1956 FÖRSTA KAMMARE N N r 14 (Riksdagens protokoll 1956:14)

RIKSDAGENS

PHOTOKOLE

1956 FÖRSTA KAMMARE N N r 14

13—IS april

Debatter rn. in,

Fredagen den 13 april Sid

Anslag till vissa byggnadsarbeten för fångvården ................ 3

Anslag under tionde huvudtiteln:

Bidrag till företagareföreningar m. fl....................... 7

Driftskostnader för mät- och magnetiseringsstationer.......... 15

Bidrag till handelshamnar och farleder ...................... 17

Statliga farledsarbeten .................................... 17

Byggande av fiskehamnar .................................. 19

Anslag till statens lånefond för den mindre skeppsfarten ........ 22

Anslag till fonden för lån till företagareföreningar m. fl........... 24

Anslag till lån till anordnande av allmänna samlingslokaler ...... 25

Anslag till uppförande av förrådsbyggnader för civilförsvaret .... 30

Bankaktiebolags kassareserv m. m............................. 32

Placeringen av prästlönefondsmedel ............................ 37

Anslag till fiskerilånefonden .................................. 37

Tisdagen den 17 april

Svar på interpellation av herr Nilsson, Yngve, om höjd ersättning
till markägare för vägbyggnad Malmö—Kristianstad .......... 43

Onsdagen den 18 april
Svar på interpellationer:

av herr Niklasson ang. vissa frågor beträffande korsningar mel -

lan starkströms- och svagströmsledningar .................. 47

av herr Arrhén ang. utseendet av allmänna revisorer i sparbankerna
.................................................. 49

av herr Grym ang. samfärdselförbindelserna i viss del av Norrbottens
län ............................................ 54

Pension åt f. d. biskopen D. Helander .......................... 54

Pension åt trädgårdsförmannen R. Ekbom ...................... (>3

Vidgad avdragsrätt för avsättning till pensionsstiftelse m. m.....04

Avdragsrätt i annan kommun än hemortskommunen ............ 70

Nedläggandet av driften vid Ulriksfors väveri .................. 72

Uppehållande av driften vid Söråkers sulfitfabrik m. m......... 74

Tillverkning av tidningspapper i Aktiebolaget Statens skogsindustriers
regi ................................................ 7g

Startande av industriproduktion i Alby ........................ 77

l Första kammarens protokoll 1956. Nr 14

Nr 14

Innehåll

Sid.

Makes rätt att ikläda sig borgensansvar ........................ 77

Upprustning av vissa kronolägenheter m. m..................... 79

Samlliga avgjorda ärenden

Fredagen den 13 april

Statsutskottets utlåtande nr 61, ang. anslag å kapitalbudgeten: justitiedepartementet
........................................ 3

— nr 10, ang. utgifterna under tionde huvudtiteln (handelsdepartementet)
................................................ 7

— nr 64, ang. anslag under statens allmänna fastighetsfond m. m.:

handelsdepartementet ...................................... 22

— nr 65, ang. stat för försvarets fastighetsfond ................ 25

— nr 66, ang. anslag å kapitalbudgeten: socialdepartementet .... 25
—- nr 67, ang. anslag å kapitalbudgeten: inrikesdepartementet . . 30
Bankoutskottets utlåtande nr 13, om ändring i lagen ang. rätt för

Konungen att meddela bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv
m. m............................................... 32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11, ang. placeringen av prästlönefondsmedel
.............................................. 37

— nr 12, ang. ändring av 14 § folkbokföringsförordningen ...... 37

Jordbruksutskottets utlåtande nr 14, ang. omorganisation av statens

lantbrukskemiska kontrollanstalt m. m....................... 37

— nr 15, ang. anslag till fiskerilånefonden ...................... 37

Onsdagen den 18 april

Statsutskottets utlåtande nr 69, ang. tjänstårsberäkningen för lärare
vid statsunderstödda utlandssvenska skolor .................. 54

— nr 70, ang. invalidpension åt G. A. Thingvall i Notviken ...... 54

— nr 71, ang. pension eller understöd åt vissa personer ........ 54

— nr 72, ang. återbäring av vissa skattebelopp m. m............. 64

— nr 73, ang. försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna

fastigheter .................................... 64

Bevillningsutskottets betänkande nr 22, ang. vidgad avdragsrätt för
avsättning till pensionsstiftelse m. m......................... 64

— nr 24, ang. avdragsrätten för periodiskt understöd m. m.....70

—- nr 25, ang. avdragsrätt i annan kommun än hemortskommunen 70
Bankoutskottets utlåtande nr 15, ang. överförande till Aktiebolaget

Statens skogsindustrier av fabriksanläggningen i Ulriksfors ... 72

— nr 16, ang. upptagande av förhandlingar med Svenska cellulosaaktiebolaget
i anledning av vissa planerade driftsnedläggelser

m. m..................................................... 74

— nr 17, ang. upptagande av tillverkning av tidningspapper i Aktiebolaget
Statens skogsindustriers regi ...................... 76

— nr 18, ang. startande av industriproduktion i Albv .......... 77

Första lagutskottets utlåtande nr 17, ang. förbud för make att utan

andra makens samtycke ikläda sig borgensansvar för gäld .... 77

— nr 18, ang. översyn av förordningen ang. förslagsinteckning . . 79
Jordbruksutskottets utlåtande nr 16, ang. anslag till odlings- och

byggnadshjälp åt innehavare av vissa kronolägenheter m. in. . . 79

— nr 17, ang. vissa anslag till stipendier m. m................. 84

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

Fredag-en den 13 april

Kammaren sammanträdde kl. 13.00.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner m. m.;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1956/57;
och

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om vissa anslag för budgetåret
1956/57 under sjunde huvudtiteln
jämte i ämnet väckta motioner.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Majrts proposition
nr 159, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr
337) om kommunalstyrelse i Stockholm.

Föredrogs ocli hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 164, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 21
september 1915 (nr 362) om behörighet
att utöva läkarkonsten.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning om vissa ändringar
i gällande tjänste- och personalförteckningar
i riksbanken.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Andersson, Karl,
m. fl. väckta motionen nr 552.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

553, av herrar Lundström och Söderquist;
samt

nr 554, av herr Lindblom m. fl.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Larsson, Sigfrid,
och herr Nilsson, Alfred, väckta
motionen nr 555.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad avser
justitiedepartementets verksamhetsområde.

Punkterna i och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Anslag till vissa byggnadsarbeten för
fångvården

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Vissa byggnadsarbeten
för fångvården för budgetåret 1956/57
anvisa ett investeringsanslag av 3 545 009
kronor.

Av ifrågavarande anslag hade viss del
beräknats för uppförande av bostäder
vid ungdomsanstalten Itoxtuna.

Reservation hade anmälts av herr
Ragnar Bergh, som likväl ej antytt sin
åsikt.

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Anslag till vissa byggnadsarbeten för fångvården

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Den blanka reservation
som jag tillåtit mig foga till nu förevarande
punkt i utskottsutlåtande! avser
utskottets tillstyrkande av Kungl. Maj:ts
förslag, att riksdagen skulle ställa medel
till uppförande av flera tjänstebostäder
vid Roxtunaanstalten. Jag vill redan nu
till undvikande av varje missförstånd
förutskicka, att jag icke har för avsikt
att yrka avslag på utskottets hemställan.

Som damerna och herrarna väl känner
till har diskussionen rörande Roxtunaanstalten
flammat upp igen. Jag förmodar
att det inte är för sista gången. I
diskussionen har bl. a. framhållits, att en
av orsakerna till anstaltens nuvarande
besvärliga läge är att där inte finns tillräckligt
med bostäder. Det är väl överflödigt
att förutskicka vad som är självklart,
att för att driften skall kunna uppehållas
måste bostäder finnas tillgängliga
i erforderlig omfattning för såväl
dem, som har sådant arbete vid anstalten
att de måste bo inom denna, som för
de andra befattningshavarna.

I ett uttalande i den pågående diskussionen
om Roxtunaanstalten, vilket
gjorts från ett justitiedepartementet närstående
håll, har man försökt säga, att
det skulle vara riksdagens fel att erforderliga
bostäder åt personalen inte finns.
Jag är angelägen att påvisa, att detta påstående
är felaktigt. De anslag, som begärts
av departementschefen, har riksdagen
beviljat. Det finns redovisat i det
utskottsutlåtande som nu behandlas. När
riksdagen första gången fick att göra
med denna anstalt — det var år 1951 —
begärde riksdagen en översyn av kostnaderna
för anstalten. I denna översyn
skulle enligt riksdagens mening också
ingå en utredning om i vilken omfattning
tjänstebostäder skulle ställas till
förfogande för personalen. Efter det
översynen verkställts kom en proposition,
i vilken utsädes, att antalet personalbostäder
i princip borde begränsas
till att motsvara behovet för den personal,
som på grund av sin tjänst måste bo
inom anstalten, medan annan personal
borde förhjälpas till bostäder på annat
håll. På grundval av den princip som

sålunda uttalats av justitiedepartementet
gjordes framställning om anslag till
tjänstebostäder, dock i något större omfattning
än vad den gjorda översynen givit
vid handen. Vid behandlingen i riksdagen
av denna framställning anslöt sig
riksdagen för sin del till den av justitiedepartementet
lanserade principen. Att i
ett sådant läge nu försöka lägga någon
skuld på riksdagen för att bostäderna
för personalen är otillräckliga förefaller
något egendomligt.

Det var sålunda meningen, att till yrkeslärare
och andra, som inte tillhörde
vård- eller vaktpersonalen, skulle man
försöka skaffa bostäder på annat håll. Nu
är det emellertid klart, att något sådant
inte kan ske i en handvändning. Det var
därför också meningen, att överläggningar
skulle tas upp med vederbörande
kommuner, i första hand Åkerbo och
Linköping. Det bör också vara klart, att
sådana förhandlingar ju måste tagas upp
på ett mycket tidigt stadium, tv det tar
lika lång tid att uppföra bostäder som
att uppföra själva anstalten. Nu får man
i propositionen bekräftat, vad justitieministern
antydde i en interpellationsdebatt
i andra kammaren i höstas, nämligen
att dessa förhandlingar började
först i höstas. Det var mer än två år för
sent.

Det är ganska klart, att en sådan liten
kommun som Åkerbo har svårigheter att
ordna bostadsförsörjningsfrågan. Det bär
dock från tillförlitligt håll sagts mig, att
man där var beredd att ställa ett tomtområde
till förfogande, men att några
inviter från statens sida inte hade gjorts.
Det har också sagts mig, att det i Linköping
rådde en besvärande bostadsbrist,
men det hade givetvis kunnat gå
att ordna frågan på det sättet, att staden
hade fått en tilläggskvot just för detta
speciella ändamål.

Men någon måste ju sätta i gång med
detta, och frågan är vem som hade bort
göra det. Man kan uppenbarligen inte
lasta byggnadsstyrelsen. Detta får man
klart för sig, om man tänker på hur det
egentligen gick till, då anstalten uppfördes.
Det var inte fångvårdsstyrelsen som
skulle vara byggherre, utan byggnadsstv -

Fredagen den 13 april 195(3

Nr 14

Anslag till vissa byggnadsarbeten för fångvården

relsen, som i samråd med en tjänsteman
inom departementet skulle klara detta.
Vad byggnadsstyrelsen hade att göra var
att uppföra de bostäder, som pengar anvisats
till, och sedan hade byggnadsstyrelsen
inte vidare med saken att göra.
Följaktligen kan byggnadsstyrelsen utan
vidare friskrivas.

Däremot kan det sägas, att eftersom
fångvårdsstyrelsen i fortsättningen skulle
driva denna anstalt, borde fångvårdsstyrelsen
såsom ansvarig för driften ha
haft ett visst intresse att medverka till
att bostadsfrågan blev ordnad för dem,
för vilka tjänstebostäder icke avsetts bli
uppförda. Men med hänsyn till de rådande
förhållandena kan man förstå
reaktionen från fångvårdsstyrelsens sida
— den var ju frånkopplad, och det var
departementet och byggnadsstyrelsen
som skulle sköta det hela. Man kan därför
begripa den rent mänskliga reaktionen
att vederbörande satte sig ned och
väntade på vad som skulle hända.

Även om jag alltså inte helt vill friskriva
fångvårdsstyrelsen, tvekar jag inte
att säga, att det huvudsakligen är justitiedepartementets
fel att bostadsfrågan
nu befinner sig i det läge som nu råder
och att riksdagen nu trots dess tidigare
uttalanden och trots departementschefens
tidigare uttalanden måste anvisa
pengar till tjänstebostäder, något som —
i fall frågan hade skötts bättre från departementets
sida — inte skulle ha behövts.

Jag behöver inte uppehålla mig längre
vid skuldfrågan. Jag skulle tro att departementet
självt inser att det var departementet
som bort ordna bostadsfrågan.
Det framgår bland annat av att man inom
departementet, om också först i höstas,
satte i gång med underhandlingarna.

Vi befinner oss nu i det läget, att vi i
strid med de principer, som gäller för
tjiinstebostäders tillhandahållande, återgivna
bl. a. i en proposition härom som
kom för några dagar sedan, måste ställa
pengar till förfogande. På grund av det
ansvar vi har för driftens uppehållande
kan vi inte vägra det, men det hade varit
lämpligt att vi inte bragts i detta läge.

Jag vill, herr talman, sluta med åt! ut -

tala den förhoppningen, att vi inte ännu
en gång skall bringas i ett sådant läge.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Herr Bergh framställde
inte något yrkande, och det skulle måhända
inte vara nödvändigt från utskottets
sida att föra någon svarstalan mot
vad han sade. Men det var ett yttrande
av herr Bergh, som ändå inte kan stå
alldeles oemotsagt, ty det ger en felaktig
bild av förhållandena.

Det föreföll åtminstone mig som om
herr Berglis anförande gick ut på att lian
skulle vilja helt rentvå riksdagen från
varje ansvar för att det inte finns tillräckligt
med bostäder på Roxtuna. Det
är inte riktigt. Gången av detta ärende
har ju, såsom herr Bergh själv sade, varit
följande. När frågan genom Kungl.
Maj:ts försorg år 1951 kom på riksdagens
bord, hade man skisserat, hur denna
ungdomsanstalt skulle se ut. Det hela
blev ofantligt dyrt. Jag vill minnas, att
kostnaden för varje internplats var minst
dubbelt så stor som kostnaden för en
plats vid modernt inredda sjukvårdsinrättningar
och lasarett. När departementschefen
presenterade förslaget för
riksdagen framhöll han, att han fann det
mycket dyrt och att han hade för avsikt
att försöka åstadkomma förenklingar och
förbilliganden. Förslaget remitterades till
statsutskottet och dess tredje avdelning.
Där gnuggades det mycket ingående, och
man underströk nödvändigheten av att
kostnaderna nedbringades. För att det
inte skulle bli bara ett platoniskt uttalande,
beskar utskottet den anslagssumma
som Kungl. Maj:t hade begärt. Vidare
anvisade utskottet vissa områden, på
vilka man kunde tänka sig besparingar.
EU av dessa områden var just bostäderna.
Utskottet framhöll, att det borde prövas,
om man inte kunde åstadkomma bostäder
i den kommun, där anstalten ligger,
med kommunens medverkan. Detsamma
gällde staden Linköping. Den ligger
ju inte så alldeles nära, men man
tänkte sig i alla fall att en del av de befattningshavare,
som inte behövdes för
den dagliga och nattliga vården och till -

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Anslag till vissa byggnadsarbeten för fångvården

synen av internerna, kunde bo i Linköping
och åka till och från anstalten.

Det synes mig alldeles uppenbart, att
om riksdagen hade godtagit förslaget
som det förelåg och inte sagt någonting
om bostäderna, hade bostadsprogrammet
fullföljts. Nu gav riksdagen anvisningar
i detta hänseende. Det kan ju hända —-jag vill i den delen inte fria vare sig
departementet eller någon myndighet —
att denna sak inte sköttes så effektivt till
att börja med, men det var säkerligen
inte heller så lätt att åstadkomma några
överenskommelser om bostäder. Kommunen
hade ju varit ganska likgiltig inför
tanken att få denna anstalt förlagd inom
sina gränser, och befolkningen protesterade
genom långa petitionslistor, där det
uttalades att man inte ville ha anstalten.

Sådana var alltså betingelserna när det
gällde att intressera kommunen och befolkningen
för att skaffa bostäder åt befattningshavarna
vid anstalten. Det var
inte så lätt att klara den saken. Men man
gjorde väl så gott man kunde, och nu
har man kommit fram till att man — för
att få de befattningshavare som anstalten
behöver — inte har någon annan
möjlighet än att bygga flera bostäder på
Roxtuna.

Under sådana omständigheter, herr
talman, har riksdagen inte anledning att
göra något annat än att bifalla vad utskottet
här föreslagit. Mitt anförande går
också ut på ett yrkande om bifall, men
framför allt har jag velat visa, att också
riksdagen får ta sin del av ansvaret för
förhållandena i fråga om tjänstebostäderna
vid Roxtuna.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Det resonemanget, herr Karlsson, förutsätter
att riksdagen i fråga om tillhandahållande
av tjänstebostäder vid Roxtuna
skulle tillämpa en annan princip
än riksdagen annars gör då det gäller
tillhandahållande av tjänstebostäder. Om
vi ser på de grundsatser som riksdagen
har uttalat sig för och som regeringen
gett uttryck åt senast i en proposition,
som kom häromdagen, så är själva principen
fullständigt klar. Det är väl svårt
att lägga någon som helst skuld på riks -

dagen även med hänsyn till det faktum,
att riksdagen har beviljat de medel som
Kungl. Maj:t har begärt.

Sedan återstår ju tvistefrågan om man
verkligen från departementets sida, såsom
herr Karlsson försöker göra gällande,
har gjort vad man bort. Jag har där
eu fullständigt motsatt mening. Man liar
icke gjort vad man bort göra. Att ta upp
förhandlingar så sent som hösten 1955
när verksamheten redan var i gång tyder
på en sällsynt dålig planläggning.
Att det går att ordna en sådan sak visar
sig bland annat i den proposition, som
nu ligger på riksdagens bord och gäller
ersättningsanstalter för Långholmen. Där
har man i förväg tagit upp överläggningar,
och vederbörande kommuner har förklarat
sig ämna sörja för bostadsfrågan
beträffande sådana anställda som inte
behöver bo på anstalten. Men om man
— såsom här — sparar denna fråga till
efter det anstalten tagits i bruk kommer
man i det läge som vi nu befinner oss i.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! I anledning av det sista
herr Bergh yttrade vill jag bara säga, afl
kvar står det faktum att den kommun,
där Roxtuna ligger icke ville ha anstalten
och icke var intresserad av att ge
sig in på några resonemang om bostäder.

Herr BERGH, RAGNAR, (li):

Det gäller däremot icke Linköpings
stad, som ligger en och en halv mil därifrån.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Försök har faktiskt
gjorts från departementets sida att intressera
Linköpings stad, men det har
inte lyckats därför att stadens bekymmer
för bostäder till andra ändamål var alltför
stora.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkten ''/

Lades till handlingarna.

Fredagen den 13 april 1950

Nr 14

Anslag till bidrag till företagareföreningar m. fl.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1956/57 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—-36''

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 37

Anslag till bidrag till företagareföreningar
nu fl.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret 1950/57 anvisa ett
reservationsanslag av 1 000 000 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle av
nämnda belopp 665 000 kronor disponeras
för bidrag till företagareföreningarnas
administrationskostnader, 35 000
kronor för bidrag till vissa sammanslutningar
inom hantverk och småindustri
och 300 000 kronor för subventioner till
låneverksamheten inom vissa företagareföreningar.

Vidare hade Kungl. Maj:t beträffande
kapitalbudgeten föreslagit riksdagen att
till Fonden för lån till företagareföreningar
in. fl. för budgetåret 1956/57 anvisa
ett investeringsanslag av 3 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

a) beträffande förevarande anslag:

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Alvar Andersson m. fl. (I: 215) och den
andra inom andra kammaren av herr
Andersson i Brämlmlt m. fl. (11:452),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta att å driftbudgeten till Bidrag till
företagareföreningar in. fl. för budgetåret
1950/57 anvisa ett reservationsanslag
av 1 165 000 kronor, varav 730 000
kronor för företagareföreningarnas administrativa
kostnader, 35 000 kronor för

bidrag till vissa sammanslutningar inom
hantverk och småindustri och 400 000
kronor för subventioner till låneverksamheten
inom vissa företagareföreningar; dels

ock en inom andra kammaren av
herr Johansson i Torp m. fl. väckt motion
(11:556), vari hemställts, att riksdagen
måtte till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. anvisa ett reservationsanslag
av 1 165 000 kronor;

b) beträffande det under kapitalbudgeten
uppförda investeringsanslaget till
Fonden för lån till företagareföreningar
in. fl.:

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Pålsson in. fl. (1:216) och den andra
inom andra kammaren av herr Andersson
i Brämhult m. fl. (11:453), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte till Fonden
för lån till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret 1956/57 anvisa ett
investeringsanslag av 4 000 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon m. fl. (1:217) och den andra inom
andra kammaren av herr Ohlin m. fl.
(IT: 457), i vilka hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen måtte till Fonden
för lån till företagareföreningar m. fl.
för budgetåret 1956/57 anvisa ett med

3 000 000 kronor till 6 000 000 kronor
höjt belopp;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Johansson i Torp m. fl. väckt motion
(II: 555), vari hemställts, att riksdagen
måtte till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret
1956/57 anvisa ett investeringsanslag av

4 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten bland annat omnämnt en av
chefen för handelsdepartementet planerad
utredning av frågan om en samordning
av kreditgarantisystemet beträffande
hantverk och småindustri och företagareföreningarnas
långivning, varefter
utskottet anfört:

»Av skäl, som i det föregående anförts,
torde en uppräkning av låneanslaget

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Anslag till bidrag till företagareföreningar m. fl.

vara ofrånkomlig. I avvaktan emellertid
på resultatet av nämnda utredning och
med hänsyn till nödvändigheten av att
i rådande samhällsekonomiska läge begränsa
investeringsverksamheten är utskottet
icke berett förorda en så avsevärd
höjning av anslaget, som föreslagits
i de i ämnet väckta motionerna. Däremot
kan utskottet biträda departementschefens
förslag, att anslaget i fråga höjes
med 500 000 kronor till 3 000 000 kronor.
Motionerna I: 216 och II: 453, I: 217 och
II: 457, sistnämnda båda motioner såvitt
nu är i fråga, samt motionen It: 555 avstyrkas
alltså.

Beträffande anslaget till fonden för
lån till företagareföreningar m. fl. samt
de i samband därmed väckta motionerna
I: 216 och II: 453, I: 217 och II: 457, sistnämnda
båda motioner såvitt nu är i
fråga, samt motionen II: 555 gör utskottet
hemställan under punkt 5 i sitt denna
dag avgivna utlåtande nr 64.

Med avseende å nu förevarande anslag
hemställer utskottet, att riksdagen må,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
med avslag å motionerna I: 215 och II:
452 samt 11:556, till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor.»

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ohlon, Näsgård, Pålsson,
Sunne, Aastrup och Malmborg i Skövde,
lröken Elmén samt herrar Staxäng, Nihlfors,
Gustafsson i Skellefteå, Hansson i
Skegrie och Svensson i Stenkyrka, vilka
ansett, att det stycke av utskottets yttrande,
som började med orden »Av skäl»
och slutade med »avstyrkas alltså», bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade;

b) av herr Gustaf Karlsson, som dock
ej antytt sin mening.

I det i herr Ohlons m. fl. reservation
förordade yttrandet hade bland annat
uttalats, att utskottet vid övervägande av
frågan om medelsanvisningens storlek
funnit sig böra föreslå, att anslaget i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag höjdes

med 1 500 000 kronor till 4 500 000 kronor.

Herr NÄSGARD (bf):

Herr talman! På denna punkt, som
gäller företagareföreningarna, har jag biträtt
en reservation som vill avsevärt öka
låneanslagen till dessa. Själva anslagsfrågan
hör inte under denna punkt utan
endast motiveringen, men jag antar att
det är riktigast att göra några reflexioner
på den här punkten och sedan endast
ställa yrkande när vi kommer till
kapitalbudgeten.

Yi bär i reservationen yrkat att låneanslaget
borde utökas från 3 miljoner
kronor, som Kungl. Maj:t föreslår, till
4 1/2 miljoner kronor. I huvudtiteln har
departementschefen sagt att en så avsevärd
uppräkning av anslaget, som företagareföreningarna
hemställt om, skulle
illa överensstämma med de nyligen vidtagna
skärpningarna av kreditpolitiken,
och därför har han inte i nuvarande läge
kunnat förorda det. Enligt min mening
kan man snarare anföra den nuvarande
kreditpolitiken som ett skäl för att på
denna punkt öka det anslag som departementschefen
har föreslagit. Det ligger
ju faktiskt till på det sättet, att småföretagarna
har åtskilliga fördelar, men dessa
är inte av den natur att de direkt kan
räknas i penningar. Småföretagarna har
vanligtvis en stor personlig kunnighet,
initiativförmåga och framför allt arbetsamhet.
Därför har de lyckats med sina
företag. Däremot har de inte någon större
tillgång till kontanta medel. Det är
klart att när det nu inträffar sådana konjunkturer,
att statsmakterna tvingas att
kraftigt inskränka medelstillgången för
bankutlåning, så träffar detta småföretagarna
ganska hårt. Jag tror att man gott
kan säga att det träffar dem betydligt
hårdare än de större företagarna, som
dels har större egna resurser, dels även
har den förmånen att de vanligtvis är
gamla kunder i bankerna och givetvis
blir i någon mån gynnade vid kreditgivningen,
även om bankerna också i dessa
fall försöker hålla igen så gott sig göra
låter.

Nu har vi också en annan form av

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

Anslag till bidrag till företagareföreningar in. fl.

stöd här, nämligen kreditgarantien på
10 miljoner kronor, som vi haft ett par
år, och det har annonserats att den formen
skulle hoparbetas med denna låneform
för företagareföreningarna.

Statsutskottet erinrar i sitt utlåtande
om att föregående års riksdag »underströk
önskvärdheten av att frågan om
en samordning av kreditgarantisystemet
beträffande hantverk och småindustri
och företagareföreningarnas långivning
snarast möjligt bleve föremål för utredning
och prövning, varvid även frågan om
en decentralisering av besluten rörande
kreditgarantierna borde övervägas». Nu
framhåller departementschefen, att han
ämnar under innevarande vår för Kungl.
Maj:t framlägga förslag om en särskild
utredning i ämnet. Utskottet understryker
att det är angeläget att denna utredning
utan tidsutdräkt igångsattes och
slutföres.

Jag skulle tro att det i väntan på att
dessa båda kreditformer kan sammanföras,
vilket jag tror skulle få ett effektivare
resultat än hittills till följd, skulle
vara klokt av riksdagen att nu öka på
låneanslaget till företagareföreningarna.

•Tåg nämnde nyss att kreditgarantien
gäller 10 miljoner kronor. Jag har fått
siffror från vederbörande avdelning i
departementet som visar att från och
med den 1 juli 1955 till den 6 april 1956
liar det beviljats sådana kreditgarantier
till ett belopp av drygt 5 100 000 kronor.
Redan förra året visade det sig svårt att
få kreditgarantierna placerade i bankerna,
och det har tydligen blivit ännu kärvare
i år än året förut.

Allt detta, herr talman, utgör enligt
mitt förmenande en anledning att utöka
låneanslaget till företagareföreningarna.
Jag ber därför att få yrka bifall till den
reservation under denna punkt, som jag
har biträtt.

Herr OH LON (fp):

Herr talman! Departementschefen har
beaktat önskvärdheten av att öka lånemöjlighetcrna
för företagareföreningarna
i och med att anslaget härför höjts. Höjningen
är emellertid alltför liten för att

kunna få någon större verkan, i synnerhet
om man tar hänsyn till de ökade
kostnaderna. Även utskottet har behjärtat
denna fråga, och jag skulle vilja understryka
vad utskottet skriver. Utskottet
framhåller den stora betydelse som
småföretagsamheten bär haft inom industri
och hantverk, särskilt i syfte att
åstadkomma ett mera differentierat näringsliv
på landsbygden.

Det är dock inte endast ett landsbygdsintresse,
som här anmäler sig, utan ett
allmänt riksintresse. Ett nödvändigt villkor
för att utvecklingen skall fortskrida
är att startandet av nya småföretag inte
helt avstannar, såsom för närvarande
håller på att ske på vissa håll. Det är av
betydelse inte minst för att man skall
kunna vidmakthålla viljan till initiativ
och konkurrens och utnyttjandet av nya
uppslag.

Nu säger departementschefen att en
ökning av anslaget skulle strida mot den
kreditåtstramning, som riksdagen så gott
som enhälligt har accepterat. Men är det
inte att överdriva, när departementschefen
ställer denna synpunkt i förgrunden?
1 det stora sammanhanget betyder
en eller annan miljon här ingenting. Det
är ju kreditåtstramningen för storindustrien
och storföretagen som framför allt
får effekt för samhällsbalansen.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga,
att det är av fundamental vikt att
vi i fortsättningen bibehåller möjligheterna
för den mindre företagsamheten
att göra sig gällande, inte minst när det
är fråga om mekanisering och rationalisering
och utnyttjande av nya tekniska
framsteg. Vi bör komma ihåg att de storföretag,
som vi har i vårt land och som
i väsentlig mån bär upp vår ekonomi, har
utvecklats ur små företag. Stryper vi nu
de små företagens möjligheter att utvecklas,
så stryper vi också fortskridandet
på detta område.

Inom den partigrupp, som jag företräder,
hade vi nog tänkt oss att man skulle
kunna gå ett stycke längre än vad utskottet
har gjort, men då det förslag som
föreligger är resultatet av en kompromiss
mellan olika grupper, anser jag det vara
riktigast, för att kunna komma fram till

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Anslag till bidrag till företagareföreningar m, fl.

en enig front, att tillstyrka bifall till vad
reservanterna påyrkar under denna
punkt.

Herr THUN (s):

Herr talman! Man kan av utskottets
utlåtande konstatera, att utskottet andas
stor välvilja då det gäller småföretagsamheten
i detta land. Även Kungl. Maj:t
har vid behandlingen av frågan om bidrag
till företagarföreningarna ställt sig
mycket positivt. Det administrativa anslaget,
som innevarande år utgår med
615 000 kronor, är alltså föreslaget att
höjas med ytterligare 50 000 kronor för
kommande budgetår, med hänvisning till
att man antar att ytterligare företagarföreningar
kan komma att växa fram och
att de behöver medel för sin administrativa
verksamhet.

Vid föregående års riksdag höjdes det
administrativa anslaget med 200 000 kronor,
vilket betyder att föreningarna på
ett relativt tillfredsställande sätt fått
täckning för sina administrativa kostnader.

Kungl. Maj:t har också föreslagit en
höjning av låneanslaget från 2,5 miljoner
kronor till 3 miljoner kronor. Man
har därmed gått så långt som man anser
möjligt under de rådande ekonomiska
förhållandena.

Utskottet har, som här tidigare framhållits,
understrukit den stora betydelse
som småföretagsamheten inom industri
och hantverk har särskilt i syfte att
åstadkomma ett mera differentierat näringsliv
på landsbygden. Det är ett betydande
samhällsintresse, säger utskottet,
att denna verksamhet genom ett effektivt
fruktbringande stöd från statens sida
får möjligheter att arbeta under så
gynnsamma förutsättningar som möjligt.

Utskottet är också på det klara med
att starka skäl talar för lämpligheten av
en ytterligare förbättring av kreditmöjligheterna.
Men utskottet vill i detta sammanhang
erinra om att föregående års
riksdag underströk önskvärdheten av att
frågan om en samordning av kreditgarantisystemet
beträffande hantverk och
småindustri och företagarföreningar -

nas långivning snarast möjligt bleve
föremål för utredning och prövning,
varvid även frågan om en decentralisering
av besluten rörande kreditgarantierna
borde övervägas. Av bl. a. dessa
skäl anser man sig från utskottets
sida inte kunna gå längre innan de
nämnda frågorna är lösta.

Herr Näsgård har här givit uttryck för
reservanternas synpunkter. Man har från
bondeförbundshåll och folkpartihåll
kommit fram på samma linje, där man
förordar en uppjustering av anslaget på
1,5 miljoner kronor i förhållande till
Kungl. Maj :ts förslag, vilket skulle betyda
att till verksamhetens förfogande
skulle ställas ett belopp på 4,5 miljoner
kronor.

Ser man på denna fråga litet närmare
konstaterar man, att utöver det belopp,
som Kungl. Maj:t här föreslår, inflyter
årligen amorteringsmedel av de lån, som
tidigare lämnats. Dessa medel beräknas
för nästa år uppgå till 2 miljoner kronor,
vilket alltså innebär att i realiteten för
denna verksamhet skulle ställas till förfogande
ett belopp på cirka 5 miljoner.

Hur vi än räknar upp beloppen kommer
alltid behovet att vara större än de
anslagna beloppen. Från olika områden
är vi vana vid att behoven alltid
stegras.

Herr Ohlon har sagt, att småföretagsamheten
givit upphov till betydande industrier.
Verksamheten har ofta växt ut
till stora företag, det är riktigt, ty åtskilligt
av svensk storföretagarverksamhet
i dag har sitt ursprung i småföretagsamheten.
Om denna sak råder alltså
ingen tvekan. Men när herr Ohlon framhåller,
att man genom att nu vara för
njugg skulle dämma upp dessa strävanden
i fortsättningen, frågar jag mig: Var
skall man sätta gränsen för statens ekonomiska
stöd för att det inte skall kunna
sägas, att man dämmer upp strävanden
att bygga ut småföretagarverksamhet till
stor industriverksamhet? Den gränsen
kan vi aldrig dra, ty som jag nyss sade
kommer behovet alltid att överstiga vad
man från statens sida kan ställa till förfogande.

Det hela är som sagt ytterst en avväg -

Fredagen den 13 april 1950

Nr 14

Anslag till bidrag till företagareföreningar m. fl.

ningsfråga. Vi måste faktiskt vid vårt bedömande
ta hänsyn även till nödvändigheten
att tillgodose andra behov. Läget
är nu sådant att vi måste söka hålla oss
inom den ram som är nödvändig för att
bevara den ekonomiska balansen. Utskottet
har därför i detta läge inte ansett sig
kunna sträcka sig längre än vad Kungl.
Maj:t föreslagit och ansluter sig således
till Kungl. Maj ds förslag på denna punkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (bf):

Herr talman! När det gäller det direkta
anslagsäskandet på denna punkt har
jag tillsammans med några medmotionärer
begärt en uppräkning av anslaget
med 105 000 kronor. Med den utveckling
som skett på företagarföreningarnas område
med tillkomsten av nya föreningar
och utökning av verksamheten inom redan
existerande räcker de tidigare administrationsbidragen
inte till. Utskottet
är emellertid enhälligt i sitt yrkande i
fråga om anslagsbeloppet. Det finns alltså
ingen reservation i fråga om anslaget
till administrationskostnader. Jag skall
därför inte framställa något yrkande,
utan inskränker mig till att uttrycka den
förhoppningen, att det ett kommande år
måtte bli möjligt att höja detta anslag.
Jag vill i detta sammanhang särskilt erinra
om att det är nödvändigt för företagarföreningarna
att få tillräckliga medel
till sitt förfogande för att kunna trygga
anställningsförhållandena för konsulenterna.
För närvarande har företagarföreningarna
inga särskilda medel till
förfogande att avsätta för konsulenternas
pensionering o. s. v., utan man måste ta
dessa pengar av det .statliga administrationsbidraget
eller medel som kan anskaffas
på annat sätt.

Huvudfrågan här är emellertid storleken
av det belopp, som skall ställas till
företagarföreningarnas förfogande för
deras låneverksamliet. Det är också det
beloppet som den av herr Ohlon m. fl.
avgivna reservationen avser.

Herr Thun förklarade, att man alltid
måste räkna med att behoven av lån blir

större än tillgången på medel, alldeles
oberoende av vilket belopp staten här
ställer till förfogande. Även om detta i
viss mån kan vara riktigt, kommer vi
dock inte ifrån att differensen mellan lånebehoven
och tillgängliga medel kan
vara olika stor. Och det är ett faktum
att den klyftan med nuvarande medelstilldelning
är alltför stor.

För att belysa svårigheterna på detta
område skall jag tillåta mig erinra om
förhållandena i mitt eget län. Jag hörde
för en tid sedan vid en konferens eu
småföretagare ge en drastisk skildring
av situationen.

Yi inbjöd konsulenten att komma ut
till vår kommun och samlade ihop ett
antal företagare till ett möte, berättade
denne man. Yi samlades, ett antal småföretagare,
som alla hade stort behov av
lån för att kunna utvidga våra redan
befintliga företag. Det var svårt för oss
att få dessa lån på den öppna marknaden,
eftersom det var besvärligt för oss
att kunna ställa betryggande säkerhet. Yi
ville då söka gå vägen över företagarföreningen.
Konsulenten kom ut till oss och
redogjorde sakligt och ordentligt för
existerande lånemöjligheter. Men så slutade
konsulenten, sade denne företagare,
sin redogörelse med följande ord: Ja, nu
har jag alltså redogjort för lånegrunderna,
men så måste jag meddela, att företagarföreningen
icke har några pengar,
ty de är slut för länge sedan, varför de
möjligheter jag här redogjort för egentligen
inte har någon betydelse!

Företagarföreningen i mitt län har, vill
jag'' minnas, haft sammanlagt 100 000 kronor
alt låna ut. Det innebär att man måst
pruta ner de beviljade låneansökningarna
så kraftigt att lånebeloppen blir så
små, att de knappast inneburit någon
hjälp för de företagare som över huvud
taget fått lån. Ändå har många företagare
över huvud taget icke kunnat få lån. Jag
har som revisor gått igenom protokollen
för länets företagarförening och därvid
måst konstatera, att styrelsens uppgift
nästan uteslutande kommit att inskränka
sig till att sammanträda för att avslå
låneansökningar under hänvisning till
att det inte finns några pengar tillgäng -

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Anslag till bidrag till företagareföreningar m. fl.

liga. Naturligtvis kommer man även med
en uppräkning av anslaget att bli tvungen
att avslå många låneansökningar, men
faktum är att man med mer medel till
sitt förfogande skulle kunna bättre stödja
företagarna.

.lag kan för min del inte tro att en
uppräkning av detta anslag med sådant
belopp, att i varje fall något bättre kreditmöjligheter
skulle ställas till småföretagarnas
förfogande, skulle kunna äventyra
den restriktiva finanspolitik som
statsmakterna för närvarande för. Det
verkar ändå, såsom det redan sagts i debatten,
vara ett oriktigt argument.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation av
herr Ohlon m. fl. som är fogad vid denna
punkt av utskottets utlåtande.

Herr THUN (s) kort genmäle:

Herr talman! Den senaste ärade talaren
förklarade, att det är ett oriktigt argument
att här hänvisa till den restriktiva
ekonomiska politiken och strävandena
att hålla vår ekonomi i balans. Jag
tycker inte att det argumentet i och för
sig kan sägas vara oriktigt, ty om man
på olika områden skulle resonera på
samma sätt som den ärade talaren gör,
skulle det ju totalt komma att röra sig
om mycket stora belopp, som man skulle
behöva plocka in inom den ram vi för
närvarande har att arbeta med.

Beträffande svårigheterna att erhålla
lån meddelade herr Alvar Andersson,
att företagareföreningarna i det av honom
nämnda fallet hade 100 000 kronor
till sitt förfogande. Nu har man ju tänkt
sig att det skall bli en samordning av
kreditgarantisystemet beträffande hantverk
och småindustri och företagareföreningarnas
långivning. Sker detta, så
torde det i fortsättningen bli en avsevärd
förbättring av möjligheterna att erhålla
lån.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag kanske borde ha undvikit
att blanda mig i denna debatt. I
varje fall har jag inte för avsikt att i nå -

gon nämnvärd grad förlänga den. Jag
har dock känt ett visst behov av att understryka
följande.

Betydelsen av den verksamhet, som
det här är fråga om, är vi alla beredda
att vitsorda. Det råder inga delade meningar
på den punkten. Det är också av
den anledningen som regeringen ansåg
sig kunna göra ett avsteg från de allmänna
principer om återhållsamhet, i
synnerhet på investeringsområdet, som
kännetecknar budgeten, och yrkade på
en höjning av detta anslag med 500 000
kronor till 3 miljoner kronor.

Nu säger herr Ohlon i debatten att
detta är otillräckligt och att en miljon
hit eller en miljon dit inte kan spela någon
större roll. Denna verksamhet är,
menar han, så pass betydelsefull, att man
gott kunde sträcka sig längre än Kung],
Maj :t velat göra och utskottet velat tillstyrka.

Ja, så kan man naturligtvis resonera.
Men var hamnar man, om man för samma
resonemang också på andra områden,
vilket man i konsekvensens namn
borde göra? Det resonemanget för också
det parti, som herr Ohlon företräder, på
eu hel del områden, men resultatet blir
sannerligen inle en budget av den typ,
som är nödvändig för att vi såsom ett
led i vår ekonomiska politik skall kunna
begagna budgeten som en balansfaktor.
Jag tror att man kan, om man befinner
sig i oppositionsställning, föra resonemanget
om att en miljon hit och en miljon
dit inte spelar någon roll. Men om
man verkligen har ansvaret och får räkna
med att sådana förslag kan komma
att medföra återverkningar, så får man
nog resonera på ett något annat sätt.

Jag vill också erinra om att detta inte
bara är ett av de få anslag, som regeringen
kunnat förorda en höjning av, utan
det förhåller sig också på det sättet, att
utlåningsverksamheten över huvud taget
har krympt samman under de senaste
åren. Jag har sett en uppgift i pressen
att utlåningen från affärsbankerna har
minskat med ungefär 6 procent från april
månad i fjol. Regeringen anser ändå
de små företagens fortsatta verksamhet
så viktig, att den i sin proposition velat

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

Anslag till bidrag till företagareföreningar m. fl.

medge ökade utiåningsmöjligheter. Vid
sidan om den utlåningsverksamhet, som
företagareföreningarna själva bedriver,
lämnar ju också staten garanti för utlåningen,
och därvidlag har vi inte heller
ifrågasatt någon sänkning.

Detta tillhör alltså ett av de få områden
av ekonomisk verksamhet, som under
det närmast framförliggande året har
alla möjligheter att expandera. Andra
områden har inte liknande finansiella
möjligheter. Det är ett påpekande, som
jag tror att man bör hålla i minnet när
man går att bedöma utskottets förslag
jämfört med det av reservanterna ställda
yrkandet.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag underströk i själva
verket i mitt förra anförande med tacksamhet,
att Kungl. Maj :t har visat sig
mera välvillig beträffande detta ändamål
än på de flesta andra punkter i år.
Jag underströk också att utskottet delade
den meningen. Utskottet har gått
så långt att det skrivit, att utskottet delar
de synpunkter i denna fråga, som
kommit till uttryck i de i ämnet väckta
motionerna.

Nu drar herr statsrådet fram kreditrestriktionerna
och säger, att om vi
skall nå något resultat med dem måste
vi gå fram hårt över hela linjen. Men är
det ändå inte så att restriktioner på
detta område, herr statsråd, har mycket
liten betydelse i det stora sammanhanget?
Statsrådet frågar var vi hamnar, om
vi ökar lånemöjligheterna än på det ena,
än på det andra området. Jag skulle vilja
ställa en motfråga till handelsministern:
Var hamnar vi ifall vi stryper
kreditmöjligheterna för de små företagen,
så att de inte kan bestå eller expandera? Tänk

exempelvis på varvsindustrien i
Göteborg. Den hade aldrig kommit till
stånd, om inte under en följd av år bankerna
tillhandahållit varven stora krediter.
Bankerna tog samtidigt avsevärda
risker, men resultat kom så småningom.
Hade Svenska kullagerfabriken någonsin
uppstått om inte denna fabrik, vil -

ken började med fyra anställda som ett
småföretag, hade fått kreditmöjligheter?

Jag föreställer mig att vad som gällde
i det förgångna gäller ännu den dag som
är. Det är dock så att det är svårare för
den mindre företagsamheten att göra sig
gällande på kreditmarknaden än vad
det är för de större företagen. Tv de
mindre företagen, särskilt de nystartade,
har inte samma förbindelser som de
äldre och inarbetade företagen.

Herr ANDERSSON, ÄLVAR, (bf):

Herr talman! Föreligger det inte en
viss risk för att vi gör kreditrestriktionerna
till ett sådant där magiskt kritstreck,
som dras upp vid alla möjliga
tillfällen? Det är väl ändå på det sättet
att man genom en något generösare utlåning
många gånger skulle kunna få
till stånd ökad produktion och skapa
bättre betingelser för näringslivet i en
bygd genom att småföretagsamheten där
får en puff framåt. Det är hur tydligt
som helst att småföretagsamheten sitter
mycket illa till för närvarande. Naturligtvis
kan det inte i första hand bli
fråga om att låneverksamheten på detta
område skall kunna undanröja alla eller
ens de flesta av de svårigheter det
här gäller, men ett betydande hopp har
dock runt om i våra bygder satts till
denna låneverksamhet, och i de företagarföreningar,
som bildats, har man fått
organ som har till uppgift att uppmuntra
till ökad småföretagsamhet såväl på
handelns och industriens som serviceyrkenas
område.

Nu finns denna organisation uppbyggd,
men då ställs det alltför litet medel
till dess förfogande. Vi har alltså en
administrationsapparat utan möjligheter
att arbeta effektivt.

Det sägs att vi bör samordna den direkta
låneverksamheten med kreditgarantierna.
Ja, men förhållandet är att
kreditgarantierna faktiskt inte har kunnat
tagas i anspråk i full utsträckning,
därför att även om man fått statens garanti,
så har lånet inte kunnat placeras.
Kreditgarantierna kan alltså i det fallet
inte utgöra någon särskild tröst. Tanken

Nr 14

Fredagen den 13 april 195(5

att kreditgarantierna skulle gälla lånen
utöver ett belopp på 25 000 kronor, medan
företagarföreningarnas direkta låneverksamhet
avsåg lånebelopp under
den gränsen. Då såsom jag framhöll
mycket små belopp står till föreningarnas
förfogande, måste verksamheten naturligtvis
bli förhållandevis obetydlig.
•lag bestrider inte att vissa förbättringar
här föreslagits, men den ökning av anslaget
som nu äskas är dock ytterligt
blygsam. När den summan slås ut på
hela landet, blir det ju inte mycket som
går till varje län. Visserligen är det
klart att sedan verksamheten nu bedrivits
några år kommer det att i form av
amorteringar flyta in en del pengar, som
på nytt kan lånas ut. Men det hade dock
varit önskvärt att mer medel ställts till
förfogande.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Till herr Alvar Andersson
skulle jag bara vilja säga, att statsgaranti
mig veterligen inte har medgivits
i något enda fall där inte lånet också
har beviljats av någon kreditinstitution.
Jag tror inte att man kan finna
ett enda exempel på att lån, som haft
statlig borgen, inte har beviljats av den
anledningen att det inte funnits någon
långivare. Det tal, som förekommit om
den saken, har varit klart oriktigt och
icke överensstämmande med verkligheten.

Herr Ohlon riktade till mig frågan:
»Var hamnar vi, om vi stryper åt de
mindre företagens verksamhet här i landet?»
Det är ju inte alls det saken gäller
här i dag, herr Ohlon. Vad vi har
att ta ställning till är huruvida anslaget
skall höjas med en halv miljon kronor,
såsom statsutskottets majoritet tillstyrkt,
eller med ytterligare 1,5 miljoner kronor
som reservanterna önskar. Jag tycker
nog att herr Ohlon i sitt sista anförande
slog in öppna dörrar.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (bf):

Herr talman! Jag vill inte bestrida, att
statsrådet kan ha formellt rätt på denna
punkt när han säger, att det inte hänt

att en statlig garanti beviljats ett lån
utan att lånet gått att placera. Men det
har väl varit på det sättet, skulle jag
tro, att man från departementets sida
först fordrat ett löfte från en kreditinrättning
om att lånet verkligen skulle
placeras innan staten beviljat kreditgarantien.
I praktiken blir detta följaktligen
detsamma som det förhållande jag
förut omnämnde.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade lierr talmannen, att i avseende
på den nu förevarande punkten
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas med godkännande av utskottets
motivering, dels ock att utskottets
hemställan skulle bifallas med den
ändring i motiveringen, som förordats
i den av herr Ohlon m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Xäsgård begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
37 med godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Ohlon in. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid lierr Xäsgård begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Anslag till bidrag till företagareföreningar m. fl.
var väl för övrigt, om jag minns rätt,

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

Anslag till driftkostnader för mät- och avmagnetiseringsstationer

medelst omröstningsapparat; och hefunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 46.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Anderson, Carl Albert, anmälde,
att han vid den nu företagna voteringen
röstat ja men att hans röstning icke
markerats på omröstningstavlan.

Herr talmannen yttrade, att enär av
de redovisade siffrorna framginge, att
kammarens beslut fattats med betryggande
majoritet, anledning enligt hans
uppfattning icke förelåge att anställa ny
omröstning i ärendet.

Punkterna 38—54

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55

Anslag till driftkostnader för mät- och
avmagnetiseringsstationer

I enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag hade utskottet i denna
punkt hemställt, att riksdagen måtte
till Driftkostnader för mät- och avmagnetiseringsstationer
för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
420 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Karl Andersson och Staxänq, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Det finns anslag, som
har en underbar förmåga att kunna
tränga igenom såväl departementets som
utskottets skärseld. Förslaget i denna
punkt gäller just ett sådant anslag. Förslaget
har kommit igen år efter år med
ungefär samma belopp och det bar sett
ganska oskyldigt ut. Det har också regelbundit
tillstyrkts och bifallits.

Det hade säkerligen blivit samma förhållanden
nu — ingen hade observerat
detta anslag bland mängden av större
och mindre sådana — om inte riksdagens
revisorer hade kommit att titta li -

tet närmare på vad som ligger bakom
och fäst uppmärksamheten på att den
verksamhet, som bestrides av detta anslag,
under senare år har undergått en
högst väsentlig förändring.

Avmagnetiseringsstationerna tillkom
under kriget för att fylla en mycket
stor och betydelsefull uppgift. De avsåg
att göra järn- och stålfartyg okänsliga
för magnetiska minor. Verksamheten hade
en ganska stor omfattning; det var

1 första hand marinens fartyg, som behövde
avmagnetiseras, men även en
mycket stor del av handelsflottans fartyg
anlitade dessa stationer. Efter hand
som farlederna rensades från minor och
sjöfarten blev tryggare, minskades uppgifterna
för dessa stationers verksamhet,
och antalet avmagnetiseringar har för
handelsflottans del successivt nedgått år
efter år.

Statsrevisorerna pekar i sin berättelse
på att det numera inte är något intresse
för handelssjöfarten att avmagnetiseringsstationerna
är i verksamhet, utan
att det i huvudsak är ett intresse för
marinen. Följaktligen bör, säger revisorerna,
detta anslag i fortsättningen uppföras
på försvarsbudgeten och icke på
handelsdepartementets budget. Revisorerna
visar i sin berättelse med siffror,
hur utvecklingen på detta område har
förlöpt. År 1946 — således första året
efter krigets slut — var inte mindre än

2 094 fartyg föremål för avmagnetisering,
därav 1 277 svenska handelsfartyg.
Förra året hade totala siffran sjunkit
till 269 fartyg, varav endast 76 svenska
handelsfartyg. Intet av dessa fartyg
hade egentligen anlitat stationerna för
avmagnetisering, utan endast för mätningar.

Riskerna för sjöfarten på grund av
magnetiska minor har lyckligtvis också
minskat, och man anser inom handelsflottan
att faran nu inte längre är så
stor, alt man har råd att låta sina fartyg
ligga inne på stationerna för avmagnetisering.
Statsrevisorerna säger: »I
fråga om handelsfartygen har däremot —
sedan behandlingen vid ifrågavarande
stationer icke längre är obligatorisk —
avmagnetiseringarna successivt nedgått

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Anslag till driftkostnader för mät- och avmagnetiseringsstationer

i antal och kunna numera sägas ha helt
och hållet upphört. Enligt sjöfartsnäringens
bedömande är nämligen den
kvarstående minfaran icke så betydande,
att den kan motivera de tidsförluster
på 3—20 timmar, som uppehållet för
avmagnetisering vanligen kräver. De fåtaliga
besöken av handelsfartyg vid stationerna
avse numera endast vissa mätningar,
som företagas i beredskaps- och
forskningssyfte.»

Handelsflottan anser sig alltså inte
längre ha behov av de tjänster som dessa
stationer lämnar, under det att marinen
fortfarande anser att för dess del avmagnetiseringsstationerna
bör finnas
kvar. Men då är det ju också rimligt, att
anslaget uppföres på försvarets budget
— det bör i fortsättningen vara ett rent
försvarsanslag.

Vad som emellertid är kanske ännu
viktigare — och som föranlett mig att
anteckna en blank reservation vid denna
punkt — är det förhållandet att kostnaderna
har varit praktiskt taget oförändrade
år efter år, samtidigt som verksamheten
nedgått till en tiondel i jämförelse
med 1946, och att handelsministern
i år till och med begär ett med
20 000 kronor ökat anslag för detta ändamål.
ökningen ser naturligtvis i och
för sig obetydligt ut och kan — såsom
också är gjort — motiveras av löneökningar,
men då själva verksamheten
minskat så väsentligt, måste man fråga
sig: Kan inte under sådana förhållanden
avlöningskontot sänkas, så att det i
varje fall inte behövs några anslagsökningar?
Borde man inte försöka anpassa
omkostnaderna till den verksamhet
som faktiskt försiggår?

Jag skulle alltså —■ det är mitt ärende
här — vilja uppmana chefen för handelsdepartementet
att titta litet närmare
på denna verksamhet och ta reda på
vad man egentligen gör vid dessa stationer,
när man inte längre har uppgiften
att avmagnetisera i varje fall handelsflottans
fartyg, och vad de anställda
nu uppbär sina avlöningar för, då verksamheten
minskat på det sätt jag liar
omnämnt.

Riksdagen kommer rätt snart att få

behandla ett utlåtande med anledning av
statsrevisorernas berättelse, och i detta
utlåtande kommer att hemställas om
skrivelse till Kungl. Maj :t vad gäller anslagets
överförande till försvarshuvudtiteln.
För egen del tycker jag dock
inte att detta är tillräckligt, utan man
bör nog också undersöka möjligheterna
att anpassa utgifterna på detta anslag
till vad som verkligen är behövligt med
hänsyn till den minskade sysselsättningen
och de minskade uppgifterna för
dessa stationer.

Handelsministern bör nog dessutom
överväga om inte en eller kanske två av
dessa stationer helt kan indragas. Det
finns nämligen för närvarande tre stationer,
en i Stockholm, en i Göteborg
och en i Karlshamn. Frekvensen har nedgått
så väsentligt, att vid stockholmsstationen
under förra året endast tre handelsfartyg
anlitade stationen.

Jag har, herr talman, med dessa ord
velat motivera min blanka reservation.
Då en ändring inte kan komma till stånd
förrän nästa budgetår, har jag givetvis
inte något yrkande. Jag har endast velat
uttrycka en förhoppning om att chefen
för handelsdepartementet skall ha sin
uppmärksamhet riktad på denna fråga
till ett kommande år.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skall gärna följa
herr Anderssons rekommendation att ha
uppmärksamheten fästad på denna fråga.
Att ta ansvaret för att begränsa verksamheten
är emellertid en ganska allvarlig
sak. Det gäller ju dock här säkerheten
för dem som arbetar på sjön.

Slutligen vill jag, herr talman, endast
göra ett litet påpekande. Skulle verksamheten
komma att begränsas av sig själv,
således mer eller mindre automatiskt,
kommer anslagsbehovet följaktligen också
att minska. Jag vill nämligen fästa
herr Anderssons uppmärksamhet på att
detta anslag är ett förslagsanslag.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Med anledning av vad
handelsministern sist yttrade, nämligen

Fredagen den 13 april 1950

Nr 14

Anslag till bidrag till handelshamnar och farleder. — Anslag till statliga farleds arbeten -

att kostnaderna automatiskt skulle sjunka
om verksamheten minskar, vill jag
framhålla, att riksdagens revisorer ju
påpekat att utgifterna sedan år 1946 varit
praktiskt taget konstanta, under det
att verksamheten nedgått till 10 procent.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 56—60

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 61

Anslag till bidrag till handelshamnar och
farleder

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till handelshamnar
och farleder för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 2 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Norling och öhman (1:417) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Senander m. fl. (11:554), i vilka
hemställts, att förevarande anslag måtte
höjas till 3 000 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Börjesson väckt motion (11:87),
vari likaledes hemställts, att förevarande
anslag måtte höjas till 3 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 417 och II: 554 samt II:
87, till Bidrag till handelshamnar och
farleder för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 2 000 000 kronor.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi har vid denna punkt
en motion, i vilken föreslås en uppräkning
av anslaget med 1 miljon kronor.

il Första kammarens protokoll 1056. Nr 14

Behovet av om- och utbyggnad av våra
hamnar är redovisat i motionen och där
starkt motiverat. För mig finns därför
ingen anledning att här hålla någon lång
palaver i denna fråga, utan jag nöjer
mig med att yrka bifall till motionerna
I: 417 och II: 554.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
endast yrkats, av herr Persson,
Helmer, att vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
skulle bifallas med den ändring, som
föranleddes av bifall till motionerna I:
417 och II: 554.

Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan oförändrad
samt vidare enligt herr Helmer
Perssons yrkande; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 62

Anslag till statliga farledsarbeten

I denna punkt hade utskottet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag samt med avslag å
motionerna I: 81 och II: 86, till Statliga
farledsarbeten för budgetåret 1956/57
anvisa ett reservationsanslag av 50 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 81, av
herr Karl Andersson m. fl., och II: 86,
av herr Carlsson i Bakeröd m. fl., hade
hemställts, att förevarande anslag måtte
höjas till 500 000 kronor.

Enligt eu vid punkten avgiven reservation
hade herrar Karl Andersson,
Gustaf Karlsson. Malmborg i Skövde,
Andersson i Mölndal och Staxung ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:81 och 11:86, till Statliga farledsarbeten
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
reservationsanslag av 500 000 kronor.

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Anslag till statliga farledsarbeten

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Vid 1949 års riksdag beslöts,
att en undersökning skulle verkställas
om byggande av en inomskärsled
utmed den bohusländska kusten. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har fått
detta uppdrag och har under årens lopp
lagt fram förslag i olika etapper. Styrelsen
håller nu på med sista delen av denna
undersökning.

Vi förstår ju att det här sammanlagt
rör sig om ganska stora arbeten. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har emellertid
tänkt sig, att denna utbyggnad
skulle kunna göras successivt, i etapper
Ett avsnitt av denna farled har riksdagen
redan beviljat anslag till, och den
är nu, kan jag säga, i det allra närmaste
färdig. Denna första del kostar omkring
2 miljoner kronor. Därutöver har hittills
ingenting utförts, därför att riksdagen
inte har beviljat anslag till fortsatta farledsarbeten.
Förra årets riksdag anslog
endast 50 000 kronor för fortsatt projektering,
och i detta års statsverksproposition
har också upptagits ett belopp av
50 000 kronor.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
emellertid begärt att därutöver få ett
byggnadsanslag av 450 000 kronor för
att kunna påbörja en inomskärsled vid
Marstrandsfjorden. Det är endast fråga
om en del i ett större projekt, men det
är en del, som kan utföras helt fristående
och oberoende av andra arbeten. Det
är ett arbete som under alla förhållanden
måste göras, därest en inomskärsled
framdeles skall byggas. Det gäller nämligen
uppmuddring av ett sund och avser
uteslutande muddringsarbete. Det
kräver mycket ringa personal, det är inte
på något sätt arbetskraftsslukande, och
det är ett arbete som utföres med vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens egna maskiner
och mudderverk. Det kan utföras
utan att på något sätt störa arbetsmarknaden
i övrigt. Det är endast en fråga
om pengar.

Nu har emellertid utskottet i år till
skillnad mot förra året inte velat tillstyrka
en höjning av anslaget. Motiveringen
härför är så gammal och välkänd, att
jag inte behöver uppehålla mig vid den.

Den kan vi ju alla utantill, eftersom den
återkommer vid nästan alla punkter när
det gäller anslag eller i varje fall anslagsökningar.
Här är det emellertid fråga,
om av riksdagen begärda arbeten skall
få fullföljas eller om den arbetsorganisation,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har byggt upp på detta område,
måste avvecklas i brist på anslag. Då
styrelsen ej får några pengar att fortsätta
farledsarbeten med, blir givetvis denna
arbetsdetalj överflödig. Vi motionärer
har ansett, att även om man inte kan
få i gång större arbeten för närvarande,
borde man åtminstone kunna bedriva
arbeten av sådant slag som inte kräver
några större personella resurser, som
inte konkurrerar om arbetskraften och
där det gäller relativt små anslagsbelopp,
som ändock kan komma till stor nytta.
Såväl motionärerna som reservanterna
har således funnit det vara synnerligen
angeläget att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
får det av styrelsen äskade beloppet
till fortsättande av nu ifrågavarande
arbete. I fortsättningen blir det
givetvis det nya sjöfartsverket som handhar
detta arbete, men eftersom övergången
skedde först den 1 januari detta år, är
det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som i sina petita äskat anslaget. Jag kan
ju nämna, att det alltjämt är styrelsen
som tillhandahåller de maskiner som erfordras
för arbetet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid förevarande punkt avgivna
reservationen.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Utskottet har ej ansett
sig kunna gå utöver Kungl. Maj:ts förslag,
så mycket mera som det enligt utskottets
mening finns andra arbeten som
är kanske t. o. m. viktigare än de i motionerna
avsedda som inte kunnat tilldelas
anslag i nuvarande situation. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att helt och hållet instämma i

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

herr Karl Anderssons yttrande, men jag
skulle till hans anförande vilja lägga ett
par ord.

Jag vill understryka, att det, som också
framhålles i reservationen, inte kan
vara förenligt med god ekonomi att, när
man i Bohuslän har en organisation och
har mudderverk på platsen, slå sönder
denna organisation, skingra den arbetsgrupp
som är samlad och skicka mudderverket
på något annat håll i Sverige.
Arbetet med farleden måste ju, såsom
herr Karl Andersson framhöll, i alla fall
på litet längre sikt bli fullföljt.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Karl Anderssons yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
62, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 63

Anslag till byggande av fiskehamnar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Byggande av fiskehamnar för
budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 2 700 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Franzén och Nils Theodor Larsson
(I: 14) och den andra inom andra kammaren
av herr Ericsson i Näs (II: 22),
i vilka hemställts, att förevarande anslag
måtte uppföras med 3 000 000 kronor; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Karl Andersson m. fl. (I: 214) och den
andra inom andra kammaren av herr
Johansson i öckerö m. fl. (11:456), i
vilka likaledes hemställts, att förevarande
anslag måtte uppföras med 3 000 000
kronor;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Arweson m. fl. väckt motion
(11:40), vari ävenledes hemställts, att
förevarande anslag måtte uppföras med
3 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionerna
1:14 och 11:22, 1:214 och II:
456 samt 11:40, till Byggande av fiskehamnar
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 3 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson och herr Skoglund i Doverstorp,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med
avslag å motionerna 1:14 och 11:22, I:
214 och II: 456 samt II: 40, till Byggande
av fiskehamnar för budgetåret 1956/57
anvisa ett reservationsanslag av 2 700 000
kronor.

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Anslag till byggande av fiskehamnar

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det gäller här anslaget
till byggande av fiskehamnar. I propositionen
föreslås en minskning av anslaget
från nuvarande 3 miljoner kronor till
2,7 miljoner kronor, således en minskning
med 300 000 kronor. Den enda motiveringen
för denna minskning är att
man på vanligt sätt hänvisar till att utgifterna
för investeringsändamål bör begränsas.

Jag antar, att det föreligger någon motivering
därutöver, som det ju vore intressant
att få höra, när nu hadelsministern
är närvarande. Jag föreställer mig
nämligen, att man inte klipper bort en
bit här och en bit där utan att det finns
någon motivering utöver den s. k. motivering,
som här förebragts.

Det förhåller sig ju så, att både utskottsmajoriteten
och reservanterna är
ense om att det hade varit önskvärt med
högre anslag än Kungl. Maj:t föreslagit,
men reservanterna har ansett att de i
nuvarande konjunkturläge ändå borde
stanna vid Kungl. Maj:ts förslag. Vi två,
som står för reservationen, är mot bakgrunden
av den behandling, som frågan
bar rönt inom utskottet, inte ensamma
om denna vår uppfattning. Reservanterna
understryker emellertid — och detta
bevisar deras i grund och botten positiva
inställning till frågan — att möjligheterna
för en framtida anslagsförstärkning
noggrant bör prövas.

Jag skall, herr talman, som sagt, inte
uppehålla mig längre vid denna fråga,
utan nöjer mig med att yrka bifall till
reservationen, vilket är detsamma som
bifall till det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget — alltså bifall till den med 4)
betecknade reservationen.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Jag tror att även jag kan
fatta mig ganska kort.

Denna fråga är gammal och välkänd
av kammaren. Den har behandlats här
under cn lång följd av år, och riksdagen
har vid upprepade tillfällen höjt detta
anslag i förhållande till vad Kungl.
Maj:t föreslagit. Jag kan ändå ge en liten
kort rekapitulation av utvecklingen.

Riksdagen godkände på sin tid en utbyggnadsplan
för fiskehamnar, enligt
vilken man beräknade att ett anslagsbelopp
på omkring 5 miljoner kronor per
år skulle stå till förfogande för utbyggnad
av sådana hamnar. Denna plan har
som så många andra planer inte kunnat
fullföljas. Det har ännu inte något år
anvisats det anslag, som riksdagen den
gången förutsatte. Anslaget har varierat
mellan 1 miljon och 3 miljoner kronor
per år, och för innevarande år är anslaget
3 miljoner kronor. Skälen till att
Kungl. Maj :t föreslagit en prutning känner
inte heller jag till, men så mycket
är uppenbart, att redan bibehållandet av
ett oförändrat anslag måste medföra en
minskad investering på grund av de höjda
arbetslönerna och materialpriserna.
Ett bibehållande av ett anslag på 3 miljoner
kronor, vilket utskottet nu hemställer
om, ger således i realiteten mindre
utbyggnad än föregående år.

Jag förstår fröken Anderssons och
hennes medreservants inställning. Den
utgör ju ett logiskt uttryck för den prutning,
som högern genomgående gått in
för under innevarande riksdag på nära
nog alla punkter och framför allt när
det gällt investeringar för kommunikationsändamål.
Det kan ju sägas att även
dessa fiskehamnar är ett sådant ändamål.
Ja, det skulle kanske kunna sägas, att en
fiskehamn är för fiskeflottan en säkerhetstjänst,
när man kommer hem efter
svåra strapatser från färderna på havet.
Att frågan är av stor betydelse, erkänner
ju all sakkunskap som har något omdöme
och något förstånd på detta område.
Härom råder således inte några deladet
meningar. Att fröken Andersson,
som sagt, inte kunnat följa utskottet, förstår
jag också med tanke på den allmänna
inställning, som hennes grupp har intagit.

Jag ber emellertid, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Även jag skall vara mycket
kortfattad. Jag vill endast säga att
den nedsättning av anslaget som här har

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

skett har stått i överensstämmelse med
de allmänna principer som tillämpats i
synnerhet för anslag av investeringsnatur
i årets statsverksförslag. Jag är ledsen
om jag nödgas göra fröken Andersson
besviken genom att säga att några särskilda
skäl utöver denna allmänna princip
knappast har gjort sig gällande, då
anslaget i år föreslagits sänkt med
300 000 kronor. Man har ju i princip
försökt begränsa alla investeringsanslag.
Man har frångått den principen när särskilt
starka skäl gjort sig gällande för
att undvika en nedprutning och bibehålla
anslaget, eller i vissa fall till och
med höja det, men så starka skäl har
icke ansetts föreligga på detta område
för att gå från den princip som varit
vägledande för budgetbehandlingen i år.
Det kan nämnas, att den anslagsäskande
myndigheten här begär 3 miljoner kronor,
d. v. s. oförändrat anslag mot i fjol.
Den nedprutning som Kungl. Maj:t föreslagit
i myndighetens anslagsäskande är
sålunda betydligt mindre än vad som förekommer
på många andra håll i årets
budgetförslag.

Jag vill också erinra om att det här
anslaget sedan 1951/52 höjts med nära
tre gånger det belopp som gick ut det
året. 2,7 miljoner kronor är naturligtvis
inte en anslagssumma av sådan storlek,
att den tillgodoser alla behov som finns
på detta område, men jag skulle vilja
fråga utskottets talesman, herr Andersson,
på vilket område i den fulla sysselsättningens
samhälle det inte föreligger
brister och inte finns otillfredsställda
behov.

Jag har mycket sällan anledning att
efter det ett förslag har utskottsbehandlats
uttrycka förhoppning om att kammaren
följer en högerreservation, men
jag måste i detta sammanhang ändå, i
varje fall i mitt stilla sinne och utan att
jag riktigt är övertygad om att mina förhoppningar
kommer att infrias, denna
gång hysa denna förhoppning.

Fröken ANDERSSON (h):

Den reflexion som herr statsrådet senast
gjorde var rätt intressant. Den visar

Anslag till byggande av fiskehamnar
att herr statsrådet på sitt sätt med framgång
tävlar med ett visst historiskt fruntimmer
som varken var klätt eller oklätt.
Man har en känsla av att herr statsrådet
ändå inte har någonting mot om
riksdagen går emot hans eget förslag.

Jag begärde närmast ordet för att vända
mig till herr Andersson som började
tala om högerns inställning. Det kan ju
hända att både herr statsrådet och högern
har kommit i dåligt sällskap här,
och det må nu vara hänt, det är inte
första gången, och det är ju hoppingivande
om herr statsrådet börjar följa
högerns linje. Men jag vill då bara påminna
herr Andersson om hur denna
fråga behandlades i utskottet. Där lade
dock en enhällig avdelning fram ett förslag
som gick på Kungl. Maj:ts linje.
Sedan steg herr Andersson upp i debatten
och vände på utskottet på ett mycket
skickligt sätt, men röstsiffrorna därefter
svarade ingalunda emot det antal
reservanter som til syvende og sidst i
alla fall blev kvar. Jag finner ingen anledning
att just på denna punkt gå ifrån
de principer som herr statsrådet talat
om och som högern med sina utgångspunkter
följt, utan jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag beklagar mycket, om
fröken Andersson av mitt föregående yttrande
skulle ha fått det intrycket, att jag
inte helhjärtat stod bakom det förslag som
jag lagt fram. Det gör jag, och jag vill
också säga till fröken Andersson, att det
gläder mig mycket, att åtminstone några
högerrepresentanter har funnit anledning
att följa mig därvidlag. Det hade
glatt mig ännu mera, om förslaget hade
vunnit utskottsmajoritetens stöd. Jag beklagar,
att så inle blivit förhållandet.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! .lag skall inte ge mig in
på att försöka bedöma, huruvida det är
fröken Andersson eller handelsministern
som kommit i dåligt sällskap eller om
det är båda.

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Anslag till statens lånefond för den mindre skeppsfarten

Jag begärde ordet närmast med anledning
av handelsministerns direkta fråga.
Jag vill bara erinra om att om man
betraktar budgeten i dess helhet, är den
dock inte så litet ansvälld i jämförelse
med budgeten för innevarande år. Statens
utgifter och inkomster håller ju alltjämt
på att öka, och det är väl ytterligt
få anslag av denna karaktär som har blivit
nedprutade. Jag skulle kunna nämna
anslag av en helt annan storleksordning,
som t. o. m. har ökats. I detta fall är det ju
ett känt förhållande att anslaget är otillräckligt,
men vi måste naturligtvis nöja
oss med vad vi kan få. Då är väl det
minsta man kan begära, att anslaget får
utgå oförändrat, eftersom även detta i
realiteten innebär en sänkning.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 34.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Statsrådet fru Lindström anmälde, att
hon vid den nu företagna voteringen avsett
att rösta nej men av misstag markerat,
att hon avstått från att rösta.

Punkterna 64—100

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 101

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1956/57 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Anslag till statens lånefond för den
mindre skeppsfarten

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statens lånefond för den mindre
skeppsfarten för budgetåret 1956/57 anvisa
ett investeringsanslag av 3 000 000
kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Spetz (I: 416) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nyberg m. fl. (11:552), hemställts, att
riksdagen måtte till Statens lånefond för
den mindre skeppsfarten för budgetåret
1956/57 anvisa ett investeringsanslag av
8 000 000 kronor.

Fredagen den 13 april 1950

Nr 14

Anslag till statens lånefond för den mindre skeppsfarten

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:410 och 11:552, till Statens
lånefond för den mindre skeppsfarten
för budgetåret 1950/57 anvisa ett investeringsanslag
av 3 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av, utom annan,
herrar Ohlon, Sunne, Aastrup och
Malmborg i Skövde, fröken Elmén samt
herrar Nihlfors och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna 1:410 och 11:552, till Statens
lånefond för den mindre skeppsfarten
för budgetåret 1956/57 anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! I ett den 18 december
1954 avgivet betänkande föreslog en
sakkunnigutredning, att lånefonden för
den mindre skeppsfarten skulle tillföras
ett belopp av 25 miljoner kronor, vilket
ansågs nödvändigt för förnyelse av
det mindre och medelstora tonnaget. Det
råder inga delade meningar om betydelsen
ur sjöfarts- och beredskapssynpunkt
av att detta tonnage förnyas. Utskottet
erinrar om att utskottet vid flera
tillfällen har understrukit detta.

I fjol väcktes av herr Rolf Edberg i
andra kammaren och av mig i denna
kammare en motion om ett förhöjt anslag
på 8 miljoner kronor till denna
fond. Detta investeringsanslag var då behövligt
på grund av de låneansökningar,
som redan vid denna tidpunkt var
beviljade av fondens styrelse. Styrelsens
ordförande, förre landshövdingen Malte
Jacobsson, uppvaktade här i riksdagen
och uttryckte en förhoppning om att åtminstone
så stort belopp skulle anslås,
att man kunde betala ut sådana lån,
som redan var beviljade.

Utskottet avvisade emellertid motionen
under sådan motivering, att man
hade allt skäl att tro, att regeringen i år

skulle komma med förslag i ämnet. Utskottet
uttalade nämligen en förväntan,
att förslag i anledning av förenämnda
utredning skulle föreläggas detta års
riksdag. Utskottet beklagar nu att detta
icke kunnat ske.

Tyvärr, herr talman, går det inte att
bygga fartyg med utskottets beklagande.
Nu har reservanter i utskottet föreslagit
en så blygsam höjning av anslaget
som med 1 miljon, till 4 miljoner. Det
är naturligtvis utan utsikt till framgång
att yrka bifall till den väckta motionen,
men jag hemställer, herr talman, om bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Spetz säger, att utskottet i fjol uttalade
en förväntan att förslag i anledning av
den utredning, som det har talats om
här, skulle föreläggas innevarande års
riksdag, och utskottet beklagar också att
detta inte har kunnat ske. Men som det
nu är har inte heller utskottet haft någon
möjlighet att tillstyrka ett högre
anslag för närvarande.

Vi har inhämtat från vederbörande,
att det ligger låneansökningar på 14 å
15 miljoner kronor inne, men vi har
också fått reda på att en mycket stor
procent av de sökande är diskvalificerade
på grund av de nya bestämmelser,
som infördes i fjol och som för resten
riksdagen har begärt. De flesta ansökningarna
kommer från de mer kapitalstarka
rederiföretagen. Det är de som
anser sig ha råd att bygga, men det var
ju inte riksdagens mening att fonden
skulle vara till för deras räkning, utan
det gällde de mindre företagarna.

Det har också upplysts om att de fyra
varv, som kan komma i fråga för sådana
här byggen, är belagda för två år framåt.

Under sådana förhållanden har utskottet,
trots att det till fullo behjärtar
vikten av denna verksamhet, ansett att
man kan invänta ett förslag från Kungl.
Maj:t, innan man går längre än vad årets
proposition gjort.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Ohlon m. fl. vid punkten
anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 64 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten anförda reservationen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 21.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Anderson, Carl Albert, anmälde,
att han även vid den nu företagna voteringen
röstat ja men att hans röstning
icke markerats på omröstningstavlan.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Anslag till fonden för lån till företagareföreningar
in. fl.

Under hänvisning till vad utskottet
anfört under punkten 37 i sitt utlåtande
nr 10 hade utskottet i förevarande punkt
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med
avslag å motionerna 1:216 och 11:453,
I: 217 och II: 457, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, samt II:
555, till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret 1956/57
anvisa ett investeringsanslag av 3 000 000
kronor.

Reservationer hade anmälts

a) av herrar Ohlon, Näsgård, Pålsson,
Sunne, Aastrup och Malmborg i Skövde,
fröken Elmén samt herrar Staxäng, Nihlfors,
Gustafsson i Skellefteå, Hansson i
Skegrie och Svensson i Stenkyrka, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag och motionerna I: 216 och II:
453, 1:217 och 11:457, sistnämnda båda
motioner såvitt nu vore i fråga, samt
II: 555, till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret
1956/57 anvisa ett investeringsanslag av
4 500 000 kronor;

b) av herr Gustaf Karlsson, som dock
ej antytt sin mening.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med a) betecknade reservationen
på denna punkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu föredragna punkten
endast yrkats, att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den
av herr Ohlon m. fl. vid punkten avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande punkt hemställt

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

Anslag till lån till anordnande av allmänna samlingslokaler

samt vidare enligt berörda yrkande; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Näsgård begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 64 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Ohlon begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 53;

Nej — 44.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Karlsson, Göran, anmälde, att
han vid voteringen röstat ja men att på
omröstningstavlan felaktigt markerats,
att han avstått från att rösta.

Punkterna 6—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 65, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till stat för försvarets fastighetsfond för
budgetåret 1956/57, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad avser
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Anslag till lån till anordnande av allmänna
samlingslokaler

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Lån till anordnande av allmänna
samlingslokaler för budgetåret 1956
/57 anvisa ett investeringsanslag av
6 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels en inom första kammaren av
herrar Norling och öhman väckt motion
(1:69), vari hemställts, att riksdagen
måtte till lån till anordnande av
allmänna samlingslokaler för budgetåret
1956/57 anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Hjalmar Nilsson m. fl. (1:196)
och den andra inom andra kammaren
av herr Larsson i Luttra m. fl. (II:
342), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte besluta att för budgetåret
1956/57 till lån till anordnande
av allmänna samlingslokaler anvisa
ett investeringsanslag av 10 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:69 samt 1:196 och 11:342 till
Lån till anordnande av allmänna samlingslokaler
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett investeringsanslag av 6 000 000
kronor.

26 Nr 14 Fredagen den 13 april 1956

Anslag till lån till anordnande av allmänna samlingslokaler
Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:69 samt 1:196 och 11:342 till Lån
till anordnande av allmänna samlingslokaler
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
investeringsanslag av 2 000 000 kronor;

2) av herrar Thun och Petterson i
Degerfors, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Till denna punkt finns
fogad en reservation, som innehåller ett
yrkande om att anslaget temporärt skall
nedsättas. Det är inte alls något nöje
att yrka bifall till denna reservation.
Jag tänker inte minst på att det framför
allt på landsbygden behövs ett större
antal samlingslokaler än vad där finns.
I städerna och tätorterna finns det också
behov av samlingslokaler. Men å andra
sidan har vi kommit i det besynnerliga
läget, att trots att vi betalar mera i skatt
än vi gjort någonsin tidigare, så kan vi
inte uppehålla ens våra lagfästa ordinarie
föranstaltningar. Trots de flödande
skatteinkomsterna säger man, att vi av
ekonomiska skäl måste göra indragningar
eller avstå från att anpassa medelsanvisningen
till de ökade behoven på det
fältet.

Reservationen tänker sig att vi temporärt
skulle nedsätta anslaget, som visserligen
är behövligt men dock inte alldeles
nödvändigt. Det finns ju här dess
bättre en liten säkerhetsventil. Hittills
har det varit så att sysselsättningspolitiska
skäl kunnat åberopas för en påspädning
av anslaget. Den utvägen vill reservationen
gärna behålla. Det är naturligt
att resonera på det sättet, ty skall ändå
folk hållas i arbete genom statens försorg,
är det rimligt att man åtminstone
vid sådana tillfällen tillgodoser det i
och för sig önskvärda behovet av samlingslokaler.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till reservationen.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Fastän jag är motionär
och har yrkat på ett högre anslag än vad
som Kungl. Maj:t bär föreslagit och som
nu tillstyrkes av utkottet, är jag mycket
belåten med den skrivning, som utskottet
har presterat. Den bereder väg för ett
högre anslag ett kommande år. Jag kan
alltså yrka bifall till iutskottets hemställan.

Högerreservationen är dock så pass
anmärkningsvärd, att jag vill bestämt
ta avstånd från den tendens, som kommer
fram däri. Var och en som har någon
kontakt med föreningslivet på landsbygden
vet att det är brist på samlingslokaler
och att många av de existerande
lokalerna är mycket bristfälliga. Det
är ingen överdrift att säga att det finns
ett skriande behov både av att bygga
nya lokaler och av att reparera en hel
del av de som redan finns. Vi har diskuterat
i många sammanhang ungdomens
fritidsverksamhet och vad vi bör
göra för att ge ungdomen goda och sunda
nöjen, hur vi skall främja dess studieverksamhet,
förbättra nykterhetstillståndet
och bota ej minst ungdomsbrottsligheten,
som i andra kammaren
just i dag varit föremål för en debatt.

När det gäller att ge möjligheter för
ungdomen och även andra att få samlingslokaler,
yrkar högern på att anslaget
inte skall höjas utan i stället sänkas
med 4 milj. kr. Man säger visserligen att
det skall ske bara temporärt, men i så
fall, herr Bergh, måste jag säga att tidpunkten
för en sänkning är mycket
olyckligt vald. Man kan faktiskt fråga sig
om högern har någon kontakt med föreningslivet
på landsbygden, när den kan
framlägga sådana förslag som här i dag.
Jag måste betrakta det som en synnerligen
negativ politik. Jag förstår mycket
väl att högern måste söka samla ihop
besparingar på olika punkter för att i
valrörelsen kunna peka på sitt förslag
om en stor skattesänkning, som man i
varje fall formellt skall ha täckning för.

Fredagen den 13 april 195G

Nr 14

Anslag till lån

Men jag bär en känsla av att högern
tvingas plocka ihop dessa besparingar
litet var som helst för att få den erforderliga
täckningen för sitt skattesänkningsförslag.

Jag har velat ta detta tillfälle i akt att
inlägga en bestämd gensaga mot förslaget
om sänkning av anslaget och ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Vi har i år upprepat vår
motion från förra året om ökat statligt
stöd till samlingslokaler. Sedan man tagit
del av bostadskollektiva kommitténs
betänkande om statlig medverkan till
uppförande och förbättring av samlingslokaler,
har detta ytterligare stärkt vår
uppfattning, att den av statens nämnd
för samlingslokaler begärda höjningen
av anslaget är behövlig och borde av
riksdagen bifallas.

Det hjälper icke att kommuner och
föreningar gör stora insatser för detta
ändamål, deras krafter på det ekonomiska
området är otillräckliga, om inte
staten ökar sin ekonomiska medverkan.
Även om landsbygden med sin glesbebyggelse
är sämst lottad med föreningslokaler,
så är bristsituationen i tätbebyggelsen
och städerna även mycket utpräglad.
Den undersökning som bostadskoliektiva
kommittén verkställt bekräftar
detta påstående. För Västerbottens del
fanns i 54 av 111 undersökta samhällen,
eller i ungefär hälften, inga föreningslokaler,
och i endast 10 av dessa samhällen
fanns privata föreningslokaler. Under
sommartid fick möten hållas i tomma lador
och likartade utrymmen. I andra
fall fick föreningarna hålla möten i ödegårdar,
baracker, gamla stall, kaféer och
i hemmen.

Även om lokalförhållandena inte är lika
bedrövliga i tätorter och städer, följer
inte byggandet av samlingslokaler de
nya stadsbildningar som sker. Stora nya
stadsdelar uppstår utan att lokaler för
föreningslivet finnes tillgiingliga inom
de nybyggda områdena. Att delta medför
stora hinder för förenings- och fritidsverksamheten
inom dessa områden In -

till anordnande av allmänna samlingslokaler
höver knappast bevisas och framhållas.
Knappheten på redan befintliga samlingslokaler
betyder att nya föreningar
och organisationer inte kan skaffa lokaler
för sina sammankomster, vilket i sin
tur gör att dessa föreningar inte kan utvecklas,
utan får föra en tynande tillvaro
med mindre möten i hemmen hos någon
medlem. Skulle man eventuellt kunna
erhålla lokal i annan stadsdel eller i
centrum av staden, så tar resorna så
mycken tid i anspråk, att föreningens
verksamhet av denna anledning hämmas.
Bristen på samlingslokaler får således
samma resultat både i stad och på landet.
Den hämmar deltagandet i föreningslivet
på alla områden samt hindrar fritids-
och hobbyverksamhet bland ungdomen.
Gathörnen i städerna blir under sådana
förhållanden den enda samlingsplatsen
för ungdomen, och resultaten i
ungdomsfostrande avseende från dessa
samlingsställen tror jag ingen vill rekommendera.

På grund av lokalbristen blir uthyrningen
av tillgängliga lokaler i många
fall mycket restriktiv. Skollokaler uthyres
i regel endast för studieverksamhet,
och endast i undantagsfall får föreningsorganisationer
förhyra dessa lokaler för
möten.

Även om förhållandena är olika och
växlande i olika städer och samhällen
beträffande tillgången på lokaler för förhyrning
till föreningsverksamheten är
förhållandet i varje fall likartat i ett avseende,
nämligen i fråga om bristen på
dylika lokaler.

Utskottet har visserligen i sitt utlåtande
sagt ifrån att utskottet anser att det
statliga stödet hör ökas och att man förväntar
att departementschefen till nästa
år skall komma med förslag om ökad
medelsanvisning. Vidare anför utskottet
en förhoppning att departementschefen,
om så blir nödvändigt av sysselsättningspolitiska
skäl, även till nästa år skall anvisa
medel på tilläggsstat. Ingenting är
naturligtvis att invända mot att medel anslås
för att vid arbetslöshet användas
som hjälp för byggande av samlingslokaler,
men någon säkerhet för att dylika
lokaler kommer att byggas där behovet

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Anslag till lån till anordnande av allmänna samlingslokaler

är mest trängande finns inte. Vid en höjning
av det ordinarie anslaget till det i
motionerna föreslagna beloppet kunde en
anpassning ske på så sätt att de nya samlingslokalerna
uppfördes på de platser
där det största behovet föreligger.

Högern har i sin reservation på jakt
efter medel som kan tas som underlag för
skattesänkning — en taktik som herr
Bengtson här också nyss påtalade — föreslagit
en nedskärning av Kungl. Maj:ts
förslag med två miljoner kronor. Därmed
har också högern klart avslöjat sin
inställning till föreningslivets viktigaste
problem, nämligen lokalfrågan.

Herr talman! På grund av att utskottet
har skrivit så positivt som det gjort då
utskottet förklarar att man bestämt förväntar
förslag till ökning av anslaget
till nästa år, en önskan som jag hoppas
att departementschefen skall ta hänsyn
till, kommer jag inte att ställa något yrkande.

Herr STRANDI.ER (s):

Herr talman! Jag får till alla delar instämma
i vad herr Bengtson här nyss
sagt. Därutöver vill jag endast påpeka,
att högerns förslag går ut på en nedprutning
till två miljoner kronor av det
av Kungl. Maj:t föreslagna och av utskottet
tillstyrkta anslaget på sex miljoner
kronor. Högerns förslag innebär alltså
en minskning till en tredjedel av tidigare
utgående anslag. Jag finner det ytterst
märkligt, att högern velat framlägga
ett sådant förslag.

Herr THUN (s):

Herr talman! Tillsammans med herr
Petterson i Degerfors har jag vid denna
punkt antecknat en blank reservation
för att få tillfälle att ytterligare understryka
vad utskottet framhållit i sitt utlåtande.

För att klargöra hur stort behovet av
samlingslokaler verkligen är tillåter jag
mig anföra några siffror ur den av oss
avlämnade motionen. I motionen skriver
vi:

»Hur stort behovet av lånemedel är
framgår ännu tydligare av de ansök -

ningar om byggnadstillstånd, som inkommit
till arbetsmarknadsstyrelsen.
Den 25 november 1955 hade följande an -

sökningar inkommit:

Folkets hus .............. 60 474 060

Bygdegårdar ............. 8 736 000

Ordenshus ............... 8 671 000

Övriga samlingslokaler .... 12 611 000

Summa kronor 90 492 000.»

Detta innebär en ökning med omkring
10 miljoner kronor jämfört med den
sammanlagda summan för ansökningar
i januari 1955.

De av mig anförda siffrorna visar att
behovet av lånemedel för samlingslokaler
är mycket stort. Det har ju redan tidigare
i dag framhållits, hur angeläget
det är att få till stånd erforderliga samlingslokaler
och då framför allt på
landsbygden. Jag skall därför inte nu
närmare ingå på den frågan utan nöjer
mig med på grund av den positiva skrivning
som utskottet presterat att helt kort
be att få ansluta mig till utskottets skrivning.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Under de senaste tre, fyra
åren har det här i riksdagen varit debatter
kring dessa anslag, men det har
då alltid rört sig om krav på högre anslag
än vad Kungl. Maj:t äskat och utskottet
tillstyrkt. I år föreligger däremot,
såsom några talare redan påpekat,
även ett förslag om sänkning av anslaget.

Jag skall inte nu ingå på någon närmare
argumentation varför utskottet ansett
sig böra stödja Kungl. Maj :ts förslag
och yrka bifall till detsamma. Inte heller
skall jag närmare utveckla skälen till
att jag personligen känt mig föranlåten
att ansluta mig till denna ståndpunkt.
Jag har ju under ganska många år deltagit
i arbetet inom den nämnd som behandlar
bidragsansökningarna och känner
därför mycket väl till det stora behov
som här föreligger. Det är dock
uppenbart att även ett så behövligt anslag
som detta måste underkastas den
prövning som vi i nuvarande ekonomis -

Fredagen den 13 april 195G

Nr 14

Anslag till lån till anordnande av allmänna samlingslokaler

ka situation måste göra i investeringsbegränsande
syfte. Den inställningen
har utskottet funnit sig böra acceptera.

Därtill kommer att det under de två
föregående åren varit fråga om utredningar
som i viss mån avsett att få till
stånd förenklingar men även i någon
mån en utvidgning av denna verksamhet
med lån till samlingslokaler. Jag
erinrar i det sammanhanget om den bidragsverksamhet
som kammaren diskuterade
vid föregående plenum. I detta
läge har man inte velat höja anslaget,
och därför har man även i år gjort en
sådan där kringgående rörelse. Socialministern
har inte haft möjlighet, kanske
inte tid — jag känner inte skälen
närmare —- att för riksdagen framlägga
förslag, grundade på dessa utredningar.
Ärendet ligger alltså på Kungl. Maj :ts
bord, och departementschefen har möjlighet
att följa de intentioner som riksdagen
givit uttryck för både de föregående
åren och —- alldeles särskilt —- i
år. Jag ser att socialministern inte är
inne i kammaren, men eljest skulle jag
nog ha velat säga honom, att nu har vi
gjort sådana här kringgående rörelser i
tre år, men nu går det inte med sådana
kringgående rörelser längre; nu får han
nog försöka att åstadkomma en förbättring
på detta verksamhetsområde; jag
tror inte att det går längre att få kammaren
med på något sådant här mindre
anslag. Jag är alldeles övertygad om att
viljan hos socialministern finns i detta
hänseende, och det är klart att kammaren
har skyldighet att taga all hänsyn
som är möjlig i dessa avvägningsfrågor,
där det gäller att utskifta de medel som
finns till förfogande, men på detta område
tror jag nog att man får se till att
det blir en höjning, liksom det blivit
på åtskilliga andra punkter. Jag vill inte
ifrågasätta nödvändigheten av dem, men
det är mycket, mycket angeläget, att det
blir en förbättring av anslagsgivningen
till detta ändamål. I den förhoppningen
har jag ingen anledning att yrka något
annat än bifall till utskottets hemställan,
ehuru jag är ganska hårt engagerad
i den verksamhet som här skulle kräva
ett högre anslag..

Till reservanterna, som yrkat sänkning
av anslaget på denna punkt, skulle
jag vilja säga, att det inte finns någon
annan förklaring till deras yrkande än
den som jag anfört vid föregående plenum,
då vi behandlade frågan om bidragen
till utrustning av samlingslokaler,
och det är att man inte har den kontakt
med de folkliga rörelserna som andra
grupper kanske har. Hade man haft
det, hade man icke kunnat framlägga
ett sådant förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av fröken Andersson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 66 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Anslag till uppförande av förrådsbyggnader för civilförsvaret

att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 9.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivet,
att de avstode från att rösta.

Herr Anderson, Carl Albert, anmälde,
att han vid voteringen röstat ja men
att hans röstning fortfarande icke markerats
på omröstningstavlan.

Punkten 5

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 67, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i
vad avser inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Anslag till uppförande av förrådsbyggnader
för civilförsvaret

Med förklarande att utskottet inte ville
motsätta sig Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag hade utskottet i förevarande
punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Uppförande av förrådsbyggnader
för civilförsvaret för budgetåret
1956/57 anvisa ett investeringsanslag av
345 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Karl Andersson
och Ohlon, fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp och Cassel

ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
ifrågavarande förslag.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! I denna punkt föreslås
ett anslag på 345 000 kronor till uppförande
av förrådsbyggnader för civilförsvaret.
Till dessa 345 000 kronor kommer
emellertid ett tidigare anvisat anslag på
60 000 kronor, som skulle ha använts till
uppförande av en tjänstebostad men som
inte har tagits i anspråk, varför anslaget
realiter kommer att bli 405 000 kronor.
Reservanterna anser för sin del, att ytterligare
ansträngningar bör göras för
att ett centralförråd skall kunna ordnas
billigare och utan att man skall behöva
bygga nytt. Det är alldeles självklart att
sådana här utrymmen är av stor vikt,
ja, nödvändiga för civilförsvarets förrådsverksamhet,
och detta förnekar reservanterna
ingalunda. Nu säger departementschefen,
att förhyrning »till rimliga
kostnader» icke för närvarande torde
vara möjlig. Man frågar sig då, om
ärendet verkligen tillräckligt noggrant
har undersökts och utretts.

Civilförsvarsstyrelsen har ju hittills
förhyrt en lada till en kostnad av 1 000
kronor per år. Nu har dess ägare — det
är ett dödsbo — velat höja denna hyra
till 5 000 kronor per år, och lokalfrågan
i detta hänseende skulle då vara löst
fram till den 31 december 1957. Det
framhålles nu att det råder stor osäkerhet,
eftersom man inte vet, hur det kommer
att bli med lokalen efter den tidpunkten.
Vi bör emellertid observera att
kostnaden för förhyrning av denna lokal
uppgår till endast 5 000 kronor per år,
om den ifrågasatta hyreshöjningen kommer
till stånd, under det att det anslag,
som här begärts, med nuvarande räntesatser
skulle komma att gå löst på en
kostnad av minst 16 000 kronor om året
utom avskrivningarna.

Det är tydligt att både avdelningen
och utskottet har varit litet tveksamma
— det framgår av den formulering som
utskottet använt, nämligen att det icke

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

Anslag till uppförande av förrådsbyggnader för civilförsvaret

vill motsätta sig Kungl. Maj:ts förslag.
Jag fick under behandlingen en ganska
stark känsla av att frågan kanske kunde
utredas litet mera, innan man tog ansvaret
för att tillstyrka ett investeringsanslag.
Men det är ju möjligt att avdelningens
ordförande närmare kan förklara,
hur det hela ligger till.

Jag ber, herr talman, att tills vidare få
yrka bifall till reservationen, vilken går
ut på avslag på Kungl. Maj:ts förslag.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Det är ju så, att statsutskottets
tredje avdelning underkastar
Kungl. Maj:ts förslag lika väl som förslag
av enskilda motionärer en kritisk
granskning, men jag skulle vilja säga att
avdelningen alldeles särskilt kritiskt har
granskat det nu ifrågavarande förslaget.
Vi har hört oss för om vad skälet kan
vara till att man inte kan reda upp situationen
genom förhyrningar, och så småningom
blev vi nog övertygade om att
vederbörande har gjort vad man kunnat
för att lösa frågan på den vägen, vilket
kanske skulle bli billigare. Men det finns
ytterligare ett skäl, som talar för att bygga
en förrådsanläggning, nämligen att
den materiel, som det här gäller att förvara,
är rätt dyrbar. Det är därför nödvändigt
att disponera en förrådsbyggnad
som, inte till hela sin volym, men till en
del kan uppvärmas och som dessutom
är något så när brandsäker.

Dessa skäl och därtill den omständigheten
att det har försäkrats oss att man
inte gärna kan lösa frågan på annat sätt
än genom uppförande av den föreslagna
anläggningen — det gäller en central förrådsanläggning,
där således materiel för
hela landet skall förvaras — har övertygat
utskoltsmajoriteten om att vi inte
bör motsätta oss Kungl. Maj:ts förslag.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! På denna punkt har jag
kommit i gott sällskap med fröken Andersson.
Att jag gjort det beror nog delvis
på utskottets skrivning. Det är ju en

gammal erfarenhet, som väl alla känner
till, åtminstone de som deltagit i arbetet
på statsutskottets avdelningar, att när
en statsutskottsavdelning skriver att den
inte vill motsätta sig ett förslag av
Kungl. Maj:t, då är förslaget inte mycket
värt.

Utskottet har i förevarande fall använt
denna den sämsta möjliga motiveringen,
och detta har gjort mig mycket
betänksam mot att gå med på det begärda
anslaget. Här predikas ideligen
att man skall spara på alla håll och
kanter, där det kan sparas, och jag tror
för min del att här är tillfälle att kunna
göra en utgiftsbesparing.

Därför ber jag att få ansluta mig till
fröken Anderssons yrkande.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Ja, har herr Andersson
den uppfattningen, att det inte finns något
fog för de förslag, som Kungl. Maj:t
framlägger och som utskottet vid sin
granskning kommit till att det inte velat
»motsätta» sig, blir väl resultatet att
statsutskottets tredje avdelning inte kommer
att använda den formuleringen
längre.

Vi har emellertid den uppfattningen,
att det finns fog för förslaget, och vill
därför inte motsätta oss det. Sedan beror
det väl på entusiasmen och anslutningen
till förslaget, hur man göra skrivningen.
Vi är övertygade om att det säkerligen
inte skulle medföra någon större
besparing, om förslaget avslås och vi
kanske får det tillbaka om ett år. Jag
skulle vilja se kammaren den dag, om
en olycka skulle inträffa — om låt oss
säga en eldsvåda skulle utbryta ■—- och
man skulle redovisa de förluster, som
har vållats genom ett avslag på det förslag,
som här föreligger.

Jag vidhåller mitt bifallsyrkande.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
punkten avgivna reservationen; och för -

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Ang. bankaktiebolags kassareserv m. m.
klarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 4—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Lades till handlingarna.

Ang. bankaktiebolags kassareserv m. m.

Föredrogs ånyo bankoulskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3
juni 1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 17 februari 1956 dagtecknad
proposition, nr 73, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t jämlikt § 87 regeringsformen
föreslagit riksdagen antaga
vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, så ock om fortsatt
giltighet av samma lag; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1951 (nr 767) om
räntereglering in. in.

I det förra lagförslaget var 1 § så
lydande:

I den mån sådant med hänsyn till
utomordentliga omständigheter prövas
nödigt må Konungen, på framställning
av fullmäktige i riksbanken och efter
hörande av bank- och fondinspektionen,
förordna

a) att kassareserv, som avses i 63 §
lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags
inneliggande kassa skall upp -

gå till viss bestämd kvotdel, högst femtio
procent, av bolagets förbindelser
med undantag av garantiförbindelser
och skulder på grund av insättningar å
sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den

summa---eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den

under b)----tre månader.

Oavsett vad — — — bestämda beloppet.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft sex i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen motionerna i första kammaren
nr 496 av herrar Velander och
Dirke, nr 497 likaledes av herrar Vetander
och Birke och nr 498 av herrar
Weiland och Danmans ävensom motionerna
i andra kammaren nr 654 av
herrar Regnéll och Kilsson i Svalöv, nr
655 likaledes av herrar Regnéll och
Kilsson i Svalöv samt nr 656 av herrar
Gustafson i Göteborg och Antby.

I de likalydande motionerna I: 496
och II: 654 hade hemställts, att relationstalet
mellan banks kassareserv och
förbindelser med ändring av propositionens
förslag måtte fastställas till tjugofem
procent. I de likalydande motionerna
I: 497 och II: 655 hade yrkats avslag
å Kungl. Maj:ts förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 7
december 1951 (nr 767) om räntereglering
m. m. I de likalydande motionerna
I: 498 och II: 656 hade föreslagits, att
riksdagen skulle dels med ändring av
vad Kungl. Maj:t hemställt i propositionen
för sin del besluta sådan lydelse
av 1 § lagen angående rätt för Konungen
att meddela bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, att relationstalet
mellan bankaktiebolags kassareserv
och förbindelser fastställdes till 25, dels
ock avslå det i propositionen framlagda
förslaget om ytterligare förlängning av
ränteregleringslagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen, med avslag å motionerna I:
496, 1:497 och 1:498 samt 11:654, II:

Fredagen den 13 april 1936

Nr 14

655 och II: 656, måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Ewerlöf, Svärd,
Danmans, Schmidt, Carlsson i Tibro och
Regnéll ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
1:496, 1:497 och 1:498 samt
II: 654, II: 655 och II: 656,

1) för sin del antaga Kungl. Maj:ts
förslag till lag om fortsatt giltighet av
lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, med den ändringen
att 1 § erliölle följande lydelse:

a) att kassareserv, som avses i 63 §
lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags
inneliggande kassa skall uppgå
till viss bestämd kvotdel, högst tjugofem
procent, av bolagets förbindelser
med undantag av garantiförbindelser
och skulder på grund av insättningar å
sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den

summa----eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under
b)---tre månader.

Oavsett vad-----bestämda belop pet.

2) avslå Kungl. Maj:ts förslag om fortsatt
giltighet av lagen den 7 september
1951 (nr 767) om räntereglering m. ni.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Vid bankoutskottets utlåtande
nr 13 är fogad en reservation,
vilken undertecknats 1)1. a. av folkpartiets
representanter i bankoutskottet.
Denna reservation går ut på att lagen
om bankernas skyldighet att hålla kas 3

Första kammarens protokoll 1956. Nr 14

Ang. bankaktiebolags kassareserv in. m.
sareserver skall utformas på det sättet,
att 25-procentsregeln kommer till användning.
Vad beträffar lagen om räntereglering
yrkar reservanterna avslag.

Reservanterna anser emellertid, att
det föreligger ett visst behov av beredskapslagstiftning
när det gäller kassareserverna.
Möjligheten att meddela föreskrifter
beträffande bankernas skyldighet
i detta avseende kan vara ett
medel, när det gäller den penningvårdande
politiken här i landet. Men gäller
det att bekämpa en uppflammande inflation
med detta medel, anser vi att effekten
blir ganska begränsad. Det värdefulla
här är väl ändå penningpolitiken
i dess helhet. Och här kommer kredit-
och räntepolitiken med i bilden.
Kassareservlagstiftningen blir endast ett
komplement till det hela. Det är också
anledningen till att vi anser, att 25-procentsregeln
kan komma till användning
i detta fall. Vi håller också före att vederbörande
myndigheter kan uppta förhandlingar
med bankerna och få till
stånd överenskommelser i varje särskilt
fall. Detta blir så mycket värdefullare,
som man då kan få fram en differentiering
mellan olika banker i fråga om
deras skyldighet, beroende på de olika
bankernas struktur vad gäller inlåning
och utlåning.

I fråga om ränteregleringslagen liar
lagrådet i år liksom tidigare ställt sig
avvisande till densamma, och även våra
synpunkter leder oss till samma slutsats.
Denna lag har ju stått till myndigheternas
förfogande tidigare i mycket
brydsamma lägen, då det varit fråga om
att skyddat landets valuta, men ändå inte
kommit till användning. Detta troligen
beroende på att man har delade
meningar om dess enbart lyckosamma
verkningar. Med hänsyn till omläggningen
i april 1955 av räntepolitiken anser
vi, att man nu kan undvara denna lagstiftning.

När finansministern nu redovisar detta
ärende, anför lian att den nya banklagens
regler beträffande kassareservskyldigheten
egentligen avser att skydda
bankernas likviditet men att den
därutöver kan användas i penningpoli -

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Ang. bankaktiebolags kassareserv m. m.
tiskt motiverade syften. Vi bär för vår
del ansett, att så kan vara förhållandet
i vissa lägen men att 25-procentsregeln
där må komma till användning.

Jag har här endast i all korthet velat
anföra de motiveringar, vi har beträffande
ränteregleringslagen. Dessa frågor
har ju tidigare diskuterats, och den
ekonomiska debatten kanske återkommer
längre fram i annat sammanhang.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till reservanternas yrkande.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag är i stort sett förekommen
av den förgående talaren, som
emellertid uttryckligen betonade att vid
utlåtandet fogats en reservation av folkpartiet,
vilken han ville yrka bifall till.
Jag ber endast att i all blygsamhet få
erinra om att också vi inom högern är
med på ett hörn i denna reservation.
Jag finner därför anledning att med några
få ord beröra denna fråga.

De två ärenden, som vi här möter, är
ju gamla bekanta och brukar komma så
här fram på vårsidan. Jag vill inte därmed
säga att jag betraktar dem såsom
några vårtecken, utan jag skulle snarare
vilja i dem se bevis för att islossningen
ännu inte är inne. Jag hade faktiskt
så smått närt det hoppet, att när vi nu
hade fått ny ledning både i finansdepartementet
och i riksbanken och när vi
dessutom gått över till en penningpolitik
sådan som den vi nu bedriver, så
skulle vi ha sluppit att återigen konfronteras
med denna ränteregleringslag, som
förblir ett monstrum — och som heller
aldrig kommit till användning. Jag dristar
mig att vädja till finansministern, att
han till ett följande år låter oss slippa
denna — i varje fall efter mitt sätt att
se — meningslösa exercis, till båtnad
för den allmänna atmosfären kring dessa
ting.

Yad kassareservslagen beträffar, så är
vi ju fullt överens om behovet av en sådan
lagstiftning. Man har ställt i utsikt
att vi skulle få den omkonstruerad i sammanhang
med tillkomsten av den nya
banklagen, men det anmäles nu, att ban -

kofullmäktige ännu inte är beredda att
lägga fram ett sådant förslag. Det är
dock önskvärt, att vi ju förr dess hellre
får tillfälle att ta upp hela problemet
från nya utgångspunkter.

Vi vänder oss, i år liksom tidigare, endast
mot den här föreslagna höjningen
av maximigränsen för likviditetskvoten
från 25 till 50 procent. Jag skall inte nu
trötta kammaren med att upprepa den
argumentation för vår uppfattning som
vi utförligt liar redovisat vid tidigare
tillfällen.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till reservationen.

Herr statsrådet STRÄNG:

Om jag, herr talman, skall försöka att
vara lika föredömligt kort som reservationens
talesmän, så får jag kanske ändå
lov att säga, att jag i dagens läge finner
att reservationen inte är tillräckligt
förtroendeingivande även i fråga om
kassareservsbestämmelserna.

Jag lade framför allt i herr Ewerlöfs
anförande märke till att han för reservanternas
del deklarerade, att man i
princip egentligen är ense om behovet
av kassareservslagen. Man är medveten
om att ett visst arbete med revision och
översyn av det hela pågår, men eftersom
det ännu inte är färdigfört, inskränker
man sig till att påyrka den justeringen,
att kvoten begränsas till 25 procent.

Då Kungt. Maj :t har föreslagit att kvoten
skall fixeras till 50 procent, så är det
betingat av de erfarenheter vi ändå haft
under den gångna tiden. Framställningen
om denna höjning härrör ju från riksbanksfullmäktige,
som har erfarenheten
av diskussionerna med affärsbankerna.
Därest man inskränker sig till att säga,
att en 25-procentig kassareservskvot skulle
vara tillfredsställande, kan man ju
komma i den något egendomliga situationen
att man begränsar den ena bankens
göranden och låtanden men släpper
den andra banken relativt fri. Våra affärsbanker
har som bekant en ganska
skiftande likviditetsställning. Det finns
banker som i detta avseende ligger utom -

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

ordentligt bra till, och jag är den förste
att ge dem ett erkännande för det —
framför allt i sådana situationer som den
nuvarande är ju detta ur alla synpunkter
önskvärt och prisvärt. Men det är klart,
att om man då inte har möjligheten att
fixera en relativt hög kassareservskvot,
så kan resultatet i praktiken bli — om
man sätter en kassareservsbestämmelse
med förhållandevis låg kvot i kraft —
att vissa banker inte alls beröres av ingripandet.

Under fjolåret gjorde vi den erfarenheten,
att riksbanken med hänsyn till
den gällande kassareservsbestämmelsen
fick lov att konstruera en helt ny teknik
för ingripande, nämligen utgå från vederbörande
banks faktiska likviditetskvot
och på den basen begränsa likviditetsgivningen
med någon procent. Jag
tror att man genom att införa denna
50-procentsregel får möjlighet att sköta
detta på ett mera hanterligt sätt; det förekom
ju en ganska livlig diskussion
med anledning av den nyss nämnda andra
given, om jag så får säga, i riksbankens
överenskommelse med affärsbankerna.

Vad i övrigt är att säga om reservanternas
inlägg begränsar sig väl egentligen
till regeringens förslag om prolongering
av ränteregleringslagen i dess nuvarande
egenskap av beredskapslagstiftuing.

Jag kan även på denna punkt säga att
den omständigheten, att man haft denna
lag — jag vill minnas sedan år 1951 —
utan att ha behövt begagna den och haft
den som en beredskapslag, kan ju ge intrycket
av att den i och för sig är ganska
obehövlig. Men det är ju många gånger
så, att den omständigheten, att lagen
finns, verkar i det tysta utan att den
syns. Jag skall villigt erkänna — och jag
kommer att svara på eu interpellation
här i kammaren i ämnet litet längre fram
— att bankerna skött sitt fögderi på ränteavvägningens
intrikata område på ett
sådant sätt, att det inte funnits anledning
att sätta beredskapslagen i kraft.
Men om vi gör oss av med det instrument,
som ränteregleringslagen utgör,
kan man naturligtvis ha den uppfattning -

Ang. bankaktiebolags kassareserv m. m.
en, att det hela i alla fall kommer att gå
lika bra. Men riksbanken har ställt sig
bakom framställningen, i vilken man begär
att få ha denna reserv i bakfickan.
Detta måste väl dikteras av den erfarenhet
man haft från diskussionerna, nämligen
att det är på något sätt enklare och
lättare att komma fram till förståelse,
när denna beredskapslag finns.

Herr Ewerlöf säger att han hade hoppats
på en mera markant islossning med
hänsyn till bytet på olika poster inom
statsförvaltningen, där man har ansvaret
bl. a. för dessa frågor. Jag hoppas att
den allmänna ekonomiska utvecklingen
skall kunna gå i den riktningen, att herr
Ewerlöf och jag tillsammans kan glädja
oss åt en fortsatt islossning. Men om jag
försöker bedöma läget just i dag, måste
jag nog för min egen del tyvärr säga,
att det föreligger vissa tendenser som
utvisar, att läget är mera äventyrligt och
mera oroväckande i dag än vad det var
vid årsskiftet 1955/56, då regeringen presenterade
sin plan om den ekonomiska
politiken för riksdagen. Eftersom vi allesammans
— i varje fall herr Ewerlöf och
jag — är överens om att de penningpolitiska
medlen är av avgörande vikt och
stort värde i vår gemensamma strävan
att hindra spirande inflationstendenser
och mot bakgrunden av att läget i dag
faktiskt är besvärligare än det var för
3—4 månader sedan, har jag den mycket
bestämda uppfattningen, att det är litet
grand för tidigt att vänta på islossningen
på detta område just i dag. Låt oss nöja
oss med kanske litet bistra köldgrader
ännu ett tag, till dess att vi ser en mera
bestående ljusning i balansen för framtiden
!

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Det kan vara skäligen
onödigt att här från utskottsmajoritetens
sida inveckla sig j någon vidlyftigare
diskussion i dessa frågor, då detta endast
skulle bli eu upprepning av kända argument
från tidigare diskussioner i ämnet.

Jag vill bara erinra om att de föreslagna
fullmaktslagarna är avsedda att till -

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Ang. bankaktiebolags kassareserv m. m.
lämpas i exceptionella lägen. Om jag till
utskottsmajoritetens utlåtande skulle foga
något yttrande, skulle det vara att läget
på räntemarknaden nog utvecklats på ett
sådant sätt, att det kan tänkas att regeringen
i ett ytterligare skärpt ränteläge
möjligen behöver tillämpa denna ränteregleringslag.
Jag anser inte att utvecklingen
på ränteområdet inger några
känslor av annalkande vårvindar, särskilt
för dem, som är skuldsatta och
pressas av de hårda kreditrestriktionerna
samtidigt med höga räntesatser, under
försöken att driva en rörelse, utan
det är tvärtom så, att vindarna för dem
är ganska isiga och inte tyder på något
mildare klimat.

Jag har inte något ytterligare att tilllägga,
utan ber endast att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr EWERLÖF (h) :

Herr talman! Jag vill bara med anledning
av finansministerns yttrande säga
att jag i uttrycket »islossning» inte på
något sätt velat lägga in innebörden
av uppluckring eller någonting sådant
som innebär att det skulle vara möjligt
att släppa på den restriktiva penningpolitik
som nu bedrivs, utan jag menade
med islossning att det skulle bli möjligt
att satsa mera på förtroende än på tvång.
Jag tillmäter inte ränteregleringslagen
någon som helst betydelse ur den synpunkten,
som finansministern anlade,
nämligen att den var bra att ha i bakfickan,
samtidigt som han sagt att det
gått utmärkt bra att träffa frivilliga överenskommelser.
Jag kan försäkra finansministern
att det kommer att gå minst
lika bra att klara dessa förhållanden på
frivillighetens väg i förtroende utan stöd
av denna lag. Man är säkert på det klara
med att denna lag är i och för sig
otjänlig för sitt föregivna ändamål men
man tycks alltjämt tro alt den har ett
värde för att framtvinga »frivilliga» uppgörelser.
Det är hela detta sätt att resonera
som jag anser vara psykologiskt
felaktigt och icke ha något som helst
stöd i de faktiska förhållandena. Det
är från denna utgångspunkt som jag

menar, att ränteregleringslagen bör försvinna.

Ett i viss mån liknande resonemang
föres när det gäller procentsatsen i kassareservlagen.
Man menar, att det förhållandet,
att man fått till stånd överenskommelser
på frivillig väg, vilka innebär,
att bankerna åtagit sig likviditetskvoter,
som ligger över de tidigare
stadgade 25 procenten, är ett indicium
på att procentsatsen i lagen också bör
höjas och tas till i växten. Det skulle
icke vara ändamålsenligt att behöva med
lagens tvång utnyttja likviditetskvoter av
sådan höjd.

Jag har utvecklat detta utförligare i
tidigare sammanhang och jag skall därför
inte upprepa det nu. Nog av, det
skulle vara en stor vinst om dessa medel
i bakfickan finge ersättas av öppet förtroende.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Av finansministerns anförande
framgår ganska klart, att han
anser bankerna ha fullgjort sitt uppdrag
i dessa sammanhang rätt väl, och att det
visserligen kan förefalla, som om ränteregleringslagen
skulle vara obehövlig,
men det är bra att den finns, även om
den ej kommer till användning. Vad gäller
kassareservlagen erinrade finansministern
om att bankerna hade skiftande
likviditetsställning o. s. v. beroende på
de närmare uppgifter varje bank hade
att fullgöra. När det nu gäller den saken
menar vi, att sedan 25 procentsregeln
enligt kassareservlagen tagits i bruk av
myndigheterna, man sedan kan på den
friviliga överenskommelsens väg differentiera
de olika bankernas skyldigheter
att hålla ytterligare kassareserv. Härvid
bör hänsyn tagas till vederbörande banks
speciella förhållanden i fråga om in- och
utlåning och de uppgifter den åtagit sig
i stort. Jag finner detta vara en framkomlig
väg.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
STRAND (s):

Herr talman! När jag i denna debatt
lyssnar till reservanternas talesmän, kan

Fredagen (ten 13 april 195(5

Nr 14

Ang. placeringen av prästlönefondsmedel. — Anslag till fiskerilånefonden

jag inle få någon annan uppfattning än
att de vill ha en ändring för ändringens
egen skull när det gäller kassareservlagen.
Ränteregleringslagen vill man ha
bort, därför att den är ur deras synpunkter
litet otrevlig. Ingendera av lagarna
har i varje fall hittills åstadkommit
några besvärligheter, men jag har
fäst mig vid att det är fullmäktige i
riksbanken som hemställt om förlängning,
och bakom detta yrkande ligger
väl någon tanke på att lagarna kan vara
behövliga eller i varje fall vara bra att
ha i beredskap.

Enär ingen av utskottsmajoritetens talesmän
är närvarande i kammaren i dag,
tar jag mig friheten, herr talman, att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. placeringen av prästlönefondsmedel

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta
motioner angående placeringen av prästlönefondsmedel.

Tredje lagutskottet hade behandlat de
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motionerna nr 4G4 i första
kammaren av herrar Lodenins och Werner
samt nr 599 i andra kammaren av
herrar Johansson i Mysinge och Svensson
i Stenkyrka.

1 motionerna, som voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte, under
förklaring att de av 1942 års riksdag
avgivna rekommendationerna rörande
placering av prästlöncjordsfondsmedel
icke längre kunde anses tillämpliga,
uttala att placering av dylika fondmedel
borde kunna ske icke endast i skogsfas -

tigheter utan även i annan fastighet eller
i statsobligationer.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
hemställt, att riksdagen såsom
yttrande över förevarande motioner
I: 464 och It: 599 måtte åberopa vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag skall be att få föreslå
en ändring av formuleringen av utskottets
hemställan som inte ändrar något
i sak utan endast i form. Efter ändringen
skulle utskottets hemställan komma
att lyda på följande sätt:

att riksdagen i anledning av förevarande
motioner 1:464 och 11:599 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet ovan
anfört.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan med däri
nu gjord ändring.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls på gjord proposition vad
herr Osvald därunder hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 12, i anledning
av väckt motion om viss ändring av 14 §
folkbokföringsförordningen, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 14, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av .statens lantbrukskemiska
kontrollanstalt samt kemiska
analyslaboratoriet vid lantbrukshögskolan
ocli statens lantbruksförsök
m. in., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anslag till fiskerilånefonden

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Fiskerilånefonden
jämte i ämnet väckta motioner.

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Anslag till fiskerilånefonden

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Fiskerilånefonden för budgetåret
1956/57 anvisa ett investeringsanslag av
1 000 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen 1)

motionen II: 58 av herr Levin m. fl.;

2) de likalvdande motionerna I: 144
av herr Hermansson, Herbert, m. fl., och
II: 186 av herr Johansson i öckerö m. fl.,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att amorteringstiden å lån
från fiskerilånefonden skulle utgöra
högst 15 år;

3) de likalydande motionerna I: 378
av herr Wolgast och herr Hermansson,
Herbert, och II: 311 av herr Börjesson,
i vilka motioner yrkats, att riksdagen
skulle besluta ändrade villkor för lån
från fiskerilånefonden i enlighet med
vad i motionerna anförts; samt

4) de likalydande motionerna I: 379
av herr Arrhén och II: 321 av herr Staxäng.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet avfattat sin hemställan i sex
särskilda, med A—F betecknade punkter.
I punkterna A och B hade hemställts,

A. att riksdagen måtte,

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionen II:
58, såvitt nu vore i fråga, medgiva, att
tills vidare från och med budgetåret
1956/57 ett belopp av 2 600 000 kronor
finge av Kungl. Maj:t årligen disponeras
för lån från fiskerilånefonden;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionen
II: 58, såvitt nu vore i fråga, till Fiskerilånefonden
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett investeringsanslag av 1 000 000
kronor;

B. att motionerna I: 144 och II: 186
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr WOLGAST (bf):

Herr talman! Jag har i motionen nr
378 yrkat, att riksdagen måtte besluta om
ändrade grunder för själva lånemedelsfördelningen
när det gäller fiskerilån.
Det går nu så till, att fiskarna lämnar
sina låneansökningar till förmedlingsorganet.
Dessa samlas för att sedermera
— ungefär i november månad — överlämnas
från förmedlingsorganet — vare
sig detta utgöres av hushållningssällskap
eller landsting — till fiskeristyrelsen.
Så småningom kommer besked
därifrån. Jag vill här påvisa, att vederbörande
inte behöver lämna in några
handlingar, såsom ritningar och kostnadsförslag.
Detta betyder, att själva
grundvalen för anslagsbeviljandet måste
anses vara osäker.

Nu går det så till att fiskarna — så
sker i varje fall i Blekinge — skriver
en låneansökan. De kan nämligen inte
få något förskott utan att detta utlämnas
på förmedlingsorganets risk —■ ett
förfaringssätt som jag tycker är synnerligen
osmidigt. Därför får de först skriva
en lånehandling, och denna har vanligen
många borgensmän — fiskarbefolkningen
är fattig. Så får de försöka
få lånet diskonterat i någon bank, och
vi vet att det inte är lätt med de nuvarande
kreditrestriktionerna. När pengarna
sedan kommer från staten, skall
fiskarna således lösa de borgenslån som
de har fått. Men inte nog med det. Förmedlingsorganen
kräver för att skydda
sig själva, att också detta statliga lån
skall förses med borgen, och för andra
gången måste fiskarna för samma lånesumma
göra en ny rundvandring och
försöka få fram ett tillräckligt antal borgensmän
på lånehandlingen.

Det synes mig som om det hela kunde
lösas på ett enklare sätt. Jag har i
motionen påpekat, att man kunde tänka
sig ett sådant förfarande som tillämpas
i fråga om statens maskinlån. Där ställs
anslagsbelopp till förmedlingsorganens
förfogande, och sedan äger dessa frihet
att bevilja lånen. Jag vill här påpeka
att maskinlånefonden uppgår till inte
mindre än 6 miljoner kronor, således

Fredagen den 13 april 195(i

Nr 14

det dubbla beloppet. I detta fall kan
förtroende visas förmedlingsorganen.
Man kan förstå att det fanns vissa restriktioner
vid sekelskiftet, då fiskerilånerörelsen
började, tv då hade förmedlingsorganen
inte tillräckligt stor
erfarenhet av låneverksamheten. Men
man kan väl inte nu förutsätta, att organen
inte följer gällande föreskrifter. Då
det är fråga om maskinlånefonden för
jordbruket tillämpas ungefär enahanda
bestämmelser, men lantbruksstyrelsen
kan här nöja sig med en redovisning vid
årets slut. Nu har emellertid fiskeristyrelsen
ansett, att man intet kan rucka
på själva förfaringssättet. Styrelsen
framhåller, att den »har att övervaka att
lånemedel icke utlämnas till andra ändamål
än som i författningen angives».
Det är precis detsamma som gäller i
fråga om maskinlånen. Lantbruksstyrelsen
anser således, att en sådan övervakning
kan äga rum, men ingalunda fiskeristyrelsen.
Man har ju föreställt sig,
att fiskeristyrelsens placering på annan
ort än Stockholm skulle ha minskat byråkratiseringen,
men det tycks inte alls
vara fallet.

Fiskeristyrelsen är inte den som kräver
borgen på lånen, utan styrelsen låter
förmedlingsorganet vara ansvarigt. Detta
kräver borgen för sin egen säkerhets
skull. Det är klart att det är vanskligt för
förmedlingsorganet, i synnerhet om det
gäller ett fattigt hushållningssällskap såsom
i det län jag tillhör, medan det däremot
kan vara lättare, där det finns ett
rikt hushållningssällskap eller där landstinget
med sina större resurser exempelvis
kan ge förskott.

Nu har man ansett att man inte bör
rucka på bestämmelserna. Det är i alla
fall märkligt att statskontoret i sitt yttrande
skrivit, att förutsatt att vederbörliga
kontrollåtgärder icke eftersätts och
påtagliga fördelar härigenom vinns, vilket
statsutskottet inte kan bedöma, torde
en ändring av bestämmelserna kunna
övervägas. Statskontoret har dock tyckt
att dessa bestämmelser kanske inte är
fullt ändamålsenliga och framför allt inte
tidsenliga. Här har kontoret således an -

Anslag till fiskerilånefonden
sett att en ändring av bestämmelserna
kan tänkas.

Jag skall emellertid, herr talman, inte
yrka bifall till motionen. Det är möjligt
att den nu ökade medelstilldelningen
kan medföra att själva förfaringssättet
blir smidigare och enklare. Herr Hermansson
i denna kammare och jag har
väckt en motion, nr 144, där vi har anhållit
att riksdagen måtte besluta att tiden
för lånen ökas från 10 till 15 år.
Man kan förstå att en amorteringstid av
10 år är ganska besvärlig. Amorteringen
gäller ju inte bara det lån som kommer
från staten, utan allra största delen av
det penningbehov som återstår har vederbörande
fiskare fått låna i bank. Och
bankerna är minsann inte skonsammare
än staten då det gäller att kräva kort
amorteringstid. Vi har tyckt att åtminstone
i detta fall kan amorteringstiden utsträckas
från 10 till 15 år. Jag anser att
det är en ganska billig begäran från denna
befolkningsgrupp som i så hög grad
saknar kapital.

Jag skall därför, herr talman, be att få
yrka bifall till förslaget om en förlängning
av amorteringstiden från 10 till 15
år, såsom begäres i motionen nr 144.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Jag hade av en viss anledning inte
väntat att herr Wolgast skulle framställa
något yrkande, men då han har gjort det,
skall jag i alla fall be att i all korthet få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Beträffande det som herr Wolgast huvudsakligen
yttrade sig om skall jag bara
be att få hänvisa till fiskeristyrelsens yttrande.
Detta berörde herr Wolgast också
själv, varför någon närmare utläggning
inte behövs. Jag kan försäkra herr Wolgast
och dem, som har samma mening
som han, att inom utskottet hyser vi de
största sympatier för fiskerinäringen och
dess utövare, och det har vi ju också visat
prov på vid ett tidigare tillfälle under
denna riksdag, då vi väsentligt höjt ett
anslag som delvis är av samma karaktäi
som det nu ifrågavarande.

Jag ber med dessa få ord att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Nr 14

Fredagen den 13 april 1956

Anslag till fiskerilånefonden

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets i
det nu föredragna utlåtandet gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

Därefter gjordes enligt de i fråga om
punkten B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionen I: 144; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna C—F
hemställt.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

154, angående fråga om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 157, med förslag till ändring i 1947
års tjänstepensionsreglemente för arbetare,
in. m.;

nr 161, med förslag till ändrad lydelse
av 96 och 99—101 §§ regeringsformen;

nr 162, med förslag till lag om ändring
i butikstängningslagen den 21 juli 1948
(nr 608);

nr 163, angående uppförande av neurologiska
och neurokirurgiska kliniker
vid karolinska sjukhuset;

nr 166, med förslag till ändrad lydelse
av 24 § riksdagsordningen m. m.;

nr 167, med förslag till ändrad lydelse
av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen;
samt

nr 169, med förslag till lag angående
ändring i övergångsbestämmelserna till
lagen den 3 juni 1955 (nr 314) om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 556, av herr Olsson, Erik, och herr
Olofsson, Per, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till taxeringsförordning,
in. m.;

nr 557, av herr Englund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till allmän ordningsstadga, m. in.;
samt

nr 558, av herr Grym och herr Andersson,
Lars, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående garanti för
visst lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 69, i anledning av väckt motion angående
rätt för lärare vid statsunderstödda
utlandssvenska skolor att tillgodoräkna
tjänstgöring vid skolor för svenska
barn i utlandet som om den fullgjorts
vid folkskola i Sverige;

nr 70, i anledning av väckt motion om
invalidpension åt G. A. Thingvall i Notviken; nr

71, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa personer; nr

72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående återbäring av vissa
skattebelopp, in. m.; och

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 22, i anledning av väckta motioner
om utvidgning av rätten för s. k. familjebolag
att erhålla avdrag för avsättning
till pensionsstiftelse in. in.;

nr 24, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande avdragsrätten
för periodiskt understöd,
in. m.; och

nr 25, i anledning av väckta motioner
om rätt för skattskyldig att i vissa fall
utnyttja allmänna avdrag och ortsavdrag
i annan kommun än hemortskommunen;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckta motioner
om överförande till Aktiebolaget Statens

Fredagen den 13 april 1956

Nr 14

skogsindustrier av fabriksanläggningen i
Ulriksfors;

nr 16, i anledning av väckt motion om
upptagande av förhandlingar med Svenska
cellulosaaktiebolaget i anledning av
vissa planerade driftsnedläggelser in. m.;

nr 17, i anledning av väckt motion om
upptagande av tillverkning av tidningspapper
i Aktiebolaget Statens skogsindustriers
regi; och

nr 18, i anledning av väckt motion om
startande av industriproduktion i Alby;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckt motion
om förbud för make att utan andra makens
samtycke ikläda sig borgensansvar
för gäld; och

nr 18, i anledning av väckta motioner
om en översyn av förordningen angående
förlagsinteckning; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemstäl -

lan om anslag till Odlings- och byggnadshjälp
åt innehavare av vissa kronolägenheter
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 17, i anledning av vissa utav Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag till stipendier
m. m. jämte i ämnena väckta
motioner.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Näsgård för tiden den 16—
den 21 innevarande månad för deltagande
i Europarådets sammanträde i Strasbourg.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.30.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 14

Tisdagen den 17 april 1956

Tisdagen den 1 7 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00. Anmäldes och godkändes tredje lagut -

Justerades protokollen för den 10 och
den 11 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1956/57 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

163, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1956/57 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1956/57;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde.

skottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 167, till Konungen i anledning av
väckta motioner angående dels fördelning
i vissa fall av kostnader för anordningar
i korsningar av järnväg och väg,
dels ock framläggande för 1957 års riksdag
av förslag till lag om skyldighet för
järnvägsinneliavare att upplåta mark till
ny övergång m. in.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 168, i anledning av väckta motioner
om höjning av de allmänna barnbidragen;
och

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om kontroll å ädelmetallarbeten.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition (nr 66) med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 5 §§
förordningen den 27 mars 1953 (nr 95)
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition (nr 68) med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 inom.
förordningen den 21 juni 1922 (nr 277)
angående postsparbanken;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition (nr 69) med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 57 och 60 §§
lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, m. in.; samt

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition (nr 72) med förslag till lag
om fortsatt giltighet av valutalagen den
22 juni 1939 (nr 350).

Tisdagen den 17 april 195(i

Nr 14

Om höjd ersättning till markägare för vägbyggnad Malmö—Kristianstad

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med hänvisning till närslutna läkarintyg
får undertecknad härmed anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
13/4—21/4 1956.

Eskilstuna den 15 april 1956

Gustaf Fahlander

Härmed intygas, att riksdagsmannen
Gustaf Fahlander, Eskilstuna, vårdas å
härvarande medicinska avdelning sedan
den 13/4 1956 och att han på grund av
sjukdom (axelledsinflammation) beräknas
vara oförmögen deltaga i riksdagsarbetet
under tiden 13/4—21/4 1956.

Centrallasarettet, Eskilstuna den 14/4
1956

Karl-Gustav Rignér
Förfete underläkare

Till riksdagens första kammare

Under hänvisning till bifogat läkarintyg
får undertecknad härmed vördsamt
anhålla om tjänstledighet från och
med den 16/4 till och med den 22/4
1956.

Vä den 16/4 1956

G. Elofsson

Riksdagsman Gustaf Elofsson, Va, behandlas
av mig för akut luftvägsinfektion
med feber och är arbetsoförmögen.
Ifrågavarande arbetsoförmåga kan väntas
kvarstå minst till och med den 22/4
1956.

Va den 16/4 1956

Hans Bolin
Förste provinsialläkare

De begärda ledigheterna beviljades.

Om höjd ersättning till markägare för
vägbyggnad Malmö—Kristianstad

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Yngve Nilssons interpellation om
höjd ersättning till markägare för väg -

byggnad Malmö—Kristianstad, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Herr Yngve Nilsson lup’
frågat mig om jag vill medverka till att
en av Gärds och Albo domsagas häradsrätt
genom utslag den 30 juni 1942 fastställd
expropriationsersättning om 27 000
kronor till ägarna av mark, vars ianspråktagande
erfordrats för ombyggnad
av riksväg 4 mellan Tollarp och östra
Vram i Kristianstads län, utgår med belopp,
som står i närmare överensstämmelse
med de värden, vilka är aktuella
vid den tid ersättningen är tillgänglig.

I anledning härav får jag anföra följande.

Expropriationsersättningen har fastställts
efter en mindre vanlig metod med
visst å-pris för varje kvadratmeter mark,
som kunde komma att tagas i anspråk
för vägföretaget. Detta i förening med
det förhållandet att tveksamhet senare
uppstått, huruvida vägomläggningen verkligen
borde komma till stånd enligt det
ursprungliga förslaget, torde vara den
väsentliga förklaringen till att länsstyrelsen
icke ansett sig kunna fördela till
markägarna det expropriationsersättningsbelopp
som av vägmvndigheterna
nedsatts hos länsstyrelsen.

Domstolens utslag har icke överklagats.

Beträffande de av häradsrätten bestämda
beloppen kan jag givetvis inte
gå in på någon bedömning. Erinras må
emellertid, att det nedsatta ersättningsbeloppet
genom förräntning vuxit med
över 50 procent och att markägarna ända
t. o. m. förra året brukat sin mark
som förut.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet Hj. Nilson få framföra ett tack
för det svar, som lämnats på min interpellation.
Men jag kan naturligt nog
inte känna mig till freds, då de markägare,
som det här fråga om, tydligen
inte kan vänta någon ersättning för de
förluster, som de genom rådande förhållanden
råkat ut för.

Det förhåller sig nämligen så, att år

Nr 14

Tisdagen den 17 april 1956

Om höjd ersättning till markägare för v
1942 exproprierades mark av nio markägare
— därav fem ägare av bostadsfastighet
och fyra ägare av jordbruksfastighet
— för omläggning av riksfyran å
sträckan Tollarp—ö. Vram. Priset bestämdes
per kvm för var och cn liksom
ersättningen för skada och intrång. Antalet
kvadratmeter hade därvid uppskattats
preliminärt. Sedan lade man härtill
ett utjämningsbelopp av 1 800 kronor
och kom fram till ett sammanlagt beiopp
av 27 000 kronor, som deponerades
hos länsstyrelsen i Kristianstad. Beloppet
har löpt med ränta.

Jag ber att få framhålla att jag givetvis
i full utsträckning respekterar domstolsutslaget.
Det var säkerligen fullt
korrekt år 1942 för de förhållanden som
då gällde. Nu förhåller det sig emellertid
så, att beloppet fortfarande står kvar
hos länsstyrelsen i Kristianstad. Det har
sålunda inte varit tillgängligt för markägarna
och har icke kunnat fördelas mellan
dem. Man vet nämligen ännu inte,
hur mycket mark som kommer att tas
från var och en. Snart 14 år har alltså
förflutit, sedan förrättningen skedde.
Under denna tid har det naturligtvis hänt
åtskilligt. Markägarna har visserligen
fått bruka jorden, och de erhåller ränta
på det nedsatta kapitalet. Men penningvärdet
har under dessa 14 år fallit väsentligt.
Jag vill också framhålla att den
rationalisering som pågått sedan 1942
Vid de jordbruk, där vägen nu skall gå
fram, i stort sett mister sitt värde. Vidare
har vägen i dag en något annorlunda
sträckning än enligt förslaget vid
expropriationstillfället.

Det är dessa förhållanden som gör att
markägarna icke i dag kan vara till
freds med en lösning, som daterar sig
14 år tillbaka i tiden. Det heter visserligen
i lagen att på detta sätt nedsatt
kapital kan få stå 20 år, innan ärendet
tas till förnyad prövning. Men lagen
skrevs förmodligen, då ett stabilare penningvärde
rådde. Och man kunde inte då
förutse vad konsekvenserna kunde bli.

För att ytterligare belysa det orimliga
i det hela ber jag att få framhålla,
att utöver de markägare, vilkas mark
blivit föremål för expropriation, finns

ägbyggnad Malmö—Kristianstad
det nio ägare av bostadsfastighet och två
ägare av jordbruksfastighet inom samma
vägföretag, vilkas mark tas i anspråk i
enlighet med lagen om vägrätt, vilket
betyder att dessa senare får sin sak prövad
med hänsynstagande till de värden
och förhållanden som råder nu fjorton
år senare.

Kontentan av det hela skulle således
bli, att inom samma vägföretag får man
arbeta med en uppgörelse av år 1942
och en annan av år 1956, vilket ur rättvisesynpunkt
förefaller orimligt.

Då det gäller lagen om vägrätt medger
denna en omprövning efter fem år,
om ej likvidering skett dessförinnan, mot
—- som jag nyss nämnde — omprövning
efter 20 år då det gäller expropriation.

Vid en uppgörelse efter de värderingsgrunder,
som nu tillämpas, skulle markägarna
icke blott få gottgörelse för penningvärdeförsämringen,
utan de skulle
också bli kompenserade för den tillbakagång
i jordbrukens rationalisering,
som onekligen sker genom detta vägföretag,
som klyver brukningsdelarna och
som kommer att avspegla sig i betydligt
större värden för skada och intrång än
de som sattes för 14 år sedan. Vi får
nämligen inte glömma att sedan 1942 och
framåt har en stark rationalisering skett
vid jordbruken även i denna bygd, och
värdet av denna rationalisering kunde
naturligt nog icke bedömas vid tidpunkten
för expropriationen 1942.

Jag hoppas att herr statsrådet, trots
det svar som jag i dag fått, på grund av
de exceptionella förhållanden, som uppstått
kring detta ärende, av skälighetsoch
rättvisesynpunkt vill rätta till missförhållandena,
så att markägarna får rätt
till uppgörelse efter nuvarande värden.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 154, angående fråga om befrielse från
betalningsskyldighet till kronan.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 157,

Tisdagen den 17 april 1956

Nr 14

med förslag till ändring i 1947 års tjänstepensionsreglemente
för arbetare, m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 161, med förslag till ändrad lydelse
av 96 och 99—101 §§ regeringsformen.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 162, med förslag till lag om ändring
i butiksslängningslagen den 21 juli
1948 (nr 608).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 163,
angående uppförande av neurologiska
och neurokirurgiska kliniker vid karolinska
sjukhuset.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

166, med förslag till ändrad lydelse
av 24 § riksdagsordningen m. m.; och
nr 167, med förslag till ändrad lydelse
av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 169, med förslag till lag angående
ändring i övergångsbestämmelserna till
lagen den 3 juni 1955 (nr 314) om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Olsson, Erik,
och herr Olofsson, Per, väckta motionen
nr 556.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Englund
m. fl. väckta motionen nr 557.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Grym och
herr Andersson, Lars, väckta motionen
nr 558.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 69—73, bevillningsutskottets
betänkanden nr 22, 24
och 25, bankoutskottets utlåtanden nr
15—18, första lagutskottets utlåtanden nr
17 och 18 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 16 och 17.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

158, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.; samt

nr 168, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m., så ock om
fortsatt giltighet av samma lag, m. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från riksdagens
justitieombudsman inkommit
framställning om vissa ändringar i tjänste-
och personalförteckningarna för riksdagens
verk.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1956/57 under elfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner m. m.; och
nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till avlöningar vid statens
rättskemiska laboratorium;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 26, i anledning av väckta motioner
om rätt för jordbrukare att vid beskattning
åtnjuta avdrag för kostnader för
stenröjning och andra grundförbättringar; nr

27, i anledning av väckt motion om
ändring av 22 § kommunalskattelagen
avseende avdrag vid inkomsttaxeringen
för kostnader i samband med skiftesförrättning; -

Nr 14

Tisdagen den 17 april 1956

nr 28, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt för jordbrukare att vid
beskattning åtnjuta avdrag för värdeminskning
av maskiner enligt värdeminskningsplan; nr

29, i anledning av väckta motioner
om ändrade regler rörande fördelningen
mellan olika kommuner av skatt för inkomst
av rörelse; och

nr 30, i anledning av väckta motioner
om skattefrihet för stiftelser med huvudsakligt
ändamål att främja nordiskt samarbete;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan om avskrivning
av amorteringar å stödlån till
jordbrukare, m. m.; och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Lindring i mindre
bemedlades kostnader för djursjukvård
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 559, av fru Nilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
tjänstebostadssystemet m. m.;

nr 560, av herr Magnusson, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om erkända arbetslöshetskassor
m. in.;

nr 561, av herr Norling och herr Persson,
Helmer, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning
om erkända arbetslöshetskassor m. m.;

nr 562, av herrar Mossberger och Geijer,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om erkända
arbetslöshetskassor m. m.;

nr 563, av herr Huss, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till allmän ordningsstadga, m. m.;

nr 564, av herr Magnusson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni
1945 (nr 420) om semester, m. m.;

nr 565, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Ohlsson, Ebbe, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om jordbrukskasserörelsen m. m.;

nr 566, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
garanti för visst lån till Aktiebolaget
Statens skogsindustrier;

nr 567, av lierr Hagberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
garanti för visst lån till Aktiebolaget
Statens skogsindustrier; samt
nr 568, av herr Franzén, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av sockernäringen i riket m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.18.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 18 april 1956

Nr 14

Onsdagen den 18 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. vissa frågor beträffande korsningar
mellan starkströms- och svagströmsledningar Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Niklassons interpellation angående
vissa frågor beträffande korsningar mellan
starkströms- och svagströmsledningar,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Niklasson har frågat
handelsministern om han har för
avsikt att inom den närmaste tiden framlägga
proposition med förslag till ordnande
av den rättsliga regleringen av
vissa frågor i samband med utförandet
av korsningar mellan starkströms- och
svagströmsledningar.

Då det tillkommer mig att besvara interpellationen,
får jag härmed lämna följande
upplysningar.

Grundläggande bestämmelser om skyldighet
att vidtaga åtgärder för att förebygga
störande inverkan från en elektrisk
anläggning å en annan sådan anläggning
liksom regler om särskilt skadeståndsansvar
vid sådan inverkan finns
i 1902 års lag om elektriska anläggningar.
Skyldigheten att vidtaga skyddsåtgärder
åvilar i princip innehavaren av en
senare tillkommen anläggning, om nämligen
denna vid dess tagande i bruk
befinnes medelst induktion eller annorledes
vålla skada å en tidigare utförd
anläggning eller hinder i dess drift. I
anslutning till 1902 års lag finns
ytterligare bestämmelser utfärdade —
1939 års s. k. starkströmsstadga och
särskilda säkerhetsföreskrifter av kommerskollegium
från samma år •—
som bl. a. innehåller stadganden om
det tekniska utförandet av elektriska an -

läggningar ur säkerhetssynpunkt samt
om fördelning av kostnaderna för vidtagande
och underhåll av skyddsåtgärder
i vissa fall.

Sedan tillkomsten av 1902 års lag har
de tekniska förutsättningarna för den
elektriska kraftens användning inom
samhällslivet i hög grad förändrats. De
ledningar för mycket höga spänningar,
som i samband med kraftledningsnätets
stora utbyggnad anlagts för överförande
av elektrisk ström över stora avstånd,
kan medföra särskilda risker för störningar
i samband med fel. Härvid har
fråga uppkommit huruvida gällande bestämmelser
om skyldighet att vidtaga
skyddsåtgärder och utge skadestånd borde
i viss mån omarbetas, så att sådan
skyldighet i större utsträckning än nu är
fallet åläggs innehavaren av en störande
anläggning, oavsett om denna tillkommit
tidigare eller senare än en störd
anläggning. Efter hemställan av tele-,
järnvägs- och vattenfallsstyrelserna har
jag enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 27 maj 1955 därför tillkallat särskilda
sakkunniga för att verkställa sådan
utredning, de s. k. induktionsstörningssakunniga.
De sakkunniga har funnit
sig böra behandla bl. a. de av interpellanten
berörda spörsmålen i den
mån dessa regleras i 1902 års lag. Det
av interpellanten omnämnda kommerskollegiets
förslag till bestämmelser rörande
svagströmsledningars anordnande
i förhållande till starkströmsledningar
har överlämnats till Kungl. Maj:t i april
1955 och har därefter varit föremål för
remissbehandling. Då förslaget i nu ifrågakommande
delar delvis står i strid
med de grundläggande bestämmelserna i
1902 års lag, har det icke ansetts lämpligt
eller ens möjligt att, utan ändring
av lagen, utfärda författningsbestämmelser
i enlighet med förslaget. Detsamma
har tillställts de sakkunniga för övervägande.
De sakkunniga har funnit nödvändigt
att låta utföra vissa tekniska ex -

48 Nr 14 Onsdagen den 18 april 1951)

Ang. vissa frågor beträffande korsningar mellan starkströms- och svagströmsled -

ningar

pertutredningar. Uppdraget beräknas vara
avslutat under innevarande år.

Jag vill slutligen nämna, att det torde
bli erforderligt att samordna behandlingen
av de författningsförslag, som de
sakkunniga kan komma att framlägga,
med bearbetningen av de förslag till ändringar
i bl. a. 1902 års lag, som framlagts
av elkraftutredningen och som för närvarande
är föremål för överväganden
inom kommunikationsdepartementet.

Herr NIKLASSON (bf):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret på min interpellation.

Jag kom att rikta min interpellation
till chefen för handelsdepartementet, då
ju koncessionsfrågor rörande elektriska
anläggningar liandlägges på detta departement
och det ämbetsverk, kommerskollegium,
som har hand om arbetet med
dessa frågor också sorterar under detta
departement. Nu råkar emellertid just
den byrå, som sysslar med dessa frågor,
sortera under kommunikationsdepartementet,
och kommunikationsministern
har därför varit vänlig nog att svara på
min interpellation.

Den fråga, det här gäller, har legat i
stöpsleven ganska länge. Då jag vid 1949
års riksdag i en motion tog upp detta
spörsmål, meddelade kommerskollegium,
att verket år 1944 hade erhållit Kungl.
Maj:ts uppdrag att utreda frågan, och
det riksdagsutskott, som då behandlade
motionen, förutsatte att utredningen
snart skulle föreligga. Förra året fick jag
veta, att kommerskollegium överlämnat
sitt förslag till Kungl. Maj:t. Jag trodde
då att frågan skulle komma upp vid
årets riksdag, men det blev ju så småningom
klart, att så inte blev fallet. Det
var detta som föranledde mig att rikta
min fråga till statsrådet.

Av svaret framgår att frågan har komplicerats
genom, en del tillkommande saker.
Det framgår emellertid klart av svaret,
att vi har ett förslag att vänta inom
kort, och jag vill gärna läsa ut att detta

förslag kommer till nästa års riksdag.
Det är nämligen på det sättet, att ju
längre det dröjer innan denna fråga blir
utklarad, desto mer växer problemen i
omfattning.

Tidigare var det så beträffande korsning
mellan svagströms- och starkströmsledningar
tillhörande olika ägare,
att den som kom sist fick svara för
skyddsanordningar och även fick anbringa
dem i egna ledningar. Sedermera
blev det emellertid bestämt, att sådana
skyddsanordningar alltid skulle placeras
i starkströmsledningar. Om detta skedde
i samband med att kommerskollegium
någon gång på 20-talet — jag vill minnas
att det var år 1922 — utfärdade typritningar
för sådana korsningar eller om
det skedde vid en senare tidpunkt, känner
jag inte till, men denna ordning var
i varje fall rådande i början på 30-talet.

Några bestämmelser om hur det ekonomiska
mellanhavandet mellan de olika
ledningarnas ägare skulle ordnas har inte
förelegat, så långt jag känner till, men
televerket har intagit den ståndpunkten,
att verket betalat uppsättandet av linjeskyddet
men vägrat att befatta sig med
det framtida underhållet.

I något fall har en starkströmslednings
ägare — närmast elektriska distributionsföreningar
— vägrat sätta upp
skydd innan utfästelse om underhåll lämnats,
men då har tillsyningsmyndigheten
ålagt ledningens ägare att sätta upp det
rekvirerade skyddet.

Jag har för min del också sökt få till
stånd överenskommelser i syfte att ordna
frågan om framtida underhåll, först
genom underhandling med televerkets
lokala tjänstemän och sedan genom tillsyningsmyndigheterna
och i samarbete
med vattenfallsstyrelsen, men utan resultat.
Tillsyningsmyndigheterna har
dock, liksom 1949 års riksdag, ställt sig
mycket förstående.

I de fall starkströmsledning korsar eu
redan befintlig svagströmsledning, får
givetvis starkströmsledningens ägare ensam
svara för de med skyddsanordningens
uppsättande och underhåll förenade
kostnaderna.

Onsdagen den 18 april 1956

Nr 14

Ang. utseendet av allmänna revisorer i sparbankerna

Genom den stora utbyggnad av telefonnäten,
som ägt rum under de senaste
årtionderna, har frågan kommit att få
en betydande räckvidd särskilt för de
elektriska distributionsföreningarna på
landsbygden, eftersom antalet korsningsställen
ständigt växer. De ledningsstolpar,
som bär upp skyddsanordningarna,
blir utsatta för stora påfrestningar och
måste dimensioneras kraftigare än vanliga
linjestolpar, men får ändå en kortare
livslängd. Arbetet med byte av sådana
stolpar kräver avsevärd tid och måste utföras
då ledningen är strömlös, vilket betyder
strömavbrott med alla besvärligheter
sådana har i släptåg.

Av televerkets yttrande över min motion
1949 framgår tydligt, att verket inte
vill kännas vid några kostnader för
underhåll av de skyddsanordningar som
tillkommit efter dess rekvisition. Kommerskollegium
har emellertid i sitt förslag
den 27/11 1950 upptagit bestämmelser
om underhållsskyldighet. Jag förutsätter
att sådan bestämmelse kommer att
ingå i det förslag som kan väntas.

Det må kanske tillåtas mig att fästa
statsrådets uppmärksamhet på en del
problem som troligen kommer att anmäla
sig. Under de cirka 30 år, som den nuvarande
ordningen varit rådande, har ett
mycket stort antal skyddsanordningar av
här antytt slag utförts. I vilka fall har då
svagströmsledningen utförts först, och i
vilka fall har starkströmsledningen varit
den första? Den frågan är kanske inte
alltid så lätt att klara ut. I allmänhet har
väl starkströmsledningens ägare uppsatt
skyddsanordningarna efter skriftlig rekvisition
av televerket, men i regel har televerket
önskat få dessa rekvisitioner
tillbaka i samband med räkning på uppsättandet
av skyddet, och då har ju inte
distributionsföreningarna dessa rekvisitioner
kvar.

Vidare kan det uppstå problem om fördelningen
av underhållsansvaret för ett
visst skydd. Om särskilda stolpar måste
uppsättas för att bära upp skyddsanordningar,
så är ju saken enkel, men i många
fall anbringas skyddet i en befintlig stolpe,
som då uppbär både starkströmsledningens
trådar och skyddet för telefon 4

1''örstn kammarens protokoll 1956. Nr It

ledningen. Sådana frågor kan också uppkomma
vid korsning mellan starkströmsledningar
tillhörande olika ägare, men
antalet sådana korsningar är inte så
stort att det problemet har någon större
omfattning.

Jag hoppas emellertid, att vederbörlig
uppmärksamhet kommer att ägnas dessa
problem och att frågan bringas till sin
snara lösning. Med den förhoppningen
vill jag ännu en gång tacka för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. utseendet av allmänna revisorer i
sparbankerna

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara
herr Arrhéns interpellation angående utseendet
av allmänna revisorer i sparbankerna,
och nu yttrade:

Herr talman! I en med första kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Arrhén tagit upp frågan om
länsstyrelsernas befattning med utseende
av allmänna revisorer i sparbankerna
och kritiskt uttalat sig mot att taxeringstjänstemän
hos länsstyrelserna erhåller
sådana uppdrag. Herr Arrhén har frågat
mig, om jag är beredd att medverka till
att de lokala intressena blir bättre beaktade
vid utseende av allmänna revisorer.

En av nyheterna i den i fjol av riksdagen
antagna sparbankslagen är att de
tidigare s. k. allmänna ombuden skall
ersättas av särskilda revisorer. Det ankommer
på länsstyrelsen att för varje
sparbank inom länet förordna sådan revisor.
Denne har att med övriga revisorer
deltaga i granskningen av sparbankens
förvaltning och räkenskaper. Innan
förordnande meddelas, skall länsstyrelsen
från den handelskammare, inom vars
område sparbankens huvudkontor är beläget,
begära förslag på tre lämpliga personer.
Länsstyrelsen är dock inte ovillkorligen
hänvisad till att träffa sitt val
bland dessa.

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Ang. utseendet av allmänna revisorer i sparbankerna

Reformen på denna punkt får ses mot
bakgrunden av den kritik, som i olika
sammanhang riktats mot den tidigare
ordningen med allmänna ombud. Under
förarbetena till den nya lagen framhölls
att för ombudsuppdragen inte alltid
förvärvats personer med skolning
och erfarenheter som kvalificerade dem
för arbetsuppgifterna. Här åsyftades
brister i bl. a. banktekniska och allmänekonomiska
kunskaper. Tillsynen genom
de allmänna ombuden kom följaktligen
inte att motsvara de anspråk, som måste
ställas på verksamheten. Genom att i
stället det allmänna skulle utse särskilda
revisorer avsåg man att vinna garantier
för att den årliga revisionen och det däri
ingående inventeringsarbetet utfördes
på ett betryggande sätt.

1948 års sparbankssakkunniga, vars
förslag ligger till grund för lagens bestämmelser
om tillsynen genom särskilda
revisorer, anförde bl. a. att för ifrågavarande
revisorer i princip borde gälla
samma kompetenskrav som uppställts
för sparbankens egna revisorer, nämligen
att de skulle ha den erfarenhet beträffande
bokföring och insikt i ekonomiska
förhållanden, som med hänsyn
till sparbankens verksamhet erfordras
för uppdraget.

När förslaget till ny sparbankslagstiftning
framlades för riksdagen framhölls
vikten av att såsom revisorer utses personer,
som verkligen har goda kunskaper
på det ekonomiska området. Därest
en auktoriserad revisor eller godkänd
granskningsman finnes att tillgå, syntes
det kunna vara till fördel för sparbanken
att sådan utses till revisor. Framför
allt torde detta vara önskvärt, då
dessa kvalifikationer saknas bland sparbankens
egna revisorer.

Det anförda visar, att man icke — såsom
herr Arrhén synes mena — avsåg
att med inrättandet av allmänna revisorer
tillgodose speciellt lokala intressen utan
i stället siktade till att åstadkomma en
effektiv och förtroendeingivande årsrevision
inom varje sparbank. De lokala
intressena tillgodoses närmast genom
sparbankens huvudmän, vilka till halva
antalet skall utses genom kommunval.

Med detta klarläggande är egentligen
herr Arrhéns fråga till mig besvarad.

Den kritik herr Arrhén riktat mot
länsstyrelsernas befattning med utseende
av allmänna revisorer kan jag inte finna
motiverad. Jag vill nämna, att inrikesdepartementet
i början på året tillställde
länsstyrelserna en promemoria
med synpunkter rörande handläggningen
av ärenden om förordnande av revisorer.
I promemorian intages en restriktiv
hållning vad gäller förordnande av
länsstyrelsetjänstemän såsom revisorer
i sparbank. Promemorians innehåll kan
sammanfattas enligt följande. Länsstyrelsen
skall vid förordnande av revisor
— om inte särskilda förhållanden påkallar
annat — utse en av de av handelskammaren
föreslagna. Även om handelskammarens
förslag skulle upptaga
någon länsstyrelsens egen tjänsteman,
som i och för sig besitter kompetens
för uppdraget, bör länsstyrelsen iakttaga
försiktighet och återhållsamhet vid meddelande
av förordnande för sådan tjänsteman
som revisor i de större sparbankerna.
Detta framför allt därför att uppdraget
i dessa sparbanker kan väntas
komma att taga inte ringa tid i anspråk.
I fråga om de mindre sparbankerna synes
länsstyrelserna — därest det visar
sig svårt att annorledes skaffa kvalificerad
kraft — i större utsträckning kunna
förordna egna tjänstemän med kompetens,
som lagen förutsätter.

De riktlinjer som sålunda uppdragits
beträffande valet av revisorer stämmer
enligt min mening väl överens med de
tankegångar, som ligger till grund för
den nya lagens stadganden härom.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt lack för det lämnade
svaret.

Jag får till en början erkänna, att min
frågas formulering blev litet olycklig,
då jag använde uttrycket »lokala intressen»,
vilket ju kan missförstås. Jag har
möjligen påverkats av en formulering i
fjolårets proposition i ämnet, vari omta -

Onsdagen den 18 april 1956

Nr 14

Ang. samfärdselförbindelserna i viss del av Norrbottens län

lades, att handelskarararna borde utse
tre personer, vilka med hänsyn till kvalifikationer
och bosättningsort lämpligen
borde komma i fråga. Det är den
ursäkt, som jag i detta avseende kan
prestera — en tankeglidning, som i detta
sammanhang, som sagt, kanske var
litet olycklig.

Min avsikt var emellertid, liksom herr
statsrådet nu i sitt svar uttalat, att få
garantier för en »effektiv och förtroendeingivande
årsrevision inom varje
sparbank» och att därvid handelskamrarnas
förslag beträffande personvalen
i första hand borde vederbörligen respekteras.
Av herr statsrådets svar framgår,
att de farhågor, som jag uttalat,
nämligen att utvecklingen skulle kunna
tänkas återgå till de förhållanden, som
under förarbetet till 1955 års lag framkallat
kritik, knappast har fog för sig.
Detta framgår, såsom herr statsrådet här
nyss framhöll, av den promemoria med
synpunkter rörande handläggningen av
ärenden om förordnande av revisorer i
sparbank, som den 24 februari i år utsändes
till landssekreteraren i länen från
landsstatsavdelningen i inrikesdepartementet.
Denna åtgärd, som i sin tur
framkallats av landssekreterarmötets
diskussioner i december i fjol, var mig
obekant, och statsrådets svar här i dag
torde fylla det goda syftet, vilket även
interpellationen avsåg, att departementets
restriktiva synpunkter på dessa problem
blev kända för en vidare allmänhet.

Den promemoria, av vilken herr statsrådet
liär gav en sammanfattning, uttalar
i övrigt önskemålet, att befattningshavare
på landskansliet icke bör — annat
än i undantagsfall och med hänsyn
till vederbörandes särskilda förutsättningar
för uppdraget — förordnas till
revisor. Vad befattningshavare på landskontoret
angår får sådana anses ha den
kompetens, som uppställes som krav för
revisorsuppdrag, om vederbörande har
examen vid handelshögskola, vilket företrädesvis
gäller om taxeringsrevisionspersonalen,
eller har juridisk examen
samt genomgången kurs för taxeringstjänstemän
ävensom praktik i taxerings -

frågor genom tjänstgöring inom taxeringssektionen.
Länsstyrelserna bör
dock, heter det vidare, visa återhållsamhet
även vid förordnanden av befattningshavare,
tillhörande denna personalkategori.
Även av andra skäl, som
antytts i min interpellation, tillrådes
länsstyrelserna försiktighet. Den risken
kan också föreligga, framhålles det i
promemorian, att en taxeringstjänsteman,
som förord nats som revisor, får
fungera såsom något slags konsulterande
skattejurist åt den sparbank, som han är
revisor i.

Då statsrådet i sitt svar gör distinktionen
»mindre sparbankerna» avses enligt
inrikesdepartementets promemoria
bank med en årsomslutning av högst
10 miljoner kronor, vilket kan vara av
visst intresse att veta.

I promemorian står vidare att »ifråga
om de mindre sparbankerna synas länsstyrelserna
kunna — om detta är möjligt
med hänsyn till handelskamrarnas
förslag — i större utsträckning än vad
gäller de större sparbankerna förordna
egna tjänstemän med kompetens, som
lagen förutsätter».

Statsrådet använde nyss i sitt svar uttrycket
»därest det visar sig svårt att
annorledes skaffa kvalificerad kraft» i
stället för promemorians formulering
»om detta är möjligt med hänsyn till
handelskamrarnas förslag». Jag tar för
givet, att detta utbyte ej konstituerar
någon skillnad i sak.

Jag ber alltså, herr talman, att med
dessa ord än en gång få uttala mitt tack
till herr statsrådet och samtidigt min
tillfredsställelse över svaret.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. samfärdselförbindelserna i viss del
av Norrbottens län

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartemenet
ANDERSSON,
som förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Gryms interpellation
angående samfärdselförhin -

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Ang. samfärdselförbindelserna i viss del av Norrbottens län

delserna i viss del av Norrbottens län,
fick nu ordet och anförde:

Herr talman! I en interpellation till
statsrådet Hjalmar Nilson har herr Grym
frågat om med anledning av riksdagens
skrivelse nr 431/1952 det har föranstaltats
om utredning rörande förbättring av
samfärdselförbindelserna i viss del av
Norrbottens län, samt — i händelse så
skulle vara fallet — när resultatet av utredningen
beräknas kunna föreläggas
riksdagen.

Det ankommer närmast på mig att besvara
denna interpellation.

Den angivna riksdagsskrivelsen grundade
sig på motioner av bland andra
herr Grym. I motionerna begärdes en utredning
om förutsättningarna att bedriva
trafik på vissa busslinjer mellan Kiruna,
Pajala och Karesuando med tillämpning
av genomgående frakt- och zontariffheräkning
med statens järnvägar. Statsutskottet
anförde i utlåtande över motionerna
att utskottet inte ville motsätta
sig en närmare utredning rörande de åtgärder,
som kunde erfordras för att förbättra
trafikförhållandena i denna del
av Norrbottens län. Riksdagen beslöt i
anslutning härtill att hos Kungl. Maj:t
anhålla om en utredning av frågan.

Riksdagsskrivelsen har Kungl. Maj:t
överlämnat till 1953 års trafikutredning
för att tas under övervägande vid fullgörande
av utredningens uppdrag. Det
lokala trafikspörsmål, som det här gäller,
har nämligen ansetts böra bedömas
i belysning av det trafikpolitiska problemet
i stort.

När 1953 års trafikutredning kan ha
klarlagt de vidsträckta problem, som omfattas
av direktiven för utredningen, kan
inte nu sägas bestämt. I varje fall torde
den inte kunna lägga fram några förslag
under innevarande år.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag finner det kort, men
mitt anförande kommer heller inte att
bli långt.

Det är nu betydligt mer än tre år

sedan riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhöll, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta
om en utredning rörande förbättring
av samfärdselförbindelserna i
viss del av Norrbottens län. Utöver de
frågor som hade berörts i två till grund
för riksdagsskrivelsen liggande motioner
ansåg statsutskottet, att uppmärksamhet
torde böra ägnas även det speciella
problem som avser Haparanda hamns
förbindande med vederbörande landtrafikmedel.

Av interpellationssvaret framgår, att
ifrågavarande riksdagsskrivelse har överlämnats
till 1953 års trafikutredning för
att tagas under övervägande vid fullgörandet
av utredningens uppdrag. Jag har
ingenting att invända mot att så har
skett. Vad som nu är det viktigaste är
att utredningen så snart som möjligt
presenterar vettiga och godtagbara förslag.

Med bästa vilja kan man inte påstå,
att utredningen håller en högt uppdriven
arbetstakt. Det vore verkligen beklagligt
om denna så att säga »på stället
marsch» helt enkelt göres avsiktligt. Under
tiden december 1954—november
1955, d. v. s. under ett arbetsår, har utredningen
hållit summa tre sammanträden.
Nu säger statsrådet i interpellationssvaret,
att direktiven för utredningen innefattar
vidsträckta problem. Jag tror
säkert, att det förhåller sig så. Men under
sådana förhållanden finns också all
anledning för utredningen att raska på
och i fortsättningen köra på betydligt
högre växel än vad den hittills gjort. Det
är knappast troligt att herrar utredare
fördenskull avviker från dygdens stig
ut i det okända.

Visserligen är de trafikfrågor som jag
tagit upp i min interpellation av lokal
karaktär, men fördenskull är de inte
alls obetydliga. Vidare är ju, som herr
statsrådet mycket väl vet, på många andra
håll i vårt land trafikproblemen ungefär
enahanda som i den av mig berörda
bygden, alltså icke lösta på ett åtminstone
någorlunda tillfredsställande sätt.
Befolkningen förväntar, och det med
rätta, att nu utan onödig tidsutdräkt något
göres som blir till nytta och gagn.

Onsdagen den 18 april 1956

Nr 14

Ang. samfärdselförbindelserna i viss del av Norrbottens län
Jag vill till slut vädja till herr stats- Föredrogs och hänvisades till statsutrådet
att medverka till att trafikutred- skottet Kungl. Maj :ts proposition nr 158,
ningen lägger fram förslag snarast möj- angående vissa ändringar i statens all]igt.
männa avlöningsreglemente m. in.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Med anledning av herr Gryms anförande
vill jag bara på en punkt lämna kammaren
en upplysning. Det gäller arbetstakten
i 1953 års trafikutredning. Denna
arbetstakt kan faktiskt inte bedömas med
hänsyn till att utredningen bara hållit
några sammanträden under året, detta
eftersom den under sina första år har
tvingats arbeta på det sättet, att den
satt i gång en mängd specialundersökningar
som alltjämt pågår kring dessa
mycket omfattande problem och som inom
kort kommer att börja redovisas offentligt.
Det är först när dessa grundläggande
undersökningar om våra trafikproblem
är färdiga, som utredningen
som sådan mera intensivt kan börja brottas
med frågorna om hur vi skall lösa
trafikproblem av skilda slag, bl. a. sådana
som herr Grym har aktualiserat
här.

Jag har alltså velat förklara varav det
kommer sig att utredningen inte sammanträder
så ofta. Den har sina stora
specialundersökningar i gång, och vi får
snart stifta bekantskap med resultaten
av dessa.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag är givetvis inte så
väl som kommunikationsministern införsatt
i frågan om arbetstakten här. Jag
har endast haft vissa officiella handlingar
att tillgå. I riksdagsberättclse om vad
sig i riket tilldragit haver har jag läst,
att denna utredning under ett arbetsår
haft endast tre sammanträden. Detta
tyckte jag var ganska märkligt, och i övrigt
fann jag av de sakkunnigas redovisning
till riksdagen om vad de sysslat
med att det hela verkade tämligen magert.
Detta kan var och en läsa.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 168, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m., så ock om
fortsatt giltighet av samma lag, m. in.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från riksdagens justitieombudsman
inkommit framställning om vissa
ändringar i tjänste- och personalförteckningarna
för riksdagens verk.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av fri! Nilsson m. fl. väckta
motionen nr 559.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

560, av herr Magnusson;
nr 561, av herr Norling och herr Persson,
Helmer;

nr 562, av herrar Mossberger och Geijer; nr

563, av herr Huss; samt
nr 564, av herr Magnusson in. fl.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den av herr Nilsson, Yngve, och
herr Ohlsson, Ebbe, väckta motionen
nr 565.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 566, av herr Ohlon in. fl.;
nr 567, av herr Hagberg m. fl.;
nr 568, av herr Franzén.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 11 och 74, bevillningsutskottets
betänkanden nr 26—30
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
18 och 19.

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1950

Om pension åt f. d. biskopen D. Helander
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

69, i anledning av väckt motion angående
rätt för lärare vid statsunderstödda
utlandssvenska skolor att tillgodoräkna
tjänstgöring vid skolor för svenska
barn i utlandet som om den fullgjorts
vid folkskola i Sverige; och

nr 70, i anledning av väckt motion om
invalidpension åt G. A. Thingvall i Notviken.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 71, i anledning av väckta motioner om
pension eller understöd åt vissa personer.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Om pension åt f. d. biskopen D. Helander

I de likalydande motionerna I: 38 och
II: 45, väckta den förra av herr Mogård
m. fl. och den senare av herr Gustafsson
i Bogla m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte, trots att de formella förutsättningarna
härför saknades, besluta,
att f. d. biskopen Dick Helander skulle
tillerkännas biskops förtidspension fr.
o. in. den dag, då han blivit avsatt från
sitt biskopsämbete.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:38 och 11:45 ej måtte av
riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsgård, Rubbestad, It oppe, Staxäng, Johansson
i Mysinge och Xelander, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna 1:38
och 11:45 medgiva, att biskopen D. Helander
finge fr. o. m. den 1 juli 1956 intill
den tidpunkt, då han bleve berättigad
uppbära tjänstelivränta, från ansla -

get till Diverse pensioner och understöd
m. in. utbekomma en årlig ersättning av
10 008 kronor, varå rörliga tilläggsförmåner
ej skulle utgå.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Då reservanten i denna
kammare herr Näsgård befinner sig på
resa i utlandet har det fallit på min lott
såsom första namnet under förevarande
motion att här göra några anmärkningar.

Det är lyckligtvis mycket sällan riksdagen
har att syssla med en avsatt biskops
angelägenheter. Men när frågan
kommer före tror jag doek att man har
all anledning att beakta inte bara att
frågan gäller en biskop, utan även att
den kan gälla praktiskt taget vilken befattningshavare
som helst.

Det kunde vara mycket frestande att
här anlägga sentimentala synpunkter, tv
det måste ju kännas mycket svårt för en
åldrande och sjuk människa att efter 30
års aktad statlig eller allmän tjänst plötsligt
avsättas från tjänsten i fråga och
berövas sina inkomstmöjligheter. Men eftersom
jag i viss mån saknar naturlig
fallenhet för att vara sentimental skall
jag inte här beröra den sidan av saken.

Jag vill också mildra herr talmannens
eventuella bekymmer för att jag här
skulle komma med någonting som kunde
likna domkval. Detta är alltså inte
min avsikt, och jag behöver inte heller
göra det. Jag har läst hundra foliosidor
rättegångsprotokoll i det här målet och
jag måste säga att ett mera noggrant rättegångs-
och domstolsförfarande kan inte
tänkas. Rättegången har också kostat
den dömde 21 000 kronor, som staten nu
indriver av honom med 1 000 kronor
per månad.

Jag skall i stället be att få kritisera den
till grund för domen liggande lagstiftningen.
Vi är ju mycket stolta över våra
svenska lagar, men dessa är, liksom vi
lagstiftare och liksom de domare som
skall tillämpa lagarna, dock endast
mänskliga produkter och i ständigt behov
av översyn och förbättring. Redan
Cicero sade för två tusen år sedan, och
då betecknade han det som ett nött och
banalt ordspråk: »Summum jus, summa

Onsdagen den 18 april 195C

Nr 14

injuria» — den högsta rätten kan vara
den högsta orätten. I det stycket är verkligen
lagstiftningen i detta fall mycket
bristfällig. Detta gör att jag, för att kunna
argumentera riktigt, måste något rekapitulera
den solkiga historia som sammanhänger
med biskopsvalet den 22 oktober
1952.

Vid detta val cirkulerade enligt rättegångshandlingarna
cirka 500 anonyma
brev bland de prästerliga valmännen i
Strängnäs stift. Det mesta i dessa brev
var tämligen oskyldigt i sin larvighet.
Men några uttryck var direkt smädliga,
och det är dessa uttryck som utgör domskälen.
En namngiven pastorsadjunkt benämndes
sålunda »stiftets gossen Ruda».
Han kallades också »kyrkans främste intrigör»
och »rutinerad baktalare». En av
kandidaterna vid valet, en professor i
dogmatik, fick heta ungefär detsamma,
varjämte han även benämnes »en professionell
baktalare, vars bravader äro för
kända». Dessutom beskylldes han för att
lida av en skamlig sjukdom — han led
nämligen enligt de anonyma breven av
»den mest utpräglade morbus episcopus»!
Denna sjukdom återfinns inte i
något medicinskt lexikon, men den går
att översätta med »biskopssjuka». Det är
en sjukdom som lär grassera högst allvarligt
på sina håll. Jag har funderat
litet över den och undrat om inte virus
för denna sjukdom kan återfinnas annorstädes.
Till min förvåning fann jag i
memoarerna av en i denna kammare på
sin tid mycket känd person, som t. o. m.
innehade den aktade och vördade talmansposten
här, att han i sin bekantskapskrets
påträffat en åkomma som han
kallar för »statsrådssjuka». .lag tror faktiskt
att den nästan är av samma slag.

Genom dessa uttryck befanns i alla fall
den dömde ha gjort sig skyldig till ärekränkning,
och denna ärekränkning var
av den beskaffenheten att den gjorde de
smädade ovärdiga den aktning som deras
befattning kräver. Och det är ju allvarligt
nog. Det finns ingen anledning
alls att förminska det allvarliga i vare
sig att man är feg nog att skriva anonyma
brev eller att man i dessa framfört
sådana uttryck som jag här har återgivit.

Om pension åt f. d. biskopen D. Helander
Men dessa uttryck är nu domskälen.
Enligt tidigare regler för strafflagen i
detta hänseende skall en smädare och
ärekränkare straffas med böter eller
fängelse i högst sex månader. Detta är
själva grundstadgan för dessa brott. Men
den 30 juni 1948 kom det ett tillägg till
strafflagen, och därvid införde man ett
bistraff, varigenom avsättning eller suspension
för befattningshavare kan följa
på dom, om den dömdes brott anses göra
honom ovärdig det förtroende eller den
aktning som hans befattning kräver. Det
innebar alltså en högst betydande utvidgning
av brottskatalogen för befattningshavare,
ämbetsmän eller vad de sedan
må kallas. Biskopsämbetet anses vara en
sådan befattning. Just den befattningen
är visserligen inte nämnd, men varken
biskop, statsråd, riksdagsman, lärare eller
annan befattning är nämnd, och om
alla måste man dock säga, att innehavaren
bör äga sådan kvalitet, att man kan
ha förtroende eller aktning för vederbörande.

Det är där jag kommer med min huvudfråga
i anledning av denna historia:
Vilken befattning kräver inte aktning eller
förtroende? Vi bär ingen moralisk
rangrulla i detta land. Alla befattningar
— i varje fall om de är på .statens eller
kommunens sida — är av den karaktär
att man förväntar, att vederbörande skall
sköta sig så, att han äger aktning eller
förtroende. Det måste vara utomordentligt
svårt för en domare att här kunna
träffa ett objektivt avgörande — konventioner
och subjektiva betraktelsesätt får
här det bredaste utrymme och spelrum.

Det gäller även herrar riksdagsmän,
och riksdagens damer med — det gäller
över huvud taget alla —• att vi inte får
begå några brott som gör att folk inte
kan hysa aktning eller förtroende för oss.
Man kan visserligen, om man är snäll,
döma oss till böter eller fängelse i sex
månader, men i analogi med den avsatte
biskopen kan mycket väl följa avsättning
eller suspension.

Enligt min uppfattning synes detta
vara eu mycket orimlig lag, eu verklig
klasslag. Om den tillämpas samvetsgrant
kan det faktiskt leda därhän, att varje

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Om pension åt f. d. biskopen D. Helander

befattningshavare måste känna sig vara
i ett osäkert tillstånd, inte bara om han
nu händelsevis tar sig för att skriva anonyma
brev, där han beskyller andra för
att vara »gossen Ruda», utan över huvud
taget om han skulle råka företa sig någonting
för vilket han kan dömas till ansvar
enligt strafflagen.

Avsättning är nu ett särdeles grymt
straff. Det är ett straff som på sätt och
vis kan liknas vid dödsstraff. Den som
blir avsatt blir därigenom också totalt
avskuren. Det straffet lämnar icke den
möjlighet, som straffet bör göra i individualpreventivt
syfte, till korrektion.
Det förbättrar inte, det rehabiliterar inte,
som ju annars åsyftas med de straff som
ådönies. Man får ju inte förutsätta att
bara biskoparna är oförbätterliga, det
kan ju också finnas andra.

I kommentaren till denna lagstiftning
finns också ett litet stycke, som var ganska
slående redan när lagen kom till
1948. Kommentatorn skriver, att »hinder
icke föreligger att efter lång tids förlopp
återinställa en avsatt i statstjänst».
Hur skall det gå till i en åldrande och
sjuk biskops fall? Kan man tänka sig att
hans tidigare valmän ånyo skall ge honom
sitt förtroende? Kan man tänka sig
att ecklesiastikministern ånyo utnämner
honom? Just i en biskops fall är det särskilt
olyckligt och hårt med denna lagstiftning.

Vid de otaliga resonemang jag haft
med både jurister och andra i denna angelägenhet
har det sagts: Men en biskop
måste ju vara oantastlig! Visserligen,
men lika litet, som alla statsråd är statsmän
är alla ärkebiskopar och biskopar
ärkeänglar! Det är litet blandat även på
det där området, och man får nog reducera
allesammans ned till att vara människor
och bara människor, utsatta för
en människas alla frestelser och faror.
Och ju större frestelsen är, desto lättare
faller en människa. Tillkommer dessutom
en så speciell sjukdom som biskopssjuka,
är det ännu värre och farligare.
För min del måste jag säga, att för
biskopar, och även för andra som talar
så mycket om himmelska ting, kan det
vara mycket nyttigt ibland att sätta fot -

terna på en grov och syndig jord. Det
skadar inte alls, tror jag för min del, att
de lider det straff som alla andra får lida
— men inte värre, utan precis samma
straff som andra må lida. Straffet fyller
då sin uppgift att verkligen lära och undervisa.

Även ur allmänpreventiv synpunkt är
avsättningsstraffet alldeles för grymt och
för liårt. Det är meningslöst att ha detta
grymma straff, när det finns straff som
är mera ordinära och mera avpassade efter
brottet i fråga. Jag tycker det ligger
någonting av obarmhärtig fariseism i
detta avsättningsfall. Det är sedan mycket
gammalt känt, att människorna kommer
till makten genom sina dåliga egenskaper,
men att de behåller den genom
sina goda egenskaper. Det gäller vare sig
man är världslig eller kyrklig ämbetsman.
Därför synes det mig som om steget
varit alldeles för långt mellan brottet
och straffets konsekvenser.

Även om statskontoret och statsutskottet
inte finner detsamma, så anser dock
även en mängd jurister det. Jag har fått
ett brev från en förutvarande justitieminister
och ledamot av denna kammare
som för sin del säger ...

(Herr talmannen: Här må inte själva
domen beröras!)

Nej, herr talman, det skall jag inte göra.
Den förutvarande justitieminister,
som jag nämnde, förklarade att om han
nu sutte i denna kammare skulle han
rösta för motionen.

Domen är nog sådan som den måste
bli. Det är konsekvenserna som är det
svåra, över dessa förfogar inte domstolen,
utan det ligger i riksdagens hand
att rätta till vad lagen och lagtillämpningen
nu så att säga har skärpt. Det är
därför motionärerna har vädjat till riksdagen
att i detta fall känna ett visst
medlidande och med frånseende av de
formella hindren på skälighetsgrunder
meddela pension åt den avsatte.

Statsutskottet avvisar allting, precis
som i fjol, på rent formella grunder. Reservanterna
går ju för sin del inte helt
med på motionens yrkande utan söker
finna en medelväg, som borde kunna

Onsdagen den 18 april 1950

Nr 14

accepteras, ehuru det föreslagna dock
är i minsta laget.

När statsutskottets majoritet förklarar
att den avsatte mannen doek om fem
ä sex år får en tjänstelivränta på 10 000
kronor och därför får vara nöjd, kan
man fråga sig vad han skall leva av de
fem år som förflyter tills han får denna
tjänstelivränta. Det erinrar mig om den
gamla historien om den ädle konungen,
som kom till ett fängelse och där fann
en livstidsfånge. Konungens hjärta greps
av medlidande med fången och han förordnade
att livstidsfången skulle friges
tio år före sin död för att han skulle få
en trevlig ålderdom. När man säger, att
om fem år får den avsatte en tjänstelivränta,
förefaller det mig som om man
också i viss mån har sagt att det i varje
fall inte är alldeles oberättigat att ge
honom någonting under mellantiden.

Konsekvensen av denna dom, som jag
tror juristerna ovetande har blivit så
svår, gör att man måste hysa en barmhärtighet
i detta fall, som man kanske
annars inte skulle hysa. Det är på riksdagen
det beror, och det är därför högst
naturligt att vi motionärer har gått till
riksdagen med framställningen. Jag tror
att vi inte är ensamma om denna uppfattning;
jag tror tvärtom att den delas
av många.

På denna grund, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Jag hade tillfälle att redan
i fjol deltaga i den debatt, som följde
i anledning av en motion som också
gällde förre biskopen Helander. I det
fallet var dock klämmen på motionen
felaktig så till vida att den avsåg pension
som professor och inte som biskop.
Den votering som följde i kammaren
kunde därför inte ge en rättvisande bild
av kammarens uppfattning i ärendet.

Jag har i många stycken blivit förekommen
av herr Mogård och jag skall
därför inskränka mig 1 i 11 att säga några
ord om statskontorets motivering för
sitt avstyrkande, allrahelst som utskottet
troget i år liksom i fjol har hängt upp
sitl utlåtande på statskontorets yttrande.

Om pension åt f. d. biskopen D. Helander

Statskontoret har inte avgivit något
nytt utlåtande i år utan har begränsat sig
till att hänvisa till sitt yttrande i fjol.
Detta finner jag märkligt med hänsyn till
att åtskilliga invändningar under debatten
gjordes mot just statskontorets yttrande.
Statskontoret har uttalat att avsatta
tjänstemän i pensionshänseende
numera har kommit i en betydligt bättre
ställning än tidigare genom beslutet
av år 1948 års riksdag. Statskontoret
glömmer emellertid att tala om att priistmännen,
som i andra sammanhang kom
att falla under dessa bestämmelser, hade
en ofantligt mycket gynnsammare
ställning före än efter 1918. Tidigare
kunde en prästman åtminstone inte omedelbart
och inte i ett sådant fall som
detta dömas av världslig domstol för
så vitt han inte tidigare hade erhållit
varning av sin närmaste förman. Det var
i själva verket inte ovanligt både under
1700-talet och 1800-talet att prästmän
blev avsatta, men att de av Kungl. Maj :t
av nåd erhöll halva lönen eller pension
utan tjänstgöringsskyldighet. Jag kunde
under mitt anförande i fjol belägga detta
påstående med uppgifter ur Petrus
Lsestad i us’ till trycket fogade journal
från hans tjänstgöring i Lappland under
åren 1828—1833.

Statskontoret har vidare framhållit att
Helander i egenskap av biskop inte fyller
de formella förutsättningarna för att
erhålla förtidspension. Detta är riktigt
under förutsättning att Helander är frisk,
men därom är ju som bekant meningarna
delade. De var tidigare delade på
det sättet att flertalet ansåg att han ingalunda
var frisk. Numera är det också
objektivt fastslaget, att han tidvis saknar
förmåga att utföra arbete.

Slutligen bär statsutskottet hänvisat
till ett liknande utslag av den 17 september
1954, då eu framställning om förtidspension
avslogs, ehuru i det fallet
formella förutsättningar fanns för att
bevilja dylik pension. Det gällde emellertid
i det fallet ett betydligt allvarligare
brott, men trots detta har vederbörande
enligt uppgift beretts en fast arvodesansliillning
efter avsättningen. Den
möjlighet alt erhålla forskningsunder -

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Om pension åt f. d. biskopen D. Helander

stöd, som utskottet talar om och som
för närvarande skulle finnas för biskop
Helander, har denne — såsom herr Mogård
redan framhållit — på grund av
sjuklighet endast i mindre omfattning
kunnat utnyttja.

Jag vill sluta med att upprepa vad
jag framhöll redan i fjol, nämligen att
man inte sällan har anledning konstatera,
att ett gott hjärta döljer sig bakom
våra kammarledamöters ofta sträva och
av paragrafernas och riksdagstryckets
mångfald påverkade yttre. Någon tidning
har sagt, tilläde jag, att det är
lyckligt om det i politiken finns barmhärtiga
samariter. Här har kammaren
ett sällsynt lämpligt tillfälle att kollektivt
uppträda som barmhärtig samarit.

Med dessa ord får jag, herr talman,
ansluta mig till herr Mogårds yrkande
om bifall till reservationen vid punkten
2.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! I de i detta ärende väckta
motionerna yrkas, att riksdagen måtte
besluta att tillerkänna f. d. biskopen
Dick Helander biskops förtidspension
fr. o. m. den dag, då han blev avsatt från
sitt biskopsämbete. Reservanterna i
statsutskottet går inte så långt utan yrkar,
att biskop Helander »må fr. o. m
den 1 juli 1956 intill den tidpunkt, då
han blir berättigad uppbära tjänstelivränta,
från anslaget till Diverse pensioner
och understöd m. in. utbekomma en
årlig ersättning av 10 008 kronor, varå
rörliga tilläggsförmåner ej må utgå».

I motiveringen för sitt förslag säger
motionärerna, att det är en »allmänt utbredd
uppfattning, att förhållandet mellan
brott och straff i detta fall, bl. a. på
grund av en numera skärpt lagstiftning
rörande brott av ämbetsman, antagit en
i nyare svensk rättshistoria ganska enastående
disproportion».

Man kan givetvis ha den uppfattningen
om förhållandet mellan brott och straff
i detta fall. Jag erkänner att jag personligen
kan ge min anslutning till en dylik
uppfattning. Men vi bör väl ändå ha
klart för oss att vi här rör oss med i hög

grad subjektiva uppfattningar. När motionärerna
säger, att det är en »allmänt
utbredd uppfattning» att brott och straff
i detta fallet inte står i rimlig proportion
till varandra, undrar jag om det påståendet
är riktigt. Är detta exempelvis en
allmän uppfattning på ledande kyrkligt
håll och bland de i kyrkans tjänst anställda?
Därom vet vi väl ingenting. Men
om man på det hållet har den uppfattning,
som motionärerna påstår vara »allmänt
utbredd», kunde man väl ha anledning
vänta att det från det hållet gjordes
något ytterligare försök att mildra
verkningarna av ett straff som man anser
kommit att drabba väl hårt. Jag säger
»ytterligare försök», ty det har ju
enligt vad som upplysts för utskottet beretts
en möjlighet för biskop Helander
att genom visst forskningsarbete erhålla
inkomst. Vem som tagit initiativet härtill
vet jag inte, men det kanske har tagits
från kyrkligt håll, och då kanske
man kan hoppas på ytterligare åtgärder
därifrån.

Man har klandrat utskottsmajoriteten
för att den av formella skäl inte ansett
sig kunna tillstyrka bifall vare sig till
motionärernas eller reservanternas yrkande.
Naturligtvis kan vi beskyllas för
att vara formalistiska, men vi har ansett
att ett bifall till motionerna eller reservationen
i detta fall kunde få konsekvenser
som säkerligen ingen för närvarande
kan överblicka. Vi tror inte att detta
är ett sådant fall som man absolut kan
renodla och där man kan säga att det
inte kan bli fråga om några andra liknande
fall, varför man inte behöver riskera
några konsekvenser. Man kan inte
påstå det, även om man har rätt att tro
att det i andra fall inte kommer att gälla
en biskop.

Med det resonemanget har inte statsutskottets
majoritet velat inbjuda riksdagen
att ta riskerna för ett sådant beslut.
Med den uppläggning, som herr Mogård
har givit frågan i sitt debattinlägg, skulle
väl ett bifall till reservationen betyda
att riksdagen ger sin anslutning till den
av herr Mogård framförda kritiken mot
lagstiftningen. Jag undrar om det kan
vara lämpligt att riksdagen i det här

Onsdagen den 18 april 1950

Nr 14

sammanhanget gör någonting sådant. Anser
man att lagstiftning är felaktig, bör
man försöka få rättelse på annat sätt än
genom anslutning till det yrkande som
här ställts.

.lag skall också be att få erinra om
vad utskottet sagt i själva sakfrågan. Utskottet
erinrar om att biskop Helander
från det han uppnår 65 år — han är nu
i det närmaste 60 år — är berättigad att
erhålla tjänstelivränta med något över
10 000 kronor för år. Utskottet har ansett
sig kunna antaga, att biskop Helander
under de fem år som återstår till dess
han får tjänstelivränta skall kunna beredas
sysselsättning med forsknings- eller
annat liknande arbete. Det kan här också
tilläggas, att skulle det visa sig att
biskop Helander före den tiden blir varaktigt
arbetsoförmögen — det har ju
upplysts att han varit sjuklig det senaste
året — finns vissa möjligheter för honom
att utfå livränta från tidigare tidpunkt
än vid fyllda 65 år.

Herr talman! Utskottet har alltså inte
ansett sig kunna tillstyrka vad som yrkas
i reservationen utan föreslagit att
motionerna icke må av riksdagen bifallas.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Av herr Sundelins anförande
har till full evidens framgått,
tror jag, att det inte är så att i detta fall
barmhärtigheten finns på den ena sidan
och hjärtlösheten på den andra. Jag kan
tala om för kammaren — vilket också
låg i vad herr Sundelin sade — att avdelningen
verkligen har försökt på alla
möjliga vägar att få fram ett positivt
förslag, som inte skulle kunna medföra
konsekvenser i framtiden. Vi är alla på
det klara med att det här rör sig om en
mänsklig tragedi, och vi har alla djup
medkänsla för den människa, som råkat
ut för den. Jag är angelägen att betona
detta, därför att vi, när en sak prövas i
avdelningen, naturligtvis har att följa
de regler som finns. Det kan låta hårt,
men jag kommer tillhaka till den frågeställningen
senare.

Om pension åt f. d. biskopen D. Helander

Herr Mogård sade att det här gäller eu
före detta biskop, men att det kan gälla
vilken befattningshavare som helst. Ja,
det är just den saken som vi har stött
oss på, nämligen att ett beslut här kan
bli prejudicerande för framtiden. Skal!
man göra en avvikelse från bestämmek
serna, så anser vi inte att detta är ett
fall, där en dylik avvikelse är motiverad.
Jag kommer tillbaka också till det senare.

Herr Sundelin var inne på kritiken
mot lagstiftningen. Jag gjorde en anteckning,
när herr Mogård talade, att det
kan vara på sin plats att riksdagsledamöterna
på laga väg för fram förslag om
ändrad lagstiftning. Det bör väl i detta
fall göras ju förr dess hellre, så att
kanske också biskop Helander kan få
nytta därav, på ett eller annat sätt.

Man säger att vi stöder oss på formella
hinder. Nej, det är inte ett riktigt
påstående, tv vi har ansett att en man av
så hög kvalitet som biskop Helander kan
beredas möjligheter att göra sina insatser
i fortsättningen i samhället. Vi hörde
nyss alt herr Helander ännu inte är fyllda
60 år, och för mig har skälet till att
jag inte kunnat gå med på motionerna
varit att jag inte anser att det är barmhärtigt
— jag kan gott använda det uttrycket
— att på det sätt som har föreslagits
sätta en person, som ännu inte
fyllt 60 år, på undantag.

Nu talar herr Mogård om en åldrande
och sjuk f. d. biskop. Ja, är vederbörande
sjuk så finns det, som herr Sundelin
nyss framhöll, vissa möjligheter att han,
om han kan skaffa sjukintyg, skall få
förtidsiivränta.

.lag anser det vara mera barmhärtigt
och mänskligt att gå på den linje som
utskottet har valt — väl att märka efter
noggrann och ingående prövning. Jag
vill nämnda att regeringsrätten — det
kom nog inte fram i de föregående anförandena
— så till vida mildrade domen,
att herr Helander icke fråntogs
prästkappan, som det heter. Det finns
därför säkert — jag vill sluta med det,
herr talman — eu uppgift för denne man
i fortsättningen. Och är han sjuk, bör
han kunna få läkarintyg på detta, och

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Om pension åt f. d. biskopen D. Helander
i så fall finns det möjligheter för honom
att erhålla förtidslivränta. Det kanske
inte heller är alldeles ur vägen att understryka
vad utskottet mycket starkt
har betonat, nämligen att det bör finnas
möjligheter att bereda honom sysselsättning
inom forskningsfacket eller annorledes,
som det heter, och jag vädjar
till dem som makten hava, att på ett eller
annat sätt försöka realisera det önskemålet.

Jag ansluter mig, herr talman, till herr
Sundelins yrkande.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Det skulle inte falla mig
in att ifrågasätta det goda hjärtat hos
mina ärade vänner fröken Andersson
och herr Sundelin. Det är bara det att
det inte blott gäller det goda hjärtat här,
utan det gäller i själva verket en princip,
vilket jag inte alls fördolt. Herr Sundelin
fattade det ögonblickligen såsom den
skicklige gamle statsutskottsstrateg han
är och hotade kammaren med att om den
anslöt sig till reservationen, så anslöt
den sig också till den principiella synpunkt
jag hävdade, nämligen att 1948
års lagstiftning är i behov av förändring.

Det har jag ingenting emot, ehuru jag
nog vet att en och annan kanske tycker
att man då går för långt. Jag räknar nämligen
denna lag av år 1948 till de där
många lagarna, lösa i köttet, som vi har
att dragas med i detta samhälle och vilkas
innebörd och praktiska konsekvenser
man inte riktigt övervägt när de antogs.
Den saken tycker jag är mycket
viktigare än frågan om att bevilja 10 000
kronor åt den i detta fall dömde personen.
Jag är således inte alls blyg för att
jag har framfört den synpunkten, herr
Sundelin.

Vidare framförde herr Sundelin en invändning
som jag har hört förr. Han frågade
varför inte kyrkan själv gör någonting
för att hjälpa vederbörande. Jag
har förr i denna kammare sagt, att kyrkan
är en fantom. Kyrkan existerar inte
i annan form än såsoin församlingar,
och församlingarna äger ingen laglig
möjlighet att bevilja några biskopspen -

sioner eller några ersättningar åt biskopar
som förolyckats. Därför är det felaktigt
när en och annan menar att kyrkan
här skulle kunna ingripa. Eller menar
herr Sundelin att ni ute i Fellingsbro
och andra ställen skulle gå med liåven i
kyrkan och ta upp kollekt till förmån för
biskopen?

Slutligen vill jag bara argumentera
mot den synpunkt, som även fröken Andersson
anförde, nämligen att den straffade
dock kan arbeta och att han har
fått bidrag för att bedriva forskningar.
Och man frågar, varför han då inte ligger
i och forskar, så att han kan försörja
sig. Jag ber då att få upplysa — herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
kanske kan vitsorda det —
att den avsatte biskop Helander erhöll ett
forskarstipendium. Han är gammal vetenskapsman,
så detta var ingenting
orimligt. Detta forskarstipendium uppgick,
om jag inte är alldeles fel underrättad,
til) 8 000 kronor om året. Herr Helander
kunde tyvärr inte utnyttja dessa
medel till fullo, ty han var sjuk, och så
samvetsgrann var han att han inte ville
utkvittera statens medel när han var
sjuk och inte kunde arbeta. Så hänger
det ihop med den saken. Och för övrigi
måste man ifrågasätta, huruvida ett beviljande
av forskarstipendium är den
rätta formen för en pension.

Nej, jag måste för min del anse att det
viktigaste i denna fråga är att man tillser
att inga sådana juridiska olycksfall
framdeles inträffar, som med fruktansvärda
konsekvenser i följd av dom och
straff nu händelsevis har drabbat en
biskop.

Herr SUNDELIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Mogård undrade
vad jag menade att kyrkan som sådan
borde göra i detta fall. Jag avsåg bara att
söka få fram, huruvida den uppfattning,
som herr Mogård här givit uttryck för,
var allmänt utbredd inom den kyrkliga
ledningen och bland de hos kyrkan anställda,
som jag uttryckte mig. Jag har
i varje fall inte fått något bestämt intryck
av att så skulle vara fallet.

Onsdagen den 18 april 1956

Nr 14

Jag måste nog också säga att inte är
man väl på kyrkligt håll alldeles utan inflytande
och utan varje möjlighet att
verkligen träda hjälpande emellan, ifall
man ansåg att så vore av nöden eller vore
befogat.

Herr MOGÅRD (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad den allmänna kyrkliga
opinionen kan säga i detta fall, bryr
jag mig inte om. Det är mitt eget samvete,
som för mig är det avgörande.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Herr Mogård har varit
inne på att man i detta sammanhang kan
räkna med att folk i olika ställningar bedöms
på olika sätt. Jag tror också att
detta är ofrånkomligt; en kyrktupps fall
blir alltid djupare än en vanlig vindflöjels.
Det ligger i sakens natur, att
folk i framskjuten ställning inte kan
förbli i denna framskjutna ställning, om
de gör sig skyldiga till oskicklighet, som
kan föranleda domstolsutslag. Jag begärde
emellertid närmast ordet därför att
jag finner att herr Mogård har satt fingret
på en mycket om punkt. 1948 års lag
vill skydda oss från att ha befattningshavare,
som milt uttryckt inte är »skickliga»
i utövandet av sina ämbeten, och
därför har den bestämt att de kan avsättas
genom domstolsbeslut, men man
kommer inte förbi det faktum som herr
Mogård har varit inne på, att detta kan
medföra alltför hårda ekonomiska konsekvenser.
Jag har på arbetsmarknaden
träffat på fall, där folk försvndat sig,
och om man har att göra med en human
arbetsgivare, tar denne hänsyn till
om vederbörandes försyndelse är av
grov natur, hur länge han har varit anställd
och om det är rimligt att förfara
på det ena eller andra sättet. Såvitt jag
kan förstå finns det här en lucka, och
den består däri, att om man vill skydda
sig mot vederbörandes fortsatta verksamhet
i befattningen, tvingas man att
helt beröva honom hans inkomster. Jag
vet inte om det finns några utsikter att
finna någon medelväg; det skulle väl i

Om pension åt f. d. biskopen D. Helander
så fall vara att domstolarna inte skulle
avsätta befattningshavaren med här påtalade
konsekvenser utan att domstolsutslaget
på avsättning skulle ge någon
administrativ myndighet möjlighet att
fullfölja frågan genom att företa en avvägning
av vad som skulle ske i fråga
om länen. Nu återstår ju ingenting annat
än att gå till statsutskottet och riksdagen,
som man har gjort här, men det
är klart att, som herr Sundelin sade,
man då inte vet vilka konsekvenser det
för med sig.

Jag vill, herr talman, bara konstatera,
att herr Mogårds inlägg i denna fråga
är utomordentligt intressant och att det
finns skäl för oss i riksdagen och annorstädes
att titta närmare på spörsmålet.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Jag tycker inte att herr
Åmans porträtt av detta fall är riktigt.
Herr Åman sade, att en kyrktupp måste
falla på ett helt annat sätt än en vanlig
vindflöjel och att en högt uppsatt person
får finna sig i att bli hårdare bedömd
för vad han gör en lägre uppsatt. Men
vad är det för fall vi har här? Det är
professorn Helander, som har begått
handlingarna, och det är biskopen Helander
som har blivit dömd för professorns
handlingar.

(Herr talmannen: Jag hemställer att
talaren inte går in på domstolsutslaget.)

.lag vill med andra ord påpeka, herr
talman, att det är de moraliska normerna
hos professorn som är utgångspunkten
för bedömningen av delta fall. År det
någon som tror, att om biskopsvalet hade
fått en annan utgång, om någon annan
än Helander hade blivit vald, att
det skulle ha blivit rättegång mot professorn
Helander, någon skulle ha ifrågasatt
avsättning av professorn? Men
som biskop kan han inte fortsätta. Det
finns således eu disproportion mellan
de moraliska kvalifikationer som kan
krävas av den professor som bär begått
brottet och de moraliska kvalifikationer
som fordras av en innehavare av en annan
position än biskopens. Denna disproportion
skapar i detta fall en svårig -

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Om pension åt f. d. biskopen D. Helander

het för samhället, och jag tror att detta
inte kan ändras genom att man ändrar
lagstiftningen eller eljest ger någon allmän
regel för hur denna utjämning av
disproportionen skall ske. Däremot tror
jag att riksdagen in casu genom att ge
ett belopp kan undanröja den, och det
är därför, herr talman, som jag är en
mycket utpräglad anhängare av herr Mogårds
yrkande.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Englund säga, att jag skulle aldrig finna
det rimligt att en befattningshavare i
vilken rutintjänst som helst på löneplan
behandlas på samma sätt som den, vilken
har fått en förtroendetjänst där man
kräver att han skall vara i besittning
av vissa moraliska kvalifikationer.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Herr Englund säger att
biskopen Helander blivit dömd för ett
brott som är begånget av professorn Helander,
men det är väl inte så avvägningen
har ägt rum. Domstolens avvägning
gällde i stället, huruvida han som
biskop kunde — efter vad som hade inträffat,
låt vara före hans tillträde av
ämbetet — ha det förtroende som man
kräver just av en biskop. Detta var anledningen
till att domen blev sådan den
blev.

Jag tycker emellertid att den principfråga,
som man här har uppe, egentligen
inte är den som herr Mogård drog upp,
om hårdheten i domen, utan huruvida
det är motiverat att tänka sig, att när en
person blivit avsatt från en befattning
därför att man inte lämpligen kan ha honom
kvar i den, så skall man tillerkänna
honom ersättning för den lön han går
förlustig. Jag måste säga att jag finner en
sådan ståndpunkt orimlig. Däremot är
det mycket behjärtansvärt att man ordnar
så, att han får möjlighet att på annat
sätt sörja för sin utkomst, och det är väl
vad som också har skett i detta fall.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Jag ämnar stödja reservationen,
men jag har innan dess velat
uttala, att jag för min personliga del inte
därmed avser att stödja något principiellt
ställningstagande från kammarens
sida i den lagstiftningsfråga, som herr
Mogård tagit upp. För mitt vidkommande
är det endast en det goda hjärtats
reaktion på grund av den enskildes, och
allas, maktlöshet inför den personliga
tragedien i Helanderfallet.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Andra kammaren har redan
med stor majoritet beslutat i enlighet
med utskottets förslag, och därför
är det kanske inte nödvändigt att säga
så mycket här. Dessutom skulle det vara
ett slag under bältet att angripa en redan
slagen man, och det vill jag inte
göra.

När vi behandlade denna fråga i statsutskottet,
tog vi mycket allvarligt på den.
Men vi har också, herr talman, skyldighet
att behandla människor lika. Herr
Mogård sade i början av sitt anförande,
att han inte skulle bli sentimental, och
det håller jag honom räkning för. Han.
redogjorde också för domen och sade,
att det var aktningen för ämbetet som
hade gjort att domen i detta fall blev
sådan den blev. Det är väl riktigt.

Denna fråga har vid upprepade tillfällen
behandlats av riksdagen, och jag
ställer frågan: Om man vill denne man
väl, är det då klokt att gång på gång riva
upp hela denna strid? Jag för min del
tror det inte. Jag tror det vore bäst, om
detta finge vara vad det är; att man
finge glömma hela historien och på annat
sätt försöka ordna så att mannen
och hans familj kunde få sin utkomst.
Det har gjorts ansatser i den riktningen.
Plan får detta forskarstipendium, och om
han av sjukdom inte kan utnyttja det,
har han ju samma möjligheter som andra
invånare här i landet till sjukersättning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därun -

Onsdagen den 18 april 1956

Nr 14

Om pension åt trädgårdsförmannen R. Ekbom

der förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mogård begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 71 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Om pension åt trädgårdsförmannen
R. Ekbom

I de likalydande motionerna 1:111 och
II: 156, väckta den förra av herr Osvatd
och den senare av herrar Jacobsson i
Tobo och Stiernstedt, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att bevilja
trädgårdsförmannen Rickard Ekbom vid
Einnéträdgården i Uppsala pension med
ett belopp av 8 019 kronor per år.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 111 och 11: 156 ej mätte
av riksdagen bifallas.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I fråga om pensionen till
trädgårdsmästaren vid Einnéträdgården
har enligt min mening statsutskottet i
anslutning till statskontorets uttalande
intagit en alltför formalistisk inställning.
Det är visserligen sant, att det här inte
är fråga om en statlig tjänst eller att vederbörande
har haft någon statlig tjänst,
men jag skulle vilja säga att det i stället
i allra högsta grad är fråga om en nationell
angelägenhet. Vården av Linnéträdgården
är, kan man säga, vården av
en verklig klenod, och det är därför som
jag menar att man kan betrakta detta
såsom en nationell angelägenhet. Trädgården
är dessutom universitetets egendom,
och för underhållet av denna trädgård
har Linnésällskapet, som står för
skötsel, uppburit och uppbär alltjämt
statsanslag.

Den man, det här är fråga om, har på
den plats, där han är satt att verka, gjort
en utomordentligt värdefull insats. Nu
står han mycket nära pensionsåldern,
men möjligheterna att pensionera honom
är helt och hållet beroende på ett
enskilt sällskaps mycket begränsade resurser,
och det har därför ansetts vara
riktigt att det allmänna skulle träda
emellan, då det gäller en anställning av
denna art.

Utskottet har i sitt utlåtande bland
annat sagt, att någon framställning om
pension åt Ekbom inte gjorts hos Kungl.
Maj:t, som torde vara den instans som i
första hand bör pröva en pensionsfråga
av förevarande slag. Jag vet inte om man
får säga, att detta statsutskottets uttalande
kan innebära ett gott råd att sällskapet
bör vända sig till Kungl. Maj :t för
att få denna pensionsfråga ordnad, eventuellt
genom Uppsala universitet. Det är
möjligt att frågan därigenom skulle kunna
lösas på ett riktigare sätt, och jag
tillåter mig uttala den förhoppningen,
att Kungl. Maj:t i så fall kommer att inta
en välvillig hållning till en framställning
därom.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Om vidgad avdragsrätt för avsättning till

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Utskottet har inte satt i
tvivelsmål att denne man har utfört en
mycket förtjänstfull gärning och att det
ur den synpunkten kan övervägas, huruvida
inte staten bör träda in då det gäller
att ordna hans pensionering. Här föreligger
emellertid det formella hindret,
att han är anställd hos en enskild organisation,
och utskottet brukar ju alltid
anse, att i ett dylikt fall en hänvändelse
först bör ske till Kungl. Maj:t. Herr Osvald
tolkade utskottets uttalande såsom
ett råd från utskottets sida, att en framställning
i frågan borde göras till Kungl.
Maj:t, och det är nog riktigt. Skulle
Kungl. Maj:t komma med ett förslag i
positiv riktning, tror jag inte statsutskottet
kommer att ha någonting att invända
mot det.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående återbäring av vissa
skattebelopp, m. m.; och

nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om vidgad avdragsrätt för avsättning till
pensionsstiftelse m. in.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 22, i anledning av väckta
motioner om utvidgning av rätten för
s. k. familjebolag att erhålla avdrag för
avsättning till pensionsstiftelse m. m.

I de likalydande motionerna I: 115 av
herrar Magnusson och Kronstrand samt
II: 162 av herr Strandh m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
fjärde stycket av punkt 2 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen måtte
utgå.

pensionsstiftelse m. m.

Berörda stycke innebar, att vid beräkning
av det belopp, vartill avdragsgill
avsättning till pensionsstiftelse högst
finge uppgå, hänsyn i fråga om s. k. familjebolag
icke finge tagas till pensionsutfästelse
avseende någon, som genom
eget eller anhörigs innehav av aktier hade
ett avgörande inflytande i bolaget,
eller ock efterlevande till någon varom
sålunda vore fråga.

I de likalydande motionerna I: 442 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 571 av herr
Hjahnarson m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring
av gällande skatteförfattningar, att enskilda
rörelseidkare och jordbrukare
medgåves rätt att göra skattefria avsättningar
för egen pensionering enligt de
grunder, som i motionerna angivits.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:
115 av herrar Magnusson och Kronstrand
samt 11:162 av herr Strandh m. fl. om
upphävande av fjärde stycket av punkt
2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna I:
442 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 571
av herr Hjalmarson m. fl. om rätt för
enskilda rörelseidkare och jordbrukare
att göra skattefria avsättningar för egen
pensionering icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Kristensson i Osby, Spetz, Söderquist,
Velander, Xilsson i Svalöv, Sjölin och
Anderson i Sundsvall, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna I: 115 av
herrar Magnusson och Kronstrand samt
II: 162 av herr Strandh m. fl., för sin del
antaga i reservationen infört förslag till
lag om ändrad lydelse av punkt 2 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

Onsdagen den 18 april 1956

Nr 14

Om vidgad avdragsrätt

2) att riksdagen måtte, i anledning av
de likalydande motionerna 1:442 av
herr Ewerlöf m. fl. och 11:571 av herr
Hjalmarson m. fl. i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj it ville låta
verkställa utredning rörande frågan om
införande av rätt för enskilda rörelseidkare
och jordbrukare att göra skattefria
avsättningar för egen pensionering
samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Syftet med den av herrar
Magnusson och Kronstrand i denna kammare
väckta motionen är att undanröja
en anledning till irritation, som har uppstått
på grund av de beslut som riksdagen
fattade i fjol angående rätten att avsätta
medel skattefritt till pensionsstiftelser.
Bevillningsutskottet säger nu i sitt
betänkande, att anledningen till att 1955
års bevillningsutskott avstyrkte motioner
i samma riktning var, att det från taxeringsmyndigheternas
sida påpekats, att
pensionsstiftelseavsättningar i betydande
omfattning gjorts allenast för att vinna
obehöriga skattefördelar. Man kan
fråga sig varifrån utskottet hade fått sådana
uppgifter. Man tar väl inte fel, om
man antar, att det var ifrån företagsbeskattningskommitténs
utlåtande som denna
formulering hade tagits. Det var nämligen
så, att kommittén ställde förfrågningar
till landskamrerarna i landet hur
den tidigare gällande lagstiftningen hade
utfallit och vilka erfarenheter man
hade. Landskamrerarna hade i allmänhet
sagt, att det här funnes vissa möjligheter
till skatteflykt. Men sedan dessa uttalanden
gjorts, har ju genom beslut vid 1955
års riksdag tillkommit, att dessa avsättningar
numera står under länsstyrelsens
tillsyn. Länsstyrelsen skall godkänna
stiftelsens stadgar, kapital och avkastning
får endast användas till pension på
grund av tjänst, och vidare stadgas för
rätt till avdrag, att bindande pensionsutfästelse
skall lämnas. Avdragsrätten är
dessutom begränsad i avseende på beloppets
storlek, till det s. k. investeringstaket.

Vad som bär föresvävat utskottet är

5 Första hammarens protokoll 1956. Nr 14

för avsättning till pensionsstiftelse m. m.
möjligen föreställningen att ägaren av
ett enmansbolag skulle kunna göra en
obegränsad avsättning. Inte heller detta
är emellertid möjligt, tv taxeringsmyndigheterna
har inte bara möjlighet utan
även rätt att begränsa avsättningen för
ett beräknat pensionsbelopp av skälig
storlek. Enligt den uppfattning, som
kommit till uttryck i motionen och i den
vid bevillningsutskottets betänkande fogade
reservationen, föreligger på grund
av numera gällande bestämmelser ingen
anledning att räkna med ett sådant
missbruk, som man befarade innan företagsbeskattningskommitténs
förslag hade
vunnit riksdagens godkännande.

Ja, herr talman, det finns ingen anledning
att längre fördjupa sig i detta
ämne. Det diskuterades ju mycket ingående,
när företagsbeskattningskommitténs
betänkande här i kammaren diskuterades
mellan två av kommitténs ledamöter,
nämligen herrar Sjödahl och Wehtje.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid bevillningsutskottets betänkande
fogade reservationen.

Häri instämde herr Velancler (h).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det är två frågor, som
tagits upp i reservationen, nämligen å
ena sidan pensionsstiftelse för de s. k
huvuddelägarna i ett företag och å andra
sidan vidgad pensionsrätt åt enskilda
företagare av skilda slag genom avsättning
till pensionsstiftelser.

Den första frågan var den, som herr
Spetz närmast berörde i sitt anförande.
Jag vill erinra om att företagsbeskattningskommittén
på sin tid var enig om
att det förelåg utomordentliga kontrollsvårigheter,
när huvuddelägarna avsatte
pengar för sin egen pensionering och behöll
pengarna inom företaget. Det förhöll
sig på det sättet, att man från olika
håll hade hört att det förekommit fall,
då ett missbruk var tämligen uppenbart.
Trots att företagsbeskattningskommittén
föreslog nya bestämmelser om hur dessa
pensionsstiftelser skulle kontrolleras, vågade
sig kommittén ändå inte på — fast -

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Om vidgad avdragsrätt för avsättning till
än den prövade olika möjligheter — att
föreslå en lagstiftning, enligt vilken huvuddelägarna
i företaget skulle få rätt
att genom en pensionsstiftelse med pengarna
inom företaget pensionera sig själva.
Det kan ju bli på det sättet, att när vi
vunnit litet närmare erfarenheter av de
kontrollmöjligheter, som finns beträffande
pensionsstiftelserna — och det har vi
ännu inte fått i dagens stund — skulle
man kunna överväga denna fråga på
nytt, men för närvarande tror jag att
riksdagen gjorde klokt i att inta den avvaktande
hållning, som utskottet här har
föreslagit.

.Tåg vill desslikes erinra om att dessa
delägare med avgörande inflytande i
företagen har alla möjigheter att bli pensionerade.
Det råder inte något förbud
mot deras pensionering. De kan ju för
sin del ta en pensionsförsäkring, och
premierna blir då avdragsgilla. De kan
också låta företaget förbinda sig att pensionera
dem, och när det då utbetalar
pensionerna, blir dessa avdragsgilla. Det
enda, som riksdagen förra året avslog
och som utskottet i år avstyrker, är att
företagen skall få möjlighet att bilda
pensionsstiftelser inom företagen för
pension åt huvuddelägare.

Vad så beträffar den andra frågan, bär
reservanterna föreslagit, att riksdagen
skulle skriva till Kungl. Maj:t och anhålla
att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning
rörande frågan om införande
av rätt för enskilda företagare att göra
skattefria avsättningar för egen pensionering.
Utskottet har med anledning därav
sagt, att om detta beslöts, måste det
genomföras över hela linjen. Om en hantverkare
eller en handlande eller en jordbrukare
skulle få av sina inkomster avsätta
en fond för att ur den använda medel
till pensioner åt sig själv, varför skulle
då inte löntagare kunna göra detsamma
för att skaffa sig pension eller höja
sin pension? Genom reservanternas förslag
skulle ju öppnas större möjligheter
för en rörelseidkare att fördela sina beskattningsbara
inkomster mellan olika år
än för en löntagare och tillika undandraga
en betydande del av sina inkomster
från beskattning.

pensionsstiftelse m. m.

Slutligen vill jag erinra om att rätten
att bilda pensionsstiftelser har tillkommit
för att stimulera företagen och rörelseidkarna
att pensionera sina anställda
— det är för dem som dessa bestämmelser
i lagstiftningen behövdes. Denna
lagstiftning har sannerligen inte tillkommit
i syfte att bereda företagare eller enskilda
möjligheter att försörja sig med
hjälp av kapital ur dessa pensionsstiftelser.
Detta är en sekundär företeelse, som
har kommit vid sidan om det huvudsakliga
ändamålet, d. v. s. att stimulera de
enskilda företagen till att ge sina anställda
hyggliga pensioner.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan
om avslag på förevarande motioner.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill påpeka, att företagsbeskattningskonnnittén
hade föreslagit
förbud för huvuddelägare att taga ut
pension för egen räkning från pensionsstiftelse.
Ett sådant förbud visade sig
emellertid av formella skäl inte kunna
intagas i lagen, varför det i Kungl. Maj :ts
proposition klart och tydligt sades ifrån,
att förbudsvägen inte går att beträda utan
huvuddelägarna har möjlighet att ur pensionsstiftelser
tillgodose sig på bekostnad
av de anställda.

Jag skulle också vilja säga, att här föreliggande
lagstiftning på grund av sin
beskaffenhet medför svåra gränsdragningar
i fråga om vem som skall anses
som anställd eller icke anställd, vad som
skall anses som familjebolag eller vem
som är huvuddelägare i företaget. Är
den som har 40 procent av aktierna anställd
eller huvuddelägare? Han är förmodligen
anställd, men skulle han råka
få ytterligare 10 procent av aktierna, inträder
förbudet.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Jag tror, att den rädsla,
som herr Sjödahl gör sig till tolk för, att
ett missbruk skulle kunna förefinnas när
det gäller avsättning till pensionsstiftelser
från familjebolagen, är mycket överdriven.
Jag tror inte ens, att med de nå -

Onsdagen den 18 april 1956

Nr 14

Om vidgad avdragsrätt för avsättning till pensionsstiftelse in. m.

got friare former under vilka dessa avsättningar
kunde ske förut man i verkligheten
kan påvisa att det har skett sådant
missbruk i någon större omfattning.
När herr Sjödahl säger, att man inom
kommittén hörde berättas från olika håll
att sådant missbruk skulle ha förekommit,
tycker jag nog att det är litet egendomligt
att ett utskottsutlåtande kunnat
byggas upp på så pass lösa grunder som
just dessa påpekanden om missbruket. I
varje fall är det ju tydligt att de bestämmelser
som gäller i dag är av sådan art,
att det praktiskt taget inte finns någon
möjlighet att dessa stiftelser skall komma
att användas på ett obehörigt sätt.
Därför tycker jag, att man borde ha kunnat
bifalla motionerna. Förhållandet är
ju det, att man tillåter, att de anställdas
pensionsunderlag får användas såsom
riskkapital i företagen, medan man däremot
anser, att huvuddelägarnas pensionsunderlag
inte skall få användas i
företaget utan bör inbetalas till någon
pensionsinrättning. Jag tror för min del
att det vore ganska naturligt, att man lät
även huvuddelägarnas pensionsunderlag
utgöra riskkapital i de företag som det
här är fråga om. Det har en utomordentligt
stor betydelse, kanske inte endast för
de anställda, utan för samhället över huvud,
då just denna företagsbildning onekligen
har spelat eu mycket stor roll i vår
ekonomiska utveckling.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag har ju redan instämt
i vad herr Spetz anfört, och jag skall därför
inte nämnvärt förlänga debatten. Till
en del av vad jag avsåg att säga är jag
också förekommen av herr Spetz i hans
replik till herr Sjödahl.

Jag skulle dock vilja tillfoga, att när
herr Sjödahl beträffande familjeholagen
säger, att det inte föreligger något förhud
mot att vidta sådana åtgärder, att
vederbörande delägare erhåller pension,
är detta riktigt i och för sig. Men syftet
med den ståndpunkt, som reservanterna
företräder, är ju att de pengar, som krävs
för detta ändamål, skall stanna hos företagen
och av dem göras fruktbärande.

Inte heller reservationens andra punkt
skall jag gå närmare in på. Jag vill dock
belysa dess innebörd genom att ställa en
fråga till herr Sjödahl. Vi tänker oss, att
herr Sjödahl, herr Spetz och jag såsom
handelsbolag eller kommanditbolag driver
en rörelse. Herr Sjödahl är engagerad
såsom verkställande direktör i företaget,
under det att herr Spetz och jag inte
sysslar med dess rörelse. Jag skulle då
finna det vara mycket naturligt, att, när
man vidtar åtgärder för att säkerställa
eu skälig pension till dem, som är anställda
hos detta handelsbolag eller kommanditbolag,
man också får inbegripa
herr Sjödahl i pensionsanordningen. Det
måste vara orätt att behandla herr Sjödahl
på något annat sätt, tv förr eller
senare kan herr Sjödahl inte längre övervaka
och leda verksamheten, och det
kan då hända att han behöver falla tillbaka
på sin pension för att kunna föra
en någorlunda hygglig tillvaro i fortsättningen.

Är inte, herr Sjödahl, denna tankegång
riktig? Jag kommer i varje fall från sådana
utgångspunkter fram till att det inte
kan vara orimligt att påkalla en utredning
för att få klarlagt, huruvida inte
rätt för enskilda rörelseidkare och jordbrukare
hör införas att göra skattefria
avsättningar för egen pensionering.

Herr Sjödahl säger, att det kommer att
medföra mycket vittutseende konsekvenser,
om man fullföljer reservanternas
tankegångar, ty man får ju tänka inte
bara på rörelseidkare och ägare av jordbruksfastighet
utan också på hantverkare
och andra. Jag har, herr Sjödahl, inte någonting
emot att man utsträcker den utredning,
som reservanterna tar sikte på,
till alt omfatta även dessa andra, vilkas
intressen och ställning bör beaktas i sammanhanget.

Herr SJÖDAHL (s) :

Herr talman! Herr Spetz menade, att
utskottet inte hade angivit några bestämda
skäl för sitt ställningstagande till
frågan, huruvida pensionsstiftelser till
förmån för huvuddelägare hade missbrukats
i äldre tider. Utskottet har ju i

Nr 14

Onsdagen den 18 april 195G

Om vidgad avdragsrätt för avsättning till pensionsstiftelse m. m.

detta betänkande skrivit, att utskottet
förra året avstyrkte liknande motioner,
eftersom »det från taxeringsmyndigheternas
sida påpekats att pensionsstiftelseavsättningar
i betydande omfattning
gjorts allenast för att vinna obehöriga
skattefördelar». Känd sak är så god som
vittnad. Man skulle kunna få denna sak
bestyrkt från en hel rad av taxeringsmyndigheter.
Jag vill erinra om ett fall,
som drogs i företagsbeskattningskommittén.
Det gällde där en firma, som bildade
en pensionsstiftelse. Man pensionerade
springpojken och kassörskan, och
man fastställde en viss tjänstetid för att
de skulle få pensionsrätt. När denna tid
gått hade springpojken försvunnit för
länge sedan — han hade avlösts av en
hel serie av springpojkar. Kassörskan
kunde också avskedas, och så hade man
nu en stor pensionsstiftelse, som uteslutande
var avsedd för verkställande direktören.
Hen hette, herr Velander, i
detta fall inte herr Sjödahl. Om verkställande
direktören då hade tjänstgjort
där inte bara till normal pensionsålder
— vilken den må vara nu för en
affärsman —- utan hade fortsatt i firman
tills han stupat på sin post, vad var
det då som man hade gjort? Jo, man hade
skaffat driftkapital åt företaget utan
att någon pensionering kommit till
stånd.

I ett län — jag skall inte nämna vilket
— annonserades i tidningarna om
att företagen borde vända sig till en
viss firma, som skulle hjälpa dem att
ordna pensionsstiftelser, så att de därigenom
skulle kunna slippa att betala
de dryga skatter som Wigforss och andra
hade lagt på — firman formulerade
kanske inte saken på det sättet i annonsen,
men det var detta som åsyftades.
Följden blev, att till denna firma
strömmade ansökningar från företagare
som ville ha hjälp med skatteflykt. Man
skall vara blind på båda ögonen — och i
själen — om man inte inser, att här
har förekommit en omfattande skatteflykt,
som det varit nödvändigt att sätta
punkt för. Så har skett, och därför har
det uppstått irritation på en del håll.

Kom ihåg att det i fråga om pensions -

stiftelser icke är ett väsentligt syfte att
man skall få kapital för företagen —
det väsentliga syftet är att man skall
pensionera dem som eljest inte blir pensionerade,
och det är närmast de anställda.

Om herr Velander och herr Spetz och
jag hade ett företag och jag var verkställande
direktör — tänk vilken tillit
som herrarna har till min ekonomiska
förmåga, jag känner mig smickrad och
mycket tillfredställd! — skulle jag nog
kunna nöja mig med en utfästelse från
företagets ledning att jag vid min avgång
som verkställande direktör vid viss
ålder skulle få en så och så stor pension.
Jag skulle naturligtvis titta på herr
Velander och herr Spetz, och jag skulle
väga dem mycket omsorgsfullt, men jag
skulle nog komma till det resultatet, att
herrarna var att lita på. Jag skulle nöja
mig med en förbindelse från dem att
utbetala så och så stor pension vid den
och den tidpunkten och eventuellt exempelvis
halva pensionen till mina efterlevande.
En nära bekant anförtrodde
mig häromdagen, att han fått det ordnat
för sig just så, att företaget hade utfäst
en mycket riklig pension åt honom. Då
var det bara pensionen, som drogs av
från företagets inkomster — den är ju
avdragsgill vid beskattningen liksom lönen.
Företaget hade inte behövt lägga
upp någon pensionsfond för vederbörande.
Vi skulle ha kunnat ordna det på
samma sätt i fallet Spetz—Velander—
Sjödahl, under den förutsättningen att
jag i fortsättningen kunde lita på att
dessa herrar ville betala till mig den
där pensionen och inte bara lönen.

Så skulle jag vara vilja säga några ord
angående frågan om de anställda i ett
företag, när de inte kan pensioneras
från företaget genom pensionsfond. Kom
ihåg att de kan pensioneras av företaget,
även om de äger 70 procent av företagets
medel — de kan alltså vara huvuddelägare
och tongivande i alla avseenden.
Men de kan inte få lägga upp
en pensionsfond för sig. De kan dock
lyfta pensionen — den är avdragsgill
efter hand som den utbetalas — och de
står inte på bar backe. Det finns ingen

Onsdagen den 18 april 195G

Nr 14

Om vidgad avdragsrätt för avsättning till pensionsstiftelse m. m.

anledning att här väcka upp någon sentimentalitet.
I lagen står inte någonting
om 40 eller 50 eller 60 procent av företaget,
det talas i stället om avgörande
inflytande på företagets ledning. Den
som sitter med en tredjedel av aktierna
kan genom sin ställning i företaget ha
ett så avgörande inflytande, att han kan
skaffa sig pension, men det kan icke
ske genom en pensionsfond. Svårigheter
att bestämma vem som i detta fall har
ett avgörande inflytande mötte också
1944 års allmänna skattekommitté, då
den föreslog en särlagstiftning för familjebolag
för att man skulle komma till
rätta med det skoj som mycket ofta bedrevs
inom familjebolagen. Det gällde
t''n mindre del av bolagen, men det återföll
på dem alla, och man måste därför
kringgärda dem med bestämmelser. Dessa
bestämmelser finns fortfarande i lagen,
och det var dem som företagsbeskattningskommittén
byggde på, då den
i detta avseende framlade ett enhälligt
betänkande.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Herr Sjödahl är inte alltid
en försiktig man. Han anser, att det
knappast skulle föreligga behov av några
särskilda anordningar för att bereda honom
pension i den egenskap som jag
nyss har nämnt, då han skulle nöja sig
med en utfästelse från herr Spetz och
mig. Men om man förfar på detta sätt,
herr Sjödahl, säkerställer man då vederbörandes
rätt att komma i åtnjutande av
pensionen? I det anförda fallet kan det
ju hända, alt det utvecklade sig så dåligt,
att herr Spetz och jag inte hade möjligheter
att ge herr Sjödahl pension. Jag
tänker då inte alls på en sådan eventualitet
som att herr Sjödahl sviker vårt förtroende
eller de förhoppningar vi har
ställt på honom i hans egenskap av chef,
så att det därför går galet. Men även om
vi började märka det, skulle vi ju inte
våga avskeda herr Sjödahl med hänsyn
till den respekt vi liar för honom! Ja,
vad jag ville säga var ju att här siktade

reservanterna till ett säkerställande av
pensionerna, och det sker inte genom
utfästelser eller löften.

Jag skulle till slut vilja överlämna åt
kammarens ärade ledamöter att bedöma,
huruvida herr Sjödahls frammanande av
vissa exempel från ett skede, som ligger
långt bakom oss, kan vara ägnat att påverka
kammarens ledamöter till ett ställningstagande
i negativ riktning i förhållande
till reservationen, då fråga är om
lagstiftningsåtgärder av allmän karaktär,
där man har att tänka på de lojala intressen
och de lojala företagare, vilkas
läge och möjligheter man icke bör bortse
ifrån.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att jag i mitt första anförande bemötte
de invändningar som herr Sjödahl gjorde
i sitt senaste anförande.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag vill då erinra om
att jag redan i företagsbeskattningskommitténs
utlåtande bemött alla de synpunker,
som herr Spetz i dag framfört.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag vill bara påpeka att
företagsbeskattningskommitténs förslag
inte blev oförändrat antaget av riksdagen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Om avdragsrätt i annan kommun än hemortskommunen

varsel upplästes och godkändes en oraröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 22,
röstar

Ja |

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet fogade
reservationen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 89;

Nej — 41.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 24, i anledning
av väckta motioner om ändrade
bestämmelser rörande avdragsrätten för
periodiskt understöd, m. m., bifölls vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

Om avdragsrätt i annan kommun än
hemortskommunen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 25, i anledning av väckta
motioner om rätt för skattskyldig att i
vissa fall utnyttja allmänna avdrag och
ortsavdrag i annan kommun än hemortskommunen.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningutskottet
hänvisade likalydande motionerna
1:445 av herr Magnusson och
II: 567 av herr Edström hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungi. Maj:t hemställa om förslag
till 1957 års riksdag om sådan ändring
av kommunalskattelagen, att därest

skattskyldig icke kunde utnyttja allmänna
avdrag och ortsavdrag i hemortskommunen,
denna avdragsrätt finge åtnjutas
från till kommunal inkomstskatt skattepliktig
inkomst i annan kommun än
hemortskommunen.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet understrukit vikten av att
en lösning av förevarande fråga korame
till stånd så snart ske kunde, varefter
utskottet anfört:

»Då riksdagen tidigare uttalat sig för
en ändring i det i motionerna berörda
hänseendet och frågan därom således
bragts under Kungl. Maj:ts prövning,
finner utskottet anledning ej föreligga
att förorda skrivelse i ämnet. Utskottet
anser sig därför icke böra tillstyrka de
föreliggande motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts
får utskottet hemställa att de likalydande
motionerna I: 445 av herr Magnusson
och 11:567 av herr Edström om
rätt för skattskyldig att i vissa fall utnyttja
allmänna avdrag och ortsavdrag
i annan kommun än hemortskommunen
måtte, i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet ovan anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.»

Enligt en vid betänkandet avgiven reservation
hade herrar Kristensson i Osby,
Söderquist, Velander, Xilsson i Svalöv
och Anderson i Sundsvall under
hänvisning till innehållet i de likalydande
motionerna I: 445 av herr Magnusson
och II: 567 av herr Edström ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till 1957 års
riksdag om sådan ändring av kommunalskattelagen
att, därest skattskyldig
icke kunde utnyttja allmänna avdrag
och ortsavdrag i hemortskommunen,
denna avdragsrätt finge åtnjutas från till
kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst
i annan kommun.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Här möter oss en fråga,
som är för kammarens ärade ledamöter
väl känd. Den kan illustreras med följande
exempel.

Onsdagen den 18 april 1950

Nr 14

Om avdragsrätt i annan kommun än hemortskommunen

Om en person har förvärvskällor i
olika kommuner och förvärvskällan i
hans hemortskommun ett visst år ger ett
mycket blygsamt resultat, kanske t. o. m.
ett negativt resultat, finnes intet utrymme
för den principiellt erkända rätten
till ortsavdrag ocli allmänna avdrag. Detta
sammanhänger med att kommunen utgör
ett slutet beskattningsområde, mot
vilket faktum man dock i olika sammanhang
framställt vägande erinringar.

Kommunalskatteberedningen var på
sin tid inne på denna fråga och deklarerade
en positiv inställning till dess lösning.
1944 års skattesakkunniga kom
1945 med ett fullt utarbetat förslag i ämnet,
även åtföljt av fullständig lagtext.
1948 var frågan motionsvis uppe i riksdagen,
och bevillningsutskottet utgick då
ifrån att 1944 års skattesakkunnigas förslag
var föremål för förberedande överväganden
i finansdepartementet i syfte
att proposition skulle komma på riksdagens
bord. Denna väntades till 1949 års
riksdag; den kom dock inte. Sedan förekom
från riksdagens sida ingenting i
ämnet förrän 1953. Då väcktes nämligen
motioner med enahanda yrkanden
som tidigare. Dessa behandlades i samband
med propositionen om fastighetsskattens
inarbetande i den allmänna
kommunalskatten och sänkningen av repartitionstalet
från 5 till 4. Bevillningsutskottet
och jämväl riksdagen menade
då, att frågan fick lov att lösas och att
den måste lösas i sådan tid, att beslutet
därom kunde träda i kraft senast vid den
tidpunkt, då den nya ordningen beträffande
fastighetsskatten skulle träda i tilllämpning.
Av detta blev det inte heller
någonting. Frågan om fastighetsbeskattningen
blev löst, och beslutet därom
trädde i tillämpning, men därmed basta.

Det är naturligt, att man känner sig
något besviken och betraktar denna sak
såsom varande ett föga stimulerande exempel
på hur riksdagens uttalade önskningar
förbises eller lämnas obeaktade.

Nu skall jag väl inte i detta sammanhang
inlåta mig på någon vidlyftigare
debatt, ty utskottsinajoriteten har ju
presterat eu positiv skrivning, vilket
emellertid, såsom jag anfört, också har

skett tidigare. Utskottet betonar sålunda
starkt vikten av att en lösning av förevarande
spörsmål kommer till stånd så
snart ske kan. Den meningen synes mig
dock lämpligen böra understrykas genom
ett bifall till reservationen, som tar sikte
på att riksdagen skall skriva till Kungl.
Maj:t och säga ifrån att nu måste någonting
ske.

Med denna motivering, herr talman,
hemställer jag om bifall till den vid utskottsbetänkande!
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Magnusson (h) och Söderquist (fp).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Detta ärende får ses i belysning
av det föregående ärendet, som
kammaren tog utan debatt. I det betänkandet
avstyrkte utskottet bifall till en
hel rad av motioner utan någon reservation.
Anledningen härtill var att det ansågs
lämpligt att utskottet föreslog riksdagen
en skrivelse till Kungl. Maj it om
att alla de förslag och önskemål som hopats
hos Kungl. Maj:t i olika skattefrågor
nu borde tas upp till behandling och
att man borde försöka att finna de former,
varunder dessa ärenden kunde relativt
snabbt handläggas och föras åter till
riksdagen.

Bland de frågor som berördes i det
föregående betänkandet var rätten att
utnyttja allmänna avdrag och ortsavdrag
i annan kommun än hemortskommunen
vid den kommunala beskattningen. Detta
ärende är av utomordentlig vikt, och
bevillningsutskottet har därför i sitt betänkande
nr 24 anfört detta bland dem,
som man får hoppas att Kungl. Maj:t
mycket snart skall kunna bringa till en
lösning på ett eller annat sätt.

I bevillningsutskottets betänkande nr
25, som nu är föredraget, talas det om
att en undersökning och en ändring på
detta område är synnerligen önskvärd.
Man understryker vikten av att en lösning
i förestående fråga kommer till
stånd så snart ske kan, och motionerna
avstyrkes på det sättet att man finner
dem besvarade genom vad utskottet anfört,
nämligen att det är synnerligen

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Ang. nedläggandet av driften vid Ulriksfors väveri

önskvärt att så snart ske kan förevarande
fråga bringas till sin lösning. Jag tror
att genom dessa energiska uttalanden
från utskottets sida och genom vad utskottet
uttalat i sitt betänkande nr 24,
som riksdagen bar godtagit, har det bäddats
bättre för denna fråga än genom
en enkel begäran från riksdagen om att
till ett följande år få ett nytt förslag.

Jag yrkar bifall, herr talman, till utskottets
förslag.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag vill i sammanhanget
till herr Sjödahl endast säga, att bevillningsutskottet
yttrade sig lika bestämt
och lika positivt i sina betänkan(len
år 1948 och 1953, men Kungl. Maj:t
tog inte så stor hänsyn eller icke någon
hänsyn alls därtill.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Ang. nedläggandet av driften vid Ulriksfors
väveri

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om överförande till Aktiebolaget
Statens skogsindustrier av fabriksanläggningen
i Ulriksfors.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 330 i första kammaren av
herr Norling och herr Persson, Helmer,
samt nr 254 i andra kammaren av herr
Holmberg och fru Nilsson, hade föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om skyndsamma
åtgärder för överförande till AB Statens
skogsindustrier av fabriksanläggningen i
Ulriksfors i syfte att genom upptagande

av lämplig produktion säkra stadigvarande
sysselsättning åt den arbetsföra
befolkningen på orten.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna 1:330 och
11:254 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Bankoutskottets utlåtanden
nr 15—18 gäller fyra motioner från
vår sida. De berör alla mycket allvarliga
försörjningsproblem i Norrland. Jag
vill därför i anslutning till utlåtandet
nr 15 anföra några principiella synpunkter
på det allvarliga försörjningsläget
i Norrland.

Jag vill till en början erinra om att
vi redan tidigare i år har haft många
motioner, som gått ut på att statliga åtgärder
skulle vidtagas för att råda bot
på industridöden i många av norrlandskommunerna.
Bankoutskottet har visserligen
behandlat dessa våra motioner,
men jag måste säga att utlåtandena inte
har givit belägg för att utskottet lagt
ned särskild tankemöda för att positivt
bidraga till strävandena att ordna folkförsörjningen
i norrlandslänen. I regel
har utskottet lämnat ett standardsvar på
de olika yrkanden som framförts, inte
bara från vårt håll utan också från andra
håll. Standardsvaret har i regel varit
att arbetsmarknadsorganen, länsstyrelserna
och företagarföreningarna följer
frågorna med mycket stor uppmärksamhet.
Men därutöver har i allmänhet inte
inträffat någonting. Jo, på ett område
har inträffat vissa saker, och det rör
den funktion arbetsmarknadsorganen
och länsstyrelserna realiter har fått utöva
när det gällt att följa frågorna med
uppmärksamhet. Det har gått ut på att
ordna så, att den ungdom, som skall ha
arbete, så fort som möjligt lämnat respektive
kommuner för vidarebefordran
till de stora industrierna i mellersta och
södra Sverige. Det har gällt praktiskt taget
alla norrlandslänen, ej minst Jämtlands
län, som det här närmast handlar
om.

Onsdagen den 18 april 1956

Nr 14

Om nedläggandet av driften vid Ulriksfors väveri

Att myndigheternas funktion i dessa
län kommit att i stor utsträckning bli
att söka få den s. k. överflödiga arbetskraften
att ge sig i väg från länet, är
icke någon ny företeelse. Denna ungdomsflykt
— jag skulle vilja kalla den
organiserad ungdomsflykt — från Norrland
har ju pågått i flera årtionden.
Den har ständigt ökat och kommer under
de närmaste tio åren att öka i en
väldig omfattning, bl. a. när det gäller
Jämtland. Belysande för denna fråga är
ju bl. a. förhållandena i Norrbotten. Jag
kan nämna som exempel att intill år
1965 kommer det att finnas 40 000 ungdomar,
som måste söka sig bort från
Norrbottens län, om inte industrien utvecklas
där. Proportionellt blir förhållandet
detsamma i Jämtland och de andra
norrlandslänen.

Man följer frågorna uppmärksamt, heter
det i utskottets utlåtande. Ja, det är
ju gott och väl, men det löser i och för
sig inte det nu aktuella problemet i Ulriksfors
eller andra liknande problem på
andra platser inom norrlandslänen.

Flykten från landsbygden har blivit
ett problem i hela vårt land, således inte
bara i Norrland, och har också gett eko
här i riksdagen. När det gäller norrlandslänen
är det emellertid inte bara
fråga om en flykt från landsbygden, utan
problemet är att befolkningen i stor utsträckning
tvingas att lämna hela landsdelen
och flytta till andra delar av landet.
Mot den bakgrunden måste var och
en förstå, hur tillspetsat detta problem
är i Norrland. Det pågår ju faktiskt där
eu betydande avflyttning från själva
landsdelen till andra delar av landet.

Varför är läget sådant i norrlandslänen?
Jo, kort uttryckt, därför att näringslivet
där iir snedvridet. Denna
snedvridning av det norrländska näringslivet
beror ingalunda på att klimatet
skulle vara så dåligt. Alla känner till
att man i Norrland kunnat åstadkomma
en mycket betydande gruvdrift och en
förnämlig skogsindustri. Man liar vidare
där framgångsrikt kunnat utbygga vattenfallen.
Allt detta har åstadkommits
trots myggen, knotten, tjälen och den
på vissa orter arktiska kylan. Man har

faktiskt trots dessa svårigheter på många
platser i Norrland kunnat få till stånd
anläggningar och företag som i viss utsträckning
kan utgöra mönster för det
övriga landet. Så snart stora profiter
inte lockat, har man emellertid upphört
med kapitalinvesteringar i norrlandslänen.
Bland annat av den orsaken har vi
fått denna snedvridning av näringslivet
i Norrland.

Vad nu närmast gäller Ulriksfors kanske
någon invänder, att Hargs fabriks
AB i Nyköping har gjort investeringar i
Ulriksfors men tvingats nedlägga driften,
därför att fabriken gick med förlust.
Det är möjligt att fabriken gick med
förlust. Det är inte svårt att bevisa det
påståendet, om man ser fabriksdriften
i Ulriksfors som ett isolerat företag.
Jämtlänningarna vet dock att deras län
är ett närande och icke ett tärande län.
Vinsterna på exploateringen av naturrikedomarna
i Jämtland är så stora, att
jämtlänningarna har rätt att kräva att
det kommer till stånd en produktion av
ett eller annat slag i Ulriksfors.

Vad måste man då göra för att komma
till rätta med problemen i Norrland och
verkligen få till stånd bättre förhållanden
på folkförsörjningens område? Vem
skall här gripa sig verket an? Det kan
endast vara statsmakterna som här kan
åstadkomma något effektivt. Blundar
man för detta faktum, kommer det att
få ödesdigra konsekvenser. Det är ju redan
historiskt bevisat, att de privatkapitalistiska
företagen icke kan lösa folkförsörjningens
problem i norrlandslänen.
Inte heller länsstyrelserna, företagarföreningarna
eller arbetsmarknadsstyrelsen
kan göra det. De kan möjligen
vara behjälpliga vid problemens lösning.
För att det verkligen skall åstadkommas
något av bestående värde måste regering
och riksdag här vidtaga kraftiga
och bestämda åtgärder. Man får helt enkelt
inte rygga tillbaka för radikala samhälleliga
åtgärder för att trygga folkförsörjningen
i Norrland. Med uttrycket radikala
åtgärder syftar jag inte minst på
problemet om skogsindustriernas förstatligande.
Den frågans lösning skulle
skapa ett mycket gott utgångsläge för

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1950

Om uppehållande av driften vid Söråkers sulfitfabrik m. m.

planmässiga statliga åtgärder för att
trygga folkförsörjningen i norrlandslänen.

Vad nu gäller Ulriksfors är det ju
bekant att myndigheterna i Jämtland
är mycket bekymrade för framtiden.
Man måste här konstatera, att regeringen!
och riksdagsmajoriteten realiter står
likgiltiga. Att hänvisa till länsstyrelsen,
företagarföreningarna och arbetsmarknadsorganisationerna
innebär nämligen
ingenting annat än en tom gest.

Statens skogsindustrier säger ifrån, att
man inte vill engagera sig i Ulriksfors.
Det är möjligt. Men jag vill fästa uppmärksamheten
vid att så som situationen
har utvecklats, är det nog på sin plats
att ramen för Statens skogsindustrier
vidgas. Jag känner till vilka krafter som
motsätter sig detta, och jag vill säga att
de krafterna egentligen inte är vänligt
inställda till folkmajoriteten. Folket i Ulriksfors
kan liksom alla andra göra anspråk
på den primära demokratiska rättigheten
att få arbete. Men från utskottets
sida har man inte föreslagit någon
åtgärd i det syftet, utan endast gjort den
gamla gest som ligger i att utskottet förutsätter
att vederbörande med uppmärksamhet
skall följa frågan. Vi vet ju vad
detta leder till. Om regeringen och riksdagen
inte engagerar sig verksamt, kommer
problemet inte att kunna lösas.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till motionerna nr
330 i första kammaren och nr 251 i andra
kammaren.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Den föregående talaren
betecknade bankoutskottets utlåtanden
såsom standardsvar, men jag får lov att
säga att jag finner denna karakteristik
vara helt ogrundad. Utskottets ståndpunkter
har intagits på grundval av i
varje särskilt fall inhämtad utredning.

I fråga om föreliggande ärende, som
ju gäller ett yrkande om skyndsamma åtgärder
för överförande till AD Statens
skogsindustrier av fabriksanläggningen i
Ulriksfors, har utskottet inhämtat av AB
Statens skogsindustrier att bolaget har

undersökt förhållandena och kommit till
det resultatet att möjligheter till ekonomisk
drift helt saknas. Av arbetsmarknadsstyrelsen
har vi i ett längre utlåtande
bl. a. inhämtat att arbetslösheten har
varit obetydlig, och av yttrande från
länsstyrelsen har vi erfarit att länsstyrelsen
nyligen har tillsatt en delegation
för närmare undersökning av möjligheten
att till Ulriksfors lokalisera ny lämplig
företagsamhet. I denna delegation ingår
representanter för arbetsmarknadsstyrelsen,
landstinget, länsarbetsnämnden,
länets företagarförening, företaget
och de förutvarande anställda.

åled hänsyn till alla dessa rent konkreta
omständigheter har utskottet i detta
fall enhälligt föreslagit att motionerna
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om uppehållande av driften vid Söråkers
sulfitfabrik m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckt motion
om upptagande av förhandlingar
med Svenska cellulosaaktiebolaget i anledning
av vissa planerade driftsnedläggelser
m. m.

I en inom första kammaren väckt motion,
nr 456, som hänvisats till bankoutskottets
handläggning, hade herr Persson,
Helmer, och herr öhman hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om upptagande av förhandlingar
med Svenska cellulosaaktiebolaget
om fortsatt uppehållande av driften
i full omfattning vid bolagets anläggningar
i Karlsvik och Söråker samt att.

Onsdagen den 18 april 1956

Nr 14

Om uppehållande

därest sådana förhandlingar ej ledde till
betryggande resultat för berörda anställda,
Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder
för nämnda anläggningars övergång i
statlig ägo.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 456 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr förste vice talman! Jag skall fatta
mig kort i denna fråga.

Motionärerna har yrkat att underhandlingar
måtte upptagas med Cellulosaaktiebolaget
om alt uppehålla driften i full
omfattning vid bolagets anläggningar i
Karlsvik på Alnö och i Söråker. Nu meddelas
emellertid av Cellulosabolaget att
inga planer finns att nedlägga driften
vid Karlsvik. Till detta vill jag bara säga
att arbetarna och fackföreningen på sin
tid fick meddelande från Ankarsviksbolaget,
som då ägde sågverket, att detta
skulle komma att nedläggas. Det har därför
rått stor oro på Alnö, och från Cellulosabolaget
har något meddelande inte
ingått som skulle vara ägnat att dämpa
denna oro.

Emellertid framgår av detta yttrande
av Cellulosabolaget att man inte ämnar
lägga ned sågverket, och jag må ju säga
att det är ett positivt besked, som säkert
hälsas välkommet av arbetarna vid detta
sågverk på Alnö.

När det gäller Söråkers sulfitfabrik ligger
saken till på ett annat sätt. Principbeslut
har fattats om fabrikens nedläggande.
I det fallet hänvisar bolaget till
strukturrationaliseringen och förklarar
vidare att den friställda arbetskraften i
stor utsträckning kommer att placeras
vid östrandsfabriken 1,5 mil från Söråker.
Man bör dock observera att detta
inte stort hjälper Hässjö kommun, och
myndigheterna där är mycket bekymrade
över utvecklingen. Om sulfitfabriken
i Söråker nedlägges, måste man åstadkomma
någonting annat i dess ställe, så
att inte skatteunderlaget i Hässjö kommun
alltför mycket försvagas.

Med åberopande av dessa argument

av driften vid Söråkers sulfitfabrik m. m.
ber jag att få yrka bifall till motionen
nr 456.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag ber att med hänvisning
till de skäl, som utskottet anfört
och som ju har stöd i inhämtade yttranden,
fä hemställa om bifall till utskottets
förslag.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag känner i någon män
till förhållandena på de platser, som berörs
i motionerna, och vill gärna begagna
tillfället att stryka under vad länsstyrelsen
sagt, att ett nedläggande av
industrien i Söråker kan få vittgående
konsekvenser på olika sätt. Först och
främst berörs naturligtvis de anställda
av en sådan åtgärd. Söråker ligger något
isolerat vid sidan av det stora industridistriktet.
De anställda är i många fall
bundna vid sina egna hem, och det är
därför inte så lätt att flytta över dem
till andra industrier på längre avstånd.
För Hässjö kommun är Söråkers industri
ett bärkraftigt underlag i dess ekonomiska
förvaltning. Om Söråker försvinner,
betyder detta för kommunen, som redan
förut har en svag ekonomi, ett mycket
hårt slag. Jag tror därför, att man alldeles
särskilt måste uppmärksamma vad
som där sker. .lag är medveten om att det
från myndigheternas sida har gjorts mycket
betydande ansträngningar för att lösa
de problem som uppkommer, och jag
är också medveten om att även bolaget
gör vad man över huvud taget kan begära.
Det förefaller mig emellertid ändå
nödvändigt att stryka under, att angelägenheten
av att här ta särskilt starka tag
är stor, och jag tror också att de myndigheter,
som har ansvaret, själva uppfattatsaken
så.

Eftersom jag vågar tro på dessa myndigheters
goda vilja har jag emellertid,
herr talman, inget annat yrkande än om
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Om tillverkning av tidningspapper i Aktiebolaget Statens skogsindustriers regi

först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Om tillverkning av tidningspapper i Akliebolaget
Statens skogsindustriers regi

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckt motion
om upptagande av tillverkning av tidningspapper
i Aktiebolaget Statens
skogsindustriers regi.

I en inom andra kammaren väckt motion,
nr 260, som hänvisats till bankoutskottets
handläggning, hade herrar
Holmberg och Johansson i Stockholm föreslagit,
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag i syfte att på lämplig plats
ocli i AB Statens skogsindustriers regi
upptaga tillverkning av tidningspapper,
eventuellt även annat papper.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen II: 260 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr förste vice talman! Jag skall fatta
mig kort även här.

Jag finner att utskottets utlåtande och
remissvaren mest handlar om prisen på
papper, och detta kan väl bero på att
motionen också i mycket stor utsträckning
argumenterar i fråga om pappersprisen,
men jag måste ju säga, att det
finns andra saker än prisfrågan som är
värda att uppmärksammas, nämligen vilken
stor betydelse som en ökad pappersproduktion
skulle ha för sysselsättningen
och för vår export. När det gäller priser
på tidningspapper noterar jag i alla
fall det erkännandet från remissinstanserna,
att prisen på tidningspapper i
Norge och Finland är lägre än i Sverige,
och jag vill därtill foga det påståendet,
att hela denna industri är så ekonomiskt

exklusiv, att det finns möjligheter till
lägre pris på tidningspapper. Statens
skogsindustrier har nu en motsatt uppfattning
i det fallet, och det har också
Sveriges industriförbund, men detta kan
ju finnas en viss förklaring till.

Emellertid finner jag i yttrandet från
Statens skogsindustrier följande, som jag
ber att få läsa upp: »Vid planläggningen
av sina industrier har bolaget tagit hänsyn
till möjligheterna för en produktion
jämväl av tidningspapper, och vi överväga
att i det preliminära programmet
för den fortsatta driften inrymma även
en dylik produktionsenhet. En sådan är
emellertid kapitalkrävande, och bolaget
kan för närvarande icke uttala sig om
och när bolaget kan komma i det läget,
att uppförandet av en sådan ytterligare
anläggning kan realiseras.»

Här upplyses ju, att det ingår i Statens
skogsindustriers kalkyler att bygga
ut en pappersindustri, men såvitt jag
förstår har man brist på kapital. Den
frågan kommer att behandlas senare här
i riksdagen, men jag vill redan på detta
stadium uttala den förhoppningen att
riksdagen inte skall motsätta sig att Statens
skogsindustrier skall få det nödvändiga
kapitalet för att utbygga sin verksamhet.
Det är ju möjligt att motstånd
kommer att resas från visst håll, men
jag tror att riksdagsmajoriteten kommer
att ställa sig positiv till detta.

Emellertid ber jag att få yrka bifall
till motionen nr 260 i andra kammaren.

Herr EWERLÖF (h):

Herr förste vice talman! Jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den 18 april 1956

Nr 14

Ang. makes rätt att ikläda sig borgensansvar

Om startande av industriproduktion i
Alby

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckt motion
om startande av industriproduktion
i Alby.

I en inom andra kammaren väckt motion,
nr 588, som hänvisats till bankoutskottet,
hade fru Nilsson och herr Holmberg
yrkat, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder
från statsmakternas sida för startande
av lämplig industriproduktion i
Alby i syfte att säkra full sysselsättning
för arbetskraften på platsen.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen II: 588 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr förste vice talman! Denna fråga
ligger på ungefär samma plan som de
tidigare, och därför behöver jag inte hålla
på att argumentera; argumenten måste
bli ungefär desamma när det gäller Alby
som i de andra frågorna.

Jag nöjer mig alltså med att yrka bifall
till motionen nr 588 i andra kammaren.

Herr EWERLÖF (h):

Herr förste vice talman! Jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt föreliggande
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. makes rätt att ikläda sig borgensansvar Föredrogs

ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckt mo -

tion om förbud för make att utan andra
makens samtycke ikläda sig borgensansvar
för gäld.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft en inom första kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
122, av fru Svenson och fru Nilsson, i
vilken motion hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om förslag till sådan ändring av giftermålsbalkens
bestämmelser, att make icke
finge utan andra makens samtycke ikläda
sig borgensansvar för gäld.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt, att
förevarande motion, I: 122, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Fru SVENSON (bf):

Herr förste vice talman! Första lagutskottet
har inte funnit skäl att tillstyrka
den av mig och fru Nilsson i denna kammare
väckta motionen, vari vi hemställt
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om förslag till sådan ändring
av gifterinålsbalkens bestämmelser,
att make icke må utan andra makens
samtycke ikläda sig borgensansvar för
gäld.

Motionen har tillkommit för att söka
få bättre skydd mot ekonomisk ruin för
hem och familj. Som det nu är och realiter
tillämpas, så är det den ena av makarna
som sköter affärerna, och i de
flesta fallen går nog detta bra. Men medaljen
har en frånsida, oavsett vad som
står i giftermålsbalken och vad som där
säges om att make skall vårda sig om giftorättsgods,
den andra meken till skydd.
Det är nämligen så, att långt ifrån alla
är affärsbegåvade. Härtill kommer lättsinniga
affärer, tanklöst ingångna borgensförbindelser,
spelpassion och att
den egendomsvårdande maken kan, genom
spritmissbruk och liknande, ha
kommit i utförsbacken och saknat förmåga
att rätt bedöma affärer och borgensförbindelsers
ingående.

Utskottet har i sitt avstyrkande utlåtande
hänvisat till att en liknande motion
avslogs av riksdagen år 1938. Jag
ber att få citera något ur utskottets ut -

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Ang'', makes rätt att ikläda sig borgensansvar

låtande den gången. Där står bl. a.: »Det
torde icke råda något tvivel om att åt''
skilliga sociala missförhållanden kunna
följa med en ordning enligt vilken rätten
för äkta make att stifta gälds- och
ansvarsförbindelser icke är underkastad
några egentliga restriktioner. En lättsinnigt
gjord utfästelse kan nämligen komma
att medföra svåra verkningar även
för andra maken och familjen i övrigt.
Syftet att genom strängare bestämmelser
å området ernå ett ökat skydd för hemmen
torde därför i och för sig få anses
behjärtansvärt.»

Ja, sedan detta uttalande gjordes av
första lagutskottet har 18 år gått utan
att någonting åtgjorts i denna för många
familjer mycket viktiga fråga —- och sedan
1938 har åtskilliga ekonomiska olyckor
inträffat, som drabbat den andra
maken och familjen, oavsett vad som nu
står stadgat i giftermålsbalken. Särskilt
gäller detta beträffande ingångna borgensförbindelser
och konsekvenserna
härav.

I det föreliggande utlåtandet säges vidare:
»Ett genomförande av detta syfte
på sätt motionärerna föreslagit torde
emellertid svårligen kunna ske inom ramen
av den nu gällande ordningen beträffade
makars egendomsförhållanden.»
Härtill fogas att frågan om en översyn
av giftermålsbalkens regler torde komma
att inom en nära framtid upptagas av
Kungl. Maj:t och att det är anledning att
förvänta, att jämväl reglerna om makars
egendomsförhållanden kommer att omfattas
av översynen.

De av utskottet anförda synpunkterna
och uttalade förväntningarna är för all
del vänliga, men de förpliktar till ingenting,
och frågan skjuts ånyo på en oviss
framtid, och enligt mitt sätt att se kunde
motiveringen för avslagsvrkandet lika
gärna ha föranlett en positiv inställning
till motionen, som på ett påtagligt
sätt kunnat föra frågan framåt. Det har
dock, såsom jag tidigare påpekat, gått 18
år, sedan frågan sist var under behandling,
och ingenting har blivit åtgjort i
denna för många familjer viktiga angelägenhet.

Herr förste vice talman! Jag skall inte

ställa något yrkande, då jag förstår att
det skulle vara ganska meningslöst, när
jag ser, hur rörande enigt utskottet varit
i sitt ställningstagande, men jag har
inte velat underlåta att göra dessa små
kommentarer.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Utskottet delar motionärernas
uppfattning, att okloka borgensåtaganden
kan leda till icke önskvärda
förhållanden. En sak är emellertid att
konstatera, att någonting inte är riktigt
bra, en annan sak är att peka på åtgärder
som skulle innebära en förbättring.

När motionären inte ställt något yrkande,
kan jag fatta mig mycket kort,
herr talman.

Det är i huvudsak två skäl som varit
avgörande för utskottet, när det inte
kunnat tillstyrka motionärernas yrkande
om att make icke skall få ikläda sig borgensansvar
utan samtycke av andra maken.

Fru Svenson erinrade om bestämmelserna
i gällande giftermålsbalk, vilka i
princip innebär att vardera maken får
förfoga över sin egendom. Om ena maken
förvaltar egendomen på ett sådant
sätt, att andra makens giftorättsgods
minskar i värde, finns det alltid möjlighet
för andra maken att begära bodelning.
Här föreligger alltså en liten säkerhetsventil,
om ena maken inte har det
affärssinne, som fru Svenson efterlyste.
Motionärerna anser emellertid detta
inte tillräckligt, och det är det väl inte i
alla fall, men då motionärerna anser, afl
man bör kunna råda bot på detta genom
bestämmelser om att båda makarna måste
underteckna borgensförbindelsen, är
jag inte alldeles övertygad om att man
därigenom skulle vinna vad man åsyftar.
Det kan tvärtom leda till motsatt resultat.
Väl skulle en del borgensförbindelser
icke komma att undertecknas, om
båda makarnas medgivande erfordras.
Borgensåtaganden är emellertid ett normalt
led i affärsverksamhet, och i flertalet
fall skulle väl även andra maken
nödgas underteckna förbindelsen. Resultatet
skulle då bli, att makes enskilda

Onsdagen den 18 april 1956

Nr 14

Ang. upprustning av vissa kronolägenheter m. in.

egendom och giftorätlsgods, som nu undantages
från ansvarighet vid iklädande
av gäld, även skulle kunna utmätas för
åtagdhdet. Det skulle alltså bli sämre i
stället för bättre förhållanden när det
gäller att skydda familjens gemensamma
egendom.

Därtill kommer emellertid en annan
viktig sak. Jag sade att borgensåtagande
var ett normalt led i en affärsförbindelse.
Jag föreställer mig att motionärerna
inte i detalj liar tänkt igenom, hur
det skulle komma att verka i affärslivet,
om en affärsföretagare vid varje affärs
uppgörande skulle nödgas ha andra makens
samtycke för att ikläda sig en borgensförbindelse.
Om man verkligen vill
åstadkomma vad motionärerna åsyftar,
räcker det inte med att kräva båda makarnas
samtycke till borgensförbindelsen.
Man måste gå så långt, att man föreskriver
ett förbud mot alla okloka ekonomiska
dispositioner, vårdslösa skuldförbindelser
o. s. v. Annars kan resultatet
bli -— såsom någon av remissinstanserna
påpekar — att man i stället för att
ikläda sig borgensförbindelse kan avlämna
ett skuldebrev som säkerhet för lån.
Det får samma ekonomiska verkan för
familjen som borgensåtagandet.

Motionen har varit på remiss, och
samtliga remissinstanser liar avstyrkt
förslaget. Motionärerna har inte kunnat
visa någon framkomlig väg att lösa denna
fråga. Remissinstanserna är eniga om
att det inte heller går att finna någon
lösning, som skulle kunna råda bot på
det missförhållande, som motionärerna
påtalat. Inte heller utskottet har kunnat
finna en sådan väg, och det är orsaken
till att motionärernas yrkande inte har
kunnat tillstyrkas.

Jag ber herr talman, alt få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 18, i anledning
av väckta motioner om en översyn av
förordningen angående förlagsinteck -

ning, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. upprustning av vissa kronolägenheter
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Odlings- och
byggnadshjälp åt innehavare av vissa
kronolägenheter m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Odlings- och byggnadshjälp åt innehavare
av vissa kronolägenheter m. m.
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 3 300 000 kronor, varav
1 500 000 kronor skulle ställas till lantbruksstyrelsens
förfogande och 1 800 000
kronor till domänstyrelsens förfogande.

I detta sammanhang hade utskoitet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen 1)

motionen II: 80 av herr Jacobson i
Vilhelmina, i vilken motion hemställts,
att riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t anhålla om översyn av bestämmelserna
angående kronotorp, såvitt gällde
avträdesersättning vid överföring till ny
upplåtelseform; samt

2) motionen II: 324 av herr Lindström
in. fl., i vilken motion hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till Odlingsoch
byggnadshjälp åt innehavare av vissa
kronolägenheter m. m. för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
3 800 000 kronor, varav 2 000 000 kronor
skulle ställas till lantbruksstyrelsens förfogande.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1) afl riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds framställning samt med avslag
å motionen II: 324, till Odlings- och
byggnadshjälp åt innehavare av vissa
kronolägenheter m. m. för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
3 300 000 kronor;

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956

Ang. upprustning av vissa kronolägenheter m. m.

2) att motionen II: 80 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Tjällgren, Franzén, Jonsson i Strömsund
och Lindström, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort i viss angiven del
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionen II: 324, till
Odlings- och byggnadshjälp åt innehavare
av vissa kronolägenheter in. m. för
budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 3 800 000 kronor.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Då jag jämte tre ledamöter
av utskottet låtit anteckna mig såsom
reservant vid detta utlåtande, skall jag
be att få säga några ord.

Jag vill först fästa kammarens uppmärksamhet
på att riksdagen för innevarande
budgetår anvisat ett belopp av
3 300 000 kronor för ifrågavarande ändamål.
Av detta belopp har 1 500 000
kronor ställts till lantbruksstyrelsens förfogande
och resten, alltså 1 800 000 kronor,
till domänstyrelsens förfogande. I
årets statsverksproposition, således för
nästkommande budgetår, har Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att för ändamålet
anvisa ett oförändrat belopp av
3 300 000 kronor. I en motion i andra
kammaren av herr Lindström m. fl. har
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att för nyssnämnda ändamål åt innehavare
av vissa kronolägenheter m. m.
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 3 800 000 kronor, vilket
sålunda innebär en höjning av motsvarande
anslag under innevarande budgetår
med 500 000 kronor.

Vidare har i motionen II: 80 av herr
Jacobson i Vilhelmina hemställts, att
riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj :t anhålla om översyn av bestämmelserna
angående kronotorp, såvitt gäller
avträdesersättning vid överföring till
ny upplåtelseform.

I vår reservation har vi hemställt, att
utskottets utlåtande från och med det

stycke som på sidan 15 börjar med orden
»På grund» och slutar på sidan 16
med orden »domänstyrelsens verksamhet»
bort ersättas med text av följande
lydelse som —- då den är jämförelsevis
kort och i huvudsak innehåller vad reservanterna
till stöd för sitt ställningstagande
anfört — jag skall be, herr talman,
att få föredraga:

»Sedan lantbruksorganisationen år
1947 övertog ansvaret för dessa lägenheter
har ungefär hälften av de 350 lägenheter,
som beräknas under överskådlig
framtid bli bebodda, mer eller mindre
fullständigt upprustats. Vid innevarande
budgetårs utgång beräknas alltså
alltjämt återstå att upprusta 175 lägenheter.

Det har vid frågans tidigare behandling
i riksdagen rått enighet om att denna
bebyggelse är oundgängligen nödvändig
för såväl lappväsendet som domänverket
och framför allt för den alltmer
expanderande turismen och den därtill
knutna fjällräddningstjänsten. Då det
därtill är klart bevisat, att rent tvångsmässiga
metoder kom till användning
vid kronans förvärv av dessa fastigheter,
framstår väl statens ansvar — både
ekonomiskt och moraliskt — för en
snabb upprustning klar för alla.»

Vidare fortsätter reservanterna: »Den
efter 1955 års riksdags beslut på denna
punkt av lantbruksstyrelsen företagna
utredningen visar, att lantbruksnämnderna
i de berörda länen —■ det är här
fråga om Jämtlands och Västerbottens
län — utan ökning av den planerande
och kontrollerande personalen under de
två närmaste budgetåren har ett medelsbehov
för berörda ändamål av i genomsnitt
något mer än 2,1 miljoner kronor.
Då det därtill i dessa bygder under den
årstid byggnadsverksamhet kan bedrivas
förefinnes en viss dold arbetslöshet, synes
det utskottet vara en klok åtgärd att
i enlighet med lantbruksstyrelsens äskanden
och motionärernas framställning
öka medelsanvisningen för lantbruksstyrelsens
vidkommande till 2 miljoner
kronor.»

Vidare heter det i reservationen:
»Även om lantbruksnämnderna intill

Onsdagen den 18 april 1956

Nr 14

Ang. upprustning av vissa kronolagenheter m. m.

sista öret av därför disponibla medel
fullföljer denna upprustning, har de fått
uppbära mycket klander för den dåliga
takt, som detta upprustningsarbete visar.
Det måste vara en samhällets hederssak
att se till att saneringen av detta
vårt sannolikt mest eftersatta bostadsbestånd
icke bromsas upp på grund av
bristande medelstillgång. Ett tidsenligt
bostadsbestånd är en förutsättning för
att människorna stannar kvar och även
framgent skänker liv åt dessa bygder.»

På grund av vad reservanterna här
anfört hemställes, att riksdagen måtte,
med anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionen
II: 324, till Odlings- och byggnadshjälp
åt innehavare av vissa kronolägenheter
m. m. för budgetåret 1956/57 anvisa ett
förslagsanslag av 3 800 000 kronor, d. v. s.
en höjning, som jag nämnde tidigare,
med en halv miljon kronor i jämförelse
med vad Kungl. Maj:t har äskat.

Jag skulle vilja tillägga, herr talman,
att enligt min mening borde det vara
en hederssak för riksdagen —• eller för
statsmakterna — att anslå medel för det
ändamål varom här är fråga, så att de
människor som skall leva och bo inom
dessa orter i fråga om bostäder kan få
en någorlunda människovärdig tillvaro.
Det är ju synd att det inte är möjligt för
riksdagen — jag tycker att åtminstone
det skulle ha varit lämpligt för jordbruksutskottets
del — att företaga en
resa dit upp och på ort och ställe se
under vilka miserabla förhållanden dessa
människor får bo. Men det har inte
varit möjligt under sådana förhållanden.

På grund av vad jag nu har anfört
och vad som anförts i de nämnda motionerna
vill jag vädja till kammaren att
bifalla den reservation, till vilken jag
kort och gott ber att få yrka bifall.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Jag har inte utan överraskning
lagt märke till den ändrade inställning
som jordbruksutskottet i år
intagit, jämfört med utskottets ståndpunkt
vid 1955 års riksdag. Då förelåg

6 Första kammarens protokoll 1050. Nr 14

ett par motioner, i vilka yrkades på en
snabbutredning om hur den påbörjade
upprustningen av fjällägenheterna, om
vilka jag nu närmast har för avsikt att
säga några ord, skulle genomföras. Utskottet
underströk då — främst av sociala
motiv — angelägenheten av att
man skulle ytterligare påskynda denna
upprustning. Utskottet uttalade, att man
räknade med att lantbruksstyrelsen skulle
komma att framlägga förslag angående
den för ändamålet erforderliga ökningen
av utgående anslag. Detta är vad
som har skett sedan föregående år. Med
ledning av de önskemål, som uttalades
av utskottet, och det resultat företagen
utredning givit vid handen har lantbruksstyrelsen
begärt 2 miljoner kronor
till fjällägenheterna, vilket belopp av
Kungl. Maj:t nedprutats till 1,5 miljoner
kronor. Utskottet går med på denna
prutning och föreslår samma belopp som
Kungl. Maj:t.

Anledningen till den ändrade ståndpunkten
från utskottsmajoritetens sida
är väl den som framgår av utskottets utlåtande
på s. 15, där man framhåller att
frågan om den framtida dispositionen av
vissa grupper av de berörda lägenheterna
borde bli föremål för förnyat övervägande.
Man tycks i detta avseende ha
varit inne på två olika linjer. Den ena
linjen innebär, att vissa lägenheter skulle
överföras till domänverket och en del
andra skulle försäljas. De lägenheter som
skulle tänkas gå att överföra till domänverket,
anges vara sådana, som ligger
utanför det egentliga fjällområdet. Det
kan vara skäl att erinra sig en smula,
hur pass stora möjligheterna är för dessa
två ifrågasatta åtgärder.

Det förhåller sig nu på det sättet, att
domänverket har, till skillnad från andra
skogsägarkategorier, haft möjlighet
förklara att dessa kronans marker — ca
20 r/o av denna markarcal — som ligger
ovanför gränsen för s. k. svårföryngrad
mark, ej skall bli föremål för några
som helst skogsvårdsarbeten under den
närmaste 20-årsperioden. — De innehavare
av fjällägenheter, vilkas lägenheter
befinner sig intill denna gräns för
svårföryngrat område, torde för sin ut -

Nr 14

Onsdagen den 18 april 195G

Ang. upprustning av vissa kronolägenheter m. m.

komst ej vara på något sätt betjänade eller
för sin utkomst säkerställda genom att
vederbörande lägenhet överföres till domänverket.
Jag har endast velat omnämna
detta förhållande. Jag saknar anledning
att i detta sammanhang diskutera
den metod, som domänverket begagnar
sig av vid avsättningen av dessa
svårföryngrade områden — den är säkerligen
i många fall riktig — men i
andra fall kan gränsdragningen kanske
bli diskutabel. Inom lantbruksnämnden
i mitt län — som jag inom parentes sagt
är ledamot av — har vi emellertid erfarenheter
av att det uppstått sysselsättningssvårigheter
för dessa lägenhetsinnehavare,
även om de bott så till, att vi
inom nämnden faktiskt haft anledning
räkna med sysselsättningsmöjligheter för
dem på domänverkets marker.

Den andra linjen innebär en försäljning
av lägenheterna. Det är klart, att
detta alltid låter sig sägas, men även
en sådan åtgärd kommer väl att stöta
på betydande svårigheter. Jag vill visst
inte bestrida, att detta skall kunna gå i
något fall, men jag tror att de fallen
blir så fåtaliga, att de har ringa eller
ingen betydelse för bedömandet av detta
spörsmål. Det är på det sättet, att
om vederbörande skall köpa sina lägenheter
och själva upprusta dem och svara
för erforderliga byggnadskostnader, är
detta fullkomligt ogörligt, om de inte
erhåller en mycket kraftig tilldelning avskog.
Kommer man in på den linjen,
uppstår väl å andra sidan den frågan,
huruvida domänverket är villigt att avstå
den erforderliga skogen, och om
skogen skall avstås, blir det kanhända
till priser av den storleksordningen, att
vederbörande får ytterligt svårt att finansiera
både köpet och de omedelbart
därefter tvingande nybyggnadsåtgärderna.
Vi får ju komma ihåg, att husen på
en hel rad av dessa fastigheter fortfarande
befinner sig i ett mycket miserabelt
skick.

Här har påpekats betydelsen av att
denna bebyggelse finns kvar — jag skall
inte upprepa den saken, ty den är ju
redovisad. Jag skulle bara vilja tillägga
att utöver de angivna intressena här -

vidlag — det gäller skogsbruket, lappväsendet
och turismen -— är det ju inte
så synnerligen länge sedan det förelåg
ett mycket aktuellt behov även ur militär
synpunkt, att det bodde människor
på dessa ställen. Huruvida man helt kan
avskriva den synpunkten i dag, skall jag
för min del inte tillåta mig att fälla
något omdöme om, men det kan vara
skäl i att inte helt förbise detta behov.

Vad reservanterna påpekat, nämligen
att till och med rent tvångsmässiga metoder
kommit till användning vid kronans
förvärv av de fastigheter det här
gäller — de är gamla renbeteshemman i
de allra flesta fall — tror jag är riktigt.
Man skulle kanske kunna säga att överlåtelserna
i en del fall kommit till stånd
genom löften och förespeglingar, och i
andra fall hade de nog mer eller mindre
karaktär av tvång. Hur som helst är det
ju de efterkommande till de fjällbönder
som på sin tid sålde dessa lägenheter,
som nu i många fall sitter kvar på dessa
hemman, där de bor under mycket urusla
förhållanden.

Jag vet, herr talman, att det på detta
stadium är väl sent att ge en rekommendation.
Men jag skulle gärna vilja
råda kammarens ledamöter att titta i
Afton-Tidningen för i går. Där finns
det ett reportage från byn Fjätdalen i
Tännäs socken i Härjedalen. En dotterdotter
till den förste ägaren och uppodlaren
brukar stället med sin man. Husbeståndet
är så uruselt, att de vid jultiden
nödgades placera bort sina kreatur
och flytta med familjen till en annan,
något mera gästvänlig by. Jag känner
till dessa förhållanden i någon mån,
av skäl som jag angav. De här människorna
vill ju gärna tillbaka till sommaren,
och det är mycket troligt att de
flyttar tillbaka, även om ingenting händer,
men det är väl också lika klart,
att de nästa höst vid vinterns inträde
på nytt tvingas bort. Det lär inte gå
att upprepa den proceduren hur länge
som helst, förrän människorna är fullständigt
uttröttade. Då går denna by,
som består av två gårdar, sin ödeläggelse
till mötes. I en sådan by, som ligger
en och en halv mil från väg, är det

Onsdagen den 18 april 1956

Nr 14

Ang. upprustning av vissa kronolägenheter m. m.

kanhända drägligt för två familjer att
bo, men det torde vara svårt för en
familj att bo där ensam.

Jag skulle vilja till detta knyta den
rekommendationen att man, sedan man
tittat på fotografierna från Fjätdalen och
dess bebyggelse, bör jämföra den med
den bostadsstandard som det svenska
samhället kostar på sig i annat sammanhang,
då det — fullt riktigt enligt min
mening — lämnas bidrag till egnahem,
flerfamiljshus och vad det nu kan gälla.
Det är väl ändå anledning att tänka
på de människor som bor i periferien
och som skall klara sin livsföring under
så svåra förhållanden. Det borde vara
rimligt att vi i vårt land hade råd att
ge dem ett handtag.

Herr talman! Om jag summerar vad jag
här har anfört, vill jag till sist säga,
att de rent sociala skälen i och för sig
talar starkt för ett bifall till reservationen.
Lägger man därtill händelseförloppet
den gången, då flertalet av dessa
fjällhemman förvärvades, och lägger man
dessutom till det ytterst ringa utbyte,
som kan bli följden av de nya överväganden
jordbruksutskottets majoritet har
tagit såsom förevändning för sitt ståndpunktstagande,
då synes mig alla skäl
tala för ett bifall till reservationen, till
vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Även i fjol hade riksdagen
att ta ställning till frågan om upprustning
av de under lantbruksorganisationens
förvaltning stående lägenheterna.
Vi har här hört vilka synpunkter
jordbruksutskottets ordförande samt herr
Pålsson anlagt på de jämtländska lägenheterna.
Utskottet har inte varit främmande
för dessa synpunkter. Det är inte
ifrågasatt att sluta upp med denna upprustning,
utan det är beloppets storlek
som det råder olika meningar om. Vi
inom utskoltsmajoriteten har ansett oss,
med hänsyn till den återhållsamhet i
statsutgifterna, som bör iakttas, inte i
detta fall kunna tillstyrka någon höjning
av anslaget utan har stannat för vad departementschefen
har föreslagit. Man
måste göra klart för sig att en stor del

av dessa pengar är bortkastade pengar,
tv såsom de föregående talarna sagt
kommer nog en hel del av dessa lägenheter
att läggas ned, sedan de som. nu innehar
dem gått bort. Det är därför utskottet
kommit till den uppfattningen att
frågan bör tas under förnyat övervägande.

Man har gått fram efter olika linjer
i Jämtland samt i Västerbotten och Norrbotten.
Frågan ligger för närvarande i
lantbruksstyrelsen, som skall söka komma
till rätta med den i samråd med domänstyrelsen.

Här har redogjorts för den uppdelning
som förekommer beträffande dessa lägenheter.
Fn del hör under lantbruksstyrelsen,
en del under domänstyrelsen.
Många saker är oklara. Det är också fråga
om försäljning av en del av dessa lägenheter.
Därför har vi ansett att frågan
bör få ligga till sig och att vi får komma
igen till den vid ett senare tillfälle.

Man får även, som utskottet säger, pröva
frågan med hänsynstagande till övriga
berättigade intressen för att nå ett
rimligt resultat. Herr Pålsson talade nyss
här om sociala skäl. Vi får komma ihåg
att det arrende, som uttages, är mycket
ringa. Jag säger inte detta, därför att det
skulle vara någon arrendehöjning ifrågasatt,
men jag vill påpeka att när arrendet
är endast en procent av byggnadskostnaden,
så är det tydligt att här är
det fråga om en sorts social åtgärd för
att man skall få folk att bo där.

Det är klart att de synpunkter, som
har anförts av utskottets ordförande och
av herr Pålsson, har varit föremål för
övervägande. Vi har dock inte inom utskottsmajoriteten
kunnat finna att vi, såsom
frågan ligger till, kunde gå längre
än att föreslå samma anslag som departementschefen
begär. Jag yrkar bifall till
detta.

Jag kommer så till motionen nr 80 i
andra kammaren, enligt vilken man vill
ha en avträdessyn vid övergång till 1943
års upplåtelseform. Av de utredningar,
som föreligger, och av en del remissyttranden,
har också framgått att domänstyrelsen
redan har sin uppmärksamhet
på detta och att det är föremål för övervägande
inom styrelsen. Diirför ansåg

Nr 14

Onsdagen den 18 april 1956
Ang. upprustning av vissa kronolägenheter m. m.

också utskottet att denna motion inte
borde föranleda någon åtgärd.

Jag får alltså, herr talman, hemställa
om bifall till jordbruksutskottets yrkande
i dess utlåtande nr 16.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av utskottets
i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Tjällgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Tjällgren begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 38.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 2 hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande nr
17, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag till stipendier
m. m. jämte i ämnena väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Herr talmannen meddelade, att arbetsplenum
komme att hållas nästa fredag
med början kl. 13.00.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 176, till Konungen om en
kartläggning av de lägsta inkomstgrupperna
och deras ekonomiska läge.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
177, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1956/57 av underskottet
för luftfartsfonden.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 180, till Konungen i anledning av
väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande avdragsrätten för periodiskt
understöd, m. m.

Upplästes följande inkomna läkarintyg: Att

riksdagsman Oscar Werner på
grund av sjukdom är urståndsatt deltaga
i riksdagsarbetet under tiden 18 april—
5 maj 1956 intygas.

Stockholm den 18 april 1956

Bertil von Friesen
leg. läkare

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.46.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner