1956 FÖRSTA KAMM AREN Nr 23 (Riksdagens protokoll 1956:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956 FÖRSTA KAMM AREN Nr 23

29 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 29 maj

Sid.

Svar på interpellation av fru Svenson ang. väntetiderna vid testning
av allergiska spädbarn .............................. 3

Realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m. 4

Samarbete mellan mindre skogsägare m. m................... 52

Utvidgning av justitieombudsmannens ämbetsområde m. m..... 52

Ändrad lydelse av 6 § riksdagsordningen .................... 75

Ratificering av en konvention ang. likalönsprincipen m. m..... 81

Prisnedsättningen å rabatterade läkemedel .................... 94

Riktlinjer för utvecklingsarbetet på atomenergiområdet ........ 105

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 29 maj

Statsutskottets utlåtande nr 154, ang. skolväsendets ordnande på
realskolestadiet under övergångstiden före enhetsskolans genomförande
m. m........................................ 4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 32, ang. åtgärder för att stimulera
samarbete mellan mindre skogsägare .................... 52

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr
2, ang. förslag till ändrad lydelse av 96 och 99—101 §§ regeringsformen
............................................. 52

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, ang. förslag till ändrad

lydelse av 6 § riksdagsordningen .......................... 75

l Första kammarens protokoll 1956. Nr 23

Xr 23

Innehåll

Sid.

Bankoutskottets memorial nr 32, ang. uppskov med behandlingen

av vissa motioner ................................. 81

— utlåtande nr 33, ang. förhyrning av vissa lokaler för riksbanken
m. m............................................... 81

— nr 34, ang. pension för städerskorna vid riksdagshuset Beda

Andersson och Ester Johansson........................... 81

Första lagutskottets utlåtande nr 35, ang. godkännande av en överenskommelse
med Förbundsrepubliken Tyskland rörande återställande
av rättigheter på det industriella rättsskyddets område
m. m......................................... 81

Andra lagutskottets utlåtande nr 37, om ratificering av Internationella
arbetsorganisationens konvention ang. lika lön för män
och kvinnor för arbete av lika värde m. m................. 81

— nr 38, ang. vissa ändringar i förordningen om kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel ................................ 94

— nr 39, ang. höjning av maximigränserna för axel- och boggie tryck

på landets vägar .................................. 105

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21, ang. ändring i lagen om hyresreglering
m. m...................................... 105

Statsutskottets memorial nr 157, ang. tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1955/56 .................................. 105

—■ nr 158, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden .... 105

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22, ang. riktlinjer för utvecklingsarbetet
på atomenergiområdet ........................ 105

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23, ang. förslag till atomenergilag
m. m............................................... 106

— memorial nr 24, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
.................................................... 106

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Tisdagen den 29 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 23 innevarande
månad.

Ang. väntetiderna vid testning av allergiska
barn

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HEDLUND, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara fru Svensons
interpellation angående väntetiderna vid
testning av allergiska spädbarn, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Fru Gärda Svenson har
frågat mig, om jag uppmärksammat de
långa väntetiderna för testning vid sjukhus
av spädbarn med allergiska sjukdomar
och om jag har för avsikt att vidtaga
åtgärder för att minska dessa väntetider.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Polikliniker för undersökning av allergiskt
betingade sjukdomar hos bl. a.
spädbarn finnes f. n. vid Kronprinsessan
Lovisas barnsjukhus i Stockholm, vid
akademiska sjukhuset i Uppsala, vid
barnkliniken i Göteborg samt vid karolinska
sjukhusets barnklinik. Vid sistnämnda
klinik finnes dessutom en särskild
vårdavdelning för enbart allergiskt
sjuka barn, omfattande 15—17 vårdplatser.
Poliklinisk mottagning äger i Stockholm
och Uppsala rum två gånger per
vecka, medan den allergiska polikliniken
i Göteborg har tre mottagningar i veckan.
Väntetiderna uppgår f. n. vid polikliniken
i Göteborg till en månad, vid poliklinikerna
i Uppsala och vid Kronprinsessan
Lovisas vårdanstalt till två veckor
samt vid karolinska sjukhusets poliklinik
till cirka två år. Vid karolinska sjukhu -

sets vårdavdelning för allergiskt sjuka
barn föreligger en väntetid på 4—6 månader.
Svårt sjuka allergiska barn har
emellertid hittills såvitt möjligt omgående
beretts plats på någon av barnklinikens
övriga vårdavdelningar för att därefter
snarast möjligt överflyttas till den
allergiska vårdavdelningen för vidare
utredning.

Av det sagda framgår att det framför
allt är vid karolinska sjukhusets barnklinik,
som det föreligger exceptionellt
långa väntetider. Det är denna klinik,
som erhåller flertalet remisser för undersökning
av allergiska barn, vilket torde
sammanhänga med att kliniken sedan
länge speciellt intresserat sig för undersökning
och vård av allergiska barn och
ända sedan klinikens tillkomst haft en
och samma läkare, som ansvarat för denna
verksamhet. Att ställa flera vårdplatser
vid kliniken till förfogande för vård
av allergiskt sjuka barn låter sig icke göra
med hänsyn såväl till den allmänna
pediatriska undervisningen som till det
stora behovet av vårdplatser för andra
sjuka barn. Vad gäller den polikliniska
verksamheten torde däremot en kapacitetsökning
kunna ske, om mer personal
ställes till förfogande. Även poliklinikverksamhetens
omfattning vid karolinska
sjukhuset måste dock i första hand
avpassas efter undervisningens behov av
patientmaterial. .lag vill i detta sammanhang
hänvisa till vad besparingssakkunniga
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
i betänkande den 15 juli
1955 anfört angående poliklinikverksamheten
vid karolinska sjukhuset. De sakkunniga
har därvid såsom framgår av den
i proposition nr 55 till årets riksdag lämnade
redogörelsen för innehållet i nämnda
betänkande bl. a. framhållit, att omfattningen
av den sjukvårdande verksamheten
vid karolinska sjukhusets polikliniker
bör avpassas enbart under hän -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang, realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

synstagande till undervisningens krav.
Detta uttalande av de sakkunniga har
icke föranlett någon erinran från riksdagens
sida. Det är vidare att märka, att
poliklinikklientelet f. n. till cirka 2/3 utgöres
av barn från Stockholm. Stadens
sjukhusdirektion har uppmärksamgjorts
härpå, och enligt vad jag under hand inhämtat
kommer att vid Sachsska barnsjukhuset
omkring nyår 1957 att inrättas
en speciell vårdavdelning om 13 platser
samt en poliklinik för vård och undersökning
av allergiska barn. Härigenom
torde en betydande avlastning av den
polikliniska verksamheten vid karolinska
sjukhusets allergiska poliklinik komma
till stånd. Närmare erfarenheter rörande
den inverkan tillkomsten av den
nya polikliniken kan få på väntetiderna
vid karolinska sjukhusets allergiska poliklinik
synes mig böra avvaktas, innan
ställning tages till frågan om en eventuell
personalförstärkning, vid den nuvarande
polikliniken vid karolinska sjukhuset.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Fru SVENSON (bf):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet vill jag
framföra mitt tack för det snabbt avlämnade
och i någon mån positiva svaret på
min interpellation. Att en speciell vårdavdelning
samt en poliklinik för vård
och undersökning av allergiska barn
kommer att inrättas vid Sachsska barnsjukhuset
är givetvis att hälsa med tillfredsställelse.
Det torde emellertid vara
uppenbart, att möjligheterna till såväl
undersökning som vård av allergiska
barn för närvarande är otillräckliga.
Tillgången på läkare, som ägnar sig åt
den tidskrävande testningen och behandlingen
av dessa patienter, synes
obestridligen vara för liten. Det gäller
ju här att genom snabbast möjliga diagnostisering
och behandling komma till
rätta med sjukdomstillstånd, som medför
svåra lidanden för barnen och stora
bekymmer för deras anhöriga. Det gäller
också att på hästa möjliga sätt om -

händerta ett klientel inte bara från
Stockholm, utan från hela landet. Den
allmänna pediatriska undervisningen vid
karolinska sjukhuset får självfallet inte
eftersättas, men jag vädjar till herr statsrådet
att, såvitt möjligt, mer personal
ställes till förfogande för en kapacitetsökning
då det gäller den polikliniska
verksamheten och att alla möjligheter,
som kan yppas för att minska väntetiderna
för de allergiskt sjuka barnen, tillvaratages.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans
genomförande m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 154, i anledning av Kungl.
Maj:ts propositition angående skolväsendets
ordnande på realskolestadiet under
övergångstiden före enhetsskolans genomförande
m. m.

Under punkten 252 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 4 januari
1956, föreslagit riksdagen att till Folkskolor
m. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 59 800 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en till
riksdagen avlåten proposition, nr 123,
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 16 mars 1956, framlagt
förslag angående skolväsendets ordnande
på realskolestadiet under övergångstiden
före enhetsskolans genomförande
in. in. och — med ändring i vissa hänseenden
av berörda i statsverkspropositionen
framställda förslag — föreslagit
riksdagen att

I. a) godkänna av departementschefen
förordade grunder för realskolans organisation
under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande;

b) godkänna av departementschefen
förordade grunder för den kommunala

Tisdagen den 29 maj 195G fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

flickskolans organisation under övergångstiden
före enhetsskolans genomförande; c)

godkänna av departementschefen
föirordade grunder för den praktiska
kommunala realskolans organisation;

d) förklara sig intet ha att erinra mot
att den högre folkskolan avvecklades;

II. godkänna av departementschefen
förordade förstärknings- och andra anordningar
med avseende å folkskoleväsendet; III.

a) godkänna av departementschefen
förordade grunder för byggnadsbidrag
till realskolor vid högre allmänna
läroverk, fristående statliga realskolor,
kommunala flickskolor, kommunala realskolor
och praktiska kommunala realskolor,
att tillämpas tills vidare från och
med redovisningsåret 1956/57;

b) till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet för
budgetåret 1956/57 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
62 800 000 kronor;

IV. a) besluta, att systemet med inskrivnings-
och terminsavgifter för elever
vid allmänna läroverk skulle avskaffas
med utgången av läsåret 1956/
57 i enlighet med av departementschefen
förordade grunder, dock att vederbörande
läroverkskommun skulle äga besluta
att, med bibehållande av avgiftssystemet,
tills vidare kvarstå vid nuvarande förpliktelser
gentemot läroverket;

b) föreskriva, att såsom villkor för åtnjutande
av byggnadsbidrag enligt hemställan
under III a eller för organisationsändring
med avseende å vederbörande
läroverk skulle gälla skyldighet
för kommunen att övergå till systemet
med avgiftsfri undervisning;

V. besluta, att statsbidrag till treåriga
realskollinjer vid vissa kommunala flickskolor
skulle från och med redovisningsåret
1957/58 utgå enligt de för högre
kommunala skolor gällande bidragsgrunderna; VI.

bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
av besluten under I—V föranledda

författningsföreskrifter och övriga erforderliga
bestämmelser.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herrar
Nestrup och Braconier väckt motion
(11:112);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lindblom m. fl. (1:421) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 513);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (1:427) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 529);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
öhman och Norling (I: 430) och den
andra inom andra kammaren av herr
Holmberg m. fl. (11:521), i vilka hemställts,

att riksdagen måtte i skrivelse till regeringen
begära utarbetande av en konkret
plan i syfte att häva bristen på
skollokaler inom tre år samt

att riksdagen i avvaktan härpå måtte
för budgetåret 1956/57 till Folkskolor
m. m.: Bidrag till vissa byggnadsarbeten
anvisa ett förslagsanslag av 97 000 000
kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Ranmark och fru Sjöström-Bengtsson
(I: 527) och den andra inom andra
kammaren av herrar Bengtsson i Varberg
och Engkvist (II: 710), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandling av
proposition 123 måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära, att i propositionen
föreslagen nivågruppering icke
måtte ske inom folkskolans undervisningsområde; (iels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mannerskanlz in. fl. (1:545) och den
andra inom andra kammaren av herr
I!jalmarson in. fl. (11:721);

6 Nr 23 Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Suime m. fl. (1:546) och den andra
inom andra kammaren av fröken Löwenhielm
m. fl. (11:723);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Erik Olsson m. fl. (I: 547) och den andra
inom andra kammaren av herr Nilsson
i Östersund m. fl. (II: 728), i vilka
hemställts, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 123 måtte
besluta, att kommunerna även skulle
medgivas rätt att upprätta nya i folkskolan
inbyggda realskolelinjer;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Velander och Arrhén (1:548) ocli
den andra inom andra kammaren av fröken
Karlsson (11:722);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Strandler och Damström (I: 549) och
den andra inom andra kammaren av fru
Lindskog (11:720);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon m. fl. (1:550) och den andra
inom andra kammaren av herr Helén
m. fl. (II: 727);

dels en inom andra kammaren av fröken
Löwenhielm m. fl. väckt motion (II:
724);

dels en inom andra kammaren av herr
Nestrup och fröken Löwenhielm väckt
motion (11:725);

dels ock en inom andra kammaren av
herr Nestrup m. fi. väckt motion (II:
726).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet avfattat sin hemställan i sju
särskilda, med I—VII betecknade punkter.
I punkterna I—III hade hemställts,
att riksdagen måtte

I. beträffande de högre skolornas organisation
m. m.

a) godkänna av departementschefen
förordade grunder för realskolans organisation
under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande;

b) godkänna av departementschefen
förordade grunder för den kommunala
flickskolans organisation under övergångstiden
före enhetsskolans genomförande; c)

godkänna av departementschefen
förordade grunder för den praktiska
kommunala realskolans organisation;

d) förklara sig icke ha något att erinra
mot att den högre folkskolan avvecklades; e)

finna motionerna I: 545 och II: 721,
såvitt här vore i fråga, icke föranleda
någon riksdagens åtgärd;

f) finna motionerna I: 547 och II: 728
icke föranleda någon riksdagens åtgärd;

g) i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet anfört dels med anledning
av vad som av departementschefen
i förevarande avseende uttalats, dels
ock med anledning av motionerna I:
427 och II: 529, I: 550 och II: 727, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga;

II. beträffande förstärkningsanordningar
m. in. inom folkskoleväsendet

a) med avslag å motionerna I: 527 och
II: 710 godkänna av departementschefen
förordade förstärknings- och andra anordningar
med avseende på folkskoleväsendet; b)

finna motionerna I: 545 och II:
721 — såvitt här vore i fråga och i
den mån de icke blivit tillgodosedda genom
vad utskottet under a hemställt -—
icke föranleda någon riksdagens åtgärd;

c) finna motionen II: 724, såvitt här
vore i fråga, icke föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. beträffande vissa statsbidragsfrågor
m. in.

a) godkänna av departementschefen
förordade grunder för byggnadsbidrag
till realskolor vid högre allmänna läroverk,
fristående statliga realskolor, kommunala
flickskolor, kommunala realskolor
och praktiska kommunala realskolor,
att tillämpas tills vidare från och med
redovisningsåret 1956/57;

b) med bifall till Kungl. Majits förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 430
och II: 521 samt I: 550 och II: 727, sist -

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

nämnda båda motioner såvitt här vore
i fråga, till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet
för budgetåret 1956/57 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
62 800 000 kronor;

c) finna motionerna 1:546 och II:
723, 1:421 och IT. 513 samt 1:549 och
IT 720, de fyra förstnämnda såvitt här
vore i fråga, icke föranleda någon riksdagens
åtgärd;

d) finna motionerna I: 545 och IT
721 — såvitt här vore i fråga och i den
mån de icke blivit tillgodosedda genom
vad utskottet under a hemställt — icke
föranleda någon riksdagens åtgärd;

e) finna motionerna I: 430 och IT 521
— i vad de icke behandlats under b —
icke föranleda någon riksdagens åtgärd;

f) besluta, att statsbidrag till treåriga
realskollinjer vid vissa kommunala flickskolor
skulle från och med redovisningsåret
1957/58 utgå enligt de för högre
kommunala skolor gällande bidragsgrunderna; g)

i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört dels med
anledning av vad av departementschefen
i förevarande avseenden uttalats,
dels ock med anledning av motionerna
I: 421 och IT 513, såvitt här vore i fråga.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»I likhet med departementschefen och
på de skäl, som av honom andragits, anser
utskottet, att en organisation med
treårig lärokurs som huvudform för realskolan
och femårig lärokurs som huvudform
för flickskolan är möjlig och i nuvarande
läge nödvändig. Vid genomförandet
torde utredningens alternativ A
kunna i berörda delar tillämpas; utskottet
kan ansluta sig till vad departementschefen
därom anfört och tillstyrker följaktligen
propositionens hemställan i vad
avser grunderna för realskolans och den
kommunala flickskolans organisation.
Prövningen av organisationen på de särskilda
orterna bör på alla stadier av
frågans behandling vara allsidig och realistisk.
Vid det slutliga avgörandet bör

skolkommunens önskemål, interkoinmunala
planeringsbehov och allmänna liushållningssynpunkter,
främst i fråga om
lärar- och lokaltillgångarna, beaktas och
samordnas. Självfallet bör därvid även
all tillbörlig hänsyn tagas till de erfarenheter
av de olika organisationsformernas
bärkraft, som successivt kommer
att göras. Slutligen bör beaktas, att den
organisation, som fastställes, icke får
försvåra övergången till enhetsskolesystemet.

I avseende på detaljutformningen vill
utskottet blott understryka utredningens
uttalande, att en organisation, som upptar
såväl femåriga som treåriga linjer,
endast bör förekomma i de sällsynta
fall, där starkare konkurrens mellan linjerna
i rekryteringshänseende icke är att
vänta, exempelvis av geografiska skäl,
och att avgörandet om eventuella undantag
bör förbehållas Kungl. Maj:t. Normalt
bör således den femåriga realskolan avskaffas
på de orter, där nu femåriga och
treåriga linjer arbetar parallellt med varandra.

Departementschefen har i huvudsaklig
anslutning till vad som gäller på motsvarande
stadium av enhetsskolan föreslagit,
att såsom förstärkningsanordning läraravdelningarna
i folkskolans femte och
sjätte klasser skall få delas två veckotimmar
i engelska, om lärjungeantalet
överstiger 20, och i sjätte klassen dessutom
en veckotimme i matematik, om
samma villkor är uppfyllt. Till den så
utökade undervisningen skulle statsbidrag
i vanlig ordning utgå. I motionerna
1:545 och 11:721 yrkas nu, att statsbidrag
till förstärkningsanordningar i folkskolans
berörda femte och sjätte klasser
må utgå för en veckotimme även i ämnet
modersmålet. Och i motionen IT
724 yrkas, att förslärkningsanordningarna
i folkskolan skall omfatta icke bara
engelska utan även modersmålet samt
matematik i både klass 5 och 6.

Uppenbart är, att under gynnsamma
förhållanden vissa vinster kunde göras
i de avseenden motionärerna åsyftat, om
förstärkningsanordningarna ytterligare
utsträcktes på sätt motionärerna före -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

slagit. Samtidigt skulle emellertid klasserna
ytterligare splittras och dagsschemat
i skolorna i regel förlängas. Svårigheter
skulle uppstå vid anordnandet av
skolskjutsar, och lärarna måste i många
fall åtaga sig väl många övertimmar. Utskottet
kan med hänsyn till dessa förhållanden
icke tillstyrka statsbidrag till
ytterligare förstärkningsanordningar, i
varje fall icke på den utredning, som nu
föreligger.

Delade meningar har även framträtt i
fråga om användningen av s. k. nivågruppering.
Denna anordning, som föreslagits
av skolkommissionen för ämnet
engelska och i skolöverstyrelsens anvisningar
av år 1952 medgivits även för
ämnet matematik, innebär att lärjungarna
i två parallella klassavdelningar
omfördelas vid undervisningen i engelska
respektive matematik, så att från båda
klasserna den hälft, som har de bättre
förutsättningarna för ämnets studium,
sammanförs till en gemensam undervisningsavdelning
och övriga lärjungar till
en annan undervisningsavdelning. Anordningen
drar i motsats till de förut avhandlade
färstärkningsanordningarna
inga särskilda kostnader, men den kan
tydligen praktiseras endast vid skolor
med parallellavdelningar och skapar
schematekniska problem. Departementschefen
anser för sin del, att anordningens
lämplighet i det särskilda fallet bör
prövas lokalt och en detaljreglering av
dylika interna skolfrågor undvikas.

Motionerna I: 545 och II: 721 ansluter
sig på denna punkt till departementschefens
uppfattning, och motionärerna önskar
genom formligt beslut av riksdagen få
fastslaget, att den lämpliga utformningen
av nivågrupperingen skall överlämnas
åt de lokala skolledningarna i avbidan
på differentieringsproblemets lösning.
I motionerna I: 527 och II: 710 åter
yrkas, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära, att den i propositionen
föreslagna nivågrupperingen icke
må ske inom folkskolans undervisningsområde.

Erfarenheterna av nivågrupperingen
synes vara skiftande. Utskottet kan vis -

serligen biträda departementschefens
förslag och anser sålunda även, att anordningens
användning och närmare utformning
bör ankomma på de lokala
skolledningarna. Det torde dock icke vara
behövligt att såsom i ett par av motionerna
föreslagits fastslå det sista genom
formligt riksdagsbeslut. Utskottet
finner följaktligen, att icke endast motionerna
I: 527 och II: 710 utan också, i nu
förevarande del, motionerna I: 545 och
II: 721 bör lämnas utan åtgärd från riksdagens
sida.

Departementschefen har icke ansett
sig böra tillstyrka någon retroaktivitet
i bidragsgivningen. Det nya statsbidraget
skulle alltså införas från och med
budgetåret 1956/57.

I flera motioner förfäktas en motsatt
mening. I motionerna 1:546 och 11:723
hemställes sålunda, att riksdagen måtte
besluta statsbidrag till högre skolor retroaktivt
från och med 1946 eller annan
tidpunkt, som Kungl. Maj:t äger att bestämma.
Enligt motionerna 1:421 och
II: 513 bör det övervägas, huruvida icke
skoldistrikt, som under läsåret 1955/56
påbörjat sina byggnader, skall erhålla
statsbidrag. Slutligen yrkas i motionerna
I: 549 och II: 720, att riksdagen måtte
besluta, att byggnadsbidrag, efter prövning
av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall,
även må kunna utgå till kommuner för
nu pågående realskolebyggen ävensom
de byggen, som avslutats efter ingången
av år 1956, samt att den erforderliga anslagssumman
uppräknas i enlighet härmed.

Onekligen talar rättviseskäl för att retroaktiva
byggnadsbidrag skall kunna
komma i fråga i någon utsträckning.
Särskilt gäller detta byggnadsföretagen
för högre skolor inom kommuner med
förhållandevis svagt skatteunderlag.

Utskottet har funnit det i och för sig
önskvärt, att dessa synpunkter hade kunnat
i någon mån beaktas, och har undersökt
olika tänkbara utformningar av en
begränsad retroaktivitet på området, men
stött på svårlösta tröskelproblem. På
grund härav har utskottet slutligen funnit
sig böra även i avseende på retro -

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

aktiviteten biträda vad departementschefen
anfört.»

Reservationer hade avgivits

1) beträffande de högre skolornas organisation
m. m. av herrar Arrhén,
Skoglund i Doverstorp och Cassel, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i vissa
angivna delar hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I a, b, e och f hemställa,
att riksdagen måtte beträffande de
högre skolornas organisation m. m.

a) godkänna av departementschefen
förordade grunder för realskolans organisation
under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande, varvid dock
som förutsättning för inrättande av treåriga
realskolor skulle gälla,

1) att behov av en utvidgad realskoleorganisation
förelåge på den ort varom
fråga vore,

2) alt utvidgningen med bibehållande
av den nuvarande organisationen icke
lämpligen kunde åstadkommas genom
ianspråktagande av befintliga lokaler
inom kommunen eller genom sådan till-,
om- eller nybyggnad, som även vid en
framtida skolorganisation prövades erforderlig
för folkskola, realskola eller
motsvarande,

3) att utvidgningen vid bibehållande
av den nuvarande organisationen icke
kunde åstadkommas genom användande
av hjälpkrafter i de lägre klasserna i form
av 23-gradslärare eller folkskollärare
utan vidareutbildning eller genom inrättande
av i folkskolan inbyggda realskollinjer,

4) att förstärkningsanordningar i folkskolans
femte och sjätte klasser inom det
närmast berörda upptagningsområdet i
ämnena modersmålet, matematik och
engelska vidtagits minst två år före övergången
och att lärare för undervisningen
i engelska med av realskoleutredningen
föreslagen kompetens funnes att där tillgå; b)

godkänna av departementschefen
förordade grunder för den kommunala
flickskolans organisation under övergångstiden
före enhetsskolans genomfö -

rande, varvid dock under a angivna förutsättningar
skulle gälla;

e) i anledning av motionerna I: 545
och II: 721, såvitt här vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

f) i anledning av motionerna I: 547
och 11:728 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 2)

beträffande förstårkningsanordningar
m. m. inom folkskoleväsendet

a) av herr Hesselbom, fröken Ranmark,
herrar Malmborg i Skövde, Hoppe
och Petterson i Degerfors samt fröken
Olsson, vilka ansett, att det stycke i utskottets
yttrande, som började med orden
»Erfarenheterna av» och slutade med
»riksdagens sida», bort erhålla följande
avfattning:

»Med hänsyn till att dels starkt divergerande
uppfattningar gjort sig gällande
i fråga om nivågrupperingen och dels
flertalet remissinstanser, som har sitt
verksamhetsfält förlagt till de stadier
som berörs av denna, avstyrkt förslaget
anser sig utskottet icke kunna förorda
införande av nivågruppering. Såsom anförts
i motion I: 527 skulle en nivågruppering
innebära en otillbörlig press på
eleverna, liksom den praktiska utformningen
av differentieringen måste medföra
betydande svårigheter. Att fritt
överlämna åt de lokala skolledningarna
att anordna nivågruppering kan utskottet
icke anse lämpligt. Därigenom skulle
den allt vanligare inlerkommunala
omflyttningen försvåras för elever-föräldrar.
Dessutom anser utskottet, att olägenheterna
av sådan gruppering för dem
som därav berörs är lika påtagliga, även
om den icke införs i andra skoldistrikt.»
samt att utskottet bort under II a hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:527 och 11:710 godkänna
av reservanterna förordade förstärknings-
och andra anordningar med avseende
på folkskoleväsendet;

b) av herrar Arrhén, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett, att det
stycke i utskottets yttrande, som börja -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

de med orden »Uppenbart är» och slutade
med »nu föreligger», bort hava följande
lydelse:

»Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om departementschefens uttalande,
att förstärkningsanordningarnas omfattning
och nivågrupperingens organisatoriska
anordnande i de särskilda fallen
bör prövas lokalt och att en detaljreglering
av dessa interna skolfrågor bör
undvikas. Utskottet finner det därför,
även i anslutning till sitt tidigare uttalande
angående den treåriga realskolans
arbetskrävande karaktär, naturligt att
tillmötesgå det i motionerna I: 545 och
II: 721 ställda kravet på förstärkningsanordningar
även vid undervisningen i
modersmålet i folkskolans klass 5—6,
där så av organisatoriska skäl är möjligt
och därmed önskvärt att genomföra.
Denna åtgärd förordas av utskottet i
klart medvetande om vikten av att i så
stor utsträckning som möjligt göra den
treåriga realskolan funktionsduglig. Det
synes likaså enligt ett dylikt betraktelsesätt
utskottet ofrånkomligt, att förstärkningsanordningarna
i modersmålet, matematik
och engelska måste vidtagas minst
två år före övergången till treårig realskola
och att lärare för undervisningen i
engelska med av realskoleutredningen
föreslagen kompetens (''behörighet’) finnes
att tillgå.» samt att utskottet bort under
II b och c hemställa, att riksdagen
måtte

b) i anledning av motionerna I: 545
och II: 721 — såvitt här vore i fråga och
i den mån de icke blivit tillgodosedda
genom vad under a hemställts —■ i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

c) finna motionen II: 724 — såvitt
här vore i fråga och i den mån den
icke blivit tillgodosedd genom vad reservanterna
under b hemställt — icke
föranleda någon riksdagens åtgärd;

3) beträffande vissa statsbidragsfrågor
in. m.

a) av herrar Arrhén, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande i denna del bort er -

hålla den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under III a hemställa, att riksdagen
måtte godkänna av reservanterna förordade
grunder för byggnadsbidrag till
realskolor vid högre allmänna läroverk,
fristående statliga realskolor, kommunala
flickskolor, kommunala realskolor och
praktiska kommunala realskolor, att tilllämpas
tills vidare från och med redovisningsåret
1956/57;

b) av herrar Sundelin, Sunne, Arrhén,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg i
Skövde och Hoppe, fröken Elmén, herrar
Jansson i Kalix och Cassel, fröken
Vinge samt herr Helén, vilka ansett, att
det stycke i utskottets yttrande, som började
med orden »Utskottet har» och slutade
med »departementschefen anfört»,
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
III c hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna I: 546 och II:
723, 1:421 och 11:513 samt 1:549 och
II: 720, de fyra förstnämnda såvitt här
vore i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t
medgiva, att i särskilda fall statsbidrag
finge utgå för byggnadsföretag, som avsåge
realskolor och därmed jämförliga
skolor, utan hinder av att arbetet påbörjats
före den 1 juli 1956, dock icke tidigare
än den 1 juli 1954.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Med för varje år allt
större tvekan och förlägenhet tar jag
till orda om vårt högre skolväsendes gestaltning
och utveckling. Det är nämligen
så i detta land, att den verkliga insikten
i berörda ting finns inte inom
lärarkåren; den har sin hemvist inom sådana
kretsar, som skyr lärarbanan. Man
må inte kalla detta för humbug. Tvärtom
är det livets lag, som gör sig gällande.
Yrkesmannen blir gärna kortsynt
och kårbetonad och har inte den förmåga
till överblick och den vidsynthet,
som endast den besitter, vilken inte mycket
vet vad han talar om. Vi lever nämligen
i det idylliska tidevarvet. Den
skolpolitik, som förts, har visserligen lett
till en oreda inom vårt skolsystem, vil -

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

ken knappast har sin motsvarighet tidigare
i modern tid, men det är som det
skall vara. Ur kaos framgick en gång
kosmos.

»Evigt kan ej bli det gamla,

Vad förmultnat är skall ramla
och det friska, nya växa
upp utur förstörelsen.»

Ur den gamla lärdomsskolans förstörelse
skall en ny skola med fullkomlighetens
kännetecken växa fram.

Utomstående tycker ofta — åtminstone
brukar de säga mig det — att vår
skolpolitik varit planlös. Men det kanske
ändå ligger en viss plan, låt vara ur
mänsklig synpunkt oavsiktlig, bakom.

Genom 1951 års beslut stadgades förbud
mot inrättande av nya statliga realskolor.
Detta beslut kompletterades med
att universiteten under flera år inte tillläts
att expandera, med resultat att en
svår brist på akademiskt utbildade lärare
uppstod, särskilt i naturvetenskapliga
ämnen.

Man kan invända, att även om universiteten
hade fått vad dem tillhörer,
skulle vi ändå haft en brist på lärare,
beroende på att samhällsutvecklingen i
våra dagar har lagt beslag på mycket
större kontingenter akademiskt utbildad
arbetskraft än tidigare.

Nu är förhållandena annorlunda. Nu
utvidgas universiteten i allt snabbare
takt med risk för att så småningom ett
överskott av universitetsutbildade lärare
i humanistiska ämnen skall uppstå.

Må det tillåtas en gammalmodig man,
vars universitetstid väsentligen var förlagd
till tiden före det första världskriget,
att uttala sin förundran över den
nuvarande studentgenerationens inställning
till vad som sker på de kulturella
och samhälleliga områdena. Förr i världen
ingrep studenterna i den politiska
diskussionen och utövade genom sin opinion
påverkan på statsmakternas förehavanden.
I dag tycks intresset inom studentkretsarna
mest inriktas på stipendier
och studiehjälp av olika slag. Hur
det går med deras verksamhet efter fullbordade
studier, tycks man däremot ha
mindre blick för, bortsett från en eller

annan oartikulerad protest. Jag är angelägen
att framhålla detta, herr talman,
på grund av vissa erfarenheter under den
senaste tiden.

Det verkliga förhållandet i dag är, att
vi på grund av bristen på lärare och
skollokaler inte kan tillgodose de växande
skaror, som klappar på den gamla
realskolans port. Härtill bidrar två företeelser:
de växande årskullarna i pubertetsåldern
och folkets alltmera utpräglade
önskemål att ge sina barn realskoleutbildning.

Den första företeelsen borde man ha
kunnat förutse, den senare var däremot
svårare att sia om. Med hänsyn till den
utveckling som ägt rum i andra länder,
borde man nog ha kunnat ana även den
stegrade strömmen mot högre skolor, vilken
har sin orsak i höjd levnadsstandard.

Såsom en lösning av realskolans ställning
i avvaktan på helt genomförd enhetsskola
föreslås nu treårig realskola,
kompletterad med fyraåriga linjer, samt
femårig flickskola. Beträffande den femåriga
realskolans utbyte mot en treårig
kan man visserligen hävda, att det inte
blir någon vinst vare sig i fråga om lärare
eller i fråga om skollokaler, inte
ens i fråga om akademiskt utbildade
lärare, ifall man inom den femåriga realskolan
anställer folkskollärare för klasserna
l5 och 23.

När man resonerar så, har man dock
tappat ur sikte de stora skaror, som
vandrar in i den femåriga realskolan
från folkskolans femte klass -—- det lär
vara mer än 22 procent av alla. Det
måste alltså bli en vinst även för den
femåriga realskolans vidkommande.

Vad beträffar den fyraåriga realskolans
ersättande med treårig, tar man
otvivelaktigt hem en vinst, både i fråga
om lokaler och lärare. Men det finns en
annan omständighet att ta i betraktande,
nämligen föräldrarnas krav på en viss
översiktlighet i vårt iskolväsen. Detta
bör inte förete en större splittring än
vad nöden kräver.

Med förliandenvarande läge på skolfrontcn
nödgas vi acceptera den treåriga
realskolan. Men det blir eu för lär -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

jungarna svår skolform och en för lärarna
mycket betungande, kanske än mer
betungande för lärarna än för eleverna.

Risk föreligger för att det kan bli en
pluggskola med likriktning av undervisningen
mot slutmålet. En vän berättade
för mig häromdagen en historia om
cn uppfinnare, som hittat på en rakmask.
Om man satte in sitt ansikte i
masken och släppte »a dime in the slot»
— en femtioöring i automatskåpet —
så blev man tvålad, rakad och torkad på
tre minuter. Någon invände att alla människor
har inte samma ansiktsform.
»Nej», svarade den påhittige uppfinnaren,
»men de får det i min rakmask».

Den treåriga realskolan får inte bli
en sådan andlig rakmask, som åt alla,
vilka passerar genom den, ger samma
mentala ansiktsform.

Tre förutsättningar måste vara uppfyllda
för att den nya realskoleformen
skall kunna fungera. De förutsättningarna
har också utskottet haft klart för sig.

Den första förutsättningen gäller lärarnas
standard. Det räcker inte med
att lärarna behärskar kursen eller något
mer och har reda på alla metodikens
konster och knep. De måste vara levande
personligheter, som förmår dra ungdomarna
med sig i deras ömtåliga övergångsålder.
De måste kunna skilja mellan
väsentligt och oväsentligt, kunna
ge överblickar och utsikter. De måste
ha så stora kunskaper, att de kan stå
ungdomarna till tjänst med svar på alla
de tusen och en frågor, som särskilt de
mest begåvade brukar komma med. Om
läraren har fullviktiga kunskaper i sitt
andliga bagage, betyder det inte så mycket,
om lian ibland missar poängen.
Men om eleverna märker, att det brister
hos honom i kunskaper, är han förlorad,
och då kunde de lika gärna vara
realskolan förutan. Kungl. Maj:t får nu
fullmakt att ordna med lärarnas kompetens.
Ett stort ansvar åvilar regeringsmakten
och skolöverstyrelsen vid utövning
av denna fullmakt.

Statsutskottet har haft samma mening.
■lag citerar dess uttalande överst på s.
92: »För utskottet är det uppenbart, att
den treåriga realskolan, om den skall nå

sitt mål, måste vara i besittning av en
för sina uppgifter väl kvalificerad lärarkår.
Av gammalt har den vid universiteten
avlagda lärarexamen ansetts vara
den för stadiet lämpligaste utbildningen.
Detta utesluter dock givetvis icke,
att folkskollärare med vidareutbildning
för 23 lönegraden kan väntas bli
behövliga även i den treåriga realskolan
under den framtid, som nu kan
överblickas.»

Utskottet har här blicken fästad på
bristen på akademiskt utbildade lärare
i vissa ämnen. Samtidigt understryker
utskottet bestämt, att utskottet lika litet
nu som för två år sedan finner det tillfredsställande,
att lönespörsmål på sätt
som skett sammankopplas med frågor
av pedagogisk och skolorganisatorisk
art i form av en överenskommelse mellan
den första statsmakten och lärarorganisationerna.
I konsekvens härmed
hävdar utskottet, att lärarkraften skall
nyttjas på för skolan ändamålsenligaste
sätt. Realskoleutredningen liksom departementschefen
har varit försiktiga i
sina uttalanden, men utredningen, till
vilken departementschefen av allt att
döma ansluter sig, framhåller att dess
syfte icke varit att minska användningen
av akademiskt utbildad lärarkraft,
utan att bättre disponera de förefintliga
lärartillgångarna för de hastigt
växande uppgifter inom skolväsendet,
som oavvisligen kräver sådan kompetens.
Jag tror att det är av vikt att man
understryker detta i dag, på grund av
den oro som uppstått inom studentkretsarna.

Jag nämnde nyss att tillströmningen
till de filosofiska fakulteterna på senaste
tid företett en påtaglig ökning, inom
vissa ämnesgrupper måhända i överkant.
Det är då av vikt att ej sådana
föranstaltningar företages, som avskräcker
de dugligaste studenterna inom dessa
fakulteter att välja lärarbanan. I all
synnerhet gäller detta om naturvetarna,
som har lätt att finna sin utkomst
inom andra yrken och i fråga om vilka
bristen är som störst vid våra skolor.

Under övergångstiden för de gamla
realskoleformernas utbyte mot treåriga

Tisdagen den 29 maj 195C fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

kommer vissa svårigheter att uppstå beträffande
lärarnas placering. De två
första åren för de fem- och fyraåriga
realskolornas avveckling torde ett antal
lärare bli överflödiga vid dessa skolformer.
Efter denna korta övergångstid,
när den treåriga realskolan sväller ut,
behövs de igen på sina tidigare platser.
Utskottet förutsätter, att de ömtåliga
placeringsfrågor, som här uppstår, av
vederbörande myndigheter handlägges
smidigt med hänsyn såväl till skolans
behov som till välgrundade önskemål
från de anställdas sida. Den tillgängliga
kvalificerade arbetskraften bör fullt
utnyttjas. De grannlaga frågor, som här
möter, kräver största uppmärksamhet
från skolöverstyrelsens sida, yttrar utskottet
till sist.

Riktpunkten för utskottet har väl
sannolikt varit att inte sådana dispositioner
företages, som kan avskräcka de
unga studenterna från läraryrket.

Den andra förutsättningen för att vi
med den treåriga realskolan skall kunna
hålla en tillräcklig standard för fortsatta
gymnasiestudier är, att grunden
inte måtte svikta. Grunden läggs i folkskolan.
Denna kommer att utsättas för
hårdare påfrestningar än någonsin. Jag
har alltid beundrat folkskolans lärare
för att de i så stor utsträckning, trots
det heterogena elevmaterialet, lyckats
bibringa sina elever kunskaper och färdigheter,
alltefter dessas skiftande förmåga.
Men, ärade kammarledamöter, det
finns en gräns, och alla folkskollärare
är inte pedagogiska genier. Realskoleutredningen
har haft problemet klart för
sig. Den anför flera orsaker till att undervisningen
i femte och sjätte folkskoleklasserna
måste bli underlägsen den i
de två första klasserna av den femåriga
realskolan, men den viktigaste orsaken
är, att inom folkskolan studiebegåvade
och studieintresserade elever sammanförs
med elever, som har mindre utpräglade
anlag och mindre intresse för teoretiska
studier. Folkskolans handikapp
gäller inte alla ämnen i lika hög grad.
I ämnen med den fina benämningen
orienteringsämnen samt övningsämnena
är det lättast att överbrygga ojämnhe -

terna, bl. a. därför att folkskollärarna
här har den bästa utbildningen. Svårare
är det däremot ställt med modersmålet,
engelska och matematik.

För att mildra dessa ojämnheter föreslår
nu Kungl. Maj:t s. k. förstärkningsanordningar.
Så snart lärjungeantalet
överstiger 20 föreslås att läraravdelningarna
i femte och sjätte folkskoleklasserna
skall få delas två timmar i
veckan vid undervisningen i engelska
samt dessutom en timme i veckan i matematik
i sjätte klassen, därest nyssnämnda
villkor rörande klassavdelningens
storlek är uppfyllt. Motionsförslag
om förstärkningsanordningar vid undervisningen
i matematik även i femte klassen
samt i modersmålet i femte och sjätte
folkskoleklasserna har avvisats av utskottet.

Förstärkningsanordningarna drar extrakostnader
för statsverket och kommunerna.
Detta är däremot inte fallet med
den s. k. nivågrupperingen i engelska
och matematik. Nivågrupperingen innebär,
att eleverna i två parallellavdelningar
omfördelas vid undervisningen
i dessa två ämnen på det sätt, att från
båda klassavdelningarna den hälft, som
har de bättre förutsättningarna för ämnets
studium, sammanförs till en gemensam
undervisningsavdelning och övriga
elever till en annan undervisningsavdelning.
Anordningen kan givetvis endast
praktiseras vid större skolor, framför
allt tätorternas med två eller flera parallellavdelningar.

Avsikten med nivågrupperingen är att
få till stånd ett något så när likvärdigt
elevmaterial i de olika avdelningarna.
Den är till fördel för alla parter, både
för de mera studielustiga och för dem,
som har svårt att hålla takten. Det gäller
som sagt att tillgodose var och cn
efter hans förmåga.

Införandet av förstärkningsanordningar
och nivågruppering skall tydligen ankomma
på det kommunala initiativet.
Bara en reflexion i detta sammanhang.
När det här talas om schematekniska
svårigheter, har jag svårt att hålla mig
allvarlig. Den som haft att uppgöra
schema på det differentierade gymnasiet

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

med 18 olika ämnesgrupper och med
eleverna fördelade på fyra å fem parallellavdelningar,
där två eller tre ämnen
läses samtidigt och där eleverna är
sammanförda från de olika avdelningarna
härs och tvärs och huller om buller,
och där hänsyn måste tas till tillgången
på institutionslokaler, den måste säga
sig, att de problem, som förstärkningsanordningarna
eller nivågrupperingen
medför, utgör rena bagateller. Beträffande
gymnasiernas sehemata har aldrig
statsmakterna upptäckt några schematekniska
svårigheter. Där har man bara
gått på i ullstrumporna.

Jag fruktar, herr talman, att vad som
här föreslås av departementschefen och
statsutskottet för att effektivisera undervisningen
i femte och sjätte folkskoleklasserna
inte kommer att hålla, ifall
realskolans målsättning skall stå fast.
Men jag har ändå inte reserverat mig
inom avdelningen — det hade varit rätt
meningslöst. Jag håller nämligen före,
att verkligheten — om så skulle behövas
— mycket snart kommer att korrigera
våra teoretiska spekulationer. Det
har ju skett i fråga om enhetsskolans
överstadium, och det kommer nog att
ske även här. När häromåret trtårig
realskola inbyggdes i skolväsendet i
Uppsala, underströks kraftigt från folkskolans
lärarkollegium där, att det inte
föreföll rimligt att begära att realskolan
utan differentiering av eleverna i klasserna
5 och 6 av folkskolan skulle på ytterligare
tre år kunna föra fram eleverna
till den nuvarande realexamens kunskapsnivå.
Folkskolans lärare framhöll
som en jämförelse att läroverk, praktiska
realskolor etc. behöver fyra år, trots
att de endast tar emot elever över en
viss betygsgräns.

Jag skulle också kunna hänvisa till de
allra senaste årens erfarenheter från
Washington D. C., som bekräftar vad jag
nu sagt, men det kan få anstå tills vidare.

Till sist några ord om den tredje förutsättningen
för en lyckosam utveckling
av den treåriga realskolan, nämligen en
rimlig storlek av klasserna. Utredningen
har ganska utförligt uppehållit sig vid
detta spörsmål. Den stora tillströmning -

en till de högre skolorna har successivt
medfört en ökning av klassavdelningarnas
storlek och framstått såsom det största
hindret mot en djupgående reform av
det inre arbetet. »Det vore fruktansvärt»,
säger utredningen med sitt expressiva uttryckssätt,
»om framtidens skola komme
att domineras av massmetoder och lärjungarna
finge vänja sig att bekvämt och
passivt följa med strömmen.» — Jag vet
inte vilken församling eller vilket parti
utredningen åsyftar, när den levererar
sin karakteristik. Något konkret måste
det i varje fall vara. Jag vill hänvisa till
vad jag förut nämnde: den treåriga realskolan
får inte bli den automatiserade
rakmask som ger alla samma mentala utseende.

Enligt utredningen är behovet av
mindre klasser t. o. m. så påtagligt, att
denna skolform bör tillerkännas förtur
vid en sänkning av lärjungemaximum. 1
förbigående vill jag nämna att jag anser,
att B-skolorna i lika hög grad mångenstädes
behöver en minskning av sina avdelningar;
det har ju också utskottet
framhållit i sin skrivning. Utredningen
säger: »Skälen är i stort desamma som
föranledde att de kommunala mellanskolorna
under sin första tid fick arbeta
med lägre lärjungemaximum än de allmänna
läroverken. Antalet kvarsittare
kan sålunda väntas bli mindre och därmed
en besparing av elevplatser vinnas
samt i sinom tid även besparing i lokaler
och lärarkraft. I nuvarande läge tillkommer
vissa psykologiska synpunkter.
Skulle den treåriga realskolan ej på några
års sikt beredas denna förtursrätt, riskerar
man, att föräldrarna komme att
hysa en viss skepsis mot den för dem
nya skolformen.--— Om å andra si dan

eif utbrett medvetande råder om att
den treåriga realskolan gynnar eleverna
i så måtto, att de kommer att få arbeta i
mindre och lätthanterligare avdelningar,
torde denna skolform komma att få
en sådan dragningskraft, att färre avdelningar
av de mera utrymmeskrävande
fyraåriga linjerna behöver inrättas och
platstillgången därigenom förbättras.»
Jag vill inom parantes säga att det är så,
att den treåriga realskolan enligt för -

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

slaget skall kompletteras med fyraåriga
linjer och realskolor för elever från
mindre avancerade folkskolor, där bl. a.
engelskundervisning inte bär förekommit,
och för mera långsamt arbetande
elever.

Realskoleutredningen slutar med att
uttala som sin mening, att den treåriga
realskolans elevmaximum bör fastställas
till trettio lärjungar per avdelning från
och med det läsår då den blir realskolestadiets
huvudform. Departementschefen
understryker det pedagogiska värdet av
denna reform, men invänder att tidpunkten
för dess realiserande är beroende av
omständigheter, som inte för närvarande
med någon säkerhet kan överblickas.
Till detta statsrådets uttalande vill jag
bara foga den reflexionen att här gäller
det verkligen att överblicka. Sammanfattningsvis
kan jag sålunda acceptera den
treåriga realskolan under anförda tre
förutsättningar: 1) bästa möjliga lärarrekrytering,
2) effektivisering och modernisering
av folkskolans undervisning
i klasserna 5 och 6 på ett sätt, som tillgodoser
skiftande begåvningstyper och
3) snarast möjligt minskning av klassavdelningarnas
storlek till 30. Vad som i
övrigt föreslås är mera att betrakta som
påbröd. Hit räknar jag den s. k. särskilda
realexamen för elever, som har svårigheter
med de mera krävande nyckelämnena
tyska, engelska och matematik.
Likaså organiserad läxhjälp på statens
bekostnad m. m. sådant. Mot vad som här
förutsattes har jag ingenting att erinra.

Beträffande tågordningen för den nya
skolformens införande har jag och några
partivänner väckt en motion, som jag
skulle vilja knyta några reflexioner till.
De organisationsförändringar, som nu
ifrågasätts, bör bygga på kommunal frihet.
Syftet med dessa ändringar är att
omorganisationen av realskolan på en
ort i första hand bör bero på behovet av
kapacitetsökning och möjligheten att nå
den. Därest det efter en allsidig utredning
visar sig, att detta behov och denna
möjlighet inte föreligger, bör den nuvarande
realskoleorganisationen bibehållas.
Såvitt jag förstår, är detta också utskottets
mening. Utredningen har angett

ett annat skäl för att på vissa håll bevara
den nuvarande realskoleorganisationen.
Den säger: »Det är vidare med hänsyn
till 1950 års giv i skolfrågan önskvärt, att
den äldre organisationen bevaras i den
utsträckning, som erfordras för jämförelser
beträffande arbetsförhållanden
och arbetsresultat, i den mån sådana är
möjliga.» Realskolan bör alltså inte omorganiseras,
där behov av kapacitetsökning
inte föreligger, men risken finns då,
att de gamla formerna endast blir kvar
på platser, där befolkningsutvecklingen
stagnerat och där den industriella utvecklingen
är svag. Vi har därför i vår
motion föreslagit, att femåriga realskolelinjer
skulle få bibehållas även på mera
expanderande orter, med syfte att jämförelsen
mellan olika skolformer därigenom
skulle bli mera fylligt grundad.

Den slutliga prövningen av den treåriga
realskolans bärighet inträffar först
om några år, när ungdomarna når gymnasieåldern.
Hur kommer de att klara
sina gymnasiestudier? Det är frågan. Vi
är väl alla överens om att den nya organisationen
inte får leda till en sänkning
av studenternas status. Skulle det bli fallet,
bär vi ingenting vunnit men i stället
förlorat. Utvecklingen får inte leda
till att universiteten och fackhögskolorna
nödgas införa preparandkurser för att
de nyblivna studenterna skall vara i
stånd att från början bedriva akademiska
självständiga studier. Vår skolutbildning
måste ses i ett enda stort sammanhang.
Sviktar folkskolan, faller realskolan
till marken, sviktar realskolan, faller
gymnasiet, och i så fall kommer hela
bördan att falla på de högsta undervisningsanstalterna.
Om det inträffar, framstår
det beslut, som i dag fattas, blott såsom
en uppskjutande manöver. Ja, mer
än så. Vi får då svårt att hävda vår ställning
bland kulturnationerna. I själva
verket gäller det inte bara vår andliga
kultur utan också vår materiella standard,
så sant som denna i våra dagar är
intimt förknippad med att vi ger våra
barn och ungdomar den bästa utbildning
som vi kan bestå dem.

Allt hänger nu på att de exekutiva
myndigheterna, skolöverstyrelsen och yt -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

lerst Kungl. Maj:t, tillser att de villkor
för den nya skolformens bärighet, som
här skisserats och som, såvitt jag förstår,
inte skiljer sig från andemeningen i utskottets
uttalanden, verkligen uppfylles.
Ytterligare en synpunkt skulle jag vilja
anföra. Kraven på inträde i den treåriga
realskolan får inte ställas lägre än vad
utredningen tänkt sig. Vi skall inte fresta
ungdomarna över deras förmåga. Vidare
bör en annan omständighet tas i betraktande.
Utmärkande för den ålder,
som eleverna bar vid tidpunkten för den
treåriga realskolans begynnelse, är att
flickorna ligger före pojkarna i utveckling.
Realskolan får inte övervägande bli
en flickskola; den risken har redan gjort
sig gällande på sina håll vid de fyraåriga
realskolorna. Svårigheterna är emellertid
till för att övervinnas.

Jag skall inte gå närmare in på detta
problem i dag. Under förhoppning om en
klok handläggning av denna fråga i fortsättningen
får jag yrka bifall till utskottets
förslag. Till frågan om statsbidrag
för skolbyggnader enligt reservation nr
3 b) ber jag, herr talman, att senare få
återkomma, om inte någon annan ställer
ett yrkande på den punkten.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det var ju av intresse
att höra den föregående talarens anförande,
eftersom han i detta sammanhang
representerar det friska trädet. Vi kunde
konstatera, hur pass ankommet detta
friska träd Visade sig vara. Herr Ohlon
anförde tre punkter såsom de centrala,
när det gällde för honom att öva kritik
mot det föreliggande förslaget. Det är
samma synpunkter som, märkligt nog,
har föranlett mig att inta en något mer
avvisande hållning.

Herr Olilons första krav var, att lärarrekryteringen
till de treåriga realskolorna
bleve ordnad på ett tillfredsställande
sätt. Redan därvidlag har man
anledning att uttala sina tvivel, huruvida
det skall lyckas att till dessa realskolor
locka lärare med tillfredsställande
kompetens. Här gäller det nämligen
folk, som precis vet, vilka krav, som

kommer att ställas på dem i denna mycket
krävande undervisningsform. Det
kan hända, att vi i det sammanhanget
får vara med om en upprepning av de
iakttagelser, man haft möjligheter att
göra beträffande den pågående försöksverksamheten,
nämligen att lärarna inte
vill söka sig till denna undervisningsform,
av skäl som de hämtar ur sin yrkeserfarenhet.

Herr Ohlon nämnde för det andra
den partiella differentiering, som här
föreslås för folkskolans klasser 5 och C.
Också detta är, såsom olika remissinstanser
framhåller, en springande punkt.
Men inte heller här har åtminstone jag
för min del blivit övertygad om, att man
kommer att nå de resultat, som är oundgängligen
nödvändiga, om den treåriga
realskolan skall kunna fylla någon funktion
i vår realskoleundervisning.

Det tredje villkoret var, som vi hörde,
att elevantalet per klass i denna
skolform skulle sänkas till 30. Ja, om
den treåriga skolan bara blir ett rudiment,
inte vinner någon större tillämpning
— såsom åtminstone jag tror mig
ha anledning att förmoda -— kan man
möjligen tänka sig, att en sådan reform
kan genomföras. Men Kungl. Maj:ts avsikt
är, som bekant, att göra den treåriga
realskolan till en huvudform i den
framtida realskolorganisationen. Under
sådana förhållanden har man anledning
att ställa sig ytterst frågande. Det kommer
att ta mycket lång tid, innan vi
når detta förvisso eftersträvansvärda
mål.

Herr Ohlon fann det meningslöst, som
han sade, att reservera sig i detta sammanhang.
Varför är det meningslöst? Är
det mera mening i att ställa sig vid sidan
av tidens ström och konstatera, att
den rinner på ett sätt, som man inte
gillar, än att försöka gripa in och vända
strömmen i en annan riktning? Den
kritik, som utövas, har väl alltid någonting
att ge, och inte minst tror jag att
en kritik från herr Olilons sida har
stora utsikter att vinna gehör. Visserligen
framförde herr Ohlon kritik, men
hans konklusioner blev något ologiska,
tycker jag.

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

.lag lämnar emellertid detta, herr talman,
och övergår till de speciella synpunkter,
som jag själv vill anlägga på
dessa frågor. Jag läste häromdagen en
sentens i tidskriften Perspektiv, som jag
föreställer mig står herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet nära,
eftersom den utges av Lantbruksförhundet
— visserligen var det i ett kåseri
— som lydde: »Vad skulle man inte
kunna uträtta för mänskligheten bara
man slapp att ta hänsyn till den.» Den
teknokratiska hjärtesuck, som här kommer
ur ett kvalt bröst är i detta sammanhang
rätt beaktansvärd. Hur riktig
ter sig inte i vårt tid en reflexion som
denna, och hur lätt låter den sig inte
anpassas till de problem, som behandlas
i föreliggande statsutskottsutlåtande rörande
införandet av en treårig realskola
som huvudform för meddelande av
viss undervisning inom de högre skolornas
ram?

Det har i den s. k. realskolutredningen
liksom också i propositionen nr
123 sagts, att motivet för att just nu
införa en treårig realskola vore, att man
med den skulle kunna bättre utnyttja
tillgängliga lärarkrafter. Två alternativ
skulle därvid, säger utredning och
proposition, ha stått till förfogande:
man skulle antingen ha kunnat bibehålla
den nuvarande organisationen men
anlita 23-gradstjänster för undervisning
i de lägre klasserna, eller man kunde ha
övergått till ett system med övervägande
treåriga realskolor och femåriga flickskolor.

Departementschefen säger helt kort,
alt motivet för, att man inte kan reflektera
på den första lösningen, är,
att det inte funnits tillräcklig tillgång
på 23-gradstjänster.

Nu är att märka att den treåriga realskolan
föreslås skola införas från och
med läsårets början 1957. Hurudan är
då situationen för närvarande beträffande
elevantalet i våra skolor landet
över? I samband med samhälls- och
rättsvetenskapliga forskningsrådets sammanträde
här i rikdagshuset, meddelades,
att toppen för folkskoleeleverna i
åldern 7—14 år nås år 1956. Toppen för

2 Första kammarens protokoll 1956. År 23

åldersläget 11—16 år, vari alltså bland
annat realskoleklientelet ingår, nås år
1959, och toppen för åldersläget 15—19
år, vari gymnasieungdomen ingår, nås
år 1962. Topparna nås alltså inom respektive
elevkategorier de näraliggande
åren 1956, 1959 och 1962. Det är naturligtvis
dessa toppar, som har intresse
i detta sammanhang. Man tycker sig ha
anledning att fråga: År det verkligen av
nöden, när man vet, att den sista toppen
passeras om sex år, att man för att bemästra
de svårigheter, som dessa ökade
elevkategorier givetvis medför, gör så
ingripande förändringar i den nuvarande
realskoleorganisationen, som det här
är fråga om? Med hela detta nya organisationsförslag
ställer man återigen en
mängd organisatoriska problem i läroverksvärlden
under debatt och diskussion,
och så skall de därutöver praktiskt
genomföras. Den arbetsro, som man
visserligen i mycket ringa utsträckning
haft, kommer i fortsättningen att bli
ännu mindre.

Hur ligger det sedan till med lärartillgången?
Ja, därvidlag har det konstaterats,
att utbildningen av akademiker,
alltså fram till filosofie magisterexamen,
under de senaste åren ökat avsevärt,
och man kan på grund av antalet
nyinskrivna och en enkel uträkning
ungefär se vad vi har att vänta i
form av tillskott under den närmaste tiden.
Därvidlag visar det sig, att vi
redan år 1961 nått ett optimum på området,
när det gäller akademisk arbetskraft.
Redan år 1961 får vi alltså ett
överskott av 130 akademiker. År 1962
beräknas överskottet bli 80, år 1963
330, år 1964 800, och år 1965 850. Detta
innebär inte, att man därför kan räkna
med, att all efterfrågan på akademisk
arbetskraft kan anses täckt, i varje fall
inte såvitt gäller lärarkrafter i de naturvetenskapliga
ämnena. Men det blir faktiskt
ett stort överskott på akademiska
lärare inom den närmaste framtiden, bestående
närmast av sådana, som utexaminerats
från den humanistiska fakulteten,
med bortseende, som jag nyss sade,
från den naturvetenskapliga sektionen.

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

Denna utvecklingslinje tyder på, att
vi har anledning att se rätt optimistiskt
även på frågan om lärartillgången. När
man vet detta, ter sig ett ingrepp beträffande
den treåriga realskolan mindre
motiverat, i all synnerhet som man
under studiet av dessa frågor blir alltmer
övertygad om, att den vinst i fråga
om lärartillång, som man skulle kunna
göra över den treåriga realskolan, är
ytterligt diskutabel.

De fem- eller fyraåriga realskolorna
skulle i mitt tycke, om man velat saken,
verkligen kunnat bibehållas genom mycket
enkla medel. Man skulle i varje klassavdelning
av 1“, 25 eller l4 kunnat anställa
en folkskollärare, helst naturligtvis
med 23-gradsbehörighet. Om man
inte kan få sådana ■— och tillgången på
dem är ju inte den vi hade väntat oss
— hade man på detta stadium kunnat
nöja sig med en folkskollärare. Vidare
skulle man ha låtit denne specialisera
sig på t. ex. tre läsämnen. Ämneslärare
med akademisk utbildning hade kunnat
ta undervisning i engelska, utan att detta
hade behövt medföra större vådor för
lärartillgången. På det sättet hade man
kunnat få ut samma effekt ur lärartillgångssynpunkt
som med utredningens
och propositionens förslag, men med den
skillnaden att folkskolläraren anställts
vid läroverket och inte vid folkskolorna.

Den vinst, som man kan åberopa,
hade bestått däri, att eleven hade fått
en betydligt bättre undervisning — och
det är enligt min mening det väsentliga
i sammanhanget. Det är nämligen ur arbetseffektivitetens
synpunkt ingalunda
betydelselöst, om eleven går i folkskolan
med dess av naturliga skäl lägre
arbetsdisciplin än om eleven tidigare blir
bibringad den arbetsmetod och underkastad
de arbetskrav, som måste tillhöra
den skolform, som vi kallar »högre».
Man hade också vid en dylik lösning
sluppit ställa till med oreda i folkskolan.
Jag påminner om, att det här
gäller en övergångstid på ungefär fem,
tio år, men med även andra ökade möjligheter
under den tiden att ge, såsom

vi hoppas, ungdomen någon form av realskoleundervisning.

Vad vinsterna beträffande lokalerna
angår, som också anförts såsom ett motiv,
är dessa vinster beroende på ett
flertal omständigheter. I utredningen
liksom i proposition nr 123 räknas med
den fyraåriga realskolan som ett komplement
till den treåriga. Man gör olika
antaganden från 25—75 procent bibehållna
fyraåriga skolor. Om vi får 75
procent bibehållna fyraåriga skolor ■—
vilket jag finner vara det troliga —
blir lokalvinsten en illusion liksom också
de ekonomiska vinsterna, som också
de försvinner i fjärran.

Faktum kvarstår emellertid, att de
elever, som lösgöres ur den nuvarande
läroverksorganisationen, i stället måste
gå kvar i folkskolorna och öka en redan
förut markerad trängsel, vilket där
självfallet måste .framkalla ökait krav
på skolbyggen. I vissa fall kan läget till
och med tänkas bli sådant, att folkskolan
tvingas att av läroverken hyra ur
läroverken lösgjorda lokaler. Så skulle
bli fallet bland annat i min hemstad.
Detta skyfflande med barn från den ena
organisationen till den andra skulle inte
innebära någon vinst alls. Barnen måste,
vare sig man sätter l5 eller 1‘ över klassrummen
eller man sätter folkskolan
klass 5 eller folkskolan klass 6, någonstans
ta vägen; de måste ha sina kvadratmeter-
och kubikmeterutrymmen. Den
förändring, som det här gäller att ta
ställning till, skulle emellertid, såsom
jag redan tidigare sagt, bli ödesdiger såtillvida,
att skolgången för den enskilde
individen bleve på ett markerat sätt försämrad.

Jag har för min del bland yrkesfolket
i läroverken, som jag haft kontakt med
—- och jag tror att mina kontakter är
ganska tätt fördelade — inte mött någon
annan uppfattning än just den, som
jag här redovisat. Jag har också träffat
lärare i den nu fungerande treåriga realskolan
ute i landet, och på de platser,
där jag har träffat lärarna, har jag fått
bekräftat, att den nya skolformen för
både lärare och elever innebär en klar

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

försämring i jämförelse med de tidigare
skolformerna.

Det deprimerande vid uppläggningen
av de s. k. nya realskoleformerna är
också, att inga nu arbetande yrkesmänniskor
på realskolenivån fått vara med
på det förberedande utredningsstadiet.
Vi har här i landet haft erfarenheter
av sexåriga, femåriga, fyraåriga och i någon
mån även treåriga realskolor av olika
typer. Både allmänheten och expertisen
har bekräftat, att av de uppräknade har
den femåriga realskolan av olika skäl
varit den mest användbara och den
mest populära. Den fyraåriga skolformen
har för eleven varit den mest pressande
av de äldre formerna, men den
har dock kunnat fylla sitt pepagogiska
syfte och har också tjänat vissa andra
syftemål, bland annat landsbygdens önskemål
om en kortare skolgång och annat
mera, som vi alla känner till. Alla
synes emellertid vara ense om, att den
treåriga realskolan av de nämnda formerna
är den sämsta. Varken utredningen
eller propositionen ger heller sken
av något annat. Man reser för den treåriga
realskolans del inga anspråk. Man
har endast mödat sig med att påvisa,
att den under vissa förutsättningar, som
bl. a. herr Ohlon talat om här, skulle
kunna på ett hjälpligt sätt fylla sin uppgift.
Ingen kan väl förneka, att en femårig
skolgång måste ge mera än en treårig
skolgång. Det är självklart, att man
med ordnad och systematiskt bedriven
undervisning måste få eleverna längre
på fem år än på tre år. Det betyder
med andra ord, att de studieresultat,
till vilka den treåriga realskolan
kommer, måste bli på ett extremt
sätt uttunnade.

Det märkliga är emellertid, alt departementschefen
i propositionen också ger
sig in på ett resonemang om »hetsen»
i den nuvarande läroverksorganisationen.
Det talas om att det »nuvarande
intagningssystemet fört med sig eu hets
även i skolarbetet, som märks ända ned
i småskolan och som är oförsvarlig ur
mentalhygieni.sk
inte riktigt, varför departementschefen
för in denna kära gamla käpphäst i just

det här sammanhanget. Jag bortser nu
ifrån, att betsen inom den nuvarande
organisationen i mycket hög grad beror
på tidigare uraktlåtenheter från statsmakternas
sida att inrätta nya realskolor
av de äldre typerna; det sammanhänger
med riksdagsbeslutet 1951. Det
märkliga är, att departementschefens läkemedel
mot den åberopade hetsen av i
dag blir att förorda en skolform, den
treåriga realskolan — märk väl som realskoleundervisningens
huvudform —
vars mest utmärkande kännetecken just
torde bli hetsen. Departementschefen
skriver härom själv: »Jag har hyst en
icke så ringa tvekan om den treåriga
realskolan ur arbetshygienisk synpunkt.
Den sammanträngda studiegången kunde
leda till en skadlig forcering.» Dessa
betänkligheter är i sanning högst berättigade.
Skillnaden synes mig endast
bli den, att hetsen i ena fallet blir av
mentalhygienisk och i andra fallet av
arbetshygienisk art. Varken eleverna eller
lärarna blir hjälpta av dylika spetsfundigheter.
Nu åberopar emellertid departementschefen,
att medicinalstyrelsen
inte direkt har uttalat sig emot den
treåriga realskolan. Det är i viss mån
sant. Men det är att lägga märke till,
att medicinalstyrelsens yttrande är avgivet
under den förutsättningen, att man
skall få en väl genomförd differentiering
i klasserna 5 och G. Det är utgångspunkten
för medicinalstyrelsens resonemang.
Styrelsen inrymmer inte heller specialister
på det här området. Man kan inte
förvänta, att den mer än ytligt känner
till de pedagogiska sammanhangen. Styrelsen
har kanske missuppfattat de upplysningar,
som den fått i samband med
remissen. Den har trott, att klasserna 5
och 6 skall ge ett så vidgat kunskapsunderlag
för eleven, att den samlade
skolgången för styrelsen säkerligen framstått
som en återuppstånden femårig realskola.
Det förefaller så.

Det är också sant, att Skolläkarföreningen
sagt, att den treåriga realskolan
visserligen blir en »milt uttryckt» krävande
skolform men alt föreningen, under
vissa i utredningens betänkande och
i propositionen angivna förutsättningar

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 195G fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

av samma innebörd, som medicinalstyrelsen
utgått ifrån, sagt sig kunna godtaga
de föreslagna arrangemangen. Läkarna
liar således på båda håll säkerligen
fått den uppfattningen, att vad det här
gäller är en treårig realskola, visserligen,
såsom Skolläkarföreningen säger, en
»milt uttryckt» krävande skolform, men
att man har ordnat med ett förstadium,
som kan lugna farhågorna.

Departementschefen betonar emellertid
inte särskilt, vad läroverksrektorerna
sagt. Det är återigen märkligt att finna,
att man hela tiden vid läsningen av
propositionen finner, att den yrkeskategori,
som i verklig mening har erfarenhet
av dylik undervisning och som är
avsedd att sedan praktiskt genomföra
besluten, inte får komma till tals på
allvar. Läroverksrektorerna säger, att
»skall trots allt nuvarande examensstandard
tillnärmelsevis kunna upprätthållas,
måste arbetet i realskolan forceras
mer än hittills varit vanligt. Hygieniska
betänkligheter reser sig dock
mot varje mer avsevärd ökning av arbetsbördan
under puberteten».

Ja, i sanning, man skulle kunna fråga
sig: Vad skulle man inte kunna ulrätta
för mänskligheten bara man slapp att
taga hänsyn till den? De nyss nämnda
rektorerna, säkerligen grånade under
dagliga erfarenheter av realskoleundervisning,
vill ganska säkert också de se
sin verksamhet som ett i led i strävandena
att uträtta något för mänskligheten.
Men de känner elevmaterialets struktur
och vill taga hänsyn till detta elevmaterial.
Det är det, som gör skillnaden så
stor mellan en falsk och äkta spanjor,
i detta fallet skolreformator. Rektorerna
menar, att då cn stor del av de nuvarande
eleverna i realskolan inte skulle
kunna motsvara böjda krav på kunskapsinhämtandet
och med hänsyn till att
kunskapsfordringarna skulle skärpas,
»kommer betygsjakten i folkskolan att
bli intensivare och foreeringen av lärjungarna
att tilltaga».

Även departementschefen är för sin
del dystert medveten om, att arbetstakten
i den treåriga realskolan blir hektisk.
»Varje misshushållning med lek -

tionstiden i den treåriga realskolan»,
säger han, »kommer i den nya organisalionen
att göra sig märkbar på ett helt
annat sätt än i den gamla.» Denna departementschefens
marginalreflexion innebär
detsamma som att säga, att hetsen
i den treåriga realskolan blir mer
uppenbar och märkbar än i den gamla.

Det är egentligen detta förhållande,
herr talman, som är det mest remarkabla
i sammanhanget. Den realskoleform,
som vi här talar om, är nämligen samtidigt
den som om några år skulle kunna
tänkas, i varje fall, ändra namn och
kallas enhetsskolans högstadium, vilket
också är förutsatt att bli treårigt med
klasserna 7—9. Detta högstadium skulle
alltså få ungefär samma karaktär som
den här diskuterade treåriga realskolan,
om vilken Skolläkarföreningen, departementschefen
och läroverksrektorerna uttalar
sina farhågor för att den blir en
veritabel hetsskola. Den risken löper i
så fall även enlietsskolan. Samma sorglustiga
resultat —■ man kanske här skulle
kunna säga samma ironiska resultat
—- skulle även här framträda. Framtidens
skola blir enhetsskola, men samtidigt
en hetsskola — man är väl inte från
västkusten för ro skull!

Det kan inte advoceras bort, att denna
risk blir den mest överhängande. Det
gäller först den treåriga realskolan och
därefter måhända enhetsskolans högstadium.
Fn mycket känd och respekterad
läroverksrektor i Göteborg har kallat
den treåriga realskolan »ett pedagogiskt
oting», och jag kan för min del inte gendriva
det omdömet.

Det är emellertid sant, herr talman,
att både utredningen och departementschefen
liksom bland remissinstanserna
också medicinalstyrelsen och Skolläkarföreningen
satte sin lit till den partiella
differentieringen i folkskolans klass 5
och 6. Utredningens liksom departementschefens
arrangemang är givetvis
buret av de bästa bevekelsegrunder. Man
har sett, att den treåriga realskolan blir
överlastad, och man har genom att ge
möjlighet till partiell differentiering i
engelska från klass 5 och i matematik
från klass 6 velat få det hela att balan -

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

sera bättre. Utredningen har emellertid
samtidigt antecknat, att fyra terminers
engelskläsning i folkskolan hittills, inför
lärare med enbart »behörighet» som
kompetens, kan likställas med ungefär
—■ som genomsnitt — en termins undervisning
i engelska inför akademiskt utbildade
lärare i dagens realskola.

Man kan också gripas av en viss pessimism
på detta område, när man går
att undersöka, hur det står till med lärartillgång
och lärarkompetens inom
den folkskola, som man här vill ge detta
åläggande. I en artikel i Tidning för
Sveriges läroverk, dess senaste nummer,
— den citerades utan kommentar på
Morgon-Tidningens pressurklippsavdelning
häromdagen -—• påmindes om, att
realskoleutredningen hade understrukit,
att den hittillsvarande undervisningen i
främmande språk över huvud taget varit
av mycket växlande halt inom den
fungerande folkskolan. I 40 procent av
klasserna 5 och 6 i folkskolan meddelas
för närvarande ingen undervisning alls
i engelska. I tio procent av dessa klasser
förekommer radioundervisning och i
50 procent förekommer undervisning av
»behörig» lärare. Av dessa senare 50
procent hade höstterminen 1954 endast
två procent av lärarna akademiskt betyg,
och 81 procent hade kompetensbetyg.
Man kan erinra om, att skolkommissionen
på sin tid räknat med, att
man för engelskundervisning i klasserna
5 och 6 skulle ha akademiskt utbildade
lärare.

Denna inblick i, hur det verkligen
ligger till och hurdan tillgången på lärarkrafter
är i den folkskola, som nu
skall åläggas att ge den förberedande
realskoleundervisningen, ställer en av
herr Olilons »förutsättningar» på huvudet.
Eller rättare sagt: förutsättningarna
finns inte. Alltihop ger en riskabel antydan
om värdet av undervisning i
språk, då den inte drives som den bör
drivas. I det här fallet får vi visserligen
en partiell differentiering med två veckotimmar
i engelska i klass 5, två veckotimmar
i klass 6 och en veckotimme i
klass 6 för matematik, men det hela är

ett pappersresonemang — verkligheten
ser inte ut på det sättet.

Dessa förslag till differentieringsanordningar
■—■ vilka i princip är riktiga

— väcker på sina håll det oaktat en surmulen
kritik, ja, anses på några håll
rent av vara ett förräderi mot den s. k.
enhetsskolans idé. I själva verket torde
erfarenheten redan nu ha visat, att den
differentiering, som här föreslås, är för
liten, om man inte vill få eleverna sönderkörda
i den därpå tänkta treåriga
studiegången, avsedd — väl att märka

— som huvudform för normalelever. I
alla händelser är känslan av osäkerhet
inför detta förslag ytterst markerad
bland de nuvarande realskollärarna, och
det kan mycket snart visa sig, att man
här skurit till för litet och att de blivande
realskoleleverna blir för korta i rocken.
Det som för en pedagog med praktisk
lärarerfarenhet ter sig absolut
oframkomligt är också, att partiell differentiering
även bör få gälla ämnet modersmål.
Det är vår barndoms käre vän,
språkläran, som därvidlag kanske främst
kräver sitt, om det skall bli någonting
av med språkundervisningen. Det mekaniska
inlärandet, som naturligtvis på
vissa ämnesområden är ofrånkomligt,
bör även helst förläggas till de första
skolåren. Det blir då för individen-eleven
minst smärtsamt eller påkostande.

Vi reservanter begär därför också differentiering
med en veckotimme modersmål
från klass 5. Det har invänts, att
differentieringen då blir så omfattande,
att man komme klassdifferentieringen
nära — alltför nära. Det är möjligt att
så är fallet. Men hela denna diskussion
förs med hänsyn till eleverna. Det avgörande
måste väl vara elevernas behov
av i verklig mening förstärkt undervisning
och inte att de äldre skall få tillfredsställa
sina fixa idéer om, hur skolorganisationen,
ur vissa ideologiska utgångspunkter,
»bör» vara.

1 detta sammanhang finns det också
anledning att understryka, alt den treåriga
realskolan inte är något primärt
landsbygdsintresse. Eandsbygdseleverna
får nämligen svårare att tillgodogöra sig

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

de förstärkningsanordningar, som jag
här talat om. De blir liksom tidigare
hänvisade till den fyraåriga realskolan.
En av det nu föreliggande förslagets
största förtjänster är just, att man kan
undvika den treåriga realskolan därigenom
att den fyraåriga linjen alltid skall
finnas som ett rödakors vid den treåriga
linjens sida —• och den torde bli fullbelagd.

Reservanterna drar den slutsatsen ur
vad som nu sagts, att förslaget i utredningen
och propositionen borde ha lett
utskottsmajoriteten till, att den fyraåriga
realskolan gjorts till realskolundervisningens
huvudform med den treåriga
som komplement. Vi kan inte finna annat,
än att resonemanget både i utredningen
och i proposition 123 stöder en
dylik uppfattning. Departementschefen
säger nämligen, att den treåriga realskolan
är avsedd att bereda en möjlighet
»för lärjungar med goda betyg att tillgodogöra
sig förmånen av en treårig studiegång».
Vid sidan av den treåriga linjen
tänker sig både utredningen och departementschefen,
som sagt, en fyraårig
linje. Där realskola med endast en linje
inrättas, skall denna vara fyraårig. Hur
kan man då hävda, att den treåriga realskolan
skall kunna betecknas som »huvudform»?
Det blir ett elevurval — antagligen
med väsentligt högre intagningspoäng
än de 17, som utredningen och
propositionen talar om — som kan tillgodogöra
sig denna sammanträngda
skolform. Följden av utskottsmajoritetens
resonemang synes mig alltså i praktiken
innebära risk för, att den treåriga
realskola, man talar om, för huvudmassan
av de snart 200 000 realskoleeleverna
blir fyraårig och därmed att för dem
en tidsförlust på ett år uppstår och en
fördyring av studierna. Studiegången
till studentexamen blir alltså 13 år —
6 plus 4 plus 3 eller 6 plus 3 plus 4 —
mot 12 år, om man bibehållit den femåriga
realskolan.

De synpunkter, som jag nu här anlagt,
leder mig visserligen inte till att helt avvisa
tanken på en treårig realskola, men
till att acceptera den endast som ett
komplement till den nuvarande organi -

sationens realskolor, mera mänskliga och
ur pedagogisk synpunkt mera effektiva
skolformer. De lärare torde vara lätt
räknade som, om andra möjligheter
finns, kommer att direkt tillråda normaleleven
att för realskolundervisningen
välja den treåriga linjen, i all synnerhet
om eleven har för avsikt att fortsätta
på gymnasiet.

Vår ståndpunkt, som tar sig uttryck i
vår hemställan, kan kort och gott uttryckas
så, att vi gå med på inrättandet
av treåriga realskolor endast under vissa
förutsättningar: att man först utnyttjat
alla till buds stående möjligheter att
bygga ut den bestående organisationen,
alltså med bibehållande av fem- och fyraåriga
skolor, att man använt 23:or eller
folkskollärare i dessas lägre klasser
och att man även använt de möjligheter
som de i folkskolan inbyggda linjerna
erbjuder, de s. k. 1947 års skolor.

Vi har nämligen i proposition 123 fäst
oss vid, att departementschefen i år utdömt
också de »inbyggda linjerna». Departementschefens
motiv härför är, att
han tänker sig dessa ersatta med de fristående
treåriga realskolorna. Dessa motiv
är också enligt min mening ur vissa
synpunkter acceptabla. Vi har emellertid
kommit till den uppfattningen, att
denna skolform -— de inbyggda linjerna
—• under vissa betingelser, främst kanske
på landsbygden, kan vara ändamålsenlig.
Kungl. Maj:t hade i varje fall en
liknande inställning i denna fråga åren
1951, 1952, 1953 och 1954. Vid det senaste
tillfället förordade departementschefen
»i den mån en kommun med ett
utbyggt system av högre skolor under
övergångstiden före enhetsskolans införande
önskar utvidga sina realexamensmöjligheter
i syfte att hålla dessa i proportion
med de växande årskullarna, synes
det---lämpligt, att denna utvidg ning

får formen av i folkskolan inbyggda
linjer». I proposition 123 heter det nu, att
realskoleutredningen finner tendensen
att inbygga realskolelinjer i folkskolan
ur vissa synpunkter mindre tilltalande,
att skolöverstyrelsen delar denna uppfattning
och att även departementschefen
delar denna mening.

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

Jag har här anledning att erinra om
att både Folkskollärarförbundet, Folkskollärarinneförbundet
och överlärarförbundet
liksom våra motioner I: 545
och 11:721 samt motionerna 1:547 och
II: 428 står på samma linje i denna fråga.

Här har alltså departementschefen underlåtit
att ta hänsyn till inte bara sina
tidigare ståndpunkter utan även till en
kompakt läraropinion.

Vi har slutligen i vår reservation
framhållit, att en skolorts nybyggnads-,
ombyggnads- eller tillbyggnadsbehov,
vad skolväsendet angår, måste bedömas
som en helhet, som en totalitet. Skolkommunen
bör själv ha rätt att pröva,
till vilken skolform den vill förlägga
byggnadsanordningarna också med hänsyn
till en framtida organisation inom
den blivande skolans ram. Majoriteten
synes här vilja framtvinga byggande av
treåriga realskolor.

Jag vill slutligen, herr talman, i likhet
med utskottet, betona vikten av att i enlighet
med 1950 års beslut möjligheten
bibehålies att den äldre organisationens
skolor får bestå på orter med varierande
struktur. Arbetsförhållanden och arbetsresultat
inom äldre och nyare skolformer
bör kunna jämföras, till båtnad för
den framtida utformningen av realskolundervisningen
eller undervisningen
på enhetsskolans högstadium. Dylika
jämförelser kommer numera även att
kunna göras i fyraåriga och treåriga realskolor.

Vi anser visserligen, att det för det
relativt korta provisorium, det här gäller
— enhetsskolan skall ju mera allmänt
börja genomföras från 1962 —-kunde
ha varit lämpligast att så litet som
möjligt störa arbetsron inom de nu arbetande
realskolorna. Men när Kungl.
Maj:t nu fått för sig, att den treåriga
realskolan skulle ge vinst i fråga om
lokaler och lärare — en tro, som vi ej
delar — har vi sökt göra det bästa även
av detta förslag genom att tillråda medlet
endast i undantagsfall. Vi tror att
riktigheten av denna ståndpunkt snabbt
blir besannad.

Jag har, herr talman, då jag började
detta anförande till begrundan hållit

fram orden: Vad skulle man inte kunna
uträtta för mänskligheten, bara man
slapp ta hänsyn till den? Jag betvivlar
ingalunda, att departementschefen är buren
av en stark nitälskan att gagna
mänskligheten, i det bär fallet att främja
undervisningen, men jag måste från
mina utgångspunkter finna, att han därvid
icke tagit tillbörlig hänsyn vare sig
till föräldrar, lärare eller elever. Departementschefen
har förälskat sig i en kliché
och sökt anpassa verkligheten efter
den. Det märks inte minst när det gäller
att finna en något så när hållfast, teoretisk
motivering för den treåriga realskolan.
Man har helt bortsett från de
synpunkter, som anmälts från de lärares
sida, som är avsedda att bedriva
undervisning inom den treåriga realskolans
ram. Detta är i mitt tycke ett i
längden farligt och ofruktbart sätt att
gå till väga, vilket departementschefen
borde ha lärt sig inse genom erfarenheterna
från enhetsskolans försöksverksamhet,
där departementschefen odlat en
liknande metod, och med resultat, att de
kompetenta lärarna hållit sig borta. Eftersom
nu denna treåriga realskola angivits
som realskolans huvudform — i
trots av att ingen på realskolelärarhåll
mig veterligt helt vill veta av den —
borde departementschefen ha använt sig
av mindre diktatoriska medel. I sista
hand är, när allt kommer omkring deras
helhjärtade insats för och tro på skolformen
avgörande. Men var finns i denna
stund denna tro? Jag har för min
del aldrig mött den.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen 1, 2 b
och 3.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! De föregående talarna
bär nu från sina utgångspunkter redogjort
för sina ståndpunkter när det gäller
det nu föreliggande förslaget. Jag
skall inte uppta tiden med att närmare
gå in på utskottsförslaget därför att jag
i stort sett kan ansluta mig till det.

Jag ger herr Olilon alldeles rätt i vad

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

som innefattas i det Tegnércitat han här
använde: »Evigt kan ej bli det gamla.»
Det är säkert tillämpligt också på skolans
område.

Naturligtvis kan man inte gå i god för
att allt det nya är livsdugligt. Det kommer
väl nu som tidigare att finnas vildskott
på kunskapens träd. Men lärarna
får väl vara de trädgårdsmästare — eller
kanske jag skall säga trädgårdsarkitekter
när det gäller läroverkslärarna — som
vårdar och hyfsar örtagården, så att vildskotten
kommer bort och de livsdugliga
och praktfulla blomstren kommer till sin
rätt.

Att man i folkskolan skulle vilja sätta
någon rakmask på de små människobarnen
för att likrikta dem och ge alla ett
likadant ansikte, tror jag inte heller; de
är ju inte heller i den åldern att någon
rakning behövs eller bör förekomma.
Hur de sedan kommer att bli när de
kommer ut i livet — ja, det kan väl inte
skolan helt lastas för.

Det beröm herr Ohlon gav folkskolans
lärare noterar jag med tacksamhet. Han
har naturligtvis rätt i att inte alla folkskollärare
är pedagogiska genier. Det är
nog riktigt, herr Ohlon, men jag undrar
om vi inte också får säga, att inte heller
alla läroverkslärare är pedagogiska genier.
Det är nog litet blandat på båda
hållen.

När det gäller den s. k. nivågrupperingen
är jag principiellt av den uppfattingen,
att den inte särdeles väl lämpar
sig för folkskolestadiet. Herr Ohlon hade
sina betänkligheter och betonade det svåra
när det gäller nivågrupperingen även
på läroverksstadiet. Det är klart att det
kommer att bli schematekniska svårigheter.
Men efter det föreliggande förslaget
är det ju inte fråga om att påbjuda en nivågruppering,
d. v. s. att lärjungarna, såsom
det här har talats om, i två parallella
klassavdelningar skulle omfördelas
vid undervisningen i ett visst läroämne,
t. ex. engelska, så att den ena halvan,
som befinner sig på en annan nivå när
det gäller kunskapsinhämtande än den
andra halvan, kan sammanföras i en
kunskapsavdelning. Man överlåter åt den
lokala skolledningen att så att säga laga

efter läglighet. Finner man anordningen
olämplig, behöver den inte tillämpas.

Om en eller annan skolstyrelse vill göra
ett försök med anordningen, kan inte
någon större skada vara skedd. Hade det
däremot varit fråga om att nivågruppering
under alla förhållanden skulle tilllämpas
på vissa ämnen, hade jag för min
del varit mycket betänksam.

Den sammanfattning angående vissa
frågor när det gällde skolan, som herr
Ohlon här gjorde, kan jag helt skriva under.
Det gällde bästa möjliga lärarutbildning,
bästa effektivisering av undervisningen,
speciellt i klasserna 5 och 6, och
vidare att det hör vara lägsta möjliga antal
elever i klasserna. Detta är ju förutsättningar
för att undervisningen skall
kunna bedrivas fullt tillfredsställande.

Herr Arrhén nämnde några siffror.
Om iag fattade honom rätt nämnde han,
att man år 1959 skulle komma att nå
elevmaximum på realskolestadiet och år
1962 på gymnasiestadiet. Men då tog
herr Arrhén nog ingen hänsyn till den
ständiga ökning av den del av varje årskull,
som söker sig till högre studier.
Herr Arrhéns siffror är riktiga endast
om den nuvarande andelen i varje årskull
skall gälla. Jag tror emellertid, att
vi får räkna med en period på sju till
åtta år innan vi passerar topparna för
dessa båda skolformer. Jag erinrar om
att det år 1931 bara var 3,6 procent som
sökte sig till gymnasiestadiet, och 15
procent som sökte sig till realskolan. Nu,
25 år senare, söker sig 15 procent till
gymnasiestadiet och omkring 40 procent
till realskolan. Jag tror också siffrorna
beträffande gymnasiestadiet ligger ännu
högre i tätorterna och städerna.

Herr Arrhén säger, att den femåriga
realskolan är den mest ändamålsenliga,
den mest populära. Därom kanske man
kan tvista. I det samhälle, där jag har
min hemvist, har vi en fyraårig realskola,
med anknytning till folkskolans sjätte
klass. Den har visat sig där vara både
populär och ändamålsenlig. Efter den
erfarenhet jag har, tror jag att en treårig
realskola med en fyraårig kompletteringslinje
och med övergång från sjätte
klassen skulle vara den bästa formen.

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

Jag tror också herr Arrlién överdriver
betydligt, när lian talar om den väldiga
hets, som skulle bli följden av den treåriga
realskolan. Jag tror herr Arrhén
är för mycket fången i det gamla och
gärna vill hålla det kvar, om möjlighet
finnes. Kanske han också i detta avseende,
enligt mitt sätt att se, litet i onödan
målar en viss potentat på väggen.

Bristen på lärare är ju besvärande,
men den saken skall väl så småningom
avhjälpas. Jag tror nog det är behövligt
att ha den fyraåriga linjen vid sidan om,
men att den skulle behöva bli ett slags
räddningens röda kors — som jag tror
herr Arrhén uttryckte sig — tror jag inte
på.

Vad jag emellertid här velat säga några
ord om är den reservation betecknad
3 b), som herr Ohlon omnämnde. Jag
har varit med om att foga den till detta
utlåtande. Den gäller statsbidrag till högre
skolor. Man hälsar nu med tillfredsställelse,
att statsbidrag skall ges till byggandet
av högre skolor. Utskottet föreslår
byggnadsbidrag till realskolor vid
högre allmänna läroverk, fristående statliga
realskolor och praktiska kommunala
realskolor från och med redovisningsåret
1956/57. I flera motioner har påyrkats
retroaktivitet beträffande statsbidrag
till byggnader som nu påbörjats eller
som kommer att avslutas under år
1956.

När statsbidrag började utgå till folkskolebyggnader
år 1936 beslöts en retroaktivitet
på inte mindre än 25 år. Det
finns faktiskt folkskolebyggnader ännu,
till vilka statsbidrag enligt dessa bestämmelser
utgår. En sådan retroaktivitet har
dock ingen under nuvarande förhållanden
vågat ifrågasätta.

Beträffande folkskolans byggnader heter
det i kungörelsen om byggnadsbidrag:
»Byggnadsbidrag för vissa äldre
undervisningslokaler utgår till skoldistrikt
med 150 kronor årligen från och
med redovisningsåret 1936—1937 till och
med det redovisningsår under vilket 24
år förflutit efter det lokalen först togs i
bruk. För lokal som utan statsbidrag påbörjats
men ej färdigställts före den 1
juli 1936 utgår samma bidrag under 25

år räknat från och med det år då lokal
inom anläggningen togs i bruk.»

När det gäller de högre skolorna,
finns det skoldistrikt som med stora uppoffringar
och jämförelsevis lågt skatteunderlag
per invånare satt i gång skolbyggen,
som. alldeles nyss färdigställts eller
kommer att färdigställas under innevarande
år. Enligt utskottets förslag skulle
inte dessa kommuner kunna få statsbidrag.
Många av dem tar emot mer än
hälften av sina elever från kringliggande
kommuner. Man tycker därför att det är
en verklig orättvisa, att något statsbidrag
inte skall kunna utgå till dessa kommuner.
Lokalbristen och elevtillströmningen
har ju tvingat dem att påbörja nybyggen
utan att invänta beslut om statsbidrag.

Dessa kommuner har i det längsta sökt
reda sig med tillgängliga lokaler. Man
kanske har, såsom i ett fall som jag känner
till, nödgats att ha skolavdelningar
placerade på ett tiotal olika platser i
samhället. Lokalerna har varit så spridda
att det varit omöjligt för lärarna att i
tid hinna till lektionerna. Man har tvingats
att använda kafélokaler, hobbylokaler,
församlingshem och dylikt för att
över huvud taget få plats för de många
klasserna. I ett fall låg den provisoriska
undervisningslokalen 20 minuters väg
från den egentliga skolan. Detta har skapat
olidliga förhållanden och stora svårigheter
för kommunen att få behålla
kompetenta lärare. Man har därför till
slut sett sig tvungen att sätta i gång med
skolbyggen, även om det naturligtvis varit
klokare att vänta ett eller några år
ytterligare.

Vi anser att här borde retroaktivitet
kunna tillämpas. Utskottet har också
presterat en mycket välvillig skrivning
och säger: »Onekligen talar rättviseskäl
för att retroaktiva byggnadsbidrag skall
kunna komma i fråga i någon utsträckning.
Särskilt gäller detta byggnadsföretagen
för högre skolor inom kommuner
med förhållandevis svagt skatteunderlag.
» Man skulle ju nästan kunna tolka
detta som ett bifall till motionärernas
framställning, men så fortsätter utskottet:
»Utskottet har funnit det i och för

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

sig önskvärt, att dessa synpunkter hade
kunnat i någon mån beaktas och har undersökt
olika tänkbara utformningar av
en begränsad retroaktivitet på området,
men stött på svårlösta tröskelproblem.»
På grund härav har utskottet, förklarar
man vidare, inte kunnat finna någon
form för en dylik retroaktivitet.

I reservation 3 b) av herr Sundelin
m. fl. hemställer vi, att utskottets yttrande
i denna del måtte få följande lydelse:
»Utskottet föreslår på grund härav i anledning
av de i ämnet väckta motionerna,
att riksdagen bemyndigar Kungl.
Maj:t medgiva, att i särskilda fall statsbidrag
må utgå för byggnadsföretag, som
avser realskolor och därmed jämförliga
högre skolor, utan hinder av att arbetet
påbörjats före den 1 juli 1956, dock icke
tidigare än den 1 juli 1954.»

Vi förstår mycket väl att retroaktiviteten
måste begränsas. Genom att vi begränsar
den till två år kommer det att
bär gälla närmast sådana byggnader som
nyss blivit färdiga eller ännu inte färdigställts
men som kommer att färdigställas
under detta år.

.lag vädjar till kammaren att belijärta
de svårigheter, som dessa kommuner har
särskilt med tanke på de stora kostnader
som de bar påtagit sig för att hålla en
hög standard på sina skollokaler. Jag
hemställer därför att kammaren måtte
bifalla den vid utskottsutlåtandet fogade
reservation som avgivits av herr Sundelin
m. fl.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Trots att jag inte här
åhört den debatt, som hittills förts i
detta ärende, på grund av att samma
ärende behandlas i medkammaren, vill
jag i alla fall göra en så kortfattad översikt
som möjligt över hur jag ser på
denna fråga.

Det beslut, som riksdagen inbjudes
att fatta på grundval av den föreliggande
propositionen och utskottets utlåtande,
avser ju realskolans ordnande under
övergångstiden före enhetsskolans
genomförande. Man kan visserligen säga
att det är en relativt kort tid som

här avses och att man i stället borde
inrikta sig på att förkorta övergångstiden.
Med den utgångspunkten skulle,
menar man, detta inte vara en så stor
och omfattande fråga, att man behöver
göra några väsentliga förändringar. Jag
å min sida menar nog att det är alltför
sangviniskt att tala så, ty det är i alla
fall ett faktum, att det har blivit allt
fler ungdomar, som vill ha högre teoretisk
utbildning. Jag kan erinra om att
medan det år 1931 var 13,4 procent av
årskullen som gick över till realskoleutbildning,
var det år 1953 icke mindre
än 38,4 procent. En viss tendens till
ytterligare ökning i önskemålen finns
otvivelaktigt, även om vi inte kunnat
tillfredsställa dem. Under den allra närmaste
tiden måste vi därför räkna med
en markerad lokal- och lärarbrist, som
vi inte kan komma ifrån omedelbart.
Dessutom kommer betydligt större årskullar
än vi varit vana vid under vår generation
att söka in i realskolan.

Mot bakgrunden härav måste väl relativt
kraftiga åtgärder vara fullt motiverade.
Det är enligt min mening nödvändigt
med förändringar i skolorganisationen,
som leder till en mer rationell
användning av både lärare och
lokaler. På bådadera har vi ju, när det
gäller realskolestadiet, knapphet. Detta
sköts också i förgrunden av Kungl. Maj:t
i direktiven till 1954 års realskoleutredning,
på vars förslag propositionen i
det stora hela bygger. Jag kan erinra
om att vi i de direktiven också knöt
an till de just det året avlämnade propositionerna
om åtgärder för lärarbristens
motverkande, vilka ju också har
gett vissa resultat.

Att den treåriga realskolelinjen nu i
propositionen skjutes fram såsom blivande
huvudform för realskoleundervisningen
beror på att den sparar ämneslärare
i betydande utsträckning och att
den sparar lokaler för realskolan. En
och annan kanske invänder, att vi då
i stället behöver flera klasslärare. Men
vi är alla överens om att vi har möjlighet
att relativt snabbt utbilda så många
sådana som det behövs. »Nå, men lokalerna
då», kanske någon säger, »det

Tisdagen den 29 maj 1956 fm. Nr 23 27

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

behövs väl ytterligare lokaler i folkskolan
i stället, och då blir resultatet ändå
plus minus noll.» Nej, så är det inte!
Det skall man finna, om man går igenom
frågan noggrant, på grund av de
skiljaktigheter i befolkningstätheten som
finns mellan olika områden av vårt
land och då alldeles speciellt mellan
landsbygden och städerna. Vi har många
femte och sjätte klasser på landsbygden,
och vi har nog icke så få femte och sjätte
klasser, där det utan vidare skulle kunna
tas in åtskilliga elever till. Att det blir
en besparing i fråga om lokaler med den
treåriga realskolan är det ingen tvekan
om.

Det gläder mig givetvis att utskottet
i största utsträckning har anslutit sig
till propositionen. När utskottet framhåller
det interkommunala planeringsbehovet,
skolkommunernas önskemål och
allmänna hushållningssynpunkter såsom
grund för den föreslagna reformen, så
är det också i enlighet med propositionens
innehåll, även om det inte där
säges med samma ord.

I fråga om detaljutformningen understryker
också utskottet — enligt min mening
med mycket stor rätt •— att en organisation
som omfattar både femåriga
och treåriga linjer bör förekomma endast
i undantagsfall, d. v. s. när starkare konkurrens
dem emellan icke är att vänta.
Normalt bör sålunda den femåriga realskolan
avskaffas på sådana orter där
treåriga linjer och femåriga linjer nu
arbetar vid sidan av varandra. Med
samma motivering som utredningen förebragt,
nämligen att det skulle bli en
snedvridning i intagningen eljest, menar
jag att det är nödvändigt att göra ett
sådant ingrepp i kommunernas självbestämningsrätt.
När det över huvud taget
i reservationerna eller eljest ■—• vilket
jag sedermera återkommer till —
säges att den kommunala självbestämningsrätten
under alla förhållanden
måste skyddas, vill jag påpeka för kammaren
vad det skulle betyda om några
kanske rätt stora kommuner skulle få
behålla sin nuvarande lokal- och lärarkrävande
form av realskola. Det betyder
givetvis, att andra kommuner inte skulle

kunna få möjlighet att i motsvarande
grad få vad som egentligen måste betraktas
som deras rättmätiga del av de knappa
tillgångarna på lärare och lokaler under
ett avsevärt antal år framåt.

Det är därför enligt min mening alldeles
nödvändigt, att åt de statliga
myndigheterna förbehålles en avsevärd
bestämningsrätt, men jag vill erinra
om att det hela ändå är lagt så att kommunerna
skall komma med förslag om
hur de anser att man bäst bör ordna
realskolorna under de närmaste åren.
Det är således inte alls fråga om att avklippa
kommunernas möjlighet att inverka
härvidlag.

En förutsättning för en dylik linje är
ju att man föreslår byggnadsbidrag. Detta
att staten nu utfäster sig att ge byggnadsbidrag
till realskolor, så att den ekonomiska
belastningen för kommunerna
blir någorlunda lika stor, vare sig de
har den ena typen av realskoleundervisning
eller den andra, har blivit en
väsentlig punkt i propositionen och givetvis
också i utskottsutlåtandet. Man
får då förutsättning för att kunna ordna
efter litet enhetligare linjer över hela
fältet.

Därmed har jag inte sagt att jag gör
de ringaste invändningar mot påpekandet
att vi måste ha så många femåriga
linjer kvar, att vi kan göra de jämförelser
som vi enligt den tidigare debatten
här alla är överens om att man skall
göra mellan de olika slagen av undervisning
på detta stadium. Men dessa
byggnadsbidrag bör enligt propositionens
och utskottets mening hållas inom
ganska snäva gränser. Jag ser det så,
att de bör tjäna som stimulans för kommunerna
att göra de omorganisationer
som här är nödvändiga för en riktig fördelning
av de enligt min mening under
ganska många år framåt knappa lärar-
och lokaltillgångarna.

Jag behöver inte ta upp någon tid
med att redogöra för att fyraåriga linjer
enligt såväl propositionens som utskottets
förslag alltjämt kommer att ha
en avsevärd uppgift att fylla i realskolesystemet.
Det är vi all överens om. Däremot
har det ju varit ganska delade me -

28 Nr 23 Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

ningar om de i folkskolan inbyggda linjernas
vara eller icke vara. Det är klart
att de har haft sin största raison d’étre
ur kommunal synpunkt så länge kommunerna
på det viset har kunnat undvika
en del byggnads- och andra kostnader
tack vare att folkskolans bidragsbeslämmelser
har varit tillämpliga. Som
jag ser saken är det inte så märkvärdigt,
att man nu ifrån riksdagens sida inte vill
att detta system skall utbyggas i fortsättningen.
Tvärtom bär jag varit på det
klara med sedan några år tillbaka efter
ett par utlåtanden av statsutskottet, att
riksdagens mening har varit den motsatta,
och det är därför helt naturligt att
jag har utformat propositionen såsom
jag gjort på denna punkt. Reservanterna
får givetvis tala för sig själva. Jag skall
inte vid denna tidpunkt i debatten göra
någon annan invändning än att jag erinrar
om att det ifrån pedagogiskt folkskolehåll
sedan länge har ansetts, att
denna anordning är irrationell och inte
går ihop med en i övrigt examensfri
skola som folkskolan. Jag menar därför,
att när nu inte nämnda i viss mån
tvingande skäl, att denna anordning är
så billig för hårt beträngda kommuner
längre föreligger, så är propositionens
och utskottets förslag härvidlag det riktigaste.

Jag skall inte heller fördjupa mig i frågan
om de förstärkningsanordningar för
folkskolans femte och sjätte klasser, som
har föreslagits i stort sett på samma sätt
av utredningen, Kungl. Maj:t och utskottet.
Jag vill emellertid erinra om
att jag ingalunda har rekommenderat
den s. k. nivågrupperingen. Jag menar
fastmera, att den inte skall behöva utnyttjas
annat än i undantagsfall, men
jag har inte velat motsätta mig att kommunerna
kan få på ett fritt sätt pröva
olika slag av anordningar.

Det är också kanske på sin plats, att
jag med några ord tar upp frågan om retroaktiviteten
i byggnadsbidragen. Det
kan inte hjälpas, att vi där har en fråga
som åtminstone i någon mån kan sätta
känslorna i svallning. Med den utgångspunkt
i fråga om byggnadsbidraget, som
jag här har redovisat, menar jag att bygg -

nadsbidrag huvudsakligen kommer att
bli berättigade i framtiden. Men man
kommer ju ändå inte ifrån vissa tröskelproblem
vid införandet av ett sådant
nytt, ganska betydande bidrag. Dessa
tröskelsvårigheter kommer såvitt jag
förstår att bli påtagliga, var man än
sätter gränsen, och jag menar därför,
att Kungl. Maj:t skulle komma i ett rätt
besvärligt dilemma, om Kungl. Maj:t
fick en sådan befogenhet som reservanterna
har tänkt sig. Det är klart att man
skulle kunna hjälpa ett par, tre sådana
behjärtansvärda fall som utskottet nu
bär upptäckt och diskuterat. Men jag
är övertygad om att det kommer att
framställas många flera önskemål, och
inte minst övertygad om det blev jag
när herr Sunne nyss drog upp frågan
om den 25-åriga retroaktiviteten på
folkskolebyggenas område. Jag tror att
kammaren gör bäst i att även på denna
punkt följa utskottsmajoriteten.

Jag vill till sist bara sammanfattningsvis
säga att såsom jag ser saken är detta
en mycket betydelsefull fråga för hela
vårt skolväsen. Med tanke på den föräldraambition,
som nu gör sig gällande,
och det samhällsbehov av högre undervisning,
som föreligger, menar jag att
regeringen inte kunnat göra annat än att
inbjuda riksdagen att fatta ett beslut ungefär
som det föreliggande utskottsförslaget
är utformat. Även om vi inte vet
exakt i hur många år svårigheterna kommer
att vara lika stora som i dag och
under de allra närmaste åren, och även
om vi vet att förhållandena är väsentligt
olika i skilda kommuner, är det säkert i
det helas intresse att man genomför en
reform sådan som den föreslagna.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan helt instämma i
herr statsrådets anförande, när han säger,
att det är ett mycket betydelsefullt
spörsmål, som vi här behandlar. Frågan
gäller, såsom jag sade i mitt tidigare anförande,
skolundervisningen för 200 000
realskoleelever, en siffra som vi kommer
att nå inom den närmaste femårsperioden.

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

De tidigare talarna i debatten här,
herrar Ohlon och Sunne, har sagt, att de
kan acceptera tanken på en treårig realskola,
om vissa av dem angivna tre förutsättningar
blir uppfyllda. Jag mödade
mig i mitt anförande med att påvisa, att
dessa förutsättningar näppeligen föreligger.

För det första framhölls, att det krävs,
att vi får en fullgod lärarrekrytering till
dessa treåriga realskolor. Jag sade, att
det är mycket tvivelaktigt, huruvida
vi kommer att få ett tillräckligt antal sökande
till tjänster inom de treåriga realskolorna,
eftersom yrkesfolket självt vet,
att tjänstgöringen vid dessa skolor kommer
att bli oerhört krävande. Lärarna
kommer att mottaga elever, som icke är
mäktiga att tillgodogöra sig den undervisning
av särdeles komprimerad art,
som det där gäller att stå pall för.

Herrar Ohlon och Sunne talade för det
andra om, att en av förutsättningarna
var, att vi skulle få en tillfredsställande
differentiering av klaserna 5 och 6. Nu
står herr statsrådet här och säger helt
frankt, att »jag vill att nivågrupperingen
skall förekomma endast i undantagsfall».
Det är, i sanning, ett makabert meddelande
i detta sammanhang. Därmed undanryckes
en god del av grunden för en
treårig realskolas möjligheter att bli i
verklig mening funktionsduglig.

Det tredje villkor, som herrar Ohlon
och Sunne här uppställde, var, att elevantalet
i den treåriga realskolan skulle
sänkas till 30. Jag sade i mitt tidigare
anförande, att detta för den närmaste 5
—1 O-årsperioden med största säkerhet
är en illusion, för den händelse man inte
tänker sig en treårig realskola, som
kommer att te sig som ett rudiment
bland våra realskoleformer, beroende på
att varken föräldrar eller lärare kommer
att ta emot den med förtroende.

Jag erinrar om, att arbetskraftsutredningen
gjort en beräkning av vad som
skulle krävas i fråga om lärare inom
folkskolan, realskolan och gymnasiet för
att för folkskolans del få ned elevantalet
i överensstämmelse med 1947 års bestämmelser
och för realskolans och
gymnasiets del till därmed jämförliga

tal. Denna utredning visar, att det skulle
behövas 7 000 nya lärare, utöver det normala
tillskott, som man på grund av utökningen
av organisationen kommer att
få inom de närmaste åren. Skolöverstyrelsens
planeringskommitté har också
gjort en beräkning över vad det skulle
kosta i fråga om klassrum, om man skulle
tänka sig elevantalet i folkskolan återfört
till 1947 års nivå. Man har därvid
stannat för siffran 800 ä 900 klassrum.

Jag nämner dessa siffror bara för att
visa, hur utopisk tanken ter sig, att man
skall få ned elevantalet i klasserna till
30.

Med detta, herr talman, har jag, i mitt
tycke, visat att i varje fall de förutsättningar,
som herrar Ohlon och Sunne har
angivit, icke föreligger i dagens läge.
Det är ytterligare tänkt, att denna treåriga
realskola inte skall bli en evighetsföreteelse;
den skall fungera fram till år
1972, då enhetsskoleorganisationen skall
vara fullt genomförd. Vad som skall göras,
måste därför göras nu eller — det
måste finnas nu.

Jag besökte häromdagen en treårig
realskola i mitt hemlandskap. Jag kunde
då bl. a. konstatera, att man där ännu
saknade läroböcker, och det framhölls
såsom den största bristen, bland många
andra, ålen det är på något sätt typiskt.
I detta hus fatlas det ena beslutet efter
det andra. Man säger, att det skall vara
si och att det skall vara så, men i verklighetens
värld är aldrig villkoren för
ett gott arbete uppfyllda. När vi exempelvis
häromåret beslöt införandet av
den allmänna linjen på gymnasiet, tyckte
man, att den saken bort vara förberedd
så pass, alt det funnits läroböcker
för en dylik undervisning. Så var ej fallet.
De kom långt senare.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Innan jag kom in i kammaren,
har det tydligen resonerats om
förutsättningarna för en fullgod treårig
realskola. Med anledning härav vill jag
säga några ord.

Vad först beträffar lärarrekryteringen
kan viil herr Arrhén ändå inte säga an -

30 Nr 23 Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

nät än att det finns utsikter till en bättre
rekrytering, om man kan göra organisationen
sådan, att det inte behövs så
många lärare som man tidigare behövt,
eller kanske rättare sagt: oro man i praktiken
inte på långt när behöver utöka
lärarantalet i den utsträckning man annars
skulle behöva göra.

Jag tror att herr Arrhén och jag är
överens om att vi i varje fall under en
tid framåt kommer att behöva utnyttja
icke fullt utbildade lärare, och det blir
naturligtvis en fråga från lärarnas sida
att bedöma, var de helst vill ha sin
tjänstgöring. För närvarande finns det
ju emellertid ett betydande antal orter,
som hitintills åtminstone ansetts åtråvärda,
där ett mycket stort behov föreligger
av treåriga realskolor. Jag skulle därför
tro att det ändå inte blir en så ensidig
följdverkan av den nu föreslagna ordningen
som herr Arrhén vill göra gällande.

Herr Arrhén klandrade mitt yttrande
om nivågrupperingen. Ja, men för en
gångs skull, herr Arrhén, är vi ju överens
i en fråga — kommunerna skall här få
experimentera fritt. Jag uttalade att jag
inte var särskilt entusiastisk för denna
nivågruppering, men härvidlag skall ju
det kommunala initiativet göra sig gällande.
Och skulle det på några håll visa
sig att det går att ordna saken så att nivågrupperingen
blir populär, så å la
bonne heure — den är visst inte förbjuden
enligt det beslut, som utskottet
här föreslår kammaren att fatta.

Jag vill också erinra om — jag tog
upp den frågan mycket kortfattat i mitt
inledningsanförande — att de övriga förstärkningsanordningar,
som föreslagits
av utredningen, Kungl. Maj:t och utskottet,
väl ändå inte skall komma att betyda
så litet, när det gäller att åstadkomma
en starkare grund för den treåriga
realskolan än vad åtminstone
mångenstädes den nuvarande folkskolan
utgör, en grund som vi är överens om att
söka åstadkomma.

Jag uppfattade kanske inte herr Arrhén
riktigt i frågan om elevmaximum på
30. Han syftar ju med hela sin argumentering
till att visa, hur omöjlig den tre -

åriga realskolan är och att den aldrig
kommer att kunna fylla sitt avsedda ändamål,
och från den synpunkten ligger
det naturligtvis i hans intresse att säga,
att 30 elever som maximum är utopiskt.
Men i själva verket önskade herr Arrhén
tydligen, att vi skulle kunna komma ned
till just detta antal elever som maximum
i klasserna. Även om jag nyss har yttrat
i medkammaren, att folkpartimotionen
om ett omedelbart beslut av denna art är
orealistisk — och på den punkten har
jag tydligen herr Arrhén och för övrigt
utskottet i det stora hela med mig — så
menar jag naturligtvis, att vad som kan
göras för att minska de stora klasserna,
det skall göras.

Jag sade också i medkammaren, att
Kungl. Maj:t under den närmaste tiden
kommer att få anledning att mycket ingående
penetrera frågan om en sänkning
av elevmaximum i klassavdelningarna,
oavsett att utskottet här har skrivit och
begärt en utredning. Jag är naturligtvis
inte emot en sådan utredning, men jag
vill ännu en gång understryka, att det
här inte så mycket blir fråga om en utredning
i vanlig bemärkelse, utan om
rent matematiska beräkningar av vart
det bär hän och en avvägning av resultaten
sedda i förhållande till våra resurser
på olika områden.

Det är klart att både herr Arrhén och
folkpartimotionärerna, om de så önskar,
i dag kan stå upp här i kammaren och
säga, att visst har samhället råd till mer
på undervisningens område. Jag är för
min del alldeles övertygad om — och de
senare årens utveckling har visat — att
vi mer och mer kommer att behöva utnyttja
våra resurser för att tillgodose
kraven på undervisning och utbildning.
Men jag kan ändå inte komma ifrån att
det til syvende og sidst blir fråga om en
avvägning av våra knappa resurser på
bvggnadsområdet, och investeringsområdet
över huvud taget, mellan å ena sidan
undervisningen såsom en del av de samhälleliga
behoven och å andra sidan övriga
betydelsefulla samhälleliga ändamål.
Jag har inte märkt att herrar talesmän
för oppositionen har yrkat på att vi skall
minska bostadsbyggandet, och jag erin -

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation
rar om att samma herrar i går inte ville
förklara, att de skulle söka påverka industrien
att avstå litet byggnadskvot till
skolväsendet.

Det är ingen tvekan om att vi här befinner
oss inför ett mycket svårt avvägningsproblem.
Ingen kan säga, att vi inom
ett eller två år kan klara en sänkning
av lärjungemaximum i klasserna till 30,
och om jag uppfattade herr Arrhén rätt,
ville han som sagt inte heller skjuta fram
den saken i dag. Han anser att hela det
beslut, som här skall fattas, inte bör
komma till stånd. Men en överväldigande
majoritet av utskottet stöder ju propositionen
och anser, att beslutet bör komma
till stånd.

Herr SUNNE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet yttrade
att han skulle komma i ett svårt dilemma,
om han fick den fullmakt som
innefattas i reservanternas yrkande
om retroaktivt byggnadsbidrag. Jag tror
inte att det skulle vara så farligt. När
jag nämnde retroaktiviteten för folkskolan
såsom exempel, var det närmast
för att visa hur blygsamma vi är i detta
fall — det gäller här endast två års
retroaktivitet, medan det i förra fallet
gällde 25 år. Jag föreställer mig att det
även då var mycket svårt att fastställa
varför gränsen skulle vara just den; sådana
problem uppstår alltid.

Jag tror att det inte skulle vara någon
fara att gå med på en retroaktivitet här.

I det fallet har ju riksdagen fastställt en
viss tidpunkt, när retroaktiviteten upphör,
och det är klart att statsrådet då
fick uppgiften att avgöra vilka fall inom
denna tid som skall anses särskilt behjärtansvärda,
så att retroaktivt tillägg kunde
anses behövligt. När tiden göres så
kort, blir det naturligtvis bara fråga om
några få fall, och kostnaderna skulle
inte bli så avskräckande.

•lag vill därför fortfarande, herr talman,
vädja till kammaren att bifalla
denna reservation.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är kanske så gott
att meddela herr statsrådet, att vår stånd -

före enhetsskolans genomförande m. m.
punkt i dagens debatt är den, att vi inte
helt avvisar den treåriga realskolan men
vill ha den som ett komplement till de
nu existerande skolformerna. Det skall
alltså finnas möjlighet att införa den
på de orter, där så kan anses lämpligt.

— Detta innebär inte den negativa ståndpunkt,
som herr statsrådet sökte göra
gällande, att vi intar.

Hela frågan om avvägningen beträffanden
byggenskapen är ett stort ämne,
och jag kan inte diskutera den här. Herr
statsrådet säger, att man får laga efter
lägligheten i framtiden. Men jag erinrar
mig det anförande, som hölls i denna
kammare den 26 maj 1955 av statsminister
Erlander. Att statsministern själv
talade här den gången, berodde väl på,
att han ansåg, att ämnet var av sådan
vikt, att det borde ges en statsministers
auktoritet. Han framhöll då med ett rikt
siffermaterial, hurudan den allmänna situationen
var och det behov som i olika
avseenden förelåg att få utbildat folk för
olika funktioner. Han framhöll i slutet
av sitt anförande, att det var nödvändigt
att vi delar av mera av kakan — jag
tror att han uttryckte sig på det sättet

— för forskningens och uppfostrans ändamål.
I dagens läge, när diskussionen
om automation och atomforskning fyller
våra tidningar och tidskrifter, har läget
därvidlag på ett alldeles speciellt sätt
skärpts. Vi kan iaktta det mot internationell
bakgrund, och man börjar väl
så småningom alltmera få möjligheter att
se det också mot nationell bakgrund.

Herr statsrådet sade på tal om nivågrupperingen,
att det inte kan förmenas
honom att nämna sin oförgripliga mening.
Men statsrådets — i officiell mening
— åsikt om dessa ting är ju preciserad
i en proposition, och man har väl
åtminstone rätt att ställa det kravet, att
statsrådet, när han uppträder i riksdagens
kamrar, talar med utgångspunkt
från formuleringar i den proposition,
som han med sitt namn signerat. Det är
väl en inte alltför orimlig begäran. Jag
konstaterar med förvåning, att herr statsrådet
här ställt sig i viss opposition till
sin egen proposition. Jag finner detta i
allra högsta grad olämpligt.

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

Fröken RANMARK (s):

Herr talman! Med anledning av den
reservation, som är avgiven beträffande
den föreslagna nivågrupperingen i
klasserna 5 och 6 i folkskolan, vill jag
anföra följande.

Den s. k. nivågrupperingen innebär
enligt statsutskottet att »lärjungarna i
två parallella klassavdelningar omfördelas
vid undervisningen i engelska respektive
matematik, så att från båda klasserna
den hälft, som har de bättre förutsättningarna
för ämnets studium, sammanförs
till en gemensam undervisningsavdelning
och övriga lärjungar till
en annan undervisningsavdelning». Sedan
framhåller utskottet, att det endast
kan ske vid skolor med parallella klasser,
således vid stora A-skolor.

Såvitt jag kan förstå gäller det här
en uppdelning av eleverna efter begåvning.
Vi skall här uppdela klassen i två
halvor i ämnena engelska och matematik.
Dessa halvor behöver naturligtvis
inte var exakt lika stora, men har
vi att göra med stora klasser med bortåt
40-talet elever, torde det vara nödvändigt
att göra så — eljest skulle det
vid omfördelningen bli exempelvis 35
elever i ena halvan och 45 i den andra.

Vi skulle således dela klassen i två
halvor, en halva med begåvade elever
och en halva med övriga elever. Man frågar
sig först hur en sådan uppdelning
efter begåvning skall ske. Såvitt jag har
kunnat finna, har inga formella krav
ställts på denna begåvningsuppdelning.
Jag förmodar att den avlämnande läraren
tillsammans med överläraren gör
denna uppdelning. Sedan småskollärarinnorna
numera undervisar till och med
tredje klass och folkskollärarna tar vid
i fjärde klass, har folkskollärarna i bästa
fall haft eleverna under ett och ett
halvt år — uppdelningen i engelska
skall nämligen ske efter en termin i
femte klass — men i sämsta fall kanske
bara en termin eller ännu kortare tid.
Jag anser det vara förenat med stora
svårigheter, för att inte säga omöjligt,
att göra en rättvis nivågruppering. Vi
bör också betänka, att vi här har att göra
med 10—11-åringar, vilket kan försvåra

lärarens möjligheter att bedöma studielämpligheten.

Vi strävar ju nu efter att så långt
möjligt minska den press, som barnen
nu är utsatta för, när de från folkskolan
skall över till högre skolor. Men
barnen kommer inte endast vid övergången
från sjätte klass till realskolan
att bli utsatta för stark press, utan det
gäller i ännu högre grad nu när de
skall nivågrupperas. Det gäller för barnen
att komma upp i den nivågrupp,
i vilken man antar att eleverna kommer
att drivas fram till det för inträde
i realskolan stipulerade poängtalet.
Folkskolan tenderar att bli en preparandskola.
Hetsen torde snarare öka än
minska.

För målsmännen torde det inte heller
vara tilltalande att veta, att deras
barn blir föremål för bedömningar med
så betydelsefulla verkningar, som det
här är fråga om, och bedömningar vilka
svårligen kan kontrolleras eller med någon
effekt kritiseras.

Denna nivågruppering innebär även
att halva klassen varje dag skall gå över
till motsvarande klasshalva i parallellklassen
— sammanlagda antalet veckotimmar
i engelska och matematik är
nämligen nio. Det torde inte vara litet
påfrestande för de barn, som är placerade
i den lägre gruppen, att dagligen
bli påminta om att de tillhör den sämre
klasshalvan.

En sådan åtgärd som att dela upp barnen
efter begåvning torde knappast stå
i harmoni med folkskolans ställning som
allmän bottenskola — en skola för alla
barn. En sådan uppdelning av folkskolebarnen
anser jag inte lämplig, och den
uppfattningen delas även av de flesta remissinstanser,
som har sin verksamhet
förlagd till folkskolan, nämligen folkskollärare,
överlärare, seminarierektorer, seminarielärare
jämte flertalet folkskolinspektörer
och skolstyrelser.

Jag tar mig friheten att citera vad
Göteborgs folkskolestyrelse skriver. Efter
att ha talat om nivågrupperingen säger
den: »Frestelsen ligger då nära till
hands att övergå från nivågruppering
till egentlig differentiering i elitklas -

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

ser.» Jag kommer i detta sammanhang
att tänka på fallet uppifrån Storuman,
som för några dagar sedan gick genom
pressen. Det gällde två lärare som sökte
skapa elitklasser efter tyskt mönster, om
det nu är sant som stod i tidningen. Dessa
lär emellertid ha fått lämna skolan.
— Vidare säger Göteborgs folkskolestyrelse:
»Efter genomgången av femte och
sjätte klass med fullt genomförd nivågruppering
skulle eleverna i olika grupper
(klasser) gå ut med väsentligt olika
förutsättningar i engelska. Lika litet som
det skulle vara rättvist att bevilja dem
inträde efter betyg i bl. a. engelska,
skulle det vara rättvist att inta dem efter
prestationer, grundlagda under olika
förutsättningar och eventuellt med olika
mål för ögonen.» Styrelsen slutar med
att säga: »Allmän nivågruppering avstvrkes
bestämt.» Det torde vara nog med
att citera denna folkskolestyrelse.

Jag är väl medveten om att anspråken
på folkskolan kommer att stiga. Man
kommer att ha stora fordringar på den
folkskola, som nu skall utgöra grunden
för den treåriga realskolan. Men jag tror
att det finns andra utvägar, som leder
till målet utan nivågruppering, vilken
jag anser vara ett hot mot de grundprinciper,
som vi har och som vi önskar
skall leva kvar i morgondagens enhetsskola.

Den säkraste vägen till höjd standard
i folkskolan är att sänka barnantalet i
klasserna, låt oss säga till 30, som fallet
är i Norge. Jag vet att detta inte är möjligt
för närvarande, främst kanske på
grund av lärarbrist.

Realskoleutredningen kommer emellertid
även med något annat, nämligen
förstärkningsanordningar, som jag tror
skall ge gott resultat. De är också avsedda
att tillämpas i folkskolans femte
och sjätte klasser. Förstärkningsanordningar
har sedan 1940 tillämpats i våra
B-skolor, när barnantalet är synnerligen
högt. När t. ex. antalet elever i en B 1-skola i klasserna 5—7 överstiger 35, utgår
statsbidrag vid uppdelning av läraravdelningen
upp till 4 veckotimmar.

Nu föreslås av realskoleutredningen
Ivå förstärkningstimmar i engelska i

3 Förslit kammarens protokoll 19.r>C>. Nr 21

folkskolans klasser 5 och 6 samt en veckotimme
i matematik i klass 6, allt under
förutsättning att barnantalet i klasserna
överstiger 20, vilket betyder att
man två å tre timmar i veckan kan dela
upp läraravdelningen i två grupper. Om
vi t. ex. har en klass på 22 elever —-vilken utopi! —- kan vi få dela klassen
i två grupper och undervisa en grupp
åt gången, två gånger i engelska i klasserna
5 och 6 och på samma sätt en
veckotimme i matematik i klass 6. Denna
undervisning kommer således att ske
inom klassens ram och oftast av klassläraren,
som känner eleverna, och som,
när elevantalet blir litet, lätt kan anpassa
undervisningen individuellt efter
varje elevs eller grupps behov. Det är
ett steg mot den angelägnaste reformen,
nämligen minskade klasser.

När det gäller nivågrupperingen i engelska
stöder realskoleutredningen sig på
skolkommissionen. Jag vill sluta med att
citera skolkommissionen, när den först
talar om gruppdifferentiering — d. v. s.
detsamma som nivågruppering — och
om förstärkningsanordningar. Skolkommissionen
skriver: »Då det är svårt att
i ett nybörjarspråk driva individualiseringen
tillräckligt långt, åtminstone om
lärjungeantalet i klassen är stort, kan en
gruppdifferentiering i detta ämne befinnas
fördelaktig. Man sammanför då de
lärjungar, som efter en termin eller eventuellt
betydligt kortare tid visa sig vara
de bästa i engelska i varje klass, till
gemensamma undervisningsavdelningar
just i detta ämne och låter de mindre
försigkomna sammanhållas i andra undervisningsavdelningar.
» Sedan följer:
»Samma resultat kan vinnas genom förstärkningsanordningar,
varigenom eleverna
i samma klass uppdelas på grupper
efter språkförutsättningar och erhålla
särskild undervisning, avpassad efter
gruppens standard.» Vidare säger
man: »I övriga ämnen bibehålies den
vanliga klassuppdelningen.» Kommissionen
har alltså inte gått in för förstärkningsanordningar
i matematik.

Jag hyser samma uppfattning som
skolkommissionen när det gäller förstärkningsanordningarna,
och vill tillag -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

ga att som dessa nu utformas tror jag
att de kommer att ge mycket goda resultat
i de två ämnen de är avsedda för,
nämligen engelska och matematik.

För landsbygdens del följer dock en
olägenhet med förstärkningsanordningarna,
nämligen svårigheten att få läsordningen
att passa med skolskjutsarna. Nu
föreslår utredningen, departementet och
utskottet att extra skolskjuts i viss utsträckning
skall få anordnas i sådana
fall, och då bortfaller ju den olägenheten.

Vad som är inte minst värdefullt med
förstärkningsanordningarna är att de
kan tillämpas även i enkla A-klasser och
i våra B-skolor, vilket inte är fallet med
nivågrupperingen. Ja, jag är mycket glad
och tacksam för att nivågrupperingen
inte kan tillämpas i dessa nämnda skolor,
ty det ligger något väsensfrämmande
för svensk folkskolas arbetssätt i nivågrupperingen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 2 a).

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Jag ber här först att i
stort sett få instämma i vad fröken Ranmark
har sagt om nivågrupperingen.
Kanske kan jag inte instämma i hennes
allra sista ord, att hon är tacksam för
att den inte kan tillämpas i B-skolorna
och i de enkla A-skolorna. Det är nämligen
så att denna nivågruppering kommer
att i mycket hög grad bidra till att
avstänga glesbygdens ungdom från realskoleutbildning.
Jag kan som exempel ta
mitt eget skoldistrikt. Där har vi tre
enkla A-skolor, och de övriga tretton
skolorna är av B 1—B 3-typ samt D 1.
I närheten har vi två stora skoldistrikt
med dubbla A-skolor. Trängseln om
platserna i realskolan är fruktansvärd.
Vi har för Jämtlands län möjlighet att
placera cirka 25 procent av årskullarna
i realskolan. Medeltalet för riket rör sig
omkring 40. Vad beträffar gymnasiet
finns det platser för 5 procent av årskullarna
i Jämtlands län, under det att
medeltalet för riket är något över 15.

Under sådana förhållanden får man ju

anta att skoldistrikten kommer att använda
nivågruppering i striden om de
få tillgängliga platserna i realskolan. Vi
har för närvarande för hela storsjöbygden
att tillgå realskolorna i Östersunds
stad, det allmänna läroverket, flickskolan
och en praktisk realskola. Östersunds
stad har gett de omgivande kommunerna
besked om att den inte längre kan
tillhandahålla platser för dem i realskolan,
utan de får ordna den saken själva.
Det är väl litet svårt att säga ifrån på
det viset. Man kan inte vägra att i ett
allmänt läroverk ta in elever som kommer
från annan kommun, om de visar
sig vara berättigade härtill. Får nu Östersunds
folkskolor införa nivågruppering,
blir chanserna för dem som kommer
från landsbygden ytterligt små att över
huvud taget komma in i realskolan.

Vad återstår då för oss? Det är att vi
sätter upp egna realskolor. Vi kan bygga
en sådan realskola i en kommun cirka
två mil från Östersund. Men enligt
det nu föreliggande förslaget får denna
realskola inte vara inbyggd i folkskolan.
Detta är en mycket farlig skolform, har
jag hört. Vad farligheten ligger i har jag
aldrig fått klart för mig. Jag har frågat
mig vad anledningen är till att det är
så farligt med dessa inbyggda realskolor.
Man hänvisar till vissa ideella skäl
och säger att man inte skall dra in en
examenslinje i folkskolan. Någonting så
förskräckligt får inte inträffa! Varför inte
det? Blir barnen andra, om de går i
samma lokaler i samma skola men detta
kallas för en fristående realskola? Det
är ju under under alla förhållanden de
som skall ta examen.

Jag har fått olika förklaringar till att
man inte kan få fortsätta med inbyggda
realskolelinjer. Den sista presenterade
departementschefen här: det var därföi
att det var riksdagens vilja. Det har jag
inte hört förut.

Jag må säga att alla svar jag har fått
på min fråga har varit undvikande. Man
har sagt att vi inte kan tillåta någonting
så dåligt ute på landsbygden. Det skulle
vara att ställa landsbygdens ungdom i
ett så mycket sämre läge än andra. Ja,
hur är det nu? Jag tycker det verkar

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

ungefär som om man kom ut i — jag
höll på att säga en torparstuga, men jag
kan lika gärna säga en liten B 3-skola på
landsbygden. Man går där upp i bespisningslokalen
och ser efter vad barnen
äter. Då finner man till sin förskräckelse
att de äter vattvälling, och man säger:
»Så dåligt får ni inte ha det, ni
skall inte äta vattvälling!» Så häller man
bort vällingen och dukar fram feta stekar
och sköna frukter samt pekar på
dem och säger: »Sådant här skall ni
äta!» Barnen skyndar då fram med sina
tomma tallrikar och ber att få av dessa
läckerheter. »Nej», säger man då, »var
så goda och kom igen 1972. Men ät för
all del inte vattvälling under tiden!»

Detta är det ungefärliga läget som det
nu är för glesbygderna.

Om vi följer det här förslaget och vill
inrätta en fristående kommunal realskola
— det skall väl vara en med två linjer,
en treårig och en fyraårig, ty vi
kan inte bereda undervisning i engelska
i alla skolor inom distriktet ■— vilka
möjligheter har vi då att göra det? Det
fordras lokaler. Vi har för närvarande
brist på lokaler för folkskolans egen del.
Vilka möjligheter vi har att bygga och
få statsbidrag till dessa byggen behöver
jag inte närmare utveckla, det vet kammarens
ledamöter alltför väl. Låt oss
emellertid anta att vi kanske i alla fall
kan komma i gång med denna realskola
läsåret 1957/58. Då är läget detta, att de
två stora granndistrikten med dubbla
A-skolor eller parallella klasser i sina
folkskolor har sammanlagt 585 elever i
sjätte klassen, vilka alltså skall kunna
övergå till realskolan. Det finns i runt
tal 200 platser disponibla för dem. Eleverna
är väl trimmade genom nivågrupperingen.
Så kommer de ut till oss och
begär inträde i vår realskola. Tack vare
nivågrupperingen kan inte våra egna
folkskoleelever konkurrera med dessa,
och så blir de utslagna. Då får vi stå
där och hålla en realskola uteslutande
för elever från kommuner som har det
mycket bättre ställt på skolområdet, under
det att våra egna barn fortfarande
är utestängda. Hade realskolan fått läggas
som en inbyggd linje i folkskolan,

så hade vi fått ha den i fred, och då hade
elever från andra håll inte kunnat
komma och konkurrera ut barn i vår
kommun.

Jag vågar därför påstå att förslaget
om tillstånd för de dubbla A-skolorna
att införa nivågruppering och förbudet
för skoldistrikten att införa i folkskolan
inbyggda realskolelinjer innebär en fullständig
avstängning för glesbygderna
från möjligheter till realskoleutbildning.

Vi hade inte väntat oss detta. Det har
talats så vackert på alla håll och kanter
om att man skall hjälpa glesbygden
framåt och ordna förhållandena där så
att folk kan bo kvar. Man har ordnat
med resebidrag, inackorderingsbidrag
o. s. v. för att ge möjligheter för glesbygdernas
barn att få en högre skolutbildning.
Nu är man beredd att stryka
allt detta och det av denna fullständigt
oförklarliga anledning, att inbyggda realskolelinjer
i folkskolan inte skall medges.
Jag har inte någonstans sett att
dessa linjer har visat sig sämre ur undervisningssynpunkt
än andra. Det säges,
vill jag minnas, i realskoleutredningens
betänkande att så inte är fallet.
De har inte visat sig sämre än andra
under likartade förhållanden.

Jag har tillsammans med några andra
motionerat härom. Det är motion nr 547
i denna kammare och 728 i andra kammaren.
Vi begär bara detta enkla att
skoldistrikten skall ha möjlighet att anordna
i folkskolan inbyggda realskolelinjer.
Det är en möjlighet som naturligtvis
kan prövas från fall till fall, men
vi vill inte att denna möjlighet skall helt
stängas. Jag har som sagt inte kunnat
få någon som helst rimlig förklaring till
att man vänder sig mot detta.

Jag tar mig därför friheten, herr talman,
att här yrka bifall till motionerna
T: 547 och 11:728. Jag ber vidare att få
instämma i fröken Danmarks yrkande
om bifall till reservation 2 a) i utskottets
betänkande.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Det är med eu viss tvekan
som jag tar till orda i denna de -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomforande m. m.

hatt, då jag i motsats till de föregående
talarna inte är skollärare och då min
direkta personliga erfarenhet av de skolstadier
vi här diskuterar hänför sig till
den sexåriga folkskolan. Jag tillhörde
nämligen de nio tiondelar som på 1910-talet fick gå ut i förvärvsarbete med denna
skola som bakgrund. När jag ändock,
herr talman, dristar mig att anföra några
lekmannasynpunkter på frågan, är
det därför att det kanske inte skadar
att även lekmannens synpunkt kommer
fram i den hittills förda expertdiskussionen.

Det är klart att den treåriga realskola,
som nu föreslås som huvudform,
inte är någon idealisk lösning, och det
är inte heller meningen att den skall
vara en definitiv lösning, då ju denna
skolform är avsedd att verka under en
övergångstid, i avvaktan på enhetsskolans
definitiva och fullständiga genomförande.
Jag ber dock att få konstatera
att den här föreslagna ordningen är ett
gott steg på vägen fram emot enhetsskoian,
då det faktiskt betyder att enlietsskolan
realiseras till två tredjedelar genom
att en sexårig folkskola kommer
att bli en gemensam bottenskola och
man sålunda är inne på rätt väg.

Det kan göras och har gjorts invändningar
mot den treåriga realskolan som
huvudform och mot denna realskola
över huvud taget. Men jag tror nog, att
herr Arrhén har åtskilligt överdrivit
olägenheterna, då jag av hans anförande
kunde utläsa att han har den uppfattningen,
att den undervisning, som skall
ges i femte och sjätte klasserna av folkskolan,
tydligen är helt betydelselös för
det framtida studiearbetet. När herr
Arrhén påtalar den bristande kompetensen
hos folkskollärarna att kunna
bedriva denna undervisning på ett tillräckligt
effektivt sätt för att göra den
treåriga realskolan något så när möjlig,
vill jag ställa en motfråga: Hur står det
till, herr Arrhén, med kompetensen hos
en stor del av de lärare, som man nu
har i den femåriga realskolan? På grund
av bristen på kompetenta lärare tvingas
man att använda filosofie studerande,
som inte har någon som helst pedago -

gisk utbildning. Vore det inte en rationell
ordning att tillvarata de kompetenta
lärare vi har genom att frigöra dem
från den rent elementära undervisningen,
åt vilken de nu ofta får ägna sig i
de lägsta realskoleldasserna.

Herr talman! Det kan förvisso göras
andra och mera verklighetsbetonade invändningar
mot den nu föreslagna ordningen,
men man bör inte glömma bort,
att den ordning, som riksdagen nu går
att besluta, ändock innehåller stora förtjänster.
Det har sagts och detta med
rätta att det för närvarande pågår en
betygs- och poängjakt, som sätter in redan
på småskolestadiet, en hets och en
jakt, som är naturlig då det gäller att
välja mellan lärdomsskolan och folkskolan
så tidigt som vid tio, elvaårsåldern.
Förvisso utspelas i vårt land många personliga
tragedier, när man trots intagningssvårigheterna
ändå lyckas få över
barnen till realskolan, där de kanske
förr eller senare misslyckas. Då nu
huvudformen, den treåriga realskolan,
kommer att bygga på en sexårig bottenskola,
skjuter man upp detta val ytterligare
två år. Det måste enligt mitt
sätt att se vara en oerhört stor vinst,
i det att man därigenom får möjlighet
att bättre bedöma barnens framtidsutsikter
när det gäller deras fortsatta skolgång.
Inför man den nivågruppering,
som här tidigare har diskuterats, då förtar
man enligt min mening till stor del
den positiva verkan av den nu föreslagna
ordningen. Den olägenhet vi nu
har införes alltså i folkskolan, när det
gäller att på samma tidiga stadium som
nu sortera upp eleverna i — som någon
uttryckt det — bättre och sämre elever,
en uppsortering som jag måste beteckna
som mycket olycklig.

I debatten har ju tidigare påtalats de
praktiska svårigheter, som följer med
denna s. k. nivågruppering. Jag tror nog,
att herr Ohlon var böjd att bagatellisera
desa svårigheter alltför mycket, när
han gjorde en jämförelse med förhållandena
på gymnasiet. Han sade, att
man där flyttar över eleverna efter olika
linjer och grupperingar, huller om buller.
Men, herr Ohlon, det är dock en

Tisdagen den 29 maj 195G fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

liten skillnad mellan att företaga sådana
överflyttningar mellan olika klasskombinationer
med tio-, elvaåringar än
det är att göra det med 16—17-åringar.
Man kan därför inte som herr
Ohlon så fullständigt bagatellisera de
svårigheter, som bl. a. fröken Ranmark
här påtalat.

Jag vill uttrycka min stora tillfredsställelse
med herr statsrådets uttalande,
att han inte var någon vän av nivågrupperingen.
Han uttalade dock, att den i
varje fall borde få användas inom sådana
lokala skolområden, där den var
lämplig. Jag vill till detta säga, att olägenheterna
med nivågruppering inte
blir mindre, om beslutet om sådan gruppering
fattas av den lokala skolledningen
än om det fattas av riksdagen.

Ja, herr talman, detta var några lekmannasynpunkter
på den fråga vi här
har att diskutera. Det skulle förvisso
vara mycket mer att tillägga, men jag
kan sluta med att instämma i vad utskottet
har förordat med undantag av
frågan om den s. k. nivågrupperingen,
där jag ber att få yrka bifall till den
reservation som är betecknad 2 a).

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte undgå att
med anledning av herr Hesselboms anförande
påpeka, att jag visst inte har
sagt, att undervisningen i folkskolans
femte och sjätte klasser, som den nu
bedrivs, är betydelselös. Ett sådant onyanserat
uttalande skulle jag, det försäkrar
jag, aldrig kunna göra mig skyldig
till. Jag känner ganska väl till folkskolcundervisningen,
och jag har mycket
stor respekt för den.

Vad jag har framhållit här är emellertid,
att den speciella undervisning
som det gäller, när det är fråga om att
sammankoppla folkskola och realskola,
lider av vissa fundamentala brister i
lärarbeståndet. Jag har redan nämnt, att
det bara är 50 procent av lärarna i
klasserna 5 och G som för närvarande
har kompetens i engelska — två procent
av dessa har akademiskt betyg och
resten bara »kompetens». Det är inte

jag, utan skolöverstyrelsen, som har
framhållit dessa synpunkter.

När det sedan gäller diskussionen angående
nivågrupperingen, som nu föres
med sådan intensitet i vårt land i
maj månad 195G, vill jag påminna om,
att vårt land torde vara det enda land
i världen, där denna diskussion med så
knappologisk uppläggning fortlever. I
alla andra länder är man för närvarande
inställd på differentiering; England,
Frankrike, Tyskland, Sovjetunionen och
även Amerika är i full fart därmed, och
incitamentet därtill är den nya tekniska
tidsålder, inför vilken vi plötsligt har
ställts. Härvid är, som jag har sagt tidigare
i denna kammare, lösenordet:
hjärnorna fram! Detta är detsamma som
att kräva differentiering.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det har vid något tillfälle
sagts, att den svenska riksdagen
företräder ett genomsnitt av svenska folket.
Om det är riktigt, skulle alltså nu
endast 20 procent av svenska folket vara
intresserat av skolväsendet, ty den siffran
passar ganska bra här i kammaren
just nu. Men detta måste i sin tur bero
på någonting. Rån det tänkas, att till
och med våra skoldebatter har blivit så
tråkiga, att kammarledamöterna inte orkar
höra på dem? Är det anledningen,
kanske det också ger oss skäl att fundera
på om vi har en skola som är lika
tråkig. Är så fallet, herr talman, är det
fara å färde.

Vad gäller dagens diskussion? Jo,
ungefär samma sak som vi här har diskuterat
ett par dagar på andra områden.
Det är helt enkelt en välståndskris,
som vi genomgår. I så måtto kanske
vi inte har så mycket emot den på detta
avsnitt. Det förbättrade inkomstlaget för
stora grupper av vårt lands invånare
har gjort, att allt fler och fler föräldrar
anser sig ha råd och möjlighet att sända
sina barn till högre skolor, framför allt
då teoretiska skolor.

Om vi skulle försöka göra en uppdelning
och la reda på hur många timmar
vi i riksdagen talar om de JO proccn -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

ten, som går till teoretiska skolor, och
hur många timmar vi talar om de 60
procenten, som bör gå till praktiska skolor,
tror jag vi skulle finna, att det blir
en våldsam övervikt för de teoretiska
skolorna.

Så är det väl också när det gäller
föräldrarna. Hela detta problem, som här
i dag har diskuterats, heror till mycket
stor del just på vad man brukar kalla
föräldraambition, d. v. s. på det förhållandet,
att så många föräldrar nödvändigtvis
skall placera sina ungdomar i
teoretiska skolor. Kunde vi få cn bättre
avvägning på det området, tror jag
för min del att vi inte skulle behöva
tala om lärarbrist och lokalbrist när det
gäller den teoretiska undervisningen.

Men som det nu är, har vi brist både
på lärare och lokaler. I detta läge tillsatte
Kungl. Maj:t en parlamentarisk utredning
om realskolan. Denna utredning
lyckades så gott som hundraprocentigt
bli enig om sina förslag. Företrädarna
för de olika politiska partierna i denna
utredning kom med detta enhälliga förslag,
Kungl. Maj :t i sin tur har byggt
propositionen på utredningens förslag,
och utskottet har i huvudsak bifallit
det. Därför trodde jag för min del, att
vi inte skulle behöva ha någon lång diskussion
om dessa ting här i dag, men
så har ändå blivit fallet.

Med detta menar jag inte, att varje
man skall vara stöpt i samma form och
ha samma tankegångar i alla detaljer,
bara för att det har varit en parlamentarisk
utredning. Min vän herr Ohlon
började litet ironiskt med att säga, att
det var egendomligt att ingen av företrädarna
för våra skolor hade fått någon
plats i denna utredning. .lag tror
inte att det ligger så illa till därvidlag.
Dessutom skulle jag vilja erinra herr
Ohlon om en sak. Det har sagts att krig
är en så allvarlig sak, att man icke kan
överlämna det enbart åt generaler. Ungefär
detsamma kan väl sägas, när vi är
inne på skolfrågorna. Det väsentliga är
väl ändå om de olika detaljerna har
fått en allsidig belysning av denna utredning.
Herr Ohlon nämnde någonting
om en planlös ledning. Jag tror inte att

han menade så illa med det. Inom statsutskottets
andra avdelning har vi i alla
i denna fråga haft ett mycket gott samarbete,
och jag tror inte att skillnaderna
i uppfattningar är så stora, som det
gjorts gällande här i dag.

Herr Ohlon nämnde också något om
att studenterna i våra dagar intresserar
sig praktiskt taget endast för stipendier
och liknande. Jag tror inte att det ligger
till på det sättet; det är en undervärdering
av våra studenter. De har också intresse
för den undervisning som de försöker
inhämta.

Litet ironiskt talade också herr Ohlon
om att i och med detta och andra förslag
alla kommer att stöpas i samma
form, och han berättade den där historien
med rakmasken. Herr talman! När
jag för fyrtio år sedan första gången
hörde den historien tyckte jag att den
var mycket trevlig, men sedan jag nu
ofta fått höra den på nytt under dessa
fyrtio år, finner jag inte samma tjusning
i den.

Jag vet inte vad herr Ohlon menade,
när han sade att alla nu måste följa med
strömmen. Jag tror inte alls att det är
på det sättet. Man har försökt i olika instanser
att motverka en dylik utveckling,
och jag är alldeles övertygad om att
denna utredning, där ju doktor Helén
suttit med också, allvarligt har penetrerat
problemet och därvid kommit fram
till det resultat som utredningen redovisat.

Sedan har vi frågan om de stora klasserna.
Därvidlag är vi ju alla överens.
Jag tycker därför inte att vi behöver
diskutera den. Frågan är bara när vi
skall komma i det läget, att vi kan sänka
antalet elever i klasserna till låt oss
säga 30. Just nu befinner vi oss i varje
fall inte i den situationen.

Det har här talats om modernisering
av folkskolan. Ja, men det är vad som
sker just nu. Alla försöker på allt sätt
att hjälpa till därvidlag. Det har varit,
såvitt jag kan förstå, en viss strid mellan
läroverkens lärare och folkskolans lärare.
Det är ju ingen ny företeelse. Den
har vi varit med om mycket länge. Jag
vill inte rikta klander åt någotdera hål -

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

let. Det är uppenbart att de som fått
erfarenheter av ett visst slag, vill föra
fram de erfarenheterna, oavsett om man
är läroverkslärare eller folkskollärare.
Men när det gäller att lösa ett visst
problem som det vi onekligen har i
dag, nämligen att på bästa och effektivaste
sätt utnyttja våra lärarkrafter,
tvingas vi ändå att ta ställning. Det är
också vad vi får göra här i dag.

Utskottet har godkänt det förslag som
utredningen kommit med och som Kungl.
Maj:t presenterat riksdagen. Varför har
utskottet gjort det? Jo, helt enkelt därför
att ingen har kommit med något bättre
— vi har inte haft något alternativ
att ta ståndpunkt till, och därför har
vi också ansett oss kunna tillstyrka detta
förslag. Sedan finns givetvis vissa
detaljer som den eller den ledamoten
är mer eller mindre missnöjd med. Det
är alltid så i stora frågor. Jag tror
aldrig att vi kommer fram till den dagen,
när alla är glada och nöjda med
varje detalj i ett rätt stort förslag. Huvudsaken
är dock i den rådande situationen
att få fram bästa möjliga resultat
för vårt skolväsen i dess helhet.

Det har förts fram olika uppfattningar
här om differentieringen, vilken i många
år varit en stridsfråga. Herr Ohlon och
kanske framför allt herr Arrhén anser,
att differentieringen skall gå ned i
5 och 6 klasserna. Från andra håll har
man inte velat vara med därpå. Utskottet
har för sin del sagt att det anser att
detta är en praktisk detalj, som de olika
skoldistrikten bör lösa efter bästa förmåga.
Jag tror inte att man kan komma
längre. Det skulle vara orealistiskt, om
man skulle bestämma att exempelvis
skoldistrikten A, B och C skall på precis
samma sätt fullfölja en viss plan. Jag är
övertygad om att i praktiken skulle dylika
bestämda normer inte komma att
tillämpas i alla fall. Därför har utskottet
föreslagit, att den centrala skolledningen
skall ge de olika skoldistrikten anvisningar
om de möjligheter som man
har för att nå den bästa lösningen.

Det har sagts att i nivågrupperingen
skulle vara en fara på olika siitt. Men
man kan i sin kritik av den också skju -

ta över målet. Min vän Erik Olsson sade,
att skulle exempelvis Östersunds
skoldistrikt tillämpa nivågruppering,
skulle grannkommunerna bli helt utestängda
från möjligheten att få in sina
elever i de högre skolorna i Östersund.
Men, min vän Erik Olsson, bevisar man
kanske inte litet för mycket, när man
understryker, vilka oerhört förnämliga
resultat som uppnås med denna nivågruppering.
Jag misstänker att detta inte
var vännen Olssons avsikt. Även på detta
område är nog den gyllene medelvägen
att rekommendera. Det vore oriktigt
att försöka bevisa, att en viss nivågruppering
inte skulle ha något värde.
Så är det ju inte. Vi måste nog ändå erkänna,
att man i vissa situationer måste
använda nivågruppering. I de fall
då man har parallella vdelningar möter
det ju heller inga särskilda svårigheter
att införa nivågruppering. Den får väl
också tilllämpas på de platser, där man
anser det vara en nödvändig åtgärd.

Om vi på ett tidigt stadium kunde få
en test som visade, vilka elever som passar
bäst för praktiska respektive teoretiska
studier, skulle vi inte behöva
så mycket av dessa olika grupperingar.
Det har nu t. ex. sagts, att vi bör ha
fyraårig realskola för sådana elever som
behöver ha något längre tid på sig för
att inhämta erforderliga kunskaper.
Men samma argument skulle ju kunna
anföras till förmån för femårig realskola,
och gränsen kunde faktiskt sättas
var som helst. Jag ifrågasätter dock, huruvida
det över huvud taget är lämpligt
att sådana elever går på den teoretiska
linjen. Vi behöver goda begåvningar
även på de praktiska linjerna. Det skulle
säkerligen inte vara något slöseri med
den svenska arbetskraften om vi på de
praktiska linjerna finge in även en
grupp av elever med de högsta poängen.
Det behövs nämligen folk med goda förutsättningar
även på de mer praktiskt
inriktade levnadsbanorna, ja, minst lika
mycket där som när det gäller de teoretiska
studiebanorna. Här stöter vi emellertid
på en gammal iakttagelse. Vad som
skrivs i våra tidningar om skolan gäller
till 90 procent den teoretiska undervis -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

ningen, medan de praktiska skolorna
blott ägnas blygsamma tio procent av
intresset, och detta trots att det är en
väsentligt större del av våra ungdomar
som går den praktiska vägen. Det finns
en gammal slentrianmässig inställning på
detta område, som är mycket olycklig.
För framtiden behöver vi dugliga människor,
yrkeskunnigt folk, även i de
praktiska yrkena.

I debatten här har det talats om olika
toppar. Herr Arrhén nämnde, att vi 1956
har en topp i folkskolan, medan den
kommer 1959 i realskolan och 1962 i
gymnasiet. Herr Sunne har redan svarat
på herr Arrhéns yttrande i denna de],
så jag behöver inte närmare ingå därpå.
Storleken av dessa toppar beror ju
precis på hur många elever vi får från
varje årskull. Elevtillströmningen har nu
varit i ständigt stigande. Denna statistik
är därför helt enkelt inte tillförlitlig.

Herr Arrhén var även inne på frågan
om lärartillgången. Han förklarade, att
år 1961 skulle vi ha ett överskott på 30
gymnasielärare, och år 1965 skulle vi ha
ett överskott på 850 stycken. Inte ens
herr Arrhén kan väl tro på dessa siffror.
Det beror ju helt på hur många ungdomar
som vid den tidpunkten går den
teoretiska vägen.

Jag vill erinra om att vi redan tidigare
fått höra ett liknande resonemang
som detta. Man har bl. a. försökt visa,
att vi vid en viss tidpunkt inte skulle
ha någon läkarbrist här i landet. Med
hjälp av statistik har man försökt visa,
att vi det eller det året skulle ha så eller
så många läkare tillgängliga. Men
hur har det blivit i verkligheten? Ja,
det har på det området inte alls gått
enligt de uppgjorda premisserna. Vi bör
nog därför även när det gäller lärartillgången
vara försiktiga i vår bedömning
av framtiden. Tillgången på liiroverkslärare
kommer ju i hög grad att bli beroende
av enhetsskolans frammarsch. Med
den bestämda beställning, som riksdagen
har gett på detta område, är jag
övertygad om att vi kommer att behöva
många av dessa lärare på enhetsskolans
högstadium.

Inom parentes beklagar jag, att en -

hetsskolan på sätt och vis kommit i bakgrunden
i den här diskussionen. Hela
detta förslag om den treåriga realskolan
avser ju bara en övergångsordning, ett
surrogat, som skall tillämpas under den
tid som vi väntar på den allmänna enhetsskolan.
Man bör heller inte ta detta
förslag till intäkt för att vi kan dröja
med enhetsskolans förverkligande. Det
kan vi icke, ty vad som här föreslås löser
på intet sätt frågan om den praktiska
utbildningen, som riksdagen dock
har velat få löst.

Fröken Ranmark talade också om
grupperingen. Jag kan i stort sett instämma
i vad hon sade. Men jag är övertygad
om att man i det praktiska livet
kommer att få lösa detta problem efter
olika linjer. Våra skoldistrikt är inte
stöpta i samma form, och man får därför
använda olika möjligheter för att
nå det bästa resultatet.

Jag övergår sedan till en annan sak.
Herr Arrhén säger att vi har en nivå i
folkskolan, en i realskolan, en tredje i
gymnasiet och så den högsta uppe i universitetet.
Det är ett riktigt resonemang,
det kan vi aldrig komma ifrån. Och skulle
nivån bli för låg på de tre första stadierna,
måste detta alldeles uppenbart
repareras på något sätt när man kommer
till universitetet. Men då det gäller
att råda bot på detta, kanske det finns
två vägar att gå fram på. Den ena är att
man försöker få så gott arbetsresultat
som möjligt i folkskola, realskola och
gymnasium. Den andra väg, som kan
tänkas, är att man, såsom en berömd undervisare
häromdagen förklarade i en
tidning, rensade ut en del onödigt stoff
och gav eleverna litet mera av sådana
kunskaper, som de kan ha både nytta
och nöje av för framtiden. Det skulle
inte förvåna mig, om vi till sist finge
slå in på den vägen och försöka se till,
att arbetsbelastningen för eleverna inte
blir så onormalt stor.

Nu tror jag inte att det blir så lätt att
genomföra den saken. .lag var med i
skolkommissionen en gång då vi kallade
ihop företrädare för olika ämnesområden
för att undersöka, om man kunde
företa lite moderniseringar och utgall -

Tisdagen den 29 maj 195G fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation
ringar i kurserna. Man var överens om
att ett försök skulle göras, men när vi
sedan kom till tals med varje ämnesföreträdare
för sig, visade det sig att det
var omöjligt •—- var och en av dem ville
tvärtom ha fler timmar för sitt ämne
och förklarade att ingenting kunde tas
bort. Sådant är läget i verkligheten, och
det gör att det är mycket svårt att genomföra
några förändringar på detta
område.

Herr Sunne var inne på frågan om
statsbidragen, Jag tror jag kan säga att
hela utskottet ärligt ansträngde sig att
hitta utvägar för att komma fram till
en rättvis lösning när det gäller en retroaktivitet
för statsbidragen till realskolebyggen.
Men vi fann ingen möjlighet.
Tröskelproblemen är här så svårlösta
att vi inte ansåg oss kunna framlägga
något förslag. Reservanterna har
föreslagit att statsbidrag skulle utgå till
de skolbyggen som igångsatts efter den
1 juli 1954, men inte till dem som påbörjats
före den tidpunkten. Vilken tidsgräns
man än bestämmer sig för kommer
det ju alltid att finnas ett antal kommuner
som i detta avseende befinner
sig på andra sidan gränsen. Vi gjorde
en mycket noggrann undersökning av
frågan och försökte tillämpa spärrar av
olika slag. Men vi blev fullständigt på
det klara med att vi inte kunde komma
fram till ett rättvist förslag.

Jag förstår herr Sunne så väl. Hans
skoldistrikt råkar befinna sig i det läget,
att hade man där väntat en tid med
att sätta i gång sitt skolbygge, hade man
kunnat få statsbidrag. Det är ju mänskligt
att man framför sådana synpunkter,
som herr Sunne utvecklade, och det
finns flera skoldistrikt än hans som befinner
sig i samma belägenhet. Men herr
Sunne får väl också erkänna att det inte
fanns någon möjlighet för utskottet att
utarbeta ett förslag som i varje fall hade
något sken av rättvisa.

Vi vet inte hur den nu förestående
förändringen i fråga om vår realskola
kommer att utfalla, och vi vet inte i vilken
takt den kan genomföras. Inte heller
vet vi hur reformen kommer att verka
för de s. k. landsbygdskommunerna.

före enhetsskolans genomförande m. m.
Den fyraåriga realskolan skall ju bibehållas
för att ge landsbygdseleverna
möjligheter att i en stad eller en tätort
få en undervisning som passar för dem.
Man kan inte göra på annat sätt. Men,
herr talman, jag är inte övertygad om
att inte verkningarna av det här förslaget
möjligen kan bli att man uppskjuter
genomförandet av den verkliga skolreformen
i medvetande om att man har
en fyraårig realskolelinje i närmaste tätort.
Det skulle bli till stort förfång för
den praktiska undervisningen, som jag
anser vara av samma värde för landet
som den teoretiska.

I den situation där vi nu befinner oss
har utskottet inte kunnat följa någon annan
linje än det har gjort. Vi förstår
mycket väl dem, som har andra uppfattningar
i detaljfrågor, men dagens diskussion
har visat, tycker jag i varje fall,
att den medelväg, som utskottet har anvisat,
ändå är den ända framkomliga i
nuvarande situation.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr OLSSON, ERIK, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Näsström ansåg att
jag hade betydligt överdrivit faran av
nivågrupperingen med hänsyn till konkurrensen
om realskoleplatser i den del
av Sverige, där de minsta möjligheterna
i den vägen föreligger, nämligen i Jämtland
som är det skolglesaste området i
hela landet. Det är nog inte riktigt på
det sättet. Jag vill påpeka att de elever
som kommer från de lägre skolformerna
i vårt distrikt — vi har som jag nämnde
ända ned till D 1-skolor — redan är
handikappade när det gäller inträde i
realskolan i tävling med A-skolornas
elever. Då man därtill på annat håll inför
en specialtrimning av eleverna i femte
och sjätte klassen för att bereda dem
för inträde i realskolan, alltså en sorts
preparandkurs, måste detta verka så att
de som kommer från de sämre skolorna
blir utslagna.

Herr Näsström sade, att enhetsskolan

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

har kommit i bakgrunden i samband
med detta beslut. Det är sorgligt nog så,
och jag återkommer till en annan sak:
genom utskottets förslag, som överensstämmer
med såväl propositionen som
utredningen, om slopandet av de i folkskolan
inbyggda realskolelinjerna har
man skurit bort den form av realskolan,
som ligger närmast enhetsskolan, utan
att på något sätt motivera detta annat
än med allmänna talesätt.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Näsströms anförande
nyss var i mitt tycke väl avvägt
och balanserat, och jag är tacksam för
detta. Jag skulle dock vilja fråga mig,
huruvida han inte sträckte sig något
längre vid tolkningen av utskottets formuleringar
än man har rätt att göra.
Det lämnar jag emellertid för ögonblicket
därhän, eftersom herr Näsströms
tolkning i varje fall var sådan, att den
tilltalade mig.

Herr Näsström frågade: Varför diskuterar
vi alltid den teoretiska skolans
problem? Jo, därför att vi har olika meningar
om dem. Och varför diskuterar
vi inte den praktiska utbildningens problemställningar?
Jo, därför att vi är
eniga på den punkten.

Sedan nämnde herr Näsström den tabell
angående lärartillgången, som jag
hade använt mig av, och som visade ett
överskott år 1965 på 850 »humanister».
Den tabellen är hämtad ur Kungl.
Maj:ts proposition nr 123, s. 16, och
propositionen har i sin tur tagit den
från realskoleutredningen. Det är fullt
legitimt ursprung på det barnet. Vidare
gällde det uppgifterna beträffande
»topparna». De var hämtade ur ett föredrag
av professor Herman Wold här
i riksdagshuset, och det är således en
mycket fin hallstämpel även på dem.
Men jag erkänner, att jag i det sammanhanget
borde ha nämnt siffrorna
38 procent för tillströmningen till realskolan
och 15 procent till gymnasiet och
argumenterat mot bakgrunden av bägge
dessa sifferuppgifter. Så långt ger
jag herr Näsström rätt.

När herr Näsström till sist erkände

att det fanns ett löpande samband mellan
de olika »nivåerna», så är detta
ofrånkomligt. Jag har emellertid sagt,
att det är mycket farligt, om svagheter
uppstår i pyramidens nedre delar. De
bör inte repareras först när eleven
kommer upp i universitet eller högskolan.
Där befattar man sig inte med gymnasialundervisning.
De akademiska lärarna
kommer med all rätt att vägra att
göra detta. Deras uppgift ligger på ett
helt annat plan: att orientera om forskningsuppgifter
och meddela mera avancerad
undervisning. Därför måste bristerna
botas på ett tidigare stadium. Det
är otänkbart att förlägga reparationerna
till ett senare skede.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Olsson vill jag
endast säga, att jag tycker att han gav
nivågrupperingen en alltför stor plats.
Man uträttar inga förunderliga ting med
denna nivågruppering. Det är uppenbart
att om man genomför den, kan
man nå vissa resultat, men jag tror inte
att resultatet skulle bli att alla barn från
jämtlandsbygden skulle bli utestängda.
Skulle så bli fallet, så finns det ingen
annan möjlighet än att landsbygdsdistrikten
också får gå in för den metoden,
men då kommer man ju tillbaka till
utgångsläget, ty då har ju båda två infört
denna anordning, och procenttalet
blir väl då ungefär detsamma som innan
något skoldistrikt hade infört den.

Till herr Arrhén skulle jag vilja säga,
att vi har diskuterat detta mycket ingående
i utskottet, och där var det
kanske inte så stora meningsskiljaktigheter
om denna sak, men jag menar att
man aldrig skall bestrida fakta. Vi har
olika grupperingar här, det kommer vi
aldrig ifrån, och vår gemensamma avsikt
är väl ändå att vi skall ge dessa
grupper, folkskolan, realskolan och gymnasiet,
den bästa undervisning som vi
kan åstadkomma.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr förste vice talman! I motsats till
herr Arrhén anser jag att den föreslag -

Tisdagen den 29 maj 195C fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

na provisoriska lösningen angående
realskoleväsendets ordnande under väntan
på enhetsskolan innebär att den
femåriga realskolan försvinner. Man hade
ju — åtminstone jag — tänkt sig att
barnen därigenom skulle i lugn och ro
få undervisas utan alltför stor hets, i
folkskolan i sex år, till båtnad för både
barn och lärare. Som det nu är —- jag
tror att fröken Ranmark var inne på den
saken — sker en avtappning första
gången efter fyra år och andra gången
efter sex år. De barn, som skall börja
i den femåriga realskolan — föräldrarna
har ofta bestämt det redan när barnen
går i småskolan — får minsann veta
av vad deras frid tillliörer. Poängtänkandet
kommer in i deras liv, och
det gäller för de stackars ungarna, höll
jag på att säga, att skaffa sig så många
poäng, att de kan komma i fråga vid
intagning i realskolan. Föräldrarna gör
allt för att barnen skall få så höga betyg,
och det skall vi inte alls förundra oss
över, så länge de manuella yrkena inte
socialt anses ha samma värde som de
s. k. intellektuella yrkena — jag säger
s. k., tv det finns många som vi kallar
intellektuella yrken, vilka faktiskt
inte är det. Därför gör föräldrarna allt
för att barnen skall komma in i den av
alla åtrådda realskolan. Ofta sker detta
genom träning av ämnena i hemmen, en
träning som går långt utöver vad folkskolan
begär eller vad barnen egentligen
orkar med. Man kan inte heller utesluta
den möjligheten, att lärarens ambition
driver honom att försöka få så
många som möjligt i klassen på en sådan
nivå, att de kan tänkas kunna gå
över till realskolan och alt denna strävan
kanske avspeglar sig i klassens arbete.
Det händer att läraren redan i
fjärde klass — det är dock 10-åringar
det är fråga om -— ger barnen s. k. lappskrivningar
i olika ämnen. Barnen får
veta detta i förväg, för att de skall kunna
plugga på ämnet hemma. Jag tycker
inte detta är ett tillfredsställande arbetssätt.
Samma manöver upprepas sedan
i folkskolans sjätte klass. Föräldrarna
vill ha in barnen i realskolan. Barnen
tillhålles hemma liksom i skolan att

plugga i sig så mycket s. k. fast kunskap,
som fordras för att de skall kunna
komma in i realskolan. Jag vill hävda
att detta oftast sker på bekostnad av
de legitima krav som barn och ungdom,
liksom vi äldre, har på fritid, då vi kan
koppla av och göra vad vi vill och tycker
är roligt.

Det är synd om barn och ungdom i
denna tid, i synnerhet om dem som jag
höll på att säga skall hetsas fram för
att få del av den kanske inte alltid så
märkvärdiga undervisning, som kan ges
i realskolan.

Man kan under sådana förhållanden
ibland undra, om folkskolan egentligen
har något egenvärde, om inte trycket
uppifrån, från gymnasiet och realskolan,
i ganska stor utsträckning har gjort
att den alltmer endast utgör en förberedelse
för s. k. högre skolor. Herr Arrhéns
sista anförande styrker mig i denna
förmodan. Han poängterade mycket
kraftigt detta tryck uppifrån.

Ja, herr talman, detta var några kätterska
funderingar om den nuvarande
folkskolans arbetssätt och målsättning.
De hör kanske inte precis hemma här,
men de kan kanske ändå utgöra en bakgrund
till vad jag egentligen vill säga.

Det är, såsom jag sade i början av
mitt anförande, tillfredsställande att den
femåriga realskolan försvinner. Förstärkningsanordningarna
med delad
klass tycker jag också är en god idé, i
synnerhet så länge barnantalet i klasserna
är så stort som det nu är. Fn sådan
anordning har ju också sedan många
år förekommit t. ex. i småskolan, där
man ofta delat klassen så, att man har
undervisat pojkarna på en tid och flickorna
på en annan tid. Och det har sannerligen
inte då varit fråga om någon
nivågruppering i den mening, som man
nu talar om.

De föreslagna förstärkningsanordningarna
tror jag skall bli till hjälp för de
medelmåttiga begåvningarna, de som
inte fattar så snabbt och som tänker litet
långsamt men därför inte är sä obegåvade,
att de inte skulle kunna tillgodogöra
sig realskolans undervisning.

Men när vi kommer in på den före -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. in.

slagna nivågrupperingen, har jag svårt
att vara med längre. Fröken Ranmark
bär ju redan redogjort för remissinstansernas
syn på den saken, och jag skall
därför inte upprepa vad hon sagt. Herr
Ohlon sade i debatten om enhetsskolan
häromdagen, att vad vi beslutar på detta
område har föga betydelse, om vi
inte har lärarna med oss, och det är
givetvis alldeles riktigt, men eleverna
och deras föräldrar har liksom kommit
bort i hanteringen. Föräldrarna kan vi
i detta avseende dela upp i ett par eller
kanske tre grupper, dels de vilkas barn
utan svårighet placeras i vad jag skulle
kunna kalla den högsta nivågruppen. De
är naturligtvis nöjda med denna anordning.
En annan grupp, vars barn är medelbegåvad,
är inte nöjda, men föräldrarna
i denna grupp kommer ändå att
göra allt för att deras barn skall komma
med i begåvningsgruppen. Och då har
vi tillbaka det gamla plugget i de här
ämnena, som åtminstone jag hoppats att
vi skulle slippa på detta stadium. Att sedan
de föräldrar, vilkas barn inte alls
kan komma i fråga för den högre gruppen
eller nivån, inte kan vara så nöjda
med denna anordning, kan vi ju mycket
väl förstå. Deras barn är redan från
10-års åldern helt uteslutna från teoretisk
utbildning utöver folkskolan.

Och barnen, som ju också är en ganska
viktig del i skolans arbete, hur kommer
de att reagera? Ja, det är svårt att
säga, men nog ligger det nära till hands
att de s. k. begåvade barnen skall känna
sig överlägsna sina kamrater, och
det är inte nyttigt för någondera parten.
Och nog kommer kanske en viss
motsättning mellan kamraterna att ta
sig uttryck i samlevnaden kamrater
emellan efter en sådan uppdelning. Jag
vill inte säga att det kommer att medföra
disciplinsvårigheter —• jag tycker
disciplin är ett fult ord — men det
kanske kommer att föranleda svårigheter
i vad avser ordningen.

Ocli hur skall urvalet kunna ske rättvist?
Det säges att fördelningen på de
olika avdelningarna skall äga rum efter
höstterminen i klass 4. Läraren har då
endast en termin undervisat barnen i

de ämnen det här gäller, engelska och
matematik. Om vi tänker på engelska, så
har väl ändå erfarenheten visat, att det
kan gå tämligen knaggligt för många
elever, när de börjar läsa ett sådant
språk, ulan att de fördenskull saknar
språklig begåvning. Och när det gäller
matematik, beror resultatet enligt min
mening till inte ringa grad på lärarens
förmåga att klargöra de matematiska
begreppen; naturligtvis gäller detta inte
de utpräglade matematikbegåvningarna
— de klarar sig alltid, även utan nivågruppering,
liksom de utpräglade begåvningarna
över huvud taget klarar sig
i de flesta sammanhang.

Vi hör också hela tiden komma ihåg,
att det gäller tioåringar. Jag hävdar bestämt,
att det inte är möjligt att avgöra,
huruvida ett barn i den åldern äger sådan
begåvning, som predestinerar till
högre studier, eller inte. Det finns också
lata begåvningar, och det finns flitiga
medelmåttor. Låt oss göra det tankeexperimentet,
att alla kammarens ledamöter
hade blivit nivågrupperade i tioårsåldern
— det skulle i så fall till äventyrs
ha kunnat hända, att en och annan
av oss fallit igenom och placerats i
gruppen för medelmåttor, ty det är inte
så säkert att vi i tioårsåldern kunde eller
ville låta vårt ljus skina inför människorna
och kanske inte ens inför lärarna.

Jag noterar med glädje, att varken
ecklesiastikministern eller herr Näsström
är »nivåfrälsta». Statsrådet Persson
sade, att han inte velat motsätta sig
en sådan anordning, i den mån kommunerna
anser den lämplig. Ja, i de
flesta fall kommer landsbygdens skolor
helt ur spelet när det gäller nivågrupperingen,
eftersom de i regel inte har
mer än en avdelning i klass 4. Även i
stora skolor — med 60, 70 eller flera
parallellavdelningar — lär det bli svårt
att klara grupperingen; man kommer
att få ett oändligt svårt schematekniskt
pussel. Lättast blir det naturligtvis att
klara nivågrupperingen i medelstora skolor,
som har kanske endast fyra å sex
parallellavdelningar.

Över huvud taget är jag litet tveksam

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.
i fråga om kommunernas frihet i det fal- Jag vill endast framhålla att vi i en

let. Jag tror liksom en föregående talare,
att landsbygdens barn här blir
satta i efterhand. Och att kommunerna
själva skulle få bestämma, finner jag
också litet tveksamt. Om en kommun har
nivågruppering och en närliggande kommun
inte har det, så torde barnen från
den förra kommunen ha större möjligheter
än den senare att komma in i den
realskola, som kommunerna måhända
har gemensamt.

Jag skulle vilja understryka vad herr
Näsström sade — och även jag inledningsvis
antydde — att vi går kanske
mot en tid, då de manuella yrkena kommer
att röna samma sociala uppskattning
som de s. k. intellektuella yrkena.
När vi nått dithän, så tror jag att diskussioner
av detta slag inte längre behöver
föras.

Jag skulle också vilja instämma i herr
Näsströms ord, att denna anordning inte
får försena enhetsskolans införande. Vi
får ändå ingen riktig ordning i dessa avseenden,
förrän enhetsskolan blivit införd
i hela landet, det är min övertygelse.

.Tåg ber alltså, herr talman, att få instämma
i fröken Ranmarks yrkande om
bifall till den reservation, som är avgiven
av henne m. fl.

Men innan jag slutar, kan jag inte underlåta
att säga ett enda ord om en passus
i herr Ohlons första anförande. Han
framhöll vikten av att läraren har en
sådan utbildning, att han kan svara på
alla frågor som eleverna möjligen skulle
kunna framställa. Nej, herr Ohlon, det
är enligt min mening viktigare att läraren
har den utbildningen, att han kan
hänvisa eleverna till de källor, där upplysningar
i olika frågor står att få, även
i de fall då läraren kan ge svaret.

Herr ÖIIMAN (k):

Herr talman! På grund av ärendenas
anhopning i riksdagens slutskede har
det ju nästan blivit en framtvingad plikt
att säga så litet som möjligt. .lag skall,
till skillnad från många andra talare i
denna debatt, finna mig i det ödet.

motion har hemställt, att riksdagen, med
anledning av den nästan katastrofala
bristen på skollokaler, skulle bifalla skolöverstyrelsens
anslagskrav när det gäller
byggnadsarbeten för folkskolor. Detta
innebär ett anslag på 97 miljoner mot
regeringsförslagets 62 miljoner. Vi har
vidare föreslagit, att riksdagen skulle begära
att regeringen utarbetar en treårsplan
för lokalbristens hävande.

Ingenting av detta vill utskottet gå
med på. Lokalbristen och planlösheten i
övrigt skall alltså bestå.

Då jag inte kan ansluta mig till denna
lättfärdiga ståndpunkt, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till motion 430 i
denna kammare och motion 521 i andra
kammaren.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Eftersom jag gång på
gång blivit apostroferad under debatten,
må det tillåtas mig att säga några ord.

Det har framför allt gällt spörsmålet,
hur man skall få effektiv undervisning i
klasserna 5 och 6 i folkskolan såsom en
grund för en treårig realskola. Fröken
Ranmark sade att nivågrupperingen är
svår. Varför det då? Jo, därför att den
kommer att vålla en del obehag för lärare
och överlärare gentemot föräldrarna.
Detta är en bekvämlighetssynpunkt,
som alltför starkt kommit i förgrunden.
Fröken Ranmark får väl bjuda till —
inte kan det vara så svårt i varje fall.

När jag lyssnat till debatten i dag,
liar jag fått det intrycket, att damerna
framför allt men även en och annan herre
är fångna i fördomar och konservativa
synpunkter och har svårt att göra
sig loss från invanda tankebanor. Nu
säger ju fru Anna Sjöström-Bengtsson
att trycket från de ovan folkskolan liggande
skolformerna kommer att bli besvärande.
Det är möjligt, och det kommer
nog att bli på det sättet, hur vi än
ordnar undervisningen inom folkskolan.

Vidare uttalade hon farhågor för att
de begåvade, som skulle bli placerade i
den så att säga högre gruppen vid undervisningen
i vissa ämnen, skulle kän -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

na sig överlägsna och trycka ned de
mindre lyckliga kamraterna. Jag tror nu
inte att barnen reagerar på detta sätt,
men trycket blir väl ännu större, i fall
alla möjliga kategorier sammanföres i
en enda avdelning. Jag är inte alls nivåfrälst
som det påståtts, men en del talare
här har i stället tyckts mig vara
anti-nivåfrälsta, samtidigt som de erkänner
nivågrupperingens värde. Fru Sjöström-Bengtsson
gjorde ju gällande att
barnen från skolor, som har infört nivågruppering,
skulle få en bättre chans
än de, som kommer från skolor, där
ingen nivågruppering har införts.

Häromdagen stod i tidningen Expressen
en artikel av en folkskollärarinna.
Hon yttrade bl. a., att folkskolan måste
inrätta sig efter de nya krav, som ställs
på den i femte och sjätte klasserna, när
den treåriga realskolan kommer till
stånd. Hon fortsätter med att säga, att
hon inte kan förstå, hur det skall vara
möjligt att med en klass på 35 elever
med intelligenskvot varierande från cirka
85 till 150 undervisa dem på ett sådant
sätt, att varken de studiebegåvade
eller de minst studiebegåvade blir eftersatta.
»Det spelar ingen roll», säger hon,
»om det är en folkskollärare eller en fil.
mag. som undervisar en sådan klass.»
Denna pedagog gör gällande, att uppgiften
är orimlig och olöslig i en sådan heterogen
klass. Hon fortsätter med att göra
gällande, att det inte kan anses humant
att placera ett barn, som har svårt
att följa med, i samma klass som de, som
har lätt att göra det.

Om man fullföljer tankegången, kan
man fråga sig, varför vi inte tar bort
hjälpklasserna. Fru Anna SjöströmBengtsson
är, såvitt jag vet, en varm anhängare
av de hjälpklasser och extraklasser,
som vi har i Göteborg. Där sker
en uppdeling redan nu av elevmaterialet.
När ett barn flyttas över till en hjälpklass
eller en extraklass, utgör argumentet
bl. a., att det skall slippa den plågsamma
jämförelsen med de intellektuellt
överlägsna klasskamraterna. Varför
kan inte en sådan uppdelning tillämpas
åtminstone i viss utsträckning även i övrikt
i klasserna 5 och 6?

När vi behandlade frågan om enhetsskolan
för sex år sedan, hade jag tillfälle
att referera en utredning som hade
gjorts i Göteborg. Den gällde den försöksundervisning
i engelska, som hade
företagits i folkskolorna i staden. Utredningen
hade verkställts av två framstående
skolmän, båda f. d. folkskollärare
— den ene doktor Olov Dahlgren, nu
seminarielektor, och den andre fil. lic.
Ragnar Dahlkvist, numera förste folkskolinspektör
i Stockholm. De har grundat
sina omdömen både på testning och
betygsstatistik och kommit till det resultatet,
att utöver barnen i hjälp- och extraklasser
kan ett med dem lika stort antal
ej på ett tillfredsställande sätt tillägna
sig en språkundervisning i engelska, som
det är något värde med. De summerar
sina överväganden så, att mellan 1/3
och 1/4 av ett ogallrat elevmaterial ej
förmår följa språkundervisningen. Samtidigt
hade gjorts försök med dels differentierade,
dels odifferentierade klasser
i ämnet — hjälp- och extraklassklientelet
då undantaget. Under det att eleverna
i de differentierade, mera läsbegåvade
klasserna så gott som samtliga
kunnat tillägna sig undervisningen i
engelska, har antalet elever, som inte
lyckats därmed i de odifferentierade
klasserna uppgått till 25 å 30 procent.
De bästa blir eftersatta i de odifferentierade
klasserna.

Samma erfarenheter har gjorts på annat
håll. Jag har här en tidskrift U. S.
News & World Report, som har en artikel
rörande skolundervisningen i
Washington och som jag bara antydde
i mitt första anförande. I Washington
har man arbetat med fullständigt odifferentierade
klasser under de sista åren,
och vad har nu resultatet givit vid handen?
Jo, det har visat sig vid en undersökning
av 4 155 elever i nionde klassen
att inte mindre än 1 004 elever — d. v. s.
24 procent — står kvar på sjätte klassens
nivå, 1 568 elever — eller 38 procent
—• står kvar på sjunde och åttonde
klassens nivå och endast 1 583 elever —
eller 38 procent — hade genomsnittlig
amerikansk standard. Undervisningen
gällde engelska språket.

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

Beträffande matematik hade gjorts en
liknande utredning beträffande 3 979 elever
i nionde klassen. Av dem hade 1 798
elever, eller 45 procent, stannat kvar på
sjätte klassens ståndpunkt, 1 226 elever,
eller 31 procent, på åttonde klassens nivå
och endast 955 elever, eller 24 procent,
hade uppnått genomsnittlig amerikansk
standard. Slutsatsen av dessa undersökningar
har lett till att man numera
i Washingtons folkskolor håller på
att övergå till en fullständig differentiering
och inte bara till en partiell differentiering
i form av nivågruppering,
som här föreslås för ett åldersstadium
motsvarande femte och sjätte folkskoleklasserna
— det gäller ju åldern 11, 12
och 13 år.

När vi har dessa erfarenheter för ögonen
både från vårt land och från andra
länder, finner jag, herr talman, det vara
lättsinnigt att inte utnyttja de möjligheter,
som en förnuftig organisation erbjuder
alla begåvningstyper.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Här har tydligen utspunnit
sig en omfattande debatt om nivågrupperingen.
Jag skall inte söka polemisera
mot någon av de talare, som har
varit inne på denna fråga, ty jag har
inte hört exakt vad de har sagt.

Jag skall emellertid be att få peka litet
mera såväl på vad jag själv har sagt
tidigare här i debatten och i propositionen
som på vad som säges av utskottet.

Herr Arrhén har tidigare här i dag
betonat, att mina uttalanden varit olämpliga
och stridande mot vad som säges i
propositionen. Jag kan emellertid inte
finna, att detta är riktigt. På s. 63 i
utskottsutlåtandet finns rörande nivågrupperingen
ett citat ur propositionen,
som lyder på följande sätt: »I övrigt
torde vad som förekommit icke behöva
föranleda annat uttalande från min sida
än att jag, med instämmande i vad skolöverstyrelsen
anfört betriiffande förevarande
spörsmål, vill understryka att anordningens
lämplighet i det särskilda
fallet bör prövas lokalt och en detalj -

reglering av dessa interna skolfrågor
undvikas.» Det kan väl inte hjälpas, herr
Arrhén, att när jag säger, att lämpligheten
bör prövas lokalt, så innebär detta
att jag i viss mån är tveksam. Jag
vill inte på något sätt förorda några
allmänna regler och ett allmänt användande
av denna differentieringsform
utan jag ger den i viss mån experimentkaraktär.

Den skall prövas, och att jag så här i
debatten sagt, att den bör prövas i inte
alltför många fall, innan den blir utexperimenterad,
står lielt i samklang med
vad jag tidigare sagt.

Jag vill erinra om en sak som jag också
hade klart för mig, innan jag skrev
denna proposition. Utskottet säger på s.
96: »Erfarenheterna av nivågrupperingen
synes vara skiftande.» Detta understryker
alltså ytterligare att här är fråga
om en anordning som icke är fullt
utexperimenterad, en anordning som inte
kan användas överallt, en anordning
som i varje fall möter stora svårigheter
vid sitt genomförande. Det har i medkammaren
påpekats att schematekniska
svårigheter i skolorna mångenstädes kan
torna upp sig, när man vill genomföra
en sådan här sak.

Utskottet fortsätter emellertid här:
»Utskottet kan visserligen biträda departementschefens
förslag och anser sålunda
även, att anordningens användning
och närmare utformning bör ankomma
på de lokala skolledningarna. Det torde
dock icke vara behövligt att — — —
fastslå det sista genom formligt riksdagsbeslut.
» Jag tyder detta så, att även utskottet
vill hålla vägen öppen för att
pröva anordningen, så får vi se vad
som blir av den. Det kan hända att den
kan komma att användas mycket vad
tiden lider och ge gott resultat på somliga
ställen men inte på andra. Jag menar
sålunda att här är ganska klart och
tydligt angivet — om man skall rätta
sig efter vad som uttalats på olika håll
— att detta är en sak, på vilken vi inte
kan vara säkra och som vi sålunda inte
i dag kan rekommendera men som vi
anser måste prövas.

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Jag måste säga att damerna
faktiskt inte är mer konservativa
än herr Ohlon är, men vi saknar förmågan
att vända ett uttalande av någon
annan till förmån för vår egen uppfattning.
Han säger att jag hävdat att nivågrupperingen
är bra, därför att de, som
fått del av densamma, har större chanser
att komma in i realskolan än de andra.
Ja, visst har de det. Men det är en
orättvis gruppering, som inte bara bygger
på begåvning utan också på träning.
Den ena delen av barnen har fått
träning och den andra inte.

När herr Ohlon vidare i debatten drar
in hjälpskolorna, får jag säga att han
är ute på vägar som han har svårt att
försvara. Där har man en kategori barn,
vilkas begåvning ganska väsentligt understigar
den normala. För dem är det
faktiskt bäst att gå i särskilda klasser.
Ville vi nå verkligt fina resultat, skulle vi
dela upp dem också, men det har vi dock
aldrig kunnat tänka oss.

Han berörde också de extraklasser
som vi har i Göteborg. Jag vill då säga
att i min hemstad anser vi lämpligheten
av att ha dem diskutabel.

Herr Ohlon säger att vi är så väldigt
konservativa; vi vill inte tillgodose begåvningarnas
intresse. Som jag sade, klarar
sig begåvningarna i nästan alla situationer.
Men jag skulle vilja fråga, om
herr Ohlon möjligen har någon kännedom
om arbetet i en aktivitetspedagogisk
klass — det är orätt ord, men jag
kommer inte för närvarande ihåg något
annat. Där har man kunnat anpassa sig
efter de olika barnens arbetstakt inom
klassens ram på ett sätt som faktiskt är
föredömligt. Jag känner mycket väl till
denna pedagogik, och jag vet att den är
effektiv och jag vet att trivseln i sådana
klasser i regel är mycket stor.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Med anledning av herr
statsrådets anförande här nyss kan jag
inte underlåta att återigen uttala min
förvåning över att olikheter i uttalanden
förekommer som följd av den per -

sonlighetsklyvning, som statsrådet tilllåtit
sig. Dels talar här herr Persson i
Skabersjö, dels talar statsrådet Persson
i Skabersjö. Jag har bara velat säga, att
så får man inte göra i en parlamentarisk
församling. Herr statsrådet citerade
nyss utskottet, i vars utlåtande det
står, att det bör ankomma på de lokala
skolledningarna att bestämma beträffande
nivågrupperingen. Detta är ett citat
av vad departementschefen har sagt,
och det återges i utskottets utlåtande på
s. 63. Ögonblicket efter tillägger emellertid
herr statsrådet, att han hoppas, att
denna anordning endast skall prövas i
ett fåtal fall. När herr statsrådet yttrade
sig här senast använde han uttrycket
»i undantagsfall». Men det framgår, att
man icke kan läsa ut en dylik ståndpunkt
ur propositionens formuleringar.

Beträffande de värdeomdömen, som
herr statsrådet i övrigt avgav om nivågrupperingens
nytta eller icke nytta,
tyckte jag, att det vittnade om, att han
var något för väl bevandrad i de pedagogiska
antikviteterna. Det tillhör vid
det här laget antikviteterna bland diskussionsrekvisitan
på området att tvivla
på nivågrupperingens nytta i sådana här
sammanhang. Jag sade alldeles nyss, att
Sverige torde vara det enda land i världen,
där man för närvarande för dylika
knappnålsresonemang om elevdifferentieringen.
Det kan inte jävas, att det omdömet
är riktigt.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Herr Arrlién sade nyss
att det tillhör antikviteterna att tvivla
på nivågrupperingens nytta. Men det
tycks vara gott om antikviteter i riksdagen,
ty utskottet _säger ju -— såsom
jag också citerat — att erfarenheterna
av nivågrupperingen synes vara skiftande.
Detta uttalande är tydligen i alla
fall underbyggt av en del expertis. Det
bär säkert i denna kammare kommit
fram åtskilligt av detta, som jag inte har
hört, liksom det har kommit fram i medkammaren.

Sedan förstår jag inte, varför herr
Arrhén skall förvägra mig möjligheten

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

att göra någon liten uttydning av vad
jag liar skrivit i propositionen. Jag har
ju bara understrukit att när jag säger,
att denna sak bör prövas lokalt, ligger
däri, att jag inte har kunnat rekommendera
den allmänt.

Fröken RANMARK (s):

Herr talman! Herr Ohlon sade, att jag
yttrade att det var svårt att göra denna
nivågruppering. Men jag sade att det var
svårt att göra en rättvis nivågruppering,
och det kan jag stå för. Att göra en rättvis
uppdelning, tror jag är omöjligt helt
enkelt. Men det är möjligt att herr Ohlon
kan det, eftersom han visat sig vara expert
på just folkskolestadiet.

Vad beträffar lijälpklassundervisningen
har fru Sjöström-Bengtsson gjort vissa
uttalanden. Jag skulle vilja tillägga,
att det här gäller en liten grupp barn —
tre å fyra procent av alla barn i skolåldern
—■ vilkas begåvningssiffror ligger
under 80. För dessa är det behövligt
med en särskild undervisning, och jag
är tacksam för att statsutskottet har ändrat
minimiantalet barn för startande av
hjälpklassundervisning från tio till åtta.

Vad jag yrkat i min motion beträffande
hjälpklassundervisningen anser jag
vara av den allra största betydelse, inte
bara för folkskolan på landsbygden —
såsom jag tidigare sagt — utan även för
folkskolan i allmänhet.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Inte skall man väja för
vad som är svårt! Det får man inte göra
i andra sammanhang, om man vill vinna
någonting.

Fru Sjöström-Bengtsson höll nyss ett
ur min synpunkt mycket bra anförande,
som till fullo bekräftade vad jag har
sagt under debattens gång. Hon erkände,
att nivågrupperingen ger åt eleverna en
mycket bättre undervisning än den som
lämnas i de osorterade klasserna. Hon
använde uttrycket »ge dem en bättre
träning».

Jag vill inte säga att fru SjöströmBengtsson
är lättsinnig. Det är hon inte.

4 Första kammarers protokoll 1956. AV 23

Men hon förde ett något lättsinnigt resonemang.
Hon gjorde nämligen gällande,
att begåvningarna alltid klarar sig.
Men vad är begåvning? Det är ett helt
register av egenskaper, och det kan hända
att om man försummar de lata, som
fru Sjöström-Bengtsson ömmade så för,
deras möjligheter läggs i träda och inte
kommer till sin rätt.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag skall bara erinra
statsrådet Persson om en sak, nämligen
att han i propositionen har instämt i
vad skolöverstyrelsen uttalar i sin promemoria
den 12 december 1952 angående
nivågrupperingen. Det gällde då anvisningar,
som skolöverstyrelsen utfärdat
rörande studiegången i femte och
sjätte klasserna. De ämnen, som främst
torde böra ifrågakomma, är enligt dessa
anvisningar engelska, räkning och geometri.
överstyrelsen framhåller, att olägenheterna
av helt odifferentierat elevmaterial
är särskilt framträdande i dessa
ämnen, och fortsätter: »Fördelarna med
denna partiella differentiering ligga
framför allt däri, att klassgemenskapen
bevaras, samtidigt som man underlättar
studierna i de ämnen, som måste anses
vara de besvärligaste på ett treårigt
realskolestadium.»

Detta står i Kungl. Maj ds proposition.
Dessa ord har herr statsrådet själv
gjort till sina egna. Det bör väl vara nog
att erinra om detta.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner kornrne att framställas
särskilt beträffande varje punkt och,
där så erfordrades, beträffande varje
moment av utskottets i det nu ifrågavarande
utlåtandet gjorda hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av
herr Arrhén, att utskottets hemställan
skulle bifallas med de ändringar, som
förordats i den av honom m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reserva -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomforande m. m.

tionen; samt 3:o), av herr Olsson, Erik,
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som föranleddes avbifall
till motionerna 1:547 och 11:728.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Arrhén begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Arrhéns yrkande
i ämnet.

Herr Olsson, Erik, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 154 punkten I antager bifall
till herr Arrhéns yrkande i ämnet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Erik Olssons yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Arrhén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 21;

Nej — 53.

Därjämte hade 62 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 154 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Erik Olssons
yrkande i frågan.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Arrhén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 108;

Nej — 23.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende på punkten II mom. a,
yttrade nu vidare herr talmannen, hade
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i den av herr Hesselbom m. fl. beträffande
nämnda moment avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hesselbom begärde votering, i
anledning varav uppsattes, upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. realskolans organisation före enhetsskolans genomförande m. m.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 154 punkten
II mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hesselbom m. fl.
beträffande nämnda moment avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hesselbom begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 93;

Nej — 35.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten II mom. b
och c förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
nämnda moment hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Arrhén m. fl. beträffande
momenten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställanden, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Arrhén begärde votering, i anledning
varav uppsattes, upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 154 punkten
II mom. b och c, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Arrhén m. fl.
beträffande nämnda moment avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten III mom. a framställda yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Arrhén m. fl. beträffande
nämnda moment avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Angående punkten III mom. b, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, som
föranleddes av bifall till motionerna I:
430 och 11:521, såvitt avsåge förevarande
fråga.

Därpå gjordes propositioner enligt berörda
yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten III jnom. c
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i nämnda
moment hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Sundelin m. fl. beträffande
momentet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 154 punkten
III mom. c, röstar

Ja;

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Om samarbete mellan mindre skogsägare

budsmannens ämbetsområde m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundelin m. fl.
beträffande nämnda moment avgivna reservationen.

Då emellertid herr Sunne begärde
rösträkning, verkställdes no votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 50.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten III mom. d hemställt.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
beträffande punkten III mom. e framställda
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till motionerna I: 430
och II: 521 i nu ifrågavarande del; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkten III mom.
f och g samt punkterna IV—VII hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Om samarbete mellan mindre skogsägare
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att stimulera sam -

m. m. — Ang. utvidgning av justitieom arbete

mellan mindre skogsägare för gemensamma
skogliga åtgärder m. m.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner I: 479 av herrar Lodenius och
Werner samt II: 617 av herr Persson i
Norrby hade yrkats, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
vid den pågående utredningen om förstärkning
av jordbruk med skog måtte
beaktas betydelsen av a-tt genom bidrag
stimulera samarbete av mindre skogsägare
för gemensamma skogliga åtgärder
samt anställande av yrkeskunnigt skogligt
biträde på sådana platser, där på
grund av ägoförhållandena dylikt prövades
vara till särskilt gagn.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:479 och 11:617 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Med hänsyn till den stora
anhopningen av ärenden och de långt
utdragna debatterna skall jag göra ett
måhända fruktlöst försök att föregå
kammaren med ett efterföljansvärt exempel
och ber därför att få avstå från
ordet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens
ämbetsområde m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till ändrad lydelse
av 96 och 99—101 §§ regeringsformen,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 23 mars 1956 dagtecknad
proposition, nr 161, hade Kungl.
Maj:t till riksdagens prövning i grundlagsenlig
ordning framlagt ett vid propositionen
fogat förslag till ändrad lydelse
av 96 och 99—101 §§ regeringsformen.

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens ämbetsområde m. m.

I berörda förslag var § 96 så lydande:

(Nuvarande lydelse:)

Riksdagen skall förordna två för lagkunskap
och utmärkt redlighet kända
medborgare, den ene såsom justitieombudsman
och den andra såsom militieombudsman,
att i egenskap av riksdagens
ombud, efter den instruktion riksdagen
för vardera utfärdat, hava tillsyn
över lagars och författningars efterlevnad,
militieombudsmannen i vad de skola
tillämpas i mål, som i den ordning
87 § 1 mom. stadgar förklarats vara att
hänföra till militära mål, samt i övrigt
av ämbets- och tjänstemän med avlöning
från de till försvarsvåsendet anslagna
medel och justitieombudsmannen i vad
de eljest skola vid domstolarna samt av
ämbets- och tjänstemän tillämpas, ävensom
att enligt den fördelning nu är sagd
vid vederbörliga domstolar i laga ordning
tilltala dem, som uti sina ämbetens
utövning av väld, mannamån eller annan
orsak någon olaglighet begått eller underlåtit
att sina ämbetsplikter behörigen
fullgöra. Ombudsmännen vare i all måtto
underkastade samma ansvar och plikt,
som allmän lag och rättegångsordning
för aktörer utstaka.

(Föreslagen lydelse:)

Förslaget innebar, att justitieombudsmannens
ämbetsområde skulle utvidgas
att omfatta alla som vore underkastade
ämbetsansvar. Även den kommunala förvaltningen
skulle följaktligen stå under
tillsyn av justitieombudsmannen, i den
män ämbetsansvar förelåge. Fördelningen
av ämbetsuppgifter mellan justitieombudsmannen
och militieombudsmannen
skulle enligt förslaget utgå ur grundlagen
och i stället regleras i ombudsmännens
instruktion.

1 anledning av propositionen hade i
likalydande motioner, nr 569 i första
kammaren av herr Anderson, Carl Albert,
m. fl. och nr 753 i andra kammaren
av herr Sköldin in. fl., hemställts, att
riksdagen måtle avslå propositionen.

Propositionen och motionerna, vilka
hänvisats till konstitutionsutskottet, hade

enligt överenskommelse mellan detta utskott
och första lagutskottet liänskjutits
till behandling av sammansatt konstitutions-
och första lagutskott, vilket utskott
i det nu ifrågavarande utlåtandet anfört
bland annat:

»Enligt utskottets mening bör JO ej
öva tillsyn över dem som är underkastade
allenast partiellt ämbetsansvar. För
de brott varom kan bliva fråga — tagande
av muta och brott mot tystnadsplikt
— torde nämligen annan påföljd än åtal
knappast vara möjlig, varför JO ej skulle
kunna vidtaga annan åtgärd än som
jämväl allmän åklagare är behörig att
vidtaga. Under sådana förhållanden och
då något praktiskt behov av kontroll i
ifrågavarande hänseenden knappast torde
föreligga, bör JO enligt utskottets mening
ej tilläggas tillsynsriitt.

54 Nr 23 Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens ämbetsområde m. m.

På grund av det långa uppskov med
det slutliga antagandet av en grundlagsändring
som — med hänsyn till att val
till andra kammaren äger rum hösten
1956 — skulle bliva följden om propositionen
nu avsloges anser utskottet sig böra
förorda att det i propositionen framlagda
förslaget till grundlagsändringar
med endast den ändringen att i § 96 regeringsformen
tillsynen anges omfatta allenast
dem som i allo är underkastade
ämbetsansvar antages som vilande.

För att trygga den kommunala självstyrelsen
anser utskottet vissa föreskrifter
erforderliga som begränsar JO:s tillsyn.
Sålunda bör — i annat fall än då
fråga är om administrativt frihetsberövande
— klagomål som regel icke upptagas
då möjlighet att bos statlig myndighet
överklaga kommunal myndighets beslut
ej utnyttjats; om klagorätten utnyttjats
bör JO däremot alltid vara oförhindrad
att vid prövning av lagligheten av
den statliga myndighetens beslut även
pröva lagligheten av det kommunala organets
beslut. Föreskrifter i sådant avseende
skulle lämpligen kunna införas i
instruktion, enär tillsynen enligt § 96 regeringsformen
skall ske efter den instruktion
riksdagen utfärdar. Utformningen
härav synes böra ske genom särskild
utredning i samråd med representanter
för de kommunala förbunden.

Frågan om tillsyn — av JO och MO —
över enskilda utöver vad som framgår av
det ovan anförda avgöres lämpligen först
sedan slutlig ställning tagits till frågan
om tillsynen över det kommunala området.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet
hemställa,

A) att riksdagen måtte — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till ändrad lydelse av
96 och 99—101 §§ regeringsformen — såsom
vilande för vidare grundlagsenlig
behandling för sin del antaga nämnda
förslag med den ändringen, att § 96 erhåller
följande lydelse:

Riksdagen skall förordna två för lagkunskap
och utmärkt redlighet kända

medborgare, den ene såsom justitieombudsman
och den andre såsom militieombudsman,
att i egenskap av riksdagens
ombud, efter den instruktion riksdagen
för dem utfärdat, hava tillsyn över
lagars och författningars efterlevnad i
vad de skola av dem, som i allo äro underkastade
ämbetsansvar, tillämpas samt
vid vederbörliga domstolar i laga ordning
tilltala dem, som uti sina ämbetens
utövning av våld, mannamån eller annan
orsak någon olaglighet begått eller underlåtit
att sina ämbetsplikter behörigen
fullgöra. Ombudsmännen vare i all måtto
underkastade samma ansvar och plikt,
som allmän lag och rättegångsordning
för aktörer utstaka.

B) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om den ytterligare
utredning varom ovan anförts;

C) att motionerna måtte anses besvarade
genom vad utskottet ovan anfört
och hemställt.»

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Damström, Wahlund och
Carl Albert Anderson, vilka dock ej antytt
sin mening;

2) av herrar Rylander, Ollén, Svensson
i Ljungskile, Alexanderson och Gezelius,
vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
och avslutas med en hemställan, att
riksdagen, med avslag å motionerna I:
569 och II: 753, måtte såsom vilande för
vidare grundlagsenlig behandling antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till ändrad lydelse av 96 och 99—101 §§
regeringsformen.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Den proposition, som
här föreligger till behandling, avser
grundlagsändring beträffande JO-ämbetets
kompetensområde. Propositionen är
resultatet av en utredning, som riksdagen
i skrivelse av år 1954 begärde att
Kungl. Maj:t skulle låta utföra. Skrivelsen
hade föreslagits av ett enhälligt utskott,
och utredningen, som var parlamentariskt
sammansatt, var också enhällig.
Man skulle därför haft anledning

Tisdagen den 29 maj 195G fm.

Nr 23

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens ämbetsområde m. m.

att tro, att propositionen, som ju i väsentliga
delar grundar sig på riksdagens
skrivelse och utredningens betänkande,
skulle ha gått igenom utan några
svårigheter. Så har emellertid icke
blivit fallet. Även om utskottsutlåtandet
tillstyrker en grundlagsändring, som icke
alltför mycket skiljer sig från propositionens,
innehåller det i motiveringen
sådana reservationer, att det sakligt sett
beträffande väsentliga delar av området
närmast innebär ett avslagsyrkande. För
att klarlägga detta fordras en litet närmare
utveckling.

Avsikten med den ifrågavarande
grundlagsändringen är att utsträcka
JO:s verksamhetsområde till dels alla,
som har att taga befattning med administrativa
frihetsberövanden, och dels
kommunalförvaltningens område. När
JO-ämbetet tillskapades i samband med
regeringsformens tillkomst år 1809, var
ju dessa frågor inte särskilt aktuella. Under
den utveckling, som sedan ägt rum
under 1800-talet och fram till våra dagar,
har avgränsningen kommit att ske
genom den praxis, som olika innehavare
av JO-ämbetet tillämpat från fall till fall.
Då en JO upptagit till behandling ett
ärende rörande en viss myndighet eller
tjänsteman, har senare innehavare av
ämbetet i regel inte desavuerat honom,
utan tillämpat samma praxis i helt överensstämmande
fall, men i stort sett har
JO avvisat ärenden rörande rent kommunala
myndigheter.

Resultatet har blivit en egendomlig
slumpartad avgränsning av verksamhetsområdet,
där befattningshavare med precis
samma uppgifter kommit att behandlas
olika, allteftersom de är statligt eller
kommunalt anställda.

Ett belysande exempel är läkare och
annan sjukvårdspersonal. Om de är anställda
vid statligt sjukhus, faller de inom
JO:s ämbetsområde, men vid de kommunala
sjukhusen gäller detta bara beträffande
dem som är tillsatta av Kungl.
Maj :t, d. v. s. i stort sett vissa lasarettsöverläkare.
Andra exempel på liknande
inkonsekvenser i nuvarande praxis finns
angivna i utskottsutlåtandet och reservationen.

Den avgränsning av JO:s verksamhetsområde,
som sålunda uppstått i praxis,
är så mycket mer anmärkningsvärd, som
utvecklingen beträffande justitiekanslersämbetets
kompetens varit en annan.
I regeringsformen är JK:s verksamhetsområde
angivet genom i stort sett samma
ordalag, som JO:s, men i praxis har
JK upptagit klagomål rörande kommunala
myndigheter i full utsträckning.
Och detta trots att det väl skulle te sig
naturligast, att dylika klagomål från de
enskilda medborgarna uppitas av JO,
som är riksdagens ombudsman och den,
som sedan länge betraktats som en klagomur
för folkets breda lager. Det ligger
mycket mindre nära till hands att
JK, som till sin huvuduppgift är kronans
ombudsman, handlägger sådana ärenden.
Det har också visat sig, att klagomål
i dylika fall i ganska stor utsträckning
anhängiggöres hos JO, fastän han
inte gör något annat än avvisar dem och
säger, att de inte faller under hans område.
Det är ungefär ett fyrtiotal sådana
ärenden som inkommer varje år, och
detta är ju ett ganska tydligt tecken på
att ett behov föreligger. Till JK däremot,
som behandlar dylika klagoskrifter,
kommer blott ett tiotal per år.

Dessa förhållanden klargjordes för
riksdagen 1954, och det anvisades också
lämpliga vägar att avhjälpa de brister,
som konstaterats. Den i grundlagen
angivna gränsen för JO:s verksamhet
bör vara utformad efter allmänna och
generella riktlinjar och icke innebära en
uppräkning av vissa närmare angivna
områden. I så fall skulle det naturligtvis
under tidernas lopp ej sällan bli
behövligt med justeringar och förändringar.
Man har nu funnit en klar och
logisk gränslinje genom att säga, att
JO:s verksamhetsområde skall omfatta
alla, som är underkastade ämbetsansvar.
Det är ju naturligt att på de områden,
där man genom att stadga ett .särskilt
ämbetsansvar velat skapa särskilda garantier
mot missbruk av den makt, som
genom lagstiftningen lagts i vissa myndigheters
eller ämbetsmäns händer, där
är det också naturligt att man ställer
till förfogande en instans, till vilken all -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens ämbetsområde m. m.

mänheten kan vända sig för att få denna
sanktionsanordning att träda i funktion.

På den nu angivna tankegången är
utredningsförslaget och propositionen
byggd. JO:s verksamhetsområde kommer
därigenom att omfatta även det
kommunala området, d. v. s. i främsta
rummet de kommunala tjänstemännen
samt de kommunala nämnderna och styrelserna.
Beträffande de beslutande församlingarna,
t. ex. stads- och kommunalfullmäktige,
föreligger en särskild situation.
De är visserligen underkastade ämbetsansvar
men endast i begränsad omfattning.
Det kan nämligen i sådant
avseende straffas endast om de tagit
mutor eller brutit sin tystnadsplikt. Detta
torde vara sällan förekommande, och
det skulle kanske inte spela någon större
roll, om de toges med eller icke. Enligt
propositionens förslag skulle även
dessa falla inom JO:s område och detta
förslag är närmast motiverat av att avgränsningen
blir enklare och logiskt riktigare,
om man tar med alla fall, då
ämbetsansvar kan ifrågakomma. I utskottets
förslag är emellertid den nämnda
grupppen undantagen genom en ändring
i den föreslagna lagtexten, som drar
gränsen kring dem, som i allo är underkastade
ämbetsansvar.

I den reservation, som har fogats till
utlåtandet, har yrkats att propositionens
lagtext skall antagas oförändrad. Det är
emellertid icke på denna punkt, som
den väsentliga skiljaktigheten mellan
majoritetens och reservanternas ståndpunkter
ligger. Vi reservanter skulle nog
i och för sig ha kunnat godtaga den
föreslagna jämkningen i grundlagstexten.
Den har icke någon större betydelse
i sak, och skälen för propositionens
ståndpunkt ligger huvudsakligen
på det formella planet. Vad vi icke kunnat
godtaga i majoritetens ståndpunkt
är att den förutsätter, att i samband
med grundlagsändringens definitiva antagande
genom föreskrifter i instruktionen
för justitieombudsmannen skall göras
väsentliga inskränkningar i det verksamhetsområde
som anges i grundlagstexten.
Utskottet anför sålunda på s. 12
i utlåtandet bl. a. följande: »För att

trygga den kommunala självstyrelsen anser
utskottet vissa föreskrifter erforderliga
som begränsar JO:s tillsyn. Sålunda
bör — i annat fall än då fråga är
om administrativt frihetsberövande —
klagomål som regel icke upptagas då
möjlighet att hos statlig myndighet överklaga
kommunal myndighets beslut ej
utnyttjats; om klagorätten utnyttjats bör
JO däremot alltid vara oförhindrad att
vid prövning av lagligheten av den statliga
myndighetens beslut även pröva lagligheten
av det kommunala organets beslut.
Föreskrifter i sådant avseende skulle
lämpligen kunna införas i instruktionen,
enär tillsynen enligt § 96 regeringsformen
skall ske efter den instruktion riksdagen
utfärdar. Utformningen härav synes böra
ske genom särskild utredning i samråd
med representanter för de kommunala
förbunden.»

Vad innebär nu detta? Ja, det vet
man för närvarande inte så noga. Meningen
är ju tydligen att den egentliga
avgränsningen skall dryftas vid en utredning,
som skall företagas i samråd med
kommunförbunden. Men den ledande
grundsatsen skulle enligt utskottets
skrivning vara, att alla fall, där en möjlighet
att anföra besvär till statlig myndighet
förelegat men icke utnyttjats,
skulle vara undantagna från JO:s verksamhetsområde.

Nu är det ju så, att de allra flesta kommunala
beslut kan överklagas, åtminstone
i vissa avseenden. Att undandraga
alla dessa från möjlighet till JO:s ingripande
bara därför att vederbörande
icke i tid varit medveten om att beslutet
på ett eller annat sätt varit felaktigt eller
kanske över huvud taget icke känt
till att klagorätt förelegat, kan väl icke
vara motiverat. Det strider också klart
mot vad som gäller nu i fråga om möjlighet
till JO:s ingripande på andra områden.
Den som blivit utsatt för eller
anser sig ha blivit utsatt för ett felaktigt
beslut av t. ex. en domstol eller en administrativ
statlig myndighet bör givetvis
ha rätt — och har det också nu
— att påkalla JO:s hjälp för utredning
och eventuell åtgärd, vare sig felaktigheten
upptäckts under klagotiden och

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens ämbetsområde m. m.

klagan har fullföljts eller det hela har
kommit i dagen först sedermera, när klagorätten
blivit försutten. Även utskottets
majoritet har accepterat detta såvitt avser
administrativa frihetsberövanden.

Det är väl klart och erkänt av alla
att den ordinarie besvärsvägen i första
hand bör utnyttjas, så länge den står
öppen, och det ligger också i den klagandes
eget intresse att göra så. Endast
på den vägen kan han uppnå en
omprövning av de moment av skönsmässigt
eller mera omdömesmässigt avgörande,
som ingår i de flesta beslut, t. ex.
bevisprövning eller straffmätning, för att
taga exempel från straffrättsskipningen.
Genom en hänvändelse till JO blir det
aldrig fråga om annat än en prövning
av beslutets laglighet eller av frågan, om
vederbörande tjänsteman gjort sig skyldig
till straffbar tjänsteförsummelse
e. d. Det är sålunda endast en i huvudsak
formell kontroll som kan utövas
genom JO-ämbetet. Över huvud taget kan
man säga att då man talar om att ställa
vissa tjänstemän in. in. under JO:s tillsyn
eller kontroll, så ger detta knappast
ett riktigt intryck av vad det är fråga
om. Som vi alla vet är det för JO:s del
aldrig fråga om någon fortlöpande kontroll
eller tillsyn, utan i huvudsak endast
att JO i anledning av anförda klagomål
eller i anledning av omständighet,
som på annat sätt, t. ex. genom pressen,
kommit till hans kännedom, tar upp beslut
eller åtgärder till prövning i fråga
om deras laglighet. I sådant sammanhang
görs ofta djupgående undersökningar
av rättsliga frågor och undersöks
kanske hållbarheten av en praxis,
som under längre tid har utbildat sig.
En sådan utredning kan också i vissa
fall leda till förslag om författningsändringar.
T många fall slutar en sådan
prövning från JO:s sida endast med att
han klargör, vilken situationen är, och
låter det bero vid vad han har anfört.
Särskilt ofta är detta fallet när den skriftväxling,
som förts, leder till att den påtalade
tjänstemannen medger att han av
något förbiseende eller någon särskild
anledning har förfarit felaktigt.

JO företar också vissa inspektioner,

särskilt hos domstolarna och på senare
tid i någon mån lios de statliga förvaltningsmyndigheterna.
Men det är inte avsett
att några sådana inspektioner skulle
ske vid den kommunala förvaltningen,
i varje fall inte om de inte föranleddes
av något särskilt ärende.

Vad är det nu av allt detta, som så
förskräcker de kommunala förbunden
och de av dem inspirerade motionärerna
och slutligen utskottets majoritet? Jo,
man är rädd att en sådan verksamhet
skulle äventyra den kommunala självstyrelsen.
Ja, alla är vi eniga om att
man bör slå vakt om den kommunala
självstyrelsen. Det framhölls redan då
riksdagsskrivelsen beslöts år 1954. Men
den kommunala självstyrelsen är ju garanterad
genom våra kommunallagar,
och dessas rätta efterlevnad ingår ju
just bland det, som genom JO:s verksamhet
skulle garanteras. Enligt dessa lagar
har kommunerna att i stor utsträckning
själva bestämma i sina angelägenheter.
Något intrång i detta kommer inte att
göras, även om JO skulle kopplas in på
detta område. Möjlighet finns ju för övrigt
redan för justitiekansler!! att ingripa,
och någon olägenhet härav har
icke försports. Men den kommunala
verksamheten skall givetvis hållas inom
de gränser, som lagstiftningen dragit
upp, och enskilda personers rätt får
icke kränkas. Det är lika motiverat på
detta område som inom andra grenar av
den offentliga förvaltningen, att man
ställer till medborgarnas förfogande en
möjlighet till utredning och inskridande,
om något dylikt misstänkes ha inträffat.

Departementschefen har också konstaterat
att det måste bero på ett missförstånd
att den föreslagna ordningen
skulle kunna föranleda intrång i den
kommunala självstyrelsen. Det är ju också
att märka att den föreslagna grundlagsändringen
tillstyrkts av de allra
flesta remissmyndigheterna. Endast vissa
kommunala förbund har direkt avstyrkt
förslaget. Och det är kanske anledning
att i detta avseende betrakta
dem såsom ett slags part i målet. Även
JK och den förutvarande justitieombuds -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens
mannen har varit kritiskt inställda, men
i det sammanhanget är det väl särskilt
synpunkter i fråga om arbetsbelastningen
som spelat in. Däremot har den nuvarande
justitieombudsmannen inför utskottet
ställt sig starkt positiv till den
föreslagna utvidgningen av verksamhetsområdet
till den kommunala sektorn.

Vad kan det då vara i realiteten, man
från kommunalt håll vill slå vakt om i
detta sammanhang? Ja, det kan ju inte
gärna vara rätten att vidtaga olagliga
åtgärder och fatta olagliga beslut i största
allmänhet. Men kanske är det så, att
man i vissa undantagsfall ansett sig ha
möjlighet att på grund av särskilt starka
sakliga skäl operera så att säga på
sidan av lagen. Och nu är man rädd för
att denna möjlighet skall försvinna.

Jag vill inte förneka att det kan föreligga
fall, då det finns starka sakliga
skäl att förfara på det angivna sättet.
Men sådana situationer är inte alls något
enastående för det kommunala området.
Jag vill erinra t. ex. om det utlåtande
som behandlades i denna kammare
i går och som då återremitterades till
första lagutskottet. Det gällde lagstiftningsåtgärder
beträffande de vidlyftiga
rättegångarna. Jag skulle tro att domstolarna
hör till de mest laglydiga instanserna
här i landet, men även domstolarna
kan, som framgår av detta utlåtande,
komma i sådana situationer att
det blir nödvändigt för dem att bryta
mot lagens bokstav.

Ett annat ännu närmare till hands
liggande exempel kan jag hänvisa till.

\ i diskuterade här i kammaren häromdagen
fall då regeringen ansett sig böra
gå vid sidan av de lagliga vägarna
för framläggande av förslag för riksdagen.
Jag tror att vi litet var får vara
beredda på att någon gång ta på oss
ansvaret för att på detta sätt bryta mot
lagens bokstav. Konsekvenserna lär nog
som regel inte bli särskilt allvarliga, om
avsteget är grundat på tillräckligt starka
skäl ocli all nödig hänsyn tagits till
allmän och enskild rätt. Men dessa förhållanden
får under inga omständigheter
tas till intäkt för att man utestänger
de enskilda medborgarna från skälig

ämbetsområde m. m.
möjlighet till prövning, då de anser sig
ha blivit lidande genom en icke laglig
åtgärd från offentlig myndighets sida.

Jag vill emellertid i detta sammanhang
inte underlåta alt med tillfredsställelse
notera att full enighet råder om att JO:s
verksamhetsområde utan några inskränkningar
skall omfatta alla som har att
taga befattning med administrativa frilietsberövanden,
vare sig det gäller statliga,
kommunala eller enskilda befattningshavare
och både i fråga om besluten
om frihetsberövande och i fråga om
de omhändertagnas behandling på anstalten.
Men det är inte utan att jag är
orolig för att denna principiella enighet
inte skall kunna förverkligas i praktiken,
om majoritetens förslag antages.
Det är stor risk för att motsättningen
mot vad som nu gäller för JO:s verksamhet
i övrigt samt de avgränsningsoch
skrivningsproblem som skall lösas
vid den av majoriteten förutsatta utredningen
skall visa sig vara så svårlösta,
att de kommer att stjälpa hela reformen.
Det är i avsevärd utsträckning kommunala
myndigheter som handhar de administrativa
frihetsberövandena, och om
man då skulle ställa krav på utnyttjad
besvärsmöjlighet beträffande kommunala
beslut i övrigt men inte på detta område,
uppstår ju svåra gränsdragningsproblem.
Såväl inom barnavården som
inom nykterhetsvården går ju för övrigt
de olika åtgärderna från råd och hjälp
till varningar och beslut om frihetsberövanden
så över i varandra, att varje
gränsdragning skulle te sig orimlig. Jag
bär därför, som jag sade, allvarliga farhågor
för att det inte kommer att visa
sig möjligt att realisera den ståndpunkt
som innefattas i detta utskottsutlåtande.

Med dessa ord ber jag därför, herr
talman, att få yrka bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen, som
innebär bifall till Kungl. Maj :ts förslag
i oförändrat skick.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):
Herr talman! Den proposition som
riksdagen nu har att behandla bygger,
såsom den föregående ärade talaren

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens ämbetsområde m. m.

framhöll, på ett betänkande, utarbetat
av särskilt tillkallade sakkunniga. Detta
betänkande har tidigare varit utsänt
på remiss till myndigheter och av betänkandet
berörda institutioner. Svaren
från dessa remissinstanser har inte varit
entydiga. Från flera håll har tveksamhet
uttalats för att inte säga hård
kritik, och detta gäller särskilt de remissinstanser,
där förutsättningar för
sakkunskap vid bedömandet har varit
till finnandes i alldeles särskilt hög grad.
Även om man nu vill jäva denna sakkunskap,
kommer man ändå inte förbi
den. Såväl de tre kommunförbunden som
JO har yttrat sig mycket kritiskt om
det förelagda förslaget. Tyvärr har icke
hänsyn tagits till denna kritik, utan riksdagen
har i dag att behandla ett utskottsförslag,
grundat på den proposition som
förelagts i ärendet. Utskottsmajoritetens
förslag är väl närmast att betrakta som
en kompromiss, där många helst velat
gå på den direkta avslagslinjen. Jag tillhör
denna del av utskottsmajoriteten,
och jag har tillåtit mig att i utskottet
reservera mig blankt för att bli i tillfälle
att i kammaren framföra några
synpunkter på föreliggande ärende.

Som motiv för förslaget har framhållits,
att begränsningen av JO:s tillsyn till
statliga befattningshavare har resulterat
i att JO:s ämbetsområde kommit att
präglas av en viss oenhetlighet. Man har
från såväl departementets som utskottsminoritetens
sida framfört krav på principiell
likformighet, och i valet mellan
att låta ämbetsområdet bestämmas av
påvisbara praktiska tillsynsbehov eller
efter mera allmänna kriterier har utskottsminoriteten
stannat vid en lösning,
där den senare synpunkten fått bli utslagsgivande.
Med utgångspunkt från att
alla som utövar en offentligt-rättslig
funktion av någon betydelse bör underställas
JO:s tillsyn förordar man på det
hållet, alt JO:s tillsynsområde skall sammanfalla
med området för ämbetsansvar,
och man tillägger att även om förvaltning,
där det konkreta tillsynsbehovet
är litet, skulle komma att falla under
tillsynen, så kommer detta att sakna betydelse,
eftersom intensiteten i tillsynen

i praktiken kan avpassas efter behovets
styrka.

Invändningen att den kommunala
självstyrelsen skulle kunna lida men av
den utvidgade tillsynen, avfärdar man
med påståendet — såsom nyss skedde i
herr Alexandersons anförande — att en
sådan farhåga måste bero på ett missförstånd.
JO skulle nämligen icke inom områden
för diskretionär prövningsrätt,
som är vanlig inom kommunalförvaltningen,
äga rätt att granska åtgärderna
eller besluten ur lämplighets- utan endast
ur legalitetssynpunkt; och därigenom
skulle den kommunala självstyrelsen
icke trädas för när. Jag vill här
skjuta in den meningen, att alla är ense
när det gäller åtgärder för ökat rättsskydd
åt individen vid administrativt
frihetsberövande, och jag markerar även,
att en utredning i fråga om sinnessjukvården
pågår. Någon anledning att föregripa
resultaten av den utredningen
föreligger inte, och vidare: därest och
där behov av ökat medborgerligt rättsskydd
kan anses föreligga, bör detta
rättsskydd i första hand tillgodoses genom
effektivisering av normala rättsmedel.

Sedan gammalt har JO-ämbetets främsta
uppgift varit att tillse, att domstolar,
ämbetsverk och andra statliga myndigheter
korrekt handlägger för den enskilda
betydelsefulla angelägenheter. JO:s
tillsyn har bl. a. riktats mot sådana yttringar
hos en central förvaltning, som
kunnat betecknas såsom utslag av prestige
eller byråkratisk solidaritet, d. v. s.
en omedveten eller kanske i något fall
rent av medveten strävan hos myndigheter
att hålla ihop. Genom sin fristående
och oberoende ställning har JO haft
möjligheten att komma till rätta med sådana
tendenser.

I fråga om det kommunala föreligger
ej ett sådant behov. Redan uppsplittringen
av kommunalförvaltningen på en
mängd enheter samt det förhållandet, att
förtroendemännen tillsiittes för begränsad
tid, innebär enligt mitt förmenande
garantier mot eu sådan byråkrati på det
kommunala planet. I såväl propositionen
som utskottsminoritetens utlåtande

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens ämbetsområde m. m.

sages, att offentligrättsliga uppgifter i
stor utsträckning anförtros kommunerna
och att tjänstemannaförvaltningen
som följd därav fått betydande omfattning.
Detta är visserligen sant, men det
bör rimligtvis också framhållas, att
kommunaltjänstemännen i motsats till
statstjänstemännen ingenting annat är än
biträden till de av lekmän sammansatta
kommunala kollektivorganen. Ej heller
har de kommunala tjänstemännen i allmänhet
samma långtidsrätt sig tillförsäkrad
som statstjänstemännen till sina
tjänsteinnehav. Det är därför betydligt
lättare för kommunalförvaltningen att
neutralisera en olämplig befattningshavare
från hans uppgifter än vad det är
inom den statliga förvaltningen. En svag
eller obetydlig förtroendeman omväljs i
regel inte och en inkompetent tjänsteman
kan i regel också entledigas. Det bör likaså
bemärkas och understrykas, att kontrollen
över den kommunala förvaltningen
i väsentlig mån skiljer sig från den,
som utövas inom statsförvaltningen.
Kommunalförvaltningen är föremål för
direkt insyn från medborgarna-kommunmedlemmarna.
De kontrollerar direkt eller
indirekt verksamheten. De kollektiva
organ, i vilka de själva sitter, ansvarar
för verksamhetens rätta och riktiga handhavande
— också detta ett värdefullt
moment — och slutligen har man insynen
i hela verksamheten från kommunmedlemmarnas
utsedda revisorer, vilka
inte alltid nöjer sig med sifferprövning
utan också mången gång kan ge sin mening
till känna i både legalitets- och
lämplighetsfrågor.

Den hittillsvarande statskontrollen över
kommunalförvaltningen anpassar sig i
själva verket till dessa förhållanden. På
områden av oreglerad förvaltning inskränker
den sig till en legalitetskontroll,
som vilken kommunmedlem som
helst kan utlösa, oavsett om han personligen
berörs av det kommunala beslutet
eller inte. Inom den reglerade förvaltningen,
där behovet av rättsskyddsgarantier
är större, står som regel förvaltningsbesvär
— vilka även tillåter lämplighetsprövning
— till förfogande för
den som anser sig förfördelad genom

kommunala beslut. Inom vissa områden
fungerar statliga tillsynsorgan, som på
eget initiativ eller efter anmodan från
enskild kan ingripa i kommunalförvaltningen
med direktiv och förelägganden.
I fall där särskilda statliga tillsynsorgan
— länsstyrelser eller centrala verk —
fått i uppdrag att utöva dylik kontinuerlig
tillsyn över den kommunala verksamheten,
tillgodoses också det speciella
tillsynsintresse, som JO företräder
inom statsförvaltningen. I sin tillsyn
över kommunerna är dessa myndigheter
i sin tur underkastade kontroll från
JO.

Det torde framgå av vad jag nu sagt,
att det är väl sörjt för allmäninsynen
på det kommunalrättsliga området och
att det även är väl sörjt för den enskildes
rättssäkerhet. Knappast något
område inom svenskt samhällsliv ligger
så öppet för allmänkontroll som det
kommunala. Och till detta kommer att
den medborgare, som så önskar, har
JK-ämbetet att tillgå. Man kan också
fråga sig, varför tillämpningen av de
nya kommunallagarna icke tillmätts sådan
funktionstid att en erfarenhetsmässig
Provning på grundval av dessa blivit
möjlig. Dessa kommunallagar är ju
komponerade med tanke på nu gällande
statskontroll. De anvisar klagovägar
och rättsgrunder för klagan. Jag tror
inte det är för mycket sagt att de, som
tänkt och format dessa lagar, skulle gett
dem en annan utformning än som skett,
därest de haft en utvidgad JO-kontroll
för ögonen.

Som jag nyss nämnde, avfärdas talet
om intrång i den kommunala självstyrelsen
såsom beroende på missförstånd.
Jag nödgas därför hänvisa till vad Svenska
stadsförbundets styrelse anfört i sitt
remissyttrande.

Stadsförbundet uttalar farhågor för
att med kommunalförvaltningen missnöjda
personer, särskilt om syftet är att
diskreditera politiska motståndare, skall
föredraga att vända sig till JO framför
att utnyttja normala rättsmedel. Det tidsödande
utredningsarbetet, avfattande av
förklaringsskrivelser, medverkan vid inspektioner
m. m., som är normala följd -

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens ämbetsområde m. m.

företeelser av JO:s tillsynsverksamhet,
skulle bli hindersamma moment i den
kommunala verksamheten och hos lekmännen
måhända minska villigheten att
åtaga sig kommunala uppdrag.

Dessa farhågor anser jag inte överdrivna.
En JO-anmälan kan slås upp i
lokalpressen och väcka ett helt annat
uppseende än en besvärstalan. Den negativa
utgången av en anmälan refereras
kanske med några få ord, kanske
inte alls. Som resultat av aktionen kan
då komma att kvarstå en omotiverad
fläck på den angripne. En JO-anmälan
kan med andra ord bli ett idealiskt vapen
för kverulanter och skrupelfria politiska
karriärister. Jag har den uppfattningen
att detta vapen inte bör få
ingå i den kommunalpolitiska arsenalen.

Även JO har uppehållit sig vid de
återverkningar tillsynsutvidgningen kan
tänkas få för JO-ämbetet. Han befarar
att hans auktoritet och anseende för
objektivitet kan bli lidande av att han
indrages i kommunalpolitiskt ömtåliga
frågor. Även JK och Svea hovrätt synes
mena att en utvidgad tillsyn skulle kunna
medföra olägenheter för JO-ämbetets
innehavare, som icke uppväger nyttan
med den utvidgade kontrollen.

Vad jag nu anfört, herr talman, är
närmast motivering för ett avslagsyrkande.

Förslaget om JO-ämbetets utvidgade
tillsyn fyller nämligen icke något verkligt
praktiskt behov. Något påvisbart sådant
har heller icke anförts, om jag undantar
åtgärderna för prövning av administrativt
frihetsberövande; beträffande
det avsnittet råder ju också full enighet.

Utskottet har stannat vid en stark begränsning
av JO-tillsynen. De, som är
underkastade partiellt ämbetsansvar, undantages,
och för dem, som är underkastade
helt ämbetsansvar, skall JO-ingripande
ej kunna ske förrän befintliga
klagoformer utnyttjats. Härvid är emellertid
att märka att s. k. helt ämbetsansvar
icke friskriver lekmän och begränsar
sig till endast tjänstemän. Såvitt jag
kan bedöma torde det tvärtom vara så,
att fullständigt ämbetsansvar gäller icke

blott för tjänstemän utan också för ledamöter
i administrativa och förvaltande
organ, såsom drätselnämnd, byggnadsnämnd,
barnavårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse,
hälsovårdsnämnd, nykterhetsnämnd,
kommunalnämnd och stadskollegium.
Således är icke lekmännen, såsom
någon trott, avförda från diskussionen
genom att tillsynen begränsas till
begreppet fullt ämbetsansvar. Jag säger
inte detta därför att det förändrar någonting
i sak, men det bör ändå framhållas
i anslutning till den diskussion,
som förts under hand.

Utskottet förordar särskild utredning
om föreskrifterna för begränsad tillsyn.
Utformningen av dessa föreskrifter skall
enligt utskottets skrivning ske i samråd
med kommunförbunden.

Omständigheterna har tvingat mig att
i utskottet acceptera en kompromiss, där
jag hellre velat avslag. Jag kan, herr
talman, till nöds vara med om denna
men förbehåller mig givetvis fria händer
för den framtida bedömningen av
den tillärnade instruktionen.

Herr talman, även om således det sakligt
riktiga vore ett avslagsyrkande, har
emellertid, såsom jag nyss nämnde, en
sådan situation uppstått att jag anser
mig böra avstå därifrån och i stället
vid den kommande voteringen rösta för
utskottets förslag.

Häri instämde herrar Wahlund (bf),
Damström (s) och T han (s).

Herr andre vice talmannen LODENIUS
(bf):

Herr talman! Sedan nu två talare haft
ordet i denna fråga — herr Alexanderson,
som i egenskap av reservant varmt
och övertygat talat för reservanternas
förslag, som är detsamma som den
kungl. propositionens, och herr Carl Albert
Anderson, som å sin sida med övertygelse
uttalat, att den utvidgning av
JO:s kompetensområde, som det här är
fråga om, är överflödig — skall jag för
min del försöka begränsa mig. Eftersom
jag tillhör utskottsmajoriteten •— utan
att ha anfört någon reservation — vill
jag ändå säga några ord.

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens ämbetsområde m. m.

Det liar redan framhållits att den
grundlagsfråga, som nu är föremål för
behandling, avser en utvidgning av verksamhetsområdet
för riksdagens ombudsmän
till att gälla alla, som är underkastade
ämbetsansvar. Framför allt innebär
detta, att JO:s kompetensområde kommer
att omfatta även kommunala befattningshavare.
Förslaget innebär också
den förändringen, att fördelningen av
JO:s och MO:s ämbetsuppgifter skall utgå
ur grundlagen och i stället regleras
i ombudsmännens instruktion. Det är
med hänsyn därtill som utskottsmajoriteten
ansett sig kunna tillstyrka grundlagsändringen
men med mindre justering.

Samtidigt föreslår emellertid utskottet
vissa begränsningar av JO:s tillsyn över
det kommunala området och att detta
då bör införas i den blivande instruktionen
för JO, som sedermera som bekant
skall utfärdas av riksdagen. Det
har ju framgått redan av propositionen,
att meningarna har varit mycket delade
i denna fråga, och det framgår ju främst
av remissvaren. Sedermera har motionerats
i ärendet, och även nu inom utskottet
visar det sig, att meningarna går
mycket isär.

Jag tror att det sades av herr Carl Albert
Anderson, att utskottsmajoritetens
förslag närmast var att betrakta som en
kompromiss, och jag tror inte att jag
gör mig skyldig till någon större indiskretion
om jag nämner, att vi vid behandlingen
av ärendet inom utskottet
nog hyste vissa förhoppningar om att
utskottet skulle kunna ena sig om den
linje, som utskottsmajoritetens förslag
innebär — i varje fall föreföll detta möjligt
beträffande lagtexten. Så har emellertid
inte blivit fallet. Själva den formella
ändringen i lagtexten är, som alla
sett, mycket liten; det har tillkommit
de båda orden »i allo». Därmed vill utskottet
betona, att JO:s tillsyn inte skall
inbegripa dem, som är underkastade endast
partiellt ämbetsansvar. Enligt reservanternas
förslag skall däremot tillsynen
inbegripa även partiellt ämbetsansvar,
och detta förslag överensstämmer
ju med den kungl. propositionen.

Jag kan inte låta bli, herr talman, att
uttrycka en viss förvåning över att reservanterna
inte ens har kunnat biträda
förslaget till lagtexten — alltså det som
gäller själva grundlagsändringen — eftersom
det partiella ansvar som medlemmar
av kommunala beslutande organ,
exempelvis kommunalfullmäktige,
kan dömas för avser tagande av muta
eller brott mot tystnadsplikt, och ett sådant
brott har en allmän åklagare inte
bara möjlighet utan även skyldighet att
åtala vederbörande för. Jag förstår därför
inte, varför man skall behöva ha det
partiella ämbetsansvaret underkastat
JO:s tillsyn.

De båda föregående talarna har här
påpekat, att alla inom utskottet är eniga
på en punkt, och det gäller de administrativa
frihetsberövandena. Vi anser, att
dessa bör vara underkastade tillsyn av
JO alldels oavsett om befattning därmed
tages av statlig eller kommunal myndighet
eller tjänsteman eller av enskild,
som är underkastad ämbetsansvar. Herr
Alexanderson var rädd för att utskottsmajoritetens
förslag med den begränsning,
som föreslagits i utskottets motivering
och som skall intas i den blivande
instruktionen, inte skulle få någon
egentlig betydelse för dessa frihetsberövanden.
Jag beklagar att jag inte är så
juridiskt kunnig, att jag här kan gå in
på några detaljer, men om jag förstått
saken rätt gäller den begränsning, som
här föreslås av utskottsmajoriteten, endast
de kommunala myndigheterna, och
den skall ju närmare anges i instruktionen.
Det kan väl i varje fall inte möta
något hinder att avfatta instruktionen
på det sättet, att därav klart framgår att
de administrativa frihetsberövandena
skall underkastas JO:s tillsyn — jag har
svårt att tro något annat.

Den begränsning av JO:s tillsyn, som
utskottet föreslår och som också herr
Carl Albert Anderson talade om, anser
utskottsmajoriteten vara mycket viktig.
Vi har ansett, att det skulle kunna förorsaka
mycket arbete både för JO och
inte minst för de kommunala myndigheterna,
om det blev på det sättet, att
de, som inte ansåg sig nöjda med ett

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens ämbetsområde m. m.

kommunalt förvaltningsorgans åtgärd,
inte utnyttjade sina möjligheter att anföra
besvär i vanlig ordning utan helt
enkelt bara skulle skriva till JO och anföra
sina klagomål. Jag tror att denna
risk skulle bli ganska stor, ty hur det
än är, är det mycket enklare för menige
man att skriva ett brev till JO än att anföra
mera formella besvär hos länsstyrelsen
eller vissa centrala ämbetsverk.
Och kverulanter finns ju överallt, även
på det kommunala området.

Vi som tillhör utskottsmajoriteten har
ansett för det första att det inte är nödvändigt
att ha det på detta sätt och för
det andra, att en utvidgning av verksamhetsområdet
säkert skulle skapa en
hel del arbete och ställa till en hel del
oreda i onödan. Vi anser därför — och
det framgår av utskottets motivering —
att man i regel först skall använda de
möjligheter som finns att överklaga
kommunal myndighets beslut. Uttrycket
»i regel» har jag tolkat så, att om någon
av rent förbiseende eller av rent oförstånd
försuttit besvärstiden och inte utnyttjat
de besvärsmöjligheter, som föreligger,
bör det inte vara förbjudet att gå
till JO, ty annars skulle detta »i regel»
knappast ha stått i motiveringen. Däremot
säges det tydligt, att om besvärsmöjligheterna
använts och vederbörande
inte anser sig ha fått den rätt han
vill ha, står det honom fritt att gå med
sina klagomål till JO. Det är väl den huvudsakliga
innebörden av detta uttalande.

Såväl i de sakkunnigas betänkande
som i den kungl. propositionen synes
motiveringen för att de kommunala befattningshavarna
skall ställas under JO:s
kontroll i allt väsentligt grunda sig på
principiella skäl. Man menar att den
praxis som utvecklat sig beträffande
JO:s befogenhet att ingripa är oenhetlig
och att den enskildes rättsskydd är i
olika grad tillgodosett. Jag vill för min
del inte bestrida, att ser man saken ur
rent principiell synpunkt kan det givetvis
finnas fog för det framlagda förslaget
om utvidgning av JO:s verksamhetsområde.

Men för mig blir då frågan: Finns det

ett verkligt trängande behov av att så
sker? Jag har inte kunnat finna att man
påvisat något sådant. Eftersom JO:s arbetsbörda
redan nu är så stor att en
utökning av ämbetets befattningshavare
är nödvändig, synes det mig vara av
vikt att mycket noga tänka sig för, innan
man av huvudsakligen principiella skäl
utvidgar JO:s verksamhetsområde. Jag
tänker då närmast på det kommunala
området, där något trängande behov härav,
såvitt jag har kunnat se, inte har
kunnat påvisas. I remissvaren har, såsom
redan påpekats, Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas
förbund bestämt avstyrkt de sakkunnigas
förslag såvitt det rör det kommunala
området. Svenska landstingsförbundet
uttalar sin tvekan rörande såväl behovet
av som det befogade i att utsträcka
JO:s kontroll till att omfatta jämväl
kommunal verksamhet.

Nu sade herr Alexanderson i sitt anförande
— och jag har tidigare hört det
i utskottet — att man kan ifrågasätta om
inte dessa kommunala förbund är parter
i detta ärende. Det är klart att det låter
säga sig, men å andra sidan får man
också medge, att de har alldeles särskilt
stor erfarenhet och sakkunskap på det
kommunala området. Det finns också
andra remissinstanser, som ställt sig
synnerligen kritiska till saken och som
inte kan tänkas vara partiska. Jag tänker
då närmast på JK och JO. Även
Svea hovrätt har anlagt en kritisk syn
på förslaget.

Jag skall be att ur propositionen helt
kort få citera något av vad JK har anfört:
»Justitiekanslersämbetet intar den
principiella ståndpunkten, att utökningen
av JO:s verksamhetsfält, bland annat
med hänsyn till hans nuvarande arbetsbörda
och angelägenheten av alt JO beredes
tillfälle att ägna sig åt mera väsentliga
rättssäkerlietsuppgifter, bör bestämmas
av synpunkten om ett påvisbart
praktiskt behov av tillsyn föreligger,
samt att det kan ifrågasättas, om så
skett i förslaget.» JK yttrar vidare: »Beträffande
den kommunala självförvaltningen
håller justitiekanslersämbetet före
att det för en utvidgning av JO:s

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens ämbetsområde m. m.

kompetens på föreslaget sätt bör fordras,
att ett praktiskt behov därav, tillika
av ej alltför obetydlig styrka och icke
begränsat till blott någon del av förvaltningsområdet,
kan anses föreligga.»

Även JO är inne på samma tema och
säger bland annat: »De sakkunnigas uppfattning
att den kommunala självförvaltningen
bör omfattas av JO:s direkta tillsyn
synes huvudsakligen betingad av
principiella hänsyn och icke av att något
påvisbart praktiskt behov därav
skulle föreligga.» Det får väl ändå anses,
att dessa höga ämbetsmän är opartiska
i detta fall, men de har givit uttryck
åt dessa meningar.

Ja, hur man nu än bedömer behovet
av JO:s kontroll över de kommunala befattningshavarna,
så måste man medge,
att det är en väsentlig skillnad mellan
exempelvis ett statligt ämbetsverk och
ett kommunalt förvaltningsorgan, såsom
herr Carl Albert Anderson nyss påvisat.
Jag skall därför inte ingå på några
detaljer — det är redan klargjort
och man kan aldrig komma ifrån att
det föreligger en väsentlig skillnad.

Såväl sammansatta konstitutions- och
första lagutskottet 1954 som konstitutionsutskottet
och första lagutskottet var
för sig har tidigare i olika sammanhang
understrukit betydelsen av att JO
ägnade ökad uppmärksamhet åt de administrativa
verkens och myndigheternas
ämbetsförvaltning. De sakkunniga,
som 1939 avgav ett betänkande rörande
JO:s allmänna ämbetsställning m. m.,
uttalade som sin uppfattning, att i och
med att den statliga verksamheten överspände
allt fler områden av samhällslivet
och däirmed den statliga förvaltningen
vidgades, gjorde sig behovet av
en sådan utanför byråkratien stående
kontrollinstans i ökad grad gällande.
Även JO har uttalat sig i samma riktning,
såsom jag också skall be att helt
kort få citera: »Den numera vidgade
inspektionen av förvaltningsmyndigheterna
har lett till åtal, erinringar, rättelser
av begångna felaktigheter samt
utredningar rörande myndigheternas
praxis i olika hänseenden och har därför
uppenbarligen varit av behovet på -

kallad. Den av JO vunna erfarenheten
visar önskvärdheten av att JO:s tillsyn
över statsförvaltningen utövas icke blott
i den omfattning som numera är fallet
utan — om ämbetets organisation giver
möjlighet därtill — i än större utsträckning.
Särskild uppmärksamhet borde
lämpligen ägnas de centrala förvaltningsmyndigheterna,
något som med de
nuvarande resurserna är i det närmaste
ogörligt.» Behovet finns alltså, men
resurserna räcker inte för närvarande.

Av här nämnda och andra uttalanden
i liknande syfte tycks vara fullt klarlagt
att JO:s tillsyn över statsförvaltningen
behöver utökas men att den nuvarande
JO-organisationen icke räcker
till härför. Om JO:s resurser ej räckt
till för en på den statliga förvaltningen
inriktad inspektionsverksamhet av önskvärd
omfattning — detta har för övrigt
även framhållits av de sakkunniga som
avgivit förslag i detta ärende -— är det
då klokt av riksdagen att nu vidga JO:s
kompetensområde till den kommunala
förvaltningen, där, som jag förut sagt,
några verkliga behov av ökad kontroll
icke påvisats, och detta utan någon begränsning,
därest reservanternas förslag
skulle bifallas?

Jag tror mig kunna säga, att även om
den utökning av personalen på JO:s expedition,
som de sakkunniga föreslagit,
kommer till stånd så är det ändå inte
så säkert att det blir tillräckligt, om
den kommunala förvaltningen utan begränsning
skulle dras in under JO:s
kontroll. För den åsikten kan man finna
stöd i en skrivelse som nyligen har
kommit från den nuvarande justitieombudsmannen
— jag behöver givetvis inte
påpeka att när jag här tidigare åberopat
justitieombudsmannen avser jag
den förutvarande; det är han som yttrat
sig i det här ärendet. Men den nuvarande
justitieombudsmannen har redan
påkallat utvidgning av expeditionens
personal i den omfattning, som de
sakkunniga här har föreslagit, för att
kunna hinna med de arbetsuppgifter
som redan nu föreligger. Då har jag för
min del ganska svårt att förstå att det
skall bli tillräckligt med den utökning

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens ämbetsområde m. m.

som de sakkunniga har föreslagit, om
nu det kommunala området i dess helhet
läggs under JO:s tillsyn.

I detta sammanhang uppställer sig då
frågan, vilken omfattning JO:s organisation
kan ha utan att övergå från att vara
ett personligt ämbete till att bli ett
ämbetsverk. Jag kan i förbigående nämna,
att om jag har läst rätt har de sakkunniga
föreslagit att organisationen
skulle komma att oinfatta en kanslichef,
två byråchefer, två sekreterare och så en
hel del lägre personal. Därtill kommer
att tjänstgöringen för JO:s ställföreträdare
föreslås skola utökas ganska väsentligt
mot nu.

Även justitieombudsmannen redogör i
sitt yttrande för hur stor arbetsbelastning
han anser att JO-ämbetet kan tåla.
Jag skall inte ingå på det. De som är
intresserade finner det på s. 29 i propositionen.

Vidare har som jag tidigare nämnde
det sammansatta konstitutions- och första
lagutskottet 1954 understrukit betydelsen
av att JO ägnar ökad uppmärksamhet
åt de administrativa verkens och
myndigheternas ämbetsförvaltning.

Herr talman! Jag vill till slut bara säga
en sak med utgångspunkt från vad
jag nu har anfört. Det har sagts tidigare
från snart sagt alla håll, och det säges
även nu. Man framhåller det i de sakkunnigas
betänkande. Man framhåller
det även i reservationen, och utskottsmajoriteten
framhåller det såväl som
den kungl. propositionen. Man vill inte
dela på JO-ämbetet, man vill att det
skall vara enhetligt tills det blir alldeles
oundgängligt att dela det. Givetvis
vill man inte heller förvandla det till
ett centralt ämbetsverk. Alla understryker
ju betydelsen av det personliga momentet
i JO:s verksamhet. Då måste åtminstone
jag för min del göra mig den
frågan: Är det under sådana förhållanden
riktigt att nu utöka verksamheten
även till det kommunala området? Som
jag tidigare sade har det inte påvisats
att det finns något trängande behov av
en sådan utökning, och det skulle säkerligen
komma att kräva större pcrsonal 5

Första kammarens protokoll 1956. Nr 23

styrka än som föreslagits i de sakkunnigas
betänkande.

För mig, herr talman, bär den sistnämnda
synpunkten inte varit den minst
viktiga. Jag tycker det är ganska logiskt,
om jag får säga det själv — och utskottsmajoriteten
bär samma syn på saken
— att man inte skall utvidga JO:s
tillsyn mer än som är nödvändigt. Det
är bättre att -tillsynen får utökas, i den
mån det finns möjligheter därtill, på det
statliga området, där behovet av kontroll
synes vara större.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! Jag har dessa dagar
gjort mig den frågan: Skulle JO-ämbetet
ha införts i dag, om det inte hade införts
för snart 150 år sedan. När man
läser om debatterna 1809 för och emot
JO, får man ett mycket starkt intryck
av den klarsyn och reformvilja som behärskade
många av reformens försvarare.
En av konstitutionsutskottets medlemmar
— Gahn — motiverade JO-ämbetets
tillkomst med bl. a. följande ord:
»Utskottet hade därför ansett en av folket
förordnad väktare över lagarnas efterlevnad
vara nödig icke blott för folkets
säkerhet, utan även för dess övertygelse
om sin säkerhet under lagarnas
skydd.» I detta uttalande ligger den tanken
klart uttryckt, att JO skulle vara
hela folkets man, som man kunde vända
sig till i rättsfrågor, och själva medvetandet
om att han fanns gav en trygghetskänsla.

Vad vi reservanter önskar i dagens
läge och i dagens svenska samhälle är
precis detsamma, och jag tycker, att justitieministerns
och regeringens förslag
är ett fulltonigt uttryck för samma tanke.
Propositionens innehåll är enkelt
och lättfattligt och kan därför också av
justitieministern summeras samman på
tre rader på propositionens första blad,
där det heter: »I propositionen föreslås,
att verksamhetsområdet för riksdagens
ombudsmän utvidgas att omfatta alla,

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens ämbetsområde m. m.

som är underkastade ämbetsansvar, vilket
framför allt innebär att kommunala
befattningshavare skall ställas under
JO:s kontroll.» En dylik utbyggnad av
JO-institutionen skulle utgöra den rättsgaranti,
varom redan 1809 års män talade,
men som i dagens samhälle är långt
ifrån realiserad. Jag är justitieministern
och regeringen tacksam för att man gått
på denna klara och enkla linje utan några
sidoblickar, och jag är övertygad, att
även om regeringsförslaget skulle falla i
dag på grund av motståndet från kommunalt
håll, så kommer frågan åter.

När herr Carl Albert Anderson här i
dag — liksom tidigare i motionen — i
starka färger utmålar det fruktansvärda
elände som skulle följa reformen i spåren,
därigenom att en JO-anmälan skulle
utbasuneras med fetstil i lokalpressen,
medan den negativa utgången av en anmälan
kanske inte alls skulle refereras,
tror jag uppriktigt sagt inte alls på en
dylik ansvarslös journalistik. Att tidningarna
skulle underlåta en objektiv
bedömning och i rent sensationssyfte
söka komma åt kommunala tjänstemän
för att få dem prickade är enligt min
mening att tänka för lågt om den svenska
pressen. Den förtjänar icke ett dylikt
underbetyg. Ett ansvarslöst beteende
skulle skada anmälaren liksom pressen
själv i detta liksom i alla andra avseenden.
När motionären gör gällande, att
en JO-anmälan skulle utgöra »ett idealiskt
vapen för kverulanter och skrupelfria
politiska karriärister», är detta ingenting
annat än starka överord. Varför
skulle det svenska folket i detta avseende
stå så oerhört mycket lägre än det
finska — i Finland har man ju inte hört
talas om några dylika kommunala skandalaktioner
med JO-institutionen som utgångspunkt.

Däremot kan det ju inte förnekas, att
det har inträffat ett fåtal icke uppdiktade,
utan högst påtagliga och verkliga
kommunala skandaler, där en JO-anmälan
icke blott hade varit sakligt motiverad
utan även kunnat förhindra fortsatta
oegentligheter. Att förhindra en
stor och bärande reform, gällande hela
svenska folket, genom att kommunala

representanter tillhörande riksdagen
fylls av enligt min mening omotiverade
skräckstämningar, kan jag för egen
del icke vara med om. Jag anser, att våra
kommunala tjänstemän, underkastade
ämbetsansvar, i allmänhet är så högtstående
och oförvitliga, att JO-ingripande
kommer att ske blott i rena undantagsfall,
men detta förringar givetvis på
intet sätt reformens stora värde.

Vad som på mig gjort ett starkt intryck
är, att länsstyrelserna i Kopparbergs
län, Kronobergs län och Södermanlands
län så oförbehållsamt ställt sig
på propositionens sida. Socialdemokraten
Mossberg, folkpartisten Thorvvald
Bergquist och högermannen Bo Hammarskjöld
har förvisso i sina yttranden
icke uttalat sig som partimän, utan som
opartiska länschefer, men de är samtliga
män med sådan omfattande erfarenhet,
även på det kommunala området, att deras
omdömen måste väga tungt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län —
alltså herr Mossberg — anser den föreslagna
utvidgningen till det kommunala
området vara »riktig och i enlighet med
tidsutvecklingen». Härigenom undanröjes
den oklarhet, som för närvarande
ovedersägligen är rådande beträffande
vilka befattningshavare i kommunal
tjänst, som är underkastade tillsyn av
JO. Likaledes vinnes en önskvärd likformighet
mellan JO:s och JK:s tillsynsområden.
Länschefen för Kronobergs
län, herr Thorwald Bergquist, betonar
den stora fördelen av att JO och JK erhåller
samma behörighet, vilket bl. a.
medför den fördelen, att den enskilde ej
behöver vara tveksam om i vilka fall
han kan gå till JO och när han allenast
har JK att vända sig till. Härtill kommer
-— säger länsstyrelsen — att JOämbeitet
vuxit sig fast i det allmänna
folkmedvetandet på sådant sätt, att JO
i högre grad än JK framstår som den,
hos vilken den enskilde kan påräkna
stöd och hjälp gentemot myndigheter
och tjänstemän och till vilken man kan
vända sig med klagomål och anmärkningar.
Även länschefen i Södermanlands
län, Bo Hammarskjöld, skänker utredningens
förslag sin tillstyrkan. Man

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens ämbetsområde m. in.

frågar sig: Skulle dylik tillstyrkan kunnat
ske från dessa erfarna och framstående
länschefer, om de hade kunnat tänka
sig, att den kommunala självstyrelsen
vore allvarligt i fara? Naturligtvis
inte! Det kan väl icke bestridas, att de
har djupa insikter även på det kommunala
livets område. Och regeringen själv,
saknar den all kommunal erfarenhet?

Det kan också vara motiverat att återge,
vad Sveriges advokatsamfund yttrar,
eftersom våra advokater onekligen ute
på skilda platser i landet möter dessa
förhållanden. Det heter: »Rådande

praxis, enligt vilken kommunalförvaltningen
i princip icke anses stå under
JO:s tillsyn, har länge framstått som uppenbart
otillfredsställande och en ändring
i detta avseende är därför påkallad.
Styrelsen ansluter sig obetingat till
utredningens uppfattning, att alla, som
är underkastade ämbetsansvar, bör stå
under tillsyn av riksdagens ombudsman.
»

Vad jag här anfört till försvar för en
enkel och klar linje till den enskilde
medborgarens rättsskydd gör det självklart,
herr talman, att jag för egen del
icke kan acceptera utskottets linje. Särintressen
har här i alltför hög grad fått
skymma blicken för den enskilde medborgarens
rättsintresse. Jag är väl medveten
om vilka starka krafter de kommunala
organen kan mobilisera fram i
detta hus, men jag tror, herr talman, att
när man ute i landet kommer att rätt
inse, vilka stora fördelar detta regeringens
förslag kommer att innebära för den
enskilde medborgarens rättsintresse, då
kommer inte ens de kommunala skyddsmurarna
att hålla längre. I utskottet
stärktes jag ytterligare i denna min uppfattning,
sedan jag hört den nuvarande
JO med sådan klarhet och skärpa förorda
utredningens och regeringens linje.

Jag yrkar med dessa ord bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON (s):

Herr talman! När man hör herr Ollen
tala får man lätt den uppfattningen, att
fruktansvärda förhållanden skulle vara

rådande ute i våra kommuner. Man får
en känsla av att här behöver vidtagas
kraftiga åtgärder för att den enskilde
skall kunna få ett ordentligt rättsskydd.
Jag vet inte var herr Ollén har hämtat
det ifrån, på vilket han grundar sin uppfattning.
För mig förefaller det mesta
vara teoretiska spekulationer utan någon
som helst grund i det praktiska livet.
Det står inte till på det sättet i våra
kommuner, som herr Ollén här försöker
göra gällande.

Vi bör också erinra oss, att principen
på detta område är den kommunala
självstyrelsen. Våra lagar är uppbyggda
med tanke härpå, och kommunerna har
en egenkontroll över de beslutande organen
och även över deras tjänstemän.
Skulle man verkligen i de kommunala
skandaler, som herr Ollén här talat om,
ha uraktlåtit att beivra fall, där någon
gjort sig skyldig till något rättsövergrepp?
Jag kan inte tänka mig att man
ser genom fingrarna med sådana saker.
Och jag förstår inte, vad herr Ollén
egentligen syftar till.

Man frågar sig, om det över huvud
taget är nödvändigt att vidtaga denna
utvidgning av JO:s tillsynsområde. Har
det hänt något, som gjort att de kommunala
förtroendemännen och kommunala
tjänstemännen missbrukat den rätt
de har fått att sig själva styra? Jag tror
inte att så är fallet. Om så skulle bli förhållandet,
kan man ju på nytt ta upp den
här diskussionen om att staten även på
detta sätt skall öva kontroll och tillsyn.

Det kan vara skäl att nämna, att när
det gäller administrativa frihetsberövanden
är det i de flesta fall inte kommunerna
som har att fatta besluten, utan
de kommunala organen avger ett förslag
och den statliga myndigheten fattar
sedan beslutet. Detta gäller beträffande
nyktcrhetsvården, barnavården o.
s. v. Där finns alltså redan en möjlighet
till kontroll när det gäller beslut
om administrativa frihetsberövanden.

Allt detta talar för att denna proposition
helst borde bli avslagen av riksdagen,
ty det föreligger intet behov av
denna utvidgning av JO:s ämbetsområ -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 195G fm.

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens ämbetsområde m. m.

de. Som frågan nu ligger till tycks det
emellertid inte finnas någon möjlighet
att få ett avslagsyrkande bifallet, och
därför, herr talman, skall jag här följa
dem som yrkat bifall till vad utskottet
har föreslagit.

I detta anförande instämde herr Anderberg
(s).

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s)
kort genmäle:

Herr talman! När jag lyssnade till min
mycket gode vän David Ollén, blev jag
ömsom förvånad, ömsom också litet förtörnad.

Han började med att varna för att måla
i för starka färger, vilket han ansåg att
jag gjorde. Men sedan slog han själv in
på samma bana och talade om det fruktansvärda
elände som jag hade utmålat.
Jag vet mig inte ha gjort detta herr
Ollén! Även om det är en diskussionsmetod
som gör sig att varna för det ena
och det andra i förhoppning om att ingen
upptäcker, att man målar med likadan
pensel själv eller kanske i ännu
grällare färger, kan det ändå inte bestridas,
herr Ollén, att jag endast pekade
på en del följdföreteelser, som man
inom kommunerna är mycket orolig för.

När sedan herr Ollén drev diskussionen
därhän, att jag skulle ha anklagat
hela svenska pressen, men att pressen
alls inte var förtjänt av ett sådant underbetyg,
blev jag ömsom förvånad och
ömsom också ledsen. Jag har inte anklagat
den svenska pressen, herr Ollén! Men
jag måste också säga, att när jag anför
kritiska synpunkter för befarade konsekvenser
och herr Ollén går upp med
stor emfas och menar, att detta är felaktigt,
så erinrar jag mig en liten sång,
som vi kanske kan sjunga gemensamt i
framtiden och som heter — Barnatro!

Jag vill också tillägga, herr talman,
när herr Ollén här talar om angrepp på
pressen, att väl ingen människa som har
— låt mig säga — erfarenhet från tryckfrihetsmål,
där uppträdandet från vissa
tidningsorgans sida kan ha varit diskutabelt,
kommer på den idén att fördenskull
anklaga hela svenska pressen.

Och när herr Ollén insinuerar, att det
har förekommit kommunala skandaler,
där det varit berättigat med ett JO-iningripande,
frågar jag: Varför har inte
vederbörande gått till JK? Den möjligheten
har ju stått öppen. Om man antyder
sådana fall, bör man också närmare
tala om vad det rör sig om för fall,
så att vi får tillfälle att granska dem.
Det bör vara herr Ollén angeläget att
tala om vad han menar, så att man har
möjlighet att kontrollera om det finns
något underlag, eftersom de icke utsagda
fallen antydes som exempel på att JOinstitutionen
behövs och att JK inte räcker
till.

Herr OLLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Pettersson skulle
jag bara vilja säga, att jag i mitt uttalande
här uttryckligen framhållit att
jag själv anser, att den kommunala representationen
står utomordentligt högt.
Jag har sagt att jag anser att våra kommunala
tjänstemän, underkastade ämbetsansvar,
i allmänhet är så högtstående
och oförvitliga, att JO-ingripanden
kommer att ske blott i rena undantagsfall,
men att detta givetvis på intet sätt
förringar reformens stora värde. När jag
uttrycker mig på detta sätt, är det väl
inte riktigt att söka göra gällande, att
jag vill förringa den kommunala representationen.
Jag talar om rena undantagsfall.

När det gäller herr Carl Albert Andersons
replik till mig måste jag framhålla,
att vad jag citerade var hans egna
uttalanden i hans egen motion. Det var
där han yttrade bl. a., att han fruktade
att en JO-anmälen skulle utbasuneras
med fetstil i lokalpressen, medan den
negativa utgången av en anmälan kanske
inte alls skulle refereras.

Jag anser för min del, att detta är ett
fullständigt oberättigat angrepp mot den
svenska pressen, och jag undrar vilket
exempel som herr Carl Albert Anderson
kan föra fram som skulle visa, att
hans betygssättning är riktig.

Det enda land, där vi har några praktiska
erfarenheter av JO-institutionen i

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens ämbetsområde m. m.

detta speciella fall, är Finland. Där har
man inte ett enda exempel på att vare
sig den finska pressen uppträtt på sådant
olämpligt sätt eller att det har blivit
några kommunala skandaler av den art,
som herr Carl Albert Anderson och andra
nu söker utmåla.

Jag har i min hand ett uttalande från
finske JO, som han har givit mig rättighet
att referera inför kammaren. Han
säger bl. a.: »Jag konstaterar, att under
den tid av fyra och ett halvt år,
som jag varit riksdagens justitieombudsman,
klagomål, som riktat sig mot kommunala
myndigheter, ha förekommit i
tämligen ringa omfattning. —»

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom.
2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av talaren
överskriden.

Herr PETTERSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ollén återkommer
i sina anföranden gång efter gång till
behovet av den enskildes rättsskydd
gentemot den kommunala förvaltningen.
Nu läste han upp igen vad han tidigare
yttrat om hur han berömt denna förvaltning.
Det förvånar mig att han först
säger, att han hyser den allra största
tilltro till den kommunala förvaltningen
och de kommunala tjänstemännen, men
sedan strax efteråt kan med djupa brösttoner
förklara, att den enskilde behöver
ha ett rättsskydd emot dessa förträffliga
tjänstemän. Jag förstår inte hur det
går ihop.

Herr OLLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
polemiken mot herr Pettersson, då han
inte kunnat framföra några nya synpunkter
som på något sätt övertygat
mig.

Jag vill i stället fortsätta mitt citat
av vad den finske JO säger, då jag tycker
att detta utgör ett utomordentligt
stöd för reservanternas ståndpunkt.

Sedan den finske justitieombudsmannen
redogjort för vissa kommunala fall
vttrar han: »Med stöd av vad ovan an -

förts kan jag konstatera, att justitieombudsmannens
möjlighet att ingripa även
i de kommunala myndigheternas verksamhet
icke lett till politiska ståndpunktstaganden
eller egentlig inblandning
i den kommunala självstyrelsen eller
medfört en politisering av justitieombudsmannaämbetet.
Med tanke på individens
rättsskydd anser jag för min
del det vara av vikt, i synnerhet hos oss
i Finland, där man på initiativ av de
kommunala vårdmyndigheterna i hög
grad kan ingripa i individens frihetssfär,
att justitieombudsmannen har rätt
att övervaka lagligheten även i de kommunala
myndigheternas verksamhet.»

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s)
kort genmäle:

Herr talman! Vid utskottets behandling
anmälde den nye justitieombudsmannen
utdrag ur en skrivelse, som han
betraktade som konfidentiell. Textlikheten
med det uttalande, som herr Ollén
här citerade, är ganska stor. Jag undrar,
om det är det utdrag som man önskkade,
att vi icke skulle utnyttja, som
herr Ollén nu använt i sin polemik.

Herr OLLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till detta bara
framhålla, att jag har erhållit den finske
justitieombudsmannens tillstånd att
citera detta uttalande. Han har själv
tillsänt mig det, och jag förstår inte,
vad det skulle vara för hemligt papper.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Justitieombudsmannen
är riksdagens egen ombudsman och förtroendeman.
Det ankommer således i
alldeles särskilt hög grad på riksdagen
att själv bestämma omfattningen av det
uppdrag, som riksdagen vill ge åt sin
JO.

För två år sedan skrev ett enhälligt
sammansatt konstitutions- och första
lagutskott till regeringen och anhöll om
utredning om JO-institutioncn. Ett av
de spörsmål, som särskilt angavs såsom
uppgift för denna utredning, var JO -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens ämbetsområde m. m.

ämbetets verksamhetsområde och däribland
frågan om en iftvidgning av JO:s
uppdrag till att också avse kommunala
tjänstemän. På grundval av denna riksdagens
skrivelse, som alltså följde på
detta enhälliga utskottsutlåtande, tillkallade
jag eu parlamentarisk kommitté,
bestående av representanter för alla de
stora partierna. Kommittén avgav ett
enhälligt utlåtande, vari föreslogs den
utvidgning av JO:s befogenheter till de
kommunala tjänstemännen, som vi nu
diskuterar.

Om riksdagen nu vill vända och inte
fullfölja den linje, som jag trodde låg
ganska klar, är det, som jag inledningsvis
sade, i alldeles eminent grad riksdagens
egen angelägenhet. Men det är klart
att det, när regeringen tar ställning till
en sådan fråga som denna, där det alltså
ytterst ankommer på riksdagen att
träffa beslut, så sker det även inom regeringen
en värdering av olika synpunkter.
Jag vill ingalunda fördölja, att
jag vid den värderingen har kommit till
det resultatet, att det inte minst av principiella
skäl och av allmän omsorg om
rättsvården kan vara befogat att göra
den utvidgning som nu föreslås i propositionen,
även om man, vilket också
framgår av propositionen, därvid måste
beakta angelägenheten av att skydda
den kommunala självstyrelsen. Kommunerna
bär ju numera fått stora och viktiga
uppgifter som i många avseenden
är likartade med dem som staten har,
varför det redan ur principiella synpunkter
kan vara naturligt att i fråga
om kontrollen bedöma kommunernas
och statens tjänstemän från samma utgångspunkter.
Inte kan man säga att det
skulle vara något slags klander i allmänhet
emot kommunernas eller de
kommunala tjänstemännens sätt att
handha sina uppgifter, om man sätter
dem under en sådan rättslig kontroll.
Hur mycket obefogat tal som än förekommit
om den s. k. rättsrötan, vill man
väl ändå inte påstå annat än att statens
domare och tjänstemän i en alldeles
övertygande utsträckning hederligt och
plikttroget fullgör sina skyldigheter.
Men man finner det ändå rätt och rik -

tigt att dessa domare och tjänstemän
står under en sådan här kontroll.

Men vad man naturligtvis kan diskutera
är frågan, om en sådan kontroll
skulle vålla svårigheter för den kommunala
självstyrelsen. Såvitt jag förstår
ligger denna fråga på det praktiska planet
och inte på det teoretiska. Rent teoretiska
och principiella skäl talar onekligen
för en sådan utvidgning av JO:s
ställning. Men betänkligheterna ligger,
som sagt, på det praktiska planet. Man
kan naturligtvis inte bortse från den
kritik, som anförts just från en rad institutioner,
som har en särskild kännedom
om ämnet. Det må vara sant, såsom
herr Alexanderson sade, att de talar i
egen sak. Men de vet ändå vad saken
gäller, och man kan inte bagatellisera
deras ståndpunkt.

Vi bär, såsom framgår av propositionen,
också i regeringen gjort detta övervägande.
Vi hade klart för oss att det
gällde att slå vakt om det mycket stora
värde, som ligger i den svenska kommunala
självstyrelsen. Den är i själva
verket en av grundvalarna för vår demokrati.
Att vi ändå till slut vid denna
avvägning lät de principiella ståndpunkterna
ta överhanden, berodde på —-vilket också är redovisat i propositionen
— att vi trodde att det icke i praktiken
skulle uppstå några egentliga risker. Det
beror på att när det gäller frågor i vilka
praktiska skäl talar för att man skall
gå den ena vägen eller den andra, skall
riktigheten av diskretionära avgöranden
eller lämplighetsavgöranden icke
prövas av JO, utan JO:s uppgift är, som
det står i propositionen, att kontrollera
att de offentliga organens beslut och åtgöranden
står i överensstämmelse med
lag och författning. Den kontrollen kan,
såvitt jag förstår, i allmänhet inte innebära
några risker för den kommunala
självstyrelsen.

Litet värre kan det väl vara med den
möjlighet som finns att använda JO-anmälan
i skandaliseringssyfte, ty man
kan inte komma ifrån att det lätt kan
bli stora tidningsskriverier på ogrundade
anmälningar. Till det vill jag dock
genmäla att var och en av oss som ar -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens ämbetsområde m. m.

betar i det offentliga livets tjänst ju får
finna sig i att bli utsatt för mer eller
mindre befogade angrepp, där ofta beriktiganden
kommer med betydligt
mindre bokstäver än det kanhända
oriktiga angreppet.

Majoritetens förslag om begränsningar
i instruktionen kan naturligtvis ge
upphov till vissa tekniska svårigheter
när det gäller genomförandet. Men om
riksdagen tar majoritetsförslaget skall
självfallet regeringen också försöka att
lojalt effektuera den beställningen, på
samma sätt som vi, enligt vad jag trodde,
med denna proposition har effektuerat
den beställning, som riksdagen gjorde
för två år sedan.

Avslutningsvis vill jag i fråga om
Kiingl. Maj :ts kontrollorgan, justitiekanslern,
bara säga, att han har en befogenhet
som sträcker sig över hela fältet
och gäller alla offentliga tjänstemän.
Jag tror att regeringen tycker att detta
är praktiskt och bra, men det är riksdagens
sak att ensam bestämma hur riksdagen
vill ge mandat åt sin ombudsman.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Efter vad som sagts här
i debatten är det kanske inte så mycket
mer att tillägga, särskilt inte efter justitieministerns
anförande. Jag har likväl
några repliker, som jag skulle vilja
göra till dem som tidigare deltagit i debatten.

Utskottets talesman, herr andre vice
talmannen, anförde vissa synpunkter på
arbetsbelastningen, utökning av personalen
och ämbetets personliga karaktär.
Jag skulle gentemot det vilja säga att
det är något som riksdagen hade anledning
att överväga, när den för två år sedan
så enhälligt begärde denna utvidgning.
Det är för övrigt frågor, som den
verkställda utredningen knappast kunnat
ytterligare klarlägga.

.lag är mycket tacksam för herr andre
vice talmannens tolkning av majoritetens
förslag på den punkt, där det talas
om att klagomål i rer/el inte skall
upptas. Ilan sade att meningen var, att

om någon av okunnighet eller förbiseende
icke hade fullföljt talan över ett
beslut, så borde han kunna gå till JO.
Nu är det väl emellertid så, om man
ser på erfarenheterna från det område
där JO nu verkar, att när sådana här
klagomål inkommer över beslut i första
instans som inte har blivit överklagade,
så beror det »i regel» på förbiseende
eller okunnighet att talan inte blivit fullföljd.
Med den tolkning herr andre vice
talmannen lämnat tror jag att utskottet
nästan lika gärna hade kunnat låta bli
att påfordra hela den här begränsningen.
Herr andre vice talmannen frågade
vad jag hade för farhågor beträffande
de administrativa frihetsberövandena,
där enighet rådde. Jag ville säga att jag
är rädd för att gränsdragningen blir
svår att göra, så att det kanske blir
pannkaka av det hela. Jag vill också
erinra om att ett av de viktigaste skälen
till hela reformförslaget var att man
ville ha enhetlighet över hela linjen.
Denna enhetlighet går ju omedelbart
förlorad, om man gör en sådan här
skillnad i instruktionen.

Herr Carl Albert Anderson och herr
Ollén har varit inne i en intensiv diskussion
om de kommunala förhållandena.
Jag skulle vilja dra ned den diskussionen
på ett litet mera lidelsefritt
plan och säga att herr Carl Albert Anderson
målade i väldigt vackra färger
en idealbild av den kommunala förvaltningen,
men det var väl kanske en och
annan som tyckte att det är lättare att
se realistiskt på detta, om man står på
ett någorlunda lagom avstånd. Jag tror
att jag i egenskap av domare skulle kunna
teckna en liknande idealbild av den
svenska domarkåren som helhet betraktad.
Men jag är visst inte blind för att
det finns ett och annat undantag, som
inte motsvarar det förtroende som man
borde kräva. Jag känner det för min del
inte som något besvär att stå under JO:s
tillsyn och kontroll. Snarare känner jag
det som en viss styrka att ha detta att
tänka på. Uppriktigt sagt tror jag att
herr Carl Albert Anderson i själ och
hjärta har samma uppfattning av sitt
område. För åtskilliga år sedan samar -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens ämbetsområde m. m.

betade jag med honom för att reda ut en
affär i Stockholms kommunalförvaltning,
som inte direkt bidragit till stärkande
av det kommunala anseendet, och
jag har ett minne från den tiden att
herr Carl Albert Anderson var den bäste
när det gällde att försöka komma till
botten på den affären, men det är en
lång väg att gå innan man får sätta i
gång en utredning av det slaget. I realiteten
är det väl för övrigt så, att även
om de lägre kommunala instanserna
står under god tillsyn uppifrån så att
det genast uppdagas om det händer något
oegentligt där, så är det väl å andra
sidan, om det inträffar någonting liknande
inom de verkligt inflytelserika
delarna av kommunalförvaltningen,
mycket svårt för en enskild att komma
till rätta med ett sådant problem. Jag
tror att vi har erfarenheter av sådana
saker inte minst genom pressen från
olika håll i landet.

Herr Carl Albert Anderson frågade
också, varför det inte räckte, när vi har
JK att vända oss till. Jag tycker man
kan vända på frågan och lika väl ställa
den så: När JK kan ta upp sådana här
ärenden, vad finns det då för skäl att
inte låta JO göra det också?

Herr andre vice talmannen LODENIUS
(bf) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag säga att
jag inte har kritiserat justitieministern
för att han har framlagt propositionen,
och jag tänker inte heller göra det. Jag
menar att det låg närmast till hands för
honom att framlägga en sådan proposition
efter det enhälliga betänkande, som
de sakkunniga avgav.

Men det finns ju andra praktiska överväganden
som måste spela in. Jag kan
för min del inte tolka den skrivning,
som 1954 års sammansatta utskott använde,
när det begärde en utredning, på
det sättet att utskottet uttalade någon
bestämd åsikt just när det gällde det
kommunala området. Däremot underströk
utskottet behovet av en ytterligare
kontroll i fråga om de administrativa

frihetsberövandena. Så har i varje fall
jag tolkat utskottets skrivning.

Att jag begärde ordet berodde, herr
talman, närmast på herr Alexandersons
tal om min tolkning av uttrycket »som
regel». Jag vågar inte svara för att utskottsmajoriteten
tolkar uttrycket på
samma sätt. Att jag har tolkat det så,
sammanhänger med den diskussion som
fördes i utskottet, när utlåtandet justerades.
Då befanns det att uttrycket »som
regel» ansågs så betydelsefullt att en
mycket aktad ledamot av det sammansatta
utskottet, som hade tänkt förena
sig med reservanterna, i stället anslöt
sig till utskottsmajoriteten. Jag menar att
de uttalanden som då gjordes ger mig
rätt att tolka utskottets skrivning så, att
om speciella omständigheter föreligger,
t. ex. om någon försuttit fatalierna av
förbiseende eller oförstånd, skall det vara
möjligt att gå till JO.

Sedan vill jag bara säga till herr 01-lén, som talade om skräckstämning bland
kommunalmännen, att i varje fall jag för
min del inte har känt någon som helst
skräck. Jag tror inte alls att betänkligheterna
ligger på det planet. Vi har kanske
olika erfarenheter i fråga om det
kommunala arbetet, men mina erfarenheter
— i den mån de nu är av någon
betydelse — säger mig att ingen fara
är å färde även om JO:s tillsyn på det
kommunala området begränsas enligt utskottets
förslag.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Jag har med mycket
stort intresse följt den här debatten. Jag
förstår väl, att här kommit till uttryck
en stark känsla för att slå vakt om kommunernas
självständighet. Men jag har
funderat över, varför man på kommunalt
håll är så känslig när det gäller
ingripanden exempelvis av JO, som har
skyldighet att tillse att lag och rätt följs.
Men när det gäller den inskränkning av
kommunernas självständighet som undan
för undan företas exempelvis genom
ålägganden från statens sida på alla möjliga
områden, då hyser man föga betänkligheter.
Det klagar man inte lika

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Nr 23

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens ämbetsområde m. m.

mycket över som över att denna ganska
självklara kontroll genom JO nu skulle
utsträckas även till de kommunala förhållandena.

Jag vill bara kort och gott säga, herr
talman, att mina ganska stora erfarenheter
på olika arbetsfält, även det kommunala,
ger mig anledning att rösta för
den reservation som har avgivits av herr
Rylander m. fl. Jag tycker att riksdagen
skulle handla följdriktigt, om den genom
att bifalla reservationen förverkligade de
intentioner som riksdagen gav uttryck
åt för några år sedan, då den begärde
en utredning av denna fråga.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats särskilda
propositioner komme att göras
först angående de yrkanden, som framställts
rörande utskottets hemställan i
punkten A, därefter angående herr Alexandersons
yrkande om antagande såsom
vilande till vidare grundlagsenlig behandling
av det av Kungl. Maj:t framlagda,
i herr Rylanders m. fl. reservation
förordade grundlagsändringsförslaget
samt slutligen angående utskottets
hemställanden i punkterna R och C.

Sedermera gjordes till en början enligt
de beträffande utskottets hemställan i
punkten A förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å berörda hemställan; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till herr Alexandersons
yrkande, att såsom vilande till
vidare grundlagsenlig behandling skulle
antagas det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget till ändrad lydelse av 96 och 99
—101 §§ regeringsformen, samt, då svaren
utföllo med blandade ja och nej, vidare
därpå att kammaren skulle, med
avslag å nämnda yrkande, förkasta ifrågavarande
förslag; och förklarade herr
talmannen sig finna den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som avslår herr Alexandersons
yrkande om antagande såsom vilande till
vidare grundlagsenlig behandling av
Kungl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse
av 96 och 99—101 §§ regeringsformen
samt förkastar ifrågavarande förslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda yrkande.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 51.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna B och C hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Avsättning till
statens hästavelsfond jämte i ämnet
väckta motioner; och

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 fm.

Ang. utvidgning av justitieombudsmannens ämbetsområde m. m.

nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1956/57 till bidrag till handelshögskolorna
i Stockholm och Göteborg jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1956/57 till tekniska högskolor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

303, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till Stockholms högskola
m. m.;

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1956/57 till Fångvårdsanstalterna: Avlöningar; nr

305, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till ersättningsanstalter för
Långholmen och för kvinnofängelset i
Växjö;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående ytterligare utgifter
för fångvården å tilläggsstat II för
budgetåret 1955/56 jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tjänstgöringstiden
för tandläkare inom folktandvården;

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser
avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

311, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten, för vilka
anslag uppförts å allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anläggande av ett
godsspår Morjärv—Karlsborgs bruk jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1956/
57 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

314, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1956/57 till universitetskanslersämbetet;
samt

nr 320, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt samarbete
mellan staten och Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund i LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag jämte i ämnet
väckt motion.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 317, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. in.; och

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

Ang.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial nr 159, angående
statsregleringen för budgetåret
1956/57; och

andra lagutskottets memorial nr 40,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande andra lagutskottets utlåtande
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i

ändrad lydelse av 6 § riksdagsordningen
butikstängningslagen den 21 juli 1948
(nr 608), jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.46.

In fidem
G. H. Berggren

Tisdagen den 29 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. ändrad lydelse av 6 § riksdagsordningen Föredrogs

ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse av 6 § riksdagsordningen
jämte i ämnet väckt motion.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna hänvisat en av Kungl. Maj:t
till riksdagen avlåten proposition, nr
177, vari Kungl. Maj:t till riksdagens
prövning i grundlagsenlig ordning fram -

lagt ett vid propositionen fogat förslag
till ändrad lydelse av 6 § 1 och 4 mom.
riksdagsordningen.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft en i anledning
av densamma väckt, till utskottet
hänvisad motion, II: 794, av herr Hastad,
vari hemställts om avslag å propositionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen, med bifall till propositionen
nr 177 och med avslag å motionen II:
794, såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling ville antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av 6 § 1 och 4 mom. riksdagsordningen

(Nuvarande lydelse)

§ 6.

1. Första kammarens ledamöter skola
till ett antal av etthundrafemtio väljas av
landstingen och stadsfullmäktige i de
städer, som ej deltaga i landsting. Valet
gäller för en tid av åtta år, räknade från
januari månads början året näst efter
det, under vilket valet skett.

(Föreslagen lydelse)

§ 6.

1. Första kammarens ledamöter skola
till antalet vara etthundrafemtio eller det
högre tal, som föranledes av stadgandet
i 4 inom. andra stycket. De skola väljas
av landstingen och stadsfullmäktige i de
städer, som ej deltaga i landsting. Valet
gäller för en tid av åtta år, räknade från
januari månads början året näst efter
det under vilket valet skett.

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Ang. ändrad lydelse av 6 § riksdagsordningen

(Nuvarande lydelse)

4. Därest det---— en riksdagsman.

(Föreslagen lydelse)

4. Därest det---en riksdagsman.

Uppgår det antal riksdagsmän, som enligt
3 mom. och första stycket i detta moment
bör utses i en valkrets, icke till
fem, skall antalet ökas till fem.

övergångsstadgande

Det skall ankomma på Konungen att i
de bestämmelser som för löpande tioårsperiod
meddelats med tillämpning av
6 § 5 mom. vidtaga den jämkning som
föranledes av den nya lydelsen av 4
mom. samma paragraf.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Av den föregående redogörelsen
framgår att Göteborgs och Bohus läns
landsting vid nästa förstakammarval,
som normalt skall äga rum år 1957, till
följd av ändrade befolkningsförhållanden
blott skall utse fyra ledamöter. Detta
resultat står, som utskottet tidigare framhållit,
icke i god överensstämmelse med
de principer, som ligga till grund för nuvarande
författningsbestämmelser på området.
Riksdagen hemställde också år
1955 i skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning
och förslag till sådana ändringar
i gällande stadganden i ämnet, att färre
än fem förstakammarledamöter icke
komme att utses för någon förstakammarvalkrets.
I utskottets till grund för
riksdagens beslut liggande utlåtande hade
framhållits, att detta syftemål kunde
nås på två vägar, nämligen antingen genom
en grundlagsändring liknande den
som år 1953 genomfördes i fråga om minimiantalet
mandat inom andrakammarvalkretsarna
eller också genom jämkning
i gällande regler om valkretsindelningen
vid förstakammarval. Vilken väg som vore
den lämpligaste finge bero på utredningens
resultat. I den numera verkställda
utredningen bär närmare redovisats
de komplikationer, som en omreglering
av valkretsarna skulle medföra. Utskottet
finner i likhet med departementschefen
denna väg icke nu böra beträdas.

Däremot anser utskottet att ett grundlagsändringsförslag
nu bör antagas som
vilande, syftande till att tillförsäkra varje
förstakammarvalkrets minst fem mandat
i anslutning till vad som redan gäller
för andra kammarens vidkommande. Utskottet
får därför tillstyrka det i propositionen
framlagda grundlagsändringsförslaget
samt avstyrka det i den förevarande
motionen II: 794 väckta avslagsyrkandet.
»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Englund, Weiland,
Hästad och Hammar ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, slutande med en
hemställan, att riksdagen måtte avslå förevarande
proposition.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Kan det vara riktigt att
utöka antalet mandat i första kammaren
allteftersom befolkningsunderlaget minskar
i vissa nu existerande valkretsar till
denna kammare? Om det skulle vara någon
logik i konstitutionsutskottets förslag
beträffande Göteborgs och Bohus
läns landsting, borde man ju vidtaga
samma åtgärder i fråga om de valkretsar,
som nu består av två län som sammanslagits
till en valkrets. Detta gäller
sålunda Stockholms län och Uppsala
län, Södermanlands län och Västmanlands
län, Kronobergs län och Hallands

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

Ang. ändrad lydelse av 6 § riksdagsordningen

län, Kalmar läns norra och södra landstingsområden
samt Gotlands län, Blekinge
län och Kristianstads län, Västernorrlands
län och Jämtlands län samt
Västerbottens län och Norrbottens län.
Får inte annars det här föreliggande
förslaget någon smak av godtycke över
sig, som inte heller regeringen kan helt
undgå att få ta ansvaret för, om förslaget
här trumfas igenom? Det skulle vara
mycket intressant att höra de skäl,
som utskottets talesman här kommer
med utöver vad som anförts av utskottet.

Det blir nu fråga om att utöka antalet
ledamöter i första kammaren till 151.
Skall man sedan dra den logiska konsekvensen
av sitt handlande, om en utökning
sker, måste man väl, såvitt jag
kan se, fortsätta på den inslagna vägen.
Ändring av mandatantalet i olika valkretsar
har ju skett vid flera tillfällen
tidigare men alltid enligt gällande bestämmelser.
Endast sex förstakammarvalkretsar
har ett oförändrat antal mandat
sedan år 1921, då de bestämmelser,
som nu finns, infördes.

Vi har ju, som jag här förut påvisat,
flera valkretsar, som består av mer än
ett län. I den motion, som förra året
avlämnades i ämnet, hade anförts att
det ur proportionell och allmän rättvisesynpunkt
vore av betydelse, att ett tillräckligt
antal mandat funnes att fördela
inom en valkrets. Detta resonemang är,
såvitt jag kan förstå, fullständigt ohållbart
och leder till konsekvenser, som
väl knappast någon kan vara med om
att tillämpa. Det enda riktiga är här,
om en valkrets anses bli för liten, att
en omreglering av valkretsen sker genom
sammanslagning med annan valkrets.
En sådan omreglering stöter inte
på några principiella invändningar. Om
riksdagen nu följer vad utskottet föreslagit,
kan samma krav på överrepresentation
resas även av flera län, som nu
tillsammans med andra län bildar gemensamma
valkretsar.

Dessutom måste det, såsom reservanterna
framhåller, inge stora betänkligheter
att en förändring äger rum av
mandattalet i en krets under löpande

landstingsperiod, då partiernas styrkor
är kända. Såvitt reservanterna har sig
bekant, har statsmakterna tidigare aldrig
ansett sig böra inlåta sig på något
liknande. Den riktiga tidpunkten för en
eventuell omreglering av valkretsarna är
ju i samband med den i riksdagsordningen
föreskrivna omfördelningen vart
tionde år av mandatsiffrorna för förstakammarkretsarna
i enlighet med den
förändring, som skett när det gäller folkmängdssiffrorna.

Herr talman! Jag ber sålunda att få
yrka bifall till den reservation, som avgivits
av herr Englund m. fl.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Herr Weiland frågade till
att börja med, om det kan vara riktigt
att utöka antalet mandat till fem i Göteborgs
och Bohus läns valkrets med hänsyn
till befolkningsminskningen där. Sedan
räknar han upp en hel råd andra
valkretsar, för vilka han begär samma
rättigheter en gång i framtiden.

Jag vill då först och främst säga, att
önskemålet om att det skulle vara minst
fem mandat i en valkrets uttalades av
riksdagen redan år 1918, då riksdagen
angav just siffran fem mandat såsom den
lägsta för en förstakammarvalkrets.

Vidare vill jag säga att den regel, som
här föreslås, ingalunda är godtycklig,
utan det är en generell regel, som —
om den genomföres — kommer att gälla
även för de län, som herr Weiland behjärtar,
ehuru utskottet är väl medvetet
om att ingen annan valkrets än Göteborgs
och Bohus län under en ganska
lång tid framöver kommer i det predikamentet,
att man behöver tillgripa denna
regel.

Herr Weiland talade sedan å reservanternas
vägnar för en jämkning av
valkretsindelningen och säger, att det är
det naturliga att man inte går den väg,
som konstitutionsutskottet föreslagit,
utan att man bör jämka valkretsarna, så
att man får fem mandat på annat sätt
iin det nu föreslagna. Häremot vill jag
säga, alt det åsyftade alternativet är

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Ang. ändrad lydelse av 6 § riksdagsordningen

mycket noggrant övervägt av 1955 års
valutredning. Utredningsmannen uttalade,
att den lösningen stöter på så många
svårigheter, att han inte ville förorda
den. Jag vill erinra om att riksdagen på
konstitutionsutskottets förslag förra året
biföll en hemställan, där man just begärde
förslag från Kungl. Maj :t, syftande
till att minst fem mandat skulle finnas i
varje förstakammarvalkrets.

Det är således riksdagen som har begärt
det föreliggande förslaget och det
förelåg två alternativ, som konstitutionsutskottet
då skrev om i sitt betänkande.
Det alternativ, som herr Weiland nu förordar,
är underkänt av utredningsmannen
på, som jag tycker, ganska goda
grunder. Utskottet liar uttalat, att man
inte bör företaga en så omfattande förändring
som en jämkning av valkretsindelningen
skulle medföra, då hela förstakammarproblemet
ligger i stöpsleven,
utan man bör välja en utväg, som medför
så små ingrepp som möjligt. Jämkar
man på valkretsindelningen, tillstöter
stora praktiska svårigheter. Jag erinrar
om att Göteborgs och Bohus län vid val
till första kammaren bildar en grupp tillsammans
med Jönköpings och Värmlands
län. Skulle man lägga samman något
av dessa län för att få det femte
mandatet, bryter man mot den princip,
som man redan från början genomfört,
nämligen att man skall för en grupp välja
två valkretsar, som ligger i skilda delar
av landet. Beträffande valkretsarna
gäller däremot den principen, att de
skall gränsa till varandra och ha livlig
samfärdsel med varandra. Därmed är
Jönköpings och Värmlands län ur räkningen.
Av yttranden, som fällts i utskottet,
framgår att man i första hand
tänkt sig att sammanlägga Göteborgs och
Bohus län med Göteborgs stad. Jag vill
emellertid peka på att då gällande valkretssystem
genomfördes, uttalades att
i de stora städerna Stockholm och Göteborg
var förhållandena så skiljaktiga,
jämfört med dem på landsbygden, att
man inte ville sammanföra dessa storstäder
med landsbygdsvalkretsarna. Det
vore väl egendomligt om man, när befolkningsutvecklingen
ytterligare har ac -

centuerat dessa skiljaktigheter, nu skulle
bryta mot den principen.

Om jag sedan övergår till Älvsborgs
län, måste jag säga, att denna är en tillräckligt
stor valkrets i och för sig. Dessutom
är levnadsförhållandena för befolkningen
i ett kustlän som Göteborgs och
Bohus län så olikartade, att man måste
bortse från Älvsborgs län.

Närmare till hands ligger att sammanslå
Göteborgs och Bohus län med Hallands
län. Då är emellertid att märka,
att Hallands län vid förstakammarval är
sammanslaget med Kronobergs län. I så
fall finge Kronobergs län sammanslås
med ett annat län.

Dessutom får man komma ihåg, att det
uppstår vissa övergångssvårigheter, då
val förrättas i Göteborgs och Bohus län
vid en tidpunkt och i de andra ifrågasatta
länen vid annan tidpunkt. Jag vill
hävda, att det uppkommer så många svårigheter,
om man väljer denna väg, att
det är naturligt att utredningsmannen,
Kungl. Maj :t och utskottet har förordat
det nu föreslagna alternativet.

Med hänvisning till vad jag nu har
anfört, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Det är klart att utskottets
talesman har åstadkommit en motivering,
som går åtskilligt utöver vad utskottet
anfört i utlåtandet. Men jag är
inte alldeles övertygad i alla fall. Låter
man utreda en sak, och vill ha denna
sak utredd i viss riktning, då är det väldigt
lätt att få utredningen att gå i den
riktning man vill.

Det har i alla fall varit så, att man
under gångna år ansett att man kunde
sammanslå, såsom jag tidigare anförde,
olika län för att de gemensamt skulle
bilda en valkrets. Nog finns det vissa
möjligheter att åstadkomma en förändring.
Det finns dock ett län, som inte
precis ligger alldeles intill Göteborgs
och Bohus län men ändå ligger ganska
nära och som inte har mer än fem representanter
i denna kammare.

Kan man inte tänka sig, att man skulle

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

Ang. ändrad lydelse av 6 § riksdagsordningen

kunna omreglera förhållandena där, så
att man kunde sammanslå detta län med,
låt oss säga, norra Älvsborgs län och
södra Älvsborgs med Göteborgs och Bohus
län? Ja, det känner jag inte till, ty
jag har inte rett ut den saken. Utredningsmannen
måste känna till det bättre.
Men jag har för min personliga del
den uppfattningen att det är olyckligt
att bryta den princip som vi tidigare
har haft på detta område, d. v. s. att inte
gå in för en sådan anordning som den
som vi nu för första gången går in för
här.

Jag tror sålunda, att om man bara vill
saken ordentligt, så är det inte omöjligt
att ordna den utan den utökning
som här är föreslagen.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Jag känner inte igen min
vän herr Elmgren. Jag har aldrig märkt
att han tidigare varit så följsam mot
utredningar och framför allt inte, när
bara en enda man har utrett ärendet. Jag
hade således väntat att herr Elmgren
skulle till kritisk granskning uppta de
argument, på vilka denna utredning är
byggd. Gör man det, finner man, att det
är argument, som inte har särdeles stor
tyngd.

I utskottet höll professor Håstad, som
ju är motionär i ämnet, ett långt anförande,
präglat av stor vältalighet och
buret av stark indignation. Jag skall
inte försöka konkurrera med professor
Håstad vare sig i längd, vältalighet eller
i indignation, men jag kan inte underlåta
att säga att den här lösningen hos
mig framkallar vedervilja. Här har länen
i stora delar av landet fått sammanslås
parvis vid valen. Västmanlänningar
och sörmlänningar har nyss valt
tillsammans. Det stora malmöhuslänet
med den stora staden Malmö och flera
andra stora städer, i andrakammarval
skilda i två valkretsar, kan välja gemensamt
till denna kammare. Men när det
gäller Göteborg samt det övriga Göteborgs
och Bohus län går sådant inte.
Det finns verkligen fog för professor
Håstads så målande formulerade fråga:

Skall det vara nödvändigt att en stump
av ett län kvarstår som självständig valkrets?
Det är ju detta det gäller.

Vad som verkligen ligger bakom är
måhända följande. Man säger sig förmoda,
att om Göteborgs och Bohus läns
landsdel väljer tillsammans med Göteborgs
stad, så kommer staden att trycka
ned länet i skorna, så att detta inte
får möjlighet att göra sig gällande vid
valet. Nu är hela konstruktionen av valmanskåren
sådan, att den risken icke
föreligger. Stadsfullmäktige utser några
representanter, och länets landstingsmän
utser några. Jag skulle bli mycket
överraskad, om inte dessa landstingsmän
skulle kunna hävda sig gentemot stadsfullmäktige
i Göteborg. I den mån de
ledamöter här i kammaren som representerar
Göteborgs stad och länet är karakteristiska
för dem som väljer dem,
måste jag säga att jag visserligen kan
medge att varken herr Sjödahl, herr
Ohlon eller herr Svärd hör till kammarens
mera timida ledamöter, men faktiskt
gäller detsamma om herr Gustaf
Karlsson, herr Spetz och herr Arrhén.
Jag tror, att om deras olika väljare skulle
komma tillsammans, skulle det bli en
ganska jämn match i den valmanskåren.

Jag tycker således, herr talman, att
något skäl emot att här skapa den naturliga,
gemensamma valmanskåren i Göteborgs
stad samt Göteborgs och Bohus
län inte finns. Med den anordningen,
herr Elmgren, tillgodoser man, lika väl
som med den artificiella anordning som
här föreslås, det grundläggande intresset
att inte ett mindre antal representanter
än fem väljes.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort och inte förlänga diskussionen.

Till herr Weiland skall jag bara säga
några få ord. Han nämnde att jag i alla
fall presterade en utredning utöver vad
idskottet gjort. Jag vill då bara säga,
att den utredningen fanns långt före utskottssammanträdet
för den som ville

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Ang. ändrad lydelse av 6 § riksdagsordningen

läsa den. Den finns nämligen i 1955 års
valutredning.

Herr Englund tycker, att det är märkvärdigt
vad jag är följsam gentemot utredningar.
Jag skall ge herr Englund den
elogen, att han inte alls är följsam. Jag
har många gånger beundrat herr Englund
för att han är så självständig som
han är, ja, uppriktigt beundrat honom,
men jag tycker att det går litet för långt,
när självständigheten drivs så till det
yttersta, att herr Englund av år 1956
är alldeles oerhört självständig gentemot
herr Englund av år 1955. När herr Englund
nu toppar den reservation, vari yrkas
avslag på Kungl. Maj:ts proposition,
bör kammarens ärade ledamöter komma
ihåg att herr Englund år 1955 toppade
det enhälliga utskottsutlåtande som begärde
just denna proposition.

Vad herr Englund sedan sade om
Göteborgs stad och länet faller helt enkelt
därpå, att jag aldrig — som han påstår
— har sagt att staden trycker ned
länet i skorna. Jag har inte uttalat mig
om förhållandet mellan Göteborgs stad
och länet, utan jag har bara sagt att
det var en grundläggande princip att
man skulle sära de två största städerna
ifrån landsbygden, när man gjorde upp
valkretsindelningen.

Slutligen vill jag erinra herr Englund
om att det här i alla fall är en sak, som
ligger under utredning, och att föreliggande
förslag får tolkas som en åtgärd
i avvaktan på att utredningen skall komma
med definitivt förslag.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Jag skrev visserligen under
ett utskottsutlåtande i fjol, och det
inrymde som ett av alternativen det förslag,
för vilket jag nu förklarat mig hysa
vedervilja — jag hyste ännu starkare
vedervilja mot det i fjol. Men, herr Elmgren,
detta utskottsutlåtande inrymde
inte bara detta alternativ, utan också
ett annat alternativ, och jag hoppades
verkligen att Kungl. Maj:t skulle finna
detta andra alternativ så överlägset,
att Kungl. Maj:t kunde stanna för det.
Det var ett alternativ av den typ jag
har funnit mig i dag böra förorda.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! När jag såg utskottsbetänkande
för i fjol, gick det med mig
som med de vise männen från Österlandet
utan att jag dock på något sätt är
vis. De blev som bekant mycket glada,
när de såg stjärnan över Betlehem. När
jag såg stjärnan med herr Englunds
namn, blev jag också mycket glad, ty
det visade att han då hade röstat för
klämmen i utskottsutlåtandet och inte
sett den motivering, han nu åberopar.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till samt vidare på
avslag å vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt,
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Weiland begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Weiland begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 86;

Nej — 30.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

Om ratificering av en konvention ang. likalönsprincipen m. m.

Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial
och utlåtanden:

nr 32, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet hänvisade
motioner;

nr 33, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående förhyrning
samt reparation och inredning
av vissa lokaler för riksbanken; samt

nr 34, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om pension
för städerskorna vid riksdagshuset
Beda Andersson och Ester Johansson.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av en den 22 mars 1956 avslutad
överenskommelse mellan Sverige
och Förbundsrepubliken Tyskland rörande
återställande av rättigheter på det
industriella rättskyddets område, m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om ratificering av en konvention ang.
likalönsprincipen m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av väckta motioner
om ratificering av Internationella
arbetsorganisationens konvention angående
lika lön för män och kvinnor för
arbete av lika värde, in. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
356 i första kammaren av fru Gärde Widemar
m. fl. samt nr 270 i andra kammaren
av fröken Elmén m. fl.

I motionerna, vilka voro lilcalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte uttala,
att Sverige skulle ratificera Internationella
arbetsorganisationens konvention
nr 100 av år 1951 om lika lön och
åtföljande rekommendation nr 90 samt i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva denna
mening till känna.

(! Första kammarens protokoll 1956. Nr 23

Med den i motionerna berörda konventionen
avsågs en vid Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1951 antagen konvention (nr
100) angående lika lön för män och
kvinnor för arbete av lika värde. Med
den i motionerna berörda rekommendationen
avsågs en vid sagda konferens
antagen rekommendation (nr 90) angående
lika lön för män och kvinnor för
arbete av lika värde.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt, att
förevarande motioner, I: 356 och II: 270,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av fru Hamrin-Thorell,
fröken Höjer och fröken
Wetterström, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Till andra lagutskottets
utlåtande är fogad en blank reservation,
vilken jag med några ord skulle vilja
motivera.

Bakgrunden till de diskussioner, som
i decennier har förts kring denna fråga,
d. v. s. likalönsprincipen, är det beslut
som fattades 1925 av riksdagen om
att kvinnor skall ha samma lön som
män för arbete av samma värde. Detta
principbeslut har alla enats om. Vi har
det alltså präntat i riksdagens protokoll,
i verkligheten ser det emelllertid inte lika
fint ut, ty under de 30 år, som förflutit
sedan principbeslutet fattades, har
visserligen en del framsteg gjorts — annars
hade det väl varit oerhört — men
fort har det sannerligen inte gått, trots
att det även i riksdagen och på arbetsmarknaden
ideligen under årens lott uttalats
anslutning till detta principbeslut.
Säkerligen återstår mycket för våra efterlevande
att göra på detta område.

I andra lagutskottets utlåtande sägs
det också att åtgärder av olika slag i
sådant syfte, d. v. s. för att främja likalönsprincipen,
är erforderliga. Allt är
således inte väl, anser tydligen också
utskottet. Men sedan hänvisar utskottet
till att det blir för dyrt för staten att

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Om ratificering av en konvention ang. likalönsprincipen m. m.

nu genomföra principen inom de arbetsområden,
där staten har möjlighet
att utöva sin påverkan. Det skulle enligt
den undersökning, som har gjorts av
1953 års likalönskommitté, kosta staten
51 miljoner i nuvarande läge att
praktisera »likalön» och då låter man
bli utan att reflektera över att här tas
alltså minst 51 miljoner kronor från
en löntagargrupp som fått löfte om att
få dessa pengar, enkelt uttryckt. Man
frågar sig då, om inte det principbeslut,
som antagits, förpliktar till något annat
än att blåsa fagra såpbubblor i en framtid? De

kostnader, som ett genomförande
av likalönsprincipen inom den statliga
sektorn skulle medföra, är ett skäl till
att utskottet inte vill föreslå riksdagen
att ratificera den konvention angående
principen om likalön för män och kvinnor
för arbete av lika värde, som Internationella
arbetsorganisationen antog
1951 och som fru Gärde Widemar, jag
och några fler har motionerat om.

Det andra skälet, som anföres mot
en ratifikation, är enligt utskottet att
den skulle för Sveriges del bryta principen
om den privata arbetsmarknadens
frihet. Denna bärande princip i
fråga om lönesättningen vill ingen frångå,
inte heller motionärerna — det vill
jag med all kraft betona. Den springande
punkten är enligt min uppfattning
vad man kan tolka in i den konvention,
som det här gäller att ratificera, och
vad den förpliktar till. Härvidlag föreligger
det tydligen minst två olika uppfattningar.
Konventionen är påtagligen
ett resultat av en kompromiss och är
så vagt avfattad, att den borde kunna
ratificeras av länder, som inte kommit
längre än Sverige i detta avseende.
Inte heller torde en ratificering förplikta
till den omedelbara övergång för statens
del till lika lön, som utskottet förutsätter,
utan endast till en successiv sådan.

Det talas i konventionen på flera ställen
just om principen. Detta ord har
väl ändå någon mening, annars kunde
det ju lika gärna ha utgått ur konventionen.
Det heter i konventionen: »In -

ternationella arbetsorganisationens allmänna
konferens har beslutat antaga
vissa förslag med avseende å principen
angående lika lön för män och kvinnor
för arbete av lika värde.» I artikel
2, som alltså är den artikel man har
hakat upp sig på och som också skulle
ålägga respektive land vissa förpliktelser,
heter det vidare: »Varje medlem
skall med avseende på alla arbetstagare,
på sätt som är förenligt med gällande
ordning för fastställande av lönesatser,
främja och, i den mån sagda ordning
så medgiver, trygga tillämpningen
av principen om lika lön för män och
och kvinnor för arbete av lika värde.»

Här kommer alltså ordet princip igen.
Enligt vanligt svenskt språkbruk innebär
inte orden »främja och trygga tilllämpningen
av principen» att omedelbara
åtgärder skall vidtagas. Om Sverige
ratificerar konventionen, skulle detta naturligtvis
gälla endast den statliga sektorn,
enligt landets ordning. Riksdagen
har för 30 år sedan fattat beslut om en
likalönsprincip inom denna sektor. År
då inte tiden inne, frågar vi oss, att
ratificera denna konvention?

Herr talman! Jag beklagar att utskottet
inte har ansett att så är fallet. Jag
har intet yrkande, men jag skulle vilja
vädja till Kungl. Maj:t att vidtaga sådana
åtgärder — vilket bör kunna ske
i en inte alltför avlägsen framtid — att
även Sverige kan ratificera denna konvention
och då förelägga riksdagen denna
fråga. Möjligheter bör också undersökas
att för Sveriges del ratificera konventionen,
med framhållande av att det
för vår del gäller den statliga sektorn.
Sedan får man naturligtvis hoppas, att
den privata arbetsmarknaden följer statens
goda exempel.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell
tryckte hårt på att åtminstone staten
borde kunna ratificera denna konvention,
och därmed ingav hon möjligen
kammaren den föreställningen, att konventionens
räckvidd inte skulle sträcka
sig längre än till ett uttalande om sam -

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

Om ratificering av en konvention ang. likalonspnncipen m. m.

ma lön för samma arbete i statens tjänst.
Men i konventionens bestämmelser ingår,
att staten skall främja en utveckling
i den riktning konventionen avser,
och det innebär följaktligen, att staten
åtar sig en sådan skyldighet. Då skall
den inte bara sörja för att själv betala
löner efter den principen, utan den skall
också se till, att kommunerna gör det,
och främja att de enskilda gör det.

Här i landet har vi alltid hållit mycket
hårt på att parterna på arbetsmarknaden
skall få träffa överenskommelser
om lönen utan annat ingripand»
från statens sida än det som ligger däri,
att staten har en förlikningsmannainstitution
att sätta till, i det fall där parterna
inte kan bli överens.

Vi måste också ta i beaktande, att
detta dock inte bara är en strid om
en princip, utan det är en fråga om i
vilken utsträckning vårt näringsliv och
staten är i stånd att bära de ökade utgifter,
som ett genomförande av denna
princip skulle föra med sig. Under sådana
förhållanden är det ganska naturligt,
att utskottet inte heller i år har velat
vara med om att tillstyrka ratifikation
av denna konvention. Skulle vi
göra det, finge detta de konsekvenser,
som fru Hamrin-Thorell talade om, nämligen
att det blir så och så mycket högre
kostnader för stat och kommun, och
det blir samtidigt ingrepp i den fria
förhandlingsrätt parterna har.

Med dessa få ord skall jag därför, herr
talman, be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag skall först be att få
säga till herr Elowsson, att jag för min
del hade tänkt mig, att staten då det
gäller den privata arbetsmarknaden
skulle främja utvecklingen genom att
vara ett gott exempel. Det står i konventionen
alt medlem skall främja lilllämpningen
av principen, vilket ju måsle
anses ske, om staten föregår med gott
exempel genom att själv acceptera en
lika lön. Då kommer den privata arbetsmarknaden
normalt att följa efter.

Herr Elowsson säger vidare, att man
måste se till, att staten och vårt näringsliv
är i stånd att bära de ökade utgifter,
som en tillämpning av likalönsprincipen
skulle medföra. Till det måste jag
säga, att det för staten kan vara likgiltigt,
om det är en man eller en kvinna,
som utför arbetet. Det är för att få arbetet
utfört, som staten tar på sig en viss
kostnad. Det är en princip, som vi accepterat
i andra sammanhang, och den
borde naturligt tillämpas då det gäller
lönesättningen på både det statliga och
det privata arbetsområdet.

Jag kan inte förstå Sveriges inställning
till denna konvention. Vi är medlemmar
av Internationella arbetsorganisationen,
och vi har, åtminstone såvitt
jag vet, ratificerat dess stadga, där det
sägs i artikel 41, att män och kvinnor
bör erhålla samma ersättning för arbete
av lika värde. Redan under förhandlingarna
före konventionens tillkomst uttalade
sig Sverige dock emot en konvention
på detta område. Möjligen är det
detta som har gjort, att statsmakterna
sedan dess ställt sig avvisande till tanken
att ratificera den konvention, som
kom till stånd, trots att Sverige inte ville
ha en sådan.

Samtidigt som vi uttalade oss emot en
konvention, underströk vi emellertid uttryckligen,
att vi helt och fullt anslöt
oss till likalönsprincipen och att det
var en rättvis princip för lönesättning
på såväl det statliga som det privata
arbetslivets område.

Att Sverige självt vill bestämma takten,
då det gäller att övergå till en faktisk
tillämpning av likalönsprincipen,
är ju inte så konstigt, men min uppfattning,
då vi väckte denna motion, var,
att en anslutning till konventionen inte
skulle förplikta landet till några omedelbara
åtgärder. De skäl, som utskottet
och även herr Elowsson nu anfört för
motsatsen, har inte fått mig att ändra
ståndpunkt.

Konventionstexten är mycket försiktigt
formulerad, och jag ansluter mig
helt till den tolkning av texten som fru
Hamrin-Thorell gav. Man ser omedelbart
att texten är resultatet av en kom -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Om ratificering av en konvention ang. likalönsprincipen m. m.

promiss. Det talas helt allmänt om principen
om lika lön, och det talas om att
vidtaga åtgärder för att främja en utveckling.
Hade man trott, att konventionen
bara skulle ratificeras av länder,
som var beredda att omedelbart övergå
till en faktisk tillämpning av likalönsprincipen,
skulle man ha formulerat
texten betydligt hårdare. Jag har inte
varit med och känner inte till förhandlingarna
närmare, men såvitt jag kan
förstå är konventionstexten så avfattad
att den bereder möjlighet även för sådana
länder att ratificera konventionen,
som inte vill vidtaga omedelbara åtgärder.
Det gäller bl. a. Sverige och även
de underutvecklade länderna, vilka redan
från början förklarat, att de inte
har ekonomiska möjligheter att höja lönenivån
för kvinnor till lika lön.

Jag kan alltså inte gå med på att en
ratificering av konventionen skulle
ålägga oss några omedelbara förpliktelser.
Men det är naturligtvis riktigt, att
ett godkännande av konventionen innebär
ett åtagande, att vi skall medverka
till ett förverkligande av konventionens
syfte, i varje fall på längre sikt. Det är
det väl också meningen att vi skall göra.
Vi är ju alla överens om att likalönsprincipen
är den enda riktiga principen
för lönesättningen av mäns och
kvinnors arbete.

Utskottet har inte heller haft någon
invändning mot principen i och för sig,
utan endast sagt, att det är för dyrt att
nu genomföra den på det statliga området.
I fråga om den privata sektorn har
man varit rädd för att det skulle innebära
ett frångående av principen om
avtalsfrihet för arbetsmarknadens parter.

Jag anser, som jag sade redan i början
av mitt anförande, att vi som första
steg bör söka genomföra likalönsprincipen
på det statliga området. Detta
steg skulle mana till efterföljd inom det
privata näringslivet. På det statliga området
har vi haft en likalönskommitté,
som framlagt ett betänkande, vari det
klart deklarerades, att likalönsprincipen
borde sättas i full tillämpning. Men, fortsätter
man, vi måste ta det i etapper och

genomföra en successiv övergång till likalön.
Till en början syftar man till att
få samma bottenlönegrad för manliga
och kvinnliga tjänstemän. För närvarande
är bottenlönegraden för manliga
tjänstemän 10 lönegraden, medan kvinnornas
slutlönegrad är 8. Det är ett
ganska stort gap mellan de lönerna.

Vidare kan nämnas, att Tjänstemännens
centralorganisation så sent som i
fjol gjorde en aktion och uppvaktade civilministern
med en hemställan, att
statsmakterna omedelbart skulle vidta
åtgärder för att minska avståndet mellan
kvinnliga och manliga bottenlöner.
Ännu har dock ingenting skett med anledning
av likalönskommitténs betänkande.
Man har inte framlagt något förslag
eller ens annonserat att ett sådant skulle
komma. Ännu mindre har det kommit
något förslag om att man skall göra
en faktisk arbetsvärdering, d. v. s. i realiteten
en omvärdering av arbetsinsatsen,
så att man får till stånd en rättvis
lönesättning beroende bl. a. av arbetsprestation
och arbetsuppgifter.

Man kan tycka, att vi snart borde vara
mogna för att sätta den princip, som
antogs redan år 1925, i tillämpning. 1925
sades det uttryckligen ifrån, att principen
om lika lön var fullständigt klar.
Däremot gjordes vissa undantag i frågan
om tillämpningen, beträffande vilka
det dock uttryckligen sades, att de
var av provisorisk natur. Fortfarande
finns det dock ett djupt rotat vanetänkande
då det gäller lönesättningen för
kvinnligt arbete och bedömningen av
kvinnliga arbetsinsatser. Det kunde vara
på tiden, afl vi verkligen satte oss
före att vidta kraftåtgärder så att principen
om lika lön för män och kvinnor
äntligen bleve genomförd i vårt land.

Som jag redan förut sagt, anser jag
inte att en ratificering av konventionen
behöver medföra menliga följder för avtalsfriheten
på arbetsmarknaden. Jag har
i varje fall inte tänkt mig att något ingrepp
vare sig genom lagstiftning, direktiv
eller på annat sätt skulle föranledas
av en ratificering av konventionen.
Enligt min mening är det viktigaste
i denna fråga just nu kanske inte att

Tisdagen den 29 maj 195G em.

Nr 23

Om ratificering av en konvention ang. likalönsprincipen m. m.

vi får till stånd en ratificering av konventionen,
utan att man från statens sida
verkligen vidtar åtgärder för att
bringa lönesättningen på det statliga
området i överensstämmelse med konventionens
anda och innebörd.

Jag bär, herr talman, intet yrkande.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Om man här egentligen
bara avser, att staten skall betala samma
lön till kvinnor som till män, borde
man ha motionerat därom och inte om
godkännande av denna konvention. Om
vi skulle ratificera konventionen, innebär
det nämligen att vi skulle göra ett
åtagande, som vi sedan inte kan komma
ifrån.

I den föreliggande motionen hemställs
inte bara att Sverige skall ratificera
denna konvention, utan också att vi
skall godkänna en rekommendation från
Internationella arbetsorganisationen. I
konventionens artikel 2 heter det: »Varje
medlem skall med avseende å alla
arbetstagare, på sätt som är förenligt
med gällande ordning för fastställande
av lönesatser främja och, i den mån
sagda ordning så medgiver, trygga tilllämpningen
av principen om lika lön
för män och kvinnor för arbete av lika
värde.» Här finns inget undantag. Hur
stadgandet i denna artikel lämpligen
skall förverkligas, framgår av rekommendationen,
där det står: »Därest efter
hörande av vederbörande arbetstagares
och arbetsgivares organisationer, där
sådana finnas, ett omedelbart genomförande
av principen om lika lön för män
och kvinnor för arbete av lika värde
icke befinnes möjligt såvitt avser de i
punkterna 1, 2 eller 3 angivna verksamhetsområdena,
böra lämpliga anordningar
snarast möjligt vidtagas eller påkallas
i syfte att uppnå en successiv tilllämpning
av principen, exempelvis genom
åtgärder som innebära . ..» Och så
kommer i fortsättningen en beskrivning
av vad konventionen innebär. Det betyder
alltså inte att staten kan ratificera
denna konvention och sedan bara för

egen del betala lika lön till män och
kvinnor, utan det innebär också att staten
skall ständigt och jämt aktivt verka
för att genomföra detsamma även på
den privata arbetsmarknaden. När det
ligger till på det sättet, så betyder det,
att om vi skulle ratificera denna konvention,
kommer staten att bli tvungen
att lägga sig i de olika avtalsuppgörelserna
mellan parterna på arbetsmarknaden.
Då har vi följaktligen inte längre
den frihet, som vi nu har för arbetsmarknadens
parter att själva ordna sina
löne- och arbetsförhållanden.

Det är denna vittgående konsekvens
av en ratificering av konventionen, som
utskottet ej heller denna gång — lika
litet som vid tidigare tillfällen, när frågan
varit uppe — velat rekommendera
riksdagen att ta. Eftersom parterna på
arbetsmarknaden har samma mening,
som riksdagen har i detta sammanhang,
tycker jag inte att det finns anledning
för riksdagen att nu frångå den ståndpunkt,
som riksdagen intagit tidigare.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag skulle kunna i sakfrågan
och kanske också i principfrågan
instämma med samtliga föregående
talare, med undantag av herr Elowsson.
Jag vill erinra om att från vårt parti
har vi praktiskt taget varje år sedan
1948 motionerat om att likalönsprincipen
bör införas. Senast förra året hade
jag själv nöjet att vara huvudmotionär
i frågan i denna kammare. Men tyvärr
har vi inte fått stöd för vår ståndpunkt
förrän i år. Det gläder mig naturligtvis
oerhört att se, att det under den motion,
som vi nu behandlar, finns praktiskt
taget en medborgerlig samling —
vi har där representanter för folkpartiet,
för högern och för socialdemokraterna
i båda kamrarna. Man måste alltså
säga att frågan förts en bit framåt, trots
det envetna motstånd som den mött.

I mitt stilla inre undrar jag om det
kanske går med denna fråga som en del
andra frågor, som från vårt håll väckts,
nämligen att det så småningom blir

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Om ratificering av en konvention ang. likalönsprincipen m. m.

enighet, i varje fall bland dem, som
står på arbetarrörelsens och frihetens
sida. Förra veckan fick vi genomfört
ett av våra gamla krav om en odelad
treveckorssemester, som vi ensamma
slagits för bär i riksdagen i många år.
I fjol fick vi principbeslut om en förkortad
arbetsvecka — också efter upprepade
motioner i många år. Jag hoppas
att även det som nu sker i likalönsfrågan
skall bli ett steg framåt.

Jag måste därför säga att debatten här
i dag är mycket intressant. Däremot är
jag mycket missnöjd med den skrivning,
som utskottet har presterat. Den är för
mig så mycket mer beklaglig, som den
signerats av en kvinnlig utskottsordförande.

Utskottet säger till en början att det
torde råda enighet om att strävandena
att förbättra kvinnans ställning på arbetsmarknaden
bör främjas och att åtgärder
av olika slag i sådant syfte är erforderliga.
Så långt är också allt gott
och väl. Men sedan viker utskottet undan
i sakfrågan och säger att utskottet
egentligen inte haft att ta ställning till
dessa frågeställningar. Och sedan kommer
man då över på frågan om ratificering
av konventionen och säger därvid,
att om vi ratificerar denna konvention,
så innebär det »ett frångående av
den hittills allmänt godtagna principen
om rätt för arbetsmarknadens parter att
utan påverkan från statsmakterna genom
fria avtalsförhandlingar träffa
överenskommelser om löneförhållanden».
Ja, men denna tolkning av konventionen
är inte riktig. Det handlar
ju inte här om att statsmakterna skall
fixera att fru Andersson och herr Andersson
skall ha så och så mycket i lön
för samma arbete. Det handlar om att
man skall införa en princip på arbetsmarknaden
om att man skall betala lika
lön, för, såsom det heter i konventionen,
arbete av lika värde eller, som vi
brukar kalla det, efter lika prestation,
och inte säga, att eftersom vederbörande
är av kvinnligt kön, skall hon ha
mindre betalt än en person av manligt
kön. Det handlar alltså om att få denna
elementära demokratiska rättighet

förverkligad för kvinnorna också i vårt
land.

Ärade damer och herrar i denna kammare!
Här i riksdagen har vi lika lön.
Det är ingen som säger att en kvinnlig
ledamot i någon av riksdagens kamrar
skall ha 25 eller 30 procent lägre lön,
därför att hon är kvinna. Att lönen skall
vara lika här, har såvitt jag vet alla
män accepterat. Varför skall inte samma
princip, som gäller här i den näst
högsta statliga församlingen, också gälla
i första hand för statsverket över huvud
taget.

Vad finns det för skäl att gå emot det?
Jo, man säger att då skulle statsmakterna
ingripa i den fria arbetsmarknadens
lönefrågor. Det är rena påhittet. Det enda
statsmakterna skall göra är att säga
till, att man måste värdera arbetsprestationen,
alldeles oavsett om det är en
man eller en kvinna som utför den.

Vidare sägs det här att frågan i alla
fall måste lösas genom avtal mellan parterna
på arbetsmarknaden. Ja, så har
det sagts nu i alla år som vi har motionerat,
och förmodligen dessförinnan
också. Det har hållit på så här i snart
femtio år, och alltjämt är kvinnan diskriminerad
på arbetsmarknaden.

Det allra värsta i detta utskottsutlåtande
tycker jag emellertid är att utskottet
säger, att om nu riksdagen skulle
ratificera konventionen, skulle det
för det första innebära, att staten inför
lika lön, och för det andra att också
de kommunala förvaltningarna gjorde
det, och detta skulle kosta det svenska
samhället, stat och kommun, 144 miljoner
kronor årligen. Ja, jag skall inte diskutera
summan. Men säg mig nu: Om
det skulle kosta 144 miljoner kronor att
förverkliga denna rättvisa och riktiga
princip, innebär då icke detta att de
kvinnliga befattningshavarna i statlig
och kommunal tjänst för närvarande
skänker stat och kommun 144 miljoner
kronor om året? Utskottet har självt erkänt
att den här rättvisan skulle kosta
den summan, och denna får alltså de
kvinnliga befattningshavarna skänka
stat och kommun utom det som de bidrar
med i form av skatt. Jag tycker

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

Om ratificering av en
att det skulle vara nästan förfärligt, om
riksdagen sade att vi bör bibehålla detta
tillstånd. Av vilken anledning skulle
man göra det, måste jag fråga utskottets
talesman, herr Elowsson. Kvinnorna
betalar ju inte mindre skatt än männen,
och kraven på deras arbetsprestationer
ställs inte lägre än på männens.

Utskottet säger vidare att »med hänsyn
såväl till nämnda kostnader som
till principen om den privata arbetsmarknadens
frihet kan utskottet icke
tillstyrka att konventionen nu ratificeras».
Utskottet menar med andra ord,
att om staten nu gick med på detta,
skulle de privata företagarna så småningom
tvingas efter, och det tycker utskottet
är någonting alldeles förfärligt.
Om staten genomförde likalönsprincipen,
så måste också L. M. Ericsson,
Svenska kullagerfabriken och andra gå
på samma linje, och det vill utskottet
inte vara med om. Det är ju innehållet
i utskottets skrivning. Jag har för mig
att det i varje fall på senare tiden har
stått i det socialdemokratiska partiprogrammet
— jag har inte sett den sista
programrevisionen — att staten och
kommunerna bör vara mönsterarbetsgivare
också när det gäller löneförhållandena,
och det anser jag vara en riktig
princip. Men utskottet är alldeles vettskrämt
av tanken att staten skulle genomföra
denna riktiga princip och att
kanske också de privata monopolföretagen
skulle tvingas att följa efter.

Utskottet säger också att det i alla
fall har gått framåt på detta område,
och litet har det ju gått framåt, det kan
ingen bestrida. Men det är ändå ett faktum
att i de industrier, som sysselsätter
både kvinnlig och manlig arbetskraft,
betalas den kvinnliga 25—30 procent
lägre än den manliga för samma arbetsprestation
— även om de båda könen
utför sitt arbete vid samma arbetsbänk.
Detta är ett tillstånd som vi icke borde
tolerera. Utskottet förutsätter att utvecklingen
på lönemarknaden även i fortsättningen
skall gå i en för kvinnorna
gynnsam riktning. Ja, det är minsann
att vara blygsam! Det är, som jag
förut sade, ungefär femtio år sedan

konvention ang. likalönsprincipen m. m.
Landsorganisationen tillsatte den första
utredningen i frågan, och alltjämt finns
det eu löneskillnad på 25—30 procent
mellan manliga och kvinnliga arbetare
för samma arbetsprestation.

Jag tycker att det är en elementär demokratisk
princip att lika lön utgår.
Jag ber därför, herr talman, eftersom
motionärerna inte gjorde det, att som
gammal motionär i denna fråga få yrka
bifall till motionerna nr 356 i första
kammaren och 270 i andra kammaren.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Om man har för sig att
det är så enkelt att betala ut löner,
som herr Öhman tycks mena, så förstår
jag naturligtvis att man också finner den
här frågan mycket enkel. Men fastän både
Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen
många gånger haft
denna fråga uppe för att söka lösa den,
har det dock visat sig att man inte kunnat
komma överens om hur det skall
ske.

Emellertid har en mängd kvinnor samma
lön som männen, framför allt de som
är anställda av statsverket. Man har alltså
kommit ett stycke på väg när det gäller
att genomföra denna princip. Men
man kan ju inte komma ifrån, såsom jag
sade i mitt förra anförande, att frågan
om lika lön för män och kvinnor inte
bara är en principfråga, utan också en
fråga om huruvida samhället som sådant
har möjigliet att bära en viss kostnad.
Så får man alltid resonera i sådana
här fall. Sådana överväganden måste göras
vid alla avtalsförhandlingar, och
det måste naturligtvis ske även i detta
fall. Det är ju denna omständighet som
har gjort att man i vårt land har godkänt
principen, och så har man sagt
sig, att man får efter hand sträva mot
att förverkliga den. Man har också gjort
det i ökad omfattning, men jag är fullkomligt
överens med både herr öhman
och de båda damer, som talat här, om att
det har gått för sakta. Jag är den förste
att erkänna att det bör gå fortare. Men
frågan är naturligtvis: skall staten läg -

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Om ratificering av en konvention ang. likalönsprincipen m. m.

ga sig i, när parterna på arbetsmarknaden
med hänsyn till kostnadsläget för
produktionen överväger saken? Skall
staten göra det eller inte? Hittills har
det i stort sett rått enighet om att staten
inte skall lägga sig däri, eftersom det,
såsom konventionen är avfattad, inte är
fråga om prestation utan om den uppgift
som den ena eller andra har i samhället
eller i produktionen. Det är där
det invecklade juridiska spörsmål uppstår,
som ju har närmare utvecklats i
konventionen. Herr öhman kan ju sätta
sig in i saken, så finner han nog rätt
snart, att det hela inte är så enkelt som
herr Öhman här försöker göra gällande.

Herr Öhman hade alltså inte övertygat
mig om att vi gör parterna på arbetsmarknaden
eller ens i många fall kvinnorna
den bästa tjänsten genom detta
förslag. Skulle vi ansluta oss, skulle detta
innebära, att staten skulle lägga sig i
avtalsuppgörelserna på arbetsmarknaden,
och att det skulle leda till att kvinnorna
i större utsträckning skulle få anställning,
det är jag inte alldeles övertygad
om.

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Elowsson säger att
det inte är så enkelt som att bara betala
ut löner. Jag har inte alls ställt upp det
problemet, jag har bara sagt, att om
man anställer en arbetare i statens tjänst
eller i ett privat företag, så skall man
inte avlöna denna arbetare med utgångspunkt
från vilket kön han eller hon tillhör
utan från arbetsprestationen. Det
finns ingen som helst moralisk eller annan
rätt som säger, att om jag anställer
en kvinna i mitt företag eller om staten
gör det, skall hon ha mindre betalt än
om jag måste anställa en man.

Att Landsorganisationen och Svenska
arbetsgivareföreningen inte har kunnat
lösa frågan, det vet vi sedan många
många år, och det är just därför som jag
vill, att principen skall knäckas av riksdagen,
så att det blir slut med diskrimineringen
av kvinnlig arbetskraft. Jag vill
att riksdagen skall säga till arbetsgivareföreningen,
att nu får ni lov att

betala efter prestation och inte efter
kön. En kvinna, som åker spårvagn i
Stockholm betalar lika mycket som en
man, men hon förtjänar mindre för samma
arbetsprestation. Ett sådant tillstånd
är ju ovärdigt ett demokratiskt samhälle.

Så säger herr Elowsson något om att
det inte är fråga om prestationen, men
det är fråga om alt staten skall stadfästa
en princip som är demokratisk och
icke könsbetonad. Det är ju den synpunkten
som jag har talat för här i
många år.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman! -

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Såvitt jag kan finna av
herr öhmans senaste anförande, har han
en felaktig uppfattning om innebörden
av begreppet lika lön. Han anser att det
är en prestationslön i stället för en lön
för arbete av lika värde. I övrigt vore
det nog ganska mycket att säga om vad
herr Öhman anfört, men jag vill inskränka
mig till att säga att vi båda tydligen
är överens på den punkten, att vi är
missnöjda med utskottets skrivning.

Beträffande herr Elowssons yttrande
vill jag säga, att det är verkligen förbluffande
att höra att herr Elowsson
är nöjd med att det finns en del kvinnor
som har samma lön som männen. Ja.
det finns verkligen en del sådana kvinnor,
som fick det redan 1925, d. v. s. de,
som redan då innehade samma tjänster
som männen. I övrigt är likalönsprincipen
inte genomförd i statsförvaltningen.
Det skedde nämligen ingen omvärdering
av de kvinnliga arbetsinsatserna,
utan de kvinnliga tjänsterna inplacerades
i löneskalan på precis samma grad
som förut. Kvinnorna fick alltså en betydligt
lägre lön på grund av att de
var kvinnor än de vid en obejktiv värdering
av arbetet skulle ha fått.

Herr Elowsson frågade, om staten skall
lägga sig i den privata arbetsmarknadens
förhandlingar. Det skall staten inte
göra, och att jag har den uppfattningen,
trodde jag fullt tydligt framgick av mitt

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

Om ratificering av en konvention ang. iikalönsprincipen m. m.

första anförande. Jag anser att staten
på detta område främjar utvecklingen
fullt tillräckligt genom att föregå med
ett gott exempel. Det är inte något juridiskt
intrikat spörsmål utan en mycket
enkel sak, om man ser den på detta
sätt.

Vi motionärer har inte framställt något
yrkande om bifall till motionen. Vi
hoppades nämligen att vi ändå skulle få
fram ett resultat genom att vädja till
Kungl. Maj:t att taga upp till förnyat
övervägande en ratificering av konventionen,
sedan man kommit längre både
på det statliga och det privata näringslivets
område mot ett förverkligande av
Iikalönsprincipen.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! De föregående talarna,
utom herr Elowsson, har sagt det mesta
av vad jag hade tänkt säga, och jag kan
därför fatta mig relativt kort. Jag måste
dock ge herr Elowsson en eloge på grund
av hans sakliga sätt att ta på dessa
problem; det är sannerligen inte alltid
man får vara med om det, och jag vill
i rättvisans namn notera detta.

Jag har emellertid en känsla av att
det är få områden där så mycket dimtänkande
förekommer som just här; jag
satt ju sex eller sju år i likalönskommittén
och var där med om att penetrera
dessa problem. Alla är, åtminstone
offentligt, helt och fullt med på principen
— den är demokratisk, den är
rättvis och allt som är fint och vackert.
Men när det sedan gäller att gå
from sounds to tliings, blir man tveksam
och säger, att parterna inte har lyckats
genomföra principen, att det skulle kosta
så och så mycket, o. s. v., o. s. v.

Det var dock så, när konventionens
antagande på sin tid diskuterades, att
arbetarparten ville acceptera den, medan
arbetsgivarna endast ville begränsa
sig till en rekommendation.

Jag har inte tagit ställning till den
juridiska sidan och vet faktiskt inte
vilkendera av parterna som har rätt —
herr Elowsson eller de som säger, att
det inte är fråga om någonting förbin -

dande, något som skulle leda till att
6taten behöver blanda sig i de privata
förhandlingarna -—- men jag har fattat
saken så, att det här rör sig om att
spika fast en princip, en princip som
riksdagen, enligt vad man säger, för
övrigt redan har antagit. Det ligger
kanske någon tanke bakom, när utskottet
skriver att det inte kan tillstyrka
att konventionen nu ratificeras. Jag skulle
vilja fråga herr Elowsson, vad som
menas med detta: Har utskottet någonting
i bakfickan, så att vi kan hoppas
på framtiden?

Det är alldeles riktigt att arbetsmarknadens
parter själva bäst kan omsätta
denna princip, i praktiskt handlande,
men jag kan inte hjälpa att jag tror, att
staten bör föregå med gott exempel. Herr
Öhman har redan citerat uttrycket om
stat och kommun som mönsterarbetsgivare,
och jag kan bara upprepa det. Om
alltså staten först ville sopa rent för egen
dörr och genomföra Iikalönsprincipen,
så tror jag att en hel del skulle vara
vunnet. Ty det är sant när man säger
att Iikalönsprincipen icke är genomförd
i den statliga verksamheten. Vi har lika
lön för män och kvinnor i högre befattningar,
men för den stora massan, det
breda underlaget, är det inte lika lön.
Jag upprepar vad jag sade i interpellationsdebatten
för några månader sedan
— jag tror att också någon av damerna
nyss har nämnt det — att lönegrad
10 är botten för männen, medan det för
kvinnorna nästan inte finns någon botten
alls! En manlig potatisskalare blir
inplacerad i lönegrad 10 bara därför att
han är karl, men en kvinnlig fiskrenserska
håller sig nere i lönegrad 4, 5, 6
eller vad det är, bara därför att hon är
kvinna. Kan detta anses rättvist? Är det
vad man menar med demokrati, då skulle
jag vilja säga! bevare oss för en sådan
demokrati! Jag hoppas den är bättre
på andra områden.

Nu säger utskottet: »Såvitt avser det
statliga området medger gällande ordning
i vårt land, att statsmakterna bestämmer
lönerna och således även att
Iikalönsprincipen genomföres.» Jag hänvisar
återigen till interpellationsdebalten

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Om ratificering av en konvention ang. likalönsprincipen m. m.

för någon tid sedan, då civilministern
—- som dock i någon mån håller i det
här skaftet — framhöll, att han inte
kan göra någonting för likalönsprincipens
genomförande på det statliga området,
därför att den saken regleras genom
förhandlingar. Man har alltså slagit
back ännu en gång, efter alla de år vi
dock ha kämpat för demokrati på detta
område. Jag tycker att det är ganska beklämmande.

Tidigare har man uppskjutit ställningstagandet
under hänvisning till den
arbetande likalönskommitté. Den avlämnade
för flera år sedan ett digert betänkande,
och jag skulle än en gång vilja
efterlysa detta betänkande. Har man
stoppat det i papperskorgen eller i någon
skrivbordslåda i departementet?

Vad som här skall klaras upp är innebörden
i begreppet lika lön. Det vet
man inte, och jag tyckte att inte ens
herr Öhinan var riktigt klar på den
punkten, fastän jag i övrigt skulle kunna
instämma i nästan vartenda ord han
sade. Man skiljer här på två principer.
Landsorganisationen har som mål —
hägrande i fjärran, antar jag att man
tänker sig — satt upp lika lön för samma
prestation. Det är detsamma som
man menar med »the work performed».
Den andra principen är lika lön för
samma arbetsuppgift, »the work to be
performed». Det är en väsentlig skillnad
mellan dessa principer. Om man säger
»lika lön för samma prestation», så har
bakåtsträvare av alla kategorier möjlighet
att säga: kvinnorna är ju så mycket
mera sjuklediga, de måste sköta sina
hem, de är inte alls lika fullvärdig arbetskraft
som männen, inte lika starka
i musklerna och över huvud taget ingenting
att hurra för på arbetsmarknaden.
Och därför, menar man, skall de
ha 30—40 procent lägre lön än männen.
För att inte tala om att man drar fram
männens försörjningsplikt och andra behovssynpunkter
av olika slag.

Kommittén framhåller i sitt betänkande,
och jag vill understryka det mycket
starkt, att kvinnorna visserligen är
mera sjuklediga och har större frånvaro
från arbetet o. s. v., men att det inte har

någonting med rättvisa att göra att alla
övriga kvinnor — som inte är mer sjuka
eller borta från arbetet än männen —
skall bära dessa hemmens kostnader i
form av lägre löner. Jag kan aldrig få
mig till att tro eller tycka, att detta är
riktigt.

Någon av de föregående talarna tangerade
frågan om nödvändigheten att få
till stånd en objektiv arbetsvärdering
och att vid denna värdering också kommer
med kvinnor, som kan få sina synpunkter
framförda. Jag vill för min del
också betona den saken.

Här har också talats om kostnaderna
för stat och kommun. År 1953 var de 144
miljoner kronor, men de är säkert väsentligt
större nu. Jag skulle på den
punkten vilja instämma med herr Öhman
och fråga: »Skall man bara därför att en
orättvisa är stor låta bli att göra någonting
åt den?» Var hade vi stått i vårt
land i dag, om vi hade tillämpat den
principen?

Och vad sedan gäller talet om att utvecklingen
går i rätt riktning, vill jag
säga: Ja, tacka för att man inte slår
back precis hela vägen utan att man under
trycket av den bristande tillgången
på kvinnlig arbetskraft tvingas att ge
dem litet mera. Men jag betonar ännu
en gång: Måtte staten — ju förr dess
hellre — sopa rent för egen dörr och
se till att likalönsprincipen genomföres
på det statliga området. Då tror jag att
till och med de mest motspänstiga kommer
att vänja sig att tycka, att det är
fullt naturligt, att det är arbetet som
skall betalas och inte att betalningen bestäms
med utgångspunkt från om det är
män eller kvinnor som utför detta arbete.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag må säga att det var
en hastigt påkommen iver när det gäller
genomförandet av den här principen.
Jag har inte märkt ett dugg av den
ivern, när kommunisterna tidigare motionerat
om samma sak. Men eftersom
man nu blivit besjälad av den, kanske
vi bör kunna räkna med att damerna
inom olika partier påverkar arbetsgivar -

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

Om ratificering av en

na inom dessa partier, så att de ådagalägger
litet större villighet beträffande
denna sak.

Jag tror inte man kan rikta så värst
stora anmärkningar mot staten när det
gäller jämförelser i detta fall, ty staten
har dock på detta område gått längre
än de privata arbetsgivarna. Vill damerna
hjälpa till härvidlag, tror jag alldeles
säkert fackföreningsrörelsen tackar
för den hjälpen.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Bara ett par ord! När
vi gått emot kommunistmotionerna, herr
Elowsson, har det varit med den tanken,
att likalönskommitténs betänkande
skulle föreligga, innan vi tog ställning
till dessa frågor, och att betänkandet,
när det väl förelåg, skulle tagas upp till
behandling inom departementet. Detta
sistnämnda har tyvärr icke skett. Det
är anledningen till att vi tidigare gått
emot kommunistmotionerna.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Om vi skulle kunna komma
ifrån hela denna fråga bara genom
att ansluta oss till principen, skulle jag
väl inte ha någonting emot att ett sådant
beslut fattades. Är det bara principen
det gäller, skulle saken naturligtvis
bäst främjas av ett klart uttalande i
den riktningen.

Staten har ju för sin del i viss utsträckning
godkänt likalönsprincipen gegenom
att så snart det gäller löneplanen,
placera män och kvinnor i samma lönegrader.
Men däremot lider det hela av
den praktiska svårigheten, att vissa
kvinnliga tjänster är placerade i lönegrader,
som ligger under den lägsta lönegraden
för män. Följaktligen är det
bara principen som i och för sig är
godkänd, medan tillämpningen i praktiken
iir en annan. Detta kommer alldeles
särskilt till uttryck när det gäller
exempelvis sjukvårdspersonal, där manliga
sjukvårdare är högre placerade än
kvinnliga. Den saken har man av prak -

konvention ang. likalönsprincipen m. m.
tiska skäl inte kunnat lösa, därför att
det kostar för mycket pengar.

Jag tror inte att denna frågas lösning
kommer att vinna genom ett uttalande
i riktning mot att vi skall ratificera
konventionen. Det för oss inte ett steg
närmare lösningen.

Jag är inte säker på om fröken Andersson
menade att det låg någonting
felaktigt i vad Landsorganisationen uppsatt
såsom eftersträvansvärt, nämligen i
varje fall lika lön för lika prestation. Med
detta tänker vi väl närmast på att man
på den enskilda arbetsmarknaden i mycket
stor utsträckning tillämpar ackordsystem.
Om vi kunde komma så långt,
att vi hade samma avtalslöner för kvinnorna
som för männen och dessutom
samma ackordsprislistor, finge väl kvinnorna
finna sig i att om de inte
orkade prestera lika mycket som männen
nöja sig med den lön prestationen
gav. Men om vi tar lönegenomsnittet för
manliga och kvinnliga arbetare, ligger
fortfarande kvinnorna i det närmaste 30
procent under den lön, som är genomsnittet
för männen. Och det måste ändå
vara något fel i det, även om vi skulle
ta hänsyn till sådana ting som fröken
Andersson nämnde, nämligen att
kvinnorna inte har riktigt samma värde
som männen när det gäller arbetskraften
■—■ de är i större utsträckning
borta från arbetsplatsen, och eftersom
det inte bara är fråga om den manuella
insatsen utan också gäller att betjäna en
maskin, som representerar ett mycket
stort värde, betyder det ett bortfall i
prestationsförmåga, om den genomsnittliga
frånvaroprocenten är exempelvis
dubbelt så hög för kvinnorna som för
männen.

Jag tror inte att vi i dessa resonemang
skall föra in de rent individuella
prestationerna, tv det är klart att det
finns kvinnor, som gör en lika god insats
på arbetsplatsen som männen och
desutom har en tjänst, som sträcker sig
över ungefär samma antal år. Det ingår
nämligen också i de s. k. negativa
faktorerna för kvinnorna, att deras genomsnittliga
prestation i år räknat är
betydligt lägre än männens. Eftersom

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Om ratificering av en konvention ang. likalönsprincipcn m. m.

utbildningskostnaderna också betyder
någonting i prestationslönen, är det vissa
faktorer som måste verka i den riktningen
att kvinnorna även med tillämpning
av principen om lika lön för lika
arbete antagligen skulle ligga något under
i fråga om inkomster.

Men vi har i våra resonemang sagt,
att det är för stor skillnad mellan låt
oss säga en avdragsfaktor på 5—10 procent
och den som nu för tiden faktiskt
är gällande och som uppgår till 25—30
procent. Det gör att även vi män inom
LO utan vidare säger, att det måste förhålla
sig på det sättet att kvinnorna på
arbetsmarknaden verkligen är diskriminerade
i lönehänseende.

Jag tror emellertid inte, herr talman,
att vi för frågan ett steg närmare sin
lösning, om vi i dag skulle rekommendera
ett antagande av konventionen, och
jag har därför för min del intet annat
yrkande än om bifall till vad utskottet i
detta avseende har hemställt i sitt utlåtande.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag kan i många stycken
förena mig med herr Strand. Jag
vill bara göra en invändning. Av herr
Strands tolkning av mitt inlägg föreföll
det mig, som om han ansåg att jag skulle
hävda den meningen, att bara vi godkänner
principen om lika lön, så skulle
allt vara klart. Nej, det har jag inte
gjort herr Strand! Men om riksdagen
uttalar sig för principen om lika lön,
blir det en så stark opinionsyttring, att
det måste innebära att hela denna fråga
förs ett stycke framåt på vägen. Vi vet
ju allesamman, att stora brister alltjämt
vidlåder den svenska demokratien. Men
den demokratiska principen är ju erkänd
och på grundval av den har vi att
föra den demokratiska utvecklingen
framåt.

Herr Strand anförde, att kvinnorna
har större frånvarofrekvens på arbetsplatserna
än männen. Jag skall inte närmare
ta upp den saken, det är en mycket
omdiskuterad fråga. Men om det

nu skulle vara så, att den kvinnliga
frånvarofrekvensen är högre än männens,
bör vi ändå vara så pass socialt
vidsynta att vi, herr Strand och mina
övriga manliga kolleger i denna kammare,
inser att kvinnorna fyller vissa
sociala och mänskliga funktioner, som
vi män inte kan fylla. Det bör vi väl
också taga hänsyn till när det gäller
frånvarofrekvensen, även om vi lever i
eif benhårt kapitalistiskt samhälle.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag måste säga att jag
blev beklämd av herr Strands »robotresonemang»
när han talade om den genomsnittliga
lägre prestationsförmågan.
Jag kan inte hjälpa att jag håller med
herr Öhman om att man bör taga hänsyn
till kvinnornas prestationer. Här talar
man gång på gång om kvinnornas dubbelarbete
och om att det är så hårt och
pressande — herr Elowsson yttrade sig
om det på ett utomordentligt klargörande
sätt när vi häromdagen diskuterade
butikstängningslagen — samtidigt som
man talar om att kvinnornas genomsnittliga
arbetsprestationer ligger 30 procent
lägre än männens.

Jag skulle vilja bedöma kvinnornas
prestationer ur samhällets synpunkt.
Herr Strand kanske säger, att vid förhandlingsbordet
måste vi taga hänsyn
till vad produktionen kan bära. Ja, jag
kan allt det där sedan mitt studium av
den klassiska nationalekonomien, som
herr Strand inte förefaller ha lyckats
komma ifrån riktigt ännu. Jag skulle vilja
understryka, att är det så — vilket är
sant — att kvinnorna måste vara borta
en hel del eller kanske inte orkar utföra
lika mycket under arbetet som männen
gör, så är detta en social kostnad, som
sannerligen inte skall bäras i form av
lägre löner enbart av alla de kvinnor,
som gör minst lika stor nytta som männen.
Och att staten inte i det sammanhanget
kan föregå med gott exempel, det
kan jag inte fatta.

Häri instämde herr Branting (s).

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

Om ratificering av en konvention ang. likalönsprincipen m. m.
Herr förste vice talmannen STRAND

(s):

Herr talman! Vad jag i mitt anförande
åberopade i det avseende, som nu har
stört sinnesfriden hos fröken Andersson,
är inte någonting som hör samman med
mina egna reflexioner, utan det är resultat
som har framkommit av en undersökning,
som gjorts av arbetsmarknadens
kvinnoutredning. Jag har inte anslutit
mig till att resultat, som har framkommit
av denna utredning, ovillkorligen
skulle ta sig uttryck i lönesättningen
utan jag har i mitt anförande sagt, att
även om det när det gäller kvinnorna
skulle finnas vissa negativa faktorer,
sammanhörande med att de har en större
frånvarofrekvens eller en kortare effektiv
total tjänstgöring inom industrien,
är det sådana kostnader som arbetsmarknaden
får ta såsom gemensamma
kostnader och som följaktligen inte bör
belasta kvinnorna. Jag har åberopat detta
bara därför att jag räknade med att
det inte finns någonting mera auktoritativt
att hänvisa till i denna församling
än en utredning, i vilken kvinnornas
representanter själva accepterat, att det
finns vissa negativa faktorer.

Huruvida man sedermera skall slå ut
det resultatet vid lönesättningen, det har
jag för min del inte betraktat såsom alldeles
självklart. Men jag vill till kammaren
säga att det absolut inte finns lika
lön. I princip finns den i avtalen, men
i verkligheten slår förtjänstläget ut på
det sättet, att förtjänsten med dagens
siffror varierar från 3:50 i timmen såsom
lägsta inkomst till högst 6 å 7 kronor
i timmen. Men detta är beroende på
förhållanden, som inte har någonting
med frågan om likalönen att göra. Det
faktum, att industrien för närvarande
uppvisar en genomsnittslön för männen
på 4:45 i timmen och för kvinnorna 3
kronor i timmen, avspeglar emellertid
att det i fråga om lönesättningen för
kvinnan måste finnas någonting, som inte
kan vara låt oss säga rättvist. Det är
detta jag velat framhålla och inte någonting,
som skulle innebära några reflexioner
i fråga om det befogade i kvinnornas
strävan att få samma lön som männen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Öhman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 37, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Öhman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 11.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill här inskjuta ett meddelande,
som torde vara av intresse för kammarens
ledamöter.

Vid slutet av detta sammanträde kommer
nämligen att till bordläggning anmälas
ett memorial från statsutskottet
med förslag till voteringsproposition för
gemensam votering i anledning av kamrarnas
skiljaktiga besut i fråga om grunder
för byggnadsbidrag till realskolor.

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Ang. prisnedsättningen å rabatterade läkemedel

Efter överenskommelse med andra
kammarens talman får jag meddela, att
—- under förutsättning att denna voteringsproposition
godkännes av båda
kamrarna — gemensam omröstning i frågan
kommer att anställas vid början av
kamrarnas sammanträden om torsdag,
den 31 maj, kl. 10.00.

Ang. prisnedsättningen å rabatterade
läkemedel

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen
om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

Andra lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft åtta inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nämligen

de likalydande motionerna nr 25 i
första kammaren av herr Karlsson, Göran,
m. fl. samt nr 33 i andra kammaren
av herr Johanson i Västervik m. fl.,

de likalydande motionerna nr 54 i
första kammaren av herr Larsson, Nils
Theodor, samt nr 49 i andra kammaren
av herrar Rubbestad och Onsjö,

motionen nr 341 i första kammaren
av herr Bergh, Ragnar, och herr Svård,
i vad motionen avsåg rabatterade läkemedel,

motionen nr 179 i andra kammaren av
herrar Senander och Johansson i Stockholm
ävensom

de likalydande motionerna nr 338 i
första kammaren av herr Lindahl och
herr Jansson, Axel, samt nr 280 i andra
kammaren av herr Brandt m. fl., i vad

motionerna avsågo rabatterade läkemedel.

I motionerna I: 25 och II: 33 hade yrkats,
att riksdagen skulle besluta, att det
karensbelopp på 3 kronor, som för närvarande
utginge på läkemedel, som rabatterades
med 50 procent, från den 1
juli 1956 ej längre skulle erläggas.

I motionerna 1:54 och II: 49 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att till 3 § första stycket förordningen
den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel
skulle fogas följande stadgande: »Nedsättning
som i detta stycke avses utgår
dock ej, såframt ej kostnaden, bestämd
på sätt som ovan sagts, uppgår till 5
kronor».

I motionen I: 341 hade, såvitt nu var
i fråga, hemställts, att riksdagen måtte
antaga i motionerna infört förslag till
förordning om ändring av förordningen
den 4 juni 1954 angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel (nr 519).

Motionen II: 179 utmynnade i ett yrkande,
att riksdagen skulle besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
förslag till innevarande års riksdag, att
receptbelagda läkemedel skulle göras
kostnadsfria, dock med den inskränkningen,
att en grundavgift av en krona
skulle erläggas per expedierat recept.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 25 och II: 33, II: 179, I: 341 samt
I: 338 och II: 280, de tre sistnämnda motionerna
1 vad de avsåge rabatterade läkemedel,
samt med bifall till motionerna
I: 54 och II: 49, måtte för sin del antaga
följande förslag till

Förordning

angående ändrad lydelse av 3 § Kungl. Maj:ts förordning den 4 juni 1954 (nr 519)
angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel

Härigenom förordnas, att 3 § Kungl. Maj:ts förordning den 4 juni 1954 angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

Ang.

(Nuvarande lydelse)

I annat fall än som avses i 2 § äger
vid sjukdom den som är försäkrad jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring vid
inköp av läkemedel, som enligt apoteksvarustadgan
den 14 november 1913 (nr
308) är att hänföra till apoteksvara eller
som utan att utgöra apoteksvara innehåller
gift av första klassen, åtnjuta nedsättning
av fastställt pris för läkemedlet
med hälften av det belopp, varmed priset
må överstiga tre kronor. Har under
en formel förskrivits flera läkemedel,
skall prisnedsättningen avse den sammanlagda
kostnaden. År förskrivning avsedd
att expedieras mer än en gång,
skall nedsättningen hänföra sig till varje
expedition.

Vad nu-----

Från prisnedsättning

prisnedsättningen å rabatterade läkemedel

(Föreslagen lydelse)

I annat fall än som avses i 2 § äger
vid sjukdom den som är försäkrad jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring vid
inköp av läkemedel, som enligt apoteksvarustadgan
den 14 november 1913 (nr
308) är att hänföra till apoteksvara eller
som utan att utgöra apoteksvara innehåller
gift av första klassen, åtnjuta
nedsättning av fastställt pris för läkemedlet
med hälften av det belopp, varmed
priset må överstiga tre kronor.
Prisnedsättning må dock ej åtnjutas,
med mindre priset uppgår till minst fem
kronor. Har under en formel förskrivits
flera läkemedel, skall prisnedsättningen
avse den sammanlagda kostnaden. År
förskrivning avsedd att expedieras mer
än en gång, skall nedsättningen hänföra
sig till varje expedition,
tjänst.

— stycket avses.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1957.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Lundberg, som ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 25 och II: 33 samt med avslag
å motionerna I: 54 och II: 49, I: 341
i vad den avser rabatterade läkemedel,
och II: 179, måtte för sin del antaga i
reservationen infört förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 §
Kungl. Maj:ts förordning den 4 juni 1954
(nr 519) angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkmedel;

B. att motionerna I: 25 och II: 33 samt
1:338 och 11:280, de två sistnämnda i
vad de avsåge rabatterade läkemedel, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna förut anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

2) av herrar Nils Elowsson och Axel
E. Svensson, fru Carlqvist, herr Grönkvist,
fru Johansson i Norrköping samt
herrar Nilsson i Göteborg och Bengtsson
i Varberg, vilka ansett, att utskottets yttnande
bort erhålla den ändrade avfattning,
som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att förevarande
motioner, 1:25 och 11:33, I:
54 och II: 49, II: 179, I: 341 samt I: 338
och 11:280, de tre sistnämnda i vad de
avsåge rabatterade läkemedel, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

3) av herr Mannerskantz och fröken
Wetterström, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

I det i herr Lundbergs reservation
framlagda förordningsförslaget var 3 §
första stycket så lydande:

I annat fall än som avses i 2 § äger
vid sjukdom den som är försäkrad jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring vid

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Ang. prisnedsättningen å rabatterade läkemedel

inköp av läkemedel, som enligt apoteksvarustadgan
den 14 november 1913 (nr
308) är att hänföra till apoteksvara eller
som utan att utgöra apoteksvara innehåller
gift av första klassen, åtnjuta nedsättning
med hälften av det för läkemedlet
fastställda priset.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har sju av utskottets ledamöter fogat
en reservation, som går ut på att även
de båda likalydande motioner, som tillstyrkts
av utskottsmajoriteten, skulle avslås.

De motioner, som här har behandlats,
avser ändringar i läkemedelsförordningen,
alltså förordningen om kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel. Ett par av
motionerna går ut på att man skall slopa
det karensbelopp på 3 kronor, som för
närvarande utgår på läkemedel, som rabatteras
med 50 procent. Ett par andra
motioner avser att karensbeloppet skulle
fastställas till 5 kronor på så sätt, att
nedsättningen därefter beräknades med
50 procent från 3-kronorsgränsen. I ett
par andra motioner föreslås, att priset
för läkemedlen skall nedsättas med tre
fjärdedelar av de belopp, varmed priset
må överstiga 10 kronor. I en annan motion
yrkas att receptbelagda läkemedel
skall göras kostnadsfria, dock med den
inskränkningen att en grundavgift av 1
krona erlägges per expedierat recept. I
ett par motioner hemställes slutligen om
en översyn av lagstiftningen om allmän
sjukförsäkring, så att förslag senare kan
framläggas för riksdagen i frågan.

När sjukförsäkringslagen och läkemedelsförordningen
på sin tid antogs av
riksdagen var vi naturligtvis litet till
mans på det klara med att det var en
reform som inte var färdig omedelbart.
Man kunde emellertid då inte veta, vilka
brister som skulle komma att visa sig i
framtiden, och förslaget antogs i den
form det förelåg. I en mängd avseenden
har man nu ondgjort sig över de bestämmelser,
som då genomfördes, beroende
på att enligt de bestämmelser, som tidigare
fanns i sjukkassorna på olika håll i
landet, fick man förmåner som i vissa

fall var större än de man fick efter sjukförsäkringsreformen.
Att det blev på det
sättet hörde ju samman med att reformen
kostade pengar och man inte ville
ha vare sig statsutgifterna eller sjukkasseavgifterna
för höga. Därför blev det
en avvägning.

Jag tror emellertid att det är angeläget
att man försöker ute i landet komma
ifrån det där tänkesättet, att vi tidigare
hade så och så på den punkten och att
vi nu borde ha det lika bra som vi hade
det då. Man får ju ändå komma ihåg,
att ytterligare 600 000 människor fick
sjukförsäkring genom reformen, att det
i många fall blev en jämnare fördelning
av förmånerna än det hade varit tidigare
och slutligen att förmånerna ökades
betydligt även för en hel del sjukkassemedlemmar.

Nu har man alltså velat ha dessa förändringar.
Vad beträffar det förslag, som
utskottet här rekommenderar kammaren
att anta, gör man nu gällande, att det
inte skulle vara någon risk förenad med
förslaget, eftersom medicinalstyrelsen
har tillstyrkt det. Men man kan ju inte,
åtminstone inte enligt reservanternas
mening, ge sig till att fingra på en sådan
här sak bara därför att en remissinstans
säger, att man tryggt kan göra det. Eftersom
man både inom riksförsäkringsanstalten,
som är tillsynsmyndighet för
sjukförsäkringen, och inom medicinalstyrelsen
är i färd med att undersöka,
på vilka punkter sjukförsäkringslagen
och läkemedelsförordningen bör reformeras
och förbättras, bör man enligt reservanternas
mening vänta tills man får
ett samlat förslag till reformering. Ett
sådant förslag kan, såvitt jag förstår, förmodligen
väntas ganska snart.

Under sådana förhållanden anser vi,
att man inte nu bör på denna enda punkt
vidta en förändring, eftersom det faktiskt
är på det sättet, att apoteken har
lyckats att väl anpassa sig till reformen
och eftersom ett beslut i överensstämmelse
med utskottsmajoritetens förslag
skulle betyda, att man rev sönder lagstiftningen.
Det skulle kanhända leda till
att man fick göra en ny förändring även
på denna punkt, när medicinalstyrelsen

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

Ang. prisnedsättningen å rabatterade läkemedel

och riksförsäkringsanstalten väl blir färdiga
med sina förslag.

Jag ber följaktligen, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Såsom herr Elowsson
nyss sade har utskottet här yttrat sig
över en hel del motioner som inlämnats
i detta ämne, bland annat motion II:
179.

I denna motion yrkas, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om förslag innebärande kostnadsfrihet
för receptbelagda läkemedel, dock
med den inskränkningen, att en grundavgift
av 1 krona skall utgå för varje
expedierat recept. Som vi alla vet innebär
rabatteringen nu, att den sjuke
själv får betala en grundavgift på 3 kronor
för varje medicin, innan han blir
delaktig av rabatteringen. Om ett recept
upptar tre läkemedel, kan receptet kosta
9 kronor, utan att den sjuke får ett
öre tillbaka, om nämligen varje medicin
kostar 3 kronor.

Vi vet ju också att läkemedlen har
fördyrats ganska mycket efter det att
reformen genomfördes, och det gör att
det blir en ganska kännbar uppoffring
att betala dessa läkemedel, i synnerhet
för dem som inte har det så gott ställt.

Utskottet har avstyrkt motionen under
den motiveringen, att kostnaden för
staten blir ganska stor. Vidare säger utskottet,
att man i motionen — enligt vad
som skulle framgå av motiveringen —
avsett att den skulle gälla inte bara receptbelagda
läkemedel, utan alla mot
recept försålda läkemedel. Jag undrar
om en läkare egentligen skriver ut några
recept på läkemedel som man kan
köpa fritt. Om läkemedlen kan köpas
fritt, behöver man ju inte gå till en läkare
först, utan då går man direkt till
apoteket. Det har således inte varit meningen
med motionen, att också sådana
läkemedel skulle undantas, utan det står
tydligt i själva yrkandet, att det gäller
receptbelagda läkemedel.

Utskottet bär nu i stiillet föreslagit en
försämring. Utskottet har höjt grundav 7

Första kammarens protokoll 1956. Nr 23

giften från 3 kronor till 5 kronor. Om
medicinen kostar mindre än 5 kronor,
får man inte tillbaka någonting. I princip
betyder detta en försämring, inte
någon förbättring. Tydligen har man velat
komma ifrån en del krångel med
de mindre recepten —• om ett recept på
ett läkemedel går på 4 kronor, kan man
nu få 50 öre tillbaka. Antagligen har utskottet
räknat med att apoteken skulle
slippa besväret med dessa småsummor.
Men samtidigt har också utskottet överflyttat
en utgift på 3 miljoner kronor
från staten till de sjuka, som behöver
köpa medicin. I sådana sociala fall bör
utskottet inte sätta statens ekonomi i
första hand och de sjuka människorna
i andra hand.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till motion II: 179.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! I en hel rad motioner
har vid detta års riksdag föreslagits
ändringar i förordningen om de kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedlen.
Av motionerna syftar några till ökning
av storleken av den nu gällande prisnedsättningen
på rabatterade läkemedel.
Andra motioner innehåller förslag
om minskning av läkemedelsförmånernas
omfattning. I det senare fallet har
man önskat uppnå lättnader i administrativt
avseende, d. v. s. att få ett mindre
antal expeditioner.

Jag hade egentligen inte tänkt att här
ingå på någon redogörelse för de olika
motionerna, vilka allesamman utom en
blivit avstyrkta av andra lagutskottet.
Men nu har det ju blivit så livligt i kamrarna
under riksdagens sista timmar,
att det yrkas bifall till och voteras om
alla möjliga förslag, och de mest överraskande
saker har ju börjat inträffa.

Herr Norling pläderade för motionen
II: 179 av herrar Senander och Johansson
i Stockholm. Skulle man följa den
motionen och alltså lämna ut receptbelagda
läkemedel fritt, endast med en
expeditionsavgift av en krona, så skulle
kostnadsökningen för prisnedsättning på
läkemedel inte ligga långt under 60 miljoner
kronor.

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Ang. prisnedsättningen å rabatterade läkemedel

Det skall i övrigt tills vidare nämnas
att de olika förslagen till ökning av
prisnedsättningen håller sig inom en
kostnadsram av 20 å 25 miljoner kronor
samt det nyssnämnda beloppet som föranleds
av den kommunistiska motionen.
Det bör då framhållas, att man från början
vid införandet av läkemedelsrabatteringen
i vårt land tänkte sig en kostnadsram
av 34 miljoner kronor. Under
det sista kalenderåret, 1955, har av riksförsäkringsanstalten
redovisats att kostnaderna
belöpt sig till 39,4 miljoner
kronor.

En motion har blivit tillstyrkt av andra
lagutskottet. Det gäller motionen I;
54, likalydande med II: 49. I denna motion
har föreslagits att rabatt skall beräknas
enligt nuvarande grunder och
alltså utgå med hälften av det belopp
varmed priset överstiger karensbeloppet,
som är 3 kronor, men det skall börja
utgå först när kostnaden uppgår till 5
kronor. Avsikten med denna motion är
inte att spara pengar på de sjukas bekostnad
åt statsverket, utan avsikten
har framför allt varit att minska det
administrativa arbetet utan att nämnvärt
beskära de till allmänheten utgående
förmånerna. Enligt riksförsäkringsanstalten
har under 1955 inkommit något
över 10 miljoner verifikationer på
prisnedsatta läkemedel. Ett bifall till
motionen 1:54 och 11:49, vilket som
jag tidigare sagt andra lagutskottet tillstyrkt,
beräknas minska det årliga antalet
verifikationer med omkring 4 miljoner
stycken. De utgående förmånerna
minskas med 2 å 3 miljoner kronor.
Det rör sig emellertid här om öresbelopp
på varje recept, från ett upp till hundra
öre på varje sådan expedition, om jag
får uttrycka mig på det sättet, eller per
recipe, som ju den lärda termen lyder.
Ofta är den administrativa kostnaden
högre än de småbelopp som rabatteras
i de enskilda fallen.

Jag antar att andra lagutskottet inte
skulle ha kommit att stanna för denna
motion heller utan kanske avstyrkt den
liksom man gjort med hela raden av
andra, om här inte hade förelegat yttranden
från de två mest berörda äm -

betsverken, nämligen riksförsäkringsanstalten
och medicinalstyrelsen. Vad som
starkast talar för ett bifall till denna
motion ocli alltså till andra lagutskottets
utlåtande är just dessa yttranden.
Jag skall därför be att få understryka
vad riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
har sagt om denna motion.

Riksförsäkringsanstalten säger: »Det
i motionerna 1: 54 och II: 49 föreslagna
slopandet av prisnedsättningen, i den
mån nedsättningen icke uppgår till 1
kr., synes ägnat att i icke oväsentlig
grad underlätta administrationen utan
att medföra någon mera betydande försämring
av förmånerna. Det kan enligt
riksförsäkringsanstaltens mening icke
anses tillfredsställande, att i mer än 1/3
av antalet recipen, vid vilka prisnedsättning
förekommer, förmånens belopp rör
sig om enbart öretal och att administrationskostnaderna
härigenom icke sällan
överstiga förmånsbeloppet.»

Så långt riksförsäkringsanstalten.

Medicinalstyrelsen har också yttrat
sig. Jag skall bara anföra några punkter
där. Medicinalstyrelsen säger: »Motionen
om att rabatt skulle beräknas enligt
nuvarande grunder men utgå först
när kostnaden uppginge till 5 kronor
synes däremot styrelsen böra övervägas
redan nu. Genom en sådan ändring skulle
antalet recipen, som omfattas av reformen,
kunna sjunka med mera än en
tredjedel av det nuvarande antalet, under
det att kostnadsminskningen begränsas
till 2—3 miljoner kronor.--

— Förslaget i fråga, som nära överensstämmer
med tankegångar, åt vilka medicinalstyrelsen
givit uttryck i ett underdånigt
utlåtande den 26 januari 1954
över framlagt förslag rörande läkemedelsreformens
utformning, skulle i icke
oväsentlig grad tillgodose behovet av
lättnader i den nuvarande ordningen.»

Slutligen säger medicinalstyrelsen, att
styrelsen finner det påkallat, att den
möjlighet till minskning av dessa olägenheter,
som motionerna I: 54 och II:
49 öppnar, snarast utnyttjas och får således
tillstyrka att en sådan ändring
som avses i motionen vidtages nu.

Tisdagen-den 29 maj 1956 em.

Nr 23

Ang. prisnedsättningen å rabatterade läkemedel

Herr talman! Jag tycker att efter vad
de båda ansvariga ämbetsverken har
sagt i sina yttranden beträffande denna
motion som — det vill jag understryka
— inte bär några politiska syften utan
allenast har avsett att föra fram åtgärder
som syftar till lättnader i arbetet
med utförandet av denna reform, är det
väl fullt naturligt att andra lagutskottets
majoritet ställt sig bakom motionen
och förordat kammaren att ta detta beslut
redan nu.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Sedan herr Nils Theodor
Larsson redogjort för utskottets utlåtande
och delvis bemött de yttranden, som
är gjorda däremot, behöver jag inte fördjupa
mig så mycket i det. Jag skulle
möjligen bara vilja lägga ytterligare en
pregnans i det, som herr Larsson här
uttalade, nämligen att det bara rör sig
om öresbelopp, som någon enskild människa
kan få mindre per recipe. Jag
tror för övrigt att herr Larsson sade
fel på ett öre, när förlusten blir som
störst blir den väl endast 99 öre. Det
betyder, att det här inte kan röra sig
om något som någon människa kommer
att märka — utom de som sysslar
med det administrativa arbetet. Kan man
bli av med fyra miljoner transaktioner
utan att de, som här skulle haft ersättningen,
egentligen kommer att märka
det, tycker jag detta måste väga tyngst.

Liksom fröken Wetterström har jag
satt mitt namn under en blank reservation,
och jag vill med några ord tala
om vad den innebär.

När vi fattade beslut i utskottet, beslöt
vi tillstyrka motionen 1:54 och II:
49, av herrar Nils Theodor Larsson och
Rubbestad, vari yrkas, att ikraftträdandet
skall ske den 1 juli 1956. Jag trodde
att det var utskottets beslut, men vid
justeringen visade det sig, att skrivningen
gällde årsskiftet 1956/57.

För min del tycker jag, att har man
kommit fram till en åtgärd, som innebär
en så oerhörd administrativ lättnad

som denna, är det synd att inte tillgripa
den så snart som möjligt. Konsten att
formulera den nya författningen kan ju
inte vara särskilt stor, eftersom det bara
fordras ett enda tillägg, nämligen att
i den gamla författningstexten inskjuta
meningen: »Prisnedsättning må dock

ej åtnjutas med mindre priset uppgår
till minst fem kronor.» Om alltså det
blev beslut här i afton i kamrarna, skulle
det inte vara särskilt svårt att få detta
intaget i svensk författningssamling
om 14 dagar eller så. Då vore författningen
ute i sådan tid, att konstitutionsutskottet
inte för denna författnings skull
behöver upprepa sina förmaningar om
för sena författningssamlingar. Och då
skulle man slippa två miljoner onödiga
verifikationsändringar under andra
halvåret i år.

Vid justeringen sade jag också, att
jag hade räknat på hur stor besparingen
skulle kunna bli — i motsats till herr
Nils Theodor Larsson tycker jag ju inte
att det är något direkt fel att spara
pengar, när de kan fördelas på så diminutiva
belopp per person. Jag har
räknat ut, att besparingen kommer att
bli större än vad utskottet räknat med.
Jag skall inte här fördjupa mig i på vilket
sätt man med ganska stor visshet
kan säga detta. Jag vill bara nämna,
att det sammanhänger med en samplingsundersökning
från april 1955. Den som
har gjort undersökningen säger, att den
visserligen inte är fullgiltig men att
den kan användas för prognosverksamhet.
Han har gjort upp tabeller på inte
mindre än åtta olika alternativ. Ett är
den nuvarande ordningen, ett det som
utskottet nu föreslagit, och så finns olika
mellanting. Det åttonde alternativet
bygger på den motion herrar Svärd och
Bergh väckt i denna kammare, som går
ut på att man skulle rabattera först på
belopp (iver tio kronor, men då i stället
ge 75 procents ersättning. Denna
undersökning kommer fram till att man
skulle göra eu kostnadsbesparing på 9,4
procent.

När man ser på inånadssiffrornas utveckling
i den tabell, som finns i utskottsutlåtandet
på s. It), kan man ut -

100

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Ang. prisnedsättningen å rabatterade läkemedel

läsa att kostnaderna för nästa budgetår
kommer att gå till mycket mera än 39
miljoner kronor; sannolikt kommer de
att gå upp till 45 å 46 miljoner. Därav
kan man räkna ut, att besparingen skulle
bli mellan 3 och 3,5 miljoner kronor,
kanske mer ändå, även med hänsyn tagen
till att de helt kostnadsfria läkemedlen
utgör en ganska betydande del,
11 miljoner kronor för 1955.

Jag har emellertid varit angelägen att
inte splittra den hårfina majoriteten i
utskottet, och har därför avstått från att
låta mina synpunkter komma till uttryck
i ett särskilt yrkande, även om
jag tycker att det riktigaste varit, att vi
hade skrivit på det som beslutet egentligen
innefattade och hade kunnat räkna
om siffrorna på kostnadsbesparingen.

Jag har endast velat komplettera, vad
herr Larsson här anfört till förmån för
utskottets utlåtande, och ange vad min
blanka reservation avsåg.

Jag ber nu, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON. NILS THEODOR, (bf)
kort genmäle:

Herr talman! Beträffande tidpunkten
för ikraftträdandet var det så, herr Mannerskantz,
att motionerna i klämmen
inte innehöll någonting därom, men tidigare
i texten uttalades att den föreslagna
ändringen torde böra träda i
kraft den 1 juli 1956. Vid justeringen i
utskottet blev vi emellertid överens om
att det var lämpligt att stanna för den
1 januari 1957, då författningen eljest
inte skulle kunna hinna ut före ikraftträdandet
och sådana saker påtalats här
i riksdagen.

Kammarens ledamöter kanske lade
märke till att det fanns en liten nyansskillnad
mellan herr Mannerskantz och
mig när det gällde de två eller tre miljoner,
som kunde sparas åt statsverket.
Jag har för min personliga del och som
motionär varit angelägen att framhålla,
att det inte är främst denna besparing
vi eftersträvar, utan dess följdverkan,
nämligen att minska arbetet med
de fyra miljoner recipen per år. Jag

har sagt vid diskussionerna i utskottet
att man gärna kan ta en, två eller tre
miljoner kronor och använda dem till
ytterligare utvidgning av de helt fria läkemedlen.
På detta sätt kan de komma
sjuka till godo, som har verkligt behov
av gåvan ifrån staten. De många människorna,
som får kanske en femtioöring
i rabatt vid apoteksdisken, märker
däremot ofta inte om de får denna femtioöring
av staten eller inte, men staten
åsamkas mycket arbete med att ordna
denna rabatt.

Jag har endast velat understryka denna
lilla nyansskillnad. I övrigt är vi
överens om vår tillstyrkan till utskottets
förslag.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! I den långa debatt som
föregick denna fråga åberopades det
nödvändigheten av lika behandling av
människorna och demokrati inom arbetslivet.
Man påstod att man ville hjälpa
den svaga parten, i det fallet kvinnorna,
som hade sämre lön än männen. Men
när man här kommer till en annan social
fråga är både folkpartiet och högern
beredda att acceptera en försämring av
de utgående förmånerna — i detta fallet
till sjuka människor.

Tillsammans med några andra motionärer
har jag föreslagit, att det nu gällande
karensbeloppet om 3 kronor vid
inköp av läkemedel skall borttagas ifrån
den 1 juli i år. Starka skäl föreligger
onekligen för en sådan ändring. Som
styrelseledamot i Jönköpings läns allmänna
centralsjukkassa kan jag omvittna,
att det i vårt län förekommit en ganska
stor irritation över att man fick försämringar
när läkemedelsreformen genomfördes
för ett par år sedan. Det är
framför allt de mindre bemedlade människorna,
folkpensionärer och likställda,
som bär blivit besvikna över försämringen.
Jag anser att det är en angelägen
uppgift att åstadkomma en ändring till
det bättre, vilket skulle ske om karensbeloppet
borttoges.

Jag vill erinra om att socialvårdskom -

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

101

Ang.

mitten för något mer än 10 år sedan
framlade sitt förslag om en allmän sjukförsäkring.
Detta förslag innehöll icke
någon som helst bestämmelse om karensbelopp,
utan all medicin skulle rabatteras
med 50 procent. Inte heller när riksdagen
1946 antog principbeslutet om eu
allmän sjukförsäkring var det tal om
något karensbelopp. Detta infördes när
den nya sjukreformen genomfördes för
ett par år sedan. År 1946 föreslog högern
det karensbelopp om 10 kronor,
som herr Mannerskantz här erinrade om.
Det är i och för sig ingen överraskning
att högern nu återkommer till detta yrkande,
även om det inte har framställts
här i kammaren i kväll. Från högerns
sida kan man knappast vänta någon social
vidsynthet. Men nog tycker jag att
det rimmar ganska illa med talet om
den enkla vardagsmänniskan, som man
säger sig vilja ge mera pengar i egen
hand för att klara de utgifter som staten
i annat fall svarar för, att nu söka
ta ifrån dessa människor deras förmåner.

Jag är inte heller förvånad över att
herr Rubbestad ville sätta karensbeloppet
högre än vad det nu är, men till
min stora förvåning ser jag att också
herr Nils Theodor Larsson har undertecknat
den motionen. Jag trodde mig
veta att han var mycket framstegsvänlig
och intresserad av att åstadkomma
förbättringar. Därför är min överraskning
stor när han nu föreslår en försämring.
Det gäller dock för människor som
är sjuka.

Herr Larsson säger nu, att kostnaderna
för läkemedel har ökat från 34 miljoner
kronor tidigare till 39 miljoner
kronor år 1955. Men det sammanhänger
ju bl. a. med att vi fått höjda läkemedelspriser.
Jag skulle tro att det är den
prishöjningen, som faktiskt orsakar denna
ökning på 5 miljoner kronor.

Han säger också, att avsikten är inte
att göra besparingar på de sjukas bekostnad,
och tillägger att det rör sig bara
om en försämring för var och en på
allra högst 99 öre. Men om jag köper
läkemedel för 5 kronor, får jag 50 procent
åter, köper jag däremot för t kro -

prisnedsättningen å rabatterade läkemedel

nor 99 öre, får jag inte ett enda öre tillhaka.
Detta innebär för större delen av
sjukkassornas medlemmar en betydande
försämring jämfört med de förmåner,
som de hade tidigare. Om jag inte missminner
mig hade Kalmar läns centralsjukkassa
en rabatt på 50 procent på läkemedel
utan karensbelopp.

I det fallet är alltså herr Larsson med
om att ytterligare försämra för invånarna
i Kalmar län. Även herr Mannerskantz
bor ju i Kalmar län, så att vi har här fått
se två representanter för detta län på
samma linje. Herr Mannerskantz talade i
lördags om för oss att han talat med en
hel del semesterfirare, som kommit till
hans hemlän. Jag tycker att det vore
skäl för herr Mannerskantz att också
tala med en del av invånarna i länet
och fråga vad de tycker om den försämring
för de sjuka, som herr Mannerskantz
och herr Nils Theodor Larsson
nu är beredda att medverka till.

Jag måste säga att det är ett ganska
märkligt förslag, som vunnit majoritet
inom andra lagutskottet. Folkpartisterna,
som ju brukar sätta upp fingret i luften
för att känna vart den politiska vinden
blåser, har denna gång tydligen ansett
att man utan risk för politisk belastning
kan gå med på en försämring, kanske i
medvetandet om att den inte hinner
märkas i tid före valet i höst, bl. a. för
de folkpensionärer, som man så sent
som i förra veckan ville ge mera än vad
de andra partierna ansåg sig kunna göra.
Nog förefaller det inkonsekvent att
den ena minuten tala om att man vill
vara radikalare än andra meningsriktningar,
och den andra minuten göra en
försämring just för sjuka och svaga människor,
de som verkligen behöver stöd.

Det är, som sagt, ett underligt utskottsutlåtande
som föreligger, och det finns
all anledning för kamrarna att se till att
det avslås. Då den av mig underskrivna
motionen i stort sett sammanfaller med
den reservation, som avlämnats av herr
Lundberg, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservation 1).

I herr Göran Karlssons yttrande instämde
herr Svensson, Rikard, (s).

102

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Ang. prisnedsättningen å rabatterade läkemedel

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Herr Göran Karlsson var
vänlig och fin i formen, men innehållet
i det han sade var inte lika vänligt som
framförandet annars bar vittne om.

Jag är nog förvånad över att herr
Karlsson yrkar bifall till herr Lundbergs
reservation. Jag vill erinra om att därest
riksdagen skulle acceptera tankegången
i motionerna 1:25 och II: 33 — de motioner
som herr Göran Karlsson är ansvarig
för — och alltså slopa karensbeloppet,
skulle det dra med sig en kostnad
av 25 miljoner kronor. Det är just
inget ringa belopp.

Sedan är jag glad över att jag, innan
herr Göran Karlsson kom upp, talade om
för kammaren att jag för min personliga
del redan under debatten i andra lagutskottet
sagt, att vi gärna kan ta dessa
två å tre miljoner kronor och göra någonting
med dem för människor, som
verkligen kan få glädje av dem, genom
att exempelvis utvidga förmånen av fria
läkemedel.

Med de remissuttalanden, som ligger
till grund för andra lagutskottets ställningstagande
till motionen av herr Rubbestad,
tror jag att det skulle förvåna en
ganska bred allmänhet, därest icke riksdagen
tog tillfället i akt att minska en
del av det myckna arbete, som endast
ger mycket oväsentliga förmåner för de
sjuka.

Jag ber, herr talman, att ännu en gång
få yrka bifall till andra lagutskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag kan inte bålla med
herr Larsson om att herr Göran Karlssons
anförande var så särskilt vänligt
ens i formen. Jag tycker att han var
rätt frän även till ordalagen. Bland annat
försökte han att övertyga kammaren
om att högern inte skulle ha någon
social vidsynthet. Det kan han ju ha
rättighet att göra, men då tycker jag
också att han skall bevisa att det verkligen
förhåller sig så. Det försökte han
göra med att säga, att vi i detta fall
vill gå med på en ändring av lagen.

Jag kan tala om för herr Karlsson att
jag har talat med många människor i
mitt hemlän, Kalmar län, också om sjukförsäkringens
resultat och om läkemedelsersättningen;
jag har talat lika mycket
med dem om detta som om semesterlagen
och liknande frågor. Och vet herr
Göran Karlsson vad de säger? Jo, de
säger att det var mycket bättre förut,
innan sjukförsäkringen kom till, ty då
behövde de inte få något avdrag alls.
Man tycker att det var mycket mindre
krångel —- det var mindre papper och
mindre besvär, man behövde, som sagt,
inte göra något avdrag alls och man fick
i Kalmar län, såsom herr Göran Karlsson
mycket riktigt sade, 50 procent i
rabatt. Det lilla som vi får när vi kommer
med en medicinräkning på 4 kronor
50 öre kan vi både ha och mista,
säger man. Jag har faktiskt inte träffat
på någon enda människa, som inte haft
ungefär den uppfattningen. De människor,
för vilka dessa rabatter verkligen
betyder någonting, är givetvis de
långvarigt sjuka och kanske framför allt
äldre människor som kontinuerligt behöver
ha livsviktiga läkemedel.

Jag har också blivit beskylld för att
herr Svärd och herr Berg har väckt en
motion om att karensbeloppet skall fastställas
till 10 kronor. Jag vill då upplysa
om att de samtidigt också har begärt,
att ersättningen skall utgå med
75 procent för det belopp som överstiger
10 kronor. Men jag har ju här inte
yrkat bifall till den motionen! Varför
skäller då herr Karlsson på mig för
den saken?

Jag skulle annars mycket väl kunna
anföra en hel del, som motiverar denna
motion. Det ligger enligt min mening
mycket i den. Jag skulle för min del
mycket väl ha kunnat tänka mig att gå
in för den principen, om detta nu hade
varit möjligt ur andra synpunkter. Trots
att jag är högerman, och alltså å priori
anses sakna social vidsynthet, har jag
den uppfattningen, att om vi skulle gå
in för det av högermännen i denna motion
föreslagna karensbeloppet, måste
vi först betydligt utvidga listan på helt
fria läkemedel, alltså utvidga defini -

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

103

Ang. prisnedsättningen å rabatterade läkemedel

tionen på livsviktiga läkemedel. Det
tror jag för övrigt att vi bör göra ändå.
Vid våra sammanträden i Kalmar läns
landstings förvaltningsutskott måste vi
faktiskt vid varje sammanträde anslå
medel till läkemedel för att skjuta till
utöver vad staten betalar för läkemedel
vid en hel del sjukdomar. I förvaltningsutskottet
träffar vi dessa beslut fullständigt
enhälligt, trots att där sitter två högermän
— så förskräckliga människor
som man nu vill göra oss till! Jag hoppas
faktiskt att de sjukdomar, för vilka
vi på detta sätt ger bidrag till medicin,
så småningom också skall komma med
på statens lista över fria läkemedel.

Man kan nog vara social, även om
man inte flåsar i alla lägen, herr Karlsson
!

För att vi skulle kunna fastställa det
högre karensbeloppet måste dessutom
enligt min mening först en annan motion,
som har väckts från högerns sida
vid årets riksdag, bifallas. Jag tror att
det är fru Boman i andra kammaren,
som väckt den motionen. I den motionen
yrkas just med tanke på äldre människor,
att man skall få räkna samman
ett antal förskrivningar på recepten, så
att man inte behöver betala karensbelopp
för varje förskrivning.

Jag tror som sagt inte att vi kan införa
ett högre karensbelopp förrän de
båda förändringar, som jag här antytt,
först genomförts. Vi har inte nu kunnat
göra det, eftersom både riksförsäkringsanstalten
och medicinalstyrelsen förklarat
att en dylik förändring fordrar vidlyftiga
utredningar. Fru Bomans motion
lär för övrigt vara uppskjuten till höstriksdagen,
vilket även det är ett skäl
som nu talar emot. I det läget har jag
anslutit mig till den av utskottet tillstyrkta
motionen, som väckte riitt allmänt
bifall i utskottet. Många av socialdemokraterna
där visade alls inte
samma aversion mot oss som framkommit
här, utan de tyckte faktiskt att det
låg fnycket i motionen.

Detta är, herr talman, en liten skildring
av hur man kan resonera utan att
behöva bli beskylld för att vara asocial.
Inom parentes vill jag säga, att det väl

ändå är ganska asocialt att utskriva så
höga skatter, att människorna måste få
understöd för att kunna köpa medicin
eller för att över huvud taget kunna
klara sig. Vi får heller inte förglömma,
att det måste bli mycket spill under
denna pengarnas rundvandring.

Herr KARLSON, GÖRAN, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det var inte utan att
herr Mannerskantz mot slutet av sitt
anförande visade något av den mentalitet,
som högern representerar.

Jag sökte inte alls vara vänlig gentemot
vare sig högern, folkpartiet eller
ens bondeförbundet i milt förra anförande.
Jag reagerar nämligen emot det
försök, som här görs att försämra förhållandena
för sjuka människor. Jag
begär alls inte att få någon klapp på
axeln vare sig av herr Mannerskantz eller
herr Nils Theodor Larsson för den
sakens skull.

Herr Mannerskantz ansåg att jag borde
bevisa mitt påstående, att högern
inte är socialt vidsynt. Jag behöver i
det avseendet bara hänvisa till de framstötar,
som högern gjort här i riksdagen
när det gäller besparingar på det
sociala området. Om detta inte är tillräckligt
bevis för mitt påstående, vet
jag faktiskt inte, vilka bevis herr Mannerskantz
behöver för att få klarhet om
den inställning som högern har.

Sedan frågade herr Mannerskantz, varför
jag skäller på honom, då han inte
undertecknat den motion som föreligger
från högerhåll. Jag har aldrig sagt
att herr Mannerskantz här i kammaren
lagt fram ett sådant förslag, men faktum
är ju att det föreligger en sådan
motion, även om den inte är undertecknad
av honom.

Herr Mannerskantz förklarade vidare,
att man kan vara socialt vidsynt även
om man inte flåsar. Det är sannerligen
ingen risk för att herr Mannerskantz
flåsar av social vidsynthet!

Herr Nils Theodor Larsson sade, att
remissinstanserna uttalat sig till förmån
för den förenkling, som det så vackert
heter, som utskottet har gått in för. Ja,

104 Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Ang. prisnedsättningen å rabatterade läkemedel

men år 1946 uttalade sig medicinalstyrelsen
för att det inte skulle vara något
som helst karensbelopp på läkemedel.
Under de tio år som gått har medicinalstyrelsen
tydligen ändrat uppfattning.
Om medicinalstyrelsen fortsätter att
ändra uppfattning i samma takt, riskerar
vi faktiskt, att medicinalstyrelsen
om ytterligare tio år kanske kommer att
befinna sig på samma linje som högern
nu är inne på, även om herr Mannerskantz
inte var det just i dag.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Endast några få ord
med anledning av att herr Göran Karlsson
ondgjorde sig över att folkpartiet
inte lagt några politiska synpunkter på
denna fråga. Vi har sett saken objektivt,
vilket vi ju försöker göra i alla de
fall, där man kan anlägga objektiva
synpunkter på en fråga.

Det förhåller sig på det sättet — och
det vet herr Karlsson lika väl som jag
eftersom både herr Karlsson och jag ju
bär rätt mycket med sjuka personer att
göra — att ett stort antal människor
snarast förargar sig över de 25-öringar
de får tillbaka, då de köper läkemedel
som kostar upp till 5 kronor. När nu
folk föga värdesätter sådana småbelopp,
som de får tillbaka — det rör sig ju här
i mer än hälften av hela antalet fall om
mindre än 50 öre —• ligger det väl mycket
nära till hands att acceptera medicinalstyrelsens
och riksförsäkringsanstaltens
förslag att avlyfta en väsentlig
del av bördan på apoteken och det centrala
ämbetsverket genom att förenkla
förfarandet på det sätt som här föreslås.
Det är detta rent sakliga skäl som har
varit avgörande för oss.

Därtill kommer att vi till följd av penningvärdets
sakta fortskridande fall
rätt snart skulle bli tvungna att höja
karensbeloppet, om man inte redan nu
vidtar en reform av denna typ. Gör vi
det, slipper vi med andra ord ifrån att
inom kort föreslå en av penningvärdeförsämringen
betingad ökning av karensbeloppet.

Jag tror att det med hänsyn till dessa
fakta vore ganska klokt av kammarens
ledamöter att följa utskottet i dess förslag
i detta ärende.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av de därunder förekomna yrkandena
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande utskottets i
det nu föredragna utlåtandet gjorda hemställan,
såvitt anginge motionen II: 179,
och särskilt rörande utskottets hemställan
i övrigt.

I fråga om utskottets hemställan, såvitt
anginge motionen II: 179, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
berörda hemställan i angivna del, dels
ock bifall till nämnda motion.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på bifall till
utskottets hemställan i förevarande del
vara med övervägande ja besvarad.

Vidkommande utskottets hemställan i
övrigt, yttrade nu vidare herr talmannen,
hade yrkats l:o) att densamma
skulle bifallas, 2:o), av herr Karlsson,
Göran, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Lundberg
vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Elowsson, Nils,
att kammaren skulle med avslag å utskottets
hemställan i angivna delar antaga
det förslag, som innehölles i motsvarande
delar av den av honom m. fl.
vid utlåtandet anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan i nu ifrågavarande
delar vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Karlsson, Göran, begärde votering,
i anledning varav och sedan Ull
kontraproposition därvid antagits bifall
till herr Nils Elowssons yrkande, uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: -

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

105-

Ang. riktlinjer

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 utom
såvitt angår motionen II: 179, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
i dessa delar och antages det förslag
som innefattas i motsvarande delar av
den av herr Nils Elowsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat. Enär
därvid befanns, att fel uppkommit å omröstningsapparaten,
företogs härefter ny
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — 76.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 39, i anledning
av väckta motioner angående höjning
av maximigränserna för axel- och
boggietryck på landets vägar, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 21, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag in. in., dels
ock i ämnet väckta motioner, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

för utvecklingsarbetet på atomenergiområdet

Föredrogos ånyo statsutskottets memorial: nr

157, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1955/56; och

nr 158, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

Vad utskottet i dessa memorial hemställt
bifölls.

Ang. riktlinjer för utvecklingsarbetet på
atomenergiområdet

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition till riksdagen angående
riktlinjer för utvecklingsarbetet på
atomenergiområdet jämte i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 13 april 1956 dagtecknad
proposition, nr 176, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden,
anhållit om riksdagens yttrande
över de riktlinjer för utvecklingsarbetet
på atomenergiområdet, som föredragande
departementschefen uppdragit.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två inom riksdagen
väckta motioner, nämligen motionen i
första kammaren nr 600 av herrar Birke
och Aastrup samt motionen i andra kammaren
nr 793 av herrar Gustafson i Göteborg
och Cassel.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte uttala
dels att kommunala och privata intressenter
skulle, under de i motionen angivna
villkoren, få driva eget utvecklings-
och konstruktionsarbete på atomenergiområdet
samt dels att vid uppdragande
av riktlinjer för arbetet å atomenergiens
utnyttjande i övrigt vad i motionen
angivits borde beaktas.

8 Första kammarens protokoll 1956. Nr 23

106

Nr 23

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Ang. riktlinjer för utvecklingsarbetet på atomenergiomr&det

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt, att riksdagen i anledning
av

1) propositionen 176,

2) motionerna I: 600 och II: 793
måtte såsom sin mening giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! »Vi står vid tröskeln
till en ny tidsålder», skrev New York
Times häromdagen i anslutning till en
rapport som avlämnats av Californian
Institute of Technology — en rapport
i vilken en rad vetenskapsmän tecknat
den kommande vetenskapliga och tekniska
utvecklingen i mycket ljusa färger.
Under denna nya tidsålder kommer
vi bl. a. att lära oss att utnyttja
jordens outtömliga rikedomar. I det
framtidssamhälle som vi är på väg emot
skall behovstäckningen vara riklig, ingen
människa skall behöva lida nöd, och
tvisten om hur kakan skall delas kommer
att tillhöra det förgångna. Människorna
får gott om fritid och kommer
att kunna ägna sig åt kulturella sysslor
och arbetsuppgifter.

En av förutsättningarna för att detta
mål skall nås är att energi i fullt tillräckliga
mängder står till vårt förfogande.
Ett viktigt steg på vägen mot
framtidssamhället är att frigöra och för
fredliga värv utnyttja de väldiga energimängder
som är bundna i atomkärnan
— atomkraften eller kärnkraften. Det
beslut som vi snart skall fatta kan därför
med all rätt betecknas som en viktig
milstolpe på vägen mot det mål som
jag helt kort sökt antyda. Genom fruktbärande
samverkan mellan alla goda
krafter bör målet kunna nås inom en
icke alltför avlägsen framtid.

Genom att snabbt utnyttja kärnkraften
blir det också lättare för oss att förverkliga
de av riksdagen vid ett par tillfällen
uttalade önskemålen att vid den
fortsatta exploateringen av vattenkraft
spara några älvar. Även kommande släkten
bör kunna få njuta av t. ex. den
storslagna skönheten hos en skummande
norrlandsfors.

Med hänsyn till det läge, vari frågan
om energiförsörjningen nu befinner sig,
och som pressat fram utnyttjandet av
kärnkraften, samt mot bakgrunden av
de perspektiv, som jag nyss antytt, har
utskottet velat uttala att det med tillfredsställelse
hälsar det initiativ regeringen
tagit i nära anslutning till det
internationella samarbetet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har själv med stor
tillfredsställelse tagit del av tredje lagutskottets
förevarande utlåtande och har
även med stort intresse lyssnat till herr
Osvalds deklaration här i kammaren.
Om de riktlinjer för tillämpningen av
lagstiftningen, som föreslagits i propositionen
och i allt väsentligt tillstyrkts
av ett enhälligt utskott, följs i fortsättningen,
så tror jag att man med stor
tillförsikt kan se framtiden an. Jag är
övertygad om att det utvecklingsarbete,
som nu kan bedrivas, kommer att medföra
framgång och vara till gagn inte
endast för den nuvarande generationen
av svenska medborgare utan framför
allt för kommande släkten.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtande och memorial:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt
att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag),
m. m.; och

nr 24, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
memorial nr 160, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om

Tisdagen den 29 maj 1956 em.

Nr 23

107

grunder för byggnadsbidrag till realskolor.

På framställning av herr talmannen
beslöts att de denna dag för första gången
bordlagda ärendena, statsutskottets
memorial nr 159 och 160 samt andra lagutskottets
memorial nr 40, skulle på föredragningslistan
för morgondagens sam -

manträde uppföras efter de två gånger
bordlagda ärendena.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 22.19.

In fidem
G. H. Berggren