykterhetsrörelse
konstateras, att denna rörelse visar
stark expansionstendens och använder
moderna metoder i upplysningsarbetet
på alkoholfrågans område.

Slutligen behandlas i punkt 103 ett
motionsyrkande om att, också här med
hänsyn till ökade löner, statsbidraget
till avlöning åt nykterhetsorganisationernas
instruktörer måtte höjas från
9 000 till 9 900 kronor per instruktör —
för Sveriges lärares nykterhetsförbund
och Sveriges studerande ungdoms helnykterlietsförbunds
instruktörer från
12 000 till 13 200 kronor.

Både i punkt 102 och i punkt 103 är
det alltså fråga om att genom statsbidrag
kompensera för de lönehöjningar
som är en följd av den allmänna löneutvecklingen,
och man tycker ju att det
måste vara befogat att en sådan kompensation
lämnas.

Jag skall be, herr talman, att få yrka
bifall också till den vid punkt 103 fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herr Bengtson
(bf) och fru Nitsson (bf).

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! När det gäller anslag till
nykterhetsrörelsen råder ett ganska kyligt
klimat i riksdagen. Det var ett undantag
1954 och, delvis som en konse -

130

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Anslag till Centralförbundet för nykterhetsundervismng

kvens därav, 1955, då riksdagen med generös
hand gav stora anslag för vissa
särskilda ändamål. Redan nu, 1956, är
vi tillbaka till det normala klimatet. Det
skulle ju vara av ett visst intresse att
försöka analysera bakgrunden till denna
återgång, men det skall jag avstå från.

Jag har inte yttrat mig på de punkter
som dryftats tidigare, och jag yttrar
mig inte på punkten 103 utan bara på
punkten 102, anslagen till Centralförbundet
för nykterhetsundervisning. Beträfrande
de andra punkterna kan man inte
säga, att staten har bundit sig särdeles
hårt. Beträffande Centralförbundet för
nykterhetsundervisning är den hållning
som departementet här intagit och den
följsamhet som utskottet visat däremot
stötande.

Om man analyserar de faktorer, som
bestämmer nykterhetsutvecklingen i ett
land, skall man finna — det var i varje
fall en av nykterhetskommitténs säkraste
iakttagelser — att omfattningen av
insikten i alkoholfrågan är av avgörande
betydelse. Om man ser utvecklingen i
detta land, är det en väldig förändring
av alkoholvanorna som har inträtt sedan
det av Troels-Lund skildrade dagligt
liv i Norden på 1500-talet. Man kan studera
den utvecklingen i detalj, och det
är alldeles uppenbart, att den stigande
insikten har en avgörande andel i denna
förändring.

Sverige har på denna punkt varit alldeles
särskilt lyckligt lottat. Vi har haft
en mera omfattande alkoholforskning än
de flesta andra länder, och vi har tack
vare Centralförbundet för nykterhetsundervisning
och dess skickliga verksamhet
haft en bredare allmänbildning
på detta område än något annat land,
vågar jag säga.

När nykterhetskommittén analyserade
olika möjliga anordningar för att ordna
nykterhetsupplysningen övervägde
man flera alternativ. Statsrådet Danielsson,
som var ordförande, var en tid betänkt
på att skapa ett särskilt statsorgan
för nykterhetsundervisningen vid sidan
av nykterhetsorganisationerna, men efter
att ha övervägt en sådan anordning, kom
han till slut fram till att den optimala

anordningen borde vara en samverkan
mellan det livliga intresset inom den
särskilda folkrörelsen och staten i en gemensam
organisation, där staten satsade
det väsentliga av penningmedlen, men
där den frivilliga folkrörelsen skapade
den entusiasm i bildningsarbetet, utan
vilken det inte kunde tänkas bli framgångsrikt.
Nykterhetskommittén kom
därför med ett förslag till en större organisation
av sådan innebörd än den
som sedermera godtogs av Kungl. Maj:t
och riksdagen. Man var emellertid, såvitt
jag kan komma ihåg, i alla instanser
överens om att man skulle skapa en
analogi med staten i fråga om tjänstemännens
ställning. Detta markerades
också bl. a. genom att Centralförbundets
personal infogades i statens pensionsanstalt.

Mot denna bakgrund och eftersom
det är fråga om det av staten valda organet
för att fylla denna viktiga uppgift
borde man vara beredd att ge Centralförbundet
den mycket lilla kompensation
som erfordras för att Centralförbundet
skall kunna fullgöra förpliktelserna
mot sina tjänstermän och låta
dem få del av den allmänna löneuppskjutning
som skett. Det är emellertid
fullkomligt likartade förhållanden för
enskilda tjänstemän och statens på denna
punkt, så det spelar egentligen ingen
roll om man betraktar förbundet som ett
statsorgan eller inte.

Jag finner alltså, herr talman, att
ett fullföljande av statens en gång åtagna
förpliktelser mot denna organisation
fordrar att vi beviljar dessa 25 000
kronor.

Jag ber därför att få yrka bifall till
reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag instämmer med den
föregående talaren om att detta är en behjärtansvärd
sak, men det är ju så, som
jag sagt tidigare i dag, att det måste ske
en avvägning emellan de olika anslagsposterna.
Här rör det sig icke om stora
anslag i och för sig, men det blir stora
belopp när man sammanför alla dessa
punkter.

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17

131

Anslag till bidrag till nykterhetsorganisationer m. m.

Nu säger herr Englund att klimatet
hos statsmakterna är synnerligen kyligt
när det gäller anslag till nykterhetsorganisationerna.
Jag vill inte helt och hållet
hålla med om det. Det utgår dock stora
anslag till nykterhetsrörelserna inom
dessa olika områden. Jag vill också erinra
om att när särskilda utskottet 1954
hade att ta ställning till dessa frågor
skedde en avvägning av anslagens fördelning
mellan de olika organisationerna,
och man konstaterade då i särskilda
utskottets utlåtande att detta anslag skulle
räcka till. Jag måste också säga att
man då även konstaterade att personalorganisationen
var i största laget.

Jag tror därför inte att det finns tillräckligt
stöd för reservanternas resonemang
när det gäller detta anslag, utan
jag tycker tvärtom att utskottet har behandlat
frågan mycket välvilligt, då det
dock har skett en anslagsökning med
25 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Sundelin m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
andre vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Englund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
102, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundelin in. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Englund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 74;

Nej — 33.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten 103

Anslag till bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m.

Under punkten 333 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret 1956/57 anvisa ett
reservationsanslag av 1 149 200 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling föreliaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lindblom m. fl. (I: 280) och den
andra inom andra kammaren av herr
Kimmerfors m. fl. (11: 535), i vilka hemställts,
att medel måtte anslås till avlöningsbidrag
till ytterligare två instruktörer
för nykterhetsorganisationerna utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit under
åttonde huvudtiteln;

dels ock en inom första kammaren av
herr Englund m. fl. väckt motion
(1:281), vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av förslag till Bidrag
till nykterhetsorganisationer in. m.
Statsverkspropositionen år 1956: Åttonde
huvudtiteln (333) måtte besluta, alt
avlöningsbidraget per instruktör för
upplysning i alkoholfrågan skulle höjas
till 9 900 kronor — för Sveriges lärares
nykterhetsförbunds och Sveriges studerande
ungdoms helnykterhetsförbunds

132

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Anslag till barnfilmkommittén
instruktörer till 13 200 kronor — samt
att bidraget till resekostnadsersättning
och traktamente skulle beräknas efter
högst 20 kronor för arbetsdag, dock till
högst 4 000 kronor, allt beräknat per helt
budgetår, vilket innebure, att riksdagen
under berörda anslag för budgetåret
1956/57 skulle anvisa ett reservationsanslag
av 1 178 400 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:280 och 11:535 ävensom
motionen 1:281, till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag av
1 149 200 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Siindelin, Jacobsson, Malmborg i Skövde
och Widén, fröken Vinge samt herr
Helén, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:280 och 11:535
ävensom motionen I: 281, till Bidrag till
nykterlietsorganisationer m. m. för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 1 196 400 kronor.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag yttrade vid behandlingen av punkten
102 ber jag att få yrka bifall till den
vid nu förevarande punkt avgivna reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 104—109

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 110

Anslag till barnfilmkommittén

Under punkten 340 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
Bidrag till barnfilmkommittén för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 11 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Arrhén och fröken Andersson (1:283)
och den andra inom andra kammaren
av fröken Karlsson (11:532), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte till Bidrag
till barnfilmkommittén för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 14 000 kronor;

dels en inom andra kammaren av fru
Andrén m. fl. väckt motion (II: 102),
vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av det under åttonde huvudtiteln
(340) uppförda reservationsanslaget
till Bidrag till barnfilmkommittén
måtte för ändamålet anvisa 14 000 kronor; dels

ock en inom andra kammaren av
herr Johansson i Stockholm väckt motion
(11:537), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till Bidrag till
barnfilmkommittén för budgetåret 1956/
57 anvisa ett reservationsanslag av
14 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:283 och 11:532, 11:102 samt
II: 537, till Bidrag till barnfilmkommittén
för budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 11 000 kronor.

Reservation liade avgivits av, utom
annan, herr Arrhén och fröken Karlsson,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Nr 17

133

av Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
bifall till motionerna 1:283 och 11:532,
II: 102 samt II: 537, till bidrag till Barnfilmkommittén
för budgetåret 1956/57
anvisa ett reservationsanslag av 14 000
kronor.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Detta område behandlades
här i kammaren i en debatt den 6
april i år i ett anförande av herr Hjalmar
Nilsson. Frågan gällde då produktion av
barnfilm. I dag gäller det den s. k. barnfilmkommittén.
Den har inte många år
på nacken. Den startades ursprungligen
av kvinnoföreningar av olika typer och
har sedermera fått stöd av andra större
och mäktigare organisationer såsom
Målsmännens riksförbund, ABF och studieorganisationer
av olika typer av folkbildningskaraktär.
Det stöd som har lämnats
organisationen har bestått i att man
ställt frivillig arbetskraft till förfogande,
kontorslokaler, viss materiel etc.

Jag vet inte om någon av kammarens
ledamöter var med och såg den demonstration
av ocensurerad barnfilm, som
försiggick i detta hus i lilla partilokalen,
jag tror i fjol. Var och en som lämnade
den var absolut övertygad om betydelsen
av en verksamhet av den art, som dessa
barnfilmkommittéer vill bedriva. Var
och en, som såg den demonstrationen,
lämnade lokalen nästan skräckfylld inför
de oklippta och ocensurerade amerikanska
barnfilmer, som visats. De var så
gement ruskiga, att man blev, som sagt,
nästan förfärad inför risken, att minderåriga
barn i detta land skulle kunna
utsättas för det veritabla våldsdåd, som
det skulle innebära att visa filmerna offentligt.

En del av den verksamhet, som barnfilmkommittéerna
bedriver, består just i
att biträda vid granskningen och klippningen
av barnfilm. Jag har varit med
när en sådan här lokal barnfilmkommitté
startat. Jag vet alltså av egen erfarenhet
hur denna verksamhet uppskattas
ute i våra bygder. Man bildar nu sådana
kommittéer litet varstans i städer och
samhällen, och jag tror att man kan säga
att de överallt har blivit väldiga succéer.

Anslag till barnfilmkommittén

För att detta arbete skall kunna bedrivas
på ett något så när tillfredsställande
sätt, fordras det en central, och den måste
ligga här i Stockholm. Man har nu där
anställt en sekreterare på heltid mot tidigare
halvtid, över huvud taget har
verksamheten utvidgats.

Det gäller här, skulle jag vilja påpeka,
mentalhygieniska åtgärder, vilka i andra
sammanhang brukar intressera departementet.
Departementschefen har i övrigt
själv givit denna verksamhet mycket
ampla lovord. Han har erkänt, att tack
vare kommittéernas fältarbete har det
bildats lokala samarbetskommittéer för
barnfilm och barnfilmklubbar. ABF har
för närvarande, enligt vad som upplystes
av herr Nilsson, Hjalmar, den 6 april,
20 000 barn organiserade i dylika klubbar
för visning av barnfilm. Departementschefen
har också talat om barnfilmkommitténs
samhällsgagnande verksamhet,
och han anser att den enligt
hans mening bör kunna påräkna ekonomiskt
stöd även från andra håll än staten
och Stockholms stad. Inom parentes
kan jag nämna att Stockholms stad nu
stöder verksamheten med 3 000 kronor
om året. Men några förhoppningar om
att privata givare skall stå i ko för denna
verksamhet tror jag inte finns. Den erfarenheten
har vi alla gjort, och det sammanhänger
inte minst med dagens skatteförhållanden.
Den möjlighet, som man
förut hade att lita till privat stöd, föreligger
inte längre i samma utsträckning
som tidigare. Jag tror därför, att man
i stort sett kan avskriva sådana förhoppningar.

Herr talman! Jag vill till sist bara erinra
om, att barnfilmkommittén för sin
verksamhet erhöll statsbidrag första
gången budgetåret 1953/54. Budgetåret
1954/55 fick kommittén 8 000 kronor och
1955/56 11 000. Nu begär man en höjning
med 3 000 kronor.

Det är många, som sagt, att man kommer
litet för ofla och begär höjningar,
år efter år. Men, herr talman, detta finner
jag tvärtom vara ganska glädjande,
om man nu gillar syftet. Det visar nämligen
bara, alt denna verksamhet befinner
sig i en lovande och god utveckling.

134

Nr 17

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Om sänkning av hyrorna m. m.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den höjning med 3 000 kronor,
som vi här begärt, d. v. s. bifall till reservationen
vid denna punkt.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Denna fråga är en gammal
bekant som diskuterats här i riksdagen
flera år i rad. Det finns därför ingen
anledning för mig att här ta upp någon
längre debatt. Jag vill bara erinra om
att riksdagen två år tidigare visat sin
uppskattning av barnfilmkommitténs arbete
och höjt anslaget med 3 000 kronor
varje gång, således med sammanlagt
6 000 kronor. Jag tycker att detta är en
ganska kraftig höjning och att man nu
borde kunna lugna sig åtminstone ett år
med att begära ytterligare höjning av anslaget.
Jag ber därför herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Arrhén
och fröken Karlsson vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 111—158

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 159 och 180

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ratifikation av
rättshjälpsavtal mellan Sverige och
Frankrike; samt

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i fiskerättslagen m. m.; och

nr 17, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 3 § lagen den 1 december 1950
(nr 596) om rätt till fiske.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 14,
i anledning av väckt motion angående
utredning av frågan om rätt för tjänstemän
i offentlig tjänst att komma i åtnjutande
av samma rättigheter som tillkommer
andra löntagare, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om sänkning av hyrorna m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 23, i anledning
av väckta motioner angående sänkning
av hyrorna samt minskning av egnahemsägarnas
omkostnader.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I: 4
av herr Persson, Helmer, och II: 4 av
herr Hagberg m. fl. hade föreslagits, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om åtgärder för att till
den 1 april nedpressa hyrorna till nivån
före den 1 oktober 1955 samt att
nödiga åtgärder måtte vidtagas för att
på motsvarande sätt minska omkostnaderna
för egnahemsägarna.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
anfört:

»I föreliggande motioner hänvisas till
den motivering som anförts i de likalydande
motionerna I: 3 och II: 3 angående
sänkning av räntan till i första hand
nivån före april 1955, vilka motioner är
föremål för behandling i bankoutskottet.

Nr 17

135

Onsdagen den 9 maj 1956 em.

Såvitt utskottet kunnat finna torde
det icke vara nödvändigt att, därest en
räntesänkning komme till stånd, hos
Kungl. Maj:t göra särskild framställning
om sänkning av hyrorna. Beträffande
motionärernas yrkande angående minskning
av omkostnaderna för egnahemsägarna
torde kunna sägas, att dessa omkostnader
i stor utsträckning är beroende
av ränteläget. Icke heller härutinnan
vore således vid räntesänkning någon
särskild åtgärd påkallad.

Utskottet får under åberopande av
vad ovan anförts hemställa, att de likalydande
motionerna 1:4 och 11:4 icke
må föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi har i vår motion hemställt
om åtgärder för att sänka hyrorna
till nivån före den 1 oktober 1955. Som
bekant höjdes hyrorna i fjol höst med i
genomsnitt 9 procent. Denna hyreshöjning
motiverades med räntehöjningen. I
en särskild motion har vi också hemställt,
att räntan måtte sänkas till nivån
före april månad i fjol. Denna motion
ligger, förmodar jag, nu under behandling
i bankoutskottet.

Bostadsstyrelsen har i sitt yttrande
över vår motion uttalat bl. a. att en högräntepolitik
på längre sikt kan bli ett hot
mot en förbättrad bostadsstandard. Man
kan nog säga, att högräntepolitiken redan
nu är ett hot mot såväl bostadsstandarden
som byggnadsarbetarnas fulla
sysselsättning. Jag ämnar emellertid inte
nu ytterligare ingå på problemet om rän -

Om sänkning av hyrorna m. m.
tan, ty den frågan kommer ju att behandlas
i ett annat sammanhang, och
jag får då tillfälle att återkomma.

Jag skulle emellertid önska ett förtydligande
av följande passus i utskottets utlåtande:
»Såvitt utskottet kunnat finna
torde det icke vara nödvändigt att, därest
en räntesänkning komme till stånd,
hos Kungl. Maj :t göra särskild framställning
om sänkning av hyrorna.» Hur skall
man tolka detta? Om räntan sänkes, följer
då automatiskt hyressänkning? Jag
skulle tro att det erfordras bestämda direktiv
från regeringen att hyrorna skall
sänkas samtidigt med att det gamla ränteläget
återställes till den nivå som gällde
före april månad i fjol.

Vårt förslag, att åtgärder måtte vidtagas
för att sänka hyrorna, omfattas av de
breda folklagren. En opinionsyttring av
riksdagen i denna fråga skulle vara särskilt
betydelsefull. Emellertid kommer
saken upp i ett annat sammanhang, såsom
jag tidigare påpekat, och bl. a. av
den anledningen avstår jag från att göra
något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 22.02.

In fidem
G. H. Berggren