1956 ANDRA KAMMAREN Nr 9 (Riksdagens protokoll 1956:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

JÉTJ

1956 ANDRA KAMMAREN Nr 9

2—7 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 6 mars

Sid.

Svar på fråga av herr Levin ang. lagstiftningen om skydd för fiske- 5

arren datorer............................................

Svar på interpellationer av:

fru Ewerlöf ang. ändring av bestämmelserna om utminutering av

brännvin ............................................ 6

herr Hagård ang. tiderna för rusdrycksförsäljning............ 6

Interpellationer av:

herr Ståhl ang. säkerhetsbestämmelserna för stridsövningar inom

flygvapnet .......................................... 13

herr Agerberg ang. konsekvenserna i trafikhänseende för riksvägen
väster om Östersund av den nya mellanriksvägen över Storlien 13

Onsdagen den 7 mars

Meddelande av utrikesministern.............................. 17

Svar på fråga av herr Braconier ang. redogörelse för resultaten av

OEEC:s senaste ministermöte............................ 52

Meddelande av utrikesministern (forts.)................ 54

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 81.................. 88

Ändringar i polislönercglementet m. m......................... 91

Upphävande av jordförvärvslagen m. m....................... 93

Försäljningen av explosiva varor till minderåriga................ 97

Ändrade bestämmelser om radiolicens.......................... 97

Nedsatt inträdesavgift för telefon åt invalider m. fl............. 100

Ändrad lydelse av § 49 regeringsformen........................ 100

Ändrad lydelse av § 11 regeringsformen........................ 104

Revision av § 90 regeringsformen............................ 105

1—Andra kammarens protokoll 1956. Nr 9

Nr 9

Innehåll

Sid.

Interpellationer av:

herr Gustafsson i Borås ang. vissa vägförbättringar i södra delen

av Älvsborgs län...................................... 108

fröken Wetterström ang. planläggningen av fullträflsäkra befolkningsskyddsrum
...................................... 109

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 7 mars

Val av valmän med suppleanter för utseende av justitie- och militie ombudsmän

med ställföreträdare.......................... 16

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. handelsavtal med Tjeckoslovakien
................................................ 91

Statsutskottets utlåtande nr 7, rörande utgifter under sjunde huvudtiteln
(finansdepartementet).............................. 91

— nr 36, ang. ändringar i polislönereglementet m. m............. 91

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, om upphävande av jordförvärvslagen
den 3 juni 1955 m. m............................... 93

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 3, ang. omprövning av bestämmelserna
om rätt att försälja explosiva varor till minderåriga 97

— nr 4, om ändring av bestämmelserna om skyldighet att erlägga

licensavgift för radiomottagningsapparat.................... 97

— nr 5, om nedsatt inträdesavgift för telefon åt invalider m. fl..... 100

— nr 6, ang. obligatorisk anskaffning av identitetsbrickor åt vissa

barn ................................... 100

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, om ändrad lydelse av § 49 mom.

2 regeringsformen...................................... 100

— nr 2, om ändrad lydelse av § 11 regeringsformen.............. 104

— nr 3, om revision av § 90 regeringsformen.................. 105

Statsutskottets utlåtande nr 3, rörande utgifter under tredje huvudtiteln
(utrikesdepartementet).............................. 108

— nr 35, ang. anslag under statens allmänna fastighetsfond (utrikesdepartementet)
........................................ 108

— nr 37, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag, avseende

försvarsdepartementet .................................. 108

— nr 38, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag, avseende

ecklesiastikdepartementet................................ 108

— nr 39, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationslag, avseende
justitiedepartementet.............................. 108

— nr 40, ang. inplacering i löneklass av N. F. Edberg och S. H. E.

Forssberg ............................................ 108

Fredagen den 2 mars 1956

Nr 9

Fredagen den 2 mars

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 24 nästlidna
februari.

§ 2

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och remitterades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 75, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 30 mars 1951 (nr 148) om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. m.; och

till jordbruksutskottet propositionen
nr 77, angående omorganisation av statens
lantbrukskemiska kontrollanstalt
samt kemiska analyslaboratoriet vid
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
m. m.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 7 och 36, tredje
lagutskottets utlåtande nr 6 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 3—6.

§ 4

Föredrogs den av herr Nilsson i
Bästekille vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet i anledning
av att de nya vägarna mellan
Hässleholm och Malmö och mellan Gärsnäs
och Tomelilla dragas fram över värdefull
åkerjord.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av fru Torbrink vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående urvalet av de skattskyldiga,
vilkas banktillgodohavanden
skola kontrolleras.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr ÖsTlund vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet Hjalmar Nilson angående
ökad kvot till Västerbottens län för investering
i väg- och brobyggnader.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av § 49 mom. 2 regeringsformen,

nr 2, i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av § It regeringsformen,
och

nr 3, i anledning av motioner om revision
av § 90 regeringsformen;
statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

Nr 9

Fredagen den 2 mars 1956

ställningar angående anslag för budgetåret
1956/57 under statens allmänna fastighetsfond,
i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 37, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
försvarsdepartementets verksamhetsområde,

nr 38, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,

nr 39, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde,
och

nr 40, i anledning av väckt motion
angående inplacering i löneklass av
nykterhetskonsulenterna N. F. Edberg
och S. H. E. Forssberg;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1956 skall utgå,
nr 13, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen
den 11 maj 1951 (nr 230)
med provisoriska bestämmelser om särskilda
investeringsfonder för ersättande
av förlorade inventarier och lagertillgångar,
m. m.,

nr 14, i anledning av väckt motion
om införande av särskild beskattning
för sjöfolk, och

nr 15, i anledning av väckt motion
om utredning angående möjligheterna
för yrkesfiskare att erlägga preliminär
A-skatt;

första lagutskottets utlåtande nr 11,
i anledning av väckta motioner om vissa
ändrade regler angående förmyndares
förvaltning av omyndigas egendom
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckt motion om

införande i hälsovårdsstadgan av viss
föreskrift rörande yttertak till byggnad,
som inrymmer boningsrum,

nr 8, i anledning av väckta motioner
om effektiva åtgärder mot trafikbullret,
nr 9, i anledning av väckt motion om
överflyttning av frågor om indragning
av körkort på grund av trafikförseelse
från länsstyrelse till domstol,

nr 10, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
in. m., dels ock i ämnet väckta motioner,
och

nr 11, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lotteriförordningen;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
om utredning angående de tekniska
och ekonomiska möjligheterna
att rena s. k. spillolja.

§ 8

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
m. m.;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1955/56
till vägunderhållet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse av
vissa kronan tillhöriga fastigheter.

§ 9

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 74, angående Sveriges anslutning
till det reviderade allmänna tulloch
handelsavtalet (GATT) samt till

Tisdagen den 6 mars 1956

Nr 9

avtalet rörande Organisationen för handelssamarbete
(OTC) m. m. tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.03.

In fidem
Gunnar Britth

Tisdagen den 6 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 28
och den 29 nästlidna februari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsmannen Helge Lindström
i Rossbol som lider av Bronchopneumonia
bas. pulm. sin. av sin sjukdom
hindras att förrätta sin tjänst fr. o. m.
3.3 tills vidare, intygas.

Brunflo den 3.3 1956.

Olof E. Sandler
prov.-läk.

Kammaren beviljade herr Lindström
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 3 innevarande mars tills
vidare.

§ 3

Herr talmannen meddelade, att till
kammaren överlämnats Kungl. Maj :ts
skrivelse, nr 76, angående muntligt
meddelande till riksdagen.

Av denna skrivelse, som nu föredrogs
och lades till handlingarna, inhämtades
att Kungl. Maj:t prövat lämpligt, att
i den i § 56 riksdagsordningen stadgade
ordning till riksdagen gjordes
meddelande rörande Sveriges utrikespolitik,
ävensom förordnat, att medde -

landet skulle framföras i första kammaren
av statsministern och i andra
kammaren av ministern för utrikes
ärendena.

Herr talmannen tillkännagav, att
meddelandet komme att lämnas vid
morgondagens plenum kl. 10.00.

§ 4

Svar på fråga ang. lagstiftningen om
skydd för fiskearrendatorer

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Levin har frågat
mig, om förslag till lagstiftning om
skydd för fiskearrendatorer är att förvänta
till innevarande års riksdag.

Efter uppdrag den 26 maj 1950 avlämnade
fiskeristyrelsen den 1 december
1953 ett betänkande med förslag till
lag om vissa upplåtelser av fiskerätt
m. m. Lagförslaget, som avser skydd för
fiskearrendatorer, innefattar bestämmelser,
som utformats i huvudsaklig anslutning
till vad som inom jordbruket
redan gäller för s. k. sociala arrenden.
Mot lagförslaget framställdes under remissbehandlingen
åtskilliga anmärkningar
i såväl sakligt som lagtekniskt
hänseende. Jag har därför ansett en om -

Nr 9

Tisdagen den G mars 1956

Svar på interpellationer ang. ändring av bestämmelserna om utminutering av bränn

vin och tiderna för rusdrycksförsäljning

arbetning av förslaget lämplig. Denna
omarbetning pågår för närvarande inom
jordbruksdepartementet och väntas bli
slutförd under våren. En departementspromemoria
med nytt lagutkast kommer
därefter att utsändas på remiss.
Den tidsutdräkt, som sålunda blivit
nödvändig, medför att regeringen inte
kan framlägga proposition i ärendet för
årets riksdag.

Härefter anförde

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag vill till herr statsrådet
Hjalmar Nilson framföra mitt tack
för svaret och för snabbheten därmed.
Av svaret framgår emellertid, att denna
sak kommer att förhalas ytterligare, vilket
jag beklagar.

Det är nu 15 år som denna fråga har
valsat fram och tillbaka. År 1941 ingav
Ostkustfiskarnas centralförbund en skrivelse
till Kungl. Maj :t, i vilken krävdes
lagstiftningsåtgärder, syftande till bättre
skydd för fiskearrendatorerna. År 1942
var lantbruksstyrelsen, som då hade saken
om hand, färdig att i skrivelse till
Kungl. Maj:t tillstyrka vidtagande av
åtgärder på detta område, och därefter
fick fiskerättskommittén hand om frågan
för utredning. När fiskerättskommittén
1947 avlämnade sitt förslag till
ny fiskelag, hade kommittén också intagit
bestämmelser av i stort sett samma
slag som de på jordbrukets område för
s. k. sociala arrenden gällande, vilka
bestämmelser sålunda skulle tillämpas på
fiskearrendatorerna. Kungl. Maj:t bröt
emellertid ut denna fråga, och den förelädes
icke 1950 års riksdag samtidigt
med fiskelagen, utan fiskeristyrelsen
fick i uppdrag att tillsammans med särskilda
av Kungl. Maj:t utsedda sakkunniga
överarbeta förslaget. År 1951 utsåg
Kungl. Maj:t dessa sakkunniga, som
skulle vara fiskeristyrelsen behjälpliga,
och 1953 var fiskeristyrelsen och de
sakkunniga färdiga att överlämna ett

enhälligt förslag i ärendet, vilket sedan
gick ut på remiss.

Sedan dess har ärendet förmodligen
legat i departementet, och nu ser jag
i svaret att frågan skall bli föremål för
omarbetning och nytt remissförfarande.
Det är alltså tredje gången som denna
dock ganska lilla fråga skall ut på remiss
till olika myndigheter. Jag förstår
inte att det skall behöva vara så svårt
att göra någonting härvidlag. I den nya
lagstiftningen på fiskets område, som
man har fått i Finland, har man t. ex.
i samband med den nya fiskelagen faktiskt
fått en lagstiftning av det slag, som
vi här har begärt. Det finns sålunda
lämpliga förebilder att gå efter.

Jag vill sluta med att uttala den förhoppningen,
när vi nu inte kan få något
förslag till innevarande års riksdag, att
det i varje fall inte skall dröja längre
än till 1957 förrän vi har ett förslag i
ärendet på riksdagens bord.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellationer ang. ändring av
bestämmelserna om utminutering av

brännvin och tiderna för rusdrycksförsäljning Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har fru Ewerlöf erinrat om den ökning
av fylleriet som ägt rum under
fjärde kvartalet 1955 samt framhållit att
denna företeelse kunde ha samband
med att försäljningen av sprit i buteljer
om en tredjedels liter ökat. Under
hänvisning härtill har fru Ewerlöf frågat
chefen för socialdepartementet om
han uppmärksammat förhållandet och
anser att sådana åtgärder skulle kunna
vidtas, att tredjedelslitern inte i fort -

Tisdagen den C mars 1956

Nr 9

Svar på interpellationer ang. ändring av bestämmelserna om utminutering av bränn vin

och tiderna för rusdrycksförsäljning

sättningen får försäljas i utminuteringsbutikerna.

Interpellationen, som avser en fråga
inom finansdepartementets ämnesområde,
har av chefen för socialdepartementet
överlämnats till mig för besvarande.

Vidare har herr Hagård i en med
andra kammarens tillstånd framställd
interpellation till mig framställt följande
frågor.

1. Anser statsrådet, att Nya systemaktiebolagets
beslut angående tider för
rusdrycksförsäljningen i bolagets butiker
står i samklang med den uppfattning,
som tillkännagavs i prop. nr 181/1954?

2. Anser statsrådet, att försäljningsbolaget
tagit behörig hänsyn till förhållandena
å de olika orterna i landet vid
beslutets fattande?

3. Avser statsrådet — på grund av
rådande missbruk och svårigheter för
nykterhetsvården — medverka till att
frågan om tider för försäljningsbutikernas
öppethållande ånyo upptages till
prövning?

Interpellationerna torde med hänsyn
till sitt inbördes samband få besvaras
i ett sammanhang.

Försäljningen av sprit på tredjedelslitrar
under sista kvartalet 1955 visar,
som fru Ewerlöf påpekar, en avsevärd
ökning i förhållande till motsvarande
tid 1954. ökningen rör sig om ca 300
procent. En närmare undersökning av
förhållandena visar emellertid mindre
uppseendeväckande siffror. Jag kan
lämna följande upplysningar, som avser
brännvin, gin ocli de billigaste konjaksmärkena.

Sista kvartalet 1954 levererade Vinoch
spritcentralen ca en miljon tredjedelslitrar
mot 4,3 miljoner tredjedelslitrar
motsvarande kvartal ett år senare.
ökningen uppgick till ca 310 procent.
Volymmässigt betyder detta en
stegring från ca 0,4 till 1,4 miljoner
liter.

Halvlilerbuteljerna ökade under mot -

svarande tid från ungefär 13,6 till 18,9
miljoner eller med ca 38 procent. Volymmässigt
innebar detta en ökning
från 6,8 till 9,4 miljoner liter.

Sammanställer man detta finner man
alltså, att den procentuellt kraftiga ökningen
av småbuteljerna, alltså mer än
300 procent, svarar mot en volymökning
av ca 1 miljon liter. Den mer obetydliga
procentuella ökningen av halvlitrarna,
inte fullt 40 procent, svarar
däremot mot en volymmässig ökning
av ca 2,6 miljoner liter.

Härtill kan fogas uppgiften att de levererade
tredjedelslitrarna svarar mot
föga mer än i/7 av halvliterbuteljerna,
volymmässigt sett.

Det kan självfallet finnas olika anledningar
till den konstaterade ökningen
av tredjedelslitrarna. Det tidigare motbokssystemet
verkade sålunda i riktning
mot inköp av hel- och halvliterbuteljer.
Slopandet av kvantitetsbegränsningen
har med andra ord medfört att
obenägenheten att köpa »ojämna» kvantiteter
bortfallit. Den fria inköpsrätten
har parallellt härmed ökat benägenheten
att fördela inköpen på ett större
antal tillfällen, därvid vid varje tillfälle
köps blott så mycket som för det tillfället
önskas. Vidare har konstaterats en
inte obetydlig ökning av inköp av likörer
och liknande i småkvantiteter. Från
dessa inköp kan i detta sammanhang
bortses. Men naturligtvis kan man, som
fru Ewerlöf gjort, fråga sig om de ökade
köpen av tredjedelslitrar i övrigt
har ett mera omedelbart samband med
den ökade konsumtion, som resulterat
i ökat fylleri, och om möjligheter till
köp av dessa småbuteljer alltså stimulerar
och underlättar en utveckling i
mindre önskvärd riktning.

Vi har emellertid numera även visst
material för att bedöma om ett borttagande
av tredjedelslitrarna skulle kunna
få någon nykterhetsfrämjande effekt.
Vid årsskiftet var det nämligen brist på
sådana buteljer, och i vissa områden,

Nr 9

Tisdagen den 6 mars 1956

Svar på interpellationer ang. ändring av bestämmelserna om utminutering av bränn vin

och tiderna för rusdrycksförsäljning

bl. a. Stockholm, såldes därför i januari
1956 praktiskt taget inte några tredjedelslitrar
alls, medan man inom andra
områden kunde tillgodose efterfrågan
fullt ut. En inom Nya systemaktiebolaget
verkställd undersökning visar, att
bortfallet av tredjedelslitrarna inte påverkat
försäljningen. Den totala utförsäljningen
av sprit och vin har sålunda
utvecklat sig på likartat sätt i de områden
där man sålt sprit i tredjedelsliterbuteljer
och i de områden där denna
buteljstorlek inte kunnat tillhandahållas.
Det är också av intresse att konstatera,
att andelen småbuteljer i utförsäljningen
— halv- och tredjedelslitrar
— varit tämligen exakt densamma
inom de olika undersökta områdena.
Detta tyder på att de kunder, som inte
kunnat få tredjedelslitrar, köpt halvliterbuteljer
i stället. Att så varit fallet
har även bekräftats av en enkät bland
bolagets butikscliefer i Stockholm och
dess förorter. Uppfattningen synes därvid
vara den, att den bristande tillgången
på tredjedelsbuteljer stimulerat köp
av halvliterbuteljer i vida större omfattning
än vad denna brist föranlett att
spritinköpen inhiberats.

Vad så angår herr Hagårds frågor
vill jag framhålla, att Nya systemaktiebolagets
butiker får enligt rusdrycksförsäljningsförordningen
hållas öppna kl.
9—18 vanliga vardagar och 9—16 på
lördagar. Av uttalanden i propositionen
angående riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken framgår att dessa
tider kan inskränkas, när de lokala förhållandena
ger anledning därtill. Det
betonades emellertid också att utminuteringstidernas
betydelse från nykterhetssynpunkt
inte får överdrivas. I propositionen
framhölls, attt det med fog
kunde antas att den i nykterlietsavseende
mindre skötsamma delen av kunderna
alltid kommer att ha tid att passa
butikernas expeditionstider. Inskränkningarna
går främst ut över den i nykterhetshänseende
oförvitliga delen av

kundkretsen. Det framhölls också, att
det är inte någon tilltalande konsekvens
av nykterhetspolitiskt motiverade inskränkningar,
om bortovaro från arbetet
föranledes av rusdrycksinköp. Därför
uttalades i propositionen att man
inte utan synnerligen starka skäl borde
betaga kunderna möjlighet att göra inköp
efter arbetstidens slut. Butikerna
borde som regel hålla öppet till kl. 18
åtminstone någon eller några dagar i
veckan.

Lagstiftningen eller dess förarbeten
innefattar inte någon anvisning till Nya
systemaktiebolaget att genom remissförfarande
eller på annat sätt taga kontakt
med de lokala myndigheterna beträffande
butikstiderna.

Nya systemaktiebolaget håller i allmänhet
butikerna öppna under hela den
tillåtna tiden utom lördagar då butikerna
stänger kl. 15. Tidigare stängningstid
tillämpas emellertid på orter där
affärerna i allmänhet stänger före kl.
18. Vissa butiker med ringa omsättning
öppnar något senare än kl. 9. I övrigt
har på framställning av lokala myndigheter
butikerna hållits stängda under
marknadsdagar, vid värnpliktsinryckningar
och liknande. Några framställningar
från lokala myndigheter om mera
generella inskränkningar i butikstiderna
har bolaget inte mottagit.

Enligt min mening har bolaget på ett
riktigt sätt följt de direktiv som givits
i lagstiftningen och dess förarbeten.

För att tillgodose de önskemål som
framkommit i interpellationerna torde
krävas att Nya systemaktiebolaget erhåller
nya direktiv i samband med ändringar
i rusdrycksförsäljningsförordningen.
Av det förut sagda framgår, att
jag inte finner tillräcklig anledning att
föreslå sådana ändringar. Jag känner
mig inte övertygad om att bärande nykterhetspolitiska
skäl kan anföras härför.
Under alla förhållanden måste ytterligare
erfarenheter avvaktas.

Jag vill tillägga följande. Efter mot -

Tisdagen den 6 mars 1956

Nr 9

Svar på interpellationer ang. ändring av bestämmelserna om utminutering av bränn vin

och tiderna för rusdrycksförsäljning

bokssystemets slopande har spritkonsumtionen
och fylleriet ökat betydligt.
Denna utveckling skall i och för sig
inte bagatelliseras. Men utvecklingen
motsvarar i huvudsak vad man förutsåg,
då man beslöt att övergå till en ny
nykterhetspolitik. Man räknade då med
en övergångsperiod med höjd konsumtion
och ökat missbruk. Vi befinner oss
mitt uppe i eller t. o. m. bara i början
av denna övergångsperiod. Att nu göra
restriktiva och detaljmässiga ingripanden
av den art, som statsmakterna år
1954 efter grundliga utredningar fann
otjänliga som instrument för nykterhetspolitiken,
är enligt min uppfattning
varken påkallat eller lämpligt.

Härpå anförde:

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret på min interpellation.
Av innehållet i svaret framgår att statsrådet
inte har för avsikt att nu vidta
några åtgärder. Den motivering som
anförs för ett bibehållande av de nuvarande
förhållandena är att även om
försäljningen av tredjedelslitrar ökat
med cirka 310 procent, mot en ökning
av cirka 38 procent för halvlitrar, så
motsvarar detta, volymmässigt sett, omkring
2,6 miljoner liter för halvlitrar
mot omkring en miljon liter för tredjedelslitrarna.

Det anfördes också att när det under
januari månad inte såldes några tredjedelslitrar
inom Stockholmsområdet, påverkade
delta inte försäljningen, utan
den utvecklade sig på likartat sätt som
i områden, där man sålde trcdjedelslitrar.
Detta innebär, som statsrådet
också påpekade, att de som inte
kunde köpa tredjedelslitrar köpte lialvlitersbuteljer
i stället. Ja, det var ju inte
syftet med min interpellation att jag
ville tvinga folk att köpa mer sprit i

utminuteringsbutikerna än de ursprungligen
hade tänkt sig.

Jag är också, herr talman, självfallet
medveten om att man icke kan åstadkomma
någon stark nedgång av spritkonsumtionen
genom att slopa tredjedelslitrarna.
Jag är också medveten om
att detta är en detalj i denna stora fråga.
Men det är ju understundom så, att
små orsaker har stora verkningar, och
slumpen kan spela in på ett ödesdigert
sätt. Jag har räknat med att dessa små
behändiga flaskor utgör en fara för
dem som vill kunna stoppa dem i fickan
och ta dem med till arbetsplatsen.

När det gäller spritförsäljningen kan
man inte lägga samma synpunkter på
service som inom andra områden. Man
får inte heller bortse från att vi nu
lever i en övergångstid, då man måste
iaktta mycket stor försiktighet. Jag
tror —• och jag tänker då självfallet
framför allt på hemmen och familjerna
— att det är oerhört viktigt att denna
övergångstid blir så smidig som möjligt.

Herr talman! Jag kan väl förstå de
skäl som här anförts, men jag framhärdar
i att hemställa till statsrådet att
ha sin uppmärksamhet riktad på detta,
och om utvecklingen mot en ökad försäljning
av mindre flaskor skulle fortsätta
och även volymmässigt stiga, inte
glömma bort denna detalj i detta stora
problem.

Herr HAGÄRD (h):

Herr talman! Även jag ber att få tacka
finansministern för svaret på mina frågor.
Om jag nu skulle vilja göra några
kommentarer till detsamma, skulle jag
i första hand vilja säga, att om jag inte
vore så starkt engagerad i socialt arbete
och om jag inte hade att följa
många människors kamp för att hålla
sig uppe just nu, skulle även jag kunna
förklara, att utvecklingen liksom förut
går i den riktning som vi väntat oss och

Nr 9

Tisdagen den 6 mars 1956

Svar på interpellationer ang. ändring av bestämmelserna om utminutering av bränn vin

och tiderna för rusdrycksförsäljning

att detta inte är någonting att göra åt,

o. s. v. Jag kanske t. o. m. skulle kunna
instämma med en person, som häromdagen
cyniskt sade: Det kan inte hjälpas
att vissa människor går under. De
må gå under, och så får vi hoppas på
den kommande generationen.

Nu är jag också fullt medveten om
att man bör försöka att även på detta
område föra det svenska folket fram
till en förmåga att handla i frihet men
också under ansvar. Men det finns en
del detaljer i detta arbete som för närvarande
gör att man gärna vill tänka
sig, att när man här antytt möjligheten
av en något restriktivare hållning i fråga
om detta problem, så bör detta givetvis
av vederbörande myndigheter noggrant
beaktas och uppskattas, så att den
utveckling härvidlag, som vi själva har
att leda, föres i rätta spår.

Vi har även varit inne på detaljen
om öppethållande av butiker för försäljning
av rusdrycker, och jag har
för min del inte ur bestämmelserna
kunnat utläsa annat än att det brister i
samklangen mellan vad som har vidtagits
och vad som en gång har uttalats.

Nu har emellertid finansministern
ställt sig fullständigt solidarisk med
myndigheterna. Beträffande vad som
uttalades i proposition nr 181 år 1954
av dåvarande finansministern om öppethållande
till klockan 18 någon eller
några dagar i veckan säger den nuvarande
finansministern, att detta motsvaras
av det öppethållande vi tillämpar
nu — i princip öppet varje dag till klockan
18.

Jag har inte velat tolka detta uttalande
från 1954 på det sätt som den nuvarande
finansministern gör, och jag kan
på den punkten tala för en stor skara
människor, som trott att uttalandet skulle
i varje fall tolkas och framför allt
tillämpas annorlunda. Jag är också
övertygad om, att ifall särskilda utskottet
1954 haft en känsla av att uttalandet
skulle tolkas som finansministern

nu gör, så hade man på något sätt inskrivit
en reservation mot det uttalandet.

Jag vill några ögonblick beröra också
en annan punkt i finansministerns svar.
Han säger, att i förarbetena fanns ingen
antydan om att utminuteringsbolaget
skulle höra lokala myndigheter, innan
beslut fattades. Då vill jag fråga: Hur
i all världen skall bolaget kunna efterkomma
den bestämmelse som klart och
tydligt säger, att om de lokala förhållandena
ger anledning därtill, skall försäljningsorganisationen
kunna inskränka
tiden för öppethållandet? Nu har utminuteringsbolaget
möjlighet att genom
en enkel remiss till sin distriktschef
och till den rådgivande nämnden, där
distriktschefen sitter som intendent för
rusdrycksärendena, tillika med de ansvariga
länsnykterhetsnämnderna framföra
sina synpunkter på de lokala förhållandena.

Finansministern säger, att man har
inte fått någon som helst framställning
från lokala myndigheter i denna fråga.
Då vill jag meddela, att åtminstone en
sådan är bolaget väl bekant. Det har
framför sig haft en framställning från
de lokala nykterhetsnämnderna i Blekinge
län, som genom Blekinge läns
nykterhetsvårdsförbund hemställt, att
man skulle förfara med varsamhet. Nykterhetsnämnderna
angav till och med
i detalj sina önskningar, som utformats
under respekt för den allmänna meningen
om att handla i frihet under ansvar.
Någon som helst hänsyn togs dock
inte till denna begäran.

Den oupphörliga ökningen av spritkonsumtionen
och de ökade fylleriförseelserna
har gjort, att de lokala nämnderna
tagit upp frågan, hur man skall
förfara med de grövsta missbrukarna.
Några resurser att bura in dem har
man inte, men de skall avstängas. Att
avstänga någon från en inköpslokal här
i Stockholm är emellertid ganska lönlöst
och meningslöst — det går något

Tisdagen den C mars 195G

Nr 9

Svar på interpellationer ang. ändring av bestämmelserna om utminutering av brann

vin och tiderna för rusdrycksförsäljning

lättare på en mindre ort. Jag ser inte
att någon annan möjlighet återstår än
att efter hänvändelse till utminuteringsbolaget
få möjlighet till vissa restriktioner
genom att tiderna för öppethållandet
ändras. Men jag är inte säker på
att man med den inställning, som finansministern
har, skall få verklig möjlighet
till framgång.

Finansministern menade, att vi är
bara i början på övergångstiden. Hur
vet herr finansministern det? Vi bör
väl ha anledning att hoppas på något
annat.

Till sist ett par ord om förhållandena
i Norge, där man är i samma läge som
vi. Enligt ett förslag, som framlagts för
stortinget och som i dagarna slutbehandlats
av dess socialkommitté, skall
utminuteringsställena vara öppna till
klockan 17 varje dag. Socialkommittén
tillråder ett öppethållande inom denna
ram men lägger därtill, att ingen butik
får ha öppet längre än sex timmar.

Herr talman! Läget för de lokala
nämnder, som sysslar med nykterhetsvård,
är för närvarande ganska besvärande.
Jag hade trott, att man nu skulle
kunna få veta hur nykterhetsvården
skulle kunna få stöd i fortsättningen,
men det ser efter detta svar ganska
mörkt ut.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Några synpunkter i
herr Hagårds anförande ger mig anledning
till ett kort genmäle.

Herr Hagård gör sig nog skyldig till
en illusion, om han tror att man kan
komma åt den konsumtionsökning på
spritens område, som är ett dystert faktum,
genom att ett par dagar i veckan
inskränka butikernas öppethållande någon
eller några timmar. Jag är den förste
att erkänna att den ökade spritkonsumtionen
utgör ett mycket allvarligt
problem, och självfallet följer vi — det

vill jag också säga till fru Ewerlöf —
utvecklingen med den allra största uppmärksamhet.
Men jag tror att därest
vi gjorde så som herr Hagård rekommenderar,
skulle vi inte vinna någonting
i sak, utan vi skulle bara skapa en
rad onödiga irritationsmoment. Såsom
jag tillät mig säga i interpellationssvaret,
skaffar sig de människor, som till
varje pris skall ha sin liter, denna oavsett
om butiken stänger klockan 4 eller
6. Å andra sidan kan det hända, att
om man minskar öppethållandet och
folk inte har möjlighet att köpa sprit på
sin fritid, så tar de sig ledigt från arbetet
för att göra dessa inköp, och det
kan ju inte vara något plus.

Herr Hagård anförde ett exempel från
Blekinge, som kanske kunde ge kammaren
den föreställningen att man från
Nya systemaktiebolagets sida inte tar
hänsyn till den lokala opinionen. Enligt
vad som uppgivits för mig av systemaktiebolaget
härrör sig emellertid
herr Hagårds exempel från tiden före
det motboken avvecklats och är därför
inte relevant i detta sammanhang.

Dessutom kan man kanske diskutera,
huruvida uppfattningen hos en lokal
nykterhetsnämnd är det verkligt representativa
uttrycket för den lokala opinionen
i frågor som dessa. När förslaget
om den nya rusdryckslagstiftningen diskuterades,
var man både i utskottet och
i riksdagen i övrigt ense om att det var
de lokala myndigheternas mening som
skulle utgöra den lokala opinionen. Jag
har också en bestämd känsla av att
därest de lokala myndigheterna i form
av en stadsfullmäktig- eller kommunalfullmäktigförsamling
intervenerar —
den lokala nykterhetsnämnden kan naturligtvis
dessförinnan ha gjort sitt inflytande
gällande — hos Nya systemaktiebolaget,
kommer man inte att nonchalera
deras synpunkter.

Jag vill sluta denna lilla kommentar
med alt säga, att man nog inte kommer
till rätta med det allvarliga i dagens

Nr 9

Tisdagen den 6 mars 1956

Svar på interpellationer ang. ändring av bestämmelserna om utminutering av bränn vin

och tiderna för rusdrycksförsäljning

situation genom att göra små reformer
i periferien, som är betydelselösa i sak
men som föranleder en del irritation för
lojala medborgare.

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Finansministern säger
att man inte skall göra sådana inskränkningar
i öppethållandet av butikerna
att man ger människor anledning att
lämna sitt arbetsställe för att inköpa
sprit. Jag är av precis samma mening.
Jag har inte med min interpellation velat
på något sätt skapa svårigheter för
dem som är lojala. Syftet med interpellationen
är bara att få veta vilken hjälp
vi i fortsättningen kan förvänta från
finansministerns sida, för att det skall
ges möjlighet till ett ingripande, närhelst
de lokala instanserna finner det
befogat.

Finansministern antydde att framställningen
från Blekinge löns nykterhetsvårdsförbund,
som representerar
samtliga nykterhetsnämnder i länet, inte
skulle vara relevant i detta sammanhang,
eftersom förbundet fattat beslut
om denna hänvändelse före den 1 oktober
i fjol. Det är riktigt att framställningen
gjordes före den 1 oktober, men
det skedde dock inte förrän man fått
klart för sig i vilken riktning beslutet
skulle komma att gå, och jag måste
säga att tidpunkten för framställningens
ingivande inte på något sätt innebär
en försvagning av yrkandet, utan
snarare tvärtom. Jag kan därför inte
förstå, att det är riktigt att anmärka
härpå som finansministern här gjort.

Sedan talar finansministern om att
detta är ett försök att ställa till trassel,
ofog och obehag för människorna. Det
är inte min mening; jag vill bara, att
man, närhelst det finns anledning, skall
ge möjlighet att avstyra sådant ofog
som att man finkar personer och sedan
låter dem gå och finkar dem om
igen, på detta sätt kanske ett par tre
gånger om dagen. Jag vill anföra ett

exempel. Fredagen den 10 februari 1956
kl. 13.40 omhändertogs på en släktings
begäran NN. Han var kraftigt berusad
och insattes därför i förvaringsarrest.
Han frigavs samma dag kl. 17.30, då han
nyktrat till. Han hade vid omhändertagningen
förtärt 20 cl renat brännvin.
Sedan heter det: Samma dag kl. 19.00
begärde återigen en släkting, att polisen
skulle ingripa. Märk väl kl. 19.00; då
hade vederbörande ånyo uppträtt berusad
i hemmet och ställt till bråk där.
Vid 18-tiden hade han gjort sitt inköp
och var färdig för omhändertagande
strax därpå, kl. 19.00.

Sådana exempel har vi mångenstädes
i Stockholm. Jag har tagit mig friheten
att gå omkring och höra efter på olika
försäljningsställen. På det ena efter det
andra har man sagt, att det hela är i
högsta grad beklagligt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det speciella fall, som
herr Hagård anförde med mannen, som
intermittent super sig full tre gånger
om dagen, är dess bättre inte representativt
för de svenska spritkonsumenterna.
Därför menar jag, att det ingenting
är att åberopa, när man skriver lagtext
eller inför begränsningar, som skall
gälla för de hyfsade svenska spritkonsumenterna.

Herr HAGÅRD (h):

Herr talman! Jag vill ännu en gång
påpeka, att mitt syfte inte på något sätt
är att försvåra de inköp, som lojala
medborgare företager. Möjligheterna
därtill skall vara obeskurna. I andra
fall kan och bör man intaga en annan
attityd. Man måste i dag söka lättnad
för dem som i dag är överhopade av arbete,
d. v. s. de lokala nykterhetsnämnderna
och polismyndigheterna i hela
landet.

Överläggningen var härmed slutad.

Tisdagen den 6 mars 1956

Nr 9

Interpellation ang. säkerhetsbestämmelserna för stridsövningar inom flygvapnet —
Interpellation ang. konsekvenserna i trafikhänseende för riksvägen väster om
Östersund av den nya mellanriksvägen över Storlien

§ 6

Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
liggande proposition nr 74, angående
Sveriges anslutning till det reviderade
allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) samt till avtalet rörande
Organisationen för handelssamarbete
(OTC) m. m.

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 1—3,
statsutskottets utlåtanden nr 3, 35 och
37—40, bevillningsutskottets betänkanden
nr 12—15, första lagutskottets
utlåtande nr 11, andra lagutskottets utlåtanden
nr 7—11 och allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 7.

§ 8

Interpellation ang. säkerhetsbestämmelserna
för stridsövningar inom flygvapnet

Herr STÅHL (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Den fruktansvärda olycka,
som på söndagsmorgonen drabbade
vårt flygvapen och som kostade fyra
unga stridsflygare livet, har väckt djup
förstämning hos hela vårt folk. Man frågar
sig nu liksom efter tidigare olyckor
inom flygvapnet, om det är nödvändigt
och oundvikligt, att under övningar i
fred sådana olyckor så pass ofta måste
inträffa. Det gäller dyrbar och svåranslcaffbar
materiel, det gäller utbildade
flygare, som är svåra att ersätta. Framför
allt gäller det unga människoliv som
ändas, förluster som ter sig oersättliga
och kanske i många fall meningslösa.
Det är förklarligt, om en vidsträckt opinion
frågar sig, huruvida dessa offer
inte skulle kunna undvikas.

Självklart är, att den mänskliga faktorn
kan mankera, då det gäller att behärska
det invecklade och svårmanövrerade
tekniska instrument, som ett mo -

dernt stridsflygplan utgör. De mänskliga
sinnena har sin begränsning. Men
olyckorna kan också ha en annan förklaringsgrund,
nämligen att de avancerade
stridsflygningsövningarna företas
under alltför krävande förhållanden, i
olämpligt väder, under hårt pressade säkerhetsbestämmelser.
Även den som förstår
och anser, att avancerade övningar
erfordras för att ge våra flygare en modern
och fullgod utbildning, ställer dock
frågan, huruvida inte kraven drivits så
långt, att riskerna är större än vad som
i fred kan anses helt nödvändigt. Detta
är oroliga frågor, som man i vida kretsar
ställer sig och som är framsprungna
ur månhet om både försvaret och i detta
verksamma unga människor. En redogörelse
för bakgrunden till den senaste
och därmed även andra olyckor inom
vårt flygvapen är ur denna synpunkt i
hög grad legitim och angelägen.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om andra kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få rikta följande fråga:

Vilka säkerhetsbestämmelser gäller
för stridsövningar inom flygvapnet med
hänsyn till väderlek, markförhållanden
och övriga plan inom vederbörande förband,
och är det möjligt att vidtaga sådan
ändring av dessa bestämmelser, att
större säkerhet kan beredas de i övningarna
deltagande utan att kravet på
övningarnas effektivitet därmed eftersättes? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. konsekvenserna i trafikhänseende
för riksvägen väster om
Östersund av den nya mellanriksvägen
över Storlien

Ordet lämnades på begäran till

Herr AGERBERG (h), som anförde:

Herr talman! Kungl. Maj:t har den 25

Nr 9

Tisdagen den 6 mars 1956

Interpellation ang. konsekvenserna i trafikhänseende för riksvägen väster om
Östersund av den nya mellanriksvägen över Storlien

november 1955 i anledning av riksdagens
beslut bemyndigat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att ta i anspråk
vissa medel för att påbörja vägföretaget
sträckan Enafors—riksgränsen—■
Stjördal så att vägdelen Enafors—Storlien
färdigställes till hösten 1957 och
vägen i övrigt till hösten 1958.

Med hänsyn till att vägsträckan Östersund—Storlien
utgör en av de mest trafikerade
turistlederna ställes stora krav
på vägens beskaffenhet. En trafikräkning
i slutet av sommaren 1954, då turisttrafiken
i hög grad avtagit, visade
att det mellan Mörsil och Järpen passerade
drygt 1 300 fordon per dygn. Den
nya mellanriksvägen torde komma att
innebära en icke oväsentlig ökning av
trafiken vad beträffar såväl turisttrafiken
som den kommersiella trafiken i
form av tunga lastbilstransporter. Den
nuvarande vägen väster om Östersund
motsvarar på intet sätt nutida krav, och
vid tjällossningen och vid regnig väderlek
möter det synnerligen stora svårigheter
att hålla vägen i nöjaktigt skick.
Trots den medelstilldelning, som är fastställd
i flerårsplanen, kommer den övervägande
delen av vägen Östersund—
Enafors att utgöras av äldre otillfredsställande
väg.

Enligt en utredning av vägförvaltningen
i Jämtlands län utgör de vägsträckor,
som i första hand är i behov
av ombyggnad, av dels en 10 km lång
sträcka närmast och delvis inom Östersunds
stad, vilken har en bredd av endast
5,5 å 6 meter, dålig bärighet och
en trafik sommartid av 3 000 å 4 000
fordon per dygn, dels den 12 km långa
delen Mörsil—Järpen, som utgör en
flaskhals genom att all trafik till och
från orter väster om Järpen sammantränges
på denna sträcka, dels den 10
km långa delen från Mörsil till Mattmar,
där ett betydande trafiktillskott
tillkommer från länsvägen Mattmar—
Svenstavik väster om Storsjön, dels ock
slutligen den cirka 60 km långa sträc -

kan Järpen—Duved—Ånn. De nu nämnda
vägdelarna omfattar sålunda en sammanlagd
väglängd av cirka 90 km. Kostnaden
för deras ombyggnad till modern
standard kan uppskattas till storleksordningen
25 miljoner kronor.

Enligt min mening är det synnerligen
angeläget att de här omnämnda vägsträckorna
av riksvägen väster om Östersund
och länsvägen Duved—Enafors
blir föremål för en skyndsam upprustning.
Enligt vad vägförvaltningen i
Jämtlands län uppgivit kan en ombyggnad
av de ovan nämnda vägsträckorna
under en femårsperiod från och med år
1957 anses möjlig med hänsyn till projektering
och övriga förberedande åtgärder.

Med stöd av vad ovan anförts, anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet Hjalmar Nilson få
framställa följande frågor:

1. Har herr statsrådet sin uppmärksamhet
riktad på de konsekvenser i trafikhänseende
som kommer att uppstå å
vägen väster om Östersund i anledning
av den nya mellanriksvägen över Storlien? 2.

Ämnar herr statsrådet i så fall medverka
till att medel ställes till förfogande
för en upprustning snarast möjligt
även av övriga delar av riksvägen väster
om Östersund och länsvägen Duved
—Enafors?

Denna anhållan bordlädes.

§ 1«

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 92, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning m. m.

Vidare anmäldes och godkändes
tredje lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

Tisdagen den 6 mars 1956

Nr 9

rad lydelse av 9 kap. 24 och 33 §§ vattenlagen; nr

94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 74 § gruvlagen den
3 juni 1938;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition dels angående godkännande
av konvention till förhindrande av
havsvattnets förorening genom olja,
dels ock med förslag till lag om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg,
m. m.; och

nr 97, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden.

§ 11

Anmäldes, att följande Kungl. Maj ds
propositioner och skrivelse tillställts
kammaren:

nr 71, med förslag till förordning om
ändring av förordningen den 1 juni
1951 (nr 440) med instruktion för värdering
av skogsmark och växande skog
vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion),

nr 78, angående anslag för budgetåret
1956/57 till valutakontoret,

nr 80, angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.,

nr 81, angående statstjänstemännens
löner under år 1956 m. m.,

nr 82, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,

nr 83, angående uppförande av klinik
för alkoholsjukdomar vid karolinska
sjukhuset,

nr 84, angående anslag för budgetåret
1956/57 till universitetskanslersämbetet,
m. m.,

nr 85, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 30
juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete samt angående fortsatt
giltighet av samma lag, och

nr 86, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1956/57 m. m.

Nämnda propositioner och skrivelse
bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.42.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Onsdagen den 7 mars

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsmannen
Edvin Jacobsson från Tobo på grund
av infektionssjukdom är helt oförmögen
infinna sig till riksdagsarbetet
fr. o. m. 6 mars t. o. m. 12 mars 1956.

Örbyhus den 6 mars 1956.

Ivar Jonasson
e. prov.-läkare.

Kammaren beviljade herr Jacobsson
i Tobo ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 6 till och med den
12 innevarande mars.

§ 2

I enlighet med kammarens därom
den 22 nästlidna februari fattade beslut
skulle nu anställas val av dels tjugufyra
valmän för utseende av riksdagens
justitieombudsman och hans ställföreträdare
samt riksdagens militieombudsman
och hans ställföreträdare dels
ock sex suppleanter för dessa valmän;
och företogs först valet av valmännen.

Ordet lämnades därvid på begäran
till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde:

För vart och ett av de val, som skall
förrättas vid detta plenum, ber jag att
få avlämna en gemensam lista, vilken
godkänts av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Varje
lista upptar namn på så många personer,
som det ifrågavarande valet avser.

Den av herr förste vice talmannen för
valet av valmän avlämnade listan upp -

tog under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Fast

Johnsson i Kastanjegården

Lindberg

Landgren

Dickson

von Friesen

Jacobson i Vilhelmina

Carlsson i Bakeröd

Gavelin

Olsson i Mora
Andersson i Mölndal
Öberg, fröken
Gezelius
Strandh

Jansson i Aspeboda
Skoglund i Umeå
Johansson i Skövde, fru
Gustafsson i Borås
Andersson i Ronneby
Håstad

Eriksson i Stockholm, fru
Sandström, fru
Ekström

Svensson i Stenkyrka.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de
personer, vilkas namn upptagits å listan,
utsedda till valmän.

§ 3

Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
valmännen. Herr förste vice talmannen
avlämnade en lista, som under
partibeteckningen »Gemensam lista»
upptog följande namn:

Löfqvist, fru
Elmén, fröken
Jacobsson i Sala

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

Östrand

Gassel

Nestrup.

Herr talmannen uppläste nu denna
lista för kammaren, som godkände densamma;
och förklarades de å listan
upptagna personerna utsedda till valmanssuppleanter.

§ 4

Justerades protokollsutdrag angående
de under §§ 2 och 3 omförmälda valen.

§ 5

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med talmannen i första
kammaren och talmanskonferensen får
jag beträffande riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela följande.

De sista arbetsplena före påsk beräknas
äga rum fredagen den 23 innevarande
mars och om så erfordras lördagen
den 24 mars. Kamrarna sammanträder
åter onsdagen den 4 april klockan 14.00
för anställande av gemensamma omröstningar,
såvida voteringspropositioner för
sådant ändamål blivit dessförinnan godkända.
I motsatt fall avses, att utskottsarbetet
återupptages sagda onsdag den
4 april, varefter kamrarnas sammanträden
kommer att hållas i sedvanlig ordning.
Allt detta gäller under förutsättning
att intet oförutsett inträffar, som
påkallar annan ordning.

§ 6

Herr talmannen meddelade, att därest
de på föredragningslistan upptagna
ärendena icke hunne genomgås under
förmiddagssammanträdet, arbetsplenum
komme att anordnas fredagen den 9
mars kl. 14.00 för behandling av de
återstående ärendena.

g 7

Meddelande av utrikesministern; tillika
svar på fråga ang. redogörelse för resultaten
av OEEC:s senaste ministermöte

föras av hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena Undén.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet Lange, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
härmed besvara herr Braconiers
fråga angående redogörelse för resultaten
av OEEC:s senaste ministermöte.

Herr talmannen lämnade ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, vilken framförde
ifrågavarande meddelande, så lydande: Herr

talman! Det har nu gått tre år
sedan de första tecknen på en ändrad
inställning i förhållandet mellan öst
och väst kom till synes. Den utrikespolitiska
debatten under dessa år har
dominerats av sådana uttryck som avspänning,
fredlig samlevnad och — under
det gångna året — av begreppet
Genéve-anda. öst och väst har kunnat
diskutera sina problem både vid stort
upplagda konferenser mellan stormakterna
och i internationella organisationer
som Förenta Nationerna, där umgängestonen
efter hand blivit mindre
hetsig, mera dämpad och anpassad efter
den vilja till förhandlingar, som trots
ganska fundamentala meningsskiljaktigheter
dock synes finnas på båda sidor.
Även om de stora internationella problemen
icke kunnat lösas och motsatserna
mellan blocken i stort sett består,
har man dock på olika håll i världen
—• både i USA och i Sovjetunionen —
en känsla av att krigsfaran minskats.
Till det rådande lugnet bidrager uppenbarligen
en ganska allmänt härskande
uppfattning att en viss maktbalans inträtt
mellan de båda blocken. Detta gäller
inte minst en balans i fråga om
innehav av moderna förstörelsemedel.
Kunskapen om deras förödande verkan
utgör i och för sig en starkt återhållande
faktor gentemot möjliga tendenser
att inleda ett angrepp eller ett preventivkrig.
Denna kunskap verkar avskräc -

Det i Kungl. Maj:ts .skrivelse nr 76
avsedda meddelandet skulle nu fram2
— Andra kammarens protokoll 11)56. Nr .9

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

kande på båda sidor och tvingar samtidigt
till försök att uppnå en politisk
avspänning.

Det finns inga säkra tecken till att
någondera sidan inför denna relativa
balans överväger att ensidigt reducera
sina rustningar. De nedskärningar av
arméernas numerär som gjorts betraktas
av ingendera sidan såsom inledande
steg till en allmän nedrustning, utan
man ger dem en mera politisk-taktisk
innebörd. Företagna reduktioner torde
för övrigt balanseras av en ökning av
båda parters resurser för ett luftkrig.
Det militära tekniska forskningsarbetet
fortsätter energiskt, framgångsrikt och
utan uppehåll i krigsindustriens tjänst.
Även på detta område synes emellertid
en viss likställighet ha kommit till stånd.
I varje fall torde Sovjetunionen vara på
god väg att inhämta det försprång väst
hittills haft på det tekniska området.

Mot bakgrunden av en nu inträdd relativ
maktbalans och kunskapen om de
nya förstörelsemedlens verkan tycks
som sagt den uppfattningen ha stadgat
sig att ingen stormakt vill avsiktligt utlösa
ett världskrig i atomåldern. I stället
synes andra linjer i maktkampen
mellan de stora blocken accentueras.
En sådan linje är att Sovjetunionen, särskilt
sedan något år tillbaka, börjat visa
ett stort intresse för kulturellt och vetenskapligt,
särskilt tekniskt samarbete
och utbyte av erfarenheter med den
icke-kommunistiska delen av världen.
En annan linje i utvecklingen är att
Sovjetunionen visat ökat intresse för
vissa s. k. underutvecklade länder. Teknisk
expertis och industriell utrustning
har erbjudits Indien, Burma och Afghanistan
och andra länder i Asien och
även accepterats. Liknande erbjudanden
har gått till länder i Sydamerika.
Sedan någon tid tillbaka deltar östblockets
länder i FN:s tekniska hjälp till
underutvecklade länder.

Det är särskilt Asien som är föremål
för detta intresse, ett Asien med en rad

nya självständiga stater, som nu håller
på att ändra sin ekonomiska struktur
och har påbörjat sin industrialisering.
De är alla underutvecklade ur teknisk
och ekonomisk synpunkt och måste för
sin fortsatta utveckling söka kontakter
med länder, som kan bidraga till deras
uppbyggnad. Hittills har Västeuropa och
USA i första hand kommit i åtanke; nu
anmäler även Sovjetunionen sin beredvillighet
att hjälpa. Det förefaller som
om kampen mellan de två blocken om
politiskt inflytande i vissa delar av
världen tar formen av en konkurrens,
i första hand om det ekonomiska inflytandet.

Den allmänna politiska aktiviteten i
Asien tog sig våren 1955 uttryck i den
s. k. Bandoeng-konferensen mellan ett
stort antal asiatiska och afrikanska stater.
Det kommunistiska Kina deltog i
denna konferens tillsammans med stater,
som hade mer eller mindre intima
förbindelser med västblocket. I en resolution
från konferensen i tio punkter
betonas bl. a. vikten av att alla rasers
och nationers likställighet erkännes; respekten
för de mänskliga rättigheterna
och för de principer, som finnes nerlagda
i Förenta Nationernas stadga, understrykes;
under konferensen förklarades
kolonialism i alla dess yttringar
vara av ondo. Det förtjänar samtidigt
att nämnas, att den indiske premiärministern
målmedvetet arbetar vidare
på att få till stånd en asiatisk-afrikansk
neutralitetspolitik baserad på de indiska
fem principerna om ömsesidig
respekt mellan staterna för varandras
frihet och oavhängighet, för territoriell
integritet och suveränitet, för ickeinblandning
i varandras inre och yttre
angelägenheter, för nonaggression och
för ömsesidigt utbyte och fredlig samlevnad.
Dessa principer får anses vara
accepterade av flera andra asiatiska stater,
bland dem Kina och Indonesien,
och utgör riktlinjen för Indiens uppträ -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

dande i asiatiska och internationella
sammanhang.

Den tyska frågan har under förra året
liksom under 1954 varit föremål för ingående
diskussioner mellan stormakterna.
Innan ännu de s. k. Paris-fördragen
hade definitivt förts i hamn och innan
alltså Västtysklands anslutning till Atlantpakten
var ett fullbordat faktum,
hade sovjetregeringen gjort flera försök
att fördröja anslutningen. Den sista
framstöten skedde i januari 1955, varvid
sovjetregeringen lät förstå, att den
kunde acceptera fria val såsom första
led i proceduren för en tysk återförening
och internationell kontroll till
skydd för valfriheten. Detta anbud gjordes
dock inte i officiell form utan såsom
en deklaration i radio. Det tycks
inte av västmakterna ha uppfattats som
ett nytt allvarligt bud, och även om så
hade skett hade västmakterna säkerligen
ej låtit sig rubbas i sin föresats att
införa Västtyskland i atlantmakternas
krets. På sina håll rådde den föreställningen,
att Västtysklands anslutning till
alliansen skulle bana väg för en framgångsrik
konferens om Tysklands återförening.
Såsom framhölls i föregående
års redogörelse till riksdagen föreföll
denna uppfattning föga grundad. När
stormakternas utrikesministrar möttes i
Geneve under hösten 1955 och diskuterade
den tyska frågan var i själva verket
avståndet mellan ståndpunkterna
större än tidigare. Förhandlingarna utvisade
att Västtysklands upptagande i
atlantalliansen ur sovjetisk synpunkt
ansågs ha skapat ett nytt läge som tills
vidare gjorde återförening under rysk
medverkan omöjlig.

Efter Genéve-konferensens misslyckande
har en händelse inträffat som
kan förefalla som ett försök att öppria
nya kanaler för lösningen av den tyska
frågan. Under den tyske förbundskanslerns
besök i Moskva i september 1955
avtalades bl. a. upprättande av diplomatiska
förbindelser mellan förbunds -

republiken och Sovjetunionen. I Moskva
kommer alltså att finnas både en västtysk
och en östtysk beskickning, trots
att Västtysklands regering i vissa sammanhang
gör anspråk på att vara den
enda legitima företrädaren för Tyskland.
Viktigare är att i Bonn en diplomatisk
representant för Sovjetunionen
får tillfälle till förliandlingskontakter.
Säkerligen bör inte de diplomatiska förbindelsernas
upptagande tolkas som en
föresats från tysk sida att omedelbart
pröva utsikterna till bilaterala förhandlingar
i den tyska frågan. Men tyskryska
överläggningar torde kunna i varje
fall bidra till att skingra det dunkel som
trots den senaste Genéve-konferensen
vilar över Sovjetunionens tyska politik.

I Mellersta östern har stormaktspolitiken
tagit sig uttryck däri, att den tidigare
existerande axeln Ankara—Karachi
utbyggts till den s. k. Bagdad-pakten,
till vilken anslutit sig förutom Irak även
Iran, som har en lång gemensam gräns
med Sovjetunionen. Att denna utveckling
mötts av sovjetiskt missnöje — senast
uttryckt gentemot Iran — är kanske
icke ägnat att förvåna. Samtidigt
kan ett sovjetiskt intresse — eller kanske
riktigare ett östblocksintresse —
konstateras för den del av arabvärlden
som icke är ansluten till Bagdad-pakten.
Sovjetunionen har utlovat ekonomisk
hjälp till Egypten, nu senast t. o. in. i
fråga om fredlig atomenergi; Tjeckoslovakien
bistår Egypten med militär
utrustning. Även om denna utveckling
medfört att Irak hamnat i ett annat läger
än de övriga arabstaterna, synes den
arabiska enigheten i förhållandet till
Israel icke ha undergått någon förändring.
Under senare delen av förra året
har stridigheterna mellan Israel och de
kringliggande arabländerna, särskilt
Egypten och Syrien, varit nära att antaga
allvarliga proportioner. Förslag till
lösning av de bakomliggande stora problemen
har framlagts av framträdande
statsmän som Dullcs och Eden, och i

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 195G

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

den anglo-amerikanska deklaration, som
nyligen publicerats i Washington, har
nya vägar till stabilisering av läget antytts.

De intermezzon som ofta förekommit
i gränsregionerna mellan Israel och
dess arabiska grannländer blir allvarliga
därför att de är uttryck för en
djup motsättning, som har sin grund
inte blott i flyktingproblemet och tvister
om gränsdragningen utan också och
framför allt i arabländernas vägran att
erkänna Israels existensberättigande
som stat. Dessutom upprätthåller arabstaterna
gentemot Israel ett slags blockad,
som är föga förenlig med grundsatserna
i Förenta Nationernas stadga
och som utgör en ekonomisk belastning
både för Israel och för de utomstående
länder, vilka har kommersiella förbindelser
med bägge parterna.

I sammanhang med läget i Mellersta
Östern vill jag säga några ord om Sveriges
politik beträffande export av krigsmateriel.

Den svenska exporten av dylik materiel
är strängt reglerad. Ett allmänt exportförbud
gäller, och licenser för export
beviljas av Kungl. Maj :t. Såsom
allmänna riktlinjer för licensgivningen
har sedan länge iakttagits, att licens
icke beviljas till länder som befinner
sig i krig, vare sig internationellt eller
inre krig. Icke heller beviljas utförseltillstånd
ifall läget förefaller oroande
eller kritiskt, även om krigstillstånd ej
föreligger. Dessutom vägras ofta licenser
till länder, till vilka vi inte traditionellt
haft krigsmaterielexport och om
vilkas interna och yttre förhållanden
vi har svårt att bilda oss en säker uppfattning.
Hörutöver kan tänkas särskilda
skäl, som utesluter utförsel av krigsmateriel,
t. ex. en rekommendation av
Förenta Nationerna av sådant innehåll.

Vid tillämpning av dessa allmänna
regler förekommer givetvis ofta gränsfall
eller övergångssvårigheter. Om det
finns skäl att stoppa utförseln till ett

visst land, är svenska regeringen ej förhindrad
att låta förbudet träda i kraft
även med avseende å partier som redan
kontraherats och måhända helt eller
delvis betalts. Å andra sidan kan det
vålla betydande olägenheter både för
köparlandet och för den svenske exportören,
om förbudet träder i kraft
utan varje övergångstid eller utan hänsyn
till att en leverans just skulle äga
rum. Dylika speciella förhållanden kan
alltså föranleda jämkningar i förbudet
i form av licens för något begränsat
parti såsom ett övergångsmedgivande,
dock endast om ej de allmänna skälen
för ett omedelbart stoppande av exporten
anses överväga hänsynen till det
enskilda fallet.

Vad beträffar speciellt exporten till
arabländerna och Israel har under de
gångna åren efter världskriget en viss,
ehuru ej betydande export av krigsmateriel
ägt rum såväl till de förra,
huvudsakligen Egypten, som till Israel.
Vid åtskilliga tillfällen under denna period
har exporten tillfälligt inställts till
Egypten med tillämpning av de allmänna
riktlinjer jag förut omnämnt. När
gränsintermezzon allt oftare ägde rum i
höstas mellan Egypten och Israel, stoppades
i början av november all export
av krigsmateriel såväl till Egypten som
till Israel. Med det förra landet har
emellertid överläggningar ägt rum angående
frisläppande av vissa tidigare
kontraherade partier av krut, för vilka
exportstoppet inträdde när leveranserna
just skulle äga rum. Sedan regeringen
gjort sig underrättad om att andra
exporterande länder allmänt tycktes ha
förfarit mindre strängt än Sverige i
fråga om övergångsbestämmelser, har
en tillfällig uppmjukning ansetts motiverad.
I fråga om Israel förelåg intet
motsvarande läge.

När Förenta Nationerna firade sitt
tioårsjubileum genom en extra session
i juni förra året, förlagd till San Francisco,
skedde det i ett relativt gynn -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

samt politiskt klimat. Även den generaldebatt,
varmed församlingen i september
1955 inledde sin ordinarie session,
fördes i känsla av att läget inte var
orörligt. Från svensk sida nämndes
bland tecknen härpå det avtal som då
nyligen ingåtts mellan Sovjetunionen
och Finland om återlämnande av Porkala-området,
inom vilket Sovjetunionen
hade anlagt en flottbas. Därjämte
hade den framgångsrika konferensen
för fredligt bruk av atomenergi just avslutats.

Vad angår generalförsamlingens fortsatta
session är några framgångar att
anteckna. Här skall i korthet redovisas
tre betydelsefulla politiska spörsmål. I
nedrustningsfrågan skedde ett närmande
av ståndpunkterna i vissa hänseenden
utan att dock något påtagligt resultat
vanns. Mer framgångsrik var
behandlingen av frågor som gällde fredligt
bruk av atomenergien och intagande
av nya medlemmar i organisationen.

Nedrustningsfrågan hade varit diskuterad
under Genévemötet i juli mellan
stormakternas regeringschefer och hänvisats
tillbaka till den subkommitté av
F''N:s nedrustningskommission som behandlat
problemet tidigare under året.
Då vissa nya uppslag hade framkommit
och parterna modifierat sina förut
hårt vidhållna ståndpunkter, hade vissa
förhoppningar knutits till dessa förhandlingar.
Förhoppningarna blev dock
inte infriade. Någon gemensam plan
för allmän nedrustning kunde man alltjämt
inte enas om.

I det komplex av svårlösta spörsmål,
som ingår i planerna för nedrustning,
utgör bannlysning av atom- och vätebomben
och andra massförstörelsemedel
ett av huvudproblemen. Alltifrån
Förenta Nationernas tillkomst har det
varit en allmänt omfattad mening att
de nyupptäckta stridsmedlen, som kom
till användning för första gången i slutskedet
av kriget mot Japan, borde för
framtiden förvisas från staternas natio -

nella arsenaler och ställas under internationell
kontroll. Den bakomliggande
tankegången var att atombomben —•
och i ännu högre grad vätebomben —
är ett djupt motbjudande terrorvapen
och häri liknar giftiga gaser och smittoförande
bakterier, stridsmedel som
sedan länge förbjudits i internationella
fördrag, senast genom Genéve-protokollet
av 1925 angående förbud mot användande
i krig av kvävande, giftiga
eller liknande gaser m. m. Det nya vapnet
har dessutom så oerhörda skadeverkningar
att ett världskrig i atomoch
vätebombens tecken måste medföra
risk för den civiliserade världens bestånd.

Målsättningen för Förenta Nationerna
har hela tiden varit förbud mot användning
av atomvapen och andra
massförstörelsemedel samt mot tillverkning
och lagerhållning därav. Till en
början strandade försöken att realisera
detta program främst, efter vad det
föreföll, på djupa meningsskiljaktigheter
rörande kontrollens utformning.
Senare har FN:s program i denna fråga
så ändrats att förbud mot atomvapen
upptagits, icke som en fristående fråga
utan såsom led i en allmän nedrustningsplan,
avseende också konventionella
rustningar. Innebörden av denna
ändring synes vara att västmakterna i
FN icke velat avhända sig möjligheten
att med atomvapen balansera en överlägsenhet
hos andra sidan i fråga om
konventionella stridsmedel.

Såsom exempel kan anföras en resolution,
antagen av FN:s församling
1953, vari uttalades såsom församlingens
program i denna fråga att nå en överenskommelse
om en omfattande och
samordnad plan, under internationell
övervakning, för reglering, begränsning
och minskning av alla väpnade styrkor
och alla rustningar, för avskaffande av
och förbud mot atom-, väte-, bakterie-,
kemiska och alla dylika vapen.

Genom ett fransk-engelskt förslag i

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

juni 1954 och ett sovjetryskt förslag i
maj 1955 och senare överläggningar i
ovannämnda subkommitté på grundvalen
av dessa förslag har ett närmande
skett mellan ståndpunkterna i vissa
hänseenden. Detta gäller bestämmandet
av de olika stadierna i den planerade
successiva minskningen av konventionella
rustningar, å ena sidan, och i
planen för ikraftträdandet av förbud
mot tillverkning och användande av
atomvapen, å andra sidan. Även i fråga
om maximeringen av stridskrafterna
har motsättningarna väsentligen minskats.
Men kontrollfrågan ingår som ett
avgörande led i varje nedrustningsprogram,
och dess lösning i samförstånd
är icke inom synhåll vare sig det gäller
kontrollen över ett atomvapenförbud
eller övervakningen över en avtalad
minskning av konventionella rustningar.

Åtskilliga andra sidor av nedrustningsproblemet
är under debatt i FN:s
nedrustningskommission och i dennas
subkommitté. Dit hör presidenten Eisenhowers
uppslag om rätt för vardera
sidan att genom luftrekognoscering, utbyte
av ritningar och andra informationer
etc. få sådan insyn i motsidans
militära anläggningar och rustningar
att riskerna för överraskande anfall
kunde minskas. Dit hör också ett sovjetryskt
förslag att medge stationering
av internationella inspektionsposter på
viktiga trafikcentra i de olika länderna
såsom kontrollåtgärd.

Det kan väntas att de i nedrustningskommissionen
företrädda regeringarna,
som står inför de utomordentliga svårigheterna
att finna ett effektivt kontrollsystem
för atom- och vätebomben,
tills vidare koncentrerar sina ansträngningar
på att finna ett kontrollsystem
för de konventionella rustningarna, eftersom
den uppgiften bör vara lättare.
En nedrustning på det området skulle
medföra åtminstone en ekonomisk lättnad
för folken, om än icke den ökade

trygghet som är ett huvudmotiv för kravet
på nedrustning.

Förslag har också inom FN väckts
om någon form av stillestånd i de militära
rustningarna och om förbud mot
experiment med atom- och vätebomber.
Även om sådana provisoriska åtgärder
finge endast en ganska begränsad betydelse
skulle de säkerligen hälsas med
stor tillfredsställelse av den allmänna
opinionen i alla länder såsom ett första
positivt resultat i nedrustningsfrågan.

I fråga om atomenergiens fredliga
bruk var det möjligt för generalförsamlingen
att i väsentliga hänseenden nå
enighet. De två spörsmål som här förelåg
gällde dels bildandet av en särskild
organisation för internationellt samarbete
på atomenergiens område, dels
igångsättande av en internationell vetenskaplig
undersökning av den radioaktiva
strålningens inverkan på den
mänskliga organismen. Genom den tilltänkta
organisationen, anknuten till
FN, skulle medlemsstater utan tillräckliga
egna tillgångar på klyvbart material
eller utan erforderlig teknisk expertis
få möjlighet att genom organisationens
förmedling förvärva atombränsle,
atomreaktorer och annat för framställning
av atomenergi. Samtidigt skulle
organisationen noggrant kontrollera att
sålunda förvärvat material icke användes
för militära ändamål. Meningen är
att den nya organisationen skall komma
till stånd innevarande år. Ett nytt
betydelsefullt faktum på detta område
är president Eisenhowers meddelande
att USA är berett friställa 20 000 kg
uran för försäljning eller uthyrning till
andra stater. Denna förklaring är ytterst
tacknämlig, och erbjudandet bör
i hög grad påskynda utvecklingen på
atomenergiens område.

Ett tillfredsställande resultat nåddes
också i vad avser upptagande av nya
medlemmar i FN. Efter många års
fruktlösa debatter i denna fråga kunde
till slut 16 ansökningar om medlem -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

skap vinna föreskriven röstmajoritet i
säkerhetsrådet och församlingen. Bland
länder som alltjämt står utanför märkes
Japan, Tyskland och Schweiz.

Även inom 1955 års församling framträdde
starkt den »antikolonialism»
som blivit ett markerat drag i särskilt
de asiatiska och afrikanska folkens
ideologi. Även bland de latinamerikanska
länderna finnes betydande resonans
för antikolonialismen. Ett uttryck
för denna politiska tendens var församlingens
beslut att uppföra frågan om
Algeriet på dagordningen, ett beslut
som medförde, att den franska delegationen
temporärt lämnade församlingen
och dess olika utskott. Cypernfrågans
handläggning avspeglade samma
motsättning, men resultatet blev här att
församlingens majoritet avböjde dess
uppförande på'' dagordningen.

I principiell form uppstod en livlig,
stundom hetsig debatt om antikolonialismen
vid behandlingen av en föreslagen
konventionstext angående skydd
för de mänskliga rättigheterna. Förslaget
innehöll en deklaration om »självbestämmanderätt»
för folken, vilken
måste tolkas som en proklamation om
koloniers och andra beroende områdens
rätt att bryta sig ut ur gemenskapen
med moderlandet. Invändningen att
detta problem inte hörde samman med
en konvention om individuella mänskliga
rättigheter bemöttes med argumentet,
att folkens fria självbestämmanderätt
var grundvalen även för individernas
rättigheter. Någon slutligt antagen
konventionstext föreligger ännu icke.

Bland icke politiska frågor på dagordningen
märkes FN:s verksamhet för
hjälp till underutvecklade länder. Denna
verksamhet finansieras med frivilliga
bidrag från medlemsstaterna, och
dess omfattning bestämmes alltså av
dessas offervillighet.

I större utsträckning kom FN:s och
dess fackorgans verksamhet för teknisk
hjälp i gång först 1950. Verksamheten

består hittills till väsentlig del i utsändandet
av experter till mindre utvecklade
länder och mottagande av stipendiater
från dessa. Antalet svenska experter
under de fem och ett halvt år,
som verksamheten varit i gång, uppgår
till omkring 150. Under samma tid har
vi mottagit cirka 700 stipendiater. Beträffande
bägge kategorierna har vårt
land hävdat sig relativt väl i förhållande
till andra länder. Det är naturligt att
vi i Sverige är positivt inställda till
svenskars medverkan i den tekniska
biståndsverksamheten, vare sig denna
sker genom FN eller genom dess olika
fackorgan eller i form av insatser i
svensk regi.

I förhållande till de omätliga behoven
är vad som hittills uträttats på detta
fält synnerligen modest. Men under
förutsättning att biståndsverksamheten
successivt väsentligen vidgas till sin
omfattning kan dess betydelse på längre
sikt knappast överskattas.

Det var FN som anordnade den
märkliga internationella konferens angående
fredligt utnyttjande av atomenergi,
som ägde rum i augusti förra
året. Den betydde en brytning med
hemlighetsmakeriet på detta område.
På konferensen frigavs ett ofantligt material
av forskningsresultat och tekniska
landvinningar. Enligt sakkunnigt bedömande
kommer konferensförhandlingarna
att bli av genomgripande betydelse
för de närmaste decenniernas utveckling,
särskilt på kraftförsörjningens område.

Europarådets verksamhet har alltjämt
präglats av motsättningar mellan
församlingen och ministerkommittén.
F^örsamlingen har sålunda i ett yttrande
till ministerkommittén klagat över att
samarbetet mellan de båda organen sällan
varit tillfredsställande och anför en
del exempel avsedda att ge bekräftelse
härpå.

Sedan 1953 bär församlingen varje
år brukat anordna en allmänpolitisk

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

debatt. Enligt församlingens åsikt borde
ministerkommittén medverka till att
ge denna debatt större betydelse genom
att underställa församlingen för yttrande
ett eller flera konkreta politiska problem
jämte dokumentation. Vidare borde
ministerkommitténs medlemmar enligt
församlingens mening deltaga i den
politiska debatten antingen å sina egna
vägnar eller som representanter för
ministerkommittén. Ett ytterligare önskemål
från församlingens sida är att
ministrarna emellanåt deltager i utskottens
sammanträden och att delegater
från församlingen måtte inbjudas att
kommentera församlingens ståndpunkt
i vissa frågor inför ministrarna. Församlingen
anser rentav att europeiska
politiska problem av allmänt intresse
borde regelmässigt diskuteras i församlingen
och att de i Europarådet deltagande
länderna bör eftersträva att nå
fram till en gemensam hållning i varje
större problem inom världspolitiken.

Denna församlingens ambition att bli
ett centralt forum för internationella
överläggningar om världspolitikens problem
torde inte ha utsikt att tillfredsställas.
Genom sin struktur och sin
sammansättning är församlingen föga
rustad för att ta ledningen i sådana
förhandlingar. Den kan däremot vara
ett instrument för opinionsyttringar i
frågor som speciellt angår de europeiska
länderna. Förslaget att ge ministerkommitténs
ledamöter friare tillträde
till församlingens debatter med rätt att
ta ordet däri synes välgrundat. Från
svensk sida påyrkades förgäves en dylik
rätt för utrikesministrarna redan
när organisationen startade. Det må
erinras om att enligt Nordiska rådets
stadga regeringsmedlemmar bär fri yttranderätt
i rådet, en ordning som visat
sig ändamålsenlig.

Församlingen har också föreslagit
andra reformer av konstitutionell innebörd,
huvudsakligen berörande ministerkommitténs
arbetsmetoder och ar -

betsformer. Från svensk sida har inom
kommittén gjorts gällande, att Europarådet
kan bäst hävda sin ställning om
det erhåller lämpliga konkreta arbetsuppgifter,
medan däremot varjehanda
föreslagna procedurändringar vore föga
motiverade eller kunde utan olägenhet
anstå. I syfte att lämna bidrag till rådets
arbetsuppgifter har svenska regeringen
föreslagit en rad av ämnen, som
lämpligen kunde behandlas inom Europarådets
ram, ämnen av juridisk, handelspolitisk
och social natur.

I anledning av ett inom ministerkommittén
behandlat förslag till allmänt
förliknings- och skiljedomsfördrag hade
svenska regeringen som bekant framställt
vissa ändringsförslag av principiell
natur, åsyftande att utsträcka skiljedomsförpliktelsen
även till internationella
intressetvister. Det svenska förslaget
vann icke ministerkommitténs anslutning.
Sedermera har emellertid församlingen
fått tillfälle att behandla konventionsförslaget
och har därvid i väsentliga
hänseenden tillstyrkt de svenska
ändringarna. Ministerkommittén
har på grund härav återremitterat ärendet
till de juridiska experter, som tidigare
handlagt detsamma.

Under det gångna året har i OEEC
(Organisationen för europeiskt ekonomiskt
samarbete) bl. a. beslutats om de
finansiella och organisatoriska åtgärder,
som skall vidtagas om och när
medlemsländerna gör sina valutor konvertibla.
Det utarbetade systemet har
sammanfattats i ett avtal, men då konvertibiliteten
med hänsyn till det ekonomiska
läget — framför allt i England
— synes vara jämförelsevis avlägsen,
har den hittillsvarande betalningsunionen
tills vidare etappvis förlängts.

På det handelspolitiska området har
ett fastare samband kunnat etableras
mellan den fortsatta frilistningspolitiken
och tullfrågan. På lågtulländernas
— icke minst Sveriges — initiativ har

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

långvariga diskussioner förts på den
senaste tiden om de ekonomiska och
kommersiella verkningarna av rådande
läge på tullområdet. Man har därvid
blivit ense om att det handelspolitiska
arbetet, som OEEC hittills bedrivit med
betydande framgång, framför allt med
avseende på avvecklingen av de kvantitativa
importrestriktionerna, sättes i
fara ifall inte differenserna mellan tullnivåerna
i olika länder utjämnas. Det
förhållandet att avsevärda framsteg
gjorts, då det gällt att befria den intereuropeiska
handeln från vissa hinder,
medan andra, t. ex. tullarna, lämnats i
stort sett oförändrade, skapar likaledes
en risk för att arbetet snedvrides och
kan förhindra vissa länder från att deltaga
i fortsatta gemensamma ansträngningar
för friare villkor för det internationella
varuutbytet.

Även om tullfrågan följaktligen kommer
att stå i förgrunden på ett annat
sätt än hittills i det fortsatta handelspolitiska
arbetet och därigenom kommit
i ett ur våra synpunkter gynnsammare
läge, återstår mycket innan dessa
allmänna principer kan omsättas i
praktiken i form av konkreta tullsänkningar.

I OEEC har på den senaste tiden
energifrågorna tilldragit sig allt större
uppmärksamhet. Sålunda beslöt ministerrådet
i juni förra året att upprätta
en energikommitté, vars uppgift skulle
vara att inventera de europeiska resurserna
och behoven av energi samt framlägga
förslag för utnyttjande av föreliggande
och framtida tillgångar på effektivast
möjliga sätt.

För att komplettera organisationens
verksamhet på energiområdet tillsattes
i januari — vid sidan av olje-, kol- och
elektricitctskommittéerna — en kommitté
för gasfrågor. Vidare beslöt ministerrådet
att tillsätta ett arbetsutskott
med uppgift att utarbeta förslag till
program för eventuellt samarbete inom
OEEC i avseende på det fredliga ut -

nyttjandet av atomenergien. Rapport
avgavs i december, och frågan har nyss
behandlats av ministerrådet, som intagit
en positiv ställning till ett samarbete
inom ramen för organisationen.
(Handelsministern torde om en stund
ge några kompletterande upplysningar
angående detta möte.)

Angående det nordiska samarbetet
må nämnas att expertundersökningarna
rörande förutsättningarna för en gemensam
skandinavisk marknad har
fortsatt under det gångna året. I överensstämmelse
med det s. k. Harpsundsbeslutet
i oktober 1954 har denna utredning
omfattat en samordning i fråga
om tullar och kvantitativa restriktioner
inom vissa varuområden.

Utredningar har vidare påbörjats beträffande
de relativa konkurrensförhållandena
i de tre länderna, varvid man
bl. a. kommit in på undersökningar av
skatteförhållanden, arbetsförhållanden,
arbetslöner, elektricitetspriser och ränteförhållanden
samt beträffande de handelspolitiska
förpliktelser, som följer
av medlemskap i internationella organisationer,
närmast GATT, eller av gällande
traktater med andra länder och
som beröres av tillkomsten av en gemensam
marknad.

Uppgifter att utarbeta enhetlig tullnomenklatur
på basis av Bryssel-nomenklaturen
ävensom en enhetlig handelsstatistisk
nomenklatur har bedrivits
parallellt med undersökningarna inom
olika varuområden.

Samarbetsutskottets hittillsvarande
verksamhet redovisades som bekant i
en rapport till Nordiska rådets fjärde
session. Förutom de nu nämnda arbetsuppgifterna
anger utskottet ett antal
nya verksamhetsområden i rapporten.
Det gäller här främst problemet om
finansiellt samarbete mot bakgrunden
av det investeringsbehov, som måste
förutses, och de valutaproblem som kan
uppkomma vid genomförandet av en
gemensam marknad. En undersökning

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

skall vidare ske inom prisområdet, avseende
att belysa eventuella skillnader
i de tre ländernas gällande pris- och
monopollagstiftning samt administrativ
praxis med hänsyn till kontrollen av
priser, prisavtal och monopol.

Vid Nordiska rådets Köpenhamnsmöte
var det en allmän uppfattning, att
utskottets verksamhet hittills varit tillfredsställande,
men att utredningsarbetet
befann sig i ett så förberedande
skede att man ännu icke kunde bedöma
följderna för något land av en gemensam
marknad. Representanter för de
norska borgerliga partierna uttalade
dock farhågor för de risker, som kunde
komma att uppstå för det norska näringslivet,
bl. a. med hänsyn till ändrade
konkurrensförhållanden och till
möjligheten av att en gemensam marknad
kunde innebära en tvångssituation
av någon art.

I anledning av dessa norska farhågor
framhölls från svensk sida bl. a. att det
är helt främmande för oss att vilja övertala
norska representanter att acceptera
en ordning, som de själva inte tror
på eller som de själva tror är rent av
skadlig för deras land. Ett samarbete
som det nordiska måste helt och hållet
vila på frivillighetens och den fria
övertygelsens grundval. Vår utgångspunkt
har varit att den gemensamma
marknaden kommer att innebära en
allmän ekonomisk expansion i Norden
till fördel för samtliga deltagande länder.

Finland deltog för första gången som
medlem i Nordiska rådet. Det är vår
förhoppning att det ej skall dröja
länge, innan Finland även på det ekonomiska
området intar sin naturliga
plats inom det nordiska samarbetet.

Härefter anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Utrikesministern framhöll
nyss, att man på olika håll i värl -

den trots alla olösta problem har en
känsla av att krigsfaran har minskats.
Detta är utan tvivel riktigt samt i och
för sig en glädjande utveckling, även
om man gärna skulle önskat att den inneburit
mera konkreta garantier än fallet
är.

Sovjetryssland håller fortfarande satellitstaterna
i ett järngrepp, som snarast
synes ha blivit fastare än tidigare.
Det tyska folkets rätt att genom fria val
självt bestämma över sitt öde i ett återförenat
Tyskland erkännes alltjämt icke
av Sovjetunionens styrande.

Utrikesministern talade nyss om att
en viss militär maktbalans hade inträtt,
inte minst i fråga om innehav av moderna
förstörelsemedel, och att kunskapen
om deras förödande verkan har ett avskräckande
inflytande på båda sidor
gentemot tanken på angrepp eller preventivkrig.
Detta uttryckssätt får väl betraktas
som ett utslag av utrikesministerns
understundom nästan krampaktiga
ansträngningar att omtala öst och väst
på ungefär samma sätt även när alla
vet att förhållandena är högst olika. Låt
mig endast peka på två för Europa och
Sverige avgörande fakta.

Åren närmast efter kriget reducerade
västmakterna sina rustningar högst väsentligt,
medan Ryssland såvitt man vet
fortsatte att stärka sin krigsmakt på
sådant sätt, att den utan större svårighet
kunnat besätta den europeiska kontinenten,
i varje fall om inte de amerikanska
atomvapnen funnits i bakgrunden.
För det andra har Sovjetunionen
de senaste årtiondena erövrat eller skaffat
sig politisk kontroll över de baltiska
länderna, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern,
Rumänien, Bulgarien och Albanien
samt Östtyskland och vissa områden i
Asien. Jag vill också erinra om försöket
att genom den s. k. Berlinblockaden
driva ut västmakterna från den tyska
rikshuvudstaden. Det är alltsamman
sannerligen en erövringspolitik som är
oroande och som inte har någon mot -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

svårighet i väster. Vem vet hur långt
Sovjetryssland skulle ha framflyttat sina
positioner, om inte Förenta staternas
inflytande och demokratiernas försvarssamarbete
verkat avskräckande!
Mot bakgrunden av sådana fakta framstår
talet om att den militära maktbalansen
avskräcker båda sidor från angrepp
och preventivkrig som utslag av en viss
inställsamhet mot öst.

Vad spörsmålet om en internationell
begränsning av rustningarna beträffar
råder här i landet knappast mer än en
mening. Den framstår som utomordentligt
önskvärd. Man kan endast beklaga
att möjligheterna till kontroll, särskilt
i fråga om atomvapen men även i fråga
om en del av de övriga, tills vidare
tycks vara ringa.

På Förenta Nationernas program har
numera frågan om förbud mot atomvapen
upptagits, inte som ett fristående
spörsmål utom som ett led i en allmän
nedrustningsplan, vilken skulle omfatta
också konventionella rustningar. Detta
måste hälsas med stor tillfredsställelse.
Ur svensk synpunkt skulle en utveckling,
som befäste den oerhörda ryska
överlägsenheten i fråga om konventionella
vapen men avskaffade de vapen,
där västmakterna besitter överlägsenhet,
medföra allvarligt ökade risker. Det är
inte för mycket sagt att demokratierna
i Västeuropa då skulle komma i ett
mycket otryggt läge. Därför kan man
endast hoppas att möjlighet skall visa
sig att effektivt kontrollera alla väsentliga
slag av rustningar, i varje fall i
fråga om sådana vapen som måste komma
til! användning vid angrepp mot
främmande makters territorium.

Ingen kan önska någonting annat än
att den dagen skall komma, även om
den alltjämt ter sig avlägsen, då mänskligheten
upphört att ägna en stor del av
sina krafter åt att fullkomna allt ohyggligare
förstörelsevapen, då man i stället
kan inrikta sina ansträngningar på att
både atomenergien och andra veten -

skapens landvinningar uteslutande användes
för att bereda människorna bättre
och tryggare levnadsvillkor.

Ett nytt inslag i den världspolitiska
konserten under det senaste året är den
Tyska s. k. fredsoffensiven. Utrikesministern
talar om att Sovjetunionen visat
ett stort iptresse för kulturellt och vetenskapligt,
särskilt tekniskt, samarbete
och utbyte av erfarenheter med den
icke-kommunistiska delen av världen.
När man hör detta tycker man sig nästan
se den kulturella järnridån rasa och
Ryssland öppna sina gränser för ett fritt
utbyte av informationer, kunskaper och
idéer på alla områden. Men ack, vi är
ännu långt, långt därifrån. Järnridån
består alltjämt, även om en liten flik
då och då lyftes för utsändande av omsorgsfullt
sammansatta kulturella och
sportsliga delegationer, vilkas rapporter
vid hemkomsten ofta förefaller oss vara
sorgligt avlägsna från verkligheten i den
demokratiska världen.

Naturligtvis är det sant att själva
järnridåpolitiken — som håller det ryska
folket okunnigt om vad som sker i
Västerlandet och som också minskar
våra möjligheter att bedöma vad som
faktiskt sker inom Sovjet-väldet — gör
att man med glädje hälsar en än så liten
förändring i diktaturernas hållning
i fråga om kulturella kontakter och politiskt
uppträdande. Men utvecklingen
har redan visat, hur långt avståndet kan
vara från ett ändrat beteendemönster
hos de styrande till en förändring av
den sovjetryska politiken på väsentliga
punkter. Ingenting vore mera oklokt än
om demokratierna nu skulle sätta sin
lit till att Ryssland väsentligt ändrat
sin politik. En sak är att hoppas att det
skall ske, en annan sak att räkna med
att det har skett.

När det gäller att bedöma denna ändrade
ryska attityd och de utifrån kommande
riskerna för vår demokrati och
frihet bör man för övrigt inte glömma
dem som kommer från kommunismens

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

karaktär av världsfrälsarlära. Den ryska
politiken ter sig ofta gåtfull, men man
får inte förbise, att i de ryska ledarnas
tankevärld ingår de marxistiska idéerna
om att det västerländska kapitalistiska
samhället måste gå mot allt större motsättningar,
som utmynnar i proletariatets
revolution och diktatur.

Revolutionen måste sålunda komma
anser de. De kommunistiska partierna
tar makten, eftersom de förkroppsligar
proletariatet. Ur denna synpunkt är det
bara logiskt, att de ryska ledarna bl. a.
genom stöd åt kommunistiska partier i
utlandet söker öka de sociala och ekonomiska
svårigheterna i den icke-kommunistiska
världen för att göra den
snabbare mogen för revolution. Allt detta
är saker, som vi i Sverige har anledning
att hålla i minnet för att rätt förstå
den ryska politiken.

Inställningen till den tyska frågan är
belysande. Sovjetunionen hindrar alltjämt
fria val under betryggande former
och motsätter sig tyska folkets fria beslutanderätt
i fråga om en återförening
av öst- och Väst-Tyskland. Uppfattningen
att om Tysklands försvarssamarbete
med västmakterna hade inställts eller
uppskjutits, så skulle Ryssland accepterat
en återförening på rimliga villkor,
framstår i dag än klarare som en illusion
än tidigare. Man kan nu se den
ryska politiken under den senaste femårsperioden
i ett sammanhang och måste
då konstatera, att de maktägande i
Kreml under dessa år hade rikliga tillfällen
att visa sin villighet att acceptera
ett återförenat Tyskland. Men man
handlade annorlunda. Enligt utrikesministerns
framställning utvisade Genéveförhandlingarna
i höstas »att Väst-Tysklands
upptagande i atlantalliansen ur
sovjetisk synpunkt ansågs ha skapat ett
nytt läge som tills vidare gjorde återförening
under rysk medverkan omöjlig».
Uttryckssättet tycks ange, att herr
Undén anser, att läget tidigare var sådant,
att rysk medverkan till en åter -

förening på rimliga villkor var möjlig
men att dessa möjligheter försvunnit.
I så fall skall jag be att få uttrycka en
rakt motsatt mening, på skäl som jag
nyss anfört. Det har hela tiden rått ett
läge, där rysk medverkan i denna riktning
tyvärr icke kunnat påräknas. På
lång sikt kan enligt min uppfattning
utsikter till återförening av de båda delarna
— även om de f. n. ter sig ovissa
— möjligen skapas genom att Väst-Tyskland
och de västallierade för en fast
och målmedveten politik men inte genom
tysk och västallierad undfallenhet
inför ryska krav att få för årtionden
framåt bestämma över tyska folkets öde.

Sverige är en demokrati. Vårt folk
accepterar andra folks självbestämningsrätt
för att använda ett numera
måhända omodernt uttryck. Låt oss då
inte avstå från att hävda denna princip.
Illa går det i längden för de små länderna,
om de inte vågar offentligt hävda
sådana självklara principer, därför
att det möjligen kan framkalla ogillande
i diktaturstater med en annan åskådning.

Jag lyssnade med intresse till utrikesministerns
uttalanden om Europarådet
och kan instämma, när han hävdar,
att Europarådet i längden bäst utvecklas,
om det erhåller lämpliga konkreta
arbetsuppgifter. De förslag, som
från svensk sida framställts och som
bygger på erfarenheter från det nordiska
samarbetet, tror jag förtjänar allvarlig
uppmärksamhet i Strassburg. Likaså
framstår det som angeläget, att
medlemsstaternas utrikesministrar får
fritt tillträde till Europaförsamlingens
debatter. Jag kan helt instämma i utrikesministerns
uttalande, att motsvarande
ordning i fråga om Nordiska rådet,
där regeringsmedlemmar har fri yttranderätt,
visat sig vara ändamålsenlig.
Men ett instämmande på dessa båda
punkter behöver inte innebära, att man
bestrider, att en del reformer i fråga
om Europarådets konstitution kan vara

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

önskvärda. Jag tror också, att regeringarna
i större utsträckning kunde ställa
material för rådets politiska debatter
till förfogande när det gäller världspolitiska
problem, som har väsentlig betydelse
för det europeiska samarbetet.

Det är glädjande att kontakten mellan
Europarådet och OEEC förbättrats under
senare år. En utveckling framstår
inte som omöjlig, där OEEC i vissa avseenden
kommer att tjänstgöra som
verkställande organ i fråga om planer,
som utarbetats inom Europarådet och
som godkänts av såväl dess församling
som dess regeringsrepresentanter. Den
alltjämt på sina håll företrädda uppfattningen,
att Europarådets församling inte
därvidlag kan göra någon nyttig insats
förefaller knappast vara välgrundad.

Jag hälsar med tillfredsställelse, att
Sverige liksom övriga lågtulländer energiskt
verkar för att OEEC inte endast
skall sträva efter en avveckling av de
kvantitativa importrestriktionerna utan
också skall arbeta för en viss reduktion
av tullnivåerna i sådana europeiska länder,
där tullskyddet är relativt högt. Jag
tror det vara av den största betydelse,
att det europeiska samarbetet på detta
område inte förlägges till den världsomspännande
GATT-organisationen.
Varför skulle inte det demokratiska
Västeropa ha vissa möjligheter att även
här uppnå resultat liksom tidigare i fråga
om de kvantitativa restriktionerna?
Tillåt mig påpeka, att det just är Europarådet,
som ända från första början
energiskt drivit på för att få regeringarna
att acceptera ett europeiskt tullpolitiskt
samarbete. Även om förhållandena
t. ex. i Frankrike och Storbritannien
för närvarande är sådana, att
förutsättningar för omedelbara praktiska
åtgärder saknas, är det av vikt, att
förberedelsearbetet påbörjas och bedrives
energiskt. Det rör sig ju här om
invecklade spörsmål, vare sig man skulle
viilja att gå den väg som brukar be -

tecknas som en europeisk lågtullklubb
eller bildande av en europeisk tullpreferensunion
av liknande slag som den,
vilken sedan länge finns inom Brittiska
imperiet. Det vore enligt min mening
oklokt, om regeringarna i lågtullsländerna
i Europa skulle avstå från de påtryckningsmöjligheter
i liandelsliberaliserande
riktning, som Europarådets inkopplande
på dessa frågor i intimt samarbete
med OEEC skulle innebära.

Tillåt mig för övrigt i detta sammanhang
erinra om de planer på ett långtgående
tullpolitiskt samarbete mellan
Frankrike, Italien, Tyskland och de tre
Beneluxstaterna, som i princip godkändes
vid de sex utrikesministrarnas möte
i Messina förra sommaren. Experterna
har här arbetat med berömvärd snabbhet
och är i huvudsak färdiga med tekniska
planer på en successiv tullsänkning,
syftande till en tullunion och på
sådant sätt kompletterande det samarbete,
som anses böra följa därmed.
Den som är van vid tågordningen i
svenska kommittéer, kan inte undertrycka
ett uttryck för sin uppskattning.
Men förmodligen har man i Messinastaterna
inte gjort som vår finansminister
i skattefrågorna, d. v. s. begränsat
utredningarna till deltidsarbete för
ett par experter. Det kommer säkert att
rinna mycket vatten under broarna, innan
det kan bli fråga om att på allvar
förverkliga dessa vittsyftande planer på
en tullunion för nämnda sex stater. Men
nog förtjänar arbetet därmed att följas
med större uppmärksamhet i vårt land
än som hittills visats detsamma. Vi
skall inte vara alldeles tvärsäkra på att
ingenting blir följden av dessa ambitiösa
projekt, på vars genomförande
män som Spaak och Monnet sätter in
alla sina krafter. Sveriges och Nordens
ekonomiska läge kommer i mer än ett
avseende att väsentligt påverkas, om
en preferenspolitik, som omfattar
större delen av Västeuropa, kommer till
stånd.

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

Vad Nordiska rådet beträffar finns
det för närvarande knappast anledning
till en svensk debatt. Vid rådets möte
i Köpenhamn rådde i stort sett enighet
mellan de svenska regerings- och riksdagsrepresentanterna.
Det gällde även
den fråga, som var sammankomstens
mest omstridda, nämligen den gemensamma
skandinaviska marknaden. Både
regeringsledamöterna och andra svenska
representanter framhöll där detsamma
som utrikesministern i dag ånyo
har understrukit, nämligen att ingen
i Sverige tänker sig att en dylik åtgärd
skulle genomdrivas utan att en bestämd
stämning därför finns i vart och ett av
de berörda länderna. Utredningarna är
ännu inte färdiga, svårigheterna är
många, och betänksamhet finns för övrigt
på flera håll även inom det svenska
näringslivet. Först på ett senare
stadium och efter en ingående offentlig
debatt kan det vara tid att fatta de avgörande
besluten. Personligen vill jag
dock tillfoga, att idén om en gemensam
nordisk marknad för större delen
av den nordiska handeln synes mig
vara en konstruktiv tanke, vars förverkligande
i längden skulle leda till
betydande fördelar för vart och ett av
de deltagande länderna. Inte mindre
viktigt är, att en gemensam marknad
skulle vidga och mångfaldiga kontakterna
mellan de nordiska folken och
lägga en god grund för en intensivare
kulturgemenskap.

I en värld där omvälvande förändringar
inträffar varje år, där andra folk,
som står varandra mindre nära än de
nordiska, visar sig inse det ekonomiska
samarbetets betydelse, kan försiktigheten
på våra breddgrader ibland te sig
svårförståelig och trångsynt. Antag att
de sex Messinastaterna går från ord
till handling och börjar förbereda en
tullunion redan nästa år med t. ex. en
femårig övergångstid. Skall då vi i
Norden som de enda moderna industriländerna
i världen stå kvar på den be -

gränsade marknadens i längden hämmande
utvecklingsstadium? Detta spörsmål
kan näppeligen besvaras jakande.
På ett eller annat sätt synes i varje fall
ett land som Sverige ha anledning att
delta i arbetet på friare handel även
på regional bas som ett led i det närmande
mellan demokratierna, som både
ekonomiska och politiska hänsyn gör
påkallat.

Yi har nämligen även andra skäl än
de rent ekonomiska att mera aktivt än
hittills intressera oss för vad som kan
göras till främjande av en ekonomisk
och social standardhöjning särskilt i
södra Europa. Den fria världens styrka
är inte bara ett militärt problem.
Den beror också på stabiliteten och effektiviteten
i de demokratiska staternas
samhällen och på möjligheterna att inom
demokratierna särskilt hos ungdomen
väcka känslor av optimism, medarbetarskap
och möjlighet till konstruktiva
insatser för en bättre samhällsbyggnad.
En tillväxt av kommunismens
inflytande i södra Europas demokratiska
stater skulle allvarligt försvaga
dem och därmed den fria världen.
Eftersom vårt land har ett starkt
intresse av att den demokratiska världen
konsoliderar sin ställning, kan vi
inte se på den ekonomiska och sociala
utvecklingen i Sydeuropa som någonting
för oss likgiltigt. Vi har därför anledning
överväga även sådana svenska
insatser i ett demokratiskt europeiskt
ekonomiskt samarbete, som måhända
inte framstår som omedelbart ekonomiskt
vinstgivande för vårt land men
som kan bidra till att öka stabiliteten
och påskynda framstegen inom den europeiska
demokratiens område.

Kampen mellan ideologierna kommer
under det närmaste årtiondet, såvitt
man nu kan se, att i icke ringa grad bli
en tävlan i fråga om förmåga att bereda
människorna bättre levnadsvillkor.
Vi i Sverige gör naturligtvis vår
insats i denna tävlan främst genom ar -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

.''il

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

betet på en utveckling här hemma, men
vi kan och bör inte vara ointresserade
av hur det går i de andra europeiska
nationer, med vilka vi är förenade i en
gemensam demokratisk åskådning.

Jag vill här tillfoga något om strävandena
att förbättra läget för de underutvecklade
länderna utanför Europa.
Levnadsstandarden i många av
dessa länder är i dag inte högre än
före kriget. Fattigdomen är så djup,
att vår fantasi inte räcker till att föreställa
oss hur människor kan leva under
sådana förhållanden. Redan humanitära
skäl tvingar oss därför till hjälpaktioner
av väsentlig omfattning. Men
också den politiska klokheten för här
sin talan. Världens demokratier måste
visa att de mer än diktaturstaterna är
villiga att även med egna uppoffringar
hjälpa sämre lottade folk. Det kommer
inte att sakna betydelse för utvecklingen
i dessa underutvecklade länder, där
eljest kommunismen förefaller att ha
trumf på hand vid en diskussion om de
lämpliga ekonomiska organisationsformerna.
Det är inte fråga om några politiska
bimotiv till hjälp- och stödaktioner
i den meningen, att de hjälpande
staterna skulle få politiskt inflytande,
som inskränkte de underutvecklade staternas
fulla självständighet. Nej, det
gäller en legitim tävling med de kommunistiska
staterna i fråga om vem
som kan och vill mest effektivt hjälpa
människor, som lever under vidriga
förhållanden, .lag är glad att Sverige i
Förenta Nationerna stöder en utveckling
av det tekniska biståndet. Jag hoppas
att det så småningom skall visa sig
möjligt att för användning till stöd åt
de underutvecklade länderna reservera
en väsentlig del av de jättelika belopp,
som en internationell rustningsbegränsning
skulle kunna inbespara. Men i avvaktan
härpå är det nödvändigt att hittillsvarande
hjälpformer ytterligare utvecklas.
För närvarande är hela Förenta
Nationernas budget för åtgärder

av detta slag endast en ringa bråkdel
av det stöd, som lämnas från Förenta
staterna till underutvecklade länder —
en omständighet som bl. a. statsrådet
Ulla Lindström tycks ha lätt att glömma
bort.

Ett av oroscentra i världen för närvarande
är Främre Orienten. Konflikten
mellan arabstaterna och Israel förefaller
som utrikesministern också framhöll
vara allvarlig, därför att den bottnar
i en djupgående meningsskiljaktighet
om Israels framtida bestånd. Detta
är beklagligt. I vårt land finns väl inte
mer än en uppfattning — såvida inte
kommunisterna efter den ryska omsvängningen
fått order från Moskva att
tycka annorlunda — när det gäller
önskvärdheten av Israels fortsatta utveckling.
Vi följer med sympati också
den arabiska världens strävan att bryta
sig ur gångna tiders beroendeställning
och efterblivenhet för att bygga upp
bättre och modernare samhällen. Men
vi som ser dessa spörsmål på avstånd
kan inte se annat än att lösningen av
dessa problem skulle underlättas, om
man på alla håll accepterade Israel som
en permanent statsbildning med rätt
till en fredlig utveckling i en naturlig
strävan att förverkliga två årtusendens
drömmar om ett eget hem för det judiska
folket.

Herr talman! Den alliansfria svenska
utrikespolitiska kursen vinner alltjämt
anslutning från alla demokratiska partier.
Låt oss inte underskatta den fördel,
som därigenom vinnes. Enighet har
också hela tiden rått kring vår ideologiska
gemenskap med västerns demokratier.
Det är en helt annan sak, men
den är inte i utrikespolitiska sammanhang
likgiltig. I de svenska demokratiska
partierna är vi alla väl medvetna
om att Sveriges frihet och trygghet och
demokratien i världen är helt beroende
av att inte den kommunistiska diktaturen
vinner överhand. Om denna intressegemenskap
skulle det vara väl -

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

kommet att något oftare få höra ett ord
från svenska regeringens ledande män.
Slutsatsen därav blir — därom är vi
överens — ingalunda alliansfrihetens
övergivande men väl att vi i Sverige
har skyldighet att göra en målmedveten
insats för försvaret av vår frihet, så
att vi därigenom bidrar till att stärka
demokratiens ställning i världen.

I denna vår strävan är det inte oväsentligt,
att känslan av ideologisk gemenskap
med demokratierna hålles levande
hos vårt folk. Med undran ser
man hurusom den svenska regeringens
huvudorgan, vars intima kontakt med
utrikesledningen är väl känd, alltmera
tycks hemfalla åt en minst sagt ensidig
journalistik, där alla brister i västerns
kultur eller politik åter och åter
framhäves, medan bristerna i Sovjets
politik och särskilt dess utrikespolitik
träder mera i skymundan. Det finns i
Sverige bara en mening om att alla rasstreck
i samhällslivet bör försvinna till
fördel för likställdhet, och att det därför
är beklagligt när någon av de amerikanska
högskolorna i strid med landets
lag handlar på annat sätt. Men likställdheten
där och i andra länder bör
gälla inte bara människor av olika ras
utan också människor med olika politisk
åskådning. Hur är det ställt inom
östblocket med en icke-kommunistisk
studerandes möjligheter att fritt få utbilda
sig vid universitet och högskolor?
Alla vet svaret. Man kan peka på mera
väsentliga ting — den personliga friheten.
Hur många miljoner människor
i Sovjetunionen eller i Kina har förvisats
till arbetsläger med mindre frihet
än under förra århundradets slaveri?
Hur är det med friheten för de
baltiska folken, vilkas kulturella och
politiska ledare har avlivats eller förvisats?
Jag behöver inte yttra mig därom,
alla känner det.

I stället för att bedöma svagheterna
på andra håll mot denna bakgrund
visar nu regeringens huvudorgan en

uppenbar iver att till det yttersta utnyttja
de kvarvarande mycket beklagliga
utslagen av rasdiskrimination i
Förenta staternas södra delar och döljer
därvid sådana väsentliga fakta som
att numera en nästan lika stor del av
negerungdomen i Förenta staterna som
av svensk ungdom erhåller högre undervisning.

På ett socialdemokratiskt möte nyligen
gavs en lika ensidig framställning.
Det var försvarsministern som presiderade.
När statsrådet Nilsson nästa gång
ordnar ett sådant jättemöte, kan man
då vänta att t. ex. en estländare inbjudes
att tala om hur det är med esternas
möjlighet att fritt utbilda sig och verka
i sitt land? Och kan vi vänta att även
då få se statsminister Erlander — kanske
nyss återkommen från Moskva —
på första bänken? Eller syftar en inflytelserik
del av svensk socialdemokrati
till att i vårt folks medvetande
utsudda eller reducera den oerhörda,
den gränslösa skillnaden mellan politik
och samhällsliv i västerns demokratier
och i österns diktaturstater? Från alla
sådana tendenser känner i varje fall
jag ett behov av att ta avstånd.

Den svenska utrikespolitiken behöver
inget »stöd» av en ensidig skildring av
vad som sker i världen. Vi har ingen
anledning att nedvärdera demokratien
och att uppvärdera diktaturen genom
att underlåta att klart exponera olikheten
i deras inställning till frågan om
individernas och nationernas frihet och
medborgerliga rättigheter. Tvärtom är
det en fördel om vårt folk får en rättvisande
skildring av de världspolitiska
förutsättningar, inom vilkas ram vår
utrikespolitik har att verka.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Ett klart samband mel -

Onsdagen den 7 mars 1956 Nr 9 33

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten
av OEEC:s senaste ministermöte

lan utrikespolitik och försvarspolitik
liar alltid funnits. Detta samband har
emellertid aldrig varit så intensivt eller
så direkt som i allianssystemens och
den tekniska krigföringens tidsålder.
Kravet på en samordning är uppenbarligen
helt tillgodosett inom sovjetblocket.
Det dominerar diskussionen inom
Atlantpakten med utlöpare. Det skulle
vara illusionspolitik med orimligt risktagande,
om de små och utrikespolitiskt
obundna nationerna underlät att dra
konsekvenserna av en utveckling, som
inte förändras därför att man till äventyrs
känner en allmän motvilja mot
den. Inte ens för en liten stat finns det
alltså längre någon möjlighet att isolera
utrikespolitik och försvarspolitik från
varandra.

I själva verket måste det naturligtvis
vara ett medvetet eller omedvetet accepterande
av denna tankelinje, som
ligger bakom den avgörande vikt man
från alla håll i den utrikespolitiska analysen
fäster vid det militära styrkeförhållandet
i världen, vid den s. k. maktbalansen.
Det är bara en smula förvånande,
att man inte fullföljer tankegången
då man kommer in på våra
egna förhållanden, på den svenska försvarspolitikens
betydelse för svensk utrikespolitik.
En viss maktbalans mellan
de båda block, som dominerar världspolitiken,
har inträtt, konstaterar utrikesministern.
Vetskapen härom är enligt
hans och mångas uppfattning en
av orsakerna till det lugn, som nu förmenas
föreligga.

Det är för det första väsentligt att
något närmare söka bestämma vad det
är för slags lugn i den internationella
atmosfären som vi har. För det andra
måste det — särskilt med det läge som
råder mellan öst och väst — vara av
alldeles avgörande vikt att med någon
grad av precision veta, hurudan den
verkliga maktbalansen är och vad det
är som åstadkommit den.

det nu gått tre år sedan ord sådana
som avspänning, fredlig samlevnad, ett
nytt klimat började bli moderna. Visserligen
har de mjuka formuleringarnas
period haft sina mellanspel med våldsamma
tirader om kolonialism, dollarimperialism
och gangsterdiplomati,
men undan för undan har de ryska
ledarna börjat verka något så när
otvungna i den mera hyfsade fraseologiens
diplomatfrackar. Detta är naturligtvis
ett framsteg — det är alltid
trevligare när människor grälar med
små bokstäver än med stora, särskilt
när man vet att de måste gräla.

Men, herr talman, har därutöver något
inträffat, något som kan anses i sak
betydelsefullt? Kan de av Sovjet underkuvade
folken andas friare? År de
mänskliga rättigheter, om vilka internationella
konventioner föreligger, större
eller säkrare i dag än för tre år
sedan? Står tyska folkets omisskännliga
och ur varje synpunkt berättigade krav
att få bilda ett demokratiskt folk närmare
sitt förverkligande? Är oron i
Mellersta Östern bilagd? Har de ryska
försöken till infiltration upphört? Är
definitiv fred nådd i Korea?

Nej, säger man i debatten, men Porkala
har återlämnats till Finland.

Ett stycke urgammal finländsk och
svensk bygd i omedelbart grannskap
av huvudstaden i ett land, med vilket
Ryssland har en särskild vänskaps- och
biståndspakt, har återlämnats till sin
rätte ägare — sedan det på grund av
den tekniska utvecklingen förlorat all
taktisk och strategisk betydelse. Den arrendator,
som med revolvern för pannan
på ägaren tvingat sig till arrendet,
har behagat avflytta före laga fardag
därför att han inte längre ansåg sig ha
någon nytta eller glädje av arrendet.

Hur såg den tvångsarrenderade bygden
ut då främlingarna avtågat? Skövlade
åkrar, planlöst uthuggna skogar,
gårdar i djupaste förfall, utplånade
gravfält, en kyrka med traditioner från

Som utrikesministern framhöll har
3 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

tidig medeltid förvandlad till spelhus
och danslokal. Man kan, herr talman,
förstå glädjen hos de människor som
får återkomma till den bygd, som trots
alla bevis på »socialistisk återuppbvggnadsanda»
dock ter sig som deras. Och
man kan förstå både den regering och
det folk som drar en suck av lättnad,
när en till tänderna väpnad granne
lämnar den egna huvudstadens tambur,
men som tecken på en vilja till fredlig
samlevnad med den fria världen är
röda arméns gest i Porkala inte mycket
att fästa avseende vid.

Såvitt man kan förstå är utrikesminister
Undén av den uppfattningen, att
lugnet i världen befordrats av den asiatiska
neutralismens tillväxt. Av någon
anledning redovisas ej i detta sammanhang
de uttalanden de ryska ledarna
gjorde under sin naturligtvis politiskt
fullkomligt neutrala resa i Fjärran
Östern. Måhända har rapporterna från
vårt sändebud i New Dehli inte på den
punkten varit uttömmande. Dessa uttalanden
ger annars i sin grovt aggressiva
form kunskap av bestående värde
om det sätt, på vilket Moskva för sin
del tolkar den indiske premiärministerns
neutralitetsdefinition, samtidigt
som de vältaligt vittnar om de nuvarande
ryska ledarnas ömmande hjärta
för alla dem som inte har hela sin frihet,
naturligtvis under förutsättning att
dessa lever utanför den absoluta frihetens
sfär, utanför sovjetväldet.

Även Kina har, säger utrikesministern,
accepterat den asiatisk-afrikanska
neutralitetspolitiken och dess fem
grundläggande principer, vilka alla talar
om respekt för nationell frihet och
integritet samt om fredlig samlevnad.
Förmodligen avses Kommunistkina. Det
är antingen en formalism utan mening
eller helt enkelt folkdemokratiskt
men icke demokratiskt språkbruk
att tala om Pekingregeringen som
garant för människors rätt att leva i
frihet och fred. Behöver man erinra

om vem det var som laddade upp aggressionerna
mot Korea och Indokina,
om vem som vidmakthåller trycket mot
Kambodja och Laos? Behöver man fråga,
vilken regefings trupper det är som
håller Tibet i en järnhård ockupation?

Till det som från svenska utrikesdepartementets
horisont benämnes »det
nu rådande lugnet» kan väl inte gärna
höra tumultet i Mellersta Östern. Man
kan ha sin egen mening om det kloka
och framsynta i att skapa staten Israel
utan att under tillräcklig tid penetrera
de praktiska psykologiska problem,
som måste lösas om en sådan stat skall
något så när friktionsfritt växa in i
sin del av världen. Detta hade varit
desto mera nödvändigt som just i den
nya statens världsdel stormaktsintressena
skär sig så att sanden gnisslar. Nu
är emellertid Israel ett faktum. Detta
framkallar irritation och oro i arabvärlden,
men inom den nya statens
gränser utföres en civilisatorisk gärning
av imponerande mått. Staten Israel
är därtill en levande symbol för
miljoner människor, ett konkret uttryck
för en månghundraårig dröm.
Detta faktum kan inte utplånas.

Vad östblocket därvid tänker sig, är
det ingen som vet. Att man har allt
intresse av att hålla oron vid liv och
att då och då få ett s. k. intermezzo
till stånd är uppenbart. Provokationstekniken
har gammal hävd i rysk imperialism.
Man måste vara medveten
om att det för närvarande kanske inte
finns något område kring Medelhavets
stränder, där korta spekulationer i ursinnig
nationalism och primitiv aggressivitet
lönar sig bättre än här. De
storpolitiska krutdurkarna ligger emellertid
nära. Vad som var avsett som ett
begränsat politiskt svedjeland med fet
aska att så missnöje i kan bli en stor
brand utan att någon egentligen vet
hur.

Det måste vara en uppgift för F. N.
och de demokratiska krafterna i värl -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

den att söka pacificera de nejder, där
nästan varje ortsnamn ger bibliska
associationer. Det tillkommer inte oss
att säga hur detta skall kunna ske. Vad
vi måste ha rätt att anföra är, att lösningen
inte får sökas på bekostnad av
den judiska nationalstatens möjligheter
att existera. Israel är på ett alldeles
särskilt sätt knutet till F. N. och F. N :s
anseende.

Lugnet i världen framstår vid närmare
eftertanke oundvikligen som ett
lugn på ytan. Trots tre års ansträngningar
har det inte blivit mer, helt enkelt
därför att aggressiviteten hos den
aggressiva stormakten i sak är oförminskad
och som en följd därav de
reella motsättningarna i världen lika
stora soin de hela tiden varit. För vår
del måste vi dra slutsatserna därav. Vi
måste hålla klart för oss, att vi lever
i konflikternas och konfliktanledningarnas
period och rätta oss därefter. Vi
får akta oss för att inbilla oss själva
och varandra, att världssituationen är
sådan som vi hoppas att den skulle
vara.

Vårt land, herr talman, är ett av målen,
tydligen ett av de väsentliga målen,
för den psykologiska krigföring,
som ryssarna kallar fredsoffensiv. Redan
i och för sig är detta ägnat att
framkalla eftertanke. Att vi utsättes för
speciell vänlighet kan mot bakgrunden
av den ryska utrikespolitikens utformning
i ögonblicket vara minst lika talande
som motsatsen. Det finns statsledningar
som man bör frukta, även när
de kommer med gåvor. Intensiteten i
den mot oss riktade fredsoffensiven
kan — och avsikten är väl just denna
— sudda ut skärpan i den bild vi
måste göra oss av vårt läge. Det måste
stå klart för oss alla. Uppenbarligen
liar den redan på några håll haft tillämnad
effekt.

Ju längre tiden går utan att den politiska
ledningen i landet nämner var
sak vid sitt rätta namn, desto större

blir faran för psykologisk infiltration,
desto diffusare uppfattningarna om vår
faktiska situation. Det är därtill uppenbarligen
på det viset, att rätt många
människor håller på att glida in i ett
sinnestillstånd, som framför allt präglas
av allmän fredsoptimism. De ser
den lugna ytan och tror på den. De
låter intala sig, att talet om fredlig
samlevnad skulle betyda en benägenhet
för ideologisk kompromiss från
kommunisternas sida, att på den grunden
en mellanform mellan frihetens
livsform och slaveriet under en terrorregim
skulle kunna växa fram. Med utgångspunkten
att alla nog är lika goda
kålsupare söker de efter en förment
objektiv ståndpunkt, varvid de glömmer,
att i kampen mellan frihet och
förtryck finns det ingen objektivitet,
ingen neutralitet.

I just detta läge är den formalistiska
och överslätande terminologien särskilt
farlig. Man talar om två maktblock, liksom
från en helt utomståendes synvinkel.
Man väger dessa mot varandra,
som om det skulle vara oss likgiltigt,
till vilkens förmån vågskålen sjunker.
Sovjetblocket godtar inte tesen, att
människorna själva har rätt att välja
framtid och folken rätt att själva bestämma
över sig och sitt. Västmakterna
företräder den humana och demokratiska
livsformen. Deras ansträngningar
går ut på att skapa ett försvar — ett
försvar för nationella och personliga
värden, som ingen av oss vill mista, ett
försvar mot aggression. Också vi är
konkret och direkt beroende av styrkan
i detta försvar. Också vi sitter på
det solidariska, demokratiska försvarets
gren, även om vi har en kvist för
oss. Att bortse från dessa realiteter är
varken realism eller objektivitet.

Den mycket omtalade maktbalansen
är nämligen varken något hållbart
skydd för friheten eller någon hållbar
garanti för freden. Såvitt jag kan förstå,
framgår detta med full tydlighet,

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC :s senaste ministermöte

om man något närmare tänker igenom
vilka realiteter, som ligger bakom föreställningen
om cn maktbalans och därvid
försöker liålla fast vid att vad man
resonerar om är styrkeförhållandet
mellan öst och väst i sin totalitet. Östblocket
har sedan kriget haft och har
fortfarande obestridd överlägsenhet i
arméstridskrafter samt i det flyg, som
samverkar med dessa. Västmakternas
försprång i marinstridskrafter har undan
för undan inhämtats. Det är mot
dénna bakgrund västern lagt upp sin
strategi, vars huvudlinje kan sägas
vara att avbalansera underlägsenheten
sammantaget i konventionella vapen
med strategiskt flyg och inkonventionella
vapen. Målsättningen därvid har
uppenbart varit att skapa en sådan
överlägsenhet, att den får avskräckande
verkan, avskräckande inte endast för
angrepp av storkrigets natur utan också
för »bulvankrig», avgränsade attacker
och utpressning genom krigshot.

Vad är det som nu håller på att hända?
De ryska resurserna visar sig räcka
icke endast till en successiv förnyelse
av röda armén och röda marinen utan
också till väldiga insatser för att skapa
ett strategiskt flyg och ett vätevapen.
Med andra ord: försprånget för de
fredsinställda demokratierna i fråga
om de modernaste vapnen håller på att
inhämtas av det maktblock, som genom
sin aggressiva grundinställning
utgör ett ständigt hot mot freden. USA:s
och Englands hittillsvarande överlägsenhet
på atomsidan har utgjort den
starkaste garantien för världsfreden.
I och med att detta övertag är på väg
att försvinna måste utgångsläget försämras.
Att utan andra kommentarer
kalla detta maktbalans är att så låta sig
fångas av det globala krigets mekanism,
att man alldeles glömmer vilken
uppgift västmakternas försvar har, och
att Sovjet sannerligen inte håller sin
genommekaniserade miljonarmé stän -

digt beredd för att ha paradtrupper på
Röda torget 1 maj.

I den engelska diskussionen tror
man inte, att den verkliga risken för
ett fredssammanbrott måste hänga samman
med en överlagd aggression över
kontinenterna och världshaven. Snarare
utgår man från att faran ligger
i ett lokalt anfall i liten eller medelstor
skala, som, om det inte går att isolera,
resulterar i en lika väldig som
plötslig aktion, där den som slår först
vinner oerhörda fördelar. Går det lilla
kriget att lokalisera, då kan världen
andas lättare ett slag igen; det vill
säga den del av världen, som inte är
aggressionens experimentalfält. Korea
behöver inte varje gång ligga i Korea,
Prag inte varje gång i Tjeckoslovakien.

Det är mot bakgrund av det rådande
lugnets egenskap av lugn på ytan och
den så kallade maktbalansens verkliga
art vi måste bedöma vår utrikespolitik.
Den första omständighet, till vilken
hänsyn måste tas, förefaller mig då
vara, att det spända faktiska läget ställer
oförminskade krav på vaksamhet,
den andra att vår obundna linje i utrikespolitiken
måste ges resonansbotten
i en klar deklaration om vår samhörighet
med demokratierna i världen
— med de nationer, av vilkas bistånd
vår förmåga till ett uthålligt försvar
mot en angripare ofrånkomligt beror,
ett bistånd, vars mottagande vi på olika
vägar måste underlätta. Den tredje avgörande
omständigheten är, att det är
omöjligt att få gehör och respekt för
vår utrikespolitiska linje, om den inte
backas upp av en fast försvarsvilja och
en försvarsordning, som verkligen är
ett praktiskt uttryck för denna.

Vätebombsvapnet med dess komplement,
det strategiska flyget, är ett stormaktsvapen.
För taktisk användning —
mot en angripande fiende — är atomvapnet
däremot en större tillgång för
en försvarare än för angriparen. Det
ger uthållighet i försvaret och en viss

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

möjlighet att tvinga motståndarna att
sprida sina krafter. Risken att bli överrumplad
av en överlägsen motståndares
koncentrerade styrkor minskas därmed.
Att snarast möjligt införliva ett
taktiskt atomvapen med den svenska
försvarsorganisationen är därför enligt
min mening ofrånkomligt. Såvitt jag
förstår förutsätter detta både att ett
stigande eftertryck måste läggas på den
inhemska produktionen och att alla
möjligheter, som kan dyka upp, verkligen
tillvaratages att få materiel och
erfarenheter utifrån på samma principiella
villkor som gällt för annan
krigsmateriel vi fått köpa.

En hänsynslös regim med maktpolitiska
avsikter kan i ett tillspetsat läge
försöka sig på att under hot om massförstörelse
pressa fram medgivanden,
som skenbart verkar begränsade men
som sammantagna betyder kapitulation
steg för steg. Utsikterna att lyckas därmed,
att lyckas i försöken att paralysera
motståndsviljan, är desto större ju mera
oförberedda människorna är, ju större
genomslag skräckpsykosen kan beräknas
få. Därav följer att lockelsen att använda
denna teknik snabbt måste minska
med ökad materiell och andlig beredskap
hos de tilltänkta offren.

Vår försvarsorganisation utgår från
förutsättningen, att vi skall försvara oss
i varje läge och att varje del av landet
skall försvaras. Det är denna operativa
målsättning som bestämmer kostnaderna
för och utformningen av vår försvarsorganisation.
De senaste årens utveckling
och vad vi kan räkna med
kommer alt ske under de närmaste åren
gör emellertid en principiell komplettering
angelägen. Det bör sägas ut, det
måste sägas ut att vi kommer att försvara
oss, att hävda vår självbestämmanderätt,
även om vi hotas med massförstörelsc.
Det är regeringens plikt att
säga svenska folket detta ocli att göra
det så, att ingen skymt av missförstånd
kan uppstå någonstans i världen.

Det finns också i vårt land en pacifistisk
strömning. Den är inte, såvitt jag
vet, lokaliserad till något särskilt parti.
Den existerar som en stämning, en
många gånger outsagd allmän attityd.
Denna pacifism har hämtat ny näring
ur en förtvivlans resignation: det är
hopplöst att försvara sig, meningslöst
att sätta sig till motstånd; att kapitulera
är enda chansen att överleva. Man kan
för ett ögonblick bortse från att denna
uppgivelseanda, hur vältaligt den än uttrycker
sig i protestresolutioner mot
våld och våld, ger våldspolitiken fritt
spelrum och urholkar förutsättningarna
för människorna att över huvud taget
företräda en personlig uppfattning. Victor
Svanberg har skrivit några ord:
»Den snabba atomdöden är inte det
värsta sättet att sluta på. Värre än att
do är att inte ha något att do för. Och
ännu värre vore att överleva de värdens
död, som man levat för.»

Ingen tror, herr talman, att den oreflekterade
pacifismen är en strömning
med verkligt inflytande i vårt land. Vi
vet för mycket om vad vi har att försvara
för att glida in i någon försvarsnihilism.
Men — det ligger en fara i att
den politiska ledningen i denna fråga
ställer sig vid sidan, liksom att den närmast
synes avvakta opinionsbildningen
i försvarsfrågan. Regeringen har skyldigheter
mot allmänna meningen, under
alla förhållanden skyldighet att både
ha och deklarera en egen uppfattning,
antingen detta är populärt eller ej.

Herr talman! Statsministern uppges
skola resa till Moskva. Av de informationer
utrikesnämndens ledamöter fått
i tidningar och radio synes framgå, att
det är en halvofficiell herr Erlander
som reser. Vilken skillnaden är i förhållande
till den halvprivata statsminister,
som i höstas fick en kallelse, undandrar
sig mitt bedömande, då statsministerns
kansli inte haft någonting att meddela
tidningarna därom. .lag vet inte,
huruvida gästande politiker i Moskva

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

själva får uttrycka önskemål om de gåvor
de regelmässigt utrustas med vid
avfärden eller om den saken är reglerad
efter rangrulla. Skulle en möjlighet
föreligga att utöva inflytande i saken,
vill jag bara ha påmint om att det ur
svenska folkets synpunkt finns ting som
väger tyngre som bevis för vänskap än
bilar och pälsar. Dit hör till exempel
en oförbehållsam ursäkt och skadestånd
för det svenska flygplan, som med besättning
sköts ned över internationellt
vatten.

Av tidningspressen erfar vi också,
dels att mycket höga herrar från Moskva
kommer att inbjudas att besöka vårt
land, dels att denna inbjudan utfärdats
efter samråd mellan ordförandena i det
norska, det danska och det svenska socialdemokratiska
partiet. I Sverige torde
väl samråd även ha ägt rum med
bondeförbundet. Vi i högerpartiet är
över huvud taget inte tillfrågade. Vi
står alltså inte bakom denna inbjudan.
De ryska dignitärerna är följaktligen
ministären Erlander—Hedlunds gäster.
Detta är ett konstaterande, inte ett omdöme,
herr talman. Förfaringssättet ger
oss en ny påminnelse om att vår regering
är sig själv nog. Den förbehåller
sig ensam beslutanderätt.

Det gör den självfallet också då fråga
är om att utnämna chefer för beskickningar
i främmande länder samt i övrigt
högre tjänstemän i utrikesförvaltningen.
Det finns alltså ingen formell
anledning att diskutera vad som därvidlag
skett på senaste tid. Naturligtvis
kan det förefalla egendomligt både att
huvudsakligen endast socialdemokratisk
press kan fostra pressattachéer och
att hela det svenska näringslivet med
sina vidsträckta internationella förbindelser
på åtskilliga år icke kunnat leverera
en beskickningschef. Det kan ju
vara så, att diplomatisk begåvning numera
är ett socialdemokratiskt prerogativ.
Om så är fallet har jag emellertid
en bön till utrikesministern. Under

arbetsmarknadsstyrelsens överinseende
bedrivs en omfattande s. k. yrkesvägledning.
Yrkesvägledarna brukar skaffa
sig informationsmaterial från högsta
chefen för de olika förvaltningarna. En
ung begåvad man med fallenhet för
diplomati och intresse av utrikespolitik
har, såvitt jag förstår, två vägar att
välja på i sin yrkesutbildning. Antingen
kan han till dryga kostnader skaffa sig
en omfattande kompetens, underkasta
sig ingående prövningar och genom
resor och språkstudier vidareutbilda
sig eller också kan han meritera sig i
det socialdemokratiska partiet. Skulle
nu utrikesministern vilja ange vilken
väg som är den bästa, vilken som säkrast
för till självständiga befattningar
i utrikesförvaltningen? Ett besked från
hans excellens utrikesministern skulle
vara till ledning för icke så få unga
män och kvinnor, som måhända fortfarande
lever i den föreställningen, att
det inte krävs något mer än förtjänst
och skicklighet för befordran.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! De inlägg som här
gjorts från högerns och folkpartiets sida
ger kanske en liten föraning om hur
man tänker lägga upp valrörelsen i
höst. Man har en känsla av, när man
lyssnar på dessa båda herrar, att de
är alldeles ifrån sig inför de tecken på
en avspänning, som för närvarande är
påtagliga och som också understrukits
åtminstone av herr Ohlin och av herr
utrikesministern. Jag föreställer mig,
herr Hjalmarson, att om man skall
lägga upp en valrörelse på den linjen
att nu skall vi skaffa så mycket atombomber
som möjligt, då kan nog regeringen
vara tacksam. Jag tror nämligen
inte att detta kommer att uppskattas
ens så värst mycket i åtskilliga av de
kretsar, som högern och folkpartiet
vänder sig till.

Jag vill dock notera en förändring i

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

herr Ohlins ståndpunktstagande. Han
har i dag inte upprepat sitt krav för
några år sedan om ett preciserat militärt
samarbete med västmakterna. Han
känner sig naturligtvis ideologiskt befryndad
med de kapitalistiska makterna,
det blir ingen överraskad av. Men
nu accepterar herr Ohlin — och det
tycker jag är ett framsteg — den fredliga
samlevnaden och den fredliga tävlan
mellan de båda systemen. Detta är
både ett framsteg och en nyhet. Det
kanske inte är så hoppfullt för de krafter
som herrar Ohlin och Hjalmarson
företräder med en sådan fredlig tävlan.
Jag kanske får nämna att under tio efterkrigsår
och tio förkrigsår ökade den
industriella produktionen i Sovjetunionen
18 procent om året. I Förenta staterna,
som är herr Ohlins idealland, var
motsvarande ökning 2,8 procent. Det
är i alla fall bra med en fredlig tävlan
för att utveckla produktivkrafter och
försörjningsbetingelser för folken, det
borde man kunna acceptera antingen
man är kommunist eller har en borgerlig
samhällsåskådning.

Till herr Ohlins resonemang om Tysklands
enande — jag skall återkomma
till detta — vill jag bara ge en replik.
Jag vill erinra om lösningen av den österrikiska
frågan. Det är uppenbart, att
en liknande lösning också hade jämnat
vägen för det tyska folkets enande.

Herr Hjalmarson tycker att utrymningen
av den enda sovjetiska utlandsbasen
i Europa, Porkala, inte är någonting
att tala om. Han skyller denna utrymning
på den tekniska utvecklingen,
som skulle göra porkalabasen meningslös.
Är inte detta ett ganska farligt resonemang,
herr Hjalmarson? Det är ju
bekant att amerikanarna har omkring
500 militärbaser, som ligger långt utanför
deras eget område. Det är inte bekant
att en enda av dessa militärbaser
utrymts. Kan det bero därpå, att den
tekniska utvecklingen inte för amerikanarna
gjort dessa baser överflödiga?

Eller kan det bero därpå, att det inte
finns någon vilja att utrymma sådana
utländska baser som för närvarande utgör
en av de allvarligaste orosanledningarna
och bidrar till att förgifta den
internationella atmosfären?

Herr Ohlin ville — och det var inte
första gången — betona de olika betydelser
man lägger in i begreppet frihet.
Han var inne på den status som en råd
östeuropeiska stater för närvarande har.
Herr Ohlin, varför inte tala litet om
sådana förhållanden som ligger oss
mycket nära? Varför inte exempelvis
tala om de till Atlantpakten anslutna
staterna — särskilt de mindre — som
avstått från suveräniteten beträffande
de egna stridskrafterna och avstått från
att själva avgöra om de skall delta i
ett nytt krig? Är inte detta ett mycket
allvarligt angrepp mot friheten? Eller
tag t. ex. fallet Västtyskland! Det är ju
bekant, att den överenskommelse som
träffats mellan Förenta staterna och
Västtyskland utgår från att Västtyskland
skall vara ockuperat till år 2004,
alltså nära 50 år framåt. Varför inte
låtsas om sådana frihetsbegränsningar?
Amerikanernas verksamhet i Syd-Vietnam
känner vi alla till. Vi har sett, hur
de manövrerar undan den tidigare kolonialmakten
Frankrike och själva sätter
sig fast därstädes.

Herr Ohlin förklarade att orsaken till
den spänning, som skärptes i början av
1950-talet, främst var det förhållandet,
att medan västmakterna nedrustade behöll
Sovjetunionen sina höga militära
utgifter. Detta är oriktigt. Det har så
auktoritativt som möjligt påvisats vilka
inskränkningar av militärmakten som
genomförts i Sovjetunionen. För övrigt
kan man ju hålla i minnet vad som
skett under de allra senaste månaderna.
Men viktigare är herr Ohlins första påstående.
Jag nöjer mig med att erinra
om ett faktum, nämligen att de s. k.
atlantpaktstaternas militära utgifter år
1949 i jämförligt penningvärde var sex

40 Nr 9 Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten
av OEEC:s senaste ministermöte

gånger så stora som de var år 1938.
Man skall då också hålla i minnet, att
åtskilliga av dessa stater då inte liade
någon militärmakt, eftersom de var
sönderslagna av krig. Detta gäller
Frankrike, Holland, Belgien och en rad
andra stater. Detta är vad man kommer
till, när man jämför verkligheten
med den framställning, som här har
geits av anledningen till de svårigheter,
som ännu i den internationella politiken
lägger hinder i vägen för en slutlig
reglering av alla frågor.

Herr Hjalmarson talade om »Atlantpaktens
utlöpare». Såvitt jag kunde förstå,
menade han att Sverige var en av
dessa. Herr Ohlin ville ha med Sverige
i en tullunion med de kapitalistiska staterna.
Båda dessa propåer ger en bakgrund
till den intensiva antikommunistiska
och antisovjetiska offensiv, som
högerns och folkpartiets inledare i dag
har igångsatt.

Jag vill nu övergå till att säga några
ord om den redogörelse som har lämnats
av utrikesministern.

Den kommunistiska riksdagsgruppen
kan ansluta sig till åtskilliga av utrikesministerns
värderingar av de internationella
problemen. Det gäller exempelvis
i sådana frågor som den minskade
krigsfaran, om Bandungkonferensen
förra året, om nedrustningens betydelse
för att bevara freden och om att man
för överskådlig tid måste räkna med
två tyska stater. Dessa värderingar leder
också fram till en viktig slutsats:
möjligheten att bevara freden är större
nu än tidigare. Den fredliga samlevnaden
är möjlig. Den samtidiga existensen
av två ekonomiska system i fredlig tävlan
med varandra är en idé, som är i
färd med att besegra det kalla krigets
irrlära. Vi har just sett herr Ohlin kapitulera
inför densamma.

Det är väl inte så många — jag undantar
naturligtvis herr Hjalmarson —
som tror att anledningen till detta förändrade
läge är Atlantblockets s. k.

maktbalanspolitik respektive den amerikanske
utrikesministern mr Dulles’
definition av densamma som »konsten
att balansera på den yttersta randen av
krigets avgrund utan att störta ner i
densamma» — det var visst herr Hjalmarson
som för en stund sedan talade
om gangsterdiplomati! Den uppståndelse
denna definition väckt hos västmakternas
regeringar, det amerikanska folket
och i det svenska regeringsorganet
bevisar motsatsen.

Indirekt snuddar utrikesministern
vid den verkliga förklaringen: krigsfaran
är mindre, därför att krigskrafterna
försvagats, därför att fredskrafterna
oavbrutet växer.

Man kan inte när man konstaterar
förändringen i läget bortse från den
världshistoriska betydelsen av att det
efter andra världskrigets slut uppstått
ett världsläger av stater med socialismen
som mål och i vilka de ekonomiska
drivkrafterna till krig avskaffats. Att
detta läger därjämte rymmer dubbelt
så många invånare som Atlantblockets
samlade befolkning är ett faktum, som
de politiska och militära blixtkrigsstrategerna
inte längre kan lämna ur räkningen.

Nästan lika omvälvande är de förändringar
som ägt rum i den tidigare
koloniala världen och som utrikesministern
mera i förbigående antyder. Att
fyra femtedelar av de tidigare koloniernas
befolkning, hälften av jordens befolkning,
upprättat självständiga stater
har ännu mer förändrat kraftförhållandena
till fredssakens fördel. Utrikesministern
pekar med rätta på Banoengkonferensens
betydelse därvidlag. Att
29 stater i Asien och Afrika för första
gången i historien samlades för att
göra slut på det koloniala slaveriet, bevara
freden och försvara varje folks
rätt till ett självständigt nationellt liv
och därvid kunde fatta eniga beslut
väger mångfaldigt tyngre än de konstlade
pakter, som den amerikanska rege -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

ringen lyckats snickra ihop i Sydostasien
och Främre Orienten.

Allt detta jämte andra förhållanden
som utrikesministern berört har minskat
krigsfaran och gör att man kan
tala om en viss avspänning och ett möjligt
fredsperspektiv.

Detta innebär naturligtvis inte att
faran för nya krig är över. De ekonomiska
drivkrafterna för nya krig finns
alltjämt kvar. Krigets krafter har därför
ännu ett stort svängrum. Utrikesministern
konstaterar att ett visst närmande
mellan öst och väst har skett i
nedrustningsfrågan. Det måste dock
tilläggas, att när Sovjetunionen för att
befordra ett sådant närmande accepterat
uppmärksammade västmaktsförslag
så har dessa makter sprungit ifrån
desamma. Därför har den centrala frågan,
att skapa en stabil fred, ännu inte
getts en definitiv lösning.

Det kan finnas många orsaker härtill.
Det finns ömsesidig misstro. Från
väst proklameras ibland som mål att
likvidera det socialistiska systemet, att
förändra Centraleuropas gränser och
den statsordning som upprättats i de
folkdemokratiska länderna. Sådant försvårar
fredliga regleringar av tvistefrågorna.
Men man kan inte nonchalera
den betydelse som de militära rustningarna
tillmätes såsom konjunkturstimulans
i väster. Frågan är om man kan
nå verkliga resultat förrän man ersatt
parollen: rustningar och handelsblockad,
med parollen: nedrustning och
handel. Om kriget som »konjunkturstimulans»
inte längre står till förfogande,
kan fortsatta rustningar bara skänka en
galgenfrist åt det kapitalistiska näringslivet.
Samtidigt som de en tid uppskjuter
krisen brygger de för att göra densamma
hårdare och mera ödeläggande.

Ty det verkliga läget, herr talman,
är följande:

Det har uppstått en ny världsmarknad
som omfattar två femtedelar av
världens befolkning. Detta har väsent -

ligt reducerat de gamla industriländernas
avsättningsområde. Förhållandet
var ännu inte så kännbart så länge
Tyskland och Japan var slagna till marken
och de västeuropeiska staterna var
upptagna med att återuppbygga vad
kriget förstört. Men nu har ett nytt läge
uppstått eller håller på att uppstå. De
västeuropeiska länderna kämpar för
nya marknader. Västtyskland och Japan
har ryckt in som konkurrenter på
det minskade marknadsområdet. Förenta
staternas andel av världshandeln
minskar. Därför är också kampen om
marknaderna allt hårdare, och den kan
inte neutraliseras av stora rustningar.

För vårt eget land börjar denna situation
att bli hotfull. Förenta staterna
och Västtyskland säljer redan dubbelt
så mycket varor till vårt land som
de köper från oss. Det är ganska märkligt
att detta problem inte berörts av
utrikesministern.

Jag tror att de flesta i denna kammare
är överens om att den amerikanska
blockadpolitiken mot det socialistiska
lägrets länder är både kortsynt
och skadlig. Den antas försena det socialistiska
uppbygget, men den kan inte
förhindra detta. Den största skadan
vållas dock det kapitalistiska näringslivet.
Därför måste enligt min mening
spärrarna för handeln mellan öst och
väst rivas ner. ökad handel kan underlätta
nedrustningen och öka folkens säkerhet.

En fråga i detta sammanhang är det
s. k. Europarådets verksamhet. Utrikesministern
säger att den svenska uppfattningen
om Europarådet är att detta
bör reduceras till »ett instrument för
opinionsyttringar». Han konstaterar
också ett växande missnöje över rådets
maktlöshet i relationerna gentemot ministerrådet.
Egentligen är denna utrikesministerns
kritik en bekräftelse på
de invändningar vi reste när Sverige
inträdde i denna egendomliga organisation.

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

Skall man betrakta vad som står på
s. 34—37 i den tryckta redogörelsen
för Europarådets verksamhet såsom ett
tillmötesgående av den svenska ståndpunkten?
Det handlar helt enkelt om
ett politiskt program för att hindra positiva
överenskommelser inför den då
förestående konferensen mellan de fyra
storas utrikesministrar, som sammanträdde
i Geneve i slutet av oktober förra
året. Det är ett antisovjetiskt, västorienterat
och naturligtvis antikommunistiskt
program med kriget som perspektiv.
Ty anspråken, herr talman, på
att förändra de östeuropeiska ländernas
status kan naturligtvis inte tillgodoses
utan krig. Programmet motsätter sig
vidare en överenskommelse med Sovjetunionen
om Europa. Det kräver tysk
återförening — uppenbarligen på parisfördragens
grundval — vilket innebär
att Östtyskland skulle inträda i Atlantpakten.

Måhända är det sådana former för
opinionsyttringar som föranlett den
nye franske utrikesministern att försöka
övertala västmakternas utrikesministrar
att revidera utrikespolitiken
och kommit honom att konstatera att
krigets politik har avvisats och att, som
det heter: »Vi måste nu föra en fredens
politik ...»

Jag noterar med tillfredsställelse att
tre svenska delegater inte röstade för
det här omnämnda dokumentet, men
glädjen grumlas av att också svenska
regeringsanhängare solidariserade sig
med detsamma.

Borde inte Sveriges medlemskap i
denna församling nu upptas till omprövning?
Är det inte ett bedrägeri att
en minoritet europeiska stater proklamerar
sig själva som Europa, vilket
föreskriver för flertalet europeiska folk
hur de skall skicka sig? Kan det stå i
överensstämmelse med Sveriges officiella
neutralitetslinje att medverka i en
blockbildning som har en klart politisk
karaktär, som utgör ett militärt

annex till Atlantpakten och som dessutom
gör anspråk på att diktera de anslutna
staternas handelspolitik?

Europarådet är inte ett organ för europeiskt
samarbete, utan ett organ för
Europas söndring.

Vissa försök har gjorts att förbättra
relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen.
Det livliga idrotts- och kulturutbytet
är av stor betydelse. Att den
svenska riksdagen i fjol sände en delegation
till Sovjetunionen och i vår erhåller
en svarsvisit från högsta Sovjet
är nytt och viktigt i strävandena att
förbättra förbindelserna mellan två
grannfolk. När nu den svenske statsministern
om några veckor reser österut
bör detta ge ännu ett bidrag till att
övervinna hinder för ett ömsesidigt
samarbete på det politiska, kulturella
och idrottsliga liksom de ekonomiska
relationernas område. Inte minst viktigt
är att det borde kunna bidraga till att
på alla områden förbättra läget kring
Östersjön.

Denna frågas betydelse framgår inte
minst därav att Västtyskland för fullt
förbereder sig på att återigen bli en
östersjömakt.

östersjöområdet erbjuder många möjligheter
för ökad handel och inte minst
för en handel som inte är utsatt för
samma växande krishot som området
västerut. Fortfarande är bara bråkdelar
av möjligheten att vinna en återförsäkring
mot den hårdnande konkurrensen
i väster utnyttjade. Handel och nedrustning
är i dag det viktigaste i försvaret
av freden.

Tyska demokratiska republiken är
även ett viktigt östersjöområde. Vi är
helt eniga med regeringen om den värdering
regeringen gjorde i fjol av tysklandsfrågan
efter parisfördragens genomtrumfande.
Man måste nu, så länge
Atlantpakten består och Tyska förbundsrepubliken
är medlem av densamma,
räkna med två tyska stater.
Man måste beklaga detta. Men man

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

kommer ändå inte ifrån fakta -— Tyska
demokratiska republiken kommer aldrig
att införlivas med Atlantpakten.

År det då inte på tiden, herr utrikesminister,
att Sverige normaliserar
förbindelserna med denna stat? Det
pågår redan en betydande handel mellan
våra båda länder, men denna kan
säkert till ömsesidig fördel göras större.
Normala förbindelser är av den största
betydelse både för att öka handeln,
och för att minska friktioner och förbättra
Sveriges förbindelser med hela
Centraleuropa.

Vi hemställer därför till regeringen
att denna gör vad den kan för att normalisera
relationerna visavi Tyska demokratiska
republiken.

Den västtyska upprustningen börjar
bli ett allvarligt östersjöproblem. Inom
fyra år skall en flotta uppställas som
räknar 21 eskadrar med 170 krigsfartyg,
av vilka flertalet baseras i Östersjön.
Dessa stridskrafter iståndsättes
för Atlantblockets räkning.

Därmed uppstår ett nytt oroselement,
så mycket mer som samma krafter, vilka
i vår tid utlöst två världskrig fortfarande
regerar Västtyskland.

Men trots detta är situationen i
grunden förändrad. Västtysklands anslutning
till Atlantpakten stärker inte
denna, utan bildar fröet till dess upplösning.
På samma sätt som denna anslutning
skapade något som närmar sig
panik i Frankrike och andra västliga
länder gav den en ny stimulans till de
växande krafter som i Västtyskland
vänder sig mot nya krig.

Sverige kan göra många insatser för
att stärka freden och förbättra samarbetet
mellan staterna.

Vi är samtidigt eniga med regeringen
om att alliansfrihetens linje och neutraliteten
bör upprätthållas. Krigets
krafter har ännu alltför stort svängrum.
Vi anser att erfarenheter och utveckling
bekräftat riktigheten för Sveriges
vidkommande av neutralitetspa -

rollen. Man kan ge många goda ideella
skäl för denna neutralitetspolitik. Neutraliteten
är en politik för att bevara
frihet och fred, en politik mot blockbildningar,
en politik för samarbete
med alla folk, en politik för respekt för
andra folk, en politik för icke-inblandning
och för icke-aggression.

Ja, man kan till och med säga att
neutralitetssträvandena vuxit ut till en
verklig fredsfaktor. Indiens hållning,
som starkt påverkar Asiens och Afrikas
folk, ökar sympatierna för denna
fredsfrämjande politik. Idén om ett
neutraliserat bälte av stater i Europa
från syd till nord vinner anslutning
även västerut och har starka sympatier
i Västtyskland. Österrikes inträde i de
neutrala staternas krets, som högtidligt
erkänts av svenska regeringen, har också
aktualiserat frågan om stormaktsgarantier
för neutrala stater.

Vi tror — och därmed skall jag sluta
mitt anförande — att en sådan linje
även skulle vara till fördel för vårt land.
Om sådana garantier för Sveriges neutralitet
erhölles från stormakterna och
från våra grannar skulle i någon mån
nackdelarna av Danmarks och Norges
anslutning till Atlantpakten motverkas.

Detta, herr talman, är några problem,
som bör ingå i en debatt om Sveriges
utrikespolitik.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Nordiska rådets, Europarådets
och FN :s rapporter ligger ju
till grund för denna debatt. Det synes
mig härvid särskilt vara anledning att
beträffande Nordiska rådet understryka
betydelsen av att Finland nu kommer
med i detta arbete. Det måste betecknas
som en stor framgång för den nordiska
gemenskapstanken. Vi känner säkert
alla stor tillfredsställelse över att den

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1950

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

nordiska familjen genom Finlands inträde
blivit fulltalig. Finland var ju med
för första gången som medlem i Nordiska
rådet vid den fjärde sessionen i Köpenhamn
i slutet av januari och början
av februari detta år. Nu deltog helt naturligt
de finska representanterna inte
så aktivt i debatterna vid detta första
möte, men deras stora intresse för det
nordiska samarbetet var inte att ta miste
på. Jag vill hoppas, att detta samarbete
i framtiden skall lända till gagnande
resultat såväl för Finland som för
de övriga nordiska länderna. Förutsättningen
är givetvis, såsom Finlands dåvarande
statsminister Urho Kekkonen
underströk vid köpenhamnsmötet, att
utrikes- och försvarspolitiken hålles
utanför rådets verksamhet. Det har vi
ju anledning att framhålla även från
svensk sida.

Även om Finland inte tidigare varit
med i Nordiska rådet har det dock alltid
haft sin naturliga gemenskap med
de andra nordiska länderna. Vi har ju i
vårt land alltid med särskilt intresse
följt utvecklingen i vårt finska broderland.
Porkalas återlämnande till Finland
40 år innan detta fördragsenligt
skulle ha skett kan sägas ha återgivit
landet dess fulla självständighet, och
det är en händelse, som även gläder oss
svenskar mycket. Den finska utrikespolitiken,
den s. k. Paasikivi—Kekkonenlinjen,
har varit framgångsrik, och det
må väl vara anledning att understryka,
att detta varit till stort gagn även för
vårt land och de övriga länderna i Norden.
Nu har Finlands folk valt agrarledaren
Kekkonen till sin nye president.
Han har tillträtt sitt nya ämbete i en
tid, då landet har att brottas med en
svår ekonomisk kris. Jag är emellertid
övertygad om att landet under hans säkra
ledning snart skall kunna bemästra
dessa inre problem, och att därigenom
förbättrade möjligheter skall skapas för
bland annat Finlands aktiva deltagande
i det nordiska samarbetet.

Vid Nordiska rådets köpenhamnsmöte
var framför allt frågan om en gemensam
nordisk marknad föremål för
intresse och debatt. De ekonomiska
samarbetsproblemen är ju ingalunda
lättlösta. Man måste förstå, att man
från norsk sida hade vissa invändningar
att göra. För Danmark är ju
jordbruksproduktionen en stor exportnäring,
och det ligger kanske nära till
hands att man vill ha en förmånsställning
för den danska exporten till de
andra nordiska länderna, i den mån
dessa behöver importera jordbruksprodukter.
Det skall inte döljas, att detta
kan innebära'' ett problem även i förhållandet
Sverige—Danmark. Den självklara
utgångspunkten för oss måste vara,
att det svenska jordbrukets intressen
inte får skadas. En kommitté sysslar redan
med detta problem; i denna är
svenskt jordbruk representerat genom
Lantbruksförbundet, och jag har goda
förhoppningar om att man skall komma
fram till en lösning, som båda länderna
kan bli nöjda med. Kanske kan det nordiska
samarbetet på det ekonomiska
området utvecklas snabbare än man nu
kan ana. För övrigt kan det vara anledning
att framhålla, att nordiskt samarbete
inte bara gäller frågan om den
gemensamma marknaden. Det framgår
av de många rekommendationer om
samarbete på sociala, kulturella och
andra områden, som Nordiska rådet
gjorde vid köpenhamnssessionen.

Det är naturligtvis av största intresse
även för vårt land, att det ekonomiska
samarbetet i världen kan utvecklas. Det
handelspolitiska arbete, som den ekonomiska
europaorganisationen, OEEC,
bedrivit, har lett till vissa framgångar.
Strävandena att nå fram till valutakonvertibilitet
har emellertid inte för närvarande
så särskilt gynnsamt klimat.
OEEC har i sin senaste rapport varnat
för en inflationsutveckling i Västeuropa.
Alla länder måste noga pröva de åtstramningsåtgärder,
som bäst kan sättas

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

in i kampen mot inflationen, och löneexpansionen
måste hållas inom de realistiska
gränserna, säger OEEC. Dessa
överkonjunkturproblem framträder ju
särskilt i västdemokratierna med deras
starka arbetsmarknadsorganisationer
och den överfulla sysselsättning, som
råder.

Värst är ju situationen i England. Den
engelska högerregeringen har inte kunnat
bemästra landets ekonomiska svårigheter.
Man försökte ju länge med sådana
små räntejusteringar, som vår
hemmaopposition så djupt beundrat.
Nog har den engelska räntepolitiken
varit rörlig — den har på något mer än
ett år rört sig inte mindre än 2,5 procent
till det rekordhöga diskontot av 5,5
procent. Den lärdomen har man kunnat
draga av den engelska politiken, att en
liten räntehöjning inte förslår i kampen
mot en inflation. Man har ju också fått
vidtaga andra åtgärder i England, t. ex.
drastiska skattehöjningar. Prisstegringarna
i England har varit betydande och
valutareserven har smält samman kraftigt.
Då England i handelspolitiskt avseende
har en nyckelposition, kan dess
svårigheter på det ekonomiska planet
givetvis få vittgående konsekvenser.

Inom OEEC strävar man också efter
att försöka få till stånd en utjämning
av differenserna mellan tullnivåerna i
olika länder. Sverige är ett lågtulland,
och naturligtvis skall vi vara intresserade
av en sådan utveckling. Men det
är vissa synpunkter, som man härvid
måste hålla i minnet. Vid den aktuella
revisionen av GATT-avtalet har strävandena
till utjämning av ländernas tullnivåer
inte krönts med någon större
framgång. Vi har all anledning att uppmärksamma,
att de internationella avtalen
inte får utformas på sådant sätt, att
vår jordbruks- och trädgårdsproduktion
kommer i ett missgynnat läge. Såsom
vi från bondeförbundets sida kunde
framhålla i höstas, när riksdagen behandlade
frågan om det nya prissätt -

ningssystemet för jordbruket, måste
man räkna med risken av att den amerikanska
överskottsproduktionen av
jordbruksprodukter kan kastas ut på
marknaden genom en dumpingpolitik.

Översynen av GATT-avtalet har för
övrigt inte lett till ökade förbud mot
kvantitativa importregleringar utan synes
i stället ge ökade möjligheter inte
bara till importreglerande åtgärder utan
också till en subventionering av exporten.

Förenta staterna har genom en undantagsbestämmelse
fått rättighet att
fortsätta med en starkt protektionistisk
jordbrukspolitik, och det har förutsatts
att även andra länder skall kunna få
liknande rättigheter. Det måste då vara
angeläget att vi vid vår anslutning till
det reviderade GATT-avtalet tillser, att
inte så betydande delar av vårt näringsliv
som jordbruk och trädgårdsodling
får ogynnsamma villkor.

Den viktigaste frågan för världens
folk är enligt min mening att strävandena
till samarbete i fråga om atomkraften
fullföljs med positivt resultat.
Atombomben och vätebomben är fruktansvärda
förstöringsvapen som skulle
hota hela den civiliserade världens bestånd
om de komme till användning i
ett världskrig. Inga ansträngningar får
sparas i strävandena att få ett av alla
länder godtaget förbud mot tillverkning
och användande av atomvapen.
Vårt land är litet och kan väl inte påverka
dessa sammanhang i så stor utsträckning,
men den enhälliga opinion
som i detta avseende kännetecknar vårt
folk torde dock inte vara alldeles utan
betydelse.

Såsom framgått av den redogörelse
som hans excellens utrikesministern
lämnat kammaren kan man tyvärr inte
säga, att en samförståndslösning beträffande
såväl ett atomvapenförbud
som en reducering av de konventionella
rustningarna finns inom synhåll. Man
vill emellertid hoppas att det är en rik -

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

tig bedömning, att motsättningarna mellan
staterna i detta avseende väsentligen
bär minskats.

Större framgång har FN haft i fråga
om samarbete för fredligt bruk av atomenergien,
där enighet i väsentliga avseenden
har nåtts. Genom förmedling
av den särskilda organisation för internationellt
samarbete på atomenergiens
område som skall bildas i anslutning
till FN skall de medlemsstater, som
själva saknar tillräckliga tillgångar på
klyvbart material eller som inte har
erforderlig teknisk expertis, få hjälp
till framställning av atomenergi.

USA har ställt i utsikt ett sådant stöd,
och man har ansett sig kunna tala om
en Marshallplan på atomenergiens område.
Atomkraften leder till fruktansvärda
konsekvenser för världen om den
missbrukas på så sätt, att den används
till förstörelsevapen, men utnyttjas den
rätt i fredligt bruk, skall den kunna
möjliggöra en framstegsutveckling för
mänskligheten i så hög grad, att vi ännu
bara kan ana den. Vi har all anledning
att söka främja samarbetet på detta område,
så att resultaten av vetenskapens
framsteg snarast möjligt kan tillgodogöras.
Det är inte utan sin betydelse att
vi därigenom i vårt land också skulle
slippa göra ytterligare ingrepp mot våra
vattenfall.

Jag vill med tillfredsställelse konstatera,
att intresset för det fredliga utnyttjandet
av atomenergien ökat kraftigt,
inte minst i vårt land, efter FNkonferensen
i fjol. Även inom OEEC
har man beslutat skapa ett särskilt organ
för samarbete med avseende på det
fredliga utnyttjandet av atomenergien.
Nordiska rådet beslutade ju också vid
köpenhamnssammanträdet att rekommendera
de nordiska regeringarna att
genom ett samordningsutskott närmare
undersöka möjligheterna av ett ökat
nordiskt samarbete i fråga om atomforskningen
och atomenergiens fredliga
utnyttjande.

Excellensen har i sin redogörelse erinrat
om att den utrikespolitiska debatten
under de senaste åren dominerats
av sådana uttryck som avspänning,
fredlig samlevnad och Genéve-anda.
Även om det kan vara skäl att fråga
sig, vart Genéve-andan tagit vägen, kan
man väl ändå våga konstatera, att umgängestonen
i de internationella sammanhangen
blivit mindre hetsig än förut
och att större vilja till förhandlingar
nu synes råda.

Vi vill gärna tro, att krigsfaran minskats,
men vi måste nog akta oss för att
dra förhastade slutsatser. Det är inte
säkert att den avspänning som vi talar
om verkligen baseras på en sinnesändring
av det positiva slaget. De internationella
problemen är ännu mycket
svårlösta, och det är inte säkert att man
kommit så mycket närmare deras fredliga
lösning, även om vi givetvis vill
hoppas det. Det bör kanske särskilt
uppmärksammas, att den tyska frågan
alltjämt är olöst. Tyskland står ju också
fortfarande utanför FN-organisationen.

Världen är fortfarande delad i två
block, i öst och väst. Inom överskådlig
framtid synes ingen ändring kunna inträda
häri, men det är nödvändigt för
oss att söka leva tillsammans med utgångspunkt
från de förhållanden som
råder. Det är naturligt att vi med intresse
följer utvecklingen hos vår stora
östra granne i den mån vi har möjlighet
att göra det. Den ryska jordbruksproduktionen
har slagit fel. Sovjet har
säkerligen inte heller så rikligt med
kol, olja och stål och det är sannolikt
att sådana faktorer påverkar utformningen
av den sovjetiska utrikespolitiken.

Såsom man kunde se under riksdagsresan
i Sovjet i fjol har man där hunnit
ganska långt på det industriella området,
men däremot har man säkert oerhörda
svårigheter inom jordbruksproduktionen.
Man kan inte komma ifrån
att det beror på systemet, på att jord -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

bruket drivs i stora kolchoser eller sovchoser.
Det egna företagarintresset är
en faktor som därmed aldrig kommer
till utnyttjande. Här i Sverige har vi
självständiga brukningsenheter som är
tämligen små, och det kan inte bestridas
att vi på den vägen nått en mycket
liög produktivitet. I kollektivjordbruken
har man inte möjlighet att nå en sådan
effektivitet.

Vid den kommunistiska partikongressen
i Sovjet för kort tid sedan ägde en
del anmärkningsvärda händelser rum.
De nuvarande sovjetledarna gick till
förvånansvärt skarpa angrepp mot Stalins
enmansdiktatur och mot personkulten
kring Stalin. Stalin-epokens politik
förklarades i många avseenden ha
varit ett misstag — nu vill man i stället
bekänna sig till något som man kallar
det kollektiva ledarskapet.

Om denna ändring hos det statsbärande
ryska partiet betyder någonting
för världen, är väl ännu svårt att avgöra.
Ideologiska omkastningar brukar
ske snabbt. Även en kollektivistisk diktatur
är ju en diktatur i motsättning till
det demokratiska system som vi har i
västern. Det ökade intresse för kulturella
och vetenskapliga kontakter med
demokratierna i väster som Sovjetunionen
under senare år visat måste vi
emellertid hälsa med tillfredsställelse.
Man har börjat lätta på den s. k. järnridån.
Vår demokratiska värld och sovjetvärlden
är alltjämt skilda världar,
men det är nödvändigt att vi söker leva
tillsammans i fred. ökade kontakter på
olika områden, framför allt i kulturellt
och vetenskapligt avseende, måste härvid
vara av största värde. De ökar folkens
förståelse för varandra och därmed
också möjligheterna att bevara
fredliga förhållanden i världen.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! I den utrikespolitiska
debatten under senare år har det nor -

diska samarbetet tilldragit sig särskilt
intresse. Nordiska rådet har vunnit
smickrande uppmärksamhet i andra
länder, där man fått intryck av att vi
här i Norden skapat ett samarbetsorgan,
som har utsikter att avsätta
praktiska resultat. Det är väl ännu för
tidigt att säga, om de förhoppningar
som knutits till Nordiska rådet skall
kunna infrias. Men onekligen har debatterna
inom Nordiska rådet om nordiskt
ekonomiskt samarbete i hög grad
bidragit till att klarlägga problemen
och skapa ett aktivt intresse för samarbetssträvandena.

Medan Nordiska rådets möte i Stockholm
förra året präglades av en alltför
stark splittring på frågor av ofta sekundär
betydelse, fick man vid rådsmötet i
Köpenhamn i februari i år uppleva en
debatt om det ekonomiska samarbetets
förutsättningar, som var utomordentligt
instruktiv och värdefull. Det kan bara
beklagas, att de argument för ett vidgat
ekonomiskt samarbete, som framfördes
av representanter för både regering och
opposition i vårt land, skulle göra så
ringa intryck på de norska borgerliga
representanterna. Det har ibland sagts,
att de socialdemokratiska partierna
skulle vara motsträviga mot ett ökat
samarbete mellan olika stater i Europa.
Här i Köpenhamn fick man ett åskådligt
exempel på hur fruktan för ett
samarbete över gränserna var mest utpräglat
hos en del av de borgerliga partier,
som var representerade, medan de
socialdemokratiska partierna ställde sig
mera positiva.

Även om den norska borgerlighetens
hållning sålunda var en besvikelse,
finns det ingen anledning att misströsta
om resultaten av de fortsatta strävandena
att uppnå en gemensam nordisk
marknad.

Vid sidan av diskussionen om samarbetet
i Norden bar samarbetsproblcmen
inom Förenta Nationerna tilldragit sig
mindre intresse här hemma. Ändå finns

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

det skäl att uppmärksamma, att Förenta
Nationernas generalförsamling vid sitt
senaste möte tog ett stort steg mot förverkligandet
av universalitetsprincipen,
när den beslöt att på en gång invälja
16 nya medlemsstater, däribland flera
demokratiska stater i Europa, som länge
väntat på inträde. Sverige har under
lång tid hävdat universalitetsprincipen
i diskussionerna om Förenta Nationernas
medlemsfrågor, och generalförsamlingens
beslut kan sålunda inregistreras
som en seger för den svenska ståndpunkten.
Från svensk sida har hävdats,
att Förenta Nationerna ej bör göras till
en organisation av likasinnade stater eller
en antikommunistisk allians, och
man måste därför acceptera att det
bland de nya medlemmarna ingår kommunistiska
stater, vilkas regimer tillkommit
på allt annat än demokratisk
väg. Man kan också beklaga att Förenta
Nationernas beslut vid krigsslutet att
bojkotta Franco-Spanien, vars regim
samarbetade med axelmakterna, nu avlösts
av ett nästan enhälligt inval av
Spanien i Förenta Nationerna. Men också
detta beslut får ju betraktas som en
konsekvens av universalitetsprincipens
tillämpning.

Alltjämt kvarstår dock frågan när
Kina skall få en reell representation i
Förenta Nationerna. Den svenska regeringen
har ju sedan länge hävdat, att
det är inkonsekvent och ohållbart att i
längden låta Kina representeras av Formosaregimen,
och de senare årens utveckling
har ytterligare styrkt denna
ståndpunkt. Opinionen för att Pekingregimen
skall få tillträde till Förenta
Nationerna tycks också ha ökat bland
Förenta Nationernas medlemmar. Även
om man kan förstå de känsloskäl, som
avhåller Förenta staterna från att här
inta en positiv ståndpunkt måste man
beklaga, att det ännu inte varit möjligt
att uppnå enighet mellan stormakterna
i denna fråga. Pekingregimens
representation i Förenta Nationerna kan

givetvis inte väntas medföra en automatisk
lösning av de brännande politiska
problemen i Fjärran östern, men den
skulle åtminstone skapa förutsättningar
för mindre komplicerade och prestigebetonade
förhandlingar än för närvarande.

Den kommunistiska världen synes
för närvarande vara inne i en märklig
utvecklingsfas. Den nyligen avslutade
kommunistiska partikongressen i
Moskva gav nya signaler på både det
ideologiska och det utrikespolitiska
planet, som förtjänar att uppmärksammas.
En av dem ger besked om att de
ledande politikerna i Sovjetunionen nu
tagit bestämt avstånd från den envåldshärskarkult,
åt vilken stalinismen offrade,
för att i stället ge sin anslutning
till grundsatsen om det kollektiva ledarskapet.
En annan är den, att en socialistisk
regim anses möjlig att uppnå
jämväl på parlamentarisk väg. Som socialdemokrat
kan man inte undgå att
notera, att kommunismens främsta auktoriteter
nu deklarerar, att en socialistisk
utveckling är möjlig med fredliga
och demokratiska metoder.

Motsättningen i denna grundläggande
fråga var på sin tid motivet till den
kommunistiska splittringen av arbetarrörelsen.

Jag förmodar att kommunistkongressen
här hemma i början av detta år
måste ha givit våra bolsjeviker mycket
att fundera över. Får de nu också order
om att från och med detta nu vara anhängare
av samma fredliga och demokratiska
metoder som socialdemokratien,
ja, då måste de väl fråga sig, huruvida
ordern innebär att de skall upphöra
med sin partiverksamhet eller om
det i målsättningen fortfarande finns
avgörande skillnader mellan den demokratiska
arbetarrörelsen och kommunismen.
Framtiden får naturligtvis utvisa,
hur pass uppriktigt menade de
nya kommunistiska signalerna är, och
den svenska socialdemokratien har ing -

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

en anledning att slappna i sin vakthållning
mot våra kommunister.

Den internationella socialdemokratien
känner sig för övrigt inte övertygad
om att det här är fråga om en verklig
kommunistisk sinnesändring. Socialistiska
internationalen antog sålunda
härom dagen ett uttalande, i vilket det
heter, att de nya signalerna vid den
ryska partikongressen »inte är tillräckliga
bevis för en verklig ändring av den
kommunistiska diktaturens principer
och politik», och att de därför inte ger
socialdemokratien anledning att frångå
sin ståndpunkt, som innebär att man
bestämt avvisar varje enhetsfront eller
andra former av politiskt samarbete
med diktaturpartier.

På det utrikespolitiska området har
de ryska kommunistiska ledarna deklarerat
sin sympati för stater, som önskar
hålla sig utanför stormaktsallianserna,
medan man ännu för ett fåtal år sedan
betecknade en sådan politik som bedrägeri.
Det är naturligtvis tacknämligt om
stater som Sverige vinner ökad respekt
för sin alliansfria politik. Självfallet har
vi också intresse av att främja goda
grannskapsförhållanden med Sovjetunionen.
Samtidigt kan vi notera, att
den svenska alliansfriheten också tycks
bli bättre förstådd i västern än för några
år sedan. Denna uppmjukning av attityderna
på båda sidor kan måhända
tas som ett tecken på att ingendera parten
har en lika schematisk syn på de
europeiska problemen som vid det kalla
krigets höjdpunkt. Sveriges önskan om
ekonomiskt och kulturellt samarbete
med de demokratiska staterna i Västeuropa
kommer till uttryck genom vårt
medlemskap i Europarådet och OEEC,
medan vi vidhåller vårt motstånd mot
ett militärt samarbete med dessa stater.

Det förefaller emellertid som om
världspolitiken i framtiden inte längre
skall helt domineras av motsättningen
mellan öst och väst. De underutvecklade
länderna framträder som en själv -

ständig politisk kraft med egna målsättningar
och krav. Sverige, som inte har
några traditioner som kolonialmakt, har
inte bringats i omedelbar kontakt med
de f. d. kolonialländernas politiska strävanden,
men genom vårt medlemskap i
Förenta Nationerna tvingas vi att alltemellanåt
deklarera en ståndpunkt i
frågor, som aktualiseras från deras sida.
Just därför att vi inte själva är en kolonialmakt
bör vi ha möjligheter att utan
skygglappar bedöma dessa problem.
Den svenska opinionen torde ha stor
förståelse för den utveckling, som innebär
att hela det gamla kolonialsystemet
successivt avvecklas. De rapporter som
når oss om händelserna i Nordafrika
ger en tragisk belysning av de svårigheter,
som uppstår när man alltför länge
dröjer med att ta upp de koloniala folkens
krav på självbestämmanderätt.

Men de underutvecklade ländernas
problem möter oss också på det ekonomiska
planet, där kraven på effektivare
hjälp kan väntas öka i styrka, särskilt
sedan Sovjetunionen börjat uppträda
som konkurrent till Förenta staterna
om att förse de underutvecklade länderna
med tekniker och kapitalvaror.
Kampanjen »Sverige hjälper» var ägnad
att rikta den svenska opinionens uppmärksamhet
på dessa problem, men det
är angeläget att denna kampanj följes
av ett mera långsiktigt upplysningsarbete
och allvarliga överväganden av
hur Sveriges bidrag till arbetet för de
underutvecklade länderna i framtiden
skall utformas. På socialdemokratiskt
håll fruktar vi inte den fredliga konkurrens
om de underutvecklade ländernas
folk, som det på sista tiden har talats
om som Sovjetunionens nya giv.
Om blott kriget och krigshotet försvinner,
har vi ingenting emot att de ekonomiskt
starkaste makterna försöker överbjuda
varandra i ekonomisk hjälp till
svagare utrustade nationer. Den fredliga
konkurrensen kan verka stimule -

4 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

rande på hjälpsamheten gentemot de
tekniskt underutvecklade länderna.

Det skall ingalunda förnekas att kommunismen
kan ha utsikter att i en sådan
konkurrens vinna vissa framgångar.
För de fattiga folken i Asien, som bevittnat
den materiella utveckling som
skett i Sovjetunionen på relativt kort
tid, kan det ligga nära till hands att
efterbilda de sovjetryska metoderna.
Men väljer de kommunismen, betyder
det att de offrar den självstyrelse, som
de tror sig ha vunnit efter den nationella
frigörelsen. Kommunismen bjuder
dem ett politiskt förtryck, som inte är
bättre än ställningen som kolonier. De
underutvecklade ländernas folk har behov
av möjligheter både till ekonomisk
utveckling och till former för politisk
maktutövning, som inte utesluter en utveckling
mot demokrati på längre sikt.

Den internationella socialdemokratien
har vid flera tillfällen understrukit
den utomordentliga betydelsen av att
hjälpa de eftersatta länderna i deras
politiska, ekonomiska och sociala utveckling.

Utrikesministern hänvisade i den
översikt som han lämnade i dag till den
allvarliga situationen i Mellersta Östern,
främst spänningen mellan Israel och
arabstaterna. Det förtjänar understrykas
att den grundläggande orsaken till
den spänningen är arabstaternas vägran
att erkänna Israels existens som stat
och som tillflykt för en stor del av världens
judar efter de senaste årtiondenas
antisemitiska förföljelser i olika länder.
Arabstaternas blockad mot Israel är,
som utrikesministern påpekade, föga
förenlig med Förenta Nationernas stadga,
och den hindrar ett intimt samarbete
mellan Israel och arabstaterna, som
vore ägnat att utveckla områdets resurser
och att effektivt bekämpa fattigdomen
i arabstaterna. Situationen har
nu tillspetsats efter Bagdadpaktens tillkomst
och Sovjetunionens ökade aktivitet
i Mellersta Östern, som främst kom -

mit till uttryck i de tjeckiska vapenleveranserna
till Egypten. Dessa vapenleveranser
hotar att allvarligt störa den
militära jämvikten mellan Israel och
arabstaterna och att därigenom stimulera
de senare till nya krigiska äventyr.
Det vilar ett betydande ansvar på stormakterna,
som medverkat till staten Israels
tillkomst och som på olika vägar
påverkat den politiska utvecklingen i
Mellersta Östern. Man måste allvarligt
hoppas att stormakterna visar sig medvetna
om detta ansvar och förmår enas
om åtgärder, ägnade att stabilisera läget.

För Sveriges del uppkommer frågan
om vapenexport till någon av parterna.
Mot bakgrund av de allmänna principerna
för vår vapenexport förefaller en
stark återhållsamhet här vara motiverad.
Jag tar fasta på utrikesministerns
ord att uppmjukningen i fråga om export
till Egypten endast är tillfällig och
avsåg redan beviljade licenser. En fortsatt
svensk vapenexport till Egypten,
som under senare tid framträtt med allt
aggressivare tonfall mot Israel, måste
vara ägnad att inge de allvarligaste betänkligheter.

Det stora internationella problemet
framför andra är nedrustningen. Även
om den nu rådande maktbalansen i
världen utgör en garanti mot krig, vore
det en oerhörd vinning för mänskligheten,
om denna balans kunde upprätthållas
på en lägre rustningsnivå. Förhandlingarna
om en gemensam plan för
nedrustning har ju länge befunnit sig i
ett dödläge. Som utrikesministern nämnde
har detta dödläge under förra året
brutits genom förslag som framlagts
från bägge sidor. Även om man ännu
inte vunnit några positiva resultat, har
det dock inträtt någon ljusning i läget.
Den internationella socialdemokratien
har nyligen understrukit att en internationell
nedrustning måste utformas så
att den samtidigt ökar alla berörda parters
säkerhet, inte bara en parts säkerhet
på de andras bekostnad. Man har

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

också samlats kring parollen att det
varken kan genomföras nedrustning
utan kontroll eller kontrollåtgärder utan
nedrustning, utan att man måste inrikta
sig på att successivt genomföra den nedrustning
som för närvarande låter sig
kontrolleras. Det finns skäl att hoppas
att en överenskommelse om nedrustning
också skall underlätta lösningen av andra
internationella tvistefrågor, bl. a.
problemet om Tysklands återförening.

De socialdemokratiska partierna i
Europa fäster den största vikt vid de
framsteg som hittills vunnits under förhandlingarna
i nedrustningsfrågan och
väntar sig att ökade ansträngningar
skall göras i syfte att vinna åtminstone
partiella resultat inom en någorlunda
snar framtid.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! De båda sista talarna
har erinrat om Sovjetunionens kommunistiska
partis kongress, och herr Skoglund
i Umeå har i anledning av densamma
interpellerat Sveriges kommunistiska
parti. Därför skulle jag vilja
göra några repliker. För det första får
man akta sig för att dra alltför långtgående
slutsatser i vissa saker som förekommit
på denna kongress, exempelvis
när regeringsorganet i går hade en artikel,
där saken framställdes så att det
var fråga om Trotskijs rehabilitering.
Artikeln visade sig vara raka motsatsen.
Det är bättre att man håller sig till
fakta än till önskningar i delta avseende.

På tal om ledningens kollektivitet underströk
kongressen mycket eftertryckligt
denna. Man presenterade inte saken
som en nyhet som upptäckts för en månad
sedan, utan det upprepades vad
som sagts för flera år sedan och minst
lika eftertryckligt i den viktigaste delen,
om nödvändigheten av kollektivitet
i ledningen. Jag tycker att man skall
hålla detta i minnet.

Det andra konstaterandet, att numera
en fredlig parlamentarisk väg till socialism
i vissa länder är möjlig är ingen
nyhet för Sveriges kommunisters vidkommande.
Jag hänvisar då till det program
vårt partis kongress antog 1953
och som just anvisar en fredlig parlamentarisk
väg till socialism. Detta kan
sålunda knappast föranleda oss att göra
en omvärdering av dessa problem. Det
kan inte heller föranleda oss att göra
en omvärdering av vårt program eller
av frågan om det kommunistiska partiets
fortsatta existens. Vi anser att Sveriges
arbetare behöver ett marxistiskt
parti. Vi anser att det är en svaghet för
socialdemokratien att den kastat loss
från marxismen, och därför finns det
också ett klart behov av ett kommunistiskt
parti.

Herr Skoglund i Umeå säger att socialdemokraterna
inte skall slappna i
vakthållningen mot det kommunistiska
partiet. Ja, de bestämmer själva sin politik,
och vi kan inte göra något däråt.
Vi tror dock att det är viktigare att man
skärper vakthållningen mot de krafter
som söker brygga för nya krig, de krafter
som söker upprätthålla och öka
spänningen mellan folken, de krafter
som på olika sätt försöker förhindra
fredliga uppgörelser.

Herr Skoglund talar om att den kommunistiska
hjälpen åt f. d. kolonialfolk
berövar dessa friheten. Hur kan
herr Skoglund bestyrka det påståendet?
Tänker han på Kina eller på att Sovjetunionen
nu bygger stålverk åt Indien
och ger Indien och andra tidigare kolonialländer
hjälp för fredligt utnyttjande
av atomenergien. Hur kan detta vara
ett hot mot dessa länders nationella eller
inre frihet?

Och när till sist herr Skoglund talar
om FN och Israel kan jag samtidigt svara
herrar Ohlin och Skoglund, att det
finns en israelisk stat; det är ett faktum
som vi har att räkna med. Men det
är inte så länge sedan Förenta Natio -

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

nerna var tvungna brännmärka den israeliska
aggressiviteten mot grannstaterna
och såvitt jag vet understödde den
svenska regeringen detta brännmärkande.
När herr Skoglund också talar
om den farliga vapenexporten till arabländerna
vill jag erinra om den redogörelse
som i dag lagts fram inför riksdagen
och av vilken det framgår att
Sverige befinner sig bland dessa exportörer
av vapen både till Israel och
Egypten.

Herr SKOGLUND i Umeå (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga ett
par ord till replik till herr Hagberg.
Herr Hagberg har genom sitt uppträdande
här och genom sitt anförande visat
hur anpassningsbar han är till de ändrade
signalerna. Han förklarade att dessa
icke vore någon nyhet. På hans håll
hade man vetat om dem länge, men
man hade tydligen behållit hemligheten
för sig själv. Hr Hagbergs yttrande visar
bara hur eftergiven och färdig till efterrättelse
herr Hagberg liksom hans parti
allt fortfarande är, och det understryker
ytterligare vad jag haft anledning
säga, nämligen att det är angeläget att
vi fortfarande är på vakt mot det parti,
hr Hagberg företräder.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! År det verkligen jag,
herr Skoglund i Umeå, som är anpassningsbar
i detta fall? Jag har bara konstaterat,
att uttalanden om den kollektiva
ledningen gjordes för flera år sedan,
och jag har konstaterat, att programmatiskt
visade vårt parti en fredlig
väg till socialismen 1953. Dessa politiska
uttalanden gjordes redan 1946.
Det är sålunda herr Skoglund som visar
en viss benägenhet till anpassning, men
detta tyvärr alldeles för sent så att han
måste gå ända till Moskvakonferensen
för att komma underfund med denna
gamla sanning.

Herr SKOGLUND i Umeå (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hagberg kommer
tillbaka till att det här inte är någon
nyhet för honom. Han har vetat det
länge. Men varför inte då deklarera det
tidigare? Herr Hagberg har i sin tidning
och vid alla möjliga tillfällen även
han tidigare offrat åt stalinismen och
den envåldshärskarkult, som partiet tidigare
varit förespråkare för. Men när
man på Moskvakonferensen kom underfund
med att man inte skulle ha den
där kulten längre, utan att man skulle
ha kollektivt ledarskap, då är herr Hagberg
helt plötsligt färdig att uppträda
som profet för den nya given.

Herr Hagberg kan se sig i spegeln.
Då upptäcker han säkert vem det är
som har vänt sig.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Braconier har
riktat en enkel fråga till mig om jag
vill ge andra kammaren en redogörelse
för resultaten av OEEC:s senaste ministerrådsmöte.
Då denna fråga äger samband
med de spörsmål som är föremål
för denna debatt och behandlats i utrikesministerns
inledningsanförande
har jag valt att svara herr Braconier
vid detta tillfälle.

OEEC:s ministerråd sammanträdde
den 28—29 sistlidna februari. Två spörsmål
stod härvid i förgrunden, nämligen
dels samarbetet i fråga om atomenergiens
fredliga användning, dels det handelspolitiska
samarbetet. Vad det förstnämnda
spörsmålet beträffar hade man
vid det närmast föregående ministerrådsmötet,
vilket ägde rum den 10 juni
1955, uppdragit åt en expertkommitté
att undersöka möjligheterna och lämpligheten
av ett samarbete inom OEEC:s
ram med syfte att främja utnyttjandet
av atomkraften för fredliga ändamål.
Eu redogörelse för undersökningsresultaten
hade framlagts i mitten av decem -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

ber. Denna rapport godkändes vid det
senaste ministerrådsmötet.

Efter en diskussion i vilken samtliga
deltagare positivt uttalat sig för att
OEEC, inom ramen för Förenta nationernas
arbete på detta område, borde
påta sig uppgiften att åstadkomma en
samverkan mellan Paris-organisationens
medlemsstater, beslöt man tillsätta en
specialkommitté bestående av en representant
från varje medlemsland. Denna
kommitté skulle inom tre månader
framlägga konkreta förslag hur det av
expertkommittén skisserade samarbetet
skall praktiskt förverkligas. Specialkommittén
kommer att konstitueras inom
fjorton dagar. I direktiven för kommitténs
arbete pekades särskilt på följande
frågor: Handeln med atommaterial, säkerhetsfrågorna
och erforderliga kontrollföreskrifter,
spörsmålet om gemensamma
anläggningar i OEECrs regi för
anrikning av atombränsle, frågan om
och hur denna grupp av stater skulle
kunna begagna sig av president Eisenhowers
i utrikesministerns anförande
berörda erbjudande att friställa 20 ton
uran för försäljning eller uthyrning
samt slutligen spörsmålen rörande
lämpliga anordningar för ett regelmässigt
utbyte av informationer mellan de
olika länderna och formerna för utbyte
av experter och forskare.

Specialkommitténs utredningsresultat
och rekommendationer skall framläggas
inom tre månader och därefter behandlas
vid ett nytt möte med ministrarna.
Först i detta sammanhang kommer definitivt
ställningstagande för medlemsländerna
i fråga. Hittills har man sålunda
endast gått med på en utredning
låt vara i positiv anda. Slutligen kan
tilläggas att det från svensk sida framhölls
under diskussionen, att man anser
internationellt samarbete på detta
område vara angeläget och att OEEC
har en naturlig och betydelsefull uppgift
att fylla.

På det handelspolitiska fiiltet giillde

den ur svensk synpunkt viktigaste frågan
riktlinjerna för de fortsatta strävandena
att frigöra handeln. Denna
fråga, det vill jag tillägga inom parentes,
har ju redan varit föremål för debatt
i kammaren i dag. Från svensk sida
har länge hävdats, och detta har på nytt
understrukits under ministermötet, att
man inte får stirra sig blind på de
kvantitativa restriktionernas avskaffande,
utan att man även måste nedbringa
de höga tullar, som många länder tilllämpar
och som utgör ett av de allvarligaste
handelshindren. Det är därför
att betrakta som ett framsteg att man
numera kommit därhän, att organisationen
skall ägna speciell uppmärksamhet
även åt tullfrågan. Ett nytt ministerrådsmöte
skall äga rum före juli månads
utgång, varvid man skall överväga
vad som kan göras för att ytterligare
avveckla återstående handelshinder.
Därvid skall man även på grundval av
resultatet från de nu pågående GATTförliandlingarna
och inom organisationen
företagna undersökningar beakta
tullproblemet.

Till sist vill jag endast tillägga att
utrikesutskottets ledamöter före mötet
i ministerrådet erhållit en redogörelse
för de frågor som skulle komma att behandlas.
Meddelande om diskussionerna
i rådet har också lämnats utrikesnämnden.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret. Det
behandlade inte de kontroverser som
obestridligen har förekommit vid ministerrådsmötet
och vid vilka särskilt
den schewiziska pressen ganska ingående
uppehållit sig. Det fanns en passus
i svaret som jag inte tycker var alldeles
liktig. Handelsministern sade att det
var glädjande att OEEC nu tagit upp
tullfrågan, men det är ju över ett år se -

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

dan man beslöt införa en försöksperiod
på — om jag inte minns fel — 18 månader,
varunder man skulle åstadkomma
en liberalisering ned till 90 procent.
Man kan väl säga att därvidlag har
OEEC knappast kunnat notera några
större framsteg.

Jag skulle också kunna erinra om att
OEEC:s sjätte rapport betonar angelägenheten
av att man skapar ett sådant
tillstånd att valutakonvertibilitet uppnås.
Jag vore tacksam om handelsministern
ville göra ett uttalande på den
punkten, hur långt man har kommit när
det gäller valutakonvertibiliteten. Man
har åtminstone från engelskt håll sagt,
att tidpunkten nu knappast är lämplig
för ett förverkligande av önskemålen i
det avseendet.

Det är naturligtvis ett framsteg att
OEEC tagit upp frågan om atomkraften.
Man kan inte komma ifrån det förhållandet
att det råder en splittring mellan
olika organ, bland annat har ju Montanländerna
ett särskilt sådant. I det sammanhanget
skulle jag vilja framhålla
önskvärdheten av att man från svensk
sida försöker åstadkomma en koordinering
av de olika organ som arbetar med
atomkraften. En viss splittring kan eljest
uppstå.

Det är för övrigt ännu ett problem
som här kommer in i bilden, nämligen
frågan om den stora gemensamma
marknaden. Det kan ha sitt intresse att
veta, när vi diskuterar frågan om en
gemensam nordisk marknad, att man
från OEEC:s sida har konstaterat att
Montanländerna, kol- och stålunionen,
bedriver en politik som i vissa fall kan
medföra ganska stora svårigheter för de
länder, som inte tillhör Montanunionen
men väl är medlemmar av OEEC —
Montanländerna är ju själva med i
OEEC. Montanunionen har emellertid
skapat vissa hinder för åstadkommande
av en gemensam marknad, som eljest
varit helt naturlig och önskvärd.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara i korthet
i anledning av herr Braconiers inlägg
framhålla, att herr Braconier i den fråga
som han ställde till mig endast efterlyste
besked om resultaten vid OEEC:s
senaste ministerrådsmöte. Han begärde
inte att här i kammaren någon redogörelse
skulle lämnas för de diskussioner
som ägde rum vid detta möte. Men eftersom
herr Braconier anser att jag i
någon mån överskattar betydelsen av
diskussionerna och de resultat som därvid
uppnåtts, vill jag påpeka att nog har
tullfrågan förts en bit framåt, när plötsligt
bakom ett schewiziskt resolutionsförslag
— gående ut på att OEEC på
allvar skulle gripa sig an med dessa
uppgifter — sluter upp sju länder. Det
är ett resultat, som jag tror är värt att
ta fasta på och som visar, att arbetet på
detta område, hittills energiskt stött av
Sverige, inte har varit förgäves.

Vad konvertibilitetsfrågan beträffar
vill jag erinra herr Braconier om att
utrikesministern berörde denna i sitt
inledningsanförande. Jag har egentligen
ingenting att tillägga, ty den frågan
var inte föremål för överläggning vid
ministerrådsmötet. De olika medlemsländerna
inom OEEC har ju sins emellan
träffat överenskommelse om ett system,
som skall kunna träda i kraft, när
en gång fullständig konvertibilitet för
löpande betalningar kan anordnas. Men
perioden före denna kanske mera avlägsna
tidpunkt begagnas ju av flera
länder på samma sätt som av oss, nämligen
till att frigöra betalningar till dollarområdet.
Vi befinner oss alltså själva
redan, skulle man utan överdrift kunna
säga, i ett mera konvertibelt läge än
vi gjorde för ett år sedan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Hans excellens utrikesministern
och flera efterföljande talare
har berört läget i Mellersta Östern. Jag

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

bär begärt ordet i huvudsak för att också
säga något om denna sak.

Vad som under förra hösten och innevarande
vinter hänt i Mellersta Östern
har fyllt många människor i vårt land
med oro, och oron gäller främst den
israeliska statens aktuella läge och
framtid. Bakom denna stats tillkomst
ligger en enastående historia. Den handlar
om idealitet och pionjärverksamhet,
om seg och målmedveten strävan att
hävda ett hemlöst folks livsintressen
under stormakternas hårda spel. Men
detta stycke historia inrymmer också
en av det judiska folkets största tragedier
och ett av det kristna västerlandets
största moraliska nederlag. Under
nazismens epok i Centraleuropa mördades
på olika sätt omkring'' 6 miljoner
judar. Den bakgrunden får inte glömmas
bort, när man i dagens läge bedömer
den kamp, som 1,6 miljoner judar
nu för i Israel för att bokstavligt talat
behålla mark under fotterna och förutsättningar
för ett värdigt liv.

När den första sionistkongressen år
1897 fastslog, att sionismens mål var att
skapa ett allmänt erkänt nationellt hem
för det judiska folket i Erets Israel,
framstod detta program som i allra högsta
grad utopiskt. Men tjugo år senare,
år 1917, utfärdade den engelska regeringen
på grund av omständigheter, som
jag inte här skall söka skildra, den s. k.
Balfourdeklarationen, vars innebörd
var, att England ville stödja sionismens
program, ett judiskt nationellt hem i
Palestina. Vid sidan om lord Balfour
var det framför andra Lloyd George
och general Smuts, som personligen engagerade
sig för saken. Balfourdeklarationen
godkändes senare av Nationernas
förbund, som utsåg England till
mandatärmakt. Därmed hade 52 stater
bekräftat det judiska folkets riitt att fullfölja
sin strävan. Sionisternas från början
utopiska program hade på mindre
än tjugofem år blivit en praktisk-politisk
världsangelägenhet.

Det kan inte råda något tvivel om den
ärliga viljan hos de statsmän, som ställt
sig bakom Balfourdeklarationen. Men
redan under 1920-talet blev det klart att
det fanns motstridiga viljor inom den
engelska utrikesförvaltningen. Detta
förhållande satte i hög grad sin prägel
på frågans utveckling under mellankrigstiden.
Jag skall inte här trötta med
att skildra denna utveckling, men jag
vill ändå som en bakgrund till dagens
situation erinra om tre saker i det politiska
skeendet strax innan det andra
världskriget bröt ut.

När Hitler i mars 1939 annekterat
återstoden av Tjeckoslovakien kom Jan
Masaryk, den store Thomas Masaryks
son, en dag till professor Chaim Weizmanns
hem i London. Professor Weizmann,
som senare blev Israels förste
president, berättar i sin biografi »Ett
liv i kamp för Israel» bl. a. följande om
detta besök — och jag vill återge det
därför att det kanske konkretiserar situationen
en smula: »När Jan den kvällen
kom hem till oss, var det nästan
omöjligt att känna igen honom. Den
glättighet och livaktighet vi var vana
att se hos honom var borta. Hans ansikte
var gult som pergament, och han
såg ut som en gammal bruten man. —
--Han var tyst en stund, sedan vände
han sig mot oss och sade, i det han
pekade på den lilla hunden han hade
med sig: ’Det är allt jag har kvar, och
tro mig, jag skäms att se honom i ögonen.
’ Sedan han väl hade brutit tystnaden,
fortsatte han att tala, och vad
han berättade oss var förfärligt att
höra. Han hade den morgonen haft ett
samtal med premiärministern och hade
klandrat honom för det överlagda sveket
mot Tjeckoslovakien. Chamberlain
salt fullkomligt oberörd. När jag hade
slutat sade han: ’Herr Masaryk, ni tror
på doktor Bencsj, jag litar på herr
Hitler!’»

Den andra saken som jag skulle vilja
omnämna är följande. På sommaren

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

1939 var den 21 ;a sionistkongressen
samlad i Geneve, och den 22 augusti
kom meddelandet om den tysk-ryska
vänskapspakten. Professor Weizmann
skriver härom; »Onda aningar som gällde
oss personligen blandades med oro
och fruktan för det judiska folkets och
världens öde. Vi sökte dämpa vår oro i
det vi uttalade den förhoppningen att
dessa onda aningar måtte komma på
skam. Jag vände mig särskilt till de polska
delegaterna och sade: ''Gud give att
ni inte möter samma öde som judarna

i ert grannland.’---De flesta av

våra polska vänner såg vi aldrig mer.
De miste livet tillsammans med över tre
miljoner andra polska judar i koncentrationslägren
eller gaskamrarna eller
Warszawagettots sista förtvivlade revolt.
»

Jag kommer så till den tredje saken.
Medan stormakterna svek varandra inför
katastrofen i Centraleuropa, motverkade
England direkt judarnas strävanden
att utvidga sin bosättning i Palestina.
År 1939 utfärdades en engelsk
vitbok, enligt vilken immigrationen till
Palestina skulle begränsas till 75 000
personer under de närmaste fem åren.
Mera ansågs inte landet kunna mottaga!
Därefter skulle invandringen ordnas i
samförstånd med alla parter — alltså
även med araberna som principiellt
motsatte sig varje invandring. Vidare
begränsades judarnas rätt att förvärva
jord i Palestina. Den engelska vitboken
stod i uppenbar strid mot Balfourdeklarationen.
Den möttes också av starkt
motstånd i engelska parlamentet och
godkändes aldrig av Nationernas förbunds
mandatkommission.

Under den tid då Hitler höll på att
utrota judarna i Centraleuropa var alltså
invandringen till det judiska nationalhemmet
i allra högsta grad begränsad,
och den illegala invandringen av
judar, som flydde undan Hitler, bekämpades
av England med alla till buds stående
medel.

När kriget var slut, fanns det trots
allt ännu hundratusentals utblottade och
hemlösa judar, som inte kunde stanna
kvar i sina gamla länder och som inte
visste vart de skulle ta vägen. Frågan
om en israelisk stat hade fått en aktualitet
som tvingade fram beslut och handling.
Ändå förhandlades det i två och
ett halvt år. Men den 29 november 1947
beslöt Förenta Nationerna att Palestina
skulle delas och en judisk stat upprättas
i enlighet med ett förslag som framlagts
av en undersökningskommission
med justitierådet Sandström såsom ordförande.

I strid mot FN :s beslut angrep araberna
den nya staten, men denna försvarade
sig framgångsrikt mot övermakten,
och genom en serie stillestånd
i början av 1949 upphörde de direkta
fientligheterna.

Det kan i dagens läge ha ett visst intresse
att erinra sig, hur de stora makterna
uppträdde i samband med den
israeliska statens tillkomst. England deltog
inte i beslutet och gjorde — lindrigt
sagt — ingenting för att underlätta dess
genomförande. Förvaltningen i Palestina
överlämnades inte till judarna, och
arabiska arméer fick infiltrera landet.
USA och Sovjetryssland erkände däremot
omedelbart den nya staten. I själva
verket utvecklades det under några
timmar en intensiv diplomatisk verksamhet
från Tel Aviv för att USA:s erkännande
skulle komma före Rysslands.
Tack vare general Smuts bröt
Sydafrika det engelska samväldets diplomatiska
frontlinje.

I konflikten mellan judar och araber
intog Sovjetunionen en helt annan hållning
för sju år sedan än den gör nu.
Jag skall bara anföra ett enda uttalande,
som gjordes av Gromyko den 21 maj
1948: »Den Sovjetryska delegationen
kan endast ge uttryck åt sin överraskning
över den hållning arabstaterna intar
i palestinafrågan och särskilt över
att dessa stater — eller i varje fall några

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

av dem — har sänt trupper till Palestina
och där utför militära operationer,
som endast har till syfte att undertrycka
den nationella befrielserörelsen
i Palestina.»

Men nationellt befriade stater skall
ju helst segla i sovjetrepublikernas kölvatten,
och det har Israel varken kunnat
eller velat.

Det mellan Israel och arabstaterna
slutna stilleståndet har aldrig avlösts
av ett fredsföredrag, trots upprepade
anbud från Israels sida. Suezkanalen
spärras för israeliska fartyg, och en
ekonomisk bojkott har, som hans excellens
utrikesministern här erinrat om,
hela tiden upprätthållits. Samtidigt har
ett intensivt nervkrig bedrivits. Vid
gränserna har detta pågått natt och
dag.

Från arabisk sida har hävdats, att
flyktingproblemet måste lösas i första
hand. Staters födelse eller död är i regel
inga idylliska händelser. Den israeliska
statens tillkomst utgör i detta
fall intet undantag. Palestinaarabernas
flykt och efterföljande hemlöshet är ett
inslag av djup tragik i händelseförloppet.
Jag skall inte söka mäta de olika
parternas misstag eller skuld. Det torde
emellertid vara obestridligt, att de arabiska
ledarna genom sina paroller i hög
grad bidrog till att skapa detta flyktingsproblem.
Och sedan olyckan skett,
sedan ett krig utspelats, fred vägrats
och revanschkrig proklamerats, kunde
inte gärna den israeliska statsbildningen
öppna landet för araberna.

Under åtta år har ett väpnat status
cpio upprätthållits. Styrkeförhållandena
har under denna tid varit sådana, att
arabstaterna inte med någon utsikt till
framgång kunnat angripa Israel. De har
emellertid tvingat landet att påtaga sig
en orimligt hög försvarsbörda. Läget
håller nu på att i grund förändras.
Denna nya fas inleddes av Egyptens
avtal med Tjeckoslovakien om stora
vapenleveranser och sedan med Sovjet -

unionen om bl. a. ett större antal ubåtar.
Det kan tilläggas, att de egyptiska
besättningarna för dessa utbildas
i Ryssland. Stora jaktplan och reabombare
levereras jämte två typer av jättetanks,
till vilka Israel inte har någon
motsvarighet. Enligt en andra traktat
från november i fjol skall tjeckerna leverera
vapen för 250 miljoner dollars.
För att bevara sin ställning inom arabvärlden
har även västmakterna in i det
sista fortsatt sina vapenleveranser och
också lämnat betydande penningbelopp.
Med helt skilda motiveringar samverkar
alltså öst och väst i att upprusta
och utbilda de arabiska staternas
krigsmakt, under det att Israel vägras
att inköpa vapen. På den arabiska sidan
gör man ingen hemlighet av hur
man tänker använda vapnen. Egypten
och Irak, mellan vilka förhållandet annars
är ytterst spänt, överbjuder varandra
i hotelser mot Israel. Den egyptiske
diktatorns uttalanden från senare
tid är väl kända. Men inte heller Irak,
som mottagit hela sin vapenarsenal från
västmakterna, döljer vad det tänker
använda de givna gåvorna till. På nyårsdagen
yttrade dess premiärminister:
»Varje kanon, varje flygmaskin, varje
tank, som Irak eller någon annan arabisk
stat mottar, kommer att begagnas
till att lösa palestinafrågan i arabernas
intresse.»

Under förra veckan tog Jordanien
självt befälet över den av England utrustade
och betalda arablegioncn, som
länge varit den enda moderna armén
på den arabiska sidan.

Det är en för den israeliska staten
fruktansvärd situation som nu synes
vara under utveckling. Feodalism och
nationalism samverkar med stormakternas
intressepolitik till att sätta Israels
tillvaro på spel. En av Israels vänner
i engelska parlamentet, Richard Crossman,
yttrade nyligen: »Endast en långsam
kvävningsdöd tycks vänta det, eller
den kortvariga mackabéerstatens tra -

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

gedi.» Det är inför denna utveckling
som många både i England och Amerika
börjat slå larm. Till de skarpaste
kritikerna hör labour med Gaitskell i
spetsen i England samt Stevenson, Kefauwer,
Truman och Mrs. Roosevelt,
in. fl. både demokrater och republikaner
i USA.

I Norden har den danska tidningen
Information gått i spetsen för en strävan
att fästa allmänhetens uppmärksamhet
på dessa frågor. Tidningen ställer
direkt frågan, om här är krafter i rörelse
för att skapa ett nytt Miinchen.
Den som under lång tid följt kampen
kring den israeliska statens tillblivelse
har i varje fall, som jag tidigare antytt,
svårt att värja sig för intrycket att den
engelska utrikesförvaltningen inrymmer
krafter som hela tiden motarbetat
judarnas strävan att bygga upp en stat
i Mellanöstern. Samtidigt bör erkännas,
att engelska statsmän gjort ovärderliga
insatser för att stödja denna strävan.
Men inte minst därför att läget är sådant,
kan en allmän och vaken opinion
bli ett värdefullt stöd för dem som i
demokratiens och humanismens namn
vill slå vakt om Israel och infria Förenta
Nationernas beslut.

Ingen kan väl tro att detta är möjligt,
om inte Israel får vapen av sådan
art, att ett eventuellt anfall kan slås tillbaka,
och om inte militär hjälp sedan
lämnas. Om så inte är fallet och om
araberna kan sätta in ett koncentriskt
anfall med modernt flyg och moderna
stridsvagnar samtidigt som hundratusentals
arabiska flyktingar väller in
över gränserna, kan de västerländska
demokratierna, även om de på ett senare
stadium ingriper, inte rädda annat
än ruiner i detta på ruiner så rika land.
Samma öde, som drabbade sex miljoner
judar i Centraleuropa, kommer då att
drabba dem som lyckats rädda sig därifrån
till Israel. De moraliska skadeverkningarna
av en sådan händelseutveckling
bleve oöverskådliga.

Trots allt vägrar man att tro på en
sådan händelseutveckling. Men läget är
i varje fall så allvarligt, att man inte
står till svars med att tiga. Den demokratiska
opinionen utöver hela västerlandet
bör mobiliseras.

Jag hoppas att den svenska regeringen
vill giva en sådan strävan sitt stöd
och att den tillsammans med andra regeringar
— främst i våra grannländer
— vill begagna varje möjlighet till att
främja eu utveckling som kan leda till
avspänning och varaktig fred i Mellersta
Östern.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Vad herr Svenssons i
Ljungskile vädjan beträffar är det självfallet,
att svenska regeringen skall göra
allt vad med dess ringa förmåga kan
göras för att få en tillfredsställande uppgörelse
i fråga om Israel. Såsom framgick
av mitt inledande anförande delar
jag i många hänseenden de farhågor
som herr Svensson har gett uttryck för.

Jag begärde emellertid inte ordet för
att säga detta utan närmast med anledning
av herr Hjalmarsons uttalande tidigare
i dag. Det fanns en del i herr
Ohlins anförande, som jag i och för sig
också skulle ha kunnat ta upp, men
på det hela taget är det inte mycket att
säga om herr Ohlins anförande ur min
synpunkt. Jag övergår därför direkt till
herr Hjalmarson.

Jag har ofta, när jag suttit och lyssnat
på herr Hjalmarson under utrikesdebatter
här i kammaren, undrat vad
han egentligen syftar till med sina inlägg.
Jag kan knappast komma till något
annat resultat, än att hans avsikt
är att allmänheten både inom och
utom landet skall begripa, att neutralitetspolitik
i hans version inte är så
allvarligt menad. Han anstränger sig att
ge oss det intrycket, att Sovjetunionen
är ett i alla avseenden förhatligt land,

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

ett land som är till den grad motbjudande,
att det ter sig så gott som orimligt
att förhålla sig neutral i händelse av
en allmän konflikt i världen. I varje
fall måste det väl vara hans mening,
att den uppfattningen skall stadga sig i
utlandet, både i väster och i öster, att
herr Hjalmarson och — han är ju ledare
för högergruppen — hans parti
har en helt annan uppfattning om neutralitetspolitik
än andra partier. En annan
partiledare skulle kanske, även om
han hade dessa starka känslor av avsky
och hat mot detta vårt grannland,
söka dölja dessa känslor och hålla dem
för sig själv. Men herr Hjalmarson finner
det angeläget att år efter år hopa
anklagelser mot Sovjetunionen varje
gång vi har en utrikesdebatt, precis som
om syftet med utrikesdebatten vore, att
ställa Sovjetunionen inför rätta här i
svenska riksdagen för dess politik. När
han talar om Porkala, är han mest angelägen
att fästa sina åhörares och den
svenska allmänhetens uppmärksamhet
vid att en del av åkrarna inte var i vidare
gott skick och att kyrkan var vanhelgad
o. s. v. Jag skall nu inte följa
herr Hjalmarson i dessa hans resonemang.
Mot känslor av den arten polemiserar
man inte. Om han tror att det är
hans uppgift att i varje utrikesdebatt
storskälla på Sovjetunionen, är jag förvissad
om att det är en djupt rotad
övertygelse hos honom. Jag skall inte
försöka den fåfänga uppgiften att befria
honom från den tvångsföreställningen,
men eftersom han ofta har på
läpparna, att han representerar svenska
folket, vill jag säga, att jag tror att han
tar miste i det avseendet. Jag tror inte
svenska folkets majoritet vidare uppskattar,
att en utrikesdebatt i svenska
riksdagen går så till, att en partiledare
samlar personligt färgade anklagelser
och smädelser mot ett grannland som vi
i alla fall lever i fred med.

Även när herr Hjalmarson kommer in
på våra interna förhållanden — på sam -

manhanget mellan försvarsfrågan och
utrikespolitiken — tycker jag att han
blir nära nog litet hysterisk. Han talar
om en lurande pacifism, som han varnar
för. Han säger, att dessa överslätande
och formalistiska termer som används
i riksdagen är ytterligt farliga.
Hans ståndpunkt är att här skall man
nämna tingen vid deras rätta namn.
Den maktbalans som det talats om är
ingen hållbar garanti för freden, och
han vill varna för den infiltration som
kan komma från kommunistiskt håll.

Jag skulle vilja be herr Hjalmarson
lugna ner sig en smula. Vi är inte i
krig. Jag förstår inte riktigt varför han
har så ringa tilltro till den svenska demokratien
att han menar, att den skulle
vara så utsatt för faran för infiltration
från kommunistiskt håll och för underminering
i olika avseenden. Förklaringen
är kanske den, att han tillhör ett
parti som är relativt ungt som demokratiskt
parti och därför inte fått en riktig
tilltro till sitt eget partis demokratiska
inställning. Jag försäkrar dock
herr Hjalmarson att den svenska demokratien
är mycket fastare grundad än
vad han föreställer sig. Den är inte så
vacklande och vajande att den tar intryck
av några försök från kommunistiskt
håll att få politiskt inflytande här
i landet.

Vad vår allmänna demokratiska uppfattning
beträffar så är det ju självklart,
utan att det varje gång behöver upprepas,
att vi står på samma linje som de
västerländska demokratierna, och att vi
alltså beträffande den sidan av vår socialdemokratiska
ideologi tillräckligt
ofta uttalat oss för att det inte skall behöva
råda några bekymmer i det avseendet.

Sedan några ord angående försvaret.
Det är klart att herr Hjalmarson har
rätt i att det är ett starkt samband mellan
utrikespolitik och försvar. Han hyser
dock även nu misstro mot vår försvarsvilja.
Är det då inte ett tillräckligt

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermö''te

bevis för den svenska försvarsviljan att
vi anslår över två miljarder om året till
försvaret? Skulle inte även i det avseendet
herr Hjalmarson ta det litet lugnare
och inse, att vi verkligen har den uppfattningen
att ett försvar är nödvändigt
och att vi är beredda att gå så högt
som vi har gjort när det gäller försvarsbudgeten? Efter

sådana här mera patetiska sidor
i herr Hjalmarsons inlägg anslog
han en lättare ton. På tal om utnämningar
inom utrikesförvaltningen lämnade
han det mycket spirituella uppslaget
att vi skulle ha en liten byrå inom
arbetsmarknadsstyrelsen, som skulle
ge de unga männen som reflekterar på
att ge sig in i utrikesförvaltningen anvisning
om huruvida det var lämpligt
att gå den långa vägen eller om de
skulle gå några genvägar — han menade
då naturligtvis några för socialdemokrater
avpassade genvägar. Skulle inte
herr Hjalmarson vid närmare eftertanke
vilja utvidga sin byrå till att omfatta
civila verk, länsstyrelser och andra?
Om några unga aspiranter väljer
ett yrke med tanke på att bli generaldirektör,
då skulle det nog vara fel av
dem att välja den långa vägen. Det är
inte så förfärligt ofta generaldirektörer
tas från den personal som gått i vederbörande
verk från botten. Inte heller är
det så vanligt, att landshövdingar tas
bland landsstatstjänstemän som gått den
långa vägen och fått sin utbildning i
landsstaten. Det är alltså inte så märkvärdigt
när man inom utrikesförvaltningen
— den förvaltning där man av
särskilda skäl har ett proportionsvis så
utomordentligt stort antal chefsposter
— emellanåt tar någon utifrån och inte
håller sig enbart till dem som gått den
långa vägen från attaché och uppåt. Det
är inte så märkvärdigt att man ibland
tillsätter ministerposter på det sättet
att man tar förtjänta personer från andra
håll. Det är inte heller något sär -

eget för Sverige, som herr Hjalmarson
säkert vet. Det är vanligt exempelvis
också i Norge. Efter kriget har vi i rätt
många år såsom norsk minister haft en
socialdemokratisk professor, som var
anställd vid veterinärhögskolan i Norge
innan han blev uttagen till diplomat i
Sverige. För att inte tala om Amerika,
där innehavarna av de allra flesta sändebudsposterna
tas utanför förvaltningen.
Detta förhållande är alltså inte så
förfärligt märkvärdigt.

Vad den socialdemokratiska partitillhörigheten
beträffar tror jag herr
Hjalmarson kan vara mycket lugn. Jag
vet inte om han gjort någon procentuell
beräkning av antalet socialdemokrater
i utrikesförvaltningen. Jag skulle tro
att det rör sig om 2 å 3 procent av
det hela eller något i den vägen. Herr
Hjalmarsons reaktion torde alltså vara
en kvarleva av den gamla konservativa
uppfattningen, att det enda anständiga
vid utnämningar inom förvaltningen är
att helst ta högermän — numera kan
man kanske även ta folkpartister. Så
fort det kommer en socialdemokrat är
det emellertid något sensationellt som
skall ha sin särskilda förklaring och
allra helst föranleda en framstöt i riksdagen.

Jag skulle väl också säga några ord
om herr Hagbergs inlägg, men det var
egentligen bara en fråga där som jag
i korthet vill omnämna. Herr Hagberg
skall inte vänta sig att Sveriges regering
för närvarande är beredd att erkänna
Östtyskland. Vi hoppas ju i första
hand att vi så småningom skall komma
fram till ett enat Tyskland, ett demokratiskt
enat Tyskland. Om detta
inte skulle bli fallet beror det ju på
utvecklingen hur dessa två stater kommer
att te sig. För närvarande finns det
emellertid, som sagt, ingen anledning
för den svenska regeringen att ändra
sin ståndpunkt att icke erkänna Östtyskland.

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle; Herr

talman! Jag hörde tyvärr inte
utrikesministerns inledningsord, men
jag har fått dem refererade för mig.
Enligt de uppgifter som jag erhållit
skulle utrikesministern ha gjort gällande
att jag skulle ha framställt Sovjetunionen
som ett förhatligt land. Nej,
herr utrikesminister, det har jag aldrig
gjort, men dess politik, den förljugna
och falska politik som ledarna i kommunistdiktaturerna
har bedrivit, den
vänder jag mig emot, och det kommunistiska
systemet, det är mig djupt förhatligt.
Så ligger saken till.

Vi vet att den kommunistiska politiken
aldrig varit pålitlig. Det är omöjligt
att sätta en avgörande tilltro till
den förrän man fått verkliga bevis på
en sinnesändring. Vi hoppas allesammans
att demokratiernas styrka och
sammanhållning så småningom skall
komma de ledande borta i östblocket
att inse att det inte lönar sig med aggressiviteter,
men vi vet också att det
är kommunismen som är det verkliga
hotet mot världsfreden. Vad jag finner
angeläget är att vi i den svenska riksdagen
försöker klart och tydligt belysa
innebörden av denna politik och
inte går förbi problemen genom en
uppläggning av det slag som har presenterats
i utrikesministerns inlägg här
i dag.

När det talas om frågan om samexistens,
möjligheterna att leva bredvid
varandra, som vi ju allesammans
hoppas på, så kan det väl ändå vara
anledning att friska upp minnet genom
att erinra om vad de ledande kommunisterna
själva sagt om denna samexistens.
Så sent som år 1954 skrev en enligt
uppgift framstående författare, Leontjev,
följande i den officiella tidskriften
Kommunist: »Sovjetmänniskan menar,
när hon talar om samlevnad mellan två
olika system under en kortare eller
längre historisk period, blott det enkla

faktum, att kapitalismen icke utgör någon
evig eller oföränderlig samhällsform.
»

Samma sak har i ett tidigare skede
och i en mera uppriktig och brutal
form uttryckts så här: »Sovjetunionens
samlevnad med resten av världen är i
det långa loppet omöjlig. Motsättningarna
mellan dessa båda världar kunna
blott avgöras genom ett blodigt slag.
En annan lösning finnes icke och kan
icke finnas.» Orden, herr talman, är
Molotovs.

Vad utrikesministern framhöll när
det gällde vår försvarsvilja och försvarsordning
var att slå in öppna dörrar.
Jag konstaterar för min del, i likhet
med utrikesministern, att det säkerligen
inte finns förutsättningar för en
försvarsnihilism i vårt land, men jag
tror det är angeläget att den tidigare
målsättningen för vår försvarspolitik
kompletteras med ett klart uttalande
från regeringens sida, att vi även kommer
att motsätta oss ett hot om massförstörelse.

Så var det, herr talman, frågan om
utnämningspolitiken. När utrikesministern
började tala om generaldirektörerna
och landshövdingarna påminde jag
mig ett uttalande av den gamle författaren
och radikale frifräsaren Palmér,
när han sade att det finns två olika
sätt att förflytta sig från en punkt till
en annan. Det enda sättet är att gå från
den ena punkten till den andra i allt
snävare och snävare cirklar. Det andra
är att dra ett rakt streck från den ena
punkten till den andra och gå rakt
fram. Det förra är kattens väg kring
het gröt, det senare är ljusets väg till
ögat. Det var den förra vägen som utrikesministern
valde.

Herr utrikesminister! Det har tidigare
undantagsvis förekommit att högt
förtjänta personer utanför karriären
har placerats som sändebud. Partipolitiska
motiv har inte spelat in, och ingen
har haft något att invända. Ett exempel

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ar,g. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

är Herman Erikssons utnämning till
svensk minister i Washington. Men vad
är det, herr talman, som på sistone har
skett? Jo, när regeringen har blickat
ut över världen tycks den ha upptäckt
att förtjänsten inom och utom UD på
ett alldeles kolossalt sätt är koncentrerad
till folk med de rätta politiska åsikterna.
Kina, Kanada, Indien, Tyskland
och Norge, det är allt bra mycket på
en gång, herr utrikesminister, och fortsättning
kanske följer. Kasta därtill en
blick på pressattachéerna!

Nej, herr utrikesminister, man skall
vara bra okunnig om reaktionen i de
yngre kretsar, som genom sin utbildning
bildar rekryteringsunderlaget för
UD, om man tror att de aktuella tendenserna
i herr Undéns utnämningspolitik
inte skadar vår statliga förvaltning,
och det ligger, herr talman, trots
allt kanske en del i det här med yrkesvägledning.
Jag känner för min del inte
till att det skulle finnas några högermän
som har utnämnts till framstående
poster i utrikesförvaltningen mot bakgrunden
av sin politiska verksamhet.
Men inte är det väl så underligt om de
som klappar på porten till Arvfurstens
palats hädanefter frågar sig vilket som
är bäst, fackliga meriter i yrket eller
politiska meriter i regeringspartiet. Vad
kan, herr talman, vara naturligare än
att den frågan ställs till excellensen
Undén mot bakgrunden av regeringens
ofta uttalade intresse för prognosinstitut
till vägledning för den kvalificerade
arbetskraften?

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag tror inte att jag behöver
ytterligare beröra frågan om herr
Hjalmarsons inställning till Sovjetunionen.
Han började sitt inlägg med att
tala om dess förljugna och falska politik,
och jag förstår att han anser det
vara den svenska utrikesdebattens upp -

gift, att partiledarna här i riksdagen
skall ställa Sovjetunionen till ansvar för
dess politik och att de därvidlag skall
använda sådana emotionella vändningar
som herr Hjalmarson har använt här i
dag och vid många andra tillfällen.

Vad beträffar utnämningspolitiken
gjorde herr Hjalmarson ingenting annat
än att upprepa vad han hade sagt
förut. Det är lika felaktigt nu som det
var tidigare. Det är uppenbart att han
anser, att en socialdemokratisk partiåskådning
i och för sig är ett så sensationellt
kännetecken på en tjänsteman
inom utrikesförvaltningen att det skall
behöva finnas en särskild förklaring
om en man med sådan åskådning blir
utnämnd. Vidare räknade han upp en
del länder, där socialdemokrater skulle
ha placerats, och kom därvid med felaktiga
uppgifter. Mig veterligt har vi
ingen socialdemokrat i Kina. Vad beträffar
den tjänsteman som flyttades
från en ministerpost till en annan — i
Kanada — menar väl inte herr Hjalmarson
att denne nödvändigtvis skulle
ha varit fastlåst i New York under hela
sin återstående tid. Det var för övrigt
här inte fråga om en befordran, utan
om en förflyttning.

Jag skall inte nu åter ta upp vad jag
redan har sagt i denna sak. Herr Hjalmarson
går inte rakt på målet. Jag tycker
att han själv i sina inlägg har gjort
just den där kretsvandringen som han
beskyllde mig för.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill beklaga den förklaring
som utrikesministern gav om
Östtyskland. Han gjorde ju intet försök
att motivera den hållning som regeringen
intar i denna fråga, och det är
därför mycket svårt att polemisera mot
denna hållning. Emellertid nöjer jag
mig med att konstatera att det här gäller
en betydande statsbildning i vårt
omedelbara grannskap; utrikesminis -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av QEEC:s senaste ministermöte

tern har för ett år sedan uttryckt som
sin uppfattning, att denna statsbildning
kommer att bestå åtminstone under
mycket lång tid, att det beslut som har
fattats i samband med Västtysklands inträde
i Atlantpakten gör en sammanslutning
av de båda tyska staterna till en
fråga för en avlägsen framtid. Under
dessa förhållanden är det en skadlig
position, anser jag — även för Sveriges
vidkommande — att inte utnyttja möjligheterna
att normalisera relationerna
med denna stat liksom man bör göra
med alla stater.

Detta kan ju inte vara någon ideologisk
fråga, utan man måste här låta sitt
handlande bestämmas av om det är fråga
om en stabil statsbildning eller inte.

Sedan till herr Hjalmarsons citat. Det
är betecknande att han återger ett citat
utan att tala om när eller var han har
hämtat detta citat. Jag är ganska övertygad
om att citatet har fått en särskilt
tillrättalagd översättning och att det
icke avser den situation som för närvarande
råder i världen eller den situation
som har rått under åren efter det
andra världskriget. Därför borde ju
herr Hjalmarson försöka att, innan han
kommer med sådana citat, litet närmare
klara ut var han har hämtat dem.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Citatet är hämtat ur
offentligen tillgängliga handlingar. Jag
är tyvärr inte själv hemma i det ryska
språket, men jag utgår ifrån att översättningen
ar riktig och korrekt. Att
den hänför sig till ett tidigare skede
var jag angelägen att betona. Men, herr
talman, den principiella innebörden av
uttalandet hänför sig inte till ett visst
skede, och jag är alldeles övertygad
om att om det sker en liten vändning
i den sovjetryska utrikespolitiken, kommer
vi kanske ganska snart att uppleva
att herr Hagberg finner anledning

att säga, att nu är det här citatet aktuellt
igen.

Det var emellertid för att säga ett
par ord til! utrikesministern som jag
begärde ordet. Det är inte, herr utrikesminister,
ett uttryck för en emotionell
inställning att försöka klargöra vad det
är som sker på det utrikespolitiska planet
och att kritisera utrikesministerns
sätt att presentera skeendet. Tag t. ex.
den redogörelse, som lämnades för de
fem indiska principerna, för det första
ömsesidig respekt mellan staterna för
varandras frihet och oavhängighet, för
det andra territoriell integritet och suveränitet,
för det tredje icke-inblandning
i varandras inre angelägenheter,
för det fjärde nonaggression och för
det femte ömsesidigt utbyte och fredlig
samlevnad. Menar verkligen herr utrikesministern
att det ger en riktig bild
av det utrikespolitiska skeendet att
säga, att kommunistiska stater numera
givit sin anslutning åt dessa principer?
Är det någon mening med att säga detta
mot bakgrunden av vad vi vet om det
som försiggår i den kommunistiska
världen? Det är enligt min uppfattning
ett felaktigt sätt att presentera den utrikespolitiska
situationen. Det är viktigt
att vi i utrikesdebatten får diskutera
vad som verkligen sker, inte bara
så att säga diskutera problemen ur rent
teknisk synpunkt. För min del utgår
jag dessutom principiellt från en uppfattning,
som en gång formulerades så
här: »Neutralitet är ett juridiskt begrepp
och ej ett moraliskt. Att tala om
neutralitet såsom likgiltighet inför konflikter
andra länder emellan är att
missbruka ordet neutralitet. Vi söker ej
någon neutralitet i denna mening.» Det
är ett intervjuuttalande av utrikesministern
för Le Monde den 14 juli 1941.
Jag tycker det ger en ganska bra beskrivning
på innebörden av neutralitetsbegreppet,
och det är oekså en motivering
varför vi här i utrikesdebatten
skall framföra våra synpunkter på de

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

konflikter, som kännetecknar världsläget
och som i högsta grad berör också
Sveriges intressen.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det är betecknande att
när man försöker pressa herr Hjalmarson
på var han hämtat citatet, slår han
ifrån sig med tomma ord och säger att
det är taget ur något officiellt dokument.
Men han kan inte ange vilket officiellt
dokument och till yttermera
visso säger han att han inte kan ryska
så att han själv inte haft möjlighet att
kontrollera huruvida detta s. k. officiella
dokument har riktigt översatts till
svenska.

Herr Hjalmarson! Jag tror saken är
fullständigt klar. Det var ett försök att
sprida ett falskt vittnesbörd för att
suggerera fram en bestämd uppfattning.

Frågan om den fredliga tävlan, om
den fredliga samlevnaden och om socialismens
slutliga seger har inte med
militära angelägenheter att göra. Olika
produktionssystem har tävlat med och
avlöst varandra i mänsklighetens historia,
och det har alltid varit så, att det
som varit mest utvecklingsdugligt har
segrat i den slutliga tävlan. När kommunisterna
säger att vi är säkra på socialismens
slutliga seger, är det därför
att vi är säkra på den socialistiska
produktionsordningens överlägsenhet.
Kampen mellan kommunismen och kapitalismen
behöver inte avgöras med
vapenmakt, den kommer att avgöras i
den fredliga tävlan mellan de olika systemen.
När folken kommer underfund
med vilket system som är överlägset
och bäst tillgodoser deras behov, kommer
de att göra sitt val. Om herr Hjalmarson
har den uppfattningen att kapitalismen
är ett evigt produktionssystem,
är han nog tämligen ensam om
det.

Tillåt mig säga, att vad en människa
någon gång i det förflutna sagt bör man
i alla fall se i dess historiska samman -

hang. När exempelvis Hjalmar Branting
1918 uttryckte sin övertygelse om
att världsrevolutionen var oundviklig,
måste man se detta uttalande utifrån
det historiska läge i vilket han gjorde
det. Att jag konstaterar detta betyder
på intet vis att jag gör något medgivande
av att herr Hjalmarson har riktigt
citerat Molotov.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Hjalmarson tog
som grund för sin anmärkning mot det
inlägg, varmed jag inledde debatten i
dag, det som sades i detta inlägg rörande
vissa länders anslutning till
Nehrus fem principer. Han ansåg, att
det var felaktigt att säga som det står
i mitt anförande, att dessa principer,
får anses vara accepterade av flera
andra asiatiska stater, bland dem Kina
och Indonesien, och utgör riktlinjer
för Indiens uppträdande i asiatiska
och internationella sammanhang.

Jag vet inte vad herr Hjalmarson kan
ha för anmärkning mot detta. Det är
bara fakta jag redovisat här. Detta har
ju väckt stor uppmärksamhet överallt
i världen i den utrikespolitiska debatten.
Nehru lanserar sina fem principer,
som har accepterats i olika sammanhang
av en del statsmän, antingen
vid besök i New Delhi eller vid andra
högtidliga tillfällen. Herr Hjalmarson
tycks mena att vi inte har sett att dessa
länder följer dessa principer i praktiken.
Det har jag inte uttalat mig om.
Jag har uttalat mig om ett program
som de har gjort upp och som lanserats
i viss konkurrens med andra utrikespolitiska
program. Det är högst besynnerligt
att herr Hjalmarson inte har
sett så mycket av den internationella
debatten i dessa frågor att han vet, att
Nehrus fem principer spelar en stor
roll och blivit ett samlande program
för många av de asiatiska staterna.

Herr Hjalmarson citerade ett utta -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

lande av mig rörande begreppet neutralitet,
och jag står för vad som sades
i det uttalandet. I kraft av den uppfattning
som där kommer till uttryck
vill jag säga, att svenska staten inte på
något sätt är ansvarig för att herr Hjalmarson
uttrycker sig på ett sätt som
man i dagligt tal kallar oneutralt. Regeringen
har ingen ansvarighet för vad
enskilda personer uttalar om förhållandet
utåt.

Jag återknyter till vad jag sade i
mitt tidigare inlägg, att om herr Hjalmarsons
uppgift har varit att allmänheten
här i landet och i utlandet, både
i väster och i öster, skulle förstå att
herr Hjalmarson och därmed förmodligen
hans parti inte är verkliga anhängare
av Sveriges alliansfria och
neutrala politik, så tror jag han har
vunnit sitt syfte. När man hör ett uttalande
med sådana ordalag som herr
Hjalmarson har använt kan man inte
gärna tro annat än att han just har
velat vinna det syftet.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Till en utrikesdebatt
hör förvisso också ett sådant problem
som flyktingfrågan. Det finns mycket
i den som ger anledning till tacksamhet.
Man kan visserligen ibland träffa
på människor som i något slags kronisk
kverulans nedvärderar den svenska
insatsen till flyktingarnas hjälp. Vi
skall naturligtvis inte heller förhäva
oss över vad vi har gjort, men insatsen
kräver det erkännandet — som bör uttalas
också i den svenska riksdagen —
att svensk flyktingpolitik i det hela
taget är ett hedrande kapitel.

Jag säger ”i det hela taget”, ty det
finns naturligtvis undantag, inte minst
det smärtsamma tioårsminnet av den
26 januari 1946, då 146 balter genom
hjälp av polis och svensk militär utlämnades
för att gå högst okända öden
till mötes. Jag försäkrar att det inte
5 — Andra kammarens protokoll 1956. .

är med tillfredsställelse och nöje jag
erinrar om detta, men den historiska
sanningen kräver att jag gör detta undantag.
Eljest har jag, herr talman,
från min utsiktspunkt som flyktingarbetare
inom och utom landet sedan
mer än 15 år många gånger haft anledning
till stolthet och tacksamhet
över Sveriges generositet, både i fråga
om insamlingar och anslag och när det
gäller ren flyktinghjälp. Jag känner
behov, herr talman, att en gång få
säga det i den svenska riksdagen.

Av de senaste svenska insatserna
skulle jag särskilt vilja erinra om de
flyktinggrupper på åtskilligt över tusentalet
vinddrivna människor som de
senaste månaderna fått inresetillstånd
till vårt land. En del har kommit från
det flyktingsnödens döda hav som heter
Trieste. De senaste grupperna har
kommit från uppsamlingsläger i Österrike.
De flesta av de sistnämnda är
balter, av vilka många har varit på
vandring från land till land, från läger
till läger i mer än elva år. Ingen förundrar
sig över tacksamheten i deras
hjärtan att det finns ett land som öppnat
sina portar för dem. Bakom deras
överförande står kristna kyrkor och
samfund, men det är tack vare svenska
statens humana flyktingpolitik
som det har varit möjligt att genomföra
dessa hjälpaktioner. Vi har här i
landet nyligen haft besök av ledaren
för FN:s europeiska flyktingarbete,
och han gav särskilt uttryck åt sin
stora tacksamhet, för att inte säga förvåning,
över att det fanns ett land som
så osjälviskt handlade mot dessa flyktingar,
att det tog emot även sjuka
människor, även sådana som var urståndsatta
att omedelbart försörja sig
själva.

Jag erinrar i detta sammanhang gärna
om gårdagens beslut i statens utlänningskommission,
enligt vilket Sverige
avstår från att utlämna en f. d.
rumänsk pressattaché som har miss•
9

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

brukat vår svenska gästfrihet. Det är
en generositet som har diskuterats,
men jag menar att generositet av det
slaget skapar respekt och utgör ett vittnesbörd
om att västerländsk människouppfattning
alltjämt är vägledande
för svensk flyktingpolitik.

Flertalet av dem som har kommit
till oss är emellertid människor som
utgör dugligt och arbetsamt folk, folk
som vi behöver. Jag vill i det stycket
inte minst erinra om balterna.

När myndigheterna har medgivit inresa
för dessa olika flyktinggrupper
och visat dem välvilja i deras nöds tid,
behöver de sannerligen inte skämmas
för sina åtgärder. Allra minst är det
fallet när myndigheterna har tagit
emot sjuka och handikappade människor
och låtit dem återvinna hälsa och
krafter på sanatorier eller givit en
mer permanent fristad för en del av
dem på våra ålderdomshem. Detta
handlingssätt ligger förvisso i linje
med de intentioner som vårt folk känner
som sina och som även har djup
anklang här i kammaren. Vi har sluppit
kriget, och det är vår enkla plikt
att hjälpa på det sätt vi kan.

Så långt om den saken. Jag vill tilllägga
att det är med tillfredsställelse
jag konstaterar, att ett så stort antal
av dem som har kommit hit som flyktingar
numera är svenska medborgare.
Antalet av dem som har fått svenskt
medborgarskap har år efter år stigit.
Detta innebär inte en eftergift i fråga
om den kvalitativa prövningen av varje
enskilt fall, utan det är helt enkelt
fråga om att tillmötesgå människor
som är rotlösa och vinddrivna och som
visar sig vara värdiga ett nytt fosterland.

Antalet utlänningar, som erhöll
svenskt medborgarskap i fjol, var de!
största antal som någonsin förekommit,
nämligen 10 435 på ett enda år. Siffran
har stigit de senaste åren undan
för undan: 1951 var antalet 4 485, 1952

var det 6 253, 1953 var vi uppe i 8 327
och 1954 9 235 och i fjol, som sagt,
10 435. Enbart efter kriget har drygt
60 000 på det sättet blivit svenska medborgare.
Jag tror det är en tillgång för
vårt folk, och jag vill, herr talman, uttala
den förhoppningen att Sveriges
humana flyktingpolitik och invandringspolitik
kommer att fortsätta. I all
tysthet utför Sverige på det sättet en
internationell insats, som är släkt med
den gärning som Kristus en gång odödliggjorde
genom sin berättelse om den
barmhärtige samariten.

En detalj i det problemkomplexet
vill jag emellertid på nytt fästa kammarens
uppmärksamhet på. Det gäller
sättet att i den svenska kyrkobokföringen
ange nationalitetstillhörigheten
för vissa av de baltiska flyktingarna.

Senast denna vecka har jag träffat
människor, som har varit förtvivlade
över att i sina identitetshandlingar anges
som sovjetryska medborgare, trots
att de med uppoffring av allt vad de
ägde och med risk för livet flytt från
sitt land just för att slippa detta medborgarskap.
Kammarens ledamöter har
tidigare mött detta spörsmål. I varje
fall vet jag, att herr Håstad redan 1948
interpellerade utrikesministern i denna
fråga. Excellensen nämnde den
gången i sitt svar något om bakgrunden
till denna olyckliga diskriminering
av de baltiska flyktingarna, ty som
en diskriminering och en belastning
betraktas det att i kyrkoböcker och
mantalsverk tilldelas en nationalitetstillhörighet
som man själv avböjt.

Jag skall nämna ett exempel. En sådan
flykting kom till en svensk pastorsexpedition
och protesterade i vild förtvivlan
mot att han på sitt åldersbetyg
från pastorsexpeditionen hade angivits
som sovjetrysk medborgare. Han företedde
ett främlingspass, som utvisade,
att han var statslös. Den tjänsteförrättande
pastorn, som expedierade honom,
böjde sig för det argumentet, strök or -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av ÖEEC:s senaste ministermöte

det sovjetrysk medborgare och skrev
statslös samt rapporterade det, såsom
han skulle, till mantalsverket. Därifrån
kom handlingen tillhaka med påskrift,
att ändringen inte kunde godkännas.
Och så skrevs det för andra gången
i kyrkoboken och på personakten, att
mannen var sovjetrysk medborgare.

En annan i liknande situation lär
ha överklagat skrivningen med hänvisning
till att han aldrig hade varit rysk
medborgare. I hans fall lovade man då,
att ordet sovjetrysk skulle få utbytas
mot sovjetisk. Man vet inte, om man
skall skratta eller gråta åt eländet. Man
kan bara konstatera, att det är förnedrande
och att det ställer till mycket
trassel bland flyktingarna. Jag vet genom
min mångåriga verksamhet bland
flyktingarna, att denna ordning — om
den skall kunna betecknas med ett så
fint namn — är verkligt impopulär och
gör Sverige impopulärt bland dem det
gäller.

Svårigheterna i detta hänseende gäller
inte hela den baltiska folkspillran i
Sverige utan drabbar endast dem som
lämnat Baltikum efter den 7 september
1940 och grundar sig på det faktum, att
Sverige i motsats till flertalet andra
länder erkände de sovjetbaltiska staterna
eller, för att använda utrikesministerns
egna ord, »erkänt de baltiska
staternas inkorporerande i Sovjetunionen».
I samband med folkbokföringsreformen
skickade utrikesdepartementet
i januari 1945 en PM till statistiska
centralbyrån och myndigheterna i övrigt,
vari man beordrade denna anteckning.

Jag vet, herr talman, att den ordningen
rent formellt kan försvaras eller åtminstone
förklaras, men frågan iir —
och det är därför jag har tagit upp detta
i förevarande sammanhang — om vi
ändå inte skulle vara mogna för att pröva
en annan väg i väntan på att dessa
människor dock så småningom blir
svenska medborgare. Varför inte —- i

linje med våra humana och humanitära
traditioner i övrigt —- kalla dem tills
vidare för statslösa?

Jag hörde häromdagen, att en prästman,
som oroades av sitt samvete, när
han mot en baltisk flyktings protester
skulle skriva sovjetrysk medborgare på
en handling, skrev statslös samt inom
parentes »sovjetrysk medborgare enligt
direktiv». Jag misstänker att han
får sin brasklapp underkänd så småningom.

Nu säger utrikesledningen, att detta
inte inverkar det minsta på balternas
asylrätt och trygghet i Sverige. I sak
tror jag att det är riktigt. Emellertid vill
jag tillägga, att jag har mycket allvarliga
personliga erfarenheter, att dessa
balters status i folkbokföringen gör dem
dubbelt känsliga och oroliga inför sovjetryska
ambassadens energiska repatrieringsarbete
bland flyktingarna här
i Sverige. Somliga menar sig nämligen
stå i ett visst lydnadsförhållande till
den sovjetryska ambassaden, och det
är väl inte så underligt, när man är
skriven som sovjetrysk medborgare.

Sverige ger dock otvivelaktigt hundraprocentig
asylrätt även åt dessa människor.
Varför då inte även formellt undanröja
en sådan oformlighet som mantalsanteckningen
utgör? Det skulle jag
tro kan ske med hänvisning både till
rysk lagstiftning och till internationell
kutym. Från Förenta Nationerna
och dess hjälporgan har det hävdats, att
en flykting inte bör tvingas att återgå
till sitt gamla medborgarskap. Han bör
ha rätt att välja den statslöses lott, ty
han gör det sannerligen inte för ro
skull.

Frågan är, om inte också rysk lag för
länge sedan har löst dessa balter från
medborgarskap i deras härtagna land.
Det heter i den ryska lagstiftningen
bl. a., att sovjetmedborgare, som befinner
sig i utlandet automatiskt förlorar
sitt medborgarskap, om de inte inom en
viss angiven tidrymd anmäler sig på

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

vederbörande sovjetambassad. Man kan
fråga sig, hur många år en baltisk
flykting i Sverige måste underlåta att
anmäla sig på sovjetambassaden i Stockholm
för att bli av med denna belastning?
Varför skall vi vara mera ryska
än ryssarna själva?

I detta sammanhang vill jag, herr
talman, uttrycka den förhoppningen,
att också den svenska utrikesledningen
nu och då i de stora världssammanhangen
pläderar för återupprättandet
av de baltiska staternas frihet. England
och Amerika bör inte få stå ensamma
om denna deklaration. Sverige har ännu
större anledning att påminna om de
små staternas rätt, eftersom vi själva
hör till deras familj. Vi förlorar ingenting
på att hävda rättens majestät gentemot
mäktiga erövrarfolk, så mycket
mer som dessa folkrättens principer ju
ändå är erkända av samtliga medlemmar
av Förenta Nationerna och vi nu
har en plattform, ett organ för en sådan
opinionsyttring, där vi med frimodighet
kan ange vad vi anser vara
folkrätt.

Samma princip, herr talman, gäller
det aktuella läget i Medelhavsbäckenet.
Låt mig få sluta med detta i anknytning
till några tidigare anföranden. Där är
det också fråga om en liten nations rätt
att existera.

De av oss som haft tillfälle att besöka
Palestina känner stor sympati för båda
de folkgrupper, som lever där nere, de
sorglösa, ofta gästvänliga araberna i
sina byar och framför allt de olyckliga
arabflyktingarna samt å andra sidan
de idoga, hårt kämpande, statsbyggande
israelerna. Jag vet genom personliga
samtal med åtskilligt folk på båda sidor
om taggtråden, att man är trött på striderna.
I grund och botten uppskattar
man varandra, och helst av allt skulle
man vilja arbeta i fred. De 120 000 araber,
som lever i Israel, visar också att
man kan överbrygga de gamla motsättningarna
mellan araber och judar. De

åtnjuter ju samma rättigheter som landets
judiska befolkning. När jag var där
satt två araber från Nasaret som riksdagsmän
i den israeliska riksdagen, och
i övrigt kunde jag konstatera att förhållandet
var gott. Faran är att både arabfolken
och Israel bara blir brickor i
stormaktspelet. Den unga staten Israel
svävar i dag onekligen i ögonskenlig
fara. Det bär understrukits här allvarligt
både av hans excellens utrikesministern
och av talare i övrigt. Blir de
arabiska feodalherrarna tillräckligt uppeldade
utifrån kan olyckan ske. Att
Israel däremot med sina l''/-> miljoner
invånare och ett landområde som är
mindre än Småland skulle utgöra ett
militärt hot mot arabvärldens 30 miljoner
är naturligtvis föga troligt. Däremot
kan man frukta det värsta, om den arabiska
världen skulle hetsas till angrepp
mot den unga israeliska staten. Man talar
redan hotfullt om att kasta Israel
i havet. Syftet är tydligen att eliminera
en stat, som fötts så sent som natten
mellan den 14 och 15 maj 1948 och som
mindre än ett år därefter erkändes av
Förenta Nationerna och upptogs som en
fullmyndig medlem av de fria nationernas
familj, en stat som utgör ett svar,
synes det mig, på tusenåriga drömmar
och gamla heliga löftesord, en märklig
manifestation av skapande genialitet
och praktisk arbetsvilja.

När man där nere möter människor
från ett 70-tal olika länder på jordens
hela yta, folk som efter en nära tvåtusenårig
bortovaro som folk återvänt
och knyter vid tråden, där den brast en
gång, nästan som om ingenting hänt, då
tycker man att dagens ögonblicksbilder
vidgas till världsperspektiv av profetisk
innebörd. Då skulle man så gärna vilja
se att det hemvändande folket fick utvecklas
efter de riktlinjer, som de dragit
upp. Det synes mig, herr talman,
vara ett demokratiskt intresse men också
en fråga av djupt andlig och kulturell
innebörd att denna löftesrika utveck -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

ling icke avbrytes av krigsäventyr i
Medelhavsområdet.

Herr Ohlin och Svensson i Ljungskile
har här vädjat till den svenska utrikesledningen
att tillsammans med de andra
nordiska folken bidraga till en krigsavspännande
opinionsbildning, och hans
excellens ministern för utrikes ärendena
har i sitt svar beredvilligt tillmötesgått
denna hemställan. Vi utgår ifrån
att Sverige med självklar rätt intar sin
plats bland de nationer, som bidrar till
en sådan opinionsbildning. Jag skulle
bara på en enda punkt vilja komplettera
vad som sagts i det sammanhanget, och
det är med en inträngande maning att
vi via FN ännu mer utnyttjar möjligheterna
att påverka frågans lösning i
fredlig riktning. Förenta Nationerna
och dess svenskfödde generalsekreterare
bör veta, och de bör få veta det även
genom vår egen utrikesledning, att ett
omintetgörande av staten Israel rör vid
intressen, som är heliga för ett litet men
klart demokratiskt folk som vårt.

Låt oss inte förtröttas att i detta sammanhang
alltid och allestädes hävda
rättens principer, även när det ser ut
att vara inopportunt eller föga verkningsfullt.

Jag vill gärna sluta med ett citat av
en man, som dr Alf Ahlberg på Brunnsvik
har kallat »den första västerländska
människan». Han hette Augustinus och
levde på gränsen mellan 300- och 400-talen. Han karakteriserade den politiska
makten, när den befinner sig på villospår,
med orden: »Om rättfärdigheten
försvinner, vad är då staterna annat
än stora rövarband.»

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr EDBERG (s):

Herr talman! På många håll, också i
vårt land, var man efter höstens möte
mellan de fyra storas utrikesministrar

snar att dödförklara Genéve-andan, och
en stark underton av det betraktelsesättet
gick också igenom herr Hjalmarsons
anförande för en stund sedan här i kammaren.
Denna brådska med att utfärda
dödsattesten tedde sig överilad i höstas,
och ännu mera gör den det nu mot
bakgrunden av de senaste månadernas
skeende.

Endast den som hyste några illusioner
inför utrikesministrarnas Genévemöte
kunde känna sig desillusionerad
över resultatet — eller rättare sagt bristen
på resultat. Vad som skedde vid regeringschefernas
Genéve-möte tidigare
under året, då begreppet Genéve-andan
myntades, var ju att en ny och bättre
förhandlingsatmosfär skapades. Men
detta ändrade ju inte de politiska realiteterna,
och det var dem som utrikesministrarna
hade att ge sig i kast med.
Om leendet stelnade en smula i den leendets
diplomati, som man förut talat
om, kunde det bero på att man denna
gång inte utbytte deklarationer utan
började gå realiteterna in på livet. Det
var väl ändå uppenbart att inga snabblösningar
på de centrala problemen låg
och väntade i Alpernas skugga, och därför
kunde man rimligen inte heller tala
om sammanbrott, därför att lösningarna
uteblev.

Till Geneve kom parterna med låsta
ståndpunkter. Det gällde bl. a. i tysklandsfrågan.
Tyskarna själva väntade
uppenbarligen inte att någon tysk riksenhet
skulle timras vid Lac Léman. Det
var nämligen å ena sidan ganska uppenbart
att västmakterna vid detta tillfälle
inte var beredda att riva upp de relativt
färska parisavtalen. Å andra sidan
var det lika uppenbart att ryssarna icke
skulle gå med på en tysk enhet på basis
av den »styrkans politik», som parisavtalen
avsåg att manifestera.

Dessutom kan det inte vara realistiskt
att tro — och det gjorde självfallet heller
ingen av konferensparterna ■—- att
Tysklands-problcmet skulle kunna lösas

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1950

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

isolerat från andra stora problem. En
tysk återförening förutsätter — åtminstone
som det vill synas för dagen; situationen
kan ju ändras — en överenskommelse
om ett ömsesidigt europeiskt säkerhetssystem
i form av ett säkerhetsfördrag.
Tanken på ett sådant säkerhetsavtal
har för övrigt i princip accepterats
av såväl västmakterna som av Sovjetunionen,
och från båda hållen har
man framlagt skisser — låt vara att
dessa inte sammanfaller alldeles. Det
finns emellertid mycket som talar för
antagandet att en överenskommelse om
ett säkerhetsfördrag i sin tur sammanhänger
med att man åtminstone når preliminär
enighet i nedrustningsfrågan.

Det naturliga tycks mig vara att betrakta
höstens Genéve-konferens som ett
led i ett längre konferens- och korrespondensskede,
ett led under vilket man
kände varann på pulsen. Insikten om
att man på hittillsvarande vägar icke
kunde nå längre måste väl stimulera till
en omprövning av tidigare låsta positioner;
och det finns mycket som tyder
på att man nu är inne i ett sådant skede
av nytänkande och omvärderingar.

Omedelbart efter Genéve-mötet drog
en norsk tidning den slutsatsen att det
är på tiden att gå över från att tänka
enbart strategiskt till att tänka mera
diplomatiskt. Detta tema har under senaste
tiden varierats på olika håll inom
den västra världen, senast i den franske
utrikesministerns kritik av att västsidan
stirrat sig blind på de militära säkerhetsproblemen
och försummat andra.

En liknande självkritik har också
hörts på östsidan, där exempelvis ministern
för utrikeshandeln, Mikojan, vid
kommunistpartiets kongress helt nyligen
förklarade, att det nya ledande
kollektivet »inte visat rädsla för att beträffande
en del internationella frågor
meddela fakta, då det i vår tidigare utrikespolitik
förekommit misstag, och
då i vissa fall relationerna skärpts till
följd av fel även på vår sida».

Det var dessa och liknande deklarationer
utrikesminister Dulles syftade på,
när han vid en presskonferens för drygt
en vecka sedan förklarade sig vara av
den uppfattningen att »de förändringar
i sovjetpolitiken, som tillkännagavs vid
partikongressen i Moskva i förra veckan,
innebär en varaktig kursförändring».

Även säkerhetsproblemet måste ses
ur dubbla perspektiv. Först då man på
ömse sidor inser att motparten har
vissa naturliga säkerhetskrav och handlar
efter denna insikt kan den »rivaliserande
samexistensen» — för att använda
Eisenhowers träffande karakteristik
på det nuvarande skedet — avlösas
av en i djupare mening fredlig samexistens.
Det är kanske inte alldeles en
felsyn då man tycker sig finna vissa
tecken på att man börjat närma sig
detta dubbla perspektiv på säkerhetsproblemet.

Med all säkerhet är vägen till en i
verklig mening fredlig samexistens både
lång, krokig och mödosam. Det har
emellertid inte varit svårt att i FN konstatera
tecken på den klimatförbättring,
som åsyftades med begreppet Genéve-andan.
Det väsentligaste är väl att
nedrustningsmaskineriet efter många
års dödgång satts i verksamhet igen. Och
även om ingen lösning ännu skymtar är
det dock påtagligt att ståndpunkterna
närmats till varandra. Det innebär dock
ett icke så litet framsteg, att Sovjetunionen
accepterat den tidigare fransk-brittiska
linjen om en reducering av de
väpnade styrkorna till en maximerad
nivå, vilken varit en av förutsättningarna
över huvud taget för en bannlysning
av atombomben, att båda sidor dessutom
som sin officiella linje deklarerat
att ett förbud för atom- och vätebomberna
måste ingå i en allmän nedrustningsöverenskommelse,
att västmakterna
förklarat sig villiga att överväga
marskalk Bulganins förslag om kontrollgrupper
vid strategiska knutpunkter på

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEECrs senaste ministermöte

de olika sidornas territorier och att
Sovjetunionen å sin sida ställt sig positiv
till president Eisenhowers radikala
förslag om en ömsesidig flygrekognocering
över varandras territorier.

Att man vid höstens FN-session inte
ens lyckades få de kvarstående meningsskiljaktigheterna
fullt klarlagda
sammanhänger väl med att så mycket
i dagens läge alltjämt är så flytande att
ingen stormakt är beredd att fixera sin
slutliga hållning. Det svåraste kruxet
tycks vara att man ännu inte funnit någon
osviklig metod för att uppdaga
eventuella icke deklarerade atomstaplar.
Denna kontrollfråga måste naturligtvis
ligga i botten för alla nedrustningsdiskussioner.
Det borde emellertid
inte vara otänkbart att med FN:s
nedrustningskommitté associera en expertgrupp
av internationellt framstående
vetenskapsmän med uppgift att söka
en lösning på denna fråga — i stil med
en tanke som från svensk sida framkastades
under höstens nedrustningsdebatt
i FN. En sådan åtgärd vore på
sitt sätt en logisk följd av den märkliga
vetenskapskonferens som under FN:s
egid på sensommaren sammanträdde i
Geneve för utbyte av rön och erfarenheter
i fråga om atomforskning, en konferens
som bröt så många tidigare insegel
och blev en sådan framgång att
den näppeligen kan bli utan vissa verkningar
också på det politiska fältet.

Betraktar man de tekniska framsteg,
som trots allt gjorts i nedrustningsfrågan
som ett tecken på minskad spänning,
måste den stora atomkonferensen
med dess öppna samarbetsanda utan
tvekan inregistreras som ett andra sådant
tecken. Som ett tredje tecken vill
man gärna betrakta den principiella
enigheten om att i anknytning till FN
upprätta ett internationellt atomkraftorgan
för ett världsvitt utbyte nationerna
emellan av klyvbara ämnen — när
det i L''D:s blå bok om FN-debatten i denna
fråga sägs att »samtliga talare syntes

väl medvetna om såväl de diskuterade
spörsmålens utomordentliga vikt som
nödvändigheten att skjuta politiska
överväganden i bakgrunden till förmån
för ett verkligt universellt tänkande»,
överensstämmer detta helt med de iakttagelser
som en enkel delegat trodde
sig kunna göra.

Ett fjärde avspänningstecken var väl
enigheten om att tillsätta en kommitté,
i vilken också Sverige skulle ingå, för
undersökningar om atomstrålningarnas
verkningar — en fråga som ju den
svenska riksdagen tidigare ägnat en viss
uppmärksamhet. Och slutligen var det
väl ett tecken på avspänning att det nioåriga
dödläget i medlemskapsfrågan
bröts och dörren till FN:s sal öppnades
för sexton väntande stater. Detta möjliggjordes
ju i sista omgången genom en
rysk blixtoffensiv av goodwillkaraktär,
sedan Formosakina hotat att kullkasta
hela den mödosamt hoptråcklade överenskommelsen
genom sitt veto mot
Mongoliet. Ett jättesteg har därmed tagits
mot den universalitet, som redan i
San Francisco uppställdes som riktmärke
för den nya organisationen och
som Sverige alltifrån sitt inträde i FN
slagit till lyd för. Det är också sannolikt,
att vad som förekom i samband
med denna fråga har påskyndat lösningen
av frågan om Kinas representation
i FN, vilket i sin tur borde kunna
reducera vissa slitningar.

Mot denna bakgrund tror jag det kan
vara berättigat att säga, att Gcnéveandan
alltjämt består. En faktisk avspänning
har skett, ingen räknar på allvar
med ett storkrig som en aktuell risk,
ansträngningarna att nå något resultat
i nedrustningsfrågan fortsätter, även
om man kanske måste göra sig förtrogen
med tanken att man får börja med partiella
reformer, en samverkan håller på
att ta form när det gäller atomkraftens
fredliga utnyttjande, och uppenbarligen
håller vissa omprövningar av tidigare
låsta positioner på att ske. Allt

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEECrs senaste ministermöte

detta bör kunna konstateras, utan att
man för den skull hemfaller åt någon
gottköpsoptimism. Herr Hjalmarson frågade,
vilka slutsatser man för Sveriges
del skall dra av det internationella läget
sådant det ter sig i dag. De konklusioner,
som ett litet land i skarven mellan
de båda blocken kan dra, blir väl
egentligen endast att situationen inte
medger att vaksamheten slappas men
heller inte ger anledning till att man
ger sig in på så vittsiktande åtgärder
som herr Hjalmarson rekommenderade
i sitt anförande.

Men det är givet att vissa företeelser
ändå verkar oroande. Det gäller i första
hand situationen i Främre Orienten,
som flera talare i debatten uppehållit
sig vid. Jag skall för min del inte gå in
på orsakssammanhangen, som förvisso
delvis är rätt komplicerade. Vad man
objektivt kan konstatera är att uppladdningen
i arabländerna nu gått så långt,
att den militära jämvikten håller på att
rubbas och sannolikt redan är rubbad.
Goliats språk mot David har blivit allt
hotfullare. Våld har förekommit, och
mera våld kan befaras. Somliga har gått
så långt i pessimism, att de velat betrakta
Palestinaområdet som en tidsinställd
bomb, medan FN :s generalsekreterare
efter sitt besök på platsen förklarade,
att även om ingen definitiv lösning
ännu är inom räckhåll, finns det
likväl utsikter att komma en bit på vägen
att förbättra förutsättningarna för
ett undvikande av öppna fientligheter.
Man vill livligt hoppas, att den fortsatta
utvecklingen skall bekräfta herr
Hammarskjölds bedömning.

Israel ligger som en demokratisk enklav
i ett feodalistiskt område av världen,
och demokratierna har varit ense
om att skapa detta nationalhem för den
vandrande juden efter århundraden i
ghetton och efter pogromer utan motstycke
i vår tid. FN stod fadder då den
nya staten skapades och har en oavvislig
moralisk skyldighet att sörja för

dess fredliga fortvaro. Så försiktigt som
de stora demokratierna närmat sig denna
fråga ser man gärna att när tillfälle
därtill ges Nordens röst gör sig hörd
till förmån för de principer, som låg till
grund för den nya statens tillblivelse.
Sympatiyttringen i regeringsdeklarationen
hälsas med tillfredsställelse.

Herr talman! Jag erinrade nyss om
förarbetena inom FN:s ram för en samverkan
kring atomkraftens fredliga utnyttjande.
Detta är över huvud taget en
av de mest löftesrika av FN:s aktiviteter,
ty lika väl som alla jordens folk
binds samman i en ödesgemenskap inför
det ragnarökshot, som vätebomben
utgör, lika väl öppnar den nya kraft,
som frambesvurits ur materiens inre,
enastående möjligheter till en broslagning
mellan nationerna och till en utomordentlig
materiell förkovran för mänskligheten.
Men uppenbart finns det också
plats för ett närmare regionalt samarbete
inom FN :s ram. Nyligen har ju
också Förenta staterna generöst friställt
20 ton uranium — det har erinrats om
detta tidigare i debatten —- som Västeuropa
kan komma i åtnjutande av, och
de 17 OEEC-länderna har enats om att
upprätta en gemensam atomkommitté,
som väl i viss mån kompletterar och
vidareför det tidigare västeuropeiska
atomsamarbetet. Det samarbete som här
är under uppsegling bör, om det läggs
upp realistiskt och man undviker överorganisation,
kunna bli mycket betydelsefullt.

Det västeuropeiska atomsamarbetet
kan ses som ett regionalt samarbete
inom FN :s ram. Men även inom Västeuropa
finns plats för ett närmare samarbete
i mindre regioner. Det är ju bakgrunden
till de sex s. k. messinamakternas
planer på att upprätta en egen
atommyndighet, den s. k. Euratom, och
vid Nordiska rådets sammanträde i Köpenhamn
togs frågan om ett närmare
nordiskt atomsamarbete upp. Det ligger
i sakens natur, att ett sådant nor -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

diskt samarbete aldrig kan bli exklusivt
utan måste infogas i första hand i det
västeuropeiska samarbetet. Men samtidigt
är det väl uppenbart, att ett närmare
atomsamarbete mellan de små nordiska
länderna i många stycken bör
kunna verka fruktbringande och öka
möjligheterna att rationellt utveckla våra
gemensamma resurser på detta område.

Det gäller över huvud taget på alla områden
att det nordiska samarbetet måste
ses som ett led i ett vidare internationellt
samarbete. Men all samverkan börjar
hemma. Det är därför naturligt att
våra små länder i norr prövar hur långt
vi i olika stycken kan gå i fråga om
samverkan. Det är också naturligt att
man förutsätter, att man inom en krets
av länder som står varandra så nära
som de nordiska på åtskilliga områden
bör kunna komma längre än vad som
hittills varit möjligt inom en större sfär.

I en krympande värld tvingas nationerna
allt närmare varandra. Samarbete
över gränserna framstår för vår generation
som något av ett kategoriskt imperativ.
För små folk som står varandra
nära måste det vara naturligt att
man noga prövar de konsekvenser man
bör dra av denna utveckling. Det är
mot den bakgrunden som bland annat
planerna på en gemensam nordisk varumarknad
— det ojämförligt största nordiska
samarbetsprojektet för närvarande
— har diskuterats. Det är mot den
bakgrunden som vi också får pröva
förutsättningarna för ett institutionellt
samarbete på olika fält. Den självklara
utgångspunkten är givetvis att en intimare
samverkan skall vara till påvisbart
gagn för alla.

Under efterkrigsåren har emellertid
också samverkans former varit föremål
för en viss debatt. Under Europarådets
första år framträdde en röststark grupp
federalistcr och pläderade för eu europeisk
federation efter amerikanskt
mönster. Då det stundom i den nor -

diska debatten uttalats farhågor för att
ett intimare samarbete i vårt hörn av
världen, speciellt på det ekonomiska
området, automatiskt skulle leda till någon
sorts federation, kan det erinras
om för det första, att vi själva bestämmer
samarbetets former och för det
andra att inga i Strasbourg ställt sig
mer kallsinniga till de federalistiska
planritningarna än de nordiska länderna
har gjort.

Över huvud taget tror jag att sådana
planritningar är mycket litet fotade i
dagens realiteter. Utvecklingen har med
all sannolikhet löpt från unions- och
federationsbildningar sådana som en
gången tid kreerade. De sprang ut frän
nationalstaterna, sådana dessa framträdde
före de internationella organisationernas
era, men de svarar säkerligen
föga mot behoven och förutsättningarna
för ett internationellt samarbete i dagens
värld. Framtiden får troligen i
stället se hur länderna engagerar sig i
begränsade gemenskaper för olika syften
och hur sådana gemenskaper kommer
att flätas in i varandra — ett land
kan tillhöra en grupp för monetär samverkan,
ett annat för ekonomiskt samarbete,
ett tredje för atompoolningo.s.v.
Stundom kan sådana gemenskaper låta
sig administreras av överstatliga organ;
så har skett inom kol- och stålpoolen,
så torde också komma att ske inom
Euratom. Men också där har de nordiska
länderna liksom för övrigt britterna
ställt sig utanför just till följd av
dessa organs överstatliga karaktär, och
man kan säkerligen utgå ifrån att då
det gäller våra egna angelägenheter
kommer de nordiska länderna i regel
att föredra en fri samverkan mellan regeringarna.

För Nordens del har emellertid ett
speciellt element införts genom Nordiska
rådet, vars största värde kanske
ligger i att det engagerar alla partier
redan i förberedelserna för olika samarbetsprojekt.
Det nordiska samarbetet

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

har under senare år fått något av vardaglig
självklarhet över sig, och jag tror
att detta har skett främst därför att del
varit så odogmatiskt och så okonventionellt.
Man vill livligt hoppas att det
skall visa sig ha växtkraft nog att fortsätta
att utvecklas under dessa fria former,
som säkerligen bäst passar de nordiska
folkens förutsättningar och kynnen.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
:

Herr talman! Efter den föregående
ärade talarens utflykt på det storpolitiska
området, där han föreföll att röra
sig hemvant, skall jag begränsa mig till
några reflexioner kring ett avsnitt av
Nordiska rådets verksamhet. Den fråga
som tilldrog sig den största uppmärksamheten
vid rådsmötet i Köpenhamn
i början av detta år var frågan om en
gemensam nordisk varumarknad. Från
svensk sida tror jag att man enstämmigt
uttalade sig positivt för tanken.
Det förekom dock andra toner som jag
anser att vi också har anledning att ett
ögonblick stanna inför.

Det utredningsmaterial som företeddes
av den ekonomiska expertis, som
varit anlitad av de nordiska samordningsministrarna
och som har arbetat
inom det nordiska ekonomiska samarbejdsudvalget,
var i många hänseenden
mycket värdefullt, och det är all
anledning att låta det bli föremål för
uppmärksamhet. Efter utskottsbehandling
och efter långa debatter i rådet
kom man fram till det resultatet, att utredningsarbetet
skulle fortsättas och
fullständigas. På den punkten blev man
helt ense.

Bakom detta till synes så enhälliga
beslut förefanns dock i verkligheten
rätt skilda uppfattningar. Detta fram -

gick av den debatt som fördes i rådet,
och det framgick av det särskilda uttalande,
som två norska ledamöter fogade
till utskottets utlåtande beträffande
motiveringen. Jag tror också att man
kunde konstatera under debatten, att
det fanns flera som stod bakom detta
särskilda uttalande.

Vad var det då man befarade, vad
var det man hyste betänkligheter inför?
Jo, först och främst att förverkligandet
av ett nordiskt samarbete på det ekonomiska
området så småningom skulle
leda till en nordisk överstatlig organisation.
Man fruktade, att ett överstatligt
organ mycket fort kunde komma att
åsidosätta nationalförsamlingarnas självbestämmanderätt,
att vi skulle nödgas
samordna vår skattepolitik och att det
måste bli en gemensam investeringsplanering
och varför inte också regleringspolitik.
Man kan sammanfatta det
hela med få ord och säga, att det skulle
medföra ekonomiska och politiska konsekvenser,
som ansågs olyckliga. Från
svensk sida framhölls det, att en sådan
utveckling inte behövde befaras. De
norska talarna hänvisade då till flera
tidningsartiklar och uttalanden av olika
slag, inte minst från svenskt håll.

Nu tror jag, att man bör göra klart
för sig, att det inte bara är norrmännen
som har en obehaglig känsla av att
samordning kunde medföra en ogynnsam
utveckling. Både innan jag reste
till köpenhamnsmötet och efteråt har
jag träffat åtskilliga personer, inte minst
representanter för svenskt näringsliv,
vilka givit sin betänksamhet till känna
inför en sådan samordning. Jag har då
frågat, varifrån denna betänksamhet
härrör och vad som föranleder den,
och vederbörande har då hänvisat till
vissa uttalanden, exempelvis av LO:s
sekreterare, herr Nils Kellgren, som senast
den 18 februari yttrade sig i saken.
— Jag ser att utrikesministern ler en
aning, och jag vet ungefär vad han tänker
i detta fall. Jag vill i alla händelser

Onsdagen den 7 mars 195G

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar

av OEEC:s senaste ministermöte

säga honom, att sådana yttranden spelar
en ganska avsevärd roll i den diskussion,
som jag närmast åsyftar. Om
man skall åstadkomma någonting på
detta område, måste man nog försöka
klara upp det hela med sakliga fakta
och reella upplysningar från svenskt
håll.

Vad är det då sekreterare Kellgren
rör sig med för tankar i sin stort upplagda
artikel i Aftontidningen den 18
februari i år? Jo, han anser, att det är
nödvändigt att socialdemokratien uppsätter
som gemensamt mål upprättandet
av Nordens förenta stater. Han går
vidare i annat sammanhang och säger,
att det viktigaste är att man sätter upp
som mål och inriktar ansträngningarna
på att skapa en statsfederation här i
Norden, och fortsätter med att tala om
att ett gemensamt nordiskt parlament
måste höra framtiden till. Han menar
alltså, att skapandet av Nordens förenta
stater bör vara ett gemensamt mål just
för socialdemokratien i Norden.

Med tanke på den känsla, som det
svenska folket — och kanske inte minst
våra grannfolk — hyser för den egna
självständigheten, anser jag sådana uttalanden
ganska olyckliga. De kan faktiskt
omöjliggöra ett fortsatt framgångsrikt
arbete för skapandet av en gemensam
nordisk varumarknad.

Man kan ju påpeka, att en enskild
person har all rätt att uttala vad han
själv anser riktigt och lämpligt. Det vill
jag inte heller på något sätt förmena
herr Kellgren. Nu förhåller det sig dock
så, att herr Kellgren i detta fall yttrar
sig som om han vore talesman för den
svenska socialdemokratien. Det är därför
jag vill fråga statsministern i hans
egenskap av ordförande för Sveriges
socialdemokratiska parti, om han godtar
herr Kellgrens målsättning som arbetsinriktning
för Nordiska rådet.

Jag vet, som jag sade nyss, att utrikesministern
nog inte tar herr Kellgren
alltför mycket på allvar. Det fram -

på fråga ang. redogörelse för resultaten

ick också av både utrikesministerns
och handelsministerns anföranden vid
köpenhamnsmötet, men beklagligt nog
har dessa yttranden, såvitt jag vet, icke
återgivits i någon form i svensk press.
För det fortsatta arbetet på detta område
vore det tacknämligt med en förklaring
i den svenska riksdagen ifrån
regeringens sida, inte minst då från den
socialdemokratiske partiordföranden.

Herr DAHL (s):

Herr talman! En utrikespolitisk debatt,
sådan den försiggått här i dag, har
väl sin betydelse som en regeringens
offentliga redovisning och som en redogörelse
för de olika partiernas syn på
de utrikespolitiska problemställningarna.
Men debatten har inte i stort sett
rört vid den svenska utrikespolitikens
taktik eller metodik, något som man
måste beklaga, då det ju är taktiken
och metodiken som ger framkomstmöjligheterna
och skapar resultaten.

Den redogörelse, som hans excellens
herr utrikesministern i dag lämnat om
vad sig i världspolitiken tilldragit, ger
med all önskvärd tydlighet besked om
de svårigheter, man har att brottas med,
när ländernas toppfigurer möts för att
diskutera föreliggande problem. Det är
svårt att komma fram till påtagliga resultat,
och man får vara tacksam för
minsta tecken till överenskommelse ocli
avspänning. Och så kommer det troligen
att förbli under ganska lång tid
framåt.

Men detta faktum tvingar fram den
tanken, huruvida man inte, i hoppet
om betydande avgöranden i dessa sammanhang,
glömmer av eller i varje fall
satsar mindre på sådana åtgärder, som
kan främja den fredliga utvecklingen,
även om de inte direkt rör de storpolitiska
frågorna. Och det är just i fråga
om detta jag skulle vilja göra några
personliga reflexioner vid denna utrikespolitiska
debatt.

Dessa reflexioner grundar sig på det

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

faktum, att intresset för och insikterna
i de utrikespolitiska frågorna är ganska
ringa ute bland gemene man. Jag har
den bestämda uppfattningen, att det är
av utomordentlig vikt för den internationella
utvecklingen, att den stöds
av en medveten vilja och en vitt grundad
förståelse i folkdjupet, på samma
sätt som den inhemska politiken måste
grunda sig på folkets kunskaper och
personliga medverkan.

Sveriges utrikespolitik betingas ju
dels av vårt medlemskap i Förenta
Nationerna, dels av den neutralitetslinje,
som riksdagen beslutat att vårt
land skall följa. Å ena sidan blir alltså
vår hållning en balansgång mellan stormaktsintressena,
sådana som de kommer
till uttryck i Förenta Nationerna,
varvid det gäller att lägga den svenska
rösten, där det ur realpolitiska synpunkter
bäst gagnar de svenska intressena,
eller också att avstå från att rösta.

Å andra sidan har vi att hävda den
strikta neutralitetens principer och att
handla med utgångspunkt därifrån. Här
har nyss givits en definition av begreppet
neutralitet. Jag har en annan definition,
som jag anser vara värd att föra
fram. Enligt min mening innebär inte
neutraliteten, att man skall synas ingenstädes,
utan tvärtom att man skall verka
allestädes.

Jag anser att ett litet land som Sverige
bör föra en aktiv utrikespolitik, detta
inte i den meningen att vi skulle ge oss
in i den imperalistiska stormaktskampen
med dess block, pakter och allianser,
men det finns andra möjligheter att
göra en positiv insats, även om vi inte
kan dirigera utvecklingen i de stora
internationella sammanhangen. De små
staterna bör enligt mitt förmenande stå
i främsta linjen som ett slags världsorganisationens
aldrig tigande samvete,
de bör vara en ständig påminnelse om
var Förenta Nationerna har sitt mål, ja,
de bör i värsta fall bli den ropandes
röst i öknen.

Härvid duger det inte att enbart använda
de hävdvunna och konventionella
diplomatiska vapnen eller att gå de upptrampade
stigarna. I mänsklighetens och
världsfredens intresse får man inte underlåta
någonting eller rygga tillbaka
för något, och framför allt får man inte
vara rädd för att gå utanför de traditionella
inställningarnas och fördomarnas
råmärken. Med de fruktansvärda
framtidsperspektiv, som den tekniska
utvecklingen ritar upp, är inga offer för
stora, inga ansträngningar för kostsamma
och inga åtgärder för betydelselösa,
då det gäller att hos människorna skapa
känslan av samhörighet och internationell
förståelse för de mänskliga rättigheterna
och skyldigheterna.

Även om utvecklingen från den dag,
då Förenta Nationerna föddes i andra
världskrigets vånda, har blivit en annan
än vad man menade, önskade, trodde
och hoppades, så ligger i alla fall den
ideella och mänskliga grunden till
världsorganisationen kvar, och dess mål
lyser trots allt som en löftets stjärna
över mänsklighetens vandringsväg. Och
det är just på denna fundamentala och
livsviktiga punkt, som de små nationerna
bör göra sina insatser och där den
svenska utrikespolitiken enligt min mening
bör visa mer frihet från konventionalism,
mer livaktighet, mer framåtanda,
mer djärvhet och större uppslagsrikedom.

All historisk erfarenhet ger oss den
varningen, att en politik, som har misstro,
misstänksamhet, kapprustning och
allianser som ingredienser, förr eller
senare ändas i krigets tragedi. Det är
ingenting som kan slätas över. Enligt
mitt sätt att se måste vi därför söka
skapa motsatserna till detta, alltså skapa
förtroende och tilltro, försöka i allt
vidare omfattning bryta murarna som
skiljer individerna åt, sprida upplysning
och stärka känslan av gemenskap
och broderskap, ty endast ur den grunden
kan växa fram den förståelse, som

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

är en ofrånkomlig förutsättning för en
fredlig samlevnad. Förbiser eller underskattar
vi denna sida av det internationella
samarbetet, så kastar vi bort en
av hörnstenarna i den framtidsbyggnad
som vi alla vill bygga.

Jag är väl medveten om att vad jag
bär sagt tangerar de allmänna fraserna
och att jag rört vid svårgripbara ting,
som har liten plats i dagens internationella
verksamhet. Men jag tror, att ingen
i själ och hjärta förnekar dessa förutsättningars
avgörande värde. Man kan
också peka på mycket, som inom Förenta
Nationernas och dess underorganisationers
ram gjorts i denna humanitära
anda och efter de linjer som jag
här dragit upp. Jag erinrar om hjälpen
till de underutvecklade länderna, kampen
mot sjukdomar och barnadödlighet,
analfabetismens likvidering och andra
sådana betydelsefulla insatser, som de
svenska representanterna självfallet anslutit
sig till.

Men jag vill likväl hävda att det stora
slutmål, som Förenta Nationerna har,
är av så avgörande och livsviktig betydelse,
att ännu mer måste göras och att
man måste pröva nya vägar. Det kan
ske efter olika linjer och även genom
sådant som till synes är bagatellartat
och obetydligt. Jag tänker t. ex. på
världsspråksfrågan. Vid sin session i
Montevideo 1954 antog Unesco en resolution,
vari det fastslogs att hjälpspråket
esperanto har stort värde för uppfostran,
vetenskap och kultur, och man
beslöt upprätta ett samarbete mellan
Unesco och Universella esperantoförbundet,
ett samarbete som sedan blivit
ett faktum. De svenska representanterna
i Montevideo stödde denna resolution.

Vid Europarådets sammanträde i höst
får man ta ställning till ett förslag om
försöksundcrvisning i esperanto i fem
länder. Även här har Sverige stött förslaget
i den förberedande behandlingen.

Man kan ha olika uppfattning i världs -

språksfrågan. Man kan kalla den dödfödd
och utopisk. Man kan underkänna
esperanto som lijälpspråk och brodersmål,
men man skall aldrig kunna förneka
det faktum, att esperanto fungerar
i praktiken, att språket kan nyttjas i
samma utsträckning som nationalspråken,
i tal och skrift, i diskussion och
litteratur, att årligen ett par tusen representanter
för ett 30-tal nationer samlas
till kongress och rådslag, att världsförbundet
har ett väl organiserat konsulatsväsen
i ett 50-tal länder osv. Kort
sagt: Esperanto är ett praktiskt instrument
i folkförbrödringens tjänst. Esperanto
verkar i FN:s anda.

Vi bör dra konsekvenserna av vårt
ställningstagande och gå från resolutionens
välmenande ord till en praktisk
tillämpning. Vi bör på hemmaplan både
moraliskt och ekonomiskt stödja dessa
osjälviska strävanden att ge människorna
möjlighet till att rasera språkhindren
och nå kontakt från människa till
människa. Det kan ske på olika sätt,
t. ex. genom försöksundcrvisning i skolorna,
genom ekonomiska bidrag till
verksamheten, genom stöd åt ungdomsutbyte
och internationella läger, genom
resestipendier, genom radiokurser osv.

Det blir här inte fråga om några jättebelopp,
som rubbar den samhällsekonomiska
balansen, men det blir mått och
steg i FN:s grundanda, och på längre
sikt kan det få sin stora betydelse att
de enskilda människornas stora massa
får kunskap om förhållandena och därigenom
engageras personligt i internationella
frågor. Härigenom vinns i varje
fall hopp om, att trycket underifrån så
småningom skall bli märkbart i de salar,
där mänsklighetens öde avgöres.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HRACONIER (h):

Herr talman! Det har i debatten riktats
förebråelser mot högerlcdaren för

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

att han bär gjort en ideologisk analys
av det nuvarande läget. Hans excellens
utrikesminister Undén har till och med
uttalat förvåning över att en partiledare
uttryckt sig på det viset.

Det är ganska märkligt, att Sveriges
utrikesminister blir förvånad över att
en svensk partiledare säger precis detsamma,
som partiledarna i alla demokratiska
länder. Man kan om man lyssnar
till debatterna i England, Amerika,
Förenta staterna, ja, i våra grannländer
finna en förkunnelse från borgerligt
håll, som överensstämmer helt med vad
herr Hjalmarson sagt i denna kammare.

Det vore ingen konst att citera många
yttranden tidigare av herr Undén, där
han klart säger ifrån, att Sovjetunionens
politik är en förljugenhetens politik —
han säger inte detta här i kammaren i
dag, men vi behöver bara gå några år
tillbaka för att hitta sådana uttalanden.
Få kritiserade väl så hårt den svenska
utrikespolitiken under andra världskriget,
som herr Undén gjorde då. Är det
underligt om oppositionsledarna i dag
framför samma kritik som herr Undén
från andra utgångspunkter framförde
under andra världskriget? Vad finns
det för anledning att på detta vis begränsa
den kritikrätt, som varje riksdagsledamot
har i denna kammare, och
göra gällande, att denna förkunnelse
skulle vara ny och märklig?

Den demokratiska pressen är överens
om att det är all anledning att särskilt
iakttaga den s. k. ryska frontförändringen.
Det har framkommit påståenden
om att Sovjetunionen ändrat både målsättning
och taktik. Man kan i själva
verket hos Stalin finna yttranden som
slår ihjäl varandra. Han kunde vid det
ena tillfället säga, att det är ofrånkomligt
med en motsättning mellan det
sovjetryska statssystemet och det kapitalistiska,
och nästa år kunde han säga
att det fanns stora förutsättningar för
en fredlig samlevnad.

Herr Hagberg påstår nu att han inte

alls är förvånad över kommunistledarnas
frontförändringar, när de nu nästan
försvarar Trotskij. Herr Hagberg i
Stockholm efterlyste riktigheten av herr
Hjalmarsons citat. Vi behöver inte gå
till utländska auktorer för att bevisa
var kommunisterna står i det ideologiska
spelet mellan demokrati och människovärde
å ena sidan och ett system
som representerar diktatur å andra sidan.
Jag kan läsa upp herr Hilding Hagbergs
egna kommentarer till kommunistiska
partiprogrammet av år 1944,
för att kammarens ledamöter skall förstå
hans falska patos, när han vänder
sig mot herr Hjalmarson. Han skrev:
»Därför kan arbetarklassen inte betrakta
Sovjetunionen som den betraktar
vilket annat land som helst. Den står
inte bara i djup tacksamhetsskuld till
detta land. Den känner, att det representerar
dess egna ideal, och därför
måste solidariskt understödjas.»

Vilka är de ideal som Sovjetunionen
av i dag representerar? Det är enpartisystem,
det är det system, där man ena
dagen kan kalla socialdemokraterna för
socialfascister, såsom man gjorde under
1940-talet, och andra dagen som nu säga,
att man behöver en folkfront för att förverkliga
det socialistiska samhälle som
är gemensamt mål för alla de socialistiska
partierna. Herr Hagberg kan icke
dess mindre stå här i kammaren och
säga: Tänk om det funnes ett verkligt
marxistiskt parti i denna kammare!
Marxismen som den ursprungligen utformades
av Lenin innebar, att staten
skulle do ut, inte skulle ha några verkliga
funktioner, och att man skulle nå
fram till ett frihetens samhälle. Kan
verkligen herr Hagberg påstå, att det är
den marxismen som Sovjetunionen av i
dag representerar?

Det är mycket lätt för de sovjetryska
ledarna att på partikongresser stå och
säga, att de representerar en fredlig utveckling.
De representerar den fredliga
utveckling, som markeras av Prag-kup -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

pen 1948 och av de baltiska staternas
införlivande med Sovjetunionen. När
man säger, att Sovjetunionen är det
enda land som representerar de ideal,
som svenska arbetarklassen »kan offra
liv och blod för» — som man sade i ett
annat sammanhang — är det klart att
man hyllar diktaturen, enpartisystemet
och det betraktelsesätt, enligt vilket det
fria Tjeckoslovakiets omvandling till
diktatur, de baltiska republikernas inlemmande
i det sovjetryska systemet är
fredlig utveckling.

Att konstatera detta är att belysa de
reella krafterna i världspolitiken. Det
är-att belysa den tankegång, som varit
grundläggande för kommunisterna alltsedan
Lenin uttalade följande: Vi kommunister
skall hjälpa socialdemokraterna
som repet hjälpte den hängde -—
att bli hängd. Det kan vara nyttigt att
konstatera detta i denna kammare. Folkfrontens
locktoner lurade ju en stor del
av arbetarklassen på 1930-talet. Detta
betyder inget hat mot det sovjetryska
folket och inget underskattande av de
framsteg i industriellt avseende som det
mäktiga Sovjetunionen gjort. Det är
emellertid ett konstaterande av den
oro man känner inför ett välde, där de
ledande ena dagen kan säga, att Stalin
står upphöjd över all kritik och den
andra dagen kan rikta mycket stark kritik
mot honom. Det är framför allt en
misstro mot det parti, som ibland kallar
sig svenskt men säger, att Sovjetunionen
representerar dess egna ideal.
Ett svenskt parti bör som sitt rättesnöre
ha de demokratiska idealen, samma
ideal som alla demokratiska partier
hyllar. Det är därför angeläget att konstatera,
att bakom den kommunistiska
samförståndsagitationen i dag ligger
precis samma målsättning, som alltid
varit för handen i den kommunistiska
ideologien.

Här har, herr talman, sagts många
varmhjärtade och riktiga ord om Israel.
Jag skall inte vid denna tidpunkt

förlänga debatten med många ord på
den punkten. Jag vill dock framhålla,
att man inom alla samhällsgrupper känner
oro för Israels öde. Jag vet inte om
jag fattade herr Edbergs anförande alldeles
riktigt. Jag tyckte att han sade, att
denna oro kanske var överdriven. Det
är dock i själva verket så, att Israel är
omgivet av mycket starka och mäktiga
fiender. Dessa finder får vapen
från Sovjetunionen, vilket gör att Israels
situation är ganska prekär. Det
skadar inte att inför svensk opinion ge
uttryck för den uppfattningen, att varje
nation har rätt att leva. Här har vi en
nation som tagit emot miljoner flyktingar
från ett folk, som i århundraden
utsatts för rasfanatismens tryck. Detta
folk behöver sannerligen ett hem, där
det kan återfå sin tro på människovärdet.
Vill Sovjetunionen med kommunisternas
hjälp göra en insats för människorna
i Israel så ser vi detta med tillfredsställelse.

Det fanns ett ord i herr Edbergs anförande
som jag tycker skulle kunna
tjäna som en nyttig motvikt mot vad
den närmast föregående talaren sade.
Herr Edberg erkände, att även om vi
inte skall överdriva oron skall vi dock
vara synnerligen vaksamma, eftersom
det finns tecken som tyder på en skärpt
konflikt. Detta stämmer i själva verket
väl överens med den appell till försvarsviljan,
som högerledaren gav uttryck
för och som man inte på socialdemokratiskt
håll tycktes förstå. Jag
tyckte alt det var mycket nyttigt, att
herr Edberg konstaterade detta i sitt
anförande.

På tal om det nordiska samarbetet
skulle jag vilja efterlysa ecklesiastikministerns
närvaro i kammaren. Jag
skulle ha bett lionorn om en redogörelse
för hur han sökt förverkliga alla de
rekommendationer, som Nordiska rådet
antagit på det kulturpolitiska området.
Vilka av dessa rekommendationer tog
man upp på det senaste nordiska mi -

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

nistermötet i Reykjavik, där skolministrarna
var samlade? Om jag inte är
felunderrättad tog man endast upp några
få frågor av Nordiska rådets rekommendationer.
Det tyder inte på ett så
starkt positivt intresse för det nordiska
samarbetet som man skulle önska.

Jag skall, herr talman, sluta mitt anförande
med att instämma med vad
förste vice talmannen yttrade om herr
Kellgrens olyckliga artikel. Denne skrev
i Aftontidningen, att det behövs partipolitisk
lidelse för att skapa ett intensifierat
nordiskt samarbete. Här är man
ute på villospår. Vi känner ju till kritiken
i Norge och Danmark mot ett vidgat
ekonomiskt samarbete. Tror man att
man skapar ett Nordens förenta stater
genom att säga att det behövs partipolitiska
lidelser från socialdemokratiska
synpunkter? Detta innebär ett torpederande
av det nordiska samarbete, som
ändå har så många anhängare i och
utanför denna kammare.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Braconier vill
hjälpa sitt partis ledare, herr Hjalmarson,
när denne kom i knipa för ett
förment citat. Hjälpen bestod i att han
citerade vad herr Hagberg skulle ha
sagt 1944 på våren vid en partikongress.
Ja, att jag gjorde det uttalandet
då, det står jag för i dag också. Det
var väl många, åtminstone av dem som
är kvar i denna kammare i dag, som då
resonerade på det sättet, att man i den
dåvarande situationen inte kunde betrakta
alla stater lika, ty där kämpade
på ena sidan Sovjetunionen och på den
andra Hitlertyskland, och många av oss
hade väl den uppfattningen, att det
skulle ha betytt ett nederlag för hela
civilisationen om Hitlertyskland hade
vunnit.

Det var själva utgångsläget för mitt
uttalande, men jag förstår inte vad det
har att göra med herr Hjalmarsons för -

menta citat av Molotov i dag. Såvitt jag
förstår har det ingenting alls att göra
med denna sak. Herr Hjalmarson kanske
till och med vill be Gud bevara sig
för sina hjälpare. Som försvar för herr
Hjalmarsons framställning säger herr
Braconier i en replik till utrikesministern,
att herr Hjalmarson ju bara har
sagt vad vissa partiledare inom västmakterna
säger. Ja, vad dessa s. k.
partiledare i atlantpaktsstaterna säger
när de motiverar, varför dessa stater
har sammanslutit sig för krig mot Sovjetunionen,
det anser herr Braconier
vara fullt tillämpligt och fullt acceptabelt
och fullt riktigt att högerledaren
också säger i den svenska riksdagen.
Naturligtvis vill jag inte förmena herr
Hjalmarson att framföra detta. Det är ju
hans partis sak om det vill ha en sådan
partiledare. Men jag tycker att renhårigheten
borde kräva, att högern i så
fall inte framställer sig som anhängare
av neutralitetslinjen och alliansfriheten.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! I mitt anförande citerade
jag inte vad herr Hagberg hade
sagt. Jag citerade direkt ur hans skrivna
kommentar 1944 till det kommunistiska
partiprogrammet, där det står att Sovjetunionen
representerar arbetarklassens
ideal. Sovjetunionen är en diktatur
med ett enpartisystem, alltså skulle den
svenska arbetarklassen ha detta som
ideal. Det är faktiskt inte med sanningen
överensstämmande.

Herr Hagberg talade också om neutralitet
och alliansfrihet, som om neutraliteten
skulle innebära att vi inte
sade ifrån om det sovjetiska systemet.
Jag sade att jag kunde citera hans excellens
utrikesministern i ett flertal fall,
där han uttalat sin avsky för den politik,
som tar sig uttryck i att man å ena
sidan säger sig representera människovärdet
och friheten och å den andra
sidan vill försvara exempelvis de bal -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

tiska staternas införlivande med Sovjetunionen
och kuppen i Prag 1948 och
säger att detta är en demokratisk och
fredlig utveckling.

Nej, det är inte bara i atlantpaktsstaterna,
herr Hagberg, som man säger
detta. Det sägs i Schweiz, som inte alls
är anslutet till någon atlantpakt. Det
sägs i alla de stater där man tror på
friheten, på den demokratiska folkstyrelsen
och på kritikrätten.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle;

Herr talman! Det finns naturligtvis
reaktionärer och fiender till socialismen
även i andra huvudstäder än London
och Washington, därom behöver vi väl
inte diskutera, herr Braconier.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Anledningen till att jag
vid denna tidpunkt tagit till orda är att
det litet längre fram på dagens föredragningslista
finns en punkt, som jag
redan nu vill ta upp, nämligen statsutskottets
utlåtande nr 3 angående anslag
under utrikesdepartementets huvudtitel.
Eftersom jag antar att kammaren
inte önskar två olika utrikesdebatter
och då jag har något att säga
i anslutning till denna huvudtitel, har
jag ansett det vara bäst att ta allt i
detta sammanhang.

Utöver vad som rör den tredje huvudtiteln
vill jag bara göra två mycket
korta reflexioner. Först skulle jag med
anledning av den replikväxling, som
förekommit mellan utrikesministern och
herr Hjalmarson beträffande rekryteringen
till utrikesförvaltningen, vilja
säga att det torde vara litet vanskligt
att, som utrikesministern här gjorde,
försöka rannsaka de politiska hjärtana
och njurarna hos befattningshavarna inom
karriären. Om man — som jag tror
klokheten bjuder — avstår från att,
som hans excellens utrikesministern
gjorde, gissa att det var två å tre procent
av dessa befattningshavare som

kunde tänkas vara socialdemokrater,
och håller sig till den objektiva verkligheten,
nämligen dem som tagits
utanför karriären och givits mer eller
mindre framskjutna tjänster, så kan
man mycket enkelt konstatera, att om
man undantar två pressattachéer eller
kulturattachéer, som utnämndes för ungefär
20 år sedan, och håller sig till
dem som utnämnts under de senaste 15
åren, så är de till hundra procent socialdemokrater.
Jag skall inte klandra
utrikesministern för detta. Det är klart,
att det kan ha varit en förkärlek för
att ta människor som man känner
frändskap med, men det kan ju även
finnas andra anledningar. Det kan ha varit
lättare att ekonomiskt konkurrera
med de företag, där dessa socialdemokrater
varit anställda, än med andra
företag. Kvar står emellertid det faktum,
att man vid rekryteringen under
de senaste 15 åren icke i något fall har
tagit andra än socialdemokrater.

Den andra reflexionen utanför huvudtitelns
ram som jag skulle vilja göra
gäller fallet Lahovary, där utlänningskommissionen
i går bestämde att denne
i varje fall tills vidare skall få stanna
i landet. Jag utgår ifrån att detta betyder
att han, om allt går väl och han
sköter sig som han skall, får stanna definitivt,
och jag vill gärna uttala en livlig
tillfredsställelse över det beslutet.
Jag är övertygad om att detta är lyckligt
från alla synpunkter och inte minst
med hänsyn till vårt folks känsla för
människovärde och för human behandling
av flyktingar som har sökt sig hit,
även om dessa har begått brott som är
svåra och som i och för sig på intet sätt
kan försvaras. Detta beslut hedrar både
utlänningskommissionen och Sverige
som kulturnation.

Sedan vill jag säga ett par ord i anslutning
till huvudtiteln. Det har sitt
intresse att konstatera att, som det står
under punkt 16 i utskottsutlåtandet, utrikesdepartementet
i en promemoria,

(; — Andra kammarens protokoll 1956. Nr .9

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

som kom utskottet till handa senare än
statsverkspropositionen lades fram, har
begärt ett extraanslag på 10 000 kronor
för att inrätta stabsfartyget Marieholm
till hotellbåt i Stockholm under sommaren.
Detta är föranlett av den tillströmning
bl. a. av pressmän, som väntas
hit med anledning av den engelska
drottningens besök i sommar. Men saken
har därutöver sitt intresse, därför
att den belyser den situation i vilken
Sveriges huvudstad befinner sig när
det gäller att ta emot utlänningar. Vi
är verkligen illa ställda vid en påfrestning
av den art som vi får i sommar,
när det inte bara är den engelska drottningen
som kommer, utan när det också
blir en ryttarolympiad med folk från
hela världen och vi dessutom skall ha
ett stort musikevenemang med deltagande
av musiker från en rad olika länder.
Då kan vi här i Stockholm inte ta emot
alla dessa människor på ett sätt, som
vore värdigt Sveriges huvudstad. Jag
vill inte säga att svenska regeringen på
något sätt skall ta något initiativ för att
ordna denna fråga, men jag anser att
hotellfrågan är ett så stort intresse nu
ur allmänt svenska synpunkter, att sa
ken bör påtalas från denna plats.

Samma generositet har tyvärr icke
visats från departementet när det gällt
anslagen till upplysning om Sverige i
utlandet. På den punkten har statsutskottet
nu skrivit på ett sätt, som mai
får hoppas kommer att lända till efterrättelse.
Det är så, att inte bara i Sverigcutan
även i andra länder har intresset
för utlandet tagit ett stort steg framåt
efter andra världskriget. Människorna
är intresserade av hur det ser ut och
hur man lever i andra länder. Det gör
att det i praktiskt taget alla våra beskickningar
och även hos en rad olika
organisationer i utlandet frågas efter
upplvsningsmaterial om Sverige, och
därför behövs sådant i en helt annan
omfattning än vi hittills har haft. Detta
gäller speciellt upplysningsfilm, och jag

skulle vilja lägga hans excellens herr
utrikesministern på hjärtat att åtminstone
i något högre grad än hittills försöka
tillgodose detta legitima och för
Sverige mycket glädjande intresse. Det
är ändå ganska bedrövligt att vi i Västtyskland
och i Amerika, för att nämna
två mycket akuta fall, men även i andra
länder skall vara tvungna att svara dem,
som vill ha upplysningsmaterial om Sverige,
att vi inte har något sådant att sätta
i händerna på dem. Jag hemställer
till utrikesministern att verkligen behjärta
detta behov, därför att det måste
sägas vara ett legitimt utrikesintresse
av första rang att tillmötesgå dessa önskmål.

Därutöver ville jag framföra en tredje
synpunkt. Den gäller våra möjligheter
att över huvud främja det utbyte över
gränserna som ligger i linje med vår
tid. Även därvidlag förefaller det som
om utrikesministern skulle vara litet för
hänsynsfull och för grannlaga i sitt umgänge
med finansdepartementet.

Vi har vissa anslag — som i och för
sig ingalunda är stora — till vetenskapligt
utbyte, till forskning och till studieresor
av direkt vetenskapligt slag, vilka
anslag går över åttonde huvudtiteln, och
det är gott och väl. Men för studieresor
av annan art, exempelvis när det gäller
att skicka en ung människa som delegat
till en konferens i ett annat land eller
när det gäller kulturellt utbyte av något
slag, där andra länder har ganska betydande
möjligheter att hjälpa vederbörande
deltagare, är vi mycket snålt
hållna här i landet. Jag är angelägen att
undanta relationerna med Danmark och
Norge, där vi nu har ömsesidiga, ungefär
lika stora fonder och där man kan
främja ett sådant samarbete. Men när
vi kommer utanför Skandinavien är medelstillgången
alldeles för liten.

Jag erinrar om att man i Danmark
har den s. k. Rask-0rsted-fonden, till
vilken årligen avsättes 500 000 danska
kronor och som förvaltas, inte av något

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

departement, utan av en särskild styrelse,
där både danska regeringen och danska
riksdagen men även en del fristående
organisationer tillsätter medlemmar.
Ur denna fond fördelar styrelsen
anslag av den typ som jag här har talat
om. Härutöver har Danmark sin motsvarighet
till vårt Svenska institutet, Det
danske Selskab, som alltså får medel
i annan ordning.

Jag vågar säga att behovet här blir
starkare och starkare för varje år som
går, och det är glädjande att det finns
ett sådant intresse för utbytesverksamhet
över gränserna. Jag skulle vilja
vädja till utrikesministern att snarligen
försöka driva fram åtminstone en början
till hyggliga anslag för detta ändamål,
som jag är övertygad om att utrikesministern
belijärtar i lika hög grad
som någon annan. Detta anförande är
alltså avsett att bygga under de ansträngningar,
som utrikesministern skall
göra. Det finns sannerligen inte alltför
mycket förståelse och intresse i Sverige
för detta. När man haft tillfälle, som
jag har haft under några år, att t. ex. i
Unescorådet se vilket intresse det finns
i stora folkrörelser — jag kan nämna
lärarorganisationerna, våra ideella organisationer,
ungdomsorganisationer,
osv., för sådant umgänge ut över gränserna
med motsvarande organisationer
i andra länder, men när man måst konstatera
att vi i fall efter fall, som vore
ytterst behjärtansvärda, icke haft möjlighet
att lämna ens anspråkslösa bidrag,
så grips man till sist av en känsla
av vanmakt. Vi har relativt gott om
pengar för de näraliggande, ganska materiellt
betonade utgifterna här hemma
till oss själva, men vi är nästan otillåtligt
snåla när det gäller uppgifter av
den här typen.

Jag skall inte här nämna något belopp
eller ens någon storleksordning, men
under sysslandet med dessa frågor har
jag tänkt mig, att vi under tredje huvudtiteln
för det första skulle ha an -

slag för att ge möjlighet till olika svenskar
att resa till utlandet och ge dem
stöd då de t. ex. kallas till föredragsresor
eller då de skall sprida upplysning
om Sverige av annat slag. Vi skulle för
det andra behöva en utställningsverksamhet
i utlandet. Den kan ju inte bli
av kommersiell natur, utan den måste
bli rent upplysande. Vi behövde ett belopp
på i varje fall 100 000 kronor för
att bidraga till sådana utställningar om
Sverige i utlandet. Jag skulle för det
tredje vilja understryka, att vi behöver
pengar för att då och då bjuda in till
vårt land någon framstående utländsk
kulturpersonlighet, som kunde verka
stimulerande på debatten och kulturlivet
här i landet.

Detta är som jag ser det tre visserligen
inte direkt materiella men inte
desto mindre ytterst angelägna krav. Jag
skall begränsa mig till detta, herr talman,
och förnya min uppmaning till utrikesministern
att sätta in litet större kraft
än hittills på att driva fram åtminstone
nödtorftiga belopp till stöd för svensk
upplysningsverksamhet i utlandet.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag ber att få uttala min
tacksamhet till herr Ståhl för det välvilliga
stöd han har givit åt tanken på
ökat anslag till upplysningsverksamhet
av olika slag inom utrikesdepartementet
och dess underlydande organ, och jag
är också tacksam för att statsutskottet
så kraftigt har understrukit behovet av
detta i sitt utlåtande över tredje huvudtiteln.
Jag skall använda statsutskottets
auktoritet i mina diskussioner
med finansministern, när nästa gång
huvudtitel skall uppgöras.

Men när jag kom in här i kammaren,
höll herr Ståhl på med att ge någon statistik
över pressattachéerna och ville ha
fram att de till så gott som 100 procent
är socialdemokrater. Han yttrade att de

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

pressattachéer, som tillsatts under de
senaste 15 åren, skulle till 100 procent
vara socialdemokrater. Det är nu för
det första felaktigt, och för det andra
ger dessa uppgifter inte samma överväldigande
intryck, om man vet att
hela antalet pressattachéer är sju och
att det för närvarande är två eller möjligen
tre socialdemokrater. Det är också
felaktigt att de som tillsatts under de
senaste 15 åren uteslutande är socialdemokrater.
Det är i Köpenhamn och
Helsingfors vi har de två socialdemokraterna.
I Washington är det en ordinarie
tjänsteman som har hand om
pressärenden, och en annan, tillfällig
tjänsteman, som så att säga har den
vanliga pressattachéns tekniska ställning
men som har kulturfrågor i allmänhet
på sin lott. Där kan man alltså
säga, om man så vill, att den som fungerar
som pressattaché är socialdemokrat.
Men han är förste sekreterare i karriären,
och den som fungerar som kulturattaché
och har pressattachéns löneställning
är icke socialdemokrat. När
man upplyser herr Ståhl om att två eller
högst tre av de sju är socialdemokratiska
pressmän, kanske det inte blir så särskilt
märkvärdigt med de partipolitiska
bedömningarna på detta område.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle;

Herr utrikesministern kom in medan
jag höll på med kapitlet om rekrytering
inom utrikesförvaltningen, och
därför kanske han inte riktigt uppfattade
min slutsats, att av de tjänstemän
utanför karriären som utnämnts under
de senaste femton åren var samtliga
socialdemokrater.

Det gällde inte bara pressattachéer,
som finns dels inom karriären och dels
utanför karriären. Jag har inte talat om
den politiska färgen på UD-tjänstemän
i karriären — varken excellensen Undén
eller jag lär kunna rannsaka hjärtan
och njurar på den punkten. Jag har
frågat, vilka rekryteringsprinciper man

följer när man går utanför karriärtjänstemännen.
Därvidlag har excellensen
Undén varit förvånande mån om att
enbart få — mer eller mindre — rätttrogna
socialdemokrater.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Det hade varit lättare
för mig att bemöta herr Ståhl om jag
hade fått uppgift på de personer han
åsyftar, men det kanske inte är riktigt
tillbörligt att diskutera individer här i
riksdagen. Hans uppgift är i alla fall
felaktig, det kan var och en se. Varken
det nuvarande sändebudet i Kina eller
det nu snart avgående sändebudet i Oslo
är mig veterligt socialdemokrater.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag skall inte säga så
många ord eller så många centimeter.
Det är ju så — det har jag läst i tidningarna
— att riksdagsanförandena
numera mäts i centimeter, varvid 100
centimeter motsvarar ungefär en kvarts
timme.

Man har ibland frågat sig, om en utrikesdebatt
över huvud taget fyller någon
uppgift här i Sverige. Det kan kanske
tyckas att intresset många gånger
är litet, att många platser står tomma
och att många ledamöter ser förströdda
ut då de kanske borde lyssna. Jag tror
ändå det är nödvändigt att en sådan
debatt hålls, och med åren kommer det
väl att gå bättre. Insikten om att vi inte
lever isolerade från den övriga världen
kommer väl så småningom att tränga
igenom.

Jag tror att det vore av vikt att vi
på något sätt försökte göra klart för
oss, vart vi egentligen syftar med den
besynnerliga värld som vi har satts i.
Det har poängterats att denna värld
krymper mer och mer, att människorna
förs närmare och närmare intill varandra
och att därigenom friktionsanledningarna
blir allt större och svårig -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

heterna att upprätthålla ett anständigt
umgänge människor emellan alltmer
påtagliga.

Man borde väl därför ha ett bestämt
gemensamt mål, som verkligen kunde
definieras: syftar vi till en politisk enhet
där gränserna är utplånade, eller
vad är det egentligen vi siktar på? Jag
tror inte vi får dölja för oss att utvecklingen,
låt vara stapplande, går mot
ett sådant mål, att alla människor dock
blir beroende av varandra, och att vi
borde handla i enlighet därmed.

I fråga om själva ämnet för dagens
diskussion skall jag beröra ett par små
frågor som gäller Europarådet. Det är
mig en glädje att där ge vår utrikesminister
en eloge — han har kanske
inte precis fått någon sådan här förut
i dag. Han har ofta här i kammaren
varit mycket kritisk mot Europarådet,
och man har t. o. m. fått det intrycket,
att han helst skulle se att vi slapp den
där institutionen. Men när det kommer
till realiteter kan jag vitsorda, att de
insatser som har kunnat göras från
svenskt håll, beroende på de direktiv
som har givits från utrikesledningen, i
många fall har legat i spetsen, och att
Sverige har visat en betydande generositet
på direktiv från denna utrikesledning.

Jag syftar främst på ett för Europarådet
mycket genant kapitel, nämligen
den adoption av ön Ithaka som skedde
för flera år sedan men som inte har
lett till någon sorts materiell nytta för
denna adopterade ö. Där har Sverige
fullkomligt otvetydigt intagit en positiv
inställning, som tyvärr ännu inte har
fått den totala efterföljd som man hoppas
den så småningom skall få.

Såsom nämns i den skrivelse som vi
har fått har ett initiativ, som från
svensk sida togs på grundval av ett för
många år sedan av utrikesministern
framlagt förslag i fråga om fredlig lösning
av tvister, också kunnat ledas
framåt.

Jag tror på Europarådet. Jag tycker
det vore skada om det skulle gå såsom
herr Hagberg tydligen önskar, men det
finns för ögonblicket ingen anledning
att frukta en sådan utveckling.

I fråga om vad som har sagts i debatten
här vore ganska mycket att
understryka. Jag vill erinra om herr
Waldemar Svenssons mycket tänkvärda
anförande i fråga om Israel. Även
delar av det som herr Rimmerfors yttradt
beträffande de baltiska flyktingarna
tror jag, att man borde särskilt lägga
på minnet. Herr Pettersson i Dahl uttryckte
förhoppningar, och jag delar
dessa förhoppningar, att valet av agraren
Kekkonen till president skall bli
lyckosamt för Finland. Jag tror personligen,
att denne intelligente man
skall kunna finna den rätta vägen att
leda sitt folk mot en riktig utveckling.
Om sedan denna omständighet kan
bringas att sprida någon liten glans
även över bondeförbundet här, må det
inte tyckas illa vara. Glädjeämnena är
ju så få här i världen.

Jag skall, herr talman, endast sluta
med en liten — jag skulle kanske vilja
säga — kuriositet, som jag har upptäckt
här i handlingarna om Förenta Nationernas
tionde ordinarie möte. Där står
dagordningen för detta möte mycket
ordentligt redovisad. Som punkt 2 vid
förhandlingarna står följande: ”Bön

eller meditation under en tyst minut.”
Det skulle vara av stort intresse, tror
jag, om man kunde få registrera vad
de olika delegaterna från de olika länderna
här på jorden tänkte och gjorde
under denna tysta minut för bön och
meditation.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr von FRIESEN (fp) :

Herr talman! Det anförande med vilket
utrikesministern inledde denna ut -

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

rikesdebatt var ju av den art och det
innehåll, att det knappast ger så stor
anledning till några kontroversiella
synpunkter, och jag skall inte heller
göra några reflexioner med anledning
av vad han sade i detta anförande.

Det är i stället en sak som faller
inom utrikesministerns ämbetsområde,
som jag hade tänkt beröra. Jag kommer
då att anknyta till en debatt i slutet av
april 1953 i denna kammare i samband
med dechargememorialet, då
några reservanter kritiserade vederbörande
statsråd för att inte svenskt
medborgarskap givits åt finska medicinalrådet
Felix Kersten. Sex månader
efteråt beslöt regeringen att bevilja
honom medborgarskap, och så långt
var ju allt gott och väl.

Sedermera har ju, liksom också skett
tidigare, en ganska ingående debatt om
det svenska humanitära hjälparbetet i
krigets slutskede ägt rum både inom
och utom landet. Framför allt är det en
mycket framstående engelsk historiker
som tycks ha haft viktiga sysselsättningar
i det engelska underrättelseväsendet,
Trevor-Roper, som har kommit
med en hel del kritiska synpunkter,
synpunkter som framför allt innebar
kritik mot att den man, som i Sverige
tidigare hade fått största äran av
detta hjälparbete, nämligen greve Folke
Bernadotte, på ett alldeles orättvist
sätt hade övervärderats, medan i stället
såväl den dåvarande utrikesministern
Giinthers som medicinalrådet Kerstens
insatser icke alls eller otillräckligt uppmärksammades.
Trevor-Roper hade redan
för några år sedan en artikel i
tidskriften Atlantic Monthly, som blev
föremål för, kan man säga, vissa demarcher
från svensk sida. Det utfärdades
någon form av kommuniké, där
hans synpunkter kritiserades, och det
gjordes gällande, att de åtminstone delvis
vore felaktiga. Det hänvisades därvid
bland annat till hemliga dokument,

som skulle finnas i det svenska utrikesdepartementet
men som man för det
dåvarande inte hade publicerat. Det
enda dokument som man offentliggjort
och som också blev föremål för överläggning
här i riksdagen var en promemoria,
vilken inom utrikesdepartementet
hade upprättats av dåvarande arkivchefen
Willers och vilken av flera talare
i debatten karakteriserades som tendentiös,
missvisande och ofullständig.
Denna promemoria, som tydligen lag
till grund för tidigare beslut rörande
Kerstens medborgarskap, blev också
kritiserad från internationellt håll. En
framstående holländsk hisloriker, vilken
i likhet med Trevor-Roper hade
deltagit i denna underrättelseverksamhet,
professor Posthumus, skrev en
längre inlaga, där han punkt för punkt
bemötte promemorian, ocli det är anledning
att anta, att denna debatt kommer
att fortsätta.

Anledningen till att jag vid detta
tillfälle har tagit upp saken i utrikesdebatten
är, att det för ett par veckor
sedan förekom en tidningsuppgift, i
vilken man förklarade, att utrikesdepartementet
avser att publicera någon
sorts vit bok i detta ärende. Jag förmodar
att det gäller inte bara Kersten
personligen utan hela den svenska
hjälpaktionen i slutskedet av kriget. I
och för sig är naturligtvis en sådan aktion
från utrikesdepartementets sida
att välkomna, ehuru det måhända finns
anledning fråga, varför man väntat så
länge med att publicera dessa dokument
och kanske därigenom gett anledning
till en alldeles onödig ryktesflora.

Då utrikesministern är närvarande
här, skulle jag till honom vilja rikta
en fråga, nämligen vad det är som föranlett
departementet att om ett par
veckor enligt vad som uppgivits publicera
dessa dokument. Är det beroende
på de skriverier, de ytterligare artiklar,
som har förekommit i den svenska

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Meddelande av utrikesministern; tillika svar på fråga ang. redogörelse för resultaten

av OEEC:s senaste ministermöte

pressen? Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
på några mycket upplysande
tidningsartiklar i början av
februari 1954 i tidningen Dagens Nyheter
av redaktör Ulf Brandell, vari
denne, stödd på ett mycket grundligt
forskningsarbete, kom till ungefär samma
slutsatser, som vi hade gjort inom
konstitutionsutskottet, eller kan det
vara de uttalanden som gjorts av förre
överståthållaren Nothin i hans memoarer,
där han också kommer till liknande
slutsatser som vi gjorde och där
han klarlägger, hur det i själva verket
har gått till vid detta räddningsarbete?

Hur som helst ber jag att få uttala
den förhoppningen, att den dokumentation
som nu presenteras från utrikesdepartementet
i denna s. k. vitbok måtte
vara fullständig, objektiv och allsidig.
Man skulle annars lätt kunna befara
att det på nytt kommer att uppstå
missförstånd och kritik både inom
och utom landet.

Jag tycker också det kan vara på
tiden att man gåve ett oförbehållsamt
erkännande åt de två personer, som
enligt min uppfattning i varje fall i
främsta rummet har förtjänsten av det
lyckliga genomförandet av detta humanitära
hjälparbete, i första hand
kanske utrikesministerns företrädare
Christian Giinther och numera svenske
medborgaren Felix Kersten. Detta
erkännande har i mycket ringa mån
kommit dem till del. I all synnerhet gäller
det om den sistnämnde, som såvitt
jag vet inte från svensk sida har erhållit
uppskattning och rättvis värdering
av det stora arbete som han utförde
och som vi alla, tror jag, har anledning
att vara honom tacksamma för.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! På herr von Friesens
fråga vill jag bekräfta, att man inom

utrikesdepartementet sammanställt en
vit bok, som avser initiativet till den
ifrågavarande rödakorsexpeditionen i
Tyskland och dess genomförande. Den
kommer med all säkerhet att bli objektiv,
det kan jag svara för. Däremot kan
jag omöjligen försäkra att den blir fullständig,
därför att utrikesdepartementets
arkiv innehåller ingalunda alla
tänkbara handlingar i denna sak. När
vi ger ut en vit bok måste den vara
begränsad till det material som finns
hos utrikesdepartementet.

Vad beträffar motiven för bokens utgivande
är det flera omständigheter
som gjort att det ansågs önskvärt. Dels
var det redaktör Brandells artiklar i
Dagens Nyheter och hans anhållan att
få ta del av en arbetspromemoria, som
fanns i utrikesdepartementet och som
ligger till grund för denna vitbok men
som inte i det skicket kunde lämnas
ut, och dels var det att det förekommit
så ovederhäftiga uppgifter av Trevor-Roper
att det ansågs önskvärt att
de inte skulle stå oemotsagda. Jag tror
att denna vitbok kommer att bli ganska
upplysande.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande propositioner; och remitterades
därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 71, med förslag till förordning om
ändring av förordningen den 1 juni
1951 (nr 440) med instruktion för värdering
av skogsmark och växande skog
vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion);
samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 78, angående anslag för budgetåret
1956/57 till valutakontoret, och

nr 80, angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

§ 9

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 81

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
proposition, nr 81, angående
statstjänstemannens löner under år 1956
in. m.; och yttrade därvid:

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Den uppgörelse som
propositionen om statstjänstemannens
löner grundas på är väl en av de besynnerligaste
som någonsin träffats. Här
föreligger det faktum, att statstjänarna
i årets lönerörelse inordnats under en
samordnad löneuppgörelse, vilket i första
hand innebär att man söker sätta
en spärr för statstjänarnas berättigade
krav på en acceptabel levnadsstandard
och på att deras eftersläpning i förhållande
till den allmänna inkomstutvecklingen
upphör.

Ännu värre är emellertid att den s. k.
samordningen medfört att Svenska arbetsgivareföreningen
tillåtits uppträda
som förhandlande part beträffande
lönesättningen för statens tjänstemän.
Därigenom har denna privata arbetsgivarorganisation
varit i stånd att utöva
ett starkt inflytande på uppgörelsen
för statens egna tjänstemän.

Mycket anmärkningsvärda ting har
under årens lopp inträffat under behandlingen
av statstjänarnas anställnings-
och lönevillkor. Statstjänarna
har utsatts för en många gånger upprörande
och nonchalant behandling. Men
detta att Svenska arbetsgivareföreningen,
inkopplats som förhandlande part
för statstjänarna och att staten, som
icke tillhör Svenska arbetsgivareföreningen,
accepterar detta förhållande är
enastående i den svenska statsförvaltningens
historia och tillika en utmaning
mot de statsanställda.

Statstjänarnas eftersläpning i förhållande
till den allmänna inkomstutvecklingen
är numera så allmänt känd, att
den knappast behöver bevisas. Det är
givetvis svårt att i siffror mäta denna

eftersläpning, men enligt en noggrant
utförd undersökning är den sedan år
1947 inte mindre än 27 procent.

Man kan emellertid saklöst avstå från
att tvista om eftersläpningens storlek.
Det räcker med att ange vilka löner
som numera utgår till de lägst ställda
grupperna, som tillika utgör det stora
flertalet av statstjänstemännen. Ordinarie
stationskarlar, brevbärare, tullvakter
och andra betydande grupper uppbär
slutlöner som alltefter ortsgrupperingen
varierar mellan 750 och 852 kronor i
månaden.

Går man till begynnelselönen, så varierar
denna mellan 669 och 759 kronor
i månaden. Även de grupper som placerats
något högre på löneskalan har
löner som inte alls motsvarar deras kvalifikationer
och ansvar. En lokförare
kan ha ansvar för hundratals människors
liv. Ett felgrepp kan betyda att
både han och passagerarna förpassas
till evigheten. Men en lokförares begynnelselön
varierar alltefter ortsgrupperna
mellan 900 och 1 021 kronor.

Jämför man de lägre lönegradernas
befattningshavare över huvud taget med
löntagare med likartade uppgifter på
den privata arbetsmarknaden ligger
statstjänarna avsevärt under.

Det är orimligt att förutsätta att statstjänare
med så låga löner jag här gett
prov på skall kunna existera på ett
människovärdigt sätt. Deras levnadsstandard
är icke acceptabel. I många
fall överstiger inte lönerna för de lägst
ställda grupperna den i storstäderna
tillämpade fattigvårdsstandarden. Det
finns åtskilliga statstjänare med stora
familjer, som sökt och erhållit fattigvård
som förstärkning till lönen från
mönsterarbetsgivaren-staten. Andra
statstjänare har som bekant skaffat sig
arbete på fritid för att kunna upprätthålla
en någorlunda acceptabel levnadsstandard.
Men detta måste i längden
verka ruinerande på statstjänarnas hälsotillstånd,
ett förhållande som naturligtvis
främst drabbar de direkt berörda
och deras familjer men också staten,

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 81

som är skyldig att dra försorg om sjuka
tjänstemän. Fritidsarbetet verkar också
splittrande på hemliv och familjeliv.
Men det har ändock i stor utsträckning
måst tillgripas som en nödfallsutväg
därför att staten underbetalar sina anställda.

Jag frågar: Är det rimligt att under
sådana förhållanden presentera ett förslag
som inte ens tillnärmelsevis tillgodoser
de lägst ställda statstjänarnas
krav på en rimlig betalning för sitt arbete
och som inte ens täcker de prisstegringar
som skett under år 1955?
Nej, det är inte rimligt. Förslaget är en
utmaning mot de statsanställdas oförytterliga
rättighet att existera som människor
på det arbete de valt.

Den våldsamma opposition som förslaget
utlöst bland statstjänarna tror
jag det är nödvändigt att riksdagen betraktar
som en sista varning. Gränsen
för de statsanställdas lojalitet och tålamod
är överskriden. Det missnöje som
nu tar sig de kraftigaste uttryck måste
betraktas som ett berättigat försvar för
statstjänarhemmens ekonomi. Varje försök
att framställa opinionsyttringarna
på annat sätt måste antingen bero på
nonchalans eller okunnighet om det
verkliga läget för de lägre statstjänarna.

Statens lönepolitik mot sina anställda
kan få vittgående konsekvenser, om den
inte tillrättalägges omedelbart. Redan
talas det om stridsåtgärder. Den s. k.
frivilliga övertiden har redan attackerats
på sina håll vid SJ och föranlett
svårigheter att tillfredsställande upprätthålla
trafiken. Ingenting talar mot
att även andra liknande åtgärder vinner
anklang bland statstjänarna.

Läget är dessutom sådant, att statstjänarnas
fackliga organisationer hotas
av splittring. Petitionslistor för utträde
ur förbunden cirkulerar på vissa arbetsplatser.
Denna felaktiga och ödesdigra
åtgärd kan givetvis under inga
förhållanden försvaras. Den måste fördömas
av varje ansvarskännande fackföreningsmedlem.
Men den är en följd

av den lönepolitik som statsmakterna
under medverkan av vissa fackliga ledare
tillämpat under årens lopp. Det
finns ännu möjlighet att rätta till vad
som är vrångt. Riksdagen är fullt suverän
att antaga ett bättre förslag än det
som nu skall remitteras till statsutskottet.
Hänvisningar till den samordnade
löneuppgörelsen kommer att av statstjänarna
bedömas som undanflykter.
Riksdagen är icke bunden. Dessutom
står sådana värden på spel att en viljeyttring
från riksdagens sida är nödvändig.

Det har för övrigt visat sig att statsmakterna
inte kan hålla sig inom ramen
för uppgörelsen med Svenska arbetsgivareföreningen.
Numera görs det
ingen hemlighet av att förberedande,
inofficiella förhandlingar redan skett
om införande av ett särskilt lönetillägg
för vissa statstjänargrupper i Stockholm
och Göteborg.

Det är bara att hälsa med tillfredsställelse
om regeringen är inställd på
att genombryta den med Svenska arbetsgivareföreningen
träffade uppgörelsen.
Det visar att linjen inte kan hållas
för så vitt man inte vill riskera ett
äventyrande av ömtåliga statliga funktioner.
Men när man nu ändå tycks
vara beredd att göra avsteg från 4-procentlinjen, så måste man fråga sig
varför inte riksdagen skulle kunna anta
ett bättre förslag än det framlagda. Det
vore en akt av klokhet och rättvisa att
handla så. Vi kommer att framlägga en
motion i sådant syfte. Vi anser oss icke
böra tillmäta den träffade uppgörelsen
sedvanlig betydelse. Den har kommit
till stånd under minst sagt egendomliga
förhållanden, och den stora massan av
statstjänare har icke beretts tillfälle att
ta ställning till densamma.

Jag vill till sist hemställa till statsutskottet
att noga pröva frågan om en
förbättring av regeringens förslag under
beaktande av de synpunkter jag bär
anfört på den kommunistiska gruppens
vägnar. Detta skulle gagna inte bara

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 81

statstjänarna. Riksdagen finge också
därmed ett tillfälle att hävda sin myndighet
gentemot det obehöriga inflytande
Svenska arbetsgivareföreningen
utövat i denna fråga.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag har icke begärt ordet
för att ta upp någon sakdebatt om
avtalsuppgörelsens innehåll. Den diskussionen
får vi föra, när denna fråga
har realbehandlats inom statsutskottet.

Nej, jag har begärt ordet uteslutande
därför att jag reagerar mot de våldsamma
överdrifter, som herr Senander
här gör sig skyldig till. Enligt herr
Senanders historieskrivning har Svenska
arbetsgivareföreningen makt och
möjlighet att ensam och oberoende av
de organisationer man förhandlar med
bestämma lönerna i detta land. Den
historieskrivningen kunde kanske ha
varit riktig för åtskilliga decennier sedan,
men den har ingenting gemensamt
med det som händer i våra dagar.

Det som har ägt rum på avtalsmarknaden
i år är ingenting annat än att de
olika intressegrupperna har försökt
samordna sina krav och åstadkomma
en sådan uppgörelse, att man skulle
slippa en upprepning av vad som inträffade
förra året. Det är detta och
ingenting annat som skett.

När herr Senander säger att Svenska
arbetsgivareföreningen har bestämt lönerna
för statstjänstemännen, så beror
detta antingen på att han saknar kännedom
om vad som faktiskt förekommit
inom berörda organisationer eller
på att han medvetet har velat lämna
oriktiga uppgifter. Det faktiska förhållandet
är nämligen, att det inom såväl
LO som TCO finns karteller för den
statliga sidan. Vid diskussionerna inom
dessa organisationer om hur lönerörelsen
i år skulle läggas upp var parterna
eniga om att försöka en samordning
över hela fältet. Det är därför fullständigt
felaktigt, när herr Senander gör

gällande att en part har bestämt för
alla de övriga.

Vad sedan gäller innehållet i propositionen
får jag tillfälle att återkomma
till den diskussionen senare. Jag vill
bara som ett allmänt omdöme säga att
herr Senanders beskrivning i den delen
var lika vederhäftig som hans historieskrivning
i övrigt.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Om vi skall tala om
överdrifter härvidlag, så får vi väl
adressera det omdömet till herr statsrådet
själv, eftersom han lägger helt
andra ord i munnen på mig än jag uttalat.
Jag har nämligen sagt att Svenska
arbetsgivareföreningen har inkopplats
som förhandlande part, när det
gäller statstjänstemännens löner, trots
att staten icke är med i Svenska arbetsgivareföreningen.
Vidare har jag
sagt att denna förening därigenom
kommit att öva ett obehörigt inflytande
på lönesättningen för statstjänarna.
Detta är en helt annan sak än det, som
herr statsrådet försöker intolka i mina
ord, nämligen att jag skulle mena att
Svenska arbetsgivareföreningen hade
fastställt lönerna för statstjänstemännen.
Jag har tvärtom sagt att riksdagen är
suverän att trots detta besynnerliga
förhållande ta ställning i lönefrågan
och fastställa andra löner än dem, som
herr Lindholm med iakttagande av uppgörelsen
med Svenska arbetsgivareföreningen
har föreslagit.

Vidare anfördes ej. Propositionen
hänvisades till statsutskottet, till vilket
jämväl de i anledning av densamma
inom kammaren avgivna yttrandena
skulle överlämnas.

§ 10

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts skrivelse och propositioner;
och remitterades därvid

till utrikesutskottet skrivelsen nr 82,

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation;

till statsutskottet propositionerna:

nr 83, angående uppförande av klinik
för alkoholsjukdomar vid karolinska
sjukhuset, och

nr 84, angående anslag för budgetåret
1956/57 till universitetskanslersämbetet,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 85, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen
den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete samt angående
fortsatt giltighet av samma lag;
samt

till jordbruksutskottet propositionen
nr 86, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1956/57 m. m.

§ 11

Föredrogs den av herr Ståhl vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående säkerhetsbestämmelserna
för stridsövningar inom flygvapnet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Föredrogs den av herr Agerberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet Hjalmar Nilson angående
konsekvenserna i trafikhänseende
för riksvägen väster om Östersund av
den nya mellanriksvägen över Storlien.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av

Ändringar i polislönereglementet m. m.

handelsavtal mellan Sverige och Tjeckoslovakien.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—66

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67

Lades till handlingarna.

§ 15

Ändringar i polislönereglementet m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar
i polislönereglementet m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Då jag vid flera tillfällen
tidigare här i kammaren har funnit
mig föranlåten kritisera det lönereglemente
som för polispersonalens del
trädde i kraft 1954, anser jag det vara
en moralisk skyldighet att uttrycka min
tillfredsställelse över de ändringar som
nu gjorts. Jag är väl medveten om att
de inte kommer att tillfredsställa personalen
i fråga på alla punkter, men
vilka avtalsuppgörelser gör det?

Jag är emellertid övertygad om att
de ändringar som vidtagits och det
reglemente som föreligger kommer att
bli en betydligt hållbarare grund att
bygga på än 1954 års polislönereglemente
i sitt ursprungliga skick var. Det

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ändringar i polislönereglementet m. m.

är därför, som jag nyss sade, jag med
tillfredsställelse konstaterar att den poliskonflikt
som pågått i städerna Stockholm
och Göteborg sedan ett par år nu
har bilagts, och jag vill uttrycka min
förhoppning att vi i framtiden kommer
att få ro på det området.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag vill instämma i den
föregående talarens ord då han uttalade
sin tillfredsställelse över att vi i
dag kan ta ställning till denna fråga
i dess nuvarande skick. Jag vet inte
vem som har största förtjänsten härav
•— jag skulle tro att ett ömsesidigt arbete
förekommit därvidlag, men jag
skulle också tro att den nuvarande departementschefen
kan räkna en del av
äran sig till godo.

Detta förslag, som nu enhälligt redovisas
från utskottets sida, är grundat på
en överenskommelse, och det har blivit
en praxis att man från riksdagens sida
knappast kan göra något förslag eller
någon avvikelse i sådana fall. Detta
skulle ju rubba de överenskommelser
som träffats i dylika frågor. Jag hade
inte tillfälle att vara närvarande vid
statsutskottets plenum, men jag anmälde
till avdelningen, att jag vid kammarens
plenum ville göra några reflexioner
beträffande löneplaceringen
av polisen inom ett visst område. Detta
kommer dock inte, herr talman, att leda
till något yrkande av den anledning
som jag förut har nämnt.

I departementspromemorian står i
punkt 3, mom. b): »I städerna Norrköping,
Hälsingborg, Örebro, Västerås,
Uppsala, Linköping, Borås, Gävle, Eskilstuna
och Jönköping (samtliga med
omkring 50 000 invånare eller mer)
skall antalet förstepoliskonstapelstjänster
motsvara hälften av sammanlagda
antalet sådana tjänster och poliskonstapelstjänster
i lönegrad Ca 15.»

Departementschefen gör ett uttalande
i propositionen på s. 5, där han säger:

»Dessa grunder föreslås nu skola ersättas
av fasta kvotregler av den innebörd,
som framgår av punkten 3 i departementspromemorian.
Det har vid överläggningarna
i ärendet förutsatts att den
under 3 b) föreslagna regeln skall tilllämpas
även beträffande städerna Solna,
Sundbyberg och Mölndal med hänsyn
till dessa städers allmänna struktur
och omedelbara grannskap till
Stockholm resp. Göteborg.»

Det var på den punkten jag tillät mig
göra några reflexioner vid utskottsbehandlingen
och detta av följande skäl.
Man saknar här städerna Lidingö och
Nacka. Vid löneuppgörelsen 1947 var
Solna, Sundbyberg, Lidingö och Nacka
jämställda. 1954, då polisen fick ett
statligt avlöningsreglemente, bröts denna
jämställighet. Någon verkligt bärande
grund för denna förändring har jag
inte kunnat finna. Visserligen har det
lämnats vissa upplysningar, men jag
finner nog att de inte är till fyllest.
1954 fick Solna en bättre löneställning
än de förut uppräknade städerna, och
i det förslag som vi i dag behandlar har
Sundbyberg fått följa Solna, men Lidingö
och Nacka har fått stå kvar i
lägre löneställning.

Jag tillät mig, när jag fann detta, att
göra vissa undersökningar om dessa
städer som lämnats utanför. Jag fick då
den upplysningen att Lidingös folkmängd
är cirka 24 500 och att Sundbybergs
är omkring 26 500; Sundbyberg
ligger alltså något högre.

Men man har också upplyst mig, att
under sommarhalvåret inom Lidingö
bor cirka 30 000 personer, vilket mer
än väl torde uppväga Sundbybergs något
större kyrkobokförda befolkning.
Därtill vill jag framhålla, att medan
Sundbyberg har mera begränsade områden
för fortsatt bebyggelse, så har
Lidingö stora områden till sitt förfogande.
I dyrortshänseende tillhör såväl
Stockholm som Solna, Sundbyberg, Lidingö
och Nacka samma dyrortsgrupp,
nämligen 5. Dyrortsgrupperingen kan

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

alltså inte utgöra något skäl för den
olika lönesättningen.

Det har vidare sagts, att ett intimt
samarbete ofta sker mellan polisen i
Stockholm och polisen i såväl Lidingö
som Solna, Sundbyberg och Nacka. Polismän
från Lidingö får därför ofta
verkställa uppdrag i Stockholm.

Vidare har det upplysts, att även om
Lidingö inte är någon typisk industristad,
så finns det dock en hel del industrier
där. Det påpekas också, att Lidingö
är Stockholms stora oljehamn
med inte mindre än tre oljeupplag, och
det har omnämnts, att när det gäller
utländska fartyg, som kommer direkt
från utländsk hamn, får lidingöpolisen
verkställa passkontroll etc., vilket ju
är ett omfattande arbete. Då, som vi
vet, varken Solna eller Sundbyberg har
någon hamn, måste denna omständighet
betyda åtskilligt.

Jag har inte kunnat underlåta att
nämna detta. Det är möjligt att tillfredsställande
förklaringar finns. Det
går ju inte att vid utskottsbehandlingen
tränga in i problemet på samma sätt
som man kan göra vid en underhandling,
det medger jag villigt. Men jag
fäste mig vid statsrådets formulering,
när han talade om orter, som låg intill
dessa stora städer, och när jag undersökte
förhållandena, fann jag att en
olikartad behandling skedde.

Jag har velat framhålla dessa synpunkter
med önskan att de kan bidra
till att saken kan rättas till i framtiden.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det problem herr Staxäng
berörde tillhör ett av de avsnitt,
som diskuterades mycket ingående vid
förhandlingarna med Polisförbundet.
Rent siffermässigt är ju ingen av de
nämnda städerna av den storleksordning,
att de skall in under femtioprocents-regeln,
som tillämpas på städer
med omkring 50 000 invånare. Men det

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

fanns ett skäl som gjorde, att vi vid
förhandlingarna gick med på ett avsteg
från huvudregeln, och det var att bebyggelsen
såväl i Solna och Sundbyberg
här intill Stockholm som i Mölndal
intill Göteborg är av en sådan struktur,
att den på ett ganska gott sätt knyter
an till den större staden. Exempelvis
Lidingö och Nacka har i detta avseende
inte samma struktur som Solna
och Sundbyberg.

Det är alltså ur dessa synpunkter man
får se saken. Men dessutom komplicerar
genomfartstrafiken problemen för dessa
förortsstäder, och detta har bidragit till,
att ett undantag gjorts. Det är således
inte folkmängdssiffrorna utan trafikoch
bebyggelsestrukturen som inverkat
på förhandlingsresultaten i detta hänseende.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 16

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
om upphävande av jordförvärvslagen
den 3 juni 1955 m. m.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 358 i
första kammaren av herr Nord in. fl.,
samt nr 284 i andra kammaren av herr
Johnsson i Kastanjegården in. fl.

1 motionerna, som voro likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte

A. besluta att 1955 års lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslag) måtte
upphävas från den 1 juli 1956;

B. antaga ett av motionärerna framlagt
förslag till ändring av lagen den 22
december 1943 om arrendators förköpsrätt.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner 1:358 och 11:284 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

Reservation hade avgivits av herrar
Osvald, Ahman, Ebbe Ohlsson och
Berggren samt fru Boman, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 358
och II: 284 måtte

A) antaga av reservanterna framlagt
förslag till lag om upphävande av lagen
den 3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslag);

B) antaga av reservanterna framlagt
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 § lagen den 22 december 1943
(nr 884) om arrendators förköpsrätt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr BERGGREN (fp):

Herr talman! Riksdagen behandlade
ju förra året mera ingående denna fråga
och fastslog då för en längre tid grunderna
för förvärvs- och äganderättsförhållandena.
I den korta utskottsdebatten
i år lät man förstå, att det ansågs
vara mest en demonstrationsåtgärd att
redan nu återkomma med ett motionsyrkande.
Och för all del — det ligger
någonting däri. Ute i landet skulle man
nog knappast ha trott, oavsett om dessa
motioner kommit eller inte, att de som
tidigare varit motståndare till förslagen
hade ändrat mening. Avståndstagandet
deklarerades mycket klart förra året,
och i stort sett har ju situationen inte
undergått någon förändring. Det kan
dock inte heller skönjas några nya skäl
för lagens fortvaro, inte ens om man
tar hänsyn till den »retuschering», som
skedde vid förra årets riksdag. Utskottsmajoriteten
var ju då själv i någon mån
inne på att lagen i visst hänseende tangerade
gränsen för det icke önskvärda.
I en passus i utskottets utlåtande vid
detta tillfälle heter det: »Enligt svensk
rättsuppfattning måste det sålunda anses
principiellt otillfredsställande att
den enskilde medborgaren icke tillåtes
förvärva visst slags egendom.»

En viss ökad tveksamhet inför utveck -

lingen kan man inte undgå att känna
inför lantbruksnämndernas ökade fastighetsförvärv,
trots att lagen om kronans
förköpsrätt upphävdes i fjol. Enligt
eu tidningsuppgift ökade värdet på
av lantbruksnämnderna innehavda fastigheter
under fjolåret med 3 miljoner
kronor, räknat efter taxeringsvärdet. Innehavet
skulle vid 1956 års ingång utgöra
1 180 brukningsdelar.

Hur pass osäkra värdesiffrorna kan
vara ger en exekutiv auktion på en av
lantbruksnämndens egendomar en liten
bild av. I ett tidningsreferat sägs det:
»Fordringar med förmånsrätt i fastigheten
som bevakades vid auktionen uppgick
till sammanlagt 164 500 kronor. En
bank bjöd omkring 57 000 kronor och
för närmast följande bud svarade länsbostadsnämnden
med kronor 112 326: 61.
Den inköptes av lantbruksnämnden för
kronor 113 000.» Så långt tidningen.

Trots de betydande investeringarna
befann sig fastighetens bostadsbyggnader
i miserabelt skick. Skogen var uthuggen
och stora skogsvårdande utgifter
nödvändiga och av skogsvårdsstyrelsen
pålagda.

Att fastigheten sedan överlåtits på ett
annat statligt organ, där möjlighet föreligger
att blanda bort en hel del förluster,
gör inte saken bättre.

Ett motiv för lagen skulle ju vara att
man genom den kunde bringa jorden i
egna brukares händer. Det anförda exemplet
visar hur resultatet i verkligheten
kan bli, detta frånsett de stora statliga
förlusterna bara i detta enskilda
fall. Jag kan inte underlåta, trots att det
rör sig om mitt hemlän, att erinra om
det stora antal misslyckanden, som
skett, när den statliga sakkunskapen,
i form av länets lantbruksnämnd, placerat
olämpliga brukare, för vilka priset
på grund av alltför generösa villkor
spelat en underordnad roll. Resultaten
har blivit vanhävdade och skogsskövlade
gårdar och slutligen exekutiva åtgärder.
Det borde vara förståeligt, att
man blir betänksam och tveksam an -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

gånde bibehållandet av en lag, vilken
medverkar till sådana resultat.

Givet är att jag utan vidare är villig
att gå med på att det inte alltid är lagen
själv utan bedömningen och sättet för
dess tillämpning, som är avgörande. —
Här kan vi ett ögonblick dröja vid
nämndernas olika uppgifter. Vad gäller
den s. k. yttre rationaliseringen kommer,
vilket också tidigare poängterats,
sammanförandet från mindre till större
brukningsdelar i stor utsträckning deras
åtgärder förutan.

På statsmakternas önskemål i detta
hänseende kan vi nog skönja en bönhörelse
över hövan. Jag kan använda nära
liggande exempel. Sedan 1930 har inom
den storkommun jag tillhör ett 20-tal
bygdeskolor nedlagts på grund av folkminskningen.
De unga familjerna söker
sig naturligt nog andra bosättningsorter.
Affärer och serviceanordningar
kan inte fortsätta.

Disproportionen i fråga om kön och
åldersklasser hos de kvarvarande på
landsbygden talar sitt tydliga språk.
Detta är förhållanden, alltför väl kända
för att man skall behöva dröja längre
vid dem. Vid årets riksdag är det åtskilliga
motioner som berör dessa spörsmål;
man känner alltså på olika håll
oro inför utvecklingen.

Vid en vägförrättning — inte i min
hemkommun — i vilken jag deltog för
cirka 10 år sedan berördes bland andra
även en by, där en av invånarna yttrade:
»Ja, det är väl bra, att vi får väg,
men den kommer för sent. När jag kom
hit, var här 22 familjer bosatta; nu är
vi bara 2 familjer kvar — och gamla.»

Den expanderande industriens ökade
behov av arbetskraft har hitintills i
stor utsträckning täckts utifrån bygderna.
Här fanns — och här finns i
viss utsträckning ännu — någon tillgång
av bostäder gen t emot städers och
tätorters bristsituationer på dessa områden
— förhållanden, vilka generalplaneritare,
läns- och stadsarkitekter,
länsbostadsnämnder och lantbruks -

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

nämnder sätter in en hel del kraft på
att förvärra. Det må vara nog sagt om
detta stora problem.

I fråga om den inre rationaliseringen
har jag tidigare påpekat och skall nu
endast helt kort stryka under, att det
varit både ekonomiskt fördelaktigare
och praktiskt lämpligare att respektive
hushållningssällskap fått stå som huvudman
för denna.

Bara några korta synpunkter ytterligare!
Säkert var tron hos många —
och kanske finns den ännu i stor utsträckning
kvar — den att omläggningen
genom lagens och lantbruksnämndernas
medverkan till större och maskinellt
lämpligare brukningsdelar skulle som
ett välsignelsebringande resultat medföra
billigare livsmedelsprodukter. Låt
mig säga som min uppfattning, att det
är en felsyn i varje fall när det gäller
det animala produktionsområdet. Om
det råder fred i världen och handelsvägarna
står öppna, torde utvecklingens
nackdelar dröja med att göra sig kännbara.
Men vågar vi inte vara så optimistiska
att vi räknar med att freden
alltjämt skall bestå, är alldeles säkert
en med någorlunda ekonomisk trygghetskänsla
arbetande småbrukarbefolkning
den bästa garantien för att det
upprätthålles en jämn och billig animalieproduktion,
till gagn inte bara för
våra stadsbor utan för landet i dess
helhet. Jag skall, herr talman, inskränka
mig till detta korta inlägg. Jag tror
att jag med det nu sagda gett belägg för
att min uppfattning överensstämmer
med reservanternas, och jag ber alltså,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
av herr Osvald m. fl.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Den förutvarande jordförvärvslagens
giltighetstid utgick den
30 juni föregående år. Lagen förnyades
och antogs i sin nuvarande lydelse av
riksdagen den 26 maj 1955, alltså för
blott tio månader sedan, och den trädde

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Upphävande av jordförvärvslagen m. m.

i kraft den 1 juli samma år, d. v. s. endast
åtta månader tillbaka i tiden. Majoriteten
för antagandet av det sålunda
föreliggande lagförslaget var betydande.
I denna kammare avgavs för propositionen
och utskottsförslaget 124 röster,
medan 74 ledamöter röstade för avslag.

I år återkommer i form av motioner
av representanter för folkpartiet förslaget
om jordförvärvslagens avskaffande.
Motionärerna yrkar att lagen skall
upphöra att gälla från den 1 juli innevarande
år.

Då det inte alls är sannolikt att riksdagsmajoriteten
ändrat mening under
den korta tid, som gått sedan frågan behandlades
föregående år, har jag för
min del inte något som helst behov av
att i dag uppta en principdebatt med
herr Berggren om jordförvärvslagens
bestånd, detta så mycket mindre som
det mig veterligt inte framkommit några
nya synpunkter eller motiveringar. De
nu föreliggande, av utskottet avstyrka
motionerna innehåller nästan ordagrant
vad som sades i motionerna från samma
håll vid föregående års riksdag, och
reservanternas motivering för sitt yrkande
om bifall till motionerna är likaledes
ungefär densamma som då. Ja,
även vi som bildar utskottsmajoriteten
har nöjt oss med att i koncentration anföra
de synpunkter, som vi då ansåg
och fortfarande anser utgöra full bevisning
för ett fortsatt behov av denna lagstiftning.

Det exempel, som herr Berggren här
givit när det gäller jordförvärvslagens
verkningar inom det län han själv representerar,
har jag självfallet ingen
möjlighet att kontrollera. Men skulle det
vara så, som herr Berggren tydligen vill
göra gällande, att avfolkningen av landsbygden
i detta län har påskyndats genom
lantbruksnämndens verksamhet, då
måste man där ha fått en märkvärdig
lantbruksnämnd. Jag skulle emellertid
inte tro att herr Berggrens skildring är
med verkliga förhållandena överensstämmande.

Slutligen vill jag bara erinra om att
det förefaller som om årets motioner
hade utformats under den allra största
brådska. Under punkt B. yrkar nämligen
motionärerna att 4 § tredje stycket
i lagen den 22 december 1943 om arrendators
förköpsrätt skall upphöra att
gälla, ett yrkande som hänger fullständigt
i luften. Detta lagrum upphörde
nämligen att gälla i och med att 1955
års reviderade lagstiftning trädde i
kraft. Reservanterna medger för all del
detta, och de förklarar att det synnerligen
originella yrkandet i motionen beror
på att det i motionen insmugit sig
ett »redaktionsfel». Jämväl reservanterna
anser sålunda att motionen i denna del
inte skall föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr talman! Såsom jag förut sagt
finner jag inte i dag anledning att ingå
på någon principdebatt om jordförvärvslagen,
eftersom vi så grundligt diskuterade
denna fråga i fjol. Jag inskränker
mig därför till att med det nu
anförda yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Berggren begärde emellertid
votering, vadan efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Onsdagen den 7 mars 195G Nr 9

Försäljningen av explosiva varor till minderåriga — Ändrade bestämmelser om

radiolicens

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Berggren begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 125 ja och 78 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Försäljningen av explosiva varor till
minderåriga

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av väckta
motioner angående omprövning av
gällande bestämmelser om rätt att försälja
explosiva varor till minderåriga.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Innan jag för några
veckor sedan skrev den motion det här
är fråga om, tog jag kontakt med två av
kommerskollegii ledamöter, däribland
den som utpekades som ämbetsverkets
främste expert på bestämmelserna om
minderårigas rätt att köpa pyrotekniska
varor.

Jag fick då upplysning om att kommerskollegium
höll på med en överarbetning
av kungörelsen om explosivvaruförordningen,
men att det icke var
aktuellt att låta överarbetningen omfatta
de regler, som gäller beträffande
de minderårigas rätt att köpa pyrotekniska
varor.

Man bekräftade emellertid, att det
från många polismyndigheter — och
även från andra håll — inkommit skrivelser
med önskemål om en skärpning
av dessa regler, och tilläde, att om det
kommc att uttalas önskemål från riksdagen
om eu skärpning av dessa regler,

skulle kommerskollegium vara mycket
lyhört för dessa. Det skulle inte vara
ovälkommet att få en skrivelse härom,
emedan den skulle vara ett stöd för
kommerskollegium i dess förhandlingar
med de pyrotekniska fabrikanterna om
graden av restriktivitet i handeln med
deras varor.

När kommerskollegium nu i sitt remissyttrande
över motionen förklarat,
att det i sitt fortsatta arbete med omprövning
av tilläggsbestämmelserna ämnade
beakta de av motionärerna åsyftade
förhållandena bör ju detta vittna
om en glädjande lyhördhet. Och jag
kan gärna instämma i följande uttalande
av utskottet: »Enligt utskottets mening
finnes fog för motionärernas, av
statspolisintendenten biträdda uppfattning,
att rådande förhållanden på här
ifrågavarande område inte är tillfredsställande.
Då emellertid motionärernas
önskemål om omprövning av gällande
bestämmelser redan beaktats av den
närmast ansvariga myndigheten, synes
någon riksdagens skrivelse i ärendet
f. n. icke erforderlig.»

Jag har alltså intet yrkande att framställa
i detta lilla begravningstal — som
ju egentligen inte är något begravningstal,
eftersom den avlivade motionens
önskemål är levande och beaktade.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 18

Ändrade bestämmelser om radiolicens

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av
väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
om skyldighet att erlägga
licensavgift för radiomottagningsapparat.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Om man bara tar del av
utskottets kläm, skulle man inte känna

Andra kammarens protokoll 1956. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ändrade bestämmelser om radiolicens

sig uppmuntrad att motionera i en sak,
som jag tycker är så självklar som denna.
Jag har från många håll efter det
motionen ingavs fått instämmanden i
de synpunkter som jag där framfört.

Man har många gånger inte haft klart
för sig att om man inom en industri
vill bereda de anställda musikunderhållning
och sätter in ett stort antal
högtalare för att få god återgivning, får
man betala inte bara en radiolicens
utan dessutom lika många extra radiolicenser
som man har högtalare. Jag
har själv på senare år attesterat hela
kortlekar av radiolicenser för de olika
fabriker, som jag har haft tillfälle att
verka i. Då jag märkt att man för cirka
500 anställda måste lösa mellan 50
och 75 licenser för att kunna bereda
musikunderhållning, har jag undrat om
man skall behöva fortsätta i längden på
detta sätt. Det är därför jag i denna motion
har yrkat på att skyldigheten att
erlägga särskilda licensavgifter för varje
extra högtalare skulle tas bort.

Utskottet har fått in yttrande från
industriförbundet, som säger att det
tidigare har fört fram denna sak och
att man anser, att en ändring av bestämmelserna
är behövlig. Radiotjänst
påpekar, att det är mycket önskvärt,
att man inte begränsar antalet högtalare,
utan ordnar så, att man får god
återgivning. Utskottet har funnit, att
telestyrelsen och Radiotjänst skall ta
upp saken till prövning. Av utlåtandet
från telestyrelsen framgår, att denna
någon gång under år 1952 sysslade med
denna sak och gjorde vissa utredningar,
som skulle visa vad en ändring skulle
betyda i pengar. Jag har viss anledning
att inte riktigt tro på de siffror som
där angivits. Om de är riktiga, skulle
jag föreställa mig, att det förekommer
många lagbrytare, avsiktliga eller oavsiktliga.
Ty jag kan inte tänka mig, att
det så sent som 1952 endast fanns sammanlagt
4 900 extra högtalare, som beredde
musikunderhållning inom vår industri.
Det skulle betyda, att om det är

ungefär samma antal anställda per högtalare
i allmänhet som inom de industrier
som jag närmast känner till, så
finns det i bästa fall musikunderhållning
för cirka 50 000 av vår industris
arbetare. Det måste betraktas såsom
mycket betänkligt om denna siffra
skulle vara riktig.

Man frågar sig då om det verkligen
är på det sättet som Industriförbundet
säger, att man helt enkelt har sökt begränsa
antalet högtalare. Från vissa håll
har man sagt att man till och med
skulle ha plomberat högtalarna för att
slippa licensavgiften. Detta synes mig
tyda på att man snarast borde göra något
för att intressera vårt lands industriägare
för att använda den stimulerande
musikunderhållningen i mycket
högre grad än hittills. Detta gör man
naturligtvis inte genom att belägga varje
extra högtalare med en radiolicens,
varigenom man får onödigt höga kostnader
när man skall åstadkomma denna
avkoppling i arbetet.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
på en annan sida av användningsområdet
för dessa högtalaranläggningar
som jag tror är av ganska stor betydelse.
Man har börjat praktisera metoden
— och man gör det mer och mer
allmänt — att lämna redogörelser genom
centrala högtalaranläggningar för
det som förevarit på företagsnämndernas
sammanträden. Vi vet hur svårt det
är att finna lämpliga former för vidarebefordran
av informationer från företagsnämndernas
sammankomster. I sådana
sammanhang är det av stor betydelse
att man har tillgång till en dylik
radioanläggning. Jag tycker att man
borde göra allt vad som kan göras för
att uppmuntra och underlätta införandet
av sådana anordningar inom industrien.

Nu anser utskottet, att dessa anordningar
varit av betydelse som stimulans
i arbetet och för trivseln på arbetsplatserna.
Sedan talar utskottet om, att
det nu satts i gång med en utredning,

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

och att därför motionens önskemål
kommer att bli föremål för prövning.
Detta är jag naturligtvis mycket tacksam
för, och jag har den bestämda förhoppningen
att det kommer att bli en
ändring till det bättre.

Anledningen till att jag sagt allt detta,
trots att jag fått så pass mycket medhåll
— med ett negativt slututtalande —
från utskottet, är den, att jag tycker att
man från riksdagens sida åtminstone
borde få det beskedet, att det inte skall
prutas på sådana små bagateller som
att införa en radiolicens för var femte
högtalare eller någonting i den stilen.
Detta skymtar i de utredningar som
tidigare gjorts. Om man skulle ta de
siffror för gott som telestyrelsen anför
i sitt yttrande, är det fråga om en inkomstminskning
på 14 000 kronor om
endast en licens erfordrades för varje
anläggning i stället för en licens för
varje femtal högtalare. Som jag förut
sade tror jag inte riktigt på dessa siffror.
Det rör sig emellertid inte om så
stora pengar att det finns någon anledning
att laborera med dellösningar.

Jag hoppas att, när man nu går att
utreda denna fråga, man tar steget fullt
ut och befriar extra högtalare från licensavgift.
Jag tycker att detta skulle
vara ett värdigt sätt att underlätta och
understödja genomförandet av denna
förmån för de anställda inom industrien.
Det skulle för mig personligen
vara mycket tacknämligt, om utskottets
ordförande skulle kunna lyfta litet på
slöjan och tala om, huruvida man inte
bara rent principiellt tycker att detta
varit av betydelse. Skulle man inte också
kunna säga att saken är så pass värdefull,
att man borde räkna med att
steget tas fullt ut, så att man befriar
alla extra högtalare från licensavgift?

Herr SVENSSON i Alingsås (s):
Herr talman! Det framgår ju tämligen
klart av utskottets föreliggande utlåtande
att utskottet har sympatier för

Ändrade bestämmelser om radiolicens

den tankegång som motionären tillkännagivit
i sin motion. Den egentliga
orsaken till att utskottet byggt upp ett
avslagsyrkande på motionen är, som
motionären själv mycket riktigt har
framhållit, att det nyligen har igångsatts
en ny utredning beträffande dessa
förhållanden jämte en del andra licensfrågor
som måste sammankopplas till
ett helt för att systemet skall klaffa ordentligt.

Nu frågar motionären mig vad jag
personligen har för uppfattning om dessa
förhållanden, och jag måste säga att
jag instämmer i vad utskottet anfört.
Jag tror för min del inte att det skulle
föreligga några oöverstigliga hinder -—
om det inte uppkommer hinder av teknisk
natur — för att realisera just den
fråga som motionären fört på tal. Såsom
tidigare nämnts gäller det ju här
inte så mycket pengar, och jag tror
också att det har en viss betydelse för
arbetet inom vår industri om en underhållning
med musik under arbetet
kan äga rum.

Jag tror mig härmed, herr talman,
ha tillfredsställande besvarat motionärens
fråga till mig.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag tackar utskottets
ärade ordförande för hans ytterligare
uppgifter. De ger mig anledning att
vara förhoppningsfull. När han talade
om eventuella tekniska svårigheter
skulle jag för min del tro, att de tekniska
svårigheterna sammanhänger snarare
med den ordning vi nu har än med
den ordning man skulle få med en generell
bestämmelse, att licensavgift inte
behöver betalas för varje särskild högtalare.
Nu går det med all säkerhet till
så, att om man går in och löser radiolicens
för en radioapparat, placerad
inom en fabriksbyggnad, och ingen direkt
frågar huruvida det finns flera
högtalare eller inte, betalar man i
många fall bara en enda licensavgift.

100 Nr 9 Onsdagen den 7 mars 1956

Nedsatt inträdesavgift för telefon åt invalider m. fl. — Ändrad lydelse av § 49 regeringsformen -

Om det emellertid på posten är en nitisk
tjänsteman som frågar huruvida
det finns några extra högtalare, och
man då börjar att undersöka och räkna
efter om så är fallet, uppkommer den
tekniska svårigheten att avgöra, om
man skall betala avgift för en hel serie
av radiolicenser eller om man skall
slippa undan med att betala licens endast
för radioapparaten. Licensen är
ju en avgift för rätten att inneha radioapparat.
Sedan kommer denna mycket
egendomliga tolkning, att med radioapparat
jämställes varje till sådan apparat
ansluten mottagningsanordning. Jag
tror att vi minskar de tekniska svårigheterna
genom att ta steget fullt ut, och
jag vill förlita mig på att den igångsatta
utredningen kommer till ett sådant
resultat. Jag har alltså inte något
yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Nedsatt inträdesavgift för telefon åt
invalider m. fl.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
väckt motion om nedsatt inträdesavgift
för telefon åt invalider m. fl.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Herr EKDAHL (s):

Herr talman! Den motion, som detta
utskottsutlåtande gäller, avser att genom
att underlätta anskaffningen av
telefon bidraga till att bryta isoleringen
för åldringar och invalider och en
del andra människor som är handikappade
på ett eller annat sätt. När
motionen väcktes hade jag inte haft
möjlighet att ta del av det utlåtande
som åldringsvårdsutredningen avlämnat,
och jag visste därför inte att utredningen
hade penetrerat denna fråga
mycket grundligt och kommit till vissa
överväganden som visade, att det var

förenat med betydande svårigheter att
åstadkomma en generell hjälp på detta
område. Det är väl troligt att motionen
inte hade blivit avlämnad i förefintlig
utformning därest denna utredning,
om vilken yrkande för övrigt
framställts i motionen, hade varit känd
för mig när motionen lämnades.

Nu har motionen emellertid haft det
goda med sig, att de hörda remissinstanserna
varmt vitsordat det behjärtansvärda
i motionens framställning.
Därtill kommer att socialstyrelsen antytt
en utväg genom att säga, att den
enligt styrelsens mening mest anpassningsbara
och realistiska vägen för att
underlätta telefonanskaffning för dem,
som saknar egna medel, är att en undersökning
av behov etc. göres i varje
enskilt fall då frågan aktualiseras. Som
saken nu ligger till känner jag mig
tvingad att förklara mig tills vidare tillfreds
med de yttranden från officiella
instanser som motionen manat fram,
och jag anser mig därför, herr talman,
i frågan nuvarande läge inte kunna
ställa något yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 20

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av
väckta motioner angående obligatorisk
anskaffning av identitetsbrickor åt
vissa barn.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Ändrad lydelse av § 49 regeringsformen

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av § 49 mom. 2
regeringsformen.

I en inom andra kammaren väckt, till
konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 82, av herr Dahlén, hade hemställts,
att riksdagen måtte såsom vilande för

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

101

vidare grundlagsenlig behandling antaga
följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 49 mom. 2 regeringsformen 2:o.

Skulle med hänsyn till något
ärendes särskilda vikt prövas nödvändigt,
att före dess avgörande folkets
mening inhämtas, må Konungen och
riksdagen genom samfällt beslut förordna
att allmän folkomröstning skall anställas.
Sådan omröstning skall ock anställas,
därest minst femtio ledamöter
av första kammaren och sjuttiosju ledamöter
av andra kammaren förena sig
i beslut därom. Folkomröstning må
dock ej beslutas i frågor, som icke
kunna prövas av riksdagen, eller i frågor,
vilka beröra riksstatens reglerande
eller överenskommelse med främmande
makt eller på riksdagen ankommande
val. Ej heller må folkomröstning äga
rum i det fall, att riksdagens båda
kamrar med hänsyn till ärendets beskaffenhet
finna dess avgörande icke
kunna utan avsevärt men uppskjutas i
avbidan på dylik omröstning.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 82, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Englund, Weiland, Swedberg, Svensson
i Ljungskile och Dahlén, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte — med bifall till förevarande
motion — såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga
det i motionen framlagda förslaget till
ändrad lydelse av § 49 mom. 2 första
stycket regeringsformen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! .lag skall fatfa mig
mycket kort. Det råder ingen meningsskiljaktighet
mellan utskottsmajoriteten

Ändrad lydelse av § 49 regeringsformen

och reservanterna om vad man verkligen
vill uppnå med folkomröstningsinstitutet,
utan det gäller den formella
utformningen av grundlagsbestämmelserna.

I motionen tas upp två frågor, nämligen
dels vilken som skall ha rätt att
ta initiativ till folkomröstning, dels
vilken som skall ha rätt att besluta om
folkomröstning. För närvarande är det
ju så att initiativ till folkomröstning
kan tas av Konungen eller av riksdagen.
Bakgrunden till detta är ju att
folkomröstning enligt nu gällande
grundlagsbestämmelser äger rum genom
en av Konungen och riksdagen
samfällt stiftad lag, varvid det faller
av sig självt att Konungen eller riksdagen
kan ta initiativ. I det vilande
grundlagsförslaget har man gått ifrån
denna formulering. Det är ju där inte
längre fråga om en gemensamt stiftad
lag, och detta har väl varit anledningen
till att man har frångått den nu gällande
formuleringen. I det vilande
grundlagsförslaget står det att i ärende
av särskild vikt må förordnas etc.
Men dessutom tillkommer att en riksdagsminoritet
kan påkalla folkomröstning.

Det är icke särskilt klart formulerat
i det nu vilande grundlagsförslaget att
dels Kungl. Maj:t, dels riksdagen som
helhet och dels en minoritet i riksdagen
kan ta upp frågan om folkomröstning.
I motionen — och reservationen
anknyter till denna — föreslås att det
bör klart uttalas, att detta är avsikten,
och jag poängterar att det inte råder
några delade meningar om vad som är
avsikten.

I det lagförslag som reservationen
alltså stöder föreslås därför en formulering
som närmare anknyter till den
nu gällande grundlagen. Man bara ändrar
formuleringen så till vida att man
i stället för att skriva om en av Konungen
och riksdagen samfällt stiftad
lag skriver om ett samfällt beslut.

.lag tror att en sådan förändring i det

102

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Ändrad lydelse av § 49 regeringsformen

nu vilande grundlagsförslaget, att man
på denna punkt verkligen sade ifrån
vad man ville, skulle vara en förbättring.

Beslut om folkomröstning skall som
sagt fattas samfällt av Kungl. Maj:t och
riksdagen. I det vilande grundlagsförslaget
finns också, som jag redan
nämnt, den möjligheten, att en riksdagsminoritet
påkallar en folkomröstning
och att denna därvid måste äga rum.
Självfallet är det underförstått, att
Kungl. Maj:t kan lägga fram förslag
om folkomröstning, och självfallet kan
riksdagen som helhet också antaga ett
sådant förslag, men ingen av dessa två
möjligheter antydes i den vilande
grundlagstexten, och enligt min mening
är detta inte särskilt bra. Det
vore mycket fördelaktigare om det sades
ifrån, att en folkomröstning kan
tänkas uppkomma på två olika vägar,
nämligen dels som förut genom ett
samfällt beslut av Konungen och riksdagen,
dels genom att en riksdagsminoritet
hemställer om folkomröstning.

Det är alltså uteslutande formella
ändringar som föreslås. Jag ber att få
påpeka att, om riksdagen nu skulle anta
en ny vilande grundlagsförändring,
detta innebär att riksdagen nästa år
har möjlighet att ta hänsyn till både
den förändring som föreslås i reservationen
och den förändring som beslutades
av 1954 års riksdag.

Jag skall också, herr talman, säga
ett ord om utskottets skrivning. På någon
punkt kanske man har missuppfattat
motionen, men det spelar mindre
roll. Det intressanta är ju att den
skrivning som utskottet presenterar
inte har någon likhet med den diskussion
som försiggick i utskottet. Jag menar
att detta givetvis var en fördel för
utskottsutlåtandet i detta sammanhang.
Skrivningen ger ju dock vid handen
att man har försökt att diskutera sakfrågorna.

En annan punkt som jag skulle vilja
anknyta till är att jag verkligen bekla -

gar, att konstitutionsutskottet inte ville
gå med på det önskemål som jag framställde
i utskottet att man skulle göra
en undersökning av om det inte också
finns andra bestämmelser i de nu vilande
grundlagsförslagen som kan vara
värda en översyn. Man ville inte göra
detta. Jag tror, herr talman, att framtiden
kommer att visa, att ett tillmötesgående
från konstitutionsutskottets
sida på denna punkt skulle ha varit
mycket värdefull. Jag tror inte att de
stadganden som nu finns kan stå sig i
längden. Jag tror alltså, att man utöver
den ändring som jag har föreslagit i
motionen måste räkna med ytterligare
förändringar i framtiden.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):

Herr talman! Utskottet har ju nu
inte funnit påkallat att göra någon
jämkning i det förslag till grundlagsändring
som antogs såsom vilande år
1954. Det är helt naturligt att man vid
en sådan bedömning som motionären
här har gjort — och reservanterna har
anslutit sig till motionärens åsikt —
kan se en lagparagraf ur olika synpunkter,
men utskottets majoritet har
inte ansett, att den av motionären föreslagna
formulering är tydligare än den
som antogs år 1954, och vi har därför
inte funnit anledning att tillmötesgå
motionären i detta fall. Det ifrågasattes
ju också om inte den formulering
som herr Dahlén har föreslagit skulle
föranleda en ändring av riksdagsordningen,
vilket skulle göra det ännu
svårare att få det grundlagsförslag genomfört
som vi nu har vilande.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag var genom omständigheternas
makt förhindrad att sitta
i konstitutionsutskottet när frågan be -

Nr 9

103

Onsdagen den 7 mars 1950

handlades, men som ledamot av folkomröstningskommittén
har jag självfallet
ett direkt intresse av den motion,
som herr Dahlén har väckt. Motionen
innehåller, som herr Dahlén här framhållit,
två förslag om tillägg till den
preliminärt antagna referendumreformen.
Det första är att man skulle införa
någonting liknande nu gällande
bestämmelser om rätt att förordna om
allmän folkomröstning genom samfällt
beslut av Konung och riksdag, och det
andra att det uttryckligen skulle sägas
ifrån, att även regeringen hade förslagsrätt
i vad gäller igångsättande eller
påkallande av konsultativ folkomröstning.

Jag måste säga, herr talman, att jag
är mycket förvånad över det första
förslaget. Det innebär att man helt enkelt
frångår de principer, på vilka
1954 års beslut byggde. Principen härvidlag
var ju den, att folkomröstning
hädanefter skulle utvecklas till att bli
en minoritetsrätt på samma sätt som
i alla andra länder där folkomröstningsinstitut
förekommer. Det utesluter
självfallet inte, att under vissa förhållanden
en majoritet kan stå bakom
kravet på referendum, för vars anordnande
33 % av bägge kamrarnas medlemstal
räcker, men detta behöver ju
inte på något sätt inskrivas i grundlagen
utan ger sig av grundlagstexten
självt. Jag tycker det skulle
vara synnerligen egendomligt om man
nu skulle återföra utvecklingen till
1922 års ståndpunkt, sedan riksdagen
i detta hänseende enhälligt har accepterat
just denna principiella förändring
av vårt folkomröstningsinstitut.

Vad det andra förslaget beträffar,
som rör förslagsrätten för Ivungl.
Maj:t, så finner jag i likhet med utskottet
att denna rätt för Kungl. Maj:t
att framlägga förslag om folkomröstning
är fullkomligt självklar, varför
den inte behöver uttryckligen inskrivas
i någon författning. Det finns inte
någon restriktion i alla våra grundla -

Ändrad lydelse av § 49 regeringsformen

gar om regeringens rätt att framlägga
förslag. Om vi skulle börja reglera denna
rätt på en punkt, varför skulle vi
inte reglera den på andra punkter? Om
Konungen önskar en folkomröstning,
har han rätt att framställa förslag härom.
Den kan dock endast komma till
stånd under förutsättning att en tredjedel
av ledamöterna i bägge kamrarna
förenar sig om detta förslag. Denna
uppläggning av folkomröstningssystemet
var så genomtänkt och genomdiskuterad
— det framgår klart av kommitténs
motivering —, att det inte alls
föreligger något behov av det tillägg
som herr Dahlén i andra delen av sin
motion har föreslagit.

Vad slutligen beträffar det tredje påstående,
som herr Dahlén här gjorde
under debatten, nämligen att de nya
bestämmelserna om folkomröstning
skulle kunna vara i behov av en allmän
översyn, vill jag vara den förste
att erkänna att detta kan vara fallet,
ehuru då från helt andra utgångspunkter
än dem som herr Dahlén här utvecklat.
Jag har i konstitutionsutskottet
1954 liksom tidigare i kommittén
inånga gånger framhållit, att bestämmelsen
om vilka som skall ha rätt att
öva inflytande över fastställandet av
frågeställningen inte är klart fixerad
enligt de bestämmelser som nu preliminärt
antagits. Jag kan också tillägga
— det kanske har sagts tidigare i kammaren
— att kommittén gjorde många
men fåfänga försök att åstadkomma eu
formellt tillfredsställande lösning av
just detta specialproblem. Emellertid
är jag inte säker på att detta specialproblem
nödvändigtvis behöver lösas
genom något tillägg till riksdagsordningen
eller regeringsformen, utan det
kan också ordnas genom någon bestämmelse
i riksdagsstadgan, och det
kan också till nöds lösas genom praxis.
I varje fall synes det mig alldeles självklart
— det har jag som sagt tidigare
utvecklat i kommittén — att det blir
en av nästa riksdags uppgifter att just

104 Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1950

Ändrad lydelse av § 11 regeringsformen

när det gäller rätten att fastställa frågeställningen
vid en folkomröstning
göra en utredning för att komma fram
till ett tillägg till riksdagsstadgan eller
på något annat sätt lösa frågan. Men
jag tror att även den frågan då kan
lösas utan att den i detta sammanhang
behöver tas upp.

Herr talman! Jag ber därför att få
ansluta mig till det yrkande, som herr
vice ordföranden i utskottet nyss har
framställt, nämligen om bifall till konstitutionsutskottets
förslag.

Herr DAHLÉN (fp) :

Herr talman! Jag begärde ordet för
att säga en sak till herr Pettersson i
Norregård, men jag kanske ändå skall
kommentera herr Håstads anförande
med några ord.

Herr Håstad uppträdde givetvis som
den som försvarar sitt barn hur det
än är, och det är inycket hedervärt.
Men en del av dessa formuleringar har
herr Håstad inte det ursprungliga ansvaret
för. Jag är väl medveten om att
man i folkomröstningskommittén ägnat
dessa bestämmelser mycket ingående
överväganden. Men sedan kom Kungl.
Maj :t emellan, och på den här diskuterade
punkten kanske de förändringar
som gjordes inte är i allo lyckade.

Nu tänker sig också herr Håstad att
det kanske behövs en allmän översyn,
men inte från de utgångspunkter jag
har haft. Om man emellertid gör en sådan
— och vi vet i så fall vilket forum
det blir som gör översynen — tror jag
det skall visa sig att man får se över
bestämmelserna även från mina utgångspunkter.
Men det kanske herr Håstad
och jag kan diskutera inför ett
annat forum.

Herr Pettersson i Norregård menade
att det kanske var nödvändigt att också
göra en förändring i § 1 riksdagsordningen
om man nu antog det lagförslag
som jag har framfört. Jag tror det är
en något felaktig syn. Det är inte nödvändigt
att man i både regeringsformen

och riksdagsordningen har exakt samma
bestämmelse, upprepningen är snarare
ofta onödig. I de flesta fall finns
det sådana paralleller, men dock såvitt
jag erinrar mig inte alltid, och det är
därför inte så givet att man skulle
behöva göra en förändring i § 1 riksdagsordningen.
Herr Pettersson var ju
också tveksam på den punkten.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Jag måste på det bestämdaste
bestrida att vad herr Dahlén
här har sagt skulle styrka hans uppfattning,
att dessa bestämmelser är i
behov av en allmän revision. Jag tycker
inte det finns någonting vare sig i
motionen eller i herr Dahléns anförande
bär som styrker detta. Jag har endast
velat säga att det i en annan punkt
finns ett klart dokumenterat behov av
ett klarläggande, och man kan diskutera
huruvida det bör stå i riksdagsordningen
eller i någon annan författning.

Huruvida dessa bestämmelser rörande
konsultativt referendum i framtiden
kommer att visa sig ha någon annan
oklarhet, har jag svårt att yttra mig
om, men jag vågar det påståendet, utan
att vara den som skrivit lagtexten, att
de svenska bestämmelserna är ett under
av klarhet i jämförelse med de bestämmelser
som Schweiz haft i ungefär
80 år och klarat sig väl med.

§ 22

Ändrad lydelse av § 11 regeringsformen

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av § 11 regeringsformen.

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

105

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Jag har som synes tilllåtit
mig foga en blank reservation till
detta utlåtande och jag har gjort det
för att ge uttryck åt en förhoppning,
att det motstånd och de betänkligheter
som har rests mot en revision och en
modernisering av § 11 regeringsformen,
i den riktning och i den anda som betingas
av den för oss alla glädjande
utvecklingen i fråga om det nordiska
samarbetet, trots allt en dag skall vara
övervunna.

Anledningen till att den här motionen
har väckts, är helt enkelt att det
här är fråga om ett grundlagsstadgande
som inte efterlevs i praktiken. Det
medges också av den svenska regeringen,
som i sitt meddelande till Nordiska
rådet upplyser om att stadgandet
inte tillämpas — som uttrycket lyder
— »i all sin stränghet». Om jag får
ta ett exempel, så torde den av riksdagen
nyligen godkända nordiska konventionen
om social trygghet, som undertecknades
av de nordiska socialministrarna
vid ett möte i Köpenhamn
den 15 september 1955, ha tillkommit
utan att några som helst meddelanden
växlats via utrikesministern, trots att
Sverige i denna konvention åtagit sig
allehanda förpliktelser i förhållande till
de övriga nordiska länderna. Justitiedepartementet
överlägger också direkt
med de övriga nordiska länderna rörande
konventioner som avser att på
olika sätt binda Sverige i rättsliga frågor.
Denna metod praktiseras också i
en rad andra departement.

Praxis har alltså utvecklat sig i klar
strid mot grundlagsstadgandena, men
då praxis här innebär en förnuftig utveckling,
borde det, kunde man tycka,
vara cn självklar sak att grundlagsstadgandet
riittades till. Man måste ju
ändå säga sig, att respekten för grundlagarna
riskerar att försvinna, om man

Revision av § 90 regeringsformen

på detta sätt tillåter praxis att utan vidare
sätta grundlagsbuden ur kraft. Vi
har en parallell till detta i det nästkommande
ärendet på föredragningslistan,
som avser § 90 regeringsformen,
där ju en klyfta mellan teori och praktik
också föreligger.

I övrigt skall jag inte här närmare
ingå på de skäl — öppet redovisade
eller inte redovisade i utskottsutlåtandet

— som anförs mot en reform på den
här punkten. Jag har nog, rent allmänt
taget, den uppfattningen, att vi i
fråga om nordiskt samarbete nu har
hunnit så långt i intensitet och i stabilitet,
att en undantagsbestämmelse
även i grundlagsmässig ordning gällande
den nordiska nationalitetsgruppen

— här kan man ju svårligen ta i sin
mun lagtextens ord om främmande
makt — inte skulle innebära någonting
äventyrligt vare sig nu eller för
framtiden.

Under den förberedande handläggningen
av detta ärende har det emellertid
visat sig, att det för närvarande
inte går att mobilisera tillnärmelsevis
det intresse som skulle behövas för en
omredigering och modernisering av paragrafen
i fråga, och jag har i det läget
inte velat ställa något yrkande — det
skulle ju i så fall bara bli ett slag i
luften. Jag har ändå ansett mig böra
framföra de bärande synpunkter som
ligger till grund för motionen.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr PETTERSSON i Norregård (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

8 23

Revision av § 90 regeringsformen

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av motioner
om revision av § 90 regeringsformen.

106 Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

Revision av § 90 regeringsformen

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Det brukar ju förekomma,
att motionärer, som inte har fått
sina motioner bifallna, håller begravningstal,
som det heter, över dessa, och
som ett sådant skulle man därför på
sätt och vis kunna betrakta detta anförande.
Emellertid förhåller det sig på
det sättet, att utskottet självt i sin motivering
skrivit en sorts själamässa eller
begravningspsalm över denna § 90. Det
torde vara uppenbart, att, såsom utskottet
formulerat sina synpunkter här,
nämligen att utskottet nu finner en ändring
påkallad, det också kommer att bli
en ändring. Efter detta mycket välvilliga
uttalande från utskottets sida har
jag inte fogat någon reservation till utskottets
utlåtande, trots att den relativt
långtgående motion i denna fråga som
jag har väckt, inte har bifallits av utskottet.
Men då nu i alla fall författningsutredningen
skall ha denna fråga
under övervägande, och det har utlovats,
att det skall bli en revision av
paragrafen, skulle jag vilja drista mig
till att, då vi i alla fall här i kammaren
har ett par ledamöter av författningsutredningen
närvarande, uttrycka en
förväntan att man också vid dessa revisionssträvanden
skall kunna beakta de
synpunkter, som jag och mina medmotionärer
har framfört i motionen och
som innebär, att man helt enkelt och
radikalt skulle slopa paragrafen.

Varför skall vi i vår mest grundläggande
och väsentliga grundlag ha föreskrifter,
som inskränker yttrandefriheten
i kamrarna? Är det att anta, att
riksdagen förvandlas till någon sorts
tumultuarisk församling, där allsköns
olämpligheter kommer till uttryck, bara
därför att denna paragraf försvinner?
Nej, herr talman, det är utan tvekan
mera sedvänja än de skrivna paragraferna,
som bestämmer de parlamentariska
församlingarnas beteende. Jag

väntar mig, att efter ett fullständigt
upphävande av paragrafen, sådan den
är formulerad i regeringsformen, alltså
endast med hänvisning till gällande
eventuellt skärpta bestämmelser i riksdagsordningen,
där de förefaller mig
mera höra hemma, förhållandena i
stort sett skall bli drägliga och att yttrandefriheten
skall kunna hållas inom
rimliga gränser.

Det är detta jag har velat säga, herr
talman, med mitt anförande och jag
hoppas också, att den praxis, som man
har att vänta i fortsättningen, så länge
paragrafen formellt existerar, skall bli
så liberal och generös som möjligt, vilket
otvivelaktigt skulle inge ledamöterna
en större känsla av säkerhet.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
i detta sammanhang än om bifall
till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag har i likhet med
motionären, herr von Friesen, rönt
uppmärksamheten att bli fråntagen ordet
en hel dag på grund av denna paragraf,
och jag vill också uttala min
tillfredsställelse över, att även konstitutionsutskottet
kommit dithän, att det
anser paragrafen vara mogen för översyn.

Det är dock ett grundlagsbud sedan
1809 som aldrig reviderats. Det är ganska
sällsamt, att det alltjämt gäller, att
svenska folkets valda representanter
innanför dessa murar inte får diskutera
åtgärder av regering, domstolar
och andra myndigheter, som svenska
folket utanför murarna diskuterar både
hetsigt och intensivt. Visserligen har
någon gång detta stängsel genombrutits.
Jag erinrar om ett aktuellt fall,
fallet Unman, som verkligen kom under
debatt häromåret och i fråga om
vilket det i dag visar sig, att de vackra
betyg om myndigheterna, som då utskrevs
av justitieministern och dåvarande
utskottsordföranden, inte var mo -

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9 107

tiverade. Andra exempel skall jag inte
förlänga tiden med.

Det har också hänvisats till att grannländerna
inte har en sådan begränsning
av riksdagsledamöternas yttrandefrihet
och att det inte bara är fråga om
en sedan 1809 oförändrad paragraf utan
en paragraf som tillkommit uteslutande
med hänvisning till de förhållanden,
som rådde under den s. k. frihetstiden.
Även konstitutionsutskottet borde, när
det nu går att revidera paragrafen, ta
litet hänsyn till att vi inte längre lever
under den framstående svarvaren konung
Adolf Fredriks och hattarnas och
mössornas tid utan år 1956 och att regering
och domstolar och andra myndigheter
gör en del saker, som bör behandlas
även i riksdagen. Jag hoppas sålunda
att författningsutredningen gör
rent bord och att det inte dröjer alltför
länge.

Herr FAST (s):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att åtminstone för egen del, men jag
tror också å utskottets vägnar, få säga,
att man inte skall lägga in mera i detta
utskottsutlåtande än vad som verkligen
avses.

Här är det fråga om att det skall bli
en utredning i detta ärende, och det
var ju detta som var anledningen till
att man inte utan vidare ville på en
gång slopa § 90. Hur långt man i detta
avseende skall gå, om man är mogen
för att helt och hållet ta bort paragrafen
eller ej, har utskottet inte i detta
sammanhang tagit ställning till, men
vad vi är överens om är att paragrafen
behöver bli föremål för en verklig
översyn. Vi skall nämligen komma
ihåg, att det finns ett föregående, som
har föranlett tillkomsten av § 90, och
det är alldeles självklart att allt mänskligt,
även domstolarna, ingalunda är
ofelbara. De är behäftade med mänskliga
fel och svagheter såsom mycket annat,
men frågan är ju, huruvida man

Revision av § 90 regeringsformen

kommer till rätta härmed genom att
tillåta att den svenska riksdagen uppträder
som något slags överdomare. Då
skulle jag för mitt vidkommande vilja
säga, att jag tror det blir rätt dåligt
med rättssäkerheten.

Jag har, herr talman, anledning att
fästa uppmärksamheten vid detta och
menar således, att man inte skall lägga
in mera i utskottets utlåtande än vad
som verkligen avses. Det gäller att få
en grundlig översyn av de bestämmelser
som för närvarande begränsar yttranderätten
i kamrarna.

Det är mycket möjligt att man t. ex.
skall kunna, såsom i många sammanhang
har diskuterats, öka talmannens
rätt och inflytande, men det har man
ju tidigare inte velat vara med om. Den
anordningen finns i vissa parlament,
och det är naturligtvis också en framkomlig
väg. Allt detta får undersökas,
och jag tycker vi skall akta oss för att
föregripa den opartiska undersökning
som utskottet nu har visat vara behövlig Herr

talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Jag vill som motionär
också i detta ärende ge uttryck för min
livliga tillfredsställelse med det resultat
som föreligger här i dag. Jag vill
också betona att det i fråga om de
båda motioner, som ligger till grund
för utskottets utlåtande, förefinnes en
nyans i uppfattningen och kanske mer
än en nyans. Det är nämligen enligt
min uppfattning angeläget att det ingrepp,
som här skall komma till stånd,
verkligen tar sikte på den oomtvistligt
sjuka punkten, den som berör riksdagens
kritikrätt vis å vis regeringsmakten,
men att när det gäller domstolarna
paragrafens innehåll alltfort bör äga
bestånd. Ett undanröjande av de
grundlagsbestämmelser som i detta fall
sedan gammalt gäller och som ju av -

108

Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

ser att utgöra ett skydd för just domstolarnas
integritet, tror jag alltså vore
till skada.

Jag har velat framhålla dessa synpunkter,
herr talman, och ber att i
övrigt få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 24

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1956/57 under statens allmänna
fastighetsfond, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
försvarsdepartementets verksamhetsområde,

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde,
och

nr 40, i anledning av väckt motion
angående inplacering i löneklass av
nykterhetskonsulenterna N. F. Edberg
och S. H. E. Forssberg.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 25

Interpellation ang. vissa vägförbättringar
i södra delen av Älvsborgs län

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
anförde:

Herr talman! Det svenska vägnätet
är föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
Stora summor anslås till
förbättringar och nybyggen. Detta är
en angelägenhet av första ordningen
med hänsyn till både bilismens krav
och den svenska landsbygdens kommunikationer
med städer och tätorter.
Det är dock ett faktum att vissa landsändar
är eftersatta i fråga om vägförbättringar
på ett sätt som är varken
försvarligt eller betingat av vägande
sakskäl.

Dit hör obestridligen vägsträckan
från Lockryd fram till vägskälet mot
Svenljunga och Hillared, närmare bestämt
den del av väg nr 680, som går
mellan Lockryd och Åslyckan inom
Lyssjö kommun. Vägen är belägen inom
vägmästarområde P 3 Svenljunga. Sedan
flera år har denna väg varit föremål
för vägförvaltningens uppmärksamhet,
och vägen har t. o. m. stakats
för rätning och ombyggnad. Men därvid
har det blivit. Vägsträckan är blott
ca 1,5 km men är den bekymmersammaste
inom Svenljunga-området och
livligt trafikerad. Här går persontrafiken
och även den tyngre trafiken från
och till Hillared, Länghem, Limmared
m. fl. platser. En stegrad trafikfrekvens
kräver att något göres och att det sker
snart till förbättring och undvikande
av olyckor.

Även om det största ansvaret måste
åvila föraren av motorfordon är det
dock obestridligt att vägen måste fylla
vissa minimala krav på farbarhet. Det
förefaller också vara tämligen enkelt att
få bort de svåraste olycksriskerna å
den vägsträcka det här gäller. Terrängen
och markförhållandena är sådana

Onsdagen den 7 mars 1956

Nr 9

109

att man för rimliga kostnader borde
kunna förbättra sikten i kurvorna,
bredda och räta vägen här och var.
Detta skulle vara av stor betydelse
både för ortsbefolkningen och för trafikanter.
Under sista året har ett flertal
trafikolyckor på denna väg polisanmälts.

En annan väg är länshuvudväg 107
från hallandsgränsen via Skåpanäs
—Mårdaklev—Östra Frölunda—Svenljunga.
Likaså väg 578 från Tranemo—
Sjötofta—Håcksvik—Kalv. Vad som
sagts om den förut nämnda vägen kan
till alla delar sägas även om dessa senare.
Det skulle vara en skäligen enkel
sak att schakta bort en del vägpucklar
och taga bort de värsta kurvorna,
vilka skapar många risksituationer
och är veritabla trafikfällor.
Vissa vägsträckor har byggts om tidigare,
och närmast är det fråga om att
räta ut en eller annan livsfarlig kilometer.
Skolstyrelsen i Kindaholm anser
det vara i högsta grad riskabelt att
vissa tider befara dessa vägar med
skolskjuts. Det får även anses vara i
hög grad otillfredsställande att chauffören
själv ibland måste skotta väg för
att få fram sin bil till skolan enär plogbilarna
sällan eller aldrig hinner fram
i tid till skolskjutsdags. Vägarna är en
livsfråga för denna vidsträckta, glesbebyggda
kommun. Dess existensmöjligheter
sätts på spel om inte de eftersatta
kommunikationsmöjligheterna blir förbättrade.
Isoleringen resulterar i en
onödigt stor folkflvkt från de berörda
socknarna. Med åberopande av vad jag
redan anfört vill jag till statsrådet Hjalmar
Nilson rikta följande fråga:

Vill herr statsrådet genom ett snabbt
ingripande till påkallade vägförbättringar
i nu nämnda områden i södra
delen av Älvsborgs län verksamt bidraga
till att bygden får önskvärda
och i högre grad trafiksäkra vägförbindelser? Denna

anhållan bordlädes.

§ 26

Interpellation ang. planläggningen av

fullträffsäkra befolkningsskyddsrum

Fröken WETTERSTRÖM (h) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Överste Georg Gärdin
har under år 1955 i en mot civilförsvaret
riktad kritisk artikel i Aftonbladet
och sedermera i en nyligen utkommen
skrift benämnd »Luftskyddets
kris» bl. a. gjort gällande, att de fullträffsäkra
befolkningsskyddsrum, som
nu bygges i Stockholm med bidrag av
statsmedel, av civilförsvarsmyndigheten
planlagts på ett sätt som äventyrar
deras skyddsvärde. Sålunda påstås, att
skyddsrummen utformats i för stora
enheter samt att ingångar förlagts till
sådana platser, där risk för igensättning
genom ras föreligger.

I Aftonbladet för den 21 februari
detta år återfinnes på framträdande
plats en kommentar till sistnämnda
skrift. I denna kommentar sägs »att en
rad av de skyddsrum, som byggts bland
annat i Stockholm för dryga kostnader,
är absolut odugliga».

Dessa uttalanden har vållat stor oro
hos allmänheten, särskilt bland befolkningen
i de större städer, i vilka skyddsrum
av detta slag bygges.

Under åberopande av vad här anförts,
hemställer jag om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få rikta
följande interpellation:

1. Anser herr statsrådet att de fullträffsäkra
befolkningsskyddsrum, varom
här är fråga, anordnats på ett sätt
som motsvarar det skydd gällande civilförsvarslag
föreskriver och som i
övrigt rimligen kan krävas?

2. Om så icke är fallet, vilka åtgärder
avser herr statsrådet att vidtaga
för att bringa rättelse till stånd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 27

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

Ilo Nr 9

Onsdagen den 7 mars 1956

dels riksdagens skrivelse, nr 105, till
Konungen angående val av ombud i
Europarådets rådgivande församling
med suppleanter;

dels ock riksdagens förordnanden:

nr 106, för herr Bengt Elmgren att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 107, för herr Walter Sundström
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 108, för herr Karl Wistrand att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 109, för herr Tore Bengtsson att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 110, för herr Bertil Ohlin att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

111, för herr Bernhard Näsgård
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 112, för herr Gustaf Ragnar Fahlander
att vara suppleant för ombud i
Europarådets rådgivande församling;

nr 113, för fröken Gunnel Olsson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 114, för herr James Dickson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 115, för herr Ingemar Andersson
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 116, för herr Ger ar d De Geer att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och
nr 117, för statsrådet Gunnar Hedlund
att vara suppleant för ombud i
Europarådets rådgivande församling.

§ 28

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 87, angående vissa frågor rörande
verksamheten vid Apelvikens och
Kronprinsessan Victorias kustsanatorier,
och

nr 89, angående vissa åtgärder för
ökad intagning vid universitet och högskolor.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 29

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.05.

In fidem
Gunnar Britth