1956 FÖ B STA KAMM A RE N Nrl2
ProtokollRiksdagens protokoll 1956:12
RIKSDAGENS
b-ir?*:
PROTOKOLL
1956 FÖ B STA KAMM A RE N Nrl2
4-6 april
Debatter ni. m.
Onsdagen den 4 april Sid.
Inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor .......... 4
Fredagen den 6 april
Investeringsanslag till kommunikationsverken:
Investeringsplanen ......................................... 23
Förvärv av billinjer åt postverket .......................... 32
Televerkets anslagsbehov .................................. 32
Statens järnvägars anslagsbehov ............................ 38
Statens vattenfallsverks anslagsbehov ........................ 40
Luftfartens markorganisation m. m........................... 40
Anslag till landsmålsarkiven .................................. 41
Vidgad pensionsrätt för deltidsanställda ........................ 42
Stöd åt produktionen av svensk barnfilm ...................... 46
Ökad kontroll över kringresande försäljare ...................... 47
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen don 4 april
Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1,
ang. inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor . . 4
Bankoutskottets memorial nr 7, ang. höjning av avlöningsförmånerna
för vissa riksdagstjänstemän.............................. 19
Första kammarens protokoll 1956. Nr 12
2
Nr 12
Innehåll
Fredagen den 6 april Sid.
Statsutskottets utlåtande nr 9, ang. anslag å kapitalbudgeten: kommunikationsdepartementet
.................................. 23
— nr 51, ang. upptagande å riksstaten av underskott för luftfarts
fonden
.................................................. 41
— nr 55, ang. anslag till rasbiologiska institutet, farmacevtiska
institutet m. m......................... .................. 41
— nr 56, ang. avlöningar till regeringsrätten.................... 42
— nr 57, ang. beredande av möjlighet att inrätta pensionsreglerade
deltidstjänster ............................................ 42
— nr 58, ang. stöd åt produktionen av svensk barnfilm ........ 46
Andra lagutskottets utlåtande nr 18, ang. effektiv kontroll av försäljning
eller orderupptagning av varor genom kringresande försäljare
.................................................. 47
— nr 19, ang. ändring av bestämmelserna om hastighetsbegränsning
för motorfordon ...................................... 50
Tredje lagutskottets utlåtande nr 8, ang. underlättande av arrendatorers
friköp av arrendegårdar under större gods m. m.......50
Jordbruksutskottets utlåtande nr 11, ang. anslag till statens jordbruksnämnd
m. m......................................... 50
—- nr 12, ang. bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast
egendom, m. m............................................. 50
— memorial nr 13, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar av viss kronan tillhörig fast egendom ...... 50
Onsdagen den 4 april 1956
Nr 12
3
Onsdagen den 4 april
Kammaren sammanträdde kl. 14.00.
Justerades protokollen för den 20, 21
och 23 nästlidne mars.
Upplästes tre till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:
Till riksdagens första kammare
Med stöd av bifogade läkarintyg hemställer
undertecknad om ledighet från
riksdagsarbetet t. o. m. den 20 april 1956.
Solna den 27 mars 1956
Erik Jansson
Härmed intygas, att riksdagsman Erik
Axel Jansson, Solna, på grund av sjukdom
(högt blodtryck med hjärtbesvär)
är fr. o. m. den 28/3 och t. o. m. den
20/4 1956 förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet.
Solna den 28/3 1956
Tage Lindö
Till riksdagens första kammare
Med stöd av bifogade sjukintyg får jag
härmed hemställa om ledighet från riksdagsarbetet
för den tid som sjukintyget
avser.
Norra Bredåker den 29/3 1956
Hugo Sundberg
Riksdagsmannen Hugo Sundberg, född
den 23/8 1890, från Norra Bredåker, är
på grund av hjärtfel och lunginflammation
i behov av sjukledighet från riksdagen
fr. o. m. den 4/4 till den 30/4 1956,
vilket härmed betygas.
Garnisonssjukhuset i Boden den 27/3
1956
Fried Nilsson
Med. dr.
överläkare med. avd.
Till riksdagens första kammare
Under hänvisning till bilagda läkarintyg
får jag härmed vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet till och
med den 30 innevarande månad.
Stockholm den 1 april 1956
Georg Branting
Härmed intygas på heder och samvete,
att advokat Georg Branting på
grund av hjärtsjukdom (Angina pectoris)
är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
under tiden 4—30 april 1956.
S:t Eriks sjukhus den 1 april 1956
Erik Sköld
Läkare vid sjukhuset
De begärda ledigheterna beviljades.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 124,
angående lönegradsplaceringen för vissa
tjänster m. m.
Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 126, med förslag till lag
om ersättning åt smittbärare, m. m., hänvisades
propositionen, såvitt angick det
i propositionen äskade förslagsanslaget,
till statsutskottet och i övrigt till behandling
av lagutskott.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 131, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 132, angående reglering av anställningsförhållandena
för vissa läkare vid
karolinska sjukhuset in. fl. undervisningssjukhus
in. m.; och
nr 133, angående höjning av vissa enligt
allmänna rcsereglementet den 21 no
-
4
Nr 12
Onsdagen den 4 april 1956
Om inrättande av en särskild rättsnämnd
vember 1952 (nr 735) utgående traktamenten
m. m.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Mannerskantz m. fl.
väckta motionen nr 511.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Mannerskantz
motion nr 512.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
riksdagens revisorers berättelse
rörande statsliggarens bihang.
Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 9, 51 och 55—58,
andra lagutskottets utlåtanden nr 18 och
19, tredje lagutskottets utlåtande nr 8
ävensom jordbruksutskottets utlåtanden
nr 11 och 12 samt memorial nr 13.
Om inrättande av en särskild rättsnämnd
för resningsfrågor
Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en särskild rättsnämnd
för resningsfrågor.
I de likalydande motionerna nr 331 i
första kammaren av herr Carl Albert Anderson
m. fl. och nr 267 i andra kammaren
av herr Edberg m. fl. samt i motionen
nr 287 i andra kammaren av herr
Larsson i Hedenäset hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsam utredning
rörande inrättandet av en från de reguljära
domstolarna fristående särskild
rättsnämnd för resningsfrågor.
Motionerna hade hänvisats till första
lagutskottet. Enligt överenskommelse
mellan konstitutionsutskottet och första
lagutskottet hade motionerna hänskjutits
till sammansatt konstitutions- och
första lagutskott, vilket utskott i det nu
föreliggande utlåtandet på anförda skäl
hemställt, att förevarande motioner,
för resningsfrågor
1) I: 331 och II: 267 samt
2) 11:287,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Reservationer hade avgivits
1) av herr Lodenius, som dock ej antytt
sin mening;
2) av herrar Ollén, Smedberg och Carl
Albert Anderson, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse,
reservationen visade, och avslutas med
en hemställan, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om skyndsam utredning rörande
inrättandet av en från de reguljära
domstolarna ''fristående särskild rättsnämnd
för resningsfrågor.
Därjämte fanns vid utlåtandet fogat ett
särskilt yttrande av herr Branting, som
anfört: »Skäl synas mig förebragta för
en förutsättningslös utredning angående
resningsinstitutet, såväl med avseende
på den prövande instansens sammansättning
som den processuella ordningen
vid avgörandet av resningsansökningar.
Emellertid torde ett sådant utredningsyrkande
gå utöver det i motionerna
framställda yrkandet.»
Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):
Herr talman! Frågan om det svenska
rättsväsendets funktionssätt har sedan
århundraden intresserat medborgarna.
Brister har påtalats och reformer genomförts
såväl i fråga om lagstiftningen
som rättegångsordningen. I vissa avseenden
har ett mera humanistiskt betraktelsesätt
fått sätta sin prägel på lagstiftningen;
i rättegångsförfarandet har gammalmodigheten
fått vika för de modernare
former som är så framträdande i
vår nya rättegångsordning.
På ett avsnitt har man emellertid dröjt
kvar vid det gamla förfaringssättet, och
det gäller vid högsta domstolens handläggning
av resningsansökningar. Anledningen
är svårförståelig. Det borde även
härvidlag har varit av intresse att bringa
förfarandet i linje med den nya rättegångsordningens
grundprinciper.
Jag betraktar nämligen frågan om möj -
Onsdagen den 4 april 1950
Nr 12
5
Om inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor
liglieten för en resningssökande att få
sin sak omprövad av vår högsta rättsinstans
såsom mycket betydelsefull. Och
det är därvid av utomordentligt värde
att prövningen sker under sådana former,
att alla krav på modernt, objektivt
rättegångsförfarande, så långt nu detta
är möjligt, tillgodoses.
Detta är så mycket viktigare som det
är ostridigt att felaktigheter kan begås.
Även i rättegångsbalken förutsättes ju
också detta i det 58 :e kapitlet, där det
om resningstillstånd i brottmål heter att
sådant må beviljas den tilltalade bland
annat »om rättstillämpning, som ligger
till grund för domen, uppenbart strider
mot lag». Även de många skiljaktiga
avgöranden, som förekommit i underrätt
och överrätt i samma mål, visar att ej
blott bedömningen varit olika utan jämväl
lagtolkningen. En betydande del av
allmänheten är medveten om dessa divergenser,
men vad som är än viktigare:
det är också den resningssökande. För
honom framstår det som ett oavvisligt
rättskrav, att han får sin sak prövad under
sådana former som står i samklang
med modern rättstillämpning. Att det är
angeläget att även allmänhetens förtroende
för rättegångsförfarandets objektivitet
bibehålies och stärkes behöver jag
väl knappast understryka.
Dessa och liknande tankegångar har
besjälat motionärer och reservanter i föreliggande
ärende. Motionärer och reservanter
har begärt utredning om inrättande
av eu särskild fristående rättsnämnd
för prövning av resningsansökningar,
och till detta har utskottet sagt
nej. Utskottet hänvisar i sin motivering
bl. a. till förra årets ställningstagande till
herr Karl Perssons motion i samma fråga,
varvid bl. a. uttalades: »Det fordras
uppenbarligen starka skäl för att en
överflyttning av beslutanderätten beträffande
resningsansökningar från högsta
domstolen till annat organ skall ifrågakomma.
»
.lag skulle vilja vända på den meningen
och säga: Det fordras uppenbarligen
starka skäl för att bibehålla den nuvarande
ordningen. Som stöd för denna
uppfattning vill jag anföra följande.
De bärande grundtankarna i den nya
rättegångsordning, som infördes år 1948,
är, såsom tidigare har framhållits i denna
kammare, muntlighet, koncentration
och omedelbarhet. Dessa principer har
vunnit tillämpning på processen i underrätter
och jämväl i väsentliga delar
satt sin prägel på överrättsförfarandet.
Däremot har de icke vunnit tillämpning i
högsta domstolen i vad det gäller prövning
av resningsansökan.
För att belysa detta tillåter jag mig
att i korthet redogöra för nu tillämpade
förfaringssätt.
Ansökan om resning föredras inför
högsta domstolen av en revisionssekreterare.
Finnes ansökan ogrundad, kan den
»omedelbart», d. v. s. utan motpartens
hörande, avslås. Detta innebär att resningsärendet
prövas till sökandens nackdel
efter en föredragning, som icke är
offentlig och vid vilken följaktligen
ingendera parten får vara tillstädes. Jag
upprepar: Högsta domstolens avgörande
av en resningsansökan grundas på innehållet
i en föredragningspromemoria som
utarbetats av revisionssekreteraren. Därest
ansökan avslås, äger resningssökanden
rätt att bli delgiven promemorian,
men ställningstagande har då redan träffats
till hans nackdel. Han erhåller aldrig
kännedom om vilka muntliga frågor
som ställdes till revisionssekreteraren
vid föredragningen eller om innehållet
i de svar denne lämnat på frågorna,
ej heller får sökanden kännedom
om huruvida några muntliga synpunkter
anförts av föredraganden utöver innehållet
i promemorian. Vidare har sökanden
icke möjlighet att i samband med
föredragningen göra de erinringar, tilllägg
eller förtydliganden som han kan
finna erforderliga. Om resningsansökan
icke omedelbart avslås, skall den delgivas
motparten - i brottmål lika med
riksåklagaren —- som beredes tillfälle att
inkomma med skriftlig förklaring, varefter
målet ånyo föredrages in för högsta
domstolen. Någon muntlig förhandling
förekommer således i princip ej heller
i detta fall. Endast för den händelse resning
beviljas kommer de för den nya rättegångsordningen
gällande grundsatser
-
6
Nr 12
Onsdagen den 4 april 1956
Om inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor
na om muntlighet, koncentration och
omedelbarhet i tillämpning. Om avgörandet
innefattar avslag, saknas i förfarandet
alla principerna för en modern
rättegång.
Förfarandet vid avgörandet av resningsansökningar
ter sig särskilt betänkligt
då fråga är om vidlyftigare mål. Då
det icke lär vara möjligt för högsta domstolens
ledamöter att medhinna en lika
tidsödande och fullständig granskning av
det föreliggande materialet som den som
åligger revisionssekreteraren, måste detta
med nödvändighet medföra, att avgörandet
i väsentliga delar grundas enbart
på vad denne vid föredragningen framlagt;
och i samma mån detta är fallet kan
avgörandet bli beroende av en enda persons
omdöme och framställningskonst.
Förfarandet vid prövningen av resningsansökningar
i större mål giver på grund
av nämnda förhållanden åt högsta domstolen
delvis karaktären av en enmansdomstol,
där avgörandet starkt påverkas
av eu tjänsteman, som ej är domstolsledamot
och icke heller ansvarig för avgörande!.
Då vidare — som jag nyss nämnde —
resningsansökningar föredrages första
gången innan motparten beretts tillfälle
att yttra sig över ansökningen, vet varken
sökanden eller föredraganden och
således ej heller högsta domstolen något
om motpartens ståndpunkt. Det kan
emellertid säkerligen ej förnekas, att,
då exempelvis enskild part i grövre
brottmål ansökt om resning till sin förmån,
åklagarens medgivande, antingen
det avser bifall till ansökan i dess helhet
eller riktigheten av de åberopade omständigheterna
eller bevisen, måste vara
av betydelse både för föredragningens
omfattning och för avgörandet.
Det är således i resningsärenden icke
bara så att vid det ifrågavarande för sökanden
så betydelsefulla avgörandet den
muntliga partsförhandlingen och därmed
även omedelbarheten saknas. Det finns
vid första föredragningen ej heller någon
motpart, vars ståndpunkt kan av sökanden
bemötas. För honom framstår revisionssekreteraren
och högsta domstolen
som motparten.
Förfarandet med en första föredragning,
innan motparten-åklagaren beretts
tillfälle yttra sig, ter sig lätt för sökanden
— om än aldrig så felaktigt — som
eu naturlig anledning för domstolen att
finna anledning att omedelbart avslå ansökan.
Det torde framgå av vad jag nu anfört,
att en utredning om högsta domstolens
förfarande i vad gäller resningsinstitutets
arbetsformer i och för sig är
sakligt motiverad, detta desto mer som
man borde söka bringa handläggningsformerna
i överensstämmelse med den
nya rättegångsordningens principer.
Det kan givetvis ifrågasättas om en
partiell reform vore tillräcklig, exempelvis
i den riktningen att den slutna —
låt mig kalla den hemliga — liandläggningsformen
av föredragningspromemorian
utbyttes mot en offentlig sådan och
en av den nya rättegångsordningens
grundprinciper därigenom bringades i
tillämpning. Fn sådan ändring skulle
tvivelsulan innebära en förbättring, men
dock icke en helt tillfredsställande sådan.
Kvar står nu att samma institution
bedömer egna tidigare avgöranden, och
det bör icke kunna få ens ifrågasättas,
att känsloskäl eller prestigesynpunkter
visavi tidigare domar eller institutionens
oantastbarhet påverkat avgörandet.
Reservanterna har hävdat, att en utredning
borde beslutas om förutsättningarna
för införande av en fristående rättsnämnd.
Alternativa arbetsformer är tänkbara
för eu sådan nämnd, och det bör
vara utredningens sak att studera dessa,
liksom frågan om nämndens sammansättning.
Jag är förvissad om att
därest riksdagen skulle vilja låna sitt
öra åt denna tankegång, så skulle rättsintresserade
i vida kretsar känna en stor
lättnad. De rättsvårdande myndigheterna
torde i längden icke kunna komma
förbi denna fråga, låt mig säga detta betydelsefulla
avsnitt av svenskt rättsväsende.
Skäl anföres givetvis för den nuvarande
ordningens bibehållande, men
även kraven på en ändring gör sig starkt
gällande. Det gäller att väga dessa olika
skäl.
Reservanterna har hänvisat till det ex -
Onsdagen den 4 april 1956
Nr 12
7
Om inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor
empel som finns i den danska Klageretten.
Även om förhållandena icke är fullt
jämförbara, kan dock icke förnekas, att
resningsansökningar i brottmål enligt
dansk rätt avgöres av särskild myndighet.
Utskottet avvisar det danska exemplet
med att framhålla »att fullföljd av talan
i vanlig ordning till högsta instans i
Danmark icke är tillåten i samma utsträckning
som enligt svensk rätt», och
att förhållandena därför icke är jämförbara.
Alltså: trots att man i Danmark
icke tillåter fullföljd av talan i samma
omfattning som här hemma, har man
ändå funnit skäl att inrätta en fristående
rättsnämnd. Påpekandet synes i varje
fall inte tala mot reservanternas framställning.
Ej heller talar påpekandet, att
de år 1939 införda prövningsreglerna
medfört ökat antal resningsansökningar
och bifallsbeslut, mot motionen. Av intresse
hade dock härvid varit att närmare
få studera omständigheterna vid
bifalls- respektive avslagsbeslut, framför
allt de senare. Först då är det möjligt
att bedöma, om en verklig lättnad
införts; enbart statistiska uppgifter kan
vilseleda. Varken motionärer eller reservanter
har emellertid yttrat sig om svårighets-
respektive lätthetsgraden före
och efter 1939.
Slutligen erinrar utskottet om processlagberedningens
uttalande av år 1938,
att en överflyttning av prövningen till
annat organ än högsta domstolen icke
stode i överensstämmelse med de grunder,
på vilka vårt rättsväsen vilar. Jag
skulle kunna hänvisa till professor Lundstedts
svar i andra kammaren på exakt
samma invändning: »Naturligtvis skulle
det vara bättre, om ytterligare garantier
i resningsmål icke vore av behovet påkallade.
Men om sådana anses erforderliga,
då kan jag icke inse, att vad jag
ifrågasatt skulle kunna vare sig råka i
strid med grundlagen eller eljest på något
sätt vara oförenligt med vårt rättsväsende.
»
Det har vidare sagts mig att den nordiska
rätten bygger på samma grundsyn
och samma konstitution i alla nordiska
länder. Om detta är riktigt, så har man
tydligen en annan mening i Danmark
än den åberopade processlagberedningen
hade år 1938. Är det oriktigt, så vill
jag ändock helt stillsamt nämna, att
knappast några sanningar är eviga och
att en antydan om att även lagen kan
ändras därför icke tillhör det orimligas
tankevärld.
Herr talman! Med det nu sagda anhåller
jag att få hemställa om bifall till
reservanternas yrkande.
Herr DAMSTRÖM (s):
Herr talman! Frågan om inrättande av
en särskild rättsnämnd för resningsfrågor
har behandlats i riksdagen vid otaliga
tillfällen. Jag skall inte gå närmare
in på frågans historia, utan nämner endast
de motioner som väcktes 1937 och
1955 med samma yrkande som de motioner
vi nu behandlar. Vid förra årets
riksdag avstyrktes motionen -—- väckt i
denna kammare av herr Karl Persson —
av ett enhälligt sammansatt konstitutions-
och lagutskott, och första kammaren
följde utskottets förslag.
Motiveringen i dessa motioner var ungefär
enahanda med motiveringen i de
motioner vi har att behandla i dag. Man
ville skapa en särskild nämnd vid sidan
av högsta domstolen, därför att — sade
man — högsta domstolen, som dömer i
målen, inte själv skulle pröva ansökningarna
om resning. Hur går det nu till i sådana
fall? Jag kan hänvisa till 7 § lagen
den 20 december 1946 om högsta domstolens
sammansättning och tjänstgöring.
Enligt den »må, då avdelningen av högsta
domstolen behandlar ansökan om resning
i något av högsta domstolen avgjort
mål eller ärende, ledamot, som deltagit
i det tidigare avgörandet, ej tjänstgöra
på avdelningen, om domfört antal
ledamöter ändå är att tillgå inom domstolen».
Alltså handlägger inte samma domare,
som förut har dömt i målet, den ansökan
om resning som senare eventuellt
kommer domstolen till handa.
Reservanterna har liksom den ärade
reservanten nyss uppehållit sig utförligt
8
Nr 12
Onsdagen den 4 april 1956
Om inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor
vid själva förfarandet i fråga om prövningen
av resningsärendena. Utskottet
har inte tagit upp den frågan till behandling,
naturligt nog därför att den
ju kan behandlas oberoende av vilka som
har hand om prövningen av ansökningarna.
Här är det alltså fråga om prövningsreglernas
utformning, en sak som
inte hör ihop med yrkandet i motionerna,
som endast tar sikte på inrättandet
av en särskild nämnd.
Reservanterna tar också upp en jämförelse
med det danska systemet, som de
anser vara en tänkbar lösning för oss
när det gäller denna fråga. Enligt vad
utskottet inhämtat behandlas i »Den
sserlige Klageret» endast ansökningar i
brottmål. Jag behöver kanske inte redogöra
för hur denna myndighet är sammansatt.
Den består emellertid av fem
ledamöter, tre domare, en advokat och
en universitetslärare, vilka väljes på tio
år och utses av Kungl. Maj:t på förslag
av justitieministern. I huvudsak är förfarandet
i denna nämnd detsamma som
tillämpas här i Sverige. En sekreterare
upprättar en promemoria, som skickas
ut för cirkulation till ledamöterna i
nämnden. Tillvägagångssättet är alltså
precis detsamma som inom vår högsta
domstol. Att märka är emellertid, att
fullföljd av talan i brottmål till högsta
domstolen icke är tillåten i samma utsträckning
som enligt svensk rätt. Således
kan brottmål, som anhängiggjorts i
första instans, endast i vissa undantagsfall
fullföljas till Hpjesteret efter tillstånd
av justitieministern. Fullföljd av bevisfrågan
till högsta instans är inte tillåten.
Förhållandena i förevarande hänseenden
är således icke — trots vad den ärade
reservanten nyss anfört — jämförbara
med förhållandena i svensk rätt.
Av vad jag här anfört och av vad utskottet
i övrigt anfört i sitt utlåtande
framgår, att några som helst nya skäl av
beskaffenhet att föranleda en ändrad
ståndpunkt i denna fråga icke framkommit.
De skäl, som det sammansatta utskottet
anförde år 1955, anser utskottet
alltjämt bärande.
Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.
Herr ALEXANDERSON (fp):
Herr talman! Den motion, som vi här
behandlar, är helt naturligt allmänt upplagd.
Den avser resningsinstitutet i princip,
inte några särskilda fall. När jag
läst motionen har jag nog fått den uppfattningen
— och den bestyrktes ytterligare
när jag hörde huvudmotionärens
anförande i dag — att den tar sikte på
en alldeles särskild typ av resningsansökningar,
som egentligen är av en art,
för vilken resningsinstitutet inte är avsett.
Eftersom jag har haft tillfälle att på
rätt nära håll följa ärenden av detta slag,
skall jag tillåta mig att ta kammarens
tid i anspråk några minuter för att något
redogöra för hur de olika fallen ter sig
i praktiken och vilka av dem jag betraktar
såsom typiska resningsfall.
Om vi ser på de fall, som är upptagna
i lagen, har vi först det fallet att
brottsligt förfarande blivit begånget av
någon utav domstolens ledamöter eller
annan person, exempelvis ett ombud. Det
är ett ganska opraktiskt fall — lyckligtvis
får man säga — som jag tror förekommit
mycket sällan. Det andra fallet
är att bevis, som företetts i den tidigare
rättegången, har visat sig vara falskt.
Det kan vara fråga om ett skriftligt bevis,
som varit förfalskat, eller ett vittne,
som gjort sig skyldigt till mened. Sedan
har vi det tredje fallet, då nya omständigheter
har kommit i dagen. Det kan
vara nya vittnen, skriftliga bevis eller
dylikt. Slutligen har vi det fallet, att en
rättstillämpning, som uppenbarligen strider
mot lag, ligger till grund för domen.
Beträffande det sista fallet kan det vara
anledning att göra ytterligare några
kommentarer. Skiljaktiga meningar förekommer
ju inte så sällan i domstolarnas
avgöranden. Det innebär alltså, att minoriteten
inom domstolen anser att majoritetens
domslut är felaktigt. Men en sådan
skiljaktighet är inte en anledning till
resning. Även om majoriteten av dem,
som har att träffa avgörande i resningsfrågan,
eventuellt skulle vara av samma
mening som minoriteten i den tidigare
domen, är detta inte tillräcklig anledning.
För sådana fall har man instans
-
Onsdagen den 4 april 1956
Nr 12
9
Om inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor
systemet, som innebär att man har möjlighet
att klaga över en domstols beslut
vid en annan domstol och slutligen kan
komma till högsta domstolen, men man
får nöja sig med högsta instansens beslut.
Resningsskälet att »rättstillämpningen
uppenbart strider mot lag» avser
något helt annat. Det händer ibland inom
domstolarna liksom på andra håll att
misstag begås, att en lagbestämmelse förbises
eller ges en tolkning som inte är
hållbar. Om en sådan olyckshändelse inträffar,
kan den rättas till genom resning.
Men situationen skall vara sådan,
att felet är uppenbart, när det ställs i sin
rätta belysning. Det händer t. ex. att en
person blivit dömd till ett straff, som
inte finns utsatt i lagen för det brott det
kan vara fråga om.
Detta är de typiska resningsfallen.
Sedan förekommer emellertid ett stort
antal resningsansökningar — och det
var dessa jag antar att motionärerna närmast
haft i tankarna — där argumenteringen
egentligen går ut på att domstolen,
som dömt i saken, i sin bedömning
av bevisningen eller av det rättsliga läget
kommit till felaktigt resultat. Det är
sålunda det fall, jag nyss talat om och
för vilket det ordinära fullföljdsförfarandet
är avsett. I många resningsansökningar
argumenteras uteslutande på detta
sätt, och då blir svaret i regel att någon
laglig resningsgrund icke åberopats.
Men om den, som skrivit resningsansökningen,
är litet bättre bevandrad i resningskapitlet,
försöker han vanligen att
få fram någon ny omständighet, något
nytt bevis, som ansökningen kan bygga
på. Vanligen blir det då en periferisk
omständighet eller en komplettering av
tidigare bevisning på någon särskild
punkt. Ofta söker man också göra gällande,
att det påstådda felet i domslutet är
så grovt, att domen kan sägas uppenbart
strida mot lag. Om saken är så tveksam,
att olika jurister, domare eller rättslärda,
har olika mening om bur den skall
bedömas, kan ofta någon förmås att göra
gällande, att det givna domslutet uppenbart
strider mot lag. Men härmed är
ingalunda — såsom jag tidigare påpekat
— ådagalagt att resningsskäl enligt gäl
-
lande regler i rättegångsbalken föreligger.
Jag har redan framhållit att en domare,
som har att pröva en dylik resningsansökan,
kan vara av den uppfattningen,
att domslutet borde ha varit av
annat innehåll men ändock varit på det
klara med att skäl för resning icke föreligger.
1 motionen har nu ifrågasatts, om det
är lämpligt att avgörandet av resningsansökningar
— såsom nu är fallet — bör
anförtros åt högsta domstolen. Att så
har skett, beror på att man ansett sig
böra kräva den största kompetens, som
står att få, för detta avgörande. Det är
å ena sidan av största vikt, att misstag
som skett rättas till, men å andra sidan
att domar, som vunnit laga kraft, icke
utan synnerligen viktiga skäl rives upp
för ny prövning. Tillämpningen av resningsreglerna
är även juridiskt sett mycket
svår och kräver det säkraste omdöme.
Mot högsta domstolen som resningsinstans
synes motionärerna i första hand
vilja invända, att den i vissa fall kommer
att få pröva sina egna domar. Först
må då framhållas, att de allra flesta resningsansökningarna
avser domar, som
meddelats av andra instanser än högsta
domstolen. Jag har för att belysa detta
gått igenom avgjorda resningsansökningar
under ett år, nämligen 1954 — det senaste
år för vilket jag har haft tillgång
till fullständigt material. Av 34 resningsansökningar
i brottmål avsåg endast
8 högsta domstolens egna domar eller
beslut. Av dessa 8 var det 7 som
avsåg avslagna prövningstillstånd, sålunda
fall, där domstolen inte på samma
sätt som när det gäller egna domar bär
tagit ansvaret för beslutet; det har alltså
endast inneburit, att någon prövning i
högsta domstolen inte får äga rum. Huvudparten
av de 34 ansökningarna, eller
22, avser domar i första instans. I fråga
om tvistemål fanns det 40 avgjorda resningsansökningar;
därav avsåg I t högsta
domstolens egna avgöranden och av dessa
utgjorde 10 avslagna prövningstillstånd.
Det förekom också där resningsansökningar
beträffande beslut av myndigheter
utanför den allmänna domstols
-
10
Nr 12
Onsdagen den 4 april 1956
Om inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor
organisationen, t. ex. beträffande hyresrådets
utslag i C fall, beträffande försäkringsrådets
och likvidationsnämndens
utslag i ett fall vardera.
Om man ser på dessa fall, visar det sig
att bifall till resningsansökningarna betydligt
oftare förekommer i mål, som är
avgjorda i första instans, än i mål, som
är avgjorda i högre instanser. Det är
ganska naturligt, eftersom möjligheten
till resningsanledningar uppenbarligen
är mindre beträffande mål, som gått igenom
flera instanser och därvid blivit föremål
för en upprepad penetrering både
i fråga om den rättsliga bedömningen
och i fråga om bevisningens fullständighet.
Bifallsbeslutet avsåg i själva verket
bara i ett fall högsta domstolens beslut.
När det gäller de instanser, som ligger
vid sidan av domstolsväsendet, förekom
det inte ett enda fall, där det blivit bifall
till resningsansökan. Detta kan ju belysa
det förhållandet att prestigefrågan inte
spelar så stor roll; i detta fall skulle man
annars ha väntat sig en större bifallsprocent.
Vad beträffar prestigesynpunkter må
ytterligare framhållas, att om resning sökes
under åberopande av att bevis varit
falskt eller att nya omständigheter framkommit,
kan det ju under inga omständigheter
finnas anledning att tro att
prestigesynpunkter skall spela någon
roll. Även om resningsgrunden är den,
att rättstillämpningen uppenbart strider
mot lag, vill jag påpeka, att bedömningen
icke avser om det tidigare domslutet
är rätt eller fel, utan om det är så fel,
att det kan sägas uppenbart strida mot
lag. Och innan man kommer så långt att
man över huvud taget diskuterar den
frågeställningen, torde nog även prestigesynpunkterna
vara borta. Men det
kan ju vara naturligt, att om den resningsprövande
myndigheten kommer till
den uppfattningen, att domen visserligen
kanske var fel men att felet inte är sådant
att det föranleder resning, kan ju
en sådan bedömning ganska lätt av den
resningssökande missuppfattas som om
den bottnade i prestigehänsyn.
Jag vill i detta sammanhang också
framhålla att jag visst inte anser det
uteslutet att ett förbiseende kan begås
även av högsta domstolen, fast det torde
vara mera sällsynt. Det finns i varje fall
under senare tid ett i juristkretsar uppmärksammat
fall, men detta tillrättalädes
genom högsta domstolens egen försorg
på annat sätt än genom resning.
Man har åberopat det danska systemet.
Enligt min mening har det emellertid
inte på något sätt gjorts sannolikt, att
det skulle vara bättre än vårt. Det bör
bl. a. bemärkas, att innan det infördes
gällde i Danmark att den domstol, som
dömt, själv skulle avgöra resningsansökan.
Då säkerligen resningsfrågor där
som här i landet oftast kommer upp beträffande
de lägre instansernas domar,
innebär införandet av den saerlige Klageret
en förstärkning av den resningsprövande
institutionen med högre juridisk
kompetens. Då resningsansökningarna
här i Sverige prövas av högsta domstolen,
innebär det att man här anlitar
högsta möjliga kompetens som står till
förfogande. Jag tror heller inte alt det
danska organet har de stora resurser för
en grundlig prövning som högsta domstolen
bär i landet har.
I reservationen upptas även en del
andra frågor rörande resningsförfarandet.
Mycket vore att säga om de synpunkter
som här framförts, men då de
inte omfattas av motionens yrkande och
inte heller upptages till granskning i utskottets
utlåtande, avstår jag från att beröra
dessa frågor här.
Herr talman! Jag har med dessa ord
försökt att litet allmännare belysa resningsinstitutets
uppgifter och funktion i
svensk rätt. Min bestämda uppfattning
är att det för de fall, som det är avsett
för, fungerar på ett tillfredsställande sätt.
Att icke alla resningssökande kan få bifall,
lika litet som alla, som klagar till
högre rätt, får ändring i domen, torde
ligga i sakens natur. Detta torde icke stå
att ändra genom att man skapar ett utanför
domstolarna stående organ för prövning
av resningsfrågor. Härigenom skulle
man nog endast skapa ett nytt föremål
för missnöjet.
Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.
Onsdagen den 4 april 1956
Nr 12
11
Om inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor
Herr NÄSGÅRD (bf):
Herr talman! Det vore mig fjärran att
diskutera den här frågan ur juridiska
synpunkter, eftersom jag helt och hållet
är lekman.
Herr Alexanderson sade något om att
prövningen av en resningsansökan är
juridiskt svår — jag tror att han uttryckte
sig så. Det tror jag säkert är fullt
riktigt. Men just av den anledningen att
den är så svår att bedöma rent juridiskt,
tror jag att det skulle vara nyttigt att
koppla på litet sunt lekmannaförstånd
här, ty det är inte allting som kan avgöras
ur strängt juridiska synpunkter.
.lag skulle vilja säga ett par ord med
anledning av några uttalanden i utskottets
utlåtande. När motionärerna, bland
vilka jag är en, hänvisar till det danska
systemet för resningsansökan, så skriver
utskottet på sid. 12 att utskottet vill
understryka att »fullföljd av talan i vanlig
ordning till högsta instans i Danmark
icke är tillåten i samma utsträckning
som enligt svensk rätt. Förhållandena i
nu förevarande hänseenden kunna därför
icke anses jämförbara». Jag vill inte
på något sätt kritisera detta uttalande
utan förmodar att det är riktigt med
hänsyn till vad som är föreskrivet i de
olika länderna, men det är ganska många
fall här i Sverige, där fullföljd icke tilllåtes.
De äldre av oss kommer säkert
ihåg — jag är övertygad om att herr
Alexanderson mycket noga tagit reda på
det också — vilken hetsig och våldsam
kampanj Karl Staaff omkring 1915 förde,
när summa revisibilis infördes här,
vilket innebar att man inte fick fullfölja
vissa ekonomiska tvister till högsta domstolen.
Han ansåg att det var någonting
som på ett upprörande sätt bröt mot
rättskänslan. Vi har på senare tid haft
exempel på mål, som inte fått fullföljas
till högsta domstolen, trots att det för
den sökande varit fråga om hela hans
borgerliga existens. .lag tycker inte att
utskottet har så stor anledning att åberopa
att det är lättare att få målen fullföljda
i högsta domstolen i Sverige än i
Danmark.
På sid. 10 skriver utskottet beträffande
det danska .systemet, att Klageretten
— som har ett lekmannainslag -—- »prövar
resningsansökningar endast i brottmål».
Med anledning härav skulle jag
först och främst vilja säga, att jag inte
har skrivit under motionen med tanke
på något visst rättsfall, utan undertecknandet
är motiverat helt och hållet av
allmänna synpunkter på rättsförhållandena.
Men om man skulle komma därhän,
att resningsansökningar i brottmål
kunde prövas inte bara av jurister utan
även av lekmän —- som enligt min övertygelse
kan i vissa fall anlägga vidare
synpunkter än juristerna — skulle det
vara ett stort framsteg. I Sverige har det
förekommit rättsfall, som har varit mycket
upprörande. Jag tänker då närmast
på en person som fick sitta i fängelse
femton år för ett mord och som inte
kunde vinna resning. Först sedan så lång
tid gått, att han för länge sedan hade
kunnat få en nådeansökan beviljad, kunde
han med hjälp av en skicklig advokat
få resning i sitt mål, och då blev han
frikänd och rehabiliterad. Femton år är
en mycket lång tid för en oskyldig att
sitta i fängelse.
Herr talman! Jag skall inte förlänga
diskussionen ytterligare, men jag har
med dessa ord velat förklara, varför jag
har underskrivit motionen. Jag slutar
med att yrka bifall till den reservation
av herr Ollén m. fl., som fogats till utskottets
utlåtande.
Herr andre vice talmannen LODENIUS
(bf):
Herr talman! Jag har till utskottets
utlåtande fogat en blank reservation, och
det kan måhända motivera, att jag säger
några ord.
Jag har, herr talman, ett föregående
i detta ärende, ty jag deltog i behandlingen
av en liknande framställning förra
året. Då var det ett enhälligt utskott
som avstyrkte den föreliggande motionen.
Nu har såväl förra årets motionär
som årets motionärer och reservanterna
i utskottet direkt inriktat sig på en från
de reguljära domstolarna fristående särskild
rättsnämnd för resningsfrågor. Jag
är för min del inte alldeles övertygad om
12
Nr 12
Onsdagen den 4 april 1956
Om inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor
att man bör begränsa sig till just detta,
om man skall utreda denna fråga.
Förra året framhöll utskottet i sitt utlåtande
bl. a., att det uppenbarligen fordras
starka skäl för att en överflyttning
av beslutanderätten beträffande resningsansökningar
från högsta domstolen
till annat organ skall ifrågakomma. Sedan
kan man ju fråga sig, vad som i detta
sammanhang menas med »starka
skäl». Det har väl hänt en hel del bara
sedan förra året. För min del vill jag
säga — liksom herr Branting i sitt särskilda
yttrande — att skäl synes »förebragta
för en förutsättningslös utredning
angående resningsinstitutet, såväl med
avseende på den prövande instansens
sammansättning som den processuella
ordningen vid avgörandet av resningsansökningar».
Utskottet säger, att utskottet med hänsyn
till utformningen av det av motionärerna
framställda yrkandet inte upptagit
till övervägande det i motionerna
berörda spörsmålet om formerna för
handläggningen av resningsärendena.
Motionärernas yrkande är, såsom jag
nämnde, framför allt inriktat på en särskild
rättsnämnd för dessa frågor, och
det har kanske i viss mån påverkat utskottets
skrivning.
Jag har närmast, herr talman, med min
blanka reservation velat säga, att jag
tycker att utskottet har varit litet för
negativt i denna fråga. Man kan nog inte
komma ifrån att det råder ett visst missnöje.
De ofta återkommande framställningarna
rörande resningsinstitutet här
i riksdagen —• i form av motioner och
interpellationer — och vad som i övrigt
har diskuterats i denna fråga tyder väl
ändå på att det finns en del som hyser
en viss misstro mot förfaringssättet vid
resningsärenden. Jag ser saken så, att
man väl inte behöver hysa någon direkt
misstro mot högsta domstolen därför att
man finner att det nuvarande förfaringssättet
inte är det lämpligaste. Om det nu,
herr talman, är så att det — vilket väl
torde vara klarlagt — finns en del som
menar, att det inte är riktigt bra som det
är, tycker jag att det är synnerligen viktigt,
att allmänheten har förtroende för
vårt rättsväsende, något som vi väl alla
är överens om. Finbart detta kan kanske
motivera att man kostar på sig en utredning.
Men jag är på samma linje som
herr Branting i så måtto, att jag anser
att utredningen bör vara förutsättningslös.
Man skulle kanske kunna nå bättre
resultat på det sättet än om man direkt
inriktade utredningen på att få till stånd
en fristående rättsnämnd för sådana här
frågor. Hur nämnden sedan skall vara
sammansatt kan ju vara en detaljfråga,
men i regel syftar man till att även lekmän
skall medverka, och det är väl i
och för sig intet fel. Jag föreställer mig
att det inte är alldeles uteslutet, att det
förfaringssätt som numera i allmänhet
tillämpas i vår rättsordning inte är omöjligt
att begagna vid avgörandet av resningsärenden:
mera muntlighet, koncentration
och omedelbarhet. Enbart en sådan
ändring skulle kunna inverka en del
på bedömningen och handläggningen av
frågorna.
Herr talman! Jag har utan att närmare
gå in på detaljer velat i korthet motivera,
varför jag har avgett en blank reservation.
Eftersom det tycks ligga så
till — såsom också herr Branting framhåller
i sitt särskilda yttrande — att
det i varje fall är mycket tveksamt, om
det med hänsyn till motionärernas yrkanden
skulle gå att framställa ett yrkande
om en förutsättningslös utredning,
har jag, herr talman, intet yrkande
i ärendet.
Herr OLLÉN (fp):
Herr talman! Utskottet synes i år som
i fjol finna det starkaste stödet för bibehållande
av den nuvarande ordningen i
den av utskottet förebragta statistiken;
de bifallna resningsansökningarna utgör
mellan en tredjedel och en fjärdedel av
samtliga. Av samma statistik drar jag
dock en rakt motsatt slutsats: när ett
så relativt stort antal resningsansökningar
varje år beviljas, så visar ju detta att
trots all kunnighet och oväld från domstolarnas
sida misstag och oriktigheter
uppkommer som skapar domar som icke
står sig utan måste prövas om. Visar inte
Onsdagen den 4 april 1956
Nr 12
13
Om inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor
just detta förhållande att ett självständigt
resningsinstitut beliövs, byggt på en
riktig princip? Den nuvarande oriktiga
principen, som av reservanterna belysts,
blir icke mer riktig därigenom att det
visar sig att resningsansökningarna är
relativt många och att en hög procent
av dem är grundade på sådana starka
sakskäl att en omprövning är nödvändig.
Mot den anförda statistiken kan också
den anmärkningen riktas, att en sådan
naken uppräkning inte säger mycket,
då man inte vet vilka brott det bär
gäller. Jag har inom utskottet begärt att
en kartläggning av dessa mål skulle ske,
men av tidsskäl bar en dylik icke kunnat
åstadkommas. Det vore enligt min
mening önskvärt —- alldeles oberoende
av frågans lösning för övrigt — om genom
justitiedepartementets försorg en
dylik kartläggning kunde komma till
stånd och därigenom ökad klarhet vinnas.
Jag skulle vilja vädja till justitieministern
därom. Så vitt jag vet har under
denna period resning icke beviljats
i något enda mål av större räckvidd.
Säkerligen bar man här att göra med
mindre mål av viss karaktär. Statistiken
säger därför ingenting i den slora principfråga
det här gäller, och detta framhölls
ju också av statsministern, när han
efter att ha lämnat statistiskt material
med anledning av herr Stens interpellation
1954, förklarade att »det givetvis
icke vore möjligt att ur dessa uppgifter
utläsa, om gällande rcsningsbestämmelser
hade lämplig utformning». Utskottet
synes däremot tillerkänna sitt statistiska
material ett betydande bevisvärde
just ur denna synpunkt; i varje fall återfinner
man inte i utskottsutlåtandet statsministerns
välmotiverade reservation.
Från danskt håll har betonats att
Hpjestcret icke på något sätt känt sig
åsidosatt genom Klagerettens införande.
Detta framhålles med anledning av att i
svensk press motionerna påståtts innebära
förnärmelse eller misstro mot vår
högsta domstol. Denna borde väl i stället
känna sig lättad i sin stora arbetsbelastning
genom avbördandet av resningsansökningar
på annat organ. Dessa är
ganska många till antalet, som statistiken
visat; under år 1955 var det inte mindre
än SO ansökningar i civila och brottmål
tillsammans, år 1954 var det något mindre.
Jag anser det vara en fördel för vårt
rättsväsen om högsta domstolens arbetsbörda
på detta sätt kan något minskas.
Vidlyftiga mål där tager nästan alltid
lång tid. Resningsansökningar görs ofta
i stora omfattande mål, som alltså måste
i ej oväsentlig män inkräkta på domstolens
arbetstid. Esarpsmålet och Högbroforsmålet
är båda exempel härpå.
Vidare vinnes genom en rättsnämnd
den stora förmånen, att ansökningarna
kan hinna avgöras på väsentligt snabbare
tid. Vi har exempel på att resningsansökningar
tagit inemot två år; Högbroforsmålet
tog ett år och tio månader.
Detta är en skrämmande lång tid för
prövning av sådana ansökningar. En
särskild rättsnämnd hade kunnat arbeta
väsentligt snabbare, då någon betydande
arbetsanhopning — som i högsta domstolen
förekommer —■ ej behöver befaras
för rättsnämndens vidkommande,
även om ansökningarnas antal kommer
att uppgå till ett hundratal eller något
mera.
Jag sammanfattar: De stora förmåner
som skulle vinnas genom tillsättande av
en rättsnämnd är lättande av högsta
domstolens arbetsbörda och snabbare behandling
av resningsansökningar, båda
delarna av vikt och betydelse för vårt
rättsväsen. Snabbhet i rättegångsförfarandet
var ett av de viktigaste önskemål,
som man ville genomföra genom den nya
rättegångsbalken. Det önskemålet blir
icke tillgodosett genom nu gällande ordning
i vårt land i vad det gäller resningsansökningar.
Dessa synpunkter beröres icke med ett
ord i utskottets utlåtande, de förbigås
lielt med tystnad.
Ett ytterligare skäl för införande av
rättsnämnd är som från alla håll, iiven i
pressdiskusionen, med skärpa framhållits,
att det är principiellt oriktigt, att
samma instans, som avkunnat en dom,
skall pröva ansökan om resning mot densamma.
Allmänna opinionen befarar alllid,
med riitt eller orätt, att prestigeskäl
lätt kan göra sig gällande i sådana
14
Nr 12
Onsdagen den 4 april 1956
Om inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor
fall hos den avgörande instansen. Denna
synpunkt kan bidraga till att det
önskvärda förtroendet till vårt rättsväsen
rubbas, ett förtroende, som är av
yttersta vikt i ett demokratiskt rättssamhälle.
Den rättssökande allmänhetens
förtroende för våra domstolar, för deras
absoluta oväld och objektivitet är och
bör vara en hörnsten i vårt samhälle.
Allt, som kan bidraga till att minska detta
förtroende, bör i rättsväsendets eget
intresse undvikas, och redan av detta
skäl är det till gagn för detsamma att
från högsta domstolen avlasta handläggandet
av resningsansökningar och anförtro
prövningen av dessa åt ett särskilt
organ.
Huru detta sedan skall inrättas blir en
fråga, som tål att noga övervägas. Då
man emellertid i vårt grannland Danmark,
där rättsuppfattningen är grundad
på samma demokratiska grunder som i
vårt eget land, har ett särskilt från dess
högsta domstol, Hpjesteret, fristående organ
för prövning av resningsansökningar,
ligger det nära till hands att taga detta
till mönster för en mer eller mindre
liknande anordning i vårt land. Givet är
emellertid, att det danska mönstret icke
bör slaviskt följas utan att man hos oss
inrättar en rättsnämnd, lämpad efter
svenska förhållanden och efter vad man
hos oss kan finna rationellt och lämpligt.
Den i Danmark fungerande »Sserlige
Klageretten» prövar resningsansökningar
endast i brottmål. Hos oss föreligger
ingen anledning att skilja på brottmål
och civila mål, och den rättsnämnd, som
föreslås införas i vårt land, bör därför
pröva ansökningar i alla slags mål. I
Danmark är antalet ledamöter vid prövning
av ansökan om resning fem, alla
jurister, nämligen tre domare, en från
varje domstolsinstans, en advokat och
en juris professor eller annan jurist med
särskild vetenskaplig utbildning. Representanter
för Hpjesteret är obligatorisk
ordförande i Klageretten. De tre domstolsrepresentanterna
utgör således pluralitet
i denna. Denna anordning behöver
vi icke följa i Sverige; tvärtom synes
det mig lämpligt att låta pluraliteten
utgöras av icke yrkesdomare. Därför har
av herr Petrén föreslagits, att hos oss
riksdagen skall genom sin opinionsnämnd
utse två ledamöter i rättsnämnden,
som då kommer att bestå av tre domare
och fyra andra ledamöter. Ett alternativ
är att låta riksdagen utse fyra eller
flera representanter i nämnden. Detta
blir en sak, som vid den begärda utredningen
får tagas i övervägande. Från
en del håll önskas ju lekmannamajoritet
inom nämnden. Riksdagens opinionsnämnd
kan ju utse jurister eller lekmän;
båda alternativen står öppna.
Sammanfattningsvis vill jag framhålla,
att den nuvarande ordningen icke är tillfredsställande
samt att den ifrågasatta
utredningen bör vara helt förutsättningslös
och pröva alla tänkbara alternativ.
Att det sedan länge inom riksdagen förelegat
ett starkt intresse för ett ändrat
resningsinstitut, framgår tydligt av den
lämnade historiken. Denna historik visar,
att det sedan länge finnes ett levande
intresse för saken, ett intresse som
vuxit allt starkare fram som ett uttryck
för allmän rättsopinion och som icke
låter sig kvävas, förrän en ändring till
det bättre kommit till stånd.
Reträffande den danska Klageretten
må framhållas, att densamma kan skriftligen
eller muntligen höra sökandens
motpart och kan anordna kompletterande
muntlig förhandling, vilket sistnämnda
dock upplyses endast i undantagsfall
förekomma.
Utskottet har i sitt avstyrkande utlåtande
åberopat ett uttalande av processlagberedningen
år 1938, att skapande av
ett annat organ än högsta domstolen för
ifrågavarande prövning icke skulle stå i
god överensstämmelse med de grunder,
å vilka vårt rättsväsen vilar. Riktigheten
av detta påstående bestrides alldeles oavsett
det förhållandet, att ett principuttalande
för snart två decennier tillbaka,
även om det vore riktigt då, icke behöver
tillerkiinnas giltighet för all framtid.
Förhållandena kan ändras och principerna
får ändras i enlighet därmed.
Jag anser för egen ringa del uttalandet
från början vara oriktigt och icke böra
tillerkännas sakrosankt giltighet. Det är
Onsdagen den 4 april 1956
Nr 12
15
Om inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor
endast ett subjektivt tycke, som därmed
uttalas. Förhållandet är ju att lekmannainflytandet
alltmer ansetts böra få göra
sig gällande inom rättsskipningen. Då
det föreslås lekmän i den särskilda rättsnämnden
och bland annat pluralitet av
icke yrkesdomare inom densamma, så
är detta ett uttryck för ändrad uppfattning
i samma riktning som det ökade
lekmannainflytandet avser.
Uttalandet av utskottet, att förhållandena
i förevarande avseende i Danmark
icke kan anses jämförbara med de hos
oss rådande, förtjänar inte heller avseende.
Ingen har påstått att förhållandena
i våra två länder är lika eller fullt
jämförbara. Men det är heller inte nödvändigt
för att i viss mån taga den
danska anordningen till mönster för den
svenska rättsnämnden. Som förut sagts
bör man aptera denna efter svenska förhållanden,
anpassad och lämpad efter
dessa, varför det är fullständigt egalt,
om de hithörande danska förhållandena
är lika eller jämförbara med de svenska
eller inte. Detta utskottets skäl är ingenting
värt.
Att en motion i samma ämne avslogs
1955 är heller inte något bärande skäl.
En ny motion kan ju innehålla bättre
skäl än en föregående, och nya omständigheter
kan ju ha inträffat, i detta fall
resningsansökningen i Högbroforsfallet
med den långa tidsutdräkten vid dess
behandling.
Allmänhetens förtroende för rättsskipningen
skulle vinna på införandet av ett
fristående resningsinstitut.
Det må tilläggas, att en särskild rättsnämnd
sådan som den av mig skisserade
skulle få en så stark sammansättning
med tre yrkesdomare, en ansedd advokat,
en juris professor samt två eller
flera av riksdagen utsedda ledamöter,
att det icke ett ögonblick kan bli tal
om att nämnden skulle komma att utgöra
något slags demagogisk folkdomstol.
Tvärtom bleve det ju en auktoritativ
nämnd med ledamöter »i högt aktad
samhällelig ställning», som det heter i
motion 331.
Denna fråga är principiellt ytterst viktig,
men i sak start begränsad. Då jag är
övertygad om att reformen skulle bli av
stort värde och hälsas välkommen av en
växande opinion, ber jag att få yrka bifall
till reservationen.
All demokrati, herr talman, vilar på
varandra sinsemellan kontrollerande organ.
Detta bör vara en genomgående, suveränt
rådande princip, en princip även
beträffande svensk rätt och svenskt rättsväsen.
Vad jag icke begriper är att
högsta domstolen i nu berörda avsnitt
skall vara sig själv nog. Felet är dock
icke högsta domstolens utan statsmakternas.
Häri instämde herr Söderquist (fp).
Herr ANDERSON, CARL ALBERT,
(s) kort genmäle:
Herr talman! Jag fäste mig vid herr
Alexandersons måttfulla och öppna inlägg.
Jag känner mig föranledd att begära
ordet för att yttra något om ett par
synpunkter som han anförde.
Om jag inte missuppfattade den ärade
talaren, så nämnde han att det har förekommit
och ibland förekommer att högsta
domstolens ledamöter har insett att
en förut avkunnad dom borde ha varit
av annat innehåll, men man kan ändå
på grund av de lagar och bestämmelser
som råder inte bevilja resning. Om jag
inte missuppfattade herr Alexanderson
på den punkten, måste jag säga att redan
däri ligger ett skäl till ändring, dock
icke av resningsinstitutet som sådant
utan av de lagbestämmelser som där tilllämpas.
Vidare sade herr Alexanderson att det
är mera sällan som högsta domstolen
misstar sig. Det har hänt en gång, men
det ordnades på annat sätt. Det vore
kanske ofint att fråga, vad det var och
på vad sätt det ordnades. Vad jag emellertid
frågar mig är: Var det möjligen
prestigesynpunkter som gjorde att detta
ordnades på annat sätt än alt normalt
återbryta domen och bevilja resning, bevilja
ändring?
I samma andedrag förklarade herr
Alexanderson att den nuvarande ordningen
fungerar på ett tillfredsställande
sätt och alt prestigesynpunkter inte spe
-
16
Nr 12
Onsdagen den 4 april 1956
Om inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor
lar så stor roll. Han tilläde senare, att det
inte finns någon anledning att tro att
prestigesynpunkter spelar någon roll alls.
Då sätter jag nog, trots all aktning för
honom, ett frågetecken i marginalen beträffande
det påståendet. Jag måste säga
att om det finns den minsta skugga av
tanke på att prestigesynpunkter spelar
in, så är detta i fråga om högsta domstolen
tillräckligt skäl för att lyfta över
prövningen till en annan institution. Det
bör inte få sägas, att här sker avgöranden
med ovidkommande hänsyn.
Jag betvivlar inte att det finns människor,
som är kapabla till fullständigt
objektivt tänkande, men jag är också
övertygad om att de är mycket få. Vad
däremot ingen är mäktig, det är att dirigera
det undermedvetna, det som tar
sig uttryck i lust och olust, sympati
och antipati. Att en sådan känslostämning
påverkar ett ställningstagande kan
väl knappast någon förneka. Känslan för
— om jag så får uttrycka saken — regementets
helgd, institutionens ära och
annat dylikt kan ibland förleda till ställningstaganden,
som ur objektiv synpunkt
inte är önskvärda. Jag säger detta
utan att ett enda ögonblick vilja ifrågasätta
högsta domstolens vilja till rättrådighet.
Ett avlyftande av resningsprövningar
från högsta domstolen till en fristående
rättsnämnd har betydelse inte blott för
allmänhetens tilltro till vårt rättsväsende
utan skulle också utgöra ett bidrag
till rättsgaranti mot mänsklig ofullkomlighet.
Herr ALEXANDEIiSON (fp) kort genmäle:
Herr
talman! Jag skall svara på de
frågor som herr Carl Albert Anderson
ställde.
Jag trodde att det framgick av det anförande
som jag hade sist — och det är
väl klart för de flesta av kammarens ledamöter
— att det finns rättsfrågor, där
det råder så delade meningar, att låt
mig säga ungefär hälften av de domare
som kan komma i tillfälle att döma i
saken har en åsikt och ungefär hälften
en annan åsikt. När i ett sådan mål avgörandet
liar fallit åt ett visst håll —
det må kallas rättvisans lotteri, om man
så vill, men det finns inte någon annan
möjlighet — är situationen uppenbarligen
den, att därest resning begäres i
målet och fem andra domare skulle pröva
det, kan lotteriet utfalla på ett annat
sätt. Detta kan dock inte vara tillräckliga
skäl för att man skall ändra domen,
med påföljd att motparten kanske finner
anledning att påkalla ytterligare en prövning,
som kan leda till att man kommer
tillbaka till samma resultat som första
gången.
Sedan talade herr Carl Albert Anderson
om det fall som jag berörde, där
det hade begåtts ett förbiseende, vilket
ordnades på annat sätt än genom resning.
Jag skall bara svara på den frågan,
att anledningen till att resning den gången
inte kom i fråga framför allt var att
den tid, som är stipulerad för att söka
resning på den anförda grunden, var
förgången när saken kom upp.
Herr ELFVING (s):
Herr talman! Jag befinner mig i denna
fråga i samma dilemma som herr Lodenius
och måhända flera av kammarens
ledamöter. Jag har å ena sidan en
känsla av att en utredning av resningsinstitutets
utformning och arbetssätt vore
motiverad, men jag är å andra sidan
inte benägen att redan nu utpeka alternativet
med en fristående särskild rättsnämnd
som det lämpligaste. Om herr
Brantings särskilda yttrande hade kunnat
ställas under omröstning, skulle jag
ha anslutit mig till det. Jag tycker att
han sätter kyrkan milt i byn när han
säger, att skäl har förebragts för en förutsättningslös
utredning om resningsinstitutet,
både vad gäller den prövande
instansens sammansättning och den processuella
ordningen vid avgörandet av
resningsansökningar.
Då det emellertid tycks förhålla sig
så, att denna mening inte kan komma
under omröstning, får jag nöja mig med
denna deklaration och kommer vid en
eventuell votering att avstå från att deltaga.
Onsdagen den 4 april 1956
Nr 12
17
Om inrättande av
Herr DAMSTRÖM (s):
Herr talman! Med anledning av herr
Olléns inlägg vill jag ännu en gång upprepa
vad jag sade i mitt förra anförande
beträffande högsta domstolens sätt att arbeta
på avdelningar.
Herr Ollén säger, att högsta domstolen
prövar resningsansökningar i domar som
den själv dömt. Jag redogjorde för högsta
domstolens sammansättning och dess arbetssätt.
Jag sade också att samma domare,
som dömt i ett mål, inte får tjänstgöra
på den avdelning, som prövar en
ansökan om resning i målet. Det borde
ligga herr Ollén varmt om hjärtat att
som tidningsman upplysa den allmänna
opinionen om att så förhåller det sig:
samma domare dömer inte i resningsförfarandet.
Till sist vill jag peka på en sak som
herr Elfving nyss var inne på. Reservanterna
har i huvudsak uppehållit sig
vid förfarandet. Motionens kläm går ut
på att inrätta en särskild nämnd för behandling
av resningsansökningar. Det är
den saken som voteringen — om det nu
blir någon votering — gäller och ingenting
annat.
Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):
Herr talman! Kärnpunkten i denna fråga
är väl om vi kan anförtro frågan om
resning i ett mål med större förtroende
till en särskilt utsedd resningsnämnd
än till högsta domstolen.
Om vi ser på frågan vem som skulle
vara mest skickad och ha den största
sakkunskapen att bedöma, om resning
skall beviljas eller ej, kan det väl knappast
råda något tvivel om att vi i högsta
domstolen har de personer, vilka äger
de största förutsättningarna att fälla ett
dylikt avgörande. Reservanterna anser
emellertid den risken föreligga, såsom de
här flera gånger påpekat, att högsta domstolens
ledamöter kan vara partiska vid
sin bedömning av resningsansökningar.
De får ju döma i egen sak, säger man.
Högsta domstolens ledamöter har fällt
den tidigare domen, och då är det, fortsätter
reservanterna resonemanget, svårt
2 Första kammarens protokoll 195G. Nr 12
en särskild rättsnämnd för resningsfrågor
för dem att kunna vara fullt objektiva.
Herr Damström har här utförligt klarlagt,
varför man inte behöver hysa några
större farhågor på denna punkt.
Sedan tillkommer ytterligare en sak,
som inte nämnts under debatten men som
jag vill peka på. Låt oss tänka oss att
vi får en särskild resningsnämnd. Resning
begärs sedan i ett mål, som blivit
föremål för stor publicitet. Nämnden beviljar
resningsansökan. Om målet tidigare
handlagts av högsta domstolen, återförvisas
det till högsta domstolen som
på nytt får ta ställning. Resultatet kanske
blir att högsta domstolen icke finner anledning
att frångå sin tidigare dom. De
som står bakom resningsansökan kanske
då söker övertyga den allmänna opinionen
om att utgången är ett bevis för att
högsta domstolens ledamöter är så bundna
av sina gamla tankegångar, att de inte
kan ändra sig. Vederbörande sakägare
och hans anhängare har kanske, då resning
i målet beviljades, sökt göra gällande
att allt därmed var klart. Om då den
slutliga domen blir densamma som den
överklagade, så blir resultatet av det hela
troligen att sakägarna gör gällande,
att vi inte kan ha det ordnat på detta
sätt utan måste få till stånd ytterligare
en domstol, kanske en ny instans, som
skall döma i mål i vilka resning beviljats.
Jag kan inte finna att reservanterna
kunnat anföra några starka skäl för att
vi här i landet måste ha till stånd en annan
ordning på detta område. Råde herr
Carl Albert Anderson och herr Ollén har
sagt, att de inte har det minsta misstroende
mot högsta domstolen. Samtidigt
förklarar de, att det helt naturligt måste
vara svårt för högsta domstolens ledamöter
att objektivt kunna behandla en resningsansökan
då det gäller en dom som
de själva en gång avkunnat. Men är inte
just detta att visa misstroende mot högsta
domstolen? För min del ser jag det inte
på det sättet, utan jag delar den uppfattning,
som utskottet har gett uttryck för.
Jag ber, herr talman, att få ansluta mig
till yrkandet om bifall till utskottets
hemställan.
18
Nr 12
Onsdagen den 4 april 1956
Om inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor
Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):
Herr talman! Jag fäste mig vid herr
Damströms replik, i vilken han till herr
Ollén sade, att samma domare i högsta
domstolen inte sitter på samma ärende
som de tidigare avdömt. Det är riktigt.
Det lär förekomma någon gång att någon
som tidigare deltagit i handläggningen
av ett mål kan få rycka in, men
i princip är det ordnat så som herr Damström
sade. Men, herr Damström, det
är väl ändå inte obekant att det trots allt
finns något som kan betecknas som kollektiv
och att också högsta domstolen
kan betraktas som ett kollektiv och att
det även finns något som brukar kallas
för kåranda — detta sagt utan att på
minsta sätt vilja ifrågasätta domstolsledamöternas
vilja till objektivitet. Men
varken herr Damström eller vi andra
kan komma ifrån att även detta andra
existerar.
Herr Damström nämnde vidare att reservationen
i klämmen ej sysslat med
förfarandet, utan att där endast yrkas på
en fristående rättsnämnd, medan man i
argumentationen talar om förfarandet.
Ja, herr Damström, det är riktigt att man
gör det i reservanternas motivering. Men
vad är skälet härtill? Jo, det är utskottets
eget uttalande, att starka skäl fordras
för att ändra den nuvarande ordningen,
som man tycker är bra. Är det
då inte riktigt att reservanterna utvecklar
och talar om vad de anser icke vara
bra. Där har vi i fråga om högsta domstolens
nuvarande förfaringssätt angripit
ett särskilt avsnitt, nämligen att vid
prövning av resningsansökningar tillämpas
ett skriftligt, eller som jag har tillåtit
mig kalla det hemligt förfarande. Om
en resningsansökan beviljas och vederbörande
alltså får resning kommer man
åter in på den moderna rättstillämpningen
med offentlighet i handläggningen.
Men om resningsansökan blir avslagen
vid högsta domstolens prövning har saken
avgjorts utan att tillämpningen av
den moderna rättsordningens grundprincip
om offentlighet har fått göra sig gällande.
Det är detta som jag har velat påpeka.
Det är utskottet självt, som är
skuld till att vi i reservationen så kraf
-
tigt understrukit denna sak och även
gjort det här i debatten. Vi påpekade förhållandet
i motionen men hade från början
inte för avsikt att återkomma till saken,
om man inte så envist hade bitit sig
fast vid att försvara den nuvarande ordningen,
som vi betraktar såsom i hög
grad otillfredsställande.
Sedan vill jag endast till herr Sigfrid
Larsson säga, att det inte råder någon
motsättning mellan om man å ena sidan
inte ifrågasätter viljan till rättrådighet
hos högsta domstolens ledamöter — det
finns såvitt jag förstår ingen som gör
det — och om man å andra sidan anser
att det här påtalade förfaringssättet vid
handläggningen icke är tillfredsställande.
Man kan till och med våga gå så långt
att man säger, att visserligen präglas herrar
justitieråds framträdande av stor
skarpsinnighet och juridisk kunnighet
och alla de övriga goda egenskaper, som
i detta land brukar förenas med höga
ämbetstitlar, men å andra sidan kan väl
ingen svensk därför avstå från det egna
omdömet, anse alla avgöranden riktiga
och finna det lämpligt att de skall få
döma över egna tidigare beslut.
Det tycker säkerligen inte heller herr
Larsson.
Herr DAMSTRÖM (s):
Herr talman! Det är inte med någon
ringaktning för motiveringen i herr Carl
Albert Andersons motion som jag uttryckte
mig som jag gjorde, men om man
vill att bestämmelserna om resningsansökningar
skall ändras, då motionerar
man naturligtvis även om den saken. Nu
har man motionerat enbart om tillsättande
av en särskild nämnd, och det är den
frågan som nu är före och ingenting annat.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av
den av herr Ollén m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
Onsdagen den 4 april 1956
Nr 12
19
Om inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Anderson, Carl Albert, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad sammansatta
konstitutions- och första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes den av herr 01-lén m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Anderson, Carl Albert,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 58;
Nej — 33.
Därjämte hade 37 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 7, angående höjning
av avlöningsförmånerna för vissa
riksdagstjänstemän, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.
Herr TALMANNEN yttrade:
Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att arbetsplenum kommer att hållas
på fredag med början klockan 14. Skulle
de på föredragningslistan uppförda ärendena
icke hinna behandlas före middagen,
kommer ändock icke kvällsplenum
att hållas, utan behandlingen av överstående
ärenden uppskjutes till nästa
onsdag.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
100, angående ratifikation av rättshjälpsavtal
mellan Sverige och Frankrike;
nr
116, angående tjänstebostadssystemet
in. m.;
nr 121, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;
nr 122, med förslag till lag om jordbrukskasserörelsen
m. m.;
nr 127, med förslag till vissa ändringar
i fiskerättslagen m. in.;
nr 129, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. in.;
nr 134, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 12 § lagen den 8 april 1927
om dödande av förkommen handling;
nr 135, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående
insättning å skogskonto i vissa fall;
nr 136, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den
29 juni 1945 (nr 420) om semester,
m. m.;
nr 137, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr
579) om nykterhetsvård, m. m.;
nr 138, angående provisorisk ändring
i grunderna för reglering av restauratörernas
utskänkningsvinst;
nr 139, angående garanti för visst lån
till Aktiebolaget Statens skogsindustrier;
nr 140, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.;
nr 141, rörande ratifikation av en konvention
mellan Sverige och Italien rörande
social trygghet;
nr 142, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken;
nr 143, med förslag till allmän ordningsstadga,
m. in.;
nr 146, med förslag angående fondering
jämlikt 39 § lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring;
samt
nr 151, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.
Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
20
Nr 12
Onsdagen den 4 april 1956
fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående utgivning av
ett sammanfattningsregister till riksdagens
protokoll med bihang för åren 1951
—1960.
Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:
nr 513, av herr Näsgård m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl. anslag
under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1956/57 m. m.;
nr 514, av herr Åman, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1956/57 m. m.;
nr 515, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1956/57 m. m.;
nr 516, av herrar Gillström och Veländer,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1956/57 m. m.;
nr 517, av herr Lindgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1956/57 m. m.;
nr 518, av herr Birke m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag om höjning av folkpensioner
m. m.;
nr 519, av herrar Norling och öhman,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag för budgetåret 1956/
57 till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
m. m.;
nr 520, av herr Kronstrand, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1956/57 till
arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
m. in.;
nr 521, av herr Kronstrand, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1956/57 till
arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinpektionen
m. m.;
nr 522, av herrar öhman och Norling,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande av avtal mellan
Sverige och Norge rörande transittrafiken
över hamnar i Trondheimsfjorden,
in. m.;
nr 523, av herr Carlsson, Georg, och
lierr Persson, Johan, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående ananslag
till förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen
;
nr 524, av herr Andersson, Alvar,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag till förvaltningsbyggnad
för vattenfallsstyrelsen;
nr 525, av herr Ohlon, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående anslag
för budgetåret 1956/57 till Stockholms
högskola m. m.;
nr 526, av herr Mogård m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1956/57 till
Stockholms högskola m. m.
nr 527, av fröken Ranmark och fru
Sjöström-Bengtsson, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående skolväsendets
ordnande på realskolestadiet
under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.;
nr 528, av herrar Huss och Sunne, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående vissa byggnadsarbeten vid statens
sinnessjukhus m. m.;
nr 529, av herr Svedberg, Erik, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa byggnadsarbeten vid statens
sinnessjukhus m. m.;
nr 530, av herr Strand m. fl., i anledning
av Kungl, Maj ds proposition
angående inrättande av en statens prisoch
kartellnämnd, m. m.;
nr 531, av herr Birke in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
inrättande av en statens pris- och
kartellnämnd, m. m.;
nr 532, av herr Birke m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag till kommerskollegium
samt statens handels- och industrikommission;
nr
533, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag till konsumentvaru
-
Onsdagen den 4 april 1956
Nr 12
21
forskning och konsumentupplysning,
m. m.;
nr 534, av fröken Andersson och herr
Svärd, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning,
m. m.;
nr 535, av herr Birke m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 10 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
nr
536, av herrar öhman och Norling,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;
nr 537, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
-
nr 538, av herr Birke m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.;
nr 539, av herr Huss, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ersättning åt smittbärare,
m. m.;
nr 540, av herrar Norling och öhman,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om höjning av folkpensioner
m. m.; samt
nr 541, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om höjning av folkpensioner
m. m.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.40.
In fidem
G. H. Berggren
22
Nr 12
Fredagen den 6 april 1956
Fredagen den 6 april
Kammaren sammanträdde kl. 14.00.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, angående ratifikation av
rättshjälpsavtal mellan Sverige och
Frankrike.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 116, angående tjänstebostadssysteinet
m. m.; och
nr 121, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken.
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
122, med förslag till lag om jordbrukskasserörelsen
m. m.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 127, med förslag till vissa ändringar
i fiskerättslagen m. m.
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 129, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 134, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 12 § lagen den 8 april
1927 om dödande av förkommen handling.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 135, med förslag till förordning med
särskilda bestämmelser angående insättning
å skogskonto i vissa fall.
Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner:
nr
136, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den
29 juni 1945 (nr 420) om semester,
m. m.; och
nr 137, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579)
om nykterhetsvård, m. m.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 138, angående provisorisk ändring i
grunderna för reglering av restauratörernas
utskänkningsvinst.
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 139, angående garanti för visst lån
till Aktiebolaget Statens skogsindustrier.
Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 140, angående reglering
av sockernäringen i riket m. m., hänvisades
punkten 4 i propositionen till bevillningsutskottet
samt propositionen i
övrigt till jordbruksutskottet.
Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner:
nr
141, rörande ratifikation av en konvention
mellan Sverige och Italien rörande
social trygghet;
nr 142, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken;
nr 143, med förslag till ''allmän ordningstadga,
m. m.; och
nr 146, med förslag angående fondering
jämlikt 39 § lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 151,
Fredagen den 6 april 1956
Nr 12
23
Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken
angående överlåtelse av viss kronan tillhörig
mark in. m.
Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning angående
utgivning av ett sammanfattningsregister
till riksdagens protokoll med bihang för
åren 1951—1960.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 513, av herr Näsgård m. fl.;
nr 514, av herr Åman;
nr 515, av herr Ohlon m. fl.;
nr 516, av herrar Gillström och Velander;
nr
517, av herr Lindgren m. fl;
nr 518, av herr Birke m. fl.;
nr 519, av herrar Norling och Öhman;
nr 520, av herr Kronstrand;
nr 521, av lierr Kronstrand;
nr 522, av herrar Öhman och Norling;
nr 523, av herr Carlsson, Georg, och
herr Persson, Johan;
nr 524, av herr Andersson, Alvar,
m. fl.;
nr 525, av herr Ohlon;
nr 526, av herr Mogård m. fl.;
nr 527, av fröken Ranmark och fru
Sjöström-Bengtsson;
nr 528, av herrar Hass och Sunne;
nr 529, av herr Svedberg, Erik;
nr 530, av herr Strand m. fl.;
nr 531, av herr Birke in. fl.;
nr 532, av herr Birke m. fl.;
nr 533, av fru Hamrin-Thorell m. fl.;
nr 534, av fröken Andersson och herr
Svärd.
Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 535, av herr Birke m. fl.;
nr 536, av herrar öhman och Norling;
nr 537, av herr Ohlon m. fl.
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den av herr Birke in. fl. väckta
motionen nr 538.
Vid föredragning av herr Huss motion
nr 539 hänvisades motionen, i vad den
avsåg de delar av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ersättning
åt smittbärare, m. m., som hänvisats till
statsutskottet, till detta utskott samt i övrigt
till behandling av lagutskott.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herrar Norling
och öhman väckta motionen nr 540.
Vid föredragning av den av herr Ohlon
m. fl. väckta motionen nr 541 hänvisades
motionen, i vad den avsåg förslaget till
lag om höjning av folkpensioner m. m.,
till behandling av lagutskott samt i övrigt
till statsutskottet.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för
budgetåret 1956/57, i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.
Punkten 1
Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken
I
innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t under kapitalbudgeten
lämnat en översikt över kommunikationsverkens
investeringar, avseende
postverkets, televerkets, statens järnvägars
och statens vattenfallsverks fonder,
luftfartsfonden samt väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört bland annat:
»I likhet med departementschefen finner
utskottet vägande skäl kunna åberopas
för en utökning av den av kommunikationsverken
bedrivna investeringsverksamheten.
Utskottet vill för sin del
särskilt erinra om den eftersläpning som
uppstått på förevarande område genom
att statsmakterna under en lång följd av
24
Nr 12
Fredagen den 6 april 1956
Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken
år ansett sig böra mer eller mindre frångå
de av vederbörande verksstyrelser
framlagda utbyggnadsplanerna. De därigenom
uppdämda behoven ha efter
hand blivit så omfattande, att i vissa fall
en faktisk bristsituation uppstått. Att inom
överskådlig tid avhjälpa dessa brister
och i övrigt vidtaga ur rationaliseringssynpunkt
erforderliga åtgärder erbjuder
självfallet stora svårigheter, därest
icke investeringstakten kan väsentligen
stegras. Med hänsyn härtill hade det
enligt utskottets mening varit i hög grad
önskvärt, om verksstyrelsernas investeringsäskanden
kunnat tillgodoses. Det är
å andra sidan uppenbart, att förevarande
spörsmål måste bedömas mot bakgrunden
av de allmänna utvecklingstendenser
som göra sig gällande inom samhällsekonomien.
Läget härutinnan kännetecknas
alltjämt av starka spänningar av utpräglat
inflatorisk karaktär. Den återhållsamhet
som påkallas härav måste självfallet
gälla även den statliga investeringsverksamheten.
Utskottet anser sig därför böra
godtaga Kungl. Maj:ts nu framlagda
plan för kommunikationsverkens investeringar
under nästa budgetår, trots de
olägenheter som i vissa hänseenden äro
förbundna därmed.
Utskottets sålunda intagna ståndpunkt
innebär, att utskottet icke kan ansluta
sig till vissa motionsledes framförda förslag
om viss utvidgning av de i nyssnämnda
plan förutsatta medelsförbrukningsramarna.
I enlighet härmed kommer
utskottet att under vederbörande
punkter i det följande yrka avslag på
ifrågavarande motioner.
Utskottet hemställer, att riksdagen må
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört.»
Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Hjalmarson i anslutning
till den vid statsutskottets utlåtande
nr 42 angående repetitionsövningsverksamheten
under budgetåret 1956/57
m. m. vid punkten 1 fogade, med a betecknade
reservationen ansett, att det
stycke i utskottets yttrande, som började
med »I likhet med» och slutade med
»förbundna därmed», bort ersättas med
text av följande lydelse:
»Utskottet anser i och för sig angeläget,
att den av kommunikationsverken
bedrivna investeringsverksamheten uppehälles
i relativt hög omfattning. Detta
utesluter dock icke en temporär begränsning
av verksamheten i en situation då
det ur angelägenhetssynpunkt är nödvändigt
att träffa ett val mellan olika utgiftsändamål.
En sådan situation inträffar, därest
förordad kompromisslösning rörande
krigsförbandsvisa repetitionsövningar
under nästa budgetår icke skulle vinna
allmän anslutning. Vid sådant förhållande
böra nämligen repetitionsövningarna
genomföras i vanlig ordning och härav
föranledda utgiftsökningar i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag kompenseras
bl. a. genom minskning av vissa av anslagen
till investeringar i kommunikationsverken.
Utskottet vill understryka, att med
statsbudgetens uppläggning för nästa
budgetår effekten av anslagsminskningar
blir densamma vare sig minskningarna
ske på drift- eller kapitalbudgeten. Av
de av utskottet i det följande förordade
minskningarna av de av Kungl. Maj:t äskade
investeringsanslagen följer emellertid
— bortsett från anslagen till förvärv
av billinjer vid postverket och statens
järnvägar — att vissa byggnads- och anläggnings-
eller därmed jämförliga arbeten
vid televerket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk något fördröjas.
Totalt minskar den av Kungl. Maj:t
föreslagna investeringsramen vid bifall
till utskottets förslag med 28 milj. kr.»
Herr BERGH, RAGNAR, (h):
Herr talman! När riksdagen för någon
lid sedan hade att diskutera frågan om
huruvida repetitionsövningar skulle anordnas
i höst eller inte, yrkades av riksdagens
högergrupp att sådana övningar
i vanlig ordning skulle anordnas även i
år. Ett bifall till detta yrkande skulle i
förhållande till riksstatsförslaget ha höjt
utgifterna med åtskilligt över 60 miljoner
kronor. Jag vill vidare erinra om att
Fredagen den 6 april 1956
Nr 12
25
Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken
vår grupp vid riksdagens början uttalade,
att de skattesänkningar och de eventuella
höjningar i förhållande till riksstatsförslaget,
som vi skulle komma att
föreslå, skulle kompenseras av motsvarande
minskningar på utgiftssidan.
De reservationer, som vi knutit till det
nu föreliggande utskottsutlåtandet, avser
att visa hur vi tänkt oss att detta syftemål
skulle kunna nås på det avsnitt av
budgeten, som nu är i fråga. Vi har försökt
att finna utvägar därtill på punkter,
där olägenheterna skulle bli så små som
möjligt.
Vad nu kommunikationsdepartementets
kapitalbudget beträffar rör vi oss
förvisso på ett rätt känsligt område. Därför
är det kanske angeläget att rent generellt
framhålla, att liksom den utgiftsökning
i förhållande till regeringens förslag,
som ett bifall till förslaget om anordnande
av repetitionsövningar skulle
ha medfört, är av temporär beskaffenhet,
är också dessa prutningar av temporär
beskaffenhet. De avser endast innevarande
budgetår. I realiteten är det alltså bara
fråga om en liten tidsförskjutning.
Vad ett par av reservationerna beträffar
blir motiveringen delvis en annan.
Det gäller till en början den reservation,
som vi har knutit till utskottets hemställan,
att 900 000 kronor skulle anvisas till
inköp av billinjer för postverkets behov.
Det är här inte fråga om några nya linjer,
utan endast fråga om att köpa redan
existerande linjer. Motiveringen blir en
annan så till vida, att det ju inte gärna
kan sägas att man beskär någon nödvändig
verksamhet genom ett avslag på denna
framställning.
Samma resonemang gäller också den
reservation, som vi har tillsammans med
folkpartiets representanter i statsutskottet,
således den som avser inköp av billinjer
till statens järnvägar. Det är ju en
gammal bekant. I år har man från Kungl.
Maj:ts sida sänkt anspråken och äskat
0,5 miljon kronor för ändamålet. Inte
heller här är det fråga om att starta några
nya billinjer utan endast fråga om
att överta driften på andra. Även i detta
fall gäller samma argument. När man i
allmänhet anser sig tvungen alt begränsa
den statliga investeringsverksamheten,
bör det kunna ske också på detta område,
då ju den verksamhet, som redan finns,
inte äventyras genom ett avslag på
Kungl. Maj:ts framställning.
Beträffande de andra reservationerna
däremot gäller odelat de allmänna synpunkter,
som jag tillät mig att inledningsvis
framhålla. De prutningar med 2 miljoner
kronor av de föreslagna omkring
165 under televerkets anslagspost, som
vi föreslagit, avser telefonstationsbyggnader
och förrådsbyggnader. De avser
alltså icke några för ögonblicket sådana
vitala delar i organisationen, att inte ett
uppskov kan försvaras.
Samma synpunkter kan man anlägga
då det gäller vårt förslag till prutningar
beträffande vissa fasta anläggningar
inom statens järnvägar. Här är det alltså
icke fråga om den rullande materielen
och icke heller fråga om några för ögonblicket
jämförelsevis starkt aktuella behov.
För att nämna några exempel, föreslår
vi en prutning beträffande bangårdar
från 13,5 till 12 miljoner kronor. I
fråga om dubbclspårsbyggnader föreslår
vi en prutning från 15 till 13,5 miljoner
kronor.
Då det gäller broar — märk att det är
fråga om broar för järnvägarna, inte för
landsvägarna, som det bar sagts i någon
tidning — föreslår vi en prutning
med 100 000 kronor. O. s. v.
Vi har alltså önskat cn temporär prutning
av anslagen till dessa fasta anläggningar
sammanlagt med cirka 10 procent.
Jag betonar återigen, att det här
gäller stora och tidskrävande anläggningsarbeten
och att programmets förverkligande
allenast förskjutes i tiden.
De föreslagna prutningarna skulle innebära
en tidsförskjutning på 10 procent,
eller alltså en förskjutning framåt i tiden
på omkring 35 dagar.
Vi för motsvarande resonemang då det
gäller vattenfallsverkets anslagsbehov.
Vi är starkt medvetna om att vattenkraften
bör utnyttjas och att utbyggnaden av
våra vattenfall bör fortskrida ganska
snabbt. T. ex. i fråga om kraftstationen
vid Järkvissle har vi tillåtit oss föreslå
en anslagsminskning från 18 till 17 mil
-
26
Nr 12
Fredagen den 6 april 1956
Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken
joner. Tidsförskjutningen framåt skulle
bli jämförelsevis liten — 1/18 av ett år
om man så vill. Även beträffande ett par
andra kraftverk föreslår vi anslagsprutningar
med ungefär 5 procent. Tidsförskjutningen
framåt skulle i dessa fall bli
omkring 18 dagar.
Vi bar ansett att man utan större olägenhet
skulle kunna göra på det sättet.
Detta är, herr talman, den allmänna
motiveringen till de reservationer vi har
varit med om att foga till detta utskottsutlåtande.
Jag kommer sedermera att på
varje särskild punkt framställa yrkanden
om bifall till reservationerna och inskränker
mig för närvarande, herr talman,
till att hemställa om bifall till den
med 1) betecknade reservationen.
Herr ANDERSSON, KARL, (s):
Herr talman! Herr Bergh anförde att
detta var ett för honom mycket känsligt
område. Det kan jag förstå. Det torde
vara känsligt i dubbel bemärkelse.
Man brukar ju säga att ändamålet helgar
medlen, och i detta fall var ändamålet
som bekant ursprungligen, att högern
ville skaffa fram pengar till repetitionsövningar.
Genom riksdagens nyligen
fattade beslut i den frågan har ju
det ändamålet förfallit, och följaktligen
hänger reservanternas motivering i luften.
Jag var mycket spänd på och intresserad
att höra, huruvida reservanterna
på det hela taget ville vidhålla sina yrkanden,
eller i alla händelser motiveringen
till dessa yrkanden. Nu har visserligen
herr Bergh försökt mildra litet
genom att säga, att det är jämförelsevis
små och oskyldiga prutningar man föreslår
och att det bara gäller sådant som
inte är aktuellt. Ja, vad är det egentligen
som inte måste kallas aktuellt när
det gäller våra kraftverk? Och vad är
det som man utan svårighet och men
kan avvara exempelvis när det gäller
kraftförsörjningen? Kan man påstå att
det klarar sig, oavsett om man utesluter
det ena eller det andra, ordnar så att ett
kraftstationsbvgge inte kan påbörjas
förrän senare o. s. v.? Kan man verkligen
resonera så, att detta i dagens läge
inte betyder någonting?
Jag måste för min del säga att jag
under min riksdagstid aldrig varit med
om att någon partigrupp i statsutskottet
behandlat ett allvarligt ärende så ytterligt
lättvindigt som högern gjort i detta
fall. Det är att märka, att högergruppen
inte motionerat om någon minskning av
anslagen till kommunikationsverken,
om jag bortser från anslaget till förvärv
av billinjer.
Vid ärendets förberedande behandling
på fjärde avdelningen yttrade högerns
representant inte ett ord om och ställde
inte något yrkande om någon ändring
eller minskning av hithörande anslag.
Först vid utskottets plenum tog, såvitt
jag förstår, gruppens ledning hand om
frågan och fick då efter många krystningar
fram just den motiveringen, att
man skulle göra nedskärningar på kommunikationsverkens
investeringsanslag
för att där få en täckning för de anslag,
som skulle vara erforderliga för repetitionsövningarna.
Det förhåller sig ju på det sättet —-såsom alla, som har läst kapitalbudgeten,
bilaga 27, har observerat — att det
redan i propositionen föreslagits betydande
nedskärningar av investeringarna
på detta område. I förhållande till verkens
önskemål, som framställts i deras
petita, innebär redan propositionen en
nedskärning med ungefär 10 procent av
vad verken har ansett vara erforderligt
för investeringsändamål. Även om man
jämför med vad riksdagen beviljat för
innevarande budgetår, innebär Kungl.
Maj:ts förslag en betydande nedskärning.
Rent formellt får man visserligen
fram ett slags balansering genom att utgifterna
för nästa budgetår blir ungefär
lika stora som under innevarande
år, men bland dessa siffror finns upptaget
ett belopp av 25 miljoner kronor
för ett storflygfält, och varken posten,
statens järnvägar, televerket eller vattenfallsstyrelsen
har så mycket glädje av
att 25 miljoner kronor lägges ned på ett
flygfält. Realiter innebär det, att verken
får mindre anslag för nyinvesteringar
Fredagen den 6 april 1956
Nr 12
27
Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken
under det kommande budgetåret än som
beviljats för innevarande budgetår. Men
även om anslagen hade varit oförändrade
för det kommande budgetåret, liade
även detta i realiteten betytt en minskning
av investeringarna, eftersom vi ju
har att ta hänsyn till löneökningarna,
vilket innebär att man för samma belopp
inte får utfört lika mycket arbete
det kommande budgetåret som under
det innevarande. Redan däri ligger således
en reell minskning av investeringarna.
Reservanterna har emellertid inte tagit
någon hänsyn till detta, utan de fortsätter
att driva sin linje och vill således
utöver vad Kungl. Maj:t och utskottet
föreslagit begränsa investeringarna för
kommunikationsverken med ytterligare
28 miljoner kronor, varav inte mindre
än 14 miljoner kronor avser vattenfallsstyrelsens
investeringsanslag. Detta gör
reservanterna i en tid, då de vet att vi
står inför hotet om elransonering, om
vi skulle få en torkperiod. Jag måste säga
att jag finner detta så pass anmärkningsvärt,
att jag inte kan underlåta att
framhålla det upprörande i att en hel
partigrupp går in för det yrkande, som
här ställts och som på grund av det tillvägagångssätt,
som jag tidigare nämnt,
inte kunnat bli föremål för någon ingående
förbehandling utan kastats fram i
sista ögonblicket vid utskottets plenum
och sedan hänger med under, såsom vi
här hörde, litet växlande motiveringar.
Den ursprungliga motiveringen var som
sagt täckningen av anslaget till repetitionsövningarna,
men det är uppenbart
att när det inte längre håller, går det
alltid för herr Bergh och andra att finna
en annan motivering, ty pengarna
kan ju alltid användas till alla möjliga
ändamål.
Jag har emellertid svårt att finna detta
förslag allvarligt menat. Det måste
ligga en politisk beräkning bakom en
sådan aktion, och tanken är väl att den
skall kunna utnyttjas i ena eller andra
avseendet. Går det inte att motivera med
militära utgifter, tar man till någonting
annat som man utnyttjar när det passar.
Ja, så lösligt är det hela upplagt. Jag
kan därför inte göra annat än att här
yrka avslag på alla reservationerna.
Jag skall inte här gå in på frågan om
anslagen till billinjerna -—• det kommer
någon annan att göra. Jag skall alltså
inte uppta den detaljen. Men vad beträffar
reservationerna under de olika
punkterna, när det gäller kommunikationsverkens
investeringar i övrigt, måste
jag bestämt avråda kammaren från
att lyssna till förslag, som reservanterna
ställt.
Utskottet har mycket bestämt hävdat,
att redan det av Kungl. Maj:t föreslagna
och av utskottet tillstyrkta anslagsbeloppet
är i underkant. Utskottet har således
en helt motsatt uppfattning, nämligen
att när det gäller telegrafverket, vattenfallsverket
och statens järnvägar har
vi sedan gammalt att göra med en eftersläpning,
som är så stor, att den leder
till stora olägenheter och att sålunda en
ökning av anslagen borde vara motiverad.
Under sådana omständigheter har
utskottet inte kunnat lyssna till några
framställningar om ytterligare reducerade
anslagsbelopp.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr BERGH, RAGNAR, (h):
Herr talman: Det skulle egentligen vara
överflödigt för mig att begära ordet,
ty såvitt jag kan förstå har herr Anderssons
inlägg redan i förväg blivit bemött.
Då jag ändå nu fått ordet skulle
jag kanske börja med att dela hans beklagande
av att han, som han sade, inte
har fått tillfälle att tillräckligt noggrant
tränga in i detta problemkomplex. Jag
betraktar, om jag får säga en liten elakhet,
i någon mån hans inlägg som ett
vittnesbörd därom.
Trots att jag uppehöll mig rätt grundligt
vid frågan, har han inte kunnat inse
varför vi från vårt håll över huvud
taget gjort dessa yrkanden, vilka vi uppenbarligen
inte heller gjort med glatt
hjärta. Jag skall emellertid upprepa motiveringen.
28
Nr 12
Fredagen den 6 april 1956
Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken
Det bär, såvitt jag förstått, hittills betraktats
såsom en heder för vår riksdagsgrupp
att inte föreslå skattesänkningar
utan att samtidigt föreslå en motsvarande
minskning i utgifterna, och
det har likaledes betraktats såsom ett
hederligt uppträdande från vår sida att
vi, när vi föreslår en höjning på en eller
annan punkt, också försöker kompensera
den genom minskningar på andra.
Det är önskan att fullfölja den linjen,
herr talman, som är orsaken till de
prutningsförslag vi har framfört, och
icke någon önskan i och för sig att
minska investeringarna inom kommunikationsverken,
eftersom vi likaväl som
herr Andersson i Rixö inser deras betydelse
för vårt näringsliv.
Därtill vill jag säga en annan sak. När
herr Andersson nu talar i så pass djupa
brösttoner som han gjorde och framställer
det hela som om det här skulle
medföra mycket allvarliga vådor, så förtjänar
det jag vidare sade att upprepas,
nämligen att det här allenast är fråga
om en temporär prutning och om ett
uppskov med fullföljandet av programmet,
ett uppskov av relativt kort varaktighet.
Om jag nämner några siffror
för att man skall få jämförelsemöjligheter,
så måste väl ändå kammarens
ärade ledamöter få klart för sig, att man
inte kan måla hin på väggen fullt så
ful som herr Andersson nyss gjorde. Om
vi t. ex. tar Stornorrfors kraftstation, i
fråga om vilken utskottet tillstyrkt ett
investeringsanslag på 30 miljoner kronor
och vi föreslagit en prutning med 3
miljoner kronor, betyder ju inte detta
att programmet äventyras. Det betyder
bara, att dess förverkligande skj utes fram
några veckor i tiden. Yisst innebär dessa
veckors uppskov en olägenhet, det
skall inte förnekas, men det är inte fråga
om ett äventyrande av investeringsverksamheten
i vad det gäller vår vattenkraft.
Jag kan ju sammanfattningsvis
säga, att när det här gäller investeringar
för omkring 280 miljoner kronor för
vattenfallsstyrelsen och vi endast vill
pruta 5 procent och inte, såsom man
kunde tro av herr Anderssons anförande,
vill vara med om att något företag
skall hindras från att sättas i gång, utan
att det endast gäller att försena projektet
en smula, då kan man ju inte gärna
ta till fullt så starka ord som dem herr
Andersson använde.
Herr ANDERSSON, KARL, (s):
Bara några korta ord. När herr Bergh
säger, att avsikten endast är en temporär
prutning och att följaktligen högern
i fortsättningen gärna vill vara med om
att bevilja anslag till kommunikationsverken,
så är ju det gott och väl. Men
i dagens läge, när vi står inför en bristsituation,
framför allt på vattenkraftsområdet,
är även en temporär prutning
ytterligt farlig, därför att den dock
måste medföra ett års förskjutning i fråga
om de saker som drabbas. För att
ta exempelvis Järkvissle, som nu har
anförts som ett exempel i motiveringen,
har det redan uppstått stora nackdelar
även ur arbetssynpunkt på grund
av att denna stationsbyggnad har blivit
försenad. Det har blivit mycket svårt
för vattenfallsstyrelsen att kunna ordna
arbetet där rationellt, ty det är redan
ett år försenat.
Vad gäller krafttillgången har vi den
verkligt kritiska punkten omkring år
1960. Det är då uppenbart, att det som
vi i dag beslutar och som skall gälla år
1957 kommer att få verkningar omkring
1960. Det är därför som jag har avrått
från dessa prutningar och framhållit
vådan av dem.
Sedan skulle jag vilja säga ett par
ord om högerns allmänna inställning.
Jag har haft tillfälle att här i riksdagen
samarbeta med många av högergruppens
ledamöter, och jag har fått både
aktning och respekt för deras kunnande
och framsynthet i åtskilliga frågor.
Jag tänker med saknad och vemod på
min gamle gode vän J. B. Johansson i
Fredrikslund, med vilken jag hade nöjet
att under ett tiotal år samarbeta inom
fjärde avdelningen. Han var en vän av
våra kommunikationer, han arbetade för
deras förkovran, han betraktade kommunikationerna
som just det fundament,
varpå samhällslivet skulle byggas. Del
Fredagen den 6 april 1956
Nr 12
29
Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken
är just på grund av att jag har dessa
tidigare erfarenheter som jag i dag har
så svårt att förstå högerns nya inställning
i dessa ärenden, och det må vara
mig förlåtet.
Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle:
Herr
talman! Jag förmodar, att när
herr Andersson i Rixö manade fram J.
B. Johanssons skugga — han var även
min gode vän — och med all rätt framställde
honom såsom en framstående befrämjare
av kommunikationsväsendets
utveckling, så var avsikten, vilket också
tydligt uttalades sedan, att ställa oss,
hans efterföljare, i en föga sympatisk
dager på grund av att vi skulle ha en
annan uppfattning.
Låt oss verifiera detta resonemang
med herr Anderssons exempel om Järkvissle
kraftstationsbyggnad. Där har
Kungl. Maj:t begärt ett anslag för 1956/
1957 med 18 miljoner kronor. Vi har
tillåtit oss att på den punkten föreslå
en prutning till 17 miljoner kronor,
alltså en prutning med 1/18, d. v. s. mellan
5 och 6 procent, av det anslag som
Kungl. Maj:t har begärt. Herr Andersson
i Rixö framhäver att kraftförsörjningen
skulle råka i ett katastrofalt läge
och att den kritiska punkten infaller
omkring 1960. Herr Andersson vill, att
kammarens ledamöter skall tro, att han
med sin argumentation har bevisat, att
en tidsförskjutning med 1/18 av ett år
— mellan 5 och 6 procent — skulle
göra nämnvärt till eller från. Jag vill
bedyra, herr talman, att kommunikationsverkcns
utveckling ligger oss om
hjärtat minst lika mycket som den ligger
de andra kammarledamöterna om
hjärtat, och jag vill bestämt bestrida
att det är möjligt att framställa sådana
relativt små tidsförskjutningar såsom orsak
till någon panikstämning av den art
som herr Andersson tyvärr tycks vilja
uppamma.
Herr PÅLSSON (bf):
Herr talman! Liksom herr Andersson
i Rixö var jag ganska förvånad över
dessa högerns reservationer och över
vad som här har sagts från det hållet.
Dessa synpunkter framfördes i vart fall
inte i avdelningen. Jag skall emellertid
inskränka mig till att understryka en
del ting.
Då herr Bergh senast talade om vattenkraften
och sade, att den lilla prutning,
som yrkats av högerns representanter,
inte betydde så mycket — det
gällde 1/18, någonting mellan 5 och 6
procent — bör vi hålla i minnet, att våra
kraftverksbyggen redan är avsevärt försenade.
Det borde kanske inte vara behövligt
att erinra om att vi över huvud
taget klarat vinterns elförsörjning på
grund av att alla ångkraftverk av någon
betydenhet fått vara i gång under
den värsta bristperioden. Det kan väl
ifrågasättas, om det är ekonomiskt klokt
att ytterligare försena utbyggnaden av
vår vattenkraft, då man har så färska
erfarenheter av vad detta betyder både
kostnadsmässigt och eljest. Det har helt
säkert varit svårt för oss att under den
gångna isvintern importera det bränsle
som behövs för att hålla ångkraften i
gång, alldeles bortsett från att elkraft
framställd den vägen blir ofantligt mycket
dyrare än om den utvinnes genom
vattenfallen. Det har tidigare påpekats,
att Järkvisslebygget redan är försenat.
Om man nu skulle göra ett ytterligare
ingrepp, innebär väl det — hur man än
räknar i procent och adertondelar —
en ny försening. Det är inte alldeles säkert,
att denna nedprutning inskränker
sig till just den angivna procentuella
förseningen ■—- förseningen kan bli större
än det matematiskt framräknade talet.
Jag har studerat högerreservationens
förslag i fråga om nedskärning av järnvägens
anslag. Herr Bergh gjorde en
del uppräkningar, men om jag inte hörde
fel, stannade han försiktigtvis innan
det började brännas. Reservationen innebär
ju en nedprutning även i fråga
om säkerhetsåtgärderna. Signalsäkerheten,
som i utskottets förslag är upptagen
till 9 miljoner kronor, vill reservanterna
sätta ned till 8,1 miljoner kronor,
och anslaget till vägskyddsanläggning
-
30
Nr 12
Fredagen den 6 april 1956
Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken
ar vill man minska från 6,5 till 5,9 miljoner
kronor. Jag tror inte, att det är
lämpligt att framställa sådana yrkanden
just i dessa dagar. Vi har i allför färskt
minne vad som hänt på våra bandelar
i Norrland, och det skulle vara mycket
olyckligt, om man skulle beskära
de anslag, som har med trafiksäkerheten
att göra. Skulle det ske någon ändring,
borde det snarare vara i motsatt riktning.
Det är alldeles tydligt, att järnvägarna
på detta område behöver vad
som begärts — jag misstänker att de
behöver åtskilligt mera. Tycker herr
Bergli att det är riktigt lyckat att i dessa
dagar föreslå sänkningar på anslag
av denna natur?
I detta anförande instämde herr Tjällgren
(bf).
Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle:
Herr
talman! Att jag slutade med min
uppräkning av anslagen till järnvägarna
där jag gjorde berodde på att jag
inte ville trötta kammaren. Hade jag
räknat med herr Pålssons invändning,
hade jag fortsatt ett stycke till. Men
desto angelägnare är det att göra klart
för herr Pålsson, att de säkerhetsanläggningar
han talade om är signalsåkerhetsanläggningar
och att sådana, såvitt
ännu är känt, icke har haft att göra
med olyckorna i Arvidsjaur, Ställdalen
och Bollnäs.
Herr HESSELBOM (s):
Herr talman! Jag skall gärna ge högern
det erkännande som herr Bergh
efterlyste. Enligt min mening förtjänar
högerns linje — att samtidigt som man
kräver ökningar anvisar man medel genom
att föreslå minskade utgifter på
annat håll — all möjlig respekt. Jag
skall gärna ge detta erkännande åt högerns
politik. Men mot bakgrunden härav
kan dagens diskussion tjäna till att
illustrera vad en sådan politik får för
konsekvenser.
För att ta exemplet Stornorrfors kraftstation,
är det inte så oskyldigt som
herr Bergh vill göra gällande, när man
där föreslår en prutning av endast ett
fåtal miljoner. Det skulle ju enligt herr
Bergh bara betyda några dagars förskjutning
i utbyggnaden av stationen.
Men man bygger inte kraftstationer på
samma sätt som man producerar exempelvis
konsumtionsvaror. Man måste ta
hänsyn till vissa växlingar i vattenföring
och årstider. Vissa arbeten kan inte
göras, om de inte får göras vid lämplig
tidpunkt. Om medlen inte räcker, måste
man skjuta på arbetena ett helt år. Även
om en förskjutning av kraftstationsbygget
skulle inskränka sig till någon eller
några månader, kan förskjutningen få
mycket allvarliga konsekvenser för vår
kraftförsörjning, för den händelse stationen
inte blir färdig inför den belastningssäsong,
till vilken man nu räknar
med att den skall bli klar. På grund av
att vattenfallsstyrelsen tidigare har fått
sina anslag för igångsättande av nya
kraftstationsobjekt nedskurna, har man
nämligen tvingats att forcera fram denna
storstation snabbare än som ursprungligen
var avsikten för att kunna
klara kraftförbrukningen utan alltför
stora olägenheter. Det har sagts, att vi
kommer i en mycket brydsam situation,
om det blir ett torrår. Ja, mina damer
och herrar, på kraftförsörjningens område
är vi snart i den situationen, att
det inte ens behövs ett torrår för att
mycket stora svårigheter skall uppstå,
och vi kan riskera en allvarlig inskränkning
av vår produktion, inte minst den
produktion som är avsedd för export.
Jag vill alltså understryka, att ett fullföljande
av högerns i och för sig principiellt
riktiga linjer får allvarliga konsekvenser
för den ekonomiska utvecklingen
i landet.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr OHLON (fp):
Herr talman! Herr Bergh yttrade, att
högern var en hedervärd institution,
och det vill jag inte alls bestrida. Jag
kan instämma i vad herr Hesselbom
nyss sade i det avseendet. Högerns heder
i detta sammanhang skulle framför
Fredagen den 6 april 1956
Nr 12
31
Ang. investeringsplanen för kommunikationsverken
allt bestå i att så snart högern yrkar på
några ändringar i Kungl. Maj:ts budget,
föreslår den motsvarande kompensationsåtgärder
för att hjälpa Kungl. Maj:t.
Med anledning av detta vill jag fråga
herr Bergh, om högern sålunda har accepterat
de nya budgetprinciperna, att
inte bara driftbudgeten utan även kapitalbudgeten
skall bestridas av löpande
medel samt att därutöver budgeten skall
ge ett avsevärt överskott?
Herr BERGH, RAGNAR, (h):
Herr talman! Herr Ohlon har nog
missuppfattat min inställning, om han
tror, att det är för att hjälpa Kungl.
Maj:t som vi föreslår minskningar för
alt kompensera våra på andra håll föreslaga
utgiftsökningar och en skattesänkning.
Jag svarar bara för mig själv i
detta sammanhang, men för mitt vidkommande
har jag aldrig tänkt på
Kungl. Maj:t, utan snarast på dem som
skall betala fiolerna.
Sedan kom herr Ohlon med en betydligt
intressantare fråga, nämligen huruvida
vi hade accepterat den totalbalansering
av budgeten, om årets budgetförslag
innebär. Jag har inte alls accepterat
den tanken. Jag tycker det är
en ganska rimlig anordning som varit
förut, att driftsutgifter utan vidare finansieras
över skattestaten, medan däremot
kapitalutgifter, framför allt inom
de affärsdrivande verkens område men
även en hel del andra, skall tas över
lånebudgeten. Den metod, som man med
skiftande motiveringar från regeringens
sida använt, att finansiera kapitalbudgeten
över skaltestaten, betraktar jag
som ett av regeringens många försök till
socialisering, till att med skattelagstiftningen
och utgiftspolitiken som instrument
åstadkomma förmögenhetsöverflyttning
från medborgarna till staten.
Jag förmodar att herr Ohlons fråga
närmast är föranledd av att våra prutningar
denna gång sker på kapitalbudgeten
och icke på driftbudgeten. När
Kungl. Maj:t själv i detta fall räknar
med en totalbalansering över skattestaten
och vi vill ha prutningar, torde det
få anses ostridigt att vi, i varje fall för
i år, är berättigade att verkställa dessa
prutningar även på kapitalinvesteringarna.
Men detta betyder inte att
gruppen som sådan har accepterat denna
nya budgeteringsprincip.
Herr OHLON (fp):
Jag ber, herr talman, bara att få konstatera
efter herr Berghs sista yttrande
att högerns budgetpolitik är en smula
krumbuktande.
Herr BERGH, RAGNAR, (h):
Herr talman! Jag vill bestämt bestrida
att det inlägget har sanningens kännemärke.
Detta betyder däremot inte att
jag när det gäller krumbuktanden vill
bestrida herr Ohlons erfarenhet och förmåga
att fälla omdömen.
Herr SVÄRD (h):
Herr talman! Det är väl inte meningen
att vi skall ha en skattedebatt i dag,
även om en sådan skulle kunna vara
rätt intressant att föra, särskilt med herr
Ohlon. Jag skall bara i anledning av
herr Ohlons, som jag förmodar, på vanligt
sätt grundade värdeomdöme om högerpartiets
budgetpolitik säga, att är
högerpartiets budgetpolitik krumbuktad,
då saknar svenska språket ord för att
beskriva folkpartiets budgetpolitik.
Dessutom förstår jag det intresse för
ett bestående budgetöverskott, som herr
Ohlon hyser. Det är ju detta som gör
det möjligt för folkpartiet att i olika
sammanhang begära retroaktiva socialreformer.
Ännu bar herr Ohlon inte föreslagit
retroaktiva kapitalinvcsteringsbeslut,
men det kanske kommer nästa
år. Jag hoppas dock, att när regeringen
någon gång i en framtid lägger fram
en lag om arbetstidsförkortning, t. ex.
en lag om skall vi säga 44 timmars arbetsvecka,
herr Ohlon då inte motionerar
om retroaktiv arbetstidsförkortning.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
därunder förekomna yrkandena propo
-
32
Nr 12
Fredagen den 6 april 1956
Anslag till förvärv av billinjer åt postverket. — Ang. televerkets anslagsbehov
sitioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring i
motiveringen, som förordats i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.
Punkten 2
Anslag till förvärv av billinjer åt postverket
Kungl.
Maj:t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1956/57 anvisa i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 4 januari 1956 angivna
investeringsanslag å tillhopa 4 601 000
kronor, bland vilka upptagits ett anslag
av 900 000 kronor till förvärv av billinjer.
I detta sammanhang hade utskottet
til behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Ragnar Bergh och
Mannerskantz (I: 70) och den andra
inom andra kammaren av herrar Nilsson
i Bästekille och Svensson i Krokstorp
(11:366), i vilka, såvitt nu var i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1 avslå förslaget om investeringsanslag
med 900 000 kronor till förvärv
av billinjer åt postverket.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte
I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
för budgetåret 1956/57 under postverkets
fond anvisa under momentet angivna investeringsanslag;
II.
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
70 och II: 366, i vad de avsåge förevarande
anslag, till Förvärv av billinjer för
budgetåret 1956/57 under postverkets
fond anvisa ett investeringsanslag av
900 000 kronor.
Reservation hade anförts av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Hjalmarson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 70 och II: 366, såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj :ts förslag om anslag
till förvärv av billinjer.
Herr BERGH, RAGNAR, (h):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den under denna punkt fogade
reservationen.
Herr HESSELBOM (s):
Herr talman! Högerns reservation innefattar
utom den ståndpunkt, som herr
Bergh talade för tidigare i debatten, även
ett yrkande om att slopa anslaget till
förvärv av billinjer för postverkets vidkommande.
Det finns ingen anledning
att här uppta någon längre diskussion
om den sistnämnda frågan. Jag vill endast
under hänvisning till vad utskottet
anfört, när det har besvarat den föreliggande
motionen i fråga om förvärvet
av billinjer, yrka bifall till utskottets utlåtande.
Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den
ändring, som förordats i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.
Punkten 3
Ang. televerkets anslagsbehov
Kungl. Maj:t hade dels föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1956/57 under
televerkets fond anvisa i statsrådsprotokollet
angivna investeringsanslag å
tillhopa 254 970 000 kronor, dels ock
berett riksdagen tillfälle att avge yttrande
i anledning av ett av Kungl. Maj:t
framlagt förslag till organisation av sam
-
Fredagen den 6 april 1956
Nr 12
33
hällets olycksfalls- och säkerhetstjänst
(SOS-organisationen).
I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Söderquist och Lundström (I: 2)
och den andra inom andra kammaren av
herr Kristensson i Osby (11:1), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala en hemställan,
att den nyligen företagna höjningen av
installationsavgiften vid telefonabonnemang
måtte omprövas i syfte att återföra
nämnda avgift till tidigare gällande belopp
av 200 kronor samt med ändring av
Kungl. Maj:ts förslag besluta att för budgetåret
1956/57 under televerkets fond
anvisa ett investeringsanslag till nya
abonnentanläggningar, nätarbeten och
blanka mellanortsledningar på 108 miljoner
kronor i stället för av Kungl. Maj:t
föreslagna 89,6 miljoner kronor samt att
maximibeloppet av televerkets investeringar
för samma budgetår skulle höjas
i motsvarande utsträckning;
dels ock en inom andra kammaren
av herrar Cassel och Munktell väckt motion
(11:507), vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av anslagsfrågorna
under förevarande punkt ville besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att jämväl av motionärerna
berörda fall måtte beaktas vid SOS-organisationens
utformning.
Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag för budgetåret 1956/
57 under televerkets fond anvisa i momentet
angivna investeringsanslag;
II. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:2 och 11:1, i vad de avsåge
förevarande anslag, till Nya abonnentanläggningar,
nätarbeten och blanka
mellanortsledningar för budgetåret 1956/
57 under televerkets fond anvisa ett investeringsanslag
av 89 600 000 kronor;
III. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:2 och 11:1, såvitt nu
SJ Första kammarens protokoll 19.r>6. Nr 12
Ang. televerkets anslagsbehov
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet anfört rörande
inträdesavgiften vid telefonabonnemang;
IV.
att riksdagen måtte, med avslag å
motionen II: 507, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört
rörande SOS-organisationen.
I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:
»Den av motionärerna likaledes berörda
frågan om inträdesavgiften vid telefonabonnemang
måste uppenbarligen bedömas
mot bakgrunden av investeringsläget
för televerkets vidkommande. Det
kan sålunda befaras, att en återgång till
den före fjolårets höjning rådande avgiftsnivån
kommer att leda till att kön av
väntande abonnenter ytterligare växer,
därest icke televerket samtidigt beredes
ökade investeringsmöjligheter. Det torde
å andra sidan icke kunna bestridas,
att telefonen alltmer kommit att betraktas
som en nödvändighetsvara och att
den inträdda fördyringen måste bli betungande
för mången, särskilt för personer
i ekonomiskt svagare ställning. Ur
rättvisesynpunkt ter sig detta mindre
tilltalande. Utskottet förutsätter därför
att Kungl. Maj:t omprövar avgiftsfrågan
så snart ske kan.»
Reservationer hade anmälts
a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag för budgetåret
1956/57 under televerkets fond anvisa
i reservationen angivna investeringsanslag;
b)
av herrar Karl Andersson och Pälsson,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.
Under mom. I av utskottets hemställan
hade bland annat upptagits ett investeringsanslag
av 7 700 000 kronor till Telefonstationsbyggnader
m. m. och ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor till
Förrådsbyggnader in. in. I den av herr
Ragnar Bergh in. fl. avgivna reservatio
-
34
Nr 12
Fredagen den 6 april 1956
Ang. televerkets anslagsbehov
nen hade föreslagits, att berörda båda
anslag skalle minskas till 6 000 000 kronor
respektive 700 000 kronor eller med
sammanlagt 2 000 000 kronor.
Herr LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Med stor tillfredsställelse
konstaterar jag att statsutskottet tillstyrkt
den väsentliga delen av den motion,
som jag undertecknat och som syftar
till en sänkning av inträdesavgiften
för telefonabonnemang från 300 till 200
kronor. Tyvärr har utskottet samtidigt
avstyrkt den andra delen av motionen,
som innebar en höjning av investeringsanslaget
till abonnentanläggningar m. m.
Trots mina varma känslor gentemot utskottet
för dess förståelse för motionens
första del, måste jag dock be att få knyta
några reflexioner till vad utskottet
har anfört i fråga om investeringsanslagen.
År efter år har televerkets investeringsäskanden
starkt beskurits. Varje
gång har detta skett med i huvudsak
samma motivering som i år har formulerats
på det sättet, att »investeringsverksamheten
måste hållas inom den
ram, som bestämmes av samhällets reella
resurser». I fjol utkämpade vi i denna
kammare en liten batalj om huruvida
man utan att rubba den samhällsekonomiska
balansen kunde höja investeringarna
till televerket med 4 å 5 miljoner
eller inte. Utskottets talesmän framhöll
att man här var offer för ett nödläge.
»Det har konstaterats», sade en talare,
»att det är nödvändigt att hålla tillbaka
investeringarna och vi har alla varit
överens om att vi inte kan släppa i väg
det hela hur som helst.»
Sedan dess har det gått ett år, och nu
finner man att regeringen i den föreliggande
propositionen av olika skäl har
fått lov att vidga ramen för medelsförbrukningen
innevarande budgetår bl. a.
genom att ge en tillfällig förstärkning
av dispositionsanslaget på 5 817 000 kronor,
sålunda ett avsevärt större belopp
än som diskussionen gällde i fjol. Ingen
har, såvitt jag vet, sagt ett ord om att
denna förändring på något sätt skulle
ha påverkat den samhällsekonomiska
balansen, ehuru den onekligen gick stick
i stäv mot de tongångar, som kom till
uttryck i debatten här i fjol.
Det är för övrigt symtomatiskt att den
respekt för budgetsiffrorna, som då och
då från vissa håll uttalas, blir allt mindre
hos många människor. I förevarande
fall gäller det ju ett investeringsanslag,
men även när det gäller förbrukningsanslag
hör man ofta under diskussionerna
här i riksdagen att det inte går
att ändra de siffror, som har föreslagits
av regeringen. Det sägs från regeringens
talesmän att om man ändrar, d. v. s.
om man lägger till, sker den eller den
andra olyckan. Men när sedan budgetutfallen
kommer år efter år visar det
sig ofta att överskottet växer och att de
differenser det rör sig om är mycket
mer betydande än de relativt små förändringar
som diskussionerna har gällt.
Utskottet får därför ursäkta om man efter
det senaste årtiondets erfarenheter i
detta avsende blir en smula avtrubbad
och med en viss skepsis ser på de invändningar
som reses mot mindre justeringar
i regeringens förslag, om sådana
skulle anses erforderliga.
Att det erfordras en ökning av televerkets
investeringsram tycks alla vara
ense om. Statsutskottet har självt år från
år understrukit denna sak.
Jag har roat mig med att titta på de
senaste tre årens utlåtanden i detta hänseende.
År 1954 ägnade utskottet ett väsentligt
utrymme åt televerkets svårigheter
och betecknade läget som bekymmersamt.
»Det skulle vara i hög grad
önskvärt», sade utskottet, »om man kunde
bifalla styrelsens äskande». Sedan utskottet
i stället tillstyrkt regeringens
nedprutade förslag, bifogades följande
brasklapp: »Samtidigt förutsätter dock
utskottet, att, i den mån möjligheter för
en utökning av den nu ifrågavarande investeringsverksamheten
skulle uppstå,
televerkets behov därvid i första hand
tillgodoses.»
År 1955 sade utskottet bl. a.: »Vid behandlingen
av den i 1954 års statsverksproposition
framlagda investeringsplanen
såg sig utskottet föranlåtet att ingående
Fredagen den 6 april 1956
Nr 12
35
belysa televerkets svårigheter. Situationen
har såvitt framgår av årets statsverksproposition
och vissa av utskottet
under hand inhämtade upplysningar sedan
dess ytterligare förvärrats.» Sedan
åtskilligt anförts i fråga om övriga verk
och deras anslagsbehov, konstaterades i
utskottets utlåtande, att det var beklagligt
att man inte kunde tillmötesgå de
önskemål i fråga om investeringsverksamheten
som verkstyrelserna anmält.
I år, 1956, anför statsutskottet: »Även
om utskottet sålunda funnit sig böra biträda
Kungl. Maj :ts förslag, önskar utskottet
dock samtidigt understryka angelägenheten
av att televerkets medelsförbrukningsram
vidgas så snart förhållandena
medgiva.»
Tre år i rad har således statsutskottet
nu uttalat att en ändring bör komma
till stånd, ju förr dess hellre. Men utskottet
har inte velat sträcka sig längre än
till denna vänliga meningsyttring. En sådan
högaktningsfull hållning från det
mäktiga statsutskottets sida gentemot
Kungl. Maj:ts äskanden och i strid med
den uppfattning, som utskottet uppenbarligen
innerst hyser, är mig oförståelig.
Televerket har gjort en intressant statistik
över förändringarna i telefonabonnenternas
yrkessammansättning under
årens lopp. Från att tidigare ha varit
ett bekvämlighets- och nyttoredskap för
näringsliv, administration och de högsta
socialgrupperna har telefonen alltmer
blivit ett synligt uttryck för de
breda befolkningslagrens standardlyftning.
För budgetåren 1952—1955 utgör
den procentuella ökningen av arbetarnas
telefonabonnemang inte mindre än 56
procent. Denna siffra överträffas endast
av kategorien f. d. yrkesarbetare, alltså
sannolikt pensionärer, där ökningen är
69 procent, och av titelgrupperna »herr,
fru och fröken», där procentsiffran rör
sig mellan 54 och 78. All erfarenhet visar
att den senare gruppen, »herr, fru
och fröken», i regel består av inkomsttagare
av kategorierna lägre tjänstemän
och arbetare.
I detta sammanhang kan nämnas, att
i slutet av 1955 noterades genomsnittligt
en avböjande linje i de statistiska kur
-
Ang. televerkets anslagsbehov
vorna för nytecknade telefonabonnemang.
ökningen av antalet abonnemang
var över lag mindre än förut och förbyttes
i vissa fall i en nedgång. Endast för
en grupp noterades en klar stegring,
nämligen för arbetarna, som alltså i det
avseendet står i särklass.
Det är rätt märkligt att konstatera, att
vid den tidpunkt, då standardstegringen
ger de människor möjlighet att skaffa
telefon, som tidigare inte haft råd därtill,
höjer det statliga verket inträdesavgiften
från 200 till 300 kronor i syfte
att skrämma hugade spekulanter från alt
beställa telefon. Och samtidigt minskar
statsmakterna ytterligare genom en sträv
investeringsbegränsning möjligheten att
inom rimlig tid arbeta av den väldiga eftersläpningen
av beställningar som föreligger.
Herr Andersson i Rixö har här tidigare
varit inne på det förhållandet, att
ökningen av investeringsramen för nästa
år endast är av formell och icke reell
natur. För budgetåret 1954/55 förbrukades
på televerkets investeringsanslag
248,5 miljoner. För nu löpande budgetår
beräknar man en minskning till 245
miljoner kronor och för nästkommande
budgetår en ökning till 250 miljoner.
Skillnaden från 1954 till 1956 är 1,6 miljoner
kronor, ett belopp som icke tillnärmelsevis
räcker för att täcka de prisoch
löneökningar som redan inträffat
och eventuellt ytterligare kan följa nästa
budgetår. Investeringsramen är därför
i realiteten krympt, trots att en betydande
stegring har skett i eftersläpningen av
beställda men icke inmonterade telefoner.
Då trots utskottets välvilliga skrivning
ingen reservation för en anslagsökning
föreligger, så är väl anledningen den, alt
man i utskottet ansett sig till freds med
en kompromissuppgörelse rörande inträdesavgiften
för telefonabonnenter. .lag
hoppas att man inte skall bli missräknad.
Riksdagen uttalar här ett önskemål,
men beslutanderätten ligger som bekant
i denna fråga på annat håll.
Frånvaron av en reservation gör det
lönlöst för mig att här ställa något yrkande.
36
Nr 12
Fredagen den 6 april 1956
Ang. televerkets anslagsbehov
Med hänsyn till min tidigare inställning
och tidigare motioner i denna fråga
har jag i alla fall ansett det önskvärt
att markera, dels att jag är tacksam för
att en del av motionen är tillstyrkt, dels
att jag inte är riktigt till freds med den
utgång frågan om investeringsanslaget
fått.
När jag nu inte ställer något yrkande
är det en praktisk åtgärd, som inte innebär
att jag kommer att lugna ned mig,
utan om i fortsättningen en sådan beskärning
av televerkets investeringsäskanden
förekommer, som skett under de
senaste fyra åren, så hotar jag att återkomma.
Herr ANDERSSON, KARL, (s):
Herr talman! Herr Pålsson och jag
har vid denna punkt antecknat en blank
reservation. Den gäller anslaget för rundradioanläggningar,
inte själva anslagsbeloppet,
därom var vi i utskottet eniga,
utan när det gäller själva formen för
finansiering av denna investering.
Jag vill erinra om att vid fjolårets
riksdag hade några av oss i statsutskotet
en reservation avseende förslaget om
FM-anläggningar, d. v. s. införandet av
dubbelprogram och samtidigt därmed
en höjning av licensavgiften. Vi ansåg
den gången att det fanns angelägnare investeringsbehov
än att gå in för dubbelprogram.
Vi ansåg också att det i det
läget inte var nödvändigt att höja licensavgiften.
Nu har emellertid anläggningarna
påbörjats, licensavgiften höjts och
pengar börjat flyta in. Inkomsterna på
licensavgifterna beräknas för nästa budgetår
komma att uppgå till ca 49 miljoner
kronor. Utgifterna för rundradioverksamheten
uppskattas till cirka 39
miljoner kronor. Skillnaden -— eller
överskottet om man så vill •—- på 10,1
miljoner kronor föreslås skola investeras
i nya anläggningar för rundradion.
Det är alltså själva formen för investeringsverksamhet
på detta område, som
vi inte har kunnat godkänna.
Nu är att märka, att utskottet —• såsom
kammarledamöterna finner — inte
för egen del har med ett ord berört den
-
na sak; utskottet har inte nämnt någonting
om rundradions utbyggnad eller finansiering,
utan bara hänvisat till vad
departementschefen anfört och stillatigande
godkänt det. Vi har emellertid velat
begagna tillfället att här i kammaren
något beröra denna fråga. Vi finner
nämligen förfaringsättet ganska egendomligt.
Här tas alltså ut en licensavgift som
är lika för alla — man kan över huvud
taget inte tänka sig en differentierad licensavgift,
utan den måste vara lika.
Men endast en mindre del av licensinnehavarna
kan få njuta förmånen av
dubbelprogram, i varje fall inom de närmaste
sex, åtta, kanske tio åren. Likväl
måste de under fem, sex år vara med
om att finansiera rundradioanläggningarna
med de avgifter, som de inbetalar.
Nu har det varit så också tidigare —
även när radiolicenserna kostade 10 kronor
— att överskott uppstått på licensmedel.
Det har uppstått överskott på
licensmedel undan för undan, och av
dylika överskott har till statsverket inlevererats
84 miljoner kronor. När man
sedan kommer i den situationen att debet
och kredit inte går ihop, ökas licensavgiften
och hela den erforderliga
investeringen betalas med ett års överskott.
Så tänker man fortsätta att förfara,
och det är det förfaringssättet som
vi har velat påtala. Vi anser att denna
investeringsverksamhet bör finansieras
över kapitalbudgeten i vanlig ordning
och att licensmedlen skall användas för
förräntning och avskrivningar på vanligt
sätt. Skall man även i fortsättningen använda
överskottsmedel för investeringar,
bör det upprättas en specialbudget, så
att man åtminstone vet att eventuellt
överskott kommer att stanna inom den
budgeten och att alltså icke överskottet
såsom hittills levereras in till statskassan
och licensinnehavarna får ekonomiskt
svara för rörelsen.
Här måste sålunda ske en ändring.
Vill man att investeringsverksamheten
på rundradions område skall helt och
fullt bekostas av licensmedel, bör man
alltså upprätta en specialbudget, där
överskotten får stå kvar. Radiolicensen
Fredagen den 6 april 1956
Nr 12
37
är ingen bevillning. Men det hindrar
inte att staten här haft betydande inkomster
genom en indirekt beskattning
av landets licensinnehavare.
Vi har således här velat framhålla, att
Kungl. Maj:t nog bör överväga att för
framtiden införa en annan ordning och
en annan finansieringsplan, eventuellt
en specialbudget på rundradions område,
och således låta licensavgifterna vara
vad de är och ursprungligen var avsedda
för, nämligen att täcka rundradions
kostnader, och inte utgöra någon
bevillning.
I herr Karl Anderssons yttrande instämde
herr Pålsson (bf).
Herr BERGH, RAGNAR, (h):
Herr talman! Med den motivering som
jag tidigare anfört ber jag att få yrka
bifall till den vid denna punkt avgivna
med 3 a) betecknade reservationen.
Herr HESSELBOM (s):
Herr talman! Jag anser inte att det
finns någon anledning att i år upprepa
den ingående diskussion, som herr Lundström
och jag hade vid fjolårets behandling
av kapitalbudgeten. Jag vill endast
erinra om att när utskottet ansett sig
nödgas acceptera Kungl. Maj :ts förslag
till investeringsanslag för televerket, så
har det skett med den motivering, som
framgår av utskottets utlåtande, nämligen
att man i det ekonomiska läge, som
vi befinner oss i, måste försöka åstadkomma
en vettig avvägning mellan olika
behov.
Televerkets investeringsanslag, som ju
bl. a. avser att ge möjlighet för så många
människor som möjligt att skaffa sig
telefon, måste avvägas mot andra investeringsbehov.
Telefonen är för visso en
nyttig sak, men man kan inte utan vidare
påstå att det inte skulle vara minst
lika angeläget, att vi bygger ut våra vägar,
bygger mera bostäder, skolor och
sjukhus, för att nämna några exempel
på nyttighcter, som vi nu ropar efter.
Statsutskottet har här sökt göra en avvägning
och har därvid ansett sig böra
Ang. televerkets anslagsbehov
acceptera det förslag till investeringar
i televerket, som Kungl. Maj:t framlagt.
Herr Lundström framhöll, att utskottet
nu tre år i råd har skrivit mycket
positivt och understrukit angelägenheten
av att televerkets investeringar hålls uppe
eller om möjligt ökas. Jag vill nu bara
konstatera att i så måtto har dock utskottets
skrivning lett till resultat, som
televerket är det enda statliga affärsverk
som fått en i varje fall nominell
höjning av sitt anslag. Mot höjningen av
televerkets anslag gent emot innevarande
budgetår med 5 miljoner kronor får
man ställa prutningen av postverkets anslag
med 3,1 miljoner kronor, prutningen
av statens järnvägars anslag med 13
miljoner kronor och prutningen av vattenfallsverkets
anslag med 9 miljoner
kronor. Som jag ser det, innebär det en
allvarligare konsekvens för vårt lands
näringsliv att man minskat vattenfallsverkets
anslag med 9 miljoner kronor än
att man begränsat höjningen av televerkets
anslag med 5 miljoner kronor.
Det är som sagt här fråga om en
avvägning, varom det kan råda delade
meningar. Vi får väl i statsutskottet finna
oss i det latenta hot inför framtiden,
som herr Lundström uttalade.
Herr Karl Andersson anmärkte i sitt
anförande på, att statsutskottet inte med
ett ord berört den fråga, som han här
talade om. Ja, det är riktigt att utskottet
inte berört denna fråga. Utskottet har
nämligen inte funnit någon anledning
att gå in på något resonemang om utbyggnaden
av rundradioanläggningarna.
Den frågan tog riksdagen ställning till i
fjol, då riksdagen godkäde vad statsutskottet
hade föreslagit beträffande principerna
för den fortsatta utbyggnaden av
rundradioanläggningarna och vad därtill
hör.
Kungl. Maj:t har inte förutsatt någon
ändring av programmet för utbyggnadsverksamheten
och principerna för dennas
finansiering. Inte heller motionsledes
har något sådant yrkande framställts,
och utskottet har därför inte behövt
ta upp till behandling frågan om
detta riksdagens tidigare ställningstagande.
38
Nr 12
Fredagen den 6 april 1956
Ang. statens järnvägars anslagsbehov
Jag vill påpeka att televerket i statsverkspropositionen,
bilaga 27, sid. 38,
har presenterat sitt utbyggnadsprogram
för rundradioverksamheten. Enligt detta
utbyggnadsprogram har televerket för
nästa budgetår äskat ett anslag till fortsatt
utbyggnad av trådradioanläggningar
av 5 miljoner kronor och till s. k. frekvensmodulerade
ultrakortvågssändare ett
anslag av 4,7 miljoner kronor, I överstämmelse
med den princip, som riksdagen
har godtagit för den fortsatta utbyggnaden
av ultrakortvågssändare och
trådradio, har Kungl. Maj :t, då licensmedlen
inte räckt till, ansett sig nödsakad
att pruta på dessa anslagsäskanden.
Men jag vill betona att av denna prutning
på sammanlagt 3,4 miljoner kronor
hänför sig 2,7 miljoner kronor till FMsändare
och endast 0,7 miljon kronor till
trådradion. Det förhåller sig alltså inte
på det sätt som herr Karl Andersson
ville göra gällande, nämligen att höjningen
av licensavgiften enbart var betingad
av kostnaderna för dubbelprogrammen,
utan höjningen går också till utbyggnad
av trådradionätet, varigenom folk, som
bor i sådana områden av vårt land, där
mottagningsförhållandena är dåliga, får
goda avlyssningsmöjligheter, samtidigt
som de också får förmånen att kunna
välja mellan två program. Man kan naturligtvis
diskutera, om riksdagens fjolårsbeslut,
att investeringar av denna
art skall finansieras med löpande licensavgifter,
är riktigt eller om finansieringen
heller borde ske med skattemedel.
Därom kan man som sagt alltid diskutera,
men man kan inte beteckna den ena
investeringsprincipen såsom a priori
riktigare än den andra.
Utskottet har emellertid inte haft anedning
att ingå på en prövning av förra
årets riksdags principbeslut i denna fråga,
och jag behöver därför inte heller nu
vidare orda därom. Då kammaren redan
har godtagit den princip, som legat till
grund för utskottets förslag i övrigt, är
det inte heller nödvändigt att polemisera
emot herr Berghs yrkande.
.lag får därför herr talman yrka bifall
till utskottets hemställan under nu förevarande
punkt.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som förordats i den av herr
Ragnar Bergh m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.
Punkten 4
Ang. statens järnvägars anslagsbehov
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1956/57 under statens
järnvägars fond anvisa i statsrådsprotokollet
angivna investeringsanslag å tillhopa
234 300 000 kronor.
Bland de av Kungl. Maj:t äskade investeringsanslagen
hade bland annat
upptagits ett anslag av 500 000 kronor
till Förvärv av billinjer och ett anslag
av 4 650 000 kronor till Anskaffning av
person-, resgods- och postvagnar.
I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Rar/nar Bergh och Mannerskantz (I:
70) och den andra inom andra kammaren
av herrar Nilsson i Bästekille och
Svensson i Krokstorp (11:366), i vilka,
såvitt nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag
om investeringsanslag med 500 000 kronor
till förvärv av billinjer åt statens
järnvägar;
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Axel Andersson (1:198) och den andra
inom andra kammaren av fru Sandström
och herr Anderson i Sundsvall (II: 370),
i vilka likaledes hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag om investeringsanslag
å 500 000 kronor till
förvärv av billinjer åt statens järnvägar;
dels ock en inom andra kammaren av
herrar Holmberg och Senander väckt
motion (II: 74), vari hemställts, att riks
-
Fredagen den 6 april 1956
Nr 12
39
dagen måtte besluta att för budgetåret
1956/57 under statens järnvägars fond
anvisa ett investeringsanslag på 12,9 miljoner
kronor för anskaffning av person-,
resgods- och postvagnar samt att i övrigt
godkänna vad Kungl. Maj :t föreslagit under
förevarande punkt.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte
I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
för budgetåret 1956/57 under statens
järnvägars fond anvisa under momentet
angivna investeringsanslag;
II. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 74 till Anskaffning
av person-, resgods- och postvagnar
för budgetåret 1956/57 under statens
järnvägars fond anvisa ett investeringsanslag
av 4 650 000 kronor;
III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 70
och II: 366 samt 1:198 och II: 370, förstnämnda
båda motioner i vad de avsåge
förevarande anslag, till Förvärv av billinjer
för budgetåret 1956/57 under statens
järnvägars fond anvisa ett investeringsanslag
av 500 000 kronor.
Reservationer hade avgivits
a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag för budgetåret
1956/57 under statens järnvägars fond
anvisa i reservationen angivna investeringsanslag;
b)
av herrar Ohlon, Sundelin, Ragnar
Bergh, Sunne och Skoglund i Doverstorp,
fröken Elmén samt herrar Widén, Nihlfors,
Löfroth och Hjalmarson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del hava den avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet
bort under III hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 70 och
11:366 samt 1:198 och 11:370, förstnämnda
båda motioner såvitt nu vore i
Ang. statens järnvägars anslagsbehov
fråga, avslå Kungl. Maj:ts förslag om anslag
till förvärv av billinjer.
Det i herr Ragnar Berghs in. fl. reservation
framställda förslaget innebar anslagsminskningar
om sammanlagt 10,6
miljoner kronor.
På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande punkt skulle företagas
till avgörande momentvis.
Mom. I
Herr BERGH, RAGNAR, (h):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med 4 a) betecknade reservationen.
Herr ANDERSSON, KARL, (s):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande momentet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Ragnar Bergh in. fl. vid förevarande
punkt avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.
Mom. II
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. III
Herr OHLON (fp):
Herr talman! I den med b) betecknade
reservationen yrkas avslag på
Kungl. Maj:ts förslag om inköp av ytterligare
billinjer. Detta är ju ett ärende,
som kommer tillbaka varje år, och
vi har haft debatter härom år efter år.
Det tjänar ingenting till att ta upp en
ny diskussion i frågan i dag, och jag
hänvisar därför endast till vad som har
sagts föregående år. Jag yrkar bifall till
reservationen.
40 Nr 12 Fredagen den 6 april 1956
Ang. statens vattenfallsverks anslagsbehov. — Anslag till luftfartens markorganisation
m. m.
Herr HESSELBOM (s):
Herr talman! För ovanlighetens skull
tror jag mig nästan kunna instämma
med herr Ohlon. Det är ju ganska meningslöst
att här fortsätta följetongen av
årligen återkommande debatter om det
här investeringsanslaget.
Jag vill nu endast med beklagande
konstatera att Kungl. Maj:t i år har begränsat
ifrågavarande anslag så avsevärt
som skett i förhållande till det anslagsbehov
som statens järnvägar påvisat.
Men med hänsyn till den återhållsamhet,
som statsutskottet har tvingats
ålägga sig när det gäller att medge ökningar
även av kapitalutgifterna, kan
jag inskränka mig till att yrka bifall till
utskottets utlåtande.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna momentet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Ohlon m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.
Punkten 5
Ang. statens vattenfallsverks anslagsbehov
Med
tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i denna punkt hemställt, att riksdagen
måtte
I. bemyndiga Kungl. Maj:t att från den
för budgetåret 1955/56 ingående behållningen
å investeringsanslaget till Distributionsanläggningar
och därmed sammanhängande
arbeten vid statens kraftverk
överföra 8 000 000 kr. till investeringsanslaget
till Stenungsunds ångkraftstation;
II.
för budgetåret 1956/57 under statens
vattenfallsverks fond anvisa under
momentet angivna investeringsanslag å
tillhopa 294 000 000 kronor.
Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Hjalmarson ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag för budgetåret
1956/57 under statens vattenfallsverks
fond anvisa i reservationen angivna investeringsanslag.
Det av reservanterna framställda förslaget
innebar, att av utskottet förordade
investeringsanslag till Kraftstation vid
Järkvissle, Kraftstationer i Umeälven
mellan Storuman och Blåviken, Stornorrfors
kraftstation samt Distributionsanläggningar
och därmed sammanhängande
arbeten vid statens kraftverk skulle
minskas med tillhopa 14 miljoner kronor.
Herr BERGH, RAGNAR, (h):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid förevarande punkt fogade
reservationen.
Herr ANDERSSON, KARL, (s):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.
Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som förordats i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.
Punkten 6
Anslag till luftfartens markorganisation
m. m.
I enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning hade utskottet i förevarande
punkt hemställt, att riksdagen
måtte för budgetåret 1956/57 under luft
-
Fredagen den 6 april 1956
Nr 12
41
fartsfonden anvisa under punkten angivna
investeringsanslag å tillhopa 4 001 000
kronor.
Herr OHLON (fp):
Herr talman! I Svenska Dagbladet för
i dag förekommer ett referat från ett
sammanträde, som hölls i går i Svenska
uppfinnareföreningen, varunder överdirektören
Larsson i försvarets forskningsanstalt
hade ett föredrag.. Han gav
där exempel på sådan försvarsforskning,
som var särskilt lämpad efter
svenska förhållanden, och belyste vikten
av en inhemsk forskning på området.
Men ett exempel, som han lämnade, var
anmärkningsvärt och borde kanske tagas
upp i detta sammanhang.
överdirektör Larsson omnämnde, att
luftfartsstyrelsen utan att fråga FOA
från England införskaffat en flygpejlingsapparat
till en kostnad av 300 000
kronor. Denna apparat invigdes enligt
numera vanlig svensk sed med stor pompa
och festivitas. Det var första akten.
Andra akten var att denna apparat för
300 000 kronor inte fungerade. Den var
konstruerad för helt andra markförhållanden
än vi har i vårt land. Beställaren
hade inte tagit med i beräkningen att
den svenska »smålandsterrängen» låg
hindrande i vägen för signalerna söderifrån
och hade en dämpande effekt, som
ofta var tjugo gånger större än det europeiska
flacklandets. I själva verket
slog pejlen fel upp till 30 grader.
Tredje akten var att apparaten flyttades
till Bulltofta flygfält. Där nere i
Skåne är ju allting plattare — som vi
fick höra av herr Elofsson under remissdebatten
i år — och där finns det
inte något småländskt högland, som ligger
i vägen för de söderifrån kommande
signalerna. Sista utspelet var att FOA
fick hand om saken och konstruerade
en ny pejl, lämpad för svenska förhållanden,
men till ett pris som uppgick
till en tiondel av vad den engelska apparaturen
kostade.
Om det inte vore överdirektören för
försvarets forskningsanstalt, som berättat
denna solskenshistoria, skulle man
inte tro att den vore sann. Men nu mås
-
Anslag till landsmålsarkiven
te man väl fästa tilltro till vad som blivit
sagt. Jag förutsätter nämligen att
referatet är riktigt.
Med anledning av detta skulle jag vilja
hemställa till kommunikationsministerns
representanter här i dag — eftersom
kommunikationsministern själv inte
är närvarande — att be honom göra
en undersökning av vad som verkligen
har förevarit. Ett ärende får inte handläggas
på detta sätt, om nu versionen
är riktig.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.
Punkterna 7—13
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 14
Lades till handlingarna.
Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 51, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om upptagande å
riksstaten för budgetåret 1956/57 av underskottet
för luftfartsfonden, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av Kungl. Majrts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1956/57 till rasbiologiska
institutet, farmacevtiska institutet
m. m.
Punkterna 1—11
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 12
Anslag till landsmålsarkiven
I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:239
och II: 115,
42
Nr 12
Fredagen den 6 april 1956
Ang. vidgad pensionsrätt för deltidsanställda
a) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för landsmålsarkiven, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1956/57;
b) till Landsmålsarkiven: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 319 000 kronor.
I de likalydande motionerna I: 239,
av herr Bengtson, och II: 115, av herrar
Orgård och Ståhl, hade hemställts, att
riksdagen ville på riksstaten från och
med budgetåret 1956/57 upptaga en tjänst
vid Landsmåls- och folkminnesarkivet i
Uppsala som tekniskt biträde i lönegrad
Ce 11.
Herr BENGTSON (bf):
Herr talman! Det är tacknämligt att
departementschefen bär föreslagit en
anslagshöjning på 33 400 kronor under
denna punkt. Vi har emellertid i en
motion föreslagit en ny tjänst som tekniskt
biträde i lönegrad Ce 11, eftersom
en sådan tjänst egentligen innebär en
ren rationalisering; den akademiskt utbildade
personalen kommer annars att
få arbeta med en del tekniska uppgifter,
något som inte är särskilt lämpligt.
Kanslern har fört fram samma förslag
som motionärerna.
Jag kan inte finna att utskottet egentligen
har behandlat motionen. Därför
utgår jag från att man delar de uppfattningar
som framförts i motionen, men
ändå av ekonomiska skäl yrkar avslag.
Under sådana förhållanden är det min
förhoppning, att Kungl. Maj:t till nästa
år skall kunna beakta de framställningar
som gjorts såväl av kanslern som av
motionärerna.
I den nuvarande situationen har jag
intet annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande punkt hemställt.
Punkterna 13—27
Vad utskottet hemställt bifölls.
Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 56, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående avlöningar
till regeringsrätten, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.
Ang. vidgad pensionsrätt för deltidsanställda
Föredrogs
ånyo istatsutsikottets utlåtande
nr 57, i anledning av väckta motioner
om beredande av möjlighet att
inrätta pensionsreglerade deltidstjänster.
I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Sunne och fru Sjöström-Bengtsson (I:
226) och den andra inom andra kammaren
av fröken Höjer m. fl. (II: 446),
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Konungen hemställa om
förslag snarast til] sådan ändring av reglementet
för statens pensionsanstalt, att
möjlighet funnes att inrätta pensionsreglerad
deltidstjänst.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 226 och II: 446 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade anförts av herrar
Ohlon och Boman, fröken Andersson,
herrar Sundelin, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde och Ståhl, fröken
Elmén samt herrar Staxäng och Nelander,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:226 och 11:446, i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte för riksdagen snarast
framlägga förslag om sådan ändring
av reglementet för statens pensionsanstalt,
att möjlighet tillskapades att inrätta
pensionsreglerade deltidstjänster.
Herr SUNDELIN (fp):
Herr talman! Den fråga, som behandlas
i detta statsutskottsutlåtande, gäller
sådan ändring av reglementet för sta
-
Fredagen den 6 april 1956
Nr 12
43
Ang. vidgad pensionsrätt för deltidsanställda
tens pensionsanstalt, SPA, att det skall
bli möjligt att även på dess område inrätta
pensionsreglerade deltidstjänster.
Såsom utskottet i sitt utlåtande anfört,
är systemet med pensionsberättigande
deltidstjänster redan infört för
de tjänstemän som är underkastade 1947
års allmänna tjänstepensionsreglemente.
Utskottet säger också, att det med
hänsyn härtill inte i och för sig borde
behöva väcka betänkligheter att pröva
en motsvarande anordning även på
SPA-området. Men, säger utskottet, ett
utsträckande nu av denna pensioneringsform
till SPA-området skulle skapa
speciella svårigheter, främst sammanhängande
med finansieringsfrågan.
Utskottet kommer därefter in på frågan
om en allmän pensionsförsäkring och
förmodar, att en sådan försäkring kan
bli verklighet inom en nära framtid.
Den torde, säger utskottet, komma att
erbjuda en naturlig väg att lösa frågan
om samtliga deltidsanställdas pensionering.
Den nu förevarande frågan var föremål
för riksdagens behandling även år
1953. Utskottet ansåg sig då inte böra
tillstyrka införande av pensionsrätt för
deltidstjänster på SPA-området, men utskottet
tog sin ställning utifrån den förutsättningen,
att 1951 års pensionsutredning
skulle framlägga förslag i ärendet
inom en inte alltför avlägsen framtid.
För närvarande kan man väl säga,
att det troligen kommer att dröja ganska
länge, innan det blir möjligt för 1951
års pensionsutredning att framlägga något
förslag i denna fråga. Den upplysningen
har vi också fått i statsutskottets
femte avdelning av en föredragande
från statens pensionsanstalt. Att,
som utskottet gör, redan nu i förväg
säga att en blivande allmän pensionsförsäkring
torde lösa dessa problem, är
väl också en smula sangviniskt. Även
om vi varmt hoppas på att det skall bli
möjligt att så snart som möjligt genomföra
en reform på detta område, så vet
vi i dag mycket litet om hur densamma
slutligen kommer att utformas.
Vi, som står för den reservation som
är fogad till utskottets utlåtande, har
därför ansett det inte vara försvarligt
att i väntan på beslut om en allmän pensionsreform,
som vi visserligen hoppas
på skall komma men som vi inte vet
när det kommer och hur det då kommer
att se ut, uppskjuta den fråga det
här gäller. Här avses ju att bereda samma
möjlighet för deltidsanställda inom
SPA-området att få pensionsreglerade
tjänster, som redan finns för dem som
är underkastade det allmänna statliga
reglementet. Det är här fråga om grupper,
som det ur samhällets synpunkt
och i samhällets intresse är mycket
angeläget att ta vara på. Det gäller framför
allt inom sjuksköterskeområdet —
sjuksköterskorna är ju i stor utsträckning
anslutna till SPA-reglementet —
och det gäller vissa tjänster på undervisningens
område. Vi tror, att det skulle
vara möjligt att i större omfattning
än vad som nu kan ske engagera dem
i samhällets verksamhet, om det funnes
möjlighet att bereda dem pensionsreglerade
deltidstjänster. Vi hemställer alltså
om bifall till de i ämnet väckta motionerna
samt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om förslag till
sådan ändring av reglementet för statens
pensionsanstalt, att möjlighet tillskapas
att inrätta pensionsreglerade deltidstjänster.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.
Häri instämde herr Suiine (fp) och
fru Wallentheim (s).
Herr HOLMQVIST (s):
Herr talman! När utskottet inte velat
bifalla motionärernas yrkande, kan det
förtjäna framhållas, att detta inte är dikterat
av något slags ringaktning för värdet
av en pensionsrätt för de deltidsanställda
enligt SPA-reglementet. Vårt
ställningstagande är i stället motiverat
av att detta är en mycket komplicerad
fråga, en sak, som jag tror att också
reservanterna inser. Vi anser vidare, att
när man har en utredning, som sysslar
med detta spörsmål, så borde vi kunna
invänta denna utrednings resultat och
inte utan vidare beställa en sådan här
44
Nr 12
Fredagen den 6 april 1956
Ang. vidgad pensionsrätt för deltidsanställda
åtgärd av Kungl. Maj:t. 1951 års pensionsutredning
har ju till uppgift att
försöka finna en lösning på detta problem,
och vi inom femte avdelningen av
statsutskottet har, såsom herr Sundelin
nämnde, fått en redogörelse för utredningens
arbete. Det har i detta sammanhang
framhållits att utredningen har
uppmärksammat de deltidsanställdas
pensionsfråga. Man har emellertid inte
ansett sig kunna bryta ut den ur det
stora pensionskomplex som utredningen
har till uppgift att penetrera. Jag
tror att vi alla, som hörde den föredragningen,
var övertygade om att det
finns åtskilliga problem att bemästra,
om man skall kunna ge de deltidsarbetande
pensionsrätt enligt SPA-reglementet.
Det finns faktiskt också — och därvidlag
vill jag göra en invändning mot
vad herr Sundelin sade — anledning
att se denna fråga i sammanhang med
den allmänna pensionsförsäkring, som
nu håller på att förberedas. Jag förmodar
att vi allesammans i kammaren är
besjälade av en mycket stark önskan
att denna allmänna tjänstepensionering
skall få sin lösning så fort som möjligt,
och jag förstår att herr Sundelin också
önskar en sådan lösning.
Det är inte på den punkten som jag
vill invända något, utan det är, när herr
Sundelin säger att man inte har några
som helst utfästelser för att man slutligen
skall komma fram till en lösning,
som även tillgodoser de önskemål som
är framförda i motionen. Jag vågar naturligtvis
inte, lika litet som någon annan
av dem, som tillhör utskottsmajoriteten,
säga, att så skall bli fallet, men
om det är så att den pågående beredningen
kommer att ta intryck av det förarbete
som är gjort av de båda föregående
utredningarna, måste det bli en
lösning som skall kunna tillfredsställa
även de grupper det här gäller.
Jag skall nöja mig med det sagda och
vill bara betona, att jag anser att det
finns allt skäl för riksdagen att vänta
någon tid på de förslag, som man kan
räkna med skall komma och som har
utsikt att kunna ge en lösning av frågan.
Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Fröken ANDERSSON (h):
Herr talman! Det är riktigt, som herr
Holmqvist nyss sade, att föreliggande
fråga är komplicerad, men av den anledningen
anser vi att det är så mycket
viktigare att man rycker loss frågan
ur 1951 års pensionsutredning och
löser den, ty man kan ju inte vänta i
det oändliga, om man principiellt vill
ha frågan löst.
För tre år sedan hänvisades till 1951
års pensionsutredning, och i dag hänvisas
till utredningen av frågan om en
allmän pensionsförsäkring. Jag vet inte
vilken utredning det är som herr Holmqvist
åsyftar, ty å ena sidan säger herr
Holmqvist att denna fråga i någon form
kommer att lösas genom den allmänna
pensionsförsäkring, som man tror skall
införas, och å andra sidan hänvisar
herr Holmqvist till 1951 års pensionsutredning.
Jag kan inte riktigt få dessa
ting att gå ihop. Det förhåller sig ju faktiskt
på det sättet att vi här har ett aktuellt,
ja, jag vill gärna säga brännande
problem. Vi söker nämligen med ljus
och lykta efter gifta kvinnor, som är
villiga att åta sig deltidsarbete och som
inte kan ta heltidstjänst. Det är klarl
att det måste bli en stimulans för dessa,
om man kan erbjuda dem pensionsberättigande
deltidstjänster. Behovet är
alltså aktuellt, och jag anser därför afl
det är egendomligt att man först skall
vänta i tre år på frågans lösning, och
när man därefter inte kan komma längre,
utan konstaterar att 1951 års utredning
hägrar någonstans bort i fjärran,
hänvisar man till den allmänna pensionsförsäkringen.
Jag tycker inte att
detta är tillfredsställande när det dock
gäller en så pass allvarlig sak.
Såsom herr Sundelin nämnde, finns
ju stora grupper offentligt anställda med
pensionsberättigande deltidstjänster. Här
rör det sig om en relativt liten grupp,
som dock tenderar att bli större och
som jag tror skulle bli ännu större, om
de här föreslagna förmånerna kunde genomföras.
Fredagen den 6 april 1956
Nr 12
45
Ang. vidgad pensionsrätt för deltidsanställda
Det är alldeles riktigt, att det föreligger
en hel del svårigheter, om man
skall gå fram på den här föreslagna vägen,
men de är dock inte — enligt vad
som upplysts mig —, större än att det
går att komma över dem. Det, som reservanterna
i första hand begär, är den
ändring av SPA-reglementet, som är
nödvändig för att frågan skall kunna
lösas. Reservanterna anser alltså inte
att det hux flux skall inrättas pensionsberättigande
deltidstjänster, utan att
reglementet bör ändras så, att förutsättningar
för inrättande av sådana
tjänster föreligger.
Jag ber att få instämma i det yrkande,
som herr Sundelin redan har ställt.
Herr HOLMQVIST (s):
Herr talman! Fröken Andersson har
framhållit, att det här rör sig om en
liten grupp och att frågan därför kan
lösas. Fröken Andersson medger också
att problemet är komplicerat. Jag tror
att det under sådana betingelser inte
heller borde vara särskilt avskräckande
för kammaren att gå på utskottets förslag
i denna fråga.
Frågan om lösningen av de deltidsanställdas
pensionering är naturligtvis oerhört
betydelsefull för den lilla grupp det
här gäller, men när vi samtidigt har under
utredning hela det stora problemet
om en tjänstepensionering för alla medborgare
i detta land, kommer trots allt
den sak vi nu diskuterar att framstå såsom
en detalj. I varje fall sedd mot
bakgrunden av den stora sociala betydelsen
måste frågan om en allmän pensionsförsäkring
anses dominera intresset. Det
förhåller sig ju så, att det framställts
mycket starka önskemål om att snabbt få
till stånd en lösning av frågan om en
pensionering för alla medborgare, och
den beredning, som arbetar med saken,
bar ju fått i uppdrag att mycket snabbt
försöka tränga igenom problemet och
lägga fram ett förslag. Under sådana omständigheter
anser jag för min del att
man mycket väl kan vänta med den fråga
det nu gäller.
Jag ber således att få vidhålla mitt yrkande.
Fröken ANDERSSON (h):
Herr talman! Jag vill bara helt kort
framhålla, att jag inte sagt att det här
gäller en liten grupp, utan jag har sagt
att det gäller en relativt liten grupp, och
det tycker jag är en helt annan sak. Man
bör inte bara anlägga kvantitativa synpunkter
på frågan, ty visserligen rör det
sig om en relativt liten grupp, men
det är en viktig grupp. Det gäller sjuksköterskor,
och det gäller lärare och det
gäller hela rader av utövare av utomordentligt
samhällsviktiga uppgifter.
Sådana resonemang som att över huvud
taget anlägga kvantitativa synpunkter
och påstå, att det i förhållande till
det stora hela bara är fråga om en liten
detalj, förstår jag inte, ty allt vad vi här
i riksdagen behandlar är ju delproblem,
som vi löser det ena efter det andra.
Jag och de andra reservanterna anser
att denna fråga inte bara är av praktisk
utan också av principiellt viktig karaktär,
och vi har därför intagit den ståndpunkt
vi gjort.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sundelin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:
Den,
som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 57, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.
46
Nr 12
Fredagen den 6 april 1956
Om stöd åt produktionen av svensk barnfilm
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Sundelin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:
Ja — 59;
Nej — 39.
Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Om stöd åt produktionen av svensk barnfilm
Föredrogs
ånyo statsutskottets utlåtande
nr 58, i anledning av väckta motioner
om stöd åt produktionen av svensk
barnfilm.
I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Hjalmar
Nilsson m. fl. (I: 106) och den andra
inom andra kammaren av herr
Adamsson m. fl. (11:93), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om att förslag till stöd åt produktionen
av svensk barnfilm måtte föreläggas nästa
års riksdag.
Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
anfört bland annat:
»När frågan om stöd åt produktionen
av svensk barnfilm nu ånyo framföres
motionsvis sker detta under framhållande
av att Kungl. Maj:t alltjämt inte framlagt
något förslag med anledning av
filmkommitténs betänkande. Utskottet
har inhämtat att nämnda betänkande under
år 1953 varti föremål för remissbehandling,
varvid ett stort antal myndigheter
och sammanslutningar yttrat sig.
Härvid har frågan om stödåtgärder för
barnfilm belysts ur skilda synpunkter.
Utskottet vill för sin del, utan att i detta
sammanhang ge uttryck åt någon upp
-
fattning angående den form i vilken stöd
åt barnfilmen bör ifrågakomma, uttala
den förhoppningen att Kungl. Maj:t måtte
utan alltför stort dröjsmål upptaga till
övervägande frågan om åtgärder till stöd
för barnfilmen. Utskottet —som inte anser
sig böra tillstyrka det i motionerna
I: 106 och II: 93 framställda yrkandet —-föreslår att riksdagen i anledning av
nämnda motioner ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet sålunda anfört.
Under åberopande av det anförda
hemställer utskottet, att riksdagen må, i
anledning av motionerna I: 106 och II:
93, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört.»
Reservation hade anmälts av herr Hesselbom,
som dock ej antytt sin mening.
Herr NILSSON, HJALMAR, (s):
Herr talman! Statsutskottet har vid
behandlingen av vår motion i år varit
mycket välvilligt och hemställer att riksdagen
skall besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t ge till känna vad utskottet
har anfört i sin motivering. I denna
skriver utskottet att det hoppas att
Kungl. Maj:t snart skall ta upp denna
fråga till behandling och komma med
ett förslag.
Det är andra året i rad som motioner
har väckts i denna fråga, och anledningen
härtill är att situationen är mycket
prekär när det gäller framställningen
av barnfilm. Under de sista tio åren har
det endast producerats sju svenska barnfilmer,
och det är alldeles för litet för
att tillfredsställa det behov som finns
överallt ute i landet. Man kan kanske
säga att detta är ett område, där den
frivilliga verksamheten borde sätta in,
ett område som det inte tillhör staten eller
samhället som sådant att understödja.
Men när man ser litet närmare på
detta problem kommer man nog till det
resultatet att samhället har rätt stor skyldighet
att hjälpa till för att få fram de
goda barnfilmerna.
ABF har under december och januari
månader gjort en undersökning angående
barnfilmklubbarnas verksamhet uti i
landet. Denna undersökning visar att det
Fredagen den 6 april 1956
Nr 12
47
Om ökad kontroll över kringresande försäljare
inom ABF för närvarande finns cirka
20 000 barn anslutna till barnfilmklubbarna.
Denna undersökning ger även ett
annat resultat. Instruktörerna ute i landet
har fått ge till känna sin mening beträffande
olika frågor, bl. a. tillgången
på film, och det är ganska typiskt att
samtliga har sagt att tillgången på god
svensk barnfilm är för liten. Det finns
de som har måst nedlägga sin verksamhet
under vårterminen i år, därför att
det inte finns tillräckligt med film att
visa. Under sådana förhållanden förstår
man att alla de frivilliga krafter som arbetar
för att ge barnen en god film hämmas
på grund av att tillgången är för
liten.
Här har riksdagen under en följd av
år anslagit medel till ungdomsverksamheten.
Jag vill bara erinra om att 1954
års riksdag anslog 2,7 miljoner kronor
till denna. Arvsfonden delar varje år ut
bidrag till ungdomsgårdar, till ungdomslokaler
och till friluftsliv, och man bygger
samlingslokaler eller fritidslokaler
i statsbelånade hyresfastigheter. Men
när det gäller barnfilmerna har samhället
hittills inte funnit möjlighet att träda
in och hjälpa till. I alla länder med
anspråk på att vara kulturländer har det
sedan länge varit brukligt och accepterats
att man skall ha museer, bibliotek
och nationalteatrar, och man har numera
även kretsteatrar, men ingenting av
allt detta är självförsörjande, utan de är
beroende av att stat och kommun lämnar
bidrag. Det tillhör ett kulturfolk att
se god konst, att se god teater och att
läsa goda böcker, och numera är det väl
även accepterat att man skall använda
filmen i undervisningens tjänst. Man visar
film i skolorna, men när man kommer
till barnens fritidssysselsättning, när
de skall gå och se film, då är samhället
icke med längre. Jag skulle vilja åberopa
den undersökning som verkställdes under
fjolåret bland en del skolbarn i
Stockholm. Det visade sig att de flesta
av dessa, som omfattades av undersökningen,
gick en, två och i flertalet fall
tre gånger i månaden på film. Detta gällde
barn i alla åldrar. Resultatet av undersökningen
blev att här borde sam
-
hället träda till för att genom upplysning
och på annat sätt bidra till att få
fram en god svensk barnfilm.
Detta är ett av skälen till att denna
motion har återkommit i år. Utskottets
skrivning här är mera positiv i år än tidigare.
Jag vill uttala den förhoppningen
att denna skrivning, om riksdagen bifaller
den, skall ge till resultat att ett
förslag framläggs till nästa års riksdag.
I detta anförande instämde herrar Hesselbom
(s), Elmgren (s) och Strandler
(s), fru Wallentheim (s), fru HamrinThorell
(fp) och fru Sjöström-Bengtsson
(s) samt herr Olsson, Erik, (s).
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.
Om ökad kontroll över kringresande försäljare
Föredrogs
ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
om effektiv kontroll av försäljning
eller orderupptagning av varor genom
kringresande försäljare.
Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta, till
lagutskott hänvisade motioner, nr 24 i
första kammaren av herr Johansson,
Theodor, och herr Pålsson samt nr 32
i andra kammaren av herr Vigelsbo
m. fl.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära utredning och förslag i syfte att
få till stånd en bättre kontroll över och
ett bättre skydd för köparnas intressen
vid direkt försäljning eller orderupptagning
av varor genom kringresande försäljare.
Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet anfört:
»Frågan om en revision av näringslagstiftningen
utreds för närvarande av näringsrättsutredningen.
Ett av de spörsmål,
som utredningen härvid bär att taga
48
Nr 12
Fredagen den 6 april 1956
Om ökad kontroll över kringresande försäljare
ställning till, är frågan om utformningen
av bestämmelserna rörande kringföringshandeln.
Därvid torde även de av
motionärerna påtalade förhållandena i
fråga om denna handel komma i betraktande.
Utredningen beräknas bli avslutad
under innevarande år. I avbidan på resultatet
av utredningen bör enligt utskottets
mening motionerna icke föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Under åberopande av vad sålunda anförts
hemställer utskottet, att förevarande
motioner, I: 24 och II: 32, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.»
Herr JOHANSSON, THEODOR, (bf):
Herr talman! Som motionär i denna
fråga ber jag att få ta kammarens tid i
anspråk en liten stund för att redogöra
för de synpunkter, som jag har anlagt
på densamma, och säga några ord i anledning
av utskottets uttalande som
kanske inte klarlägger ärendet riktigt.
Vi motionärer har ansett att det i fråga
om försäljning och orderupptagning av
varor genom kringresande behöver vidtagas
någon åtgärd, särskilt behövs det
en effektivare kontroll. Det torde inte
vara nödvändigt att dra fram några speciella
skäl för att påvisa detta. Riksdagens
ledamöter har säkert inte kunnat
undgå att få del av vad som förekommit
på olika håll i landet vid försäljning och
orderupptagning av varor. I ett stort antal
fall har ojusta affärsmetoder använts.
Detta är, som sagt ingen nyhet, utan det
har förekommit sedan långt tillbaka,
men denna affärsverksamhet synes tilltaga
i samma mån som man får tillgång
till motorfordon som transportmedel och
lättare kan förflytta sig från den ena orten
till den andra. Dessutom synes det
kunna konstateras att de verkligt ojusta
metoderna använts av sådana kringresande
som inte har för avsikt att komma tillbaka
till samma ort. Vidare har ju sorgligt
nog försäljaryrket utnyttjats för att
kunna utföra ojusta och olagliga handlingar.
Jag tänker bl. a. på de stölder
som skett hos gamla personer. Detta senare
har ju inte kunnat undgå att uppröra
många, kanske i all synnerhet folket
ute på landsbygden.
Det är självfallet att det finns personer
i denna resandekår som använder hederliga
metoder vid försäljning av varor,
och vi har i motionen inte heller riktat
någon kritik mot dessa, utan vår kritik
gäller just de ojusta affärsmetoderna som
vi vill ha någon kontroll över. Pressen
har ju under flera år varnat för kringresande
försäljare och påvisat vilka metoder
de använt vid skilda tillfällen, men
dessa varningar synes inte ha hjälpt. Allmänheten
tycks inte ha någon som helst
möjlighet att befria sig från dessa försäljare
utan faller gång efter annan offer
för deras metoder. Det är också ofta
mindre nogräknade firmor med tillverkning
av mindervärda varor som anställer
sådana försäljare, ja, som anställer vilka
försäljare som helst. Det är klart att personer
med otillräcklig varukännedom
och otillräcklig kännedom om priserna
lätt faller offer för de frestelser som de
är utsatta för. Det är ju så att dessa tränade
försäljare har blivit mycket skickliga
i sin försäliningskonst. Som exempel
på vad en försäljare förmår skall jag
be att få återge en notis som jag hittat
i en tidning för några dagar sedan. Händelsen
har dock inte med vårt land att
göra men ger ändock en liten bild av
vad som är möjligt.
En resande i vitaminpiller körde in i
en annan bil. Skadan på den andra bilen
uppskattades till 100 dollar. Försäljaren
ersatte emellertid skadan med att sälja
vitaminpiller till bilens ägare. Medan
man väntade på ortens polismästare, som
skulle komma och undersöka olyckshändelsen,
passade försäljaren på att sälja
ett parti vitaminpiller även till den poliskonstapel,
som hade biträtt vid uppmätningen
av olycksplatsen. Försäljaren
blev dömd till fem dollars böter men sålde
vitaminpiller till domaren för fem dollar.
Innan försäljaren hade lämnat staden,
hade han anställt domaren och hans
dotter som agenter för vitaminpiller.
Det är självfallet att detta exempel är
något överdrivet, men det ligger kanske
ändå en viss sanning i denna berättelse,
som visar, hur svårt det är för den stora
allmänheten att motstå skickliga försäljare.
Fredagen den 6 april 1956
Nr 12
49
Om ökad kontroll över kringresande försäljare
Det är självfallet att i all synnerhet
firmor, som har mindervärdiga varor,
inte drar sig för att anställa skickliga
försäljare, och de betalar gärna ganska
mycket för deras arbete. Det är med tanke
på faran av att alltför många människor
kommer att bli kringresande försäljare
som vi anser att det är nödvändigt
att någonting görs för att få en upprensning
på detta område. I vår tid, då
det på alla områden arbetas för rationalisering
och effektivisering av arbetet, kan
det knappast vara riktigt att en så stor
grupp människor skall få sin utkomst eller
sin försörjning genom att resa omkring
och ta emot order på eller försälja
en många gånger mindervärdig vara och
detta oftast till alltför högt pris.
Det är även oriktigt att på så sätt
gynna en tillverkning, vars produkt inte
efterfrågas på annat sätt. Näringsfriheten,
som vi naturligtvis alla värderar
och bör värdera, får å andra sidan icke
sträcka sig så långt, att vilka metoder
som helst får användas. Om den enskilde
individen vill ha del av det allmänna
välstånd, som vuxit fram, bör det också
vara tillåtligt från det allmännas sida
att visa var och en till sådana verksamhetsgrenar
som skapar något produktivt,
något nyttigt eller behövligt i samhället.
Det behövs alltså en viss rationalisering
även när det gäller försäljning av varor.
Så långt jag har kunnat finna, har de
bofasta handlarna numera möjlighet att
betjäna allmänheten med erforderliga varor.
Försäljning genom kringresande bör
därför begränsas till speciella varor och
endast gälla inom visst begränsat område,
t. ex. inom hemortskommunen, där
vederbörande är känd. Försäljning eller
orderupptagning inom större områden
bör endast få ske efter tillstånd och
efter särskild kontroll, för att allmänheten
inte i onödan skall bli uppskörtad.
Då vi har begärt en förutsättningslös
utredning i ärendet, har vi helt naturligt
inte angett några förslag till åtgärder.
Vi har ansett att utredningen bör
komma med de förslag, som anses behövliga
för att få en sanering på området.
4 Första kammarens protokoll 19.r>6. Nr 12
Utskottet har avstyrkt motionen, under
hänvisning till den pågående näringsrättsutredningen,
vid vilken man
beräknar att de av motionärerna påtalade
förhållandena kommer att bli beaktade.
Näringsrättsutredningen har nämligen
även att utforma bestämmelser rörande
kringföringshandeln. Det framgår
emellertid icke klart, huruvida nämnda
utredning även har att ta ställning till
orderupptagning, och jag är inte alldeles
säker på att denna kommer med i utredningen.
I varje fall torde inte utredningen
komma med några förslag när det
gäller t. ex. orderupptagning på vissa bokverk,
som också emellanåt förekommer.
Sådan orderupptagning faller under
tryckfrihetslagen och behandlas därför
inte av näringsrättsutredningen. Jag är
heller inte säker på huruvida agentverksamheten
som sådan kommer med i denna
utredning.
Då emellertid denna utredning, enligt
vad som sagts i utlåtandet, väntas bli färdig
med sitt förslag redan under år 1956,
alltså inom mycket kort tid, skall jag
vid detta tillfälle inte ställa något annat
yrkande än utskottet gjort, utan det blir
nog anledning att återkomma till detta
ärende. Jag har bara velat peka på dessa
saker vid detta tillfälle, då jag anser att
frågan är av så vital betydelse och av
sådan angelägenhetsgrad, att riksdagen
inte gärna kan undgå att ta ställning till
den och förr eller senare söka få en
rättelse till stånd med anledning av vad
som förekommit och som kan tänkas förekomma
på grund av den ökade försäljningsverksamhet
som bl. a. sker från
bilar.
Jag har alltså inget yrkande.
Herr ELOWSSON, NILS, (s):
Herr talman! Eftersom motionären inte
ställt något yrkande, skall jag nöja
mig med att yrka bifall till utskottets
hemställan.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.
50
Nr 12
Fredagen den 6 april 1956
Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av väckta motioner angående viss ändring
av bestämmelserna om hastighetsbegränsning
för motorfordon, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.
Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av väckta motioner om underlättande
av arrendatorers friköp av arrendegårdar
under större gods m. in., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till statens jordbruksnämnd
in. in.; och
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
in. in.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial
nr 13, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom.
Herr talmannen meddelade, att arbetsplenum
komme att hållas onsdagen den
11 i denna månad med början kl. 10.00.
Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 151, till Konungen i anledning av
väckta motioner angående dels åtgärder
för motverkande av skadegörelse av älg
å växande skog in. in., dels ock översyn
av principerna för ersättning från älgskadefonder.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
144, med förslag till förordning om
erkända arbetslöshetskassor in. m.;
nr 145, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1955 vid dess
sjunde ordinarie möte fattade beslut;
nr 149, angående riktlinjer för sjöräddningsväsendet;
och
nr 153, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 10 § förordningen den
4 oktober 1929 (nr 307) angeånde tullrestitution.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner m. m.;
nr 59, i anledning av väckta motioner
angående vissa direktiv för den s. k.
parlamentariska försvarsberedningen;
nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1956/57;
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad avser
justitiedepartementets verksamhetsområde;
nr
62, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om vissa anslag för budgetåret
1956/57 under sjunde huvudtiteln
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 63, i anledning av väckt motion om
åvägabringande av full likställdhet mellan
pensionärerna vid de av staten övertagna
enskilda trafikföretagen och pensionärer
vid statens järnvägar; samt
nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1956 in. m. jämte i
ämnet väckta motioner;
bankoutskottets utlåtanden ocli memorial:
nr
8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen
den 27 mars 1953 (nr 95) om Ko
-
Fredagen den 6 april 1956
Nr 12
51
nungariket Sveriges stadsliypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar, m. m.;
nr 9, i anledning av väckt motion om
anskaffande av en samling porträtt i
olja av svenska statsministrar;
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277) angående
postsparbanken;
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 57 och 60 §§ lagen
den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,
m. in.;
nr 12, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350); samt
nr 14, angående användande av riksbankens
vinst för år 1955;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av väckta motioner
om höjning av de allmänna barnbidragen;
samt
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om kontroll å ädelmetallarbeten;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående dels fördelning i vissa fall av
kostnader för anordningar i korsningar
av järnväg och väg, dels ock framläggande
för 1957 års riksdag av förslag till
lag om skyldighet för järnvägsinnehavare
att upplåta mark till ny övergång
m. m.; samt
nr 10, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid uppskattning av normalavkastning
vid ecklesiastikt boställe göra
avdrag för kostnad för skogsarbetarbostad;
ävensom
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:
nr 15, i anledning av väckta motioner
om rätt för annan personal än televerkets
att företaga vissa installationer inom
televerkets arbetsområde;
nr 16, i anledning av väckta motioner
angående en utredning om svenska privatkapitalisters
engagemang i andra länder;
-
nr 17, i anledning av väckta motioner
om utredning angående enhetliga bestämmmelser
för kommunal anskaffning
och upphandling;
nr 18, i anledning av väckt motion angående
utredning av frågan om den andliga
vården vid sjukhusen m. m.;
nr 19, i anledning av väckta motioner
om en kartläggning av de lägsta inkomstgrupperna
och deras ekonomiska
läge;
nr 20, i anledning av väckta motioner
dels om åtgärder med anledning av den
ekonomiska kris som för närvarande
övergår ett flertal trafikföretag i skogsoch
glesbygderna och dels om tillgodoseende
och säkerställande av behovet av
ändamålsenliga och väl förgrenade omnibusförbindelser
på landsbygden; samt
nr 21, i anledning av väckt motion angående
ersättning till bilägare för dem
vid trafikolyckor utan eget förvållande
tillskyndad skada eller förlust.
Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:
nr 542, av herr Ollén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
ytterligare utgifter för fångvården
å tilläggsstat II för budgetåret
1955/56;
nr 543, av herr Hansson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1956/57 in. in.;
nr 544, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret
1956/57 in. in.;
nr 545, av herr Mannerskantz m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående skolväsendets ordnande på
realskolestadiet under övergångstiden
före enhetsskolans genomförande m. m.;
nr 546, av herr Sunne m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
skolväsendets ordnande på realskolestadiet
under övergångstiden före
enhetsskolans genomförande in. m.;
nr 547, av herr Olsson, Erik, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
52
Nr 12
Fredagen den 6 april 1956
angående skolväsendets ordnande på
realskolestadiet under övergångstiden
före enhetsskolans genomförande m. m.;
nr 548, av herrar Veländer och Arrhén,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående skolväsendets ordnande på
realskolestadiet under övergångstiden
före enhetsskolans genomförande m. m.;
nr 549, av herrar Strandler och Damström,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående skolväsendets ordnande
på realskolestadiet under övergångstiden
före enhetsskolans genomförande
m. m.;
nr 550, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angå
-
ende skolväsendets ordnande på realskolestadiet
under övergångstiden före enhetsskolans
genomförande m. m.; samt
nr 551, av herrar Ohlon och Sundelin,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av en statens prisoch
kartellnämnd, m. m.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.33.
In fidem
G. H. Berggren
Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
560064